Ben 31 Januari, f. m

ProtokollRiksdagens protokoll 1867:131

Ben 31 Januari, f. m.

16S

Thorsdag^» den 31 Jaunari.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Protokollet för den 29 i denna månad upplästes och godkändes.

§ 2.

Herr Swartz begärde och erhöll ledighet från riksdagsgöromålen under
sex dagar från och med den 4 instundande Februari

§ 3.

På framställning af Herr Talmannen beslöt Kammaren att nästa
Lördag företaga val af ledamöter i det särskilda Utskott,, som har att
behandla frågor, rörande förändrad organisation åt landtförsvaret och dertill
erforderliga anslag.

§ 4.

Herr Hedlunds motion, N:o 142, derom att hittills medgifna undantag
från det i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 stadgade förbud mot lotteriinrättningar
måtte utsträckas äfven till bortlottning af industriföremål
för välgörande eller allmänt nyttiga ändamål, föredrogs nu ånyo och hänvisades
till ett tillfälligt Utskott.

§ 5.

Föredrogs ånyo Herr Hedlunds motion N:o 143, derom att de belopp,
som Riksdagen kunde vara benägen att anslå till sådana föremål, hviikas
nödvändighet och lämplighet landstingen vore i tillfälle att bäst bedöma,
måtte sammanslås och, i förhållande till folkmängden inom hvarje landstingsområde,
fördelas till disposition af Rikets särskilda landsting.

Härvid yttrade:

Herr Hedlund: Till hvad jag i min motion nu anfört skulle jag
vilja tillägga, att jag till användande för allmännyttiga företag i landet
tänkt föreslå anslag till något större belopp, såsom 100,000 R:dr i hvarje
län eller omkring två och en half million för samtliga länen, hvilka medel
jag trott böra användas dels till sjöaftappningar och väganläggningär, dels
såsom bidrag till byggnadsföretag vid folkskolorna, dels ock till andra allmänna
nyttiga ändamål. Men med afseende å den vid riksdagens början
rådande financiela ställningen har jag icke velat begära anslag utan blott
uttrycka önskan om öfverflyttande från Riksdagen till länsrepresentationen
af frågorna om ofvannämnda allmänna arbeten.

Motionen synes mig ur sådan synpunkt vara väl värd en allmännare
uppmärksamhet, särdeles som det bör vara oss angeläget förekomma lands -

164

Den 81 Januari, t. m.

tingens paralyserande genom den tvungna och beroende ställning, hvari de
äro eller lätt kunna komma. För närvarande skygga de tillbaka för att
pålägga folket skatter och sakna förty medel att uträtta något väsendtligt,
en omständighet, som slutligen leder till underskattande af landstingens
betydelse och värdet af denna institution, vid hvilken man från början
fästat så stora förhoppningar.

Helst skulle jag hafva sett, om någon eller några skattetitlar kunnat
öfverflyttas till länsrepresentationen och inkomsterna deraf stadna qvar i
länen, men då, om exempelvis bränvinsskatten öfverflyttades, svårligen utan
orättvisa skulle låta sig göra att denna skatt uppbures länsvis, i hvilket
fall norra länen, der bränvinsbränning ej förekommer, skulle blifva utan
inkomster från denna skattetitel, blefve det nödvändigt att medel från
Staten anordnades till länen för ifrågavarande ändamål.

Herr Staaff: Erkännande att Herr Hedlunds ifrågavarande motion
förtjenar allt behjertande kan jag likväl icke underlåta att finna, det en
och annan anmärkning emot densamma med skäl kan göras. Motionärens
förslag skulle, efter min uppfattning, faktiskt leda derhän, att hvarje län
blefve i fråga om allmänna företag en särskild kommun, oberoende af de
andra och hänvisad till sina egna tillgångar, hvilket för landet i sin helhet ej
vore helsosamt, ty så länge behofvet af anslag för dylikt ändamål är
relativt större i det ena länet än i ett annat under det tillgångarne att
fylla behofvet äro olika i det ena och andra länet, skulle det vara högst
betänkligt att beträda den af motionären anvisade väg.

Om man fäster sig vid sådana allmänna företag som sjöaftappningar
och väganläggningar, så tillgår det för närvarande på det sätt, att anslag
dertill begäres af enskilda motionärer eller Kongl. Maj:t och att anslagets
behöflighet pröfvas af Representationen. Några vissa belopp bestämmas
icke förrän alla de begärda anslagen blifvit sammanräknade samt de olika
arbetsföretagens nytta och vigt i sin helhet pröfvats. Att det blefve alldeles
bakvändt, om den sammanräknade summan jemnt fördelades på alla
länen, fäller genast i ögonen, då man besinnar de skiljaktiga förhållanden,
som i fråga om allmännyttiga arbetsföretag förefinnas i olika delar af landet.
Om samtliga frågor om sådana företag ej i ett sammanhang pröfvades,
komme man att slumpvis anslå medel derför till de särskilda länen,
utan afseende derpå att i det ena länet behöfdes ett större och i det
andra ett mindre belopp, ty huru ville man dervid finna en rättvis fördelningsgrund.
Otvifvelaktigt befordras hela landets utveckling i förevarande
afseende bäst derigenom att landets Representation fortfarande liksom
hittills tager dessa anslagsfrågor om hand samt i mån af hvarje läns
behof fördelar ansiagsbeloppen.

I annat fall saknas grund för fördelningen och man finner lätt att
motionärens förslag är outförbar!, huru välment och godt i öfrigt det än
synes vara: och dessutom tror jag för min del, att landstingen förfara
klokt, då de vänta med vidtagande af kostsammare och mera ingripande
åtgärder för länens bästa till dess en allmännare opinion om nyttan deraf
utbildats.

Så länge emellertid grund så väl för tillgångarne som för behofven
och för en lämplig fördelning af anslagen saknas, tror jag det vara bäst att

Den 31 Januari, f. m.

165

låta vara såsom det nu är, men i framtiden torde något kunna åtgöras i
det syfte, motionären här föreslagit.

Flere af Kammarens ledamöter hördes med Herr Staaff instämma.

Herr Per Nilsson i Espö: Vid denna riksdag, då så många ordningsfrågor
och andra vigtiga hufvudfrågor komma under öfverläggning, är
det kanske mindre välbetänkt att framkomma med förslag af så ingripande
natur som det af Herr Hedlund nu motionerade angående landstingen.
Om landet konnne att blifva belåtet med en sådan förändring, som här
föreslagits, är svårt att på förhand säga. Med sina för närvarande små
tillgångar — det är sannt — hafva landstingen svårt för att uträtta något
väsendtligt för de respektive länen. Det oaktadt synes mig motionen icke
böra för närvarande leda till något resultat.

Herr Medin m. fl. instämde.

Herr Lindström: Sedan tre talare redan vidlyftigt nog yttrat sig
om motionen, vill det synas mig, som kunde man utan vidare kommentarier
remittera densamma till Stats-Utskottet och anhåller om proposition
derpå.

Med Herr Lindström hördes många ledamöter förena sig.

Herr Ostman: Min afsigt, då jag begärde ordet, var att yttra mig
i samma syfte som Herr Staaff, men förekommen af honom vill jag nu
endast instämma i hans anförande.

Herr Murén: Innan motionen remitteras till Stats-Utskottet ber
jag att få beledsaga densamma med några ord i anledning af motionärens
yttrande, att han befarade, det landstingen blefve mindre populära, om de
började beskatta länets innevånare. Deri tror jag, ligger icke någon fara.
Ingen beskattning är populär. Men vill man åstadkomma nyttiga företag
till länens bästa, skola innevånarne snart finna det både nödvändigt och
nyttigt att dertill sammanskjuta medel. Jag tror således det icke vara
välbetänkt att befria landstingen eller länens innevånare från omsorgen
att anskaffa medel till företag, som äx-o hufvudsakligast till nytta för länen
i och för sig sjelfva, ty hänvisar man till Statens outtömliga källa, kommer
budgeten att svälla upp till alltför höga siffror. Jag tillstyrker derför
varsamhet och tror det vara bäst att bibehålla nuvarande system,
derigenom landstingen äro uppfordrade att se sig väl före i fråga om beslutande
af allmännyttiga företag och medels anslående till dylika ändamål.
På dessa grunder tror jag det icke skulle vara nyttigt att ställa
statsanslag för uppgifna ändamål till landstingens disposition.

Herr Wi 11: Ehuru tre talare uttalat den åsigt att förevarande motion
tillkommer Stats-Utskottet att behandla, så kan jag för min del ej
finna, att nämnda Utskott bör med motionen taga befattning, då anslag
ej är af motionären begärdt. Enligt ruin tanke är motionen af den
beskaffenhet att den tillhör tillfälligt Utskott.

Öfverläggningen var slutad och Herr Hedlunds motion, N:o 143, med
deröfver afgifna yttranden hänvisades till Stats-Utskottet,

166

Den 31 Januari, _f. m.

§ 6.

Herr Meijerbergs motion, N:o 144, om folkskolelärare-seminariernas ombildning
samt om anvisande för sådant ändamål af besparingarne å anslagen
till folkskoleväsendet, föredrogs ånyo och blef, i enlighet med Herr Meijerbergs
i motionen derom framställda yrkande, hänvisad till ett särskildt
Utskott; men Kammaren ansåg sig, då detta särskilda Utskotts tillsättande
vore beroende af det beslut Riksdagens Första Kammare derom komme
att fatta, icke för närvarande böra bestämma antalet af ledamöter i detta
Utskott.

§ 7.

Bordlagda motioner hänvisades:

Herr Svenséns motioner, N:o 145, till ett tillfälligt Utskott, samt
Näs 148 och 149 till Stats-Utskottet,

Herr A. Jonssons motioner,

N:o 150 till Stats-Utskottet och

N:o 151 till Lag-Utskottet.

Herr Jonas Anderssons motion, N:o 152, till Stats-Utskottet,

Herr O. Larssons motion, N:o 153, till Bevillnings-Utskottet,

Herr O. Nilssons motion, N:o 154, till Stats-Utskottet, och

Herr Johan Henrikssons motion, N:o 155, till Lag-Utskottet.

§ B.

Vid föredragning af Herr Hessles motion, N:o 157, om åtgärders vidtagande
för afhjelpande af jordbrukarnes nuvarande finansiela betryck,
begärdes ordet af:

Herr Lindström: På grund af motionens innehåll, då densamma
afser disposition af bankovinsten, får jag i olikhet med hvad motionären
yrkat, anhålla om dess remitterande till Banko-Utskottet.

Med Herr Lindström hördes flere af Kammarens ledamöter instämma.

Herr Hess le: Jag anser denna fråga af största vigt och förtjent af
synnerlig uppmärksamhet. Ehuru den visserligen tillhör Banko-Utskottet
eller rätteligen sammansatt Lag-, Banko- och Stats-Utskott, så föreslår
jag likväl, med afseende på Banko-Utskottets öfriga magtpåliggande göromål,
att densamma måtte öfverlemnas till särskildt Utskott. Jag fruktar
att denna fråga i annat fall icke vinner all den uppmärksamhet den förtjena!’.
Det är möjligt att mitt förslag icke är det bästa; om ifrån begge
Kamrarne tillsättas sakkunnige personer, kunna de måhända uppgifva något
bättre. Men sådan är för närvarande jordbrukarnes ställning, att de
med skäl vänta att Representationen skall taga saken om hand. Tillgångångar
finnas, men frågan är: huru de skola blifva för jordbruket tillgängliga.
Jordbrukaren kan icke med fördel anlita de enskilda bankerna
med deras täta omsättningar. Alla de medel, som fordom på enskilda
händer stodo jordbrukaren till buds, äro nu ingångna i andra näringar
eller i de enskilda bankerna. Mot dessa är det ingalunda min afsigt att
uppväcka någon storm. Jag kan icke förstå, hvarföre icke en jordbruks -

Den 31 Januari, f. m.

167

bank skulle finnas i jemnbredd med dem. Må man betänka att i vårt
öfvervägande jordbruksidkande land de flesta andra näringars trefnad beror
af jordbrukarnes ställning. Hafva, t. ex. desse intet att köpa för, lära
väl ock köpmännen deraf komma att lida på ett ganska kännbart sätt.
Landtbrukarne trodde att hypotheksbanken skulle komma att hjelpa dem,
men denna förhoppning har slagit felt. Man trodde att den skulle afhjelpa
det ofördelaktiga förhållandet vid de utländska lånens upptagande,
genom att förekomma konkurrensen mellan de särskilda hypotheksföreningarne.
Man antog, att hypotheksbanken i sina lånetransaktioner med
utlandet skulle handla gemensamt med Riksgälds-kontoret, så att icke
dessa båda institutioner skulle till ömsesidig skada uppträda, såsom konkurrenter
på den utländska penningemarknaden. Detta har likväl inträffat.
Nu återstår för jordbrukarne att hjelpa hvarandra inbördes, hvilket
ock är det bästa. Om hypotheksbanken kunde mottaga depositioner lika
väl som andra banker, så kunde den blifva i tillfälle att utlemna lån mot
realsäkerhet och på längre tid. Dock tror jag icke, att den bör operera
med lån på så lång amorteringstid som liypotheksföreningarne. Ty om
ock dessa lån varit nyttiga för många, så hafva de gifvit andra anledning
att spekulera i egendomsköp. Erhållas lånen på kortare amorteringstid
uppkommer derigenom en starkare .uppfordran för låntagarne att använda
dessa lån till hvad de höra vara ämnade, nemligen jordens förbättring och
odlingarnes utvidgning. Landtbrukets rigtiga skötande har numera blifvit
en hederssak. Den tid är helt och hållet förbi, då det hette, att den
som icke dugde till annat, dugde till landtbrukare. En landtbrukare bör
nu vara hemmastadd i flera vetenskaper. Skall landtbruket gå tillbaka
till hvad det var före 1827, då skiftesstadgan utkom, så fruktar jag huru
det skall blifva landtmannen möjligt, att bära de bördor, som för närvarande
trycka honom. Dessa bördor synas till minsta delen i debetsedeln
och äro både stora och ojemnt fördelade. Landet fordrar uppodling och
förbättring i många rigtningar. Det är stadt i en stark utveckling. Vi
hålla på att öfvergå från åkerbruk till ladugårdsskötsel. Till allt detta
fordras kapital, hvilket landtbruket icke, såsom andra näringar, kan omsätta
flera gånger om året. Vi äro här för många landtbrukare, för att
icke denna motion skulle omfattas med det intresse den så väl förtjenar.
Jag förnyar mitt yrkande att densamma måtte till särskildt Utskott remitteras.

Ett stort antal af Kammarens ledamöter hördes i Herr Hessles
yttrande instämma.

Herr Anders August Andersson: Den nu föreslagna motionen är
af synnerlig vigt för jordbruket, hvilket, såsom man vet, har behof af en snar
hjelp. Men för min del förstår jag icke, huru motionen skulle kunna
behandlas af något annat Utskott än Banko-Utskottet; åtminstone blefve
det ganska svårt för ett annat Utskott att taga befattning dermed. Jag
yrkar således remiss till Banko-Utskottet och hoppas, att Utskottet måtte
göra allt hvad i dess förmåga står för att afhjelpa den nuvarande sorgliga
belägenheten för jordbruket. Detta mitt yttrande anhåller jag måtte
få medfölja motionen till Utskottet.

168

Den 31 Januari, f. m.

Herr Öst man: Det är verkligen ett faktum, att jordbruket befinner
sig i en sådan ställning, att det är värdt behjertande, ej blott af ett
särskildt Utskott, utan framförallt af Representationen. Jag vill ej nu
närmare ingå i någon skildring af jordbrukets betryck, utan väntar dermed,
tilldess Utskottet afgifvit betänkande öfver denna motion och vi således
få saken åter. Hvad åter angår remissen kan jag ej finna något
lämpligare, än motionens öfverlemnande till Banko-Utskottet, som förut
behandlat dylika frågor och, då något rörande hypothekslagstiftningen
förekommit, sammanträdt med Lag-Utskottet. Men i första hand anser
jag remiss böra ske till Banko-Utskottet.

Herr Hi er t a: Sedan flere talare opponerat sig mot yrkandet om
tillsättande af ett särskildt Utskott för denna irågas behandling, kunde
det vara öfverflödigt - att tillägga något vidare, men ber dock få nämna
några ord för den händelse några flere ledamöter skulle vara sinnade att
med motionären instämma i ett dylikt yrkande. Ingen lär bestrida, att
en stor mängd jordbrukare för närvarande befinna sig i en ganska betryckt
ställning. Jag anser för min del det icke vara så rätt att säga att
jordbruket är betryckt, ty icke producerar väl den Svenska jorden nu mindre
än för tjugo år sedan, utan tvärtom; och dessutom har jordbruket under
de sednaste åren skördat icke obetydlig vinst genom den förbättrade
ladugårdsskötsel och deraf härflytande export af ladugårdsprodukter.
Men mången jordbrukare, det medgifves, har råkat i en ganska betryckt
ekonomisk ställning genom de på sednare tider förändrade vägar,
som det rörliga kapitalet tagit. Obligationssystemet och bankernas uppkomst
hafva dragit penningarne från jordbruket. Detta är beklagansvärdt,
och önskligt vore att kunna finna någon utväg att lindra de jordbrukares
ställning, som hafva skuld, och skaffa dem tillgång på förlagskapital.
Men jag tror ej detta kunna ske endast genom bankens, utan
om så vore skulle det företrädesvis tillvägabringas genom Statens mellankomst,
som då skulle för ändamålet upptaga lån att dermed bispringa
jordbrukaren.

Hvad banken angår, måste man iakttaga all möjlig försigtighet för
att kunna bibehålla dess kredit och metalliska valuta, ty detta är ju betydelsen
af “hinc robur et securitas“. Huru skulle det väl se ut, om
man genom förhastade åtgärder mot banken, som skulle göra ett ingrepp
pa dess disponibla tillgångar, utsatte sig för en myntförsämring eller
nödgades stänga bankluckan? Hvad nu särskildt angår denna motion,
torde den ej tarfva någon vidlyftigare utredning och derföre något särskildt
utskott af sådan orsak icke tillsättas. Deremot tror jag, att bedömandet
af den i motionen föreslagna åtgärden står i så nära och oskiljaktigt
sammanhang med förvaltningen och dispositionen af bankens tillgångar,
att denna fråga, omöjligen kan behandlas af något annat Utskott
än .Banko-Utskottet, hvilket, äfven om ett särskildt Utskott tillsattes,
alltid finge lof att yttra sig, när det gällde bankovinstens användande;
och då blifver det särskilda Utskottet en öfverflödig formalitet.

Under bestridande af ett särskildt Utskotts tillsättande för denna
fråga, yrkar jag remiss till Banko-Utskottet, hvarjemte, då denna diskussion
endast rört dels det kända faktum, att jordbrukaren befinner sig i

Den 31 Januari, f. m.

169

en betryckt ställning och dels frågan, hvart motionen skulle remitteras,
jag får till Kammaren hemställa, huruvida det kan vara skäl att belasta
protokollet med denna diskussion eller om icke denna kunde få ur protokollet
utgå.

