Debatter m. m.Lördagen den 21 februari (Riksdagens protokoll 1948:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 8

Debatter m. m.
Lördagen den 21 februari.

Sid.

Svar på interpellation av berr Persson, Karl, om ersättning

till jordbrukare för skördeförluster...................... 3

Interpellation av fröken Andersson ang. återfående av svenskt
medborgarskap i visst fall............................. 8

Tisdagen den 24 februari.

Interpellation av herr Näsgård ang. tillgodoseende av skogsbrukets
maskinbehov m. m............................ 12

Interpellation av herr Petrén ang. snabbare handläggning av

importlicensärenden................................... 12

Interpellation av herr Bergh ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
m. m........................................ 13

Onsdagen den 25 februari förmiddagen.

Anslag till allmän bostadsräkning......................... 16

Tilläggsskatt å bensin m. m. (forts, följer)................. 25

Interpellation av herr Schlyter om beredande av vårdplatser
för kvinnliga lösdrivare m. fl........................... 72

Onsdagen den 25 februari eftermiddagen.

Tilläggsskatt å bensin m. m. (forts.)...................... 74

Vissa ändringar i förordningen om varuskatt m. m......... 119

Domareförsäkran utan religiös prägel..................... 120

(Förteckning över avgjorda ärenden m. ni. tinnes å sid. 127.)
1 Förslå kammarens protokoll 19i8. Nr 8.

Lördagen den 21 februari 1948.

Nr 8.

Lördagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 50, med förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. in.;

nr 67, angående beredande av täckning
för viss i lotsstyrelsens räkenskaper
redovisad brist;

nr 69, angående anslag till täckande
av vissa kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet;

nr 70, angående anslag till fiskredskapsförsäkring; nr

71, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur;
samt

nr 72, angående anslag till avsättning
till försäkringsinspektionens fond m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 43, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
fastighetsbildning inom vissa områden
av stad, in. in.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 44, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 §
rättegångsbalken.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 48, till Konungen i anledning
av väckt motion med förslag till
lag om förvärvande av svenskt medborgarskap
i vissa fall.

Om ersättning till jordbrukare för skördeförluster.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
STRÄNG, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Karl Perssons interpellation om ersättning
till jordbrukare för skördeförluster,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har dess
ledamot herr Karl Persson till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande spörsmål, vilka
jag efter överenskommelse med denne
härmed går att besvara:

Har statsrådet kännedom om att det
i vissa delar av landet finnes enskilda
jordbrukare som på grund av torkan
drabbats av skördeminskning till mer än
hälften under normal skörd?

Har statsrådet i så fall för avsikt att
vidtaga åtgärder för att på något sätt
med statsmedel lämna dessa jordbrukare
ekonomisk ersättning för de lidna
skördeförluster na?

Vid besvarandet av dessa frågor får
jag till en början erinra om resultaten
av företagna skördeberäkningar. Sålunda
utvisa inom livsmedelskommissionen
verkställda uppskattningar av 1947 års
skördeutfall, att torkan, som drabbat nästan
hela riket, inom vissa områden huvudsakligen
i västra Sverige medfört en
nedsättning av skörderesultaten till under
hälften av normal skörd. Enskilda
brukningsdelar måste därför otvivelaktigt
ha drabbats av sådan skördeminskning,
som avses i interpellationen.

Enligt statsmakternas beslut rörande
prissättningen på jordbrukets produkter
skall ersättning för skördeminskning
på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden
utgå för den händelse skörderesultatet
blir så dåligt, att ett underskott
i jordbrukets totalkalkyl uppkommer,
motsvarande mer än 4 procent av

Nr 8.

Lördagen den 21 februari 1948.

jordbrukets inkomstsumma enligt vårkalkylen.
Ersättning skall i dylikt fall —
genom justering av priserna — tillföras
jordbruket med så stort belopp, att underskottet
nedbringas till 4 procent. Vid
den omräkning av jordbrukskalkylen
för innevarande regleringsår, som ägde
rum i höstas, konstaterades, att jordbruket
jämlikt sagda regel var berättigat till
viss ersättning. Rörande formen för denna
träffades mellan livsmedelskommissionen
och jordbrukets organisationer
en överenskommelse, som sedermera
godkändes av Kungl. Maj:t. Såsom i interpellationen
anförts bestämdes i överenskommelsen,
att ersättningen närmast
skulle utgå i form av ett anslag till missväxtbidrag
för mjölk. Överenskommelsen
innebar emellertid även, att jordbrukets
inkomstkalkyl för innevarade regleringsår
skulle förbättras genom ytterligare
pristillägg och prishöjningar på
slaktdjursprodukter samt genom utbetalning
av arealbidrag för brödsäd.

Av anslaget till missväxtbidrag jämte
vissa andra medel ha tills vidare 27
miljoner kronor beräknats till differenlieringsbidrag
för mjölk inom områden,
som särskilt hårt drabbats av torkan.
Kungl. Maj :t har nyligen godkänt en av
livsmedelskommissionen i samråd med
jordbrukets organisationer uppgjord
plan för fördelning av detta belopp. Vid
uppgörandet av denna plan — enligt vilken
bidragen till de olika mejerierna
variera mellan 0,5 och 3 öre per kg
mjölk — har, bland annat, beaktats, att
jordbrukare, som på grund av skördeminskning
under år 1947 fått vidkännas
särskilt stark nedgång i sina mejerileveranser,
ändock skola kunna erhålla en
rimlig del av bidraget. Fördelningen av
bidragsbeloppen mellan mejerierna är
sålunda bestämd i förhållande till invägningssiffror
under närmast föregående
regleringsår, och fördelningen mellan
de enskilda mejerileverantörerna
skall ske i relation till leveranser såväl
under innevarande som under föregående
regleringsår.

Vid uppgörandet av planen rörande
fördelningen av differentieringsbidragen
har man vidare ansett sig böra taga hänsyn
till att en del av skördeminskningen

täckes av de generellt utgående inkomstförbättringarna
för innevarande år (allmänt
missväxtbidrag, arealbidrag samt
höjning av priserna i förhållande till
vårkalkylen) samt till att jordbrukarna
skola stå en självrisk av 4 procent. Som
allmän princip har man därför utgått
ifrån att endast sådana områden, där
försämringen är större än som motsvarar
de beslutade generella inkomsttillskotten
jämte självrisken, böra få del av
differentieringsbidraget. När det sedan
gällt att överföra denna princip till en
praktisk regel, har man kommit till den
slutsatsen, att områden, som ha en högre
allmän skördesiffra än 2,5, motsvarande
omkring 17 procent i skördeminskning,
skola vara uteslutna från differentieringsbidrag.
Mellan de områden,
som enligt denna regel ansetts bidragsberättigade,
har nyssnämnda belopp, 27
miljoner kronor, fördelats i stort sett
proportionellt till skördeminskningen.
Härigenom har så långt detta varit möjligt
rättvisa skapats mellan olika områden.

Givetvis har det här tillämpade systemet
icke kunnat förhindra, att enskilda
brukningsdelar fått bära en proportionellt
större del av jordbrukets totala
självrisk enligt jordbruksöverenskommelsen,
än som belöpt på dem. Vid uppgörandet
av planen för differentieringsbidragen
ha myndigheterna, såsom interpellanten
säkerligen inser, varit bundna
vid det belopp, som enligt överenskommelsen
med Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens
folk skulle få användas för detta ändamål.
Ytterligare medel för detta ändamål
skulle givetvis kunnat tagas i anspråk,
därest de belopp som beräknats för andra
ändamål, exempelvis det allmänna
missväxtbidraget, i motsvarande mån reducerats.
Detta skulle emellertid innebära
en ändring i den ingångna överenskommelsen,
vilken i så fall närmast borde
ha ankommit på jordbrukarorganisationerna
att hemställa om. Något initiativ
i denna riktning har icke försports.
Jag vill här tillfoga, att Kungl. Maj:t i
samband med äskanden å tilläggsstat till
riksstaten för innevarande budgetår begärt
anslag till täckning av de medel

Lördagen den 21 februari 1948.

Nr 8.

som skola utgå enligt överenskommelsen.

En annan omständighet av betydelse
för bedömande av verkningarna av det
nu tillämpade systemet för utbetalande
av differentieringsbidragen är ju, som
interpellanten anmärkt, att skördeminskningen
kan växla mycket även inom ett
relativt begränsat område. Det är också
enligt min mening riktigt, att en möjlighet
att utjämna de ekonomiska verkningarna
av dessa variationer skulle erhållas,
därest någon form av kontant bidragsgivning
efter individuell behovsprövning
tillämpades. Ett dylikt förfaringssätt
skulle emellertid redan med
hänsyn till det betydande antal brukningsdelar
som skulle komma att omfattas
härvidlag bliva synnerligen tungrott
och besvärligt ur administrativ synpunkt.
Erfarenheterna från behandlingen
av ansökningar om ersättning för skördeskador
genom regn och översvämningar,
som likväl gällde endast från
5 000 till 7 000 brukningsdelar och där
någorlunda säkra grunder för beräkning
av skadornas omfattning förelågo, inbjuda
icke till tillämpning av ett av interpellanten
ifrågasatt kontant ersiittningsförfarande
i samband med skördeskadorna
föregående år. .lag kommer därför
till den slutsatsen, att det nu tillämpade
förfaringssättet med differentieringsbidrag,
med de brister som skulle vidlåda
detsamma, likväl under förhandenvarande
omständigheter torde vara att föredraga
framför andra tänkbara system
för ersättning för skördeskadorna.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
•lag ber att till statsrådet och chefen
för folkliushållningsdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på interpellationen.
Samtidigt kan jag emellertid
inte underlåta att beklaga, att statsrådet
inte har kunnat ge uttryck för
någon positiv inställning till berörda
spörsmål.

Först vill jag nämna, att det inte var
min avsikt att föreslå någon annan fördelning
av de genom överenskommelsen
i höstas beslutade missväxtbidragen.
Detta torde för övrigt framgå av min
interpellation. Såväl det allmänna miss -

växtbidraget som differentieringsbidraget
på mjölk behövs säkert, där det har
utbetalats eller kommer att utbetalas sådana
bidrag. Därigenom minskas i någon
mån jordbrukarnas förluster genom
den allmänna skördeminskningen på
grund av torkan. Såsom statsrådet mycket
riktigt anförde, har skördeminskningen
drabbat jordbrukarna i så gott
som hela vårt land. I allmänhet ha dessa
bidrag inneburit ersättning endast
för en del av förlusterna, och de enskilda
jordbrukarna ha själva fått bära en stor
del av förlusterna på grund av torkan.
Detta gäller även för de områden, där
skördeminskningen varit av relativt
mindre omfattning.

Jag erkänner även att rättvisa olika
områden emellan i någon mån har ernåtts
genom att det särskilda differentieringsbidraget
endast utdelats i de
områden, där den allmänna skördesiffran
varit under 2,5, alltså där skördeminskningen
varit större än 17 procent.
Man har också försökt uppnå en viss
rättvisa genom att dessa differentieringsbidrag
vad mejerierna beträffar ha
fördelats i relation till mjölkleveranserna
år 1946 och mellan de olika jordbrukarna
på grund av medeltalet för såväl
förra årets som innevarande års
mjölkleveranser.

Men då dessa differentieringsbidrag
blott kunna uppgå till en eller annan
procent av en normal skörds värde,
kvarstår dock att de jordbrukare, som
drabbats av skördeminskning till eller
under halv skörd, kunna få endast eu
mycket liten del av sina förluster ersatta
genom bidragen. Detta ligger i sakens
natur.

Statsrådet erkänner ju, att en möjlighet
att utjämna de ekonomiska verkningarna
av skördeminskningen skulle
erhållas, därest någon form av kontant
bidragsgivning efter individuell behovsprövning
tillämpades, men samtidigt
säger han, att ett sådant förfaringssätt
skulle bli synnerligen tungrott och
besvärligt ur administrativ synpunkt.
.lag vet inte bur omfattande och tungrott
arbetet var då det gällde att utbetala
ersättningen för de skördeförluster,
som under år 1945 och 1946 vållades

Nr 8.

Lördagen den 21 februari 1918.

av regn eller översvämningar, men jag
vet att detta arbete kunde genomföras.
•lag vet också, att ersättningarna voro
till mycket god hjälp för många jordbrukare
som drabbades av skördeskador.

Har det tidigare gått att genomföra
dessa individuella beräkningar och utbetala
ersättningar till inemot 7 000
jordbrukare, så borde det väl också
detta år gå både att beräkna och att
utbetala sådana ersättningar, även om
det denna gång gäller dubbla eller möjligen
tredubbla antalet brukningsdelar
och även om det gäller att anvisa något
tiotal miljoner kronor. Åren 1945
och 1940 anvisades ju för övrigt medel
till ersättningar för skördeförlusterna
på grund av regn och översvämningar
utöver de genom jordbrukskalkylen
framräknade priserna och ersättningarna.
På samma sätt vore det väl möjligt
att nu utanordna de kanske tio
miljoner kronor, som hade behövts för
detta ändamål utöver de i jordbrukskalkylen
beräknade medlen. Jag vill också
peka på den skillnaden, att medan
jordbrukskalkylen tidigare balanserades,
finns där i år ett obalanserat gap
på ett hundratal miljoner kronor, som
jordbrukarna själva måste klara, samtidigt
som det nu är många flera som
drabbats av skördeminskningskatastrof
genom torkan än som tidigare
drabbades av skördeförluster på grund
av regn eller översvämningar. Vi måste
också komma ihåg, att det i år till
ojämförligt största antalet gäller sådana
jordbrukare som redan förut ha den
svagaste ekonomien, nämligen dem som
bruka den lättare och således alltid för
torka mest utsatta jorden.

Jag försäkrar att dessa tiotusentals
jordbrukare skulle ha känt det som en
lättnad och en erkänsla, om statsrådet
kunnat lämna något positivt svar på
min interpellation. Det svar, som statsrådet
nu har lämnat, kommer att vålla
stor besvikelse ute i de av torkan hårdast
drabbade områdena. Och för många
komma, vad som är ännu värre, stora
ekonomiska svårigheter att kvarstå utan
att någon utsikt till hjälp från det allmännas
sida yppas.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Den jämförelse, som herr Karl Persson
gjorde mellan de tidigare utbetalda ersättningarna
för översvämningsskador
och de ersättningar, som man här ansett
borde utgå, var inte riktigt fullständig.
Det belopp man på sin tid från regeringens
sida ansåg riktigt att begära av
riksdagen för att avhjälpa de skador,
som översvämningarna och den onormala
nederbörden medfört för vissa jordbrukare,
tog ju sikte på mera individuella
fall. Man hade rent allmänt en balanserad
kalkyl, såsom herr Karl Persson
sade, men i denna fanns det ett antal
jordbrukare, uppskattat till mellan 5 000
och 7 000, som på grund av lokala negativa
faktorer i form av översvämningar
och nederbörd inte kunde räkna med
den balans som jordbrukarna i allmänhet
räknade med. Det ansågs då vara
riktigt att bistå dessa med en speciell
hjälp på de grunder, som här bland annat
angivits.

År 1947 var ju läget annorlunda. Vi
hade då en torka över hela södra och
mellersta Sverige, som gjorde att man
kunde karakterisera skörden såsom misslyckad
inom den ojämförligt största delen
av landet. Det resulterade i att det
utgick ett allmänt missväxtbidrag på i
runt tal 98 miljoner kronor. Detta bidrag
fördelades på så sätt, att alla fingo
1,5 öre mera på varje kilogram mjölk i
form av ett generellt missväxtbidrag,
medan 27 miljoner kronor reserverades
för att användas som differentierade
missväxtbidrag till de orter, där torkan
hade varit mest besvärlig.

Herr Karl Persson sade i sitt anförande
nyss, att han inte hade några invändningar
att göra i fråga om fördelningen
av dessa pengar i och för sig. Och det
ligger väl ändå så till afl kompensationen
på grund av missväxten år 1947
varit väsentligt mycket större än den relativt
blygsamma kompensation, som ersättningarna
för skador på grund av
översvämningarna och den onormala nederbörden
innebar.

Jag har velat säga detta såsom en förklaring
till mitt interpellationssvar och
med anledning av herr Perssons anförande.

Lördagen den 21 februari 1948.

Nr 8.

.lag skulle därutöver kanske också
kunna erinra om att vi ju sedan åtskilliga
år tillbaka ha en allmän regel som
ledning då det gäller att avgöra, när och
under vilka betingelser som missväxt
skall kompenseras. Denna regel, den s. k.
fvraprocentsregeln, har med så mycket
större skäl kunnat följas i år, eftersom
missväxten har varit något så när jämn
över hela södra och mellersta Sverige
och eftersom den har drabbat, såsom
också herr Karl Persson påpekade, det
ojämförligt största antalet av de svenska
jordbrukarna. Denna princip för statsmakternas
kompensation vid missväxt
har man inte krävt någon revision av.
Diskussioner i dessa frågor ha förts mellan
lantbruksförbundet, RLF och Mejeriernas
riksförening å ena sidan och
myndigheterna å andra sidan, men man
har från jordbruksorganisationernas sida
inte gjort några anspråk på att de
allmänna missväxtbidragen skulle kompletteras
med en alldeles speciell art av
missväxtbidrag. Man har väl inte heller
kunnat göra det, därför att en konsekvent
tillämpning av fvraprocentsregeln
innebär, att man redan på förhand
är beredd att ta förluster inom ramen av
de fyra procenten mot att man vid vissa
andra tillfällen skall ha chansen att ta
vinster utöver de fyra procenten och få
ha dessa vinster orörda.

Jag har velat lämna dessa kommentarer
till herr Perssons anförande.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Det var ju just beträffande de individuella
fall, där skördeminskningen har
blivit rent katastrofartad, som jag i min
interpellation ifrågasatte, huruvida man
inte skulle kunna ge någon extra hjälp
med statsmedel. Skillnaden mellan en
ersättning i dessa fall och de ersättningar,
som utbetalades när det var fråga
om förluster på grund av regn eller översvämningar,
är, såsom jag förut framhöll,
endast den, att det denna gång kanske
gäller ett större antal än vad det då gjorde.
Vi veta ju, och det har också statsrådet
medgivit, att det finns jordbrukare
som ha drabbats av skördeminskning
till mer än hälften av normal skörd, och
var och eu som räknar på siffrorna för -

står att dessa genom nuvarande extra
bidrag för missväxt, det allmänna skördeminskningsbidraget
och det som utgår
i form av differentierade mjölkpriser
inom de särskilt hårt drabbade områdena,
inte kunna få många procent av
förlusten ersatta. De som drabbats särdeles
hårt av skördeminskningen få i
själva verket en mycket liten ersättning
för de förluster de lidit.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungi. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger,
m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Isaksson
m. fl., väckta motionen, nr 246, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om sambruksföreningar
m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 247, av herrar Osvald och Petersson,

nr 248, av herrar Osvald och Petersson,

nr 249, av herrar Osvald och Petersson,

nr 250, av herrar Osvald och Petersson,

nr 251, av herr Ohlon in. fl.,
nr 252, av herr Petersson,
nr 253, av herr Gustavson och herr
Karlsson, Gustaf,

nr 254, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl.,

nr 255, av herr Persson, Ivar, in. fl.,
nr 256, av herr Veländer och herr Anderson,
Axel Ivar,

nr 257, av herr Hällgren in. fl., samt
nr 258, av herr Hällgren,
alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående inrättande av en fiskeristyrelse
med statens fiskeriförsök
in. in.

Nr 8.

Lördagen den 21 februari 1948.

Föredrogos ocli hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 259, av herr Hällgren,
nr 260, av herrar Petersson och Osvald,

nr 261, av herr Lodenius in. fl.,
nr 262, av herr Gustavson, samt
nr 263, av herr Landgren,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående stöd åt fiskerinäringen,
m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 50, 67, 69 och 70—72.

Interpellation ang. återfående av svenskt
medborgarskap i visst fall.

Ordet lämnades på begäran till fröken
ANDERSSON, som yttrade: Herr talman!
Vid 1947 års riksdag väckte jag en
motion, nr 68, i denna kammare, med
yrkande om skyndsam utredning angående
gift kvinnas medborgarrättsliga
ställning. I motionen påpekades bl. a.,
att bestämmelserna på området icke
kunde sägas vara tillfredsställande ur
svensk synpunkt med hänsyn till de
följder, som världskriget medfört. Frågan
hänvisades till konstitutionsutskottet,
som i utlåtande nr 5 hemställde om
riksdagens bifall till motionens yrkande,
då enligt utskottet förutsättningarna för
en omprövning av frågan om gift kvinnas
medborgarrättsliga ställning finge
anses föreligga.

Riksdagen biföll sedermera utskottets
hemställan samt anhöll i skrivelse
nr 90 hos Kungl. Maj :t om utredning i
motionens syfte. Enligt justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till innevarande
års riksdag har Kungl. Maj:t i så
måtto effektuerat riksdagens begäran,
att skrivelsen överlämnats till sakkunniga
för nordiskt samarbete på medborgarskapsrättens
område för att tagas
i övervägande vid fullgörandet av de
sakkunnigas arbete. Hur långt dessa sakkunniga
fortskridit med sitt arbete framgår
icke av berättelsen till årets riksdag
om vad i rikets styrelse sig tilldragit.
Av ordalagen däri på ifrågavarande

punkt att döma synes det som om frågan
över huvud taget ännu icke behandlats
av de sakkunniga. Givetvis är en unifiering
av den nordiska medborgarskapslagstiftningen
också ett svenskt
intresse, som, i den mån ärendets avgörande
beträffande gift kvinnas svenska
medborgarrättsliga ställning försenas av
de förutnämnda sakkunnigas arbete, kolliderar
med ett viktigare, rent internt
svenskt humanitärt, intresse. Såsom det
också påpekades i min motion 1947
kunna svenskfödda kvinnor, som efter
giftermål med utländska män och bosättning
i utlandet åter hit inflyttat, ev.
med barn, med Konungens tillstånd erhålla
svenskt medborgarskap, men detta
endast under den förutsättningen, att
de ej samtidigt förbliva medborgare i
det främmande landet enligt dess lagstiftning
eller att de, om så likväl skulle
vara fallet, kunna erhålla medgivande
av det främmande landet till annullering
av medborgarskapet därstädes. Att
från t. ex. Tyskland erhålla dylikt medgivande
torde av praktiska skäl vara
uteslutet, vilket medfört, att ett stort antal
svenskfödda kvinnor, som återkommit
från t. ex. sistnämnda land, kanske
i avsikt att stanna här för alltid, då deras
män icke längre finnas i livet, icke
kunna upptagas såsom svenska medborgare
och därigenom komma i åtnjutande
av samma förmåner i rättsligt och
socialt hänseende, som tidigare tillkommit
dem här i riket.

Såsom här tidigare påpekats är detta
icke blott en gemensam nordisk angelägenhet
vid unifieringen av berörda
länders lagstiftning. Det är även att märka
att konstitutionsutskottet i sitt förutnämnda
utlåtande, vilket vann riksdagens
bifall, icke heller inskränkt frågan
på detta sätt. Utskottet säger sålunda,
att »vidare kan en samverkan i ämnet
äga rum med våra nordiska grannländer».
Bl. a. detta måste anses tyda på
att riksdagen i enlighet med motionens
yrkande i första hand velat ha till
stånd en rent svensk utredning av frågan
och i andra hand en nordisk samverkan
på området. En rent svensk utredning
med förslag skulle givetvis icke
innebära något hinder för en gemen -

Lördagen den 21 februari 1948.

Nr 8.

sam nordisk lagstiftning på området och
icke heller föregripa de sakkunnigas på
detta område fortsatta arbete.

Som emellertid Kungl. Maj:ts hittills
överlämnat frågan endast till de förutnämnda
sakkunniga måste jag såsom
motionär hysa den förhoppningen, att
Kungl. Maj :t icke tolkat riksdagens hemställan
så snävt, att Kungl. Maj:t med
detta överlämnande av frågan ansett sig
ha helt och hållet effektuerat riksdagens
utredningsbegäran, utan att frågan också
kommer att göras till föremål för en
rent svensk utredning, särskilt som de
nämnda sakkunnigas slutförande av sitt
arbete synes draga ut på tiden.

Redan i motionen påpekades, att frågan
ur allmänna humanitära synpunkter
borde få en snabb lösning. Vikten
därav understrykes av det förhållandet,
att med nuvarande praxis stora svårigheter
yppa sig för vissa kategorier
svenskfödda kvinnor, som förlorat sitt
svenska medborgarskap genom giftermål
med utländsk man och bosättning
i utlandet, att efter återkomst hit till
riket återfå svenskt medborgarskap.
Enligt Kungl. Maj :ts praxis kan en änka
eller frånskild kvinna efter cirka ett
års vistelse här i sådant fall återfå sitt
svenska medborgarskap. Därom är givetvis
intet att säga, men gift kvinna, som
förlorat sin man genom död eller försvinnande,
kan enligt praxis icke förrän
efter en längre tids vistelse här återfå
sitt svenska medborgarskap, försåvitt
icke kan bevisas, att mannen avlidit.
Med tanke på de miljoner män, som i
samband med världskriget försvunnit
t. ex. i rysk fångenskap utan att avhöras
eller utan att papper kan anskaffas
på deras död, synes en alltför hård
praxis ur svenska humanitära synpunkter
icke tillfredsställande. Detta är givetvis
också cn fråga, som bör göras
till föremål för behandling av den av
riksdagen begärda utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får
jag härmed anhålla om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet framställa
följande frågor:

Vid vilken tidpunkt kan det väntas,
att de sakkunniga för nordiskt .samarbe -

te på medborgarskapsriittens område
slutfört sitt uppdrag?

Ämnar herr statsrådet verkställa en
rent svensk utredning i enlighet med
den begäran, som framförts av 1947 års
riksdag i skrivelse nr 90?

Är herr statsrådet för sin del villig
medverka till en uppmjukning av praxis
när det gäller beviljandet av svenskt
medborgarskap till svenskfödda kvinnor,
som förlorat sin utländske man
utan att detta kunnat visas och efter
sin återkomst hit ansöka om medborgarskap
?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion om
visst tillägg till 1 § lagen rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner; nr

7, i anledning av väckt motion om
förstärkning av justitieombudsmannainstitutionen
med lekmannarepresentanter;
och

nr 8, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en kommission för
utarbetande av förslag till en tidsenlig
och demokratisk författning;

statsutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilliiggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1948/49;
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om anslag till allmän
bostadsräkning m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 5 med förslag till förordning

Nr 8.

Lördagen den 21 februari 1948.

om särskild automobilskatt, in. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om varuskatt samt förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) om
skatt å vissa pälsvaror, jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden;
nr 3, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande
för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. in.;

nr 4, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående rätt
för änkefru Julia Paulina Björck att viss
tid hyresfritt bebo vaktmästarbostaden
inom riksbankens avdelningskontors
fastighet i Halmstad; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till N. O.
H. Blom;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion om
sådan lagändring, att den försäkran,
som avgives vid tillträdande av domaruppdrag,
icke får religiös prägel;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, in. m.;

nr 10, i anledning av väckta motioner

angående tingshusbyggnadsskyldigheten;
och

nr 11, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 54 kap. 12 § rättegångsbalken; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om snar översyn av gällande bestämmelser
angående bostadsgruppering för
folkpensionärerna; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående arrendelindring
för vissa kronoegendomar;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från viss
betalningsskyldighet till kronan; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.35 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 24 februari 1948.

Nr 8.

Tisdagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Herman anmälde, att han denna
dag åter infunnit sig vid riksdagen.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 45, angående
pension åt framlidne italienske
ministern i Stockholm Alberto Bellardi
Riceis änka.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande månad.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid morgondagens sammanträde
företaga val av valmän jämte
suppleanter för utseende av riksdagens
justitieombudsman och hans ställföreträdare.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
1! till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
11 till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av viss
genom valutakursförändring uppkommen
medelsbrist.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll angående det svensk-isländska
varuutbytet;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Bulgariska Folkrepubliken
ingången handelsöverenskommelse
m. m.; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Tjeckoslovakien.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, med förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 67, angående beredande av täckning
för viss i lotsstyrelsens räkenskaper
redovisad brist; och

nr 69, angående anslag till täckande
av vissa kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: -

Nr 8.

Tisdagen den 24 februari 1948.

nr 70, angående anslag till fiskredskapsförsäkring;
och

nr 71, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 72,
angående anslag till avsättning till försäkringsinspektionens
fond m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6—8,
statsutskottets utlåtanden nr 17, 27 och
28, bevillningsutskottets betänkanden
nr 8 och 9, bankoutskottets utlåtanden
nr 3—5, första lagutskottets utlåtanden
nr 8—11, andra lagutskottets utlåtanden
nr 6 och 7 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 2—5.

Föredrogs och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 45.

Interpellation om tillgodoseende av
skogsbrukets maskinbehov m. m.

Herr NÄSGÅRD erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Enligt
uppgifter från skogsvårdsstyrelserna,
Skogssällskapet, Sveriges skogsägareförbund
och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, vilka uppgifter sammanställts
av skogsstyrelsen och överlämnats
till statens handelskommission,
kan det oundgängliga importbehovet under
innevarande år av maskiner och
redskap för skogsbrukets behov beräknas
till ett belopp av omkring 3 200 000
kronor, därav ungefär 2 600 000 kronor
i hårdvaluta. Vad som i första hand behöver
importeras är traktorer, motorsågar
samt reservdelar.

Då skogsbrukets behov av maskiner
är allmänt känt och vitsordat men något
besked om valutatilldelning för detta
ändamål icke erhållits, får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för folkliushållningsdepartementet
framställa följande
fråga: Är statsrådet i tillfälle att med -

dela, huruvida skogsbrukets behov av
maskiner och redskap kommer att tillgodoses
genom den för innevarande år
uppgjorda importplanen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om snabbare handläggning
av importlicensärenden.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr PETRÉN, som yttrade: Herr talman!
Den kraftiga nedskärning av Sveriges
import, som måste äga rum detta år
med samtidig förskjutning av importen
från hårdvaluta- till mjukvalutaländer,
innebär stora svårigheter för näringslivet.
Tillförseln av råvaror blir ojämn, varulagren
nedgå, och industriens maskinpark
kan ej underhållas och förnyas i
den takt, som är önskvärd för en rationell
drift. Detta inträffar i ett läge, då
stora fordringar ställas på industrien att
höja produktionen för att möta den ökade
efterfrågan på konsumtionsvaror och
för att driva upp exporten.

Importbegränsningen ger rubbningar
inom industrien, vissa konsumtionsvaror
försvinna ur marknaden, och den dag är
icke långt borta, då vi ha att räkna med
lokalt uppträdande arbetslöshet.

I detta läge är det nödvändigt att produktionen
får flvta så jämnt som möjligt
och att onödiga tillstrypningar undvikas.
Den importreglering, vi med nödvändighet
ha, måste arbeta så smidigt
och effektivt som möjligt. Härvid få
inga ansträngningar skys. Med fog ha
tidigare inom riksdagen och på andra
håll framförts anmärkningar mot handläggningen
av licensärendena. Arbetet
inom handelskommissionen har omorganiserats,
och på flera områden kan glädjande
nog konstateras en viss förbättring.
En snabb och effektiv behandling
av ärendena blir emellertid mer och mer
angelägen, efter hand som våra varulager
nedgå och importbegränsningens
återverkningar göra sig gällande.

För närvarande ligga i våra frihamnar
och vid våra tullkammare hemkomna
varor representerande flera 10-tal
miljoner kronor, vilka varor där ligga

Tisdagen den 24 februari 1948. Nr 8. 13

infrusna i avvaktan på licensernas be-- Interpellation om åtgärder mot ung liandling.

Det är till stor del varor, domsbrottsligheten m. m.

som inköpts, innan licenstvånget före- Herr bERGH fick nu ordet och anför -

låg, eller som hemkommit sedan licenstiden
utgått. Dessa varor representera
bl. a. förnödenheter och maskiner, som
vårt näringsliv i dag är i trängande behov
av, och betalning är i en del fall
helt eller delvis redan erlagd. Det synes
angeläget att dessa redan hemkomna
varor så snart som möjligt komma
ut i produktionen. Det är långt ifrån
ovanligt, att licensernas behandling tar
en tid av tre å fyra månader, även i fall
där varans angelägenhet bör vara ställd
över all diskussion. Dessa förseningar
leda till rubbningar i vår produktion.
Varorna draga avsevärda lagringskostnader,
investerat kapital ligger dött, och
i vissa fall nedgå varornas värde under
lagringstiden genom att lagringen icke
alltid kan ordnas på betryggande sätt.

Jag är fullt medveten om vilka svårigheter
handelskommissionen har att
brottas med i nuvarande labila läge. Att
de i våra frihamnar och tullkammare
infrusna varorna genomgående äro av
hög angelägenhetsgrad för näringslivet,
torde emellertid icke råda något tvivel
om. Det är också i relativt få fall, som
handelskommissionen ansett sig böra
avslå licensbegäran för dessa infrusna
varor. Det synes under dessa förhållanden
vara skäligt och borde också vara
möjligt få till stånd en snabbare behandling
av licensärendena. I detta sammanhang
kan erinras om framställningar och
förslag avgivna i Stockholms handelskammares
skrivelse av 22 december till
chefen för handelsdepartementet.

Med anledning av vad som ovan framförts
får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande fråga: Har herr statsrådet för
avsikt att vidtaga några åtgärder för att
få till stånd en snabbare handläggning
av licensärenden speciellt rörande till
landet redan hemkomna importvaror?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

de: Herr talman! Under de senaste åren
har man kunnat konstatera, att den allmänna
respekten förlag och rätt förminskat.
Brottsligheten är anmärkningsvärt
stor, och särskilt i Stockholm synes kriminalpolisen
vara överhopad med arbete.
Det uppges, att omkring 60 % av brotten
därstädes förbli ouppklarade. Därmed
minskas givetvis de individuella riskerna
för brottslingarna, och därmed förminskas
också strafflagstiftningens preventivverkan.
Måhända är det icke
osannolikt, att i fråga om brottslighetens
omfattning föreligger ett samband med
den genomförda humaniseringen av
straffverkställigheten. Tillämpningen av
bestämmelserna om villkorlig dom och
om åtals- och straffeftergift samt den
relativt stora förekomsten av såsom
otillräkneliga eller förminskat tillräkneliga
förklarade ha möjligen också bidragit.

De i och för sig önskvärda åtgärderna
att bringa straffverkställigheten till humanare
former synas ha företagits snabbare
än de organisatoriska och personella
förutsättningarna medgett. Icke
minst torde detta omdöme gälla den
specialpreventiva straffverkställighetsformen.
Över huvud torde man kunna
säga, att varken polispersonalen eller de
socialvårdande organen befunnits tillräckliga
för de nya uppgifter, som reformen
medfört.

Vad särskilt gäller ungdomsbrottsligheten,
som under det sista året synes ha
undergått en anmärkningsvärd stegring,
falla tvenne omständigheter i ögonen.

Den ena är den uppenbart minskade
respekten för lagen, vilket troligen
bänger samman med minskningen av
riskerna för straffpåföljder. En ung pojke
eller flicka, som räknar med att han
eller hon icke riskerar något straff för
en viss förbrytelse, måste ha en stark
karaktär för att avhålla sig från brottsliga
handlingar. Tyvärr kan man ej i
detta sammanhang bortse från den brist
på enhetliga normer, som alltmer börjat
prägla ungdomens uppfostran. Sko -

Nr 8.

Tisdagen den 24 februari 1948.

lan söker säkerligen att hålla på disciplin,
ordning och karaktärens daning,
men ensam kan den ej fylla uppgiften att
fostra det uppväxande släktet. En rätt
bedriven undervisning i kristendomskunskap
är i detta avseende skolan till
värdefull hjälp, och strävandena att inskränka
denna undervisning framstå för
den om lärjungarnas karaktärsdaning
ansvarsmedvetne läraren som utomordentligt
farliga. Underminerandet av
auktoritetsprincipen och den fortskridande
sekulariseringsprocessen ha säkerligen
en stor andel i ansvaret för ungdomens
hållningslöshet.

Den många gånger väl milda behandlingen
av ungdomar, som tagit det första
steget på brottets bana, har även medfört,
att kamrater följt de dåliga exemplen.
Följande exempel är i detta fall
ägnat att inge betänkligheter. En 17-årig pojke greps av polisen under trettondagshelgen
i år i Värnamo tillsammans
med tre andra stockholmsynglingar.
Han hade gjort sig skyldig till mer
än 200 stölder och inbrott. Han hade
under de senaste åren upprepade gånger
varit underkastad polisförhör men hade
icke någon gång dömts för sina försyndelser.
Han hade visserligen förts till
någon ungdomsanstalt, där vården varit
öppen, men därifrån hade han obehindrat
kunnat rymma, när han ansett detta
lämpligt. När kamraterna till en sådan
yngling finna, att det är ofarligt att ge
sig in på brottets bana, sakna de den
hämning, som vissheten om påföljd
innebär. Antalet rymningar synes ha
ökat avsevärt även för flickornas vidkommande.

Över huvud synas rymningarna ha
nått till sådant antal, att tillgänglig polispersonal
icke medhinner att ägna sig
åt efterspaningarna. Man kan ifrågasätta,
huruvida den öppna vården i sin nuvarande
utformning fyller sin uppgift.
Det synes framför allt vara angeläget att
differentiera klientelet så effektivt, att
de sämsta elementen frånskiljas de Övriga.

En annan sida av den nuvarande ordningen
är, att samhället går förlustigt
stora värden. Det är icke blott så, att

samhället förlorar andliga och moraliska
värden, utan samhället belastas också
med betydande kostnader. Hur stora
kostnaderna bli för efterspaningen av
rymlingarna, undandrar sig mitt bedömande.
Därtill komma de stora värden,
som gå till spillo genom rymlingars och
andra brottslingars bilstölder, inbrott

o. s. v. Beträffande bilstölderna är dessutom
att märka, att den vägfarande allmänheten
utsättes för risker till liv och
lem av vederbörandes framfart. I många
fall får den enskilde stå för sålunda
åsamkade kostnader. När den medverkande
orsaken i åtskilliga fall synes vara
organisationen av den öppna vården,
borde rimligtvis statsverket stå för dessa
kostnader genom att utbetala ersättning
till de skadelidande. Fjolårets riksdag
begärde i skrivelse nr 475 hos Kungl.
Maj:t utredning i berörda fråga, och det
hemställdes, att förslag med anledning
därav om möjligt skulle föreläggas innevarande
års riksdag. Det vore mycket
önskvärt, att så kunde ske.

Uppenbarligen böra åtgärder i olika
avseenden vidtagas för att minska brottsligheten,
och detta gäller icke minst ungdomsbrottsligheten.
På fackmannahåll
synes man vara intresserad av en konferens
med berörda institutioner och
personalgrupper för att till en början få
problemet allsidigt belyst. Initiativet till
åtgärder på området bör givetvis tagas
av regeringen med hänsyn till det allmänna
intresset av att gällande lagstiftning
på området får avsedd verkan. En
dylik åtgärd skulle säkerligen hälsas
med tillfredsställelse av alla dem, som
äro angelägna om att respekten för lag
och rätt uppehälles i samhället.

Med åberopande av vad sålunda anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa föliande
frågor:

1. Är herr statsrådet villig att med det
snaraste vidtaga sådana åtgärder, som
kunna bidraga till att brottsligheten och
därvid icke minst ungdomsbrottsligheten
får minskad omfattning?

2. Är herr statsrådet beredd att snarast
medverka till att ersättning av stats -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

medel i full utsträckning utbetalas till
enskilda, som fått egendom förstörd eller
skadad av förrymda brottslingar?

Även denna anhållan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 25 februari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare. Därvid
avlämnades 96 godkända valsedlar, alla
med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och alla utom en upptagande
namnen på följande personer i denna
ordning:

herr Schlyter,

» Åkerberg,

» Branting,

» Herlitz,

» Tjällgren,

» Anderberg,

» Lindblom,

» Strand,

» Boman,

» Velander,

» Elowsson, Nils,

» Gustavson,

» Elmgren,

» Kriigel,

» Holmbäck,

» Björkman,

» Grym,

» Åman,

» Lodenius,

» Nerman,

» Hallagård,

» Mannerskantz,

» Wislrand,

» Löthner.

Dessa personer hade alltså utsetts till
valmän.

Anställdes val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse riksdagens justitieombuds -

man och hans ställföreträdare. Därvid
avlämnades 72 godkända valsedlar, alla
med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande
personer i denna ordning:
herr Ericson, Johan Eric,

» Andersson, Sven,

» Arrhén,

» Nilsson, Bror,

» Englund,

» Lundqvist.

Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter.

Herr statsrådet Danielson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 73, angående tullfrihet för byggnadsmaterialier
m. m. för anläggning
av en regleringsdamm i Neaälven m. m.;
och

nr 74, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
45, angående pension åt framlidne italienske
ministern i Stockholm Alberto
Bellardi Iliccis änka.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion
om visst tillägg till 1 -i lagen rörande ny
indelning av riket i borgerliga kommuner; nr

7, i anledning av väckt motion om
förstärkning av justitieombudsmannainstitutioncn
med lek mannarepresentanter;
samt

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

nr 8, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en kommission för
utarbetande av förslag till eu tidsenlig
och demokratisk författning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1948/49, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Anslag till allmän bostadsräkning m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar om anslag till allmän
bostadsräkning m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Under punkten 7 av femte huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till Allmän bostadsräkning m.
m. för budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 340 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 2 föreslagit riksdagen att till
Allmän bostadsräkning m. m. å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/
48 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 260 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förenämnda
förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Löfvänder m. fl. (I: 84) och den andra
inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl. (II: 156), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
icke bifalla av Kungl. Maj :t i propositionen
nr 2 föreslagen utvidgning av bostadsräkningens
hushålls- och inkomststatistik
samt att vederbörande utskott
måtte föreslå en motsvarande minskning
i det på tilläggsstat II för budgetåret
1947/48 äskade anslaget,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Löf vander m. fl. (I: 83) och den
andra inom andra kammaren av herr
Pettersson i Dahl m. fl. (II: 134), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att den av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
föreslagna utvidgningen
av bostadsräkningens hushållsoch
inkomststatistik icke måtte komma
till stånd och att vederbörande utskott
måtte föreslå en motsvarande begränsning
av det för budgetåret 1948/49 äskade
anslaget.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:84 och 11:156 samt 1:83 och
II: 134 till Allmän bostadsräkning m. m.
anvisa

a) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48 under femte huvudtiteln
ett reservationsanslag av 260 000
kronor,

b) för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln ett reservationsanslag av
340 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Andrén, Mannerskantz, Gustav Emil Andersson,
Ohlon, Falla, Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Persson i Svensköp och
Birke, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 84 och II: 156 samt I: 83

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

och II: 134 till Allmän bostadsräkning
m. in. anvisa

a) å tilläggsstat II till riksdagen för
budgetåret 1947/48 under femte huvudtiteln
ett reservationsanslag av 150 000
kronor,

b) för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln ett reservationsanslag av
190 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
På denna punkt har Kungl. Maj :t äskat,
dels på tilläggsstat för innevarande budgetår
och dels på den ordinarie staten
för nästa budgetår, ytterligare anslag för
att fullfölja bostadsräkningen. I den reservation,
som finnes fogad till utskottets
utlåtande, ha vi framhållit, att detta
innebär en utökning av den tidigare
utav 1945 och 1946 års riksdagar beslutade
verksamheten på detta område. Det
är en ganska betydande utvidgning. Det
finns också motioner i detta ämne, och
där har man inte preciserat beloppen,
men vi reservanter inom avdelningen
och utskottet ha angivit, att vi velat nedbringa
det begärda anslaget med sammanlagt
260 000 kronor.

Som argument för den höjning, som
Kungl. Maj :t har föreslagit, har anförts,
att man efter den tidigare riksdagsbehandlingen
har beslutat, att det skall
upprättas bostadsförsörjningsplaner i en
mängd av våra större kommuner och
att det skulle erfordras en fullständigare
såväl hushållsstatistik som inkomstredovisning
för att på den kunna grunda
bostadsförsörjningsplaner för en tioårsperiod.

Jag har den uppfattningen, herr talman,
att det är tillräckligt, om man gör
ett mindre antal undersökningar. Det
ger samma genomsnittsresultat. Man behöver
inte ta annat än representativa
prov. Därigenom får man en ganska fullständig
bild av läget.

Men det iir vidare så, att jag inte tror,
att de bär undersökningarna över huvud
taget ha nämnvärd betydelse för
upprättandet av bostadsförsörjningsplanerna,
eftersom man ju inte kan hålla
statistiken aktuell, om man bara gör undersökningarna
en gång. Ändringarna
bli många och stora under den långa

2 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 8.

tid som bostadsförsörjningsplanerna skola
äga bestånd, och då är det rätt meningslöst
att lägga ned för mycket arbete
på att få en verkligt detaljerad statistik
som underlag. Härtill kommer den
synpunkten, att det är nödvändigt i denna
tid att försöka spara på både arbetskraft
och pengar, som nu strös ut.

Jag förstår, att kammarens ledamöter
önska komma in på bevillningsutskottets
iirenden så snart som möjligt, och jag
skall därför inte ytterligare utveckla mina
synpunkter i den här frågan. Annars
kan man ju ha en hel del saker att tilllägga
om bostadsräkningens betydelse
över huvud taget och om den väldiga
omfattning som bostadsräkningen får.
Men jag skall av det skäl jag nämnde inte
säga mera, utan jag ber härmed, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation,
som finnes fogad till utskottsutlåtandet.

Herr KARLSSON, GUSTAF’: Herr talman!
Såsom herr Mannerskantz nu har
sagt, vilja reservanterna gå motionärerna
till mötes genom att inskränka bearbetningen
av materialet från den liyresräkning,
som företogs år 1945. Det är
sant, att den föreslagna utvidgningen
av arbetsprogrammet kommer att medföra
vissa kostnader. Kostnadsökningen
beror för övrigt inte bara härpå, utan
också på löneökningar och ökade lokalkostnader.
Man har inte kunnat få lokaler
på en och samma plats, utan man
bär måst hyra lokaler litet här och var,
och det har också ökat kostnaderna.

Men det är om utökningen av arbetsprogrammet
som det råder delade meningar,
och det är där reservanterna sätta
in sin kritik. De säga, såsom herr
Mannerskantz nu yttrade, att bostadsräkningen
inte fyller något nämnvärt behov.
Men socialstyrelsen — som har
samrått med byggnadslånebyrån i denna
fråga har funnit, att det är av mycket
stort värde, att man har ett bearbetat
statistiskt underlag, när kommunerna
skola uppgöra sina bostadsförsörjningsplaner,
så att man så säkert som
över lmvild laget är möjligt kan på de
olika orterna ange någonting som kallas
för hushållsbildningsfrekvensen. Vi,

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

som tillhöra statsutskottets majoritet, dela
denna uppfattning, och vi vilja för
den skull inte pruta på detta anslag. Vi
ha nog en känsla av att det kanske kan
göras vissa förenklingar när det gäller
statistik i allmänhet och att man måhända
kan få ned kostnaderna i fråga
om skilda avsnitt av detta arbete, men
på denna punkt är det utomordentligt
viktigt, att man får fram så säkert underlag
som möjligt — det gäller ju ändå
bostäderna. För reservanterna har det
kanske ännu inte riktigt framgått, vilken
räckvidd som riksdagens beslut av år
1946 och 1947 egentligen har i fråga
om bostadspolitiken. Häri kan man se en
förklaring till att de inte vilja vara med
om några ytterligare kostnader för denna
statistik.

Jag har ingen anledning att vidare utveckla
dessa synpunkter. Jag vill bara
citera vad utskottsmajoriteten säger när
det gäller huvudfrågan, nämligen begränsningen
av anslagsbeloppen. Det beter
i utskottsutlåtandet, att i nuvarande
läge skulle en begränsning av dessa belopp
»medföra, att den större delen av
de kommuner, vilka ha att upprätta
bostadsförsörjningsplaner, icke genom
pågående bostadsräkning finge tillgång
till de uppgifter, som erfordras för planernas
uppgörande. Kostnaderna för de
särskilda undersökningar, som på grund
härav bleve erforderliga, finge dessa
kommuner bära själva». Vi anse det inte
vara riktigt, att kommunerna själva skola
stå för kostnaderna, och vi tro, att
man skulle underlätta det för kommunerna,
om man ginge på Kungl. Maj:ts
linje, vilken statsutskottets majoritet understöder.

Vidare säga reservanterna, att statistiken
snart blir föråldrad och att den inte
får något större värde i fråga om de
sista åren av tioårsplanen. Men bostadspolitiken
är ju ganska fast. Vi ha ju hyresreglering,
och fluktuationerna på hyresmarknaden
torde inte bli så stora.
Därtill kommer, att statistiken i viss
mån kan kompletteras, så att man ändå
kan få ett tämligen säkert och aktuellt
underlag.

Jag tror, herr talman, att kammaren
kan vara förvissad om att då socialsty -

relsen i samråd med byggnadslånebyrån
har hemställt om detta arbete och då
Kungl. Maj:t har granskat och funnit
skäl att gå på socialstyrelsens förslag, är
denna handläggning mera vederhäftig
än herr Mannerskantz’ uttalande om att
han antar, att statistiken inte får något
större värde.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag vill bara fästa kammarens uppmärksamhet
på att förslaget, sådant det föreligger,
i själva verket har den innebörden,
att man vill hjälpa kommunerna,
när de skola upprätta sina första bostadsförsörjningsplaner.
De, som anse,
att man inte bör hjälpa kommunerna på
denna punkt, få ju ha den meningen,
men jag kan inte tycka annat än att det
vore praktiskt och klokt att stödja kommunerna,
när man nu kan göra det genom
att utvidga omfånget av bostadsräkningen.

Riksdagen har genom beslut ålagt vissa
kommuner med över 10 000 invånare
att upprätta bostadsförsörjningsplaner.
När man nu i alla fall skall genomföra
en bostadsräkning — en sådan, ehuru
av mindre omfattning, är ju tidigare beslutad
— ha vi trott, att det var en praktisk
utväg att genom denna bostadsräkning
lägga själva grunden för de första
bostadsförsörjningsplanerna. Bostadsförsörjningsplanerna
skola visserligen revideras
tid efter annan, men revisionen
kommer aldrig att bli av så genomgripande
betydelse som den första uppläggningen.

Jag har inte av reservanternas argument
blivit övertygad, att utvidgningen
är onödig och att här finnes utrymme
för någon särskild sparsamhet.

Herr OHLON: Herr talman! I statsrevisorernas
berättelse har gjorts gällande,
att redovisningen av 1945 års bostadsräkning
ännu inte har kommit. Det
är kanske inte i alla avseenden riktigt.
En hel del material har publicerats i
Sociala Meddelanden, och ett stort material
från bostadsräkningen finns i bo -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

stadssociala utredningens två betänkanden.
Bostadsräkningen och hyresräkningen
äro alltså fullbordade, och för
dessa och andra hithörande ändamål
har riksdagen redan anslagit 1 835 000
kronor. Nu begäras ytterligare 600 000
kronor för en utvidgning av programmet.
Man skall ju upprätta en ingående
hushållsstatistik för inte mindre än 3,1
miljoner människor här i riket, varvid
varenda familj i berörda kommuner
skall redovisa för sin sammansättning,
liksom en inkomststatistik för 1,4 miljoner
människor, och det är meningen att
med ledning härav sedan upprätta bostadsförsörjningsplaner.

När reservanterna ha ställt sig tveksamma
på denna punkt, ha de gjort det
därför att, såsom det också liar sagts
förut i debatten, materialet kommer att
vara föråldrat, då det en gång skall komma
till användning, och vidare därför
att de mindre samhällena torde kunna
uppgöra sina bostadsförsörjningsplaner
utan en sådan ingående statistik, som
här har ifrågasatts. Kommunerna äro
mera intresserade av att få sina bostadskvoter
tillgodosedda än att få tillgång
till en minutiös statistik, som kanske
inte har något värde, när den skall
användas.

Det har sagts i utskottet, att det är
viktigare, att man får ut folk i det produktiva
arhetet än att sysselsätta dem
med en hel del improduktivt arbete,
som kanske kan vara av intresse i och
för sig, men inte ger något nämnvärt
resultat. Härtill kommer att, såvitt jag
är rätt underrättad, statsutskottet torde
på vissa punkter komma att begära anslagshöjningar
utöver vad Kungl. Maj:t
har begärt, och då synes det mig vara
statsutskottets skyldighet att se till, att
det göres motsvarande besparingar å
andra håll. Eftersom detta är en sådan
punkt, där en besparing kan vidtagas,
ber jag, herr talman, få yrka bifall till
reservanternas hemställan.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! .lag tillhör dem som med
eu viss — jag kan säga — misstro se på
insamlandet av en massa .statistik. Men
ju längre man sysslar med samhälleliga

spörsmål, desto klarare står det för en,
att om man skall få någon tillförlitlig
prognos och om man skall kunna
göra tillförlitliga beräkningar när det
gäller anslag, måste man bygga på ett
visst siffermaterial. Det material, som
här har insamlats från miljoner människor,
har ju granskats av kommittéer
ute i kommunerna, och det torde vara
det mest tillförlitliga grundmaterial som
över huvud taget står att få.

När vi i utskottet behandlade denna
fråga, slog det mig som kommunalman
just vad socialministern nyss har påpekat:
denna statistik är till god hjälp för
kommunerna. Det är nämligen att märka,
att överarbetningen eller bearbetningen
skall ske i fullt samförstånd
mellan byggnadslånebvrån och socialstyrelsen.
Då det är den förstnämnda
institutionen som har det dominerande
inflytandet över kvoteringen och långivningen
till kommunerna, är det ofantligt
betydelsefullt, att den har en riktig
utgångspunkt, och det är ju bl. a. det
som är syftet med statistiken.

Det är alldeles riktigt, såsom herr
Ohlon här säger, att kommunerna äro
intresserade av byggnadskvot o. d. Ja,
det är just därför som det är så viktigt,
att man får grundmaterialet bearbetat.

Jag måste understryka, herr talman,
att det är kommunerna som ha den
största fördelen av att detta förslag genomföres,
och jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Av herr Ohlons anförande fick säkerligen
kammaren det intrycket, att
man, om man följer reservanterna, har
ganska goda utsikter att få fram radiatorer
och litet av varje som folk väntar
på ute i bygderna. Man fick den uppfattningen,
alt det skulle kunna vara flera
hundra personer sysselsatta med denna
statistik. Jag vill då barn påpeka vad
som står i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln på s. 20. Där säger
socialstyrelsen: »Personalstyrkan

borde kunna minskas från 209 personer
vid tiden för skrivelsens avlåtande» —
alltså den 19 november 1947 — »till 150
den 1 februari 1918, då huvuddelen av

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

den allmäna bostadsräkningen avslutats,
till 70 den 1 juli 1948, till 45 den 1 januari
1949 och till ett tiotal personer
under våren 1949.» Det är således inte
så stor personal det rör sig om.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Herr Gustaf Karlsson säger, att vi ha
ansett, att radiatorer skulle kunna framställas
av dem, som skulle kunna frigöras,
om man minskade på statistiken. Vi
ha inte sagt, att just dessa personer skulle
kunna göra radiatorer. Men om man inte
allmänt är inriktad på att försöka minska
antalet personer, som hålla på med
administrativa uppgifter, blir det — det
kan inte bortresoneras — i alla fall
sammanlagt en hel mängd personer, vilkas
arbetskraft inte kommer produktionen
till godo. Jag kan inte hjälpa, att denna
fråga inte är större än den är. Men
om man passar på alla de tillfällen, då
man kan spara arbetskraft, kommer det
att göra verkan. Är man inte konsekvent
i det avseendet, blir det som det nu blivit,
då den svenska byråkratien ökats
ut med 100 000 människor på de sista
tio åren, och det är inte lyckligt. Att
folkräkningspersonalen kommer att
minska, är ju alldeles självklart — jag
tycker att folkräkningen redan har hållit
på alldeles för länge — och det anser
jag inte vara något motiv för att bifalla
utskottets förslag.

Min ärade vän på västmanlandsbänken
sade, att det var kommunerna som
man här skulle hjälpa. Jag undrar, om
man inte skall be kommunerna att akta
sig för att bli fastlåsta vid de planer,
som göras upp på grundval av en alltför
noggrann statistik. Jag är nämligen
ganska säker på att de inte komma att
visa sig hållbara om 5 å 8 år. Det vore
bättre, om man i stället inriktade sig på
att bedöma, liur utvecklingen kan bli.
Vad har man för glädje av att veta ålder
och kön etc. på alla hushållsmedlemmar,
när man gör upp en bostadsförsörjningsplan?
De bli ju äldre för varje år,
och det kan komma nya av annat kön
än de som funnos, när man gjorde uträkningen,
o. s. v.

Statsrådet säger, att man har nytta av
statistiken, då man lägger upp bostads -

försörjningsplanerna. Men man kan bli
lurad, när man sedan skall tillämpa vad
man lagt upp, ty då har kanske utvecklingen
i många samhällen gått en helt
annan väg. Utvecklingen beror på faktorer,
som man inte kan beräkna från början,
och därför tror jag, att den föreslagna
finbearbetningen för med sig alldeles
för litet nytta.

Herr statsrådet MÖLLER: Jag vill inte
låta herr Mannerskantz’ siffra om utökningen
av den svenska byråkratien med
över 100 000 personer stå alldeles obelyst.
Jag vill påminna kammarens ledamöter
om att det har fattats en serie beslut
om förstatligande av enskilda järnvägar.
Vidare har det fattats beslut om
vägväsendets förstatligande. Det finns
andra områden också, men de nu nämnda
representera huvuddelen av den utökning
av byråkratien, om vilken herr
Mannerskantz talar. Det är fråga om stationskarlar,
som varit anställda vid enskilda
järnvägar och som nu ha blivit
statstjänare, det är fråga om vägarbetare,
som blivit statsanställda, och jag är inte
säker på om inte herr Mannerskantz
har räknat in också dem, som äro anställda
vid statens skogsindustrier, Norrbottens
järnverk och Kvarntorps skifferoljeverk,
i den byråkrati, som vi ha hållit
på att utöka så fruktansvärt under
de sista åren.

Jag skall i övrigt inskränka mig till
att säga, att herr Mannerskantz är en
man, som litar på sitt eget omdöme på
ett sådant sätt, att jag har svårt att tro,
att kammaren kan följa honom. En av
de stora olyckorna på sin till var, att
vi icke hade några klara prognoser bland
annat beträffande befolkningsutvecklingen.
Det ledde till nedläggandet av
seminarier, det ledde till minskningar
av lärarpersonalen, så att vi, när vågen
sedan slog åt andra hållet, stodo utan
tillräckliga skolbyggnader. Det är visserligen
sant, att detta läge delvis beror
på den nuvarande materialbristen, men
det beror också på bristande förutseende.
Man hade icke det material, på vilket
man kunde bygga något så när tillförlitliga
prognoser.

Man kan förakta statistik hur mycket

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

man vill, men det finns faktiskt ändå
möjlighet att genom den bilda sig säkrare
uppfattningar om tendenserna i utvecklingen
än man gör bara från Kalmar
löns horisont.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag tycker inte, att horisonten i Kalmar
är sämre att se en sak från än horisonten
i den här staden. I många avseenden
kan det vara tvärtom. Men när herr
statsrådet säger, att huvuddelen av utökningen
av den administrativa personalen
kommer på de förstatligade företagen,
järnvägar, vägväsen och sådant,
så är det inte riktigt, herr statsråd. Vi
fingo, det var väl i fjol, höra svaret på
en interpellation, där man kom fram
till att sedan 1938 till i fjol hade denna
personal ökats med 102 000 människor.
Där redogjordes också för fördelningen.
Det hade tillkommit ungefär 11 000 vägarbetare
och inte fullt 10 000 vid de
förstatligade järnvägarna — jag har inte
här räknat med Bergslagsbanan, som
har förstatligats senare. Den centrala
krisförvaltningen här uppe och den ute
i länen sysselsätter inte mer än högst
10 000—11 000 personer. Det blir sammanlagt
inte så värst mycket mer än
30 000 människor. Det är dock 70 000
därutöver, som ha kopplats in dels i
den ordinarie förvaltningsverksamheten,
dels på utredningar av många slag.

