Debatter in. in.Lördagen den 13 mars (Riksdagens protokoll 1948:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FORSTA KAMMAREN

Nr 11

Debatter in. in.
Lördagen den 13 mars.

Sid.

Svar på interpellation av fröken Osvald ang. utbildningen av

yrkeslärare.......................................... 3

Svar på interpellation av herr Isaksson om söndagskörningsförbudets
upphävande under påskhelgen................. 6

Tisdagen den 16 mars.

Protokollsjustering...................................... 14

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten................. 15

Anslag till Svenska turisttrafikförbundet.................. 19

Anslag till riksantikvarieämbetet m. m.................... 21

Om upprättande av en 4-årig realgymnasielinje i Borås..... 22

Anslag till stipendier för utbildande av diakoner........... 35

Om anslag till kurs för utbildning av sömnadskonsulenter ... 38

Nykterhetsanslaget...................................... 39

Anslag till statens naturvetenskapliga forskningsråd......... 40

Om billigare returbiljetter vid längre järnvägsresor ......... 42

Interpellation ang. beskattningen av olycksfallsersättningar ... 45

Onsdagen den 17 mars.

Folkmängdsberäkningen vid mandatfördelningen inom valkret -

sarna ............................................... 47

Minimiregel för mandatantalet inom valkretsarna........... 49

Värderingen av rättigheter till leverans av maskiner m. m. .. 59

Restitution av bensinskatt till fiskare m. fl................ 70

Restitution av automobilskatt............................ 77

1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 11.

Nr 11,

Innehåll.

(Forts.)

Sid.

Skatteavdrag för representation .......................... 81

Lagförslag om sambruksföreningar........................ 82

Fiskerätten på västkusten............................... 87

Interpellation ang. jordbrukets behov av arbetskraft m. m. .. 89

(Förteckning över avgjorda ärenden m. m. finnes å sid. 91.)

Lördagen den 13 mars 1948.

Nr 11.

Lördagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 89, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 11 maj
1934 ang. köttbesiktning och slakthus,
m. m.

Ang. utbildningen av yrkeslärare.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
WEIJNE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara fröken
Osvalds interpellation angående utbildningen
av yrkeslärare, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fröken Osvald berört ett av
överstyrelsen för yrkesutbildning i slutet
av 1947 avlämnat betänkande med
förslag i fråga om utbildning av lärare
för industri och hantverk vid anstalter
för yrkesundervisning. Av motiveringen
till interpellationen framgår, att interpellanten
anser att nämnda förslag bort
underställas innevarande års riksdag.
Då så inte skett, frågar interpellanten,
om jag har för avsikt att framlägga proposition
i ämnet till 1949 års riksdag.

Den framställda frågan låter sig av
olika skäl — bland annat ovissheten om
det ekonomiska läge, som kommer att
råda vid avlåtandet av nästa års statsverksproposition
— inte besvaras med
vare sig ja eller nej. Jag måste därför
inskränka mig till att framhålla, att jag
anser det i hög grad önskvärt att 1949
års riksdag får ta ställning till de berörda
förslagen.

Fröken OSVALD: Herr talman! Till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ber jag att få framföra
ett tack för svaret på min interpellation.

Det hade givetvis varit glädjande om
förhållandena medgivit herr statsrådet
att ge ett ännu mera bestämt svar. Det
är inte bara jag, utan många med mig,
som äro intresserade av en snar lösning
av denna fråga och som därför med
mycket stor spänning emotsett ecklesiastikministerns
svar i dag.

Vi få nu ge oss till tåls och koncentrera
våra förhoppningar på nästa års
statsverksproposition och en positiv lösning
då av denna för vår ungdom och
vårt land så ofantligt viktiga fråga.

För varje år som går kommer detta
spörsmål att bli mer brännande.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
undrar inte på om interpellanten är
mindre tillfredsställd med det svar, som
statsrådet Weijne har givit henne. Jag
hade själv gått hit till den här debatten
för att höra, vilka skäl som statsrådet
skulle kunna anföra för det — jag tvekar
inte att säga uppseendeväckande —
dröjsmålet med utbildningen av lärare
för yrkesundervisningen. Här lämnas
nu inget besked, varken ett ja eller ett
nej, på frågan, huruvida yrkesöverstyrelsens
förslag kommer att föreläggas
nästa års riksdag. Det hänvisas, om jag
hörde rätt, till ovissheten i det ekonomiska
läget nästa år. Ja, visst är det
osäkert, men vi veta inte bara att vi
komma att behöva spara på landets utgifter
då, utan också att det är nödvändigt
att vi öka det svenska näringslivets
produktivitet, och utbildning av yrkeslärare
är just en investering i ökad produktivitet.

Nr 11.

Lördagen den 13 mars 1948.

Att se till att det finns något så när
kvalificerade lärare för utbildning av
ungdom för hantverk och industri är ju
ändå en mycket viktig faktor för näringslivet
i ett litet land som vårt, där
vi behöva ha en skicklig arbetarstam
och förmåga att göra kvalitetsvaror för
att vi skola kunna uppväga den kvantitativa
bristen på folk och för att vi skola
kunna konkurrera med andra länder,
som ha det bättre förspänt beträffande
råvaror, teknik och stora marknader att
producera för. Visst är det bra att det i
årets statsverksproposition föreslås goda
anslag till stipendier för universitetsstudier,
och till nöds kunna vi kanske
också förstå den kyrkliga församlingstjänstens
behov av diakoner och behovet
av statliga stipendier för diakonutbildning.
Men i dagens läge är yrkesundervisningen
ojämförligt mycket viktigare,
och jag tycker nog att det är en
viss felvärdering om man nu sparar på
62 000 kronor för den utbildning av vrkeslärare,
som man med stigande missnöje
har väntat på i 20 år.

Sedan yrkespedagogiska centralanstalten
nedlades — jag kommer inte på
rak arm ihåg vilket år det var, men jag
har för mig att det var i slutet av 1920-talet — ha statsmakterna inte gjort sig
mödan att göra något annat för yrkeslärarnas
teoretiska och pedagogiska utbildning
än att anordna några mer tillfälliga
småkurser. Då nu sent omsider
vrkesöverstyrelsen — för övrigt på
Ivungl. Maj:ts egen beställning — i höstas
lade fram ett förslag, som innebär
ett minimum såväl beträffande utbildningstidens
längd som beträffande det
antal lärare, som beräknas kunna utbildas
årligen, och då detta förslag har
fått enhällig anslutning från näringslivets
parter, från landsorganisationen,
från arbetsgivarorganisationerna och
från alla yrkeslärarorganisationer, så
tycker man ju att det är mycket nedstämmande
att regeringen på grund av
ett ovisst ekonomiskt läge inte skall våga
framlägga en proposition på basen
av detta förslag.

Hurudant än det ekonomiska läget är
skulle jag ändå anse en proposition i

detta ämne väl försvarlig och mycket
väl motiverad, och det är nog inte bara
min uppfattning, utan den allmänna
meningen bland yrkesmän i det här landet.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag är ganska förvånad, inte över interpellanten,
men över fru Lindström,
som inte anser att mitt svar var nog positivt.
Jag har framhållit, att jag anser
det i hög grad önskvärt att förslaget
skall kunna framläggas. Om jag skulle
få interpellera fru Lindström och fröken
Osvald så skulle jag fråga er: »Om

ni nästa år sitta på den plats där jag
sitter nu, kunna ni då garantera att ni
skola lägga fram det förslag, som vi här
i dag diskutera?» Ni skulle inte heller
kunna svara ja på den frågan av det
enkla skälet, att man inte vet någonting
om utvecklingen och att vederbörande
chef för ecklesiastikdepartementet ingalunda
ensam bestämmer över de anslag,
som skola utgå till ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

För övrigt är jag tämligen härdad. I
år, när man har tvingats att vara restriktiv
i fråga om anslagsäskanden — jag
vill inte precis säga sparsam, ty huvudtiteln
är dock större än något föregående
år; man har inte skurit ned gamla
anslag, utan man har helt enkelt inskränkt
sig till att på det stora hela taget
inte ta upp nya utgifter — får man höra
än ifrån det ena hållet och än ifrån det
andra, att den eller den saken kostar så
litet, så den borde ha varit med. En ärad
talare, som uppträdde i radio, talade om
hurusom riksarkivet var fullständigt försummat.
En fru Lindström mycket närstående
person har talat om hur dåligt
yrkesutbildningen är tillgodosedd. Jag
läste nyligen en artikel om hur folkhögskolorna
ha det ytterst besvärligt och
ha blivit bortglömda i åttonde huvudtiteln.
Detsamma säger man om vissa
anslag för folkskolorna och för läroverken.
Det är tyvärr så här i världen, att
i en situation, där man tvingas till ekonomisk
återhållsamhet, måste detta gå
ut över någonting, och man kan inte

Lördagen den 13 mars 1948.

Nr 11.

bara säga, att den saken kostar så litet
och den saken kostar så litet, tv det är
sammanlagt som de många olika småposterna
betyda stora summor.

Om man över huvud taget anser att
man i nuvarande penningpolitiska läge
skall handla restriktivt i fråga om statsutgifterna,
så tror jag inte att man kan
ha några större anmärkningar att framställa
mot statsverkspropositionen i de
hänseenden jag har nämnt.

För övrigt ber jag att få uttrycka min
förvåning över att denna fråga inte liar
underställts riksdagen motionsvägen. Det
är dock i sista hand varken ecklesiastikministern
eller regeringen som fastställer
budgeten. Men jag har fåfängt letat
efter någon motion på den här punkten.
Det hade varit det rätta sättet för riksdagen
att själv ta ställning till saken.
För övrigt verkar det som om i varje
fall statsutskottet i ovanligt hög grad har
godkänt Kungl. Maj:ts ståndpunkt i fråga
om anslagsäskandena. I en huvudtitel
på 532 miljoner kronor har man gjort
en justering på 20 000 kronor. Det är,
kan man säga, ett godkännande så i detalj,
att man knappast kan tänka sig
någon mera fullkomlig överensstämmelse.

Jag hade som sagt gärna sett, att riksdagen
hade fått pröva den här frågan
inte genom allmänna klagomål, utan genom
en motion, som hade möjliggjort
för statsutskottet och kamrarna att ta
ställning i sak.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Herr
statsrådet framkastade den absurda tanken,
att fröken Osvald eller jag skulle
komma att sitta på hans plats nästa år.
Den tanken är mig fjärran!

Men jag undrar ändå om inte herr
statsrådet överdriver litet när han säger,
att det skulle vara så omöjligt att få in
ett sådant här blygsamt anslag för yrkesundervisningen
därför att alla olika
småanslag tillsammans växa till summor,
som gå oss över huvudet. Det är ju ändå
så, att fördelningen av dessa anslag till
olika ändamål är en avvägningsfråga,
och jag tror att flertalet nog tycker att

ett anslag, som ger direkt avkastning i
form av ökad produktivitet, är viktigare
än ett anslag exempelvis till riksarkivet.

Statsrådet efterlyste också motioner
från riksdagens sida i de här frågorna
och menade, att sådana motioner skulle
ha hjälpt herr statsrådet att få fram anslagen.
Jag vill då tala om att i fjol och i
förfjol motionerade jag om yrkesundervisningen
i den här kammaren och hemställde
därvid bland annat om större
statsbidrag till yrkesundervisningsanstalter.
Motionen fick i statsutskottets utlåtande
ett mycket välvilligt omnämnande,
men ett omnämnande som gick ut
på att det här gällde någonting som
Kungl. Maj:t borde komma med initiativ
till. Jag har inte upprepat motionen i år,
ty jag förstår mycket väl att den frågan
är av sådan storlek i ekonomiskt avseende,
att man inte kan ha rätt att begära
att ecklesiastikministern skall lägga fram
förslag i ämnet för tillfället.

Men nu i dag gäller det 62 000 kronor,
och det rör sig om en investering i yrkesundervisningen
som kommer att ha
mycket stor betydelse för vårt näringsliv
på något längre sikt.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag måtte ha uttryckt mig ovanligt dåligt.
Jag har inte sagt, att ekonomiska
skäl nästa år komma att hindra det här
anslaget, utan jag har bara sagt, att ingen
departementschef i dag med säkerhet
kan säga, om han nästa år kan ta upp
ett nytt anslag, eftersom man ingenting
vet om utvecklingen och eftersom han
inte ensam bestämmer i saken.

Jag har inte heller sagt, att en motion
av fru Lindström eller någon annan i
den här frågan skulle »hjälpa statsrådet».
Jag har helt enkelt sagt, att en motion
skulle göra det möjligt för riksdagen
att ta ställning i sak till det spörsmål
vi här behandla. Och jag tycker trots
allt, att när man vill klaga över uteblivna
propositioner om anslag, så är det
riktiga sättet att riksdagen begagnar den
rätt, som den bar att pröva dessa frågor,
genom alt de framställas motionsvis.

Nr 11.

Lördagen den 13 mars 1948.

Om söndagskörningsförbudets upphävande
under påskhelgen.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Isakssons interpellation
om söndagskörningsförbudets
upphävande under påskhelgen, och
nu yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Isaksson frågat
mig om jag vore villig att för min del
medverka till ett upphävande av söndagskörningsförbudet
under den kommande
påskhelgen. Till svar härå får
jag anföra följande.

Enligt kungörelse den 13 februari
1948 har den 18 i samma månad beslag
lagts å bland annat bensin. Beslaget
skedde i syfte att möjliggöra en ransonering
av nämnda vara. På grund av
tekniska svårigheter har ransoneringen
icke kunnat genomföras i omedelbar anslutning
till beslaget. Ransoneringen
torde knappast hinna taga sin början
före den 1 maj. För att intill denna tidpunkt
erhålla kontroll över bensinförbrukningen
har bränslekommissionen
för en period, omfattande en månad,
för varje oljebolag fastställt en viss försäljningskvot
bensin. Försäljningen av
sålunda kvoterad bensin från återförsäljare
får utan hinder av beslaget fritt
äga rum till förbrukare, som avhämtar
varan direkt i motorfordons eller motorbåts
tank. Det är därvidlag självfallet
av största vikt att nyttotrafikens behov
av bensin i första hand tillgodoses.
Om undantag från gällande förbud mot
sön- och helgdagstrafik medgåves under
påsken, skulle detta med all sannolikhet
få till följd att den för mars månad
fastställda bensinkvantiteten skulle taga
slut före månadens utgång med därav
följande ogynnsamma konsekvenser för
nyttotrafiken. Ett annat skäl för att
icke lämna det ifrågasatta medgivandet
är önskvärdheten av att icke ytterligare
öka de svårigheter för återförsäljarna,
som en stark efterfrågan å bensin
skulle medföra under nuvarande kvoteringstid,
med begränsade leveranser
från oljebolagen. Att för det ändamål
som avses i interpellationen medgiva en

utökning av mars månadskvot kan icke
vara tillrådligt, med hänsyn till att utgångsläget
för genomförande av bensinransoneringen
därigenom kommer att
försämras.

Jag är visserligen i likhet med interpellanten
väl medveten om att fri bilkörning
under påskhelgen ur olika synpunkter
är önskvärd, men med hänsyn
till nyss angivna omständigheter anser
jag mig emellertid icke kunna medverka
till ett generellt undantag från söndagsförbudet
under instundande påskhelg.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag her
att till herr statsrådet få framföra mitt
tack för det mycket snabba svaret på
min interpellation.

Men jag kan ju inte underlåta att säga,
att det hade varit roligare att framföra
detta tack, därest herr statsrådets
svar varit mera positivt till interpellationen.
Jag kan nog förstå de svårigheter,
som kunna vara förknippade med
söndagskörningsförbudets upphävande
under påskhelgen, men efter mitt sätt att
se på saken borde de inte ha varit värre
än att ett sådant medgivande kunde ha
lämnats.

Särskilt för landsbygdens del skulla
det ha uppfattats med mycket stor tillfredsställelse,
om så kunnat ske. Under
påskhögtiden liksom under julen föreligger
det nog — kanske mera än vid
andra högtider — liksom ett större behov
för människorna att kunna få företaga
resor till släkt och anförvanter.

I julas var ju söndagskörningsförbudet
tillfälligt upphävt. Jag tror att vi
alla iiro överens om att julen och påsken
i viss mån äro varandra lika, så
till vida att båda betraktas som stora
högtider. Vid sådana tillfällen är det
alltid så, att vi ha ett större behov att
träffa bl. a. släkt och vänner. För min
del tycker jag också att ett mycket
starkt bärande argument för söndagskörningsförbudets
upphävande under
påskhelgen är, att folk vid denna högtid
i allmänhet har ett mycket stort behov
utav att få komma till kyrkan. Härvidlag
blir det ju landsbygdens folk,
som blir mest lidande på grund av de
ofta mycket långa avstånden och ore -

Lördagen den 13 mars 1948.

Nr 11.

gelbundna kommunikationerna på landsbygden.

Herr statsrådet säger sig också befara,
att om nu söndagskörningsförbudet under
påskhelgen tillfälligt upphävdes,
skulle detta komma att inverka menligt
på den s. k. nyttotrafiken, eftersom den
för mars tillmätta bensinkvoten kunde
taga slut före månadens utgång. Härvidlag
torde förtjäna erinras, att man utan
större svårigheter skulle kunna ge direktiv
till utförsäljarna om en begränsad
försäljning för helgdagarna, samt
att man på detta sätt sannolikt skulle
kunna förhindra att bensinkvoten för
mars månad märkbart förrycktes, framför
allt med hänsyn till att det efter
annandag påsk endast återstår två helgfria
dygn av månaden. Detta tillika med
att de flesta privatbilister av allt att döma
inför den förestående ransoneringen
och efter kungörelsen att innehav av
upp till 200 liter bensin vid ingången
av april månad, då prishöjningen skall
träda i kraft, icke behöver deklareras,
redan lagt sig till med en mindre kvantitet
bensin, avsedd just att brukas vid
liknande tillfällen som det här ifrågavarande
— allt detta gör att den av mig
nyss föreslagna begränsningen av utförsäljningen
säkert skulle kunna ha lyckats.

Samtidigt säger herr statsrådet, att en
extra utökning av mars månads bensinkvot
ej är tillrådlig, beroende på att
utgångsläget för bensinransoneringen då
kommer att ytterligt försämras. Detta är
givetvis, skulle jag vilja säga, de bärande
synpunkterna i herr statsrådets negativa
inställning till ett tillfälligt upphävande
av förbudet under påskhelgen.
Här tillåter jag mig att som min
åsikt säga, att man med hänsyn till vad
jag redan anfört knappast torde behöva
befara, att marskvoten under månadens
sista del, d. v. s. två dygn, skulle vara
slut, om biltrafiken släpptes lös under
påskhelgen. Jag tror som sagt inte detta,
eftersom de flesta bilägare inför ransoneringen
och den kommande prishöjningen
i tid sett till att ha sina bilars
bränsletankar väl fyllda och kanske något
litet därutöver. Detta bränsle kommer
ändå en gång att köras upp, och

det kan väl då vara lämpligt att låta det
ske nu i påsk.

Om herr statsrådet härvidlag kunnat
tillmötesgå de privata bilägarna, skulle
detta dels ha blivit en kärkoinmen försmak
till den relativa frihet, den enskilde
bilisten kommer att erhålla, när ransoneringen
träder i kraft omkring den 1
maj, och dels skulle ett frigivande ha
medverkat till att på ett önskvärt sätt
skapa fördelning av trafikbelastningen
under helgdagarna.

Det förefaller mig därför synnerligen
beklagligt, att herr statsrådet icke har
ansett dessa argument tillräckligt vägande
för ett tillfälligt uppmjukande av
söndagskörningsförbudet.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Isakssons argumentering kan
ju så här rent allmänt synas ganska plausibel,
men vi ha ju vissa erfarenheter
som säga oss, att när man skall bygga
upp en ransoneringsplan, så får man
faktiskt tänka sig in litet djupare och
allvarligare i problemet.

Vi släppte körningen fri under julhelgen,
och bara detta gav ett utslag,
som gör att man har anledning att ställa
sig vissa frågor beträffande vad motsvarande
frisläppning under påsken skulle
innebära.

Jag ber få erinra om att vid den frivilliga
besparing, som motororganisationerna
hade åtagit sig hösten 1947 för att
på det sättet nedbringa bensinkonsumtionen,
lyckades man under november
månad, som var den första besparingsmånaden,
komma ned i bensinförbrukning
med ungefär 12 procent. Denna
besparing skall ses emot den eftersträvansvärda
siffran av 25 procent. I december
månad däremot stannade besparingskampanjens
resultat vid den mycket,
mycket blygsamma siffran av 0,4
procent. Och när bilismens organisationer
ställdes inför detta resultat, gjorde
man gällande att det var statsmakternas
generositet att under julhelgen släppa
trafiken fri, som var den väsentligaste
orsaken till att man misslyckades så kapital!
under december månad.

Man har anledning att befara, att ungefär
samma resultat skulle bli följden av

Nr 11.

Lördagen den 13 mars 1948.

ett frisläppande av påsktrafiken; ja,
man har anledning befara, att resultatet
skulle bli ytterligare markerat i galen
riktning, eftersom det säkerligen är angenämare
att åka bil under påsken än
under julen.

Sedan kan man självfallet som herr
Isaksson säga, att när det bara är två
helgfria dagar kvar efter påsk, borde
det ju inte spela någon avgörande roll
för nyttotrafiken, om det skulle bli dåligt
med bensin för dessa två sista dagar
i månaden. Men nu skall herr Isaksson
komma ihåg, att han har frågat och
att jag har svarat här i dag fullt offentligt
— ett annat svar ifrån min sidu,
ett besked i den riktning, som herr Isaksson
önskar, skulle ju innebära, att var
och en omedelbart försökte skaffa sig
den kvantitet bensin, som behövdes för
att vederbörande skulle kunna åka fritt
i påsk. Och därför är det inte alls säkert
att de två vardagarna efter påsk skulle
ha blivit de besvärliga vardagarna, utan
förmodligen skulle vi få räkna med besvärligheter,
skulle jag tro, redan en
vecka eller tio dagar innan påskhelgen
infaller. Vi måste räkna med att medan
vi driva vårt provisoriska system av ransonering,
som bygger på att oljebolagen
kvotera ut vissa kvantiteter till återförsäljare
och dessa i sin tur försöka hushålla
med sina lager, så att de räcka under
hela månaden, så sätter man detta
system inför prövningar och inför belastningar,
som det inte är mäktigt att
klara, för den händelse man tolererar en
fri körning under påskhelgen. Redan nu
ha vissa svårigheter uppkommit på en
del bensinstationer att kunna klara det
hela. Det har gått, därigenom att man
kunnat cleara bensinstationerna emellan,
men — som jag sade nyss — ett pålysande
redan i dag om denna fria körning
i slutet av månaden skulle förmodligen
i detta läge innebära, att var och
en, som då vill köra fritt, också redan
nu skulle gå i författning om att skaffa
sig erforderlig bensinkvantitet.

Vi kunna inte ta de risker, som ett
bifall till interpellantens framställning
skulle medföra, och därför måste man,
hur ledsamt det än kan vara, ställa sig
negativ till det framförda förslaget.

Herr HEIDING: Herr talman! I likhet
med interpellanten måste jag säga att
det är beklagligt, att tillstånd till bilkörning
under påskhelgen inte kan lämnas.
Detta drabbar i första hand landsbygden,
tv det är där de största svårigheterna
uppstå på grund av förbudet alt
använda bilarna under söndagar och
helger.

Jag förstår inte, varför inte denna sak
med litet god vilja hade kunnat ordnas.
Varje bensinförsäljare, som lämnar ut
bensin till sina kunder, vet väl ungefär,
hur mycket dessa förbruka. Kunderna
skulle väl nog i detta fall ha kunnat få
sin vanliga tilldelning av bensin, men
fått möjlighet att använda den för körning
lika väl under påskhelgen som under
dagarna efter påsk.

Herr statsrådet framhöll, att det hade
gått åt så mycket bensin under julen,
då helgdagskörningsförbudet upphävdes,
att detta var ett varnande exempel när
det gällde att lätta på förbudet under
påskhelgen. Men det ligger väl så till
att det vid jultiden var många, som voro
rädda för ransonering och därför kanske
köpte in en del bensin, varför det av den
anledningen köptes ut mera bensin än
vad som annars hade varit behövligt. Jag
skulle inte tro, att så mycket bensin kördes
upp under själva juldagarna som
uppgifterna om bensinåtgången utvisa.

När man ändå står inför en bensinransonering
inom den närmaste tiden —
det har ju varit tal om att den inte skulle
dröja alltför länge — borde man sålunda
ha kunnat ge tillstånd till körning under
dessa påskdagar. Det är verkligen
svårt för mången att inte kunna få använda
sin bil, och är det någon, som
är absolut tvungen att åka någonstans,
måste han likväl anlita bil. Då blir det
i alla fall bensinåtgång. Någon större
nöjesåkning under påsken behöver man
knappast räkna med. I så fall är väl
risken för nöjesåkning större längre
fram mot sommaren, t. ex. under pingsten
eller någon annan helgdag under
sommaren. Men det finns väl ingen anledning
att vid nuvarande årstid åka åtminstone
några längre sträckor med bil,
utan körningarna skulle väl gälla i stort
sett nödvändiga bilskjutsar i hemorten.

Lördagen den 13 mars 1948.

Nr 11.

Det är verkligen beklagligt att det skall
vara så dåligt ställt i detta land, att
möjlighet icke föreligger att tilldela bilägarna
litet bensin för körning under en
sådan helg som påsken.

Herr ISAKSSON: Jag måste återigen
säga, att jag anser att det borde ha kunnat
gå för sig att upphäva söndagskörningsförbudet
under påsken. Man hade
kunnat såsom ett led i bensinsparandet
ordna med något slags strängare behovsprövning
från bensinstationernas sida.

Jag tror också man kan säga att här
föreligger även ett annat skäl, bl. a.
det, att många bland bilägarna redan ha
försett sig med litet bensin — den saken
är väl ganska uppenbar. Därför tror
jag inte för min del, att det skulle ha
inköpts så märkbart mycket mera bensin,
om förbudet upphävts för påskhelgen,
att detta skulle ha kunnat inverka på
marskvoten.

Jag tackar givetvis för svaret, men jag
måste särskilt för landsbygdens del beklaga,
att herr statsrådet inte har kunnat
finna anledning att tillmötesgå vad
som i interpellationen anförts.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 86,
angående bidrag till metallografiska institutet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 89, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. in.; och

nr 96, med förslag till lag om skyldighet
för näringsidkare in. fl. att biträda
vid planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 100, angående anslag till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
för budgetåret 1948/49, m. m.; och

nr 105, angående avskrivning av ett
direktören B. V. Orre beviljat lån.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
proposition nr 106, med förslag till lag
om vissa inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
111, angående godkännande av en mellan
Sverige och Nederländerna träffad
handelsöverenskommelse.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
113, angående radarutrustning för statens
isbrytarfartyg.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 114, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
115, angående avstående i vissa fall av
allmänna arvsfondens rätt till arv, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 116, angående reglering av tjänste-
och familjepensioneringen för personal
vid Bergslagernas och därmed samförvaltade
järnvägar i anslutning till
järnvägarnas förstatligande;

nr 117, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. fl.;
och

nr 118, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 120, angående eftergift av viss
ogulden arvsskatt för Fliseryds fideikommiss;
och

Nr 11.

Lördagen den 13 mars 1948.

nr 121, angående försäljning av vissa
under järnvägsstyrelsens förvaltning stående
fastigheter.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 122, angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
hänvisades propositionen,
såvitt angick punkten 3, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 123, angående pensionsrätt för kaptenen
i livgrenadjärregementets reserv
E. A. Clementz m. in.;

nr 124, angående pension åt förre extra
ordinarie folkskolläraren P. G. Bohlins
efterlevande m. m.;

nr 127, angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner; samt
nr 129, angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid statens
krisorgan.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 131, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och
nr 132, angående anslag till sprängämnesinspektionen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
133, angående vissa kostnader för allmänt
kyrkomöte.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 134, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.; och

nr 136, angående lönereglering för övningslärare
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
137, angående rätt till uppskjuten liv -

ränta för vissa professorer vid enskilda
högskolor.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 139, angående utgivande
av livränta till Elisabeth Kjellbing m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
befrielse för Carl Gustav Högberg från
viss återbetalningsskyldighet till kronan,
till statsutskottet och i övrigt till
bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 141,
angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund rätt till
viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
142, angående godkännande av en mellan
Sverige och Italien ingången handelsöverenskommelse
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
143, angående löneklassplacering av vissa
fänrikar.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 144, med förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 145, angående anslag till statens
sinnessjukhus: avlöningar, m. m.;

nr 146, angående anställnings- och avlöningsförhållanden
för viss icke-ordinarie
personal vid domstolarna;

Lördagen den 13 mars 1948.

Nr 11.

nr 147, angående granskningsrätt för
statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd; samt

nr 148, angående inrättande av extra
ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 149, angående organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
område m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 151, angående utgivande av
livränta till T. A. B. Johansson m. fl.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
punkten 4, till bankoutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 152, angående anslag för budgetåret
1948/49 till avlöningar vid universiteten
i Uppsala och Lund m. m.;

nr 153, angående försäljning av vissa
fastigheter i Skara och Lund;

nr 154, angående anslag till statens
utlänningskommission; samt

nr 155, angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskoleseminarierna.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 156, angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster
in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 157, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1948/49 in. in.;

nr 158, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstajten
för budgetåret
1948/49;

nr 159, angående anslag till driften
av centraldepån för blindas arbeten för
budgetåret 1948/49; samt
nr 160, angående ytterligare utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i
Malå socken m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 161, angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 162,
angående anslag till statens institut för
folkhälsan för budgetåret 1948/49.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds proposition
nr 163, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, hänvisades propositionen,
såvitt angick tolfte huvudtiteln,
till bankoutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 164, med förslag till lag om ändring
av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 165,
angående anslag till kommunal upplysningsverksamhet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

166, angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. m.;

nr 167, angående anslag till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
för budgetåret 1948/49 m. m.; samt
nr 168, angående anslag till bidrag till
Norrlands trädgårdsskola i Söråker.

Nr 11.

Lördagen den 13 mars 1948.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 169, angående anslag till statens
uppfostringsanstalter för sinnesslöa för
budgetåret 1948/49; och

nr 170, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

171, angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet; och

nr 172, angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren i länen
för budgetåret 1948/49.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 173,
angående svenska kyrkans deltagande i
Augustana-synodens 100-årsjubileum och
Sveriges deltagande i pionjärjubileet i
Amerikas Förenta Stater 1948.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 174, angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn, hänvisades
propositionen, såvitt angick anslag under
tionde huvudtiteln, till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 175, angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark och Norge
den 8 mars 1948 avslutad konvention om
erkännande och verkställighet av domar
i brottmål m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
176, angående organisation och finansiering
av svensk reguljär luftfart m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 178, med förslag rörande överflyttande
av vissa till justitiedepartemen -

tet hörande ärenden från Kungl. Maj:t
till underordnad myndighet m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

179, angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m.; samt

nr 180, angående anslag till åtgärder
mot skadegörelse av skogsinsekter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
182, angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herrar Englund
och Osvald väckta motionen, nr 276, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 3, 8, 10 och 36—
38, bankoutskottets utlåtande nr 11, första
lagutskottets utlåtanden nr 17—20,
andra lagutskottets utlåtanden nr 15—17
samt första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 4—6.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde
statsutskottets utlåtande nr 8 skulle
uppföras näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 17 samt första lagutskottets
utlåtande nr 20 näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 15.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD,
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Med hänsyn till infallande
helg får jag anhålla, att kanb
maren måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts samtliga under gårdagen
avlämnade propositioner utsträckes till
det sammanträde, som infaller näst efter

Lördagen den 13 mars 1948.

Nr 11.

tjugo dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående de kommunala tjänstetillsättningarna; nr

14, i anledning av väckta motioner
angående mandatfördelningen mellan
valkretsarna vid val till riksdagen; och
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående mandatfördelningen mellan
valkretsarna vid val till riksdagen.

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets
fonder och statens utlåningsfonder
för budgetåret 1948/49;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom m. m.; och

nr 41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1948/49 till nyanskaffning av
person- och resgodsvagnar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av anvisningarna till 29
och 41 §■§ kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

nr 22, i anledning av väckt motion
om revision av bestämmelserna i kommunalskattelagen
angående rätten till fri
avskrivning å maskiner och andra inventarier; nr

23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av bensinskatt
till utövare av fiskerinäringen m. in.;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om restitution till vederbörande
fordonsägare av för mycket inbetald
automobi lskatt;

nr 25, i anledning av väckt motion

angående viss ändring av 52 § 2 mom.
kommunalskattelagen in. m.;

nr 26, i anledning av väckt motion
angående skatteavdragen för representation;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tullfrihet för
byggnadsmaterialier m. m. för anläggning
av en regleringsdamm i Neaälven
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av förslag angående
reglering av arvodena till de hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemännen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 14, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
åt städerskan vid riksbankens avdelningskontor
i Malmö Jenny Sofia Karlsson; sammansatta

första lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sambruksföreningar
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpningen av
bestämmelserna om rätt till statsbidrag
för djursjukvård jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur;
och

nr 9, i anledning av väckt motion angående
fiskerätten vid kusterna av Hallands
samt Göteborgs och Bohus län.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.44 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Tisdagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Statsrådet Kock avlämnade Kungl.
Maj:ts propositioner:

nr 177, angående utbyggnad av lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna
in. m.; och

nr 181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel, m. m.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Protokollsjustering.

Upplästes för justering kammarens
protokoll för den 10 i denna månad.

Herr VON HELAND: Herr talman! Under
den penningpolitiska debatten försökte
herr Ivar Anderson förneka sin
tidigare inställning till importfrågorna
och förklarade i en sista replik, att hans
och min diskussion vid tidigare remissdebatt
gällt en helt annan sak. Jag hade
icke protokollet till hands och kunde
därför inte bevisa mitt påstående. I
samband med justeringen bör emellertid
inflyta vad som är rätt, varför jag
önskar läsa upp ett par meningar ur
mitt anförande vid remissdebatten den
18 januari 1946, protokoll nr 3.

Jag yttrade: »Tidningen är alltjämt
Svenska Dagbladet för den 3 januari
1946. Som rubrik står med stor stil ''Frihandelns
vänner’. Det heter: ''Men reformerna
få icke inskränka sig till tulllarna.
Om de göra det, kan det lätt visa
sig, att man i själva verket silar mygg
och sväljer kameler. Det är andra åtgärder
än tullar, som på senare tid ha
varit de värsta hindren för den internationella
handeln. Det kan vara nog

att här erinra om vår egen politik under
1930-talet. Vi voro icke särskilt protektionistiska
i fråga om tullarna, men
vi ökade skyddet för hemmamarknaden
på andra vägar, genom vår valutapolitik
och vår jordbruksreglering.’ Det förklaras
vidare: ''Den viktigaste uppgiften

för vår handelspolitik är att röja upp
med åtgärder av det slaget.’ Det torde
vara tillräckligt att läsa upp dessa uttalanden.
Hela ledaren är ett angrepp
på socialdemokraterna därför att de inte
äro tillräckligt frihandelsvänliga.»

Herr talman! Då detta är ett justeringsanförande
avhåller jag mig från
kommentarer.

Efter härmed slutad överläggning
godkändes det upplästa protokollet.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 13
—15, statsutskottets utlåtanden nr 39
och 40 samt memorial nr 41, bevillningsutskottets
betänkanden nr 21—27,
bankoutskottets utlåtanden nr 10 och
14, sammansatta första lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr 7—9.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10 i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna i—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Anslag till säkerhetsanstalter
för sjöfarten.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lotsverket: Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret 1948/49
anvisa ett reservationsanslag av 686 500
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Carl Eric Ericsson och
Veländer (I: 170) och den andra inom
andra kammaren av herrar Lindberg
och Lundgren (II: 256), hemställts, att
riksdagen måtte till anskaffande av nytt
tjänstefartyg för mellersta lotsdistriktet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett belopp
av 300 000 kronor att utgå från anslaget
till Lotsverket: Säkerhetsanstalter för

sjöfarten.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 170 och II: 256, till Lotsverket:
Säkerhetsanstalter för sjöfarten för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 686 500 kronor.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Under denna punkt behandlas
en motion, avgiven i första kammaren
av herr Velander och mig och i andra
kammaren av herrar Lundgren och
Lindberg, angående anskaffande av ett
nytt tjänstefartyg för mellersta lotsdistriktet.
Statsutskottet har vid sin behandling
av denna fråga följt departe -

mentschefen, och utskottets hemställan
går alltså ut på ett avslag å motionen.

Utskottet har i motiveringen, som är
mycket välvilligt hållen, åberopat det
statsfinansiella läget. Jag delar till fullo
den uppfattning, som uttalats såväl av departementschefen
som av utskottet, nämligen
att det statsfinansiella läget i dag
ger anledning till mycket stor betänksamhet
då det gäller beviljande av anslag,
men man får ju inte driva denna
sin uppfattning på det sättet, att man
anser varje anslag till ett nytt ändamål
uteslutet. Jag har den uppfattningen att
riksdagen skall kunna bevilja nya anslag
för åtgärder, som äro direkt nödvändiga,
trots det prekära ekonomiska
läge landet befinner sig i. Och det här
ifrågavarande anslaget hör enligt min mening
till de nödvändiga, detta med hänsyn
till såväl sjöfolkets som sjöfartens
intressen.

Jag vill till en början särskilt påpeka,
att denna motion inte är någon sorts
partimotion eller har någon som helst
politisk innebörd. För detta borgar den
omständigheten, att i första kammaren
två högermän och i andra kammaren
två socialdemokrater ha framfört densamma.

Det kan emellertid antagas, att kammaren
inte har varit i tillfälle att så
noga sätta sig in i de motiv för motionen
och för lotsstyrelsens äskande, som
ha förelegat, och då det dessutom förhåller
sig så att såväl den kungl. propositionen
som statsutskottets utlåtande innehålla
mycket få klarläggande upplysningar
rörande den delen av frågan,
tillåter jag mig att här med några ord
fästa kammarens uppmärksamhet vid
sakläget.

Den svenska kusten indelas i sex s. k.
lotsdistrikt: övre norra distriktet med förläggning
till Umeå, nedre norra distriktet
med förläggning till Gävle, mellersta
distriktet med förläggning till Stockholm,
östra distriktet med förläggning
till Kalmar, södra distriktet med förläggning
till Malmö och västra distriktet
med förläggning till Göteborg. Vart
och ett av dessa distrikt har ett tjänstefartyg,
och dessutom står ytterligare ett
fartyg till lotsstyrelsens förfogande,

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

nämligen Vega som användes för inspektioner
och andra ändamål.