Herr Petter Andersson: Såsom sjelf jordbrukare och således
egande kännedom om jordbrukets betryckta ställning, instämmer jag af
allt hjerta i denna motion, likasom äfven i motionärens nu afgifna yttranden.

Herr Adolf von Proschwitz: Äfven jag instämmer i motionärens
yrkande om tillsättande af ett särskildt Utskott för denna frågas
behandling. Vid föregående riksdagar har man äfven ifrågasatt bankovinstens
användande för att hjelpa jordbrukaren, men dessa förslag hafva
aldrig haft någon framgång, utan banko vinsten har alltid blifvit anslagen
till bestridande af statsutgifter. Derföre synes det mig önskligt, att saken
nu tages om hand af ett särskildt Utskott, hvilket möjligen skulle komma
att se frågan ur en annan synpunkt. Man säger visserligen, men detta
kan jag ej förstå, att banken skulle genom den nu föreslagna åtgärden
försvagas; ''banken får ju på detta sätt behålla sin vinst, ty den skulle
ju användas till inköp af obligationer.

Jag yrkar remiss till särskildt Utskott.

Herr Daniel Andersson: Jag instämmer i motionen och anser
det vara alldeles nödvändigt att det i motionen framlagda förslag antages,
på det att jordbrukets nuvarande betryckta ställning måtte kunna i någon
mån afhjelpas och jordbrukaren erhålla lån på billigare vilkor, än privatbankerna
medgifva. Man skördar ju endast en gång om året, men omsättningarne
i bankerna inträffa oftare, och jordbrukaren försättes derigenom
i nödvändighet att vigilera sig fram. Synnerligen talande skäl
för motionens framgång förefinnas således, och såsom ett ytterligare steg
i samma rigtning skulle jag önska att lånekontoren i Malmö och Höteborg
erhölle en förstärkt lånefond; hvarjemte jag instämmer i yrkandet om
tillsättande af ett särskildt Utskott för att taga saken i närmare öfvervägande.

Herr Jöns Pährsson: Jag instämmer i motionen, likasom i det
af motionären nu afgifna sakrika anförande, och anser för min del af
största vigt att för frågans noggranna bedömande ett särskildt Utskott
tillsättes, ty Banko-Utskottet har Så många andra magtpåliggande ärenden
att behandla, att det tilläfventyrs icke har tillfälle egna tillräcklig uppmärksamhet
åt denna motion.

Herr Vice Talmannen Mannerskantz: Jag tror, att en origtig
uppfattning af motionärens mening gjort sig gällande. Motionären åsyftar
nemligen tillsättande af ett särskildt Utskott för att utreda orsakerna till
samt botemedlen för joxxlbrukets nuvarande betryck. Endast i motiverna
har han såsom ett medel till afhjelpande häraf påpekat undsättning från
Riksbanken, men derom innehåller motionen icke något bestämdt förslag.
Frågan är här således endast den, huruvida man anser det vara af någon

170

Den 31 Januari, f. m.

vigt att verkställa någon utredning i nyss uppgifna hänseende; och ser
man saken från denna synpunkt, utgör tillsättande af ett särskildt Utskott
just motionens hufvudsyfte. Ett dylikt Utskott tror jag för min del vara
ganska behöfligt, isynnerhet då man erinrar sig den tveksamhet, som under
den gamla Representationens dagar alltid rådde vid bestämmandet, hvart
sådana frågor, hvilka rörde hypotheksväsendet och lagstiftningen för de
enskilda, bankerna, skulle remitteras. Visserligen går det an, likasom hittills,
att Banko-Utskottet behandlar dessa frågor och, när det gäller statsbidrag,
sammanträder med Stats-Utskottet samt, när lagstiftningsfrågor
förekomma, med Lag-Utskottet. Men ändamålsenligare förefaller det mig
dock att tillsätta ett särskildt Utskott, ty detta är bäst i tillfälle att verkställa
den erforderliga utredningen, hvilken är af så stor vigt, att den
verkligen, för befordrande af skyndsamhet och vinnande af nödig fullständighet,
knappast kan åläggas ett ständigt Utskott. Ifrågasätter man sedermera
på allvar bankovinstens användande för att vinna det afsedda ändamålet,
måste naturligtvis Banko-Utskottet deröfver yttra sig; men jag instämmer
med motionären deri, att frågan i första hand bör behandlas af
ett särskildt Utskott, hvilket i sammanhang dermed torde handlägga alla
frågor om hypotheksväsendet och lagstiftningen för de enskilda bankerna.

Flere af Kammarens ledamöter hördes med Herr vice Talmannen instämma.

Herr Stendahl: Jag är förekommen af Herr vice Talmannen och
anser Banko- och Stats-Utskotten hafva så mycket annat att göra, att för
behandling af„ denna vigtiga fråga verkligen erfordras ett särskildt Utskott.

Herr Lindström: Jag ber om ursäkt, att jag måste ogilla Herr vice
Talmannens uppfattning af denna motion. Herr vice Talmannen anser
nemligen motionens syftemål vara tillsättandet af ett särskildt Utskott,
men detta är uppenbarligen ett misstag. Sedan den aktade motionären
redogjort för sin uppfattning af jordbrukets närvarande ställning och behof
af hjelp, fortsätter han: “För min del vill jag, att Riksbanken borde genom
Allmänna Hypotheksbankens, på högst tio års successiv återbetalning,
ställda obligationer taga liqvid för de till hypotheksbanken öfverlåtna
fastighets-bankolånen, så att beloppet deraf till fastighetsegare återginge,
samt att ej mindre bankovinsten, till bankens förstärkning reserverad, utsläpptes
i rörelsen emot sådana obligationer, som förbemälda äro, än de
belopp, som till Riksbanken ingå från filialbanker, hvilkas oktroj upphör,
användes till förstärkning af Rikets Lånekontors allmänna diskontfond.“

Häraf finner man, att motionen afser en fråga, som rörer bankens
förvaltning, och 41 § i Riksdags-ordningen innehåller tydligen, att det är
Banko-Utskottet ensamt, som eger att behandla sådana ärenden, hvilka
angå bankens förvaltning. För öfrigt har Herr vice Talmannen sjelf såväl
vid föregående riksdag som vid denna väckt motioner i likartadt syfte,
och dessa hafva blifvit remitterade till Banko-Utskottet.

Men utom det att grundlagen, i denna fråga gifver en bestämd anvisning,
hvart motionen bör remitteras, kan jag ej heller i öfrigt inse vigten
af ett särskildt Utskotts tillsättande. Banko-Utskottet har alldeles icke,
såsom man påstått, så mycket annat att göra, utan tvärtom vida mindre

171

Den 31 Januari, f. m.

än vid sista riksdagen, då förslag om djupt ingripande förändringar i
Bankens förvaltning förelågo till behandling, och ännu mycket mindre än
vid den derförut gående riksdagen, då en fullständig reorganisation åt
Banken var i fråga. Ett särskildt ''Utskott skulle, enligt min mening, endast
paralysera Banko-Utskottet i dess verksamhet, ty detta sednare Utskott
skulle blifva mycket beroende af det förra.

I följd af grundlagens bud och för sakens egen vigt yrkar jag således
remiss till Banko-Utskottet.

Herr Med in: Till en början vill jag nämna, att jag helt och hållet
instämmer i Herr Hessles motion, som innehåller åtskilliga särdeles värderika
upplysningar och förslag. Men deremot kan jag icke förena mig med
den värde talare, som ansåg motionens liufvudsyfte vara, att åstadkomma
en utredning af hithörande förhållanden. Motionen innehåller nemligen
särskilda förslag till afhjelpande af de anmärkta svårigheterna.

Hvad åter angår det Utskott, hvartill motionen bör remitteras, anser
jag, med hänsyn till den korta tid, inom hvilken denna riksdag böi alslutas,
tillsättande af ett särskildt Utskott vara ganska lämpligt; ty BankoUtskottet
skulle möjligen kunna skjuta hela frågan i bakgrunden, under
det att ett särskildt Utskott har bättre tid att taga densamma i moget
öfvervägande, hvarföre jag yrkar remiss till särskildt Utskott.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Till svar å Herr Lindströms
anförande får jag hänvisa till slutet af Herr Hessles motion, som lyder:
“Dessutom förenar jag mig med dem, som ansett understöd från Riksgäldskontoret
till bolag och menigheter böra kunna utgå i Kontorets obligationer,
till hvilkas amortering och beräntande Riksdagen hade att bevilja anslag.

Här har således motionären framställt ett annat sätt för vinnande af
det utaf honom åsyftade ändamål, än det Herr Lindström uppgifvit; och
slutligen säger motionären: “På det emellertid medlen till flen öfverklagade
förlägenhetens afhjelpande må blifva så verksamma som möjligt, synes
mig en sakkunnig delegation af Riksdagen böra uteslutande taga denna
vigtiga angelägenhet om hand, och jag hemställer förthy vördsamt, att ett
särskildt Utskott måtte tillsättas, som, om det nödigt finnes, efter sammanträde
med Stats-, Banko- och Lag-Utskotten, afgifver utlåtande angående
nämnda angelägenhet, i den syftning jag haft äran antyda. “

Med ordet “syftning11 måste ju förstås allt hvad som blifvit i motionen
framstäldt om det nuvarande betrycket och medlen att afhjelpa detsamma.
Motionären har ej velat bestämdt angifva något medel såsom det
verksammaste och lämpligaste, utan endast föreslagit ett par dylika, under
det att hufvudsyftet i hans motion är det, att det särskilda Utskottet
skulle utfinna dessa medel. Önskligt vore, om motionären sjelf ville gifva
tillkänna, huruvida jag ej rätt uppfattat hans mening i detta hänseende.

Hvad föröfrigt angår sådana motioner, som röra hypotheksväsendet
eller lagstiftningen för de enskilda bankerna, eller gå ut på erhållande af
hjelp från Riksbanken till förmån för någon viss näring, har det förut
ansetts så tvifvelaktigt, till hvilket Utskotts behandling dessa frågor hörde,
att vid sednaste riksdag Konstitutions-Utskottet måste slita tvisten. Då
blefvo dessa frågor öfverlemnade till Banko-Utskottet, som sedermera ficK,
när så erfordrades, sammanträda med Stats- och Lag-Utskotten. Vid så -

172

Den 31 Januari, f. m.

dant förhållande synes det mig vara ganska lämpligt att låta ett särskildt
Utskott behandla dessa frågor, hvarvid det naturligtvis är klart, att detta
särskilda Utskott måste, i händelse det på ett eller annat sätt afser att
använda bankovinsten till jordbrukarnes understödjande, derom inhemta
Banko-Utskottets yttrande. Ett dylikt förslag har dock, såsom jag förut
nämnt, den värde motionären endast inryckt i motiveringen, under det att
hufvudsyftet med motionen är att genom det särskilda Utskottet vinna den
äskade utredningen.

Herr Anders Jonsson: Jag inskränker mig till att instämma med
Herr Hessle och Herr vice Talmannen och yrkar således motionens öfverlemnande
till ett särskildt Utskott.

Herr Lindström: Jag väntade, att, då Herr vice Talmannen skulle
bemöta mitt förra anförande, han skulle h^fva inlåtit sig på'' sakförhållanden.
. Så har han icke gjort, utan endast hållit sig till den s. k. klämmen
i motionen, men jag för min del kan icke tro, att hufvudsaken i motionen
skulle vara till hvilket Utskott den skulle remitteras, utan den måtte väl
vara något helt annat. Dessutom har Herr vice Talmannen råkat ut för
en motsägelse,^ då han påstått, att det varit föremål för stridiga meningar,
till hvilket Utskott sådana frågor som dessa skulle remitteras, och att
saken på den grund vore tvifvelaktig, men straxt derefter omnämnt, hurusom
Konstitutions-Utskottet vid förra riksdagen slitit tvisten. Då sålunda
Konstitutions-Utskottet, som är den högste domaren i dessa frågor, förklarat
dessa ämnen tillhöra Banko-Utskottets behandling, torde man ej
längre kunna tala om något tvifvel härutinnan, utan har jag häruti det
bästa beviset för min sats.

Dessutom höra vi komma ihåg, att med denna likartade frågor förut
under dessa dagar remitterats till Banko-Utskottet. Tänk nu, hvilken
villervalla skulle uppstå, om man den ena dagen remitterade en fråga till
ett Utskott och andra dagen en likadan fråga till ett annat Utskott. Det
skulle vara icke blott grundlagsvidrigt, utan äfven i högsta måtto olämpligt
för ärendenas behandling. Jag för min del kan icke inse, huru i sådant
fall Banko-Utskottet skulle kunna granska ens den första af de §§ i
Banko-reglementet, som beröra Bankens fonder, då Utskottet icke känner
till hvilket x-esultat det särskilda Utskottet kunde komma i fråga om användande
af dessa fonder. Den nu föreslagna åtgärden skulle sålunda
fullkomligt låsa Banko-Utskottet i den verksamhet, som är åt detta Utskott
uppdragen.

Herr Hierta: I fall, såsom Herr vice Talmannen synes antaga,
kärnpunkten i förevarande motion skulle ligga i den föreslagna undersökningen
rörande jordbrukarens ställning och orsakerna till det betryck,
hvaraf han för närvarande synes lida, så skulle jag icke hafva något emot,
att motionen blefve remitterad till ett särskildt Utskott. Men motionen
innefattar äfven en annan sida/ som i Herr vice Talmannens framställning
mera blifvit ställd i skuggan, den afhandlar medlen att underlätta ställningen,
att komma jordbrukaren till hjelp genom bidrag från Bankens och
Statens sida. Jag hemställer, huruvida detta kan ske mera än på ett sätt,

Den 31 Januari, f''. m.

173

hvilket ock motionären föreslagit, att nemligen för jordbrukaren lätta tillgången
till rörelsekapital eller rent ut sagdt genom att skaffa honom penningar.
Utskottet skulle nu uppgöra något förslag i deu vägen, livilket
sedan i sin ordning skulle gå till Banko-Utskottet eller Stats-Utskottet,
och vinsten af hela detta förfarande skulle, fruktar jag, endast blifva tidsutdrägt.
Ty på den fråga, som, enligt Herr vice Talmannens uppfattning,
var den hufvudsakliga, tror jag att ingen behöfver vara tveksam om svaret.
Jordbrukarens förlägenhet står i ett visst sammanhang med de fördelaktiga
konjunkturerna under åren 1853 till 1856. Under nämnda goda
spanmålsår, då de Ryska hamnarne voro blokerade och utförseln derifrån
hindrad, samt missvext eller stort behof af tillförsel egde rum på nästan
hela kontinenten, inflöt så mycket penningar i landet, att Riksbankens
metalliska kassa steg upp till 50 å 60 millioner R:dr. Många, ibland
hvillca jag räknade mig, yrkade då att hypothekslån för jordbruket skulle
upptagas inom landet och om det hade skett, så hade öfverflödet absorberats
på ett nyttigt sätt; men förgäfves. Och orsaken att sådana sträfvanden
misslyckades, det var, må det ursägtas att jag säger det, intet
annat än just jordbrukarens lystnad att få räntorna ännu lägre nedsatta.
Penningar upplånades alltså under samma tid, som öfverflöd fanns inom
landet, till ett belopp af 60 å 70 millioner utomlands, om jernvägs- och
hypothekslånen sammanräknas, och följden blef, att man allmänligen lefde
öfver sina tillgångar; en mängd personer störtade sig in i nya företag
under beräkning att erhålla förlag af främmande penningar, samt i förtröstan
på fortfarande, gynnsamma konjunkturer. Under denna uppsjö
på penningar började ock på samma gång så väl kommuner som enskilde
att täfla på fåfängans marknad och högst ansenliga kapitaler nedlades på
byggnads- och andra företag till komfortens förökande. Allt detta är så
uppenbart, orsaker och verkningar knyta sig så noga tillsamman, att täflan
ej behöfver närmare utföras. Hvad som då syndats, skall nu försonas.
De, som under denna tid inläto sig i affärer, utan att förstå dem,
de, som tillhandlåde. sig egendomar för öfverdrifna priser, kunna ej hjelpas
genom någon åtgärd från Statens eller Bankens sida. Jorden måste nedgå
till det inköpspris, att dess afkastning icke allenast motsvarar den gängse
penningeräntan utan äfven lemnar en premie derutöfver för arbetet. Ty
då kapitalisten kan sofva sig till 6 procent på sina penningar, så kan man
icke rimligen begära, att han skall lägga ned dem på inköp af jordbruksfastighet
och underkasta sig ett mödosamt arbete utan en deremot svarande
förökad intägt. Det förhållande, som nu inträffat, erinrar om ett
likartadt för 50 år sedan.

Till 1815 års riksdag sammanträdde Ständerna under en sådan tid
af allmänt betryck, som den närvarande. Man tog då sin tillflygt till
samma medel, som nu föreslås; man nedsatte ett särskildt Utskott för
anställande af undersökningar och för utfinnande af botemedel. Den ledde
dock till intet resultat och det onda förvärrades under tiden till påföljande
riksdag, och intilldess krisen var fullständigt genomgången. Jag
vill härmed ej hafva sagt, att icke nu förevarande motion må få lemnas åt
granskning och pröfning, eller att sådant allt skulle till intet tjena; men
jag tror fortfarande, att denna pröfning må så gerna först som sist uppdragas
åt Banko- och Stats-Utskotten, och att tillsättandet af ett sär -

174 Den 31 Januari, f. m.

skiidt Utskott för frågans utredande icke skall medföra de fördelar, som
man synes förespegla sig.

Herr Hessle: Jag anhåller om ursägt derför att jag några ögonblick
måste påkalla Kammarens uppmärksamhet med- anledning af det
yttrande, som Herr Lindström i frågan afgifvit. Jag anser mig ej af
honom vederlagd. Derföre att en föregående motion af samma syfte som
denna blifvit remitterad till Banko-Utskottet, kan jag ej inse, att Kammaren
grundlagsenligt är förhindrad att hänvisa denna motion till behandling
af ett särskildt Utskott, som finge till uppgift att föreslå utvägar till
afhjelpande af den rådande förlägenheten. Om detta Utskott dervid kommer
att fästa sig vid hvad jag uti motionen föreslagit eller icke — är för
mig och för saken alldeles likgiltigt. Herr Hierta ber jag att få erinra,
det jag i motionen ingalunda förer talan för de genom egen oklokhet och
eget öfverdåd ruinerade jordbrukarne. Motionen rörer den stora allmänheten,
den Svenska allmogen; hvad den för närvarande mest saknar, det
är forlagskapital — och detta behof måste fyllas.

Herr Adolf von Proschwitz: Den föregående talaren har på ett
ganska förtjenstfullt sätt framställt orsakerna till det betryck, hvaraf jordbruket
nu lider. Han har likväl glömt att påpeka, hurusom öfvermodet
och lättsinnet i spekulationer under de gynnsamma åren var gängse ibland
andra samhällsklasser än jordbrukarens, och att följderna deraf visade sig
i den kris, som 1857 öfvergick våra förnämsta så väl som minsta industriidkare
och köpmän. Han har ock förgätit, att dessa klasser fingo en
kraftig handräckning genom Statsmagternas mellankomst; och det är just
detta, som jordbrukaren i närvarande ögonblick behöfver och derföre ock
påfordrar.