Det går nog inte att gentemot den,
som sitter i statsutskottets tredje avdelning
och varje år skall behandla verks
och styrelsers äskanden om ständiga
utökningar, som vålla oss rätt mycket
bekymmer, bestrida, att det har skett
eu utökning av hela förvaltningsapparaten
och byråkratien här i landet, särskilt
som man dessutom vet, att de stora
utredningarna som folkräkningen, bostadsräkningen
och andra ta hundratals
människor vardera. Det finns
många sådana kommittéer och utredningar.
Dä är det för djärvt att säga, att
det inte har skett en ökning av personalen
för administrativa uppgifter, vilken
inte sammanhänger med övertagandet
av viigväsende och enskilda järnvägar
o. (I.

Jag tycker, att just nu, när hela vårt
besvärliga läge beror på produktionslivets
bristande effektivitet, är det desto
angelägnare att man ser till, att så stor
del som möjligt av den svenska befolkningen
användes för en produktion, som
skulle kunna onödiggöra sådana bekymmer
som det vi komma att behandla senare
i dag.

Jag tycker, att det är nästan beklämmande
att höra, att man inte har observerat
detta på regeringshåll. Här sysslas
mera med improduktiva ting nu än
förr, när vårt välstånd byggdes upp. Nu
håller ju vårt allmänna välstånd på att
fördärvas i stället, och jag tror, att det
delvis beror på att man sätter för många
människor i fullkomligt improduktivt
arbete.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Det interpellationssvar,
som den siste ärade talaren
erinrade om, lämnades av mig i andra
kammaren i fjol. Jag kan inte lika exakt
påminna mig siffrorna som herr Mannerskantz
tydligen kan göra på vissa
punkter, men jag hade en känsla av att
han i sin redovisning glömde bort ganska
väsentliga ting. Jag nämnde, om jag
inte minns orätt — jag reserverar mig
nu för minnesfel — att i statens tjänst
anställda personer, arbetare och tjänstemän
hade blivit omkring 252 000. I den
stora ökning, som hade skett under ett
visst antal år, ingingo inte bara de
11 000 vägarbetarna, de 10 000 järnvägsarbetarna,
utan också, herr Mannerskantz,
en utökning av beställningarna
vid försvaret med omkring 30 000 man.
Om det är herr Mannerskantz’ mening,
att dessa 30 000 man utföra ett improduktivt
arbete och utgöra cn belastning
för vårt näringsliv, så kan han ju få ha
den meningen — jag tror, att de göra
ett ganska nyttigt arbete.

Därmed tror jag frågan är reducerad
till de proportioner, som den har. En
viss utökning har skett men självfallet
inte av de våldsamma dimensioner som
man vill försöka göra gällande framför
allt bland dem, som kritisera den statliga
förvaltningen.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Därmed skulle jag kanske kunna nöja
mig, herr talman, men jag skulle ändå
vilja säga en sak till.

Det är klart, att vi skola spänna våra
krafter för att öka produktionen i detta
land. I annat fall komma vi inte ur svårigheterna.
Men vi skola inte falla för
frestelsen att utan vidare karakterisera
varje person i tjänstemannaställning
som en, som utför ett onyttigt, onödigt
och improduktivt arbete. Det är obestridligen
så, att den ansvällning av den
svenska statsförvaltningen, som har ägt
rum, icke är större, utan tvärtom mindre
än den ansvällning som har skett på
tjänstemannasidan när det gäller de privata
företagen. Varför anställa då de
privata företagen flera tjänstemän? Uppenbarligen
därför alt de ha behov av
dem, uppenbarligen därför att driften
kan göras billigare, att man kan rationalisera.
Varför, herr Mannerskantz, har
varje stort företag stora utredningsavdelningar,
där man ställer prognoser
för framtiden, undersöker marknader,
produktionsmöjligheter och hur utvecklingen
sannolikt skall bli? Det är, herr
Mannerskantz, inte för att tynga ned
produktionsapparaten, utan det är helt
enkelt därför att de anse det vara en
nödvändig förutsättning för att inte
handla i blindo.

Staten befinner sig i samma läge. Vi
behöva kunna se framåt. Man brukar anklaga
den nu sittande regeringen för att
vi inte ha varit framsynta i tillräcklig
utsträckning. Låt mig gärna säga: Hade
vi haft en större prognosavdelning, hade
vi haft större möjligheter att bedöma
utvecklingen än vad vi ha haft.

Herr statsrådet MÖLLER: Det kan verka
litet tjatigt av mig att uppträda igen,
men jag har svårt att förstå herr Mannerskantz’
utläggningar av vad jag sade
i mitt förra anförande. Jag reagerade
mot att i detta ärende, där det gäller en
liten utvidgning av en viss statistik, tala
om 100 000 nya byråkrater, som hade
skapats på kort tid. Det föll mig inte ett
ögonblick in att förneka, att den administrativa
apparaten har utökats, men
det var tydligen detta herr Mannerskantz
ville få kammaren att tro.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag begärde endast ordet för att till herr
statsministern säga, att en betydande
orsak till att det enskilda näringslivet
bar ökat sin administrativa personal är
den utveckling, som vi ha fått här i landet.
Det är så många frågor att ge svar
på åt myndigheterna, det är så många
licenser och ansökningar och allt sådant,
som måste ordnas, och därtill ha vi hela
den nya skatteuppbörden. Det har
medfört, att ett mycket stort antal människor
med nödvändighet ha måst anställas
inom näringslivet för att sköta
de uppgifterna. Det är egentligen synd,
att så skall behöva vara fallet.

Jag har ju inte yrkat avslag på detta
anslag, jag har endast yrkat, att man
inte skall gå utöver vad man förut hade
räknat med. Jag har således inte sagt,
att man inte bör göra några undersökningar
och prognoser. Det är omfattningen
därav, som debatten här har rört
sig om, och det vill jag nu understryka.

Herr OHLON: Herr talman! Endast en
replik till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet!

Statsrådet Möller framhöll vikten av
prognoser, och därom är jag fullt ense
med honom. Han tog såsom ett exempel
den olyckliga utvecklingen på folkskoleundervisningens
område, där man inte
hade haft prognoser och därför ej kunnat
förutse behovet av lokaler och lärarkrafter.

Jo, där har man haft prognoser; man
har haft födelsetalen, men man har uraktlåtit
att dra konsekvenserna av det
statistiska material, som har förebragts.
Men att överföra det exemplet till att
gälla även detta område anser åtminstone
jag vara en falsk analogi. Vi
behöva bara tänka oss den situationen,
att man under 1930-talets första hälft,
när vi hade de alla lägsta födelsesiffrorna,
hade satt i gång med en sådan prognosstatistik
som här ifrågasättes. Då frågar
jag: Vilket värde hade en sådan
statistik haft tio år senare, med de stora
födelsesiffror, som då voro rådande?
Den statistik, som nu ifrågasättes, skall
ju gälla tio år framåt. Exemplet visar,
att det är mycket svårt att bedöma be -

Onsdagen den 25 februari 1918 fm.

Nr 8.

folkningsutvecklingen och befolkningens
fördelning på olika orter för en så lång
tid framåt som tio år.

Herr ANDRÉN: Herr talman! .lag är
delvis redan förekommen av herr Ohlon.
Jag måste säga, att naturligtvis är det
i ett samhälle nödvändigt att göra prognoser,
men om vi litet närmare se på
de prognoser, som förekommit exempelvis
i det svenska samhället, måste vi
konstatera, att man i en vidunderlig utsträckning
har dragit felaktiga slutsatser
av föreliggande material och kommit
fram till felaktiga prognoser. Just
ett av de exempel, som statsrådet Möller
anförde, är ett av de mest lysande
exemplen på hur man kan göra felaktiga
prognoser. Jag skulle kunna anföra
många andra exempel, men innan jag
gör det, skall jag be att få beröra frågan
ur ett par andra aspekter.

Det behöver naturligtvis inte i denna
församling diskuteras, huruvida tjänstemän
äro produktiva eller inte produktiva.
Vi förstå allesamman, att i ett så
komplicerat samhälle som det nuvarande
ha tjänstemännen en stor och viktig
uppgift att fylla, och det tjänar ingenting
till med en så snäv begränsning av
begreppet produktiv, att man utesluter
tjänstemännnen ur kretsen av dem, som
fylla en produktiv uppgift i samhället.
Den saken behöva vi inte diskutera.

Naturligtvis kan man rationalisera
bort många händer från arbetet här i
landet, och det håller på att ske, men
att rationalisera bort huvuden är, mina
herrar, inte en lika lätt uppgift. Jag
behöver inte säga mer än detta, för att
det skall vara klart och tydligt, att jag
för min del — och jag tror, att herr
Mannerskantz har samma uppfattning
— fäster det allra största avseende vid
den roll, som tjänstemännen spela inte
bara i det svenska samhället utan i
varje modernt samhälle.

.lag tror inte heller att vi behöva så
mycket diskutera frågan, om statistik
är nyttig eller inte nyttig. Men det gäller
att vid bedömandet av denna sak ha
en viss urskillning. Det finns nämligen
områden, där statistiken visar sig vara
en farlig frestarinna till felaktiga slut -

satser, och det gäller att i varje särskilt
fall pröva, vad det är för slags område
man tänker beträda och hur stora möjligheterna
äro att på det området komma
fram till riktiga slutsatser.

I det nu diskuterade fallet gäller det
å ena sidan inkomstbildningen. Jag vill
fråga kammarens ledamöter: Är det inte
en ganska allmän uppfattning här i kammaren,
att det för närvarande är synnerligen
svårt att dra några riktiga
slutsatser angående den kommande inkomstbildningen
i vårt land? Jag tror,
att det sällan har varit så svårt som just
nu att komma till några säkra resultat
på den punkten.

Å andra sidan är det fråga om familjebildningen,
och det är också ett problem,
som bereder mycket stora svårigheter.
För att belysa dessa vill jag erinra
om den diskussion, som ägde rum
i början av 1930-talet i sammanhang med
vår befolkningsfråga. Då konstaterade
man, och det var lätt gjort, att den
svenska giftermålsfrekvensen var osedvanligt
låg, mycket lägre än i många
andra länder, mycket lägre än t. ex. i
Danmark, för att nu ta ett mycket nära
liggande exempel. Men vad inträffar?
Jo, på grunder, som ännu inte riktigt äro
fullt utredda, steg det svenska äktenskapstalet
mycket snabbt, och det har
stigit under den sista tioårsperioden —
det är ju också nu fråga om en tioårsperiod
— på ett sätt, som är mycket anmärkningsvärt.
Vi hade år 1935 1 048 000
vuxna ogifta män här i landet.

Jag skulle tro, att det var det högsta
antal vuxna ogifta män som vi någonsin
ha haft i detta land. Vid utgången av
1944 hade detta tal gått ned till 952 000,
trots att folkmängden för övrigt vuxit.
Vi ha alltså kommit ned till en siffra
som är nära 100 000 lägre än den var
för tio år sedan.

Se vi sedan på siffran för gifta män,
så har den i stället undergått en kraftig
ökning. Det fanns 1935 1 193 000 gifta
män i vårt land, men vid utgången av
1944 hade denna siffra gått upp till
1 401 000. Det var en utveckling som man
icke förutsåg i den diskussion, som ägde
rum i början på 1930-talet, och som
man icke kunde förutse. Men frågan om

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

familjebildningen är ju en fullständigt
grundläggande sak i detta sammanhang.

Dessa exempel visa väl ändå, hur
svårt det är att göra några säkra prognoser,
framför allt på de områden som
här äro berörda. När härtill kommer
flyttningen av industrier, omskiktningen
i vårt ekonomiska liv o. s. v., så förstå
vi alla att de finprognoser, som här
avses, inte kunna få någon större grad
av säkerhet.

Det är på dessa grunder, herr talman,
således med hänsyn till de små möjligheter
som finnas att här komma fram
till några säkra resultat, som jag är ytterligt
skeptisk mot utskottets utlåtande,
och det är därför som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag trodde ju inte, att denna debatt
skulle utveckla sig till en allmän samhällspolitisk
debatt, men jag undrar om
herr Andrén verkligen vill påstå, att den
utveckling som har ägt rum sedan 1930-talet icke kunde förutses. Det är klart
att den kvantitativt icke kunde exakt
förutses, men jag vill erinra kammaren
om att det var det låga födelsetalet och
den låga giftermålsfrekvensen för något
mer än tio år sedan, som gav stöten
framåt åt den befolkningspolitik som vi
inledde vid mitten av 30-talet i syfte att
framkalla den befolkningsutveckling,
som herr Andrén nu konstaterar att vi
ha fått. Jag får uppriktigt säga, att jag
tycker det är ett utmärkt resultat av
våra statistiska analyser och statistiska
prognoser. Bevisar detta exempel någonting,
så bevisar det att man behöver
ett gott statistiskt material.

Jag vill dessutom påpeka, att det skulle
vara ganska inkonsekvent av riksdagen
att nu pruta på detta anslag. Vi ha
ålagt kommunerna att göra upp bostadsförsörjningsplaner.
De kunna icke göra
upp dessa bostadsförsörjningsplaner
utan prognoser. Om förslaget avslås, blir
följden bara den, att kommunerna själva
få samla in det material som de behöva
för något så när rimliga prognoser. Enligt
förslaget skulle insamlandet i stället
ske centralt, varefter materialet skulle
ställas till kommunernas förfogande,

för att de lättare skulle kunna göra upp
sina bostadsförsörjningsplaner än de eljest
skulle kunna göra. Vad tvisten i
själva verket gäller är alltså frågan om
hjälp till kommunerna. Vill man hjälpa
kommunerna, går man på utskottets förslag.
Vill man icke hjälpa dem på denna
punkt, går man på reservationen.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet Möller begagnade
sig av det inte ovanliga knepet att tala
om något annat. Jag talade om de prognoser
över befolkningsutvecklingen,
som förelågo under 1930-talets början,
och om i vilken ringa grad dessa visat
sig riktiga. Herr Möller talade om socialpolitiken,
befolkningspolitiken och dess
verkningar. Men jag vill erinra statsrådet
Möller om att i ingen av de propositioner,
vari befolkningspolitiska åtgärder
föreslogos, gjorde man ens ett försök att
komma fram med en prognos om den föreslagna
befolkningspolitikens verkningar
eller att tala om vilka konsekvenser
den skulle få på det ena eller andra området.
Man svävade fullständigt i blindo
på dessa punkter och kunde inte komma
med några prognoser. Det var över huvud
taget mycket ovisst, om befolkningspolitiken
skulle öka äktenskapsfrekvensen.
Däremot trodde man att vissa åtgärder
inom befolkningspolitiken skulle
öka antalet barn i familjerna. Tiden tilllåter
mig inte att utförligare gå in på
dessa problem, men så mycket vågar jag
ändå säga, att hade man den gången
gjort en prognos, så hade den visat sig
felaktig.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Debatten har i sin senare del kommit
att få ett något akademiskt innehåll,
som i och för sig är nog så intressant.
När jag för min del i statsutskottet och
dess tredje avdelning har tagit ställning
till denna fråga, har jag gjort det mera
från mina erfarenheter ute i det praktiska
livet. Om en person vill sätta upp
t. ex. en järnhandel någonstans i vårt
land, vidtar man först en grundlig undersökning
av behovet av en ny järnhandel
på orten i fråga, innan han får öppna

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

sin affär. Detsamma gäller, om en person
vill öppna en ny biograf. Även då
sker det mycket ingående undersökningar.
Mitt sunda förnuft säger mig, att om
det är värt att lägga ned så mycken
möda på dylika undersökningar, måste
det vara än mer berättigat att offra en
del pengar och arbete på att få fram
så säkra hållpunkter som möjligt för något
så viktigt som planerandet av bostadsförsörjningen
i landet.

Bakom motståndet mot det föreliggande
förslaget ligger, herr talman, kanske
ytterst den uppfattningen, att man
anser att kommunerna inte ha med bostadspolitiken
att göra. Säkert är i varje
fall att utskottsminoriteten inte tycks ha
klart för sig innebörden av de beslut
som riksdagen tidigare fattat i fråga om
bostadspolitiken. Vi, som ha innebörden
av de fattade besluten klar för oss, vilja
ha fram så säkra hållpunkter som möjligt
för åtgärderna på detta område.
Därför sluta vi också utan tvekan upp
bakom Kungl. Maj :ts förslag.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! Jag kan inte neka till att
herr Andrén beredde mig ett visst nöje,
då han, när det här är fråga om inknappning
av en viss statistik, som material
just använde Statistisk årsbok.

Vad som föranledde mig att begära
ordet var emellertid närmast herr
Andréns uttalande om industrien. Jag
tillät mig vid behandlingen av detta
ärende i statsutskottet att erinra om att
även industrien kan ha nytta av detta
materials bearbetning. Jag har själv fått
mottaga förfrågningar från industrihåll
med begäran om uppgift angående
ålders- och könsfördelning inom befolkningen
på vissa tätorter. Det är självklart
att tillgång till dylika uppgifter kan
vara av betydelse då det gäller att besluta
om lokalisering av t. ex. nya industriföretag
i landsorten.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det

nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja hesvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då talmannen fann tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, verkställdes
härefter votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —79;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. tilläggsskatt å bensin m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 5 med förslag
till förordning om särskild automobilskatt,
in. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 3 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 5, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om särskild automobilskatt; -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

2) förordning om tilläggsskatt å bensin; 3)

förordning om tillfällig skatt å bensin,
som finnes i riket den 1 mars 1948;
samt

4) förordning om tilläggsskatt å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor.

I propositionen hade föreslagits uttagande
av en särskild skatt å personbilar
och motorcyklar, avsedda för personbefordran,
för tiden den 1 mars 1948
—den 28 februari 1949. Skatten för personbilar
skulle enligt propositionen utgå
efter en progressiv skala med lägst
50 och högst 2 090 kronor. För motorcyklar
hade skatten enligt propositionen
beräknats till 25 kronor, om motorcykeln
icke vore försedd med bivagn
och dess tjänstevikt överstege 75 kilogram,
samt till 40 kronor, om motorcykeln
vore försedd med bivagn. Vidare
hade i propositionen föreslagits, att särskilda
tilläggsskatter skulle uttagas för
tiden från och med den 1 mars 1948 med
20 öre litern för bensin och 15 öre litern
för brännoljor, som användes för drivande
av automobil. Därjämte hade föreslagits
uttagande av en lagerskatt å bensin,
som funnes inom riket den 1 mars 1948
med 20 öre för liter.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 12 av
herr Bergvall m. fl. och II: 24 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå det i proposition nr
5 framlagda förslaget till förordning om
särskild automobilskatt;

2) de likalydande motionerna I: 33 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. och 11:58
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte, med avslag
å propositionen nr 5, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om föranstaltande
av en förutsättningslös, skyndsam
utredning rörande åtgärder, varigenom
penningtillgång och varumängd bättre
konime att motsvara varandra, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

3) de likalydande motionerna I: 34

av herr Gustaf Elof sson in. fl. och 11:59
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att skatten å motorfordon, som framdreves
med fast, inhemskt bränsle, skulle
utgå endast med hälften av det belopp
som skulle erläggas för fordon drivet
med flytande bränsle;

4) de likalydande motionerna I: 36 av
herr Linderot in. fl. och II: 105 av herr
Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
proposition nr 5;

5) de likalydande motionerna I: 73 av
herr Anderberg m. fl. och II: 104 av
herr Hall m. fl., vari hemställts, att riksdagen,
med godkännande av vissa av
konsumtionsskatteberedningen angivna
förutsättningar i fråga om upphävandet
av det s. k. söndagsförbudet och regleringen
i övrigt av motorfordonstrafiken,
måtte

a) avslå Kungl. Maj ds förslag till förordning
om särskild automobilskatt;

b) bifalla propositionens förslag till
förordning om tilläggsskatt å bensin med
den ändring, att skatten fastställdes till
27 öre per liter;

c) bifalla propositionens förslag till
förordning om tillfällig skatt å bensin,
som finnes i riket den 1 mars 1948, med
den ändring, att skatten fastställdes till
27 öre per liter; samt

d) bifalla propositionens förslag till
förordning om tilläggsskatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor
med den ändring, att skatten fastställdes
till 20 öre per liter;

6) de likalydande motionerna 1:114
av herr Snndelin och II: 194 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., vari hemställts,
att riksdagen, därest den av
Kungl. Maj :t i proposition nr 5 till årets
riksdag föreslagna förhöjda bilskatten
vunne riksdagens bifall, måtte vidtaga
sådan ändring i förordning om bilskatten
av den 2 juni 1922, att till personbil
kopplade släpvagnar helt undantoges
från beskattning;

7) de likalydande motionerna I: 175
av herr Domö in. fl. och II: 237 av herr
Håstad m. fl., vari hemställts, bland annat,
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 5; samt

Onsdagen den 25 februari 1918 fm.

Nr 8.

8) motionen II: 199 av herr Edberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att för de s. k. likbilar, som ej användes
för annat ändamål och som vore
speciellt byggda för transport till begravningsplatser,
icke måtte erläggas någon
fordonsskatt.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de under
motionstiden vid riksdagens början
väckta likalydande motionerna I: 35 av
herr Linderot m. fl. och II: 41 av herr
Adolfsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att uttaga en engångsskatt
på större förmögenheter i enlighet
med i motionerna anförda riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 5 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, i anledning av de
likalydande motionerna I: 73 av herr
Anderberg m. fl. och II: 104 av herr
Hall in. fi.

1) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild automobilskatt; 2)

antaga under punkten infört förslag
till förordning om tilläggsskatt å
bensin;

3) antaga under punkten infört förslag
till förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 april
1948;

4) antaga under punkten infört förslag
till förordning om tilläggsskatt å
vissa för drivande av automobil använda
brännoljor;

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 12 av
herr Bergvall in. fl. och II: 24 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna I: 33 av
herr Gustaf Elofsson in. fl. och II: 58
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

de likalydande motionerna I: 34 av
herr Gustaf Elofsson in. fl. ocli II: 59
av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl.,

de likalydande motionerna I: 35 av

herr Linderot m. fl. och II: 41 av herr
Adolfsson in. fl.,

de likalydande motionerna I: 36 av
herr Linderot in. fl. och II: 105 av hem
Hagberg i Luleå m. fl.,

de likalydande motionerna I: 114 av
herr Sundelin och II: 194 av herr Svensson
i Ljungskile in. fl.,

de likalydande motionerna I: 175 av
herr Domö m. fl. och II: 237 av herr
Håstad in. fl., i vad desamma avsåge
propositionen nr 5, samt

motionen II: 199 av herr Edberg,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Utskottets förslag till förordning om
tilläggsskatt å bensin lydde:

Härigenom förordnas, att för bensin,
som till riket införes eller här tillverkas,
skall — utöver skatt varom förmäles
i förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit ■— till staten erläggas tillläggsskatt
med 27 öre för liter; och
skola de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna rörande skatt å
bensin jämväl tillämpas i fråga om sålunda
utgående tilläggsskatt. -'' ~

Denna förordning träder i kraft den
1 april 1948.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Velander, Wehtje, Hagberg
i Malmö och Henriksson, vilka avangivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts proposition
nr 5 som utskottets föreliggande
förslag;

II) av herrar Gustaf Elofsson, Hammarlund
och Jonsson i Skedsbygd, vilka
på åberopade grunder yrkat,

A) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna I: 33 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 58
av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl., de
likalydande motionerna I: 36 av herr
Linderot in. fl. och II: 105 av herr Hagberg
i Luleå in. fl. samt de likalydande
motionerna I: 175 av herr Domö in. fl.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 19)8 fm.

och II: 237 av herr Håstad m. fl., i vad
mån de båda sistnämnda berörde propositionen
nr 5, avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 5,

B) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna I: 34 av herr
Gustaf Elofsson m. fl. och II: 59 av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. antaga följande Förslag till förordning

angående ändrad lydelse av
5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 2 januari 1922 om automobilskatt
skall erhålla följande ändrade
lydelse.

5 §•

Skatt utgår ■— — — tvåhundratjugufyra
kronor.

För motorfordon, som är inrättat för
och drives med generatorgas, framställd
av inhemskt fast bränsle, utgår skatt med
hälften av de i denna paragraf stadgade
skattesatserna.

Denna förordning träder i kraft å dag,
son^av Kungk^Maj.it bestämmes.

C) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 12 av
herr Bergvall m. fl. och II: 24 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna I: 35 av
herr Linderot m. fl. och II: 41 av herr
Adolfsson m. fl.,

de likalydande motionerna I: 73 av
herr Anderberg m. fl. och II: 104 av
herr Hall m. fl.,

de likalydande motionerna I: 114 av
herr Sundelin och II: 194 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. samt

motionen II: 199 av herr Edberg,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad förut anförts,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

III) av herrar Petrén och Sandberg,
vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 5 icke kunnat av riksda -

gen oförändrad bifallas, i anledning av
de likalydande motionerna I: 12 av herr
Bergvall m. fl. och II: 24 av herr Ohlin
in. fl.

1) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
automobilskatt;

2) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om tilläggsskatt å
bensin;

3) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 april
1948;

4) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om tilläggsskatt å
vissa för drivande av automobil använda
brännoljor;

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 73 av
herr Anderberg m. fl. och II: 104 av
herr Hall m. fl.,

de likalydande motionerna I: 33 av

---— (= utskottet)---utan

åtgärd;

IV) av herr Ekman, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Enligt det i herrar Petréns och Sandbergs
reservation förordade förslaget till
förordning om tilläggsskatt å bensin
skulle sådan tilläggsskatt erläggas med
10 öre för liter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr VELANDER: Herr talman! Bevillningsutskottet
avstyrker i sitt föreliggande
betänkande den i propositionen
föreslagna skärpningen av fordonsskatten,
avseende personbilar och motorcyklar,
men tillstyrker en i förhållande
till propositionen avsevärd höjningj
av tilläggsskatten å drivmedlen
med för bensin till 27 öre och för övriga
i propositionen avsedda brännoljor till
20 öre.

Såsom vi i ett tidigare sammanhang
fått för oss klargjort, avses icke med
de föreslagna skatteskärpningarna att

Onsdagen den 25 februari 1918 fm.

Nr 8.

vinna täckning för statens löpande utgifter.
Syftet därmed har i stället angivits
vara helt av penningpolitisk natur
— att bekämpa inflationen; ett syfte
sålunda som vi alla böra vara med om
att söka främja. Med erkännande av
detta kan dock icke krävas, att man avstår
från rätten och plikten att överväga
och pröva, huruvida de vägar,
som anvisas, äro framkomliga, om de
leda till det angivna målet eller icke.
De många orden, som avse att utgöra
motivering för förslagen, äro måhända
till sist endast tomma ord och till äventyrs
även ägnade att vilseleda. Härmed
har jag självfallet icke avsett att säga,
att detta varit någons avsikt. Åtminstone
i ett avseende har jag personligen
känt mig vilseledd. Som kammarens ärade
ledamöter förstå, syftar jag härmed
på departementschefens uttalanden, att
det på grund av det rådande läget gäller
att vidtaga åtgärder som leda till en
uppsugning och sterilisering av köpkraft
för att därigenom minska spänningen
mellan köpkraften och den otillräckliga
varutillgången. För mig har
det nämligen framstått såsom självklart,
att begreppet sterilisering i det sammanhanget
måste ha haft någon innebörd
eller mening. Så långt jag erfarit,
ha många andra sett saken på samma
sätt framträdande medlemmar av
departementschefens eget parti icke undantagna.

Från debatterna i kammaren för kort
tid sedan rörande beskattningen av tobak
och rusdrycker m. m. erinra vi oss
emellertid departementschefens besked
i anledning av en min direkta fråga, att
han med »sterilisering» icke menade
någonting alls utöver den överbalansering
av driftbudgeten, som lian med
den föreslagna respektive bebådade serien
av indirekta skatter eftersträvade
och varigenom han avsåg alt vinna täckning
av utgifterna för de statliga investeringarna.
.lag kände mig överraskad
över detta besked och var angelägen
om att för min egen information
vinna klarhet så långt som möjligt, vilket
till slut föranledde den bekännelsen
från departementschefens sida, att
hans pedagogiska talanger inte räckte

längre. Denna bekännelse verkade nu
icke på något sätt irriterande på mig,
bl. a. därför att jag icke ens vet, huruvida
departementschefens talanger verkligen
ligga på det pedagogiska planet.

Det var emellertid ett annat uttalande
av departementschefen, som jag hade
större anledning att fästa mig vid. Jag
hade ju i debatten gjort gällande, att
vid indragning av köpkraft till det allmänna
huvudsaken icke vore själva indragningen
eller sättet därför, utan huru
pengarna komme att användas samt att
därför en överbalansering av budgeten
i och för sig saknade i varje fall nämnvärd
betydelse för strävandena att bromsa
upp den fortgående penningvärdeförsämringen.
Från sådan utgångspunkt
hade jag deklarerat min anslutning till
vissa från högerhåll väckta motioner,
vari närmast tagits sikte på ett reserverande
av ifrågavarande medel för nedbringande
av den statsskuld, som övertagits
av riksbanken. Därigenom skulle
man enligt mitt förmenande nå fram
till en verklig sterilisering av köpkraften.
Departementschefen var emellertid icke
benägen att godtaga detta resonemang,
och hans uttalanden, som jag ju icke är
i stånd att konkretisera eller sammanfatta,
slutade med att jag finge taga upp
diskussionen med de ekonomiska vetenskapsmännen,
därvid departementschefen
förespådde mig, att jag icke komme
att finna någon enda, som i detta
fall icke stode på samma ståndpunkt som
departementschefen.

I detta ögonblick vet jag inte ens,
om departementschefen och jag talade
om samma sak. Då jag i kammardebatten
självfallet icke sökte axla någon
roll som vetenskapsman på det nationalekonomiska
gebitet, vad som nu än
kan menas därmed, utan närmast som
en sökande av klarhet i ett synnerligen
komplicerat men också mycket viktigt
spörsmål, har jag tagit departementschefens
uppmaning ad notam så till vida,
att jag någon gång då och då hemfallit
åt egna grubblerier. Därunder har
jag kommit till det resultatet, att jag
nästan skulle vilja efterlysa de vetenskapsmän
som i likhet med departementschefen
äro beredda att underkan -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

na min enkla mening. Till förebyggande
av missförstånd bortser jag härvidlag
från något så helt oväsentligt som
vad i kammarbetatten i en bastig vändning
yttrades i anslutning till ordet »reservera».
Att jag alltså vågar framhärda,
och detta alltjämt i klarhetens intresse,
beror självfallet därpå, att jag icke
är ensam om mina villomeningar. I sådant
hänseende förtjänar måhända nämnas,
att i det sista häftet av Svensk sparbanks
tidskrift fanns en artikel under
rubriken »Skattefritt sparande», som
fångade åtminstone min uppmärksamhet.
Då jag är övertygad om att departementschefen
räknar artikelförfattaren,
professor Erik Lindahl, till våra
främsta nationalekonomer, vill jag icke
underlåta att hänvisa till artikeln i fråga
såsom även berörande det spörsmål,
varom departementschefen och jag till
synes icke äro eniga. För att icke trötta
kammaren alltför mycket inskränker
jag mig till ett återgivande av artikelns
inledning och avslutning. Professor Lindahl
säger sålunda inledningsvis:

»I alla ekonomiska prognoser för den
närmaste framtiden framhålles, att det
krävs en väsentlig ökning av det totala
sparandet i vårt land för att efterfrågan
på konsumtionsvaror ej skall överstiga
tillgången och därigenom framkalla en
höjning av prisnivån. Att åstadkomma
detta nysparande blir därför en av den
ekonomiska politikens viktigaste uppgifter.
Olika metoder kunna härvid prövas.

Den åtgärd, som ligger närmast till
hands för regeringen, är att genom skatter
uppsuga köpkraft hos konsumenterna
och sedan, exempelvis genom inlösen
av statsobligationer i riksbankens
ägo, sterilisera de influtna medlen.»

Professor Lindahl avslutar artikeln på
detta sätt:

»Slutligen må endast framhållas, att
om det nysparande, som framstimuleras
genom skattepremiering eller andra åtgärder,
skall få önskad effekt med hänsyn
till balansen på konsumtionsmarknaden,
samtidigt sådana åtgärder måste
vidtagas, att de inflytande sparmedlen
ej föranleda bankerna att i motsvarande
grad öka sin utlåning.»

Nu frågar jag finansministern: Sam -

manfaller icke detta helt med min tankegång?
Det avgörande är alltjämt, inte
att pengarna uppsamlas eller huru de
uppsamlas; det avgörande är, huru de
användas. Pumpas de ut av statsverket
vid tvångssparande över kapitalbudgeten
eller vid frivilligt sparande, premierat
eller icke, via bankerna, vinnes icke
den önskvärda effekten med hänsyn till
balansen på konsumtionsmarknaden.

Det synes alltså ännu vara oavgjort på
vilken sida, departementschefens eller
min, de ekonomiska vetenskapsmännen
komma att rycka upp. I varje fall framstår
det icke såsom överraskande, att departementschefens
av honom själv åberopade
pedagogiska talanger kanske till
sist icke räcka till.

För mig känns detta mycket smärtsamt.
Det visar nämligen, att man icke
vågar förlita sig på departementschefen,
när han presenterar riksdagen sina recept
för inflationens bekämpande. Det
visar också, att förevarande proposition
samt de samtidigt därmed för riksdagen
framlagda respektive bebådade propositionerna
om en omfattande indirekt beskattning
för uppsugning och sterilisering
av köpkraft icke utgöra eller inrymma
något av ett program i kampen
mot inflationen, i strävandena att utjämna
spänningen mellan köpkraft och varutillgång,
att uppnå samhällsekonomisk
balans över huvud taget. Med mitt sätt
att se betyder detta konstaterande vidare,
att varken den kungliga propositionen
eller bevillningsutskottets föreliggande
betänkande äro motiverade eller
böra av riksdagen godkännas ur penningpolitiska
synpunkter.

Vilka andra skäl och synpunkter ha
åberopats till stöd därför? Jag skulle
vara benägen att svara: Knappast några!
Syftet var ju att bekämpa inflationen,
och det bör man icke tappa bort. Det
förhåller sig ju också så, och det är ingen
nyhet för kammarens ledamöter, att någon
verklig utredning eller något allvarligt
försök till klarläggande av förslagens
innebörd och verkningar i olika
hänseenden, framför allt de samhällsekonomiska,
icke verkställts av vare sig
konsumtionsskatteberedningen, departementschefen
eller utskottet. Konstateran -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

det härav utgör ingen förebråelse mot
utskottet. Med hänsyn till bl. a. den
arbetsbörda, som åvilar ett riksdagens
utskott, samt den begränsade tid, som
regelmässigt står till dess förfogande,
kunna kraven på ingående utredningar
av utskottet icke ställas alltför högt. Detta
innebär, att nödiga utredningar måste
förutsättas vara verkställda, innan en
proposition förelägges riksdagen. Det
ligger för resten i sakens natur; propositionen
skall ju grundas därpå.

Konsumtionsskatteberedningens utredningar
kunna karakteriseras redan därav,
att beredningen hade sitt första
sammanträde den 12 december 1947 och
levererade sina förslag den 20 i samma
månad. Ingen tror, att någon verklig utredning
medhinnes på så kort tid.

Ansvaret liärutinnan — ifall man nu
skall tala om ansvar — ligger självfallet
hos departementschefen. Han spinner
så att säga den röda tråden. Han
sätter i gång den s. k. utredningen, han
meddelar direktiven därför, han avdelar
någon av sina medarbetare i departementet
till ledamot i utredningen och
dess sekreterare. Denne utarbetar utredningens
förslag och därefter propositionen,
han blir föredragande och sekreterare
i utskottet samt utformar i sådan
egenskap dess betänkande. Fogas härtill,
att en eller annan — i förevarande
fall två — av departementschefens mest
pålitliga män återfinnas som ledamöter
av utredningen och jämväl av utskottet,
den ene som dess ordförande, erhålla
vi en belysande bild av hur utomordentlig
kontinuiteten kan vara, när det
gäller för Kungl. Maj :ts regering att genomföra
förslag i riksdagen, även om
dessa icke fotas på någon verklig utredning.
Huruvida en sådan ordning objektivt
sett kan vara tillfredsställande, behöver
jag i detta sammanhang inte uttala
mig om.

När det nu gällt att göra bilismen till
skatteobjekt — jag kanske skall säga
strykpojke — ha skälen därför, eller i
varje fall orden, icke följt någon rät
linje. Departementschefens utgångspunkt
är att han icke kan »förorda en beskattning
av livsmedel och vissa andra oumbärliga
varor» samt att skatteskärpning -

arna böra »utformas så, att de komma
att beröra konsumtionen inom olika
samhällsgrupper». Från sådan utgångspunkt
blir bilismen alltså närmast att
likställa med umbärliga varor såsom
sprit, tobak o. d. För att förläna denna,
jag kan väl säga, stötande konstruktion
något sken av berättigande faller
man tillbaka på antydningar om att personbilarna
skulle ha något slags lyxkaraktär.
Man låtsas därvid inte om att
detta talesätt måste vara att hänföra till
undantagsfallen, som i förhållande till
bilismens omfattning och karaktär i vårt
svenska samhälle måste sakna nämnvärd
betydelse.

Konsumtionsskatteberedningen är för
sin del på det klara med att beskattningen
av motorfordon »i viss mån kan
komma att drabba även icke umbärliga
varor» samt även »få återverkningar
på stora delar av näringslivet». Märk
väl: återverkningar på stora delar av
näringslivet, men man känner ändå ingen
tvekan, utan fullföljer frimodigt departementschefens
intentioner.

Man gör doek sina förbehåll. Det är
för beredningen inte så alldeles lätt att
bortse ifrån att enligt riksdagens ståndpurfktstaganden
i skilda sammanhang
en särbeskattning av bilismen icke får
avse täckning av någonting annat eller
mera än de ökade kostnader för vägväsendet,
som bilismen förorsakar. Alltså
skola skatteintäkterna »tillgodogöras
vägväsendet, så snart det ekonomiska
läget gör detta möjligt». Huru detta skall
gå till, det yttrar man icke ett ord om.

Utskoltsmajoriteten har det icke lätt.
Att det icke går att vara konsekvent,
måste den förutsättas vara på det klara
med, om inte departementschefen skall
lämnas i sticket. Kan icke den ifrågasatta
beskattningen visas vara eu väg
eller en bättre väg än andra möjliga
till inflationens bekämpande och måste
den vid etl genomförande ostridigt få
menliga återverkningar på stora delar
av näringslivet, återverkningar som regelmässigt
icke kunna mätas eller vägas,
måste konsekvensen väl bliva propositionens
avvisande. Men departementschefen
får inte lämnas i sticket.
Det gäller att göra något av propositio -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

nen. Till övervinnande av svårigheterna
och till ökande av klarheten erbjuder
så folkpartiet beredvilligt sina tjänster,
men dess bud befinnes något för lågt
och, blottat på varje spår av utredning
som det är, kan det principiellt och
praktiskt icke förutsättas annat än att
det vidlådes av enahanda svagheter och
brister som propositionen utan att ur
rent fiskaliska synpunkter ge tillnärmelsevis
samma utbyte. Utskottsmajoriteten
nödgas därför välja sin egen
linje, och den blir ett avstyrkande av
den föreslagna skärpningen av fordonsskatten
samt en ytterligare skärpning
av drivmedelsskatterna. Man anlägger
därvid rent fiskaliska synpunkter och
glömmer alldeles bort, att det dock gällde
inflationens bekämpande. Man vågar
för resten icke ens använda ordet »sterilisering».

Att utskottet med sitt förslag rycker
undan räddningsplankan för dem, som
sökt eller söka motivera den enligt propositionen
föreslagna skatteskärpningen
med antydningar om att personbilarna
och motorcyklarna äro att hänföra till
begreppet lyxåkning, anser utskottet sig
icke heller böra låtsas om!

Utskottet fullföljer dock kravet på hävande
av förbudet mot söndagsåkningen
och hotet om utstampning av bilar. I
senare hänseendet bör man förmodligen
vara måttligt förhoppningsfull. Det
synes nämligen böra ifrågasättas, huruvida
icke höjningen av bensinpriset enligt
utskottsförslaget är så stor, att den
kommer att medföra just en utstampning
av bilar. Det är alltså svårt att i
likhet med vad som sker på annat håll
söka trösta sig med att privatbilisterna
få möjlighet att genom minskad användning
av sina bilar nedbringa kostnaderna
för deras hållande. Blir nämligen
bensinskatten så hög, att den i väsentlig
grad nedbringar bensinförbrukningen,
då blir det vä! i många fall rätt
meningslöst att över huvud taget hålla
bil.

Som emellertid departementschefen i
propositionen sagt sig fullfölja ett dubbelt
syfte: å ena sidan ett åstadkommande
av ett budgetöverskott, som håller
nere köpkraften, och å andra sidan

en minskning av bensinförbrukningen,
vinner han måhända något i senare
hänseendet på bekostnad likväl av det
åtrådda budgetöverskottet. Vad som än
sker, blir det alltså utrymme för något
tröstens ord om att man ändå vunnit
något av vad man avsett.

Uppenbart är, att den föreslagna
skärpta bensinskatten kommer att i hög''
grad öka transportkostnaderna och att
därmed återverkningar i form av höjda
priser måste inträda. Dessa höjda priser
komma att avse mångfalden av varor,
sålunda även viktiga livsmedel och andra
oumbärliga förnödenheter, såsom
mjölk, spannmål, bränsle, industriens
råvaror, byggnadsmaterialier etc.

Det förtjänar måhända att här erinra
därom, att såsom huvudsakligt skäl mot
en allmän omsättningsskatt anförts, att
den skulle komma att drabba livsmedel
och andra oumbärliga varor. De nu föreslagna
skatteskärpningarna få emellertid
just en sådan effekt och i många
fall av sådan storleksordning, att den
motsvarar den belastning, som en lågprocentig
omsättningsskatt skulle föra
med sig. Men nu har man inga principiella
invändningar att framföra, när
man kan ställa bilismen i förgrunden.
Man har alldeles glömt bort dem.

Det låter sig icke heller göra att låtsas,
som om det vore möjligt att genom
eu något mindre höjning av bensinskatten
undgå riskerna för prisstegringar
och andra återverkningar därav. För
min del kan jag därför icke, såsom på
visst annat håll skett, medgiva att »onekligen
kunna starka sakliga skäl åberopas
för att någon höjning av bilbeskattningen
kan äga rum». Det finns inga
skäl alls därför. Ännu gäller nämligen,
enligt mitt sätt att se, följande uttalande
av departementschefen för något
år sedan: »Jag tycker precis detsamma
som bilisterna. Bensinen får inte bli ett
öre dyrare än nödvändigt. Bensinpriset
skall stå i direkt proportion till vägkostnaderna.
Bilismen får icke belastas
för att ge staten extrainkomster.»

Det räcker alltså icke med någon modifiering
av propositionens och än mindre
av utskottets förslag i förevarande
sammanhang. En skattehöjning beträf -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

fande bensinen med 10 öre per liter
skulle redan den vid en importkvantitet
av 650 000 kubikmeter innebära en
direkt merbelastning av motorismen
med 65 miljoner kronor. Vilket skäl vill
man åberopa till stöd för en sådan åtgärd?
Man får i det sammanhanget icke
heller bortse ifrån att ju mindre utvecklat
kommunikationsnätet är och ju längre
trafikavstånden äro, ju hårdare och
kännbarare bli konsekvenserna av en
skatteskärpning av förevarande art. Jag
tänker exempelvis på Norrland och de
ofta mycket långa transportavstånden
därstädes. För befolkningen liksom för
företagsamheten inom sagda landsända
var den senast genomförda höjningen
av järnvägstaxorna ägnad att föranleda
de starkaste bekymmer. Nu kommer därtill
den ökade beskattningen av motorismen
med dess följdverkningar.

Det är föga trösterikt, ehuru alldeles
ofrånkomligt, att med utskottet finna sig
i eller rekommendera, att skatteskärpningarna
slå igenom i höjda priser. Den
omkostnadsökning, som primärt uppkommer
för den yrkesmässiga lastbilstrafiken,
droskbilstrafiken och den samlade
busstrafiken, rör sig om många tiotal
miljoner kronor. Härtill kan så fogas
den omkostnadsökning, som drabbar enskilda
personer och företag, som i sin
verksamhet betjäna sig av person- och
lastbilar. Det rör sig också självfallet
om mycket betydande belopp.

Personbilen får dock, det vill jag än en
gång understryka, ingalunda betraktas såsom
någon umbärlig vara. För det stora
antal människor, som ha långt till sina arbetsplatser,
utgör den egna bilen ofta en
förutsättning för att de över huvud skola
kunna fullgöra sitt dagliga värv. De nödvändiga
förbindelserna inom stora delar
av den svenska landsbygden tillgodoses
i betydande utsträckning genom den enskilda
biltrafiken; detta gäller självfallet
i särskild grad sådana landsdelar som
äro missgynnade i kommunikationshiinscende.
.lag tänker alltjämt företrädesvis
på Norrland och andra på grund
av stora avstånd och svagt dimensionerade
kommunikationsmedel därmed jämställda
landsdelar.

Det är föga troligt — även om man,

8 Första kammarens protokoll l!)FS. Nr S.

åtminstone på papperet, erkänner det
berättigade diiruti —• att omkostnadsstegringen
ens för den yrkesmässiga motortrafiken
kommer att få helt slå igenom
i höjda taxor och vidare i höjda
priser. För enskilda personer och företag,
som i sin verksamhet betjäna sig
av egna person- och lastbilar, kommer
detta säkerligen att bliva fallet allenast
i mycket begränsad omfattning.

Hur man än resonerar, kommer man
därför icke ifrån, att de föreslagna skatteskärpningarna
komma att hårt och synnerligen
ojämnt belasta såväl motorismen
som ock icke blott konsumtionen
och detta jämväl beträffande livsmedel
och andra oumbärliga varor utan även
produktionen och detta i många fall i
starkt hämmande riktning. Och verkningarna
i sistnämnda hänseende äro ju
de mest betänkliga.

Alla synas vara eniga om att vad som
nu håller på att genomföras skall vara
av tillfällig natur. En omprövning förutsättes
sålunda redan under nästa år.
Oavsett min pessimistiska inställning inför
varje uttalande om att någonting,
som har med beskattning att göra, endast
är av tillfällig natur, måste jag ställa
den frågan, huruvida det kan vara
någon mening med att genomföra dessa
skatteskärpningar med mycket komplicerade
verkningar i skilda hänseenden
samt med mångfalden av invecklade
pris- och andra regleringar som följd,
därest det nu är fråga allenast om en
tillfällig ordning? Det är ju klart, att
den antydda synpunkten kanske i ännu
högre grad gäller vid ett fullföljande av
den linje, som knäsatts av folkpartiet.

I båda fallen skall man också efter
kort tid taga ställning till frågan om
sättet för återbetalningen av tvångslånet
från bilismen samt uppbringa därför
erforderliga medel, skattevägen eller
på annat siilt. Även det kan bli ett besvärligt
spörsmål med olustbetonade
överraskningar, icke minst för fordringsägaren.

Man kan icke heller undgå att något
snegla åt, hur läget skulle ha varit, därest
vi hade bättre hushållat eller, riittare
sagt, icke misshushållat med våra valutatillgångar.
Förra året förbrukade vi cir -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

ka 925 000 kubikmeter bensin. För innevarande
år skall man söka nå en begränsning
ned till 650 000 kubikmeter. Med
hänsyn till motorismens utomordentliga
betydelse för hela vårt företagarliv i
vidsträckt mening — den intar ju i det
hänseendet en verklig nyckelposition —
hade det väl bort vara en angelägen och
trängande uppgift att reservera så mycket
av hårda valutor, som skulle ha erfordrats
för import av bensin i sådan
utsträckning, att särskilda restriktioner
icke behövt ifrågakomma. Ytterligare
200 000 kubikmeter exempelvis skulle ha
kostat oss kanske cirka 18 miljoner kronor
men skulle ha tillfört statskassan i
bensinskatt redan enligt nu gällande
grunder det dubbla beloppet, eller 36
miljoner kronor. Man känner sig vemodig
och skamsen över att för hela
vårt folkhushåll så vitala intressen ha
kunnat eftersättas, på sätt här skett.
Varthän ha förutseendet och ansvarskänslan
tagit vägen? Nu har bilismen
att vänta ransoneringar och regleringar
av alla de slag jämte vad därmed hör
samman och därtill en utomordentligt
hård extra beskattning. Det är förnedrande
att behöva erinra härom. Till de
förut antydda synpunkterna kommer att
enligt min uppfattning ett anlitande över
huvud taget av den indirekta beskattningen
till bekämpande av inflationen
icke kan förordas under annan förutsättning
än att skatteökningarna infogas
som ett led i en allmän ekonomisk politik
med ett allvarligt och bestämt syfte
att återställa den samhällsekonomiska
balansen. Härom vill man emellertid icke
på något sätt resonera, i varje fall icke
i förevarande sammanhang.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till den till utskottets betänkande fogade
med I) betecknade reservationen få yrka
avslag å såväl den kungl. propositionen
som utskottets hemställan.

Herr PETRÉN: Herr talman! Ett utmärkande
drag i denna skattediskussion
är den polemik och uppståndelse, som
frågan har väckt runt om i landet, i
all synnerhet efter det att utskottets 27-öreslinje har blivit känd. Jag har även
för min del full förståelse för den oro

som framkommit. Tidningspolemiken har
emellertid inte bara förts sakligt, utan
det har också varit en hel del taktik
med i spelet. Det bär sålunda gjorts
gällande, att folkpartiet och dess representanter
i utskottet ha intagit en vacklande
hållning. Det är mig angeläget
att redan från början avliva den sortens
påståenden. Från folkpartiet väcktes
på ett tidigt stadium en partimotion,
i vilken klargjordes vådorna av och det
orimliga i en skärpt fordonsskatt. Utskottet
har också i enlighet med denna
motion avstyrkt förslaget om skärpt fordonsskatt.
Frågan om bensinskattens
storlek lämnades i motionen öppen i avvaktan
på en fullständigare utredning.
Det är att märka, att konsumtionsskatteberedningen,
som handlagt frågan, inkallades
så sent som den 3 december.
Beredningen hade sålunda endast ungefär
tre veckor till sitt förfogande för
behandling av alla dessa frågor om ökade
indirekta skatter. När bilskattefrågorna
kommo till bevillningsutskottet,
visade det sig också, att väsentliga uppgifter
saknades, för att man skulle kunna
ta saklig ståndpunkt till förslagen.
Så snart de därför erforderliga uppgifterna
inkommit, preciserade folkpartiets
representanter sitt yrkande till 10 öres
höjning av bensinskatten.

Om man skall tala om en vacklande
hållning, får man nog närmast söka den
på bondeförbundshåll. Högern och socialdemokraterna
ha däremot, såvitt jag
förstår, gått till behandlingen av denna
fråga med förutfattade meningar. Högern
förnekar inte helt värdet av överbalansering
av budgeten, men intar ändock
en negativ ställning till de indirekta
skatterna utan att anvisa några
andra framgångsvägar. Herr Velander
har nyss med nationalekonomisk argumentering
försökt att förklara detta
konststycke. Samma argumentering ha
vi hört anföras vid flera tidigare tillfällen
här i kammaren. Både vid remissdebatten
och i samband med diskussionen
av andra skattefrågor har högerns
argumentering bemötts ganska ordentligt.

Från socialdemokratiskt håll begärdes
i en massmotion 27 öres höjning av

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

bensinpriset. Det är denna linje som utskottsmajoriteten
nu har stannat för.
Hur man med en så bristfällig utredning,
som då förelåg, kunde fixera höjningen
till just 27 öre, är mig obegripligt,
men det kanske beror på att jag
är obevandrad i riksdagsarbetet och
van vid att man väntar med att ta ställning
i en dylik avvägningsfråga, till
dess att den reella och sakliga diskussionen
har förevarit. Jag skulle tro, att
det väsentliga motivet för utskottets 27-öres-linje är att det till varje pris gällt
att uppfylla finansministerns budgetförslag,
innebärande att med skärpt indirekt
beskattning skall erhållas en överbalansering
av budgeten med 500 miljoner
kronor. Men det tycks inte bara
ha gällt att få in denna sammanlagda
summa, utan också att varje enskild post
i propositionen skulle ge exakt det av
finansministern förordade beloppet. Av
bilismen skulle enligt finansministerns
förord uttagas 175 miljoner kronor, och
när fordonsskatten icke var en framkomlig
väg, slogs beloppet ut på bensinen,
vilket gav till resultat att man
kom fram till en skattehöjning av 27
öre per liter bensin. Det är ett enkelt
beräkningssätt, enligt min mening till
och med alltför enkelt. Alla de föreställningar
och varningar för en alltför långt
gående bensinbeskattning, som framförts
av stora grupper inom näringslivet,
våra bilistorganisationer och yrkesutövare,
ha lämnats obeaktade. De enda,
som egentligen inte ha låtit avhöra sig
med varningar, äro lyxåkarna, men det
beror antagligen på att dessa äro de
enda som utan större svårigheter torde
kunna acceptera utskottets förslag och
bära eu höjning av bensinpriset med
27 öre. För min del tillmäter jag emellertid
inte lyxåkarnas ståndpunkt någon
större betydelse.

Jag vill nu redogöra för hur jag för
min del har kommit fram till att en
höjning av bensinpriset med 10 öre är
sakligt motiverad. Vi äro allmänt av den
uppfattningen, att en överbalansering
av budgeten i nuvarande läge är nödvändig.
Utgifterna ha hårt nedskurits, de
direkta skatterna äro pressade uppåt
till bristningsgränsen, och jag behöver

väl inte nämna, att jag för min del icke
kan acceptera den av kommunisterna
föreslagna engångsbeskattningen av förmögenheterna.
Omsättningsskatten ha
vi nyligen med stor enighet avskaffat
såsom varande en särskilt orättvis skatteform.
Den lämpligaste framgångsvägen
nu torde vara punktbeskattning genom
indirekta skatter. Härvid är det,
bland annat av skattetekniska skäl, endast
ett visst begränsat antal skatteobjekt
som kunna komma i fråga när det
gäller att få in mera avsevärda belopp.
Vid den skärpta indirekta beskattningen
bör man i första hand eftersträva
att lägga skatten på umbärliga varor.
Bensinen är emellertid till övervägande
del en oumbärlig vara. Att jag ändock
anser det möjligt att ta in en del medel
genom ökad bensinskatt, beror på
de speciella förhållanden som sammanhänga
med en dylik skatt. Den principen
är accepterad, att bilismen genom
skatter skall betala sin skäliga del av
vägunderhållet. De belopp, som komma
att inflyta genom den föreslagna skärpta
bensinskatten, förutses skola bli reserverade
för vägunderhållet och komma
således indirekt bilismen till godo i
framtiden. Vid årsskiftet ha vidare järnvägstaxorna
kraftigt höjts, varför en
höjning av bensinskatten inte heller
kommer att driva fram någon omställning
från det ena transportmedlet till
det andra.

Det synes mig emellertid viktigt, att
bensinskatten icke ökas alltför mycket.
Bilen är ett nyttobetonat trafikmedel och
bensinen en oumbärlig vara. Bensinskatten
kommer att drabba orättvist.
Även om det är förutsatt att höjningen
av bensinskatten skall få slå igenom på
konsumtionspriserna och att de, som
arbeta i yrkesmässig trafik, skola få
kompensation, är det mycket stora delar
av näringslivet, enskilda yrkesutövare
och arbetstagare, som inte kunna få någon
kompensation. Skattehöjningen kommer
att drabba oriittvist, särskilt kännbart
i de glest befolkade landsändarna.
Olägenheterna av en skärpt bensinskatt
accentueras starkt, ju större höjningen
blir.

För att belysa vad den av utskottet

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fn).

förordade höjningen av bensinskatten
med 27 öre per titer innebär, vill jag
nämna att denna skattestegring kommer
att medföra en fördyring av transportkostnaderna
med minst 15 procent.
En lastbilägare, som kör 3 000 mil per
år med en 3-tons lastbil, får räkna med
en ökning av bensinkostnaderna med
cirka 2 500 kronor om året. En personbilägare,
som i medeltal kör tre mil
om dagen, vilket inte är ovanligt för
små näringsdikare och arbetstagare,
skulle få en merkostnad av 300—400
kronor per år. I många fall kommer det
säkerligen inte att bli möjligt att få
till stånd någon rättvis kompensation.
Man bör kanske också ägna en tanke åt
en annan visserligen relativt liten grupp
bensinförbrukare, nämligen motorbåtsägarna.

Jag kan inte inse, att man beträffande
överbalanseringen av budgeten är bunden
till ett fixt tal, utan att man måste
ta hänsyn till de olägenheter som kunna
följa med varje särskild skatt. Vid avvägningen
av de olika synpunkterna för
och emot har jag för min del kommit
fram till att en höjning av bensinskatten
med 10 öre i dagens läge är befogad. Jag
vill understryka, att jag anser skattehöjningen
såsom rent tillfällig och att i
samband med dess genomförande körrestriktionerna
böra slopas. Man bör
också noga pröva möjligheterna att ge
olika grenar av näringslivet restitution
för den höjda bensinskatten.

Jag vill sedan säga några ord om bondeförbundets
enligt min mening vacklande
ställning i denna fråga. Att den
är vacklande, framgår bl. a. av herr
Elofssons reservation, där följande säges:
»Trots dessa betänkligheter och

trots de svårigheter en höjning av bensinskatten
komme att medföra särskilt
för landsbygdens folk, ha vi, om enighet
kunnat uppnås inom utskottet, på
vissa villkor velat medverka till någon
höjning av bensinskatten. Då emellertid
vårt yrkande om befrielse från
halv avgift för gengasdrivna fordon icke
bifallits, ha vi icke kunnat gå med på
en höjning av bensinskatten.» Här hänges
således hela ställningstagandet från
herr Elofssons sida upp på en motion

som avser att stimulera gengasdrift. Låt
oss sakligt betrakta denna fråga! Vi
äro icke i samma läge som under kriget,
då vi voro avstängda från bensinimport.
Importpriset på bensin är åtta
å nio öre per liter. Vid gengasdrift torde
kostnaderna motsvara ett bensinpris
av 80—90 öre. Om det bränsle och den
arbetskraft, som åtgå vid gengasdrift,
insättas i vår exportindustri t. ex. för
framställning av pappersmassa, skulle
tio gånger mer dollarvaluta erhållas än
vad som erfordras för inköp av motsvarande
kvantitet bensin. Direktör
Blomquist i Svenska gengasbolaget och
direktör Gustafsson, chef för statens
gengasbyrå, ha vid förfrågan samstämmigt
förklarat, att det torde vara nationalekonomiskt
tillrådligt att köpa flytande
bränsle så länge det är möjligt att
använda vårt kapital till framställning
av exportvaror. Härtill kommer att gengasen
inte utgör något skatteunderlag,
vilket är viktigt att ha i minnet vid bedömandet
av denna fråga i dagens läge.
Jag vill dessutom betrakta begränsningen
av bensintillförseln till angivna
650 000 kubikmeter såsom en tillfällig
åtgärd. Det är, såsom herr Velander förut
nämnde, beklagligt, att våra valutafrågor
skötts på sådant sätt, att vi i dag
icke kunna importera för 25 å 30 miljoner
kronor mera bensin och slippa
ransoneringen.

Jag vill direkt till herr Elofsson ställa
den frågan, om han anser det nationalekonomiskt
försvarbart att stimulera
övergång till gengasdrift. I sin motion
föreslår han ju att skatten för dylika
fordon skall sänkas. Min linje är snarast,
att man bör undvika övergång till
gengasdrift och, i den mån erforderlig
bensin ej står till förfogande, hellre öka
bensinimporten än att indirekt minska
vår export genom att övergå till gengasdrift.

Jag yrkar, herr talman, avslag på
Kungl. Maj :ts proposition och utskottets
hemställan samt bifall till den av mig
och herr Sandberg avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är
uppenbart, att när det gäller att taga ut

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

så pass mycket som 178 miljoner kronor
i skatt på ett sä viktigt transportmedel
som bilar och bussar måste det
föreligga synnerligen allvarliga skäl.
Dessa skäl äro desamma som de, vilka
vi ha åberopat och erkänt när det har
gällt de skärpningar i den indirekta beskattningen,
som årets riksdag redan
har beslutat; det gäller kampen mot inflationen,
och då man betraktar inflationen
som ett mycket allvarligt ont kan
det vara befogat att tillgripa medel, som
visserligen äro onda men som dock äro
mindre onda än inflationen, för att bekämpa
och bota detta större onda.