Tjänstefartygens uppgifter äro i stort
sett att sköta om utprickningen, d. v. s.
att lägga ut och ta in prickar och bojar
utefter vår grunduppfyllda kust, vidare
att transportera folk och förråd ut till
våra fyrskepp och till sådana fyrar, som
sakna landförbindelse, och slutligen att
ombesörja den allmänna tillsynen av utprickningssystemet
utefter kusten och
in i farlederna. Nu är det ju så, att
dessa prickar och bojar skola tas in
och läggas ut under höst- och vårsäsongerna.
När isbildningen börjar på hösten,
skola prickarna tas in och bojarna
lyftas upp och föras in, och när våren
kommer skola bojar och prickar åter läggas
ut på sina platser, varjämte den s. k.
vinterutprickningen skall ersättas med
sommar- och trafikutprickningen. Det
torde vara klart, att denna del av tjänstefartygens
verksamhet äger rum under
den tid av året som ur väderlekssynpunkt
är den besvärligaste med hänsyn
till höst- och vårstormarna, som då
bruka rasa. Dessa förhållanden gör det
nödvändigt att man har fartyg, som äro
sjövärdiga och lämpliga för sitt ändamål.

Det är sedan många år tillbaka ett
inom sjöfartskretsar allmänt känt förhållande,
att lotsstyrelsens tjänstefartyg
inte uppfyllt rimliga anspråk härvidlag.
Jag tror man kan säga att det var först
på 1930-talet som en något bättre ordning
kom till stånd. Det skedde efter en
lång tidningspolemik, som kanske en
del av herrarna och damerna ännu ha
i minnet. Det var särskilt göteborgspressen
som då riktade mycket kraftiga
angrepp mot lotsstyrelsen för att inte
dess materiel befann sig i ett tillfredsställande
skick. Då fick, om jag inte
mins fel, först östra distriktet ett nytt
tjänstefartyg och därefter västra distriktet.
Senare tillkommo ytterligare
två nya fartyg, ett för nedre norra distriktet
och ett för södra distriktet. Det
var dock först sedan mycket svåra tillbud
till sjöolyckor inträffat, som man
fick fram det nya fartygsbeståndet.

Nu återstår det alltså två stycken
gamla tjänstefartyg, som verkligen äro

under all kritik, nämligen det fartyg
som tillhör mellersta distriktet och det
som tillhör övre norra distriktet. Mellersta
distriktets tjänstefartyg är byggt
år 1866, och den som har det ringaste
begrepp om vad det vill säga att under
svåra förhållanden trafikera sjön med
ett fartyg, som är 82 år gammalt, behöver
inte höra mera för att ha klart för
sig, att detta fartyg nu borde utrangeras.
Det är inte sjövärdigt, och det är
olämpligt för gång i is, det är dessutom
dåligt inrett för besättningen och är över
huvud taget otjänligt för sitt ändamål.

Nu har den svenska staten tillskapat
en institution, som heter fartygsinspektionen.
Dess uppgift är att tillse, att
fartygsmaterielen befinna sig i fullgott
skick, så att inte dess användande innebär
faror för de ombordvarande. Emellertid
äro de här ifrågavarande, kronan
tillhöriga fartygen icke underställda fartygsinspektionens
kontroll. Det förhåller
sig med andra ord på det viset, att
staten har utfärdat vissa säkerhetsföreskrifter
för sjöfarten och tillsatt en inspektion
för att övervaka, att dessa föreskrifter
efterlevas, men kronans egna
fartyg skola vara undantagna från tilllämpningen
av dessa bestämmelser. Jag
vet inte vad man skall kalla ett sådant
sakernas tillstånd, men åtminstone mig
förefaller det som om det inte skulle
vara staten värdigt att på detta sätt undandraga
sig de skyldigheter, som den
ålägger andra.

Jag bör kanske också påpeka, att mellersta
disriktets fartyg även har tillsynen
över farvattnen runt Gotland. Detta
tjänstefartyg får alltså göra resor långt
ut i Östersjön, och det är sannerligen
inte riktigt och lämpligt att skicka ut på
öppna havet ett fartyg, som är så illa
rustat för sådana uppgifter. Nu får man
i mellersta distriktet använda inspektionsfartyget
Vega för de farligaste uppgifterna,
som det egentligen åligger det
ordinarie tjänstefartyget att utföra. Men
därigenom måste ju de uppgifter åsidosättas,
som normalt skulle åligga inspektionsfartyget.

Övre norra distriktets tjänstefartyg
är byggt år 1894 och alltså 54 år gammalt.
Även detta fartyg är dåligt utrus -

Tisdagen den 16 mars 1918.

Nr 11.

tat, och det kan inte gå i is. Man har
haft ganska stora besvärligheter därmed,
och det har varit sådana tillbud
till olyckor där uppe, att man inte heller
anser detta fartyg lämpat för sitt
ändamål. Följden av att man inte har
fartyg som kunna gå i is blir naturligtvis,
att man får börja tidigare med intagning
av prickar och sjömärken än
man skulle behöva göra, om man hade
ett fartyg som vore lämpat för isgång.
Likaså nödgas man börja senare med
utläggningen av bojarna och prickarna
än som borde vara förhållandet. Detta
gör att skeppningssäsongen särskilt i
övre norra distriktet blir förkortad, och
det återverkar på skeppningarna och
över huvud taget på den industri, som
är utmärkande för Norrland. Detta är
en omständighet, som borde kunna inverka
på den norrländska uppfattningen
i denna fråga.

Det förhåller sig dessutom så, att varken
Stockholm eller Umeå — fartygen
heta så — kan lyfta de bojar, som man
nu anser vara de för utprickning lämpliga.
Dessa bojar väga fem ton. De äro
billigare än fyranläggningar i land och
ersätta därför på ett utmärkt sätt landfyrarna
samtidigt som de möjliggöra
stora besparingar. Nu kan man inte använda
dessa stora bojar i övre norra
distriktet, utan man får ha mindre bojar,
som väga högst två ton, vilket är
den maximala lyftförmågan hos det nuvarande
tjänstefartyget Umeå. Det är
alltså en dålig ekonomi för lotsverket
att använda detta föråldrade fartyg.

Det förefaller mig därför som om
lotsstyrelsen i sina anslagsäskanden till
departementet borde ha begärt två nya
fartyg, men det har man inte gjort. Man
har nöjt sig med ett och har så vitt
jag förstår tänkt sig den lösningen, att
om man får ett nytt tjänstefartyg för
mellersta distriktet, skulle man kunna
avskilja inspektionsfartyget för övre
norra distriktets behov. Det skulle alltså
användas vid de tillfällen, då förhållandena
äro så besvärliga för sjöfarten,
att det nuvarande tjänstefartyget
d-ir uppe inte kan klara situationen.

Nu dröjer det cirka tre år, innan ett

"2 Forsta kammarens protokoll 19t8. Nr 11.

nytt tjänstefartyg kan bli färdigbyggt.
Även om riksdagen i dag mot förmodan
skulle bevilja anslag till ett nytt tjänstefartyg
för mellersta distriktet, kunna vi
alltså icke räkna med att det tages i
bruk förrän någon gång i början på
1950-talet. Man vet ju inte vad som kan
hända under tiden, men om kammaren
i dag fattar ett positivt beslut, har den
dock gjort någonting för att i något så
när god tid söka få rättelse till stånd
i dessa mycket otillfredsställande förhållanden.

Lotsstyrelsen har i sina riksdagspetita
upptagit ett belopp av 550 000 kronor
för detta ändamål. Det har sedermera
visat sig, att ett svenskt varv är
villigt att teckna kontrakt om byggande
av ett sådant tjänstefartyg mot en första
avbetalning av 300 000 kronor. Det är
därför motionen i detta avseende skiljer
sig från det anslagsäskande, som
gjorts av lotsstyrelsen.

Naturligtvis skall man — jag återkommer
till det — vara sparsam med
statens medel. Men till vissa nödvändiga
utgifter har det dock lämnats anslag
även vid denna riksdag, och så kommer
väl att bli fallet också i fortsättningen.
Jag vill särskilt peka på att SJ
föreslagits få inemot 14 miljoner kronor
för anskaffande av nya järnvägsvagnar.
Jag tycker att detta är riktigt,
och jag kommer för min del att i det
fallet rösta för det högre anslaget. Men
där gäller det 14 miljoner kronor, under
det att den sak som det här är fråga om
inte rör större summa än 300 000 kronor.
Jag får kanske nämna att sjöfarten

— och det är ju för att främja den som
man vill ha detta nya tjänstefartyg
byggt — lämnar en avkastning av ungefärligen
600 miljoner kronor per år

— såvitt jag vet är detta vad man kalkylerar
med — under det att statens
järnvägar lämna ett överskott på cirka
35 miljoner kronor per år. Det är inte
min mening att på något sätt söka skapa
ett motsatsförhållande mellan intresset
för järnvägarna och intresset för
sjöfarten. Jag har endast velat nämna
detta för att framhålla att man inte så
strängt har hållit fast vid principen att

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

inte göra några som helst nya utgifter,
där sådana verkligen äro behövliga.

Jag brukar sällan besvära kammaren
med anföranden, och jag har aldrig tidigare
vänt mig mot ett enhälligt statsutskott.
Jag vet ju att det brukar vara
ganska lönlöst, och jag hyser inte alltför
överdrivna förhoppningar om framgång
i detta fall. Jag har emellertid ansett
mig skyldig att framlägga denna sak,
så att kammaren verkligen har klart för
sig vad det gäller, när den nu går att
fatta sitt beslut i frågan. En underlåtenhet
att anskaffa nya tjänstefartyg kan
leda till förluster i fråga om fartyg och
gods. Det är överkomligt. Den kan också
leda till förluster på grund av försenade
skeppningar. Detta är likaså
överkomligt. Det kan vidare bli minskade
inkomster för befolkningen i de
landsdelar, där sjöfarten blir stoppad i
förtid. Detta är också överkomligt. Men
underlåtenheten kan även, herr talman,
leda till förlusten av människoliv, och
detta är inte överkomligt för dem, som
förlora livet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen I: 170.

Häri instämde herr Veländer.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Utskottet
är mycket väl underrättat om de
förhållanden, varom herr Ericsson nyss
har talat. Jag anser det dock värdefullt,
att kammaren har fått dessa upplysningar
av herr Ericsson, ty på detta område
behöver säkerligen ganska mycket
göras. Jag är också övertygad om att
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
har sin uppmärksamhet
fäst på denna fråga. Några andra argument
har ju statsutskottet egentligen
inte, utom de som redan föreligga i
statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln. Det tjänar väl ingenting till
att här i kammaren återupprepa dessa.

Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att utskottet i sin motivering i ganska
kraftiga ordalag har understrukit behovet
av detta fartygsbygge och att utskottet
säger, att det förutsätter, att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet fäst

på saken och om möjligt redan nästa
år framlägger förslag i ärendet. Utskottet
har inte funnit det möjligt att nu
framlägga något annat förslag än Kungl.
Maj:ts. Skälet för detta är det som allmänt
anföres vid denna riksdag, nämligen
att man måste vara så återhållsam
som möjligt när det gäller statens utgifter.

Med dessa ord hemställer jag, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Jag vill endast bekräfta, att jag personligen
är mycket intresserad av att
den fråga, som här berörts av de bägge
sista talarna, kommer till en lösning.
Det har för mig verkligen varit mycket
svårt att avstå från att redan inför denna
riksdag lägga fram förslag i ämnet,
men det skäl som har anförts i statsverkspropositionen,
nämligen hänsynen
till det statsfinansiella läget, har tvungit
mig att på denna punkt begränsa mig
till vad propositionen innehåller.

Den skrivning, som utskottet här har
gjort, där utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
detta spörsmål och såvitt möjligt redan
för nästa års riksdag framlägger förslag
i ämnet, finner jag för min del vara
mycket förpliktande, och jag vill gärna
uttrycka förhoppningen att inför nästa
års riksdag kunna lägga fram förslag
om byggande av det fartyg, som diskussionen
nu närmast har rört sig om.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 42—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Punkten 65.

Anslag till svenska turisttrafikförbundet.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att
riksdagen måtte till Bidrag till Svenska
turisttrafikförbundet för budgetåret
1948/49 anvisa ett anslag av 231 000
kronor.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Såsom
av handlingarna i föreliggande
ärende framgår har Svenska turisttrafikförbundet
för innevarande budgetår åtnjutit
ett statsbidrag på sammanlagt
231 000 kronor. För nästa budgetår har
förbundet begärt 540 000 kronor. Statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
har stannat för samma bidragsbelopp,
som utgått för innevarande budgetår.
Det blir alltså ingen som helst ökning
av anslaget.

Statsrådet säger i sin motivering, att
han är väl medveten om att mycket starka
skäl eller i varje fall fullgoda skäl
tala för en höjning av detta bidrag, och
det är inte minst skäl av valutapolitisk
art. Detta är nog alldeles riktigt. Det
är ju särskilt turisterna från Amerika
som vi äro angelägna om att i största
möjliga utsträckning dra till Sverige.

När nu departementschefen ändå inte
ansett sig kunna höja anslaget, kan jag
givetvis förstå detta, även om jag nog
tror att de pengar, som man här skulle
ge ut, ganska snart skulle komma tillbaka
och också ge en ganska god ränta.
När man på detta sätt mycket kraftigt
beskär de äskanden, som förbundet har
gjort, måste man också ha klart för sig,
att verksamheten inte heller kan bedrivas
i tillnärmelsevis den utsträckning
som vore önskvärt. Men diirtill kommer,
att .Sverige i sin propaganda utåt inte
kan hålla jämna steg med våra nordiska
grannländer. Jag har här ett meddelande
i min hand, som belyser detta ganska
väl. Det är ett meddelande om hur
man från regeringens sida i Danmark
för närvarande stiiller sig till motsvarande
spörsmål. I Danmark bär man
alltså helt nyligen för nästa budgetår

höjt statsbidraget till turistföreningen
från 125 000 kronor till 500 000 kronor.
Därtill har man beviljat ett särskilt belopp
av 70 000 kronor till turistkontoret
i London, och dessutom har man i samma
andedrag lämnat ett extra tillskott
för innevarande budgetår på 250 000
kronor. Vi missunnar naturligtvis inte
våra danska vänner det kraftiga handtag
de fått från statsmakternas sida, men
vi hade naturligtvis varit glada, om Sverige
hade kunnat hålla någorlunda jämna
steg med Danmark och Norge på
detta område.

Nu ligger ju på regeringens bord ett
betänkande av de särskilt utsedda sakkunniga
för upplysningsverksamheten i
utlandet. Utskottet har i sin motivering
skrivit några ord i anledning härav och
fäst uppmärksamheten på önskvärdheten
av en så effektiv samordning som
möjligt, och jag vill i anslutning därtill
och med tanke just på den oerhörda beskärning
i anslagsäskandet, som här
skett, liksom också på tredje huvudtiteln
för motsvarande ändamål — Svenska
institutet — framhålla vikten av att
man i varje fall åstadkommer en sådan
samordning, att de pengar, som statsmakterna
sammanlagt kunna lämna för
denna verksamhet, komma till största
möjliga nytta och att man undviker den
dubbelorganisation, som faktiskt för närvarande
förekommer, då man ju i vissa
fall för dessa båda organisationer har
olika representanter och olika lokaler
på tn och samma plats. Det ar ju inte
lämpligt i synnerhet när man måste
hälla det totala anslaget så ytterligt lågt.

Jag har, herr talman, endast velat
framhålla dessa synpunkter. Jag vädjar
till herr statsrådet att ha dem i tankarna
vid den fortsatta beredningen av detta
organisationsärende.

Jag bär intet annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 66—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11.

Tisdagen den 16 inars 1918.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under statens allmänna fastighetsfond
gjorda framställning angående anslag
för budgetåret 1948/49 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Vid ånyo skedd föredragning av
statsutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
till förhindrande av eventuella
kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket,
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion om
översyn av gällande aktiebolagslag;
samt

nr 19, i anledning av väckt motion om
viss ändring av lagen om avbrytande av
havandeskap.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293) dels ock i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 12 december 1941 (nr
925) om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft och gas, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om
utredning angående kompensation för
förlorad semesterersättning under värnpliktstjänstgöring;
och

nr 17, i anledning av väckt motion om
viss ändring i lagen den 20 december
1940 om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Punkterna 1—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Anslag till riksantikvarieämbetet m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts under punkten 51 av
åttonde huvudtiteln i innevarande års
statsverksproposition framlagda förslag
och motionen II: 88 samt med avslag å
motionen I: 71, i vad den avsåge förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1948/49, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de under
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
lydande riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum m. m.,
vilka föranleddes av vad departementschefen
under nämnda punkt anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de under vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien lydande
riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum m. in., att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1948/49;

c) till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
: Riksantikvarieämbe tet

och statens historiska museum m. m.:
Avlöningar för budgetåret 1948/49 anvisa
ett förslagsanslag av 806 300 kronor.

I motionen I: 71, av fröken Andersson,
hade hemställts, att riksdagen måtte,
utom annat, besluta om inrättandet av
en textilkonserveringsateljé i anslutning
till riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum med en personal av
en sekreterare och biträdande arbetsledare
(halvtidstjänst, Ce 15) och 5 konserveringsbiträden
(Ce 8).

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
•lag kominer inte att vid denna punkt
ställa något yrkande, men jag vill med
några ord precisera innehållet i den motion,
som jag här har framburit.

Denna motion rör inrättandet av en

textilkonserveringsateljé i anslutning
till riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum. Det kan tyckas att
detta är en periferisk fråga, men jag ber
att få framhålla, att det här dock gäller
konserverande av föremål av mycket
stort konst- och kulturhistoriskt värde.
Vårt land bär av ålder intagit en mycket
framskjuten ställning på textilforskningens
område, en ställning som dock
kan anses vara en smula hotad, om inte
mycket snart någonting göres för att
trygga fortbeståndet av denna konserveringsverksamhet.

Såsom jag framhållit i motionen har
denna verksamhet sedan 1908 handhafts
av en privat förening, kallad Pietas. Den
har varit en formellt fristående institution,
men den har samarbetat mycket
intimt med vitterhetsakademien. Det är
nu fara värt att personalen på grund av
de osäkra förhållandena söker sig över
till andra områden, en utveckling som
med hänsyn till denna personals sakkunskap
skulle spoliera ganska väsentliga
värden. Man kan säga att denna
ateljé under de årtionden, som den har
existerat, har blivit en centralanstalt för
textilkonserveringen i vårt land. Den
fungerar vidare såsom rådgivare för
museer, församlingar och enskilda, som
vilja ha råd och anvisningar, när det
gäller att tillvarata dessa värden.

Riksdagen har, kan man säga, redan
tagit ett steg i den riktning, som jag
här syftar till, nämligen ett förstatligande
av denna ateljé. År 1947 ansökte
nämligen kungl. vitterhetsakademien om
inrättande av en tjänst såsom textilkonservator.
Det blev också riksdagens beslut.
Den givna konsekvensen härav borde
då ha varit, att ateljén också skulle
förstatligas, särskilt som innehavaren av
konservatorsbefattningen, till vilken anslag
således beviljats, inte får utöva ledarskapet
för Pietas på grund just av
dess privata karaktär.

Nu vet jag väl, och det framhålles ju i
varje anförande som hålles nu för tiden,
att man bör visa sparsamhet i fråga om
inrättande av nya tjänster. Ingen kan
mera klart inse vikten av att ta hänsyn
till dessa ting än undertecknad. Men det
skulle de facto i detta fall inte innebära

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

inrättande av några nya tjänster, utan
det gäller endast att säkra ställningen
för de personer, som redan äro anställda.
Kostnaderna för det allmänna skulle
väsentligen begränsa sig till kostnader
för pension och försäkringar för personalen.

Nu säger utskottet, att det bör ankomma
på vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
att uppta denna fråga till
övervägande och hos Kungl. Maj:t göra
framställning i ämnet. Detta uttalande
förvånar mig en aning av det skälet, att
en dylik framställning ju redan har
gjorts. När akademien år 1947 ansökte
om inrättande av en textilkonservatortjänst
förebådades nämligen en begäran
om ett förstatligande av föreningen Pietas
verksamhet. Vid muntliga förhandlingar
i departementet sistlidna höst förklarade
man emellertid, att frågan inte
nu kunde upptagas på grund av de
tryckta tiderna. Med hänvisning till vad
jag sagt om kostnaderna ger detta uttalande
mig anledning till ganska stor
förundran. De få tusentals kronor, som
det här kan röra sig om, kunna inte väsentligt
influera på det ekonomiska läget.
Något gör ju varje tusende, det kan
man inte bortse från, men i betraktande
av de värden, som det här rör sig om,
tror jag det skulle vara klokt att redan
nu gå på den linje som jag här anvisat.

Såsom jag sade, skall jag, herr talman,
emellertid inte ställa något yrkande,
men eftersom jag ser att herr statsrådet
just nu kommer in i kammaren
vill jag sluta med att rikta en vädjan
till herr statsrådet att nästa år ta upp
denna fråga till behandling. Av vissa uttalanden
från herr statsrådets sida har
jag nämligen grundad anledning anta,
att herr statsrådet ställer sig allt annat
än negativ till den fråga det här gäller,
nämligen frågan om föreningen Pietas
förstatligande.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Då intet yrkande har framställts, inskränker
jag mig till att i anslutning till
vad utskottet anfört yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 52—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. A.

Om upprättande av en 4-årig realgymnasielinje
i Borås.

I detta moment hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag besluta, att en ny
samrealskola, bestående av två 5-åriga
och en 4-årig linje, skulle successivt från
och med budgetåret 1948/49 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde,
inrättas i Brännkyrka i Stockholm
under villkor att Stockholms stad åtoge
sig att ej mindre tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt
rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal
än även bevilja ett engångsanslag
av minst 10 000 kronor till
bestridande av kostnaderna för anskaffande
av undervisningsmateriel och bibliotek
vid samrealskolan;

b) avslå motionerna 1:31 och 11:56
om upprättande av en 4-årig realgymnasielinje
vid högre allmänna läroverket
i Borås.

I de likalydande motionerna 1:31, av
herr Björnsson m. fl., och 11:56, av
herr Hagård m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att återupprätta
den tidigare nedlagda fyraåriga reallinjen
vid högre allmänna läroverket i
Borås från och med läsåret 1948—49 och
i samband därmed indraga en parallellavdelning
av den treåriga reallinjen.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Pauli och Mannerskantz,
fröken Osvald samt herrar Bergh,
Falla, Hoppe, Sefve och Persson i Svensköp
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
mom. A hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall--— vid samreal skolan; b)

med bifall till motionerna I: 31 och
11:56 besluta, att vid högre allmänna
läroverket i Borås skulle successivt från
och med budgetåret 1948/49 upprättas
en 4-årig realgymnasielinje i stället för
en av de befintliga 3-åriga realgymnasielinjerna;
skolande såsom villkor för
ifrågavarande organisationsförändring
gälla, att Borås stad åtoge sig att tillhandahålla
erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning
samt bostäder åt för läroverket
erforderlig vaktmästarpersonal.

Herr PAULI: Herr talman! Denna

punkt, som behandlar Allmänna läroverken
: Avlöningar, innehåller, som kammarens
ledamöter se, en mängd olika
frågor. Det är endast en av dessa frågor,
som jag skall tillåta mig att säga
några ord om i egenskap av reservant
och det gäller de motioner, som ha
väckts om inrättande av en 4-årig realgymnasielinje
vid läroverket i Borås såsom
ersättning för den ena av de två
3-åriga gymnasielinjerna — i Borås finns
det nämligen en 4-årig latinlinje vid
gymnasiet samt två parallella linjer av

3- årigt realgymnasium.

Om man alltså föreslår att utbyta den
ena av dessa 3-åriga reallinjer mot en

4- årig, förgriper man sig därmed inte
på minsta sätt mot den tanke, som vid
1927 års skolreform låg till grund för
inrättandet av 3-åriga gymnasier. Vad
man den gången ville nå genom upprättandet
av 3-åriga gymnasielinjer dels på
real- och dels på latinlinjen var, att de
familjer, som på hemorten hade tillgång
till realskolutbildning åt sina barn, skulle
beredas möjlighet att få ha barnen
kvar i hemorten under ytterligare ett
år för att låta dem ta realexamen där

och sedan låta dem fara till en ort, som
har högre läroverk, för att där genomgå
3-årigt gymnasium, byggt på realexamen.
Detta önskemål finns givetvis
också för Borås och trakten däromkring
liksom på många andra ställen, och detta
önskemål är redan fullt tillgodosett
genom tillvaron av den ena 3-åriga realgymnasielinjen.

Vad som nu ifrågasättes och som begärts
från Borås stadsfullmäktige utan
några som helst partiskillnader, som tillstyrkts
av skolöverstyrelsen och som
motionsvägen framlagts även i riksdagen,
alltjämt utan några partiskillnader,
är alltså det rent sakliga önskemålet, att
de elever, som redan bo i staden och gå
i läroverket och som från näst högsta
realskolklassen kunna övergå till 4-årigt
gymnasium, också skola kunna få göra
detta vid sitt eget läroverk.

Överstyrelsen har konstaterat att rekryteringen
av infödda boråslärjungar
är fullkomligt tillräcklig för en sådan 4-årig realgymnasielinje. Man träder alltså
inte någons intresse för nära, utan man
tvärtom befrämjar boråsbarnens och deras
föräldrars intressen genom att tillmötesgå
detta önskemål. Ingen människa
torde vilja förneka, att även om 3-åriga gymnasielinjer av de skäl jag nyss
här nämnt i vissa fall kunna vara önskvärda,
erbjuder ur pedagogisk synpunkt
en 4-årig gymnasieform en lugnare och
kvalitativt bättre väg att gå. Dessutom
kommer som ett ytterligare litet skäl för
att göra en sådan ändring den omständigheten,
att man då kan göra en minskning
av realskolans avslutningsklass och
därmed en sänkning av kostnaderna, en
reduktion som för det första året skulle
bli 1 000 kronor men som, när det hela
fullt genomförts, skulle bli 2 800 kronor
per år. Det är ju inte någon stor summa,
men i synnerhet i dessa dagar, då det
sparas även på småsummor, borde man
vid kunna tillmäta även den omständigheten
en viss betydelse.

Varför har i första hand Kungl. Maj :t
och i andra hand statsutskottets majoritet
inte velat vara med på detta? Jo,
det är av en alldeles särskild anledning.
Det var nämligen så att det år 1945 fram -

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

lades en proposition på överstyrelsens
bedrivande, som på en gång ville åstadkomma
en omorganisation av 3-åriga
gymnasielinjer till 4-åriga vid 14 olika
läroverk. Jag har inte tillräckligt minne
av detta för att bedöma, om skälen i
allmänhet voro så goda som de äro i
fråga om boråsläroverket, vilket för övrigt
var med även den gången. I varje
fall tyckte statsutskottet då att det var
för mycket att ta allt detta på en gång,
när man just väntade på att den då sittande
skolutredningen skulle framlägga
ett förslag i fråga om gymnasiernas organisation;
man borde avvakta det. Detta
förslag från skolutredningen om gymnasiernas
organisation har sedan dess
kommit fram. Detta skäl finns alltså inte
längre.

Departementschefen säger emellertid
nu, att han vill respektera statsutskottets
och riksdagens principiella ståndpunkt
från den gången med hänsyn till att vi
nu ha att emotse ett förslag från skolkommissionen,
i första hand naturligtvis
från den delegation inom skolkommissionen,
som bearbetar gymnasiefrågan
— han anser sig alltså böra ta så
mycken hänsyn till riksdagens önskemål
den gången att avvakta utredningsresultatet,
att han inte heller nu har velat
gå detta i förväg.

Jag tycker att det är mycket hänsynsfullt
mot riksdagen att intaga en sådan
ståndpunkt. Å andra sidan tror jag ju
inte, att departementschefen kan anse
att riksdagen begår något svårare brott
mot sina egna principer, sådana de uttalades
1945, om den på starkt sakliga
skäl gör en ändring i detta enstaka fall.

Herr statsrådet har alltså tagit hänsyn
till riksdagen. Riksdagen behöver inte
uppfatta detta såsom mycket mer än en
artighet, såvitt jag förstår. Sedan beror
det på i vilken grad riksdagen anser
sig böra handla med obönhörlig konsekvens
från 1945 till 1948 i förhållande
till sig själv. Jag tror inte att jag bryter
någon sekretess, om jag påminner
om vad som har kommit fram i pressen,
nämligen att man inom skolkommissionens
gymnasiedelegation visserligen
ännu inte har framlagt något definitivt
förslag, men att man under diskus -

sionerna, som ha refererats bland annat
offentligen av denna delegations egen
ordförande, undervisningsrådet Lundblad,
har mer och mer koncentrerat sig
på tanken att i det nya skolsystemet inpassa
ett 4-årigt gymnasium, vars lägsta
klass då skulle inorganiseras i den 9-åriga medborgarskolans högsta stadium.
Man tycks alltså kunna förutsätta, att
skolkommissionen inte har någonting
emot själva tidsramen av fyra år, om
den på ett lämpligt sätt låter organisera
sig.

Skulle man vidare verkligen kunna säga,
att ändringen av den ena 3-åriga linjen
i Borås föregriper en gymnasiereform,
om denna gymnasiereform inte
skulle innefatta en 4-årig reallinje i Borås?
Såvitt jag med mitt enkla lekmannaförstånd
kan begripa så borde det, om
skolkommissionens nuvarande arbetslinjer
fullföljas, just i Borås finnas utrymme
för en 4-årig latin- och en 4-årig
reallinje på gymnasiet; i vad mån man
sedan vill komplettera detta ytterligare
med 3-åriga linjer vill jag inte yttra mig
om. Men i varje fall kan jag säga, att om
det skulle gå så, att man en gång i framtiden,
när det nya förslagets detaljer
skola genomföras, skulle finna, att en
ändring behövs, kommer man, herr talman,
att stöta på ytterst obetydliga svårigheter,
om man vill organisera tillbaka
linjen till en 3-årig. Det är då bara fråga
om att nyuppsätta en avdelning i
högsta realskolklassen — eller vad den
kommer att heta — och att inställa en
avdelning i det 4-åriga realgymnasiet,
vilket innebär en ytterst enkel administrativ
anordning, som inte stöter på
några som helst praktiska svårigheter.

Jag kan inte se denna sak skolpolitiskt,
det skall jag uppriktigt angiva; jag
kan endast se den praktiskt med hänsyn
till vilken nytta man kan göra. Och jag
upprepar vad jag tidigare har sagt: genom
ett bifall till reservationen träder
man här inte någon grupps intressen för
nära. Däremot gör man boråsbarnen och
deras föräldrar en tjänst. Varför vi inte
skulle kunna kosta på oss att göra detta,
samtidigt som vi kunna göra en liten
i besparing åt statsverket, kan jag inte
: förstå.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Med den uppfattning jag sålunda bär
i denna fråga, skall jag, herr talman,
tillåta mig att yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag ber först att till statsutskottet få
rikta ett varmt tack för den synnerligen
välvilliga behandling som utskottet givit
det Kungl. Maj:ts förslag, som här
föreligger till behandling, och jag vill
också uttrycka min glädje över den
praktiskt taget hundraprocentiga överensstämmelsen
i uppfattningen dels om
avvägningen av de olika avsnitten i huvudtiteln
och dels om den ram, som huvudtiteln
bör omfatta.

Sedan ber jag, herr talman, att bara
med ett par korta ord få beröra den
punkt, som nu diskuteras.

Jag vill då erinra om att jag själv har
representerat Borås i riksdagen under
inte mindre än 15 år och alltjämt uppehåller
ganska intima relationer med staden.
När jag en gång förra året var där
på besök, blev jag uppvaktad av representanter
för Boråsläroverket, som uttryckte
önskemål om den 4-åriga reallinjen.
Jag förklarade för min del, att
jag fann det mycket rimligt att läroverket
fick en 4-årig reallinje; man kunde
för ett läroverk, som hade den organisation
som Boråsläroverket har och som
alltså har så många elever på reallinjen
i gymnasiet, att det blir två parallellavdelningar,
mycket väl tänka sig en 4-årig linje vid sidan av den 3-åriga.

När emellertid framställningen härom
skulle behandlas i departementet, gjorde
jag den erfarenheten som herr Pauli
redan har omtalat — jag hade själv inte
haft att ta befattning med frågan tidigare
— att denna fråga redan varit förelagd
1945 års riksdag och då i ett större
sammanhang, i det att dåvarande ecklesiastikministern
Andrén föreslagit riksdagen
att vid 14 läroverk av denna typ
inrätta 4-åriga reallinjer på gymnasiet.
Detta avslogs emellertid av riksdagen
med hänsyn till att man ännu inte visste,
hur det blivande gymnasiet skulle se
ut. Då frågar jag: Veta vi i dag, hur
gymnasiet kommer att se ut? Ja, jag

borde ju ha någon kunskap om detta,
eftersom jag är ordförande i skolkommissionen,
men om jag bleve tenterad
på det, skulle jag inte kunna lämna något
svar på frågan. Skolkommissionen
kommer uppenbarligen med ett förslag,
skolutredningen har ett annat förslag,
och så småningom kommer man väl under
remissbehandlingen och under den
fortsatta allmänna debatten fram till ett
förslag, som Kungl. Maj :t — vem det nu
blir soifi kommer att förestå departementet
nästa år — kommer att förelägga
riksdagen.

Jag måste nu säga mig att det är två
saker som göra, att jag för min del tycker,
att det vore ganska orimligt att bifalla
den ifrågavarande motionen. Det
ena skälet är, att man bara tar upp ett
läroverk. Varför få inte de övriga 13 vara
med? Skulle man göra någon ändring,
borde den väl omfatta samtliga 14
fall, där förhållandena äro tämligen likartade.

Det andra skälet är det, att om herr
Andrén framlägger en proposition, enligt
vilken han vill införa 4-årigt realgymnasium,
och riksdagen avslår den,
och om sedan en efterföljande departementschef
— i andra led, tror jag det
är — böjer sig för riksdagens ställningstagande
och inte lägger fram någon proposition
i saken: skall då riksdagen ge
också honom bakläxa?

Det här är egentligen en bagatellfråga,
och jag tror inte man skall göra stor
affär av den. Det är dock rätt önskvärt
med en viss kontinuitet i riksdagens
handlande, och ur den synpunkten
tror jag att de övervägande skälen tala
för att man dröjer. Jag hoppas att det
inte skall dröja längre än till nästa år,
innan man kan ta upp gymnasiefrågan
i stort och därvid även ta ställning i
detta spörsmål.

Jag befinner mig alltså i den egendomliga
situationen, att jag i sak i stort
sett inte har något att invända emot
motionen, men att jag med hänsyn till
vad som har förekommit dock finner
mig nödsakad hoppas, att kammaren avslår
motionen och alltså på denna punkt
bifaller Kungl. Maj:ts förslag.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Efter departementschefens yttrande och
den upplysning som han gav, vilken visar
att det är ganska troligt att denna
fråga kan lösas redan nästa år i sitt rätta
sammanhang, såsom riksdagen 1945
ville att den skulle lösas, nöjer jag mig
med att med dessa ord yrka hifall till
utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman? Det är
med tvekan som jag har begärt ordet i
denna debatt efter det anförande, som
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
nyss har hållit. Men
då jag gör det, sker det därför att jag i
viss män har en praktisk erfarenhet
om hur de bägge gymnasielinjerna verka.
Jag har visserligen vid mitt läroverk
endast 4-åriga realgymnasielinjer,
men under alla de år som det har funnits
realgymnasium vid det läroverk,
där jag är anställd, har jag aldrig haft
någon enda kuggning i studentexamen
på den linjen. På latinlinjen däremot
har jag haft både 3- och 4-åriga gymnasielinjer.
Under eu tioårsperiod har det
förekommit en enda kuggning i studentexamen
på den 4-åriga latinlinjen, och
alla de kuggningar, som ha förekommit
mer eller mindre talrikt år efter år, ha
inträffat bland de fåtaliga abiturenterna
i den 3-åriga gymnasielinjen — det gäller
ändå studentkullar på totalt omkring
100 manliga abiturenter årligen.

Det är alldeles påtagligt, att lärogången
på den 4-åriga gymnasielinjen såsom
dessa siffror antyda är långt mer gynnsam
än på den 3-åriga linjen. Dessa synpunkter
ha tydligen föresvävat föräldrarna
i Borås, när de ha stimulerat
stadsfullmäktige i staden till att hos
Kungl. Maj:t begära att få en av de 3-åriga realgymnasielinjerna förvandlad
till 4-årig linje.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
nämnde, att riksdagen
1945 hade tagit ställning till denna
fråga och att han inte funnit något
skäl föreligga för att göra ett undantag
för ett av de läroverk, som då behandlades,
läroverket i Borås. Jo, det finns
ett mycket starkt skäl, nämligen det att

boråsläroverket är ett av de allra största
läroverken i riket. Det har över 900 elever,
och köbildningen till den 4-åriga
realgymnasielinjen är så stor, att man
tydligen vid läroverket i Borås skulle
kunna inrätta två stycken 4-åriga realgymnasielinjer.
Jag har inga andra siffror
till hands, men jag föreställer mig
att en liknande förutsättning inte är för
handen vid de andra av de avhandlade
fjorton läroverken.

Jag begärde emellertid ordet närmast
för att ta upp en annan fråga i detta
sammanhang, en fråga, som jag skulle
vilja ställa till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet — tyvärr
är han inte närvarande i kammaren
just nu.

Sedan gammalt har det förekommit
en bestämmelse i läroverksstadgan, enligt
vilken rektor har varit skyldig att
ordna med konfirmationsundervisning
för eleverna vid sitt läroverk. Detta har
skett på det sättet, att någon kristendomslärare
eller någon präst i läroverksstaden
har skött om konfirmationsundervisningen
i anslutning till läroverkets
undervisning i övrigt. Avsikten med
detta arrangemang har tydligen varit
att hjälpa de ungdomar, varom här är
fråga, vilka äro starkt engagerade i arbetet
i läroverket, att få konfirmationsundervisningen
hopkopplad med läroverksundervisningen
i övrigt. Antingen
har vederbörande lärare verkställt denna
konfirmationsundervisning gratis
eller också har han därför tagit en viss
avgift, varierande alltefter konfirmandernas
ekonomiska förutsättningar mellan
noll och 30 kronor.