Herr Björck: Af göromål i Riksbanken har jag varit hindrad att
öfvervara denna diskussion från dess början och jag måste derför på förhand
anhålla om ursägt för möjlig origtig uppfattning af de ämnen, som
egentligen utgöra föremål för de olika meningarne.

Då motionärens anspråk hufvudsakligen synes afse, att Riksbankens
tillgångar skulle, i en högre mån än nu, disponeras till understöd för
jordbrukaren, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten derpå, att Bankens
kapital, som kan beräknas till närmare 30 millioner R:dr, är till omkring
en tredjedel eller med ett belopp af 9,600,000 R:dr användt i den så
kallade Allmänna Diskontfonden. Det är hufvudsakligen de jordbrukande,
som af denna lånefond njuter fördel, om än någon del af densamma tillgodokommer
ofri ge näringsidkare och tjenstemän. Derjemte har jordbruket
sin goda andel i kreditiven och revers belåningen, hvarförutan af de
Bankens fonder, som ännu innestå hos hypotheksbanken, utgörande i kapital
närmare 6 millioner R:dr, hela beloppet tills vidare är användt såsom
iån till jordbruket. Då man vidtog den sålunda endast påbörjade indragningen
af fastighetslånen, skedde det såsom en tillämpning af den redan
sedan länge erkända sanningen, att Banken icke numera kunde på
en gång gifva lån för inköp af fastigheter och derjemte uppehålla omsättningen
samt den deraf beroende realisationen. Just derför hade hypo -

Den 31 Januari, f. m.

175

theksföreningarne tillkommit och med den fullständighet, som dessa inrättningar
ansågos erhålla genom den inrättade hypotheksbanken, inträdde
tidpunkten att, såsom skett, Irån Banken skilja den ifrågavarande lånegrenen.
Hade man redan för trettio år sedan, på sätt då ifrågasattes,
tillvägabragt dylika inrättningar och befriat Banken från fastighetsbelåniugen,
så hade man sannolikt kunnat undvara sedelutgifvande banker och
Riksbanken kunnat ensam uppehålla omsättningen.

För att utreda, huruvida Banken eger tillgångar, som kunna användas
till lån för jordbruket, heder jag få erinra att, oberäknad den nyss
omförmäld a diskontfonden, cirka 8 millioner R:dr ännu innestå hos filialbankerna,
och, 6 millioner R:dr utgör fordran hos hypotheksbanken. Det
för diskontering genom handels- och närings-diskontfonden anvisade belopp,
12 millioner R:dr, är åtminstone, hvad angår diskont-kontorets andel
deri, fästad t i den allmännast förordade kreditivrörelsen samt i jernlånen, af
hvilka lånegrenar, enligt reglementet, den förra har ett ovilkorligt anspråk,
och den sednare en företrädesrätt. Bankens egna fonder lemna således
åtminstone under de förhållanden, som vid diskont-kontoret visa sig, icke
någon tillgång för utlåning mot hypothek af publika papper och reverser
samt för vexeldiskontering, utan bedrifves rörelsen inom dessa lånegrenar
hufvudsakligen med de af allmänheten insatta medeln. Depositionerna
hafva under de sista åren småningom ökat sig, och från 2 millioner uppgått
till 4''/2 millioner, som de nu utgöra med, såsom det vill synas,
tendens snarare att stiga än att minskas. Upp- och afskrilningsräkningen
visar väl vexlande belopp, men lemnar ändock en påräknelig tillgång för
utlåning och med de nu nämnda medlen bedrifves den rörelse, som vanligen
benämnes handelsdiskonten. Att dessa medel icke kunna användas
i lån, som lämpa sig för sådana jordbrukets behof, hvilka i motionen
åsyftas, lärer icke behöfva särskild! ådagaläggas.

Hvad angår användningen framdeles af de medel, som Banken eger
att återbekomma, dels från iilialbankerna, och dels under loppet af flera
kommande år från hypotheksbanken; så må det väl vara för omsättningen
i sin helhet likgiltigt, huru medlen disponeras, allenast de icke
undandragas den allmänna rörelsen; men för Banken är det icke så, och
måhända ej heller för landet. I sistnämnda hänseende må det åtminstone
tagas i betraktande, om icke fördelen för landet vore bäst tillgodosedd,
om Banken sattes i tillfälle att förlägga den produktion, som nu företrädesvis
hemtar sitt förlag ffåji utlandet. Dessa förlag äro sannolikt de
dyraste penningar, som någon rörelse begagnar och möjligen säger man
icke för mycket, om det påstås, att med ett och annat undantag, vinsten
af en hel mängd af de anläggningar, hvilka i sednare tider tillkommit,
stadnat i de utländske förlagsgifvarnes händer. De hafva tagit den större
delen af den afkastning, som hemtats från de skogar, hvilka i sednare
åren öppnats för afbrukningen; och om Banken blifver i tillfälle att disponera
medel för dylika förlag, så bör det åtminstone kunna ställas så,
att detta kan ske med vida mindre olägenhet för Banken och dess förmåga
att upprätthålla omsättningen, än om medlen bindas i långa lån
till jordbruket, emedan en sådan förlagsrörelse icke behöfver utsträckas
till någon tid, jemförlig med den, jordbruket äskar för sina lån. Banken
skall sålunda icke gå miste om den inflytelse på omsättningen och rörel -

176

Den 31 Januari, f. m.

sen, som den för sin egen skull och för upprätthållande af realisationen,
såsom man vanligen uttrycker sig, ovilkorligen måste ega, utan denna inflytelse
skall tvärtom vinna en betydelse, som den tyvärr nu icke i
erforderlig mån innehafver.

Det förhåller sig nemligen så, att Bankens rörelse blifvit mer och
mer af de enskilda bankerna kringskuren, hvilket väl till en väsendtlig
del föranledts deraf, att Banken måste vara beredd att ensam invexla alla
de sedlar, som för liqvider utom landet skola till silfver förbytas, utan
att Banken har någon omedelbar magt att i motsvarande mån inskränka
sedelmassan; men äfven i icke ringa grad vållats af det sätt, hvarpå
Bankens fonder blifvit disponerade, derigenom Banken satts ur tillfälle att
åstadkomma de indragningar, som den bort hafva i sina händer. Det är
till följd häraf, som det händt, att Banken nedsatt räntan och att privatbankerna
likväl förmått hålla den lika hög; om det än måste medgifvas,
att andra orsaker till detta förhållande något bidragit. Om Banken
tillätes att på lämpligt sätt disponera de 14 millioner, som småningom
komma att ingå, så skall den utan tvifvel blifva bättre herre öfver rörelsen
och de enskilda penninge-institutionerna skola icke såsom nu kunna
vara de bestämmande.

Med anledning af hvad jag sålunda yttrat, anser jag mig höra säga
några ord beträffande privatbankerna, helst jag förnummit, att i många
orter skall råda den föreställning, att dessa institutioner böra bortskaffas.
Jag har redan yttrat, att dessa inrättningar, såsom sedelutgifvande
kunnat umbäras, om man i rätt tid lemnat Banken de medel,
den egt att upprätthålla omsättningen; men sedan de nu finnas, tror jag
att vår nuvarande ställning icke medgifver den rubbning, som privatbankernas
borttagande medförer. Dessutom är jag af den mening, att
monopol för sedelutgifning är lika skadligt, som hvarje annat monopol,
och tror, att i bankrörelse, hvartill, efter min tanke, sedelutgifning måste
hänföras, det icke finnes något annat helsosamt system, än det som i
alla andra förhållanden är det, som lemnar det bästa resultatet. Jag
förordar således frihet äfven i afseende på sedelutgifning, och för privatbankerna
en från Statens sida okontrollerad frihet. Men deremot ställer
jag det, såsom mig synes, oeftergifliga anspråket att lika rättigheter skola
åtföljas af samma skyldigheter, och att således privatbankerna skola, lika
med Riksbanken, vara skyldige att med silfver inlösa sina sedlar. Den
kontroll, som nu utöfvas öfver dem, tror jag ock vara otjenlig; ty om den
än vore ständigt verksam, hvilket den icke är och knappast kan vara; så
leder den dertill, att sedlarne tillmätas ett förtroende, ''som de åtminstone
icke på den grund förtjena och åt dem beredes sålunda en omsättning,
som det borde vara lemnadt åt privatbankerna sjelfva att söka förskaffa
sig genom sådana kontroller, dertill allmänheten kunde ega förtroende.
Detta skulle endast undantagsvis kunna påräknas i de från bankernas
hemort mera aflägsna orter och den närmaste följden skulle blifva, att
sedlarne hade omlopp endast i orten, och att det blefve ett intresse för
bankerna att hålla dem der, hvarigenom utlåningarne företrädesvis skulle
lemnas åt ortens producenter, för att undgå sedlarnes snara återvändande
från de punkter, der konsumtionen företrädesvis gör sina liqvider.

Den 31 Januari, f. m.

177

Det hörer icke till denna fråga att beröra sättet för undvikande af
olägenheten utaf cirkulations-medel, inskränkta till särskilda orter, eller
att tala om grunden för Bankens organisation; men i sistnämnda hänseende
tillåter jag mig i förbigående uttala den mening, att det icke borde
vara omöjligt att ställa saken- så, att det blefve icke Banken, utan allmänheten
eller rättare rörelsen, som bestämmer sedelutgifningens omfång;
men äfven för detta syftemål blir det nödigt, att Banken kan disponera
sina fonder, och att dessa icke bindas i långa lån.

Vidkommande den nuvarande bankovinsten, så är det väl föga hopp, att
denna skall kunna undvaras för uppgörande af budgeten. Man har tagit
den, då den icke behöfts, om budgeten blifvit med sparsamhet uppgjord;
och vi äro väl nästan alla medvetne derom, att den nu verkligen behöfves.
Icke kan man heller bestrida billigheten deraf, att en korporation,
vare sig den kallas Staten eller den skattdragande allmänheten, vill erhålla
någon lindring i sina bidrag, då den eger ett kapital af nära 30 millioner,
som dertill är användt i en rörelse, hvilken allmänt anses bland de
mest vinstgifvande. Såsom deltagande i målsmanskapet för Banken skulle
jag gerna se, att den finge behålla sin vinst, men betviflar att så sker.

. Hvad slutligen beträffar frågan om det Utskott, hvartill förevarande
motion rätteligen hörer, förefaller det mig särdeles besynnerligt, om en
motion af så ingripande vigt för hela bankrörelsen skulle hänvisas till
något annat Utskott än Banko-Utskottet. Knappast någon motion har
synts mig innefatta vidsträcktare planer i afseende å Riksbankens rörelse
och jag förstår knappast, livad Banko-Utskottet skulle hafva att göra,
eller huru det skulle kunna uträtta någonting, derest denna fråga hänvisas
till ett särskilda Utskott, hvilket sättes vid sidan af Banko-Utskottet
och icke kan undgå att förlama dess verksamhet. Jag bestrider derföre
pa det högsta tillsättandet af särskildt Utskott med det uppdrag motionen
synes hafva åsyftat, i fråga om bankovinstens användande.

Många af Kammarens ledamöter instämde.

Herr B j erkänd er: Den fråga, som i motionen af handlas, är åt
beskaffenhet att den berör hela landets intresse. Oaktadt Herr Björcks
onekligen sakrika anförande kan jag likväl icke undertrycka min förvåning
öfver att man vill till Banko-Utskottet hänvisa motionen. Vid sistförflutna
riksdag väcktes flera motioner i samma syftning. De behandlades
af Banko-Utskottet och resultatet deraf är allom bekant. Jag är derföre
öfvertygad att, om den nu föredragna motionen öfverlemnades till
Banko-Utskottet, Utskottet skulle komma att förfara på samma sätt med
den. Det förundrar mig att man äi'' så rädd att skilja såväl denna som
en mängd andra frågor från de ständiga Utskotten. Jag tror dock, att
denna fråga, kanske den vigtigaste som vid riksdagen förekommer, bör
behandlas af ett särskildt Utskott, sammansatt af män, som äro med ämnet
förtrogne. Jag finner ett ytterligare skäl för denna min åsigt uti
den omständighet, att en mängd af Kammarens ledamöter icke tillhör
något af de ständiga Utskotten.

Jag förenar mig derföre med dem, som yrkat motionens öfverlemnande
till ett särskildt Utskott.

Riksd. Prot. 1867. 2 Afd.

12

178

Den 31 Januari, f. in.

Herr And. Gudmundsson: Vid remissen af denna motion
hyser jag många betänkligheter. Till en början torde det tillåtas mig
att i korthet redogöra för hvad som vid förra riksdagen föregick i afseende
på dylika frågor. Det är sannt, hvad Herr Björck sade, att inom
Banko-Utskottet många tvistiglieter uppstodo. Det är sannt att Konstitutions-Utskottet
måste slita dessa tvistiglieter, och sannt är äfven att sådana
frågor, som rörde Statens och Riksbankens väl, behandlades i sammansatt
Utskott.

Herr Hierta har, jag medgifver det, uppgifvit större delen af de orsaker,
som verkat jordbrukets iråkade förlägenhet. Jag behöfver ej upprepa
dem, men jag ber att dertill få lägga, att under en tid, då vi hade
uppsjö på inhemska kapitaler, stiftades en privatbankslag, hvarigenom man
kom i tillfälle att erhålla penningar på bättre vilkor än Riksbanken kunde
erbjuda. Dessutom voro lånen i Riksbanken förknippade med sådana
svårigheter, att man föredrog lån i privatbankerna i afvaktan på den tid,
då hypotlieksbankerna skulle blifva i tillfälle att utlemna penningar. Härtill
korn lagstiftningen om räntans frigifvande, som ytterligare försvårade
ställningen. Det är således till största delen svårigheten att erhålla nödigt
förlagskapital, som vållat jordbrukarens betryckta ställning.

Herr Björcks anförande var så sakrikt, att man svårligen kan tillägga
något nytt. Jag får dock bekänna, att jag i vissa fall icke delar Herr
Björks uppfattning. Jag medgifver, hvad Herr Björck framhöll, att om
Riksbanken från realisationens början fått behålla hela sin vinst, vi icke
skulle kommit i förlägenhet och icke varit i behof af privatbanker. Jag
tror att Banken då haft en fond af nära 200 millioner R:dr, ett kapital
tillräckligt att understödja alla våra näringar. Jag vill icke bestrida Rikets
Ständers rätt att för Statsverket använda Bankens vinst, men jag
vill bestrida att denna rätt ledt till det allmännas bästa; och jag tror,
att vi skulle stått på en helt annan punkt, om vi gått tillväga med mera
försigtighet och sparsamhet.

Hvad remissen af motionen angår, så är det mig likgiltigt, om den
öfverlemnas till Banko-Utskottet eller till ett särskildt Utskott; dock tror
jag att frågan skulle blifva bättre utredd, om den af ett särskildt Utskott
behandlades.

Herr Hedlund: Likasom jag förut föreslagit bildandet af ett särskildt
Utskott för behandling af frågor rörande försvarsväsendet, vill jag
nu förorda ett sådant Utskott för handläggning af finansiela frågor. Jag
anser det vara en betydlig skilnad emellan speciela bankfrågor och frågan
om den finansiela ställningen i dess helhet; och jag tror det ligga i deras
intresse, som trefva härs och tvärs i detta ämne och leta efter orsakerna
till den dåliga finansiela ställningen, att ett särskildt Utskott tillsättes för
behandlingen af den ifrågavarande motionen.

Tiden är redan långt framskriden och ehuru jag anser diskussionen
före remissen icke vara så ovigtig, som många tyckas hålla före, utan jag
snarare tror det vara af vigt för dem, som i Utskottet skola behandla
motionen, att känna Kammarens åsigter i ämnet, vill jag ej ytterligare
förlänga öfver läggningen, utan inskränker mig till den anmärkning, att
samma betryck, som råder i vårt jordbruk, råder i alla öfriga Europeiska

Den 31 Januari, f. m.

179

länders. Härtill måste således finnas någon* annan grund än den nu öfverklagade.
_ Jag vill blott angifva en enda och den består deri att det
finnes en mängd näringar, som för kapitalerna erbjuda större säkerhet än
jordbruket. Hvad Sverige särskildt angår, så hafva vi väsendtligen bidragit
till det öfverklagade förhållandet derigenom att vi medelst skyddstullar
framkallat näringar, som för landet äro onaturliga. Meningarne i
detta fall kunna och måste vara delade, och jag anser derföre lämpligt
citt Kammaren utser ett särskildt Utskott, som åt detta ärende e°nar en
synnerlig omtanke; och detta desto heldre som, enligt hvad en talare redan
påpekat, många af Kammarens ledamöter icke tillhöra något af de ständiga
Utskotten. Detta gäller särskildt motionären, hvilken jag skulle
önska att det lemnades tillfälle att i Utskottet försvara sin motion.

Herr Hörnfelclt: Vill man här uppträda för att visa den ena eller
andra näringens företräde till understöd af allmänna medel, tror jag att
man går val långt utom ämnet. Jag anser att man, vid motioners remitterande
till Utskott, icke bör onödigtvis förlänga diskussionen, utan spara
sina krafter till dess motionerna återkomma från Utskotten. Om man i
Kammaren sönderrifver motionerna, skola Utskotten säkerligen få svårt
att komma till något resultat.

Hvad beträffar det Utskott, till hvilket den nu föredragna motionen
bör hänvisas, så anser jag de frågor, motionen omfattar, stå i så oskiljaktigt
sammanhang med de ärenden, som Banko-Utskottet har att behandla,
att motionen ovilkorligen bör till detta Utskott öfverlemnas.

Herr Siljeström: Erkännande de många svårigheter, med hvilka
jord brukar ne för närvarande laborera, och lifligt önskande att något må
göras för att hjelpa dem ur dessa svårigheter, tror jag dock att jordbrukarne
böra iakttaga mycken måtta i sina anspråk och, att jag så må
säga, sätta kyrkan midt i byn. Det år ett märkvärdigt bemödande af
jordbrukarne att söka nedsätta sin egen näring. De tala om sin nedtryckta
ställning, och detta tal har så mycket repeterats, att jorden nu
anses värd nästan intet. Under erkännande af den förlägenhet, hvari
jordbrukarne för närvarande befinna sig, tror jag att man begår en orättvisa,
då man beskyller Svenska jordbruket att'' vara så uselt som de sjelfve
söka göia tioligt; och till ett sådant antagande finnes dessutom inger,
anledning. Af kastningen afjorden är icke mindre nu än förr, utan tvärtom
större i följd af ökad kultur. Herrans väderlek är ej heller sämre nu
än förr. Vi hafva visserligen sett spanmålspriserna fälla under några år,
men detta prisfall har endast varit tillfälligt och spanmålen står nu i såd.
uit piis, att jordbrukarne hafva all anledning att med detsamma vara
belåtna. Ladugårdsprodukterna hafva stigit till ett pris, som förut var
okan dt, och ladugårdsskötsel^ som är eu särdeles vigtig faktor i jordbruket*
har ökats i en grad, hvarom man förut icke kunnat göra sig någon
föreställning; hvartill kommer, att forslingen af dessa produkter blifVlt
betydligt lättad. .Jag slutar till jordbrukets förbättring äfven deraf,
att, da egendomar nu säljas för hardt nära ingenting, man kan bortarrendera
sådana till jemförelsevis temligen högt pris.