Praktiskt taget all sakkunskap tycks
vara ense om att det gäller att i första
rummet få statsbudgeten balanserad.
Den för nästa budgetår föreslagna budgeten
är balanserad. Man hade befarat
en brist på ett par hundra miljoner kronor,
men bland annat genom finansdepartementets
åtgärder har denna brist
uteblivit; ett visst hot mot budgetbalansen
utgöra dock de anslagsäskanden
på sammanlagt 70 miljoner kronor,_som
ha gjorts av olika motionärer.

Men det räcker inte att bara balansera
budgeten, den måste givetvis också
överbalanseras i nuvarande situation,
och jag vill erinra om vilken politik
statsmakterna ha bedrivit på den punkten
under de sista åren. Vi ha haft en
överbalanserad budget varje år sedan
krigets slut. Under budgetåret 1945/4G
var den överbalanserad med ungefär 200
miljoner kronor, och året efter, budgetåret
1940/47, räknade man med en
överbalansering på inte mindre än 800
miljoner kronor, de dolda överskotten
inberäknade. För det nu löpande budgetåret,
1947/48, räknar man med eu
överbalansering på 400 miljoner kronor,
varav hälften föll på det senare
halvåret 1947. Det betyder, att man på
två och ett halvt år sedan »lön 1 juli
1945 sammanlagt har överbalanserat
budgeten med inte mindre än 1 200 miljoner
kronor. Denna summa motsvarar
ungefär våra nettoutgifter på kapitalbudgeten;
det är en händelse som ser ut
som eu tanke, och denna tanke har fått
sitt uttryck i vad riksbanksfullmäktige så
sent som i september 1947 yttrade om

den kraftiga överbalansering, som gällde
för budgetåret 1946/47. De skrevo,
att denna överbalansering har haft en
antiinflatorisk och likviditetsminskande
verkan av sådan omfattning, att utgifterna
på kapitalbudgeten nästan helt
neutraliserats. Vidare krävde riksbanksledningen,
att man skulle göra motsvarande
överbalansering inte bara för innevarande
budgetår, utan även för det
följande budgetåret. Beträffande det budgetår
vi nu stå inför krävde bankofullmäktige,
att inte blott driftsbudgeten,
utan även kapitalbudgeten skulle finansieras
med verkliga inkomster, och man
tilläde: »Endast om så sker bidrager finanspolitiken
till att utjämna köpkraftsspänningen.
» Dessa rekommendationer
äro, såsom det synes framgå, givna av
riksbanksfullmäktiges samtliga medlemmar
och desslikes av tre av deras suppleanter;
jag har inte kunnat finna någon
reservation. Riksbanksfullmäktige
ha tydligen byggt på den uppfattningen,
att investeringen inte får vara större
än sparandet om man skall kunna undvika
inflation. Är sparandet för litet för
kapitalinvesteringen i landet, så bör antingen
sparandet ökas eller investeringen
begränsas eller bådadera. Om man
då genom beskattning genomför ett
tvångssparande och staten därigenom
klarar sina egna investeringar, så har
den därmed lämnat större utrymme för
den privata investeringen. Inom den
moderna nationalekonomien tycks man
vara ense om denna uppfattning, och
riksbanksfullmäktige ha upptagit den.
Det har också finansministern gjort,
liksom utskottet och praktiskt taget alla
partier utom högern — det partiet tycks
avvisa den, följande sitt konservativa
väsen, och har, såsom framgick av vad
herr Velander nyss sade, hamnat i någon
sorts steriliseringsgrubbel.

Men vad är det för åtgärder, som under
sådana omständigheter erfordras
under det stundande budgetåret för att
överbalansering av budgeten skall kunna
ske i samma utsträckning som under
de föregående åren? Ja, kapitalbudgeten
visar en summa på inemot 350
miljoner kronor, och man har dessutom
att räkna med att vissa äldre reserva -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

tioner för investeringsändamål skola tagas
i bruk. Inom utskottet har det
nämnts en summa på 600 miljoner eller
någonting sådant för investeringsändamål.
Under sådana omständigheter är
det uppenbart, att man måste åstadkomma
en överbalansering av budgeten med
minst 500 miljoner kronor och helst
mera. Om jag rätt har fattat vissa uttalanden
av professor Lundberg, som väl
är vår främste antiinflationsexpert, så
kräver han ungefär den dubbla summan.

Om nu driftsbudgeten håller, så ha vi
genom redan fattade beslut om skatter
överbalanserat budgeten med 200 miljoner
kronor, och det blir väl ytterligare
33 miljoner kronor, under förutsättning
att riksdagen antar det förslag som bevillningsutskottet
framlägger i nästa
punkt på dagordningen. Men en överbalansering
med 233 miljoner kronor är
mycket försiktigt tilltagen och svarar inte
på något sätt mot vad man faktiskt har
åstadkommit i den vägen här i landet
under de senaste budgetåren, då överbalanseringen
i genomsnitt har uppgått
till 450 å 500 miljoner kronor årligen. I
det läge vi nu äro i ha vi att räkna med
en minskad import, och vi måste försöka
åstadkomma en ökad export. Såvida
detta inte kan åstadkommas genom
en ökning av produktionen, måste följden
bli minskad tillgång på varor inom
landet. Eftersom det nu är utomordentligt
svårt att helt behärska investeringen,
är det nödvändigare än eljest att överbalansera
budgeten så kraftigt som möjligt.

Här har man från de borgerliga partiernas
sida tryckt på nödvändigheten
av kraftiga åtgärder. Nu stå vi inför ett
förslag om sådana åtgärder, och man
frågar sig då: skola de borgerliga backa
och vägra att åtaga sig ansvaret? Det
synes så. Det kräver både ansvarskänsla
och mod att stå för impopulära men tyvärr
så nödvändiga åtgärder, som de nu
föreslagna. Det är mycket lättare och
mycket bekvämare att ge sig ut i missnöjets
snårskog och sitta där och skratta
med skatorna.

När det gäller just det skatteförslag,
som här föreligger och som gäller bilarna,
har man i den allmänna diskussio -

nen och även i riksdagen — man har
fått höra exempel på det även från denna
talarstol — levat rätt högt på talet om
att motorfordonen ha betraktats som lyxvaror.
En högerriksdagsman har enligt
ett referat i en högertidning nere i min
hemstad sökt göra sig kvick genom att
säga, att utskottet ansett motorfordon
likvärdiga med importerade ögonbryn
— vad det nu kan vara för en konstig
vara; varuskatteförordningen upptar den
i varje fall inte. Men ingen är blind för
motortrafikens nytta och oumbärlighet.
De flesta erkänna dock, att vid sidan av
lastbilar, bussar och trafikbilar finns det
bland de 145 000 privatbilarna ett stort
antal bilar, som fylla sin väsentliga uppgift
inte i nyttans tjänst, utan i nöjets,
och som därför inte ur oumbärlighetens
synpunkt skulle vara några olämpliga
skatteobjekt. Nu ville emellertid vid de
förberedande förhandlingarna nyttotrafikens
målsmän —• måhända av en missriktad
solidaritet — inte medverka till
att försöka göra någon skillnad mellan
olika slag av fordon. Utskottet nödgades
följa lagen om det minsta motståndet,
och detta är orsaken till att utskottets
förslag nu går ut på uteslutande en bensinskatt.
Inför nödvändigheten av att i
inflationsbekämpande syfte överbalansera
budgeten ha vi icke kunnat handla på
annat sätt. De borgerliga vilja icke diskutera
någon linje som innebär att den
önskade statsinkomsten ens tillnärmelsevis
skall kunna åvägabringas. Vi voro
beredda till jämkningar omkring någon
sådan linje, men de borgerliga ville inte.

I folkpartiets reservation står det några
ord om att det kräves en betydande
överbalansering av budgeten. Möjligheten
att genom någorlunda enkla skatteåtgärder
till statskassan indraga väsentliga
belopp är begränsad, säges det vidare.
Ja, dessa anmärkningar äro ju riktiga,
det veta inte minst de som i den
förberedande behandlingen av dessa frågor
ha försökt finna olika möjligheter
att få skatteintäkter till statskassan under
den övergångsperiod, då kampen
mot inflationen måste skärpas. En skärpning
av bensinskatten är en sådan någorlunda
enkel åtgärd, som kan möjliggöra
en betydande överbalansering.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

Några andra recept ån de som konsumtionsskatteberedningen
har kommit
med och som ha upptagits av regeringen
ha knappast framkommit. Högern har
visserligen talat om införande av en
allmän omsättningsskatt på fem procent
eller mindre, men det är sannerligen
ingen enkel skatteåtgärd. Det kräver en
utomordentligt stor apparat, och länsstyrelsernas
omsättningsskatteavdelningar
äro ju praktiskt taget borta. Att skapa
en ny organisation tar tid, och en
allmän omsättningsskatt har tillika den
mycket stora olägenheten, att den är
omöjlig att rättvist kontrollera. Den är
olämplig såsom en tillfällig skatteform
för något eller några år. Högern har också
talat om en produktionsskatt, som
skulle uttagas vid tillverkning av varor.
Jag kan inte förstå annat än att det
skulle kräva ett nytt ämbetsverk, och
sådant brukar ju högern inte älska. En
sådan produktionsskatt skulle vidare
liksom den allmänna omsättningsskatten
få mycket långt gående verkningar. Högerrepresentanterna
kunde finna exempel
på dylika produktionsskatter om de
tittade sig omkring i världen, de skulle
finna ett sådant t. ex. i Sovjetryssland,
där man enligt en uppgift, som nyligen
stod att läsa i Nytt från Sovjetunionen,
indriver inte mindre än 289 miljarder
rubel på detta sätt. Denna summa utgör
65 procent av Sovjetrysslands samtliga
statsinkomster. Högern, som jämte kommunisterna
tycks vara det enda parti
som oreserverat står på avslagslinjen,
kan ju i Sovjetryssland finna ett skattesystem
praktiserat, som partiet måhända
kan ha någonting att lära av.

Det har sagts, att man lika litet inom
utskottet som vid den förberedande behandlingen
har lyckats undvika att en
särskild beskattning av bilismen får återverkningar
på priserna. Det är uppenbart,
att dessa återverkningar på priserna
äro ett mycket ömtåligt problem, men
indirekta skatter utan återverkan på priserna
äro ju nog så sällsynta. AU landsbygden
i stort sett blir hårdare drabbad
av de indirekta skatterna än tätorterna
kan möjligen vara riktigt i vissa fall,
men det iir ju ändå så, att landsbygden
endast i mycket begränsad utsträckning

själv konsumerar de produkter som den
frambringar, och det är ju därför lika
mycket tätorternas folk som träffas av
en eventuell övervältring av skatten på
konsumenterna. Transporter gå ju inte
blott till landsbygden, utan även därifrån,
med varorna till tätorterna. Jag
erkänner emellertid, att man kan komma
att belasta konsumtionen av en hel
del varor med de indirekta skatterna.
Jag tycker dock att högern inte skall
vara så orolig på den punkten, då den
har sitt kära barn i omsättningsskatten,
även om man har tänkt sig den lågprocentig.
Inte heller den synpunkten, att
de indirekta skatterna i viss mån komma
att belasta produktionen, borde göra
högern orolig, eftersom det partiet ju
också har föreslagit en produktionsskatt;
en produktionsskatt som inte belastar
produktionen är det väl även för en högerhjärna
en omöjlighet att tänka sig.

Jag vill inte på något sätt underskatta
betydelsen av den övervältring av skatten
på konsumenter och producenter,
som i viss utsträckning måste komma att
ske, men jag tror att man har överdrivit
den i allra högsta grad. Om det, såsom
mjölkproducenterna beräkna, skulle bli
en kostnadshöjning med 0,is eller 0,24
öre — låt oss säga ett kvarts öre — per
liter mjölk och om en person inmundigar
en liter mjölk per dag, så skulle
kostnadsökningen för hans del, om ökningen
kunde slås ut jämnt över mjölkkvantiteten,
betyda 90 öre per år, och
om han inte orkade med mer än en halv
liter per dag skulle det bli 45 öre per
år. Jag vill inte undervärdera den där
kostnadsökningen, den är inte vidare
lustig, men verkningarna äro dock så
små, att de framförda farhågorna för
prisökningar måste anses överdrivna och
uppjagade.

Det har sagts, bland annat från den
föregående talarens sida, att den bär
beskattningen kan betraktas som en
straffbeskattning av bilismen — man har
kanske inte använt just de orden, men
den siste talaren sade liksom folkpartiet
säger redan i sin motion, att den föreslagna
beskattningsskärpningen kommer
att verka starkare på bilismen iin på
järnvägarna. Järnvägarnas inkomst iir så

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

och så stor, säger man i folkpartimotionen,
och så jämför man denna järnvägarnas
inkomst, alltså deras vinst för
året, med beskattningen av motorismen.
Men för det första är väl järnvägarnas
försiktigt beräknade nettoinkomst knappast
någon skatt. Herrar producenter
kunna knappast vilja betrakta varje vinst
som liktydig med en beskattning. Statens
järnvägar är ett trafikföretag liksom
alla andra. För det andra har folkpartiet
glömt, att motivet för bilbeskattningen
hittills har varit att man med de
därur inflytande medlen skall bekosta
underhållet av vägarna och kompensera
den förslitning av dessa, som bilismen
åstadkommer. Bilskattemedlen äro alltså
en motsvarighet till järnvägarnas kostnader
för banvallar, räls och dylikt. Det
är en hittills tillämpad princip, att bilskattemedlen
skola användas till vägunderhåll,
och jag vill erinra därom, att
under krigsåren räckte inte bilskattemedlen
till för vägväsendets underhåll.
Det har blivit ett hål i vägunderhållskassan,
om jag så får säga, genom att en
del av bilskattemedlen av förståeliga orsaker
bortföll under krigsåren. Nu vill
man i stället öka dessa skatter för inflationsbekämpandets
skull, men man säger
samtidigt, att de merinkomster, som
staten härigenom får, skola reserveras
för vägväsendets räkning; dessa medel
kunna nu användas av staten för investeringar
men skola bokföras såsom en
tillgång för vägväsendet, och de skola
förr eller senare komma vägväsendet till
godo. Man kan därför säga, att det är
fråga om en extra skatt, som uttages av
vägtrafiken under det närmast följande
budgetåret och eventuellt, om så erfordras,
under ännu något år men som skall
användas på det sättet, att pengarna reserveras
för att tjäna vägväsendets eget
syfte och därmed motorismen, när denna
skatt åter kan borttagas och vi få
bättre möjlighet att underhålla och utbygga
vårt vägväsende. Det är ett tvångssparande,
som ålägges bilismen i vägunderhållets
och vägbyggandets syfte,
och den saken måste man hålla i minnet.

Jag vill också erinra om att införandet
av denna extra bilskatt, som uttages i
form av en bensinskatt, förbindes med

ett bestämt uttalande från utskottets sida,
att restriktionerna böra upphävas.
Man har i alla led uttalat sig emot söndagskörningsförbudet.
Man har krävt, att
de undanställda bilarna skola få återinsättas
i trafik och att det skall bli skälig
tilldelning av bensin över hela linjen.
Och jag får för min del säga, att
det skulle vara ytterst önskvärt att kunna
importera något mer bensin än den
kvantitet som skall importeras enligt den
föreliggande importplanen. Möjligheterna
att öka bensinimporten kan emellertid
jag för min del inte överblicka.

Jag vill till slut ytterligare understryka
att den nu föreslagna beskattningen
är en tillfällig beskattning, motiverad av
nödvändigheten att bekämpa inflationen,
och ingenting annat. Staten måste
få möjlighet att som ett led i kampen mot
inflationen låta även motortrafiken bidraga
till överbalanseringen av budgeten,
och denna överbalansering bör, om
vi inte skola komma i ett sämre läge än
vi varit i under de senaste åren, ske i
minst samma utsträckning som förut och
med hänsyn till skärpta läget helst i
större utsträckning än förut.

Med denna motivering, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i den föredragna punkten.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har
inte begärt ordet för att blanda mig i
den allmänt penningpolitiska eller allmänt
antiinflationistiska delen av det
problem, som nu diskuteras, utan jag har
begärt ordet för att försöka belysa de
verkningar, som ett bifall till utskottets
hemställan skulle få i de glest befolkade
bygder där jag hör hemma. Jag skall
sålunda inte heller i någon vidare mån
polemisera mot den föregående ärade talaren,
eftersom han ju liksom de båda
talare som före honom stodo på denna
plats uppehöll sig vid de mera allmänna
synpunkterna på denna sak.

Jag kan dock inte underlåta att ge uttryck
åt den reflexionen i anledning av
herr Sjödahls inlägg, att man spårar som

Onsdagen den 25 februari 19-18 fin.

Nr 8.

en röd tråd i hela lians anförande, att
han för sin del är övertygad om att denna
överbalansering av budgeten med 178
miljoner kronor verkligen kommer att
verka antiinflationistiskt. Det är ju på
den punkten som striden står. Herr Sjödahl
upprepade i någon mån vad som
står i utskottets utlåtande, att meningen
är att kostnadsökningarna skola få slå
igenom i priserna, men det återstår att
visa, att dessa kostnadsökningar inte bli
ett så kraftigt incitament till nya lönerörelser,
att den antiinflationistiska effekten
av den här överbalanseringen elimineras.
Detta är ju i det här sammanhanget
en kardinalpunkt, och det hade
varit av värde, om utskottets talesman
hade åstadkommit en mera fyllig bevisning
i den här frågan.

När jag sedan övergår till mitt egentliga
ärende, nämligen att med stöd av
några sifferuppgifter försöka visa hur
ojämnt den här skatten kommer att verka
och särskilt hur ogynnsamt den kommer
att verka för de glest befolkade bygderna,
kan jag till en början stödja mig
på ett uttalande från priskontrollnämnden,
där det i rätt vaga men ändå rätt
tydliga ordalag säges: »För Norrlands
del torde kostnadsökningen med hänsyn
till de ofta mycket långa transportavstånden
bliva större än för landet i övrigt.
» Den sats, som jag skall åtaga mig
att försöka bevisa, får alltså anses icke
emotsagd.

För att man skall få en ungefärlig föreställning
om hur stor den ojämnhet är,
som man här har att göra med, är det
av visst intresse att lägga märke till en
uppgift, som redovisas i utskottsutlåtandet
och som kommer från Svenska
lasttrafikbilägareförbundet. Detta förbund
uppskattar transportkostnadernas
ökning för lastbilstrafikens del till cirka
50 miljoner kronor med utgångspunkt
från den i propositionen föreslagna höjningen
av bensinpriset med 20 öre per
liter. Förbundet säger vidare, att av dessa
50 miljoner kronor skulle cirka 13,r>
miljoner kronor komma på de fyra översta
norrländska länen. Det betyder i runt
tal 27 procent. När man räknar om beloppen
till att gälla vid 27 öres höjning
av bensinpriset får man i det hela sam -

ma relation. Enligt dessa uppgifter skola
alltså de fyra översta norrländska länen
vad lastbilstrafiken beträffar belastas
med cirka 27 procent av den totala ökningen
för landet, om utskottets hemställan
bifalles. När man jämställer denna
uppgift med den, att endast 13 procent
av landets befolkning bor i dessa fyra
norrländska län, får man ju omedelbart
en bild av att det här föreligger en
ojämnhet i skattetrycket, vilken ter sig
tämligen orimlig. Nu kunde man möjligen
göra den invändningen mot Svenska
lasttrafikbilägareförbundets uppgifter, att
siffrorna kanske äro hållna i överkant,
men eftersom beräkningsgrunderna i
varje fall äro desamma för hela landet,
kan det omdömet icke gälla relationen.
Jag blev överraskad när jag fann, att
ojämnheten var så stor, men om man
studerar problemet litet närmare, inser
man, att det kanske inte är så märkvärdigt.
Det är ju ett faktum, att järnvägsnätet
i dessa län är förhållandevis mycket
glest. Det är svårt att i det fallet ge
en åskådlig bild av läget, men om jag
nämner några siffror om länens storlek
och järnvägsnätets längd i länen, få damerna
och herrarna kanske någon föreställning
därom.

Om jag ser på mitt eget hemlän, Norrbottens
län, omfattar det 23,5 procent av
hela rikets areal, men järnvägsnätet där
utgör endast 7,2 procent av längden på
hela järnvägsnätet i riket. Det säger ju
åtskilligt. Om jag går till övriga län i
övre Norrland, befinnes det, att Västerbottens
län omfattar 13,2 procent av rikets
areal men att dess järnvägsnät endast
uppgår till 4,7 procent av hela nätet.
I Jämtlands län utgör arealen 11,5 procent
av den totala arealen, men procenttalet
för järnvägsnätet är ungefär lika
litet som för Västerbottens län. I Västernorrlands
län slutligen uppgår arealen
till 5,7 procent och järnvägsnätets längd
endast till 4,a procent av motsvarande
tal för hela riket.

Går jag tillbaka till mitt hemlän, kan
jag konstatera, att disproportionen mellan
de båda procenttalen är mycket stor.
Man kan därav omedelbart draga den
slutsatsen, att den trafik, som järnvägen
ombesörjer, måste vara av förhållandevis

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

mindre omfattning än i andra län. Den
iakttagelsen bestyrkes av andra siffror,
som jag har hämtat från en utredning,
som Norrbottens läns landsting lät göra
häromåret. Siffrorna avse situationen
på hösten 1944. Av dem framgår, att av
de 20 923 jordbruk, som redovisades i
länet den hösten, ha cirka 20 procent
mera än 40 km till närmaste järnvägsstation
och 41 procent mera än 20 km.

Jag hoppas, att jag med dessa sifferuppgifter
har givit en liten bild av vad
landsvägstrafiken och följaktligen även
biltrafiken måste betyda däruppe. Har
man det klart för sig, är det också
ganska naturligt, att en sådan skatt som
den nu föreslagna måste komma att verka
synnerligen ojämnt och för dessa fyra
län mycket ogynnsamt. Allmänheten där
måste i förhållandevis stor utsträckning
använda landsvägarna vid resor till läkare,
sjukhus och tandläkare osv. Detsamma
gäller alla tjänstemän och affärsmän
på deras resor. Och i allra högsta
grad tagas lastbilar i anspråk för livsmedelsförsörjningen.

I län med ett glest järnvägsnät komma
personbilarna att i en helt annan omfattning
än i andra delar av landet begagnas
för nödvändiga transporter. De
höjningar av personbilsfrakterna, som
skulle föranledas av en förhöjd bensinskatt,
skulle följaktligen te sig ganska
anmärkningsvärda. Jag har roat mig med
att beräkna de olika verkningarna för
vår landsända vid ett bifall till å ena
sidan propositionen och å andra sidan
utskottets utlåtande. Jag har kommit till
det rätt naturliga resultatet, att ett bifall
till utskottets utlåtande skulle bli ännu
ogynnsammare än ett bifall till propositionen.
Det är med hänsyn därtill rätt
överraskande att bland undertecknarna
av den Hallska motionen, som utgör underlag
för bevillningsutskottets utlåtande,
finna även norrlänningar.

Jag skall även i detta sammanhang
framlägga en del siffror. Såsom framgår
av uppgifter i propositionen, tillhöra de
bilar, som vi ha här i landet, huvudsakligen
de lägre viktklasserna. Av de
147 922 personbilar, som funnos redovisade
här i landet den 1 april förra året,
hade inte mindre än inemot 27 procent

en tjänstevikt under 1 000 kg, och största
delen av bilarna, nämligen 42,1 procent,
hade en tjänstevikt mellan 1 000 och
1 500 kg. I runt tal 69 procent av alla
personbilar utgöras således av bilar med
en tjänstevikt icke överstigande 1 500 kg.
Jag nämner detta, emedan jag vid beräkningen
av verkningarna av ett bifall till
propositionen respektive utskottets utlåtande
särskilt kommer att uppehålla mig
vid dessa mindre bilar.

Om jag såsom exempel först tar en
bil, som väger endast 900 kg, kommer
vid en under ett år körd våglängd av
3 000 mil merbelastningen vid ett bifall
till utskottets förslag att utgöra 547 kr.
mot enligt propositionens förslag 520 kr.
Om den körda sträckan uppgår till 2 000
mil, blir det ungefär hugget som stucket.
När den körda vägsträckan är liten, blir
däremot utskottets förslag mindre ogynnsamt
än regeringens. Men på grund av
de stora avstånden i övre Norrland är
det klart, att vi i regel få räkna med en
betydligt större årlig väglängd per bil
än i andra delar av landet.

Går jag till en litet större bil, ställer
det sig på ungefär enahanda sätt. Om
jag tar en hil med en tjänstevikt av
1 500 kg och en körd vägsträcka på
3 000 mil, blir ett bifall till utskottets
utlåtande betydligt ogynnsammare än
ett bifall till propositionen.

Men det är inte när det gäller personbilarna,
vi ha den verkliga olyckan;
först när vi komma till lastbilarna komma
vi in i rena eländet. Jag förmodar,
att jag tidigare har kunnat klargöra, att
en mycket väsentlig del av den nödvändiga
trafiken i de glest befolkade norrlandslänen
måste ske med lastbilar. Om
jag som exempel tar en så liten lastbil
som en entonsbil och räknar med en så
pass låg genomsnittlig bensinåtgång som
1,5 liter per mil, visar det sig, att vid
en sammanlagd körning av 1 000 mil ett
bifall till propositionen skulle medföra
en merbelastning på 300 kr. och ett bifall
till utskottets förslag en merbelastning
på 405 kr. Uppgår den körda vägsträckan
till 3 000 mil, skulle den ökade
kostnaden enligt propositionens förslag
belöpa sig till 900 kr. och enligt utskottets
förslag till 1 215 kr.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

Går jag till de tyngre bilarna, blir
det ännu värre. Om en tretons lastbil,
som man får räkna med drager ungefär
3 liter bensin per mil, köres 1 000 mil,
blir merkostnaden enligt propositionens
förslag 000 kr. och om utskottets förslag
antages 810 kr. Om man jämför siffrorna
vid en körsträcka av 3 000 mil,
skulle ett bifall till propositionen medföra
en ökad kostnad av 1 800 kr. och
ett bifall till utskottets förslag en merbelastning
av 2 430 kr. Det är således
inte främst beträffande persontrafiken
som de verkliga olägenheterna inträffa,
utan det är framför allt i fråga om lastbilstrafiken
som merbelastningen i våra
bygder kommer att bli synnerligen
ogynnsam.

När man tar del av dessa siffror, måste
man komma till den uppfattningen, att
det inte är orimligt, vad lasttrafikbilägareförbundet
skriver eller vad man
kan utläsa ur dess uttalande, nämligen
att omkring 27 procent av den totala
skatteökningen för landet vad lastbilstrafiken
beträffar kommer att drabba de
fyra länen i övre Norrland. Detta måste
väl ändå, mina damer och herrar, vara
en skatteform, som ter sig något besynnerlig.

Nu kan det naturligtvis inte undvikas
— utskottet har ju också förutsatt det —
att dessa högre kostnader slås ut på konsumenterna.
Om vi tänka på våra vedtransporter
och mjölktransporter och
över huvud taget våra livsmedelstransporter,
betyder det, att resultatet inte
kan bli annat än att vi få räkna med
en fördyring av livsmedlen och andra
nödvändiga förnödenheter. Nu har detta
på sätt och vis varit avsett. Det har förutsatts,
att de ökade kostnaderna skola
få slå igenom i konsumentpriserna för
att man på det sättet i antiinflationistiskt
syfte skall åstadkomma en minskad
konsumtion.

I det sammanhanget tycker jag, att
man kan rikta en ganska väsentlig anmärkning
mot konstruktionen av denna
skatt. Det har dock betraktats som
en vedertagen och mer eller mindre
konsekvent genomförd regel, att en beskattning
skall man försöka lämpa efter
bärkraften. När jag nu har visat, att be -

lastningen måste bli större i de glest befolkade
bygderna, måste jag fråga mig:
Hur svarar bärkraften mot den ojämna
belastningen? Kan någon påstå, att bärkraften
är större i de glest befolkade
bygderna än i andra delar av landet?
Jag delar tvivlet om att en konsumtionsskatt
av det här slaget med hänsyn till
de befarade konsekvenserna i längden
skall visa sig vara antiinflationistisk.
Men det förefaller mig, som om de herrar,
som ha en annan mening och anse,
att den kommer att verka antiinflationistiskt,
väl ändå borde ha försökt att
åstadkomma en sådan konstruktion av
skatten, att den inte verkar så ojämnt
de olika landsdelarna emellan som denna
skatt otvivelaktigt måste komma att
göra.

För några år sedan tillät jag mig att
väcka en motion, som syftade till en regional
differentiering av bensinskatten.
Jag fann det underligt, att man i Arjeplog
skulle betala 8 öre och i Luleå 4
öre mera per liter bensin än i Stockholm.
Prisskillnaden beror naturligtvis på
frakterna, och i en situation, där staten
icke inträtt som mellankommande part
och använt bensinen som en skattekälla,
ha vi där uppe naturligtvis egentligen
inte kunnat reagera mot att bensinen
där är dyrare på grund av frakterna.
Men saken kommer i ett annat läge, när
en väsentlig del av bensinpriset utgöres
av skatt. Då kommer man till detta traditionella
krav på att skatten skall lämpas
efter bärkraften. Min motion hänvisades
till ett tillfälligt utskott, och
riksdagens majoritet levde då i den psykos,
som tron på det blivande bensinmonopolet
och ett förstatligande av oljedistributionen
hade framkallat här i landet.
Utskottet avstyrkte motionen och
vinkade med att det kanske går lättare
att ordna saken, då vi få oljehandeln
förstatligad. Man invände, att det fanns
tekniska hinder, men jag tror inte, att
de äro oöverkomliga. Det är ju allmänt
känt, att de stora bensinförsäljningsfirmorna
ha en ganska noggrann statistik
över vad som siiljes på det ena och det
andra hållet, och även om en variation
av skatten med hänsyn till fraktkostnaderna
kanske inte skulle bli hundrapro -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

centigt riktig, skulle det hela, tror jag,
doek ordna sig tämligen väl. Man har
ju redan försökt med restitution även
då det gäller bensinskatt. Om nu dessa
önskemål som framfördes i min motion
äro berättigade, framstår det såvitt jag
förstår som i hög grad angeläget att,
när man räknar med en så våldsam höjning
av bensinskatten, man konstruerar
den efter det traditionella mönstret för
uttagande av skatt över huvud taget, nämligen
att avväga den efter bärkraften.
Skatten bör utformas så, att det blir en
differentiering, varigenom man såvitt
möjligt undviker ogynnsamma verkningar.

Jag står principiellt på precis samma
linje som herr Velander, som sätter i
fråga, huruvida skatten får det avsedda
syftet, men jag upprepar vad jag nyss
sade, nämligen att de som ha en annan
mening åtminstone borde, synes det mig,
ta sig en funderare och försöka åstadkomma
en sådan konstruktion, att skatten
inte verkar på det sätt som jag nu
försökt att antyda.

När jag alltså, herr talman, delar den
allmänna inställning som en föregående
representant för det parti jag tillhör givit
uttryck åt, då det gäller den här
skattefrågan, och när jag dessutom finner
att verkningarna skulle bli så förhållandevis
ogynnsamma för den landsända
som jag representerar, så kan jag
ju på intet sätt vara med om att biträda
utskottets hemställan. Jag skulle betrakta
det som ett mindre ont, om propositionens
förslag godtages, än om utskottets
utlåtande går igenom; bägge förslagen
åstadkomma en ojämnhet för vårt
vidkommande, men ett bifall till utskottets
utlåtande skulle såvitt jag kan
förstå vara ett större ont.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till avslagsyrkandet.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När man tog del av den kungl.
propositionen angående skatt på bilarna,
ställdes man inför frågan, om man
verkligen skulle belägga dem med en
sådan skatt, att man nästan skulle komma
att lamslå hela näringslivet. Inför
den skatt, som riksdagen i dag har att

besluta om, frågar man sig, om det är
klokt att beskatta ett så viktigt trafikmedel,
som bilarna äro här i vårt land,
på ett sådant sätt att man kan riskera
att det i framtiden inte blir möjligt alt
i önskvärd utsträckning fortsätta med
biltrafiken.

När bilarna för ett trettiotal år sedan
började få en större spridning, betraktade
man dem kanske mera, herr talman,
som en lyxvara. Denna uppfattning
har emellertid allt mer försvunnit ur
folkets medvetande. Man betraktar inte
längre bilarna som en lyxvara utan som
en oumbärlig vara, som man måste ha
för att hinna med allt vad man har att
beställa i dessa tider.

Bondeförbundet har av flera skäl inte
kunnat ansluta sig till det framlagda
förslaget. Visserligen sades det i utskottet
— delvis sägs det redan i propositionen
— att dessa förhöjda priser på
bensinen skola få slå igenom i konsumentpriserna
och att bilägarna på så
sätt skola få tillbaka de merutgifter som
skatten åstadkommer. Men det är väl
ändå rimligt, herr talman, att om man
beslutar en sådan väsentlig skattehöjning,
man då vill ha reda på hur stor
höjning som får vidtagas på de olika
varuslagen. Vi ställde den frågan till
majoritetspartiet, men fingo endast till
svar, att det är klart att skatten får slå
igenom.

Jag skulle här i dag till finansministern
vilja framställa frågan, om han är
beredd att medge de höjningar på de
olika produkterna som denna skattehöjning
måste medföra. Att genomföra
ett sådant förslag har kanske varken
finansministern eller majoritetspartiet
lika stor lust att medverka till som till
att genomföra denna höga bilskatt. Det
räcker med att härvidlag hänvisa till
den utredning angående mjölkpriset som
verkställts. Enhart för mjölken här i
Stockholm skulle skattehöjningen medföra
en merutgift av cirka två miljoner
kronor; för hela landet skulle det betyda
sex miljoner kronor i merutgifter.
Varutransporterna komma att fördyras,
och hela näringslivet kommer på så sätt
att drabbas av ett mycket hårt slag.

Inom jordbruket använder man oänd -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

ligt mycket bensin till jordbruksdriften.
Vi begärde att få veta, om man kunde
få restitution på den bensin som användes
i jordbruket. Man sade då, att det
är klart att ett förslag därom måste utarbetas.
Man kan naturligtvis inte belasta
jordbruket med de merutgifter, som
föranledas av skattehöjningen för de
bensindrivna traktorerna och motorerna.
Man kan givetvis säga, att det kan
vara svårt att avgöra, vilken bensin som
användes för traktorn och hur mycket
bensin som användes för mjölkmaskinen.
Det är självklart att det kan bli
ganska svårt att ordna med restitution,
då det kan sägas att bensinen i stället
för att användas till dessa motorer gått
till bilen. Därför ha vi i bondeförbundet
velat ha klarhet om hur man tänker
sig att ordna den saken.

Hela detta skatteförslag har faktiskt
tillkommit så snabbt, att man kan säga
det varken i konsumtionsskatteberedningen
eller i bevillningsutskottet har
varit tid till en saklig och ingående behandling
av frågan. I konsumtionsskatteberedningen
hade man tolv dagar på
sig för att avgöra hela detta väldigt stora
skatteförslag. Man kan nog utgå från
att man på de tolv dagarna inte hann
inhämta upplysningar ur tabeller och på
annat sätt om de merkostnader, som
skulle uppstå för de olika varuslagen,
och därför inta kunnat bilda sig en
sakligt grundad uppfattning angående
de olika spörsmålen. Även av den anledningen
ha vi ansett, att man inte helt
kan acceptera ett sådant förslag som
det framlagda.

Sedan kan visserligen herr Petrén
säga, att bondeförbundet var vacklande.
Han efterlyste vår linje. Då skulle jag
till herr Petrén vilja säga att även hans
eget parti är vacklande. Om han läser
både den reservation, som partiets representant
i konsumtionsskatteberedningen
avgav, och folkpartiréservationen
här i utskottets utlåtande, kan det
hända att han finner, atl även hans
parti vacklat på det här området. Men
jag förstår så innerligt väl, att herr
Petrén inte intresserar sig för att jordbruket,
som är den viktigaste näringen
i hela vårt land, skulle på något sätt

få kompensation för de merutgifter,
som det får vidkännas med anledning
av denna skattehöjning. Jag förstår att
herr Petrén inte ägnar detta några tankar.
När han säger, att det väl ändå
måste vara oförsvarligt att påyrka, att
man skulle återinföra gengasdrift här
i landet, skulle jag till herr Petrén vilja
säga, att jag här har ett tidningsurklipp,
enligt vilket lasttrafikbilägareförbundet,
representerande 10 000 lastbilägare, i
går här i Stockholm gjorde följande uttalande:
»Om lastbilar eller bussar i
yrkesmässig trafik skulle önska övergå
till vedgas — för att spara valuta åt vårt
land — hemställa vi, att riksdagen beviljar
skattefrihet för de bilar som utrustas
med gengas.» Jag får säga, herr
Petrén, att jag sätter större värde på
att ha 10 000 lastbilägare bakom mig än
att ha herr Petréns namn bakom mig.

Inför påståendet att vi måste överbalansera
budgeten med det belopp som
kapitalbudgeten omspänner, 500 miljoner
kronor, har ju den frågan framförts
oändligt många gånger: hur vet man att
just 500 miljoner kronor är det belopp
som behövs? Man skulle kunna tänka
sig, att det skulle vara ett mindre belopp,
och man kunde också tänka sig,
att det såsom herr Sjödahl antydde är
ett ännu större belopp som skulle erfordras.
Vi ha, liksom andra, begärt
en utredning om den saken. Visserligen
skriver finansministern att så och så
är det, men han har också skrivit så
mycket annat, och man kan inte säga
att det alltid är det rätta han skriver.
När jag ser, hur man tillskapar dessa
skatteförslag som helt och hållet skulle
lamslå det svenska näringslivet, skulle
det inte förvåna mig ett dugg, om finansministern
med den uppfinningsförmåga
som han har sade, att nu skola vi
ta ut fem öre i skatt på alla spårvägsbiljetter.
Genom en sådan skatt skulle
en ansenlig summa, mina damer och
herrar, tillföras statskassan. Det hade ju
inte varit orimligare än att lägga böjningarna
på biltrafikens område.

I tidningspressen bar den uppgiften
förekommit, att en böjning med fem
öre av priset på spårvagnsbiljetterna
enbart i Stockholm skulle ge 8,5 miljö -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

ner kronor årligen. Jag bara framkastar
denna tanke till finansministern.
Han har ju så väl reda på olika möjligheter
att uttaga skatt, och därför
skulle man kanske inte ge honom någon
vink om det. Men om finansministern
blir i starkt behov av att ytterligare
öka inkomsterna i budgeten, skulle jag
förmoda att han kan ha vissa möjligheter
på detta område. Det skulle då
vara ganska intressant att höra, om man
i majoritetspartiet skulle vara lika pigg
på en sådan beskattningsform som
man nu är då det gäller att lägga all
skatt på biltrafiken.

Många andra skatteobjekt och beskattningsformer
ha förts på tal, men man
har avfärdat dem, och de som inte äro
avfärdade bli väl det i fortsättningen.
För min del tror jag i alla fall att det
skulle finnas möjligheter att ta ut de
pengar, som finansministern anser sig
behöva, utan att rikta ett sådant dråpslag
mot bilismen som det nu föreliggande
förslaget innebär.

Det är cirka 20 miljoner kronor som
skulle behövas för att trygga försörjningen
av vårt lands bilar med bensin.
Då kan man fråga sig: hur är det med
våra valutatillgångar? Ha vi råd att
disponera erforderlig valuta för detta
ändamål? På den punkten har det inte
varit möjligt att vinna klarhet. Vi ha
i utskottet efterlyst landets finansiella
ställning vad gäller utländska valutor.
Det svar vi fingo var, att ställningen för
dagen är mycket svag och att alla tänkbara
besparingar böra vidtagas för att
vi skola kunna använda de knappa valutatillgångarna
på bästa möjliga sätt.
Jag förstår mycket väl att drastiska åtgärder
måste tillgripas på grund av
släpphäntlieten för något år sedan från
regeringens sida att inte i tid hejda utströmningen
av våra valutatillgångar.
Men om man nu kunde öka vår bensinimport
med 200 000 å 250 000 kubikmeter,
skulle vårt behov vara tryggat. Vid
en ökad import skulle ju finansministern
kunna räkna med en avsevärd höjning
av skatteintäkterna och därmed en
uppsugning av överflödig köpkraft. Här
finns naturligtvis många vägar att välja
på.

Nu har det varit vanligt att hänvisa
till att inte index får stiga. Jag skulle
vilja säga några ord om den saken och
riktar mig då särskilt till talaren för
folkpartiet. Jag minns en gång för några
år sedan, när vi här i riksdagen
diskuterade en liten prishöjning på någon
produkt — jag vill påpeka att det
gällde jordbruket, och det är ju ett särskilt
kapitel. Då uppträdde finansministern
från regeringsbänken och sade ungefär
följande: »Vi måste vara mycket
försiktiga med alla höjningar av priserna,
ty stiger index kan det innebära
höjda statstjänstemannalöner, och därmed
kommer kanske lavinen i rullning.»
Han fick den gången understöd av en
talare från folkpartiet, som ansåg att vi
måste undvika en höjning av index. Nu
skulle jag vilja fråga: Tro inte herrarna
att en ökning av skatten på motorfordon
och på bensin med i runt tal
178 miljoner kronor per år kommer att
få någon inverkan på index, som i sin
tur kan återverka på lönerna? Och om
en sådan rullning kommer i gång, blir
det kanske mycket svårare för finansministern
än hittills att bemästra situationen.

Från vårt partis sida ha vi därför
krävt att få klarhet i alla dessa frågor,
innan vi velat gå med på en höjning av
vare sig bilskatt eller bensinskatt. När
vi inte kunde få tillfredsställande besked,
måste vi redovisa detta i en reservation.
Om denna reservation sedan
är vacklande, så beklagar jag det, herr
Petrén, men det kan ju hända att herr
Petrén — han är ju ännu så länge ganska
ny här i kammaren — litet längre
fram får en bättre inblick i vad som
är vacklande och vad som inte är vacklande.
Jag tror som sagt att vi i en framtid
kunna vinna klarhet på den punkten.

Men om man från majoritetspartiets
sida skulle vilja vara med om att lösa
alla dessa spörsmål jämsides, så å la
bonne heure, då skulle vi från bondeförbundets
sida gärna medverka till en
höjning av bensinskatten. Beslutar nu
riksdagen i dag den höjda bensinskatten
— och det blir antagligen den utgången
— så kommer det lika säkert

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

som att jag står här, mina herrar, att
bli eu annan ton från finansministerns
sida, om jordbrukets organisationer begära
höjda priser på våra produkter.
Då blir det kanske inte fråga om att
man skall infria vad man här skriver
om att skattehöjningen får slå igenom
i prishänseende. Då kan det hända att
man säger: »Ni ha ett avtal som utlöper
den 31 augusti, och när det blir
nya förhandlingar få vi ta upp denna
fråga och se vad vi kunna göra åt den.»

Skall då näringslivet bära denna skattebörda
utan att få någon prisförhöjning
under denna tid? Jag kan inte
tänka mig, att vare sig droskbilägare
eller lastbilägare fortsätta driften, förrän
de ha fått besked om vilka taxehöjningar
som få vidtagas. Och den som
känner priskontrollnämndens inställning
till sådana frågor vet, att det inte
går i en handvändning att få den med
på något sådant. Resultatet blir kanske
att trafiken lamslås och att företagarna
i mycket stor utsträckning lägga ned
driften, tills de få klarhet på den punkten.

Herr Sjödahl sade att de pengar, som
komma att inflyta genom den nya bilbeskattningen,
skola användas uteslutande
inom vägväsendet. Jag är mycket
glad för att herr Sjödahl hade den inställningen,
men han får ursäkta mig
att jag kanske har en något vacklande
tro på att det blir så. Aldrig tillförne
ha väl vägarna i vårt land varit så illa
underhållna som nu, sedan statsmakterna
övertagit vägväsendet. Anslagen till
vägunderhåll ha inte utnyttjats. Det säges
att bristen på material och arbetskraft
försvårat vägunderhållet. Men man
vill ändå hoppas, herr talman, att en
extra beskattning av bilismen inte skall
utnyttjas i den allmänna budgeten, utan
att pengarna skola reserveras för vägunderhållet
i framtiden.

Man borde också, herr talman, ha klart
för sig hur regeringen ämnar ransonera
våra bensintillgångar. Enligt folkhushållningsministerns
upplysningar i radio
håller man nu på för fullt med att
utarbeta bestämmelser om olika beliovsgrupper,
och jag har till och med hört
sägas att det skulle röra sig om en upp -

delning av bilisterna i 15, IG olika grupper.
Även detta arbete kommer väl att
kräva ökat antal tjänstemän och medföra
ytterligare utgifter för statskassan.
Det skulle vara mycket intressant att
höra, hur regeringen egentligen ställer
sig på den punkten.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja beröra förbudet mot söndagskörning.
Vi ha under en lång följd av år
beslutat om en förfogandelag, som regeringen
skall kunna tillgripa på sådana
områden, där det anses av behovet påkallat.
Jag undrar för min del, om man
inte överskred sin befogenhet när man
använde denna lag för att påbjuda söndags-
och lielgdagstrafikens upphörande.
Hade det inte varit rimligare och
riktigare att inkalla riksdagen för att
besluta i den frågan? Jag tror inte, mina
damer och herrar, att vi haft en tanke
på att denna förfogandelag skulle kunna
användas för en sådan sak som att
förbjuda söndagskörning. Jag måste,
herr talman, nedlägga en protest mot
vad som skedde på den punkten.

Herr Sjödahl frågade i slutet av sitt
anförande, om de borgerliga skulle vägra
biträda det framlagda skatteförslaget.
Vad beträffar det parti, som jag här
i denna talarstol företräder, får jag säga
att vi måste vägra biträda detta förslag
i den form det nu har. Men om herr
Sjödahl hade varit litet mera generös
när vi diskuterade frågan uppe i bevillningsutskottet,
om man hade fått någon
tid på sig och om priskontrollnämnden
velat medge den höjning av taxorna och
av priset på livsmedel in. in., som borde
bli följden av denna skattehöjning, så är
jag säker om att herr Sjödahl kunde ha
vunnit anhängare från bondeförbundets
sida. Men man kan inte vara med om att
genomföra en 178-miljonersskatt helt och
hållet i blindo och utan någon liten kännedom
om vad den för framtiden kommer
att innebära.

Jag tror också att det hade varit lyckligare,
om man inte hemlighållit så mycket
för utskottet. Det iir väl ändå beklagligt
att nödgas konstatera, att man
har hemligstämplat en promemoria, som
konsumtionsskattebered ningen använt
vid sina beräkningar. Utskottets leda -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

möter måste särskilt rekvirera denna
promemoria hos sekreteraren. På fråga
varför man hemligstämplat en sådan
handling, som ju borde ligga till grund
för bedömningen av ett så viktigt spörsmål
som detta, fick jag av sekreteraren
det svaret, att man inte kunde släppa ut
denna promemoria till utskottets ledamöter,
därför att det kunde tänkas att
priskontrollnämndens beräkningar på
det sättet skulle bli bekantgjorda för de
grupper,.som det gäller att göra upp med,
och att det då skulle bli svårare att
åstadkomma en uppgörelse. Visserligen
finns det ju här i vårt land många hemligheter
och irrgångar, men när det gäller
ett så viktigt spörsmål som detta får
man väl ändå fordra att inte de handlingar
hemligstämplas, som äro avgörande
för om man skall taga ståndpunkt för
eller emot en beskattning.

Jag tror alltså att majoritetspartiet bör
tänka på att om man hade varit litet
mera generös med uppgifter och om regeringen
visat litet större tillmötesgående
när det gällde att besluta om restriktionerna,
så kan det hända att utlåtandet
i dag kommit att se ut på ett annat vis.

Jag skall inte längre uppehålla tiden,
herr talman, utan ber att få sluta med
att under punkten A yrka avslag på det
förevarande utskottsutlåtandet.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag framställde en fråga till lierr
Elofsson, men utan sammanhang därmed
framkastade herr Elofsson påståendet,
att jag icke skulle ha förståelse för jordbrukets
problem. Jag vill då hänvisa till
att jag tvärtom förutsatte grundliga utredningar
rörande restitutionsvägen.

På min direkta fråga, hur herr Elofsson
nationalekonomiskt ville försvara
sin motion om stöd åt gengasdriften fick
jag inte något svar. Herr Elofsson omtalade
bara, att en viss lastbilägarförening
fann det förmånligt att övergå till
gengasdrift, om bensinskatten skulle höjas
med 27 öre. Det är möjligt att saken
ligger så till för en lastbilägare — och
herr Elofsson är kanske själv lastbilägare
— men jag riktade mig här till herr
Elofsson i hans egenskap av motionär
och ledamot av denna kammare och be -

gärde besked om hur han såg denna sak
ur landets synpunkt. Faktum är, att bensinpriset
vid import är cirka 8 öre och
att gengasbränsle i drift motsvarande en
liter bensin kostar cirka 80 öre. Man kan
alltså vinna bortåt tiofaldig dollarvaluta
för bensininköp, om man för exporten
använder den arbetskraft och det material,
som skulle tagas i anspråk för framställning
av gengasbränsle.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle vilja
säga till herr Petrén, att står en lastbilägare
inför valet att ställa in sin vagn
eller att övergå till gengasdrift, så kan
det hända att han väljer det senare alternativet,
under förutsättning att han
slipper betala hela bilskatten. Jag tänker
här på långtradare, som gå med stora
laster kanske hundratals mil i sträck.
För dem får kanske bensinransoneringen
den verkan, att de av brist på drivmedel
måste stå stilla halva tiden.

Man kan naturligtvis räkna på hur
mycket mera det kostar att köra med
gengas, men det är ju här fråga om att
spara valutor, herr Petrén. Det råder
ingen brist på bensin. Enligt upplysning
i bevillningsutskottet kunna vi importera
så mycket bensin vi önska, men
eftersom vi måste spara valutor kunna
vi inte importera tillräckliga mängder
bensin. Men ved som passar till gengasbränsle
ha vi gott om i landet, och just
de små grenar och liknande, som användas
för framställning av gengaskol,
få nu många gånger ligga och ruttna. Om
en gengasdrift kunde komma till stånd,
är jag säker på att detta råmaterial kunde
tillvaratagas.

Herr HAGE: Herr talman! För en del
år sedan spelades här i landet ett teaterstycke
som hette »Han som får örfilarna».
När jag nu skall tala litet om
denna fråga ur norrländska synpunkter,
skulle jag vilja betona — i likhet med
vad en del andra talare framhållit —
att den örfil som träffar landet genom
det beslut, som nu fattas av statsmakterna,
kommer att kännas hårdast för
Norrland. Det är alltså vi däruppe, som
särskilt få örfilarna. Jag är övertygad

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

om att det i denna sal inte finns en enda
representant som kan stå upp och påstå,
att detta icke är riktigt.

Nu torde det vara alldeles klart, att
det av utskottet framlagda förslaget ur
norrländsk synpunkt, generellt sett, är
sämre än regeringens förslag — däri
ger jag en föregående talare rätt. Och
då utskottets förslag antagligen kommer
att bifallas av riksdagen, står det för
mig såsom ett mycket viktigt spörsmål,
som jag härmed vill föra fram, om
det inte skulle finnas någon möjlighet
för regeringen att på ett eller annat sätt
soulagera de bygder, som hårdast drabbas
av bensinbeskattningen. Detta är
mitt huvudsakliga ärende i detta anförande,
och jag skulle vilja rikta en
vördsam vädjan till regeringen att överväga,
om inte några sådana möjligheter
kunna finnas.

Bensinpriset i de bygder, som jag representerar,
blir på grund av fraktkostnaderna
högre än i det övriga landet. I
inlandet i övre Norrland kostar bensinen
fem öre mera per liter, och i någon
del av länet lär den säljas till ett pris,
som ligger till och med åtta öre högre
än det vanliga. Den bygd, som jag representerar,
betungas också på annat sätt
av högre kostnader. Trots att en kommitté
enhälligt föreslagit en sänkning
av fraktsatserna för övre Norrland, ha
statsmakterna för inte länge sedan beslutat
en höjning av dessa. Därtill kommer
att också en del andra konsumtionsvaror
än bensinen kosta mera i övre
Norrland. På en plats uppe i Norrbotten
kostar sålunda sockret åtta eller nio
öre mera per kilogram än i Stockholm.
Också när det gäller sockerpriset har
man en gång väckt motion här i riksdagen
och bett om ett övervägande, huruvida
inte priset skulle kunna bli detsamma
i övre Norrland som här. Riksdagen
har uttalat sig för detta, men det
har inte gjorts någonting åt saken. Då
man summerar ihop allt detta, förstå damerna
och herrarna mycket väl, att den
ekonomiska påfrestningen ter sig oroväckande
stor för de bygder, som jag
representerar, och att man med bekymmer
ser på det beslut, som nu skall fattas.

4 Första kammarens protokoll 19i8. Nr S.

I vårt län finns en s. k. näringskommitté,
tillsatt av landstinget och med
landshövdingen som ordförande. Dess
arbete går ut på att tillgodose Norrbottens
intlressen genom alt söka åstadkomma
en mera mångsidig industri
inom länet med mera sådant. Men jag
vågar det påståendet, att hela denna
kommittés arbete slås i spillror genom
att man ständigt, på olika vägar lägger
ökade bördor på länet. Jag kan därför
inte underlåta att i detta sammanhang
vädja till regeringen och finansministern
att låta utreda och överväga, om det
inte finns någon möjlighet att på andra
vägar ge en kompensation till de bygder,
som drabbas hårdast för den händelse
utskottets förslag antages av riksdagen.

Nu finns det åtskilliga som mena att
vi, som representera Norrbotten här i
riksdagen, borde rösta för avslag, eftersom
denna skattdskärpning särskilt
hårt träffar vårt län. Jag kommer icke
att göra detta. Jag ämnar inte ställa något
yrkande i denna debatt utöver den
vädjan jag nyss har riktat till regeringen.
Beklagligtvis ligger det nämligen så
till, att situationen för våra bygder —
så vitt jag förstår — inte skulle bli mycket
bättre vid bifall till något av de alternativ,
som man här har att välja på.

Högerns reservation — för att börja
med detta alternativ — innefattar ett
rent demonstrationsyrkande, den saken
kunna vi väl vara överens om alla i
denna sal. Jag var en gång närvarande
vid ett lönemöte, där man diskuterade
frågan om ökad lön för statstjänarna.
Det var många som talade för detta och
helt naturligt också jag själv, men dessutom
var det någon enstaka talare, som
nämnde inflationen och sade, att om
lönerna bli för böga, är det risk för
stegrad inflation i landet. Då var det
eu oförfärad man i de yngre åldrarna
som steg upp och sade: »Ja, se inflationen,
den få riksdagsmännen klara av.
Vi skola ha våra löner höjda.» Jag tycker,
att högerns reservation i denna fråga
går ungefär i den stilen.

De frisinnades förslag går ju ut på
en mindre höjning av bensinskatten än
utskottet föreslagit. Därtill skulle jag

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

vilja säga, att om de frisinnade ville ta
konsekvensen av sin linje och som en
komplettering gå in för en ökad direkt
beskattning, skulle man kanske på den
vägen kunna något täppa till det s. k.
inflationsgapet. Men att öka den direkta
beskattningen vill naturligtvis inte något
borgerligt parti vara med om. De
frisinnades linje är alltså, så vitt jag
förstår, fullständigt omöjlig, eftersom
man med 10 öres höjning av bensinskatten
inte når syftet att förhindra prisstegring
och inflation.

Sedan finns ju det kommunistiska förslaget.
Med avseende på det är att märka,
att man ju aldrig vet vad kommunisterna
mena med sina förslag. Det
kan till och med tänkas, att kommunisterna
mena, att ju värre prisstegringen
och inflationen bli, desto bättre är det
för dem, därför att möjligheterna att
fiska i grumligt vatten då bli större
Den taktiken torde för närvarande tilllämpas
av kommunisterna i många av
Europas länder, där våldet ännu icke
kan tillgripas. Därför vet man inte om
kommunisterna mena allvar, när de här
på sätt och vis ha lagt fram ett alternativ.
Deras linje är ju att man på den
direkta beskattningens väg skulle uttaga
en engångsskatt. Denna merbeskattning
skulle dock endast träffa personer
med över 40 000 kronors förmögenhet,
och dessa personer utgöra en ganska
ringa procent av landets befolkning.
Men skall man vidtaga åtgärder för att
förhindra folk att genom alltför stora inköp
konkurrera om den alltför ringa
tillgången, då måste enligt min mening
dessa åtgärder — om de skola ha någon
effekt — träffa en någorlunda stor del
av landets befolkning. Träffa de, som
kommunisterna tänkt sig, endast de relativt
få, som ha över 40 000 kronors förmögenhet,
blir effekten, såvitt jag förstår,
mycket liten.

Jag måste från dessa utgångspunkter
anamma regeringens princip om uppsugning
skattevägen av ett betydande
kapital för att hindra en fortsatt inflation.
Någon talare sade, att denna linje
kanske inte resulterar i någonting och
att herr Wigforss kanske har tagit fel,
när det gäller effekten ■— med avseende

på inflationsbekämpandet — av de åtgärder
som nu föreslås. Ja, alla veta ju,
att nationalekonomien inte är en exakt
vetenskap. Den är en vetenskap, där
man liksom drar sig fram på den vägen,
att man experimenterar — man gör vissa
påståenden och tror, att följden av
en viss anordning blir den och den. Det
förefaller mig likväl, som om det måste
vara riktigt, att — om man tar undan
en någorlunda stor del av inkomsterna
från ltöpemarknaden, så att de inte konkurrera
om de alltför få varorna — så
måste detta, åtminstone generellt sett,
verka i den riktning, som finansministern
och utskottet syfta till. Om man nu
har denna uppfattning och inte kan finna
att de vägar, som föreslagits av några
av de andra partierna, äro framkomliga,
återstår, såvitt jag förstår, till slut
ingenting annat än att man får bita i
det sura äpplet, även om man är norrbottning,
och rösta på utskottets förslag.
Men jag måste verkligen säga, att
det för mig fordras en oerhörd övertalningsförmåga
gentemot mig själv att
göra detta med hänsyn till den merbelastning,
som åstadkommes för övre
Norrland. Jag kommer emellertid att
trots allt göra det. Jag tror att, såsom
saken nu ligger till, det är den enda
möjligheten att komma någon vart på
detta område.

Det är vad jag i detta sammanhang
skulle vilja säga. Men jag skulle ännu en
gång vilja särskilt trycka på det, som
jag var inne på förut, nämligen om det
inte finns någon möjlighet för finansministern
eller kommunikationsministern
eller någon annan medlem av regeringen
att ge oss något slags kompensation för
de bördor, som man nu lägger på oss
och som för oss i Norrbotten och i allmänhet
i övre Norrland te sig tyngre än
för andra delar av landet.

Jag vill i detta sammanhang ta upp
en tanke, som min vän landshövding
Lövgren i Luleå har framfört och som
han för fram i andra kammaren. Han säger:
Skulle det inte kunna vara rimligt
att regeringen i en kommande statsverksproposition
tar upp något större anslag
till ny- och ombyggnader av våra broar?
Jag satt på sin tid i det utskott, som be -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

handlade frågan om vilken hjulbredd
och tyngd som skulle tillåtas på trafikbussarna
m. fl. motoråkdon. Jag sade
redan på den tiden, att om en ökning i
dessa avseenden skulle genomföras, följden
skulle bli att vi i Norrland skulle
tvingas stänga en hel del både vägar och
broar för bilisterna och för bussarna, och
så har också blivit fallet. Men trots avstängningen
av sådana broar och vägar,
har man likväl i en del fall åkt på dessa
broar. Häromdagen hände också en mycket
otäck olyckshändelse nere i Piteåbygden.
Det var en bro som rasade ihop
på grund av belastning av ett alltför
tungt åkdon. För oss uppe i Norrland är
det av ett oerhört stort intresse, att det
göres någonting för att förbättra våra
broar och våra vägförbindelser. Jag säger
det inte minst därför att — om nu
kostnaden för bensin ökas — kommer
den naturligtvis att ökas ännu mera därigenom,
att vi måste resa omvägar på en
del håll därför att broarna på sina håll
äro för svaga och därför att maximiantalet
resande och fraktmängd per buss
och bil måste inskränkas, särskilt å vägar,
där svaga broar finnas. Jag vill alltså
kasta fram också den saken till övervägande
av regeringen, huruvida det inte
finns någon möjlighet att göra någonting
på detta område.

