Debatter m. m.Lördagen den 28 maj (Riksdagens protokoll 1949:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 23

28—31 maj.

Debatter m. m.
Lördagen den 28 maj.

Sid.

Åtgärder för att avskilja svårhanterliga element från de kommunala

ålderdomshemmen ...................................... 5

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt 7

Effektivisering och förenkling av förvaltningsarbetet.............. 19

Uppskov med behandlingen av motioner om skärpta åtgärder mot

rattfylleri.............................................. 20

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet.............. 22

Sveriges anslutning till Europarådet .......................... 28

Sammanjämkningsförslag ang. anslag ur kyrkofonden för avlönande
av präster m. m......................................... 31

Måndagen den 30 maj.

Svar på interpellationer och frågor av:

Herr Ericsson i Näs ang. ett närmare ekonomiskt samarbete mellan

de skandinaviska länderna .............................. 36

Fru Västberg ang. åtgärder för underlättande för gifta kvinnor att

åtaga sig förvärvsarbete ................................ 41

Herr Christenson i Malmö ang. tillstånd till ombyggnad av färjestationen
och tullpaviljongen vid Öresundsbåtarnas tilläggsplats

i Malmö ............................................ 51

Herr Hansson i Skediga ang. vissa spörsmål i samband med bygg nadsregleringcn

...................................... 52

Herr Werner ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen
att vidtaga bcstraffningsåtgärder......................... 60

1—Andra kammarens protokoll 11)49. Nr 23.

Nr 23.

Innehåll.

Sid.

Herr Wedén ang. avstående i vissa fall av kronans yrkande om
förmånsrätt i fråga om fordringar på av arbetsgivare uppburna,

men ej redovisade källskattemedel........................ 73

Herr Nihlfors ang. den av riksdagen begärda utredningen om pensionernas
oantastbarhet ................................ 75

Herr Nihlfors ang. inrättande av företagsnämnder inom statsförvaltningen
.......................................... 76

Herr Nihlfors ang. användningen av staten tillhöriga motorfordon

m. m............................................... 77

Herr von Friesen ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfa randet

.............................................. 80

Herr Onsjö ang. avveckling av vid domstolarna inskrivna godmanskap
för små arvslotter.................................. 90

Herr Andersson i Ronneby ang. redogörelse för åtgärder, som vidtagits
för att öka flygsäkerheten inom flygvapnet............ 92

Herr Håstad ang. tillskapande av ett prognosinstitut för den intellektuella
arbetsmarknaden ................................ 95

Herr Larsson i Luttra i anledning av de statistiska uppgifter, som
bostadsstyrelsen infordrar angående bostadsbyggandet i kommunerna
............................................ 96

Herr Wedén ang. utredning av vissa förhållanden inom den kooperativa
bostadsbyggnadsverksamheten...................... 100

Herr Skoglund i Umeå ang. trafiken inom kustområdet mellan
Örnsköldsvik och Umeå ................................ 105

Tisdagen den 31 maj.

Meddelande ang. höstriksdag ................................ 112

Svar på interpellationer av:

Herr Ekdahl ang. beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavarna
av arrendelägenheter under Herrevadskloster.......... 112

Herr von Friesen ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren

Gotland ............................................ 116

Herr Ericsson i Näs ang. avskaffande av dyrortsgrupperingen av

familjepenningen till de värnpliktiga...................... 129

Herr Thapper ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar
inom Östergötlands län............................ 130

Herr Johansson i Mysinge ang. gällande bestämmelser om landsvägstransporter
med jordbrukstraktorer, m. m............... 141

Herr Ekdahl ang. skador på bisamhällen till följd av besprutning
av fruktträd och oljeväxtfält ............................ 149

Innehåll.

Nr 23.

Sid.

Herr Wiklund i Stockholm ang. framläggande för riksdagen av förslag
i anledning av vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda

utredningar .......................................... 151

Ang. interpellation om Sveriges representation i Colombia ........ 163

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 28 maj.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, ang. vissa
åtgärder för att avskilja svårhanterliga och störande element från

de kommunala ålderdomshemmen.......................... 5

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, ang. översyn
av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt 7

— nr 9, ang. åtgärder för effektivisering och förenkling av förvaltningsarbetet
.......................................... 19

Statsutskottets utlåtande nr 173, ang. utredning och förslag rörande

inomskärsfarleden i Bohuslän ............................ 19

— nr 174, ang. en mellanriksbana över gränsen i Bohuslän........ 19

— nr 175, ang. ändring av bestämmelserna om kostnadsfri behandling
av tuberkulossjuka m. m............................. 19

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. skattebefrielse för av riksförsäkringsanstalten
fastställd sjukpenning, vilken utbetalas av
arbetsgivare, som står s. k. självrisk, m. m................... 19

Bevillningsutskottets memorial nr 46, ang. uppskjutande av behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner............................ 19

Bankoutskotlets utlåtande nr 42, ang. ändring i stadgarna för riksdagsbiblioteket,
i vad avser formerna för tillsättning av ordinarie tjänster
därstädes m. m..................................... 19

Bankoutskottets memorial nr 45, ang. förslag rörande pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m........................................... 19

Första lagutskottets memorial nr 41, ang. förslag till förordning angående
handel med skrot, lump och begagnat gods, in. m., förslag till lag
om förbud mot spridning av vissa kartor in. m., förslag till lag om
pantlånerörelse, ang. nya grunder för avlöningen av präster in. m.
samt förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den
23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om disposi -

tionen av aktiebolags vinstmedel.......................... 19

— nr 42, ang. skärpta åtgärder mot rattfylleri................... 20

— nr 43, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträf fande

första lagutskottets utlåtande ang. förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), in. m.. . 22

Första lagutskottets utlåtande nr 44, ang. förslag till vapenförordning. . 27

— nr 45, ang. förslag till förordning om explosiva varor.......... 27

Nr 23.

Innehåll.

Sid.

Andra lagutskottets memorial nr 33, ang. förslag till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m. .. 27

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47, ang. komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1949/50, m. m., såvitt angår jordbruksärenden
.............................................. 27

— nr 48, ang. statens medverkan för en utökning av den svenska

kväveproduktionen .................................... 27

— nr 49, ang. utredning rörande mjölkproduktionens ekonomi m. m. 27

— nr 50, ang. utredning rörande livdjurshandelns ordnande m. m. 27

— nr 51, ang. ändrade bestämmelser angående rösträtt å allmännings stämma

.............................................. 27

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. godkännande av Sveriges anslutning
till Europarådet.................................... 28

Bankoutskottets utlåtande nr 46, ang. förhöjt representationsbidrag till

direktören vid riksbankens pappersbruk .................... 31

Första lagutskottets memorial nr 46, ang. förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.............. 31

— nr 47, ang. vissa anslag in- kyrkofonden för avlönande av präster

m. m................................................. 31

Måndagen den 30 maj.

Val av tre ombud i Europarådets rådgivande församling jämte tre

suppleanter för dessa ombud.............................. 35

Tisdagen den 31 maj.

Första lagutkottets memorial nr 48, med föranledande av kamrarnas
beslut beträffande förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472), m. m., lag angående ändrad lydelse
av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän och lag angående ändrad lydelse av 66, 68 och 69 §§

militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)............. 112

Statsutskottets memorial nr 180, ang. statsregleringen för budgetåret

1949/50 .............................................. 112

Bankoutskottets memorial nr 47, ang. uppskjutande av behandlingen
av fullmäktiges i riksbanken förslag i fråga om fortsatt giltighet
av den för riksbanken gällande ramen för tjänstetillsättningar
(övergångsplan II) m. m................................. 112

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Lördagen den 28 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21 innevarande
maj.

§ 2.

Åtgärder för att avskilja svårhanterliga
element från de kommunala ålderdomshemmen.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, över
motion om vissa åtgärder för att avskilja
svårhanterliga och störande element
från de kommunala ålderdomshemmen;
och anförde därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Det
ärende som här föreligger är inte någon
stor fråga, om man betraktar den
fristående, och den har också behandlats
av utskottet i ett föredömligt kort
utlåtande •— jag tror att det är det kortaste
utskottsutlåtande som vi ha fått
under denna riksdag. Ärendet har också
slagit ett visst rekord därutinnan, att
det förekommit på föredragningslistan
inte mindre än sju gånger. Emellertid
är det spörsmål, som det här gäller, av
betydelse för dem det vederbör, och
jag skall därför, herr talman, be att få
säga några ord i sakfrågan.

Det kanske mest viktiga är, att det
här är fråga om ett första försök att
komma till rätta med förhållandena inom
ett mycket försummat område. Vad
som här avses kan t. o. in. vara inledningen
till ett arbete på de stora reformernas
område i ett avseende, som under
det kommande decenniet säkerligen
kommer att bli mycket betydelsefullt.
Det bör också från början observeras,
att den mindre reform, som det nu närmast
gäller, inte skulle kosta samhället

någonting. Den innebär endast en omflyttning
eller omorganisation i visst avseende.

Det svenska samhället har ju varit
angeläget om att i första hand genom
samhälleliga ingripanden skapa ersättning
för inkomstbortfall, som uppstår
då människorna bli gamla eller råka ut
för vissa bestämda svårigheter såsom
sjukdom, arbetslöshet osv. Men dessa
anordningar i all ära, så har man dock
skjutit i bakgrunden en sådan sak som
omvårdnaden om människorna. I fråga
om vårdmomentet i de sociala sammanhangen
ha vi kommit betänkligt på efterkälken.
Detta har man nu upptäckt,
när det gäller sådana vårdformer som
sinnessjukvård, allmän kroppssjukvård,
vård av åldrande osv. På grund av den
stora ökningen av antalet människor i
de högre åldersklasserna blir frågan om
gamlingarnas omhändertagande en särskilt
aktuell fråga. Bristen på arbetskraft
i hemmen gör det också mer nödvändigt
än tidigare med samhällsåtgärder
på detta område.

Det gjordes för några år sedan en undersökning
beträffande det klientel, som
vårdas på ålderdomshemmen. Det var
den första utredningen i sitt slag och
en mycket betydelsefull sådan. Utredningen,
som omfattade 25 000 interner,
visade en hel del saker som man inte
förut tänkt på. Det framgick att det
klientel, som finns på ålderdomshemmen,
är i högsta grad blandat. Det finns
där sjuka i allmänhet, men det finns
också sinnessjuka människor, både svårare
sjuka ocli lättskötta sådana. Det
finns sinnesslöa, kroniskt sjuka och
människor som i övrigt behöva vård på
specialanstaltcr. Ibland är t. o. m. ålderdomshemmet
konvalescenthem, därför
att det brister i fråga om sådana anord -

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

åtgärder för att avskilja svårhanterliga element från de kommunala ålderdomshemmen.

ningar inom den allmänna kroppssjukvården.

Men utredningen visade också, herr
talman, att det bland detta klientel fanns
en grupp människor, som man kanske
inte hade så tydligt urskilt tidigare. Det
var människor i yngre åldrar, i regel
under 50 år. De hörde strängt taget inte
till ålderdomshemmens klientel, och
även om de voro försörj ningsodugliga
så voro de dock i viss mån arbetsföra.
Det är, herr talman, just beträffande
denna grupp, som det enligt motionen
borde vidtagas vissa åtgärder. Det är
högeligen önskvärt att de ofta rätt genstörtiga
och besvärliga individer, som
finnas inom denna grupp, komma bort
från ålderdomshemmen. Enligt den
plan, som fastställdes vid 1947 års riksdag,
är det också avsikten att de skola
avföras från ålderdomshemmen. Det
finns emellertid redan enligt den lagstiftning,
som i dag gäller, möjlighet att
överföra dem till arbetshemmen. Detta
sker emellertid inte, och det är ganska
svårt att finna orsaken därtill — om det
beror på gammal slentrian eller om det
är andra omständigheter som inverka.
Ett sådant överförande, som jag här talat
om, skulle dock innebära en väsentlig
lättnad för ålderdomshemmens personal
och inte minst för de övriga internerna
där. Det är alltså en ganska
väsentlig överdrift att påstå, att det inte
nu kan verkställas en sådan enkel överflyttningsåtgärd,
som motionen talar om
och som också lagstiftningen ger möjlighet
till. Den utredning, som man nu
kastar sig på för att avvärja den lilla
framstöt, som gjorts, är egentligen inte
motiverad.

Jag skall inte, herr talman, orera mer
i denna fråga, ty jag vet att alla vilja
komma härifrån så snart som möjligt.
Jag vill till slut bara uttrycka en förhoppning
om att utredningen beträffande
arbetshemmens interner måtte ske
snabbt, så att vi inom en snar framtid
kunna verkställa den överföring, som

jag här talat om och som utgör en ringa
inledning till den stora reform, som under
nästkommande decennium måste
genomföras beträffande våra ålderdomshem
och som syftar till en differentiering
av klientelet och ett bortförande
av dem som nu verka störande där.

Jag har alltså inte något yrkande utan
har, herr talman, härmed endast velat
uttrycka en förhoppning om att utredningen
måtte ske så snabbt som möjligt.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
har i princip ingenting att invända mot
det resonemang som en av motionärerna
fört fram i detta sammanhang. Jag
skall bara med hänsyn till utskottets
yrkande i korthet referera fakta kring
motionen.

Statsrevisorerna uppmärksammade,
att beläggningen av arbetshemmen var
mindre tillfredsställande. Många platser
funnos lediga. En hel del arbetshem
hade lagts ned. De uttalade i sitt yttrande
önskvärdheten av att frågan om
nämnda arbetshems beläggning eller användande
i fortsättningen för olika socialvårdsändamål
lämpligen borde utredas.
Man påpekade i det sammanhanget
också behovet av att frågan om
arbetshemmens klientel fördes fram till
diskussion i samband med problemet
om arbetshemmens beläggning i fortsättningen.
Statsutskottet har redan behandlat
frågan och yrkat att frågan om
arbetshemmens beläggning i fortsättningen
skulle utredas. Riksdagen har
även bifallit detta statsutskottets förslag,
och i den situationen har utskottet
inte ansett sig kunna göra annat än
hänvisa till denna av riksdagen beslutade
utredning och att låta motionen vara
besvarad med detta.

Jag her att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

§ 3.

översyn av kristidsförvaltningen främst
ur rättssäkerhetens synpunkt.

Föredrogs andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, över
väckt motion om översyn av kristidsförvaltningen
främst ur rättssäkerhetens
synpunkt.

I en inom riksdagens andra kammare
väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 227, hade herrar
Staxäng och Edström hemställt, att riksdagen
med beaktande av i motionen
framförda synpunkter måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära översyn av kristidsförvaltningen
främst ur rättssäkerhetens
synpunkt.

Utskottet hemställde, att motionen
11:227 ej måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Gustafson i Göteborg, i fråga om motiveringen
till utskottets utlåtande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! I den motion, som vi nu behandla,
begäres en översyn av krisförvaltningen
i syfte att få till stånd dels
förenklingar och förbättringar i krisorganens
organisation, dels ökad rättssäkerhet
inom krisförvaltningen.

Det kommer väl nu att invändas från
en hel del håll, att dessa frågor inte äro
aktuella, då ju krisorganen skola avvecklas
inom den allra närmaste tiden.
Ja, om det vore så väl. Då skulle vi med
en suck av lättnad kunna utan vidare
avföra ärendet från föredragningslistan.
Men det ser tyvärr ut som om vi skulle
vara tvungna att behålla restriktionerna
på utrikeshandelns område under ganska
lång tid framåt. Riksdagen har så
sent som i denna vecka beslutat en
skärpning av valutaförordningen. Vi få
alltså nog räkna med att ha kvar åtminstone
handelskommissionen, indu -

strikommissionen och valutakontoret
under avsevärd tid framåt.

Men är då t. ex. handelskommissionen
för närvarande organiserad på ett
tillfredsställande sätt? Ja, givetvis förekommer
där nu inte den skandalösa
oordning och ineffektivitet, som utmärkte
handelskommissionen under våren
1947 och rätt lång tid därefter. Jag
vill, i anledning av den kritik, som riktats
mot handelskommissionen, understryka
att när jag tagit del av de undersökningar
av handelskommissionens
verksamhet, som gjorts, har jag kommit
till den bestämda slutsatsen, att den
tidigare ineffektiviteten och oordningen
inte så mycket berodde på kommissionens
ledamöter eller tjänstemän som
fastmera på regeringens illa förberedda
och ofta motstridande direktiv — direktiv
som hade improvisationens alla
nackdelar utan att ha något som helst
av dess charm. Men ännu förekommer
det inom handelskommissionen vissa
tendenser till byråkrati och en viss,
nästan barnslig förälskelse i blanketter.
Jag vill ta ett enda exempel. Sedan början
av år 1948 måste praktiskt taget alla
importörer med tillhjälp av en särskild
blankett registrera sina importlicenser
i affärsbankerna. Denna registrering
medför mycket bekymmer för näringslivet,
och man har räknat ut att den
kostar näringslivet 1/2 miljon kronor om
året, för att nu inte tala om allt det besvär
som det hela förorsakar bankerna.
Om man närmare undersöker saken,
finner man emellertid att denna registrering
av importlicenser inte fyller
någon som helst vettig funktion. Nu synes
det, som väl är, finnas mycket stora
utsikter till att registreringen skall försvinna
inom den allra närmaste tiden,
men om den mot förmodan skulle vara
kvar, när riksdagens höstsession börjar,
skall jag lova att återkomma till frågan.

På det stora hela taget får man dock
erkänna, att kommissionerna själva tagit
många initiativ till förbättring av organisationen,
och dessutom arbetar ju

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

sedan någon tid tillbaka krisförvaltningens
effektiviseringskommitté, som
redan har uträttat en hel del. Jag kan
därför, herr talman, på denna punkt
instämma i vad utskottet har skrivit.

När det gäller mycket vidsträcktare
spörsmål, som ha tagits upp i motionen,
nämligen om rättssäkerheten inom
krisförvaltningen, har utskottet betonat
de risker som äro förenade med att man
har en halvtidsanställd kommissionspersonal,
som samtidigt har halvtidsanställning
inom näringslivet. Jag hade
tillfälle åhöra debatten i första kammaren,
när statsministern besvarade herr
Olilons interpellation om kommissionspersonalen,
och jag vet alltså att Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på
frågan om halvtidsanställningarna. Men
det vore intressant att vid något lämpligt
tillfälle få upplysning om, dels hur
många halvtidsanställda kommissionstjänstemän
som finnas kvar och dels inom
vilken tid hela institutionen beräknas
vara avvecklad.

Utskottet har också påpekat nackdelarna
med krisorganens lagstiftande befogenhet,
ofta delegerad på enskilda organ,
samt risken för ministerstyre. Jag
kan härvidlag helt instämma med utskottet,
liksom också när utskottet säger
att en utredning om ökad rättssäkerhet
skulle ha varit befogad i fråga om vidsträcktare
avsnitt av statsförvaltningen
än dem motionen tagit sikte på.

Jag är vidare helt enig med utskottet,
när det framhåller att vad som har sagts
i motionen och remissyttrandena i ärendet
bör komma till kristidsorganens
kännedom och även delges de utredningar,
som arbeta på förbättring av
krisförvaltningens organisation. Man får
nu bara hoppas att motionen och remissyttrandena
verkligen komma till
dessa organs kännedom.

Hade utskottet nöjt sig med de uttalanden,
som jag anfört, hade det inte
från min sida funnits någon anledning
till reservation mot utskottets förslag.
Men nu har utskottsmajoriteten, samti -

digt som man teoretiskt erkänner riskerna
för rättssäkerheten i krisförvaltningen,
gjort ett mycket klart uttalande
om att det i praktiken inte föreligger
några faror därvidlag. Och här börja
meningsskiljaktigheterna, som inte bara
gälla olika åsikter i formuleringsfrågor,
utan som bottna i två motsatta uppfattningar
om hur stora farorna äro för
rättssäkerheten i krisförvaltningen.

Utskottet säger t. ex. på s. 14: »I
verkligheten torde dock rättsägare så
vitt utskottet av den förebragta utredningen
kunnat finna i allmänhet ej ha
lidit rättsförluster i större omfattning
än som man måste räkna med under
de utomordentliga förhållanden, som
utmärka tiden under och efter ett
världskrig, där omställningar och improvisationer,
betingade av dagens växlande
krav, allmänt torde erkännas såsom
nödvändiga ur näringslivets synpunkt
om ock ej tillfredsställande ur
rent formell sådan.» Man säger alltså,
att i betraktande av omständigheterna
är allt gott och väl. Jag undrar om ledande
kommissionstjänstemän själva
skulle vilja skriva under ett sådant betyg.
En ledande tjänsteman i handelskommissionen
sade om förhållandena
i handelskommissionen två år efter krigets
slut: I.icensgivningen hade under
juni, juli och augusti månader i många
fall fått ske »på känn». I efterhand hade
det då visat sig, att kommissionen
vägrat licenser, ehuru vederbörlig kontingent
ej varit utnyttjad eller ock att
överlicensering ägt rum. — Detta uttalande
visar ju tydligt att det måste ha
uppstått rättsförluster.

Vidare säger utskottet bland annat:
»Om alltså vissa möjligheter till ett ministerstyre
av det slag, som ej förutsetts
i regeringsformen, ej saknas, visa dock
erfarenheten och de undersökningar,
vilka exempelvis gjorts av riksdagens
justitieombudsman, att de reella riskerna
för maktmissbruk för närvarande ej
böra överdrivas.» I detta sammanhang
kan det vara av intresse att ta del av

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

vad en ordförande i en kommission har
meddelat. Han har sagt följande: Det
hade stundom hänt, att en licenssökande
sedan han under hand erhållit meddelande
hos kommissionen att ansökningen
icke kunde bifallas vänt sig till
statsrådet och av denne erhållit löfte att
licensen skulle meddelas. Då statsrådet
därpå meddelat ordföranden om detta
löfte, hade kommissionen ansett sig böra
utfärda licensen. Ett vidhållande
av kommissionens mening hade endast
inneburit en onyttig protest, då ju
sökanden efter besvär hos Kungl. Maj :t
säkert fått bifall till besvären. — Kommissionen
hade alltså vägrat licens, men
trots att den ansåg, att vederbörande ej
borde få licens, hade den med hänsyn
till att den förutsatte, att regeringen
skulle bifalla eventuella besvär och
medge licens, senare utfärdat licens i
strid mot direktiven. Detta måste sägas
vara en klar form av ministerstyre.

En annan ledande tjänsteman i samma
kommission uttalade i slutet av förra
året: Kommissionen hade under lång
tid förgäves fått vänta på direktiv från
Kungl. Maj:t. När sådana äntligen kommit,
hade det ideligen inträffat, att
statsråden, då sökande som fått sin licensansökan
avslagen klagat, medgivit
viss import i strid mot direktiven. Ännu
i dag kunde sådant förekomma. — Vederbörande
tjänsteman ansåg att det rätteligen
borde införas en »statsrådskvot»
för att dessa ständiga ändringar från
regeringens sida ej skulle förrycka hela
importregleringen.

Den som har någon erfarenhet av
kommissionsväsendct ser inte så optimistiskt
på möjligheterna att åstadkomma
fullständig rättssäkerhet inom detsamma.
Detta beror inte i första hand
på kommissionstjänstemännen utan på
hela krisförvaltningens struktur. Då
man inte kan draga upp fasta rättsregler
utan måste ge vederbörande tjänstemän
mycket stora diskretionära befogenheter,
så känner sig den enskilde
ofta fullständigt vanmäktig när han an -

ser sin rätt kränkt. Därför måste vi givetvis
sätta in hela vår energi på att avveckla
krisförvaltningen, men detta får
inte hindra riksdagen att noggrant bevaka
alla möjligheter som kunna finnas
för att öka rättssäkerheten. Om en människa
misstänker att hon blir orättvist
behandlad, finns alltid risken att hon
själv söker ta sig rätt genom att kringgå
eller överträda lagen, och om detta
skulle ske mera allmänt, kan det så
småningom underminera hela rättssamhället.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga, att under det att utskottsmajoriteten
anser att det teoretiskt men inte i
praktiken finns risker för rättssäkerheten
inom krisförvaltningen, anser jag
för min del, att det både teoretiskt och
i praktiken finns större eller mindre
risker för rättssäkerheten inom krisförvaltningen.
Jag beklagar, att motionen
inte fått sådan utformning, att jag kan
yrka bifall till densamma, men jag anser
frågan så viktig, att den i någon
form borde tagas upp vid nästa års
riksdag.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Vi veta
alla att kommissionsväsendet — för att
inte säga kommissionsväldet — i Sverige
efter hand har byggts ut till ett
imponerande och förskräckande omfång.
Och liksom alltid, när regleringar
och ransoneringar sättas in för
att man på konstlad väg skall klara av
ett krisläge, uppstår det en rad situationer,
som för den enskilde individen
äro högst ingripande i hans dagliga
gärning. En fullmaktslagstiftning, t. ex.
av den typ vi ha haft att dras med
under det sista decenniet, måste nog —
sett ur det allmänna rättsmedvetandets
synpunkt — komma att framstå som
något som träder den enskildes rätt
för när.

Man måste, herr talman, beklaga att
riksdagens socialistiska majoritet omfattar
detta reglcringsväsende och den -

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

na fullmaktslagstiftning med så varm
kärlek, att den endast med gny och veklagan
och under uppenbar motvilja
på sista tiden har börjat gå med på
förslagen om avvecklingar i krisförvaltningen.
Man måste också beklaga att
samma socialistiska majoritet är till den
grad felaktigt konservativ, att den inte
kan tänka sig förändringar och förbättringar
på reglerings- och krisförvaltningsområdet.
Så fort man kommer in
på detta område, utvecklar sig socialdemokratien
till ett framträdande nejsägarparti.
Det hart när monotona yrkandet
om avslag på positiva förslag
i hithörande frågor är skrämmande.

I herr Staxängs och min motion angående
en översyn av krisförvaltningen
betonas främst rättssäkerhetssynpunkten.
Vi framhålla att det hos allmänheten
har uppstått en alltmer utbredd
känsla av bristande rättssäkerhet i förhållande
till krisadministrationen. Vi
tro också att denna känsla kan ha ett
visst fog för sig i betraktande av det
sätt, på vilket krisförvaltningen jämfört
med vår övriga statsförvaltning bär
utvecklats.

I ett flertal remissyttranden från näringslivet
instämmer man helt med vad
vi i motionen anfört beträffande känslan
av bristande rättssäkerhet. Sveriges
köpmannaförbund har t. ex. i sitt yttrande
vitsordat vad vi sagt om fruktan
för repressalier och tillstyrkt, att en
utredning kommer till stånd. Likaså
har Grossistförbundet gjort. Riksförbundet
Landsbygdens folk har livligt
tillstyrkt en översyn av krisförvaltningen
just ur rättssäkerhetens synpunkt.
Kooperativa förbundet ställer sig visserligen
tveksamt gentemot vissa avsnitt
i motionen, men anser i stället att
frågan om offentligrättsliga befogenheters
överflyttande på organisationer —
en fråga som vi berört i motionen —
bör bli föremål för en särskild utredning.
Så viktig anser nämligen KF, att
denna fråga är ur rättssäkerhetssynpunkt.
Industriförbundet ger också sitt

erkännande åt de önskemål, som framförts
i motionen, men ifrågasätter om
dessa icke böra få övervägas av redan
pågående utredningar rörande olika
delar av krisförvaltningen. Remissyttrandena
från näringslivet äro alltså tillstyrkande
och utgöra enligt min mening
tillsammantagna en opinion som
icke borde negligeras.

Kommissionerna själva ha av naturliga
skäl sett litet annorlunda på denna
fråga. Men även handelskommissionen
instämmer i det väsentliga med motionen.
Handelskommissionen menar nämligen
att en översyn bör göras av krisförvaltningen
rörande de frågor, som
förfoganderättskommittén har ansett
böra utredas, d. v. s. Kungl. Maj ds administrativa
befogenheter i fråga om
handels-, tillverknings-, användningsoch
transportregleringar samt exportoch
importregleringar och dessutom
frågan om den enskildes skydd mot förluster
på grund av sådana regleringar.
Mera kan man ju knappast begära, och
jag vill slå fast att även handelskommissionen
har tillstyrkt vår motion i
allt det väsentliga.

Livsmedelskommissionen säger sig
ha »intet att erinra mot att översynen
sker», men ifrågasätter om tidpunkten
är lämplig. Tjänstemännens centralorganisation
anser också att en administrativ
översyn är önskvärd, för den
händelse vissa delar av krisförvaltningen
skulle erhålla längre varaktighet.
På denna punkt angående varaktigheten
kan anmärkas, att KF, Grossistförbundet
och överrevisionen för krisförvaltningen
äro ganska pessimistiska
beträffande tidpunkten för vissa regleringars
avskaffande. De tro att i varje
fall regleringarna på utrikeshandelns
område — en mycket viktig detalj just
ur rättssäkerhetssynpunkt och även ur
effektivitetssynpunkt för övrigt —•
knappast kunna avvecklas inom en
snar framtid.

Några remissinstanser ha ställt sig
avvisande mot en översyn av krisför -

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Översyn av kristidsförvaltningen

valtningen, därför att en sådan översyn
skulle ta alltför lång tid och fordra
stor personal. Men vi ha aldrig föreslagit,
att man skulle tillsätta en särskild
kommitté för detta ändamål. De
olika frågor, som motionen berör, kunna
säkerligen i stort sett bli behandlade
av redan tillsatta utredningsorgan
eller andra institutioner. Sådana organ
ha vi redan en mångfald av, så att man
nästan tycker, att det blir för mycket.

Här kan man t. ex. nämna överrevisionen
för krisförvaltningen, den pågående
utredningen om samarbetet mellan
handelskommissionen och övriga krisorgan
(den s. k. effektiviseringskommittén
alltså), de av handelskommissionen
tillkallade sakkunniga för förenkling
av licenssystemet och till sist delegationen
som utreder de nya direktiven
för priskontrollen. Vidare ha vi ju en
kommitté, som för närvarande arbetar
med förslag till lagstiftning angående
förfarandet hos förvaltningsdomstolar
och övriga förvaltningsmyndigheter.

Man tycker, att någon av dessa skulle
kunna få i uppdrag att göra denna
översyn.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att det skulle vara mycket olyckligt
att avslå vår begäran om en översyn
av krisförvaltningen, en begäran,
som har givit upphov till sådana opinionsyttringar
från näringslivets sida
och som dessutom i sina huvuddrag har
tillstyrkts av handelskommissionen. Utredningen
kan ju hänskjutas till redan
arbetande utredningsorgan och fordrar
därför varken ny personal eller .särskilt
lång tid. Tredje tillfälliga utskottet är
för övrigt självt inne på denna tankegång,
då det framställer en vag förmodan,
att i motionen framförda synpunkter
komma att beaktas av de nämnda
pågående utredningarna liksom av
krisförvaltningen själv. Herr Gustafson
i Göteborg var inne på samma tanke,
och han hoppas liksom jag, att de verkligen
tas upp till sådant beaktande. Men
borde då inte utskottet uttryckligen ha

främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

begärt att de redan givna direktiven utökas
till att även omfatta ett beaktande
av de synpunker, som redan framförts
i motionen, i synnerhet som utskottet
självt använder uttrycket att det behjärtar
motionens syfte?

Jag måste uppehålla mig en stund
vid utskottets utlåtande. Utskottets huvudsakliga
motiv för att yrka avslag
tycks vara, att utskottet visserligen funnit
en utredning av frågan om rättssäkerheten
befogad men att detta gäller
inte bara krisorganen utan hela
statsförvaltningen, och på grund av att
motionärerna inte begärt översyn över
hela statsförvaltningen, kan utskottet
av formella skäl inte föreslå några åtgärder
för en allmän översyn. Emellertid
kunna vi väl vara eniga om att
för ögonblicket är en översyn av frågan
om rättssäkerheten inom krisförvaltningen
det primära och viktigaste. Varför
skall man inte avhjälpa brister på
ett mindre område av det skälet att man
tycker att man skall reformera det hela?
Jag tycker att det i grund och botten
är ett svepskäl att inte tillmötesgå vår
motion.

Utskottet säger också att det inte har
blivit övertygat om förekomsten av
maktmissbruk och brist på rättssäkerhet,
men strax därefter säger utskottet
självt just det som herr Gustafson i Göteborg
läste upp, att rättsägare i allmänhet
ej lidit rättsförluster i större omfattning
än man måste räkna med under
de utomordentliga förhållanden etc.
Nog är väl detta, herr talman, ett erkännande
av att rättsförluster verkligen
ha förekommit. Skall riksdagen
verkligen finna sig i att sådana rättsförluster
förekomma? Skall man inte försöka
råda bot på ett sådant missförhållande?
Det är kanske riktigt att,
såsom utskottet sagt, några repressalier
inte förekommit. I varje fall äro sådana
svåra att bevisa. Men utskottet
har ej förnekat och näringslivet har
kraftigt framhållit, att fruktan och
rädsla för repressalier ha funnits, och

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

det är denna fruktan som inger känslan
av rättsosäkerhet i krisförvaltningen.
Vi veta alla, herr talman, hur svårt det
är att bevisa, att någon tjänsteman i
krisorganen genom oginhet och genom
bristande tillmötesgående har missgynnat
supplikanter — så framstår ju näringslivets
folk för många av herrarna
i kommissionerna. Näringslivet har säkerligen
på sådant sätt lidit rättsförluster,
som äro svåra att bevisa. Och
denna känsla av bristande rättssäkerhet
är farlig för respekten för krisförvaltningen
— och därmed även för den
allmänna statsförvaltningen. Respekten
för lag och rätt över huvud taget uppluckras
på detta sätt.

Även ett annat uttalande i utskottets
utlåtande måste jag citera. Utskottet säger:
»En obligatorisk publicering av
beslut till ledning för allmänheten
skulle knappast ge något utbyte av
större värde med hänsyn till att besluten
ofta ej grundas på fasta, i formell
ordning godtagna utan flytande och av
dagens politiska läge beroende normer
och på en praxis, som till följd därav
ständigt måste skifta.» Vad är detta för
normer?! Är inte just detta det bästa
beviset för att det existerar en oerhörd
brist på rättssäkerhet? Här meddelar
således ett riksdagens utskott — utan
att anmäla någon motvilja mot en sådan
tingens ordning — att vi i Sverige ha
en statlig förvaltning, som rättar sitt
ställningstagande efter dagens politiska
läge! Är inte detta oerhört, herr talman? Detta

skulle alltså innebära, att den
omfattande och i miljoner människors
dagliga liv ingripande verksamhet, som
presteras av vår krisförvaltning, är beroende
av »dagens politiska läge» och
av flytande normer, som äro så till den
grad konturlösa, att man inte ens kan
tänka sig den möjlighet till jämförelse
från fall till fall, som en fortlöpande
publicering skulle innebära. Detta tycker
jag är en kuslig illustration av hur
rättssamhället i dag befinner sig på

glid. Och talade inte även herr justitieministern
för en tid sedan, i samband
med förslaget till ny expropriationslag,
om en ny rättsuppfattning på politisk
grund? Här kommer man in på viktiga
principfrågor, som intimt sammanhänga
med rättssamhällets vara eller
icke vara — det rättssamhälle, som vi
hittills ha kunnat vara så stolta över i
vårt land.

Herr talman! Flera remissyttranden
men underligt nog också utskottets avstyrkande
utlåtande ha stärkt mig i min
uppfattning, att det fordras en översyn
av krisförvaltningen ur rättssäkerhetssynpunkt
och att en sådan översyn
är synnerligen viktig.

Jag ber därför att få yrka bifall till
motionen.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
I den motion, som detta utskottsutlåtande
grundar sig på, framställas
två yrkanden; dels yrkas på en utredning
eller en översyn för effektivisering
eller förbättring av krisorganen, dels
kommer man in på frågan om rättssäkerheten.

I det första avseendet har utskottet
varit fullständigt enigt därom att i,
som vi hoppas och tro, krisorganens
elfte timme förefaller det rätt onödigt
att igångsätta en översyn för förenkling,
förbättring och effektivisering av
deras verksamhet. Justitiekanslersämbetet,
som ju bör kunna känna till sådana
saker, säger, att en översyn rörande
effektivisering av krisorganen säkerligen
skulle vara svår att utföra och tilllika
kräva lång tid. Justitiekanslersämbetet
förutsätter därför att, innan
denna översyn kunnat verkställas, väl
de flesta av krisorganen äro likviderade,
och det är då bortkastat arbete.
Detta äro vi också eniga om inom utskottet.

Frågan om rättssäkerheten är en vida
svårare fråga. Vi ha i stort sett sympatiserat
med motionärerna, och vi ha ju

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Översyn av kristidsförvaltningen

avslutningsvis sagt, att vi belijärta motionens
syfte, men med hänsyn till den
utredning vi gjort ha vi inte kunnat
tillstyrka motionen. Denna utredning
ha vi försökt göra så ingående som möjligt,
inte bara genom att inhämta de
yttranden, som redovisas i utskottets
utlåtande. Yi lia också haft föredragning
i utskottet av framstående ämbetsmän
och rättsvårdare, som i någon mån
väglett utskottet i dess ställningstagande.

Det är en omständighet i detta sammanhang
som jag inte kan underlåta
att göra motionärerna och kammaren
uppmärksamma på. Vi ha ju i den vanliga
statsförvaltningen en ständigt
skeende föryngring i mån av avgång.

Den ordinarie statsförvaltningen har ju
svällt ut, så att rekryteringen måhända
varit större än avgången, men det blir
en ganska stor skillnad mellan ett ämbetsverk
av denna natur och ett krisorgan.
Dessa krisorgan med mycket
omfattande arbetsuppgifter och därför
mycket stor personal ha ju måst tillskapas
i stor hast. Det var ingen lätt
uppgift. Man var därvidlag tvungen att
använda näringsorganisationernas folk
och anlita halvtidsanställda tjänstemän
från olika intresseorganisationer för
att över huvud taget kunna klara upp
situationen. Det har ju riktats anmärkningar
mot detta, och det kan vara
alldeles riktigt med hänsyn till konsekvenserna
i andra hänseenden. Emellertid
var den första tiden av deras
verksamhet oerhört svårbemästrad för
organ av de olika krisorganens natur.
Sedan kom ett skede, som inte var så
mycket bättre. Här trodde vi 1945 och
1946, att vi då skulle få normala tider.

I varje fall trodde en mycket stor procent
av de inom krisorganen anställda
tjänstemännen i högre och lägre grader
det. Resultatet av dessa funderingar
blev, att vederbörande med hänsyn till
sitt framtida bästa sökte sig tillbaka till
industrien eller statsförvaltningen och
inte offrade sin tid på ett krisorgan,

främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

som vilken dag som helst kunde komma
att avvecklas. På det sättet kom den
stora avtappningen från krisorganen
åren 1945 och 1946 till stånd. Det visade
sig emellertid, att förmodandet att krisorganen
snart skulle upphöra var felaktigt.
I stället utvidgades flera av dem,
och genast uppstodo samma rekryteringssvårigheter
som tidigare. Jag har
velat erinra om detta förhållande, ty
det är ju mycket naturligt att ett sådant
här krisorgan inte kan rekryteras
på samma sätt som ett vanligt förvaltningsorgan,
så att det anmärkningsfritt
kan fylla sin uppgift. I det här sammanhanget
kanske det också bör framhållas,
att tjänstemännen i dessa krisorgan
nog varit litet för maktfullkomliga
med hänsyn till sin kapacitet i
olika avseenden, vilket givetvis föranlett
misstag av olika slag, låt vara att
man inte kunnat leda i bevis att några
verkliga rättskränkningar skett.

Vidare ha motionärerna berört frågan
om sekretessen i krisförvaltningen.
Man torde emellertid inte kunna begära
samma offentliga förfarande där som
i den vanliga administrationen, något
som de som haft sina ärenden i dessa
krisorgan väl heller näppeligen önska.
I det avseendet ha vi i utskottet nog i
siort sett varit eniga. I fråga om de
rättskränkningar, som eventuellt ägt
rum, har det rått bara en gradskillnad
mellan reservanten, herr Gustafson i Göteborg
och utskottsmajoriteten, vilken
senare ansett, att man inte borde förstora
saken som sådan och därför skrivit
»rättsförluster av större omfattning».
Utskottet har nämligen inte velat gå
med på, att det inte skulle ha skett
några rättsförluster, ty med hänsyn till
omständigheter, som jag redan angivit,
ha dylika rättsförluster inte kunnat undvikas.

Ett annat moment som man i detta
sammanhang har att ta fasta på är den
av motionären herr Edström påtalade
ministerstyrelsen. Det skulle ha varit
beklagligt att behöva fastslå, att någon

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

av dessa kommissioner varit vederbörande
statsråd alltför underdånig. Det
har emellertid, som bränslekommissionen
i sitt remissvar framhållit, varit
nödvändigt med en ständig kommunikation
mellan vederbörande krisorgan
och respektive statsråd, och livsmedelskommissionen
framhåller, att i de fall,
då kommissionen inte haft samma uppfattning
i en fråga som vederbörande
statsråd, har kommissionen haft full
rätt att vägra sin sanktion, varefter
ärendet avgjorts av Kungl. Maj :t i vanlig
ordning. Jag tror därför inte, att
det härvidlag förekommit något av den
ministerstyrelse, som är så vanlig i diktaturstvrda
länder; och vi få väl hoppas,
att vi i och med att dessa som
provisoriska ansedda institutioner försvinna
skola komma tillbaka till normala
förhållanden. Därmed skulle de
ganska små riskerna för rättskränkningar
och ministerstyre försvinna. Utskottet
har också i sitt utlåtande sagt,
att krisorganen äro stadda på avskrivning,
och att det hade varit mera angeläget
med en översyn av andra delar
av den statliga förvaltningsapparaten,
den permanenta nämligen, och inte
minst då arbetsmarknadsstyrelsen. Även
arbetsmarknadsstyrelsen är nämligen
till bortåt 50 procent belastad med typiska
kristidsärenden. Men när normala
tider åter inträda blir det nog
vida lättare än nu att i såväl den som
andra statliga institutioner återgå till
konstitutionellt sett mera riktiga arbetsformer.

Herr talman! Jag har med det anförda
försökt i någon mån förklara — jag
har ingen anledning att använda ordet
försvara — de nu ifrågavarande förhållandena.
Utskottet har enligt min
mening försökt ge den rätta bilden av
sin uppfattning om motionärernas önskemål,
som utskottet också i princip
behjärtat. Med hänsyn till de av mig
antydda förhållandena ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr von SETH: Herr talman! För
min del anser jag denna fråga vara av
utomordentlig vikt. Jag skall emellertid
respektera kammarens önskan, att
debatten inte skall dra alltför långt ut
på tiden, och jag brukar ju inte hålla
några långa anföranden.

Utskottets ärade ordförande försvarade
utskottets ställningstagande med
att dessa regleringar, åtminstone såvitt
de avse vår livsmedelsförsörjning, snart
skola stå inför sin avskrivning, och vi
få väl hoppas, att så skall bli fallet.
Här har emellertid framhållits, och jag
vill för min del göra det ännu en gång,
att det finns andra områden i vårt
samhällsliv, där vi säkerligen flera år
framåt måste finna oss i statliga ingripanden
och en statlig insyn av allra
högsta grad. Jag har i det avseendet
samma uppfattning, inte bara som motionärerna
utan också som Kooperativa
förbundet, som i sitt remissvar, återgivet
på s. 8 i utskottsutlåtandet, säger: »Förutsättningarna
att på det handelspolitiska
området nå fram till relativt normala
förhållanden inom en mera näraliggande
framtid te sig emellertid sämre.
Av kriget föranledda jämviktsrubbningar
i de enskilda ländernas ekonomi
och i handelsutbytet kunna medföra
att vissa kristidsregleringar komma att
kvarstå under en rätt lång övergångsperiod.
»

Sätt detta uttalande i sammanhang
med punkt 3 i den deklaration regeringen
avgav i oktober 1948, där det
heter: »Fn fortsatt stegring och effektivisering
av hela produktionen måste
ske. Vederbörligt utrymme måste skapas
för investeringar på områden och
i företag med hög produktivitet. Produktionshämmande
moment i regleringssystemet
böra undanröjas.» Denna
sista rad i punkt 3 i regeringens deklaration
pekar tydligt på handelskommissionen
och priskontrollnämnden och
dessa institutioners ingripanden, som
verkat hämmande på en mycket, mycket
stor del av produktionen här i lan -

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

det, särskilt då den som är avsedd för
export.

Jag vill erinra utskottets ärade ordförande
om att Riksförbundet Landsbygdens
folk inte bara tillstyrkt utan
livligt tillstyrkt en översyn av krisförvaltningen
just ur rättssäkerhetssynpunkt.
Jag skulle, herr talman, särskilt
vilja peka på det förhållandet, att kommissionerna
när det gäller att reglera
importen av nödvändiga maskiner och
varor många gånger avsäga sig ansvaret
genom att överlåta kvoteringen åt
branschorganisationerna. Det är just då
den enskildes rättssäkerhet råkar i fara.
Givetvis är det mycket svårt att skapa
millimeterrättvisa — det känna vi bäst
själva, när vi skola fatta politiska beslut
— men ett företag, som är tämligen
nystartat och som därför inte kan framvisa
någon stor exportkvot utan i det
avseendet blir missgynnat, måste känna
ett sådant kommissionsbeslut som en
rättskränkning. Detta om detta.

En annan sak är den kritik, som priskontrollnämnden
vid upprepade tillfällen
varit utsatt för. Jag skall inte ta
upp någon diskussion om priskontrollnämnden
och dess lagliga eller olagliga
åtgärder eller rättssäkerheten kränkande
åtgärder, ty det skulle ta alltför
många timmar, men jag vill påpeka, att
priskontrollnämnden ingripit vid flera
tillfällen både före vederbörande statsråd
och före kommissioner av olika slag
så att vederbörandes rätt kränkts.

.Tåg har med det anförda endast velat
fästa uppmärksamheten på ett område,
som berörts i motionen, nämligen
rättssäkerhetens. Denna sak kunna vi
inte kort och gott avskriva genom att,
göra en hänvisning till att vi gå emot
en tid, då regleringar och ingripanden
av olika slag äro avskaffade, ty på utrikeshandelns
område kommer det att
bli ännu mera ingripanden och svårigheter
än nu, åtminstone om vår valutasituation
fortsätter att vara lika betänklig
som den är i dag.

Ilerr talman! Jag ber att få yrka bi -

fall till motionärernas förslag om en
utredning på detta område men vill
därvid särskilt understryka, att jag inte
önskar någon ny utredning. Av tillgängliga
handlingar framgår nämligen,
att redan förefintliga organ snart nog
kunna sätta i gång en sådan utredning.

Herr STATTIN: Herr talman! Jag har
uteslutande av formella skäl instämt
med det tillfälliga utskottets majoritet,
då denna avstyrkt herrar Staxängs och
Edströms motion rörande en översyn
av krisförvaltningen ur rättssäkerhetssynpunkt.
Motionärerna ha begränsat
sitt yrkande till en översyn av krisförvaltningen.
Då jag i likhet med utskottet
har den uppfattningen, att en sådan
översyn borde omfatta ett vidsträcktare
avsnitt av statsförvaltningen än
bara krisförvaltningen, och då jag måste
instämma med utskottet i dess uppfattning,
att en sådan mera omfattande
översyn av formella hänsyn icke kan
föreslås med utgångspunkt i motionen,
har jag ansett mig böra biträda utskottets
hemställan.

Min egen sakliga uppfattning skulle
jag kanske bäst kunna återge helt enkelt
genom att citera slutorden i industrikommissionens
yttrande över motionen.
Industrikommissionen säger:
»För att på lång sikt bevara statsmakternas
auktoritet och allmänhetens förtroende
till den ordinarie förvaltningen
är det enligt industrikommissionens
mening ytterst angeläget, att ännu bestående
regleringar och ransoneringar
upphävas och mildras så snart möjligheter
yppa sig härtill.»

Jag vill då särskilt understryka ordet
regleringar. Ett stabilt och säkert läge
i vår samhällsekonomi och den känsla
av frihet hos allmänheten, som är så
nödvändig, uppnår man icke genom att
uteslutande upphäva de allmänna ransoneringarna.
Regleringarna äro måhända
ur den stora allmänhetens synpunkt
många gånger mindre påtagliga.
De äro däremot svårare att sköta än

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

ransoneringarna, och det är nog inte
minst handhavandet av regleringarna
som medverkar till att sprida den misstro
och den känsla av rättsosäkerhet,
vars existens icke kan förnekas.

Sveriges köpmannaförbund anför i
sitt yttrande en synpunkt, som i hög
grad är värd beaktande. Köpmannaförbundet
säger: »Känslan av det omöjliga
i att i förväg kunna bedöma i vilken
riktning en krismyndighets beslut
kan komma att gå och det många gånger
hopplösa i att söka fastställa, efter vilka
normer och instruktioner sinsemellan
motstridiga beslut ha fattats, ökar rättsosäkerheten
hos allmänheten.»

Det har naturligtvis icke varit möjligt
för utskottet att skaffa sig någon
säker uppfattning om i vilken mån de
ofta hörda påståendena om underhandsinstruktioner
från departementschefer
till kommissioner äro sakligt grundade.
Det ligger i sakens natur, att upplysningar
av sådan art äro ytterst svåråtkomliga.
En betänklig praxis är emellertid
systemet med olika intressegruppers
och enskilda företags uppvaktningar
för herrarna i kanslihuset. Utan att
på något vis vilja påstå någonting om
sådana underhandsinstruktioner vill jag
endast principiellt bestämt understryka
vad Kooperativa förbundets styrelse anför
i sitt yttrande, då den påpekar med
skärpa, att »ministerstyre, vilket är
känt från utländsk förvaltningspraxis,
icke är i överensstämmelse med konstitutionen
i vårt land. I den mån en sådan
praxis skulle ha insmugit sig i krisförvaltningen»,
fortsätter Kooperativa
förbundet, »måste den enligt styrelsens
mening med skärpa påtalas. För en klar
ansvarsfördelning måste den principen
upprätthållas, att kommissionerna självständigt
utan underhandsbesked från
enskilt statsråd pröva föreliggande frågor
och att därefter regeringen, sedan
vederbörlig beredning av frågorna ägt
rum, tar ståndpunkt i ärendet i den mån
detta är av sådan natur, att det bör
underställas regeringen.»

Hans excellens herr statsministern
har även upprepade gånger understrukit
att regeringen med tacksamhet mottager
och förutsättningslöst prövar alla
klagomål över kommissionernas sätt att
rykta sitt värv. Att kunskapen härom
når så vidsträckta kretsar som möjligt
är givetvis angeläget. Jag finner det väl
berättigat att ännu en gång understryka
detta förhållande.

Jag tillåter mig tillägga, att näringslivets
folk skulle göra både svenskt näringsliv,
svensk förvaltning och det
svenska rättssamhället en betydande
tjänst, om det vid varje tecken på orättfärdighet
eller mannamån öppet redovisade
fallen — icke i allmänna fraser
och ordalag utan med klart angivande
av alla fakta. Icke minst pressen skulle
genom att återge sådant material kunna
verksamt bidraga till en bättre anda
i samhället. Jag utgår från att industrikommissionen
talar på hela kommissionsväsendets
vägnar, då den så starkt
framhåller att någon risk för repressalier
icke föreligger. Skulle minsta
skymt av repressaliehot komma fram,
böra regering och riksdag fortast möjligt
åstadkomma rättelse.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr FAST: Herr talman! Jag begärde
ordet då jag under stigande förvåning
åhörde herr Edströms anförande. Jag
trodde att jag hade förflyttats till ett
valmöte på hösten 1948 i stället för att
vara i riksdagens andra kammare. Att
man utan vidare framkastar beskyllningar
utan bevisning mot ett stort
parti är något osedvanligt. Herr Edström
försökte framlägga saken i riksdagen,
som om det socialdemokratiska
partiet inom sina olika instanser ansåge,
att de nuvarande kriskommissionerna
vore liksom idealet i samhället,
och att det endast motvilligt, steg för
steg drevs att göra en avveckling av
dessa kommissioner.

Herr talman! Är detta med sanning -

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Översyn av kristidsförvaltningen främst ur rättssäkerhetens synpunkt.

en överensstämmande? Är det icke på
det sättet, att den kristid vi varit med
om att genomleva skulle ha krävt ungefär
de åtgärder som vidtagits, vilken
regering och vilket parti som än burit
ansvaret? Det är ingen tvekan om den
saken. Jag tror därför att man skall
se saken sådan den verkligen är. Vi ha
gång efter annan avgivit förklaring, att
dessa krisregleringar böra avskaffas så
fort som möjligt och icke kvarbli en
dag längre än nödvändigt. Men vi
kunna ha olika uppfattningar, och vi
måste respektera varandras åsikter.
Den ene anser, att vi kunna göra en
avveckling tidigare än vad den andre
finner möjligt. Men det är en helt annan
sak än den uppläggning som herr
Edström gjorde.

Jag vill till slut säga, herr talman,
att om man följer motionärernas väg
så får man, med den vetskap man har
om tidskrävande utredningar, räkna
med att när dessa utredningar äntligen
bli färdiga så äro de flesta kommissioner
försvunna. Åtminstone får man
hoppas det. Och de som blivit kvar på
grund av att de haft sådana arbetsuppgifter,
som ansetts ofrånkomliga, ha
vid den tiden säkerligen blivit omorganiserade.
Då skulle de utredningar
man gjort ha kommit att ske under helt
andra förutsättningar än vad sedan i
verkligheten blivit fallet. Jag menar,
att den som verkligen vill konservera
kriskommissionerna skall i nuvarande
läge gå på förslaget om utredning.

Vidare vill jag erinra att det är lätt
att sprida misstänksamhet och missstämning
genom att tala om att rättssäkerheten
hela tiden varit i fara. Jag
vill dock påpeka, att justitieombudsmannen
särskilt på handelskommissionens
område gjort ganska omfattande
utredningar. Visserligen veta vi alla,
att människor ej äro felfria och att
hastigt organiserade kommissioner
kunna få folk som icke iir särskilt
lämpligt. Trots detta måste jag säga,
att det icke finnes belägg för de ut 2

— Andra kammarens protokoll L949.

läggningar som ibland kommit i tidningspressen
och här i riksdagen.

Herr talman! Jag har haft behov av
att säga detta.

Häruti instämde herrar Nilsson i Göteborg,
Andersson i Mölndal, Lindström
och Gavelin, fröken Öberg, herrar Ekdahl,
Johansson i Kalmar och Holm,
fru Västberg samt herrar Andersson i
Linköping och Ekström.

Herr HUSS: Herr talman! Det förefaller
mig som om den högst betydande
och även från kvalitativ synpunkt
högtstående tjänstemannakår, som det
här är fråga om, vore förtjänt av att
man droge en liten lans till kårens försvar.

I och för sig är det självfallet sannolikt,
att anlagen för kriminell verksamhet
icke ibland denna tjänstemannagrupp
skulle vara större än den är
bland övriga tjänstemannagrupper, allra
helst som tjänstemännen åtminstone
delvis äro rekryterade från verksamhetsgrenar,
där de haft en högst betydande
erfarenhet.

Det är bland annat ett nyligen inträffat
fall som ger mig anledning att
meddela detta. Det är så att man publicerade
häromsistens i en eftermiddagstidning
en redogörelse för ett fall,
då en licens skulle ha missbrukats till
förfång för vissa firmor. En undersökning
av justitieombudsmannen visade,
att beskyllningen var helt grundlös.
Självfallet fingo vederbörande tjänstemän
icke någon fullständig upprättelse
i tidningen i fråga. Det kvarstår naturligtvis
hos den stora allmänheten i detta
som i många andra fall intrycket
av att något kriminellt har förevarit.

När man tagit del av detta och liknande
fall, tror jag att man skall göra
klart för sig, att av de beskyllningar,
som kommit fram i dagspressen mot
tjänstemännen inom kristidsförvaltningen,
är det eu utomordentligt liten
del som föranlett rättsliga åtgärder.

Nr 2:i.

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Översyn av kristidsförvaltningen främst

Man bör också komma ihåg, att det här
är fråga om högst avsevärda ekonomiska
intressen och att det på ett synnerligen
påtagligt sätt inbjuder konkurrenter
till att sprida rykten om felaktiga
förfaringssätt, för vilka rykten icke
någon täckning föreligger.

Det synes mig som om det vore
utomordentligt klokt, om riksdagens
ledamöter och även allmänheten toge
hänsyn till att om man vill hävda den
enskildes rättigheter mot kristidsförvaltningen
och gentemot statsmyndigheterna
över huvud taget, så är det ett
elementärt krav, att de uppgifter om
felaktigheter och kriminellt förfaringssätt,
som alltsom oftast dyka upp i
pressen, vore fotade på en betydligt
säkrare och pålitligare grundval än
vad hittills i regel varit fallet.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Gentemot
herr Huss vill jag bara påpeka,
att denna motion har icke varit riktad
mot tjänstemannakåren. Syftet var
bland annat att få utrett, att tjänstemännen
icke felat. Men framför allt
ville vi komma bort från denna känsla
av att det fanns osäkerhet i rättsligt
hänseende. Man får icke fatta detta
som en beskyllning mot denna kår. Jag
sätter den högt och vet att den gjort
ett mycket förtjänstfullt arbete under
dessa svåra tider.

Jag måste säga, att vad herr Fast yttrade
till mig förundrade mig litet
grand. Han tyckte att det var osedvanligt
att man talade som jag gjort. Jag
har icke yttrat mig på något valmöte,
och jag har icke tänkt att få er till proselyter
på något sätt. Jag har bara sagt
min mening om detta. Det är nämligen
min personliga mening, som jag tror
delas av en hel del av handelns folk,
om hur socialdemokratien handhar de
riksvårdande uppgifter, som den nu
står i ansvar för. Att jag säger detta
klart och uppriktigt får herr Fast lov
att ursäkta mig för.

ur rättssäkerhetens synpunkt.

Herr Fast använde ett uttryck, som
jag hört till leda här i kammaren, nämligen
att dessa kommissioner och regleringar
skola icke vara en enda dag
mera än vad som är nödvändigt. Med
detta kan man avfärda allting över huvud
taget. När är det nödvändigt?
Huru lång tid är det nödvändigt? Det
är därom vi strida, det är detta vi tala
om. Vi anse inom handel och industri,
att denna nödvändighet finnes snart
icke mer; den nödvändigheten kunna
vi bortse ifrån. Vi vilja bli fria och
anse, att den dag är kommen, när man
kan taga bort dessa regleringar.

Till herr Fast vill jag säga, att vad
jag önskar är icke bara ord, utan jag
skulle mycket hellre vilja se, att socialdemokraterna
överginge till handling
och toge bort regleringarna så fort som
möjligt. Då tillmötesginge de ett önskemål,
som jag tror är mycket utbrett.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag vill hålla med herr Huss
om att krisorganens tjänstemän äro
mycket högtstående. De göra så gott
de kunna. Det förnekade jag icke heller
i mitt första anförande. Vad jag
menar är att den största faran för rättssäkerheten
ligger i själva krisförvaltningens
natur, som gör att man icke
kan draga upp några fasta rättsregler,
utan tjänstemännen få stora diskretionära
befogenheter. Därför blir det stora
svårigheter att skapa rättssäkerhet.

Herr Fast talade om att man sprider
misstänksamhet mot krisförvaltningen,
såvitt jag förstod hans mening, utan
någon som helst grund. Jag vill bara
nämna, att de fall jag påtalade i mitt
första anförande har jag tagit direkt ur
justitieombudsmannens protokoll från
inspektionen av handelskommissionen
i slutet av förra året.

Jag vet att tjänstemännen i kommissionerna
själva äro mycket angelägna
att skapa så stor rättssäkerhet som möjligt.
Om det nästa år kommer fram en

Lördagen den 28 maj 1949. Nr 23.

Effektivisering och förenkling av förvaltningsarbetet.

motion, som blir så avfattad att den
kan tagas som utgångspunkt för att
skapa större rättssäkerhet i krisförvaltningen,
tror jag att både herr Fast och
jag äro intresserade att diskutera den
saken vid det tillfället.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4.

Effektivisering och förenkling av förvaltningsarbetet.

Föredrogs andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
för effektivisering och förenkling
av förvaltningsarbetet.

Därvid anförde

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag har funnit mig föranlåten att
begära ordet för att göra en korrigering
av utskottets utlåtande. Där påpekas
vilka utredningar som redan äro
i verksamhet på de områden motionärerna
berört. Sedan säges det: »varjämte
Kungl. TVfaj:t helt nyligen uppdragit
åt sakkunniga att samordna de
olika utredningarna för vinnande av
tid och bättre resultat.»

Ordet »samordna» är icke det riktiga;
det ha vi blivit uppmärksammade
på. Vid den tidpunkt då utlåtandet
justerades var det icke för oss möjligt
att få veta, vilka exakta uppgifter de
senaste sakkunniga haft. Vi fingo en
muntlig upplysning, som gav oss anledning
att skriva ordet »samordna». Vi
lia sedermera fått veta, att de sist tillsatta
sakkunniga icke egentligen skulle
samordna de olika utredningarna utan
biträda med effektivisering av detta utredningsarbete.

Jag har endast velat erinra om detta.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 173, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande
inomskärsfarleden i Bohuslän;

nr 174, i anledning av väckta motioner
angående en mellanriksbana över
gränsen i Bohuslän; och

nr 175, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna
om kostnadsfri behandling av tuberkulossjuka
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående skattebefrielse för av
riksförsäkringsanstalten fastställd sjukpenning,
vilken utbetalas av arbetsgivare,
som står s. k. självrisk, in. m.;
och

nr 46, angående uppskjutande av behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial
:

nr 42, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning i fråga
om ändring i stadgarna för biblioteket,
i vad avser formerna för tillsättning
av ordinarie tjänster därstädes
in. in.; och

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag rörande
pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare,
in. in., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

första lagutskottets memorial nr 41,
i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
med förslag till förordning an -

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Uppskov med behandlingen av motioner om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

gående handel med skrot, lump och
begagnat gods, in. m., med förslag till
lag om förhud mot spridning av vissa
kartor m. in., med förslag till lag om
pantlånerörelse, angående nya grunder
för avlöningen av präster in. m. samt
med förslag till lag angående fortsatt
tillämpning av lagen den 23 april 1948
(nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel
ävensom i anledning av propositionerna
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden, betänkande och
memorial hemställt.

§ 6.

Uppskov med behandlingen av motioner

om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 42, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Första lagutskottet hade tilldelats tre
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 161 i första kammaren av herr
Schlyter om skärpt lagstiftning mot
rattfylleri samt likalydande motionerna
nr 225 i första kammaren av herr Holmbäck
in. fl. och nr 283 i andra kammaren
av herr Hagård m. fl. om skärpta
åtgärder mot rattfylleri.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte besluta att till 1950 års riksdag
uppskjuta behandlingen av de vid årets
riksdag väckta motionerna nr 161 och
225 i första kammaren samt nr 283 i
andra kammaren.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Vid riksdagens
början väckte 16 ledamöter av
denna kammare en motion, som dessutom
stöddes av ett rätt stort antal ledamöter
av kammaren i övrigt. Dessutom
stod det säkerligen bakom motionen
en stark folkopinion, en folkopi -

nion som stärkts sedan motionen väcktes.
Man kan också se mycket starka
uttryck för denna uppfattning bland
folket i vad som inträffade på Kristi
himmelsfärdsdag vid det tal, som tronföljaren
höll på Skansen, och vid de
många möten i olika orter, där det
krävdes ingripanden i den fråga som
här är nämnd. Det föreslogs nämligen
i motionen, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om sådan skyndsam
utredning enligt vissa angivna
riktlinjer rörande skärpta åtgärder mot
rattfylleri, att förslag utan tidsutdräkt
kunde föreläggas riksdagen.

Man kunde ju ha förväntat, att första
lagutskottet hade tagit hand om denna
sak på ett sådant stadium, att man
hade kunnat slutbehandla ärendet under
löpande session. Så har emellertid
icke skett, och man har frågat sig, vad
som legat hindrande i vägen. Det har
emellertid under hand försports, att
man velat hänskjuta frågan till slutbehandling
under höstsessionen. Detta
kunde man ju till nöds taga för gott
på grund av den långt framskridna
tiden.

Emellertid har i det memorial, som
här föreligger, föreslagits att frågan
skulle flyttas över till nästkommande
års riksdag. På den punkten måste jag
säga att vi äro ganska överraskade över
första lagutskottets inställning. Utskottet
har motiverat detta med att man
hade förhört sig och funnit, att Kungl.
Maj :t till nästa års riksdag komme att
framlägga en proposition beträffande
viss del av lagstiftningen på detta område,
och enligt utskottets mening borde
då hela frågan tagas upp. Man
måste vara tveksam om lämpligheten
av att så långt fram i tiden skjuta på
det hela, och det förefaller mig som
om det hade varit lämpligare, att man
hade fått till stånd en allmän principdiskussion
i frågan, innan man hade
gått vidare.

Det kan icke heller alldeles förbises,
att man hade väntat, att från Kungl.

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Uppskov med behandlingen av motioner om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Maj ds sida något hade gjorts i detta
avseende. Det är nämligen så att både
1944 års trafikförfattningssakkunniga
och 1945 års trafiksäkerhetskommitté
framlämnat sina betänkanden under
fjolåret och att i båda betänkandena
berörts frågan om alkoholen och trafiken.
Detta har emellertid gjorts på
ett sådant sätt, att en enhetlig och
systematisk belysning av ämnet faktiskt
saknas.

Nu har under gårdagen meddelats,
att Kungl. Majd har beslutat igångsätta
en särskild utredning just i den föreliggande
frågan. Detta är i och för sig
tacknämligt, fastän det enligt mitt förmenande
kommer något sent. Men bättre
sent än aldrig. Detta har förändrat
läget fullständigt. Det är därför önskvärt,
att de synpunkter som motionen
innehåller måtte så snart som möjligt
komma till allmän behandling och debatt
här i riksdagen för att eventuellt
vara till ledning för det arbete som
kommer att uträttas inom denna speciella
utredning. Man bör således icke
skjuta upp motionens behandling längre
än till höstsessionen. Första kammaren
har under gårdagen angivit, att
detta också är dess mening. Med 65
röster mot 48 beslöt första kammaren,
att ärendet skulle slutbehandlas under
höstsessionen.

Jag vill föreslå, herr talman, att vi
här i andra kammaren fatta samma beslut
som första kammaren har gjort.
Mitt yrkande skulle alltså bli, herr talman,
att riksdagen måtte besluta att till
höstsessionen vid innevarande års
riksdag uppskjuta behandlingen av de
vid årets riksdag väckta motionerna
I: 161 och 255 samt II: 283.

I detta anförande instämde herrar
Sjölin, Hammar, Widén, Wiklund i
Stockholm och Gustafsson i Borås.

Herr RYLANDER: Herr talman! .lag
kan försäkra, att utskottet har lika stort
intresse för den viktiga fråga det här
giiller som någonsin motionärerna. Ut -

skottet har velat ge motionärerna en
chans att deras motioner skulle bli bifallna
genom att på det sätt som numera
är möjligt låta motionerna övervintra
och behandlas i samband med
den proposition, som väntas till nästa
års riksdag.

Emellertid har utskottet numera fått
reda på att motionärerna hellre önska
en behandling i år även med risk att
deras motioner bli avslagna med en
mer eller mindre välvillig motivering.
Första kammaren har också, som herr
Hagård nämnde, fattat beslut i enlighet
med ett yrkande av samma innebörd
som herr Hagårds. Under sådana förhållanden
har utskottet icke något att
erinra mot att behandlingen av motionerna
uppskjutes till hösten i stället för
till nästa år, såsom utskottet föreslagit.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr HASTAD: Herr talman! Endast
ett par ord. Det är riktigt, såsom här
påpekats, att riksdagen har möjlighet
att uppskjuta en frågas behandling både
till den höstriksdag, som skall anordnas,
och till nästkommande riksdag.
Men jag vill förklara, herr talman, att
när denna sak var uppe till diskussion
inom kommittén för riksdagens arbetsformer,
var det knappast någon som
tänkte sig, att ett uppskov skulle ske
till nästkommande riksdag i de fall, då
höstriksdag anordnas. Det är klart att
i ett fall som detta särskilda skäl kunna
anföras för att eventuellt låta frågan
anstå till nästa år, men jag tror att det
vore en oriktig princip vi sloge in på,
om vi allmänt uppsköte frågor så länge.
Därför är jag mycket glad över att
kammaren tydligen här står i begrepp
att fatta ett beslut, som icke innebär ett
onödigt prejudikat.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Kammaren beslöt att till höstsessionen
med innevarande års riksdag
uppskjuta behandlingen av i memorialet
angivna motioner.

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

§ 7.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts
befogenhet.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 43, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i militära
rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472), in. in., jämte i ämnet väckt
motion, dels ock Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 14 § lagen den 30 juni
1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän och lag angående ändrad lydelse
av 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Genom propositionen nr 98 hade
Kungl. Majd föreslagit riksdagen att
antaga bland andra ett vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändring
i lagen den 30 juni 1948 (nr 450)
om dödsstraff i vissa fall då riket är i
krig. I propositionen hade föreslagits,
att 11 § i nämnda lagförslag skulle erhålla
följande lydelse:

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast
om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen
och förskyller dödsstraff därför,
samt

2. att uppskov med dödsstraffets
verkställande skulle medföra synnerlig
fara för krigslydnadens eller motståndsviljans
upprätthållande eller eljest för
krigsföretags framgång, militäravdelnings
säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas
särskild omröstning, och erfordras för
den tilltalades dömande att ordföranden
och minst åtta av ledamöterna äro
ense samt besvarat båda frågorna jakande.

I domen skola antecknas namnen
å ståndrättens ordförande och ledamöter
samt angivas den gärning som den
tilltalade förövat och de lagrum varå

domen grundas ävensom hur omröstningen
utfallit i vardera frågan med
angivande av förekommande avvikande
mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter
som jämte honom förenat sig om domen
underskrivit denna, skall rättens
avgörande offentligen avkunnas i den
dömdes närvaro. Därefter skall domen,
försedd med anteckning om dagen och
klockslaget för dess avkunnande, genast
överlämnas till högste militäre chefen
på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom
icke kan meddelas, skall ordföranden
förklara ståndrätten upplöst och omedelbart
skriftligen underrätta nämnde
chef om förhållandet.

I utlåtande, nr 32, över såväl nämnda
proposition som Kungl. Maj:ts proposition
nr 104 jämte en i anledning av
förstnämnda proposition väckt motion
hade första lagutskottet tillstyrkt, att
ifrågavarande paragraf skulle erhålla
den av Kungl. Maj :t föreslagna lydelsen.

Under överläggning i ärendet i andra
kammaren den 14 maj 1949 hade herr
Olsson i Mellerud yrkat, att paragrafen
skulle erhålla följande lydelse:

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast
om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen
och förskyller dödsstraff därför, samt

I vardera frågan skall verkställas särskild
omröstning, och erfordras för den
tilltalades dömande att båda frågorna
enhälligt besvarats jakande.

I domen skola antecknas namnen å
ståndrättens ordförande och ledamöter
samt angivas den gärning som den
tilltalade förövat och de lagrum varå
domen grundas.

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet.

Sedan ordföranden och ståndrättens
övriga ledamöter underskrivit domen,
skall rättens avgörande offentligen avkunnas
i den dömdes närvaro. Därefter
skall domen, försedd med anteckning
om dagen och klockslaget för dess avkunnande,
genast överlämnas till högste
miltäre chefen på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom
icke kan meddelas, skall ordföranden
förklara ståndrätten upplöst och omedelbart
skriftligen underrätta nämnde
chef om förhållandet.

Enligt utskottet tillhandakomna utdrag
av kamrarnas protokoll hade kamrarna
vid behandling av utskottets förenämnda
utlåtande stannat i olika beslut
såvitt anginge ifrågavarande 11 §, i
det första kammaren beslutat bifalla
vad utskottet hemställt i berörda utlåtande,
medan andra kammaren beslutat
bifalla det av herr Olsson i Mellerud
under överläggningen i kammaren
framställda yrkandet.

Med anledning av vad sålunda förekommit
hade utskottet till behandling
förehaft frågan om sammanjämkning av
den skiljaktighet, som förelåge mellan
kamrarnas beslut.

Utskottet hemställde i sitt memorial
nr 43, att kamrarna med frånträdande
av sina beträffande 11 § förslaget till
lag angående ändring i lagen den 30
juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i
vissa fall då riket är i krig tidigare
fattade beslut måtte antaga nämnda paragraf
i följande lydelse:

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast
om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen
och förskyller dödsstraff därför, samt

I vardera frågan skall verkställas särskild
omröstning, och erfordras för den
tilltalades dömande att ordföranden
och minst nio av ledamöterna äro ense
samt besvarat båda frågorna jakande.

I domen skola antecknas namnen å
ståndrättens ordförande och ledamöter
samt angivas den gärning som den tilltalade
förövat och de lagrum varå domen
grundas ävensom hur omröstningen
utfallit i vardera frågan med angivande
av förekommande avvikande mening.

Utfaller omröstningen så, att dom icke
kan meddelas, skall ordföranden förklara
ståndrätten upplöst och omedelbart
skriftligen underrätta nämnde chef
om förhållandet.