Den 31 Januari, f. m.

180

Hvad jordens kapitalvärde angår, så har det blifvit en jargon, att
egendomame blifvit oerhördt öfverbetalade och att någon hjelp icke står
att vinna förr än de återgått till sitt naturliga kapitalvärde. Med den
kännedom, jag kunnat förvärfva, tviflan jag på, att någon Svensk egendom
blifvit betald med ens 2/;,:delar af dess verkliga värde; och så länge blott
2 å 300 R:dr betalas för hvarje tunnland incgor, under det icke något
beräknas för skog, hagmark, sågar, qvar nar samt ofta ståtliga byggnader
och trädgårdar, lärer man icke kunna i ett för högt kapitalvärde söka
anledningen till jordbrukets betryck. Jag vill derföre icke bestrida, att
det finnes många egendomar, hvilka icke gifva ränta på 100 R:dr för tunnlandet;
men orsaken härtill, der så är förhållandet, torde närmast vara
att söka i ingenting annat än bristande skicklighet i jordens brukning och
i bristande förlagskapital.

Beträffande vidare det betryck, hvari många jordbrukare för närvarande
befinna sig, så tror jag att dertill finnes en naturlig anledning.
Man bör icke förbise de stora förändringar, som jordbruket under de
sista tiotalen af år undergått. Så länge frågan blott var att genom odling
förstora den bärande jordytan, var det icke svårt att genom, lån,
äfven mot hög ränta, betäcka kostnaden derför, enär sådana företag inom
ganska få år betala sig. Annat blef förhållandet sedan jordbrukaren
började i intensiv rigtning göra förbättringar, t. ex. i afseende på grunddikning,
byggnader, redskap, ladugårdsskötsel m. m. — förbättringar,
hvilka icke betala sig lika fort som do. nyss nämnda. Under sådana omständigheter
är det nästan omöjligt, att ej stora svårigheter måste ''hafva
uppstått för de jordbrukare, som företagit — och måhända i alltför stor
skala — sistnämnda slags förbättringar med lånta penningar.

Hvad remissen af den föredragna motionen vidkommer, så instämmer
jag med Herr Hedlund deri, att man bör medgifva dem, som det önska,
att motionen öfverlemnas till ett särskildt Utskott, på det att frågan må
vinna , all den utredning, som den kan lörtjena, och på det att man må
göra rättvisa åt en så allmänt utbredd mening; ehuru jag tillstår, att
jag icke tror att något praktiskt resultat kommer att derigenom vinnas.
Vi kafva sett att i flera delar af landet komitéer blifvit nedsatta för
denna frågas lösning. Deraf har dock ej tills dato vunnits något resultat;
och slutligen, efter att sålunda hafva misslyckats i dessa bemödanden, har
man nu ställt sitt hopp till Riksdagen.

Det torde tillåtas mig tillägga, att jag anser att jordbrukarne icke
böra göra anspråk på att allt för mycket eller utan stor försigtighet anlita
Statens inkomster såsom lånekällor. Jordbrukarne kunna med Ludvig
XIV säga: “Staten, det är jag“. Om de begära understöd af Staten,
är det verkligen detsamma som om de begära det af sig sjelfva och om
det sker på ett sätt, att det hela lider, så kommer detta att ytterst drabba
dem sjelfva. Särskildt håller jag före att man icke hör försvaga Riksbanken;
och <jet förundrar mig att personer, som oupphörligt rigta sina
anmärkningar mot de enskilda bankerna, såsom en förment källa till det
ekonomiska betrycket, på samma gång motarbeta Riksbankens konsolidering
och utveckling, som väl skulle vara den enda möjliga motvigten mot
privatbankernas befarade alltför stora inflytande.

Den 31 Januari, f. m.

181

På grund åt hvad jag haft äran anföra slutar jag med den förklaring,
att, ehuru jag anser motionen rätteligen höra till Banko-Utskottet, jaglikväl
icke vill motsätta mig densammas remiss till ett särskildt Utskott.

Herr Key: Jag skulle icke hafva anhållit om ordet ifall diskussionen
inskränkt sig till en enkel formfråga, huruvida Herr Hessles motion borde
remitteras till Banko-Utskottet eller till ett särskildt Utskott, men den
har vidare utgrenat sig, den har sträckt sina rötter djupare än så. En
föregående talare, Herr Hierta, har med öfverlägsen talang och skarpsinnighet
skildrat orsaken, efter hans förmening, till jordbrukets närvarande
betryck och velat finna detta i en öfverspekulation å jordegendom, i en
affärssvindel, som grep våra jordbrukare under sednare hälften af femtiotalet.
Jag medger att han i mycket har rätt, och erkänner att litet hvar
kan taga åt sig hvad han derom yttrat. Men medaljen har äfven en
frånsida och en icke mindre utpräglad. En god del af de missförhållanden,
som nu trycka, måste sökas i vår tull och framför allt i vår banklagstiftning.

Jag får öppet bekänna att, om jag haft äran vara representant vid
förra riksdagen, skulle jag icke hafva röstat för lifsmedelstullar, ty jag
anser icke jordbruket vara dermed betjent. Dessutom afhjelpes icke den
ena orättvisan med en annan eller, som någon mera naivt uttryckte denna
sanning: “om du slår ihjäl mig först, icke får jag slå ihjäl dig s’en för
det?“ Men detta oaktadt, Mine Herrar! begär jag skydd åt jordbruket,
jag erkänner det. Men jag begär intet annat skydd än likställighet
inför lagen; jag begär inga särskilda rättigheter och monopolier såsom
jordbrukare, men jag vill icke heller i sådan egenskap utgöra
några särskilda servituter, aldra minst sådana, hvilka fortfarande stämpla
mig såsom samhällets träl. Jag vill icke att jordbrukaren skall vara
tvungen, äfven om hans skörd väntar på inbergning, om hustru och barn
ligga sjuka, att, när en resande vill fram, ofta af en nyck eller för sitt
nöje, icke blott stå till hands när helst det fordras med sina hästar, jagvill
att lian skall få rå om sin person, hvilket icke är fallet, då han nu
skall vara med såsom körsven. Han ensam måste ploga vägen om vintern
och underhålla den året om, det är han, som skall bekosta indelta arméen,
det är han, som skall bygga kyrkor, tingshus och prestgårdar, samt fullgöra
otaliga onera, hvilka nu hvila ensamt på jorden och dess brukare.

Vår banklagstiftning, som ställer allt på korta papper, har sin dryga
andel i betrycket. Den har vållat att inteckningar uppsägas och penningar
inströmma i bankerna för att derifrån mot dubbla räntor komma tillbaka
på några ögonblick. Om jordbrukaren förut haft en egendom värd
100,000 R:dr och intecknad skuld för hälften eller 50,000 R:dr, så har
han, om egendomen antages lemna fem procent ränta i afkastning, haft
2,500 R:dr att lefva af. Nu får han inteckningarne uppsagda och måste
låna penningar mot 10 procent och har sålunda intet att lefva af. Uti
hvad Herr Björck med djup sakkännedom yttrat rörande nödvändigheten
af Riksbankens konsolidering, beder jag att få instämma, och tror att den
icke längre får eller kan släpas i mai-vattnet etter våra enskilda banker,
utan att det är Riksbanken, som måste försättas i en öfver den inhemska
penningerörelsen dominerande ställning.

182

Den 31 Januari, f. m.

Ehuru jag derför icke vill instämma i motionärens förslag att för
jordbrukets räkning i viss mån lägga embargo på Riksbanken på det sätt
lian framställt detsamma, påyrkar jag motionens remitterande till ett särskildt
Utskott.

Herr E. Olsson instämde.

Herr Grefve Pos se: Jag endast yrkar, att motionen må till ett
särskildt Utskott remitteras, och vill icke med någon vidare framställning
upptaga tiden.

Herr Friherre Scliulzenheim: Diskussionen har dragit så långt
ut på tiden att, oaktadt jag skulle önskat att yttra mig något vidlyftigare,
jag likväl icke nu vill länge upptaga tiden, viss att det ämne, som ligger
bakom frågan, ånyo skall uppträda under riksdagen och jag då komma i
tillfälle att uttala mina åsigter.

Jag vill till en början påpeka, att jag anser Andra Kammarens uppgift
vara, att söka åstadkomma en utredning af och, om möjligt, hjelp för
det onda, hvaraf jordbruket lider och hvilket onda icke kan bedömas eller
ens fattas af dem, som, i följd af konjunktur förhållanden, sitta vid de
Egyptiska köttgrytorna. Man säger visserligen att jordbrukame sjelfve
vållat det onda och att de få stå sitt kast. Om det ock ligger någon
sanning i detta yttrande, så kan man dock icke förneka, att det vore bedröfligt,
om Kammaren skulle besluta sig för ett fortgående i samma rigtning.
Det, som jordbrukaren i landet önskar, är att hans ställning må
af Riksdagen tagas i betraktande; och vi, ledamöter af Andra Kammaren,
äro här för att framlägga en Svenska folkets Kongl. proposition om dess
tillstånd och behof.

Då frågan gäller det sår, hvaraf landet efter mitt förmenande nu mest
lider, nemligen en ensidig köpmanslagstiftning och en ofullständig banklagstiftning,
och då Banko-Utskottet har till föremål för sitt arbete Riksbankens
styrelse och förvaltning, men deremot de privata bankerna och
hypotheksbankerna väl må anses kunna blifva föremål för öfverläggning,
utan någon förberedande behandling af just Banko-Utskottet ensamt, kan
jag icke förstå orsaken till den fruktan man synes hysa för motionens
öfverlemnande till ett särskildt Utskott för medhinnande af frågans fullständiga
utredning. Det påminner om fabeln om hunden på hötappen.

Man hör ofta den satsen uttalas, att om jordbrukaren är stadd i
betryck, så må han gå under; den Svenska jorden finnes dock qvar och
den kommer att af andra öfvertagas och att öfvertagas för billigare inköpspris,
hvarefter näringen skulle bli mera vinstgifvande. Men kan det
verkligen vara meningen, att det vore för landet gagneligt, om de, som nu
äro jordbrukare, skola gå under och nedsjunka till proletärernes klass,
för att sedan födas af andra? Jag för min del kan icke anse sådant för
annat än en stor olyeka och orättvisa. Jordbruket, betraktadt för sig,
lider lika mycket som individen, hvilket t. ex bevisas af den nödtvungna
hafreodlingen. Hvaraf lider då jordbruket? Jo af den onda tiden. Denna
åter måste hafva sin grund ej blott i ofördelaktiga handelskonjunkturer
och ett oförståndigt lefnadssätt; utan ock genom något fel i den ekonomiska
lagstiftningen. Den är till stor del framkallad af lockande blom -

Den 31 Januari, f. m.

183

stermålningar, hvilka i betydlig mån äro skulden till det rådande systemet
och hvari vi alla mer eller mindre deltagit, sjelfve dårade och dårande
andra. Då den onda tiden sålunda kom, kan man väl ej påstå, att jordhrukarne
sjelfva ensamme voro orsaken till densamma i vidsträcktare
måtto, än att de låtit förleda sig af blomstermålningarne.

En öfverdrifven spekulation i arbetsföretag och en omåttlig import
verkade minskning i Riksbankens metalliska valuta, hvaremot landets rörliga
kapital i öfrigt icke undergick någon förändring. Häraf följde emellertid
en svår tid för jordbrukaren, dä bytesmedlet och förlagsmedlet penningen
saknades. Andra näringar hade lättare att draga en hög ränta
och kapitalen gingo dit. De äro dock ej att afundas, ty de få sannerligen
betala en dryg hyra derför och kämpa en svår kamp äfven de.

Om någon hjelp skall kunna vinnas måste man utan menniskofruktan
lyfta på täckelset och, om man finner sig hafva gått i orätt rigtning, sedan
beträda en bättre väg. Nu synes det som om man fruktade för att

fä förhållandet utredt och sanningen uttalad. Jag deremot önskar att

utredningen må ske fullständigt och derföre alldeles skilj dt från BankoUtskottet.

Jag måste tillbakavisa den beskyllning, som sä ofta blifvit gjord, att
nemligen orsaken till jordbrukets betryckta ställning ligger i det höga
pris, som betalts för egendomar. Bästa beviset för det grundlösa i denna
beskyllning är, att blott 16 procent af Sveriges egendomar gått i handel
sedan det nya systemet börjades; och man kan då med skäl göra den
frågan, om det kan vara det höga egendomspriset, som ruinerat jordbruket?
Om den ena individen betalar för högt hvad han köper, så bör väl

säljaren hafva fått vinsten i behåll; ty man kan väl ej föreställa sig att

den försvinner genom köpet.

Man har med rätta anmärkt det orätta i att våra hypothekslån tagits
på för lång tid. Följden deraf har ock varit att jordbrukaren icke
lärt sig att tillräckligt spara och icke nog ansträngt sina krafter för att
afbetala sina lån under sin lifstid. Men detta låter ju äfven rätta sig
för framtiden.

Privatbankernas missrigtning är allmänt erkänd; derom behöfva vi
således icke tvista. Ehuru de onekligen utgjort en häfstång för jordbruket,
har dock denna häfstång icke varit den bästa. Den missrigtning, i
hvilken privatbankerna kommit, är förorsakad icke blott af det allmänna
vinstbegäret, utan äfven af några mägtigare individers särdeles framstående
egennytta.

Jag önskar tillsättandet af ett särskildt Utskott för behandlingen af
ifrågavarande motion. Jag önskar, att det förhållande, som nu är rådande,
icke må länge fortfara och jag omfattar med glädje hvarje förslag
till att åstadkomma något bättre.

Det har blifvit en vana att förebrå mig att jag ofta talar i parabler.
Jag ber emellertid att till slut få framställa en. Det var en gång i Persien
en schak, som var mycket mån om sitt lands framåtskridande och
hade tillnamnet den lagälskande. Han förde många krig för att derigenom
öka sitt land. En dag red han ut med sin storvizir, hvilket man på
Svenska möjligen kan öfversätta med minister. De träffade under vägen
en dervisch, som förstod foglars låt. Tvänne ugglor sutto händelsevis i

184

Den 31 Januari, f. m.

ett närbeläget träd och språkade. Sehaken frågade dervischen hvad
ugglorna sade. Dervischen hörde en stund på dem och svarade derefter:
jo, store schak, clen ena ugglan frågar den andra, om hon vill gifta sin
son med den förras dotter. Den andra svarade derpå, ja med vilkor att
du i hemgift skänker din dotter 500 ödelagda byar och lika många ödelagda
borgar. Är det ingenting annat än det, sade då den förra, så skall
jag gerna gifva 1,200 af hvartdera slaget, ty så länge Persiens storhet och
lycka sökes genom krig lärer det ej blifva brist på ödelagda byar och
borgar.

Jag vill icke härmed säga, att något krig blifvit fördt mot jordbruket;
men jag vill häraf hemta den lärdom, att ett lands storhet och
sjelfständighet mindre vinnes genom stora eröfringar och yttre spekulationer
och handelslöretag, än genom att rigta ansträngningarne till landets
inre förkofran och framför allt annat genom modernäringen jordbrukets
upplyftande, stärkande och skyddande.

Herr Murén: På ropen om proposition låter det som mitt uppträdande
skulle mötas med otålighet och jag skall derföre söka fatta mig så
kort som möjligt.

Jag reserverar min rätt att få återkomma till och besvara den vidlyftiga
afhandling angående bankväsendet, som en af Herrar Banko-fullmägtige
funnit för godt att nu afgifva, när dessa bankofrågor en gång i
vederbörlig ordning förekomma till öfverläggning och jag vill nu endast
yttra mig i afseende på motionens remitterande och dermed närmast sammanhängande
frågor.

Af grundlagen föreskrifves i 55 § sista momentet, att en motion icke
får innehålla flera mål af olika beskaffenhet. I den nu föredragna finnes
likväl tre särskilda ämnen sammanblandade. Motionen innehåller
nemligen:

l:o) ett förslag om utgifvanclet af obligationer genom hypotheksbanken.
Detta ämne torde tillhöra Stats-Utskottets behandling.

2:o) ordas om bankovinstens användande, i hvilket afseende motionen
ofelbart tillhör Banko-Utskottet och slutligen

3:o) afser motionen jemväl vidtagande af åtgärder till förekommande
af och minskning i det betryck, uti hvilket jordbrukaren säges befinna
sig; och hade motionen endast härtill varit inskränkt så skulle den måhända
bort öfverlemnas till särskildt Utskott, men i det skick den nu befinnes,
så borde den, enligt mitt förmenande, rätteligen återtagas för att,
om motionären så finner för godt, fördelas i trenne särskilda motioner,
och sker icke detta, utan remiss nu skall göras, så måste väl denna ske
till Banko-Utskottet, hvilket det tillhör att upplysa om huruvida någon
bankovinst finnes att tillgå och i så fall, huruvida den är behöflig för
Bankens konsolidering eller icke.

Hvad det omordade jordbruksbetrycket beträffar, så beder jag få erinra,
att enahanda betryck, hvarför jordbrukaren säges vara utsatt,
herrskar i fråga om alla andra näringar såväl här i landet som ock i
snart sagdt alla andra länder; och medelst tillsättande af ett särskildt
Utskott kan man omöjligen förändra detta förhållande, hvilket af fullkorn -

Den 31 Januari, f. m.

185

ligt naturliga grunder tillkommit, och endast på samma väg kan återföras
till sitt önskvärda normala förhållande.

Det särskilda Utskottet lärer omöjligen kunna på alkemistisk! sätt
bereda guld och de som här sagt och förmenat, att de, hvilka motsätta
sig bildandet af ett sådant Utskott för frågans behandling, önska
jordbruksnäringens förfall, förtyda uppenbarligen andras välvilliga afsigter,
ty ingen ärlig fosterlandsvän, hvarken inom eller utom denna Kammare,
lärer väl finnas, som ej på det varmaste önskar framgång och fortfarande
förkofran åt såväl denna vår modernäring, som ock åt alla öfriga näringsgrenar,
men detta kan enligt mitt oförgripliga förmenande omöjligen åstadkommas
medelst konstlade medel utan vinnes säkrast och endast derigenom
att förhållandena tillåtas att på naturligt sätt reda sig sj elfva.

Ett stort misstag ligger det i det förmenande, som här yttrats om att,
i händelse Banken fått behålla sin vinst, landet då skulle hafva befunnit
sig i vida bättre ställning, emedan Banken i så fäll skulle varit i besittning
af rikliga tillgångar till utlåning åt jordbrukarne.