Mitt ärende i denna debatt går alltså
förnämligast ut på att visserligen knota
litet smått, så gott jag orkar, mot det föreliggande
förslaget, men ändå säga, att
vi få taga det. Det är kanske som illasmakande
ricinolja för en magsjuk patient.
Men det kan inte hjälpas. »Ont
skall med ont fördrivas», och det ordspråket
gäller kanske även en sådan samhällets
sjukdom som denna. Nu skulle jag
emellertid vilja tro, att den samhällets
sjukdom, som nu påstås grassera inom
vårt land, inte är så farlig som t. ex. högern
i valsyfte gör gällande. Men även
förebyggande åtgärder på detta område
— innan man har blivit sjuk men hotar
att bli sjuk — kunna ju vara rekommendabla.
Jag skulle tro att från denna utgångspunkt
de nu föreslagna åtgärderna
kunna ha sin betydelse.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga
ytterligare några ord. Det har, under det

att denna strid om bensinen pågått, stuckits
i handen på mig en liten pamflett,
som heter »Nordiska Motortidningen»
och som kallar sig »Protest Nr 1 1948».
Ansvarig utgivare är Hans Göst. Den
riktar sig till Sveriges motormän, och jag
har också fått ett exemplar, trots att jag
icke är motorman. Dessutom har man
bett, att jag skulle prenumera på detta
nya »Fäderneslandet» för ett pris av tio
kronor om året. Jag skulle alltså för detta
facila pris få denna tidning, där man
skäller ner riksdagsmännen. Ty hela denna
pamflett är ingenting annat än ett
nerskällande av den parlamentariska representationen
och rent av en agitation i
nazistisk riktning för att göra gällande,
att de som sitta i riksdagen inte begripa
dessa frågor — det är bara motormännen
som förstå dem! Jag vill fråga motormännen
— det kanske sitter en del uppe
på läktaren nu — om de verkligen tro,
att de gynna sin sak genom pamfletter
av detta slag. Här riktas angrepp mot en
del av statsråden. Det sägs t. ex. på ett
ställe, att det inte tjänar någonting till
att försöka döda det eller det statsrådet

— man menar naturligtvis politiskt döda.
Ty han är redan död, och tredje söndagen
i september kommer han alt begravas

— det är alltså valdagen man tänker på.
Tro verkligen motormännen, att de gagna
sin sak genom sådant? Inte alls!
Tvärtom skada pamfletter som dessa motorismens
sak. Vi i riksdagen äro naturligtvis
alla benägna för att ta emot framställningar
och att sakligt diskutera även
frågor av detta slag. Men dylika pamfletter,
skrivna efter mönstret av den gamla
Fäderneslands-journalistiken, bara skada
saken.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till detta. Jag skall alltså icke ställa något
yrkande, utan jag har endast velat
rikta den vädjan till regeringen, som jag
här i mitt yttrande framfört.

Herr BERGII (kort genmäle) : Herr talman!
Herr Hage har förklarat sig dela
min uppfattning, att ett bifall såväl till
propositionen som till utskottets förslag
skulle verka särskilt ogynnsamt i våra
bygder och att ett bifall till utskottsför -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

slaget skulle verka mera ogynnsamt än
ett bifall till propositionen.

När han därefter förklarade sig icke
desto mindre ha för avsikt att rösta för
bifall till utskottets förslag, trodde jag,
att han hade befunnit sig i själanöd och
att han hade känt sig föranlåten att ändå
av en eller annan anledning göra det.
Men när herr Hage skulle motivera, varför
han kommer att handla så, gick han
efter min mening väl långt. Det var inte
bara det tysta knorret och något slags
reservatio mentalis, utan han förklarade
sig tro på ändamålsenligheten i det förelagda
förslaget. Herr Hage fällde ett uttalande,
som det förvånar mig, om han
verkligen kan vidhålla. Herr Hage säger,
att det alternativ, som högern framför
och som innebär ett avslag på propositionen
icke skulle göra ställningen i
Norrbotten bättre i detta avseende. Det
är, förlåt mig, ett mycket överraskande
uttalande.

Det är väl ändå uppenbart, att när en
så relativt stor del av den köpkraftsindragning,
som det här är fråga om, skulle
drabba viktiga förnödenheter i vår bygd,
kan man inte säga, att ställningen skulle
bli bättre genom ett bifall till utslcottsförslaget.
Man brukar tala om att man
ibland blir tvingad att bringa sitt förnuft
under trons lydno. I detta sammanhang
skulle jag vilja erinra min gamle vän
herr Hage om en anekdot om gamle ärkebiskop
Sundberg, som på en skolavslutning
rekommenderade herrar lärare den
begränsning av nitet förutan vilken deras
möda vore fåfäng och deras avsikter
motverkades.

Herr HAGE (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill till herr Bergh säga att
vad jag menade med detta uttryck, som
jag fällde, var att om det inte görs någonting
mot inflationen utan inflationen
får fortsätta, komma vi i Norrbotten
att få känningar av detta i mycket
hög grad. Vi, norrbottniska socialdemokrater,
anse alltså att det är nödvändigt
att göra någonting, fastän vi ju helst
hade sett, att det kunnat ske på något
annat sätt, så att bördan fördelats mera
jämnt på hela landet. Men att gå direkt
på avslag utan att anvisa några andra

vägar i stället anser jag mig — med
bibehållen aktning för mig själv — inte
kunna göra.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr talman!
Detta resonemang från herr Hages
sida skulle äga giltighet under förutsättning
att han också gör troligt, att
denna nya pålaga på biltrafiken i realiteten
verkar antiinflationsdrivande.

Herr HAGE (kort genmäle): Herr talman!
Härtill vill jag bara säga, att gör
man ingenting, så åstadkommes väl heller
ingenting mot inflationen. Man borde
väl ändå försöka göra någonting. Den
gamla nationalekonomiska regeln om att
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan
skapar priserna gäller såvitt jag
förstår alltjämt. Det är på denna nationalekonomiska
regel, som utskottets resonemang
vilar.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har huvudsakligast begärt ordet
för att motivera det sätt på vilket jag
kommer att rösta i denna fråga, men
innan jag börjar med denna motivering
skall jag tillåta mig en liten reflexion.

Jag gläder mig, herr talman, åt det
nyvaknade intresse för debatten som nu
visats från regeringens sida. Jag har
nämligen konstaterat att regeringen under
större delen av förmiddagen har
ägnat debatten intresse utanför kammarens
väggar. Visserligen föreställer jag
mig att man inte från oppositionens sida
kan begära, att regeringen och majoritetspartiet
skola taga någon hänsyn till
vad oppositionen har att framföra, men
man skulle möjligen kunna vänta att det
finns något intresse för oppositionens
kritik. Nu har emellertid herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet ånyo
hedrat kammaren med sin närvaro, och
det är över detta som jag inledningsvis
ber att få uttala min glädje.

Herr talman! I den diskussion om vår
ekonomiska politiks utformning, som
under en lång tid har förts, har det ledande
motivet varit att man med olika
medel skulle försöka åstadkomma den
förbättrade samhällsekonomiska balans
som är ett villkor för att vi skola komma
ur vår nuvarande ganska beträngda

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

situation. Jag säger med olika medel, och
till dessa medel har man väl också, trodde
jag, rätt allmänt ansett att man skulle
få räkna möjligheten att över budgeten
åstadkomma en förbättrad balans.

Jag har blivit något tveksam om huruvida
enighet på denna punkt verkligen
förefinnes. Efter den mycket hårda
principiella ståndpunkt, som man från
högerhåll bär intagit till varje av Kungl.
Maj:t framlagt förslag till överbalansering
av budgeten, har jag börjat tveka
om huruvida den, efter vad jag trodde
mig förstå, befintliga enigheten om att
man skulle använda även vägen över
budgeten verkligen är tillfinnandes. Men
om vi inte kunna bli överens om den
saken, sakna vi i själva verket förutsättningar
för att kunna åstadkomma gemensamma
ingrepp för att förbättra den
samhällsekonomiska balansen. Enligt
mitt sätt att se är det nämligen nödvändigt
att man begagnar sig även av de
möjligheter, som budgeten ger, för att
åstadkomma en sådan förbättrad balans.
Det kan ske genom att budgeten överbalanseras.
Denna överbalansering kan
åstadkommas på olika sätt. Den kan
åstadkommas genom en höjning av de
direkta skatterna, vilket minskar tillgången
på de pengar, som annars skulle
disponeras för andra ändamål. Den kan
även åstadkommas genom en höjning av
de indirekta skatterna, vilka genom att
slå ut i en prisförhöjning komma att
minska utrymmet mellan tillgängliga
pengar och den varumängd, som står till
förfogande, och där prishöjningarnas
effekt dras in till staten i form av en
överbalanserad budget. Den kan vidare
åstadkommas genom att man minskar
omfånget av statens utgifter. På någotdera
av dessa sätt skall det gå till.

När man här har föredragit att i första
hand begagna sig av de indirekta skatterna,
beror detta väl på en säkerligen
av det svenska folket ganska allmänt
delad uppfattning, att de direkta skatternas
höjd redan är så stor, att den inte
tillåter någon ytterligare höjning, och att
en begränsning av statens utgifter redan
har vidtagits i sådan omfattning, att det
möter svårigheter att i någon större utsträckning
åstadkomma en ytterligare

minskning. Vad som återstår är således
att genom anlitande av olika slag av indirekta
skatter åstadkomma den överbalansering
av budgeten, som skulle verka
i den riktning som man har avsett, nämligen
ett förbättrande av den samhällsekonomiska
balansen.

Om det sätt, på vilket de genom överbalanseringen
influtna medlen skola användas,
har det här i kammaren förts
åtskilliga debatter. Dessa frågor ha i dag
återigen upptagits av herr Velander. Jag
har inte någon anledning att i större
utsträckning blanda mig i den nationalekonomiska
diskussion, som herr Velander
fortfarande vill föra, men jag vill,
herr talman, för undvikande av alla
missförstånd ge till känna, att jag lika
litet har blivit övertygad av herr Velanders
argumentation i dag för att hans
ståndpunkt är den riktiga som jag har
blivit tidigare.

När det i den reservation, till vilken
herr Velander yrkade bifall, antydes att
det är nödvändigt att de genom den
höjda indirekta beskattningen influtna
medlen på något sätt steriliseras, motiveras
detta bland annat med följande:
»Medlen skola med andra ord» — d. v. s.
om de inkomster, som komma in, skola
användas till täckande av utgifterna för
de statliga investeringarna — »ges ut i
den allmänna rörelsen och därmed bilda
köpkraft i konkurrensen om den i och
för sig otillräckliga varutillgången.» Men
om det är detta som herr Velander är
rädd för, således att de genom de statliga
investeringarna åstadkomna utgifterna
återigen skola utföras i den allmänna
rörelsen och på det sättet öka
penningtillgången, finns det väl inte något
annat verkligt effektivt motmedel
mot detta än att inställa alla statliga investeringar.
Om pengarna till de statliga
investeringarna tagas från detta eller
annat håll har vid i detta fall inte
någon särskilt märkvärdig effekt. Pengarna
komma ju i varje fall ut i den allmänna
rörelsen.

Jag kan inte heller frigöra mig från
den föreställningen, att konsekvensen av
herr Velanders ståndpunkt, att de genom
tvångssparande influtna medlen
skola steriliseras för alt kunna utöva

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

den hämmande inverkan, som han såväl
som vi andra önska, måste bli den, att
även de genom frivilligt sparande influtna
medlen, således de medel som genom
det frivilliga sparandet flyta in i
bankerna, också skola steriliseras och
förhindras att komma ut i den allmänna
rörelsen i form av ökade investeringar.
Om sparandet skall göra någon nytta,
höra väl i herr Velanders fall bankerna
förhindras att använda även de genom
ett ökat frivilligt sparande tillkomna
medlen till utlåning för investeringsändamål.
Det förefaller mig vara konsekvensen
av en sådan ståndpunkt.

Jag kan således, herr talman, inte dela
den uppfattning som herr Velander har,
att förutsättningen för att en överbalansering
av budgeten genom indirekta skatter
eller på annat sätt skall tillåtas är att
pengarna skola läggas ned i en byrålåda
och inte få användas för något andamål,
där utgifterna eljest skulle fyllas
genom upplåning.

Herr Velander hade några mindre
vänliga ord att säga om den ståndpunkt,
som folkpartiets representanter i utskottet
ha intagit. Jag antar att herr Petrén
och hans medreservant i andra kammaren
kunna svara för sig själva, men när
herr Velander använder ungefär det ordvalet,
att folkpartiet genom sitt förslag
om en mindre skattehöjning räckt ut en
hand för att på det sättet rädda åtminstone
vad som räddas kunde av Kungl.
Maj ds förslag, skulle jag gentemot det
kunna säga, att herr Velander och hans
partikamrater genom sin allt-eller-intetpolitik
försvårat möjligheterna att skapa
samling omkring det enda positiva alternativ,
som kunde uppställas gentemot
regeringens förslag. Och skall jag bedöma
de verkningar för bilismen, som
kunna komma av det ena eller det andra
ståndpunktstagandet, har jag en mycket
bestämd känsla av att en eventuell samling
omkring ett lägre skattebelopp än
27 öre skulle ha varit till större gagn för
bilismen än ett ståndpunktstagande, som
innebär, att det inte finns någon möjlighet
att komma lägre än vad kamrarnas
votering kommer att visa, nämligen 27
öre.

Men jag skall, herr talman, fortsätta

med det resonemang, som har lett mig
fram till min ståndpunkt. Jag anser det
således högeligen önskvärt med en
överbalansering av budgeten såsom ett
av de medel, som man bör använda för
att förbättra den samhällsekonomiska
balansen. Men det kan givetvis inte finnas
någon alldeles bestämd summa för
mätandet av denna överbalansering, som
varken kan överskridas eller underskridas
utan att man därmed åstadkommer
någon katastrof. När man således från
utskottsmajoritetens sida har varit angelägen
att påpeka, att det för utskottet
har framstått såsom den viktigaste uppgiften
att lägga förslaget så, att den av
regeringen beräknade ökade intäkten av
de extra bilskatterna skulle komma att
uppgå just till det av regeringen förordade
beloppet, kan jag inte följa utskottsmajoritetens
resonemang. Detta är enligt
mitt sätt att se icke huvudsaken i nuvarande
läge. Summan kan inte få vara
så oeftergivlig, att den inte kan överskridas
eller underskridas, oberoende av
vilken effekt som en ökning av skatterna
har på andra områden.

Jag skulle tro att om man skulle anlägga
en rent allmän synpunkt på hur
mycket överbalanseringen borde inbringa,
så stannar man väl för att den
borde inbringa så mycket som möjligt
och att överbalanseringen alltså skulle
göras så kraftig som möjligt. Man måste
emellertid alltid göra en avvägning, så
att de indirekta skatter som föreslås inte
på andra områden och i andra avseenden
åstadkomma större olägenheter för
produktionen och för samhällslivet än
den nytta som de göra genom att såsom
inflationshämmande åtgärder öka budgetens
överbalans.

I fråga om denna avvägning mellan
skadan åt det ena hållet och nyttan åt
det andra hållet är jag bestämt övertygad
om att det finns vägande anmärkningar
att rikta mot regeringens förslag
om höjda bilskatter. Jag tror att man
utan någon överdrift kan säga, att ett
genomförande av förslaget antingen i
den form, som regeringen har föreslagit,
eller i den form, som utskottet föreslår,
skulle komma att medföra större skada
för andra viktiga områden inom sam -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

hällslivet än det medför nytta såsom inflationshämmande
faktor.

Det är naturligtvis alldeles omöjligt
att kräva en sådan renlärighet, att de
indirekta skattehöjningarna skola få
drabba uteslutande umbärliga varor. Jag
bortser då helt och hållet från den tvist,
som kan uppstå om vilka varor som äro
umbärliga eller oumbärliga och där det
subjektiva bedömandet kan utfalla på
olika sätt. Men även om man bortser från
denna tvist, tror jag att man måste medge,
om man i nuvarande pressade läge
vill åstadkomma en ekonomisk effekt av
någon väsentlig betydelse, att man inte
kan begränsa skattehöjningarna till enbart
sådana varor som oomtvistligt äro
umbärliga. Jag tror att man måste acceptera
att vissa oumbärliga varor också
komma med och att man för ändamålets
skull också måste finna sig i den prishöjning
på vissa oumbärliga varor, som
blir en följd av den höjda beskattningen.
Denna prishöjning är ju förresten en
oundviklig del i det system som man använder,
om den indirekta beskattningen
skall få någon köpkraftsbegränsande
verkan.

Jag kan således mycket väl tänka mig
att biltrafiken, ehuru jag är fullkomligt
på det klara med att bilismen hör till
de oumbärliga sakerna i vårt samhälle,
såsom ett instrument i den allmänna
samfärdseln, ändå får bära en del av
den höjda beskattningen, även om detta
skulle resultera i höjda taxor för den
yrkesmässiga och affärsmässiga biltrafiken.
Ett par av de sakliga skäl, som
kunna åberopas för en sådan ståndpunkt,
ha tidigare här i debatten angivits
av herr Petrén. Jag har i det avseendet
ingenting att tillägga mer än eu
ytterligare erinran om en av de omständigheter,
som han anförde, nämligen de
höjda järnvägstrafiktaxorna, som göra
det ganska rimligt att även vårt andra
huvudsakliga trafikmedel, bilarna, får
vidkännas höjda taxor. Vidare vill jag
framhålla vikten av att de medel, som
genom bilbeskattningen komma vägunderhållet
till godo, inte minskas. Därest
kravet på en förhöjning av de nu utgående
bilskatterna helt och hållet skulle
avslås, skulle det innebära, att den

inkomst av bilismen, som man regelmässigt
menar skall stå till förfogande
för vägunderhållet, under detta år blir
avsevärt mindre än den var under fjolåret,
eftersom den mängd bensin, på
vilken skatten vilar, för innevarande år
kommer att bli ungefär en fjärdedel
mindre än vad den var under fjolåret.
Med den kännedom om vägunderhållets
utomordentliga behov av anslagsmedel,
som inte bara jag utan kammarens övriga
ledamöter också ha, föreställer jag
mig att det dock måste väcka någon betänksamhet,
om man på detta sätt skall
avsevärt begränsa möjligheterna att tillföra
vägunderhållsstaten nödvändiga
inkomstmedel.

Jag anser således att biltrafiken, och
då i första hand den yrkesmässiga biltrafiken,
där höjningarna kunna slå igenom
i höjda taxor, kan bära en viss
skattehöjning.

Men sedan uppstår naturligtvis frågan
om storleken och fördelningen av
denna ökade skattebörda. Jag har redan
sagt att den av regeringen ifrågasatta
merbeskattningen av bilismen är
alltför tung för att inte medföra olyckliga
verkningar. Den uppfattningen delas
nog inte — vilket det föreföll mig
som om herr Hage skulle vilja ge uttryck
åt — bara av Sveriges motormän,
utan den delas nog också av den övriga
del av Sveriges befolkning, som förstår
bilismens utomordentliga betydelse i
samhället, dess oumbärlighet för att
vårt nuvarande samhällsliv skall kunna
fungera något så när effektivt.

Jag tror inte att det bara är motormännens
opinion som ligger bakom den opposition
som har rests mot regeringens
bilskatteförslag, utan denna opinion
sträcker sig till mycket, mycket vidare
läger än de som representeras bara av
motorfolket. Den väldiga ökning av
skattebördan — mellan 170 och 180 miljoner
— som man från regeringshåll
förutsatt skall läggas på bilismen, tror
jag är alldeles för tung för att icke medföra
större olägenheter än nytta.

Utskottets förnämsta angelägenhet
har, som jag förut påpekat, varit att behålla
denna skatteinkomst, att åstadkomma
den begärda summan. Och för

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

att kunna nå det syftemålet men samtidigt
bemästra en del av den opposition,
som har rests emot fördelningen
och organisationen av skatten, har utskottet
visserligen accepterat tanken att
slopa fordonsbeskattningen men i stället
höjt bensinheskattningen. Enbart den
omständigheten att man från utskottsmajoritetens
sida kräver samma höjd på
beskattningen, samma tyngd som regeringen
föreslår, gör det för mig omöjligt
att rösta för utskottets förslag. Men
det blir ännu omöjligare för mig att
göra detta därför att det förslag till fördelning
av skattebördan mellan bilismens
olika skatteobjekt, som utskottet
framlagt, enligt min mening innebär en
försämring av Kungl. Maj :ts förslag. Genom
att all skatt nu lägges på bensinen
kommer skattehöjningen huvudsakligast
att drabba den rena nyttotrafiken,
och därmed ökas enligt mitt förmenande
olägenheterna för den del av samfärdseln
som ur prishöjnings- och produktionssynpunkt
är särskilt ömtålig.

Jag skulle således för min del helst
ha sett, att man hade kunnat åstadkomma
en högst avsevärd begränsning
av den samlade skattetunga, som enligt
regeringens och utskottets förslag kommer
att läggas på bilismen, och att man
dessutom hade kunnat överväga en annan
fördelning av denna skattebörda än
vad utskottet föreslår, så att inte hela
den ökade bördan hade kommit att påvila
huvudsakligast den rena nyttotrafiken.

Det har nu inte varit möjligt att åstadkomma
en uppgörelse om ett något så
när bärkraftigt förslag, som tagit hänsyn
till båda dessa omständigheter. Under
sådana förhållanden, herr talman,
och då jag naturligtvis måste såsom en
förnuftig människa i valet mellan två
onda ting välja det minst onda, har jag
ingenting annat att göra än att rösta
för den reservation, som avlämnats av
herrar Petrén och Sandberg. Jag kommer
således i första hand att rösta för
det förslag om en höjning av bensinskatten
på 10 öre, som framlagts av
folkpartiets utskottsrepresentanter. Skulle
denna reservation, som man kanske
får vänta, komma att bli utslagen på

ett tidigt stadium, kommer jag i varje
fall icke att rösta för utskottets förslag.

Herr FRANZON: Herr talman! Tillåt
mig att börja med att säga, att jag är
klart övertygad om att den fråga som jag
nu kommer att försvara är en mäkta impopulär
fråga. Politiskt sett är det klart,
att den icke gagnar det parti, som står
bakom utskottsutlåtandet, ur majoritetssynpunkt
sett, och jag kan, herr talman,
inte undertrycka en misstanke, att det
kanske är dessa politiska återverkningar,
som i någon mån återspegla sig i reservationerna.

Här ha de borgerliga partierna krävt,
att man för inflationens bekämpande
skall taga hårdare tag än regeringen tidigare
gjort. Man har till slut velat ena
sig om detta, men när man nu tar ett
krafttag genom en extra beskattning på
i runt tal 500 miljoner kronor, då rygga
de borgerliga partierna tillbaka och låta
regeringspartiet i huvudsak stå ensamt.
Jag vill påminna om att dagens förslag
och de redan bifallna propositionerna
om överbalansering av budgeten röra sig
om i runt tal 400 miljoner kronor, men
att önskemålet är att beloppet skall uppgå
till 500 miljoner kronor. Det återstår
således fortfarande 100 miljoner kronor,
som på något sätt måste tas ut. Då vi
frågade de sakkunniga inom bevillningsutskottet,
om de kunde finna någon utväg
att få in pengar på annat sätt för
att slippa beskatta fordonen och bensinen
så hårt, som Kungl. Maj:t föreslagit,
svarade de, att de hade svårt att finna
någon utväg att ta in de ytterligare 100
miljoner kronor, som fattas, om man
skulle hålla sig till vad man kallar för
umbärliga varor.

Ingen har sagt, att 500 miljoner kronor
är ett för högt belopp — skall man
ta ett krafttag, så måste man överbalansera
med detta belopp. Jag måste därför
säga, herr talman, att jag är litet förvånad
över det motstånd som här reses.
När man inte vill taga ut detta belopp
eller kanske något mindre genom direkta
skatter, har man ju ingen annan utväg
än att taga det på konsumtionsskatterna,
den väg som man tidigare har beträtt.
I princip innebär dagens förslag,

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

att man höjer en skatt, som man tidigare
i princip har varit med om, och
det blir således en avvägningsfråga.

Herr Petrén frågade strax i början av
sitt anförande, hur utskottet kommit till
förslaget om 27 öre. Herr Petrén ansåg
att majoriteten hade fattat sin ståndpunkt
ganska fort och utan något övervägande.
Detta är inte riktigt. Herr Petrén
vet mycket väl hur debatten gick.
Man var överens om att slopa fordonsskatten.
Den gav enligt propositionen 45
miljoner kronor. Skulle man hålla sig
till beloppet 178 miljoner, måste man
taga in def som fattades på annat sätt,
och 7 öre till de av Kungl. Maj:t föreslagna
20 örena på bensinen ger ungefär
detta belopp på 45 miljoner kronor.

Men innan utskottet fattade sitt beslut
måste det begära in vissa uppgifter, och
jag måste säga ifrån, att även jag beklagar,
att varken i propositionen eller under
den tidigare utredningen i övrigt någon
gjort klart, hur den förhöjda bensinskatten
verkar. Ett flertal organisationer
från motorfolket ha uppvaktat utskottet
och givit utskottet många goda
råd och många goda uppgifter, som man
kanske inte behöver betvivla rent siffermässigt,
men som i flera fall voro så
upplagda, att de gagnade motorfolket
men kanhända inte riktigt skulle stå sig
i en saklig debatt. Kungl. Maj:t hade liksom
utskottet klart för sig, att det måste
bli återverkningar och detta även på
oumbärliga varor, kanhända även på
livsmedel, på grund av de ökade transportkostnaderna,
och man har ju uttalat
att dessa få slå igenom på priserna och
på det sättet betalas av allmänheten. Ty
meningen med det hela är ju att suga
upp köpkraft och använda pengarna på
något förståndigare sätt. Herr Petrén har
väl inte den uppfattningen, att inte höjningen
av bensinskatten måste tagas ut
av konsumenterna, även om man höjer
endast med 10 öre? När jag tagit ståndpunkt
till frågan om skattehöjningens
storlek, har jag ansett detta vara frågans
kärnpunkt. För att först tala om mjölken,
som spelat eu viss roll i tidningsdebatten
och även här i kammaren, har
Sveriges lantbruksförbund i eu mycket
fyllig utredning förklarat, att eu böjning

av bensinskatten med 20 öre skulle öka
priset på konsumtionsmjölken med 0,63
öre. Följer man herr Petréns linje om en
höjning med 10 öre, skulle det betyda,
att man finge öka priset på konsumtionsrnjölk
med 0,32 öre. En skatteökning av
27 öre skulle motsvara en prishöjning
av 0,84 öre. I alla tre fallen, herr Petrén,
måste man väl godkänna en höjning av
mjölkpriset med ett öre, om man över
huvud taget vill medge en höjning, ty
mindre kan man ju inte höja. Och inom
ramen av denna ettöring kan man lika
gärna godtaga utskottsmajoritetens förslag
om en bensinskatt på 27 öre, ty det
är väl ändå klokare att staten suger upp
så mycket som möjligt av höjningen än
att det får gå till privatpersoner.

Det talas här vidare om att transportkostnaderna
för handeln bli betydande,
och jag erkänner det. Skattehöjningen
får återverkningar, om också kanske inte
fullt så stora som här göres gällande. Av
en utredning inom utskottet framgår, att
i zonen B skulle för en transport på
3 000 kilo med en lastbil en höjning av
bensinpriset på 20 öre betyda en kostnadsökning,
vid en transport på 15 mil
med 15 kr., vid en transport på 10 mil
med 9: 98 kr., vid en transport på 5 mil
med 5: 02 kr. och vid en transport på en
mil med 1: 20 kr. Det blir i genomsnitt
0,50, 0,3.">, 0,17 och 0,04 öre per kilo. Analyserar
man dessa siffror, så kan man
säga, att fördyringen av handelns transportkostnader
vid en höjning med 20
öre per liter i allmänhet kommer att understiga
ett halvt öre för varje kilo varor
som fraktas. Om man lägger den ökade
transportkostnaden endast på de tyngre
varorna, som kanske äro övervägande,
kommer ökningen per kilo icke att uppgå
till 1 öre. Då kommer jag till samma resultat
när det gäller handeln som när
det gäller mjölken. Skall man godkänna
en höjning, måste ju höjningen ändå bli
ett öre, och inom ramen av ettöringen
kan man lika gärna ta 27 öre som 10 öre
för att nå det syfte som man ställt upp
för sig. Jag skall inte trötta kammaren
med flera siffror, men det är efter denna
utredning som åtminstone jag tagit min
ståndpunkt.

.lag ger herr Elon Andersson rätt i att

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

det kanske hade varit klokare, om man
hade kunnat ta en lägre fordonsskatt —
betydligt lägre än den av Kungl. Maj:t
föreslagna — men då måste man ändå
bibehålla skatteökningen på minst 20 öre
för bensin. Även om man hade bifallit
Kungl. Maj ds förslag om förhöjd fordonsskatt,
så skulle enligt det förslaget
bensinskatten ha höjts för lastbilsägarna,
nämligen med 20 öre. De skulle ju
vara undantagna från fordonsskatten, så
att i det fallet blir det ingen skillnad
i jämförelse med utskottets förslag. En
skattehöjning på 20 öre har uppenbarligen
en viss återverkan, och en skattehöjning
på 27 öre har naturligtvis en
ännu större återverkan, men då höjningen
i båda fallen var ett faktum, kunde
man ju avväga vad som var lämpligast
och hur återverkningarna skedde.

Jag måste säga, att jag inte riktigt förstår
högerståndpunkten i denna fråga,
när man gör sig till riddare för konsumenterna
och säger att det blir återverkningar
på de oumbärliga varorna,
även på livsmedel, som icke tidigare varit
beskattade med omsättningsskatt,
men samtidigt säger — i synnerhet herr
Henriksson, som var med i utredningen
— att man icke har något emot att omsättningsskatten
återinföres. Det är väl
klart att en omsättningsskatt drabbar
ännu orättvisare på vissa konsumtionsvaror
än en förhöjd bilskatt.

Jag nämnde att denna fråga var impopulär.
Jag kommer mycket väl ihåg,
när denna kammare vid krigets början
behandlade omsättningsskatten. Den var
inte heller populär, men vårt folk kanske
i allmänhet förstod lägets allvar bättre
då än nu, och därför var enigheten
större. Man utnyttjade inte heller den
skattefrågan så rent politiskt som man
gör nu. Det är ett faktum, att det kommit
politik i denna fråga. Det började
redan med det genomförda stora skatteförslaget.
Man ser det inte sakligt; man
kräver krafttag, men man vill komma
ifrån ansvaret och övervältra det på regeringen.
Är det någon i denna kammare
som tror att det parti jag tillhör, om
det endast skulle tänka valtaktislct, som
de andra partierna kanske göra i dag,
skulle framlägga en sådan här fråga till

lösning, om det inte ansågs nödvändigt?
Den saken torde vara klar. Och jag menar
att de andra partierna kanske inte
böra alltför mycket oroa sig för vårt
parti; vi få väl kämpa för den frågan.
Vi anse att skattehöjningen gagnar landet
i det ekonomiska läge, vi befinna oss
i, och att det inte finns något annat
att göra.

Endast en sak till: om dessa återverkningar
bli hårda, kanske mycket hårdare
än man anar —- det är ju mycket möjligt
— så har man ju, eftersom utskottet
skrivit att det endast är fråga om ett
provisorium, möjlighet att pröva frågan
ånyo år 1949, och jag hoppas, herr talman,
att denna provisoriska skatt skall
kunna slopas i sinom tid, när förhållandena
blivit bättre.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Ericson, Frans.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr

talman! Herr Franzon ställde en direkt
fråga till mig rörande återverkningarna
av en mindre höjning av bensinskatten.
Som jag tidigare nämnt är jag fullt på
det klara med att även en mindre skattehöjning
bör slå igenom i priserna på
de transporterade varorna.

Herr Franzon nämnde vidare, att en
höjning med 10 öre och en höjning med
27 öre skulle medföra samma höjning
på priserna. Men förhållandet är väl det,
att det är många olika faktorer som påverka
en varas pris. Det är inte bara
transportkostnaderna. Då är det väl
orimligt att göra gällande, att 10 öres
och 27 öres höjning på bensinen skulle
medföra samma höjning på varorna. Det
kan visserligen tänkas, att det i ett visst
fall, i ett visst läge kan bli så, men det
kan också bli en mindre höjning än den
proportionella på grund av att flera andra
faktorer inverka på priserna. Vi veta
ju att priskontrollnämnden har anledning
att gå med på prishöjningar av
andra anledningar än transportkostnadernas
höjning.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Denna fråga är ju liksom

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

alla andra, som statsmakterna i politiskt
hänseende ha att taga ståndpunkt till,
egentligen en avvägningsfråga. Man syftar
ju till att med denna skatt kunna
bekämpa de inflationistiska tendenserna,
och i så måtto har jag rent principiellt
inte så mycket att invända, men det
gäller att avgöra om skatten är rätt avvägd.
Den har lagts på en nyttighetsvara,
som har oerhört stor betydelse icke
blott för samfärdseln utan för vår ekonomiska
och allmänna standard över huvud.
Bilismen betyder numera så oerhört
mycket för kommunikationerna och
varuförmedlingen, att man icke ostraffat
kan vidtaga åtgärder, som hämma
den så att den inte kan fullgöra sin funktion.
Jag menar, att den höga skatt, som
skall införas enligt utskottets förslag och
även enligt den kungl. propositionen,
kommer att verka hämmande på automobilismen,
och när det nu gällt en avvägning,
anser jag att finansministern
skulle ha kunnat avväga höjningen så
att den icke blivit kännbar på detta sätt.

När nu statsmakterna avstått från en
allmän konsumtionsbeskattning, hade vi
ju knappast någon annan väg att gå än
att beskatta vissa varugrupper, och eu
måttlig höjning av bensinskatten kan
kanske då icke synas oskälig. Men den
måste ske på sådant sätt, att icke näringarna
skadas. Jag tänker då närmast
på de produktiva näringarna, framför
allt på jordbruket men även på skogsbruket
och åtskilliga andra. Detta hade
man kunnat göra, om man icke tagit till
höjningen så kraftigt som här är fallet.
Denna höjning kommer att verka skadligt.
De yttranden, som äro avgivna från
Kooperativa förbundet, från Lantbruksförbundet
och även från Sveriges skogsägarföreningars
riksförbund, tala ju sitt
tydliga språk om att denna skattehöjning
kommer att bli hämmande och prisfördyrande
och alt man genom den icke
når det resultat i inflationsbekämpande
riktning som man har avsett.

För övrigt går det inte att matematiskt
fastställa, hur stort belopp man behöver
ta ut skattevägen för att köpkraften
skall motsvara varutillgången. Jag
bär vid flera tillfälen framfört dessa
synpunkter här i kammaren, när liknan -

de frågor diskuterats. Det är så många
andra faktorer som här inverka, icke
minst de psykologiska. Knappheten på
varor vid ett visst tillfälle gör att köplusten
stegras. Man ser ju alltid, att så
snart varutillgången blir riklig, ha varuprisen
en viss tendens att sjunka, oavsett
hurudant konjunkturläget i övrigt är.
Därför anser jag, att man icke utan vidare
kan slå fast, att man absolut behöver
så och så många miljoner. Det är
tydligt, att här måste stramas åt något
i köpåterhållande riktning, men jag anser
alltfort, att man icke skulle ha vidtagit
en åtgärd av denna beskaffenhet, vilken
som sagt särskilt kommer att drabba
landsbygden, framför allt Norrland,
där avstånden äro stora. Jag har hört
från mejeriorganisationens representanter
där att de med en viss farhåga se på
framtiden, om denna skattehöjning blir
genomförd. Avstånden äro där stora, och
man måste köra mellan gårdarna med
ganska små mjölkkvantiteter. Detta gör
att kostnaderna för transporterna, som
redan äro ganska höga, genom denna
höjning komma att stegras avsevärt. Det
är givet, att detta måste medföra svåra
återverkningar.

Reservanterna från bondeförbundet ha
uttalat, att de trots betänkligheter och
trots de svårigheter, en höjning av bensinskatten
komme att medföra särskilt
för landsbygdens folk, om enighet hade
kunnat uppnås inom utskottet, hade varit
villiga att på vissa villkor medverka
till någon höjning av bensinskatten. Den
reservant från utskottet, som tidigare i
dag haft ordet, vittnade också om att
han varit benägen att gå med på en
sådan överenskommelse, men att man
från majoritetspartiet icke syntes ha något
intresse för detta.

Herr Franzon sade nyss att det gått
politik i denna fråga och att hans parti
får ta ansvaret för det. Ja, skall nu
svenska folket lida för att det har gått
politik i frågan och att det socialdemokratiska
partiet känner det som en prestigesak
att här driva denna skattehöjning
igenom? .lag sätter i fråga, om det
är den rätta vägen att lösa sådana här
betydelsefulla frågor. Här skulle man
ha sökt komma fram på en annan väg

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

och genomfört en måttlig höjning; sedan
hade man nog kunnat finna någon annan
varugrupp, där man kunnat ta ut
de miljoner som hade fattats i vad man
enligt förslaget skulle ha fått in i bensinskatt.

I det läge, vari frågan nu kommit,
finns det väl ingen möjlighet att komma
fram den vägen, och jag finner mig,
herr talman, således nödgad att ansluta
mig till det förslag, som framförts i en
reservation till utskottets betänkande av
herr Elofsson m. fl., till vilken reservation
jag yrkar bifall.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Det är ju fullständigt omöjligt
att diskutera denna fråga om bilbeskattningen
på något fruktbart sätt, om man
inte är överens om varför man behöver
en ökad beskattning och i vilken utsträckning
man behöver den. Därför är
en hel del av klagomålen över hur den
föreslagna beskattningen verkar, hur
ogynnsamt den påverkar olika grupper,
hur hårt den trycker olika grupper, en
kritik, som kan riktas emot hela vårt
skattesystem. Man skulle kunna på varje
punkt tala om hur mycket bättre den
enskilde skattebetalaren, eller den enskilda
gruppen av skattebetalare, skulle
vara ställd, om man inte hade den skatt
som man nu har. Men alla äro vi överens
om att skatterna behövas, och det måste
sålunda bli en avvägning mellan ändamålet
med beskattningen och skattens
höjd.

Herr Elon Andersson uttalade med
stor styrka att detta är en avvägningsfråga,
och jag kan instämma däri. Men
däremot fann jag inte någonting i herr
Elon Anderssons anförande, som utgjorde
bevis för att den avvägning av
skatten, som han föredrog, skulle vara
riktigare i jämförelse med ändamålet
med skatten än den skatt, som föreslås
av regeringen och som till beloppet är
densamma som enligt det förslag, som
kommer från utskottet.

Det nya i det läge, vari vi nu befinna
oss, är att vi vid diskussionen av denna
skatt icke längre ha att väga skattens
höjd gentemot vissa önskvärda utgifter.
Detta är ju ofta lättare, ty skattbelast -

ningen å ena sidan och förmånen av
utgiften å andra sidan kunna så att säga
mera direkt vägas mot varandra. När
det däremot här gäller en beskattning,
som inte är avsedd att öka statens utgifter,
utan som har till sin enda uppgift
att suga upp köpkraft för att därigenom
minska konsumtionen av knappa
varor, är det klart, att avvägningen
inte är lika lätt.

Om man emellertid skulle kunna enas
om att en sådan uppsugning av köpkraft
är önskvärd och verkar i den rätta
riktningen, så hade man i alla händelser
tagit det första steget på samförståndets
väg. Detta första steg avböjes av
högern. Den vidhåller sin uppfattning,
att en överbalansering av budgeten, när
den icke åtföljes av någonting som man
kallar för sterilisering av den indragna
köpkraften, inte har den åsyftade effekten.

Vi ha haft denna diskussion i remissdebatten.
Jag har inte mycken lust att
fortsätta den, men efter herr Velanders
mycket ingående polemik är det väl nästan
undgängligt att säga ännu några ord.

Jag hör inte till dem, som gärna hänvisa
till en allmän uppfattning ute i
världen för alt motivera mitt eget ståndpunktstagande,
ty det finns sådana allmänna
ståndpunktstaganden på olika
håll, som man alls inte vill betrakta såsom
auktoritativa. Men om vi nu veta, att
man faktiskt i alla länder i detta ögonblick
kämpar med samma problem som
vi, fastän bara i mångfaldigt högre grad,
nämligen hur man skall kunna begränsa
köpkraften, och när man överallt anser
en överbalansering av budgeten vara ett
av medlen, så hade det väl ändå varit
rimligt, om man från högerreservanternas
sida hade tagit upp detta faktum
och försökt visa, att den uppfattning,
som råder runt om i världen om överbalanseringens
förmåga att begränsa
köpkraften, bygger på oriktiga förutsättningar.

Det enda försök därtill, som herr Velander
gjorde, var att hänvisa till en
svensk nationalekonom, nämligen professor
Lindahl. Jag behöver inte säga,
att han har missuppfattat professor Lindahl.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

Professor Lindahl säger alldeles riktigt,
att en av åtgärderna, om man överbalanserar
budgeten, är att använda de
medel man får in till att inlösa en de!
statsobligationer i riksbankens ägo. Det
är alldeles riktigt; jag har aldrig förnekat,
att detta är ett sätt att gå till väga.
Men om herr Velander hade fortsatt
läsningen bara litet längre, skulle han
ha funnit att ett medel i samma riktning,
som i viss utsträckning har tilllämpats
i vårt land, är den överbalansering
som skett under åren efter kriget.
Professor Lindahl räknar upp dessa
summor och säger, att en överbalansering
med denna effekt har ägt rum
under de efter kriget följande åren —
han tillägger bara: Den har dock inte
varit tillräcklig.

Effekten är alltså i och för sig klar,
men han menar, att man bör gå längre,
och därför vill han skrida till en sterilisering
av sparandet.

Professor Lindahl säger vidare i avslutningen
av denna artikel, som också
herr Velander citerade och som jag medger
kanske lättare inbjuder till ett missförstånd,
att när man gör ett sådant
tvångssparande, bör man se till att
»samtidigt sådana åtgärder måste vidtagas,
att de inflytande sparmedlen ej
föranleda bankerna att i motsvarande
grad öka sin utlåning». Ja, det är ju precis
vad som sker, om vi överbalansera
budgeten och använda dessa pengar till
att täcka utgifterna på kapitalbudgeten
— det betyder, att staten inte behöver
gå ut på den allmänna lånemarknaden
och låna in medel. Vi påverka alltså
inte den allmänna kapitalmarknaden
och locka alltså inte bankerna till att
göra större utlåning.

Jag tror inte att jag kan komma längre
än herr Elon Andersson kom i sitt anförande;
även jag måste göra den erinringen,
att om herr Velander och med
honom _ jag vågar säga det med leds nad

— hela högerpartiet tycks ha den
uppfattningen, att denna i världen allmänt
spridda och godtagna uppfattning
är oriktig, så borde också allt enskilt
sparande steriliseras för att kunna göra
sin verkan.

Jag säger inte detta därför att jag me -

nar, att denna fråga är mycket enkel;
för 30 år sedan skulle vi knappast ha
kunnat diskutera den på det sätt som vi
göra i dag. Det som ligger bakom är
nämligen en uppfattning om förhållandet
mellan sparande och investeringar,
som först så småningom har blivit klarare
för dem, som sysslat med de samhällsekonomiska
frågorna. Man har kommit
till den uppfattningen — och det
är den som ligger bakom den, som jag
nämnde, mycket spridda uppfattningen
runt om i världen — att om människor
spara frivilligt på sin konsumtion en
viss mängd av sin inkomst och sedan
just denna mängd sparmedel användes
till investeringar — men varken mer
eller mindre — då har man kommit till
något som kallas för balans.

Det finns en jämvikt mellan de sparade
medlen och de gjorda investeringarna.
Om vi ha en sådan jämvikt, föreligger
inte någon tendens till inflatorisk
prisstegring, ty då finns inte något överflöd
av pengar. Den inflatoriska prisstegringen
och överflödet på pengar uppkomma
först när de sparade medlen
inte räcka till för att täcka företagarnas
önskan att göra investeringar. När företagarnas
önskan att göra investeringar
går utöver mängden av de sparade medlen,
då skapas nya pengar. Det blir en
utvidgning av krediten, och det är denna
utvidgning av krediten och den utvidgning
av köpkraft, som därmed följer, som
skapar det inflatoriska trycket.

Det är precis vad som hänt under kriget
på alla håll, där man har finansierat
statens investeringar i låt mig säga krigsmaskiner
och annat utan att samtidigt
kunna skapa lika mycket sparmedel —
man har gjort det helt enkelt genom att
skapa nya pengar. Men det är klart, att
om det finns en sådan efterfrågan efter
sparmedel, som överstiger de frivilligt
framkomna sparmedlen, så lättar man
läget, om man kan pressa fram nya sparmedel.
Det är precis vad man gör, om
man lyckas öka det frivilliga sparandet
eller om man kan framtvinga ett ökat
sparande genom ett tvångssparande såsom
i detta fall med skatterna.

Om det vore sa, att vi ökade statens
inkomster genom den s. k. övcrbalanse -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1918 fm.

ringen av budgeten, men samtidigt sade,
att staten då har möjlighet att göra nya
investeringar, som siaten annars inte
skulle ha gjort, så skulle herr Veländer
ha rätt; då skulle det inte medföra någon
lättnad. Men om man utgår från,
vilket alla veta är ett faktum, att statens
investeringar äro givna och att vi ha försökt
att pressa ned dem så långt som
det över huvud taget är möjligt, är det
alldeles uppenbart, att man, om man täcker
dessa investeringar med nya sparmedel
och inte genom en upplåning på
marknaden, minskar det inflatoriska
trycket.

Jag beklagar, om jag vid den förra
konversationen med herr Velander sade
någonting, som kunde såra honom, när
jag nämnde, att mina pedagogiska talanger
inte räckte till — det kom väl i
ett ögonblick av en viss irritation över
att behöva upprepa saker, som man trodde
skulle vara självklara. Men om han
känt sig sårad av detta, skall jag gärna
be honom om ursäkt.

Om jag sålunda kan gå ut ifrån att
alla, som vilja gå skattevägen för att
åstadkomma en överbalansering, också
gå ut ifrån att en sådan överbalansering
på skattevägen är ett medel att i någon
mån åtminstone hämma prisstegringstendenserna,
så måste man också godtaga
det i första ögonblicket till synes något
egendomliga i att man kan hjälpa till att
hämma en prisstegring genom att åstadkomma
prisstegringar. Men i själva verket
är det alldeles klart, att om man vill
gå konsumtionsskattevägen för att åstadkomma
en hämning för prisstegringen,
måste man höja priserna och därigenom
också höja levnadskostnaderna. Även om
man skulle anse sig ha behov av att gå
den s. k. steriliseringsvägen, så är ju
prisstegringen på både sprit och tobak
och biltrafik osv. ett faktum — vad man
än sedan gör med pengarna. Om man
inte skulle kunna använda detta medel
till att möta en prisstegring därför att
det medför prishöjningar, skulle ju den
enda möjligheten att överbalansera budgeten
vara att gripa till inkomstskattehöjningar,
tv de framträda ju inte direkt
i prisstegringar. Jag tror dock inte
att det är så svårt att fånga in ock -

så inkomstskattehöjningar inom samma
ram, ty om vi höja inkomstbeskattningen
för att överbalansera budgeten och
inte använda pengarna till driftbudgetens
utgifter, betyder det faktiskt att
man för allmänheten har höjt kostnaden
för statens tjänster till det allmänna,
vilket ju också egentligen ingår i
priserna.

Men jag behöver inte fortsätta detta
resonemang längre. Det är nödvändigt
att man är överens om att en överbalansering
är ett inflationsbekämpande medel,
om man skall kunna fortsätta att
diskutera frågan hur stor överbalanseringen
bör vara och på vilket sätt den
bäst kan åstadkommas.

Då är frågan: vad har man att välja
på? Den skattekommitté, som tillsattes,
har varit utsatt för en del kritik — ja,
det kanske är rättare sagt så, att regeringen
och jag ha varit utsatta för kritik,
därför att denna kommitté fick så
kort tid att arbeta på. När den började
sitt arbete, hade vi fått resultaten av
vissa preliminära undersökningar från
kontrollstyrelsens sida rörande de möjligheter,
som förelågo att plocka ut olika
varugrupper för att på dem lägga skatt.
När man väl hade fått denna inventering,
så vågar jag säga, att vad som behövdes
inte var några långa utredningar. Här
gällde det närmast ett krav att man
skulle ta ståndpunkt och fälla sitt omdöme
om huruvida man ville välja den
ena eller den andra vägen. Jag tror inte
att hur långa utredningar som helst
skulle ha förmått kommitténs ledamöter
att avstå från att höja skatterna på sprit,
vin, Öl, läskedrycker, tobak och biografbiljetter
— allt detta som redan är godtaget
av riksdagen.

När de hade valt ut dessa varor och
skulle gå vidare, hade de att ta upp förslagen
om att lägga en del av denna beskattning
på bilismen och dessutom en
rad av alternativ, av vilka jag skall
nämna några stycken, nämligen skodon
(även av gummi), guldsmedsvaror —
de äro med — grammofoner och radioapparater
— dessa fördes bort såsom
icke lämpliga; jag förmodar att om radioapparaterna
skulle ha blivit belagda
med skatt, skulle mången ha ansett det -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

(53

ta vara en mycket olämplig form av beskattning
— vidare ur, delar därtill
samt foder, väskor, koffertar — som redan
ingå delvis — papper — en artikel
vilken, som herrarna veta, har mycket
diskuterats och som väl fortfarande får
bli föremål för övervägande — textilier

— som, om man hade tagit 20 procent
liksom på övriga varor, skulle ha kunnat
ge icke mindre än 100 miljoner kronor

— elektriska artiklar: kaminer, kylskåp,
dammsugare, golvbonare, rakapparater
o. s. v. — både textilier och elektriska
apparater avfördes utan vidare — kuvertartiklar:
knivar, gafflar och skedar,
glas och keramik, vidare de evinnerliga
cyklarna, kokkärl, symaskiner, rakblad,
rakhyvlar, reservoarpennor och automobiler.
Icke minst fanns på denna första
lista också upptaget sockret. Ja, sockret
är en nödvändig vara, men det hör
till de där stora förbrukningsartiklarna,
som kanske locka många när de äro
ute för att söka efter beskattningsmöjligheter.

Jag tror inte att det leder någon vart
att försöka göra ingående utredningar
om verkningarna av sådana olika skatter.
Jag tror ändå inte att man kommer
längre än till sitt eget omdöme, och
jag är ganska säker på att den tvist, som
nu har uppstått om bilbeskattningen

— om man skall lägga någonting alls
av beskattningen på vagnarna, hur mycket
man i så fall skall lägga på dem och
hur mycket man skall lägga på bensinen
— hela denna tvist hade till sist
säkert inte kommit att avgöras av dessa
utredningar utan av andra skäl.

I detta sammanhang skall jag nämna
några ord om tobaken, därför att den
har anförts som ett exempel på hur litet
fria ledamöterna av denna skattekommitté
i själva verket voro då de
började sitt arbete. Då hade redan preliminärt
tohaksmonopolet börjat beställa
banderoller, som skulle användas sedan
skatten hade höjts. Jag, jag ansåg
det vara så klart, att tobaken skulle ingå
i dessa varor, att jag sade till kommitténs
ordförande: »Det är ganska onödigt
att ni ta med tobaken. .lag kan
mycket väl ta på mitt eget ansvar att
utan någon utredning gå till en höjning

av tobaksskatten, och ni behöva inte ha
tobaken med. Men det ansågs vara lika
bra att de ändå hade den med.

Jag kommer nu fram till frågan om
bilbeskattningen. Det är uppenbarligen
inte möjligt att ta ståndpunkt till den,
såvida man inte skaffar sig en mening
dels om vilka andra vägar, som finnas
för att få fram de nödiga medlen, och
dels samtidigt om hur stor överhalansering
man över huvud anser vara rimlig Den

andra frågan, om överbalanscringens
storlek, är den som verkligen
kan vara föremål för delade meningar.
Tv det är alldeles uppenbart i det läge
vari vi befinna oss, där en överbalansering
av budgeten visserligeh är ett medel
att påverka läget, men ändå måste
anses vara bara ett medel bland många
andra, att man kan ha delade meningar
om hur långt man skall gå på denna
väg. Men det som inte kan undgå att
väcka en viss förvåning hos regeringen
är, att regeringen här skall anses ha gått
längre än man inom oppositionen i kamrarna
anser vara lämpligt. Ty det är
väl uppenbart, att de enda synpunkter,
man kan lägga på denna fråga, äro dessa:
hur mycket skola vi överbalansera,
d. v. s. hur bekymmersamt anse vi läget
vara, och hur mycket anse vi att
den s. k. överflödiga köpkraften betyder?
Om jag har förstått oppositionen
rätt, har den ända tills nu beskyllt regeringen
för att se läget för ljust, anklagat
den för att den inte velat tillgripa tillräckligt
hårda medel. Det väcker därför
någon förvåning, när man kommer fram
till en av de praktiska utvägarna att
påverka läget, att det då är regeringen,
som vill ta de hårdaste tagen under
det att oppositionen anser, att man kan
gå mycket mildare fram.

Man kan emellertid inte heller bedöma
denna sak utan att veta, vilka alternativ
man kan uppställa. Man kan säga:
»Den överbalansering, som regeringen
bär tänkt sig, på 500 miljoner är
onödigt stor. Även den överbalansering
med 400 miljoner, som i och med ett
beslut i dag enligt regeringens linje
skulle komma att inflyta, är onödigt
stor, och därför kunna vi ta ett kortare

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

steg i fråga om bilarna än vad regeringen
föreslår.» Man kan också säga:
»Nej, vi anse inte, att regeringen har
ställt upp ett för högt mål, men vi vilja
nå fram till det på en annan väg.»

Herr Gränebo var inne på den senare
linjen och sade, att det väl borde vara
möjligt, om man nu tycker att den föreslagna
bilbeskattningen är för hög, att
»finna andra vägar». Ja, ingen skulle
vara mera intresserad än jag av att få
se, vilka dessa andra vägar skulle vara.
Men så länge man inte har kunnat peka
på ett sådant alternativ, så länge är det
enda alternativ, som föreligger, det förslag
som nu är framlagt. Man kan väl
ändå inte i en sådan konkret punkt som
denna falla tillbaka på den allmänna
invändning, som ständigt och jämt har
kommit mot regeringens fråga: »Vad
vill oppositionen?», att oppositionen
ingen skyldighet har att anvisa några
andra vägar. Jag tror inte att det är möjligt
att vid ett val mellan konkreta förslag
använda denna argumentering.

Jag kommer sålunda fram till att det
kräves en beskattning av bilismen av
ungefärligen den storleksordning, som
regeringen här föreslagit. Jag säger ungefärligen,
därför att det är uppenbart,
att när det gäller åtskilliga hundratals
miljoner är varje tiotal inte av någon
avgörande betydelse, medan däremot
skillnaden mellan 175 och 65 miljoner
verkligen är av betydelse.

När man sedan inom regeringen kom
till frågan, hur man skall avväga en sådan
bilbeskattning, var inom regeringen
den uppfattningen förhärskande, att
det inte var riktigt att lägga hela höjningen
på bensinskatten. Detta hänger
samman med frågan om vilka uppgifter
denna beskattning har att fylla.

Det är nämligen så, att denna beskattning
inte bara har till uppgift att skaffa
staten inkomster för överbalansering av
budgeten, utan också har till uppgift att
vara ett stöd för de åtgärder till begränsning
av förbrukningen av bensin,
som för ögonblicket äro nödvändiga att
vidtaga.

Jag vill inte här ta upp någon längre
diskussion om denna avvägning. Man
kan ha delade meningar om vad det be -

tyder, när man vill att bilisterna skola
inskränka sin körning, om man lägger
en höjd vagnsskatt på bilarna. Det är
tänkbart, att vagnsskatten leder till en
avregistrering — det kan från bensinoch
valutabesparingssynpunkt vara
önskvärt, däremot är det inte lika önskvärt
från inkomstsynpunkt. En hög bensinskatt
kan leda till större sparsamhet
vid användningen av bensin — den verkar
alltså i den rätta riktningen — och
bibehåller man vagnsskatten oförändrad,
har man kvar inkomsterna.

Jag kan därför mycket väl förstå, att
om man bara hade dessa två synpunkter
att väga mot varandra, skulle det
vara ytterligt svårt att låta vågskålen
slå över åt ena eller andra hållet; det
kan finnas ungefär lika starka skäl på
båda sidor.

Men så kommer därtill en synpunkt,
som jag inte tror att man alldeles kan
föra undan, och det är den att en viss
del av biltrafiken uppenbarligen ändå
är av umbärlig karaktär. Jag är fullständigt
ense med alla dem, som tala
om att bilismen är nödvändig. Jag vet
inte, om vi skola behöva här diskutera,
huruvida järnvägarna äro nödvändiga;
jag skulle vilja säga — det kanske räcker
därmed — att bilar äro lika nödvändiga
som järnvägar. Men detta hindrar
inte, att likaväl som åtskilliga järnvägsresor
äro umbärliga, så äro åtskilliga
bilresor också umbärliga. Det har förefallit
mig egendomligt att konstatera,
med vilken känslobetoning man talar
om att en höjning av skatten belastar
bilismen, till skillnad från det lugn med
vilket man tar en höjning av järnvägstaxorna
— att tala om att järnvägsväsendet
belastas genom detta har man
inte gjort, det tycks inte spela samma
roll.

Om man emellertid erkänner, vilket
jag tror att varje någorlunda objektiv
bedömare måste göra, att en viss del
av biltrafiken är umbärlig, låt mig kalla
den för nöjesbetonad, så är detta något
som kan tagas upp i en debatt om bilbeskattningen.
För att förebygga alla
missförstånd kanske jag skall tala om
offentligt, att jag själv är bilist, och jag
vill, för att man skall få en föreställ -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

ning om vilken utbredning den privata
bilismen bar, tala om att jag är den
enda medlemmen av regeringen som bar
en egen bil. Det är alldeles uppenbart,
att min bil inte är en bil som är nödvändig,
ehuruväl jag skulle kunna påstå,
att detta väl inte hindrar att den
stundom och kanske inte så sällan kan
användas för nyttig körning. Men det
är inte detsamma som att säga, att den
skall räknas in i nyttobilismen.

Då jag nu sagt detta, skulle jag vilja
göra ett ytterligare tillägg. Det gäller den
orimliga förutsättning, som ligger bakom
en del av diskussionen, att allt som
är umbärligt och allt som kan kallas
för överflöd eller lyx skulle vara något
ont. Om vi skulle reducera alla våra
behov här i samhället till det som
var absolut nödvändigt, skulle vi, förmodar
jag, få lov att ta bort en hel del
av det, som vore det icke minst värdefulla
i livet. Om jag säger, att en viss
del av bilåkningen inte är nödvändig,
så är detta ingen argumentering för att
säga, att den bör försvinna. Men däremot
kan det vara en argumentering för
att säga, att den som har råd att åka
bil också kan ha råd att betala en något
högre skatt än andra med honom
jämförliga. På samma sätt säga vi när
vi tala om tobaken, spriten eller annat;
den som anser sig ha råd att använda
tobak och sprit kan gärna betala litet
extra, annars kan han ju låta bli.