Reservation hade avgivits av herr
Lindblom, fru Sjöström-Bengtsson och
herr Olsson i Mellerud, vilka ansett, att
kravet på enhällighet inom ståndrätten
vid omröstning till dom icke bort uppgivas
och att utskottet för den skull
bort sammanjämka kamrarnas skiljaktiga
beslut sålunda, att första kammaren
inbjudits att med frånträdande
av tidigare beslut biträda andra kammarens
beslut i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! I
föreliggande utskottsmemorial föreslår
utskottet eu viss sammanjämkning i fråga
om det antal ledamöter inom ståndrätten,
som skall kunna fälla en åtalad.
Kamrarna stannade, som vi komma
ihåg, vid olika beslut rörande denna

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1943.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet.

bestämmelse. Första kammaren beslöt,
att ordföranden och minst åtta ledamöter
skulle vara ense för att den tilltalade
skulle kunna dömas till döden.
Andra kammaren beslöt, att det skall
vara enhälligt beslut för att ståndrätten
skall kunna utmäta dödsstraff. Nu
föreslår utskottet, att för fällande dom
skall erfordras att ordföranden och nio
ledamöter äro ense om beslutet.

Jag skall, herr talman, icke alls gå in
på någon debatt om denna fruktansvärda
lag. Jag hänvisar helt till vad jag
och flera med mig anförde, då frågan
behandlades för några dagar sedan här
i kammaren. Men jag kan icke underlåta
att framhålla, hurusom detta beslut
har väckt bestörtning och förvåning ute
i landet, där flera organisationer bl. a.
av arbetare och studenter uttalat sig
mot lagen. Bland dem som gjort uttalanden
mot lagen märkas Svenska
världsfredsmissionen, Sveriges fredsoch
skiljedomsförening, Sveriges arbetares
centralorganisation samt vissa
studentorganisationer. Det visar hur
olyckligt beslutet egentligen var, vilken
låg uppskattning av människovärdet
som ligger till grund för den av riksdagen
i panik och under visst hot från
militärt håll genomförda lagen.

I denna kammare var det bara 78
som röstade för lagen. Det är således
en mycket liten minoritet av kammarens
ledamöter, som har fattat detta beslut.
Två tredjedelar av ledamöterna
deltogo antingen icke alls i omröstningen
eller röstade mot förslaget.

Det är givet att i denna fråga, där
det gäller att ge en militär fullmakt att
utse andra militärer för att i ett upphetsat
tillstånd döma en människa till
döden, det för dem, som av aktning för
människovärdet eller av rättskänsla avstått
från att deltaga i omröstningen
eller som röstat mot förslaget, är omöjligt
att biträda en sammanjämkning rörande
den ifrågavarande paragrafen.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på här föreliggande förslag.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Då jag nu tar till orda ämnar jag
inte länge taga kammarens tid i anspråk.
Jag tänker icke heller diskutera
det sammanjämkningsförslag, som första
lagutskottet presenterat i sitt memorial.
Vad jag har behov av är att uttala
min djupa oro inför det faktum,
att man icke kunnat godtaga herr Olssons
i Mellerud reservation.

Jag behöver icke rekapitulera de tre
olika synpunkterna i fråga om ståndrättens
röstning i förekommande fall.
Den saken känna vi alla till av det utlåtande
som vi ha framför oss här. Jag
hade hoppats att man skulle ha kunnat
sträcka sig så långt, att man ansett att
alla tio ledamöterna av ståndrätten
jämte ordföranden skulle vara eniga,
när dödsstraff skulle utmätas. Nu har
man nöjt sig med att föreslå nio ledamöter.
Enligt min syn på frågan, vilken
jag förut deklarerat, föreligga de starkaste
skäl rent principiellt mot ståndrätt,
men det hade, tycker jag, varit
något litet tryggare att veta, att i de
fall, när ståndrätten träder i funktion,
alla måste vara eniga om beslutet. Sammanjämkningsförslaget
innebär likväl,
att rätten kan vara splittrad, även om
det bara är en ledamot som röstar mot
dödsstraff för den tilltalade.

Jag röstade i andra omgången för
herr Olssons i Mellerud reservation,
även om det skedde med viss bedrövelse.
Men av två onda ting väljer man
ju alltid det minst onda. Nu, herr talman,
har även hoppet om att herr Olssons
i Mellerud reservation skall bli
riksdagens beslut grusats i och med
sammanjämkningsförslaget.

Jag skall icke upptaga kammarens
tid längre utan ber bara, herr talman,
att få yrka avslag på utskottets sammanjämkningsförslag.

Häruti instämde herrar Stjärne, Widén,
Swedberg, Hammar, Olsson i Mora,
Gustafson i Göteborg, Gavelin, Malmborg
i Stockholm, Lager, Wiklund i

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet.

Stockholm, Gustafsson i Bogla, Andersson
i Långviksmon, Norén och Lindström
samt fröken Liljedahl och fröken
Elmén.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
skall inte alls ingå på själva sakfrågan.
Det är ju så att bägge kamrarna ha
godtagit ståndrättsinstitutets införande,
och det är bara på en enstaka punkt,
nämligen i fråga om omröstningsreglerna
i domstolen, som kamrarna ha
stannat i olika beslut. Det har ankommit
på första lagutskottet att göra ett
försök till sammanjämkning i denna
fråga.

Jag vill då erinra om att första kammaren
fattat sitt beslut med betydande
majoritet. Det var också en talrik anslutning
av ledamöter i kammaren. Endast
20 voro frånvarande. Andra kammaren
fattade visserligen sitt beslut
med uppresning, men här var majoriteten
och en mycket försvarlig majoritet
frånvarande. Att under sådana omständigheter
föreslå första kammaren
att frånträda sitt beslut har utskottet
inte ansett möjligt, åtminstone inte i
första omgången. Utskottet har därför
funnit att en sammanjämkning här
lämpligast borde ske på det sättet, att
man utan att fordra enhällighet vid
omröstningen inom ståndrätten likväl
skärpte kravet på kvalificerad majoritet,
så att för fällande dom skall erfordras
att ordföranden och nio ledamöter
äro ense om beslutet.

Nu har första kammaren i dag med
rätt betydande majoritet godtagit sammanjämkningsförslaget.
För den händelse
detta förslag inte skulle godtagas
här, bör utskottet beredas tillfälle att
överväga huruvida andra sammanjämkningsmöjligheter
finnas, och kammaren
får väl då vara beredd att sammanträda
någon dag framöver för att rösta om
det nya förslaget, om det nu kan bli
något.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Helt naturligt finner jag inte sammanjämkningsförslaget
tillfredsställande,
vilket också framgår av den reservation,
som är antecknad till utskottets
utlåtande. Jag betraktar utskottets förslag
som en måttbandsförlikning, där
man med måttband försökt att mäta så
att vardera kammaren skulle få en del
av sin vilja igenom.

Utskottsmajoriteten nekade att över
huvud taget diskutera något förslag som
upptog principen om enhällighet. Jag
har ingen anledning att upptaga den
diskussion, som vi hade häromdagen.
Jag har varit fundersam på om man i
den reservation, som vi antecknat, också
skulle ställa ett yrkande om avslag
på sammanjämkningsförslaget, men då
det låg så till i utskottet, att jag skulle
blivit ensam i fråga om ett sådant yrkande,
var jag tveksam, om man kanske
inte rent av med ett sådant yrkande
försämrat det läge, som hade inträffat.
Man måste givetvis riskera ett avslag
i andra kammaren på ett sådant yrkande,
ställt av en enskild utskottsledamot,
och då tänkte jag att ett sådant avslag
faktiskt kunde ge ett sämre intryck
ur min synpunkt än den enhälliga uppslutning,
som andra kammaren vid sin
tidigare prövning av detta ärende hade
omkring det yrkande, som vi då ställde.

Jag har självklart i sak samma mening
som tidigare, men det har varit
detta övervägande, där jag har frågat
mig, om risken för ett avslag är så stor,
att man måste räkna med den. Då har
man kanske gjort saken en björntjänst.
Andra kammarens starkt hävdade mening
förefaller mig vara av det slag,
att den borde ge vederbörande myndigheter
någonting att tänka på vid tilllämpningen
av detta, som jag tycker,
rätt otympliga förslag.

Jag kanske får lov att göra en liten
invändning emot utskottets ordförande,
då han säger att utskottet inte gärna
kunde inbjuda första kammaren att biträda
andra kammarens beslut. Jag

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts

tycker att den ståndpunkten varit ganska
naturlig. Det var en praktiskt taget
enhällig andra kammare, som ställde
sig bakom det yrkande som jag ställde.
Om det råkar vara en del ledamöter
borta, så kan väl inte detta få tolkas så,
att frånvarande ledamöter skulle på det
sättet dominera kammarens beslut. Å
andra sidan visar ju den votering, som
under gårdagen förekom i första kammaren
om detta förslag, att det även
där fanns en mening som omfattades,
om jag inte missminner mig, av 47 av
kammarens ledamöter, under det att, jag
vill minnas, 62 biträdde utskottets förslag.
Alltså var det en rätt delad första
kammare och en mycket stark andrakammarmening
för det förslag, som jag
hade ställt. Det borde enligt mitt sätt att
se ha varit tillräcklig anledning att
uppmana första kammaren att biträda
andra kammarens beslut.

Detta har nu inte varit möjligt. Vi se
sammanjämkningsförslaget i dag. Det
är klart att läget är besvärligt. Å andra
sidan måste jag, herr talman, vidhålla
den mening som jag tidigare haft i
denna sak.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
är inte säker på att jag fattade herr
Olsson i Mellerud rätt. Jag tyckte att
herr Olsson sade, att vid utskottssammanträdet
majoriteten inte ville över
huvud taget diskutera någon sammanjämkningsmöjlighet,
där enhällighet erfordrades.
Jag vill då för min del påpeka,
att jag icke intog någon bestämd
ställning i det fallet. Jag framlade själv
ett sammanjämkningsförslag av sådan
innebörd till övervägande och var sålunda
beredd att ansluta mig till en
mening om enhällighet, för den händelse
det hade gått att få en försvarlig
majoritet för denna i utskottet. Det
var nu inte händelsen, och då bibehöll
jag den inställning som jag anser principiellt
riktig. Men det är klart att vid
alla sammanjämkningar helst bägge
parterna måste ge med sig något, om

befogenhet.

det skall gå att sammanjämka. Jag vill
understryka detta, ty om frågan skulle
gå till en ny sammanjämkning, finns
det naturligtvis möjlighet att försöka
på en annan väg med risk för att även
den misslyckas.

Herr Olsson i Mellerud sade, att man
väl inte fick taga hänsyn till att ett antal
ledamöter var frånvarande, på det
sättet att man anser, att de frånvarande
skulle ha röstat på ett visst sätt. Nej,
självfallet inte, men å andra sidan vet
man ingenting om vad de inemot hundratalet
ledamöter i detta fall, som voro
frånvarande, hade för inställning, under
det att första kammaren hade tydligt
markerat sin inställning den
gången.

Sedan är det riktigt som herr Olsson
säger, att vid avgörandet av sammanjämkningsfrågan
i går förekommo skiljaktiga
meningar även i första kammaren.

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Jag har inte i utskottet deltagit
i den föregående behandlingen
av denna proposition men däremot när
ärendet kom åter ifrån kamrarna. Jag
får säga till herr Olsson i Mellerud, när
herr Olsson påstår att det i utskottet
icke togs någon hänsyn till herr Olssons
yrkande, att det var nog på det sättet,
att både herr Rylander och jag voro
villiga att biträda ett av herr Olsson
framställt yrkande, i den mån det var
möjligt att vinna enighet. Nu var det
inte möjligt att vinna enighet i utskottet
på herr Olssons yrkande. Det
finns naturligtvis inte anledning att
här taga upp sakfrågan utan endast
frågan om sammanjämkning.

Det är väl uppenbart, att när kamrarna
stannat i olika beslut, tillkommer
det utskottet att försöka närma de olika
besluten varandra. Om jag ändå skulle
säga ett ord i sak också, så kanske det
inte spelar så stor roll, när det är elva
ledamöter, om alla äro eniga eller en
har avvikande mening. Jag föreställer

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet.

mig nämligen att om i rätten en ledamot
har avvikande mening, så ger det
anledning för de övriga ledamöterna
att tänka sig för mer än en gång innan
rätten fattar beslut. Det gäller ju här
att skydda en möjligen oskyldigt anklagad,
och jag finner faktiskt att det är
lika stark garanti, om det är tio som
om det är elva som skola stå för beslutet.

Jag tycker nog att kammaren bör biträda
detta sammanjämkningsförslag.
Eljest blir följden den, att kammaren
på nytt får sammanträda och taga ställning
till en ny sammanjämkning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Spångberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande memorial nr 43, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 91 ja och 103
nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till vapenförordning,
dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om explosiva varor; samt

andra lagutskottets memorial nr 33,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9.

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets utlåtande nr 47,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1949/50,
in. m., såvitt angår jordbruksärenden.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 48, i anledning av väckta motioner
angående statens medverkan för
en utökning av den svenska kväveproduktionen; nr

49, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande mjölkproduktionens
ekonomi m. in.;

nr 50, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande livdjursliandelns
ordnande m. in.; samt

nr 51, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser angående
rösträtt å allmänningsstämma.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

§ 11.

Sveriges anslutning till Europarådet.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av
Sveriges anslutning till Europarådet.

Genom en till utrikesutskottet hänvisad
proposition av den 6 maj 1949, nr
214, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärendena
för nämnda dag
samt med överlämnande av en den 5
maj 1949 undertecknad stadga för
Europarådet äskat riksdagens godkännande
av Sveriges anslutning till nämnda
stadga.

Till utskottet hade jämväl hänvisats
en av herr Hagberg i Luleå m. fl. inom
andra kammaren väckt motion, nr 417,
i anledning av Kungl. Maj:ts nyssnämnda
proposition. I motionen hade föreslagits,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 214.

Till utskottet hade slutligen också
hänvisats tvenne av ministern för utrikes
ärendena den 20 maj 1949 dagtecknade
till första kammarens resp.
andra kammarens talman riktade skrivelser,
vari Kungl. Maj:t hemställt om
föranstaltande av det val av ombud till
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter, vartill riksdagens beslut
beträffande proposition 214 kunde
föranleda.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt med avslag å motion 11:417,
meddela av Kungl. Maj:t äskat godkännande
av den med propositionen överlämnade,
den 5 maj 1949 undertecknade
stadgan för Europarådet, samt

2) att riksdagen måtte besluta, att
de sex omhud i Europarådets rådgivande
församling, vilka Sverige enligt
Europarådets stadga vore berättigat
att utse, skulle jämte suppleant för envar
av dem årligen på sätt som för

val av riksdagens revisorer vore stadgat
väljas till halva antalet av vardera
kammaren bland riksdagens ledamöter
för tiden från valet till dess nytt val
under nästföljande år företagits.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Den kommunistiska riksdagsgruppen
har yrkat avslag på propositionen
liksom vi i fjol yrkade avslag på
Marshallplanen, när den i samma brådstörtade
tempo fördes inför riksdagen.
Sedan dess ha även borgerliga tidningar,
vilka godkänna Marshallplanen,
tvingats bekräfta i väsentliga avseenden
riktigheten av de förutsägelser och den
kritik, som vi då riktade mot densamma.
Nu skall man med samma brådska
och under samma press genomdriva
Sveriges anslutning till Europarådet och
därmed komplettera Marshallpolitiken.
Varför är det så bråttom?

I fjolårets Marshalldebatt den 29 juni
snuddade excellensen Undén för första
gången vid de nordiska blockplanerna,
och i samband därmed yttrade han följande
tänkvärda ord: »Man kan börja
med att proklamera förbundet i en
principöverenskommelse och uppskjuta
frågorna om innebörden därav till efterföljande
överenskommelser. För oss ligger
den motsatta metoden närmare till
hands och stämmer mer med vårt betänksamma
kynne. Vi önska helst från
början få veta exakt vad vi ge oss
in på.»

I fråga om Europarådet har man från
början handlat tvärt emot denna goda
regel. Redan på den första förfrågan,
innan det ännu fanns några stadgar och
riktlinjer, svarade den svenska regeringen
ja. Utrikesministerns betänksamma
kynne hade tagit semester. Helt nyligen,
när Sverige redan var med i förspelet,
medgav utrikesministern för
pressen, att han inte riktigt var klar
över vad den nya organisationen egentligen
skulle göra. I propositionen diskuterade
utrikesministern allvarligt om

Lördagen den 28 maj 1919.

Nr 23.

organisationen ens behövdes, då den
väntas få sitt huvudsakliga verksamhetsfält
på det ekonomiska området.
Han erinrade om att det redan finns i
och utanför FN tre sådana organisationer
utom FN själv, inom vars ram samtliga
hithörande frågor höra hemma. Det
finns Europakommissionen i Geneve, ett
underorgan till FN. Sedan ha vi Marshallorganisationen
i Paris, och sedan
kommer dessutom den internationella
liandelsorganisationen, som bygger på
Havanastadgan. Men ändå föreslår regeringen
anslutning till en ny organisation,
innefattande en begränsad grupp
av stater. Europarådet, heter det, skall
i princip inte inkräkta på de befintliga
organisationernas arbetsfält. Det är intressant
att observera orden »i princip».
Det är ju nästan en antydan om
att i praktiken går det mycket bra för
sig. Varför skall man annars skapa denna
organisation? .lo, säger excellensen
Undén, det nya Europarådet skall särskilt
trycka på medlemsstaternas anslutning
till demokratisk livssyn, en
rättsordning utan godtycke och till vakthållning
kring människornas rättigheter
och friheter. Men då har den svenska
regeringen verkligen givit sig ut i mycket
dåligt sällskap. Visserligen äro Grekland
och Turkiet inte med från början,
men excellensen Undén har meddelat,
att deras anslutning redan de facto är
beslutad och väntas ske vid det årsmöte,
som kommer på sensommaren. Då får
Sverige sköna paktbröder. Ty vad man
än kan säga om den nuvarande regimen
i Grekland, inte har den något med en
demokratisk rättsordning att skaffa. Vi
fattade nyss ett beslut om ståndrätt i
Sverige, en ståndrätt i vardande, men i
Grekland äro ståndrätterna i daglig
funktion, när man ens gör sig så mycket
besvär. På en enda vecka dömdes 149
grekiska frihetskämpar till döden. Det
förgår inte en vecka utan att någon
hängs eller arkebuseras utan att man ens
gör sig så mycket besvär att man ordnar
en ståndrätt. Denna regim uppehälles av

Sveriges anslutning till Europarådet.

utländsk makt och har påtvingats Grekland
mot grekiska folkets vilja. Den har
enligt borgerliga experter — jag erinrar
bl. a. om professor Pehrsson — högst
15 procent av grekiska folket bakom
sig. De bland de fångna frihetskämparna
som inte avrättas försmäkta på de
grekiska öarna av hunger och tortyr.
Det är den ene paktbrodern. Den turkiska
militärdiktaturen är en annan.

Hur är det för övrigt med de tongivande
paktstaterna själva? Det talas om
det gemensamma arvet. Vad har Sverige
för gemensamt arv med Europas
största kolonialmakter och deras framfart
mot de färgade? Har detta någonting
med demokrati och rättsordning
och individernas rättigheter att göra?
Var finnas dessa i dag? Borneos efterblivna
huvudjägare mobiliseras av England
mot Malackas folk, som kämpar för
sin frihet. För en tid sedan arkebuserades
landsorganisationens ordförande i
Malacka, och nu gör man sig beredd att
arkebusera hans efterträdare. På samma
sätt som tyskarna utplånade den tjeckiska
byn Lidice, handla engelsmännen
i Malacka, fransmännen i Viet Nam och
holländarna i Indonesien. Tre medlemmar
av Europarådet använda precis
samma metoder som tyskarna; de bränna
ned de infödingsbyar, som bland sina
invånare ha någon deltagare i frihetskampen.
När det gemensamma arvet
och den demokratiska samhörigheten
ta sig sådana uttryck, då — betonar
jag ännu en gång — ger sig Sverige ut
i dåligt sällskap.

Men kanhända de tänka bättra sig,
kanhända de gamla kolonialmakterna
och de regeringar, som de tillsatt i Grekland
och Turkiet, nu skola ägna sig åt
alla de vackra saker, som det talas om
i Europarådets stadgar. Om man emellertid
har så ädla mål och bevekelsegrunder
och så vittsyftande överläggningar,
bör man vid inte ha dessa överläggningar
inför lyckta dörrar. Det är
med Europarådet som med ståndrätten,
att det självt bestämmer vad folket skall

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Sveriges anslutning till Europarådet.

få veta om dess överläggningar. Visserligen
sade utrikesminister Undén i första
kammaren, att det när utrikesministrar
träffas är brukligt, att överläggningarna
ske inför lyckta dörrar. Men, som
sagt, när man har så ädla motiv, som
man bär utger sig ha, borde man inte
sätta sitt ljus under skäppan utan
låta det Ivsa för folken. Då borde man
göra ett undantag och låta förhandlingarna
bli offentliga.

Sedan vill jag betona, att det egentligen
är fråga om camouflage. Nog vet
man vad man ger sig in på. Signalen till
Europarådet har givits av Churchills
europarörelse och har förberetts av det
militära västblocket. Dess konsultativa
råd har utformat organisationen efter
Marshallorganisationens modell som en
politisk komplettering till Atlantpakten,
som de flesta av staterna tillhöra. Eftersom
utrikesexcellensen i sitt anförande
i första kammaren, som jag åhörde, bara
höll sig till stadgans för Europarådet
ädla formulering och förklarade, att
vi misstyda allting, vill jag ännu en
gång citera vissa uttalanden, bl. a. av
Europarådets främste initiativtagare och
anhängare Churchill, som tala i annan
riktning. Han förklarade, att Europarådets
egentliga mål är Östeuropas frigörelse.
När Churchill talar om frihet, menar
han kapitalism. De stater, som en
gång ha avskaffat kapitalismen, återinföra
den inte frivilligt. Den kan bara
återinföras genom ett anfallskrig utifrån,
om angriparen skulle segra i
detta krig. Det är det man har i kikaren.
Europarådet ingår i en hel serie
av traktater och överenskommelser, utgående
från den bekanta Trumandoktrinen.
Västblocket, Atlantpakten, de planerade
Medelhavs- och Stilla havspakterna
och Marshallplanen äro kuggar i
samma maskineri. Det talas om demokrati
och mänskliga rättigheter trots att
dessa grymt undertryckas i många av
paktstaterna.

Handelstidningen talar om Europarådet
som den logiska följden av den

sammansvetsning av Västeuropa, som
tagit sig uttryck i Västunionen, Marshallorganisationen
och Atlantpakten. New
York Times har avslöjat, att det är av
särskild betydelse, att det kommer att
omfatta även sådana länder som inte
anslutit sig till Atlantpakten. Vi ha i
grannkammaren vår kanske främste resenär
till Europarådets konferenser,
högerriksdagsmannen Wistrand, som
kommer att bli medlem av rådet. Han
yttrade ganska öppenhjärtigt, att »man
inom Västeuropa fäster lika stort avseende
vid Europarådet som vid den militärt
organiserade Atlantpakten». Han
hade nyss ordet i första kammaren och
fann ingen anledning att taga avstånd
från detta uttalande. Och Dagens Nyheter
förklarar: »För Sveriges del innebär
inträdet i Europarådet att det ännu en
gång blir klarlagt var vi höra hemma.»
Herr Wistrand har rätt. Sverige står officiellt
utanför Atlantpakten, men genom
Marshallplanen och Europarådet
samarbeta vi med Atlantpaktens stater
på dess linje. Ambassadör Boheman tar
i Amerika emot hederssalut av amerikanska
flottan och gör uttalanden av
den innebörden, att Sverige visserligen
inte formellt är med i Atlantpakten,
men vi höra dit och komma att höra
dit, om det gäller. Generalerna uttala
sig i samma riktning. Nu gå vi med i
Europarådet, och fram på sommaren
få vi Grekland och Turkiet som paktbröder.
Det går inte att skylla på intresse
för demokratien, när man uppträder
i sällskap med sådana stater.

Det som förenar Europarådets stater
och Atlantpaktens och Marshallorganisationens
stater är inte en gemensam
bekännelse till demokratien utan till
kapitalismen. På sistone har det också
blivit en annan sak som förenar: det
gemensamma beroendet av Amerika.
Amerika finns i bakgrunden och driver
på med de ekonomiska tumskruvarna
som hjälpmedel. På det sättet drivas vi
alltmer in i detta maskineri. Amerikas
förenta stater vill ha Europa organise -

Lördagen den 28 maj 1949.

Nr 23.

Sammanjämkningsförslag ang. anslag ur

m. m.

rat efter sin mall, och Europarådet är
från det hållet tänkt att bli kärnan i
Amerikas förenta vasallstater.

Kommunisterna vilja att Sverige skall
återgå till den alliansfria politiken och
oavhängigheten. Genom anslutningen till
Europarådet tar Sverige enligt vår mening
ett nytt allvarligt steg ut i blockpolitiken.
Utåt deklarerar sig Sverige
neutralt, men i verkligheten smides landet
allt fastare till västmakternas block
mot socialismen, en blockbildning, där
högersocialdemokratien deltar på bourgeoisiens
sida. Vi ha tidigare karakteriserat
denna politik som ett farligt dubbelspel
med våra högsta värden som insats,
ett spel, som kan få ohyggliga konsekvenser.

Vi ha redan en främmande makts
kontrollkommission här i landet. Vi utlämna
alla våra hemligheter till denna
främmande makt, och våra ekonomiska
planer ändras ideligen efter främmande
makters diktamen. Via Marshallplanen
och Europarådet glida vi allt längre
in i västmakternas maktblock. Nu
borde regeringen och riksdagsmajoriteten
haft användning för det betänksamma
kynne herr Undén talade om i
fjol, vilket uttalande jag citerade i början
av mitt anförande. I stället fortsätter
man dubbelspelet och äventyrspolitiken
och det fortsatta inglidandet i
blockbildningen i väster, denna politik,
som avser att göra FN betydelselöst och
ersätta världsorganisationen för fred
med västmaktimperialismens kombinationer
med sikte på det kommande kriget.
Detta förs i dag med det kalla krigets
medel men kan snart övergå till
det varma kriget.

Vi ha i dag ingen möjlighet att hejda
riksdagsmajoriteten på denna farliga
väg, men vi yrka bifall till vår motion
nr 417, som innebär avslag på propositionen
och utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Ett enhälligt ut -

kyrkofonden för avlönande av präster

rikesutskott har efter föredragning försökt
bilda sig en uppfattning om denna
sak och har kommit till det resultatet,
att vi hemställa att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Majrts proposition. Jag hemställer
till kammaren att följa utskottet
i dess hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum måndagen
den 30 innevarande maj företaga
val av ledamöter och suppleanter i
Europarådet.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning i fråga om förhöjt representationsbidrag
till direktören vid
riksbankens pappersbruk; samt

första lagutskottets memorial nr 46,
med föranledande av kamrarnas beslut
beträffande utskottets utlåtande nr 35
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 14.

Sammanjämkningsförslag ang. anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster

m. m.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 17, med föranledande av kam -

32 Nr 23. Lördagen den 28 maj 1949.

Sammanjämkningsförslag ang. anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.

rarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 36 i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 169 hade Kungl.
Maj:t under punkten 2 föreslagit riksdagen
— under åberopande av 6 §
andra stycket punkten 5) lagen den 30
augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond
—• att medgiva, att ur kyrkofonden
måtte i enlighet med vad föredragande
statsrådet förordat utgå anslag för avlönande
av högst fyra för verksamhet
bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster.

I den i anledning av propositionen
inom riksdagens andra kammare av
fru Eriksson i Stockholm m. fl. väckta
motionen nr 364 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen
»beträffande prästerlig verksamhet
bland universitets- och högskolestuderande
m. fl.».

I utlåtande, nr 36, över propositionen
samt i anledning av densamma
väckta motioner hade utskottet hemställt,
att riksdagen, med bifall till motionen
II: 364, måtte lämna Kungl.
Maj:ts förslag i propositionen under
punkten 2 utan bifall.

Vid utlåtandet hade herr Hedlund i
Östersund m. fl. fogat eu reservation,
vari hemställts, att riksdagen måtte,
med avslag å motionen II: 364, bifalla
vad Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen
med avseende å punkten 2.

Enligt utskottet tillhandakomna utdrag
av kamrarnas protokoll hade
kamrarna vid behandlingen av utskottets
ifrågavarande utlåtande stannat i
olika beslut, i det första kammaren bifallit
vad utskottet hemställt i utlåtandet,
medan andra kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Med anledning av vad sålunda före -

kommit hade utskottet till behandling
förehaft frågan om sammanjämkning
av den skiljaktighet, som förelåge mellan
kamrarnas beslut.

Utskottet hemställde i sitt memorial
nr 47, att kamrarna — med frånträdande
av sina beträffande punkten 2 i
Kungl. Maj:ts proposition nr 169 tidigare
fattade beslut -— måtte medgiva
att ur kyrkofonden enligt 6 § andra
stycket 5) kyrkofondslagen finge utgå
anslag med högst 6 000 kronor för bidrag
till avlönande av för verksamhet
bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr OLSSON i Mora: Herr talman!
Jag kan icke underlåta att uttala min
förvåning över det sammanjämkningsförslag,
som föreligger i första lagutskottets
nu föredragna memorial.

Kungl. Maj :t har i propositionen nr
169 föreslagit riksdagen att medge, att
ur kyrkofonden måtte få utgå anslag för
avlönande av vissa präster, anställda
för verksamhet bland universitets- och
högskolestuderande m. fl. Första lagutskottet
liar i anslutning till en i ämnet
väckt motion avstyrkt denna proposition,
och första kammaren har fattat
beslut i enlighet härmed, under det att
andra kammaren bifallit propositionen
på den ifrågavarande punkten. Andra
kammaren har alltså lämnat det av
Kungl. Maj:t begärda medgivandet, medan
första kammaren vägrat samma
medgivande. Mot ett ja står således ett
nej, och tvisten gäller icke en sådan
fråga, varom det kan företagas gemensam
votering.

Nu föreslås emellertid en sammanjämkning
av innebörd, att kamrarna
med frånträdande av sina tidigare beslut
skulle medge att ur kyrkofonden
får utgå anslag till visst maximibelopp
för bidrag till avlönande av för verk -

Lördagen den 28 maj 1949. Nr 23.

Sammanjämkningsförslag ang. anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.

samhet bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster.

Jag kan icke finna att detta sammanjämkningsförslag
står i god överensstämmelse
med regeringsformens och
riksdagsordningens bestämmelser och
den riksdagspraxis, som utbildats på
denna grund.

Principiellt skiljaktiga beslut bruka
anses utgöra hinder för sammanjämkning.
Här står ett bifallsbeslut mot ett
avslagsbeslut, och alla våra mest kända
grundlagskommentatorer äro ense om
att sammanjämkning icke kan ske mellan
ett positivt beslut och ett avslag. Naumann
anser, att sammanjämkning kan
ifrågakomma, när kamrarna äro i huvudsak
ense och blott skilja sig i detaljfrågor.
Rvdin säger, att avslagsbeslut
mot bifallsbeslut icke kunna sammanjämkas.
Reuterskiöld fordrar, att båda
kamrarnas beslut äro positiva för att
sammanjämkning skall kunna ske. Om
den ena kammaren avslår, kan dess beslut
icke med den andra sammanjämkas.
Malmgren konstaterar, att sammanjämkning
icke kan ske, då besluten äro
helt motsatta. Om den ena kammaren
beslutat rent avslag, saknas varje basis
för sammanjämkning. Gränström säger,
att sammanjämkning icke kan ske, när
kamrarnas beslut äro till alla delar
olika. Herlitz — för att nu nämna även
honom i detta sammanhang — har i dag
i första kammaren utan att fördjupa sig
i frågan medgivit att saken är tveksam.

Tillämpas dessa slutsatser på den nu
föreslagna sammanjämkningen, borde
saken vara klar. Jag vid bara tillägga,
att den grundlagstolkning, som jag i
största korthet refererat, är i det närmaste
obruten. En renodlad avvikelse,
som skedde för så länge sedan som år
1887, anses utgöra ett varnande exempel.
Vilken uppfattning man än har i
själva sakfrågan, borde man kunna medgiva,
alt första lagutskottet här konstitutionellt
sett sträckt sig alldeles för
långt. Utskottet frestar oss att skapa ett

prejudikat, som icke blir mindre farligt
därför att det rör sig om ett jämförelsevis
litet belopp.

Ett beslut nu i riksdagens uppbrottstimme
blir naturligtvis lätt en sinkadus,
men jag kan icke underlåta, herr
talman, att av dessa konstitutionella
skäl yrka avslag på utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Lundberg.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag skall naturligtvis icke taga
upp någon debatt med herr Olsson i
Mora om den konstitutionella rätt utskottet
har haft för sitt sammanjämkningsförslag.
Hur skulle vi över huvud
taget i första lagutskottet kunna inlåta
oss i debatt om en konstitutionell fråga
med herr Olsson i Mora, som sitter i
konstitutionsutskottet? Jag vill emellertid
förklara, att de inom första lagutskottet,
som äga vissa förutsättningar att
kunna bedöma frågan, ha funnit, att
konstitutionellt hinder för sammanjämkning
knappast förefinnes. Och jag
har rätt att meddela kammaren, att frågan
har varit föremål för en mycket
grundlig utredning av kamrarnas båda
sekreterare och att talmännen också ha
tagit ställning till den konstitutionella
sidan av saken.

Jag medgiver — ehuru jag icke alls
anser mig äga kompetens att bedöma
konstitutionella frågor — att man kan
vara tveksam, huruvida sammanjämkning
kan ske. Nu har emellertid andra
kammarens talman ulan officiell förklaring
låtit frågan ställas under proposition.
Första kammarens talman hade
däremot i fråga om den konstitutionella
sidan av saken anfört, att han var tveksam,
men hinder för att framställa proposition
förelåg icke. Eu statslärd ifrån
konstitutionsutskottet, professor Herlitz,
deklarerade i första kammaren, alt

3 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 23.

Nr 23.

Lördagen den 28 maj 1949.

Sammanjämkningsförslag ang. anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.

tveksamhet kan råda, men att han icke
kunde inse att sådant konstitutionellt
hinder förelåg att den av första lagutskottet
föreslagna sammanjämkningen
behövde underkännas.

Under sådana förhållanden anser jag
att kammaren utan att kränka konstitutionen
kan bifalla första lagutskottets
förslag. Jag säger ännu en gång, att jag
icke kan inlåta mig i en konstitutionell
debatt om frågan. Därför är jag förhindrad
att vidare yttra mig i den saken.
Jag litar på kammarens talman,
första kammarens talman och professor
Herlitz, när jag säger, att det icke är
förenat med några konstitutionella vådor
att låta kammaren godtaga sammanjämkningsförslaget.
Jag yrkar därför
bifall till detsamma.

Herr OLSSON i Mora: Herr talman!
Riksdagens kamrar ha ostridig rätt att
säga ja eller nej till föreliggande sammanjämkningsförslag.
Om jag icke är
oriktigt underrättad, ha kamrarnas presidier
endast prövat frågan, huruvida
proposition borde vägras på föreliggande
memorial. Jag har icke ifrågasatt
propositionsvägran.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial nr 180, angående
statsregleringen för budgetåret
1949/50; samt

bankoutskottets memorial nr 47, angående
uppskjutande av behandlingen
av fullmäktiges i riksbanken förslag i
fråga om fortsatt giltighet av den för
riksbanken gällande ramen för tjänstetillsättningar
(övergångsplan II) m. m.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statligt stöd åt
aluminiumindustrien;

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till främjande av bostadsförsörjningen
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. in.;

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1949/50
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

351, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1949/50
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

352, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49; och
nr 355, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50;

från bankoutskottet:
nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

juni 1939 (nr 350), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 20
december 1946 (nr 766) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

från jordbruksutskottet:
nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av forskning, undervisning och försöksverksamhet
på mejerinäringens
område samt av trädgårdsundervisning
och trädgårdsförsök m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lantbrukshögskolan
och statens lantbruks -

försök för budgetåret 1949/50 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal; och

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Statens linnämnd m. m.; samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet: nr 371, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående särskilda
inskrivningsförrättningar under
år 1949 m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 30 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
maj.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den
28 innevarande maj fattade beslut
skulle nu företagas val av dels tre ombud
i Europarådets rådgivande församling
dels ock tre suppleanter för dessa
ombud; och lämnades på begäran ordet
till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Under åberopande
av § 75 riksdagsordningen ber
jag att för detta val få framlämna en

gemensam lista, upptagande namnen å
tre ledamöter av riksdagen som föreslås
till ombud i Europarådets rådgivande
församling och å tre ledamöter
som föreslås till suppleanter för dessa
ombud. Denna lista har godkänts av de
av kammaren utsedda ledamöterna i
talmanskonferensen.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
namn:

ombucl:

herr It. F. Edberg, ledamot av andra
kammaren,

herr B. G. Ohlin, ledamot av andra
kammaren,

36 Nr 23. Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. ett närmare ekonomiskt samarbete mellan de skandl
naviska länderna.

herr G. Hedlund i Rådoin, ledamot av
andra kammaren;

suppleant för herr Edberg:

fru N. M. Eriksson i Stockholm, ledamot
av andra kammaren;

suppleant för herr Ohlin:

herr O. B. von Friesen, ledamot av
andra kammaren;

suppleant för herr Hedlund i Rådom:

herr B. Näsgård, ledamot av första
kammaren.

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd, och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till ombud och suppleanter.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna avgiva
förslag dels till förordnanden för de
valda dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det verkställda
valet.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående
det i § 2 omförmälda valet.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 180 och bankoutskottets
memorial nr 47.

§ 5.

Svar på interpellation ang. ett närmare
ekonomiskt samarbete mellan de skandinaviska
länderna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för

att besvara herr Ericssons i Näs interpellation
angående ett närmare ekonomiskt
samarbete mellan de skandinaviska
länderna. Svaret hade i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
lämnade endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Ericsson i Näs till mig
ställt följande fråga:

»År ers excellens i tillfälle att lämna
kammaren en redogörelse för hur långt
utredningarna kommit om ett närmare
ekonomiskt samarbete mellan de skandinaviska
länderna t. ex. i fråga om
planerna på en tullunion?»

Med anledning av denna interpellation
vill jag delge kammaren en kortfattad
rapport som infordrats av de
av Kungl. Maj:t den 21 november 1947
förordnade ombuden för Sverige vid
överläggningar rörande nordiskt ekonomiskt
samarbete.

Vid ett möte i Oslo den 23—24 februari
1948 mellan Sveriges, Norges,
Danmarks och Islands utrikesministrar
och handelsministrar fastställdes instruktion
för ett gemensamt utskott för
nordiskt ekonomiskt samarbete. Utskottet
består av två till tre ombud för vart
och ett av länderna Danmark, Island,
Norge och Sverige. Dess instruktion är
av följande innehåll:

Det gemensamma utskottet för nordiskt
ekonomiskt samarbete skall som
ett bidrag till den allmänna ekonomiska
återuppbyggnaden efter kriget upptaga
de frågor som äro av gemensamt intresse
för de nordiska ländernas ekonomi.
Utskottet skall i främsta rummet
undersöka möjligheterna dels att
införa gemensamma nordiska tullsatser
såsom en förutsättning för det fortsatta
arbetet på en nordisk tullunion,

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. ett närmare

naviska länderna.

dels att nedsätta tullsatserna och begränsa
de kvantitativa handelsrestriktionerna
mellan de nordiska länderna,
dels att utvidga arbetsfördelningen och
specialiseringen mellan de nordiska
länderna i samarbete med enskilda näringsgrenar
samt närings- och fackliga
organisationer, varvid även böra undersökas
möjligheterna att främja ny
produktion till komplettering av dessa
länders näringsliv, dels ock att utbygga
redan förekommande handelspolitiskt
samarbete utåt.

Riksdagen har för innevarande liksom
för nästkommande budgetår beviljat
ett förslagsanslag om 56 000 kronor
till bestridande av administrationskostnader
för utskottets svenska ombud.
Dessa medel ha använts för resor och
kontorskostnader samt för lön till en
heltidsanställd sekreterare, vilken jämte
motsvarande funktionärer i Danmark
och Norge bildar utskottets gemensamma
sekretariat.

I utskottets verksamhet för att utreda
frågan om en nordisk tullunion delta i
främsta rummet Danmark, Norge och
Sverige, medan Island närmast intar
observatörens ställning.

Utskottet har tillkallat danska, norska
och svenska tullexperter, vilka i första
hand skola utarbeta en jämförande
sammanställning av respektive länders
nu gällande tullsatser för att därigenom
skapa en grund för fortsatta överläggningar
angående en gemensam skandinavisk
tulltaxa. Detta skandinaviska
tullarbete har blivit avsevärt försenat i
förhållande till de ursprungliga planerna
med anledning av att tullexperterna
under tiden fått sig andra uppdrag
pålagda.

Utkastet till den gemensamma tulltaxan
kommer att i huvudsak grundas
på ett nomenklaturförslag, som utarbetats
av den inom Marshallplanens ram
verksamma studiegruppen för en europeisk
tullunion. Avsikten är, att utskottet
på grundval av tullexperternas

ekonomiskt samarbete mellan de skandi arbete

och i samråd med vederbörande
tullmyndigheter skall i princip ta ställning
till en gemensam skandinavisk
tullnomenklatur. Av stor vikt i detta
sammanhang är spörsmålet, om en gemensam
skandinavisk tulltaxa främst
bör byggas på värde- eller på vikttullsatser.
Först sedan denna fråga avgjorts,
kan ett slutligt förslag till gemensam
nomenklatur utformas.

På basis av detta förberedande tekniska
arbete har utskottet inlett förhandlingar
om en gemensam tulltaxa
för import från länder utanför en eventuell
skandinavisk tullunion. Vidare ha
utredningar planerats om följderna av
en tullunion för det inhemska näringslivet
i respektive länder. Under överläggningarna
har man varit enig om
att särskild hänsyn bör tas till de ekonomiska,
sociala och politiska förhållandena
på jordbruksproduktionens område,
varför särskilda bestämmelser för
jordbruksprodukterna böra ingå i en
ev. blivande tullunionsstadga. De tre
ländernas jordbruksorganisationer ha
inlett undersökningar av dessa problem
och goda möjligheter synas föreligga
att nå en positiv lösning.

När de nu pågående internationella
förhandlingarna om ett allmänt tulloch
handelsavtal, den s. k. GATT-konferensen,
i Annecy öppnades, avgåvo
Danmarks, Norges och Sveriges förhandlingsdelegationer
en gemensam deklaration
om de påbörjade utredningarna
om en skandinavisk tullunion. Under
Annecy-konferensens lopp har sedermera
ett nära samarbete pågått mellan
de tre ländernas förhandlingsdelegationer
i syfte att undvika sådana tullmedgivanden
till icke-skandinaviska
länder, som skulle kunna försvåra tullunionsarbetet.

Då GATT-förhandlingarna ännu icke
avslutats, är det ej möjligt att redan
nu lämna någon närmare redogörelse
för det skandinaviska koordinationsarbetet
på detta område. Det torde dock

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. ett närmare ekonomiskt samarbete mellan de skandinaviska
länderna.

kunna sägas, att GATT-förliandlingarna,
som visserligen fördröjt utskottets
nomenklaturarbete genom att ta dess
tullexperters tid i anspråk, likväl varit
till nytta, då de nämligen givit en klar
bild av vissa med en nordisk tullunion
sammanhängande viktiga problem.

Avsikten har varit att utarbeta ett detaljerat
förslag till gemensam tulltaxa
samt företa ingående undersökningar
rörande tullunionens verkningar på
olika områden, innan frågan underställes
statsmakterna i de olika länderna.
Man har anledning hoppas, att ett sådant
förslag och resultatet av sådana
undersökningar skola kunna framläggas
under loppet av nästa år.

Utskottet har beslutat att redan under
hösten 1949 avge en preliminär rapport
angående denna fråga i syfte att informera
berörda myndigheter och allmänheten
om de synpunkter som enligt utskottets
uppfattning kunna läggas på
frågan om en tullunion mellan Danmark,
Norge och Sverige.

Under den senaste tiden har man
från flera håll uttalat farhågor för att
en skandinavisk tullunion skulle innebära
risker för en ekonomisk isolering
av Skandinavien. Så torde dock icke
vara fallet. En skandinavisk tullunion
bör utformas på sådant sätt att den
ökar möjligheten för våra länder att
göra sig gällande i konkurrensen på
världsmarknaden och bör även i övrigt
kunna förenas med elt mera vidsträckt
internationellt samarbete. Till
dessa frågor få de svenska statsmakterna
anledning att ta ställning, när
det gemensamma nordiska utskottet
framlagt sitt fullständiga förslag.

Den internordiska handeln hindras
utom av tullar även av kvantitativa restriktioner.
Dessa begränsa varuutbytet
mellan länderna på vissa områden mera
än som synes motiverat ur försörjnings-
och valutasynpunkter. Det nordiska
utskottet har därför tagit initiativ
till en utredning genom respektive

myndigheters försorg om möjligheten
att uppmjuka nu gällande kontingentbundna
interskandinaviska handelsavtal.

I det dansk-svenska handelsavtalet
för år 1949 har som följd därav utrymmet
för den inbördes handeln med ett
stort antal varor avsevärt vidgats genom
ökade och nya s. k. ömsesidiga
kontingenter. Dessa tillåta en ömsesidig
handel med olika typer och kvaliteter
av likartade varor (t. ex. fisk,
fröer, kontorsmaskiner etc.) och främja
därigenom arbetsfördelningen och specialiseringen
mellan de båda länderna.

Utskottets verksamhet i syfte att utvidga
arbetsfördelningen mellan de
nordiska länderna bär hittills i huvudsak
varit av indirekt karaktär. En nordisk
tullunion och uppmjukade kvantitativa
handelsrestriktioner skulle nämligen
i och för sig medföra en strukturell
rationalisering av det nordiska näringslivet
med ökad produktion och
högre levnadsstandard som följd.

Det kan med glädje konstateras, att
även de nordiska industriorganisationerna
upptagit frågan om ett närmare
samarbete på produktionsområdet. Sålunda
har samarbete på enskilt initiativ
inletts inom vissa branscher,
t. ex. den kemiska industrien och porslins-
och textilindustrierna.

På utskottets initiativ har vidare tillsatts
en särskild nordisk kommitté, som
förhandlar om överföring av elektrisk
kraft från Norge till Danmark och
Sverige.

Utskottet har även tagit kontakt med
vederbörande myndigheter angående
frågan om gemensam nordisk patentlagstiftning
och angående möjligheten
att undvika dubbelarbete vid behandlingen
av patentansökningar i de nordiska
länderna. Frågan har behandlats
vid gemensamma överläggningar med
nordiska patentexperter.

Denna redogörelse för de uppgifter
som förelagts det gemensamma utskot -

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. ett närmare
naviska länderna.

tet för nordiskt ekonomiskt samarbete
och dennas hittillsvarande och pågående
verksamhet visar, att ett ingående
arbete inletts på det tekniska planet för
att skaffa material för en grundval för
de politiska organens ställningstagande
och beslut. Jag delar interpellantens
mening, att det är fördelaktigt, att den
allmänna opinionen sysslar med frågor
rörande nordiskt samarbete. De förarbeten
därtill, varför jag här redogjort,
ge emellertid knappast anledning
till en offentlig diskussion, då de ju äro
av huvudsakligen teknisk natur. Ett
annat förhållande inträder, när samarbetets
materiella innehåll ställs under
debatt och inför avgöranden.

Det är naturligt och riktigt, att politiska
förhandlingar av detta slag i första
hand föras av representanter för
ländernas regeringar. Eftersom i samtliga
nordiska länder ledamöter av dessa
regeringar samtidigt inta ledande
ställningar inom den skandinaviska arbetarrörelsens
samarbetsorgan, har det
befunnits både praktiskt och naturligt
att dryfta dessa politiska angelägenheter
vid samarbetskommitténs regelbundna
sammankomster. Regeringsrepresentanterna
äro dock synnerligen
angelägna att vid varje ny utvecklingsfas
i den fortgående samarbetsdiskussionen
ta kontakt med riksdagen, i första
hand genom utrikesnämnden. När
de nordiska försvarsförhandlingarna i
vintras i Karlstad nådde därhän, att
man från svensk sida trodde sig kunna
räkna med en blivande pakt, gick regeringen
omedelbart i författning om
att fortsättningsvis föra förhandlingarna
med ett starkt parlamentariskt inslag
av alla demokratiska partier. Beträffande
det ekonomiska samarbetet
kommer samma procedur all följas.

Jnterpellanten har särskilt påpekat
det samtal om nordiskt ekonomiskt samarbete
som fördes vid det socialdemokratiska
partiets GO-årsjubileum i april
mellan representanter för regeringarna.

ekonomiskt samarbete mellan de skandi Jag

vill med anledning härav meddela,
att detta samtal fördes på grundvalen
av den norske industriministern Lars
Evensens föredrag vid arbetarrörelsens
samarbetskommittés sammanträde i Köpenhamn
i mars, vilket sedermera publicerats
i den norska tidskriften »Fri
Fagbevaegelse» i april och i den svenska
»Fackföreningsrörelsen» nummer
17—18. Evensen understryker där betydelsen
av ett nordiskt ekonomiskt
samarbete inom det internationella
samarbetets ram och inventerar möjligheterna
därtill inom olika grenar av
det ekonomiska livet. Från svensk sida
föreligger ett livligt intresse för att ta
upp denna frågeställning till debatt,
dock först sedan den blivit diskuterad i
utrikesnämnden.

Med här lämnade översikt över den
nordiska samarbetsdiskussionen sådan
den föres genom officiellt förordnade
ombud för Sverige och övriga länder
samt med min hänvisning till vissa synpunkter
som varit vägledande för regeringen
anser jag mig sålunda ha besvarat
interpellantens fråga.

Härefter anförde:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag ber först att få rikta ett tack till
hans excellens statsministern för det
uttömmande svar jag har fått på min
fråga hur långt utredningarna ha avancerat
i fråga om planerna på ett närmare
ekonomiskt samarbete mellan de
nordiska länderna.

Min avsikt med interpellationen har
endast varit att få ämnet mera ingående
belyst och diskuterat. Frågan är ju av
mycket stor räckvidd, och allmänheten
borde därför enligt min mening på ett
bättrq sätt än som hittills skett få möjlighet
till insyn i densamma. Det är
också självklart, att jag icke har önskat
eller påräknat några förhandsprognoscr
eller utfästelser från statsministerns
sida, vilkas realiserande det inte finns

40 Nr 23. Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. ett närmare ekonomiskt samarbete mellan de skandinaviska
länderna.

några säkra garantier för. Statsministern
har såvitt jag kunnat finna lämnat
en ur dessa synpunkter tillfredsställande
redogörelse, och jag ber endast att
till interpellationssvaret få knyta några
kortfattade reflexioner.

Då näringslivets egna organisationer
ha beretts tillfälle att deltaga i utformningen
av planerna för en skandinavisk
tullunion är ju detta en tämligen säker
garanti för att ingenting sker, som näringslivets
folk i de nordiska länderna
icke skulle vilja acceptera. I sitt svar
framhöll statsministern, att man under
överläggningarna »varit ense om, att
särskild hänsyn bör tas till de ekonomiska,
sociala och politiska förhållandena
på jordbruksproduktionens område,
varför särskilda bestämmelser för
jordbruksproduktionen böra ingå i en
eventuellt blivande tullunionsstadga».
Denna uppfattning delar också jag till
fullo. Men jag vill ändå personligen uttrycka
den förhoppningen att denna
viktiga detalj senare skall bli möjlig
att lösa på ett för alla de berörda ländernas
jordbruksproduktion godtagbart
sätt, även om man som motargument
till detta kan förvänta ett påvisande av
att inte ens i Sverige har jordbrukspolitiken
utformats utan att de ur klimat-,
jordarts- m. fl. synpunkter bästa
områdena ha erhållit fördelar på de
ur dessa synpunkter sämre lottade landskapens
bekostnad.

Mot statsministerns redogörelse för
samtalet vid det socialdemokratiska partiets
60-årsjubileum har jag givetvis
intet att invända. Det är bara så, att
samtliga de berörda ländernas regeringar
för tillfället äro socialdemokratiska,
och vid gemensamma överläggningar
och sammankomster mellan Nordens socialdemokratiska
partier få dessa därför
en mer eller mindre officiell prägel
genom närvaron av regeringscheferna
m. fl.; och då inte alla människor göra
klart för sig sammanhanget kanske den
uppfattningen lätt kan slå rot, att ett

visst parti eller en viss grupp har förbehållit
sig rätten att draga upp riktlinjerna
för det framtida nordiska samarbetet.
Ingenting skulle vara mera beklagligt
än om denna felaktiga uppfattning
bleve allmän.

Det är bland annat från dessa synpunkter
som jag här i kammaren har
velat ta upp denna fråga för att på den
vägen försöka få den diskuterad. Alla
torde väl nämligen var eniga på den
punkten, att om den nordiska tanken
skall kunna förverkligas, så måste diskussionen
om hithörande frågor lyftas
ut bland folket.

Herr DICKSON: Herr talman! Det har
framgått här att det gemensamma utskottet
håller på med vissa utredningar
i denna fråga. Klart är också att hela
detta komplex är mycket krångligt. Men
jag har ändå den bestämda uppfattningen,
att man här måste gå fram med
en viss fördomsfrihet. Utredningar äro
naturligtvis bra. De måste finnas. Men
de kunna aldrig ge samma konkreta resultat
som praktiska försök. Jag undrar
därför, om man inte skulle kunna
finna någon form för att i vissa avsnitt
släppa loss praktiska försök med t. ex.
tullfrihet. Det kan visserligen förutses,
att det då kan uppstå lokala olägenheter,
men det skulle säkert bli möjligt
att avhjälpa dessa genom ingripanden
från statsmakterna under den tid, då
olägenheterna blevo som störst.

Jag har velat framhålla detta därför
att jag har ett intryck av att det går
ganska långsamt att förverkliga de planer,
som sammanhänga med denna
mycket viktiga fråga.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Först vill jag
med anledning av herr Ericssons i Näs
yttrande framhålla att det givetvis är
ett lika starkt önskemål från regeringens
som från hans sida att diskussionerna
om ett vidgat nordiskt samarbete

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

sig förvärvsarbete.

föras på så bred grundval som möjligt
och med anslutning från så många håll
som möjligt, så att det inte finns några
möjligheter att göra gällande, att det
bara är ett visst parti eller en viss meningsriktning
som äro intresserade av
dessa ting. Jag instämmer alltså på den
punkten helt med interpellanten.

Sedan vill jag med anledning av herr
Dicksons yttrande och det förslag som
han däri framställde, som ju kan låta
bestickande, fästa herr Dicksons uppmärksamhet
på att om vi ge Norge
eller Danmark tullättnader utan att
först bilda en tullunion, så innebär det
att vi ge alla andra länder samma möjligheter
att konkurrera med svensk industri
och svenskt jordbruk. Jag tror
därför det är nödvändigt att gå fram
på det sätt som nu sker, nämligen att
först undersöka möjligheterna för en
tullunion och sedan se efter vilka möjligheter
till lättnader som finnas mellan
respektive länder.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag förmodar
att hans excellens syftade på
mestgynnadnationsklausulen, som i allmänhet
tillämpas på alla våra yttre förhållanden.
Men skulle man inte för den
goda sakens skull kunna sätta sig i förbindelse
med övriga stater och komma
överens med dem om att sätta denna
mestgynnadnationsklausul ur kraft, i avsikt
att bilda ett regionalt tullkomplex?
Jag kanske chockerar de båda excellenserna
med detta förslag, men om man
ville handla praktiskt och fördomsfritt
så vore det ingen omöjlighet att få igenom
en sådan sak.

överläggningen var härmed slutad.

§ 0.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
underlättande för gifta kvinnor att åtaga
sig förvärvsarbete.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för

underlättande för gifta kvinnor att åtaga

att besvara fru Västbergs interpellation
angående åtgärder för underlättande
för gifta kvinnor att åtaga sig
förvärvsarbete. Svaret hade i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
lämnade endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har ledamoten fru Västberg till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
riktat följande frågor.

1. År statsrådet i tillfälle att lämna en
redovisning för vilka åtgärder som vidtagits
med anledning av redan framlagda
förslag i syfte att stödja förvärvsarbetande
gifta kvinnor?

2. Planeras några ytterligare åtgärder
i syfte att underlätta för gifta kvinnor
att taga förvärvsarbete?

Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom är
förhindrad närvara får jag i hans ställe
lämna följande svar.

Interpellantens båda frågor beröra en
rad stora problemkomplex, som var för
sig äro värda betydligt större uppmärksamhet
än den, som kan beredas inom
ramen för ett interpellationssvar. För
vinnande av koncentration och överskådlighet
kommer jag att i mitt svar
rörande skilda åtgärder beakta interpellantens
båda frågor i ett sammanhang.

Utvecklingen har nu lett därhän att
kvinnorna i stort sett erhållit samma
möjligheter till yrkesval som männen.
Genom lagstiftningsåtgärder ha tidigare
hinder undanröjts, och kvinnorna ha
blivit alltmer delaktiga av de ulvidgade
möjligheter till yrkesutbildning, som
skapats genom enskilda och samhälleliga
insatser. Denna utveckling har varit
av stor betydelse ur samhällsekonomisk
synpunkt och med hänsyn till
kvinnornas trivsel. Det råder och kom -

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för underlättande för gifta kvinnor att åtaga

sig förvärvsarbete.

mer även i framtiden att finnas ett stort
behov av kvalificerad yrkesutbildad arbetskraft
inom näringslivet, skolväsendet,
socialvården m. m. Det är därför
ett gemensamt intresse för samhället
och den enskilde att den utbildning
kvinnorna erhållit kan utnyttjas genom
en fullvärdig arbetsinsats. Men för flertalet
kvinnor uppstår frågan om ett
andra yrkesval vid tidpunkten för giftermålet
eller senast vid första barnets
ankomst. För många kvinnor är detta
val icke svårt. En övergång till hemmet
ter sig för dem som det naturligaste.
Men för andra framstår det som ett
önskemål att kunna bibehålla sitt förvärvsarbete
i kombination med arbetsuppgifterna
i hemmet. Det avgörande
härför kan vara hänsyn till familjens
ekonomi och tryggheten i försörjningen
eller önskemålet att få behålla ett
yrkesarbete, som man trivs med och för
vilket man skaffat sig en ur egna och
ur samhällets synpunkter många gånger
dyrbar utbildning. Svårigheten för den
som lämnat sitt yrkesarbete att efter
kortare eller längre tids uppehåll åter
rycka in i detta utgör ofta ett starkt motiv
för vederbörande att behålla yrkesarbetet
även under mycket påkostande
förhållanden. Det är ur samhällets och
den enskildes synpunkt angeläget att de
förvärvsarbetande mödrarnas dubbla arbetsbörda
lättas. Det är också angeläget
att i de fall, då det ur barnens synpunkt
är önskvärt att modern stannar i hemmet
under deras uppväxttid, hon ändå
kan beredas tillfälle att åter rycka in på
arbetsmarknaden, när hennes arbete i
hemmet minskar. Därigenom kan samhället
tillföras arbetskrafter, som annars
icke äro fullt sysselsatta. Denna interpellation
berör därför frågor av allra
största betydelse för samhället och
kvinnorna.

Arbetsmarknadsorganens insatser när
det gäller att underlätta för gifta kvinnor
att taga förvärvsarbete ha huvudsakligen
varit inriktade på åtgärder i

syfte att möjliggöra rekrytering av ny
kvinnlig arbetskraft till näringslivet.

Interpellanten har själv pekat på hur
lokala arbetskraftsreserver kunnat absorberas
genom den decentralisering av
industrien, som kommit till stånd genom
samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheterna
och de enskilda företagen.
Många gifta kvinnor, som önskat
förvärvsarbete, ha härigenom blivit
satta i tillfälle att realisera sina önskemål.
En tredjedel av arbetarna i de företag,
som berördes av en av arbetsmarknadsstyrelsen
utförd undersökning
rörande under tiden 1 januari 1946—30
juni 1947 nystartade företag, var sålunda
kvinnor.

För många kvinnor utgör bristande
yrkesutbildning och yrkesträning ett
hinder, när de söka sig ut på arbetsmarknaden.
Detta gäller framför allt
gifta kvinnor, som efter att någon tid ha
ägnat sig åt sina hem önska förvärvsarbete.
För att underlätta denna grupps
inplacering i näringslivet planerar arbetsmarknadsstyrelsen
i samarbete med
överstyrelsen för yrkesutbildning en
omfattande omskolningsverksamhet.

Vid de flesta länsarbetsnämnderna
tillsattes 1944 en konsulent för det
kvinnliga arbetsförmedlingsområdel.
Dessa konsulenter ha fått mycket betydelsefulla
arbetsuppgifter när det gäller
att genom upplysningsverksamhet
bland kvinnorna och genom effektiviseringen
av förmedlingen av kvinnlig arbetskraft
stimulera intresset bland dem
för yrkesutbildning och en ambitiös insats
i produktionslivet. Det förefaller
nämligen vara uppenbart, att upplysningsverksamhet
behövs både bland
män och kvinnor rörande vikten av att
kvinnorna få yrkesutbildning även om
de under någon del av sitt äktenskap
uteslutande ägna sig åt hemmet. Försörjningen
i äktenskapet är osäker. Mannens
sjukdom, död eller skilsmässa och
andra orsaker kan plötsligt ställa hustrun
inför nödvändigheten att genom

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. åtgärder för underlättande för gifta kvinnor att åtaga
sig förvärvsarbete.

förvärvsarbete bidraga till sin egen och
familjens försörjning.

De svårigheter, som föreligga för kvinnorna
att förena moderskap med yrkesarbete,
äro särskilt stora under den tid
barnen äro små. Från de förvärvsarbetande
mödrarnas sida ställs kravet på
att samhället skall hjälpa dem med
barneftersynen. Det är främst daghemsverksamheten,
som hittills trätt i förgrunden.
Jag vill erinra om att samhällets
uppmärksamhet ganska sent riktats
mot dessa och andra institutioner för
vård och fostran av förskolebarnen.
Först på hösten 1943 kunde statsmakterna
fatta beslut om stöd åt denna
verksamhet. Den har emellertid under
de senaste 15 åren undergått en kraftig
utveckling. År 1937 fanns cirka 80 daghem
i vårt land. I maj 1949 uppgår antalet
daghem till 282 med plats för cirka
11 000 barn. Härtill kommer, att jordbruksdaghemmen,
som ha särskild betydelse
för landsbygdens arbetstyngda
husmödrar, under de senaste åren
snabbt utvidgats särskilt i Norrland och
södra Sverige. Under förra året hade
dessa jordbruksdaghem inte mindre än
62 000 barnbesök, och innevarande år
torde omkring 110 jordbruksdaghem i
skilda delar av landet vara i verksamhet.

Trots den icke obetydliga stegring av
antalet daghem, som ägt rum under de
senaste åren, finnes otvivelaktigt behov
av en viss fortsatt utbyggnad av denna
verksamhet. Redan nu ha många kommuner
utbyggnadsplaner, men av olika
skäl, främst byggrestriktionerna ocli
bristen på kvalificerad vårdpersonal,
ha dessa planer blott i mycket få fall
kunnat realiseras. Jag vill emellertid erinra
om att riksdagen helt nyligen ställt
sig avvisande till tanken på någon mera
betydande utbyggnad av daghemsvården.
Även riksdagens beslut att icke bevilja
bidrag till det föreslagna förskoleseminariet
i Lund torde lägga vissa svå -

righeter i vägen för en omfattande utbyggnad
av daghemsverksamheten.

Frågan om ett utbyggande av den s. k.
familjedaghemsverksamheten har aktualiserats
genom förslag, avgivna av 1946
års kommitté för den halvöppna barnavården.
Socialstyrelsen har i anslutning
till detta förslag nyligen tillställt kommunerna
en P. M. med råd och anvisningar
vid organiserandet av familjedaghemsverksamhet.
Vid denna verksamhet
träda de enskilda hemmen i institutionernas
ställe. Mot en överenskommen
ersättning förbinder sig enskilda
hem att i egenskap av familjedaghem
taga emot ett antal barn. Av vikt
är, att verksamheten står under kvalificerad
ledning och betryggande kontroll.
Denna daghemsform har åtskilliga fördelar.
Utbyggandet kan ske oberoende
av byggnadsrestriktionerna och den kräver
mycket liten personal. Vidare kan
man i ett familjedaghem undvika den
för barnen alltför långa och tröttande
gruppsamvaro, som äger rum på daghem.
Systemet är i synnerhet värdefullt
för mödrar, vilkas barn äro känsliga för
infektioner. Man bör icke heller förbise,
att flera mödrar med småbarn nu
avstå ifrån förvärvsarbete endast på
grund av bristen på småbarnsinstitutioner.
Med tillhjälp av en ökad familjedaghemsverksamhet
kan omhändertagandet
av dessa mödrars barn underlättas.
Det bör i detta sammanhang dock
anmärkas, att bristen på småbarnsinstitutioner
ej enbart kan lösas genom en
utveckling av familjedaghemsverksamheten.
Daghem och familjedaghem böra
om möjligt finnas vid sidan av varandra.

Frågan om behovet av daghem samt
övriga samhällsåtgärder för barneftersynen
är som bekant under utredning
av särskilda sakkunniga, 1946 års kommitté
för den halvöppna barnavården,
som ha för avsikt att inom den närmaste
tiden framlägga sitt slutbetänkande.
Enligt vail jag inhämtat, har

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för underlättande för gifta kvinnor att åtaga

sig förvärvsarbete.

kommittén kommit till den uppfattningen,
att en utbyggnad av daghemsvården
i framtiden ter sig ofrånkomlig. Inom
kommittén utförda beräkningar ha givit
vid handen, att vi för närvarande
torde ha cirka 60 000—05 000 förvärvsarbetande
mödrar med barn i ålder 0—
7 år. Endast 10 000 av dessa mödrar
lämna i dag sina barn till daghem. De
övriga anlita föräldrar, grannar och
vänner för att klara barneftersynen.
Kommittén utgår ifrån att en viss ökning
av antalet daghem blir nödvändig.
Kommittén planerar daghem av olika
typer, såsom t. ex. heldagshem, halvdagshem,
familjedaghem, liksom andra
former av organiserad barneftersyn, såsom
grannhjälp, parklek, barnhagar etc.

Jag föreställer mig, att kommitténs
förslag, som efter avlämnandet kommer
att i vederbörlig ordning undergå remissbehandling,
tillgodoser de förvärvsarbetande
mödrarnas behov av ordnad
barneftersyn i den utsträckning, som
över huvud taget är praktiskt möjlig.

En annan fråga av stor vikt för de
förvärvsarbetande kvinnorna är det vilande
förslaget om moderskapsbidrag.
.lag vill erinra om att detta från flera
håll utsatts för kritik. Efter remissbehandlingen
har förslaget prövats inom
socialdepartementet. Med hänsyn till
den rådande ekonomiska situationen
torde någon proposition om moderskapsbidrag
icke vara att vänta under
nästkommande riksdag. Redan existerande
hjälpformer torde sålunda tills vidare
få tillgodose de behov, som här föreligga.

I olika sammanhang har uppmärksamheten
riktats på frågan om sambeskattningens
skattestegrande effekt. År
1946 tillkallades sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning av frågan
om ändrade bestämmelser rörande beskattningen
av äkta makar. De sakkunniga
avlämnade 1947 en promemoria
med förslag till provisoriska bestämmelser
angående särskilt avdrag vid

taxeringen av förvärvsarbetande hustru.
Detta förslag ingick efter vissa justeringar
i 1947 års skatteproposition och
bifölls av riksdagen. Gift kvinna, som
sammanlever med sin man, erhåller alltså
numera vid taxering till statlig inkomstskatt
ett särskilt avdrag uppgående
till 50 procent av hennes inkomst av
rörelse eller eget arbete, dock högst
1 000 kronor. Frågan om sambeskattningens
definitiva utformning vilar alltjämt
i avvaktan på de sakkunnigas förslag,
som torde komma att överlämnas
under innevarande år.

Möjligheten att erhålla någon hjälp
med skötseln av hemmet spelar en betydande
roll för många yrkesarbetande
gifta kvinnors förmåga att kvarstanna i
förvärvsarbetet. I växande omfattning
anlitas numera endast tillfällig eller deltidsanställd
huslig arbetskraft, s. k. hemassistenter.
Arbetsmarknadsstyrelsen
samt länsarbetsnämnderna och de lokala
förmedlingsorganen ha genom
kursverksamhet och hjälp med ordnande
av bostadsfrågan etc. sökt åstadkomma
en ökad rekrytering av hemassistenter
för att härigenom kunna tillgodose
hemmens arbetskraftsbehov.

Önskemålet att underlätta skötseln av
hemmet för förvärvsarbetande husmödrar
beaktades även av 1947 års butikstängningssakkunniga,
vars förslag till
ändrad butikstängningslagstiftning föranledde
en proposition till 1948 års riksdag.
Propositionen bifölls av riksdagen.

I propositionen förutsattes att förhandlingar
skulle komma till stånd mellan
representanter för allmänheten, de anställda
och köpmännen för att på så sätt
nå fram till affärstider, som ur allmänhetens
synpunkt äro så tillfredsställande
som möjligt. Lagen inskränker kommunernas
rätt att förkorta affärstiden
såtillvida, att det alltid skall stå affärsinnehavare
fritt att hålla öppet till kl.
19 en dag i veckan.

Frågan om en särskild utredning rörande
kollektiva anordningar för bo -

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. åtgärder för underlättande för gifta kvinnor att åtaga
sig förvärvsarbete.

stadsområden har länge varit aktuell.
1945 års riksdag anhöll sålunda om en
allsidig utredning av frågan om gemensamhetsanläggningar
och fritidscentra.
Utredningen för hem- och familjefrågor
ägnade även uppmärksamhet åt detta
planeringsproblem, speciellt ur synpunkten
av hemarbetets rationalisering.
Utredningen rekommenderade, att
en särskild kommitté tillkallades för att
studera frågor rörande allmänna riktlinjer
för gemensamhetsanläggningar av
olika slag, deras inplanering i nya samhällsbildningar
liksom i de redan bestående,
deras tillrättaläggande för olika
befolkningsgrupper och olika bygders
behov.

1 ett svar på en interpellation vid
1947 års riksdag, gjord av dagens interpellant,
rörande behovet av kollektiva
anordningar, främst i kollektivhusets
form, meddelade statsrådet och chefen
för socialdepartementet sin avsikt att,
sedan kommittén för hem- och familjefrågor
framlagt sitt betänkande, tillsätta
en utredning om nu ifrågavarande förhållanden.
Han anförde därvid bl. a., att
den erforderliga utredningen borde omfatta
icke enbart kollektivhusen i mera
begränsad mening utan hela det område
av stadsplanemässiga, ekonomiska
och organisatoriska problem, som föreligga
i fråga om bostadsbebyggelsens utformning
med hänsyn till hushållsarbetets
organisation, varvid uppmärksamhet
borde ägnas åt möjligheten att samordna
föreslagna och redan befintliga
verksamhetsformer till underlättande
av mödrarnas och hemmens arbete.
Denna utredning, den så kallade bostadskollektiva
kommittén, började sitt
arbete 1948. Kommitténs arbetsuppgifter
beröra sålunda i hög grad de förvärvsarbetande
mödrarnas intressen.

Enligt vad jag inhämtat, pågå också
inom kommittén ett flertal undersökningar
av största vikt för de förvärvsarbetande
mödrarna. Frågan om behovet
av gemensamhetslokaler och sam -

hällscentra för bättre praktisk, social
och kulturell service är sålunda föremål
för överväganden liksom övriga
stadsbyggnadsteknislca synpunkter på
bostadsbebyggelsens utformning. I samråd
med bostadsstyrelsen undersöker
kommittén vidare möjligheterna till
ökad kollektivisering av tvättarbetet.
Sedan 1939 utgår som bekant statsstöd
till uppförandet av kollektiva tvätterier,
vilket senast förra året var föremål för
omprövning av riksdagen på grundval
av befolkningsutredningens betänkande
om kollektiv tvätt. Även på delta område
finnas ute i kommunerna en rad aktuella
byggprojekt, som emellertid icke
kunna komma till utförande under nuvarande
förhållanden. Jag vill sålunda
erinra om att årets kvot för kollektiva
tvätterier uppgår till 2 miljoner kronor,
vilket endast medgiver, att ett mindre
antal kollektiva tvätterier kommer till
stånd. Undersökningar pågå även om
möjligheterna att förbilliga eller förbättra
den kemiska tvätten, handtvätten inom
hemmet etc.

Kommittén ägnar över huvud taget
stor uppmärksamhet åt de frågor, som
sammanhänga med en ökad rationalisering
av hushållsarbetet. Frågorna om
vissa tekniska anordningar för konservering
och distribution av livsmedel,
djupfrysning, köldfackslager, vacuumtorkning,
ökad användning av färdigoch
halvlagad mat, systugor och sömnadscentraler
etc. utredas i samråd bl. a.
med hemmens forskningsinstitut, aktiv
hushållning, olika organisationer och
inrättningar samt livsmedelsindustrien.
I samband med kommitténs diskussioner
om ökad kollektivisering av matlagningen
har den, enligt vad jag inhämtat,
även upptagit frågan om olika typer
av familjerestauranger, dvs. restauranger
i mera omedelbar kontakt med
bostaden än vad som för närvarande är
regeln i de större stadssamhällena, till
ingående prövning.