Ilade den del af bankovinsten, som ej erfordrats till Bankens konsolidering,
icke tagits till fyllande af Statsverkets behof, så skulle deremot svarande
skatter i stället hafva utbetalats och en högre beskattning skulle
mycket kännbarare hafva hämmat landets på- sednare tiden så snabba utveckling
i jordbruk och andra näringar, ty ingen riksdaler fördubblar sig
så fort som den, hvilken får blifva qvar i den skattdragandes ficka.

Den nu så bittert öfverklagade penningebristen härleder sig till hufvudsaklig
och öfvervägande del derifrån, att vi hafva så lätt för att fördelaktigt
använda våra penningar, det är ju temligen klart och tydligt att
denna brist skall vara kännbar, om vi taga i betraktande den stora utveckling,
som landets näringar i alla rigtningar på sednare tiden vunnit.

Aldrig förr har Sveriges jordbruk varit utbildadt i en sådan stor
skala som det för närvarande är, aldrig hafva våra hus varit så många
och så väl byggda, aldrig våra ladugårdar varit fyllda med så många
och så goda kreatur m. m. Det är, om jag så må uttrycka mig, syndigt
att klaga under en period, då vi stå så högt och att söka uppröra
känslorna genom att tala om jordbrukets förfall, då landets utveckling
i alla brancher är högre än någonsin tillförene. Hafva vi icke nog
af silfver och guld, så hafva vi dock andra valutor af större värde än någonsin
tillförene.

Man talar om och klagar öfver, att räntan är hög hos oss i jemförelse
med räntefoten i andra länder, men man besinnar icke att detta
förhållande härleder sig derutaf, att andra länder, såsom t. ex. Danmark,
Holland m. fl., hvilka hafva sina jordegendomar i det skick, att de nästan
kunna anses som trädgårdar, icke hafva så många inbjudande tillfällen för
användandet af sina besparingar eller penningeöfverskotter, som vi hafva
det, och då vi äro i tillfälle att använda såväl egna som andras penningetillgångar,
så är det väl naturligt att räntan här står högre; men för min
del anser jag det för en stor fördel, att vi kunna nyttigt använda utländska
kapitaler emot ränta.

Ingen är mindre produktiv än räntetagaren och om vi realisera våra
egendomar, skepp och fabriker och lefva endast på räntan, månne vi då

186

Den 31 Januari, f. in.

skulle göra fäderneslandet ock oss sjelfva större nytta, än om vi arbeta
med såväl egna tillgångar och besparingar som ock med andras?

Svensken är arbetsam, ihärdig och omtänksam och använder derföre, i
tillgodogörandet af sitt lands rika naturgåfvor, såväl sina egna som ock
en del af andra länders tillgängliga penningeresurser och detta bör väl
icke klandras utan tvärtom rättvisligen framhållas såsom en stor förtjenst.

Vår export bar under de sednaste femton åren tredubblats, och kan
inan då med något det ringaste skäl säga, att våra näringar befinna sig
i lägervall endast derföre att vi ej hafva så mycket penningar som vi
önska.

Skola vi nu för denna fråga tillsätta ett särskildt Utskott, så få vi
ock tillsätta sådana för upphjelpande af hvarje af våra andra näringar,
och att tillsätta Utskott för att skapa guld är en orimlighet.

På dessa skäl och till förekommande jemväl af onödig tidspillan påyrkar
jag remiss af motionen till Banko-Utskottet.

Herr Lindström: Jag icke blott lofvar att i största korthet yttra
mig, men vill äfven försöka hålla detta löfte.

Att af en liten gnista kan varda en stor eld visar häst den här förda
lifiiga diskussionen. Det var farligt att blåsa på denna gnista, hvaraf
följden blott kunde bli och äfven blifvit en het och häftig sammadrabbningen
mellan de olika meningarne, en elementernas lössläppning, som ej
bådar godt för den goda saken. Men sedan nu åskan på andra sidan
rullat ut, sedan den grymme Goliath, den “kristne juden", af den väldiga
slungan blifvit. lagd till marken, kunna vi väl åter vänta oss lugn för
någon tid. Jag kan dock icke underlåta att, i förbigående, anmärka det
i min tanke oparlamentariska att mot enskilde personer eller samhällsklasser
utkasta anathemer och omotiverade beskyllningar, och Kammarens
ogillande af sådant synes mig vara fullt på sin plats.

Hvar sak bör ses för sig, och här är ju icke hufvudfrågan hvarken
om orsaken till landtmannens iråkade förlägenhet eller sättet att afhjelpa
den, utan endast och allenast till livilket Utskott motionen skall öfverlemnas.

Hvad nu denna del af frågan beträffar, så skulle jag visserligen icke hafva
något emot motionens hänvisande till särskildt Utskott, men jag anser, att
detta, med afseende på motionens hufvudsyfte, skulle vara detsamma, som
att, om jag så får uttrycka mig, falla Banko-Utskottet i embetet eller
träda dess rätt för nära. Yi hafva nemligen hittills förbisett en omständighet,
å hvilken jag nu fäster uppmärksamhet. Det är icke blott grundlagen,
utan äfven den af Rikets Ständer vid sistlidna riksdag för det blifvande
Banko-Utskottet utfärdade instruktion, som vi måste taga till ledning
vid fattandet af vårt beslut i förevarande fråga, och denna instruktion
innehåller i tydliga ordalag, att det åligger Banko-Utskottet att afgifva
förslag, huru bankovinsten skall användas. Detta kan Banko-Utskottet
icke göra, derest annat Utskott kommer att behandla ifrågavarande
af Herr Hessle väckta förslag. Motionären har föreslagit, att det särskilda
Utskottet kunde, om så behöfdes, sammanträda med annat ständigt
Utskott för motionens behandlande, men deremot strider Riksdags-ordnin -

Den 31 Januari, f. m

187

gens 47 §, som endast medgifver ständigt Utskott att sammanträda med
annat ständigt Utskott till öfverläggning i ett ärende, men icke med tillfälligt
eller särskildt Utskott, och således är den af motionären föreslagna
utvägen icke här tillämplig. Resultatet af mitt andragande är, att jag
påyrkar motionens öfverlemnande till Banko-Utskottets behandling.

Herr Hierta: Jag anhåller om ursägt, för det jag ännu en gång begärt
ordet. Dertill har jag varit föranledd af en talares här bakom mig yttrande,
det jag skulle hafva beskyllt jordbrukarne att hafva varit enda orsaken till den
i landet rådande penningeförlägenheten. Med en slik beskyllning har jag aldrig
framkommit, utan endast yttrat, att det ingalunda var underligt att på den
tid, då här i landet fanns god tillgång på penningar, jordbruksfastigheter
stego till öfverdrifna priser och framkallade en öfverspekulation, som åtminstone
till någon del bidragit till den penningeförlägenhet, som under
de sednare åren förmärkts och ännu fortfar. Hvad nu såväl jordbrukarne
som öfrige näringsidkare beträffar, tror jag att alla hafva syndat lika
mycket, ty personer af alla klasser, lockade af den lätta penningetillgången,
kastade sig, om jag så får säga, utan tillräcklig betänksamhet in på icke
allenast inköp af fastigheter utan äfven på hvarjehanda andra öfverdrifna
spekulationer och affärer, hvars utgång icke kunde på förhand beräknas;
men jag frågar: hafva väl andra näringsidkare det bättre än jordbrukarne?
Ar det bättre för kikare af jernhand teringen, trävaru-utförseln med flere?
Klagas det icke lika mycket inom dessa klasser och med lika mycket
skäl? Alla äro de utsatta för och kämpa med det onda, som bristen
på rörligt kapital medfört, och jag tror att cessionernas antal bland handlande
i städerna är proportionsvis större, än på landet. Måhända hafva
de lysande målningar öfver den allmänna ställningen, som för ett tiotal
år sedan blefvo framlagda, i någon mån bidragit till att man inlåtit
sig uti alltför stora företag, men jag vill dock icke för mycket lägga
dem till last hvad som inträffat. I afseende på hvad som blifvit lagdt
privatbankerna till last tror jag emellertid, att jordbruksintresset har sin
goda andel i hvad man nu förebrår dessa banker. Vid en riksdag för
15 år sedan, då det var fråga om förändring i lagstiftningen för privatbankerna,
förfäktade jag och några med mig i ett af de dåvarande Riksstånden
den åsigten, att dessa banker icke borde tillåtas utgifva sedlar till
lägre valör än 10 R:dr. Jag vågade då säga, att om man icke inskränkte
denna sedelutgifningsrätt, såsom jag nyss nämnt, så skulle privatbankerna
snart vara mägtigare än både Konung och Ständer. Men det var då hufvudsakligen
det starkt representerade jordbruksintresset, som försvarade
privatbankernas rätt att få utgifva sedlar af lägre valör.

Man har sagt, att jag bestridt tillsättningen af ett särskildt Utskott
för behandlingen af denna fråga, af fruktan för en fullständig utredning
af den allmänna ställningen, men jag hemställer till Kammaren, om icke
det föreslagna särskilda Utskottet kan och måste betraktas såsom en komité,
hvilken det åligger att inkomma med sitt förslag, hvilket ovilkorligen
sedermera skall behandlas af Stats- och Banko-Utskotten. Skola dessa
båda Utskott under frågans utarbetande i det särskilda Utskottet sitta och
vänta, tilldess sistnämnda Utskotts förslag hinner afgifvas och inkomma?
Sådant är, enligt min åsigt, i högsta grad olämpligt, och jag har, oaktadt

188

Den 31 Januari, f. m.

jag redan förut gifvit min mening tillkänna, ansett mig böra förnya mitt
yrkande, att motionen måtte hänvisas till behandling af Banko-Utskottet.

Öfverläggningen var slutad, och då Herr Talmannens särskilda propositioner,
huruvida Herr Iiessles motion, N:o 157, skulle till Banko-Utskottet
eller till särskildt Utskott hänvisas, besvarats med blandade ja och nej,
begärdes omröstning, i anledning hvaraf uppställdes, godkändes och anslogs
en voteringsproposition, så lydande:

“Den som anser, att Herr B. W. Hessles motion N:o 157 bör till
Banko-Utskottet hänvisas,

röste Ja;

Den det ej vill,

röste Nej;

Vinner Nej, har Kammaren beslutat att till särskildt Utskott hänvisa
ifrågavarande motion."

Häröfver i stadgad ordning anställd votering utföll med 95 nej mot
69 ja, i följd hvaraf motionen var till särskildt Utskott hänvisad; men
Kammaren ansåg sig, på framställning af Herr Talmannen, af enahanda
anledning som nyss omförmäldes vid behandlingen af'' Herr Meij er bergs
till särskildt Utskott hänvisade motion N:o 144, icke böra nu bestämma
antalet af ledamöter i detta Utskott.

§ 9.

Herr RuscJcs motion, N:o 158, hänvisades till ett tillfälligt Utskott
samt Herr Johan Ericksons motioner, öfverlemnades, N:o 159, till Statsutskottet
och N:o 160 till Bevillnings-Utskottet.

§ io.

Herr Johan Erichsons motion, N:o 161, om ändring i gällande jagtstadga
föredrogs ånyo.

Sedan Herr Talmannnen med anledning af Herr Lindströms hemställan,
att denna motion måtte hänvisas till Lag-Utskottet, upplyst, att
frågor om ändring i jagtstadgan förr behandlats af Ekonomi-Utskottet,
blef Herr Johan Erichsons motion, N:o 161, hänvisad till ett tillfälligt
Utskott.

§ 11-

Vid föredragning af Herr Rosenbergs motion, N:o 168, om indragning
af kronofogdetjensterna och dit hörande göromåls öfverflyttande på länsmännen,
begärdes ordet af Herr Rosenberg:

- Något annat anfördes ej, och Herr Rosenbergs motion, N:o 163, hänvisades
till Stats-Utskottet.

§ 12.

Herr Keijs motion, N:o 164, och Herr Anders Pehrssons motion, N:o
165, hänvisades, den förra till ett tillfälligt Utskott och den sednare till
Lag-Utskottet.

Den 31 Januari, f. m.

189

§ 13.

Herr Ljuslins bordlagda motion, N:o 167, om skiljande från jordbruket
af skyldigheten att underhålla vägar och broar, samt om anvisande
af härtill erforderliga medel, föredrogs ånyo.

Herr Bjerkander: Det ämne, som i den nu föredragna motionen
beröres, har under flere föregående riksdagar varit föremål för Rikets Ständers
pröfning. Frågan om väg- och brobyggnadsskyldigheten har varit en
stående fråga. Flera förslag att förändra denna skyldighet hafva tid efter
annan varit å bane, men af alla är det nu framlagda det olyckligaste, ty
genom detsammas antagande skulle alla klasser komma att drabbas af detta
onus. Hvarföre jag nu begärt ordet, är för att upplysa derom, att Rikets
sednast församlade Ständer ingått till Kongl. Maj:t med en underdånig
skrifvelse i ämnet, uti hvilken föreslogs, att alla de, som begagna sig af
bro- och väganläggningarne, skulle sjelfva bekosta dessas underhåll; och
min mening är derföre nu att hemställa, det motionären ville återtaga sin
motion, helst det icke synes vara i sin ordning, att man fattar något beslut
i frågan, under det man afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga svar på den
aflåtna skrifvelsen.

Herr Rosenberg: Den förevarande motionen synes hufvudsakligen
åsyfta ändring uti nu gällande lag i fråga om skyldigheten att bygga och
underhålla vägar och broar, hvarföre jag anser den böra hänvisas till
Lag-Utskottets behandling. Skulle i motionen jemväl hafva blifvit framställd
begäran om statsanslag, så kan ju Lag-Utskottet, om motionen till
detta Utskott öfverlemnas, sammanträda med delegerade från Stats-Utskottet,
och jag påyrkar förthy motionens hänvisande till Lag-Utskottet.

Öfverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannen förklarat, att
han, vid det upplysta förhållande att motionären nu vore frånvarande, icke
kunde framställa proposition derå; att motionen skulle återtagas, blef Herr
Ljuslin,s ifrågavarande motion hänvisad till Lag-Utskottet.

§ 14-

Herr Ola Jönssons bordlagda motion, N:o 169, hänvisades till Statsutskottet.

§ 15.

Sedan Herr Sääfs motion, N:o 170, om beviljande af anslag för östra
stambanans byggande från Norrköping till Linköping till föredragning anmälts,
yttrade

Herr Sääf: Då man äfven vid denna riksdag samtalsvis hör betänkligheter
framställas mot hvarje anslag till jernvägsanläggningar, torde jag
vid remissen af denna min motion få erinra, att om ock ställningen i landet
icke skulle vara flen bästa, bör man väl icke derföre alldeles förbise
eller lemna obegagnad en så mägtig häfstång till landets förkofran som
utvidgandet af våra jernvägsförbindelser. Jag medgifver, att vi i det fallet
gått raskt och kanske väl hastigt till väga, men att nu alldeles dermed
upphöra, vore att göra sig skyldig till en motsatt öfverdrift, som har ännu

190

Den 31 Januari, f. m.

menligare följder med sig. Vi skola visserligen icke uppköra, säges det,
utan fullborda det påbörjade. Nåväl! påbörjade äro nordvestra och östra
stambanorna, båda äro de af Rikets Ständer beslutade och till sin rigtning
bestämda. Om den enes företräde framför den andra, med afseende på
tiden, inom hvilken hvardera bör färdigbyggas, är likväl ingenting bestämdt
för någondera. Stats-Utskottet eger nu i första rummet att derom ingå i
pröfning. Afses dervid den större eller mindre ekonomiska nytta, som är
förenad med den enas eller andras fullbordande, är jag viss uppå att den
östra banan icke blifver tillbakasatt. Jag vill icke bestrida eller förringa
vigten af den nordvestra banan; tvärtom finner jag det högst önskvärdt,
att den må fulländas och att Sverige derigenom må visa sin sträfvan att
träda i ännu närmare förbindelse till våra Norske bröder; men något företräde
beträffande tiden för denna banas fulländande kan detta icke innebära,
icke heller de rent ekonomiska förhållandena i afseende å denna bana.
Våra kommersiela förbindelser med Norge äro i allmänhet föga utvecklade,
minst de som bero af vår samfärdsel landvägen.

Svensk industri och Svenska produkter hafva hittills föga beaktats af
Norrmännen; den påbörjade jern vägsbyggnaden ingifver visserligen förhoppning
om ett bättre förhållande i detta afseende, men icke så att vi kunna
undanskjuta andra företag af samma art som samtidigt kunna utföras.
Jag anhåller fördenskull vördsamt, att Stats-Utskottet måtte noga öfverväga,
huruvida verkliga och tillräckliga skäl förefinnas att så uteslutande
anslå medel till endast den nordvestra banan, som den Kongl. Propositionen
antyder. Jag anhåller att detta mitt yttrande måtte få åtfölja motionen
till Stats-Utskottet.

Herr Sääfs motion, N:o 170, blef härefter tillika med hans yttrande
hänvisad till Stats-Utskottet.

§ 16.

Hänvisades:

Herr Hiertas motion, N:o 171, till Lag-Utskottet.

Herr C. J. Bergmans motion, N:o 174, och

Herr Kolrnodins motion, N:o 175, till Stats-Utskottet.

Herr Ake Anderssons motion, N:o 176, till Lag-Utskottet.

Densammes motion, N:o 177, och

Herr Åke Anderssons motion, N:o 178, till tillfälligt Utskott.

Densammes motion, N:o 179, och

Herr Trägårddis motion, N:o 180, till Stats-Utskottet.

Herr Bootlis motion, N:o 181, till Stats-Utskottet.

Herr J. Fredrikssons motioner, N:ris 182 och 183, till Lag-Utskottet.
Herr Olivccreutz’ motion, N:o 184, till Stats-Utskottet.

Herr Åstrands motion, N:o 185, och

Herr Jonassons från Calmar län, N:o 187, till Bevillnings-Utskottet.
Densammes motion, N:o 188, till Stats-Utskottet.

Densammes motion, N:o 189, till Lag-Utskottet.

Densammes motion, N:o 190, till Bevillnings-Utskottet.

Herr Ohlins motioner,

N:o 191, till Stats-Utskottet, och
N:o 192, till -Lag-Utskottet.

Den 31 Januari, f. tn.

191

Herr Beronius’ motion, N:o 194, till ett tillfälligt Utskott.

Herr Staaffs motion, N:o 195, till Stats-Utskottet.

§ 17-

Föredrogs ånyo Herr P. Östmans motion, N:o 198, om inrättandet af
sådan tullstation vid Nylands lastageplats inom Wester-Norrlands län, att
från utrikes orter kommande fartyg må ega att der in- och utklarera.

Herr Witt: Ifrågavarande motion tillhör, enligt mitt förmenande,,
tillfälligt Utskotts handläggning, eller ock kan den direkte af Kammaren
afslås. Den afser ändring i Rikets ekonomiska lagstiftning och kan således,
icke tillhöra Bevillnings-Utskottet.

Herr Östman: Med motionen åsyftas, att vid Nylands lastageplats
tullkammare måtte inrättas och tulltjensteman tillsättas; och då vid sådant
förhållande statsanslag varder erforderligt, derest motionen vinner framgång,
torde den böra remitteras till Stats-Utskottet.