För att säga ytterligare ett personligt
ord, eftersom det har förts så mycken
personlig agitation här, skulle jag vilja
anföra något som gäller ett yttrande,
som jag för några år sedan fällde om
bilbeskattningen. När vi stodo i begrepp
att sänka den bilskatt, som vi hade strax
efter kriget, uttalade jag såsom min principiella
uppfattning, att bilarna inte
böra beskattas hårdare än som behövs
för att täcka behovet av vägunderhåll
och vägbyggnader. Den ståndpunkt, som
jag intager i dag, innebär inte något
avsteg från denna uppfattning. .lag står
fortfarande fullständigt på den linjen,
att bilarna skola betala vad som erfordras
för vägarna, men ingenting därutöver.
Det behöver dock inte innebära, att
man avsäger sig möjligbeten att låta

5 Första kammarens protokoll 1948. Nr 8.

betalningen flyta in i något ojämna proportioner.
Jag vet inte, om alla äro på
det klara med att redan nu, under det
sista året, ha vi på grund av bristen
på arbetskraft och kanske delvis material
icke kunnat använda alla de influtna
bilskattemedlen. De bli helt enkelt
reserverade för kommande behov. De
medel som nu skola tas in komma att
användas likadant. De komma att reserveras
för att, när tiderna bli något
annorlunda, kunna i större utsträckning
begagnas till att förbättra vägväsendet
och då naturligtvis — om jag
vidhåller uppfattningen, att inkomsterna
skola täcka vad som behövs — göra
det lättare att tillgodose vägarnas behov.
Jag vill emellertid erinra om, för
att ingen här skall tro att jag ställer i
utsikt någon sänkning av den gamla
bilskatten, att det föreligger förslag om
att man i syfte att påskynda utbyggandet
av vägväsendet skulle göra även
vägbudgeten till en affärsmässig budget,
där man under vissa tider skulle
kunna ta in mycket pengar genom lån,
som sedan under en längre tid amorterades.

Jag kanske i detta sammanhang också
bör säga, att lika väl som man i detta
läge till en viss tid skulle ta in för
mycket av bilarna, har man under kriget
tagit in för litet. Automobilskatteinedlen
ha under krigsåren fått låna av
den allmänna budgeten. Detta lån står
kvar som en skuld. Jag vet, att det är
många bilister som undra, om den skulden
någon gång skall utkrävas. Det få
väl våra efterkommande ta hand om.
Jag skulle inte anse det för orimligt att
man — såsom ibland sker med gamla,
inte så goda fordringar — helt enkelt
skriver av den och säger, att den låtsas
vi inte om. Den höjning av bilskatten,
som nu skulle genomföras, tänkte vi oss
skulle inbringa en viss mängd pengar,
som kunde göra det lättare att i fortsättningen
tillgodose vägarnas behov iin annars
skulle ha varit fallet.

När jag har kommit så långt förstå
säkerligen herrarna, att jag fortfarande
är av den uppfattningen, att den nya
bilskatten, vare sig den blir större eller
mindre, rimligtvis borde tas ut på båda

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

vägarna, såväl genom en höjning av
vagnskatten som genom en höjning av
bensinskatten. Jag är verkligt ledsen
över att nyttotrafikens, främst då lastbilstrafikens,
representanter först på de
allra sista dagarna ha låtit höra av sig.
De tycka, att det kanske ändå inte är
riktigt att lägga alltsammans på bensinen,
utan att något borde läggas på personbilarna.
Man kan beklaga att de inte
tidigare ha gjort sina önskemål gällande.
Man är nämligen på olika håll i riksdagen
uppenbarligen mycket lyhörd för
dessa organisationers önskningar.

Så kommer jag till sist fram till frågan
om skattens höjd. Man kan som sagt inte
komma ifrån, att denna fråga hänger
samman med hur mycket man över huvud
taget anser det nödvändigt att överbalansera
budgeten. Så länge jag inte
har blivit övertygad om att man kan nöja
sig med en mindre överbalansering och
så länge inga alternativa förslag ha framförts
om att skaffa de nödvändiga medlen
på andra vägar, måste jag vidhålla,
att det framlagda förslaget är bäst lämpat
efter ögonblickets svåra läge. Det är
väl ingen som tror, att det är någon
glädje att lägga fram förslag om höjningar
av skatter. När herr Gränebo antydde,
att vårt vidhållande av förslaget
skulle bero på några slags prestigehänsyn
och att herr Franzon, som talade
om att det gått politik i denna fråga,
skulle ha syftat på regeringens ställning,
var detta nog ett missförstånd av det
ovanliga slaget. Vad herr Franzon sade
var uppenbarligen, att ingen kan tro, att
regeringen har lagt fram förslaget om
höjd bilskatt för att vinna popularitet,
vare sig bland bilister eller hos folk i
allmänhet. Däremot kan man möjligen
tänka sig, att de som vilja hålla sig lägre
än regeringen eller yrka avslag ta sådana
hänsyn.

Det var kanske, jag vill inte säga
olyckligt, men i någon mån missvisande,
att de första blänkarna om en höjd
konsumtionsbeskattning fingo den formen,
att det var fråga om skatt på umbärliga
varor. Tv när sedan spörsmålet
om bilskatten kom fram, har det ju varit
ett mycket lättfunnet argument att säga:
»Regeringen anser, att bilismen är um -

bärlig!» Nej, vi ha faktiskt betraktat en
höjning av bensinskatt och vagnskatt såsom
ett godtagbart alternativ till en allmän
omsättningsskatt. Ty det är ju alldeles
klart, såsom här så många gånger
har sagts, att en höjning av bensinpriset
inte kan undgå att slå igenom i taxorna.
Om höjningen slår igenom i taxorna,
slår den också igenom i varupriserna.
Men just därför att alla äro överens
om att den kommer att slå igenom i varupriserna,
så blir man något överraskad
över att höra talet om att skatten
är en belastning på bilismen. När vi genomförde
den allmänna omsättningsskatten,
visste vi alla, att den skulle slå igenom
i varupriserna. Det är klart, att
man skulle kunna kalla det för en belastning
för detaljisterna, att de måste
ta ut högre priser, men det väsentliga
var ju ändå, att konsumenterna skulle
betala. Och på samma sätt är det här.

Men kommer det månne inte att visa
sig, att höjningen av taxorna så avsevärt
minskar efterfrågan på biltransporter,
att biltrafikväsendets utövare på grund
därav skulle få sina inkomster nämnvärt
minskade? Det är klart, att man
kan ha något delade meningar också därom.
Men de utredningar som ha blivit
gjorda synas inte peka i den riktningen,
att någonting sådant skulle behöva bli
följden. Det förefaller som om höjningarna
av priserna på grundval av en höjning
av taxorna skulle hålla sig inom så
måttliga gränser, att det inte nämnvärt
behöver påverka efterfrågan.

Då återstår emellertid, och det skälet
är jag inte alls blind för, att varje höjning
av priserna och varje höjning av
levnadskostnaderna är en av de vikter,
som läggas i vågskålen när folk skall avgöra,
huruvida de skola försöka kräva
ökade inkomster. Om regeringen hade
haft den uppfattningen, att den ökning
av priserna och av levnadskostnaderna,
som kan bli följden av bilskattehöjningen,
skulle ha varit av den storleksordningen,
att man behövde befara sådana
konsekvenser, då hade vi naturligtvis
väjt på samma sätt som vi ha väjt när det
gällt att återinföra omsättningsskatten
eller som vi ha väjt när det gällt att höja
räntorna, vilka i sin tur skulle höja hy -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

rorna. Men här är det frågan om mer
eller mindre, och så länge man kan ha
den uppfattningen, som jag fortfarande
har, att höjningarna i priserna bli så
obetydliga, att de icke behöva föranleda
krav på ökade inkomster, så länge kan
jag inte se annat än att den väg, som här
föreslås för att skaffa en viss del av
de nödvändiga medlen till överbalansering
av budgeten, är bättre än någon
annan, som ännu i detta ögonblick har
anvisats.

Jag är nu tillbaka vid det som jag
vill sluta med. Den som anser, att allt
detta är onödigt hårt, den som anser,
att överbalanseringen av budgeten kan
hållas inom trängre gränser därför att
vårt läge inte är så bekymmersamt, att
vi behöva överbalansera med 400 eller
500 miljoner kronor, kan ha fullgott
skäl att rösta för det lägre förslaget.
Den däremot som på grund av hela sin
inställning anser, att läget är bekymmersamt,
mer bekymmersamt än regeringen
bär varit villig att erkänna, han bör
snarare önska att gå längre än regeringen
har föreslagit.

Att detta inte är ett populärt förslag
vet regeringen bättre än någon annan.
Men regeringen har i nuvarande läge inte
kunnat välja den väg, som har varit lättast
framkomlig. Det var inte möjligt att
göra det under kriget. Då skedde skattehöjningarna
under det vi hade en samregering,
som gemensamt fick ta ansvaret,
och det gjorde det lättare, fastän
ingen kan förneka, att det med all sannolikhet
blev den nuvarande regeringens
parti som i den allmänna opinionen
fick bära det drygaste ansvaret för alla
de skattehöjningar som vidtogos under
kriget.

Nu få vi ensamma föreslå skattehöjningar,
och svårigheterna att få stora
grupper av människor att förstå, att det
är önskvärt att göra dessa obehagliga
ting, underskattar jag inte på något sätt.
Men regeringen har valt sin linje. Vi ha
lagt upp ett program — ett enligt
mångas mening mycket moderat program
— för bekämpande av inflationen.
I detta program ingår såsom ett led en
överbalansering av budgeten av en icke
obetydlig storleksordning. Detta led i

programmet kan inte väsentligen försvagas,
om vi skola kunna nå det mål
som vi ha uppställt. De som här anse,
att man kan yrka avslag, och till och
med de som anse, att man kan nöja sig
med litet mer än en tredjedel av vad regeringen
har föreslagit, kanske för ögonblicket
mena, att de ha valt den bättre
linjen. Jag är dock säker på att det för
landet hade varit bättre, om man hade
följt regeringen, och jag hoppas, att båda
kamrarna skola bifalla regeringens förslag.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet yttrade här,
att jag skulle ha sagt, att regeringen
skulle ha framlagt detta förslag av politiska
motiv. Med anledning därav vill
jag uttala, att jag inte på minsta sätt velat
antyda något sådant, utan jag svarade
på herr Franzons yttrande. Jag
tror inte heller, att finansministern lagt
fram förslaget såsom ett offer på politikens
altare, utan jag tror, att han har
gjort det, jag vill inte säga på tillräckligt
objektiva grunder, utan för att kunna få
det skattebelopp, som han ansåg sig behöva
för budgetens överbalansering. Man
kan mycket vät anse, alt här behövs en
överbalansering på 500 miljoner kronor
och ändå rösta för avslag på det föreliggande
utskottsförslaget. Det behöver
inte vara två motsata saker. Medger man
behovet av överbalansering, är man inte
därmed nödsakad att biträda detta bensinskatteförslag.
Jag ser det inte på det
sättet, utan så, att man här kan komma
fram på andra vägar, och jag anser, att
det hade varit lyckligt, om man hade
gjort det.

Herr Franzons uttalande fattade jag
så, att han menade, att det under utskottsbehandlingen
och i övrigt hade gått
politik i frågan, och då han sade, att
hans parti tog ansvaret för det beslut,
som nu kommer att fattas, beklagade
jag, att det svenska folket på grund av
politiska prestigehänsyn skulle åläggas
denna skatt.

Herr EKMAN: Herr talman! I dag har
det ju i huvudsak varit de missnöjda

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

som yttrat sig bär i kammaren, och även
jag får lov att bekänna mig till de missnöjdas
skara. Men jag är inte missnöjd
på samma sätt som missnöjet i allmänhet
har utvecklats här i debatten. Jag
tillhör dem som anse, att den överbalansering
man talar om i stort sett måste
avse 500 miljoner kronor. Vad jag är
missnöjd med är den avvägning, som utskottet
har kommit till. Jag kan nämligen
inte för min del anse det vara vare
sig rim eller reson i att man helt släpper
fordonsskatten och ökar bensinskatten
med 27 öre i stället för, såsom föreslagits,
20 öre per liter och därmed
låter hela buss- och lastbilstrafiken delta
i överbalanseringen i större utsträckning
än vad regeringen hade tänkt sig. Enligt
min åsikt sträckte sig nog regeringsförslaget
i det avseendet fullt ut
så långt som man rimligen kunde räkna
med att få godkänt i kamrarna.

Jag finner den kungl. propositionen
vara bättre ur dessa synpunkter än vad
utskottets förslag är. Men jag skulle ännu
hellre ha sett, att man i utskottet hade
sökt sig fram på vägen med en modifierad
fordonsskatt och med bibehållande
av Kungl. Maj:ts förslag i fråga om bensinskatten.
Vid utskottsbehandlingen visades
det emellertid inte något intreses
för den saken. Jag är därför något överraskad
av vad som skrivits i ett par av
reservationerna och av vad som sagts
här vid kammarens sammanträde om
vilja till och förståelse för att bidra till
en överbalansering, ehuru inte fullt så
långt som regeringen har tänkt sig. De
bud som ha antytts, när utskottet har behandlat
saken, ha icke kunnat medföra
någon överenskommelse i utskottet. Skulle
vad som sagts här i dag vara allvarligt
menat och inte bara avsett för galleriet,
kanske en återremiss skulle ha varit
på sin plats. Jag vågar emellertid
inte dra så stora växlar på vad som har
yttrats här under debatten, och jag tror
inte, att en återremiss skulle kunna medföra
någon sammanjämkning. Men om
någon sådan varit möjlig skulle man
säkerligen — det förstår jag nu på finansministerns
uttalanden — ha kunnat,
utan att regeringen hade gjort uppror
emot det, nöja sig med att ta ut 30

—35 miljoner kronor mindre av motorismen,
och det tycker jag skulle ha
varit av värde för dem som på detta sätt
skattläggas.

Den negativa ståndpunkt, som de s. k.
oppositionspartierna ha intagit, har
emellertid omöjliggjort detta, och då får
väl jag, ehuru missnöjd, finna mig i att
i en sista omgång rösta för utskottets
förslag, ehuru jag anser det vara alldeles
för grovt tillyxat.

Herr ANNÉR: Herr talman! Jag skall
inte deltaga i den allmänna debatten, tv
vid det här laget äro markerna så pass
avbetade i fråga om argumentation, att
det är ganska svårt att finna något litet
grönt strå att nära sig själv och andra
med. Jag ber bara att i allra största
korthet få säga ytterligare några ord om
Norrlands ökade börda i detta sammanhang.
Jag gör naturligtvis inte anspråk
på att tala å alla norrländska riksdagsmäns
vägnar. Det finns ju de som äro
till freds eller som i likhet med min
ärade bänkkamrat njuta martyriets vånda
och vällust, då de nu gå att rösta för
utskottsförslaget.

Jag vill i anslutning till vad herr Bergh
yttrade nyss understryka, att Norrlands
utpräglat ogynnsamma ställning karakteriseras
av att vi ha ett så glest järnvägsnät
och sålunda äro beroende av
landsvägstransporterna. Det är därvid
inte bara personbiltrafiken jag tänker på,
utan fastmera och i accentuerad grad
lastbils- och busstrafiken. Jag menar således,
att nyttotrafiken intar ett framträdande
rum i den norrländska samfärdseln
och att dess intressen därför
trädas för nära, om utskottets förslag
går igenom. Jag vill erinra om att bensinen
redan nu på grund av de dryga
transportkostnaderna i Norrland är dyrare
där än i övriga delar av landet. Jag
vågar också påstå, att de lyxbilar, som
höra hemma i Norrland, äro ytterst få.
Jag tror, att man närmast kan karakterisera
den typiska gruppen av de bilar,
som trafikera Norrlands vägar, med det
utmärkta amerikanska uttrycket »the
farmer’s Ford».

Jag skall be att få nämna ett par små
siffror som belysa relationen mellan an -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

tal vägkilometer och antal järnvägskilometer
i de fyra nordligaste länen. De bestyrka
vad jag tidigare yttrade angående
landsvägstransporternas dominerande
ställning. Antalet vägkilometer i Västernorrlands
län är 5 000 och antalet järnvägskilometer
750. I Jämtlands län finns
det 4 600 vägkilometer och 770 järnvägskilometer,
i Västerbottens län 8100 vägkilometer
och 1 100 järnvägskilometer
och i Norrbottens län 7 200 vägkilometer
och 1 700 järnvägskilometer.

För dem som tycka att det är långt
mellan Gärdet och Midsommarkransen,
skall jag nämna några siffror, som äro
ägnade att bestyrka den gamla satsen,
att allting är relativt. Jag skall be att
få uppläsa — det tar inte lång tid —
några uppgifter på våglängder i Norrland.
Det är fråga om vägsträckan från
järnvägsstation till den punkt, som kommer
att nämnas. Jag tar inte med vägstriickor,
som icke uppgå till över fem
mil, och jag rör mig med avrundade tal,
ty vi ta det inte så noga med en eller
annan kilometer. Vi ha ju gott om dem.

Vägsträckan mellan Åsarna och Ljungdalen
är 11 mil, mellan Sveg och Lofsdalen
9 mil, Hede—Fjällnäs 9 mil, Järpen—Kallsedet
7 mil, Strömsund—Frostviken
14 mil, Munkflohögen—Valsjön 9
mil, Hoting—Harrsjöhöjden 6 mil, Dorotea—Borgafjäll
12 mil, Vilhelmina—
Åsele 6 mil, Vilhelmina—Saxnäs 9 mil,
Åsele—Lycksele 9 mil, Stensele—Tärna
13 mil, Stensele—Umbukta 22 mil, Storuman—Dikanäs
10 mil, Arvidsjaur—Arjeplog
9 mil, Bastuträsk—Malåträsk 9
mil, Morjiirv—Lansjärv 9 mil, övertorneå—Tärendö
10 mil, Kiruna—Vittangi
8 mil, Gällivare—Pajala 15 mil, övertorneå—Pajala
11 mil, och från Pajala till
Karesuando är det sedan en liten obetydlighet
av mellan 18 och 20 mil.

Jag kan försäkra herr talmannen, att
den, som ger sig ut på dylika färdevägar,
har mycket god tid att tänka utförligt
både på regeringen, finansministern
och bensinpriset.

.lag vill i detta sammanhang icke trötta
kammaren med att citera, vad Kooperativa
förbundet har sagt, jag vil!
bara hänvisa till dess yttrande och de
däri anförda exemplen, som äro bely -

sande för vad jag här har tillåtit mig
uttala.

Kanske får jag säga ett par ord av
mera allmän karaktär i sammanhanget.
Jag ämnar inte hålla någon nationalekonomisk
föreläsning om vad Norrland
betyder för det svenska folkhushållet.
Jag behöver bara nämna de tre orden
järn, trä och kilowatt, för att kammarens
ärade ledamöter skola förstå vad
jag menar. För att få fram dessa ting,
som ju för vårt land särskilt i närvarande
tid äro av så stor betydelse, är det
nödvändigt att det finns folk där uppe,
det är nödvändigt att malmen kommer i
dagen, det är nödvändigt att kraftstationerna
byggas och skötas, det är nödvändigt
att trävaruhanteringen drives. Ty
det är nämligen det egendomliga, att
träden inte fälla sig själva, de rulla inte
av sig själva ned till flottlederna, de
flotta icke sig själva, och de förädlas icke
av sig själva vid kusten. Det är sålunda
nödvändigt att det finns folk, och det
folket måste vara bosatt på arbetsplatsen
eller inom arbetsområdet. Och det
är önskligt, att folket beredes så drägliga
och goda villkor som möjligt.

Nu säger kanske någon, att snön är
en alldeles förtjusande sak; det är viddernas
vithet gentemot gatornas gråhet
man tänker på, och i turistpropagandan
äro vi ju för all del tämligen ivriga att
utveckla denna nyttiga och inbringande
synpunkt. Men om man sex—sju månader
av året måste pulsa omkring i snö
eller snösörja, blir detta emellertid en
smula enformigt, när man hållit på med
det i t. ex. 20—30 år. Och om någon
säger, att kylan är någonting friskt och
utomordentligt, så är det också riktigt,
men har man som jag varit med om att
åka fyra mil i släde i 39 graders köld,
finner man att också den medaljen har
sin avigsida.

Jag menar, att den befolkning, som
utför eu för landet så nyttig och god
gärning, bör man hjälpa. Man bör hjälpa
folket där uppe att bära de stora (ideviddernas,
det stränga klimatets och de
många milens börda. Jag ställer naturligtvis
inga krav, men det vore uppmuntrande
om de riksdagsledamöter, som
härstamma från och representera det

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

övriga Sverige, skulle vilja beakta de
norrländska synpunkter, som titt och
tätt framföras i kamrarnas debatter.

Det vore logiskt att som avslutning på
detta inlägg yrka på en differentiering
av bensinpriset, men det låter sig ju inte
göra. Jag vill bara påpeka, att därest
jag skulle ha bevekt något hjärta här i
kammaren till att beakta norrländska
önskemål, så finns det en praktisk möjlighet
att ge denna känsla uttryck, då
den motion om reducering av fraktkostnaderna
på järnväg till Norrland och
inom Norrland, som är väckt, längre
fram under riksdagen kommer på kammarens
bord.

Mitt anförande här har sålunda karaktären
av en liten följetong. Detta är den
första delen. Jag hoppas, att när den
andra delen kommer, skall det finnas
folk, som vill att den delen måtte få a
happy end, därigenom att de norrländska
synpunkterna beaktas vid det tillfället.

•Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till herr Petréns och herr Sandbergs
reservation, och jag vill samtidigt säga,
att om den reservationen under voteringen
om kontraproposition blir utslagen,
kommer jag att utan några större
själskval rösta för avslag.

Herr JOHANSSON, HENRY: Herr talman!
Jag skall be att först få uttala min
tillfredsställelse med det resultat, vartill
utskottet har kommit, vilket ju innebär,
att man har gett sin anslutning
till den motion, som jag tillsammans
med andra kammarkamrater har överbringat
i anslutning till det förevarande
ärendet.

Jag vill dessutom säga, att jag inte
tror att det är någon, vare sig i regeringen
eller i riksdagens kamrar, som
med någon översvallande glädje går att
besluta i fråga om det skatteförslag, som
nu ligger på kammarens bord. över huvud
taget är allt vad indirekta skatter
heter ett oting, och för mig har det varit
lika obehagligt att ta ställning till
de skatter, som nu under en följd av
plenidagar ha behandlats, som att göra
det till den i dag. Kunde vi helt avlysa
allt vad indirekta skatter heter, skulle

inte jag yrka på sådana bara för yrkandets
egen skull. Det är således inte
därför att jag är anhängare av denna
form av beskattning, som jag tar till
orda i dag eller har skrivit under den
nyss nämnda motionen. Men i förevarande
ekonomiska situation finns det,
så vitt jag förstår, inte något annat val
än att söka åstadkomma en överbalansering
av budgeten med extra-skatter av
det slag, som nu föreslås i proposition
nr 5.

Det har berättats för mig, att man
både inom utskottet och även på andra
håll med ljus och lykta har sökt efter
objekt för beskattning utan att ha lyckats
finna något nämnvärt utöver vad
vi ha fått på kammarens bord. Det
framgick ju också med all önskvärd
tydlighet av den långa lista, som finansministern
nyss läste för oss under
sitt anförande. Det är så vitt jag
förstår på det sättet, att man inte ens
från oppositionens sida har lyckats att
få fram andra förslag än de föreliggande.
Om man nu går emot också dessa,
är väl saken den, att det är bekvämt
att i den nuvarande situationen
skjuta ifrån sig frågan bara genom att
säga, att det inte tillkommer oppositionen
att leta upp beskattningsobjekt.

Det är naturligtvis alldeles riktigt,
att den extra skatt på bensin, varom här
är fråga, kommer att fördyra transporterna
och åkningen. Men det är ju en
av anledningarna till skattens tillkomst.
Både regeringen och utskottet säga ärligt
ifrån, att skatten dels är till för att
suga upp penningöverskott, dels dessutom
är behövlig för att om möjligt
minska åtgången av importvaran bensin.
Det är ingen realisationsvara, så
vitt jag begriper, som just nu bjuds ut
till underpris, även om den finns att
köpa.

Jag menar inte, att vi skola avstå
från att köpa vad vårt land behöver och
har ekonomisk möjlighet till, men det
finns andra, lika angelägna varor att
importera. Vi komma inte att sakna
transport- och förflyttningsmöjligheter,
även om en viss inskränkning kommer
till stånd i fråga om biltransporter. Undantag
finnas naturligtvis, som nu så

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

många på norrlandsbänkarna ha vittnat
om. Det är klart att varje fördyring och
inskränkning i bilismen innebär avsevärda
svårigheter för Norrlands del.
Norrland är vårt problem, och det är
ju desto ledsammare soin Norrland är
en så värdefull del av landet. Jag tror
dock, att det skall finnas möjlighet för
norrlandsbänkarna och för riksdagen
att åstadkomma en rimlig kompensation
för Norrlands trafikväsen i det här fallet.

Med det undantag, som jag nämnde,
måste jag därefter säga, att frågan om
import av bensin får bedömas så rättvist
som det är möjligt. Det rör sig, säger
man i dag, om 25—30 miljoner kronor.
Tidigare under debatten i tidningarna
och på andra håll har det rört sig
om 20—25 miljoner; summan har dock
ökats i dag, efter vad jag har hört, till
30 miljoner i främmande valutor. Det
är en liten summa, det skall jag också
medge, om man jämför den med vad
vi för övrigt importera. Jag tror dock
att man kan säga, att även den delen
är värd en uppoffring till förmån för
annan och viktigare import. Det sparas
ju som bekant på alla fronter, bensinen
är inte umbärlig, men nog kan den sättas
bland de varor, som vi ha anledning
att kvotera en smula till förmån
t. ex. för brännolja till industrien och
för uppvärmningsändamål. Skulle det
röstas om brännolja och bensin i detta
land just nu, tror jag, att flertalet sannolikt
skulle anse, att det är viktigare
med brännolja för industrien och till
varmvatten än med bensin till bilkörning.

1 denna kammare finns det säkerligen
många som hysa den meningen, att den
verkliga regulatorn för att få tillgången
att svara mot efterfrågan är att låta priserna
gå upp, så att därigenom en minskad
efterfrågan inträder och en balans
erhålles. Hur de som ha den meningen
kunna resa motstånd mot en fördyring
av drivmedlen, är litet obegripligt. I
och med att man underkänner priset
som regulator, underkänner man principen
över huvud taget. Reellt är det
naturligtvis ingen skillnad mellan en
fri prisuppskruvning och ett beslut om

skatter, som skruva upp priserna. Verkan
måste bli densamma. Däremot är
det naturligtvis en mycket stor skillnad
i verkningarna för olika varor och
tjänster. För min del kan jag inte tillåta,
att vilka varor som helst stiga i pris
hur mycket som helst. Om vi göra som
man för närvarande gör ute i Europa,
släppa ransoneringar och priser fria,
blir säkert utvecklingen sådan, att dessa
varor skulle räcka till — för den
som har råd att köpa!

I de med anledning av propositionen
väckta motionerna anföras massor av
exempel på hur fördyrande bensin
kommer att verka, och i ett stort antal
skrivelser till utskottet ha massor av
exempel anförts på hur stor fördyringen
kommer att bli. Naturligtvis äro dessa
skrivelser mer eller mindre färgade
av den inställning författarna ha till
frågan om fördyring av deras näring
och därmed sammanhängande intressen.
Landets bilfolk är väl organiserat,
och det var ingenting annat att vänta
än att det skulle låta höra av sig i detta
sammanhang. Som regel har man dock
uraktlåtit att anföra, hur stora nyttigheter
som utföras samtidigt med kostnaderna.
Priskontrollnämnden har alldeles
riktigt i sitt yttrande, som återfinnes
i utskottets betänkande, funnit
detsamma och betecknar en hel del av
de lämnade kostnadsuppgifterna som
synnerligen extrema. Det är nog det
minsta man kan säga om en del av dem.
Jag skulle kunna anföra exempel på sådana
extrema kostnadsuppgifter, men
jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
för den saken. Jag har annars
tillgång till rätt betydande siffermaterial,
som bevisar, att i fall, som inte äro
extrema, har den fördyring av bensinen,
som det nu är fråga om, inte på långt
när så stora verkningar som man på sina
håll vill göra gällande.

Det roar mig dock, herr talman, att
anföra ett litet exempel från den debatt,
som har förts i detta ämne i dag.
Under den sade herr Elon Andersson,
att för en bil, som normalt kör upp
3 000 liter bensin — och man torde
kunna skriva under, att det finns åtskilliga,
som det göra — blir fördyring -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

en även efter hans förslag rätt väsentlig,
nämligen 300 kr. per år. Men herr
Elon Andersson uraktlät i det sammanhanget
att fästa något avseende vid vilken
nyttighet man med dessa 3 000 liter
bensin, som enligt hans förslag skulle
komma att fördyras 300 kronor, är
mäktig att prestera. Med 3 000 liter bensin
kan man med en medelstor bil köra
2 000 mil. Slår man ut den av folkpartiet
föreslagna tioöresförhöjningen på
detta antal mil, finner man vid en enkel
räkneoperation, att bilkostnaden ökas
med 15 öre per mil. Jag tar detta exempel
för att bli i tillfälle att fråga, hur
det skall vara möjligt för myndigheterna,
i detta fall priskontrollnämnden, att
medge någon förhöjning av de taxor,
som nu gälla, om prishöjningen inskränker
sig till 10 öre. Det är tydligt, att
här kvarstår för bilisten endast den
möjligheten att det inte blir allmänheten,
som får betala, utan bilisten själv.

Jag skall till slut bara be att få göra
en enda kort reflexion. Alla minnas vi
kostnaderna och besvären under gengastiden.
När vapenstilleståndet äntligen
kom och transportvägarna på haven
blevo farbara, dröjde det inte länge
förrän ropen efter bensinimport blevo
mycket energiska. Man hade fått nog av
den sotiga och dyra gengasen och frågade,
som vi minnas, faktiskt inte efter
priset på det flytande bränslet, som
man då åstundade. Priset blev också
högt på grund av de genom de kvarstående
riskerna dyra frakterna och försäkringarna.
Men det var ingen, som
klagade, och ingen nämnde något om
att det då höga bensinpriset skulle medföra
risker för näringarna. En krona litern
vill jag minnas, att man ansåg att
bensinen utan vidare då var värd.
Ingen skulle ha prutat på ett sådant pris
just vid den tiden, då gengasen hade
slitit ut både människorna och fordonen
under en lång följd av år. Nu är ett pris
på C6 eller 67 öre rent ruinerande för
allt och för alla.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 73 och 74.

Herr EWERLöF erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Med hänsyn
till omfattningen av det med Kungl.
Maj :ts proposition nr 50, med förslag till
lag om försäkringsrörelse, m. m., avsedda
ärendet tillåter jag mig anhålla, att
kammaren måtte medgiva utsträckning
av tiden för avgivande av motioner i anledning
av sagda proposition till det
sammanträde, som infaller näst efter
tjugu dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. fångvårdsanstalten i
Växjö såsom tvångsarbets- och alkoholistanstalt
för kvinnor.

Ordet lämnades på begäran till herr
SCHLYTER, som anförde: Herr talman!
För att kunna besvara en kungl. remiss
till strafflagberedningen angående fångvårdens
anstaltsorganisation besökte jag
i går fångvårdsanstalten i Växjö, det tidigare
s. k. centralfängelset och kronohäktet
därstädes, i vilket numera på
grund av nedgången av antalet kvinnliga
intagna även förvaras ett avsevärt
antal manliga straffångar, en för resten
unik situation i ett svenskt landsortsfängelse.
Jag visste förut, att under kristiden,
sedan tvångsarbetsanstalten för
kvinnor i Landskrona måst nedläggas,
till tvångsarbete enligt lösdrivarlagen
dömda kvinnor av brist på anstaltsutrymme
måst intagas på straffängelset i
Karlstad. Men jag hade trott, att när
mera normala tider återinträdde, detta
provisorium skulle upphöra. Det var därför
med stor glädje jag vid ett tillfälle
förra året konstaterade, att det icke på
någon anstalt i Sverige fanns någon till
tvångsarbete dömd kvinna. Jag drog därav
den för mig mycket tillfredsställande
slutsatsen, att lösdrivarlagen kommit i
sådant vanrykte, att polismyndigheterna
skämdes för att tillämpa den åtminstone
på kvinnor.

Så mycket smärtsammare var min upptäckt
i går, att nytt liv tycks ha blåsts i

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

den nedruttnande lagen. På fångvårdsanstalten
i Växjö sutto nämligen bland
alla de här intagna kvinnor, som dömts
till fängelse eller straffarbete, förvaring,
ungdomsfängelse eller straffrihet —
straffriförklarade kunna nämligen här i
landet få sitta i fängelse på obestämd tid
— jämväl sex kvinnor dömda till tvångsarbete
enligt lösdrivarlagen och två, som
enligt alkoholistlagen dömts att intagas
på alkoholistanstalt.

På ett sätt är det ju mycket hedrande
för svensk fångvård, att dess vårdanstalter,
som för inte länge sedan officiellt
kallades fängelser, ibland straffängelser,
anses skickade att mottaga socialvårdens
klientel.

För min del tror jag inte heller, att
dessa till tvångsarbete eller alkoholistvård
dömda kvinnor någonstädes skulle
kunna få humanare vård än under den
utmärkta ledningen för fångvårdsanstalten
i Växjö.

Men varför finner man det ändå på
något sätt anstötligt, att s. k. lösdrivare
skola intagas på samma anstalt som till
straff dömda? Att flickorna själva känna
det så, kan man ju förstå. Själv är jag
mest indignerad över att lösdrivarlagen
fortfarande tillämpas på dessa offer för
männens driftsliv.

Alkoholistvården är under utredning,
och jag tvivlar inte ett ögonblick på att
herr Bergquists kommitté snart kommer
att föreslå nedläggning av den s. k.
alkoholistanstalten i Växjö. Men varför
skall det behövas en kungl. kommitté
för att förhindra något principiellt så
olämpligt som att alkoholister för vård
insättas i ett fängelse?

Herr talman! Jag anhåller om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kungl. inrikesdepartementet
få framställa denna interpellation:

Är det inte möjligt att omedelbart finna
någon vårdplats inom den öppna socialvården,
som kunde ersätta den slutna
fångvårdsanstalten i Växjö såsom tvångsarbetsanstalt
och alkoholistanstalt för
det ringa antal kvinnor, som här kan
ifrågakomma?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.55 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Onsdagen den 25 februari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. tilläggsskatt å bensin m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 8
punkten A.

Herr DOMÖ: Herr talman! För en
gångs skull är det ju att notera ett ganska
intressant motsatsförhållande mellan
regeringen och dess parti. Det tjänar
kanske inte så mycket till att tala om
en sådan sak just nu, eftersom knappast
någon medlem av vare sig regeringen eller
partiet är närvarande här i kammaren,
men jag tillåter mig i alla fall att
fästa uppmärksamheten på att herr finansministern
här uttryckte den förhoppningen,
att båda kamrarna skulle
bifalla Kungl. Maj:ts förslag, och att det
sedan inte ens har framställts något yrkande
om bifall till regeringens förslag,
men väl till utskottsförslaget, där ju regeringspartiet
går på helt andra linjer
än regeringen i sin proposition. Denna
lilla otydlighet kommer väl så småningom
att klarna, men jag kan, herr talman,
inte undgå att notera den.

Jag kan inte, som en företrädare här
i talarstolen, tacka för utskottsförslaget.
Jag tycker inte alls, att det är någonting
att tacka för eller ansluta sig till,
utan jag kommer i stället att gå ganska
kritiskt fram mot det.

Till att börja med vill jag konstatera,
att det av den förda debatten om nya
pålagor på motortrafiken förefaller som
om anhängarna av höjd bilbeskattning
ha övergivit sina egna utgångspunkter.
Man diskuterar som om det gällde att
bedöma hur mycket av en ofrånkomlig
skattebörda, som utan alltför förödande

effekt skulle kunna läggas på bensin,
drivmedel och motorfordon.

Detta är enligt min mening — herr
talman — icke problemet. Vad riksdagen
har att taga ställning till är huruvida
en mycket hård nybeskattning på en
viktig del av vår transportapparat, som
regering och utskottsmajoritet föreslagit,
eller en något mindre hård, som från
andra håll förts fram, medverkar till
att återställa samhällsekonomisk balans.
Det är alltså icke främst ett skatteproproblem
vi diskutera, utan en samhällsekonomisk
fråga.

Det är —- ur debatt-taktiska synpunkter
—- förståeligt att regeringen vill vrida
bensinskattefrågan till en fråga om
den samhällsekonomiska betydelsen av
en budgetöverbalansering över huvud
taget. Emellertid har regeringen genom
sin metod att framlägga denna fråga
praktiskt taget omöjliggjort ett meningsutbyte
i principfrågan. Regeringen har
förberett och lagt fram sitt program
som om det gällde en serie fristående
skattefrågor — i dag bensin, i går tobak
och sprit, i morgon varuskatter.
Den har avvisat tanken på samlad behandling
av såväl sitt ännu obefintliga
program för inflationens bekämpande
som den detalj i detta, som en ansträngning
att överbalansera budgeten skulle
vara. Varken regeringen eller någon av
dess anhängare har visat upp varför just
en överbalansering med det belopp finansministern
planerat är rimlig, riktig
och ur samhällsekonomisk synpunkt
önskvärd. Över huvud taget har frågan
om överbalanseringens omfattning icke
diskuterats i sitt samhällsekonomiska
sammanhang. Dock måste väl den kvantitativa
sidan av problemet vara den
icke minst viktiga. Vad som anförts om
önskvärdheten att täcka kapitalbudgetens
utgifter på detta sätt måste vara en
synpunkt vid sidan av. överbalanseringens
storlek bör icke främst sättas i re -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

lation till statsfinansiella omständigheter
utan till problemet om bristande balans
mellan köpbenägna inkomster i
samhället och tillgångar på varor i detsamma.
Det är denna bakgrund, som
gör regeringens vägran att samordna
sitt handlande så betänklig. Det är också
den som borde tvinga fram ett vidare
perspektiv på förslagen om skärpningar
i den indirekta beskattningen. Jag måste
tillstå att jag icke kan tillmäta denna
framstöt någon större betydelse, så länge
icke regeringen deklarerat sina allmänna
penningpolitiska mål och sina aktuella
medel. Så länge riksbanken fortsätter
att genom köp av statsobligationer
förse marknaden med köpkraft i väldig
omfattning, kan det icke spela avgörande
roll om man genom höjda indirekta
skatter plockar in några hundratal
miljoner. Det förefaller mig faktiskt
vara en rimlig fordran på samordning
att begära, att regeringen omprövar
riktlinjerna för centralbankspolitiken.
Att söka komma ifrån denna nödvändighet
genom att hänvisa till riksbankens
fristående ställning synes mig innebära
en överskattning av riksdagens närsynthet.
Det lär icke finnas någon i denna
kammare, som icke känner de intima
förbindelser som existera mellan bankofullmäktiges
majoritet och kanslihuset.

Att förenkla diskussionen till ett meningsutbyte
om en överbalanserings fördelar
är att förenkla den nästan till meningslöshet.
Av avgörande betydelse är
icke endast överbalanseringens omfattning,
utan även det sätt på vilket den
åstadkommes och det sätt på vilket de
genom överbalanseringen till statens förfogande
ställda medlen användas.

Man kan kort och gott ställa problemet
så: Är åtgärden att öka bensinskatten
med 27 öre eller 10 öre eller något
annat belopp, som eventuellt kan komma
att föreslås, en åtgärd som motverkar
inflationen? Att den icke i ett slag
återställer den förlorade samhällsekonomiska
balansen, torde väl alla vara (iverens
om, även om vissa uttalanden i den
socialdemokratiska propagandan innebära
en ganska betydande övervärdering
av skatteförslagen och då speciellt
motorskatteframstöten. Dessa överdrivna

uttryck för en egendomlig optimism får
man väl mera taga som ett utslag av
den nyvaknande socialdemokratiska heroismen
än som allvarligt menade synpunkter
på samhällsekonomien.

Bevillningsutskottet har gjort ganska
beaktansvärda försök att skaffa fram ett
surrogat för den utredning om bensinskattehöjningens
samhällsekonomiska
konsekvenser, som naturligtvis borde ha
förelegat, då propositionen avläts. Trots
detta kvarstår det bestämda intrycket,
att frågan om den föreslagna skattehöjningens
inverkan på samhällsekonomien
icke är ordentligt undersökt. Av
denna anledning nödgas man hålla sig
till allmänna omdömen och isolerade
iakttagelser. Dessa visa otvetydigt hän
mot det förhållandet, att höjningarna i
pålagorna på motortrafiken komma att
få allvarliga konsekvenser för hela samhällsekonomien.
Delvis äro dessa av
samma art som de, vilka alltid följa
med en hård punktbeskattning, delvis
speciellt betingade av motortrafikens
egenart. En beskattning på produktionen
måste ju, om den skall ha någon
mening ur inflationsbekämpande synpunkt,
övervältras på konsumenterna.
Detta reser i sin tur svåra avvägningsproblem,
vilka sannerligen icke äro avklarade
i en hast. Avvägningarna skola
väl göras närmast av priskontrollnämnden,
och jag kan icke säga att denna instans
— framför allt inte under sin nuvarande
ledning — inger mig obetingat
förtroende. Klagomålen förefalla mig
vara både för många och för starkt
grundade härför. Jag erinrar om priskontrollnämndens
metod att behandla
frågan om den höjda maltskattens genomslagsförmåga.
Misstaget den gången
tillrättades ju genom regeringens ingripande.
Men förtroendet återställdes
knappast därigenom.

En punktbeskattning ger alltid till resultat
ojämn belastning för konsumenterna.
Siirskilt gäller detta motorskatterna,
där dels vissa varuslag på grund
av sina relativt höga transportkostnader
komma ut i riskzonen, dels vissa grupper
av konsumenter bli förhållandevis
orimligt beskattade. De varuslag som iiro
särskilt utsatta måste betraktas såsom ur

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

allmän synpunkt synnerligen betydelsefulla.
Dit höra livsmedel såsom mjölk,
byggnadsmaterial och mycket annat av
central betydelse i samhällslivet. De
grupper som råka särskilt illa ut äro de
avlägset boende och de som äro nödsakade
att använda bussresor för att
komma till och från sitt arbete. Båda
dessa omständigheter tala direkt mot en
höjning av bensinskatten och äro ur själva
den huvudsynpunkt, med vilken man
motiverat höjningarna, oantagbara. Jag
kommer därför till slutsatsen att bevillningsutskottets
förslag eller modifierade
förslag av samma art icke böra godtagas
av riksdagen.

Tillåt mig, herr talman, tillägga att
min bedömning bygger på en uppfattning
om de föreslagna skatternas diskutabla
karaktär ur inflationsbekämpande
synpunkt. Jag understryker att det denna
gång icke gäller att skaffa inkomster åt
staten, att det med andra ord icke gäller
att finna täckning för utgifter om vilkas
nödvändighet vi äro överens. Det är alltså
icke fråga om ett statsfinansiellt problem,
utan om en åtgärd mot inflationen.

Finansminister Wigforss nämnde, att
man alltid kan diskutera storleken av
överbalanseringen, men att det var egendomligt
att man ansåg regeringen gå för
långt samtidigt som man hade påyrkat
kraftiga åtgärder mot inflationen. Jag
skulle vilja säga till finansministern, om
han vore här, att jag inte alls anser att
han har gått för långt i åtgärder mot
inflationen, utan snarare tvärtom. Men
jag kan icke gilla hans försök att klara
problemet med hjälp av dessa nya skatter.
Jag anser, att detta inte är det
riktiga sättet. Jag kan mycket väl diskutera
indirekta skatter av olika slag, under
förutsättning att de ingå som led i en
sammanhängande och genomtänkt anordning
för att komma till rätta med
problemen. Men finansministern försöker
klara sig ur svårigheterna genom att
på en slump göra en överbalansering
utan att söka klarlägga vilket belopp som
i själva verket erfordras och hur det
lämpligen bör uttagas. Bättre något än
intet, kan man säga, men när allting
flyter i så hög grad som fallet är på

många områden inom penningpolitiken,
medför det ofta mera besvär än nytta
om man griper sig an med en isolerad
sak.

Herr Wigforss framhöll, att en hel del
av våra bilister ha råd att betala extra.
Ja, det är riktigt, men det är ju praktiskt
sett omöjligt att skilja ut dem från
de övriga. Detta argument har alltså
egentligen inte något värde i det sammanhang,
där finansministern ville använda
det.

Finansministern sade vidare att pengar,
som nu tagas in, skola reserveras för
ändamål som höra samman med bilismen.
Men om man tar medel ur en skattekiilla
till kapitalbudgeten och sedan ett
kommande år måste täcka just det hålet,
så har man ju i och med detsamma skapat
nya skatteproblem för framtiden.
Detta har man tydligen inte tänkt så
mycket på.

Finansministern sade också, att konsekvenserna
för priserna inte äro så farliga
och att det blir ganska små krav
på ökade löner. Vi ha så många gånger
hört finansministern bagatellisera dessa
saker, att vi inte kunna tillmäta hans
uttalanden därom särskilt stort värde.
Och vad vet man om konsekvenserna av
dessa skatter för varuproduktionen och
därmed priserna? Det är ju på den punkten
som utredningen är i särskilt hög
grad bristfällig.

De överväganden vi inom högern gjort
ha övertygat oss om att regeringens och
bevillningsutskottets linje är ur antiinflationistisk
synpunkt ohållbar. Man kan
därför icke anse att vi skulle ha någon
skyldighet att åstadkomma ett så kallat
alternativ i den meningen, att vi skulle
vara bundna vid nödvändigheten att på
annat vis skaffa fram de miljoner, som
försvinna genom avslag på bevillningsutskottets
förslag till skattehöjningar.
Frågan om medel mot den samhällsekonomiska
snedvridningen är betydligt
större än så och har helt andra perspektiv.
Lägger regeringen eller någon annan
fram ett förslag till samordnat handlande
i denna avgörande fråga, skola vi
icke underlåta att prestera synpunkter
och förslag. Men vi vägra bestämt att
tillhandahålla detaljlösningar och detalj -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

förslag i varje tvångssituation, som regeringen
framkallar genom sin, låt mig
säga det, egendomliga ekonomiska politik.
Det är i mångt och mycket omöjligt
att framlägga några förslag i anslutning
till i och för sig orimliga åtgöranden.
När det gäller den ekonomiska politiken
ha vi följt vissa bestämda principiella
riktlinjer, och regeringen har följt helt
andra linjer. När så regeringen i en detaljfråga
plötsligt säger: »Detta är vad vi
vilja — vad vilja ni?», så måste vi svara:
»Nej, vi ha velat följa helt andra
linjer i den ekonomiska politiken. Vi
kunna inte vara skyldiga att framlägga
förslag för att råda bot just på de svårigheter,
som ni nu ha kommit i.»

Jag vet inte om det var den hotande
närheten av dagens bensindebatt, som
förmådde statsministern att i söndags i
en ton, som, tillåt mig säga det, tyvärr
allt mer börjar dominera hans politiska
framträdanden, taga upp till offentlig
debatt sitt erbjudande till oss i oppositionen
om parlamentarisk medverkan
vid bensinransoneringens utformande.
Att det var tanken på helt andra och betydligt
mera bastanta syften, som lockat
statsministerns huvudorgan att på löpsedeln
reklamera hans något ålderstigna
sensation i decimeterhöga bokstäver, torde
vara givet. Regeringsorganets formulering,
att bensinfrågan skrämde Domö
och Ohlin, får man väl taga som ytterligare
ett av uttrycken för det nyvaknande
sinne för komik, som numera
kryddar även statsminister Erlanders
partipolitiska framträdande. Till mina
synpunkter på statsministerns framträdande
i denna fråga vill jag bara lägga
konstaterandet, att vad som numera förekommer
på partiledarkonferenserna
tydligen om några veckor uppenbarar
sig på Morgon-Tidningens löpsedlar. Detta
bör kanske noteras av oss — för bedömande
av framtida förslag i dessa förtroliga
konferenser.

I själva den sakfråga statsministern på
detta vis sökt partipolitiskt utnyttja har
jag icke mycket att tillägga. Det är kanske
inte heller sakfrågan som i främsta
rummet intresserat regeringen. Denna
har känt ett behov av att modernisera
myten om oppositionens omedgörlighet,

och så har man i brist på bättre plockat
fram erbjudandet om parlamentarisk beredning
av frågan om bensinens fördelning
och ransonering i skvättar. Jag understryker:
I brist på bättre, ty så höga
tankar om statsministern hade jag, att
jag tilltrodde honom förmågan att ladda
med något bättre krut i sina agitationssmällare.

Redan för ganska länge sedan borde
regeringen ha förstått, att en bensinransonering
skulle bli nödvändig. Att
den icke räknade med risken vid den
tid, då den såg som sin uppgift att främja
importen och i vissa avseenden hejda
exporten är förklarligt — den tiden ligger
för övrigt icke så särskilt långt tillbaka
— men då man började skymta
botten på valutareserverna, började man
väl också se bensinransoneringens skugga.
Låter man ett tillstånd växa fram, får
man också räkna med dess konsekvenser.

Av delvis respektabla skäl tvekade regeringen
i det längsta. Till slut ansåg
den tydligen prövningens stund vara inne,
och det var då man kastade fram
förslaget att oppositionen skulle vara
med och ordna med en ransonering, som
regeringen redan syntes ha beslutat sig
för.

Att vi, sedan statsministern lämnat sitt
erbjudande, först ställde frågan om möjligheten
att öka importen är naturligt.
Vi kunna nämligen icke inse, att det på
något vis är vår skyldighet att utan vidare
acceptera ett läge, som regeringen
konstaterat. Någon beställningsateljé åt
regeringen kan ju oppositionen inte
vara.

Att vi avvisade statsministerns erbjudande,
sedan vi bland annat fått klarlagt
att det större sammanhanget icke
till hörde dem, där regeringen ville ha
medverkan, förefaller oss självklart. Att
en vägran av denna art förefaller statsministern
vara ett nästan komiskt uttryck
för vår rädsla att dela ansvar med
regeringen antyder ju bara att det finns
olika meningar om en politisk rörelses
uppgift och ansvar och om en regerings
sätt att påfordra medverkan av oliktänkande,
som man i andra sammanhang
icke försummar att misstänkliggöra.

En bensinransonering ar i allt väsent -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

ligt en vanlig ransonering, och den bör
så vitt jag förstår kunna ordnas av samma
instanser, som handha andra ransoneringar.
Det finns därför inga bärande
skäl varför just denna ransonering skulle
göras till föremål för behandling i en
politisk kommitté. Statsministern anför
som skäl härför att det finns olika vägar
att minska konsumtionen — höjning
av priset på bensin, utstampning av fordon
och ransonering. Det har väl möjligen
icke undgått statsministern, att frågan
om höjning av priset redan varit
föremål för parlamentarisk beredning —
det är ju denna berednings resultat vi
i dag diskutera. Jag förmodar att statsministern
icke leker med tanken att öka
på bensinpriset ytterligare — utöver de
27 öre för vilka hans parti tydligen redan
bestämt sig. Valet mellan utstampning
eller ransonering — om det nu blir
tal om ett antingen eller, vilket jag betvivlar
— föreföll folkhushållningsministern
redan ha gjort, när saken togs upp
med oss. Vad man på den punkten ville
ha var tydligen en politisk kontrasignation,
och den äro vi, herr statsminister,
icke sinnade att utfärda.

Bensinransoneringen är — enligt statsministern
— annorlunda än andra ransoneringar,
varför olika näringsgrenar
och befolkningsgrupper borde komma
till tals innan systemet gjordes upp. Varför
vände man sig icke då till dessa
grupper och begärde deras medverkan?
Det har faktiskt hänt förr att regeringen
tagit upp avvägningsproblem med företrädare
för de berörda parterna. De borgerliga
partierna representera ingen särskild
grupp. De skära igenom dem alla.
Jag måste säga att statsminsterns skäl
uppfyller alla rimliga krav på — ett
svepskäl.

Så har statsministern i sista omgången
tagit fram sitt s. k. samförståndserbjudande
från i höstas. Han tror att vårt
skäl för avvisande av bensinransoneringsmedverkan
var uttryck för en senkommen
ånger över att vi avvisat detta
erbjudande. Nu svarade vi direkt — och
mitt parti mycket utförligt — på hösterbjudandet.
Jag har ingenting att tilllägga
och ångrar inte något av vad vi

då anförde. Kan statsministern icke skilja
på det försök han då gjorde att hos
de borgerliga partierna finna politisk
täckning för fortsatt socialdemokratisk
kontrollpolitik och en begäran om förutsättningslös
undersökning av möjligheterna
att importera mer bensin, må
det vara hans sak. Vi kunna det.

För övrigt — hur fungerade samarbetet
i en av de två beredningar, som tillkommo
efter hösterbjudandet, nämligen
konsumtionsskatteberedningen? Man avvisade
där principdiskussion av huvudspörsmålet
under hänvisning till direktiven.
Man underlät att göra behövliga
utredningar under hänvisning till brådskan.
Man följde lydigt och snällt den
tidtabell utredningen fått sig förelagd.
Vi ha faktiskt ingen större lust att fylla
i tabeller, sammanställda i finansdepartementet.

Vad återstår för övrigt av den parlamentariska
beredningens förslag till motorskatt?
Beredningens ordförande har
ju så övervunnit sig själv att han till
riksdagens antagande rekommenderat ett
förslag, som egentligen bara har det gemensamt
med det han som utredningens
ordförande underskrev, att motorskat--terna höjas.

Från det håll, där man ansträngt sig
att finna en kompromiss mellan utskottsmajoritetens
linje — det aktuella 27-öres
programmet, som efterträtt 27-punktsprogrammet
— tycks man mena, att avslagslinjen
skulle innebära någon sorts
demonstrationspolitik.

Med den uppläggning hela denna fråga
har är det självklart, att argumenten mot
en höjning på 27 öre också drabba dem
som hävda 10-öreslinjen. Jag kan icke
finna, att anhängarna av denna senare
linje kunnat prestera någon bärande motivering
för sitt förslag, någon motivering
som principiellt skiljer sig från finansministerns.
Höjningens storlek är ur
principiella synpunkter icke det avgörande.
Avgörande är huruvida man godtager
finansministerns argumentation eller
avvisar den.

Icke på mycket länge har en fråga
dykt upp, där en kompromiss är mindre
lämplig än i denna. Man får ingen ny

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

grund för sina förslag genom att pruta
på utskottsmajoritetens. Det enda man på
detta vis demonstrerar är en böjelse för
underbud, som när den tillämpas på frågor
av denna art verkar i högsta grad
egendomlig. Något alternativ till majoritetsförslaget
åstadkommer man ingalunda.

Finansministern beräknar, att den nya
bensinskatten skall ge en överbalansering
på omkring 180 miljoner kronor.
10-öreslinjen bör alltså ge omkring 65
—70 miljoner. Det gap mellan inkomster
och tillgång på varor som måste
överbryggas rör sig om miljarder. Om
man med en överbalansering av den
storleksordning, som finansministern
har önskat, egentligen icke kan väntas
åstadkomma något väsentligt, så har jag
svårt att tro, att 65 miljoner i nya skatter
kunna prestera vad 180 miljoner icke
kunna åstadkomma.

Påståendet, att 10-öreslinjen ändå ger
ett bidrag, under det att avslagslinjen
icke ger någonting som helst, är minst
sagt diskutabelt. Det gäller nämligen
icke att till varje pris åstadkomma en
överbalansering, utan det gäller att mäta
fördelarna med de ökade inkomster
man åstadkommer mot nackdelarna av
de nya skattebördor man pålägger. Mig
förefaller det uppenbart att biverkningarna
av ökningarna i motorbeskattningen
äro så starka att de mer än uppväga
fördelarna av 65 miljoner kronors överbalansering.

Om utskottsmajoritetens förslag faller
under bordet, uppstår helt enkelt den
situationen att regeringen får återkomma
med ett alternativ. Denna lösning
förefaller fullständigt naturlig, och jag
kan inte finna några omständigheter
som särskilt starkt tala mot den. Vad
ett sådant förslag skulle innehålla är
det ju regeringens sak att avgöra. Det
förtjänar i detta sammanhang bara att
påminnas om att det finns effektiva och
lättadministrerade former för indirekt
beskattning, som icke medföra punktbeskattningens
påtagliga nackdelar. I
ett större sammanhang — som led i en
samordnad handling mot snedvridningen
— kan förslag om sådana skatter

övervägas, men det är regeringen som
skall taga initiativet. Tillräcklig uppslutning
kring avslagslinjen bör vara en
fingervisning om riksdagens önskan om
ett sådant initiativ. Jag finner faktiskt
tiden för länge sedan vara mogen för
en sådan opinionsyttring. Däri ligger
ingen demonstrationslusta -— endast
konstaterandet av ett faktiskt läge. Tiden
för isolerade detaljingripanden är
förbi, särskilt för sådana med svåröverskådliga
biverkningar och av diskutabel
effekt.

Jag skulle här vilja rikta några spörsmål
till herr Petrén. Han framhöll, att
den allmänna omsättningsskatten avskaffades
såsom orättvis och att man,
för att få någonting annat i stället, gick
in på punktbeskattningen. Men är inte
bilbeskattningen, herr Petrén — vare
sig den nu sättes högre eller lägre ■—
minst lika störande som omsättningsskatten
var? Den verkar på en särskild
grupp, under det att den andra skatten
verkade mera jämnt. Jag diskuterar alltså
inte beskattningens allmänna karaktär,
utan jämför bara dessa två beskattningsformer.
Här lägger man utan vidare
på eu enda grupp en beskattning,
mycket hårdare för en del människor
än den allmänna omsättningsskatten
skulle vara, och det förefaller mig då
mycket egendomligt att som motiv för
denna punktbeskattning anföra, att den
är bättre än den allmänna omsättningsskatten.
Denna bilbeskattning kommer
ju att påverka livsmedelspriser o. s. v.
och därmed drabba just de grupper,
som man var angelägen om att skydda
då den allmänna omsättningsskatten avskaffades.

Och när man nu går in på en kompromisslinje,
tillåter jag mig den något
vanvördiga frågan: Varför just 10-öringen?
Jag tänker på den bekanta replik,
som flickan fick: »Varför just en bagare?»
Jag har så svårt att förstå, att
höjningen just med 10 öre skulle vara
tillåten och lämplig, under det att den
andra höjningen är någonting förfärligt
och avskräckande, som man måste
komma ifrån.

Jag skulle också vilja fråga herr

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Petrén, om lian anser att man utan vidare
kan lägga en 1 O-öres bensinskatt på
varuproduktionen, på industriens produktion,
på byggnadsverksamheten
o. s. v.

Vad menar för övrigt herr Petrén,
när han i reservationen skriver, att det
genom höjningen av bensinskatten influtna
beloppet skall bokföringsmässigt
reserveras för finansiering av vägväsendets
framtida behov? Jag trodde för
min del att pengarna skulle användas
till täckande av utgifterna på kapitalbudgeten,
men av herr Petréns reservation
får jag närmast det intrycket,
att han har tänkt sig en annan användning
av dessa medel. Eller kan man
samtidigt både använda pengarna och
bokföringsmässigt reservera dem för finansiering
av vägväsendets framtida
behov?

Jag skulle sedan, herr talman, egentligen
ha velat göra några erinringar med
anledning av herr Sjödalils anförande,
men på grund av den framskridna tiden
skall jag inte trötta kammaren därmed.
Herr Sjödahl ironiserade över att, som
han sade, både högern och kommunisterna
nu vilja ha produktionsskatter
liksom man har i Ryssland. Men vem
är det som i den nu behandlade frågan
önskar att lägga skatt på produktionen:
herr Sjödahl som yrkar bifall till förslaget
om en kraftigt skärpt bensinskatt,
vilken ytterst drabbar produktionen,
eller jag som yrkar avslag på förslaget? Till

slut önskar jag, herr talman, bara
framhålla några allmänna synpunkter
beträffande motortrafiken. Den
svenska motortrafiken bär redan nu en
betydande skattebörda. Detta utgör i och
för sig skäl att yrka avslag på förslaget
om nya hårda bördor. Man måste dock
eftersträva en sådan spridning av skattebelastningen,
att ingen grupp eller näring
känner sig förfördelad. Demokratisk
skattepolitik måste ta hänsyn till
alla gruppers förmåga att utan alltför
starka biverkningar bära belastningarna.
Den s. k. nöjesåkningen spelar nog
en ganska underordnad roll, och tyvärr
kan den inte utskiljas från motortrafiken
i övrigt och särskilt behandlas. Nö -

jesåkningen får icke förrycka bilden
av motortrafiken som en i högsta grad
samhällsnyttig faktor. Det finns skäl att
i detta sammanhang, herr talman, särskilt
understryka motortrafikens betydelse
för mera avlägset boende människor
och för landsbygdens näringsliv —
både för jordbruket och för den på
landsbygden belägna industrien. En väsentlig
höjning av drivmedelsbeskattningen
betyder helt enkelt, att man ytterligare
skärper skillnaden mellan dem
som bo eller driva sin verksamhet i tätorterna
och dem som ha långa vägar.
En höjning av bensinpriset, som slår
igenom i busstaxorna, betyder helt enkelt
en hyreshöjning för de tusentals
människor som nödgas bo långt ifrån
arbetsplatserna. En hyreshöjning är ju
annars inte herr Wigforss’ linje. Verkningarna
av det föreliggande förslaget
bli faktiskt för många människor liktydiga
med en hyreshöjning, då man
här ganska godtyckligt utväljer en grupp
hyresgäster som på grund av höjda
bussavgifter få sina bostadskostnader
väsentligt höjda. Den ökade bensinskatten
betyder också en relativt större ökning
av kostnaderna för de småföretagare,
jordbrukare och industrier, som
ligga mera avlägset. Ej heller härför ha
några som helst motiv förebragts.