Problemen kring kollektivhusen och

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för underlättande för gifta kvinnor att åtaga

sig förvärvsarbete.

deras framtid äro föremål för ingående
tekniska och ekonomiska undersökningar
från kommitténs sida, varvid
speciellt överväges vilka åtgärder som
behöva vidtagas för att kollektivhusen
skola kunna bliva tillgängliga även för
familjer med begränsade inkomster.
Kommittén har även för avsikt att företaga
en överarbetning av de förslag angående
den sociala hemhjälpen och övrig
inom hemmen anställd arbetskraft,
som på sin tid framlades av utredningen
för hem- och familjefrågor.

Den lämnade redogörelsen för det
inom den bostadskollektiva kommittén
pågående arbetet torde visa, att en betydelsefull
planeringsverksamhet pågår
för att bättre tillgodose bl. a. de förvärvsarbetande
mödrarna. Man torde
kunna utgå ifrån att samhället i fortsättningen
genom olika åtgärder kommer
att söka underlätta dessa kvinnors
dubbla arbetsbörda och göra det lättare
för dem att utföra sitt för hemmens ekonomi
och samhället så betydelsefulla yrkesarbete.

I juni 1944 tillkallades utredningsmän
för att biträda med utredning i
fråga om deltidsarbete i allmän tjänst.
Utredningen avlämnade 1946 ett betänkande
om deltidsarbete i allmän tjänst
m. m. I anslutning till deltidstjänstutredningens
förslag intogos i Kungl.
Maj:ts cirkulär den 30 juni 1947 till
statsmyndigheterna angående vissa anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden
inom statsförvaltningen vissa anvisningar,
som i huvudsak överensstämma
med utredningens förslag. I
cirkuläret uttalades sålunda, att för en
ökad användning av deltidsarbete i allmän
tjänst, antingen genom deltidsanställning
eller genom nedsättning av
tjänstgöringstiden för heltidsanställd
personal, tala olika skäl av bland annat
familjesocial, befolkningspolitisk
och arbetsmarknadspolitisk natur. I
nuvarande arbetsmarknadsläge måste
det betraktas såsom angeläget att möj -

lighet till deltidsarbete beredes sådana
samhällsmedlemmar, vilka av särskilda
skäl äro hindrade fullgöra heltidstjänstgöring
eller för vilka svårigheter
föreligga att kvarstå i dylik tjänstgöring.
I cirkuläret betonades vidare, att
det var av särskild vikt att ökade möjligheter
till deltidsarbete beredas mödrar
under perioder, då omvårdnaden
om barn tager deras tid och krafter i
anspråk i sådan utsträckning, att förvärvsarbete
på heltid skulle innebära
olägenheter i fråga om barnens vård.
Statsmyndigheterna borde, framhölls
det, vid anställande av icke ordinarie
personal uppmärksamma, om deltidsanställning
lämpligen kan ifrågakomma.
I fall då ordinarie eller icke ordinarie
tjänsteman, som anställts med
heltidstjänstgöring, med hänsyn till
uppkomna svårigheter att kvarstå med
sådan tjänstgöring ansöker om nedsättning
av tjänstgöringstiden, borde
statsmyndigheterna vid sidan av de
skäl i övrigt, som kunna tala för eller
emot bifall till ansökan, beakta angelägenheten
i rådande arbetsmarknadsläge
av att utbildad arbetskraft icke
nödgas lämna förvärvsarbetet.

I Kungl. Maj :ts kungörelse den 30
juni 1948 med tilläggsbestämmelser till
statens allmänna avlöningsreglemente
ha de här refererade synpunkterna ytterligare
understrukits.

Deltidstjänstutredningen har även behandlat
frågorna om deltidsarbete i
kommunal tjänst och i det enskilda näringslivet.
Utredningen har emellertid
icke ansett, att speciella åtgärder från
statsmakternas sida äro påkallade för
att deltidsarbete i ökad omfattning här
skall komma till stånd. Av det sagda
framgår, att deltidstjänstutredningens
förslag ha i huvudsak vunnit beaktande.
De statliga myndigheterna ha således
numera en möjlighet att medgiva
deltidsarbete inom tämligen vida
gränser.

Med anledning av interpellationen

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. åtgärder för underlättande för gifta kvinnor att åtaga

sig förvärvsarbete.

har inom socialdepartementet utförts
en undersökning rörande omfattningen
av deltidsarbete för kvinnor inom de
centrala ämbetsverken och deras förvaltningsområden.
I samband härmed
ha även uppgifter infordrats, huruvida
några speciella åtgärder vidtagits för
att bereda ökade möjligheter till deltidsarbete
för de kvinnor, som äro
hindrade att fullgöra heltidstjänstgöring
eller för vilka svårigheter att kvarstå
i dylik tjänstgöring föreligga. Svaren
på den sistnämnda frågan visa
att så i allmänhet icke varit fallet. Beträffande
förekomsten av kvinnlig personal
med deltidsarbete kan med stöd
av denna undersökning konstateras,
att inom de i undersökningen ingående
statliga verken och deras förvaltningsområden
hade sammanlagt 1 453
kvinnliga befattningshavare deltidsarbete.
Av dessa voro emellertid 500 arvodesanställda
postbiträden, 400 anställda
inom statens järnvägar, 118
inom sjuk- och hälsovården samt 79
inom telegrafverket. Inom alla övriga
verk med tillhörande förvaltningsområden
som ingingo i undersökningen
var antalet redovisade deltidsarbetande
kvinnor sammanlagt 356.

De förvärvsarbetande gifta kvinnornas
erfarenheter av samhällets möjligheter
att stödja och underlätta deras
arbete äro, som jag inledningsvis
konstaterade, mindre goda. Vårt samhälle
är i sin nuvarande organisation i
mycket ringa grad avpassat för att
möjliggöra och underlätta det krävande
dubbelarbete, som den samtidiga
skötseln av hem och förvärvsarbete
medför, eller för att underlätta återgången
till förvärvsarbete efter någon
tids arbete i hemmet. Först under det
senaste årtiondet har en samhällelig insats
av större format aktualiserats på
detta område. Självfallet komma de
omfattande reformprojekt, som nu äro
under utredning, icke att snabbt kunna
realiseras. Många svårigheter måste

övervinnas. Men den lämnade redogörelsen
visar enligt min mening att samhällets
uppmärksamhet numera har
riktats mot för de förvärvsarbetande
mödrarna centrala problem och att
man har att se fram emot en reformperiod,
varunder dessa problem komma
att stå högt uppe på dagordningen.

Vidare yttrade:

Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
På grund av sjukdom är interpellanten,
fru Disa Västberg, förhindrad
att närvara, varför jag har blivit
ombedd att till herr statsministern
framföra interpellantens varma tack
för den välvilliga och positiva inställning,
som statsministern i sitt svar ådagalagt
i denna för såväl kvinnorna som
för arbetsmarknaden så vitala fråga.

Det är särskilt ett par punkter, som
jag här vill understryka vikten av. Den
första, som också statsministern pekade
på, är yrkesutbildningen för de gifta
kvinnorna. Det är ju nu för tiden ofta
så, att kvinnorna ingå äktenskap mycket
tidigt, varför de kanske inte ha
hunnit utbilda sig i något yrke. Många
äktenskap gå också av en eller annan
anledning sönder. Ibland kan det vara
dödsfall som gör att en kvinna ställes
ensam, kanske med oförsörjda barn, och
om hon då inte är utbildad i något
yrke, så kommer hon i en mycket svår
situation. Det är därför av stort värde
att de gifta kvinnorna beredas yrkesutbildning.

Vidare vill jag peka på en sådan sak
som sambeskattningen. Den är säkerligen
inte riktigt lyckligt avvägd.

Statsministern pekade också i interpellationssvaret
på möjligheten för
köpmännen att tillämpa den beslutade
butikstängningslagen, men mig veterligl
har denna möjlighet ännu inte tilllämpats
på något håll. Det skulle inte
skada med en påstötning i det avseendet.

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för underlättande för gifta kvinnor att åtaga,

sig förvärvsarbete.

Sedan är det bara att hoppas, att de
tilltänkta åtgärderna skola kunna vidtagas
inom en icke alltför avlägsen
framtid. Statsministerns här deklarerade
intresse för dessa centrala problem
tar jag som ett förpliktande löfte om en
snar och god lösning.

Fröken VINGE: Herr talman! I likhet
med fru Johansson i Skövde är jag
mycket glad åt den positiva hållning
som intagits i interpellationssvaret.

Det förefaller mig som om herr statsministern
anser det vara fullkomligt
självklart, att möjligheterna att tillgodose
efterfrågan på arbetskraft icke enbart
äro beroende av hur många människor
i arbetsför ålder vi ha utan
också på i vilken grad dessa människor
äro villiga att utbjuda sin arbetskraft
på arbetsmarknaden. Detta anser
jag också vara självklart, men det är
det kanske inte för alla kammarens ledamöter.
Och det viktiga härvidlag är,
att detta utbud kan påverkas. Det har
i debatterna här i kammaren ibland
sagts, t. ex. när det gällt sjuksköterskornas
anställningsförhållanden, att vi inte
få fram flera sjuksköterskor genom att
förbättra arbetsvillkoren för dem, ty
det föreligger en sådan brist på folk.
Men det gäller ju här inte bara att utbilda
mera personal utan också att ordna
sådana anställningsvillkor, att de
människor som en gång ha utbildat sig
för ett yrke också äro benägna att stanna
kvar där.

När det gäller personer i statens
tjänst har alltså riksdagen att ta ställning
till denna fråga. Jag anser det
därför vara värdefullt — om det också
inte klart sagts ut, så lyser det dock
igenom i statsministerns svar —- att
statsministern är fullt på det klara med
att staten som arbetsgivare här kan
göra en hel del. Sedan kan ju staten
också i andra avseenden göra en hel
del för att påverka folks benägenhet

att utbjuda sin arbetskraft på arbetsmarknaden.
I interpellationssvaret talas
om mödrarnas speciella förhållanden
när det gäller förvärvsarbete. Men
även andra arbetstagare ha att ta hänsyn
till en hel del faktorer, som man
kan sammanfatta i frågan: Lönar det
sig med förvärvsarbete? En av dessa
faktorer är sambeskattningen, som ju
redan tidigare berörts i denna debatt.
Vi kunna utan att fördjupa oss för
mycket i problemet — tiden är knapp

— ändå konstatera, att inte bara sambeskattningen
utan beskattningens höjd
spelar cn stor roll vid dessa överväganden
för de yrkeskategorier, som ha
en långvarig och dyrbar utbildning
och som därför normalt sett ha en relativt
hög nominell lön.

För en helt annan kategori av potentiella
arbetstagare, nämligen folk
med mycket små inkomster, är däremot
cn annan faktor avgörande. Låt oss
taga som exempel en gift kvinna, vars
make är folkpensionär. Vi tänka oss
att detta par inte har några andra inkomster
än folkpensionen med statligt
bostadstillägg plus det för orten gällande
kommunala bostadstillägget. Tar
denna gifta kvinna ett förvärvsarbete,
kan det under vissa omständigheter inträffa,
att det inverkar så starkt på bostadstillägget
att det inte lönar sig för
henne att ha detta arbete. Vad jag har
velat säga med detta — jag vet att det
här är fråga om ett invecklat problem

— är att arbetsmarknadsfrågorna nu
börja få så stor betydelse, att man får
taga hänsyn till dem även när man behandlar
andra frågor.

Jag var mycket intresserad av de
siffror, som statsministern meddelade
angående frekvensen av deltidsarbete.
Jag har jämfört dem med de uppgifter
som 1944 års deltidstjänstutredning införskaffade.
Under det att denna utredning
arbetade, visade det sig vid flera
tillfällen — vi fingo veta det under
hand — att personer i statsförvaltning -

Måndagen den 30 inaj 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

sig förvärvsarbete.

en, som gärna ville lia deltidsarbete, i
flera fall blevo tillfälligt vägrade sådant,
därför att vederbörande myndighet
förklarade, att man ville avvakta
resultatet av deltidstjänstutredningen
och Kungl. Maj:ts ställningstagande till
utredningens förslag, innan man medgåve
möjlighet till deltidsarbete.

Man borde därför nu ett par år efteråt
kunna räkna med att en kraftig
ökning skulle ha inträtt i de deltidsarbetandes
antal. Nu förefaller det
emellertid som om den siffra man kom
fram till i deltidstjänstutredningen inte
är riktigt jämförbar med de uppgifter,
som finnas i interpellationssvaret. För
att få fram jämförbarhet har jag därför
bortsett från uppgifterna för kommunikationsverken,
i vilka man till
deltidsanställda och deltidsarbetande
räknat sådana personer, som inte ha
full tjänstgöring, därför att de icke
kunna få arbete med full tjänstgöring
inom verket. Låt mig som exempel ta
platsvakter vid järnvägen och postbiträden
vid sådana poststationer, där
full sysselsättning inte kan beredas
dem. Om jag alltså bortser från kommunikationsverken
förefaller det mig
faktiskt av dessa siffror, som om vi nu
skulle ha ett mindre antal deltidsarbetande
i statstjänst än när denna deltidstjänstutredning
arbetade.

Jag är fullt på det klara med att
många svårigheter iiro förenade med
att ge deltidsarbete och att vederbörande
verk i många fall inte kunna bevilja
sådan anställning. Men å andra
sidan finns det på detta område många
faktorer att ta hänsyn till. Det vore
oerhört värdefullt om statsministern
här i kammaren ville göra ett uttalande
i den riktningen, att det är önskvärt
att arbetsmarknadssynpunkter så
mycket som möjligt beaktas, när verken
skola ta ställning till ansökningar
från personal om att få övergå från
heltids- till deltidsarbete och likaså

Nr 23.

underlättande för gifta kvinnor att åtaga

när det gäller folk som direkt ansöka
om att få deltidsanställning.

Slutligen skulle jag vilja säga, att jag
har lagt märke till att det i interpellationssvaret
— på sidan 3 -— talas om
att de flesta länsarbetsnämnder ha tillsatt
en särskild konsulent för den
kvinnliga arbetskraften, och det framliålles
ju i mycket vältaliga ordalag vilken
betydelse dessa konsulenter ha.
Det är ju då att beklaga, att sådana
konsulenter inte finnas i alla länsarbetsnämnder.
Nu har det sagts att arbetsuppgifterna
för dessa konsulenter
i nuvarande arbetsmarknadsläge inte
äro så betungande att det finns anledning
att inrätta några nya tjänster
inom länsarbetsnämnderna. Jag vet
inte hur det förhåller sig med den saken,
men jag skulle i alla fall vilja
ifrågasätta, om det inte finns möjligheter
att göra någon sorts omfördelning
av andra arbetsuppgifter inom
länsarbetsnämnderna, så att vi i alla
dessa nämnder finge konsulenter med
speciell inriktning på den kvinnliga
arbetskraften.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Statsministerns meddelande att
samhället gör mycket för att hjälpa de
yrkesarbetande gifta kvinnorna — vilket
ju också erkänts av de båda talarinnorna
— är onekligen mycket
glädjande. Men hur mycket man än
gör i det fallet, måste den yrkesarbetande
gifta kvinnan utföra två dagsverken.
Hon skall ju sköta hem, man
och i de flesta fall ett eller flera barn,
vilket förvisso är en krävande uppgift.
Dessutom skall hon utföra ett fullgott
dagsverke i sitt yrkesarbete. Hur mycket
man än gör för att hjälpa den gifta
kvinnan är det orimligt att kräva, att
hon under sådana förhållanden skall
utföra ett fullgott yrkesarbete. Hur
många barnträdgårdar, barnkrubbor

4 — Andra kammarens protokoll 19b!). Nr 23.

Nr 23.

Måndagen deri 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
sig förvärvsarbete.

och konsulentbefattningar man än må
inrätta kommer man likväl inte ifrån,
att orimliga krav ställas på den yrkesarbetande
gifta kvinnan. Man bör därför
gå fram efter linjen att bereda henne
halvtidstjänst eller deltidstjänst i
större utsträckning än hittills skett.
Om hon sedan skall fullgöra denna
tjänst genom att arbeta tre dagar i veckan
eller halva dagarna bör väl bli beroende
av den speciella tjänstens natur.
Jag tror dock att detta är den väg,
som man måste söka sig fram på, om
man inte skall ställa orimliga krav på
den gifta kvinnan. Här ha nog såväl
myndigheterna som enskilda arbetsgivare
en uppgift att fylla — jag tror att
även fröken Vinge var inne på detta
— när det gäller att försöka finna vägar
för lösandet av problemet, hur
man skall underlätta för den gifta, yrkesarbetande
kvinnan att genom deltidstjänst
kunna utföra arbete inom
näringslivet eller inom statstjänst. Såvitt
jag förstår lära vi inte i längden
kunna kräva, att den gifta kvinnan
skall utföra en dubbel arbetsuppgift.
Det tycker jag för min del är ganska
orimligt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast med anledning av de
båda sista talarnas framhållande av deltidsarbetets
betydelse. Innan jag går
in på den frågan vill jag bara påpeka,
att även om vi ha aldrig så stor respekt
för de synpunkter den siste talaren
framhöll, så måste ändå samhället som
ett ofrånkomligt faktum räkna med att
ett betydande antal kvinnor för närvarande
tvingas till detta dubbelarbete —
att både sköta hem och barn samt ett
förvärvsarbete.

Enligt undersökningar som inom några
dagar komma att publiceras ha vi
för närvarande mellan 60 000 och 65 000

underlättande för gifta kvinnor att åtaga

kvinnor, som ha barn under 7 år och
samtidigt äro ute i yrkesarbete. De ha
säkerligen inte valt detta för sitt nöjes
skull. Vi måste acceptera samhället som
det är. Sextio å sextiofem tusen kvinnor
få alltså taga på sig denna kolossala
arbetsbörda att samtidigt sköta
småbarn och ha ett yrkesarbete. Samhället
har skaffat daghemsplatser för
endast ett mycket ringa antal av deras
barn; omkring 10 000 daghemsplatser
stå till förfogande. Detta är, enligt min
mening, ett tillräckligt vittnesbörd om
att det finns åtskilligt att göra, oavsett
vilken inställning man har om önskvärdheten
av att kvinnan splittrar sin
arbetskraft på detta sätt. De ekonomiska
förhållandena äro sådana att denna
grupp måste finnas, och vi få försöka
tillvarataga dessa kvinnors intressen.

Herr talman! Anledningen till att
jag begärde ordet var den, att fröken
Vinge ville att jag skulle göra ett auktoritativt
uttalande om önskvärdheten av
deltidsarbete. Jag kan göra det på det
sättet, att jag hänvisar till Kungl. Maj :ts
kungörelse av den 30 juni 1947, för
vilken en utförlig redogörelse finns i
interpellationssvaret. Jag citerar ur
detta: »I nuvarande arbetsmarknadsläge
måste det betraktas såsom angeläget
att möjlighet till deltidsarbete beredes
sådana samhällsmedlemmar, vilka
av särskilda skäl äro hindrade fullgöra
heltidstjänstgöring eller för vilka svårigheter
föreligga att kvarstå i dylik
tjänstgöring.» I cirkuläret betonades vidare,
att det var av särskild vikt att
ökade möjligheter till deltidsarbete beredas
mödrar under perioder, då omvårdnaden
om barn tager deras tid
och krafter i anspråk i sådan utsträckning,
att förvärvsarbete på heltid skulle
innebära olägenheter i fråga om barnens
vård.

Detta Kungl. Maj:ts uttalande kan jag
gärna ännu en gång göra till mitt, genom
att på nytt läsa upp det inför kammaren.

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Öl

Svar på fråga ang. tillstånd till ombyggnad av färjestationen och tullpaviljongen
vid Öresundsbåtarnas tilläggsplats i Malmö.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag undrar om inte excellensen
Erlander en aning överdriver antalet anställda
gifta kvinnor, som arbeta i heltidstjänst.
Gör man en undersökning
rörande frånvarofrekvensen och antalet
uttagna sjukdagar, då finner man att
antalet verkliga heltidstjänster inte är
så stort som statistiken visar. Tittar
man närmare efter finner man, att för
ganska många kvinnor går kanske nära
en tredjedel av året bort på grund av
sjukdagar samt i samband med barnsbörd
och sådant. Antalet är därför kanske
inte fullt så stort som excellensen
här ville göra gällande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på fråga ang. tillstånd till ombyggnad
av färjestationen och tullpaviljongen
vid öresundsbåtarnas tilläggsplats i
Malmö.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet SKÖLD, som anförde:
Herr talman! Som svar å herr Christensons
i Malmö fråga huruvida ett nytt
ställningstagande från min sida kan förväntas
till de framställningar, som från
myndigheterna i Malmö skulle ha gjorts
om tillstånd till ny- och ombyggnader
av såväl färjestationen som tullpaviljongen
vid öresundsbåtarnas tilläggsplats
i Malmö, får jag meddela, att en
ansökan den 19 mars 1948 från hamnförvaltningen
i Malmö om byggnadstillstånd
för provisorisk tillbyggnad av expeditionsbyggnad
för Köpenhamnsbåtarna
avslogs av arbetsmarknadsstyrelsen
genom beslut den 22 maj 1948. Besvär
över beslutet ha icke anförts. Ärendet
har därför icke kunnat prövas av
Kung], Maj:t.

Vidare lär hamndirektionen i Malmö
i skrivelse den 19 mars 1948 till arbets -

marknadsstyrelsen ha framhållit vissa
önskemål i fråga om ny färjestationsbyggnad
och ny byggnad för tullvisitationslokaler.
Någon ansökan om byggnadstillstånd
för uppförande av dessa
byggnader har emellertid icke gjorts.
Jag har sålunda saknat anledning att
taga ställning till förevarande byggnadsfrågor.
Jag vill vidare upplysa att
förslag till angelägenhetsgradering beträffande
byggnadsföretag av hithörande
slag uppgöres av vederbörande fackmyndigheter
och i detta fall i sista
hand av kommunikationsdepartementet.

Härpå yttrade

Herr CHItlSTENSON i Malmö: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för svaret. Det är kanske riktigt,
som framskymtar i herr statsrådets
svar, att myndigheterna i Malmö inte
varit tillräckligt energiska. Jag vill dock
framhålla att — om jag inte är fel underrättad
— statsrevisorerna för några
år sedan gjorde anmärkningar på de berörda
byggnadsförhållandena i Malmö.

Malmö torde utgöra en av de viktigaste
infartsorterna för den betydande
resandeström, som kommer från Danmark
och från kontinenten via Danmark.
Under ettårsperioden 1 april
1948—31 mars 1949 var sålunda antalet
avgående och hit inkommande resande
med Öresundsbåtarna 1 196 171 personer,
medan under samma tid med tågfärja
avreste och anlände 500 928 resande.
Som jämförelse kan nämnas, att
år 1938 hade öresundsbåtarna 747 411
och tågfärjan 263 603 resande, öresundstrafiken
har således ökat med
nära 700 000 resande — för ett år räknat
— jämfört med trafiken före kriget.

Vid en diskussion i Malmö för några
månader sedan, då olika åtgärder för
att stimulera turisttrafiken behandlades,
påpekades också mycket starkt del
anmärkningsvärda i att utländska resenärer
behandlas som nu sker, när de

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med byggnadsregleringen.

första gången sätta foten på svensk
mark. Planer på en ombyggnad av såväl
färjestationen som tullpaviljongen
vid öresundsbåtarnas tilläggsplats föreligga
sedan länge men ha under nu rådande
förhållanden inte kunnat förverkligas.
Särskilt trängande är behovet
av ett nytt stationshus på den sistnämnda
platsen.

I mars månad 1948 begärdes byggnadstillstånd
för en provisorisk anordning
till skydd för resande mot regn
och blåst. Det rörde sig om ett enkelt
skyddstak, som skulle uppsättas utanför
den nuvarande stationsbyggnaden,
ett arbete som inte skulle ha behövt bli
av större omfattning. Tillstånd vägrades
dock.

Vi veta ju mycket väl här i landet,
att man inte vinner några framgångar
som turistland utan mycket besvär och
omkostnader. Det är otvivelaktigt bättre
ju förr vi se den sanningen i ögonen,
och att vi ännu mer än hittills
måste sörja för turisternas trevnad och
komfort.

Med sin nuvarande omfattning har
turismen blivit en nationell angelägenhet
och medfört en inkomst av sådan
storleksordning, att den påverkar den
allmänna ekonomiska stabiliteten inom
landet. Man måste också betänka att
svenskarna själva, särskilt efter semesterlagens
tillkomst, resa mer än förut.
Vad som kan göras för att främja turismen
länder därför slutligen också
oss själva till gagn.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
i samband med byggnadsregleringen.

Herr statsrådet SKÖLD erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Hanssons
i Skediga interpellation angående
vissa spörsmål i samband med bygg -

nadsregleringen. Svaret hade i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Sköld lämnade
endast en kort sammanfattning av
huvudpunkterna i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hansson i Skediga
frågat mig huruvida jag anser den nuvarande
fördelningen av byggnadskvoter
tillfredsställande, eller om jag vill
medverka till en sådan ändring härav,
att bostadsbyggande och nödvändiga
ekonomibyggnader icke eftersättas till
förmån för andra byggnadsbeliov.

När jag nu går att besvara dessa frågor,
vill jag till en början erinra om
att byggnadsregleringen ingår som ett
viktigt led i den ekonomiska politiken.
För att uppnå balans mellan tillgång
och efterfrågan på varor och tjänster
och upprätthålla ett stabilt penningvärde
måste investeringsverksamheten
hållas inom sparandets ram. Utvecklingen
under de första efterkrigsåren i
vårt land kännetecknades av en stark
stegring i investeringarnas omfattning.
Volymmässigt har denna stegring enligt
konjunkturinstitutets undersökningar
uppskattats till 45 procent för åren 1945
och 1948. Denna utveckling bidrog till
att skapa den brist på ekonomisk jämvikt,
som gjorde sig gällande fram till
mitten av föregående år och tog sig
uttryck i stigande priser, fallande penningvärde
och valutautströmning. En
snävare tillståndsgivning för bvggnadsoch
anläggningsarbeten var under dessa
förhållanden ofrånkomlig om den samhällsekonomiska
balansen skulle återställas.
Bristen på byggnadsmaterial
och önskvärdheten av att friställa arbetskraft
för andra viktiga produktionsområden
talade också för en begränsning
av byggnadsverksamheten. Från
dessa utgångspunkter nedskärs därför

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål

den tillståndsreglerade byggnadsverksamheten
med omkring 15 procent från
1947 till 1948. Enligt den investeringsbudget,
som tjänar som ledning vid
handhavande av byggnadsregleringen
under år 1949, skall verksamheten under
detta år begränsas med ytterligare
8 procent.

Det kan inte undvikas att en så drastisk
minskning av byggnadsverksamheten
måste kännas betungande och vålla
olägenheter på många håll. Bortsett
från kommunisterna ha likväl samtliga
partier i riksdagen varit ense om att
investeringarna måste hållas tillbaka.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra
om följande uttalande av andra
lagutskottet i dess utlåtande nr 15 till
årets riksdag i anledning av förslaget
om förlängning av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete. »Det torde
icke råda delade meningar om att i nuvarande
ekonomiska läge en fortsatt
begränsning av investeringarna genom
en restriktiv byggnadsreglering är
ofrånkomlig.»

Inte heller interpellanten synes för
sin del ha velat göra gällande att den
tillståndsreglerade byggnadsverksamheten
som helhet betraktad i nuvarande
läge borde vara större än den är för
närvarande. Hans invändningar rikta
sig i stället mot den fördelning av byggnadstillstånd
på olika områden, som nu
tillämpas. Jag vill i samband härmed
framhålla, att investeringsbudgeten och
de häri ingående byggnadskvoterna icke
uppgöras godtyckligt, utan så långt detta
är möjligt grunda sig på undersökningar
av föreliggande byggnadsbchov
och överväganden av principiell innebörd.
Det har sålunda ansetts lämpligt
att i största möjliga utsträckning tillgodose
behovet av nybyggnader och
anläggningsarbeten inom de områden
av näringslivet, där en ökning av produktionen
enligt det s. k. långtidsprogrammet
i första band bör eftersträvas.
Med hänsyn härtill iiro bvggnadskvoter -

i samband med byggnadsregleringen.

na för exportindustrier och för sådana
industriföretag, där tillverkningen kan
ersätta import av viktiga varor, förhållandevis
större än för andra industrier.
Av samma anledning får utbyggnaden
av kraftverken i regel fortgå
utan hinder av byggnadsregleringen.

Denna praxis vid handhavandet av
tillståndsgivningen överensstämmer,
som redan antytts, med målsättningen
för den ekonomiska politiken på något
längre sikt, men medför naturligtvis
samtidigt, eftersom byggnadsverksamhetens
totala omfattning skall nedbringas,
en restriktivare prövning av
ansökningar om byggnadstillstånd för
andra ändamål. På många områden äro
också de byggnadskvoter, som ingå i
investeringsbudgeten för innevarande
år avsevärt mindre än som svarar mot
byggnadsbehovet. Jag är väl medveten
om att detta gäller bostadsbyggandet,
som ju interpellanten särskilt velat lästa
uppmärksamheten på. Enligt den uppgjorda
planen komma sålunda sammanlagt
43 000 lägenheter att färdigställas
i år mot omkring 55 000 under 1948.
Då bostadsproduktionen svarar för ungefär
hälften av den tillståndsreglerade
byggnadsverksamheten, är det emellertid
svårt att se, hur en begränsning
av denna verksamhet över huvud taget
skulle vara praktiskt genomförbar, utan
att bostadsbyggandet därigenom skulle
påverkas. Det nu tillgängliga utrymmet
för bostadsbyggandet kommer i allmänhet
inte att medföra någon förbättring
i det läge på bostadsmarknaden, som
uppkommit under krigsåren. Å andra
sidan torde man inte heller behöva
räkna med att bostadsbristen genomsnittligen
sett kommer alt skärpas under
innevarande år. Enligt beräkningar
företagna inom bostadsstyrelsen synes
nämligen det tillskott på 33 000 nya lägenheter,
som avsetts för vissa städer
och större tätorter, svara mot antalet
nytillkommande hushåll. Vidare kan
tilläggas alt årets bostadskvot avsevärt

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med byggnadsregleringen.

överstiger den genomsnittliga årsproduktionen
under förkrigsåren. I medeltal
under perioden 1934—1939 färdigställdes
sålunda i samtliga större
och mindre tätorter endast 33 000
lägenheter per år.

Att inte heller det utrymme, som i
årets investeringsbudget beräknats för
ekonomibyggnader m. m. i jordbruket,
är på långt när tillräckligt för att tillgodose
de behov, som anmäla sig, medger
jag gärna. Däremot kan jag inte giva
interpellanten rätt i att detta område
skulle i särskild grad ha missgynnats
till förmån för andra byggnadsprojekt.
Det förhåller sig tvärtom så att jordbruket
fått vidkännas en mindre nedskärning
av byggnadsverksamheten än
industrien i dess helhet. Från 1948 till
1949 har sålunda bvggnadskvoten på
det förstnämnda området minskat från
55 till 50 miljoner kronor, d. v. s. med
10 procent och på det sistnämnda området
från 250 till 200 miljoner kronor
motsvarande 20 procent.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att den fördelning av tillstånd,
som nu tillämpas inom ramen för den
reglerade byggnadsverksamheten, i huvudsak
uppgjorts under hänsynstagande
till föreliggande behov och i enlighet
med de principer, som ligga till
grund för hela den ekonomiska politiken.
Interpellanten har ansett, att bvggnadsbehovet
på vissa områden borde
tillgodoses i större utsträckning än som
nu sker och frågat, om jag inte ville
medverka härtill. I interpellationen har
dock inte något försök gjorts att angiva
vilka områden av byggnadsverksamheten,
som i stället skulle kunna
tåla en ytterligare begränsning. I varje
fall ser jag icke någon möjlighet till
ändring under detta år i den riktning
interpellanten önskat. Jag håller det
emellertid inte för uteslutet att vissa
av de byggnadsbehov, som nu få eftersättas,
i något större utsträckning kunna

komma att tillgodoses under kommande
år.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag ber att få framföra mitt varma
tack till herr statsrådet för svaret
på min interpellation.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att vi som inte ha något med
denna tillståndsgivning att göra mycket
väl förstå, att herr statsrådet säkerligen
inte har någon lätt uppgift när
han skall fördela de pengar och arbetsmöjligheter,
som stå till buds. Vi
titta dock litet snett på denna fördelning,
herr statsrådet, och det får man
inte undra på. I Uppsala bygger man
t. ex. nu upp ett Folkets hus, som går
på mellan tre och fyra miljoner kronor.
Samtidigt ha vi i t. ex. Bälinge och
några grannkommuner begärt tillstånd
att få bygga folkskollärarbostäder, men
det finns ingen möjlighet att få tillstånd
därtill. Vi ha en lärare hemma som åker
ut en mil från Uppsala varje dag för att
hålla skola; han åker sedan hem på
kvällen igen. Under sådana förhållanden
frukta vi att mista våra lärarkrafter.
Vi ha inga verkligt goda bostäder
åt dem. — På samma sätt är det med
landsbygdens övriga byggnadsfrågor.
Jag har förklarat detta i min interpellation,
och det är kanske därför onödigt
att draga det ännu en gång.

Det är emellertid inte endast på dessa
områden, herr statsråd, som det är bekymmersamt.
Vi ha nu inom Uppsala
län fått meddelande om att det utfärdats
förbud att köra med tyngre bilar
på elva broar, därför att de inte tåla
någon högre belastning. Detta hör
kanske till kommunikationsministerns
verksamhetsområde, men då herr statsrådet
Sköld så att säga är överstatsråd
över de andra, så kanske jag kan framföra
detta här. Inom Uppsala län ha vi

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23. 55

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med byggnadsregleringen.

53 broar, som inte tåla den vikt trafiken
egentligen kräver. Vi ha nu satt i
gång undersökningar inom organisationerna
för att utröna storleken av de säkert
oerhörda förluster, som t. ex.
mjölktransporterna komma att lida, då
de inte få köra med sina bilar över
dessa broar.

När det nu förhåller sig på detta sätt
på det ena och det andra området så
tror jag, att största felet ligger i kvottilldelningen.
Det är naturligtvis ingen
lätt uppgift att handha detta, och vi
förstå så väl statsmakternas synpunkter.
Vi skola ju försöka få samhällekonomisk
balans, och vi sträva efter att stabilisera
penningvärdet. Samtidigt skola
vi också stödja våra exportindustrier,
så att dessa kunna öka sin produktion,
vilket även blir ett led i vår stabiliseringsverksamhet.
Jag vill dock vädja
till herr statsrådet att tänka på de besvärligheter
som äro tillfinnandes och
taga det nödvändigaste i första hand
då pengarna fördelas på de olika byggnadsarbetena.
Många broar i vårt län
äro inte trafikabla med tyngre bilar.
Det föreligger också, som sagt, kolossala
besvärligheter när det gäller ekonomibyggnader
och bostäder. Jag missunnar
inte Uppsala att få denna stiliga byggnad,
som Folkets hus kommer att bli,
men jag tycker i alla fall att man skulle
kunna minska något på byggnadskvoten
när det gäller dessa ändamål — detta
gäller inte endast Uppsala utan även
flera andra städer. Jag tycker att man
borde kunna maka åt sig en smula på
detta område, eftersom man ändå har
tillgång till lokaler. På landsbygden ha
vi många trakter, där det inte ens finns
en samlingslokal. Man borde då få avstå
från dessa byggnader i Uppsala och
på andra håll och se till, att de mest
nödvändiga behoven i första hand tillfredsställas.

Jag vill vädja till herr statsrådet
Sköld, alt han i höst, när man skall

göra upp fördelningen av arbetstillstånden
och byggnadskvoterna, tar litet
mera hänsyn till dessa förhållanden
och skär ned byggnadstillstånden på de
områden, där man ändå har möjligheter
att reda sig. Det kommer säkert
andra tider, då det kan vara glädjande
nog att sätta i gång med sådana här
storartade byggnadsprojekt, vilka nu
måste anses alldeles onödiga. Jag har
här uttryckt inte bara min utan även
en allmän mening i mina trakter. Det
är fel att låta dessa stora palats växa
upp när man vet, vilka skriande behov
som föreligga på andra håll.

Jag ber ännu en gång att få tacka
herr statsrådet för svaret.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Hansson i Skediga berörde här
en principiell fråga, som jag inte är
säker på att han riktigt kan överblicka
räckvidden av. Det gällde frågan om
det skall finnas vissa byggnadsområden,
för vilka totalt byggnadsförbud
skall gälla, områden som alltså inte
skola få någon kvot. Alla känna ju till
att det för närvarande endast finns ett
sådant område, det område nämligen
som innefattar sportstugor och sommarbostäder.
Jag kan inte tro att någon
av kammarens ledamöter undgått att
märka, vilka oerhörda svårigheter som
äro förenade med en sådan bestämmelse,
att ett område helt lämnats utan
tillståndsgivning. Man får väl ändå ha
klart för sig att man inte kan acceptera
ett sådant renlärigt tillvägagångssätt att
man säger, att nu äro svårigheterna så
stora att vi endast kunna tillåta det
och det. Enligt mitt sätt att se får man
även försöka bevilja sådana områden
av byggnadsverksamheten, som inte
äro direkt matnyttiga, ett litet utrymme,
och detta för att man skall kunna låta
denna reglering så att säga följa livets
allmänna rytm.

Nr 23.

56 Nr 23. Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband

I den stora byggnadsbudgeten, som
går till ett belopp av 2 000 miljoner kronor,
finns det en liten kvot på 4 miljoner
kronor som är avsedd för samlingslokaler
av typen Folkets hus, lokaler
för nykterhetsorganisationerna, bygdegårdar
för bonderörelsen o. s. v. Det är
dessa 4 miljoner kronor som herr Hansson
i Skediga här skjuter på. Var och
en förstår väl dock, att dessa 4 miljoner
kronor inte kunna ha något avgörande
inflytande på möjligheterna att bygga
lärarbostäder eller broar i detta land.
Jag tror att vi måste ha litet mera vidsyn
och göra klart för oss, att vi få
jämka mellan olika önskemål när vi
tillämpa denna reglering; såvitt möjligt
böra vi inte lämna några områden helt
utanför.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman
! Vi ha nyligen haft en stor debatt
här i riksdagen om hela bostadsbyggnadsverksamheten,
så jag kanske inte
skall säga så mycket nu. Det må dock
vara tydligt nog för alla, att dessa betydelsefulla
frågor intressera oss i
högsta grad.

Herr statsrådet har här i sitt interpellationssvar
hänvisat till uttalanden,
som riksdagen gjort genom andra lagutskottet,
och i det hänseendet äro vi
säkert alldeles eniga. Jag delar statsrådets
mening att vi måste begränsa investeringarna.
Det är angående själva
fördelningen som det råder delade meningar.

Beträffande själva bostadsbyggnadsverksamheten
tillät jag mig säga — när
vi för en vecka sedan debatterade detta
ämne — att vi komma, som det heter,
»duk efter daver». Vi pratade om någonting
i riksdagen, då liksom nu,
som fastställts av Kungi. Maj :t enligt
meddelande från departement och
nämnder redan den 18 mars. Vi ha
också sett den kvot, som de olika länen
fått, d. v. s. icke kvotorten. Jag vet nu

med byggnadsregleringen.

inte om man har möjlighet att påverka
utvecklingen här; jag tror det dock
knappast. I tisdags tillät jag mig säga,
att det enda vi i efterhand kunna göra
är att påpeka, att vi inte äro nöjda
med denna fördelning.

Statsrådet sade här i sitt interpellationssvar,
att tillståndsfördelningen
skall ske under särskilt hänsynstagande
till exportföretagen och med hänsyn till
sådana industriföretag, där tillverkningen
kan ersätta import av viktiga
varor. Herr statsrådet sade vidare, att
byggnadskvoterna icke uppgöras godtyckligt
utan så långt det är möjligt
grunda sig på undersökningar av föreliggande
byggnadsbehov och överväganden
av principiell innebörd. På
grund av omständigheternas makt har
jag kommit att få intresse för dessa
spörsmål, och jag har också tagit del
av de siffror, som föreligga hos vederbörande
länsarbetsnämnder. Jag har
delvis tidigare åberopat dessa, och jag
har under de senaste dagarna ytterligare
fått bestyrkt, att min uppfattning
här är riktig.

När man tar del av de olika orternas
kvoter finner man, att Hallands län fått
tillstånd att bygga 200 lägenheter på
icke kvotorter, som länsarbetsnämnden
således har att fördela. Den 1 januari
1949 hade man i länsarbetsnämnden
ansökningar inne till att få bygga 606
lägenheter. Från den 1 januari till den
1 april hade länsarbetsnämnden delat
ut 140 tillstånd; den 1 april fanns dock
en begäran på 720 lägenheter. Det finns
alltså här ett mycket stort vacuum.

Går man sedan till andra län och
undersöker fördelningen där, så kan
man bli en smula förvånad. Uti interpellantens
eget län finna vi, att det fått
tillstånd på 215 lägenheter. Man hade
där ett krav på 161 lägenheter, och man
har således fått mer än man ansökte
om. Östergötlands län hade krav på
389 lägenheter och fick 330, således
nästan vad man begärt. Kalmar län har

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med byggnadsregleringen.

fått 415 lägenheter, medan man där
hade ett krav på endast 91 stycken! —
Det sistnämnda exemplet är det mest
markanta i hela denna samling av länskvoter.
— Skaraborgs län har fått 395
lägenheter beviljade. Man hade där ett
krav på 427. Tar jag till slut Värmlands
län, så hade man där ett krav på 435
lägenheter och man fick 425 beviljade.

En dylik fördelning mellan de olika
orterna är för oss vanliga människor
obegriplig. Det är möjligt att statsrådet
Sköld här kan lämna en förklaring varför
en del orter inte få mer än fjärdedelen
av vad de behöva, medan somliga
få fyra gånger så många som de begärt.

Går jag vidare i statsrådets kommentar
till interpellationssvaret så säger
han, att man inte helt kan utestänga en
del områden bara därför att de inte
äro matnyttiga. Detta är nog riktigt,
och jag tror inte det vore rätt att göra
så, men om vi nu gå till Stockholm
och titta på det största bygget här, så
stanna vi vid byggandet av tunnelbanan.
Jag vet egentligen inte vad detta
gigantiska arbete sammanlagt kommer
att kosta — jag har frågat personer,
som jag antagit skulle ha reda på det,
om det kommer att kosta 100, 200 eller
300 miljoner kronor, men ingen människa
kan upplysa om det. Så mycket
är dock klart att det kommer att kosta
mycket pengar och att det kommer att
åtgå en oerhörd mängd material och
arbetskraft. Man frågar sig nu om det
är nödvändigt att på detta sätt behöva
inskränka på bostadsbyggandet och
alla möjliga andra behövliga byggen
såsom sociala, läroanstalter o. d. Är
det absolut nödvändigt att sätta i gång
med detta gigantiska arbete just nu?
Enligt uppgift i investeringsplanen har
man innevarande år lyft mellan 13 och
14 miljoner kronor, och det är mycket
pengar redan det. Vad det sedan kommer
att kosta senare kan jag som sagt
inte yttra mig om.

Nu förstår jag att man kommer att
säga, att anhopningen av människor i
Stockholm blivit så enorm, att det uppstår
svårigheter att förflytta människorna
från den ena platsen till den
andra, och därför måste man ordna
det på detta sätt. Jag kommer emellertid
nu till det jag vid tidigare tillfällen
understrukit: att det är väl inte alldeles
nödvändigt att formligen öppna
famnen för alla dem som flytta till
Stockholm och låta dem få alla möjliga
förmåner gent emot andra. Vi ha tagit
del av uppgifterna i byggnadspropositionen
nr 153 när det gäller bostadstilldelningen
till Stockholm, och vi ha
tittat på bostadsstyrelsens statistik när
det gäller Stockholms försörjning med
lägenheter. Enligt denna statistik skulle
Stockholm vara fullständigt underförsörjt.
Om vi utgå från relationstalet 100
såsom normalt, så skall Stockholm inte
ha fått mer än 74,4 procent. Nu vill jag
inte säga att fil. lic. Rydenfeldt — den
man som mest kritiserat detta — har
alldeles rätt i sin kritik av förhållandet.
Han har arbetat från andra utgångspunkter
och kommit till ett helt annat
resultat, nämligen att Stockholm skulle
ha fått mer än dubbelt så mycket som
nämnda tal, minst 159 %. Jag vill nu
inte taga ställning till vem som har rätt
och vem som har fel, men dessa tal
ligga i varje fall så långt ifrån varandra,
att det måste vara fel någonstans.

Statsrådet Sköld säger även i sitt
svar till interpellanten, att jordbrukets
ekonomibyggnader fått en minskning
av sin kvot med endast 10 procent —
från 55 till 50 miljoner kronor. Industrien
däremot hade fått eu minskning
från 250 till 200 miljoner kronor. Men,
herr statsråd, det kommer väl i någon
mån an på utgångsläget; det beror väl
på vilka möjligheter jordbruket förut
haft att se om sina byggnader och bygga
nytt. Jag skulle tro att det faktiskt
ligger så till, att med hänsyn till det

58 Nr 23. Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med byggnadsregleringen.

behov jordbruket haft att förbättra sina
ekonomibyggnader så lämnar den nuvarande
kvoten mycket övrigt att
önska. Statsrådet vet lika bra som jag,
att man för några år sedan gjorde en
inventering av jordbrukets behov av
byggnader, och man kom då fram till
att dessa behov voro fullständigt gigantiska.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall inte taga upp någon diskussion
om investeringsbehovet i Stockholms
stad och inte heller gå in på vad
jag har för uppfattning om vår huvudstads
utveckling och problem. Jag måste
bara säga, att niir jag har att behandla
dessa frågor, så får jag undvika att låta
mina åsikter och önskemål överväga
hänsynen till de förhandenvarande omständigheterna.
Jag måste alltså betrakta
Stockholm sådant det är. Jag kan inte
genom mina önskemål göra om denna
stad, utan den är som den är. Om den
är i stånd till att på lång sikt lösa sina
problem lämnar jag därhän. Jag vill
bara säga att jag är tacksam för att jag
slipper befatta mig särskilt med den
saken.

Nu vill jag endast framhålla följande:
för tre år sedan passerades Slussen i
Stockholm årligen av 90 miljoner människor.
1 dag uppgår siffran enligt beräkningar
till 110 miljoner. Det är ställt
utom allt resonemang att tunnelbanan
behövs. Man kan till och med säga, att
inte ens denna kommer att bli tillräcklig
för att lösa de problem, som redan
uppstått i Stockholm. Man skall inte heller
tro att delta tunnelbygge ger någonting
för en framtida utveckling. Det behövs
minst det som nu göres för att
klara dagens problem.

Beträffande Stockholms byggnadskvot
skall jag inte gå in på den tendentiösa
artikel, som den här nämnda
herrn gjort — hans artikel var egentligen
endast ett försök att klara ut för -

sörjningen av bostadsfrågorna genom
att höja hyrorna. Jag utgår endast från
det faktum, att det i dag finns anmälda
till bostadsförmedlingen i Stockholm
minst 20 000 hushåll, som icke ha familjebostad.
Det är här fråga om människor,
som äro bosatta i denna stad,
inte sådana som skola flytta hit! Det är
inte tal om annat än att det finns en
verklig bostadsbrist i Stockholm. Bostadsbristen
här är ett socialt problem
av mycket stor räckvidd. Det är sålunda
icke fråga om hur det skall bli, utan förhållandena
äro sådana! När man sysslar
med dessa problem kan man inte
undgå att taga hänsyn till förhållandena
sådana de äro. Jag kan inte lösa dessa
problem genom att använda någon trolldomskraft,
som kör ut 100 000 människor
från Stockholm. Detta har jag ingen
möjlighet till. Om herr Pettersson i Dahl
kan åstadkomma det, så får han göra
ett försök; då skulle han lätta mitt arbete.

Beträffande jordbrukets ekonomibyggnader
vill jag bara — när herr Pettersson
i Dahl säger att man också bör taga
hänsyn till utgångsläget — fästa uppmärksamheten
på en sak. Utgångsläget
var det, att ända fram till och med 1947
fanns det inte någon begränsning beträffande
jordbrukarnas möjligheter att
uppföra ekonomibyggnader. Begränsningen
för jordbrukets ekonomibyggnader
satte inte in förrän från och med
1948. Jag tror därför man kan säga, att
när det gäller dessa byggnader har det
inte skett något missgynnande av jordbruket.

Till slut skulle jag bara vilja säga att
det är väl ändå litet för enkelt att tro,
att man kan bestämma de olika länens
behov av bostäder med ledning av föreliggande
ansökningar om tillstånd att
bygga. Det får väl ändå vara litet mera
djupgående undersökningar. Jag tror
nog att var och en förstår, att skulle vi
enbart följa dessa siffror, så skulle vi
skapa en snedvridning av bostadsbyg -

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23. o9

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med byggnadsregleringen.

gandet på landsbygden, som skulle verka
på ett orimligt sätt. Jag vill dessutom
tillägga, att innan dessa frågor beslutats
av Kungl. Maj:t ha de utretts i byggnadsberedningen,
en instiiution sammansatt
av representanter för alla de stora områden
för byggnadsverksamheten, som
finnas i detta land. Där äro även jordbrukets
organisationer representerade.
Det har inte förelegat några delade meningar
om de förslag, som jag därifrån
burit fram till Kungl. Maj:t.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman
! Herr statsrådet Sköld nämnde
nyss att det inte går att helt utestänga
vissa områden från att få byggnadstillstånd.
Detta har heller inte varit min
tanke. Då nu kvottilldelningen uträknas
varje år, kanske det är två gånger om
året, så vore det väl riktigast att först
och främst tänka på bostäderna — statsrådet
sade ju i sitt sista anförande att
så många människor sakna bostäder —
samt de ekonomibyggnader, som tjänstgöra
i produktionen.

Jag kan också vid sidan av detta
nämna, att jag tillsammans med några
personer hemifrån Uppsala i går uppvaktade
i kanslihuset för att få tillstånd
att bygga en brandstation. Vi gjorde
även i fjol eu liknande hemställan. Från
den plats det här gäller måste man efter
en brandolycka köra ända till Grillbv
— en sträcka på två mil — för att
kunna torka slangen till brandsprutan.
Vi begärde alltså nu att få bygga en
brandstation — det rör sig icke om något
stort belopp — men det finns inga
möjligheter att få tillstånd till det, trots
att vi äro ålagda av kommunen att göra
det. Svårigheter uppstå än på det ena,
än på det andra hållet.

Jag förstår att jag var litet näsvis när
jag berörde bygget av Folkets hus i
Uppsala, men det hade inte varit någon
risk att låta detta projekt vänta ännu
några år, ty där finns lokaler förut, som

inte voro dåliga och som kunna fylla
samma ändamål. Jag tror nog att det är
nödvändigt att vid kvottilldelningen taga
litet hårdare på behovsprincipen, så
att man låter det absolut nödvändiga
komma i första hand.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr statsrådet sade till mig, att
det vore litet för enkelt att vid tillståndsgivningen
endast rätta sig efter
de krav på lägenheter, som föreligga i
de olika länen; behoven måste även
bedömas på annat sätt. Jag måste emellertid
påpeka, att jag föregående år
hade en interpellation i just dessa frågor.
Den besvarades den gången av
statsrådet Ericsson, nuvarande handelsministern.
Han sade då att man utgick
från de ansökningar, som förelågo från
de olika länsarbetsnämnderna. Statsrådet
Sköld säger nu att man inte kan gå
efter detta. Vem ska man tro?

Vidare säger statsrådet Sköld, att
man inte kan köra ut överskottsbefolkningen
här i Stockholm, utan man
måste bereda dem bostäder. Men hur
är läget ute i landsorten? Vad skall
man göra med människorna där, då de
inte ha någonstans att bo? Det finns
faktiskt familjer som inte ha några
möjligheter att få bostäder ute på landet,
där de vilja bo, och de få ofta lättare
en bostad i staden. Det går i alla
fall lättare att få bostad i en stad —
herr statsrådet ruskar på huvudet, men
jag tror nog att vi, som bo ute på
landsbygden och som på ort och ställe
ha kontakt med dessa problem, bättre
känna till hur ont om bostäder det är
där ute. Jag undrar om inte Stockholms
stad trots allt är favoriserad, vad bostadsförsörjningen
beträffar.

Att det sedan kan behövas en tunnelbana
för att i Stockholm med dess
människogytter transportera folk från
den ena delen av staden till den andra,
förstår jag, men var det verkligen nöd -

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid

taga bestraffningsåtgärder.

vändigt att tillåta genomförandet av
detta projekt vid en tidpunkt, när bostadsproduktionen
och byggenskapen i
övrigt skäras ned på alla möjliga sätt?

Herr statsrådet säger att han är glad
över att slippa ta ställning till dessa
frågor. Men jag hade annars trott, att
det just var statsrådet Sköld som hade
till uppgift att reglera investeringsverksamheten
här.

Vad jordbrukets ekonomibyggnader
beträffar, framhåller herr statsrådet att
det före år 1947 inte funnits någon begränsning
av byggnadsverksamheten.
Men det har väl ändå funnits den begränsningen,
herr statsråd, att ekonomien
kanske inte tillåtit en jordbrukare
att omedelbart uppföra de byggnader
som han varit i behov av.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
i fråga om rätt för krisorganen att
vidtaga bestraffningsåtgärder.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK och. chefen
för justitiedepartementet, herr statsrådet
ZETTERBERG hade tillkännagivit, att
de vid detta sammanträde ämnade gemensamt
och var för sig i skilda delar
besvara herr Werners interpellation angående
vissa spörsmål i fråga om rätt
för krisorganen att vidtaga bestraffningsåtgärder.
Svaren hade i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och statsrådet fru Kock och
herr statsrådet Zetterberg lämnade endast
en kort sammanfattning av huvudpunkterna
i desamma.

Det av chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK,
avlämnade svaret var av följande lydelse: Herr

talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har

herr Werner till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet riktat följande
frågor, nämligen:

1) anser herr statsrådet att livsmedelskommissionens
krav på Jönköpings
läns slakteriförening, att föreningen såsom
villkor för att få behålla sitt slakteritillstånd
skulle avskeda sin verkställande
direktör, innan denne i laga
ordning vore förvunnen till brott, äger
stöd i allmän lag eller i gällande krisförordning,

2) anser herr statsrådet att straffåtgärder
eller strafförelägganden av
denna eller annan vittgående art över
huvud taget böra utmätas av eller eljest
tillkomma krisorgan i administrativ
ordning,

3) om så icke är förhållandet, ämnar
då herr statsrådet vidtaga någon åtgärd
för att begränsa krisorganens tendens
att självständigt föreskriva straff?

Med hänsyn till att det ärende, som
interpellanten i sin första fråga berör,
handlagts inom folkhushållningsdepartementet
torde jag få besvara interpellationen
i denna del. Chefen för justitiedepartementet
kommer att i omedelbar
anslutning härtill besvara den andra
och tredje frågan i interpellationen.

För egen del får jag anföra följande
beträffande det i interpellationen berörda
fallet.

Den föreliggande polisutredningen
har givit vid handen, att i föreningens
rörelse begåtts ransoneringsbrott, vilka
delvis måste anses såsom grova. Beslut
om indragning av slakteritillståndet
meddelades därför, sedan åtalsanmälan
den 1 mars 1949 avlåtits till stadsfiskalen
i Jönköping. Denne bar sedermera
före den tidpunkt, då kommissionens
indragningsbeslut skulle träda i kraft,
beslutat anställa åtal mot bl. a. verkställande
direktören i föreningen. Föreningen
överklagade indragningen hos
Kungl. Maj:t, som emellertid den 1 april
1949 fastställde kommissionens beslut.
De förseelser, som förekommit hos för -

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål

taga bestraffningsåtgärder.

eningen, äro av så allvarlig beskaffenhet,
att en underlåtenhet att återkalla
tillståndet skulle ha varit direkt stridande
mot principen om likhet inför
lagen.

Med anledning av vad som framkom
vid hos föreningen verkställda undersökningar
hade livsmedelskommissionen
haft överläggningar med representanter
för föreningens styrelse, varvid
framhölls angelägenheten av att verkställande
direktören i föreningen, som
enligt kommissionen måste anses ansvarig
för här ifrågavarande förseelser,
frånträdde sin befattning hos föreningen.
I kommissionens skrivelse till föreningen
den 1 mars 1949, genom vilken
slakteritillståndet återkallades, förklarade
sig kommissionen beredd att
för tiden efter indragningen medgiva
slakt av föreningen tillhöriga djur på
föreningens slakterier genom annan
tillståndsinnehavares försorg under villkor
att verkställande direktören icke
toge någon befattning med föreningens
verksamhet.

Jag vill vidare nämna att vid ett den
21 april 1949 hållet sammanträde hos
livsmedelskommissionen representanter
för slakteriföreningens styrelse ha förklarat,
att föreningens verkställande
direktör kommer att avstängas från all
befattning med föreningens verksamhet
i avvaktan på att dom fallit i målet.

Vad härefter gäller de författningsbestämmelser,
som reglera ifrågavarande
ämne, vill jag först framhålla, att
bestämmelserna om slakteritillstånd
grunda sig på Kungl. Maj ds kungörelse
den 28 mars 1941 (nr 173) angående
reglering av förbrukningen av köttvaror.
Enligt 2 § första stycket i nämnda
kungörelse må slakt av nötkreatur, svin
m. fl. djurslag icke ske med mindre tillstånd
till slakt (slakteritillstånd) eller
särskilt medgivande till ncdslaktningen
(slaktlicens) lämnats vederbörande av
livsmedelskommissionen. I andra stycket
av samma paragraf stadgas, att livs -

i fråga om rätt för krisorganen att vid medelskommissionen

äger meddela föreskrifter
rörande de villkor, under
vilka slakteritillstånd må tillgodonjutas,
och att slakteritillstånd må återkallas,
när skäl därtill äro. En grundtanke i
systemet med slakteritillstånd har varit
att tillstånd endast lämnas till personer
eller företag, om vilka man kan
förvänta att de komma att ställa sig gällande
ransonerings- och prisbestämmelser
till efterrättelse och att tillståndet
återkallas i sådana fall, då tillståndsinnehavare
gjort sig skyldig till mera
allvarliga brott mot nämnda bestämmelser.
Detta är en skyddsåtgärd i syfte
att upprätthålla respekten för ransoneringsbestämmelsernas
efterlevnad. I
konsekvens härmed har kommissionen
såsom villkor för tillgodonjutande av
slakteritillstånd föreskrivit, att innehavaren
ställer sig till noggrann efterrättelse
samtliga av kommissionen meddelade
bestämmelser berörande slakteritillståndsinnehavare.

Jag ber härefter att få nämna att Sveriges
charkuteri- och slakteriidkares
riksförbund, som utgör en sammanslutning
av flertalet privata slakteriidkare
i Sverige, i slutet av 1942 gjorde en
framställning hos Kungl. Maj:t om att
omedelbar indragning av slakteritillstånd
skulle få ske endast i sådana
fall, där indragningen föranleddes av
förseelser, vilka anmälts till åtal vid
allmän domstol. I anledning av denna
framställning har Kungl. Maj:t enligt
beslut den 23 januari 1943 föreskrivit,
att »där fråga uppkommer om återkallande
av slakteritillstånd på den grund
att innehavaren av tillståndet genom
åsidosättande av föreskrift angående
reglering av förbrukningen av köttvaror
eller av villkor som stadgas för tillståndets
tillgodonjutande gjort sig skyldig
till förseelse som kan medföra straff,
statens livsmedelskommission, om ej
särskilda skäl till annat föranleda, icke
må meddela beslut om tillståndets återkallande,
med mindre tillståndsinncha -

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid taga

bestraffningsåtgärder.

varen hos vederbörande åklagare anmäles
till åtal för vad han låtit komma
sig till last».

Då det genom polisutredning blivit
klarlagt, att en slakteritillståndsinnehavare
gjort sig skyldig till mera allvarliga
brott mot ransonerings- eller
prisbestämmelserna, har livsmedelskommissionen
regelmässigt, sedan anmälan
till åtal skett hos vederbörande
åklagare, beslutat om indragning av
slakteritillståndet. Då indragning av
slakteritillstånd gällt enskild slakteritillståndsinnehavare,
har slakterirörelsen
i regel överlåtits till annan person,
som kommissionen kunnat godtaga.
Slakteritillståndet har i samband därmed
överförts på den nye innehavaren.
När ett bolags eller en ekonomisk förenings
slakteritillstånd indragits, har
det befunnits naturligt att medgiva fortsatt
slakteritillstånd och därmed möjlighet
för den juridiska personen att
fortsätta verksamheten, om den eller
de personer i ledningen för företaget,
som överträtt ransoneringsbestämmelserna,
efterträtts av annan eller andra.
Att man i fall, som sist avses, måste
kunna begära att den eller de personer,
vilka varit ansvariga för de ransonerings-
eller prisbrott, som föranlett tillståndsindragningen,
i fortsättningen
icke få taga befattning med rörelsens
verksamhet, måste anses ligga i tillståndsgivningens
natur. Om ett sådant
villkor icke finge uppställas, skulle det
syfte man vill nå med systemet med
slakteritillstånd bli illusoriskt. Så kunde
exempelvis en enskild slakteriidkare,
som fått sitt slakteritillstånd indraget,
kringgå beslutet genom att ombilda sin
rörelse till ett bolag eller en ekonomisk
förening men i övrigt fortsätta att bedriva
rörelsen som tidigare.

Då således ett bolag eller en förening
kan återfå sitt slakteritillstånd, när de
personer som förbrutit sig mot ransoneringsbestämmelserna
icke längre deltaga
i dess verksamhet, har det ansetts
möjligt att redan i beslutet om indrag -

ning medgiva vissa lättnader på samma
villkor. Däremot torde knappast kunna
uppställas såsom villkor att befattningshavare
avskedas. Ur de synpunkter
livsmedelskommissionen har att bevaka
är det likgiltigt, om det enskilda
anställningsförhållandet består, blott
den för förseelserna ansvarige icke vidare
deltar i rörelsen. Såsom jag redan
framhållit innehåller ej heller kommissionens
beslut något krav på avskedande
av föreningens direktör.

Det svar, som chefen för justitiedepartementet,
herr statsrådet ZETTERBERG,
lämnade hade följande lydelse:

Herr talman! Sedan chefen för folkhushållningsdepartementet
nu besvarat
herr Werners interpellation, såvitt den
avser ett visst ärende som hör under
nämnda departement, skall jag behandla
de mera allmänna frågorna om lagstiftningen
på hithörande område. Därvid
ämnar jag icke närmare uppehålla
mig vid det redan behandlade ärendet
eller mera i detalj beröra de författningsbestämmelser
som tillämpats i
detta.

Herr Werner frågar om jag anser att
det bör tillkomma krisorgan att i administrativ
ordning vidtaga straffåtgärder.
På denna fråga vill jag svara, att
rent principiella synpunkter tala för
att det bör ankomma på domstol att
besluta om alla slags påföljder för brott.
Grunden härför är naturligtvis hänsyn
till rättssäkerheten. De former, i vilka
utredningen vid våra domstolar bedrives,
med offentlig partsförhandling, vittnesbevisning
o. s. v., bilda viktiga garantier
för prövningen liksom också
sammansättningen av domstolarna, med
inslag såväl av rättsbildade domare som
av lekmän, samt möjligheten att fullfölja
talan först till hovrätt och i sista
hand till högsta domstolen.

Emellertid finns det i vissa fall skäl
av administrativ eller praktisk natur,
som kunna föranleda avvikelse från

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid

taga bestraffningsåtgärder.

principen om domstolsprövning. Denna
princip är ej heller alltid genomförd i
lagstiftningen. I vissa fall kan nämligen
en brottslig gärning medföra icke blott
.straff och andra påföljder, som åläggas
av domstol, utan också speciella ingripanden
av administrativ myndighet.
Det är härvid i regel fråga om åtgärder
som kunna vara föranledda ej endast
av brottslig gärning utan även av
annan orsak. Som exempel vill jag nämna
återkallelse av körkort på grund av
trafikförseelse. Otvivelaktigt är körkortsindragning
av stor vikt för att upprätthålla
respekten för trafikförfattningarna
och den kan ju även för den därav
drabbade vara av djupt ingripande betydelse.
Därför kunde det av nyssnämnda
principiella skäl ifrågasättas, om
icke återkallelse^ då den grundas på
trafikförseelse, borde beslutas av domstol.
De skäl, som tala till förmån för
ett administrativt ingripande, ha emellertid
ansetts vara vägande, och därför
bär befogenheten att vidtaga denna åtgärd
lagts på länsstyrelsen. En viss anknytning
till domstolsavgörandet har
dock skett. Om återkallelsen föranledes
av trafikförseelse, får den i regel icke
företagas förrän frågan om straff för
förseelsen blivit slutligt avgjord genom
domstolens dom.

Ett annat liknande exempel är återkallelse
av läkarlegitimation. Åtgärden
beslutas av medicinalstyrelsen. Om den
skall grundas på brottslig gärning,
måste domstols lagakraftvunna dom
föreligga.

Den i interpellationen berörda åtgärden
består däri att slakteritillstånd indragits
på grund av brott mot ransoneringsförfattningar.
Livsmedelskommissionen
äger vidtaga sådan åtgärd enligt
administrativ författning, nämligen
kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 173)
angående reglering av förbrukningen
av köttvaror. De centrala kristidsmyndigheterna
ha även enligt lagbestämmelser,
vid vilkas tillkomst riksdagen

medverkat, vissa likartade befogenheter.
Om den som handlar med ransonerade
varor i väsentlig mån åsidosätter
ransonerings- eller prisbestämmelser,
kan sålunda central kristidsmyndigliet
enligt lag den 5 juni 1942 förbjuda
honom att saluhålla eller försälja eller
annorledes överlåta ransonerad vara.
Detta är uppenbarligen ett mycket allvarligt
ingripande, som kan betyda att
den härav drabbade måste helt och hållet
upphöra med den yrkesverksamhet
varav han har sin utkomst.

Under riksdagsbehandlingen av 1942
års lag yrkades i motioner i båda kamrarna,
att krislidsmyndigheterna icke
skulle få någon sådan befogenhet att
förbjuda handel med ransonerade varor,
utan att denna befogenhet skulle
tillkomma endast de allmänna domstolarna
för att därigenom bättre garantier
för ett objektivt bedömande skulle
vinnas. Även första lagutskottet förklarade
sig hysa betänkligheter mot att
lägga så vidsträckta befogenheter i
kristidsmyndigheternas händer. Utskottet
biträdde likväl i princip Kungl.
Maj:ts förslag härom. Tanken att förbud
skulle få meddelas endast av de
allmänna domstolarna avvisades ut-*
tryckligen av utskottet som en olämplig
utväg. Riksdagen antog utskottets förslag.

Det är bl. a. denna principfråga, som
interpellanten nu har upptagit, och även
om det finns skäl för båda ståndpunkterna,
torde icke föreligga tillräcklig
anledning att nu upptaga detta spörsmål
till förnyat övervägande, i synnerhet
som alla äro ense om att ransoneringarna
böra avvecklas, så snart detta
visar sig möjligt, och man alltså kan
antaga att hithörande bestämmelser
icke skola tillämpas någon längre tid.

Härefter anförde:

Herr WERNER: Herr talman! .lag befinner
mig i den ovanliga situationen

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid taga

bestraffningsåtgärder.

alt ha fått svar från två departementschefer
på min interpellation i eu rättsprincipiell
fråga. Jag har därför att rikta
mitt tack till båda dessa.

Jag kan inte neka till att jag känt mig
något överraskad över att ha fått svar
även från statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet på de
frågor som jag i rättsvårdens intresse
ställt till statsrådet och chefen för justitiedepartementet.
Visserligen ligger själva
orsaken till vad jag frågat om på
ransoneringsbrottens område, men jag
bär icke för ett ögonblick ifrågasatt livsmedelskommissionens
rättskompetens att
i laga ordning beivra ransoneringsförseelser,
exempelvis att indraga en slakteriidkares
slakteritillstånd. Om man
inom departementet dragit en motsatt
slutsats ur min inledande historik över
jönköpingsfallet, är detta ett fullständigt
misstag. För att undvika en diskussion
om själva mellanhavandet mellan
livsmedelskommissionen och Jönköpings
läns slakteriförening, hade jag angivit,
att avsikten icke vore att upptaga
till granskning själva orsakerna till konflikten
eller de omständigheter, på vilka
ett eventuellt straffansvar kunde
grundas. Dessa förhållanden få redas ut
i rättslig ordning.

Vad jag frågat om är huruvida livsmedelskommissionens
krav på slakteriföreningen,
att föreningen såsom villkor
för att få behålla sina slakteritillstånd
skulle avskeda sin verkställande
direktör, innan denne i laga ordning
vore förvunnen till brott, äger stöd i allmän
lag eller gällande krisförordning.

Frågorna gälla alltså huruvida ett
krisorgan, som väl i regel saknar nödig
utrustning på straffrättens område,
skall äga befogenhet att, vid sidan av
sina egentliga uppgifter och med åsidosättande
av gällande rättegångsordning
samt de allmänna domstolarna, utöva
en självständig administrativ straffmyndighet
eller ock att genom påtryckning
framtvinga en straffåtgärd av mycket

allvarlig art mot enskild person, innan
denne ens är lagligen domfälld. Än betänkligare
framstår åtgärden, om kommissionen,
för att nå detta sitt syfte att
avskeda en i enskild tjänst anställd,
ställer i utsikt att icke i laga ordning
beivra ett påstått eller ådagalagt brott.
Föreningen, huvudmannen, skulle alltså
här, för att undslippa en författningsenlig
påföljd, tvingas att vidtaga en mycket
allvarlig straffåtgärd mot en tjänsteman,
vilken icke ens torde kunna ådömas
honom enligt 25 kap. strafflagen
därför att han var anställd i enskild
tjänst. Om ett sådant strafföreläggande
skulle verkställas, skulle det innebära
en dubblering av straffet av mycket vittgående
och för vår rättstillämpning
okänd art. Rättstillämpningen kan och
hör icke regleras enligt så godtyckliga
grunder.

Nu göres gällande att ett dylikt krav
på avskedande aldrig ställts av kommissionen,
utan att man endast velat att direktören
skulle försättas ur tjänstgöring
under utredningen. Denna invändning
är emellertid oriktig. Enligt vad som
bär blivit känt har livsmedelskommissionen
upprepade gånger vid liknande
förseelser uppställt enahanda krav och
i flera föregående fall även genomdrivit
ett avskedande. Tillvägagångssättet har
alltså börjat utvecklas till praxis.

Att kommissionens krav på direktörens
frånträdande av sin befattning icke,
såsom påståtts, endast avsåg en tillfällig
suspendering, framgår av kommissionens
skrivelse till slakteriföreningen av
den 1 mars 1949. Efter att ha relaterat
de förseelser, som enligt kommissionen
förekommit, säger kommissionen i fortsättningen
av skrivelsen: »Med anledning
av vad som framkommit vid hos
föreningen verkställda undersökningar
har kommissionen haft överläggningar
med representanter för föreningens styrelse,
därvid framhållits angelägenheten
av att verkställande direktören i föreningen,
G. Linderholm, som måste an -

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid

taga bestraffningsåtgärder.

ses ansvarig för här ifrågavarande förseelser,
frånträdde sin befattning hos
föreningen. I samband härmed har styrelsen
till kommissionen inkommit med
en den 17 februari 1949 dagtecknad
skrift, däri styrelsen bland annat meddelat
att det enligt styrelsens uppfattning
icke förelåge något fog att mot Linderholm,
vilken samma dag på egen ansökan
beviljats sjukledighet i fyra månader,
för närvarande vidtaga några åtgärder
från styrelsens sida.» Att märka
är, att det är livsmedelskommissionen
själv som citerar skrivelsen från slakteriföreningens
styrelse.

Härav framgår alltså att kommissionen
var medveten om att direktören redan
försatts ur tjänstgöring. Att detta
icke av kommissionen ansetts tillräckligt
framgår av fortsättningen: »Livsmedelskommissionen
har nu på grund
av ovan angivna förhållanden, med stöd
av,» — och så anges vissa paragrafer —
»beslutat återkalla föreningens samtliga
slakteritillstånd.» Längre ned i skrivelsen
anger kommissionen de villkor, under
vilka slakterirörelsen finge återupptagas
och fortsättas. Det heter: »Kommissionen
har i sådant fall för avsikt föreskriva
att direktören Linderholm icke
tager någon befattning med föreningens
verksamhet.» Kommissionen har alltså
här bekräftat sitt krav om avskedandet.

Till yttermera visso har jag i min
hand följande skrivelse, som också utgör
ett bevis på vad som i verkligheten
förekommit: »Onsdagen den 9 februari
1949 sammanträffade vi såsom representanter
för Jönköpings läns slakteriförening
med livsmedelskommissionen
och dess ordförande hovrättsrådet O.
Söderström. — Vid detta tillfälle krävde
hovrättsrådet Söderström bestämt, alt
direktör G. Linderholm skulle avskedas.
På flera förfrågningar från oss, huruvida
inte livsmedelskommissionen skulle
kunna nöja sig med, att direktör Linderholm
försattes ur tjänst eller beviljades
tjänstledighet, svarade hovrättsrå 5

— Andra kammarens protokoll lH''i!k

det Söderström nej. — Att hovrättsrådet
Söderström vid detta tillfälle intog
den bestämda ståndpunkten att direktör
Linderholm skulle avskedas är utan all
tvekan. Vi äro absolut säkra på vår sak
och äro beredda att om så önskas på
annat sätt bekräfta riktigheten av dessa
våra uppgifter. Jönköping den 31 mars
1949. Henning Bråhn. Albert Karlsson.
Nils Kollander.» — Detta sammanträffande
skedde den 9 februari, alltså nära
två månader före åtalet.