Herr Björck: Det måste medgifvas, att det emellanåt kan vara svårt
att afgöra till hvilket Utskotts behandling ett ärende hörer. Regeringsformens
89 § bestämmer hvilka motioner uteslutande hafva tillhört fordna
Ekonomi-Utskottet. I denna grundlagsbestämmelse tror jag, att vi hafva
säkraste ledningen för vårt åtgörande i förevarande fall; hvarföre och då
de ärenden, som hittills handlagts af Ekonomi-Utskottet, efter nu gällande
Riksdags-ordning tillhöra tillfälligt Utskott. Jag anser motionen, som rörer
en ekonomifråga, böra till sådant Utskott hänvisas.

Öfverläggningen var slutad, och Herr Östmans motion, N:o 198, med
deröfver afgifna yttranden^ hänvisades till ett tillfälligt Utskott.

§ 18-

Herr P. Östmans motion, N:o 199, hänvisades till Stats-Utskottet.

§ 19-

Anyo föredrogs Herr C. A. Larssons motion, N:o 201, om tillsättande
af antingen ett särskildt eller ett tillfälligt Utskott, med uppdrag att revidera
nu gällande kommunallagar, då ordet begärdes af

Herr Sven Hansson: Då motionärens förslag, i hvad det angår
landstingen, innehåller ungefär detsamma, som jag uti en vid förra riksdagen
väckt motion föreslagit, instämmer jag derutinnan helt och hållet
med motionären. I öfrigt önskar jag åtminstone den ändring uti kommunalförfattningen,
att omröstningen i kommunalfrågor måtte ske per capita vid
tillsättande af förtroendeplatser, ty det har hittills icke varit ovanligt att
se, det en eller två personers mening dikterat besluten, ehuru tiotals andra
personer, som vid kommunalstämmor närvarit, varit af alldeles motsatt
åsigt.

192

Pen 31 Januari, f. m.

Herr W i 11: Motionären har föreslagit, att Riksdagen ville besluta
tillsättandet af antingen ett särskildt eller ock ett tillfälligt Utskott att
revidera eller granska våra nu gällande kommunallagar. Ett sådant alternativt
förslag kan icke grundlagsenlig! framställas, utan det är ämnets beskaffenhet,
som skall bestämma, huruvida det bör behandlas af särskildt
eller tillfälligt Utskott. Så vidt frågan herör kommunallagen, torde dess
behandling böra öfverlemnas till ständigt Utskott.

Vidare anfördes ej, och Herr C. A. Larssons motion, N:o 201, hänvisades
till Lag-Utskottet.

§ 20.

Bordlagda motioner hänvisades:

Herr G. A. Larssons motion, N:o 202, till Banko-Utskottet, och

Densammes motion, N:o 203, till Stats-Utskottet.

§ 21.

Föredrogs ånyo Herr Matts Pehrssons motion, N:o 204, om nedsättning
i hamnumgälder samt lindring i lots-, fyr- och båk-afgifter, m. m.

Herr Sjöberg anförde: Jag hemställer till Kammaren, huruvida icke
ifrågavarande motion bör remitteras till tillfälligt Utskott, helst motioner
i enahanda syftning tillförene hos Rikets Ständer öfverlemnats till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.

Herr Matts Pelirsson: I motsats emot föregående talaren vågar
jag påstå, att dylika motioner som ifrågavarande, dermed afses eftergift af
Statens medel, förut alltid blifvit remitterade till Stats-Utskottet, och detta
med rätta, enär de innefatta fråga om att öka eller minska Statens inkomster.

Herr Sjöberg: Jag nödgas bestrida rigtigheten af Herr Matts Pehrssons
uppgifter. Derest en motion i förevarande syftning tillika innehållit
fråga om utgifter från statskassan, har den tillförene vanligtvis blifvit remitterad
till Stats-Utskottet, men behandlad af Sammansatt Stats- samt
Allmänt Besvärs- och Ekonomi-Utskott. I annat fall, och derest motioner,
i likhet med denna, såvidt jag annars under uppläsningen af den korta
rubriken rätt fattat motionens innehåll, icke hufvudsakligen afsett disposition
af vissa statsmedel, har man plägat öfverlemna dem till behandling af
Ekonomi-Utskottet, som efter förekommande omständigheter sammanträdt
med delegerade från Stats-Utskottet:

Herr Matts Pehrsson: Jag anser mig, till genmäle å hvad föregående
talaren yttrat, böra erinra, att vid föregående riksdagar, innan ännu
bemälde talare deltog i riksdagsförhandlingarne, frågor rörande fyr- och
båk-afgiften alltid behandlats inom Stats-Utskottet, hvilket ansetts så mycket
mera nödvändigt, som detta Utskott tillkommer att uppgöra kalkylen
öfver Statens inkomster och utgifter; och tror jag, att dylika frågor fortfarande
böra till Stats-Utskottet öfverlemnas.

Den 31 Januari, f. m.

193

Öfverläggningen var slutad, och Herr Matts Pehrssons motion, N:o
204, med deröfver afgifna yttranden hänvisades till Stats-Utskottet.

§ 22.

Herr Matts Pehrssons motion, N:o 205, hänvisades till ett tillfälligt
Utskott. °

§ 23.

Då Herr Matts Pehrssons motion, N:o 206, angående granskning och
omarbetning af nu gällande seglationsordning, ånyo föredrogs, yttrade

Herr Matts Pehr sson: Jag hemställer, att denna min motion
måtte öfverlemnas till Bevillnings-Utskottet, emedan detta Utskott tillkommer
att uppgöra seglationsordningen.

Vidare anfördes ej, och Herr Matts Pehrssons motion, N:o 206 hänvisades
till ett tillfälligt Utskott,

§ 24.

Motioner, som blifvit bordlagda, hänvisades:

Herr Sven Erssons motion, N:o 207, till ett tillfälligt Utskott.

Herr A. Anderssons från Wermlands län motion, N:o 208, till StatsUtskottet.

Densammes motion, N:o 209, till Lag-Utskottet.

Herr Graf ströms motion, N:o 211, till Lag-Utskottet.

Herr Falilanders motion, N:o 214, till Bevillnings-Utskottet,

Herr Jöns Pährssons motion, N:o 215, till Lag-Utskottet.

Densammes motion, N:o 216, till Bevillnings-Utskottet,

Densammes motion, N:o 217, till Lag-Utskottet.

Herr Bovins motion, N:o 219, till Stats-Utskottet.

§ 25.

Föredrogs ånyo Herr Medins motion, N:o 221, om skyldighet för enskilda
banker med sedelutgifningsrätt att för denna rätt erlägga särskild
bevillning, samt om underdånig framställning till Kongl. Maj:t, att några
nya oktrojer för sedel utgifvande banker icke vidare måtte beviljas.

.Herr C. A. Larsson: Så vidt jag rigtigt uppfattat motionärens
mening, innehåller motionen det yrkande, att privatbankerna skulle för sin
rörelse åläggas betala bevillning, motsvarande två tredjedelar af deras
nettovinst. Jag önskar, med anledning af ett så orimligt påstående, få
fästa Utskottets uppmärksamhet derpå, att det blir den låntagande allmänheten,
som i sådant fall kommer att betala den dryga bevillningen, ty
det är gifvet och klart, att privatbanks-direktionerna skulle, för att komma
_ ut med erläggande af en dylik beskattning, nödgas att höja räntan å
beviljade lån tre- å fyradubbelt mot hvad den hittills varit. Jag anser,
såsom jag redan nämnt, yrkandet vara alldeles orimligt, och hoppas att
motionen icke måtte röna någon framgång.

Herr Staaff: Med anledning af den föregående talarens framställning
vill jag deremot fästa uppmärksamheten derpå, att ett sådant förHiksd.
Prof, 1807. 2 Afd.

13

194

Den 31 Januari, e. m.

hållande, han påpekat, omöjligen kan komma att ega rum, ty om privatbanksdirektionerna
skulle falla på det orådet, att tre- eller fyradubbla
räntan å beviljade lån, såsom han förespeglat, skulle den naturliga följden
deraf blifva den, att privatbankerna alldeles icke komme att anlitas i låneväg,
hvadan dylika f örsök att ohemult betunga den lånebehöfvande allmänheten
komma att af sig sjelfva förfalla.

Herr Me din: Jag undrar alldeles icke på, att de, som hylla privatbanksintresset,
finna mitt yrkande strängt och orimligt, och jag har icke
heller väntat mig annat från det hållet, men i andra länder går det för
sig att beskatta en dylik rörelse, och jag hoppas att det äfven skall hädanefter
lyckas äfven här. Jag tillåter mig för jemförelsens skull påpeka,
att Staten redan, genom åsättande af hög bevillning å bränvinsbränningsrörelsen,
lyckats åtkomma all egentlig behållning å denna näring, och jag
vet icke någon orsak, hvarför den ena näringen skall gynnas framför den
andra, utan må alla dela samma öde, att i lika grad bidraga till fyllande
af Statens behof. För närvarande har jag endast att yrka motionens hänvisande
till behörigt Utskott, hvarest jag hoppas att den måtte behandlas
på det sätt densamma, enligt min åsigt, förtjenar.

Öfverläggningen var slutad, och Herr Medins motion, N:o 221, jemte
dit hörande yttranden hänvisades till Bevillnings-Utskottet.

§ 26.

Föredrogs och bordlädes Första Kammarens tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 4, med förslag till reglementariska föreskrifter för Riksdagen.

Sammanträdet afslutades kl. ''/4 3 e. m., men fortsattes åter

Kl. 6 e. m.

§ 27.

Herr Medins motioner hänvisades:

N:o 222, till Banko-Utskottet, och

N:o 223, till ett tillfälligt Utskott.

§ 28.

Föredrogs ånyo Herr Medins motion, Nio 224, om åtskilliga förändringar
i anordningen af trafiken å Statens jern vägsstambanor, då ordet begärdes
af

Herr Sven Hansson: Jag begärde ordet för att få instämma i
motionen, dertill jag har så mycket mer anledning, som jag sjelf erfarit
huru oskäligt dryg frakten på jernväg är jemiörd med andra kommunikationsanstalter,
t. ex. ångbåtar. Huru olämplig taxan för jern vägstrafiken
är så väl i sina bestämmelser som i tillämpningen, synes till exempel af
den höga frakten för gryn, derför taxan bestämmer priset till öfver 50
procent mer än frakten utgör för samma qvantitet mjöl. Skälet till denna
betydliga skilnad i frakter för mjöl och för gryn känner jag icke. Vidare
förekommer bland taxans bestämmelser, att ett parti gods om 100 centner,
utgörande en vagnslast, jemförelsevis drager en betydligt billigare frakt -

Den 31 Januari, e. m.

195

kostnad än ett mindre parti. Det har ock inträffat att en person, som
hade 99 centner mjöl och 60 centner gryn att afsända, heldre erlade afgiften
för mjölet efter den för gryn bestämda, oaktadt den var öfver 50
procent högre, blott derför att det felade ett centner mjöl i beloppet, som
bestämde partipriset. Observeras bör, att fraktegaren hade dessutom 60
centner gryn, som fraktades på samma vagn. Det synes således vara högst
behöfligt, att taxan rättas och i vissa delar nedsättes, derigenom Staten,
efter mitt förmenande, ingalunda skulle förlora. För en säck malen spanmål,
som skickas härifrån på jernväg till Norrköping, utgör frakten omkring
2 R:dr, men sjövägen uppgår frakten för en sådan säck blott till 50
öre. Jag vill således lägga det Utskott, som kommer att behandla motionen,
på hjertat, att åstadkomma en nödig och billig jemkning i taxans
bestämmelser.

Herr Sandstedt anmälde, att han instämde i syftet af Herr Medins
motion.

Vidare anfördes ej, och Herr Medins motion, N:o 224, med deröfver
afgifvet yttrande, hänvisades till ett tillfälligt Utskott.

§ 29.

Vidare hänvisades bordlagda motioner:

Herr Medins motion, N:o 225, till Lag-Utskottet.

Herr P. Anderssons från Blekinge län, N:o 226, till Stats-Utskottet.

Densammes motion, N:o 227, till ett tillfälligt Utskott,

Densammes motion, N:o 228, till Bevillnings-Utskottet.

Herr Brunbergs motion, N:o 230, till det särskilda Utskott, som blifvit
tillsatt för behandling af frågor, rörande förändrad organisation af
landtförsvaret.

§ 30.

Ånyo föredrogs Herr Per Nilssons från Christianstads län motion,
N:o 231, om den nu varande beväringsexercisens upphörande och den derigenom
uppkommande besparings användande för skarpskytteväsendets befrämjande
m. m.

Herr Witt anförde: Jag hemställer om det icke vore rättast att
öfverlemna denna motion till behandling af särskildt Utskott.

Herr Per Nilsson frän Christianstads län: Min tanke är, att denna
motion bör remitteras till det särskilda Utskott, som tillsättes för behandling
af frågor rörande landtförsvaret.

Vidare yttrades icke, och Herr Per Nilssons motion, N:o 231, med
dit hörande yttranden, hänvisades till det särskilda Utskott, som har att
behandla frågor rörande förändrad organisation af landtförsvaret.

§ 31.

Herr Per Nilssons från Christianstads län motion, N:o 232, hänvisades
till Bevillnings-Utskottet,

196

Den 31 Januari, e. m.

§ 32.

Då Herr Per Nilssons från Christianstads län motion, N:o 233, med
förslag rörande sättet för väljande af deputerade till markegångstaxornas
upprättande, ånyo föredrogs, yttrade

Herr Hessle: Efter min åsigt bör det tillkommaBevillnings-Utskottet
att utreda och yttra sig öfver det i motionen framställda ämne, som
afser en skatte- eller bevillningsfråga. Möjligen borde äfven Stats-Utskottet
gemensamt med Bevillnings-Utskottet deltaga i behandlingen af motionen,
men ingalunda bör Lag-Utskottet dermed taga befattning.

Vidare anfördes ej, och Herr Per Nilssons motion N:o 233, jemte
Herr Hessles yttrande hänvisades till Lag-Utskottet.

§ 33.

Bordlagda motioner hänvisades:

Herr P. Anderssons motion, N:o 238, till Stats-Utskottet.

Herr C. Larssons motion, N:o 239, till Bevillnings-Utskottet, och

Herr Bidderstads motion, N:o 240, till det särskilda Utskott, som har
att behandla frågor rörande förändrad organisation af landtförsvaret.

§ 34.

Vid föredragning ånyo af Herr Piddcrstads motion N:o 241, derom
att Riksdagen måtte till Kaptenen John Ericsson aflåta en tacksägelseskrifvelse,
hegärdes ordet af

Herr Rid der stad, som yttrade: Jag ville endast föreslå, att denna
min motion må öfverlemnas till behandling af ett tillfälligt Utskott.

Herr Bidderstads motion, N:o 241, hänvisades till ett tillfälligt Ut -

Ytterligare hänvisades bordlagda motioner:

Herr Uhrs motion, N:o 242, till Lag-Utskottet.

Densammes motion, N:o 243, till det särskilda Utskott, som har att
behandla frågor rörande förändrad organisation af landtförsvaret.
Densammes motion, N:o 244, till Lag-Utskottet.

Densammes motion, N:o 245, till Stats-Utskottet.

Herr P. Peterssons motion, N:o 246, till Konstitutions-Utskottet.

Herr Olaussons motion, N:o 247, till Stats-Utskottet.

§ 36.

Herr Staaffs motion, N:o 249, föredrogs åter, då ordet begärdes af

Herr Friherre Alst rom er: Jag hemställer om denna motion ej
bör remitteras till ett tillfälligt Utskott, då den i motionen afhandlade
fråga är af beskaffenhet, att det beror ensamt på Kongl. Maj:t att bevilja
eller afslå hvad af motionären begärts.

Den 31 Januari, e. in.

197

Vidare anfördes ej, och Herr Staaffs motion, Nio 249, hänvisades till
Stats-Utskottet.

§ 37.

Föredrogs ånyo Herr Grefve Posscs motion, N:o 250, om aflåtande af
underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t, i fråga om vissa småstäders läggande
under landsrätt samt om uppskof med tillsättande af ledigblifvande
borgmästare-embeten i dessa städer, intill dess förstnämnda fråga blifvit
pröfvad.

Herr Widell anförde: Utan tvifvel äro de ifrågavarande städerna
motionären tack skyldiga för hans omtanke om deras framtida bästa.
Jag vill blott utbedja mig, att Utskottet, som kommer att utreda denna
fråga, må i sitt betänkande, om motionärens förslag der vinner framgång,
göra det tillägg, att det må bero på vederbörande städer sjelfva att mottaga
denna erbjudna välgerning.

Det torde hända att en och annan af dessa städer, som skulle komma
att tillgodonjuta den ifrågasatta “befrielsenfunne att motionen egde
mycken likhet med Fru Lenngrens bekanta fabel: “Katten och Papegojan",
och ansåg sig tryggare inom den egna jurisdiktionens bur.

Herr Witt: Jag vill utbedja mig att motionen ej remitteras till
Utskott utan genast afslås. Motionen afser nemligen ett ämne, som skall
remitteras till ett tillfälligt Utskott eller ock omedelbart af Kammaren
afgöras. För den störa tjenst, motionären tror sig göra de små städerna,
äro de sannolikt föga tacksamma. Så små de än äro och fåtalig deras
befolkning, bör väl antagas, att de sjelfva bäst förstå sitt eget väl. Då
ingen af ifrågavarande städers representanter gjort framställning i det
syfte, motionären här föreslagit, kan man taga för afgjordt, att dessa städers
befolkning icke önskar komma under landsrätt.

Här möter dessutom en annan omständighet, som i mina ögon är
ganska betänklig, den nemligen att motionen, derest den bifölles af Riksdagen,
skulle komma att göra intrång i nu gällande tryckfrihet. Vid förra
riksdagen motionerades af flera inom Bonde-Ståndet att boktryckeri skulle
få anläggas äfven på landet.

Tryckfrihets-förordningen föreskrifver nemligen, att boktryckeri må
anläggas endast i stad der magistrat finnes. Dessa motioner, som rörde
denna grundlagsfråga, blefvo emellertid, ehuru tillstyrkta af Konstitutionsutskottet,
afslagna af Rikets Ständer.

Nu skulle de städer, motionären uppräknat, beröfvas rättigheten att
ega boktryckeri. Jag anför ett exempel: Hedemora har boktryckeri och
tidning. Men enligt motionen skulle både Hedemora och Säter läggas
under landsrätt, och då komme således blott en stad i hela provinsen
Dalarne, nemligen Falun, att hafva boktryckeri.

Innevånarne i orterna kring de städer, som beröfvades boktryckerier,
skulle så väl som sjelfva städernas innevånare då ej vidare ega tillfälle
såsom förut att få annonser införda i någon tidning för orten. Allt slags
boktryck skulle hänvisag till andra städer, och det antal ställen, der det
nu är medgifvet att i Sverige anlägga boktryckerier, minskas med tjugofyra
stycken.