I fjol väcktes en motion i denna
fråga, som gick ut på att konfirmationsundervisningen
vid läroverken skulle
vara avgiftsfri. Med anledning därav genomfördes
på höstsidan en ändring i
läroverksstadgan, enligt vilken rektor
fortfarande skulle vara skyldig att ombesörja
konfirmationsundervisning för
sitt läroverks elever, men att undervisningen
skulle vara avgiftsfri. Men någon
anvisning av medel för ändamålet
lämnades inte samtidigt.

Det är nu inte första gången som någonting
sådant bär skett. Jag minns att

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

den gång riksdagen införde friluftsverksamhet
vid läroverken anslogos heller
inga medel för ändamålet. Det utfärdades
en allmänt formulerad bestämmelse, att
rektor skulle få ta pengar till friluftsverksamhetens
ordnande ur understödsoch
premiekassan, med resultat att kollektverksamheten
för dessa kassor upphörde
och tillgången på medel i understöds-
och premiekassan blev mindre än
förut.

I höstas kunde rektorerna inte arrangera
någon konfirmationsundervisning,
varken belagd med avgift eller avgiftsfri;
avgiftsbelagd sådan hade ju läroverksstadgan
förbjudit, och för lärjungarna
avgiftsfri sådan kunde inte arrangeras,
därför att medel till undervisningens
bestridande icke funnos. Hur
betedde man sig då? Jo, man gjorde en
konst i det hela; rektorerna kunde ingenting
göra, utan föräldrarna fingo engagera
den gamla konfirmationsläraren
privat, och han tog då betalt med mellan
noll och 30 kronor per konfirmand,
d. v. s. förhållandena blevo oförändrade.

Kungl. Maj :t har emellertid i år tagit
upp denna fråga till närmare behandling
och det heter därom på s. 66 i utskottets
utlåtande i ett referat ur statsverkspropositionen,
åttonde huvudtiteln,
att ecklesiastikministern har sagt att
»för egen del skulle jag finna mindre
tilltalande att i dessa fall bereda konfirmationsläraren
ersättning av statsmedel.
Frågan om staten skall utbetala
ersättning eller ej synes nämligen knappast
göras beroende av konfirmationslärarens
egen inställning».

Så fortsätter han efter ett övergångsresonemang
litet längre ned på samma
sida: »Jag förutsätter därvid, att konfirmationsundervisning
genom lärare
bör i viss utsträckning kunna beredas
inom ramen för vederbörandes umlervisningsskyldighet.
Där så icke är möjligt,
torde ersättning böra få utgå enligt
gällande taxa för timlärare. Därest riksdagen
icke framställer erinran mot vad
jag sålunda anfört, torde det få ankomma
på Kungl. Maj :t att vidtaga därav
betingad ändring i läroverksstadgan, alt
gälla från från med nästa budgetår.»

Detta att konfirmationsundervisning -

en skulle kunna ombesörjas inom ramen
för lärarnas ordinarie undervisningsskyldighet
är ingenting annat än en chimär.
Enligt läroverksstadgan är varje
lärare på gymnasiet skyldig att undervisa
på gymnasiet minimum 20 och
maximum 24 timmar per vecka och på
realskolan minimum 24 och maximum
30 timmar per vecka. De som få den
minsta timtjänstgöringen äro modersmålslärarna,
för vilka det gäller att arbetet
med uppsatsrättande och förberedande
av lektioner, om dessa skola hållas
på en tillräckligt hög nivå i fråga
om ett så viktigt ämne som modersmålet,
tar så lång tid i anspråk att den
tid, som åtgår för arbete utanför lektionerna,
betydligt överstiger det på
schemat föreliggande timantalet. Modersmålslärarna
få alltså minimitjänslgöring,
och sedan få övriga lärare sin
tjänstgöring fördelad upp till maximum.
Men skolöverstyrelsen fördelar de av
riksdagen anslagna medlen till varje
läroverk med belopp, beräknade för
gymnasiet till i genomsnitt 22 timmar
per vecka för varje lärare och för realskolan
27 timmar per vecka och inte
en enda timme därutöver. Det finns
alltså ingen plats inom statens vanliga
anslag för en avgiftsfri konfirmationsundervisning.

Jag hade hoppats att av herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
vid detta tillfälle få ett auktoritativt
uttalande om vad han menar med
sin framställning i statsverkspropositionen:
Böra icke statsmedel anvisas för
konfirmationsundervisningen, som han
först säger, eller skola statsmedel anvisas
för detta ändamål, vilket han säger
litet längre fram i framställningen? Det
kan väl inte gärna få fortgå någon längre
tid på samma sätt som förhållandena
för närvarande gestalta sig, d. v. s. att
man ålägger rektorerna en viss uppgift,
som kostar pengar, men uraktlåter att
bevilja medel därtill.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Herr
Ohlon har nu en stund resonerat om en
speciell sak, som jag inte skall lägga mig
i. Det är så länge sedan han talade om

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1918.

den sak, som jag särskilt intresserar mig
för just nu, att jag skall be att få upprepa
vad han konstaterade, nämligen att
den fyraåriga gymnasielinjen ger bättre
examensresultat än den treåriga.

Såvitt jag kan minnas har jag aldrig
förut deltagit i en diskussion om pedagogiska
frågor här i kammaren. Om jag
gör ett undantag i dag, så beror det på
att jag har personlig erfarenhet just från
Borås läroverk från den tid, då man
övergick ifrån fyraårigt till treårigt
gymnasium på reallinjen, och på grund
av denna min personliga erfarenhet som
lärare kom jag till den bestämda uppfattningen,
att det fyraåriga gymnasiet
ger tillfälle till att med större lugn och
grundlighet gå igenom de kurser som
man har att gå igenom. Man besparar
sig bland annat den för intresset rätt
besvärande repetitionen i mera utförlig
form av vad lärjungarna tidigare
gått igenom mera kursivt. Detta är nu
eu subjektiv uppfattning, som jag inte
kan begära att herrarna skola tillmäta
allt för stor betydelse, men det är däremot
rätt viktigt att se, vad som kan ligga
i herr statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande.

Herr statsrådet konstaterade, att han
vid ett besök i Borås så sent som i fjol
kom underfund med att en anordning
som den i motionen föreslagna skulle
vara fördelaktigare. Han tyckte att förslaget
var riktigt rimligt, och jag förmodar
att de boråsare han då talade med
betraktade det som tämligen klart, att
han skulle komma att i en proposition
föreslå detta. Men när han sedan kom
till Stockholm igen och började titta på
saken, fann han att riksdagen förra året
hade vägrat att gå med på en sådan anordning.
Då drog ecklesiastikministern
en sådan slutsats som att det skulle vara
en ohövlighet mot honom, om riksdagen
gav honom en bakläxa genom att
nu inte följa samma princip som riksdagen
i fjol gått in för. Ja, det tycker
jag ju uppriktigt sagt inte att det skulle
vara. Om riksdagen i fjol fattade ett beslut,
som kanske på grund av otillräcklig
information gick i den riktning som
det gjorde, så är det väl inte säkert, att
därför att ecklesiastikministern finner

sig icke böra desavouera riksdagen, så
kan riksdagen inte heller göra det själv.
Jag skulle snarare kunna tänka mig, att
man därmed skulle göra sig skyldig till
ett grannlagenhetsbrott mot det mäktiga
statsutskottet, men här är dock inte
mindre än 8 reservanter i statsutskottet
som stå på motionens linje.

Så sade ecklesiastikministern, att ett
skäl har stor betydelse: om Borås skulle
få denna förmån, så skulle man naturligtvis
på de 12 eller 13 andra hållen
tycka, att detta skulle vara i hög grad
orättvist. Men inte skola väl boråsarna
straffas för att de ha pigga och vakna
representanter här uppe, vilket de andra
orterna inte haft! Dessutom vill jag,
herr talman, för min del säga, att om det
motionsvägen eller propositionsvägen
kommer fram förslag om liknande förändringar
som den här föreslagna, så
skall jag med glädje rösta för dem beträffande
alla dessa läroverk. Vad det är
fråga om, mina damer och herrar, är att
bereda lärjungarna i våra läroverk större
möjlighet än de nu ha att välja den
linje, som passar dem bäst. Och det förhållandet
att det första året blir en besparing
på 1 000 kronor och för följande
år 2 800 kronor, kan naturligen inte
alls hindra mig från att rösta för motionen!
Bankofullmäktige ha i så många
skrivelser talat om hur viktigt det är att
spara, att jag även därför anser mig böra
rösta för det förslaget. Jag förstår
att herr Oscar Olsson med den entusiasm
han har i pedagogiska ting kanske
tycker att 1 000 kronor om året inte
är någonting, men jag kan inte hjälpa,
att jag tycker att om man kan spara
1 000 kronor nu och 2 800 kronor
nästa år och så längre fram göra liknande
besparingar på tolv eller tretton
andra ställen, så blir det ju ändå en liten
slant.

Jag tycker, uppriktigt sagt, att herr
Oscar Olsson har en byråkratisk åskådning
och tillämpar en byråkratisk princip
i denna sak, något som han annars
är kemiskt fri ifrån — min vän Oscar
Olsson håller ju alltid annars på att
man i pedagogiken skall tillämpa största
möjliga frihet för att på det sättet
kunna nå bästa möjliga resultat.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Herr talman! Jag instämmer i det yrkande
som herr Pauli har framställt.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har utan någon provokation
från min sida dragit in mitt namn
i denna debatt. Statsrådet har gjort det
på ett mycket älskvärt sätt, så jag skall
inte protestera.

Han talade om, att han gjort ett besök
i Borås och att han hade funnit
starka sakliga skäl för den övergång
från treårig till fyraårig gymnasielinje,
som motionärerna föreslå. Men så
kom då inflytandet från stockholmsluften,
då han kom upp till departementet,
och han fann att det fanns tvenne
skäl för att man icke skulle gå önskemålen
från Borås till mötes. Det ena
skälet var, att om man gjorde detta,
skulle man få gå även tretton andra orter
till mötes, och han var tydligen inte
nu beredd att gå så långt. —• Jag får
tacka ecklesiastikministern av årgång
1947 för det posthuma erkännande, som
han givit åt ecklesiastikministern av årgång
1945.

Hans andra och väsentliga skäl var,
att riksdagen så sent som 1945 hade uttalat
en mening, och han ville respektera
denna mening. Men hur skulle det
gå med reformarbetet i detta land, om
riksdag och regering skulle visa varandra
eu sådan obegränsad courtoisie, att
regeringen inte skulle lägga fram propositioner,
därför att de strede mot tidigare
riksdagsbeslut? Vi veta ju nämligen,
att den courtoisie, som regeringen
denna gång visat riksdagen, kompletteras
av en ännu fullständigare courtoisie,
nämligen den som en riksdagsmajoritet
alltid visar mot sin regering. På det sättet
riskerar man faktiskt att hamna i
ett »på stället marsch». Och framför allt
riskerar man att sakfrågorna, sådana de
föreligga ute i bygderna, icke komma
att få det riktiga beaktande här i riksdagen
som de vid hade förtjiinat.

Jag skall inte förlänga debatten. De
skiil, som kunna anföras för en övergång
från treårigt till fyraårigt gymnasium
och vilkas riktighet statsrådet och che -

fen för ecklesiastikdepartementet själv
understrukit, ha redan så rnånga gånger
framförts i denna debatt, att någon
upprepning icke torde vara nödvändig.
Det är också uppenbart, att det vad
Borås beträffar föreligger synnerligen
starka skäl för en sådan övergång just
därför att läroverket är så stort. Men
jag kan tillägga, att det vid de tretton
andra läroverk som voro på tal 1945
också förelåg mycket starka skäl — om
de voro lika starka kanske vi inte behöva
diskutera i dag. Naturligtvis är angelägenhetsgraden
litet olika vid de olika
läroverken, men jag tror man kan säga
att de skäl, som statsrådet i dag givit
sitt erkännande i vad det gäller
Borås, finnas även för de andra läroverkens
vidkommande.

Jag skall, herr talman, sluta med att
yrka bifall till reservationen.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Jag trodde inte det var nödvändigt att
fördjupa sig i en fråga som blivit klarlagd
på det sätt som departementschefen
har klarlagt denna. Men den siste
talaren, herr Ohlon, och kanske i någon
mån även herr Björnsson ha nu
framhållit en synpunkt, som skulle väga
så kolossalt gent emot departementschefens
ståndpunkt, och det är att Borås läroverk
är det största av dessa läroverk
och att det inte är så säkert eller ens
troligt, att det för de andra tretton läroverk,
som stå i samma klass, kan anföras
några skäl som slå ihjäl detta förslag
om Borås. Det är bara ett litet fel
med denna förkrossande bevisföring, och
det är att Borås redan 1945 var det
största läroverket av de fjorton det var
fråga om. I det fallet har det inte inträffat
några förändringar, och skolöverstyrelsen
håller den dag som i dag är
på att det som gäller för Borås gäller
också för de andra, såvitt jag kunnat
läsa ut av handlingarna.

Man kan säga: »Nåja, gör inte så mycket
väsen för det! Herr Oscar Olsson
borde ju veta, att intresserade motionärer
och debattörer kunna spetsa till saker
och ting, så att de bli litet trevligare
och litet mer övertygande.»

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Ja, för allt i världen, det kan jag visst
gå med på. Men jag går därför inte med
på att sådana tillspetsningar äro sakskäl.
Vad sakskälen beträffar så lågo de före
1945 precis på samma sätt som i år.
Riksdagen diskuterade dem, och det är
ganska troligt, att om statsrådet Weijne
hade suttit i riksdagen då, skulle han
liksom jag ha medgivit, att det fanns
vissa starka skäl för en sådan anordning
som dåvarande departementschefen ville
ha genomförd för alla de fjorton läroverken.
Men trots att de skälen från
den nuvarande oppositionens sida anfördes
— jag vill inte säga lika vältaligt
som i dag, men synnerligen vältaligt
ändå — så förklarade riksdagen,
att riksdagen inte kunde ta hänsyn till
dem. Riksdagen beslöt efter en lång och
ingående debatt just emot samma skäl,
som så starkt anförts i dag, att eftersom
det inte kunde dröja allt för länge, innan
skolutredningen av 1940 blev färdig,
var det skäl att vänta tills den var
färdig, innan man gjorde detta ingripande
i nuvarande förhållanden.

Nu säger man: Ja men i dag är det inte
så ingripande, tv i dag gäller det bara
en skola. Det är ju på det sättet, säger
man, eftersom man är litet ängslig
för att ge sig in på den synpunkten, att
alla fjorton läroverken kanske inte stå
i samma klass, att läroverket i Rorås
är så förfärligt stort — utan att man så
noga har tagit reda på hur det är med
de andra. Men jag skulle ändå vilja säga,
att då riksdagen 1945 vägt skälen och
underkänt dem just för att utredning
pågick, så har frågan i det fallet förändrats
dithän, att nu gäller det endast
— kan man hoppas — ett år till att
vänta, innan man kan överblicka vad
det är fråga om. Jag kan inte finna att
de vältaliga representanter, som här talat
mot departementschefen och statsutskottet,
ha kunnat komma undan den
synpunkten, att när vi nu stå så nära
möjligheten att få en fullständig överblick
över den organisation, som skall
komma, så är detta ett ganska starkt skäl
för att icke frångå den ståndpunkt som
riksdagen intog 1945. Det är riktigt rörande
att se, med vilken iver och vilken
intensitet herrar Pauli och Björnsson

skynda departementschefen till undsättning
med utläggningar om vad han säkert
vill och menar, fastän han säger
något annat. Jag tror att man kan ta
sådana hjälptrupper ganska lugnt, när
det gäller det sakliga avgörandet. Jag
har det intrycket, att ecklesiastikministern
vet vad han säger och också vet
vad han vill.

Herr Andrén var inne på en riktigt
skrämmande syn, som han målade upp
för riksdagen. Tänk om riksdagen skulle
vara rädd för att på sakliga skäl ändra
en ståndpunkt ifrån ett år till ett annat!
Tänk, var skulle det sluta? Hur
skulle det gå med utvecklingen i ett sådant
land?

Jaha, det gäller ett år nu, herr Andrén,
och de skäl, som äro framlagda för att
uppskovet skall få räcka detta år till,
de äro inte så bräckliga som oppositionen
här har velat göra dem till. De stå
sig även emot det där sista och värsta,
hur det skall gå med reformarbetet i
landet, om vi inte i dag ändra det beslut,
riksdagen år 1945 fattade. Skälen
i dag äro nämligen starkare än då, just
på grund av att frågan nu ligger närmare
sin lösning.

Sedan var det ju en annan fråga, som
herr Ohlon inte riktade till utskottet
utan till departementschefen personligen.
Herr Ohlon ville ha reda på hur
departementschefen praktiskt ville ordna
för konfirmationsundervisningen, och
det kan jag naturligtvis inte svara på.
Men jag kan svara på vad departementschefen
säger om hur han vill ordna det,
en ståndpunkt som statsutskottet inte har
haft någonting att invända emot. Herr
Ohlon gjorde ett förfärligt stort nummer
av att departementschefen förutsatte,
att konfirmationsundervisning genom
lärare i viss utsträckning bör kunna
beredas inom ramen av vederbörandes
undervisningsskyldighet, och där gick
han fram med en övertygande bevisföring
för hur svag en sådan ståndpunkt
skulle vara. Herr Ohlon skulle bara ha
läst en mening till, meningen omedelbart
efter den som han läste upp. Den
lyder: »Där så icke är möjligt, torde ersättning
böra få utgå enligt gällande taxa
för timlärare.» Är den taxan för låg, el -

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

ler vad är det som fattas i fråga om den
taxan? Departementschefen har således
tydligen förutsett den svårighet, herr
Ohlon här framdragit för oss, och givit
svar på den anmärkningen, och statsutskottet
har icke haft någonting att anmärka
på det svaret.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! På en punkt, en enda, hade
herr Oscar Olsson onekligen rätt i sitt
sista anförande. Han sade att det inte
inträffat någon väsentlig förändring i
läget sedan 1945. Nej, i ett avseende har
det icke inträffat någon förändring: i
fråga om den skolpolitiska ortodoxi, som
står i vägen för de många olika sakligt
grundade lokala önskemål, som finnas
ute i våra läroverk och som senast år
1945 vunno sakligt understöd från skolöverstyrelsen.
Dessa önskemål kunna
icke genomföras, emedan vi här i riksdagen
ha en skolpolitisk dogmatik, som
jag fruktar även i framtiden kommer att
stå i vägen för sakliga lösningar i denna
viktiga fråga.

Herr Oscar Olsson sade vidare, att det
bara gällde ett enda år, innan vi få det
nya gymnasiet. Ja, låt mig nu vara så
optimistisk, att jag tror att vi redan
nästa år kunna draga upp grundlinjerna
för det kommande gymnasiet. Tror verkligen
herr Oscar Olsson att detta nya
gymnasium sedan omedelbart står färdigt,
att dessa nya riktlinjer utan vidare
kunna föras ut i livande livet? Det dröjer
åtskilliga år, innan vi verkligen få
vårt gymnasium inrättat i överensstämmelse
med de grundlinjer, som riksdagen
eventuellt kommer att enas om
nästa år.

Det är därför, herr talman, som jag
tycker att vi kanske ändå inte allt för
ofta böra åberopa denna förestående reform
och med hänvisning till den säga
nej till alla sakligt grundade önskemål.

Herr OLSSON, OSCAR (kort genmäle):
Vad herr Andrens sista fråga till mig
beträffar, opponerar jag mig inte mot

hans yttrande. Vad den första beträffar
vill jag fästa uppmärksamheten på en
sak, som inte stöder herr Andréns ståndpunkt
i dag, och det är att 1940 års utredning
väntades bli färdig betydligt
fortare än den blev. Nu ha vi emellertid
i skolkommissionen en utredning,
som åtnjuter allmänt förtroende i fråga
om farten i arbetet och som med tämligen
stor visshet intar en ståndpunkt,
som i detta fall starkt stöder departementschefens
ställning.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Då jag tillhör dem
av utskottets ledamöter, som utgöra majoriteten,
känner jag mig föranlåten att
säga några ord i denna fråga, eftersom
debatten enligt min mening kanske allt
för mycket avvikit från det som är kärnpunkten
i problemet, nämligen det rent
principiella. Den för övrigt mycket obetydliga
besparing som herr Björnsson
talade om är ingen huvudfråga, och man
kan inte heller, som en talare här gjorde,
säga att om årets riksdag gör på
samma sätt som 1945 års, så sätter man
stopp för utvecklingen. Det är oriktigt
att tolka ecklesiastikministerns anförande
såsom ett stopp för utvecklingen. Med
den positiva inställning, som han i detta
sitt anförande tillkännagav, ställde han
i utsikt, att frågan åter skulle komma
upp i riksdagen, kanske redan nästa år,
och, tilläde ecklesiastikministern, vilket
är det viktiga härvidlag, i sitt större
sammanhang. Det är det större sammanhanget
i detta spörsmål som man inte
får förbise.

Frågan om det treåriga gymnasiet behandlades
ingående i 1927 års skolutskott,
där jag för övrigt var ordinarie
ledamot. Det treåriga gymnasiet har tillkommit
för att ge landsbygdens studerande
ungdom en viss förmån i den kortare
studietid, som det treåriga gymnasiet
medför. Att göra förändringar i den
nu gällande ordningen innebär således,
att man gör en avvikelse från vad som
tidigare har av statsmakterna beslutats.
Det har också en prejudicerande innebörd,
om man nu väljer ut Borås läroverk
och bifaller denna motion, ty vi

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

kunna vara säkra på att vi då ha alla de
tretton andra läroverk, som här äro omnämnda,
över oss nästa år med begäran
om att få samma reform genomförd för
sin del.

Det har inom statsutskottet upplysts,
att den nu arbetande skolkommissionen
skulle framlägga sitt betänkande om cirka
två månader eller i slutet av maj. Är
det då inte rimligt, att man bidar denna
korta tid för att få se vad skolkommissionen
kommer med och sedan bildar
sig en uppfattning om saken. Såsom
statsrådet mycket riktigt yttrade kan
man nästa år, om frågan kommer upp
då, se den i sitt större sammanhang så
som det är all anledning förmoda, att
skolkommissionen har lagt upp problemet.

Jag är såsom mångårig ledamot av
statsutskottet oerhört försiktig, när det
gäller att skapa prejudikat. Och det
finns en risk för att man här kan skapa
ett prejudikat, som vi kunna få besvär
med i fortsättningen, när vi skola behandla
dessa ämnen. Vi ha haft erfarenheter
av att göra sådana prejudikat i
statsutskottet. Vi ha gjort dem i lönefrågor,
och året efter ha vi haft en hel
mängd nya lönespörsmål över oss just
med åberopande av ett kanske i hast tillkommet
sådant prejudikat.

1945 års riksdag beslöt också med
hänsyn till skolkommissionen att skjuta
på frågan. Det finns väl ingen rimlig anledning
att i år — cirka två månader
innan den av 1945 års riksdag åberopade
skolkommissionen skall komma med
sitt betänkande — göra en ändring. Jag
vill varna för att här ge sig in på känslostämningar
och uttryckssätt som inte
passa i det stora sammanhang, där denna
fråga hör hemma.

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Jag förstår
mycket väl de landsbygdsrepresentanter
som hålla på det treåriga gymnasiet,
tv det möjliggör ju för föräldrarna
att hålla ungdomen kvar i sina
hem ett år längre. Men landsbygden
skulle ingenting förlora på ett bifall till
denna reservation. Borås har ju för när -

varande två treåriga realgymnasielinjer
och skulle enligt reservanternas förslag
få en fyraårig och en treårig linje. Innebörden
av den ståndpunkt, som har
intagits från majoritetens sida, är att
man onödigtvis skulle försvåra skolgången
för ungdomarna i läroverksstaden.
Men man går väl inte och fördärvar
postgången i Stockholms stad, därför
att man inte kan erbjuda befolkningen
i Lappland samma förnämliga postgång
som man har i Stockholm. Det resonemanget
gäller även här.

Jag måste se på detta spörsmål i viss
mån såsom rektor. Jag vet av personlig
obehaglig erfarenhet, hur svårt det är
att få föräldrarna att inse, att det inte
är vi tjänstemän i periferien som lägga
upp organisationen, utan att den beslutas
av statsmakterna i huvudstaden.
Men vi kunna ju inte heller såsom lojala
statstjänstemän säga till föräldrarna,
att anledningen till att det på många
punkter råder så egendomliga förhållanden
är statsmakternas beslut, utan vi
få föra ett kringgående resonemang och
få själva ta emot stötarna från föräldrarnas
sida.

Herr Oscar Olsson var också inne på
frågan om konfirmationsundervisningen.
Jag ber att få tacka honom för det uttalande,
som han där gjorde. Enligt herr
vice ordförandens på tredje avdelningen
uttalande är det tydligen statsutskottets
mening, att rektorerna i fortsättningen
skola få rekvirera särskilda timarvoden
för konfirmationsundervisningen
efter den s. k. Tc-planen. På vi den
möjligheten, är all rättfärdighet uppfylld,
och då är det ingenting mer att
tillägga i saken. Men då vill jag fråga
herr vice ordföranden på andra avdelningen
vad som kan vara anledningen
till att det i det förslag, som andra avdelningen
lämnade ifrån sig till statsutskottet,
heter: »Vad departementschefen
anfört och föreslagit i fråga om
konfirmationsundervisningen vid de allmänna
läroverken har icke givit riksdagen
anledning till erinran» men att
detta uttalande har försvunnit i den
slutliga redigeringen, där det inte finns
något uttalande alls från statsutskottets
sida på denna punkt.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

Herr PAULI: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av några uttalanden
av statsutskottets ärade ordförande
herr J. B. Johansson, vilka i någon
mån förvånade mig. Han uppmanade
kammaren att inte falla offer för
känslostämningar genom att bifalla reservationen
och ge boråsarna en fyraårig
gymnasielinje i stället för den ena
treåriga. Jag får säga, herr J. B. Johansson,
att jag inte har förnummit några
känslostämningar. Det skulle i så fall
vara de stämningar av lokalpatriotism,
som han tyckte sig märka i herr Björnssons
anförande, möjligen även i herr
statsrådets, som ju gav uttryck åt en viss
lokalpatriotisk solidaritetskänsla för
boråsarna. Men annars har jag haft den
uppfattningen, att vi här ha rört oss med
kalla sakskäl, och även om herr J. B.
Johansson trots sin riksbudgetvårdande
uppgift i statsutskottet tycker, att de
där pengarna bara äro skräp, som det
här är fråga om att spara, så tycker
jag, att han i alla fall inte skulle kunna
kalla åberopandet av sparsamhetsskäl
för några känslostämningar.

Det förvånade mig också, att han
själv däremot gav en viss känslobetoning
åt minnena från sin tid i 1927 års
skolutskott. Jag började med att erinra
om att den gången inrättades de treåriga
gymnasielinjerna för att ge en förmån
åt landsbygdsungdomen, så att den
skulle kunna gå ett år längre i sin hembygds
realskola. Detta äro vi alla överens
om, men det är inte riktigt att stå
här i kammaren och anföra detta såsom
ett skäl mot den här föreslagna
reformen, eftersom i Borås, såsom herr
Ohlon nyss påmint om, redan finnas två
stycken treåriga gymnasielinjer, av vilka
den ena helt räcker till för att betjäna
vederbörande landsbygdsungdom,
medan den andra, om den ändras till
fyraårig, bättre betjänar boråsungdomen.
Herr J. B. Johansson är vid inte
en så inbiten landsbygdsrepresentant,
att han tycker, att stadsungdomen inte
skall få ha det lika bra den också. Jag
vet, att han inte tycker så, och därför
är jag litet förvånad över att han kunde
stå och säga vad han sade.

Vad som slutligen förvånade mig i

8 Första kammarens protokoll 1948. Nr 11.

hans anförande var, att han varnade för
prejudikat. Om vi besluta ge Borås detta
lilla handtag — som inte föregriper
skolreformen, det har jag redan sagt
— så menar herr Johansson tydligen,
att vi skapa prejudikat beträffande de
13 andra gymnasier, för vilka det i herr
Andréns proposition för tre år sedan
ifrågasattes en liknande förändring. Då
skall jag tillåta mig en liten fråga till
statsutskottets ordförande. Var inte herr
Johansson 1945 med om att stödja herr
Andréns proposition i detta fall? Mitt
minne vågar jag inte riktigt lita på, men
så vitt det inte alldeles sviker mig, stod
herr Johansson på den propositionens
sida. Han var alltså då inte rädd för en
ändring i dessa 14 fall; han var tvärtom
fullt beredd att genast bifalla förslaget.

Jag tror inte, att vi böra låta avskräcka
oss här. Om vi pröva från fall
till fall och finna skälen goda, så tycker
jag inte vi behöva vara så förfärligt
rädda för prejudikat. Då skulle vi här
i riksdagen knappast våga genomföra
någon delreform. Här talas visserligen
ibland om s. k. »följdkonsekvenser»,
men vi bruka i regel inte bry oss så
mycket om det, om vi inte anse dessa
konsekvenser mycket farliga. Jag kan
inte finna, att de äro det i detta fall.

Jag har förut sagt, att om detta förslag
skulle bifallas och om det på något
sätt skulle skära sig med den gymnasieorganisation,
som i framtiden kanske
kommer att bli verklighet, så är det
den lättaste sak i världen att ändra tillbaka.
Jag bär inte själv varit läroverksrektor
och har därför inte sysslat med
det tekniska tillvägagångssättet, men jag
kan nämna, att den läroverksrektor, som
är medlem av statsutskottet, försäkrade
utskottet, att den huvudsakliga tekniska
förändring, som en sådan tillbakagång
till en treårig linje skulle innebära, vore
att man satte nya skyltar på dörrarna
till två klassrum.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD
(kort genmäle): Herr talman!
Herr Pauli sade nyss, att jag skulle ha
intagit eu annan ståndpunkt 1945. Det
är en sak, som jag inte kommer ihåg,

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

men när jag yttrade mig nyss, talade
jag om den ställning riksdagen hade intagit.
Om de, som 1945 hade den uppfattningen,
att man skulle gå med på
denna fyraåriga linje, tappade och riksdagen,
som den också gjorde, fattade
ett beslut att icke biträda förslaget, så
är det detta, som nu kan åberopas, i
synnerhet som det skedde med det skälet,
att man ville vänta på skolutredningens
utlåtande, och detta få vi nu
inom mycket nära tid.

Vidare säger herr Pauli, att det är
den lättaste sak att ändra tillbaka, om
det inte skulle passa. Men det är inte
så lätt att vrida rätt vad som en gång
kan ha kommit på sned.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Herr Ohlon riktade en direkt fråga till
mig.

Först vill jag säga beträffande hans
förvåning över att det skulle gå att få
ut ersättning åt konfirmationslärare enligt
gällande taxa för timlärare, att det
inte är en sak, som andra avdelningen
har att yttra sig om, utan det är departementschefens
sak. Men jag fäste herr
Ohlons uppmärksamhet på att hans uttalande
blev direkt missvisande, därför
att han avbröt citatet just där departementschefens
mening börjar: »Där så
icke är möjligt, torde ersättning böra
få utgå enligt gällande taxa för timlärare.
»

Vad därefter den direkta frågan till
mig beträffar rörande det, som skulle
ha uteslutits av andra avdelningen, så
vitt jag förstod herr Ohlon rätt, så har
jag nu haft tid att sitta och jämföra
departementschefens uttalande i den
kungl. propositionen om denna konfirmationsfråga,
sidorna 201 och 202, med
avtrycket i statsutskottets utlåtande sidan
66, på andra avdelningens föranstaltande.
Jag skulle verkligen vara herr
Ohlon synnerligen tacksam, om jag fick
reda på vad det är för någonting, som
där har uteslutits. Jag kan inte finna
annat än att det är ordagrant avtryckt,
och jag är angelägen att få fram detta,
för att inte någon misstanke skall falla på
andra avdelningen för att på något sätt
fuska med de offentliga handlingarna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Pauli m. fl.
vid förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
140 mom. A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Pauli m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Pauli begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. B—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 141-—266.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 16 mars 1918.

Nr 11.

Punkten 267.

Anslag till stipendier för utbildande
av diakoner.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att såsom bidrag till stipendier för utbildande
av diakoner för kyrklig och
social tjänst för budgetåret 1948/49 anvisa
ett anslag av 10 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Nordström i
Kramfors och Kempe väckt motion (II:
84), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå förslaget om bidrag
till stipendier för utbildande av
diakoner för kyrklig och social tjänst.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 84, såsom Bidrag till stipendier
för utbildande av diakoner för
kyrklig och social tjänst för budgetåret
1948/49 anvisa ett anslag av 10 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Karl Andersson, Hesselbom, Mårtensson,
Wallentheim, Petterson i Degerfors och
Jansson i Kalix, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr HESSELBOM: Jag har till denna
punkt i utskottets utlåtande fogat en
blank reservation. Jag har nämligen
varit mycket tveksam inför det anslag,
som här har förordats. Det gäller ju att
åt en kyrklig institution ge anslag för
utbildande av folk, som skola arbeta
inom den allmänna socialtjänsten. Jag
kan inte dela föredragande statsrådets
eller socialstyrelsens uppfattning om att
detta är en lämplig utveckling. Man
måste bli ännu mera betänksam, när
man finner, att det här gäller ett nytt
anslag, ett ändamål vartill riksdagen
inte förut har anvisat några medel. Nu
kan det ju invändas, att anslaget är så
pass blygsamt, att det inte kan ha någon
som helst statsfinansiell betydelse,
men då det är inkörsporten till ett nytt
anslagsändamål, kan jag för min del inte

biträda utskottets tillstyrkande av detta
anslag.

Jag ber, herr talman, att kort och gott
få yrka avslag på det av utskottet under
punkt 267 förordade anslaget.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Detta är visserligen ett nytt anslag, och
jag får säga, att jag inte precis tyckte,
att ärendet var så synnerligen grundligt
och väl förberett, när vi satte oss i avdelningen
och tittade på det. Nya anslag
har statsutskottet, och kanske i synnerhet
dess andra avdelning, brukat
vara synnerligen misstänksamt emot,
och utskottet har gått emot dem genomgående,
även när de ha kunnat synas
ganska väl berättigade, just på grund
av att alla partier detta år ju varit överens
om att budgeten inte gärna fick höjas
på någon punkt.

Nu blevo vi något överraskade, när
detta förslag inte kom ens under de
kyrkliga anslagen utan sattes så där i
sista hand, då det ju ändå skulle kunna
betraktas som ett kyrkligt anslag lika
väl som ett socialt anslag. Det var emellertid
dess karaktär av socialt anslag,
som åtminstone på mig gjorde det intrycket,
att jag inte ansåg mig kunna
gå emot den kungl. propositionen. Vad
diakonsällskapet hade framhållit var,
att det för närvarande fanns ett avsevärt
behov av diakoner, skickade att
träda ut i den allmänna socialtjänsten
och i kyrklig församlingstjänst. Sedan
kom socialstyrelsen med sitt starka yttrande,
där den understryker, att det behövs
mer socialarbetare. Dock framhöll
socialstyrelsen »önskvärdheten av en sådan
omläggning av undervisningen vid
nämnda linje, att undervisning i de sociala
ämnena komme att bli i huvudsak
likvärdig med undervisningen å socialinstitutens
motsvarande linjer». Där
hade vi, så vitt jag kunde se, en viss
garanti, kanske inte så liten, för att dessa
diakoner skulle bli synnerligen väl
utbildade. Föredragande statsrådet anförde
beträffande socialstyrelsens uttalande
angående undervisning på den sociala
linjen, att han förutsatte, »att diakonsällskapet,
som förklarat sig stå i be -

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

grepp att göra utbildningen vid diakonanstalten
effektivare och aktuellare, därvid
beaktar socialstyrelsens nu nämnda
uttalande».

Således, herr talman, rådde det tvekan
under diskussionen om detta anslag,
men på avdelningen var vid det
tillfället stämningen densamma som
min: den var sådan, att vi inte ansågo
oss emot dessa av socialstyrelsen och av
Kungl. Maj :t framhävda starka synpunkter
kunna ta på vårt ansvar — trots att
det var ett nytt anslag -— att avböja det.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HESSELBOM: Trots det klarläggande,
som herr Olsson här gjort, kan
jag inte dela utskottets uppfattning på
denna punkt. Om man ser närmare efter
i socialstyrelsens yttrande, som föredragande
statsrådet ansluter sig till, finner
man — tycker jag — att socialstyrelsens
krav i detta fall är mycket vagt
formulerat. Styrelsen säger sig vilja
framhålla »önskvärdheten av en sådan
omläggningen av undervisningen vid
nämnda linje, att undervisningen i sociala
ämnen komme att bli i huvudsak
likvärdig med undervisningen å socialinstitutens
motsvarande linjer». Jag
tycker, att det häri inte finns några garantier
för att undervisningen vid diakonanstalten
kommer att bli av samma
kvalitet och lika effektiv som man kan
förutsätta, att den är å socialinstitutets
motsvarande linjer. Det hade nog varit
angeläget, att man, innan riksdagen hade
gått med på detta anslag, fått klarare
bestämmelser om hur undervisningen
skulle bedrivas, hur kursplanen skulle
se ut o. s. v. Man borde fått detta
redovisat litet mera i detalj så man
kunnat bedöma, om kompetensen hos de
elever, som utgår från diakonanstalten,
verkligen blir likvärdig med den, som
man kan förutsätta hos de elever, som
ha genomgått socialinstitut.

Jag är också mycket tveksam, om man
från samhällets sida bör införa en rent
kyrklig organisation på det sociala området.
Genom den utökade sociala verksamhet,
som samhället har bedrivit, ha

vi allt mer och mer lyckats komma ifrån
barmhärtighets- och välgörenhetsprägeln,
när det gäller det sociala arbetet.
Jag anser detta vara en utveckling, som
man inte bör vrida tillbaka, utan det
bör alltjämt vara det borgerliga samhällets
uppgift att klara dessa problem, såsom
vi hittills varit inställda på att klara
dem.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om avslag.

Herr statsrådet QUENSEL: Inom det
samhälleliga arbetet har, som framgår av
ärendet, efterfrågan å utbildade diakoner
alltmera ökats, och diakonsällskapets
verksamhet för att utbilda dessa diakoner
måste väl då anses värd någon
uppskattning och uppmuntran. Att diakonutbildningen
blir från social synpunkt
så vederhäftig som möjligt, måste
väl också vara eftersträvansvärt. Med
det statsanslag, som utskottet förordar,
möjliggöres, så vitt jag förstår, att den
sociala utbildningen kan bli i stort sett
likvärdig med den, som ges av socialinstitutet.
Jag är därför tacksam för utskottets
tillstyrkan av anslaget.