Det har talats mycket om nödvändigheten
att göra riksdagen motorvänlig.
Personligen sätter jag inte större värde
på slagord av denna typ. Enligt min
uppfattning gäller det först och främst
att få riksdagen att inse motortrafikens
betydelse och att få den att dra konsekvenserna
av denna insikt. Motortrafiken
får icke degraderas till ett skatteobjekt
som man med skiftande motiveringar
anlitar så snart detta synes lämpligt.
När vi sista gången höjde skatterna
på motortrafiken, sade man sig avse
endast ett provisorium. Så gör man också
i dag. Det finns risk för att man så
småningom kväver motortrafiken i provisorier.
Skattedragaren, på vars rygg
man lägger börda efter börda, har minimalt
intresse för löften om deras
framtida avlägsnande. Har man väl fått
igenom den nu föreslagna skattehöjningen
och vidtagit den justering av taxor

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

och avgifter, som blir en nödvändig
följd därav, tror jag att det, såsom det
redan har framhållits här, inte kommer
att bli så lätt att avskaffa den högre beskattningen.
Det säges visserligen, att
frågan skall omprövas nästa år. Men det
skulle mycket förundra mig, om man då
inte skulle komma och säga, att det nästa
år är minst lika nödvändigt att behålla
den höjda bensinskatten som det
är att ha den i år. Då kanske vi också
få höra det skälet för den höjda bensinskattens
bibehållande, att vi inte kunna
ta bort den därför att det skulle vålla
så mycket besvär att åter omarbeta alla
taxor och bestämmelser som måste ändras
på grund av den nu föreslagna höjningen.
Skattedragaren intresserar det
främst, att den sammanlagda belastningen
icke blir så tung, så att han inte
förmår bära den. Motortrafiken är, tilllåt
mig, herr talman, att säga det, alldeles
för viktig i svenskt samhällsliv
för att skattas ihjäl.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Det var några
ord i herr Domös framställning som
kommo mig att bryta mot min föresats
att inte betunga kammarens protokoll
med något inlägg i denna debatt. Men
det skulle kunna ge anledning till åtskillig
missuppfattning, om man inte ifrån
regeringsbänken lade till rätta några alltför
uppenbara missförstånd som den senaste
ärade talaren har råkat ut för.

Herr Domö tycks beklaga, att de förtroliga
överläggningar, som vi ha med
partiledarna varje onsdag kl. 9.30, visa
tendens att bli publika seanser. Tillåt
mig att säga att jag personligen sätter
stort värde på att vi, både herr Domö och
jag, leva och driva politik i ett land, där
vi visserligen kunna ha i hög grad skiftande
meningar om sakfrågor, men där
dock känslan för det gemensamma är så
stor, att det finns möjligheter för ledarna
för riksdagens partier att varje vecka
träffas för att, som herr Domö sade,
resonera förtroligt. Jag skulle beklaga,
om det skulle bli någon skillnad på den
punkten. Jag tycker att det är ett utslag
av en politisk kultur och ett politiskt
vett som vi ha all anledning att värde 0

Första kammarens protokoll 1948. Xr 8.

sätta. Så långt delar jag herr Domös mening,
att om publicitet omkring dessa
ting skadar möjligheterna till förtroliga
överläggningar, kan det diskuteras, huruvida
publicitet i detta fall är lämplig.
Men, herr Domö, just det faktum att det
är partiledarna som träffas, gör ju, att
när på partiledarkonferenserna stora,
för hela vårt folk betydelsefulla frågor
komma upp till diskussion, kan man
inte så att säga dra ned några gardiner
omkring det rum, där partiledarna mötas.
Man kan då icke driva en mörkläggningspolitik
som skulle göra det möjligt
för de olika partiledarna att vid
dessa överläggningar säga ting, som de
sedan inte äro beredda att stå för inför
offentligheten.

Ett belägg för hur omöjligt det är att
på det viset försöka att mörklägga överläggningarna
när partiledarna träffas
för att behandla stora och för hela samhället
betydelsefulla frågor är just det
exempel som herr Domö själv tagit upp.
Det är icke jag, herr Domö, som har
publicerat regeringens invit, och det är
icke heller jag som har publicerat den
borgerliga oppositionens nejsvar. Publiceringen
skedde i en herr Domö betydligt
mer närstående tidning — den är i
varje fall mer närstående herr Domö än
mig. Det var i Svenska arbetsgivareföreningens
organ Industria, som i sitt senaste
nummer inte lider av den hämning
som herr Domö nu har gjort sig
till talesman för, utan som där utan
vidare lämnar följande skildring av vad
som har förevarit: »I den ömtåliga bensinfrågan
bär regeringen försökt komma
ifrån ansvaret genom att vädja till de
borgerliga partiledarna att sanktionera
en parlamentarisk kommission, som
skulle få i uppdrag att ordna bensintilldelningen.
Såsom var att vänta avvisades
denna besynnerliga dubblering av krisadministrationen,
och regeringen torde
därför få bita i det sura äpplet och på
egen hand genomföra en sannolik bensinransonering.
» Om en tidning, som i
varje fall inte får sina informationer
från Kungl. Maj:ts regering — åtminstone
inte för närvarande — publicerar en
så uppenbart oriktig skildring av vad
som har förevarit, måste väl ändå även

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

herr Domö medge, att det skulle vara
högst kuriöst, om landets statsminister
inte skulle få tala om vad som faktiskt
har inträffat.

Därmed tror jag att denna del av frågan
är utagerad, och det kan inte vara
mycket att tillägga i själva publiceringsdiskussionen.

Om vi sedan övergå till sakfrågan,
måste jag konstatera, att oppositionen
inte gör sig själv rättvisa, när ni äro så
misstänksamma och, låt mig gärna säga
det, rädda för regeringen som ni alltid
äro. Det låg inga partitaktiska spekulationer
ifrån regeringens sida hakom regeringens
invit till diskussioner om bilismens
och bensinförsörjningens problem.

Det talas här om att det skulle vara en
lätt sak att ordna med en bensinimport
tillräckligt stor för att vi skulle kunna
slippa ifrån att över huvud taget inskränka
vår förbrukning. Jag tror inte
att den, som verkligen har satt sig in i
vad det här är fråga om, skulle komma
på den idén att föra en dylik åsikt inför
offentligheten. Vi veta ganska litet
om framtiden. Vi kunna, herr Domö, kanske
komma i en situation då det inte bara
blir valutabristen som kommer att
nödvändiggöra för oss att vidtaga inskränkningar
i vår biltrafik av den art,
som vi här diskutera. Bensinbristen är
generell över hela världen. Vi hoppas
givetvis att vi skola ha så goda utspelskort,
så att vi skola kunna hävda oss och
i det handelspolitiska utbytet få köpa så
mycket bensin som möjligt. Men därom
vet varken herr Domö eller jag något i
nuvarande läge. Skulle det inte vara en
nära nog lättsinnig brist på förutseende,
om man, när det ser ut så ute i världen,
inte tänkte sig möjligheten av en väsentlig
nedskärning av vår bensinimport? Men

låt oss även se på valutafrågan.
18, 25 eller 30 miljoner kronor kan, säger
man, inte vara något belopp som är
värt att diskutera så mycket om. Nej,
inte om det bara gällde att importera
bensin, men vad vi ha att välja mellan
är ju att antingen minska bensinimporten
eller att avstå från någon annan del
av den import som är nödvändig för

svensk produktion. Se på de uppgifter
som nu strömma in över vad vi importera.
Det är kol, bensin, armeringsjärn,
koppar och andra varor, i fråga om vilka
varje bortfall i importen skulle betyda
minskade produktionsmöjligheter
för det svenska näringslivet. Handelsministern
kan inte tala lika lättsinnigt
om att ett bortfall av annan import för
18, 25, 30 miljoner kronor inte skulle
inverka på sysselsättningen här i landet
och våra möjligheter att öka produktionen
både för inhemsk konsumtion
och för export.

Men, som sagt, varken herr Domö eller
jag vet om inte till dessa tungt vägande
valutapolitiska skäl kunna komma andra
svårigheter att få in bensin hit till landet.
Under sådana omständigheter vidhåller
jag, att det skulle ha varit lättsinnigt
av regeringen, om vi inte hade
sagt oss, att vi i varje fall måste försöka
få till stånd en beredskapsorganisation
som vi ha klar för den händelse det
skulle bli nödvändigt att göra en väsentlig
inskränkning av bensintrafiken.
Om vi hade sagt, att bilismen kan man
väl alltid inskränka litet hur som helst,
skulle vi kunna genomföra ett ransoneringssystem
från den ena dagen till
den andra. Men det är just därför att
regeringen är övertygad om den viktiga
roll, som bilismen spelar i det svenska
näringslivet, som vi ha sagt oss, att vi
här måste gå varsamt fram. Här finns
det anledning att väga olika synpunkter
mot varandra, så att man inte gör skada
utan verkligen främjar det syfte som
hela vår importplan för närvarande siktar
till, nämligen att skapa förutsättningar
för en jämn och god sysselsättning
och produktion. Just den omständigheten
att vi betrakta bilismen som en viktig
och betydelsefull del av det svenska
näringslivet gör således, att vi ägna avvägningsproblemet
stor uppmärksamhet.

Vi resonera på följande sätt: Här sitter
den socialdemokratiska regeringen. Den
har ett kommissionsväsen till sitt förfogande,
skickligt, det vågar jag påstå, men
detta är inte en fråga som än så skickliga
ransoneringstekniker kunna avgöra.
Landsbygdens intressen, böndernas intressen,
städernas intressen, byggnadsin -

Onsdagen den 25 februari 1918 em.

Nr 8.

dustriens intressen, alla dessa olika intressen
skola vägas mot varandra för
att vi skola kunna avgöra vilket system
som vållar den minsta skadan och som
håller de väsentliga delarna av vårt produktionsliv
i funktion. Vi tro att vi redligt
sträva efter att finna vägar som
gagna hela vårt samhälle; om vi inte
vore övertygade därom, skulle vi inte
sitta, där vi nu sitta. Men, herr Domö, vi
tro icke att det bara är vi som ha möjlighet
att bedöma vad som är gagneligt
för vårt samhälle. Vi ha ingen annan
fullmakt än den som nära hälften av
Sveriges väljare ha gett oss, när de ha
skänkt oss sitt förtroende. Vi veta mycket
väl, att det finns andra grupper inom
samhället, vilkas intressen vi också äro
satta att bevaka i det ögonblick då vi
företräda landet. Är det då så underligt
att vi säga: »Här tvingas vi att företaga
en inskränkning i fråga om en väsentlig
och viktig sida av det svenska näringslivet.
Vi skola göra vårt bästa, liksom
även våra kommissioner. Men de politiska
partier, som representera den andra
hälften av Sveriges befolkning ha väl
också synpunkter på denna frågas avgörande.
De böra väl då också i rimlighetens
namn komma till tals på vanligt
sätt inom svensk parlamentarism?» Här
framställer man det emellertid, som om
det vore något nytt som denna regering
hade föreslagit. Nej, herr Domö, det är
ingenting nytt! Vi ha handlat på samma
sätt när det har gällt alla avvägningsproblem,
så länge vi ha haft en demokratisk
regering i detta land. Inte avböjde
herrarna att deltaga i utredningen om
höjandet av folkpensionerna. Varför gjorde
ni inte det? Det var också ett avvägningsproblem,
där olika befolkningsgruppers
intressen skulle vägas mot varandra.
Varför sade ni inte då: »Det där
kan Möller själv göra; han får lägga
fram sitt förslag, så få vi sedan se, hur
vi rösta.» Nej, den gången voro herrarna
intresserade av att sätta er ned kring
runda bordet. Men då gällde det att dela
åt pengar, medan det nu gäller att dra
in och inskränka, och då tro herrarna,
att det är möjligt att intaga en annan
attityd än vad ni i vanliga fall gjort när
regeringen har inbjudit till överläggning -

ar. Det är ett spel som icke gagnar förtroendet
för svenskt partiväsen, tillåter
jag mig att säga.

Vi ansågo det vara helt naturligt, att
vi på samma sätt som vi ha försökt att
lösa andra invecklade avvägningsproblem
skulle sätta oss ned tillsammans
och resonera igenom även denna fråga
för att söka komma fram till en något
så när vettig lösning. Det är klart som
dagen, att den bästa lösningen vore, om
vi kunde slippa ransonera bensinen. Vi
skulle anse det vara en stor fördel, om
vi kunde importera så mycket bensin,
att vi kunde säga till bilisterna, att vi
inte behövde inskränka bensinförbrukningen.
Man kan ju alltid hoppas, men
jag tror för min del, att man inte skall
vara så optimistisk som oppositionen
tycks vara åtminstone i dag.

Så sågo vi alltså på läget. Jag vidhåller
fortfarande, att det hade varit ganska
rimligt av de andra partierna att de
hade gått oss till mötes och tagit upp en
diskussion. Om ni inte hade tyckt om
de förslag, som vi kommo fram med,
kunde ni väl ha sagt ifrån vid våra överläggningar.
Ni voro ju inte bundna att
ögonblickligen säga ja, så fort den socialdemokratiske
ordföranden hade sagt
något. Om ni ansågo, att vad vi hade
att föreslå inte var förståndigt, hade ni
ju haft reservationsrätt. Ni hade haft
full yttrandefrihet, och ni hade kunnat
uttala er hur illa som helst om den regering
som har bragt landet i detta läge.
Vi hade dock åtminstone fått höra edra
synpunkter och fått veta, vad ni tänka i
en för hela vårt näringsliv betydelsefull
fråga.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig närmare vid de egentliga motiven
bakom oppositionens handlande, utan
bara ta upp de skäl, som nu anföras för
avståndstagandet.

Herrarna hänvisa först och främst till
kommissionerna och säga, att detta kunna
kommissionerna sköta. Det ger en
ganska skrämmande bild av vad som
kunde hända i detta land, om vi finge en
borgerlig regering. Ämna verkligen herrarna
överlåta till kommissionerna att
sköta en sådan här angelägenhet? Jag
har stort förtroende för våra kriskom -

Nr 8.

Onsdagen den 115 februari 1948 em.

missioner, men så fanatisk anhängare av
centraldirigerad byråkrati är jag inte
som herrarna tyckas vara.

Det andra skälet, som herrarna anföra,
är att ni säga, att vi borde ha diskuterat
hela saken i ett sammanhang. Vi borde,
förklarar man, ha tagit upp det handelspolitiska
läget till diskussion och sett efter,
om det inte finns utrymme för en
väsentlig ökning av vår bensinimport.
Jag förstod verkligen inte något av herr
Domös anförande på den punkten. I
fjol, den 23 oktober under hand och den
30 oktober offentligt, inbjöd jag samtliga
oppositionspartier till överläggningar
om de frågor, i vilka jag tyckte, att
vi borde kunna närma ståndpunkterna
till varandra. En av de frågorna var
handelspolitiken. Det fanns ingenting i
det erbjudandet som uteslöt en allsidig
granskning även av det problemet, vad
vi skulle köpa från utlandet och vilka
kvantiteter av olika varor som vi skulle
importera. Det är väl ändå någonting
häpnadsväckande, herr Domö, att man
på den borgerliga sidan har så lätt att
glömma sina egna ståndpunkter. Erbjudandet
avvisades den 20 november av
de borgerliga partierna, men nu kommer
man och säger, att om man fått diskutera
alltihop, skulle läget ha varit annorlunda.
Jag tycker att detta nästan är
genant för de borgerliga partierna. Ni få
väl ändå försöka hitta på motiveringar
för er rädsla, som någorlunda kunna gå
i det svenska folket, och inte komma
med dessa uppenbart orimliga påståenden.

Det skulle, herr talman, vara av intresse
— det blir sent i kväll och därför
skall jag spara det till en annan gång —
att ta upp ett resonemang om hela gången
av regeringens strävanden att i en
svår tid försöka samla nationens krafter
omkring en aktiv krispolitik. På
våren 1947 togo vi upp hela fältet till
diskussion. Ingenting lämnades utanför
utom skattefrågan. Då ville man inte
vara med. På hösten 1947 tänkte vi, att
kanhända togo vi det för vidsträckt förra
gången — låt oss i stället försöka upptaga
till behandling de områden, där de
politiska motsättningarna äro små, och
låt oss på dessa begränsade områden

försöka finna varandra. Det avvisades.
Nu göra vi ett försök på ett ännu trängre
område. Då avvisades det, bl. a. med
hänvisning till att området är för trångt.
Jag beklagar denna utveckling, men jag
förstår att före valet 1948 komma vi
inte förbi varandra. Jag hoppas att det
efter valet skall finnas möjligheter till
resonemang i sakfrågorna, då man inte
så skyggt blickar på väljarna i varje
situation.

När jag, herr talman, har ordet, kan
jag inte låta bli att säga ett enda ord om
den allmänna uppläggningen av herr
Domös kritik av de föreslagna skatterna.
Herr Domö säger: »Vi kunna inte acceptera
en sådan här strävan att genom åtgärder
mera punktvis komma åt inflationsproblemet,
utan vi måste ha en hel
plan, där vi ha möjlighet att ta ställning.
» Han säger, att högern inte kan
skissera upp alternativ till varje särskild
punkt, eftersom högern har den uppfattningen,
att politiken borde föras efter
helt andra linjer.

Det är väl ändå också ett besynnerligt
resonemang. Det förhåller sig så, att
vårt land liksom alla andra länder har
till sitt förfogande vad vi producera av
varor och det som vi importera. Detta
anger ju vad vi ha att röra oss med. Det
skall användas till konsumtionen för dagen,
till byggandet för framtiden — alltså
investeringarna — och slutligen för
exporten. Dessa tre ting måste ju bilda
jämvikt med vad vi producerat och vad
vi importerat. Produktionen och importen
måste täcka vad som går åt till konsumtion,
byggande och export. Nu ha
vi med gemensamma krafter, herr Domö,
överansträngt oss, och vi ha för att få
jämvikt i ekvationen tvingats att minska
importen och öka exporten. Det går inte
i längden, utan vi måste åstadkomma
en jämvikt först och främst mellan exporten
och importen, men sedan man
natt det resultatet måste hemmaproduktionen
räcka till för hemmakonsumtionen
och investeringarna.

Med gemensamma krafter ha vi kommit
in i en situation, där det finns risk
för att vi vilja förbruka mera än vi producera.
Det är den samhällsekonomiska
balansen som är rubbad, och regeringen

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

döljer inte att den anser att balansen är
rubbad. Man kan återställa jämvikten på
många sätt. Vi ha inget monopol; vi
säga visst inte att det enda sätt, på vilket
balansen kan återställas, är det vi ha
föreslagit. Det är klart att man kan återställa
jämvikten genom eu våldsam nedskärning
av investeringarna. Naturligtvis
kan man det, men vi ha sagt nej.
Vi få väl gå på tre vägar: försöka höja
produktionen, skära ned investeringarna
men också skära ned en del av konsumtionen.
Investeringarna skola vi nu försöka
skära ned till ett belopp på ungefär
600 miljoner kr. När det gäller konsumtionssidan
framlägga vi förslagen om
skärpning av de indirekta skatterna.

Det förhåller sig sa, att ju mera indirekta
skatter vi nu kunna ta ut, desto
större utrymme blir det för byggandet,
för investeringarna. Vi tro inom regeringen,
att genom de föreslagna åtgärderna
kommer den samhällsekonomiska
balansen att återställas, först balansen
mellan export och import och därefter
en balans på det sättet att produktionen
täcker vad vi konsumera och investera.

Nu säger herr Domö: »Vi kunna inte
ställa upp något alternativ till detta.»
Men det är ju det som ni måste göra,
när ni gå emot de föreslagna åtgärderna.
Äro vi inte överens om att min beskrivning
i stort sett är riktig? Vilka andra
metoder än nedskärning av konsumtionen
och investeringarna har oppositionen
att föreslå? Ja, oppositionen kan ju
säga: »Vi gå inte med på det här. Vi ta
hellre en prisstegring, som pressar konsumtionen
nedåt.» Men säg då det, säg
till det svenska folket, att valet mellan
regeringens alternativ och vårt alternativ
är ett val mellan exempelvis den
skatt, som nu föreslås, och en motsvarande
allmän prisstegring. Ni ligga nära den
tankegången, ty lägg märke till att herr
Domö rekommenderade en allmän omsättningsskatt,
vilken uppenbarligen skulle
medföra en prisstegring. Herrarna
ligga nära att som alternativ mot regeringspolitiken
i kampen mot prisstegringar
rekommendera just prisstegringar.
.lag tror inte att det skulle skada att
det gjordes klart, att detta är ert ena
alternativ.

Det andra tänkbara alternativet är att
man våldsamt skär ned investeringarna.
Vilja ni det, ha ni möjlighet därtill genom
eu kraftig uppskruvning av räntorna,
men då få ni räkna med en hyresstegring
inte bara såsom en risk, utan
som en självklar följd. Är det detta som
är oppositionens andra linje?

Är det så konstigt att vi säga, att vi
här ha lagt fram vårt förslag och att vi
tro att vi på de vägarna komma att under
1948 uppnå balans? Men då svarar
man från oppositionens sida: »Vi vilja
ha en politik som ser helt annorlunda
ut.» Gör oss då den oskattbara tjänsten,
herr Domö, att tala om hur denna politik
ser ut!

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Den politik, som herr statsministern
efterlyste, kunna vi behöva vid ett
tillfälle, då den politik, som regeringen
för, har visat sig inte vara fullt lämplig.
Jag skall återkomma till den senare i
dag. Jag har nu bara tre minuter på mig
och kan därför inte åstadkomma något
ingående svar på statsministerns anförande.

Jag skall bara till en början konstatera,
att jag liksom statsministern är glad
över att vi kunna hålla förtroliga överläggningar.
Vi kunna ge och ta hugg
men likväl hålla överläggningar utan att
stå personligen emot varandra. Jag sätter
värde på det, och jag vill inte vara
med om att spoliera detta. Men man kan
ju ha den uppfattningen, att det som skall
vara förtroligt behöver man inte i onödan
draga fram vid politiska föredrag
o. d. Vi vilja visst inte mörklägga, men
skola konferenserna ha den karaktären,
att de bli mera öppna, blir det en helt
annan form för överläggningar. Det är
den intima formen som jag är rädd om.

Det kanske inte var statsministern som
först tog upp den här diskuterade frågan.
Jag visste inte, att någon annan
hade talat om saken, men även om det
är en tidning, som först dragit fram den,
var det dock statsministern som berörde
saken på elt sådant sätt, alt det enligt
min mening fanns fullgoda skäl alt reagera
däremot. Vi skulle ha varit riidda,
säger man. Vi blevo förlöjligade för våra

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

uttalanden vid denna konferens. Det var
det intryck man fick av Morgon-Tidningens
reportage. Det är det som jag reagerar
mot.

Vi äro inte rädda, och vi äro inte heller
så där optimistiska som statsministern
ville göra gällande. Däremot äro vi
realistiska. När statsministern talar om
olika erbjudanden, så vill jag framhålla
att erfarenheten lärt oss att vara försiktiga
— erbjudandena framstå ibland så
olika vid deras framförande till oss och
vid statsministerns senare tolkningar.

Beträffande bensinimporten säger
statsministern, att det skulle vara illa,
om man inte beredde sig på vad som
komma skall. Det tycker jag också. Det
är nämligen hög tid att regeringen börjar
ha beredskap. Det har den enligt
min mening inte haft, i varje fall inte
när regeringen måste införa importregleringen.
Det skadar inte alt vara försiktig
och räkna med vad som skall komma,
men så länge man kan få in bensin,
är det väl valutaläget, som är avgörande,
och inte fruktan för vad som kan
hända i framtiden. Fruktar man för
framtiden, skall man ha en viss beredskap,
men har man valuta fortsätter man
väl likväl att ta in den mest nödvändiga
bensinen, liksom man tar in stål och kol
så länge man kan.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag skall bara
göra två korta repliker.

För det första: publiceringshistorien
ha vi väl i alla fall utagerat. Skulle det
verkligen vara herr Domös mening att
reagera emot att jag gör ett klarläggande,
sedan en fullständigt falsk skildring
varit införd i en tidning? Här publicerar
Arbetsgivareföreningens organ en
skildring, som jag inte vet varifrån man
har fått den. Det måste vara någon av
deltagarna i konferensen som pratat i
sömnen — skildringen är alldeles felaktig
och kan alltså inte ha lämnats av
en som var i vaket tillstånd. Den publiceras,
och allmänheten föreställer sig
att något så konstigt förevarit. Jag måste
verkligen förbehålla mig rätten att
få korrigera felaktiga uppgifter som

lämnas angående vad som hänt. Detta
om publiceringshistorien.

För det andra: om herrarna känna
sig pikerade av att ni framstodo i en
löjlig dager, så kan jag inte hjälpa, om
en objektiv skildring av vad som förekommit
ger herrarna den känslan.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Man kan ju framställa saker och
ting på olika sätt. Jag skall inte i min
replik fördjupa mig för mycket däri.
Jag skall bara i korthet beröra frågan
om statsministerns erbjudande om samarbete.

Statsministern försöker gång på gång
framställa saken så, att han har erbjudit
.samarbete och att vi ha avvisat erbjudandena.
Han talade om hur erbjudandet
1947 innefattade allting utom
skatterna. Sedan inskränkte han undan
för undan erbjudandet till att gälla allt
mindre ting. När vi tackade ja till erbjudandet
om resonemang i början på
1947, var det under den uttryckliga
förutsättningen, att vi skulle få resonera
fritt om allting, alltså om de stora
allmänna politiska linjerna. Det ville
senare inte statsministern. Han har inte
på hela tiden därefter velat det. Det
är orsaken till att det inte blivit något
resultat av det hela.

Statsministern försummade tillfället
1946, då det fanns möjligheter till en
nationell uppgörelse kring vissa ekonomiska
linjer. Skyll sedan inte på oss,
att det inte gått som han önskat!

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag vill bara fästa
uppmärksamheten på att i varje fall
inte jag hade ansvaret för regeringspolitiken
i detta land år 1946, i varje fall
inte vid den tidpunkt då man skulle ha
sammankallat denna rundabordskonferens.
Den skulle väl i så fall ha ägt
rum före avtalskonferenserna, som i regel
hållas i augusti.

De inskränkningar, som jag gjort för
att gå till mötes oppositionen, skola inte
framställas som strävanden från min sida
att begränsa ramen för diskussionen.
Om det i höstas hade svarats mig:

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

»Ramen är för snäv, vidga den, så äro
vi villiga ta upp diskussioner», hade jag
svarat ja till ett sådant förslag.

Herr SJÖ: Herr talman! Diskussionen
i denna fråga både bär i riksdagen och
i den offentliga debatten i övrigt avslöjar,
att det på åtskilliga håll föreligger
en markant brist på vilja att taga
ansvar. Här är man först i stort sett
överens om att genom en överbalansering
av budgeten söka uppsuga en del
av köpkraftsöverskottet och att detta
måste ske genom ökade indirekta skatter
på en del av de varor som kunna
betraktas såsom mera umbärliga. Siffran
på denna överbalansering är approximativt
beräknad till omkring 500 miljoner
kr. Detta är visserligen inget heligt tal,
och man är likaledes överens om att
detta belopp hellre bör överskridas än
underskridas. När man sedan i praktiken
skall realisera detta, dela sig meningarna
om vilka metoder som skola
komma till användning. I konsumtionsskatteberedningen
påyrkade högern ett
återinförande av den allmänna omsättningsskatten,
visserligen under ett annat
namn — »en lågprocentig omsättningsskatt
i produktionsstadiet». Kommunisterna
föreslå en engångsskatt på
förmögenheter över 40 000 kr., varemot
de övriga partierna i princip äro överens
om en s. k. punktbeskattning på umbärliga
varor.

Till dessa 500 miljoner kr., som budgeten
skall överbalanseras med, föreslår
finansministern att motortrafiken skall
bidraga med omkring 178 miljoner kr.
För min del har jag ingenting att erinra
mot denna siffra. Jag finner det självklart,
att den medborgargrupp, som bilägarna
utgöra, får vara med om att dela
de bördor som äro nödvändiga och
som måste tagas för att stabilisera både
vårt penningvärde och vår prisnivå,
särskilt som det här är fråga om ett
område, där en stor del av konsumtionen
är vad vi kalla umbärlig.

Man skulle ju kunnat tycka, att detta
borde ha stått klart för bilisterna
själva. Det är därför med förvåning
man bevittnar, att reaktionen från bilismens
sida mot detta skatteförslag ta -

git så groteska och för övriga medborgare
så osympatiska former. Det blottar
en beklämmande brist både på medborgaranda
och på samhällsansvar, och det
hade man inte väntat från det hållet.
Det rimmar också illa med allt talet om
att krigets och krisens bördor skola delas
lika. Nu är det emellertid inte så att
vi skola skära alla bilister över en kam,
tv jag vet att ingalunda alla, ja, långt
ifrån alla, sympatisera med dessa protestanter.

Man kan heller inte undgå att förvåna
sig över och till och med känna
sig obehagligt berörd av att ledamöter
av riksdagen varit villiga att ställa sig
till förfogande och lämna sin medverkan
när det gällt att få i gång dessa
protestaktioner. Det är ju mer än en ledamot
av högerns riksdagsgrupp, som
villigt och glatt har tjänstgjort som
braständare vid dessa protestmöten. Det
är lindrigt sagt ett lättsinnigt sätt att
ta det ansvar, som land och folk ha rätt
att ställa på en ledamot av vår riksdag.
Och minst av allt har man i det
långa loppet gjort motorismen någon
tjänst med detta rent partipolitiska geschäftmakeri.
Litet högre resning tycker
jag man skulle ha rätt att begära.

Jag förstår fuller väl, att det på många
håll när det gäller nyttotrafiken, där
man har bilen i sin näring och för sin
utkomst, hyser bekymmer, och jag finner
det både berättigat och riktigt att
man framfört sina betänkligheter mot
dessa nya skatter. Men detta är någonting
annat. Dessa betänkligheter har ju
också utskottet beaktat, och i utskottsutlåtandet
anföres också att utskottet
vill understryka, »att därest de nu ifrågavarande
skatteskärpningarna genomföras,
dessa ökade kostnader för transportväsendet,
handeln och näringslivet
i övrigt givetvis böra slå igenom i konsumentpriserna».
Och utskottet fortsätter:
»Utskottet förutsätter sålunda, att
statens priskontrollnämnd beaktar detta,
och endast i sådana fall, där vinstmarginalen
i något led inom produktionen
eller distributionen är större än vad
som kan anses skäligt, bör övervältringen
av skatteskärpningarna begränsas.»

Här ifrågasättes således ingenting an -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

nät än att dessa näringsidkare skola erhålla
skälig kompensation i form av
ökade taxor eller priser för den ökade
skatten.

Å andra sidan framgår det av utlåtandet,
att denna kompensation skall vara
skälig. Därmed är inte sagt, att hela den
föreslagna höjningen av bensinpriset på
alla områden och helt igenom bör tilllåtas
att slå igenom i konsumentpriserna.
På åtskilliga håll äro säkerligen marginalerna
sådana, att ett ökat bensinpris
— även till 27 öre — helt eller delvis
bör kunna bäras utan dessa prisförhöjningar.
Det föreligger också en viss fara
för att vissa av dessa prisförhöjningar
lätt kunna bli större än vad som är skäligt.
Vissa privat gjorda utredningar ge
belägg för ett sådant antagande. Det är
därför av mycket stor vikt, att våra priskontrollerande
myndigheter mycket noggrant
undersöka och granska de krav,
som i dessa hänseenden komma att resas.
Tv det är inte meningen att det
tvångs- och nödläge, som framtvingar
de här föreslagna åtgärderna, skall kunna
tagas till intäkt för eller bli förevändning
för inkomstökningar, som annars
inte skulle ha ifrågakommit.

Jag började mitt anförande med att
säga, att här saknas vilja att taga givet
ansvar. Detta påstående har inte jävats
vid frågans behandling i utskottet, vilket
även de till utlåtandet fogade reservationerna
ge belägg för. Den i högerreservationen
framförda åsikten, att den föreslagna
ökningen av bensinpriset kommer
att verka inflationsdrivande mera
än motsatsen genom de prisförhöjningar
den framkallar, ger anledning till frågan,
om inte högerns alternativ om återinförande
av omsättningsskatten — även
om den blir lågprocentig — kommer att
betydligt mera driva den allmänna prisnivån
uppåt än de relativt små prisförhöjningar
som det nu kan bli fråga om.

I folkpartiets reservation säger man:
»Som vi förut framhållit anse vi det
emellertid vara önskvärt att en betydande
överbalansering av budgeten ernås.
Möjligheten att genom någorlunda enkla
skatteåtgärder till statskassan indraga
väsentliga belopp är begränsad. Bensinen
är härvid ett av de skatteobjekt som

kan komma i fråga. Den 1 januari 1948
har en höjning skett av järnvägsfrakterna
varför en mindre höjning nu av hilfrakterna
icke rubbar konkurrensförhållandet
för de båda trafikmedlen. En höjning
av skatten på drivmedel till motorfordon
är också ägnad att främja sparsamhet
med och ett effektivt utnyttjande
av drivmedlen, vilket med hänsyn
till den knappa tillgången på dessa är
önskvärd.»

Men efter gjorda avvägningar kan folkpartiet
inte gå med på mer än 10 öre,
vilket beräknas inbringa 65 miljoner kr.
Varifrån man skall taga de övriga 113
miljoner kronorna talar man inte om.

När man på borgerligt håll anklagar
regeringspartiet för att området för anskaffande
av medel till överbalanseringen
är felaktigt valt, kan det vara på sin
plats att påpeka, att mellan folkpartiets
reservation och utskottsförslaget föreligger
ingen principiell skillnad. Det är
inte arten utan endast graden som här
skiljer.

Den mest kostliga av reservationerna
är ändå bondeförbundets. Där säger
man: »1 likhet med vad riksbanksfullmäktige
framhållit i skrivelser till
Kungl. Maj:t vilja vi starkt understryka
nödvändigheten av att i rådande
läge alla möjligheter tillvaratagas.» Och
litet längre fram heter det: »Trots dessa
betänkligheter och trots de svårigheter
en höjning av bensinskatten komme att
medföra särskilt för landsbygdens folk,
ha vi, om enighet kunnat uppnås inom
utskottet, på vissa villkor velat medverka
till någon höjning av bensinskatten.
Då emellertid vårt yrkande om befrielse
från halv avgift för gengasdrivna fordon
icke bifallits, ha vi icke kunnat gå med
på en höjning av bensinskatten.»

Här understryker man först mycket
kraftigt nödvändigheten av att någonting
göres, men sedan vill man själv ingenting
göra. Detta anser jag inte vara att
låta sakliga synpunkter bli avgörande,
utan det är väl snarare en sorts politisk
lurpassning. Det måste kännas snopet
för reservanten, herr Elofsson i Vä, som
den karske skånebonde han är att på
detta sätt tomhänt komma traskande efter
högern och kommunisterna. De vilja

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

ju i alla fall något, och så fattiga som
våra bönder nu enligt herr Elofsson äro
tycker jag han kunde kostat på sig att
åtminstone vara med kommunisterna om
den s. k. engångsskatten.

Den i den kungl. propositionen föreslagna
särskilda fordonsskatten har jag
inte velat biträda, men eftersom jag anser
att den föreslagna summan, 178 miljoner
kr., inte går att pruta på, har jag
varit med om att föreslå att den uttages
enbart på drivmedlen. Skälen härför äro
flera och finnas redovisade i vår motion
i denna kammare nr 73, som är likalydande
med motionen nr 104 i andra
kammaren. Denna uppfattning delas också
av utskottsmajoriteten.

Ävenledes ber jag att få uttrycka min
tillfredsställelse över att nu gällande
restriktioner på motortrafikens område
försvinna.

De här föreslagna skattehöjningarna
är det säkerligen ingen som biträder för
sitt höga nöjes skull, och ej heller föreligger
inom det parti jag representerar
någon önskan om att göra bilismen till
en strykpojke, som man från vissa håll i
partipolitiskt nit försöker göra gällande.
Vi äro tvärtom fullt medvetna om
den stora och gagnande samhällsbetydelse
som bilismen har i olika avseenden.
Men när det gäller att vidta åtgärder för
att bevara vårt penningvärde och stabilisera
vår prisnivå, är det en tvingande
nödvändighet att på alla de områden,
där möjligheter föreligga att vidtaga sådana
åtgärder, också tillvarataga dessa
möjligheter. Själv är jag också beredd att
taga min del av ansvaret därför.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NOItLING: Herr talman! Finansministern
har här i dag på ett tydligt
och klart sätt förklarat vad bensinskatten
skall vara till och varför den skall
upptagas. Jag tror att bilägarna ha varit
ute i ogjort väder när de ha trott att
denna skatt skall erläggas av dem som
äga bilarna. Finansministern sade nämligen
ifrån, att för all nyttotrafik är det
allmänheten som skall bära de fördyringar
som skatten förorsakar. Man är
således instiilld på alt höja taxorna för

bussresor och biltransporter, och man är
också beredd att låta den fördyring, som
sker på grund av den höjda beskattningen,
taga sig uttryck i förhöjda varupriser.
Herr Wigforss sade, att detta ingick
i regeringens politik mot inflationen;
man ville genom åtgärder sådana som införandet
av denna beskattning motverka
effekten av varuknappheten.

Man har vid varje tillfälle, då de ekonomiska
frågorna ha behandlats, talat
om en knapphet på nödvändighetsvaror,
men man har aldrig nämnt vilka varor
som det råder knapphet på. De förnödenhetsvaror,
som den stora allmänheten
begagnar sig av, äro väl huvudsakligen
livsmedel, kläder och husgeråd.
Bröd, socker, kaffe, kött och fläsk äro
ransonerade varor, och följaktligen kan
knapphet på dem inte spela någon roll
ur inflationssvnpunkt, eftersom ransonerna
bestämmas med hänsyn till varutillgången.
Vad beträffar kläder, skor,
husgeråd, möbler etc. hyser jag mycket
starkt tvivel om att det råder någon brist.
I den stad som jag representerar, nämligen
Göteborg, hade man i början av
denna månad, närmare bestämt den 1
februari, i en tidning annonser om realisationer
på alla de varor jag nyss räknade
upp. Man realiserade dem till betydligt
nedsatta priser därför att man
ville bereda rum för nya lager, som man
inte hade plats till utan att först realisera
de gamla varorna. Det tyder inte på
någon varubrist, och det tyder inte heller
på att den allmänhet, som köper varorna,
skulle ha en så stor köpkraft att
denna verkar inflationsdrivande. Om
man kommer in i en affär och skall köpa
en rock eller en kappa, så nog finnas
dessa varor, men frågan är om man har
pengar att köpa dem för. Jag anser, att
de realisationer som pågå under denna
månad inte vittna om någon varuknapphet
utan om en penningknapphet hos
dem, vilkas köpkraft man nu försöker
begränsa genom skärpta beskattningar.

Fn sådan allmän höjning av priserna
på nödvändighetsvaror, som kommer att
inträffa i och med beslutet om höjd
bensinskatt, kommer att gå ut över allmänheten
och betyda en ytterligare nedpressning
av folkets levnadsstandard.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Den politik som statsmakterna föra i
detta hänseende har två sidor: genom
lönestoppet eller, som man älskar att
kalla det, återhållsamhet i fråga om lönekrav
skola arbetarna hindras från att
skaffa sig kompensation för redan inträffad
varufördyring, och genom konsumtionsskatter
skola priserna ytterligare
höjas. Man har gått in för den indirekta
beskattningen, konsumtionsbeskattningen,
som inte kan karakteriseras
som annat än en utplundring av folkets
flertal. Man har här i debatten efterlyst
ett motförslag från dem, som yrka avslag
på såväl propositionen som utskottets
förslag. Man har efterlyst ett motförslag,
som kunde ha samma verkan som det
förslag regeringen har framlagt och således
åstadkomma en överbalansering av
budgeten. Vi kommunister ha inte varit
representerade i utskottet, men vi ha i
motioner ställt yrkanden om avslag såväl
på den skärpta bensinbeskattningen som
på den höjda beskattningen på bilar och
för övrigt på alla konsumtionsskatter
som drabba den stora allmänheten med
dess svagare köpkraft. Vi ha också i motioner
visat på en annan väg, som man
skulle kunna gå fram på och på vilken
man verkligen skulle kunna komma åt
det pristryckande köpkraftsöverskottet,
den faktor som framför allt verkar prisuppdrivande,
nämligen spekulationskapitalet.
Det är där man har att söka
överskottsköpkraften och inte inom den
lågt betalda arbetarklassen och allmänheten.
Det spekulativa kapitalet representerar
den köpkraft som är inflationsdrivande.

Herr Hage hade denna fråga uppe i
sitt anförande här, och han sade att
kommunisternas förslag endast berör en
liten del av befolkningen. Ja, det är riktigt.
Enligt kommunisternas förslag drabbas
endast en liten del av befolkningen,
men det är också endast en liten del
som har något köpkraftsöverskott, det
är inte den stora massan. Vi ha tidigare
här påvisat, att 70 procent av alla inkomsttagare
här i landet ha en årsinkomst
av 5 000 kronor och därunder,
och följaktligen är det endast en liten
del av befolkningen som skulle drabbas
av den engångsskatt på större förmö -

genheter, som kommunisterna föreslå i
motioner. Utskottet har inte velat gå på
denna linje, utan i stället förordat en
linje som betyder en ytterligare utplundring
av de dåligt betalda skikten inom
befolkningen. Under förra året, när
Landsorganisationen hade regeringens
förslag till omläggning av statsbeskattningen
på remiss för yttrande, uttalade
Landsorganisationen som sin mening beträffande
engångsskatten, att en sådan
skulle utgöra ett dråpslag mot inflationen.
Landsorganisationen hade alltså
samma mening som kommunisterna
framföra, att de inflationsdrivande
krafterna inte äro att söka hos allmänheten,
utan hos dem som ha förmögenheter,
hos dem som bedriva spekulation
med sitt kapital.

Då nu utskottet ej ansett sig kunna följa
den anvisning, som kommunistiska
partiet givit i sina motioner, utan i stället,
såsom jag nyss nämnde, gått in för
en annan linje, så skadar det i alla fall
inte att påvisa, att den linje som kommunisterna
här gått in för hade kunnat
medföra en överbalansering av riksstaten
med inte mindre än 1 500 miljoner
kronor mot de 500 miljoner soin regeringen
nu vill ta ut i form av konsumtionsskatter.
Då nu utskottet vidhåller
tanken att uttaga de för överbalanseringen
nödvändiga pengarna genom konsumtionsskatter,
som skola plockas ur den
fattiga befolkningens magra portmonnäer,
så betyder detta för denna befolkning,
att den får ännu svårare än hittills
att få sin budget att gå ihop.

Motionen är tyvärr inte skriven på sådant
sätt att jag kan yrka bifall till
den, men jag vill dock yrka avslag på
såväl Kung''1. Maj:ts proposition nr 5
som utskottet förslag.

Herr BERGVALL: Herr talman! Den
debatt, som vi föra här i dag i kammaren,
är en i en lång rad av debatter, under
vilka vi behandlat frågorna om den
bristande jämvikt i ekonomiskt avseende,
som karakteriserar läget i vårt land
för ögonblicket, och det finns i dag, såvitt
jag kan förstå, samma skäl att rikta
anmärkningar mot regeringens politik
som vi ha haft många gånger förr.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

Vi ha haft anledning att karakterisera
regeringens positionstagande på det sättet,
att regeringen ständigt undvikit att
se situationen som den är, och när den
på grund av utvecklingen tvungits att
tillgripa några åtgärder i syfte att återställa
den rubbade ekonomiska balansen,
ha dessa åtgärder oftast varit illa planlagda
och dåligt övervägda. Det tror jag
man kan säga även om det förslag från
regeringens sida, som vi ha att behandla
här i dag och som går ut på höjd beskattning
av biltrafiken. Förslaget har
fått en litet annan utformning av utskottet,
men de föreslagna skatterna äro
av samma storleksordning i utskottets
förslag som i Kungl. Maj:ts förslag.

När förslagen ha den formen, är det
naturligt att man ställer sig avvisande
och säger: Det är nödvändigt att få förslag
till bättre genomtänkta, mera planmässigt
upplagda åtgärder, om vi över
huvud taget skola ge oss in på att göra
någonting som, hur det än utformas och
hur det än göres, ändå måste bli ganska
kännbart för vårt samhälle och speciellt
för vissa grupper inom detta samhälle.
Men trots allt tror jag inte att vi kunna
komma ifrån saken på det sättet. Vi
måste se sanningen i ögonen, vi måste
ta konsekvenserna av vad vi sagt förut,
nämligen att det är nödvändigt att göra
någonting för att så långt det över huvud
taget är möjligt återställa den rubbade
balansen. Det går kanske inte att omedelbart
återställa den helt och hållet,
när vi ha kört fast i den situation vi
nu äro i, utan det kommer att ta en ganska
avsevärd tid, men vi kunna inte utan
vidare släppa problemet. På den punkten
tror jag att exempelvis herr Domö
gjorde den opposition, som har bedrivits
mot regeringen, en otjänst genom
att helt ställa sig utanför det här problemet,
vilket han gjorde, då han yttrade
sig på ungefär följande siitt: När
regeringen säger att den vill det och det
och frågar vad högern vill göra i stället,
så har högern ingen skyldighet att
svara. .lag vill ge finansministern rätt
när han säger, alt herr Domö stiiller sig
på en position som i realiteten betyder:
vi vill ingenting, .lag tror, att hur man
än formar ut ett program, som syftar

till att avlägsna de risker i inflationshänseende,
som för närvarande föreligga,
kunna vi inte lämna budgetfrågorna
helt åt sidan. Vi äro tvungna att ta position
till dem. Vi kunna inte komma
ifrån att en viss överbalansering av budgeten
är ett av de hjälpmedel som vi
måste använda, när vi arbeta på att återställa
den nu rubbade jämvikten, eller,
med andra ord uttryckt, när vi arbeta
på att skapa förutsättningar för en återgång
till friare förhållanden i vårt samhälle.
Men här gäller det — något som
jag har observerat att exempelvis statsministern
vid upprepade tillfällen betonat
— att se till, att man, när man väljer
medlen för att nå ett i och för sig
gott syfte, också använder dem på ett
rimligt och vettigt sätt, så att man inte
åstadkommer större skada genom de åtgärder
man tillgriper än den nytta man
eventuellt kan göra genom dessa åtgärder.

Om jag så skall återgå till bilskattefrågan,
som ju är den fråga som just
nu är aktuell för oss, även om den bara
är ett led i eu serie av skaltehöjningsfrågor,
så måste jag konstatera, att jag
liksom flera föregående talare inte kan
komma ifrån, att det förberedelsearbete,
som har nedlagts på en så pass viktig
fråga som den här, har lämnat utomordentligt
mycket övrigt att önska. Det
försvar på den punkten, som finansministern
levererade i sitt verkligt skickliga
anförande i dag — han är alltid
en medryckande talare, och kanske mest
vältalig när han talar till förmån för
skattestegringar — gav mig ingen känsla
av att han lyckats på ett uttömmande
sätt klarlägga förhållandena. Han hänvisade
till att regeringen hade tillsatt
sin skattekommission i början av december,
så fort man hade fått vissa preliminära
utredningsresultat från kontrollstyrelsen.
Som det påpekats från åtskilliga
håll fick denna kommission endast
några dagar eller veckor på sig för att
utreda skatter, som skulle gå löst på omkring
400 miljoner kronor. Finansministern
kunde inte bestrida, att den tiden
var mycket kort, men han klarade av
saken genom att säga, att man ju egentligen
inte behöver utreda de här frågor -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

na närmare. När man hade radat upp de
olika varor, som till äventyrs kunna bli
föremål för beskattning, och fått en liten
översikt av hur mycket den och den
skattesatsen på den och den varan ger,
då var det bara att utan vidare utredningar
helt hastigt och lustigt med ledning
av sin allmänna uppfattning om
situationen slå till och fixera lämpliga
skatteobjekt och skattesatser. Jag kan
inte komma ifrån att detta är ett lättsinnigt
ståndpunktstagande till frågor
som dock måste ingripa ganska djupt i
olika befolkningsskikts liv, och jag måste
konstatera, att inte ens bevillningsutskottets
majoritet — som ju inte kan misstänkas
för att i onödan söka sak med
regeringen, utan gör sitt bästa för att
rädda förslag som komma från regeringens
sida, även om de ibland äro så
svårartade att de inte kunna sväljas helt
— har ansett sig kunna nöja sig med de
utredningar, som presterats i propositionen
och från skatteberedningens sida,
utan har försökt komplettera dessa utredningar
med ytterligare några andra.

När jag inte har vågat mig på att helt
avvisa den föreslagna bensinbeskattningen,
så har det varit därför, att jag liksom
många andra här i kammaren riktat
kritik emot regeringen för att den
inte har velat ta i mot inflationen med
allvar. Man får därför, när ett konkret
förslag framlägges, se efter, om det finns
någon möjlighet att göra någonting utan
att åstadkomma alltför allvarliga skadeverkningar.
Inte heller på den punkten
kan jag följa herr Domö. Med hänsyn
till högerpartiets föregående är det verkligen
överraskande, att herr Domö uttrycker
sig så, att man måste få den
uppfattningen, att han ställer sig avvisande
till all indirekt beskattning, möjligen
med undantag för en allmän omsättningsskatt.
Han drev sin argumentering
så långt, att det egentligen borde
vara hans skyldighet att i dag påyrka avskaffande
av den bensinbeskattning som
för närvarande finns.

Jag kan ännu mindre följa herr Domö,
när han säger, att det inte är skattens
höjd som är avgörande, utan det principiella
resonemang som för fram till
förslagets framförande. Tvärtom tror jag,

att för de människor det här gäller och
för hela samhället över huvud taget är
det faktiskt skattens höjd som är det
avgörande. Jag kan i det sammanhanget
konstatera, att när regeringen framlade
sitt förslag, som nu i viss mån har gjorts
om av bevillningsutskottet, handlade
man uppenbarligen, som finansministern
sade, så där på känn, liksom skatteberedningen
hade gjort. Man formade ut
sitt förslag på ett sådant sätt, att det,
om förslaget hade blivit oförändrat antaget,
otvivelaktigt skulle ha tvingat massor
av människor att avstå från att över
huvud taget ha bil. Man skulle för övrigt
inte ha tvingat just de människor att avstå
från användandet av bil, vilka i första
hand kunna sägas använda den för
mera nöjesbetonade ändamål — de hade
kanske klarat sig i varje fall, om de
hade gott om pengar — utan de människor
med mycket begränsade inkomster,
som för sin yrkesutövning eller i andra
sammanhang ha speciellt behov av att
ha bil. Nu har förslaget gjorts om av
bevillningsutskottet, men eftersom utskottet
tydligen har känt sig bundet av
ett tal som plötsligt har blivit heligt, de
500 miljoner kronor, som budgeten skulle
överbalanseras med, har man utformat
förslaget på sådant sätt, att bensinbeskattningen
har måst sättas så våldsamt
hög, att den mycket kännbart måste
drabba den i eminent grad nyttiga trafiken.
Jag har i fråga om det där talet en
känsla av att om finansministern framlagt
ett förslag om 18 öres höjning av
bensinskatten och sagt att detta skulle
medföra just den överbalansering som
är nödvändig, skulle bevillningsutskottets
majoritet ha sagt att det vore alldeles
lagom, och hade finansministern
exempelvis föreslagit en skattehöjning
motsvarande 35 öre per liter hade nog
bevillningsutskottets majoritet sagt, att
det vore den lämpliga och riktiga avvägningen
av överbalanseringen. Så långt
i trosvisshet behöver man inte gå, utan
man har anledning att fråga sig om man
inte kan fara litet saktare fram i backarna.

Som en kuriositet kan jag påpeka —
finansministern snuddade vid samma
sak i sitt anförande och slog bort det

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

med ett skämt — att en hel del av de
varor, som tidigare räknades till de umbärliga
varornas kategori, så småningom
ha blivit markerat oumbärliga varor.
För dem som äro positivt intresserade
av bilismen och förstå dess betydelse
för samhället måste finansministerns
uttalanden i detta sammanhang
te sig mycket glädjande. Man kan dock
möjligen tänka sig, att insikten om bilismens
betydelse och oumbärlighet har
växt i takt med styrkan av den opinion
som rests mot det ursprungligen framlagda
skatteförslaget, men man skall ju
alltid vara glad när signalerna i ett senare
ögonblick äro bättre än i ett tidigare
ögonblick.

För mig har det naturligtvis inte varit
möjligt att prestera några speciella
utredningar i den föreliggande frågan,
men jag måste konstatera, att det finnes
skäl att gå litet försiktigare fram
när det gäller en för samhället så utomordentligt
betydelsefull sak som motortrafiken
än att på en enda gång höja
skatten på bensin från 18 till 45 öre per
liter, alltså med 150 procent, vilket om
jag inte minns fel betyder, att man höjer
bensinskatten 8 öre över den nivå,
på vilken den befann sig under krigsårens
allra värsta nödläge. Jag tror uppriktigt
sagt att en så våldsamt tillyxad
skatteförhöjning visar att man inte förstått
vad höjningen betyder både för
de grupper, som direkt drabbas av
skatten i sin yrkesutövning, och för
medborgarna i övrigt, som ju indirekt
få känning av skatten. Det är ju nämligen
meningen, såsom det har sagts
från bevillningsutskottets och betonats
från regeringens sida, att skattehöjningen
skall få slå igenom i priserna på de
varor, som betjänas av dessa trafikmedel.
Man bör emellertid inte glömma
bort — och det manar ju i sin mån till
ökad försiktighet — att det nog finns
en hel del motortrafik som visserligen
är oumbärlig och ofrånkomlig för dem
som betjäna sig av den, men som är av
den art att dess kostnadsökningar säkerligen
inte komma att få slå igenom
i några priser. Detta gäller säkert en
hel del personer, som behöva begagna
denna motortrafik för alt komma till

sina hem respektive sina arbetsplatser
eller för att företaga sina affärsresor.
Det gäller i företagens verksamhet både
för köpmän och för större och mindre
industriidkare och hantverkare, och den
omständigheten, att det sålunda blir en
specialskatt, som inte drabbar medborgarna
i allmänhet, utan automatiskt
kommer att i vissa fall, där man inte
har någon möjlighet att låta beskattningen
slå igenom i priserna, drabba
en speciell grupp av medborgare, manar
naturligtvis i sin mån till ytterligare
försiktighet med den här skatten.

Jag anförde förut ett par siffror, som
visade till vilka våldsamma höjningar
man har velat gå. Jag kan komplettera
dem med att konstatera, att över 40
procent av den skattehöjning, som föreslås
i de hittills framlagda propositionerna,
hänför sig till bilarna.

Herr Domö frågade, om den av mina
partivänner, som från partiets sida inledde
debatten, ansåg att den här skatten
skulle bli mera rättvis än en omsättningsskatt.
Jag vill inte på något vis
påstå att den här skatten kommer att
drabba rättvist, men utan att nu taga
upp någon lång diskussion om omsättningsskatten,
som herr Domö lekte med
men i fråga om vilken han aldrig vågade
ta steget fullt ut och föreslå den,
vill jag konstatera, att den är behäftad
med så pass allvarliga olägenheter, att
man nog skall tveka ganska länge innan
man åter inför den.

Jag vill också i förbigående här besvara
en annan fråga från herr Domös
sida. Han frågade vad man menade med
att den här skatten bokföringsmässigt
skulle skrivas biltrafiken till godo för
att framdeles användas för vägväsendets
del. Vi kunna då för det första konstatera
vad som påpekats av herr Elon Andersson
och ur bilismens synpunkt är
mycket väsentligt, att vi med den kraftiga
minskning av bensinförbrukningen,
som man måste räkna med — jag
beklagar att regeringen har försatt oss
i den situationen — måste komma att
för det kommande budgetåret få in väsentligt
mycket mindre pengar i form
av bilskattemedel, således till vägväsendet,
iin under det nu löpande, om nuva -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

rande skattesatser bibehållas. Det kan
ju, när man överväger frågan om smärre
justeringar av bilbeskattningen eller
bensinbeskattningen, vara skäl att tänka
på detta. Ur bilismens synpunkt är
det, då bilskattemedlen i nuvarande läge
av olika skäl ej helt kunna utnyttjas
för vägväsendets del, av en utomordentlig
betydelse att man bokföringsmässigt
reserverar dessa medel för att
en gång låta dem komma vägväsendet
till godo. Man kan naturligtvis formulera
saken på flera sätt, men för att
göra den utomordentligt enkel skulle
jag ville säga: I nuvarande situation vill
man för att inte tillföra marknaden mera
köpkraft se till, att man har skatteintäkter
som äro tillräckliga för att finansiera
även kapitalbudgeten. Man
kan då teoretiskt tänka sig att man tar
in den här skatten, lånar av de därigenom
inflytande medlen i nuvarande situation
för att klara finansieringen av
kapitalbudgeten och sedan, när det
kommer andra tider och möjlighet för
oss att föra en mera expansiv politik
på vägväsendets område, betalar tillbaka
lånet och låter de återbetalade medlen
komma vägväsendet till godo.
Krångligare är inte saken.

Jag vill, herr talman, inte vid denna
timme — det är många talare efter mig
och kvällen blir nog sen ändå — ta
kammarens tid i anspråk någon längre
stund.

Jag vill endast sammanfattningsvis
säga, att så starkt som jag för min del
känner behovet av att någonting göres,
som innebär att man försöker i någon
mån återställa den rubbade ekonomiska
balansen, och så ofta som jag haft anledning
uttala detta i denna kammare,
har jag inte ansett mig kunna ställa mig
helt avvisande till tanken på en mindre
höjning av bensinbeskattningen, men
jag måste samtidigt konstatera, att så väl
förstår jag bilismens betydelse för samhällslivet
och vilken hård belastning
som en stark höjning av bensinbeskattningen
skulle innebära för bilismen, att
det är mig fullständigt omöjligt att acceptera
en sådan våldsam skattehöjning
som den av utskottet nu föreslagna.

Det är klart att man inte kan göra

någon ekonomisk kalkyl, som säger, att
7, 8, 9, 10 eller 11 öre är det absolut
riktiga och heliga talet. Då hänger man
sig åt samma fetischdyrkan som bevillningsutskottets
majoritet gör, när den
håller på det heliga talet på något över
500 miljoner kronor för budgetens överbalansering.
Så långt vill jag för min
del inte gå, men jag vill säga, att man
måste komma en bra bit under de 27
örena, om skatten över huvud taget skall
bli uthärdlig även såsom en tillfällig
skatt, och då ha vi stannat vid ett belopp
av 10 öre.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den av
herrar Petrén och Sandberg avgivna reservationen.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! .lag
begärde ordet, då herr Velander upprepade
några påståenden, som jag kände
igen från remissdebatten och även från
debatten om tidigare föreslagna indirekta
skatter. Jag syftar på bland annat
påståendet, att man här inte kan tala
om någon sterilisering av köpkraft —
väl om uppsugning, men inte om sterilisering.
Nu har emellertid herr Elon Andersson
nyss givit en glänsande praktisk
lektion i denna fråga, som jag tycker
skulle ge herr Velander en tankeställare,
och vidare har finansministern
från vissa andra mera principiella synpunkter
lagt upp problemet, varför jag
inte känner någon lust att fortsätta diskussionen
på denna punkt. Det är bara
en sak jag skulle vilja fråga herr Velander
om.