198

Den 31 Januari, e. m.

Aldra betänkligast är dock att, om, på sätt motionären föreslagit,
borgmästare-embetena uti ifrågavarande städer vid inträffande ledigheter
skulle förblifva obesatta, så länge regleringen af deras jurisdiktion ej vore
bestämd, hvilket kunde räcka i liera år, ett uppenbart brott mot nu gällande
grundlag skulle begås. Regeringsformen föreskrifver nemligen i 31 §,
att Konungen utnämner borgmästare i städerna. Vid sådant förhållande
kan det ej gerna ifrågakomma, att Riksdagen, i enlighet med hvad motionären
hemställt, ingår till Kongl. Maj:t med anhållan att ej vidare tillsätta
borgmästare-embetena i dessa städer eller, med andra ord, begära
att Kongl. Maj:t må afvika från grundlagens föreskrifter. Jag förnyar
fördenskull min hemställan, att motionen genast må af Kammaren afslås.

Herr Hessle: Från urminnes tid har det i vårt land varit ett regalt
prerogativ att anlägga städer och gifva dem privilegier. Ej tillhör det,
efter mitt begrepp, Representationen att i denna fråga taga initiativ, utan
bör det bero på hvarje stad, som fått privilegier, att afstå från dem.
Medgifvas må väl att, i följd af nu mera inträffade förändringar i sociala
och kommersiela förhållanden, många städer borde upphöra att hafva
egen jurisdiktion och andra privilegier, men, såsom sagdt, olämpligt är
att Riksdagen härutinnan tager initiativ. Jag önskar således ej framgång
åt den ifrågavarande motionen och är dessutom tveksam, till hvilket Utskott
den bör remitteras. Jag hemställer till Herr Talmannen att föreslå
det Utskott, som bör taga den åt motionären väckta fråga under behandling.

Herr Staaff: Jag instämmer med de föregående talarne. Motionen
stöder sig icke på någon faktisk grund och rubbar dessutom dessa städers
politiska rätt. För öfrigt kan jag icke underlåta att anmärka, att det
synes mig något djerft, att den, som icke tillhör någon af dessa städer,
påstår att de skulle böra förlora sina politiska rättigheter. När man
dertill betänker, att dessa städer, som allesammans här hafva representanter,
ju hafva frihet att, om de så önska, sjelfva begära detta, så tyckes
det som man borde kunna afvakta dessa städers egen anhållan. Motionären
har uppgjort en kalkyl, enligt hvilken dessa städers kostnader för egen
jurisdiktion skulle uppgå till 224,000 R:dr eller 9 R:dr 84 öre för hvarje
person. Det är möjligt att så skulle förhålla sig, i tall detta belopp skulle å
stadsinnevånarnes kontributioOssedlar utdebiteras, men nu är till märkandes,
att städerna för att underhålla sin magistrat m. m. mestadels erhållit
jord, ja äfven enskilda donationer; på hvilket sednare förhållande jag är
i tillfälle att anföra ett ganska färskt exempel i Norrtelje, som erhållit
500,000 R:dr. Om vidare, såsom motionären föreslagit, vid inträffande
ledighet, borgmästare i dessa städer icke skulle tillsättas, förrän frågan
om deras bibehållande vid egen jurisdiktion blifvit afgjord, så vore detta
en kränkning af dessa städers grundlagsenliga rätt. Ehuru obehagligt ett
direkt afslag än må vara, så kan jag af dessa skäl dock icke annat än,
hvad denna motion beträffar, yrka derpå.

Herr Jan Andersson: Jag tror mig visserligen känna att, hvad
städerna Iledemora och Säter angår, en önskan kan komma att framställas
af dessa städer om deras läggande under landsrätt, men under närva -

Den 31 Januari, e. m.

199

rande förhållanden anser" jag motionen vara för tidigt väckt och yrkar
derföre afslag.

Herr Blid berg: Jag förenar mig med Herr Staaff och yrkar på de
af honom framställda skäl att motionen måtte utan remiss afslås.

Herr Magn el 1: Då åtskilliga af de små städer, som al motionären
föreslås till indragning, af mig representeras, och jag icke hos dem förnummit
någon sådan önskan, som den här ifrågavarande motionen förutsätter,
så får jag på det lifligaste instämma med Herrar Witt och Staaff.

Herr Ho lian der: För min del anser jag att denna motion har
alltför mycken grund för sig, för att böra utan vidare omständigheter
afslås. En nationalekonom har yttrat, att skilnaden mellan stad och land
alltmera upphör, och då i vårt land, till följd af den nya näringslagstiftningen,
städernas rättigheter i flera afseenden upphört, synas ock skyldigheterna
böra i samma män försvinna. Emellertid må det bero på städerna
sjelfva, om de vilja behålla sin jurisdiktion eller ej. Jag önskar
att motionen måtte öfverlemnas till tillfälligt Utskott, hvarigenom de bestämmelser
och vilkor kunde uppställas, hvarunder mindre städer måtte
befrias från skyldigheten att underhålla egen magistrat och rådhusrätt
samt erhålla kännedom om hvad de få i stället; hvarefter de, om de så
önska, kunna hos Kongl. Maj:t anhålla om ifrågavarande befrielse. Jag
yrkar motionens remitterande till tillfälligt Utskott.

Herr Murén: Ej af skäl hemtade ur frågans egen natur, utan emedan
jag anser motionen helt och hållet opraktisk, anser jag den höra afslås.
Det tillhör icke Statsmagterna att utstryka dessa städer. Det vore
ett våld, och dessutom obehöfligt, ty de kunna sjelfva, om de så önska,
lägga sig under landsrätt. Vi hafva ett exempel derpå i Sigtuna, som,
vid den nuvarande borgmästarens afgång, upphör att ega egen jurisdiktion.
Hvad för öfrigt dessa städer beträffar, så få de sjelfva underhålla sin
borgmästare och öfrige tjenstemän, så vida de icke hafva tillräckligt jord
och donationer. Det var en tid, de sextonde och sjuttonde århundradena,
då regenterna icke kunde lägga sig lugnt i grafven, utan att hafva gjort
åtskilliga städer, hvilkas läge de helt enkelt på papperet utsatte. De
hade ett intresse deruti, ty, genom att koncentrera industrien, kunde de
bättre beskatta den. De ifrågavarande städerna hafva likväl fördelar af
sin domstolsinrättning, för hvilka de nog gerna underkasta sig beskattning.
Det är nemligen numera, sedan näringsfriheten blifvit utvidgad och industrien
vunnit en förut okänd utsträckning, för städerna högst nödvändigt
att ega qvar sin jurisdiktion. Vexelaffärerna t. ex., som äro af så väsendtlig
betydelse för den industriela verksamheten, kunna icke trifvas
derförutan. Jag tror icke att man kan afhända dem deras rätt till
egen jurisdiktion. När de sjelfva begära att blifva derifrån befriade och
domstolsväsendet på landet blifvit bättre ordnadt, kan det vara tid, att
taga saken i öfvervägande. Då blir det likväl en fråga, om de icke måste
till Staten återlemna den jord, de fått till uppehållande af egen magistrat
och domstol. Jag yrkar afslag å motionen.

200

Den 31 Januari, e. m.

Herr Bergström: Man kan icke antaga annat, än att de motiver,
som föranledt den högvälborne representanten för Herrestads, Ljunits och
Wemmenhögs härads domsaga att framkomma med sin motion, varit de
ädlaste, hans afsigter de renaste; ehuru de städer, hvilkas förläggande
under landsrätt motionären yrkat, möjligen kunde af motionärens ömsinta
vänskap för dem taga sig anledning utbrista i det välbekanta utropet:
Gud bevare oss för våra vänner, för våra fiender skola vi nog akta oss.
Men med erkännande af motionärens välvilliga nit för ifrågavarande städer
tror jag dock, att detta nit fort honom för långt. En föregående
talare, representanten för Carlskrona, har, såsom det mig synes, med bindande
argumentation visat, att en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
i det af motionären föreslagna syfte skulle innebära ingenting mindre, än
en hemställan från Riksdagen, det Kongl. Maj:t täcktes öfverträda grundlagen.
Af denna anledning och på grund af 61 § i Riksdags-ordningen
hemställer jag, om icke Herr dalmannen skulle finna skäl att vägi’a proposition
på motionens remiss till Utskott,

Herr Friherre von Schulzenheim: Under de diskussioner, som hitintills
i Kammaren förekommit, och hvilka hufvudsakligen hafva rört frågan
om motionernas allmänna färg och karakter, samt huruvida de med
hänsyn härtill bort hänvisas till det ena eller andra af Utskotten, har jag
trenne gånger haft äran yttra mig och måste nu åter begära några ögonblicks
uppmärksamhet. Jag gör det, emedan jag i dessa frågor, liksom i
alla, vill söka göra gällande en fast och osviklig grundsats — rättvisans.
Jag känner alltför väl, att man under striden härför icke kan undgå att
röra vid de enskilda intressena, och att dessa, smärtsamt träffade, hafva
en lätt förklarlig benägenhet att fatta yttranden af allmän karakter som
personliga förnärmelser. . Oförhindrad häraf, vill jag alltid söka att fullfölja
samma mål, rättvisans, att troget vindicera lagarnes rätt och de
individers, som stå under lagarnes lydno. Ingen skolmästerlig tillrättavisning
skall härifrån afhålla mig. Jag skall fortfarande stå sjelfständig
äfven gent emot det mest pösande rättshafveri eller den häst späckade
penningpung. Orden äro fria. De voro det i Nordisk Konungasal, skulle
de da. icke. vara det äfven i en samling af folkets representanter? Det
ligger i partisinnets, i de privata intressenas karakter, att då man rör vid
dem, ropa de på privilegier. Under striden emellan katolicismen och det
fria tänkandet var. det hierarkiens älsklingsargument, att man angrep det
heliga, angrep religionen. Då frågan gällde en biskop eller en prelat —
sades den röra det gudomliga, Gud sjelf. Det är ej på sådant sätt, man
befordrar fäderneslandets lycka och framtid. Man hör låta allting gälla
hvad det kan gälla. Intet föremål för tänkandet, för så vidt detsamma
afser fosterlandets bästa, får afvisas eller qväfvas. Det är berättigadt till
framställning och oväldig pröfning. Detta är grundlagens anda och mening,
och vi måste lyda grundlagen. Vi hafva kommit hit för att bevara
och utveckla tankens och ordets frihet, icke för att qväfva den. Om det
gäller privilegier vare sig för — jag hänsyftar icke på några personliga
förhållanden. — Dylta svafvelbruk eller kyrkoherdeboställena eller adelns
forum, ega vi rätt att granska dem och pröfva om de äro tidsenliga eller
icke. Om det rör rösträtten vid representantvalen eller den olika heskatt -

Den 31 Januari, e. m.

201

ningen eller tullsystemet eller hvad annat som helst kunna vi ej neka
det att komma till framställning; och allmänheten eger rätt att fordra
det Kammarens sakförståndige män derom uttala sitt ogillande eller sitt
tadel.

Grefve Posse är ej närvarande, och jag har ej fått i uppdrag att
föra hans talan. Jag står fri från alla förbindelser i fråga om denna
motion. Men då jag tror, att jordbruket och stadsmannanäringame stå
i ett oskiljaktigt sammanhang, och att vi skulle skapa ett ödeland af
Sverige, om vi ej uppmuntra begges blomstring, så önskar jag framgång
åt hvarje förslag, som har till syfte att befordra sådant, och framförallt
måste jag motsätta mig, att en motion genast och utan pröfning undanskjutes
och förqväfves. Och jag hemställer, hvartill detta skulle tjena?
Tror man väl att o en idé går till intet, derföre att den faller igenom vid
en omröstning? Anej, idéerna äro som Thors bockar, de lefva upp igen.
Hvarföre då ej låta alla idéer framställas till det värde, de kunna ega?
Det kan ju hända, att en idé i det ögonblick den födes icke för mängden
är njutbar. Men den utvecklar sig så småningom, den klarnar och växer,
småningom ingår den i den allmänna bildningen och tar slutligen form
och gestalt uti samhällsinstitutionerna. Jag påyrkar således för denna
fråga rätt att göra sig hörd. Jag beklagar om det sätt, hvarpå jag vindicerat
denna rätt förnärmat någons öfvertygelse; men en riksdagsman må
ega rätt att yttra sig öfver hvarje fråga, som rör fäderneslandet. Jag
yrkar remiss till vederbörligt Utskott.

Herr Friherre A Iströ mer: Man har ifrågasatt, huruvida det vore
öfverensstämmande med Riksdags-ordningens anda och mening, att Kammaren
genast afsloge förevarande motion. I den frågan får jag blott hänvisa till
56 § Riksdags-ordningen, som oförtydbart tillägger Kammaren denna
rätt. Beträffande nu sjelfva saken, så måste jag anse det bäst att genast
afslå ett förslag, som man på förhand kan förutsäga ej kommer att föranleda
någon påföljd. Man sparar sig derigenom hela omgången af frågans
vidare handläggning i Kammare ocli Utskott, En föregående talare
har utredt, att stadsrättigheternas fråntagande från de smärre städerna
utan deras bifall dertill vore ett våld. Derest det vore Staten, som bestridde
stadstjenstemännens aflöning, kunde man ega någon grund för ett
motsatt påstående; men så länge städerna sjelfva få vidkännas dessa aflöningar,
synes man ej kunna rättvisligen fråntaga dem deras privilegier.
Man kan säga, att det är dålig ekonomi hos en mängd småstäder att utbetala
betydliga belopp för särskild jurisdiktion m. m.; men så länge de
vilja underkasta sig dessa omkostnader, ser jag ej huru man rimligen kan
vilja tvinga dem att derifrån afstå. När underrätterna på landet en gång
blifva omorganiserade, är jag deremot förvissad, att de flesta af ifrågavarande
städer med begärlighet skola söka komma under landsrätt.

Jag vill ij uppehålla diskussionen; men då trenne af de städer, jag
har den äran representera — och af hvilka en redan tagit iniativ för att
komma under samma jurisdiktion som omgifvande landsbygd — tillhöra
den kategori, som motionärens framställning åsyftar, så måste jag yrka,
att motionen af Kammaren afslås.

202

Den 31 Januari, e. m.

Herr Carl Ifvarsson: Jag yrkar, att motionen måtte i sin helhet
uppläsas, innan jag går att öfver densamma yttra mig.

Sedan, med anledning häraf, motionen blifvit uppläst, yttrade sig Herr
Carl Ifvarsson på följande sätt: Jag finner, att motionären gifvit sitt ämne
mindre utredning, än jag föreställer mig detsamma kräfva, och att det till
och med kan vara tvetydigt, hvad han egentligen åsyftar. Om emellertid
meningen skulle kunna tolkas så, att motionären önskar en skrifvelses
aflåtande till Kongl. Maj:t, med hemställan om sakens företagande till
pröfning och utredning, så finner jag ett sådant förslag ganska lämpligt.
Innan frågan slutligen afgöres, måste likväl både land och stad höras, och
gifva sina yttranden för eller mot. För min del tror jag, att det bör
kunna gå lätt för sig samt vara för parterna fördelaktigt, om gemensam
lagskipning för landet och de ifrågasatta städerna komme till stånd. Staden
sluppe derigenom att aflöna särskild domare, och landet kunde beredas
fördelen af flera rättegångstillfällen. Jag yrkar remiss till Utskottet
och aflåtandet af en skrifvelse i föreslagna syftet.

Herr Kock: Ehuru jag icke gillar syftet af denna motion, kan jag
dock ej gå så långt, att jag finner densamma stå i något omedelbart sammanhang
med grundlagen, eller att det på något sätt skulle vara betänkligt
att framställa proposition om dess remiss till Utskott. Helst hade
jag önskat, att motionen ej framkommit och kunde ej heller hafva haft
någonting emot att genast afslå densamma, såvida blott motionären sjelf
vid detta tillfälle varit närvarande; men då så ej är förhållandet, skulle
ett dylikt ^förfarande, enligt min åsigt, vara mindre grannlaga; hvarföre jag
nu anser mig böra understödja förslagets öfverlemnande till ett tillfälligt
Utskott.

Då jag nu har ordet, vill jag emellertid begagna tillfället att yttra
min tanke om nyttan deraf, att de tillfälliga Utskotten så mycket som
möjligt iakttaga återhållsamhet att tillstyrka underdåniga skrivelser samt
begäran om komitéers tillsättande. Då man vid löregående riksdagar velat
komma ifrån en fråga, framkastad af någon inflytelserik ledamot, har en
dylik skrifvelse blifvit beslutad. Pa sådant sätt hafva vi fått en mängd
komitéer, hvilka kostat ej obetydligt, men utaf hvilkas arbeten esomoftast
resultatet blifvit lika med noll. Lämpligt synes mig derföre att ej begära
komitéers nedsättande annat än i undantagsfall, hvarigenom man en gång
kan få ett slut på det nuvarande missbuket i detta hänseende.

Ehuru, såsom jag nyss nämnde, jag helst skulle hafva önskat, det
motionen genast blifvit afslagen, vill jag dock ej, när motionären nu ej är
närvarande, biträda ett dylikt beslut.

Med anledning af Herr Rydbergs nu framställda yrkande att motionen
måtte ytterligare bordläggas, erinrade Herr Talmannen att enligt
grundlagens föreskrift i 58 § Riksdags-ordningen, afgifven motion icke
kunde mer än en gång bordläggas, och att densamma måste efter sådan
bordläggning vid nästa sammanträde till vederbörligt Utskott hänvisas.
Herr Rydberg afstod från sin begäran om bordläggning och yttrade sig
derefter

Den 31 Januari, e. ni.

203

Herr St aa ff: I strid mot den nästföregående talaren kan jag ej
rinna det ogrannlaga att afstå motionen, derföre att motionären är frånvarande.
Detta kan väl icke inverka något, blott man egnar frågan en
grundlagsenlig behandling. Jag antager nemligen, att behandlingen verkligen
är grundlagsenlig. Skulle någonting vara mindre grannlaga, så vore
det väl att, utan att de ifrågavarande kommunerna blifvit tillsporda, bifalla
ett förslag, som afser att beröfva dessa kommuner åtskilliga ganska
vigtiga rättigheter, hvaribland jag särskildt vill nämna rätten att välja
riksdagsman. Det är ganska stora fördelar, man vill beröfva dem, innan
de någonsin framställt någon önskan i det af motionären afsedcla syfte.

Hvad nu angår frågans grundlagsenliga behandling, finner jag 56 och
58 §§ Eiksdags-ordningen klart och tydligt medgifva, att motioner af sådan
beskaffenhet, som den nu förevarande, utan föregången remiss till
Utskott genast afslås. Och då denna motion icke kan leda till något
praktiskt resultat, utan att, såsom här förut blifvit visadt, åstadkomma
en kränkning i de ifrågavarande kommunernas rättigheter, anser jag det
verkligen vara stort skäl att begagna sig af den medgifna rättigheten att
genast afslå motionen; hvarföre jag, i strid mot en föregående talare, som
med stor talang kämpat för motionens pröfning af Utskott och, snart sagdt,
antydt, att hela samhällets bestånd eljest vore i fara, yrkar afslag å
motionen.