Någon konkurrens med socialinstitutet
kan inte anses komma till stånd genom
att en faktiskt pågående utbildning
göres effektivare och mera aktuell. Möjlighet
att öva kontroll härutinnan skapas
just genom att statsbidrag beviljas.

Herr PAULI: Herr talman! Jag hade
inte tillfälle att närvara vid detta ärendes
behandling på avdelningen, och jag
kunde på grund av sjukdom inte heller
övervara just den punktens behandling
i statsutskottets plenum. Emellertid har
jag hört till dem, som förvånat sig ganska
mycket över den här punktens inskjutande
i årets åttonde huvudtitel. Det kan
ju bero på rent tekniska och praktiska
anledningar, att den har kommit på den
plats, där den befinner sig, i stället för
under »Kyrkliga ändamål», där den snarare
skulle passat. Man kunde också
ifrågasätta, huruvida den inte hör hemma
i en helt annan huvudtitel, där samhällets
sociala verksamhet behandlas.
Men man var också förvånad över att

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

medan regeringen klämt åt om penningpungen
ganska hårt, även när det gällde
tämligen små men behövliga belopp —
där utskottet verkligen har funnit sig
föranlåtet att göra en och annan liten
jämkning uppåt, t. ex. för utbildning av
lanthushållslärarinnor vid fackskolan i
Uppsala — så kommer detta alldeles
nya anslag just ett sådant år, då man är
inställd på att vi inte skola få några
alldeles nya anslag. Förvåningen ökas,
om man ser förslaget mot bakgrunden av
att socialstyrelsen framhåller önskvärdheten
av en sådan omläggning av undervisningen
vid diakonanstalten, att undervisningen
i de sociala ämnena kommer
att bli i huvudsak likvärdig med
undervisningen vid socialinstitutens
motsvarande linjer. Sedan förutsätter föredragande
statsrådet, att diakonsällskapet
kommer att lägga om undervisningen
och göra utbildningen effektivare
och aktuellare.

Såsom reservanten herr Hesselbom
nyss sade, överensstämmer det knappast
med riksdagens praxis att på grundval
av blott ett löfte om omläggning ge
ett anslag, allra minst i tider som dessa,
utan man vill gärna först se, att det
ligger någon handling bakom och att
undervisningen organiserats så, att statsmakterna
finna skäl att uppmuntra anstalten
med ett anslag av denna art. Jag
är inte på något sätt antipatiskt inställd
mot verksamheten som sådan, men jag
har för mig, att den i varje fall hittills
har varit utformad så, att den inte kunnat
anses som socialt effektiv. Man har
sökt göra den effektiv i andra avseenden,
som närmare sammanhänga med de
rent kyrkliga önskemålen. Nog hade det
kunnat vara rimligt, att man först fått
se, att socialstyrelsens och statsrådets
önskemål hade genomförts i praktiken.
Man skulle då ha kunnat säga, att undervisningen
numera bedrives på det
och det sättet och att det därför är rimligt,
att staten bidrar med ett anslag till
stipendier.

Jag har med detta velat antyda, att
åtskilliga inom utskottet ha varit ganska
förvånade över vissa punkter i detta
ärende. Eftersom jag inte har varit i
tillfälle att avge någon reservation, skall

jag emellertid inte framställa något yrkande,
men jag har velat framföra dessa
kritiska synpunkter.

Herr BERGH: Herr talman! Jag skall
be att få ytterligare rikta uppmärksamheten
på att det här ifrågasatta anslaget
på 10 000 kronor icke avser något direkt
anslag till diakonsällskapet, utan
pengarna äro avsedda till studiestipendier
åt sådana som vilja bli diakoner.
Därför kan ju sägas, att anslaget avser
att komplettera den studiestipendiegivning
som finnes på andra områden av
undervisningsväsendet. Vi ge ganska
rikliga stipendier inte bara åt lärjungar
i läroverk och andra högre skolor, utan
också till elever i folkhögskolor, yrkesskolor
av olika slag o. s. v. Det förefaller
mig ganska uppenbart, att precis
samma skäl, som motivera stipendier
åt dessa elevgrupper, motivera understöd
också åt den här gruppen studerande
— försåvitt man över huvud taget
accepterar den uppfattningen, att
diakonerna utföra ett nyttigt arbete.

Det förefaller mig, som om bakom
herr Hesselboms uttalande skulle ligga
något slags doktrinalism på det sättet,
att han menar, att också socialvården
skall skäras över en kam. Jag har från
den landsända som jag representerar en
viss erfarenhet av vad diakonerna, speciellt
de manliga, uträtta. I Luleå stift
finns en diakoniförening, som helt underhåller
diakonerna där. De äro i regel
stationerade i obygden. De besöka
de avlägset liggande gårdarna, ofta de
fattigaste hemmen, de se efter vad där
behöves till livets nödtorft, och de hjälpa
till att skaffa detta. Diakonerna äro
på detta sätt ofta en mellanhand mellan
befolkningen och de socialvårdandc
organen i kommunen. De bedriva dessutom
en viss insamlingsverksamhet och
förmedla de barmhärtighetsgåvor som
vänliga människor ställa till deras förfogande.
Det synes mig således, som om
»let arbete diakonerna här utföra är ett
nyttigt arbete och att man fördenskull
också bör tycka, att om obemedlade
unga människor vilja ägna sig åt letta
arbete, äro de lika väl som elever vid

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

en hel del andra skolor värda understöd
och hjälp från det allmänna.

Främst av detta skäl, herr talman,
anser jag anslaget mycket väl befogat,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
267, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 268.

Om anslag till kurs för utbildning av
sömnadskonsulenter.

I en inom första kammaren av fröken
Osvald väckt motion (I: 88) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till en kurs för utbildning av sömnadskonsulenter
under budgetåret 1948/
49 anslå 46 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»Utskottet anser sig under nuvarande

förhållanden icke kunna biträda ifrågavarande
förslag utan avstyrker bifall till
motionen I: 88.

Utskottet hemställer, att motionen I:
88 icke må av riksdagen bifallas.»

Reservation hade avgivits av fröken
Osvald, som likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken OSVALD: Herr talman! När
befolkningsutredningen på sin tid diskuterade
de olika vägar, på vilka den
räknade med att kunna hjälpa barnfamiljerna
och underlätta deras arbete,
övervägdes också möjligheten att ge dem
rabatter vid köp av barnens kläder. I
samband med dessa diskussioner gjordes
även en undersökning om i hur hög
grad kläder tillverkas i hemmen, och
det framgick av undersökningsmaterialet,
att det förekommer i oerhört stor utsträckning
och att kläder inte bara nytillverkas
utan också renoveras i hemmen
i mycket högre grad än man hade
tänkt sig. Det visar, vilken nationalekonomisk
vinst som göres i och med att
kvinnorna ha möjligheter att själva inom
hemmen ordna klädfrågan. Undersökningen
gav också vid handen, att vi
måste gå andra vägar för att hjälpa
hemmen i deras arbete på denna punkt
och att en isolerad åtgärd sådan som
hjälp med klädrabatter inte var till fyllest,
utan att man måste ordna så, att
skolor och kurser och konsulentverksamhet
på området kunde komina de
enskilda hemmen till hjälp i deras viktiga
arbete.

I den kommitté, som sedermera fortsatte
befolkningsutredningens arbete
när det gällde hem- och familjefrågor,
har spörsmålet om konsulenterna upptagits
i mycket större utsträckning än
tidigare, och där har också väckts förslag
om sömnadskonsulenter. Vi, som
arbeta inom överstyrelsen för yrkesutbildning,
veta att sömnadsundervisningen
inte har en tillfredsställande omfattning
och att hundratals kvinnor stå i
ko för att lära sig sömnad, detta nyttiga
arbete. Därför har också överstyrelsen
för yrkesutbildning i sina petita
till årets riksdag tagit upp ett anslag

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

för utbildning av sömnadskonsulenter,
som sedermera skulle kunna anställas i
de olika landstingsområdena. Detta anslag
var inte med i statsverkspropositionen,
vilket föranledde min motion.

Nu inser jag väl, att det vore hopplöst
att tänka sig, att man gick emot
utskottet här, och jag har därför inte
heller något yrkande. Men jag har velat
fästa kammarens uppmärksamhet på
denna fråga och säga, att önskemålet
kvarstår. Det kommer att bli ännu mera
accentuerat till ett annat år, och vi få
hoppas, att det går bättre då och att vi
inte skola vara så fattiga då, utan kunna
åstadkomma en sådan undervisning,
som skulle vara till gagn för hemmen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 269—277.

Vad utskottet hemstältl bifölls.

Punkten 278.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m.
för nykterhetens främjande.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 164 och II: 252, I: 165 och II: 286
samt II: 260, såsom Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande för
budgetåret 1948/49 anvisa ett anslag av
455 500 kronor.

I de likalydande motionerna I: 165,
av herr Sunkelin m. fl., och II: 286, av
fru Alvén m. fl., hade hemställts, att
riksdagen ville under förevarande anslag,
utöver vad departementschefen
förordat, bevilja 12 600 kronor till instruktörer
för nykterhetsupplysning,
9 000 kronor till främjande av centralförbundets
för nykterhetsundervisning
verksamhet, 13 000 kronor till utgivande
av handledning för lärare vid nykterhetsundervisning
och 10 000 kronor till
Sveriges storloge av IOGT för nykter -

hetsverksamhet bland sjömän eller tillhopa
44 600 kronor.

Fru FLOOD: Herr talman! När skolöverstyrelsen
tillstyrkte årets framställningar
om förhöjda anslag för nykterhetsupplysning,
blev glädjen stor bland
alla dem som syssla med denna verksamhet.
Äntligen, tänkte man, skulle
man få litet större möjligheter att arbeta!
Det bekymmersamma statsfinansiella
läget grusade tyvärr snart dessa
förhoppningar. Detta är så mycket beklagligare
som det försämrade nykterhetstillståndet
bland ungdomen för närvarande
är så påtagligt, att det väcker
oro långt utanför nykterhetsfolkets kretsar.
Det är inte längre endast de organiserade
nykterhetsvännerna som anse
en intensifierad upplysningsverksamhet
på området nödvändig. Och man är
överens om att denna upplysningsverksamhet
bör sättas in på ett mycket tidigt
stadium. Därför har ju också yrkats
från många håll på en effektivare
nykterhetsundervisning i skolorna. För
att en sådan skall bli möjlig behövs det
emellertid fullgott aktuellt material. I
syfte att tillmötesgå detta krav har centralförbundet
för nykterhetsundervisning
beslutat ge ut en ny handledning
för lärare. Denna sak måste väl nu, när
statsbidrag inte kan erhållas, ställas på
framtiden, vilket måste betecknas som
mycket beklagligt.

Jag vill i detta sammanhang också
fästa statsrådets och kammarens uppmärksamhet
på den nya form av nykterhetsupplysning,
som sedan några få år
tillbaka bedrives av ett par samarbetskommittéer,
nämligen samarbetskommittén
mellan nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen
och kvinnoföreningarnas
samarbetskommitté för nykterhetsfrågor.
Den senare består av ledamöter
ur 19 kvinnliga riksorganisationer och
är tillkommen främst för upplysningsverksamhet,
avsedd att bekämpa ungdomssuperiet.
Dessa kommittéers verksamhet
har i särskilt hög grad vunnit
nykterhetskonsulentens bevågenhet, men
de ha hittills fått arbeta med ytterst
små ekonomiska resurser. Detta gäller

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

i all synnerhet kvinnoföreningarnas
samarbetskommitté, vars ekonomiska
underlag varit oerhört litet. Trots detta
har dock en del resultat nåtts. Genom
den förankring, som kommittéerna ha i
folkrörelserna utanför nykterhetsrörelsen,
ha de nått ut med sin upplysning
till nya folkgrupper, som sällan eller
aldrig tidigare haft någon kontakt med
nykterhetsrörelsens strävanden. Vi vänta
oss mycket av denna verksamhet.
Men en förutsättning för att förväntningarna
skola kunna infrias är naturligtvis,
att det blir möjligt att erhålla
nödvändiga medel för arbetets bedrivande.
För närvarande ha vi tydligen
ingenting annat att göra än att vänta
och hoppas på en ljusning i det ekonomiska
läget.

Herr talman! Jag ställer inte något yrkande,
jag har endast velat göra dessa
erinringar för att fästa uppmärksamheten
på ett par områden inom nykterhetsupplysningen,
som i hög grad förtjäna
statsmakternas beaktande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 279—297.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 298.

Anslag till statens naturvetenskapliga
forskningsråd.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att vid utgången av budgetåret
1947/48 odisponerade belopp av
delanslagen till Naturvetenskaplig publiceringsverksamhet,
Främjande av samhällsvetenskaplig
forskning, Atomenergiforskning
och Bidrag till medicinska
Nobelinstitutets avdelning för biokemi
finge tillföras motsvarande reservationsanslag
för budgetåret 1948/49;

b) för budgetåret 1948/49 anvisa

1) till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Förvaltningskostnader

ett förslagsanslag av 55 000 kronor;

2) till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Främjande av naturvetenskaplig
forskning ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

3) till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig publiceringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

II. att motionen I: 161 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motionen I: 161, av herr Branting,
hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag beträffande
en rationell och effektiv organisation
av den naturvetenskapliga
forskningen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den nu föredragna punkten
skulle företagas till avgörande momentvis.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Herr BRANTING: Herr talman! Utskottet
har under denna punkt behandlat
en av mig väckt motion om utredning
och förslag beträffande en rationell
och effektiv organisation av den
naturvetenskapliga forskningen. Som vi
hörde, har utskottet hemställt att motionen
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Jag vill knappast påstå,
att jag hade väntat mig någonting annat.
När man första gången kommer
fram med ett förslag i ett så vidlyftigt
ämne, kan man icke förvänta sig
att få vara något annat än en ropandes
röst i öknen. Emellertid vill jag med
tillfredsställelse notera utskottets uttalande
i denna fråga, att det är angeläget
»att ett samarbete mellan olika
forskningsinstitutioner äger rum i så
stor utsträckning som möjligt, särskilt i
de fall, då dessas verksamhetsfält av
naturliga skäl icke kunna vara alldeles
klart avgränsade från varandra». Med
det samarbete, som redan förekommer
på dessa fält, har vidare, enligt utskottet,
tagits »ett steg i rätt riktning». Vad

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

jag ville med min motion var ju, att
man skulle ta ytterligare steg i rätt riktning.
Utskottet vill emellertid skynda
långsamt och avvakta närmare erfarenheter.
Det är visserligen enligt den metoden,
herr talman, som man ibland
undviker förhastade åtgärder, men det
är ju också på det sättet som man lätt
kan komma på efterkälken — vilket väl
är ganska betänkligt, när det, såsom i
detta fall, gäller ett utomordentligt betydelsefullt
internationellt område, där
utvecklingen rör sig med stor hastighet.

Jag är glad över att utskottet så formulerat
sitt utlåtande, att man måste
uppfatta avstyrkandet såsom en lielt provisorisk
ståndpunkt. Såvitt jag förstår,
har alltså frågan om en rationalisering
av den naturvetenskapliga forskningen
fallit framåt. Sålunda vill jag tilllåta
mig, herr talman, att i detta lilla
begravningstal över min motion sluta
med att låta uppståndelsetanken skymta.

Jag har intet yrkande, herr talman,
men jag vill i alla fall uttrycka samma
övertygelse som utskottet, nämligen att
Kungl. Maj :t med uppmärksamhet skall
följa utvecklingen på detta område.

Herr NORDENSON: Herr talman! Det
hade knappast funnits anledning för
mig att ta till orda i denna fråga, sedan
utskottet har avstyrkt motionen,
men jag har ansett det angeläget att
bemöta några av de i herr Brantings
yttrande anförda synpunkterna.

När frågan om statens stöd till forskningen
första gången kom upp, gällde
det den teknisk-vetenskapliga forskningen.
I den kommitté, som då tillsattes
och som jag hade äran att tillhöra,
upptogs också frågan om arbetets planläggning
på lång sikt. Vi diskuterade,
huruvida det borde bildas något organ,
som överspände ett mycket stort område
— hela naturvetenskapen —- eller
icke. Vi kommo emellertid till den bestämda
uppfattningen, att det vore
olämpligt att sammanföra ett alltför
stort arbetsområde under en enda enhet.
Beträffande den teknisk-vetenskapliga
forskningen överviigdes även ar -

betsformer, som nära överensstämde
med motionärens, nämligen att en akademi
skulle ta hand om saken. Det
skulle i så fall närmast varit Ingenjörsvetenskapsakademien,
men vi kommo
till den uppfattningen, att det inte vore
lämpligt att arbeta med en så stor organisation.
Vi funno det vara bättre
med en mindre enhet för att få
verklig kontinuitet och stannade därför
vid förslaget att tillskapa ett råd
med ett begränsat antal medlemmar.
Denna mall har sedan följts, när
forskningen på andra ämnesområden
behandlats. Vi ha sålunda nu forskningsråd
på en hel del olika områden,
och jag tror, att vi ha anledning att
konstatera, att de fungera tillfredsställande.
Det föreligger ett ganska ömtåligt
problem att finna sådana arbetsformer
att vetenskapsmännen bli intresserade
och beredda deltaga i arbetet.
Det förhåller sig så, att vetenskapsmännen
i mycket hög grad reagera mot tanken
på en alltför stark centralisering
och i en sådan känna ett hot mot den
fria vetenskapliga forskningen. Däremot
har det visat sig, att intresset för dessa
råd har varit mycket stort, och man har
lyckats i dem få med de allra bästa krafterna
inom olika områden. Arbetet kan
här bli både mera ingående och mera
fritt.

Jag vill erinra om att det land, som
kanske gick längst i fråga om centralisering
av forskningen, var Tyskland. Vi
studerade dessa frågor i flera länder —
England, Schweiz och Tyskland — och
kommo till den uppfattningen, att den
anordning, som hade införts i Tyskland,
var mindre lycklig. Den lade för
hård hämsko på forskarna och ledde till
för ensidig inriktning av forskningen,
medan de friare former, som använts i
andra länder, hade givit bättre resultat.
Jag tror därför, att man kan säga
att den form av samverkan mellan forskarna
och staten, som här har skapats
hos oss, kan anses vara lycklig och
lämplig för våra förhållanden.

Det är alldeles uppenbart, att ett visst
samarbete måste finnas mellan forskningen
inom de olika områdena. Det
ha också forskningsråden behjärtat. Ce -

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

mensamma överläggningar ha hållits, och
en samarbetskommitté har tillsatts bestående
av presidierna och sekreterarna
i de olika forskningsråden. Där ha
tagits upp problem av gemensamt intresse,
och en intim kontakt har åvägabragts.
Man har genom denna frivilliga
kontakt nått det resultat, som herr Branting
syftar till, utan att man för den
skull behövt tillskapa något nytt organ,
som för dem som arbeta på dessa problem
säkert skulle känts såsom en tung
och tryckande överbyggnad.

Till sist vill jag framhålla, att när
man nu skapat organisationer för att
handlägga hithörande frågor och dessa
ha tillkommit så nyligen vore det ytterst
olyckligt, om man nu skulle sätta
i gång en utredning och vidta ändringar.
Det är nödvändigt, att man här liksom
annars i livet låter instutionerna
få sin organiska utveckling och inte
rubbar dem innan de fått tillfälle att
på ett naturligt sätt växa sig starka. Vi
sakna anledning nu överväga några ändringar.

Jag uttrycker därför den förhoppningen,
att motionen icke måtte anses
ha fallit framåt, utan att det för överskådlig
tid måtte få förbli vid de resultat
som uppnåtts.

Herr BRANTING: Herr talman! Eftersom
herr Nordensons yttrande i hög grad
riktade sig mot utskottets ståndpunkt,
skulle det egentligen inte behöva tillkomma
mig att kommentera hans ord.
Jag vill bara konstatera, att han i denna
fråga intar en utomordentligt konservativ
hållning, vilket ju må vara ett
uttryck för hans syn på saken. Jag kan
emellertid inte dela den uppfattning,
som åtminstone framskymtade i hans
anförande, nämligen att den av mig
åsyftade utredningen redan mer eller
mindre skulle ha blivit verkställd! Det
kan väl knappast förnekas att den naturvetenskapliga
forskningen i vårt land
i sina olika organisationsformer uppvisar
en synnerligen vildvuxen flora. Även
om jag — såsom för övrigt framgår av
min motion — är fullt medveten om betydelsen
av den vetenskapliga forskning -

ens frihet, tycker jag ändå, att man icke
bör så överbetona denna synpunkt som
herr Nordenson gjorde, utan i stället erkänna,
att det finns behov av förnuftig
organisation även på detta område.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
vill endast understryka, att den samverkan,
som väl är det yttersta syftet med
motionen, redan är för handen, varför
jag anser, att det vore olämpligt att nu
igångsätta en utredning om just den
frågan.

Vad sedan konservatismen beträffar,
är det alldeles riktigt, att min inställning
i denna fråga är ett utslag av min konservatism,
i den meningen nämligen att
jag anser, att en institution, som helt
nyligen har tillkommit, bör få tillfälle
att organiskt utveckla sig och visa vad
den duger till, innan man börjar ändra
på den. Om man planterar en växt i en
kruka, skall man inte var femte minut
gå och peta på den för att få den att
växa. Gör man det, kan man vara övertygad
om att den inte växer alls. Jag
anser att man bör vänta ganska länge,
innan man gör en ändring, men jag är
samtidigt på det klara med att den tidpunkten
kan komma, då även en krukväxt
behöver omplanteras. Men då bör
den först ha haft lång tid på sig för att
växa och utveckla sig.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande momentet
hemställt.

Punkterna 299—329.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 330.

Lades till handlingarna.

Om billigare returbiljetter vid längre
järnvägsresor.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4,
i anledning av väckt motion om nedsättning
av priset för tur- och returbiljetter

Tisdagen den 16 mars 1948.

Nr 11.

■vid resor på långa avstånd å statens
järnvägar.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 26, hade herr Olofsson m. fl.
hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville hemställa om sådan
ändring i persontaxan för statens järnvägar,
att vid resor på långa avstånd
priset för tur- och returbiljett nedsattes
i enlighet med den princip, som kommit
till uttryck i en av länsstyrelsen i
Jämtlands län avlåten, i motionen åberopad
skrivelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till
någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr ANNÉR: Herr talman! Då jag i
utskottet bär deltagit i behandlingen av
detta ärende och är en av representanterna
för den landsända, vars intressen
beröras i motionen, ber jag att få säga
några ord. Jag skall fatta mig kort, eftersom
det är onödigt att här hålla något
begravningstal. Såsom kammarens
ärade ledamöter behagade finna, tittar
nämligen liket.

Utskottet har avstyrkt såväl den i förevarande
punkt behandlade motionen
om nedsättning av priset för tur- och
returbiljetter vid resor på långa avstånd
å statens järnvägar som den under nästföljande
punkt på föredragningslistan
berörda motionen om ändring av taxorna
vid statens järnvägar i syfte att förbättra
fraktförhållandena till och inom
Norrland. Utskottet hänvisar till att en
den 20 februari 1948 tillsatt kommitté,
den s. k. järnvägstaxekommittén, har
fått i uppdrag att undersöka de frågor,
som beröras i de tvenne motionerna,
varför utskottet under åberopande härav
avstyrker dessa. Detta är ju i överensstämmelse
med gängse kutym och i
och för sig fullt oantastligt. Vi voro tre
norrlänningar i utskottet, och vi skulle
naturligtvis gärna ha velat uppnå ett
mera positivt resultat, men vi resignerade.
Vi vilja dock fästa uppmärksamhe -

ten vid att utskottet i sitt utlåtande förklarar,
att utskottet finner syftet beaktansvärt,
ett uttalande som göres beträffande
båda de i utskottets utlåtanden
nr 4 och 5 berörda motionerna. Vi representanter
för Norrland önska gärna
vidarebefordra detta utskottets uttalande
till järnvägstaxekommittén och den
kommunikationsminister, som väl framdeles
kommer att framlägga en, såsom
vi hoppas, för oss norrlänningar gynnsam
proposition i ärendet.

Motståndet mot de i motionerna framförda
förslagen kommer ifrån järnvägsstyrelsen.
Jag erkänner, att jag, om jag
själv hade suttit i järnvägsstyrelsen, sannolikt
hade intagit samma inställning
och avstyrkt motionerna. I så fall skulle
jag nämligen ha haft att ta hänsyn uteslutande
till mitt eget verks ekonomiska
intressen. Men riksdagen befinner sig i
ett annat läge och har att ur riksnyttans
synpunkt ta under övervägande, om befolkningen
i en viss landsända, i detta
fall Norrland, av statsmedel bör erhålla
bistånd för eliminerande av svårigheter,
som befolkningen i fråga själv inte rår
för. När den dagen kommer, då ett sådant
förslag föreligger, hoppas vi, att
riksdagen skall vara lyhörd för dessa
synpunkter, som då förvisso på nytt
komma att framföras av representanter
för Norrland i kamrarna.

Detta anförande utgör, herr talman,
andra delen av den följetong, som jag
påbörjade redan under bensindebatten.
Jag hade tänkt, att denna andra del
skulle ha utgjort avslutningen, men fortsättning
följer således. Jag försäkrar, att
vi i Norrland med stor spänning avvakta
innehållet i denna tredje del av frågans
utveckling.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Bergh, Grym och Lars Andersson.

Herr HAGE: Herr talman! Jag har underskrivit
de bägge motioner, som här
omnämndes av den föregående talaren,
men jag har därutöver varit med om
att i vårt landstings förvaltningsutskott
utarbeta en framställning till Kungl.
Maj:t i de här föreliggande frågorna.

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

Detta ger mig anledning att säga några
få ord.

Jag vill då först öppet och ärligt säga,
att jag har en känsla av — men jag kanske
tar miste — att den norrlandsvänliga
inställning, som för en del år sedan
fanns hos både första och andra statsmakten,
nu håller på att slå om. Under
intrycket av denna norrlandsvänliga
opinion tillsattes en gång den s. k.
norrlandskommittén. Den har arbetat
intensivt och på ett utmärkt sätt och
framlagt en hel del förslag. Men när det
sedan gäller att taga ståndpunkt till vad
denna kommitté har föreslagit och som
skulle bli till fördel för Norrland, har
det visats en oerhörd kallsinnighet och
oförstående från vederbörande. Jag har
en känsla av att här blåser upp en vind,
som är helt annorlunda beskaffad än
den medvind, som vi norrlänningar förut
trodde oss segla i, när det gäller att
lösa våra problem.

Vad de ifrågavarande motionerna beträffar,
har utskottet helt naturligt hänvisat
till att detta spörsmål skall upptas
till behandling i samband med den
igångsatta taxeutredningen, och jag antar,
att om jag suttit själv med i utskottet,
hade jag varit nödsakad att gå precis
på samma linje. Men jag skulle det
oaktat vilja framställa några erinringar
till vad utskottet här föreslagit.

Utskottet säger, att en utredning skall
verkställas rörande taxorna för både
persontrafiken och godstrafiken, men av
gammal erfarenhet vet jag, att taxeutredningar
äro ganska vidlyftiga företag.
De ta oftast mycket lång tid, och det
föreligger risk för att vad utskottet här
går in för kommer att bli utdraget till
en evighetsutredning, så att den, som
är gammal, har små utsikter att få uppleva
den dag, då denna utredning medför
någonting effektivt för Norrlands
vidkommande. Jag vill därför framföra
den tanken, om det inte skulle vara
möjligt att bryta ut speciellt dessa
spörsmål, som beröra Norrland, ur den
stora allmänna utredningen. Det är
klart, att av dessa andra taxefrågors lösande,
vilka beröra hela landet, äro naturligtvis
dess medborgare över huvud

taget intresserade. Men vi i Norrland
måste vara alldeles särskilt intresserade
av att det fortast åstadkommes någonting
till fördel för oss, när det gäller
att bemästra de mycket svåra problem,
som uppstå därigenom, att person- och
godstaxorna — då det gäller de långa
avstånden upp till våra bygder — äro
så höga. Man kan gott säga, att allt vad
vi försöka oss på i fråga om att bygga
upp industrier och att över huvud taget
förbättra näringslivet i vårt län stupar
i stort sett på det förhållandet, att person-
och godstaxorna äro så höga, alt vi
fullständigt handikappas i vår konkurrens
med övriga delar av landet. Därför
hade vi hoppats och trott, att — när
nu norrlandskommittén framlagt ett förslag,
som gick ut på en lindring i taxorna
för långväga gods- och persontrafik
— man skulle ha kunnat göra någonting
av detta förslag. Men i stället för
de av norrlandskommittén enhälligt föreslagna
nedsättningarna blev det tvärtom
ökade kostnader och höjda taxor.

Nu vill jag i det sammanhanget ytterligare
framhålla, att den tanke, söm
norrlandskommittén framfört, nämligen
att man genom starkt fallande taxor
skulle gynna befolkningen i avlägsna
bygder, vilken är nedtyngd av hårda
taxebestämmelser, inte är ny utan har
existerat i lång tid och tagit sig uttryck
i zontaxetariffer m. m. sådant. Det räcker
emellertid inte, att dessa taxor sänkas
bara en liten smula, utan skall man
hjälpa sådana avlägsna bygder, som det
här är fråga om, måste det genomföras
starkt fallande taxor.

Jag har velat framhålla detta, och jag
vill uttrycka den förhoppningen, att
denna taxeutredning icke skall bli en
evighetsutredning. Det är givet, att ju
längre man dröjer med att åstadkomma
lättnader för bygderna i Norrland, när
det gäller person- och godstaxor, ju mer
av merutgifter lastas det på befolkningen
där uppe. Från den utgångspunkten
och med hänsyn till den verkan detta
har på hela försörjningen där uppe i
bygderna, vill jag uttala den förhoppningen,
att denna utredning blir fullföljd
inom en rimlig tid, så att den kan

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

lända till nytta för bygderna i Norrland.

Jag har intet yrkande.

I herr Hages yttrande instämde herrar
Svedberg, Olofsson och Hugo Sundberg.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om
ändring av taxorna vid statens järnvägar
i syfte att förbättra fraktförhållandena
i Norrland; samt

nr 6, i anledning av väckt motion om
åtgärder för beredande av större bekvämlighet
åt resande barn och mödrar
med minderåriga barn å statens järnvägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 177 och 181.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

13, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande regleringen
för budgetåret 1948/49 av utgifterna
under riksstatens trettonde huvudtitel,
innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna
indragningsstaten, jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 87, till Konungen angående användande
av riksbankens vinst för år 1947;

nr 84, till fullmäktige i riksbanken angående
verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 85, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;
samt

nr 86, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning

av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar; och

nr 83, i anledning av väckta motioner
angående revision av lagen om förlängning
av tiden för vissa servitut.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 277, av herr Björnsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel,
m. m.; samt

nr 278, av herrar Lindblom och Annér,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt
fortsatt giltighet av samma lag.

Interpellation ang. beskattningen av
olycksfallsersättningar.

Herr STEN erhöll på begäran ordet och
anförde: Herr talman! Under föregående
år avgav centrala uppbördsnämnden
en förklaring i frågan om skatteavdrag
på avlöning, som utgår till arbetstagare
under ledighet för sjukdom på grund av
olycksfall i arbete, av i huvudsak följande
innebörd.

I de fall arbetsgivare, som reglerat
sina förpliktelser enligt olycksfallsförsäkringslagen
medelst försäkring, utbetala
avlöning till arbetstagare under
sjukdom på grund av olycksfall i arbete
och avlöningen är lika stor eller
högre än sjukpenningen enligt olycksfallsförsäkringslagen,
är så stor del av
vad arbetsgivaren utgivit, som svarar
mot sjukpenningen, icke att anse som
skattepliktig inkomst för mottagaren.

Om däremot arbetsgivare, som står
s. k. självrisk, utbetalar motsvarande av -

Nr 11.

Tisdagen den 16 mars 1948.

löning, skall arbetsgivaren beräkna preliminär
A-skatt på hela beloppet av utbetalad
avlöning.

Det har kommit till min kännedom
att bl. a. domänverket, som i likhet
med statsförvaltningen i övrigt står
självrisk, anser sig böra tolka ifrågavarande
förklaring av centrala uppbördsnämnden
på så sätt, att domänverket
skulle bliva skyldigt verkställa
skatteavdrag även på de till skogsarbetarna
utgående olycksfallsersättningarna.
Dessa utbetalas visserligen av domänverket,
men dessförinnan har riksförsäkringsanstalten
prövat, om rätt till
ersättning föreligger, samt beslutat om
ersättningens storlek. Lön utöver olycksfallsersättningen
utgår icke till dessa
arbetare.

Det torde vara uppenbart att det
framstår som en orättvisa, att arbetare,
anställda hos arbetsgivare, som står
självrisk, i detta avseende skola beskattas
hårdare än andra arbetare. Det förefaller
vidare, som det skulle vara direkt
oegentligt att skattereglerna skola
vara beroende av huruvida arbetsgivaren
står självrisk eller tagit en försäkring
för sina arbetare.

Åberopande det anförda anhåller jag

om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande interpellation:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
erforderliga åtgärder, så att ifrågavarande
olycksfallsersättningar, oavsett
om de utbetalas av riksförsäkringsanstalten
eller allenast till sin storlek regleras
genom beslut av riksförsäkringsanstalten,
måtte bliva lika behandlade
ur skattesynpunkt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Anderson, Axel Ivar, för
tiden från och med den 22 innevarande
månad till och med den 10 nästkommande
april samt herr Holmbäck för tiden
den 1—den 12 april.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.22 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 177, angående utbyggnad av lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Majtts proposition
nr 181, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick anslagsfrågor,
till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 277, av herr Björnsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel, m. m.; samt

nr 278, av herrar Lindblom och Annér,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt fortsatt giltighet av samma
lag.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner angående de
kommunala tjänstetillsättningarna, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. folkmängdsberäkningen vid mandatfördelningen
mellan valkretsarna.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väckta
motioner angående mandatfördelning -

en mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

I två likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner, nr 142 i
första kammaren av herr Gustavson
m. fl. och nr 241 i andra kammaren av
herr Hedlund i Rådom m. fl., hade
hemställts, att riksdagen för sin del
måtte uttala, att i den folkmängd, som
låge till grund för mandatfördelningen
på olika valkretsar, endast skulle medräknas
svenska medborgare.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom
andra, herrar Jones Erik Andersson, Gustavson
och Hansson i Skediga, som inom
utskottet yrkat, att utskottet måtte tillstyrka
de föreliggande motionerna.

Herr GUSTAVSON: Herr talman! Då
jag har burit fram en motion i denna
fråga, skall jag be att få säga några ord.

Det är ganska förvånande att utskottet
har behandlat denna sak på ett så
snävt för att inte säga fränt sätt. Det
torde väl knappast råda något tvivel om
att lagstiftarna för nära hundra år sedan,
när de skrevo den lag som det nu
är fråga om, inte tänkte sig att tilldelningen
av riksdagsmandat åt en valkrets
skulle kunna bero på antalet utlänningar,
som tillfälligtvis skulle komma att
bo inom valkretsen. Jag tycker det borde
vara självklart, att det befolkningstal,
som skall ligga till grund för mandatfördelningen,
skall hänföra sig till
svenska medborgare.

Utskottet säger bland annat, att motionärerna
ha tänkt sig att den föreslagna
ändringen skulle kunna tillämpas redan
vid innevarande års val. Ja, vi hade

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

tänkt oss det som en eventualitet, men
vi förstå ju att det nu inte är tekniskt
möjligt att genomföra det. Den omständigheten,
att det inte kan tillämpas redan
i år, utgör väl emellertid inget skäl
för att motsätta sig en reform, om den
för övrigt är berättigad. Vi få väl, trots
allt, hoppas att det blir andra val efter
det, som förrättas i höst, och att vi för
oöverskådlig tid framåt få rätt att utse
våra representanter genom fria val. Jag
anser alltså att den del av utskottets utlåtande,
som jag nu har talat om, inte
innebär något så värst väl grundat skäl
mot bifall till motionärernas hemställan.

Utskottet säger vidare, att antalet utlänningar
i vårt land för närvarande är
stort men kommer att nedgå så småningom.
Ja, vad vet man om det? Det
kanske kommer att gå åt det andra hållet
i stället.

I motiveringen för sitt avstyrkande
anför utskottet också som ett skäl, att
reformen skulle komma att förorsaka ett
väsentligt ökat arbete för dem som
handha folkbokföringen, men även om
detta är riktigt, anser jag inte att den
saken bör tillmätas avgörande betydelse.
För övrigt skulle det väl inte bli
så avsevärt ökat arbete. Redan nu finns
det ju i kyrkoböckerna olika kolumner
för svenskar och utlänningar, och det
skulle väl inte vara något så omfattande
arbete för pastorsexpeditionerna, om
de, när de skickade in sina uppgifter
till statistiska centralbyrån, räknade ut,
hur många av de inom respektive församlingar
bosatta som äro svenskar och
hur många som äro utlänningar.

Utskottet säger också, att antalet utlänningar
i en valkrets inte kan utöva
något väsentligt inflytande på mandatfördelningen.
Men bara den omständigheten,
att en valkrets kan få ett mandat
mera på grund av att det bor många
utlänningar inom den, borde väl vara
tillräckligt skäl för att motivera en ändring.
Det är väl inte alldeles omöjligt,
att en valkrets, inom vilken det bor
15 000 eller 16 000 utlänningar, kan komma
att få ett mandat mera än den eljest
skulle ha fått, i synnerhet om antalet
svenska medborgare inom valkretsen
är på gränsen till att berättiga till detta

ytterligare mandat. Detta anser jag borde
vara ett tillräckligt skäl för att tillmötesgå
motionärerna.

Vi känna alla här mycket väl igen en
sats, som återkommer varje år: »Svenska
män och kvinnor, valda ombud för Sveriges
folk!» Det är alltså Sveriges folk
dessa valda ombud skola representera.
Då borde det väl också vara naturligt,
att det är antalet svenskar som skall utgöra
grundvalen för hur mandaten fördelas
på valkretsarna.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman, utan jag skall be att få
yrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om utredning i motionens
syfte.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Det
här är ingen stor fråga; det finner man,
om man ser på statistiken beträffande
antalet utlänningar i Sverige. Utskottet
har framhållit vilka tekniska svårigheter
det möter att göra en skillnad mellan
i landet folkbokförda utlänningar
och svenska medborgare, och man frågar
sig, huruvida det resultat man skulle
komma till vid en uppdelning vore mödan
värt. I varje fall går det inte att
genomföra någon sådan uppdelning till
innevarande års riksdagsmannaval.