I ett referat i Dagens Nyheter för den
23 april, alltså nära nog två månader
efter anmälan till åtal, vilket referat tidningen
gjort efter vissa intervjuer med
personer inom Jönköpings län läses följande:
»Ingrepp mot föreningsrätten.
Givetvis hoppas vi på en fredlig uppgörelse,
om det är möjligt, framhåller
godsägare Seth Hultman i Bogla. Men vi
är inte beredda att avskeda någon på
order från Liv, det är ett ingrepp mot
föreningsrätten. På samma sätt uttalar
sig alla JLS-medlemmar man träffar här
nere i Småland — de har ingen lust att
låta kuva sig. LK-chefen, hovrättsrådet
Olof Söderström, har dock inte ändrat
uppfattning när Dagens Nyheter får ett
samtal med honom. Om slakteritillståndet
skall dras in eller inte beror helt
och hållet på de styrelseledamöter som
kommer till Stockholm på torsdagen, säger
han. Möjligheten står fortfarande
öppen för föreningen att avskeda sin direktör
och fortsätta verksamheten under
kontroll av Sveriges slakteriförbund,
som vi föreslagit tidigare.»

Att såsom från kommissionens sida
nu göres gällande, kommissionens beslut
icke innehöll något krav på avskedande
av föreningens direktör lärer
icke vara möjligt att påstå. Det är förvånande
att livsmedelskommissionen
söker förneka faktum. Faktum kvarstår
dock, att ett krisorgan tilltrott sig att i
administrativ ordning kunna i skydd av
en, vi få hoppas under avskrivning varande
krisförfattning, vilken innehåller

T 23.

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid taga

bestraffningsåtgärder.

någonting helt annat, äga myndighet att
hos huvudmannen för en anställd uppställa
krav på en straffåtgärd, för vilket
krav krisorganet icke äger stöd i lag.
En på så lösligt sätt utmätt straffåtgärd
måste utgöra ett allvarligt hot emot
medborgarskyddets legitima okränkbarliet.
När den engelska rätten effektivt
skyddar en för mord anklagad mot en
obevisad anklagelse för flera brott, bör
det vara för svensk rättsordning ej
mindre angeläget att skydda medborgarens
oantastlighet mot straffrättsligt
godtycke, innan denne är lagligen
dömd. Jag vill erinra om det fall, där
en engelsk domstol mot ett visst tidningsorgan,
som återgivit obevisad anklagelse,
vidtog mycket effektiv straffrättslig
åtgärd. Den gamle engelske domaren
avsåg därmed att markera grundprincipen
i Englands Magna Charta eller
det för medborgarskyddet grundläggande
frihetsbrev, vilket sedan 600 år tillbaka
skyddar individens oantastlighet
vid sidan av domstolarna. Det är ett
arv som den engelska rättsordningen
vårdar i mycket hög grad, och jag anser,
att detsamma bör gälla i vårt land.

Jag är därför mycket tacksam för
svaret från herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, där han oförbehållsamt
fastslår domstolsväsendet såsom
en viktig garanti för en betryggande
rättsordning och individens rättsskydd.
Det inger dock en bestämd känsla
av olust, när man gång efter annan i
pressen erfar, hurusom ett krisorgan
eller en administrativ myndighet kanske
så att säga yxat till ett vitesföreläggande
på tiotusentals kronor utan att saken
fått prövas inför domstol eller den
tilltalade ägt möjlighet att freda sig genom
motskäl eller alltid kunnat draga
målet inför högre rätt. Ett sådant rättsförfarande
kan aldrig komma att uppbäras
av ett allmänt rättsmedvetande.
Man frågar sig härvid: Efter vilka rättsgrunder
har en dylik straffreaktion utmätts,
och vilken rättsverkan kan straff -

föreläggandet äga vid en eventuell verkställighet? Jag

har liksom många före mig ansett
det nödvändigt att bringa dessa nu alltmer
framträdande, för en demokratisk
rättsstat främmande tendenser under offentlig
diskussion. Det fall, som jag här
speciellt påtalat, är så mycket mer allvarligt
som den, vilken här företrätt
krisorganet bär titeln hovrättsråd. Det
är nödvändigt att samhället i tid värjer
sig mot en begynnande söndervittring
av rättsbegreppen, å ena sidan den moraliska
uppluckring som håller på att
ske hos individen genom bibehållande
av sådana icke längre behövliga krislagar,
som icke uppbäras av den allmänna
rättsuppfattningen, och å andra
sidan en administrativ godtycklighet
hos organ, som mer eller mindre tillfälligt
företräda staten, med tendenser som
bära spår av ett rättsvårdens begynnande
förfall i landet.

Jag noterar därför med tillfredsställelse
herr justitieministerns slutliga förklaring
om ransoneringsväsendets snara
avveckling och en återgång till en mera
normal ordning. Det vore beklagligt, om
principer, som äro gängse under diktatursystem,
skulle på minsta sätt komma
att nötas in i vår rättsordning och sprida
en känsla av osäkerhet och hjälplöshet
hos den enskilde medborgaren, vilket
icke låter sig väl förena med begreppet
rättssamhälle.

Då statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
i sitt svar huvudsakligen
berört premisserna till det
åtal mot slakteriföreningen som nu pågår,
torde det slutligen tillåtas mig några
rättsprincipiella reflexioner och frågor
i själva sakfrågan.

Det framgår av livsmedelskommissionens
skrivelse av den 1 mars 1949 till
föreningen, att slakteriföreningen själv
i sin omsättningsrapport för december
1947, alltså för nära ett och halvt år sedan,
till kommissionen anmält den nu
påtalade kupongbristen. Det är alltså

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid

taga bestraffningsåtgärder.

icke livsmedelskommissionens eller det
allmännas kontrollanter som vare sig
upptäckt eller anmält bristen, utan den
åtalade själv. Visserligen lär, enligt vad
tidningsreferat från rättegången förmäler,
anmälan om en mindre brist från
1946 ha ingått till kommissionen från
dess kontrollant, men denna anmälan
hade av kommissionen av någon anledning
förlagts i någon låda och kommit
fram först under rättegången. Det är ett
faktum, att Jönköpings läns slakteriförening
jämlikt gällande tillämplig krisförordning
har att betala och även betalt
till det allmännas kontrollanter nära
25 000 kronor per år. Andra slakteriidkare
av olika storleksordning ha motsvarande
skyldighet. Livsmedelskommissionens
egna kostnader av allmänna
medel för sin slakterikontroll torde belöpa
sig till ca 1 500 000 kronor per år.
Nu tillåter jag mig ställa några frågor
till folkliushållningsministern.

1) Anser statsrådet att förevarande
kontroll fungerat tillfredsställande?

2) Anser statsrådet att såväl slakteriidkaren
som folkhushållet fått eller får
tillbörligt vederlag för de utgivna kostnaderna
för denna kontroll?

3) Då anmälan inkom till livsmedelskommissionen
för ett och ett halvt år
sedan, varför förnyade då kommissionen
slakteriföreningens slakteritillstånd
en eller två månader efter det anmälan
inkommit att gälla ett år framåt, och
varför anställdes icke åtal omedelbart?

4) Anser statsrådet att livsmedelskommissionen
trots sin bristande men dock
av det allmänna samt rörelseidkaren betalda
kontroll och sin underlåtenhet att
omedelbart beivra den anmälda kupongbristen
år 1946 samt den vid årsskiftet
1947—48 av föreningen själv anmälda
bristen, väl fyllt sin uppgift och
icke äger ett visst medansvar i vad som
skett?

5) Har statsrådet sig bekant att i jordbrukarkretsar
den uppfattningen börjat
vinna insteg, alt livsmedelskommissio -

nen alltmer blivit ett politiskt organ,
som ingalunda verkar i produktionsstimulerande
riktning utan snarare tvärtom? 6)

Anser icke statsrådet att livsmedelskommissionen
bör och kan avvecklas
samtidigt med ransoneringarna?

Jag har varit mycket tveksam, om jag
borde ställa dessa frågor, men de äro
föranledda av folkhushållningsministerns
svar i själva sakfrågan, om vilken
jag egentligen icke förut har frågat.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Eftersom jag har kunnat på
nära håll följa den fråga, som behandlas
i den nu besvarade interpellationen,
har jag här begärt ordet.

Jag kan till alla delar instämma i vad
interpellanten här framfört rörande
det rent principiella, att domstol skall
besluta om påföljd för begångna brott.
Men det är just om den saken som striden
här står mellan slakteriföreningen
i Jönköpings län och livsmedelskommissionen,
när slakteriföreningen inte
velat gå med på det krav om avskedande
av föreningens direktör, som
livsmedelskommissionen har framställt.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har också i sitt svar hävdat
den principen, att för att trygga
rättssäkerheten bör domstolsprövning
ske. Men därutöver anser sig statsrådet
icke kunna gå in på någon diskussion
av frågan. Jag förstår att det är
angenämt att dra en tystnadens slöja
över vad som förevarit i vad gäller åtgärder
som livsmedelskommissionen
vid många tillfällen företagit mot vissa
föreningar.

Både justitieministern och folkhushållningsministern
anse, att krav på
avskedande av tjänsteman, som förbrutit
sig mot ransoneringsbestämmelserna,
icke kan eller bör ställas. Men så
har dock skett i det fall som det här

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid taga

bestraffningsåtgärder.

gäller liksom även i många andra. I
flera fall tidigare har livsmedelskommissionens
krav godtagits av de olika
föreningsstyrelserna. Man har dragit
sig för de stora ekonomiska konsekvenser,
som ett ingrepp från livsmedelskommissionens
sida skulle medföra i
föreningens verksamhet, och därför
har man hellre offrat en tjänsteman
som gottgörelse för brottet och sedan
fått fortfara med sin verksamhet. I en
del fall har slakteritillståndet indragits,
men många gånger har inte detta
skett, utan det har varit tillräckligt
med avskedande av den person, som
ansetts ha begått brott mot ransoneringsförordningarna,
dock utan att
detta bevisats genom domstols prövning.

Det är helt naturligt att en kommission
som livsmedelskommissionen har
mycket stora möjligheter att utöva
press på en näringsidkare och få igenom
de krav som kommissionen ställer.
Det var emellertid inte bara för
att rädda slakteritillståndet som vi
inom Jönköpings läns slakteriförening
togo upp striden, utan också därför att
vi ansågo det vara fråga om ett oegentligt
ingrepp av livsmedelskommissionen,
eftersom ju styrelsen själv redan
för ett och ett halvt år sedan hade anmält
det svinn som uppstått inom föreningen
och tillstånd beviljats föreningen
under hela den tid som gått sedan
dess och beviljandet av tillståndet
skedde efter det denna anmälan skett.

Vi ha icke försökt försvara de brott,
som vissa tjänstemän förmenas ha gjort
sig skyldiga till, utan vi ha endast hållit
på kravet att domstol skulle få avgöra,
huruvida brott förelåge. Och för
den sakens skull har man väl inte behövt
dra in föreningens slakteritillstånd.
Detta är ju ställt på slakteriföreningens
styrelse, och styrelsen har åtminstone
inte hittills åtalats för något
brott, utan det har endast skett beträffande
direktören, alltså en tjänsteman

hos föreningen, som av styrelsen avstängts
från tjänstgöring, till dess domstol
har prövat saken.

Jag vill ta ett exempel för att visa,
vilken pressning som kan utövas av en
kommission när det gäller åtgärder av
detta slag. Vid de muntliga förhandlingarna
med kommissionen, vid vilka
jag hade tillfälle närvara, framfördes
från slakteriföreningens sida naturligtvis
en förfrågan, huruvida vi inte skulle
kunna få behålla vårt slakteritillstånd
och på vilket sätt detta skulle
kunna ske. På detta svarade chefen för
livsmedelskommissionen, vilken satt
som ordförande, att det funnes ett sätt,
och det vore att två eller tre av slakteriföreningens
styrelseledamöter ställde
sina platser till förfogande, tv då
skulle kommissionen utåt ha visat, att
den gjort något, och sålunda bevarat
sin prestige. Helt naturligt ville vi inte
på grund av att vi utsattes för en sådan
press göra detta utan förmenade, att
om vi gjort något brottsligt, så finge
kommissionen anmäla oss till åtal, men
vi ville inte ställa våra platser till förfogande,
för att vi skulle få behålla
slakteritillståndet. Vi visste att det var
förenat med stora ekonomiska konsekvenser
att bli av med slakteritillståndet,
men vi ansågo, att den av kommissionens
ordförande av prestigeskäl
förordade åtgärden inte var den rätta
vägen.

Statsrådet Kock nämnde, att styrelsen
»sedermera» avstängt direktören
från befattning med föreningens verksamhet.
Jag vet inte vem som lämnat
uppgiften att det skedde först sedermera,
men vill framhålla att den inte
är riktig. Det var redan i februari,
alltså innan livsmedelskommissionen
tog ställning i frågan som direktör
Linderholm fick tjänstledighet. Det var
sålunda inte »sedermera», som han
frånträdde utövningen av sin befattning.
Sedermera har styrelsen givit honom
tjänstledighet tills domen fallit, men

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid

taga bestraffningsåtgärder.

lian var som sagt tjänstledig, redan när
kommissionen tog ställning i frågan.
Jag vill framhålla, att styrelsen för
slakteriföreningen redan i januari 1948,
så snart den fått reda på att svinn uppstått
för åren 1940 och 1947, anmälde
detta förhållande till kommissionen.
Det var naturligtvis beklagligt, att
svinn uppstått, men dessa år var den
medgivna svinnprocenten endast fyra
procent, och det finns inte många föreningar
eller näringsidkare, som kunnat
hålla sig inom denna ram. Livsmedelskommissionen
har sedermera
höjt den medgivna svinnprocenten till
först sex procent, sedan till åtta procent
och slutligen till tio procent och
t. o. m. för vissa tider under sommaren
till tolv procent. Hos föreningen
konstaterat svinn utgjorde fyra procent
utöver den då tillåtna svinnprocenten,
alltså sammanlagt åtta procent. Hade
den nu tillåtna svinnprocenten då varit
medgiven, hade det alltså t. o. in.
uppstått överskott hos föreningen.

Statsrådet och chefen för folkliushållningsdepartementet
talar i sitt svar
om likhet inför lagen, och det är ju
både vackert tänkt och sagt, men när
det gäller att försvara kommissionens
åtgärder passar det inte in riktigt. Det
har ju på många håll i landet uppstått
likartade svårigheter med svinnprocentens
hållande. Då har kommissionen i
vissa fall anmält till åtal och i andra
fall låtit en tjänsteman bli offrad. Under
sådana förhållanden kan det ju
inte bli tal om likhet inför lagen. Härför
skullo ju fordras, att domstol finge
pröva alla likartade fall. Ilär skapar
i stället kommissionen fram en lag och
dömer från fall till fall, och då kan
det inte uppstå någon likhet inför
lagen.

Innan jag kom i närmare kontakt
med kommissionen, trodde jag inte, alt
det verkligen gått till som det gjort.
Många personer ha ju faktiskt fatt
lämna sina befattningar utan att deras

sak blivit prövad av domstol. Jag tycker
att i detta sammanhang få vi nog
tala ganska tyst om likhet inför lagen.
De administrativa bestraffningar som
förekommit och förekomma på detta
område kunna inte skapa likhet inför
lagen. Jag kan som exempel nämna att
i målet angående slakteriföreningen i
Jönköping är inte bara direktör Linderholm
åtalad utan även en annan
person, som varit tjänstgörande direktör
viss tid. Han har blivit åtalad för
ungefär samma brott som direktör
Linderholm. Det svinn som uppstått
under hans tid har varit ungefär lika
stort som det, som förekom under direktör
Linderholms tid. När det gällde
direktör Linderholm krävdes, som jag
förut sagt, avsked och fullständig avstängning
från all befattning med föreningens
verksamhet, men mot den
andre direktören har mig veterligen
inte företagits någon åtgärd, fastän han
är stämd för samma brott som direktör
Linderholm. Det är ju bara ett
exempel på hurudan likheten inför lagen
är. Med detta påpekande avser jag
inte att resa några krav på att även
den andre direktören skall avstängas.
Jag anser, att i fråga om honom har
kommissionen handlat rätt, då den i
avvaktan på domstolens prövning inte
krävt någon åtgärd mot honom. Men
varför har kommissionen varit strängare
i det ena fallet än i det andra?

Statsrådet Kock har vidare påtalat
olämpligheten av att en så allvarlig
straffåtgärd som krav på avskedande
tillgripcs i administrativ ordning. Justitieministern
yttrade i sitt svar på interpellantens
frågor bl. a., att han anser,
att sådana administrativa åtgärder
som innebära avsked, inte böra vidtagas,
men han gjorde det i sådant sammanhang,
att det förefaller som om
han vill försvara dessa administrativa
åtgärder. Statsrådet Zetterberg nämner
bl. a. länsstyrelses rätt att draga in trafiktillstånd.
Enligt min mening kan

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid

taga bestraffningsåtgärder.

man inte jämföra dessa saker. Det är
väl långsökt att jämföra den administrativa
rätt, som länsstyrelse har,
med den rätt kommissionen har. Länsstyrelsen
dröjer väl i varje fall inte ett
och ett halvt år efter det förseelsen
blivit begången med att draga in körtillståndet,
utan den gör det omedelbart
för att hindra vidare katastrofer.
I detta fall har emellertid kommissionen
dröjt ett och ett halvt år. Under
tiden har styrelsen för slakteriföreningen
fått slakteritillståndet förlängt. Man
kan inte jämföra indragning av slakteritillstånd
med indragning av körtillstånd.

Jag anser att regeringen, trots det
positiva svar som lämnats på den viktiga
fråga som herr Werner har ställt,
givit kommissionen luft under vingarna
genom att den avslagit besvär över
kommissionens beslut och godkänt
kommissionens åtgöranden. Därför har
kommissionen fått den uppfattningen,
att den handlar rätt på vilket sätt den
än gör. Jag vet inte hur det ställer sig,
om domstolen skulle komma till ett annat
resultat än kommissionen gjort, när
den anmält till åtal och dragit in ett
slakteritillstånd och därmed förorsakat
en förening eller enskild näringsidkare
stora ekonomiska förluster och i vissa
fall fått sin vilja igenom, när den krävt
avskedande av tjänstemän. Det sistnämnda
kan väl knappast ersättas med
pengar, men vem skall ersätta de ekonomiska
förluster som en förening eller
en enskild lidit genom kommissionens
åtgärd, om domstolen kommer till ett
annat resultat i sitt domslut än kommissionen?
Det skulle vara roligt att
veta om vederbörande, trots att de
handlade orätt när de anmälde saken
till åtal, kanske ändå icke äro ersättningsskyldiga
för den oerhörda skada
de vållat denna ekonomiska förening
eller denne enskilde näringsföretagare.

Vi ha icke alls här — det nämnde

också interpellanten — velat försvara
eventuellt brottsligt förfarande i fråga
om ransoneringsförordningarna. Med
detta inlägg har jag endast velat påpeka,
att det finns fullgoda förklaringar
till detta stora svinn som uppstod
1946 och 1947. Det var, kan man säga,
rent lotteri när det gällde vilka som
skulle åka fast för det svinn som då
uppstod och vilka alltså skulle bli syndabockar
och avskräckande exempel
för andra.

Det blev ej heller i detta fall likhet
inför lagen, ty man fordrade, som interpellanten
också framhöll, att kontrollanterna
skulle vara så tillförlitliga,
att styrelsen kunde lita på att det verkligen
blev kontroll på att kupongerna
redovisades ordentligt och att lagren
stämde. Men så blev inte förhållandet,
trots att kontrollen drog mycket stora
kostnader. Vi hade fyra kontrollanter
anställda på vår egen bekostnad. Kommissionen
hade ständigt en kontrollant
därnere, och dessemellan kom det
många andra kontrollanter. Man skickade
ned den ene efter den andre. Jag
kan således nämna, att det i mars skickades
ned två kontrollanter, som arbetade
där ständigt, veckan därpå skickades
ytterligare två, veckan därpå fyra
och veckan därpå sex kontrollanter,
ocli de voro där två veckor. Man skickade
vidare ner kontrollanter för att
kontrollera de andra kontrollanterna
undan för undan. Man menade, att
man även för 1948 kommit på saker
som voro av besvärande art för föreningen,
men de andra kontrollanterna
hade dock inte upptäckt något som
kunde läggas föreningen till last. Det
gjordes gällande — vi erhöllo skrivelse
därom — att det begåtts brott mot
ransoneringsförordningen även år 1948,
men det visade sig, att detta icke var
riktigt.

Jag skall läsa upp en skrivelse från
livsmedelskommissionen, daterad så

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid -

taga bestraffningsåtgärder.

sent som den 22 april 1948. Där skriver
livsmedelskommissionen: »Statens
livsmedelskommission har tagit del av
verkställd polisutredning rörande vissa
överträdelser av gällande bestämmelser
angående tillverkning och försäljning
av charkuterivaror, vilka konstaterats
ha ägt rum hos Eder. — I skrivelse
denna dag har kommissionen
meddelat åklagarmyndigheten att kommissionen
med hänsyn till föreliggande
omständigheter icke påyrkar åtals
anställande. — Samtidigt får kommissionen
härmed allvarligen erinra Eder
om vikten av ett noggrant iakttagande
av ifrågavarande bestämmelser.»

Man skriver »föreliggande omständigheter»
men talar ej om vilka dessa
äro. Jag har emellertid en skrivelse
som visar, att man påstått, att det skulle
uppstått svinn därför att vi skulle
räknat in varmvikten på djuren och
därmed fått upp täckning för detta
svinn. Jag har en redogörelse här från
disponenten där nere om hur man gått
tillväga och vidare ett intyg av assistenten
Gösta Frick, alltså den kontrollant
som kommissionen hade där nere.
Denne intygade, att vederbörande kontrollant
hade fel i detta fall. Han skrev
bl. a., att »vid av mig företagna stickprov
har framkommit, att förfaringssättet
ej har någon betydelse för den
redovisade vikten». Grunden för att
livsmedelskommissionen måste taga
tillbaka åtalsframställningen för år
1948 var som sagt dessa saker, som
väckt mycken uppmärksamhet, kanske
för mycken uppmärksamhet hos allmänheten
på grund av att de senare
kontrollåtgärderna vidtagits i alltför
hastig takt. Man har betraktat det som
en förföljelse, som en viss trakasseringslusta
från kommissionens sida. Jag
beklagar att det blivit så, men jag hoppas,
som justitieministern säger i svaret,
att ransoneringarna snart äro slut
och därmed också denna komedi av
rättvisa.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Den fråga som jag har besvarat
gällde, huruvida livsmedelskommissionens
åtgärder i samband med slakteritillståndets
indragande ägde stöd i allmän
lag och i gällande krisförordningar.
Jag har därför lämnat en kortfattad
redogörelse för omständigheterna
kring slakteritillståndets indragande
och för de författningsbestämmelser,
på vilka kommissionens åtgärder grundade
sig. Interpellanten och kanske
ändå mer herr Pettersson i Norregård
ha emellertid dragit upp alla detaljerna
i denna affär. Det rör sig emellertid
om en affär, som ligger under domstols
prövning, och det kan därför
icke vara anledning för mig att gå in
på något bemötande av alla de uppgifter
som lämnats under debatten.

Eftersom det ett par gånger under
anförandena framhållits, alt när det nya
slakteritillståndet beviljades år 1948,
det redan förelåg en anmälan från föreningen
att det förekommit svinn och
en begäran om lagerökningslicens, vill
jag understryka, att livsmedelskommissionen
då icke hade kännedom om de
fakta som framkommit under polisundersökningen,
bl. a. rörande de falska
uppgifterna i omsättningsrapporterna.
Det är ju klart att kommissionen inte
kunde dra in slakteritillståndet bara
på grund av föreningens egen anmälan
om att visst svinn förekommit, utan att
undersökning först måste företagas.
Denna blev långvarig till följd av affärens
komplicerade karaktär men så
snart polisundersökningen var klar och
livsmedelskommissionen anmält till
åtal, indrogs slakteritillståndet. Om regeringen
beviljat föreningens anhållan
om fortsatt slakterifbistånd, skulle detta
ha varit en ganska egendomlig åtgärd
efter den undersökning som företagits.
Vi ha haft åtskilliga fall då slakteritillstånd
indragits för brott mot ransoneringsbestämmelserna.
Om en stor för -

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i fråga om rätt för krisorganen att vid taga

bestraffningsåtgärder.

ening skulle undgå denna påföljd efter
det resultat polisutredningen kommit
till och sedan anmälan till åtal gjorts,
skulle det ha stritt mot principen om
likhet inför lagen — jag vågar upprepa
detta uttryck. Jag tror att allmänna
opinionen skulle ha reagerat ganska
starkt, om regeringen hade bifallit föreningens
besvär.

När Kungl. Maj:t tog ställning till
denna fråga kunde vi icke ta hänsyn
till den diskussion, som förekommit
mellan parterna, eller till de framställningar
som varit synliga i pressen eller
framkommit på annat sätt. Beslutet
måste grundas på handlingarna i målet.
I den skrivelse, i vilken beslutet om
slakteritillståndets indragning meddelades
föreningen, framhåller livsmedelskommissionen
— som jag tidigare anfört
— att man skulle vara villig lämna
slakteritillstånd för föreningen tillhöriga
kreatur under vissa förutsättningar.
En av dessa var att den verkställande
direktören icke skulle ta befattning
med rörelsen. Denna formulering
innebar icke ett krav på avskedande.
Om sådana diskussioner förekommit
tidigare är mig icke bekant annat
än från de framställningar som
gjorts från den ena parten eller i tidningsuttalanden.

Vad som föreligger i målet är livsmedelskommissionens
villkor rörande
fortsatt slakteritillstånd, såsom framgår
av kommissionens skrivelse till föreningen,
vilken bifogats handlingarna
i ärendet.

Herr WERNER: Herr talman! Jag
måste understryka, att jag aldrig har
sysslat med dessa sakliga detaljer i
ärendet. De frågor jag har ställt har jag
klart och tydligt formulerat, och de
gälla främst, om ett krisorgan skall
kunna i administrativ ordning vid sidan
av domstolarna utöva straffmyndighet,
som kan innebära ett allvarligt

ingrepp gent emot medborgarskyddet.

Såsom jag tydligt visat — om folkhushållningsministern
tvivlar på dessa
möjligheter, finns det möjligheter att
undersöka deras riktighet — ställde
livsmedelskommissionens chef redan
innan målet var utrett kravet på direktörens
avskedande. Antag att denne,
som nu är ställd under åtal, blir dömd
enligt strafflagen, då finns det i detta
fall inte några andra strafformer än böter,
villkorlig dom, fängelse eller straffarbete.
Om han varit tjänsteman i allmän
tjänst kanhända han fallit under
bestämmelserna i 25 kap. strafflagen,
men de äro som sagt inte tillämpliga
här.

År det inte något oroande, att ett
krisorgan skall på detta sätt kunna
kräva en straffskärpning utöver en
domstols utslag och som icke är känd
ens i det strafflagskapitel, som behandlar
ämbetsmannabrott, men som icke
kan tillämpas därför att vederbörande
var anställd i enskild tjänst? Detta är
något som bör uppmärksammas, ty det
är inte första gången kommissionen
ställt sådana krav och även genomdrivit
dem. Det håller på att utveckla sig hela
serier av detta slag. Därför ansåg jag,
att man måste väcka nationens intresse
för dessa allvarliga frågor i avsikt att
återställa rättsordningen och medborgarskyddet.

Chefen för folkliushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Jag vill
understryka att jag icke ifrågasatt de
här anförda uppgifternas riktighet men
att jag inte ansett mig kunna kontrollera
dem. Jag har sagt att Kungl. Maj:t
har haft att döma efter handlingarna i
målet.

Jag försummade i mitt första svar att
taga upp de frågor, som interpellanten
nu åter riktade till mig. Det är emellertid
i verkligheten sex nya interpellationer,
som fordra sin utredning innan

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. avstående i vissa fall av kronans yrkande om förmånsrätt
i fråga om fordringar på av arbetsgivare uppburna, men ej redovisade källskattemedel.

man kan svara på dem, och interpellanten
får väl återkomma i vanlig ordning
till höstriksdagen, då jag skall besvara
dem.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 10.

Svar på interpellation ang. avstående i
vissa fall av kronans yrkande om förmånsrätt
i fråga om fordringar på av
arbetsgivare uppburna, men ej redovisade
källskattemedel.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! I en
med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Wedén —
under hänvisning till ett av högsta domstolen
i februari i år meddelat utslag,
varigenom domstolen ogillat kronans
yrkande att i viss arbetsgivares konkurs
åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap.
4 § handelsbalken för fordran å preliminär
A-skatt, som arbetsgivaren avdragit
å arbetarnas löner men icke inlevererat
till statsverket — till mig framställt
följande frågor:

1) Avser statsrådet att generellt bemyndiga
kronans ombud i sådana konkursmål,
som avgjorts efter annan lagtolkning
än den av högsta domstolen
nu fastställda, men beträffande vilka
utdelningsförslag icke uppgjorts eller
avveckling ej påbörjats, att avstå från
sina yrkanden att fordringar på av arbetsgivare
uppburna men oredovisade
källskattemedel skola åtnjuta samma
förmånsrätt som lönefordringar?

2) överväger statsrådet med anledning
av det inträffade att föreslå någon
ändring av ifrågavarande lagrum?

I anledning av den första frågan får
jag erinra om att varken jag själv i min

egenskap av finansminister eller Kungl.
Maj:t torde ha befogenhet att eftergiva
den förmånsrätt, som i vissa andra konkurser
tillerkänts kronan genom domstolsutslag,
vilka meddelats innan högsta
domstolen fällde sitt avgörande och
vilka vunnit laga kraft redan dessförinnan.

Vad åter angår frågan, om jag i anledning
av det inträffade överväger
att föreslå någon ändring av 17 kap. 4
§ handelsbalken, vill jag nämna, att
högsta domstolens utslag icke var enhälligt
samt att högsta domstolen inom
kort torde få anledning att ånyo pröva
frågan om rätta tolkningen av ifrågavarande
lagrum. I två andra, hos högsta
domstolen nu anhängiga mål av liknande
art har nämligen justitiekanslersämbetet
— som enligt sin instruktion
har att bevaka kronans rätt — på anförda
skäl bestritt av motparterna framställda
yrkanden om ogillande av den
förmånsrätt, som kronan i dessa mål
blivit tillerkänd genom beslut av vederbörande
hovrätt. Med hänsyn härtill anser
jag mig icke för närvarande böra
taga ställning till frågan om eventuell
ändring av 17 kap. 4 § handelsbalken.

Härefter anförde:

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra mitt
tack för svaren å interpellationen. —
Det första svaret synes innebära, att
det bemyndigande som jag ifrågasatt
icke kan lämnas utan riksdagens godkännande,
medan det andra svaret innebär
att finansministern vid avvakta
om högsta domstolen i de två ytterligare
mål, som nu underställts dess
prövning, skall intaga samma ståndpunkt
som i de tidigare behandlade
fallen eller en annan.

T intet av de båda svaren giver finansministern
emellertid uttryck för

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. avstående i vissa fall av kronans yrkande om förmånsrätt
i fråga om fordringar på av arbetsgivare uppburna, men ej redovisade källskattemedel.

sin egen principiella syn på det problem
det här gäller. Jag har i interpellationen
framhållit, och detta bestrides
icke heller i finansministerns svar, att
samma förmånsrätt för kronan beträffande
fordringar på av arbetsgivare
oredovisade källskattemedel — i konkurser
alltså — som för löntagare beträffande
lönefordringar, i praktiken
leder till, att de senare kunna få betala
viss del av sin skatt två gånger. Jag
har redan i interpellationen sagt, och
jag vill upprepa det, att detta icke
synes vara en lycklig ordning, alldeles
oavsett om den visar sig äga sanktion
i gällande lag eller icke.

Om det allmänna genomför en källskattereform,
som obestridligen medfört
betydande förmåner både för staten
och kommunerna i form av minskade
skatterestantier — jag bortser från
de omfattande efter källskattens erläggande
kvarstående skatterna, vi hoppas
väl alla att detta fenomen sammanhänger
med övergångssvårigheterna —
om det allmänna alltså genomför en
källskattereform och därigenom gör
arbetsgivarna till uppbördsmän, så synes
det mig rimligt, att också det allmänna
står risken för att några av
dessa uppbördsmän slarva eller råka på
obestånd och icke kunna fullgöra sina
förpliktelser gent emot kronan. Det förefaller
mig obilligt att denna risk delvis
skulle övervältras på skattedragarna.
Jag skulle vilja fråga finansministern,
om han icke i alla fall nu är i
stånd att uttala en rent personlig uppfattning
på denna punkt.

Det är givet att finansministerns
egen åsikt i detta fall kommer att bli
bestämmande för hans ställningstagande
när högsta domstolen är färdig med
sin prövning av de båda andra rättsfall
som åberopas i interpellationssvaret.
Här erbjuda sig två alternativ.

Om högsta domstolen avger utslag i
de senare fallen av samma innebörd

som i det första fallet, måste ju finansministern
bestämma sig för om han
vill åtnöja sig med den praxis som blir
följden av ett sådant utslag. Ett dylikt
kommer även att innebära, att i alla de
konkursmål av detta slag, som ungefär
samtidigt varit före i olika delar av
landet och som vunnit laga kraft före
högsta domstolens första utslag, komma
löntagarna, utom i det mål som drivits
till högsta domstolen och blivit föremål
för dess prövning, att få en sämre
behandling än vad som enligt högsta
rätts lagtolkning skulle varit skäligt.

Jag förstår orsaken till att finansministern
icke kan på egen hand taga initiativ
för att avhjälpa detta, men om
han delar den principiella syn på denna
sak som jag tidigare givit uttryck
åt, finnes det kanske möjlighet att föreslå
riksdagen att eftergiva kronans rätt
i de konkursmål, som vunnit laga kraft
efter annan lagtolkning än högsta domstolens
men som ännu icke avvecklats.

Om högsta domstolen å andra sidan
nu skulle avge ett utslag i annan riktning
än tidigare, då uppkommer ju frågan
om icke finansministern, ifall han
delar min uppfattning i princip, skall
föreslå en ändring av här ifrågavarande
lagrum. Jag tror för min del, att det
skulle vara av mycket stort värde för
de personer, som av olika anledning ha
intresse i konkursmål av detta slag, att
redan nu om möjligt få erfara finansministerns
rent personliga mening om
dessa förhållanden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
är icke säker på att den personliga
mening jag hyser i fråga om detta
spörsmål har någon betydelse. Men om
det kan intressera interpellanten vill
jag gärna säga, att det åtminstone preliminärt
förefaller mig som om den
rätt, som tidigare tillerkänts kronan i

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

begärda utredningen om pensionernas oantast

Svar på fråga ang. den av riksdagen

barhet.

detta fall, går onödigt långt och att alltså
en jämkning, så att kronan kommer
i en något sämre ställning än enligt
tidigare praxis, kan vara skälig.

Herr WEDÉN: Herr talman! Finansministern
tog inte ställning till den
tanke, som jag framkastat, att man
kunde låta riksdagen pröva saken. Jag
föreställer mig att kännedomen om att
finansministern hade en sådan avsikt,
skulle kunna föranleda att avvecklingen
av en del konkursbon uppskötes.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Svar på fråga ang. den av riksdagen
begärda utredningen om pensionernas
oantastbarhet.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som yttrade:
Herr talman! Herr Nihlfors har erinrat
att riksdagen i skrivelse den 13 juni
1945 (nr 348) hemställt om utredning
i samband med en allmän översyn av
den statliga pensionslagstiftningen angående
tillämpning i full utsträckning
av grundsatsen om pensionernas oantastbarhet,
och frågat mig om det kan
förväntas att denna utredning och
översyn kommer till stånd inom den
närmaste framtiden.

Till svar får jag till en början framhålla,
att Kungl. Maj :t i propositionen
nr 193 till årets riksdag framlagt förslag
om upphävande av de bestämmelser
i pensionsreglementena för statstjänstemän
m. fl., enligt vilka ämbetsstraff
samt skiljande från anställningen
i administrativ ordning på grund av
fel eller försummelse medföra särskilda
påföljder i pensionshänseende, som
icke skulle ha inträtt, om vederbörande
vid samma tidpunkt frivilligt avgått
ur tjänst. Sedan riksdagen numera bi -

fallit detta förslag blir ett av de önskemål
tillgodosett, som brukar inläggas i
uppfattningen att pensionsrätten bör
vara oantastbar. I övrigt får jag hänvisa
till propositionen nr 200 till årets
riksdag, vari jag uttalat att den av riksdagen
begärda utredningen och översynen
synes mig kunna igångsättas under
den närmaste framtiden.

Härpå anförde:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
tackar herr statsrådet för svaret på min
enkla fråga. Svaret består i stort sett
endast av hänvisning till två propositioner
vid årets riksdag, nämligen nr
193 och nr 200, som båda innehålla uttalanden
angående principen om pensions
oantastbarhet.

Den av 1945 års riksdag begärda utredningen
om pensionsrättens oantastbarhet
inom den statliga pensioneringen
synes sålunda vara avsedd att igångsättas
inom den närmaste framtiden.
Man kan inte underlåta att göra den
reflexionen, att en del av den kritik
som beståtts propositionen nr 200, om
pensionering genom .statens pensionsanstalt
av vissa icke statliga befattningshavare,
kanske icke behövt förekomma,
om den begärda utredningen
angående oantastbarhetsprincipen verkställts
innan förslaget framlades för
riksdagen. Det nya reglementet för
statens pensionsanstalt föreslås komma
att innehålla vissa bestämmelser, som
innebära en försämring med avseende
å pensionernas oantastbarhet i förhållande
till vad som nu gäller. Detta har
framhållits i en av flera av denna kammares
ledamöter väckt motion i anledning
av förenämnda proposition. Motionärerna
ha ansett att detta förhållande
icke kan vara försvarbart annat
än om man skyndsammast möjligt rättar
till dessa felaktigheter. Vi få alltså
hoppas, att den senkomna utredningen
tillsättes snarast och att den penetrerar
frågan med all möjlig snabbhet.

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 19*19.

Svar på interpellation ang. inrättande av

I anknytning till finansministerns
svar på min fråga vill jag även taga
upp ett annat spörsmål, som sammanhänger
med själva institutionen med
enkla frågor. De svar som finansministern
kommer att lämna till mig på
mina två interpellationer äro mycket
positiva — jag återkommer senare till
dem — men behandlingen av denna
min enkla fråga, som framställdes redan
den 15 januari, måste jag tyvärr
betrakta som litet underlig. Som ny
riksdagsman ville jag gärna pröva denna
form av riksdagsarbete. Systemet
syntes mig dessutom mycket praktiskt
— ingen långrandighet och ingen besvärande
uppläsning från denna talarstol.
Och så hade jag läst om att man
kunde förvänta svar inom en eller annan
vecka. Ursprungligen lär ju meningen
ha varit den, att dessa frågor
skulle besvaras på en viss, bestämd
veckodag — minst två dagar i förväg
skulle frågorna vara inlämnade. Men
utvecklingen tycks ha blivit en annan.
Antalet enkla frågor har starkt minskat
i antal efter de två första åren —
systemet har ju tio år på nacken nu.
Själv har jag alltid, långt innan jag
kom hit, varit intresserad av riksdagens
arbetsformer, och jag vågar nu
ställa ännu en »enkel fråga» till finansministern
såsom nestor inom regeringen.
Det skulle vara intressant att höra
vad statsrådet personligen anser om
denna institution med enkla frågor
och om man kan räkna med, att regeln
i framtiden åter kommer att bli sådan,
att svaren lämnas relativt snart efter
frågornas framställande?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Jag beklagar att
jag över huvud taget inte kan svara på
den sista frågan — det kommer att vara
beroende på många andra makter än
mig själv.

Överläggningen var härmed slutad.

företagsnämnder inom statsförvaltningen.

§ 12.

Svar på interpellation ang. inrättande av
företagsnämnder inom statsförvaltningen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nihlfors till mig riktat
följande frågor:

1. År herr statsrådet av den uppfattningen
att företagsnämnder böra inrättas
på andra håll inom statsförvaltningen
än där sådana nämnder för
närvarande finnas?

2. Om så är fallet, är herr statsrådet
villig att utan alltför omfattande utredning
vidtaga åtgärder för ett mera
allmänt inrättande av företagsnämnder
inom statsförvaltningen?

I anledning härav vill jag framhålla,
att de av interpellanten berörda
spörsmålen äro föremål för regeringens
övervägande. En utvidgning av
systemet med företagsnämnder till nya
områden ocli myndigheter eftersträvas,
och det finns ett positivt intresse hos
regeringen för denna fråga. Man rör
sig dock här på ett nytt område, och
verksamheten måste därför till en början
bli av försöksnatur.

På den första frågan — om jag är av
den uppfattningen att företagsnämnder
böra inrättas på andra håll inom statsförvaltningen
än där sådana nämnder
för närvarande finnas — kan jag sålunda
inskränka mig till att ge ett jakande
svar. Beträffande den andra
frågan — om jag är villig att utan alltför
omfattande utredning vidtaga åtgärder
för ett mera allmänt inrättande
av företagsnämnder inom statsförvaltningen
— synes något definitivt svar
först kunna lämnas, sedan överläggningar
inletts med personalorganisationerna.
Från regeringens sida är man
beredd att utan uppskov gå till sådana
överläggningar.

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. användningen av staten tillhöriga motorfordon m. m.

Vidare anförde

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
ber att få framföra mitt tack till finansministern
för det synnerligen positivt
utformade svaret på min interpellation.
Det skulle ju ha varit en sensation
med kännedom om finansministerns intresse
för företagsdemokrati och ekonomisk
demokratisering om svaret gått
i motsatt riktning. Men man kan dock
uttala en stilla undran över att staten
som arbetsgivare icke mera lett utvecklingen
på detta område. Det borde ju
ha legat nära till hands att så skett,
när statsledningen så länge dominerats
av socialdemokratien.

Såsom jag erinrade om i min interpellation
den 10 maj har på det enskilda
näringslivets område sedan avtal
om företagsnämnder träffats i
augusti 1946 mellan arbetsgivareföreningen
och LO inrättats ett par tusen
dylika nämnder. På det statliga området
ha blott inom kommunikationsverken
företagsnämnder kommit i
verksamhet, huvudsakligen under förra
året. Man kan naturligtvis säga, att det
framför allt inom dessa verk med deras
mycket stora personal, representerande
över 50 procent av samtliga anställda,
har varit angeläget att skapa
möjlighet för en samverkan i moderna
former mellan ledning och anställda.
Men på detta område har redan tidigare
funnits dylika organ för samverkan.
Jag tänker då närmast på de s. k.
förordsfullmäktige.

När det gäller statsförvaltningen i övrigt
har det så vitt jag vet varit mera
ovanligt med fasta former för här åsyftad
samverkan. Jag bortser nu helt
från de kontakter som sporadiskt
åstadkommits mellan ledning och personal
i enlighet med bestämmelserna
i förhandlingsrättsförordningen. Lika
viktigt som alt en effektivare förhandlingsrätt
kommer till stånd — härom
påg&r ju utredning — lika viktigt är
det med en snar utbredning av syste -

met med företagsnämnder inom statsförvaltningen
i sin helhet. Det är min
övertygelse att statsverket kommer att
vinna mycket härpå, vad som än kan
sägas däremot från vissa verksledningars
sida. Om de anställda i lägre grader
få en känsla av att deras åsikt
också kan vara av värde och om de
informeras angående myndighetens
verksamhet och avsikter i fråga om
t. ex. arbetets rationalisering, kan man,
tror jag, komma ganska långt på vägen
till målet: arbetstrivsel, vi-anda, eller
hur man vill uttrycka det.

När herr statsrådet i sitt svar säger,
att man från regeringens sida är beredd
att utan uppskov gå till överläggningar
med personalorganisationerna
om inrättande av företagsnämnder, vill
jag notera detta med största tillfredsställelse,
allra helst som en begäran om
dylika överläggningar redan för över
ett år sedan inlämnats till regeringen
från två organisationer, som äro dominerande
inom den centrala förvaltningen.
Jag är övertygad om att man
på det hållet är beredd att ställa arbetskraft
till förfogande för att medverka
till utformandet av riktlinjerna
för denna frågas lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13.

Svar på interpellation ang. användningen
av staten tillhöriga motorfordon m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFOItSS erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! I en
med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Nihlfors
till mig riktat följande frågor:

1. Har statsrådet för avsikt att inom
den närmaste framtiden framlägga förslag
till nya föreskrifter angående användning
av staten tillhöriga motorfordon
i enlighet med statens sakrevisions
förslag?

2. Är statsrådet beredd att låta verk -

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. användningen av staten tillhöriga motorfordon m. m.

ställa utredning rörande vidgad rätt
för statstjänsteman till användning av
egen bil i tjänsten mot skälig ersättning? 3.

Kan det förväntas, att frågan om
särskild gottgörelse för tjänstemans förande
av tjänstebil tages upp till välvilligt
övervägande?

Vad den första frågan beträffar har,
såsom interpellanten erinrat, statens
sakrevision efter erhållet uppdrag verkställt
utredning i fråga om rätt för
statsanställd att använda tjänstebil för
resor, som ej äro uteslutande föranledda
av tjänsten, och att vid tjänsteresor
med tjänstebil medföra privatperson
som passagerare. Enligt de nu
gällande bestämmelserna, som finnas
i kungörelsen 1931:339, får tjänstebil
mot ersättning enligt grunder, som bestämmas
av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet,
användas vid färd
eller transport utom tjänsten, där det
påkallas med hänsyn till sjukdomseller
olycksfall eller annan särskild omständighet.
Sakrevisionens förslag avser
en utvidgning av rätten att utnyttja
tjänstebil i nu berörda avseenden, men
en sådan utvidgning bör enligt sakrevisionens
mening ske endast under förutsättning,
att statsverket ej därigenom
åsamkas extra kostnader, och med beaktande
av att statens bilar i allmänhet
ej äro trafikförsäkrade har sakrevisionen
därför förordat följande anordningar
för att fritaga staten från det
ekonomiska ansvaret för person- och
sakskador till följd av tjänstebils användande
för annat ändamål än tjänstebruk.
Statsanställd, som med vederbörligt
tillstånd begagnar tjänstebil
utom tjänsten, skulle ikläda sig full ersättningsskyldighet
för skada eller förlust,
som genom hans förvållandc kunde
drabba staten till följd av bilens utlånande,
och vidare skulle privatperson
endast på egen risk få medfölja som
passagerare.

För egen del vill jag till en början uttala,
att de nu gällande bestämmelserna

i ämnet enligt min mening ej behöva
tolkas så restriktivt som, enligt vad jag
försport, förekommit i en del fall. Vad
åter beträffar frågan om en principiell
utvidgning av rätten att använda tjänstebil
för privatbruk, är jag i likhet med
sakrevisionen av den uppfattningen, att
det ligger nära till hands att överväga
en utvidgning under förutsättning att
staten icke genom densamma åsamkas
extra kostnad. Om man anser sig böra
uppställa detta villkor, uppkommer
emellertid en rad skadeståndsrättsliga
frågor, vilka måste lösas på ett tillfredsställande
sätt. Mot sakrevisionens
förslag härvidlag ha vid remissbehandlingen
riktats erinringar av försvarets
civilförvaltning och statskontoret. Det
har påpekats, å ena sidan att statens
ekonomiska intressen ej bli betryggande
tillgodosedda genom att staten skulle
få obegränsad regressrätt gentemot föraren
—■ eftersom garanti saknas för
att föraren har ekonomiska resurser
att ersätta uppkommen skada — och å
andra sidan att fall finnas, då staten
icke rimligen kan eller bör fritaga sig
från ekonomiskt ansvar. Enligt min mening
måste de här berörda, delvis ganska
komplicerade spörsmålen göras till
föremål för ytterligare utredning, innan
sakrevisionens förslag upptages till
definitiv prövning.

Interpellanten har vidare frågat, om
jag är beredd att låta verkställa utredning
rörande vidgad rätt för statstjänsteman
till användning av egen bil i
tjänsten mot skälig ersättning. I anledning
av denna fråga vill jag till en början
erinra, att allmänna resereglementet
icke lägger hinder i vägen för förrättningsman
att använda egen bil vid
tjänsteresa. Enligt resereglementet gäller
emellertid den allmänna bestämmelsen,
att resekostnads- och traktamentsersättning
icke må tillgodonjutas med
sammanlagt högre belopp än som skulle
ha utgått, därest förrättningsmannen begagnat
sig av den väg och det färdsätt,
som med avseende å resans ändamål

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. användningen av staten tillhöriga motorfordon m. m.

samt för åstadkommande av minsta
sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast, och till
följd av denna bestämmelse äger förrättningsman,
om han företager tjänsteresor
med egen bil, i många fall endast
utfå den ersättning, som skulle ha
tillkommit honom, om tjänsteresan företagits
med allmänt kommunikationsmedel.
Med stöd av föreskrift i resereglementet
har emellertid Kungl. Maj:t
för vissa statliga anställningshavare utfärdat
s. k. besparingsreglementen eller
eljest meddelat särskilda beslut, enligt
vilka förrättningsman äger att utan hinder
av den förut omförmälda allmänna
bestämmelsen i resereglementet företaga
tjänsteresa med egen bil mot åtnjutande
av ersättning enligt av Kungl.
Maj :t närmare angivna grunder. Med
sin fråga synes interpellanten avse att
erhålla besked, huruvida beslut av sist
angivna innebörd kunna förväntas komma
att meddelas för flera kategorier
anställningshavare än som hittills skett.
Härpå vill jag svara, att spörsmålet om
förrättningsmans användande av egen
bil i tjänsten ■— innefattande jämväl
frågan om de grunder, efter vilka ersättning
i dylika fall skall utgå — enligt
min mening inom den närmaste
framtiden bör bli föremål för utredning
genom statens sakrevisions försorg.

Interpellanten har slutligen frågat,
huruvida det kan förväntas, att frågan
om särskild gottgörelse för tjänstemans
förande av tjänstebil tages upp till välvilligt
övervägande. Såsom svar härpå
får jag uttala, att jag för min del knappast
anser tillräckliga skäl föreligga för
att särskild ersättning i de av interpellanten
åsyftade fallen skulle utgå för
själva bilförandet såsom sådant.

Iliirpå anförde

Herr NIHLFOItS: Herr talman! .lag är
mycket tacksam för det svar finansministern
lämnat på de två första frågorna
i min interpellation. Åtskilliga

myndigheters restriktivitet i fråga om
befattningshavares användande av tjänstebil
vid sidan om tjänsten har faktiskt
gått väl långt. I sakrevisionens utredning,
som låg färdig redan hösten 1946,
omtalas den då gällande praxis.

Tag det i nämnda utredning anförda
exemplet med den militäre chefen, en
regementschef tror jag, som skulle representera
och åkte i sin tjänstebil.
Hans fru var också inbjuden till denna
representation, men hon fick åka efter
i droskbil! Jag är tacksam för att finansministern
sett saken så — jag tolkar
i varje fall hans uttalande på det
.sättet — att dylika restriktiva bestämmelser
egentligen äro löjliga och inte
borde få förekomma. Man kan också
tycka det vara egendomligt — och det
vet jag att man gör på vissa håll inom
förvaltningen — att en tjänsteman vid
SJ utan kostnad kan företa resor på
järnväg både för mer angelägna behov
och för semesterfärd, medan en på
samma ort varande statstjänsteman
inom exempelvis vägförvaltningen, som
också kan sägas ha hand om en viktig
del av vårt kommunikationsväsende,
icke har denna möjlighet. Endast vid
sjukdomsfall har han rätt att använda
tjänstebilen privat. Detta trots att han
väl i regel skulle vilja betala ersättning
för att få använda bilen utom tjänsten.

Min fråga, om utredning skulle verkställas
rörande vidgad rätt till användning
av egen bil i tjänsten mot skälig
ersättning, hade — måste jag medge —
särskild tonvikt på ordet skälig. Det
förhåller sig nämligen så, att många
tjänstemän icke kunna använda egen
bil, även om de finge tillåtelse härtill,
då de fastställda ersättningarna anses
alltför låga. Jag är därför tacksam för
att statens sakrevision enligt finansministern
nu skall få i uppdrag att utreda
spörsmålet om användande av
egen bil och frågan om ersättnings^runderna
i dylika fall.

Att den tredje frågan om särskild ersättning
för själva bilförandet skulle

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

besvaras negativt, anade jag nästan, det
måste jag erkänna. Man kan dock icke
utan vidare slå bort problemet. Det har
berättats mig om fall, då en tjänsteman
bötfällts för att en billykta inte fungerat.
Den som för en bil utsätter sig
även på annat sätt för risk att utan
egen förskyllan bryta mot motorfordonsförordningen
och trafikbestämmelser.
Om vederbörande däremot inte
har körkort och låter en av myndighetens
chaufförer köra, slipper han utsätta
sig för denna risk.

I regel ha de myndigheter, som förfoga
över tjänstebilar, kalkyler över
drifts- och andra kostnader för respektive
bilar. Ett sätt att lösa problemet
med användande av tjänstebil för privat
bruk vore följande. Som ersättning
för användande av bilen betalar tjänstemannen
den direkta driftskostnaden
per kilometer. I stället för särskild ersättning
för själva körningen under
tjänstetid skulle statsverket stå för hela
kostnaden för avskrivning, garage och
skatt. Säkerligen skulle detta för statsverket
vara mindre kännbart, samtidigt
som en viss fördel vunnes. Den tjänsteman,
som finge använda sin tjänstebil
utom tjänsten mot dylik ersättning till
statsverket, skulle bli oerhört mån om
att hålla kostnaderna för bilens drift
så låga som möjligt för att själv få betala
så lågt pris som möjligt. Och eftersom
det övervägande antalet mil köres
i tjänsten, skulle statsverket vinna på
ett dylikt system.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14.

Svar på interpellation ang. det rättspsykiatriska
undersökningsförfarandet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG erhöll på begäran
ordet för att besvara herr von
Friesens interpellation angående det
rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.
Svaret hade i tryck utdelats till

kammarens ledamöter och herr statsrådet
Zetterberg lämnade endast en kort
sammanfattning av huvudpunkterna i
detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr von Friesen ställt följande
två frågor till mig:

1) om jag uppmärksammat de allvarliga
olägenheter som vidlåda det
rättspsykiatriska undersökningsförfarandet
med långa väntetider, bristande
resurser för genomförande av verkställighetsundersökningar
och bristande
tekniska resurser m. m.; samt

2) vilka åtgärder jag avser att söka
genomföra för bristernas avhjälpande.

På den första frågan vill jag svara,
att dessa angelägenheter sedan två år
tillbaka varit föremål för fortlöpande
uppmärksamhet från justitiedepartementets
sida och föranlett en rad åtgärder.
Om dessa vill jag till en början
i korthet nämna följande.

Den nuvarande organisationen av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
byggdes upp 1945. Den viktigaste
nyheten var att sinnesundersökningarna
i princip skulle utföras av särskilt
för denna uppgift anställda läkare.
Från denna princip gjordes blott ett
par undantag av mindre räckvidd, i
det att undersökning i Växjö av häktade
kvinnor och på S:t Olofs sjukhus
i Visby av inom Gotlands län häktade
skulle utföras av läkare utanför organisationen.
Däremot ändrades inte det
redan förut tillämpade systemet att ha
skilda organisationer för undersökningarna
av häktade och av icke häktade.
De häktade skulle alltjämt undersökas
på fångvårdens sinnessjukavdelningar.
För undersökning av icke
häktade upprättades vid åtta sinnessjukhus
särskilda rättspsykiatriska avdelningar.

För närvarande upptager personal -

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

organisationen följande antal läkartjänster,
nämligen vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
7 överläkare, 6
förste läkare och 3 andre läkare, tillsammans
IG tjänster, och vid de rättspsykialriska
avdelningarna 8 överläkare,
6 förste läkare och 3 andre läkare,
sammanlagt 17 tjänster. Emellertid ha
på grund av hrist på kompetenta sökande
flera av dessa läkartjänster under
kortare eller längre tider icke kunnat
hållas besatta. Av de nämnda 16
respektive 17 läkartjänsterna är det
för närvarande ej mindre än 6 respektive
4, som inte ens kunna uppehållas
med vikarier. Undersökningsorganisationen
inom fångvården fungerar alltså
bara till 2/3 och motsvarande organisation
på sinnessjukhusen bara till s/4.

Till en början fungerade den nya organisationen
väl. Mot slutet av år 1946
uppstod dock en betydande arbetsbalans.
Närmaste anledningen härtill var
en häftig stegring av antalet undersökningsfall,
men bidragande orsaker voro
också att bristen på psykiatrer ökat
och vidare att läkarna vid fångvårdens
sinnessjukavdelningar från och med
den 1 juli 1946 fått en ny uppgift till
sina föregående, nämligen alt utföra
de i straffverkställighetslagen påbjudna
s. k. verkställighetsundersökningarna
av fångar med längre strafftid. Läget
bemästrades den gången genom en
rad åtgärder. En förstärkning av läkarna
vid den hårdast belastade undersökningsavdelningen
på Långholmen
kom till stånd. Vidare fick fångvårdsstyrelsen
medgivande att låta sinnesundersökningar
verkställas av annan
iin vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
anställd läkare mot ett arvode
för varje dylik undersökning av 125
kronor. Arvodet höjdes sedermera till
150 kronor. Samtidigt föreskrevs att
man för medverkan vid vcrkställighetsundersökningar
fick anlita utomstående
läkare för att lätta arbetsbördan för
sinnessjukavdelningarna. Vidare föreskrevs
överflyttning av undersöknings -

klientel mellan olika avdelningar för
att få en jämnare arbetsbelastning.
Slutligen meddelades utförliga bestämmelser
om anmälningsskyldighet rörande
uppkommen arbetsbalans, varigenom
det blev möjligt för fångvårdsstyrelsen
och justitiedepartementet att
månad för månad följa utvecklingen.
Beträffande undersökningar av icke
häktade fick medicinalstyrelsen bemyndigande
att i viss utsträckning anlita
utomstående psykiatrer mot arvode
av 150 kronor för varje undersökning.
De nu skildrade åtgärderna medförde
att arbetsbelastningen efter några
månader åter blev normal.

I proposition till riksdagen 1948 angående
vissa anslag till fångvården
in. m. lämnades en utförlig redogörelse
för de vidtagna åtgärderna och därav
föranledda anslagsbehov. Denna
framställning föranledde icke någon
erinran.

Under större delen av år 1948 var
läget tillfredsställande, vid mitten av
året mycket gott. Siffrorna för den 1
oktober och följande månadsskiften
visade emellertid en oroande tendens.
Så snart denna blev tydligt märkbar,
kallade jag bland andra ordföranden i
Svenska psykiatriska föreningen och
ordföranden i Rättspsykiatriska föreningen
till en överläggning den 17
november 1948. Därvid meddelades att
Rättspsykiatriska föreningen ämnade
utarbeta förslag till åtgärder. Jag inväntade
detta förslag, som inkom vid
årsskiftet. Då förslaget emellertid visade
sig avse en utbyggnad av den rättspsykiatriska
organisationen inom fångvården
och en sådan icke kunde genomföras
utan närmare utredningar och
riksdagens medverkan, uppdrog jag åt
en särskild utredningsman att verkställa
en förberedande utredning i de
av föreningen åsyftade hänseendena.
•lag föreskrev därvid, alt utredningen
företrädesvis skulle inriktas på frågan
om vilka omedelbara organisatoriska
åtgärder och andra praktiska anord -

6 — Andra kammarens protokoll 194-9. Nr 23.

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

ningar, som kunde vidtagas för att man
skulle komma till rätta med arbetsbalansen
beträffande sinnesundersökningar
inom fångvården. Efter en resa
till fångvårdens sinnessjukavdelningar
bar utredningsmannen framlagt sina
iakttagelser och förslag. Följande åtgärder
ha sedermera vidtagits. Arvodet för
sinnesundersökning utförd av utomstående
läkare har höjts till 300 kronor,
överläkarna vid de olika sinnessjukavdelningarna
ha efter anmodan inkommit
med uppgifter på vad som behövs i
fråga om biträdande personal, lokaler,
inventarier, diktafoner och telefoner
osv. för att läkarnas arbetskraft skall
kunna fullt utnyttjas. Över dessa framställningar
har infordrats fångvårdsstyrelsens
yttrande, och det är min förhoppning
att i dessa hänseenden kunna
tillgodose alla rimliga krav. Till överläkartjänsten
i Härnösand, vilken länge
stått vakant, har förvärvats en ordinarie
innehavare från och med den 1 maj.
I justitiedepartementet förberedes ett
cirkulär till de allmänna domstolarna,
vari erinras bl. a. om de möjligheter att
begränsa antalet sinnesundersökningar,
som kunna vinnas genom att utnyttja
redan förefintligt material i form av
tidigare sinnesundersökningar eller
andra handlingar i offentlig myndighets
besittning samt genom ökad användning
av den s. k. summariska
läkarundersökningen.

Det var emellertid nödvändigt att vidtaga
någon tillfällig åtgärd som snabbt
och i betydande mån bragte ned den
mycket stora balansen av häktade undersökningsfall.
Denna balans har vid
de fyra sista månadsskiftena legat mellan
150 och 160 fall. Om jag samtidigt
nämner, att det för närvarande tillgängliga
antalet läkare vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
hinner med inemot
40 utlåtanden i månaden och att även
efter höjningen av arvodet för utomstående
läkares undersökningar alltför
få sådana läkare med erforderlig kompetens
stå till förfogande, lär situatio -

nens allvar stå fullt klart. Maximitiden
för ett utlåtande är enligt lag 6 veckor,
men denna överskrides nu alltför ofta.
Av de häktade, som vid årsskiftet avvaktade
att bli undersökta, var det ej
mindre än 28 som väntat två månader
eller längre tid. Den 1 maj hade detta
antal stigit till 64. I detta verkliga nödläge
ansågs det erforderligt att för undersökning
av häktade tillfälligt taga i
anspråk läkarna vid sinnessjukhusens
rättspsykiatriska avdelningar. Kungl.
Maj :t förordnade därför den 25 februari
i år bl. a. följande: Genom fångvårdsstyrelsens
försorg skola upprättas tillfälliga
sinnessjukavdelningar vid vissa
fångvårdanstaltcr. Det skall åligga läkarna
vid de rättspsykiatriska avdelningarna
vid statens sinnessjukhus att
i den omfattning medicinalstyrelsen
föreskriver verkställa sinnesundersökning
av dem som för sådan undersökning
intagits på sinnessjukavdelning vid
fångvården. Sådan undersökning skall
med de undantag som medicinalstyrelsen
föreskriver äga företräde framför
de undersökningar, som eljest skola utföras
på den rättspsykiatriska avdelningen.

Denna anordning, vars tillfälliga karaktär
jag än en gång vill understryka,
torde komma att få sin fulla verkan
först från och med innevarande månad.
Av praktiska skäl måste nämligen läkarna
vid de rättspsykiatriska avdelningarna
få avsluta pågående undersökningar
av icke häktade innan de
började undersöka häktade.

Om tillkomsten av det sistnämnda beslutet
vill jag nämna, att man i justitiedepartementet
var angelägen om att det
skulle fattas i samförstånd med de läkare,
som skulle föra beslutet ut i livet.
Det ordnades därför så att deras organisation,
Rättspsykiatriska föreningen,
fick del av förslaget och tillfälle att yttra
sig däröver. Saken behandlades också
på ett sammanträde med föreningen
innan Kungl. Maj:ts beslut fattades, men
något uttalande från föreningen avhör -

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. det

des aldrig. Interpellanten har i dechargedebatten
påstått, att beslutet fattats
trots avstyrkande från läkarhåll,
men detta är alltså oriktigt. Inga uttalanden
i den riktningen förelågo då beslutet
offentliggjordes, och det missnöje
med beslutet, som sedermera yppades,
var för mig en överraskning.

Interpellanten har såväl i interpellationen
som i en reservationsanmärkning
till konstitutionsutskottets dechargebetänkande
gjort gällande, att det sist
refererade av Kungl. Maj :ts beslut skulle
strida mot sinnessjuklagens bestämmelser.
Jag vill därför något uppehålla
mig vid den frågan.

Den av interpellanten kritiserade åtgärden
innebar, att i den mån läkarna
på någon av fångvårdens sinnessjukavdelningar
hade svårt att utan alltför
myckel förseningar hinna med att undersöka
de där intagna häktade härför
skulle anlitas läkarna vid den rättspsykiatriska
avdelningen på närmaste
sinnessjukhus. Detta, menar interpellanten,
skulle strida mot föreskriften i 42 §
sinnessjuklagen om att »sinnesundersökning
av den, som förvaras i häkte,
skal) verkställas å sinnessjukavdelning
vid fångvården av där anställd läkare».
Läkaren på sinnessjukhuset skulle nämligen
icke kunna anses vara anställd
på avdelningen vid fångvården.

Att lagen talar om »där anställd läkare»
sammanhänger med det förut omnämnda
syftet med 1945 års reform,
dvs. att tillskapa en kår av rättspsykiatriska
specialister, som äro anställda
enbart eller huvudsakligen för
att göra undersökningar. Men självfallet
är det inte speciellt formen för läkarens
anställning, som är avgörande
för om undersökningsförfarandet är
lagligt eller ej. Undersökning kan utföras
av en ordinarie läkare vid avdelningen
eller av eu vikarie för honom,
men om dessa inte räcka till, är det
självklart att man måste engagera, mer
eller mindre tillfälligt, liikarkrafter utifrån
att tjänstgöra på avdelningen. Så

rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

har stadgandet alltifrån sin tillkomst
också tillämpats.

Redan då den ifrågavarande bestämmelsen
infördes, fann man sålunda i
fråga om ett område, nämligen Gotland,
att det icke behövdes en särskild undersökningsläkare
inom fångvården,
utan i fråga om häktade från Gotland
har därför redan från början gällt, att
de undersökas av läkare på ett vanligt
sinnessjukhus, varvid utgår arvode för
varje undersökning.

Denna metod att anlita läkare utanför
fångvården mot arvode har — såsom
även framgått av den föregående redogörelsen
— sedermera fått ökad användning,
eftersom den ordinarie organisationen
på grund av läkarbrist
inte kunnat byggas ut som den var
tänkt och därför inte rått med sina
arbetsuppgifter. De åtgärder, som vidtagits
i detta hänseende, ha i behörig
ordning blivit anmälda för riksdagen
och ha därvid lämnats utan erinran.
Interpellanten tycks tro, att detta att
gå utanför kretsen av de läkare, som äro
fast anställda inom fångvården, skulle
vara en nyhet i beslutet av februari
1949, men det är ett misstag. Denna
praxis är gammal och har tillämpats i
samförstånd med riksdagen.

Däremot är det anledning att fråga,
hur arrangemanget stämmer med själva
syftet med den reform av undersökningsväsendet,
som genomfördes 1945,
det vill säga att man för sinnesundersökningar
skulle anlita företrädesvis
specialister. Ur denna synpunkt, som
alltså var den avgörande för omorganisationen
1945, måste det väl anses betydligt
bättre att om fångvårdens egna
rättspsykiatrer inte räcka till anlita
sinnessjukhusens rättspsykiatrer, som
ha precis samma arbete och äro specialister
på just sinnesundersökningar.
Detta bör vid vara ett steg framåt jämfört
med det system, som tidvis måst
tillämpas redan förut, nämligen att mot
arvode tillfälligt anlita än den ene, än
den andre utomstående psykiatern, vil -

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

ken kanske har obetydlig erfarenhet av
just rättspsykiatri.

Vad nu sagts har gällt interpellantens
formella invändningar mot beslutet,
alltså att det skulle vara olagligt. Emellertid
har också anförts att anordningen
bortsett därifrån skulle vara sakligt sett
olämplig, eftersom den medför att
väntetiden i stället ökas för de icke häktade
som skola undersökas. I sin reservation
till konstitutionsutskottets betänkande
säger interpellanten härom
bl. a., att någon allmän förkortning av
väntetiden icke är att vänta genom åtgärden.
Detta går emellertid helt vid
sidan av vad saken egentligen gäller.
Att undersökningstiderna genomsnittligt
skulle minskas endast genom en
omflyttning av klientelet är det naturligtvis
ingen som har trott.

Förutsättningarna och motiven för
beslutet äro i stället följande. Vi ha
skilda organisationer för undersökning
av häktade och övriga. Inom båda organisationerna
råder brist på läkare. De
äro därför båda hårt belastade, och förseningar
uppkomma. Belastningen och
förseningarna äro emellertid betydligt
svårare inom organisationen för häktade.
Samtidigt äro verkningarna av förseningarna
där allvarligare. De icke
häktade få under väntetiden vistas i
sina hem och få sköta sitt arbete, om
de eljest ha det så ställt att de kunna
utföra arbete. På de överbelagda avdelningar,
där häktade vänta på undersökning,
äro förhållandena däremot ofta
mycket besvärliga. Det gäller ju sjuka,
abnorma eller i varje fall psykiskt labila
människor, som pressas av väntan
och ovisshet. Det uppkommer ofta orosutbrott,
och läkarna få ägna oproportionerligt
mycket tid åt att lugna och
dämpa oron. I detta läge framstod det
som en naturlig utväg att slå samman
alla våra resurser i fråga om undersökningsläkare
och gemensamt sätta in
dem på de mest angelägna fallen. Även
undersökningsklientelet tages då som
en enhet, och de mest angelägna få

komma först. Att i stort sett de häktade
därvid äro ur olika synpunkter mest
angelägna torde ingen bestrida.

Detta förhållande, att hela klientelet
räknas som en enhet och att inom denna
enhet de häktade tas först, är i
själva verket samma anordning som vi
ha överallt annars inom rättsväsendet;
de häktade ha alltid förtur. Sinnesundersökningarna
äro den enda del av
rättsväsendet, där man har helt skilda
organisationer för dem och de övriga.
Detta kan vara praktiskt och lämpligt,
när arbetsbelastningen är normal och
organisationen fungerar väl, men i nuvarande
läge är den uppdelningen inte
rationell.

I diskussionen har anordningen ibland
beskrivits så, att företrädet för häktade
skulle vara absolut. Detta är inte riktigt.
Bestämmelserna ge rum för att
även icke häktade undersökas i viss utsträckning.
De fall bland dem, som av
personliga eller andra skäl äro särskilt
angelägna, kunna därför tagas upp jämsides
med de häktade. Det har i detta
sammanhang bl. a. sagts, att bland de
icke häktade skulle finnas personer
som med hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet
äro särskilt samhällsvådliga och
snarast böra omhändertagas. Även detta
är en missvisande framställning av läget.
Det förhåller sig ju så, att graden
av samhällsfarlighet, närmast alltså faran
för att vederbörande skall begå nytt
brott, är ett av de viktigaste skäl som
avgöra om vederbörande skall hållas i
häkte eller ej, och om denna fara är
uppenbar, är det alltså inte troligt att
han släppes på fri fot. Skulle faran
först senare bli mera uppenbar, kan
fallet, efter vad jag nyss framhållit, likväl
få den skyndsamma behandling som
behövs.

Jag vill vidare än en gång understryka
att det här är fråga om ett tillfälligt
arrangemang. Då det från Rättspsykiatriska
föreningens sida i ett tidningsuttalande
har sagts, att de icke
häktade skulle få vänta »i åratal» på

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

sin undersökning, är detta en orimlig
överdrift bland många andra från kritikens
sida.

Då jag härefter går över från vad
som har gjorts i saken till frågan om
vad som ytterligare kan och bör göras,
vill jag först markera en skillnad,
som interpellanten inte har gjort men
som är nödvändig att hålla klar, nämligen
skillnaden mellan omedelbara åtgärder
och åtgärder på längre sikt. Interpellanten
synes inte tillräckligt tydligt
ha uppmärksammat, att här är
fråga om ett akut nödläge som krävt
ögonblickliga, kraftiga åtgärder. Huvudanledningen
till det nuvarande läget,
nämligen bristen på psykiatrer, är inte
någonting som kan undanröjas i en
handvändning, det tar år att råda bot
på den saken. Det är inte praktisk politik,
när man kritiserar de åtgärder,
som vidtagits för att nå en snabb förbättring,
att i stället förorda andra åtgärder,
som enbart kunna verka på lång
sikt. De som kritiserat ha inte haft att
komma med ett enda motförslag som
verkar på kort sikt, och då väger kritiken
inte tungt.

Vad så angår åtgärder på lång sikt,
är det uppenbart att lönefrågan har
stor betydelse för rekryteringen. Jag
vill dock här starkt understryka, att
frågan måste ses i ett sammanhang för
undersökningsväsendet och den egentliga
sinnessjukvården. Bristen på psykiatrer
är mycket kännbar över hela
linjen, och om vi för undersökningsväsendets
del med skäl tala om ett nödläge,
så måste vi likvid medge, att olägenheterna
av bristen på psykiatrer iiro
ännu allvarligare och mera ödesdigra
för den egentliga sinnessjukvården. Det
bör därför inte bli tal om att genom
några åtgärder, av vad slag de vara må,
öka antalet undersökningsläkare på bekostnad
av antalet vårdläkare. Problemet
måste lösas i ett sammanhang.

Som bekant har sinnessjukvårdsberedningen
lagt fram ett förslag om höjda
löner för läkarna inom sinnessjuk -

vården, och i detta förslag förutsattes,
att höjningen skulle avse även de rättspsykiatriska
läkartjänsterna såväl på
sinnessjukhusen som inom fångvården.
Beredningens förslag har på grund av
det finansiella läget inte ännu föranlett
åtgärd, men i statsutskottets utlåtande
nr 91 till årets riksdag, vilket godkänts
av riksdagen, förordades mycket starkt,
att den föreslagna höjningen borde genomföras
så snart läget medgåve det.
Det finns därför alla utsikter till att en
förbättring i delta hänseende snart
skall inträda.