Herr Me din: Utan att ingå i någon hufvudsaklig pröfning af motionen
eller inlåta mig i någon granskning af de brister, den kan ega,
vill jag endast tillkännagifva, att jag anser det mindre grannlaga att, såsom
här blifvit ifrågasatt, blott med ett enda penndrag afskrifva hela motionen.
Förtjenar den ej något afseende, får den nog sin dom i det Utskott,
till hvars behandling den blifver öfverlemnad; och kan jag således
icke förena mig med dem, som vilja genast afslå motionen, utan yrkar
remiss deraf till ett tillfälligt Utskott.

Herr Adolf von Proschwitz: Jag kan ej, såsom man här påstått,
finna motionen grundlagsvidrig, derföre att den berör städernas privilegier.
Vi hafva förut under dessa dagar remitterat flera motioner, som
afsett upphäfvande af privilegier, såsom t. ex. rörande åläggande för säterier
att deltaga i väghållning, skolhusbyggnad och rotering, från livilka
onera säterierna nu äro på grund af privilegier befriade. Remissen af
dessa motioner skedde utan någon protest, och tror jag således det icke
kunna förvägras att fä äfven den nu förevarande motionen remitterad till
ett tillfiilligt Utskott.

Herr Per Nilsson i Espö: Man har talat om våld emot städerna
och kränkning af deras privilegier. Men hvad äro väl privilegier annat
än ingrepp i de allmänna rättigheterna till förmån för enskilde? Förslag
om inskränkning i privilegier hafva ofta förut varit behandlade vid riksdagarne
och då torde den nu väckta motionen äfven kunna utan någon
betänklighet göras till föremål för Riksdagens bepröfvande.

Ser man på uppkomsten af åtskilliga utaf våra småstäder, skall man
firma,, att desamma grundades på en tid, då Regeringen sade: “Varde

204

Den 31 Januari, e. m.

stad11 och det blef en stad, utan afseende derpå om de nödvändiga vildren
för en stads utveckling och förkofran förefunnos. Deraf liar också
följden blifvit, att flera af dessa städer icke kunnat gå en smula framåt,
utan tvärtom aftagit i folkmängd samt med hänsyn till handel och industri
fört ett ^alltmera aftynande lif. Ej kan det vara mer än billigt att
vid sådant förhållande ingå till Kong! Maj:t med en skrifvelse i den af
motionären angifna syftning. Deraf följer ju icke, att dessa småstäder
komma att med ens upphöra, utan frågan derom blef endast gjord till
föremål för behandling af vederbörande. Först sedan städerna sjelfva fått
yttra sig, huruvida de önskade förläggas under landsrätt eller bibehålla
sin egen jurisdiktion och styrelse, samt frågan blifvit ur alla synpunkter
berörd och utredd, skulle sedermera Kongl. Maj:t till Riksdagens pröfning
framlägga förslag i ämnet: och man kan vara viss, att Kongl. Maj:t ej
skall framkomma med något dylikt förslag, såvida städerna ej sjelfva äro
benägna för reformen.

Jag yrkar motionens remitterande till ett tillfälligt Utskott.

Herr Friherre Alström er: Jag ber om ursäkt derför att jag
ånyo tager Herrarnes uppmärksamhet i anspråk, men jag vill endast anmärka,
att man icke får, såsom en talare tycktes göra, uppfatta denna
motion så, att den skulle beröra förhållandet emellan stad och land i allmänhet
eller att den skulle föranleda en utredning i fråga om domstolsorganisationen
samt lämpligaste sättet för reform i sådant hänseende.
Gånge motionen derpå ut, skulle jag gerna biträda densamma, men i sådant
fall tillhörde den Lag-Utskottets behandling och då skulle saken
hafva fått sin rätta utgångspunkt. Nu åter är frågan endast den, huruvida
vissa städer skulle förläggas under landsrätt eller bibehålla sin egen
jurisdiktion och styrelse; och motionen afser endast en underdånig hemställan
om Regeringens medverkan för att åstadkomma det förra. Men ett
dylikt förslag skulle från städerna mötas med ett bestämdt nej, ty dessa
kunna naturligtvis ej vara, belåtna med den nuvarande domstolsorganisationen
på landet.

Ser man motionen ur denna synpunkt, torde det ej vara skäl att
biträda motionärens förslag; och vid sådant förhållande skulle det endast
vara en onödig omgång att remittera motionen till något Utskott; hvarföre
jag yrkar afslag, förvissad, att den ärade motionären, sedan han blifvit
upplyst om hvad här förefallit, icke skall finna ett dylikt förfärande
ogrannlaga.

'' Herr Carl It v ars son: Motionen är verkligen, såsom jag nyss
nämnde, tvetydig och detta bevisas bäst deraf, att den ene uppfattat den
så, den andre så. Men man vet ju sedan gammalt, att, när en motion
blifvit remitterad till ett l tskott, Utskottet kan formulera beslutet på annat
sätt, än motionären föreslagit, ehuru i hufvudsakligen samma syftning.
Derföre anser jag Utskottet oförhindradt att i anledning af den nu väckta
motionen föreslå en underdånig skrifvelse, med begäran, att Kongl. Maj:t,
efter vederbörande städers och landstings hörande, ville för Riksdagen
framlägga proposition om en sådan reform i domstolsorganisationen, att
åtskilliga mindre städer kunde utan olägenhet förläggas under landsrätt.

Den 31 Januari, e. m.

205

Under förhoppning, att Utskottet måtte se frågan ur den sålunda af
mig angifna synpunkten, vidhåller jag mitt yrkande om motionens remiss
till tillfälligt Utskott.

Herr Ake Andersson instämde med Herr Carl Ifvarsson.

Herr Beronius: Då jag är representant för tvänne af de städer,
hvilka motionären vill, att jag så må säga, öfverflytta på indragningsstat,
har jag ansett mig höra yttra några ord. Det förnämsta jag såsom skal
emot motionen har att anföra är det, att jag icke från någon af dessa
städer erhållit i uppdrag att till Riksdagen framföra någon önskan, att
de skulle blifva förlagda under landsrätt. Mig tyckes nemligen grannlagenheten
hafva fordrat, att motionären från de ifrågavarande städerna
hört åtminstone en halfdragen anda i sådan syftning, innan han framkommit
med detta förslag. Det är visserligen sannt, att våra småstäder
för närvarande laborera med ganska dryga onera och kommunalutskylder,
såsom för gatläggning, lyshållning m. m.; men så länge de icke sjelfva
önska någon ändring, anser jag det icke tillkomma Representationen att
taga något initiativ i frågan.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på en annan sak, hvilken vid
denna frågas bedömande ej bör lemnas alldeles ur sigte. Åtskilliga af våra
småstäder hafva ännu ej skördat någon vinst af näringsfriheten, ty handel
och industri hafva icke obetydligt dragit sig ifrån städerna ut till landsbygden.
Detta tror jag dock endast vara ett öfvergångsstadium, ty det
ligger i handelns och industriens intresse att söka centralpunkterna för
den allmänna rörelsen, och de skola säkerligen ganska snart återvända till
städerna, sedan de funnit, att de missräknat sig på flyttningen till landsbygden.

Ej heller torde man böra helt och hållet negligera städernas politiska
rätt, hvilken numera, sedan Staten aflönar riksdagsmännen, ej är för städerna
betungande och hvilken de säkerligen nu, mycket mindre än förr,
vilja afsåga sig.

Jag är emellertid icke så intolerant, att jag vill yrka propositionsvägran
å motionens remiss till Utskott, ty grundlagsvidrig kan jag ej finna
motionen vara, men då jag är öfvertygad att efter den diskussion, som
här förefallit, något Utskott icke skall framkomma med tillstyrkande af
motionen, och vi i allt fall under denna korta riksdag hafva många
och vigtiga frågor att behandla, förenar jag mig med dem, som yrkat att
motionen genast måtte afslås.

Herr Hägg ström: Ehuru jag i likhet med många af de föregående
värde talarne anser den ifrågavarande motionens öde blifva enahanda,
antingen den nu genast afgöres eller remitteras till tillfälligt Utskott, så
anser jag mig dock på grund af Riksdags-ordningens 56 och 58 §§ höra
påyrka det sednare. Enligt min åsigt måste motionen remitteras till ett
tillfälligt Utskott, ty om Andra Kammaren nu genast skulle afslå densamma,
betoge man Första Kammaren allt tillfälle att yttra sig i frågan,
hvilket ej torde vara rigtigt, då motionen ej enskildt rörer denna
Kammare.

206

Den 31 Januari, e. m.

Öfverläggningen var slutad, och sedan Herr Talmannen förklarat, det
han i grundlagens föreskrifter icke för sig funne något hinder att till
Kammaren framställa äskade propositioner, huruvida Herr Grefve Posses
ifrågavarande motion skulle till ett tillfälligt Utskott hänvisas eller genast
afslås, blefvo i enlighet med detta förklarande dylika propositioner af Herr
Talmannen framställda, men då desamma af Kammaren besvarades med
blandade ja och nej samt votering begärdes, uppsattes, godkändes och
anslogs en voteringsproposition, så lydande:

“Den som anser att Herr Grefve Posses motion, N:o 250, hör till tillfälligt
Utskott hänvisas,

röste ja;

Den det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren afslagit den ifrågavarande motionen11.

Omröstning anställdes i stadgad ordning och utföll med 78 ja emot
50 nej, i följd hvaraf Herr Grefve Posses motion, N:o 250, var till ett
tillfälligt Utskott hänvisad.

§ 38.

Bordlagda motioner hänvisades:

Herr Otterströms motion, N:o 251, till Stats-Utskottet;

Herr Stendahls motion, N:o 252, till Stats-Utskottet;

Herr Ola Månssons motion, N:o 254, till Bevillnings-Utskottet;

Densammes motion, N:o 255, till Bevillnings-Utskottet;

Herr S. Hanssons motion, N:o 257, till ett tillfälligt Utskott;

Herr fr. von Proschwitz'' motion, Nio 259, till ett tillfälligt Utskott.

§ 39.

Herr Åstrands motion, N:o 261, om ändring i 16 § af Jagtstadgan
den 21 Oktober 1864 föredrogs ånyo.

Herr Bergström anförde: För att erhålla kännedom derom, huruvida
motionen afser de i Jagtstadgan befintliga privaträttsliga stadganden,
eller i hvilket afseende ändring yrkas, anhåller jag om motionens uppläsande.

Herr Åstrand: Min motion afser endast förändring i föreskrifterna
lör gillers och snarors användande såsom fångningsmedel under tillåten tid.

Herr Åstrands motion, N:o 261, hänvisades till ett tillfälligt Utskott.

§ 40.

Hänvisades:

Herr Åstrands motion, N:o 262, till Stats-Utskottet, och

Herr Westblads motion, N:o 263, till Stats-Utskottet.

20?

Den 31 Januari, e. m.

§ 41.

Anyo föredrogs Herr Magn. Svenssons motion, N:o 264, derom, att
bankovinsten måtte reserveras till bildande af en lånefond lör jordbrukets
behof; — att nya oktrojer icke måtte lemnas åt filialbankerna; samt att
hälften af de årliga bränvinsminuterings- och utskänkningsafgifterna måtte
till Riksbanken ingå m. m.

Sedan motionen blifvit på begäran af Herr Rosenberg uppläst, yttrade

Herr Rosenberg: Jag får upprigtigt bekänna, att, ehuru motionen
nu blifvit uppläst, jag icke kan finna, hvilket Utskotts behandling densamma
rätteligen tillkommer, emedan de deri förekommande särskilda förslag
icke synas hafva det ringaste sammanhang med hvarandra.

Herr Carl Anders Larsson: Motionen är verkligen af den beskaffenhet,
att den innefattar ämnen, som tillhöra såväl Stats-Utskottets
som Banko- och Bevillnings-Utskottens behandling, och som det väl icke
lärer gå för sig att öfverlemna den till samtliga dessa Utskott på en gång,
så tror jag, att motionären gjorde klokast, om han tog den tillbaka, för att
sönderdela den efter ämnenas olika beskaffenhet.

Herr Magnus Svensson: Jag anhåller, att motionen måtte hänvisas
till tillfälligt Utskott, och föreställer mig att, om Kammaren beslutar
sig för att på så sätt behandla motionen, den ganska väl kan duga i sitt
nuvarande skick.

Herr Carl Anders Larsson: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
derpå, att det är rakt stridande mot grundlagen att till tillfälligt
Utskott hänvisa en motion, som tydligen bör till ständigt Utskott öfverlemnas.

Herr Ostman: Det bör icke vara något tvifvel underkastadt, att af
de tre särskilda frågor, som motionen afhandlar, den, som afser en förändring
i Bankens verksamhet, bör öfverlenmas till Banko-Utskottet, hvilket
det, enligt grundlagen, tillkommer att med frågor af sådan beskaffenhet
taga befattning. Motionens ekonomiska del torde deremot lämpligast af
ett tillfälligt Utskott behandlas; och hvad det tredje förslaget beträffar,
som jag för tillfället ej fullt minnes, vill jag ej bestämdt afgöra inom
hvilket Utskott det lämpligast skulle kunna handläggas.

Bäst vore emellertid, om motionären återtoge motionen och sönderderdelade
den så, att hvarje särskildt förslag komme att utgöra en särskild
motion, som kunde till vederbörligt Utskott hänvisas, hvilket bör
vara motionären ganska lätt, om honom dertill lemnas något rådrum.

Herr Jonas Andersson: Jag tror att motionen lämpligast bör
hänvisas till det särskilda Utskott, som på förmiddagen utsågs att behandla
en fråga af närbeslägtad beskaffenhet. Visserligen innehåller denna
motion tre momenter af olika beskaffenhet, men hufvudsyftet är dock tydligen
blott det, att genom de särskilda föreslagna åtgärderna bilda en

208

Den 31 Januari, e. tn.

fond; och vid detta förhållande lämpar det sig synnerligen väl att hänskjuta
frågan till förenämnda särskilda Utskott.

Herr Magnus Svensson: För min del medgifver jag gerna, att
motionen hänvisas till det af Herr Jonas Andersson omförmälda särskilda
Utskott.

Herr Adolf von Proschwitz: Jag tillåter mig att i Herrarnes
minne återkalla stadgandet i Riksdags-ordningens 55 §, som uttryckligen
förbjuder att i samma skrift inblanda olika ämnen. I den föredragna
motionen förekommer icke mindre än tre olika frågor; och torde deraf
följa, att den icke i sitt nuvarande skick kan af Kammaren lagligen till
något Utskott öfverlemnas.

Herr Sven Nilsson: Jag hemställer till motionären, om han icke
skulle kunna finna sig vid att rent af afstå från det sednare yrkandet i
motionen, och endast vidhålla det, som afser bankovinstens användande.
Det blefve då möjligt att besluta en remiss af motionen; men sannerligen
jag vet hvad vi i dess närvarande skick kunna göra med motionärens tvekönade
foster.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen förklarade att, då Riksdags-ordningens
55 § i dess sista moment stadgar, att i en skrift flera
mål af olika beskaffenhet ej må sammanföras, men sådant skett i den
ifrågavarande motionen, Herr Talmannen vid sådant förhållande funne sig
af nämnda grundlagsbud förhindrad framställa proposition om hänvisning
till Utskott af motionen i dess nuvarande skick, hvarefter och sedan Kammaren
godkänt denna Herr Talmannens propositionsvägran, motionen blef,
med Kammarens begifvande, till Herr Magnus Svensson återlemnad, på det
att han skulle komma i tillfälle att skilja de i motionen sammanförda
olika ämnena och derefter ånyo ingifva sin motion, fördelad efter den
derom nu lemnade anvisning.

8 42.

Slutligen hänvisades:

Herr Magnus Svenssons motion, N:o 265, och

Herr Air Anderssons motion, N:o 266, till Lag-Utskottet.

§ 43.

Herr Witt begärde ordet och yttrade: Då nu ett större antal motioner
blifvit remitterade till tillfälliga Utskott, men ännu ej blifvit bestämdt,
hvarken huru många sådana skola bildas, eller af huru stort antal
personer de böra utgöras, samt dessa, frågor äro svåra att nu afgöra med
hänsyn till de olikartade ämnen, som motionerna innefatta; hemställer jag,
att Kammaren måtte besluta om någon åtgärds vidtagande, för att få motionerna
efter deras olika ämnen i särskilda grupper sammanförda, hvarefter
det lättare låter bestämma sig, såväl huru många Kammarens tillfälliga -

Den 31 Januari, e. m.

209

fälliga Utskott böra vara, som ock af huru många ledamöter hvarje Utskott
hör bestå.

Herr Sven Nilsson: Den af Herr Witt föreslagna grupperingen af
motionerna, som jag anser vara ganska nödig, lärer väl lämpligast kunna
försiggå i talmans-konferensen, sedan samtliga motionerna blifvit genomgångna
och granskade.

Herr Witt: Den af siste talaren förordade åtgärd finner jag för
min del icke lämplig, vid betraktande deraf att i talmans-konferensen
befinna sig talmän och ledamöter från begge Kamrarne, och bildandet af
tillfälliga Utskott för behandling af här väckta motioner rörer endast
Andra Kammaren. Jag föreslår derföre, att Kammaren vill till Herrar
Talmannen och vice Talmannen hemställa, huruvida de icke skulle vilja
åtaga sig besväret att gemensamt med Sekreteraren verkställa den erforderliga
fördelningen af ifrågavarande motioner.

I detta anförande hördes flere af Kammarens ledamöter instämma.

Öfverläggningen var slutad, och på Herr Talmannens framställning
beslöt Kammaren att åt Herr Talmannen, Herr vice Talmannen och undertecknad,
Sekreterare, lemna i uppdrag att skyndsamt framställa förslag till
gruppering och fördelning på olika tillfälliga Utskott af de motioner, som
af denna Kammare blifvit till sådana Utskott hänvisade.

§ 44.

Herr Sven Nilsson begärde ordet och yttrade: Jag hemställer om
det icke anses nödigt, att Herr Magnus Svensson, redan innan Kammarens
ledamöter nu åtskiljas, verkställer den beslutade sönderdelningen af
sin återtagna motion. Derest det icke nu sker, kommer följden att blifva
en alldeles icke behöflig förlängd bordläggning.

Herr Magnus Svensson: Som aftonen redan är framskriden och
tid behöfves för att verkställa den beslutade fördelningen af min motion,
anhåller jag, att Kammaren dermed ville lemna mig anstånd till nästkommande
sammanträde. 1

Vidare anfördes icke, och på Herr Talmannens framställning beviljades
Herr Magnus Svensson anstånd intill nästa sammanträde med inlemnandet
af de motioner, dem han kunde önska afgifva för att få de
förslag under pröfning, som han framställt i den, enligt 15 § i detta protokoll
till honom nu återlemnade motionen, N:o 264.

Sammanträdet afslutades kl. !/49 e. m.

In fidem
II. Husberg.

Riksd. Prat. 1807. 2 Afd.

14