Befolkningskvoten för ett landstingsmandat
är 5 000 personer. För ett förstakammarmandat
var kvoten år 1936
41 670 och för ett andrakammarmandat
samma år 27 180. Enligt uppgifter jag
har fått fanns det i Sverige den 1 oktober
1945 i runt tal 82 000 utlänningar
med uppehållstillstånd, därav 69 000 arbetsanmälda.
Av dessa kommo på Stockholms
stad 15 000, på Stockholms län
4 000, på Malmöhus län 9 000 och på Göteborgs
och Bohus län 7 000; resten av
utlänningarna voro fördelade på de övriga
länen över hela landet. Det är klart,
att om man skulle räkna bort dessa utlänningar
i Stockholms stad vid fastställandet
av mandatfördelningen, så skulle
man räkna bort dem också i Stockholms
län och övriga landsortsvalkretsar, och
så skulle inte resultatet av detta borträknande
bli så stort. För närvarande
räcka inte de 15 000 utlänningarna i

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

Stockholms stad till mer än ungefär hälften
av kvoten för ett andrakammarmandat.

Vad är det nu för personer, dessa utlänningar,
som skulle påverka mandatfördelningen?
Först och främst äro de
kyrkobokförda här. Många av dem äro
sådana, som arbeta i Sverige och betala
skatter i Sverige. En del av dem äro
födda i Sverige av föräldrar, av vilka
endera kan vara svensk. De uppfostras
i detta land, gå i skola här, arbeta och
fullgöra sin förpliktelser mot landet,
men trots detta bli de inte svenska medborgare
förrän de ha fyllt 22 år. Man
tycker det vore upprörande, om inte
dessa människor, som jag här har
nämnt, skulle anses värda att räknas in
i den svenska befolkningen. Därför ha
vi inte inom utskottet kunnat reflektera
på att försöka göra en så hårfin gränsdragning,
som motionärerna ha önskat,
vid fastställandet av den befolkningssiffra
som skall ligga till grund för mandatfördelningen.
De tekniska svårigheterna
att göra denna gränsdragning äro
stora, och dess valpolitiska betydelse
kan vara ganska ringa.

Med dessa ord, herr talman, får jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Gnstavson, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
i de i ämnet väckta motionernas
syfte.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gnstavson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14,
röstar

.1 a,

4 Första kammarens protokoll 1948. Nr 11.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Gustavsons
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustavson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 29.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

Herr statsrådet Möller avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 140, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet,
m. in.;

nr 184, angående inrättande av en arbetarskyddsstyrelse
och förstärkning av
yrkesinspektionen m. m.;

nr 185, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 186, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 31 mars 1922
(nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete; samt

nr 189, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1947 vid dess trettionde
sammanträde fattade beslut.

Ang. minimiregel för mandatantalet inom
valkretsarna.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner angående mandatfördelningen

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

I två likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner, nr 143 i
första kammaren av herr Tjällgren m. fl.
och nr 240 i andra kammaren av herr
Pettersson i Dahl m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att ingen
valkrets skulle välja färre än fem riksdagsmän
till såväl första som andra kammaren
med undantag för Gotlands läns
valkrets, vilken till andra kammaren liksom
hittills borde utse tre riksdagsmän.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Jones Erik Andersson, Gustavson och
Hansson i Skediga, som inom utskottet
yrkat, att utskottet måtte hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla om utredning i motionernas
syfte.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK:
Herr talman! Jag ber att få säga några
ord i anledning av den motion det här
är fråga om. Landsbygdens avfolkning
med tv åtföljande anhopning av människor
i framför allt storstäderna medför
en ur många synpunkter ytterst farlig
samhällsutveckling, som av statsmakterna
med största allvar borde bekämpas
och motarbetas.

Utan att här ingå på någon omständlig
analys av alla de uppenbara vådor
denna utveckling drar i släptåg vill jag
för dagen endast antyda en visserligen
mindre betydande, men dock uppenbar
olägenhet i samband med den obalans
i befolkningsutvecklingen som denna
omflyttning medför. Jag syftar på representationsfördelningen
mellan land
och stad, som på grundval av nu rådande
valsystem plockar allt fler och fler
mandat från den glesnande landsbygden,
framför allt till storstädernas favör.
Man frågar sig: Kan det vara rimligt
att på basis endast av en växande ''befolkning,
koncentrerad i månghundratu -

sendetal på relativt begränsade ytor, låta
denna massa med så jämförelsevis
likartade förhållanden ha en så talrik,
ständigt växande representation, medan
å andra sidan de stora viddernas folk —
låt oss tänka på exempelvis Norrland
— undan för undan ser sitt representantantal
minska och smälta ihop, när
det framför allt tarvas förespråkare för
dessa beträngda landsändars intressen,
säkerligen till hela landets favör? Vore
det inte rimligt, att dessa mammutsamhällens
representation finge undergå en
topphuggning, väl motsvarande dessa
samhällens verkliga behov, utan att de
därigenom tillfogades någon verklig skada
eller allvarlig olägenhet? Man tycker
det. Det är dithän motionärerna syfta
med sin framställning, när de kräva att
ingen valkrets — undantaget Gotland,
som allaredan besitter en undantagsställning
med minst tre mandat — skall
välja mindre än fem riksdagsmän. Motionärerna
mena, att detta skall bli en
hämsko på den utveckling som nu pågår.
Det är också så, som motionärerna
säga: Vården och förvaltningen av landets
vitala angelägenheter, dess försörjningskällor
och produktionsfaktorer, vilka
till betydande del ligga förankrade
i de geografiskt stora glesbebyggelseområdena,
måste i längden lida men av att
flertalet folkrepresentanter endera helt
saknar eller ock endast äger en otillräcklig
kännedom om eller kontakt med
de viktiga frågor, i vilka de ha alt fatta
beslut. Det bör erinras om att med den
ansvällning av den statliga verksamheten
som utmärker den nuvarande utvecklingen,
de politiska besluten få en
alltmer omfattande samhällsekonomisk
och social betydelse. Med denna utveckling
för ögonen framstår en ändring i
bestämmelserna om mandatfördelningen
till riksdagens kamrar i den riktning
vi ovan förordat såsom i hög grad påkallad.

Herr talman! Jag behöver för tillfället
ej säga mer. Emot denna bakgrund är
det fullt befogat att något i saken göres,
och det är därför jag ber att få
yrka bifall till den av mig jämte ett
par kamrater avgivna reservationen, utmynnande
i en hemställan till Kungl.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

Maj:t om utredning i motionernas
syfte.

Häri instämde herrar Gustavson och
Niklasson.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande
anförde, att ett bifall till motionerna
skulle vara ett medel att hindra
flykten från landsbygden. Jag har i
denna kammare vid några tillfällen tidigare
hävdat den uppfattningen, att
man inte motarbetar flykten från landsbygden
genom att ändra valkretsindelningen,
allra minst på det sätt här är
föreslaget.

Jag skall inte ägna så många ord åt
det problem som här föreligger, ty frågan
är inte så betydande som herr Jones
Erik Andersson gjorde gällande. Jag
skall bara i korthet hänvisa till en utredning,
som jag har framför mig och
som ger belägg för att konstitutionsutskottets
vice ordförande åtminstone beträffande
Norrland är inne på fel väg.
Den tabell jag har här visar att under
åren 1920—1944 har Gävleborgs län hela
tiden behållit sina tio andrakammarmandat
utom under två perioder, Västernorrlands
län har behållit sina tio
och Jämtlands län sina fem. Västerbottens
län har fått sin representation ökad
med ett mandat, och likaså Norrbottens
län. Som representant för övre Norrland
gör jag därför gällande, att utvecklingen
inte har varit sådan, att vi kunna
anse att flykten från landsbygden kan
upphävas genom införande av en ny
valkretsindelning enligt motionärernas
förslag.

Beträffande föhstakammarmandaten
äro förhållandena enahanda. Jag skall
villigt medge, att Stockholm är »mest
gynnad nation»; under åren 1921—1941
har Stockholms representation ökat med
inte mindre än tre mandat, och det kan
ju ifrågasättas, huruvida detta är en fördel
eller en nackdel. Det skall jag inte
uttala mig om, men jag anser inte den
saken heller vara av den beskaffenhet,
att den hör föranleda några åtgärder.
Det vill till andra åtgärder, herr vice
ordförande i konstitutionsutskottet, för

att komma till rätta med flykten från
landsbygden. Det fordrar kraftigare och
andra ingrepp.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr STEN: Herr talman! Jag hade inte
haft för avsikt att yttra mig i den här
frågan vid denna riksdag, men jag nödgas
göra det på grund av ett uttalande
i utskottets motivering. Utskottet gör ett
uttalande till förmån för den nuvarande
representationsgrunden och menar, att
det inte finns anledning att frångå den
hävdvunna principen för mandatens
fördelning och att denna princip är en
naturlig konsekvens av kravet på alla
medborgares likställighet i politiskt avseende.

Orsaken till att jag nödgas ta till orda
är den, att det förspordes för någon tid
sedan, efter motionstidens utgång, att
ytterligare ett antal mandat i andra
kammaren skola överföras från olika
landsbygdsvalkretsar till storstäderna.
Det är ännu, såvitt jag vet, icke fastställt
att så kommer att ske, men jag vill
minnas att de län, som äro i farozonen,
äro Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs
och Västernorrlands län och att mandaten
skulle komma att överföras till
Stockholms stad, Stockholms län och
Göteborgs stad. När detta blev bekant
var det, som sagt, för sent att motionera
i denna fråga, och jag övervägde att gå
interpellationsvägen, men jag kom till
det resultatet, att man knappast kunde
begära, att Kungl. Maj:t skulle vilja
framlägga en proposition om ändrade
fördelningsgrunder utan en synnerligen
allvarlig utredning. Därför beslöt jag
mig för att avvakta nästa riksdag och
motionera i ärendet då. Tyvärr fann jag
emellertid, att den motivering, som utskottet
anför som stöd för sitt avslagsyrkande
i det nu förevarande utlåtandet,
skulle kunna komma att vid nästa
riksdag utnyttjas som ett principiellt
ställningstagande från riksdagens sida
till förmån för de nuvarande mandatfördelningsgrunderna.

.lag iir givetvis icke beredd att nu
skissera något förslag om ändring i

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

mandatfördelningen, eftersom frågan,
såsom jag nyss nämnde, givetvis tarvar
mycket ingående överväganden, men min
tankegång är den — och den är ju inte
främmande för oss som deltagit i den
så att säga folkliga lagstiftningen inom
våra stora folkrörelser och inom föreningslivet
i övrigt — att man i botten
av representationsskalan låter en lägre
siffra ge mandat medan man fordrar en
högre siffra längre upp på skalan. Man
har exempelvis i en riksorganisation
som representationsgrund för distriktsorganisationerna
tio mandat för det
första tusendet väljare, sex eller sju för
det andra tusendet och fem för det
tredje. Jag fick t. ex. här om dagen i
min hand stadsförbundets inbjudan till
Gävle stad att låta representera sig vid
årets kongress i Norrköping. Om jag
minns rätt, är representationsgrunden
inom detta förbund sådan, att man får
fem ombud för de första 50 000 invånarna,
medan man måste ha ytterligare
50 000 invånare för att få ett sjätte ombud.
Tillämpat på mandatfördelningen
i andra kammaren skulle detta innebära
exempelvis en något större representation
för det första hundratusentalet eller
den första kvartsmiljonen invånare, eller
var man nu vill dra gränsen, och ett
något mindre antal representanter för
varje följande hundratusental respektive
kvartsmiljon o. s. v.

Vilka syften är det som det gäller att
tillgodose, när man skall utskifta mandaten
till riksdagens andra kammare?
Jo, det är för det första hänsynen till
de olika meningsriktningarna; vi ha ju
åtminstone fem politiska partier som
deltaga i valen med utsikt att besätta
platser. För det andra är det hänsynen
till de olika samhällsklasserna:
jordbrukare, industriarbetare, tjänstemän
o. s. v. För det tredje är det också
hänsynen till olika bygder. Jag tar som
exempel Gävleborgs län. Det länet består
ju dels av Gästrikland med en
stad, som fyller de nuvarande villkoren
för representation, en annan ganska
stor stad och dessutom både en
jordbruksbygd och en järnbruksbygd,
och dels av Hälsingland, som har fyra
olika intresseområden omkring Söder -

hamn, Hudiksvall, Ljusdal och Bollnäs.
Länen i allmänhet, alltså exempelvis de
som nu löpa risk att mista mandat i
andra kammaren, behöva det antal mandat
de ha för att kunna på ett skäligt
sätt tillgodose dessa olika intressen.
Däremot vågar jag det påståendet, och
ingen skall säga att jag därmed kränker
varken rimligheten eller rättfärdigheten,
att Stockholms stad skulle kunna
tillgodose alla motsvarande intressegrupper
inom ramen av 20 mandat lika
väl som inom ramen av 22 eller 24. Jag
menar ju inte, att Stockholm skulle
sättas i särklass, men jag menar, att om
resultatet av min tankegång skulle bli,
att de sista mandaten för Stockholm
skulle göras betydligt mer dyrköpta än
de för närvarande äro, skulle man därmed
ingalunda kunna säga att någon
mannamån hade förekommit eller att
någon orättvisa hade blivit begången.
Men jag betonar ännu en gång, att detta
givetvis är en mycket svår fråga,
som förtjänar allvarligt övervägande.

Jag har inte hunnit sätta mig in i vilka
utländska förebilder som kunna finnas.
Det har sagts mig, att exempelvis
inom det gamla tyska riket var Preussens
representation beskuren, så att icke
periferien skulle bli i alltför hög grad
lidande. Jag känner, som sagt, icke till
huruvida man annorstädes i världen har
varit inne på liknande tankegångar,
utan jag har endast utgått ifrån att man
icke kommer i strid med de folkliga
rättsuppfattningar, som ligga till grund
för de representationssvstem vi ha utformat
inom de svenska folkrörelserna,
om man överväger en ändring av representationsgrunden
till andra kammaren
så som jag antytt, eller på något annat
liknande sätt.

Jag har givetvis icke för avsikt att
ställa kammaren inför något avgörande
vid detta tillfälle genom att yrka på någon
uteslutning eller ändring i utskottets
motivering. Jag har endast velat
försöka förebygga att denna motivering
ett annat år användes som skäl mot ett
sådant övervägande, som jag är övertygad
om att man icke skall kunna komma
ifrån, därest man vill tillgodose alla berättigade
synpunkter på fördelningen av

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

mandaten till andra kammaren på vårt
lands olika bygder.

Herr HERLITZ: Herr talman! .lag har
stått förvånad inför den motion, som
här har väckts, och jag får säga, att jag
också står förvånad inför den debatt,
som har kommit till stånd här i kammaren.
Jag tycker nämligen, att den
vittnar om att vi på ett för mig häpnadsväckande
sätt ha kommit från principer
som för några tiotal är sedan ansågos
utgöra självklara, fundamentala
grundvalar för hela vårt politiska liv.

Vad som nu påyrkas är ju, att människor
skola få olika politiskt inflytande
allt efter olika omständigheter. Motionen
talar om människor som tillhöra
särskilt betydelsefulla minoritetsgrupper
och som företräda alldeles särskilt värdefulla
kunskaper, som företräda näringsgrenar
av fundamental betydelse
för landets försörjningsunderlag, med
ett ord människor som på något särskilt
sätt äro betydelsefulla och som därför
skola ha litet större inflytande än andra.

Herr Sten har berikat debatten genom
att utveckla den tanken, att om en människa
råkar höra till ett län eller annat
förvaltningsdistrikt som är särskilt litet,
bör den människan väga mer här
i landet än den som hör till ett större
förvaltningsdistrikt. Om ett större län råkar
delas i två, få således plötsligt dess
invånare ett större värde.

Skola vi då inte erinra oss vad som
ligger bakom den nuvarande ordningen
och hur den är gestaltad? Den nuvarande
ordningen här i vårt land går ju ut
på — till skillnad från ordningen i åtskilliga
andra länder, det vill jag medge,
herr Sten — ett skrupulöst uträknat
system, så beskaffat att alla medborgare
skola värderas lika. Var och en
har alltså en röst, och mandaten delas
upp på valkretsarna så noga som möjligt.
Vad är det som ligger bakom detta?
Ja, mina damer och herrar, det har funnits
en tid, då man tyckte att olika
landsändar skulle väga olika tungt. Städerna
voro då privilegierade i det här
landet. Det sades på den tiden, att detta
var en ganska upprörande princip, och

vi ha i varje fall kommit bort från principen
att låta vissa orter betyda mer
än andra. Vi ha tidigare också prövat
på systemet att väga människorna efter
deras kunskaper och betydelse o. s. v.
Vi hade ett ganska utstuderat system
för det, nämligen den s. k. graderade
skalan. Det var på sin tid en ganska
allmän mening, att det var lyckligt att
vi kommo ifrån den. Men herr Sten och
hans meningsfränder söka sig nu tillbaka
till detta gamla system på en annan
väg. Det gäller för dem att väga
medborgarna ur den ena eller den andra
synpunkten.

Jag kan inte förstå, att man på allvar
kan vilja göra något sådant gällande.
Men om man skulle ha en sådan utgångspunkt,
är det dock angeläget att
framhålla, att motionerna inte i minsta
mån åstadkomma vad motionärerna
önska. Herr Jones Erik Andersson är
intresserad för, som det hette, att få de
stora viddernas folk representerade,
och det är landsbygdens folk som särskilt
skall fram. Ja, hur görs det? Jo,
vi ha t. ex. några valkretsar, som ligga
på den kritiska gränsen: Älvsborgs
läns södra, Blekinge läns och Uppsala
läns valkretsar. Om jag skulle ta dem
såsom exempel, så vill herr Jones Erik
Andersson ge åt medborgarna i Borås,
Karlskrona och Uppsala ett högre värde
än åt andra människor, medan jag
däremot inte kan märka, att han gör
något i det här sammanhanget för folket
på de stora vidderna i Dalarna eller
på något annat håll.

Nej, det här slår alldeles fel. Jag kan
förstå den som verkligen resonerar på
det sättet, att vi skola efter gammal
metod väga olika orter efter deras betydelse
och värde, sätta betyg på dem
och med ledning därav bestämma, vilket
inflytande de skäligen böra ha. Och
jag kan förstå, att man från sådana utgångspunkter
kan komma fram till att
landsbygden är någonting särskilt fint
och förnämligt. Men att man från den
utgångspunkten kan komma till den
slutsatsen, att de län, som, oavsett om
befolkningen bor i städer eller på landsbygd,
råka vara små, skola ha större
inflytande ocli människorna där skola

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

väga mera än människorna i stora län,
är mig fullkomligt obegripligt.

Jag skall sluta, herr talman, med
några mildare ord och erkänna, att vi
verkligen ställas inför ett litet problem,
då det ser ut, som om den ena valkretsen
efter den andra skulle komma
ned under gränsen där de få fem mandat.
Det är litet förargligt med hänsyn
till den proportionella metodens effektivitet.
Jag känner mig med anledning
därav föranlåten att säga ifrån, att jag
för min del alls inte har någonting
emot att resonera om metoden att komma
ifrån den olägenheten. Inte på det
fullkomligt onaturliga sättet att man
bryter mot de enklaste principerna för
den proportionella rättvisan, utan på
det sättet att man gör valkretsindelningen
litet annorlunda. Det är inte
absolut nödvändigt, att varje län för sig
skall bilda en valkrets vid andrakammarvalen.
På den vägen kan man mycket
väl tänka sig gå fram, men inte på
den väg som föreslagits i motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Forslund, Johannesson och Nerman, fröken
Andersson samt herrar Oscar Olsson,
Gottfrid Karlsson och Nils Elowsson.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag medger gärna, att det
kanske låter lite bestickande vad herr
Sten anförde angående valkretsindelningen,
men jag skall försöka återföra
honom till verklighetens fasta grund
med tillhjälp av siffror, som jag har
framför mig.

Om jag såsom exempel tar våra tre
största städer, så har Stockholm 22, Göteborg
10 och Malmö likaledes 10 mandat
vid andrakammarval eller sammanlagt
42 mandat. Det är klart att även en
del representanter för andra valkretsar
bo i städer, men om man går igenom
katalogen över andrakammarledamöterna
och ser efter deras hemvist, är jag
övertygad om att man bland de 230 riksdagsmännen
skall finna en betryggande
majoritet för landsbygden. Vad beträffar
mitt eget län ha vi åtta repre -

sentanter i andra kammaren, och av
dem bor en i staden Umeå och de andra
på landsbygden i skilda delar av länet
— även lappmarken har sin speciella
representant. Detsamma är förhållandet
i denna kammare, där Västerbotten och
Norrbotten gemensamt ha tio representanter,
av vilka två bo i Luleå stad, en
i Umeå stad och resten på landsbygden.

Jag har, herr talman, vid ett annat
tillfälle, då vi talade om de stora vidderna
och deras folk, anfört en del siffror
som jag skall upprepa ännu en gång.
Den största kommunen i vårt land, Jokkmokk,
omfattar drygt 1 814 000 hektar,
men har en befolkning på 8 806 invånare
enligt 1944 års statistik. Skulle man
då — det var herr Jones Erik Andersson
som talade om de stora vidderna —
lägga ytvidden till grund för mandatfördelningen,
skulle Norrbotten få åtskilliga
representanter. Gällivare omfattar
i det närmaste 1 000 000 hektar och
Jukkasjärvi, som för resten numera är
stad, 1 318 000 hektar. Skulle man fördela
mandaten efter ytinnehållet, kunna
herrarna själva med ett mycket enkelt
räknesätt finna, att Norrbotten skulle
komma ganska långt fram i täten när
det gäller tilldelningen av mandat.

Jag tror inte, herr talman, att man,
om man håller sig till de siffror som ha
anförts och till det verkliga underlaget,
med fog kan säga, att de små länen iiro
missgynnade på något sätt. Till herr
Slen skulle jag vilja säga, att om han
nästa år framlägger en motion med det
syftemål, som han här angivit, och därvid
inte åberopar annan motivering än
han nu anfört och jag fortfarande sitter
i konstitutionsutskottet och skall vara
med om och handlägga den motionen,
så kommer jag nog att medverka till att
samma motivering för ett avstyrkande
som den nu föreliggande blir resultatet.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag
tycker nog att motionärerna på den här
punkten äro en smula anspråksfulla. Det
är faktiskt så, att den svenska landsorten
redan nu har flera favörer. Den gynnas
av bostadsbandet, som är relativt
sällsynt i valordningarna i olika länder.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

På grund av det större barnantalet på
landsbygden ha vidare landsbygdens
röster ett mycket större röstvärde, ett
landsortsmandat kostar ibland bara hälften
så många avlämnade röster som ett
stockholmsmandat. Det har gjort att
bondeförbundet, som väsentligen har
landsortsröster, regelbundet har fått sina
mandat billigare än de andra borgerliga
partierna, och jag tror till och med ofta
billigare än det största partiet, socialdemokraterna.

Vidare skulle jag vilja säga — det var
närmast det som uppkallade mig — att
jag tror att herr Sten inte på något
sätt har rättvist skildrat de svenska folkrörelsernas
intresse i detta sammanhang.
Det är ju så, herr Sten, att de svenska
folkrörelserna så gott som undantagslöst
ha sina ledande män i Stockholm eller
storstäderna, och de äro av bostadsbandet
hindrade att konkurrera i de valkretsar,
där dessa folkrörelser ha sin
största representation. Det har, för att
ta ett exempel, gjort att när C. G. Ekman
på sin tid konkurrerade om ett
mandat i Stockholm, lyckades han trots
det stora mandatantalet i Stockholm
först mycket sent få ett mandat. Han
kämpade förgäves 1920, 1921 och 1924.
Först 1928, då han var statsminister,
nådde han en sådan röststyrka, att han
blev placerad i andra kammaren, och
han stöddes ändå vid röstavgivningen
av en mycket betydande del av en svensk
folkrörelse, nykterhetsrörelsen, och av
en praktiskt taget enhällig stockholmsdel
av en annan folkrörelse, den svenska
frikyrkan.

Jag tror med andra ord, att en omsorgsfull
analys av dessa förhållanden,
herr Sten, skall ge tillräcklig anledning
att hävda, att det nuvarande representationssättet
inte är en så orimlig anordning,
och jag frågar mig liksom herr
Ilerlitz, om det över huvud taget är möjligt
att med bibehållande av representationsbegreppets
hittillsvarande innebörd
bygga representationen på någon
annan grundval än folkmängden. Redan
den omständigheten, att man här medräknar
de icke röstmyndiga, innebär,
som jag redan bar påpekat, eu avsevärd
förskjutning, som gör att Stockholm och

över huvud taget de större städerna få
en minskad andel av mandaten.

Jag är för min del visserligen villig
att ge motionärerna rätt i att åsikterna
hos befolkningen på den svenska landsbygden
ofta ha större tyngd och i vissa
hänseenden kunna vara bättre övervägda
än storstadsbefolkningens och att
landsbygdens folk ibland företräder en
mera mångsidig livserfarenhet än storstadens.
Men å andra sidan kan ju storstaden
skryta med att den inom sig hyser
den differentierade sakkunskapen i olika
hänseenden. Det gör, skulle jag tro,
att om man väger det ena mot det andra
på denna punkt, så får man nog, herr
talman, ett ganska riktigt genomsnitt,
om man låter representationssättet vara
ungefär som det är.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK:
Herr talman! Jag nödgas begära ordet
med anledning av herr Herlitz’ anförande,
där han utgick från den, såsom han
uttryckte det, »självklara fundamentala
grundvalen» för vår folkrepresentation,
att människoantalet obeskuret skall fälla
utslaget. Jag vill erinra herr Herlitz
om att man inte i alla stycken strikt
följer denna fundamentala grundval när
det gäller representationsförhållanden.
Det kan nämnas, att man vid vissa elektorsval
har ett valsystem som just bygger
på en gradvis uppdelning; man har
ett första mandat för ett visst röstantal,
låt mig säga upp till 10 000, och vidare
ett andra mandat för ett betydligt
högre röstantal än ytterligare 10 000
röster o. s. v., vilket innebär en avsevärt
fåtaligare representation än om
man strikt följer vårt nuvarande system
med mandaten proportionellt fördelade
efter befolkningssiffrorna. Det kommer
nog även i framtiden att dyka upp
liknande förslag, som säkerligen komma
att bli genomförda och där man går ut
från denna beskurna skala, innebärande
att det inte behöver vara så självklart
fundamentalt, att folkmängden strikt
skall vara det avgörande.

Det ligger ingen orimlighet i ett dyligt
uppdelade och beskärande. Vi ha
ju haft liknande system förut, vilka haft

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

både fel och förtjänster. Man talar t. ex.
om vingklippningen från 1800-talet. Vi
ha någonting liknande för närvarande
beträffande Gotland, som har ett mandatantal
av minst tre stycken. Oavsett
hur stor folkmängden där är, har Gotland
denna förmån. Man kan visserligen
säga, att det är alldeles särskilda förhållanden,
som gälla för Gotland — det
är ju en ö som ligger för sig själv. Men
inte spelar det så stor roll i närvarande
tid med de kommunikationer som även
ett ölandskap numera har.

Det ena med det andra gör, herr talman,
att jag inte kan finna något orimligt
i att det blir en justering på detta
område. Jag gillar helt och fullt de synpunkter
och tankar, herr Sten här gjort
sig till tolk för, och jag tycker att saken
är så pass stor, att den kan vara väl värd
ett övervägande och en utredning såsom
vi ha påyrkat.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag gjorde
en liten hänsyftning på de egendomliga
förhållanden som vi hade förut, då
städerna voro gynnade i folkrepresentationen.
Jag noterar nu — det förvånade
mig — att herr Jones Erik Andersson
på fullt allvar anför denna gamla ordning
såsom argument för detta nya som
nu föreslås.

Jag begärde ordet, då herr Jones Erik
Andersson sade, att vi redan känna en
ordning, där vi inte ha full likställighet,
och åberopade vissa icke närmare angivna
exempel. Jag talade i mitt förra
anförande om politisk likställighet •—
det är det politiska livet det här gäller.
Jag känner inte till några elektorsförsamlingar
i vårt politiska eller kommunala
liv, där det finns någon sådan uppdelning
av medborgarna. Kanske tänkte
herr Jones Erik Andersson på någonting,
som inte alls hör hemma i det här
sammanhanget, nämligen allsköns privata
organisationer, där det kan förekomma
sådana regler. Då kommer man in
på ett helt annat problemkomplex, jämförligt
med det som herr Sten antydde,
när han talade om att Preussen i det
gamla tyska förbundsrådet inte var representerat
i förhållande till sin styrka.

Ja, så brukar man göra i sådana fall,
då det finnes ett antal enheter vilkas
självständighet man vill respektera, men
som slutas samman till ett större helt;
man brukar då gynna de små enheterna
för att på det sättet i någon mån skydda
deras intressen för intrång från de
större. Det är då fråga om enheter med
skilda intressen som stå mot varandra.
Men skall man ha en sådan anordning,
där det är fråga om att uppdela människorna
på ett förnuftigt sätt i valkretsar? -

Herr HAGE: Herr talman! När jag hörde
herr Jones Erik Andersson tala, blev
jag verkligen ganska irriterad. Tv den,
som liksom jag var med redan på den
tiden, då man kämpade för en demokratisk
rösträtt, kan ju nästan misstänka,
att bakom herr Anderssons spekulation
ligger en rekommendation, att
man skulle återvända till gamla ståndpunkter,
när det gäller den allmänna
rösträtten. Det var ju så, att hela vänstern
under gångna år — jag var med ganska
tidigt i det politiska livet och kämpade
för den allmänna rösträtten — slogs för
principen: en man en röst, en kvinna
en röst. Det, som herr Jones Erik Andersson
resonerar om, måste väl ändå
i någon mån innebära, att man tar avstånd
från den princip, som vi lyckades
genomföra efter långa strider och efter
försök som misslyckades under flera
år. Jag måste säga, att när jag hör sådana
deklarationer som dem herr Jones
Erik Andersson avgav, kommer jag att
tänka på att det existerade i det gamla
Preussen — åtminstone läste jag det
någon gång — något slags klassrösträtt:
den, som hade akademisk examen eller
över huvud taget vissa särskilda förutsättningar,
hade ett något större antal
röster än en vanlig enkel människa. Det
var just reaktionen mot detta preussiska
system, som tog sig uttryck i vårt land,
när vi gingo fram för den demokratiska
principen: en man en röst, en kvinna
en röst.

Jag vill med entusiasm yrka bifall till
utskottets hemställan och avvisa de förslag,
som här framföras och som, såvitt

Onsdagen den

jag kan förstå, äro uttryck för ett slags
reaktion på detta område.

Herr STEN: Herr talman! Jag hade
som sagt icke för avsikt att ta upp någon
diskussion i denna fråga vid detta
tillfälle, utan jag var endast nödsakad
att vända mig mot ett uttryck i utskottets
motivering, ty jag ansåg att det
skulle kunna komma att utnyttjas som
ett hinder för den omprövning av frågan,
som jag anser ofrånkomlig men
som riksdagen inte kan komma att ta
ställning till förrän vid nästa session.
Jag skall nu endast rätta ett par uppenbara
missförstånd, som ha kommit till
uttryck i ett par av de föregående talarnas
anföranden.

Utskottets talesman, herr Karl August
Johanson, uttalade sig på ett sådant
sätt, att man kunde få den uppfattningen,
att jag hade tänkt mig något
slags representation efter arealen,
eftersom han talade om de stora vidderna
i Jukkasjärvi och på andra håll i de
nordliga provinserna. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten på att jag därvidlag
principiellt står på samma grundval
som grundlagen och utskottet, nämligen
att riksdagsmän skola utses i relation
till folkmängden. Det är endast
när det gäller denna relation som jag
vill ha en annan beräkningsgrund än
den nuvarande.

Härmed är jag omedelbart inne på
den missuppfattningen, som herr Englund
gjorde sig skyldig till med sitt
tal om Carl Gustaf Ekmans öden och
äventyr som riksdagsmannakandidat i
Stockholm. Det var inte i det avseendet
jag hänvisade till folkrörelserna, utan
jag åsyftade deras egen representationsgrund.
Om jag minns rätt instämde herr
Forslund med herr Herlitz. Jag påminde
mig då ögonblickligen att herr Forslund
och jag tillhörde en annan »första
kammare» innan vi träffades i denna,
nämligen landsorganisationens representantskap,
och där är representationsgrundcn
den, att man i början får ett
mandat för 10 000 medlemmar och att
det sedan erfordras ett betydligt större
antal medlemmar för vart och ett av

17 mars 1948. Nr 11. 57

de följande mandaten. Det jag anförde
och som herr Englund tydligen inte förstod
var, att om man omprövade denna
fråga* i enlighet med den tankegång,
som jag utvecklade, kommer man inte
i någon strid med den folkliga lagstiftningen
beträffande representationsgrunden
inom de svenska folkrörelserna.

Jag hyser den allra största tillförsikt
till att denna tanke kommer att hävda
sig genom egen tyngd både med hänsyn
till det rättvisekrav, som den ger
uttryck för, och på grund av den anslutning,
som den kommer att få inom
det svenska folket och den svenska riksdagen.

Herr ENGLUND: Herr talman! Det är
nog ett missförstånd av herr Sten,
att jag har missförstått honom. Min replik
till honom var inte anknuten till
den detalj, som han nyss tog upp, utan
till ett tidigare uttalande i hans anförande,
nämligen att även om Stockholms
mandatantal skulle beskäras, skulle det
ge tillräckligt utrymme åt alla de åsiktsskiftningar,
som kunde förekomma i
Stockholm. Med mitt exempel rörande
C. G. Ekman ville jag visa, att Stockholm
vid den tiden inte hade tillräckligt
högt mandatantal för att ge utrymme
för en gemensam representant för
två av de största svenska folkrörelserna,
nämligen den svenska nykterhetsrörelsen
och den svenska frikyrkan.

Herr VON HELAND: Herr talman! Jag
måste be att få göra ett par frågor till
herrar Herlitz och Englund.

Man har här sagt, att det viktigaste
ur rättvisesynpunkt är att bibehålla
den ordningen, att varje valman har
en röst. Ja, är detta det viktigaste skulle
jag vilja fråga: Är då enhetspartisystemet
— som ju förekommer i en del länder
och som man nu från visst håll påstår
inte är demokratiskt — alltså demokratiskt?
Då har ju var och en sin
röst, fastän man är skyldig att rösta på
enhetspartiet.

Jag skulle också vilja rikta en annan
fråga till herr Herlitz: Är det inte så,

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

herr Herlitz, att om man kritiserar motionen,
så kritiserar man också bestämmelserna
för Gotland? Är motionen felaktig,
måste ju också dessa bestämmelser
vara det, och då borde väl herr
Herlitz såsom den, som framför allt skall
bevaka konstitutionen, här opponera sig
mot den ordningen, att Gotland alltid
skall ha det antal riksdagsmän, som är
bestämt.

Jag bär också en tredje fråga till herrar
Herlitz och Englund. Man skulle i
framtiden kunna tänka sig det läget,
att städer och samhällen bli så dominerande
i förhållande till landsbygden
inom en hel del län med under fem
mandat, att samtliga de tillgängliga mandaten
besättas av representanter för
städerna. Då skulle ju förhållandet bli
det, att den rena landsbygden inte kunde
göra sin stämma hörd här i riksdagen.
Skulle det också vara likställighet?
Skulle det vara demokratiskt och
riktigt, herr Herlitz?

Herr HERLITZ: Herr talman! Det var
intressanta och märkliga frågor.

Jag skall börja med den sista frågan.
Jag vet inte, om herr von Heland var
inne i kammaren under mitt anförande
och lade märke till att jag särskilt
uppehöll mig vid de olägenheter, som
kunna uppkomma genom att folkmängdssiffrorna
för de minsta valkretsarna
minskas. Jag pekade på att den naturliga
ordningen för att då, enligt den
proportionella metodens grundsatser,
tillgodose alla intressen är, att man gör
valkretsarna större. Den saken är sålunda
fullkomligt klar.

Sedan ställde herr von Heland en
fråga angående Gotland. Vi veta ju alla
att det är ett speciellt förhållande. I
enlighet med mina tankegångar kunde
man naturligtvis förorda den lösningen,
att Gotland fördes ihop med ett annat
län och att dess särställning i sammanhang
därmed bortföll. Jag skall inte
nu uttala någon mening om detta problem,
som i dag inte föreligger till behandling.
Men med hänsyn till Gotlands
avskilda läge kan man kanske medge,
att vissa skäl tala för att man på den

speciella punkten upprätthåller en skillnad.

Och så var det den första frågan. Jag
vet inte riktigt, hur jag skall uppfatta
den. Det var något så fullkomligt obegripligt
och utan all mening. Herr von
Heland ville ur det förhållandet, att
jag hävdar den av alla här i Sveriges
rike upprätthållna grundsatsen, att varje
röst väger lika, komma till det resultatet,
att jag skulle vilja ha ett enpartisystem.
Jag förstår inte, hur den tankeapparat
är beskaffad, som kan komma
till ett sådant resultat.

Herr VON HELAND: Herr talman! Det
var inte min tankeapparat jag vill pröva,
utan herr Herlitz’, och vad hans
tankeapparat nu har presterat gör, att
jag kommer att rösta för reservationen.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag har
blivit överraskad av den argumentering,
som här förts från herr Stens sida, då
han nämligen åberopar vissa sedvänjor
som ha utbildat sig inom folkrörelserna.
Det förefaller mig, som om ett sådant resonemang
skulle leda till tämligen stora
äventyrligheter, om han fullföljer sill
tankegång. För att få utöva rösträtt i
en organisation skall man till exempel
ha betalt sin medlemsavgift — det är
en princip som allmänt tillämpas. Om
man applicerar ett dylikt betraktelsesätt
på det offentliga livet, så som det
yttrar sig med val till riksdagen o. s. v.,
leder det till vissa konsekvenser, som jag
tror att herr Sten inte är villig att acceptera.