Läkarbristen är det dominerande
problemet i denna sak. Fördenskull
förbiser jag naturligtvis inte, att man
måste se till att det finns också annan
personal för undersökningarna, exempelvis
s. k. socialassistenter, som gör
en del av undersökningsarbetet, liksom
även att det finns erforderliga lokaler
och tekniska hjälpmedel. Såsom
förut nämnts har en grundlig inventering
av dessa frågor verkställts, och resultatet
kan väntas inom kort. Man
måste emellertid även söka efter andra
botemedel än de förut nämnda. Ett
viktigt spörsmål är om inte själva undersökningstekniken
kunde rationaliseras.
Det är iögonenfallande, att man
tidigare, innan undersökningsorganisationen
blev så specialiserad som den
är nu, hann med proportionsvis flera
undersökningar. Jämför man med förhållandena
på vissa håll utomlands är
också skillnaden betydande. Enligt
vissa uppgifter skulle sålunda engelska
rättspsykiatrer avge i genomsnitt tio
gånger så många utlåtanden per år som
de svenska. Det är klart att förhållandena
där kunna vara olika våra och
att dessa engelska utlåtanden också se
ut på ett annat sätt än de svenska, men
det iir möjligt, att vi skulle kunna på
ett enklare sätt vinna det praktiska resultat
som det här gäller utan våda för
rättssäkerheten. Det kan inte vara riktigt
att i en tid, då vi lida så stor brist
på läkare, ställa samma fordringar på

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

utlåtandena — exempelvis att de skola
kunna utgöra underlag för vetenskaplig
forskning — med påföljd att de inte
hinna avges inom rimlig tid, utan de
undersökta få sitta i fängelse i månader
i väntan på att utlåtandena skola
bli färdiga. Den avvägning mellan olika
synpunkter, som här bör ske, är emellertid
mycket svår och ömtålig. Jag har
nu blott velat antyda frågeställningen
men kan naturligtvis inte ta någon slutgiltig
ståndpunkt, innan problemet
över huvud taget blivit undersökt. Det
kan emellertid vara anledning att verkställa
en sådan utredning, som då bör
göras under medverkan av både läkare
och domare.

Härefter yttrade

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för det utförliga svar han lämnat
på min interpellation. Det överraskar
säkert icke justitieministern, om
jag säger att i vissa avsnitt har jag en
annan mening än han. Det gäller särskilt
de åtgärder som helt nyligen ha
vidtagits. Å andra sidan vill jag — såsom
jag också kommer att framhålla i
slutet av denna granskning av svaret
-—- i väsentliga punkter instämma med
honom.

Beträffande den av herr statsrådet
lämnade historiska utredningen vill jag
säga, att den nog är sakligt riktig. Jag
är emellertid angelägen framhålla, att
vi nog här befinna oss i ett kroniskt
nödläge. Vi röra oss icke bara med tillfälliga
svårigheter, som kunna avhjälpas
genom tillfälliga åtgärder. Situationen
har ända sedan denna organisation
började sin verksamhet efter 1945 års
beslut varit ganska prekär.

Statsrådet säger i svaret, att under
större delen av 1948 var läget tillfredsställande
och i mitten av året var det
mycket gott. Ja, herr statsråd, detta
goda tillstånd har en mycket otillfreds -

ställande anledning: det är juristkonflikten.
Juristkonflikten gjorde att en
stor del av undersökningarna av de
på fri fot varande tilltalade antingen
inställdes eller uppskötos. I varje fall
hlev förseningen anmärkningsvärd, medan
man å andra sidan på fängelserna
nödtorftigt kunde avverka arbetsbalansen.
Jag är angelägen att framhålla
detta, innan jag sedan kommer in på
frågan om de tillfälliga åtgärder, som
statsrådet har genomfört i detta avseende.
Hävandet av juristkonflikten kommer
ju att ytterligare försvåra undersökningarna
av dessa s. k. frifotingar.
Nu har alltså en fördämning tagits bort.
Här kommer en lång rad av undersökningsfall
att anmäla sig, plus en del av
de häktade, som statsrådet nu vill låta
undersökas av sinnessjukhusens rättspsykiatrer.

Då statsrådet var inne på saken men
icke berörde den i dechargedebatten,
skall jag endast med ett par ord motivera
min ståndpunkt i denna fråga. Jag
skall börja med att läsa upp ett litet
stycke av Kungl. Maj :ts proposition
1945, där den dåvarande justitieministern
framhåller följande: »Önskvärdheten
av att utnyttja fångvårdens sinnessjukavdelningar
för undersökningsarbetet
och att kunna bereda fångvårdsmyndigheterna
tillgång till psykiatrisk sakkunskap
i fråga om behandling jämväl
av andra intagna finner jag böra tillmätas
den vikt, att jag icke anser mig
kunna förorda att undersökningar av
häktade överflyttas till sinnessjukhusen.
Ett upprätthållande av skillnaden mellan
häktade och icke häktade även på
undersökningsstadiet synes mig för övrigt
icke omotiverat.»

Den dåvarande justitieministern hade
alltså en mycket bestämd mening rörande
den uppdelning som sedan blev
följd och som för övrigt formulerats
mycket klart och tydligt i sinnessjuklagen.

Jag måste nog säga att jag tycker,
att statsrådet i det mera utförliga sva -

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. det

ret, som ligger här på kammarledamöternas
bord, icke har tillräckligt motiverat
åtgärden att överföra en del av
de häktade till sinnessjukhusens rättspsykiatrer.
Statsrådet säger, att det är
självfallet icke speciellt formen för läkarens
anställning, som är avgörande
för om undersökningsförfarandet är
lagligt eller ej. Undersökning kan utföras
av en ordinarie läkare vid avdelningen
eller av en vikarie för honom,
men om dessa icke räcka till är det
självklart, att man måste engagera, mer
eller mindre tillfälligt, läkarkrafter utifrån
att tjänstgöra på avdelningen.
Dessa läkare, som tjänstgöra vid avdelningarna
och få denna extra arbetsbörda,
vilken förlänger deras ko av
undersökningsobjekt, äro emellertid
icke anställda som läkare vid fångvården.
De åka icke ut till fängelserna och
gå igenom en del av fängelsernas material,
utan i stället är det en del av
fångarna som med sina vaktkonstaplar
få sitta och vänta hos sinnessjukhusens
rättspsykiatrer.

Jag tycker nog, att formuleringen i
sinnessjuklagen här är så pass tydlig,
att det ej kan råda någon tvekan om
det rent formellt mindre lämpliga i att
företaga den åtgärd som justitieministern
här har gjort. Det hade nog, synes
det mig — om vi fortfarande skola diskutera
saken rent konstitutionellt —
varit riktigare, om statsrådet förelagt
riksdagen en proposition om ändring
i sinnessjuklagens bestämmelser.

Jag har bara sagt detta, herr statsråd,
för att ytterligare motivera min
ståndpunkt, som jag fortfarande vidhåller.
Jag medger naturligtvis, att statsrådet
har sista ordet i denna sak, då
hans åtgärd vunnit decharge. Jag lyckades
icke få med mig någon majoritet
i konstitutionsutskottet på min anmärkning.

Jag kan kanske också beröra vad
statsrådet säger om Gotland, att där råda
andra förhållanden. Där har överläkaren
vid S:t Olofs sjukhus ett litet

rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

arvode för undersökningarna. Där har
man icke tillämpat organisationen. Det
är en åtgärd, som har gammal hävd av
geografiska skäl. Såsom statsrådet mycket
riktigt framhållit på första sidan av
interpellationssvaret, ha på grund av
de lokala förhållandena gjorts undantag
vid S:t Olofs sjukhus i Visby och
i fråga om de häktade kvinnorna i
Växjö. Både Kungl. Maj:t och utskottet
framhöllo 1945, att av rent geografiska
skäl skulle man undantaga Gotland.

Jag skall med ett par ord också uppehålla
mig vid de rättspsykiatriska
läkarnas medverkan till detta beslut.
Statsrådet uttalade sin förvåning över
att rättspsykiatrerna, som beretts tillfälle
att yttra sig om det förslag, som
sedan blev fastställt den 25 februari,
icke hade begagnat tillfället att göra
några erinringar. Jag vet icke riktigt,
hur jag skall tolka de olika uppgifter
jag fått i denna punkt. Jag har senast
i dag varit i kontakt med sekreteraren
i Rättspsykiatriska föreningen, alltså
en medlem av föreningens styrelse. Han
säger, att läkarna icke beretts tillfälle
att i föreningen diskutera denna fråga
förrän frågan var avgjord fredagen den
25 februari. Även av andra rättspsykiatrer
i ledande ställning har jag fått samma
uppgift. De mena att de icke haft
denna möjlighet. Det kan ju tänkas, att
statsrådet syftar på en remisskrivelse
från justitiedepartementet till medicinalrådet
Björck i medicinalstyrelsen.
Men här föreligger ett mycket egendomligt
förhållande, som jag måste anse
vara anmärkningsvärt. Det är mycket
riktigt på det sättet, att statsrådet genom
en tjänsteman i departementet
gjorde en förfrågan hos medicinalstyrelsen,
hur den ställde sig till detta förslag,
och fick en underhandsskrivelse
som svar. Det var icke något officiell
remiss. Det lämnades ett svar, där vederbörande
medicinalråd räknade upp
ett antal personer som hörts och lämnat
remissen utan erinran. I remissen
framhålles önskvärdheten av att Hätts -

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

psykiatriska föreningens ordförande
också skall höras. Vederbörande medicinalråd
säger, att denne icke haft något
att erinra. Sedan har emellertid
denne överläkare tillställt konstitutionsutskottet,
när det hade denna fråga till
behandling, en skrivelse, vari han bestämt
förnekade, att över huvud taget
någon som helst fråga riktats till honom.
Svaret från medicinalstyrelsen
blev därför missvisande. Det är naturligtvis
en sak, som statsrådet icke på
något sätt kan rå för. Jag måste dock
framhålla, att han nog lämnat oriktiga
upplysningar. Den närmare anledningen
är för mig fullkomligt obekant men
hänger tydligen samman med detta
egendomliga förfarande.

Jag kommer så till frågan om de
praktiska konsekvenserna av de av
Kung], Maj:t vidtagna åtgärderna. Jag
har tidigare vidrört denna sak. Jag har
sagt, att medan man kanske förkortar
kön av häktade och gör det lättare att
undersöka dem växer kön av de på fri
fot varande. Jag har tillåtit mig påpeka,
att särskilt i de stora städerna Stockholm
och Göteborg är en sådan förlängning
av väntetiden ganska allvarlig.
Det är nämligen så att häktningsförfarandet
där numera icke tillämpas
i samma utsträckning som tidigare. Det
är besvärliga, asociala element som ställas
i denna ko. Jag tänker bl. a. på en
rad sedlighetsförbrytare, som ingalunda
upphöra med sin osedliga verksamhet
under denna tid. Det är även en del
andra oroliga element, psykopater och
andra individer, som se framåt mot det
slutliga lagförandet men under denna
långa väntetid i sin bristande balans
kunna vidtaga åtgärder eller utföra
handlingar, som strida mot lag. Detta är
en ganska besvärlig historia.

Förhållandena äro särskilt svåra i
Stockholm. Efter vad jag hörde häromdagen
har man även från medicinalstyrelsens
sida beaktat detta och tänkt sig,
att man skulle åtminstone tills vidare
få dispens från denna åtgärd. Jag skulle

vilja sluta denna del av min framställning
med att rikta en hemställan till
justitieministern, att han icke reser alltför
stora hinder i vägen, i varje fall
när det gäller de större samhällena såsom
Stockholm och Göteborg. Jag tror
att det skulle vara mycket tacknämligt,
om man där sluppe följa den bestämmelse,
som enligt vad jag vill minnas
innebär, att på en frifoting skall det
undersökas två häktade. Jag tror att
det är mycket angeläget att man i de
allra största städerna kan få slippa utföra
de nyligen ålagda uppgifterna.

Jag tackar emellertid statsrådet för
hans flera gånger upprepade försäkran,
att denna åtgärd är av bestämt tillfällig
karaktär och enligt hans mening endast
avsedd att avhjälpa ett tillfälligt
nödläge.

Statsrådet påtalade, att i någon tidning
sagts, att man får vänta i åratal
på att bli undersökt. Han menade att
detta vore överord. Om man tar det generellt
är det naturligtvis överord. Men
jag vill upplysa, att väntetiden kan bli
anmärkningsvärt lång. Jag hörde från
psykiatriska sjukhuset häromdagen berättas
om en man, som begått en brottslig
handling 1946 eller 1947. I början
av 1948 sattes undersökningen i gång,
och först i dagarna har vederbörande
läkare blivit klar med sin undersökning.
Från en rättspsykiatrisk station
i landsorten har det meddelats, att det
finnes en väntetid ända sedan sistlidne
oktober månad. Man kanske skulle kunna
moderera omdömet till att tala om
att väntetiden blir halvårslång, när det
gäller dessa fortfarande på fri fot varande.

Jag kommer nu till de andra åtgärder
som statsrådet talat om. När han talar
om lönerna är jag alldeles överens med
honom i den punkten. Jag tror att det
är alldeles riktigt som han säger, att
lönefrågan icke kan lösas isolerad enbart
för dessa läkare. Den måste ses i
sammanhang med de psykiatriska sinnessjukläkarna
över huvud taget. Jag

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

uttalar ännu en gång det önskemålet,
som för resten riksdagen gjort till sitt,
att det snart skall bli möjligt att lösa
denna mycket besvärliga lönefråga. 1
fråga om bostäderna tror jag att den
utväg, som jag påpekat, nämligen att
hyresersättningen för överläkare vid
sinnessjukhusen skulle kunna tillfälligt
justeras, är den riktiga.

Jag vill emellertid framhålla två saker
som äro av betydelse. Det ena är
att man får tillfredsställande utbildningsplatser
vid dessa stationer genom
undersökningsavdelningar, så att man
på det sättet kan sörja för en nyrekrytering.
Det är nämligen så, att dessa
läkare utgöra en ganska liten kår. Det
har från deras sida framhållits, att de
äro så pass otillfredsställda med de nuvarande
förhållandena, att många av
dem fundera på att söka sig ifrån detta
speciella arbete till andra arbetsuppgifter,
något som med nuvarande läkarbrist
icke bör vara särskilt svårt. Då
kåren är mycket liten, förstår var och en
att om bara några stycken, kanske tre
eller fyra, säga upp sina platser, så
blir läget ännu mera katastrofalt.

Den inventering, som på statsrådets
initiativ företagits rörande en hel del
nya hjälpmedel åt dessa psykiatrer, är
att hälsa med den största tillfredsställelse.
Jag vet icke om någon uppmaning
till en sådan inventering gått ut
till så många av våra läkare. Det vore
önskvärt att så skedde. Det vore lämpligt,
om alla läkare finge komma in
med sina önskemål och om de kunde
vinna tillmötesgående. Det gäller både
de personella resurserna och de tekniska
resurserna. Det är oerhört viktigt,
att läkarna få tillräckligt med utbildade
assistenter till förfogande. Det
komme att underlätta deras arbete i
mycket hög grad.

Till sist skall jag på ännu en punkt
instämma med herr statsrådet och understryka
vad han sagt. Det som han
här kommer med är visst icke några
nya synpunkter, utan det har framförts

vid olika tillfällen och i olika sammanhang.
Det gäller att man skulle i någon
mån kunna förkorta de nu mycket vidlyftiga
utlåtandena. Jag vill i detta sammanhang
säga vad statsrådet också
framhållit, att det finnes en orsak till
att utlåtandena bli så långa som de
äro: det är den obligatoriska centrala
granskningen av samtliga utlåtanden,
vare sig domstolarna begärt det eller
ej. Det blir nödvändigt för medicinalstyrelsen,
som företar granskningen, att
få en så fullständig bild som möjligt, då
den icke får se vederbörande undersökte
utan skall döma efter papperen.
För att kunna göra en objektiv och tillförlitlig
granskning måste den ha en
så noggrann undersökning som möjligt.
Detta är den främsta anledningen till
att dessa utlåtanden bli mycket långa.
Jag tror dock, att det är möjligt att
högst väsentligt skära ner utlåtandenas
omfattning. Det skulle innebära, att den
obligatoriska granskningen skulle försvinna.
Numera ha vi ju ett antal särskilt
kvalificerade läkare, och man tycker
då, att den högsta medicinska auktoriteten
skulle kunna lita på dem. F.n
viss granskning under en övergångstid
är naturligtvis tänkbar, särskilt i mera
tveksamma fall. Och i sådana fall då
domstolen icke är nöjd med ett utlåtande
bör den kunna begära en ytterligare
utredning av medicinalstyrelsen, som
då kanske kan inhämta nödiga uppgifter
av läkaren.

Jag tror att det engelska systemet
skulle vara möjligt att genomföra. Där
skrives utlåtandet bara på en eller två
sidor. Där iiro emellertid dessa utlåtanden
enbart avsedda för domstolarna,
och det förekommer ej någon central
granskning. Jag tror att vi äro inne på
en riktig väg, om vi göra en utredning
om detta. .lag kan försäkra statsrådet,
att många rättspsykiatrer äro utomordentligt
intresserade av att en sådan
undersökning kommer till stånd. Jag
hoppas, att statsrådet skall kunna sätta
i gång den så snart som möjligt, då han

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. avveckling av vid domstolarna inskrivna godmanskap
för små arvslotter.

till sitt förfogande fått de lämpliga och
intresserade krafter som kunna stå till
buds.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15.

Svar på interpellation ang. avveckling av
vid domstolarna inskrivna godmanskap
för små arvslotter.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Onsjö frågat, om jag observerat
att det vid domstolarna finnes
inskrivna en hel del godmanskap, avseende
arvslotter som äro så små att
de sakna betydelse för de bortavarande
arvingarna, och vidare om jag vill
vidtaga åtgärder som göra det möjligt
att dessa godmanskap på ett enkelt och
praktiskt sätt kunna avvecklas.

Till en början torde jag få i korthet
redogöra för lagbestämmelserna på området.
Enligt dessa skall, om vid dödsfall
en känd arvinge vistas på okänd
ort, domstolen förordna god man för
denne arvinge. Detsamma gäller då
arvinge är okänd, antingen på det sättet
att man över huvud taget inte vet
om någon sådan arvinge finns eller sålunda
att man blott saknar uppgift om
arvingens namn och vistelseort. Skälet
till att man förordnar en god man
är naturligtvis att den saknade eller
okände arvingen icke är i stånd att
själv bevaka sin rätt i dödsboet och
förvalta sin lott däri. Gode mannens
uppdrag begränsar sig alltså till att i
dessa hänseenden företräda den saknade
eller okände, så länge denne icke
kan göra det själv. Kommer han till
rätta, så att gode mannen kan redovisa
sitt uppdrag, skall detta avslutas
och gode mannen entledigas.

Gode mannens uppdrag kan emellertid
komma att upphöra även därigenom
att det icke längre finns någon
rätt att bevaka. Jag bortser härvid
från de självklara fallen, då det icke
blir någon behållning i boet eller i
varje fall den saknade eller okände
icke får någon arvslott. Ej heller behöver
jag närmare ingå på det av interpellanten
berörda fallet, då saknad
arvinge dödförklaras; det är ju uppenbart
att, allteftersom han presumeras
ha avlidit före eller efter arvlåtare,
hans arvslott tillfaller antingen dennes
övriga arvingar eller hans egna arvingar.
Och då är ju gode mannens uppdrag
slutfört.

Av större praktisk betydelse äro reglerna
om preskription av arv. Då känd
arvinge är på okänd ort eller arvinge
är okänd, utfärdar domstolen en kungörelse
om arvfallet, som införes i
Post- och inrikes tidningar. Därefter
har arvingen en tid av fem år på sig
för att göra anspråk på arvet. Om kungörelse
icke skett, gäller i varje fall en
yttersta preskriptionstid av tio år från
dödsfallet. Arvinge som icke gör anspråk
på sitt arv inom den tid som gäller
i varje särskilt fall förlorar sin
rätt. Arvet tillfaller då övriga arvingar.
Då arvsrätten sålunda preskriberats,
upphör också gode mannens uppdrag.
Genom reglerna om arvspreskription
är således sörjt för att godmanskap i
nu avsedda fall icke blir en förvaltning
för en obestämd framtid.

I den mån interpellanten avser godmanskap
som följa äldre lagbestämmelser,
vill jag framhålla följande. Även
i äldre ärvdabalken, vilken var tilllämplig
före 1928 års lagstiftning om
arv, funnos regler om arvspreskription.
Dessa voro väl icke så enkla och
klara som de nu gällande. Särskilt må
framhållas att det icke fanns någon
motsvarighet till den generella regeln
om en yttersta preskriptionstid, efter
vilken det under alla förhållanden står

Måndagen den

Svar på interpellation ang. avveckling av

för små arvslotter.

klart att varje arvsanspråk är uteslutet.
Även de äldre reglerna byggde
emellertid på principen att ett anspråk
icke borde få stå öppet hur länge som
helst. För det praktiskt viktiga fallet,
då känd inländsk arvinge vistades på
okänd ort, stadgades sålunda att kungörelse
skulle utfärdas och att en preskriptionstid
av tio år skulle löpa från
kungörelsen.

Det är självfallet icke möjligt att,
utan att taga närmare kännedom om
varje särskilt fall, klargöra varför, såsom
interpellanten påstår, vissa äldre
godmanskap icke kunnat avvecklas.
Helt osannolikt är det väl icke att en
bristande kännedom om lagreglerna
kunnat medverka till att äldre god,
manskap kvarstå, eller också kan man
ha velat visa den saknade arvingen
större hänsyn än lagen gör. Vad skälet
än må vara, böra dessa gamla uppdrag
icke kvarstå hur länge som helst.
Tillämpliga lagbestämmelser torde i
regel bereda tillräckliga möjligheter för
en avveckling, och om gode mannen
icke själv förstår sig på att genomföra
denna, bör han kunna hjälpas till rätta
av överförmyndarna, förmynderskapsdomstolarna
och i förekommande fall
av landsfiskalerna, som ha övertagit de
gamla kronofogdarnas skyldighet att
bevaka kronans rätt till danaarv.

Vidare yttrade

Herr ONSJö: Herr talman! Jag skall
be att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

Svaret har kanske inte givit mig så
värst mycket utöver vad jag kunnat
läsa mig till av författningarna. Att
jag väckt min interpellation har berott
därpå, att jag vet att det råder oklarhet
på området. En hel del godemanskap
redovisas år från år utan att man
vet, hur man skall få slut på dem. I
många fall beror detta, som herr stats -

30 maj 1949. Nr 23.

vid domstolarna inskrivna godmanskap

rådet säger, på okunnighet om lagreglerna.
I sådana fall skulle man kanske
kunna tänka sig, att det gåves några
anvisningar om hur man skall förfara,
överförmyndarna på landsbygden äro
nämligen vanligtvis inte juridiskt kunniga,
och jag tror att det kunde vara
av värde för dem att få någon ledning.
Men jag tror inte, att det hela beror
bara därpå. Teoretiskt går det nog,
som statsrådet säger, att ordna saken,
men i praktiken blir det annorlunda.
Beträffande de arvslotter och godemanskap,
som tillkommit efter 1928, ter sig
frågan enkel nog tack vare preskriptionstiden
på fem, respektive tio år, då
ju en arvslott kan överlämnas så där
tämligen utan vidare till de andra arvtagarna.
Men när det gäller så små
belopp, som det härvidlag kan bli fråga
om, och där preskriptionstiden är ute,
kan det hända att arvslotten inte ens
räcker till att betala kostnaderna för
att det skall bli klarlagt, vem som är
behörig att få de pengar, som äro kvar.
Då undrar man ju, om det inte skulle
kunna finnas något enklare sätt att hedersamt
få slut på det hela.

Mig personligen intressera mest, inte
de fall som inträffat efter 1928, utan
de som ligga längre tillbaka i tiden.
Jag blev själv överförmyndare 1928
och övertog då en hel del godemanskap,
som voro inskrivna till och med
så långt tillbaka i tiden som i början
på 1900-talet. Jag tvivlar ingalunda på
att det inte skulle kunna gå att avveckla
dem, men det rör sig härvidlag
om så obetydliga belopp att man, som
sagt, måste ta sig en funderare på om
inte det hela skulle kunna ordnas på
ett enklare sätt. Detta har gjort att jag
velat fästa uppmärksamhet på frågan,
och jag får väl återkomma en annan
gång och se, om det inte går att göra
något åt den. I praktiken ter sig frågan
om dessa småbelopp som sagt litet
annorlunda än den gör rent teoretiskt.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

§ 16.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för åtgärder, som vidtagits för att öka
flygsäkerheten inom flygvapnet.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I en
med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Andersson
i Ronneby frågat, om jag är beredd
att lämna riksdagen en redogörelse för
de åtgärder, som ha vidtagits för att
öka flygsäkerheten inom flygvapnet,
och vilka ytterligare åtgärder som avses
skola vidtagas med anledning av
innevarande år timade olyckor inom
flygvapnet.

Mot bakgrunden av de många olyckor,
som i år drabbat vårt flygvapen,
är det naturligt att man liksom interpellanten
frågar, om verkligen allt
gjorts för att minska olycksriskerna.
Innan jag går närmare in på denna
fråga, vill jag i korthet redogöra för
olycksfrekvensens utveckling inom
flygvapnet. Jag utgår härvid från den
inom flygvapnet förda haveristatistiken.
Denna visar, att haverifrekvensen
i relation till antalet flygtimmar under
senare år undergått en stadig minskning.
Medan antalet totalhaverier per
100 000 flygtimmar år 1941 uppgick
till 59, utgjorde motsvarande antal uniler
år 1948 endast 27. Antalet haverier
av mindre omfattning har minskats
ännu mera: från 329 till 109. Antalet
förolyckade, fortfarande per 100 000
flygtimmar, har minskats från 56 till
18. Att antalet förolyckade har gått
ned förhållandevis mer än antalet haverier
beror på att flygvapnet alltmer
övergått till ensitsiga jaktplan.

Den gynnsamma utveckling, som haverifrekvensen
under senare år undergått,
innebär givetvis icke att antalet
olyckor icke ibland kan tillfälligtvis
öka. Så har bland annat varit förhållandet
under första kvartalet i år. Antalet
totalhaverier per 100 000 flygtimmar
var då 69, medan motsvarande

siffror för samma kvartal under de två
närmast föregående åren voro 54 respektive
60. På grund av att haverierna
i år i flera fall omfattat flygplan med
flera mans besättning har antalet omkomna
ökats förhållandevis mer: från

11 år 1947 till 19 i år.

Erfarenheten har visat, att flyghaverierna
komma periodvis. Detta är till
en viss grad naturligt, då med ökad
flygfrekvens följer ökat antal haverier
och flygfrekvensen varierar något under
året, med höjdpunkter i augusti
och februari—mars. Detta räcker dock
icke som förklaring till de serier av
haverier, som stundom förekomma.
Denna slumpvisa koncentration av haverier
ger stundom intryck av att
frekvensen är större än den verkligen
är, då antalet slås ut över hela året.

Strävan är att undvika sådana haverier
som det ligger i mänsklig makt att
undvika. En första förutsättning härvid
är en noggrann orsaksanalys vid
varje olyckshändelse. Denna sker efter
ingående undersökningar förrättade
av flygvapnets haverikommission
förstärkt med den sakkunskap som behövs
i de olika fallen. Undersökningens
resultat kan föranleda tekniska
ändringar på flygplan eller nya anvisningar
för materielens handhavande i
luften och på marken. Om tjänsteförsummelse
kan ifrågasättas, hänskjutes
målet till domstol.

Enligt föreliggande statistik föranledas
i genomsnitt icke mindre än 68
procent av haverierna av fel från personalens
sida. 20 procent äro hänförliga
till materielfel, medan orsakerna i

12 procent av fallen icke kunnat utrönas.

Det är sålunda tydligt, att den
mänskliga faktorn dominerar som haveriorsak.
Denna haveriorsak kan aldrig
helt elimineras, men genom fullgod
utbildning och betryggande säkerhetsbestämmelser
söker man att i görligaste
mån minska personalfelen.

Under flygvapnets uppbyggnadsperiod
ha vissa svårigheter förelegat att

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. redogörelse för åtgärder, som vidtagits för att öka flygsäkerheten
inom flygvapnet.

för flygövningarnas direkta ledning
disponera tillräckligt erfaren personal.
Allteftersom organisationen stadgar sig,
minska dock dessa svårigheter, och
man borde därför ha anledning räkna
med att haverifrekvensen även i framtiden
kan visa en nedåtgående tendens.
Denna tendens motverkas dock av
övergången till snabbare och mera
komplicerade flygplan, som ställa högre
krav såväl på den flygande personalen
och dess ledning som på markpersonal
och flygfält m. in. Vilken faktor
som på längre sikt kommer att
väga över kan icke nu med visshet avgöras.
Inom flygvapnet anser man
dock sannolikt, att en ytterligare
minskning av haverifrekvensen skall
vara möjlig, ehuru minskningen antages
komma att ske i långsammare takt
än under de senaste åren.

En avsevärd förbättring har de senaste
åren inträtt i fråga om haverier
på grund av indisciplinär flygning.
Under år 1948 inträffade sålunda endast
två haverier, varav ett svårare, av
denna anledning.

Ett relativt stort antal totalhaverier
föranledes av kollisioner. I år ha sålunda
icke mindre än 7 kollisioner inträffat.
Olyckorna ha som regel inträffat
under stridsövningar i hög fart, och
förarna synas härvid stundom ha i sin
ambition drivit övningen alltför långt
eller icke varit tillräckligt uppmärksamma.

Det är helt naturligt att den ökning
av antalet jaktförband, som skett inom
flygvapnet, innebär mera övning i luftstrid
och större risk för kollisioner.
Det gäller att avväga övningarna med
hänsyn till att de skola vara realistiska
utan att onödiga risker tagas. Dessa förhållanden
komma att ägnas särskild
uppmärksamhet, och chefen för flygvapnet
har igångsatt en siirskild utredning
för att klarlägga olycksanledningarna.
I avvaktan på resultatet av denna

utredning ha inskränkningar i luftstrid
i större förband samt vid andra större
övningar anbefallts i den mån utbildningsmålet
icke kräver detta. Så skedde
t. ex. vid flygvapenövningen i april.

Vidare har för flottiljcheferna ånyo
understrukits vikten av att kontrollera
flygövningarna i luften samt förberedelserna
på marken före flygning. I anvisningarna
för flygövningarna skall
sålunda särskilt för flygplansbesättningarna
inskärpas att de måste inrikta uppmärksamheten
på de övriga flygplanen
inom det egna förbandet eller dem som
eljest deltaga i övningen.

Med de höga hastigheter som nu förekomma
och de stora accelerationskrafter
som därvid utlösas måste den flygmedicinska
forskningen tillmätas allt
större betydelse, då det gäller att komma
till rätta med haverierna. Vid alltför
kraftigt uttagen sväng utsättes flygföraren
för »black out» eller »grey out»,
d. v. s. förlorar mer eller mindre synförmågan
eller t. o. m. utsättes för ett
kort moments svimning som han icke
kan undvika om han icke lärt sig att
vidtaga särskilda åtgärder. Även om så
är fallet, förefinnes risk för att hans
uppmärksamhet och reaktionsförmåga
nedsättas. Den flygmedicinska sakkunskapen
saknar för närvarande underlag
för att fullständigt kunna bedöma i vilken
omfattning detta sker samt hur lång
tid det dröjer innan uppmärksamhet
och reaktionsförmåga återgå till normala
värden. Oavsett accelerationspåkänningarna
är luftstrid eller flygning
med moderna krigsflygplan över huvud
taget tröttande, vilket i och för
sig kan medföra nedsättning av uppmärksamhet
och reaktionsförmåga.
Dessa förhållanden ha varit och komma
i fortsättningen att bli föremål för siirskild
uppmärksamhet.

Det föreligger ett starkt önskemål att
få klarhet beträffande accelerationskraftcrnas
inverkan på flygplansbesätt -

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för åtgärder, som vidtagits för att öka flygsäkerheten
inom flygvapnet.

ningarna samt motmedel häremot. Denna
upplysning kan icke erhållas med
mindre än att en människocentrifug anskaffas
för testning på detta område.
Medel härför ha äskats av flygmedicinska
nämnden men på grund av rådande
ekonomiska läge icke kunnat inrymmas
i den för nämnden anvisade anslagsramen.

Genom ett kontinuerligt samarbete
med de flygmedicinska fackmännen söker
man inom flygledningen bilda sig
en säkrare uppfattning om accelerationskrafternas
och andra flygmedicinska
faktorers inverkan på flygsäkerheten
i syfte att i tid kunna anpassa
flygutbildningen och flygövningarna efter
de krav, som den moderna flygmaterielen
ställer på den flygande personalen.

Jag har redan tidigare inför riksdagen
givit uttryck åt den uppfattningen,
att den personal, som närmast har ansvaret
för utbildningen inom flygvapnet
och för flygsäkerheten, väl känner
sitt ansvar och söker göra vad i mänsklig
förmåga står för att nedbringa
olycksfrekvensen. Det är att hoppas,
att den förstärkning av flvgledningen
med en särskild inspektör för flygsäkerhetstjänsten
och en undersökningsläkare
med fullständig flygutbildning,
som med stöd av 1948 års riksdags beslut
nyligen kunnat genomföras, skall
ytterligare förbättra flygledningens möjligheter
att hålla nere haverierna på så
låg nivå som möjligt.

Då de åtgärder, som inom flygledningen
vidtagits i anledning av den
stora olycksfrekvensen i år, synts mig
väl avvägda, har jag icke ansett erforderligt
att själv vidtaga några särskilda
åtgärder.

Härpå yttrade

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet få

framföra mitt tack för det svar jag erhållit
på min interpellation.

I en utförlig redogörelse har herr
statsrådet visat, att haveriernas antal
stadigt minskat i relation till antalet
flygtimmar. Denna utveckling måste
betecknas såsom glädjande, även om
förhållandena naturligtvis aldrig bli
fullt tillfredsställande. Anledningen till
min interpellation har varit den anhopning
av kollisionsolyckor, som ägt
rum i det att under en tidrymd av två
månader 12 flygplan totalhavererat och
19 flygare förolyckats. Alla inse, att
utbildningen av stridsflygare inte kan
göras helt riskfri, men lekmannen har,
med rätt eller orätt, en ganska bestämd
uppfattning därom, att större risker vid
övningar i fredstid inte böra tagas än
att rimlig säkerhet mot kollisionsolyckor
ernås. Att flyghaverierna komma
periodvis betecknas i svaret som
till en viss grad naturligt, då flygfrekvensen
varierar något under året. Jag
tror inte att flygvapnet i det avseendet
intar någon särställning. Inom alla
verksamhetsområden, där olycksriskerna
äro större än vanligt, kan man konstatera
samma tendens. Förhållandet
kan måhända förklaras så, att under
perioder, då allt går bra, invaggas man
i säkerhet, tar större risker och gör
säkerhetsmarginalen mindre än som
tillrådligt är. Det förhållandet att 68
procent av olyckorna tillskrivas fel
från personalens sida torde i viss mån
bestyrka riktigheten i denna tankegång.

I svare.t redovisas en påtaglig förbättring
i fråga om de indisciplinära
flygningarna, så långt detta nu låter
sig kontrolleras; men även den djärvhet
och över ambition, som sätta säkerheten
i efterhand, böra räknas till indisciplinär
flygning. Flygledningen har
säkerligen också inte utan anledning
återkommit och påtalat nödvändigheten
av att säkerhetsmarginalerna inte överskridas.
Olyckorna ha inte heller drab -

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

bat oerfarna flygare utan väl utbildat
folk, och överambition kan därför ha
varit en bidragande orsak. Självfallet
är jag införstådd med att de numera
höga hastigheterna starkt medverka till
att öka riskerna för kollisioner. Hastighetens
inverkan på den mänskliga
reaktionsförmågan är ett allvarligt problem,
som flygledningen har att brottas
med. Den förstärkning av flygledningen
med en flygsäkerhetsinspektör och en
undersökningsläkare med flygutbildning,
som nu skett, måste därför hälsas
med tillfredsställelse. Det bör därigenom
bli möjligt att få en säkrare uppfattning
om accelerationskrafternas och
andra flygmedicinska faktorers inverkan
på flygsäkerheten. Jag tror det var
klokt av flygledningen att draga konsekvenserna
av den allmänna osäkerhet,
som råder inom detta område, och
meddela speciella säkerhetsföreskrifter
för den stora flygvapenövningen i april,
då över 300 plan deltogo utan att några
olyckor inträffade. Flygarna tillätos
därvid icke att anfalla i större antal
utan endast två och två, varvid kollisionsriskerna
praktiskt taget bortföllo.
Vid den avvägning mellan flygsäkerhet
och stridsduglighet, som alltid måste
göras, äro vi nog som lekmän beredda
att offra något av effektiviteten på flygsäkerhetens
altare, i synnerhet under
fredstid, hellre än att förbruka flygare
och flygplan i den hastiga takt, som
skedde under den senaste olycksperioden.

Jag förstår att statsrådet vill avvakta
resultatet av de åtgärder, som nu vidtagits
inom flygledningen, innan andra
åtgärder övervägas, och jag förutsätter
att herr statsrådet med uppmärksamhet
följer utvecklingen och tager de initiativ,
vartill utvecklingen kan föranleda.

Jag tackar än en gång för svaret och
hoppas, att de däri redovisade åtgärderna
skola leda till ett minskat antal
olyckor för vårt flygvapen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17.

Svar på interpellation ang. tillskapande
av ett prognosinstitut för den intellektuella
arbetsmarknaden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet ANDERSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har ledamoten herr
Håstad till statsrådet och chefen för
socialdepartementet riktat följande
fråga:

Avser statsrådet — och i så fall när
— att framlägga förslag till förverkligande
av det av studentsociala utredningen
föreslagna prognosinstitutet för
intellektuell arbetskraft eller andra förslag
— och i så fall vilka —- för tillgodoseende
av samma syfte?

Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom är
förhindrad närvara, får jag i hans ställe
lämna följande svar.

Under förberedelserna för tillkallandet
av de sakkunniga, som inom socialdepartementet
skola biträda med utredning
rörande behovet av arbetskraft
inom statlig och kommunal verksamhet
in. m., aktualiserades även frågan om
arbetsmarknadsprognoser. Med anledning
härav har studentsociala utredningens
förslag innevarande år överlämnats
till socialdepartementet. Avsikten
är att för nästkommande riksdag
framlägga förslag om sådan personell
förstärkning av arbetsmarknadsstyrelsen,
att en prognostisk verksamhet av
det slag intcrpellanten efterlyser kan
komma till stånd.

Vidare yttrade

Herr HÅSTAD: Herr talman! .lag ber
att få frambära mitt tack till herr statsrådet.
Jag tackar både för att jag har
fått ett svar, trots att min interpellation
kom i sista stund, och för svarets innehåll.
.lag är särskilt tillfredsställd med
att tillkallandet av en utredning om behovet
av arbetskraft inom statlig och

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på intepellation i anledning av de statistiska uppgifter, som bostadsstyrelsen

infordrar angående bostadsbyggandet i kommunerna.

kommunal verksamhet inte har tagits
till förevändning för ett uppskov med
igångsättandet av en prognosverksamhet.
Jag är övertygad om att denna
kontinuerliga prognosverksamhet, om
vilken vi alltså ha att emotse ett förslag
till nästa års riksdag, är alldeles nödvändig
i och för sig med hänsyn till
behovet av yrkesvägledning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 18.

Svar på interpellation i anledning av de
statistiska uppgifter, som bostadsstyrelsen
infordrar angående bostadsbyggandet
i kommunerna.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr statsrådet ANDERSSON, som anförde:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Larsson i Luttra till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
riktat följande frågor:

Anser statsrådet att den omfattande
statistik, som kungl. bostadsstyrelsen
beslutat, är nödvändig för att bostadsorganen
skola kunna lösa sina uppgifter
på ett tillfredsställande sätt och,
om så är fallet, är statsrådet i tillfälle
att närmare motivera detta?

Anser statsrådet att denna utökning
av statistiken står i god samklang med
de krav på förenklingar i administrationen,
som framförts i många olika
sammanhang?

Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom är
förhindrad närvara, får jag i hans ställe
lämna följande svar.

Uppgifter om bostadsbyggandet ha
intill utgången av år 1948 inhämtats av
såväl socialstyrelsen som bostadsstyrelsen
(tidigare byggnadslånebyrån).
Uppgifterna till socialstyrelsen avsågo
områden, där skyldighet att söka byggnadslov
föreligger, inom ca 1 000 kom -

muner. De lämnades i regel en gång om
året, dock för ca 150 orter kvartalsvis.
Från ca 250 orter lämnades därjämte
månatliga uppgifter till bostadsstyrelsen.
För den egentliga landsbygden erhöllos
under denna tid inga löpande
uppgifter.

Den fr. o. m. den 1 januari i år genomförda
omläggningen av bostadsbyggnadsstatistiken
innebär att socialstyrelsens
och bostadsstyrelsens statistik
sammanslagits och helt övertagits
av bostadsstyrelsen. Omläggningen
innebär vidare att statistiken utvidgats
till att avse även den egentliga landsbygden.

Den verkställda sammanslagningen
av socialstyrelsens och bostadsstyrelsens
statistik rörande bostadsbyggandet,
som står i linje med önskemål uttalade
av 1947 års riksdagsrevisorer,
har uppenbarligen medfört en rationalisering
av ifrågavarande statistik. Interpellanten
synes icke ha beaktat
detta, då han framhåller att förmedlingsorganen
belastats med synnerligen
betungande nya uppgifter. Man får en
felaktig föreställning om den utökning
som skett såvida man inte håller i
minne att byggnadsnämnderna, som
tidigare lämnade bostadsstatistiska
uppgifter till socialstyrelsen, i samband
med omläggningen befriats från denna
uppgift.

Det är emellertid riktigt att statistiken
utvidgats, då numera begäras uppgifter
också från rena landskommuner.
Avsikten med denna utvidgning har varit
att tillgodose ett länge känt behov
ur såväl bostadspolitiska som andra
synpunkter av fullständigare uppgifter
om bostadsbyggandet i hela landet.

Beträffande den närmare motiveringen
för den företagna utvidgningen får
jag ytterligare anföra följande.

Med hänsyn till bostadsbyggandets
stora roll såsom stabiliserande faktor
i näringslivet med därav följande betydelse
för den allmänna ekonomiska ut -

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

Svar på intepellation i anledning av de statistiska uppgifter, som bostadsstyrelsen

infordrar angående bostadsbyggandet i kommunerna.

vecklingen har det sedan länge ansetts
otillfredsställande, att uppgifter icke
kunnat erhållas om den årliga bostadsproduktionens
storlek på den egentliga
landsbygden. Särskilt konjunkturinstitutet
har i olika sammanhang haft anledning
understryka angelägenheten av
att dylika uppgifter kunde erhållas. Det
väsentligaste skälet för utvidgning av
statistiken till att avse även den egentliga
landsbygden har emellertid varit
att bostadspolitiken beträffande landsbygden
fr. o. in. den 1 juli 1948 i viktiga
hänseenden utbyggts. Det statliga
stödet till egnahemsbyggandet, som i
första hand är av betydelse för landsbygden,
har sålunda från nämnda tidpunkt
utvidgats och effektiviserats. Bostadspolitiska
organ i länen, länsbostadsnämnder,
ha inrättats. De ha till
huvuduppgift att svara för den statliga
lån- och bidragsgivningen på landsbygden.
Om dessa nämnder skola kunna på
ett riktigt sätt handha dem ålagda uppgifter
är det nödvändigt att de erhålla
fortlöpande, tillförlitliga uppgifter om
bostadsbyggandet och bostadsförbättringsverksamheten
inom landskommunerna.
Bostadsstatistiken kan icke begränsas
till att avse endast en del av
bostadsförbättringsverksamheten, bl. a.
därför att en rättvis fördelning av de
statliga lånen och bidragen mellan de
olika kommunerna förutsätter en överblick
över hela förbättringsverksamheten.
Utvidgningen av bostadsstatistiken
får sålunda i första hand betraktas såsom
ett led i strävandena att utvidga
och effektivisera de .statliga åtgärderna
för stöd åt bostadsförbättringsvcrksamheten
på den egentliga landsbygden.

Enligt vad jag inhämtat från bostadsstyrelsen
bar den företagna utvidgningen
av statistiken medfört en ökad användning
av blanketter. I samband med
omläggningen av statistiken bar emellertid
den tidigare blankettanvändningen
omprövats och vissa rationaliseringsåtgärder
vidtagits av styrelsen. Me -

dan före omläggningen uppgifter om
flera hus redovisats på en blankett, har
nu en särskild blankett funnits böra
lämnas för varje hus. Syftet härmed är
att uppnå en betydande besparing ur
bearbetningssynpunkt. överförandet av
uppgifterna till hålkort kommer nämligen
härigenom att väsentligt underlättas.
Sålunda inbesparas bl. a. ett
tidsödande kodifieringsarbete. Ifyllandet
av blanketterna torde vidare ha avsevärt
underlättats genom det system
av kryssrutor, vilket i sin tur möjliggjorts
genom nyss nämnda redovisningsförfarande.

Interpellanten har framhållit, att insamlandet
av de för statistiken erforderliga
uppgifterna torde komma att
medföra besvär för kommunerna. Enligt
vad bostadsstyrelsen upplyst torde
för flertalet landskommuner det antal
hus, för vilka uppgifter skola lämnas,
icke komma att överstiga 10 per år.
Därtill kommer att uppgiftslämnandet
uppdelats på vart och ett av de fyra
kvartalen. Det kan därför icke på allvar
hävdas, att lämnandet av uppgifter för
varje kommun för sig skulle komma att
bli alltför betungande. För kommuner
med mera omfattande byggnadsverksamhet
kan visserligen antalet blanketter
bli ganska betydande. Dylika kommuner
måste emellertid förutsättas
själva för sin planering av bostadsförsörjningen
vara intresserade av att på
ett ändamålsenligt sätt sammanställa
uppgifter om byggnadsverksamheten;
så sker också i åtskilliga kommuner sedan
lång tid tillbaka.

Bostadsstyrelsen har av naturliga skäl
ännu icke fått eu klar uppfattning om
bur kommunerna se på detta uppgiftslämnande.
Stöd saknas i varje fall ännu
för interpellantens uppfattning att insamlandet
av uppgifterna kan förväntas
medföra betydande besvär för förmedlingsorganen.
Enligt vad styrelsen
uppgivit har emellertid i enstaka kommuner
viss olust framkallats av det även

Andra kammarens protokoll 1949. Nr 23.

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på intepellation i anledning av de statistiska uppgifter, som bostadsstyrelsen

infordrar angående bostadsbyggandet i kommunerna.

av interpellanten berörda förhållandet,
att uppgifter skola lämnas jämväl om
byggnadsarbeten som olovligen utföras
utan byggnadstillstånd. Denna olust
torde bero därpå, att man förutsatt att
dessa uppgifter komma att föranleda
åtgärder mot vederbörande byggherrar,
i förhållande till vilka alltså förmedlingsorganen
skulle komma att framstå
som angivare. Denna tolkning bygger
emellertid på en missuppfattning. I enlighet
med statistisk praxis äro de begärda
uppgifterna icke avsedda att
komma till användning för annat än
rent statistiska ändamål. Ett utelämnande
av dessa uppgifter vore uppenbarligen
lika omotiverat, som om man
ur prisstatistik eller levnadskostnadsundersökningar
uteslöte uppgifter om
faktiska priser, därest dessa icke vore
lagliga.

Med det anförda har jag sökt ange
de huvudsakliga motiven för den omläggning
och utvidgning av bostadsbyggnadsstatistiken,
som verkställdes
den 1 januari i år. Enligt min mening
finnes icke anledning ifrågasätta behovet
av denna statistik. Jag förutsätter
emellertid att bostadsstyrelsen sedan
viss erfarenhet av denna statistik vunnits
prövar huruvida förenklingar kunna
vidtagas, varvid särskilt bör beaktas
möjligheterna att begränsa förmedlingsorganens
arbete med insamling av uppgifterna.
Då den företagna utvidgningen
av statistiken bl. a. syftar till att underlätta
handläggningen av låne- och
bidragsärenden avseende landsbygden
kan jag icke finna att utvidgningen strider
mot de krav på förenklingar i administrationen,
som framförts.

Härefter yttrade

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag ber att få framföra mitt tack till
statsrådet för det svar han här har
lämnat.

Det säges i svaret, att det bara har
varit en omläggning av den tidigare

statistiken, men det kan inte bestridas,
att det också har varit en väsentlig utökning.
Tidigare hämtade man uppgifter
från cirka 1 000 av landets kommuner,
men nu har man utvidgat det till
att omfatta samtliga, d. v. s. såvitt jag
kan erinra mig ungefär 2 500. Redan
detta innebär ju en väsentlig utökning,
men därtill kommer att man tidigare
samlade in uppgifterna bara en gång
om året utom från cirka 400 kommuner,
från vilka uppgifter samlades in oftare.

Vidare är det så, att antalet blanketter
har ökat väsentligt. Man får nu redovisa
varje åtgärd dels på en särskild
samlingsblankett och dels på en s. k.
husblankett. Jag kan inte finna det riktigt
vad man här säger, nämligen att
detta skulle stå i linje med det önskemål,
som 1947 års riksdagsrevisorer ha
uttalat om att man bör söka minska antalet
blanketter och förenkla statistiken.
Om det gör detta, tycker jag knappast
det framgår av vad statsrevisorerna ha
skrivit. Det skulle förvåna mig om statsrevisorerna
anse detta vara en bönhörelse
av det slag de ha väntat sig.

Det är uppenbart, som det säges i
svaret, att speciellt konjunkturinstitutet
kan vara intresserat av att få en
uppfattning om hela byggnadsverksamheten
i landet, men man kan resa i
varje fall ett par invändningar mot motiveringen.
Det förekommer inga värdeuppgifter
i denna statistik, och man
får alltså inte någon föreställning om
hur stor volym det gäller. Vidare omfattar
statistiken bara bostadsbyggande,
och den lämnar inga upplysningar
om all annan byggnadsverksamhet, den
må gälla ekonomibyggnader för jordbruket,
industribyggnader eller annat.
Statistiken blir därför till ganska liten
ledning för konjunkturinstitutet när det
skall bedöma omfattningen av byggnadsverksamheten.

Sedan har det sagts, att denna statistik
är nödvändig för att man skall
kunna åstadkomma en rättvis fördel -

Måndagen den 30 maj 1919.

Nr 23.

Svar på intepellation i anledning av de statistiska uppgifter, som bostadsstyrelsen

infordrar angående bostadsbyggandet i kommunerna.

ning av de statliga lånen och bidragen
mellan olika kommuner. Jag förstår
dock inte, hur denna statistik skall kunna
vara till ledning därvidlag. Tänker
man sig, att man skall lämna mindre bidrag
och lån till de kommuner, där bostadsförbättringsverksamheten
enligt
dessa rapporter är livlig, eller anser
man tvärtom, att bostäderna måste vara
särskilt dåliga i kommuner, där bostadsförbättringsverksamheten
är livlig
och att dessa kommuner därför behöva
mera bidrag och lån?

När man ser ytligt på saken tycker
man nog, att statistiken skall kunna ge
en viss ledning, men när man tränger
in i problemet finner man, att det är
tveksamt om en länsbostadsdirektör av
denna statistik skall kunna få någon
uppfattning om behovet i de olika kommunerna.
Det är väl så, att länsbostadsnämnderna
måste pröva inkommande
ansökningar efter omständigheterna i
varje särskilt fall. Det skulle vara intressant
att få veta, vad länsorganen
skulle säga om en länsbostadsdirektör,
som tittar i statistiken innan nämnden
beviljar eller avslår en ansökan. Jag
tror att länsbostadsdirektörerna, säga
vad man vill om dem, äro praktiska
karlar, som se på uppgifterna på ett
praktiskt sätt, och jag tror inte de ha
någon överdrivet stor respekt för dessa
statistiska uppgifter.

Sedan är det ytterligare en sak som
gör, att man är mycket tveksam, och
det är att dessa uppgifter måste bli
mycket bristfälliga. Det har man tydligen
också utgått ifrån, när man har
givit anvisningar om detta. Man menar,
att förmedlingsorganet får utnyttja alla
möjligheter för att införskaffa uppgifterna.
En del får man därigenom att
länsbostadsorganet skickar över kopior
av byggnadstillstånd och sådant, och
en del får man från t. ex. byggnadsnämnderna
i kommunerna, men i synnerhet
då det giiller mindre företag är
man hänvisad till att snappa upp vad
man händelsevis får reda på. Giiller det

en större kommun, är det inte så gott
för förmedlingsorganet att hålla reda
på vad som händer i fråga om anläggande
av vattenledning, avlopp, inrättande
av \v. c. o. s. v. Då det gäller
större företag går det naturligtvis lättare.
Det erfordras emellertid alltid ett
visst detektivarbete av förmedlingsorganet
för att man skall få dessa uppgifter
någorlunda tillförlitliga, och det
blir alltså helt beroende på vilken omsorg
förmedlingsorganet lägger ned på
detta om uppgifterna bli tillförlitliga
eller inte.

Jag har således inte funnit, att det
finns bärande skäl för den starka utvidgning
av statistiken, som här har
skett. Jag är på det klara med att det
kan vara av ett visst intresse att få veta,
hur det ligger till med byggnadsverksamheten,
men jag tror knappast att
det utgör ett tillräckligt starkt motiv för
allt det besvär och de kostnader, som
denna ökade statistik måste medföra.

För egen del skulle jag alltså närmast
önska, att man kunde åstadkomma
en förenkling. Jag tror inte att uppgifterna
ha något värde såsom vägledning
för en rättvis fördelning av lån
eller bidrag. Jag tror inte att uppgifterna
ha den noggrannhet som behövs
för att de skola ha något nämnvärt statistiskt
värde, och jag skulle därför
önska att man kunde åstadkomma i
varje fall den förenklingen, att man
kunde utesluta småkrafset, förbättringarna,
och inskränka sig till uppgifter
om t. ex. nybyggnader och ombyggnader
som äro ungefär likvärdiga med
nybyggnader.

Det kan också vara tveksamt, om det
är nödvändigt att införskaffa uppgifterna
löpande för varje kvartal. Man kunde
inskränka det till en gång om året.
Planläggningen av byggnadsverksamheten
sker ju på så lång sikt, att det är
tillräckligt om man vet, hur det ligger
till eu gång om året.

Härmed var överläggningen slutad.

100 Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

§ 19.

Svar på interpellation ang. utredning av
vissa förhållanden inom den kooperativa
bostadsbyggnads verksam heten.

Herr statsrådet ANDERSSON erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Under åberopande av uppgifter
i pressen om en tvist mellan vissa delägare
i en bostadsrättsförening och
HSB samt av interpellanten lämnade
uppgifter om formerna för bildande av
bostadsrättsförening och därmed sammanhängande
förhållanden har med
kammarens tillstånd herr Wedén ställt
statsrådet och chefen för socialdepartementet
följande fråga:

Är statsrådet villig att medverka till
en allsidig utredning av de förhållanden
inom bostadsbyggnadsverksamheten,
som stå i samband med de påtalade
omständigheterna, i syfte att få dessa
fullständigt klarlagda?

Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom
är förhindrad närvara, får jag i hans
ställe lämna följande svar.

Med utgångspunkt från bestämmelser
i kungörelsen om tertiärlån och tillläggslån
har bostadsstyrelsen föreskrivit
vissa allmänna villkor beträffande
företag, som i lånehänseende skola betraktas
som kooperativt organiserade
företag utan enskilt vinstsyfte. Genom
dessa föreskrifter har bland annat angivits
att vederbörande kommun i viss
utsträckning skall kontrollera företaget
såväl under tiden för uppförande av
husen som under själva lånetiden.
Dessa föreskrifter äro för närvarande,
med ledning av den erfarenhet som
gjorts, föremål för översyn inom bostadsstyrelsen.

Vad beträffar den av interpellanten
åberopade tvisten har bostadsstyrelsen
upplyst, att till styrelsen den 2 april
inkommit en skrivelse från Hyresgästföreningen
i Stockholm bostadsrättsförening
Arméfördelningen, vari hemställes
att styrelsen måtte åläggå HSB
att återbetala det belopp, som ut -

gör skillnaden mellan av byggnadslånebvrån
godkänd anskaffningskostnad
och den kostnad som bostadsrättsföreningen
haft för ifrågavarande fastighet.
Som stöd för framställningen
åberopas de villkor, som gälla för
överlåtelse av fastighet för vilken
statslån beviljats.

Inom bostadsstyrelsen har igångsatts
en undersökning av de i skrivelsen berörda
kostnadsfrågorna. Innan ställning
tages till frågan om en mera omfattande
utredning rörande formerna
för bildande av bostadsrättsföreningar
och rörande kontrollen från det allmännas
sida av kostnader o. d. torde
resultatet av styrelsens undersökning
böra avvaktas. Jag är alltså icke beredd
att nu taga initiativet till en undersökning
av den innebörd interpellanten
åsyftat.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Härpå yttrade:

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet Andersson få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.
Denna berörde, som statsrådet
redan har sagt, vissa förhållanden i
samband med bostadsrättsföreningars
övertagande av för dem uppförda fastigheter.
Jag åberopade i interpellationen
dels att medlemmar av en bostadsrättsförening
i Stockholm i en skrivelse
till bostadsstyrelsen gjort gällande,
att föreningen fått erlägga en högre
likvid till HSB för sin fastighet än den
av dåvarande bvggnadslånebyrån godkända
produktionskostnaden, och dels
det förhållandet, att en bostadsrättsförening
kan interimistiskt bildas av företrädare
för det företag, som ombesörjer
uppförandet av den för bostadsrättsföreningen
avsedda fastigheten. Då
avtal om övertagande av och likvid för
ett på så sätt uppfört hus kan träffas
mellan byggherren och den av honom
bildade interimsstyrelsen, framhöll jag

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23. 101

Svar på interpellation ang. utredning av vissa förhållanden inom den kooperativa

b ostad sbyggnads verksam heten.

vidare, att de slutliga bostadsrättsinnehavarna
under sådana omständigheter
icke syntes ha stora möjligheter att bevaka
sina intressen och kontrollera
kostnaderna för fastighetens uppförande.

Nu påpekar herr statsrådet, att bostadsstyrelsen
håller på att göra en undersökning
med anledning av den skrivelse,
som ovannämnda bostadsrättsförening
ingivit till styrelsen. Herr
statsrådet säger vidare, att han, innan
denna undersökning är avslutad och
man alltså kan bedöma resultatet av
densamma, icke är beredd att taga initiativet
till en mera omfattande utredning
beträffande formerna för bildande
av bostadsrättsföreningar och kontrollen
från det allmännas sida av kostnader
och dylikt. Jag har inhämtat en
del upplysningar om den berörda bostadsrättsföreningens
fall, och då jag
därav fått det intrycket, att detta inkluderar
de flesta av de omständigheter,
som jag önskat få en klarare belysning
av, är jag tillfredsställd med detta
svar i och för sig.

Sedan interpellationen framställdes
har jag emellertid fått kännedom om
några förhållanden, som jag då ej kände
till men som synas mig vara av så
pass stor vikt i detta sammanhang, att
jag vill tillåta mig att taga kammarens
tid i anspråk för att i korthet beröra
dem. Jag har således mottagit uppgifter,
som jag har grundad anledning tro vara
tillförlitliga, beträffande ytterligare ett
tiotal av HSB uppförda bostadsrättsfastigheter
på olika platser i landet,
som av bostadsrättsföreningarna betalats
med belopp överstigande av byggnadslånebyrån
godkänt värde. Jag har
vidare tagit del av ett par av de avtal,
som regelmässigt upprättas mellan av
HSB bildade bostadsrättsföreningar och
vederbörande moderförening och som
innehålla bestämmelser om likvid in. in.
för de fastigheter, som moderföreningen
uppfört åt dotterföreningarna.

När det gäller den bostadsrättsförening
i Stockholm, som beröres av bostadsstyrelsens
undersökning, har ifrågavarande
avtal för HSB i Stockholm
undertecknats av direktör Wallander
och ombudsman Bengtsson och för bostadsrättsföreningen,
alltså den andra
avtalsslutande parten, av herr Fritjof
Ekman och direktör Thufvesson, som
också äro högre tjänstemän i HSBorganisationen.
Av dessa voro alla
utom Thufvesson dessutom medlemmar
av interimsstyrelsen för denna bostadsrättsförening.
Jag har sett ett annat
exempel från HSB:s verksamhet, där
samma person omedelbart under den
paragraf i avtalet, där det säges att två
likalydande exemplar äro upprättade
och utväxlade, undertecknat såväl för
den ena avtalsslutande parten som för
den andra. Detta måste nog sägas vara
att driva nonchalansen när det gäller
det formellt riktiga väl långt.

Nu är jag naturligtvis medveten om
att bostadsrättsföreningar mycket ofta
bildas av bostadsproducerande företag
på det sätt, som jag inledningsvis beskrev,
och att detta i och för sig icke
strider mot gällande bestämmelser på
området. Jag vill emellertid påpeka,
att den nuvarande utformningen av hyresregleringen
och kontrollen över
kostnaderna för bostadshus synes lämna
större kryphål att, om jag så får uttrycka
mig, bygga dyrt för dem som
uppföra bostadsrättsföreningshus än för
dem som uppföra vanliga hyreshus.
Om en enskild man bygger ett hyreshus
och det visar sig, att den produktionskostnad,
som byggherren haft för
huset i form av likvider till entreprenörerna
m. in., överstiger den summa
bostadsstyrelsen vid sin värdering kommer
till. så bör det normalt icke vara
möjligt för en sådan byggherre att
täcka sig för skillnaden mellan bostadsstyrelsens
värde och den högre produktionskostnaden
genom att höja hyrorna
så alt de förränta även denna

102 Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. utredning av vissa förhållanden inom den kooperativa

bostadsbyggnadsverksam heten.

skillnad. Har han byggt dyrt, så får
han själv svara för konsekvenserna
därav och kan inte vältra över dem på
sina hyresgäster. När det gäller en bostadsrättsförening
är det ju föreningen
själv som står för bygget. Om därvid
dess entreprenörer eller, som i HSBfallen,
dess moderförening bygger dyrare
än bostadsstyrelsen vill godkänna,
så måste ju ändå föreningen, om icke
särskilda förbehåll finnas, erlägga
likvid i enlighet med de avtal, som
träffats med dess entreprenörer eller
dess moderförening. Om bostadsstyrelsen
eller hyresnämnderna i dylika fall
åsätta ett lägre värde än det pris föreningen
utfäst sig att betala, bli såvitt
jag kan förstå dessa värderingar delvis
ett slag i luften. De ha intet inflytande
på föreningsmedlemmarnas faktiska
bostadskostnader, utan dessa bestämmas
av den kostnad, som entreprenörer
eller moderförening betingat
sig. Detta gäller naturligtvis icke endast
bostadsrättsföreningar bildade av
HSB utan alla sådana. Att risker för
en onödigt dyr byggnation förekomma
även i HSB-fallen och att i dessa fall
riskerna förstärkas av den ensidighet
vid bestämmandet av produktionskostnaden
och kontrollen under byggtiden,
som ligger i systemet med interimsstyrelser,
synes mig uppenbart.

I själva verket har statens hyresråd
uppmärksammat de möjligheter som
finnas för att få täckning för höga
byggnadskostnader vid byggen för bostadsrättsförening.
För att fästa hyresnämndernas
uppmärksamhet på dessa
har hyresrådet utfärdat särskilda direktiv.
Då dessa direktiv ovanligt klart
åskådliggöra de risker, varom jag nyss
talade, skall jag tillåta mig att läsa upp
dem. Hyresrådet säger alltså:

»Liksom vid liyressättning i nybyggda
hus hyresregleringsmyndigheterna
tillse, att som anskaffningskostnad icke
godtages ett alltför högt belopp och att
således hyrorna icke på sådan grund

bli för höga, skola vid prövningen av
ekonomisk plan för en bostadsrättsförening
anskaffningskostnaderna och
avgifterna till föreningen granskas.

Om i sistnämnda fall hyresnämnden
med hänsyn till att anskaffningskostnaden
(produktionskostnaden) befunnits
vara alltför hög icke kan godkänna
de därpå beräknade avgifterna utan
bostadsrättsföreningen måste upprätta
en ny ekonomisk plan med lägre avgifter,
innebär emellertid detta icke i
och för sig någon garanti för att bostadsrättshavarna
också kunna få behålla
sina lägenheter utan att betala
mera än de sänkta avgifterna. Detta
sammanhänger därmed att föreningen
ju kan ha förbundit sig att erlägga det
för höga priset till den byggmästare,
som uppfört huset, och därmed ock är
tvungen att få in de högre avgifterna
för att kunna fullgöra sin förbindelse
till byggmästaren. — — — På grund
härav blir i själva verket produktionskostnaden
ensidigt bestämd av byggmästaren,
och någon effektiv kontroll
från samhällets sida kommer icke till
stånd. Särskilt framträder detta, om
byggmästaren exempelvis till överpris
överlåter den av honom uppförda
byggnaden på en av honom själv bildad
bostadsrättsförening, i vilken han
ensam äger bestämmanderätten, varefter
av föreningen uppburna avgifter
överlämnas till byggmästaren, som därigenom
får kontant betalning, motsvarande
överpriset.»

För att förhindra sådana transaktioner
har genom lagstiftning stadgats
förbud att utan hyresnämnds tillstånd
uppbära förskott på avgift eller annat
vederlag för bostadsrätt. Numera måste
alltså särskild ansökan lämnas till hyresnämnderna
för att få tillstånd att
uppbära likvider av sådant slag. Hyresrådet
har också utfärdat särskilda direktiv
för hur och när sådana tillstånd
böra beviljas. Hyresrådet säger att hyresnämnderna
böra pröva anskaff -

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

103

Svar på interpellation ang. utredning av vissa förhållanden inom den kooperativa

bostadsbyggnadsverksamheten.

ningskostnaders och finansieringsplaners
rimlighet och sundhet innan tillstånd
beviljas. Emellertid tillägger hyresrådet
på denna punkt:

»I detta hänseende intaga de större,
välkända bostadskooperativa organisationerna
och inom dessa bildade föreningar
i viss mån en särställning.
Från dessa torde regelmässigt komma
att ingivas tämligen utförliga kalkyler
beträffande anskaffningskostnader och
finansiering, i fråga om vilka det kan
förutsättas, att de uppgjorts med erforderlig
sakkunskap; i sådana fall synes
tillstånd till upptagande av förskott
kunna meddelas utan att någon
mera ingående prövning från nämndens
sida skett.»

Beträffande de flesta andra byggnadsföretag
än dessa välkända bostadskooperativa
organisationer böra, säger
hyresrådet, hyresnämnderna kräva, att
vederbörande bostadsrättsförening till
hyresnämnden överlämnar en förbindelse
från det företag, som skall bygga
åt föreningen, innebärande att detta
företag förbinder sig att till föreningen
återbetala den del av köpeskillingen
eller entreprenadsumman, som överstiger
den anskaffningskostnad, vilken
slutligen blir godkänd av hyresnämnden.
När det åter gäller de stora bostadskooperativa
organisationerna säger
hyresrådet: »Några särskilda villkor
torde i regel icke vara erforderliga
beträffande ovannämnda större bostadskooperativa
organisationer och
inom dessa bildade föreningar. Detta
sammanhänger därmed att anskaffningskostnaden
blir föremål för byggnadslånebyråns
(alltså nuvarande bostadsstyrelsens)
prövning och eventuellt
revision.»

Jag har velat anföra detta, herr talman,
därför att det så tydligt illustrerar,
att de förhållanden, som min interpellation
avsett att aktualisera, ha
en mera allmän räckvidd. I de fall jag
förut berört, där HSB byggt åt inom

denna organisation bildade föreningar,
har HSB genom interimsstyrelsesvstemet
haft den ensamma bestämmanderätten
och i dessa fall ha av föreningarna
uttagits högre likvider för byggnaderna
än det anskaffningsvärde, som
av dåvarande byggnadslånebyrån, alltså
nuvarande bostadsstyrelsen, fastställts.
Hyresnämnderna ha för sin del
i dessa fall godkänt ett högre anskaffningsvärde
än byggnadslånebyrån. Jag
skulle vilja ifrågasätta om detta icke
kan hänga samman med den undantagsställning,
som hyresrådet i de anvisningar,
som jag här delvis citerat,
givit HSB. I dessa anvisningar säges
ju tydligt ifrån, att en mera summarisk
granskning av anskaffningskostnader
och ekonomiska planer kan godkännas,
när det gäller möjligheterna att av en
bostadsrättsförening, som bildas av
HSB, uttaga förskott på avgifter o. d.
Därför skulle jag vilja säga till herr
statsrådet, att det synes mig, som om
— alldeles oberoende av vilket resultat
bostadsstyrelsens nu pågående undersökning
på olika punkter kan utmynna
i — åtgärder borde vidtagas för att
ändra de bestämmelser för bostadsrättsföreningar,
som äga samband med
de omständigheter jag här berört, åtgärder
i syfte att ytterligare minska
möjligheterna att uttaga överpriser vid
byggnation för sådana föreningar och
i syfte att göra hyresnämndernas
granskning lika sträng i alla avseenden
för alla typer av byggnadsföretag. De
skäl jag anfört tala således enligt min
mening emot att HSB i en del fall givits
en särställning. Det finns ingen
anledning att t. ex. befria HSB från
återbetalningsskyldighet ifall HSB bygger
för dyrt, när man vill ålägga andra
eu sådan återbetalningsskyldighet. .lag
är förvisso ingen vän av en onödig
och rigorös kontroll över olika avsnitt
av det produktiva livet. Men så länge
vi befinna oss i eif liige, som nödvändiggör
eu inskränkning av och en kont -

104

Nr 23.

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. utredning av vissa förhållanden inom den kooperativa

bostadsbyggnadsverksamheten.

roll över bostadsbyggandet och som
nödvändiggör en reglering av bostadskostnaderna,
är det också angeläget
att kontrollen och regleringen utövas
så, att alla bli rättvist behandlade.

Beträffande de s. k. extra kontantinsatserna,
avgälderna och en del övriga
särskilda avgifter, som förekomma
i HSB-föreningar, skall jag, i avvaktan
på att bostadsstvrelsens undersökning
blir färdig, nu icke taga upp någon
diskussion. Det är emellertid ytterligare
en omständighet, som jag skulle
vilja omnämna, då den icke beröres av
denna utredning, i varje fall icke så
vitt jag vet ännu. Det är känt, att HSB
vid likvider till sina entreprenörer i
icke obetydlig omfattning betalar någon
del av entreprenadsumman med
s. k. byggnadsfondsbevis. Dessa papper
äro skuldbevis som löpa under viss
tid och med en viss ränta. Det funnes
givetvis ingen som helst anledning för
det allmänna att ägna uppmärksamhet
åt i vilken form HSB betalar sina entreprenörer,
om det icke förhöll sig så,
att HSB ju bygger med hjälp av statliga
lån. Tillsammans med vanliga primäroch
sekundärkrediter och bostadsrättshavares
insatser täcka ju de statliga
tertiärlånen jämte i förekommande fall
tilläggslånen till 100 procent kostnaden
för uppförandet av ett bostadshus. Om
HSB då, vid betalningen till respektive
entreprenörer för detta hus, i någon
utsträckning fullgör denna betalning i
form av överlämnandet av på flera år
löpande skuldförbindelser, synes mig
frågan uppkomma, om det icke i ett
sådant fall kan sägas, att den statliga
krediten åtminstone delvis utnyttjas för
ett av statsmakterna icke avsett syfte.
Det är ju mycket möjligt, att det finns
en enkel och acceptabel förklaring i
detta fall, men om en sådan icke skulle
finnas, då blir detta förhållande mycket
anmärkningsvärt. Det måste i så fall
innebära att en statlig kredit, avsedd
för ett bestämt hus, delvis nyttjas för

en långtidsfinansiering av HSB:s rörelse
i allmänhet. Jag vill därför hemställa
till herr statsrådet, att han anmodar
bostadsstyrelsen att även undersöka
denna sak.