I den motion, som högern väckt och
som i reservationen anges innehålla en
utomordentligt fin plan för skötseln av
vårt finansväsende, förutsätter man ovillkorligen
att de pengar, som flyta in, skulle
användas till att köpa just de obligationer,
som riksbanken har köpt upp.
Dessa skulle sedan sättas in på ett spärrkonto.
Men känner herr Velander till
något förbud för riksbanken att köpa
nya obligationer, även om vi skulle ha
ett spärrkonto? Det finns ingenting i
våra sedeltäckningsbestämmelser, som
säger det. Det är naturligtvis riktigt, att
om man betalar statsskulden med an -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

vändande av skattemedel, så försvinner
köpkraften från den som får betala skatten,
och den som har en obligation och
får betalt för den, han får den köpkraft,
som obligationen har utgjort, ersatt med
sedlar i stället för ett fordringsbevis.
Det går emellertid lika bra, om man ordnar
det på ett annat sätt. Jag har inte
riktigt förstått herr Velanders resonemang,
men det hör väl till den högre
visdom, som inte är tillgänglig för vanliga
människor.

När jag nu har begärt ordet, skall jag
också be att få säga något om själva
bensinskatten. Jag tror till att börja med
att var och en får medge, att det är en
tekniskt mycket enkel skatt. Den tas ut,
då varan importeras, och utdebiteras, då
varan säljes, ungefär på samma sätt som
omsättningsskatten på spritvaror.

Bensinskatten har, såvitt jag förstår,
två mycket viktiga uppgifter, nämligen
dels att ge statskassan pengar och dels
att, så långt det är möjligt på denna väg,
begränsa förbrukningen av bensin. Man
har här övervägande sysslat med den
sidan av saken, att denna skatt skulle
komma att ge staten inkomster, som
skola tas från vissa konsumenter. Ja,
det är klart att man inte kan trolla med
indirekta skatter heller. Någon måste betala
dem, likaväl som de direkta skatterna.
Men man måste naturligtvis erkänna,
att denna skatt i många fall leder
till prisfördyringar och att den kan
komma att vålla besvärligheter. Det kan
givetvis också för folk, som bo uppe i
Norrland, kännas såsom en tunga att få
betala t. ex. högre körtaxor, när de nödvändigt
behöva anlita en chaufför. Men
det kan inte hjälpas, att många av dessa,
vilka få betala högre taxor, inte kunna
göra anspråk på att få ersättning. All
yrkesmässig biltrafik är ju inte nyttotrafik.
Man tror så gärna att allt, som
Stockholms taxichaufförer förtjäna, är
förtjänst av nyttotrafik. Naturligtvis är
det alldeles otvivelaktigt nyttotrafik, när
de köra sjuka till liikare eller sjukhus
eller när de hämta folk med mycket
gcpiick vid stationen, men om jag anlitar
en taxi för att åka till teatern eller till
en restaurang, är detta inte mera nyttotrafik
iin om eu person med egen bil gör

en sådan resa. På samma sätt tror jag
man kan säga, att ingalunda all lastbilstrafik
är att betrakta såsom ekonomiskt
nödvändig och nyttigtrafik. Jag tänker
t. ex. på dessa långtradare, som köra trettiomilasträckor
vid sidan av S. J :s godståg
och som dra stora mängder bensin,
frånsett att det kanske går åt tvåhundra
man för att uträtta det transportarbete,
som två man på ett godståg med
hjälp av befintlig materiel och elektrisk
energi från trådarna ovanför banvallen
kunna uträtta. Jag skulle tro att detta
kan betraktas såsom ett nationalekonomiskt
slöseri.

Om det nu bleve så väl, att den föreslagna
skatten, som jag medger är rätt
hög, ändå kunde ge en del trafikanter
den inställningen, att de skola utnyttja
det billigaste trafikmedlet, vilket visat
sig vara järnvägen, har denna skatt på
ett utomordentligt sätt medverkat till
återställande av den, såsom man säger,
förlorade balansen.

Vad frågan om skattens storlek beträffar,
är det klart, att herr Bergvall
har rätt, när han säger, att han inte kan
förklara, varför hans parti föreslår en
höjning med 10 öre och vi med 27 öre —
jo, han vet, varför vår delegation i utskottet
har bestämt sig för 27 öre. Det
är därför att finansministern har sagt
det. Det är, menar han, tillräckligt skäl
för oss. Det må han tro, men han kan
inte själv tala om, varför folkpartiet stannat
för 10 öre. Jag har frågat mig, om
det inte är beroende på något slags förkärlek
för vissa lätthanterliga belopp —
tioöringarna iiro ju lätta att räkna med.

Herr Franzon var inne på denna fråga
i förmiddags i ett anförande, där han
vände sig till herr Petrén och påpekade,
att för vissa varor kommer höjningen inte
upp till 1 öre. En tioöresskatt föranleder
således precis lika stor höjning
som en tjugusjuöresskatt, men den senare
ger staten så mycket mera.

.lag skulle i detta sammanhang vilja
erinra om den första indirekta skatt, som
jag hade anledning att vid något så när
mogen ålder komma i kontakt med, nämligen
banderollskatten på punsch. Den
var .''SO öre på litern och således 10 öre
på halvan. Men vi, som då konsumerade

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

punsch, voro förvånade över att inte
riksdagsmännen förstodo, att källarmästarna
naturligtvis skulle komma att höja
priset på en halva med 25 öre, då de
fingo betala 10 öre i skatt. Jag tror att
det kan vara skäl att tänka på detta
även här. Jag hoppas också att denna
skattehöjning skall vara så väl tilltagen,
att det inte går bort alltför mycket i
uppbördskostnader och på andra vägar.

Sedan säger man, att det vore bättre,
om vi kunde köpa in bensin. Det skulle
inte gå åt valutor för mer än 18 miljoner
kronor för att under ett år få in 200 000
kubikmeter bensin ytterligare, och folk
skulle då få köpa så mycket de ville.
Men jag vill då erinra om att det inte är
bara dessa 18 eller kanske 20 miljoner
kronor som det gäller, utan vi ha också
att räkna med en 60, 70 miljoner som
ligga i botten på importsumman. Sedan
skall jag lämna därhän, hur mycket som
är hårdvaluta och hur mycket som är
mjukvaluta av detta. Det har jag inte
lyckats få reda på. Det beror också litet
på vilka som äro säljare, således om vi
köpa från främre Östern eller från Amerika.
Men man kan väl försiktigtvis räkna
med att minst ungefär hälften skulle
vara hårdvaluta och återstoden mjukvaluta.

Det skulle naturligtvis vara utomordentligt
tillfredsställande, om vi genom
att köpa in litet mera bensin skulle kunna
undvika en kvantitativ ransonering
och slippa det improduktiva arbete som
en dylik ransonering medför och de
många förtretligheter som den förorsakar.
Man skulle få en viss kvantitet i
månaden, men då är det kanske en del
människor som säga sig, att de denna
månad inte behöva åka så mycket, men
däremot så mycket mera nästa månad,
och det är inte säkert att det går att
göra en utjämning.

Jag undrar således, om det inte skulle
vara skäl i att man, när denna kraftiga
beskattning har börjat tillämpas, efter
ett par månader såge efter, hur pass
kraftigt den stödjer de strävanden att
köra sparsamt, som t. ex. från KAK:s
och andra motororganisationers sida
gjort sig gällande. Om det sedan också
skulle te sig bättre med avseende på

nederbördsförhållandena och därmed
för den elektriska kraftproduktionen
och, låt oss säga, även med avseende på
skördeutsikterna än man vågat räkna
med, undrar jag, om man inte skulle
våga sig på att slopa ransoneringen och
lita till att folk inskränkte sina körningar.
Flertalet har det väl inte så ställt
i ekonomiskt avseende, att denna rätt betydande
skatt på 27 öre per liter inte
skulle utgöra en tillräcklig anledning till
eftertanke, innan man beger sig ut på
en längre biltur. Är inte denna nödvändig
— och varje bilägare brukar väl
någon gång göra turer som äro mindre
nödvändiga — bör man låta bli att åka.

Jag skall, herr talman, också be att få
säga några ord om bondeförbundsreservationen.
Jag kan inte hjälpa att jag
tycker, att den är lite besynnerlig. Bondeförbundets
representanter i konsumtionsskatteberedningen
ha förordat en
rätt betydande höjning, och vad jag har
alldeles särskilt svårt att förstå är, hur
min högt värderade vän herr förste vice
talmannen kan komma till det slut, till
vilket han kom. Han pläderade, såvitt
ja förstår, mycket livligt för folkpartiets
linje, alltså för en måttlig höjning, men
han fann ändå till slut, att han nödgades
rösta för det yrkande, som herr Gustaf
Elofsson framställt. Det tycker jag var
en logik, som jag inte kan följa med i.

Sedan skall jag om högern och kommunisterna
bara säga, att det skulle vara
mycket roligt att veta, vilkendera gruppen,
högern eller kommunisterna, som
känner den största glädjen över triumfen
att få gå på samma linje och yrka
avslag på den kungl. propositionen. Men
det är ju en sak, som inte är av något
större sakligt intresse.

Jag ber, herr talman, att få instämma
med dem, som förordat bevillningsutskottets
förslag.

Herr OSVALD: Herr talman! Det har
sagts här i dag av flera talare, att den
av framför allt folkpartiet drivna tioöreslinjen
skulle vara behäftad med samma
svagheter som utskottets tjugusjuöreslinje.
Herr Bergvall har redan framhållit,
att ett sådant resonemang inte kan
vara hållbart, och det förefaller mig

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

också vara tämligen klart, att om man
utgår från att en höjd skatt har ett
ogynnsamt inflytande på vissa produktionsgrenar,
detta ogynnsamma inflytande
måste bli större, ju högre skatten är.

Det är enligt min uppfattning alldeles
riktigt, såsom finansministern i dag
framhöll, att det här gäller en avvägningsfråga,
en avvägning mellan å ena
sidan fördelen av att få en överbalansering
av budgeten och å andra sidan de
olägenheter för näringslivet, som måste
följa av skattehöjningen. I denna vägning
av fördelar och olägenheter mot
varandra ha vi i den grupp, som jag
tillhör, stannat för att det är riktigare
att i detta fall ta en lägre beskattning
och därmed också mindre olägenheter
för näringslivet, även om man samtidigt
måste avstå från en viss del av överbalanseringen.

Om det emellertid, som finansministern
säger och som jag för min del instämmer
i, här gäller en avvägningsfråga,
måste man väl också medge, att man
kan komma till olika resultat vid denna
avvägning. Det är därför, måste jag säga,
oriktigt att kalla det för valtaktik, om
man från en grupps sida finner den av
utskottet föreslagna skatten ligga för
högt. Det är visserligen önskvärt att få
en tämligen avsevärd överbalansering
av budgeten, men vi anse inte, att den
av regeringen angivna siffran, omkring
500 miljoner kronor, är oangriplig, utan
den bör man kunna ändra på i den ena
eller andra riktningen.

Här har också förts ett resonemang,
som går ut på att förhöjningen, när denna
skatt skall slå igenom i höjda varupriser,
kommer att bli lika stor, vare
sig man väljer tioöreslinjen eller tjugusjuöreslinjen,
därför att eu förhöjning
ändå inte kan tagas ut med mindre än
ett öre per kilogram för de varor det
gäller. Ett sådant resonemang är uppenbart
felaktigt, framför allt därför, att
höjningen ju inte uteslutande är beroende
på transportkostnaderna. 1 de priser,
som komma att fastställas, ingå ju
också andra moment.

Det är emellertid en sak, som jag här
framför allt skulle vilja framhålla, ehuru
den redan diskuterats eu del, och det är

7 Första kammarens protokoll l!)''iS. AV s.

möjligheterna att öka statsverkets inkomster
genom en ökning av bensinimporten.
Genom den skatt, som skulle uttagas
på den beräknade minskade kvantiteten,
650 tusen kubikmeter, skulle man
med 10 öres skattehöjning få in en totalskatt
av 182 miljoner kronor mot 167
miljoner kronor på den kvantitet, som
för närvarande förbrukas per år. Enligt
utskottets förslag skulle den totala skatten
bli 292 miljoner kronor per år. Om
man i stället genom en ökad import av
bensin kunde komma upp till den förbrukning,
som vi haft under de senaste
åren, 925 tusen kubikmeter, skulle de
skattebelopp som inflyta, även om man
begränsar sig till en höjning av 10 öre,
komma att bli 259 miljoner kronor, det
vill med andra ord säga ett belopp, som
med endast 33 miljoner kronor understiger
det, som skulle inflyta enligt utskottets
förslag.

Det sades i dag av finansministern,
att en mindre variation på en eller några
tiotal miljoner kronor inte kunde betyda
något väsentligt, och under sådana
omständigheter skulle man alltså genom
en ökning av bensinimporten komma
upp till ett belopp, som inte väsentligt
skulle minska den överbalansering regeringen
har räknat med.

Nu har det visserligen framhållits,
bland annat av hem statsministern, att
utsikterna att kunna erhålla mera bensin
för närvarande äro ytterst små, och
han betonar att det inte är allenast valutatekniska
skäl som äro avgörande, utan
även den rådande bristen på bensin på
världsmarknaden. Jag skulle för min del
hålla för troligt, att herr statsministern
i detta fall intar en alltför pessimistisk
hållning. Hittills har man ju i varje fall
velat göra gällande, att det är valutabristen
som varit avgörande för den beräknade
nedskärningen av bensinimporten.
Häromdagen utdelades i våra pulpeter
en liten skrift, i vilken man finner
en uppsats av statsrådet Gjöres med rubriken:
»Vi måste exportera mera.» För
att vi skola kunna exportera mera är,
därom iiro väl alla ense, just eu riklig
tillgång på bensin utomordentligt viktig.
Vi kunna genom en ökad bensintillgång
och genom en ökad tillgång på andra

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

brännoljor i hög grad öka den produktion,
som är nödvändig för exporten.
Genom att öka importen av dessa för
produktionen utomordentligt viktiga faktorer
kunna vi uppnå den balans mellan
import och export, som herr statsministern
i dag talade om.

Jag menar således, att det är en utomordentligt
angelägen sak att göra allt vad
som göras kan för att söka öka den i
vårt land tillgängliga mängden av bensin
och brännoljor och därmed på olika
vägar uppnå den exportökning, som är
nödvändig för balansen mellan import
och export.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang
också vilja vidröra ett annat
problem, som något diskuterades här för
en vecka sedan i samband med frågan
om jordbrukets maskinproblem, och det
är frågan om restitution av bensinskatten
på traktorer inom jordbruk och skogsbruk.
Frågan aktualiserades ju genom
det meddelande, som lämnades av herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet,
vilket gick ut på att
vi räkna med en import från England av
bensindrivna traktorer. Om nu skatten
på bensin kommer att ytterligare ökas,
får detta krav på restitution av bensinskatten
för traktorer inom jordbruk och
industri en ännu större tyngd, och det är
därför i hög grad önskvärt, att åtgärder
snarast vidtagas för att utforma sådana
bestämmelser, att den bensin, som användes
för traktordrift inom jordbruk
och skogsbruk, kan komma i åtnjutande
av restitution av skatten.

Jag vill, herr talman, med vad jag nu
anfört ansluta mig till yrkandet om bifall
till den reservation, som avgivits av
herrar Petrén och Sandberg.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle vilja tillrättalägga ett
missförstånd. Den siste ärade talaren
opponerade sig mot att någon skulle ha
gjort gällande att tioöreslinjen var betänkligare
än tjugusjuöreslinjen. Jag var
inne på den saken, dock i ett alldeles
speciellt sammanhang. Jag sade nämligen,
att alla äro eniga om att vad som
nu håller på att genomföras skall vara
av tillfällig natur. En omprövning förut -

sättes sålunda redan under nästa år. Vidare
konstaterade jag, att ett genomförande
av skatteskärpningarna kommer
att medföra mycket komplicerade verkningar
i skilda avseenden med en mångfald
av invecklade pris- och andra regleringar
som följd.

Er dessa synpunkter hävdade jag att
folkpartiets linje icke hade några företräden
framför utskottslinjen, eftersom
den enligt min mening droge med sig
lika svårbemästrade följdverkningar
samt invecklade pris- och andra regleringar
som tjugusjuöreslinjen. Ur fiskaliska
synpunkter ger den också så mycket
mindre och framstår därför i detta
sammanhang såsom mindre tilltalande
än tjugusjuöreslinjen.

Herr OSVALD (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill i anslutning härtill säga,
att det inte bara är från herr Velanders
sida som denna uppfattning i dag
bär kommit till uttryck. Även herr Domö
har såsom nyss påpekades av herr Bergvall
uttryckt den uppfattningen att 10-öreslinjen skulle vara behäftad med samma
svagheter som 27-öreslinjen.

Herr FORSLUND: Herr talman! Tillåt
mig först säga, att jag personligen har
den uppfattningen, att biltrafiken utgör
ett utomordentligt komplement till våra
äldre trafikmedel. Men efter att ha hört
dagens talare, så måste jag nog säga att
en viktig sak, som borde höra ihop med
den fråga som i dag föreligger, inte tillräckligt
har beaktats, nämligen frågan
om själva avvägningen mellan de olika
trafikmedlen.

Motiven för den beskattning det här
gäller växla oerhört, och man gör inte
alltid klart för sig vad man syftar till.
Jag skulle vilja påminna en del talare,
särskilt från den borgerliga sidan, om
ett uttalande som för 14 år sedan gjordes
av en mycket framstående ekonom
här i landet, när han t. o. m. ville göra
gällande, att bilbeskattningen var ur
statsnyttans synpunkt mindre lämplig.
Han hävdade, att ju mer man beskattade
bilarna och förbättrade vägarna,
desto mer ökade man biltrafikens konkurrensförmåga
gentemot järnvägarna.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

Jag skall be att få citera vad den store
mannen sade i ett anförande, som återfinnes
i en skrift, utgiven av Sveriges
industriförbund. Det hölls vid industriförbundets
årsmöte den 17 april 1934,
då det förekom en diskussion om planhushållningen
här i landet, och citatet
lyder som följer:

»Ett närmare studium av Sveriges
ekonomiska politik under de senare åren
ger ett rikhaltigt material för liknande
kritiska betraktelser över planlöshet.
Här må ett exempel vara till fyllest. Under
senare år har staten utvecklat en
allt kraftigare bilbeskattning. Medlen ha
anslagits till förbättring och utvidgning
av vägväsendet, varigenom biltrafikens
förmåga att konkurrera med järnvägarna
förstärkts. När man observerat detta,
har man till utjämning av konkurrensvillkoren
ökat bilbeskattningen, men
fortfarande använt medlen för mera
och bättre vägar, med påföljd att järnvägarnas
ställning i konkurrensen ytterligare
försämrats. Till yttermera fördärv
för järnvägarnas ekonomi planeras
nu statsunderstödda flyglinjer inom
landet, vilka utan tvivel skulle komma
att taga ifrån järnvägarna ett stort antal
högt betalande passagerare. Det är
därvid att märka att staten själv i sin
egenskap av järnvägsägare främst blir
lidande av denna motsägelsefulla politik.
Vilken ståndpunkt man än må intaga
till en utveckling av nya kommunikationsmedel
under den fria konkurrensens
villkor, så kan man omöjligen
beteckna en direkt understödspolitik
från statens sida till ihjälkonkurrerande
av statens egna företag såsom något särdeles
efterföljansvärt exempel på planhushållning.
»

Det var professor Gustav Cassel, som
predikade denna visdom, och ordföranden
vid mötet i fråga uttalade mycket
vördsamt och hjärtligt dessa ord:

»Vi ha säkerligen alla med beundran
och tacksamhet lyssnat till vad professor
Cassel haft att säga om planhushållning,
och vi känna diirav, att det måste
ligga ett långt livs erfarenhet bakom för
att kunna med sådan skärpa visa upp
vad ett litet ord, som användes såsom
slagord, i realiteten betyder. Av vad

professorn haft att säga oss i dag, ha vi
lärt oss en hel del.»

Ja, en hel del av vad professor Cassel
sade skulle nästan jag ha kunnat säga.
Jag rekommenderar visserligen inte att
bilskatterna inte skulle gå till vägarna,
långt därifrån, men jag instämmer i den
förnuftiga tanke, som ligger på djupet
av hans resonemang, nämligen att staten
inte bör konkurrera ihjäl sig själv,
vilket bara går ut över skattebetalarna.
Det är en sund princip, som säkert låg
till grund för professorns uttalande, och
den skall här icke klandras, utan endast
tas som ett exempel på hur olika motiveringar
som kunna åberopas för de åtgärder,
som man i de skilda fallen vill
vidtaga.

Jag vill i detta sammanhang säga, att
jag tror att man i ett allvarligt resonemang
om dessa frågor också måste ta
hänsyn till sådana faktiska förhållanden,
som innebära att vi få ta upp frågan
om en ransonering av biltrafikens
drivmedel till vida allvarligare övervägande
än hittills. Tv det var nog inte
alldeles oriktigt, när Sydsvenska Dagbladet-Snällposten
lördagen den 14 februari
1948 över en Amerika-artikel hade
en stor rubrik: »Omöjligt ordna världens
oljebehov. Efterfrågan tydes som
ett förebud till ny världskris.» T. o. m.
i Amerika, där en så stor del av oljeproduktionen
är lokaliserad, överväger
man starkt, huruvida man inte måste gå
in för att icke förbruka mera av dessa
varor än som är absolut nödvändigt. Vid
järnvägarna, där man är mycket benägen
att använda olja till sina diesellokomotiv,
planerar man t. ex. att i stället
gå in för elektrifiering. Det gör man efter
noggrann prövning. Av vilken anledning?
Jo, av den anledningen att
man börjar känna sitt djupa ansvar inför
framtiden och inte vågar fortsätta
att forcerat förbruka vad man har i sina
oljekällor. Det kan mycket väl tänkas,
vilket också signaleras i denna artikel
från Amerika, att man där kommer att
ransonera oljetilldelningen mycket kraftigare
än nu. Är det då inte, menar jag,
också för motorfolket här i landet av
vikt, att man gör sig förtrogen med tanken,
att bilismen inte kan få svälla ut

100

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

obegränsat, utan i stället måste betraktas
som det nyttiga komplement, som
den bör vara.

Det är klart att detta kommer att inkräkta
på bekvämligheten för åtskilliga,
som nu tycka att det är så utomordentligt
bra att ha en bil. Jag kan själv i
likhet med finansministern säga, att jag
sedan många år är bilist, men jag känner
rent samhällssolidariskt att jag är
tvungen att finna mig i en begränsning
av tilldelningen av bensin. Och om det
kommer att kosta litet mera att få bensin,
så har det bara till följd att man
personligen är litet mera sparsam med
att använda bilen, vilket blir till nytta
både för den enskilde och för landet i
dess helhet.

Man talar här om att skatterna skola
slå igenom i priserna och leda till de
och de besvärligheterna. Både högern
och folkpartiet och t. o. in. bondeförbundet
ha ju mycket starkt poängterat
dessa synpunkter. Jag tror emellertid
att det är en överdrift av stora mått. I
den skrift, som vi ha fått ifrån lastbilsägarnas
egen förening, redovisas det att
en 3-tonsbil drar tre liter bensin per
mil. En prisförhöjning med 27 öre per
liter betyder således att varje tonmil
kostar 27 öre mer än tidigare. Slår man
ut detta på en ännu mindre post, t. ex.
ett kilogram, får man en kostnadsökning
på knappast mer än V, öre på
milen. Kan man då stiga upp och säga
— ja, säga det kan man ju alltid, men
är det riktigt att säga, att detta förslag
har så djupgående verkningar på vårt
ekonomiska liv som man har velat göra
gällande? Det visar obekantskap med
verkliga förhållanden, när man talar på
det sättet.

Och varför har den inte anmält sig
tidigare, denna klarhet om att både hyresförhöjningar
och andra kostnadsökningar
komma att drabba familjerna
som resultat av en ökning av transportkostnaderna?
Vi fingo för så kort tid
sedan som vid årsskiftet en väsentlig
kostnadsökning i form av höjda järnvägstaxor.
Han är visserligen inte inne
nu, men jag skulle gärna vilja säga herr
Domö, som har varit kommunikationsminister
— och, får jag säga, en god

kommunikationsminister — att det hade
varit tacknämligt, om han suttit som
kommunikationsminister, när järnvägstaxorna
sist fastställdes. Taxorna förhöjdes
ju så mycket, att en personbiljett
tur och retur på en sträcka som är
mindre än en mil i dag kostar drygt 30
procent mer än förut. Inte har det hållits
några konserthusmöten eller andra
möten som protest mot det arrangemanget.
Ingen har i denna kammare
riktat den minsta förebråelse mot regeringen
för att den utan att höra riksdagen
har vidtagit en så pass genomgripande
åtgärd. För godstrafikens vidkommande
är taxehöjningen ungefär 10
procent. Inte heller på den punkten ha
några protester anmälts.

Jag frågar er alla, som inte tillhöra
det socialdemokratiska partiet ännu:
Mena ni att det, när det gäller ett trafikmedel,
är alldeles juste att Kungl.
Maj :t sitter i kanslihuset och fastställer
taxor av en utomordentlig ekonomisk
betydelse, medan det, när det gäller ett
annat trafikmedel, nämligen biltrafiken,
måste bli ett oerhört väsen om en kostnadsökning
och från vissa partigrupperingar
göres gällande att regeringen är
i färd med att dra landet i en olycka?

När finansministern nu har givit till
känna, att dessa skattemedel skola få
användas till vägväsendet, borde det
väl inte heller för motormännen vara
så svårt att godta detta förslag. Jag vill
säga ytterligare några ord om den saken.
Man är rädd för att dessa medel
skola gå in i den allmänna budgeten,
då därmed skulle följa att de finge tjäna
såsom vanliga skattemedel. Men är
det någon, mina damer och herrar, som
ett ögonblick har tänkt på att de, som
begagnade sig av järnvägens personoch
godstrafik, under åren 1939—1946
betalade ett överskott på cirka 500 miljoner
kronor, som tillfördes statsbudgeten?
Dessa medel magasinerades inte,
tills järnvägarna kommo i en lågkonjunktur
i den meningen, att de inte
kunde klara sig på de taxor de tidigare
hade, utan då fick man i stället omedelbart
gå till eu ny taxehöjning. Var
tar man då pengarna? Ja, de komma
inte ur luften, utan de komma från tra -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

101

fikanterna, som begära tjänster av järnvägarna
på samma sätt som de be bilchaufförer
göra dem en tjänst med sin
bil.

Medan således järnvägens överskottsmedel
efter avsättning till förnyelsefond
och förräntning av kapital tillfördes
budgeten, skola de föreslagna skattemedlen
från biltrafiken magasineras
för framtiden. Jag tycker det varit skäl
att påpeka detta, tv hur kunniga ledamöterna
av denna församling än äro,
synas de ibland förbise viktiga faktiska
förhållanden, som inte någon längre tid
kunna få förbli så okända som de hittills
varit. Tv fortsättningen blir då bara
— om man inte, som man har gjort
i England, försöker samordna de olika
trafikmedlen på ett sådant sätt, att de
bäst tjäna samhället — att vi, såsom
professor Cassel i sitt uttalande påpekade,
laborera så, att skattebetalarna få
betala underskottet på järnvägarna. Jag
ser för tillfället bort ifrån att det
för dagen inte för vägväsendets skull
är nödvändigt att ta ut dessa pengar,
utan att motiveringen för denna skatt
sammanhänger med ett annat avsnitt av
vår samhällsekonomi. Man får emellertid
här inte bortse från förhållandet
mellan de olika trafikmedlen, vilket är
en mycket viktig sak. Det vill synas,
herr talman, som om jag är en ropandes
röst i öknen, men jag tror att de
ekonomiska förhållandena så småningom
komma att tvinga oss fram till en
förnuftig avvägning av de olika trafikmedlen.
Denna förnuftiga avvägning
behöver icke gå ut över den nyttiga biltrafiken,
men det finns säkert också
eu hel del biltrafik, som vi skulle kunna
undvara för att icke förbruka de
drivmedel, som nu synas bli knappare
och knappare.

Herr EKSTRÖMER: Herr talman! Herr
Forslund ville bagatellisera den kostnadsökning,
som uppstår till följd av
den nu föreslagna bensinbeskattningen.
Jag kan då nämna, alt jag från det län,
som jag representerar, sökt få in uppgifter
på den ökning av transportkostnaderna,
.särskilt för länets jordbruk,
som eu skattehöjning på bensinen med

27 öre skulle medföra. Enbart när det
gäller mjölken skulle denna uppgå till
ca 340 000 kronor årligen, vilket innebär
en ökning av Va—Va öre per kilogram
mjölk, beroende på billinjernas
längd. Beträffande slaktdjur har det inte
gått att få några exakta siffror, ej heller
beträffande skogsprodukter, men ett allmänt
överslag ger vid handen, att kostnadsökningen
även där blir högst betydande,
och för handel, industri och
samfärdsel i allmänhet gäller detsamma.

Nu skola enligt utskottet dessa kostnadsökningar
tillåtas »slå igenom» på
konsumenterna, och det är självklart att
levnadskostnaderna därigenom stegras.
Finansministern sade i dag, att detta icke
kommer att mycket märkas, men när
man talar om denna sak, får man ju lov
att sätta in den i sitt större sammanhang:
bensinskatten är ju endast en del av de
skattehöjningar som drabba medborgarna.
Och vi få betänka, att större delen
av de officiellt såsom »umbärliga» betecknade
varor, som beskattats, säkerligen
av den övervägande delen av svenska
folket ej alls betraktas såsom umbärliga,
och då även andra varor och nyttigheter
tendera att stiga i pris, så kan det ej
förnekas att det i dessa dagar blir allt
dyrare att leva, vilket säkerligen alla
och envar nogsamt kunna märka.

Men det skulle mycket förvåna mig,
om vi icke här i landet äro så beskaffade,
att detta från alla håll och kanter
kommer att utlösa krav på kompensation
i form av inkomstökningar. Kanske
också dessa krav bli svåra att stå emot!
Man får ju se verkligheten som den är
och inte som man önskar att den skulle
vara.

Men då kan det lätt hända att finansministerns
400—500 miljoner snart nog
slukas av nytt köpkraftsöverskott, och
hela herr finansministerns fina uträkning
lär då bli ganska förfelad. Om sedan
också den tänkta överbalanseringen
på omvägar kommer ut i marknaden —
det må vara till vägarbeten eller andra
investeringar — så kan åtminstone jag
inte förstå, att bensinbeskattningen kan
minska köpkraftsöverskottet. Kanske blir
det snarare tvärtom. Samtidigt tycks
riksbanken fortsätta sina stödköp av

102

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

obligationer och pumpar därigenom ut
ytterligare köpkraft.

Jag kan inte hjälpa att jag inte tror på
någon gynnsam verkan av det ekonomiska
styckeverk, som vi nu bedriva,
och jag tror nog att det blir nödvändigt
att vi på allvar taga upp frågan om
räntan, som är en gammal beprövad regulator
av vårt penningvärde. De .sociala
olägenheterna av en kärvare penningpolitik
kunna måhända på ett eller annat
sätt mildras. Förr eller senare lära vi
nog ändå få bita i det sura äpplet, och
jag fruktar för att ju längre vi dröja,
desto kraftigare åtgärder måste tillgripas.

Herr talman! Då jag ej kan finna att
det föreliggande förslaget i längden kan
göra någon som helst nytta, utan snarare
tvärtom, yrkar jag avslag på utskottets
hemställan och bifall till den av herr
Velander m. fl. avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Här anfördes
av herr Norling bland annat, att
det här i landet snarare rådde brist på
pengar än på varor. Han pekade i det
sammanhanget på realisationerna. Jag
skulle bara vilja rikta den frågan till
herr Norling: Om det är så, att det är
brist på pengar och inte på varor, varför
falla då inte priserna och anpassa sig
efter denna brist på pengar, och varför
ha vi under sådana omständigheter en
så hårt arbetande priskontroll?

Samme talare sade, att denna konsumtionsbeskattning
i viss utsträckning
kommer att drabba även den stora allmänheten,
även småfolksgrupperna. Ja,
i någon mån kommer den säkert att göra
det, det vill jag inte bestrida, även om
det med all sannolikhet blir med mycket
ringa tyngd. Att utskottet ändå har velat
rekommendera denna väg, beror på att
man i dagens läge hellre får ta dessa
konsekvenser än att låta överrumpla sig
av en inflation, tv en inflation bär den
största utarmande verkan, inte minst
för de små löntagarna.

Om man däremot vill åstadkomma ekonomiskt
kaos i landet, för att politiskt
försöka fiska i grumligt vatten, då bör
man motsätta sig alla åtgärder över hu -

vud taget, som avse att bekämpa inflationen.

Så sades det att kommunisterna i sitt
förslag hade en annan, mycket kraftigare
verkande åtgärd, nämligen en engångsskatt
på förmögenhet, varmed man
skulle kunna överbalansera budgeten
med 1 500 miljoner kronor. Men den erfarenhet
vi ha av arvs- och förmögenhetsskatterna
visar väl ändå, att ett sådant
medel måste beredas möjlighet att
verka under ett flertal år. Det blir inte
1 500 miljoner på en gång, utan på sin
höjd Vs därav. När vi vidare förra året
beslöto en stegring av arvsskatten och
en stegring av förmögenhetsskatten, så
var det ju därför att vi föredrogo denna
stegring av arvs- och förmögenhetsskatterna,
som gav staten en större årlig
inkomst än ränteinkomsten av en eventuell
engångsskatt. Jag skulle desslikes
vilja erinra om att en förmögenhetsindragning
av en sådan storlek, som den
man på kommunistiskt håll talar om,
onekligen skulle föra med sig att en stor
mängd aktier, obligationer, inteckningar
och andra skuldförbindelser på ett
eller annat år samlades i riksbankens
valv eller i statskontoret, men att man
sannerligen inte med en sådan åtgärd
skulle göra någonting effektivt mot en
hotande inflation.

Jag skulle gentemot min ärade vän
herr Bergvall, som ironiserade över de
500 miljonerna, vilja säga att denna siffra
för oss i den socialdemokratiska utskottsgruppen
ingalunda, som han sade,
är något heligt tal. Det är ett belopp, som
man kommit fram till efter rationalistiska
överväganden. Det är satt till 500
miljoner, bl. a. därför att man under de
sista tre åren regelbundet har överbalanserat
budgeten med ungefär 500 miljoner,
och därför att det nu, då vi stå
inför en minskad import, vilket medtör
en minskad varumängd inom landet, och
en ökad export, vilket har samma verkan,
är nödvändigt att öka överbalanseringen
med minst 500 miljoner kronor.
Det är huvudskälet. Därtill kommer att
överbalanseringen enligt bankofullmäktiges
uppfattning borde motsvara kapitalinvesteringarna
från statens sida, som
beräknas till ungefär 600 miljoner under

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

103

nästföljande budgetår, beroende på vissa
reservationsanslag som då komma att tas
i bruk. Man får då sträva så långt mot
dessa 600 miljoner som möjligt. Det är
dessa rationalistiska överväganden, som
ha gjort att vi stannat inför beloppet
500 miljoner. Det är långt ifrån heligt!
Det är ett noga övervägt, rationalistiskt
erhållet tal.

Jag skulle till slut till herr Domö vilja
säga en eller möjligen två saker. Herr
Domö talade om den komik, som han
tyckte var förbunden med statsminister
Erlanders uppträdande. Jag undrar, om
inte detta sätt att behandla politiska
motståndare med ringaktning och vårdslösa
uttryck är ganska främmande för
den parlamentariska takt och ton, som
vi böra iakttaga både inom riksdagen och
utanför. Ett sådant tal hedrar inte herr
Domö. Jag skulle i detta sammanhang
vilja påminna om att herr Domö strax
därefter talade om »den bensinskvätt»,
som vi ha kvar här i landet. Det är dock
en bensinskvätt på 650 miljoner liter.
Men där märkte inte herr Domö komiken.

Herr Domö sade också att man borde
kunna finna andra former för beskattning
än punktbeskattning. Han nämnde
därvid med en viss förkärlek omsättningsskatten.
Jag förstår honom. Det är
överensstämmande med högerns gamla
program. Men han ville bara att regeringen
skulle ta initiativet på den punkten.
Herr Domö talade om regeringspartiets
nyvaknande heroism. Att högern
inte själv vill ta initiativet till en omsättningsskatt
eller en produktionsskatt,
det vittnar om att herr Domö och hans
parti svara för heroismen i dess negativa
gestaltning. Herr Domö trycker i
vassen.

När statsminister Erlander frågade honom,
hur han ville välja mellan en
nedskärning av konsumtionen, som dessa
konsumtionsskatter uppenbarligen skulle
innebära, eller en prisstegring, så hörde
jag inte att herr Doinö svarade på
det. Jag skall däremot be att fä läsa upp
ett stycke av högerpartiets motion i utskottets
referat, som jag hoppas är riktigt:
»En ökad lönsamhet inom t. ex. den
oumbärliga produktionen i förhållande

till den mera umbärliga vore en generell
reglering så god som någon för att
bevara eller tillföra kapital och andra
produktionskrafter till mera nödvändig
verksamhet.» — »En ökad lönsamhet
inom produktionen av oumbärliga varor»
måste väl betyda ökade priser. I högerns
partimotion har man tydligen velat föredraga
ökade priser framför konsumtionsbeskattningen,
men även i det sammanhanget
trycker högern och herr
Domö i vassen.

Herr WEHTJE: Tiden är långt framskriden,
och jag skall därför inskränka
mig till att taga upp några synpunkter,
som visserligen framförts under den förda
debatten, men som synas mig värda
ytterligare beaktas.

Först vill jag då vända mig mot den
uppfattning, som utskottsmajoriteten givit
uttryck åt och som dess talesman
herr Sjödahl framförde i sitt anförande
i förmiddags. Herr Sjödahl framhöll, att
den höjda skatten på motortrafiken
skulle vara ett medel att bekämpa inflationen.
I fortsättningen understryker
man nödvändigheten av denna ökade
skatt för att uppnå en överbalansering av
budgeten. Man tror att man genom en
överbalansering av budgeten har uppfyllt
allan rättfärdighet, men om vi se på
utvecklingen under åren efter kriget, ha
vi, som herr Sjödahl också framhöll,
haft en överbalansering av driftbudgeten,
som har uppgått till omkring 1 200
miljoner kronor, och det har räckt till
för att läcka statsverkets kapitalutgifter.
Man har ju då anledning att fråga sig,
hur detta verkat på samhällsekonomien.
Vi hade efter kriget en utomordentlig
ställning. Vi hade eu orubbad produktionsapparat
och en riklig valutareserv,
men trots att vi haft en överbalanserad
budget, trots att vi haft så stort överskott
på driftbudgeten, att det räckt alt
täcka kapitalbudgeten, så befinna vi oss
nu i ett läge, där vi väl kunna säga, att
våra resurser äro praktiskt taget uttömda.
Vår valutareserv är i det närmaste
obefintlig, och vi ha, som finansministern
själv uttryckte det, under de gångna
åren klart levat över våra tillgångar. Del

104

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

är alltså inte bara fråga om att få den
statliga budgeten balanserad, utan det
gäller att infoga även budgetavvägningen
som ett led i ett ekonomiskt program.

Herr Sjödahl åberopade sedan som
sakkunniga bankofullmäktige och återgav
ett uttalande som de gjort i fjol, där
de underströko betydelsen av budgetens
överbalansering. Där underströks emellertid
också, att överbalanseringen var
eu åtgärd av många, ett led i de åtgärder,
som få tillgripas för att få balans
i samhällsekonomien. Fullmäktige ha
inte sagt att det var den enda eller ens
den utslagsgivande åtgärden, utan av deras
uttalande framgår klart och tydligt
vad jag förut understrukit: att det icke
räcker med de rent fiskaliska synpunkterna,
att man skall driva in så och så
mycket medel till staten, så att man får
budgeten balanserad, utan att man också
måste se till, hur samhällsekonomien
i övrigt utformas. Men detta ha vi icke
fått någon klarhet i. Det har efterlysts
under utskottsbehandlingen, men man
har där avvisat att ta denna fråga under
övervägande. Ja, man har gått så
långt, att man redigerat bort det enda
ord som egentligen gav uttryck för detta
sammanhang mellan budgetbalansering
och samhällsekonomi: det lilla ordet
»sterilisering», som funnits på sina ställen
i tidigare yttranden, och man har
gjort detta till och med när man citerat
finansministerns direktiv till konsumtionsskatteberedningen.
Det är ju att gå
väl långt. Jag tror att greppet på hela
denna fråga är olyckligt.

På s. 33 bemöter utskottet invändningarna
mot skatteskärpningarna och
säger att det inte är någon fara för att
de skola resultera i en fortsatt inflation
och således direkt motverka syftet med
skärpningarna på den indirekta beskattningens
område. Utskottet säger sig därvid
vilja understryka, att — såsom från
sakkunnigt håll i annat sammanhang
framhållits — en kontrollerad prisstegring,
där prisökningen tillgodoföres
statsverket och användes till överbalansering
av budgeten, icke beräknas medlöra
en sådan effekt, utan tvärtom är
ägnad att befrämja det syfte som föranlett
framläggandet av samtliga de i

propositionerna nr 5—10 upptagna skattefiirslagen.

Jag frågar: Vad är nu innebörden av
detta uttalande? Har man gjort klart för
sig, att man icke uppnår en kontrollerad
prisstegring bara genom att prisökningen
tillföres statsverket eller användes
till överbalansering av budgeten?
Jag antar att man inte heller därmed
bara menar, att man skall få en prisstegring
som är katalogiserad av priskontrollnämnden,
ty därmed har man ju
inte fått någon kontroll av den art som
här måste vara avsedd. Jag går ut ifrån
att man från majoritetspartiets sida är
beredd att medverka till att prisstegringen
hålles under verklig kontroll,
d. v. s. att den inte får slå igenom vid
framtida löne- och inkomstavvägningar.
Först då är den nämligen under kontroll,
och om man icke går in för en
sådan åtgärd, då har man ju rubbat underlaget
för hela den nu ifrågavarande
skärpta indirekta beskattningen.

Det har under debatten påvisats, vilken
våldsam höjning av skatten på motortrafiken
det här är fråga om. Särskilt
bjärt kommer denna höjning att
framstå, om man ställer den mot den
höjning som företogs för endast ett par
år sedan. Då beslöt man sig för att införa
en skatteskärpning, som nu tillför
statsverket ungefär 210 miljoner kronor.
Det sades då att denna skattehöjning var
av provisorisk natur och att den skulle
vara så avvägd, att den endast skulle
utgöra motortrafikens bidrag till vägväsendet,
men nu drar man sig inte för
att i det närmaste fördubbla denna skatt
igen.

Jag vill också peka på de obilliga
verkningarna för olika samhällsgrupper.
Det har påvisats, att särskilt landsbygdens
folk och i all synnerhet den del
av vårt folk, som lever långt från tätare
bebyggelse, blir alldeles särskilt hårt
drabbat. Jag vill också understryka de
orättvisor som drabba dem, som icke
kunna överföra den ökade skatten genom
prishöjningar eller genom att debitera
de ökade kostnaderna. Det säges
visserligen, att kostnadsökningarna icke
komma att bli av någon större omfattning,
men det finns mycket litet under -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

105

lag för att bedöma detta. Iieklagligt nog
har det icke stått annat material till vare
sig utskottets eller skatteberedningens
förfogande än en provisorisk beräkning
av priskontrollnämnden, och den har varit
hemligstämplad. Det hade ju dock
varit värt att i så viktiga angelägenheter
som det här gäller verkligen utreda,
huru de väsentliga fördyringar, som nu
bli oundvikliga, komma att drabba. Att
en del kommer att stanna som eu belastning
å näringsidkarna, t. ex. jordbrukarna,
handelns utövare eller mindre yrkesidkare,
det är ofrånkomligt.

Till sist vill jag påpeka de ogynnsamma
verkningar, som helt visst komma att
inträda för produktionen och för produktiviteten.
Saken har berörts i utskottsutlåtandet.
Där har man bagatelliserat
dessa ogynnsamma verkningar,
och det är klart att de äro utomordentligt
svåra att påvisa. Emellertid ha de
klart påvisats i en rad utlåtanden från
näringsorganisationer och näringsutövare.
Det finns intet skäl, varför man skulle
bortse från dem eller försöka förringa
deras betydelse. Läget är ju dock sådant,
att produktionens upprätthållande vid
en hög nivå är det viktigaste vi ha att
tänka på i dagens situation. Det är en
ökad produktion och en förbättrad produktivitet,
som skola hjälpa oss att återvinna
den förlorade balansen i samhällsekonomien.

Herr talman! Med hänsyn till verkningarna
av den föreslagna väsentligt
ökade skatten på motortrafiken och till
att denna åtgärd icke infogats i ett klart
program för återvinnande av den samhällsekonomiska
balansen yrkar jag bifall
till den av bland andra herr Velander
och mig avgivna reservationen.

Herr HEDMAN: Herr talman! Det finns
inte mycket att tillägga utöver vad som
redan sagts i diskussionen under dagens
lopp. över huvud taget har allt som kan
yttras i själva sakfrågan redan framhållits,
men eftersom jag tillhört det utskott
som har behandlat frågan, skall jag
ta mig friheten att avge en deklaration
och göra några kommentarer, och jag
skall anknyta detta till ett yttrande av
herr Petrén tidigare på dagen.

Herr Petrén förutsatte, att socialdemokraterna
inom utskottet hade gått till
behandling av denna fråga med förutfattade
meningar. Ja, jag skall villigt erkänna,
att när jag gick till behandling
av denna och med den sammanhängande
skattefrågor i bevillningsutskottet,
hade jag en förutfattad mening, men
icke av den art som herr Petrén tycks
ha föreställt sig. Jag hade nämligen den
förutfattade meningen, att om man i någon
mån skulle kunna förhindra en inflation,
var det nödvändigt, att man
drog in en stor del av det köpkraftsöverskott,
som låg som ett hot mot en
sund ekonomisk utveckling. Det var den
förutfattade mening jag hade, när jag
gick till behandling av detta ärende i utskottet.

Finansministern har ju räknat med att
han med de skatteförslag, som nu förelegat
och som komma att föreligga, skulle
draga in ett belopp av 500 miljoner
kronor av det köpkraftsöverskott som
förefinnes. Vid behandlingen i utskottet
speciellt av denna fråga måste jag
konstatera, att det icke på borgerligt
håll förefanns något alternativ, som
man över huvud taget kunde resonera
om vid behandlingen av frågan, och då
jag har den uppfattningen att man icke
kunde pruta på det belopp, som finansministern
förutsatt att man skulle få in
genom dessa skatter, ansåg jag mig för
min del icke ha någon annan väg att
gå än att följa den linje, utskottet sedan
följt.

Man har sagt att dessa 500 miljoner
från vårt håll skulle betraktas såsom
ett heligt tal, detta i sammanhang med
att man själv yrkat på inskränkningar i
förslagen, så att beloppen skulle bli av
mindre storleksordning än finansministern
har förutsatt. Då vill jag siiga, att
500 miljoner icke för oss är något heligt
tal, utan vi kunna rucka på det, men
vi kunna icke rucka på det nedåt. Det
finns ju utanför regeringen och bankofullmäktige
sakkunniga som anse att
500 miljoner kronor inte räcka till, om
man skall kunna effektivt bekämpa inflationen,
utan att diirför kräves den
dubbla, om inte den tredubbla summan.
När den ekonomiska sakkunskapen re -

106

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

sonerar på det sattet, anser jag för min
del, att det icke finns någon möjlighet
att pruta på det förslag som Ivungl. Maj:t
framlagt.

Man säger på borgerligt håll, att man
inte är skyldig att framlägga ett alternativt
förslag, om man avslår Kungl.
Maj:ts proposition. Ja, jag skulle vilja
säga, att man kanske i allmänhet inte har
någon sådan skyldighet, men den föreliggande
propositionen är dock icke en
proposition vilken som helst. Den avser
att suga upp en del av det köpkraftsöverskott,
som ligger som ett hot mot en
ekonomiskt sund utveckling. Yrkar man
avslag på en sådan proposition, bör man
också ha skyldighet att komma med ett
alternativ som ger ungefär samma belopp,
när det gäller att indraga det överflödiga
köpkraftsöverskottet.

Herr Velander talade nyss om bilismen
som strykpojke, och den tankegången
har ju återkommit i debatten vid
flera tillfällen. Herr Domö sade för sin
del, att man genom det föreliggande förslaget
lägger hela bördan på en enda
samhällsgrupp. Det resonemanget har
förekommit i den allmänna diskussionen
i frågan, och man vill tydligen gärna anknyta
till det i denna kammardebatt.
Men det är väl i stort sett inte så, att det
är uteslutande bilismen, som drabbas av
det föreliggande skatteförslaget. Man är
ju överens om — både i den kungl. propositionen,
i utskottsutlåtandet och även
i övrigt — att de föreslagna skattehöjningarna
skola få slå igenom i priserna,
och det betyder ju att det icke är meningen
att skattehöjningen skall drabba
bilismen, liksom — vilket finansministern
nyss anmärkte — den allmänna omsättningsskatten
icke drabbade affärsmännen,
utan konsumenterna. Det finns
visserligen, som herr Wehtje antydde
nyss, vissa grupper, som icke ha möjlighet
att överflytta denna skatt på varupriserna,
och de komma kanske att bli
tungt belastade, men i stort sett är det
väl konsumenterna som komma att få
bära denna skattebelastning.

Herr Petrén talade i sitt anförande tidigare
på dagen om den oro, som det
föreliggande förslaget väckt ute i landet.
Ja, det förvånar mig inte, att en

sådan oro väckts, tv dels har man självfallet
bland allmänheten icke varit tillräckligt
informerad om förslagets karaktär,
och dels har man varken från de
borgerliga föredragshållarnas sida eller
i den borgerliga pressen sökt sakligt redogöra
för förslaget. Jag har läst referat,
därav framgår, att högerledamöter i
riksdagen varit ute och betecknat detta
förslag som reaktionärt, odemokratiskt
o. s. v., och i den stilen har man fört
propaganda ute på folkmötena. Man har
använt uttryck, som man icke vågar använda
i en kammardebatt, emedan man
vet att det skulle vara lönlöst här, och
man har på de flesta möten slagit på de
strängarna, att regeringen har visat sin
inkompetens, att regeringen icke skulle
vara vuxen sin uppgift. Jag skulle vilja
säga, att så länge man håller sig till sådana
påståenden, håller man sig åtminstone
inom eu bedömningsram, och
då kan man kanske tolerera det, tv vi
leva ju i ett land, där vi ha fri yttranderätt
och pressfrihet, och då får man tolerera
vissa överord. Men kronan på verket,
när det gäller att ge regeringen betyg,
sattes, såvitt jag kan förstå, i en ledande
artikel i tidningen Motor den 21
februari 1948. Jag skall be att få citera
ett avsnitt av vad som där sägs.

»Man har svårt att frigöra sig från intrycket»,
sägs det, »att regeringen följt
en viss bestämd linje i sin aktion mot
bilismen. Då man först signalerade med
den orimligt stränga kombinationen av
höjd fordons- och bensinskatt, synes detta
ha varit en rent taktisk manöver. Regeringen
hade troligen aldrig för avsikt
att fasthålla denna ståndpunkt. I stället
får utskottet komma med ett motbud,
som ter sig rimligare och därför har
större möjligheter att vinna gehör.

Avsikten med regeringens eget förslag
torde helt enkelt ha varit att lindra reaktionen
mot den slutliga höjningen av
bensinskatten. Och lindringen nåddes
effektivast genom att man skrämde allmänheten
med ett än värre förslag än
det slutgiltiga. Kanske man t. o. m. hoppades,
att folk skulle andas ut av lättnad
och tacksamt acceptera utskottsförslaget
bara för att undvika regeringsförslaget.
Men regeringen räknade fel. Upplägg -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

107

ningen av aktionen var alldeles för genomskinlig
för att föra någon bakom
ljuset.»

Man måste säga, att man här har satt
kronan på verket. Här har man icke
nöjt sig med att bedöma regeringens
kvalitet och förmåga utan sänkt regeringen
ned till en falskspelares moralnivå.
Det går väl långt, när man vill påstå,
att regeringen bedrivit falskspel med
svenska folket. När den nuvarande oron
i landet har lagt sig, skulle jag vilja råda
denne ledarskribent att gå in i sin
kammare och i ensamheten begrunda
vad han skrivit i denna artikel. Är han
då en hederlig man, kan han icke komma
ifrån att be regeringen om ursäkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr VELANDER: Herr talman! När
jag lyssnade till den siste ärade talaren
hade jag det intrycket, att hans resonemang
låg helt utanför ramen för
den föreliggande propositionen, och det
gäller hela raden av talare före honom.
Det är ju bär inte fråga om att åstadkomma
balans i budgeten, det är fråga
om att dämma upp rutschen utför för
vårt penningvärde. Balans i driftbudgeten
når man utan vidare med de möjligheter,
som äro redovisade i statsverkspropositionen.
Det är alls inte fråga
om den saken, utan genom propositionen,
om man får tro dess upphovsman,
är det ett penningpolitiskt program,
som presenteras oss, och från den
utgångspunkten bör alltså propositionen
behandlas.

Här gäller det alltså huruvida, på vad
sätt och i vilken omfattning de nu föreliggande
skatteskärpningarna äro ägnade
att utgöra ett verksamt led i strävandena
att upprätthålla penningvärdet och
att över huvud taget uppnå samhällsekonomisk
balans. När det talas om att oppositionen
har att presentera något motförslag,
iir det inte fråga om att anvisa
en inkomstkälla, ur vilken man kan
hämta så och så mycket pengar, utan
det gäller att presentera ett program för
vår penningpolitik. Detta följer av finansmisterns
egen uppläggning av propositionen.

Vi ha på högerhåll hela tiden velat
diskutera dessa ting inom bevillningsutskottet.
Detta har också kommit till
uttryck i vår reservation, och det har
också kommit till uttryck i diskussionen
i anslutning till bevillningsutskottets
betänkanden rörande de propositioner
i denna serie, som förut behandlats
här i kammaren. Men majoritetspartiet
och för övrigt även de andra
partierna ha bestämt vägrat att deltaga
i en sådan diskussion. Därav följer
emellertid, att det inte gärna kan sägas,
att högern varit ovillig att låta resonera
med sig för att kunna anvisa framkomliga
vägar.

När jag här begärde ordet, var det
närmast i anledning av att jag hade en
del ting att säga finansministern. Jag
beklagar, att han icke är närvarande,
men jag utgår ifrån att han i varje fall
genom protokollet får del av de erinringar,
som jag skall tillåta mig framföra.

Finansministern hänvisade i början av
sitt anförande till förhållandena ute i
världen, under starkt betonande av att
man allestädes brottades med enahanda
problem som vi. Finansministern tilläde,
att man också allmänt sökt bemästra
dessa problem efter samma linjer, som
han här rekommenderade, alltså genom
en överbalansering av budgeten.

Detta uttalande skulle ha varit av värde,
om det funnits någon utredning eller
något klarläggande, utvisande att utgångspunkterna
i de avsedda andra länderna
någorlunda sammanfölle med vad
som gäller hos oss samt att man, kanske
inte ännu lyckats i sina bemödanden,
men att utvecklingen dock ginge i rätt
riktning eller att man i varje fall hade
kunnat göra sådana konstateranden i anslutning
till den förda politiken, att det
kunde sägas, att man var på rätt väg.
Att, såsom finansministern här inlät sig
på, i allmänna ordalag hänvisa till förhållandena
ute i världen utan minsta
försök till analys eller konkretisering
kan väl inte tjäna någonting till. T varje
fall kan det inte förutsättas, att uppfattningarna
i dagens debatt kunna på något
sätt påverkas därav.

Vad finansministern här sökt falla till -

108 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1918 em.

baka på hade alltså lämpligen bort finna
plats i en utredning, ägnad att motivera
föreliggande förslag, en utredning
som ock från olika håll efterlysts men
som konstaterats vara helt obefintlig.

Vad som kvarstår som finansministerns
»oförgripliga mening» efter hans
utförliga inlägg i kammaren är, att en
överbalansering av budgeten i och för
sig, sålunda alldeles oavsett hur de mot
överbalanseringen svarande medlen användas,
är av väsentlig betydelse ur penningpolitisk
synpunkt. På den vägen
skall man alltså enligt finansministern
nå samhällsekonomisk balans. Denna
ståndpunkt kommer säkerligen att i fortsättningen
belysas i olika sammanhang
och, skulle jag tro, även från mycket
kritiska utgångspunkter. Vid denna sena
timme skall jag självfallet inte nu närmare
ingå därpå. Att jag för min del
inte är mogen för att helt tillägna mig
denna finansministerns uppfattning,
framgår av vad jag i mitt anförande förut
i dag uttalat, och det framgår också
av vad jag i tidigare sammanhang här
i kammaren har anfört.

Jag känner mig självfallet inte riktigt
nöjd med finansministerns kommentar
till mitt åberopande av professor
Lindahl. Finansministern anförde i det
sammanhanget: »Jag behöver inte säga,
att herr Velander missuppfattat professor
Lindahl.» Jag undrar emellertid, om det
inte i alla fall var ett behov hos finansministern
att säga, att jag gjort det. Kammarens
ledamöter måste i varje fall ha
uppfattat uttalandet så. Någon sådan
missuppfattning föreligger dock inte.
Vad jag ville ställa i förgrunden var
först professor Lindahls starka understrykande
av att en av den ekonomiska
politikens allra viktigaste uppgifter för
närvarande är att åstadkomma en väsentlig
ökning av sparandet samt hans
i anslutning därtill gjorda uttalande:
»Den åtgärd som ligger närmast till
hands för regeringen är att genom skatter
uppsuga köpkraft hos konsumenterna
och sedan, exempelvis genom inlösen
av statsobligationer i riksbankens ägo,
sterilisera de influtna medlen.»

Då detta sista uttalande helt sammanfaller
med ordalagen på förevarande

punkt i de av mig åberopade, från högerhåll
väckta motionerna, framstod det
såsom naturligt för mig att hänvisa till
detta professor Lindahls uttalande. Något
mer avsåg jag icke att i det sammanhanget
komma fram till. Men därav
följer, att här näppeligen föreligger någon
möjlighet till missuppfattning.

För att avleda uppmärksamheten från
detta förhållande började finansministern
omedelbart att tala om fortsättningen
av professor Lindahls artikel, som
jag i förevarande sammanhang inte på
något sätt berört eller avsett att beröra.
Ett sådant tillvägagångssätt pläga vanliga
människor rubricera såsom metoden
»att tala om någonting annat».

Sedan berörde finansministern den av
mig åberopade avslutningen av professor
Lindahls artikel, som jag här upprepar:
»Slutligen må endast framhållas,
att om det nysparande, som framstimuleras
genom skattepremiering eller andra
åtgärder, skall få önskad effekt med
hänsyn till balansen på konsumtionsmarknaden,
samtidigt sådana åtgärder
måste vidtagas, att de inflytande sparmedlen
ej föranleda bankerna att i motsvarande
grad öka sin utlåning.»

Denna avslutning kanske lättare inbjuder
till missförstånd, yttrade finansministern.
Jag förstår inte, varför den skulle
göra det. Jag har förstått professor
Lindahl så, att han kanske inte har avsett
att bankerna inte skola utlåna de
pengar, som insättas hos dem, utan väl
närmast det, att bankerna i nuvarande
läge skola vara rätt försiktiga eller restriktiva
i sin utlåning samt alltså se till
att de därigenom inte befordra konsumtionen,
men att det däremot inte skall
vara dem förmenat att stödja investeringar,
som leda till en ökning av varutillgången
och därmed till en minskad
spänning mellan köpkraft och varutillgång.
Det är ett exempel på hur jag
tolkar professor Lindahls ifrågavarande
uttalande.

Då emellertid finansministern synes
vara på något sätt auktoriserad att rätt
tolka, vad professor Lindahl uttalat, hade
han lämpligen bort framlägga den
rätta tolkningen, så att vi inte vidare
hade behövt resonera därom. .lag kan i

Onsdagen den 25 februari 19 iS em.

Nr 8.

109

alla fall inte förstå, att det här har varit
fråga om någon missuppfattning eller
missförstånd från min sida.

Finansministern fann sig böra rikta
några ursäktande ord till mig i anslutning
till ett hans tidigare yttrande om
att »hans pedagogiska talanger inte
räckte längre».