Det var, herr talman, endast detta lilla
påpekande — som jag dock finner för
herr Sten ha stort värde att betänka —
som jag velat ha till kammarens protokoll
i denna fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservatio -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

nen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Jones Erik, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 23.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag under
försvarets fonder och statens utlåningsfonder
för budgetåret 1948/49.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av
olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
in. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 41, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag för budgetåret 1948/49 till
nyanskaffning av person- och resgodsvagnar,
godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Ang. värderingen av rättigheter till
leverans av maskiner m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av anvisningarna till
29 och 41 §§ kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

I en den 16 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 42, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och 41
§§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade föreslagits viss
begränsning av rätten till avdrag vid
taxering för nedskrivning av värdet å
rättigheter till leverans av maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt.

Promulgationsbestämmelsen till det av
Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget hade
följande lydelse:

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall äga tillämpning
jämväl med avseende å det beskattningsår,
för vilket taxering av beskattningsnämnd
i första instans verkställes
år 1948. Utan hinder av vad i denna lag
stadgas må dock godkännas sådan nedskrivning
av värdet å rättighet till leverans
av fartyg, som skattskyldig verk -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1918.

ställt jämlikt förordningarna om krigskonjunkturskatt
för åren 1946 och 1947.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 42, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse
av anvisningarna till 29 och 41 §§
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Wehtje, Näspård, Petrén, Hagberg
i Malmö, Olson i Göteborg, Andersson
i Dunker och Larsson i Luttra, vilka
ansett, alt utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl.
Maj ds proposition nr 42 icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av anvisningarna
till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med den ändringen, att bestämmelserna
om ikraftträdandet erhölle följande lydelse: Denna

lag träder i kraft den 1 januari
1949. Utan hinder av vad i denna lag
stadgas må dock godkännas sådan nedskrivning
av värdet å rättighet till leverans
av fartyg, som skattskyldig verkställt
jämlikt förordningarna om krigskonjunkturskatt
för åren 1946 och 1947.

Herr VELANDER: Herr talman! Enligt
beslut vid 1938 års riksdag infördes,
såsom vi erinra oss, rätt för bolag
och föreningar till vad vi vant oss
att kalla fri avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier.

Huruvida bestämmelserna härom vore
tillämpliga även å inventarier, som
av den skattskyldige beställts eller inköpts
men av säljaren icke levererats,
har varit föremål för olika meningar.
Genom ett av regeringsrätten den 26
september 1947 meddelat utslag har
emellertid fastslagits, att så vore förhållandet.

I utskottsbetänkandet konstateras, att
frågan om avdrag för nedskrivning å leveranskontrakt
icke berördes vid bestämmelsernas
införande i vår skattelagstiftning.
Därmed avses emellertid icke
någonting annat än att det då icke talades
om eller skildes på levererade och
icke levererade inventarier.

Den föreliggande propositionen tar
däremot sikte på en bestämd åtskillnad
härvidlag. Däri föreslås nämligen, att
vid taxering avdrag för nedskrivning av
värdet å driftsinventarier, avsedda för
stadigvarande bruk, enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må godkännas endast i den
mån den skattskyldige visar, att inköpspriset
å balansdagen för tillgångar av
enahanda slag understiger det kontrakterade
priset eller det göres sannolikt,
att dylikt prisfall kommer att inträffa,
innan tillgångarna hunnit levereras.

Syftet med förslaget har av departementschefen
angivits vara icke att förhindra
befogade nedskrivningar av kontraktsrisker
utan att på ifrågavarande
område åvägabringa en ändamålsenlig
reglering, ägnad att skapa garantier mot
obefogade nedskrivningar.

Vad som menas med obefogade nedskrivningar
är visserligen en öppen fråga.
Mot den av departementschefen angivna
målsättningen i och för sig har
jag dock icke avsett att här framställa
någon erinran, helst som departementschefen
förordat, att en viss generositet
bör ifrågakonmia vid bedömandet av
med propositionen avsedda prisfallsrisker.

Det synes emellertid kunna ifrågasättas,
huruvida den enligt propositionen
föreslagna begränsningen i avdragsrätten
har någon betydelse eller någon
nämnvärd betydelse ur rent fiskaliska
synpunkter samt om tidpunkten för dess
genomförande kan anses väl vald.

I förra hänseendet, alltså beträffande
vad som rent skattemässigt kan vara
att vinna, saknas all utredning, som
vanligt vågar jag väl säga. Varken i propositionen
eller i den till grund därför
liggande promemorian har något försök
gjorts att klarlägga den minskning
i avskrivningsunderlaget, som genom begränsningen
av avdragsrätten kan vara

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

att påräkna. Den av departementschefen
till belysande därav från promemorian
återgivna siffran har nämligen icke av
utredningsmannen anförts i sådant sammanhang,
att den kan anses utgöra ett
uttryck för någon dennes uppskattning
av de kontraherade inventariernas värde.
Utredningsmannen använder densamma
endast i exemplifierande syfte.
På denna punkt vet man sålunda ingenting.

Att tidpunkten för förslagets genomförande
är mycket illa vald ligger väl
i sakens natur. Det ekonomiska läget
måste betecknas såsom synnerligen labilt.
Även om man trots betänkligheter
av principiell art skulle godta den föreslagna
begränsningen i avdragsrätten,
följer icke därav, att densamma bör genomföras,
innan förhållandena normaliserats
och konjunkturutvecklingen
bättre låter sig överblickas. Ett uppskov
därmed skulle alltså inte utgöra någonting
annat än en naturlig och ur olika
synpunkter påkallad försiktighetsåtgärd
utan menliga verkningar ens ur rent
fiskaliska utgångspunkter. Gå vi nu mot
en lågkonjunktur, kunna avskrivningarna
med den nya ordningen komma att
i många fall i betydande utsträckning
förskjutas till en tidpunkt, då desamma
efter leveransernas fullbordande inte
kunna ske mot årsvinsten utan på bekostnad
av ur konsolideringssynpunkt
tidigare tillskapade reserver. Att detta
icke kan vara tillfredsställande behöver
näppeligen särskilt understrykas.

Vad nu anförts har grundats närmast
på överväganden, som sammanhänga
med den sannolika eller möjliga ekonomiska
utvecklingen.

I ett annat, förut icke berört hänseende
framstår emellertid förslaget ur såväl
praktiska som principiella synpunkter
såsom ytterst betänkligt. Jag syftar
därvid på den omständigheten, att den
föreslagna begränsningen i avskrivningsrätten
är avsedd att tillämpas redan
vid den nu pågående taxeringen,
avseende beskattningsåret 1947 eller
motsvarande räkenskapsår. En allmänt
erkänd princip har eljest varit, att bestämmelser
om nya eller förhöjda skatter
eller ändring i skattegrunderna icke

skola förlänas retroaktiv verkan. Med
sådan utgångspunkt böra alltså regler,
som varit i kraft under visst beskattningsår,
jämväl tillämpas vid taxeringen
eller fastställandet av skatteplikten
för sagda år. En annan eller motsatt
ordning måste, icke minst ur rättssäkerhetssynpunkt,
framstå såsom synnerligen
obillig. Vad departementschefen och
utskottet anfört till stöd för förslaget i
denna del kan näppeligen heller tillerkännas
betydelse. Att i sådant hänseende
falla tillbaka på något så irrelevant
som utskottets uttalande att vid propositionens
framläggande i riksdagen endast
en kort tid förflutit, efter det att
regeringsrättens utslag blivit av därav
berörda skattskyldiga mera allmänt
känt, utvisar mer än någonting annat
att det inte föreligger något överflöd
på sakskäl. Det är för resten anmärkningsvärt,
att man söker förbigå den
principiella sidan av saken med dylika
intetsägande argument.

Till belysande av det anförda argumentets
innebörd kan nämnas, att ett
betydande antal företag ha räkenskapsår,
som icke sammanfalla med kalenderår.
Räkenskapsåret kan sålunda ha utgått
exempelvis den 30 juni, den 31 juli,
den 31 augusti, den 30 september
eller den 31 oktober 1947. Boksluten ha
sålunda upprättats, bolagsstämmorna
hållits och balansräkningarna fastställts
utan att vederbörande haft den minsta
aning om de planer, finansministern
gått och ruvat på. Här avsedda företag
ha också, sin plikt likmätigt, avlämnat
sina deklarationer senast den
15 nästlidne februari. Kan det vara rimligt
att en lagstiftning, som vi här diskutera
först i dag, skall tillämpas på
innevarande års taxering av de åsyftade
företagen, en taxering som redan börjat?
Det förefaller åtminstone mig som
om svaret icke gärna kan gå i mer än
en riktning.

Det är till slut en annan sak, som
jag nödgas något beröra. Vad som i ett
visst avsnitt av utskottsbetänkande! anföres,
vill jag gärna rekommendera till
de ärade kammarledamöternas närmare
studium, .lag utläser därur — jag tänker
närmast på s. 10 i utskottsbetänkan -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1918.

det — ett försök av utskottet att, måhända
på beställning av viss högre
makt, motivera behovet av någon översyn
eller omreglering av den fria avskrivningsrätten
genom, såsom det i betänkandet
så oskyldigt heter, »en mera
preciserad bestämmelse till förhindrande
av överdrifter i ifrågavarande
hänseende». Vad menas därmed? Jo, heter
det i fortsättningen: »Införandet av
en sådan bestämmelse skulle i själva
verket icke innebära annat än ett återställande
av den fria avskrivningsrätten
till den omfattning, som från början
varit avsedd.»

.lag har svårt att tillerkänna ett sådant
argument något värde. Utskottet
har i sitt yttrande så ingående som
möjligt angivit den verkliga innebörden
och omfattningen av den s. k. fria avskrivningsrätten
enligt gällande bestämmelser.
Beskattningsnämnder, beskattningsdomstolar
och skattskyldiga
ha säkerligen också i olika sammanhang
sökt komma till rätta därmed.
Det hela bör då vara en tillämpningsfråga,
och vid denna tillämpning
har man givetvis att ta hänsyn
till vad som vid bestämmelsernas
införande ur allmänna och enskilda
synpunkter verkligen avsetts. Det finnes
ingenting som talar för att tilllämpningen
därav i stort sett följt andra
linjer än som sålunda åsyftats. Utskottet
förklarar uttryckligen, att »utskottet
givetvis icke för egen del har
möjlighet att närmare bedöma, huru
reglerna om den fria avskrivningsrätten
tillämpats av taxeringsmyndigheterna».
Men trots denna av utskottet självt
vitsordade bristande kännedom om tilllämpningen
av ifrågavarande regler är
utskottet färdigt att rekommendera »ett
återställande av den fria avskrivningsrätten
till den omfattning, som från
början varit avsedd». För min del tror
jag icke, att detta skall ske genom ett
försök till åstadkommande av några
kompletterande bestämmelser. Det föreligger
icke något behov därav.

Om utskottet har någon anledning att
ifrågasätta, huruvida lagtillämpningen i
förevarande hänseende varit behörig
och effektiv, varför rekommenderar det

då inte, såsom eljest ofta skett och sker,
att frågan härom göres till föremål för
överläggningar å de s. k. landskamrerarmötena?
Det vore väl ett sätt att befordra
enhetlighet och stadga i tillämpningen! Den

till utskottets betänkande fogade
reservationen riktar sig mot den föreslagna
retroaktiviteten, och reservationen
har biträtts av samtliga borgerliga
ledamöter inom utskottet med undantag
av en. .lag nödgas uttala mitt beklagande
av att inte samtliga borgerliga ledamöter
kunnat stå eniga i denna fråga,
som ur såväl principiella som praktiska
synpunkter måste framstå såsom
synnerligen betydelsefull.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det föreliggande
bevillningsutskottsbetänkandet
har ju i själva sakfrågan helt och
hållet tillstyrkts av utskottets samtliga
ledamöter.

Den enda punkt, där en minoritet har
skilt sig ut från utskottet i övrigt, gäller
frågan, om de nya bestämmelserna
skola tillämpas under innevarande taxeringsår
eller inte. Därvidlag är att
komma ihåg, att taxeringen för innevarande
år när det gäller dessa företag
väl knappast ens är påbörjad. Vederbörande
företag ha nog inte heller svävat
i fullt så stor okunnighet om vad
som eventuellt skulle hända, som den
föregående talaren här ville göra gällande.

Det utslag av regeringsrätten, som
ställde hela denna fråga i ett fullständigt
nytt läge, kom så sent som i slutet
av september månad föregående år.
Det kan knappast ha blivit bekant förrän
ett gott stycke in i oktober månad, och
redan den 10 november förelåg inom
departementet en promemoria, vilken
sändes ut på remiss till en hel rad av
myndigheter och enskilda organisationer.
Och denna promemorias innehåll
bör ju i och med remissen ha blivit bekant
för alla, som haft direkt intresse
av denna frågas handläggning.

I remissvaren har man ju närmast

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

diskuterat själva lagfrågan. Däremot
har man inte, utom i ett par undantagsfall,
ingått på frågan om ikraftträdandet.
Man har tydligen ansett det
tämligen självklart, att det hål i lagstiftningen
snarast möjligt täppes till,
som uppdagades genom regeringsrättens
nämnda utslag. Den nya lagtolkningen
stämmer ju inte med gammal
praxis och vad man tydligen avsett vid
skattelagens tillkomst. Jag kan inte tolka
de flesta remissvarens tystnad beträffande
ikraftträdandet på annat sätt
än att man betraktat det såsom självklart,
att denna lagändring skulle genomföras
snarast möjligt.

Sedan framlades propositionen i januari
— den är daterad den 16 januari
— och den klargjorde ytterligare vad
som med sannolikhet skulle komma att
åtgöras i denna sak.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
erinra min ärade vän herr Velander om
att hans parti ofta bedömer framlagda
förslag genom ett enkelt räknande av
antalet avstyrkande respektive tillstyrkande
remissvar. Man gjorde det ju vid
ett berömt tillfälle under föregående år.
Herr Velander skulle i detta fall finna,
att praktiskt taget inga myndigheter —
med ett enda undantag — stå på samma
linje som han, medan alla de övriga tillstyrka
propositionen. Jag vill inte rekommendera
detta räknande av remisssvar
som ja eller nej, men eftersom det
är en praxis inom det parti, som herr
Velander representerar, kan jag inte underlåta
att göra en sådan liten hänvisning.

När det i juni 1945 genom ett utslag
av regeringsrätten blev klart, att leveranskontrakt
på varulager kunde avskrivas
i samma utsträckning som själva varulagren,
skedde redan på hösten 1945 en
rättelse genom att förslag framlades för
den höstriksdag, som då var samlad.
Med ledning av detta handlingssätt liksom
även med tanke på det uttalande,
som finansministern gjorde i en proposition
till riksdagen år 1944, diir han
just förde denna sak på tal, borde alla
vettiga människor kunnat räkna ut att
en ändring av lagtexten skulle komma
att ske, sedan regeringsrättens utslag in -

fört en fullständigt ny praxis, soin var
alldeles obekant i detta land ända fram
till månadsskiftet september—oktober
förra året.

Man vet ju inte vad det i pengar här
egentligen rör sig om. Utredningsmannen
räknade ju med att det fanns beställda
tillgångar av detta slag på ungefärligen
en halv miljard, och skulle vederbörande
företag kunna verkställa avskrivningar
av delta på alla håll, borde man — under
förutsättning att utredningsmannens
gissning är något så när riklig — kunna
räkna med en summa på inemot 200 miljoner
kronor i förlorade skatteinkomster.
Det är alltså ingen liten sak det här gäller,
och man kan inte avfärda den så
lätt, som jag tycker att man från reservanternas
sida har gjort.

Men även om dessa nya bestämmelser
träda i kraft under innevarande taxeringsår,
äro inte företagen strandsatta.
De ha ju möjligheter att göra avskrivningar
för ett eventuellt prisfall som inträffar
och även för en prisfallsrisk, om
de kunna göra den sannolik. Och om de
inte i år kunna utnyttja denna möjlighet,
så ha de under de följande åren —
innan leveranserna fullgjorts — tillfälle
att verkställa dessa avskrivningar med
hänsyn till både prisfall och prisfallsrisk.
Och när respektive maskiner eller
fartyg äro leverade, återstå ju den fria
avskrivningens alla möjligheter. Vad beträffar
fartygen veta vi ju, att dessa möjligheter
i stor utsträckning utnyttjas dithän,
att fartygen nedskrivas till en kronas
värde. De finnas alltså upptagna i
böckerna, men mera är det inte.

Om alltså lagen tolkas på ett sätt, som
lagskrivarna icke ha förutsatt och som
inför en fullständigt ny praxis med ekonomiska
konsekvenser, som vi inte kunna
överblicka, bör det anses vara både
rimligt och riktigt att man omedelbart
genomför en lagstiftning, varigenom förhållandena
återställas till vad som gällde
omedelbart före regeringsrättens utslag i
frågan.

Sedan skulle jag vilja påpeka att de
resonemang rörande den fria avskrivningen,
som utskottet har fört, icke iiro
beställda — såsom herr Velander uttryckte
sig — av någon högre makt, utan

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

äro framsprungna ur de överläggningar,
som förts inom utskottet och som förts
vid skilda tillfällen på olika håll. Jag
föreställer mig att det är högern som
har skrivit denna reservation. Av folkpartiets
båda representanter har endast
den ene biträtt reservationen — man har
där alltså två ståndpunkter, och det är
ju alltid bra. Men vad som förefaller mig
tämligen egendomligt är, att bondeförbundets
representanter utan förbehåll ha
anslutit sig till denna reservation. Jag
undrar, om det kan vara något större intresse
för bondeförbundet att ytterligare
underlätta bolagens och de stora företagens
avskrivningar genom att verka för
ett ytterligare utvecklande av detta avskrivningssystem.
Jag opponerar mindre
mot att de vilja vara med om att möjliggöra
en avskrivning, som skulle medföra
en skalteminskning för innevarande
taxeringsår på eventuellt något hundratal
miljoner kronor, men jag förvånar
mig över att de i allmänhet äro lika
ovilliga att över huvud taget uppta en
diskussion om den fria avskrivningsrätten
som högern, som tydligen har hållit i
pennan vid skrivningen av reservationen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att man vid lagens utformande vid
1938 års riksdag var enig om att man
skulle iakttaga försiktighet. Sedermera
har praxis utbildat sig i den riktningen,
att den fria avskrivningen nog sträckt
sig åtskilligt längre än man från början
avsett. Det är inte bara promemorieförfattaren,
som menar, att den ofta utnyttjas
till överdrift, utan detta understrykes
också i vissa remissyttranden. I
exempelvis länsstyrelsens i Värmlands
län yttrande understrykes detta synnerligen
kraftigt. Att under sådana förhållanden
den tanken kan uppstå, att man
skulle kunna ompröva dessa bestämmelser,
tycker jag inte kan förefalla på något
som helst sätt olämpligt eller opassande.

Utskottet har således för sin del ansett,
att man för närvarande inte borde
vidtaga några åtgärder i fråga om den
fria avskrivningen, men att man å andra
sidan inte kan finna det på något sätt
tillrådligt, att man ytterligare skall ut -

öka den fria avskrivningsrätten, och det
är det som saken för närvarande gäller.

Utskottet är ju, herr talman, ense i
själva saken. Det har varit debatt om
huruvida denna lagstiftning skall ges
verkan redan under innevarande taxeringsår
eller inte. Jag för min del förmenar,
att det finns ytterst starka sakliga
skäl för att man inte redan vid årets
taxeringar vidgar den fria avskrivningsrätten
i den icke obetydliga utsträckning,
som det skulle innebära, om man
lät regeringsrättens utslag vara vägledande
vid bedömandet av dessa taxeringar,
varför jag, herr talman, yrkar bifall
till utskottets förslag i förevarande
ärende.

Herr VELANDER: Herr talman! Den
siste ärade talarens anförande ger mig
anledning till några erinringar.

Herr Sjödahl utgår från att reservanterna
inte funnit något stöd hos remissinstanserna,
därför att remissinstanserna
nästan undantagslöst inte skulle ha
haft någonting att erinra mot retroaktiviteten
av den föreslagna lagstiftningen.
I själva verket ha samtliga näringslivets
organisationer och kommerskollegium
från sina utgångspunkter hävdat,
att en lagstiftning av denna art inte bör
genomföras, och då ha de väl saknat anledning
att inlåta sig på ett resonemang
om huruvida lagstiftningen skall göras
retroaktiv eller inte.

Sedan ordade herr Sjödahl rätt mycket
om att regeringsrättens utslag inneburit
en helt ny praxis. Det inträffade
därmed, menade han, någonting som
ingen tidigare kunnat drömma om. Detta
måste vara ett svagt argument, ty i
taxeringsrevisor Annells promemoria,
som ligger till grund för propositionen,
omtalas det att det utslag, som avkunnades
av regeringsrätten den 26 september
1947, avsåg en inkomsttaxering, som
ägde rum redan år 1941. Följaktligen
praktiserades denna avskrivningsrätt för
prisfallsrisker åtminstone så tidigt som
vid taxeringsnämndernas behandling av
denna taxeringsfråga, och om Annells
promemoria är riktig, skedde detta redan
år 1941. Förut har jag för min del

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

utgått från att det var fråga om beskattningsåret
1942, men det förändrar ju
inte saken. Även när riksdagen år 1945
tog ställning till en riksdagen då förelagd
proposition om vissa begränsningar
i avskrivningsrätten beträffande varutillgångar,
som voro kontraherade men
inte levererade, utgick man, såvitt jag
kan minnas, från ett taxeringsfall, avseende
beskattningsåret 1942. När det redan
år 1945, herr Sjödahl, förelåg ett
regeringsrättsutslag, som fastslog att vid
lagervärderingar kontraherade varor
vore att likställa med levererade, kan
jag inte finna det annat än naturligt att
beskattningsdomstolarna, även när det
gäller leveranskontrakt å inventarier,
skulle komma till samma slutsats. Det
förvånar mig, att man i propositionen
och nu senast från herr Sjödalils sida
söker framhålla, att det var så utomordentligt
överraskande, att regeringsrätten
år 1947 kom till den slutsats som
den då stannade för. Jag kan dock inte
tänka mig annat än att denna fråga var
klar i och med tillkomsten av regeringsrättens
utslag av år 1945.

Herr Sjödahl sökte konstruera upp
vad det här siffermässigt egentligen rör
sig om. Det hade ju annars varit lämpligt,
att taxeringsrevisor Anneli sökt
klarlägga detta, eller att ett klarläggande
skett i propositionen, så att herr Sjödahl
och jag nu inte behövt framföra
några lösa antaganden därutinnan. Herr
Sjödahl säger, att man kan utgå från att
värdet av det inventariebestånd, som
var kontraherat men inte levererat vid
1947 års utgång, utgjorde innemot en
halv miljard kronor, och från denna utgångspunkt,
som inte är någonting annat
än en ren gissning, kommer han
fram till att avskrivningarna skulle uppgå
till, jag missuppfattade väl inte herr
Sjödahl, flera hundra miljoner kronor.
Jag har mycket svårt att följa herr Sjödahl
i denna tankegång, ty bolagen och
de ekonomiska föreningarna, vilka alltså
ha rätt till fri avskrivning — det rör
sig i detta sammanhang inte om andra
skattskyldiga — ha ju haft andra risker
alt inrikta sina avskrivningar på än
prisfallsrisker på grund av kontrakt,
som ännu icke fullgjorts. Vidare kunna

5 Första kammarens protokoll 1948. Nr 11.

de ju inte verkställa avskrivningar med
högre belopp än de kunna redovisa i
vinst. Redan av dessa antydningar måste
herr Sjödahl förstå, att han här skattat
alltför mycket åt sin understundom något
livliga fantasi.

En sak, som jag i detta sammanhang
inte kan förbigå, är att många, när de
tala om den fria avskrivningsrätten,
fästa huvudvikten vid att bestämmelserna
därom i tillämpningen i vissa fall
lett till en överkonsolidering, om jag så
får uttrycka mig. Jag kan också för
min del utgå från att i vissa fall avskrivningar
skett, som inte ha varit betingade
ur rent affärsmässiga synpunkter i och
för sig, och detta gäller särskilt beträffande
lagertillgångar. Men vad betyder
nu detta, om man söker anlägga samhällsekonomiska
synpunkter därpå? Det
är en brist, att man inte i något sammanhang
söker anlägga just dylika synpunkter,
utan koncentrerar sin uppmärksamhet
på abstrakta siffror. Denna konsolidering
hos företagen leder inte till att
några tillgångar pumpas ut till intressenterna
i företagen. Det har inte förekommit
någon strävan i den riktningen,
och för övrigt har man ju gått in för en
lagstiftning, som begränsar utdelningarna.
Vad tjänar då denna överkonsolidering
till? Jag måste anse, att den utgör
en faktor av utomordentlig betydelse,
när det gäller motståndskraften inom
vårt näringsliv vid bl. a. vikande konjunkturer.
Den medför ökad trygghet för
de anställda vid arbetslöshet. Och den
inrymmer garantier för en betydande stabilisering
av det kommunala och det
statliga skatteunderlaget.

Taxeringsrevisor Anneli talar i sin
promemoria, och det gör man ju allmänt,
om faran för missbruk av den
fria avskrivningsrätten och om verkningarna
av detta missbruk. Han kommer
dock inte till någon annan eller
längre gående slutsats än att det så kallade
missbruket leder till en viss ränteförlust
för det allmänna, som består däri,
att skatternas erläggande något framflyttas
i tiden. Inte ens denna slutsats
är närmare analyserad vare sig av Anneli
eller i propositionen. Denna ränteförlust
måste nämligen komma att be -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

gränsas eller elimineras, därigenom att
företagen använda pengar, som stå till
deras förfogande, för investeringar, som
iiro nödvändiga för anpassningen till
den tekniska utvecklingen, till ett förnyande
av inventariebeståndet, när detta
är utslitet, samt till anläggningar för rörelsens
utveckling och utvidgande etc.
Om företagen inte hade egna tillgångar
härför, skulle de ju bli tvungna att upplåna
motsvarande medel och skulle då
ha att betala ränta på pengarna. Denna
räntebetalning komme att belasta rörelresultatet
och följaktligen även skatteunderlaget.
Detta är synpunkter, som man
i diskussionen alldeles viftar bort. Man
stirrar sig blind på att något företag har
gått till viss överdrift, när det gäller aveller
nedskrivningar, utan att på minsta
sätt söka göra klart för sig vad detta i
realiteten innebär. Om man går till botten
med saken, skall man dock finna,
att det inte är någon anledning att göra
ett så stort nummer därav, som herr
Sjödahl nog är benägen till.

För övrigt kan det icke anses försvarligt
att aktualisera en diskussion om
den fria avskrivningsrätten med hänsyn
till vad som förekom bland annat vid
föregående års riksdag i samband med
att riksdagen gick in för vad vi nödgats
kalla den nya skattereformen. När man
sökt försvara den oerhörda skatteskärpning
för de juridiska personerna, som
då genomföres, hänvisade man till vad
även från statsrådsbänken betecknades
såsom »de mest generösa avskrivningsreglerna
i hela världen». Det är också
överraskande att behöva finna att bevillningsutskottet
utan att det förefunnits
någon anledning därtill ansett sig
böra, på sätt skett, inlåta sig på eu
diskussion om den fria avskrivningsrätten.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara påpeka för herr
Velander, att jag sade, att praktiskt taget
alla myndigheter uttalat sig utan anmärkning
om den föreliggande promemorian.
Att näringslivets organisationer
i eget intresse ställt sig avvisande, är
*u tämligen förståeligt.

Herr Velander menade, att regeringsrättens
utslag inte borde ha kommit såsom
en överraskning för oss. Jag vill då
erinra om att man vid regleringen år
1945 i anledning av regeringsrättsutslaget
rörande leveranskontrakt på varor
ju inte ansåg sig behöva ta upp frågan
om motsvarande bestämmelse för
leveranskontrakt å inventarier. Tror
herr Velander att, om man inom departementet
hade varit på det klara med
att ett ingripande var nödvändigt också
på denna punkt, man då hade underlåtit
att göra en framställning i saken?
Jag vill också erinra herr Velander
om att kammarrätten i det mål, som
har aktualiserat denna fråga, i december
1945 enhälligt avstyrkte den avskrivning,
som vederbörande rederibolag
begärde.

Jag skulle också vilja nämna, att det
är herr Anneli som står för siffran y2
miljard, och om man teoretiskt räknar
med att hela denna summa undandrages
beskattning, betyder det att inemot
200 miljoner kronor gå förlorade för
staten.

När man talar om att utskottet skulle
ha någonting emot en konsolidering av
företagen, är det att slå in öppna dörrar,
tv det är ingalunda fallet, men den
får ske med vissa lämpor och inte så,
att man därigenom övervältrar skatter
på andra.

Om det förra året sades, att vår avskrivningsrätt
var den mest generösa i
världen, finns det ju icke någon anledning
att — vilket blir resultatet, om
man följer herr Velanders innersta mening
och avstyrker det föreliggande förslaget
—• göra den generös ända till
flathet.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Sjödahl ironiserade nyss över att bondeförbundets
representanter i utskottet
ha anslutit sig till reservationen, och
han frågade hur det kom sig, att vi nu
fått ett så stort intresse att öka avskrivningsmöjligheterna
för bolagen.

Jag skulle på det kort och gott kunna
svara, att vi ha funnit reservationen
innebära ett rättvist förslag, medan vi
ansett, att det förslag om att göra den -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

na lagstiftning retroaktiv, som framlagts
i propositionen och som majoriteten
biträtt, inte kan vara med billighetsprinciperna
överensstämmande. .lag
kan också säga herr Sjödahl, att vi inte
följa herr Sjödahl och hans parti för ro
skull, om vi göra det någon gång, utan
göra det i så fall, därför att vi tycka att
hans parti har rätt. Den här gången
tycka vi inte att det har rätt, och därför
ha vi gått en annan väg.

Jag tror till och med att känslan av
att detta förslag inte är rättvist sträcker
sig ända in i herr Sjödahls eget
parti. För vår del voro vi t. ex. med
på den höjda bolagsskatten i fjol, därför
att vi ansågo, att det var möjligt
att ta ut denna högre skatt, och därför
att vi inte kunde anvisa någon annan
utväg att skaffa fram de rätt många miljoner
som höjningen av bolagsskatten
gav, men vi ha inte velat vara med om
ett sådant förslag som det föreliggande,
vilket vi anse i onödan orsakar bolagen
och näringslivet besvärligheter.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle vilja säga till herr
Näsgård, att jag känner mig inte förvånad
över att herr Näsgård och hans
partivänner av någon missriktad rättskänsla
men ändå av något slags rättskänsla
drivas till att omfatta reservationens
yrkande, men vad jag känner
mig förvånad över är, att man i motiveringen
till detta yrkande har underlåtit
att över huvud taget diskutera frågan
om den fria avskrivningen. Jag sade
mig kunna förstå att detta ligger högern
och vissa grupper inom liberalismen
synnerligen varmt om hjärtat,
men att det skulle kunna ligga bondeförbundets
målsmän så varmt om hjärtat,
däröver uttryckte jag bara min förvåning.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
behöver inte här tala för bondeförbundet,
men jag tycker, att det är ett
ganska originellt försök av herr Sjödahl
att söka konstruera fram en mot -

sättning mellan bondeförbundet och något
annat borgerligt parti i detta sammanhang,
ty herr Sjödahl kan väl inte
anse, att den av utskottet anförda motiveringen
för att utskottet inlåtit sig
på en diskussion om den fria avskrivningsrätten
är så stark, att den hade
bort övertyga någon. Enligt mitt sätt att
se ligger nämligen spörsmålet därom,
som jag tidigare har sagt, helt utanför
den fråga, som vi här diskutera.

Herr Sjödahl säger, att den av honom
åberopade siffran, en halv miljard, såsom
motsvarande det sammanlagda värdet
av beställda maskiner och inventarier
vid föregående beskattningsårs utgång,
vore att tillskriva taxeringsrevisorn
Anneli. Redan i mitt första anförande
antydde jag, att så inte alls var
förhållandet. Herr Anneli har endast resonerat
om vad som kunde bli resultatet,
för den händelse man utginge från
en viss siffra för värdet på inventariebeståndet
vid viss tidpunkt. Han anför
sålunda: »Möjligheterna till uppskov med
beskattningen bestämmas nämligen av
avskrivningsunderlaget vid varje balansdag.
Om värdet å beställda maskiner
och inventarier hos samtliga svenska
aktiebolag och ekonomiska föreningar
antages utgöra exempelvis en halv miljard
kronor» — märk väl, antages utgöra
exempelvis en halv miljard kronor —
»vid varje balansdag och om den fria
avskrivningen utvidgas till att omfatta
även rättigheter till leverans av sådana
tillgångar, ökas möjligheterna att uppskjuta
beskattningen på obestämd tid
med motsvarande belopp.»

Det är alltså från herr Annells sida endast
ett exempel såsom utgångspunkt för
hans resonemang och inte fråga om någon
uppskattning av värdet av det inventariebestånd,
som av företagen beställts
men icke levererats.

Herr Sjödahl var åter inne på vad som
skedde år 1945, då kammarrätten i det
här aktuella beskattningsmålet intog en
annan ståndpunkt än vad regeringsrätten
kom atl göra. Ingen har bestritt, att
meningarna ha varit skiftande på detta
område, och det ligger ju så till, herr
Sjödahl, att våra experter ha diskuterat
denna sak i föredrag och i tidskrifter

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

sedan många år tillbaka. Därvid har mening
stått emot mening. Men i och med
att regeringsrätten år 1945 meddelade
sitt utslag angående avskrivning av kontraktsrisker
beträffande varulager, har
det förefallit åtminstone mig såsom självklart,
att det inte kunde bli fråga om
någon annan utgång beträffande rätten
till avskrivning av kontraktsrisker, när
det gällde inventarier. Jag kan inte tillägna
mig ett sådant skarpsinne, att jag
kan förstå, vad som principiellt sett
skulle göra, att varulager och inventarier
skulle behandlas på olika sätt i förevarande
hänseende, och det uttalande, som
gjordes i 1945 års proposition, har, det
vill jag bekänna, både då och senare
förvånat mig.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag har
svårt att förstå herr Sjödahls replik till
mig i fråga om den fria avskrivningsrätten.
Såvitt jag kan förstå stå vi ungefär
på samma ståndpunkt. Utskottet
säger ju på s. 10, tredje stycket, följande:
»Utskottet vill för sin del betona, att
någon anledning till tvivelsmål i fråga
om önskvärdheten och lämpligheten av
den fria avskrivningsrättens bibehållande
i vår skattelagstiftning i och för sig
icke förefinnes.»

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Kanske jag får lov att säga några
ord därför att den större frågan om de
fria avskrivningarna här har kommit in
i debatten.

Eftersom jag själv en gång har lagt
fram förslaget om att införa fria avskrivningar
på inventarier och eftersom
jag fortfarande har den meningen att
det är i stort sett en riktig anordning,
är jag så mycket mer intresserad av att
man inte genom att driva detta såsom
en abstrakt princip kommer att vända
kritiken emot själva principen om de
fria avskrivningarna. Det är naturligtvis
risken med att man på sätt som här
skett försöker att likställa avskrivningar
på kontrakt med avskrivningar på verkligen
levererade varor och inventarier.

Om jag bortser från denna allmänna
diskussion, som jag hoppas inte skall

leda till onödiga motsättningar, gäller
det nu frågan om tillämpningen av den
här föreslagna regeln även på detta års
taxering, varvid det särskilt avgörande
är hur man uppfattar frågan om vad som
förut har kunnat anses såsom gällande
lag.

Vill man driva ett formalistiskt betraktelsesätt,
kan man naturligtvis säga,
att vi veta ingenting om vad som är
gällande lag, men så kom ett regeringsrättsutslag,
och då måste det betraktas
som om detta hade varit gällande lag.
Jag tror ändå inte det är möjligt att vidmakthålla
en sådan tolkning. När frågan
var uppe 1944, sades det klart i en proposition
att man inte kan få lov att likställa
avskrivningar på fartyg med avskrivningar
på kontrakt å fartyg, och
detta lämnades av riksdagen utan erinran.
När regeringsrätten år 1945 kom
med en tolkning i fråga om varulager,
kom omedelbiart en proposition, som
riksdagen biföll och som ytterligare underströk
att det inte var statsmakternas
mening, att regeringsrättens uppfattning
av gällande lag var den riktiga. Under
sådana förhållanden skulle jag nog vilja
säga att det förefaller mig oriktigt att
här tala om en retroaktiv lagstiftning.
Det gäller bara ett nytt konstaterande
av vad som hela tiden har fått anses
vara gällande lag.

Den enda lilla kärna som står kvar av
invändningarna är att man säger, att det
ju skulle ha kunnat hända att några företag
på grund av regeringsrättens utslag
hade kommit på den tanken att nu göra
sådana avskrivningar på kontrakt och
att de då kommit i ett läge, som de inte
hade tänkt sig. Därvid är ju att lägga
märke till att förslaget, såsom det föreligger
och såsom utskottet har godkänt
det, inte på något sätt innebär något
hinder för taxeringsmyndigheterna att
medge dessa avskrivningar. Det sägs
bara att det inte finns någon absolut rätt
att utan vidare få göra dessa avskrivningar,
men är det så att ett prisfall
har inträtt eller att man kan göra sannolikt
att ett prisfall kommer att inträda,
skall lagen tolkas så, att man har
rätt till detta. Det tillägges dessutom i
utskottets motivering, att man i de osäk -

Onsdagen den 17 mars 1918.

Nr 11.

ra tider, vari vi nu befinna oss, bör tilllämpa
lagen så liberalt som möjligt.

Vad är det som kan ha hänt under
den tid, då företag möjligen voro okunniga
om både vad som var och vad som
skulle komma att bli gällande lag? Kanske
inte alla kammarens ledamöter ha
klart för sig att det här gäller ett regeringsrättsutslag
som den 15 oktober 1947
delgavs vederbörande rederi. Jag förmodar
att det måste ha dröjt ytterligare
några dagar innan det blev allmänt känt
bland företagen, alltså tidigast mot slutet
av oktober månad. Men den 10 november
publicerades Annells promemoria,
som innehöll just detta förslag och
dessutom förslaget att det skulle tillämpas
redan vid 1948 års taxering.

Är det inte ytterligt osannolikt att här
skall ha förekommit någonting som med
rätta skulle kunna av någon tolkas som
låt mig säga ett intrång i hans verkligen
rimligtvis gällande rättigheter?

Jag skulle vilja säga att just med tanke
på den stora fråga, som här rullats
upp under diskussionen om de fria avskrivningarna,
och med hänsyn till önskvärdheten
att man kommer till en rimlig
tolkning av gränserna för dessa fria
avskrivningar, där jag är och — det är
jag övertygad om — även bevillningsutskottets
majoritet är av den meningen,
att man skall göra gränserna för den fria
avskrivningen så vida som det är möjligt
utan att man kommer fram till verkliga
missbruk, är det väl litet onödigt att här
försöka genom att extremt driva en formalistisk
tolkning skapa en motsättning,
som inte kan vara till gagn för det fortsatta
arbetet på att skapa en lagstiftning
på detta område, som verkligen kan lända
till näringslivets fromma.