Till slut vill jag, herr talman, gärna
säga, att min interpellation icke förestavats
av en skeptisk inställning till
den kooperativa formen för bostadsbyggande
eller till den aktiva bostadspolitik,
som statsmakterna nu bedriva. För
mig står det klart, att det allmänna
måste, efter måttet av sina resurser,
hjälpa till att skaffa det svenska folket
en rimlig bostadsstandard. Det berättigade
häri blir särskilt tydligt i ett
land som vårt med dess av olika skäl
höga byggnadskostnader. Jag vill särskilt
kraftigt understryka detta, därför
att det ibland förefaller mig, som om
kritik på enstaka punkter av de nuvarande
bestämmelsernas utformning eller
en önskan att giva något avsnitt i
den förda bostadspolitiken en eventuellt
mera praktisk gestaltning ofta toges till
intäkt för att utmåla den kritiserande
och den meningsriktning han tillhör
som fientlig till hela denna positiva
bostadspolitik över huvud taget. Dylika
förvrängningar av ståndpunktstaganden
äro ju icke förenliga med en saklig
diskussion. Vad den kooperativa bostadsbyggnadsverksamheten
beträffar
har jag redan i interpellationen uttryckt
uppfattningen, att den är av värde som
en faktor i konkurrensen och som regulator
på hyresmarknaden. Men en
sådan inställning bör ju icke hindra,
att man ser upp med ovanor och missbruk,
som slentrianmässigt kunna insmyga
sig även i den kooperativa byggnadsverksamheten.
Det synes mig ha
kommit fram så pass många tecken
under den sista tiden på att det finns
fara för något sådant, att en mera omfattande
och allsidig undersökning,
som den jag i interpellationen ifrågasatt,
vore motiverad. Jag är emellertid
tills vidare överens med herr statsrå -

105

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. trafiken inom kustområdet mellan Örnsköldsvik och
Umeå.

det om att avvakta resultatet av bostadsstyrelsens
begränsade undersökning,
men jag vill gärna lägga en särskild
vikt vid formuleringen, att herr
statsrådet nu icke är beredd att taga
initiativet till att vidga ramen för densamma.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Då interpellanten har förklarat
sig nöjd med svaret, skall jag inte gå in
på någon polemik. Huruvida de mycket
starka angrepp, som riktades mot HSB,
äro befogade eller icke kommer ju
snart att framgå av den undersökning,
som nu pågår inom bostadsstyrelsen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 20.

Svar på interpellation ang. trafiken inom
kustområdet mellan Örnsköldsvik och
Umeå.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Skoglunds i Umeå interpellation angående
trafiken inom kustområdet mellan
Örnsköldsvik och Umeå. Svaret
hade i stencilerad form utdelats till
kammarens ledamöter, och herr statsrådet
Nilsson lämnade endast en kort
sammanfattning av huvudpunkterna i
detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! I en till mig riktad interpellation
har herr Skoglund i Umeå
frågat, om jag är i tillfälle att lämna
riksdagen besked om vilken åtgärd regeringen
kan komma att vidtaga för att
lösa trafikproblemet för kustområdet
mellan Örnsköldsvik och Umeå.

Frågan har närmast föranletts av alt

två tekniska utredningar nu föreligga
om att lösa trafikproblemet genom
järnväg eller genom en statlig billinje.
Utredningarna befinna sig alltjämt under
remissbehandling och något slutligt
omdöme om dem kan därför ej nu
fällas. Det har under sådana förhållanden
ej heller varit möjligt för regeringen
att taga ståndpunkt i ärendet.

Då jag likväl i dag vill försöka lämna
interpellanten ett något utförligare
svar än en hänvisning till att remissbehandlingen
pågår, är det för att klarlägga
eventuella missförstånd och för
att så långt sig göra låter sätta in frågan
i dess rätta sammanhang. Interpellantens
fråga är i själva verket mera
omfattande än den knapphändiga formuleringen
anger: Trafikproblemet för
kustområdet mellan Örnsköldsvik och
Umeå är icke entydigt. Det innesluter
flera problem och kan ej isoleras från
de norrländska trafikproblemen i övrigt.
En lösning bjuder på många svårigheter,
som redan föranlett vissa åtgärder
och ytterligare sådana äro under
övervägande.

Det är helt naturligt att man på ett
frågekomplex som detta kan anlägga
en mångfald synpunkter. Jag kan här
endast upptaga några som synts mig
vara väsentliga.

Jag vill till en början, herr talman,
konstatera, att allmän enighet råder om
den stora betydelse goda kommunikationer
ha för utvecklingen av näringsliv
och levnadsförhållanden i vårt land.
Önskvärdheten av att transportförhållandena
förbättras i Norrland torde
icke ifrågasättas av någon.

Då man har att välja mellan olika alternativ,
är det emellertid givet, att
även de rent ekonomiska synpunkterna
måste beaktas. Interpellanten har själv
tagit upp denna fråga och efter en
granskning av de föreliggande utredningarna
kommit till den uppfattningen,
att det för det allmänna skulle ställa
sig ekonomiskt mera fördelaktigt att

Nr 23.

106

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. trafiken inom kustområdet
Umeå.

tillgodose trafikbehoven i kustlandet
mellan Örnsköldsvik och Umeå genom
järnvägs- än genom landsvägstransporter.
Ett klarläggande är här på sin
plats. En jämförelse mellan de båda
alternativen visar nämligen att — efter
vissa justeringar, som vidtagits för
jämförbarhetens skull — anläggningskostnaderna
för järnvägen mellan Örnsköldsvik
och Umeå bli 45 miljoner
kronor och för billinjcn 8,1 miljoner
kronor. Frånsett räntekostnaderna skulle
järnvägen lämna ett driftöverskott på
810 000 kronor och billinjen ett driftunderskott
på 100 000 kronor. Medräknas
även räntekostnaderna skulle
driftunderskott uppkomma för båda
alternativen, nämligen 740 000 kronor
för järnvägen och 340 000 kronor för
billinjen. Även om man räknar med
vissa goodwillersättningar i billinjealternativet
anser järnvägsstyrelsen, att
det skulle föranleda något lägre årskostnader
för det allmänna, om det
inom trafikområdet förefintliga trafikbehovet
tillgodoses med biltrafik i stället
för järnvägstrafik. Utan att själv
vilja uttala någon mening i saken vill
jag i anslutning härtill nämna, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i sitt nyligen
avgivna remissyttrande ansett sig
icke kunna tillstyrka järnvägsalternativet
utan föreslagit, att frågan om anordnande
av billinjetrafik ytterligare
utredes. Järnvägsstyrelsen har däremot
ansett det tveksamt huruvida transportproblemet
lämpligen bör lösas medelst
en billinje.

Ser man det föreliggande trafikproblemet
ur investeringssynpunkt kommer
man in på vidare sammanhang.
Kapitalbehovet för en järnväg Örnsköldsvik—Umeå
är, som jag nyss
nämnde, av storleksordningen 45 miljoner
kronor. Beloppet är i och för sig
betydande och väger i nuvarande läge
så mycket tyngre som investeringarna
över huvud taget måste hållas på en låg
nivå även i förhållande till de ordina -

mellan Örnsköldsvik och

rie behoven. Man får här även tänka på
att det finns många speciella investeringsbehov,
som ännu ej kunnat tillgodoses.
För statens järnvägars del kan
jag begränsa mig till att nämna ombyggnaden
av smalspår till normalspår
och den fortsatta elektrifieringen av
statsbanenätet.

Då kommunikationsdepartementet tog
initiativet till en undersökning av billinjealternativet
var en av anledningarna
härtill, att ett sådant alternativ
kunde tänkas vara en praktiskt framkomlig
väg att övervinna de hinder som
investeringsbegränsningarna lägga. Om
en sådan billinje skall kunna göra en
tjänst som är någorlunda likvärdig med
en järnväg, måste, enligt vad utredningarna
visa, vägarna utbyggas för en
tyngre trafik för en merkostnad som
kan uppskattas till 5,8 miljoner kronor.
Härtill komma kostnader för rullande
materiel och fasta anläggningar för cirka
2,3 miljoner kronor. Det vill alltså
synas som om förutsättningarna för tillkomsten
av en billinje skulle vara avsevärt
större sett ur ren investeringssynpunkt.

Trafikproblemet i detta område är
som jag förut framhållit icke av den
enkla natur att man kan lösa det genom
att bara välja mellan två alternativ. En
järnvägs- eller billinjetrafik av den art,
varom här är fråga, måste ses i sammanhang
med trafiken i övrigt inom
området. Här föreligga organisationsproblem
av stor betydelse.

Norrlandskommittén har klart framhållit
detta och bl. a. framlagt förslag
om utvidgad samtrafik mellan bil och
järnväg samt om anordnande av särskilda
stambillinjer i statens järnvägars
regi.

Förra året beslöt riksdagen att ändra
1940 års förordning om yrkesmässig
biltrafik så att därav framgår att tillstånd
till linjetrafik bör upptaga erforderliga
föreskrifter om skyldighet för

107

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. trafiken inom kustområdet mellan Örnsköldsvik och
Umeå.

bilföretag att driva samtrafik med anslutande
järnvägsföretag. Det ankommer
nu på de lokala myndigheterna att
tillämpa förordningen så att samtrafik
verkligen kommer till stånd i fall där
brister föreligga. Det bör för övrigt
fraihhållas att 1940 års förordning i
hög grad bygger på tanken om en samordning
av trafiken, men det skall samtidigt
medgivas att tillämpningen understundom
kan vara förenad med svårigheter.
Inom den utredning om busstrafikens
goodwillfrågor, som förra
året igångsattes i anledning av en skrivelse
från riksdagen, komma vissa
centrala stadganden i förordningen att
granskas ur bl. a. denna synpunkt, och
det är att hoppas att myndigheterna i
framtiden skola få ökade möjligheter
att komma till rätta med sina samordningsproblem.

I anslutning till interpellantens fråga
vill jag ytterligare med ett konkret
exempel belysa, vilken betydelse samordningsfrågorna
ha. Om man vid valet
mellan olika tekniska alternativ för
att tillgodose trafikbehoven i kustområdet
mellan Örnsköldsvik och Umeå
skulle stanna för järnvägsalternativet
är det till en början tydligt, att det
skulle innebära en genomgripande förändring
för den nuvarande biltrafiken
i kustlandet. Det iir också tydligt att
järnvägens ekonomi i hög grad kommer
att bli beroende av hur landsvägstrafiken
i framtiden utvecklar sig. Tillkomsten
av en järnväg i området medför sålunda
betydande samordningsproblem.
Om man vänder på problemet och i
stället tänker sig att ett med järnvägsalternativet
likvärdigt stambillinjeprojekt
genomföres, uppkommer helt naturligt
samma krav på samordning mellan
en säd an billinje och redan befintliga
billinjer.

Förslaget om anordnande av stambillinjer
i allmänhet är en betydelsefull
organisatorisk nyhet. Ett väsentligt
drag hos dessa linjer är, att statens

järnvägar i sista hand skola bära ansvaret
för trafiken på dem. Fortbeståndet
av trafiken på en stambillinje skall
alltså vara på ett helt annat sätt tryggad
än på en vanlig linjetrafiksträcka,
där det ju står tillståndshavaren fritt
att när som helst nedlägga sin trafikrörelse
allenast efter en enkel anmälan.
Eu anordning sådan som denna
torde också vara nödvändig om stambillinjerna
skola fylla de — ur privatekonomisk
synpunkt ej alltid så lockande
— trafikuppgifter av järnvägskaraktär,
som norrlandskommittén ansett
böra läggas på dem. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på, att ett genomförande
av stambillinjeförslaget
troligen skulle föra med sig ett betydligt
större statsinflytande över trafikapparaten
i Norrland än många kanske
vilja föreställa sig.

Innan jag lämnar det organisatoriska
spörsmål, som interpellationen lett mig
in på, vill jag ytterligare erinra om det
sammanhang som finnes mellan trafikproblemet
i nu ifrågavarande kustområde
och utefter norrlandskusten i övrigt.
Norrlandskommittén uttalade sig
från början för att stambillinjer skulle
inrättas utefter kusten från Härnösand
till Haparanda i den mån icke järnväg
kommer till stånd på denna sträcka. Sedan
kommittén föreslagit järnväg Örnsköldsvik—Umeå
har stambillinjeprojektet
kommit att omfatta endast sträckorna
Härnösand—Örnsköldsvik och
Umeå—Haparanda. Denna konstruktion
sammanhänger med att taxeförmånerna
på stambillinjerna trätt i förgrunden då
förslaget uppgjorts. Ur organisatorisk
synpunkt förefaller det dock värt att
övervägas, om icke stambillinjerna och
billinjerna i området mellan Örnsköldsvik
och Umeå böra drivas som en enhel.
Frågan har nyligen aktualiserats
för persontrafikens del i det alt ett förslag
framlagts om anordnande av en genomgående
bussförbindelse utefter
norrlandskusten från Luleå till Sunds -

Nr 23.

108

Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. trafiken inom kustområdet mellan Örnsköldsvik och
Umeå.

vall. Förslaget är för närvarande föremål
för prövning hos vederbörande
länsstyrelser och skall därför icke nu
föranleda något särskilt yttrande från
min sida. Jag vill endast upplysa om
att järnvägsstyrelsen för sin del förklarat
sig beredd att ombesörja denna
snabbtrafiklinje.

Jag skall till slut också något granska
interpellantens fråga ur den synpunkt
som ofta nämnes först i debatterna,
nämligen taxesynpunkten. Det är tydligt
att norrlandskommitténs förslag om
taxelindringar av olika slag för Norrland
icke kunna genomföras partiellt
för ett visst delområde, utan detta
måste ske över hela området på en
gång. Jag har sett saken så, att man
icke kan slutligt lösa denna fråga utan
sammanhang med den allmänna taxerevision,
som nu pågår. Sedan riksdagen
nu begärt, att de speciellt norrländska
taxeproblemen upptas till behandling i
förtur, har jag tagit initiativ till en särskild
utredning inom järnvägsstyrelsen
beträffande de ekonomiska verkningarna
av förslagens genomförande. Sedan
resultaten härav framlagts är jag
beredd att taga upp frågan såväl vid
budgetberedningarna som med taxekommittén.

Jag kan icke, herr talman, taga kammarens
tid ytterligare i anspråk med
att fullständiga uppräkningen av de
många problem som äro förknippade
med lösandet av Norrlands trafikfrågor,
helst som jag tror mig redan ha
berört de viktigaste. Jag har påpekat
att flera utredningar pågå om större
och mindre delproblem och att ytterligare
undersökningar komma att göras.
Luckorna i kedjan äro numera ej alltför
många och man har anledning antaga
att resultat i sakfrågorna småningom
skola komma fram. På en punkt —
och en ganska väsentlig sådan — tror
lag dock att det kan vara av värde att
ytterligare överläggningar redan nu
upptagas. Jag har förut antytt att me -

ningsskiljaktigheter i framtiden kunna
tänkas uppstå på grund av motsatta
åskådningar om lämpligheten eller
önskvärdheten av det statliga inflytandet
över trafikapparaten i Norrland.
Jag har därför för avsikt att föreslå
Kungl. Maj:t att tillsätta en kommitté
med uppgift att undersöka förutsättningarna
för en lösning av de norrländska
trafikproblemen inom ett begränsat
område under statlig ledning.

Vidare anförde:

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för det svar, som
lämnats på den av mig framställda interpellationen.

Alldenstund svaret är positivt i så
måtto, att statsrådet har ställt i utsikt
att pröva frågan i fortsättningen genom
särskilda kommitterade, skall jag för
dagen inte göra annat uttalande än ett
par kommentarer till det svar, som har
lämnats.

Jag är alldeles ense med statsrådet
om att problemet om förbättrade transportförhållanden
i Norrland måste lösas.
Statsrådet förklarar, att det är
önskvärt att det kan bringas till en lösning.
Jag skulle nog säga, att det är inte
bara önskvärt utan i högsta grad angeläget
att så sker, ty det är en av förutsättningarna
för att man skall kunna
bygga ut den industri som finns och
differentiera den i önskad omfattning.
Det är särskilt fallet efter den sträcka,
som jag har berört i interpellationen,
Umeå—Örnsköldsvik, där vi ha många
stora industrier, som skulle, om de hade
bättre kommunikationer och transportförhållanden
till sitt förfogande, kunna
avsevärt differentiera sin produktion.

Jag är emellertid tveksam, när statsrådet
gör gällande att kommunikationsproblemet
Örnsköldsvik—Umeå inte
kan lösas för sig. Det är inte entydigt,

10!)

Måndagen den 30 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. trafiken inom kustområdet mellan Örnsköldsvik och

Umeå.

det är en del av flera problem, och det
kan inte isoleras. Det ligger givetvis åtskilligt
i detta resonemang från statsrådets
sida. Det är klart att man kan
säga att frågan om ändring av spårvidd
och sådant vid de enskilda järnvägarna
i Blekinge har ett visst samband med
dubbelspåranläggningen genom vissa
delar av landet, men jag tror ändå att
man inte kommer ifrån problemet om
en lösning av transportförhållandena
efter denna kuststräcka på grund av
dess speciella karaktär genom tillkomsten
av industrier och önskvärdheten
att kunna differentiera produktionen,
som jag nyss antydde. Om den saken
skall jag emellertid inte tvista. Det får
bli den kommande utredningens sak att
ta upp skäl och motskäl och göra en
avvägning.

Man kan naturligtvis som här har
gjorts föra in räntekostnaderna i resonemanget,
men jag är inte övertygad
om att man alltid brukar göra det. När
man anlägger ett flygfält eller bygger
en landsväg, gör man väl inte det, därför
att man tror att det skall förränta
sig utan därför att det är nödvändigt
att landsvägen eller flygfältet kommer
till stånd — det anser jag vara fallet
med ett flygfält i Umeå. Jag anser sålunda
att man alltså inte kan ensidigt
framhäva förräntningsproblemet.

Detta trafikproblem har varit föremål
för eu ingående prövning av norrlandskommittén,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och järnvägsstyrelsen,
och i regel har man ansett, att problemet
bör lösas genom att det bygges en
järnväg Örnsköldsvik—Umeå. Järnvägsstyrelsen
har, låt vara efter en viss
tveksamhet, ansett sig böra förorda en
järnväg framför eu billinje. Jag vill
dock påpeka, att det är tveksamt, om
man över huvud taget kan sköta dessa
transporter med bil. Teknikerna inom
industrien göra i varje fall det gällande,
men det är väl också eu sak som
får prövas.

Här föreligga enligt statsrådets mening,
och det är kanske riktigt, en del
luckor, som måste täppas till, innan
man kan skapa full klarhet i dessa
transportförhållanden. Det är väl också
avsikten, att kommittén skall få i
uppdrag att täppa till dessa luckor. En
sak som därvidlag är särskilt angelägen
är att utredningen bedrives med skyndsamhet.
Industrien och näringslivet
över huvud taget i berörda område befinna
sig nu i en besvärlig situation på
grund av den ovisshet som råder om
hur transportproblemen skola lösas.
Detta gör att de inte kunna förverkliga
de planer de ha på utvidgningar. Näringslivet
kan inte utvecklas i det
tempo, som man skulle önska, på grund
av ovissheten om den slutliga ståndpunkt
som statsmakterna komma att
inta till trafikproblemen och speciellt
till problemet om sträckan Örnsköldsvik—Umeå.

Jag är tacksam för att statsrådet är
beredd att ta ett initiativ, som innebär,
att man skall få alla handlingar i målet
klara, så att man kan ta slutgiltig ställning
till frågan. Jag anser att utredningen
bör kunna bedrivas med en viss
skyndsamhet, så att det blir möjligt att
fatta ståndpunkt. Det finns ju redan
ett ganska omfattande utredningsmaterial,
och vad man har att göra är väl
närmast att fylla de luckor, som statsrådet
talade om.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
.lag blev åtskilligt förvånad, när jag
hörde herr Skoglund säga, att frågan
om sträckan Örnsköldsvik—Umeå bör
lösas som eu isolerad företeelse. Man
behöver inte se länge på Sveriges karta
eller göra många resor efter norrlandskusten
för att finna, att sträckan Härnösand—Örnsköldsvik
måste gå före. .lag
talar inte på uppdrag av någon utan
på grundval av egna bedömanden av
frågan. Sträckan Örnsköldsvik Umeå

110 Nr 23. Måndagen den 30 maj 1949.

Svar på interpellation ang. trafiken inom kustområdet mellan Örnsköldsvik och
Umeå.

går stambanan fram bara fyra mil från
kusten. Under den långa vintertiden
gäller det främst att sätta övre Norrland
i ginare förbindelse med isfria hamnar
i södra delen av landet än det finns nu.
Tänk vad vägen skulle förkortas, om vi
finge en järnväg Härnösand—Örnsköldsvik!
Jag bar också tidigare här
i kammaren uttalat den åsikten, att
elektrifieringen av ostkustbanan bör gå
före byggandet av dubbelspår på sträckan
Krylbo—Ånge.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
önskar endast ytterligare understryka
vad herr Skoglund senast sade, nämligen
att det är angeläget att allt som
är möjligt göres för att påskynda lösningen
av det viktiga trafikproblem för
Norrland, som det här gäller. Det har
nu gått ganska lång tid — jag skulle
tro mellan två och tre år — sedan norrlandskommittén
avlämnade sitt betänkande
om trafikfrågorna. Inom norrlandskommittén
hade man nog tänkt
sig, att det borde vara möjligt att lösa
särskilt frågorna om stambillinjerna
utan ytterligare undersökningar. Tiden
har emellertid gått, och till dröjsmålet
har väl medverkat det allmänna ekonomiska
läget, som tvingat till återhållsamhet
med nyinvesteringar.

Statsrådet framhåller nu i interpellationssvaret,
att vissa organisatoriska
frågor måste lösas innan man kan ta
ställning till frågan om på vad sätt man
bäst skall ordna trafiken närmast mellan
Örnsköldsvik och Umeå. Det är
bland annat frågan om samordnande av
trafiken mellan järnväg och stambillinjer
eller mellan de olika stambillinjerna.
Det är möjligt att man kan behöva
ytterligare överväga dessa ting, men jag
vill återigen betona, att det är högst
angeläget att man inte drar ut för långt
på tiden. Det har redan gjorts åtskilliga
undersökningar, och allteftersom
tiden går blir det dyrare och svårare
afl lösa dessa problem.

Statsrådet sade i sista delen av sitt
yttrande, att han har för avsikt att tillsätta
en kommitté med uppgift att undersöka
förutsättningarna för en lösning
av de norrländska trafikproblemen
inom ett begränsat område under
statlig ledning. Jag vill med anledning
härav bara ytterligare tillägga, att vi
inom norrlandskommittén också hade
den uppfattningen, att det i sista hand
bör bli staten eller statens järnvägar
som ansvarar för att trafiken kommer
till stånd och upprätthålles på de stambillinjer,
som, enligt vad vi tänkte oss,
böra inrättas. Jag vill emellertid i detta
sammanhang betona, att den formulering
jag nu läste upp och den tankegång,
som jag tror ligger bakom statsrådets
uttalande, givetvis inte behöva
utesluta möjligheten av att koncession
för denna trafik också kan erhållas av
enskilda företag, med vilka statens järnvägar
kan träffa överenskommelse.

Herr SKOGLUND i Lhneå: Herr talman!
Jag vill bara säga till herr Fröderberg,
att jag förmenade, att det
föreligger så starka skäl att ordna transportförhållandena
Umeå—Örnsköldsvik
exempelvis med en järnväg, att man bör
lösa den frågan, oavsett vilken inställning
man kommer att ha till trafikproblemen
i Norrland i övrigt. Jag sade
emellertid, att detta var en förmodan:
det blir kommitténs sak att göra de
avvägningar och bedömanden, som
måste ske.

Jag tror inte herr Fröderberg i mitt
anförande kan lägga in något tal om
konkurrens med elektrifieringen av ostkustbanan.
Jag skall inte yttra mig om
den, men man kommer i varje fall fram
på den banan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21.

Till bordläggning anmäldes första
lagutskottets memorial nr 48, med för -

Måndagen den 30 maj 1949.

Nr 23.

111

anledande av kamrarnas beslut beträffande
dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i militära
rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472), in. m., jämte i ämnet väckt
motion, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 30
juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsman och lag angående ändrad
lydelse av 66, 68 och 69 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472).

§ 22.

Anmäldes att en av herr Hedlund i
Rådom m. fl. undertecknad motion, nr
418, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 184, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation, m. m.,
under sammanträdet avlämnats till talmannen.

Denna motion bordlädes.

§ 23.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
och

nr 378, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1949/50,
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 358,
till Konungen angående val av ombud
i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

359, för herr Ernst Wigforss att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 360, för herr Axel Gjöres att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

361, för herr Karl Wistrand att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 362, för herr Rolf Edberg att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

363, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

364, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 365, för herr Bengt Elmgren att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 366, för herr Rickard Lindström
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 367, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 368, för fru Nancy Eriksson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 369, för herr Bertil von Friesen
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 370, för herr Bernhard Näsgård
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 24.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.41 em.

In fidem
Gunnar Britth.

112

Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Tisdagen den 31 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24 innevarande
maj.

§ 2.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med första kammarens talman får
jag tillkännagiva, att riksdagens höstsession
kommer att taga sin början
måndagen den 17 oktober, då kamrarna
komma att kallas till sammanträden kl.
2 em.

Kallelser komma att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen
och genom tillkännagivande i radio.
Personliga kallelser komma däremot
icke att utfärdas.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 418 av herr
Hedlund i Rådom m. fl.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 48, med föranledande av kamrarnas
beslut beträffande dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472), m. in., jämte
i ämnet väckt motion, dels ock Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 14 § lagen
den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag angående
ändrad lydelse av 66, 68 och 69 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472).

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till
avgörande efter endast eu bordläggning,

lades utskottets i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
180, angående statsregleringen för budgetåret
1949/50.

Punkterna 14, 15 och 17.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 47, angående uppskjutande av behandlingen
av fullmäktiges i riksbanken
förslag i fråga om fortsatt giltighet
av den för riksbanken gällande ramen
för tjänstetillsättningar (övergångsplan
II) m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Svar på interpellation ang. beredande av
tryggad besittningsrätt åt innehavarna
av arrendelägenheter under Herrevadskloster.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Ekdahls interpellation
angående beredande av
tryggad besittningsrätt åt innehavarna
av arrendelägenheter under Herrevadskloster.
Svaret hade i tryck utdelats till
kammarens ledamöter, och herr statsrådet
Vougt lämnade endast en kort
sammanfattning av huvudpunkterna i
detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Tisdagen den 31 maj 1949.

Nr 23.

113

Svar på interpellation ang. beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavarna av

arrendelägenheter under Herrevadskloster,

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Ekdahl till mig riktat
följande frågor, nämligen

1) om jag kan ställa i utsikt en snar
utredning angående möjligheterna för
en tryggad besittningsrätt åt innehavarna
av arrendelägenheter under Herrevadskloster
och deras närskylda,
med begreppet närskylda fixerat i enlighet
med principerna i lagstiftningen
om den statliga förköpsrätten, samt

2) om jag, därest svaret å första frågan
blir jakande, är beredd medverka
till att nu uppsagda arrendekontrakt
mellan kronan och arrendatorerna på
Herrevadskloster få fortsätta att gälla
— bortsett från skäliga justeringar av
arrendeavgifterna — intill dess att resultatet
av antydda utredning kan föreligga
och eventuella åtgärder i anledning
av denna utredning hunnit verka.

Den år 1943 beslutade sociala arrendelagstiftningen
syftade bland annat
till att trygga arrendatorns besittningsrätt
genom bestämmelser om viss minimitid
för arrendet i förening med
optionsrätt. Denna lagstiftning avsåg
icke kronoarrenden. Det förutsattes
emellertid, att de särskilda författningar,
som reglerade förhållandena vid
kronoarrenden och ecklesiastika arrenden,
skulle underkastas en översyn
i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse
med de ändrade stadgandena.
En dylik översyn har ägt rum
beträffande kronoarrenden, dock endast
i vad avser egendom under domänstyrelsens
förvaltning.

Interpcllanten torde nu åsyfta att arrendatorerna
under Herrevadskloster
— inemot ett 30-tal — skall beredas i
viss mån samma tryggade besittningsrätt
som tillkommer arrendator enligt
den sociala arrendelagstiftningen.

■lag vill härvidlag till en början erinra
om att Riksförbundet Landsbyg 8

— Andra kammarens protokoll 19W).

dens folk redan år 1945 i skrivelse till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
hemställt om utredning,
syftande till enhetliga, efter den nya
arrendelagen anpassade regler för statlig
jord som ej sorterar under domänverket.
De militära förvaltningsmyndigheterna
ha avstyrkt framställningen
under framhållande bland annat av
svårigheterna att på förhand kunna bedöma
för hur lång tid och med vilka
av militära skäl betingade begränsningar
ett markområde kan utarrenderas.
En viss obundenhet av den gällande
arrendelagstiftningens regler anses därför
i flertalet fall vara en förutsättning
för att utarrendering över huvud
taget skall kunna ske.

Även jag anser det i viss mån tveksamt,
huruvida försvarets arrenden i
allmänhet över huvud taget kunna anpassas
till den sociala arrendelagstiftningens
principer utan att syftet med
försvarets jordinnehav äventyras. Detta
syfte är nämligen för det mesta att bereda
tillgång till erforderlig mark för
övningsändamål och för anläggande
eller utvidgning av flygfält. Utarrendering
av dylik mark kan uppenbarligen
icke ske utan att förbehåll i arrendekontrakten
göras, som betingas av
markens användning för att tillgodose
även de militära behoven. Då det gäller
övningsfält ändras emellertid dessa
behov från tid till annan på grund av
såväl stridsmedlens utveckling som övningarnas
taktiska uppläggning. Det är
ur dessa synpunkter förklarligt att de
militära myndigheterna icke anse sig
kunna binda sig gentemot arrendatorerna
för allt för långa arrendeperioder.
Å andra sidan vill jag icke underlåta
att framhålla att enligt min uppfattning
vid förvaltningen av försvarets
fastigheter hör eftersträvas att —
när så kan ske utan att eftersätta de
militära intressena — arrendatorerna
såvitt möjligt beredas den ökade trygg \Y

23.

114

Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavarna av
arrendelägenheter under Herrevadskloster.

het som åsyftats med den sociala arrendelagstiftningen.
De grunder som
tillämpas vid utarrendering av jord
under domänstyrelsens förvaltning torde
därvid kunna tjäna till ledning.

Arrendeavtalen vid Herrevadskloster
äro, enligt vad jag inhämtat, av i princip
samma typ som inom lantförsvaret
i övrigt. Frågan om den sociala arrendelagstiftningens
tillämpning å arrendeförhållandena
inom försvaret är, såsom
jag förut framhållit, föremål för
Kungl. Maj :ts prövning. Jag kan icke
finna skäl vara anförda som motivera
att ur det större sammanhanget utbryta
den principiella utformningen av de
arrendeavtal, som avses i interpellationen.
Jag är därför, herr talman, icke
beredd att taga initiativ till den av interpellanten
i hans första fråga avsedda
utredningen beträffande arrendelägenheterna
under Herrevadskloster.

Emellertid äro de faktorer av militär
natur, som göra sig gällande för
Herrevadsklosters del, av delvis annan
karaktär än de som för det mesta äro
bestämmande för de militära arrendena.
I regel behöver således marken
icke tagas i anspråk för militära övningar
i egentlig mening. Det kan därför
synas som i detta fall arrendatorerna
— av vilka en del arrendera småbruk
men en del endast markområden,
ibland utan åbyggnader — skulle kunna
göra berättigade anspråk på att få
driva sin näring under förhållanden,
som i stort sett icke förändras. I interpellationen
har angivits, att lägenheterna
äro tillräckligt stora för att
bereda innehavarna tryggad bärgning
endast under förutsättning av fri betesrätt
på betesmark under kungsgården,
som ej omfattas av arrendena. Jag
vill här framhålla, att den nu ifrågasatta
omregleringen av arrendena ansetts
motiverad icke bara av ekonomiska
skäl — bl. a. ha av statens sakrevision
anlitade sakkunniga vitsordat

behovet därav — utan även av vissa
organisationsförändringar vid depån.
I och med omläggning av remontutbildningen
i enlighet med statsmakternas
beslut kommer nämligen Herrevadskloster
i fortsättningen att drivas icke
blott såsom en dressyranstalt utan
även såsom en remontutbildningsanstalt.
Detta innebär, att depån kommer
att tillföras ett större antal hästar
— den 1 juli 1949 ökas antalet med
omkring 150. Härmed följer att depån
får behov av ökad betesmark för egen
del. Personalen vid depån kommer vidare
att vid samma tidpunkt öka med
omkring 20 personer. Det är mot bakgrunden
härav man måste se den nu
aktuella omregleringen av arrendeförhållandena.

Olika förslag beträffande omregleringen
ha utarbetats, därav ett uppgivits
i möjligaste mån tillgodose arrendatorernas
önskemål om fortsatt besittningsrätt.
Förslagen ha av fortifikationsförvaltningen
remitterats till lantbruksstyrelsen.
Omregleringens omfattning
är således ännu föremål för myndigheternas
överväganden. Jag är därför
icke nu beredd göra något uttalande
i denna fråga.

Även om arrendatorerna, enligt vad
jag förut framhållit, icke skulle kunna
tillförsäkras optionsrätt under andra
förutsättningar än att användningen av
Herrevadskloster för militära ändamål
upphör och statens jordbesittning därefter
bedömes kunna så småningom avvecklas,
bör enligt min mening eftersträvas
att —■ bortsett bär från skäliga
justeringar av arrendeavgifterna — i
möjligaste mån begränsa förändringarna
i arrendeförhållandena till vad som
är ofrånkomligen nödvändigt. Jag vill
i anslutning till interpellantens andra
fråga framhålla att jag avser att med
uppmärksamhet följa utvecklingen av
arrendeförhållandena vid Herrevadskloster.

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23. 115

beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavarna av

Svar på interpellation ang.

arrendelägenheter under Herrevadskloster.

Vidare anförde

Herr EKDAHL: Herr talman! När jag
framför mitt tack till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation är det
inte ett sådant där formellt tack utan
vidhängande tacksamhet, som så ofta
brukar användas när en interpellant
kvitterar ut sitt svar från statsrådsbänken.
Jag är verkligen tacksam för innehållet
i försvarsministerns svar, vilket
»de mange vilkår til trods», innehåller
löften, som visserligen äro varken
många eller vittgående men som dock
innebära vissa ljuspunkter för arrendatorerna
under Herrevadskloster.

Det ligger i sakens natur att det —
särskilt i dag — icke är lämpligt att
ta upp någon lång debatt om en fråga
av så lokalt intresse som denna. Jag
skall därför tillåta mig endast några
korta kommentarer.

Enligt vad försvarsministern nyss lät
andra kammaren veta ligger bakom det
förslag till omreglering av arrendena
— som föranlett min interpellation —
att remontdepån vid Herrevadskloster
skall utvidgas med 150 hästar, vilket å
sin sida kräver utökning av personalen
med 20 personer. Det behövs dels betesmark
för det nya hästbeståndet, dels
bostäder för den personal, som denna
utökning av hästbeståndet kräver. Här
ligger kärnpunkten i det problem jag
har dragit inför försvarsministern. Problemet
är nämligen dels var man skall
ta denna betesmark, dels var man skall
få bostäder för den nya personalen.
För att kunna tillgodose båda dessa
ändamål har fortifikationsförvaltningen
framlagt ett förslag till omreglering av
arrendena. Jag har inte haft tillfälle
att taga del av detta förslag. Det är för
övrigt knappast möjligt att sätta sig in
i det ordentligt utan att befinna sig
på ort och stiille. — Fast jag således inte
vet, hur långt detta förslag går, förefal -

ler det mig tyvärr otvivelaktigt, att det
innebär att en hel del, och betydligt
mera än önskvärt, av den mark, som
arrendatorerna nu disponera, skulle utläggas
till betesmark.

Jag saknar förutsättningar att bedöma
hur mycket som är riktigt i en
uppfattning, som ortsbefolkningen allmänt
gör sig till tolk för, nämligen att
kungsgårdens jordbruk skulle vara av
mycket liten bärighet. Men skulle det
förhålla sig så, vore det alla skäl att
man — helt eller så mycket som möjligt
— försökte tillgodose det nya betesmarksbehovet
från kungsgårdens område.
Anledningen till att jag håller så
hårt på detta alternativ är bl. a. att
de småbruk, som det här är fråga om,
äro synnerligen välskötta, vilket även
en icke sakkunnig på området kan konstatera.
Jag vill erinra om att jag i en
bilaga till interpellationen framhållit,
att dessa småbruk leverera inte mindre
än 160 000 kg mjölk per år till mejeriet
i Ljungbyhed. I dessa dagar är mjölkproduktionen
ju en fråga av central betydelse.
Har allmänna opinionen i
Ljungbyhedstrakten rätt skulle det bli
fråga om betydligt mindre minskning
av mjölkproduktionen, ifall kungsgården
avstode betesmark än om denna
skall avstås av arrendatorerna.

Jag skulle till sist vilja framhålla, att
det här gäller ett bibehållande av möjligheterna
för en hel del f. n. bäriga
småbruk att fortsatta på lönsam grund.
Det klagas ju ofta i dessa dagar över
flykten från landsbygden. Såvitt jag
kan förstå ha vi här en mdjlighet att
— låt vara på ett begränsat område —
hejda denna flykt. Jag tar fasta på försvarsministerns
försäkran, att han inte
tänker låta denna omreglering gå längre
än vad som är alldeles nödvändigt och
att han är inställd på att så långt det
är möjligt tillse att arrendatorerna
skyddas. Jag noterar också med tacksamhet
ett under hand givet löfte av

116 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

försvarsministern att om tiden räcker
till personligen närmare undersöka förhållandena
där nere.

Jag känner mig visserligen övertygad
om både att de båda militärer som
lokalt stå för ledningen av Herrevadskloster
och att de ämbetsmän i fortifikationsförvaltningen
som mera centralt
ha att göra med omregleringsförslaget
med yttersta samvetsgrannhet sträva att
tillgodose kronans intressen. Jag är däremot
inte alldeles säker på att dessa
representanter för staten äga förutsättningar
för full förståelse för arrendatorernas
legitima intressen. Jag tillåter
mig uttala den förvissningen att herr
statsrådet i sin egenskap av skiljedomare
kommer att göra vad som göras
kan för att arrendatorernas intressen
skola tillgodoses så långt detta går utan
att kronans intressen trädas för nära.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda
missförhållanden på kryssaren Gotland.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT erhöll på begäran
ordet för att besvara herr von Friesens
interpellation angående vissa påstådda
missförhållanden på kryssaren Gotland.
Svaret hade i trvck utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet
Vougt lämnade endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr von Friesen till mig riktat
en fråga huruvida jag är i tillfälle
att snarast lämna en redogörelse dels
för vad som i olika påtalade avseenden
förekommit under kryssaren Gotlands
senaste långresa och dels i fråga
om de åtgärder som vidtagits eller avses
att vidtagas, därest utredning visar

att framförda klagomål varit berättigade.

I interpellationen har Gotlands resa
karakteriserats såsom en »representationsresa».
I själva verket är emellertid
huvudsyftet med dessa långresor ett
annat. Det är att bibringa besättningen
— framför allt aspiranterna och
jungmännen — sjövana och sjörutin
under ibland mer krävande men också
mer omväxlande förhållanden än under
kortare expeditioner i våra kustfarvatten.
Enligt internationell sedvänja
givas emellertid besök av utländska
örlogsfartyg en officiell prägel.
Erfarenheterna ha vidare visat, att
svenska örlogsfartygs besök i främmande
länder omfattats av stort intresse
av utlandssvenskarna och av de utlänningar,
som genom affärsförbindelser
eller annorledes upprätthålla kontakt
med Sverige. Det har därför synts helt
naturligt att under en resa som den
ifrågavarande utöva en viss representation
av officiell prägel i syfte att
söka befästa och utvidga dessa kontakter
och sprida kännedom om förhållandena
i vårt land. Jag har funnit angeläget
att i detta sammanhang understryka
att representationen icke är det
primära syftet med långresorna och att
de representationsmedel, som ställas
till fartygschefens förfogande, ingalunda
äro avsedda för dennes personliga
eller officerarnas representation i form
av privata bjudningar. Det må framhållas,
att representationskostnaderna
uppgått endast till omkring 12 000 kronor,
varav för övrigt en del bestritts
från handels- och sjöfartsfonden.

Interpellanten har begärt en redogörelse
rörande från olika håll påstådda
missförhållanden under Gotlands resa.
Jag vill härutinnan erinra att riksdagens
militieombudsman från chefen för
marinen infordrat yttrande med anledning
av innehållet i en artikel i en huvudstadstidning
den 4 april i år, däri
de mer väsentliga erinringarna i sam -

117

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

band med Gotlands resa berörts. Chefen
för marinen har avgivit begärt yttrande
den 28 april 1949. Vidare har
marinchefen till militieombudsmannen
överlämnat utredning i anledning av
en anmälan från en värnpliktig beträffade
vissa bestraffningar och permissionsförbud
under resan. Militieombudsmannen
har emellertid i anledning
av vad som förekommit infordrat
yttranden jämväl från vissa personalförbund,
vilka ännu för några dagar
sedan icke avlåtit dessa svar. Av militieombudsmannen
igångsatt utredning
är sålunda ännu icke avslutad. Vid sådant
förhållande är jag icke nu beredd
närmare ingå på de frågor vilka ännu
äro föremål för militieombudsmannens
behandling.

Interpellanten har begärt en redogörelse
för vilka åtgärder som vidtagits
eller avses att vidtagas därest det visar
sig att framförda klagomål varit
berättigade.

Jag vill härvidlag först beröra frågan
om utnyttjandet av de statliga representationsmedlen.
Programmen för
representationen ombord å fartyget
uppgöras i allmänhet av vederbörande
beskickning eller konsulat. Chefen för
marinen har i ett av de förut berörda
yttrandena till riksdagens militieombudsman
framhållit att skäl tala för att,
när fråga är om större mottagningar
ombord med eller utan dans, fartygschef
skall efter samråd med vederbörande
beskickning eller konsulat kunna
beordra förutom officerare och
aspiranter jämväl representanter för
övriga personalkategorier att deltaga.
Vidare har marinchefen ansett att fartygschef
skall äga att av disponibla representationsmedel
ställa visst belopp
till officerarnas och underofficerarnas
förfogande för representation som kan
anses erforderlig vid möte i främmande
hamn med utländska örlogsfartyg.
.lag finner icke något vara att erinra
mot vad sålunda förordats.

Marinchefen har i sitt yttrande till
riksdagens militieombudsman berört
den misstämning som kunnat förmärkas
icke blott mellan de olika personalkategorierna
ombord å ett fartyg
utan jämväl mellan olika grupper ur
en och samma personalkategori. Chefen
för marinen har trott sig kunna
spåra vissa anledningar till dessa missstämningar
och har för avsikt att söka
avlägsna förekommande irritationsanledningar
i samband med pågående
omarbetning av reglementet för marinen.
Måhända är emellertid själva roten
och upphovet till den mindre goda
samhörighetsanda, som stundom kommit
till uttryck ombord å flottans fartyg,
att söka i de alltför svävande
gränserna mellan befälsgruppernas ansvars-
och verksamhetsområden. Här
avsedda problem komma att ägnas särskild
uppmärksamhet; de lära för övrigt,
enligt vad jag inhämtat, upptagas
till behandling av utredningen rörande
marinens maskinbefäl och marinens
underofficerskårer i övrigt.

Klander har riktats mot underofficerarnas
förläggningsförhållanden ombord
å Gotland. Från underofficershåll
framställda förslag till vissa ändringar
på Gotland äro för närvarande
föremål för överväganden inom marinförvaltningen
i anslutning till andra
förestående, mer genomgripande moderniseringsarbeten.

Härpå yttrade:

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret, jag
vill tillägga: dock utan samma grad av
vidhängande tacksamhet, som den föregående
ärade interpellanten betygade.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att denna interpellation väcktes i
kammaren tisdagen den 5 april, alltså
i dag för åtta veckor sedan, då de frå -

118 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

gor den berör voro alldeles särskilt aktuella.
Interpellationen besvaras på vårsessionens
sista sammanträde inför
glest besatta bänkar och som ett led i
en serie av interpellationssvar. Då jag
hyser den uppfattningen, att det är
riksdagens uppgift att förutom att diskutera
och fatta beslut i olika frågor
också tjänstgöra som ett allmänt debattforum,
ber jag att få beklaga detta
arrangemang, som alldeles särskilt i
det här fallet är mindre lyckat. Svarets
innehåll är också sådant, att de ord
som herr statsrådet där uttalar mycket
väl kunde ha uttalats vid ett långt tidigare
tillfälle.

Herr statsrådet avstår ifrån att kommentera
detaljerna i denna fråga, vilket
kanske är alldeles riktigt just med hänsyn
till den pågående utredningen genom
militieombudsmannen. Men jag betonar
att vad som säges i interpellationssvaret
otvivelaktigt kunde ha sagts
långt tidigare. Jag skulle vilja tillägga
att det kanske också kunde ha sagts
på ett helt annat sätt. Formuleringarna
äro alltför försiktiga, och den oväsentliga
utredningen om att det icke rör
sig om en representationsresa utan en
färd, som avsåg att skaffa besättningen
större sjövana, tar litet för stor plats i
det eljest korta svaret. Vad den saken
beträffar är väl sanningen den, att det
rörde sig om en övningsresa, under vilken
så många hamnar anlöptes att representation
blev nödvändig. En färd
som denna i öppen sjö med så många
människor sammanträngda på en förhållandevis
liten yta borde, har det
sagts, skapat inte bara sjövana utan också
en god sammanhållning, en god laganda
hos de ombordvarande. Det är
emellertid just detta som man har saknat
ombord på Gotland. Vad jag i främsta
rummet efterlyser är den goda andan
och ett gott förhållande mellan
olika befälsgrupper.

Den diskussion som följt sedan färden
avslutats kan i någon mån karak -

teriseras med det gamla talesättet katten
på råttan och råttan på repet o. s. v.
Underofficerarna ha anmält missnöje
med officerarna. I den svenska underbefälstidningen
framkommer underbefälet
med kritik mot underofficerarna.
En del av manskapet klankar på befälet
i största allmänhet. Över huvud
taget ha en rad ganska mångskiftande
anmärkningar i detta sammanhang kommit
fram, vilka nu på olika sätt bli
föremål för myndigheternas prövning.

Jag skulle vilja begagna tillfället att
i detta sammanhang, kanske mera som
en parentes, säga att jag i och för sig
ingalunda betraktar det som en olycka
om kritik framkommer, även skarpt
formulerad kritik. Vad jag just nu vill
fästa uppmärksamheten på är att kritik
från manskapets sida icke annat (in i
extrema undantagsfall bör fä föranleda
repressalier i form av straff ifrån de
överordnades sida. Vi som här i riksdagen
ha varit med om att tillskapa
det speciella klagoinstitut, som militieombudsmannainstitutionen
utgör, äro
särskilt angelägna om att bevara denna
kritikrätt inom mycket vida gränser.

Det är som sagt en väldig dossier
klagomål av de mest skilda slag, som
nu prövas, i första rummet av militieombudsmannen,
men dessa klagomål ha
också ventilerats i pressen. Det har
sagts att många av dem äro överdrivna
och oriktiga. Det är möjligt. Men det
väsentliga är inte om det förekommer
många överdrivna klagomål och anmärkningar
utan om det kommer fram
en enda befogad sådan. Så torde också
ha varit förhållandet när det gäller
Gotland. Här rör det sig, som också
påpekats både från underofficershåll
och från underbefälshåll, om ett latent
missnöje, som av någon anledning
plötsligt nu har kommit till uttryck.
Man får tydligen inte se förhållandena
på Gotland som en isolerad företeelse.
Här är det fråga om ett länge närt
missnöje, som även har varit till fin -

119

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

nandes under tidigare liknande resor.
Av det skälet föreligger det måhända
anledning att i första hand skärskåda
den här frågan från mera principiella
synpunkter.

Jag skall be att med instämmande få
citera ett uttalande i en tidning, som
ingalunda gjort sig känd för ett överdrivet
klankande på militären, en tidning,
som alldeles särskilt konsekvent
hävdat en försvarsvänlig inställning,
nämligen Stockholms-Tidningen. På ledarplats
har man där sagt följande: »Så
mycket står redan nu klart, att uppmärksamheten
nu kommit att vila på
en atavism, en ålderdomlig kvarlämning,
som inte bör ha så många dagar
kvar att leva. Med all respekt för vissa
marina traditioner med ursprung i England,
måste det dock sägas ut att de
påtalade kvarlevorna av ett förgånget
klassamhälle inte passar i dagens demokratiska
Sverige.»

Det var just några liknande, klart avfattade
ord om den kvarlevande kastandan
inom försvaret och om svårigheterna
att genomföra en försvarets demokratisering,
som jag hade väntat mig
att få höra av en socialdemokratisk försvarsminister
här i dag. Dessa klara
ord ha emellertid åtminstone ännu så
länge uteblivit under denna diskussion.

Det tycks på kryssaren Gotland ha
varit vattentäta skott mellan de olika
personalkategorierna, och deras möjligheter
att komma till tals med det
högre fartygsbefälet ha varit ganska väsentligt
försvårade. Jag har exempelvis
fått en uppgift från underofficershåll
om att när det yppat sig anledningar
till klagomål från underofficerarnas
sida, så anmälde man detta för
chefen. Man begärde ett samtal med
honom, men man fick vänta i tre veckor,
innan man över huvud taget fick
tillfälle att framlägga sina anmärkningar.
Bara ett sådant exempel visar
ju, att förhållandena inte varit, som
de borde ha varit.

Klasskillnaden har bl. a. kommit till
uttryck vid de omtalade representationstillfällena.
12 000 kronor i representationsbidrag
tycker jag inte är en
så liten summa för detta ändamål. Man
har haft sju större mottagningar med
dans jämte mindre mottagningar, som
anordnats med officerare och aspiranter
som biträdande värdar. En dansmöjlighet
har beretts manskapet. Jag
noterar emellertid med tillfredsställelse,
att chefen för marinen i sitt i interpellationssvaret
återgivna yttrande förklarat,
att representanter för olika personalkategorier
skola inbjudas att deltaga
vid representationstillfällen ombord.
Det är naturligtvis inte nödvändigt
att all personal inbjudes. Det kan
i stället vara fråga om en symbolisk representation
med kanske några få företrädare
för dessa befälsgrupper. Fartygschefen
skall vidare, som statsrådet
framhållit, ställa medel till officerares
och underofficerares förfogande vid
sammanträffanden med personal från
utländska örlogsfartyg. Detta är otvivelaktigt
ett framsteg på detta område,
och jag är ganska övertygad om att
dessa förändringar inte hade kommit
till stånd, såvida inte den starka kritiken
mot förhållandena på kryssaren
Gotland fått komma till uttryck.

Det skulle vara mycket att säga ytterligare
med tillgång till det väldiga
stoff, som finns i denna sak. Som belysning
för uppfattningen om vad man på
sina håll menar med demokrati skall
jag be att få anföra en enda liten episod
från fartygets resa.

Då fartyget befann sig i en sydafrikansk
hamn, kom en missionärsfamilj
ombord och visades runt av en aspirant.
När missionärsfamiljen skulle gå
i land, hänvisades vederbörande till
den bekanta aktre landgången. Då det
sedan upptäcktes vad det var för människor,
som på detta sätt hade fått gå
denna bakväg, framfördes skyndsamt
en ursäkt till vederbörande, varvid man

120 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

sade sig inte ha vetat vad det var för
folk man hade att göra med. Bland
vissa militärer förekommer tydligen en
sorts inofficiell rangordning, även när
det gäller civila. Jag trodde verkligen,
att den tid var förbi, då man indelade
människor i, som det hette förr i världen,
bättre folk och sämre folk. — De
fyra köken ombord på kryssaren Gotland
äro väl vidare en kvarleva från
detta antikverade tänkande, vilket i
detta fall är dubbelt förkastligt, om man
tänker på liur sparsamt utrymmet är
beträffande sovplatser ombord. På
nyare fartyg av motsvarande storlek
äro förhållandena i detta avseende annorlunda.

När det gäller demokratien är det
angeläget, att de som äro i ledande
ställning föregå med gott exempel. De
få gärna ställa krav på underordnad
personal, men de böra ha åtminstone
lika stora och gärna större krav på sig
själva. Varför förbjöds exempelvis nere
i Kapstaden manskapet att gå i land i
vita uniformer? Manskapet fick nu i
stället gå i sina mörka ylleuniformer,
medan officerarna gingo i sina lätta
linnekläder och en del av dem t. o. m.
i shorts. Vi måste ha uppmärksamheten
riktad på missförhållanden av detta
slag och kräva en ändring därav. Det
kan hända, att det föreligger vissa brister
i sjöofficerarnas utbildning. Jag
kan i det sammanhanget med instämmande
citera ett tidningsorgan, som jag
kanske inte så ofta har anledning att
med gillande åberopa men som i alla
fall i denna fråga kanske har skrivit
någonting av det allra bästa som sagts
i fråga om förhållandena ombord på
kryssaren Gotland. Jag syftar här på
det socialdemokratiska huvudorganet i
Stockholm, Morgon-Tidningen, där man
i slutet av en alldeles briljant artikel
säger följande: »På Gotland fick ett
60-tal blivande sjöofficerare sin första
utbildning, gjorde alltså helt enkelt sin
värnplikt. Så länge utbildningen sker

under sådana förhållanden, behöver
man inte vara rädd att flottans officerare
skall avskriva beteendemönster
m./ä. eller infekteras av en demokratisk
anda. Det kan sägas, oavsett vad
den igångsatta utredningen om negerplankorna
och svinmattunnornas placering
ger för resultat.»

Detta är kanske hårda ord, och jag
är angelägen framhålla, att dessa ord
säkerligen inte få fattas som en generalisering.
Avsikten har ingalunda varit
att komma åt våra sjöofficerare i allmänhet,
av vilka jag för min del känner
många såsom plikttrogna, kunniga
och i sitt uppträdande inte bara oklanderliga
utan älskvärda och sympatiska
människor. Men till alla de goda krafter,
som finnas inom vårt sjövapen, vill
man alltså rikta den uppmaningen att
inte företrädesvis använda sig av igelkottstaktiken
i försvaret gentemot kritiken
utifrån utan beakta att i de allra
flesta fall är denna kritik förestavad
av omtanke om vårt sjövapen och de
människor, som arbeta där.

Affären Gotland kommer väl så småningom
alt avskrivas, och har det begåtts
några fel, så få dessa beivras i
vanlig ordning. Jag vill vid detta tillfälle
försäkra att uppmärksamheten på
liknande förhållanden inom det militära
inte kommer att förminskas i
framtiden, i varje fall inte från den meningsriktning,
som jag har äran företräda
här i riksdagen. Vi ha inom folkpartiet
en gammal liberal tradition att
bygga på i dylika ting, kampen mot
pennalism bland officersaspiranter och
officerare, MO-institutionens inrättande
m. m. Vi äro beredda att hävda denna
tradition även i fortsättningen.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Den

121

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda

ärade interpellanten påtalade, att svaret
hade dröjt, och han förklarade, att
om jag hade svarat för en månad sedan,
så kunde jag kanske sagt detsamma
som jag sagt här i dag. Jag vill
emellertid fästa uppmärksamheten på
att interpellanten själv uttryckligen begärde,
att jag skulle taga hänsyn till
den utredning, som, när interpellationen
framfördes, var igångsatt av MO.

1 interpellationen framhölls bl. a. att
den av MO föranstaltade undersökningen
bör efterföljas av en redogörelse
inför riksdagen.

Inte bara med hänsyn härtill utan
även på grundval av den allmänna regeln,
att man inte faller in och fäller
omdömen i en fråga, som ligger under
utredning, har jag ansett det naturligt
att dröja så länge som möjligt med svaret
på denna interpellation för att
eventuellt få tillgång till hela det utredningsmaterial,
som MO nu sörjer för att
framskaffa. Det hade ju funnits möjlighet
att de yttranden över marinchefens
uttalande, som MO begärt in från
underofficers- och underbefälsförbunden,
hade kunnat bli tillgängliga, innan
riksdagen avslutades. Det är under sådana
förhållanden mycket naturligt, att
detta interpellationssvar kommit att avges
på riksdagens allra sista dag. Jag
har således inte velat utforma mitt svar
till herr von Friesen, förrän jag har
kunnat få tillgång till så mycket som
möjligt av MO:s utredning. Att svaret
nu inte kunnat bli fullständigt beror
alltså på att MO ännu inte fått in de
yttranden, som han har begärt från respektive
förbund.

Det är också naturligt, att jag under
dessa omständigheter inte ger mig in
på någon debatt beträffande förhållandena
på kryssaren Gotland. Annars tror
jag nog, att jag skulle kunna tvätta av
åtminstone några av de skamfläckar,
som nu ha kommit att förorena den
svenska demokratien. Detta gäller bl. a.
det fall, som herr von Friesen här på -

Nr 23.

missförhållanden på kryssaren Gotland.

talade om att i Kapstaden endast officerarna
men inte manskapet skulle ha
fått gå i vita kläder. Det förhöll sig på
det sättet, herr von Friesen, att när
kryssaren kom till Kapstaden, så hade
man på grund av de bristfälliga utrymmena
ombord inte kunnat tvätta
vare sig officerarnas, underofficerarnas
eller besättningens vita uniformer.
Följaktligen fick den svenska demokratiens
alla företrädare i Kapstaden gå i
mörka uniformer.

Det skulle kanske vara anledning att
även säga något om en del andra saker
i denna diskussion, som belysts på ett
sätt som visar, att man egentligen inte
vet vad man talar om. Herr von Friesen
berörde exempelvis de olika köken
ombord på kryssaren. Dessa kök ha
emellertid inte tillkommit av hänsyn
till att de olika personalkategorierna
skulle ha olika mat. Dessa olika kök ha
i stället inrättats av det skälet, att man
ombord på ett fartyg inte kan ha så
stora kök. Det är ombord helt enkelt
omöjligt att arbeta med kök av den
storlek, som man har i land, exempelvis
vid militära matinrättningar. De
fyra köken äro så att säga helt naturliga
arkitektoniska företeelser inom
fartyget, och jag tycker att det är rätt
onödigt att draga in så oväsentliga saker
som detta i en diskussion i riksdagen.
Jag skall emellertid inte diskutera
dessa frågor.

Jag är mycket tacksam över att herr
von Friesen inte bara å egna vägnar
utan även å sitt partis lovar att vara
den väktare på muren som skall se till
att den svenska demokratien hålles
frisk och sund, och jag försäkrar honom
att så länge jag står som målsman
för försvaret kommer jag inte att vara
rädd för kritik. I den mån denna visar
sig berättigad skall den föranleda alla
de ingripanden som befinnas motiverade
och nödvändiga. Jag skulle emellertid
vara tacksam, om de som särskilt
åtaga sig uppgiften att vårda den

Nr 23.

122

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar pa interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

svenska demokratien inom vårt försvar
ville bemöda sig om så stor konsekvens
som möjligt. Den ärade interpellanten
citerade nyss ett yttrande ur pressen,
där det sagts att det här är fråga om
en ålderdomlig kvarleva av klassamhället.
Jag skulle vilja fråga, om den
som har fällt det omdömet samtidigt är
beredd att understödja och intaga en
positiv hållning till det utredningsarbete
som nu påbörjats för att klargöra
huruvida de olika befälskategorierna
inom det svenska försvaret skulle kunna
ersättas av en enda, på vilken man
använt det enligt mitt sätt att se något
karikatyrmässiga uttrycket enhetsbefäl.
Jag har emellertid knappast funnit att
de som kritiserat sådana förhållanden
på Gotland, som kunna ha berott på en
uppdelning i olika kategorier, ha intagit
en konsekvent och klar positiv hållning
till detta utredningsarbete. I den
mån herr von Friesen i fortsättningen
ägnar sig åt de här sakerna skulle jag
vilja be honom att han inte bara berör
fenomenen på ytan utan också gör
sig beredd att gå på djupet med dem.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord med anledning av statsrådets
försvar för förseningen av svaret. Det
är alldeles riktigt, att det varit önskvärt,
att man kunnat avvakta militieombudsmannens
utredning och de slutsatser
han kommit till, men det var redan
för åtskilliga veckor sedan klart
— åtminstone fick jag vid ett samtal
med militieombudsmannen den uppfattningen
— att utredningen på grund av
ytterligare förhör m. m. skulle bli tidsödande
och att det skulle dröja veckor,
kanske månader, innan militieombudsmannen
fattade definitivt beslut i
ärendet. Under sådana förhållanden
borde det inte ha varit omöjligt att
lämna svaret tidigare, åtminstone ome -

delbart efter den tidpunkt, då chefens
för marinen yttrande till militieombudsmannen
förelåg. Det innehåller
praktiskt taget allt som f. n. är att säga
i denna sak, och det är förmodligen
med anledning av den som herr statsrådet
har gjort vissa uttalanden i
svaret.

Vidare skall jag be att få säga ett par
ord om de fyra köken. Det var en nyhet
att höra statsrådet slå vakt omkring
denna gamla verkligt ålderdomliga anordning
och bestämt förneka att det
bakom den ligger någon bestämd vilja
att åtskilja de olika kategorierna på
fartyget. Han talar om arkitektoniska
skäl, men när det gäller våra moderna
fartyg, t. ex. våra stora kryssare, existera
inte dessa skäl som försvar för de
fyra köken. Där har man mig veterligt
nöjt sig med att inrätta endast två kök.
Jag hade knappast väntat mig, att herr
statsrådet i denna fråga skulle göra sig
till talesman för den militära konservatismen.

Beträffande herr statsrådets sista yttrande
om min eventuella inställning till
det i och för sig mycket intressanta förslaget
till en enhetlig befälsordning är
jag inte beredd att omedelbart ge honom
svar på den frågan. Jag är fullständigt
övertygad om att de, som tillhöra
samma meningsriktning som jag
och som skola ägna frågan sin uppmärksamhet,
komma att med saklighet
och intresse verkställa utredningsarbetet
utan att på förhand binda sig vid
några bestämda slutsatser.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag har inte begärt ordet för att yttra
mig om de speciella förhållandena på
kryssaren Gotland utan för att tala om
förhållandet mellan officerare och underofficerare
och underbefäl i ett större
sammanhang, varav affären Gotland
är bara en liten del. Jag gör det inte
av någon kritiklust utan av omtanke
om nyrekryteringen av underbefälet
och underofficerskårerna i vårt land,

123

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

vilken med varje år blir allt mindre
och mindre. Detta beror inte så mycket
på löneförhållanden och dylikt
utan snarare på vantrivsel och på sådana
episoder, som här ha förekommit.
Jag kommer att tala om en del
saker, som inte direkt röra marinen,
men som höra till försvaret, och jag
tror, att jag har en viss rätt att draga
in dem i detta sammanhang.

När jag år 1906 som ung volontär
för första gången åt kronans kaka och
en gång kom in på en kompaniexpedition
och kände mig mycket underdånig
inför den myndige fanjunkaren,
kom det in en underlöjtnant. Fanjunkaren
reste sig upp och bugade mycket
artigt och djupt för den unge underlöjtnanten.
Jag stod nog och såg
riktigt förvånad ut, och han sade sedan
till mig, att jag med tiden skulle lära
mig förstå, att steget från en fanjunkare
till en underlöjtnant var mycket
större än avståndet mellan den rike
mannen och den fattige Lazarus.

Jag har haft kontakt med försvaret
ända sedan den tiden, ty då jag slutat
som aktiv stod jag kvar i reserven, och
jag måste säga att fortfarande finns det
kvar mycket av detta, alltför mycket i
vår demokratiska tid. Man frågar sig
om inte demokratiseringen av vårt försvar
skulle ha kunnat gå i något hastigare
takt under de 15 år, vi ha haft
socialdemokratiska försvarsministrar.
Underofficerskåren har ju här fört en
ständig strid för att få en mera respekterad
ställning, och vi kommo ju så
småningom så långt, att en fanjunkare
fick tjänsteställningen mellan löjtnant
och fänrik, men på många platser i
vårt land har det ofta blivit eu tjänsteställning
endast på papperet, ty från
visst håll gör man allt för att sudda ut
denna ställning och inför värnpliktiga
och andra låta det se ut, som om det
fortfarande är så, att fänriken som officer
står ofantligt över fanjunkaren,
som är underofficer. Det se vi också
i fråga om Gotland.

Jag var under det sista världskriget
också inkallad åtskilliga månader. År
1942 var jag på vintern vid ett detacherat
förband uppe i Lappland. Där kom
fänrik efter fänrik och fordrade honnör
av oss gamla fanjunkare, som kunde
vara farfar till en del av dem, och
vi undrade hur det hängde ihop. Jo,
det hade nyss kommit en generalorder,
enligt vilken en befälhavare under vissa
förhållanden kunde befalla en i lägre
tjänsteställning att taga befälet över
en i högre. Jag kan inte tänka mig, att
detta skulle tillämpas under andra förhållanden
än när en hög befälhavare i
strid såg att en chef för en avdelning
inte fyllde måttet och ansåg det som
sin skyldighet att genast göra en omplacering,
men här spreds genast den
uppfattningen att alla fänrikar konsekvent
skulle ha befälet över de gamla
underofficerarna, och det tillämpade
de alltså på detta sätt. Det gick ju inte
med alla, men en och annan fann sig
i det. Nu kan man ju säga, att om det
gällt linjetjänst eller dylikt kunde det
ha varit försvarat, men varför skulle
man tillämpa det beträffande etapptjänst,
transporter, byggnadsarbeten,
bevakningstjänst och dylikt?

Om en pluton skickades till en detacherad
tjänst, placerades ofta en ung
fänrik som befälhavare och en gammal
fanjunkare som hans adjutant. Nuvarande
chefen för Hälsinge regemente
Hans Berggren utgör dock ett undantag.
Han sade för ett par år sedan, att
under sådana förhållanden fann han
ingen orsak till att man lät fänriken
gå före.

Under krigsåren fanns det t. ex. furirer
och andra, som hade tagit avsked
men som hade en gedigen utbildning
och kunde sina saker. Under denna tid
utbildades massor med »epafänrikar»,
som efter 90 dagars utbildning skulle
bli fänrikar och taga befälet över dem
som kunde mycket mera. Vid denna
extra utbildning förbigick man f. d.
underbefälet, som hade större förut -

124 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

sättningar att tillgodogöra sig denna.
Trots att de redan kunde mycket mera
än dessa fänrikar, fingo de inte någon
möjlighet till befordran.

Jag skall taga ett exempel på de förhållanden
jag har påtalat, som jag själv
har varit med om. En fanjunkare uppe
i Lappland blev sjuk och måste fara
hem till sitt förband. Han hade tagit
plats i en andraklasskupé, där det var
mycket trångt. Då kom en fänrik in
och sade, att fanjunkaren skulle gå och
sätta sig i tredjeklasskupén. Denne påpekade
att han hade högre tjänsteställning
och dessutom var sjuk, men det
hjälpte inte. Det finns någon bestämmelse
om att för det fall att det är ont
om platser i andra klass, skall officeren
gå före. Fänriken med den lägre
tjänsteställningen fick alltså platsen,
och den sjuke fanjunkaren fick sätta
sig i tredjeklasskupén.

Alla som varit inkallade veta, att det
kommenderas dagbefäl, en regementsdagofficer
och en regementsdagunderofficer
som ställföreträdare. Regementsdagofficeren
är oftast en löjtnant eller
en fänrik och ställföreträdaren en fanjunkare
eller sergeant. Då kunde man
vänta sig, att då en fanjunkare var
ställföreträdare, borde en löjtnant vara
regementsdagofficer, men många chefer
brydde sig inte om detta utan kommenderade
en fänrik som dagofficer
och en fanjunkare i den högre tjänsteställningen
som ställföreträdare för honom.
Då underofficerskåren gjort framställning
om rättelse, har det ibland
lyckats, ibland inte. Det har t. o. m.
funnits fall, att då en fänrik kommenderats
som regementsdagbefäl, har regementschefen
gått och övervakat, att
äldre underofficerare den veckan ha
gjort honnör för fänriken trots dennes
lägre tjänsteställning.

Detta kan ju tyckas vara småsaker,
men det är just sådant som retar en
hel kår, som skapar olust inom försvarsarbetet
och gör, att rekryteringen
försvåras. Det här är ett så vittomfat -

tande och betydande område, att en utredning
måste företagas, och jag väntar
mig därvidlag åtskilligt av herr
försvarsministern, när förhållandena
nu ha blivit påpekade.

Den generalorder som kom ut år
1942 och innebar, att en i lägre tjänsteställning
kunde sättas till befälhavare
över en med högre var ju en förordning,
som skulle gälla under krigstid,
men det förefaller som om den fortfarande
i många fall tillämpas av det
högre befälet.

Man skulle kunna peka på flera saker,
men jag skall inskränka mig till
vad jag här har sagt. Om kritiken från
underofficerskåren blivit skarp i fallet
Gotland har den nog också färgåts av
många års inneboende och enligt min
mening mycket befogad bitterhet över
även andra förhållanden.

Man har här sagt något om enhetsbefäl.
Jag har visserligen inte studerat
detta ingående utan bara till en viss
del och är inte beredd att taga ställning
till det nu, men jag kan säga, att
jag för närvarande är mera emot än
för den här skisserade utvecklingen.
Jag tror inte, förrän jag får mera övertygande
bevis, att den i det långa loppet
är lycklig, men det kan hända, att
förhållandena driva oss dithän, om
rekryteringen av underofficerskårerna
blir mindre och mindre även i fortsättningen.

Detta är en för hela vårt försvar
synnerligen viktig fråga, och man får
inte se bort ifrån den, när man diskuterar
det enskilda fallet Gotland.

Herr FAST: Herr talman! Jag skall
inte följa herr Fröderberg i hans utsvävningar
om försvarets demokratisering
utan bara i all korthet säga några
ord.

Jag tycker inte att man kan anmärka
på att försvarsministern inte är beredd
att taga ställning till denna fråga förrän
resultatet av militieombudsmannens utredning
är klart och man vet vad man

125

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

Svar på interpellation ang.

har att tala om. Motsatsen skulle kunna
åstadkomma ganska väsentliga skador,
nämligen om han skulle göra uttalanden
som han sedan skulle finna
vara mindre väl avvägda.

När herr von Friesen talar om att
det är folkpartiet som är demokratiens
väktare på försvarets murar vill jag inlägga
en stillsam gensaga. Jag tror att
samtliga partier inom denna riksdag,
som över huvud taget äro angelägna
om vårt försvar, vilja ha ett sådant
inom rimliga gränser. Vi äro också
alla angelägna om att få ut det bästa
möjliga av de pengar vi lägga ut, och
det är självklart att andan inom försvaret
därvidlag spelar en utomordentligt
stor roll. Jag tror således inte att
det bara är folkpartiet som vill ha demokratien
så utbredd som möjligt inom
försvaret, utan det vilja alla de försvarsvänliga
partierna inom den svenska
riksdagen; och att så är fallet kan
ju endast vara till gagn för försvaret.
Jag menar således, att när denna utredning
blivit färdigställd, så kan det finnas
anledning att vi återkomma till
dessa frågor och att riksdagen i en eller
annan form får taga del av det utredningsmaterial,
som framkommit. Vi
kunna då från andra och säkrare utgångspunkter
taga upp en debatt i
denna sak.

Jag vill till slut framhålla, att det
personliga alltid är och förblir det
högsta och viktigaste i umgänget mellan
människor. Jag tror inte, att man
inom försvaret skapar en god samarbetsanda
och en verklig demokrati
bara genom pappersbestämmelser. Både
inom det militära och i det civila ha
respektive chefer ett avgörande inflytande
på andan inom sina olika verksamhetsområden.
Därför är det naturligtvis
av utomordentlig betydelse, att
dessa chefspersoner få en utbildning,
som gör dem skickade för sin uppgift
i alla avseenden. Man bör taga hänsyn
härtill vid utseende av höga chefer på
det militära området.

I anslutning till vad försvarsministern
här nyss yttrade om köken ombord
på kryssaren Gotland vill jag förklara,
att det är angeläget att inte bara
militären har ett ord att säga till om
vid uppgörande av ritningar för våra
stridsfartyg, utan att även civila tekniker
och arkitekter få vara med och
bedöma dessa frågor. Härvidlag gäller
det nämligen att komma fram till
största möjliga trivsel för personalen
samt att åstadkomma största möjliga
förenklingar m. in.

Herr talman! Jag vill till sist påpeka,
att vi inom det parti, som jag företräder,
äro lika angelägna som herr von
Friesens parti om att demokratien skall
vara sann och verklig inom försvaret.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Herr Fast förklarade, att man inte
kunde klandra försvarsministern därför
att han yttrat sig så försiktigt med
hänsyn till att han velat avvakta den
pågående utredningen. Jag klandrar
inte försvarsministern för att han vägrat
taga ställning i vissa detaljfrågor
och till vissa preciserade anmärkningar,
som framkommit. Vad jag tillät mig
kritisera var att försvarsministern inte
kom med något klart uttalande om behovet
av en bättre anda inom försvaret.
Jag efterlyser fortfarande ett kraftigt
understrykande av behovet av en
demokratisering inom försvaret.

Ja, vad menar man med demokrati?
Därmed menas i dessa dagar en hel
mängd ganska olika ting. Men en sak,
som jag tror att vi som kalla oss för
demokrater kunna vara överens om är
en ovillkorlig förutsättning för demokrati,
det är respekt för människovärdet.
Jag tror att vi ha all anledning
att slå vakt om denna princip även på
det militära området. Man bör trots
skillnader i bcfälsgrader respektera
varandra som människor och behandla
varandra som människor. Det bär otvivelaktigt
yppat sig missförhållanden i

Nr 23.

126

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda missförhållanden på kryssaren Gotland.

detta avseeende i här förevarande sammanhang.
Jag har också tillåtit mig att
ge en del exempel härpå.