Jag känner mig överraskad och nästan
blyg inför denna finansministerns alltför
vänliga attityd gentemot mig, och
jag försäkrar, att jag inte på något sätt
känt mig illa berörd av finansministerns
ifrågavarande uttalande. En sådan
överkänslighet vill jag inte, att någon
här i kammaren och följaktligen inte
heller finansministern skall tillskriva
mig.

Det var tvärtom glädjande för att inte
säga stimulerande att höra från finansministern
själv, att han kunde tänka sig,
att det trots allt gavs uppgifter, beträffande
vilka det kunde framstå såsom
tänkbart att hans talanger — obestridliga
talanger skulle jag vilja säga — inte
räcka till.

Det har under debatten från något
håll gjorts gällande, att folkpartiet skulle
företräda en särskilt klar linje i detta
sammanhang, och denna linje har
rubricerats såsom 10-öreslinjen. Jag vill
i det hänseendet rikta uppmärksamheten
på en passus i den partimotion, som
är framburen i andra kammaren av
herr Ohlin och i denna kammare av
herr Bergvall. Däri föres inledningsvis
ett visst resonemang, och i anslutning
härtill heter det, att »konsekvensen av
det som ovan anförts borde snarast bli
ett yrkande om avslag å allt vad som
föreslås i proposition nr 5». Sedan sägs
det, att man är något tveksam och inte
vill motsätta sig någon höjning av skatten
på bensin; man vet dock inte om
den skall bli 20 öre eller någonting annat.

Alltså — när man motionsledes framlägger
sin ståndpunkt, säger man uttryckligen,
att man inte vet vart man
vill komma. Man förutsätter emellertid,
att en bestämd ställning skall tagas, »då
en avvägning i förhållande till andra inkomstmöjligheter
eller eventuella besparingsmöjligheter
för statskassan bör

ske», vilket ju inte kan äga rum förrän
»efter ett närmare övervägande».

Jag frågar: När folkpartiet nu går in
för 10-öreslinjen, har det då varit i tillfälle
att fullfölja detta övervägande?
Jag skulle tänka mig, att detta inte har
varit möjligt, och det finns inte heller
någonting i reservationen, som ger vid
handen, att 10-öreslinjen är resultatet
av något verkligt övervägande. Man
spinner i reservationen på ungefär samma
trådar som i motionen. Man säger,
att »enligt vår mening måste en avvägning
göras mellan å ena sidan främst
angelägenheten av en överbalansering
av budgeten för nästa budgetår och å
andra sidan de icke önskvärda återverkningarna
på bilismen och näringslivet
över huvud taget av en skärpt fordonsoch
drivmedelsbeskattning», och så har
folkpartiet verkställt denna avvägning
och kommit fram till de tio örena!
Knappast.

Det förefaller tvärtom som om ståndpunktstagandet
inte alls baserats på någon
prövning från objektiva utgångspunkter.
I varje fall framgår det varken
av motionen eller av reservationen eller
av diskussionen här, hur denna prövning
har verkställts och vad man har
vägt emot vartannat.

Det är med hänsyn härtill ganska
mycket begärt, och man finner ju det
påkallat, att företrädare för andra uppfattningar
böra överge dessa sina uppfattningar
och sluta upp på tolkpartiets
linje!

Hur ovisst läget inom folkpartiet i
själva verket har varit och är har framgått,
då man någon gång ögnat i dessa
tidningar. Hur folkpartipressen här i
Stockholm har uppträtt i det hänseendet
har man ju inte kunnat undgå att
uppmärksamma. Det kanske inte är så
motiverat att belasta kammarens protokoll
med exempel i det hänseendet. Jag
skulle dock vilja återge en passus ur en
artikel på ledaravdelningen i, misstänker
jag, folkpartiets främsta tidningsorgan
här i Stockholm, där det heter, att
»man vet att de hittills presenterade
skatteförslagen bygger på rena snabbkalkyler
och att den finansplan med vilken
de motiveras ännu inte har erforderligt

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

statistiskt underlag. Oppositionen skulle
svika sin verkliga plikt om den inte sökte
förmå de maktägande att äntligen
prestera genomarbetade och samordnade
förslag för att bota bristen på samhällsekonomisk
balans. Regeringsförslaget
till extra beskattning av motortrafiken
har blivit allmänt utdömt för konstruktionsfelens
skull. Dess miljonanspråk
förtjänar inte större vördnad».

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har inte lyckats få klart för
mig under de anföranden, som hållits
av herr Velander och av herr Domö,
vilket av de två förslagen till bilbeskattning
som herrarna anse vara mest vedervärdigt:
utskottsmajoritetens förslag
om höjning av bensinskatten med 27 öre
eller folkpartiets förslag att höjningen
skall begränsas till 10 öre.

Skall jag döma av den ton, som i varje
fall genomgick herr Velanders reflexioner
mot slutet av hans anförande, förefaller
det mig som om han i detta ögonblick
skulle anse folkpartiets förslag vara
den fiende, som i första hand bör bekämpas
av den rena lärans — avslagslärans
— förkunnare. Jag skall nu inte
upptaga någon polemik med herr Velander
om den saken. Den trosvisshet, som
han ådagalägger i försvaret av sin linje,
uppskattar jag. Jag förmodar att herr Velander
inte heller skall ha så mycket att
invända emot folkpartiets fasthållande
vid sin. Sedan få vi väl — åtminstone
skall jag göra det med den generositet
som utmärker svensk liberalism — medgiva
rätten för oss att försöka bli saliga
var och en på sin tro.

Jag har ett par ord att säga, herr talman,
dels till statsrådet och chefen för
finansdepartementet och dels till herr
Domö. Finansministern tycktes vara ense
med mig om att när man slutligen
skall avgöra sitt ställningstagande till
frågan om bensinbeskattningens höjd,
får detta lov att ske efter en avvägning
mellan å ena sidan den skada, som en
höjd beskattning kan åstadkomma för
biltrafiken och dess återverkningar på
andra områden av samhällslivet och näringslivet,
och å andra sidan den nytta
ur inflationsbekämpande synpunkt, som

en höjning av den indirekta skatt, som
bilbeskattningen utgör, skulle föra med
sig.

Vi äro således överens om att en avvägning
bör ske. Finansministern hade
för sin del kommit till den uppfattningen,
att det inte kunde råda någon tvekan
om att bilbeskattningen mycket väl skulle
tåla vid den av regeringen eller utskottets
majoritet föreslagna skattebördan
utan skadliga biverkningar. Om den
saken äro vi däremot icke ense.

När finansministern sedan räknar upp
vilka andra skatteförslag som ha prövats,
meddelade han samtidigt, att en
hel del av dessa skatteförslag redan hade
avvisats. Finansministerns intresse för
att få en så hög överbalansering av budgeten
som möjligt har således inte hindrat
honom att ifrån dagordningen avföra
sådana förslag om indirekta skatter, som
enligt hans förmenande skulle vålla olägenheter.
Finansministern har avvisat en
beskattning av textilier och en beskattning
av skodon och en högre beskattning
av socker o. s. v. Det är således alldeles
uppenbart, att när finansministern
har ställts inför problemet: Kan man

med vilka medel som helst åstadkomma
en överbalansering, som i nuvarande läge
är önskvärd och nödvändig, så har
han på den frågan svarat: »Nej, man
kan inte göra det med vilka medel som
helst!»

Vi äro således också där inne på samma
linje. Det är inte överbalanseringens
totala storlek, som är det avgörande i
detta fall, utan avgörande är möjligheten
att åstadkomma en så stor överbalansering
som möjligt, vägd mot de olägenheter,
som tillgripandet av vissa skatter
skulle föra med sig.

När jag för min del hävdar att den
höjning av bilbeskattningen, som regering
och utskottsmajoritet föreslå, är så
stor att den vållar större olägenheter än
nytta ur sin speciella synpunkt, så bedömer
jag således denna sak från precis
samma utgångspunkt som finansministern
bär gjort, när han har avvisat
tanken på en beskattning av exempelvis
textilier och socker.

Jag upprepar vad jag sagt tidigare, att
jag tror att läget nu är sådant att man

Onsdagen den 25 februari 1918 em.

Nr 8.

bör åstadkomma så stor överbalansering
som det är möjligt att nå utan att träda
andra viktiga intressen för nära. Om denna
höjning då måste begränsas till låt
oss säga 400 miljoner i stället för 500
miljoner — eftersom folkpartiets linje i
bensinskattefrågan innebär en minskad
inkomst av ungefär 100 miljoner — är
det visserligen en avsevärd summa, men
jag kan inte gärna tänka mig, att man
vill göra gällande, att hela systemet med
en överbalansering av budgeten står eller
faller med frågan 400 eller 500 miljoner
kronor. Där inträder intresset av
en avvägning av vad som är möjligt och
lämpligt, och om man vid denna avvägning
stannar för en utvecklingslinje,
som tyvärr innebär en något mindre
summa än den, som finansministern för
sin del har ansett vara den som bör uppnås,
är det i och för sig beklagligt även
ur de synpunkter, som jag företräder,
men det kan som sagt inte vara avgörande
för om det hela skall lyckas eller
ej.

Herr Domö har liksom även herr Veländer
haft en del hårda ord att säga
om den reservation, som här har framlagts
av folkpartiets utskottsrepresentanter.
Jag måste säga, att när jag hörde
herr Domös argumentation, hade jag litet
svårt att förstå, vart herr Domö egentligen
ville komma. Om det är så, att herr
Domö ur principiell synpunkt — som
herr Domö var mycket angelägen betona
låg till grund för hans reflexioner
— anser det vara oviktigt, onödigt eller
inte tillräckligt verkningsfullt att åstadkomma
en överbalansering av budgeten,
och om han anser det vara oriktigt och
onödigt att genom nya eller höjda indirekta
skatter åstadkomma denna överbalansering,
så förstår jag hans resonemang.
Den linjen är principiellt otadlig.
Den företrädes av kommunisterna,
som vid varje i detta ämne förekommande
proposition ha yrkat avslag med
hänvisning till vissa principiella synpunkter.
Det är en klar och riktig linje.
Anser således herr Domö, att överbalansering
inte bör förekomma och att någon
höjning av de indirekta skatterna
inte bör förekomma, då förstår jag hans
resonemang. Och då begriper jag, att

han ur dessa principiella synpunkter
även anser folkpartiets förslag om en
begränsning av skattehöjningarna fullt
ut lika skadligt som regeringsförslaget.

Men när herr Domö sedan turnerar sin
ståndpunkt på det sättet att han säger,
att en tillräcklig uppslutning till avslagslinjen
skulle innebära en fingervisning
till regeringen, att riksdagen ville ha ett
annat alternativ till åstadkommande av
överbalanseringen än det som regeringen
föreslår genom de höjda bilskatterna,
då måste jag fråga herr Domö: Vilket
alternativ?

Skall jag döma av det resonemang som
förts, särskilt i högerns press men även
på andra ställen i diskussionen, då skulle
detta alternativ främst vara införandet
av en allmän omsättningsskatt — kanske
inte av det slag, som vi nyligen ha upphävt,
utan av en annan konstruktion,
men i varje fall en allmän omsättningsskatt.

Men denna beskattning är ju också en
indirekt beskattning, vars införande således
skulle bryta den princip, som herr
Domö tidigare har propagerat för. Och
när man i högerns reservation i det föreliggande
utskottsbetänkande! för en betydande
del av sin argumentering på den
linjen, att en höjning av bensinbeskattningen
kommer att medföra en höjning
av livsmedelspriserna och därigenom
kan ha skadeverkningar på andra områden,
måste jag säga mig, att alternativet
med en allmän omsättningsskatt ju
inte skulle medföra mindre prishöjningar
på mycket viktiga och oumbärliga
varor utan snarare medföra en större
prishöjning på dessa varor.

Jag kan, herr talman, inte få denna
argumentation att på något sätt gå ihop:
antingen skall man vilja det ena eller
det andra. Visserligen hör det till den
gamla visdomen, att man skall driva ut
djävulen med Belsebub, men är det
lämpligt att göra det i det här sammanhanget? »Varför

skall det just vara tio öre?»
frågade herr Domö — »varför skall det
just vara en bagare?» Ja, herr talman,
det kan ju tänkas, att just nu, när det
varit skottdag, en flicka kan välja på
flera friare och inte nödvändigt behöver

112

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1918 em.

ta en bagare, men även i skottårstider
kan en övergiven flicka behöva säga sig
att det är bättre med en bagare än ingen
fästman alls.

Jag skall, herr talman, inte lägga mig
i den tvist, som uppstått mellan herr
Domö och hans excellens statsministern
om vissa förhållanden, som förekommit
vid de förtroliga partiledarkonferenserna.
Jag tycker nog för min del att den
detaljen kanske upptog något för lång
tid i den debatt, som fördes mellan de
båda herrarna.

Det var dock ett uttalande av hans
excellens statsministern, som föranleder
mig att beröra saken; skall saken i alla
händelser diskuteras och klarläggas, kan
det ju vara av intresse att även andra
deltagare på något sätt konfrontera sina
minnen och erinringar från vad som har
förevarit. Hans excellens förklarade, att
om det vid överläggningarna i höstas
hade framställts de allra ringaste anspråk
på att programmet skulle vidgas
till att omfatta ett större område än det
som han förutsatte, skulle han omedelbart
ha svarat ja. Jag har för min del
en ganska bestämd hågkomst av att hans
excellens verkligen hade ett tillfälle att
svara ett sådant ja, d. v. s. att det åtminstone
vid något tillfälle sattes i fråga,
därest några överläggningar över huvud
taget skulle äga rum, om det inte vore
lämpligt att låta dessa omfatta ett större
och mera sammanhängande område än
— för att använda det moderna uttrycket
— den punktbeskattning, som hans
excellens då förutsatte.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag ber att
först få säga med anledning av herr
Elon Anderssons fråga, vilken skatt som
jag finner mest vedervärdig, 27-öresskatten
eller 10-öresskatten, att 10-öresskatten
är ett mindre ont än 27-öresskatten.
Men vad jag särskilt vänt mig emot är,
att man synes inbilla sig, att om man
genom en skatt på tio öre får in ungefär
65 miljoner kronor, så skulle man
kunna åstadkomma någon slags damm
emot inflationen. Det är denna felsyn
som jag tycker vidlåder både majoritetens
förslag och folkpartiförslaget. Den
är ganska farlig så till vida att den kan

ge folk den uppfattningen, att i och med
att en. av dessa skatter antages, så är därmed
lagd en ordentlig damm emot inflationskrafterna.
Det är inte så!

Jag tillät mig tidigare säga, att jag
tror att det s. k. köpkraftsöverskottet rör
sig om miljarder och inte om några få
hundratal miljoner. Det är från den synpunkten
som jag här ganska hårt har
kritiserat båda förslagen om bensinskatt.
Om man nu tar en bensinskatt och därmed
tror att vi ha åstadkommit någonting
mot inflationen, kan detta innebära
att folk invaggas i den föreställningen,
att det inte längre finns någon större
fara för inflation. Jag har tillåtit mig att
förfäkta den meningen, att det är nödvändigt
att försöka skära igenom hela
problemet, att försöka analysera läget
och därigenom få fram sammanhängande
åtgärder för att över huvud taget lägga
upp ett så kraftigt försvar som möjligt
mot inflationen, d. v. s. mot penningvärdesförsämringen.
Det är emedan
jag är angelägen om att åstadkomma ett
tillräckligt starkt sådant försvar, som
jag sätter in en som jag menar berättigad
kritik. Om man därtill genom en bilbeskattning
— den må gälla fordon eller
bensin — orsakar ganska väsentliga
och ganska farliga störningar, är denna
beskattningsåtgärd icke lämplig utan
i stället skadlig. Om man däremot kan få
till stånd sammanhängande åtgärder,
som åstadkomma verklig antiinflatorisk
effekt, kan man finna sig i rätt avsevärda
nackdelar. I en situation, där vi voro
övertygade om att vi skulle kunna lyckas
stoppa inflationen genom ett system
av genomgripande åtgärder, kunna de
vara försvarbara, även om de äro rätt
obehagliga, men om man ger sig på ett
särskilt område och bara orsakar en hel
del svårigheter, utan att lyckas i sitt
uppsåt, är detta inte försvarbart.

Jag har inte uttalat mig emot indirekta
skatter. Jag skulle tro att läget är sådant,
att man får lov att överväga dylika,
och det är en hårdragning att försöka
pressa det därhän, att mitt yttrande
skulle ha gått ut på att man över huvud
taget inte får använda indirekta
skatter. Jag har förut varit med om sådana
skatter, och jag kan vara med om

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

113

dem nu. Ej heller är jag i princip emot
överbalansering, tvärtom. Men det är
inte sagt, att just denna skatt är lämplig.
Jag vill bestämt bestrida, att så är
fallet.

Jag skall gå in på denna fråga ytterligare.
Regeringen anser sig ha gjort
upp ett program för inflationens bekämpande,
när den söker överbalansera
budgeten genom att tillgripa åtgärder
på ett visst avsnitt. Dessa begränsade
åtgärder tillmäter man enligt min mening
alltför stor betydelse. Vidare anser
regeringen, att man skall försöka hålla
tillbaka vissa investeringar. Men regeringen
skjuter med påtaglig envishet åt
sidan en hel del andra åtgärder, som behövdes
såsom medel mot inflationen.
Finansministern har hela tiden med en
envishet, som många — men inte jag ■—
finna beundransvärd, skjutit undan det
medel som heter automatiskt verkande
penningpolitiska åtgärder. Jag talar inte
för en räntehöjning, jag talar inte för
den ena eller den andra speciella åtgärden.
Jag bara framhåller, att i princip
liar finansministern inte gått tillräckligt
in på vare sig inkomstbildningsproblemet
eller på omprövning av användande
av de penningpolitiska medlen. Det har
från högern framförts förslag om sterilisering
av medel som komma att inflyta
genom de nya indirekta skatterna
på umbärliga varor i stället för att använda
medlen för kapitalbudgeten enligt
finansministerns förslag. Syftet med
högerförslaget skulle vara att åstadkomma
en större antiinflatorisk effekt —
upplåning i vanlig ordning för kapitalbudgeten
plus sterilisering av vissa indirekta
skatter. Härvid förutsättes en
riksbankspolitik, som ej verkar i motsatt
riktning. Om obligationsköpen av
riksbanken få fortsätta som förut och
man på den vägen pumpar ut miljoner
varje vecka, pumpas ju snart på den vägen
ut lika mycket köpkraft som man
tar in genom skatterna. Det kan via bensinbeskattningen
uppstå eu momentan
verkan, som medför en uppsugning av
köpkraft, men den uppväges av andra
krafter på grund av den enligt min mening
mycket olyckliga riksbankspolitiken.
Hade det under de gångna åren

8 Första kammarens protokoll J9i8. Nr 8.

förts en målmedveten, hård centralbankspolitik,
så hade vi inte råkat in i
det nuvarande läget.

Jag vet, herr talman, att detta är resonemang
som kommer fram vid ett senare
tillfälle, och jag skall därför inte
nu alltför mycket fördjupa mig i saken,
men jag kan inte undgå att något ta upp
riksbankspolitiken i sammanhang med
resonemanget om bensinbeskattningen.

Det förefaller mig mycket egendomligt,
att när man lägger fram skatteförslag
och motiverar dem med att de skola
motverka inflationen, inte med att de
skola balansera driftbudgeten i vanlig
mening — pengarna äro inte oundgängligen
nödvändiga för statens utgifter —
så undviker man i alla fall att resonera
om de stora sammanhangen, om de antiinflatoriska
åtgärder som över huvud
taget skulle vara nödvändiga. Man säger,
att vi skola ta in 500 miljoner ungefär,
så att vi kunna betala utgifterna på kapitalbudgeten.
Finansministern själv
medgav, att man mycket väl kan resonera
om tillräckligheten av de föreslagna
åtgärderna. Jag tror inte, att det räcker
med att framhålla, såsom herr Elon
Andersson gjorde, att man i alla fall får
ta så mycket man kan. Visserligen söker
man trösta sig med att man är på
rätt väg, men i ett läge, som kräver så
genomgripande åtgärder som jag för
min del anser att det nuvarande läget
kräver, kan — såsom jag i Dörjan av
mitt anförande var inne på — uppväckandet
av en sådan föreställning, att
man i alla fall »har gjort vad man har
kunnat», förvilla bort begreppen och
framdeles ställa oss inför mycket stora
svårigheter, större svårigheter än vi hade
behövt få, om vi benat upp hela denna
sak riktigt från botten. Det är mina
skäl till att jag går ganska hårt emot
den föreslagna höjningen av bensinskatten.

Det har sagts, att denna skattehöjning
är den enda framkomliga vägen. Det vore
mycket illa, om detta vore den enda
vägen och om man — om man inte kan
komma tillräckligt långt på den och inte
kan få in tillräckligt mycket pengar
— inte skulle ha några andra medel för
att hävda penningvärdet och bekämpa

114

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

inflationen. Jag tror, att en närmare
omprövning inom regeringen skulle
medföra, att man skulle kunna tänka sig
andra vägar — bland annat i form av
en indirekt beskattning — för att åstadkomma
tillräckliga åtgärder. Det har
framförts från socialdemokratiskt håll

— i Aftontidningen, om jag minns rätt

— att tanken på ett tvångslån skulle
kunna prövas. Jag har därmed inte tagit
någon positiv ställning till ett sådant
lån. För mig är det heller ingen chockerande
tanke med en omsättningsskatt
som en integrerande del i ett sammanhängande
antiinflationsprogram. Att det
skulle vara mera rättvist med en punktbeskattning
än med en skatt, som drabbar
alla, har jag, såsom jag förut framhållit,
svårt att förstå.

Jag tror med andra ord, att det måste
visas mycket stor fördomsfrihet från
dem som skola stå för programmet mot
inflationen och för bevarandet av vårt
penningvärde, men jag kan ge min honnör
åt regeringspartiets representanter
för deras heroiska mod att ändå våga
sig ut så pass långt som de göra ■— även
om vad som gjorts enligt min mening
inte är det rätta. Det finns tydligen hos
finansministern en benägenhet att a
priori ta bort vissa saker, som skulle
kunna användas. Under sådana förhållanden
är det självfallet, att man blir
mycket kraftigt inställd mot förslag, som
komma fram isolerade och enligt min
mening otillräckligt genomtänkta samt
därtill felaktiga.

Eftersom finansministern inte är närvarande
i kammaren skulle jag vilja
fråga statsministern: Varför vill man inte
tala om sådana saker som penningpolitiska
åtgärder i form av exempelvis inhiberade
obligationsköp från riksbankens
sida? Jag frågade finansministern
om den saken vid ett föregående tillfälle,
och han svarade, att detta inte var
hans sak, utan riksbankens sak. Men regeringen
har ju förut hela tiden sagt,
att den vill rådpläga med och framhålla
sina åsikter för olika grupper. Om regeringen
hade den uppfattningen, att
obligationsköpen skulle upphöra, skulle
den då inte ens vilja framhålla detta för
riksbanksledningen? Det hela förefaller

mig mycket egendomligt. Alltså spörjer
jag: Är riksbankens politik med stödköpen
av obligationer tabu i resonemangen
om möjliga åtgärder^

Jag kommer alltså, herr talman, fram
till att det här framlagda skatteförslaget
är ett palliativ. Det räcker inte, och då
tycker jag, att man allra bäst får fram
den behövliga självprövningen genom
att i riksdagen säga: Det är inte tillräckligt
i denna situation, det är heller
inte lämpligt. Framför allt har man ju
riktat sig emot — och jag riktar mig nu
emot — den olägenheten med den föreslagna
skattehöjningen, att den träffar
ett fält, där man inte vet, vilka verkningarna
bli.

Herr Sjödahl har klandrat min takt
och ton. Jag beklagar, om jag har yttrat
mig på ett sätt som stött kammaren.
Jag brukar försöka undvika att yttra
mig sårande. Måhända har jag varit
skarp i mina uttalanden, men det brukar
vi ju inte anse vara så farligt. Jag
har inte visat ringaktning mot någon.
Jag begagnade uttrycket »bensinskvätten»,
vilket herr Sjödahl ridit på. För
den enskilde bilägaren, som genom ransoneringen
kan erhålla en tilldelning av
ganska få liter bensin per period, framstår
väl denna mängd som en skvätt.
Det kan ju inte ligga något oriktigt i att
då begagna detta uttryck.

Jag vill sluta, herr talman, med att säga
några ord till herr statsministern med
anledning av hans tal om hur viktigt det
skulle vara att få fram samlade krafter
mot de svårigheter, som nu föreligga.
Jag går tillbaka till den tjänstemannakonferens,
inför vilken statsministern
höll sitt senaste, starkt partipolitiskt
färgade tal. Konferensen gjorde ett uttalande,
som förtjänar uppmärksamhet.
Den ansåg, att en av de väsentliga uppgifterna
för närvarande är att skapa ett
stabiliserat penningvärde. En utveckling
i motsatt riktning måste hårdast drabba
löntagarna, varför samordnade åtgärder
för att lätta inflationstrycket borde vidtas.
Därpå fastslog konferensen, att »en
förutsättning för att detta skall lyckas
är en aktiv medverkan från alla samhällsgrupper».

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

115

Det är lika sant som det är sagt. Vi ha
från oppositionshåll, icke minst från högerhåll,
under månader och snart år
framhållit detta. Vi ha krävt samordnad
handling, vi ha krävt en politik, som
får fram aktiv medverkan från olika
grupper. Men statsministern har i verkligheten
tydligen föredragit en offensiv
mot oppositionspartierna framför lämpliga
försök att finna en samlande linje.
Ingen vill ett ögonblick förneka hans
rätt att gå till anfall mot de meningsriktningar,
som han betraktar som sitt partis
huvudmotståndare. Den enda förhoppning
man skulle vilja uttala är, att
statsministern bestämmer sig för huruvida
oppositionspartierna skola behandlas
som motståndare eller som mottagare
av samförståndsförslag. Jag betvivlar
statsministerns förmåga att driva båda
dessa linjer. Jag tror inte, att ganska
hetsiga angrepp den ena dagen äro ägnade
att bereda mark för samförståndsinviter
en kommande dag.

Man kan ha olika uppfattningar om
gången av förhandlingarna vid de samtal,
som statsministern anordnade för
att undersöka samförståndsmöjligheterna.
Jag vill bara här ånyo understryka,
att år 1946 på hösten var läget sådant,
att det hade gått att samla svenska folket.
Men regeringen var då så självupptagen
och självtillräcklig, att den inte
ansåg, att den behövde det. Regeringen
trodde det vara möjligt att klara situationen
efter den linje den hade lagt upp.
Redan så långt tillbaka som när samlingsregeringen
på grund av socialdemokraternas
beslut efterträddes av en
partiregering, hade vi ju den uppfattningen,
att det stundade hårda tider. Det
blev snart uppenbart, att de svåra tiderna
satte in, och vi för vår del hade därför
allvarliga avsikter, när vi uppmanade
regeringen att föra en mera samlande
politik.

Jag nämnde i min replik till statsministern,
att även år 1947, då statsministern
hade tagit upp frågan i remissdebatten,
vi voro allvarligt inställda på
att söka ena oss om en gemensam politik,
där vi som eu lojal opposition skulle
ha kunnat stödja regeringen. Men då
undantog regeringen ett väsentligt om -

råde, som sedan har blivit en stridsfråga
här i landet. Statsministern uttryckte det
själv så: »Vi togo bara undan skattefrågan.
» Men när man som finansminister
Wigforss arbetar för en skattepolitik,
som har splittrat nationen i mycket
hög grad, överskattar man fattningsförmågan
hos dem som man vill samarbeta
med, om man tror, att det skall
vara möjligt att komma fram till en samförståndslösning,
även om man tar undan
sådana väsentliga, söndrande frågor.
De olika meningarna i skattefrågan
voro den verkliga orsaken till att det då
inte gick att enas. Vi ansågo, att det var
nödvändigt att föra en annan ekonomisk
politik än den som regeringen har fört.
Huruvida vår linje var riktig och huruvida
det skulle ha varit annorlunda, om
den hade följts, därom må framtiden
döma. Om man nu ser tillhaka på den
tid som gått, finner man, att det råder
minst sagt delade meningar i frågan, om
regeringens ekonomiska politik har varit
riktig.

Likadant har det varit vid de senare
tillfällen, när man har resonerat om
samgående efter vissa ekonomiska linjer.
Regeringen har undantagit det väsentliga.
Det är nu alldeles klart, att om
regeringen säger, att den skall bestämma
huvudlinjerna och att oppositionen
skall få vara med om att utforma de linjer,
som regeringen bestämt, då är det
inte mycket mening med ett samarbete.
Det kan inte vara rimligt, att man från
riksdagens prövning i förväg lyfter undan
en hel del förslag och försöker träffa
uppgörelser från sådana utgångspunkter,
att man inte vet, vart det hela leder.

Detta, herr talman, är orsaken till att
man trots de ärliga avsikter, som säkerligen
ha funnits både hos regeringen och
hos oppositionen, inte har lyckats komma
till ett samförstånd om en viss ekonomisk
politik. Statsministern må försöka
skämta bort saken hur mycket som
helst — han har en viss benägenhet att
gå vid sidan av de stora sakfrågorna
och försöka att på studentdebattsätt
smussla in någon annan liten sak, som
drar till sig åhörarnas uppmärksamhet.
Det kan lyckas vid just det tillfället,

116

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 194(8 em.

men när det gäller för honom att som
ansvarig ledare för en regering nå resultat,
då måste man nog, herr talman,
tänka på att det sakliga innehållet spelar
en minst lika stor roll som vissa lekande
ordvändningar kring andra saker,
som strängt taget inte höra dit.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har inte påstått, herr Domö,
att detta är den enda väg man kan gå
för att återställa den ekonomiska balansen.
Jag har tvärtom sagt, att man för
att nå det målet säkerligen måste gå
olika vägar, bland annat även denna väg.
Om man inte kan komma lika långt fram
som finansministern för sin del har
förutsatt, kan det inte vara alldeles verkningslöst
och alldeles utan betydelse,
att man dock försöker komma ett gott
stycke fram på den vägen.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag tror, att kammarens
ledamöter hålla mig räkning för
om jag inte vid denna sena tidpunkt tar
upp en förnyad diskussion med herr
Domö om innebörden av de olika samförståndsinviterna
och anledningarna till
att dessa ha misslyckats. Jag har många
gånger talat om hur det förhåller sig.
Vi ha varit villiga till förutsättningslösa
diskussioner vid varje tillfälle. Blott på
en enda punkt gjorde vi en reservation:
vi ansågo inte, att det var möjligt att i
mars månad 1947 göra ändringar beträffande
skattefrågan i ett läge, då det
kring frågan hade blivit en politisk upphetsning,
som enligt min mening var
fullkomligt orimlig i förhållande till frågans
betydelse. I övrigt är det inte riktigt
när man påstår, att vi bara ha velat
diktera och inte velat låta resonera med
oss. Jag tror, att var och en som har
varit med om överläggningarna måste ha
fått en helt annan bild än den som nu
dyker upp i herr Domös minne.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
rätta en sak, som jag sade i mitt första
anförande. Det är möjligt, att herr Elon
Andersson har rätt däri, att det faktiskt
under hösten fanns en antydan till ett
förslag om en utvidgning av diskussionsramen,
som jag inte omedelbart tog upp.

Det var vid en privat överläggning den
23 oktober, då herr Elon Andersson i ett
anförande argumenterade för att man
kanske borde vidga diskussionsramen.
Vi skola emellertid inte fördjupa oss för
mycket i det anförandet, herr Elon Andersson.
Jag tror, att detta inlägg egentligen
lades upp som en diskussion om
den hittills förda politiken, om nödvändigheten
av att för det svenska folket
göra klart, att en helt ny era nu komme
att inträda med en avgörande brytning
med den hittills förda ekonomiska
politiken. Det var en uppläggning som
jag trodde — och jag bedömde det nog
riktigt — skulle ha blivit ytterligt fruktlös.
Jag vill visserligen inte förneka, att
det kunde ha inneburit en utvidgning av
ramen om vi hade tagit upp diskussionerna
från denna utgångspunkt, men ja,g
tror icke vi hade kommit ett enda steg
närmare varandra, icke heller ett enda
steg närmare en samlande ekonomisk
politik för framtdien, om vi börjat fördjupa
oss i vad den ene sade då och
den andre gjorde då och vilka misstag
de olika partierna begått. Jag vill emellertid
som sagt bekräfta, att herr Elon
Andersson vid vår första överläggning
gjorde ett inlägg, som skulle kunna tolkas
som ett förslag till utvidgning, men
jag har också här redovisat skälen till
att jag inte trodde, att hans förslag skulle
komma att spela någon nämnvärd roll.

Sedan måste jag säga, att det var mycket
intressant för mig att lyssna till herr
Elon Anderssons diskussion med herr
Domö. 1 samma ögonblick som herr
Elon Andersson själv går in för en positiv
åtgärd i inflationsbekämpande syfte, upptäcker
han det som vi alltid ha upptäckt:
hur lätt det är för den som ställer
sig utanför och bara säger nej. Då finner
han, att man inte bara kan få säga
nej, utan man måste väl, om man säger
nej, också anvisa andra utvägar. Herr
Elon Andersson kommer plötsligt in på
vår vanliga uppläggning när det gäller
dessa ting. Här lägga vi nu fram för
svenska folket en serie impopulära åtgärder,
som vi anse vara nödvändiga i
kampen mot inflationen. Om då oppositionen
säger »Nej, det går inte att göra
så», är det väl ganska naturligt att vi

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

117

fråga: »Vad vilja ni göra i stället?» I
vanliga fall har även herr Elon Andersson
haft svårt att förstå den frågan, men
efter dagens inlägg mot herr Domö, då
han — uppriktigt sagt, herr talman,
mycket elegantare än jag kan göra det
— använde just regeringens frågeställning
gentemot herr Domö, kanske herr
Elon Andersson förstår mig nästa gång
jag frågar efter herr Elon Anderssons
alternativ till regeringspolitiken. Ty nu,
herr Elon Andersson, sitta vi i samma
båt. Nu tycka vi båda, att det är ansvarslöst
av de andra att inte kunna
komma med alternativ.

Jag tror jag därmed kan lämna hela
den sidan av diskussionen, eftersom herr
Elon Andersson verkligen har skött den
mycket bättre än vad jag har lyckats
med. Herr Domö tog nämligen — för att
nu säga ett ord också till herr Domö —
intryck av herr Elon Anderssons fråga.
Det har han aldrig gjort, när jag har
frågat! Han tyckte nu, att det väl ändå
var bäst att komma med ett försök till
alternativ, och då kom han med förslaget
om räntorna — visserligen inlindat,
men det finns väl ingen i denna kammare
som inte förstår, att om riksbanken
släpper stödköpen, så blir det en betydande
risk för räntehöjning.

Men vad betyder det? Jo, medan regeringen
strävar efter att åstadkomma en
samverkan av olika medel, att pressa
på konsumtionen genom indirekta skatter
och att pressa på investeringarna genom
särskilda åtgärder, så innebär i själva
verket vad herr Domö här har antytt,
att han menar, att vad man förlorar genom
alt inte ta de i dag diskuterade
skatterna, det kan man vinna genom att
ytterligare pressa på investeringarna.
Det är nämligen den allvarliga innebörden
av herr Domös alternativ. Då undrar
jag, om herr Domö kommer att få så
många inom näringslivet med sig. Det
hjiilper inte, att man säger, att det skall
tillgripas »automatiskt verkande medel».
Det automatiskt verkande medlet drabbar
inte konsumtionen, det drabbar investeringarna.
Det är vid ändå ett lättsinnigt
alternativ till ett förslag, som
dock innebär, att man via en överbalansering
av budgeten försöker att rädda

så mycket man kan av de investeringar,
som man anser vara nödvändiga.

Herr talman! Jag har bara velat visa
upp, att här har i alla fall under debattens
slutskede en antydan till ett alternativ
framkommit från högern. Det tycker
jag är en stor vinning av tioöreslinjen.
Även om den inte skulle komma att
spela någon annan roll, så har den i
alla fall spelat den rollen. Och detta nu
framkomna högerns alternativ tror jag
ingalunda vore till gagn för Sveriges näringsliv,
om det skulle komma att bli
realiserat.

Herr DOMÖ: Jag vill säga till herr
statsministern, att han inte skall feltolka
mina yttranden. Statsministern har
tydligen en viss benägenhet att ideligen
säga, att antagligen menar oppositionen
det och det, och så ställer han upp det
såsom någonting mycket avskräckande i
förhållande till vad regeringen vill. Jag
ber att få varna statsministern för att
dra förhastade slutsatser.

Vill inte statsministern i stället svara
på min fråga: Hur länge skola ni hålla
på att stödköpa obligationer och på det
sättet äventyra allt vad ni håller på med
i antiinflationssyfte?

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Vi få tillfälle att
diskutera räntepolitiken och riksbankspolitiken
inom en ganska snar framtid,
och jag tror, att det vore klokare att
skjuta på den diskussionen till dess.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående momentet 1 och särskilt
rörande momenten 2—4 av utskottets i
den nu ifrågavarande punkten gjorda
hemställan.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i momentet 1 hemställt.

Beträffande momenten 2—4, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Petrén, att utskottets hemstäl -

118 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

lan skulle bifallas med de ändringar,
som innefattades i motsvarande delar
av den av honom och herr Sandberg
vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att utskottets hemställan skulle
avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
avslag.

Herr Andersson, Elon, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 8 punkten A momenten
2—4 antager avslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Petréns yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
8 punkten A momenten 2—4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Petréns yrkande
i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Elon,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 57.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nu föredrogs

Punkten B.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skall be att få yrka bifall till
den av mig m. fl. vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande utskottets
hemställan, såvitt anginge motionerna
I: 34 och II: 59, och särskilt beträffande
utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan, såvitt
anginge motionerna I: 34 och II: 59,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att berörda hemställan skulle bifallas
i angivna del, dels ock att kammaren
skulle bifalla punkten B i den av
herr Gustaf Elofsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

119

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 8
punkten B, såvitt angår motionerna I: 34
och 11:59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles punkten B i den
av herr Gustaf Elofsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet under förevarande punkt
i övrigt hemställt.

Ang. vissa ändringar i förordningen om
varuskatt m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt samt
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 30 juni 1943 (nr 477)
om skatt å vissa pälsvaror, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 3 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 10, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga, utom annat, vid
propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt; samt

2) förordning angående ändring i förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) om
skatt å vissa pälsvaror.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) motionen I: 74 av herr Wistrand;

2) motionen I: 176 av herr öhman,
vari hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 10
måtte avslå däri innefattat förslag om
höjning av skatten på choklad och konfityrer,
statistiskt nr 298—302;

3) motionen II: 197 av herrar Mosesson
och Kristensson; samt

4) motionen II: 297 av herrar Birke
och Jacobsson i Igelsbo.

Vidare hade till utskottet hänvisats de
likalydande motionerna I: 175 av herr
Domö m. fl. samt II: 237 av herr Håstad
in. fl., vari hemställts — förutom att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 5 med förslag till förordning
om särskild automobilskatt, m. m. — att
vissa i motionerna framförda synpunkter
måtte beaktas vid behandlingen av
bland annat propositionen nr 10.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr
10, i de delar varom nu vore fråga,
icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om varuskatt med vissa under
punkten angivna ändringar;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 30 juni 1943
(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror med
vissa närmare angivna ändringar;

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 175 av

herr Domö m. fl. och II: 237 av herr
Håstad in. fl., i vad desamma avsåge propositionen
nr 10 i nu förevarande del.

120 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

motionen I: 74 av herr Wistrand,
motionen I: 170 av herr Öhman,
motionen II: 197 av herrar Mosesson
och Kristensson samt

motionen 11:297 av herrar Birke och
Jacobsson i Igelsbo,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Herr NORLING: Herr talman! I en motion
nr 176 i denna kammare av herr
Öhman yrkas avslag på förslaget om höjning
av skatten på choklad och konfityrer.
Jag ber att som motivering för detta
avslagsyrkande endast få nämna, att
denna skatt i regel drabbar de stora
barnfamiljerna. Med den komma inte
heller barnbidragen att tjäna det syfte,
som de ha varit avsedda för, nämligen
att lätta försörjningsbördan för dessa
familjer.

I anledning härav, herr talman, vill
jag yrka bifall till motion nr 176.

Herr ANDERSSON, ELON: Jag föreställer
mig, att kammaren sätter värde
på att herr Norling med så kort motivering
framhöll sina synpunkter. Efter all
den debatt, som kammaren tidigare har
fört angående höjning av vissa indirekta
skatter, tror jag inte heller, att det från
utskottets sida skall vara nödvändigt
att ta upp någon debatt.

Jag inskränker mig därför, herr talman,
till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen I: 176; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo bankutskottets utlåtanden: -

nr 3, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande
för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till N. O.
H. Blom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. domareförsäkran utan religiös
prägel.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om sådan lagändring, att den försäkran,
som avgives vid tillträdande av
domaruppdrag, icke får religiös prägel.

I en inom andra kammaren väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 30,
vilken behandlats av första lagutskottet,
hade herr Johansson i Stockholm hemställt,
att riksdagen för sin del måtte
besluta om sådan lagändring, att den försäkran
som avgåves vid tillträdande av
domaruppdrag icke finge någon religiös
prägel.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, fru Lindström och herr Johansson
i Stockholm, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen i anledning
av ifrågavarande motion måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till sådan ändring av rättegångsbalken,
att blivande domare kunde
välja mellan att avlägga domareeden
jämlikt nuvarande lydelse och att avgiva
en högtidlig försäkran utan religiösa
moment.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

121

Fru LINDSTRÖM: Efter den långa debatten
om bensinskatten är kammaren
säkert diskussionstrött och vill gå hem
och lägga sig. Det skulle därför vara
olämpligt att nu ta upp någon längre
diskussion om cn detaljfråga som den
föreliggande, som endast har principiell
hetj delse och inte tyngden av de många
värdefulla miljoner, som bensinskatten
kommer att ge oss. Ändå kan jag inte helt
avstå från att med några få ord motivera
min reservation till första lagutskottets
utlåtande, som jag nog tycker
är ett märkligt uttryck för den samvets-
och religionsfrihet, som vi bekänna
oss till i detta land.

En motionär har föreslagit, att den religiöst
färgade domareden skulle slopas
och ersättas med en högtidlig försäkran
på heder och samvete om oväld i domarkallet.
Utskottet har ansett, att den
förbindelse, som en domare har att avge
vid början av sin verksamhet, skall
anknyta till vad vederbörande anser vara
»högst och mest förpliktande», och
följaktligen böra de, för vilka religionen
har betydelse, få bekräfta sina goda
föresatser med ed.

Så långt dela vi reservanter utskottets
uppfattning.

Men när utskottet sedan vidhåller, att
de, för vilka religionen inte har betydelse,
skola gå till Kungl. Maj:t med särskild
ansökan för att slippa svära vid
Gud den allsmäktige och hans heliga
ord, som vederbörande inte tro på, och
i stället få avge en högtidlig försäkran,
tycker jag, att utskottet tillämpar vår religionsfrihet
ganska egendomligt. Religionsfrihet
måtte väl ändå inte bara inbegripa
rätten att vara och respekteras
som jude, baptist eller pingstvän utan
också rätten till frihet från religion, frihet
att inte tro och frihet att vara fritänkare.
Varför anser inte utskottet, att
de många religiöst indifferenta nämndemännen
skola ha samma möjlighet att
anknyta till vad de anse vara högst och
mest förpliktande, som de troende
nämndemännen ha i nuvarande domared?
Hur stämmer egentligen utskottets
uppfattning om domaredens betydelse
som en förpliktande ceremoni, som skall
fästa den blivande domarens uppmärk -

samhet på ansvaret i gärningen, med
ståndpunkten i samma utlåtande, att
Kungl. Maj:ts prövning alltjämt bör vara
erforderlig för utbyte av domared mot
domarförsäkran — som garanti mot
missbruk och för att endast de, säger
utskottet, som hysa verkliga betänkligheter
i religiöst hänseende mot edgången,
skola slippa undan densamma? Är
det förpliktande att svära vid det man
inte tror på? Är det inte tvärtom ägnat
att förta åtskilligt av allvaret i hela ceremonien?
Och vad är det för övrigt för
mening i att bibehålla Kungl. Maj:ts
prövning av varje utbyte av domared
mot domarförsäkran, när, som utskottet
erkänner, Kungl. Maj:t utan mera ingående
undersökning godtar de sökandes
skäl?

Reservanterna mena för sin del, att då
Kungl. Maj:t faktiskt saknar alla förutsättningar
att sakligt pröva och bedöma
den religiösa, respektive antireligiösa
ärligheten hos de sökande och bärigheten
i deras ideologiska motiv, och då
alltså prövningsproceduren bara är en
formalitet, en onödig pappersprocedur,
borde man kunna slopa den. Om riksdagen
medger, att blivande domare på
lika villkor få välja mellan att avlägga
domareden med dess nuvarande lydelse
och att avge en högtidlig försäkran utan
religiösa moment, så tror jag, att riksdagen
handlar mest demokratiskt enligt
den allmänna folkmeningen, och det är
också vad reservanterna vilja föreslå
riksdagen att göra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I fru Lindströms yttrande instämde
herrar Oscar Olsson, Branting, Nerman
och Schlyter, fru Sjöströrn-Bengtsson, fru
Flood samt herrar Fahlander, Pauli, Johannesson
och Leander.

Herr AHLKVIST: Herr talman! I rättegångsbalken
stadgas, att domare skall
avlägga domared, innan han får tjänstgöra.
I den nya rättegångsbalken har
emellertid skapats en möjlighet för dem,
som av religiösa skiil hysa betänklighet
mot att avlägga eden, att avge en försäkran
på heder ocli samvete. Detta är

122

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

emellertid, som reservanten anmärkte,
beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd. Med
den nya rättegångsbalkens ikraftträdande
har även antalet lekmannadomare
ökat genom att nämndemannainstitutionen
införts även i städer med rådhusrätt.
Därigenom har antalet nämndemän
ökat med omkring 1 500. Av dessa ha 178
begagnat sig av möjligheten att utbyta
domareden mot domarförsäkran.

Nu vänder reservanten sig dels emot
att denna möjlighet skall vara beroende
av Kungl. Maj :ts tillstånd, dels emot det
alltjämt kvarstående religiösa momentet
i formuläret för domarförsäkran. Reservanten
säger exempelvis i sin reservation,
att hon delar motionärens uppfattning,
att det är onödigt betungande för
Kungl. Maj:t att avgöra dessa ärenden.
Hon säger vidare, att det inte har någon
större betydelse, eftersom Kungl. Maj:t
inte i sak kan pröva dessa ansökningar.
Hon tillägger för övrigt, att om denna
prövningsmöjlighet inte hade funnits,
skulle ett större antal av de nytillkomna
nämndemännen ha begagnat sig av
möjligheten att utbyta eden mot försäkran.

Jag vill i detta sammanhang först säga,
att det stora antalet ärenden givetvis
har berott på att det tillkommit så
många nya nämndemän på en gång. I
fortsättningen komma nämnderna ju att
successivt förnyas. Det blir följaktligen
framdeles inte så många ärenden Kungl.
Maj :t får att avgöra. Och om det är riktigt,
som fru Lindström antager, att denna
bestämmelse har gjort, att inte så
många av de nyblivna nämndemännen
ha begagnat sig av möjligheten att utbyta
eden mot försäkran, så bekräftar
detta ju endast, att denna bestämmelse
i rättegångsbalken har fyllt den uppgift,
som avsågs, när riksdagen för helt
kort tid sedan beslöt om den, nämligen
att domarna borde betänka sig mer än
en gång, innan de ginge att utbyta eden
mot försiikran.

När fru Lindström vänder sig emot
det kvarstående religiösa momentet i
domarförsäkran, där det liksom i
domareden finns en förbindelse, att
domare skall döma enligt Guds och Sveriges
lag och laga stadgar, säger ju emel -

lertid utskottet, att i detta uttryck inte
får inläggas någon annan tolkning än
att det är en förpliktelse för den blivande
domaren att vid sidan av lagens uttryckliga
föreskrifter i sin domargärning
iakttaga även de allmänt humanitära
moralbud, som utformats under
den kristna etikens inflytande. Utskottsmajoriteten
menar, att denna tolkning
inte bör verka stötande, oavsett religiös
uppfattning. Nu söka emellertid reservanterna
att i detta begrepp inlägga en
annan tolkning. Jag skall, herr talman,
vid denna sena timme inte ta upp någon
diskussion med reservanten i denna sak.
Jag erinrar endast om att ordalydelsen
av edsformuläret, bortsett från inlednings-
och slutorden, är oförändrad sedan
tillkomsten av 1734 års lag. Den ursprungliga
formuleringen lär vara av
ännu äldre datum. För lekmannen är det
ju ganska uppenbart, att ordvalet inte
alltigenom och i sin helhet är sådant,
att man kan säga, att det helt överensstämmer
med nuvarande språkbruk.

Någon ändring av formuleringen i såväl
domareden som domarförsäkran har
emellertid utskottet i detta sammanhang
inte tagit ståndpunkt till, utan det hänvisar
till att Kungl. Maj :t 1943 tillkallade
sakkunniga för att verkställa utredning
rörande ny dissenterlagstiftning
och därmed sammanhängande frågor.
Det kan väntas, att den här diskuterade
frågan kommer att beaktas av dissenterlagskommittén
i dess fortsatta utredningsarbete.
Frågan är väl ändå inte av
den brådskande natur och knappast heller
av den storleksordning, att riksdagen
nu har anledning att skriva till
Kungl. Maj:t och begära ändring av den
nyss ikraftträdda nya rättegångsbalken,
utan utskottsmajoriteten anser att man
kan avvakta resultatet av dissenterlagskommitténs
fortsatta utredningsarbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru LINDSTRÖM: Jag berörde i mitt
förra anförande inte utskottets resp. reservanternas
resonemang kring uttrycket
»Guds lag», som ingår såväl i domareden
som i domarförsäkran och enligt
reservanternas mening ingår ologiskt i

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

123

den senare, som borde ha rensats på
religiösa moment och symboler inte bara
delvis utan helt. Jag berörde det inte,
därför att reservanterna inte ha gjort
något yrkande på den punkten. Vi anse
emellertid, att utskottsmajoritetens uttryck
är alldeles för kategoriskt, när den
säger, att ett löfte att lägga normerna i
»Guds lag» till grund för den dömande
verksamheten synes utskottet »kunna
avges av envar oavsett religiös uppfattning».
Reservanterna, som ju kunna påvisa,
att Guds lag hänsvftar på Mose
lag, äro ingalunda säkra på att envar är
beredd att anamma dessa gammaltestamentliga
budord som grundval för sin
domargärning. Reservanterna ha därför
ansett, att utskottet här borde uttala sig
positivt för en ändring i den gamla formuleringen
från 1734, som det kan vara
på tiden att ändra på.

För övrigt anser jag, att utskottets talesman
inte kunnat prestera något svar
på de frågor jag ställde nyss rörande
sammanhanget mellan utskottets ståndpunkter
i det ena och det andra stycket
av utlåtandet. Ännu har ingenting framkommit,
som rubbar omdömet, att logiken
i detta utskottsutlåtande är betänkligt
svag.

Herr LÖTHNER: Herr talman! Det gäller
i motionen två frågor, dels frågan
om den s. k. försäkrans innehåll, dels
frågan om vem som skall avgöra, huruvida
en blivande domare skall få avlägga
domared eller avge domarförsäkran.
Den sistnämnda har redan diskuterats
av fru Lindström och herr Ahlkvist.
Jag skall be att få uppehålla mig
vid begreppet Guds lag som del av domarförsäkrans
innehåll.

Det kan ju inte gärna komma i fråga,
att den, som avger eu försäkran, förpliktar
sig att döma efter en viss norm och
den, som avlägger domared, förpliktar
sig att döma efter en annan. Alla domare
måste utfästa sig att vid rättsskipningens
handhavande följa samma normer. Reservanterna
önska få bort Guds lag som
norm under förmenande, att Guds lag
vore detsamma som Mose lag, vilken ju
inte rimligen kunde komma i tillämpning
i vår svenska rättsskipning. Där -

jämte mena de, att det innebär ett otillbörligt
samvetstvång, om den, som inte
tror på en personlig Gud, måste avge en
försäkran av ett sådant innehåll.

Stadgandet är, som vi nyss hörde,
mycket gammalt, och det har från början
mycket riktigt syftat på den mosaiska
rätten, som en gång under inflytande
av kanonisk rätt supplerade
det bristfälliga svenska rättssystemet,
men jag tror inte, att numera någon
rättslärd och inte heller någon menig
man eller kvinna med normalt omdöme
i god tro hävdar en sådan uppfattning.
Uttrycket Guds lag betyder i detta sammanhang
helt enkelt kristendomens etiska
grundsatser. Genom utfästelsen att vid
dömandet ta hänsyn till Guds lag och
genom löftet att döma efter bästa förstånd
och samvete förpliktar sig en
svensk domare således att i sin domargärning
inte endast formellt följa den
skrivna lagens bud utan också, så vitt
det är möjligt, söka förverkliga, vad som
enligt kristen etik är rätt och billigt. Jag
kan inte förstå, att man i ett västerländskt
kultursamhälle som vårt kan
vilja vara utan den kompletterande rättsnorm
till den skrivna lagen, som just
uttrycket Guds lag innebär.

Vid samtal i denna fråga under årens
lopp har jag ibland hört framkastas, att
Guds lag mycket väl kunde utbytas mot
»humanitetens bud». Jag har då frågat
vad som menas med humanitet. De flesta
svaren ha varit svävande och oklara,
men någon gång har definitionen fullständigt
överensstämt med just kristendomens
etiska principer. Och det är inte
heller förvånande, att så är fallet. Ty
stryk hort kristendomen, som många
vilja, verkningarna av dess idéer skola
ändå leva kvar. De ligga så djupt, att de
knappast framträda medvetet. Också
kristendomens motståndare stå, även om
de inte vilja erkiinna det eller kanske
inte ens veta och ana det, på den mark,
som kristendomen har berett. Under sådana
förhållanden är det svårförståeligt,
att man i detta sammanhang talar om
ett otillbörligt samvetstvång, när man
nödgas lova att döma efter Guds lag.

En och annan gång har jag också hört,
att Guds lag mycket väl skulle kunna

124

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

bytas ut mot rättsmedvetandet eller samvetet
utan någon som helst kontroll av
kristen etik. Tyvärr är rättsmedvetandet
inte likartat hos alla människor, och
dessutom är det i hög grad olika utvecklat
hos olika människor. Spåren av
rättsmedvetandets användande som
kompletterande rättsnorm i främmande
länder förskräcka sannerligen. Jag vill
bara erinra om vad statssekreteraren
doktor Rothenberger i det tyska riksjustitieministeriet
sade till representanter
för den utländska pressen i Berlin
i augusti 1942. Han yttrade: »En domare
är skyldig att döma uteslutande efter
nationalsocialistiska principer. Han
måste vid varje domslut fråga sig, huruvida
den lag, som ligger till grund för
hans avgörande, överensstämmer med
den rätt, som är rotad i djupet av det
tyska folkets grundåskådning, samt huruvida
innehållet i och följderna av
hans beslut motsvara den nationalsocialistiska
rättsuppfattningen.»

I Sverige häpnade man över dessa ord,
och man förstod, att den lilla återstoden
av rättssäkerheten i tredje riket var i
fara. Farhågorna besannades ju också.
Resultatet av de uttalade rättsgrundsatserna
är alltför väl känt för att jag här
skulle behöva närmare ingå därpå.

I övrigt ber jag att få hänvisa till vad
den förste talaren för utskottets ståndpunkt
redan har anfört. Jag skall inte
upprepa de synpunkter, som han framhöll.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr LINDBLOM: Herr talman! På
grund av den långt framskridna tiden
skall jag inte gå in på någon närmare
diskussion om denna fråga, men för dess
belysande kan det kanske vara av värde
att säga, att ställningstagandet här på
sätt och vis är tvåfaldigt, om inte trefaldigt.

Det finns å ena sidan en grupp religiösa
människor, som icke vilja gå eden,
stödjande sig på uttryck som finnas i
den heliga skrift: Ni skola icke svärja
vid något i himlen, på jorden eller under
jorden. Edert tal skall vara ja, ja och

nej» nej, och vad därutöver är, det är av
ondo.

Sedan finns det en grupp, som icke
vill gå eden, därför att den innehåller
religiösa moment, och slutligen ha vi
den tredje gruppen, som inte har några
betänkligheter i detta avseende utan följer
den gamla formen.

Nåväl, denna fråga har nu, såsom redan
har nämnts, aktualiserats av den
nya rättegångsbalken och de många nytillsatta
nämndemännen. Det har emellertid
synts utskottet föga lämpligt att i
detta sammanhang på grundval av en
motion ta upp denna fråga, då man »ännu
icke kan bilda sig något omdöme om
huruvida denna tillfälliga tillströmning
av 178 ansökningar kommer att få någon
större betydelse i framtiden, och då, såsom
också har nämnts, frågan med största
sannolikhet kommer att behandlas av
en redan tillsatt kommitté. Den är ju
heller inte av sådan storleksordning, att
det är nödvändigt att man nu på grund
av en enskild motion måste hasta till en
lösning av densamma, utan man kan
gott avvakta det förslag som denna kommitté
framlägger.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till de synpunkter jag här har berört
och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den av fru Lindström och herr Johansson
i Stockholm vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Lindström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8, röstar
Ja;

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

125

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fru
Lindström och herr Johansson i Stockholm
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.;

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående tingshusbyggnadsskyldigheten;
samt

nr 11, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 54 kap. 12 § rättegångsbalken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om snar översyn av gällande bestämmelser
angående bostadsgruppering för
folkpensionärerna; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående arrendelindring för
vissa kronoegendomar;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående befrielse från viss
betalningsskyldighet till kronan; samt
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avskrivning av visst
i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 5 med förslag till förordning
om särskild automobilskatt,
m. m.; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om varuskatt samt förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) om
skatt å vissa pälsvaror.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr
49, att utskottets hemställan i betänkande
nr 8 samt, i fråga om förslaget nr 50,
att utskottets hemställan i betänkande
nr 9 bifölles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.42 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Sid.

Förteckning över avgjorda ärenden m. m.

Lördagen den 21 februari.

.................................................................... 2

Tisdagen den 24 februari.

.................................................................... 11

Onsdagen den 25 februari förmiddagen.

Val av valmän jämte suppleanter för utseende av riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare....................................... 15

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. rikets indelning i borgerliga kommuner.
........................................................... 15

— nr 7, ang. förstärkning av justitieombudsmannainstitutionen med lekmanna representanter.

.................................................... 15

— nr 8, ang. utarbetande av förslag till en tidsenlig och demokratisk författning
............................................................. 16

Statsutskottets utlåtande nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet 16

— nr 27, ang. statens allmänna fastighetsfond........................... 16

— nr 28, ang. anslag till allmän bostadsräkning m. m................''..... 16

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, angående särskild automobilskatt m. m.
(forts, följer)...................................................... 25

Onsdagen den 25 februari eftermiddagen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. särskild automobilskatt m. m. (forts.) 74

— nr 9, angående ändring i förordningen om varuskatt samt förordningen om

skatt å vissa pälsvaror............................................. 119

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. förlängt bemyndigande för riksgäldsfullmäktige
att till riksbanken överlämna skattkammarväxlar m. m......... 120

—• nr 4, ang. hyresfri bostad för riksbanksvaktmästaren A. L. Björcks änka.. 120

— nr 5, ang. livränta till N. O. H. Blom............................... 120

Första lagutskottets utlåtande nr 8, ang. domareförsäkran utan religiös prägel 120

— nr 9, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom, m. m................................. 125

— nr 10, ang. tingshusbyggnadsskyldigheten.............................. 125

— nr 11, ang. ändring av 54 kap. 12 § rättegångsbalken................. 125

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, om översyn av bestämmelserna ang. bostads gruppering

för folkpensionärerna...................................... 125

— nr 7, ang. fortsatt giltighet av lagen om avverkningsskyldighet.......... 125

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II: jordbruks ärenden.

.......................................................... 125

— nr 3, ang. arrendelindring för vissa kronoegendomar.................... 125

— nr 4, ang. befrielse från viss betalningsskyldighet till kronan............ 125

— nr 5, ang. avskrivning av visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.. 125