Herr VELANDER: Herr talman! Herr
statsrådet antydde i olika sammanhang
att man skulle vara aktsam, så att man
inte drev diskussionen om den fria avskrivningsriitten
på det sättet, att man
gjorde den till någon abstrakt princip.
Jag bar sökt att värja mig för att någonting
sådant skulle kunna sägas för mitt
vidkommande. Diirför har jag velat
ställa i förgrunden, när man diskute -

rar hithörande problem, just de samhällsekonomiska
verkningarna, som varken
herr Anneli i sin promemoria, departementschefen
i sin proposition eller
bevillningsutskottet, som i sitt betänkande
har givit sig in på frågan om
den fria avskrivningsrätten, på något
sätt berört.

Herr statsrådet frågar: Vad är det som
har varit gällande i lagstiftningsväg på
detta område, innan regeringsrättens utslag
meddelades? Ja, det är väl alldeles
klart, herr statsråd, att jag med mina
utgångspunkter menar, att regeringsrättens
utslag är ett uttryck för hur denna
lagstiftning rätteligen bör tolkas, och
att därmed normen är given för hur
de skattskyldiga äga rätt att anpassa
sig. Jag menar också, att det i alla sammanhang
bör gälla, att man skall vara
mycket försiktig, innan man tar upp
diskussioner om mycket allvarliga och
viktiga spörsmål utan att säga vad man
åsyftar. Det är dock vad bevillningsutskottet
i sitt föreliggande betänkande
har gjort, när det tagit upp frågan
om den fria avskrivningsrätten utan att
anföra någon rimlig motivering därför
ock icke heller, i varje fall inte på något
begripligt sätt, sagt ifrån vart utskottet
egentligen vill komma.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 21,
röstar

Ja;

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 74;

Nej — 56.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning
av väckt motion om revision
av bestämmelserna i kommunalskattelagen
angående rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 183, angående godkännande av en
mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska
ekonomiska unionen träffad
handelsöverenskommelse;

nr 187, angående social jordbrukskreditgivning
m. in.; samt

nr 188, angående stödåtgärder för maskinhållningen
inom jordbruket.

Ang. restitution av bensinskatt till
fiskare m. fl.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta
motioner angående restitution av bensinskatt
till utövare av fiskerinäringen
m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:2 av
herr Emil Petersson och II: 8 av herr
Vtbult m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att bensinskatten
skulle borttagas på sådan bensin, som
användes vid yrkesmässigt utövande av
fiske, eller, om detta av vissa skäl inte
läte sig göra, att skatten skulle restitueras
direkt till förbrukaren, såsom i Danmark,
eller att yrkesfiskare skulle få inköpa
avgiftsfri bensin, såsom i Norge;

2) de likalydande motionerna 1:202
av herr Hällgren och II: 323 av herrar
Skoglund i Umeå och Jonsson i Skedsbygd,
vari hemställts, att riksdagen, därest
höjning av bensinskatten beslötes,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning, huruvida utöver nuvarande
system för kollektiv restitution
till fiskerinäringen av erlagd bensinskatt
jämväl återbäring direkt till fiskare av
sådan skatt skulle kunna ske, samt att
Kungl. Maj:t till 1949 års riksdag måtte
framlägga förslag i ärendet;

3) de likalydande motionerna I: 115
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. och II:
218 av herr Hseggblom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta
om restitutionsförfarande för bensin,
använd för jordbrukets drift, antingen
gällande skatten för bensin i dess helhet
eller för föreslagen tilläggsskatt på
bensin, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag beträffande
formerna för restitutionsförfarandet;
samt

4) motionen II: 222 av herr Nilson
i Spånstad, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att restitution av bensinskattemedel
för bensin, som användes
inom jordbruket, skulle beviljas enligt
samma grunder som nu tillämpades
för inom fiskerinäringen använd bensin.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) i anledning av de likalydande mo -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

tionerna T: 115 (av herr Hjalmar Nilsson
m. fl.) och 11:218 (av herr Hseggblom
in. fl.) samt motionen II: 222 (av
herr Nilson i Spånstad)

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om
en allsidig och förutsättningslös utredning
snarast möjligt rörande frågan om
rätt till restitution av skatt för bensin,
som användes vid jordbrukets drift,
samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att — därest
praktiska svårigheter icke skulle
hindra genomförandet av restitution av
förevarande slag -— förordna om restitution
av tilläggsskatt å sådan bensin,
som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden den 1
april 1948—31 mars 1949, därvid utskottet
förutsatte, att bemyndigandet utnyttjades
under beaktande av vad i betänkandet
anförts i nu berörda hänseende;
samt

2) i anledning av de likalydande motionerna
1:2 (av herr Emil Petersson)
och II: 8 (av herr lltbult m. fl.) samt de
likalydande motionerna I: 202 (av herr
Hällgren) och 11:323 (av herr Skoglund
i Umeå och Jonsson i Skedsbvgd)
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om en allsidig
och förutsättningslös utredning
snarast möjligt rörande frågan om rätt
till restitution av skatt för bensin, som
användes för yrkesmässigt bedrivet fiske,
samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservationer utan angiven mening
hade anmälts av, utom andra,

1) herrar Velander, Wehtje, Hagberg
i Malmö och Olson i Göteborg; samt

2) herr Petrén.

Herr PETERSSON: Herr talman! Som
väntat var, liar bevillningsutskottet
ställt sig förstående till motionerna om
restitution av tilläggsskatt å sådan bensin,
som förbrukas vid jordbruksdrift

och vid yrkesmässigt bedrivet fiske,
och utskottet har alltså föreslagit en
utredning i detta syfte.

Beträffande restitution av tilläggsskatt
för bensindrivna traktorer i jordbruket
har emellertid utskottet föreslagit
mera skyndsamma åtgärder, och
därom är intet annat än gott att säga.
Det synes mig emellertid rättvist, att
samma yrkande bort gälla de yrkesfiskare,
varom här är fråga. Även fisket
tjänar ju folkhushållet på ett utomordentligt
sätt, och det torde inte vålla
några större svårigheter för den blivande
fiskeristyrelsen att tillsammans
med fiskarenas organisationer ordna
frågan om bensinskattens restitution direkt
till förbrukaren, inte bara av tillläggsskatten
på 27 öre, som skall börja
utgå den 1 april, utan även av den nu
gällande skatten på 18 öre. Från den 1
april få eljest de fiskare, som ha bensinmotorer
i sina farkoster, betala inemot
70 öre per liter för sitt motorbränsle,
medan fiskare, som ha brännoljemotorer
installerade, betala en fjärdedel av
detta pris eller 17 å 18 öre per liter.
För den förstnämnda gruppen torde det
vara omöjligt att få kompensation för
denna merutgift i form av höjda fiskpriser.

Jag tror, att kammaren skall beakta
denna synpunkt och även andra omständigheter
— jag tänker också på det
mödosamma och farofyllda liv som en
yrkesfiskare får utstå — och jag föreslår
därför, herr talman, att till punkten
2) i utskottets hemställan fogas ett
tillägg, motsvarande mom. b) i punkt

1), men att gälla yrkesfiskare. Tillägget
skulle lyda: »bemyndiga Kungl. Maj:t
att — därest praktiska svårigheter icke
skulle hindra genomförandet av restitution
av förevarande slag — förordna
om restitution direkt till förbrukaren
av tilläggsskatt å sådan bensin, som använts
vid yrkesmässigt utövande av
fiske under tiden den 1 april 1948—
31 mars 1949, därvid förutsattes, att bemyndigandet
utnyttjas under beaktande
av vad i motionerna I: 2 (av herr
Emil Petersson) och II: 8 (av herr Utbult
in. fl.) anförts i nu berörda hänseende.
»

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Herr PETRÉN: Herr talman! Utskottet
har hemställt om en allmän utredning
rörande restitution av bensinskatten för
jordbruket. Utskottet har emellertid inte
uttalat sig om huruvida restitutionen
skall gälla den skärpta bensinskatten
eller hela bensinskatten. Det är ju så
att bensinskatten går till vägväsendet,
vilket icke utnyttjas av jordbrukets bensindrivna
maskiner. Min uppfattning är
därför att principiellt hela bensinskatten
bör restitueras då det gäller maskiner
för jordbrukets behov likaväl som
när det gäller fisket.

Jag vill också erinra om att denna
restitutionsfråga var uppe vid 1939 års
riksdag vid en tidpunkt, då bensinskatten
var mycket lägre och bensinförbrukningen
var mycket mindre. Bevillningsutskottet
anförde då såsom motiv
mot en restitution, att det vore mycket
litet att vinna därpå i förhållande
till de besvärligheter som restitutionsförfarandet
förde med sig. När man nu
är överens om att man vill ta dessa besvärligheter
i samband med den skärpta
skatten, kan jag inte se att det finns
någon anledning, varför man bara skall
däri inbegripa en del av bensinskatten.

En annan synpunkt är att det ju finns
flera olika slags drivmedel, som kunna
användas för jordbrukets maskiner —
det finns brännolja och fotogen — och
på dem ha vi inte infört motsvarande
skatter. Har man då en hög skatt utan
restitution på ett sådant bränsle som
bensin, så leder detta till att förbrukaren
inte väljer det mest driftsekonomiska
bränslet, varför man ur landets
synpunkt sett på så sätt bar förfarit
felaktigt — alla dessa bränslen importeras
ju.

Eftersom det är förutsett att denna
fråga kommer upp vid nästa års riksdag,
vill jag inte nu ställa något yrkande,
utan skall nöja mig med detta
uttalande.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
vill till alla delar instämma i den av den
siste ärade talaren framförda synpunkten,
att skatterestitutionen, när det gäller
bensin som konsumeras i jordbruket, bör
omfatta både den ordinarie bensinskat -

ten och den av riksdagen nyligen beslutade
tilläggsskatten.

Sedan är det en annan sak, som jag
i anslutning till utskottets betänkande
skall tillåta mig att fästa uppmärksamheten
vid. Utskottet diskuterar, huruvida
det inte skulle vara en framkomlig väg
för restitution av bensinskatten till jordbrukets
utövare att genomföra denna i
samband med den varje år återkommande
jordbruksregleringen. Jag har ställt
mig skeptisk till detta resonemang och
ansett, att det inte finns några som helst
förutsättningar därför eller att ens i diskussionen
antyda en sådan möjlighet.

Jag skulle tro, att det större antalet
jordbruk i detta land inte alls använder
sig av motorfordon eller motorredskap.
En del jordbruk använda sig av dylika
fordon, som dock icke drivas med bensin.
Och en tredje grupp jordbruk slutligen
använder sig av motorfordon, som
drivas med bensin. Hur kan det vara
möjligt att med anlitande av något slags
kollektiv reglering i det sammanhanget
skipa rättvisa?

Jag har, som sagt, haft mycket svårt
att förstå, att man över huvud taget skall
diskutera en sådan ordning, ty den måste
med mitt sätt att se leda till att rättvisa
icke kommer att skipas.

För övrigt vill jag säga, att när man
här talar om bensin, som användes i
jordbrukets drift, så menar jag därmed
också, att när detta jordbruk är kombinerat
med skogsbruk, så skall restitutionen
naturligtvis gälla även den bensin,
som förbrukas i skogsbruket utan
förslitning av de allmänna vägarna.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det enda
som måhända föranleder mig att ta till
orda i denna debatt är herr Peterssons
yrkande. Han yrkade nämligen att här
skulle genomföras också en individuell
restitution för yrkesfiskarna, liksom det
är föreslaget att en restitution för jordbrukarna
skulle genomföras, om icke
praktiska svårigheter av större art skulle
hindra detta.

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

Jag vill erinra om att en restitution
till jordbrukarna av den nya tilläggsskatten
på bensin närmast är motiverad
av att med all sannolikhet några tusental
bensinmotorer komma att införas för
jordbrukets behov. För att slippa att
dessa motorer ombyggas för drift med
annat bränsle ville man under utredningens
gång i varje fall försöka genomföra
en individuell restitution för den
förbrukargrupp det gäller. Men beträffande
fisket har det inom utskottet upplysts,
att en restitution nog kommer att
stöta på mycket stora praktiska svårigheter,
och därför har utskottet inte ansett
sig kunna rekommendera någon individuell
restitution för fiskare på samma
sätt som när det gäller jordbruket,
förrän utredningen har visat dess genomförbarhet.

Därtill kommer att den kollektiva restitution,
som nu äger rum för fiskets del,
ju praktiskt taget är omöjlig att genomföra
i fråga om jordbruket, beroende på
att jordbruket endast i viss utsträckning
använder bensindrivna traktorer, som
det ju här närmast gäller. Uppfattningen
bland fiskarena lär också vara något olika.
Somliga vilja ha den individuella
restitutionen, och andra finna det vara
mera lämpligt för yrkesgruppen, att fiskarena
erhålla en kollektiv restitution —
det lär vara olika på olika trakter. Att
under sådana omständigheter och med
kännedom om de praktiska svårigheterna
rekommendera en omedelbart genomförd
individuell restitution, även om
denna skulle ske efter Ivungl. Maj:ts prövning,
har icke utskottet vågat sig på,
utan utskottet har förmenat, att frågan
om restitution till fisket och fiskets utövare
bör väsentligen få bero på resultatet
av den allsidiga och förutsättningslösa
utredning, som har begärts.

Av dessa skäl ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till ulskottels hemställan
och alltså avslag på herr Peterssons förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Redan när vi bär i riksdagen behandlade
frågan om höjningen av bensinskatten
uttalade jag den förhoppning -

en, att vi skulle kunna lösa frågan om
restitution av skatten för de redskap
som användes för jordbruksändamål
samtidigt med frågan om skattens höjning.
Man uttalade då från utskottsmajoritetens
sida, att man var lika ivrig att
införa restitutionen som att införa skattehöjningen.
När jag nu läser detta utskottsutlåtande,
tycker jag emellertid att
det verkar som om stämningen hade slagit
om litet grand åt motsatta sidan. .Tåg
kan inte riktigt förstå, vail utskottet menar,
när det på s. 15 skriver: »Restitutionsrätten
bör självfallet omfatta endast
tilläggsskatten å sådan bensin som använts
vid jordbrukets skötsel i mera inskränkt
bemärkelse; till den del traktorer
användas för landsvägskörning eller
skogstransporter bör restitution ej ifrågakomma.
» Jag vet inte, hur utskottet
har tänkt sig att man skulle kunna klara
detta. Som ni veta importeras nu traktorer
som äro bensindrivna. Om då en
jordbrukare har en kilometer att köra
efter landsväg för att komma till sina
olika jordlotter, skulle den bensin som
användes för att köra den biten på
landsvägen betalas med det högre priset,
men han skulle få restitution på den
bensin som användes till körningen, när
han kommit ut på åkern. Jag kan inte
tänka mig, att det finns någon möjlighet
att genomföra något sådant.

Jag kan inte heller förstå vad utskottet
menar, när det säger att detta inte
skall omfatta skogsbruket. Det är väl
ändå bekant även för utskottet, att de
flesta jordbrukare driva både jordbruk
och skogsbruk. Om de då ha bensindrivna
traktorer, så skulle de använda en
sorts bensin med högre pris när de använda
dem för skogskörslor och bensin
med lägre pris när de köra i jordbruket.
Jag undrar hur utskottet bär
tänkt sig att man skulle kunna kontrollera
en sådan sak. Jag finner det absolut
omöjligt.

Utskottet har nu förordat en utredning
på den punkten, men det uttalar
därvid, att Kungl. Maj:t skulle få vidtaga
extra åtgärder tills denna utredning
blir klar. Då borde vid en sådan utredning
redan vara igångsatt. Denna lag
skall ju endast gälla ett år, och då är

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

det väl redan nu hög tid att denna utredning
börjar arbeta, om man skall få
någon rättelse på dessa punkter. Det är
mig inte bekant om så är förhållandet,
men det borde i alla fall ha skett.

Jag kan också till fullo instämma med
herr Petersson i Karlskrona, då han påyrkar
att fiskarena skola ha samma rätt.
Det är väl ingen som vill bestrida, att
dessa yrkesutövare utföra en mycket
landsgagnelig gärning i folkförsörjningens
tjänst, och då är det väl självklart,
alt man inte hör belasta dem med det
högre bensinpriset, eftersom de icke slita
vägarna utan hålla sig på vattnet. Man
har ju nämligen från regeringssidan sagt,
att denna skatt uteslutande skall användas
för vägunderhållet. Jag kan vid sådant
förhållande, herr talman, icke finna
det rättvist, att fiskarena skola belastas
med den högre skatten.

Innan jag slutar skulle jag, herr talman,
vilja uttala den förhoppningen, att
regeringen omedelbart måtte skrida till
aktion, så att denna fråga kan lösas. Lösningen
borde ju vara klar till den 1
april, när den nya skatten skall träda i
kraft, så att man vet vad man har att
rätta sig efter, och skogsbruket bör också
komma in under den parollen, att
det icke skall belastas med en högre
bensinskatt än det har för närvarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Jag
har ju deltagit i behandlingen av detta
ärende, och att jag inte antecknat en
reservation till utskottets utlåtande, beror
inte på att jag inte sökt att komma
litet längre än utskottet gjort. Jag kan
nämna, att det yrkande herr Petersson
ställde försökte jag lansera i utskottet,
men vi kommo då till det resultatet, att
det var så svårt att genomföra en sådan
restitution, att det var omöjligt att sätta
in något därom i klämmen. Jag har också
inom utskottet biträtt de synpunkter
som här anförts av herr Petrén och av
herr Velander.

Det är ju en mycket svår fråga, och
vi diskuterade i utskottet, om det inte
var möjligt att redan där komma till

ett mera positivt förslag än enbart om
eu skrivelse, men man fann detta icke
möjligt. Jag måste emellertid liksom herr
Elofsson ställa mig frågande, varför inte
en sådan utredning förebragts i samband
med propositionen nr 5. Den saken
hade väl bort beaktas just i det sammanhanget.
Nu har inte utskottet kunnat
komma längre än till en skrivelse, och
jag förmodar att detta kommer att bli
riksdagens beslut. Vi måste betänka, att
frågan är mycket ömtålig, då vi nu fått
en bensinskatt som ju är avsedd för vägvasendets
behov men som har fått en
sådan höjd, att skattesatsen uppgår till
fem gånger varans ursprungliga värde.
Det är därför att hoppas, att Kungl.
Maj:t skall ta denna fråga under ett
snabbt och allvarligt övervägande och
försöka komma fram till ett verkligt
gott resultat.

Att jag icke antecknat någon reservation,
beror på att jag hade den uppfattningen,
att det kanske vore lyckligt, att
icke utskottet stode allt för splittrat. Det
bär ju blivit en hel del reservationer i
alla fall, men jag hoppas att den saken
icke kommer att på något sätt fördröja
frågan.

Det har icke ställts något annat säryrkande
än herr Peterssons, och jag skall
för min del inte heller ställa något yrkande.
Jag vill endast uttala den förhoppningen,
att det skall bli en snabb
utredning och effektiva åtgärder i denna
lråga.

Herr OSVALD: Herr talman! Herr Sjödahl
sade nyss, att det väsentliga skälet
för införandet av skatterestitution
på bensin för jordbrukstraktorer skulle
vara, att man, om en sådan restitution
inte komme till stånd, skulle bli nödsakad
att bygga om en del av de traktorer,
som nu importeras och som äro avsedda
för bensindrift, för att drivas med
andra drivmedel. Det kanske inte är
alldeles riktigt. Den egentliga anledningen
till att man vill åstadkomma en sådan
restitution för jordbrukarnas del är,
som utskottet självt redovisat på s. 14,
att de genom bensinbeskattningen inflytande
skattemedlen äro avsedda att bi -

Onsdagen den 17 mars 19-18.

Nr 11.

draga till täckandet av kostnaderna för
vägväsendet. Det är detta som är det väsentliga
skälet och som sedan länge har
utgjort grundvalen för krav från jordbrukets
sida på att få restitution av
skatten. Men det är naturligtvis riktigt,
att den nu väntade importen av bensindrivna
traktorer, såsom jag i annat sammanhang
framhållit i denna kammare,
aktualiserat kravet på restitution av
skatten.

Om man då utgår från det egentliga
skäl, som kan andragas till förmån för
en restitution, bör man väl dels kräva,
att ett eventuellt restitutionsförfarande
skall omfatta hela skatten och att inte
den frågan, som utskottet säger, skall
lämnas öppen, och dels på samma skäl,
nämligen att skattemedlen närmast skulle
vara avsedda för bidrag till vägväsendet,
kräva restitution av bensinskatten
även för fisket. Det har nu framhållits,
bland annat från utskottet, att detta
skulle stöta på stora praktiska svårigheter.
Emellertid skriver ju utskottet
självt beträffande restitutionen av bensinskatt
till jordbruket, att en individuell
restitution redan den 1 april förordas
därest det skulle visa sig praktiskt
möjligt att genomföra den. Då
skulle man väl kunna säga också beträffande
fisket, att om det skulle visa
sig praktiskt möjligt att genomföra en
sådan restitution den 1 april, bör detta
också komma i fråga. Skulle det i någotdera
fallet visa sig vara praktiskt omöjligt,
är det ingenting att göra åt saken,
men då man satt som villkor att det
skall visa sig praktiskt möjligt, kan väl
det villkoret också få gälla för fisket,
så att fisket eventuellt kan komma i åtnjutande
av restitution snarast möjligt.

Nu säger herr Sjödahl bland annat,
att en del fiskare hellre vilja ha den
kollektiva restitutionen än den individuella.
Ja, det beror naturligtvis på att
en hel del särskilt av de större båtarna
icke drivas med bensin, och deras
ägare ha således icke någon som helst
nytta av eu individuell restitution, utan
för dem är det bättre med en kollektiv
restitution, som kan användas till vissa
gemensamma ändamål.

•Tåg skulle också vilja särskilt framhål -

la behovet av en restitution av skatten
även för traktorerna i den mån de användas
inom skogsbruket. Det är naturligtvis,
som det här förut sagts, omöjligt
att skilja på bur mycket en traktor användes
i jordbrukets och hur mycket
den användes i skogsbrukets tjänst, men
att man över huvud taget skall försöka
skilja ifrån skogsbruket i detta sammanhang,
är enligt min mening oriktigt.
En mycket betydande del av traktordriften
inom skogsbruket äger ju
rum på skogsvägar och dylikt, så att
även där gäller, att den skatt som uttages
kommer att tjäna vägväsendet i
allmänhet men icke de skogsvägar som
befaras av traktorerna. Jag menar därför,
att det är ett riktigt krav, att man
även för traktorer inom skogsbruket bör
medge restitution av bensinskatten, och
även om detta icke har direkt framhållits,
tycker jag det är ganska naturligt,
att den blivande utredningen får taga
upp även den frågan. Utskottet säger
att restitution ej bör ifrågakomma beträffande
skogstransporter. Om därmed
avses körningar i skogsmark, menar jag
att detta är ett felaktigt uttalande av
utskottet.

Vad beträffar de olika sätt, som kunna
komma i fråga för restitutionen,
vill jag säga att jag för min del icke kan
finna något av de här föreslagna sätten
vara riktigt, utan jag vill uttrycka den
förhoppningen, att en blivande utredning
skall kunna komma fram till andra
vägar, på vilka restitution skall kunna
lämnas.

Herr talman! Mycket av vad jag bär
sagt är ju egentligen önskemål i fråga
om den blivande utredningen, men då
det gäller fisket vill jag för min del
instämma i det yrkande som bär tidigare
framställts av herr Petersson.

Herr PETERSSON: Herr Sjödahl hade
betänkligheter mot det tillägg, jag föreslagit,
även om de icke voro så starka.
Det uttalande, som jag önskar få med
i utskottets betänkande, innebär, att
man lämnar Kungl. Maj :t bemyndigande
att ordna som förhållandena medgiva,
och är inte formulerat som direktiv
utan motsvarar tillägget under punkt

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1918.

1. Redan i det allmänna talesättet sammanställer
man ju jordbruk och fiske,
och jag tycker, att man härvidlag icke
skall skilja på dessa två yrkesgrupper
utan låta dem få ungefär samma chans.
Om man kan ordna saken för den ena
gruppen, bör det gå även för den andra.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! När herr
Osvald lyfte pekpinnen mot mig, var
han missnöjd med att jag icke anfört
det väsentligaste motivet för restitution
till jordbruket, nämligen att det var vägväsendet
som skulle få hjälp av bensinskatterna,
och eftersom jordbrukarnas
fordon inte gingo på vägarna och
ännu mindre fiskarenas, borde skatten
restitueras. Ja, herr Osvald, det är så
bekanta politiska sanningar, så självklara
ting, att man tycker att man inte
skall besvära kammaren med att säga
dem, men hade jag tänkt litet närmare
på att herr Osvald är relativt ny i denna
kammare, kanske jag hade tillåtit
mig att säga någonting på den punkten.

Vad som gjorde att jag nämnde de
bensindrivna traktorerna som ett motiv,
är för det första ett par tre motioner,
som mycket starkt ha understrukit
denna sak, och vidare är det så, att
motivet till att man vill mycket snabbt
försöka komma fram till någon provisorisk
ordning när det gäller jordbrukets
bensinanvändning, ju hänförde sig till
de bensindrivna traktorerna. Man utgick
i utskottet från den tanken, att de som
nu äro intresserade av dessa traktorer
ha räknat med de för närvarande utgående
skatterna, men om det då kommer
en tilläggsskatt på inte mindre än 27
öre per liter, är detta ett motiv för att
man bör restituera den skatten, så att
den icke skall förhindra en ekonomisk
användning av dessa bensindrivna traktorer.
Det är alltså denna lilla provisoriska
bestämmelse om omedelbar restitution,
innan utredningen för övrigt lett
till något resultat, som är motiverad av
tanken på de bensindrivna traktorerna.

Beträffande fisket är det väl ändå litet
annorlunda. Inom jordbruket är det
ju endast fråga om ett relativt begränsat

antal fall, särskilt som det endast är
för traktorerna som man tänker sig denna
restitution, medan det däremot skulle
bli fråga om ett betydande antal, om
man skulle gå in på de båtar och fartyg
som användas inom fisket och som
drivas med bensin. Att på det området
genomföra en individuell restitution lär
vara förenat med mycket stora svårigheter.
Jag tror att de, som nu tala för
att man omedelbart skulle besluta om
individuell restitution för fiskebåtar,
vilja lägga på vederbörande myndigheter
en arbetsuppgift, som dessa myndigheter
säkerligen icke kunna klara. Jag
vet att de äro mycket betänksamma redan
för det förslag som vi här kommit
med om restitution i viss utsträckning
för jordbruket, men skulle det ytterligare
gälla fisket, skulle det säkerligen
inte gå i lås.

Till slut bara en sak till. Här har
man riksdag efter riksdag haft motioner
i dessa frågor om både jordbruk och
fiske, och de ha undan för undan avslagits.
Myndigheterna ha avstyrkt och
sagt att det var ingenting att göra, och
motionerna ha aldrig lett till något resultat.
Det är med mycket stor betänksamhet
som utskottet gått in på att över
huvud taget begära utredning, och jag
tror att det skulle vara värdefullt och
lämpligt, om man ifrån kammarens sida
värdesatte detta försök att få genomförd
en restitution i både det ena och
det andra avseendet. Men förutsättningen
för detta är givetvis en mycket allsidig
och mycket förutsättningslös undersökning,
såväl här det gäller fisket
som när det gäller jordbruket. Jag undrar
om inte detta önskemål att om möjligt
få genomförd en mera allmän restitution
till både jordbruk och fiske har
kommit så pass långt framåt, att man
ifrån riksdagens sida borde kunna nöja
sig med detta första steg.

Herr OSVALD: Herr talman! Då herr
Sjödahl sökte förklara mitt tidigare yttrande
med att jag skulle vara så ny i
denna kammare, vill jag påpeka, att då
jag säger att skattemedlen äro avsedda
till täckande av kostnader för vägväsen -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

det, har jag endast understrukit ett uttalande
som gjorts av utskottet och som
herr Sjödahl själv har varit med om att
formulera.

Herr SJÖDAHL: Jag ber, herr talman,
så mycket om ursäkt för att jag begär
ordet igen, men herr Osvald fattade inte
mitt resonemang, så att kammarens olust
inför en förlängd debatt borde snarare
riktas åt det hållet. Jag påpekade ju bara,
att detta förhållande, att bensinskatten
går ut för att understödja vägväsendet,
var så allmänt bekant här i kammaren,
att jag inte fann någon anledning
att ytterligare framföra det, men jag sade
tillika, att jag förstod på herr Osvalds
anförande, att man åtminstone för hans
del borde ha kommit med denna för oss
alla uppenbara och bekanta sanning.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt skulle.
bifallas, dels ock, av herr Petersson,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att punkten 2 avfattades
sålunda:

»i anledning av de likalydande motionerna
I: 2 (av herr Emil Petersson) och
II: 8 (av herr Utbult m. fl.) samt de likalydande
motionerna I: 202 (av herr
Hällgren) och II: 323 (av herrar Skoglund
i Umeå och Jonsson i Skedsbygd)

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta
om en allsidig och förutsättningslös utredning
snarast möjligt rörande frågan
om rätt till restitution av skatt för bensin,
som användes för yrkesmässigt bedrivet
fiske, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan
föranleda,

h) bemyndiga Kungl. Maj:t att —
därest praktiska svårigheter icke skulle
hindra genomförandet av restitution av
förevarande slag — förordna om restitution
direkt till förbrukaren av tilläggsskatt
å sådan bensin, som använts vid
yrkesmässigt utövande av fiske under
tiden den 1 april 1948—31 mars 1949,
därvid förutsättes, att bemyndigandet
utnytljas under beaktande av vad i mo -

tionerna I: 2 av herr Emil Petersson och
II: 8 av herr Utbult m. fl. anförts i nu
berörda hänseenden.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som under
överläggningen påyrkats av herr Petersson.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropoisitionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Petersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej —48.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar för en stund övertogs
av herr förste vice talmannen.

Om restitution av automobilskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckta
motioner om restitution till veder -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

börande fordonsägare av för mycket inbetald
automobilskatt.

I två likalydande, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, 1:225 av
herr Mannerskantz och II: 296 av herr
Birke m. fl., hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte antaga bestämmelser
av innebörd, att för mycket inbetald
automobilskatt i förhållande till
den tillåtna effektiva körtiden skulle
restitueras till vederbörande fordonsägare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 225
(av herr Mannerskantz) och 11:296 (av
herr Birke m. fl.) om restitution till vederbörande
fordonsägare av för mycket
inbetald automobilskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Då bevillningsutskottet begraver denna
min motion kan jag icke låta det ske
under tystnad, ty hela ämnet, alltså frågan
om detta förbud mot körning på
lördags- och helgdagskvällar samt söndagar,
är ett ganska känsligt kapitel.

Utskottet har tre argumenteringar mot
en restitution enligt motionen av fordonsskatten,
i den mån den belöper sig
på minskningen i bilarnas användning.
Den första motiveringen är att man vid
tidigare tillfällen, t. ex. vid bensinransoneringen
1939, icke framförde något
krav på återbetalning. Jag vill därtill säga,
att även om det inte framfördes sådana
krav då, så äro ju de principiella
skälen för en motsvarande restitution nu
inte därmed undanröjda. Den gången låg
det annorlunda till, begränsningen träffade
på ett annat sätt, man kunde köra,
man kunde skaffa sig gengas. Men man
kan inte nu skaffa sig gengas, som man
sätter på bilen på lördagskvällarna och
tar bort på måndagsmorgnarna. Över huvud
taget är det förbud, som nu har
kommit, av en mera uppseendeväckande
och orättvis art än vad en bensinransonering
kan anses vara.

Nästa skäl, som bevillningsutskottet
kommer med, tycker jag är mycket un -

derligt. Utskottet säger, att den, som
tycker, att han inte får köra tillräckligt
med sin bil på grund av detta körningsförbud,
kan avregistrera bilen, så slipper
han skatt. Det skulle innebära, att
han inte kunde köra de andra dagarna i
veckan heller. Det är väl att vara litet
för hård i behandlingen av bilägarna.
Den möjligheten står väl inte i realiteten
till buds. Därför tycker jag, att det
nästan är ett hån att åberopa det som
ett skäl.

Sedan kommer man med det, som väl
skall vara det mest dräpande, förmodar
jag. Man hänvisar till att denna bestämmelse
har kommit till med stöd av allmänna
förfogandelagen, och enär ersättningsskyldighet
inte kan inträda på
grundval av den, så anser man, att det
inte kan vara lämpligt att ge restitution
i det ifrågavarande fallet. Jag tycker för
min del, att varje utskott bör syssla med
det område, där det åtminstone kan antas
ha förutsättningar att veta någonting.
Här har bevillningsutskottet gett sig in
på konstitutionsutskottets område, och
det har gjort, att utskottet har trampat
fel. Det är nämligen på det sättet, att
det här förbudet inte är tillkommet med
stöd av allmänna förfogandelagen, och
jag vill säga, att det inte är tillkommet
med stöd av någon lag alls. Jag är av
den uppfattningen, att regeringen har
förfarit på ett egenmäktigt sätt, som
den inte har rättighet till. Man har hängt
upp förbudet på kungörelsen av den 15
november 1945 angående reglering av
handeln med och användningen av bilgummi
och där salt till en 11 §. Man
har således ökat ut den förordningen,
och man har inte i kungörelsen, nr 804
av den 15 november 1945, alls hänvisat
till förfogandelagen, utan man säger bara,
att Kungl. Maj :t har funnit för gott
förordna detta. Om man nu menar, att
denna kungörelse angående reglering av
handeln med bilgummi skulle vara tillkommen
på förfogandelagens grund, så
är det inte heller riktigt. Jag har också
den här. I denna kungörelse angående
reglering av handeln med och användningen
av bilgummi står bara, att Kungl.
Maj :t har funnit för gott förordna som
följer. Där hänvisas inte till någon för -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

fogandelag eller någon annan lag eller
något riksdagsbeslut. I 1 § säger man:
»För vinnande av erforderlig hushållning
med bilgummi skola från och med
den 25 november 1945 handeln med bilgummi
och användningen därav vara
underkastade reglering på sätt i denna
kungörelse stadgas.» Detta har man hängt
upp söndagsförbudet på. Regeringen kan
ju inte ha gjort riktigt här, och jag får
säga, herr talman, att det är delvis som
en protest emot det sätt, på vilket regeringen
här har handlat, som jag har
väckt min motion.

Inledningen till förordningen är väl
typisk just för sådana förordningar, som
Kungl. Maj:t utfärdar, inte med stöd i
någon som helst lag utan med stöd av
Kungl. Maj ds administrativa befogenhet.
Men jag för min del vill bestrida, att
det är möjligt att rymma in detta däri,
inte minst därför, herr talman, att detta
förbud är så godtyckligt och drabbar så
orättvist. Det är särskilt landsbygden
med dess exceptionella förhållanden och
stora avstånd, som blir lidande på detta,
och de besvärligheter, som det många
gånger har åstadkommit, äro inte små,
bland annat när det gäller kyrkskjutsar
och dylikt. Det är väl tveksamt, om det
på landsbygden medför någon vidare besparing.
Trafikbilarna ha fått mångdubbelt
mer körning på lördagskvällar och
söndagar, och det är det mest påtagliga
härutinnan. Dessa bilar dra i regel mer
bensin än de ofta små bilar, som lantbrukare
eller andra personer på landsbygden
ha.

Nu skall emellertid, herr talman, detta
uttryck för despotism, eller vad jag
skall kalla det för, upphöra efter att ha
varit i kraft ungefär ett halvt år. Då kan
det ju hända, att det skulle vara en för
stor apparat att för den begränsade tid,
som det gäller, hålla på det krav, som
framförts i motionen. Men rent principiellt
minskas ju inte kravets riktighet
genom att man nu kan skåda slutet på
denna bestämmelse.

De tekniska besvärligheterna, vilka utskottet
icke berört, har jag rätt mycken
respekt för, och jag vill därför, herr
talman, nu inte fullfölja motionen med
ett yrkande här i kammaren, vilket jag

för min del annars skulle ha gjort, om
man inte hade sett slutet på det tillstånd,
som nu råder. Men jag har velat påtala,
att Kungl. Maj :t har gått över sin befogenhet
och det på ett olyckligt, hänsynslöst
och orättvist sätt, och att Kungl.
Maj:t bör avhålla sig från sådana saker
i fortsättningen.

Jag skall inte nu ställa något yrkande,
men jag tycker, att bevillningsutskottet
är värt att klandra för det osakkunniga
sätt, på vilket dess utlåtande har
blivit skrivet.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Mannerskantz gjorde anmärkning mot
att bevillningsutskottet hade skrivit, att
förbudet mot söndagskörning genomfördes
med stöd av allmänna förfogandelagen.
Den upplysningen lämnades oss i
utskottet, och därför står det här. Är
upplysningen oriktig, beklagar jag det.
Men jag misstänker nästan, att den är
riktig.

Om vad herr Mannerskantz för övrigt
hade att anföra skall jag inte yttra mig
här, då herr Mannerskantz inte kom med
något yrkande, men jag vill bara påpeka,
att utmätande av skatt efter den tillåtna
effektiva körtiden tyckte vi var ett stycke
nytt Krångel-Sverige, som vi inte ville
begåva vårt land med. Jag är mycket
ledsen för att vi inte kunde bifalla en
motion av herr Mannerskantz, i vilken
han vill öka krångligheten i de administrativa
bestämmelserna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
vill bekänna, att jag har ansett, att de
motioner, som här behandlas, ha varit
i och för sig motiverade. Det resonemang,
herr Mannnerskantz här förde,
anser jag ock vara i princip riktigt. Det
rör sig dock om ett spörsmål av ganska
blygsam storleksordning. För min del
har jag emellertid inom utskottet först
gått på den linjen, att det .spörsmål, som
motionerna aktualisera, skulle kopplas
in i den utredning, som bevillningsutskottet
förordat enligt sitt betänkande
nr 23, vilket nvss av kammaren behandlats.
När detta inte lyckades, yrkade jag

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

bifall till motionerna, ett yrkande som
icke heller vann stöd inom utskottet.
Med hänsyn till frågans, såsom jag redan
antytt, blygsamma storleksordning
har jag inte velat fullfölja min ståndpunkt
genom avgivande av någon reservation.
Jag avser inte heller att nu gå
på någon annan linje än bifall till utskottets
hemställan.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att få understryka, att
det inte kan vara något tvivel om att
herr Mannerskantz har rätt i vad han
har sagt om denna lagstiftnings förhållande
till förfogandelagen. Vi leta förgäves
i förfogandelagen efter någon regel,
som skulle kunna ge stöd för ett
Kungl. Maj:ts ingripande av detta slag.
Det har under hela kristidslagstiftningens
tid också stått fullkomligt klart, att
vi ha haft två sorter av ingripanden.
Dels har det varit sådana — framför
allt beslag — som skett enligt förfogandelagen,
dels har det varit vad man
med ett sammanfattande namn har kallat
för handelsregleringar. Dessa författningar
har man alltid känt igen på att
de ha inletts med en sådan fras, som
herr Mannerskantz citerade: »För åstadkommande
av erforderlig hushållning»
etc. förordnar Kungl. Maj:t det och det.
Redan vid den första bensinregleringen
i oktober 1939 stod jag upp här i kammaren
och frågade dåvarande handelsministern
med vad rätt detta kunde göras.
Det var ju inte med stöd i förfogandelagen.
Då svarades det (och det
bekräftar vad jag nu säger): Nej, sådant
här sker inte med stöd av förfogandelagen,
utan det är Konungens ekonomiska
lagstiftning, som kommer till användning.
Detta har sitt stora intresse
och sin stora betydelse, därför att så
länge man håller sig inom förfogandelagens
ram, är vederbörande, som drabbas
av ett ingrepp, praktiskt taget alltid
tryggad på det sättet, att han har rätt
till ersättning. Det är inte bara så, att
det är vid vissa ingripanden av förfogandelagen
man får ersättning, utan
principiellt gäller det alltid. Till och
med den, som har fått en vara under

beslag, har möjlighet att hembjuda den
åt staten och alltså få den inlöst, över
hela fältet har man där ersättningens
princip fastslagen.

Det kan ju sägas, att denna fråga nu
har mindre intresse, därför att, som det
har betonats, det hela har förlorat sin
aktualitet, men jag tycker det är ganska
angeläget för kammaren att göra klart
för sig, att här försiggår fortfarande en
omfattande lagstiftning, som djupt ingriper
i medborgarens rätt och som
Kungl. Maj:t på grunder, som jag inte
här skall gå in på, anser sig befogad att
utfärda på egen hand. Och denna lagstiftning
står främmande för all form
av ersättning. Vi skola ha klart för oss,
att detta inte är någonting, som kommer
att försvinna den dag den av krisförhållandena
betingade förfogandelagen
upphör att gälla, utan det är en makt och
myndighet, som Kungl. Maj:t gör anspråk
på för framtiden, för hur lång tid
lämnar jag därhän.

Herr SJÖDAHL: Med anledning av den
vändning, som diskussionen har tagit,
vill jag, herr talman, bara meddela, att
enligt de upplysningar, som jag under
debattens gång har fått, har söndagskörningsförbudet
utfärdats med stöd av
den författning, som herr Mannerskantz
nämnde, men denna författning är i
sin tur utfärdad med stöd av den allmänna
förfogandelagen. Detta har upplysts
mig av den föredragande i ärendet.

Herr MANNERSKANTZ: Den författning,
som herr Sjödahl åberopar, är icke
utfärdad med stöd av förfogandelagen
eller någon annan lag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning
av väckt motion angående viss
ändring av 52 § 2 mom. kommunalskattelagen
in. in., bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Onsdagen den

Ang. skatteavdragen för representation.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckt
motion angående skatteavdragen för representation.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, I: 92, av
herr Einar Eriksson, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
rörande frågan om generell skatt på representation
samt förslag till bestämmelser
om maximering av avdrag för dagtraktamenten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1:92 av herr Einar
Eriksson angående skatteavdrag för representation
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Einar Eriksson, som dock ej antytt sin
mening.

Ilcrr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag har tillåtit mig att motionera i förevarande
ärende, men jag har fått finna
mig i många andra människors öde, att
inte vinna utskottets gillande, och jag
gör mig självfallet heller ingen optimistisk
föreställning om att kunna få kammaren
att besluta i någon annan riktning
än vad utskottet föreslår. Därför
kommer jag ej heller att ställa något annat
yrkande än utskottet.

Emellertid anser jag mig dock inte
kunna underlåta att här i kammaren
liksom tidigare vid ärendets behandling
i bevillningsutskottets andra avdelning
uttrycka en förvåning över att man ändå
inte ansett, att denna fråga har varit av
ett sådant värde, att den kunde ha
bringats under en utredning. Det finns
väl knappast någon, som har kunnat
undgå att lägga märke till och förarga
sig över de ganska stora möjligheter,
som nuvarande avdragsbestämmelser
medge olika rörelseidkare att både bokförings-
och skattemässigt begränsa sina
vinster rätt väsentligt genom stora avdrag
för representationskostnader. Det

6 Första kammarens protokoll /fMS. Nr 11.

17 mars 1948. Nr 11. 81

är utan tvivel mycket stora belopp, som
på det sättet undandras beskattning, och
i varje fall tror jag det är tillräckligt
stora belopp för att man ur både moraliska
och även samhällsekonomiska synpunkter
skulle anse det vara berättigat
att närmare titta på frågan.

Personligen hyser jag principiellt den
uppfattningen, i motsats till vad utskottet
här framhåller, att företagsrepresentationen,
som florerar, inte skulle behöva
vara en avdragsgill kostnad. Jag medger
visserligen, att det finns en legitim representationsskyldighet,
men att denna
ovillkorligen skall vara en avdragsgill
omkostnad kan väl ändå vara omtvistat.
Det är inte utan, att man, när man i ett
statsfinansiellt läge tvingas att lägga
skatt på sockerdricka, tycker det är något
försmädligt att genom de nuvarande
skatteavdragsbestämmelserna medge, att
de stora belopp, som gå till ätande och
drickande, få undandras beskattning.

Jag har tillåtit mig att i min motion
förorda den totala restriktionens väg i
fråga om avdragsrätten för representationskostnaderna,
och jag tror, att man
därigenom skulle vinna en betydande
lättnad för skattemyndigheterna, som
med nuvarande bestämmelser ha det
ganska svårt och i varje fall få offra
mycken tid och pengar vid sin prövning
av skäligheten av gjorda representationsavdrag.
Samtidigt skulle man alldeles säkert
också åstadkomma en ganska stark
begränsning av representationen.

Motionens syfte har således varit att
försöka stävja det missbruk, som i anmärkningsvärt
hög grad florerar på ifrågavarande
område. Det dricks och äts
för mycket stora belopp här i landet,
som sedan gå som avdragsgill omkostnad
på företaget. Skulle detta kunna begränsas,
är jag fullt medveten om att det
skulle innebära en icke oväsentlig ökning
av intäkterna till statskassan och
samtidigt också i hög grad bidra till
folkhälsans höjande här i landet. Synnerligen
många dåliga magar bero alldeles
säkert på den rätt stora representation,
som företagen med hänsyn till
det ökade skattetrycket anse sig kunna
underkasta sig.

Herr talman! Jag har intet annat yr -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

kande än bevillningsutskottet, men jag
uttrycker i varje fall den förhoppningen,
att man inom finansdepartementet
skall anse sig vara oförhindrad att nu
ta upp detta spörsmål till prövning, trots
att skrivelse från riksdagen nu uteblir.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
tullfrihet för byggnadsmaterialier
m. m. för anläggning av en regleringsdamm
i Neaälven m. m., bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

10, i anledning av förslag angående
reglering av arvodena till de hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemännen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 14, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
åt städerskan vid riksbankens avdelningskontor
i Malmö Jenny Sofia Karlsson.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lagförslag om sambruksföreningar m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta första
lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om sambruksföreningar
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 16 januari 1948 dagtecknad
proposition, nr 58, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om sambruksföreningar;

2) lag om ändrad lydelse av 18 § lagen
den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag;

3) lag om ändrad lydelse av 11 §
lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom; 4)

lag om ändrad lydelse av 5 § lagen
den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet; 5)

lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117);
samt

6) lag om ändrad lydelse av 22 § 1
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I anledning av förevarande proposition
hade inom riksdagen väckts två
likalydande motioner, nr 246 i första
kammaren av herr Isaksson m. fl. och
nr 398 i andra kammaren av herr östlund
m. fl. I motionerna hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen
måtte taga hänsyn till vissa i
motionerna anförda synpunkter.

Propositionen och motionerna hade
hänvisats till lagutskott och tilldelats
första lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan första lagutskottet och
jordbruksutskottet hade propositionen
jämte i anledning av densamma väckta
motioner hänskjutits till behandling av
sammansatt första lag- och jordbruksutskott.

Med förmälan, att utskottet komme att
framdeles avgiva särskilt utlåtande beträffande
det under 4) upptagna förslaget
till lag om ändrad lydelse av 5 §
lagen den 21 december 1945 (nr 805)
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, hade utskottet i det
nu föreliggande utlåtandet på åberopade
grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i förslagen till lag om
sambruksföreningar och till lag om ändrad
lydelse av 1 § bokföringslagen den

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

31 maj 1929 (nr 117) — måtte för sin
del antaga under punkten införda förslag
till

1) lag om sambruksföreningar;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117);

B) att riksdagen måtte för sin del antaga
genom propositionen framlagda förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 18 § lagen
den 30 maj 191G (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag;

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen
den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 22 § 1
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

C) att motionerna I: 246 och II: 398,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under
A och B, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Lodenius, Ekströmer, Werner och Gustafson
i Vimmerby, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr EKSTRÖMER: Herr talman! Jag
har till detta utlåtande fogat en blank
reservation. Det innebär inte, att jag inte
godkänner det lagförslag, som framlagts
och som jag, i synnerhet sedan vi inom
utskottet hjälpts åt för att få litet behövliga
ändringar, finner fullt ändamålsenligt
och väl värt att antagas. Min
reservation har jag avgivit egentligen för
att komma i tillfälle att här i kammaren
framföra några synpunkter i överensstämmelse
med vissa tvivel, som jag
har uttalat i utskottet beträffande huruvida
hela detta sambruksinstitut verkligen
kan passa för svenska förhållanden.
Härom säger utskottet i motiveringen,
att det är »föga fruktbart att till närmare
granskning upptaga alla de förutsägelser
och antaganden, vartill lagförslaget
givit anledning». Jag iir inte alldeles
säker på att detta är riktigt, tv
vad som säges i riksdagen skall väl ändå

ha någon betydelse, och jag tror, att det
inte alls skadar, att betänkligheterna
framföras här. Man kan då åtminstone
hoppas, att vederbörande myndigheter
gå försiktigt fram och ej stimulera till
det nya institutets användning i större
skala, förrän en fullt säker erfarenhet
givit vid handen, att detsamma verkligen
passar för svenska förhållanden
och för svenskt kynne och sålunda har
en verklig mission att fylla. Om resultaten
efter tillräckligt lång prövotid visa
sig gynnsamma, må man på allvar fortsätta,
men om det visar sig, att de nystartade
föreningarna efter en kortare
eller längre tid gå sönder, är det förvisso
lyckligt att så få människor som
möjligt råka i olycka. Och att med konstlade
medel hålla ett vacklande företag
vid liv anser jag förkastligt.

Jag kan säga, att jag för min del, som
själv ivrigt arbetat i jordbrukets föreningsrörelse
i det län jag representerar,
inte alls är negativt inställd till tanken
på dessa sambruksföreningar. Jag talade
och röstade på sin tid för den gemensamhetsladugård,
som kom till stånd,
och jag skulle gärna önska, att de försök,
som komma att göras med fullständigt
sambruk, skola ge positivt resultat,
tv de kunna, om allt går väl, bli till god
hjälp vid vårt jordbruks rationalisering.
Men bur det är kan jag som gammal
lantman ej komma ifrån, att många stötestenar
kunna komma i vägen.

Jag kan ta några exempel. Jag undrar,
om det inte kan bli ganska svårt för
medlemmarna i en sambruksförening att
vidmakthålla den enighet och sammanhållning,
som iir oundgängligen nödvän1-dig för ett gott resultat. I början, när
kanske entusiasmen för det nya förelaget
är levande, går det nog bra, men
när den gråa vardagen kommer med
alla dess irritationsmoment vid arbetsfördelning
och allt dylikt, blir det kanske
svårare, och om detta gäller för männen,
så blir det måhända ännu svårare
för hustrurna att komma om sams. Jag
undrar, om inte en sambruksförening
kan giva missunnsamhet och avundsjuka
en ganska riklig näring.

En annan sak. Om rationaliseringen
fortgår i normal ordning, måste jordbru -

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

ket mer och mer mekaniseras och den
manuella arbetskraften alltså minskas.
Men då kan lätt uppkomma den situationen,
att icke alla medlemmarna i föreningen
kunna få full sysselsättning. Om
det från början är t. ex. tio medlemmar
i en sambruksförening, kanske det bara
behövs sju, sedan man skaffat tillräckligt
antal maskiner — det är i ett modernt
jordbruk helt enkelt nödvändigt,
att man minskar antalet arbetare, om
man skall följa med sin tid. Då frågar
man sig, vad de tre bortrationaliserade
skola taga sig till. De bli kanske hänvisade
till att söka arbete på annan plats,
men då ha de ju intet intresse att vara
kvar i föreningen. Därvid uppstår ett
nytt problem. Det är kanske lätt att komma
in i en sådan här förening, men jag
undrar, om det inte trots allt kan bli
rätt kinkigt att helskinnad komma ur
föreningen.

Jag skall framföra ännu en sak. I ett
större lantbruk behövs säkerligen en
driftledare med högre utbildning i jordbruksfrågor
än vad i regel en småbrukare
eller jordbruksarbetare besitter. Då
lär det väl bli så, att föreningen måste
engagera en sådan driftledare utifrån,
vad man kallar en lantbruksinspektor.
Men denne synes mig kunna få en ganska
svår ställning, då han skall ha befäl över
en arbetsstyrka, bestående av gårdens
innehavare, som förvisso många gånger
komma att få svårt att utan vidare lyda
order från en av dem anställd befattningshavare.

Ja, detta var bara några exempel på
de farhågor som man kan framställa,
här man såsom erfaren lantman verkligen
tänker igenom denna fråga. Jag
tror inte, att man kan undvika ideliga
irritationsmoment, det ligger i sakens
natur. Det kan naturligtvis hända, att
dessa farhågor äro överdrivna, men jag
tycker ändå, att riskerna ligga så i
öppen dag, att man inte får undervärdera
dem, och att det är allt skäl att
varna för överdrivna förhoppningar.
Därför vill jag ännu en gång framhålla
nödvändigheten av försiktighet. Vi böra
försöka med några få sambruksföreningar
av olika typer i skilda delar av landet.
Men sedan må vi ta det lugnt och

låta dessa under lämplig uppsikt och
med goda råd driva sin verksamhet så
lång tid att man har en säker erfarenhet
att bygga på, innan man går vidare.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Bakom detta utskottsutlåtande står
praktiskt taget ett enigt utskott. I princip
ha vi varit eniga därom, att det förslag
som jordbruksministern här har lagt
fram säkerligen skulle kunna få en stor
uppgift att fylla. Vi ha ju också enhälligt
konstaterat, att departementschefen
härmed har öppnat en dörr och berett
möjligheter för dem ute på landsbygden,
som inte ha det alltför väl beställt
och som tro sig med stöd av denna lag
vilja och kunna skapa sig en bättre
ställning i samhället. För egen del hälsar
jag förslaget med mycket stor tillfredsställelse,
men jag är, herr talman,
inte så optimistisk, att jag tror, att det
i och med förslagets antagande skall
växa upp sambruksföreningar som svampar
ur jorden. Det tar nog sin tid, det
skall mogna till, folket skall få tid att
sätta sig in i vad detta innebär. Men det
väsentliga är att möjligheter här ha öppnats
och att statsmakterna äro beredda
att ge föreningarna det stöd som de eventuellt
kunna behöva.

Jag blev litet förvånad över herr Ekströmers
svartmålning här i dag. Den
kom inte till synes på samma sätt vid
utskottsbehandlingen. Saken har väl
mognat till för honom senare, men jag
drar den slutsatsen, att vad han sade i
varje fall inte var alltför allvarligt menat.
Det är alldeles klart, att här kunna
uppstå hinder och motsättningar, när
man skall starta sambruksföreningar.
Jag syftar då på sammanslagningen av
brukningsdelar. Det är en hel del småbrukare,
tänker man sig, som äro trötta
på de former under vilka de arbeta,
och de ha det i många, många fall ekonomiskt
ganska dåligt ställt. Om de då
komma överens om att gemensamt bruka
sina ägor, kan det uppstå sådana fall

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

som herr Ekströmer här talade om: det
finnes mer arbetskraft än vad ett rationellt
skött jordbruk behöver. Men jag
går liksom utskottet i sin helhet ut
ifrån att människorna själva äro på det
klara med detta i god tid och försöka
att ordna på allra bästa sätt. Om så
inte är fallet, är det ju knappast lönt
att de starta en sambruksförening.

Det uttalades också farhågor för att
sambruksföreningarna skulle på något
sätt gynnas framför den enskilde, men
det är ogrundade farhågor. I propositionen
har uttryckligen sagts ifrån —
och lika uttryckligt i utskottsutlåtandet
—- att det inte får gå till så. Men det
är klart, att när människorna eventuellt
skola komma överens om att starta en
sambruksförening, då behöva de alla råd
och upplysningar som kunna stå dem till
huds, och dessa råd och upplysningar
kunna inte få tagas såsom någon som
helst påtryckning. Råd och påtryckningar
äro ju väsentligt skilda saker. Alla
äro vi ense om att råd behövas.

Herr Ekströmer var också inne på
att en driftledare skall utses, om tio
mindre jordbruk sammanslutas. Jag
tror inte, att det blir så farligt därmed.
Människorna på landsbygden äro inte
helt främmande för organisation. De äro
numera väl införstådda med vad en organisation
betyder, och de begripa mycket
väl vad en god ledning spelar för
roll. Jag tror säkerligen, att dessa människor
kunna enas om att se ut den inom
sin krets, som bäst kan vara skickad
att ta hand om ledningen.

Jag skulle också vilja påpeka en annan
sak. I lagförslaget talas om straffbestämmelser,
det kan till och med bli
frihetsstraff. Inom utskottet tyckte man
att det var litet hårt, att man skulle införa
frihetsstraff, och man betecknade
det på sina håll som ett slags skräck.
För min del tror jag inte att det behöver
betraktas som en skräck, utan snarare
som ett starkt stöd för föreningarna.
Vi skola inte tro, att våra domstolar
utan vidare döma till frihetsstraff. Härför
fordras, att det är klart utrett och
bestyrkt, att brottet varit planlagt i god
tid och vid förberett. Om det skulle visa
sig, att dylika fall kunna uppstå, ifrå -

gasätter jag, om inte den som begått
ett sådant brott bär gjort sig förtjänt av
ett frihetsstraff.

Vad sedan gäller det fallet, att en del
lantarbetare skulle ena sig om att på
ett eller annat sätt överta en större gård
och bruka den gemensamt, så är intet
ont att säga därom. Tvärtom tycker jag,
att det vore mycket bra. Då kanske det
kan vara nödvändigt, att de få en skolutbildad
ledare, men jag är inte så säker
på att det skulle behövas ens i
det här fallet. Jag kan peka på exempel.
Jag skall inte nämna något namn, men
jag vet, att vid en större gård, där man
tidigare haft inspektor, bokhållare och
ladufogde eller rättare, har man nu rationaliserat,
så att man icke har vare
sig inspektor eller bokhållare. Man har
bara en enda arbetsledare -— en arbetande
rättare — och honom har man
utvalt bland gårdens lantarbetare. Jag
tycker, att detta är ett bra exempel. Det
visar, att det går att inom de breda lagren
söka ut personer med praktisk läggning
och kunnighet, som kunna bli arbetsledare,
trots att de inte ha den teoretiska
utbildning, som man på sina håll
anser vara nödvändig.

Herr talman! Jag har velat säga dessa
ord med anledning av utskottsutlåtandet.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Under delta anförande hade herr talmannen
åter infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OSVALD: Herr talman! Det är
naturligtvis inte svårt att uttala tvivel i
olika avseenden på sambruksföreningarnas
möjligheter att bli en lämplig form
för jordbruk i vårt land, och man kan
också, om man har en annan principiell
uppfattning, uttala förhoppningar om
att sambruksföreningarna skola kunna
bli av värde. För min del menar jag, att
det är tämligen ofruktbart att diskutera,
huruvida sambruksföreningarna komma
att få eu större eller mindre omfattning,
vilka svårigheter som komma att yppa
sig för dem o. s. v. Jag menar, att man
inte har någon anledning att vid denna
frågas behandling rada upp svårigheter

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1918.

och så att säga stapla upp dem i vägen
för sambruksföreningarna. Jag menar
heller inte, att det finns någon anledning
att söka begränsa verksamheten, för den
händelse det skulle visa sig, att formen
med sambruksföreningar kan komma att
omfattas med intresse av ett tämligen
stort antal jordbrukare. Allt detta anser
jag vara saker och ting, som vi böra
överlåta helt åt den kommande utvecklingen.
Självklart är, att vissa svårigheter
komma att visa sig, då det gäller en
sådan ny företagsform som denna, och
då bör det givetvis vara angeläget, att
man söker övervinna svårigheterna på
bästa möjliga sätt. För min del tror jag,
att sambruksföreningarna kunna komma
att utgöra ett värdefullt led i den rationalisering
av det svenska jordbruket,
som vi ju alla hoppas på och som onekligen
är förestående.

Jag skulle emellertid här gärna vilja
fästa uppmärksamheten på en sak, som
utskottet bl. a. har framhållit. På s. 13
säger utskottet: »Frågan om vid sammanläggning
av flera småbruk de tidigare
jordägarna skola ha möjlighet få
avstycka tomt med mangårdsbyggnad
som särskild fastighet att kvarstanna i
enskild ägo har i propositionen lämnats
öppen.» Jag förstår mycket väl — och
det var också utskottets uppfattning —
att det på sakens nuvarande ståndpunkt
inte gärna är möjligt att utstaka några
bestämda riktlinjer för hur denna fråga
skall lösas. Utskottet säger emellertid
i anslutning därtill, att »i den mån sådana
avstyckningar tillåtas, vilket stundom
torde bliva nödvändigt för att en
sambruksförening över huvud skall kunna
bildas, kunna så småningom uppkomma
allvarliga svårigheter». Jag har för
min del inte haft någon anledning att
opponera emot detta utskottets uttalande,
ty vissa svårigheter kunna otvivelaktigt
tänkas uppkomma av denna anledning,
men jag skulle här gärna vilja framhålla,
att just denna möjlighet som utskottet
pekar på i vissa fall också kan utgöra en
förutsättning för att sambruksföreningar
över huvud taget skola kunna bildas.
Jag tror, att i många fall, där ägofördelningen
inom ett byalag är mycket
förvirrad, kan just möjligheten för de

nuvarande innehavarna att få avstycka
sina tomter och bo kvar, t. ex. i en by,
vara en viktig och värdefull förutsättning
för att en sambruksförening skall
kunna komma till stånd. Även om, såsom
utskottet här framhåller, svårigheter
i vissa fall kunna komma att visa
sig, kan därför enligt min mening denna
möjlighet i andra fall vara av värde
för själva tankens realiserande.

Jag skulle för min del vilja ge uttryck
åt den förhoppningen, att det lagförslag
som här framlagts skall komma att så
småningom bli av värde för det svenska
jordbruket och att det skall komma att
spela en viktig roll i dess utveckling i
framtiden. Det är därför som jag för
min del anslutit mig till det av utskottet
gjorda uttalandet.

Herr LODENIUS: Herr talman! Det är
alldeles riktigt, såsom herr Alfred Andersson
har sagt tidigare, att utskottet
har varit enigt när det gällt att tillstyrka
denna lag. Den blanka reservation,
som fogats till utskottsutlåtandet och till
vilken även jag har anslutit mig, hänför
sig alltså inte till själva lagförslaget som
sådant, utan det är kanske mera vissa uttryck
i utskottets motivering, som man
inte reservationslöst har velat ansluta sig
till.

Det är också riktigt, såsom här har påpekats,
att det är ganska svårt att nu bedöma,
huru detta försök kommer att utfalla.
Det har sagts, att det inte tjänar
mycket till att nu ta upp vissa saker,
som man tror kunna föranleda svårigheter,
men det kan väl — såsom jag tror
herr Ekströmer anförde — å andra sidan
inte skada, att man här åtminstone
pekar på vissa saker, som kunna komma
att försvåra tillämpningen av detta förslag
i praktiken.

Jag hör för min del till dem som inte
äro alltför optimistiska, när det gäller
möjligheterna att föra ut förslaget i det
praktiska livet. Den form av sambruksföreningar,
som jag tror har de största
förutsättningarna, är den som uppstår,
om lantarbetare eller jorbrukarsöner bilda
förening för förvärv eller arrendering
av större jordbruk. Däremot förrno -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

dar jag, att det kommer att stöta på väsentligt
större svårigheter, om det blir
fråga om att sammanföra mindre jordbruk
och deras ägare till en sambruksförening.
I detta sammanhang kan jag ju
ytterligare understryka vad herr Osvald
nyss påpekade, att det är en olöst fråga,
hur det skall förfaras med mangårdsbyggnader
och tomter tillhörande brukningsdelarna,
sedan dessa sammanförts
till en sambruksförening. Det har ju utskottet
också påpekat, såsom herr Osvald
nämnde. Jag skall inte gå in på det närmare
nu. Men även de till de mindre
brukningsdelarna hörande ekonomihusen,
som efter sammanläggningen torde
få i varje fall mycket ringa eller kanske
intet värde och därför sannolikt måste
lösas av föreningen, komma förmodligen
att fördyra och försvåra övergången till
sambruk.

Utskottet anför bl. a.: »Sambruksföreningarna
äro avsedda att öppna möjlighet
för lantarbetare och yngre lantbrukarsöner
att förvärva och bruka egen
jord liksom att anvisa en väg för småbrukare
att genom rationaliserad drift
höja sin och sin familjs levnadsstandard.
Bildandet av sambruksföreningar är ämnat
att bliva ett medel att sammanslå
smärre brukningsdelar till driftsekonomiskt
fördelaktiga större enheter. Härigenom
kommer den föreslagna lagstiftningen
att ingå som en bland andra åtgärder
för jordbrukets yttre rationalisering.
» Jag för min del betvivlar inte, att
detta är avsikten, och jag hoppas, att den
anvisade vägen åtminstone i vissa fall
skall leda till avsett resultat, men jag
tror samtidigt, att det är säkrast att inte
ställa alltför stora förhoppningar på att
det skall gå att på denna väg rationalisera
det svenska jordbruket och göra det
ekonomiskt bärkraftigt. Under i övrigt
lämpliga förutsättningar kanske det kan
gå ganska bra på slättbyggderna, men jag
tror att det i skogsbygderna blir väsentligt
svårare att rationalisera småbruket
genom att sammanlägga ett antal brukningsdelar.
Åkerjordens belägenhet med
åkerskiftena ofta långt från varandra och
i små enheter hindrar här en rationell
stordrift, även om man sammanlägger
brukningsdelarna.

Jag skall inte gå in på flera detaljer i
förslaget, även om de kunde ha sitt intresse.
Om man tar förslaget för vad, såvitt
jag förstår, det egentligen är — ett
försök att skapa möjligheter för dem som
så önska att bilda förening för drivande
av jordbruk — har jag för min del ingenting
emot att man försöker denna nya
form. Men jag har som sagt, herr talman,
trots att man kanske kan finna att det
— såsom utskottet för övrigt säger —
inte är så fruktbart att nu ta upp dessa
förutsägelser och antaganden till närmare
granskning, velat framföra dessa reflexioner.
Jag tror nämligen, att det är
säkrast att inte ställa allt för stora förhoppningar
på att vi genom sambruksföreningar
skola kunna i någon större utsträckning
rationalisera det svenska jordbruket
och göra det ekonomiskt bärkraftigt.

Jag har intet annat yrkande, herr talman,
än om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpningen av
bestämmelserna om rätt till statsbidrag
för djursjukvård jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. fiskerätten på västkusten.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion
angående fiskerätten vid kusterna
av Hallands samt Göteborgs och Bohus
län.

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

I en inom andra kammaren väckt, till
jordbruksutskottet hänvisad motion, nr
148, av herr Utbult m. fl., hade hemställts,
att allt fiske vid kusterna av
Hallands samt Göteborgs och Bohus län
måtte göras fritt för varje svensk medborgare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 148 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
I detta utlåtande har jordbruksutskottet
enhälligt avstyrkt en motion,
som har väckts av medkammarens borgerliga
ledamöter från Bohuslän. Motionärerna
ha av någon anledning inte
tagit hänsyn till gällande praxis, nämligen
att då en fråga har utretts och
utredningens resultat i form av ett utlåtande
ligger under Kungl. Maj :ts prövning,
så beslutar i regel riksdagen inte
i ärendet — en praxis som enligt min
mening är riktig. Jag har således självfallet
inte något annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan. Eftersom
utskottsutlåtandet här är enhälligt,
markeras ju därmed också, att motionärerna
inte nu kunnat vinna något
gehör för sin framställning.

Men jag vill här ändå rikta en vädjan
till statsrådet Sträng, som för närvarande
är föredragande i fiskerifrågor.
Det är nämligen angeläget, att frågan
om fiskerätten blir löst så snart som
möjligt. Eftersom den utredning, som
nu ligger hos Kungl. Maj :t, omfattar
hela den svenska kusten, är frågan förmodligen
komplicerad, och både reella
och formella skäl kunna hindra Kungl.
Maj:t att i år komma fram med ett förslag
till riksdagen. Men jag ber ändå
enträget statsrådet Sträng att söka få
fram ärendet till nästa års riksdag, och
jag hoppas därvid, att han kommer att
föreslå en fri fiskerätt åtminstone på
västkusten. Det är en angelägen uppgift.

Jag ville bara knyta dessa reflexioner
till det förevarande utskottsutlåtandet,
herr talman!

Häri instämde herr Arrhén.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Med hänsyn till infallande helg
får jag anhålla, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts
samtliga under gårdagen och i dag avlämnade
propositioner utsträckes till det
sammanträde, som infaller näst efter
tjugo dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 140 och 183—189.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Onsdagen den 17 mars 1948.

Nr 11.

ställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets
fonder och statens utlåningsfonder
för budgetåret 1948/49; samt

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom m. m.

Skrivelseförslagen godkändes, ett vart
av förslagen nr 94 och 95 under förutsättning
att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293); och
nr 91, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen den 20 december
1940 om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och
41 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 97, i anledning av väckta motioner
angående restitution av bensinskatt till
utövare av fiskerinäringen m. m.; samt
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tullfrihet för
byggnadsmaterial^ m. m. för anläggning
av en regleringsdamm i Neaälven
in. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes sammansatta första lag- och
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 99, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om sambruksföreningar
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 1 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger,
in. m.; samt

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 279, av fru Svenson och herr Persson,
Ivar, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
övningslärare m. m.; samt

nr 280, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen
m. m.

Interpellation ang. jordbrukets behov av
arbetskraft m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
TJÄLLGREN, som anförde: Herr talman!
Tillgången på arbetskraft inom jordbruket
har sedan länge varit knapp. Detsamma
gäller också, fast måhända i något
lägre grad, om tillgången på arbetskraft
för skogsbruket. Redan före det senaste
kriget var arbetskraftstillgången
otillräcklig, och under kriget skärptes arbetskraftsproblemet
genom de omfattande
militära beredskapsåtgärder, som
måste vidtagas. Sedan kriget upphört,

7 Första kammarens protokoll 1048. Sr 11

Nr 11.

Onsdagen den 17 mars 1948.

väntade man allmänt, att läget på arbetsmarknaden
skulle lätta, men förhållandet
blev ju det motsatta. Det utvecklade sig
en högkonjunktur inom näringslivet, och
omfattande investeringar företogos inom
industrien. Dess behov av arbetskraft
ökade fördenskull i mycket stor omfattning,
och den redan förut starka överflyttningen
av arbetskraft från landsbygdens
näringsliv till städernas och tätorternas
ökade ytterligare. Genom högkonjunkturen
pressades lönenivån inom industrien
ytterligare uppåt. Industrien
kunde betala väsentligt högre löner än
vad jordbruket förmådde göra. Detta
kunde därför icke hävda sig i konkurrensen
med industrien om arbetskraften.
Ej heller inom skogsbruket kunde sådana
löner utgå, som voro konkurrenskraftiga
i förhållande till industriens.

Denna ökade avfolkning av landsbygden
har skapat synnerligen allvarliga
problem. I de norrländska länen och särskilt
i mitt eget län, Västernorrlands, har
bristen på arbetskraft lett till, att många
jordbrukare, som för driften av sitt jordbruk
måste anlita lejd arbetskraft, sålt
sina jordbruk, då arbetare icke kunnat
anskaffas. Endast sådana jordbrukare,
som kunna sköta sina brukningsdelar
med hjälp av familjemedlemmar, kunna
klara arbetskraftsproblemet. Många jordbrukare
ha också sålt sina ladugårdsbesättningar
och övergått till kreaturslöst
jordbruk. Även inom skogsbruket är arbetskraftsbristen
besvärande. Den avverkningsplikt,
som ålagts skogsägarna,
har i många fall icke kunna komma till
utförande, emedan det har varit omöjligt
att erhålla arbetskraft för huggning.

Ur både ekonomiska och sociala synpunkter
inger denna brist på arbetskraft
inom jord- och skogsbruket oro. För att
livsmedelsförsörjningen skall kunna ordnas
på ett tillfredsställande sätt äro vi i
huvudsak hänvisade till våra egna resurser.
Vårt allvarliga valutaläge lägger hinder
i vägen för importen, vartill kommer
att världens livsmedelstillgångar äro
knappa. Någon större import är icke
tänkbar, även om vi hade valutor att betala
med. Den stora arbetsbörda, som nu

påvilar jordbruksbefolkningen, utgör vidare
ett hot mot folkhälsan. Reglerad arbetstid,
semester o. d., som av många
anses vara självklara rättigheter, bli för
jordbruksbefolkningen okända begrepp.

Då arbetskraftsbristen utgör ett så allvarligt
problem borde det enligt min mening
vara nödvändigt, att statsmakterna
ingripa för att söka säkerställa behovet
av arbetskraft för jord- och skogsbruket.
Vissa åtgärder ha under de senast förflutna
åren vidtagits, och det skulle vara
önskvärt om så också skedde i år, i synnerhet
för att säkerställa behovet av arbetskraft
för vårbruk och skörd samt i
de norrländska länen därjämte skogsbrukets
oundgängliga behov. I år torde möjligheterna
därtill sanolikt bli större än tidigare.
Man kan märka en tendens inom
vissa industrier till sjunkande produktion,
varigenom en del nu anställd arbetskraft
icke kan beredas arbete i fortsättningen.
Icke minst är detta förhållandet
i Västernorrlands län. Då jordbrukets
och skogsbrukets arbetskraftsbehov ingalunda
minskats borde det vara lämpligt
att överföra arbetskraft från industrien
till dessa näringar.

Med anledning av vad som sålunda
anförts får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till chefen för socialdepartementet
få framställa följande spörsmål:
Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder för att säkerställa jordbrukets
och skogsbrukets behov av arbetskraft,
särskilt för de norrländska länen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andrén för tiden från den
1 till och med den 14 nästkommande
april.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Förteckning över avgjorda ärenden in. m.

Sid.

Lördagen den 13 mars.

Tisdagen den 16 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln (utrikesdepartementet)
.................................................. 14

— nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet) . . 15

— nr 36, ang. anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten ................ 20

— nr 37, ang. utgifter å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet .......... 20

— nr 38, ang. förhindrande av kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket

m. m................................................................. 20

Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. pensioner eller understöd åt vissa i statens
tjänst anställda personer m. fl................................... 20

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. utsträckt tillämpning av lagen om förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger m. m............. 20

— nr 18, ang. översyn av gällande aktiebolagslag ...................... 20

— nr 19, ang. ändring av lagen om avbrytande av havandeskap............ 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
......................................................... 20

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. fortsatt giltighet av lagen om reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft och gas .......................... 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, ang. kompensation för förlorad semesterersättning
under värnpliktstjänstgöring .............................. 20

— nr 17, om ändring i sjukhuslagen .................................... 20

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
............................................... 20

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 4, ang. nedsättning av priset för turoch
returbiljetter vid resor på långa avstånd å statens järnvägar.......... 42

— nr 5, ang. ändring av taxorna vid statens järnvägar i syfte att förbättra frakt -

— nr 6, ang. större bekvämlighet åt resande barn och mödrar med minderåriga
barn å statens järnvägar ...................................... 45

Onsdagen den 17 mars.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. de kommunala tjänstetillsättningarna
.............................................................. 47

— nr 14, ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen 47

— nr 15, ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen 49

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 39, ang. anslag under försvarets fonder och statens
utlåningsfonder ................................................ 59

— nr 40, ang. ersättning i anledning av olycksfall i arbete m. m........... 59

— memorial nr 41, ang. gemensam votering i fråga om anslag till nyanskaffning
av person- och resgodsvagnar .................................. 59

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. ändrad lydelse av anvisningarna
till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen .............................. 59

— nr 22, ang. rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier 70

— nr 23, ang. restitution av bensinskatt till utövare av fiskerinäringen m. m. 70

— nr 24, ang. restitution av för mycket inbetald automobilskatt .......... 77

— nr 25, ang. ändring av 52 § 2 mom. kommunalskattelagen m. m......... 80

— nr 26, ang. skatteavdragen för representation ........................ 81

— nr 27, ang. tullfrihet för byggnadsmaterialier m. m. för anläggning av en

regleringsdamm i Neaälven m. m..................................... 82

Bankoutskottets utlåtande nr 10, ang. arvodesreglering till riksdagens tillfälligt
anställda tjänstemän m. m........................................... 82

— nr 14, ang. pension åt städerskan vid riksbankens avdelningskontor i

Malmö Jenny Sofia Karlsson .......................................... 82

Sammansatta första lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. förslag
till lag om sambruksföreningar m. m................................. 82

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. bestämmelserna om statsbidrag för
djursjukvård ....................................................... 87

— nr 8, rörande ändring i förordningen angående bekämpande av tuberkulos

hos nötkreatur ...................................................... 87

— nr 9, ang. fiskerätten vid kusterna av Hallands samt Göteborgs och Bohus

län ................................................................ 87

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481225