Sedan sade herr Fast, vilket var alldeles
riktigt, att folkpartiet inte skall
tro, att det partiet är det enda, som
har monopol på vakthållningen kring
demokratien inom försvaret. Detta har
jag inte heller på något sätt påstått.
Jag har tvärtom med allra största instämmande
citerat det socialdemokratiska
huvudorganet här i Stockholm.
Detta citat visade, att man på ledande
socialdemokratiskt håll har en enligt
min mening alldeles riktig uppfattning
i dessa frågor. Med den personliga
kännedom jag har om min värderade
vän herr Fast betvivlar jag inte, att
han är en lika god och ivrig anhängare
av demokratisering inom försvaret
som mina meningsfränder. Jag kan
emellertid i detta sammanhang inte underlåta
att påpeka för den socialdemokratiske
gruppordföranden i andra
kammaren, att vi nog egentligen märkt
ganska litet av viljan till demokratisering
inom försvaret under den tid, då
vi haft två socialdemokratiska försvarsministrar
här i landet. Statsrådet
Sköld tog sannerligen inte några som
helst krafttag i denna fråga, när han
var försvarsminister. Jag tillåter mig
att fortfarande efterlysa den nuvarande
försvarsministerns alldeles bestämda
vilja och förmåga att rätta till otvivelaktiga
missförhållanden på det militära
området.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Det
skulle naturligtvis vara av stort intresse
både för herr von Friesen och för mig
att föra en diskussion om demokratien
inom försvaret och om försvarets demokratisering.
Det är kanske inte alldeles
klart, att vi äro fullt överens om vad vi
mena och vad vi verkligen syfta på, när
vi tala om dessa ting.

Det har ju i den allmän»a diskussio -

nen om dessa frågor — denna diskussion
har ju pågått under åtskilliga år —
framstått såsom i första hand väsentligt
att officerskåren inom försvaret inte
hör förbehållas endast människor tillhörande
en viss klass i samhället, dvs.
människor med förutsättningar, som betingas
av tillgång på penningmedel för
att skaffa sig vederbörlig utbildning
osv. Jag tror, att man kan säga, att det
under de senaste femton åren — det var
väl närmast denna tid, som herr von
Friesen här åsyftade — gjorts så mycket,
som rimligen kunnat göras för att
skapa rent organisatoriska möjligheter
för unga människor, som äro intresserade
av att tjäna försvaret, att där komma
fram på officersbanan, även om de
från början inte ha uppfyllt de uppställda
förutsättningarna om studentexamen
m. m. Under de allra senaste
åren — detta gäller dock icke i år —-ha vid kadettskolorna för armén cirka
50 procent av kadetterna varit s. k.
långvägare, under det att övriga 50 procent
gått den vanliga rekryteringsvägen
till officersyrket. Jag har för min del
varit mycket angelägen att på allt sätt
befrämja möjligheterna för vederbörande
att gå den s. k. långa vägen, dvs. den
väg, som icke går över den normala studentexamen.
Jag tänker fortsätta med
att i detta avseende förbättra möjligheterna
för sådana unga män, som äro intresserade
av det militära yrket. Jag vill
emellertid samtidigt påpeka, att svårigheter
härvidlag uppkomma beroende
på att många andra intressen i samhället
konkurrera om dessa unga män.
Detta gäller alldeles särskilt sådana unga
människor med ett enkelt ursprung som
ha begåvning och vilja att göra sig gällande
i livet.

I anledning av vad herr Fröderberg
här yttrade vill jag i detta sammanhang
inskjuta att rekryteringen till armén och
till försvaret över huvud taget framför
allt under de allra senaste åren blivit
betydligt bättre än vad fallet var omedelbart
efter kriget. Den efter kriget

127

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda

åstadkomna, högst avsevärt förbättrade
löneställningen har otvivelaktigt varit
ägnad att ganska avsevärt öka rekryteringsmöjligheterna.

Vad jag här berört om möjligheterna
för sådana unga män, som icke ha studentexamen,
att ändock bli befordrade
till officerare, är en sida av problemet
rörande demokratiseringen inom försvaret.
Det är väl kanske framför allt
denna sida av problemet, som man skjutit
fram i den allmänna diskussionen.
Jag kan här inte säga mer än att jag
skall göra allt vad på mig ankommer
för att underlätta denna rekrytering,
som ju tillför officerskåren element
även från de samhällsgrupper, som tidigare
icke plägat rekrytera den. Å andra
sidan vill jag gärna medge, att därav
följer inte med säkerhet att det blir en
mer demokratisk anda inom försvaret
än tidigare. Frågan om den demokratiska
andan inom försvaret är nämligen
något helt annat. Men, herr von Friesen,
det förhåller sig väl ändå på det sättet,
att frågan om demokrati inom försvaret
i rätt hög grad är en fråga om demokratien
i samhället över huvud taget. Är
det inte så att den demokratiska andan
inom försvaret återspeglar atmosfären
inom samhället i övrigt?

Det förefaller mig under sådana förhållanden
vara ganska egendomligt, att
man från folkpartiets sida riktar en kritik
mot socialdemokratien i delta avseende.
Socialdemokratien har på sitt program
en demokratisering av samhället
i dess helhet med det syftet således att
vi skola vinna fullständig jämlikhet i
olika avseenden. Det måste väl under
sådana förhållanden vara uppenbart, att
det för oss socialdemokrater ter sig
motbjudande, om det inom något samhällsområde
finns kvar sådana skrankor,
alt denna jämlikhet där inte kan
komma till sin rätt. Vi erkänna emellertid
å andra sidan, att befälsriitten inom
försvaret inte rimligen kan genombrytas
av någon allmän jämlikhet. Där
måste man således finna eu samman -

Nr 23.

missförhållanden på kryssaren Gotland.

jämkning mellan olika intressen. Men
det förefaller mig egendomligt, att herr
von Friesen här försöker rikta strålkastaren
mot socialdemokratien, precis som
om vi socialdemokrater skulle vara särskilt
konservativa eller särskilt senfärdiga,
när det gäller en allmän demokratisering
av samhället och när det gäller
nedbrytande av skillnader mellan klasser
och grupper.

Jag kanske i detta sammanhang får
lov att påpeka för herr von Friesen, att
det ändock inte är de svenska arbetarna,
som hittills huvudsakligen rekryterat
den svenska officerskåren. Herr von
Friesen erbjöd sig att fortsätta som reformator
på detta område. Under sådana
förhållanden och då de samhällsgrupper,
som rekrytera officerskåren, få
antagas stå herr von Friesen, folkpartiet
och högerpartiet närmare än socialdemokraterna,
vore det skäl att han började
reformera den demokratiska andan
inom denna krets och inom officerskategorien
över huvud taget. Det
förefaller mig, som om herr von Friesen
skulle behöva taga sig en ordentlig
funderare över detta problem. Sedan
skall jag gärna diskutera dessa frågor
med honom, och jag skall gärna göra
det i samband med den förnyade diskussion
om Gotlandsaffären, som kan
komma att upptagas här i riksdagen, sedan
utredningarna verkställts.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Statsrådet Vougt har här utförligt redogjort
för de organisatoriska förbättringar
för åstadkommande av en sorts demokratisering
inom försvarsväsendet,
som han och hans närmaste företrädare
medverkat till. Detta kan nog vara
riktigt. Man får emellertid bedöma denna
allmänna utvecklingsprocess, att
olika samhällsgrupper rekrytera befälskårerna
inom det militära, mot bakgrunden
av utvecklingen även på andra
områden. Denna utveckling på det militära
området iir således inte bara re -

Tisdagen den 31 maj 1949.

128 Nr 23.

Svar på interpellation ang. vissa påstådda

sultatet av organisatoriska förbättringar
från vissa statsråds sida, utan den är en
i och för sig ganska naturlig utveckling.
Det har helt enkelt inte räckt till med
representanter för de så att säga äldre
samhällsgrupper, varifrån officerskåren
tidigare rekryterats. Det har i stället
blivit nödvändigt, vilket enligt min mening
varit mycket välgörande, att även
andra socialskikt fått rekrytera officersyrket.
Det gäller här alltså en pågående
utveckling på detta liksom på så många
andra områden i samhällslivet.

Sedan frågade statsrådet, om inte
kastandan inom försvaret, eller hur han
nu uttryckte sig, överensstämde med
förhållandena i samhället i övrigt. Ja,
det är just det som jag tycker att den
inte gör. Jag tycker nämligen, att vi på
det militära området ha förhållanden,
som inte stämma med de i och för sig
riktiga klassutjämningar, som ägt rum
på snart sagt alla andra samhällsområden.
Härvidlag intar det militära området
en klar undantagsställning.

Statsrådet Vougt tyckte vidare, att jag
borde utöva något slags missionerande
verksamhet bland mina meningsfränder,
dit han tydligen räknade ett mycket
stort antal officerare. Jag kan försäkra
honom, att så inte är förhållandet.
Däremot tror jag, att vi inom folkpartiet
ha ganska många representanter
för under officerare stående befälskategorier.
Det är just från underofficerskårens
och underbefälskårens sida, som
denna berättigade kritik emanerat. Det
är inte på något sätt nödvändigt för mig
att upplysa dessa kårer och deras representanter
om missförhållandena på
det militära området. Dessa missförhållanden
äro uppenbara för vederbörande,
och de försöka nu på sitt sätt att få
en rättelse till stånd.

Jag noterar till sist med tillfredsställelse
statsrådets försäkran om att han
kommer att göra vad som står i hans
makt för att åstadkomma förbättrade
förhållanden på detta område. Jag har i
första hand påpekat, att det är framför

missförhållanden på kryssaren Gotland.

allt uppifrån, från den centrala ledningen,
som initiativet skall tagas för
att få en ändring till stånd. Det är de
ledande männen, som skola inspirera
befälskårerna inom vårt försvarsväsende
att få den rätta demokratiska andan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag är
medveten om att jag frestar herr talmannens
tålamod med att taga till orda
ännu en gång i denna fråga på detta
sena stadium av riksdagsarbetet. Jag
kan emellertid inte underlåta att påpeka,
att herr von Friesen i sitt resonemang
här tydligen begår ett tankefel.

Han sade, att det finns en särskild
kastanda inom försvaret. Jag tror, att
detta påstående är överdrivet. Jag vill
hävda detta alldeles bestämt. Däremot
förhåller det sig på det sättet, att de
som arbeta inom försvaret på grund av
själva tjänsten äro indelade i kategorier
på ett helt annat sätt än vad fallet
är i samhällslivet i övrigt. Först ha vi
ju generalerna, sedan överstarna och
därefter den långa raden av olika grader.
Här råder ju en fullständig hierarki,
som man har svårt att tänka sig att man
kan undvara inom försvaret. Det är enligt
min mening framför allt på grund
av denna särskilda konstruktion av olika
befälsgrader som den brist på fullständig,
medborgerlig jämlikhet, vilken vi
tyvärr ännu ha kvar i vårt samhälle,
tydligast kommer till uttryck inom försvaret.
Jag är emellertid inte så alldeles
säker på att skillnaden mellan det militära
och civila livet i övrigt är så stor,
som herr von Friesen här velat göra
gällande. Om vi betrakta förhållandet
vid ett militärt förband mellan en värnpliktig
och hans överste, skola vi kanske
finna, att detta inte avviker så mycket
från det förhållande, som råder på en
fabrik mellan en nyanställd ung arbetare
och den högste chefen. Det är givet,
att skillnaden i rang så att säga
blir mera påtaglig på det militära om -

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23. 129

Svar på interpellation ang. avskaffande av dyrortsgrupperingen av familiepenningen

till de värnpliktiga.

rådet med hänsyn till att man där har
en fullständig rangskala i den militära
hierarkien, men i realiteten tror jag
inte, att skillnaden är så stor.

Herr von Friesen bör således inte begå
det tankefelet, att han på grund av
försvarets konstruktion med olika befälsgrader
utgår ifrån att alla människor,
som verka inom försvaret, på
grund därav äro sämre demokrater än
andra människor. Det finns i vårt samhälle
en mängd människor, som inte äro
så värst tvättäkta ur demokratisk synpunkt.
Jag tror, att herr von Friesen
skulle gagna oss mest, om han inriktade
sin reformiver på samhället i dess helhet.
I den mån han lyckas åstadkomma
andra umgängesformer inom samhället
i dess helhet, kommer detta att i görligaste
mån återspeglas även inom försvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Svar på interpellation ang. avskaffande
av dyrortsgrupperingen av familjepenningen
till de värnpliktiga.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, som anförde: Herr
talman! 1 en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Ericsson i Näs frågat, om jag ämnar förelägga
årets riksdag proposition om
avskaffande av dyrortsgrupperingen av
familjepenningen till de värnpliktiga i
enlighet med vad försvarets socialbyrå
föreslagit i en i december 1948 framlagd
utredning.

Såsom interpellanten framhållit är
den del av de värnpliktigas familjebidrag,
som utgår i form av familjepcnning,
dyrortsgraderad. Den utredning,
som försvarets socialbyrå enligt särskilt

9 — Andra kammarens protokoll 19^9. N

uppdrag verkställt, utmynnar i ett förslag
om dyrortsgraderingens avskaffande
i samband med en väsentlig höjning
av familjepenningsbeloppen. Även vissa
andra jämkningar i familjebidragsbestämmelserna
ha föreslagits. Förslagets
genomförande har beräknats föranleda
en merkostnad av omkring 1,5 miljoner
kronor per år. Socialbyråns förslag har
i princip tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter.
Olika meningar ha dock
yppats beträffande vissa detaljer, såsom
i fråga om familjepenningens belopp.

Onekligen tala starka skäl för en revidering
av familjebidragsbestämmelserna
i syfte att bättre anpassa dem
till numera rådande förhållanden. Med
hänsyn till den återhållsamhet med
statsutgifterna som föranledes av den
ekonomiska stabiliseringspolitiken har
regeringen emellertid ansett sig icke
böra framlägga förslag därom till årets
riksdag.

Härefter yttrade:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag ber först att få tacka statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet för
det svar han lämnat på min interpeF
lation angående avskaffandet av dyrortsgrupperingen
av de värnpliktigas
familjebidrag, ehuru jag inte kan uttrycka
någon större tillfredsställelse
med svarets innehåll.

Som skäl för att revidering av gällande
bestämmelser på detta område
inte skett åberopar försvarsministern
den återhållsamhet med statsutgifterna,
som föranledes av den ekonomiska stabiliseringspolitiken.
Jag tror inte, att
frågan är i just detta hänseende av den
storlek, som försvarsministern vill göra
gällande. Däremot har den för de enskilda
familjer, som beröras härav, och
inte minst principiellt en stor räckvidd.
Den nu gällande familjebidragsförordningen
stöder sig ju i fråga om dyr r

2:i.

130 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom

Östergötlands län.

ortsgrupperingen på den indelning i
dyrorter, som slopats redan 1947, i vad
det gäller folkpensionerna. Denna indelning
i dyrortsgrupper var inaktuell
redan 1947 och motsvarar givetvis ännu
mindre de förhållanden, som råda i dag.

Den lösning av frågan om dyrortsgrupperingen,
som kom till stånd genom
ändringen av familjebidragsförordningen
av 1947, var — och det framgår
av olika uttalanden i samband med
dess tillkomst — inte avsedd att vara
något annat än ett provisorium. När
den nu gällande familjebidragsförordningen
tillkom, framfördes från flera
håll starka betänkligheter mot att dyrortsgraderingen
av familjepenningen bibehölls.
Sålunda anförde socialstyrelsen,
att det enligt dess mening vore på
sin plats att avskaffa dyrortsgraderingen
även för familjebidragen. De för de
olika ortsgrupperna bestämda belopp,
varmed familjepenning skulle utgå enligt
förslaget, kunde sålunda ersättas
med ett på lämpligt sätt för hela landet
avpassat belopp.

I proposition nr 73 av år 1946 med
förslag till familjebidragsförordning uttalade
statsrådet Vougt, att han för egen
del funnit vissa skäl tala för den uppfattning
som socialstyrelsen alltså har
hävdat. Och nästa år, alltså 1947, framhåller
försvarsministern i proposition
nr 122: »Då det emellertid är angeläget,
att frågan om dyrortsgrupperingens
bibehållande snarast möjligt blir föremål
för slutlig omprövning, avser jag
att uppdraga åt försvarets socialbyrå
---att i samråd med socialstyrelsen
verkställa utredning i ämnet och
så snart ske kan till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.»

Denna utredning blev klar i december
förra året. Jag vill nu endast utbe
mig en tolkning av statsrådets ord »snarast
möjligt». Innebär det t. ex. att
statsrådet kommer att framlägga proposition
i ärendet till nästa riksdag?

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag
skall försöka.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellation ang. tidpunkten
för förstatligandet av vissa järnvägar
inom Östergötlands län.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON erhöll på
begäran ordet för att besvara herr Thappers
interpellation angående tidpunkten
för förstatligandet av vissa järnvägar
inom Östergötlands län. Svaret hade i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet
Nilsson lämnade endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Thapper har interpellerat
mig och frågat

1) om jag kan lämna besked om tidpunkten
för statens övertagande av Trafikförvaltningen
Östergötlands smalspåriga
järnvägar och

2) om jag kan upplysa om orsakerna
till det långa dröjsmålet.

Interpellationen bär föranletts därav
att proposition avlåtits till årets riksdag
om statsförvärv av Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägar, medan intet
motsvarande förslag föreligger beträffande
övriga smalspåriga järnvägar
i Östergötland. Interpellanten synes också
ha sig bekant, att utredningarna påbörjades
ungefär samtidigt för båda
systemen och att man från början räknat
med samtidig övergång i statens ägo.

Enligt 1939 års principbeslut om det
svenska järnvägsnätets förstatligande
skola dessa järnvägar övertagas av staten.
Det hade säkerligen varit av värde

131

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom
Östergötlands län.

om övertagandet kunnat ske samtidigt
med förvärvet av Norsholm—Västervik
—Hultsfreds järnvägar. De båda järnvägssystemen
äro nämligen i mångt och
mycket likartade, och en viss driftsgemenskap
föreligger mellan järnvägarna.
Enighet har dock ännu ej kunnat
vinnas om villkoren för en överlåtelse,
och det är därför icke möjligt för mig
att angiva någon tidpunkt för övertagandet.

Det långa dröjsmålet som interpellanten
påtalat har sin grund i att meningsskiljaktigheterna
om överlåtelsevillkoren
varit djupgående. Dessa skiljaktigheter
synas gå tillbaka på väsentliga
olikheter i uppfattningen angående den
framtida lönsamheten samt spörsmålet
i vad mån köpeskillingen bör göras beroende
av rörelsens affärsvärde.

Jag kan icke här gå in på en närmare
redogörelse för detaljerna i förhandlingarna,
utan får begränsa mig till
att mera allmänt belysa bakgrunden till
svårigheterna att nu komma till en uppgörelse.
Dessa sammanhänga med att
statsmakterna tidigare — under 1930-talet — gentemot smalspårsbanorna fört
en annan politik än gentemot normalspårsbanorna.
Under mellankrigstiden
nedskrev staten sålunda smalspårsföretagens
statslån med betydande belopp i
syfte att bibehålla dem i enskild eller
kommunal ägo. De normalspåriga banorna
övertogos däremot successivt,
varvid i regel — såsom exempelvis var
fallet med östra centralbanan — aktieägarna
icke finge någon ersättning och
obligationsägarna fingo betalt för sina
fordringar med en — stundom ringa —
del av det nominella beloppet. Denna
olikhet i behandlingen har för östgötabanornas
del medfört avsevärda fördelar
för aktieägarna i de smalspåriga
järnvägsföretagen samt för vissa fordringsägare
som tidigare haft sämre rätt
till betalning för sina lån än staten
liaft för sina, numera avskrivna fordringar.
Utdelning liar lämnats till aktie -

ägarna med relativt betydande belopp.
Realvärdena i företagen ha minskats
beroende på att de avskrivningsmedel,
som framkommit, till stor del uppsamlats
i form av likvida reserver i stället
för att återinvesteras, med påföljd att
ett stort uppdämt behov av investeringsmedel
nu föreligger. Såväl utdelningarna
som uppsamlingen av de likvida
reserverna ha till väsentlig del möjliggjorts
därigenom, att taxorna hållits
relativt höga och lönerna till jiirnvägspersonalen
relativt låga jämfört med
förhållandena icke blott vid statsbanorna
utan även vid åtskilliga tidigare förstatligade
enskilda järnvägar.

Jag kan mycket väl förstå allmänhetens
och personalens önskemål om att
dessa banor snarast möjligt övertagas
av statens järnvägar, så att någorlunda
likställighet erliålles med andra landsdelar.
På grund av 1939 års principbeslut
får staten vara beredd att taga
på sig de uppoffringar, som införandet
av statens järnvägars taxor och löner
för med sig. Från statens sida måste man
däremot söka undvika en sådan uppgörelse
med säljarna, som därutöver
skulle innebära en belastning av statsbanorna
med ytterligare kapitalmedel,
vilkas förräntning i det långa loppet
kommer att gå ut över trafikanterna.

Parterna ha nu tillfälle att ytterligare
övertänka situationen. För egen del är
jag beredd att, så snart en uppgörelse
på godtagbara villkor träffats, taga upp
ärendet till behandling.

Vidare anförde:

Herr THAPPER: Herr talman! Jag ber
alt till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra
ett tack för svaret på min interpellation.
Det är emellertid så med mig som
ofta med interpellanterna, att jag inte
är helt till freds med svaret ■— detta
därför att herr statsrådet inte har kun -

132 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom
Östergötlands län.

nät lämna något besked i huvudfrågan,
alltså om tidpunkten för statens övertagande
av de järnvägar som det här
gäller. Jag skyndar mig dock att tilllägga,
att jag förstår herr statsrådets
svårigheter eller — man kanske riktigare
uttrycker saken så — omöjligheten
av att nu lämna ett besked om tidpunkten,
eftersom saken är föremål för
förhandlingar mellan två parter, i vilka
förhandlingar, helt naturligt, villkoren
för en överlåtelse komma att spela den
avgörande rollen.

Jag är därmed över på den andra
frågan i min interpellation, nämligen
om orsakerna till det långa dröjsmålet
med förstatligandet. Herr statsrådet säger
här, att detta har sin grund i att
meningsskiljaktigheterna om överlåtelsevillkoren
varit djupgående.

Det är givetvis inte möjligt för en
utomstående att bilda sig en klar uppfattning
om vilken av parterna som vid
förhandlingarna spelat rollen av den
omedgörliga, liksom man över huvud
taget icke bör utifrån söka påverka förhandlingarnas
resultat.

Herr statsrådet erinrar i svaret om att
statsmakterna under 1930-talet förde en
annan politik gentemot smalspårsbanorna
än mot normalspårsbanorna. Sålunda
nedskrev staten under mellankrigstiden
smalspårsföretagens statslån med
betydande belopp i syfte att bibehålla
dem i enskild eller kommunal ägo. De
normalspåriga banorna däremot övertogos
successivt av staten, varvid i regel
— såsom exempelvis var fallet med
Östra centralbanan — aktieägarna icke
fingo någon ersättning och obligationsägarna
fingo betalt för sina fordringar
med en — stundom ringa — del av det
nominella beloppet. Denna olikhet i
behandlingen, säger herr statsrådet, har
för östgötabanornas del medfört avsevärda
fördelar för aktieägarna i de
smalspåriga järnvägsföretagen samt för
vissa fordringsägare, som tidigare haft
sämre rätt till betalning för sina lån

än staten haft för sina, numera avskrivna
fordringar.

Detta herr statsrådets uttalande betyder
med andra ord, såvitt jag förstår
saken rätt, att staten tidigare har fört
en sådan politik mot dessa järnvägar,
att det nu försvårar statens övertagande
av dem. Aktieägarna ha genom den
fördel, som de då erhöllo, möjligheter
att nu fördröja förstatligandet, varigenom
t. ex. personalen vid järnvägarna
får vänta ytterligare på att komma i åtnjutande
av de bättre löner och anställningsförhållanden
som statsöveriagandet
ändå innebär.

På denna punkt kan givetvis inte någon
kritik riktas mot den nuvarande
kommunikationsministern, då denna
politik ligger före hans tid som chef för
departementet.

Herr statsrådet säger vidare i sitt
svar till mig — och det får väl betraktas
som en kritisk anmärkning mot här
ifrågavarande järnvägar —• att utdelning
har lämnats till aktieägarna med
relativt betydande belopp samt att realvärdena
i företagen ha minskats, beroende
på att de avskrivningsmedel,
som framkommit, till stor del uppsamlats
i form av likvida reserver i stället
för att återinvesteras, med påföljd att
ett stort uppdämt behov av investeringsmedel
nu föreligger. Detta har
möjliggjorts därigenom att taxorna hållits
relativt höga och lönerna till personalen
låga, jämfört med förhållandena
inte bara vid statsbanorna utan
även vid åtskilliga tidigare förstatligade
enskilda järnvägar.

Jag erkänner gärna att jag tror att
detta är ett riktigt återgivande av det
verkliga förhållandet. Vad jag för egen
del bäst kan bedöma av de anförda skälen
är de relativt höga taxorna samt
framför allt järnvägspersonalens låga
löner. Dessa saker ha också framkallat
irritation och missnöje både bland trafikanter
och, helt naturligt, alldeles särskilt
bland personalen. Man frågar sig

133

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom
Östergötlands län.

hur lång tid det ytterligare skall behöva
förflyta, innan principbeslutet av
1939 års riksdag blir förverkligat beträffande
de här järnvägarna.

Dröjsmålet går alltså ut över allmänhet
och trafikanter i de berörda bygderna,
vilka oförskyllt bestraffas med högre
taxor, och personalen får umgälla
dröjsmålet med alldeles för låga löner
och även i övrigt sämre anställningsförhållanden.
Och detta därför att parterna
vid förhandlingarna inte kunna
komma fram till en enligt deras mening
godtagbar uppgörelse, beroende kanske
på att någon av dem intager en omedgörlig
ståndpunkt vid förhandlingarna.
Alldeles särskilt illa berörd har i varje
fall jag blivit, när jag sett uppgifter om
hur gamla anställda, som efter en långvarig
tjänstgöring vid dessa järnvägar
uppnå pensionsåldern under denna
långdragning i förhandlingstiden och
avgå, enligt uppgift då få en pension av
128 kronor per månad, om jag minns
rätt, vilket torde utgöra mer än 200 kronor
mindre per månad än om staten
övertagit järnvägarna.

Det är alltså både ur allmänhetens
men framför allt ur personalens synpunkt
ytterst beklagligt, att en uppgörelse
inte har kunnat komma till stånd.
Här är det tydligen på det sättet, som
tyvärr alltför ofta är fallet, att när
stridiga kapital- och vinstintressen stå
emot varandra, så blir det de anställda,
alltså löntagarna, som främst få sitta
emellan.

Som jag förut framhållit är det inte
möjligt för en utomstående att bilda
sig ett objektivt omdöme om var felet
kan ligga till att en uppgörelse inte
har kunnat nås. .lag vitsordar emellertid
gärna, sedan jag har studerat herr
statsrådets svar, att däri lämnats goda
skäl för statsmakternas ställningstagande.
Principiellt måste jag nämligen dela
den uppfattningen, att staten icke bör
betala ett för högt pris för att gynna
aktieägarna, detta dels med hänsyn till

vad herr statsrådet erinrat om de nedskrivningar
av statslån som ägde rum
under mellankrigstiden, dels i betraktande
av att staten efter ett övertagande
får ikläda sig kostnader för både högre
löner och bättre förmåner åt personalen
samt lägre taxor för den trafikerande
allmänheten, vilket, det skall inte
förnekas, måste betyda ökade påfrestningar
för statens järnvägsdrift i dess
helhet.

Nu har ju hittills den andra parten
vid förhandlingarna inte kunnat komma
till tals vid detta tillfälle, men beaktar
man de synpunkter, som jag nyss anförde,
måste man fråga sig, om tillbörlig
hänsyn härtill har tagits från ägarnas
och ledningens sida vid de berörda
järnvägarna. I varje fall bör det kraftigt
understrykas, inte minst vid detta
tillfälle, att varken vinst- eller kapitalintressen
böra få göra sig alltför breda
vid de fortsatta förhandlingarna, så
att inte dessa även i fortsättningen
onödigt draga ut på tiden till men för
bygden och särskilt för de vid järnvägarna
anställda.

Jag noterar med tillfredsställelse herr
statsrådets besked i slutet av svaret,
där han säger, att han är beredd att
taga upp ärendet till behandling, så
snart en uppgörelse på godtagbara villkor
träffats. Detta bör väl med andra
ord betyda, att man inte behöver vänta
på en proposition i saken, när den en
gång är klar. Parternas övertänkande
av situationen borde också kunna leda
till ett resultat utan ytterligare långdragning,
vilken, om den skulle fortfara,
säkerligen bleve till ännu större
skada för alla berörda, men främst för
bygden och personalen.

Herr LJUNGBERG: Herr talman! Det
svar, som herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet nyss
här lämnat på herr Thappers frågor angående
förstatligandet av det smalspå -

134 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom
Östergötlands län.

riga järnvägsnätet i Östergötland, får
väl antagas vara inspirerat från den
s. k. förstatligandeberedningen inom
statens järnvägar, d. v. s. det organ,
som å statens vägnar brukar föra förhandlingar
av detta slag. Men vid en
sådan förhandling finnas ju två parter,
köparen och säljaren. Jag föreställer
mig att det kan ha sitt intresse att i
detta sammanhang få frågan belyst också
ur den andra partens, säljarens, synpunkt,
och eftersom jag råkar tillhöra
styrelserna för de ifrågavarande järnvägarna,
tillåter jag mig, herr talman,
att säga några ord i denna debatt.

I sin första fråga har interpellanten
efterlyst besked om tidpunkten för statens
övertagande av de smalspåriga
östgötajärnvägarna och i den andra orsakerna
till det långa dröjsmålet med
uppgörelsen.

Om tidpunkten har kommunikationsministern
ganska självfallet icke kunnat
ge det begärda beskedet. Den blir
ju beroende på om vid förhandlingarna
överenskommelse står att uppnå eller
icke.

Vad dröjsmålet med förhandlingarna
beträffar, anser jag mig böra upplysa
om att dessa inleddes för två och ett
kvarts år sedan. Under det första halvåret
hörde järnvägsbolagen över huvud
taget icke av järnvägsstyrelsens förstatligandeberedning.
Först därefter meddelade
förstatligandeberedningen vilka
uppgifter som beredningen för sitt bedömande
önskade erhålla från järnvägsföretagen.
Det var för övrigt ett
mycket omfattande material och till
väsentlig del av så speciell karaktär,
att det icke utan vidlyftigt arbete kunde
iordningställas. Inom järnvägsbolagen
sattes dock alla klutar till för att så
skyndsamt som möjligt få det klart,
och särskilt folk avdelades för arbetet.
Efter ungefär två månader kunde de
begärda uppgifterna avlämnas, och från
förstatligandeberedningens sida ställdes
då i utsikt att sammanträffande för

förhandlingar skulle kunna äga rum på
nyåret 1948. Det kom dock icke till stånd
något sådant sammanträffande förrän
i mars. Varken då eller vid de sammanträffanden,
som ägde rum sedermera
under året, lämnade förstatligandeberedningen
något fixerat erbjudande,
som kunde läggas till grund för verkliga
förhandlingar. Först den 4 februari
i år erhöllo järnvägsbolagen efter kraftig
påstötning verkligen ett till beloppet
bestämt erbjudande från förstatligandeberedningen.
Den 18 i samma månad
lämnade bolagen ett motbud till beredningen,
som då förklarade sig i anledning
därav vilja föranstalta om en ny
utredning i vissa avseenden.

Sedan dess ha järnvägsbolagen ej
hört av förstatligandeberedningen i annan
mån än att ett par tjänstemän från
järnvägsstyrelsen på beredningens uppdrag
besökt järnvägarna för att inhämta
vissa upplysningar. Av uttalanden
i pressen av förstatligandeberedningens
ordförande, byråchefen Erik
Malmkvist, har man emellertid kunnat
erfara, att beredningen låtit vidare förhandlingar
vila i avvaktan på det interpellationssvar,
som i dag lämnats. Mig
förefaller det ganska anmärkningsvärt
att en interpellation om orsakerna till
dröjsmålet, framställd den 16 mars, sålunda
tages till förevändning för ytterligare
dröjsmål i åtminstone bortåt tre
månader.

Kommunikationsministern angav i
sitt svar, att det långa dröjsmålet har
sin grund i att meningsskiljaktigheterna
om överlåtelsevillkoren varit djupgående.
Även om jag kan vitsorda att
stora meningsskiljaktigheter visat sig
föreligga, framgår av vad jag förut anfört,
att dröjsmålet med ett avgörande
bottnar också i andra orsaker, som
järnvägsbolagen icke ha någon skuld
till.

I interpellationssvaret angives att
meningsskiljaktigheterna gå tillbaka på
olika uppfattningar angående den fram -

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23. 135

Svar på interpellation ang. tidpunkten för

Östergötlands län.

tida lönsamheten samt spörsmålet i vad
mån köpeskillingen bör göras beroende
av rörelsens affärsvärde. Jag vill härtill
bara foga den reflexionen, att då
riksdagen vid fattandet av principbeslutet
om de enskilda järnvägarnas förstatligande
utfäste, att efter övertagandet
de statliga järnvägarnas taxor och
löner skulle tillämpas, skedde detta i
klart medvetande om att utfästelsen i
många fall skulle komma att innebära
förlust på rörelsen. Men det vore uppenbart
orimligt och stridande mot
riksdagsbeslutets innebörd, om förluster
av detta slag övervältrades på säljaren
vid bedömandet av affärsvärdet.

I detta sammanhang anser jag mig ha
särskild anledning framhålla, att statsutskottet
i sitt utlåtande nr 172 till
1939 års lagtima riksdag, där förstatligandet
av de enskilda järnvägarna beslöts,
uttryckligen förutsatte såsom något
självfallet, att ingen otillbörlig
pressning av inlösningspriserna finge
förekomma, exempelvis genom omotiverade
uppskov från statens sida med
förvärven. Jag tror att det vore nyttigt
för utgången, om kommunikationsministern
ville noga överväga innebörden
av detta uttalande och vidtaga de åtgärder,
som han på grund därav kan
finna rättvisa och riktiga.

Det uppgives i interpellationssvaret,
att de ifrågavarande järnvägarnas taxor
hållits relativt höga och lönerna till
järnvägspersonalen relativt låga i jämförelse
med förhållandena icke blott
vid statsbanorna utan även vid åtskilliga
tidigare förstatligade enskilda järnvägar.
Vad först taxorna beträffar, tilllåter
jag mig erinra om att dessa fastställas
av Kung], Maj:t, vilket ju är en
garanti för att icke högre taxor tillämpas
iin skäligt. Jag vill i detta sammanband
framhålla, att icke ens de stora
trafikanterna på järnvägarna framställt
några klagomål över taxorna. Vågar jag
tillägga att statsbanorna, av de redovisade
resultaten att döma, icke före -

förstatligandet av vissa jarnvagar inom

falla vara lämpade att uppställas som
något föredöme i detta avseende?

Vad härefter beträffar lönerna skulle
jag endast vilja säga att de utgå efter
frivilligt träffat avtal och att det innebär
en stor överdrift att påstå att de
äro relativt lägre än vid tidigare förstatligade
enskilda järnvägar. Järnvägarnas
personal står nu i högsta bangrupp.
Jag vet att så inte alltid har
varit fallet, och det är mig angeläget att
här erkänna, hurusom järnvägarnas
personal i föregående brydsamma tider
varit solidarisk med sitt företag och
därvid gjort mycket kännbara uppoffringar.
I bolagen ha vi inte glömt detta
och därför alltid strävat efter att genom
avsevärda tillägg till utfästa pensioner
förbättra de ekonomiska villkoren
för den avgångna personalen. I övrigt
tror jag att lönefrågorna mycket
litet ägna sig för en riksdagsdebatt. De
böra som hittills få klaras vid förhandlingar
mellan berörda parter.

Ännu ett par upplysningar i anledning
av interpellationssvaret synas mig
behövliga. Man får av detsamma den
uppfattningen, att staten gjort stora
uppoffringar till förmån för bl. a. aktieägarna
i de nuvarande järnvägsbolagen.
Staten har till förmån för dessa bolag
under den svåra krisen i början av
1930-talet sammanlagt avskrivit fordringar
på tillhopa 516 000 kronor. Aktieägarna
i samma bolag fingo i samband
med samma kris avskriva 936 000
kronor och dessutom avstå från utdelning
under många år (för Vikbolandsbanan
i 18 år och för Norra Östergötlands
järnvägsbolags stamaktieägare i
15 år). Andra fordringsägare ha också
lidit förluster eller fått nedsätta sina
räntekrav. Om staten gjort uppoffringar,
vilket villigt skall erkännas, ha
även aktieägarna fått vidkännas förluster.
Även aktieägarna kunna ju vara
förtjänta att komma i åtanke i detta
sammanhang. Det kan vara anledning
att framhålla att under den sista elva -

Nr 23.

136

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom

Östergötlands län.

årsperioden — den enda för vilken
uppgifter utan omgång stått till förfogande
— aktieägarna av bruttointäkterna
för järnvägarna uppburit 1,8 procent,
i avlöningar utgått 42,0 procent
och övriga omkostnader för rörelsen
dragit 56,2 procent.

Något obehörigt gynnande av aktieägarna
torde man därför icke kunna
med fog tala om. Om jämförelsetiden
utsträckts ytterligare ett tiotal år bakåt,
skulle aktieägarnas andel ytterligare ha
minskat. De hade nämligen ingen som
lielst utdelning. Uppgiften, att relativt
betydande belopp utdelats till aktieägarna,
måste sägas vara vilseledande.

I själva verket ha dessa företag fört
en målmedveten konsolideringspolitik.
Under samma elva år ha företagen gjort
sig fria från alla främmande skulder,
anskaffat icke mindre än 49 rälsbussfordon
och därmed kunnat med helt
annan kraft än tidigare uppträda i konkurrensen
om trafikobjekten, infört moderna
lastningsanordningar för bl. a.
bettrafiken, infört tryckluftsbroms, satt
sina stationer i så modernt skick, att
de kunna tjäna som förebild för andra
bl. a. åtskilliga av SJ:s egna. Och de
ha gjort mycket annat. För sådana ändamål
ha använts mer än 7 miljoner
kronor eller ca 10 procent av bruttointäkten.
Då är dock icke medräknat
vad som åtgått för modernisering och
rationalisering av stationerna.

När det i interpellationssvaret påstås,
att realvärdena i företagen minskats,
beroende på att de avskrivningsmedel,
som framkommit, till stor del uppsamlats
i form av likvida reserver i stället
för att återinvesteras, måste jag under
hänvisning till det anförda beteckna
uppgiften som direkt felaktig. Jag vill
säga, att jag känner mig ganska upprörd,
men jag skyndar mig att framhålla,
att jag förstår att herr statsrådet
icke själv kunnat kontrollera denna
uppgift. Mina uppgifter har jag hämtat
från en sammanställning, som uppgjorts

av företagens verkställande direktör.
Sanningen är, att av bolagens likvida
reserver den alldeles övervägande delen
hänför sig till influtna likvider för försäljning
av objekt, som ej ha med järnvägsrörelsen
att skaffa.

Jag vill här till slut, herr talman,
uttrycka förhoppningen, att de nu ifrågavarande
förhandlingarna må föras ut
ur det dödläge, i vilket de synas ha
råkat. Det tillstånd av ovisshet, som nu
råder, är icke till fördel för järnvägarna
eller dem som där ha sin verksamhet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Efter herr Ljungbergs anförande
anser jag mig ha anledning att från
början understryka, att förhandlingarna
väl knappast kunna överflyttas till
detta forum. Men naturligtvis inser jag
att de parter, som sitta på var sin sida
om förhandlingsbordet, kunna ha delade
meningar.

Herr Ljungberg lämnade den upplysningen,
att dröjsmålet skulle ha berott
på andra omständigheter än den, att
det råder så stora meningsskilj aktigheter
angående priset för järnvägarna.
Jag vill nämna att utredningen angående
förstatligande av östgötabanorna
började samtidigt med motsvarande utredning
beträffande Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnväg. Denna senare
järnväg är nu förstatligad, och fallet
hade varit detsamma med de järnvägar,
varom här är fråga, därest det icke funnits
dessa djupa meningsskiljaktigheter.
För mitt vidkommande var jag vid en
tidpunkt i våras, då det föreföll som
om en uppgörelse skulle komma till
stånd, beredd att framlägga proposition
i ärendet.

Vidare sade herr Ljungberg, att de
förluster, som kunna uppstå på grund
av ökade löner och sänkta taxor, icke
få övervältras på säljaren. Herr Ljung -

137

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom

Östergötlands län.

berg erinrade i samband härmed om
det uttalande som riksdagen gjort, då
principbeslutet om förstatligande fattades.
Men å andra sidan får man inte
av detta uttalande draga den slutsatsen,
att delade meningar icke skola
kunna råda om det pris, som skall åsättas
en enskild järnväg vid överförandet
i statens ägo. Jag anser följaktligen att
jag, såsom jag sagt i mitt interpellationssvar,
har anledning att företräda
statens och därmed också trafikanternas
intressen, alldenstund en överbetalning
ju alltid måste tagas ut någonstans
och den enligt vårt sätt att se
ytterst skulle komma att drabba trafikanterna.

Jag skall inte i detalj gå in på frågan
om vad övertagandet av här ifrågavarande
järnvägar kan betyda ur ekonomisk
synpunkt för statens järnvägars
vidkommande. Jag vågar mig inte heller
på att ta någon ståndpunkt i fråga
om uppskattningen av de värden, som
herr Ljungberg ansåg ligga förborgade
inom de nu verksamma järnvägsföretagen.
Jag vill emellertid understryka,
att ett förstatligande kommer att innebära
en taxesänkning på i runt tal
700 000 kronor, som alltså komma trafikanterna
till godo. Jag vill vidare påminna
om att det kommer att innebära
löneförbättringar för de anställda på
ungefär 850 000 kronor, medan kostnaderna
för förbättrade pensioner belöpa
sig till cirka 400 000 kronor. De ökade
utgifter, som statens järnvägar skulle
ta på sig, uppgå alltså till ungefär
1 250 000 kronor per år. Samtidigt
skulle på grund av de lägre taxorna
inkomsterna minskas med i runt tal
700 000 kronor. Det är klart att man
inte kan bortse från dessa omständigheter,
när man skall ta ställning till
priset.

Herr Ljungberg ville tydligen göra
gällande, alt mitt påstående var, om inte
falskt, så dock litet hårdraget, när jag
framhöll att de nu berörda järnvägs -

bolagen tillämpat relativt höga taxor
och lägre löner än vad fallet varit vid
andra järnvägar. Jag medger att taxorna
äro, såsom herr Ljungberg påpekade,
fastställda av Kungl. Maj:t, men skäligheten
kan ändå alltid diskuteras. Och
jag vill nämna att för lokaltrafikens del
överstiger godstaxan statens järnvägars
med 40 procent när det gäller styckegodstariffen,
med 50 procent när det
gäller den högre vagnslasttariffen, med
70 till 80 procent när det gäller mellantariffen
och med 10 procent när det
gäller massgodstariffen.

Vad lönerna beträffar, så vill jag som
ett enda exempel anföra, att för en stationskarl
vid ifrågavarande östgötabanor
är slutlönen 200 kronor lägre än
den var vid västgötabanorna. Det är
visserligen riktigt vad herr Ljungberg
säger om att lönerna baseras på överenskommelser,
som träffats med personalorganisationerna,
men tydligen har
man från företagsledningens sida kunnat
övertyga personalorganisationerna
om att östgötajärnvägarna befunnit sig
i en klass under exempelvis västgötabanorna,
eftersom lönesättningen blivit
förhållandevis lägre än vid de senare
järnvägarna.

Det är klart att förstatligandeberedningen
kan ha eu uppfattning om storleken
av de fasta värdena och om den
rullande materielens s. k. överårighet,
medan representanterna för järnvägsbolagens
styrelser ha en annan mening
om den saken. Jag skall emellertid inte
här ta upp vad förstatligandeberedningen
anfört angående behovet av nyinvesteringar
och därmed följande
högre räntekostnader.

Givet är att det måste finnas en orsak
till att östgötanätet placerats en
klass under exempelvis västgötanätet,
när det gällt att bestämma lönesättningen.
Det finns därför skäl att antaga,
att det i varje fall ligger något i de kalkyler
och beräkningar som gjorts av
förstatligandeberedningen. Även jag

138 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1919.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom
Östergötlands län.

kan emellertid ansluta mig till det önskemål
som framförts av såväl interpellanten
som av herr Ljungberg, nämligen
att parterna skola ta ny kontakt
med varandra och att man så snart som
möjligt skall kunna träffa en uppgörelse,
en uppgörelse på rimliga villkor,
inte bara enligt östgötajärnvägens uppfattning
utan även med hänsyn till de
statliga intressena, som representeras
av statens järnvägar.

Herr LJUNGBERG: Herr talman! Med
anledning av kommunikationsministerns
senaste anförande vill jag säga,
att jag försökte att i mitt anförande
strikt hålla mig till de ting som avhandlades
i interpellationssvaret och
med full avsikt undvek att tränga in
på några områden, som kunde anses
tangera de pågående förhandlingarna.
.Tåg är fullt överens med kommunikationsministern
om att förhandlingarna
inte skola föras inför detta forum, men
samtidigt måste jag i denna debatt klarlägga
omständigheterna kring de förhållanden
som i interpellationssvaret
varit föremål för behandling. Det är
vad jag har gjort.

Några randanteckningar till. Kommunikationsministern
talade om hurusom
förstatligandet av dessa järnvägar
på grund av minskade inkomster, lägre
taxor och ökade kostnader för personalen
skulle bli förlustbringande för statens
järnvägar, och han sade i det sammanhanget,
att den förlusten, om man
inte här tillvaratoge statens intressen,
ytterst skulle komma på trafikanterna.
Jag har redan i mitt förra anförande
talat om att i riksdagsbeslutet om förstatligandet
av de enskilda järnvägarna
förutsattes, att utfästelser om taxor
och om löner i många fall skulle leda
till direkta förluster, men vad jag reagerade
emot var, att de förlusterna på
grund av statens utfästelser skulle
övervältras på säljarna. När kommunikationsministern
säger, att de skulle

komma att hamna hos trafikanterna, så
tillåter jag mig tvivla på det. Jag tror
att de komma att hamna hos skattebetalarna.
Så ser det nog ut.

Jag kominer i det sammanhanget in
på att den jämförelse, som herr statsrådet
gjorde beträffande taxorna, de.
nuvarande SJ-taxorna och de nuvarande
taxorna vid dessa järnvägar, kanske
vore mer ägnad att skapa rättvisa, om
man samtidigt kunde meddela, att dessa
taxor för SJ:s del ge tillfredsställande
ekonomiskt resultat, men såvitt jag
förstår av föreliggande rapporter, kan
så inte sägas vara fallet. Herr statsrådet
gjorde också en jämförelse mellan
lönerna vid de järnvägar, som nu äro
i fråga, och Västergötland—Göteborgs
järnvägar, som förstatligades för ett år
sedan, och påstod, att lönerna vid de
sistnämnda järnvägarna voro, om jag
minns rätt, åtminstone för några befattningshavare
200 kronor om året bättre
än vid de här ifrågavarande. Jag vet
inte vilken del av Västergötlands—Göteborgs
järnvägar, som statsrådets jämförelse
hänför sig till, men jag tillåter
mig erinra om att för vissa delar av det
järnvägsnätet gällde högst speciella lönesättningar
på grund därav, att de
järnvägar, i vilka jag vill minnas Lidköpings
stad var intresserad, inte voro
anslutna till arbetsgivarorganisationen
och således inte heller bundna av kollektivavtal.
Dessa ha därför sitt speciella
avtal. Jag vill också säga, att
andra delar av det nätet hade löner,
som voro fullt jämförbara med eller
kanske t. o. m. lägre än de som ha gällt
på våra järnvägar. För övrigt är det
rätt anmärkningsvärt, att östgötajärnvägarna
i detta sammanhang hedras
med att bli jämförda med Västergötland—Göteborgs
järnvägar. När det i
andra sammanhang varit tal om dessa
järnvägar, har det sagts, att trafiken på
våra järnvägar är så avsevärt mycket
mindre än på dem, att någon jämförelse
inte gärna kunde komma i fråga.

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23. 139

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom

Östergötlands län.

Jag skall nu sluta. Jag är rädd för att
annars komma in på områden, som jag
tror vi icke böra tangera.

Herr THAPPER: Herr talman! Vi ha
nu genom herr Ljungberg, som ju är
styrelseledamot i det järnvägsföretag
vi resonera om, fått höra även den
andra parten vid förhandlingarna komma
till tals. När jag hörde honom, gjorde
jag den reflexionen, att jag inte har
alldeles samma uppfattning som han.
Han sade, att dessa järnvägar inte tilllämpa
högre taxor än som är skäligt.
Det är klart att man alltid kan fråga
sig vad som i det avseendet är skäligt.
Det beror alldeles på från vilken utgångspunkt
och vilket håll man ser saken.
Härvidlag tycker jag att kommunikationsministerns
siffror äro talande.
De visa, att trafikanterna i detta fall
få betala avsevärt högre taxor än statens
järnvägar tillämpar. Det hjälper
inte, att herr Ljungberg erinrar om att
.statens järnvägar kunde behöva höja
sina taxor. Även om så skedde, föreställer
jag mig, att höjningen inte skulle
behöva bli så kraftig, att taxorna skulle
bli så höga, som denna bygds befolkning
nu får betala.

Beträffande lönesättningen vill jag
säga, att lönerna nog få anses vara för
låga. Jag känner mycket väl till att det
har varit särskilt hårda förhandlingar
för att komma till nuvarande lönesättning.
Det är klart att man strävar efter
att dessa banor skola komma i statens
järnvägars ägo, och när det finns principbeslut
om den saken, har man ju
all anledning att ställa sig betänksam
om det sker en långdragning av förhandlingarna
av (^en anledningen, att
man från aktieägarnas sida söker åt sig
rädda undan ett större kapital. Det vore
enligt min mening beklagligt, ty en sådan
långdragning, med påföljd att man
inte kommer till resultat, kommer, såvitt
jag förstår, att gå ut över alla be -

rörda parter. Å andra sidan måste jag,
efter att ha hört herr Ljungbergs redogörelse
— jag har också tidigare talat
med honom om saken — säga, att jag
nog inte helt kan låta bli att kritisera
även det sätt, på vilket dessa förhandlingar
skötts från förstatligandeberedningens
sida. Jag vill då inte alls uttala
mig om de överlåtelsevillkor som
man har diskuterat. Dem känner jag
inte till och är inte heller kompetent
att bedöma dem. Jag har emellertid fäst
mig vid vad herr Ljungberg nyss påtalade,
nämligen vilken lång tid förhandlingarna
tagit och hur få sammanträffanden
man under denna tid haft.
Vidare tycker jag att det är anmärkningsvärt,
att man faktiskt fått så att
säga med tång draga fram ett bud från
förstatligandeberedningen. Med den erfarenhet
jag har från förhandlingar
måste jag, om jag skall försöka bedöma
saken opartiskt, vilket jag vill göra,
säga, att det förefaller finnas anledning
att rikta en viss kritik mot förstatligandeberedningen
för dess sätt att sköta
förhandlingarna. Jag vill därför ifrågasätta,
om inte kommunikationsministern
borde ta under övervägande att låta
även andra och kanske mera objektiva
personer se på hur denna sak ligger
till. Därmed har jag som sagt icke på
något sätt tagit ställning till villkoren
för en överlåtelse. Som jag förut sagt
är jag rent principiellt fullt överens
med statsrådet, att staten icke har anledning
att betala för högt pris för
dessa järnvägar.

Til syvende og sidst tror jag, att det
ur samtliga berörda parters synpunkter
vore till stor fördel om man kunde
nå en godtagbar uppgörelse i detta fall
så snart som möjligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Vi skola icke förlora oss i en
diskussion om dessa saker. Herr Ljung -

140

Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom

Östergötlands län.

berg yttrade, att det icke föreligger någon
tillfredsställande utredning i denna
sak, och sade vidare, att det blir
skattebetalarna som komma att förlora
på saken. Ja, det gör ju i och för sig
icke läget bättre, allra minst som herr
Ljungberg, hans parti och vi övriga
med ljus och lykta undersöka möjligheterna
till skattesänkningar. Mot bakgrunden
härav kan det anses föreligga
skyldighet för regeringen att medverka
till att förstatligandeberedningen ej
medger lägre pris för företagen än som
kan anses skäligt. Någonting annat har
ej heller från förstatligandeberedningens
sida ifrågasatts. Man vill inte gå
över skälighetsgränsen, men var denna
linje går, därom äro meningarna delade.

Herr Ljungberg sade, att han var litet
överraskad över att jag nu har velat
gå in på en jämförelse mellan västgötajärnvägarna
och östgötajärnvägarna,
därför att förstatligandeberedningen
tydligen icke velat höra talas om denna
jämförelse på grund av att trafiken
skulle vara så mycket lägre på östgötajärnvägarna
än på västgötajärnvägarna.
Ja, det förhåller sig ju så, att man kommit
till skilda lönesättningar vid olika
banor, östgötajärnvägarna ha placerats
i bangrupp II med hänsyn till
trafikunderlaget, medan • västgötajärnvägarna
placerats i bangrupp I. Ju
mindre trafiken är, desto lägre bliva
lönerna, och ju större trafiken är, desto
högre bli lönerna. Det är denna klassificering
och trafikunderlaget som ligga
till grund för bedömandet och som
medverkat till att personalen gått med
på den lönesättning som varit rådande.

Herr Thapper nämnde att han ansåg,
att det förhållandet att man, som
han uttryckte det, fått med tång draga
ut buden från förstatligandeberedningen,
måste anses mindre tillfredsställande.
Ja, det är ju möjligt, men vi
skola komma ihåg, att när det är fråga
om förhandlingar, har man så många

ovägbara ting att röra sig med. Vi ha
för det första dessa mycket ingående
värderingar som först måste göras och
där det tydligen finns delade meningar
om vad den rullande vagnparken och
de fasta anläggningarna kunna vara
värda. Sedan man så småningom kommit
fram till en mening på båda sidor
och det blir fråga om förhandlingar,
avvaktar man varandras bud. Det är
något av detta förhandlingsförfarande
som använts här lika väl som i andra
fall.

Jag vill till slut endast säga, att det
är även min förhoppning, att man småningom
skall komma fram till ett resultat,
och för eget vidkommande vill jag
ännu en gång understryka, att när man
har gjort detta, skall man icke behöva
vänta länge på en proposition.

Herr THAPPER: Herr talman! Det må
så vara att det är mycket att ta hänsyn
till vid förhandlingar, men man behöver
ändå inte driva det så långt, att
man inte vill ange vilken ståndpunkt
man intar, vilket faktiskt — om jag fattade
herr Ljungberg rätt — har skett
ifrån förstatligandeberedningens sida.
Och det är ett sätt att föra förhandlingar
som jag har mycket svårt att
förstå.

Jag blev mycket överraskad då herr
Ljungberg påpekade att förstatligandeberedningens
ordförande, herr Malmkvist,
skulle ha sagt i en tidningsartikel,
att man använt hela tiden sedan denna
interpellation ingavs, alltså den 16 mars,
med att inte göra något åt denna sak.
Jag har verkligen väckt denna interpellation
för att på något sätt påskynda
och gagna saken, och så tar man
detta till förevändnipg för att det inte
skall göras något alls! Jag tycker att
förstatligandeberedningen därmed själv
har givit sig det betyg den förtjänar.

Herr LJUNGBERG: Herr talman! Bara
ett par ord med anledning av herr

141

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om landsvägstransporter med

jordbrukstraktorer, m. m.

Thappers jämförelse med statens järnvägars
taxor.

Vi få komma ihåg att syftet med förstatligandebeslutet
var att tillförsäkra
olika orter i detta land, var de än äro
belägna, samma förmåner i detta avseende,
vilket inte varit möjligt, om
järnvägarna skulle skötas av företag
med begränsade trafikområden. Då var
det fullkomligt uteslutet att göra ett sådant
företag lönsamt, som skulle arbeta
med SJ :s taxor, utan förstatligandebeslutet
betydde således att verksamheten
grenade ut sig över ett större
område för att åstadkomma en utjämning
på ena eller andra sättet. Men då
får man inte komma och säga, att därför
att ett enskilt företag driver sin rörelse
inom detta begränsade område,
måste det, för att på ett ekonomiskt
sätt kunna sköta denna drift, ta ut de
och de taxorna. Man får inte göra en
jämförelse med statens järnvägars
taxor och säga, att de borde tillämpas
och att företaget ändå borde klara sig.
Detta är orimligt. Och de förluster som
bär uppstå skola inte drabba företaget
utan den som gjort utfästelsen om de
enhetliga taxorna.

Herr THAPPEIt: Jag vill säga till herr
Ljungberg att jag inte har yttrat mig
om taxornas skälighet med hänsyn till
möjligheten att skapa ett bärigt resultat
för dessa järnvägar; jag undrar om
ens deras styrelse tror på att detta är
möjligt i längden.

Vad jag vänt mig emot är att man
för att rädda undan ett visst kapital till
de nuvarande ägarna av järnvägarna
så att säga stretar emot vid förhandlingarna
och på den punkten saboterar
principbeslutet, med följd att allmänheten
får fortsätta att betala efter
högre taxor än om ett principbeslut fattats.
Personalen får fortfarande gå lång
tid för lägre lön än den eljest kunnat få.

Jag har alltså inte uttalat mig om

dessa järnvägars möjligheter att för
framtiden sköta driften med lägre taxor
än för närvarande — detta vill jag inte
yttra mig om. Vad jag sagt är, att jag
finner det mycket beklagligt, att man
för att rädda undan visst kapital vid
övergången försenar förhandlingarna,
varigenom allmänheten i dessa bygder
i fortsättningen måste betala efter
högre taxor än dem som gälla på andra
håll.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11-

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser
om landsvägstransporter med
jordbrukstraktorer, m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Johanssons i Mysinge interpellation angående
gällande bestämmelser om landsvägstransporter
med jordbrukstraktorer,
in. in. Svaret hade i stencilerad form
utdelats till kammarens ledamöter, och
herr statsrådet Nilsson lämnade endast
en kort sammanfattning av huvudpunkterna
i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! I en till mig riktad interpellation
har herr Johansson i Mysinge
framställt följande frågor:

Har statsrådet observerat den växlande
praxis som gällande trafikförordningar
gc upphov till med avseende på
landsvägstransporter med jordbrukstraktorer
och s. k. epatraktorer?

Om så är fallet är statsrådet beredd
att medverka till att eu tydligare och
enhetligare lagstiftning på detta område
kommer till stånd?

Och är statsrådet villig att med hänsyn
till jordbrukets speciella förhållanden
medverka till sådan lättnad i för -

142 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om landsvägstransporter med
jordbrukstraktorer, m. m.

ordningen om yrkesmässig biltrafik att
jordbrukare medgivas rätt att utföra
körslor med traktor och vagn även för
annans räkning?

De bestämmelser, som äro av intresse
när det gäller rätten att använda
jordbrukstraktorer som dragfordon i
traktortåg, kunna indelas i tre grupper,
nämligen

1) bestämmelser som sammanhänga
med trafiksäkerhetens krav och behovet
av att skydda vägarna från skadegörelse,

2) krisbestämmelser, som föranletts
av bristen på flytande drivmedel och
bilgummi, samt

3) bestämmelser, som reglera omfattningen
av transportapparaten i yrkesmässig
trafik med hänsyn till behovet.

Dessa grupper av bestämmelser reglera
alltså var sina områden, och någon
alternativ tillämpning av dem synes —
i motsats till vad interpellanten anfört
-— därför icke kunna förekomma.

Till den första gruppen höra bestämmelserna
om motorredskap och
traktortåg i 1 och 18 §§ motorfordonsförordningen
samt i 1 och 37 §§ vägtrafikstadgan
ävensom kungörelsen nr
440/1940 om hänförande av vissa automobiler
till fordonstypen motorredskap.

Enligt 18 § motorfordonsförordningen
krävs körkort för att föra traktortåg
på allmän väg eller enskild körväg.
I 37 § vägtrafikstadgan föreskrives bl. a.
att trafik med traktortåg på allmän väg
icke får äga rum utan särskilt tillstånd
av länsstyrelsen utom då det är fråga
om tillfällig färd. Bestämmelsen om
skyldighet att söka sådant tillstånd är
emellertid, senast genom förordningen
nr 744/1948, tillfälligt upphävd i vad
avser trafik med traktortåg, vars dragfordon
ej har hjulringar av järn eller
annat hårt material och vars största
bredd icke överstiger 220 cm.

Såsom interpellanten nämnt ha 1944

års trafikförfattningssakkunniga framlagt
förslag till bestämmelser, som äro
avsedda att ersätta den nuvarande motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan
samt vissa andra författningar.
Proposition i detta ämne håller för
närvarande på att utarbetas inom
kommunikationsdepartementet. Propositionsarbetet
bedrives med särskilt sikte
på att i såväl formellt som sakligt hänseende
så långt som möjligt söka ytterligare
förenkla de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna. Jag hoppas,
att denna författningsrevision skall
komma att undanröja eller minska de
svårigheter, som interpellanten säger
sig ha mött vid tillämpning av den nuvarande
motorfordonsförordningen och
vägtrafikstadgan.

Vad angår den andra gruppen, nämligen
krisbestämmelserna, är, förutom
ransoneringsbestämmelserna för flytande
drivmedel, att nämna kungörelsen
nr 706/1945 angående reglering av handeln
med och användningen av bilgummi.
I 8 § av denna kungörelse

stadgas bl. a. att motorredskap, varå
bilgummi är monterat, icke må utan
körtillstånd användas såsom dragfordon
i traktortåg för trafikändamål.
Från denna bestämmelse har emellertid
statens trafikkommission i cirkulär
den 5 oktober 1948 (nr 57) medgivit
det undantaget, att körtillstånd tills vidare
icke erfordras för framförande av
traktor som dragfordon i traktortåg
när det gäller transport av i eget jordbruk
framvunna produkter och förnödenheter
för detsamma eller transport
av i eget skogsbruk framvunna skogsprodukter
för eget eller anställdas husbehov.

Dessa krisbestämmelser tillhöra emellertid
ej kommunikationsdepartementets
verksamhetsfält, och jag anser mig
därför icke böra gå närmare in på frågan
om deras tillämpning. Jag vill här
endast nämna att ett par länsstyrelser,
som yttrat sig i anledning av interpel -

143

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om landsvägstransporter med
jordbrukstraktorer, m. m.

lationen, förklarat att det nog till stor
del är krisbestämmelserna som vållat
tolkningssvårigheter i fråga om rätten
att använda traktor för trafikändamål.
Det cirkulär från trafikkommissionen,
som jag förut omnämnde, anses emellertid
i stort sett ha undanröjt de tidigare
tillämpningssvåriglieterna.

Enligt interpellanten skulle det fortfarande
råda tveksamhet om jordbrukare
ha rätt att med traktortåg forsla
grus för eget behov. Såvitt jag kan förstå
måste denna tveksamhet hänföra
sig till frågan huruvida härför erfordras
körtillstånd enligt kungörelsen nr
706/1945. Det är möjligt att trafikkommissionens
nyssnämnda cirkulär icke
alltid fått en enhetlig tolkning i detta
hänseende. Jag utgår emellertid från
att kommissionen har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och meddelar de
anvisningar, som kunna behövas.

Interpellantens önskemål om en enhetligare
lagstiftning för traktortransporterna
skulle väl, i vad avser krisbestämmelserna,
närmast innebära att
dessa bestämmelser på ett eller annat
sätt skulle samordnas med de övriga
trafikförfattningarna. Med hänsyn till
de vitt skilda syften, som de olika bestämmelserna
äro avsedda att tjäna,
förefaller emellertid en sådan samordning
knappast möjlig. En lösning av
frågan i denna del bör väl i stället gå
ut på att avskaffa krisbestämmelserna,
så snart förutsättningar härför föreligga Jag

kommer slutligen till den tredje
gruppen av bestämmelser, nämligen de
som röra regleringen av den yrkesmässiga
trafiken och som återfinnas i 1940
års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik. I fråga om transporter
med traktortåg gäller i detta hänseende
samma regler som för transporter
med bilar. För yrkesmässig trafik
med traktortåg erfordras alltså trafiktillstånd.

1940 års förordning lägger emellertid

icke hinder i vägen för ägare av traktor
att — oavsett vilket godsslag det är
fråga om — med traktortåg utföra
transporter för eget behov. De inskränkningar
som kunna föreligga i
detta hänseende hänföra sig, i vad avser
guminihjulstraktorer, till de förut
behandlade krisbestämmelserna och, i
vad avser järnhjulstraktorer, till bestämmelserna
i 37 § vägtrafikstadgan.

Jag vill vidare, i anslutning till vad
interpellanten anfört härom, framhålla
att enstaka transport av flyttsaker för
en hos fordonsägaren anställd person
torde kunna ske såväl med traktor som
med vanlig lastbil utan hinder av bestämmelserna
i 1940 års förordning.

För traktortransporter soin enligt
förordningen äro att hänföra till yrkesmässiga
erfordras emellertid, som
nyss nämnts, särskilt trafiktillstånd. Interpellanten
har ifrågasatt en uppmjukning
av förordningens bestämmelser i
detta hänseende. Det har som skäl för
en sådan uppmjukning anförts bl. a.,
att traktortransporter numera i allt
större utsträckning ersätta körningar
med häst och vagn och att utbytet av
dragkraften härvid icke borde föranleda
någon ändring i den frihet att utföra
transporter för annans räkning,
som gäller i fråga om körslor med häst
och vagn. Detta resonemang kan jag
väl förstå. Det finns emellertid vissa
andra omständigheter, som i detta
sammanhang icke få förbises. Ett traktortåg
har i regel en avsevärt större
transportkapacitet än ett hästdraget
fordon, såväl i vad avser den godskvantitet,
som på en gång kan transporteras,
som i fråga om transporthastigheten.
Sannolikt ha många jordbrukare,
som övergått till traktordrift, härigenom
fått transportresurser, som åtminstone
under en del av året vida
överstiga det egna behovet. Det är givet
att det härvid ofta kan föreligga
ett starkt önskemål att ekonomiskt utnyttja
denna överskottskapacitet genom

Nr 23.

144

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om landsvägstransporter med
jordbrukstraktorer, m. m.

att mot ersättning utföra transporter
för andra personers räkning. Om under
sådana förhållanden transporterna
med jordbrukstraktorer generellt undantagas
från tillämpningen av 1940
års förordning, finnes det anledning
räkna med att dessa fordon komma att
erövra en betydligt större del av transportmarknaden
än vad som motsvarar
bortfallet av yrkesmässiga transporter
med häst och vagn.

Biltrafiknämnden har i ett under
hand avgivet yttrande i anledning av
interpellationen framhållit, att frågan
om meddelande av trafiktillstånd i här
avsedda fall skall bedömas med hänsyn
till trafikens behövlighet och
lämplighet. Man står härvid inför det
allmänna spörsmålet, i vilken utsträckning
lättnader i tillståndstvånget kunna
medgivas utan att de samhällsintressen
eftersättas, vilka 1940 års förordning
äro avsedda att skydda. Jag
vill i detta sammanhang betona, att
förordningen givetvis icke tillkommit
med huvudsyftet att befrämja några
skråbetonade monopolsträvanden från
den yrkesmässiga biltrafikens sida.
Syftet är ju i stället att genom införande
av transportplikt och en i samband
härmed nödvändig behovsavvägning av
transportapparatens storlek skapa garantier
för att konsumenter av alla kategorier
och i alla delar av landet skola
kunna få sina transportbehov tillgodosedda.
Det förefaller emellertid
högst sannolikt, att detta syfte, åtminstone
inom vissa delar av landet, skulle
komma att allvarligt motverkas, därest
den yrkesmässiga biltrafiken skulle få
vidkännas konkurrens om trafikunderlaget
från traktorägare, som icke äro
bundna av någon transportplikt. För
de jordbrukare, som ha tillgång till
traktorer, skulle de ifrågasatta lättnaderna
i tillståndstvånget otvivelaktigt
medföra vissa fördelar, men å andra sidan
måste man räkna med att dessa
fördelar kunna komma att vinnas till

priset av en allvarlig försämring av
transportförsörjningen för andra konsumenter,
vilka icke kunna påräkna en
kontinuerlig transportservice från traktorägarnas
sida utan helt eller delvis
måste lita till de tjänster som kunna
erbjudas av den genom den ökade
konkurrensen uttunnade yrkesmässiga
transportapparaten.

Det är emellertid möjligt att man i
utpräglade jordbruksområden skulle
kunna tillämpa något mindre restriktiva
principer än för närvarande utan
att syftet med 1940 års förordning härigenom
i någon mera väsentlig grad
eftersättes.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att i det år 1947 avgivna betänkandet
rörande jordbrukets rationalisering
föreslagits undantag från tillståndstvånget
i fråga om »transporter utförda
med användande av sådan för jordbruksarbete
anskaffad och därmed huvudsakligen
sysselsatt traktor, som innehaves
av någon, som yrkesmässigt
tillhandahåller jordbruksmaskiner åt
flera jordbrukare». Jordbruksrationaliseringen
kommer kanske att så småningom
i viss mån ändra förutsättningarna
för den yrkesmässiga trafikens
organisation på landsbygden, och
en successiv anpassning av trafikregleringsbestämmelserna
till denna utveckling
blir därvid nödvändig. Jag
anser emellertid att man ännu har alltför
liten praktisk erfarenhet rörande
konsekvenserna av jordbrukstraktorernas
användning i yrkesmässig trafik
för att man nu skulle göra någon författningsändring
på detta område.
Detta bör dock ej hindra att man tills
vidare prövar sig fram genom att på
lämpligt sätt begränsade tillstånd till
traktortransporter beviljas maskinliållare
i särskilda fall, där någon försämring
av transporthushållningen i allmänhet
inom vederbörande trafikområde
icke beräknas uppkomma genom
sådana tillstånd.

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23. 145

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om landsvägstransporter med

jordbrukstraktorer, m. m.

Sammanfattningsvis vill jag besvara
interpellantens frågor på följande sätt:

Den del av trafikförfattningarna, som
omfattar motorfordonsförordningen och
vägtrafikstadgan jämte därmed sammanhängande
författningar, är under
omarbetning, och proposition i ämnet
beräknas kunna framläggas till nästa
års riksdag. Genom denna författningsrevision
torde interpellantens önskemål
om en tydligare och enhetligare lagstiftning
för vägtransporter med jordbrukstraktorer
till en del bli tillgodosedda.

Krisbestämmelserna rörande traktortransporterna
synas delvis vara orsaken
till det missnöje som interpellanten
berört. Dessa bestämmelser ha intet
sakligt samband med de övriga trafikförfattningarna.
De utgöra, som man
får hoppas, övergående inskränkningar
i rätten att använda traktor för trafikändamål.

Något generellt undantag från 1940
års förordning angående yrkesmässig
biltrafik i fråga om rätt för jordbrukare
att få utföra traktortransporter
för annans räkning är jag icke för närvarande
beredd att tillstyrka. .Tåg anser
det dock vara möjligt att man i utpräglade
jordbruksområden skulle kunna
tillämpa något mindre restriktiva
principer för tillståndsprövningen än
för närvarande.

Hiirefter yttrade:

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen. Dessutom vill jag också
till honom framföra ett tack för de
positiva sidor som svaret innehåller.
Det iir närmast på en punkt som jag
från mina utgångspunkter anser att svaret
är av negativ art. Men även där
finnas positiva drag som jag är tacksam
för.

It) — Andra kammarens protokoll 19''t9.

Som jag framhållit i min interpellation
och som statsrådet understrukit
är det tre olika bestämmelser som reglera
rätten att använda jordbrukstraktorer
som dragfordon, nämligen för det
första bestämmelser som sammanhänga
med trafiksäkerhetens krav och behovet
av att skydda vägarna från skadegörelse,
för det andra krisbestämmelser
som föranletts av bristen på flytande
drivmedel och bilgummi, och för det
tredje bestämmelser som reglera omfattningen
av transportapparaten i yrkesmässig
trafik med hänsyn till behovet.

Herr statsrådet framhåller vidare att
dessa grupper av bestämmelser reglera
sina resp. områden och att alternativ
tillämpning av dem är utesluten. Det är
jag för min del icke alldeles säker på.
Hänförandet av traktorerna till olika
grupper, allt efter det drivmedel som
användes och olika slag av gummi på
hjulen, ger ju upphov till olika rätt
vid körning. I varje fall råder olika
tolkning av rätten.

Vad först angår frågan om motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan,
så är jag tacksam för statsrådets
svar, nämligen att proposition i detta
ämne för närvarande håller på att utarbetas
inom kommunikationsdepartementet,
likaså att propositionsarbetet
bcdrives med särskilt sikte på att i såväl
formellt som sakligt hänseende söka
så långt som möjligt ytterligare förenkla
de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna.
Herr statsrådet säger vidare
i svaret, att han hoppas att denna författningsrevision
skall komma att undanröja
eller minska de svårigheter,
som interpellanten säger sig ha mött i
tillämpningen av den nya motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan.
Om så blir fallet vore det ju tacknämligt.
I varje fall får ju riksdagen inom
en nära framtid möjlighet att själv taga
ställning till problemet.

Vad grupp 2 beträffar, nämligen kris Nr

23.

146 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om landsvägstransporter med
jordbrukstraktorer, m. m.

bestämmelserna, är jag ense med statsrådet
om att dessa orsakat de flesta
tolkningssvårigheterna. När jag läste
statsrådets svar på den punkten, tyckte
jag dock att saken borde vara klar.
Statsrådet framhåller således, att i 8 §
av denna kungörelse stadgas bl. a. att
motorredskap, varå bilgummi är monterat,
icke må utan körtillstånd användas
såsom dragfordon i traktorståg
för trafikändamål. Från denna bestämmelse
har emellertid statens trafikkommission
i cirkulär den 5 oktober 1948
(nr 57) medgivit det undantaget, att
körtillstånd tills vidare icke erfordras
för framförande av traktor som dragfordon
i traktortåg, när det gäller transport
av i eget jordbruk framvunna produkter
och förnödenheter för detsamma
eller transport av i eget skogsbruk
framvunna skogsprodukter för eget eller
anställdas husbehov.

Man tycker då knappast att någon
diskussion skulle behöva uppstå om
vad som är jordbrukets produkter och
förnödenheter. En praktisk jordbrukare
räknar med att produkter är allt som
produceras på gården och förnödenheter
allt det mångskiftande som behövs
för gårdens behov. Tolkningen i de fall,
där den kan vara förenad med svårigheter,
borde kunna vara vidsynt och
human. Så är emellertid icke fallet. Jag
känner fall då grus till fastigheten och
flyttlass till anställda räknats till förnödenheter,
som man icke har rätt att
köra med epatraktor men väl med traktor
försedd med »annat gummi». Om
tveksamhet därvidlag skulle, som statsrådet
framhåller, hänföra sig till körtillstånds
erhållande, skulle det väl gälla
för bägge traktortyperna.

Jag noterar dock med tillfredsställelse
statsrådets erkännande av att trafikkommissionens
nyssnämnda cirkulär ej
alltid fått en enhetlig tolkning och att
statsrådet utgår från att kommissionen
skall ha sin uppmärksamhet riktad på
frågan. Det innebär också att jag in -

stämmer i statsrådets förmodan att den
bästa lösningen av frågan bör vara att
upphäva krisregleringarna så snart som
möjligt. Men jag är då också angelägen
framhålla att så länge vi måste dragas
med dem, är det också önskvärt att de
tillämpas med förnuft. Så som dessa bestämmelser
i vissa fall tolkats ha de orsakat
irritation och osäkerhet hos både
allmänheten och polismyndigheterna.
Jag har också cn stark känsla av att de
på detta speciella område knappast fyllt
något som helst förnuftigt ändamål och
böra vara färdiga för avskrivning när
som helst. Under alla omständigheter
har jag tolkat statsrådets svar på denna
punkt så, att t. ex. grus till eget behov
och flyttlass till gårdens anställda böra
hänföras till sådana förnödenheter som
man enligt cirkulär av den 5 oktober
1948 har rätt att transportera med s. k.
epatraktor. Jag har uppmärksammat
hans uttalande att detta rör ett område,
som ej hör till kommunikationsdepartementet,
men jag hoppas och tror ändå
att statsrådets uttalande är auktoritativt
även i detta hänseende.

Vad den tredje gruppen av bestämmelser
angår, nämligen regleringen av
den yrkesmässiga trafiken, så är herr
statsrådets svar, så som jag ser det,
mera negativt. Jag vill inte förneka,
att det kan vara svårt att bedöma verkningarna
av en friare ordning på detta
område. Jag har dock en känsla av att
här utvecklat sig ett skråväsen, som
naturligtvis aldrig varit avsett, men
framdrivits av vissa trafikägarorganisationer
och av andra naturliga skäl
starkt stötts av vissa järnvägar. Det
finns knappast motsvarighet till detta
på något annat område. Genom detta,
som betänkligt liknar monopol, och den
stelhet i trafiken, som blivit en följd
härav, ha frakterna för näringsliv och
allmänhet fördyrats och ett hinder skapats
för en förnuftig näringsutveckling.
Jag har utvecklat dessa synpunkter
tidigare i anledning av ett interpella -

147

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om landsvägstransporter med
jordbrukstraktorer, m. m.

tionssvar av herr statsrådet i fjol, och
jag skall därför icke upprepa detta nu.

Jag skall endast kommentera statsrådets
uttalande om riskerna för att
allmänhetens fraktbehov ej skulle bliva
tillgodosett, då en mördande konkurrens
skulle uppstå, om jordbrukarna erhölle
generellt tillstånd att även för
transport för annans räkning använda
sina traktorer. Jag tror inte att detta
skulle bli fallet. Det finns säkerligen
utrymme för bägge transportformerna.
Som jag i interpcllationen framhållit
utbytes nu i allt större utsträckning
hästen mot traktorer, detta t. o. m. på
småbruken. Det är då rimligt att traktorn
får utföra det arbete som hästen
gjorde tidigare utan inskränkning. Detta
resonemang säger sig statsrådet väl förslå,
och det har jag med tacksamhet
noterat. Men, säger han: »Det finns
emellertid vissa andra omständigheter,
som i detta sammanhang icke få förbises.
Ett traktortåg har i regel en avsevärt
större transportkapacitet än ett
hästdraget fordon, såväl i vad avser
den godskvantitet, som på en gång kan
transporteras, som i fråga om transporthastigheten.
Sannolikt ha många jordbrukare,
som övergått till traktordrift,
härigenom fått transportresurser, som
åtminstone under en del av året vida
överstiga det egna behovet.»

Detta resonemang är naturligtvis i
viss mån rikligt. Men då skall man inte
glömma att jordbrukarna, speciellt småbrukarna
och arrendatorerna, under de
tre senaste decennierna just genom biltrafikens
utveckling i stor utsträckning
undanträngts från sina tidigare körförtjänster.
Så har framför allt skett vad
gäller gruskörning och arbeten på de
allmänna vägarna samt transporterna
av timmer och virke. För arrendatorerna
på de magra gårdarna i skogsbygderna
är det ett livsvillkor att nu
som tidigare kunna få en väsentlig del
av sin bärgning genom skogskörningar
på den gård han brukar eller i när -

heten. Men motorer börja nu tränga allt
djupare in i skogen, och hästens uppgifter
börja även där allt mer reduceras.
När nu småbrukarna och arrendatorerna
alltmera börja skaffa sig traktorer
finna de, att de därigenom utestängas
helt enkelt från de arbetsområden
som av ålder och arrendeavtal
varit deras och som de äro så beroende
av. Traktorerna äro också dyra maskiner,
som ett mindre jordbruk på inga
villkor kan ekonomisera utan förtjänstkörningar.
Tidens melodi är ju dessutom
mekanisering och rationalisering
även för jordbruket, och det måste vara
ett betänkligt steg bakåt i utvecklingen
att hindra det ofullständiga jordbruket
att utveckla sina produktionsresurser,
av vilka det är så beroende.

Men som jag sagt tidigare, jag är tacksam
för den positiva sidan av svaret på
detta speciella område. Det är ju alltid
något när statsrådet säger: »Det är
emellertid möjligt att man i utpräglade
jordbruksområden skulle kunna tillämpa
något mindre restriktiva principer
än för närvarande utan att syftet med
1940 års förordning härigenom i någon
mera väsentlig grad eftersattes.» Likaså
att maskinstationer och enskilda maskinliållare
kunna tänkas få begränsade
tillstånd.

När statsrådet till slut säger, att han
inte är beredd att för närvarande göra
något åt detta speciella område beträffande
generella trafikrättigheter för
jordbrukare, varom jag här har talat,
hoppas jag att detta får tolkas positivt
och att han är beredd att ännu en gång
tänka på saken. Jag tror då, att han
skall komma underfund med att en
rimlig lösning av detta, innebärande
en anpassning till jordbruksbefolkningens
skiftande behov och försörjningsmöjligheter,
iir ett livsvillkor för landsbygdens
utveckling. Problemets lösning
har inte betydelse bara i jordbruksbygderna,
utan kanske ännu mera i skogsbygderna,
där skogens produkter iiro

148 Nr 23. Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om landsvägstransporter med
jordbrukstraktorer, m. m.

den stora arbets- och fraktfaktorn. Ett
radikalt grepp, som röjer upp i dessa
trafikregleringar, skulle säkerligen komma
att verka mer utvecklingsfrämjande
än vad vi i dag kunna föreställa oss.
I varje fall bör inte jordbrukarnas anpassning
till motorisering och mekanisering
av jordbruksdriften ha till följd,
att användningen av dessa moderna
hjälpmedel automatiskt inskränker deras
förutvarande försörjningsmöjligheter.
Jag ber att än en gång få tacka
för svaret.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag
skall be att få framföra några synpunkter
i anslutning till det avsnitt av herr
statsrådets svar, som den föregående
talaren med rätta betecknade som det
mest positiva. Det gäller möjligheten
att tillmötesgå de önskemål om trafik
man hyser bland dem som ha hand om
s. k. maskinföreningar och liknande
sammanslutningar. Jag vill på den
punkten, då jag är ordförande i mitt
hemläns maskinnämnd, lämna några
upplysningar om de problem, som vi
härvidlag ha mött och som i mycket
hög grad ha varit bekymmersamma för
oss vid utövandet av denna vår verksamhet.

För närvarande förekommer i samband
med jordbrukets rationalisering
— det känner säkerligen inte minst
jordbruksministern till — en kapitalbelastning
på jordbrukarna i och med
de stora inköpen av traktorer. Inte
när det gäller inköp till flera gårdar på
en gång, men ofta köper man traktorer
med tillhörande arbetsredskap för mycket
stora belopp bara för ett par gårdar
och många gånger endast för en enstaka
gård. Detta innebär en ytterst
allvarlig kapitalbelastning på dessa
jordbruk. Därför försöker man inom
flera län, bland dem mitt hemlän, att
lösa detta problem genom att bilda
maskinföreningar. I det län jag har

äran företräda ha vi inte i någon större
utsträckning vågat oss på att realisera
denna tanke, utan vi ha tills vidare
stannat för en försöksstation.

Resultatet är i ett avseende mycket
glädjande. Det har visat sig att jordbrukarna
funnit det förmånligt att sammansluta
sig för detta ändamål, och en
av våra föreningar omfattar redan sexton,
sjutton jordbruk. En traktor med
arbetsredskap blir på detta sätt mycket
billigare än om man skulle köpa en
traktor för bara något enstaka jordbruk.
På den punkten är man alltså på
det klara med att här är en framtidslinje.
Den organisation, som står bakom
denna maskinförening, stöter emellertid
på ett ytterst allvarligt problem: vi
måste ha kvalificerad personal. Och
denna personal kunna vi inte erhålla
utan att den blir heltidsanställd. Detta
gör att maskinstationen för närvarande
måste räkna med några enstaka toppar
i sitt arbete — det är under våren och
det är under hösten — och vi försöka
också finna på nya arbeten under sommarens
lopp. Men sedan stå vi där med
rätt långa tidsperioder, då föreståndaren
för denna vår maskinstation inte
har några uppgifter. Jag vill därför uttala
min tacksamhet för att statsrådet
tycks vara beredd att vara mindre restriktiv
och i stället gå dessa önskemål
om trafik till mötes i viss utsträckning.
Då vi ha att förvänta en proposition
härvidlag, om jag inte har läst fel, vill
jag uttala den önskan med tanke på
dessa kollektiva maskinföreningar, som
ju i allra högsta grad ha betydelse för
småbrukens maskinella rationalisering,
att man här skall kunna gå dem ganska
långt till mötes. Helst hade jag önskat
att man kunde ha gått så långt, att man
fått fram en författningsändring, men
då så inte är möjligt, hoppas jag att man
på annat sätt skall kunna göra något
till förmån för den fråga, som jag här
bär försökt att belysa. Jag hoppas vidare
att så skall kunna ske med hänsyn

149

Tisdagen den 31 maj 1949. Nr 23.

Svar på interpellation ang. skador på bisamhällen till följd av besprutning av fruktträd
och oljeväxtfält.

också till en annan part, som i liög grad
beröres, nämligen lasttrafikbilägarna,
och deras legitima intressen i detta
sammanhang. Jag hoppas således på en
rättvis avvägning mellan dessa två olika
intressen.

Jag har velat framföra dessa synpunkter
på spörsmålet, som kanske herr
statsrådet för sin del redan har sig bekant
men som också i hög grad förtjäna
att bli beaktade av riksdagen.

Överliiggningen var härmed slutad.

§ 12.

Svar på interpellation ang. skador på bisamhällen
till följd av besprutning av
fruktträd och oljeväxtfält.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har herr
Ekdahl riktat två frågor till mig. Den
ena är, om jag anser möjligheter föreligga
för lagstiftnings- eller andra åtgärder
till skydd mot sådan ödeläggelse
av våra bigårdar, som hittills gängse
metoder vid besprutning av fruktträd
och bepudring av oljcväxtodlingar visat
sig åstadkomma. Den andra frågan är,
om jag anser förutsättningar finnas för
att bereda biodlare ersättning för skadegörelse
av antytt slag.

Med anledning härav får jag meddela,
att de spörsmål, som herr Ekdahl tagit
upp, berörts i en denna vår till Kungl.
Maj:t inkommen framställning från Sveriges
biodlares riksförbund. I denna har
bl. a. hemställts, att förbud skall utfärdas
mot att viixter, som beflygas av bin
och humlor, besprutas, bepudras och
dylikt under blomningstiden. Det har
också uttalats, att i vissa fall ersättning
av allmänna medel bör lämnas biodlare
för skada genom dylik bekämpningsåtgiird.
Vidare har begärts, att en kommitté
skall tillsättas för att verkställa utredning
och avgiva förslag i ämnet.

Framställningen har remitterats till
olika myndigheter och sammanslutningar.
Remissinstanserna ha så gott
som undantagslöst tillstyrkt förslaget om
en utredning av dessa frågor. I yttrandena
har man i allmänhet varit ense
med förbundet om de risker för biodlingen,
som användandet av vissa bekämpningsmedel
kan innebära. Samtidigt
har emellertid framhållits, att det
är mycket svårt att här skapa bestämmelser,
som tillfredsställa alla parter.
Särskilt har det påpekats, att vissa för
oljeväxtodlingen skadliga insekter måste
bekämpas just under oljeväxternas
blomningstid. I detta sammanhang vill
jag nämna, att statens växtskyddsanstalt
igångsatt undersökningar rörande
detta problem och att dessa komma att
fortsätta under året i betydligt ökad omfattning.

För min del anser jag det också önskvärt
med en utredning rörande de frågor,
som behandlats i förbundets framställning.
En sådan utredning får bland
annat taga ställning till de problem,
som herr Ekdahl berört i interpellationen.

Vidare yttrade

Herr EKDAHL: Herr talman! Jag ber
att få framföra mitt tack till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för det positiva svaret på min interpellation.
Jag konstaterar med tillfredsställelse
att de spörsmål, som jag förde
fram i en obesvarad interpellation av
den 3 juli i fjol, sedermera tagits upp i
en framställning till regeringen från
Sveriges biodlareförbund och föranlett
de förberedelser till en utredning, som
jordbruksministern här redovisade.

Närmaste anledningen till min interpellation,
herr talman, är den bidöd
som denna vår förekommit här och där
över praktiskt taget hela Skåne, fast
med särskilt svåra verkningar i nordvästra
delen av provinsen. Jag har nämligen
ansett det mycket önskvärt att bi -

Nr 23.

150

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. skador på bisamhällen till följd av besprutning av fruktträd
och oljeväxtfält.

odlarna få klart för sig, att någonting
verkligen är i görningen för undvikande
av nya liknande katastrofer.

Utan att nu ta för mycket av kammarens
tid i anspråk skulle jag vilja beröra
en mycket aktuell fråga. Det gäller
möjligheten för en biodlare att få ersättning
för skador på bisamhällen, som
förorsakats i samband med bekämpande
av skadeinsekter.

I förra veckan avkunnades dom i ett
mål vid Torna och Bara häradsrätt, dit
en lantbrukare i Lomma-trakten hade
blivit instämd av en biodlare. Biodlaren
hade förlorat en massa bin, vilka han
ansåg ha blivit förgiftade, när lantbrukaren
i fråga bepudrade ett oljeväxtfält.
Den instämde lantbrukaren hade
använt ett av de nu så moderna hexaklorhaltiga
preparat, vilkas begagnande
biodlareförbundet vänt sig emot. Biodlaren
taxerade sina skador till 1 700
kronor, och svaranden förklarade inför
rätten att han ansåg denna värdering
vara mycket rimlig. Skadeståndsanspråken
i och för sig voro således inte alls
för högt tilltagna, men lantbrukaren ansåg
dock icke att lian kunde vara skyldig
att betala detta skadestånd. Häradsrätten
framhåller i sitt domslut, dels att
det preparat som använts måste betecknas
såsom speciellt farligt för bin, dels
att när man skall använda sådana preparat,
borde man minska riskerna genom
att företaga behandlingen av de
blommande växterna sent på kvällen eller
tidigt på morgonen, då bin eller
humlor inte äro i rörelse. Lantbrukaren
å sin sida förklarar, att han verkligen
tänkt använda preparatet sent en
kväll men att han av särskilda orsaker
blev förhindrad att göra så. Av hans
svaromål i den delen framgår således,
att han åtminstone hade på känn något
om preparatets farlighet. Till sist friade
han sig i alla fall med att under sanningsförsäkran
uppge, att han icke hade
förstått att det skulle kunna gå så illa
med grannens bigård som det verkli -

gen gick. I sitt utslag förklarar också
häradsrätten att det inte kunde anses
bevisat att svaranden borde kunnat förstå
hur farligt preparatet var, varför
häradsrätten även förklarade sig nödsakad
ogilla biodlarens skadeståndskrav.
I stället ålades biodlaren att betala
lantbrukarens rättegångskostnader
med 829 kronor.

Jag har velat anföra detta för att visa,
hur nödvändigt det är att det kommer
till stånd en upplysningskampanj som
är så markerad, att en häradsrätt i fall
liknande det refererade måste komma
till det resultatet att man handlar mot
bättre vetande, om man i kampen mot
skadeinsekterna utnyttjar ett farligt preparat
på olämpligt sätt.

Sedan skall jag, herr talman, tillåta
mig påpeka en sak till som kan vara av
intresse i sammanhanget. På Weibullsholm,
en av de stora växtförädlingsanstalterna
i Skåne, brukar man placera ut
ungefär tre bisamhällen per tunnland.
Weibullsholms specialister anse, att
detta ökar avkastningen på fröodlingarna
med inte mindre än 30 procent.
Detta visar hur viktigt det är, att man
försöker begränsa den omfattande bidöd,
som ligger bakom min interpellation.
Det gäller utan ringaste tvivel en
produktionsfråga av rang, då man strävar
efter att bibehålla bisamhällenas
kapacitet. Och här föreligger ett dubbelsidigt
intresse. Biodlarna ha givetvis
stor nytta av oljeväxt- och fruktodlingarna
för sina bigårdar. Å andra sidan
visar uttalandet från Weibullsholm vilket
intresse frö- och fruktodlarna måste
ha av att bisamhällena bibehållas vid
tillräckligt stark flygkapacitet.

Till slut vill jag endast tillägga att jag
förutsätter, att utredningen på området
skall bli så allsidig, att båda dessa parters
— biodlarnas samt frö- och fruktodlarnas
— intressen komma att på ett
fruktbärande sätt bli föremål för gemensamma
diskussioner.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Nr 23.

151

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

§ 13.

Svar på interpellation ang. framläggande
för riksdagen av förslag i anledning av
vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda
utredningar.

Herr statsrådet ANDERSSON erhöll på
begäran ordet för att besvara herr Wiklunds
i Stockholm interpellation angående
framläggande för riksdagen av förslag
i anledning av vissa av ungdomsvårdskommittén
verkställda utredningar.
Svaret hade i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, och herr
statsrådet Andersson lämnade endast en
kort sammanfattning av huvudpunkterna
i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har ledamoten herr Wiklund
i Stockholm till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet riktat följande
frågor:

1. Är herr statsrådet i tillfälle att meddela
kammaren den ungefärliga tidpunkt,
vid vilken de fem av ungdomsvårdskommittén
framlagda betänkanden,
som ännu ej föranlett proposition
till riksdagen, efter vederbörlig departementsbearbetning
kunna komma att
föreläggas riksdagen?

2. Komma härvid Kungl. Maj :ts förslag
att även inrymma de förslag till
speciella åtgärder av nykterhetsfrämjande
natur, vilka framlagts av ungdomsvårdskommittén
och bl. a. syfta
till avalkoholisering av nöjes- och
idrottsplatserna?

Då statsrådet och chefen för socialdepartementet,
vilken haft för avsikt att
besvara denna interpellation, på grund
av sjukdom är förhindrad närvara, får
jag i hans ställe lämna följande svar.

De utredningar och förslag, som framlagts
av ungdomsvårdskommittén, beröra
vida områden av samhällslivet. De
ingå i problemkomplex, som behandlas

i det pågående reformarbetet inom flera
olika departement samt inom den kommunala
verksamheten. Kommittén har
sett som sin uppgift att belysa de krav,
som med hänsyn till ungdomens speciella
behov kunna ställas på utformningen
av en rad samhälleliga åtgärder.
Denna uppläggning av arbetet har lett
till att kommittén oftast inte framlägger
utarbetade förslag utan i stället gör
rekommendationer, som enligt dess åsikt
böra beaktas i samband med reformverksamheten
på olika områden. Det är
sålunda här i stor utsträckning fråga
om uppgifter, som inte kunna lösas separat
utan först i samband med en allmän
översyn av verksamhetsområdet i
fråga.

Så är exempelvis förhållandet beträffande
de spörsmål, som upptagas i interpellantens
andra fråga, nämligen
kommitténs uttalanden och förslag till
åtgärder syftande till en förbättring av
nykterhetstillståndet bland ungdomen.
Denna fråga skall först upptagas till besvarande.

Därvid må till en början erinras om
att ungdomsvårdskommittén med beklagande
konstaterat bristen på grundliga
undersökningar om spritbruket bland
ungdomen. Kommittén rekommenderade
också särskild utredning beträffande
bl. a. de vngres förhållande till alkoholseden,
det nuvarande restriktionssystemets
verkningar och frågan om en nedsättning
av utskänkningsmyckenheten.
Därutöver önskade kommittén utredning
angående drickspenningsystemet,
en fråga som emellertid tillhör det område
som regleras genom förhandlingar
mellan berörda parter på arbetsmarknaden.
De övriga utredningsönskemålen
torde komma att visa sig tillgodosedda
genom 1944 års nykterhetskommittés
arbete.

Även nykterhetskommittén, som yttrade
sig över ungdomsvårdskommitténs
uttalanden i nykterhetsfrågan, framhöll
bristen på utredningar i skilda avseen -

152 Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

den. Rörande ett av ungdomsvårdskommittén
framlagt förslag om ytterligare
inskränkning av restaurangdansen anförde
också nykterhetskommittén, att
den önskade utreda frågan innan den
tog ställning till förslaget.

Ungdomsvårdskommittén gjorde vidare
i nykterhetsfrågan vissa allmänna
uttalanden. Ett sådant uttalande, vari
framhölls lämpligheten av ett totalt friläggande
av folkfesterna från varje slag
av alkoholutskänkning, gav upphov till
vissa författningsförslag från nykterhetskommittén.
Remissbehandlingen av dessa
förslag klargjorde emellertid, att en
överarbetning borde ske. Nykterhetskommittén
har därefter på nytt prövat
frågan.

De nu nämnda uttalandena från ungdomsvårdskommitténs
sida synas alltså
icke ha motiverat några särskilda förslag
från Kungl. Maj:t till riksdagen.
Emellertid föreslog ungdomsvårdskommittén
även anslag till nvkterhetsundervisande
filmer. Denna fråga behandlades
dels i proposition (nr 204) till 1947
års riksdag angående folkbildningsarbetet,
dels i de båda senaste årens statsverkspropositionen
Hittills ha med riksdagens
bifall beräknats anslag för nykterhetsfilm
med sammanlagt 29 000 kronor.
Därtill komma de anslag, som beviljats
kommittén för social upplysning
och som eventuellt i viss utsträckning
kunna komma att användas för samma
ändamål.

I detta sammanhang må påpekas, att
frågan om bidrag till nykterhetsupplysning
varje år behandlas av riksdagen.
Årets riksdag har för ändamålet beviljat
489 000 kronor eller 86 procent mer
än 1943.

Därmed torde interpellantens andra
fråga kunna anses besvarad.

Då det återigen gäller den första frågan
är till en början att anmärka, att
ungdomsvårdskommitténs betänkande
rörande ungdomen och arbetet, som avlämnades
1948, till helt nyligen varit fö -

remål för remissbehandling. Något uttalande
om de förslag som däri framlagts
kan därför icke göras vid nuvarande
tidpunkt.

Kommitténs betänkande angående
stöd åt utvecklingshämmad ungdom berör
hjälpskolans framtida organisation
och därmed sammanhängande frågor,
vilka alla tillhöra det problemkomplex
i fråga om den framtida skolan som nu
är föremål för offentlig diskussion. Något
uttalande rörande den tidpunkt, då
däri ingående enskilda frågor kunna
komma att föreläggas riksdagen, kan
icke göras nu.

I ett sammanhang skola härefter upptagas
betänkandena om ungdomens föreningsliv,
nöjesliv och fritidsverksamhet.
Det synes motiverat att kortfattat
redovisa de uttalanden och förslag, som
ungdomsvårdskommittén gjort i dessa
betänkanden samt de åtgärder som vidtagits
på berörda områden.

Då det gäller skolundervisningen ha
de av kommittén berörda frågorna om
föreningskunskap, dans och film i undervisningen
behandlats av skolkommissionen
i dess betänkande, som avläts
förra året.

Detsamma gäller fritidsverksamheten
i skolorna. Även frågan om meritvärdering
av ungdomsarbete vid lärartillsättningar
tillhör de problem, som lämpligen
behandlas såsom detaljer i skolreformen.
Vad skolfilmen angår vill jag
också hänvisa till årets proposition (nr
148) angående anslag till viss försöksverksamhet,
som innefattar just undervisningsfilm.

Ungdomsvårdskommittén har diskuterat
en rad folkbildningsspörsmål. Dessa
behandlades i stor utsträckning i
samband med framläggandet och handläggningen
av den nyssnämnda propositionen
till 1947 års riksdag om folkbildningsarbetet.
Som bekant innebar
detta förslag en betydande vidgning av
de statliga stödåtgärderna för folkbildningsarbetet.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Nr 23.

153

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

Vissa sidor av folkbildningsarbetet ha
behandlats av folkbildningsutredningen
i ett betänkande om estetiskt folkbildningsarbete,
vilket för närvarande är
föremål för överväganden inom ecklesiastikdepartementet.
Ungdomsvårdskommitténs
synpunkter berörande muséerna,
amatörteatern och amatörmusiken
torde lämpligen behandlas i samband
därmed.

Ungdomsvårdskommitténs önskemål
rörande nöjesskatten ha varit föremål
för riksdagsbehandling. Nöjesskattcfrågor
av skilda slag ha även behandlats
vid denna riksdag. Såsom bevillningsutskottet
anmält för riksdagen har riksräkenskapsverket
nyligen fått i uppdrag
att se över nöjesskatteförordningen.

Ungdomsvårdskommittén har uttryckt
vissa önskemål beträffande stöd till
teater- och musikändamål. Det må påpekas,
att kraftiga höjningar av lotterimedelsanslagen
för dessa ändamål skett
under de senaste åren.

På filmens område har ungdomsvårdskommitténs
önskemål i stort sett
tillgodosetts. För att ta ett exempel utgår
bidrag till bildningsorganisationerna
för inköp av projektionsapparater
sedan flera år. En kommitté, filmutredningen,
har nyligen tillsatts för att behandla
bl. a. filmcensuren och barnfilmen,
varvid i utredningsdirektiven erinrats
om de synpunkter och förslag i
fråga om ungdomen och filmen, som
framlades av ungdomsvårdskommittén.

Idrottsanslagen ha diskuterats av ungdomsvårdskommittén,
som erinrat om
önskvärdheten av högre anslag till
idrottsändamål. Denna fråga behandlas
av riksdagen varje år.

I två av sina betänkanden har ungdomsvårdskommittén
behandlat lokalfrågan.
Därvid har kommittén bl. a.
framhållit, att den inte funnit anledning
framlägga detaljerade förslag i
denna fråga, eftersom riksdagen anhållit
om en allsidig utredning av frågan
om gemensamhetsanläggningar och fri -

tidscentra. En sådan utredning bedrives
som bekant numera av den s. k.
bostadskollektiva kommittén.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
framhålla följande. Staten lämnar
redan nu ett ganska betydande stöd åt
kommuner och sammanslutningar för
anordnande av samlingslokaler. Åtminstone
-delvis torde dessa med statligt
stöd inrättade lokaler komma ungdomen
till godo. Under åren 1943—
1948 ha beviljats lån om cirka 8 miljoner
kronor och bidrag om närmare
en halv miljon kronor till anordnande
av allmänna samlingslokaler. — Enligt
barackförsäljningsnämndens uppskattningar
ha sedan krigets slut hittills
sålts omkring 1 000 militärbaracker till
kommuner och organisationer för fritidsändamål.
En särskild rabatt på 50
procent av det i och för sig låga inköpspriset
lämnas därvid. Kostnaderna
för rabatteringen kunna hittills beräknas
till omkring 1 350 000 kronor.
Verksamheten redovisades senast inför
1948 års riksdag. — Önskemål rörande
regler för upplåtelse av skollokaler för
fritidsändamål ha tillgodosetts. För fritidslokaler
i bostadsfastigheter kunna
numera samma låneförmåner erhållas
som för bostadslägenheter. Till institutioner
för fritidsverksamhet för barn
och ungdom ha ur arvsfonden beviljats
bidrag med sammanlagt omkring
1,0 miljoner kronor under de senaste
tio åren. Sedan 1947 har riksdagen
dessutom beviljat 15 000 kronor årligen
som bidrag till vissa riksorganisationer
för samlingslokaler.

Ungdomsvårdskommitténs förslag om
bidrag till verksamheten vid s. k. fritidsgårdar
har senast i årets statsverksproposition
berörts av chefen för
ecklesiastikdepartementet, som därvid
anfört att förslaget icke skulle komma
att föranleda proposition till årets riksdag.
Denna fråga torde även komma
att behandlas av den s. k. bostadskollektiva
kommittén. Riksdagen har vid

154

Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

ett tidigare tillfälle (1941, skr. 422) beträffande
verksamhet av social karaktär
vid nu avsedda institutioner uttalat,
att det i första hand syntes böra
ankomma på kommunerna att i ekonomiskt
avseende understödja densamma.
Ehuru redan nu visst stöd för verksamheten
vid hemgårdar och studiehem
utgår av statsmedel har det icke
ansetts föreligga tillräckliga skäl och
ekonomiska möjligheter att nu utvidga
denna verksamhet i den omfattning
kommittén föreslagit.

Ungdomsvårdskommittén har vidare
framlagt förslag om stöd till instruktionskurser
och instruktörer samt till
konsulentverksamhet för föreningslivets
och fritidsverksamhetens behov.

Då det gäller ledarutbildningen har
chefen för ecklesiastikdepartementet i
folkbildningspropositionen 1947 gjort
två uttalanden, vilka icke föranlett
några kommentarer från riksdagens
sida. Därvid ha hänvisningar gjorts
dels till de administrationsanslag som
utgå till studieorganisationerna, dels
till den diskussion om folkhögskolan,
som föres inom skolkommissionen och
som torde komma att föranleda ett särskilt
betänkande. Jag vill vidare erinra
om att årets riksdag beviljat sammanlagt
mer än 1 200 000 kronor som bidrag
till studieförbundens administrationskostnader,
till utbildningskurser
för studieledare utanför studieorganisationerna,
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
för nykterhetens
främjande samt till jordbrukarungdomens
förbund. Detta innebär grovt
räknat en tredubbling av anslagen sedan
1943, vilket år ungdomsvårdskommitténs
uttalanden avse.

Något förslag om stöd till ledarutbildning
o. d. i de former som ungdomsvårdskommittén
ifrågasatt har
emellertid icke förelagts riksdagen.
Med hänsyn bl. a. till den kritik förslaget
utsattes för vid remissbehand -

lingen torde något sådant förslag icke
heller vara att vänta.

Slutligen har ungdomsvårdskommittén
föreslagit omformulering av barnavårdslagens
bestämmelser angående de
kommunala organens uppgifter beträffande
ungdomsvården. Såsom framgått
av ett interpellationssvar i denna
kammare härom dagen kommer en utredning
snart att tillsättas för att göra
en översyn av hela barnavårdslagstiftningen.
Ungdomsvårdskommitténs ifrågavarande
förslag torde böra upptagas
i samband med denna översyn.

På interpellantens första fråga kan
sammanfattningsvis följande svar lämnas: En

rad av de spörsmål, som behandlats
i ungdomsvårdskommitténs betänkanden,
ha vid skilda tillfällen varit
föremål för riksdagens prövning. Andra
frågor ligga under utredning — och
ofta är det i sådana fall just utredning
som ungdomsvårdskommittén önskat.
Avsevärda anslagshöjningar ha de senaste
åren skett på flera punkter, som
kommittén behandlat; vissa nya anslag
ha tillkommit i enlighet med ungdomsvårdskommitténs
önskemål. På andra
punkter har regeringen icke varit beredd
att framlägga förslag om åtgärder
i de former, som ungdomsvårdskommittén
tänkt sig.

Det är emellertid angeläget, att vissa
av de frågor, som behandlats av ungdomsvårdskommittén,
bli föremål för
fortsatt uppmärksamhet och att i anslutning
till dem närmare förslag till
åtgärder utarbetas. Den frivilliga ungdomsverksamheten
såväl inom som
utom ungdomsorganisationerna är av
största betydelse för ungdomens fostran.
Den sluter på ett naturligt säft an
till skolans verksamhet och blir i vissa
avseenden en fortsättning av den. Denna
verksamhet möter emellertid åtskilliga
svårigheter; framför allt har bristen
på lokaler varit kännbar. De loka -

Tisdagen den 31 maj 1949.

Nr 23.

155

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag'' i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

ler, som stå till förfogande för ungdomsrörelserna
och ungdomsverksamheten
i övrigt, äro i allmänhet såväl i
städerna som på landsbygden otillräckliga.
De äro ofta torftiga eller på
andra sätt bristfälliga. Det är en angelägenhet
av stor vikt för stat och kommun
att i detta avseende stödja ungdomen.
Förutom möteslokaler behövas
på åtskilliga orter i vårt land idrottsplatser
och andra anordningar för
sport och fritidsliv, bättre nöjesanordningar
och andra fritidsanläggningar.
Erfarenheten torde ha givit vid handen
att bristen på dylika ting har medverkat
till svårigheten att få ungdomen att
stanna kvar å åtskilliga orter, där det
är av avgörande betydelse för utvecklingen
av näringslivet att ungdomen
stannar. Den s. k. järnbruksutredningen
undersöker vad järnindustrien beträffar
denna fråga. Regeringen kommer
att ägna dessa förhållanden fortsatt
uppmärksamhet. Det är emellertid
i alla dessa avseenden fråga om investeringar
av stor omfattning, och man
torde få räkna med att de föreliggande
behoven endast efter hand komma att
bil fyllda. Det är regeringens avsikt
att vid den fortsatta prövningen av
för ungdomsverksamheten betydelsefulla
angelägenheter taga kontakt med ungdomsorganisationerna.

Härpå anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag ber allra först att till herr
statsrådet Andersson få rikta ett tack
för det tillmötesgående han visat genom
att besvara min interpellation.

Det är egentligen tre omständigheter
som föranlett mig att framställa
denna interpellation.

Den första är att relativtalen för ungdomsbrottsligheten
— såvitt jag läst
rätt i den av statistiska centralbyrån
verkställda utredningen rörande brottsligheten
1913—1947 — efter att 1943

nått ett maximum och sedan avtagit
nu åter öka sedan 1945 och närma sig
1943 års toppsiffra. Justitieministern
redogjorde här i kammaren för denna
utredning den 15 december 1948. Likaså
har ungdomsfylleriet mycket kraftigt
ökat, jämfört med t. ex. 1920-talet
— antalet fylleriförseelser bland 15—
18-åringar har fördubblats sedan dess.
Läget i ungdomsvärlden företer sålunda
drag som likna dem, som ledde till
att ungdomsvårdskommittén tillsattes
1939. Det bör hållas i minne, att kommittén
tillkallades inom justitiedepartementet.
Det var egentligen en kriminalprofylax
som riksdagen åsyftade,
då den vid denna tidpunkt hos Kung].
Maj :t begärde en allsidig utredning rörande
missförhållanden på nöjeslivets
område. Det har, bland annat vid denna
riksdag, behandlats en rad i och för
sig viktiga frågor rörande brottslighetens
bekämpande, t. ex. frågan om
skyddskonsulentorganisationens utbyggande,
och jag tillhörde dem som därvidlag
intogo en avgjort positiv ställning
till denna organisations utbyggande.
Det är naturligtvis närmast en
truism att påpeka, att aldrig så goda
och riktiga metoder vid behandlingen
av dem, som redan begått brott, dock
icke kunna uppväga brottsprofylaktiska
åtgärder av ungdomsvårdande natur.
År 1942 skrev också riksdagen till
Kungl. Maj:t om utredning angående
förbättrad ungdomsvård och därmed
sammanhängande frågor, och så fick
ungdomsvårdskommittén sin utredningsuppgift
vidgad.

Innehållet i de av departementschefen
härvid åberopade utskottsutlåtandena
är den andra omständigheten som
kom mig att interpellera i denna fråga.
Det sägs nämligen där — jag citerar
ur interpellationen —■ »att ungdomsvården
som hittills i största möjliga utsträckning
bör bygga på frivilligt personligt
arbete inom de stora folkrörelserna,
vilkas ungdomsarbete bör effek -

156 Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

tivt stödjas av samhället, såväl ekonomiskt
som moraliskt, ökat statsbidrag
bör utgå för utbildning av ungdomsledare
inom de olika ungdomsorganisationerna,
i regel förlagd till respektive
organisationers folkhögskolor eller
motsvarande utbildningsorgan.»
Riksdagen bar alltså bundit sig i princip
för ökat ekonomiskt stöd åt ungdomsorganisationerna,
framför allt åt
deras ledarutbildning.

Ett så kraftigt uttalande av riksdagen
tycker man borde under de sju år som
gått ha ställt oss i den situationen, att
vi nu kunde peka på särskilda åtgärder
från statsmakternas sida till dessa
organisationers stöd. Många ungdomsledare
i olika ställning och i olika organisationer
ute i landet ha också —
och detta är mitt tredje skäl till att interpellationen
framställdes — med
spänning och förväntan avvaktat något
mera betydande och ungdomsorganisationerna
direkt berörande förslag
till riksdagen, men hittills förgäves.
Ungdomsvårdskommittén bar dock utarbetat
vissa fullständiga och viktiga
förslag och inte bara gjort uttalanden
eller framställt rekommendationer.
Smärre sådana förslag ha, såsom också
framgår av interpellationssvaret, tagits
upp men långt ifrån de viktigare,
t. ex. förslaget om statsbidrag till ungdomsorganisationernas
instruktionskurser
och instruktörer. Detta förslag är
utarbetat i detalj. Åtminstone instruktörsidén
borde enligt min ringa mening
ha kunnat förverkligas. Det finns
ju nämligen en rik erfarenhet att bygga
på inom nykterhetsrörelsen, som sedan
länge uppburit statsbidrag just till
anställande av instruktörer. Erfarenheterna
härav äro enbart gynnsamma,
och stöd till kursverksamheten borde
ju inge ännu mindre betänkligheter, då
det också finns värdefulla erfarenheter
av sådant statsunderstöd att bygga på.
Över huvud saknas ju i vårt land någon
rationellt ordnad utbildning för

ungdomsledare, medan man t. ex. i
England kan få universitetsutbilding i
ungdomsledarskap, och där ungdomsledarinstitut
äro en ganska vanlig företeelse.
Om jag tolkar dagens interpellationssvar
rätt, ämnar regeringen inte
vidta några åtgärder för att ordna ledarutbildningen
på ett rationellt sätt.

Även andra, till övervägande delen
anglosachsiska idéer till ungdomsrörelsens
stöd — de redovisas av kommittén
i dess utredningar — kunde ha prövats
på sätt kommittén antytt. Jag syftar
dä närmast på statsbidrag till anställande
på försök av en ungdomskonsulent
i Västmanlands län med landstinget
som huvudman; landstinget har ju förklarat
sig intresserat av saken. Att man
på detta område går fram experimentellt
måste av sparsamhetsskäl betraktas
som lovvärt, särskilt i nuvarande
statsfinansiellt pressade läge. Om man
gjort detta experiment då förslaget
framlades 1947, hade man nu haft värdefulla
erfarenheter att bygga på. I
England ger staten ekonomiskt stöd
åt ungdomsrörelsen i dess olika former
t. ex. just till anställande hos de lokala
myndigheterna av sådana konsulenter
— det finns för närvarande 300 å 400
stycken i hela landet. Denna stödverksamhet,
som går under namnet Youth
Service och beskrives i kommitténs betänkande
del II, har kraftigt stimulerat
ungdomsorganisationernas verksamhet.
Jag har själv haft tillfälle att på nära
håll under några månader studera
dessa åtgärders resultat, och jag måste
säga, att jag är imponerad. Kommittén
själv tycks också vara det. Bara en enda
uppgift: före kriget voro 40 procent av
ungdomen i Sheffield föreningsanslutna,
d. v. s. ungefär som i vårt land enligt
vad ungdomsvårdskommittén förklarat.
Numera äro 75 procent av ungdomen
föreningsorganiserade i nämnda
stad. Med Youth Service vill staten
främja och på ett påtagligt sätt visa förtroende
för och uppskattning av de fri -

Tisdagen den 31 maj 1949.

Nr 23.

157

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

villiga ungdomsföreningarna såsom
utomordentligt viktiga härdar för demokratisk
fostran, självverksamhet, ansvarstagande
för det hela och karaktärsdaning.
Samtidigt avhåller man sig
emellertid visligen från att lägga sig i
föreningarnas inre angelägenheter. Den
fostran ungdomen kan få denna väg —
förmodligen var det bl. a. detta riksdagen
syftade på med sitt uttalande år
1942 — kan den knappast få t. ex. genom
skolornas fritidsverksamhet. Samhällets
egna fritidsanordningar äro därvidlag
klart underlägsna det frivilliga
ungdomsarbetet. Detta faktum har också
föranlett Stockholms stads ungdomskommitté
att i ett större tryckt betänkande
uttala den principen, att »stadens
åtgärder för ungdomens fritidsverksamhet
väsentligen böra taga karaktär av
ett stöd åt föreningslivet». Det finns
tecken på, att denna princip kommer
att bli den ledande i huvudstadens ungdomsvårdspolitik.
När det ibland påståtts,
att den håglösa och kafésittande
ungdomen inte kan fångas upp och intresseras
av ungdomsorganisationerna,
är detta ett obevisat påstående. Först
när dessa organisationer skänkts tillräckligt
slagkraftiga resurser av olika
slag och kunnat pröva dessa på denna
del av ungdomen, kan man uttala sig
härom. Det anförda exemplet från Sheffield
talar starkt för, att det verkligen
går att intressera även den sortens ungdom
för föreningsverksamheten.

Situationen är ju som bekant den numera,
att allt flera av vårt lands invånare
bosätta sig i tätorter. Genom att
bostaden tenderar att minska i format
och fritiden ökat har särskilt ungdomen
kommit att vistas längre tid per
dag utom bostaden. Vissa andra faktorer
verka i samma riktning. Denna
situation har påpassligt utnyttjats av
eu profitintresserad nöjesindustri, som
tagit upp rovdrift på ungdomen och
konkurrerar så ut ungdomsorganisationerna.
Det är detta som gör det så ange -

läget och, på ett annat sätt än förr,
motiverar, att ungdomsrörelsen får ekonomiskt
stöd av det allmänna, dock
givetvis utan varje statlig inblandning.
Först då kan det bli möjligt för denna
rörelse att stå sig i konkurrensen genom
att den kan bjuda ungdomen
attraktiva kvalitetsprogram. Det kan
inte gå så mycket länge till med det
systemet att många frivilligt arbetande
ungdomsledare skola tvingas ägna det
mesta av den tid de offra på föreningsarbetet
åt att skaffa pengar för verksamheten.
Den bästa formen av stöd
från det allmänna är nog, som ungdomsvårdskommittén
menat, bidrag till
kostnader för ledare och för ledarutbildning.
Men regeringen anser sig tydligen
inte kunna biträda kommitténs
förslag på denna punkt.

Jag lämnar det första av ungdomsvårdens
två stora L — ledare och lokaler
— och övergår till det andra, nämligen
lokalfrågan. Denna fråga synes
kunna komma att delvis lösas genom
den nu sittande s. k. bostadskollektiva
utredningens arbete. I varje fall kan
man ha rätt att hoppas detta. Jag vill
därför här endast understryka vad herr
statsrådet säger mot slutet av interpellationssvaret
om lokalfrågans stora
vikt och uttala min uppskattning över
och slå fast löftet, att regeringen kommer
alt ägna fortsatt uppmärksamhet
åt behovet av gemensamhetsanläggningar
för ungdomen.

Mycket av det som uttalas i svaret
rörande av statsmakterna redan vidtagna
åtgärder är av den art, att det inte
kan betraktas som ungdomsvårdsåtgärder
i mera speciell mening, t. ex. statsbidragen
till nykterhetsupplysning, som
ju väsentligen avse nykterhetssällskapens
allmänna verksamhet, låt vara att
det iir riktigt och viktigt att denna
verksamhet omfattar även upplysningsarbete
hland ungdom. Anslagen till
nykterhetsarbete enbart hland ungdomen,
t. ex. till Godtcmplarordens ung -

158

Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

domsförbund och SSUH, torde emellertid
inte uppgå till mer än sammanlagt
20 000 å 30 000 kronor av de till nykterhetsupplysning
beviljade 489 000 kronorna.
Det bör kanske också erinras
om, att skolöverstyrelsen även i år ansåg
sistnämnda anslag uppenbart för
lågt och just med tanke på ungdomsvården
föreslog en höjning för budgetåret
1949/50 på 348 000 kronor. Detta
förslag har inte upptagits i proposition
till årets riksdag annat än till en mycket
obetydlig del, som dock i varje fall ej
speciellt avser ungdomen. De viktiga
skol- och folkbildningsspörsmålen, som
också beröras i interpellationssvaret,
upptaga självfallet en ganska liten plats
i ungdomsvårdskommitténs utredningsmaterial
och äro inte heller de ungdomsvårdsfrågor
i den inskränkta bemärkelse,
som riksdagen torde ha avsett
i sina skrivelser till Kungl. Maj :t
1939 och 1942. Folkbildningsfrågan berör
i varje fall även andra än ungdomen.
När det på tal om studieförbunden
i svaret nämns en klumpsumma på
1 200 000 kronor, som för nästa budgetår
beviljats i statsbidrag till olika ändamål
inom det frivilliga studiearbetet,
förefaller det, enligt mitt sätt att se,
något oegentligt att ta med nykterhetsanslaget
på 489 000 kronor. Det beloppet
och studieanslagen måste väl hållas
isär, särskilt som nykterhetsanslaget
tidigare i annat sammanhang redovisats
i svaret. Vad angår studieorganisationerna
så är det väl tyvärr oftast endast
en intellektuell elitungdom, som kan
intresseras på den vägen, och sålunda
inte den del av ungdomen, som det här
alldeles speciellt gäller att skydda och
vårda. Likaså kan översynen av nöjesbeskattningen
och frågorna om stöd till
teater- och musikändamål inte anses
som speciella ungdomsvårdsåtgärder,
ehuru givetvis alla dessa frågor och åtgärder
i och för sig äro av mycket stor
vikt.

Svaret på frågan nr 2 har tyvärr bli -

vit helt negativt. Innan herr statsrådet
går in på denna fråga, nämner han något
om, att ungdomsvårdskommitténs
arbete i stor utsträckning gäller uppgifter,
som inte kunna lösas separat utan
först i samband med en allmän översyn
av verksamhetsområdet i fråga. Därvidlag
anföres som exempel kommitténs
förslag till nykterhetsfrämjande åtgärder
bland ungdomen. Åtminstone frågan
om ett totalt avlägsnande av möjligheterna
till alkoholförtäring på nöjes-
och idrottsplatser synes det vara
möjligt att lösa separat; det är också en
fråga, som på många håll omfattas med
livligt intresse. För en separat lösning
har i varje fall den starkt parlamentariskt
förankrade 1944 års nykterhetskommitté
enhälligt uttalat sig och därför
också i samband med sitt yttrande
över ungdomsvårdskommitténs betänkande
del III utarbetat erforderliga författningsförslag.
Dessa förslag avgåvos
för 3I1> år sedan. Herr statsrådet säger
i sitt svar, att remissbehandlingen av
dessa förslag klargjort, att en överarbetning
bör ske. Detta är såtillvida
riktigt som vissa terminologiska oklarheter
förefunnits, som t. ex. om vad
som skall inläggas i ordet nöjesplats.
Men detta är ju inte på något sätt det
dominerande intrycket av remissmaterialet.
Fn översikt av detta material ger
vid handen, att de flesta remissinstanser
ansett bestämmelser av föreslagen
art önskvärda. Jag har en uppställning,
som visar att praktiskt taget samtliga
länsstyrelser och kommunala fullmäktigeförsamlingar
tillstyrkt dessa nykterhetskommitténs
förslag. Bland enskilda
organisationer inta Sveriges riksidrottsförbund
och Sveriges idrottsplatsförbund
enahanda ståndpunkt.
Med dessa till alldeles övervägande del
starkt positiva remissvar hade det väl
varit naturligt, att förslag till författningsändringar
efter vederbörlig överarbetning,
som ju väl inte är en alldeles
ovanlig arbetsuppgift i departe -

Tisdagen den 31 maj 1949.

Nr 23.

159

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

menten, hade kunnat föreläggas riksdagen.
Nykterhetskommittén har inte
såvitt jag vet fått något sådant överarbetningsuppdrag.
Jag vore tacksam,
om herr statsrådet ville klarlägga vad
som åsyftas, då det i svaret sägs, att
nykterhetskommittén »därefter på nytt
prövat frågan». Mig veterligen har nämligen
så inte skett, åtminstone inte i
annan mån än att man givetvis inte
kunnat undgå att snudda vid detta
spörsmål i den allmänna diskussionen
inom kommittén rörande den framtida
nykterhetspolitiken.

En annan nykterhetsfrämjande åtgärd,
som kan vidtagas separat, är, i
varje fall enligt min åsikt, den rekommendation
från det allmännas sida om
återhållsamhet med alkoholservering
vid föreningsfester som kommittén varit
enig om att föreslå. Nykterhetskommittén
har, när den yttrat sig över ungdomsvårdskommitténs
förslag på denna
punkt, också enhälligt tillstyrkt detta
förslag.

Två positiva synpunkter i svaret vill
jag till sist ta fasta på. Det vore utomordentligt
värdefullt, om kostnaderna
för framställning av någon nykterhetsfilm
kunde utgå av anslagen till kommittén
för social upplysning på sätt,
som antydes på ett ställe i herr statsrådets
svar. 1946 års alkoholistvårdsutredning
har också, fast från andra utgångspunkter,
förordat samma sak.

För det andra är att med tillfredsställelse
hälsa regeringens avsikt att
vid den fortsatta prövningen av för
ungdomsverksamheten betydelsefulla
angelägenheter ta kontakt med ungdomsorganisationerna.
Förmodligen
måste det väl här bli fråga om något
mera fast rådgivande organ med representation
från hela den svenska ungdomsrörelsen
och med nära anknytning
till något av departementen. Det
är att hoppas, att tillkomsten av ett sådant
organ kommer att leda till att de
inånga betydelsefulla frågor ungdoms -

vårdskommittén sysslat med skola kunna
bringas närmare sin lösning och att
flera av kommitténs förslag komma att
förverkligas än som hittills skett. Att
ytterst få av dessa förslag ha realiserats
bekräftade t. o. m. kommitténs sekreterare,
fru Birgitta von Hofsten, nyligen
i en översiktsartikel om kommitténs
arbete i tidskriften Människa och miljö.
Jag vill dock starkt understryka, att
detta organ endast bör tilläggas en rådplägande
funktion och sålunda självfallet
inte får ge sig in på att ange
några praktiska riktlinjer för de olika
ungdomsrörelsernas arbete.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Med anledning av herr Wiklunds
i Stockholm anförande ber jag att
få säga några ord.

Tyvärr är det inte så som herr Wiklund
i Stockholm gör gällande, nämligen
att ungdomsvårdskommitténs betänkanden
och förslag i någon större
utsträckning äro av den karaktären, att
de kunna läggas till grund för några
propositioner. Det rör sig nämligen i de
flesta frågor om ganska allmänt hållna
rekommendationer och synpunkter, som
efter vad jag föreställer mig komma att
bli mycket värdefulla i det fortsatta arbetet
på detta område. Det är emellertid
ytterst få uppslag, som skulle kunna
fullföljas till verkliga förslag av Kungl.
Maj :t utan att de först överarbetats och
varit ute på remiss till vederbörande
myndigheter. Herr Wiklund i Stockholm
berörde några av dessa uppslag.

Jag skall då först ta upp den fråga,
som herr Wiklund i Stockholm kanske
fäste största avseendet vid, nämligen
frågan om statsunderstöd åt ungdomsorganisationerna
i landet. Om den frågan
råder mycket stor oenighet bland
såväl de myndigheter, som yttrat sig i
frågan och som ansett att förslaget i
denna del inte vore tillräckligt utarbetat,
som också inom ungdomsorganisa -

160

Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1949.

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

tionerna själva. Ett fyrtiotal ungdomsorganisationer
beröras av det statsunderstöd,
som det härvidlag kan bli
fråga om, och dessa vilja faktiskt inte
alla ha någon hjälp av staten till instruktionskurser
och instruktörsutbildning,
på de villkor som ungdomsvårdskommittén
har försett själva mottagandet
av anslag med. Ungdomsorganisationerna
anse dessa komma att inkräkta
på de fria ungdomsorganisationernas
verksamhet. Det är alltså rent
principiella betänkligheter, som göra
sig gällande när politiska organisationer
och religiösa sammanslutningar av
olika slag säga, att de inte kunna ta
emot något statsanslag, därest det skall
gälla några särskilda bestämmelser för
dem i detta avseende; de kunna med
andra ord inte ta emot något statsanslag
med mindre än att dessa detaljbestämmelser
avlägsnas eller ändras.
Av våra fem politiska organisationer
äro högerns ungdomsförbund och kommunisterna
bestämda motståndare till
en sådan form av statsanslag. Av de tre
andra ha SSU och SLU sagt ja men yrkat
på ändring av bestämmelserna. Det
är bara folkpartiets ungdomsförbund
som hittills har accepterat det statsintrång
i sin verksamhet, som här faktiskt
skulle inträda. Nå, detta intrång
är icke så farligt, men det är ändå en
viss övervakning, som icke alla ansett
sig kunna gå med på. Det är också en
rad religiösa organisationer, som på
samma sätt velat ha ändring av bestämmelserna.
Sedan kommer man icke
ifrån att en rad myndigheter ställt sig
principiellt avvisande och menat, att
statsunderstöd skulle utgå i andra former
än dem ungdomsvårdskommittén
tänkt sig. När en sådan oenighet råder
i alla läger, är det ganska naturligt, att
Kungl. Maj:t icke gått till riksdagen och
framlagt detta förslag. Man måste fundera
ytterligare över hur detta stöd
skall utformas eller om det över huvud
taget skall utgå.

Däremot förekommer det ifrån kommunernas
sida på många håll ett starkt
stöd åt ungdomsrörelsen. För min del
anser jag ju att detta är icke minst en
kommunal angelägenhet av betydande
storleksordning. I de främsta kommunerna
här i landet utgår ju, som herr
Wiklund sagt, stöd i olika former.

När det gäller den andra stora frågan,
som herr Wiklund drog fram, eller
nykterhetsfrågan, så har ungdomsvårdskommittén
där kommit med några
förslag; det är riktigt. Dessa förslag ha
varit ute på remiss. Herr Wiklund vet
mycket väl, att förslagen ha starkt nedkritiserats
av myndigheterna. Så har
t. ex. förslaget om avalkoholisering av
nöjesplatserna från de två främsta organen
i samhället, som handha dessa
frågor, kontrollstyrelsen och socialstyrelsen,
mött starkt motstånd. Nvkterhetskommittén
har haft hand om förslaget
och fått det tillbaka. Detta problem
måste väl, så långt jag kan se, nu
diskuteras inom nykterhetskommittén,
där herr Wiklund är expert och alltså
borde ha kännedom om det. Jag hade
faktiskt tänkt fråga herr Wiklund, vad
nykterhetskommittén avser att göra
med det. Enligt de uppgifter jag fått
har efter en sammankomst mellan
statsrådet Wigforss och nykterhetskommittén
ärendet gått tillbaka till nykterhetskommittén
för överarbetning.
Kungl. Maj:t har i varje fall icke fått
förslaget berett i det skick, att det varit
möjligt att framlägga det för riksdagen.

När det gäller lokalfrågan veta alla,
att vad som gör att man icke kan på
alla håll omedelbart lösa svårigheterna
är besvärligheterna med byggnadstillstånd.
Man kan icke lämna den stora
kvot som man skulle önska lämna och
som man ute i landet önskar få till fritidslokaler.
Det har dock gjorts åtskilligt;
det upplyses också i interpellationssvaret.

Sedan är det, herr Wiklund, icke lätt

Tisdagen den 31 maj 1949.

Nr 23.

101

Svar på interpellation ang. framlaggande for riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskonimittén verkställda utredningar.

att urskilja vad ungdonisandelen är av
de många anslag, som utgå till olika
kulturella organisationer, till nykterhetsundervisning,
till teater o. s. v. Det
är alldeles omöjligt att urskilja, hur
stor del av dessa anslag som går till
ungdomen; men att det också är fråga
om ungdomsvård, därom råder nog
ingen tvekan. Ungdomsvårdskonimittén
har också i sina resonemang i betänkandet
varit inne på att stöd i dessa
former på olika sätt skall lämnas.

Jag tror att det väsentliga, när det
gäller att stödja ungdomsverksamheten,
är att man får lämpliga lokaler och
idrottsplatser samt att man över huvud
taget ger ungdomen ett tillfälle att
komma samman under lämpliga former.
Det är enligt min mening viktigare
att verka för detta än att staten
direkt ekonomiskt stöder de olika ungdomsorganisationerna.
Det är icke säkert
att den vägen är den bästa, utan
bäst är nog att i större utsträckning än
vad som skett och sker ställa lokaler
till förfogande. Det är där som de ekonomiska
svårigheterna i samhället nu
utgöra ett hinder. Men vi få hoppas
att så snart det ekonomiska läget förbättrats
vi skola kunna giva just denna
ungdomsverksamhet ett kraftigt stöd i ♦
form av lokalbyggen, idrottsplatsanläggningar
o. s. v.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! När statsrådet Andersson säger,
att de flesta förslagen icke blivit
utarbetade i detalj i ungdomsvårdskommitténs
betänkande, skulle jag mot
detta bara vilja invända, att där visserligen
finnas åtskilliga förslag, som iiro
allmänt hållna och innefatta allmänna
rekommendationer, men att det också
finnes gott om förslag, där man gålt
in på detaljer. Jag hänvisar på nytt till
förslaget om stöd åt ungdomsorganisationerna
till instruktionskurser och instruktörer.
Det siiges nu, att ungdomsorganisationerna
själva icke vilja vara

11—Andra kammarens protokoll

med om dessa former av stöd. I varje
fall skulle eu stor del icke vilja det,
därför att med nu avsedda slag av statsbidrag
förbundits sådana villkor, som
göra att man är''mindre intresserad av
att taga emot dessa bidrag. Emellertid
skulle jag vilja ifrågasätta, om det icke
då är möjligt att taga bort sådana
mindre tilltalande villkor eller justera
dem på lämpligt sätt. Det är ju också
så det förhåller sig i England. Där har
man inte föreskrivit detaljerade villkor
utan vänt sig mot ungdomsorganisationerna
med förtroende och ansett att de
representera ett sådant demokratiskt
värde, att det utan vidare bör ligga i
det allmännas intresse att stödja dessa
organisationer utan alltför stränga och
detaljerade villkor. Erfarenheterna från
England äro gynnsamma.

Jag håller med statsrådet Andersson
om värdet och betydelsen av sådana
stödåtgärder, som gå ut på att lösa lokalfrågan
åt ungdomsorganisationerna.
Jag är sålunda också av den meningen,
att man snarast bör gå fram på denna
väg. Jag hänvisar till vad jag sade, att
läget för ungdomen i tätorterna nu är
så prekärt, att det finnes ännu större
skäl nu än tidigare att man verkligen
stöder dessa organisationers verksamhet
från det allmännas sida.

Slutligen, herr talman, till frågan om
nykterhetsfrämjande åtgärder! Statsrådet
Andersson sade, att förslagen om
avalkoholisering av nöjes- och idrottsplatser
blivit nedkritiserade vid remissbehandlingen.
Jag tillåter mig här återgiva
en sammanställning, som visar,
att det är ett för starkt ord, om man
påstår, att förslagen blivit »nedkritiserade».
De flesta remissmyndigheterna
ha ansett bestämmelser av föreslagen
art önskvärda. Sålunda har förslaget
om utskänkningsförbud tillstyrkts av 20
länsstyrelser, 5 organisationer, 25 länsnyklcrhetsnämnder,
46 stadsfullmäktige,
12 kommunalfullmäktige och 7 polismyndigheter
men avstyrkts av konl Xr

23.

162

Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1919.

Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag i anledning av

vissa av ungdomsvårdskommittén verkställda utredningar.

rollstyrelsen ocli socialstyrelsen, 3 länsstyrelser,
2 organisationer, 3 stadsfullmäktige,
6 kommunalfullmäktige och 2
polismyndigheter. Förslaget om förtärings-
och förvaringsförbud har tillstyrkts
av kontrollstyrelsen och socialstyrelsen,
23 länsstyrelser, 5 organisationer,
25 länsnykterhetsnämnder, 47
stadsfullmäktige, 41 kommunalfullmäktige
och 10 polismyndigheter men avstyrkts
av endast 2 länsstyrelser, 2
stadsfullmäktige, 5 kommunalfullmäktige
och 2 polismyndigheter.

Att då säga att dessa förslag nedkritiserats
kan icke vara riktigt. .lag tycker
snarare motsatsen. Här bör, efter
vad jag kan förstå, göras en enkel putsning
av dessa förslag, och därefter böra
de kunna läggas fram för riksdagen.
Statsrådet Andersson säger också, alt
detta ärende har återlämnats till nykterhetskommittén.
Jag har i går frågat
nykterhetskommitténs kansli, hur det
är med denna sak. Något formligt återlämnande
har icke skett, och icke heller
under hand har man fått något uppdrag
att göra en överarbetning, utan i
den mån man sysslar med problemet,
sker detta i samband med de övriga
spörsmål, som nykterhetskommittén har
att utreda.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Endast några ord! Beträffande
frågan om avalkoholisering av nöjesplatser
är det riktigt, att många organisationer
i princip ha tillstyrkt förslaget.
Jag föreställer mig också att
man allmänt är beredd alt tillstyrka
det. Men vad jag åsyftar är de mycket
starka formella erinringar, som återfinnas
även i sådana remissvar som äro
principiellt tillstyrkande. Särskilt måste
man ju fästa avseende vid vad t. ex.
kontrollstyrelsen har att säga. Kontrollstyrelsen
säger bl. a. om förslaget
följande: »Mot kommitténs förslag kan
vidare anmärkas, att det icke bygger

på någon egentlig utredning samt att
motiveringen till detsamma är ytterst
knapphändig och icke kan anses utgöra
en tillräcklig grund för ingripande
bestämmelser som de här föreslagna.
Härtill kommer, att förslaget ur
lagteknisk synpunkt företer brister av
så allvarlig art, att detsamma redan av
den anledning icke utan ingående
överarbetning torde kunna läggas till
grund för lagstiftning.»

Här är det många som äro starkt intresserade
av att denna lagstiftning
kommer till stånd men dock äro ängsliga
för att det skall begås något misstag.
Det är ju därför som frågan fortfarande
är under överarbetning. Jag
fasthåller vid att nykterhetskommittén
har frågan om hand efter en överläggning
med finansminister Wigforss. Det
är alltså nykterhetskommitténs fortsatta
behandling av ärendet som vi nu
avvakta. Förrän den blir färdig kan,
så långt jag ser, ingenting göras. Detta
är de upplysningar jag fått, och jag
är övertygad att de äro riktiga.

Vad slutligen beträffar det statliga
stödet åt ungdomsorganisationerna i
landet så är den saken ingalunda så
enkel. Jag skall bara taga ett enda litet
exempel, som visar hur besvärlig
den är och som också belyser att det
kan åstadkommas mycket bråk om den.
Vid en uträkning, som gjordes 1944 rörande
vilket stöd de olika organisationerna
skulle erhålla, framkom t. ex., att
enligt det förslag, som ungdomsvårdskommittén
framlagt, skulle bidrag då
utgå med 10 kronor 35 öre per medlem
och år för folkpartiets ungdomsförbund
men med endast 57 öre om året för
medlemmarna i Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund. Det var alltså
en av konsekvenserna av ungdomsvårdskommitténs
förslag. Det är alldeles
klart, att sådana konsekvenser,
som gälla icke bara dessa två organisationer
utan samtliga, åstadkommit
betänkligheter icke blott hos myndig -

Tisdagen den 31 maj 1949.

Nr 23. 163

Ang. interpellation om Sveriges representation i Colombia.

heterna utan också hos ungdomsorganisationerna
själva.

Det är bland annat detta som gör,
att frågan icke har tagits upp och förelagts
riksdagen. Det är ju tråkigt att
ett område, där ungdomsvårdskommittén
verkligen har nedlagt åtskilligt arbete
för att komma fram med detaljerade
förslag, skulle vara så omstritt
som det visat sig vara, så att det blivit
omöjligt att nu föra fram detta till
verkställighet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14.

Ang. interpellation om Sveriges representation
i Colombia.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr WIBERG, som yttrade: Herr talman!
Vid plenum den 11 maj hemställde
jag om kammarens medgivande att
till ministern för utrikes ärendena få
framställa följande interpellation.

Avser utrikesministern att i en nära
framtid föreslå Kungl. Maj:t att besluta
om sådan förändring i fråga om vårt
lands representation i Colombia, som
redan ifrågakommit beträffande de
svenska beskickningscheferna i Chile
och Venezuela? Efter vederbörlig bordläggning
biföll kammaren min framställning.

Anledningen till min interpellation
var följande. Redan för många år sedan
hade man inom det svenska näringslivet
givit uttryck åt den uppfattningen,
att Sveriges representation ur
synpunkten av vårt lands kommersiella
intressen icke var tillfredsställande
ordnad i Chile, Colombia och Venezuela,
där Sverige i vartdera landet endast
företrädes av en cliargc d’affaires.
Under år 1946 gjorde också de stora
näringsorganisationerna en skriftlig
hemställan till utrikesministern om
ändring i detta avseende. Denna framställning
ledde dock icke till något
omedelbart resultat. I 1947 års stats -

verksproposition nämnde utrikesministern,
att en delegation under ordförandeskap
av 11. K. H. prins Bertil i officiellt
uppdrag vid tillfället i fråga besökt
de sydamerikanska länderna och
att man borde taga del av delegationens
mening, innan frågan om en eventuell
ändring av formen för representationen
upptoges till prövning. Efter
sin hemkomst i början av år 1947 föreslog
delegationen i skrivelse till utrikesministern
bland annat, att sändebudsposter
måtte inrättas i Chile, Colombia
och Venezuela.

I 1948 års statsverksproposition ingick
utrikesministern under rubriken
»beskickningarna i Chile, , Colombia
och Venezuela m. in.» på ifrågavarande
.spörsmål. Han förklarade, att han i
rådande statsfinansiella läge icke vore
beredd att överväga förslag om inrättande
av nya sändebudsbefattningar.
Han tilläde: »Emellertid är det med
hänsyn till internationella konvenanssynpunkter
önskvärt att representationen
i vissa främmande länder, där arbetet
i och för sig skulle kunna omhänderhas
av en tjänsteman i lägre lönegrad,
tager formen av ett i vanlig
ordning ackrediterat sändebud. Jag vill
därför i stället föreslå, att i länder, där
en självständig diplomatisk representation
anses böra finnas men där beskickningen
ledes av en chargé d’affaires,
Kungl. Maj:t må kunna, då så
befinnes lämpligt, förordna, att denne
skall under sin tjänstgöring i vederbörande
land erhålla ställning som
sändebud. En anordning av denna art
torde förekomma inom vissa andra utrikesförvaltningar,
t. ex. Danmarks.
Dessa tjänstemän skulle bibehållas vid
nuvarande lönegrad, och avlöningsförmåner,
ortstillägg etc., och anordningen
skulle alltså ej medföra ökade kostnader.
Därest från riksdagens sida intet
är att erinra mot detta förslag, torde
det alltså få ankommu på Kungl.
Maj:t att i förekommande fall besluta
härom.» Riksdagen hade icke något att
erinra mot förslaget.

164

Nr 23.

Tisdagen den 31 inaj 1949.

Ang. interpellation om Sveriges representation i Colombia.

Under år 1948 begagnade Kungl.
Maj:t också det bemyndigande, som
sålunda lämnats från riksdagens sida,
till att förordna, att beskickningscheferna
i Chile och Venezuela under sin
tjänstgöring i vederbörande länder
skulle erhålla ställning som sändebud.
Vad Colombia beträffar bibehölls den
gamla ordningen: Colombia hade därmed
försatts i en särklass.

I min interpellation framhöll jag att
de skäl, som åberopats av näringsorganisationerna
till förmån för en förändring,
ägde full giltighet även i fråga
om Colombia och att enahanda var
förhållandet med de av utrikesministern
själv åberopade internationella
konvenanssynpunkterna. Jag erinrade
också om att mellan Sverige och Colombia
förekommer ett i särskilt avtal
reglerat handelsutbyte, vilket ur
båda ländernas synpunkt utfallit tillfredsställande.
Jag fann också skäl betona,
att Colombia i Sverige med fog
åtnjuter stor aktning och uppskattning,
och att vi i vårt land allmänt sätta det
allra största värde på ett vänskapligt
förhållande till Colombia.

Utrikesministern har icke besvarat
min interpellation. Något svar torde
tydligen ej heller vara att förvänta, då
ju dagens föredragningslista nu är genomgången.
Jag skulle ha låtit vid saken
bero, om jag hade kunnat finna,
att något godtagbart hinder varit för
handen. Vilka skäl, som från utrikesministerns
sida kunna ha förelegat för
underlåtenheten, skall jag icke söka
analysera närmare. Jag nöjer mig med
att konstatera, att något praktiskt hinder
eller några sekretessynpunkter
omöjligen kunna ha förelegat. Det
spörsmål, som jag här tagit upp, skulle
mycket väl ha kunnat besvaras utan
att någon tidsödande utredning erfordrats.
Det kan ej heller gärna vara fråga
om en problemställning, som för
utrikesdepartementet är ny. Colombia
företrädes i vårt land av ett sändebud,
och det kan omöjligen ha varit obe -

kant för utrikesdepartementet, att det
i vida kretsar väckt ganska stor uppmärksamhet,
att Sverige vad Colombia
beträffar icke velat tillämpa den ordning,
som införts för Chiles och Venezuelas
vidkommande. Det synes mig
också alldeles uppenbart, att det nuvarande
tillståndet i längden icke kan
fortbestå. Såvitt man kan se tala alla
sakskäl för, att utan dröjsmål en ändrad
ståndpunkt från den svenska regeringens
sida bör intagas. Jag beklagar
också att utrikesministern icke begagnat
det tillfälle, som min interpellation
skapade, till att göra ett uttalande
för att understryka den uppskattning av
vårt lands relationer till Colombia, som
jag är alldeles förvissad om att utrikesministern,
och därmed regeringen,
hyser. Jag beklagar vidare, att utrikesministern
genom underlåtenheten att
besvara interpellationen icke givit ett
klart besked om en positiv inställning
från den svenska regeringens sida i
fråga om det ingalunda betydelselösa
spörsmålet om formen för den svenska
diplomatiska representationen i Colombia.
Jag skulle också gärna vilja ge
det faktum, att utrikesministern icke
svarat på den av riksdagens andra
kammare medgivna interpellationen,
den uttolkningen, att utrikesministern
avser att utan fortsatt dröjsmål föreslå
regeringen att besluta en sådan förändring
i detta avseende som redan under
föregående år skedde beträffande Chile
och Venezuela. Jag anser det uteslutet
att motivet till uraktlåtenheten att besvara
interpellationen skulle vara att
söka i en avsiktlig fortsatt passivitet
från svensk sida.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ls

proposition, nr 214, angående godkän -

Nr 23. 165

Tisdagen den 31 maj 1949.

Ang. interpellation om Sveriges

nande av Sveriges anslutning till Europarådet; från

statsutskottet:

nr 343, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande
inomskärsfarleden i Bohuslän;

nr 314, i anledning av väckta motioner
angående en mellanriksbana över
gränsen i Bohuslän;

nr 353, angående statsregleringen för
budgetåret 1949/50; och
nr 354, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1949/50;

från första lagutskottet:
nr 373, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av
präster m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 374, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472), m. m., dels
ock Kungl. Maj:ts proposition med för -

representation i Colombia.

slag till lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän och lag angående
ändrad lydelse av 66, 68 och
69 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

nr 375, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vapenförordning;
och

nr 376, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om explosiva varor; samt
från jordbruksutskottet:
nr 372, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.44 em.

In fidem
Gunnar Britth.

166 Nr 23.

Tisdagen den 31 maj 1949.

. Lördagen den 11 juni.

Kl. 11 fm.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, vilka
vid vårsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 11 fm.
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande
ledamöter:

herr talmannen Sävström,

» Dickson och
» Schmidt.

Protokollen för den 25, den 27, den
28, den 30 och den 31 nästlidna maj
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth.