Anslag till högre utbildning och forskning samt vuxenutbildning (forts.): (Riksdagens protokoll 1968:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

ANDRA KAMMAREN

1968

22—27 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 22 mars

Sid.

Anslag till högre utbildning och forskning samt vuxenutbildning (forts.):

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar..................

Decentraliserad akademisk utbildning m. ..................... 11

Yiss utbildning via radio och television m. .................... 12

or;

Arvsbeskattningen............................................

Resultatutjämning vid beskattningen in. ....................... 31

Lokaliseringspolitikens framtida utformning...................... 38

Straff för försök till frihetskränkande otukt och till våldförande..... 43

Ändring av bestämmelserna angående invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
..............................................

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande............. 48

Höjning och indexreglering av studiebidrag, m. .................. 56

Fri sjukhusvård under obegränsad tid för folkpensionärer m. fl...... 60

Förbud mot användning av spö m. m. vid hästtävling............. 61

Vissa åtgärder i samband med grustäkt..........................

Taxorna inom lantmäteriväsendet och lantbruksnämnderna........ 66

Tillgodoseende av jämlikhets- och grundtrygghetsprincipen vid utformningen
av socialpolitiken m. ............................. 68

Samhällsplaneringen m. m......... 5®

Interpellation av herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. omskolningsverk 70 samheten.

.................................................

Utsträckt motionstid.......................................... 73

Meddelande om enkla frågor av:

fru Skantz (s) ang. angivande av varans pris på medicinetiketter... 73

fru Skantz (s) ang. tillsynen av arbetarskyddslagens efterlevnad på

mindre arbetsplatser...................................... ''3

fru Kristensson (h) ang. tidpunkten för påbörjande av viss arbetsterapeututbildning
........................................ 73

herr Antonsson (ep) ang. en återuppbyggnadsplan för Vietnam ... 73

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Tisdagen den 26 mars

Interpellationer av:

herr Hedlund (ep) ang. åtgärder för att stimulera konjunkturutvecklingen
och öka sysselsättningsmöjligheterna.............. 74

herr Hedin (h) ang. friställningen av lotsar..................... 75

Utsträckt motionstid.......................................... 78

Onsdagen den 27 mars fm.

Svar på interpellationer av:

herr Gomér (ep) ang. åtgärder för att förbättra sjösäkerheten i Östergötlands
skärgård, m. m................................... 80

herr Wennerfors (h) ang. åtgärder för att förbättra sjösäkerheten i

Stockholms skärgård...................................... 82

fru Kristensson (h) ang. utfärdande av besiktningsinstrument för

motorfordon i två exemplar................................ 85

herr Tobé (fp) ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för

Bulltofta................................................ 87

Granskning av statsrådsprotokollen............................. 108

Utgifterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde:

Försvarsdepartementet...................................... 119

Bidrag till sjövärnskåren.................................... 121

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m....................... 122

Lottaorganisationen......................................... 133

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig. ........................... 134

Frivilliga skytteväsendet.................................... 135

Meddelande ang. bordläggningsplenum fredagen den 5 april........ 135

Anslag till vissa allmänna kultur- och bildningsändamål samt internationellt-kulturellt
samarbete:

Förvärv av konst för statens byggnader....................... 136

Ersättning åt författare in. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m............................................... 137

Bidrag till de kungl. teatrarna....... 143

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar............ 143

Bidrag till särskilda kulturella ändamål............... 148

Nationalmuseet: Avlöningar.................................. 151

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet....... 153

Onsdagen den 27 mars em.

Anslag till vissa allmänna kultur- och bildningsändamål samt internationellt-kulturellt
samarbete (forts.):

Utbildning av ungdomsledare................................ 162

Innehåll

Nr 14

Sid.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet....................... 170

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor................... 174

Bidrag till föreläsningsverksamhet m. m....................... 175

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder...................... 176

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m...................... 180

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet............. 181

Försäljning till allmänheten av aktier i LKAB.................... 185

Utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag.
...................................................... 186

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande 189

Nordiskt institut för samhällsplanering.......................... 190

Beskattningen av totalisatorvinster............................. 200

Skatt på utlandsresor......................................... 201

Rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen...... 203

Värdeminskningsavdrag för byggnader i jordbruk och rörelse....... 207

Rätten till avdrag för reparations- och underhållskostnader på en- och

tvåfamilj sfastighet.......................................... 209

Frivillig särbeskattning........................................ 211

Beskattningen av företagsvinster............................... 213

Ändrad lydelse av § 6 lagen om rikets mynt...................... 215

Ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m............... 220

Effektivisering av statliga företag, m. m......................... 228

Utsträckt motionstid.......................................... 231

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 22 mars

Statsutskottets utlåtande nr 41, om anslag till högre utbildning och

forskning samt vuxenutbildning (punkterna 8—26)............ 8

— nr 42, ang. de statliga företagsnämndernas verksamhet och riks dagens

revisorers berättelse i vad avser förslagsverksamheten inom
statsförvaltningen......................................... 24

Bevillningsutskottets betänkande nr 19, ang. arvsbeskattningen...... 25

—- nr 22, ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m........... 31

Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. lokaliseringspolitikens framtida

utformning............................................... 38

— nr 15, ang. den regionala planeringen och den samhällsekonomiska

målsättningen............................................. 43

— nr 16, ang. tjänsteorganisationen vid riksdagens ombudsmanna expedition.

............................................... 43

Första lagutskottets utlåtande nr 18, ang. preskriptionstiden för talan

om äktenskaplig börd...................................... 43

— nr 19, ang. straff för försök till frihetskränkande otukt och till våldförande
................................................... 43

Nr 14

Innehåll

Andra lagutskottets utlåtande nr 12, om ändring av bestämmelserna

angående invaliditetstillägg och invaliditetsersättning........... 44

— nr 13, ang. barnpensionen inom den allmänna försäkringen....... 48

— nr 14, ang. behovsprövningen av studiemedel för gift studerande. 48

— nr 15, om höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m...... 56

—- nr 16, om fri sjukhusvård under obegränsad tid för folkpensionärer

m. fl...................................................... 60

— nr 17, ang. sjukpenningklass vid arbetslöshet m. m.............. 61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. dels slopande av obligatoriskt

läkarintyg för körkort, dels förnyelse av läkarintyg för körkortsinnehavare
och dels periodisk hälsokontroll av körkortsinnehavare 61

— nr 14, ang. utbetalningen av belopp som enligt naturvårdslagen

nedsatts hos länsstyrelse.................................... 61

— nr 19, ang. nedläggning och avlysning av flottled............... 61

— nr 20, om vissa åtgärder mot djurplågeri...................... 61

— nr 21, om inrättande av ett överorgan för bekämpandet av djurplågeri
...................................................... 61

-— nr 22, om förbud mot användning av spö m. m. vid hästtävling. . . 61

— nr 23, ang. grustäkt................. 65

— nr 24, om vissa åtgärder i samband med grustäkt.............. 66

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifterna på kapitalbudgeten
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde......... 66

— nr 8, ang. taxorna inom lantmäteriväsendet och lantbruksnämnderna.
..................... 66

— nr 9, ang. stödfartyg för vinterfisket utanför den norska kusten... 68

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, om tillgodoseende av

jämlikhets- och grundtrygghetsprincipen vid utformningen av
socialpolitiken m. m........................................ 68

— nr 12, ang. samhällsplaneringen m. m. och om åtgärder för att lösa

trafikproblemen inom större tätorter......................... 69

Onsdagen den 27 mars fm.

Val av riksdagens ombudsmän och ställföreträdare................ 78

Statsutskottets utlåtande nr 52, om statlig garanti för Aktiebolaget

Atomenergis förpliktelser enligt atomansvarighetslagen........ 108

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om upptagande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten................................ 108

— nr 3, om avskaffande av främlingslegionerna.................. 108

Konstitutionsutskottets memorial nr 15, i anledning av granskning av

statsrådsprotokollen........................................ 108

— nr 16, ang. ändring i riksdagsstadgan m. m.................... 119

Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde................................. 119

— nr 43, om anslag till vissa allmänna kultur- och bildningsändamål

samt internationellt-kulturellt samarbete (punkterna 1—19)..... 135

Onsdagen den 27 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 43, om anslag till vissa allmänna kulturoch
bildningsändamål samt internationellt-kulturellt samarbete
(punkterna 20—31)........................................ 162

Innehåll

Nr 14

Sid.

— nr 44, ang. anslag till byggnadsarbeten för vissa kulturändamål .. . 185

— nr 45, om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB......... 185

.— nr 46, om utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i

statliga företag............................................ 186

— nr 47, om anslag till studiesociala ändamål.................... 189

— nr 48, ang. nordiskt institut för samhällsplanering.............. 190

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. beskattningen av totalisa torvinster.

............................................... 200

— nr 13, om skatt på utlandsresor.............................. 201

— nr 14, ang. beskattningen av handikappades motorfordon, m. m. 203

.— nr 26, om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen
................................................... 203

— nr 15, ang. värdeminskningsavdrag för byggnader i jordbruk och

rörelse.................................................... 207

— nr 21, beträffande missbruk av teknisk sprit................... 209

— nr 23, ang. rätten till avdrag för reparations- och underhållskostnader
på en- och tvåfamilj sfastighet......................... 209

—- nr 25, ang. frivillig särbeskattning........................... 211

— nr 28, ang. beskattningen av företagsvinster................... 213

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av § 6 lagen om

rikets mynt............................................... 215

— nr 18, om ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m.. . . 220

— nr 19, om effektivisering av statliga företag, m. m.............. 228

• i »5 rf -

''■IV *

.... .

■tiv -

. •; (r •

;•? ■; .

si ''i ■ ''. ■ ! ■> ’: ■■ - ■ '' ■; i

U ''■ . nj; ,; I-i ii

■

■ vi y

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Fredagen den 22 mars

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Keijer, som vid kammarens sammanträde
den 12 innevarande mars med
läkarintyg styrkt sig från och med den
11 mars tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 45, angående rikskonserter m. in.,
nr 46, angående bidrag till stiftelsen
Skansen,

nr 61, angående riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet, m. m.,

nr 62, angående organisationen av
den statliga publiceringsverksamheten,
nr 63, angående organisation av ett
läromedelsförlag,

nr 66, angående vidareutbildning av
sjuksköterskor m. in.,

nr 67, angående undervisning för utlandssvenska
barn samt för vissa minoriteter
i Sverige, och

nr 69, angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering; till

lagutskott propositionen nr 70,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 13 maj 1966 (nr 158)

angående utvidgad tillämpning av lagen
den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. m. och av lagen den
21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska
fartyg;

till statsutskottet propositionerna:

nr 71, angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
m. in., och

nr 72, angående godkännande av avtal
om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm m. m.;

till lagutskott propositionen nr 74,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari
1956 (nr 2) om socialhjälp; samt

till statsutskottet propositionen nr 75,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 80,
angående allmän beredskapsstat för
budgetåret 1968/69, hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 101, angående
långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 105,
angående ytterligare utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68, hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar

verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var efter annan
och hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner:

nr 107, angående organisation m. m.
av försvarets materielförvaltning i central
instans m. m., samt

nr 109, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

§ 4

Föredrogs den av herr Göransson (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående apotekares
tystnadsplikt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Anslag till högre utbildning och

forskning samt vuxenutbildning
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från kammarens sammanträde på eftermiddagen
den 20 innevarande mars
uppskjutna överläggningen rörande
statsutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverksproposition
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1968/69 till högre utbildning
och forskning samt vuxenutbildning
jämte motioner, nu komme att fortsättas.

Punkten 8

Odontologiska fakulteterna m. m.:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt E 11, s.
269—273) föreslagit riksdagen att till
Odontologiska fakulteterna m. in.: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 24 504 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat motionen II: 279 av fru Mark -

lund ni. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t förordade
initiativ till komplettering av utbildningen
vid tandläkarhögskolorna med
undervisning i rationell arbetsorganisation
m. m. enligt i motionen 11:289
angivna riktlinjer.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Odontologiska
fakulteterna m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 24 504 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 279.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JANSSON (vpk):

Herr talman! Under denna punkt i
statsutskottets utlåtande behandlas vår
motion II: 279. Det är en följdmotion till
den motion om ungdomstandvården
som tidigare behandlats.

Vi har i vår motion tagit upp frågan
om en rationell arbetsorganisation och
ett väl fungerande lagarbete vid tandvårdsklinikerna
och framhållit att det
skulle öka folktandvårdens kapacitet.
En undervisning i praktikadministration
eller rationell arbetsorganisation
har starkt motiverats i motionen och
såsom vi tror också av de faktiska förhållandena
på området.

Utskottet anser sig kunna förutsätta
att utbildningsmyndigheterna uppmärksammar
även denna detalj i tandläkarutbildningen,
men jag vågar för min
del inte dela optimismen i detta avseende.
I de tandläkarstuderandes utbildning
ingår för närvarande inte någon
som helst sådan undervisning, trots
att önskemål därom framförts inte bara
från tandläkarhåll utan veterligen också
från studerande vid högskolorna.
Detta önskemål har också fått stöd i
varje fall av yngre lärare vid tandläkarhögskolan
i Stockholm. Inte heller i
tandsköterskornas utbildning ägnas för
närvarande tillräcklig uppmärksamhet

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Odontologiska

åt undervisning som syftar till ett välorganiserat
samarbete med tandläkaren.

Dessa frågor togs upp i en kommunistisk
motion redan år 1964 i anslutning
till en proposition angående tandläkarutbildning
m. m. i Göteborg. I denna
motion anfördes bl. a.: »Allt talar för
att tandläkarna bör erhålla effektiv undervisning
i konsten att bli assisterad,
tandsköterskorna i konsten att assistera,
detta i ordet rätta bemärkelse, och
ej blott i konsten att diska, sterilisera
och röra amalgam.»

Vi har tidigare i anslutning till behandlingen
av motionen om ungdomstandvården
berört ungdomens tandvårdssituation.
Till den bilden hör också
att väntetiderna inom folktandvården
med hänsyn till ungdomens farliga
situation i karieshänseende måste leda
till att stora skador uppstår. En utredning
som gjorts av Sveriges tandläkarförbund
angående folktandvårdens kölistor
visar att väntetiden i kön efter
den för ungdomsgrupperna subventionerade
vården utgör två år, Ungefär
var femte patient tillhörande 16—19 år
hade under väntetiden besökt privatpraktiserande
tandläkare. Med god organisation
och ett rationellt arbetssätt
skulle en betydelsefull reserv av tandläkarnas
kapacitet kunna tas till vara.
Vad en sådan ökning av kapaciteten
skulle betyda i dagens läge för att minska
väntetiderna behöver inte närmare
diskuteras.

Det måste alltså anses angeläget att
få till stånd en undervisning där man
tar hänsyn till alla tänkbara faktorer
som bidrar till att åstadkomma mer
och bättre arbete på kortare tid och
med mindre ansträngning. I USA ingår
enligt uppgift i tandläkarutbildningen
för närvarande 48 timmars undervisning
i praktikadministration och organisation.
I denna undervisning har specialister
från berörda områden kopplats
in, såsom arkitekter, belysningsexperter
m. fl. Man ägnar i det sammanhanget
också uppmärksamhet åt
1*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr

fakulteterna m. m.: Avlöningar

frågor som hygien och arbetsställning
och tar då hänsyn inte bara till tandläkaren
utan också till assistentpersonal
och patient. Enligt uppgifter från
tandläkarhåll ägnas endast 40—60 procent
av tandläkarens arbetstid åt sådant
arbete som han egentligen är utbildad
för. Vi har ju det förhållandet
också på många andra områden inom
sjukvården. Resten av tiden går åt till
göromål som kunde skötas av mindre
kvalificerad personal. Enskilda tandläkare
har lyckats nå vissa resultat i
rationaliserande syfte, men problemet
är så omfattande att det måste vara en
samhällets angelägenhet att verkligen
komma fram till resultat.

Jag har så sent som i dag fått i min
hand ett betänkande av en inom universitetskanslersämbetet
tillsatt kommitté
för utredning av odontologisk utbildning
i Stockholm. Jag beklagar att
jag inte har hunnit studera det. Det är
möjligt att man i detta betänkande tillmötesgått
de synpunkter som framhävts
i vår motion och som jag har motiverat
i detta korta inlägg.

Enligt vår mening kan mycket nås
genom en effektivare undervisning på
det sätt som vi har förordat i motionen.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till motionen II: 279,

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! De problem som herr
Jansson har tagit upp i anslutning till
en kommunistisk motion är givetvis av
betydelse och har, såvitt jag förstår, en
stor räckvidd. Utskottet har samma
uppfattning, och den hänvisning som
gjorts till vederbörande myndigheter
att ha sin uppmärksamhet riktad på
frågan får betraktas som ett positivt
ställningstagande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det var ett par ord av
herr Jansson som fick mig att begära

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Odontologiska fakulteterna m. m.: Avlöningar

ordet. Det är klart att de långa väntetiderna
inom folktandvården och tendensen
till att effektiviteten inte alltid
är vad den borde vara är ett bekymmer.
Vad gäller bedömningen av effektivitetsgraden
har vi ett bra jämförelsematerial
i de privata tandläkarna.

När herr Jansson säger att det synes
som om de privata tandläkarna har
lyckats ordna samarbetsfrågan på ett
bättre sätt än man gjort inom folktandvården,
ligger däri ett erkännande
av att det kanske inte är något fel på
utbildningen. Det är självklart att tandliäkarubildningen
omfattar moment
som belyser samarbets- och organisationsfrågorna.
Utskottet har också utgått
ifrån att berörda myndigheter skall
ha sin uppmärksamhet riktad på att
dessa moment blir effektiva och moderna.

Jag anser emellertid att orsakerna
till den skillnad i effektivitet mellan
allmän och enskild vårdform, som man
lätt kan bilda sig en uppfattning om
exempelvis när man som landstingsman
studerar den årligen upprättade
statistiken över folktandvårdspoliklinikernas
inkomster respektive kostnader,
skall sökas i en helt annan omständighet
än den som behandlas i den aktuella
motionen. Jag tror att orsakerna skall
sökas i lönesättningen, i förhållandet
mellan fast lön och tantiem. Lönesättningen
är enligt min mening — och den
meningen har jag haft i många år —
inte avvägd så att den stimulerar till
de merinsatser som skulle medföra att
vi fick en högre effektivitet inom folktandvården.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Turesson begagnar
påpassligt tillfället att uppvärdera den
privata företagsamheten på detta område.
Och jag är övertygad om att det
finns områden där privat företagsamhet
t. o. m. är överlägsen samhällelig
företagsamhet i effektivitet, eftersom
den är knuten till ett privat vinstin -

tresse. Jag skall emellertid inte ta upp
en diskussion om detta utan vill endast
framhålla, att eftersom vi i princip
är för att folktandvården skall finnas
— och några yrkanden i motsatt
riktning har, såvitt jag vet, heller inte
rests i denna kammare •— är vi också
för att folktandvården effektiviseras.
Det är anledningen till att den motion
väckts som jag talat för.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag har varken nu eller
vid något tidigare tillfälle haft någon
annan åsikt än att folktandvården skall
finnas. Jag tror dock det är ytterst
angeläget att man just som jämförelsematerial
har också en privat tandvård.
Utvecklingen på folktandvårdens område
har väl visat att tandvården i vårt
land skulle ha befunnit sig i ett fruktansvärt
dåligt läge om vi inte haft den
privata tandvården.

Herr Jansson reagerade alldeles riktigt
på mitt inlägg. Jag tror att den privata
formen är överlägsen den samhälleliga,
men att den samhälleliga måste
finnas vid sidan om den privata. Den
stimulansfaktor som finns inom den
privata tandvården skulle man kunna
föra in i folktandvården genom ett annat
förhållande mellan fast lön och
tantiem. Jag tror att det är den viktigaste
faktorn för att öka effektiviteten.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Turessons påstående
att situationen på tandvårdens område
hade varit mycket besvärlig om
vi inte bade haft de privata tandläkarna
grundar sig på ett rent hypotetiskt
resonemang. Det behöver inte föras.
Det är naturligtvis på grund av att vi
har en ganska väl utbyggd organisation
av privata tandläkare som samhället
slagit sig till ro med en folktandvård
som uppvisar så pass stora brister
som den faktiskt gör. Det är givetvis
i förvissningen att tandvården fungerar
med hjälp av privata tandläkare som

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Decentraliserad akademisk utbildning in. m.

samhället låter mycket försummas inom
folktandvården.

Jag bestrider inte den effektivitet
inom den privata tandvården som herr
Turesson talar om, men den ena formen
får inte förskjuta den andra och
jag anser att tandvården på lång sikt i
större utsträckning bör bli en samhällelig
angelägenhet.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 279;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 9—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Decentraliserad akademisk utbildning
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Åttonde huvudtiteln
punkt E 28 har under åtskilliga år haft
rubriken Decentraliserad akademisk
utbildning med tillägget »motsvarande
undervisning i ämnet kristendomskunskap».
Detta sista tillägg har i år uteslutits,
och det är anledningen till att
vi från Riksdagens kristna grupp i en
motion framhållit, att kurser i nämnda
ämne alltfort bör inbegripas i detta
anslag.

Statsutskottet har i sitt utlåtande under
punkt 13 anfört att inga yrkanden

om anslag har gjorts under denna rubrik
för innevarande budgetår. Tydligen
är det därför att anslag till olika
kurser utgått under andra littera. Utskottet
anser emellertid, att i den mån
behov av nya kurser i kristen domskunskap
anses föreligga, bör det inte möta
något hinder för Kungl. Maj :t att härför
disponera detta anslag — vilket jag
tacksamt noterar.

I skolöverstyrelsens regi har för vidareutbildning
av folkskollärare i kristendomskunskap
för högstadiekompetens
under innevarande budgetår hållits
två kurser i Stockholm och Göteborg
— i båda fallen vid lärarhögskolorna.
För vårterminen 1969 planeras,
enligt vad jag erfarit, sådana kurser
ävenledes i Stockholm och Göteborg.
Dessa kurser bekostas, enligt vad jag
nu fått veta, av medel från anslag under
punkt F 5 med rubriken Särskilda
lärarutbildningsåtgärder. Jag skulle i
detta sammanhang vilja vädja till departementet
och skolöverstyrelsen att
när det gäller dessa kurser också tänka
på Norrland, exempelvis med förläggning
till lärarhögskolan i Umeå.

De s. k. extramurala kurserna, som
bl. a. gällt teologisk översiktskurs, sorterar
under universitetskanslersämbetet
och har under året varit anordnade i
Göteborg och Växjö.

Jag har, herr talman, velat understryka
angelägenheten av de ovan
nämnda kurserna i ämnet kristendomskunskap.
Av statsutskottets skrivning
och av vad jag här har anfört torde
framgå, att uppkommande behov i dessa
avseenden väl kan tillgodoses i fortsättningen.
Jag är tacksam därför och
har inte något annat yrkande än om
bifall till statsutskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Punkten 21

Viss utbildning via radio och television
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt G 1, s.
376—378) föreslagit riksdagen att till
Viss utbildning via radio och television
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 11 035 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 215
av herrar Bengtson och Dahlén samt
II: 282 av herrar Wedén och Hedlund,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta I.

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en samlad översyn av hela
vuxenutbildningsområdet genom en
parlamentariskt sammansatt kommitté,
vari även skulle ingå representanter för
näringsliv och organisationsväsende,
varvid särskild uppmärksamhet borde
ägnas

a) av företag, organisationer och
myndigheter m. fl. bedriven vuxenutbildning,

b) det fria folkbildningsarbetet och
dess relation till den målinriktade
vuxenutbildningen,

c) radio-TV:s verksamhet för vuxenutbildningen,

d) korrespondensundervisningens
möjligheter att komplettera annan vuxenutbildning
och samordnas med denna,

e) de vuxenstuderandes speciella studiesituation
med hänsyn till deras förkunskaper
och studieförutsättningar
m. m. samt

f) frågan om införande av ett rättvist
studiesocialt stöd åt de vuxenstuderande; II.

att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag

1) att i varje kommun och län skulle
finnas vuxenutbildningsråd och vuxenutbildningsnämnder,
upprättade av och
underställda skolstyrelse respektive
länsskolnämnd, varvid sammansättning
och uppgifter fastställdes med beaktan -

de av de förslag yrkesutbildningsberedningen
framlagt,

2) att minimiantalet 12 aktiva studerande
för att få anordna ämneskurs
med hänsyn till glesbygdernas förhållanden
kunde genom dispens av Kungl.
Maj:t eller myndighet Kungl. Maj:t förordnade
sänkas liksom antalet 35 aktiva
studerande för delning av ämnesgrupp,

3) att undervisningen vid ifrågavarande
preparandkurser för real- eller
studentexamen i princip skulle vara
kostnadsfri,

4) att privatistens examination skulle
vara kostnadsfri samt begära att
Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter härom,

5) att vid förgymnasial och gymnasial
utbildning de korrespondensstuderande
— i den mån de ej antoges vid
de statliga vuxenskolorna — borde beredas
kostnadsfri undervisning enligt
i motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I:
548 av herrar Wirtén och Nyman samt
II: 677 av herr Källstad in. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om dels i
första hand att den i annan motion
föreslagna parlamentariskt sammansatta
kommittén angående vuxenutbildningen
även finge i uppdrag att utreda frågan
om inrättande av Sveriges Utbildningsradio-TV
och ett Radio-TV-korrespondensuniversitet,
dels i andra hand utredning
och förslag beträffande inrättande
av Sveriges Utbildningsradio-TV
och ett Radio-TV-korrespondensuniversitet,

dels de likalydande motionerna I: 532
av herr Lidgard och fröken Stenberg
samt II: 688 av herr Nordstrandh m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att ersättning skulle utgå till korrespondensstuderande
för avgifter för
dels deltagande i preparandkursundervisning,
dels avläggande av tentamen,
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag till regler för ersättning till kor -

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Viss utbildning via radio och television m. m.

respondensstuderande som ej vore elever
vid statens skola för vuxna i Norrköping
för deras utgifter för sådan undervisning
som ej utgjordes av preparandkursundervisning,

dels de likalydande motionerna I: 218
av fru Nilsson in. fl. och II: 275 av herr
Elmstedt m. fl., vari hemställts

I. att riksdagen måtte för sin del besluta
om ett förslagsanslag om 830 000
kr. för budgetåret 1968/69 för bestridande
av korrespondensstuderandes
kostnader för brevkurser, preparandkurser
och tentamina på i motionerna
anförda grunder,

II. att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning och förslag beträffande
frågan om stödet till de korrespondensstuderande
som inte avsåges
under I.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Viss utbildning
via radio och television m. m.
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 11 035 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 215 och II: 282 i vad de avsåge
en samlad översyn av vuxenutbildningsområdet
genom en parlamentariskt
sammansatt kommitté,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 215 och II: 282 i vad de avsåge
vuxenutbildningsråd och vuxenutbildningsnämnder,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 215 och II: 282 i vad de avsåge
minimiantalet studerande för anordnande
av ämneskurs,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 215 och II: 282 i vad de avsåge
det antal studerande som skulle erfordras
för att ämneskurs skulle få delas,

6. att riksdagen måtte

a) avslå motionerna 1:215 och II:
282, 1:532 och 11:688 samt 1:218 och
11:275, samtliga motioner i vad de avsåge
att de korrespondensstuderandes

examination i princip skulle vara kostnadsfri,

b) avslå motionerna 1:215 och II:
282, 1:532 och 11:688 samt 1:218 och
11:275, samtliga motioner i vad de avsåge
att de korrespondensstuderandes
deltagande i preparandkursundervisning
i princip skulle vara kostnadsfri,

c) avslå motionerna 1:215 och II:
282 samt 1:218 och 11:275, samtliga
motioner i vad de avsåge att de korrespondensstuderandes
deltagande i brevundervisning
i princip skulle vara kostnadsfri,
ävensom motionerna I: 532 och
11:688 i vad de avsåge hemställan till
Kungl. Maj:t om förslag till ersättning
till i motionerna angivna korrespondensstuderande
för utgifter för sådan
undervisning som ej vore preparandkursundervisning,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 218 och II: 275 i vad de avsåge
anvisande av ett förslagsanslag av
830 000 kr. till bestridande av korrespondensstuderandes
kostnader för
brevkurser, preparandkurser och tentamina,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 218 och II: 275 i vad de avsåge
utredning och förslag om stöd till korrespondensstuderande
som endast studerade
enstaka ämnen,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 548 och II: 677 i vad de avsåge
utredning om inrättande av Sveriges
Utbildningsradio-TV,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 548 och II: 677 i vad de avsåge
inrättande av ett Radio-TV-korrespondensuniversitet.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande frågan om en samlad
översyn av hela vuxenutbildningsområdet
genom en parlamentariskt sammansatt
kommitté av herrar Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Bengtson
(ep), Ottosson (h), Wallmark (h),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp),
Bohman (h), Mattsson (ep), Turesson

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Viss utbildning via radio och television m. m.

(h), Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp), Westberg (fp) och Elmstedt
(ep), som ansett att utskottet under 2.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:215 och 11:282, såvitt
nu var i fråga, hos Kungl. Maj:t anhålla
att en parlamentariskt sammansatt
kommitté tillsattes i syfte att utreda
hur en vidgad vuxenutbildning
borde organiseras och finansieras;

2) beträffande frågan om principbeslut
om kostnadsfri examination och
kostnadsfri undervisning vid preparandkurser
för sådana studerande som
avsåge att uppnå grundskole-, realskoleeller
gymnasiekompetens av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Wallmark
(h), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Bohman (h), Mattsson (ep), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp), Westberg (fp) och Elmstedt
(ep), som ansett att utskottet under
6. momenten a) och b) bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna 1:215
och II: 282 samt I: 532 och II: 688 ävensom
med bifall till motionerna 1:218
och 11:275, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, besluta att examinationen
i princip skulle Vara kostnadsfri
för korrespondensstuderande som avsåge
att uppnå grundskole-, realskoleeller
gymnasiekompetens,

b) i anledning av motionerna 1:215
och II: 282 samt I: 532 och II: 688 ävensom
med bifall till motionerna 1:218
och II: 275, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, besluta att deltagande i preparandkursundervisning
i princip skulle
vara kostnadsfri för korrespondensstuderande
som avsåge att uppnå
grundskole-, realskole- eller gymnasiekompetens; 3)

beträffande frågan om principbeslut
om kostnadsfri brevundervisning
för sådana korrespondensstuderande
som avsåge att uppnå grundskole-, realskole-eller
gymnasiekompetens

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Kaijser (h), Ottosson (h), Wallmark
(h), Wirtén (fp), Bohman (h), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp) och Westberg (fp), som
ansett att utskottet under 6. momentet

c) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:215 och 11:282 samt I:
218 och II: 275 ävensom med bifall till
motionerna 1:532 och 11:688, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till regler för ersättning till korrespondensstuderande
som ej vore elever
vid statens skola för vuxna i Norrköping
för deras utgifter för sådan undervisning
som ej utgjordes av preparandkursundervisning; b)

av herrar Bengtson, Thorsten
Larsson, Mattsson och Elmstedt (samtliga
ep), som ansett att utskottet under
6. momentet c) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:215 och 11:282 samt I:
532 och II: 688 ävensom med bifall till
motionerna 1:218 och 11:275 besluta
att brevundervisning, under förutsättning
att studiemålet uppnåddes, i princip
skulle vara kostnadsfri för korrespondensstuderande
som avsåge att uppnå
grundskole-, realskole- eller gymnasiekompetens; 4)

beträffande frågan om anvisande
av medel till bestridande av vissa kostnader
för de korrespondensstuderande
av herrar Bengtson, Thorsten Larsson,
Mattsson och Elmstedt (samtliga ep),
som under förutsättning av bifall till
reservationerna 2) och 3 b) ansett att
utskottet under 7. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 218 och II: 275, såvitt nu
var i fråga, till Bestridande av korrespondensstuderandes
avgifter för brevkurser,
preparandkurser och tentamina
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 830 000 kr.;

5) beträffande frågan om stöd till
korrespondensstuderande som endast

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Viss utbildning via radio och television m. m.

studerade enstaka ämnen av herrar
Bengtson (ep), Thorsten Larsson (ep),
Mattsson (ep), Westberg (fp) och Elmstedt
(ep), som ansett att utskottet under
8. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:218 och 11:275, såvitt
nu var i fråga, besluta att hos Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag beträffande frågan om stöd
till korrespondensstuderande som endast
studerade enstaka ämnen;

6) beträffande frågan om utredning
angående inrättande av ett Radio-TVkorrespondensuniversitet
av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Wallmark
(h), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Bohman (h), Mattsson (ep), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp), Westberg (fp) och Elmstedt
(ep), som ansett att utskottet under
10. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:548 och 11:677, såvitt
nu var i fråga, besluta att hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan
om inrättande av ett Radio-TV-korrespondensuniversitet,
vilken utredning
borde företas av den i motionerna I:
215 och 11:282 förordade parlamentariska
kommittén, om denna komme till
stånd, och eljest av en särskilt tillkallad
utredning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Vi har nu hunnit så
långt i föredragningslistan att vi är
framme vid frågan om vuxenutbildningen.
Det är ett stort ämne som givetvis
kunde ge anledning till ingående diskussion,
men med hänsyn till att vi
förra året hade en mycket ingående debatt
i denna fråga och till att vi i dag
har en lång föredragningslista skall jag
söka begränsa mig.

När vi förra året diskuterade frågan
om vuxenutbildning var vi alla överens

om att de organ och myndigheter som
har att verka för reformens genomförande
bör ha uppmärksamheten riktad
framåt mot en ytterligare utveckling
av vuxenutbildningen. Jag kan inte
tänka mig annat än att vi har samma
mening i år. Men vi reservanter anser
det inte tillräckligt att dessa organ och
myndigheter ägnar sig åt denna stora
uppgift, och därför upprepar vi vårt
krav på att det bör tillsättas en parlamentarisk
utredning, i vilken också
bör finnas representanter för näringsliv
och organisationsväsende. Vi tror
att detta skulle främja utvecklingen,
och vi önskar därför att denna utredning
måtte komma i gång så snart som
möjligt.

En sådan utredning skulle kunna få
många och stora uppgifter. Man behöver
bara tänka på den särskilda lärarutbildning
som krävs för vuxenutbildningen.
Det finns inte någon sådan,
fast vi väl vet att många lärare kommer
att knytas till den lokala vuxenutbildningen.
Vidare är de läroböcker
som används i vuxenutbildningen avsedda
för ungdomarna. En annan mycket
stor fråga är hur den interna företagsutbildningen
skall ordnas och finansieras.

I vad män radio och TV kan användas
i vuxenutbildningens tjänst, om vi
jämsides skall ha korrespondenskurser
eller kursböcker och därtill lärarledd
undervisning, om denna i så fall skall
bedrivas återkommande några veckor
i följd eller några dagar varje vecka

o. s. v. — många sådana problem dyker
upp, och de behöver verkligen utredas.

Vi har som sagt alla intresse av att
utbildning bedrivs, men vi måste också
ta hänsyn till de resurser som finns i
samhället när det gäller pengar, lärare,
lokaler etc. De bör naturligtvis utnyttjas
på bästa sätt. Vi vill ha en utbildning
som är effektiv, välplanerad och
samordnad så långt det går, en utbildning
som följer med utvecklingen så att
det arbete som utförs kan bli det bästa

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Viss utbildning via radio och television m. m.

möjliga. På det sättet kan vi få én god
utbildning av de vuxna inom såväl
praktiska som teoretiska yrken.

I samband härmed har vi också tagit
upp korrespondensundervisningen.
Vi vet att korrespondensstudier intar
en framskjuten plats när det gäller utbildning
av vuxna. Korrespondensstudier
är som alla vet inte någon ny metod,
men trots att den är väl prövad
och har varit av mycket stor betydelse,
har vi inom utskottet inte kunnat nå
enighet i frågan om de ekonomiska villkoren
för de korrespondensstuderande.
Vi har därför fått en rad reservationer,
som i korthet går ut på att korrespondensstuderande
vid korrespondensinstitut,
under förutsättning att de läser
av skolöverstyrelsen godkända kurser,
skall jämställas med brevstuderande
som vinner inträde vid vuxenskolan i
Norrköping.

Syftet med korrespondensstudier är
i många fall att man vill uppnå en examen,
i andra fall läser man något eller
några enstaka ämnen för att bli mera
skickad att utöva sitt yrke.

Vi har reservationsvis förordat att
bidrag borde lämnas till kurserna, till
tentamenskostnaderna och till preparandkurserna.
De som lyckas få plats
vid vuxenskolan i Norrköping har en
gynnsammare ställning i fråga om hjälp
till studiekostnader. Det betraktar vi
som en orättvisa, som bör elimineras.
De mest betungande posterna är de jag
nyss nämde: avgifter för preparandkurser,
tentamensavgifter och givetvis
kostnader för kursbrev.

Skolöverstyrelsen har fått i uppdrag
att se över bestämmelserna rörande
tentamensavgifter och överväga frågan
om ett eventuellt borttagande av vissa
avgifter. Man kan alltså notera att det
trots allt finns en tanke på att åtminstone
på detta område söka åstadkomma
någon förändring framöver som
innebär minskade kostnader för brevstuderande.

Jag lovade att jag skulle fatta mig

kort. Vi har avlämnat motiverade reservationer,
och jag ber att beträffande
punkten 21 få yrka bifall till reservationerna
D 1, 2, 3 b, 4, 5 och 6.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora, Vigelsbo och
Larsson i öskeviksby (alla ep).

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag skall följa herr
Mattssons exempel och tala kort, ja
ännu kortare än han.

Förmodligen är vi alla överens om
att det beslut beträffande vidgad vuxenutbildning,
som riksdagen fattade förra
året, inte innebar någon stor reform.
Det kallades av någon för den ofullbordade,
opus nr 2. Det var endast ett steg
på vägen.

Vi har dock all anledning konstatera
att det var ett värdefullt steg och att
det var viktigt och angeläget att det
togs, men mycket återstår ännu att göra
på detta område.

Det gäller enligt vår mening att söka
åstadkomma en kartläggning av hela
vuxenutbildningsområdet, undersöka
vad som finns för närvarande, kartlägga
behoven, söka få en överblick av möjligheterna
till samordning mellan arbetsmarknadspolitiskt
motiverad och
övrig vuxenutbildning och — inte
minst -—- att söka åstadkomma ett rättvist
och realistiskt studiesocialt stöd till
dagens vuxenstuderande.

Dessa frågor kräver en allsidig prövning
och därför föreslår vi tillsättandet
av eu parlamentariskt sammansatt
kommitté, vari även skulle ingå representanter
för näringsliv och organisationsväsende,
med uppgift att utreda
hur en vidgad vuxenutbildning bör organiseras
och finansieras. Kommittén
bör även få i uppdrag att se över de
vuxenstuderandes speciella studiesituation
med hänsyn till deras förkunskaper
och studieförutsättningar samt föreslå
därav betingade åtgärder.

Vi har anledning sträva efter att så
väl som möjligt anpassa utbildningen

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Viss utbildning via radio och television m. m.

till de vuxenstuderandes förutsättningar,
och därför måste vi få veta mera om
dessa förutsättningar. Möjligen behövs
en särskild kommitté som sysslar med
den frågan, ty den är onekligen mycket
viktig, över huvud taget är det alltså
angeläget att denna översyn över hela
vuxenutbildningsfältet verkligen kommer
till stånd och det så snart som
möjligt.

En annan sak som behandlats under
denna punkt är de korrespondensstuderandes
ställning. Den frågan har vi
varit inne på många gånger här i kammaren,
och jag har själv haft tillfälle att
tala om den vid upprepade tillfällen.
Jag tycker att den frågan tränger av
flera skäl bland annat därför att den enligt
vår mening även är en rättvisefråga.
De korrespondensstuderande som
får förmånen att vinna inträde vid
vuxengymnasiet i Norrköping kommer
att få fri undervisning, fria preparandkurser
och vara befriade från alla tentamensavgifter,
men hur går det för alla
dem som inte kominer med där? Efter
förra årets beslut har dessa fått en ytterligare
försämrad ställning. De erhåller
framöver icke några som helst bidrag.
De får själva stå för alla de kostnader
det här är fråga om, vilket måste
betecknas som synnerligen otillfredsställande
och orättvist. Samhällsorättvisor
bör vi vara snara att försöka ta
bort. Ofta gäller det människor som bor
avlägset eller som av andra skäl har
svårigheter att utnyttja de vanliga utbildningsvägarna.
Det borde vara ett
intresse för oss alla att dessa människor
blir rättvist behandlade.

En annan fråga som behandlas under
punkt 21 är radio-TV-undervisningen.
Här föreligger från vårt håll ett yrkande
om utredning av möjligheterna att
skapa ett Radio-TV-korrespondensuniversitet.
Radio och TV erbjuder utomordentliga
möjligheter för vuxenutbildningen.
Undervisningen har prövats i
bl. a. radion — alla kommer ihåg den
statsvetenskapliga kurs som rönte ett så

utomordentligt intresse och som visade
vilka möjligheter som finns på detta
område. Ännu bättre resultat kan naturligtvis
nås, om TV utnyttjas i större
utsträckning.

Även om det redan finns en kommitté
— kommittén för TV och radio
i utbildningen, TRU — som sysslar med
dessa problem och även om den i viss
mån har till uppgift att också utreda
frågan om vuxenundervisningen på
akademisk nivå saknas ändå enligt vår
mening en klart angiven inriktning på
detta senare utbildningsområde, där
förutsättningar föreligger att på ett stimulerande
sätt möta växande utbildningsbehov.
En utredning bör därför
komma till stånd så snart som möjligt.
Dennas uppgift bör vara att utreda och
framlägga förslag om utbildning på
akademisk nivå genom radio och television
samt genom korrespondensstudier i
anslutning därtill. Det är möjligt att
detta kan ingå i den samlade översyn av
hela fältet som krävs; det är också möjligt
att det är riktigare att dela upp
frågorna och ögna denna speciella utbildning
en särskild utredning — det
bör ytterligare prövas. Men det är ytterst
angeläget att en utredning kommer
till stånd.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till reservationerna Dl,
D 2, D 3 a, D 5 och D 6.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Mattsson och även
herr Westberg har redan sagt att vi förra
året hade en större principdebatt i denna
fråga och att det inte finns någon
anledning att upprepa den i dag. Vi är
ju eniga mycket långt och, såvitt jag
förstår, i sak.

Frågan om vuxenutbildningen och
dess vidare utbyggnad tilldrar sig allmänt
intresse. Vi är överens om att det
är önskvärt att den höjda bildningsstandarden
skall komma alla till del,
också dem som inte haft tillfälle att gå

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Viss utbildning via radio och television

igenom de nya skolformer som erbjuds
ungdomen i dag. Det finns även praktiska
skäl för en sådan utbyggnad av
vuxenutbildningen — vi lever i ett föränderlighetens
samhälle, och människorna
måste få möjligheter att skaffa
sig kompetens för nya arbetsområden.
Om detta är vi eniga.

Vuxenutbildningen är ett stort fält.
Det är inte bara fråga om de statliga
vuxenskolorna och den kommunala
vuxenutbildningen på grundskolans
och de gymnasiala skolformernas område,
utan det gäller vidare undervisningen
i radio och TV, studiecirklarna,
studieförbundens verksamhet, folkhögskolorna
och även den utbildning som
äger rum inom näringslivet. Till vuxenutbildningen
räknas också arbetsmarknadspolitisk!
motiverad omskolningsverksamhet.

För innevarande budgetår har till allt
detta sammanlagt anslagits 172 miljoner
kronor. I statsverkspropositionen
föreslås för nästa budgetår en höjning
av detta anslag med 20 miljoner kronor.
Men då en hel rad utgifter automatiskt
faller bort, betyder höjningen i
själva verket en förbättring för vuxenutbildningen
med 37 miljoner kronor,
vilket för betraktas som en betydande
ökning.

Inte desto mindre förekommer på
denna punkt en lång rad motionsyrkanden.
I förgrunden står en mittenmotion
om en parlamentarisk utredning med
uppgift att göra en samlad översyn av
hela vuxenutbildningsområdet. Ibland
verkar det på mig som om man tar sin
tillflykt till sådana utredningskrav. Utskottet
har ställt sig avvisande med den
motiveringen att den förra året beslutade
reformen bara utgör en etapp —
det har också både herr Mattsson och
herr Westberg understrukit. Vi har tagit
ett steg och vi skall ta flera.

Men den period som vi sålunda nu är
inne i utgör —■ framhåller också utskottet
— en verkställighetsperiod. Vi skall
förverkliga vad vi beslöt förra året ge -

ni. m.

nom att bygga ut vuxenutbildningen.
Denna verkställighetsperiod har karaktären
av en försöksperiod, vilket betyder
att fortsatta utredningar kommer
att bli nödvändiga. Det är alltså onödigt
att här kräva en stor parlamentarisk
utredning med så vidsträckta direktiv
som har föreslagits. En sådan utredning
skulle i dagens situation sannolikt
bidra till att försinka utvecklingen,
kanske kväva den. Den skulle i varje
fall ta en mycket lång tid, och vi har
ansett att tidpunkten för en sådan utredning
inte är inne, speciellt som en
del av utredningens uppgifter, enligt
motionen och reservationen, skulle vara
att ta ställning till studiefinansieringen,
en sak som för närvarande bereds
inom departementen och blir klar
innan en sådan här utredning skulle
kunna tillsättas.

Med den motiveringen ber jag att få
yrka avslag på reservationen D 1 och
bifall till utskottets hemställan.

I samma mittenmotion yrkas på inrättande
av vuxenutbildningsråd i kommunerna
och vuxenutbildningsnämnder
som skulle underställas länsskolnämnderna.
Nu har detta krav inte fullföljts
i reservation. Utskottet har påpekat att
kommunerna har rätt att själva vid behov
tillsätta sådana nämnder. De bör
ha fria händer, anser utskottet, och det
anser kanske också motionärerna, eftersom
de inte fullföljt saken i reservationsform.

Jag skulle bara vilja knyta en liten
reflexion till motionen. Under den
långa tid som jag har arbetat med skolans
omdaning har jag fått speciellt
goda erfarenheter av kommunernas intresse
och skicklighet då det gäller omdaningen
av skolan. Kommunerna har
med kraft satsat på utbildningsområdet.
Dessa erfarenheter talar enligt min
mening för att man i fortsättningen förskjuter
tyngdpunkten från länsskolnämnderna
mot kommunernas skolstyrelser
till dess att vi så småningom helt
kan undvara länsskolnämnderna. Detta

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Viss utbildning via radio och television m. m.

kan möjligen låta som kätteri men det
är min grundmurade övertygelse. Jag
har därför velat nämna det trots att
motionens krav inte upptagits i reservationsform.

Det andra problem vi har att diskutera
är frågan om studiefinansieringen
av korrespondensstudierna. Tre olika
förslag har här framställts.

Det första förslaget gäller avgifterna
vid tentamina, alltså vid de tillfällen då
de studerande skall avlägga prov som
visar att de har kompetens som motsvarar
grundskolan eller realskolan eller
någon av de gymnasiala skolformerna.
Nu har skolöverstyrelsen fått i uppdrag
att utreda den frågan, men reservanterna
vill ha ett principbeslut redan nu.
Det är alldeles klart att dessa avgifter
skall avskaffas, men utskottets majoritet
har menat att skolöverstyrelsens förslag
bör avvaktas. Eftersom skolöverstyrelsen
har fått detta uppdrag, bör
man först se vad skolöverstyrelsen
kommer till för resultat. Över huvud
taget bör det väl i princip vara så att
man klargör vad det är fråga om innan
man fattar ett beslut.

Det andra förslaget avser ersättning
för preparandkurserna. Det gäller sådana
studerande som inte är elever vid
statens skola för vuxna i Norrköping.
Man har menat att det är en rättvisefråga
att också andra studerande får ersättning
då det gäller sådana preparandkurser.
Det är möjligt att det är en
rättvisefråga, men spörsmålet har mycket
vidare aspekter. Framför allt skulle
en lösning enligt reservanternas förslag
medföra en mycket stor kostnadsökning.
Årets satsning är i och för sig betydande.

Utskottet vill inte vara med om något
principbeslut nu och man hänvisar till
kostnaderna. För min del menar jag att
en sådan sak måste vid budgetbehandlingen
avvägas mot andra önskemål.
Skulle det finnas plats för en sådan reform
och skulle det visa sig att den är
praktiskt genomförbar, kommer givet -

vis statsmakterna så småningom att ta
upp frågan.

Jag skall därför be att få yrka avslag
på reservation D 2 och bifall till utskottets
hemställan.

Det tredje förslaget berör kostnaderna
för brevstudierna, alltså för dem som
sitter hemma och arbetar. Man har där
åberopat samma rättviseskäl, men har
varit en smula osäker om saken. Högern
och folkpartiet har nöjt sig med ett
krav på utredning, medan centern är
mera djärv och yrkar på principbeslut
redan nu. Centern har kanske uppfattat
saken som en speciell angelägenhet för
landsbygden.

Då utskottet ställer sig avvisande sker
det med samma motivering som när det
gäller preparandkurserna. Jag skall inte
upprepa vad jag sade, utan jag skall be
att få yrka avslag på reservationerna
D 3 och 4 och yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan har centern vidgat förslaget
om statligt stöd till att omfatta också sådana
brevstuderande som studerar ett
enda ämne eller ett par ämnen. Här är
man emellertid så pass osäker att man
begär en utredning. Utskottet har menat
att vi bör i första hand satsa på studerande
som har ett mera omfattande
studiemål. I årets statsverksproposition
har föreslagits att elevplatserna
vid skolan i Norrköping skall ökas från
500 till 1 250, vilket betyder att plats
kan beredas för 2 500 studerande per
år. Det är en ansenlig vidgning av programmet,
och för i år har vi att nöja oss
med detta.

Jag yrkar alltså avslag på reservationen
D 5 och bifall till utskottets hemställan.

Slutligen finns det en reservation 6.
Den gäller en utredning om vidgad användning
av radio och TV i den akademiska
undervisningen, eventuellt nya
utvidgade direktiv för TRU, kommittén
för TV och radio i undervisningen.
Innan jag gick upp här läste jag igenom
direktiven för denna kommitté.

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Viss utbildning via radio och television m. m.

Jag kan inte finna annat än att de önskemål
som framförs i reservationen redan
är förverkligade dels genom direktiven,
dels genom det sätt på vilket
kommittén har uppfattat direktiven.
Kommittén arbetar just med de problem
som är angivna i reservationen,
och under sådana förhållanden förefaller
det onödigt att här fatta beslut i en
sådan riktning som reservanterna önskar.

Jag ber därför att få yrka avslag också
på reservationen D 6 och bifall till
utskottets hemställan.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Herr Arvidson säger
att reservanterna tar sin tillflykt till kravet
på utredning. Det var ett mycket underligt
påstående, tycker jag. Han talar
själv om att det är ett utomordentligt
stort fält, man här har att gripa sig
an, och att det erbjuder en rad problem,
och då måste det väl vara ganska
klart att det föreligger ett verkligt
behov av utredning och översyn över
hela fältet. Vad han då menar med talesättet
att vi tar vår tillflykt till kravet
på en utredning, kan jag för min
del inte förstå.

Herr Arvidson framhåller att vi nu
är inne i en verkställighetsperiod som
tillika är en försöksperiod och att
man därför kan dröja med en eventuell
utredning. Men, herr Arvidson, alla
vet hur lång tid utredningar på skolområdet
har tagit. Och vuxenutbildningen
erbjuder en mycket svårhanterlig
materia, som kräver en inträngande behandling,
varför en utredning måste ta
tid. Därför menar jag att det är angeläget
att så snart som möjligt komma igång
för att kunna lägga fram resultat inom
överskådlig tid. Jag tror ingalunda att
det är riktigt, när herr Arvidson gör
gällande att en sådan åtgärd skulle försinka
utvecklingen eller som han sade
t. o. m. förkväva den. Ingen kan väl
med fog påstå, att vi inte kan fortsätta
den vuxenutbildning vi beslutat

samtidigt som denna utredning pågår.
Att påstå någonting sådant måste betecknas
som helt verklighetsfrämmande.

Vidare sade herr Arvidson att studiefinansieringsfrågorna
redan är under
utredning inom departementet. Det är
möjligt att det förhåller sig så, vilket
jag i så fall tycker är värdefullt, men
samtidigt är vi väl ense om, herr Arvidson,
att det också härvidlag rör sig
om synnerligen svårhanterlig materia.
Det gäller ett område där vi måste vidta
åtgärder av mycket skiftande slag
och där det verkligen är nödvändigt
att tränga in i problematiken för att
kunna komma vuxenstuderande av olika
slag till hjälp. Såvitt jag förstår behövs
en parlamentariskt sammansatt utredning,
som får syssla med denna problematik.

Herr Arvidson bekände sin stora tro
på kommunerna och anser att de till
och med skall kunna överta länsskolnämndernas
arbetsuppgifter. Jag vill
inte alls undervärdera kommunernas
möjligheter att verka på detta område
utan tror att det är riktigt att satsa
på primärkommunerna. Jag oroas, när
man ibland tycks mena, att man borde
frånta kommunerna viktiga uppgifter
på skolans område och överföra dem
till landstingen. Det anser jag skulle
vara en mycket olycklig utveckling. Vi
är helt ense om att bygga på kommunernas
engagemang i utbildningsfrågorna,
men samtidigt vet vi att de kommunala
skolstyrelsernas uppgifter blir allt
fler och allt större. De har därför svårt
att hinna klara alla uppgifter som de får
sig förelagda. Och det som inte gällande
bestämmelser säger att man skall göra,
tvingas man därför ibland att skjuta åt
sidan, även om det gäller i och för sig
angelägna ting. Därför har vi ansett det
värdefullt att ha bestämmelser om att
det ute i kommunerna skall finnas
vuxenutbildningsråd, så att man på det
området kan försäkra sig om ett samarbete
åt olika håll — jag anser alt det

Fredagen den 22 mars .1968

Nr 14

Viss utbildning via radio och television m. m.

kominer att föreligga behov av det.
Herr Arvidson sade att kommunerna
redan har rätt att inrätta sådana utbildningsråd,
och det tror jag också att de
kommer att göra i stor utsträckning.
Men det skulle säkerligen vara av värde
med bestämmelser om att det skall
finnas sådana råd.

Sedan tog herr Arvidson upp frågan
om korrespondensstudierna. Det är ett
stort område, och jag kan här inte
närmare ingå på den problematiken.
Men när vi i fjol diskuterade frågan
om vidgade möjligheter för bidrag till
korrespondensstuderande sade man
från det håll som herr Arvidson företräder,
att Norr köp ingsskolan skulle
komma att förbättra möjligheterna i
sådan utsträckning att det sedan inte
förelåg något behov av andra korrespondensstudier.
Argumenteringen var
alltså den gången att Norrköpingsskolan
skulle fylla behoven; det lilla som
därutöver var, behövde man inte ta någon
större hänsyn till. Nu vänder man
emellertid på resonemanget och menar,
att en vidgning av denna undervisning
.skulle kosta så mycket att
man av budgetskäl inte kan tillstyrka
en sådan.

Också jag tror att en reform i enlighet
med vårt förslag kommer att kosta
en del, eftersom det är så många som
behöver använda sig av denna studieväg
— det finns olika skäl till detta
som jag inte närmare behöver redogöra
för — men jag kan inte finna att det
föreligger någon anledning för samhället
att hindra dem som vill utnyttja
denna möjlighet från att göra det. Det
ju en för samhället mycket värdefull
studieväg, som kostar väsentligt mindre
än den reguljära utbildningen. Det borde
i stället vara så att vi så långt som
möjligt understödde denna möjlighet till
fortsatta studier.

Jag vidhåller mina tidigare yrkanden
om bifall till vid denna punkt fogade
reservationer.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara slå fast att
reservanterna inte på något sätt har velat
fördröja en fortsatt utveckling inom
vuxenutbildningen. Jag tackar herr Arvidson
för hans positiva inställning till
ett avskaffande av avgifterna för tentamen
i samband med korrespondensstudier
och för hans försiktiga uttalande
— i anledning av de övriga önskemål
vi framför beträffande preparandkurser
och brevstudier — att det är möjligt
att detta är en rättvisefråga. Han
tar alltså inte helt avstånd från det som
vi anfört.

Beträffande kostnaderna vill jag understryka
att korrespondensstudier ändå
är en av de allra billigaste formerna
av dem som står till buds för meddelande
av undervisning, och därför tycker
jag att det hade varit skäl att mera
beakta de synpunkter vi reservationsvis
anfört.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka herr
Westberg för hans ställningstagande beträffande
kommunerna kontra mellaninstanserna.
Jag tar gärna fasta på
detta.

När det gäller att vidga stödet för de
korrespondensstuderande har man av
finansiella skäl att välja mellan vad
man i år skall satsa på och vad man
inte skall satsa på. Regeringen har nu
valt att satsa på en mycket kraftig utvidgning
av vuxenskolan i Norrköping,
och jag tror att det är den riktiga satsningen.
Vad som sedan kan komma får
vi väl se nästa år.

Beträffande kravet på utredning gjorde
herr Westberg gällande — och han
gjorde det med visst patos — att en utredning
inte kan stoppa arbetet på att
förverkliga vad vi redan har beslutat,
och det har han helt och hållet rätt i.
Inte stoppas detta av en utredning. Men
vad jag menade skulle stoppas genom
en utredning var alla de nya initiativ

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Viss utbildning via radio och television

som kommer fram, därför att de hänskjuts
automatiskt till utredningen, och
på det sättet fördröjs utvecklingen. Det
var detta jag menade med att utvecklingen
stoppas upp.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Herr Arvidsons uttalande
att alla nya initiativ stoppas, om förslag
skall prövas av en pågående utredning,
gör mig också förvånad. Vi känner
nämligen alla till att man, när det
gäller ett angeläget ärende, mycket väl
kan anförtro detta åt en pågående utredning
och just beträffande den detaljen
begära en skyndsam utredning och
ett förslag i förväg. Ett sådant förfaringssätt
behöver alltså inte innebära
att ärendet bli fördröjt, utan det finns
möjligheter att mycket snabbt få fram
resultat av nya värdefulla initiativ även
under den tid, som den stora utredningen
det här gäller pågår.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Westberg har lång
erfarenhet som riksdagsman och vet att
motion efter motion av utskotten hänvisas
till utredning, om utredning pågår.
Den situation, som råder då en utredning
existerar måste därför vara ägnad
att i varje fall försinka utvecklingen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
Dl); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mattsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
D 1) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 93 ja och 83 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6 a och b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
D 2); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mattsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21)
mom. 6 a) och b) i utskottets utlåtande
nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Viss

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
D 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 93 ja och 83 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 6 c

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen D 3 a) av
herr Axel Andersson m. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen D 3 b) av herr
Bengtson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Mattsson votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 21) mom. 6 c) i statsutskottets
utlåtande nr 41 antager reservationen
D 3 a) av herr Axel Andersson
m. fl., röstar

Ja;

utbildning via radio och television m. in.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen D 3 b) av herr
Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21)
mom. 6 c) i utskottets utlåtande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
D 3 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 83 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Viss utbildning via radio och television m. m.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
D 5); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mattsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21)
mom. 8) i utskottets utlåtande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
D 5) av herr Bengtson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 38 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. tO

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
D 6); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervä -

gande ja besvarad. Herr Mattsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21)
mom. 10) i utskottets utlåtande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
D 6) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 98 ja och 83 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 22—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Lades till handlingarna.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
42, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående de statliga företagsnämndernas
verksamhet samt i anledning
av riksdagens år 1967 församlade
revisorers berättelse i vad avser för -

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

slagsverksamheten inom statsförvaltningen.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Arvsbeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, med anledning av motioner
angående arvsbeskattningen.

Bevillningsutskottet hade upptagit till
behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:260
av herr Nils Theodor Larsson m. fl. och
II: 322 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte anta
i motionerna framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3
och 38 §§ förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;

2) de likaly dande motionerna 1:392
av herr Werner och II: V73 av herr
Hermansson m. fl., såvitt nu var i fråga.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 260 och II: 322,

2) motionerna 1:392 och 11:473, i
vad motionerna behandlades i detta betänkande.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Lundström (fp), Fälldin
(ep), Magnusson i Borås (h), Gustafson
i Göteborg (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Neltelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 260 och II: 322 måtte i skrivelse
till Kung], Maj :t anhålla om förslag
till nästa års riksdag angående ändring
av förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt i syfte att från arvsskatt befria
såväl ideell stiftelse och sammanslutning,
som främjade t. ex. religiösa,
välgörande eller eljest allmännyttiga

Arvsbeskattningen

ändamål, som folketshusförening, bygdegårdsförening
eller annan liknande
sammanslutning, som hade till främsta
syfte att anordna eller tillhandahålla
allmän samlingslokal.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att helt kort yrka bifall till
den reservation som bifogats utskottets
betänkande.

Det motionspar som ligger bakom reservationen
hör till dem som återkommer
år efter år. Det vore för övrigt underligt
om inte så skedde; jag fruktar
att kammaren då skulle tro att vi hade
frångått den ståndpunkt, som vi har redovisat
i motionerna, vilket vi givetvis
inte har gjort.

Vi anser det riktigt att gällande lagstiftning
ger möjligheter till skattefrihet
för gåvor givna med varm hand.
Det är däremot en oformlighet — för
att använda ett mycket milt ord —• att
inte samma regler gäller för donationer
i enlighet med testamentariska förordnanden.

Gåvor till allmännyttiga ändamål är
över lag skattefria, likaså gåvor till stiftelser
och sammanslutningar som avser
att främja försvaret, barns och ungdoms
vård och fostran eller utbildning,
behövande åldringars, sjukas och vanföras
vård samt vetenskaplig undervisning
och forskning.

Vi har sagt och upprepar det, att nu
gällande ordning medför orimliga konsekvenser.
De blindas förening t. ex. är
skattepliktig för testamentariska förordnanden.
Det kan ju inte vara riktigt
eller försvaras — det gör heller ingen.
Vi har de senaste åren sluppit ifrån
arbetet att väga sakskälen i fråga om
det innehållsmässigt berättigade i att
gåva och testamentariska förordnanden
jämställes beträffande de objekt
det varit fråga om. Föreliggande utskottsutlåtande
går inte heller in på

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Arvsbeskattningen

detta. Man hänvisar till pågående utredningsarbete.
Den nyligen tillsatta kapitalskatteberedningen
torde emellertid
få arbeta lång tid, då den har att syssla
med svåröverskådliga, tekniska och administrativa
frågor och problem.

Den likställighet som vi föreslår mellan
nu skattebefriade gåvor och testamentariska
förordnanden medför inga
tekniska svårigheter. Man kan inte heller
tala om några särskilda administrativa
komplikationer. Vi anser att skälen
för likställighet mellan gåva och testamentariskt
förordnande är bärande
från alla synpunkter.

Jag vill med dessa få ord, herr talman,
yrka bifall till reservationen av
herr Stefanson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping och Gomér
(båda ep).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Som redan framgått av
det anförande herr Gustafsson i Borås
hållit har bevillningsutskottet haft att
behandla ett par motioner vari yrkats
befrielse från arvsskatt för testamentariska
förordnanden till förmån för stiftelser
och sammanslutningar i den utsträckning
sådan befrielse nu gäller för
gåvor till samma ändamål.

Den skillnad, som för närvarande råder
i fråga om beskattning av gåvor och
arv till dessa allmännyttiga ändamål,
drabbar oförmånligt testamentariska
förordnanden som inte är skattefria.
Om jag personligen vill skänka ett belopp
till något religiöst ändamål, till eu
folketshusförening eller en bygdegård
medan jag ännu lever, så är den gåvan
skattefri. Om däremot gåvan utgår först
efter min död, då den finns upptagen
som ett testamentariskt förordnande för
samma ändamål, utgår arvsskatt på beloppet.

Det är denna bristande överensstämmelse
mellan beskattningsreglerna som
motionärerna nu vill komma till rätta

med. Bevillningsutskottet avstyrker motionerna,
såsom framgår av dess betänkande
nr 19. Emellertid finns en reservation
fogad till betänkandet, i vilken
yrkas bifall till motionerna på så sätt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skall anhålla om förslag till nästa års
riksdag i motionernas syfte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Vige
Is b o (ep).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
med de båda föregående talarna.
Arvsbeskattningen blir hårdare och
hårdare för varje år. Den ständigt pågående
inflationen i förening med den
ganska kraftiga progressiviteten gör att
denna beskattning kan bli mycket besvärande.
På det område vi nu diskuterar
blir vederbörande också ofta beskattad
enligt den hårdaste skatteklassen,
och reglerna på detta avsnitt av
skattelagstiftningen spelar därför en
ganska stor roll.

Naturligtvis tycker människorna att
det är egendomligt att ett belopp som
en person skänker bort medan han ännu
är i livet inte blir belagt med skatt,
medan däremot en gåva som lämnats
först efter givarens död blir föremål för
mycket hård beskattning.

Vi reservanter har ansett att en
snabbutredning borde kunna utgöra
tillräckligt underlag för en proposition
i ärendet. Detta är ingenting som den
stora arvsskatteberedningen behöver
syssla med. Vi anser därför att ett förslag
redan nästa år borde kunna komma
på riksdagens bord.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Förmögenhetsbeskattningen
är, kan man nog säga, en mycket
exklusiv och säregen sektor i vårt

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

skatteväsende. Här om någonstans finns
det privilegier som på intet sätt kan
försvaras ur social rättvisesynpunkt.
.lag skall nöja mig med att erinra om
några av dem.

Under mycket lång tid liar de stora
förmögenheterna — i motsats till de
flesta andra skatteobjekt — undgått
någon som helst ökad beskattning. Vanliga
löneinkomster liksom mat, kläder
och annan livets nödtorft beskattas däremot
ständigt hårdare. Förmögenhetsprivilegierna
gäller också överlåtelser
av förmögenheter genom arv eller gåva.
Omläggningen av arvsbeskattningen
1958 innebar i verkligheten en skattelindring.
Betydande förmögenheter undgår
helt beskattning, om de genom arvsförordnande
placeras i vissa stiftelser
eller i form av gåvor ges till speciella
ändamål. I olika privata stiftelser har
hopats miljardvärden, av vilka en stor
del rätteligen är samhällets genom utebliven
skatt. Nu kräver borgerliga motionärer
ännu större privilegier och
ännu större skattefrihet då det gäller
förmögenhetsbeskattning.

Det finns inte någon som gärna kan
bestrida de förhärskande tendenserna i
fråga om förmögenhetsutvecklingen i
vårt land. De privata storförmögenheterna
växer mycket snabbt liksom också
förmögenhetsklyftorna i samhället.
Men ingenting görs från samhällets sida
för att åtminstone någon del av de
växande storförmögenheterna, som i
verkligheten skapats genom folkets arbete,
skall tillfalla samhället och komma
dess verkliga skapare till del.

Vad som skett den senaste tiden är
bara att det tillkommit utredningar,
vilka tydligen för lång tid framåt kommer
att blockera alla initiativ till en
ökad kapitalbeskattning. Sedan en tid
arbetar en utredning med företagsbeskattningen,
d. v. s. kapitalackumulationen
inom de privata storföretagen.
Denna utredning har inte givit några
livstecken ifrån sig och tydligen är den
inte i egentlig mening arbetande.

Arvsbeskattningen

I fjol tillkom efter ideliga uppskov
kapitalskatteberedningen med uppdrag
att göra en översyn av förmögenhetssamt
arvs- och gåvobeskattningen -— en
utredning som riksdagen beställde för
tio år sedan i samband med omläggningen
av arvsbeskattningen. Nu meddelar
utskottet efter utredningens första
år att denna kommer att kräva mycket
lång tid; kanske kan man tänka sig att
frågan kommer att förhalas ytterligare
ett årtionde till 1978. Samtidigt ökar
anhopningen av större förmögenheter
medan fattigmansskatterna — d. v. s.
konsumtions- och kommunalskatter —
växer och tar en procentuellt allt större
del av löneinkomsterna i anspråk. Hur
kan detta få ske under den sittande
regeringens egid? Det är en fråga som
allt fler ställer sig inte minst sedan
man läst föreliggande utskottsbetänkande.

Utskottet har ur vår skattemotion
ryckt ut biten om arvsbeskattningen —-en bit ur något som avser att vara ett
skatteprograin med förslag till omläggning
av hela skattepolitiken i vårt land.
Vi vill minska den kommunala beskattningen
liksom konsumtionsbeskattningen
genom ökad förmögenhetsbeskattning
i olika former och ökad beskattning
av kapitalvinster. Programmet
åsyftar en omfördelning av skattetrycket
—• en mera demokratisk skattepolitik.

Herr talman! Av formella skäl kan jag
inte yrka bifall till vår motion i föreliggande
utryckta del. Jag bär därför
inget yrkande men vill betona det otillfredsställande
i att ett partis skatteprograin
behandlas i lösryckta bitar —
ett tilltag som jag för min del måste
protestera mot.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det är egentligen beklagligt
att vi här har buntat ihop två
frågor som är så pass olika varandra
som det kommunistiska förslaget om

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Arvsbeskattningen

skärpt arvsbeskattning och den lilla
ändring av beskattningsreglerna som
är föreslagen i den motion som herr
Gustafsson i Borås till en början talade
om och som reservationen gäller.

Jag kan i allt väsentligt instämma i
de tre första talarnas synpunkter. Jag
vill bara understryka att denna fråga,
som vid flera tillfällen behandlats i utskottet,
varje gång har avfärdats av utskottsmajoriteten
med ungefär samma
motivering som åberopas i dag, nämligen
att den skulle ses över i ett större
sammanhang. I dag finns det en särskilt
tillsatt utredning att hänvisa till. Denna
fråga skulle kunna lösas genom en mycket
ringa redaktionell ändring av bestämmelserna.
Det är mycket olyckligt
att man på detta sätt åter skall stoppa
undan denna enligt min mening rätt
självklara fråga.

Det gäller ju inte att ta upp principerna
till behandling på nytt, eftersom
vi redan i gåvoskattbestämmelserna har
spikat principen om skattebefrielse när
det gäller gåvor för välgörande ändamål.
Det kan ingalunda bli tal om några
större favörer för vare sig givare eller
mottagare. Det finns heller ingen anledning
att ur rättvisesynpunkt göra en
distinktion mellan om en person i ett
testamentariskt förordnande har sett
till, att hans pengar, sedan han avlidit,
skall gå till ett visst välgörande ändamål,
och om en person som är i livet
bestämmer, till vilket välgörande ändamål
han vill skänka pengar. Det gäller
endast att acceptera denna princip i
gåvoskattebestämmelserna, och jag tycker
det finns all anledning att ge skattebefrielse
även när det gäller arvsskatt.

Jag vill också stryka under vad som
särskilt framgår av reservationen, att
avsikten är att bestämmelsen skall gälla
folketshusföreningar, bygdegårdsföreningar
och andra liknande sammanslutningar
som har till främsta syfte att
anordna allmänna samlingslokaler. Jag
kan inte se annat än att detta är ett
uppenbart nyttigt ändamål som i all ut -

sträckning vore förtjänt av intresse från
det allmännas sida.

Herr talman! Jag inskränker mig till
att instämma i herr Gustafssons i Borås
bifallsyrkande till reservationen.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Som framgår av såväl
motionsparet I: 260 och II: 322 som bevillningsutskottets
betänkande har önskemål
framförts om befrielse från arvsskatt
för stiftelser med huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga
eller andra jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål. Denna
fråga har återkommit varje år sedan
1963. I bevillningsutskottets betänkande
nr 30 förra året anförde utskottet att
det i avvaktan på resultat av en allsidig
översyn av arvsbeskattningen inte var
berett att ta ställning till förslag angående
mer väsentliga ändringar i gällande
bestämmelser. Tillsättandet av en
sådan utredning var aviserat.

I reservationen yrkades emellertid
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om skyndsam utredning
och förslag till riksdagen angående ändring
av förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt i syfte att från arvsskatt befria
sådana stiftelser och sammanslutningar
som nu är befriade från att erlägga
gåvoskatt. Arvsskatten för samtliga
i motionerna åberopade juridiska
personer bestäms enligt skatteklass III.
Skatten är progressiv. På de första
1 000 kronorna uttas 40 kronor i skatt
och därefter beräknas skatten enligt eu
stigande skala från 10 procent till maximalt
30 procent; sistnämnda procentsats
debiteras å vad som överstiger
60 000 kronor. Skatten är alltså inte
orimlig.

Huvudmotionären i fjol, fru Lisa Johansson,
anförde i debatten, att motionärerna
nu börjat tvivla på löftet om
den aviserade utredningen, något som
utskottet borde ha förståelse för. Fru
Johansson fortsatte med att framhålla,

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

att det ju är de flesta motioners öde
att de inte vinner riksdagens bifall för
sina motioner när det pågår utredningar.
Fru Johansson hade full förståelse
för detta och ansåg att det var fullgott
skäl för ett avslagsyrkande.

Nu är utredningen tillsatt och har påbörjat
sitt arbete. Den kallas kapitalskatteberedningen.
Jag kan trösta motionärerna
med att jag från säker källa
erfarit att utredningen arbetar intensivt.
Utredningen har ganska vida direktiv
och har även att överväga, huruvida
bättre överensstämmelse kan nås
mellan arvs- och gåvobeskattningen av
vissa sammanslutningar. Detta tillgodoser
det krav som dagens motionärer
framfört, och utskottet anser därför att
utredningen bör avvaktas.

Detta är inte ett så enkelt problem,
att regeringen utan vidare kan föreslå
riksdagen att ifrågavarande stiftelser
skall bli befriade från arvsskatt. Inte
ens bestämmelserna för gåvoskattebefrielse
är oantastliga utan bör ses över.
Av utredningsdirektiven framgår att
även den sidan av saken bör utredas.

Fjolårets reservanter yrkade på en
utredning. I år när utredningen är tillsatt
yrkar reservanterna på en ändring
av skattelagstiftningen utan föregående
utredning. Detta förvånar mig. Reservanter
i fjol var herr Magnusson i
Borås och herr Eriksson i Bäckmora.

Utskottet hänvisar även till koncentrationsutredningen
som fäst uppmärksamheten
på stiftelsernas roll när det
gäller förmögenhetsfördelningen. Vi
tycker att den förda debatten i samband
med denna utredning manar till försiktighet
när det gäller att vidta åtgärder
som måste tolkas som ett ytterligare
befästande av stiftelsernas skatteförmåner.

I två likalydande kommunistmotioner
har yrkats att skattebefrielsen för
vissa stiftelser skall avskaffas och att
större skatteuttag skall göras från mer
betydande arvslotter. Dessa motioner
tycks alltså gå i rakt motsatt riktning

Arvsbeskattningen

mot de övriga. Det är uppenbart att
kapitalskatteberedningen kommer att
diskutera dessa problem. Herr Karlsson
i Huddinge var pessimist; jag tror att
han är överdrivet pessimistisk beträffande
den tid utredningen behöver för
sitt arbete. Han kritiserade också utskottet
för att det delat upp deras motion.
Men det sammanhänger med riksdagens
arbetsformer. Den enda motivering
som i motionen anförs för yrkandet
är att de exklusiva skatteprivilegierna
för stiftelser bör avskaffas och
att det måste betecknas som en anakronism
att privata stiftelser får disponera
stora skattebelopp som egentligen tillhör
samhället. Yrkandet innebär att
en översyn av arvsbeskattningen med
sikte på ett större uttag från mera betydande
arvslotter bör ske.

Av vad jag anfört torde framgå varför
utskottet behandlat motionen på detta
sätt, och det får väl anses att motionen
därmed rönt en välvillig behandling.

Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i betänkande
nr 19.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag skall rösta för reservationen
men hade inte tänkt begära
ordet. Men när jag hörde herr
Magnusson i Borås motivera reservationen
med att arvsbeskattningen är så
hård att det av den anledningen bör
ske en översyn av beskattningen, vill
jag säga att jag inte röstar för reservationen
av detta skäl. Jag skulle för min
del gärna se och kommer att hävda att
arvsbeskattningen bör skärpas i stället
för att mildras.

Motivet till mitt ställningstagande är
att man bör få samstämmighet mellan
arvsbeskattningen och gåvobeskattningen.

Jag skulle ha kunnat nöja mig med
utskottets skrivning, om jag hade trott
att fru Holmqvists yttrande här verkligen
hade relevans. Men jag har så

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Arvsbeskattningen

länge varit med om behandlingen av
denna fråga, och ingenting har hänt.
Det har alltid sagts att det är svårt att
klara denna fråga utan längre utredningar.
Nu har man hållit på i snart
tio år, skulle jag tro, och fortfarande är
det svårt att lösa frågan. Jag tycker att
detta problem bör kunna lösas ganska
fort, och jag röstar därför för reservationen.

I detta anförande instämde fru Johansson
(s).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det är enligt min mening
inte riktigt att i detta sammanhang
blanda in koncentrationsutredningen,
eftersom det här är fråga om en alldeles
speciell typ av stiftelser som koncentrationsutredningen
inte har talat om.
Som herr Svensson i Kungälv här nämnde
har det varit en ständig hänvisning
till kommande utredningar, och nu är
det en hänvisning till en nyss påbörjad
utredning. Jag tycker att man bör ha
klart för sig att det är en utredning,
som med all säkerhet kommer att ta
mycket lång tid, därför att det finns
stora och viktiga principfrågor att
knäcka. Det behöver inte med nödvändighet
vara så att man stoppar in enklare
frågor i utredningar av den storleksordningen
och därmed får dem konserverade
för mycket lång tid framåt.

Vidare hade det, herr talman, varit
av stort intresse om fru Holmqvist här
hade nämnt någonting som motiverar
den uppdelning vi i dag har mellan
bestämmelserna för gåva och bestämmelserna
för arv. Det är denna fråga
det i dag huvudsakligen gäller, och
även om vi inte tidigare fått höra någonting
som motiverar den skillnaden,
borde det i dag redovisas när man
stoppar undan denna enligt min mening
väsentliga fråga för så lång tid
framåt.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag vill till fru Holm -

qvist säga att jag nog finner det något
omaka att blanda ihop de borgerliga
motionerna om ytterligare skattebefrielse
för stiftelser och dylikt samt vårt
förslag om en omläggning av hela förmögenhetsbeskattningen.
Det spelar i
detta sammanhang ingen roll hur många
rader i vår motion som handlar speciellt
om detta. Det väsentliga är att vår
motion innehåller flera olika förslag för
omläggningen av statsbeskattningen, och
det hade varit rimligt att ta ställning
till förslaget i dess helhet i stället för,
som det nu tydligen är meningen, punktvis.

Vidare skulle det vara mycket intressant
att få höra vad utskottsmajoriteten
i verkligheten har för inställning till
skattefriheten för stiftelser. Jag har hört
talas om att man på socialdemokratiskt
håll funderar på att ta upp hela frågan
om skattefriheten för dessa stora stiftelser
eller i varje fall låta undersöka
deras nuvarande status. Om den saken
säger utskottet inte något, så att det
verkar som om man inte har någon bestämd
uppfattning i denna fråga som
nog kommer att bli en ganska väsentlig
fråga framöver.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är inte vanligt, herr
Karlsson i Huddinge, att utskottet tar
ställning omedelbart sedan det tillsatts
en utredning som har direktiv att följa,
utan utskottet brukar vänta med ställningstagandet
tills utredningsresultatet
är klart och i vederbörlig ordning remitterats
samt regeringen därefter tagit
ställning. Jag hänvisar ännu en gång
till fru Johanssons yttrande i fjolårets
debatt. Det är faktiskt kutym här i riksdagen
att, när en utredning pågår, inte
bryta ut en detalj som faller inom utredningens
ram. Här gäller det alltså att
överse hela arvs- och gåvobeskattningen,
och jag kan inte hjälpa att fru
Nettelbrandt ständigt är missnöjd med
vad utskottet skriver.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Stefanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 84 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Resultatutjämning vid beskattningen
ni. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, med anledning av motioner
angående resultatutjämning vid
beskattningen in. in.

Bevillningsutskottet hade upptagit till
behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:180
av herr Mattsson m. fl. och II: 234 av

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

herr Magnusson i Borås m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte

a) anta i motionerna framlagt förslag
till förordning angående ändring av 2,
8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

b) anta i motionerna framlagt förslag
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt i
samband med inkomststegring eller inkomstminskning; c)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning angående
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand
borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
förelädes riksdagen;

2) de likalydande motionerna 1:254
av herr Bengtson m. fl. och II: 324 av
herr Hedlund in. fl., i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhölle om förslag till 1969 års
riksdag om samlade åtgärder för ökade
möjligheter till konsolidering och självfinansiering
i jordbruket i syfte att
främja rationalisering och effektivisering
av jordbruksdriften i enlighet med
motionernas syfte;

3) de likalydande motionerna I: 382
av herr Johan Olsson m. fl. och II: 471
av herr From in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhölle om utredning och förslag om
ändring i nuvarande beskattningsmetoder
med begränsad resultatutjämnande
effekt, syftande till ökad användning
av en generell kontometod med större
möjligheter till lika behandling av skattskyldiga; 4)

de likalydande motionerna I: 490
av herr Eskilsson m. fl. och 11:799 av
herr Eliasson i Moholm m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde om en allsidig
utredning om jordbrukets kapital- och
skatteproblem i enlighet med vad i motionerna
anförts;

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

5) de likalydande motionerna I: 63b
av herr Gösta Jacobsson och II: 812 av
herr Magnusson i Borås, i vilka hemställts,
att en särskild bestämmelse infördes
i kommunalskattelagen om rätt
till avdrag för avsättning till garantireserv
avseende kostnader för åtaganden
i enlighet med vad i motionerna
angivits och att riksdagen uppdroge åt
vederbörande utskott att utforma erforderlig
lagtext;

6) de likalydande motionerna I: 635
av herr Axel Kristiansson och 11:807
av herr Josefson i Arrie m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om skyndsam utredning
och förslag i fråga om införande
av rätt till öppen resultatutjämning
vid beskattningen genom användning
av kontometoden;

7) motionen II: 475 av herr Johansson
i Skärstad m. fl., i vilken hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhölle om utredning av frågan om
inkomstutjämning för konstnärer; ävensom 8)

motionen 11:603 av herr Åberg,
i vilken hemställts, att riksdagen beslutade
sådan lagstiftning, att yrkesfiskare
erhölle rätt att göra skattefri avsättning
med 20 % av årets bruttoöverskott
till fond för resultatutjämning att
användas inom fem år och att vederbörande
utskott utarbetade förslag till
erforderlig författningstext.

De under 2) och 4) upptagna motionerna
behandlades i detta betänkande
endast i vad avsåge frågan om resultatutjämning
vid beskattningen. Övriga
yrkanden i dessa motioner behandlades
av utskottet i annat sammanhang.

Utskottet hemställde,

A. beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:180 och II: 234;

B. beträffande progressionsutjämning

att riksdagen måtte avslå motionerna

1:180 och II: 234;

C. beträffande allmän öppen resultatutjämning att

riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 180 och II: 234;

2) motionerna 1:254 och 11:324, i
vad de behandlades i detta betänkande;

3) motionerna I: 382 och II: 471;

4) motionerna 1:490 och 11:799, i
vad de behandlades i detta betänkande;

5) motionerna I: 635 och II: 807;

D. beträffande inkomstutjämning för
konstnärer

att riksdagen måtte avslå motionen
II: 475;

E. beträffande rätt för fiskare att göra
skattefri avsättning till resultatutjämningsfond att

riksdagen måtte avslå motionen
II: 603;

F. beträffande rätt till avdrag för avsättning
till garantireserv

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 634 och II: 812.

Reservationer hade avgivits:

Beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning

A) av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp), Fälldin (ep), Magnusson i
Borås (h) och Vigelsbo (ep), fru Nettclbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i
Bäckmora (ep) och Enskog (fp), vilka
ansett, att utskottet under punkten A.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:180 och 11:234 i denna
del, anta det vid motionerna fogade förslaget
till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8
april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst.

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Beträffande progressionsutjämning

B) av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp), Fälldin (ep), Magnusson i Borås
(h) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka ansett, att
utskottet under punkten B. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:180 och 11:234 i denna
del, anta det vid motionerna fogade förslaget
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring
och inkomstminskning.

Beträffande allmän öppen resultatutjämning,
inkomstutjämning för konstnärer
och rätt för fiskare att göra skattefri
avsättning till resultatutjämningsfond

C) av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp), Fålldin (ep), Magnusson i Borås
(h) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka ansett, att
utskottet under punkterna C., D. och
E. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med anledning
av

1) motionerna I: 180 och II: 234,

2) motionerna 1:254 och 11:324, i
vad de behandlades i detta betänkande,

3) motionerna I: 382 och II: 471,

4) motionerna 1:490 och 11:799, i
vad de behandlades i detta betänkande,

5) motionerna I: 635 och II: 807,

6) motionen II: 475,

7) motionen II: 603,

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till 1969 års riksdag om rätt till
allmän öppen resultatutjämning vid beskattningen.

Beträffande rätt till avdrag för avsättning
till garantireserv

D) av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp), Fälldin (ep), Magnusson i Borås
(li) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i Bäckmora

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

(ep) och Enskog (fp), vilka ansett, att
utskottet under punkten F. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med anledning av
motionerna I: 634 och II: 812, i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning om möjligheterna till avdrag
för avsättning till garantireserv.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 22 behandlas ett flertal
motioner som rör olika former av resultatutjämning
vid beskattningen. I
de motioner som ligger till grund för
reservationen A har yrkats att förordningen
om rätt till förlustutjämning
ändras så att äganderättsförhållandena
inte nödvändigtvis måste vara exakt desamma
vid utnyttjandet av avdraget
som vid beskattningen. Det är ett yrkande
som vi har ställt flera år, och
bakom det ligger kravet att det skall
vara möjligt att sälja t. ex. ett familjebolag
till en kompanjon eller annan person
utan att förlustavdraget går förlorat.

I reservationen B yrkas införande av
rätt till progressionsutjämning. Till de
motioner som ligger bakom den reservationen
har fogats ett förslag till lag
härom. Avsikten är att det skall bli möjligt
att utjämna inkomsterna. Om någon
har haft ojämna inkomster, alltså ett
år mycket låg och följande år mycket
hög inkomst, blir vederbörande på
grund av vårt progressiva skattesystem
nu hårdare beskattad än om han haft en
jämn inkomst under de båda åren. Detta
menar reservanterna borde rättas till.

Reservationen C omfattar ett flertal
motioner i vilka man yrkar rätt för
olika yrkesgrupper att erhålla resultatutjämning
genom avsättningar till ett
konto av något slag. Där har som exempel
angivits konstnärer, fiskare och
jordbrukare m. fl., alltså sådana yrkesgrupper
som har mycket ojämna in -

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 74

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

komster. Det har ansetts lämpligt att 1
för dem införa någon form av resultat- ]
utjämningskonto liknande det som ]
finns för inkomster från skogen. i

I reservationen D behandlas ett par i
motioner som inte tidigare har före- :
kommit här i kammaren. I de motionerna
har man talat för att skapa möjlig- i
heter för företag att avsätta pengar till i
en garantifond. Ofta måste ett företag i
ikläda sig garantier för levererade varor
eller utförda arbeten. Detta förekommer
inom många branscher, där det
kan förekomma reklamationer. Reser- i
vanterna menar att det borde vara rimligt
att sådana företag får rätt att i sina
bokslut som skuld uppta ett visst belopp,
avsett att skapa säkerhet för den .

. i

na garanti.

Herr talman! Med dessa ord ber jag j
att få yrka bifall till samtliga de vid
bevillningsutskottets betänkande nr 22
fogade reservationerna.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

]

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har nu redogjort för innehållet i be- \
villningsutskottets betänkande nr 22, ,

och dess reservationer. Jag kan därför j
inskränka mig till att yrka bifall till ]
samtliga de reservationer som är fogade
vid detta betänkande.

Herr VIGELSBO (ep): i

Herr talman! Jag skall i likhet med de
två föregående talarna fatta mig kort. i
När det gäller det föreslagna jordbruks- i
kontot, vilket skulle utformas på lik- :
nande sätt som skogskonto, vill jag bara <
till protokollet få antecknat att vissa !
förhållanden gjort att denna kontometod )
kommit att ytterligare aktualiseras. Den i
av riksdagen beslutade skördeskadeför- i
säkringen medför nämligen i vissa fall ]
att jordbrukare ett och samma år får :
inkomst av två skördar, varigenom en i
onödig skattebelastning uppstår. Kon- :

trollorganen hinner inte räkna fram och
betala ut skördeskadeförsäkringsbeloppen
under det år som de avser, utan de
utfaller ofta inte förrän nästa år, och
då blir vederbörande jordbrukare beskattad
för två skördar under samma år.
Vi menar därför att det borde finnas
möjlighet att avsätta sådana medel på
ett konto, varigenom förhållandet kunde
regleras.

Jag ber i likhet med de föregående talarna
att få yrka bifall till samtliga de
vid förevarande betänkande fogade reservationerna.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag vill gå direkt in på
de olika förslagen. Beträffande förslaget
om ändring av förordningen om rätt
till förlustutjämning, för vilket det nyss
har argumenterats, vill jag erinra om
att denna rätt enligt gällande regler inte
är villkorslös, utan att vissa krav måste
uppfyllas för att den skall kunna utnyttjas.
Hela den nuvarande förordningen
syftar i huvudsak till att rätt till förlustutjämning
endast skall beviljas sådana
skattskyldiga, som driver en verklig
förvärvsverksamhet av bestående natur.
Herr Magnusson i Borås menade att
det skulle vara nödvändigt att ändra
förordningen så att samma ägandeförhållande
inte skulle behöva föreligga,
när rätten till förlustutjämning skulle få
utnyttjas. Vi har inom utskottet inte ansett
oss kunna medverka till en sådan
ändring.

Som skäl för vår ståndpunkt har vi
i likhet med 1957 års skatteutredning
anfört att det måste finnas vissa inskränkningar
i denna rätt för att stoppa
eventuella försäljningar av förluster.
Sådana kan nämligen underligt nog förekomma.
Ett bolag eller en förening
som går med förlust kan trots detta
representera en tillgång ur skattesynpunkt,
och det kan då föreligga risk för
att företaget eller föreningen, som väl
rätteligen borde upphöra med sin verksamhet,
överlåtes såsom rörelser, ty de

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

kan vara attraktiva för företag som har
behov av avskrivningsobjekt.

Detta har vi velat förhindra genom
att göra rätten till förlustavdrag avhängig
av att det är samma ägare vid
förlusttillfället som när förlustavdraget
skall utnyttjas.

Några befogade anmärkningar har
väl hittills heller inte riktats mot bestämmelsen
i förlustutjämningsförordningen
enligt vilken för rätt till förlustavdrag
krävs, att deklarationsskyldighet
förelegat och också fullgjorts för förluståret.
Utskottsmajoriteten ansluter
sig även därvidlag till vad 1957 års
skatteutredning uttalat. Vi anser att genom
att rätten till förlustavdrag knutits
till deklarationsskyldigheten har det
skapats vissa möjligheter för en praktisk
och effektiv kontroll av att förlustutjämningen
inte missbrukas.

Beträffande frågan om progressionsutjämning
anser vi att det sedan förslaget
behandlades förra året knappast
inträffat något som kan utgöra bärande
skäl för ett bifall till motionerna. Fn
stor del av progressionens verkningar
vid den statliga inkomstbeskattningen
får anses lindrade genom lagstiftningen
om förlustutjämning, om beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
och om taxering för inkomst av
medel som insatts på skogskonto samt
genom det förhöjda schablonavdrag för
kommunalskatt som gäller fr. o. m. 1968
års taxering.

I fråga om resultatutjämningen har
motionsledes yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle begära förslag
till nästa års riksdag. Jag anser
mig inte behöva säga mer än att ett
beslut enligt de i motionerna uppdragna
riktlinjerna skulle innebära stora ingrepp
i vår skattelagstiftning. Bland annat
måste väl samtidigt reglerna för inventarieavskrivning
och lagervärdering
omprövas. Dessa problem behandlas ju
av företagsskatteutredningen, och vi anser
att dess förslag bör avvaktas. Resultatutjämning
för vissa yrkeskategorier

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

skulle strida mot grundläggande principer
i skattelagstiftningen. En yrkesfiskare
— den kategorin behandlas i ett
av motionsparen — har redan nu möjlighet
att i viss utsträckning utjämna sin
inkomst mellan olika beskattningsår genom
rätten till avskrivning på båt och
redskap. En konstnär — för att nämna
ytterligare en kategori som behandlats
— har också möjlighet att få skatten på
sin inkomst uppdelad på flera år. Konstnärer
har ju vanligen mycket ojämna
inkomster, beroende på att arbetet med
de konstnärliga alstren tar flera år, medan
resultatet av skaparmödan redovisas
ett och samma år. Bestämmelserna
om ackumulerad inkomst gör att konstnärer
kan få utjämna inkomsten på flera
år.

Vad slutligen gäller frågan om avsättning
till garantireserv uttalar utskottet
att det otvivelaktigt skulle vara till fördel
om avtalsrätten på detta område
kunde regleras i lagstiftningen och närmare
anknytas till vad som från företagsekonomiska
och redovisningsmässiga
synpunkter framstår som lämpligt.

Herr talman! Av det sagda torde ha
framgått att jag med mitt inlägg avsett
att yrka bifall till utskottets hemställan
under samtliga punkter.

Herr MAGNUSSON i Borås (li) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte polemisera
emot herr Andersson i Essvik i annat
avseende än att jag måste rätta till ett
missförstånd.

Man kan mycket lätt få den uppfattningen
av hans anförande att vår motion
avsåg att det skulle finnas en oinskränkt
rätt att sälja de bolag det nu är fråga
om. Så är det inte. Vår avsikt är att
rätten att utnyttja förlustavdraget endast
skulle föreligga om aktierna genom
arv, testamente eller bodelning hade
övergått å annan fysisk person eller
förvärvats av en fysisk person, som redan
tidigare hade ett intresse i detta
företag. Om man ser det hela ur den

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

synpunkten är det alldeles omöjligt att några yrkesgrupper som kunde åberopa
någon sådan handel med förlustbolag liknande skäl. Detta är väl det viktigassom
herr Andersson i Essvik avser te motivet till utskottets ställningstaskulle
kunna förekomma. gande.

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
säger att det föreligger rätt för fiskarna
till avskrivning på både båt och
redskap och att dylik avskrivning skulle
vara tillräcklig för att utjämna resultaten
mellan olika år. Det är alldeles riktigt
att den möjligheten finns. Men t. ex.
fiskarna i Norge — detta har framhållits
i motionen — har rätt till skattefri avsättning
med 20 procent till en resultatutjämningsfond
eller driftsfond. Detta
gör att fiskarna under goda år kan avsätta
medel till en sådan fond. Hade
fiskarna i vårt land haft den möjligheten
skulle de ha varit i ett bättre läge
i dag än de är, eftersom folk inte köper
fisk av rädsla för kvicksilver -— även
om det som regel inte finns något kvicksilver
i den fisk det här gäller.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen C.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag anser att den risk
för försäljning som jag talade om kommer
att kvarstå trots det uttalande herr
Magnusson i Borås gjorde. Vem skall
kunna kontrollera sådana försäljningar?
Man kan tänka sig överlåtelser i tredje
eller fjärde led. Det tarvas klara enhetliga
bestämmelser för att förhindra en
sak som jag förmodar att varken herr
Magnusson eller jag har intresse av att
stödja.

När det sedan gäller fiskarna är väl
det väsentliga — det har också utskottet
tryckt på — att införandet av dylika
regler för fiskarna skulle innebära att
man för en viss kategori gör ett avsteg
från de principer som hittills varit gällande
i vår skattelagstiftning. Jag är
förvissad om att vi utöver fiskarna
skulle kunna plocka fram åtminstone

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I ett flertal motioner
har tagits upp frågan om införande av
rätt till öppen resultatutjämning i beskattningen
genom användande av kontometoden.
Det är ingen ny fråga. Den
har varit föremål för riksdagens behandling
under ett flertal år.

Utskottsmajoriteten har avstyrkt motionerna
och har anfört bl. a. »att det,
inte minst från rättvisesynpunkt, skulle
vara till fördel om möjligheter kunde
öppnas till en vidsträcktare resultatutjämning
vid beskattningen».

Med hänsyn till den skrivningen tycker
jag det är märkligt att utskottsmajoriteten
inte intagit en mer positiv
inställning i sin hemställan, som ju
innebär ett yrkande om avslag. Jag anser
att det hade varit värdefullt om utskottsmajoriteten,
när den nu gjort ett
så pass positivt ställningstagande, också
i sin hemställan på något sätt hade
poängterat nödvändigheten av att denna
fråga löses.

I dagens situation skulle utan tvekan
ett tidigare beslut om införande av rätt
till öppen resultatutjämning vid beskattning
genom kontometoden ha haft stor
betydelse för enskilda företagare och
mindre företag när det gäller att möta
tillfälliga, besvärliga ekonomiska situationer.

Fysiska personer och mindre företag
är enligt nuvarande skattelagstiftning
utestängda från möjligheten att avsätta
medel till investeringsfonder. För dem
skulle ett införande av kontometoden få
stor betydelse. Kontometoden har — det
har redan sagts här i kammaren — också
prövats under ett antal år genom de
s. k. skogskontona, och erfarenheterna
härav har varit goda.

Även om dagens konjunkturläge inte
inbjuder till så stora avsättningsmöjlig -

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

heter skulle ändå införandet av denna
möjlighet skapa bättre förutsättningar
för enskilda företagare och mindre företag
att stå emot tillfälliga konjunktursvackor.
För jordbrukarna skulle kontometoden
vara ett utmärkt komplement
till skördeskadeskyddet, samtidigt som
den också skulle ge möjlighet till utjämning
mellan olika skördeår — jag
tänker på år då skörderesultatet inte
skiljer sig så mycket från det normala
att skördeskadeförsäkringen träder i
kraft. Vi vet ju alla att även om jordbrukaren
gör de allra största insatserna har
trots allt väderleksförhållandena en
mycket stor betydelse för skördeutfallet.

Jag kommer inte att beröra de andra
avsnitten i utskottsutlåtandet utan nöjer
mig med denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den till bevillningsutskottets betänkande
nr 22 fogade reservationen C.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
A); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
A) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94 ja och
81 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
B); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
B) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97 ja och
81 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Lokaliseringspolitikens framtida utformning

Punkterna C, D och E

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
C); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
C), D) och E) i utskottets betänkande
nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
C) av herr Lundström m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten F

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
D); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
F) i utskottets betänkande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
D) av herr Lundström m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Lokaliseringspolitikens framtida
utformning

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner angående
lokaliseringspolitikens framtida utformning.

Bankoutskottet hade i ett sammanhang
behandlat ett antal motioner, vilka
alla avsåge utredning angående lokaliseringspolitikens
framtida utformning.
Dessa var följande parvis likalydande
motioner:

1) I: 663 av herr Holmberg m. fl. och
II: 832 av herr Bohman m. fl., vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla att den utredning
rörande den fortsatta lokaliseringspolitiska
stödverksamheten m. m.
som chefen för inrikesdepartementet
bemyndigats tillsätta gåves parlamentarisk
sammansättning och direktiv i

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Lokaliseringspolitikens framtida utformning

överensstämmelse med de riktlinjer
som angivits i motionerna;

2) 1:265 av herr Lundin m.fl. och
II: 333 av herr Asp m. fl., vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om att
de i motionerna anförda synpunkterna
måtte beaktas i direktiv till en kommande
utredning om lokaliseringspolitikens
framtida utformning;

3) 1:394 av herr Paul Jansson och
II: 493 av herr Haglund m. fl., vari
hemställdes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa att motionerna
»överlämnas till den i statsverkspropositionen
aviserade utredningen
om lokaliseringspolitikens framtida
utformning i och för bearbetande
av däri angivna grundläggande principer
för den fortsatta strukturrationaliseringen»;
samt

4) 1:395 av herr Lundin m.fl. och
II: 495 av herr Nilsson i Östersund
m. fl., vari hemställdes att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om utredning och förslag angående
möjligheter för samhället att styra
industrilokaliseringen till områden inom
landet som kunde bedömas som
utvecklingsbara från både industriell
och samhällsekonomisk synpunkt.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
följande motioner, nämligen

1) 1:663 och II: 832;

2) 1:265 och II: 333;

3) I: 394 och II: 493; samt

4) I: 395 och II: 495,

i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad utskottet anfört.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande:

I motionerna 1:663 och 11:832 berörs
därjämte den nya utredningens
sammansättning, vilken enligt motionärernas
mening bör vara parlamentarisk.
Såsom framgår av den redogörelse som
lämnats ovan har detta önskemål inte
förverkligats. Utredningsuppdraget har

anförtrotts åt en enda sakkunnig. Denne
har visserligen vid sin sida fått en
rådgivande nämnd, bestående av fem
riksdagsledamöter, med vilken han vid
behov kan överlägga om problem som
har samband med hans utredningsarbete.
Denna anordning skapar emellertid
enligt utskottets uppfattning inte
tillräcklig garanti för att synpunkter
från parlamentariskt håll får göra sig
gällande. I vilken utsträckning den rådgivande
nämnden får komma till tals
blir beroende av vad utredningsmannen
anser lämpligt. Utskottet finner det
angeläget att de parlamentariker som
skall medverka får göra det i egenskap
av kommittéledamöter med full delaktighet
i utredningsarbetet och föreslår
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
tillkännager sin önskan att så blir fallet.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Äke Larsson, Palm, Lundin, Hagnell,
Franzén i Motala, Ekström i Iggesund
och Haglund (alla s), vilka ansett
att ovan intagna stycke bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse: »I

motionerna I: 663 och II: 832 berörs
därjämte den nya utredningens
sammansättning, vilken enligt motionärernas
mening bör vara parlamentarisk.
Uppfattningen att utredningsarbetet
bör få en parlamentarisk förankring
har, såsom framgår av den redogörelse
som lämnats ovan, varit vägledande
också för departementschefen.
Med hänsyn till den lokaliseringspolitiska
verksamhetens allmänna betydelse
har han nämligen funnit det lämpligt
att den sakkunnige åt vilken utredningsuppdraget
anförtrotts vid sin sida
har en rådgivande nämnd, med vilken
han vid behov kan överlägga om problem
som har samband med hans uppdrag.
I direktiven har uttalats att denna
nämnd bör ha parlamentarisk förankring.
De ledamöter som utsetts är också
alla hämtade från riksdagen och företräder
de fyra största partierna i denna.

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Lokaliseringspolitikens framtida utformning

Den konstruktion som sålunda valts är
väl beprövad och ger enligt utskottets
uppfattning garanti för att synpunkter
från parlamentariskt håll får göra sig
gällande vid utredningens ställningstaganden
i policyfrågor. Utskottet anser
inte att riksdagen har anledning påyrka
att parlamentarikerna skall få
ställning som kommittéledamöter med
fullt ansvar också för den rent tekniska
sidan av utredningsarbetet.»

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Åkerlund, Lundberq och Reqnéll
(alla h).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Bankoutskottet har i föreliggande
utlåtande behandlat flera
motionspar ang. lokaliseringspolitiken
och jag ber att få få framföra några synpunkter.

Utskottet har tidigare haft att ta ställning
till motioner rörande lokaliseringspolitiken,
men i motsats till vad
som tidigare varit fallet finns i dag inte
anledning att föra någon längre debatt
i ärendet. Jag har inte för avsikt att
närmare redogöra för motionernas innehåll
utan inskränker mig till att framhålla
att yrkandena antingen går ut på
att de synpunkter som anförts skall i
skrivelse till Kungl. Maj :t ges till känna
eller också på att motionerna skall
överlämnas till den utredning som har
tillsatts.

Eftersom numera hälften av den femåriga
försöksperioden är till ända, är
det naturligt att intresset koncentreras
till hur lokaliseringspolitiken skall utformas
efter försöksperiodens slut. Direktiven
för den nya utredningen som
har tillsatts var inte tillgängliga när
statsverkspropositionen framlades. Vid
en granskning av direktiven framgår att
de önskemål som motionärerna framfört
tillgodosetts i väsentlig mån. Men i flera
avseenden har nya synpunkter fram -

förts, och bankoutskottet har i sitt utlåtande
närmare kommenterat dessa och
gjort vissa värderingar.

Resultatet har blivit att bankoutskottet
blivit enhälligt. Man har beslutat att
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad utskottet har anfört. På en enda
punkt föreligger en reservation. De
borgerliga ledamöterna har med lottens
hjälp kommit att utforma utskottets
hemställan, medan däremot de socialdemokratiska
ledamöterna står för
reservationen.

Vad är det då som skiljer? Jo, de
borgerliga ledamöterna anser att den
form som utredningen har fått inte är
till fyllest. Man accepterar inte att
Kungl. Maj :t har uppdragit åt landshövding
Mats Lemne att utföra utredningen
och att denne vid sin sida skall ha en
rådgivande nämnd. I denna ingår ledamöter
från riksdagen och den får således
parlamentarisk förankring. De borgerliga
anser att därmed inte kommer
att skapas tillräckliga garantier för att
alla synpunkter skall komma fram. Vi
reservanter anser att denna form mycket
väl kan accepteras. Vi tror att den i detta
fall till och med är mycket lämplig,
och vi är fullt på det klara med att utredningsmannen
säkerligen kommer att
hålla god kontakt med den nämnd som
han har till sitt förfogande. Vi anser
att det inte är nödvändigt att ledamöterna
i kommittén också skall behöva
med fullt ansvar stå för den tekniska
sidan av utredningsarbetet.

Med detta, herr talman, ber jag att fä
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Läget på arbetsmarknaden
liksom företagens möjligheter att
konkurrera på såväl den inhemska som
den utländska marknaden är inte tillfredsställande.
Jag skall inte gå in på
anledningarna därtill, men i samband
med den pågående strukturomvandlingen
och rationaliseringen inom närings -

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Lokaliseringspolitikens framtida utformning

livet har arbetskraft måst friställas i
såväl statliga som privata företag. Ett
led i att försöka lösa härmed sammanhängande
frågor är den lokaliseringspolitik
för vilken riksdagen 1964 antog
riktlinjer. Den inleddes den 1 juli 1965
och är avsedd att pågå under en femårig
försöksperiod.

Med tillfredsställelse kan vi konstatera
att hittills vidtagna åtgärder för
åstadkommande av ökad industriell
verksamhet i stödområdet har varit
betydande och med några få undantag
slagit väl ut. Förhållandena på arbetsmarknaden
tyder på nödvändigheten
av fortsatt utbyggnad och breddning
av lokaliseringspolitiken. Med tanke på
de problem som många företag även
utanför stödområdet har att brottas med
på grund av dels vårt höga kostnadsläge,
dels den ur företagssynpunkt i
många fall förda konkurrenshämmande
politiken synes det oss naturligt att
lokaliseringslån respektive -stöd skall
kunna utgå i större utsträckning även
där, om särskilda skäl föreligger.

Den femåriga försöksperioden är
snart slut, och senast under nästa år
måste riktlinjerna för den fortsatta lokaliseringspolitiken
vara uppdragna. Det
föreliggande utlåtandet behandlar också
ett flertal motioner, vilket herr Ekström
i Iggesund påpekade, angående
utformningen av den framtida lokaliseringspolitiken.

Högerpartiet har väckt en motion i
vilken vi rekommenderar en analys av
försöksverksamheten och efterlyser en
kartläggning av nettoeffekten. I motionen
erinras om att den regionala planeringsverksamheten
på länsnivå har
byggts ut. Detta borde enligt vår mening
kunna skapa ännu bättre förutsättningar
för god anpassning mellan
näringsliv och samhälle och viss garanti
för ännu bättre användning av tillgängliga
resurser än man haft under
försöksperioden. Ytterst angeläget är
det att den fria marknadshushållningens
principer inte sätts ur spel och att
2* — Andra kammarens

konkurrensen företag emellan inte snedvrids.

Vi rekommenderar därför i motionen
en parlamentarisk utredning och framhåller
att i valet mellan olika tänkbara
metoder utgångspunkten bör vara att
närings-, arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken
i ett på export inriktat
industriland som Sverige i första hand
måste syfta till att främja en fri, marknadsanpassad
företagslokalisering. Riktpunkten
bör vara att i valet mellan
olika lokaliseringsmedel de väljs som
bedöms ge varaktig sysselsättning och
på lång sikt leder till ett effektivt utnyttjande
av vårt lands produktiva resurser.
Särskild vikt måste enligt vår
mening läggas på behovet av att samordna
och anpassa lokaliseringspolitiken
till gjorda eller planerade samhälleliga
investeringar inom ramen för den
regionala samhällsplaneringen.

I görligaste mån bör enligt min mening
lokalisering självfallet ske där
människorna finns, har sin bostad,
trivs. Men naturligtvis bör lokaliseringspolitiken
klart avgränsas från de
åtgärder som under alla förhållanden
erfordras för att lösa glesbygdernas och
avfolkningsorternas trivsel-, serviceoch
försörjningsproblem. Det är alltså
en annan fråga. Även med en aktiv lokaliseringspolitik
i enlighet med vad som
här skisserats bör man alltså utgå ifrån
att glesbygdernas problem måste tillmätas
en ökad betydelse.

I nästa motionspar, som inlämnats av
herrar Lundin och Asp m. fl., reagerar
man mot tendensen till en alltför kraftig
befolknings- och industrikoncentration
till ett fåtal stora städer. Motionärerna
anser att en spridning av industrin
till ett sjuttiotal A-orter vore önskvärt.

I det motionspar, som herrar Paul
Jansson och Haglund m. fl. svarar för,
efterlyses en bestämd regional målsättning.

I ytterligare ett motionspar, av herrar
Lundin och Nilsson i Östersund, uttalar

protokoll 1968. Nr It

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Lokaliseringspolitikens framtida utformning

motionärerna att samhället skall få möjligheter
att styra industrilokaliseringen
till vissa bestämda områden inom landet.

Samtliga dessa motioner har en gemansam
nämnare: kravet på utredning
angående den framtida lokaliseringspolitiken.
Som herr Ekström framhållit
delar Kungl. Maj:t uppfattningen, att
en sådan utredning bör genomföras.
Den 29 december bemyndigade Kungl.
Maj:t nämligen inrikesministern att tillkalla
en sakkunnig utredare. Valet föll
på landshövding Lemne. Vid sin sida
har han en rådgivande nämnd med
parlamentarisk förankring. I direktiven,
som vi inte kände till när motionerna
skrevs, heter det bl. a. att erfarenheterna
av den hittillsvarande försöksverksamheten
skall tillvaratas.

Utskottet har granskat samtliga motioner
samtidigt och funnit att motionernas
krav om utredning i stort sett
tillgodoses av direktiven.

Utskottet har i sitt utlåtande tagit
upp en del synpunkter och tankegångar
som framförs i motionerna, t. ex.
förslagen om inventering av erfarenheterna,
samordnande av den regionala
planeringsverksamheten, en mer principiell
belysning av effektivitet och
trivsel i samhällen av olika storlek, att
stödet i väsentligt ökad utsträckning
kanaliseras till stödområdets inland,
m. m.

Dessa och flera andra i motionerna
framförda synpunkter anser utskottet
vara värda att beaktas vid utredningsarbetet.
Utskottet hemställer därför att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
ger dessa synpunkter till känna.

Det är egentligen endast på en punkt
som meningarna, såsom vi hörde av
herr Ekström, är delade, och det gäller
utredningens sammansättning. I högermotionen
hemställer vi om en parlamentarisk
utredning. Med all respekt
för landshövding Lemne ifrågasätter
jag, som har sysslat litet med lokaliseringspolitik
i mitt hemlän, om en enda

man kan klara denna stora uppgift. Jag
anser att det hade varit värdefullt med
en i vanlig ordning tillsatt parlamentarisk
utredning. Utskottets borgerliga
ledamöter delar denna uppfattning. Det
kommer också till uttryck i utskottsutlåtandet.
På s. 6 framhålls nämligen,
att denna anordning inte skapar tillräcklig
garanti för att synpunkter från
parlamentariskt håll får göra sig gällande
samt att lokaliseringspolitiken
har direkt samband med det regionala
planeringsarbetet.

Med tanke på den tidspress som utredningen
måste arbeta under godtar
de borgerliga ledamöterna av utskottet
den föreslagna anordningen och begränsningen
av utredningen till enbart
lokaliseringspolitiska stödåtgärder, men
som framgår av det till utskottsutlåtandet
fogade särskilda yttrandet förutsättes
att även de fr. o. in. den 1 juli 1970
föreslagna åtgärderna får karaktären
av fortsatt försöksverksamhet. Vi anser
nämligen att den väsentligt större frågan
om den framtida lokaliseringspolitikens
anpassning till en samordnad,
regional planeringsverksamhet jämsides
med denna utredning allsidigt bör
utredas av en särskild, parlamentariskt
tillsatt utredning.

Av den till utlåtandet fogade reservationen
framgår, att samtliga socialdemokratiska
ledamöter av utskottet i
motsats till utskottsmajoriteten anser
att denna anordning med en enmansutredare
plus en nämnd är tillfredsställande.
Man säger att den är prövad.
Vi delar alltså inte i princip denna
uppfattning, men vi godtar anordningen
i detta fall i den begränsade utsträckning
som utskottsutlåtandet anger.

Herr talman! Med det här anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Straff för försök till frihetskränkande otukt och till våldförande

hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ekström i Iggesund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
som föreslagits i reservationen av herr
Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
80 ja och 93 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring som
föreslagits i reservationen av herr Ståhle
m. fl.

§ 10

Föredrogs vart för sig bankoutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av motion angående
-den regionala planeringen och den
samhällsekonomiska målsättningen, och

nr 16, i anledning av skrivelse från
riksdagens ombudsmän angående tjänsteorganisationen
vid riksdagens ombudsmannaexpedition;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av motion angående preskriptionstiden
för talan om äktenskaplig
börd.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Straff för försök till frihetskränkande
otukt och till våldförande

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
angående straff för försök till frihetskränkande
otukt och till våldförande.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! I motionerna I: 675 och
II: 854 har vi hemställt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning beträffande frågan
dels huruvida icke jämväl försök till
frihetskränkande otukt bör straffbeläggas
och dels huruvida försök till våldförande
bör vara straffbelagt.

Beträffande en lång rad av brott i
brottsbalken är försöksbrotten straffbelagda,
även när maximistraffet är
fängelse i två år. Vi har exempel på
det i förmögenhetsbrottens avdelning,
t. ex. i fråga om stöld, förskingring och
bedrägeri. Det gäller alltså inte brott
mot person utan förmögenhetsbrott.

Vidare har vi en lång rad brott, där
maximistraffet är fyra år. Där är det
regel att jämväl försöksbrott är straffbelagda.
Det finns undantag, men de
är få.

Vad beträffar sedlighetskapitlet borde
det enligt min uppfattning ändras
på vissa punkter. En av de punkterna
— jag tog upp den frågan även förra
året — gäller försök till frihetskränkande
otukt. Det gäller bl. a. dem som
är sinnessjuka och sinnesslöa, som alltså
är särskilt värnlösa, samt dem som
blir utnyttjade otillbörligt av den an -

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Ändring av bestämmelserna angående invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

ledningen att de befinner sig i vanmakt.
Jag tycker det är en mycket alivarlig
sak att man inte i detta fall har
straff jämväl för försök. Det är ju allvarligt
vare sig man begår en sådan
här gärning eller försöker begå den.

Däremot har jag tyckt att straff för
försök till våldförande, som nu är
straffbelagt, inte har samma angelägenhetsgrad.
Därvidlag har man i en av
kommentarerna skrivit på följande
sätt: »Till våldförande kan även dömas,
om brottet eljest är att anse som mindre
grovt. Så kan vara fallet om kvinnan
låtit bli att tillkalla hjälp, fastän detta
varit möjligt, eller om hon föranlett
eller tillåtit vissa närmanden från mannens
sida.»

Där har vi alltså exemplet att en
kvinna har tillåtit vissa närmanden, och
det är väl ganska naturligt, om mannen
då tror att hon går med jämväl på ett
sexuellt umgänge. När han gör ett försök
att få till stånd ett sexuellt umgänge
skall det vara straffbelagt. Jag
tycker det är mindre angeläget att det
skall vara straffbelagt än att den grupp
av brott, som jag nyss talade om, skall
vara straffbelagd, särskilt när det gäller
dem som är sinnessjuka eller sinnesslöa.
De är utsatta, och det lär väl
hända inte så sällan, att de just därför
blir otillbörligt utnyttjade.

Utskottet har emellertid inte varit berett
att ta ställning för motionerna, inte
ens så till vida att man har velat gå med
på en utredning. Jag förstår mycket
väl utskottets synpunkter härvidlag.
Bl. a. har i varje fall förra året det
argumentet kommit in i bilden, att
brottsbalken varit i kraft så kort tid
att man ville avvakta och se. Jag tror
mig emellertid förstå att den tid inte
är så avlägsen då en översyn av just
6 kap. i brottsbalken måste komma till
stånd.

Därför har jag här inte velat gå längre
än till att avge en blank reservation
och ställer, herr talman, inte något yrkande.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Ändring av bestämmelserna angående

invaliditetstillägg och invaliditetsersättning Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motion om
ändring av bestämmelserna angående
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, II: 69,
av herr Jansson m. fl., i vilken hemställts,
»att riksdagen beslutar att i skrivelse
till regeringen hemställa om:

1. förslag till sådan lagändring som
gör det möjligt för dem som uppbär
partiell förtidspension och som förvärvsarbetar
eller studerar att erhålla
invaliditetsersättning på samma grunder
som gäller för dem vilka ej uppbär
pension;

2. förslag till lagändring med innebörden
att åldersgränsen för erhållande
av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
höjes till 67 år;

3. förslag till lagändring som medför
att döva jämställes med blinda i
fråga om rätten till invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 69, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Åkerlind (h).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Andra lagutskottet har
i sitt utlåtande nr 12 yrkat avslag på

Fredagen den 22 mars 1968 Nr 14

Ändring av bestämmelserna angående invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

vår motion om ändring av bestämmelserna
för invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.
Som alla vet har vi dels
invaliditetsersättning och dels invaliditetstillägg
för att hjälpa handikappade
med anledning av det behov och de
merkostnader som följer av deras handikapp.

Invaliditetsersättningen utgår till sådana
handikappade som ej tillerkänts
förtidspension. Rätten till invaliditetstillägg
är däremot knuten till hel eller
partiell förtidspensionering. Den som
erhåller invaliditetstillägg kan inte beviljas
även invaliditetsersättning.

År 1966 beslutades en höjning av invaliditetsersättningen
till 60 procent av
basbeloppet beträffande svårt handikappade.
Ävenså beslutades att invaliditetsersättning
skall kunna utgå med
30 procent av basbeloppet till förvärvsarbetande
handikappade med mindre
hjälpbehov och lägre merutgifter än
vad som krävs för hel invaliditetsersättning.

När detta beslut fattades ansågs det
inte lämpligt att höja invaliditetstillägget.
Detta innebär att förtidspensionär
med en tredjedels pension och invaliditetstillägg
blir sämre ställd än den som
uppbär invaliditetsersättning.

Med detta som utgångspunkt har vi
ansett, att en snar justering av invaliditetstilläggens
storlek bör ske. Förvärvsarbetande
förtidspensionär kan ha
lika omfattande hjälpbehov och lika stora
merkostnader för att kunna utföra
förvärvsarbete som försäkrad, som är
berättigad till invaliditetsersättning. Den
nuvarande uppdelningen i tillägg eller
ersättning är varken ändamålsenlig eller
rättvis. Utgångspunkten vid hjälp
måste vara den handikappades verkliga
behov och därför är en grundlig
översyn av lagen om allmän försäkring
i fråga om de handikappades villkor
angelägen, så att orättvisorna och inkonsekvenserna
i bestämmelserna försvinner.

I motionen har vi yrkat på att ål -

dersgränsen skall ändras så, att invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning
skall utgå vid 67 år och inte som nu
vid 63 år. När vi bestämt pensionsåldern
till 67 år för såväl folkpension
som tilläggspension, är det oriktigt att
en person vid 63 års ålder berövas invaliditetsersättning
eller invaliditetstilllägg
om han behöver denna förmån.
Om pensionsförsäkringskommitténs resonemang
att krämpor som inträffar
mellan 63 och 67 års ålder skall betraktas
som ett normalt åldrande är
riktigt, borde samma kommitté med en
viss övning i logiskt tänkande kommit
fram till behovet av att överväga en
lägre pensionsålder över huvud taget,
vilket det parti jag representerar har
fört på tal mer än en gång. Det har
emellertid blivit avslag även beträffande
de verkligt tunga yrkena, där det
faktiskt finns särskilt fog att diskutera
en lägre pensionsålder.

Motionärerna har i motionen II: 69
tagit upp frågan hur de dövas handikapp
skall bedömas och föreslagit att
en döv person skall jämställas med en
blind när det gäller invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg. Det är ytterst
svåra och känsliga avvägningar
man kommer in på, när man skall försöka
bedöma graden av handikapp vid
blindhet jämförd med dövhet. De flesta
människor anser säkerligen — och med
rätta — att blindhet är den svåraste
formen av invaliditet. Men å andra sidan
kan man inte bortse ifrån att de
döva — som därtill utgör en stor grupp
-— också får brottas med mycket stora
psykiska och praktiska svårigheter. Avsaknaden
av hörsel gör att de inte kan
utnyttja många av samhällets sociala
och kulturella förmåner, och försöken
att kompensera sig för detta medför
stora kostnader. De döva utestänges
också från många utbildningsmöjligheter,
från yrken och från service. Inte
ens en sådan enkel serviceanordning
som telefonen kan de utnyttja. De blir
utestängda från mycket av den kultur -

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Ändring av bestämmelserna angående invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

konsumtion som står andra människor
till buds.

Sveriges dövas riksförbund har uttalat
att de döva anser sig åsidosatta
i vad det gäller invaliditetsersättning.
Det är just deras situation i arbetslivet,
kulturlivet och när det gäller vanliga
mänskliga kontakter, som vi måste ha
för ögonen när vi så att säga skall bedöma
det rättvisa i de dövas förmåner
i relation till de förmåner som blinda
har. Jag vill i sammanhanget meddela,
att man i vårt grannland Danmark betraktar
blindhet och dövhet som jämförliga
handikapp och som invaliditet
när det gäller ersättning och hjälpbehov.
De båda handikappen kan sålunda
vara jämförliga när det gäller förmåner,
även om vi klart ser skillnader i
de svårigheter som blinda och döva
har att kämpa med.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionen II: 69.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Jag har avgivit en blank
reservation till andra lagutskottets utlåtande
nr 12, och jag vill här med några
ord motivera varför.

Min reservation gäller frågan om invaliditetstillägget.
För att sådant tilllägg
till andra än förvärvsarbetande
skall kunna utgå förutsättes att invaliditeten
inträffat före 63 års ålder samt
att den som får tillägget uppbär ålderseller
förtidspension och är i behov av
hjälp av annan person vid upprepade
tillfällen dagligen.

Som herr Jansson framhöll har motionärerna
yrkat att åldersgränsen skall
höjas till 67 år. Jag anser dock att var
än åldersgränsen sättes får man en besvärande
tröskeleffekt. Det är kanske
den effekten motionärerna vill komma
till rätta med, men vi får den även om
vi sätter gränsen vid 67 år. Enligt min
mening är det därför inte tillräckligt
att bara gå det steget. Jag tror det är
riktigt, som herr Jansson sade, att vi

måste se till behovet, även om behovet
uppstår efter 67 års ålder.

Anledningen till min reservation är
emellertid framför allt några meningar
i utskottets utlåtande, där utskottet i
motiveringen rörande tillägget skriver:
»Åldersgränsen bör inte hellar sättas
alltför nära den allmänna pensionsåldern,
då den omständigheten om hjälpbehovet
inträffat kort före eller kort
efter pensionsålderns inträde inte bör
avgöra om tilläggsförmån bör utgå under
återstoden av den försäkrades levnad.
» I nästa mening uttalas därefter:
»För gränsdragningen vid 63 år talar
också att denna ålder är tillämplig i
andra sammanhang. Den utgör sålunda
den tidigaste tidpunkt från vilken ålderspension
kan uttas i förtid.»

Jag tycker inte att resonemanget går
riktigt ihop, och det är anledningen till
att jag avgivit min blanka reservation.
Jag tycker att det är litet svårt att försvara
denna motivering.

Bortsett från detta uppstår det dock,
såsom jag tidigare framhöll, tröskeleffekter
var man än sätter gränsen. Jag
menar att vi skall inte vara främmande
för andra lösningar av frågan än vad
som för närvarande gäller och att vi
inte för all framtid skall låsa oss vid en
gräns, som riksdagen en gång beslutat
om. Men jag tror också att det är riktigt
som utskottet uttalar, att problemet bör
ses i samband med åldringsvårdsfrågan
i stort.

Jag har därför, herr talman, inget
yrkande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I motion 11:69 framställs
tre yrkanden, såsom också framgick
av herr Janssons anförande. Jag
skall inte upprepa yrkandena men vill
i tur och ordning beröra dem med några
få ord.

Vad först beträffar invaliditetstillägget
och invaliditetsersättningen är det
riktigt, såsom herr Jansson anförde, att

Fredagen den 22 mars 1968 Nr 14

Ändring av bestämmelserna angående invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

det förefinns vissa olikheter som ter sig
rätt omotiverade. Att olikheterna uppkommit
beror väl i någon mån på att
invaliditetstillägget är knutet till förtidspensionen,
under det att invaliditetsersättningen
utgår till sådana som icke
har någon form av folkpension. Dessutom
förutsätter invaliditetsersättningen
att den invalidiserade skall ha ett
förvärvsarbete, som inbringar så pass
stor inkomst att rätt till förtidspension
är utesluten.

Man kan hålla med motionärerna om
att denna olikhet i fråga om belopp
och konstruktion inte är särdeles lycklig.
Motionärerna är ingalunda ensamma
om denna uppfattning. Jag kan erinra
om att såväl dåvarande medicinalstyrelsen
som handikapputredningen i sina
yttranden över pensionsförsäkringskommitténs
betänkande 1965, i vilket
den nuvarande utformningen av invaliditetsersättningen
föreslogs, framhöll
att denna olikhet var olämplig och borde
utjämnas. Detsamma uttalade andra
lagutskottet 1966, och riksdagen biträdde
andra lagutskottets förslag.

Anledningen till att pensionsförsäkringskommittén
inte 1965 tog upp frågan
om en ändring av grunderna för invaliditetstillägget
var, såsom framgår av
utskottets utlåtande, att pensionsförsäkringskommittén
ville ta upp frågor som
rörde invaliditetstillägget i samband
med en prövning av förtidspensionernas
utformning, eftersom dessa två förmåner
hör samman och kompletterar
varandra. Av dessa skäl har utskottet
varken kunnat förorda riksdagen att
beställa ett direkt förslag hos Kungl.
Maj:t eller begära en ny utredning.

Statens utredningskvarnar mal långsamt,
och pensionsförsäkringskommittén
utgör i det avseendet inget undantag.
I år har emellertid utskottet inhämtat
att pensionsförsäkringskommittén
just nu överväger frågan om förtidspensioneringens
utformning och har för
avsikt att avlämna ett betänkande senare
under innevarande år. Jag hoppas

att man då skall ha tagit ståndpunkt till
dessa ting och att man redovisar ett
hyggligt förslag som kan läggas till
grund för en ändring.

Det andra yrkandet i motionen avser
den s. k. 63-årsgränsen. Såsom framgått
av vad de två föregående talarna sagt
har frågan prövats av riksdagen så sent
som år 1966; den proposition som då
förelåg baserades på vad pensionsförsäkringskommittén
anfört. Denna kommitté
har ju prövat frågan och uttalat
■—- det är detta vi alltjämt stöder oss
på när vi avstyrker motionen i denna
del — att enligt kommitténs uppfattning
bör gränsen inte sättas alltför nära
den allmänna pensionsåldern. För
denna uppfattning talar, menar kommittén,
den omständigheten att om
hjälpbehovet inträtt kort före eller kort
efter pensionsålderns inträde så bör detta
inte få avgöra om tilläggsförmånen
skall utgå under återstoden av den försäkrades
levnad.

I annat sammanhang har påpekats
att varken invaliditetstillägg eller invalitetsersättning
avsetts utgöra en komplettering
av folkpensionen på det sättet
att förmånerna under alla förhållanden
bör utgå när en person inte längre kan
klara sig själv. Meningen är i stället att
åldringsvården skall klara det vårdbehov
som uppkommer vid hög ålder.
— Jag vill emellertid tillägga att 63-årsgränsen
inte är en definitiv gräns, som
under alla förhållanden gör att en person
utesluts från rätt till invaliditetsersättning.
Om en person efter att ha uppnått
63 års ålder men före fyllda 67
år blir svårt invalidiserad och ändå kan
fortsätta med ett förvärvsarbete, som
ger honom en hygglig inkomst, kan efter
prövning i varje särskilt fall invaliditetsersättning
eller invaliditetstillägg
utgå. Ersättning respektive tillägg upphör
emellertid i sådant fall att utgå när
vederbörande fyller 67 år.

Herrar Jansson och Åkerlind, som ju
båda kritiserat 63-årsgränsen, vill tydligen
ändra själva principen för ut -

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

formningen av såväl invaliditetstillägget
som invaliditetsersättningen. Det kan
för all del finnas skäl härför, men något
yrkande i den riktningen har vi inte
kunnat finna i motionen. Däremot finns
det en motion, som behandlas av allmänna
beredningsutskottet, där frågan
tas upp ur mer principiella synpunkter.

Även frågan huruvida de döva skall
jämställas med de blinda i fråga om rätten
att erhålla invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
har prövats såväl
1966 som 1967. Utskottet har sagt att
utskottet väl förstår de dövas besvärligheter
och särskilda situation, framför
allt när det gäller möjligheterna att
kommunicera med omgivningen. Frågan
har också prövats på utredningsplanet.

Utskottet har fortfarande den uppfattningen
att de döva trots allt befinner
sig i en annan situation än de blinda
och av den anledningen inte utan vidare
kan tillerkännas dessa tillägg. Naturligtvis
har de döva, såväl som alla andra
människor, rätt att få sin möjlighet att
erhålla invaliditetstillägget och invaliditetsersättningen
prövad i speciella situationer.
Utskottet faller tillbaka på de
synpunkter som tidigare anförts på detta
känsliga problem. Jag hoppas att
saken kan komma under omprövning,
därest man går in för att tillsätta en
utredning som tar upp de rent principiella
frågorna kring grunderna för utgivande
av de tillägg som här diskuteras.

Slutligen vill jag erinra om att handikapputredningen
tydligen är inne på att
man genom praktiska åtgärder skall
komma till rätta med de dövas problem.
Utredningen har bl. a. tänkt sig att bygga
upp en organisation som skulle bereda
de döva möjlighet att erhålla tolk
vid tillfällen då sådan är behövlig.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:69; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner
angående barnpensionen inom den allmänna
försäkringen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Behovsprövningen av studiemedel för
gift studerande

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner
angående behovsprövningen av studiemedel
för gift studerande.

Andra lagutskottet hade behandlat
sex till lagutskott hänvisade motioner.

1) De likalydande motionerna I: 137
av herr Blomquist samt II: 18k av fru
Sundberg och herr Nordstrandh. I motionerna
hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag om att endast egen inkomst
skall ligga till grund för behovsprövning
av studiemedel för gift studerande».

2) De likalydande motionerna 1:408
av herr Lidgard samt II: 512 av fru
Kristensson. I motionerna hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, »att
vid fastställande av studiemedelsbelopp
hänsyn icke skall tagas till makes inkomst».

3) De likalydande motionerna I: 188
av fru Diesen och fröken Stenberg samt
II: 249 av herrar Nordstrandh och Wennerfors.
I motionerna hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att behovsprövning
av studiemedel mot makes inkomst av
förvärvsarbete slopas».

I motionerna under 2) och 3) fram -

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Behovsprovningen av studiemedel för gift studerande

ställdes även vissa andra yrkanden i
studiesociala frågor. I dessa delar behandlades
motionerna i särskilda utlåtanden.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) 1:137 och II: 184,

2) 1:408 och 11:512, såvitt nu var
i fråga,

3) 1:188 och 11:249, såvitt nu var
i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Blomquist och Carlshamre (båda h),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till följande
motioner, nämligen

1) 1:137 och II: 184,

2) 1:408 och 11:512, såvitt nu var
i fråga,

3) 1:188 och 11:249, såvitt nu var
i fråga,

måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag att endast den
studerandes egen inkomst skulle ligga till
grund för behovsprövning av studiemedel
till gift studerande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Sedan propositionen om
det studiesociala systemet framlagts 1964
väcktes i båda kamrarna motioner, som
krävde ändring — en ändring som skulle
innebära att ingen hänsyn skulle tas
till makes inkomst vid ansökan om studiemedel.

Särskilda utskottet avstyrkte motionerna,
och riksdagen avslog deras yrkanden.
Frågan återkom 1966 och rönte
då samma öde. Jag skulle tro, att man
ansåg, att systemet var så omfattande
och i många avseenden medförde så väsentliga
förbättringar, att det inte var
nödvändigt att ta fasta på sådana detaljer
som möjligen kunde förbättras senare;
man borde ge sig till tåls.

Fyra år efter propositionens framläggande
har frågan åter tagits upp genom
att högern väckt motioner och
högern reserverat sig. När man kan få
sådant napp hos högern, skall man ta
fasta på det.

Reservanterna vill ha likställighet
mellan gift och ogift i fråga om studiemedel.
När motioner i samma ämne tidigare
liksom nu har avvisats, har utskottsmajoriteten
pekat på att bestämmelserna
är så generösa att man kan ta
det litet lugnt med principen. Om en
make har 16 000 kronor i inkomst, blir
det ju ingeni prutning på studiemedlen
för den andre maken, och då skall väl
ingen bråka, har man tyckt.

Vad är det för tankar som vi i själva
verket är inne på? I en mycket modern
reform godkänner vi, att man och hustru
behandlas olika, när det gäller studier.
Om båda studerar får visserligen
också båda fulla studiemedel, men om
den ena av dem har arbete och inkomst,
skall den som studerar få en reducering.

Mycket ofta får mannen genomföra
sina studier, medan hustrun, om det
kommer barn, måste avbryta sina och
ev. fortsätta senare. Om mannen då har
skaffat sig en inkomst, har hon inte
kunnat få studiemedel på lika gynnsamma
villkor — även om utskottet anser
dem generösa — som om hon hade varit
ogift eller gift med en studerande.
Hon har alltså gjorts mer beroende av
mannens välvilja, än hon hade behövt
vara, om hon hade fått studiemedel
precis som eu ogift.

Det händer också att en hustru har
förvärvsarbete, när mannen studerar. I
så fall får familjen inte fulla studieförmåner
för en person. Om två studerar i
en familj, får den familjen däremot fulla
studieförmåner för 2 personer, och kan
på det sättet kapitalisera det belopp de
erhåller och skaffa sig mycket goda inkomster
i framtiden.

När denna fråga diskuterades år 1964
yttrade Åke Zetterberg, att det inte fanns

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

någon konsekvens i bestämmelserna.
Det är en föråldrad syn på gifta personer,
ansåg han, att det räcker med att
en har fått utbildning och inkomst och
att det är onödigt att uppmuntra hustrun
— som det oftast gäller — till att
senare försöka studera.

Denna fråga bör inte få fastna i den
fördomsfullhet som dikterade beslutet
år 1964. Det finns inga skäl för att
stanna där. Jag skulle tro att alla partiers
studentförbund, i den mån de har
uttalat sig om denna fråga i sina program,
kräver likställighet mellan man
och kvinna och mellan gift och ogift.
Inte något parti behöver alltså känna
sig stå vid sidan om detta problem. Yi
har möjlighet att av våra studentförbund
få höra att det finns intresse för
saken.

Högern begär nu, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall be om förslag
till avskaffande av denna skillnad
mellan gift och ogift i fråga om studiemedelstilldelning.
Det är inte bara motionärerna,
som har ansett detta riktigt;
även i yrkesutbildningsberedningen
framfördes åsikten, att en sådan skillnad
inte kunde vara befogad. Departementschefen,
som tog emot beredningens
betänkande i fjol, gjorde ingen min
av att ha sett detta. Nu, fyra år efter
det tidigare beslutet och med en ny utbildningsminister,
bör man emellertid
kunna räkna med att denne har observerat
frågan.

Jag tycker att riksdagen skall kliva
ur de fördomar, som tydligen fortfarande
vidlåder Kungl. Maj :t, och visa lyhördhet
för den förändring av de studerandes
förhållanden, som har ägt
rum. De studerande är numera ofta gifta
par, som skaffar sig barn. Av denna
anledning kan ofta båda föräldrarna inte
genomföra sina studier lika snabbt.
Trots att förfaringssättet är ovanligt,
har jag därför gått upp och talait
varmt för en högermotion och yrkar
alltså bifall till reservationen, som är
fogad till detta ärende.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag är utomordentligt
tacksam för det stöd som här har lämnats
för en motion som jag har varit
med om att lägga fram.

Fru Eriksson i Stockholm berörde en
av de motiveringar som utskottet använde
sig av när riksdagen avslog liknande
motioner 1966. Avslagsyrkandet motiverades
med påpekandet att behovsprövningen
fått en generös utformning. I
detta yrkande fanns också en hänvisning
till att reglerna kunde komma att
tagas under övervägande i ett vidare
sammanhang. Jag hade hoppats att utskottet
vid behandlingen av ärendet i
år skulle göra detta övervägande i ett
vidare sammanhang. Det gläder mig att
fru Eriksson i Stockholm har gjort det
— det kanske är symptomatiskt att det
tycks vara kvinnor som har den förmågan
när det gäller en fråga s*om trots
allt är litet könsrollsbetonad.

Utvecklingen i vårt land visar att
makarna i ett äktenskap alltmer betraktas
som från varandra ekonomiskt fristående
individer. Det bästa exemplet
därpå är väl införandet av den frivilliga
särbeskattningen. Det har dock inträffat
förändringar sedan 1966. Arbetsmarknaden
är i dag helt annorlunda än
då och vi upplever arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som inte var aktuella
1966. Enbart dessa borde ha motiverat
att utskottet hade betraktat motionerna
ur ett vidare perspektiv och tagit hänsyn
till de omständigheter som råder
beträffande eu sådan sak som omskolningen.
Men när det gäller studiemedel
vill man tydligen inte vara med i utvecklingen.

Jag såg häromdagen i Sydsvenska
Dagbladet att eu skrivelse skall ha gått
ut från Kungl. Maj :t till arbetsmarknadsstyrelsen
innebärande att vid tilldelning
av omskolningsbidrag gifta kvinnor
inte skall komma i åtnjutande av
sådana i samma mån som män. Är det
en återgång till det gamla tänkandet?
Fru Eriksson i Stockholm påpekade att

Fredagen den 22 mars 1908

Nr 14

Öl

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

det inte alltid är kvinnan som är den
som så att säga »blir sist» med studierna,
och detta tycker jag det är mycket
viktigt att betona. I realiteten upplever
de kvinnliga och de manliga akademikerna
situationen i dag på följande sätt.
Under ett studentäktenskap, då båda erhåller
studiemedel, är de ekonomiska
svårigheterna ofta obefintliga. Utskottet
tänker sig att den ena parten sedan blir
färdig med sina studier och skaffar sig
ett yrkesarbete. Utskottet gör där en
generös bedömning.

Men för mig är det obegripligt hur
man kan förutsätta att den av makarna
som börjar sin yrkesverksamhet får anställning
just i en universitetsstad. Och
kan man anse att dessa 16 000 kronor
för eu barnfamilj — att det kommer
barn är i allmänhet det vanliga motivet
till att en av parterna upphör med studierna
— skulle ge möjlighet åt den ena
parten att vistas på en universitetsort
för att fullfölja sina studier? Eller tror
man fortfarande att situationen är sådan
på arbetsmarknaden, att den färdige
akademikern med en make eller maka
som vill fortsätta sina studier får möjlighet
att i Stockholm, Göteborg, Uppsala,
Lund eller Umeå erhålla en anställning
och där utöva sitt yrke? Det är
inte en realistisk bedömning.

Situationen på arbetsmarknaden har
förändrats i den grad att det är ytterligt
sällsynt att akademiker får sin första
anställning på universitetsorten. För
kvinnan eller mannen som vill fortsätta
och avsluta sina studier innebär det att
man måste göra resor under veckorna
till universitetsorten. Man har inte möjlighet
att få studiemedel. Samtidigt måste
man veta att studiemedel är ett lån.
Familjen eller kvinnan förbinder sig att
i framtiden återbetala dessa pengar.

Jag tycker att utskottet vid behandlingen
av denna fråga på intet sätt har
tagit hänsyn till den aktuella situationen
på arbetsmarknaden och den förändring
som har skett när det på olika
områden gäller samhällets syn på kvin -

nan som självständig ekonomisk individ.

Det gläder mig att kunna instämma i
fru Erikssons i Stockholm yrkande om
bifall till reservationen vid andra lagutskottets
utlåtande nr 14.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
dessa motioner har utskottet erinrat sig
vad som tidigare sagts i sammanhanget.
Som fru Eriksson i Stockholm här anförde
var frågan uppe 1964 när studiemedelsförordningen
antogs liksom även
vid 1966 års riksdag, då motionerna av
utskottet avstyrktes på de skäl som
framfördes 1964. Dessa skäl återfinns i
studiesociala utredningen, vars förslag
låg till grund för den proposition som
då behandlades av riksdagen. Utskottet
har vid sin prövning funnit att ingenting
utöver vad som anförts tidigare
nu har inträffat som skulle kunna föranleda
en ändrad uppfattning.

Vad som möjligen skulle kunna vara
ett nytt argument är att man i den ena
av motionerna pekar på den omständigheten
att den ena makens inkomst prövas
då studiemedel skall lämnas till den
andra. Detta skulle ofördelaktigt påverka
intresset för fortsatta studier på ifrågavarande
nivå.

Detta har inte av motionärerna på något
sätt bestyrkts. Däremot har utskottet
från centrala studiehjälpsnämnden, som
känner till dessa saker, inhämtat att
det torde vara ett mycket litet fåtal som
kan tänkas ha avhållit sig från fortsatta
studier på grund av de regler som gäller
i sammanhanget. Även om det bara
skulle gälla några få, kan det i och för
sig utgöra ett skäl. Liksom år 1966 påpekar
utskottet att reglerna säkerligen
kommer att övervägas i ett vidare sammanhang
än det som berörts i motionerna.

Om man vid den översyn av reglerna
som övervägs kommer till den slutsatsen
att en ändring i enlighet med motionernas
förslag behövs har vi ingen

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

anledning att motsätta oss den. I avsaknad
av utredning brukar emellertid
riksdagen respektera att en sådan avvaktas
— det har jag lärt mig under
mina år här i riksdagen.

Fru Eriksson i Stockholm ansåg att
utskottet borde ha höjt sig över det
vanliga argumentet, d. v. s. en hänvisning
till att frågan kommer att övervägas
i annat sammanhang, och bifallit
motionerna. Det låter naturligtvis säga
sig, men utskottet har — om det nu
skall läggas utskottet till last — inte
gjort det utan har ansett att om man har
fått en hänvisning till att frågan skall
övervägas i annat sammanhang bör man
rätta sig därefter.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad menas, herr Johansson
i Södertälje, med att frågan
skall övervägas i andra sammanhang?
När kommer det övervägandet att göras?
När statsministern var nere i Lund
på utfrågningen sade även han att »vi
kommer att beakta denna sak».

Det kan inte vara helt obekant för
herr Johansson i Södertälje att procenten
för pojkar som fullföljer sina akademiska
studier till examen är betydligt
högre än för flickor. Man kan naturligtvis
skaffa fram exakta siffror på orsakerna
därtill, men man vet att en av de
vanligaste är graviditet och äktenskap
för flickor. Att så pass hög procent av
flickorna ändå fortsätter sina studier
beror just på att i och med att den ena
parten har förvärvsverksamhet och inkomst
har familjen möjlighet att få
banklån mot borgen. Det går alldeles
utmärkt att höra med våra sparbanker
på de olika orterna — de kan garantera
att en mycket stor del av de flickor som
inte kommer i åtnjutande av studiemedel
fullföljer studierna genom upptagande
av banklån. Men det visar inte
att det finns någon rättvisa i behand -

lingen av de båda parterna i äktenskapet.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman
lämnade en del uppgifter om en utredning
i större sammanhang. Vi känner
inte till vad den innebär. Andra lagutskottet
har i annat sammanhang förordat
en utredning för att skapa likställighet
mellan man och kvinna när
det gäller socialförsäkringar. Utskottet
var därvidlag mycket radikalt. Är det
först när detta problem färdigbehandlats
som man skall börja tänka om även
i den aktuella frågan? Jag tycker inte
att man skall göra alltför stort larm om
denna sak, ty den gäller inte så många.
Dessutom gäller det oftast kvinnor, och
man får väl kanske då tona ned det
hela något.

Men när andra lagutskottet tidigare
varit så radikalt och krävt likställighet
mellan man och kvinna i fråga om
socialförsäkringar, som är en betydligt
mera komplicerad fråga än denna, borde
man bl. a. med hänsyn till att det
sannolikt inte kommer att kosta så mycket
— det är relativt få personer det
gäller — även kunna skriva till Kungl.
Maj:t här och be om en ändring som
står i samklang med utskottets tidigare
så radikala inställning.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottet vet naturligtvis
inget bestämt om vad denna översyn
kommer att omfatta; några direktiv har
ännu inte utfärdats. Man kan emellertid
hänvisa till att yrkesutbildningsberedningen
i sitt betänkande Yrkesutbildningen
(SOU 3:1966) framhåller, att
frågan om studiestödet och studiekostnaderna
bör utredas i ett annat sammanhang.
Jag har mig också bekant att skolöverstyrelsen
i sitt yttrande över detta

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

betänkande varit inne på den tanken.
Men det färskaste i detta sammanhang
är väl det utskottsutlåtande angående
vuxenutbildningen, som klubbades i
förmiddags, och där det hänvisas till
att frågan om korrespondensstudierna
och andra studier i samband med
vuxenutbildningen borde bli föremål
för utredning.

Jag skall inte ge mig in i någon diskussion
om principfrågan. Det torde
väl inte vara obekant, att man vid prövning
av frågor om rätt till statligt stöd
i andra sammanhang tar hänsyn till
makes inkomst. Detta är alltså ingenting
nytt det här är fråga om. Samma regler
finns på flera andra avsnitt av vår
sociallagstiftning.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! I detta ärende skrev jag
för två år sedan en motion. Den behandlades
alltså 1966, och då fick jag
det besked som har refererats här i dag,
att reglerna skulle komma att övervägas
i ett större sammanhang. Utskottets talesman
har väl knappast lyckats att på
ett övertygande sätt konkretisera vad
detta större sammanhang skulle innebära.
Ingenting har i alla fall skett hittills,
utan ärendet befinner sig fortfarande
i samma läge. Och det läget är
inte bra.

Detta är ett av de alltför många fall
— det är så sant som utskottets talesman
sade att motsvarande existerar på
många områden — då en familj finner
att arbete och inkomst hämnar sig därför
att förmåner faller bort. Tjänstemannaorganisationer
och studentorganisationer
har därför med allt skäl
krävt en ändring. Det är inga stora
pengar som står på spel för staten. Att
ändra paragrafen om sammankoppling
av studiestöd och makens ekonomiska
villkor måste vara både principiellt och
praktiskt riktigt. Låt oss slippa det föråldrade
synsätt som fru Eriksson i
Stockholm så träffande beskrev. Låt oss
erkänna också de gifta studenterna som

självständiga individer med eget ekonomiskt
ansvar.

Fru Sundberg sade nyss att man
måste vara kvinna för att förstå detta.
Det var kanske ett något förhastat omdöme;
jag tror att det är rätt mycket
karlfolk som har så pass god förmåga
att bedöma situationen att också de inser
att detta är en rimlig reform.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga några ord i anledning av talet om
likhet mellan man och kvinna.

Har ingen av dem som nu framträtt
tänkt på att det vore lika riktigt att
kräva likhet i fråga om inkomster? Vi
har i detta land, enligt uppgift i dagens
nummer av Svenska Dagbladet, 150 000
lågavlönade som tjänar under 18 000
kronor per år. Då frågar jag: Kan det
vara rimligt att kräva att dessa arbetargrupper
med inkomster under 18 000
kronor skall klara familj m. m. och samtidigt
ha möjligheter att på skattsedeln
betala för studerande utöver vad dessa
i dagens situation kan få i bidrag? Jag
tror att vi ändå måste göra oss den
frågan. År herrarna och damerna villiga
att lägga kostnaderna även för de
studiesociala medlen o. s. v. på oss som
har stora inkomster — all right, då är
jag med på det hela. Men när det gäller
skatter är de högre inkomsttagarna oerhört
återhållsamma, då vill de inte vara
med och betala kalaset.

Jag har velat säga detta därför att
många tycker att bara någon är grovarbetare
eller liknande kan man lägga
på honom hur stora bördor som helst.
Men även dessa grupper får finna sig i
att det inte är likhet i fråga om inkomster,
och inte heller kan de slippa
undan »bördan» och ansvaret för en
familj.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lundberg att det är just barnen
till de lågavlönade som vi vill hjälpa att

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

låna pengar för att fullfölja sina studier
— barn till mera välsituerade föräldrar
har alla möjligheter att av dem få låna
pengar till studierna. En sådan studerande
blir nu utan möjlighet att låna,
om maken har fått arbete på annan ort
än universitetsstaden och nödgats bosätta
sig där. En flicka som studerar
till läkare finner i den situationen att
det blir betydligt förmånligare för familjen
att hon omskolas till vårdbiträde
i stället, ty då får hon bidrag till uppehället,
reseersättning o. s. v.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
sista som fru Sundberg anförde vill jag
bara säga att i fråga om läkarutbildningen
har vi ju nu kommit dithän att
en färdig kandidat får lön under den
fortsatta utbildningen. Vi betalar också
sköterskor och annan vårdpersonal på
annat sätt än förut. Vi har alltså försökt
under senare år att ge förmåner
åt dem som håller på att skaffa sig en
utbildning, och samtidigt har vi kommit
bort från att betrakta vårdyrkena
som kall. Denna utveckling har jag aktivt
medverkat till.

Gör man en jämförelse mellan vad en
grovarbetare och hans familj skall leva
av och de belopp som betalas ut i bidrag
till studerande, så finner man att
det i bägge fallen handlar om låga inkomster.
Jag vågar emellertid påstå att
vi bör vara försiktiga, så att vi inte
skapar en konfliktsituation. Vi får se
upp med detta, så att vi inte bara tror
oss ge den hjälp som vi vill ge åt de
lägre inkomsttagarna!

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Nu har nog herr Lundberg
låtit spänna sig för fel vagn. Det
är alldeles riktigt att det är en väsentlig
skillnad mellan folk som går i hårt
arbete och de som får leva som stude -

rande. Men vi har slukat allt det där
och ger mer än miljarden till förmåner
åt studerande. Det har vi alltså accepterat,
även om jag hör till dem som
många gånger har tyckt att man kanske
varit för generös. Men jag har ute i
mina egna partiorganisationer stött på
ett så enormt intresse för att göra det
ekonomiskt möjligt att studera. Det
finns liksom inga hämningar när det
gäller att ge studiemedel.

Hur mycket pengar det gäller, är ju
svårt att veta, men en utredning har
en gång sagt att om man tog bort gränsen
för egeninkomst och om man tog
bort gränsen för makeinkomst, skulle
det kosta 8 miljoner kronor. Av detta
belopp kommer en mycket liten del på
dem som har makeinkomst. De kan ju
på sin höjd få 1 750 kronor om året.
Det andra är ju lån. Det får man tänka
på i detta sammanhang.

Detta är mer en principfråga än frågan
om en stor social reform. Men det
är en konsekvens av vårt ställningstagande
i många andra frågor. Eftersom
det har dröjt några år sedan vi beslöt
denna reform kanske man kan få påminna
om att när den kom till, uppstod
en inkonsekvens, och det är därför
anledning att försöka få rättelse till
stånd i detta avseende.

Herr Johansson i Södertälje sade att
vi på många andra områden har detta
synsätt. Ja, det är riktigt. Två folkpensionärer
skall leva på mindre, om de
är gifta än om de bara bor tillsammans.
Detta går igen överallt. Det är bara fråga
om man vih ha det så i fortsättningen
och om det inte är riktigt att just
beträffande unga människor ta hänsyn
till de förändrade förhållandena.

Detta är inte något särskilt stort
spörsmål. Ekonomiskt sett är det obetydligt
men det gäller en principfråga.
Hade jag vetat att herr Lundberg skulle
ta till så stora ord tror jag inte att jag
hade velat gå upp i talarstolen, ty det
kan ju över huvud taget uppväcka motvilja
mot vårt stöd till de studerande.

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle inte ha någonting
emot att alla i det här landet
beredes gratis undervisning om vi hade
möjligheter till det. Men om man säger
att samhället skall bestrida kostnaderna
för utbildning är det också rimligt, att
man gör en justering av de löner som
skall gälla efter utbildningen. Jag har
vid ett sammanträde i Södermanland
hört en läkare säga att inkomsterna är
så stora, att han föredrar att arbeta
under ett halvt år för att under det
andra halvåret leva på Rivieran, eftersom
skatterna annars blir för höga.

Man frågar sig: Har det skett en sådan
ändring av arbetets värdering att
det kan sägas vara rimligt att bara ge
ut pengar åt somliga medan andra skall
betala? Yi har, fru Eriksson i Stockholm,
under många år talat om att det
bör komma till stånd en utjämning mellan
låg- och högavlönade men vad har
ägt rum? Löneklyftan har inte minskat,
men har inte de lågavlönade samma
rätt som andra att räkna med hänsyn?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Här är det inte tal om
utjämning mellan olika grupper. Om
två personer bor tillsammans utan att
vara gifta, är vi fullt på det klara med
att samhället skall finansiera deras
studier — hur rika de än blir, när de
får anställning som överläkare hos herr
Lundberg. Skulle de gifta sig går det
inte, men skiljer de sig, går det bättre
för då finansierar samhället studierna.

Jag anser, att den nuvarande ordningen
är olämplig och inte kan försvaras.
Man kan säga, att det inte är
så mycket att resonera om, men man
kan inte försvara den nuvarande ordningen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i diskussionen, men det har
sagts från flera håll, bl. a. av fru Sund -

berg, herr Regnéll och även av fru
Eriksson i Stockholm, att borttagande
av denna behovsprövning inte kommer
att kosta mycket pengar. Jag vill bara
konstatera att vi inte vet vad det kommer
att kosta.

För närvarande är detta inte något
stort problem enligt centrala studiehjälpsnämnden;
utskottet har — bland
annat vid ett besök hos nämnden — fått
den upplysningen. Man kan anföra en
del extrema exempel, men jag skall inte
falla för den frestelsen att referera något
av dem.

Vi hör komma ihåg att när centrala
studiehjälpsnämnden prövar låneansökningarna
har nämnden möjligheter till
en ganska fri bedömning. De i diskussionen
nämnda beloppen, vid vilka reducering
av lånemedlen inträder, för
närvarande ungefär 16 000 kronor, är
inte någon definitiv gräns. Man har
möjligheter att ta hänsyn till de speciella
omständigheter som föreligger i
varje särskilt fall. Rätten att erhålla
lånemedel i den situationen, att den ena
av två makar studerar och den andre
har arbetsinkomst bortfaller i princip
först vid en gemensam inkomst av ungefär
40 000 kronor.

När man framhåller att detta inte
kommer att kosta så mycket pengar vill
jag bara upplysa om att vi vid besöket
hos centrala studiehjälpsnämnden fick
den uppgiften att riksdagen under en
följd av år ända fram mot slutet av
1970-talet kommer att få bevilja årligen
en halv miljard kronor till studiemedel
för att behovet enligt nuvarande
regler skall kunna täckas. Detta är
nämligen det behov man redan nu framräknat.
Även med nuvarande tillämpningsregler
kostar systemet alltså mycket
pengar.

Jag har den uppfattningen att det
finns andra områden inom det studiesociala
systemet som kan behöva justeras
innan man angriper just detta problem,
även om jag kan hålla med om
att det kan vara befogat att varje indi -

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m.

vid i ett äktenskap skall betraktas som
en i ekonomiskt hänseende självständig
individ. Så sker dock ännu inte — annat
än i sinnevärlden och beträffande
den frivilliga särbeskattningen.

Som jag nyss sade finns det andra
områden av det studiesociala systemet
som kan behöva överses. Ett av de följande
ärendena gäller frågan om indexreglering
av studiebidragen, som ju är
fastlåsta och vilkas värde urholkas allteftersom
inflationen fortlöper.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tyckte herr Anderson
i Sundsvall blandade in särbeskattningen
i detta resonemang. Såvitt
jag vet, är inte studiemedlen beskattningsbara,
och då kan väl inte särbeskattningen
ha någon betydelse i sammanhanget.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
måtte ha missuppfattat mig. Jag
syftade på de yttranden som fällts här
att utskottet inte skulle ha tillägnat sig
ett modernt synsätt, som skulle innebära
att man i ekonomiskt avseende betraktar
man och hustru i ett äktenskap
som enskilda individer. Det synsättet
finns väl fortfarande endast i sinnevärlden
och möjligtvis beträffande den
frivilliga särsbeskattningen. Vårt skattesystem
är ju inte uppbyggt på det sättet
att makarna beskattas var för sig annat
än i den form som kallas för frivillig
särbeskattning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Kristensson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Blomquist och
Carlshamre.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Sundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 54 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Höjning och indexreglering av
studiebidrag, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner om
höjning och indexreglering av studiebidrag,
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
fyra till lagutskott hänvisade motioner.

1) De likalydande motionerna I: 277
av herr Thorsten Larsson m. fl. samt
11:341 av herr Dahlgren m. fl. I motionerna
yrkades, att riksdagen måtte
besluta »att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning och
förslag dels beträffande frågan om höjning
av studiebidraget inom studiemedelsförordningen
till 0,5 ATP-basbelopp

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m.

per år och i anslutning därtill en motsvarande
höjning av det s. k. förhöjda
studiebidraget inom studiehjälpsreglementet,
dels beträffande frågan om värdebeständighet
för alla förmåner inom
studiehjälpsreglementet».

2) De likalydande motionerna 1:408
av herr Lidgard samt II: 512 av fru
Kristensson. I motionerna yrkades, att
riksdagen måtte besluta »att bidragsdelen
av studiemedlen från och med läsåret
1968/69 uppräknas med 245 kr.
till 1 995 kr. per läsår» samt »att studiebidragsmedlen
indexregleras i enlighet
med vad gäller studiemedlens totalbelopp».

I motionerna framställdes även vissa
andra yrkanden i studiesociala frågor.
I dessa delar behandlades motionerna i
särskilda utlåtanden.

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 277 och II: 341 samt
I: 408 och II: 512, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson (ep), Edström (fp),
Blomquist (h), Blom (fp), Anderson i
Sundsvall (fp), Rimmerfors (fp) och
Johansson i Skärstad (fp), som ansett
att utskottet hort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:277 och 11:341
samt I: 408 och II: 512, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning beträffande frågan om
värdebeständighet av dels studiebidraget
inom studiemedelsförordningen,
dels samtliga förmåner enligt studiehjälpsreglementet;
samt

B. att motionerna, såvitt nu var i fråga
och i den mån de icke besvarats genom
vad reservanterna under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Stödet till studerande
vid universitet, högskolor och andra
postgymnasiala läroanstalter regleras
genom studiemedelsförordningen. Där
stadgas bl. a. att varje studerande med
vissa inskränkningar skall åtnjuta studiemedel
som belöper sig till ett belopp
motsvarande 1,4 ATP-basbelopp per år.
Till detta kommer i förekommande fall
barntillägg.

Basbeloppet vid början av vårterminen
1968 uppgår till 5 700 kronor. Studiemedlens
storlek skall därför utgöra
7 980 kronor per år. Av detta utgör
1 750 kronor studiebidrag, medan för
den återstående delen föreligger återbetalningsskyldighet.
Anknytningen till
ATP-basbeloppet innebär att studiemedlen
är värdebeständiga, något som vi
för vår del anser vara synnerligen betydelsefullt.
Däremot är studiebidraget
på 1 750 kronor om året fast.

Detta innebär att den del av studiemedlen
som den studerande har att
återbetala ökar om penningvärdet minskar.
Den kraftiga försämring av pengars
värde som nu äger rum i vårt land leder
till en betydande ökning av de studerandes
skuldsättning. Enligt reservanternas
uppfattning är det otillfredsställande
att de studerandes situation på
detta sätt skall försämras genom inflationen.
Vi anser därför att också studiebidragsdelen
skall vara värdebeständig.

Det studiesociala stödet till elever vid
gymnasier, fackskolor, yrkesskolor,
folkhögskolor och liknande regleras i
studiehjälpsreglementet. Även de däri
stadgade förmånerna bör enligt vår mening
göras värdebeständiga. I samband
med den utredning som vi förordar bör
också övervägas om det kan anses nödvändigt
med justering av beloppen med
hänsyn till den penningvärdeförsämring
som ägt rum sedan riksdagen fastställde
desamma 1964.

Herr talman! Denna fråga är inte
ny — den har debatterats flera gånger

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m.

tidigare med anledning av våra motioner.
Men då den fortsatta inflationen
med penningvärdeförsämring som följd
mer och mer försämrar de ekonomiska
villkoren för dem som studerar är det
i motionerna och reservationen framställda
yrkandet i högsta grad befogat.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fru KR1STENSSON (h):

Herr talman! När studiemedelsreformen
beslutades år 1964 hävdades från
flera håll att den innebar en väsentlig
förbättring. Fru Eriksson i Stockholm
underströk detta i sitt tidigare anförande
i dag. Hon sade att de studerande
hade fått en väsentlig förbättring i och
med denna reform. Från akademikerhåll
däremot hävdades redan då, att
studiemedelsreformen i själva verket innebar
en försämring i förhållande till
den tidigare ordningen med 25-procentig
avskrivning av studieskulderna.

Det nuvarande studiemedelssystemet
genomfördes emellertid och nu, några
år senare, kan det konstateras att dess
konstruktion är komplicerad och att
systemet i sig innebär en kontinuerlig
försämring för de studerande, i varje
fall så länge penningvärdeförsämringen
fortskrider. De studerandes skuldsättning
ökar i takt med inflationen.

I en i dagarna publicerad utredning
från SACO dokumenteras att akademikernas
studieskulder i det närmaste fördubblats
under den fyraårsperiod som
studiemedelsreformen varit i kraft.

I andra lagutskottets utlåtande nr 15
behandlas två likalydande motioner,
väckta av herr Lidgard och mig, där vi
yrkar att 1965 års realvärde skall återställas
i studiemedelssystemet. Det skulle
innebära att bidragsdelen ökas med
245 kronor till 1 995 kronor per läsår.
Vi yrkar dessutom att studiebidragsdelen
indexregleras i enlighet med vad
som gäller studiemedlens totalbelopp.
I utskottet stannade man i olika ståndpunkter.
Reservanterna anser att det

är riktigt att de olika bidragen till de
studerande skall behålla det värde, som
de hade vid den tidpunkt då riksdagen
bestämde deras storlek. Reservanterna
yrkar på en utredning, som skall lägga
fram ett förslag om värdebeständighet.

Utskottsmajoriteten för emellertid ett
resonemang som enligt min mening är
betänkligt. Efter att ha konstaterat att
det nu har skett en stark ökning av
antalet elever inom såväl de gymnasiala
och därmed jämställda skolformerna
som vid universitet och högskolor,
säger man: »Det utrymme som kan
finnas för ökat studiesocialt stöd bör
enligt utskottets mening inte i första
hand användas till en uppräkning av
studiebidraget enligt studiemedelsförordningen.
» Vad säger utskottet i och
med detta? Jo, utskottet menar tydligen
helt enkelt att ju större antal studerande
vi får i landet, desto sämre skall studiestödet
vara. Det är den konklusion man
måste dra, och det tycker jag för min
del är en orimlig ståndpunkt. Självfallet
måste det finnas en gräns för hur långt
antalet studerande vid de högre utbildningsanstalterna
kan tillåtas växa,
men den gränsen måste också sättas
med hänsyn till en rimlig ekonomisk
situation för den enskilde studerande.
Det som riksdagen år 1964 fastställde
som en rimlig avvägning — även om
det vid den tidpunkten rådde delade
meningar om hur systemet skulle se ut
— bör inte tillåtas att bli urholkat hur
mycket som helst.

Den ökade tillströmningen till de högre
utbildningsanstalterna är ett allvarligt
problem och ställer mycket stora
krav på våra ekonomiska resurser. Men
detta får angripas från andra utgångspunkter.

Jag ser fram mot den parlamentariska
utredning som statsrådet Palme
utlovade häromdagen, och jag hoppas
att den snabbt skall kunna lösa problemet
på det ena eller andra sättet.
I varje fall får inte studiemedlen tjäna
som en regulator i detta sammanhang.

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m.

Herr talman! Jag skulle slutligen vilja
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad de två föregående talarna har anfört.
Jag vill därutöver endast påpeka
att motionärerna har rekommenderat
och yrkat på vissa bestämda lösningar.
I det ena motionsparet föreslås att bidragsdelen
skall anknytas till basbeloppet
med ett visst procenttal, och i
det motionspar, som fru Kristensson
talat för, föreslås uppräkning med ett
bestämt belopp. I reservationen har vi
inte tagit upp dessa yrkanden. Vi reservanter
anser att det skall genomföras
en förutsättningslös utredning, som
tar sikte på att göra studiebidraget inom
studiemedelsförordningen och bidragsdelen
enligt studiehjälpsreglementet
värdebeständiga. Hur detta skall ske
bör bli utredningens uppgift att klarlägga.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Jag skulle kunna ha
nöjt mig med att endast yrka bifall
till utskottets hemställan, eftersom frågan
behandlats av varje riksdag sedan
år 1964 och kamrarna vid samtliga tillfällen
biträtt utskottets förslag att motionerna
i ärendet skulle avslås. Nu
liksom tidigare uttalar utskottet att om
en justering behöver ske, så skall den
inte göras i form av indexreglering
utan i annan ordning; höjningen bör
alltså genomföras genom särskilt beslut
av riksdagen. Detta framgår även av
årets utskottsutlåtande.

Men vad som ger mig anledning att
något utveckla ett par synpunkter är
fru Kristenssons yttrande, att reformen
medfört en försämring jämfört med den
tidigare ordningen. Hur därmed förhåller
sig lämnar jag därhän. Men faktum
kvarstår — och uppgiften går att få
verifierad hos centrala studiehjälps -

nämnden — att antalet studerande vid
universitet och högskolor ökat högst väsentligt
sedan reformen genomfördes.
Just de prognoser som dåvarande departementschefen
anförde då han här
i kammaren inledde debatten om de
studiesociala stöden har alltså gått i
uppfyllelse. Denna utveckling betraktar
vi inom utskottsmajoriteten som en väsentlig
sak i detta sammanhang.

Sedan är jag helt överens med utskottets
värderade vice ordförande om
att det föreligger behov av revideringar
i förbättrande syfte av studiemedelssystemet
— det framhöll jag för
övrigt själv i ett anförande från denna
talarstol i förra veckan — men att man
i så fall i första hand skall tänka på
studerande vid gymnasier och liknande.
Det torde vara mer angeläget än
att öka skuldsättningen för de studerande.

Fru Kristensson åberopar SACO-utredningen,
som publicerades häromdagen,
och det väntade jag att hon skulle
göra. Då jag läste den utredningen drog
jag emellertid helt andra slutsatser. För
det första har ju utredningen tillkommit
för att motivera'' en kommande
framställning om att återbetalningsbidragen
skulle bli skattefria. Det var
väl huvudmotivet för utredningen. Om
man för det andra skulle ta någon hänsyn
till vad SACO-utredningen sagt, så
skulle väl konsekvensen bli att man
återgick till de förhållanden som rådde
före 1964. Då var emellertid lånevillkoren
sådana, att det inte var många
som lockades av dem.

Att alltså använda utredningen som
ett slagträ gentemot utskottet därför att
utskottet har avstyrkt motionerna tror
jag är missriktat. Ett bifall till motionerna
skulle bara öka de studerandes
låneskulder.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Får jag bara helt kort

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Fri sjukhusvård under obegränsad tid för folkpensionärer m. fl.

säga till herr Johansson i Södertälje,
att han har rätt i att antalet studerande
ökat. Men det är ett memento när man
kan konstatera att samtidigt också
skuldsättningen för de studerande ökat
avsevärt. När därtill kommer, att akademikernas
arbetsmarknad nu så avsevärt
försämrats, ställer man sig frågan
hur det skall bli möjligt för dem att
så småningom betala tillbaka studiemedelsavgifterna,
som dessutom är indexreglerade.
Därtill kommer att riksdagen
i många år begärt av regeringen, att
studiekostnaderna i olika sammanhang
skulle vara avdragsgilla, och den frågan
är ännu inte löst. Det säger därför
sig självt, att den framtid, som man
gärna betecknar som ljusnande när man
lämnar gymnasiet, inte ter sig så ljus
för morgondagens akademiker.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Anderson
i Sundsvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Carlsson in. fl.

vall begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 103 ja
och 62 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att det är fel på voteringsutrustningen
i min bänk. Min avsikt var att rösta nej.

§ 16

Fri sjukhusvård under obegränsad tid
för folkpensionärer m. fl.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner om
fri sjukhusvård under obegränsad tid
för folkpensionärer in. fl.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
har andra lagutskottet behandlat ett
par motioner, vari yrkats att den begränsning
till 180 dagar som nu gäller
i fråga om fri sjukhusvård för pensionärer
måtte slopas och fri sjukhusvård
åtnjutas utan tidsbegränsning.

Eftersom andra lagutskottet i principfrågan
inte har mobiliserat några
starkare skäl för att avvisa motionen
utan hänvisat till 1961 års sjukvårdsförsäkringsutrednings
betänkande, kan
jag, herr talman, fatta mig ganska kort.

Utredningen föreslår en ny konstruktion
för avgifterna för patienter i sluten
vård. Förslaget går ut på att alla
skall befrias från avgift för 180 dagar;
därefter inträder skyldighet att betala
en underhållsavgift. Vid fastställandet
av denna underhållsavgift skall patien -

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Förbud mot användning av spö m. m. vid hästtävling

tens ekonomiska förhållanden beaktas.
Jag förutsätter att vid ett genomförande
av förslaget också pensionärer, som
har sin huvudsakliga inkomst från folkpensioneringen,
skall bli befriade från
denna underhållsavgift.

Jag har inget yrkande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå varför denna motion väckts —
man kan ju ana syftet men har ändå
svårt att förstå argumenteringen —• och
jag måste säga att min förmåga att inse
motionens värde inte blivit större sedan
jag nu lyssnat till herr Eriksson
i Bäckmora.

Jag trodde att motionärerna var okunniga
om det förslag som 1961 års sjukförsäkringsutredning
framlagt, men så
tycks ju inte vara fallet. Förverkligas
det förslaget kommer motionen i väsentliga
stycken att tillgodoses.

Om jag inte tar fel är herr Eriksson
i Bäckmora landstingsman i sitt hemlän.
Han slutade sitt anförande med att
uttala en önskan, att den av sjukförsäkringsutredningen
föreslagna vårdavgiften
skulle bli kostnadsfri för folkpensionärerna.
Den saken kommer nog inte
att bli en riksdagsfråga, herr Eriksson,
utan en rent landstingskommunal angelägenhet.
Och det är inte längre mellan
Sundsvall och Gävle än att jag
med allra största intresse kommer att
följa herr Erikssons agerande på landstingsplanet
i detta avseende. Det blir
alltså utrymme för initiativ icke här i
riksdagen men väl i hemlänets landsting.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få upplysa
herr Anderson i Sundsvall om att jag
verkligen på landstingsplanet har biträtt
yrkanden med samma syfte som
den nu aktuella motionen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs vart för sig andra lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
motion angående sjukpenningklass vid
arbetslöshet m. in.; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående dels slopande av obligatoriskt
läkarintyg för körkort, dels förnyelse
av läkarintyg för körkortsinnehavare
och dels periodisk hälsokontroll
av körkortsinnehavare,

nr 14, i anledning av väckt motion
angående utbetalningen av belopp som
enligt naturvårdslagen nedsatts hos
länsstyrelse,

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående nedläggning och avlysning
av flottled,

nr 20, i anledning av motioner om
vissa åtgärder mot djurplågeri, och
nr 21, i anledning av motion om inrättande
av ett överorgan för bekämpandet
av djurplågeri.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 18

Förbud mot användning av spö m. m.
vid hästtävling

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckt motion
om förbud mot användning av spö
m. m. vid hästtävling.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
121 av herr Gustafsson i Borås m. fl.

I motionen föreslogs »att i lagen om
djurskydd av den 19 maj 1944 införes
förbud mot att under träning eller tävling
inom hästsporten använda spö eller
annat drivningsmedel eller att på annat

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Förbud mot användning av spö m. m. vid hästtävling

sätt med våld driva fram en häst samt
att utskottet måtte utforma den erforderliga
lagtexten».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 121, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Nils-Eric Gustafsson (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:121 i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad reservanten anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt säga
några ord i det föregående ärendet, men
då motionen bifallits i sak avstod jag
från det. I den nu föreliggande frågan
vill jag emellertid gärna ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk några ögonblick.

Som motionär har jag anledning att
tacka tredje lagutskottet för en välvillig
skrivning, som det så vackert heter.
Utskottet finner nämligen de av motionärerna
föreslagna åtgärderna värda att
prövas. En glädjande nyhet är uppgiften
att veterinärstyrelsen överväger att
försöksvis ordna tävlingar utan spö eller
andra drivningsmedel. Både på och
kanske än mer mellan raderna kan man
utläsa, att utskottets ledamöter nog har
den uppfattningen att allting inte är
riktigt bra på det här området.

Utgångsläget för vår motion är att
misshandel av allt att döma förekommer
inom hästsporten. Ja, fråga är väl
om hästsporten i sin nuvarande form
ens kan existera utan ett visst mått av
misshandel.

I motionen anförs flera kusliga exempel
hämtade ur dagspressen på vad
som kan förekomma. Jag skall bara referera
ett enda av dessa. En tävlingsryttare
yttrar följande: »Spöet är ett
hjälpmedel att driva fram hästen med,

ett slags överväxel som man inte gärna
använder annat än i hård slutstrid

---Först en liten lätt smekning

mot halsen på hästen, hjälper inte det
börjar man där bak, men drivningen
måste vara rytmisk. Det får inte bli
nå’n hnattpiskning’ som motverkar hästens
rörelser.

Ston brukar vara särskilt känsliga
för hård drivning. Har de fått en riktig
omgång försvinner ofta kämpaglöden.
Andra hästar, stora, lata och oärliga,
kan tåla hur mycket stryk som helst.»

Ordet »driva» betyder inom hästsport
i klartext slå eller piska. Det bör man
hålla i minnet. Vill någon här i kammaten
påstå att ett sådant sätt att behandla
hästar står i överensstämmelse med
svensk djurvänlighet och gällande lag?
Ändå tillämpas inte -— märkligt nog —
lagbestämmelserna när det gäller hästsporten.
Utskottet skriver likväl: »De
allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen
liksom brottsbalkens djurplågeriparagraf
gäller också hästsporten.» Jag
är tacksam för att utskottet sagt detta.

Inom såväl trav- som galoppsporten
finns en som man kallar reglementsenlig
spöform vid hästtävlingar. Frestelsen
att bryta mot reglerna synes dock
vara övermäktig. Jag har införskaffat
uppgifter om beivranden från riksdagens
upplysningstjänst för aren 1966
och 1967. Jag skall inte trötta kammaren
med att läsa upp dessa annars ganska
intressanta siffror utan nöjer mig
med att säga att Svenska travsportens
centralförbund år 1966 utdelade 30 varningar,
42 körförbud på i genomsnitt
två—tre veckor och böter i 370 fall
med varierande bötessummor. För 1967
är siffran något lägre — 348. Besluten
om de olika sanktionerna grundas på
gällande tävlingsreglemente och fattas
av lokal skiljedomstol eller måldomarnämnd.

Diskussionen om spöets nytta och
användning är ytterligt förvirrande.
Spöet skall föras på ett bestämt sätt
och missbruk beivras. Det vet alla, men

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Förbud mot

vinner man på missbruket tillgriper
man det. Från ett enda lopp refereras
följande: En kusk fick böta 500 kronor
och fick körförbud en vecka för missbruk
av körspö. En annan fick samma
bötessumma men utan körförbud. En
tredje fick böta 300 kronor. En av kuskarna
sade: »Böterna för körspöet är
inget säga om.» De två andra sade: »Yi
var liksom besatta av vinstchansen.» —
Här erkänner man alltså att det finns
något som heter besatthet.

I februari i år dömdes en av våra
stortränare till avstängning från två
tävlingsdagar, den 11 och 17 februari,
och till 200 kronors böter för missbruk
av körspö. Måldomaren sade att kusken
slog och träffade hästen på ställen där
det är förbjudet att slå.

Hästen visade efteråt tydliga märken
efter de kraftiga slagen. Det verkar föga
trovärdigt när en kusk försöker ursäkta
spöandet med att säga: Vi slår aldrig
hästen, vi manar fram den; vi är så
rädda om våra hästar att vi helt enkelt
inte skulle kunna slå dem. Jag tror att
det finns kuskar som tänker och tycker
så. Men kan man applicera den omtanken
på alla de 288 kuskar som år 1967
fick böter eller rid- och körförbud?

Myndigheterna synes ha mycket svårt
att fastställa distinktionen mellan misshandel
och djurplågeri. På banan är det
för ryttaren tillåtet att med spöet ge
hästen 30, 40 eller 50 slag, som det har
skett, men det är brottsligt att ge 7—8
slag sedan djuret passerat mållinjen.
Man resonerar så här: Före mållinjen
gäller det att förmå djuret till yttersta
prestation — efter mållinjen blir slagen
ett straff för att krafter och förmåga
inte räckte till.

I det fall jag här berör syntes i hästens
hud tydliga ränder efter spöet. Jag
skall inte närmare gå in på denna rätt
kusliga sak; det kanske någon annan
kommer att göra i debatten.

Det framhålles i vår motion!, att den
numera obligatoriska veterinärkontrollen
säkerligen har en god effekt när det

användning av spö m. in. vid hästtävling

gäller att bedöma en hästs kondition
inför start vid tävling, men den kan inte
hindra misshandel under tävlingen.

Staten, som årligen tar in cirka 80
miljoner på travet, har sitt stora ansvar
inför tillsynen att djurmisshandel inte
förekommer och att, om så sker, detta
beivras med skärpa.

Utskottsutlåtandet ger vid handen, att
man inte anser det nuvarande tillståndet
tillfredsställande. Redan den ändring
som föreslås i reservationen skulle
emellertid ha varit ett större steg på vägen
mot en rimlig lösning av denna —
som jag skulle vilja kalla det — kulturfråga.

Vi har i motion 121 tagit upp frågan
om förbud mot att använda spö. Förslaget
är inte på något sätt originellt. I
samband med skandinaviska mästerskapet
i Oslo i september förra året yttrade
Solvallas banveterinär Furuby, att spöet
hör till det som kommer att försvinna
på sådana tävlingar. Han tror att spöet
är borta om tio år. Redan nu anordnar
man ju försökslopp utan spö. Jag är
alltså angelägen att påpeka att förslaget
i vår motion inte i och för sig är särskilt
originellt.

Herr talman! När spöet försvunnit
kommer en hästsport att kunna utvecklas
som av sina utövare kräver mer
skicklighet och intuition, mer av verklig
förmåga att lära och uppfostra hästen
att göra sitt yttersta utan spö. Det är
bara båg när man förnekar att spöet
är ett medel som ofta för till misshandel.
Jag är angelägen att säga att jag
inte har någonting emot hästsporten
som sådan, varken galopp- eller travsporten.
Vi skulle kunna få bevittna ett
utomordentligt fint, intelligent och intressant
samspel mellan djur och människa,
en prestation grundad på den
verkliga sportens fair play, där råheten
är utesluten. När en kusk spöar en häst
förnedrar han denna sportgren.

Utskottet har åstadkommit en god
skrivning. Hur skulle annat för övrigt
vara möjligt när en man som Hans Le -

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Förbud mot användning av spö m. m. vid hästtävling

vin på utskottets vägnar signerat utlåtandet?
Likväl tycker jag att reservanten
kommer en bit närmare vad vi avsett
med motionen, och därför vill jag yrka
bifall till reservationen av herr NilsEric
Gustafsson. Exakt samma åsikt
hade tre statsråd i första kammaren när
man diskuterade denna fråga, och de
röstade därför på reservationen tillsammans
med 40 andra ledamöter av kammaren.

I detta anförande instämde herrar
Gomér (ep), Hamrin i Jönköping (fp)
och Rimmerfors (fp).

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag är inte gammal hästiarl
som herr Axel Gustafsson, men
ärendet engagerar mig i alla fall. Man
kan tycka att det här är en liten fråga.
Det gäller ju inte något budgetbelopp
eller någon välfärdsinstitution, det gäller
bara en häst och ett spö. Men, herr
talman, det är kanske ändå inte en liten
fråga. Djuren har nu eu gång ingen
egen intresseorganisation, inga ombudsmän,
ingen demonstrationsrätt och bevisligen
ingen talan. De är helt hänvisade
till de mänskliga initiativ som bottnar
i humanitet och barmhärtighet, och
frågor som rör den humanitära sektorn
är sannerligen inte små frågor i ett kultursamhälle.

Den ändring i djurskyddslagen som
riksdagen beslöt 1965 har många förtjänster
till anda och innehåll. Att lagen
inte i högre grad har förändrat förhållandena
beror väl på den karaktär
som en djurskyddslag har. Det är svårt
att kontrollera dess efterlevnad och
därför går det lätt att nonchalera lagen.
Den förorättade har som sagt ingen talan
och kan inte ta några initiativ.

De bestämmelser som 1967 tillädes
1959 års kungörelse om »offentlig förevisning
av djur» medförde bl. a. det resultatet
att det nu vid hästtävlingar
finns banveterinärer, vilka skall tillse
att gällande lag efterföljes och att

djuren inte åsamkas »otillbörligt lidande»,
som lagen uttrycker det. Hästsportförbunden
har också sina egna bestämmelser
där det bl. a. angives straffsatser
för överträdelser.

Allt detta är gott och väl, men praktiska
skäl gör att banveterinären kan ingripa
först i efterhand, eftersom han
måste konstatera huruvida djuret tagit
någon skada. Då kan man beivra och
döma till böter och avstängning. Djurplågeriet
kan man beivra men inte förhindra
— och det har ju hästen inte någon
glädje av.

Man kan också fråga sig vem som
sköter kontrollen vid träningsritter. Vad
sker under träningen? Man kan föreställa
sig att ryttaren kan vilja pröva effekten
av den »överväxel» som herr Gustafsson
i Borås talade om och som spöet
i vissa sammanhang kallas.

Med jämna mellanrum kommer upprörande
»spölopp» till allmänhetens
kännedom tack vare en vaken press.
Fallet med den ungerske femkamparen i
Jönköping är välkänt. I september i fjol
piskade han sin häst inte bara under
loppet utan också efter detsamma. Det
strömmade in en hel rad av protester
av denna typ: »Härmed anmäles den
ungerske femkamparen N N till åtal för
grovt djurplågeri, då han i ilska över
att inte bli segrare misshandlade sin
häst så att den fick föras till veterinär.»
— Detta hände alltså efter loppet och då
ingrep givetvis banveterinären. Det föreslogs
åtal, men man kunde inte konstatera
att skadan kunde inrymmas under
begreppet »otillbörligt lidande» i
djurskyddslagen.

Med tanke på den psykiska labilitet
som kännetecknar de flesta tävlande
finns det nog bara ett sätt att förhindra
sådant här djurplågeri och det är att ta
bort ridspöet.

Ridspöet kan naturligtvis användas
på annat sätt än att slå med. Men det
är alltför få som kan behärska sig själva
och spöet. Vi vet ju att det finns ryttare
som kan rida och hästar som kan

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Förbud mot användning av spö m. m. vid hästtävling

springa utan spö. Varför då inte satsa
på dessa? Varför inte försöka driva fram
sådana hästar och sådana ryttare?

Det är tvivelsutan så, herr talman, att
ambitionen att värna de värnlösa röjer
kvalitén på vår kultur. Jag vill varmt
yrka bifall till reservationen som jag
tycker är så hovsam i sin ordalydelse
att den borde kunna röna bifall från
många.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Motionärernas och reservantens
ambition att söka komma till
rätta med djurplågeri är värd all uppskattning
och utskottet instämmer helt
i detta syftemål.

Att utskottet i alla fall har gjort här
föreliggande hemställan beror bl. a. på
att utskottet har tagit intryck av det
svar på en enkel fråga, som justitieministern
i år har lämnat i första kammaren,
där han bl. a. sade, att han inte
hade fått något meddelande om att det
förekom olämplig spödrivning av häst.

Men så tillägger han, att detta givetvis
inte behöver betyda att förhållandena är
helt tillfredsställande. Vidare framhåller
han att veterinärstyrelsen har för
avsikt att sammankalla banveterinärerna,
då de vunnit mera erfarenhet av de
nu gällande bestämmelserna. Finner justitieministern
då att skäl föreligger till
åtgärd ämnar han ta ställning.

Detta visar att frågan är föremål för
uppmärksamhet, och då herr Gustafsson
i Borås sade, att han tyckte sig
kunna läsa mellan raderna att utskottet
ansett att allt inte är som det bör vara,
även om utskottet inte hade gjort något
direkt uttalande, kan jag vitsorda att
utskottsledamöterna ansåg att frågan
bör tas upp.

Med det sagda och under åberopande
av utskottets motivering ber jag få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Nils-Eric Gustafsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 121
ja och 37 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fru HEURLIN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag röstat fel beträffande tredje lagutskottets
utlåtande nr 22. Jag röstade ja
men skulle ha röstat nej.

§ 19

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
angående grustäkt.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Taxorna inom lantmäteriväsendet och lantbruksnämnderna

§ 20

Vissa åtgärder i samband med grustäkt

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder i samband
med grustäkt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas en motion där vi
begär utredning om att grustäktplaner
som tillkommer enligt naturvårdslagen
får sådana rättsverkningar att planernas
intentioner snabbt kan följas. Herr Skärman
har väckt samma motion i första
kammaren, och jag står för motionen
här. Jag skall inte beröra motionens
sakinnehåll, därför att utskottet har
i sin redovisning lagt fram problemen
på ett uttömmande sätt, och med hänsyn
till den relativt sena timmen tror jag
att kammaren håller mig räkning för
att jag inte gör det.

Utskottet har uttalat sig mycket positivt
om motionsförslaget. När naturvårdslagen
antogs vid 1964 års riksdag,
anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t om
utredning av liknande och närliggande
spörsmål. Den skrivelsen har ännu inte
blivit föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

I föreliggande utlåtande skriver utskottet:
»Det synes vara lämpligt att
motionsförslaget tas upp till närmare
granskning i samband med den utredning
som riksdagen begärt. Det torde
kunna förutsättas att så sker utan särskild
framställning från riksdagens
sida.»

Herr talman! Denna förutsättning täcker
helt motionärernas önskan, och jag
begärde ordet för att anföra det till protokollet.
Syftet med motionen är helt
nått genom den skrivning som jag citerade
från utskottets utlåtande.

Jag vill med detta, herr talman, be

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 22

Taxorna inom lantmäteriväsendet och
lantbruksnämnderna

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner
angående taxorna inom lantmäteriväsendet
och lantbruksnämnderna.

I de likalydande motionerna 1:719
av herr Tistad och II: 621 av herr Nihlfors
hade hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala sig för att taxorna inom
lantmäteriväsendet och lantbruksnämnder
fastställdes så att samma avgift skulle
utgå för samma arbete, oavsett vilken
befattningshavarkategori den tillhörde,
som utförde arbetet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:719 och II:
621 utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
varit helt enigt om att yrka avslag på
den motion, nr 621, jag väckt om taxorna
inom lantmäteriväsendet och lantbruksnämnderna.
I motionen — som

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Taxorna inom lantmäteriväsendet och lantbruksnämnderna

är likalydande med motionen I: 719 —
har jag föreslagit att riksdagen skulle
uttala sig för att taxorna fastställes så
att samma avgift uttages för samma arbete,
oavsett vilken personalkategori
som utför det. Utskottet skriver: »Berörda
myndigheter eftersträvar att visst
uppdrag debiteras lika, oavsett vem som
utför arbetet. Detta sker genom att så
långt det är praktiskt möjligt sakersättning
tillämpas.» Ersättningen skall alltså
inte differentieras.

I fortsättningen skriver utskottet:
»Enligt remissutlåtandena är det dock
regel inom såväl lantbruksnämnderna
som lantmäteriet att visst slag av arbete
utförs av därför avsedd personalkategori.
Man söker såvitt möjligt undvika
avvikelser från denna regel.» Remissinstanserna
tycker vidare allting är
bra som det är.

Anledningen till mitt motionsyrkande
var emellertid inte att jag trodde att
vederbörande myndigheter var missbelåtna
med nuvarande taxesystem. Jag
var i stället övertygad om att de medborgare
som måste anlita dessa myndigheter
för uppdrag av olika slag, som är
taxesatta så att kostnaden kan bli olika
för samma arbete beroende på vilken
kategori befattningshavare som utför
arbetet, finner det egendomligt att behöva
betala olika avgifter för samma
arbete. När kunderna känner varandra
kan de ju göra jämförelser i det fallet.

Låt mig för tidsnödens skull bara ta
ett enda exempel. Vid en täckdikningsförrättning
kostar det med en agronom
som förrättningsman 39 kronor per timme,
medan en assistent som gör samma
arbete bara kostar 24 kronor. Den enskilde
jordbrukaren har mycket svårt
att förstå, varför den ene tjänstemannen
är 15 kronor dyrare än den andre, när
det är samma arbetsprestation som utföres.

Lantmäteristyrelsen förklarar i sitt
remissyttrande, att den pågående omfördelningen
av arbetsuppgifter, som bland
annat innebär, att åt ett antal ingenjö -

rer upp dragits att självständigt handlägga
vägförbättringar inom lantmäteriet,
kan kanske medföra att likartade arbetsuppgifter
inom en organisationsenhet
åtminstone temporärt handlägges
av tjänstemän tillhörande olika personalkategorier.
»Anledning torde väl
emellertid finnas till antagande att i
dessa fall handläggningstiden för visst
ärende blir kortare om det handläggs av
tjänsteman med högre kompetens», heter
det vidare.

Jag ställer mig, herr talman, verkligen
tvivlande till riktigheten av innehållet
i detta uttalande. Man får väl ändå utgå
från att varje tjänsteman, som får i uppdrag
att utföra ett arbete är kompetent
för detta, och den omständigheten att
han till äventyrs har högre kompetens
än vad som erfordras för arbetets fullgörande
kan knappast innebära att han
snabbare kan genomföra det. Det ligger
härvidlag nära till hands att komma in
på frågan om man inte ibland utnyttjar
den högst utbildade arbetskraften till
alltför enkla uppgifter i stället för att
sätta in den på verkligt kvalificerade
sådana. I varje fall borde inte de, som
skall betala för arbetet, i onödan få
särskilda påslag på taxan. Man skulle
rent av kunna påstå, att nuvarande taxesystem
kan leda till att myndigheterna
på detta område får kostnadstäckning
för ett icke effektivt utnyttjande av personalresurserna.

Herr talman! Jag har inte blivit övertygad
om att nuvarande taxesystem bör
bibehållas i sin nuvarande utformning,
eftersom det för med sig alltför stora
olägenheter. Jag yrkar därför bifall till
motionerna I: 719 och II: 621.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till mo -

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Tillgodoseende av jämlikhets- och grundtrygghetsprincipen vid utformningen av
socialpolitiken m. m.

tionerna 1:719 och 11:621; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 23

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner
angående stödfartyg för vinterfisket
utanför den norska kusten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Tillgodoseende av jämlikhets- och
grundtrygghetsprincipen vid utformningen
av socialpolitiken m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av motioner om tillgodoseende av jämlikhets-
och grundtrygghetsprincipen
vid utformningen av socialpolitiken
m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
727 av herr Bengtson in. fl. och II: 931
av herr Hedlund, in. fl. hemställdes att
riksdagen hos Kungl. Maj :t anhölle att
en skyndsam utredning verkställdes beträffande
förutsättningarna för att ge
reformpolitiken en sådan allmän inriktning
att kraven på jämlikhet och grundtrygghet
tillgodosåges.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:727 och 11:931 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson (fp), Axel Kristiansson
(ep), Kilsmo (fp), Ernst Olsson
(ep), Skoglösa (ep), Larsson i Borrby
(ep) och Andersson i Örebro (fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna 1:727 och II:
931 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att en skyndsam utredning verkställdes

beträffande förutsättningarna för att ge
reformpolitiken en sådan allmän inriktning
att kraven på jämlikhet och grundtrygghet
tillgodosåges.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LÅRSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Grundtrygghet och jämlikhet
som princip vid utformningen
av den samhälleliga reformverksamheten
är ett stort och viktigt ämne, och
jag får hoppas att det kan bli fler tillfällen
att diskutera dessa principer. Det
synes ju föga hoppfullt att förvänta några
principiella debatter i anledning av
de utskottsutlåtanden från allmänna beredningsutskottet
som behandlas i kammaren.

Även om såväl reservanter som utskottets
majoritet är eniga om att det
är en god princip, är man beträffande
graden och förmågan att kunna följa
denna princip inte enig. Därför ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande nr 11 fogade reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I betraktande av herr
Larssons i Borrby hänsyn till kammaren
att inte ta upp problemet — som
vi skulle kunna diskutera ganska länge
-— ber jag att i korthet få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Borrby begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemstäl -

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

lan i utskottets utlåtande nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 25

Samhällsplaneringen m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av motioner angående samhällsplaneringen
m. m. och om åtgärder för att
lösa trafikproblemen inom större tätorter.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats

1) de likalydande motionerna 1:736
av fru Elinj Olsson och fru Nilsson
samt II: 938 av herrar Larsson i Borrby
och Boo, vari hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om åtgärder för att skapa värdemått
och målsättningsnormer för samhällsplaneringen
och välfärdsutvecklingen
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) motionen 11:928 av herr Grebäck
in. fl.; samt

3) motionen 11:948 av herrar Sjönell
och Grebäck.

Utskottet hemställde,

1) att de likaly dande motionerna I:
736 och 11:938 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen 11:928 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

Samhällsplaneringen m. m.

3) att motionen II: 948 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Kristiansson, Ernst Olsson, Skoglösa
och Johansson i Växjö (samtliga
ep), vilka ansett att utskottet under
punkten 1. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:736 och 11:938
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om åtgärder för att skapa värdemått
och målsättningsnormer för samhällsplaneringen
och välfärdsutvecklingen
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Också jag skall ta hänsyn
till kammarens ledamöter, som
snart befinner sig i upplösningstillstånd.
Men jag tror inte att jag gör något
större våld om jag använder någon
minut för att redovisa vad reservanterna
vill.

I utskottsutlåtandet behandlas bl. a.
ett motionspar vari begärs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om åtgärder för att skapa värdemått
och målsättningsnormer för
samhällsplaneringen och välfärdsutvecklingen.
Frågekomplexet kan verka
abstrakt och svårgripbart; jag är emellertid
övertygad om att mycket vore
vunnet om de värderingar av välfärdsutvecklingen
som framförs i motionen
kunde tillämpas. Nya och långsiktigt
hållbara välfärdsmått måste skapas. Det
är angeläget att vi försöker värdera de
faktorer som nu utelämnas i beräkningarna.
Jag skall villigt erkänna att
detta är en svår uppgift, beroende på
anknytningen till mer eller mindre
svårmätbara förhållanden och etiska
begrepp.

I motionen anges som ett riktmärke
för lösningen av frågekomplexet att
den yttre ramen bör vara »dels en rik -

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Interpellation ang. omskolningsverksamheten

tig hushållning med naturresurserna,
d. v. s. vi måste se till att vi lever på
räntorna till naturkapitalet — — —,
dels den mänskliga organismens biologiska
förmåga att anpassa sig i olika
omgivningar och dess behov». Sedan
vi tagit reda på hur stora resurser vi
har att röra oss med, måste fördelningen
ske så att alla får del av en ekonomisk
och social grundtrygghet.

Herr talman! Miljöpolitiken har blivit
accepterad i detta land på ett helt annat
sätt än för bara något år sedan.
Vi bör då också vara beredda att acceptera
motionsyrkandet, som i hög grad
gäller miljöpolitiken.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Då jag förmodar att
kammarens ledamöter anser att de redan
arbetar på övertid skall jag fatta
mig så kort som möjligt. Jag skall bara
göra några kommentarer till motionerna
II: 928 och II: 948.

Utskottet har kommit fram till den
slutsatsen att motionerna inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd. Motionerna
har i alla fall åstadkommit att
vi fått en synnerligen värdefull översikt
över de åtgärder som är på gång
på detta utomordentligt viktiga område.
Motionerna gäller ju frågor som
sammanhänger med vår samhällsplanering
över huvud taget, nämligen hur
våra bostadsområden, arbetsplatser, fritidsområden,
kommunikationer o. s. v.
skall utformas.

Det är ganska märkligt att om man
skall få reda på vad som tilldrar sig
på samhällsplaneringens område, så
måste det ske genom att väcka motioner
i ärendet. På departemental nivå
pågår tydligen ett mycket intensivt utredningsarbete
t. ex. i fråga om markanvändningsplanering,
planinstitutens
utformning, huvudmannaskapet för
planväsendet o. s. v.

Om innebörden i det arbete som pågår
saknar vi här i riksdagen den kännedom,
som skulle vara önskvärd, men
utskottet »har inhämtat, att vissa metodstudier
och principundersökningar om
möjligheterna att införa en riksplanering
har slutförts och att en förskjutning
av tyngdpunkten i den statliga
planeringen mot översiktsplanering särskilt
övervägs». Utskottet säger vidare
att direktiv för en utredning om ny lagstiftning
på bebyggelseplaneringens område
är under utarbetande. Tydligen är
utomordentligt viktiga saker på gång
inom departementet, och i själva verket
innebär detta ett bifall till det önskemål
vi framfört i motiönen. Så är t. ex.
en utredning rörande lagstiftningen inom
området en nödvändig förutsättning
för att planeringsarbetet skall kunna
föras vidare.

Jag yrkar bifall till den reservation
som är fogad till beredningsutskottets
utlåtande.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Axel Kristiansson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 26

Interpellation ang. omskolningsverksamheten Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Interpellation ang. omskolningsverksamheten

Herr talman! De av den tekniska utvecklingen,
den annorlunda konkurrenssituationen
med flera faktorer betingade,
fortgående förändringarna på
arbetsmarknaden kräver en rad insatser
från samhällets sida. En av dessa insatser
är omskolningsverksamheten.

Denna verksamhet syftar till att ge
den enskilde förutsättningar för att erhålla
en tryggad utkomst framgent.
Strävan bör vara att ge utbildning för
yrkesverksamhet inom expanderande
och utvecklingsbara yrkesområden under
hänsynstagande till den enskildes
förutsättningar och önskemål.

Omskolningsverksamheten måste utformas
med sikte på att ge bästa möjliga
resultat såväl ur den enskildes som
ur samhällets synpunkt. För att åstadkomma
detta är det viktigt att vid planläggning
av och beslut i dessa frågor ha
tillgång till resultaten av tidigare verksamhet.
Särskilt torde detta vara angeläget
vid bedömning av insatser för den
äldre arbetskraften. Därvid gäller det
att överväga huruvida det är bäst att
ge omskolning, med i allmänhet åtföljande
förflyttning för att erhålla arbete,
eller att ge förutsättningar för fortsatt
yrkesverksamhet i det »gamla» yrket.

Sålunda synes det angeläget att en
redovisning sker inte endast av siffrorna
för omskolningsverksamhetens totala
omfattning utan även beträffande resultaten
av densamma.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Vill statsrådet för kammaren redovisa
resultaten av omskolningsverksamheten
enligt följande:

A. Antalet personer under omskolning
vid ett visst bestämt tillfälle;

B. Åldersfördelning på dessa;

C. Hur många inom respektive åldersgrupp
som erhållit arbete inom avsett
yrke omedelbart efter omskolningen,
samt hur länge denna anställning fortfarit; -

D. Statsrådets bedömning av omskolningsverksamhetens
resultat.

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motioner om
upptagande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten, och

nr 3, i anledning av motion om avskaffande
av främlingslegionerna;
konstitutionsutskottets memorial:
nr 15, i anledning av granskning av
statsrådsprotokollen, och

nr 16, med förslag till ändring i riksdagsstadgan
m. in.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till vissa allmänna kultur- och
bildningsändamål samt internationelltkulturellt
samarbete jämte motioner,
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten för
vissa kulturändamål,

nr 45, i anledning av motioner om
försäljning till allmänheten av aktier
i LKAB,

nr 46, i anledning av motioner om
utredning rörande försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag,
nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till studiesociala ändamål jämte
motioner, och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nordiskt institut
för samhällsplanering jämte motioner;

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 11, med anledning av motion angående
beskattningen av totalisatorvinster,

nr 13, med anledning av motioner
om skatt på utlandsresor,

nr 14, med anledning av motioner
angående beskattningen av handikappades
motorfordon, m. in.,

nr 15, med anledning av motioner
angående värdeminskningsavdrag för
byggnader i jordbruk och rörelse,
nr 21, med anledning av motioner
beträffande missbruk av teknisk sprit,
nr 23, med anledning av motioner
angående rätten till avdrag för reparations-
och underhållskostnader på enoch
tvåfamiljsfastighet,

nr 25, med anledning av motioner
angående frivillig särbeskattning,

nr 26, med anledning av motioner
om rätt för handikappade till särskilda
avdrag vid beskattningen, och

nr 28, med anledning av motioner
angående beskattningen av företagsvinster; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den
30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt
jämte motioner,

nr 18, i anledning av motioner om
ökat statligt inflytande inom vissa industrier
m. in., och

nr 19, i anledning av motioner om
elfektivisering av statliga företag, m. m.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motioner om
höjning av åldersgränsen för erhållande
av studiemedel, m. in.,

nr 20, i anledning av motioner angående
frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd,

nr 21, i anledning av motioner angående
den frivilliga yrkesskadeförsäkringen,

nr 22, i anledning av motioner om
havandeskapsersättning till kvinnliga
studenter m. in., och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461), jämte i ämnet
väckt motion;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg,

nr 26, i anledning av motioner om
obligatorisk defroster och vindrutespolare
på bil, in. m.,

nr 27, i anledning av väckta motioner
om borttagande i kyrkoböcker av
anteckning om mental sjukdom,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om dels undantag för handikappade
från parkerings- och stoppförbud
för motorfordon, dels parkeringstillstånd
för handikappade;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner, och

nr 10, i anledning av motioner om
vissa landskapsvårdande åtgärder; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av motioner om varudeklaration
för tandkräm,

nr 14, i anledning av motioner om
forskning angående ungdomens situation
i samhället,

nr 15, i anledning av motioner om
förläggande till Östersund av 1976 års
olympiska vinterspel, och

nr 16, i anledning av motioner angående
kontroll av bilhandel och bilreparationer.

§ 28

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

Tisdagen den 26 mars 1968

Nr 14

nr 68, angående ökat statligt stöd till
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete,
och

nr 104, angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 29

Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret,
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde
som infaller näst efter fjorton dagar
från det propositionen kom kammaren
till handa, d. v. s. första plenum efter
torsdagen den 4 nästkommande april.

Denna hemställan bifölls.

§ 30

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

fru Skantz (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
angivande av varans pris på
medicinetiketter,

fru Skantz (s), till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
tillsynen av arbetarskyddslagens efterlevnad
på mindre arbetsplatser,

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
Moberg angående tidpunkten för
påbörjande av viss arbetsterapeututbildning,
och

herr Antonsson (ep), till hans excellens
herr statsministern angående en
åternppbyggnadsplan för Vietnam.

§ 31

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 26 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Eskilsson enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 21—den 29 innevarande
mars.

Herr Eskilsson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:

nr 68, angående ökat statligt stöd till
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete,
samt

3* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 14

74 Nr 14 Tisdagen den 26 mars 1968

Interpellation ang. åtgärder för att stimulera konjunkturutvecklingen och öka
sysselsättningsmöjligheterna

nr 104, angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor in. m.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 2 och 3,
konstitutionsutskottets memorial nr 15
och 16, statsutskottets utlåtande nr 4
och 43—48, bevillningsutskottets betänkanden
nr 11, 13—15, 21, 23, 25, 26
och 28, bankoutskottets utlåtanden nr
17—19, andra lagutskottets utlåtanden
nr 18 och 20—23, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 25—29, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 10 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
13—16.

§ 5

Föredrogs den av herr Gustavsson i
Alvesta (ep) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
omskolningsverksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets
betänkande nr 26 skulle uppföras närmast
efter samma utskotts betänkande
nr 14 bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder för att stimulera
konjunkturutvecklingen och öka
sysselsättningsmöjligheterna

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Den betydande arbets -

lösheten inger fortfarande bekymmer.
Konjunkturbilden sådan den tedde sig
när statsverkspropositionen framlades
i januari uppvisade som bekant inga
egentliga ljuspunkter för den närmaste
framtiden. Fortfarande föreligger svårigheter
att bedöma konjunkturen på något
längre sikt. Att väsentligen bygga
på att en internationell omsvängning
skall komma snart är inte tillrådligt nu,
f. ö. lika litet som i januari. De ekonomisk-politiska
åtgärder som förberedes
i USA och Storbritannien inger inte
särskilt stora förhoppningar om någon
snar vändning i den internationella ekonomiska
utvecklingen.

Om de nödvändiga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som krävs för att underlätta
situationen för dem som drabbas
av arbetslöshet råder betydande
enighet. De som på grund av driftsinskränkningar
och företagsnedläggelser
ställs utan sysselsättning måste beredas
möjligheter till en tillfredsställande försörjning.

Av arbetsmarknadsstatistiken för
mars månad framgår att de selektiva arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna för
dem, som står utan sin ordinarie sysselsättning,
har ökat i omfattning. Det
är att hälsa med tillfredsställelse att detta
varit möjligt att genomföra.

Av tillgänglig statistik framgår att antalet
arbetslösa har minskat med omkring
1 600 från mitten av februari till
mitten av mars. Dock är de arbetslösa
omkring 10 000 fler än vid motsvarande
tillfälle under 1967. Det mest nedslående
är emellertid att den reella arbetslösheten
inte ens har minskat i förhållande
till februari månad i år. De som är föremål
för arbetsmarknadsåtgärder av
olika slag är nämligen betydligt fler än
under februari månad. Antalet personer
i arbetsmarknadsutbildning, allmänna
beredskapsarbeten, beredskapsåtgärder
för handikappade och skyddade
verkstäder har ökat med mer än 5 000
personer från mitten av februari till

Tisdagen den 26 mars 1968

Nr 14

mitten av mars. Sålunda har antalet
personer som inte är sysselsatta i ordinarie
arbete ökat från februari till mars
månad med mer än 3 000 personer.

Antalet ledigförklarade platser, som
torde vara en ganska säker konjunkturindikator,
har under en serie av år ökat
med omkring 3 000 från februari till
mars månad. I år är emellertid ökningen
endast omkring 500 platser.

Trots att de klimatiska förutsättningarna
inte har varit dåliga denna vinter
är sysselsättningslägeit oroande. Arbetslösheten
bland skogsarbetarna kommer
enligt länsarbetsnämndernas bedömningar
att öka i en del län under våren.
Bland ungdomen är arbetslösheten betydande.
Enligt undersökningar av försvarsmyndigheterna
och arbetsmarknadsstyrelsen
kan man befara att omkring
en fjärdedel av de värnpliktiga
som rycker ut från militärtjänst i slutet
av april är utan arbete. Åtgärder har enligt
uppgift vidtagits för att informera
de värnpliktiga om arbetsmarknadsläget.

Under slutet av 1967 ökade antalet
personer i omskolning relativt kraftigt.
Man räknar i allmänhet med att omskolningsverksamheten
tar ungefär 6 månader.
Man kan därför förvänta att de som
genomgått omskolning under vintern i
större utsträckning än föregående år
kommer att efterfråga ordinarie arbete.

Det är naturligtvis nödvändigt att åtgärder
vidtages för att underlätta situationen
för grupper som kommer att
drabbas av särskilda svårigheter under
den närmaste tiden. Man bör i så stor
utsträckning som möjligt och i första
hand eftersträva att sätta in selektiva
åtgärder, eftersom man därigenom snabbast
kan nå resultat. Men även mera
generellt verkande åtgärder kan tänkas
komma i fråga för att utnyttja den
överkapacitet som finns av anläggningar
och arbetskraft. Det finns därvid
anledning överväga möjligheten att temporärt
sänka omsen på konsumtionsvaror
och sänka energiskatten. En sänk -

Interpellation ang. friställningen av lotsar

ning av räntan är dessutom motiverad.
Vidare kan en förlängning av tiden för
utnyttjande av investeringsfonderna vara
en möjlig utväg liksom en ökning av
industribeställningar för det allmännas
räkning.

Eftersom de problem det här gäller
berör mer än ett departement anser jag
det mest ändamålsenligt att rikta mina
frågor i ämnet till statsministern.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr statsministern
få ställa följande frågor:

1) Vilka selektiva åtgärder avser regeringen
att vidtaga för att underlätta
situationen för de grupper som kan befaras
drabbas av ökad arbetslöshet under
våren, såsom skogsarbetare samt
värnpliktiga som rycker ut från militärtjänstgöring? 2)

Vilka åtgärder planeras för att ge
sysselsättning åt det osedvanligt stora
antal personer som under våren avslutar
omskolningsverksamhet?

3) Vilka generella åtgärder kommer
regeringen att vidtaga för att stimulera
konjunkturutvecklingen och öka sysselsättningsmöjligheterna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. friställningen av
lotsar

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt riksdagsbeslut
skall varje statligt verk bära sina egna
kostnader. Detta beslut bar resulterat i
en omfattande rationaliseringsaktivitet,
som bl. a. medfört personalinskränkningar.
Därvid bar man riktat in sig
på den naturliga avgången i kombination
med nyanställningsstopp.

Inom postbanken har man ett överskott
på personal uppgående till ett par
hundra tjänstemän. Man avskedar trots

Nr 14

Tisdagen den 26 mars 1968

Interpellation ang. friställningen av lotsar

detta ingen personal, men däremot råder
anställningsstopp sedan 1966 med
vissa undantag. Sålunda anställdes ett
mindre antal tjänstemän 1967 i syfte
att yrkeskåren inte skulle få en skev
ålderssammansättning.

Den strukturrationalisering, som genomförts
inom tullverket, liar medfört
en minskning av 615 personer under
åren 1957—1966. Denna minskning har
kunnat genomföras utan att någon blivit
avskedad. Dock har någon personal
omflyttats till polisen, vilket inneburit
en löneförbättring för en del och oförändrade
lönevillkor för andra.

Även inom SJ har rationalisering
måst vidtagas med personalminskning
som följd. Den årliga personalminskningen
under de senaste sju åren har legat
mellan 1 000 och 2 000 personer.
Denna minskning har klarats genom naturlig
avgång och några permitteringar
har inte tillgripits.

Den hänsynsfulla och enligt min mening
riktiga personalpolitik som de nu
nämnda verken använt sig av tillämpas
inte av sjöfartsstyrelsen. Detta verk har
dragit in 30 lotstjänster 1965/66, 70
tjänster 1966/67 och skall enligt uppgift
rationalisera bort ytterligare 30 lotsar.
I första hand har naturligtvis även
sjöfartsstyrelsen anpassat rationaliseringen
till den naturliga avgången, men
den hårda rationaliseringstakten har
medfört att styrelsen också ansett sig
behöva avskeda lotspersonal i inte ringa
omfattning varvid de yngsta med kortaste
anställningstid i första hand berörts.

Från ansvarigt håll har framförts, att
den personal som blir friställd med fördel
kan söka sig till handelsflottan. Mot
detta talar en rad skäl, bl. a. svårigheterna
att erhålla anställning och att
framtidsutsikterna för styrmän inte är
särdeles ljusa samt att vederbörande
lots oftast varken önskar eller har möjlighet
att vara hemifrån långa perioder.

Tillämpningen av principen att varje
statligt verk skall bära sina egna kost -

nader har också medfört att lotsavgiften
ökats kraftigt från den 1 januari
1967 samtidigt som den nedre tonnagegränsen
höjts. Följden härav har bl. a.
blivit att en mängd fartyg dragit sig för
att utnyttja lots, varigenom avgiftshöjningen
inte medfört den avsedda inkomstförstärkningen.
Man kan inte heller
bortse från de ökade risker för sjösäkerheten
som denna tendens innebär.

I detta sammanhang kan man ifrågasätta
om inte lotsningsplikt borde föreligga
för utländska fartyg i likhet med
vad som är fallet i andra länder. Det
skulle kunna finnas anledning förmoda,
ett den personal, som efter permittering
finns kvar, är rätt avpassad med
hänsyn till föreliggande arbetsuppgifter.
Så är dock inte alltid fallet. Vid
exempelvis Oxelösunds lotsplats visar
statistiken 4 503,95 övertidstimmar under
1967 och 644,25 timmar under januari
i år, vilket betyder i genomsnitt
396 övertidstimmar per månad. Med utgångspunkt
från dessa siffror synes det
vara direkt felaktigt att permittera lotsar
på en sådan plats. Med tanke på
att arbetsuppgifterna inom lotskåren i
en snar framtid kan komma att öka och
att nyanställning av personal då kan bli
aktuell synes det mig vara en oklok
och kortsynt personalpolitik att permittera
lotsar. Då det i synnerhet är unga
lotsar som permitteras innebär detta att
staten avstår från att utnyttja den långa
specialutbildning dessa fått. Det borde
finnas möjlighet att behålla denna för
framtiden särskilt betydelsefulla arbetskraft
även om det under en kortare
övergångstid eventuellt skulle visa sig
svårt att utnyttja arbetskapaciteten helt.

Här framförda synpunkter får en särskild
tyngd av att lotsorganisationsutredningen
ännu inte lagt fram något
förslag om den framtida lotsorganisationen.
Innan så sker borde det vara
naturligt med stor varsamhet i personalfrågorna.

Även bortsett från här framförda synpunkter
vill jag uttala som min bestäm -

Tisdagen den 26 mars 1968

Nr 14

da uppfattning att sjöfartsstyrelsen i
likliet med andra statliga verk borde
använda sig av en mjukare personalpolitik
och tills vidare borde avstå från
att avskeda personal.

Med ledning av vad som anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder dels för att förhindra
ytterligare friställning av lotsar,
dels för att möjliggöra för redan friställda
att återvända till lotsyrket?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes följande motioner:
nr 1014, av herr Ståhl, i anledningav
Kungl. Maj:ts proposition nr 34, angående
inskrivning och redovisning av
värnpliktiga,

nr 1015, av herr Wennerfors m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 34,

nr 1016, av herrar Oskarson och
Wennerfors, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 35, angående organisation
m. in. av försvarets rationaliseringsverksamhet,

nr 1017, av herrar Bengtson i Solna
och Oskarson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 44, med förslag
till lag om vissa kommunala befogenheter
inom turistväsendet,

nr 1018, av herr Norrby in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 44,

nr 1019, av herrar Grebäck och Hagnell,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 48, angående inrättande av
en datamaskinfond och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, m. in.,
nr 1020, av herr Hermansson in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 51, angående vissa frågor rörande
statliga företag,

nr 1021, av herr Magnusson i Borås

Interpellation ang. friställningen av lotsar

m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 51.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om statlig garanti för Aktiebolaget
Atomenergis förpliktelser enligt atomansvarighetslagen
den 8 mars 1968.

§ 11

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

113, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
till högre utbildning och
forskning samt vuxenutbildning jämte
motioner; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående de statliga företagsnämndernas
verksamhet samt i anledning
av riksdagens år 1967 församlade
revisorers berättelse i vad avser
förslagsverksamheten inom statsförvaltningen.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från tredje lagutskottet:
nr 110, i anledning av motioner om
vissa åtgärder mot djurplågeri; och

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

från jordbruksutskottet:
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

§ 12

Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr
68. angående ökat statligt stöd till tek -

nisk forskning och industriellt utvecklingsarbete,
nr 69, angående anslag för
budgetåret 1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering,
och nr 101, angående långtidsplan
för det statliga utvecklingsbiståndet
m. in., måtte med hänsyn till
ärendenas omfattning utsträckas till det
sammanträde som infaller näst efter
torsdagen den 4 nästkommande april.

Denna hemställan bifölls.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 19 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Werbro enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 27 innevarande mars—den 5 nästkommande
april.

Herr Werbro beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1968 den 27 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt 68 §

riksdagsordningen utse riksdagens ombudsmän
och ställföreträdare.

Det antecknades:

att riksdagen den 14 december 1967
med bifall till vad sammansatta konstitutions-
och första lagutskottet i sitt utlåtande
nr 1 år 1967 hemställt beslutat
om omorganisation av hittillsvarande
justitie- och militieombudsmannaämbeten; att

beslutet om omorganisationen innebär
att de två ombudsmannaämbetena
med var sin riksdagens ombudsman
jämte ställföreträdare ombildas till
en riksdagens ombudsmannaexpedition
med tre ombudsmän och två ställföreträdare; att

ämbetsperioden för nuvarande
justitieombudsman utgår år 1968 och år
1969 för nuvarande militieombudsman;

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

att den nya arbetsfördelningen mellan
de tre ombudsmännen innebär:

En ombudsman bör öva tillsyn över
vårdområdet, omfattande främst barnaoch
ungdomsvården, nykterhetsvården,
socialvården, sjukvården och kriminalvården,
samt av angränsande områden
främst socialförsäkringen.

En ombudsman bör öva tillsyn över
försvaret samt taxerings- och uppbördsväsendet.
En omprövning i sistnämnda
del bör ske i den mån åtalsskyddet enligt
113 § regeringsformen upphävs.

En ombudsman bör öva tillsyn över
civilförvaltningen i övrigt. Bland viktiga
sakområden märks här plan- och
byggnadsväsendet samt utbildningsväsendet.
Hit bör också hänföras lantmäteriväsendet.
Även ärenden angående
allmänna handlingars offentlighet bör
handläggas av denne ombudsman.

Tillsynen över domstolarna samt
åklagar-, polis- och exekutionsväsendet
bör delas mellan sistnämnda båda ombudsmän
;

att enligt övergångsbestämmelse i antagen
ny instruktion för riksdagens ombudsmän,
som träder i kraft dagen efter
val av ombudsmän år 1968, instruktionen
skall »äga tillämpning på innehavaren
av det nuvarande militieombudsmannaämbetet
utan hinder av gällande
ämbetsperiod»; varigenom denne blir
justitieombudsman med de arbetsuppgifter
som angivits för den andre av
ovanstående ombudsmän;

att här förestående val av ombudsmän
skall avse dels det första och det
tredje av ovannämnda områden, dels
två ställföreträdare att i tjänstgöringen
vara gemensamma för de tre ombudsmännen
men för funktioner som avses
i 98 § regeringsformen och 68 § riksdagsordningen,
den ene att vara ställföreträdare
för den ovan först nämnde
och den andre för de två övriga nämnda
ombudsmännen.

Vid val av ombudsman att öva tillsyn
över vårdområdet, omfattande
främst barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården,
socialvården, sjukvården

och kriminalvården, samt av angränsande
områden främst socialförsäkringen befunnos

valmännen ha utsett för tiden
intill dess nytt val förrättats under
fjärde året härefter

herr f. d. lagmannen Tor Alfred Bexelius
med 42 röster.

Vid val av ombudsman att öva tillsyn
över civilförvaltningen i övrigt innefattande
plan- och byggnadsväsendet,
utbildningsväsendet samt lantmäteriväsendet,
över ärenden angående allmänna
handlingars offentlighet samt, i den
mån det ej ankommer på annan ombudsman,
över domstolarna, åklagarväsendet,
polisväsendet och exekutionsväsendet befunnos

valmännen ha utsett för tiden
intill dess nytt val förrättats under
fjärde året härefter

herr justitierådet Carl Ulf Vilhelm
Lundvik med 41 röster.

Vid val av två ställföreträdare för
riksdagens ombudsmän befunnos valmännen
ha utsett

herr hovrättsrådet Gunnar Thyresson
med 43 röster och

herr hovrättsrådet Bror Erik Gustaf
Petrén med 33 röster.

För den funktion som avses i 98 §
p 1 regeringsformen och 68 § 4 st. p 1
riksdagsordningen har valmännen utsett
Thyresson att vara personlig ställföreträdare
för ombudsmännen Henkow
och Lundvik under deras respektive
mandattid och Petrén att vara personlig
ställföreträdare för ombudsmannen
Bexelius.

Axel Strand Gustaf Svensson

Ingrid Gärde Widemar G. Ivar Virgin

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna
ävensom att kanslideputerade skulle underrättas
om dessa val samt anmodas
låta uppsätta förslag dels till förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelser
till Konungen med anmälan om
de verkställda valen.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

skärgård, m. m.

§ 4

Justerades protokollsutdrag angående
de i nästföregående § omförmälda valen.

§ 5

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att förbättra sjösäkerheten i Östergötlands
skärgård, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Gomér har frågat
dels om jag är beredd att medverka till
att Häradsskärs lotsplats liksom lotsuppassningen
i Kråkelund och på Arkö
bibehålls, dels vilka åtgärder jag i annat
fall avser vidta för att upprätthålla
en effektiv sjöräddningstjänst samt för
att motverka en ytterligare utglesning
inom ifrågavarande områden.

Rationaliseringarna inom lotsorganisationen
är en följd av den strukturomvandling,
som sjötrafiken på de
svenska hamnarna för närvarande genomgår.
övergången till allt större och
därigenom mindre väderkänsliga fartyg
har lett till att de genomgående
skärgårdslederna inte längre används i
större utsträckning. Vidare anlitar de
mindre fartygen, som fortfarande nyttjar
lederna, alltmera sällan lots på
grund av förbättrade säkerhetsanstalter
och bättre egna utrustningar. Att
under sådana förhållanden behålla en
mycket dyrbar lotsorganisation och
inte vidta en av utvecklingen påkallad
anpassning är knappast försvarbart.

Sjöfartsstyrelsen har därför föreslagit
indragning av Häradsskärs lotsplats
samt slopande av lotsuppassningen
i Kråkelund och på Arkö. Det bör
obsejrveras att omorganisationsförslaget
inte innebär någon begränsning av
möjligheterna att erhålla lots till och
från hamnarna inom området. Lotsningarna
kommer att ombesörjas från

att förbättra sjösäkerheten i Östergötlands

lotsplatserna i Oskarshamn, Västervik
(Idö) och Oxelösund (Hävringe).

Andra sjösäkerhetsfunktioner, såsom
tillsyn över utprickning och fyrbelysning,
sjöräddning m. m. skall också i
fortsättningen tillgodoses. Bland annat
därför bibehålls tills vidare bemanning
i begränsad omfattning på de berörda
platserna. Visserligen kommer
som styrelsen anfört sjöfartsverkets insatser
i sjöräddningstjänst inte att
framdeles kunna bli av samma omfattning
som nu. Lokaliseringen och omfattningen
av andra enheter som deltar
i sjöräddningsverksamheten liksom de
förbättrade kommunikationsmedel i
form av radioförbindelser m. m. som
sjöfarten numera har tillgång till medger
dock den föreslagna begränsningen
av sjöfartsverkets tjänster. Denna uppfattning
styrks av Sjöräddningssällskapets
yttrande över sjöf artsstyrelsens
förslag. Även efter de föreslagna indragningarna
på den aktuella kuststräckan
tillgodoses enligt sällskapet
målsättningen att varje punkt på den
svenska kusten, där livlig trafik förekommer,
bör kunna nås inom ett par
timmar av farkost lämpad för räddningstjänst.
Detta kommer att bli möjligt
genom samordning av resurserna
inom sjöfartsverket, tullverket och Sjöräddningssällskapet.
Därtill kommer
den numera goda möjligheten att ganska
snabbt få hjälp av militär helikopter.

Mot bakgrund av de förhållanden jag
här redogjort för i fråga om kostnaderna
för nuvarande organisation, de bibehållna
möjligheterna att erhålla lots
samt resurserna på sjösäkerhets- och
sjöräddningsområdet har jag inte funnit
skäl att avvika från sjöf artsstyrelsens
förslag.

Vidare anförde:

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förbättra sjösäkerheten i Östergötlands
skärgård, m. m.

Statsrådet ger en omfattande redovisning
av skälen för att han inte kommer
att avvika från sjöfartsstyrelsens
förslag. Jag ställde mig i min interpellation
tveksam till den föreslagna indragningen
och stödde mig därvid närmast
på sjöfartsstyrelsens egen skrivning.
Den föreslagna indragningen av
lotsuppassningen i Kråkelund och på
Arkö medför dock att styrelsens möjligheter
att svara för en effektiv sjöräddningstjänst
blir väsentligt mindre.
Detta redovisas också i sista stycket av
sjöfartsstyrelsens förslag.

Därutöver har, såsom jag framhöll i
min interpellation, många remissinstanser
avstyrkt förslaget. Jag vill uttrycka
den förhoppningen att de i svaret
relaterade åtgärderna för att upprätthålla
sjösäkerheten skall vara tillräckliga
för att ge fiskarna och andra
båtägare den säkerhetskänsla som Östergötlands
kustfiskareförbund hänvisar
till i sitt remissyttrande. Särskilt
samordningen mellan sjöfartsverket,
tullen och inte minst försvaret bör bidraga
härtill.

Utglesningen inom skärgården berörs
inte i svaret. Jag vill i detta sammanhang
säga följande. Det ligger i tiden
att omorganisera, centralisera och
rationalisera. Ofta kommer dock den
enskilda människan i kläm i dessa effektivitetssträvanden.
Det är enligt min
mening mycket viktigt att därvid ta
med alla komponenter i bedömningen.
Man får inte enbart se till om man spar
några tusen kronor på ett ställe; i detta
fall är det fråga om en miljon. Man
måste också ta hänsyn till de kostnader
och svårigheter som kan uppstå på annat
håll genom den åtgärd som vidtages.
I det aktuella fallet noterar jag att
kommunikationsministern uttalar att
bemanning tills vidare i begränsad omfattning
skall bibehållas på de berörda
platserna.

Jag betraktar det som mycket viktigt
att den bygd det här är fråga om inte

åderlåtes på ännu fler människor. Marginalerna
i glesbygder är inte stora
när det gäller att upprätthålla samhällsservicen,
t. ex. affärer.

Med min interpellation har jag inte
velat kritisera vare sig sjöfartsverket
eller regeringen, utan jag har velat ge
uttryck för den allt starkare oron bland
de människor som drabbas när man
centralt vill göra en kostnadsbesparing.
Ofta medför denna kostnadsbesparing,
som jag framhöll, problem som innebär
minskad trivsel för många enskilda.
Jag hoppas att interpellationen skall ha
gjort någon nytta, och jag understryker
det angelägna i att samordningen innefattar
hänsynstagande till alla olika
faktorer. Inte minst bör den enskildes
problem i den omvandling som sker
beaktas.

Än en gång: Tack för svaret!

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! De problem som interpellanten
berört och som kommunikationsministern
kommenterat kan synas
ha ett lokalt avgränsat intresse. Men
dessa frågor har på sistone rönt stor
uppmärksamhet även här i riksdagen.
De samordningssynpunkter som kommunikationsministern
anför i svaret är
beaktansvärda. Men man frågar sig:
Har detta fungerat? Har regeringen givit
särskilda direktiv till berörda myndigheter
att samordna sina strävanden?
De praktiska erfarenheter man har
på olika håll i landet tyder på att samordningen
i praktiken inte fungerar så
som kommunikationsministern förutsätter
i sitt interpellationssvar.

Herr Gomér belyste en rad intressanta
aspekter på denna fråga, bl. a. den
militära bevakningssynpunkten. När
man studerar rationaliseringsåtgärderna
längs våra kuster kommer man fram
till att denna synpunkt inte torde vara
tillräckligt uppmärksammad.

En annan synpunkt som inte beaktats
är den ökande risk för oljeskador

82 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
skärgård

på grund av olyckor med tankfartyg
som numera kan bli aktuell. Just i det
område som interpellationen gäller inträffade
i oktober 1967 en grundstötning
med ett mindre tankfartyg. 200
kubikmeter olja flöt ut i den småländska
skärgården. Det var alltså ett relativt
begränsat utsläpp som skedde den
gången, men anmärkningsvärt var att
tankfartyget framfördes utan lots. Frågan
om lotsplikt för tankfartyg borde
alltså aktualiseras. — Torrey Canyonkatastrofen
i England har fäst uppmärksamheten
på de risker som föreligger.
I Sverige kommer dessa problem
att accentueras i och med att vi inom
en relativt snar framtid får räkna med
att supertankers framförs även i Östersjön,
vilket sannolikt kommer att leda
till delvis nya oljedistributionsformer
längs kusten.

En väsentlig aspekt är alltså naturvårdssynpunkten,
oljeskaderisken. Det
finns andra — nedskräpningsaspekten
t. ex., som måste röna allt större uppmärksamhet.
Det väsentliga för bedömningen
av dessa frågor tycker jag att
interpellanten angav när han pekade på
de optimeringskrav som måste ställas
då staten vidtar åtgärder av ifrågavarande
slag. Den avvägning måste alltså
göras som ger det samhällsekonomiskt
bästa resultatet, och det är inte
alltid liktydigt med en ensidig rationalisering
inom ett statligt verk. Man får
inte bara väga in de statliga åtgärderna
utan även ta hänsyn till regionala och
lokala aspekter. Man måste se vilka effekter
rationaliseringarna får ur lokaliseringssynpunkt
och vilka konsekvenser
de får för den kommunala verksamheten
i de berörda områdena. Detta
är alltså en väsentlig och komplicerad
fråga, som rör en mycket känslig del
av vårt land.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! De frågeställningar som

att förbättra sjösäkerheten i Stockholms

herr Norrby tog upp har vi tidigare haft
tillfälle att diskutera. Jag vågar säga att
alla dessa frågor är föremål för uppmärksamhet
i skilda sammanhang.

Det kan kanske vara lämpligt att jag,
med utgångspunkt från det fall herr
Gomér interpellerat om, nämner några
siffror för att klargöra vad det egentligen
är fråga om när vi diskuterar den
rationaliseringsverksamhet som pågår
på lotsväsendets område.

Häradsskärs lotsplats utförde år 1965
98 lotsningar, år 1966 61 lotsningar och
under de sju första månaderna 1967
18 lotsningar. På lotsplatsen finns en
överlots, tre lotsar, en reservlots och
tre båtmän. Sammanlagt finns där alltså
åtta personer och, som jag sade nyss,
utfördes under de sju första månaderna
1967 18 lotsningar. Dessa siffror ger
kanske ett begrepp om att denna lotsplats
i dag är överbemannad.

Förslaget innebär att det från den 1
juli 1968 övergångsvis skall finnas en
lots och två båtmän på Arkö lotsuppassning,
två lotsar på Häradsskärs lotsplats
samt en lots och en båtman på Kråkelunds
lotsuppassning för ombesörjande
av pricknings- och farledsarbete m. m.
Denna personal skall också finnas för
att medverka i bl. a. de sjöräddningsuppgifter
som sjöfartsstyrelsen har kvar
i detta sammanhang. Sjöräddningsarbetet
kommer inte att minska totalt sett
därför att sjöfartsstyrelsen inte i samma
omfattning som hitintills utför sådana
uppgifter, utan det kommer att
vara lika effektivt som tidigare därför
att vi på ett bättre sätt samordnar
övriga resurser på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att förbättra sjösäkerheten i Stockholms
skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förbättra sjösäkerheten i Stockholms
skärgård

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat dels om jag anser det vara lämpligt
att med en ökande sjötrafik i Stockholms
skärgård dra in lotsstationerna i
Dalaröleden och Furusundsleden, dels
om jag vill medverka till att genom
olika åtgärder förbättra sjösäkerheten i
Stockholms skärgård.

Flera utredningar arbetar med de
omfattande frågeställningar som hör
samman med sjöfartens och hamnväsendets
framtida struktur, den lämpliga
omfattningen och inriktningen av sjöfartsverkets
tjänster med hänsyn till
sjöfartens behov samt frågan om täckningen
av de härmed förenade kostnaderna.

Av avgörande betydelse för hur den
kommande lotsorganisationen inom
Stockholms skärgårdsområde kommer
att se ut är säkerhetskraven och de ekonomiska
förutsättningarna att tillhandahålla
service.

Vilken väg som är mest framkomlig
för att uppnå bättre balans mellan kostnader
och intäkter för lotsningsverksamheten
i området undersöks utom av
lotsorganisationsutredningen också av
en särskild utredningsgrupp inom sjöfartsstyrelsen.
Ett av de alternativ som
är aktuella för att minska kostnaderna
innebär en begränsning av antalet lotsleder
i Stockholms skärgård. Sjöfartsstyrelsen
har emellertid ännu inte tagit
ställning i denna fråga. Innan så sker
och styrelsen framlägger eventuella förslag
till Kungl. Maj :t om indragningar
gör man ingående undersökningar, som
innefattar såväl ekonomiska som sjösäkerhetsmässiga
bedömningar. Vidare
ges berörda myndigheter och intressenter
tillfälle att framföra sina synpunkter.

Beträffande herr Wennerfors’ fråga
om förbättring av sjösäkerheten i Stockholms
skärgård vill jag framhålla att

fortgående uppmärksamhet ägnas åt utformningen
och placeringen av säkerhetsanordningarna
i samtliga farleder.
Detta sker på initiativ av sjöfartsstyrelsen,
av lotsar och sjöfartsorganisationer
och genom att den tekniska utvecklingen
följs upp. Samtidigt förbättras
fartygens utrustning. I fråga om sjöräddningstjänsten
har sjöfartsstyrelsen
träffat överenskommelse med berörda
statliga myndigheter — generaltullstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, chefen för
marinen, chefen för flygvapnet, televerket,
luftfartsverket — och med Sjöräddningssällskapet
rörande åtgärder
vid sjöräddningsfall m. m. inom svenskt
territorialvatten och till Sverige gränsande
vatten.

Med hänvisning till vad jag anfört
anser jag interpellationen besvarad.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.
Det kan naturligtvis vara tvivelaktigt
om man bör interpellera i en sådan
fråga när man vet både att en utredning
pågår och att denna beräknas
vara klar under detta år. Ändå finns det
skäl för att aktualisera problemet i riksdagen.
Det går nämligen många rykten
om indragningar av lotsstationer och
minskning av antalet lotsar, vilket alldeles
självfallet oroar människorna i
skärgårdsområdena, som ställer sig frågan:
Vad görs i riksdagen? Under sådana
omständigheter kan en interpellation
ha sitt värde.

Ett alternativ, som tydligen mycket
allvarligt diskuteras både inom och utom
utredningen, är att ersätta nuvarande
lotsleder i Stockholms skärgård
med en enda, nämligen den som går via
Sandhamn. Detta skulle få mycket allvarliga
konsekvenser för sjöfarten.
Färdvägen mellan Stockholm och norrlandshamnarna
skulle avsevärt förlängas;
för ett fartyg med 12 knops fart

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

84 Nr 14

Svar på interpellation ang. åtgärder för

skärgård

skulle det innebära en ökning med 5—
7 timmar. Vid dålig väderlek med hårda
nordliga eller sydliga vindar liksom vid
svåra isförhållanden förlängs gångtiderna
ytterligare. Dessutom skulle en
del fartyg av tidsskäl eller på grund av
väderleksförhållandena ändå tvingas att
gå i farlederna inomskärs, vilket de alltså
finge göra utan lots. Sådant ökar
olycksrisker, t. ex. grundstötningar och
kollisioner, vilket måste uppmärksammas
inte minst med tanke på de svåra
och kostsamma följderna om fartyget alen
oljetanker.

Man bör också ta hänsyn till fördyringen
genom de förlängda gångvägarna
och den ökade liggetiden i hamn.
Hela tidsschemat blir nämligen förryckt.
Sjöfarten mellan exempelvis
Stockholm och Hallstavik eller Gävle är
organiserad så att fartygen avgår från
Stockholm på eftermiddagen eller kvällen
för att vara i ankomsthamnen morgonen
därpå, då lastning och lossning
börjar. Om fraktkostnaderna stiger,
medför detta naturligtvis ökade kostnader
för industrierna och det får til
syvende og sidst konsekvenser för arbetstagare
och konsumenter.

Statsrådet Lundkvist säger i sitt svar
att »fortgående uppmärksamhet ägnas
åt utformningen och placeringen av
säkerhetsanordningarna i samtliga farleder».
Det är alldeles utmärkt. Det behövs,
säger alla som känner till saken
mycket närmare än jag. Det finns ledamöter
av denna kammare som väl känner
farlederna och anser att utprickningen
på många håll är mycket dålig.
Även om den skulle förbättras avsevärt,
är det därmed inte sagt att säkerhetsanordningarna
i dessa farvatten kan ersätta
lotsarnas insatser.

Vad jag nu nämnt beträffande sjöfarten
och sjösäkerheten gäller inte
bara den norra delen av Stockholms
skärgård utan i hög grad också den
södra, där planer föreligger på att dra
in Landsorts lotsstation.

att förbättra sjösäkerheten i Stockholms

Här kunde också anföras vad en indragning
av en lotsstation kan innebära
för respektive kommun eller bygd. Frågan
har en kommunalekonomisk och en
lokaliseringspolitisk aspekt. Vidare bör
hänsyn tas till naturvården — detta har
redan berörts här bl. a. av herr Norrby
—• särskilt vid inträffade oljeskador och
nedskräpning. Slutligen kan även försvarssynpunkter
anläggas på frågan.

Jag skall dock inte argumentera vidare
i dag; interpellationssvaret ger mig
ett intryck av att statsrådet är på det
klara med frågans djupare innebörd
och dess olika aspekter. Jag förutsätter
att kommunikationsministern, när ärendet
skall behandlas i riksdagen så småningom,
kommer att beakta inte endast
den kortsiktiga kostnadsbesparingen.
Frågan bör ses i ett större sammanhang.
Detta tycker jag också framgår
av kommunikationsministerns svar och
det har även framgått av svaret på en
enkel fråga av herr Norrby för några
veckor sedan.

Med detta är jag nöjd, herr talman.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Lotsorganisationsutredningen,
som tillsattes 1963, har lagt
fram ett genomgripande förslag om ny
lotsplatsorganisation, vilket förelädes
riksdagen 1966. Riksdagen har alltså
rätt nyligen haft att ta ställning till en
reduktion av antalet lotsplatser.

Det som har föranlett den oro som
herr Wennerfors beskrev är nästa etapp
i rationaliseringsarbetet som nu förbereds.
Dessutom har lotsorganisationsutredningen
»droppat» en mängd småförslag
under tiden, vilket har medfört
vissa svårigheter att följa det löpande
arbetet i utredningen, eftersom detta
hela tiden kontinuerligt har avsatt konkreta
resultat.

Det förefaller emellertid som om man
nu skulle — i denna omgång -— få en
slutlig möjlighet att ta ställning till ett
mera samlat rationaliseringsgrepp. Det

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Svar på interpellation ang. utfärdande av besiktningsinstrument för motorfordon
i två exemplar

är då, såsom har påpekats, utomordentligt
väsentligt att dessa bredare aspekter
tas i beaktande.

En sak som jag har blivit uppmärksammad
på är samarbetet med Finland
vid farledernas utformning. Finländarna
har uppenbarligen lagt upp sin farledsplanering
och vidtagit vissa ganska
kostnadskrävande åtgärder för att leden
genom Stockholms skärgård skall
kunna användas vintertid. Det vore intressant
att få den nordiska samarbetsaspekten
något litet belyst.

En annan fråga av stor betydelse för
Stockholms skärgård är att, om lotsningsservicen
i de berörda lederna skulle
läggas ned, skulle navigerings- och
manövreringskomplikationer komma att
uppstå på grund av den intensiva småbåtstrafik
som förekommer där sommartid.
Med lots ombord har man i fartyget
personal med vana vid småbåtar
som kilar kors och tvärs i farleden
framför fartyget, men om lotsningen
upphör i flera av de väsentliga lederna
— vilket jag för övrigt från optimeringssynpunkt
betvivlar är ett riktigt
förfarande — kommer dessa svårigheter
att accentueras. Då reses automatiskt
kravet på att småbåtstrafiken får
egna prickade leder i skärgården, vilka
inte sammanfaller med lederna för den
tunga sjöfarten. Det vore intressant att
höra, om dessa mycket viktiga synpunkter
har beaktats; detta framgår
inte av interpellationssvaret. Jag bedömer
detta som en väsentlig fråga, som
får allt större betydelse på grund av
den tilltagande småbåtstrafiken i Stockholms
skärgård.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Även sjösäkerheten vad
beträffar ^prickning av farleder o. s. v.
med hänsyn till småbåtstrafiken är föremål
för uppmärksamhet. Sjöfarten är
naturligtvis internationell i den meningen,
att när man bestämmer sig för

farleder och lotsningsorganisation måste
hänsyn tas inte enbart till de svenska
fartygen utan till alla fartyg som skall
befara våra vatten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. utfärdande
av besiktningsinstrument för
motorfordon i två exemplar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat mig, om jag vill medverka till
att gällande regler för besiktningsinstrument
ändras så att sådana instrument
för motorfordon framdeles utfärdas
i två olikfärgade exemplar, varav
det ena skall förvaras i eller på motorfordonet
och det andra hos den laglige
ägaren av fordonet.

Fru Kristensson anser att ett system,
där två besiktningsinstrument i stället
för ett utlämnas till ägaren, skulle försvåra
sådana brott som består i att
avbetalningsköpare förfalskar köpehandlingen
och säljer den bil de förvärvat
innan den är betald, medan
äganderätten fortfarande tillkommer
säljaren. Säljaren skulle enligt förslaget
behålla det ena exemplaret, som
skulle få karaktär av värdehandling,
till dess förvärvaren fullgjort sina skyldigheter.

Hela frågan om formerna för och
administrationen av bilregistreringen
utreds f. n. Jag anser mig därför inte
nu böra ta ställning till fru Kristenssons
förslag.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret,

86 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. utfärdande av besiktningsinstrument för motorfordon
i två exemplar

som egentligen inte var mycket att hurra
för. Statsrådet hänvisade bara till
att det sitter en utredning, som skall
pröva frågan om formerna för administrationen
av bilregistreringen.

Jag har tagit mig friheten att titta litet
närmare på direktiven för denna utredning.
Jag har då funnit att denna
skall syssla med allt möjligt: bilskattuppbörd,
kontroll av försäkringsskyldigheten
och integrationen med andra
register. Det står i direktiven att man
också skall pröva frågan om en effektivare
redovisning i registret av äganderätten
till fordonen. Denna uppgift
skulle möjligen kunna tangera den sak
som jag här har berört. Men en effektivare
redovisning i registret av äganderätten
syftar enbart till den centrala
dokumentationen.

Med min interpellation var jag ute
efter att på ett enkelt sätt kunna visa
för en potentiell köpare vem som är
den verklige ägaren. Jag menade då att
man inte av den blivande köparen skulle
kräva att denne skulle behöva ringa
upp bilregistret för att kontrollera vem
som är den verklige ägaren. Han skulle
med hjälp av ett papper kunna se att
det är ägaren som säljer bilen.

Om man för närvarande köper en bil
på avbetalning, registreras man omedelbart
som ägare. En ändring av registret
på den punkten så att det klarare
markeras, när äganderätten fullständigt
övergått, skulle enligt min mening
vara bra. Men man skulle också
ha behov av en värdehandling, som
skulle kunna överlämnas till köparen
direkt av säljaren. Denna skulle kunna
klart visa att det är ägaren som säljer
bilen.

Jag har försökt ta reda på det ungefärliga
antalet illegala transaktioner när
det gäller försäljning av t. ex. avbetalningsbilar.
Jag vände mig till motorbranschen,
där jag fick veta att antalet
är ungefär 10 000. Därtill kommer olagliga
försäljningar i samband med bil -

uthyrning och bilstölder. Jag tror därför
att problemet med de olagliga biltransaktionerna
inte är så litet. Därför
borde man också pröva den tanke
jag framfört i min interpellation.

I interpellationen nämnde jag att man
i Förenta staterna, närmare bestämt i
Kalifornien, har ett system med två
besiktningsinstrument. Det ena skall
förvaras i bilen och det andra förvaras
av ägaren. När man säljer bilen skall
båda besiktningsinstrumenten kunna
företes.

Jag hörde nyss från en vänlig kollega
här i kammaren att man också i Västtyskland
tillämpar detta förfaringssätt.
Det skulle inte vara så dumt att åtminstone
undersöka frågan. Jag hade
inte, herr talman, begärt att statsrådet
skulle säga att han tyckte att detta
system är bra och att vi skulle pröva
det. Vad jag hade önskat var att statsrådet
åtminstone hade gått med på att
låta utredningen pröva frågan. Det kan
hända att statsrådet nu vill ge en sådan
mening till känna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har inte helt velat
avvisa fru Kristenssons tanke. Min uppfattning
är att vi genom bilregisterutredningens
arbete först skall veta vad
slags värdehandlingar o. s. v. som vi
kommer att ha i framtiden. Sedan får
man möjligen pröva i vilken mån någonting
skulle kunna vidtas med avseende
på en dubblering av instrumentet
i det syfte fru Kristensson avser.

Även om man kan inse fördelarna
i ett sådant system, kan man väl också
se att det kan medföra risker. Brott
som begås vid bilaffärer förekommer
inte bara vid avbetalningsköp; det är
ett känt faktum att besiktningshandlingarna
ofta spelar en avgörande roll
i kriminaliteten på detta område. Tillgången
till två besiktningsinstrument
skulle därför inte i och för sig kunna

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen

hindra brott, utan i vissa sammanhang
t. o. m. kunna spela en negativ roll.

En annan synpunkt är att man inte
kan bortse från risken för förväxling i
fråga om vilken handling som skall
medföras under färd och visas upp för
anteckningar vid besiktning. Kontrollen
över att fordonen i trafiken fyller
säkerhetskraven bygger i stor utsträckning
på att riktiga anteckningar görs,
och det förfarandet bör inte kompliceras
om det kan undvikas.

Sammanfattningsvis vill jag alltså
säga att jag inte avvisar den tanke som
fru Kristensson fört fram, men jag
anser att denna åtgärd inte bör genomföras
innan registreringsutredningen
är klar och vi sålunda närmare vet vilka
värdehandlingar vi får och hur de
lämpligen bör vara utformade ur de
olika synpunkter som vi vill tillgodose.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Erfarenheterna från utlandet
av den metod som jag föreslagit
är goda. Även om kommunikationsministern
inte har ansvaret för att försöka
förebygga brottsligheten i landet
måste han ändå ha intresse av att hjälpa
till att försöka minska antalet olagliga
försäljningar av bilar. Jag tycker
fortfarande att det skulle varit praktiskt
om man kunnat säga: »Visst kan
utredningen titta på detta, det är onödigt
att fördröja en sådan fråga.» Det
är möjligt att utredningen tar ett eget
initiativ, när kommunikationsministern
nu inte vill medverka till det, och det
är den förhoppningen som jag nu har
kvar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall gärna överväga
möjligheten att låta utredningen
under sitt fortlöpande arbete beakta det
förslag som fru Kristensson nu fört
fram. Vad jag vänder mig mot är tanken
att man skulle vidta en åtgärd innan
utredningen var färdig.

Nr 14

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Då ber jag bara att få
tacka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. förläggningen
av en ersättningsflygplats för
Bulltofta

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Tobé har frågat
mig om jag ämnar föranstalta om
en allsidig utredning om den från
samhällsplaneringssynpunkt lämpligaste
förläggningen av en ersättningsflygplats
för Bulltofta.

Luftfartsverkets förslag till lokalisering
av ersättningsflygplats för Bulltofta
har remissbehandlats. Myndigheter
och andra intressenter har därmed
beretts tillfälle att bedöma förslaget
från såväl samhällsplaneringssynpunkt
som trafikekonomiska och trafiktekniska
synpunkter. I anledning av vad som
framkommit vid remissbehandlingen
har luftfartsverket gjort vissa kompletterande
undersökningar. Frågan är f. n.
under beredning inom departementet
och jag anser mig, i avvaktan på resultatet
härav, inte nu kunna göra något
närmare uttalande i frågan.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för det
svar jag fått. Det är inte helt avväpnande;
därför ber jag att få göra några
reflexioner till det.

Såvitt jag som helt utomstående kunnat
följa ärendet kom det upp på det
sättet att Malmö stad hade planer på

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 19(58 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen

att utvidga sitt bebyggelseområde till
närheten av Bulltofta flygplats. Man
hindrades av flygbullret och hade då
två lösningar att välja mellan: att flytta
bebyggelsen till någon annan del som
Malmö stad behärskade eller att flytta
flygfältet. I det läget föredrog man den
senare lösningen och kom vid överläggningar
med kommunikationsdepartementet
överens om att flytta Bulltofta.
På så sätt skulle bebyggelsen kunna
komma närmare fältet och kanske också
läggas på fältet. Detta föranledde en
proposition till 19G6 års riksdag med
förslag om ett anslag på 13 miljoner
kronor för markköp. Yar fältet skulle
ligga fick vi inte reda på, men riksdagen
biföll ändå propositionen.

Planeringsläget i malmöregionen är
ungefär följande, såvitt jag som utomstående
—- jag påpekar det förhållandet
ännu en gång — kan bedöma.

Planeringsexpertisen i landet har i
många år, för att inte säga i decennier,
varit förvånad över att någon regionplanering
i malmöområdet icke ägt
rum. I stockholmsområdet håller man
nu på med den andra regionplanen, för
göteborgsområdet är den andra regionplanen
klar, och även sundsvallsområdet,
boråsområdet och många andra av
våra mest expansiva tätortsregioner har
varit föremål för regionplanering. Men
i malmöregionen har under dessa år
ingenting hänt.

När man frågat riksdagsmän, kommunalmän
och andra om dessa saker,
har de hänvisat till — och tycks lugna
sig med detta — att det finns ett regionplaneinstitut
i Skåne och att detta har
funnits länge och gjort fina utredningar.
Ja, det är visst och sant. I detta institut
finns våra kanske främsta experter
när det gäller prognosmakeri och
undersökningar av olika slag. Men en
sak har detta institut inte fått göra;
det har inte fått planera, utan det är ett
institut som skall göra utredningar,
vilka skall ligga till grund för de planeringsåtgärder
som skall vidtas.

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

För ganska precis två år sedan hände
någonting: man kom underfund med
att man måste göra en regional planering
för malmöområdet. Man bildade
då ett kommunalförbund, eftersom man
inte var nöjd med de bestämmelser om
regionplan som finns i byggnadslagen
och som övriga områden har följt. Jag
har förståelse för denna åtgärd, för ett
kommunalförbund kan också genomföra
vissa delar av regionplaneförslagen, något
som ett regionplaneförbund inte
kan göra. Arbetet inom detta kommunalförbund
har nu pågått i två år, men
såvitt jag vet har man ännu inte kommit
så långt — och det är naturligt —■
att man fått någon bild av hur denna
region skall utvecklas och hur man skall
lokalisera olika aktiviteter och tillgodose
olika intressen.

Till grund för den planering, som
föregått behandlingen av frågan om en
ersättningsflygplats till Bulltofta, ligger
en typisk sektorplanering. Luftfartsverket
har fått till uppgift att inom vissa
ramar — man får av olika orsaker
bara gå så och så långt västerut och så
och så långt norr ut — upprätta ett
förslag om hur detta flygfält ur luftfartsverkets
synpunkt lämpligen bör se
ut. Luftfartsverket har framlagt förslag,
som sedan har remitterats. Luftfartsverket
har emellertid inte gjort någon
samlad samhällsplanering, utan har i
sitt förslag endast tagit hänsyn till de
säkerhetskrav och de krav på ytor som
verket uppställer. Däremot har man
inte gjort någon utredning om vilka
trafikleder som behöver byggas och
hur den nu gällande vägplanen eventuellt
behöver ändras. Man har inte
heller utrett frågan om lokaliseringen
av nya bostadsområden och nya företag.
Man har inte tagit hänsyn till naturvårdens
intressen inklusive bullerproblemet,
statlig och kommunal ekonomi,
något som inte är det allra enklaste
att räkna ut — vad skall den ena
och den andra betala —- frågan om vad
det kostar att driva fältet och vad det

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

kostar för allmänheten att resa till det
här ganska avlägset belägna fältet från
tätorterna i Skåne, frågan om allmänhetens
bekvämlighet — detta fält kommer
ju att ligga betydligt mer »vid sidan
om» än Bulltofta och Saltholm. Såvitt
jag kan se av förarbetena har det
alltså inte gjorts någon samordnad planering
när det gäller ekonomi och lokalisering.

Låt mig också säga någonting om
naturvårdsintressena i detta sammanhang.
Det har skrivits ganska mycket
om denna sak i de skånska tidningarna.

Det har hållits opinionsmöten, och
saken har livligt diskuterats. Naturvårdsexperter
av olika slag har yttrat
sig, men deras uttalanden har viftats
hort av många. Man har sagt att den
där naturvården är det ju bara idealister
som håller på med och att samhället
inte kan väja för sådana saker. Jag
her att få påminna om att riksdagen i
full enighet antagit en naturvårdslag,
i vilken det sägs att naturen är en tillgång
som vi skall vårda. Det är en tillgång
som vi måste ha för att leva;
många säger att vi måste vårda den för
att över huvud taget överleva. Det sägs
vidare i naturvårdslagen att det är en
statlig och kommunal uppgift att vårda
naturen. Naturvården får inte i samhällsplaneringen
ses som någonting
som man kan ta hänsyn till först sedan
andra intressen har tillgodosetts.

Det har från naturvårdshåll framhållits
att flygsäkerheten är i fara med
hänsyn till de fågelsträck som berör
Sturups-området. Det är säkerligen svårt
att ändra på det förhållandet, om man
inte vidtar åtgärder långt utanför själva
flygfältet genom att dränera och planera
ut marken så att det inte finns några
rastplatser i närheten. De naturvårdande
organen är också eniga om att
avstyrka den förläggning som luftfartsverket
fastnat för; det gäller inte bara
de ideella organisationerna utan även
statens naturvårdsverk.

Slutligen skulle jag för att undvika

missförstånd vilja säga att jag inte anser
att riksdagen är ett lämpligt organ
för planering. Jag anser inte heller att
regeringen är ett lämpligt organ härför.
Det finns särskild lagstiftning om detta,
det finns särskilda metoder för planering
och det finns experter på planering
och hävdvunna former därför.

När riksdagen anslog 13 miljoner
kronor utgick man ifrån att flygfältet
skulle placeras på ett ställe som efter
en allsidig utredning befanns vara lämpligt.
Luftfartsverkets utredning är, som
jag har sagt, en typisk sektorplanering.
Om vägverket gör en utredning, om
luftfartsverket gör en utredning, om socialstyrelsen
gör en utredning om var
man skall förlägga sjukhus och man sedan
remitterar utredningen i fråga till
olika instanser för yttrande, så blir det
ändå inte planering av det; det måste
finnas någon instans som sammanjämkar
de motstridande intressena. Det som
nu har föregått avgörandet, som ännu
inte har fattats av Kungl. Maj :t, kan inte
kallas för en god metod för samhällsplanering.
Detta tycker jag särskilt bör
uppmärksammas, eftersom kommunikationsministern
är den som skall vaka
över att man i detta fall tillämpar goda
samhällsplaneringsmetoder.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är inte många dagar
sedan vi sist hade tillfälle att diskutera
denna fråga. Jag är överraskad
över att herr Tobé säger att man inte
väl har planerat förläggningen av denna
flygplats och att Malmö stad inte varit
intresserad av att diskutera frågan
tidigare. Vi har hela tiden varit på det
klara med att vi inte kan ha kvar Bulltofta.
Det är helt enkelt så, att Bulltofta
har orsakat bullerproblem under låt
oss säga 15—20 år. Hälsovårdsnämnden
har gång på gång måst ingripa för
att försöka dämpa den mycket berättigade
kritik som framförts. Jag har själv
varit med och gjort bullerundersökningar
som visat att flygfältet på Bull -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen

tofta helt enkelt inte kan få ligga kvar
där det nu ligger. Det finns Ivå stora
områden med bebyggelse på ömse sidor
om flygplatsen. Det ena området, Riseberga,
är något skyddat mot nuvarande
buller av en jordvall; det andra är fullständigt
öppet för buller. Människorna
där har gång på gång i skrivelser och
påpekanden till hälsovårdsnämnden talat
om att Bulltofta inte kan få ligga
kvar, inte ens med den omfattning bullerproblemen
har i dag. Och med jetflygplan
blir det ännu omöjligare att ha
kvar flygplatsen där. Alla utredningar
pekar på att praktiskt taget hela staden
då skulle ligga under en bullermatta.
Det har därför varit nödvändigt för oss
att göra en uppläggning där vi har siktat
till en flyttning så snart som möjligt.

Om jag sedan framhåller att alldeles
i närheten ligger ett stort mentalsjukhus,
som också besväras av störningar
av mycket stor omfattning, vilket gjort
att både personal och patienter helt enkelt
har sagt ifrån att det inte kan fortsätta
längre, är det klart att med jetflyg
förhållandena skulle bli rent olidliga.
Vi kan alltså inte vara med på det.
Vi kan inte heller skjuta på tidsplanen.
Det tycks ju här vara meningen att man
tills vidare skall låta flygfältet ligga
kvar vid Bulltofta. Det är bättre att säga
rent ut att man avser det. En förskjutning
av tidsplanen kan vi som sagt
inte vara med om.

Jag har tidigare meddelat att vi i fyra,
fem år har haft en stadsplan för det
aktuella området, om vilken träffats en
uppgörelse som innebär att man på
grund av bullret skulle kunna bygga ut
men endast under förutsättning att flygplatsen
flyttades från Bulltofta. Nu har
vi påbörjat byggnationen, flyttat bostadshusen
ännu närmare flygfältet, och
vi är alltså nu i en situation som helt
enkelt är omöjlig att försvara.

Jag vill understryka att det har verkställts
mycket noggranna undersökningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

tillstyrkt flygplatsens förläggning till
Sturup, landstinget och Malmö stad har
gjort detsamma. Det är inte bara ett intresse
för Malmö stad utan för hela regionen.
Vi har alltså dessa myndigheter
bakom oss i uppläggningen.

Vi kan inte fortsätta att ha det som
det nu är. Herr Tobés påstående att
man inte har undersökt andra alternativ
är felaktigt. Vi har tidigare haft uppe
alternativet Holmeja. Det visade sig
omöjligt och är nu borta ur bilden. Vi
har undersökt alternativen Eslöv och
Dalby. Båda dessa alternativ har av olika
anledningar inte kunnat godkännas,
Eslöv på grund av närheten till Ljungbyhed.
Dalby vill ingen förorda, därför
att det också ligger i en region där störningar
skulle uppkomma. Vi har alltså
gjort sådana undersökningar och det
enda alternativ som finns kvar är Sturup.

Nu har man helt plötsligt kommit på
alerten här i riksdagen. Varför har man
inte gjort det tidigare? Det har pågått
diskussioner kring detta problem länge.
Nu när man är i färd med att försöka
klara det alternativ som återstår, reser
man oöverstigliga hinder. Jag skulle vilja
ställa en fråga: Finns det inte något
intresse för människornas problem här
i riksdagen? Finns det inget intresse
för att se till att deras fysiska och psykiska
hälsa i en sådan storstadsregion
vidmakthålls och skyddas? Vi kan helt
enkelt inte vara med att man inte flyttar
flygplatsen från Bulltofta och detta
så snart som möjligt. Är intresset större
för småfåglar och naturvården än
för våra medborgare?

Sturup, som nästan varit en vit fläck
på vår karta, har helt plötsligt blivit
ett oumbärligt naturvårdsområde och
upptäckts som något alldeles omöjligt
att använda för ett flygfält. Jag måste
säga att jag är mycket överraskad av
detta. Jag kan tillägga att regionen står
bakom det krav jag talat för. Att det
sedan finns naturvårdsintressen är jag
på det klara med, men vi kan beträffan -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

de denna plats, som vi noga har undersökt
och som vi själva varit ute och sett
på och som också statsrådet nyligen
har varit ute och sett på, säga att här
kan förläggas ett flygfält. De hinder
som nu reses är enligt min mening inte
oöverstigliga. Det är med hänsyn till
intresset att få bort bullret från flygplatsen
vid Bulltofta nödvändigt att så
snart som möjligt klara upp denna fråga.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Herr Svennings anförande
här tycker jag i högsta grad visade
behovet av en allsidig utredning.
Det vore väl ändå tragiskt, om man
skulle välja placeringen av den sydsvenska
flygplatsen bara med ett enda
motiv, nämligen att den på inga villkor
får ligga i Malmö. Det är ju här
inte fråga om att lokaliseringen av det
nya flygfältet skall ske enbart ur en enda
synpunkt: bort med det från Malmö
med hänsyn till bullret och andra störningar
för människorna där.

En allsidig utredning har inte bara
att ta ställning till var flygfältet skall
ligga, utan det finns oerhört många
andra faktorer som spelar in och som
inte berörts i luftfartsverkets utredning.

Kommunikationsministern säger att
förslaget har remissbehandlats. Denna
remissbehandling har emellertid gett
till resultat att från de flesta håll framhållits
behov av en allsidig utredning.
Som herr Tobé sade har det enbart
skett en regional planering, där man
inte alls har tagit hänsyn till de faktorer
som kan komma att påverka utbyggnaden
av luftfarten över huvud taget i
södra Sverige.

Jag vill anföra några av de saker som
inte finns med i luftfartsverkets utredning.
Man har inte försökt bedöma den
framtida trafikintensiteten i hela Sydsverige
och har inte tagit hänsyn till
befolkningskoncentrationen i framtiden.
Hur kommer en förändring i Skåne

att ske och vilka blir följderna med
tanke på byggandet av en flygplats?

Vidare har vi den mycket viktiga
frågan om markanvändningen som hem
Tobé tog upp. Markanvändningen har
behandlats i den länsplan som kommit
ut i vårt län. Här klargörs den oerhört
stora betydelsen av att planeringen
verkligen sker på lång sikt. Det gäller
bostadsbebyggelse, industrilokalisering
och inte minst de mycket omfattande
vägbyggen som skall göras. Allt delta
är också beroende av flygplatsens lokalisering.

Det kanske allra viktigaste berördes
inte alls av herr Svenning. Han förutsatte
att framtidens flygplan kommer
att vara identiskt lika med dagens jetplan,
vilka — det är jag fullt medveten
om —- är omöjliga att använda på Bulltofta.
Parentetiskt vill jag säga att jag
själv är ganska övertygad om att flygfältet
måste bort från Malmö stad.
De flygplan som kommer att användas
om 10—20 år för kortare transporter är
kanske mindre men med säkerhet är de
jetplan. Vi vet emellertid redan nu, att
flygforskningen har åstadkommit motorer
med betydligt mindre bullerverkan
än dagens plan. Vi skall ändå bygga
ett flygfält och de stora investeringar
som skall göras avser just användningen
av framtida flygplan. Inte heller finns
det i utredningsförslaget någon detaljplanering
av kommunikationerna från
de olika delarna av Skåne.

Naturvårdsintressena är alltför välbekanta
för att här behöva tas upp, men
jag vill ändå framhålla att när det gäller
så pass stora investeringar som de
ifrågavarande har vi inte råd att begå
misstag. Själv bedömer jag förläggningen
till Sturup som en felinvestering och
jag gör det därför att den inte bygger
på de reella framtida förhållandena.
Det har liksom kommit att röra sig om
ett stort odjur som skall bort från
Malmö stad för att sedan förläggas dit
där det fortast möjligt kan ske en utbyggnad.
Klokheten i ett sådant hand -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen

lande kan verkligen ifrågasättas när
det gäller en så oerhört viktig fråga som
denna.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju bra att fru
Sundberg till sist sade någonting om att
det finns intresse av att få bort Bulltofta.
Annars tycker jag att anförandet
andades en fullkomlig brist på intresse
för människorna. Det är i alla fall
300 000 människor som berörs, och vi
som bor där känner till bekymren. Det
skulle vara av intresse — och nödvändigt
för bevis — och jag hoppas kommunikationsministern
vidtar denna åtgärd,
att skicka ned ett jetplan och låta
det kretsa en stund omkring staden. Då
tror jag att frågan skulle bli belyst på
rätt sätt.

Jag hoppas att fru Sundberg något
sätter sig in i vad som hänt i frågan.
Själv har jag hela tiden varit med om
förhandlingarna och har också deltagit
i alla de överläggningar som ägde rum
när luftfartsverkets personal var där
nere för ingående diskussioner. Hela
tiden har det funnits en rad utredningsförslag
och minst 8—10 aktuella platser
har diskuterats. Visserligen har inte
Bjuv diskuterats men det är kanske ett
tänkbart alternativ — härom vet jag
ingenting —- men många andra platser
har också varit aktuella. Eftersom det
här gäller ekonomiska frågor har mycket
ingående diskussioner förts, och
både landstinget och Malmö stad har
haft tillfälle att noggrant studera och
bedöma de olika platserna, .lag anser
att hela frågan därför är mycket väl
förberedd.

Vi är helt på det klara med att det
behövs ett flygfält i vår tätbefolkade zon
i Skåne —- och det behöver vi alldeles
oavsett vad som händer på Saltholm,
som är ett internationellt flygfält och
därför är något som ligger vid sidan
om den fråga vi nu diskuterar. Jag anser
också att utredningen är så pass

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

klar, att vi nu utan vidare kan besluta
i enlighet med vad som här föreslagits.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig ifrågasatt
att det behövs en ersättningsflygplats
för Bulltofta, herr Svenning. Den
saken kan vi därför avfärda ur diskussionen.
Men jag anser att den planering
som föregått förslaget i detta fall är
otillräcklig. Att vi inte tidigare tagit
upp frågan här i riksdagen beror på att
vi har utgått ifrån att det skulle göras
en allsidig utredning. Men så har, såvitt
jag förstår, inte skett.

Det är beklämmande att höra en riksdagsledamot
tala om naturvårdsintressena
som herr Svenning gjorde. Det
verkade som om han menade att småfåglarna
tillmättes större betydelse än
människorna som bor i och omkring
Malmö. Flyttfågelssträcken är dock en
fascinerande företeelse, en naturkraft
som jag skulle kunna hålla ett långt
föredrag om. Fåglarna har sina flygleder,
som varit desamma så länge jorden
sett ut som den gör. Det är emellertid
bara en detalj. Fåglarna utgör emellertid
också en säkerhetsrisk. Vidare
har vi väl ändå ett ansvar för att något
av den fauna det här gäller bevaras.

Herr Svenning slutade med att säga
att en flygplats kan förläggas till den
plats vi här diskuterar. Ja, det är möjligt.
Men frågan är huruvida det är riktigt
att förlägga den dit, eller om den i
stället bör förläggas någon annanstans.
Herr Svenning har ju missat hela meningen
med den diskussion vi här för.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Tobé vet mycket
väl att jag har ett minst lika stort intresse
för naturvårdsfrågorna som han
själv. Vi har haft tillfälle att här diskutera
naturvårdsfrågor i många olika
sammanhang, och herr Tobé vet därför
att jag är starkt inkopplad på de frågorna.
Det har också klart och tydligt
redovisats att vi har intresse för natur -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

vården nere i Skåne. Jag vill erinra om
att landstingen i Malmöhus och Kristianstads
län samt Malmö stad har bildat
en gemensam kommitté med uppgift
att skapa naturvårds- och rekreationsområden
för medborgarna i Skåne.
Vi har satsat pengar på det och är beredda
att satsa ännu mer på den saken.

Jag har bara konstaterat att vi kan
förlägga en flygplats till det aktuella
området. Och vad småfåglarna beträffar
kan exakt samma synpunkter läggas på
Saltholm. Även där samlas fåglarna på
samma sätt, men i det fallet har det inte
fått inverka på frågans uppläggning.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Vi behandlar här samhällsplaneringsfrågor
från tid till annan,
exempelvis när det gäller kommunikationerna,
placeringen av värmeverk,
markkrävande flygplatser och industrier,
som behöver placeras utmed
kusterna där många intressen trängs om
utrymmet. För omkring två år sedan
började kommunikationsministerns företrädare
tala om en riksplanering. Han
sade då att det fanns två grupper i kommunikationsdepartementet
som sysslade
med sådana problem. Den ena gruppen
skulle göra en riksplanering för
alla samhällsplaneringsfrågor, och den
andra var i färd med att skriva direktiv
för en utredning rörande ändrad
byggnadslagstiftning. Jag tror att båda
dessa grupper har mycket stora och betydelsefulla
uppgifter i detta sammanhang.
Utan en i grova drag utförd riksplanering
rörande markanvändningen i
våra mest intensivt utnyttjade markområden
och utan en översyn av byggnadslagstiftningen
för att få de planeringsinstrument,
som vi behöver i dessa sammanhang,
tror jag nämligen att vi skulle
försumma en hel del för att rätt bedöma
dessa frågor. Jag skulle bara vilja fråga
kommunikationsministern, huruvida
han är beredd att helt kort redogöra
för hur långt dessa båda grupper har
hunnit i sitt arbete.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Svenning tala så engagerat
om bullerproblemen i Malmö. Jag
vill ingalunda förringa dessa — det är
självklart att bullret kan medföra bekymmer
för den täta bebyggelsen där
— men bullret från flygplanen försvinner
ju inte därför att man flyttar ut
dessa till Sturup. Det blir då andra
samhällen som råkar ut för de bullerproblem
som herr Svenning i dag gjorde
gällande att man bör befria malmöborna
från. Sålunda kommer, såsom
herr Svenning mycket väl känner till,
tätorter som Genarp och Staffanstorp
att ligga under dessa bullermattor. Man
är till och med i Lund bekymrad för
hur förhållandena där kommer att bli.
Också andra liknande tätorter runt
Sturup kommer att få samma bullerproblem.

Invånarna i dessa samhällen kan ha
samma rätt som malmöborna att begära
att man tar hänsyn till dem. Såsom
jag har uppfattat saken är det dock
inte bara bullerproblemen som gör att
man i Malmö engagerat sig så starkt;
man har också behov av den mark som
Bulltofta ligger på. Jag undrar emellertid
om det är så nödvändigt att bebygga
de närmast intill liggande områdena.
Malmö stad har under de senaste
åren köpt upp markområden som omfattar
hela socknar. Malmö stad bör
därigenom såvitt jag begriper ha byggnadsmark
som räcker för dess behov
under en överskådlig framtid. Jag kan
inte se att det skulle vara någon fara
förenad med att tills vidare begränsa
byggnationen i närheten av Bulltofta.

Jag har den uppfattningen — och
den har jag framfört tidigare •—■ att
förläggandet av ersättningsflygplatsen
för Bulltofta bör anstå till dess att vi
har klara besked om hur det skall bli
med Saltholm. Om det blir en storflygplats
på Saltholm, bör ersättningsflygplatsen
för Bulltofta icke ligga så
nära Malmö som Sturup gör. Den bör

94 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

då flyttas längre mot öster eller norr
för att bättre betjäna den övriga befolkningen
inom provinsen. Ett storflygfält
på Saltholm kommer direkt att
beröra hela västra Skåne. Malmöborna
kommer ingalunda att fara ut till Sturup
för att flyga därifrån utan kommer att
avresa från Saltholm. Sturupsflygfältet
kan därför komma att bli en stor och
lysande felinvestering.

Förre kommunikationsministern Palme
framhöll också när han vid ett
tillfälle diskuterade saken nere i Skåne,
att man nog finge betrakta Sturup såsom
ett provisorium. Men 70—80 miljoner
för ett flygfält tycker jag är för
dyrt — om man inte är absolut övertygad
om att det gäller den även för
framtiden riktiga platsen. Jag ser alltså
det hela främst ur den synpunkten, huruvida
det är ekonomiskt klokt att göra
investeringen. Därför menar jag att innan
det är alldeles klart hur det skall
bli bör Malmö stad försöka lugna sig
och använda Bulltofta som det är.

När vi för några år sedan här i riksdagen
behandlade frågan om var storflygplatsen
i stockholmsområdet — som
ju sedermera förlädes till Arlanda —
skulle placeras, så undersöktes många
olika områden, bl. a. Svartsjölandet.
Man sökte efter en så plan yta som
möjligt för att byggandet av flygplatsen
inte skulle dra onödigt höga kostnader.
Jag har besökt området i Sturup, och
jag måste säga att ett mera kuperat
område än detta får man leta efter nere
i Skåne. Det innebär, såvitt jag begriper,
att kostnaderna för att där iordningställa
ett flygfält inte kommer att
stanna vid vad man tänkt sig.

I den diskussion som fördes för några
år sedan inriktade man sig ju även
på andra platser i Skåne. Man planerade
bl. a. att förlägga fältet utanför
Lund, om jag nu minns rätt. Från
malmöhåll förklarade man sig då beredd
att i stället bygga ut banorna på
Bulltofta för att flygfältet inte skulle
komma att ligga i närheten av Lund.

Herr talman! Jag anser mot denna
bakgrund att man bör ta det lugnt.
Man får inte förhasta sig, ty det kan
bli en dyr historia om — som statsrådet
Palme en gång menade — Sturup
endast kommer att utgöra ett provisorium.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
sade att detta kan bli en dyr historia.
Ja, det kan det bli även för våra sinnessjukhus
och nervkliniker, om det skall
fortsätta som nu och man dessutom
bygger ut Bulltofta som från visst håll
förordas. Denna inställning andas inte
något positivt intresse för människorna.
Herr Hansson vet lika bra som jag
hur det ligger till beträffande utbyggnaden.

Här sägs att risker är förenade även
med en förläggning till andra platser.
Ja visst — men det planerade fältet vid
Sturup får en helt annan uppläggning
och det blir inte samma koncentration
som vid Bulltofta. Detta är vi helt på
det klara med.

Att man varit beredd att bygga ut
Bulltofta har inte dikterats av något
malmöintresse utan av andra intressen,
som hävdat att man kan tänka sig den
utbyggnaden. Men det kan man inte
alls tänka sig, ty alla utredningar har
visat att bullermattan kommer att ligga
så att problem uppstår.

Herr Hansson i Skegrie ville insinuera
att vi behöver marken. Ja, det kan
hända att vi behöver den en gång, men
vi har gjort så stora och fördelaktiga
markköp att vi inte behöver ta Bulltofta
i anspråk på mycket lång tid.
Tack vare dessa förmånliga köp har vi
mark för 8—10 år framåt utan att anlita
Bulltofta. Det är alltså inget förstahandsintresse
utan ett intresse på lång
sikt att kunna ta Bulltofta i anspråk.
Jag tycker att det var helt onödigt av
herr Hansson i Skegrie att föra in denna
aspekt i bilden, i synnerhet som

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

han i tidningarna kunnat läsa om de
markköp som gjorts.

Jag trodde det fanns ett svenskt intresse
att vi skulle ha ett skånskt flygfält
för inrikesflyg o. d. Nu visar det
sig att intresset koncentreras på Saltholm
och att vi kan få vänta i 8—10
år innan det projektet blir klart. Jag
trodde att det även på annat håll fanns
intresse för att bibehålla båda alternativen.
Jag har tidigare talat om denna
sak, och jag tycker att herr Hanssons
i Skegrie uppläggning var i högsta grad
olycklig.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svenning säger att
jag inte har något intresse för människorna,
men jag har precis samma
intresse för de människor som bor i
Genarp, Staffanstorp, Lund och andra
orter där i närheten som jag har för
malmöborna.

Herr Svenning säger vidare att Sturupsfältet
inte kommer att få den belastningen
som Bulltofta har. Det stöder
min farhåga att Sturup icke kommer
att bära sig och att det alltså kan
bli fråga om en felinvestering och ett
provisorium.

Jag har visst intresse av ett skånskt
flygfält, men jag är inte säker på i
dag var detta skall ligga. Jag är tveksam
om huruvida det inte bör ligga
längre österut för att betjäna den övriga
delen av provinsen.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Man kan tolka saker och
ting på olika sätt. Herr Hansson i
Skegrie sade att han hade intresse för
människorna. Det är väl betydligt lättare
att flytta egnahem o. d. än att
flytta en hel stad. Det var tal om att
flytta egnahem även när vi diskuterade
Holmeja. Hur flyttar herr Hansson
Malmö stad? Är det lika enkelt som att
flytta några egnahem i närheten av en
ny flygplats? Jag tycker herr Hanssons

inställning till dessa spörsmål är synnerligen
märklig. Jag vill bara ha herr
Hanssons recept på hur man flyttar
Malmö stad.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att både herr
Svenning och jag skulle förlyfta oss
om vi skulle försöka flytta Malmö stad.
Jag skall ge herr Svenning en mycket
lättare uppgift. Hur skulle herr Svenning
kunna flytta Genarps samhälle?

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag vill vända mig mot
de talare som påstår att det inte varit
någon debatt kring frågan om flygfält
i malmöregionen: Bulltofta, Holmeja
eller Sturup. Sällan har väl en fråga
diskuterats i så många olika församlingar
— politiska och ideella av olika
slag — som just flygplatsfrågan. Jag
håller med herr Tobé om att riksdagen
inte är något särskilt lämpligt forum
för denna diskussion, eftersom endast
en begränsad del av riksdagsledamöterna
har möjlighet att bedöma de placeringsfrågor
vi resonerar om.

Det första alternativet till ett nytt
flygfält efter Bulltofta var att förlägga
det till Holmeja ute i bokskogen. Då
vände sig naturvårdarna mot att man
skulle fälla träden i bokskogen för att
bereda rum för en flygplats. Därför
undersökte man en rad andra alternativ
och valde en plats som visserligen ligger
något längre från Malmö, men där
man inte behöver fälla några träd, därest
man skulle förlägga en flygplats dit.
Där finns nämligen praktiskt taget inga
träd.

Denna plats beskrivs som skönare ju
längre från området man befinner sig.
Jag läser i stockholmstidningarna att
det är en av Sveriges vackraste platser
och att den är livligt frekventerad av
malmöborna över lördagar och söndagar.
Jag har tagit mig före att under
en tid besöka platsen vid de tillfällen

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

96 Nr 14

Svar på interpellation ang. förläggningen

då jag har haft möjlighet därtill. Jag
har konstaterat att jag nära nog varit
ensam där.

Det är inte så, herr Hansson i Skegrie,
att det finns någon tätbebyggelse i
Sturup. Herr Hansson har dock rätt i
att Genarps samhälle ligger relativt nära
området i fråga.

Nu har man från naturvårdshåll börjat
diskutera Sturup ur andra synpunkter.
Man påstår att fåglarna har sitt tillhåll
där, vilket skulle medföra många
besvärligheter om man förläde flygfältet
dit. Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Tobé på den punkten
har uttalat sig med stor försiktighet;
jag tror att det finns anledning till det.
Jag har absolut ingenting emot att naturvårdarna
hävdar sina synpunkter,
men vi får akta oss för att tro att de är
flygplatsexperter. Några av de mest
högljudda har ändå försökt göra gällande
att de utgör en alldeles speciell
expertis på detta område.

Vid bedömningen av dessa ting får
man, som herr Svenning framhållit,
inte glömma bort människorna. I dagens
läge innebär visserligen flygmaskinerna
inte någon större störning för
de flesta malmöbor men väl för dem
som bor alldeles intill flygfältet. Det
är emellertid inte detta vi diskuterar.
Anledningen till att frågan kommit upp
är att man framfört förslag om en utbyggnad
av Bulltofta för att det skall
kunna ta emot jetmaskiner. Fru Sundberg
menar att vi om tio år kan tänkas
ha jetmaskiner som inte stör oss på
samma sätt som de nuvarande. Det är
möjligt att hon får rätt, men menar hon
verkligen att Bulltofta skall byggas ut
på den plats där det nu ligger och att
vi skall införa jetmaskiner där under
mellantiden? Då förstår jag henne inte,
liksom jag inte fattar att det kan vara
något intresse för de skånska riksdagsmännen
att fördröja ett bestämmande
av platsen för det nya flygfältet. Tvärtom
måste det, inte minst med hänsyn
till planeringen av området, ligga i de -

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

ras intresse att det snarast möjligt görs
klart var flygfältet skall placeras.

Vad sedan befolkningskoncentrationen
beträffar kan väl fru Sundberg inte
under överskådlig tid bortse från att
Malmö är den tunga punkten i Skåne
i detta sammanhang. När man skall avgöra
vart trafiken skall förläggas måste
man alltså ta hänsyn till Malmös synpunkter.

Det är beklagligt, herr talman, att
denna debatt återkommer i riksdagen
gång på gång. Det ger en känsla av att
skåningarna är högst oeniga i denna
fråga. Det är man emellertid inte på
ansvarigt håll, varken i stadsfullmäktigeförsamlingen
i Malmö eller i landstinget,
bortsett från herr Hansson i
Skegrie, som spelade en speciell roll
i debatten där och som blev synnerligen
ensam •— efter vad jag förstod — om
sina synpunkter. I det utskott som fick
sig frågan förelagd när den behandlades
av landstinget ville nämligen de
som var mot förläggningen till Sturup,
att man först skulle ta ställning och
sedan besöka Sturup. Nu gjorde man
tvärtom, och herr Hansson i Skegrie
vet hur utgången blev. Man blev övertygad
om att den kritik som hade riktats
mot Sturup var felaktig och illa
underbyggd.

Den kritik som framförts har i mycket
stor utsträckning kommit från
Lund, där man förordat det s. k. eslövalternativet.
Från Malmös synpunkt har
jag ingenting att erinra mot undersökning
av detta alternativ. Alla känner
emellertid till att flygplatsen inte kan
förläggas dit på grund av närheten till
Ljungbyhed. Blir för övrigt bullret
mindre därför att det kommer från ett
annat håll? Jag tror att det värsta som
kunde inträffa för vännerna i Lund
vore om man skulle godta något av alternativen
Dalby och Eslöv, men det
är en sak som jag inte skall uppehålla
mig så mycket vid.

Jag kan inte se saken så, att en internationell
flygplats på Saltholm löser

Onsdagen den 27

Svar på interpellation ang. förläggningen

det problem vi här diskuterar. Det behövs
alltid en reservflygplats till en
storflygplats och en sådan behövs inte
enbart på den danska sidan utan också
på den svenska. Dessutom måste vi
räkna med inrikestrafiken och chartertrafiken.

Detta är, herr talman, vad jag nu
ville anföra. Denna fråga har blivit fördröjd
så länge, att det är av största vikt
att snarast få klarsignal om vad som
skall ske.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara herr
Adamsson, som ställde en direkt fråga
till mig. Jag har förut sagt att jag tror
det är realistiskt att tänka sig att flytta
flygplatsen från Bulltofta. Orsaken är
dels bullret och dels den bristande planeringen,
som medfört att Bulltofta nu
är praktiskt taget kringbyggt. Om man
hade planerat bättre hade hela detta
område kunnat hållas fritt och man
kunde ha behållit flygplatsen där.

Jag vill också säga till herr Adamsson
att visst skall Malmös synpunkter beaktas,
men vi måste komma ihåg att
när förslagen om Holmeja och Sturup
väcktes var Saltholm bara en idé. I dag
håller Saltholm-projektet på att bli eu
realitet, och det gör att man måste ta
hänsyn även till andra synpunkter än
Malmös när man bestämmer var flygplatsen
skall ligga. En undersökning
måste bl. a. göras beträffande flygflottiljernas
framtida lokalisering, det vet
herr Adamsson lika väl som jag. Dessutom,
den stora befolkningstillväxten
kommer visserligen att ske i Malmö och
norr om staden men inte öster om den.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr
Adamsson skall vara litet försiktig med
sina uppgifter. Han ville påstå att jag
spelade en viss roll i landstinget och
att jag blev ensam om min linje. Herr
Adamsson tillhör ju inte landstinget
4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

mars 1968 fm. Nr 14

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

och har följaktligen inte möjlighet att
bedöma den saken. Jag hade hela min
landstingsgrupp bakom mig, med undantag
av en eller möjligen två, och
jag vet att prominenta företrädare för
åtminstone de övriga borgerliga partierna
hade samma uppfattning som jag.
Herr Adamsson får nog kontrollera sina
uppgiftskällor litet bättre en annan
gång.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Hur många herr Hansson
hade bakom sig vet jag inte, men
jag sade att han spelade en viss roll
i sammanhanget, och det vill han väl
ändå inte förneka. Han samlade i varje
fall ingen majoritet för sitt förslag i
landstinget. Dessa uppgifter är möjliga
att kontrollera ur officiella källor.

Fru Sundberg talar om bristande planering.
Det var synd att man inte, när
saken diskuterades på 1940-talet, bestämde
sig för ett mera djärvt grepp än
en utbyggnad av Bulltofta. Då diskuterades
en förläggning av flygplatsen till
Lund, och många kämpade hårt för det.
Jag undrar bara vad herr Hansson i
Skegrie och fru Sundberg hade sagt om
man den gången hade följt den tanken.

Vi finner att herr Hansson i Skegrie
vill flytta österut och att fru Sundberg
vill flytta norrut. Jag måste säga att
det inte är så lätt att samordna dessa intressen.
Jag är något överraskad över
att fru Sundberg säger att Saltholm nu
inte bara är en idé utan en realitet. På
vilka uppgifter bygger fru Sundberg
det uttalandet?

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag har som representant
för landstinget varit med om att
undersöka placeringen av en ersättningsflygplats,
och jag kan därför inte
underlåta att reagera när man säger att
förhållandena blivit alltför litet undersökta.
Jag är också förvånad över att
andra av kammarens ledamöter som
varit med vid sådana tillfällen inte läml''t -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

98 Nr 14

Svar på interpellation ang. förläggningen

nät uppgift därom, då de tidigare här
haft ordet. Såsom luftfartsmyndigheterna
redovisat har man dock undersökt
21 platser i denna trakt av södra Skåne
för att finna en plats för ett flygfält.

Att förlägga ett flygfält till Skåne som
inte stör bebyggelsen, som inte stör naturen
och som inte stör flyttfåglarna —
förlåt mina damer och herrar, men det
är en omöjlighet. En sådan plats finns
inte. Det går inte att förneka, även om
man tycker att såväl Genarp som Staffanstorp
och Lund ligger nära det planerade
flygfältet i Sturup, att detta område
är ett av de mest extrema glesbygdsområden
som vi har i Malmöhus
län. Jag vill gärna erkänna att området
som sådant ur plansynpunkt inte
är det lämpligaste som flygfält; det
finns där rätt mycket kuperad terräng.
Men den som påstår att området är så
otroligt naturskönt att det skulle kunna
konkurrera med de vackraste platserna
i landet, har inte varit i Sturup.
Där finns typisk glesbebyggelse. På något
avstånd omkring flygfältet ligger
skog, vilket är en fördel, eftersom skogen
är det lämpligaste som finns för att
avgränsa ett flygfält i syfte att undgå
bullerstörningar. Det sämsta i det avseendet
är faktiskt fria vattenytor.

Om man skulle lösa frågan om ett
flygfält för hela Skånes vidkommande,
är placeringen i Sturup inte den absolut
bästa. I så fall skulle fältet ligga
längre norrut. Men på vilken plats norrut
eller österut man än önskar placera
ett flygfält, skulle det kunna resas precis
samma motstånd mot placeringen.
Vad som härvidlag haft en viss betydelse
är att det flygfält som redarn finns vid
Ljungbyhed inverkar på möjligheterna
att utse en lämpligare plats än Sturup.
Jag skall annars gärna hålla med fru
Sundberg om att ett flygfält längre
norrut hade haft större förutsättningar
att betjäna ett vidare område av Skåne.
Men vi kan inte heller bortse från de
rent ekonomiska konsekvenser som är
sammanknutna med placeringen av flyg -

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

fältet. Detta är i hög grad avsett att vara
ett ersättningsfält för Bulltofta, och det
får vi ta hänsyn till när det gäller detaljerna.

Jag vill till slut än en gång understryka
att var än i Skåne vi vill placera
ett flygfält, skulle motstånd mot
detta kunna resas ur naturvårdssynpunkt
eller fågelsynpunkt, var än vi
vill placera ett flygfält skulle olika slag
av invändningar kunna resas, därför
att ett flygfält i sig självt inte kan anläggas
utan att förorsaka störningar.
Men vi måste ändå erkänna att en placering
av flygfältet i Sturup blir betydligt
mindre störande än vid Bulltofta.
Någon diskussion om detta skulle
inte behöva förekomma.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara med några
ord svara herr Adamsson. Jag sade att
Saltholm-projektet håller på att bli en
realitet. Detta antagande grundar jag
på de uttalanden som gjordes vid Nordiska
rådets senaste session, och jag förutsätter
att kommunikationsministern
i så fall kan lämna närmare meddelanden
om hur långt planeringen kommit.

Vi får väl ändå förutsätta att de beslut
som fattas i Nordiska rådet också
kan komma till praktiskt genomförande,
ty annars vore det nordiska samarbetet
ganska löst och utan verklig
effektivitet.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! I diskussionen här har
sagts att flygfältet är ett skånskt intresse.
Trots att jag är malmöbo vill
jag understryka detta; det är inte meningen
att det skall vara ett malmöflygfält
utan det skall vara ett skånskt
flygfält. Det skall också vara ett svenskt
flygfält, som betjänar alla människor
som reser till och från dessa trakter.

Herr Svenning sade att Sturup-projektet
är väl planerat — han hade själv
varit ute och tittat på det. Hur var det,
herr Svenning, med Holmeja? Det var

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

också så väl planerat och allt var fullkomligt
klart, men ett tu tre fann man
att det ändå inte var det lämpligaste
alternativet.

Herr Svenning uppehöll sig mycket
vid sitt intresse för människorna; han
sade att man i bullerfrågor bl. a. måste
tänka på den mentalanstalt som finns
i närheten av Bulltofta. Varför tänker
herr Svenning inte också i förebyggande
syfte på vad en orörd vacker natur
kan betyda för stressade storstadsmänniskor?
Vi malmöbor och skåningar bör
för rekreation och lugn få behålla något
av den natur som vi lyckligtvis
har kvar. Man säger här att det visserligen
inte finns mycket skog i Sturup.
Nej, men vi skall ändå promenera,
idrotta etc. i omedelbar närhet av bokskogen,
och om herr Svennings resonemang
är riktigt att bullerproblemen
kommer att vara konstanta i framtiden,
så skulle människorna bli störda under
sin fritid.

Enligt herr Svenning är Malmö stad
inte beroende av att omedelbart bebygga
Bulltofta flygfält, eftersom staden
har så många andra områden. Just det,
herr Svenning, vi behöver för närvarande
inte bebygga Bulltofta-området.

Jag ansluter mig helt till herr Hanssons
i Skegrie uttalande att vi bör vänta
med ett flygfält i Sturup. Skall vi
bygga ett flygfält måste vi se saken ur
svensk och nordisk synpunkt. Om ett
flygfält byggs på Saltholm — vilket
det finns stora förutsättningar för —
kommer kommunikationerna dit från
Malmö stad att bli så bra att man färdas
fortare till Saltholm än till Sturup.
Det är därför naturligt att trycka på
vad som sagts många gånger tidigare
i debatten att vi måste tänka på att
få ett skånskt flygfält som centralt betjänar
alla människor. Problemet bör
inte bedömas egoistiskt ur en eller annan
stads synpunkt.

Man säger att man inte kan godkänna
t. ex. Eslöv — som dock har
mycket bättre topografi för ett flyg -

fält; så som inånga talare framhållit
är naturen i Sturup starkt kuperad —
för Ljungbyheds skull. Varför kan man
då inte flytta Ljungbyheds flygfält?
Varför är man så motsträvig mot att
över huvud taget undersöka en sådan
möjlighet?

Herr Henningsson sade att det är
»fruktansvärt naturskönt» i bokskogen
i Sturup. Om vi utesluter ordet fruktansvärt
måste vi hålla med om att där
är naturskönt.

Det kan inte uppvisas någon annan
plats i Skåne där vi inte skulle möta
samma problem ur naturvårdssynpunkt,
ur fågelsynpunkt etc., sade herr Henningsson
vidare. Jag ber att få betona
att ornitologer och naturvetare har påvisat
att just över Sturup drar hela
flyttfågelsträck in över Sverige.

Som tidigare talare påpekat, är det
just i dessa trakter vi har en natur lämpad
för fritid, och just dit, mina herrar,
vill ni förlägga flygfältet. .lag tycker
att det är i högsta grad anmärkningsvärt.

Herr Adamsson försökte göra gällande,
att han är ensam ute i bokskogen.
Jag tror inte det. Bokskogen — och
även Sturups-regionen — är känd som
en plats dit många naturälskare söker
sin tillflykt för att få litet lugn och ro.
På grund av den bebyggelse vi nu har
i städerna söker sig människorna mer
och mer ut i naturen — det har bekräftats
bl. a. av alla fritidsutredningar.
Det måste vara en olycka att förlägga
ett ev. flygfält till detta starkt kuperade
område.

Men, herr talman, lösningen av hela
frågan blir ändå till sist beroende av
om Saltholm-flygfältet kommer till
stånd eller om danskarna kommer att
förlägga sitt flygfält någon annanstans.
Vid bedömningen av frågan om förläggningen
av det skånska flygfältet
måste vi ta hänsyn till ett nordiskt
beslut. I en tidigare debatt har sagts
att Sturup-flvgfältet skulle kunna användas
om det är dimma över det

Nr 14

100

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

danska flygfältet. Men då bör man enligt
min mening förlägga det skånska
flygfältet så pass långt från Kastrup,
Saltholm eller Kongelunden — eller var
det danska storflygfältet nu kommer att
ligga — att inte det skånska fältet om
möjligt besväras av samma dimma.

Det går i framtiden inte att se kommunikationsproblemen
som lokala problem
för städer. Man måste betrakta
dem nationellt, nordiskt och framför
allt internationellt. I Saltholm-utredningen
har man sett frågan nordiskt,
och vi som stöder Saltholm-förslaget
har stora förhoppningar om att detta
måtte accepteras av respektive länder.
Därför anser jag och många med mig,
att vi bör vänta med Sturup tills beslut
föreligger om Saltholm. Har man,
som en talare påpekat, hållit på och
diskuterat denna fråga sedan 1940-talet
— då, kära kammarledamöter, kan
man vänta ännu ett litet tag.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Rubin är internationell eller nationell
eller om han står mitt emellan. Hans
resonemang var så suddigt att man inte
förstår vad han menade; dels talade
han om ett skånskt flygfält, dels talade
han om Saltholm, dels sade han att vi
skulle vänta. Vi kan inte vänta!

Jag tycker också att det är förvånansvärt
att herr Rubin som malmöbo
och ledamot av Malmö stadsfullmäktige
inte vet, att stadsplanen innehöll redan
färdiga gator och avlopp på Rosengård
och att det förelåg en uppgörelse med
staten om att vi skulle bygga och att
Bulltofta skulle flyttas. Detta bör tas
med i bilden, och man borde kunna
vänta av en ledamot av Malmö stadsfullmäktige
att han känner till denna
uppläggning.

Herr Rubin säger vidare, att vi i
förebyggande syfte skall tänka på bokskogen
i Sturup. Det finns ingen bokskog
i Sturup. Det har upplysts gång
på gång. Jag vet inte, om herr Rubin

har sett ett och annat bokträd i Sturup.
Någon annan har inte gjort det. I förebyggande
naturvårdssyfte har ju redan
köpts in stora områden, t. ex. Frostavallen
och Vomb.

I fråga om Ljungbyhed känner vi till
att det förekommit en diskussion mellan
staden, luftfartsverket och de militära
myndigheterna, vilka konstaterat
att det inte nu är möjligt att förlägga
flygfältet dit. Varför då envisas? Varför
inte säga ifrån, att ni inte vill flytta
flygfältet från Bulltofta? Var ärlig och
säg det! Det är hela avsikten. Denna
dimbildning kring andra alternativ innebär
helt enkelt att planen fördröjs.
Tala ärligt i riksdagen och stå inte här
och säg någonting som saknar verklighetsunderlag! Herr

RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Om mitt anförande var
suddigt eller inte låter jag läsaren av
protokollet i framtiden bedöma.

Herr Svenning vill tydligen inte förstå
att för närvarande en stor utredning
är i gång, att det finns stora förutsättningar
att det anläggs ett flygfält
på Saltholm och att vi därför bör
vänta med att bestämma oss för var vi
skall anlägga ett framtida flygfält i
Skåne.

Herr Svenning ställde en fråga till
mig, nämligen om jag ville ha Bulltofta
kvar. Nej, jag är medveten om att Bulltofta
måste flyttas -— den saken är
klar. Men vad vi diskuterar här är
vart Bulltofta skall flyttas. Jag anser
inte att frågan kan avgöras förrän Saltholms-projektet
har slutbehandlats.

Jag är väl medveten om att det inte
finns någon bokskog i Sturup, men vad
vi har där är, som många talare påpekat,
en starkt kuperad terräng, och
det är också ett naturskönt område.
Bokskogen ligger emellertid i närheten
av Sturup, och jag tror inte att det
är så roligt att promenera eller idrotta
i en skog där flygplanen ständigt och
jämt susar över trädtopparna.

101

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubin kommer litet
närmare de verkliga förhållandena;
nu är det inte direkt bokskog utan indirekt
bokskog som finns i Sturup. Men
vad herr Rubin glömmer att tala om
är att vi håller på att det skall finnas
en tidsplan som anger när möjligheter
finns att flytta Bulltofta, och det är vi
mycket angelägna att kunna meddela
de människor som gång på gång gör påstötningar
om bullret. Om vi, som herr
Rubin säger, skall vänta på Saltholm
och göra nya utredningar kan det tänkas
att till och med herr Rubin hinner
få folkpensionsbrev innan Bulltofta kan
flyttas.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Här står nu skåningar
upp och framför sina synpunkter på
löpande band. I viss utsträckning har
det blivit en klar frontställning mellan
malmöbor och övriga skåningar. Herr
Henningsson har dock ställt sig på
malmöbornas sida. Men jag måste konstatera
att inte heller malmöborna är
helt ense.

Herr Svenning talade om att han
märkt hur en del personer i Skåne
»plötsligt hade kommit på alerten», medan
herr Adamsson däremot fann det
beklagligt att ärendet återkommer så
ofta här i riksdagen. Jag tror inte att
det är beklagligt, herr Adamsson, att
ärendet återkommer. Detta är faktiskt
ett ärende av rikskaraktär, ett intresse
inte bara för oss nere i Skåne utan ett
intresse för en bredare allmänhet. Naturligtvis
har det i första hand sin anknytning
till storflygplatsen. Det var
det som gjorde att också Sturup-projektet
kom under diskussion förra onsdagen,
när vi här i kammaren diskuterade
en motion av herr Rubin och mig beträffande
storflygplatsens läge. Jag sade
redan då att ett ja eller ett nej till
Saltholm-projektet måste anses vara
styrande för placeringen av storflygplatsens
satellitflygplats. .lag skulle tro

Nr 14

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

att det är riktigt, och instämmande i
den meningen har jag i dag fått av herr
Hansson i Skegrie.

Att malmöborna är angelägna att bli
av med Bulltofta förstår man innerligt
väl. Jag tillät mig förra onsdagen att
döpa Bulltofta till Bullertofta, och det
säger väl tillräckligt om den olidliga
pina som trafiken för närvarande innebär
för många som bor där i närheten.
Men för att man nu är på det klara med
att »Bullertofta» i längden inte kan
fungera skall man inte ta till första
bästa lösning utanför Malmö. Det är risk
för att denna första bästa lösning då
kan bli en första sämsta lösning.

Vad vi övriga skåningar kritiserar är
att man otillräckligt har utrett alternativen.
Det har visserligen sagts av herr
Adamsson att man har granskat 21 olika
platser eller hur många det var, men
den granskningen har inte varit tillräckligt
ingående, och man har inte
varit beredd att ställa upp till diskussion
med dem som har kommit till andra
slutsatser. Ett beklagligt exempel på
det är luftfartsverkets vägran att ställa
upp till en diskussion dit verket var
inbjudet ifrån lundahåll.

Jag menar också att landstingets inställning
har redovisats felaktigt både
av herr Svenning och av herr Adamsson.
Man hade i landstinget otillräckligt
underlag för sin bedömning, och
man beklagade att man inte hade mer
att gå efter, men det förelåg i varje fall
ett klart avstyrkande från överlantmätarens
sida. Och det var ingalunda så
att hela landstinget förklarade sig vara
belåtet med Sturup-förslaget. Det var
57 ledamöter som röstade för, 36 som
röstade mot och 5 som avstod. Initierade
landstingsmän har sagt mig att om
man hade fått till stånd omröstning i
dag på basis av den något bättre kunskap
som man sedan dess förvärvat
finns det skäl att tro att det hade blivit
en ytterligare förskjutning av siffrorna
till nackdel för Sturup-alternativet.

Det finns nämligen väsentliga in -

102 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

vändningar att rikta mot Sturup-alternativet.
De har framförts här, så att jag
skall, herr talman, inte uppehålla mig
länge vid den punkten. Kommunikationerna
dit vållar bekymmer, Man
skulle bli tvungen att ge förtursrätt åt
en del vägar mot Sturup-hållet, vilket
skulle innebära att andra väsentliga
önskemål om att bygga ut det skånska
vägnätet fick stå tillbaka. Det gäller
här en utpräglad landsbygdsdel av det
annars så urbaniserade Skåne. Den är
en lunga för oss skåningar, och innan
man medverkar till att låta den angripas
av bebyggelsens kräfta, bör man
faktiskt tänka sig för mer än en gång.

Det är inte så, att bara det område
som skall tas i anspråk för själva banorna
kommer att förändra karaktär.
På den punkten har speciellt herr
Adamsson redovisat ett mycket begränsat
synsätt. Han talar om området för
banorna och har funnit det mindre intressant.
Han har inte kunnat se någon
bokskog där, och det är nog så riktigt.
Men det är dock, herr Adamsson,
bara fem kilometer till det område,
Holmeja, beträffande vilket väl alla nu
är innerligt tacksamma för att det avförts
från diskussionen. Visserligen var
herr Adamsson mycket cynisk redan
i höstas, när Holmeja diskuterades, och
sade att han hade konstaterat, att höststormen
hade vräkt omkull en hel del
av den bokskog som vissa vekhjärtade
intressenter i Skåne hade talat så vackert
om. Nu är herr Adamsson ungefär
lika cynisk genom att konstatera att
just detta område möjligen inte är så
naturskönt i vedertagen mening. Men
man får inte glömma att i och med att
man dit förlägger en omfattande trafik
så förändras helt karaktären på det angränsande
området, och detta angränsande
område är just något av det
värdefullaste vi har i fråga om att bereda
människorna möjlighet till rekreation
i ett landskap där de verkligen kan
trivas och känna sig hemma. Att spoliera
det skulle vara, att ta på sig ett
mycket stort ansvar.

Det har sagts i debatten att vi här i
riksdagen inte är flygplatsexperter. Det
skall visst erkännas; det har man helt
klart för sig när man uppträder i ett
ärende som detta. Förra onsdagen tillät
jag mig därför att citera en expert -—
en arkitektprofessor i Lund med planering
som specialitet, professor Bertil
Hultén — som efter de undersökningar
som verkställts säger följande:

»För den framtida utvecklingen av
Öresundsregionen och Skåne i stort tror
jag en förläggning längre norrut

—---vore avgjort riktigare.» Det

kan helt visst bli kollision med Ljungbyhed,
men lika väl som man kan flytta
på andra ting och lägga ned flygflottiljer
på annat håll skulle man väl kunna
undersöka möjligheterna att flytta på
Idungbyhed-flottiljen, om nu trafikförhållandena
är så bekymmersamma.

Jag har kanske klandrat dem som
framträtt som bypolitiker, men själv
skall jag nu också framträda som sådan
och erinra om att inte bara hus och
människor i Malmö kan vara besvärade
av trafikbuller. Det är inte bara Malmö
som har sjukvårdsinrättningar som kan
drabbas av bullermattor utan detta gäller
också Lund, där vi bekymrade ser
fram mot en förläggning av flygplatsen
till Sturup, bekymmer som har artikulerats
bl. a. av Lunds arbetarkommun i
en skrivelse. Nu tror jag inte att man
blir särskilt lycklig någonstans över
att få ett sådant flygfält. Det finns dock
alternativ, och speciellt Eslöv-området
har framhållits, där så många negativa
faktorer knappast tycks föreligga som
beträffande Sturup.

Jag vill sluta med att uttrycka min
glädje över att statsrådet Holmqvist har
följt den här debatten. Själv är han
skåning och dessutom mycket naturintresserad,
och jag vet att han kommer
att ta de hänsyn som tagas kan till
de önskemål som stora kretsar i Skåne
har och beakta att man bör se sig om
mycket noga och betänka sig mycket
grundligt, innan man låser sig fast vid
Sturup-projektet.

Onsdagen den 27

Svar på interpellation ang. förläggningen

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Man kan ju ge olika karakteristik
åt olika ting. När jag sade
att vi diskuterat frågan rätt ofta i riksdagen
var det med tanke på att det
inte ens gått en vecka sedan vi hade
uppe just denna fråga.

Det fanns ingen sådan avsikt bakom,
men man kan naturligtvis som herr Regnéll
påstå att jag var cynisk när jag
konstaterade faktiska förhållanden om
bokskogen och att stormen gått hårt
fram där. Jag kan ju inte hjälpa att träden
inte klarade sig i den hårda stormen
för några månader sedan.

De siffror som herr Regnéll anförde
beträffande landstingets ställningstagande
gällde väl inte så mycket ställningstagandet
till förläggningen av flygfältet
till Sturup, utan diskussionen
rörde, om jag nu inte minns fel, huruvida
landstinget över huvud taget ville
vara med och bidra till en flygplats i
Skåne. Siffrorna gav alltså uttryck för
om man var villig betala någonting i
det här sammanhanget — om jag som
sagt inte missminner mig i hastigheten.

Jag skulle vara glad, herr Regnéll,
om vi kunde lösa frågan enligt Eslövalternativet,
men jag är inte säker på
att det inte skulle uppstå en liknande
debatt bland fritidsbefolkningen i Ringsjö-området,
och jag är inte heller övertygad
om att lundaborna när de studerat
bullermattorna anser, att detta alternativ
är så mycket bättre än Sturupalternativet.
Det som emellertid skymtar
bakom detta resonemang är Ljungbyhed
och den bristande kännedomen
om hur länge flygflottiljen skall ligga
kvar där. Detta är ju anledningen till
att det här alternativet valts.

Herr talman! Frågan har diskuterats
så länge att jag skall nöja mig med det
sagda.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få notera
den felaktiga uppgiften nr 2 från

mars 1968 fm. Nr 14 103

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

herr Adamssons sida. Han sade att om
han minns rätt från landstinget gällde
det anslagsfrågan. Men hur kan herr
Adamsson minnas någonting från ett
landsting som han inte tillhör?

För det andra avgjordes anslagsfrågan
i landstinget åtminstone ett år tidigare,
och beslutet att landstinget
skall engagera sig ekonomiskt står fast.
Nu gällde det enbart platsen för flygfältet.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Den bullermatta som
skulle utbredas från ett flygfält vid Eslöv
har vi inte något obehag av i Lund.
Eslöv ligger nämligen att gott stycke
norr om Lund, herr Adamsson. Den trafik
som kommer norrifrån berör därför
inte Lund, knappast heller den som
kommer öster- och västerifrån. Och
flyg söderifrån torde inte i någon större
utsträckning komma att anlita en sådan
satellitflygplats, om flygfältet på
Saltholm blir verklighet.

Herr Adamsson erinrade om att ett
flygfält kommer att medföra bekymmer
för de lokala intressena var det än
placeras, men det är ju en ganska onödig
erinran. Jag talade själv om samma
sak.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tillhör inte landstinget
— det är riktigt — men varje
medborgare har ju möjlighet att i pressen
följa vad som där händer och sker.
När jag sade »om jag minns rätt», så
menade jag efter att ha läst referatet.
Och förhandlingarna med landstinget
försiggick långt innan landstinget, såvitt
jag vet, bestämde sig för det anslag
det här gäller.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det börjar onekligen
bli litet tradigt med de ständiga attackerna
i riksdagen rörande flygplatsfrågan
i Skåne, men jag håller med om
att detta är en fråga som berör inte ba -

104 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

ra skåningarna. Det är en nationell fråga.

Malmöhus läns landsting har här
nämnts flera gånger, och jag har i viss
utsträckning varit med i förhandlingarna
där, när det gällt dessa frågor.
För mig har riktpunkten hela tiden varit
behovet av en ersättningsflygplats
för Bulltofta, ett behov som jag anser
vara klart dokumenterat. Jag har också
tagit del av de många alternativa förslag
som framlagts, men det ena efter
det andra har utmönstrats och kvar
har till slut bara funnits ett par. Vad
Holmeja-alternativet angår har jag aldrig
varit tilltalad av det. Jag ansåg det
vara en nödfallsutväg och blev mycket
glad över förslaget att flytta flygfältet
åt öster. Att skövla den vackra skogen i
Bökeberg skulle enligt min mening ha
varit oförsvarligt.

När sedan Sturup-förslaget framlades
tyckte jag att det hade många fördelar.
Jag har också själv tillsammans med experter
varit ute och sett på omgivningen.
Av de platser som föreslagits är Sturup
den som jag helst vill förorda. Där
finns ingen skog att skövla; ingen kan
påstå det. Däremot finns det givetvis
fåglar där, men synpunkter i detta avseende
liksom i frågorna naturvård
kommer helt säkert att framföras vid
alla förslag till flygplatsens förläggning.
Det har sagts att Sturup är en av de
naturskönaste platserna i Skåne, och
vi har väl kanske inte så mycket att
skryta med i det fallet, men jag har
ändå varit på många andra vackra
platser i Skåne, och Sturup kommer i
det fallet sannerligen inte i främsta
linjen.

Även om vi får en internationell
flygplats på Kastrup, på Saltholm eller
på någon annan plats — och det är
ingen tvekan om att vi får det — anser
jag det ändå vara både ett skånskt och
ett svenskt intresse att vi också får en
lokal flygplats för chartertrafikens och
näringslivets utveckling. Inte minst i
Österlen sätter man stort värde på att

flygplatsen lokaliseras till Sturup. Det
bär jag blivit förvissad om vid besök
på ort och ställe. Jag anser det därför
vara av stor vikt att de kompletteringar
som kan behöva göras i utredningsavseende
sker så snart som möjligt.

Sedan har också Eslöv-alternativet
nämnts, och då kommer Ljungbyhed i
skottgluggen. Jag undrar om vi inte
skulle kunna få ett bestämt besked från
regeringen beträffande flygskolan i
Ljungbyhed, eftersom denna lägger hinder
i vägen för alla förslag norr om
Dalby och i Eslövs-trakten. Man har i
olika sammanhang frågat försvarsdepartementet
om detta, men inget bestämt
besked har kunnat erhållas. Om
flygskolan i Ljungbyhed skall ligga kvar
— och jag förstår att en flyttning av
den kommer att föra med sig stora
kostnader — tror jag att det inte finns
många alternativ att välja på utöver
Sturup.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Först några kommentarer
till den förda debatten. Herr
Svenning sade i en debatt här förra
onsdagen att Malmös stadsplanering nu
går närmare och närmare inpå Bulltofta.
I dag, alltså en vecka senare, säger
han att man för närvarande inte
har något behov av denna mark, men
att man så småningom kommer att behöva
den. Senare i debatten, som ju
varat så länge att förhållandena kanske
kan förändras under dess lopp, nämner
han dock Rosengårds-området, beträffande
vilket man tydligen har en
omedelbart förestående exploateringsberedskap.

Oavsett dessa motsägelser utmynnade
herr Svennings anföranden både förra
onsdagen och i dag i slutsatsen att
Bulltofta måste ersättas med någon annan
flygplats. Också jag är av denna
åsikt, men jag kan inte instämma i
herr Svennings yttrande förra onsdagen
att han inte kan acceptera något
annat område än Sturup. Han har inte

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14 105

Svar på interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

i dag gjort något sådant bestämt uttalande,
men det visar ändå hur felaktigt
han nalkas dessa problem.

Något liknande kan sägas också om
herr Henningssons anförande. Han påpekade
att man haft att pröva 21 olika
förslag. Ja, men det är ju fråga om
förslag som framlagts med utgångspunkt
i luftfartsverkets behov. Det har
inte varit fråga om någon totalsyn.

Vidare framhöll herr Adamsson att
riksdagen är ett olämpligt forum för
att diskutera dessa saker. Ja, jag har
redan från början sagt att varken riksdagen
eller regeringen skall uppträda
som planerare. Men vi sysslar ändå här
i riksdagen med både stora och små
frågor. När jag läste propositionen nr
71 i år om utbyggnad av akademiska
sjukhuset i Uppsala fann jag t. ex., att
man i detalj hade redovisat vad byggnaderna
och de olika våningarna i dessa
skulle innehålla. Detta är att gå för
långt. Jag tycker inte om sådana propositioner,
där man inbjuds att ta ansvar
för detaljer som man inte har
möjlighet att tränga in i. I den nu aktuella
frågan får vi inte besked om saker
som har betydligt större vikt. Kostnaden
blir i inledningsskedet 13 miljoner
kronor, men totalkostnaden blir
100 miljoner kronor, varav staten skall
stå för mer än hälften.

Jag vill vidare konstatera att ingen
av de många talare från skånebänken,
som uppträtt, har påstått att det ligger
en regional planering till grund för
lokaliseringen av ersättningsflygplatsen.
Detta har ingen kunnat påstå.

Till departementschefen vill jag säga
att då det i svaret sägs att ärendet är
under beredning, utgår jag från att departementschefen
anser att också debatten
här i riksdagen är ett inslag i
denna beredning. Vi har fått lära oss
en del om Skånes geografi och andra
saker, som kan vara bra att känna till.

Jag skulle dessutom vilja fråga departementschefen
om det sedan bered -

ningen framskridit längre eller kanske
t. o. m. slutförts men innan Kungl.
Maj :t fattar sitt beslut finns möjlighet
att låta riksdagen diskutera spörsmålet.
Jag ställer mig i så fall gärna till förfogande
för en ny interpellation, om
detta skulle behövas som startskott för
en sådan debatt.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vet inte varifrån
den senaste talaren fått sin uppfattning
om vad jag sade förra veckan.
Jag vill citera ur protokollet vad jag
då yttrade: »Det är emellertid framför
allt angeläget att ett avgörande träffas
så snabbt som möjligt. Både Malmö stad
och landstinget har uttalat sig för Sturup;
man har helt enkelt sagt ifrån att
detta projekt bör startas så snart som
möjligt, och jag har här ingående redogjort
för vad som är den nödvändiga
lösningen för Malmö stads vidkommande.
»

Mer har jag inte sagt. Visserligen har
andra än jag uttalat sig på det sätt
som herr Tobé nämnde, men jag har
inte yttrat mig så kategoriskt som han
påstod.

Herr Tobé talade vidare om våra inköp
av mark, som ligger i nära anslutning
till Bulltofta. Jag vill framhålla
att vi nu inte kan komma närmare. Vi
har med den nya uppläggningen ringat
in hela området, och vi har också fullföljt
denna. Men varför sade man inte
ifrån när frågan om inköp av den omkringliggande
marken behandlades här?
Vi fick alltså därvid tillstånd att låta
stadsplaneringen gå så nära flygfältet
som den sedan gjort och anskaffade
sedan marken kring detta. Vi fick en
tillåtelse, och vi hade planerat marken
med hänsyn därtill. Anser herr Tobé
att vi skulle ha fört undan alla dessa
projekt? Riksdagen har i varje fall inte
sagt någonting på denna punkt, utan vi
har helt enkelt byggt med hänsyn till
att Bulltofta skall och måste flyttas.

4* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 14

106 Nr 14 Onsdagen den 27

Svar på interpellation ang. förläggningen
Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber kammaren om
ursäkt för att jag måste återkomma. Men
av det tryckta protokollet från onsdagen
som även jag har framgår det —
på s. 30 — att herr Svenning säger:
»Jag kan inte acceptera någon annan
lösning och jag kan inte heller acceptera
att frågan skjuts på framtiden.»

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! När det gäller sakfrågan
har jag redan i mitt svar sagt att
den är under beredning i departementet
och att jag därför inte nu, innan
beredningen är färdig, vill ge mig in i
en debatt. Men interpellanten reste dessa
frågeställningar mot bakgrund av ett
allmänt intresse för att kunna förbättra
samhällsplaneringen i hithörande avseenden.
Jag anser i likhet med interpellanten
att riksdagen inte är ett lämpligt
organ för regionplanering, och jag
anser att inte heller regeringen är ett
lämpligt organ för regionplanering —
ja, jag kan gå eif steg längre och säga
att jag anser att vi för närvarande inte
har en lagstiftning, inte har instrument
som är lämpliga för den regionplanering
vi behöver. Av just detta skäl har
sedan ett par år tillbaka inom kommunikationsdepartementet
pågått ett mycket
omfattande arbete som tagit sikte
på dels att försöka åstadkomma någon
form av en låt mig säga grovmaskig
riksplan för markanvändningen, dels
att förbereda direktiven för en översyn
av hela vår byggnadslagstiftning,
varvid vi bl. a. skulle få diskutera frågan
om lämpligare instrument för översiktlig
planering och lämpligare lagstiftning
i samband med planeringen.
Jag hoppas att direktiven skall kunna
läggas fram under den allra närmaste
tiden — inom någon eller några veckor.

I vår tid, med den snabba utvecklingen
på olika områden och med den
förändring som samhället genomgår,

mars 1968 fm.

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

måste vi finna bättre former för den
översiktliga planeringen. Från statens
sida får vi därvid kanske mindre syssla
med detaljkontrollen och i stället
ägna ett större intresse åt den översiktliga
planeringen. Och som sagt: Inom
den närmaste tiden kommer, räknar jag
med, direktiv för en översyn av hela
vår byggnadslagstiftning och allt som
hänger samman med regionplaneringen
att framläggas.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag först framhålla,
för att lugna herr Svenning, att jag
finner det alldeles uppenbart att det
måste byggas en ny flygplats i södra
Sverige, i Skåne, som ersättning för
Bulltofta. Låt mig också i förbigående
säga, att jag tycker att herr Tobé och
herr Hamrin i Kalmar anfört mycket
tungt vägande skäl för de planeringsgrepp
som de företräder.

Men att jag begärt ordet för ett kort
inlägg på en punkt beror på att jag
anser att denna debatt varit synnerligen
upplysande. Den har visat att det i
kammaren finns en mycket stor förståelse
för att om inte flygskolan i
Ljungbyhed låg där den ligger, så skulle
avgörande skäl tala för en skånsk flygplats
längre norrut än Sturup, t. ex. inte
långt från Eslöv.

Nu har emellertid både debatten, i
dag och vid andra tillfällen, liksom
utredningsarbetet utgått från att flygskolan
ligger i Ljungbyhed och inte
kan flyttas. Luftfartsverket har därför
i stort sett koncentrerat sig till södra
delen av Skåne i sina utredningar. .lag
kan förstå malmöborna om de också
utgått från vad de uppfattat som givna
förutsättningar, eftersom saken brådskar.
Men vi har inte fått något egentligt
klart besked om att regeringen ansett
eller fortfarande anser att en flyttning
av flvgskolan i Ljungbyhed är
utesluten. Så länge vi inte har detta
besked tycker jag, herr talman, att

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Svar på interpellation ang. förläggningen

hela diskussionen — trots en i övrigt
mycket upplysande debatt i dag —
hänger en smula i luften.

Jag skulle därför vilja hemställa till
kommunikationsministern — jag skall
vara hänsynsfull och inte begära omfattande
besked av honom i dag eftersom
jag anser att det är en stor och svår
fråga för hela regeringen — att han sörjer
för att regeringen mycket snart
klargör frågeställningen bättre. F. n. vet
man nämligen inte huruvida man kan
räkna med att en flyttning av flygskolan
är praktiskt möjlig eller inte.

Jag gladde mig åt att höra en del
talare — herr Henningsson, herr Adamsson
m. fl. — som visade stor förståelse
för tanken att pröva en annan möjlighet
än Sturup. För detta fanns två villkor,
nämligen att en annan förläggning
skall vara möjlig av hänsyn till Ljungbyhed
och att tidsutdräkten inte blir för
lång. Jag tycker dessa skäl är goda.

Fn annan synpunkt jag vill framhålla
— vilket många talare gjort — är att
denna fråga inte främst är ett svdskånskt
eller skånskt problem, utan att
den är av intresse för hela Sverige och
för Norden. Spörsmålet sammanhänger
ju med en eventuell dansk-svensk flygplats
på Saltholm. Det är alltså angeläget
att man inte nu binder sig för
någon lösning, som allvarligt skulle försvåra
en lösning av problemet med en
stor nordisk flygplats.

Jag tycker inte att kommunikationsministerns
uttalande i dag ger full
trygghet för att regeringen tillräckligt
kommer att beakta dessa synpunkter.
Han talar nämligen om att utredningar
är gjorda och att man håller på att
överväga i departementet. Men, herr
statsråd, utredningarna har gjorts från
delvis mycket begränsande förutsättningar.
Man kan nu få lov att ta vidare
hänsyn till både Ljungbyheds-frågan
och Saltholms-frågan än man hade till
uppgift att göra när dessa utredningar
planerades.

Frågan är så omfattande och viktig

Nr 14 107

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

att vi bör ha en offentlig debatt innan
regeringen låser sig. Av denna anledning,
herr talman, hemställer jag att
kommunikationsministern sörjer för att
regeringen ger klarare besked och därmed
förutsättningar för en offentlig debatt.
Därvid bör beaktas både frågan
om flygskolans förläggning och Saltholms-problemet.
Jag hemställer också
att kommunikationsministern sörjer för
att vi får en sådan offentlig debatt
mycket snart. Den kan inte uppskjutas
utan måste äga rum under de allra närmaste
månaderna. Problemen måste få
sin lösning, en lösning som tillfredsställer
både de regionala och de lokala
skånska önskemålen, så långt det är
möjligt, och anspråken från hela Sveriges
och hela Nordens sida på en storflygplats.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna bekräfta
vad herr Ohlin sade, nämligen att flygskolans
förläggning i Ljungbylied är en
knutpunkt i denna debatt. Den har
givetvis varit bestämmande för inom
vilket område man skulle kunna lägga
en flygplats. Jag har precis den uppfattning
som herr Ohlin här redovisat:
om det finns ett alternativ som inom
en klart överskådlig tid är möjligt att
genomföra och som kan lösa problemet
med Bulltofta, bör det också tas med i
beräkningen.

Jag vill verifiera vad herr Svenning
här har nämnt, nämligen att vi av kommunikationsministern
för något år sedan
fick klartecken för att fortsätta behyggelsen
på Rosengårds-området. Detta
medför att en utbyggnad av Bulltofta
är utesluten. I annat fall måste vi evakuera
nyuppförda lägenheter i Malmö.

Vad beträffar placeringen i Sturup
har, efter vad jag kunnat finna, synpunkterna
på Saltholm beaktats. Givetvis
kan det dock — det vill jag understryka
— finnas andra alternativ om
vilket detta också gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

108 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen
§ 9

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1014
—1016;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1017 och 1018; samt

till statsutskottet motionerna nr 1019
—1021.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen den
8 mars 1968.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om ärendets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i utlåtandet i övrigt gjorda
hemställan.

§ 11

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Hedlund (ep), till hans excellens
herr statsministern angående åtgärder
för att stimulera konjunkturutvecklingen
och öka sysselsättningsmöjligheterna,
samt

herr Hedin (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående friställningen av lotsar.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 12

Föredrogs vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av motioner om

upptagande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten, och

nr 3, i anledning av motion om avskaffande
av främlingslegionerna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 15, i anledning av granskning
av statsrådsprotokollen.

Efter föredragning av utskottets anmälan
om den utförda granskningen
samt resultaten därav yttrade:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det är nu andra året å
rad som konstitutionsutskottet lägger
fram ett dechargememorial vilket väsentligt
avviker från det tidigare mönstret
på ett sätt, som från flera synpunkter
måste betecknas som i hög grad
fördelaktigt. Naturligtvis är det inte en
tillfällighet att nya vägar i dechargearbetet
kommit att beträdas, vägar som
leder bort från det gamla ställningskrigets
inte särskilt meningsfyllda eller
fruktbärande metodik med en klyvning
av utskottet efter strikt partipolitiska
grunder i två hälfter, av vilka den ena
regelmässigt sett som sin uppgift att
odla en sorts ofelbarhetsdogm och slå
ett skyddsnät kring Kungl. Maj:ts regering.
Jag skall strax nämna någonting
om de omständigheter, som gjort det
naturligt att ta detta nya grepp på
dechargearbetet — kalla det gärna en
ny giv, en ny epok, ty därom rör det sig
faktiskt.

Låt mig emellertid först konstatera
att konstitutionsutskottets föreliggande
memorial som synes är alldeles enhälligt.
I vanliga fall ger inte ett sådant
ärende anledning till några inlägg i
kamrarna. Det är inte heller min avsikt
att provokatoriskt ta upp någon
egentlig debatt, vilket emellertid inte

Nr 14

109

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

hindrar att det ändå kan finnas mycket
starka skäl för att utveckla en del synpunkter
och kanske också göra ett och
annat klarläggande.

Det är nämligen, ärade kammarledamöter,
här fråga om slutprodukten av
ett fem månader långt granskningsarbete
som utförts inom konstitutionsutskottet
och dess tre avdelningar, självfallet
under i hög grad aktiv medverkan
av utskottets skickliga jurister, som haft
i uppdrag att gå igenom och bena upp
det omfattande materialet.

.lag skall väsentligen begränsa mig
till att något söka klargöra innebörden
— annat än ett försök kan det ju inte
bli — av denna granskning och de resultat
den gett, ge så att säga en mera
principiell uppläggning. Däremot tänker
jag inte närmare ingå på enskildheterna
i memorialet, om vilket rent
allmänt kan sägas att det visserligen
inte har några som helst förutsättningar
att bli en bestseller, men sannerligen
väl förtjänar att studeras och begrundas,
inte bara i kanslihuset utan i långt
vidare cirklar, i ämbetsverken, ute i
förvaltningen. Man kan i varje fall från
en speciell infallsvinkel sett tala om ett
ytterst intressant kapitel på det utomordentligt
viktiga temat om statsmakten
och den enskildes rättsskydd, ett
tema med förvisso många variationer.

Det är en högst intressant utveckling,
vill jag säga, som pågår inom konstitutionsutskottet.
Jag vågar utan någon
som helst överdrift påstå att memorialets
allmänna uppläggning — själva det
grepp vi tagit i år på granskningsvärvet
— innebär en reform som man strängt
taget haft anledning att efterlysa mycket
länge; ja, för att spetsa till det hela, i
över 150 är! .lag skall strax förklara
varför.

Men jag skulle, som sagt, ännu en
gång vilja understryka att inte bara
riksdagens ledamöter utan naturligtvis
främst regeringen och statsmyndigheterna
i stort verkligen har goda skäl att
uppmärksamma vad som här är på

Granskning av statsrådsprotokollen

gång. Om det tidigare varit möjligt, lär
det i varje fall hädanefter inte gå
att avfärda konstitutionsutskottets dechargememorial
med en axelryckning.

För att något antyda vad som framstår
som särskilt betydelsefullt i just
årets memorial, har jag behov av att
mycket summariskt ta ett kliv tillbaka
i historien, till tiden för regeringsformens
tillkomst. Bestämmelserna om
konstitutionsutskottets dechargegranskning
står, som vi alla vet, ännu i dag så
gott som oförändrade kvar i sin ursprungliga
lydelse. Det kan då finnas
anledning att ställa frågan, vad man
egentligen åsyftade då dessa bestämmelser
en gång infördes. Detta framgår alldeles
klart av § 107, som talar om konstitutionsutskottets
anmärkningsförfaran de.

Utskottet skall, stadgas det, för riksdagen
anmäla, om »statsrådets ledamöter
samfällt eller en eller flere av
dem, uti deras rådslag om allmänna
mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta», eller om statsrådet
»icke med oväld, nit, skicklighet och
drift sitt förtroendeämbete utövat». Just
orden »allmänna mått och steg» och
»nit, skickliglighet och drift» förefaller
i det sammanhang det här rör sig
om, mycket viktiga att uppmärksamma.

Vad som väl tydligen avsågs var en
allmän granskning av statsrådens ämbetsförvaltning
och ett mera generellt
omdöme om denna förvaltning — väsentligen
detta och ingenting annat.
Men alla här i kammaren vet hur det
gått i praktiken. Decliargegranskningen
blev en detaljgranskning, där man bemödade
sig om att plocka fram enskilda
ärenden och avgöranden och på grundval
av vad man därvid fick fram, rikta
mer eller mindre häftig kritik mot
statsråden.

Det kan vara värt att observera att
denna utveckling bevisligen satte i gång
alldeles omgående. Det är också därför
det finns fog för det kanske något djärva
påstående jag nyss gjorde att man
kunde ha anledning att vänta just så

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

länge som jag angav, på en granskning
av den speciella typ som presenteras i
årets dechargememorial. Men det skall
naturligtvis också observeras att vi tidigare
inte liar haft något speciellt instrument
för ett politiskt ansvarsutkrävande,
som vi tydligen kommer att få
i och med den författningsreform som
nu är på gång. Jag skall strax något
återkomma också till den saken.

Hur som helst lär det ingalunda vara
obefogat att tala om att konstitutionsutskottets
dechargegranskning under
årens lopp genomgått en del förfallsperioder.
Tiden från exempelvis
1930-talets början och till senaste år
har verkligen inte varit några entydigt
lyckosamma eller ärorika år för konstitutionsutskottet
på det speciella område
vi nu talar om. Jag säger med flit ordet
entydigt, ty det saknas visst inte
undantagsår, då utskottet verkligen förmått
röra upp åtskilligt med damm och
förvisso också skapat en nyttig debatt
kring dec.hargegranskningen. Men ofta
har det, som sagt, tyvärr varit dåligt
ställt med den saken.

Det var alltså mot den bakgrunden
utskottet förra året gjorde en rätt hård
satsning för att få till stånd en alldeles
ny uPPläggning av dechargearbetet.
Resultatet blev också den gången ett
enhälligt betänkande med en rad påpekanden
av administrativ art. Det rörde
sig för all del inte om några märkvärdigheter.
Det var alltjämt fråga om en
detaljgranskning, men det väsentliga
var att bollen så att säga kommit i rullning,
att man fått fram en reform, en
ny ordning på detta område beträffande
själva grunderna för förfarandet.
Det hör för övrigt till bilden att man i
fråga om principerna i huvudsak har
följt författningsutredningens förslag.

En markant nyhet har kommit till
just i år — jag är angelägen om att påpeka
detta. Man har helt övergivit detaIjgranskningssystemet
och gått in för
ett större grepp, d. v. s. tagit upp ett antal
generella författningsrättsliga frå -

gor och gjort vissa undersökningar av
praxis på bred basis. I memorialet redovisar
utskottet nu granskningens resultat,
framför en del kritik och diverse
önskemål i fråga om reformer som man
menar sig ha fog för. Det väsentliga är
att vi inom utskottet varit överens om
att det egentligen bara är med en uppläggning
av det slag vi i år praktiserat
som dechargen för framtiden kan ge
vad den egentligen var avsedd att ge,
nämligen en entydigt positiv effekt. Jagvill
här understryka att dechargens
uppgift rimligtvis är och måste vara
klart positiv, d. v. s. det gäller att verka
för förbättringar i olika avseenden,
för en mera skärpt ordning där så befinns
påkallat.

Får jag tillägga en sak. De reformer
som konstitutionsutskottet nu genomför,
har också banat vägen för nya
grundlagsregler. Sådana nya regler
kommer inte att genomföras i år, men
man bör kunna hoppas på att en reform
i denna del förverkligas så snart
ske kan, sedan nu de praktiska hindren
undanröjts. Det bör förstås då observeras
— jag anknyter här till vad jag
nyss sade — att en viktig nyhet redan
nu föreslås i samband med den partiella
författningsreformen, nämligen införande
av misstroendeförklaring som
en form för det rent politiska ansvarsutkrävandet.
Särskilt viktigt ur speciellt
de synpunkter vi här diskuterar, är ju
att misstroendeförklaring enligt det föreliggande
förslaget skall kunna riktas
inte bara mot regeringen som helhet
utan också mot ett enskilt statsråd. Därmed
är också utsagt, tycker jag, att dechargen
rimligtvis och slutgiltigt måste
förlora sin specifika karaktär av politiskt
slagträ.

Men, herr talman, jag måste också få
säga något om de avsnitt av frågor som
av konstitutionsutskottet tagits upp i
det föreliggande memorialet. Min —
och jag tror hela utskottets — bedömning
blir då, att det här rör sig om ting
som är av mycket stor praktisk betydel -

Nr 14

111

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

se både för upprätthållandet och effektiviteten
i förvaltningen och för de enskilda
medborgarnas rättssäkerhet; inte
minst vill jag personligen trycka på
just den sistnämnda synpunkten. Det
gäller verkligen att i dagens invecklade
samhälle se till att inte den rättssökande,
hjälpsökande enskilda lilla människan
råkar i kläm i en byråkrati som
synes hota att svälla över alla bräddar.
Det finns, som vi alla vet, något som
heter administrativt godtycke, och det
är tvivelsutan en fara att se upp med.

Får jag bara här nämna en sådan
sak som det starkt florerande remissförfarandet
i samband med handläggningen
av ansöknings- och besvärsärenden
i departementen. Här vågar man
nog påstå, att en del uppenbara missförhållanden
trätt i dagen vid granskningsarbetet.
En alltför slapp kontroll
när det gäller att se till att infordrade
remissvar avges inom rimlig tid, kan
uppenbarligen medföra och har bevisligen
medfört att ärenden förhalas i
onödan med allt vad detta innebär av
risker för rättsförluster i enskilda konkreta
fall.

En annan tråkig iakttagelse är att remissbehandlingen
många gånger tycks
ske rent mekaniskt utan verklig prövning
av remissbehovet, någonting som
i sin tur drar med sig en onödig och
avsevärd arbetsbelastning för förvaltningsmyndigheterna
och därmed också
onödiga och högst betydande kostnader
för det allmänna — säkert miljontals
kronor årligen.

Men jag vill ändå främst framhålla
tidsfaktorns betydelse. Även om det i
det stora flertalet fall inte dröjer mer
än någon månad innan svar ges, framgår
det vid en stickprovsundersökning
att svaren i alltför många fall dröjer vida
utöver denna tid. Om man bara tar
hänsyn till remissvar som dröjt minst
ett halvår — alltså betydligt längre än
normaltiden — kan antalet sådana fall
uppskattas till omkring tusentalet.
Många människor i detta land har allt -

Granskning av statsrådsprotokollen

så otåligt fått vänta på besked bara för
att remissvaren förhalats. Jag skall
emellertid inte närmare fördjupa mig
i det ämnet — den intresserade rekommenderas
verkligen att ta del av den
inte särskilt uppmuntrande exempelsamling
som finns med som bilaga till
memorialet.

Låt mig emellertid tillägga: När besked
äntligen lämnas blir det inte sällan
besked utan motivering. Att också
det är en fråga av allra största betydelse
med hänsyn till centrala rättssäkerhetsintressen
är alldeles uppenbart. Det
kan inte anses på något sätt tillfredsställande
att en medborgare som besvärat
sig i ett ärende, efter många
gånger lång och enerverande väntan
skall få ett lakoniskt svar på sex futtiga
ord:

»Kungl. Maj :t lämnar besvären utan
bifall.»

Jag vill i det sammanhanget gärna
med livligaste instämmande referera till
några JO-påminnelser i en ämbetsberättelse
häromåret, där just kravet på
utsträckt beslutsmotivering i förvaltningen
eftertryckligt inskärptes. Därav
skulle följa »större garanti för omsorgsfull
och saklig prövning av ärendena,
ökade möjligheter för medborgarna att
utnyttja sin besvärsrätt eller annan utväg
till rättelse, större garanti för fast
och enhetlig rättstillämpning samt ökat
förtroende hos allmänheten för myndigheternas
objektivitet och därigenom
en stark känsla av att leva i trygghet
under lagen». Detta är, synes det mig,
en perfekt tolkning av ett ömtåligt rättsläge,
en tolkning som riksdagen för övrigt
i princip helt gett sin anslutning
till.

Låt mig fästa uppmärksamheten på
att utskottet på denna punkt i memorialet
gör ett viktigt uttalande, nämligen
att regeringen i princip bör följa samma
normer som anses böra gälla för
andra myndigheter. Om man skall få en
utsträckt beslutsmotivering genomförd
i förvaltningen som helhet är nog ett

112

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

första villkor, att regeringen — rikets
högsta styrelse — föregår med gott
exempel. Självfallet vill man livligt hoppas
och förutsätta, att regeringen verkligen
tar fasta på vad utskottet i detta
sammanhang har att säga. Vi gör detta
uttalande i full vetskap om att utvecklingen,
glädjande nog, redan tycks
gå i rätt riktning. Men alltjämt brister
det en del enligt utskottets uppfattning.
Låt mig understryka att besvärsinstrumentet
i en rättsstat — från den enskildes
synpunkt — är så fundamentalt
viktigt, att det måste skötas med yttersta
noggrannhet från ansvariga myndigheters
sida, inklusive Kungl. Maj:ts regerings.

Herr talman! Jag skall i övrigt inte
ta upp de olika avsnitt som varit föremål
för utskottets granskning, andra
kommer att göra det fortsättningsvis:
förtursordning för brådskande ärenden,
parts rätt att ta del av utredningsmaterial,
d. v. s. den s. k. kommuniceringsprincipen,
och ytterligare frågor.
Låt mig bara till sist slå fast att det betydelsefulla
med den nu verkställda,
väsentligen avpolitiserade granskningen
är just detta, att det bevisligen är
första gången departementen blivit föremål
för en kontroll som inriktats på
ett systematiskt studium av vissa allmänna
frågor rörande administrativ
praxis. Underlydande myndigheter
granskas som bekant av JO och riksdagens
revisorer; departementens verksamhet
granskas uteslutande av konstitutionsutskottet.
Resultatet har — skulle
man väl sammanfattningsvis kunna
säga — blivit ungefär detsamma som
det brukar bli av JO:s och statsrevisorernas
granskning: åtskilligt är bra, annat
är mindre bra och en del är i hög
grad illa, med drag av slentrian och byråkrati,
som enligt utskottets enhälliga
mening, visserligen utsagd i hovsamma
ordalag, snabbt måste undanröjas.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än att memorialet läggs till handlingarna.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Ytligt betraktat kan
nog konstitutionsutskottets enhälliga
dechargememorial förefalla mindre betydelsefullt,
och någon kanske rent av
känner saknad över att den gamla stilen
försvunnit. Men från olika håll har
man ansett den tidigare formen för
granskningsarbetet förlegad och föråldrad.
Det är därför man nu sökt sig
fram till en ny och bättre form —- bland
annat har författningsutredningen varit
inne på den linjen.

Sedan förra året sker granskningsarbetet
också efter andra principer än
förut. I stort sett har man även i år
gått fram efter samma mönster som då.
Vissa avvikelser har man dock gjort,
givetvis för att nå ett bättre resultat.
Med den nya formen för granskningsarbetet
siktar man främst till att komma
fram till mer allmänna synpunkter
och sysslar därför mindre med eller
rättare sagt undviker detaljer i enskilda
ärenden. Redan förra året framhölls
det, att den nya formen för granskningen
betraktades som en försöksverksamhet,
och där står vi givetvis alltjämt.
Det är ju relativt kort tid, som
förflutit sedan det nya sättet för granskningen
infördes. Men det är ganska
troligt att den framtida granskningen
av statsrådsprotokollen i stort sett kommer
att företas på ungefär samma sätt
som nu har skett. Förutsättningarna
härför är naturligtvis att önskat resultat
uppnås, och därav har vi ännu inte
tillräcklig erfarenhet.

Det föreliggande reservationslösa dechargememorialet
är ingalunda så betydelselöst
som ett hastigt påseende möjligen
kan ge vid handen. Det är tvärtom
ett intressant aktstycke som Kungl.
Maj :t har anledning att ta fasta på och
även efterfölja. På flera punkter har utskottet
gjort synnerligen viktiga uttalanden
och pekat på allvarliga brister.
Jag skall emellertid endast erinra om
en, som jag haft tillfälle att följa upp
inom utskottets tredje avdelning och

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 113

som jag anser vara en av de viktigaste
i årets memorial. Det gäller motiveringen
av konseljbeslut.

Här anför utskottet bl. a. att starka
skäl talar »för att även Kungl. Maj :t i
viss utsträckning lämnar beslutsmotivering
i administrativa partsärenden
efter i princip samma normer som anses
böra gälla för underlydande myndigheter».
Visserligen förekommer det
redan nu att Kungl. Maj st lämnar klargörande
motivering för sina beslut,
men tyvärr sker det alltför sparsamt.
Detta är en viktig sak, och beslutsmotiveringens
betydelse för det enskilda
fallet är uppenbar. Klarast framgår det
för övrigt av den exempelsamling som
återfinns i bilagorna till memorialet.

Jag hade gärna sett att utskottets
skrivning på denna punkt hade blivit
en annan, att den hade skärpts, men i
enighetens intresse har jag godtagit den
kompromiss vi nått fram till i utskottet,
och jag hoppas att Kungl. Maj :t
verkligen kommer att följa utskottets
rekommendationer om en utsträckt
tillämpning av beslutsmotivering i konseljärenden.

Herr talman! Om vi med det nya
granskningsförfarandet uppnår den
åsyftade effekten, vill jag betrakta våra
reformsträvanden i detta avseende
som ett framsteg, men än så länge befinner
vi oss bara på försöksstadiet.
Jag skall därför inte dra några bestämda
slutsatser för framtiden. Jag har,
herr talman, intet annat yrkande än
det som framställts av herr Hamrin i
Jönköping.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Utan att vilja polemisera
mot de båda tidigare talarna vill
jag dock säga att jag har litet svårt
att dela deras belåtenhet med den nya
ordning, enligt vilken man nu har arbetat
vid dechargen de båda senaste

Granskning av statsrådsprotokollen

åren. Jag tycker inte heller att man kan
övervärdera de resultat som har kommit
till uttryck i skrivningarna. I stället för
att ta upp egentliga dechargefrågor har
man granskat administrativ praxis i departementen.
Det är naturligtvis mycket
nyttigt, och givetvis har det förutsättningar
att avdramatisera dechargedebatten.
Den debatten har ju inte fört
med sig många resultat under riksdagens
historia. Det är därför kanske inte
heller någon förlust.

Emellertid har ambitionen att granska
regeringens speciella fögderi tvivelsutan
avtagit, och memorialet präglas av
en allmän oförarglighet med sina randanmärkningar.
När vi i framtiden får
en ny författning med möjlighet till
misstroendevota kommer ju saken i ett
annat läge. Mycket av denna granskning
överförs väl då från konstitutionsutskottet
till riksdagen. Då kan jag bättre
förstå detta agerande.

Visst blottar undersökningen inkonsekvenser
i departementets handläggning
och stundom även bristande rapphet
och hänsyn till part i besvärsmål.
Detta hoppas man verkligen skall uppmärksammas
av berörda myndigheter
med ty åtföljande resultat.

En avdelning i memorialet bryter
emellertid av från de övriga. Det gäller
ett detaljärende i granskningen av de
av Kungl. Maj:t utfärdade författningarna
1967. Här återfinns en instruktion
som Kungl. Maj:t utfärdade den 10
mars 1967, och jag vill uppehålla mig
ett litet ögonblick vid den.

Den berör beskickningars och konsulats
åtgärder i anledning av brott ombord
på svenskt fartyg eller luftfartyg.
Instruktionen går tillbaka till tidigare
förlagor från början av detta sekel.
Enligt tidigare stadgande hade konsul
rätt att häkta den brottslige eller den
som misstänktes för brott ombord.
Skrivningen har i nu gällande instruktion
mildrats och går ut på att ta i förvar
och hemsända vederbörande. Den
bestämmelse som ger konsul och be -

114

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

skickningschef så vittgående fullmakter
till frihetsberövande ingrepp synes
ganska uppenbart vara ett ärende av
allmän lags natur. Instruktionen motsvaras
iu också enligt utskottets egen
skrivning delvis av bestämmelser i rättegångsbalken
för sådant brott när det
förövas inom Sveriges gränser. Den
borde därför vara föremål för Kungl.
Maj :ts och riksdagens samfällda beslut
enligt regeringsformen.

Riksdagen har emellertid aldrig hörts
i dessa ärenden, vare sig beträffande det
nu aktualiserade eller dess föregångare.
Man anför att nuvarande konstitutionella
praxis inte klart angivit gränserna
för den gemensamma lagstiftningsmaktens
område och att grundlagberedningen
sysslar med hithörande
problem, varför man vill avvakta
vilken ståndpunkt denna utredning har
till normgivningsmaktens fördelning
mellan Konung och riksdag.

Det är klart att det kan finnas en hel
rad tveksamma fall i gränsområdena,
men till dessa fall hör väl näppeligen
det nu aktualiserade. I alla händelser
torde det rimma väl med parlamentarismens
idé att Kungl. Maj :t hellre hör
riksdagen en gång för mycket än en
gång för litet.

I likhet med övriga talare har, herr
talman, inte heller jag något yrkande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har i år fortsatt sin granskning av det
administrativa förfarandet. Det får kanske
alltjämt anses röra sig om ett försök,
men för min del har jag blivit alltmer
övertygad om att den nya, avpolitiserade
formen för granskningsarbetet
är nyttigare än den tidigare som grundade
sig på felsökning. För den som
vill ha dramatik innebär däremot det
nya memorialet kanske en besvikelse.

I årets dechargearbete har särskilt
uppmärksammats remissförfarandet i
besvärsärenden, behandlingen av för
sent inkomna besvär, motiveringen av

konseljbeslut och ytterligare några områden.
Det finns ingen anledning att
här i detalj gå in på vad som förekommit,
ty memorialet och bilagorna talar
för sig själva, och i likhet med herr
Hamrin i Jönköping rekommenderar
jag en läsning av dessa.

Jag skall säga några ord om motiveringen
av konseljbesluten. Nu föreligger
skyldighet för domstolar att motivera
sina domar. För förvaltningsmyndigheter
finns en sådan skyldighet i
vissa fall men för övrigt är praxis skiftande.
Detta förhållande har länge ansetts
otillfredsställande. Justitieombudsmannen
gjorde 1960 en framställning
till Kungl. Majrt om att en allmän regel
måtte införas om principiell skyldighet
för förvaltningsmyndigheter att motivera
sina beslut. Fördelarna med motivering
av besluten är så uppenbara
att allmän sådan skyldighet borde föreligga.

Justitieombudsmannan anförde fyra
synpunkter som talar för beslutsmotivering,
nämligen för det första garanti
för omsorgsfull och saklig prövning,
för det andra ökade möjligheter för den
enskilde att få rättelse, för det tredje
garanti för fast och enhetlig rättstilllämpning
och för det fjärde ökat förtroende
hos allmänheten för myndigheternas
objektivitet.

Utskottet ansluter sig helt till samma
mening och anser att en allmän reglering
bör ske av frågan om motivering
av förvaltningsbeslut. Vidare skriver utskottet
följande:

»Även om en sådan reglering inte anses
böra formellt avse regeringsärenden
— en fråga vartill utskottet saknar
anledning att ta ställning — talar dock
starka skäl för att även Kungl. Maj:t
i viss utsträckning lämnar beslutsmotivering
i administrativa partsärenden
efter i princip samma normer som anses
böra gälla för underlydande myndigheter.
Att konseljbeslut motiveras
synes utskottet vara av särskild betydelse
med hänsyn till önskvärdheten av

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 115

att fast och enhetlig praxis i olika ärendegrupper
upprätthålls inom förvaltningen.
Från denna synpunkt är det
framför allt av vikt att motivering i
regel ges till Kungl. Maj :ts beslut i frågor
av principiell innebörd liksom då
Kungl. Maj:t ändrar underordnad myndighets
beslut eller frångår av sakkunnig
remissinstans hävdad ståndpunkt.
»

Utskottet noterar dock att utvecklingen
i departementen i detta hänseende
går i rätt riktning, d. v. s. så att det
efter hand har blivit bättre med beslutsmotiveringen
och en tydligare avfattning
av besluten över huvud taget. Fortfarande
är det dock så att motiveringar
i många fall saknas även i fall då detta
skulle vara angeläget. Inte heller finns
det någon konsekvent praxis i departementen.

Det måste vara ett betydande allmänt
intresse att både Kungl. Maj :ts och myndigheternas
beslut avfattas på sådant
sätt att de blir klart begripliga för dem
det gäller och övertygar vederbörande
om att ärendet har blivit ordentligt
prövat.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än det som redan framställts.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Utgående från granskningsarbetet
i konstitutionsutskottets
första avdelning skall jag för kammarens
ledamöter relatera en historia från
vardagslivet utanför detta hus, och jag
har då full förståelse för om många
ifrågasätter sanningshalten.

Innehavaren av ett pensionat begärde
hos länsstyrelsen rätt till årsutskänkning
av Öl, vin och sprit. Länsstyrelsen
överlämnade ansökan till intendenten
för utskänkningsärenden. Polismyndigheten
fick yttra sig och tillstyrkte. Nykterhetsnämnden,
drätselkammaren och
stadsfullmäktige i kommunen avstyrkte
men tillstyrkte ansökan om ölutskänkning.
Intendenten överlämnade sedan

Granskning av statsrådsprotokollen

hela ärendet till länsstyrelsen för att
ansökan skulle behandlas som om den
enbart gällde utskänkningstillstånd för
Öl. Men då inkom den sökande med
påminnelser om att ansökan skulle gälla
samtliga drycker. Den 28 juli 1966
fattade länsstyrelsen beslut, att ansökan
inte kunde beviljas därför att den hade
avstyrkts av fullmäktige.

Pensionatsinnehavaren anförde då
besvär hos Kungl. Maj:t och yrkade att
hans ansökan skulle beviljas. Därefter
fick länsstyrelsen ärendet på remiss
och skickade det vidare till stadsfullmäktige,
som i sin tur hänvisade det till
nykterhetsnämnden för yttrande. Nykterhetsnämnden,
drätselkammaren och
stadsfullmäktige avstyrkte. Länsstyrelsen
avgav därefter avstyrkande yttrande
till Kungl. Maj:t, och ärendet gick
sedan på remiss till kontrollstyrelsen,
som fann att behörig ansökan inte
gjorts. Kontrollstyrelsen ansåg att länsstyrelsens
tidigare beslut var en nullitet,
och pekade dessutom på att besvären
inkommit för sent och därför inte
hade kunnat bli föremål för prövning
tidigare. I mars månad 1967 fattade
Kungl. Maj:t beslut, vilket innebar att
besvären inte upptogs till prövning
enär klaganden inte hade besvärsrätt.

Herr talman! Vad jag nu berättat kunde
misstänkas vara en konstruktion.
Men så är inte fallet. De ärade ledamöterna
av denna kammare kan själva ta
del av ärendet på s. 38—39 av konstitutionsutskottets
dechargememorial. Det
redovisade exemplet belyser remissförfarandet
inom vår förvaltning, när kritiska
synpunkter sannerligen är befogade.
Hur många tjänstemän har i de olika
instanserna och i de olika skedena av
detta ärende slösat bort sin tid? Hur
många förtroendemän har i onödan
ägnat denna fråga uppmärksamhet?
Hur många motståndare till en liberalare
utskänkning av alkoholhaltiga
drycker har i onödan retat upp sig på
detta tillståndsärende? Det är vidare
märkligt att inte någon med kraft kun -

116 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

de stoppa ärendet i tid, liksom också
att det skulle krävas så många månader
för finansdepartementet att fatta det
riktiga beslutet, d. v. s. att ärendet över
huvud taget ej kunde bli föremål för
prövning.

Jag har redovisat ett ärende från den
svenska remissinstitutionen. Flera kan
redovisas som talar för att konstitutionsutskottets
granskning verkligen varit
befogad. Ingen ifrågasätter värdet
av ett rätt utnyttjat remissförfarande,
men därvid bör onödigt och ineffektivt
arbete inom förvaltningen undvikas.

Vi kräver ofta att de enskilda företagen
inom det svenska näringslivet
skall drivas så rationellt som möjligt,
och det svenska näringslivet har också
under de senaste 20 åren verkligen uppvisat
utomordentliga exempel på rationalisering,
kostnadsbesparingar och effektivitetshöjningar.
Inom den statliga
förvaltningsapparaten har också mycket
skett i rationaliseringshänseende,
men, herr talman, tydligen återstår
mycket. Jag förutsätter att utskottets
eniga och litet väl liovsamma uttalande
på denna punkt så omgående som möjligt
omsättes i åtgärder från regeringen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
granskningsarbete har, såsom herr
Hamrin i Jönköping tidigare framhållit,
fr. o. m. i fjol lagts upp på ett något
annorlunda sätt än förut. För min del
tycker jag att det är ett glädjande tecken
att det bakom memorialet står ett
enhälligt utskott. I år har utskottet särskilt
uppehållit sig vid handläggning av
partsärenden från allmän författningsrättsliga
synpunkter. Bland de frågor
som handlagts i utskottets andra avdelning,
där jag deltagit i arbetet, är
parts rätt att ta del av utredningsmaterial,
om vilket jag ber att få säga
några få ord.

Av stor betydelse för rättssäkerheten
är utan tvivel parts rätt att ta del av ut -

redningars material, den s. k. kommuniceringen
av handlingar. Den gamla
principen att »ingen skall dömas
ohörd» är ju allmänt tillämpad inom
domstolsväsendet. I det allmänna förvaltningsförfarandet
har den inte på
samma sätt slagit igenom, kanske därför
att författningsbestämmelser saknas
i frågan.

Justitieombudsmannen framhöll år
1961 principens betydelse som en rättssäkerhetsgaranti
för den enskilde. Och
besvärssakkunniga underströk år 1964
att huvudregeln bör vara att av myndighet
införskaffat utredningsmaterial
skall delges part och tillfälle lämnas
denna att yttra sig över detsamma, dock
endast när det gäller material av betydelse
för ärendets avgörande.

Det kan tilläggas att en arbetsgrupp
inom justitiedepartementet för närvarande
förbereder vissa lagregler för förvaltningsförfarandet.

Granskningen i konstitutionsutskottet
har givit vid handen att kommuniceringsfrågan
behandlas olika i olika departement.
Ofta sker kommunicering
endast då part särskilt begärt detta.
Vi anser allmänt att denna fråga bör
ägnas större uppmärksamhet och att
samma riktlinjer bör tillämpas i skilda
departement. Någon anmärkning mot
tillämpat förfarande framställes inte;
den medtagna exempelsamlingen är avsedd
att belysa förhållandena.

Det kan inte förordas att samtliga
remissutlåtanden utsändes. Men kommunicering
bör ske då materialet kan
vara av betydelse för ärendets avgörande.
Har part begärt att få ta del av
handlingarna eller att få avge påminnelser
bör detta medges, om inte särskilda
skäl talar däremot. Behandlingen
bör naturligtvis vara lika i alla departement.

Frågan om uttagande av expeditionsavgift
och kominissionärsarvode behandlas
också olika. Utskottet har den
uppfattningen att delgivning bör ske
utan kostnad för part.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 117

Kommunicering bör alltså vara huvudregel,
men det bör enligt utskottets
mening ges möjlighet till avväganden.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Egentligen finns det
inte — i motsats till vad som tidigare
nästan varit tradition — någon anledning
för mig att uppträda i debatten.
De olika talarna — som alla deltagit
i konstitutionsutskottets arbete — har
gjort uttalanden om den nya ordning
som utskottet för närvarande praktiserar
och som infördes i fjol. Jag har inte
anledning att på någon punkt polemisera
mot de ärade talarna men vill
gärna ha till protokollet antecknat, att
det härvidlag är fråga om en försöksverksamhet
med sikte på den författningsreform
som vi räknar med skall
genomföras och efter vilken konstitutionsutskottets
arbete naturligen kommer
att få en annan inriktning än det
genom åren haft.

Herr Hamrin i Jönköping framställde
saken så, att den omläggning av
konstitutionsutskottets arbete som nu
har genomförts är en reform som vi
väntat på i 150 år. Man skulle av detta
yttrande möjligen kunna få uppfattningen
att det var något förbiseende
från lagstiftarnas sida som gjort att det
inte varit möjligt för utskottet att tidigare
arbeta på detta sätt. Jag tror inte
att herr Hamrin menade så, men om
någon skulle ha uppfattat saken på det
sättet vill jag gärna ha sagt att lagstiftningen
aldrig lagt hinder i vägen
för en sådan uppläggning av arbetet
som den nu tillämpade. Men väl har
arbetet mera varit inriktat på att komma
åt regeringen och enskilda ledamöter
av statsrådet än på det avsnitt som
vi nu har tagit upp som en enligt min
mening viktig och för rättssäkerheten
betydelsefull sak: att konstitutionsutskottet
granskar Kungl. Maj ds rent för•fattningstekniska
arbete och övervakar

Granskning av statsrådsprotokollen

att myndigheterna handlägger ärendena
så skyndsamt och så omsorgsfullt
som det över huvud taget är möjligt.

Jag skall inte uttala mig mera om
detta. Några exempel som nämnts kräver
kanske en kortfattad kommentar.
Herr Werner hade svårt att dela belåtenheten
med den avdramatisering av
debatten som följt av det sätt på vilket
konstitutionsutskottet nu arbetar. Det
må vara hans egen sak. Han påpekade
sedan beträffande instruktionen för utrikesrepresentationen
att han uppmärksammat
■— vilket framgår av memorialet
— att Konungen ändrat just denna
instruktion utan att ett samfällt beslut
har åstadkommits genom riksdagens
medverkan. Nu är det emellertid inte
första gången som det sker på detta
område. Om jag inte är fel underrättad
tillkom denna förordning redan
1928. Den ändrades 1947 och har sedermera
ändrats 1964. Riksdagen har
inte vid något av dessa tillfällen medverkat
vid tillkomsten av instruktionen.
Men jag medger gärna, herr Werner,
att detta är ett område där man
kan ha olika uppfattningar och där det
också är svårt att göra en alldeles bestämd
gränsdragning. Jag har med det
anförda bara velat tala om att tillvägagångssättet
inte är nytt.

Herr Wennerfors berättade med viss
inlevelse, om jag får karakterisera det
så, en ölhistoria. Det är förmodligen
möjligt att få fram fler sådana exempel.
Det är riktigt att konstitutionsutskottet
uppmärksammat detta förhållande, men
jag vill fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
på att även Kungl. Maj :t
gjort det. Nu pågår nämligen förarbete
till en ny förvaltningslag. Det är angeläget
att det arbetet fortsätter, vilket
också utskottet understryker i allra
största enighet.

Herr talman! Detta var några mycket
kortfattade kommentarer till den förda
debatten. Som talesman för den socialdemokratiska
delen av utskottet vill jag
säga att vi för vår del, i enighet med

118 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

utskottets övriga ledamöter, har kunnat
ansluta oss till de uttalanden som
gjorts av konstitutionsutskottet. Jag vill
dock, i likhet med övriga talare, påpeka
att utskottets skrivning givetvis är en
kompromiss mellan olika ståndpunkter
och i vissa fall också olika värderingar.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson sade
sig inte ha någon anledning att gå i
polemik mot vad jag hade att anföra.
Jag kan returnera med att jag inte heller
har någon anledning att polemisera
mot herr Adamssons inlägg i denna
fråga.

På en punkt misuppfattade han nog
vad jag sade. När jag något tillspetsat
yttrade, att man i och för sig under
många år hade haft anledning att vänta
på den reform som konstitutionsutskottet
nu gått in för i sitt granskningsarbete,
var det självfallet mot bakgrund
av mitt sätt att tolka grundlagsfädernas
avsikt vid tillkomsten av den
ominösa § 107 i regeringsformen. Avsikten
med den var — den uppfattningen
har åtminstone jag och säkerligen
många med mig — att få till
stånd en generell bedömning av statsrådens
åtgärder och inte en detaljgranskning,
vilket det under årens lopp
kommit att bli. Jag har ingen anledning
att säga mer på den punkten. Jag vill
endast uttrycka min synnerliga tillfredsställelse
över att herr Adamsson
å sina partikamraters vägnar så helt
anslutit sig till de bedömningar vi gjort
också här i kammardebatten.

Jag skulle möjligen vilja uttrycka någon
förvåning över att finna statsrådsbänken
alldeles tom, när vi diskuterar
ett så centralt ämne.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Adamsson förmodade
att vi skulle få uppleva flera ölhistorier
än den som redovisades. Jag

hoppas att så icke blir fallet eller åtminstone
att det inte blir flera ölhistorier
av samma art.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Har jag uttryckt mig
dunkelt, herr Wennerfors, vill jag förklara
att jag avsåg att man kunde framföra
fler sådana exempel.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Av det memorial vi nu
behandlar framgår att konstitutionsutskottet
bl. a. har granskat de åtgärder,
som Kungl. Maj:t vidtagit i anledning
av riksdagens skrivelser. Utskottet redovisar
ett antal fall, beträffande vilka
det kunnat ifrågasättas om riksdagens
viljeyttringar har blivit vederbörligen
beaktade.

Bland de fall som blivit föremål för
särskild överläggning upptas den skrivelse,
som riksdagen gjorde med anledning
av en motion som jag väckt om
upprättande av ett företagsregister för
trädgårdsnäringen.

Då jag redan tidigare känt oro för att
arbetet för att tillskapa ett företagsregister
för trädgårdsnäringen inte
skulle bedrivas med den skyndsamhet
som riksdagen räknade med, har jag
frågat mig om vad utskottet här pekat
på är den verkliga orsaken till dröjsmålet.
En närmare undersökning har
dock visat att den formella behandlingen
inte har varit felaktig.

Vad riksdagen begärde var att Kungl.
Maj :t snarast möjligt ville låta upprätta
ett företagsregister för trädgårdsnäringen
samt i övrigt beakta näringens behov
av statistik. I ett brev, daterat den
14 april 1967, föreskrev Kungl. Maj:t
beträffande de 400 000 kronor, som anslagits
som gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd
bensinskatt, att medlen skulle utbetalas
av lantbruksstyrelsen, som därvid skulle
beakta vad som i proposition nr 1 år
1967 och i jordbruksutskottets utlåtan -

Nr 14 119

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

de nr 7 samma år sagts beträffande
trädgårdsstatistik.

Som en betydelsefull del av denna
trädgårdsstatistik ingår givetvis upprättandet
av det företagsregister som
riksdagen beställde. Lantbruksstyrelsen
har också under föregående år beviljat
statistiska centralbyrån 60 000 kronor
för att denna under budgetåret 1967/68
skulle igångsätta arbetet med att upplägga
detta företagsregister för trädgårdsnäringen.

Kungl. Maj:t har således skyndsamt
beaktat riksdagens viljeyttring, och
lantbruksstyrelsen har också beviljat
medel för ifrågavarande arbete. Däremot
kan Kungl. Maj :t och riksdagen
behöva vidtaga åtgärder för att påskynda
det rent praktiska arbetet för
att upprätta ett företagsregister för trädgårdsnäringen
och för att detta skall bli
inledningen till den kontinuerliga trädgårdsstatistik
som flera gånger efterlysts.

I min motion framhöll jag att om
företagsregistret utarbetades i samarbete
med lantbruksstyrelsen och trädgårdsnäringens
organisationer, borde
det kunna åstadkommas relativt snabbt
och till rimliga kostnader. Efter det att
statistiska centralbyrån beviljats medel
för detta arbete, har dock -— mig veterligt
— inga kontakter tagits vare sig
med lantbruksstyrelsen eller med trädgårdsnäringens
organisationer. Detta
anser jag vara oroande. Skulle det vara
så illa att statistiska centralbyrån —
trots medelstilldelning — inte satt i
gång arbetet med trädgårdsnäringens
företagsregister, är det i stället åtgärder
för att påskynda den praktiska handläggningen
som behöver sättas in. Det
är nämligen angeläget att företagsregistret
snabbt upprättas. Jag förväntar därvid
att Kungl. Maj :t i anledning av detta
kommer att föreslå att för år 1969 erforderliga
medel anvisas för den framtida
trädgårdsstatistiken.

Som motionär har jag haft stort intresse
i denna fråga. Av vad som här

Försvarsdepartementet

behandlats har jag tagit del, och av de
beslutshandlingar vilka jag har refererat
framgår, att riksdagen alltså inte
behöver efterlysa de formella besluten.
Däremot har jag anledning att för detta
tillfälle ändå efterlysa de praktiska resultaten.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag avser inte att ta
upp någon sakdiskussion med herr
Björk i denna fråga.

Anmärkningen i konstitutionsutskottets
memorial om denna riksdagsskrivelse
hänger samman med att vi inte
har kunnat återfinna skrivelsen i förteckning
II och inte heller i Kungl.
Maj:ts beslut kunnat fastslå att denna
skrivelse varit behandlad. Hur det förhåller
sig i sak vågar jag därför inte ha
någon uppfattning om.

Efter härmed slutad överläggning lädes
memorialet till handlingarna.

§ 14

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 16, med förslag till ändring
i riksdagsstadgan m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 1

Försvarsdepartementet

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Det vore en bättre ord -

120

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Försvarsdepartementet

ning om militäranslagen behandlades
i sin helhet och att man ej, såsom nu är
fallet, behövde ta ställning till vissa — i
några fall mycket kostnadskrävande —
detaljer, innan hela ramen för försvaret
behandlats.

Vpk:s grupp i denna kammare har i
motion nr 656 framlagt förslag om en
ny försvarsutredning, sammansatt av
samtliga i riksdagen representerade
partier, av representanter för de viktigaste
folkrörelserna och med deltagande
av civil och militär expertis.

Denna försvarsutredning skulle, föreslår
vi, få till uppgift att utreda och
framlägga förslag till en ny försvarsordning,
och detta arbete skulle slutföras
inom två år. Under denna tidrymd
av två år, då utredningen arbetar,
skulle militäranslagen successivt nedskäras,
och i princip skulle inga nyinvesteringar
göras, såvida inte bindande
avtal omöjliggör avbeställning eller industriell
omdisponering för civil nyttoproduktion.

Bakom detta förslag ligger ett underkännande
av det förslag som den nuvarande
försvarsutredningen har framlagt.
Vi anser tiden vara inne för en
strukturellt förändrad försvarsordning.
Den försvarsutredning som arbetat
fram till nu kommer inte med någonting
i princip nytt utan bygger på, eller
prutar i vissa fall på, den nuvarande
försvarsorganisationen.

Det militära vanetänkandet får inte
störas, orealistiska målsättningar tuggas
vidare i militära kretsar, den militära
utredningsapparatens enorma påtryckningsförmåga
gör sig fortsättningsvis
gällande.

Det blir tillfälle att ta upp dessa problem
när ramen för de millitära utgifterna
skall bestämmas och de av regeringen
framlagda propositionerna skall
behandlas.

Av vad som kommer att beslutas nu
vill jag endast ta upp tre områden.

Det gäller först anslaget till försvarets
forskningsanstalt.

Utgifterna för militär forskning är
större än för fredlig forskning. Det
förefaller som vore den militära forskningen
en av den tekniska utvecklingens
starkaste drivfjädrar just nu. Detta
är inget naturligt tillstånd, utan ett
sjukdomstillstånd i det moderna samhället.
Vill vi fred måste vi sträva efter
en ordning där de militära forskningsutgifterna
skäres ned till förmån för
fredlig forskning.

I den försvarsorganisation vi skisserat
i vår försvarsmotion menar vi att
försvarets forskningsanstalt bör upphöra
i sin nuvarande form och integreras
med den civila forskningen. FOA:s
väldiga resurser står ju inte i rimlig
proportion till den civila forskningens
behov. Den stora koncentrationen av
framstående vetenskapsmän till den
militära forskningen medför att andra
forskningsgrenar blir eftersatta. Jag tilllåter
mig att jämföra de resurser som
i dag ställs till miljöforskningens förfogande
med dem som ställs till förfogande
för den militära.

För ett litet land som vårt, med begränsade
personella och ekonomiska resurser,
är det av största vikt att upprätthålla
en dynamisk forskningsmiljö,
där ständigt nya idéer och nya ämnesområden
ges en chans. Försvarets forskningsanstalt
bjudefr sannerligen inte
denna miljö. Dess forskning är, av skäl
som vi alla känner, dömd till begränsning
och ensidighet.

Därför finns det anledning att begränsa
anslagen till försvarets forskningsanstalt
och öka anslagen till den
civila forskningen. På längre sikt bör
försvarets forskningsanstalt upphöra
och den forskning som där bedrives
integreras med den civila forskningen,
så långt vi finner FOA:s nuvarande
forskningsuppgifter nödvändiga att
fortsätta. Jag vill ha detta sagt till punkten
24.

Den andra frågan gäller militärmusiken.
Denna har varit föremål för utredningar
och mycken debatt. Bl. a.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

121

har militärmusiken fått tillbörlig uppmärksamhet
i konsertbyråutredningens
slutbetänkande som avlämnades förra
året.

Det anslag som föreslås är 15 miljoner
kronor. De i landet verksamma
militärmusikerna uppgår till 640. Det
kan starkt ifrågasättas, om det föreligger
behov av i militär mening uniformerade
orkestrar.

KBU behandlar denna fråga genom
att hänvisa till musikutredningen och
man refererar:

»MU anförde i sitt betänkande att
militärmusikkårernas ställning och organisation
hade diskuterats sedan decennier:
somliga har önskat en utökning
av militärmusiken för att sätta den
i stånd att utföra bättre och musikaliskt
sett mera tillfredsställande prestationer.
Andra hade av sparsamhetsskäl förordat
vissa indragningar, och det hade inte
heller saknats röster för ett fullständigt
avskaffande av militärmusiken. I denna
diskussion kolliderade traditionsmättade
och känsloladdade föreställningar
med krav på effektivitet och rationalisering
och här konfronterades en rent
militär syn och militära behov med
civila önskemål och krav. Vid varje debatt
om militärmusiken aktualiserades
dessa motsättningar och enighet hade
inte kunnat uppnås ens om blygsamma
reformförslag. För MU var det uppenbart,
att militärmusikens organisation
måste i grunden omprövas.»

Man talar därvid om en organisation
som »skulle medföra betydande besparingar
av anslag under fjärde huvudtiteln,
och MU fann det naturligt att
därigenom sparade belopp åtminstone
till en del överfördes till åttonde huvudtiteln
för att komma det civila musiklivet,
i första hand amatörverksamheten
och den musikaliska yrkesutbildningen,
till godo».

Det handlar inte här om att göra
militärmusikerna arbetslösa — det
handlar om att pröva frågan om att
överföra dem till annat orkesterarbete.

Bidrag till sjövärnskåren

KBU är inne på tanken att militärmusikerna
i stor utsträckning kunde överföras
till civil musikutövning. — Detta
sagt till punkten 33 i statsutskottets utlåtande
nr 4.

Jag vill också starkt ifrågasätta lämpligheten
av anslaget under punkten 54
till försvarsupplysning. Av tidsskäl skall
jag inte ta upp en kritik av innehållet
i den försvarsupplysning som av och
till ges; jag vill bara anmäla min kritiska
syn på den.

Herr talman! Vi kan för vår del inte
godkänna en behandlingsordning där
man, innan man tagit ställning till den
rent militära ramen, måste ta ställning
till delutgifter. På de punkter där reservationer
föreligger kommer vår
grupp att stödja dessa.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte just nu
ta upp någon polemik med herr Jansson
om de olika punkter som här har
berörts. Vi får tillfälle att återkomma
härtill i samband med behandlingen av
de propositioner som nu är delade. Jag
föreställer mig att vi då kan ta upp
de av herr Jansson redovisade synpunkterna,
och jag nöjer mig därför nu
med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 2—-44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Bidrag till sjövärnskåren

Sedan punkten föredragits anförde

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! När man tar del av
statsutskottets utlåtande nr 4 kan man
inte undgå att dra den slutsatsen att
utskottet var på ett soligt och mycket

122 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

givmilt humör den dag det behandlade
de ärenden som tas upp i detta utlåtande.
Jag tänker då framför allt på
anslagen till de olika frivilliga organisationer
som sorterar under fjärde huvudtiteln.

Punkten 15 gäller bidrag till sjövärnskåren.
I innevarande års budget har
sjövärnskåren ett anslag på 615 000 kronor,
och i statsverkspropositionen har
Kungl. Maj :t föreslagit 635 000 kronor.
Utskottet har vid behandlingen av detta
ärende föreslagit att anslaget skulle
ökas med ytterligare 30 000 kronor. Det
kan måhända finnas fog för ytterligare
anslagstilldelning till sjövärnskårens
verksamhet, men det egendomliga i detta
sammanhang är utskottets motivering:
»Frågan om sjövärnskårens verksamhet
behandlas av 1966 års värnpliktskommitté
som enligt departementschefens
uttalande beräknas slutföra
sitt arbete under innevarande år.»
Det vanliga förfaringssättet när en fråga
är föremål för utredning är att följa
Kungl. Maj :ts förslag. Det förvånar mig
därför att utskottet har frångått Kungl.
Maj :ts förslag vid denna punkt.

Herr talman! Eftersom det inte föreligger
någon reservation vid denna
punkt finner jag det inte mödan värt
att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Jag har endast velat göra det principiella
uttalandet att utskottet handlat
egendomligt.

Vid övriga punkter, punkterna 44,
45, 46 och 48, som också behandlar
anslag till de frivilliga organisationerna,
finns socialdemokratiska reservationer,
och jag kommer givetvis att
stödja dem.

Utskottet anför att den föreslagna
höjningen av anslagen vid dessa punkter
kan rymmas inom den kostnadsram
som anslås till försvaret. Det är
möjligt. Det är dock konstitutionellt
egendomligt att utskottet inte talar om
från vilka anslag man skall ta de pengar
med vilka man skall öka anslaget till
dessa organisationer. Om det är öv -

ningsanslaget man avser att nagga i
kanten, hade det varit lämpligt att utskottet
sagt det.

När man behandlar dessa ärenden
kan man inte göra det utan att även
ta hänsyn till andra bildningsorganisationer,
som visserligen inte sorterar
under försvarsdepartementet. Under
knapphetens kalla stjärna tilldelar vi
anslag till ungdomsorganisationer och
frivilliga bildningsorganisationer. Vi avslår
många gånger väl motiverade krav
på ytterligare anslagstilldelning. Men
när det gäller de frivilliga organisationer
som har anknytning till försvarshuvudtiteln,
då kan man frångå
Kungl. Maj:ts förslag och säga att det
finns pengar. Det är synd att vi inte
har motsvarande möjligheter när vi beviljar
anslag till andra ungdoms- och
bildningsorganisationer.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.
Jag har bara velat göra detta
principiella uttalande.

I detta anförande instämde fru Thunvall
samt herrar Nilsson i Kristianstad,
Kellgren och Lindkvist (samtliga s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 6, punkt K

l, s. 126) föreslagit riksdagen att till
Frivilliga befälsutbildningsrörelsen

m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 5 440 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:452
av herr Enarsson in. fl. och II: 662 av
herr Oskarson in. fl. hade hemställts
dels, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till Frivilliga befälsutbildnings -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 123

rörelsen m. m. för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
6 015 000 kr., dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte giva till
känna vad i motionerna anförts angående
rätten för frivilligorganisationer
att vid utbildning av B-personal för
krigsmaktens räkning ta i anspråk till
förfogande ställda statliga medel.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

1. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna I: 452 och II: 662,
såvitt nu var i fråga, till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. in. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 5 533 000 kr.,

2. i anledning av motionerna 1:452
och 11:662 i vad de avsåge statsmedel
för utbildning av B-personal ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Fritz Persson och Rikard Svensson,
fru Wallentheim samt herrar Mårtensson,
Johansson i Norrköping och Kellgren
(samtliga s), som ansett att utskottet
under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 452 och II: 662, såvitt nu
var i fråga, till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. in. för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
5 440 000 kr.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Debatten beträffande denna punkt må
omfatta jämväl punkterna 45—49, men
yrkanden rörande sistnämnda punkter
framställes först sedan desamma föredragits.

Punkten 44) föredrogs; och anförde
därvid:

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag vissa rätt allvarliga invändningar
mot behandlingen av frågan inom stats -

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

utskottet och mot handläggningen av
ärendet över huvud taget.

Min första principiella anmärkning
gäller den rent konstitutionella behandlingen
av en fråga av detta slag. Riksdagen
skall ju här fatta beslut om ett
visst anslag. Men när man föreslår en
höjning under denna punkt säger utskottet
att Kungl. Maj :t under något annat
anslag skall vidta erforderliga åtgärder
utan att utskottet anger på vilket
område besparingarna skall göras. Man
säger bara att höjningen av anslaget
skall utgå inom försvarets kostnadsram.
Herr talman! Jag kan inte finna att
detta står i överensstämmelse med den
konstitutionella ordning vi har i vårt
land. Det måste gå till så, att riksdagen
anvisar ett visst anslag och att Kungl.
Maj :t är skyldig att hålla sig inom ramen
för detta anslag. Men riksdagen
kan inte föreskriva att Kungl. Maj:t sedan
skall vidta åtgärder på något annat
anslag. Riksdagen måste i så fall fatta
beslut om en minskning av detta andra
anslag och ange denna minskning i kronor
och ören. Så måste det gå till.

Om statsutskottet hade handlagt denna
fråga riktigt så skulle man ha brutit
ut dessa punkter och väntat med att
behandla dem tills man kommit fram
till behandlingen av det stora anslaget,
så att riksdagen hade fått en samlad
bild av hur mycket pengar som anslås
på detta område. Jag kan inte finna
annat än att man här måste rikta en
anmärkning mot den rent konstitutionella
behandlingen av denna fråga.

Herr Hugosson berörde förhållandet
att 1966 års värnpliktskommitté redan
nästa år kommer att redovisa sina förslag
— den kommer kanske att göra
det redan under innevarande år. Värnpliktskommittens
förslag och synpunkter
kommer att bli föremål för Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet och behandling.
Eventuellt kommer förslag att framläggas
för riksdagen nästa år. Jag kan inte
finna annat än att det hade funnits
fullgoda skäl att vänta med de här före -

124

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

slagna höjningarna till dess man hade
sett vad 1966 års värnpliktskommitté
kommit fram till.

Kungl. Maj:t har redan under dessa
anslag föreslagit en ökning av beloppen
med närmare 600 000 kronor, och sedan
går statsutskottet och lägger till
ytterligare 172 000 kronor. Jag tycker
att det är anmärkningsvärt, även med
tanke på den allmänna återhållsamhet
som man i nuvarande statsfinansiella
läge måste vinnlägga sig om när det
gäller utgifterna under de olika huvudtitlarna.
Men här föreslår utskottet utan
vidare en höjning med nära 200 000
kronor utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit
!

Om man inte accepterar Kungl. Maj :ts
förslag utan vill höja anslagen ytterligare
måste man också tala om för riksdagen
på vilka poster i övrigt inom
den stora försvarsbudgeten som motsvarande
besparingar skall göras, och
vi måste också få se dessa besparingar
uttryckta i siffror i den huvudtitel som
läggs på riksdagens bord och som riksdagen
skall fatta beslut om. Om man
inte iakttar den konstitutionella ordningen
kan inte riksdagen fatta riktiga
beslut, och Kungl. Maj :t får inte heller
den vägledning som Kungl. Maj :t behöver
ha när det gäller att använda de
anvisade medlen.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
vid punkten 44, och jag kommer senare
att yrka bifall till reservationerna
vid punkterna 45, 46 och 48.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Norrköping, Henrikson och
Lundberg (samtliga s).

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Under de punkter av
utskottets utlåtande vartill några reservationer
är knutna utgår reservanterna
enligt herr Kellgrens sätt att resonera
från att utskottet inte skulle ha någon
som helst rätt att göra de justeringar
och ändringar som utskottet kan anse

vara befogade att göra i det förslag som
Kungl. Maj :t har förelagt riksdagen. Vi
hävdar att utskottet har just denna initiativrätt
och även att utskotten tidigare
har använt sig av densamma.

Beträffande de nu diskuterade punkterna
har riksdagen här år efter år
ställt i utsikt en viss justering av de
utgående bidragen till de frivilliga organisationerna.
Herr Kellgren har hänvisat
till pågående utredning. Det är
riktigt att den nu aktuella utredningen
beräknas kunna redovisa resultatet av
sitt arbete under detta år. Det kunde då
tänkas att vi på nytt med samma motivering
som tidigare skulle ha sagt att
vi avstår att för nästa budgetår föreslå
någon uppräkning av anslagen i avbidan
på vad utredningen har att säga. Vi
har förhört oss om utredningens tankegångar,
vilket styrkt oss i uppfattningen
att man skulle kunna göra en omfördelning
inom anslagsramen på så
sätt, att man lar ifrån några av de tunga
posterna, t. ex. arméns övningsanslag
eller materielanslag. Utskottet har inte
angivit någon viss post utan säger att
Kungl. Maj:t själv får avgöra på vilken
post man vill göra motsvarande reducering.

Reduceringen rör sig om 172 009
kronor på de här aktuella posterna.
Men vad som är viktigt att i detta
sammanhang hålla i minnet är det förhållandet,
att det inte är fråga om en
ökning av de totala kostnaderna utan
om en omfördelning inom det rambelopp
som riksdagen har att ta ställning
till. Det är detta som är det väsentliga.

De frivilliga organisationerna har på
precis samma sätt som övrig frivillig
verksamhet inom andra områden av
samhällslivet bedrivit sin verksamhet
inom detta speciella område under en
viss knapphetens kalla stjärna under år
efter år. Därför har vi med dessa mycket
blygsamma belopp velat ge dem en
chans att något så när kunna hålla sin
verksamhet i gång.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 125

Jag vill erinra om att det finns cirka
SO 000 framför allt kvinnor som är engagerade
i det frivilliga arbetet inom
försvarsmakten. Det är självfallet att
denna stora skara ersätter lika många
män som i annat fall skulle ha kallats
in för att fullgöra motsvarande uppgifter.
Det är inte minst mot den bakgrunden
som vi tycker att det är fullt
befogat att vi redan nu gör en liten
uppräkning till det budgetår som börjar
den 1 juli.

Jag vill understryka att beloppet som
sådant är mycket begränsat. Det skiljer
sig markant från vad organisationerna
själva har begärt och vad motionärer
i kamrarna också har hemställt om. Det
är en blygsam summa. Om jag räknar
in sjövärnskåren, som nämndes här
förut, rör det sig om totalt 202 000 kronor.
Men jag vill än en gång understryka
att det inte är fråga om nya pengar
utan om en omfördelning av de pengar
som står till Kungl. Maj :ts förfogande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Ingen bestrider statsutskottets
första avdelnings rätt att ta olika
initiativ, utan frågan gäller huruvida
det är motiverat att genomföra
denna höjning. Det kan hända att det
kan anses motiverat från dessa frivilliga
organisationers synpunkt, men
Kungl. Maj:t har redan ökat föregående
års anslag med närmare 600 000
kronor. Dessutom — och detta är min
huvudanmärkning — skulle frågan ha
brutits ut och tagits upp i anslutning
till diskussionen om det totala rambeloppet.
Vinner inte reservationerna
riksdagens bifall har riksdagen all rätt
att kräva att rambeloppet minskas med
dessa 172 000 kronor, ty det kan från
riksdagens synpunkt inte anses tillfredsställande,
att vi beslutar om ett
visst totalbelopp för försvaret men
samtidigt ger en anvisning till Kungl.
Maj :t att inom de anvisade rambelop -

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

pen göra besparingar av den önskade
storleken för att kompensera höjningar
på vissa andra områden. Detta kan inte
vara konstitutionellt riktigt, utan riksdagen
måste hålla på sin rätt att anvisa
anslagen i rätt ordning och på rätt
sätt.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte fråga om att
minska något rambelopp utan det gäller
att omfördela anslagen inom ramen.
Vi har inom utskottet inte anvisat någon
väg för Kungl. Maj:t utan Kungl.
Maj:t får själv avgöra om dessa medel
skall tas av materielanslaget, övningsanslaget
eller något liknande anslag.
Kungl. Maj:t får alltså själv avgöra vilket
som är lämpligast. Men om herr
Kellgren absolut vill ha ett sådant förslag
finns det möjligheter att vid behandlingen
av proposition nr 110 reducera
någon anslagspost för att på
så sätt tillfredsställa hans önskan att
på papper få nedtecknat vilken post
som bör komma i fråga för reducering
med dessa 172 000 kronor.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte min sak att
framlägga förslag, utan det är avdelningen
som skall göra detta, om den menar
allvar med att öka beloppet med 172 000
kronor och samtidigt genomföra besparingar
på motsvarande belopp inom
budgetens ram.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Kellgrens inlägg -— både det första och
de senare -— ber jag att i alla delar få
vitsorda herr Mellqvists framställning.

Det gäller ju ingalunda att förändra
totalkostnadsramen för försvaret, som
den försvarsutredning som herr Kellgren
själv varit ledamot av framlagt
för Kungl. Maj:t och varpå det förslag
till försvarets totala kostnadsram som
kommer att föreläggas riksdagen byggts.
Det är alldeles som herr Mellqvist sä -

126 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

ger, nämligen att riksdagen här uttalar
att det skall göras en justering på denna
punkt, varefter det överlämnas åt
Kungl. Maj :t att med anledning därav
göra motsvarande justering på andra
punkter. Sedan kan riksdagen, vilket
herr Mellqvist också framhöll, besluta
precis som den finner lämpligt i anslutning
till behandlingen av propositionen
nr 110.

Men då herr Kellgren i sin första replik
till herr Mellqvist sade, att han inte
bestritt utskottets rätt — och här kommer
vi till en riksdagskonstitutionell
fråga -— att ta initiativ vill jag påpeka,
att han ändock gjorde detta i sitt första
anförande. Där gav han nämligen utskottet
en ganska skarp reprimand med
anledning av dessa ändringar. Herr
Kellgrens resonemang hade varit riktigt,
om det gällt en utskottsminoritet,
ty den kan inte ställa yrkanden av det
slaget. Men en majoritet kan göra det.
Den saken har blivit klarlagd så många
gånger att den inte behöver diskuteras
vidare. Jag tolkar också herr Kellgrens
medgivande så, att han godtog herr
Mellqvists resonemang på den punkten.
Men ur riksdagskonstitutionell synpunkt
— om jag fortfarande får använda
det ordet — är det väsentligt att
denna fråga har blivit klarlagd.

Sedan några ord också om innehållet
i de framställda yrkandena. Själv har
jag fogat en blank reservation till utskottets
utlåtande, punkten 48, som
handlar om den frivilliga skytterörelsen.
Jag har gjort det därför att jag bäst
känner till den, men jag vill säga något
också om frivilligrörelserna över huvud
taget. De arbetar under mycket knappa
och besvärliga ekonomiska förhållanden,
vilket kanske de ledamöter som
lever på långt avstånd från dem inte
känner till. Frivilligrörelserna har stor
anslutning från alla samhällsgrupper
och politiska partier.

Jag kan som ett exempel nämna för
herr Kellgren och hans medreservanter,
att man inom skytterörelsen ännu

inte genom höjt statsbidrag har fått
kompensation för den pålaga man fick
vidkännas genom tillkomsten av omsättningsskatt
på ammunition. Man kan
tycka att det är en bagatell. Men vad
har den lett till? Jo, följden har blivit
att det nu är mycket svårt att locka
speciellt yngre människor med i frivilligrörelserna.
Därför har man också bekymmer
med rekryteringen till skytterörelsen,
vilken departementschefen
många gånger har betonat vara av stor
betydelse för försvaret. Om man delar
denna försvarsministerns uppfattning
är det mycket väsentligt att vi här följer
den väg som utskottsmajoriteten har
förordat på förslag av en enhällig första
avdelning i utskottet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Ståhls anförande vill jag än en gång
ta upp den konstitutionella frågan, som
jag tycker är mycket intressant och
viktig i detta sammanhang.

Om vi har en försvarsminister som
beröres av riksdagens beslut i två omgångar
•— dvs. att riksdagen först anvisar
så och så många miljoner kronor
och sedan säger att försvarsministern
skall ta hänsyn till denna anslagsökning
vid användningen av anslaget för
nästa år, så har riksdagen i realiteten
ökat försvarsministerns budget med i
detta fall 172 000 kronor. En försvarsminister
behöver nämligen inte bry sig
om riksdagens uttalande att han skall
göra en omfördelning inom budgetens
ram, som minskar de totala utgifterna
med 172 000 kronor. Det behöver han
inte befatta sig med. Riksdagen har att
anslå medel. När så skett har Kungl.
Maj :t — i detta fall försvarsministern
— också rätt att använda de pengarna.
Detta är den konstitutionella innebörden
av ett sådant beslut. Jag tror
att herr talmannen, som är mycket lärd

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 127

och erfaren på det konstitutionella området,
säkerligen kan instämma i vad
jag nu framhållit.

Jag skulle vilja beteckna det som ett
»mygleri» på högsta utskottsnivå att
skriva att Kungl. Maj :t skall göra omfördelningar
inom ramen för beviljade
anslag. Det kan icke vara korrekt att
riksdagen ger sådana order till Kungl.
Maj :t.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren använde
i början av sitt anförande uttrycket
»om vi har en försvarsminister». Jag
utgår ifrån att vi är överens om att vi
har en försvarsminister. Under denna
förutsättning har utskottet skrivit på
följande sätt: »Då den av utskottet föreslagna
höjningen bör utgå inom försvarets
kostnadsram förutsätter utskottet
att Kungl. Maj:t vidtager härför erforderliga
åtgärder.»

Detta innebär alltså att utskottet uppdrar
åt Kungl. Maj:t att vidta justeringar
på de punkter, som departementet
anser närmast bör komma i fråga.
Hur många gånger riksdagen har lämnat
ett uppdrag åt Kungl. Maj :t att göra
en sådan justering kan varken herr
Kellgren, jag eller någon annan i denna
kammare räkna. Därför må det inte
heller nu vara någon dödssynd, såsom
herr Kellgren helt plötsligt söker göra
gällande, att man gör det ännu en gång.
Herr Kellgrens resonemang på denna
punkt kan inte på något sätt anses hållbart.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Såsom herr Mellqvist
tidigare påpekat har statsutskottet sedan
flera år tillbaka haft att ta ställning
till framställningar om anslagshöjningar
till de frivilliga försvarsorganisationerna.
Varje år har utskottet skrivit mycket
positivt om dessa organisationers
verksamhet och om det värde som de
har för vårt försvar. Men först i år har
man tagit konsekvenserna av dessa po -

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

sitiva utlåtanden och gått med på en om
också liten höjning av dessa anslag.

Vi motionärer hade längre gående
önskemål än de som utskottet nu har
tillmötesgått, vilket inte är så ovanligt.
De önskemål vi hade framställt var
grundande på de väl underbyggda anslagsframställningar,
som hade kommit
från de frivilliga försvarsorganisationerna.
Jag vet inte om det förhållandet,
att statsutskottet inte helt har tillfredsställt
motionärerna, kan vara herr Kellgren
till tröst i den av honom diskuterade
frågan om statsutskottets och riksdagens
konstitutionella rättigheter.

Frivilligorganisationernas arbetsuppgifter
är sådana som de fått sig ålagda
av riksdagen. Dessa uppgifter har
ökat under de senare åren och därför
är det också nödvändigt att de får mera
pengar till sitt förfogande. När riksdagen
fattade beslut om VU 60 fastställde
vi, att en mycket omfattande komplementutbildning
för det värnpliktiga
befälet skulle genomföras på frivillig
väg, och denna utbildning fick de aktuella
organisationerna sig anförtrodda.

Mot bakgrunden av att 80—90 procent,
i vissa fall över 90 procent, av befälet
inom våra fältförband, som det i
detta fall är fråga om, utgörs av värnpliktiga
tycker jag, att vi alla måste förstå
hur väsentlig denna utbildning är
och hur viktigt det är att riksdagen
verkligen också ger frivilligorganisationerna
möjligheter att genomföra de uppdrag
som vi själva har gett dem.

Ett annat avsnitt, som omnämndes av
herr Mellqvist, gäller utbildning av
kvinnor i försvarets tjänst. Dessa kvinnor
avses ersätta värnpliktiga, och deras
antal uppgår i dag till över 80 000.
Det är alltså en avsevärd förstärkning
av totalförsvaret som härvidlag sker
genom frivilligorganisationernas utbildning.
Och observera att det inte
enbart är fråga om repetitionsutbildning
utan om att utbilda denna kvinnliga
personal från grunden! Det gäller
alltså såväl grundutbildning för deras

128

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

befattningar som vidmakthållande av
deras färdigheter och kunskaper inom
krigsorganisationen.

De anslagshöjningar, som statsutskottet
har gått med på och som jag verkligen
hoppas att även kamrarna ansluter
sig till, ger dessa organisationer vissa
— om än små — möjligheter att tillgodose
de mest angelägna behoven, till
vilka framför allt hör att kunna lämna
någon ersättning åt funktionärerna.
Dessa funktionärer överallt ute i landet
arbetar utan någon som helst kontant
ersättning för sitt arbete. Man har inte
ens möjlighet att ge dem kompensation
för de utgifter de har i samband med
sin verksamhet — det gäller utgifter för
resor och telefon, förlorad arbetsförtjänst
m. m. Jag tycker det är ett rimligt
krav att riksdagen skall se till att
de blygsamma ersättningar som det kan
bli fråga om också skall utgå.

Här har talats om andra frivilliga organisationer,
och vi är alla lika angelägna
om att stödja dessa. Men jag ifrågasätter
om det finns någon frivilligorganisation
av något slag i detta land
som arbetar under så knappa ekonomiska
omständigheter som de frivilliga
försvarsorganisationerna gör.

Herr talman! Ett annat förslag som
vunnit statsutskottets gehör i år innebär
att det skall lämnas bidrag av statsmedel
för utbildning av s. k. B-personal.
Jag vill bara säga att detta är mycket
välkommet och jag utgår från att Kungl.
Maj :t i enlighet med statsutskottets förslag
— som jag hoppas blir riksdagens
uttalade anvisningar — snarast möjligt
ser till att beställningen effektueras. I
första hand de kvinnliga försvarsorganisationerna
har stort behov av att få
ifrågavarande rättighet.

Här har ställts frågan: Varför skall vi
fatta dessa beslut nu, när VK 66 ju ändå
aviserar en utredning i år, med möjlighet
för riksdagen att nästa år fatta beslut?
Låt mig svara att frivilligorganisationerna
under många år väntat på utredning
och förslag i detta avseende.

VU 60 hade bl. a. till uppgift att granska
de frivilliga försvarsorganisationernas
arbetsförhållanden och framlägga
förslag. Uppgiften kunde emellertid inte
lösas av VU 60 utan överfördes till
VK 66. Man har alltså fått vänta på ett
utredningsförslag under många år, och
jag uttrycker ett bestämt önskemål om
att VK 66, i enlighet med vad som är
sagt i utlåtandet, framlägger resultatet
av sin utredning i år.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tror att mina partivänner
har gått litet vilse när de i detta
fall reserverat sig mot utskottsmajoritetens
förslag. Jag är för min del motståndare
till att enskilda skall finansiera
statsutgifter eller statsåligganden
på annat sätt än genom skatter. Jag gillar
inte att enskilda skall ha lotterier
eller ordna försäljningar för att skaffa
pengar till det som staten åtagit sig att
sköta. Jag har därför vid ett tidigare
tillfälle väckt en motion där jag påpekade
att staten, om den anser att det
bästa sättet att klara uppgifterna är att
låta dem skötas av frivilligorganisationer,
också skall åta sig att betala till
dessa. I första hand anser jag dock att
man inte skall ha frivilligorganisationer
för att bevara försvarsviljan och
hävda fosterlandskärleken. Denna kan
man säkerligen hävda på annat sätt.

I princip är jag alltså motståndare till
frivilligorganisationer. Men jag är i
ännu högre grad motståndare till att utnyttja
frivilligorganisationerna för de
åligganden som staten skall klara och
sedan inte betala för det. Jag tycker det
är inkonsekvent. Jag opponerade mig
emot att ÖB för sin informationsverksamhet
skulle disponera pengar som
han fick av Wallenberg. Jag tycker det
är lika besvärande att Wallenberg och
andra — även många små intressenter
— skall samla ihop pengar för att lot -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 129

torna och andra frivilligorganisationer
skall kunna klara sina uppgifter.

Vid tidigare tillfällen har jag sagt
att tiden inte är sådan att människor
har tid över, utan att de får åsidosätta
inkomstmöjligheter om de skall göra
dylika insatser. Därför är det naturligt
att staten betalar.

Om reservanterna alltså principiellt
är emot att vara beroende av enskilt intresse
när det gäller att klara försvaret
borde de inte ha så stor motvilja mot
att staten helt och hållet skall stå för
kostnaderna. Jag hoppas att den utredning
om försvaret som pågår har
tagit hänsyn till min uppfattning och
på något sätt kommer att klara upp
situationen när den framlägger sitt förslag.

Jag kan inte förstå annat än att det
måste vara sparsamhetsskäl i allmänhet
och sparsamhet i fråga om försvaret
som ligger bakom detta inhopp. Jag
förstår att det inte kan finnas något
särskilt principiellt skäl eftersom utskottet
redan bestämt sig för att förorda
ett ökat anslag till sjövärnskåren.
Några principiella skäl hindrade alltså
inte herr Kellgren och de andra reservanterna
från att acceptera detta ökade
anslag. Det kan alltså inte finnas
några principiella skäl, utan det måste
röra sig om besparingsskäl, och då
tycker jag att reservanternas ställning
är betydligt svagare än herr Kellgren
ville göra den till.

Utskottet har tydligen i väntan på
förslag med utgångspunkt från de svårigheter
som onekligen finns ■— det är
svårt att rekrytera folk, och de som
rekryteras får göra rätt stora uppoffringar
— ansett det olämpligt att ta
i anspråk viljan att hjälpa till utan att
ge ersättning. Jag anser att det är något
slags skenradikalism om man tror att
man på detta sätt kan spara på försvaret.
Det behövs rejälare tag för att
spara och jag anser att reservanternas
ställningstagande är litet billigt. Det är
rejälare att helt enkelt betala det man
5-—Andra kammarens protokoll 1968. Nr

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

fordrar att människor skall göra. Om
man ändå anser att man vill minska
kostnaderna bör man anföra sparsamhetsskäl
och ingenting annat.

I betraktande av att kostnadsramen
är mycket stor —• vi räknar med 5 miljarder
kronor totalt till försvaret — är
detta givetvis småpengar, men man kan
vilja räkna dem ändå. Jag har respekt
för all sparsamhet, men man skall i så
fall inte kalla det annat än sparsamhet
och inte åberopa någon principiell inställning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på de
punkter där reservationer föreligger.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är speciellt försvarsfirman
Mellqvist och Ståhl som
föranlett mig att begära ordet. Det är
ganska märkligt från både konstitutionell
och ekonomisk synpunkt att man
har gått in för en höjning av dessa
anslag. Man talar om att dessa organisationer
lever under knapphetens kalla
stjärna. I förra veckan, herr talman,
diskuterade vi en annan huvudtitel, och
det gällde hjälp till sjuka människor.
Då ansåg utskottet sig exempelvis icke
kunna förändra och höja en tjänst som
kostar två lönegrader. Nu betraktar det
en utgift på 172 000 kronor som nålpengar.

Fru Eriksson i Stockholm förklarar
att partivännerna har gått vilse, men
jag undrar om inte hon själv håller på
att göra det. Man kan naturligtvis ha
den principiella uppfattningen att alla
frivilliga organisationer skall ha statsbidrag,
men får alla sådana, som gör
en insats i vårt land, det också på liknande
sätt som i detta fall?

Vi bör verkligen komma ihåg att vad
vi nu behandlar är frågan om huruvida
riksdagen skall besluta om en höjning
av anslagen med 172 000 kronor. Kanske
jag har varit försumlig, men jag har
inte sett att riksdagen ännu har beU -

130 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

handlat rambudgeten för försvaret.
Förutsätter kanhända herrar Mellqvist
och Ståhl att riksdagen, i och med att en
proposition lämnas med så vid ram
att man utan vidare kan göra en omfördelning
på 172 000 kr., är bunden att
fatta ett visst beslut efter de riktlinjer
som Kungl. Maj:t har lagt fast? Det är
från min synpunkt alldeles orimligt,
ty den fråga vi nu diskuterar rör, som
sagt, om vi skall höja försvarsanslaget
med 172 000 kronor eller ej.

Sedan kommer den andra frågan. Om
herrarna har tänkt sig att vi inom ramen
för våra försvarskostnader skall
klara av dessa anslagshöjningar, borde
vi ha skjutit på ställningstagandet och
behandlat allt i ett sammanhang vid
senare tillfälle. Man bör inte göra en
saxning på detta sätt, även om man är
aldrig så försvarsvänlig och anser att
inga kostnader när det gäller försvaret
är stora nog.

När jag yrkar bifall till reservationerna
gör jag det därför att jag anser
att knapphetens stjärna lyser över alla
huvudtitlar. Om någon av dessa kan
sägas alltid ha försetts med en vid ram
att röra sig inom är det emellertid försvaret.
Jag undrar därför om inte fru
Eriksson skall försöka hitta vägen tillbaka.
Det lär finnas en bok som heter
så, och den ger visst anvisningar om hur
man skall gå till väga.

Herr talman! Enligt min mening finns
det både konstitutionella och framför
allt ekonomiska skäl för att inte vara
så lättsinnig att man höjer dessa anslag.
Det finns däremot ingen motivering för
att göra det. Jag yrkar därför bifall till
reservanternas förslag.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
Kungl. Maj :t i sina förslag redan har
höjt anslagen med icke mindre än
583 000 kronor. Vad vi här diskuterar är
en ytterligare höjning. Avdelningen
inom statsutskottet har föreslagit en
höjning med 172 000 kronor, utan att

den på något sätt samtidigt rekommenderat
en minskning av rambeloppet med
motsvarande belopp; man har bara sagt
att man skall göra en omfördelning
inom rambeloppet. Skulle man sålunda
ha handlat korrekt — konstitutionellt
sett — borde även en motsvarande
minskning av rambudgeten med 172 000
ha föreslagits.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår nu av herr
Kellgrens senaste inlägg att det är av
sparsamhetsskäl som han är angelägen
om detta. Men då tycker jag det var
synd att han inte tänkte på det tidigare
utan gick med på ökningen med 30 000
kronor till sjövärnskåren; den måste
väl betraktas som en anslagshöjning av
samma art som den ökning han talade
om alldeles nyss. Är det alltså en lapsus
eller är det herr Kellgrens kärlek till
sjön det beror på?

Det har sagts att det är oriktigt att
lämna statsbidrag till frivilliga organisationer.
Jag tycker det är ännu mera
oriktigt att utnyttja frivilliga organisationer
för utbildning av folk. När vi
låter frivilliga organisationer utbilda
människor brukar dessa organisationer
få bidrag från staten, men så förhåller
det sig inte i detta fall. Har man däremot
särskilda frivilligorganisationer som
har till uppgift att upprätthålla försvarsviljan
och fosterlandskärleken, är det
en annan sak. Som exempel härpå kan
man ta lottakårerna.

Jag tycker det är otidsenligt att ge
pengar på detta sätt. Jag anser nämligen
att alla utgifter för försvarsändamål
borde täckas av skatteinkomster och
att alla som gör en insats på detta område
borde betalas på ett tillfredsställande
sätt. Detta är min uppfattning,
och jag hoppas att den utredning som
pågår skall komma den närmare. Dessförinnan
ser jag inget skäl att sätta
dessa utgifter i särklass, eftersom det
rör sig om vanliga utbildningsutgifter

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 131

som mycket val kan täckas av statsanslag.

Det är alltså inte någon principiell
inställning till frågan som herr Kellgren
har gjort sig till tolk för. Det måste väl
i stället vara sparsamhetsskäl.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! .lag kan i många stycken
instämma med fru Eriksson i Stockholm.
Jag tycker att hon har en sund
och realistisk syn på frågan. Jag instämmer
också med henne när hon säger
sig hoppas att vi skall få en utredning
som verkligen klarlägger dessa
problem och komma fram till en lösning
så snart som möjligt.

Jag tillåter mig ändå att vara mycket
tveksam eller att helt enkelt inte tro på
möjligheten av att vi skulle kunna ersätta
dessa frivilliga organisationer helt
och hållet för deras arbetsinsatser. Med
tanke på hur många dessa är — det
har nämnts så många gånger, att jag
inte behöver upprepa det; det rör sig
om flera hundra tusen aktiva — skulle
vi komma upp i utgiftsposter som är
mycket stora och som jag har svårt att
föreställa mig att riksdagen skulle kunna
ställa till frivilligorganisationernas
förfogande.

Jag anser tvärtom att det är mycket
viktigt för vårt samhälle att ha dessa
frivilligorganisationer som arbetar på
sitt eget sätt, utan egennytta, men som
genom sitt arbete, både reellt — såsom
här har sagts tidigare — och även på
annat sätt förstärker det svenska försvaret.
Vi är dock överens om att vi
skall ha ett försvar. Om vi är ense om
detta måste vi också vara överens om
att detta bör vara så starkt som över
huvud taget är möjligt. När det då
finns miin och kvinnor i organisationer
som är intresserade och vill arbeta för
saken, kan jag inte förstå varför man
inte skall ge dem möjlighet därtill. Vi
behöver inte ockra på idealismen. Det
ligger så mycket av rent personligt
värde för dessa medlemmar i att få kom -

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

ma ut i Guds fria natur, att få delta i
utbildning och tävlingar i organiserad
form eller i kamratlig samvaro över
huvud taget i samband med lektioner,
kurser och övningar. När nu medlemmarna
värdesätter sådana arrangemang,
varför skall de inte få möjlighet att
delta däri? Varför kan vi inte låta frivilligorganisationerna
arbeta på det sätt
som de själva finner vara bäst? Om de
sätter i gång ett och annat lotteri eller
en och annan försäljning för att kunna
ordna det trevligt för sig själva, kan jag
inte förstå att någon skall behöva ta
anstöt därav.

Herr talman! Jag har gärna velat
framföra dessa synpunkter i anslutning
till fru Erikssons i Stockholm anförande.
Som jag tidigare sagt delar jag i
många stycken hennes uppfattning, men
har i andra delar från hennes helt avvikande
mening.

Jag vill sedan beröra något som utskottet
behandlar och som jag tycker
är viktigt i detta sammanhang och därför
bör uppmärksammas av ledamöterna.
Det gäller utskottets skrivning:
»Riksdagen har vid flera tillfällen, senast
föregående år, understrukit betydelsen
av den frivilliga försvarsverksamheten
och även uttalat, att hänsyn
härtill borde tagas vid beräkningen och
avvägningen av anslagen under fjärde
huvudtiteln.» Här deklareras saken så
klart, att riksdagen utan några funderingar
borde kunna godta utskottets
förslag.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det tjänar inte så myc-r
ket till att här tala om fosterlandskärlek
och om vår inställning till de frivilliga
organisationerna på detta område,
ty vi har väl alla den uppfattningen att
dessa i det arbete de bedriver har stor
betydelse för vårt land ur många synpunkter.

Som en av reservanterna skulle jag
vilja erinra om att det i regel brukar
vara så att när en utredning pågår hän -

132

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

visas det till denna. Detta har både fru
Eriksson i Stockholm och jag många
gånger varit med om.

Detta är ett av de starkaste skälen till
att jag anser den höjning vara tillräcklig
som Kungl. Maj:t har gjort. Ytterligare
anslagsökningar bör anstå till dess
utredningen framlagt sitt betänkande.
Det är här inte fråga om någon som
helst sparsamhet eller snålhet, utan om
en rent principiell inställning. Om en
förändring hade vidtagits, borde utskottet
klart ha sagt ifrån — såsom herr
Mellqvist gjorde i sitt anförande — atl
dessa medel skulle tas på övningsanslaget
eller materielanslaget, men så har
inte skett.

Därmed har jag i viss mån förklarat
varför jag står bakom reservationen
Det är inte fråga om någon överilninj
från min sida utan jag tycker mig ha
full täckning för min ståndpunkt.

Det finns en sak som gör att det hela
kan ifrågasättas ur viss konstitutionell
synpunkt. Riksdagen brukar ge Kungl.
Maj:t till känna vad som blivit gjort,
men beträffande yrkandet under punkt
44, mom. 1, gér man inte till känna atl
anslaget ökar med 172 000 kronor.

Härmed ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Herr Lundberg försökte
på nytt att få kammaren att tro att det
rör sig om en höjning av anslaget med
172 000 kronor. Jag har understrukit
tidigare — och andra talare har också
gjort det — att det inte är fråga om en
höjning av den totala summan utan om
en viss justering inom anslagsramen av
anslaget till de frivilliga organisationerna
med 172 000 kronor.

Herr Johansson i Norrköping ser saken
ur principiella synpunkter och anser
bl. a. att utskottet inte klart sagt
ifrån hur det ligger till. Utskottet har
dock skrivit att det må ankomma på
Kungl. Maj :t att vidta de justeringar som
behövs för en höjning med 172 000 kro -

nor. Jag vill än en gång understryka
att det inte rör sig om en höjning av totalramen
utan om en mindre justering
eller, om man så vill, en omfördelning.

Jag tycker inte att herr Lundberg i
detta sammanhang skall ta upp sina
problem med sjuka människor och andra
intressefrågor som han med den äran
företräder. Var plåga har sitt skri för
sig, och jag tycker inte det är riktigt
av en blivande doktor att använda sig
av andra epitet än dem som hör hemma
i detta sammanhang.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag trodde aldrig att en
riksdagsledamot skulle yttra sig så som
herr Mellqvist gjorde i sitt senaste anförande
— det visade hur litet sans,
vett och måtta han lägger i dagen när
han blir angripen.

Vi behandlar här ett ärende där vi
skall besluta, om vi skall bifalla Kungl.
Maj:ts förslag eller höja anslaget med
172 000 kronor. Det är den reella frågan
i detta sammanhang. Vilken riksdagsledamot
som helst kan naturligtvis sedan
säga att vid en viss tidpunkt i framtiden
skall ifrågakommande kostnader täckas.

Visst kan man tala om att de frivilliga
organisationerna bör få ersättning
speciellt för den utbildning de ger.
Jag har själv fått lita till ABF som utbildningscentrum,
och vi fick under
långa tider arbeta utan att kunna räkna
med bidrag för att täcka utgifterna.
Inom exempelvis sjukvården arbetar en
hel del människor frivilligt. Var skulle
vi för övrigt hamna, om vi drog ut konsekvenserna
av fru Erikssons resonemang? Ur

både konstitutionell och ekonomisk
synpunkt anser jag att vi bör följa
reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 133

servationen 1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kellgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 44)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Fritz Persson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Kellgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 82 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få meddela
att voteringsapparaten markerade AVSTÅR,
medan jag avsåg att rösta NEJ.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 45

Lottaorganisationen

Kungl. Maj :t hade (punkt K 2, s. 126—
127) föreslagit riksdagen att till Lotta -

Lottaorganisationen

organisationen för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
2 330 000 kr.

I de förenämnda likalydande motionerna
I: 452 av herr Enarsson m. fl.
och II: 662 av herr Oskarson m. fl. hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till Lottäorganisatiohen
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 3 035 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 452 och II: 662,
såvitt nu var i fråga, till Lottaorganisationen
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 2 391 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Fritz Persson och Rikard Svensson, fru
Wallentheim samt herrar Mårtensson,
Johansson i Norrköping och Kellgren
(samtliga s), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:452 och II: 662, såvitt
nu var i fråga, till Lottaorganisationen
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 2 330 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KELLGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2 av herr Fritz
Persson m. fl.

Herr MELLQYIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kellgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel

134 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig

följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 45)
i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Fritz Persson
in. fl.

Sedan det konstaterats att den elektriska
voteringsapparaten ej fungerade,
lämnades ordet på begäran till

Herr KELLGREN (s), som yttrade:

Herr talman! Jag återtar mitt yrkande
om rösträkning.

Härefter tillkännagav herr förste vice
talmannen ånyo, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen; och beslöt kammaren
i enlighet härmed bifalla utskottets
hemställan.

Punkten 46

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig

Kungl. Maj:t hade (punkt K 3, s. 127)
föreslagit riksdagen att till Frivilliga
sjukvårdsväsendet i krig för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 345 000 kr.

I de förenämnda likalydande motionerna
1:452 av- herr Enar sson m. fl.
och IS: 662 av herr Oskarson m. fl. ha -

de hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte till Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 390 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1: 452 och II: 662, såvitt nu var i fråga,
till Frivilliga sjukvårdsväsendet i
krig för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 354 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Fritz Persson och Rikard Svensson, fru
Wallentheim samt herrar Mårtensson,
Johansson i Norrköping och Kellgren
(samtliga s), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:452 och 11:662, såvitt
nu var i fråga, till Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av 345 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 3 av herr Fritz
Persson m. fl.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3) av herr Fritz Persson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 47

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 135

Punkten 48

Frivilliga skytteväsendet

Kungl. Maj :t hade (punkt K 5, s. 128)
föreslagit riksdagen att till Frivilliga
skytteväsendet för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
2 700 000 kr.

I de förenämnda likalydande motionerna
1: 452 av herr Enarsson m. fl.
och II: 662 av herr Oskarson m. fl. hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till Frivilliga skytteväsendet
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 2 780 000
kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 452 och II: 662, såvitt nu var i fråga,
till Frivilliga skytteväsendet för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 2 709 000 kr.

Reservation hade avgivits

a) av herrar Fritz Persson och Rikard
Svensson, fru Wallentheim samt
herrar Mårtensson, Johansson i Norrköping
och Kellgren (samtliga s), som
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:452 och 11:662, såvitt
nu var i fråga, till Frivilliga skytteväsendet
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 2 700 000 kr;

b) av herr Stähl (fp), utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KELLGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 4 a av herr Fritz
Persson m. fl.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Frivilliga skytteväsendet

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 a) av herr Fritz Persson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 49—6''4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Lades till handlingarna.

§ 16

Meddelande ang. bordläggningsplenum
fredagen den 5 april

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Enligt den preliminära planen är
kammarens sammanträde fredagen den
5 april avsett att bli ett arbetsplenum.
Erhållna uppgifter om bordläggning av
utskottsutlåtanden ger emellertid vid
handen att det icke blir erforderligt att
anordna arbetsplenum nämnda dag.
Med ändring av den föreliggande planen
hålles därför bordläggningsplenum
fredagen den 5 april kl. 11.00.

§ 17

Anslag till vissa allmänna kulturoch
bildningsändamål samt
internationellt-kulturellt samarbete

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till vissa allmänna kultur- och
bildningsändamål samt internationelltkulturellt
samarbete jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

136 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Punkten 2

Förvärv av konst för statens
byggnader

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
B 4, s. 23—24) föreslagit riksdagen att
a) bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
statens konstråd att under budgetåret
1968/69 beställa konst för högst
2 200 000 kr. samt b) till Förvärv av
konst för statens byggnader för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 625
av herr Wirtén och II: 771 av fru Gärde
Widemar hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att medge statens konstråd
att under nästa budgetår beställa konst
för 300 000 kr. i tillägg till Kungl. Maj :ts
förslag d. v. s. för 2 500 000 kr. avseende
inköp budgetåret 1969/70.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 625 och II: 771, såvitt nu
var i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att medge statens konstråd att under
budgetåret 1968/69 beställa konst för
högst 2 200 000 kr.,

2. att riksdagen måtte till Förvärv av
konst för statens byggnader för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Thorsten Larsson (ep), Johan Olsson
(ep), Mattsson (ep), Tobé (fp), Westberg
(fp), Sjönell (ep), och Ster ne (fp),
som ansett att utskottet under 1. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:625 och 11:771, såvitt
nu var i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att medge statens konstråd att
under budgetåret 1968/69 beställa konst
för högst 2 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Vid årets riksdag har
väckts en synnerligen intressant motion,
nr 771 i denna kammare. Den berör
viktigare kulturavsnitt, bl. a. upphandling
av konst för statens byggna der.

Vid behandlingen av motionen i utskottet
har särskilt den passus som gäller
anslag till konst för statens byggnader
väckt debatt. Resultatet av debatten
blev en reservation i utskottet från folkpartiets
och centerns sida. Som bekant
beslutade 1963 års riksdag att i princip
statens byggnader skulle förses med
konst motsvarande ett belopp av 1 procent
av den sammanlagda kostnaden
för nybyggnationen. I propositionen
1963:103 säger också departementschefen
att enprocentsregeln bör tjäna som
riktmärke vid den fortsatta beräkningen
av medelstilldelningen.

Statens konstråd har angivit att nästa
års kostnader för nybyggnation beräknas
till 620 miljoner kronor. Mot bakgrunden
av detta belopp föreslås av regeringen
en medelsanvisning för konst
på 2,2 miljoner kronor. Enligt regeln
skulle kostnaderna väl få uppgå till mellan
5 och 6 miljoner kronor. Det av regeringen
föreslagna beloppet är i förhållande
till byggnadskostnaderna alldeles
för lågt för att tillnärmelsevis
motsvara enprocentsregeln som riksdagen
en gång beslutat om.

I det läget har fru Gärde Widemar i
sin motion föreslagit att konstrådet bemyndigas
att i enlighet med sin framställning
beställa konst för budgetåret
1968/69 till ett belopp av 2,5 miljoner
kronor. Härigenom skulle rådet få bättre
möjligheter att inrikta planeringen
på enprocentsregelns successiva genomförande.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag alltså bifall till reservationen vid
punkt 2.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Den punkt i utlåtandet
som vi nu behandlar gäller ett ämne

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14 137

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

som återkommer årligen och där vi varje
år måste anföra våra speciella synpunkter.

Det är riktigt att man en gång i tiden
har talat om att 1 procent på den totala
byggnadskostnaden skulle användas för
konstnärlig utsmyckning. Men erfarenheten
har sagt oss att beloppet mycket
väl kan varieras i förhållande till byggnadskostnaderna.
Man behöver inte slaviskt
följa enprocentsregeln. På det ena
bygget kan det bli konstnärlig utsmyckning
för mindre än 1 procent av byggnadskostnaden,
på ett annat kan det bli
mera. Det hittills tillämpade systemet
har ändock, såvitt jag förstår, varit
ganska tillfredsställande, samtidigt som
det givit konstnärerna möjligheter att
utveckla sin egenart på olika områden.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
A); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sterne begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
A) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sterne begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 140 ja och 69 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt B 5, s. 24—
27) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 2 905 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de under punkt 2 angivna motionerna
1:625 och 11:771 vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte å åttonde huvudtitelns
driftbudget anvisa ett förslagsanslag av
4 201 000 kr. -— en ökning i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
1 296 000 kr. — till Ersättning åt författare
m. fl. för utlåning av deras verk
genom bibliotek på i motionerna föreslaget
sätt,

dels motionen II: 203 av herr Hector
m. fl., vari bl. a. hemställts att riksdagen
vid behandlingen av statsverkspropositionens
bilaga 10 punkten B 5 måtte
besluta att fastställa biblioteksersättningens
grundbelopp för budgetåret
1968/69 till 10 öre för lån och 40 öre
för referensexemplar av originalverk
samt till 5 öre för lån och 20 öre för
referensexemplar av översatta verk samt
att företa den uppräkning av förslagsanslaget
som föranleddes härav,

dels motionen 11:763 av herr Arvidson,
vari hemställts att riksdagen måt -

5* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr l-''t

138 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

te vid behandlingen av punkt B 5 i
statsverkspropositionens bil. 10 besluta
att höja biblioteksersättningens grundbelopp
från 6 öre till 25 öre för lån av
rättsskyddat svenskt originalverk, från
2 öre till 10 öre per lån av översatt
verk, från 24 öre till 1 kr. för bruk av
svenskt referensexemplar och från 4
öre till 50 öre för bruk av referensexemplar
i översättning samt att motsvarande
uppräkning av ifrågavarande förslagsanslag
skedde,

dels motionen II: 764 av herr Arvidson,
vari hemställts att riksdagen vid
behandlingen av punkt B 5 i bil. 10
till statsverkspropositionen ville a) bifalla
förslaget om inrättandet av fyra
nordiska stipendier om 5 000 kr. vartdera,
b) avslå förslaget om att det erforderliga
beloppet, 20 000 kr., skulle
tas ur författarfondens s. k. fria del,

c) för ändamålet anvisa 20 000 kr. som
ett särskilt anslag under åttonde huvudtiteln
samt d) bifalla förslaget att beloppet
ställdes till styrelsens för Sveriges
författarfond förfogande att användas
i särskilt föreskriven ordning.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:625 och 11:771, 11:203 och
II: 763, samtliga motioner i vad de avsåge
höjning fr. o. m. budgetåret 1968/
69 av biblioteksersättningens grundbelopp,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
11:203 i vad den avsåge hemställan
om en plan för successiv höjning
av biblioteksersättningens grundbelopp,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och hemställan
under a) i motionen II: 764 besluta inrätta
fyra stipendier för författare från
de övriga nordiska länderna,

4. att riksdagen måtte avslå hemställan
under b), c) och d) i motionen
II: 764,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:625 och 11:771, 11:203

samt II: 763, samtliga motioner i vad de
avsåge anslagsberäkningen, till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning av
deras verk genom bibliotek in. in. anvisa
ett förslagsanslag av 2 905 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande höjning av biblioteksersättningens
grundbelopp av herr Arvidson
(s), som ansett

dels att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 763 och i anledning av motionerna
I: 625 och II: 771 samt II: 203,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
besluta höja biblioteksersättningens
grundbelopp från 6 öre till 25 öre för
lån av rättsskyddat svenskt originalverk,
från 2 öre till 10 öre för lån av
översatt verk, från 24 öre till 1 kr. för
bruk av svenskt referensexemplar och
från 4 öre till 50 öre för bruk av referensexemplar
i översättning;

dels att utskottet under 5. under förutsättning
av bifall till yrkandet beträffande
1. bort hemställa

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 625 och II: 771 samt II: 203 och med
bifall till motionen II: 763, samtliga motioner
i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Ersättning åt författare m. fl.
för utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 8 000 000 kr.;

2) beträffande nordiska författarstipendier
av herrar Arvidson (s) och
Tobé (fp), som ansett att utskottet under
4. bort hemställa

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till hemställan under b), c) och d)
i motionen 11:764 till Nordiska författarstipendier
för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av 20 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

139

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. in.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Biblioteksersättningen
till författarna har funnits sedan mitten
av 1950-talet. Den har varit mycket
blygsam — från början 3 öre per boklån,
för att så småningom stiga till 6
öre.

Från författarhåll har vi betraktat
denna ersättning som en verklig gottgörelse
från samhällets sida för den utlåning
av författarnas böcker som sker
gratis genom de offentliga biblioteken.
Men samtidigt har författarna hela tiden
reagerat mot att denna gottgörelse
helt och hållet bestäms av den ena parten,
statsmakterna, medan den andra,
författarna, inte har kunnat påverka beloppens
storlek. Vi har så småningom
kommit fram till uppfattningen att det
nuvarande systemet är ett slags försök,
ett provisorium, som när det hela stadgat
sig skall avlösas av en verklig ersättning,
d. v. s. en ersättning som motsvarar
den förlust som författarna lider
genom att samhället på detta sätt
exproprierar deras böcker.

lag skall försöka belysa detta med ett
exempel. Förra året hade 47 författare
mer än 100 000 boklån. En författare
som har 100 000 boklån får i ersättning
från samhället 2 250 kronor. Det är naturligtvis
i och för sig en aktningsvärd
summa. Men om det inte hade funnits
någon möjlighet att låna böcker gratis
på biblioteken, utan de presumtiva läsarna
i stället varit hänvisade till att
köpa den bok de önskade läsa, så kan vi
tänka oss att åtminstone var tjugonde
av de 100 000 intresserade läsarna köpte
ett exemplar av boken. Då skulle den
ha sålts i 5 000 exemplar, vilket skulle
ha inbringat författaren 25 000 kronor
i stället för de 2 250 kronor han nu får
i ersättning för utlåningen. Där sker
alltså en mycket stark samhällelig exploatering
av författarnas verk, och det
har vi reagerat mot. Vi menar att tiden
nu är inne att byta ut den blygsamma
ersättningen mot en rejäl ersättning,
som verkligen kan medverka till att ska -

pa trygghet i författarnas yrkesutövning.

I anslutning till en framställning från
författarsidan har jag väckt en motion
med hemställan om en höjning av biblioteksersättningen
från 6 till 25 öre.
Detta skulle betyda att en författare
med 100 000 utlån får 15 000 kronor.
Det anser vi vara en realistisk bedömning,
om man uppfattar ersättningen
från biblioteken som en verklig gottgörelse.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen B 1.

Sedan vill jag också säga några ord
om en annan fråga under samma punkt.
Biblioteksersättningen utgår endast till
svenska författare. Vi saknar en internordisk
överenskommelse som gör att
vi kan ge biblioteksersättning också till
grannländernas författare. En sådan
överenskommelse träffas väl så småningom,
men hittills har det ansetts
omöjligt att nå en reciprocitet mellan
de nordiska länderna som möjliggör
biblioteksersättning i alla Nordens länder.
I stället har man i Nordiska rådet
tagit upp frågan om inrättande av stipendier
till grannländernas författare,
som skulle möjliggöra för dem att vistas
här i landet en tid och lära känna Sverige.
Redan 1963 förelåg en rekommendation
om sådana internordiska stipendier,
och frågan togs upp vid undervisnings-
och kulturministrarnas möte
förra året. Då beslöt man att genomföra
en ordning med ett stipendiesystem
enligt vilket varje land ställer fyra
stipendier till förfogande åt författarna
i de övriga länderna; stipendierna skulle
vara av storleksordningen 5 000 kronor.

Från författarhåll i hela Norden har
det beslutet hälsats med stor tillfredsställelse,
även från svenskt håll. När vi
opponerar oss mot den lösning som
Kungl. Maj :t föreslagit är det alltså inte
mot saken som sådan vi vänder oss. Vi
opponerar oss endast mot den form för
finansieringen som Kungl. Maj:t har fö -

140 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ersättning åt författare in. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

reslagit. Enligt regeringsförslaget skall
nämligen de 20 000 kronor, som ställs
till förfogande från svenskt håll, inte
betalas av den svenska staten och det
svenska samhället utan av de svenska
författarna. Dessa åläggs att bli donatorer
genom att de 20 000 kronor, som
skall utbetalas i nordiska stipendier,
skall tas ur Sveriges författarfond, dvs.
ur en stipendiefond dit en del av biblioteksersättningen
går och som Sveriges
författare har vant sig vid att betrakta
som sin egen.

I Danmark har man inte haft möjligheter
att ta motsvarande medel ur någon
författarfond, eftersom det där inte
existerar någon sådan. De danska författarna
får direkt ersättning för de
böcker som finns på de danska biblioteken.
Det betyder att Danmark måste
skjuta till ett nytt anslag på 20 000 kronor
av statsmedel för att bekosta dessa
nya nordiska stipendier, och detta är
väl den enda rimliga lösningen. Sverige
går dock en annan väg och låter sina
egna författare betala detta belopp.

Summan är i och för sig inte överväldigande,
och det kan därför inte
vara budgetära skäl som legat bakom
departementets rekommendation av
denna lösning. Det kan inte heller vara
principiella skäl bakom den. Fastslår
man denna lösning som princip, betyder
det ju att man låser fast utvecklingen
av det nordiska stipendiesystemet
på det sättet, att Sveriges författare i all
framtid skulle få betala stipendieringen
av sina kolleger i grannländerna. Det
kan aldrig ha varit departementets mening.
Jag kan inte utläsa något annat
ur handlingarna än att det varit fråga
om ett olycksfall i arbete. Jag uttalar
bara den förhoppningen att detta skall
rättas till nästa gång.

Jag har inga illusioner om, herr talman,
att inför de tomma bänkarna i
denna kammare kunna omvända kammarens
ledamöter, utan jag får förlita
mig på Kungl. Maj:t, men jag skall ändå
med den motivering som jag anfört be
att få yrka bifall till reservationen B 2.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i den senare delen av herr Arvidsons
anförande, som gällde mom. 4 i utskottets
kläm och reservationen B 2. Jag
vill även för min del yrka bifall till
denna reservation.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi har på åtskilliga av
de punkter, som tillhör detta kulturella
avsnitt under åttonde huvudtiteln, årligen
en liten diskussion om huruvida
Kungl. Maj :t har anvisat tillräckliga medel
för de olika ändamålen. Jag är klart
medveten om att man på det kulturella
området mycket väl på ett meningsfullt
sätt skulle kunna utnyttja betydligt
större anslag, men å andra sidan måste
vid budgetarbetet göras en avvägning
mellan olika intressen och önskningar.
Och vi har ju alla våra specialområden,
som vi särskilt vill omhulda. Men om vi
gör en totalbedömning av det som föreslås
och signaleras på det avsnitt som
gäller kulturfrågorna under åttonde huvudtiteln
tror jag vi måste vara överens
om att det även i år har skett en betydande
förstärkning av medlen till ökad
kulturell aktivitet. Därför är det också
naturligt att man vid avvägningen inte
kan tillgodose alla de olika önskemål
som finns. Men jag förmodar att även
herr Arvidson vill ge mig rätt i att kulturdelen
av åttonde huvudtiteln i år
innehåller betydande förstärkningar,
som skapar möjligheter för ett rikare
kulturliv. När man då valt att prioritera
vissa avsnitt är det inte möjligt
att — om man ser på totalramen — gå
längre mot bakgrund av den allmänna
budgetbehandling som vi medverkar
till.

Herr Arvidson talar nu varmt för biblioteksersättningen,
och självfallet kan
man argumentera på sätt som herr Arvidson
gör. Herr Arvidson nämnde
emellertid själv att ersättningen i mitten
av 1950-talet var 3 öre per lån, medan
den nu är 6 öre. Det innebär en
höjning med 100 procent på ungefär tio

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

141

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning

år. Givetvis kan man, som herr Arvidson
gjorde, ta ett statistiskt exempel och
säga, att om låneformen inte hade funnits
och det i stället sålts så och så
många böcker, skulle författarnas inkomster
ha varit så och så mycket större.
Men jag förmodar att man även
inom författarkretsar är helt på det klara
med att ordet »om» utgör ett ytterst
bräckligt underlag för en sådan här seglats.
Det är ju inte uteslutet att den totala
försäljningen hade begränsat sig
till i stort sett de upplagor som nu utgår,
och därför får man väl se de medel
som kommer via boklånen som ett
plus.

Inom utskottsmajoriteten har vi i
nuläget, med hänsyn till att vi för inte
så länge sedan gjorde betydande justeringar
på detta område, inte ansett att
tiden är mogen för ytterligare steg på
vägen.

Vad sedan gäller de nordiska författarstipendierna,
så är det ju inte fråga
om något egentligt olycksfall i arbetet.
•lag vet att man inom departementet
haft kontakter och att dessa lett till att
den i propositionen redovisade konstruktionen
förordas. Jag förmodar att
statsrådet Moberg är villig att ge kammaren
en redogörelse för det arbete
som härvidlag har nedlagts. Mot bakgrund
av de uppgifter som lämnats tror
jag sålunda inte att man kan tala om
ett egentligt olycksfall i arbetet, utan
förslaget är tvärtom en produkt av de
kontakter som tagits på området.

Herr talman! .lag ber att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig säga några få
ord om de nordiska författarstipendierna.

Det har tydligen här och var blivit
ett visst missförstånd om relationen
mellan Nordiska rådets rekommendation
å ena sidan och propositionens och

av deras verk genom bibliotek m. m.

utskottsmajoritetens ställningstagande å
den andra. Det har sagts att man inte
följt Nordiska rådets rekommendation.
Men om man ser på klämmen i Nordiska
rådets rekommendation finner man att
den är sådan, att den på denna punkt
inte ger en helt entydig anvisning.

Vad sedan gäller själva konstruktionen
vill jag bekräfta uttalandet av utskottets
talesman. När vi fick frågan
till behandling i departementet, kunde
vi konstatera att det inte gick att ta
medel ur den nordiska kulturfonden.
I det läget tog vi faktiskt en underhandskontakt
med Författarfonden och vi
kom överens om att det enklaste i denna
situation var att medlen för dessa
stipendier skulle tas ur fondens fria del.

Jag vill emellertid ge herr Arvidson
rätt i att man — om detta kulturutbyte
utvecklar sig — mycket väl kan överväga
ett annat finansieringssätt. Men
jag är säker på att den konstruktion
som är föreslagen i propositionen och
av utskottsmajoriteten är helt till fyllest
för nästa budgetår.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! När jag lyssnar till denna
diskussion om de fyra nordiska stipendierna
kan jag — även om jag tar
vederbörlig hänsyn till vad statsrådet
Moberg sade, vilket gör läget en liten
aning bättre — ändå inte, med beaktande
av det föreliggande förslaget, underlåta
att instämma i vad herr Arvidson
sade. Det är inte så ofta jag kan göra
det, så det gläder mig alldeles speciellt
att vi nu står på samma linje.

Det ligger något oriktigt i att dessa
20 000 kronor skall tas ur medel som
tillkommer de svenska författarna och
inga andra. Särskilt mycket tillförs dem
inte genom att deras böcker läses och
utlånas den offentliga vägen. Det är
emellertid deras pengar, som det brukar
heta, hopbragta som ersättning för
nyttjande av svensk litteratur. Det är
väl ändå något ensidigt att lösa ett in -

Nr 14

142

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

ternordiskt författarproblem — problem
är det givetvis, det medger jag
gärna — på detta sätt. Man kan lätt få
intrycket, att staten vill förplikta författarna
att bli donatorer. Om de vill
vara det frivilligt, är det helt annorlunda,
men jag förmenar, att det här inte
rör sig om annat än ett föreläggande
till givmildhet, som staten å sin sida
inte vill utöva. Jag är dessutom inte säker
på att man kan räkna med klar reciprocitet
härvidlag från de andra nordiska
länderna.

Som läget nu är får jag alltså yrka
bifall till reservationen B 2 vid punkten
3.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag skall avstå från
en debatt om biblioteksersättningens
storlek. Jag tror denna fråga bör få ligga
till sig och mogna. Man får vänja
sig vid tanken på 25 procent innan någon
större debatt därom tas upp.

Jag måste dock få säga några ord om
de nordiska författarstipendierna. Statsrådet
Moberg sade att man från departementets
sida tagit kontakter med Författarfondens
styrelse och kommit överens
om att den föreslagna formen var
den riktiga. Författarfonden skulle administrera
beloppet och verkställa utdelningarna.
Det är riktigt att överenskommelsen
var sådan. Men i det sammanhanget
har inte sagts ett ord om det
nu berörda sättet att finansiera stipendierna.
Det kom som en chock när vi
fick reda på hur det låg till.

Nu tar jag emellertid fasta på det löfte
som avgivits från departementets sida
om att detta är en engångsföreteelse och
att vi skall få en annan ordning till ett
annat år.

För att ställa problemet i realistisk
belysning skulle jag vilja rikta en fråga
till statsrådet Moberg: Tror statsrådet
att någon enda nordisk författare kommer
att söka ett sådant stipendium? Det
vore illojalitet.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten nämnvärt; jag vill bara upprepa
att de underhandskontakter vi
hade klart ledde fram till att vi borde
göra denna konstruktion för nästa år.
Innebörden i propositionens och utskottsmajoritetens
ståndpunkt är att
samma belopp som ställs till förfogande
för nordiska författares vistelse i
Sverige disponeras för svenska författares
besök i andra nordiska länder.
Konstruktionen, sådan den föreligger,
betyder alltså en öronmärkning av vissa
stipendier till att avse besök i de
nordiska grannländerna. Enligt min
mening borde ingen hesitera att söka
ett sådant stipendium.

Med detta anförande, under vilket
herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen B 1)
av herr Arvidson i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen B 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Arvidson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3)
mom. 4) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14 143

Ridrae- till stadsteatrar och därmed likställda

Bidrag till de kungl. teatrarna —

teatrar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nei;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
B 2) av herrar Arvidson
och Tobé.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Arvidson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 68 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Bidrag till de kungl. teatrarna

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr tahnan! Kostnadsutvecklingen
beträffande såväl de kungl. teatrarna
som de övriga statsbidragsberättigade
scenerna visar en ganska ogynnsam tendens.
De kungl. teatrarna begär för nästa
budgetår en anslagsökning med drygt
12 miljoner kronor, varav departementschefen
tillstyrker ungefär hälften.

Teater- och orkesterrådet pekar på
den kraftiga ökning av statsbidraget
som har begärts och anför bl. a.: »I viss
mån bör dock, liksom inom närings -

livet, kostnadsfördyringar kunna mötas
genom rationaliseringar.»

Departementschefen ansluter sig till
vad teater- och orkesterrådet anfört om
vikten av att möta sådana kostnadsökningar
genom rationaliseringar men
överlämnar åt teatrarna själva att söka
de olika vägar som kan finnas att välja
mellan.

I motionerna I: 361 och II: 460 har
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om tillsättande
av en utredning rörande arbetsformerna
vid de kungliga teatrarna.
Nu kan motionärerna till sin glädje
konstatera, att utskottet delar deras
uppfattning om betydelsen av rationaliseringar
— jag tycker detta är ett mycket
viktigt konstaterande på just detta
område —, men någon särskild utredning
därom vill utskottet inte förorda.

Det är alltså där skiljelinjen i uppfattningen
går mellan motionärerna och
utskottsledamöterna. Motionärerna menar,
att det torde vara litet väl sangviniskt
att överlämna åt teatrarna att själva
söka komma in på de rätta rationaliseringsvägarna,
och jag har den uppfattningen,
att man nog borde hjälpa
dem i starten.

Emellertid får jag väl förklara mig
nöjd med vad utskottet här har anfört
och hoppas, att utskottets förmodan är
riktig. Jag har därför inte för avsikt att
yrka bifall till motionerna, utan jag yrkar
nu endast bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar

Kungl. Maj:t hade (punkt B 12, s. 40—
44) föreslagit riksdagen att a) godkän -

144

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

na de ändrade grunder för det statliga
stödet åt stadsteatrar och därmed likställda
teatrar som angivits i statsrådsprotokollet
samt b) till Bidrag till stadsteatrar
och därmed likställda teatrar
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 20 150 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 251
av fru Segerstedt Wiberg in. fl. och
II: 456 av fru Hörnlund in. fl., vari hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av anslaget Bidrag till stadsteatrar
och därmed likställda teatrar måtte besluta
att statsbidraget till teatrarna i
enlighet med Teater- och orkesterrådets
förslag beräknades på de verkliga
personalkostnaderna för varje spelår
och att anslaget därför uppfördes med
22 300 000 kronor,

dels de likalydande motionerna 1: 360
av fru Diesen och herr Lidgard samt
II: 461 av herr Nordstrandh,

dels de likalydande motionerna 1: 469
av herr Lundberg samt II: 766 av herrar
Bengtson i Solna och Lothigius.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 251 och II: 456 i vad de avsåge
ändrade statsbidragsgrunder,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:360 och 11:461 i vad de avsåge
ändrade statsbidragsgrunder,

3. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet angivna ändrade
grunder för det statliga stödet åt stadsteatrar
och därmed likställda teatrar,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:251 och 11:456 samt
1:360 och 11:461, samtliga motioner i
vad de avsåge anslagsberäkningen, till
Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 20 150 000
kr.,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 469 och II: 766.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

HÖRNLUND (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
frågan om stödet till landets stadsteatrar
och därmed likställda teatrar har
utskottet haft att behandla motionerna
nr 251 i första kammaren och nr 456 i
denna kammare.

Motionerna stöder det förslag som
framlagts av statens teater- och orkesterråd
om ändrade principer för det
statliga stödet till landets teatrar. Det
förefaller underligt att Kungl. Maj :t och
nu också utskottet frångått det förslag
som lagts av de organ, som har den direkta
tillsynen över teaterverksamheten
och som mer än någon annan bör kunna
bedöma om nuvarande former för
stödet kan anses fungera på ett tillfredsställande
sätt.

När det gäller den första treårsperioden
har vi från stadsteaterstädernas
sida verkligen fått praktiska erfarenheter
av hur systemet med ett fastställt
basår och med uppräkning baserad på
statstjänstemannalönerna verkar. Från
samtliga kommuner med stadsteatrar
och även från Stadsförbundets sida har
det framhållits att nu rådande system
har uppenbara brister. I verkligheten
får kommunerna under det andra och i
synnerhet under det tredje eller sista
året ta på sig en allt större andel av
kostnaderna även för lönerna. Om man
tar 1963/64, som var grundande för
statsbidraget när det infördes, till utgångspunkt
och ser på den procentuella
kostnadsstegringen för kommunernas
vidkommande som skett därefter, t. ex.
för året 1964/65, finner man att den ligger
på 56,9 procent för den kommun
som hade den största kostnadsökningen
under denna tid. Medeltalet ligger på
ungefär 25—30 procent i ökade kommunala
kostnader för stadsteatrarna.

Om man går till spelåret 1965/66 har
den kommunala kostnadsandelen stigit
väsentligt. Det finns en rad teaterstäder

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 145

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

som hade en stegring av teaterkostnaderna
med mellan 70 och 96,1 procent
från basåret räknat fram till 1965/66.
Kommunernas andel av kostnaderna
har fortsatt att öka därför att man har
fått ta på sig en allt större del av de
verkliga lönekostnaderna, på vilka man
utan tvivel borde grunda bidragsbestämmelserna.

Löneutvecklingen vid stadsteatrarna
bestäms endast till en mindre del av de
kollektiva uppgörelserna på arbetsmarknaden.
Detta har vi framhållit i
motionerna, och det har även understrukits
av teater- och orkesterrådet.
Det är fråga om personliga lönesättningar
och det är fråga om vilka skådespelare
och annan personal som man
kan knyta till teatrarna. Tillgången på
skådespelare är inte heller lysande, i
varje fall för landsortsteatrarnas del.
Samtliga teatrar får vara med och betala
hyfsade löner, om man skall ha en
chans att få så bra ensembler som möjligt.
Det ställs också krav på att det statliga
stödet skall medverka till att teatrarna
upprätthåller en hög konstnärlig
standard och samtidigt når en vid publik.
Det är också rimligt att det statliga
stödet ligger på en sådan nivå att det
blir till verklig hjälp för de kommuner
som kan sägas vara kulturförsörjare,
inte bara åt den egna befolkningen i
kommunen utan åt hela regioner.

De skäl som redovisats varför man
inte skulle kunna gå på teater- och orkesterrådets
förslag liksom inte heller
på motionärernas förslag att grunda
statsbidragen på de faktiska lönekostnaderna
är i sanning svaga. Kungl.
Maj :t och utskottet menar att kommunerna
skulle öka kostnaderna i alltför
snabb takt och att statsmakterna skulle
sakna insyn i verksamheten. Det säger
sig självt att kommunerna knappast kan
handla oansvarigt och därigenom öka
kostnaderna enbart för nöjes skull.

Även om staten bidrar med 55 procent
av den faktiska lönekostnaden måste
kommunerna dock betala 45 procent

av den, och då försöker de naturligtvis
att hålla denna andel på en rimlig nivå.
Kommunerna skall dessutom bestrida
alla de övriga kostnaderna för teaterverksamheten:
lokalkostnader, reklamkostnader,
resor m. m. Insynen finns
redan genom teater- och orkesterrådet,
som har till uppgift att granska statsbidragsansökningarna
och se till att
inga obefogade personalökningar görs
vid berörda teatrar.

Vi skall nu fatta ett beslut som kommer
att få verkningar under en treårsperiod,
och det finns skäl att se till att
kostnadsfördelningen inte blir illusorisk.
I stället bör statsbidrag med 55
procent på de faktiska lönekostnaderna
utgå; då vet både stat och kommuner
vad man har att rätta sig efter.

.lag ber att få yrka bifall till motionen
456 i denna kammare.

I detta anförande instämde herrar
Svenning (s) och Magnusson i Borås
(h).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag har väckt en motion,
som går ut på att den statliga bidragsprocenten
till stadsteatrarna och
därmed likställda teatrar höjs från nuvarande
55 procent till 66 s/s procent.
Det är, som jag ser det, ett i och för sig
synnerligen berättigat krav, men i det
läge vari vi nu kommit vill jag gärna
avstå från det för att i stället sluta upp
bakom det av fru Hörnlund framförda
förslaget, som vill knäsätta en ny och
som jag tror bättre princip för beräkningen
av statsbidragen till teatrarna —
en beräkning som är grundad på de
verkliga personalkostnaderna för varje
spelår. Det är en långsiktig lösning, varigenom
i framtiden den eviga diskussionen
om procenthöjningar i någon
mån skulle kunna undvikas.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
motionen 456 i denna kammare.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Nordstrandh tycks

146

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

ha många strängar på sin lyra: på den
ena punkten vill han genomföra rationaliseringar
för att åstadkomma kostnadsbesparingar
av hyggligt format och
på nästa punkt vill han öka de statliga
utgifterna för i sak samma ändamål.

Det är alldeles riktigt som herr Nordstrandh
säger att teater- och orkesterrårådet
lagt fram ett förslag enligt vilket
statsbidrag skulle utges för de faktiska
kostnaderna. I allt budgetarbete måste
man emellertid ha ett någorlunda fast
underlag och möjlighet att med utgångspunkt
i detta bedöma kostnadsfaktorerna.
Om vi överlåter åt andra att bestämma
hur kostnadsfaktorn skall utvecklas,
har vi inget grepp på de reella
kostnadsfaktorerna i det system som
vi nu har valt.

Den som har studerat propositionen
mera ingående kan konstatera att medan
budgetåret 1963/64 tidigare användes
som basår utgår man nu från budgetåret
1968/69 som basår. Detta innebär
en uppräkning av anslaget med
inte mindre än 2 V2 milj. kr. på denna
punkt. Jag tror att det är klokt att vi
även i fortsättningen följer detta system.
På så sätt kan vi samtidigt bedriva ett
budgetarbete som gör det möjligt att
överblicka kostnadskonsekvenserna av
de åtaganden vi gör.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Med tanke just på vad
utskottets talesman säger om svårigheterna
för statsmakterna att lämna bidrag
till stadsteatrarna är det kanske
inte så underligt att möjligheterna att
få fasta teatrar över hela landet är
väldigt små. Vi har i en motion, II: 766,
som statsutskottet passat på att avstyrka
i delta sammanhang, konstaterat att stora
delar av vårt land saknar fast teater.
Vi behöver bara tänka på hela västra
delen av Mälardalen. Varken städerna
Västerås, Eskilstuna eller Örebro har

råd med sådan teater. Vidare är sydöstra
Sverige, Värmland, Dalarna och
större delen av Norrland utan fast
teater.

Vi motionärer har i detta sammanhang
tagit fasta på att teatrarna genom
de ändrade kommunikationsförhållandena
och genom den ändrade utbildningen
i skolorna m. m. har fått karaktären
av regionala institutioner. Som fru
Hörnlund säger tjänstgör vissa städer
som kulturförsörjare för omgivande regioner.
Det är alltså någonting nytt
som är på väg in i teaterlivet. Vi kan
inte blunda för det, även om statsutskottet
i viss utsträckning gör det.

Vi har framställt ett önskemål om en
utredning för att huvudmannaskapet
för stadsteatrar skall kunna breddas,
kanske genom samarbete med landstingen.
Man skulle kunna skapa regionala
teatrar, förankrade i hela bygden.

I utskottsutlåtandet sägs att statsmakterna
inte vill medverka till en sådan
utredning. I och för sig har man
inte gått emot utredningskravet, men
man menar att initiativet borde komma
från annat håll.

Herr talman, vi motionärer anser att
om statsmakterna vill försöka aktivera
och stimulera teaterintresset, bör initiativet
komma från statsmakterna. Jag
har emellertid för dagen inget yrkande
på denna punkt.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Herr Lindholm vill göra
en budgetteknisk fråga av detta och
säger att man måste ha ett fast underlag
i budgetarbetet. Jag frågar mig
verkligen om det inte är ett fast underlag
att ta hänsyn till de verkliga lönekostnaderna.
Om man som exempel tar
den sektor som gäller den sociala hemhjälpen,
utgår till denna verksamhet
ett statsbidrag baserat på den faktiska
lönekostnaden. Där har man velat sätta
in en stimulans.

Nu frågar jag mig: Är det inte meningen
att man över huvud taget skall

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

147

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

stimulera verksamheten inom den kulturella
sektorn? När det gäller den sociala
hemhjälpen betalas det inte ut
statsbidrag på grundval av kostnadsnivån
under ett basår, och inte heller
tar man skådespelarlönerna till underlag
för lönerna till sociala hemhjälpen.
Man skulle kunna tänka sig en sådan
ordning om man skall vara konsekvent,
men det är väl ändå de faktiska kostnaderna
som bör utgöra underlag.

I utskottsutlåtandet framhålls att man
kommer att få ökade kostnader. Utskottet
skriver på sidan 7:

»Genom att huvudmännen får bidrag
även till kostnader för de personalökningar
som skett efter budgetåret
1963/64 t. o. m. budgetåret 1966/67
och för de lönehöjningar utöver ökningen
av statstjänstemannalönerna som
inträffat under samma period kommer
.statens andel av kostnadstäckningen att
öka avsevärt.» Just detta visar att de
statsbidrag som baseras på lönekostnaderna
1963/64 har urholkats. Det är
alltså kommunerna som under de senaste
åren fått bära de starkt ökade
kostnaderna.

Vad är det nu som håller på att ske,
herr Lindholm? Jo, kommunerna får
enligt utskottets förslag 2 miljoner mer
i kostnader. Förslaget innebär nämligen
att staten betalar 55 procent av lönekostnaderna
minus 2 150 000 kronor.
Det tycker jag är fel. Jag tycker att har
man sagt att man skall betala 55 procent
av lönekostnaderna för denna verksamhet,
så bör det också vara 55 procent
av den faktiska lönekostnaden.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Förslaget om en höjning
av statsanslaget till stadsteatrarna
i form av en ny princip för bidragsgivningen
står inte, som jag ser det, herr
Lindholm, på något sätt i motsats till
mitt tidigare i dag framförda krav på
rationaliseringar inom de kungliga
teatrarna. Rationaliseringar måste givetvis
även vidtas vid stadsteatrarna.

Jag vågar väl påstå, att åtskilliga stadsteatrar
redan inlett hårt kostnadsbesparande
rationaliseringar. Men utan
en sådan rationalisering torde behovet
av ökade statsmedel bli ännu större. I
annat fall får kommunerna betala det,
och då kräver de rationaliseringar. Jag
tycker inte, att det finns något motsatsförhållande
mellan dessa ting.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Man har sökt göra gällande
att det system som tillämpas är
så stelbent att det inte kan få den mjukhet
som läget i vissa situationer kräver.
Det torde väl inte vara obekant för fru
Hörnlund att exempelvis stadsteatrarna
i Borås och Malmö under den löpande
perioden fått sina statsbidrag omprövade.
Diskussionen här gäller ju de
totala omkostnaderna, till vilka staten
ger ett bidrag på 55 procent. Om man
nu överlåter åt kommunerna att själva
bygga ut organisationen såsom de vill
— det är klart att man kan tycka att
det är intressant att sätta upp ett stort
drama med låt säga 30, 40 eller 50
agerande — så är det ju ändå ytterligare
en utgift som man bör ha möjlighet
att överblicka något så när.

När vi alltså talar om detta som en
budgetfråga är det inte i och för sig
något uttryck för att vi i utskottet skulle
ringakta eller undervärdera teaterns
betydelse som kulturfaktor i samhället.
Om man summerar de ökningar som
föreslås i budgeten till teaterverksamhet
så kommer man fram till att dei
totala ökningen uppgår till 16 miljoner
kronor. Jag tycker nog att man med den
siffran i minnet kan konstatera att ett
betydande intresse visats för denna
verksamhet.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Eftersom herr Lindholm
tog Malmö och Borås som exempel
vill jag säga att Borås stadsteater under
denna period har fått en omprövning
av bidragsunderlaget, dvs. antalet skå -

148

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Bidrag till särskilda kulturella ändamål

despelare. Staten har alltså bifallit vår
ansökan att få öka våra kostnader på
detta område; för oss har det betytt en
ökning med två skådespelare. Men prövningen
av ensemblens storlek osv. skall
även i fortsättningen enligt vårt förslag
göras av teater- och orkesterrådet. Det
är alltså inte någon förändring på den
punkten vi föreslår.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 251
och II: 456 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Hörnlund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 251 och II: 456 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Hörnlund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 41 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S

Bidrag till särskilda kulturella
ändamål

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! För någon timme sedan
hade kammaren en lång och livlig debatt
om ökade anslag till vissa frivilliga
organisationer som statsutskottets
majoritet hade gått med på. De som inte
ville vara med på höjningen, föreföll
det mig, anklagade majoriteten inom
utskottet för att vara alltför generös
med utgifterna.

Ingen i denna kammare torde emellertid
kunna rikta den förebråelsen mot
mig att jag utvecklar en påfallande aktivitet
när det gäller förslag som driver
statsutgifterna ytterligare i höjden. När
jag gör avsteg från denna linje gör jag
det på vad jag betraktar som mycket
goda grunder. Förslagen är originella
åtminstone så till vida att de i olikhet
mot många andra icke tidigare har varit
uppe i riksdagen. De avser den estniska
befolkningsgruppen. Den har icke
uppstått genom frivillig emigration från
sitt hemland, utan den har av politiska
skäl tvingats att fly därifrån och söka
sig en fristad i Sverige.

De motioner som jag väckt tillsammans
med några partikamrater gäller
alltså den estniska minoriteten. I den
första motionen har jag föreslagit ett
blygsamt belopp, 5 000 kronor, till Estniska
sångarförbundet i Sverige. Förbundets
körverksamhet har utövats av
Sverige-ester under mer än två decennier.
Nya verk av kompositörer av estnisk
och annan nationalitet har förmedlats
till en större allmänhet.

Den estniska sångkulturen har gamla
anor. Nästa sommar skall sångarfesternas
100-årsjubileum firas vid den sjätte
estniska sångarfesten.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 149

För närvarande är tolv estniska körer
med 600 sångare verksamma i Sverige.
Den största av dem, Stockholms estniska
manskör, har förutom i Sverige turnerat
i USA, Kanada, England, Tyskland
och Finland. Estniska sångarförbundet
svarar också för utgivande och
distribution av noter och sånghäften
och för arrangerande av sångarfester.

Vi bör vara tacksamma över detta inslag
i de många kulturella aktiviteter
vi har i vårt land. Särskilt glada bör vi
vara över att den estniska minoriteten
kunnat bibehålla och vidareutveckla en
sångartradition trots de förhållanden
den har levt under. Den traditionen berikar
vår egen musikkultur.

I en annan motion har jag och några
partikamrater föreslagit ett likaledes
blygsamt anslag för andra grenar av
den estniska kulturverksamheten, nämligen
till Estniska författarföreningen
och till Esternas representation i Sverige
för anordnande av kulturdagar. En
stor del av Sverige-esternas kulturella
verksamhet utgör ju blott ett led i ett
för alla ester i Västerlandet gemensamt
kulturarbete. Det gäller framför allt litteraturen,
men i Sverige har det även
ordnats konstutställningar med deltagande
av estniska konstnärer från andra
länder. Esternas kulturella verksamhet
har varit särskilt livlig inom litteraturen.
Under åren 1944—1967 har
utanför Estland utgivits 350 skönlitterära
originalverk, talrika memoarböcker,
nytryck av äldre estnisk litteratur
och översättningar från flera andra
språk. Årligen publicerar estniska förlag
flera tiotal böcker i upplagor på
2 000—3 000 exemplar.

Hela denna verksamhet har hittills
ägt rum utan samhälleligt stöd. Inget
av de länder där esterna nu bor och
vilkas medborgare de är har ännu så
länge visat beredvillighet att materiellt
stödja esternas kulturella verksamhet.
Framställning om bidrag ur UNESCO :s
fonder, bl. a. för att översätta estniska
:skönlitterära verk, har inte lett till po -

Bidrag till särskilda kulturella ändamål

sitivt resultat eftersom bestämmelserna
är sådana att UNESCO endast kan ge
bidrag till medlemsländer, och inget
värdland har hittills visat sig villigt att
förmedla sådana bidrag.

Det största pris för kulturell verksamhet
som ester utanför Estland kan
komma i åtnjutande av är ett av Esternas
representation i Sverige instiftat
kulturpris som utdelas årligen. I år
har priset utdelats för sjunde gången.
Det är på 3 000 kronor och kan ges
till i Sverige bosatt person av estnisk
härkomst eller till estnisk sammanslutning
för framstående insats inom litterär,
konstnärlig, musikskapande eller
allmänt kulturell verksamhet.

Nu har Esternas representation i
Sverige beslutat att under 1968 anordna
kulturdagar för estniska och
svenska författare och intellektuella.
Representationen har hittills arbetat
helt utan stöd från samhället. I vårt
land är tjugo estniska författare verksamma
som regelbundet skriver på estniska
och som har sin givna läsekrets
bland esterna i Sverige. Alla författare
är anslutna till Estniska författarföreningen
i utlandet med säte i Stockholm.
Endast två estniska författare har
hittills fått medlemskap i Sveriges författareförening.
Alla estniska författare
har hittills skapat sina verk vid sidan
av sitt dagliga arbete.

Estniska författarföreningen saknar
alla möjligheter att genom stipendier,
studiebidrag eller på annat sätt underlätta
och stimulera litterärt skapande,
vilket skulle behövas för framför allt
yngre förmågor som vuxit upp i Sverige
och som har fått undermålig undervisning
i estniska språket.

Statsutskottets femte avdelning har
inte i någon del biträtt motionerna, vilket
jag livligt beklagar. Jag vill visst
inte betrakta ens små anslag som oväsentliga
i de stora sammanhangen. Även
små belopp blir ju tillsammans stora
om de är många. Men i en budget på
38,5 miljarder borde det ändå finnas

150 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Bidrag till särskilda kulturella ändamål

utrymme för dessa små anslag på tillsammans
15 000 kronor till tre angelägna
uppgifter. Utskottet åberopar att
Estniska kommittén under nästa budgetår
erhåller ökat bidrag, och det är
riktigt. Men det ökade anslaget kan inte
komma de ändamål till godo som jag
här talat om.

Jag har fäst mig vid att utskottet bl. a.
skriver att »vissa möjligheter torde föreligga
att genom medel som står till
Kungl. Maj:ts disposition tillgodose en
del av de ändamål för vilka yrkas bidrag
i motionerna---—». Om jag

får tolka den skrivningen så att utskottet
ändå liksom mina medmotionärer
och jag finner ändamålen värda
uppmuntran och uppskattning, så skulle
det vara glädjande. Men eftersom motionerna
inte har fått något stöd i statsutskottets
femte avdelning och inte heller
hos statsutskottet i plenum fann jag
det utsiktslöst att reservera mig för bifall
till motionerna och nöjde mig med
en blank reservation. Jag har därför,
herr talman, inget yrkande vid denna
punkt.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås, Nilsson i Agnäs,
Åkerlind, Söderström, Lothigius och
Nordstrandh samt fru Sundberg (samtliga
h) ävensom herrar Börjesson i
Falköping och Vigelsbo (båda ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Under senare år har
många utländska medborgare bosatt sig
i Sverige, och vi har nu här i landet
ett flertal minoritetsgrupper. Sannolikt
är gruppen av finländare den största,
men det finns också betydande grupper
av andra nationaliteter. Herr Björkman
vill nu prioritera några av dem, men
jag anser att alla i detta fall skall behandlas
lika. Den estniska gruppen är
ju inte ensam om att ha ett kulturarv
att bevara. Varje minoritet har sin egenart.
Därför menar jag att det vore en
farlig väg att beträda om vi prioritera -

de en viss grupp på sätt som herr
Björkman önskar.

Från och med nästa budgetår kommer
också det speciella ungdomsanslaget
att tilldelas den estniska ungdomsgruppen.
Herr Björkman har här vitsordat
att den estniska minoriteten bedriver
många aktiviteter, som gruppen
enligt herr Björkman tidigare har bekostat
själv. Nu befrias man sålunda
från de kostnader som varit förenade
med gruppens ungdomsverksamhet, och
därigenom kan medlen disponeras för
andra aktiviteter. Det är mot den bakgrunden
och med beaktande av att det
kan vara möjligt att erhålla statliga medel
till speciella, väl motiverade ändamål
man får se utskottets skrivning.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är en omständighet
beträffande dessa ester, herr Lindholm,
som jag finner det angeläget att ännu
en gång understryka, nämligen att de
är politiska flyktingar i vårt land. De
har flytt från sitt hemland och kan inte
återvända dit. Vi har många andra minoritetsgrupper
i vårt land, men det
är ingen som kan hindra dessa människor
från att återvända till sina hemländer,
vilket esterna dock icke kan
göra.

Nu åberopar herr Lindholm att den
ena organisationen, Estniska kommittén,
som tidigare fått ett anslag på
30 000 kronor under rubriken Bidrag
till särskilda kulturella ändamål, nu
kommer att få ett ökat anslag under
en annan rubrik, nämligen Bidrag till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet. Detta anslag kommer antagligen
att ökas till 40 000—45 000 kronor.

Men den andra organisationen, herr
Lindholm, alltså Esternas representation
i Sverige, som är den enda folkvalda
organisationen, får inget anslag.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14 151

Det kallar jag, herr Lindholm, att prioritera
den ena framför den andra. Jag
tycker att organisationerna skall vara
likaberättigade.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag trodde att man
kunde se representanterna för en nationalitet
som en enhet och inte skulle
behöva göra en kategoriklyvning med
hänsyn till deras ålder. Det har ju tidigare
vitsordats att det varit de äldre
bland esterna som betalat den ungdomsverksamhet
som förekommit. Vidare
är väl detta, herr Björkman, icke
den enda nationalitet som på grund av
tvång vistas i Sverige. Vi har flyktingar
från en rad andra länder, som har
sökt sin hemvist här. Vill herr Björkman
diskriminera dessa därför att deras
egentliga fosterland alltjämt finns
kvar men förhållandena i detta ändå
är sådana att de inte har möjlighet att
vistas där?

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill inte diskriminera
någon, herr Lindholm. Jag har
ägnat ganska stor uppmärksamhet åt
dessa minoriteters problem. Den estniska
folkgruppen är den som jag kanske
känner bäst till, men jag kan försäkra
att den inte är den enda minoritetsgrupp
som jag har kontakt med,
och jag tänker inte diskriminera någon
av de övriga.

Det är dock så, herr Lindholm, vilket
jag tycker att man skall vara medveten
om, att det förekommer verksamheter
med olika inriktning även
inom den estniska minoritet som lever
som flyktingar i vårt land och den nya
generationen, deras barn, vilka inte är
födda i sitt hemland. Där förekommer
exempelvis olika politiska grupperingar,
och vi brukar ju inte tycka att detta
är felaktigt. Inte heller jag vill förmena
esterna att ha olika politiska grupperingar.
I detta fall är det en organi -

Nationalmuseet: Avlöningar

sation som får bidrag medan de andra
diskrimineras.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 9—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Nationalmuseet: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Herr Lindholm har såsom
utskottets talesman vid flera tillfällen
omtalat, att kultursektorn i vårt
samhälle genom årets statsverksproposition
tillförts en hel del ökade anslag.
Jag skall gärna ge honom rätt i att så
är förhållandet på åtskilliga punkter,
men det finns å andra sidan avsnitt,
där nedskärningen gått fram oerhört
hårt. Jag skall ta ett par exempel.

Av elva begärda tjänster som bedömes
som nödvändiga har riksarkivet
fått två, landsarkiven får tre av begärda
åtta, ortnamnskommissionen ingen
mot begärda tio, kungl. biblioteket fyra
och en halv mot begärda tjugofyra, nationalmuseet
två mot begärda tretton

o. s. v. Jag skulle kunna räkna upp flera
liknande exempel. Det finns emellertid
anledning förmoda, att vissa
verksamhetsgrenar på det kulturella
fältet, med modern måttstock mätt, är
en smula tungrodda och onödigt kostnadskrävande.
Och jag återkommer
därmed till mina rationaliseringsfunderingar
och rationaliseringssträvanden,
nu i fråga om museiverksamheten.

Jag anser, att om man rätt skall kunna
utnyttja tillgängliga resurser på detta
område, är en snabb och grundlig
översyn av museiverksamheten i landet
högeligen önskvärd. Åtskilliga skäl
talar för att en samordning mellan oli -

152

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nationalmuseet: Avlöningar

ka museer kan medföra en kostnadsbesparing.
Så har vi t. ex. i Göteborg
redan nu lagt praktiskt taget alla museer
under en gemensam museistyrelse.
Jag skall gärna medge, att detta
inte varit så särskilt populärt hos de
gamla museicheferna — de är individualister
i sin egenskap av vetenskapsmän
och har ibland litet svårt att inpassa
sig i ett större sammanhang. Men
det är bara födslovåndor, skulle jag
tro.

I åtskilliga städer — även här i
Stockholm för den delen — sköter nu
varje museum, för att ta några enkla
exempel, sin egen katalogisering, sina
mikrofilmer, sina visningsapparater.
En samordnad administration på flera
ställen än i Göteborg — där alltså ett
försök gjorts — skulle med all sannolikhet
kunna klara dessa och även andra
uppgifter på ett effektivare sätt. Det
är därför vi i motionsparet 1:359 och
II: 463 hemställt, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte anhålla om »en
samlad översyn över den museala verksamheten
i Sverige i syfte att åstadkomma
framtida besparingar». Utskottet
finner, att de i motionerna upptagna
spörsmålen »är eller kommer att bli
föremål för överväganden av 1965 års
musei- och utställningssakkunniga».
Delta är naturligtvis i och för sig ett
riktigt påpekande. Man får hoppas, att
de sakkunniga också verkligen behandlar
spörsmålen, men riktigt säker kan
man aldrig vara på detta känsliga område.
Ett direkt översändande av motionerna,
med ett klart uttalande av
riksdagen att de skulle beaktas, hade
otvivelaktigt varit bättre. Något har
dock åstadkommits genom att utskottet
uttalar att »motionärerna tagit upp
flera intressanta och betydelsefulla frågor».
Jag hoppas, att dessa ord gäller
även det molionspar som jag nu talat
om. Det är ju inte så ofta ett utskott
uttrycker sig på detta sätt, och därmed
kan de sakkunniga måhända inte
undgå att verkligen på allvar pröva de

tankegångar som framförts i motionsparet.

Herr talman! Jag har endast velat
göra denna kommentar och yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag skulle inte ha begärt
ordet under denna punkt om inte
herr Nordstrandh hade fällt ett par
yttranden som jag tycker verkar något
egendomliga.

Herr Nordstrandh säger, halvt i polemik
mot mig, att det har inte varit
bara upprustning — det har också varit
nedrustning. Och som bevis för att
det skett en nedrustning på olika punkter
anför herr Nordstrandh att vissa
myndigheter inte fått så stor personalökning
som de äskat. Men då man får
en mindre personalökning än den man
äskat, så är det väl i alla fall en viss
upprustning som sker, även om den
inte får samma omfattning som man
önskat.

Herr Nordstrandh ansåg att vi kunde
ha framhållit i utlåtandet att utredningen
skall beakta dessa synpunkter i
sitt arbete. Det hade i sak inneburit en
uppmaning från statsutskottet till en
utredning att beakta de direktiv den
redan fått. Det har väl aldrig förekommit
tidigare. När de frågor som tas
upp i en motion redan är föremål för
utredning genom givna direktiv får vi
väl förutsätta att utredningens ledamöter
läser direktiven och med utgångspunkt
i detta gör de bedömningar de
har att göra.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag beklagar, om herr
Lindholm missförstod mig. Jag har
inte talat om nedrustning. Jag talade
om en oerhört hård nedskärning, men
jag borde ha tillagt, att jag avsåg
en nedskärning av de begärda anslagen.
Jag förmodar, att herr Lindholm
förstod det, men det var väl intressant
att få tala om att jag inte uttryckte mig

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14 153

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

tillräckligt klart. Jag hoppas, att det nu
inte föreligger något missförstånd på
den punkten.

Jag litar helt på, herr Lindholm, att
de sakkunniga kan läsa direktiv o. s. v.,
men i direktiven står onekligen ingenting
om att de särskilt skall beakta
uppslag som förs fram motionsvägen.
Jag tror väl, att de gör det, men det
hade inte skadat — om utskottet nu
hade den uppfattningen att motionärerna
är inne på rätta vägar — att
göra detta lilla tillägg.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 16—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 64, s.
102—104) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av 4 816 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 252
av herr Sveningsson samt II: 308 av
herr Björkman och fru Kristensson,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
1. att statsbidrag ej måtte utgå till
politiska organisationer samt 2. att till
Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av 4 116 000
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 600
av herrar Torsten Andersson och Fälldin
samt II: 770 av herr Boo m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte till
Ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 7 500 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 606 och II: 770 i vad de avsåge
nya grunder för bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 252 och II: 308 i vad de avsåge
möjlighet för politiska ungdomsorganisationer
att komma i åtnjutande av
statsbidrag för central verksamhet,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:606 och 11:770 samt
1:252 och 11:308, samtliga motioner i
vad de avsåge anslagsberäkningen, till
Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av 4 816 000
kr.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande förslag på grundval
av ungdomsutredningens betänkande
av herrar Thorsten Larsson, Johan Olsson,
Mattsson och Sjönell (samtliga ep),
som ansett att utskottet under 1. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 606 och II: 770, såvitt nu
var i fråga, besluta att i motionerna
föreslagna grunder för statsbidrag till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet skulle tillämpas från och
med budgetåret 1968/69;

2) beträffande statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer av herrar
Virgin, Kaijser, Ottosson, Bohman och
Björkman (samtliga h), som ansett att
utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 252 och II: 308, såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag icke
skulle utgå till politiska ungdomsorganisationer; 3)

beträffande anslagsberäkningen

a) av herrar Thorsten Larsson, Johan
Olsson, Mattsson och Sjönell (samtliga
ep), som under förutsättning av
bifall till reservationen 1) ansett att
utskottet under 3. bort hemställa,

154 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna 1:606 och 11:770 samt
med avslag å motionerna I: 252 och II:
308, samtliga motioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 7 500 000 kr.;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Björkman (samtliga
h), som under förutsättning av bifall
till reservationen 2) ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna 1:252 och 11:308 samt
med avslag å motionerna 1:606 och
11:770, samtliga motioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Bidrag till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 4 116 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Om jag under den tidigare
behandlade punkten, nr 8, var utförlig
skall jag nu fatta mig kort. Föreliggande
förslag är inte vare sig originellt
eller nytt, men under denna punkt
har som vanligt fru Kristensson och jag
motionerat om att bidrag icke skall utgå
till de politiska ungdomsförbundens
centrala verksamhet. Vår uppfattning
ligger helt i linje med högerpartiets
principiella syn på partiernas ställning
i ett demokratiskt samhälle. Vi anser
således att politiska organisationer icke
skall stödjas genom bidrag från samhället.
Något nytt har inte inträffat sedan
föregående år som föranlett oss att
överge denna uppfattning, och jag förmodar
att intet heller har inträffat som
föranleder majoriteten att ändra uppfattning.

Herr talman! Jag yrkar sålunda bifall
till reservationerna I) 2 och D 3 b vid
punkten 19.

Jag har samma motivering när det
gäller statsbidraget till utbildning av
politiska ungdomsledare under punkten
20. Jag ämnar inte ytterligare utveckla
motiveringen på den punkten, men jag
återkommer till yrkandet.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vid punkten 19, som
gäller bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet, har också
fogats reservationen D 1. Denna reservation
bygger på att ungdomsorganisationerna
är i en besvärlig ekonomisk
situation. Anslagen till ungdomsorganisationerna
har varit i stort sett oförändrade
sedan 1964, men kostnaderna för
organisationerna har naturligtvis stigit
på flera olika sätt. Bl. a. telefon-, portooch
resekostnaderna ökar helt naturligt,
och detta gör att de inte har möjlighet
att visa den aktivitet som är
önskvärd.

Vi har haft glädjen att notera att ungdomsorganisationerna
under årens lopp
har bedrivit en omfattande verksamhet.
För att denna skall kunna fortsätta är
det emellertid nödvändigt med en upprustning
av anslagsgivningen. De centrala
organisationerna spelar stor roll
när det gäller ledningen av arbetet och
servicen till avdelningar och i rätt stor
utsträckning också till distrikt, t. ex. i
fråga om distribution av materiel, spridning
av uppslag osv. Dessa underorganisationer
behöver stöd och hjälp för
att kunna utöva en fullgod verksamhet.

Enligt min mening är det en god investering
att stödja den centrala verksamheten
hos våra ungdomsorganisationer.
Därför, herr talman, ber jag att
med denna korta motivering få yrka bifall
till reservationerna D 1 och D 3 a
vid denna punkt i statsutskottets utlåtande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Björkman sade att
vad han hade att anföra egentligen inte
var någonting originellt eller nytt. Mig

Onsdagen den 27 mars 1968 fin. Nr 14 155

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

förefaller det ganska originellt att högern
på något sätt vill deklassera den
politiska verksamheten. De som sysslar
med politik sysslar ändå med människornas
livsfrågor på praktiskt taget
alla områden. Därför är det rätt underligt,
om man på högerhåll vill sätta en
spärr vid de politiska ungdomsförbunden
när det gäller det samhälleliga stödet
till ungdomsverksamhet.

Det kan väl inte förhålla sig så att
man inom högerlägret har så dålig erfarenhet
av sin egen ungdomsrörelse att
detta utgör motivet? Jag vågar försäkra
att vi inom vårt parti har haft mycken
glädje av vår ungdomsrörelse, och
jag skulle tro att andra har gjort samma
erfarenhet. Därför menar vi också
att det kan ha betydelse för den fortsatta
samhälleliga utvecklingen att man
ger ett hyggligt stöd även till de politiska
ungdomsorganisationerna.

Vi har på denna punkt ytterligare frågor
att behandla. På en rad andra
punkter kommer likaså att beröras en
hel del av de förslag som den avslutade
ungdomsutredningen har presenterat i
sitt betänkande, nr 19 i statens offentliga
utredningar år 1967. Detta betänkande
har varit föremål för remissbehandling
och har från remissmyndigheterna,
såvitt jag är rätt underrättad, mötts av
ganska positiva svar. En del av dessa
har emellertid gått längre än ungdomsutredningen
har tänkt sig, och på vissa
punkter har man därför funnit det
lämpligt med en ytterligare bearbetning
inom departementet av dels betänkandet,
dels de remissvar som avgivits i
anledning därav. Utskottsmajoriteten
har på de olika punkter där ungdomsfrågorna
behandlas ansett det vara riktigast
att avvakta departementets beredning
för att få en stor, samlad lösning
av ungdomsfrågorna. När vi vill avvakta
denna samlade lösning är detta inget
som helst uttryck för att vi skulle vilja
krypa bakom någonting för att slippa
ifrån en utgift i dagsläget. Detta framgår
också klart av utskottets uttalande,

vari utskottet förutsätter att Kungl.
Maj:t till 1969 års riksdag skall framlägga
förslag i anledning av denna utredning
och de remissvar som i anledning
av denna har framkommit.

Vi anser det alltså i hög grad önskvärt
att någonting väsentligt görs på
detta område. Vi tycker emellertid inte
att vi skall hålla på att styckevis och
delt plottra litet än här och än där,
utan vi anser det vara bättre om vi kan
få till stånd en samlad lösning och göra
en totalbedömning av denna för att med
utgångspunkt i detta, inom ramen för
de disponibla medlen, göra den för ungdomen
bästa tänkbara insatsen. Ur samhällets
synpunkt tror jag att det är av
betydelse att nå en så kraftfull lösning,
att åt ungdomen därmed ges bättre möjligheter
än i nuläget.

Herr talman! Med stöd av denna motivering
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Detta är enligt min mening
inte att plottra än här och än där
— grundprincipen är nämligen densamma
som den som tillämpas när stöd
lämnas till ungdomsorganisationerna.
Skulle det visa sig att det kommer att
finnas utrymme för ännu större bidrag
än dem som ungdomsutredningen har
föreslagit, skall jag sannerligen inte vara
den som går emot detta förslag, om
jag får tillfälle att delta i röstningen ett
annat år. Men jag kan försäkra att ungdomsorganisationerna
skulle komma att
betrakta ett bifall till det förslag som är
upptaget i reservationen såsom någonting
mycket välkommet.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Lindholm
i vad jag yttrade lägger in saker
och ting som jag inte riktigt vill kännas
vid.

Jag sade att det var förslaget som
framlagts här som inte var originellt
och nytt — vi har haft det under jag

156

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

vet inte hur många år; men det är möjligt
att herr Lindholm finner det originellt
och nytt att man håller fast vid
en princip år efter år; detta är kanske
inte någonting som är särskilt utmärkande
för socialdemokraterna.

Nu säger herr Lindholm att vi på
detta sätt deklasserar den politiska
verksamheten. Om jag inte minns fel
tror jag detta är en ny karakteristik,
herr Lindholm! Förut var det alltid
tal om att vi diskriminerade den.

Så frågade herr Lindholm: Har högerpartiet
möjligtvis dåliga erfarenheter
av denna politiska verksamhet? Nej,
det vill jag inte påstå. Men jag måste
nog säga att jag för min personliga del
är en aning tveksam om huruvida aktiviteten
verkligen blivit så särskilt
mycket större sedan statsanslagen kom
till än de var på den tiden då jag var
aktiv inom ungdomsrörelsen och då vi
inte hade några anslag alls, herr Lindholm!
Det var ingen dålig aktivitet som
utvecklades på den tiden för att kunna
bestrida kostnaderna för den verksamhet
som vi bedrev för att nå ett politiskt
mål. Det ingick nämligen i verksamheten
i en ideell organisation, och vi klagade
aldrig över detta, utan vi försökte
hitta på alla möjliga saker för att kunna
betala utgifterna — och visst hade vi
stora utgifter! Men vi gjorde åtminstone
vad vi kunde, och det tror jag alla lokala
organisationer också gjorde, för
att klara upp vår ekonomi.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp en
diskussion här med herr Björkman om
huruvida det är originellt eller inte att
han står fast vid de principer han har
haft tidigare — jag tror inte att han på
det avsnittet visar någon större originalitet.
Jag hade möjligen hoppats att
han skulle utvecklas på ett sådant sätt,
att även han skulle inse betydelsen av
att man på detta område ger ett samhälleligt
stöd åt ungdomen.

Visst kan jag liksom herr Björkman

säga att vi bekostade allting själva på
min tid i ungdomsrörelsen, och vi hade
en bra ungdomsrörelse då också. Men,
herr Björkman, det var ett helt annat
samhälle då än dagens; detta bör vi
inte glömma när vi idealiserar vår egen
verksamhet i förhållande till den som
bedrivs av dagens ungdom.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Under den utrikespolitiska
debatt som hölls förra veckan var
det två ord som återkom ofta och med
eftertryck. Det var orden demokrati
och ungdom. Det skedde med all rätt,
enär båda orden innefattar begrepp
som är väsentliga i vårt samhälle.

Demokrati — folkstyrelse — är för
oss något självklart, någonting som står
över all diskussion och som vi också
tror och hoppas för framtiden skall
vara oss givet. Det kan synas så med
den förankring som demokratin har i
vår samhällssyn och i vårt tänkesätt.

Men allt som vi finner angeläget och
kärt måste vi värna med kraft. Detta
gäller självklart också om demokratin
i vårt samhälle och om allt som därmed
är invävt i mönstret för vår samlevnad.

Jag tror att man i detta sammanhang
gärna kan använda uttrycket odla, som
då får tolkas på det sättet att man gör
förutsättningarna så bra som möjligt
för demokratins bevarande och fördjupande.

Demokratin innebär att så många
som möjligt skall få tillfälle att ge någonting
av sitt bästa när vi bygger det
framtida samhället. I detta avseende
har organisationer och föreningar en
mycket väsentlig uppgift. Man kan travestera
ett annat uttryck och säga att
organisationer är fria staters liv. Det
är en oemotsäglig sanning. Kanske de
fria och frivilliga organisationerna och
sammanslutningarna i vår tid och i
framtiden har ännu större uppigfter än
de haft i förfluten tid. Med de snabba
förändringar som sker på alla områden,
med den centralisering och koncentra -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14 157

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

tion som tyvärr i alltför hög grad följer,
behöver människorna alla de möjligheter
som kan åstadkommas för att
få göra sin röst hörd och ge sin mening
till känna för att därigenom odla gemenskap
och förståelse. I detta sammanhang
har organisationer och föreningar
en stor uppgift att fylla, det är
också därför nödvändigt att vi skapar
de bästa betingelserna för deras verksamhet.

Det är naturligt att man vid sidan av
den ordinarie utbildningen också i föreningsform
skaffar sig en kompletterande
utbildning och skolning i samhällsarbete
och i lagarbete bland kamrater.
Det har i vissa diskussioner hävdats
att det är svårare nu än tidigare
att få ungdomen föreningsaktiv på
grund av den längre och intensivare
ordinarie utbildningen genom den skolverksamhet
som vi har. Det kanske kan
synas så, men inte desto mindre är
säkerligen behovet av föreningsverksamhet,
såsom jag sagt tidigare, angelägnare
än någonsin. Men självklart
måste organisationernas arbete anpassas
till den förändrade situationen. Detta
ställer större krav på verksamhetens
kvalitet och innehåll, och ökade resurser
blir därför nödvändiga. Den aktiva
föreningsungdomen i dag har inte tid
att på olika vägar arbeta med att skaffa
fram ekonomiska resurser för sin verksamhet.
Det rimmar för övrigt rätt dåligt
med det generösa stöd som tillkommer
ungdomarna i deras ordinarie utbildning.
Om detta stöd är vi ju ense.
Organisationerna måste kunna arbeta
för sina målsättningar, och de skall också
kunna ge en samlad bakgrund och
framtidsvision av det arbete de sysslar
med och de målsättningar de vill eftersträva.

Vi märker hur man ibland samlas
kring vissa frågor och högröstat ger sin
mening till känna. Naturligtvis skall vi
inte förmena ungdomen den rätten, men
vi bör också se till att den får möjligheter
att utföra ett arbete som skapar

förståelse och tolerans och som är betydelsefullt
för fördjupad aktivitet i
samhällsarbetet. Samhällets stöd till
ungdomsorganisationerna bör utgå under
målsättningen att ta till vara den
enskildes inneboende förutsättningar
och anlag; detta bör vara den främsta
drivkraften bakom samhällets ungdomsoch
fritidspolitik.

Det ekonomiska stödet till ungdomsverksamheten
har inte följt med de
ökade behoven. Landsting och kommuner
har successivt ökat sitt stöd, men
ännu är det ojämnt och otillräckligt.
Statens stöd har, som redan framhållits
i debatten, varit i stort sett oförändrat
sedan 1964. Detta rimmar dåligt med
de ökade krav som ställs och måste ställas
på verksamheten.

När vi under de senaste riksdagarna
krävt ökat stöd har riksdagsmajoriteten
hänvisat till 1962 års ungdomsutredning.
Denna utredning har nu framlagt
sitt slutbetänkande, men då hänvisas i
stället till fortsatt översyn. Man måste
beklaga att regeringen och utskottsmajoriteten
inte har vågat sig på något,
som inte behöver rubriceras som djärvt
men som ändå hade varit bevis på
handlingskraft, för att ge ungdomen
bättre resurser för dess verksamhet.
Förståelse har utskottet tillkännagivit,
men det har inte velat ge det viktigaste:
pengar.

Herr Lindholm sade att man vill vänta
ännu ett år för att kunna få en översyn
av de förslag som ungdomsutredningen
lagt fram och därefter på en
gång ge ungdomen ett samlat, ökat stöd.
Det låter naturligtvis riktigt, men jag
vill hänvisa till den överläggning som vi
nyss hade i kammaren om ökat anslag
till vissa frivilliga försvarsorganisationer.
Utskottet gick där i sitt förslag
längre än Kungl. Maj :t, och kammaren
beslöt att följa utskottet — vilket jag
tycker var riktigt. I den frågan vågade
statsutskottet alltså göra en snabbare
framtidssatsning än den som föreslagits
i propositionen. Jag tycker att utskot -

158 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

tet på detta område, där man fått vänta
så länge på ökad satsning, borde kunnat
göra någonting liknande.

Som herr Mattsson tidigare sagt har
vi inom centerpartiet ansett ett ökat
stöd till ungdomsorganisationerna angeläget.
Vi föreslår en ökning enligt de
riktlinjer som 1962 års ungdomsutredning
dragit upp och som accepterats av
olika remissinstanser.

Till herr Björkman vill jag gärna säga
några ord om vår kära gamla tvist om
huruvida anslag skall utgå till politiska
ungdomsorganisationer. Jag instämmer
gärna i vad han sade att varken hans
förslag eller hans yttrande var originellt
— vi har hört det upprepas i
många år. Han är emellertid inte helt
konsekvent. För en kort stund sedan
sade han från denna talarstol att han
inte ville diskriminera någon grupp
eller någon viss kategori människor,
men nu är han beredd att utan vidare
diskriminera den ungdom som sysslar
med skolning och effektivt samhällsarbete
i de politiska ungdomsorganisationerna.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få instämma i det yrkande som
herr Mattsson ställde.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora, Vigelsbo, Gustafsson
i Stenkyrka, Josefson i Arrie
och Lindberg (samtliga ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Boo anförde som
ett av de bärande skälen för att man
skulle föregripa den departementsberedning
om ungdomsfrågor som pågår,
att riksdagen tidigare i dag när det
gällde fjärde huvudtiteln hade fattat beslut
i ett ärende som var föremål för
utredning. Men, herr Boo, här är det
fråga om avvägningar av olika saker.

Jag kan erinra om att t. ex. skolöverstyrelsen
när det gäller anslag till ungdomsverksamhet
har förordat en lägre
åldersgräns än den utredningen förordat.
Skulle riksdagen nu ta ställning

till sådana detaljer i utredningen, där
reinissmyndigheterna i vissa fall har
varit mera positiva än utredningen, betyder
det att man binder sig innan den
slutliga översynen presenteras för riksdagen.
Det är riktigare att vi har händerna
fria när vi skall bedöma en total,
samlad lösning på de olika ungdomsproblemen.
Jag vill framhålla att jag
liksom övriga utskottsledamöter anser
att det är angeläget att Kungl. Maj:t gör
denna beredning så att vi i enlighet
med utskottets önskan kan få ett förslag
till 1969 års riksdag. Därför menar
jag att vi skall lugna oss ett år. Sedan
får vi ett förslag som omfattar hela
problematiken.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag lyssnade med mycket
stort intresse till herr Boos anförande.
Jag kunde instämma i mycket av
vad herr Boo sade om demokrati och
ungdom, att vi skulle värna om och
fördjupa demokratin, att organisationer
är fria staters liv o. s. v. På den punkten,
herr Boo, tror jag inte att det råder
några meningsskiljaktigheter mellan
oss. Men kan vi inte också bli överens
om, herr Boo, att dessa organisationer
måste bäras upp av idéer och ideal
och att medlemmarna måste ha vilja
att offra tid och pengar för att uppnå
de mål de arbetar för? Se på frikyrkorörelsen,
herr Boo! Den har inga statsanslag.
Den bärs uppenbarligen av vissa
idéer. Man anser att den rörelse,
som icke bärs upp av en idé och inte
kan driva sin verksamhet på medlemmarnas
intresse och offervilja, icke är
värd att leva — det läste jag för någon
tid sedan i tidningen Dagen.

Herr Boo talade mycket om organisationernas
anpassning till utvecklingen
och att ungdomarna inte hade tid
att skaffa fram ekonomiska resurser för
att arbeta för sin målsättning. Som exempel
nämnde herr Boo att ungdomen
samlas och högröstat ger sin mening
till känna. Jag har nästan fått den upp -

159

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

fattningen att ungdomarna gör detta
utan statsanslag — och vad kan det
bero på? Jo, de gör det när de fångas
av en idé som de verkligen tycker är
värd att arbeta för. Det har jag ingenting
emot, om det bara sker under demokratiska
och värdiga former.

Jag hade hoppats att herr Boo ändå
inte skulle gå i direkt polemik med mig;
jag trodde det kunde räcka med herr
Lindholm. Nu blev ju debatten i alla
fall längre än vi hade trott. Mot slutet
av sitt anförande höjer herr Boo plötsligt
rösten och riktar den kritiken mot
mig att jag diskriminerar de politiska
ungdomsförbunden. Därvidlag är herr
Boo helt ense med herr Lindholm och
använder det uttryck denne brukat använda
under alla år. Jag förstår att jag
inte kan övertyga vare sig herr Lindholm,
herr Boo eller någon annan här
att det är en princip och en övertygelse
jag har. Det är möjligt, herr Boo, att
jag är en obotlig idealist, men jag hoppas
att jag även i fortsättningen kommer
att få vara det!

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag tyckte att jag var
så hänsynsfull jag kunde mot herr
Björkman när jag mycket försynt i sista
delen av mitt anförande kommenterade
hans tidigare yttrande från talarstolen.
Jag anser att det är att alltför
grovt generalisera, herr Björkman, när
man säger att den ungdom som i sin
verksamhet är beroende av ekonomiskt
stöd inte skulle vara idealister. Det är
väl ändå att överdriva nästan intill det
omöjligas gräns.

Alla ungdomar som vill bedriva verksamhet
i organisationer måste ha ekonomiska
resurser till det. Sedan är det
bara fråga om på vilka vägar pengarna
skall skaffas. Jag har den bestämda
uppfattningen att det är en riktig, rimlig
och ur demokratisk synpunkt bra
väg att bevilja medel över statsbudgeten
och portionera ut pengarna efter
det underlag organisationerna har. Jag

är medveten om att vissa politiska ungdomsorganisationer,
i synnerhet skolföreningar,
får betydande stöd från
annat håll. Jag skulle kunna för herr
Björkman visa fram exempel som inte
är så särskilt lustiga, men jag skall inte
göra det. Men jag tycker ändå att det
är grovt att säga att de ungdomar, som
tar emot samhällets ekonomiska stöd,
inte är idealister i sitt arbete.

Jag vill därutöver understryka att vi,
som jag sade tidigare, måste se till att
organisationerna kan arbeta på ett effektivt
sätt. Om de har stora arbetsuppgifter,
och till äventyrs också har
knappt om tid, så måste de få sätta in
sitt arbete på väsentliga uppgifter och
icke, kanske till övervägande delen, sysla
med att på olika vägar skaffa pengar
till sin verksamhet.

Till herr Lindholm vill jag säga att
det är klart att det låter vackert när
man säger att man vill göra avvägningar
och ta ställning till ett samlat förslag.
Men nu har vi väntat i åtskilliga år på
ett sådant förslag. Utredningen har varit
färdig i så god tid att det funnits
möjligheter att göra en sådan översyn
och få med förslaget i statsverkspropositionen
eller någon särskild proposition
till årets riksdag. Jag ställde en
fråga till statsrådet Odhnoff om vi skulle
få utredningens förslag på riksdagens
bord i år, och jag fick ett svävande
svar. Jag beklagar att vi inte fått
detta förslag.

Jag vill också framhålla att centerpartiets
förslag inte innebär att förstärkningarna
skall slussas ut på några
nya vägar, utan vi föreslår att stödet
skall utgå på samma sätt som tidigare;
vårt förslag innebär bara en förstärkning
av det tidigare stödet, ett visst
nytt beräkningssätt för vissa tilläggsbelopp.
Det bör alltså självfallet inte
vara någon »risk» att nu fatta beslut
om dessa förstärkningar som kommer
att utgå på tidigare väl prövade vägar
och som också har ungdomsorganisationernas
helhjärtade stöd.

160 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! När vi förra året diskuterade
anslaget till ungdomsorganisationerna
och ungdomsledarutbildningen
var utskottets talesman, herr Lindholm,
mycket angelägen att framhålla att det
var på grund av pågående utredning
som han och utskottsmajoriteten inte
ansåg sig kunna medverka till en höjning
av ifrågavarande anslag. Vi tycker,
sade han då, att det är bättre att få ett
samlat grepp över hela ungdomsproblematiken
sådan den enligt vår förhoppning
kommer att presenteras av 1962
års ungdomsutredning. Nu har ungdomsutredningen
lagt fram resultatet
av sitt arbete, men det samlade greppet
från regeringens sida låter vänta på sig.
Jag vill i likhet med herr Boo beklaga
detta förhållande. Man ursäktar dröjsmålet
med att tala om att det statsfinansiella
läget tvingar till återhållsamhet,
men man tillägger också att det föreligger
ett behov av ytterligare bearbetning
av de synpunkter och utvecklingslinjer
som framkommit vid remissbehandlingen.

Det första skälet gäller en avvägningsfråga
som man kan ha mycket delade
meningar om. För egen del anser jag
att det här är fråga om en angelägenhet
som måste prioriteras mycket högt vid
bestämmande av de statliga utgifterna.
Stödet till ungdomsorganisationerna är
utomordentligt angeläget. Därför måste
vi se till att det slussas över tillräckliga
medel till ungdomsarbetet, att vi ger
allt det stöd som kan lämnas från statens
sida.

Beträffande det andra skälet har man
anledning fråga varför departementschefen
inte sedan remisstidens utgång
gjort den erforderliga bearbetningen.
Remisstiden utgick dock den 15 september
och det var ju inte något överväldigande
remissmaterial. Man tycker
att det borde ha varit möjligt för departementet
att klara den bearbetningen
och framlägga förslag till årets riksdag.

Men som läget nu är, när inte den

bearbetningen har skett och när det
inte föreligger något utformat förslag,
har vi från vårt håll ansett det riktigt
att avvakta, och vi hoppas, att herr
Lindholms försäkran att det skall framläggas
förslag om ett år skall visa sig
stämma med verkligheten.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag måste säga att de
människor som utan vidare kan fatta
beslut i en så omfattande problematik
som den ungdomsutredningen har sysslat
med är lyckliga människor. Det förutsätter
givetvis att de har möjlighet
att på ett bättre sätt än vi andra tränga
in i alla de problem som man möter
där och smärtfritt lösa alla de avvägningsfrågor
som otvivelaktigt kommer
upp speciellt mot bakgrunden av att
det är många remissinstanser som anfört
olika meningar.

Herr Westberg undrar varför inte utbildningsdepartementet
klarat av det
här, men det kanske beror på att detta
departement är ett av de mest arbetsbelastade
departementen. Det har något
mer att göra än vad som återfinnes under
just den här punkten — det har
samtliga övriga anslag under åttonde
huvudtiteln jämte det antal extra propositioner
som skall behandlas. Eftersom
ärendet kom i september då budgetbehandlingen
börjar borde det vara
förståeligt även för den som tror sig om
på ett bättre sätt än vi andra kunna
tränga in i problemet, att det kan behövas
litet tid för att kartlägga det
hela och få en samlad lösning. Därför
önskar jag i år liksom förra året att
vi avvaktar en stor och samlad lösning,
som vi får ta ställning till i ett sammanhang,
och att vi alltså inte plottrar på
olika punkter.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det är klart att utbildningsdepartementet
är mycket arbetstyngt
men det har också i mycket stor
utsträckning tillgång till experter. Det

161

Onsdagen den 27 mars 1968 fm. Nr 14

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

borde därför inte ha varit omöjligt att
klara de frågor det här gäller.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att departementet har tillgång till experter,
men jag undrar hur undervisningen
i samhällskunskap är i de skolor
där herr Westberg är lärare. Denna
samling experter skall dock slussa fram
sina synpunkter genom en person och
den personen får inte sprängas, vilket
skulle ske om herr Westbergs idé om
arbetsmetoderna vore riktig och tilllämpades.
Man kan ju inte helt överlämna
åt experterna att skriva statsverkspropositionen,
utan den ansvarige
departementschefen måste väl också ha
möjlighet att tränga in i de olika problemen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen D
1); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mattsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 19)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
Dl) av herr Thorsten
Larsson m. fl.

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 38 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen D
2); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 19)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
D 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 178 ja och 29 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

162

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i förevarande
utlåtande samt övriga på föredragnings -

listan upptagna ärenden till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Anslag till vissa allmänna kulturoch
bildningsändamål samt internationellt-kulturellt
samarbete (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1968/69 till vissa allmänna kultur-
och bildningsändamål samt internationellt-kulturellt
samarbete jämte
motioner, nu komme att fortsättas.

Punkten 20

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade (punkt B 65, s. 104
—105) föreslagit riksdagen att till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likaly dande motionerna I: 253
av herr Sveningsson samt II: 309 av
herr Björkman och fru Kristensson,
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln måt -

te beträffande punkten 65 hos Kungl.
Maj:t anhålla a) att statsbidrag icke
skulle utgå till utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer samt
b) att till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1968/69 anvisades ett reservationsanslag
av 2 200 000 kr.,

dels de likaly dande motionerna I: 472
av herr Österdahl och 11: 589 av herr
Westberg in. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 2 850 000
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 610
av herr Fälldin och II: 769 av herr Boo
m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
till Utbildning av ungdomsledare under
åttonde huvudtiteln för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 6 800 000 kr.,

dels motionen 11:787 av fru Sundberg
och herr Åkerlind.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 253 och II: 309 i vad de avsåge
bidrag till politiska ungdomsorganisationers
utbildning av ungdomsledare,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
11:787 i vad den avsåge statsbidragsvillkor
för utbildning av söndagsskollärare,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 610 och II: 769 i vad de avsåge

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

163

att statsbidrag för utbildning av ungdomsledare
skulle i enlighet med förslag
av ungdomsutredningen utgå med
4 300 000 kr. utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 472 och II: 589 i vad de avsåge
att statsbidrag för utbildning av ungdomsledare
skulle i enlighet med två
av skolöverstyrelsen framlagda förslag
utgå med 350 000 kr. utöver vad Kungl.
Maj :t föreslagit,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 253 och II: 309, I: 472 och
11:589, 1:610 och 11:769 samt 11:787,
samtliga motioner i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kr.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande:

I motionerna 1:472 och 11:589 har
hemställts att medelsanvisningen skall
i enlighet med två av skolöverstyrelsen
framlagda förslag ökas med 350 000
kr. utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Utskottet är ej berett att föreslå avsteg
från Kungl. Maj :ts förslag i ifrågavarande
avseende.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer av herrar
Virgin, Kaijser, Ottosson, Bohman och
Björkman (samtliga h), som ansett att
utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:253 och 11:309, såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag icke
skulle utgå till politiska ungdomsorganisationers
utbildning av ungdomsledare; 2)

beträffande medel i enlighet med
ungdomsutredningens förslag av herrar
Thorsten Larsson, Johan Olsson, Mattsson
och Sjönell (samtliga ep), som ansett
att utskottet under 3. bort hemställa,

Utbildning av ungdomsledare

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 610 och II: 769, såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag för
utbildning av ungdomsledare skulle i
enlighet med förslag av ungdomsutredningen
utgå med 4 300 000 kr. utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit;

3) beträffande medel i enlighet med
två av skolöverstyrelsen framlagda förslag a)

av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Bohman (h), Tobé (fp),
Björkman (h), Westberg (fp) och Sterne
(fp), som ansett att utskottet under
4. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 472 och II: 589, såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag för
utbildning av ungdomsledare skulle i
enlighet med två av skolöverstyrelsen
framlagda förslag utgå med 350 000 kr.
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit;

b) av herrar Thorsten Larsson, Johan
Olsson, Mattsson och Sjönell (samtliga
ep), som under förutsättning av
bifall till reservationen 2) ansett att
ovan intagna stycke i utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

»Med den ståndpunkt utskottet intagit
har syftet med motionerna 1:472
och 11:589 blivit tillgodosett. Motionerna
kan därför avslås.»;

4) beträffande anslagsberäkningen

a) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Björkman (samtliga
h), som under förutsättning av bifall
till reservationerna 1) och 3 a) ansett
att utskottet under 5. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 610 och II: 769 och med bifall till motionerna
1:253 och 11:309 samt 1:472
och II: 589 ävensom med avslag å motionen
II: 787, samtliga motioner i vad de
avsåge anslagsberäkningen, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 2 550 000 kr.;

b) av herrar Thorsten Larsson, Jo -

164

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Utbildning av ungdomsledare

han Olsson, Mattsson och Sjönell (samtliga
ep), som under förutsättning av
bifall till reservationen 2) ansett att utskottet
under 5. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:472 och 11:589 samt med bifall till
motionerna I: 610 och II: 769 ävensom
med avslag å motionerna 1:253 och
11:309 samt 11: 787, samtliga motioner

i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 6 800 000 kr.;

c) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Bohman (h), Tobé (fp),
Björkman (h), Westberg (fp) och Sterne
(fp), som under förutsättning av
bifall till reservationen 3 a) ansett att
utskottet under 5. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:610 och 11:769 och med bifall till
motionerna I: 472 och II: 589 samt med
avslag å motionerna 1:253 och 11:309
samt 11:787, samtliga motioner i vad
de avsåge anslagsberäkningen, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 2 850 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Med åberopande av tidigare
under punkten 19 anförd motivering
ber jag att vid förevarande punkt
få yrka bifall till reservationerna 1 och
4 a av herr Virgin m. fl.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Under förevarande
punkt behandlar utskottet frågan om
utbildning av ungdomsledare. Regeringen
har föreslagit att anslaget till
denna utbildning för budgetåret 1968/
69 skall utgå med 2 500 000 kronor.
Detta innebär oförändrad medelsanvis -

ning, vilket i dagens läge förefaller vara
en felinriktad och på lång sikt skadlig
sparsamhet.

Vi lever i dag i ett utbildningssamhälle,
och vår enda chans att försvara
vår höga standard och ytterligare öka
denna ligger i att ge så mycken och
så kvalificerad utbildning till så många
människor som möjligt i vårt land.
Till förverkligandet av denna målsättning
bidrar våra fria ideella ungdomsorganisationer
i mycket stor utsträckning.
Dessa organisationer bedriver
nämligen en utbildningsverksamhet av
stor omfattning med ett seriöst och
många gånger imponerande innehåll.

Vårt samhälle genomgår ju för närvarande
på snart sagt alla områden en
ytterligt snabb förändring och utveckling.
Detta ställer avsevärda krav
på anpassningsförmågan hos ungdomsorganisationerna.
Samhällsförändringarna
har medfört att boenderörligheten
ökats och att utbildningsnivån på ett
glädjande sätt höjts. Detta innebär emellertid
också att kraven på ungdomsledarnas
kompetens och utbildningsnivå
kraftigt stegrats. Det är mot denna
bakgrund uppenbart att ungdomsorganisationernas
förmåga att på ett mera
varaktigt sätt kunna engagera ungdomen
och inte minst att få den intresserad
av utbildningsverksamheten är
starkt beroende av tillgången på välkvalificerade
ungdomsledare.

På grund av att kraven på ungdomsledarnas
kompetens och kvalifikationer
ständigt ökar måste naturligen också
utbildningen av ungdomsledare ökas i
omfattning, och utbildningen måste
även sikta till ständigt högre kunskapsnivåer.
Ungdomsorganisationerna kan
inte klara denna krävande uppgift med
nuvarande resurser. Vad som yttrades
av 1953 års utredning om stöd åt nykterhetsorganisationer
och andra ungdomsvårdande
sammanslutningar framstår
i dag som än mer realistiskt och
sant än när yttrandet skrevs. Utredningen
uttalade bl. a. »att det står fullt

Nr 14

165

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

klart att samhället icke kan kräva att
ideella och andra ungdomssammanslutningar
med sina begränsade resurser
skall kunna ge dem som aktivt arbetar
som ungdomsledare erforderliga kunskaper
på området».

Det är just detta som är den springande
punkten, hem talman. När kraven
på ungdomsledarutbildningen skärps
måste också ökade resurser ställas till
förfogande för att en något så när hygglig
standard skall kunna uppnås. För
dagen finns det bland ungdomen ett
stort intresse för utbildningskurser av
olika slag, och antalet sådana kurser
skulle kunna mångfaldigas, om det bara
kom an på intresset. Men den kalla
verkligheten är den att på grund av
ungdomsorganisationernas ekonomiska
läge bestäms antalet kurser helt av ekonomiska
faktorer, och härvidlag är tillgången
till välutbildade ungdomsledare
avgörande.

Som jag inledningsvis påpekade föreslås
i årets statsverksproposition under
åttonde huvudtiteln att anslaget till utbildning
av ungdomsledare icke skall
uppräknas utan bibehållas oförändrat.
Detta måste betecknas som ytterst otillfredsställande.
För det första har anslaget
inte höjts alls på flera år utan
legat oförändrat sedan 1964. För det
andra har under tiden inte mindre än
tretton organisationer tillkommit som
skall dela på samma oförändrade anslag.
År 1964 fick nämligen sju nya
organisationer centralt bidrag, och i år
föreslår departementschefen att ytterligare
sex organisationer skall få vara
med och dela på ett anslag av samma
storleksordning som det som utgick redan
1964. Det kan, herr talman, omöjligen
vara hållbart i längden, om ungdomsorganisationerna
skall kunna hålla
någon nivå på sin utbildningsverksamhet,
att år efter år låta anslaget till
utbildning av ungdomsledare vara oförändrat.

När vi under tidigare år föreslagit
höjning av bidraget till ungdomsledar -

Utbildning av ungdomsledare

utbildning har dessa förslag avvisats
med den vanligaste av alla vanliga invändningar
mot förslag från oppositionshåll,
nämligen att ställning inte
kunde tagas förrän någon inom vederbörande
område arbetande utredning
lagt fram sitt förslag. I föreliggande
fall har det gällt 1962 års ungdomsutredning,
som man tidigare från utskottsmajoritetens
sida sagt sig vilja avvakta.
När nu ungdomsutredningen lagt fram
sitt betänkande går det alltså icke att
hänvisa till dess arbete som skäl för
ett uppskov med ställningstagandet till
ökad medelsanvisning.

I stället säger föredraganden i den
aktuella delen av statsverkspropositionen
att ett realiserande av 1962 års
ungdomsutrednings förslag skulle medföra
anslagsökningar till närmare 17
miljoner kronor och drar följande slutsats
härur: »Med hänsyn till de avsevärda
kostnadsökningarna för en reform
är jag i nuvarande statsfinansiella
läge inte beredd att lägga fram några
förslag till 1968 års riksdag på grundval
av ungdomsutredningens betänkande.
»

Som reservant kan jag inte godtaga
denna negativa attityd. Utbildningen av
ungdomsledare är, med de motiveringar
jag här framfört, så angelägen
att anslagen därtill omedelbart bör uppräknas.
I reservationen föreslås att en
uppräkning skall ske med ett belopp
som motsvarar ungdomsutredningens
förslag, ett krav som understötts av ett
flertal remissinstanser. Denna uppräkning
innebär att anslaget bör utgå med
6,8 miljoner kronor, d. v, s. med 4,3
miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen E 2 vid punkten
20 i statsutskottets utlåtande nr 43.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder inte delade
meningar om att det föreligger behov

106

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Utbildning av ungdomsledare

av att samhället stöder ungdomsledarutbildningen.
Som jag anförde när vi
behandlade punkten 19 har man inom
departementet för närvarande en beredning
som arbetar med hela detta problemkomplex.
Det fordras åtgärder beträffande
många olika avsnitt när det
gäller ungdomsverksamheten. Jag hänvisade
i mitt anförande på den punkten
också till remissvaren, som i vissa fall
påyrkade skärpningar eller anslöt sig
till utredningens förslag och i vissa fall
förordade andra lösningar än dem utredningen
föreslagit.

Det är väl ändå rätt naturligt att man
säger sig att man bör plöja igenom problematiken.
Därför har vi från utskottsmajoritetens
sida ansett att denna
punkt, liksom övriga punkter rörande
ungdomsorganisationerna, bör prövas
ingående av denna beredning. Under
punkt 19 har vi begärt att Kungl. Maj:t
till 1969 års riksdag skall lägga fram
ett samlat förslag, så att vi får hela bilden
när vi — eller rättare sagt de som
då finns i riksdagen — skall bedöma
dessa spörsmål. Jag tror att det är den
enda riktiga vägen.

Herr Sjönell säger att vi tidigare i
detta ärende hänvisat till en utredning
och inte längre kan göra detta. Det är
väl ändå så i det svenska samhället att
man inte bara tillsätter en utredning
och överlåter till riksdagen att fatta
beslut i enlighet med utredningens olika
förslag. Utredningens betänkande skall
remissbehandlas i enlighet med grundlagens
bestämmelser. Sedan skall svaren
bearbetas och — i den mån så anses
lämpligt — beaktas vid utarbetande av
det slutliga utlåtandet, som föreläggs
riksdagsledamöterna. Vi har begärt att
detta arbete skall göras klart till 1969
års riksdag. Från utskottets sida har i
olika sammanhang uttalats ett positivt
intresse för en samlande lösning, som
ger ett hyggligt resultat på de olika
punkterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Ett av de skäl som regeringen
och statsutskottets majoritet har
åberopat för sitt uraktlåtande att lägga
fram ett samlat förslag om stöd till
ungdomsorganisationerna och ungdomsledarutbildningen
har varit att man inte
har hunnit med att penetrera de olika
synpunkter och förslag som kommit in
från remissinstanserna. Ett annat skäl
-—• och det som man framför allt åberopat
— är det statsfinansiella läget.
Jag har tidigare under punkten 19 berört
dessa synpunkter och försökt visa
hur angeläget det är med ett ökat stöd
till ungdomsorganisationerna. Enligt
min mening borde dessa två skäl inte
få utgöra någon ursäkt för den mycket
stora restriktivitet som Kungl. Maj:t
och utskottsmajoriteten visat. Man har
inte ens velat medverka till någon väsentlig
uppräkning av det utgående stödet,
vilken borde ha skett enbart med
hänsyn till kostnadsutvecklingen.

Särskilt illa behandlas stödet till ungdomsledarutbildningen,
som vi nu diskuterar.
Man vill inte ens vara med om
att höja anslaget i förhållande till antalet
nytillkomna organisationer. Bidraget
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet höjer man med hänsyn
till att sex nya organisationer tillkommer
den 1 juli 1968, men bidraget
till ungdomsledarutbildningen låter
man stå kvar på samma nivå som år
1964, trots att sju organisationer tillkom
efter det förra ställningstagandet
och trots att nu ytterligare sex skall
dela på anslaget.

Det vore enligt min mening ytterst
beklagligt om kammaren vid ställningstagandet
i dag skulle följa utskottsmajoriteten.
Vi vet alla att läget inom
ungdomsvärlden gör det angelägnare
än någonsin att stödja det frivilliga
ungdomsarbetet, vi vet att utvecklingen
ställer ökade krav på ungdomsarbetets
kvalitet och mångsidighet och vi vet
också att ungdomsarbetet står och faller
med tillgången på goda ledare. Skall

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

167

det begränsade stödet till ungdomsorganisationerna
få avsedd effekt, är det
nödvändigt att samhället i större utsträckning
än hittills bidrar till ledarutbildningen.

llngdomsutredningen anför följande
på denna punkt: Om ungdomssammanslutningarna
skall ha någon reell möjlighet
att övervinna nuvarande svårigheter
och att utvidga sin verksamhet till
nya områden och grupper, är det nödvändigt
att en kraftig ökning av de statliga
insatserna kommer till stånd. Utredningen
framhåller därjämte att ledarskolningen
måste ges prioritet i de
närmaste årens statliga ungdomspolitik
på detta område.

Herr talman! Jag och den meningsriktning
som jag här företräder delar
utredningens uppfattning på denna
punkt. Det är högst angeläget att statens
stöd till det frivilliga ungdomsarbetet
utbyggs i enlighet med utredningens
förslag, men det är särskilt angeläget
att ledarskolningen får ökade resurser.

Då det inte finns något utarbetat förslag
som ansluter till utredningens förslag
och på grund av att det ekonomiska
läget tvingar oss till en viss återhållsamhet
vill vi på denna punkt gå
en medelväg och föreslå en begränsad
höjning med hänsyn till de många nytillkomna
organisationerna — de är 13
stycken. Vi anser att det blygsamma belopp
som det här gäller, 350 000 kronor,
inte på något sätt äventyrar samhällsekonomin.
Vi kan inte finna det försvarbart
att i dagens läge försvåra för
ungdomsorganisationerna att erhålla bidrag
till ledarutbildningen, vilket sker
om bidraget får stå kvar på samma låga
nivå som tidigare trots det stora antalet
nytillkomna organisationer, som ju
skall vara med och dela på anslaget. Vi
vet att detta ståndpunktstagande innebär
endast en mindre förbättring, men
vi är angelägna om att detta steg skall
tas redan i år. Det arbete som bedrivs
inom de ideella ungdomsorganisationerna
är nämligen så betydelsefullt och

Utbildning av ungdomsledare

angeläget, att det ur samhällssynpunkt
vore olyckligt om den kraftkälla som
de frivilliga ungdomsorganisationerna
utgör skulle försvagas. Detta kan lätt
inträffa, om ledarutbildningen inte erhåller
erforderligt stöd. Det finns enligt
vår mening ingen anledning att här
göra något undantag för de politiska
ungdomsorganisationerna, som onekligen
utför en betydelsefull uppgift i samhället
när det gäller ungdomens medborgerliga
fostran.

Under hänvisning till vad jag tidigare
och nu har anfört får jag yrka bifall till
reservationerna 3 a och 4 c vid punkten
20.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ändå på det
sättet att denna, liksom övriga frågor,
är föremål för beredning. Från vårt håll
vill vi ha ett förslag till en samlad lösning,
så att vi får ett ordentligt underlag
för det beslut som skall fattas.

När jag satt och lyssnade till herr
Westberg fick jag en känsla av att han
hade smittats av den moderna journalistiken
-— den moderna journalisten
vill ju helst ha nyheten innan den är
ny. Det är ungefär den principen som
herr Westberg också vill tillämpa på
anslagsbeviljandets område. Men är det
inte riktigare att vänta ytterligare ett
år för att få ett ordentligt genomarbetat
förslag än att bara låta det gå för lösa
boliner även om det råkar finnas ett
behov som skall tillfredsställas?

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr Lindholm talar i år liksom i fjol
om ett samlat grepp. Jag hoppas att
detta kommer nästa år! Då kan det
hända att vi har en annan regering, som
framlägger ett sådant förslag, vilket jag
skall hälsa med tillfredsställelse.

Så säger herr Lindholm att hela frågan
är föremål för beredning. Det är
riktigt. Jag kan emellertid inte finna
att detta skall behöva utgöra något hin -

168

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Utbildning av ungdomsledare

der för att höja ifrågavarande anslag,
att utgå enligt nu gällande normer.

Vad jag vänder mig mot är att man
vill tillåta att anslaget urholkas genom
att fördela samma summa på ett väsentligt
större antal organisationer. Det
kommer att innebära att stödet till ledarutbildningen
krymper i mycket hög
grad, och det kan inte vara riktigt att
i nuvarande läge medverka till att så
sker. Det finns inget som helst hinder
med hänsyn till den beredning som pågår
att bifalla yrkandet i reservationen.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Beträffande behovet av
stöd till ungdomsorganisationernas
verksamhet vill jag hänvisa till vad jag
framhöll under punkt 19. Ledarskapet
är en central fråga för ungdomsarbetet.
Det är utan tvivel en utomordentlig insats
som under åren gjorts av alla dem
som utan större ersättning arbetat för
ungdom bland ungdom. Fortfarande
görs stora insatser. Det primära är att
alla dessa åtminstone kan erhålla en
utbildning för att de skall kunna vara
rustade att utöva sin viktiga verksamhet.
Så är nu inte alltid fallet.

Som sedan många år framgått av petita
från skolöverstyrelsen visar framställningarna
från organisationerna att
behovet av ledarutbildning är stort och
att det också finns intresse för sådan
utbildning. Redovisat behov och intresse
överstiger med cirka fyra gånger
de resurser som staten ställer till förfogande.
Det måste vara en angelägen
uppgift att ge organisationerna det stöd
som krävs för att vidga och förbättra
utbildningen av ledare.

Även i det här avseendet ansluter
sig framställningarna från centerpartihåll
till vad som föreslagits i 1962 års
ungdomsutredning.

Jag vill säga till herr Lindholm att
det inte är några farliga vägar vi i detta
avseende ger oss ut på, om vi höjer
och förstärker bidraget. Att uttrycka
sig som herr Lindholm och säga att

man vill ha ett samlat grepp, ett till
alla delar genomtänkt förslag och inte
gå fram på lösa boliner finRer jag vara
litet för skrämselmålande i detta sammanhang.
Här är det fråga om en behövlig
förstärkning av anslagen till ett
behov som har redovisats år från år.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att till alla delar få instämma i vad
herr Sjönell har sagt och i det yrkande
han har ställt.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Herr Åkerlind och jag
har i denna kammare väckt en motion
med begäran om att till utbildning av
söndagsskollärare skulle utgå ett reservationsanslag
på 50 000 kronor.

Vi har med vår begäran velat hävda
värdet av den ungdomsvårdande verksamhet
som bedrivs av såväl svenska
kyrkan som frikyrkorna. I en tid när
ungdomsproblemen blir allt talrikare
och svårare att komma till rätta med
svarar söndagsskolan för en barna- och
ungdomsvård vars uppbyggande verkan
visar sig inte minst i det faktum att
barn från hem med kristen inriktning
vilka gått i söndagsskola mycket sällan
får svårigheter att anpassa sig i samhället.

Givetvis kan man säga att samhället
inte skall lägga sig i kyrkans verksamhet,
och jag vill starkt understryka att
detta också är min uppfattning. Det är
emellertid inte fråga om en inblandning
av något slag.

Kyrkorna bedriver en omfattande
ungdomsverksamhet, och ledarna för
denna verksamhet arbetar i allmänhet
frivilligt och utan ersättning. Kraven
på ledarna blir emellertid också där
allt större. Barnen har i dag i skolundervisningen
kommit i kontakt med
nya läromedel och nya undervisningsformer.
Olika fritidsaktiviteter konkurrerar
om barnens intresse, och den moderna
pedagogiken påverkar också utformningen
av dessa aktiviteter.

Vi inser alla värdet av att ungdoms -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

169

ledare utbildas för sin verksamhet, och
det kan inte vara riktigt att en stor
grupp sådana ledare uteslutes från det
utbildningsstöd som statsbidraget utgör.
Vid årsskiftet 1965—1966 fanns det
i vårt land omkring 30 000 söndagsskollärare
av vilka omkring 8 500 verkade
inom svenska kyrkan. Totalt räknar
man med att ungefär 300 000 barn går
i söndagsskola i vårt land och därtill
kommer den övriga ungdomsvårdande
verksamhet som bedrivs i kyrkornas
regi.

Meningen med motionen är givetvis
inte att påverka utformningen av kyrkans
ungdomsledarutbildning. Redan nu
bedrivs på flera håll en utomordentlig
sådan utbildning. Däremot anser vi det
angeläget att kyrkorna blir medvetna
om uppskattningen från samhällets sida
av deras ungdomsverksamhet och
därigenom får ökad möjlighet att intensifiera
ledarutbildningen.

I den allmänna förändringens tid vi
lever måste vi ha klart för oss att nya
krav också ställs på kyrkornas verksamhet,
krav som i hög grad aktualiserats
i den pågående kyrka—stat-debatten.
Vi måste ge kyrkan möjligheter att
fylla kraven på ungdomsledarutbildningen.

Herr talman! Jag skall inte här ställa
något yrkande; jag nöjer mig med
att utskottet vid behandlingen av motionen
har fastslagit att man inte nu är
villig att tillstyrka den. Jag hoppas att
detta innebär att man kanske i framtiden
ställer sig mera positiv till syftemålet
med motionen om den återkommer
eller vid den samlade bedömning
som skall göras 1969 enligt herr Lindholm.

I detta anförande instämde herr Åkerlind
(h).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
6*-—Andra kammarens protokoll 1968,

Utbildning av ungdomsledare

dels ock på bifall till reservationen
El); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 20)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
El) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 162 ja och 34 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag vid voteringen under moment 1
avsåg att rösta ja men råkade trycka på
nej-knappen.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen E
Nr 74

170

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

2); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sjönell begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 20)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
E 2) av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjönell begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
164 ja och 35 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen E
3 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 20)
mom. 4) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
E 3 a) av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Westberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 93 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet Kungl.

Maj:t hade (punkt B 66, s.
105—106) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 12 400 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 616 av
fru Elvy Olsson och fru Nilsson samt
II: 586 av herrar Boo och Larsson i
Borrby hade hemställts att riksdagen
måtte a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att nedre åldersgränsen för deltagande
i statsbidragsberättigad fritidsgrupp
måtte sänkas från 12 till 10 år
samt b) till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
13 000 000 kr.

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

171

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 616 och II: 586 i vad de avsåge
sänkning av gällande åldersgräns för
fritidsgrupper,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 616 och II: 586 i vad de
avsåge anslagsberäkningen till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 12 400 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande sänkning av nedre åldersgränsen
för fritidsgrupper av herrar
Thorsten Larsson, Johan Olsson,
Mattsson och Sjönell (samtliga ep), som
ansett att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 616 och II: 586, såvitt nu
var i fråga, besluta att nedre åldersgränsen
för statsbidragsberättigad fritidsgrupp
skulle fr. o. in. den 1 juli 1968
vara 10 år;

2) beträffande anslagsberäkningen
av herrar Thorsten Larsson, Johan Olsson,
Mattsson och Sjönell (samtliga ep),
som under förutsättning av bifall till
reservationen 1) ansett att utskottet under
2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 616 och 11:586 i vad de
avsåge anslagsberäkningen till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 13 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det är väl bekant och
av ingen bestritt att ungdomsorganisationerna
är ett utmärkt instrument att
tillgå när det gäller att fånga in ungdomen
till en meningsfylld och stimulerande
fritidsverksamhet. Det är därför
ytterst angeläget att samhället på

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

olika sätt utnyttjar de organisationer
och sammanslutningar av olika slag
som sysslar med junior-, scout- och
liknande verksamhet. Det måste för ett
demokratiskt samhälle med ambitioner
att ge sin ungdom bästa möjliga fostran
och en god grund för en sund personlighetsutveckling
vara angeläget att försöka
få en seriös kontakt med ungdomen
på tidigast möjliga stadium. Det
finns i dag uppenbarligen, framför allt
i de största tätorterna, allvarliga risker
för att ungdomen redan mycket tidigt,
om den inte omhändertas av ideella fritidsgrupper
av skiftande slag, kan komma
in i andra, mindre önskvärda grupper.
Jag åsyftar de rikligt förekommande
gäng- och gruppbildningarna av mer
eller mindre asocialt slag som utgör
ett stort och växande samhällsproblem.

När det gäller att leda in ungdomarna
på de rätta och för deras egen karaktärsdaning
lämpligaste utvecklingslinjerna
och hindra dem att komma utanför
hemmet, .skolan och ungdomsorganisationernas
inflytande, är fritidsgruppen
säkerligen ett av de effektivaste
medlen. Emellertid medför den genomgripande
förändringen av vårt skolväsen
att många ungdomar för att kunna
fullgöra sin skolgång tvingas till långa
och tröttande resor. Detta får till konsekvens
att svårighet uppkommer att
hålla kontakten med denna ungdom och
att intressera den för den kontinuerliga
föreningsverksamheten. Det måste därför
vara av allra största intresse för
samhället att på alla tänkbara sätt söka
stödja de frivilliga ungdomsorganisationerna
i deras strävanden att nå så
många ungdomar som möjligt och intressera
dem för ungdomsorganisationernas
olika verksamhetsgrenar.

Som jag nyss påpekade spelar fritidsgrupperna
en avgörande roll när
det gäller att söka framgångsrikt förverkliga
denna målsättning. Kommunerna
på många håll i landet har också
insett det angelägna i att söka nå så
många ungdomar som möjligt för den

172

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

fostrande och utbildande verksamhet
som bedrivs i fritidsgrupperna. Sålunda
redovisar 1962 års ungdomsutredning
att ungefär en tredjedel av de borgerliga
primärkommunerna kompletterar
det statliga fritidsgruppstödet med
kommunala fritidsgruppsbidrag. Utredningen
konstaterar att »jämförelsevis
många städer och större landskommuner
har fattat beslut härom och uppskattningsvis
torde de bidragsgivande
kommunerna omfatta bort emot två
tredjedelar av befolkningen».

Ungdomsutredningen upplyser också
om att de med statsstödet förenade villkoren
som regel även tillämpas på det
kommunala planet, dock med det viktiga
undantaget att avvikelse förekommer
bl. a. i fråga om åldersgränserna.
Härvidlag gäller undantaget vanligen
den nedre av dessa gränser vilken har
satts vid 10 år och ibland ännu lägre.

I motion 11:586, på vilken våra reservationer
vid denna punkt bygger,
begärs också att åldersgränsen skall
sänkas till 10 år även när det gäller
det statliga bidraget till fritidsgrupper.
En sådan sänkning av den nedre åldersgränsen
har tidigare föreslagits av
bl. a. skolöverstyrelsen liksom nu även
av 1962 års ungdomsutredning. Uet kan,
herr talman, i sammanhanget erinras
om att 1967 års riksdag, som beslöt
att frågan slutgiltigt skulle prövas i
samband med det definitiva ställningstagandet
till 1962 års ungdomsutredning,
uttalade att »skäl tala för en viss
justering av den nedre åldersgränsen».

I avvaktan på detta riksdagens ställningstagande
till den nu avlämnade
ungdomsutredningen finns det enligt
min mening bärande motivering till en
sådan delreform, att den nedre åldersgränsen
sänks till 10 år för deltagande
i statsbidragsberättigad fritidsgrupp.

Vad slutligen uppräkningen av anslaget
med 600 000 kronor beträffar, torde
denna vara väl motiverad, med hänsyn
dels till önskvärdheten att stimulera fritidsgruppverksamheten,
dels till de

konsekvenser i kostnadshänseende som
en till 10 år sänkt nedre åldersgräns
skulle medföra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna F 1 och 2 vid
punkten 21 i statsutskottets utlåtande
nr 43.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Denna punkt är ett typexempel
på att det kan behövas en närmare
prövning av utredningens förslag.
.Tåg vill erinra om att utredningen har
föreslagit att den lägsta åldersgränsen
skall sänkas från 12 till 10 år. I sitt
remissvar har skolöverstyrelsen föreslagit
att den skall sänkas till 7 år. Nog
är det väl ändå ganska olämpligt att nu,
innan frågan är slutgiltigt utredd och
beredd, fatta beslut om en sänkning till
10 år. Det måste ju innebära en fingervisning
att enligt riksdagens mening
bör det vara 10 år. Men det kanske finns
starka sakliga skäl för skolöverstyrelsens
ståndpunkt. Är det inte riktigare
att då avvakta på den punkten tills de
olika meningar som finns bakom de
framlagda förslagen har prövats mera
ingående?

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om det är på det sättet
som herr Lindholm säger nämligen att
skolöverstyrelsen går in för en nedre
åldersgräns av 7 år och det skulle bli
det slutliga resultatet kan man säga att
ett genomförande av vårt förslag att
åldersgränsen skall sänkas till 10 år
skulle kunna utgöra en etapp på vägen
mot det slutliga målet. Det kan i varje
fall inte vara något fel att sänka åldersgränsen
i första omgången på sätt vi
föreslagit.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Då skulle vi enligt herr
Sjönells mening i år ha en viss uppfattning
om vilken åldersgräns som skall

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

173

gälla och nästa år justera den till en
annan.

Vi får väl ändå inte hatta på det viset
i en sådan här fråga.

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa herr Lindholms
uppmärksamhet på att jag sade,
att om det en dag till äventyrs skulle
fastslås att den nedre åldersgränsen
skall vara 7 år, kan det vara en etapp
på vägen att nu sänka den till 10 år.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Skall man fatta herr
Sjönells uttryck »till äventyrs» som en
reservation emot en sänkning av åldersgränsen
till 7 år? Jag för min del måste
fatta det på det sättet.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Fritidsgruppen är ett
bra instrument för att nå ungdomar i
låga åldrar och det bör också utnyttjas.
Det måste anses riktigt att fånga in så
många ungdomar som möjligt i organiserad
gruppverksamhet innan de sugs
upp av gäng- och gruppbildningar utanför
hemmets, skolans och organisationernas
inflytande och ledning. Erfarenheterna
visar också att det är lätt att nå
ungdomar i allt lägre åldrar i och för
positiva aktiviteter i fritidsgrupperna.

Den gällande nedre åldersgränsen, 12
år, måste anses vara alltför hög, ty redan
nu kan man konstatera att det finns
många ungdomar i 10—11-årsåldern i
fritidsgrupperna. Det skapar onekligen
en viss irritation och självklart också
ekonomisk belastning för gruppen att
inte statsbidrag kan utgå för dessa ungdomar.
Detta har lett till att många kommuner,
som ger bidrag till denna verksamhet
fyller ut statens uteblivna stöd,
vilket naturligtvis i och för sig är tacknämligt,
men det bör givetvis eftersträvas
likformighet på detta område.

Från centern har vi under en följd av
år yrkat på en sänkning av den lägre
åldersgränsen till 10 år för rätt till stats -

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

bidrag. Fn sådan sänkning har också
tidigare förordats av skolöverstyrelsen.
Nu har skolöverstyrelsen tänkt sig möjligheten
att ytterligare sänka gränsen,
men jag vill liksom herr Sjönell understryka
att den föreslagna sänkningen av
åldersgränsen med två år ju innebär ett
steg på den av skolöverstyrelsen förordade
vägen. Detta har även föreslagits
av 1962 års ungdomsutredning.

Förra året tog riksdagen ställning
principiellt och uttalade att skäl finns
för en justering av deri nedre åldersgränsen.
I år har utskottsmajoriteten
ingen mening alls härvidlag utan hänvisar
till en kommande översyn av utredningens
förslag.

Jag skulle, herr talman, som slutvinjett
till diskussionen under denna punkt
liksom under punkterna 19 och 20 vilja
referera ett par meningar i ett uttalande
från centerns ungdomsförbund, som
nyss kom i min hand. Förbundet skriver: »Den

förlamande brist på resurser
som nu råder hos flertalet ungdomssammanslutningar
får inte fortsätta. En
uppräkning av de statliga anslagen i
den storleksordning som föreslås av
1962 års ungsdomsutredning måste ske
redan för budgetåret 1968/69. Resultatet
av den förestående riksdagsbehandlingen
kommer av ungdomarna att betecknas
som en samhällets viljeyttring.
En utebliven anslagshöjning kan inte
ursäktas med det statsfinansiella läget.»
Jag tror att den uppfattningen delas av
flertalet ungdomsorganisationer i vårt
land.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen F
1); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sjönell begärde emeller -

174

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

tid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
Fl) av herr Thorsten Larsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjönell begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 152 ja och 48 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22

Viss upplysningsverksamhet i
ungdomsfrågor

Kungl. Maj:t hade (punkt B 67, s.
106—107) föreslagit riksdagen att till
Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:245
av herr Brundin och //: 3/2 av herr
Krönmark in. fl. hade hemställts a) att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj: ts förslag
om ett anslag för budgetåret
1968/69 på 600 000 kr. till statens ung -

domsråd vars verksamhet därigenom
förutsattes upphöra samt b) att riksdagen
till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd måtte bevilja ett anslag
för budgetåret 1968/69 på 200 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 245 och II: 312 i vad de
avsåge anslagsberäkningen till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:245 och 11:312 i vad de icke
behandlats under 1.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Ottosson, Bohman och
Björkman (samtliga h), som ansett att
utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:245 och 11:312 i vad de
avsåge anslagsberäkningen till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kr.,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:245 och 11:312 i vad de
icke behandlats under 1. ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om dispositionen av anslaget.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Reservationen G vid
punkten 22 grundar sig på motionerna
1:245 av herr Brundin och 11:312 av
herr Krönmark m. fl. Motionärerna har
hemställt att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag för
budgetåret 1968/69 på 600 000 kronor
till statens ungdomsråd.

Under den debatt som förts tidigare
i dag har man flera gånger åberopat
ungdomsutredningens betänkande Statens
stöd till ungdomsverksamhet. I det
betänkandet lämnas en redogörelse för

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

175

statens ungdomsråd, vilken enligt motionärernas
mening bestyrker uppfattningen
att den ifrågavarande verksamheten
inte som hittills bör uppdras åt
ungdomsrådet. Utredningen skriver att
andra organ eller sammanslutningar,
vilka skulle kunna vara ett gemensamt
forum för de riksomfattande ungdomssaminanslutningarna,
saknas. Detta är
inte riktigt. Vi har en sådan rikssammanslutning,
Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd, som även enligt utredningens
mening ligger närmast till
hands. Men enligt samma utredning
måste detta uteslutas alldenstund verksamheten
enligt stadgarna huvudsakligen
är inriktad på samarbete kring
internationella frågor.

Detta är riktigt, men den utvecklingen
av landsrådets verksamhet är en
följd av ungdomsrådets tillkomst, och
det finns varken formella eller reella
skäl som hindrar att landsrådet övertar
statens ungdomsråds uppgifter i enlighet
med vad som föreslagits i motionerna.
Vi har därför yrkat bifall till
motionerna, innebärande att anslaget
på 600 000 kronor icke skall utgå. Vi
föreslår i stället att Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd erhåller ett
anslag på 200 000 kronor för sin verksamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen G vid punkten 22.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Även denna fråga hör
till dem som prövas i den departementsutredning
som för närvarande arbetar,
och under sådana förhållanden finns
det enligt utskottets och min mening
ingen anledning att nu ändra på medelsdispositionen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen G);

Bidrag till föreläsningsverksamhet m. m.

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 22)
i utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
G) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 28 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 23 och 24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Bidrag till föreläsningsverksamhet
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Föreläsningsverksamheten
i vårt land har sina allvarliga
problem. De består inte i att folk ej
skulle komma till de föreläsningar, som
anordnas, eller i att man inte skulle
vara intresserad av denna form av bildningsengagemang.
Intresset är nu tvärt -

176

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder

om större än tidigare. Då man ibland i
diskussionen vill påstå motsatsen, vill
jag gärna klargöra, hurdan situationen
verkligen är.

Den stora vändpunkten kom efter
1963, när staten grep in med en omläggning
och kraftig ökning av stödet
till folkbildningen, omfattande också
föreläsningsverksamheten. Statsanslaget
skrevs upp med nära en tredjedel
till 2,1 miljoner kronor för föreläsningsverksamheten.
Intill denna tidpunkt —
det är riktigt — hade föreläsningen som
bildningsform haft stora svårigheter
under ganska många år både därför att
den genom brist på förnyelse haft svårt
att konkurrera om publiken och därför
att folkbildningsorganisationerna suttit
ekonomiskt trångt.

Men det ökade statsstödet gjorde, att
föreläsningsarrangörerna kunde börja
satsa på något modernare metoder, friskare
ämnesval och —- vilket inte är
minst viktigt — mera kvalificerade föreläsare,
och folk strömmade till. Ett
länge uppdämt behov inom studieförbunden
och hos allmänheten av tidsenliga
föreläsningar skapade helt plötsligt,
nästan oväntat, en ström av statsbidragsansökningar
till den centrala
föreläsningsbyrån, och expansionen
fortsatte år efter år. Man måste till och
med för något år sedan kvotera de bidragsberättigade
föreläsningstimmarna,
för att det skulle bli någon rättvisa mellan
de olika studieförbunden, som låg
på med sina ansökningar hos den centrala
föreläsningsbyrån.

Någon balans mellan tillgång och efterfrågan
fanns inte under arbetsåret
1966/67 och kommer inte heller att finnas
under innevarande verksamhetsår
1967/68. Ett studieförbund, som jag väl
känner till, har redan uttömt den kvot
av föreläsningar, som förbundet tilldelats,
trots att gallringen av föreläsningarna
inom förbundet varit ytterligt
hård, och förhållandena torde vara enahanda
inom de flesta studieförbund.

Skolöverstyrelsens förslag om en höj -

ning av bidraget till den allmänna föreläsningsverksamheten
med 140 000 kronor
för budgetåret 1968/69 är alltså väl
motiverat och, som jag tror, tilltaget i
underkant. I motionsparet 1:619 och
II: 780 har man tagit fasta på detta skolöverstyrelsens
förslag. Utskottet förutsätter
nu — och det är man tacksam för
— att Kungl. Maj:t vid anslagsbedömningen
för nästa budgetår, 1969/70,
kommer att ha sin uppmärksamhet riktad
på de i motionerna angivna problemen.
Det är alltså de ekonomiska problemen
— några andra problem finns
inte.

Denna skrivning kan man, som jag ser
det, knyta vissa förhoppningar till. Den
är under alla förhållanden positiv, och
jag har följaktligen inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Med vad jag sagt har jag endast velat
belysa situationen sådan den upplevs
av dem som är verksamma inom detta
bildningsområde.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder Kungl.

Maj:t hade (punkt B 71, s.
111—112) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 490 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
246 av herr Eric Carlsson m. fl. och
11:315 av herr Svanberg m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
att nu utgående anslag till tidningen
Samefolket skulle höjas till 100 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I:
315 av herrar Schött och Eskilsson
samt II: 390 av herr Björkman m. fl.,

dels motionen II: 450 av herr Björkman
m. fl.

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

177

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 246 och II: 315 i vad de avsåge
höjt bidrag till tidningen Samefolket,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 315 och II: 390 i vad de avsåge
bidrag till Estniska folkhögskolan,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 315 och II: 390 i vad de avsåge
bidrag till Stockholms Judiska Centers
verksamhet,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 450 i vad den avsåge bidrag till
tidskriften Rahvuslik Kontakt,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:246 och 11:315, 1:315
och 11:390 samt 11:450, samtliga motioner
i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder
för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
490 000 kr.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Thorsten Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Mattsson
(ep), Tobé (fp), Björkman (h),
Westberg (fp), Sjönell (ep) och Sterne
(fp), som ansett att

dels utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 246 och II: 315, såvitt nu
var i fråga, bevilja ett med 50 000 kr.
höjt bidrag till tidningen Samefolket;

dels utskottet under 5. under förutsättning
av bifall till yrkandet beträffande
1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna I: 246 och II: 315 samt med
avslag å motionerna 1:315 och 11:390
ävensom 11:450, samtliga motioner i
vad de avsåge anslagsberäkningen, till
Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 540 000 kr.;

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder

b) av herr Björkman (h), utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STERNE (fp):

Herr talman! Vid förevarande punkt
finns en reservation av folkpartiets,
högerns och centerns ledamöter i statsutskottet.
Den gäller bidraget till samernas
tidning Samefolket, och vi reservanter
yrkar bifall till de likalvdande
motionerna I: 246 och II: 350, vari föreslagits
att bidraget till tidningen Samefolket
skall utgå med 100 000 kronor i
stället för av departementschefen föreslagna
50 000 kronor. — Jag vill stryka
under att motionerna är underskrivna
av ledamöter från samtliga de fyra
största partierna. Motioner av liknande
innebörd väcktes redan vid 1965 års
riksdag och rönte då mycket stor uppslutning
här i kammaren. Detta är inte
förvånande då man vet att anslaget till
tidningen varit oförändrat sedan 1964
och att tidningen har en stor uppgift
att fylla.

Samefolkets levnadsförhållanden ändras
mycket snabbt. Turismen börjar
prägla den norra delen av vårt land,
och vattenregleringarna påverkar renskötseln.
Nu senast har frågan om Vindelälven
visat hur ingripande sådana
åtgärder påverkar samernas levnadsförhållanden.
Samerna är på sitt sätt kanske
den enda verkligt inhemska minoritet
som finns i vårt land. Sedan århundraden
tillbaka är den en del av
vårt folk med ett eget språk och på visst
sätt också en egen kultur. Det är enligt
mitt förmenande ett nationellt intresse
att hela vårt folk medverkar till att samerna,
samtidigt som de naturligtvis
skall känna hemhörighet bland oss andra,
skall ha en möjlighet att slå vakt
om sin egenart.

Det är helt naturligt att en liten folkgrupp
som samerna har ett starkt behov
av en egen tidning, där man kan
ventilera och föra till torgs sina åsik -

178

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder

ter om de problem som tid efter annan
har sitt intresse för ifrågavarande folkgrupp.
Lika självklart är att en tidning
av sådan karaktär som Samefolket, med
en jämförelsevis liten läsekrets utspridd
på ett stort område, måste ha
tillräckligt stöd från det allmänna för
att över huvud taget kunna existera. Det
belopp på ytterligare 50 000 kronor som
samerna själva anser vara behövligt är
ett litet belopp med tanke på den miljonrullning
som varje vecka beslutas i
riksdagen. Det borde därför enligt min
och andras mening vara möjligt för
årets riksdag att visa samerna gesten
att öka anslaget till deras tidning med
50 000 kronor. Det är min förhoppning
att frågan vid voteringen på intet sätt
skall bli en partipolitisk fråga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen H a av herr Virgin m. fl.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag har tidigare talat
om den estniska minoriteten. Även under
förevarande punkt behandlas några
motioner rörande denna minoritet. Jag
skall emellertid inte ytterligare utveckla
min argumentation därvidlag men vill
säga ett par ord om en annan minoritet,
nämligen den judiska minoriteten
i Stockholm.

Motionsparet I: 315 och II: 390 gäller
1)1. a. ett anslag till föreningen Chinuch,
som grundades år 1955. Föreningen driver
undervisningsanstalter och stöder
genom stiftelsen Judaica även Stockholms
Judiska Center, som uppbär ett
visst men icke tillräckligt kommunalt
bidrag. De institutioner som föreningen
Chinuch står för gör det möjligt för den
judiska folkminoriteten i Sverige att bibehålla
den kulturella egenart som nu är
väl inarbetad i landets kulturliv. Omsorgen
om den uppväxande generationen
och ansvaret för familjens samhörighet
har varit ledmotiv såväl för Esternas
representation i Sverige, som jag
tidigare talat om, som för föreningen

Chinuch i deras arbete på här ifrågavarande
områden.

Då dessa syften är av allmänt samhällsgagnande
slag bör det enligt vår
mening ligga i vårt lands intresse att
bistå de nämnda organisationerna i deras
strävanden.

Våra förslag har lika litet som de tidigare
jag har talat om vunnit utskottets
öra. Men utskottets skrivning är positiv
när det gäller den estniska folkhögskolan.
Därför har jag avstått från
att reservera mig för bifall till motionerna.
Jag har nöjt mig med en blank
reservation och jag hoppas att den positiva
skrivningen i utskottets utlåtande
också skall kunna leda till resultat.

Beträffande bidraget till Stockholms
Judiska Centers verksamhet yrkar utskottet
avslag utan någon motivering,
vilket jag finner beklagligt. Någon liten
motivering borde ändå utskottet ha
kunnat kosta på sig för att ange skälen
till varför utskottet inte anser det värt
att stödja denna minoritet.

I samtliga fall rör det sig alltså om
minoriteter i vårt land, vilkas kulturella
verksamhet vi borde finna det särskilt
angeläget att stödja och uppmuntra.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Såvitt jag kan förstå
finns det åtskilliga punkter i den budget
vi nu behandlar där man kan önska ett
större bidrag hit och ett större bidrag
dit. Om alla dessa önskningar skulle tillgodoses
på det sätt motionärerna yrkat,
skulle det väl betyda att vi sprängde ramen
för budgeten.

Jag erinrar mig den remissdebatt där
det från oppositionens sida framhölls
att den budget som presenterades var
relativt svag med hänsyn till den stora
upplåning som skulle bli nödvändig. Om
man summerar ihop alla de punkter på
vilka oppositionen vill öka anslagen betyder
det alltså att oppositionen ytter -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

179

ligare vill försvaga en budget som tidigare
har ansetts vara väl svag.

Herr talman! Så kan man också se på
problematiken när man handhar budgetfrågor.
Man kan, om man vill, ställa
ett anslag på 50 000, 100 000 eller ett
par miljoner kronor emot totalbudgetens
slutsumma. Om man har många sådana
belopp och de beloppen i sin tur
föder yrkanden på andra områden —
exempelvis herr Björkmans önskan att
vissa minoriteter skall tillgodoses —
måste enligt min mening ställas krav på
tillgodoseende av behoven hos ytterligare
minoriteter. Ur rättvisesynpunkt
måste det vara så, om vi skall stödja
minoriteternas möjligheter att utveckla
sin egenart, att vi inte bör begränsa oss
utan bör få buketten full.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller inte för uteslutet,
herr Lindholm, att vi i framtiden
kommer att få ge betydligt högre anslag
till minoriteterna i vårt land än vi gör
nu. När vi väl fått riktlinjer för invandrings-
och minoritetspolitiken, om
vilken vi så småningom skall få en utredning,
är jag ganska säker på att vi
i framtiden kommer att besluta om högre
anslag.

Man måste vara medveten om att dessa
minoriteter inte har samma möjligheter
som andra medborgare i vårt land
att insamla medel. Därför är det angeläget
att tillvarata deras intressen när
det för dem gäller att fortleva och bedriva
verksamhet.

I det fall jag just nu har talat om,
herr Lindholm, var det inte fråga om
högre bidrag hit och högre bidrag dit
utan om ett litet anslag åt ett håll, nämligen
till den judiska föreningen Chinuch
för att den skulle kunna driva
Stockholms Judiska Center. Det var
vad det var fråga om under denna
punkt.

Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Man kan mycket väl
formulera det hela på det sätt herr
Björkman gjorde, nämligen så att det
inte var fråga om högre bidrag utan om
ett litet anslag. Men även ett litet anslag,
som ges många gånger, blir en
stor summa.

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! År 1919 startades tidningen
Samefolket. Det skall villigt erkännas
att det är fråga om en tidning
av mycket ringa omfattning och med
liten upplaga, men den har inte desto
mindre stor betydelse för samerna som
deras speciella informationsorgan och
kulturförmedlare.

Det torde vara känt för samtliga ledamöter
av denna kammare vilka svårigheter
en folkminoritet har att kämpa
med. Samerna utgör härvidlag inte något
undantag. Det finns skäl att särskilt
beakta den omständigheten att de utgör
en kvarleva av nordskandinavisk ursprungsbefolkning
till skillnad från
många andra minoriteter i vårt land.
Illa stämmer det överens med vårt
myckna tal om minoriteters rättvisa
krav på existensmöjligheter, om vi inte
är beredda att ge dem den lilla handräckning
på några tiotusental kronor,
som dock skulle både vara reell hjälp
och ge dem den känsla av flertalets
vilja till solidarisering, som är minst
lika värdefull för den som befinner sig
i en trängd situation.

Det rör sig om en mycket liten summa,
herr talman, och jag vill därför
yrka bifall till den reservation H a som
avser att ge samerna det högre anslaget.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen H a)
av herr Virgin in. fl. i motsvarande del;

180

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2—-5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 28

Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Med tillfredsställelse
kan man i år konstatera några visserligen
små men dock ökningar av anslagen
till olika former och organ för
information i alkoholfrågan. På Kungl.
Maj :ts förslag höjs anslaget till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
med 50 000 kronor, och som ett resultat
av en flerpartimotion, som jag burit
fram i denna kammare och herr Bengtson
i första kammaren, höjs anslaget
Bidrag till nykterhetsorganisationer
också med 50 000 kronor.

Statsutskottets attityd i år är som
symtom på oron i vida kretsar över
utvecklingen av stort intresse. Bland annat
har narkotikaproblemet, som nykterhetsorganisationerna
tagit upp på
sitt arbetsprogram, i båda fallen med
rätta använts som argument för anslagshöjningarna.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, för att peka på hur i det motionspar
som jag nyss åberopade, nr
1:607 och 11: 591, även behovet av en
höjning av det svenska bidraget till
Internationella byrån i Lausanne mot
alkoholismen anförts såsom motiv för
en höjning av totalanslaget till nykterhetsorganisationerna;
detta bidrag ingår
i nämnda anslag.

Sveriges bidrag till denna byrå har
länge upptagits med oförändrat belopp,
varigenom dess värde starkt urholkats.

Byrån har för några år sedan i viss mån
reorganiserats. Den är den viktigaste
clearingcentralen för internationella informationer
på alkoholfrågans område
och har ett bibliotek, som torde vara
utan motsvarighet i världen vad gäller
kvantiteten och allsidigheten av vetenskaplig
och annan litteratur i detta
ämne. Byrån medverkar i sin mån vid
förarbetet till den vart fjärde år anordnade
världskongressen angående alkohol
och alkoholism. En ny och mycket
stor sådan kongress skall hållas i september
i Washington D.C. Den väntas
samla världseliten av vetenskapsmän
från olika forskningsfält av betydelse
för alkoholproblemets belysning och
möjligheterna till dess lösning. Som
arrangör står International Council on
Alcohol and Alcoholism i Lausanne.

I motionsparet yrkas en höjning av
totalanslaget med 50 000 kronor, dock
utan speciellt angivet ändamål. Där
nämns dock bl. a. behovet av en anslagshöjning
till denna informationsbyrå
i Lausanne att av Kungl. Maj:t beaktas
vid anslagsfördelningen. Statsutskottet
säger emellertid uttryckligen att
det förordade bifallet till motionerna
bör avse förstärkning av det s. k. grundbidraget
till nykterhetsorganisationerna.

Jag vill givetvis inte göra någon invändning
mot detta utskottets uttalande,
då behovet av den nämnda förstärkningen
också är mycket stort. Kanske
kan, herr talman, en höjning av bidraget
till Lausanne-byrån vara möjlig,
exempelvis till nästa år. Jag har med
detta, liksom redan gjorts i motionerna,
bara velat rikta uppmärksamheten på
ett ytterligare behov, som i sinom tid
behöver täckas genom anslagshöjning.
Jag hoppas alltså för min del att detta
kan bli fallet redan nästa år.

Jag har på grund av utskottets enhälliga
utlåtande inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

181

Punkten 29

Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 74, s.
114—117) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 1 975 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:67
av herrar Eric Gustaf Peterson och
Sörenson samt II: 94 av herr Hamrin
i Kalmar m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
612 av herr Nils Theodor Larsson m. fl.
och II: 590 av herr Wiklund i Stockholm
m. fl., vari bl. a. hemställts att anslaget
till De blindas förenings biblioteksverksamhet
uppräknades till 940 000
kr.,

dels motionen II: 731 av herr Rimmerfors
m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 67 och II: 94 i vad de avsåge
höjt bidrag till framställning av studielitteratur
för synskadade universitetsstuderande,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 612 och II: 590 i vad de avsåge
höjt bidrag till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 612 och II: 590 i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t angående
kostnaderna för de blindas bokförsörjning,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
11:731 i vad den avsåge höjt bidrag
till konsulentverksamhet inom
handikapporganisationerna,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:67 och 11:94, 1:612 och
II: 590 samt II: 731, samtliga motioner
i vad de avsåge anslagsberäkningen, till
Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 1 975 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Nyman (fp), Ottosson (h),
Thorsten Larsson (ep), Johan Olsson
(ep), Bohman (h), Mattsson (ep), Tobé
(fp), Björkman (h), Westberg (fp),
Sjönell (ep) och Sterne (fp), som ansett
att

dels utskottet under 2. hort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 612 och II: 590, såvitt nu
var i fråga, bevilja ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 100 000 kr.
höjt bidrag till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet;

dels utskottet under 5. under förutsättning
av bifall till yrkandet beträffande
2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:612 och 11:590 samt
med avslag å motionerna 1:67 och II:
94 samt II: 731, samtliga motioner i vad
de avsåge anslagsberäkningen, till Bidrag
till de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 2 075 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STERNE (fp):

Herr talman! Vid punkten 29 finns
en reservation från folkpartiet, högern
och centern för bidrag till De blindas
förening för biblioteksverksamhet och
då speciellt för framställning av talböcker.

Vid det besök som statsutskottets
femte avdelning gjorde på De blindas
förening för en tid sedan förstod vi mer
än någonsin tidigare vilken oerhörd
tillgång biblioteket är för de blinda i
vårt land. Det berättades för oss om
ungefär 81 000 lån per år från biblioteket,
och vi kunde själva konstatera
att rekvisitioner av talböcker och andra
blindskrifter kom från låntagare
över hela vårt land.

Det bör stå klart för oss alla att den
enda möjligheten för blinda människor
att följa med händelserna på kultur -

182

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

området, nya böcker av såväl skönlitterär
som vetenskaplig och teknisk
karaktär, ligger i att dessa böcker kan
göras tillgängliga för de blinda antingen
i form av blindskrift eller i form av
talböcker. Särskilt talböckerna har under
senare år givit större möjligheter
för bredare grupper blinda än tidigare
att följa med det som händer i vår tid.
Men talböcker är dyra i framställning;
det är en ganska invecklad procedur,
vilket vi också vid besöket hade tillfälle
att konstatera.

Enligt mitt förmenande kan det inte
vara mänskligt att i ett fall som detta
genom njugghet med anslag omöjliggöra
för en grupp människor att till
fullo tillägna sig vad vi andra utan
svårighet har möjlighet till. När nu De
blindas förening konstaterar, att den
med nuvarande anslag inte har möjlighet
att under det kommande året i tillräcklig
omfattning översätta nyutkommen
litteratur till talböcker, är detta
skäl nog att bifalla motionerna I: 612
och II: 590.

Det förtjänar att här starkt understrykas
att skolöverstyrelsen är av samma
uppfattning. Knappt 60 procent av
utgifterna för biblioteksverksamheten
stödjes av det allmänna, och något mer
än 25 procent, eller i pengar räknat
400 000 kronor, måste föreningen själv
skaffa genom litterär och annan verksamhet.
Vilket annat bibliotek måste
finansiera sin verksamhet på ett sådant
sätt?

Med hänsyn till detta är ett ytterligare
anslag på 100 000 kronor mycket välmotiverat.
Ett avslagsyrkande med hänsyn
till att en utredning pågår kan jag
för min del inte acceptera. Ett beslut
om anslag till ett behov som är så klart
verifierat som detta skall inte uppskjutas
under hänvisning till pågående utredning.

Under sådana förhållanden, herr talman,
yrkar jag bifall till reservationen
I vid punkten 29. Jag kommer också att
begära rösträkning.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag kan mycket väl
hålla med herr Sterne om att detta är
en utomordentligt betydelsefull fråga,
och jag delar också den allmänna uppfattningen
att samhället har betydande
skyldigheter gentemot grupper som
drabbats av olycksödet att förlora sin
syn.

Ett betänkande har nyligen avlämnats,
vilket för närvarande är ute på
remiss. I detta betänkande behandlas
bl. a. dessa spörsmål. När detta betänkande
väl har remissbehandlats, är det
min förhoppning att Kungl. Maj :t i anslutning
till betänkandet och de synpunkter
som kan framkomma i remisssvaren
förelägger riksdagen ett förslag,
så att vi kan ge en effektivare hjälp. Jag
tror att det på denna punkt liksom i
andra sammanhang är klokt att avvakta
resultatet av denna utredning. Den omständigheten
att vi under tidigare år beviljat
betydande höjningar på dessa områden
får väl ändå ses som ett uttryck
för att man inte vill vinka med kalla
handen. Däremot vill man givetvis att
de förslag som framläggs skall vara
genomarbetade på ett sådant sätt att vi
i olika avseenden uppnår vad som avses
med medelsbeviljandet.

Utskottsmajoritetens avstyrkande innebär
alltså inget som helst uttryck för
någon ovilja mot att göra en större insats
på detta område utan uteslutande
ett uttryck för vad som är traditionellt
för statsutskottet. Utskottet vill ha ett
fast underlag för beslutets fattande.

Med hänvisning härtill hemställer jag
om bifall till utskottets förslag.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Trots den invändning
mot reservanterna som utskottets ärade
talesman nu har anfört ber jag såsom
huvudmotionär i detta ärende att få
anlägga några synpunkter till motivering
för ett förbättrat stöd till biblioteksverksamheten
för blinda.

Nyss har framlagts proposition nr

Onsdagen den 27 inars 1968 em.

Nr 14

183

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

41 angående vissa frågor om hjälpmedel
för handikappade. Där föreslås att
nuvarande anslag på 500 000 kronor till
De blindas förening till inköp och distribution
av bandspelare till blinda skall
överföras till det anslag, som regleras
genom hjälpmedelskungörelsen avseende
de handikappade. Anslaget gäller
i princip bidrag för att täcka alla kategorier
handikappades behov av hjälpmedel.
Anslaget föreslås höjt med 7
miljoner kronor.

Även de blindas möjligheter att anskaffa
bandspelare torde då komma att
förbättras, eftersom den totala anslagsramen
kan väntas så väsentligt öka.
Detta har, herr talman, enligt min mening
stor betydelse för det sammanhang
vi nu talar om. Det har visat sig
att talboken — som en god möjlighet
för blinda att få del av både studie- och
skönlitteratur — från omkring år 1955,
då denna boktyp började användas,
medverkat till att de blinda kommit
åtminstone ett litet stycke längre på vägen
mot praktiska möjligheter till kulturkonsumtion
på det litterära området,
som är likvärdiga andra medborgares.
Vi har dock ännu en lång väg att gå
för att de blinda skall nå upp till full
jämställdhet med medborgarna i stort
i detta avseende, detta bl. a. på grund
av att alla blinda trots allt ännu inte
torde vara kända, även om just hjälpmedlet
talboken väsentligt bidragit till
att allt flera genom anhöriga eller på
annat sätt givit sig till känna.

Om nu möjligheterna för blinda att
använda bandspelare ökar, så ökas
självfallet samtidigt behovet av talböcker.
Behovet förstärks alltså inte
bara genom att flera blinda blir kända
utan också genom att flera bandspelare
kan komma i bruk bland de blinda.

Talboken och bandspelaren har
många fördelar jämfört med böcker i
blindskrift. Den blinde behöver inte
lära sig att läsa blindskrift. Att lära sig
detta är t. ex. för människor, som på
grund av ålder blivit synskadade, svårt

eller för vissa rent av omöjligt. Vidare
kan man på enklare sätt skaffa kopior
av en talbok än vad som är möjligt med
blindskriftsböckerna.

Om man har ambitionen att även
blinda så långt detta är möjligt skall
ha samma chanser som andra att ta
del av litterära alster fattas alltså ännu
mycket. Av de skäl som jag anfört kommer
bristen att bli allt större, om inte
nyproduktionen av talböcker väsentligt
ökar.

För närvarande finns i De blindas
förenings bibliotek 4 000 nummer talböcker.
Då det finns flera kopior av
vissa skönlitterära verk uppgår antalet
talböcker totalt till cirka 30 000 i föreningens
bibliotek. Om man utgår från
den antagligen för låga siffran av 10 000
blinda skulle det bli tre talböcker för
varje blind person. Om detta skulle förefalla
någon relativt tillfredsställande
är det nog en felsyn. Vi skall ju komma
ihåg att talboken är det enda medel
för att tillgodogöra sig litteratur
som står de flesta blinda till buds, medan
seende t. ex. kan ha ett eget litet
bibliotek, kan komplettera det genom
att köpa nya böcker när de så önskar,
de kan ständigt läsa tidningar och tidskrifter
obehindrat, kan låna böcker
av varandra och på vanliga bibliotek
osv.

Det nu ganska begränsade beståndet
av talböcker innehåller vidare bara mer
undantagsvis olika skönlitterära författares
hela produktion. Det är därför
utmärkande för biblioteket att man på
grund av brist på medel alltjämt bara
har en del »smakprov» på de olika
författarna, ett slags litterär »sallad»
och inte litterär »föda» i tillfredsställande
urval att bjuda på.

Intresset för talböckerna är stort och
ökar, vilket kan beläggas t. ex. med
uppgiften att 81 000 boklån expedierades
under förra året. Ökningen av lånen
kommer säkerligen att fortsätta
som ett resultat av att man nu givit
ut en tryckt bokkatalog som står till

184

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

de blindas och deras anhörigas förfogande.

För behov som täcks av de anslag
vi här talar om beräknade De blindas
förening ett belopp av totalt cirka 2,3
miljoner kronor för nästa budgetår. Regeringen
föreslår i statsverkspropositionen
att detta anslag, som ju även omfattar
andra handikappade, t. ex. döva,
skall upptas med 1,95 miljon kronor
och motiverar den kostnadsökning, som
ligger inbakad i detta belopp, med en
hänvisning till den i och för sig riktiga
målsättningen att varje handikappad
skall lämnas bästa möjliga förutsättningar
för ett normalt arbets- och kulturliv
eller en utbildning bestämd av hans intresse
och anlag — inte av hans ekonomiska
förhållanden.

Statens ekonomiska stöd åt biblioteksverksamheten
för blinda är alltså en
del av detta anslag. Detta stöd har —
räknat på litet längre sikt — relativt
sett minskat trots att kostnaderna ökat,
bl. a. just för produktion av talböcker.
En ordinär talbok, dvs. en bok med
en speltid av cirka tio timmar, kostar
i produktion för ett originalexemplar
och tio kopior totalt cirka 1 300 kronor.
Bara produktionen av cirka 500 talböcker
— den produktion som De blindas
förening hoppats kunna genomföra
under nästa budgetår — går då på
650 000 kronor. Av regeringen i år föreslaget
anslag räcker inte härtill, och
statsbidraget till De blindas förenings
biblioteksverksamhet har som sagt relativt
sett minskat. År 1955 täcktes 10 procent
av bibliotekskostnaderna av staten,
1964 var man uppe i 72 procent —
det var alltså en god utveckling — men
1966 hade bidraget sjunkit till 58 procent
av dessa kostnader.

I medvetande om statens ansvar även
för de blindas bokförsörjning framlade
skolöverstyrelsen efter en särskild utredning
i sina anslagsäskanden för budgetåret
1962/63 ett förslag om överförande
till staten av biblioteksverksamheten
för blinda. Efter förhandlingar

mellan representanter för dåvarande
ecklesiastikdepartementet och De blindas
förening träffades dock en överenskommelse
om att föreningen åtminstone
tills vidare skulle upprätthålla
verksamheten. Det förutsattes dock uttryckligen
att kostnaderna skulle bestridas
av statsmedel. Och så genomfördes
den stegvisa höjning av anslagen
som jag förut antytt.

I sitt förslag till anslag för budgetåret
1967/68 frångick emellertid Kungl.
Maj :t den träffade överenskommelsen
och äskade endast en obetydlig anslagshöjning.
Detta var så mycket mer kännbart
som De blindas förening var bunden
av avtalsuppgörelse mellan bibliotekariernas
organisationer och olika
samhällsorgan och därför fick söka
själv bära betydande kostnadsökningar.
Det föreligger också i föreningens verksamhet
underskott, som för år 1966
uppgick till 325 000 kronor och för
1967 beräknas uppgå till 375 000 kronor.

Utskottet säger att bidraget till biblioteksverksamheten
sedan 1962/63 ökat
med 540 000 kronor; jag tror att även
herr Lindholm var inne på den saken.
Jag har emellertid påpekat att bidraget
till biblioteksverksamheten sedan 1964
relativt sett har sjunkit. Att en successiv
anslagsökning skett under några år beror
på överenskommelsen att man efter
hand skulle nå full kostnadstäckning
för denna verksamhet. Den överenskommelsen
blev dock som sagt naggad
i kanten förra året, då anslagsökningen
i kronor räknat var obetydlig.
Både det mycket stora och växande
behovet av talböcker för att om möjligt
ställa de blinda i fråga om bildningsmöjligheter
i nivå med övriga medborgare
och de ökade kostnaderna bl. a.
för personallöner medför enligt motionärernas
mening att man nu inte får
tveka att öka anslaget med det belopp
som skolöverstyrelsen föreslagit, dvs.
200 000 kronor, i stället för med 100 000
kronor som Kungl. Maj :t föreslagit.

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

185

Försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen I av herr Virgin
m. fl.

Jag vill gärna tillägga att det förhållandet
att vissa utredningsförslag är under
utarbetande eller prövning ju inte
behöver utgöra något hinder för en
höjning av anslaget till talboksproduktion
— behovet av talböcker växer ju
och de finns ju alltid kvar som ett värde
i blindföreningens bibliotek hur man
än reformerar detta biblioteks verksamhet
och produktion av talböcker.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors och Gustafsson i Borås
(båda fp).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservation I) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sterne begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 29)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Virgin m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 106
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr Virgin in. fl. i motsvarande
del.

Mom. 3—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Kammaren biföll reservationen 1) av
herr Virgin m. fl. i motsvarande del.

Punkterna 30 och 31

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten för vissa
kultur än damål.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Försäljning till allmänheten av aktier
i LKAB

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av motioner om försäljning
till allmänheten av aktier i LKAB.

I de likalydande motionerna 1:6 av
herr Hubinette och II: 14 av herr
Magnusson i Borås m. fl. hade hemställts
att riksdagen måtte 1. besluta att
av statens till 478,5 milj. kr. uppgående
innehav av aktier i LKAB aktier till ett
nominellt belopp av 228 milj. kr. skulle
erbjudas allmänheten i valörer på 100
kr. per aktie till en marknadsmässig

186

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

emissionskurs, varvid särskilt skulle
tillses att köpare av lägre antal aktier
skulle äga förtur vid överteckning och
att en bred spridning av aktieköpen
bland allmänheten vunnes, 2. besluta
att under budgetåret 1968/69 utbudet
av aktier bestämdes till nominellt 50
milj. kr. samt 3. bemyndiga Kungl. Maj :t
att vidtaga de förberedelser som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde
beaktas vad i motionerna anförts i fråga
om valordning för bolaget.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 6 och II: 14.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Bohman och Björkman
(samtliga h), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 6 och II: 14

1. besluta att av statens till 478 500 000
kr. uppgående innehav av aktier i
LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 000 000 kr. skulle erbjudas allmänheten
i valörer på 100 kr. per aktie
till en marknadsmässig emissionskurs,
varvid särskilt skulle tillses att köpare
av lägre antal aktier skulle äga förtur
vid överteckning och att en bred spridning
av aktieköpen bland allmänheten
vunnes,

2. besluta att under budgetåret 1968/
69 utbudet av aktier bestämdes till nominellt
50 000 000 kr.,

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de förberedelser som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om
valordning för bolaget.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Under åberopande av
den argumentering som vi under elva
år framfört för en försäljning till allmänheten
av aktier i LKAB ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Kaijser m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Med hänvisning till att
det finns starka sakliga skäl för att riksdagen
även i år bifaller utskottets hemställan
yrkar jag bifall till denna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 32 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Utredning rörande försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av motioner om utredning
rörande försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag.

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

187

Utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag

I de likalydande motionerna 1:7 av
herr Htibinette och II: 13 av herr Magnusson
i Borås m. fl. hade hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
lämpliga former för försäljning
av aktier i de i vinstsyfte drivna statliga
företagen varvid särskilt beaktades
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades som garanterade en
bred spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 7 och II: 13.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h), Nyman
(fp), Ottosson (h), Thursten Larsson
(ep), Johan Olsson (ep), Bohman
(h), Mattsson (ep), Tobé (fp), Björkman
(h), Westberg (fp), Sjönell (ep)
och Sterne (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:7 och 11:13 hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan
om försäljning av aktier i statliga företag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Eftersom mitt anförande
i det förra ärendet var så kort, skall
jag tillåta mig att säga litet mera i detta
ärende. Det har en vidare syftning
än det förra. Det gäller försäljning till
allmänheten av aktier i statliga företag
och de lämpliga formerna härför, som
vi har ansett böra utredas av den nyligen
tillkallade delegationen för frågor
rörande de statliga företagen eller i annan
ordning.

Här vill jag tillägga att i höstas besökte
en delegation från riksdagen Italien.
I den delegationen ingick bl. a.
utskottets ärade talesman, herr Lindholm.
Delegationen studerade bl. a. IRI,
ett holdingbolag för en stor del av de

statsägda företagen. Staten har inte alltid
hela aktiekapitalet, kanske inte ens
majoriteten av aktierna. En central
princip var samarbetet mellan enskilda
och statliga intressen. Det kanske kunde
vara något att allvarligt överväga
även i vårt land?

Vi, den borgerliga minoriteten, har
alltså ansett att en försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag
under lämpliga former bör utredas av
den delegation som nyligen har tillkallats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jag var med i en delegation som studerade
IRI-företagen i Italien. Det var
en utomordentligt intressant resa, och
jag vill uppmana dem av kammarens
ledamöter som har möjlighet att få göra
en sådan resa någon gång att utnyttja
tillfället. Samtidigt vill jag också konstatera
att det var ett mycket intressant
uttalande av herr Björkman, då han
tar IRI-företagen som en förebild för
hur vi bör ha det här i Sverige. Jag
är inte riktigt övertygad om att herr
Björkman, därest man skulle vilja genomföra
den organisationsformen här,
skulle vilja vara med och säga ja. Förmodligen
blir det väl så att han kommer
att säga nej, när han skall ta konsekvenserna
av sitt uttalande i dag.

Vad beträffar reservationen är den
likadan i år som förra året. Man tycks
leva i den underbara föreställningen att
man kan öronmärka aktierna och förbjuda
folk att sälja aktier till en som
tidigare har ett visst antal. Det blir ett
underligt förhållande på aktiemarknaden
om de borgerliga partiernas principer
skall tillämpas i enlighet med deras
uttalande i reservationen.

Men varför begränsar man sig då till
de statliga aktierna? Det finns ju även
andra aktieposter. Är herrarna beredda

188

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag

att på aktiemarknaden tillämpa ett system
där man från statens sida begränsar
inköpsrätten för att på så sätt få
till stånd en spridning? Men, herr
Björkman, hur går det om någon vill
sälja och den enda som vill köpa är
en som har för många aktier förut? Förstår
inte herr Björkman att de principer,
man talar om i reservationen, i det
praktiska livet är fullständigt hopplösa? Herr

talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det finns ingenting,
herr Lindholm, som hindrar att man
i en bolagsordning inskriver vad röstvärdet
skall vara på de olika aktierna.
Nog har vi väl klarat mer komplicerade
problem i detta land än att se till
att genom registrering av aktier eller
på annat sätt förhindra att en majoritet
hamnar på ett fåtal händer.

Nu säger herr Lindholm att jag har talat
om IRI som om det skulle vara eu förebild
för Sverige. Nej, herr Lindholm,
jag uttryckte mig mycket försiktigt och
frågade om det kanske kunde vara något
att överväga även i vårt land. Det var
tydligen så, herr Lindholm, att frågetecknet
inte hördes, men det finns
med i mina anteckningar. Jag tycker,
herr Lindholm, att när ni på socialdemokratiskt
håll nästan varje dag talar
i allt ivrigare ordalag om att det
måste bli insyn i de privata företagen
så finns det skäl också till insyn i de
statliga.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman upplyste
oss om att han hade med ett frågetecken,
och jag förstår att det måste
ha funnits med något litet frågetecken
som viskades fram på ett sådant sätt
att vi skulle få intryck av att IRI är
den verkliga modellen i hans tankesfär! Det

var också rätt intressant att höra

att herr Björkman vill ha eu lagstiftning
som innebär en begränsning av
rösträtten i bolagen, ty herr Björkman
kan väl inte mena, att vi skall ha en
lagstiftning som begränsar rösträtten
enbart i de statliga bolagen, under det
att gamla rösträttsformer skall behållas
i de privata. Jag får kanske tillägga att
IRI-modellen med samägande i viss mån
redan tillämpas inom den statliga förvaltningen.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte herr
Lindholm riktigt. Vi har ju redan nu
sådana bestämmelser. Det finns preferensaktier
som inte medför någon rösträtt,
och det finns också bolagsordningar
där det föreskrivs en inskränkning
av rösträtten då det gäller vissa aktier,
så detta kan ju inte vara någon nyhet.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman kämpar
alltså för att vi skall få en samling
aktieägare som saknar inflytande i det
företag där de äger aktier.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag instämmer med
herr Lindholm beträffande modellen
IRI i Italien. Detta är någonting som
just den delegation som herr Björkman
åberopade bör studera och ta efter. I
juni i år får vi ju också besök från
IRI, varvid riksdagen står som inbjudare,
och jag tycker vi skall ta vara
på möjligheterna och bygga upp ett
IRI-system. Detta innebär att den statliga
företagsgruppen arbetar som Wallenberg-gruppen,
Johnson-företagen och
KF.

Men det intressanta härvidlag är ju
att högern driver linjen att vi skall
sälja företagen innan en IRI-grupp
byggts upp, dvs. att pengarna inte skall
användas till industriinvesteringar utan
till något annat. IRI säljer aktier i vissa
av sina företag, behåller pengarna och
startar nya företag, så IRI minskar allt -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

189

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

så inte sin förmögenhet utan bygger
upp sin statliga företagsgrupp. Det är
väl också vad herr Björkman vill.

Högerförslaget innebär att de som
har gott om pengar skall få köpa aktier
i de statliga företag som ger vinst,
medan de medborgare, som är fattiga
och inte har råd att köpa aktier i sådana
företag, får vara med och betala
förlusterna på de statliga företag som
sedan finns kvar. Vore det inte lämpligare
att hjälpa upp statens finanser —•
som ju herr Björkman är ute efter -—
genom att föreslå att staten skall sälja
inlandsbanan? Då kunde ju högerpartiet
köpa den för en del av sina valanslag
och därmed bidra till utvecklingen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Bidrag till hälso- och sjukvård samt
motionsverksamhet för studerande

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
47, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1968/
■69 till studiesociala ändamål jämte motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Bidrag till hälso- och sjukvård samt
motionsverksamhet för studerande

Sedan punkten föredragits anförde
Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga någxa
ord vid denna punkt med anledning

av fyrpartimotionerna 1:316 och II:
400. Jag har själv varit med om att
underteckna den senare.

Till grund för statens stöd till motionsidrotten
bland studerande har legat
ett arbete som utförts av en arbetsgrupp
inom ecklesiastikdepartementet.
Gruppen föreslog att man som riktmärke
skall ha att varannan student
blir i tillfälle att motionera en gång
i veckan, men det sades att till en början
bör man endast räkna med en 25-procentig aktivitetsgrad. Meningen var
att studenternas egna organisationer på
kårorterna skulle ta hand om och
administrera verksamheten. Departementschefen
anslöt sig i huvudsak till
detta arbetsgruppens förslag.

Beträffande anslaget i framtiden
skrev departementschefen i propositionen
nr 48:1967 följande: »Den framtida
utvecklingen av motionsverksamheten
bör bli beroende av det intresse
som kommer att visas från de studerandes
sida.» Därefter föreslog departementschefen
en gemensam nämnd för
hälso- och sjukvård.

I årets statsverksproposition har departementschefen
endast föreslagit en
ökning med 30 000 kronor, vilket skulle
motsvara ökningen av antalet studenter.
Studentorganisationerna bestrider att
ökningen motsvarar det ökade antalet
studerande, men den saken skall jag här
inte ingå på. Anslagsökningen betyder
att det anslås 7 kronor per studerande
vid högskolorna eller 14 kronor per
man och år om man utgår från att hälften
av de studerande skall utnyttja motionstillfällena.
Detta är ju inte något
stort belopp.

Idrottens samarbetsnämnd, som tillsatts
av handelsministern, föreslog efter
behandling av framställningen att
det skulle anslås 230 000 kronor mer
än tidigare. Därigenom skulle beloppet
bli 9 kronor per studerande eller 18
kronor om man räknar med att hälften
av dem motionerar. Man räknar då med
en ökad aktivitetsgrad på 5 procent i

190

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nordiskt institut för samhällsplanering

Uppsala och 10 procent i övriga kårorter
utom Lund.

Nu har utskottet blivit upplyst om
att denna 25-procentiga aktivitetsgrad
inte har uppnåtts. Från den utgångspunkten
anför utskottet att det inte räknar
med att aktivitetsgraden ens under
följande budgetår skall uppnås, och
med denna motivering avstyrkes motionen
om en ökning av anslaget.

Jag skulle bara med anledning härav
vilja göra den reflexionen att det, om
man inte ökar anslaget, troligen inte
heller blir någon höjning av aktivitetsnivån.
Det har på de kårorter, med
vilka jag haft tillfälle att upprätthålla
kontakt, visat sig, att det för att aktivera
de studerande till att ta till vara
dessa motionstillfällen fordras en organisation,
som det inte nu finns medel
för. Man kommer inte upp till den
önskade motionsaktiviteten bland de
studerande utan att få tillgång till de
nödvändiga medlen.

Såsom läget var i andra avdelningen
och i statsutskottet i dess helhet fann
jag det inte möjligt att yrka bifall till
motionerna. Vi beklagar utgången vid
detta tillfälle men skall komma igen. Vi
hoppas, att förslagen om ökade anslag
därvid skall kunna underbyggas och
att först departementschefen och sedan
riksdagen skall gå med på ett förhöjt
anslag till följande budgetår. Jag har
inget särskilt yrkande på denna punkt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Nordiskt institut för samhällsplanering

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående nordiskt institut för
samhällsplanering jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 10, punkt E 66) beräknat
medel till ett nordiskt institut för sam -

hällsplanering, hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 20, under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 2 februari
1968, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats sluta överenskommelse
med Danmark, Finland och
Norge om inrättande och finansiering
av ett nordiskt institut för samhällsplanering,
dels besluta att institutet
skulle inrättas den 1 juli 1968, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att inrätta de i
statsrådsprotokollet förordade tjänsterna
som professor i Uo 27, dels till Nordiska
institutet för samhällsplanering
för budgetåret 1968/69 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
263 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

752 av herr Fälldin m. fl. och II: 959
av herr Bohman in. fl., vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande
proposition måtte, med ändring
av Kungl. Maj ds förslag i vad det
avsåge inrättande av en professur i
trafik- och kommunikationsteknik och
en professur i ekonomisk geografi med
samhällsplanering, bemyndiga Kungl.
Maj d att inrätta en professur i Uo 27
i regional och kommunal ekonomi och
en professur i Uo 27 i kulturgeografi,

dels de likalydande motionerna I:

753 av herr Högström och 11:960 av
herr Wiklund i Härnösand,

dels motionen II: 958 av herrar Bergman
och Svanberg, vari hemställts att
riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande
proposition måtte uttala att
den vid det nordiska institutet för samhällsplanering
föreslagna professuren i
trafik- och kommunikationsteknik borde
utbytas mot en professur i ett samhällsvetenskapligt
ämne.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

191

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 753 och II: 960

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet förordats sluta
överenskommelse med Danmark, Finland
och Norge om inrättande och finansiering
av ett nordiskt institut för
samhällsplanering,

b) besluta att institutet skulle inrättas
den 1 juli 1968,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:752 och 11:959 samt
11:958 bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
de i statsrådsprotokollet förordade
tjänsterna som professor i Uo 27,

3. att riksdagen måtte till Nordiska
institutet för samhällsplanering för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 263 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Virgin (h), fru Wallentheim (s) samt
herrar Kaijser (h), Ottosson (h), Högström
(s), Bohman (h), Bergman (s),
Turesson (h), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Tobé (fp) och Wrestberg (fp),
som ansett att utskottet under 2. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 752 och II: 959 samt II: 958 bemyndiga
Kungl. Maj :t att vid Nordiska institutet
för samhällsplanering inrätta tre
professurer i Uo 27 med i första hand
den ämnesinriktning som förordats av
reservanterna och i andra hand den
som förordats i statsrådsprotokollet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Vi vet alla att samhällsplaneringen
har en mängd olika faser
och aspekter. Vi talar om översiktlig
planering och detaljplanering, och verksamheten
kan delas in i huvudområden
såsom riksplanering, regionplanering
och generalplanering. Den planerings -

Nordiskt institut för samhällsplanering

form, som kommer oss närmast när vi
ute i kommunerna har att ta befattning
med dessa planer, är väl detaljplanerna
för olika ändamål i tätorter, för permanent
bosättning och för fritidsändamål.
Vi har när vi tar ställning till dessa
planeringsfrågor anledning att ta
hänsyn till en hel rad olika synpunkter,
såsom miljö- och trivselfrågor och naturvård.
Men först och sist tror jag att vi
alltmera behöver tänka på de ekonomiska
konsekvenserna av planeringsverksamheten.

Jag tror inte det är någon överdrift
att säga att förhållandena i dag vid en
sammanvägning av alla dessa olika synpunkter
på planeringen framstår som
ganska otillfredsställande. Det gäller inte
minst möjligheterna att bedöma de
ekonomiska följderna av olika former
av planering. Vanligen saknar de kommunala
myndigheter, som har att ta
ställning till stads- och byggnadsplaneförslag,
alternativa lösningar, och jag
försäkrar att det i allra högsta grad är
nödvändigt att ha tillgång till sådana.
Varje planering kan göras på en mängd
olika sätt. Jag kan nämna sådana i och
för sig banala detaljer som grundförhållandena,
förutsättningarna för ett
ekonomiskt utbyggande av vatten och
avlopp, trafikutvecklingen och det referensplan,
på vilket man nivåmässigt
lägger stads- eller byggnadsplanen, för
att ta några av de olika förhållanden
som inverkar på planens ekonomi. Jag
försäkrar att det i allmänhet saknas
möjlighet att på ett vederhäftigt sätt bedöma
inverkan av sådana faktorer. Därför
blir det ofta hasardartade beslut
som fattas, och kommunerna runtom i
landet har många bittra erfarenheter då
det gäller att förverkliga planerna, då
det gäller att ta de ekonomiska konsekvenserna
av de beslut som fullmäktigeförsamlingarna
fattat utan att ha en
aning om vilka kostnader besluten medför.

Om man bedömer planverksamheten
från sådana här utgångspunkter ligger

192

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 19G8 em.

Nordiskt institut för samhällsplanering’

det nära till hands att önska en bättre
utbildning, en bättre forskning och en
ökad förståelse för nödvändigheten av
att de beslutande instanserna får olika
alternativ att välja mellan när de har
att ta ställning till planfrågorna. Det
är väl också sådana synpunkter som legat
bakom initiativet i Nordiska rådet
om ett nordiskt institut för samhällsplanering.
Det gäller komplicerade frågor,
det är dyrbart att forska på området,
och eftersom förhållandena i de
nordiska länderna är så likartade har
det befunnits lämpligt att länderna går
samman om ett sådant här institut. Utbildningen
vid det nya institutet, varom
man efter långvarigt utredningsarbete
enat sig i Nordiska rådets organ, bör

— och det tror jag är mycket angeläget

— få en annan inriktning än den konventionella
utbildningen av samhällsplanerare.

Det förslag som föreligger och som
behandlas i statsutskottets förevarande
utlåtande är enligt min och ett flertal
andra reservanters åsikt alltför hårt
präglat av traditionellt tänkande på
planläggningsväsendets område. Det
överbetonar de tekniska planeringsämnena,
och jag anser därför att det är
angeläget att man bereder möjlighet för
en annan inriktning av ett par av de
professurer som skall finnas vid institutet.
Jag tror inte att vi behöver en så
renodlat teknisk professur som den föreslagna
i trafik- och kommunikationsteknik,
hur viktiga dessa ämnen än är,
och jag tror att den föreslagna professuren
i ekonomisk geografi med samhällsplanering
alltför nära sammanfaller
med de professurer vi har vid universiteten.
Det vore ur de synpunkter
som jag här har skisserat därför värdefullt
med en professur i regional och
kommunal ekonomi och med en professur
i ett ämne som jag närmast skulle
vilja kalla kulturgeografi.

Nu sägs det att propositionen — som
alltså bygger på ett utredningsarbete i
Nordiska rådets regi -— är preliminärt

godkänd av de övriga ländernas regeringar
och att man därför är förhindrad
att ändra på dess innehåll — sådana
ändringar skulle innebära att man
får börja om från början, att man försenar
upprättandet av institutet. Inför
den argumenteringen kan vi naturligtvis
fråga oss: Vad är det för mening
med att riksdagen skall behandla propositionen
och förslaget om riksdagen
inte skall få säga sin mening, om riksdagen
inte skall ha någon möjlighet att
påverka utformningen?

Men låt oss acceptera den tes som påstås
vara sann och riktig, alltså att
propositionen är preliminärt godkänd
»ich att en ändring av propositionens
nnehåll skulle föranleda nya förhandlingar,
nya överläggningar och en onödig
tidsutdräkt. I det läget finns det
emellertid en annan möjlighet att få till
stånd en omprövning av de båda professurernas
ämnesinnehåll — och den
vägen anvisar reservationen, nämligen
att ge Kungl. Maj:t ett bemyndigande
att efter förhandlingar med de andra
nordiska ländernas regeringar göra de
ändringar som kan befinnas nödvändiga.
Vi har utformat reservationen på
det sättet att den innehåller ett förslag
till bemyndigande från riksdagens
sida till Kungl. Maj :t i detta avseende.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen. Dessutom vill jag uttala
den förhoppningen att Kungl. Maj:t
måtte ha förståelse för de synpunkter
som jag här framfört och ta upp de
överläggningar som jag anser är så
utomordentligt nödvändiga för att vi
skall kunna få den samhällsekonomiska
bedömning av planväsendet som vi tyvärr
alltför länge saknat här i landet.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Ingvar Svanberg och
jag har i anledning av proposition nr
20 väckt en motion, nr II: 958, i frågan.
Bengt Wiklund i denna kammare och
Ivar Högström i första kammaren har
väckt de likalydande motionerna I: 753

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

193

och 11:960, och herr Turesson har här
pläderat för reservationen, som bygger
på motionsparet I: 752 och II: 959. Alla
dessa motioner har samma ärende och
riktar sig i sin kritik av propositionen
mot samma punkt. De har utformats något
olika i sina yrkanden, men de har
som sagt ett gemensamt syfte, nämligen
att åstadkomma en ändrad sammansättning
av ämnena i det nordiska institutet
för samhällsplanering, beträffande vilket
vi nu står i begrepp att fatta beslut.

Som propositionen är utformad har
de estetiska och tekniska sidorna blivit
överdimensionerade när det gäller de
professurer som skall inrättas vid detta
institut. Förslaget innefattar bl. a.
en professur i fysisk planering — ett
arkitektämne — en i trafik- och kommunikationsteknik
— ett tekniskt ämne
— och en inom kulturgeografins område
i ekonomisk geografi. Det är den
enda professur där ordet ekonomi förekommer.
Dessutom föreslås att professorn
i arkitektur från konsthögskolans
arkitekturavdelning och professorn
i svensk och jämförande arkitekturhistoria
från samma institution skall
knytas till institutet.

Denna dominans av estetiker och tekniker
är rätt betänklig med hänsyn till
vad detta institut skall syssla med. Man
skall alltså ägna sig åt samhällsplanering
i stort och det är inte en exklusiv
arkitektuppgift. Arkitekterna anses kunna
väldigt mycket, men allt kan de inte.

I propositionen beskrivs detta institut
som ett som skall syssla med dels fysisk
planering, dels verksamhetsplanering,
för att ta de två huvudområdena.
Det är bara det ena området som
täcks av arkitekt- och teknikerkompetens.
Verksamhetsplanering är någonting
som ekonomer och samhällsvetare
har kompetens för. De förekommer inte
i ledningen på det sätt de borde göra
i detta institut. De kommer självfallet
att finnas som lärare, men de får inte
det inflytande på utvecklingen, ämnesgrupperingen
och forskningen som de
7 — Andra kammarens protokoll 1968.

Nordiskt institut för samhällsplanering

rätteligen borde få. Därför har Ingvar
Svanberg och jag i vår motion yrkat att
en av de föreslagna professurerna skall
bytas ut mot en inom samhällsvetenskapligt
område som antingen är inriktad
på samhällsekonomi eller på sociologi.
Detta är en sak som man inte
i detalj skall stanna för i en sådan här
debatt, men ämnet bör fastställas med
tanke på hur de andra ämnesgrupperna
avskiljes inom sina respektive områden.

I denna diskussion har framhållits —
det framgår också av utskottsutlåtandet
— att förslaget är bundet vid en nordisk
överenskommelse och att vi egentligen
inte skall tala om det. Vi skall
bara besluta. Vi skall inte låta våra
hjärnor vara med bakom själva beslutet,
utan vi skall godta propositionens förslag.
Något annat återstår tydligen inte
för oss, tv det vore att stjälpa det hela,
och ingen människa vill göra det. Detta
är ett rätt egendomligt förfaringssätt.
Om vi över huvud taget skall ha denna
fråga uppe till diskussion, skall vi naturligtvis
ha möjlighet att uttrycka vad
vi tänker i både tal och beslut. Jag föreställer
mig emellertid att vi kommer
att få höra argumentet att denna fråga
faller i och med att vi inte godtar exakt
den utformning som Kungl. Maj:t har
föreslagit.

Det vore i och för sig intressant att
få en diskussion om hur frågor som gäller
de nordiska länderna skall handläggas.
Jag tror att vi dåligt tjänar nordiskt
samarbete, om vi inte får behandla
sådana ärenden på ett realistiskt sätt
med klar dokumentation om vilka åsikter
som har förefunnits i respektive länder
efter utredningsarbetets genomförande
och om vilka skäl — nu outsagda,
nu odokumenterade — som de andra
länderna kan andraga för att vi skall
stanna för precis detta beslut, medan
inga andra synpunkter får göra sig gällande.

Praktiskt taget alla remissinstanser —
kommunförbund och en rad organisa Ar

194

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nordiskt institut för samhällsplanering

tioner; jag skall inte räkna upp dem —
liar uttalat samma kritik som motionärerna.
Det förekommer nyanser och avvikelser,
men alla har samma inriktning.
Den som har noterat detta kan
tro att propositionen skall innehålla en
ändring av planerna, men där finns ingenting
i det avseendet. Några små formuleringar
visar väl att vederbörande
har insett att detta är en kritisk punkt
i ärendet, men något uttryck för en ändrad
inställning finner man inte.

De motionärer och liktänkande som
har varit med vid behandlingen i statsutskottet
har nu alla samlat sig kring
en reservation, som inte är ett konkret
uttryck för varje motion i och för sig
men som är så mjuk och hänsynsfull
som en reservation kan vara för att
kunna kallas reservation. Vi reservanter
yrkar att Kungl. Maj:t skall beredas
möjlighet att pröva huruvida de synpunkter
som finns uttryckta i reservationen
kan vinna gillande i de andra
länderna. Blir inte detta fallet, ger vi
oss och accepterar propositionen i det
skick vari den befinner sig. Denna prövning
borde man dock kunna godta, ty
vårt ställningstagande ger uttryck för
stor respekt för den märkvärdighet som
det tydligen utgör att lösa en fråga över
de nordiska ländernas gränser.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Först och främst skulle
jag vilja uttrycka min glädje över att
vi får en proposition med detta innehåll.
Vi klagar många gånger över att
Nordiska rådet gör uttalanden som aldrig
blir verklighet, men här har vi ett
förslag som framlades år 1962 av en
dansk, en norsk och en svensk deltagare
i Nordiska rådets session detta år; den
svenske deltagaren var herr Henning
Gustafsson i Skellefteå.

Nu har vi alltså fått ett förslag från
regeringen, som är utformat i samråd
med de andra nordiska regeringarna.

Jag behöver inte gå in på de förändringar
beträffande professurerna som herrar
Turesson och Bergman har nämnt;
jag vill bara påpeka att ett utbyte av professuren
i trafik- och kommunikationsteknik
mot en ekonomiskt inriktad professur
är ganska svårt att avväga. Vi vet
ju hur viktig trafikplaneringen är i
våra dagar. Man vill ha trafikdifferentiering,
det talas om parkeringsfrågor,
trafiksäkerhet, bullerproblem osv. Vi
vet också att en del trafikexperter kanske
får en smal sektor att arbeta i. De
behöver alltså komma samman med
andra människor som har med planering
att göra. Jag hade därför gärna
sett att bägge dessa slag av expertis
hade kunnat vara representerade i professorskollegiet.

I valet mellan en trafikexpert och en
person med ekonomiska kunskaper —
regional och kommunal ekonomi, som
det har kallats i motionerna — föredrar
jag emellertid med samma motivering
som herrar Turesson och Bergman
en professur i det sistnämnda ämnet.

Beträffande reservationen vill jag
också säga som föregående talare, att
den är mycket måttfull: den vill inte
fördröja utvecklingen på något sätt,
den vill ge utbildningsministern större
befogenheter än han har begärt -— vi
skulle inte här bestämma ämnena för
de båda professurerna, utan detta skulle
utbildningsministern få göra efter kontakter
med vederbörande i Danmark,
Finland och Norge, om enighet i uppfattning
kunde nås.

Vilket resultatet av reservationen än
kan bli hoppas jag att det i varje fall
skall bära frukt i den framtida utvecklingen
av institutet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag kan i många stycken
instämma i de synpunkter som herr
Bergman har framfört, men jag måste

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

195

också inledningsvis beklaga att statsutskottet
inte har kunnat biträda de
tankegångar som framförts i motionsparet
I: 753 och II: 960.

Motionerna utmynnar i att det nordiska
institutet borde anknytas till tekniska
högskolan. I propositionen föreslås
som bekant konsthögskolans arkitekturskola.
Jag tycker detta är så mycket
mera beklagligt som en rad betydande
remissinstanser med stark kommunal
anknytning haft samma uppfattning
i sina remissvar som den som
kommer till uttryck i de nämnda motionerna.

Jag tror inte man kan betrakta förläggandet
av institutet som en fråga av
underordnad betydelse. Jag skall därför
citera något av vad vi har uttalat
i motionsparet. Där står: »Vi står här
inför ett viktigt avgörande där inriktningen
av institutet i hög grad kommer
att präglas av det anknytningsalternativ
som väljes. Anser man att de
estetiska frågorna är de tyngst vägande
i dagens samhällsplanering då är det
gjorda ställningstagandet riktigt.»

Mot bakgrunden av att jag delar herr
Bergmans synpunkt, att det är en hel
råd drag i samhällsplaneringen som
borde sammanföras, vill jag, herr talman,
citera några rader ytterligare ur
motionsparet: »Finner man däremot att
dagens samhällsbyggande är en funktion
av näringsmässiga, ekonomiska,
miljömässiga, tekniska och estetiska
frågor då bör en annan anknytning definitivt
väljas.»

Vid remissbehandlingen har också
från många håll tekniska högskolan i
Stockholm framförts såsom en lämplig
moderorganisation för ett livskraftigt
nordiskt institut sådant som det som
nu föreslås i propositionen.

Självfallet avser jag inte att i detta
läge yrka bifall till motionerna — jag
kommer i stället att rösta för reservationen,
som innebär ett steg i riktning
mot vad jag anser vara den bättre lös -

Nordiskt institut för samhällsplanering

ningen, nämligen att anknyta denna
verksamhet till tekniska högskolan.

Herr talman! Jag biträder med dessa
ord reservationens yrkande.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Tobé sade inledningsvis
att det var svårt att välja mellan
en professur i trafik- och kommunikationsteknik
å ena sidan och en
samhällsekonomisk professur å den
andra men han slutade med att ta ställning
till förmån för den samhällsekonomiska.

För min del har det inte varit svårt
att välja. Det finns nämligen på tekniska
högskolan en professur i kommunikationsteknik.
Det ämnet är alltså
redan företrätt. Däremot har vi som
sysslar ute i kommunerna med planfrågor
länge känt på oss att det föreligger
en skriande brist på kommunalekonomisk
och regionalekonomiskforskning
och utbildning just på detta
område. Därför var valet inte så svårt.

Med anledning av herr Wiklunds i
Härnösand anförande vill jag gärna säga
att jag kände mig ganska frestad att
biträda hans motionsyrkande om eu
förläggning av institutet till tekniska
högskolan. Jag avstod av två skäl. För
det första ville jag'' inte göra större ändringar
i propositionsförslaget än som
var absolut nödvändigt. Det är av denna
anledning som reservationen är så
mjukt och hänsynsfullt utformad som
den är. För det andra var jag — trots
att många skäl talade för en förläggning
till tekniska högskolan — rädd för
att man genom en sådan förläggning
skulle överbetona de tekniska dragen
på bekostnad av de samhällsekonomiska.
Eftersom jag har en så stark känsla
av att de ekonomiska avsnitten behöver
få ett vidgat utrymme, lät jag den synpunkten
ta överhanden.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Vi har väl alla vid det
här laget kommit underfund med hur

196

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

195

Nordiskt institut för samhällsplanering

svårt det är att verkligen omsätta det
nordiska samarbetet i praktiskt handlande.
Vi vill alla i Norden ha detta
samarbete. Det har under årens lopp,
både i Nordiska rådet och på andra
håll, kommit fram många goda uppslag.
Men när det har gällt att verkligen
få fram någon samnordisk organisation
har det gått långsamt och det
har varit motigt.

Efter många års utredningsarbete och
överläggningar föreligger nu ett förslag
till ett samnordiskt institut. Det är klart
att vi har full rätt att sakpröva detta
förslag. Vi skall inte bara säga ja och
amen till ett förslag som framlägges,
utan vi måste behandla det med något
större försiktighet än vi behandlar ett
förslag som bara rör oss själva.

Här har de svenska remissinstanserna
åberopats. Såvitt jag kan förstå har
dessa sett det hela ur svensk synvinkel.
Vad behöver vi, vad vill vi främst
ha, har man frågat sig. De har inte tagit
någon större hänsyn till att det är fråga
om ett samnordiskt institut.

Nu skall institutet förläggas till Sverige,
och det skall så att säga skötas
från Sverige. Detta gör att det är så
mycket viktigare för oss att ta all hänsyn
till de andra ländernas önskemål.
Det har man varit fullt medveten om
vid reservationens utformande. Den är
mycket försiktig, ja, mycket försiktigare
än motionerna just därför att man
inte på något sätt velat äventyra det
nordiska samarbetet. Om vi skall hålla
oss till etikettsfrågor, vill jag säga att
man kunde ha nått precis samma resultat
på ett trevligare sätt med ett särskilt
yttrande. Herr Tobé snuddade just vid
den synpunkt jag skulle vilja lägga på
de i reservationen framförda förslagen,
nämligen att de framför allt bör gälla
framtiden. När vi här diskuterar saken
och framför kritiska synpunkter och
önskemål om hur detta institut skall
arbeta, bör det framför allt ha betydelse
för institutets fortsatta utbyggnad.
Där har vi full frihet, där ändrar vi inte

på något som redan är överenskommet.
Där kan man alltså ta hänsyn till dessa
synpunkter.

Beträffande institutets förläggning
tror jag inte att det skäl som herr Turesson
anförde är huvudskälet mot denna,
utan det är att man därmed gör detta
dock ganska lilla institut så att säga
till en avdelning vid en stor, rent svensk
institution sådan som tekniska högskolan.
Det skulle beröva institutet dess
självständiga nordiska ställning, och
det tror jag inte vore särskilt lyckligt.

Utskottsmajoriteten har inte heller
i sak varit övertygad om att reservanterna
har rätt. Mycket starka skäl talar
för de professurer som reservanterna
vill ha, men vi har ansett att de skäl
som talar för de föreslagna professurerna
är minst lika starka och att det
därför i denna första omgång inte finns
anledning att inte bifalla förslaget som
det är — gärna med framhållande av
önskemålet att institutet snart byggs ut
med den ekonomiska sakkunskap som
efterlysts. Att nu skicka tillbaka ärendet
till Kungl. Maj :t med anmodan att
ta förnyad kontakt med de andra nordiska
länderna tror vi inte skulle gagna
saken och inte heller leda till någonting.
Kungl. Maj :t har haft tillgång till
remissyttrandena, där de synpunkter
som reservanterna företräder har framförts
från flera håll. Det är alltså inte
fråga om annat än att dessa synpunkter
prövats innan den slutgiltiga överenskommelsen
träffas. Det är därför
knappast någon mening i att försöka få
en ny överenskommelse till stånd.

Om detta institut skall komma i gång
som det är tänkt och snabbt finna sin
form för att sedan ytterligare byggas ut
anser vi att förslaget bör accepteras
som det nu är utformat. Därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson varnade
för att ändra på något som är över -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

197

enskommet. Jag skulle vilja fråga vad
som är överenskommet. I Nordiska rådets
utredningsserie, där detta förslag
presenterats, står det beträffande den
kommitté, som har gjort utredningsarbetet:
»Kommittén har avstått från att definiera
innehållet i de enskilda professurerna
och menar, att det bör ankomma
på institutets ledning att fastställa
programmen för de professurer och
lärartjänster som skall inrättas.»

Det har alltså inte på utredningsstadiet
överenskommits något om vilka
ämnesområden de olika professurerna
skall täcka. Om det på propositionsslirivningsstadiet
gjorts sådana överenskommelser
vet inte jag, men det finns
i varje fall inte dokumenterat i de
handlingar som kommit den svenska
riksdagen till del. Det är naturligtvis
möjligt att det finns sådana överenskommelser,
men i så fall borde vi få se
dem innan vi svär på magisterns ord.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson karakteriserade
reservationen på ett försynt
och fint sätt och sade att den var mycket
hänsynsfull, och det är jag glad
över. Vi har också behandlat denna
fråga med större försiktighet än vi behandlar
andra frågor som vi skall fatta
beslut om.

Sedan sade emellertid fröken Olsson
att vi i stället kunde ha avgivit ett särskilt
yttrande. Det är ett egendomligt
önskemål, eftersom man ju inte kan
yrka bifall till ett särskilt yttrande. Här
föreligger en reservation, till vilken
man kan yrka bifall och som kan bifallas
av riksdagen och innebära ett
klart ställningstagande till frågan, men
vars genomförande blir beroende av de
andra länderna.

.lag vill till slut bara notera att det
antyds i propositionen att utformningen
skall gälla tills vidare. Men de tre tjänster,
som föreslås inrättade, är inte, såsom
det föreslogs av utredningen, förordnandetjänster
utan ordinarie tjänster

Nordiskt institut för samhällsplanering

utan tidsbegränsning. De är alltså låsta
en gång för alla. Att inrätta ytterligare
professurer utöver dessa blir säkert
inte så lätt. Vi vet hur svårt det brukar
vara att inrätta nya professurer; vi har
alltid ekonomiska ramar att hålla oss
inom.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man
inte kan yrka bifall till ett särskilt yttrande.
Det är just därför som jag tycker
att ett särskilt yttrande hade varit mer
sympatiskt vid detta tillfälle. Då hade
man kunnat framföra sina synpunkter
och uttala önskemål för framtiden ulan
att därmed göra någonting som kan
uppfattas som ett försök att stjälpa denna
överenskommelse.

Det är visserligen sant att man på
utredningsstadiet inte direkt lade fram
något förslag om professurernas inriktning.
Men när propositionen utarbetades
skedde hela tiden underhandskontakter.
Det har vi fått besked om. Man
rider nu hårt på att dessa underhandskontakter
inte fått formen av skrivna
överenskommelser eller protokoll, men
det går ju inte till så. Att det skett kontakter
har vi förvissat oss om, och propositionen
är alltså i den utformning
den nu fått förhandsgodkänd av de
andra nordiska länderna. Det är alltså
knappast någon idé att ta förnyade
kontakter och säga, att ni bär visserligen
godkänt vad vi en gång föreslagit,
men nu föreslår vi någonting annat i
stället. Vi tycker inte att det är det
rätta sättet att starta detta samarbete,
att man från ensidigt svenska utgångspunkter
försöker ändra på denna överenskommelse,
som dock träffats med
hänsynstagande till samtliga nordiska
länder.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Efter fröken Olssons
inlägg kan jag fatta mig ytterligt kort.
Skillnaden mellan utskottsmajoritetens

198

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nordiskt institut för samhällsplanering

och reservanternas uppfattning är inte
stor. Jag har i och för sig ingenting
emot den rubricering på professurerna
som reservanterna tänkt sig. Men detta
är en nordisk fråga, och vi är i tidsnöd.
Det är precis så som fröken Olsson
sade, att den nordiska tanken är starkt
levande vid Nordiska rådets möten, men
att den inte alltid är lika lätt att praktiskt
förverkliga i konkreta åtgärder.
Man måste ta hänsyn till varandra och
kompromissa. I detta fall har vi särskilt
stor anledning att kompromissa eftersom
detta institut skall ligga i Sverige
och att när det gäller inriktningen ta
största möjliga hänsyn till de övriga
nordiska länderna.

Redan kommittén hade föreslagit, att
de tre professurerna skulle samlas kring
de huvudämnen som nu präglar samhällsplaneringen:
fysisk planering, trafik-
och kommunikationsteknik samt
ekonomisk geografi. Vi har följt det förslaget,
och vi har varit överens på den
punkten.

Vi vill nu ha i gång denna verksamhet
den 1 juli 1968. Det betyder att
departementet omedelbart efter riksdagsbeslutet
får börja ordna alla de
praktiska detaljerna. Skulle man nu ta
en ny förhandlingsomgång, som verkligen
vore meningsfylld, så skulle det
hela försenas. Vidare vore det, som fröken
Olsson nämnde, inte den allra bästa
starten på detta nordiska samarbete att
i sista stund försöka ändra benämningen
på professurerna.

Just det som herr Turesson läste upp
visar att man när det gäller de sökande
till och konkurrensen om dessa professurer
kan ha en ganska vid tolkning;
det framgår redan av kommittébetänkandet.
Men framför allt är vår förhoppning
att detta relativt lilla institut
ändå i framtiden skall växa och bli
någonting större om det är framgångsrikt,
och då har man ju alla möjligheter
att ytterligare bredda intresseinriktningen
på forskartjänsterna och
utbildningstjänsterna vid detta institut.

Därför tror jag att det är klokt att hålla
sig till det som vi kommit överens om
med våra nordiska grannar i denna
fråga.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Liksom herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
kan jag efter fröken Olssons anförande
fatta mig kort. Jag skulle också
gärna i långa stycken vilja instämma
med henne. Fröken Olsson talade om —
och man talar mycket ofta om det —
att Nordiska rådets handlande präglas
av maktlöshet. Det är väl i viss mån riktigt,
men det beror naturligtvis på att
samtliga de nordiska parlamenten och
kanske också i viss mån de nordiska
regeringarna är livrädda för att släppa
ifrån sig något uns av sin nationella
suveränitet. Man vill i själva verket inte
veta av någon överstatlig institution,
och det är endast på otroligt små fält
som Nordiska rådet har kommit att
fungera som en överstatlig institution.

Jag skall inte alls lägga mig i själva
sakfrågan, om professurers inrättande
osv. — det har jag ingen mening om.
Men jag har velat ta upp detta problem
om förhållandet mellan det nordiska
samarbetet och de enskilda nordiska
parlamentens sätt att agera.

Det är alldeles klart att varje nordiskt
parlament är suveränt och har kompetens
att vägra gå med på en överenskommelse
eller att gå med på den, att
pröva den och förändra den. Parlamenten
gör som de vill. Men om de gör som
de vill, hur skall man då kunna åstadkomma
samfällda nordiska lösningar?
Jag kan inte se att det är möjligt. Statsrådet
Palme talade om nödvändigheten
av att föra ingående förhandlingar med
representanter för de nordiska länderna.
Det måste man kunna göra om man
skall komma fram till nordiska problemlösningar.
Man kan inte bara från
värdlandets sida — särskilt inte, skulle
jag vilja understryka, om det är det

Onsdagen den 27 mars 1908 em.

Nr 14

199

största landet — kommendera sig fram,
utan man måste se till att de andra
också blir någorlunda belåtna med de
lösningar som kommer till stånd.

Om vi nu skulle peta i denna överenskommelse
och säga att så och så vill vi
ha den förändrad, varför skulle man då
inte göra detsamma från dansk sida,
från finsk sida och från isländsk sida
och, i högsta grad, från norsk sida? Det
är möjligt att reservanterna har rätt i
sak, att institutet skulle bli bättre med
deras uppläggning. Men även om det
skulle bli bättre i startögonblicket enligt
reservanternas förslag än det blir enligt
propositionens, vill jag med hänsyn till
möjligheterna att åstadkomma konkreta
resultat av nordiskt samarbete icke biträda
reservationen. .lag yrkar bifall till
och kommer att rösta för utskottets
hemställan.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag är angelägen om att
framhålla att den åsikt som jag här
framfört grundar sig på en viss erfarenhet.
Den är inte bara uttryck för någon
sorts exklusiv svensk ståndpunkt, utan
det är en personlig åsikt som jag tillägnat
mig under ett ganska långvarigt
arbete som planman och kommunalman.
Jag är fullkomligt övertygad om
att vi behöver en ekonomiskt baserad
forskning och utbildning på planfrågornas
område, och det behovet tillgodoser
inte detta institut som i och för sig är
mycket bra och som vi han ha nytta av
i alla de nordiska länderna.

Jag kan inte riktigt förstå att man nu,
bara därför att det är ett nordiskt
initiativ och ett nordiskt förslag, vill att
jag skall acceptera en lösning som enligt
min mening inte är bra. Jag tycker det
vore bättre att vi gemensamt försökte
få till stånd ett så värdefullt och så bra
institut som möjligt, även om det litet
grand kan verka irriterande på de nordiska
samarbetssträvandena. Jag tror
för min del inte att det är så farligt
med det. Jag är inte övertygad om att

Nordiskt institut för samhällsplanering

inte samma synpunkter som de jag här
har framfört kan framföras i Norge,
Danmark och Finland. Vi vet för litet
om det, när vi i riksdagen skall ta ställning
till denna fråga. Vi har inte sett
några remissyttranden från de andra
nordiska ländernas olika remissinstanser.
Vi har bara sett de svenska remissinstansernas
yttranden. Jag kan därför
herr talman, inte frånträda mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2} i
utskottets utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 125 ja och 79 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

200

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Beskattningen av totalisatorvinster

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Beskattningen av totalisatorvinster

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, med anledning av motion
angående beskattningen av totalisatorvinster.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Också detta år har herr
Fridolfsson i Stockholm och jag motionerat
om en rättvisare beskattning av
totalisatorvinster vid hästtävlingar.

Till grund för detta yrkande ligger
den enkla principen att arbetstid inkomst
inte skall beskattas så blygsamt,
när arbetsinkomst drabbas så hårt av
skatt. Före 1945 hade vi vanlig inkomstbeskattning
av totalisatorsvinst, och det
tycker jag var sunt. Om man enligt gällande
lag skall betala skatt på vinst
vid pokerspel såsom »vinst av tillfällig
förvärvsverksamhet» borde väl andra
spelvinster också kunna behandlas likartat.
Jag är emellertid helt på det klara
med att ett sådant system medför administrativa
besvärligheter, och jag förmodar
också att herr Strängs intäkter
på pokervinstskatt inte är särskilt betydande.
När totalisatorvinsterna undantagits
från förordningen om skatt
på lotterivinster vet vi, att tävlingsanordnaren
i stället har att göra ett
större eller mindre vinstavdrag på omsättningen.
Av detta vinstavdrag går
en del till staten och en del till anordnarens
omkostnader. Vinstavdraget varierar
enligt ganska invecklade beräkningsgrunder.
beroende på typen av
hästtävlingar och på omsättningen.

Vinstavdraget kan följaktligen variera
från ganska blygsamma procenttal till
35 procent; det sistnämnda gäller V-5-spel.

Det är alltså att märka att detta avdrag
inte odelat tillfaller staten. De
som menar att totalisatorvinster dock
är föremål för en tillräcklig hög beskattning
hör lägga märke till att staten för
budgetåret 1968/69 endast räknar med
att 97 miljoner kronor skall inflyta, vilket
i medeltal utgör 15 procent av omsättningen,
och i sammanhanget inte
kan anses vara någon hög siffra.

Vi föreslår helt enkelt att det beskattningssystem
som i princip gäller för
företag i gemen också bör gälla för dem
som ordnar hästtävlingar. En företagsvinst
beskattas liksom också den utdelning
som aktieägare får på sina aktier.
I det här fallet rör det sig visserligen
om en ganska säregen produktion som
företaget presterar. Utskottet anför
»rekreation, spänning och förströelse».
Man har lust att lägga till ytterligare ett
ord, nämligen förstörelse — i varje fall
av mängas ekonomi.

Vi berör också i förbigående den sociala
aspekten på den här spelverksamlieten,
ty man kan inte blunda för den
personliga tragik som hör ihop med
den tilltagande lidelsen för spel. Begrepp
som Solvalla, Åby och Jägersro
återkommer ofta i samtal vid äktenskapsmedling.
Nu tror jag inte att en
ökad skatt röjer den problematiken ur
världen, men det skulle i varje fall kunna
ske eu dämpning. Och det finns alls
ingen anledning att skattemässigt favorisera
en företeelse som har sådana bekymmer
i släptåg.

Utskottet delar vår uppfattning om
denna problematik och vår syn på de
sociala aspekterna nien anser »att det
saknas förutsättningar att förhindra sådana
följder genom generellt verkande
beskattningsåtgärder». Emellertid skriver
utskottet att V-5-spelet sjönk mycket
kraftigt, då det nuvarande vinstavdraget
infördes. Vad menar egent -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

201

ligen utskottet med det? Antingen verkar
vinstskatten dämpande på spelintresset
och därmed mindre ödeläggande
för den enskilde, eller också har
en beskattningsåtgärd inte den inverkan
som utskottet anför i sina slutrader.

Vi har väl inte haft stora förhoppningar
om motionen men tycker ändå
att den i år har fallit framåt. Vi skall
inte heller i år besvära kammaren med
något yrkande, eftersom reservanterna
inte har någon skrivning att komma
med.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MAGNUSSON i Boras (h):

Herr talman! Jag tycker att herr Werners
argumentation är något egendomlig,
när han säger att beskattningen på
totalisatorvinster är för låg i förhållande
till skatten på arbetsinkomster.
Systemet att höja skatten på vinsterna
för att nå jämvikt förefaller mig mindre
tilltalande. Det synes vara bättre att
gå andra vägen för att åstadkomma en
utjämning.

Herr Werner gjorde också en jämförelse
med lotteriförordningen, men
det är anledning observera att skatten
på totalisatorvinster befinner sig i ungefärlig
paritet med skatten på lotterivinster.
Sådana vinster som inte uppgår
till 50 kronor är skattefria i lotterispel,
och de flesta belopp som betalas
ut på totalisatorspel är också under 50
kronor och skulle sålunda bli skattefria.
Skatten på totalisatorvinster är i
dag ungefär densamma som skatten på
lotterivinster. Detta gäller i alldeles speciell
grad vinster i V-5-spel, där avdraget
är 35 procent.

Herr talman! Jag tycker inte det
finns någon anledning att här argumentera
ytterligare utöver den mycket
utförliga argumentation som utskottet
fört och ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Skatt på utlandsresor

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det må så vara att åtskilliga
vinnare får vinster på 50 kronor,
men det förekommer ju inte så
sällan på V-5-spel att också ganska höga
vinster betalas ut, vinster på flera tusental
kronor. Det är väl rimligt att
så stora vinster blir beskattade.

När herr Magnusson i Borås anför
att det ändå utgår 35 procent i skatt,
glömmer han att detta är ett vinstavdrag
som också inkluderar anordnarens
omkostnader för tävlingen i fråga.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Skatt på utlandsresor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, med anledning av motioner
om skatt på utlandsresor.

I de likalydande motionerna 1:032
av herr Nils-Eric Gustafsson in. fl. samt
II: 798 av herrar Elmstedt och Sundkvist
hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till avgiftsbeläggning,
motsvarande inom landet gällande
konsumtionsbeskattning, av resor
(resevaluta och/eller biljettkostnad)
som svenska medborgare företoge utanför
riket.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 632 och II:
798.

Reservation hade avgivits av herrar
Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora
(båda ep), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
1:632 och 11:798, måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till avgiftsbeläggning,
motsvarande inom landet
gällande konsumtionsbeskattning, av
resor som svenska medborgare företoge
utanför riket.

202

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Skatt på utlandsresor

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Vid förevarande betänkande
nr 13 från bevillningsutskottet
har av undertecknad och en kamrat i
bevillningsutskottet fogats en reservation.
I ett motionspar från centerpartiet
har framställningar gjorts om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om förslag till avgiftsbeläggning,
motsvarande inom landet gällande
konsumtionsbeskattning, av resor,
som svenska medborgare företar utanför
riket. Det är visserligen, såsom utskottet
uttalat och såsom även framhållits
i ett av finansministern lämnat
interpellationssvar i denna fråga år
1966, en rätt komplicerad sak. Under
de två senaste åren har emellertid denna
fråga upptagits till behandling i en
del andra länder. Skatter eller regleringar
av den nämnda typen har sålunda
införts i USA, i Storbritannien
och i Danmark. Även Finland har infört
en tioprocentig skatt på resor. En
sådan åtgärd borde enligt vår mening
inte vara mera komplicerad att genomföra
här än i dessa länder.

Valutautflödet synes öka mycket kraftigt
varje år. Under 1967 års tre första
kvartal uppgick det till inte mindre
än 1 117 miljoner kronor. Under samma
tid hade vi ett inflöde av utländsk
resevaluta på 450 miljoner kronor. Nettoutflödet
var följaktligen under berörda
tidsperiod inte mindre än 667 miljoner
kronor och beräknades vid årets
utgång uppgå till i runt tal 900 miljoner
kronor.

Mot bakgrunden av de nämnda siffrorna
torde klart framgå att det inte
rör sig om några småaffärer. Om jag
inte missminner mig har för övrigt
också finansministern vid något tillfälle
ansett sig med bekymmer se på
utvecklingen på detta område.

Av berörda skäl har vi ansett oss
böra avge vår reservation med hem -

ställan om att Kungl. Maj:t skall närmare
utreda frågan.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid bevillningsutskottets
betänkande nr 13.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Bara några få ord i
egenskap av motionär i detta ämne.

Främsta skälet till att motionen
väckts är vår uppfattning att den nuvarande
ordningen för konsumtionsbeskattning
innebär en orättvisa mot de
människor, som tvingas använda hela
sin inkomst till livets nödtorft. De som
har ekonomiska möjligheter att företa
utlandsresor undgår ju beskattningen
på denna konsumtion. Ett gynnande av
denna, såsom den måste betecknas,
exklusiva konsumtion måste av de
många lägre inkomsttagarna uppfattas
som en utmaning och stridande mot det
rättvisekrav vilket måste prägla vårt
skattesystem.

Ett annat skäl som kan anföras mot
nuvarande ordning är det utflöde av
svensk resevaluta som förekommer.
Nettoutflödet uppgick till cirka 900
miljoner kronor under år 1967 och
till ungefär 2,5 miljarder kronor under
den senaste fyraårsperioden.

Vidare bör vår egen turistnärings
situation beaktas. I vår motion tar vi
upp förslag som skulle öka förutsättningarna
till konkurrens på mera likvärdiga
villkor, och på en del håll i
landet satsar man redan stora belopp
för att den svenska turistnäringen skall
kunna överleva.

Utskottsmajoriteten har i sin motivering
för avslag på motionen gått förbi
rättvisetanken. Däremot instämmer
man i vad som i motionen uttalas om
valutafrågan. Motionen avfärdas med
ett resonemang om tekniska problem.
Utskottet menar att det för närvarande
saknas förutsättningar för en åtgärd i
enlighet med motionärernas förslag och
att det därför skall bli vid det gamla.

Den reservation som herrar Vigelsbo

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

203

Ratt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

och Eriksson i Bäckmora fogat till utskottsutlåtandet
ansluter till motionskravet,
och jag ber att få yrka bifall till
denna reservation.

I detta anförande instämde herr
Sundkvist (ep).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I reservationen anföres
att motionärerna menar att »konsumtionen
utomlands i princip bör beläggas
med samma skatt som den vi har inom
landet». Av tekniska skäl är det naturligtvis
omöjligt för oss här i Sverige
att besluta om en skatt som skall tas ut
i utlandet. Man skulle då ta ut skatten
på de resevalutor som vi skall sälja till
personer som reser utanför landets
gränser för att fira sin semester. Med
hänsyn till våra åtaganden gentemot
internationella valutafonden torde det
inte vara möjligt att sälja denna resevaluta
till ett annat pris än det som i
allmänhet gäller. Dessutom torde det
föreligga synnerligen svåra praktiska
hinder för en beskattning på denna väg,
vilket utskottet utförligt redovisat i utlåtandet.

Det är väl också fel att säga som herr
Elmstedt, att det skulle vara uttryck
för en speciellt exklusiv livsföring att i
dag resa utanför landets gränser på
sin semester. Så är väl näppeligen förhållandet.
Att människorna reser utomlands
beror ju delvis på de klimatiska
förhållandena men också på att det är
betydligt billigare att leva på många
utländska semesterorter än på våra
egna semesterorter. Kostnadsläget i vårt
land spelar naturligtvis in härvidlag.

Jag har inget att invända mot resonemanget
att det vore önskvärt med en
utjämning, så att antalet utlandsresor
inte blev sa stort som för närvarande.
En sådan utjämning bör väl också kunna
åstadkommas genom att man driver
en något hårdare propaganda för att vi
bör se Sverige innan vi reser utanför
landets gränser. Jag tror att en sådan
propaganda skulle göra verkan, och un -

der alla förhållanden anser vi inom utskottsmajoriteten
att det för närvarande
inte finns förutsättningar för att genomföra
motionärernas förslag. Av den
anledningen finner vi inte anledning att
förorda en skrivelse till Kungi. Maj :t rörande
utredning av frågan, och jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herrar Vigelsbo och Eriksson
i Bäckmora; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, med anledning av motioner
angående beskattningen av handikappades
motorfordon, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Rätt för handikappade till särskilda
avdrag vid beskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, med anledning av motioner
om rätt för handikappade till
särskilda avdrag vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:177
av herr Kaijser in. fl. och II: 232 av
fröken Ljungberg m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde, att handikapputredningen
genom tilläggsdirektiv
finge i uppdrag att närmare undersöka
dels frågan om de handikappades skatteproblem
i vad avsåge rött till avdrag
för av handikapp betingade särskilda
kostnader för intäkternas förvärvande,
dels frågan om extra avdrag på grund
av de handikappades högre levnadskostnader; -

204

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

2) de likalydande motionerna 1:649
av herr Sveningsson samt 11: 805 av
herr Hedin och fröken Wetterström, i
vilka hemställts, att riksdagen beslutade
att avdragsrätt vid taxeringen beviljades
för handikappades kostnader
för tekniska hjälpmedel in. in.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 177 och II: 232 samt

2) motionerna I: 649 och II: 80o.

Reservationer hade avgivits

A) av herrar Yngve Nilsson (h),
Gösta Jacobsson (h), Lundström (fp),
Tistad (fp), Gustafson i Göteborg (fp),
Lothigius (h) och Öhvall (fp), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av

1) motionerna I: 177 och II: 232 samt

2) motionerna I: 649 och II: 805

i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
handikapputredningen finge i uppdrag
att undersöka de handikappades skatteproblem; B)

av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora (samtliga ep),
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Reservationen A bygger
på de likalydande motionerna 1:177 av
herr Kaijser in. fl. och 11:232 av fröken
Ljungberg in. fl. samt de likalydande
motionerna I: 649 av herr Sveningsson
samt II: 805 av herr Hedin
och fröken Wetterström, i vilka hemställts
att de handikappades skatteproblem
skall undersökas. Det gäller dels
frågan om de handikappades skatteproblem
i vad avser rätt till avdrag för av
handikapp betingade särskilda kostnader
för intäkternas förvärvande, dels
frågan om extra avdrag på grund av de
handikappades högre levnadskostnader.
I reservationen — bakom vilken står utskottets
folkparti- och högerledamöter
— föreslås att riksdagen »i skrivelse till

Kungl. Maj :t begär att handikapputredningen
får i uppdrag att undersöka de
handikappades skatteproblem».

Utskottets socialdemokratiska majoritet
vill inte vara med om detta utan
hänvisar till vad statsmakterna hittills
gjort för de handikappade. Utskottsmajoriteten
åberopar vidare handikapputredningen,
som framlagt och kommer
att framlägga nya förslag.

Det finns i denna kammare liksom
även inom utskottet en stark enighet om
att man på olika sätt måste astadkomma
lättnader för dem som råkat bli handikappade.
Meningarna delar sig när
reservanterna vill ha skattesituationen
utredd och begär undersökning om avdragsrätten
för de kostnader som ett
handikapp medför. För reservanterna
står det alldeles klart att ett definitivt
ställningstagande för en sådan avdragsrätt
ger de handikappade bättre jämställdhet
på det ekonomiska området
med dem som är lyckliga nog att inte
ha något handikapp. Vi är också på
det klara med att det behövs särskilda
bidrag och förbättringar i övrigt efter
de bl. a. i handikapputredningen skisserade
riktlinjerna. Men handikappet
i sig självt försvårar för dem som drabbats
därav att nå de inkomster som de
eventuellt skulle kunna få om de inte
vore handikappade.

Det finns alltså inget försvar — anser
jag — för att gradera den handikappades
ställning på grundval av inkomsten
såsom sker genom de vanliga
inkomstskatterna, som utgår för oss alla
med den nuvarande utformningen av
skattesystemet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen A.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Frågan om avdrag för
omkostnader i samband med sjukdom
och vid invaliditet har mycket stor aktualitet
för många människor och har
kommit att spela en framträdande roll
i olika diskussioner. För några år sedan

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

205

Rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

beslutade vi oss här i riksdagen för att
åtminstone beträffande en grupp handikappade
uttala oss mycket förstående.
Men vi har också hållit fast vid att
eventuella avdrag skall göras enligt
kommunalskattelagens 50 §, d. v. s. med
hänsyn till den reella skatteförmågan,
och efter ett uttalande av bevillningsutskottet
för några år sedan har praxis
faktiskt blivit enhetligare och i viss mån
mer förstående. Riksskattenämnden har
hänvänt sig till taxeringsintendenterna,
och överallt i taxeringsnämnderna har
man tagit upp denna fråga på ett likformigt
sätt. Man har medgett avdrag
efter de normer som åberopas i utskottets
betänkande.

Från visst håll bär det klagats över
att normerna varit för rigorösa. En inkomst
om 25 000 kronor har varit den
gräns under vilken en handikappad,
som har familj, kunnat få göra ett avdrag
på kanske 500—800 kronor. För
ensamstående har gränsen satts vid en
inkomst av ungefär 16 000 kronor.
Ibland har det sagts att man inom taxeringsnämnderna
uppfattat dessa anvisningar
nästan som ett dekret. Man har
kanske inte så noggrant som en taxeringsnämnd
har möjlighet till prövat,
huruvida inte en handikappad med familj
har mycket stor försörjningsbörda
och om man inte med hänsyn därtill
och till hans handikapp borde sätta inkomstgränsen
högre än annars.

Utskottet åberopar att det funnits
mycket högt satta inkomstgränser för
sådana här avdrag, men jag har aldrig
hört talas om att man har sträckt sig
längre än till 25 000 kronor och då har
man oftast inte tagit hänsyn till andra
omständigheter, som gör det svårare
för en handikappads familj att försörja
sig än vad det är för andra familjer i
samma inkomstläge. Det skulle vara värdefullt
om vi fick fastslaget att taxeringsnämnderna
har mycket större
svängrum än de har utnyttjat och att
det finns möjlighet att ta mycket mera
hänsyn.

Vi kommer då över till den andra
frågan: Skall det över huvud taget förekomma
behovsprövning när det gäller
dessa avdrag? Borde man inte alltid,
när man har extrakostnader på grund
av sjukdom, få ett avdrag, oavsett vilken
inkomst man har att leva på? Det
är en uppfattning som vi i riksdagen
ständigt har ansett vara oriktig. Vi har
sagt att en önskad utjämning inte skall
åstadkommas avdragsvägen utan i stället
genom bidrag av olika sorter, som
kan göras mer differentierade än ett
skatteavdrag. Skall vi ha ett differentierat
skatteavdrag, måste det alltid
bli behovsprövat med hänsyn till en
rad omständigheter, vilket kan verka
en aning diskriminerande. Det måste
vara riktigare med schablonmässiga bidrag
som utgår utan att den som skall
ha förmånen behöver förhöras så noga
om sina tillgångar och möjligheter att
klara sig.

Det är alltså på längre sikt en betydligt
smakligare väg att skapa ett mer
differentierat och mer utbyggt bidragssystem.
Invalidersättningarna är skattefria,
och i och med detta är de av större
värde om de kan ges generösare än
i dag.

Vi har i allmänna beredningsutskottet
just behandlat motioner, i vilka det
krävs ett större hänsynstagande till de
handikappades existensmöjligheter. Vi
har fått de bestämda uppgifterna att
statskontoret nu kartlägger de rent organisatoriska
frågorna om samarbete
och samordning mellan sjukvård, arbetsvärd,
försäkringskassa och socialvård
— alltså en samordning mellan
olika former av bidrag och ersättningar
till handikappade. Det har också
uppgivits att vissa delar av prövningen
när det gäller de handikappade
ligger hos pensionsförsäkringskommittén.
När denna undersökning blir färdig,
skulle man vara beredd att av den
dra slutsatser som skulle leda till bättre
ersättningar.

Jag vet att önskemålet om ett gene -

206

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Rätt för handikappade till särskilda

rellt, alltså icke behovsprövat avdrag är
allmänt, men jag är inte säker på att
man skapar större rättvisa med ett sådant
system, eftersom skatteavdrag alltid
har större värde för den som har
större inkomster och följaktligen inte
medför någon reell utjämning. Framför
allt går vi väl ändå fram mot ett skattesystem,
inom vilket avdragen skall
bli färre i stället för fler.

Jag skulle alltså önska att bevillningsutskottet
starkt betonade att det i det
nuvarande systemet finns möjlighet att
la mer hänsyn än man har gjort till
speciella svårigheter för en familj, att
inkomstgränserna, som nu i viss mån
har blivit en norm, inte är absoluta och
att man således har större svängrum
än man har utnyttjat. Men utskottet
borde också betona att de faktiska möjligheterna
att genom skatteavdrag skapa
rättvisa aldrig kan bli idealiska och att
vi i stället hoppas på de fortsatta utredningarna
och den fortgående förbättringen
av de direkta bidragen.

Jag kommer inte att rösta med reservationen,
ehuru jag väl känner önskemålet
att gå denna väg för att hjälpa
de handikappade. Jag tror inte på denna
metod. Eftersom jag är mycket invävd
i frågan kommer jag emellertid
att lägga ned min röst såsom en liten
protest mot den nuvarande tillämpningen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Med anledning av den
blanka reservation som centerpartiledamöterna
har fogat till bevillningsutskottets
betänkande vill jag framhålla
att vi väl i sak är av samma mening
som motionärerna och reservanterna. I
utskottet klargjordes det dock att en
proposition med betydande förbättringsförslag
för de handikappade var
att vänta inom den närmaste tiden. Av
den anledningen ansåg vi oss först böra
avvakta och se vad som skulle komma
att föreslås i denna proposition, som

avdrag vid beskattningen

också numera har avlämnats till riksdagen.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! De aspekter som kan
läggas på denna fråga har redan framförts
här. Eftersom folkpartiets ledamöter
tillhör reservanterna vill jag
emellertid helt kort meddela att vi har
kommit till slutsatsen, att någonting
måste göras för de handikappade, och
eftersom handikapputredningen väl är
rätt forum att ta upp dessa problem,
tycker jag att bland andra fru Eriksson
i Stockholm borde ha understött denna
reservation. Det är helt enkelt på
det sättet, att handikappade människor
får vidkännas större kostnader för intäktens
förvärvande än andra, att
många av dem måste ha vissa hjälpmedel
för att kunna klara sig eller är försatta
i en situation där de av medicinska
skäl måste ha ett kosthåll som
är dyrare än ett normalt.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen A vid bevillningsutskottets
betänkande nr 26.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig mycket kort.

Det råder ju allmän enighet om att
man bör hjälpa de handikappade, en
grupp som kan ha nog så besvärligt.
I utskottets betänkande redogöres fölen
hel rad åtgärder som statsmakterna
i detta syfte redan har vidtagit — jag
skall inte tynga kammaren med att läsa
upp denna redogörelse. Även på andra
områden pågår en omfattande planerings-
och utredningsverksamhet. Handikapputredningen
har framlagt två betänkanden,
och en proposition med vissa
förslag beträffande de handikappade
har, såsom herr Eriksson i Bäckmora
redan sagt, nyligen avlämnats.
Också på skatteområdet har en mängd
åtgärder vidtagits, och alla som är lands -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

207

Vardeminskmngsavdrag för byggnader i jordbruk och rörelse

tingsmän känner till vad landstingen
gör för att hjälpa de handikappade.

Om man skall kunna underlätta tillvaron
för denna grupp på ett riktigt
sätt, bör man inte, understryker utskottet,
främst göra det skattevägen,
utan genom att vidta sådana åtgärder
som utskottet pekat på här. Utskottet
vidhåller sin tidigare framförda åsikt,
att den skattskyldiges ekonomiska ställning
bör vara avgörande för om extra
avdrag skall medges. För en skattskyldig
med mera betydande inkomst kan
skatteförmågan knappast anses vara
väsentligen nedsatt med mindre denne
fått vidkännas en avsevärd ekonomisk
utgift.

Det är riktigt att i rättspraxis har
medgetts extra avdrag för de handikappade
vid inkomster ända upp till
30 000—40 000 kronor men vi anser att
man främst bör hjälpa denna grupp genom
andra åtgärder än skattemässiga,
och därför vidhåller utskottet sitt avstyrkande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
A); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 118
ja och 68 nej, varjämte 19 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Värdeminskningsavdrag för byggnader i
jordbruk och rörelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, med anledning av motioner
angående värdeminskningsavdrag
för byggnader i jordbruk och rörelse.

Bevillningsutskottet hade upptagit till
behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 123
av herr Johan Olsson in. fl. och II: 168
av herr Jonsson in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om sådan ändring
i avskrivningsreglerna för byggnader
i jordbruk och rörelse, att bättre överensstämmelse
med den verkliga värdeminskningen
uppnåddes bl. a. genom
högre initialavskrivning, i enlighet med
vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:254
av herr Bengtson nr. fl. och II: 324 av
herr Hedlund in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde förslag till 1969 års riksdag
om samlade åtgärder för ökade
möjligheter till konsolidering och självfinansiering
i jordbruket i syfte att
främja rationalisering och effektivisering
av jordbruksdriften i enlighet med
motionernas syfte;

208

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1988 em.

Värdeminskningsavdrag för byggnader i jordbruk och rörelse

3) de likalydande motionerna I: ''i90
av herr Eskilsson in. fl. och 11:799 av
herr Eliasson i Moholm m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde om en allsidig
utredning om jordbrukets kapital- och
skatteproblem i enlighet med vad i motionerna
anförts; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 6il
av fru Nilsson och herr Åkesson samt
II: 809 av herr Larsson i Borrby m.fl.,
i vilka hemställts, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begärde en skyndsam utredning
för att skapa bättre avskrivningsmöjligheter
för växthus.

De under 2) och 3) upptagna motionerna
behandlades i detta betänkande,
såvitt avsåge frågan om avdrag för
värdeminskning av byggnader. Motionerna
i övrigt behandlades av utskottet
i andra sammanhang.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med anledning
av

1) motionerna I: 123 och II: 168,

2) motionerna I: 254 och II: 324,

3) motionerna I: 490 och II: 799 samt

4) motionerna I: 641 och II: 809

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till 1969 års riksdag om liberalare
regler i fråga om värdeminskningsavdrag
för byggnader i inkomstkällorna
jordbruk och rörelse,

B) alt de under A) upptagna motionerna,
i vad de behandlades i detta
betänkande och icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, måtte av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Wärnberg,
Tage Johansson, Wirmark, Brandt,
Engkvist, Asp, Andersson i Essvik och
Kristenson (samtliga s), vilka ansett,
att utskottet bort hemställa

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:123 och II: 168,

2) motionerna 1:254 och 11:324, i
vad de behandlades i detta betänkande,

3) motionerna 1:490 och 11:799, i
vad de behandlades i detta betänkande,
samt

4) motionerna I: 641 och II: 809.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Vid den lottdragning
inom utskottet, som företagits och som
inte så sällan inträffar, har socialdemokraterna
denna gång kommit i minoritet
och står alltså för reservationen.

Vi hänvisar i denna till att företagsskatteutredningen
snart — kanske redan
under våren — kommer att lägga
fram sitt betänkande med förslag till
nya bestämmelser om värdeminskningsavdrag
för byggnader. Det finns därför
enligt vår uppfattning inte någon anledning
att biträda föreliggande motionsyrkanden.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som framlagts av herr John
Ericsson m. fl.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Avskrivningsreglerna i
fråga om byggnader i jordbruk och rörelse
är klart otidsenliga. Den avskrivningsprocent
som nu tillämpas förutsätter
en varaktighetstid hos byggnaderna
på 100 år, och det säger sig
självt att den ekonomiska livslängden
för jordbrukets driftbyggnader i dagens
läge måste bedömas utifrån den rationalisering
som kännetecknar dagens
jordbruk och vars riktlinjer fastlagts
av riksdagen. Mot den bakgrunden kan
det inte vara rimligt att behålla de nuvarande
föråldrade avskrivningsreglerna
— de motverkar rationaliseringstakten
i jordbruket. Den anpassning till
produktionsinriktningen som jordbrukets
driftbyggnader måste ha kräver en
generösare avskrivningsmetod.

I både Norge och Danmark tillåts initialavskrivning
på ända upp till 12 procent
för byggnader i jordbruk och rörelse.
Jag tror att denna princip är

209

Onsdagen den 27 mars 1968 em. Nr 14

Rätten till avdrag för reparations- och underhållskostnader på en- och tvåfamiljsfastighet -

riktig, eftersom den största värdeminskningen
inträder under de första åren.
Med de ogynnsamma avskrivningsregler
som vi har kan det i många fall ur
skattesynpunkt vara fördelaktigare att
reparera en driftbyggnad än att bygga
nytt, ehuru reparationen på sikt kanske
är en helt oekonomisk investering.

Bevillningsutskottets majoritet bär
tillstyrkt några motioner i vilka gynnsammare
avskrivningsregler yrkas. Vid
utskottets betänkande har fogats en reservation,
för vilken herr Brandt nyss
talade. Reservanterna vill i första hand
avvakta företagsskatteutredningens förslag,
medan utskottsmajoriteten föreslår
att riksdagen redan nu i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär förslag till 1969
års riksdag om gynnsammare avskrivningsregler
för byggnader i jordbruk
och rörelse.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 96
ja och 105 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson in. fl.

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, med anledning av motioner
beträffande missbruk av teknisk
sprit.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Rätten till avdrag för reparations- och
underhållskostnader på en- och
tvåfamiljsfastighet

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Brandt begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, med anledning av motioner
angående rätten till avdrag för
reparations- och underhållskostnader
på en- och tvåfamiljsfastighet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Till detta betänkande
har jag och ett par andra ledamöter
av utskottet fogat ett särskilt yttrande.
Det har föranletts av en motion i denna
kammare av herrar Bengtson i Solna
och Ringaby, vari det begärs att ägare
av en- och tvä f a mi ljsf ast i gh eter skall
medges avdrag för reparations- och underhållskostnader
på upp till 2 000 kronor.
Givetvis skall den som yrkar sådant
avdrag ha varit mantalsskriven
på fastigheten under beskattningsåret.

Vi vet att det i detta land finns ett
mycket stort antal en- och tvåfamiljsfastigheter
som är i stort behov av kontinuerligt
underhåll, och vi vet också

8 — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 1''i

210 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Rätten till avdrag för reparations- och underhållskostnader på en- och tvåfamiljsfastighet -

hur dyrt fastighetsunderhållet är. Det
är, framhåller vi i yttrandet, angeläget
från samhällets synpunkt att dessa fastigheter
hålls i gott skick. Vi framhåller
vidare, att det för samhället finns
anledning att stimulera till sunda och
riktiga familjebostadsförhållanden, som
medverkar till goda livsbetingelser inte
minst för barnfamiljer.

Förra året infördes en inkomstberäkning
efter differentierade procentsatser
på taxeringsvärdet enligt en viss schablon.
För fastighet med taxeringsvärde
icke överstigande 100 000 kronor upptas
bruttointäkten till 2 procent av taxeringsvärdet.
För den del av taxeringsvärdet
som ligger mellan 100 000 och
200 000 kronor upptas bruttointäkten
till 4 procent och för den del av taxeringsvärdet
som ligger över 200 000
kronor till 8 procent. Denna inkomstberäkning
anses vara så pass lågt tilltagen,
att den bör kompensera vissa
underhållskostnader. Är fastighetsägaren
fysisk person, som är mantalsskriven
på fastigheten, medges dessutom
ett extra avdrag med 200 kronor.

I betänkandet heter det: »Främst motiverades
övergången till schablonmetoden
med att den innebar en nödvändig
förenkling av deklarations- och
taxeringsarbetet.» Jag anser emellertid
att frågan kommit i ett nytt läge i och
med att procentsatsen gjorts progressiv.
Vi anser att det därför inte längre
kan göras gällande att schablonmetoden
genomgående tar hänsyn till reparationskostnader.

Det är emellertid av stor betydelse,
att man på detta området har ett enkelt
deklarations- och taxeringsförfarande.
Därför har vi inte reserverat
oss utan endast fogat ett särskilt yttrande
till betänkandet. Vår avsikt är att
till nästa års riksdag försöka framlägga
ett förslag om ett mer ändamålsenligt
deklarationsförfarande på detta område.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort, eftersom det inte framställts
något särskilt yrkande.

Vi bör nog erinra oss de förhållanden
som rådde före 1955 då schablontaxeringen
infördes. Före denna tid
formligen översvämmades taxeringsnämnderna
av besvärliga deklarationer,
enahanda var det för de rättsinstanser
som hade att pröva alla besvär. Vi har
nu en ordning som fungerar hyggligt.

Den utredning som föregick beslutet
om schablonavdragen hade föreslagit,
att den inkomst som beräknades till en
viss procent av taxeringsvärdet skulle
reduceras med ett visst belopp, för att
fastighetsägaren på så sätt skulle kompenseras
för de kostnader han hade
för reparation och underhåll. Jag vet
att det samtidigt företogs utredningar
inom utskottet, och de utredningarna
gav samma resultat som den stora utredningen.
Då har vi väl ingen anledning
att återgå till ett system som alla
med undantag av högermännen var
ense om var otidsenligt och icke ändamålsenligt.

Det intressanta tycker jag är de motiv
man nu anför för att på nytt ta upp
frågan. Man talar om att förhållandena
har ändrats genom den progressiva fastighetsbeskattning
som infördes för två
år sedan och som i år för första gången
tillämpas. Vid den utredning som föregick
denna ändring beräknades att
12 000 villor skulle beröras av progressionen.
Då hade man emellertid utgått
från en progressiv procentsats för fastigheter
med taxeringsvärde som översteg
125 000 kronor. Nu ändrade ju finansministern
detta till fastigheter med
taxeringsvärde som översteg 100 000
kronor, vilket i sin tur måste innebära
att antalet villor som kommer i fråga
höjs till det dubbla eller någonting sådant.
Men under alla omständigheter är
det ett försvinnande litet antal villaägare
som berörs av detta. Vad jag tyc -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

211

ker är anmärkningsvärt är att man har
funderingar om att ge dessa en favör
i form av ett extra bidrag för reparationer
vid sidan av det avdrag som
får göras enligt schablonregeln. Jag
undrar om man avser med detta att
sväva ut över hela fältet eller inskränka
sig till villor som är taxerade till mer
än 100 000 kronor?

Jag vill med det anförda, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! För det första ställde
jag ju inget yrkande. Vi högerledamöter
i utskottet är själva medvetna om
att taxeringsförfarandet beträffande fastigheter
är besvärligt och önskade därför
fundera på saken. Av den anledningen
framförde vi bara vår uppfattning
i ett särskilt yttrande.

För det andra kan jag besvara herr
Anderssons i Essvik fråga med att säga
att vi vill stimulera alla villaägare att
göra reparationer. Vi i högerpartiet anser
att den egna villan är en riktig
boendeform som är värd att befrämja
och detta gäller villor av alla storlekar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Frivillig särbeskattning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, med anledning av motioner
angående frivillig särbeskattning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande motioner, nämligen

1) motionen 11:480 av fru Kristensson
och herr Hedin, vari hemställts,
att riksdagen beslutade att taxeringsmyndighet
från och med 1968 års taxering
— utan ansökan från skattskyldig
— skulle särbeskatta makar i de fall
detta ledde till lägre skatt och att vederbörande
utskott utarbetade härför erforderliga
författningsändringar; samt

Frivillig särbeskattning

2) motionen II: 803 av herrar Hedin
och Nordstrandh.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionen II: 480 och

2) motionen II: 803.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och
Lothigius (samtliga h), vilka ansett att
utskottet under 1) bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionen 11:480 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t undersökte
möjligheterna att genom skattemyndigheternas
försorg bereda tillfälle
till särtaxering för sådana äkta makar,
för vilka särbeskattning skulle ge sammanlagt
lägre skatt men vilka ej i behörig
tid ingivit ansökan härom.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Vid detta betänkande
är fogad en reservation, vilken bygger
på en motion i denna kammare av fru
Kristensson och herr Hedin.

När den nya frivilliga särbeskattningen
häromåret genomfördes var det
många som gick miste om möjligheten
att utnyttja denna beskattnings fördelar.
Det kan vara besvärligt att göra
klart för sig vilka fördelar den innebär.
Det dröjer också, det är vi alla
medvetna om, innan en ny skattereform
får genomslagskraft, så att alla
uppmärksammar de rätta förhållandena.

Utskottet erinrar om att allmänna
skatteberednimgen i sitt betänkande
skisserade ett system för frivillig särbeskattning,
när båda makarna hade
förvärvsinkomst och sambeskattning av
dem skulle leda till högre skatt. Därvid
diskuterades frågan, om särbeskattningsregeln
skulle tillämpas ex officio
av myndigheterna. Visserligen sade utredningen
att vissa skäl talade för en
sådan ordning, men den förordade lik -

212

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Frivillig särbeskattning

väl att särbeskattning inte skulle ske
annat än på initiativ av den skattskyldige.

Emellertid torde ett tillrättaläggande
från skattemyndigheternas sida inte
vara så besvärligt, anser vi, som här
framhålls. Det är alldeles klart att när
ADB-systemet en gång införs blir det
möjligt att på automatisk väg få en rättelse
till stånd. Men varför skall man
vänta till dess? Det torde vara angeläget
att skattemyndigheterna, när de
uppmärksammat att särbeskattning ger
den beskattade vissa fördelar, hos deklaranten
efterhör, huruvida han önskar
en sådan särbeskattning.

Vi föreslår att man ger möjlighet till
denna arbetsform, som vi tycker är
rättvis och riktig, och jag yrkar bifall
till reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Vi har nu en frivillig
särbeskattning. Den kostade förra året
statskassan minst 100 miljoner kronor.
Det är skattepengar som ganska stora
inkomsttagare genom denna lagstiftning
har sluppit ifrån och som de som har
lägre inkomst i stort sett får vara med
om att betala. Enligt min mening är
inte denna övervältring särdeles sympatisk,
men den är ändå ett faktum.

Förutsättningen har varit som här
har sagts att makar hemställt om särbeskattning.
Nu önskar man alltså att
taxeringsmyndighet fr. o. m. årets taxering
ex officio skall särbeskatta makar
i de fall det skulle leda till lägre skatt.
Allmänna skatteberedningen ville inte
förorda detta, därför att det skulle medföra
ett väsentligt och onyttigt merarbete
i alla de fall där först efter omständliga
uträkningar kunde konstateras
att särbeskattningen var ogynnsam.
Därtill kunde det ju resultera i att en
make vid särbeskattning påfördes en
högre skatt än vid sambeskattning,
trots att den sammanlagda skatten för
makarna blev lägre. Vidare skulle en
särbeskattning inte vara lämplig vid

söndring i äktenskap och i liknande
fall.

Av utskottsbetänkandet framgår hur
redan det nuvarande ansökningsförfarandet
förorsakar skattemyndigheterna
ett avsevärt merarbete. Jag skall inte
citera de exempel som anförs från
Stockholms stad utan hänvisar till betänkandet.
Nu är det emellertid meningen
att det skall bil en sådan utformning
av ADB-systemet att de här
problemen kanske löses och att det blir
möjligt åstadkomma ett ex officio-förfarande.

Med hänsyn härtill har utskottsmajoriteten
inte velat tillstyrka motionsyrkandena.
Om de skattskyldiga har
underlåtit att inom föreskriven tid
framställa yrkande om särskild skatteberäkning,
kan detta enligt vår åsikt
inte bero på bristande information från
myndigheternas sida. När riksdagen fattade
beslut om den frivilliga särbeskattningen
hade detta föregåtts av en ganska
omfattande publicitet och information.
Bevillningsutskottet är därför inte
berett att tillstyrka en lagstiftningsändring
och vill inte heller gå med på reservationens
skrivning.

lag ber, herr talman, att med det sagda
få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Herr Brandts argumentering
var lång men enligt min mening
gäller det här bara en teknisk fråga
om hur det skall kunna skapas rättvisa
i en situation, där man ännu inte känner
till de verkliga skatteförhållandena.
Någonting annat är det strängt taget
inte fråga om.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Låt mig bara tillägga
ett par ord till vad herr Lothigius yttrade.

När man jämför yrkandet i den av
herr Lothigius nämnda motionen med
yrkandet i en annan motion, som be -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

212

handlats i utskottet och som syftar till
en retroaktiv skatteberäkning för alla
dem som missade ansökan om frivillig
särbeskaittning förra året, tycker jag att
det framstår klart att en ex officio-prövning
är det enda riktiga.

När det gäller yrkandet om retroaktiv
skatteberäkning för förra årets taxering
—- det gäller alltså dem som har
försummat att lämna in ansökan därför
att de inte känt till föreskrifterna
— säger utskottet att det inte finns någon
anledning att undanröja olägenheterna,
utan att vederbörande får stå sitt
kast. Har man den inställningen anser
jag att det finns skäl att åtminstone
försöka att för framtiden skapa en ex
officio-prövning. I den reservation som
fogats till betänkandet yrkas därför
bara att Kungl. Maj:t skall undersöka
möjligheterna att genom skattemyndigheternas
försorg bereda tillfälle till en
ex officio-prövning, och härom borde
man enligt man mening ha kunnat enas.

Herr talman! Jag ber också att få
yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Yngve Nilsson
m. fl.

8* —Andra kammarens protokoll 196S.

Beskattningen av företagsvinster

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 163 ja och 28
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Beskattningen av företagsvinster

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, med anledning av motioner
angående beskattningen av företagsvinster.

I motionerna I: 643 av herr Ottosson
m.fl. och 11:817 av herr Nordgren
m. fl. hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begärde att
Kungl. Maj :t överlämnade motionerna
— syftande till en avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar — till företagsskatteutredningen
att tas i beaktande vid
fullgörandet av dess uppdrag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:643 och II:
817.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Lothigius (samtliga h),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:643 och 11:817, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t överlämnade motionerna
Nr U

214

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Beskattningen av företagsvinster

till företagsskatteutredningen att beaktas
vid fullgörande av dess uppdrag;

2) av herrar Sundin (ep), Lundström
(fp), T istad (fp), Gustafson i Göteborg
(fp), Vigelsbo (ep), Eriksson i Biickmora
(ep) och öhvall (fp), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
förevarande betänkande behandlas ett
motionspar, där vi yrkat att dubbelbeskattningen
av ekonomiska föreningar
och aktiebolag borttages. Beskattningen
av sådana företag och föreningar är för
närvarande hård, och de utdelningar
som göres får vederbörande betala skatt
på. Sedan är det inte mycket kvar.
Följden blir att kapitalförsörjningen via
aktieteckning eller anidelsteckning i
ekonomiska föreningar blir mycket dyrbar
för företagen. Det är ytterst angeläget
att här få en rättelse till stånd,
och därför har vi nu återkommit med
detta yrkande i våra motioner.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen
1 av herr Yngve Nilsson in. fl.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Folkpartiets och centerpartiets
ledamöter i bevillningsutskottet
har fogat en blank reservation
till bevillningsutskottets betänkande nr
28. Det är en stor fråga som behandlas
i betänkandet. Fn viss uppmjukning av
bestämmelserna gjordes 1967, men vi är
på det klara med att en hel del brister
alltjämt kvarstår. De bör rättas till.
Bland annat påverkas valet av finansieringsform
av de bestämmelser som nu
gäller. Aktiebolag och ekonomiska föreningar
bör självfallet behandlas lika i
skattehänseende.

Eftersom denna fråga ingår i företagsskatteutredningens
arbetsuppgifter
har vi emellertid inte ansett det nöd -

vändigt att nu ställa något särskilt yrkande.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Med den s. k. Annelllagen
har den påtalade dubbelbeskattningen
i viss män uppmjukats, och företagsskatteutredningen
kommer också
att undersöka möjligheterna att variera
de permanenta skattereglerna i olika
konjunktursituationer och att differentiera
reglerna efter företagets storlek.
I det omprövningsarbetet ingår också
frågan om dubbelbeskattningen av aktiebolag
och ekonomiska föreningar
som en analys av erfarenheterna av
Annell-lagen. Jag skall emellertid inte
närmare ingå på innebörden av den
lagen utan ber med det anförda att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

215

Ändrad lydelse av § 6 lagen om rikets mynt

propositionen. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 138 ja och
31 nej, varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Ändrad lydelse av § 6 lagen om
rikets mynt

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30 maj
1873 (nr 31) om rikets mynt jämte motioner.

I en den 26 januari 1968 dagtecknad
proposition, nr 24, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen
den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets
mynt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Lagen om rikets mynt föreslås bli
ändrad så att mynt i valörerna två kronor
och en krona i fortsättningen skall
kunna präglas av kopparnickel. Dessa
mynt präglas nu av silver, närmare bestämt
eu legering som innehåller minst
40 % silver. Frågan om en lagändringav
detta slag har väckts av 1966 års
myntkommitté; anledningen härtill är
det på sistone kraftigt stegrade världsmarknadspriset
på silver. I propositionen
redogöres även för den tilltänkta
tekniska utformningen av de nya tvåoch
enkronemynten. De senare avses
bli tillverkade av ett pläterat material
med ytskikt av kopparnickel och ett

mellanskikt av en legering som innehåller
huvudsakligen koppar.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I: loa
av herr Åkerlund och 11:962 av herr
Nordgren, vari hemställdes att riksdagen
skulle avslå propositionen,

dels motionen 11:963 av herrar Turesson
och Björkman, vari hemställdes
i första hand att riksdagen skulle
avslå propositionen och i andra
hand — under förutsättning att nämnda
hemställan icke vunne riksdagens
beaktande — att riksdagen för sin del
skulle »besluta att en- och tvåkronorsmynten
må präglas i en metallegering
bestående av 75 % koppar och 25 %
nickel samt att Kungl. Maj:t må utforma
härför erforderlig lagtext».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag på

1) motionerna I: 755 och II: 962,

2) motionen II: 963

bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund och Enarsson (båda h), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:755 och It: 962 samt förstahandsyrkandet
i motionen II: 963 avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 24.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I förevarande utlåtande
från bankoutskottet föreslås att riksdagen
bifaller proposition nr 24, i vilken
liemställes att den 40-procentiga silverhalten
i en- och tvåkronor slopas och
att mynten i stället tillverkas av kopparnickel.

I ett motionspar av herr Åkerlund i
lörsta kammaren och av mig själv i
andra kammaren har yrkats avslag på
propositionen, och i en motion av herrar
Turesson och Björkman har yrkats

216

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

215

Ändrad lydelse av § 6 lagen om rikets mynt

i första hand avslag på propositionen,
i andra hand att nämnda mynt skall
präglas av 75 procent koppar och 25
procent nickel.

Ett bifall till propositionen skulle enligt
vår mening lielt förändra kronans
karaktär. Tillverkning av mynt med hög
nickelhalt — s. k. sandwich-mynt —
kommer att eliminera det »inre värde»
som räkneenheten, kronan, nu har, och
mynten skulle i stället få karaktären av
nödmynt. Särskilt olyckligt skulle detta
vara under nu rådande förhållanden,
vilka kännetecknas av en fortgående inflation
och starkt expanderande cirkulation
av pappersmynt. Det skulle rent
av kunna vara psykologiskt farligt att
komplettera pappersmyntcirkulationen
med nya metallmynt, vilkas karaktär
av nödmynt är uppenbar för var och en.

Enligt vår mening spelar det stor roll
att man har kronan gjord av en värdefull
metall som silver. Även ur estetisk
synpunkt har det betydelse att det är
riktig metall i mynten — vi hade i bankoutskottet
tillfälle att se exempel på
mynt präglade av den aktuella legeringen.

I detta sammanhang kan det förtjäna
påpekas att man i flera europeiska länder
för närvarande präglar mynt med
t. o. m. högre silverhalt än den vi har
i våra svenska mynt. Farhågorna för en
omfattande nedsmältning av övervärdiga
mynt är också enligt vår mening
starkt överdrivna.

Herr talman! Yi motionärer och —
det är jag övertygad om — många med
oss vill inte ha några nödmynt i Sverige.
Jag ber därför att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Åkerlund och Enarsson.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det är på något sätt
symtomatiskt — det gäller på detta liksom
på så många andra områden — att
ju mera vårt samhälle utvecklas tekniskt
och ekonomiskt och ju större re -

surser som samhällets produktiva krafter
skapar, desto sämre kvalitet får vi
på en rad områden. Det är rätt märkligt
att vi i vårt utvecklade samhälle inte
skall anses ha råd att längre hålla
oss med mynt som uppfyller ens elementära
krav på standard och estetik.

Nu är det naturligtvis så — det håller
jag gärna med om — att själva penningvärdet
naturligtvis är viktigare än myntets
utseende och värde. Men jag tror
att det finns ett samband mellan halten
av samhällets soliditet och myntens gedigenhet.
De gamla silvermynten, som vi
hade fram till 1942 och som innehöll 80
procent silver, gav ett intryck av att vara
gedigna. År 1942 måste man minska
på silverhalten därför att penningvärdet
hade sjunkit så mycket att silvervärdet
i en enkrona översteg myntets
nominella värde. Det ledde till sådant
missbruk som nedsmältning av mynten
— sådan nedsmältning lönade sig. Mot
den 1942 genomförda ändringen har jag
väl inte så mycket att invända, även om
den naturligtvis var beklaglig både ur
myntkvalitetssynpunkt och med hänsyn
till den negativa utveckling av vårt
penningvärde som åtgärden markerade.
År 1942 infördes den 40-procentiga silverhalten,
som vi nu har i enkronor och
tvåkronor, och därvidlag finns det ingen
risk för att man genom nedsmältning
kan utvinna silver med ekonomiskt
gynnsamt resultat. Dels är silvervärdet
i en enkrona inte mer än 98 öre och dels
är det så svårt att genom nedsmältning
få fram silver att det inte lönar sig att
göra det.

De skäl som fanns 1942 för att minska
silverhalten i kronan finns alltså inte
i dag, utan skälet är helt brutalt att
penningvärdet sjunkit så mycket att det
nominella värdet på myntet snart understiger
silvervärdet.

Sedan rätt många år har vi haft kopparnickelmynt
i valörerna 10, 25 och 50
öre. Jag har inte så värst mycket emot
dessa mynt. De är gedigna och på grund
av att legeringen är mycket hård är de

Onsdagen den 27 niars 1968 em.

Nr 14

217

Ändrad lydelse av § 6 lagen om rikets mynt

också mycket slitstarka. De behåller
sin fräschör och präglingens pregnans.

De nu föreslagna enkronorna och tvåkronorna
skall inte vara gedigna utan
pläterade. Det innebär att de skall bestå
av en kopparkärna, på vilken skall ligga
ett tunt lager av nickellegering. Det går
inte att tekniskt utföra detta på sådant
sätt att pläteringen täcker hela myntet
utan om man tittar på myntet från sidan
kommer man att se kopparkärnan. Det
är oestetiskt och kommer minst av allt
att ge ett gediget intryck. Som skäl för
detta utförande anför man att automatliandeln
kräver det och att man inte
kan 1''å fram andra mynt av denna metall
som kan användas i automaterna. .Tåg
måste säga att det är ett mycket svagt
argument för att införa nödmynt.

Jag beklagar om riksdagen kommer
att besluta om denna s. k. reform. Det
är en reform i bakvänd riktning. Mynten
kommer att se fula ut redan som nya
och bristen på gedigenhet kommer att
bli uppenbar för envar som tar dem i
sin hand. De kommer fort att bli slitna,
fläckiga och fula och de kommer att
utgöra en dålig reklam för vårt land
och vår svenska valuta.

Jag yrkar bifall till reservationen, vilken
innebär avslag på propositionen.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Turesson hoppades
innerligt att riksdagen inte skulle
besluta i enlighet med Kungl. Maj:ts
proposition. Det skulle innebära, sade
han, en reform i bakvänd riktning. När
man läser motionerna undrar man huruvida
det inte varit lämpligare om de
hade väckts vid svearnas ting för tusen
är sedan, ty då var onekligen den problematik
aktuell som motionärerna för
fram i dag.

Herr Åkerlunds motion ömmar för
myntet som »värdemynt», herr Turessons
motion ömmar för myntet som
smycke. För tusen år sedan fanns faktiskt
mycket goda grunder för att upp -

märksamma båda dessa funktioner.
Guld- och silvermynt var då helt enkelt
metallstycken, där halt och vikt garanterades
genom att man slog myntet.
Att reagera mot en försämrad halt, som
på den tiden infördes av många romerska
kejsare, var helt naturligt för
eu god got lika väl som det skulle vara
naturligt för oss att nu reagera mot att
man hällde vatten i mjölken.

Och mynten representerade då ett
stort värde. Grävde man ned en kruka
full med guld- ocli silvermynt på tunet,
så hade man sin ålderdom garanterad,
ansåg man i varje fall.

Det är denna metalltrygghet som herr
Åkerlund eftersträvar. Han vill kunna
sätta oxeltänderna i pengarna och känna
att det smakar ordentligt av silver. Gör
det inte det säger han: Usch, nödmynt!

Herr Turesson har liknande synpunkter
på kvaliteten, men han är dessutorii
estet. För allt i världen, också deri inställningen
till myntet har gamla traditioner.
Alla har inte varit benägna att
gräva ned sina pund och spara dem för
ålderdomen, utan somliga har velat hä
dem till att hänga på sig själva eller
sina kvinnor. I sådant fall vill man att
de skall skramla och blänka bra. Gör de
inte det säger man som herr Turesson
nyss gjorde: Detta mynt uppfyller inte
elementära estetiska krav.

Tiden har emellertid löpt från både
värdemynt och smyckemynt. Vårt ekonomiska
utgångsläge borde tillåta oss,
heter det i herr Turessons motion, att
göra fina silvermynt. Visst skulle vi
kunna bringa ett sådant offer åt vår
status — jag tror att vi också från högerhåll
måste erkänna att vårt land
befinner sig i den ekonomiska situationen
— men det skulle vara oförnuftigt
— sådana offer är det i allmänhet.

Numera är myntén varken värdemynt
eller smycken; de är helt enkelt skiljemynt,
växel för sedlarna, småpengar
som göres av metall därför att metall
är slitstark. Myntverkets uppgift är att
förse allmänheten med skiljemynt i Till -

218

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1908 em.

Ändrad lydelse av § 6 lagen om rikets mynt

räcklig mängd och i ett utförande som
folk trivs med och som uppfyller tekniska
krav, t. ex. från automathandeln.
Allt detta skall göras till en rimlig kostnad
för staten. Härvidlag åberopar jag
på nytt den politiska grupperingen och
förklarar att detta är en synpunkt som
inte minst vi inom högern borde vara
tacksamma att man anlägger.

Propositionen är ägnad att svara mot
alla dessa krav som kan ställas på skiljemynt.
Motionärernas yrkande går tvärtemot
dem. De sätter den goda försörjningen
i fara genom att fresta till hamstring,
till nedsmältning och till export.
De lägger fram förslag som innebär
tekniska svårigheter för automathandeln,
som bl. a. har en anordning som
på elektrisk väg gör det möjligt att
skilja mellan norska och svensKa enkronor.
Det sekundära yrkande som
framföres i herr Turessons motion skulle
göra detta outförbart. Resultatet bleve
stora kostnader för omställning av dessa
automater. Slutligen skulle de statusbetonade
önskemålen betyda en väsentlig
merkostnad för staten.

Nu söker man bagatellisera dessa invändningar,
men man är inte riktigt välinformerad.
Herr Nordgren talade t. ex.
om att farhågorna var »starkt överdrivna»
för att ett mynt med högre silvervärde
skulle komma att dras ur handeln
med vad det innebär av besvärligheter
för småföretagare som inte kan
få sina växeltransaktioner utförda, för
banker som skall rusa runt och plocka
samman enkronor på diverse platser —
vilket vi har varit med om förut — och
för landet som ser sitt silver gå ut över
gränserna.

.lag noterar så sent som ur den pålitliga
tidningen Svenska Dagbladet för
i går en notis: »Den schweiziska regeringen
vidtog på måndagen drastiska
åtgärder för att sätta stopp för den silverrush,
som hotar tömma landet på
småmynt.

På måndagen infördes nämligen omedelbart
förbud mot liamstring, utförsel

och nedsmältning av alla silvermynt sedan
rapporter från flera länder — speciellt
Västtyskland — berättat om stor
utförsel av schweiziska silvermynt.

-------- småmyntexportörer har gjort

vinster på upp till 36 %.»

Det är sådant man riskerar genom att
arbeta med ett silvervärde som kan
komma över det nominella värdet. Här
talas om vad schweizarna råkat ut för
i Västtyskland. För att tala tyska, uppmanar
motionärerna till att man på nytt
skall världen över tala om »die dummen
Schweden».

Så noterar jag också att herr Turcsson
menar att man nu har blandat ihop
de svenska myntens metaller så finurligt,
att hamstrare och nedsmältare förgäves
göre sig besvär. Till skillnad mot
herr Nordgren är herr Turesson inte
med i bankoutskottet och har kanske
därför inte uppmärksammat att vi där
hört ett föredrag av myntdirektören,
som har förklarat att en sådan »denaturering»,
som den tekniska termen
tycks lyda, inte effektivt hindrar raffinering.
— Vi känner kanske till ordet
denaturering huvudsakligen från andra
varor än metaller och vet hur mycken
fiffighet som har visats i det sammanhanget
— allt ifrån franskbrödsskivor
och upp till mera sofistikerade apparater
har kommit till användning för att
göra det denaturerade åter användbart.

På samma sätt försäkras det, att inte
bara eu »kökskemist» i all enkelhet,
utan också ett stort företag mycket väl
kan klara av att raffinera myntmetallen
så att man får fram den i rent skick och
sedan kan göra de penningvinster, som
nu olika profitörer gör bl. a. på de
schweiziska mynten. Det är alltså inte
särskilt konstigt. Kostnaden för hanteringen
uppges bli ungefär 2 öre per krona
eller tvåkrona — då behöver inte
övervärdet vara stort för att sådan kökskemi
skall bedrivas eller för att den
större industriella hanteringen skall
komma till stånd inom eller utom lan det.

— Också på den punkten måste jag

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

219

Ändrad lydelse av § 6 lagen om rikets mynt

alltså notera att motionärerna icke var
välinitierade.

Dessa överväganden har gjort det till
helt naturlig sak för den överväldigande
majoriteten inom utskottet att säga
ja till propositionen och nej till motionerna.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det är klart att det är
lätt att uttala sin uppskattning av ett
anförande av den art som bankoutskottets
ärade ordförande har hållit här.
Innehållet var till en del sakligt, till en
del innehöll det uttryck som det inte
är så vanligt att höra i en högermans
mun — uttrycken profit och profitörer
kanske förekom litet väl många gånger.
Dessutom noterade jag att talaren åberopade
exempel som jag inte tycker är
.särskilt relevanta.

I det historiska svepet, som gick tillbaka
tusen år eller någonting sådant,
förbisåg bankoutskottets ärade ordförande
att det för tusen år sedan inte
fanns några automater, varför det skälet,
som nu anfördes, inte var relevant.
— Jag tror inte heller att man kan, liksom
de gamla goterna, spara mynt och
gräva ned dessa för att ha dem till
hands för sin ålderdom; deras situation
kan inte jämföras med dagens —
sparar man mynt i dag och låter dem
ligga tillräckligt länge har man sannerligen
ingen trygg ålderdom med hänsyn
till penningvärdeutvecklingen!

Jag vill också säga att jag har litet
svårt att förstå varför herr Regnéll införde
prydnadsmotivet såsom ett argument
som han ville tillvita mig. Jag har
veterligen inte, vare sig på mig själv
eller på mina kvinnor, hängt några
mynt!

Slutligen skulle jag vilja säga att det
var ganska onödigt att åberopa romerska
kejsare för att få exempel på
härskare som har fördärvat mynten.

Vi behöver i vårt land inte gå längre
tillbaka än till Görtz som ett avskräckande
exempel. Om denna proposition
går igenom, får vi i fortsättningen ännu
aktuellare namn att anföra.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Som högerman generar
jag mig inte ett ögonblick för att ingripa
mot profittänkande och profitörer.
Jag anser tvärtom att vi från högerhåll
ständigt bör ingripa för att därigenom
göra klart för folk att vi inte på
något sätt är solidariska med sådana
strävanden. Skulle man i vårt land få
det dithän att myntverket efter hand
präglar mynt med så högt metallvärde,
att vissa människor — sådana kommer
alltid att finnas — missbrukar detta
med att plocka ut metallen i dem för
att göra affärer med den, förbehåller
jag mig rätten att kalla dem profitörer
— de må rösta med högern eller inte.
Jag förbehåller mig också rätten att som
riksdagsman tala mot ett arrangemang
som skulle inleda människorna i frestelse.
Man skall inte inleda folk i frestelse.
De faller för den.

Herr Turessons kritik har vi i utskottet
faktiskt tolkat som utslag av
esteticism. Vi skriver: »Den kritik som
i motionen II: 963 riktas mot förslaget
är huvudsakligen estetiskt betingad.»

Beträffande Görtz kan jag också —
jag har laddat upp riktigt — komma
med ett citat. I Svenska Dagbladet har
funnits en artikel, »Från guld till nickel»,
med synpunkter som överensstämmer
med herr Turessons och herr Åkerlunds.
Den kommenterades i gårdagsnumret
av Svenska Dagbladet av numismatikern,
museiintendenten Ernst Nathorst-Böös
i en artikel som han kallar
»Monetär romantik» och där han säger
beträffande den artikel som han bemöter
och som bl. a. inför Görtz i sammanhanget,
att den gav en »vrångbild»
av den svenska mynthistorien.

Härmed var överläggningen slutad.

220 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Åkerlund och
Enarsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordgren begärde
emellertid rösträkning, varför voteringmedelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 177 ja och 14 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Ökat statligt inflytande inom vissa
industrier m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner om ökat
.statligt inflytande inom vissa industrier
in. m.

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
i ett sammanhang

dels motionen 11:239 av herr Lund -

berg, vari hemställdes »att riksdagen
måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att Kungl. Maj:t skyndsamt
måtte utreda och om möjligt till nästa
års riksdag komma med förslag till ett
väsentligt ökat statligt inflytande i större
och för svensk ekonomi och sysselsättning
betydelsefulla nyckelindustrier
och naturtillgångar;

att om möjligt till höstriksdagen komma
med ett lagförslag, som kan hindra
industrier och företag att till främmande
land, med underbetald arbetskraft,
social och kulturell nöd samt ofrihet,
överflytta sin verksamhet, innebärande
att staten i sådana fall ges förköpsrätt
till att övertaga dessa företag till
ett jämkat pris eller utan direkt ersättning,
för att på så sätt säkra industriell
verksamhet, den fulla sysselsättningen
och tryggheten i vårt land; samt
att arbetsmarknadsmyndigheterna får
i uppdrag att se till att den ’friska’
arbetskraft som icke uppnått pensionsåldern
och finns inom landet beredes
tillgång till meningsfullt arbete, inkomst
och en normal livsföring, innan import
av arbetskraft från andra länder får
ske, samt att företagen som regel genom
bindande ekonomiska garantier
skall påtaga sig ersättning och ansvar
gentemot arbetskraft, som utan mycket
starka skäl permitteras eller avskedas
från en arbetsplats, till dess att nytt
och likvärdigt arbete kan erhållas»;

dels de likalydande motionerna I: 74
av herr Werner och II: 64 av herr
Hermansson in. fl., såvitt dessa avsåge
hemställan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära »förslag till
1968 års höstriksdag angående befogenhet
för staten att — utan ersättning
till ägarna — överta driften vid nedläggning
av företag eller vid större
avskedanden till dess andra arbeten eller
omskolningsmöjligheter föreligger».

I sistnämnda motioner ställdes ytterligare
två yrkanden, om samordning
av den statliga företagsgruppen

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

221

Ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m.

och om översyn av reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning.
Dessa yrkanden behandlade utskottet
i sitt utlåtande nr 19 — redovisat
i det följande — respektive i ett
senare utlåtande.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:74 och 11:64, såvitt nu var
i fråga;

2) att riksdagen måtte avslå motionen
II: 239.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I den föregående debatten
har vi lyssnat på många förespråkare
för att de rikas ställning i det
svenska samhället skall skyddas. En
liten del av svenska folket kan naturligtvis
mycket väl slå vakt om smycken
och kalla ett mynt för ett nödmynt om
legeringen förändras.

Den motion som jag väckt och till
vilken jag yrkar bifall behandlas i
bankoutskottets utlåtande nr 18. Den
behandlar de lågavlönades problem.
Det är naturligtvis roligare att tala om
dem som har pengar och som kallar
pengar för nödmynt än att tala om de
människor i detta land som är lågavlönade
och verkligen lider nöd.

Det skulle varit önskvärt att bankoutskottets
ärade ordförande, som jag
sätter högt värde på som en rättskaffens
man, hade ägnat denna fråga mer uppmärksamhet
än vad han förefaller ha
gjort. Utskottsutlåtandet är inte bara
magert — det är i allra högsta grad ett
»nödmynt».

I min motion har jag hemställt att
riksdagen måtte besluta

»att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att Kungl. Maj :t skyndsamt
måtte utreda och om möjligt till nästa
års riksdag komma med förslag till ett
väsentligt ökat statligt inflytande i
större och för svensk ekonomi och

sysselsättning betydelsefulla nyckelindustrier
och naturtillgångar;

att om möjligt till höstriksdagen komma
med ett lagförslag, som kan hindra
industrier och företag att till främmande
land, med underbetald arbetskraft,
social och kulturell nöd samt ofrihet,
överflytta sin verksamhet, innebärande
att staten i sådana fall ges förköpsrätt
till att övertaga dessa företag till ett
jämkat pris eller utan direkt ersättning,
för att på så sätt säkra industriell verksamhet,
den fulla sysselsättningen och
tryggheten i vårt land; samt
att arbetsmarknadsmyndigheterna får
i uppdrag att se till att den ''friska’ arbetskraft
som icke uppnått pensionsåldern
och finns inom landet beredes
tillgång till meningsfullt arbete, inkomst
och en normal livsföring, innan import
av arbetskraft från andra länder får
ske, samt att företagen som regel genom
bindande ekonomiska garantier skall
påtaga sig ersättning och ansvar gentemot
arbetskraft, som utan mycket
starka skäl permitteras eller avskedas
från en arbetsplats, till dess att nytt och
likvärdigt arbete kan erhållas.»

Anledningen till att jag väckt denna
motion är att vi nu börjar få en mer
»normal» efterkrigstid, och då visar det
sig att det uppstått en situation med arbetslöshet
och problem för de lågavlönade
när det gäller inkomster och försörjning
som för mig ter sig som mycket
allvarlig. Jag är inte orolig bara för
•— som utskottet säger — »den osäkerhet
som för närvarande präglar arbetsmarknaden
bl. a. till följd av den pågående
strukturomvandlingen inom näringslivet».
Jag har nämligen haft i tankarna
den arbetslöshet som vi hade
före kriget och efter krisen på 1930-talet, och den vill jag icke ha tillbaka,
ty det vore allvarligt för arbetskraften.
Jag har också sagt ifrån att staten måste
se till att rätten till arbete blir en rätt
för alla medborgare i detta land.

Jag har också sagt att jag anser att
samhället på något sätt måste skydda

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

222 Nr 14

ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. in.

sig och ta till vara arbetskraftens intressen
gentemot industrier som utan
bärande skäl och utan samråd med samhälle
och arbetskraft lägger ned sin
verksamhet. Mot detta säger utskottet:
»Åtgärder av den typ som sålunda föreslagits
skulle vara av klart konfiskatorisk
natur. Utskottet finner dylika
åtgärder vara främmande för svensk
rättsuppfattning och är inte berett att
tillstyrka utredning därom.» Jag vill
då ställa frågan: Vad innebär det att
man bygger upp en industri om inte
att man konfiskerar en hel del kapital
från både allmänhet och arbetskraft?
När en industri lägger ned verksamheten
och folk ställs utan arbetsmöjligheter,
innebär inte det för en egnahemsägare
en konfiskation av kanske
alla de medel som han under sitt liv
kunnat spara ihop?

När det gäller samhället är det ju
ändå på det sättet att när det etableras
en industri på en ort, så tvingas samhället
bygga serviceanläggningar in. in.
När industrin sedan slår igen, så innebär
det ju för samhället och för de människor
som skall leva kvar där en konfiskation
av ganska allvarlig art.

Det är märkligt att utskottet enhälligt
ansett att åtgärder för att skydda arbetskraften
och tillvarata samhällsintressena
innebär konfiskation. Man blir
inom utskottet litet förvånad över att
sådana här frågor tas upp. När det gäller
avstängningen gentemot diktaturstater
vill jag säga att vi i detta sammanhang
måste beakta vissa tendenser
lite i världen och att det med hänsyn
härtill är självklart att den .svenska arbetskraften
har rätt att skydda sina intressen
gentemot främmande makt.

När jag i min motion framhåller att
ri inte bör importera utländsk arbetskraft,
anför utskottet att den utländska
arbetskraften har varit en värdefull tillgång
för det svenska samhällslivet och
för utvecklingen här i landet. Jag måste
fråga: Kan det vara rimligt att ta in utländsk
arbetskraft i vårt land och sätta

in den i industrier som nästan är dömda
att tyna bort? Kan det vara rimligt
att flytta industrier till låglöneländer,
där arbetsinkomsterna är synnerligen
låga och där det tillika råder social,
ekonomisk och kulturell nöd av ett slag
som vi, som tillhör höglönegrupperna,
inte vill acceptera? Men man anser att
denna arbetskraft bör tas in, eftersom
den importen i första hand drabbar låglönegrupperna
och eftersom alla som
har högre inkomster kan skyddas.

Det är ett cyniskt betraktelsesätt som
utskottet anlägger, och man har tydligen
den uppfattningen att dessa stora
låglönegrupper är dömda att leva på
livets skuggsida på samma sätt som de
har gjort sedan urminnes tider och att
det inte kommer att ske någon ändring
av den situationen.

När jag läste det enhälliga utskottsutlåtandet
frågade jag mig: Har ingen
av utskottets ledamöter läst arbetarrörelsens
efterkrigsprogram? Det tillkom
under andra världskrigets senare
del. I det framhålles bl. a., att den värld
vårt folk skall leva i sedan freden återställts
måste i mycket bli en ny värld.
Förkrigstidens ekonomiska system kommer
inte att kunna lösa de problem
framtiden ställer oss inför. Det gav upphov
till ständigt återkommande kriser
med arbetslöshet, produktionsinskränkningar
in. in.

Det står vidare att krigets anspråk
tvingade olika länder att helt utnyttja
produktionsmedel och arbetskraften.
Man var också förvissad om att vid en
återgång till fredshushållning kan man
inte säkert vänta att rustningsproduktionen
skall avlösas av en lika intensiv
produktion för fredsbehov. Kris och
stagnation har tidigare följt i krigets
spår. Den första uppgiften för vår ekonomiska
politik är att vid återgång till
fredsekonomi förhindra kriser och
massarbetslöshet.

I detta program sägs också klart och
tydligt ifrån, att en huvuduppgift för
efterkrigstiden var att samordna den

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14 223

Ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m.

•ekonomiska verksamheten till en planmässig
hushållning, så att arbetskraft
och materiella tillgångar stadigt utnyttjas
för en effektiv produktion. En sådan
-samordning bör ske under samhällets
ledning och med en sådan inriktning att
enskilda intressen underordnas de mål
som samfällt eftersträvas. Man sade
även i detta sammanhang ifrån att man
skulle söka klara medborgarnas möjligheter
att kunna förbättra sina livsbetingelser
och sin levnadsstandard. Man
hade åtminstone under efterkrigstiden
den uppfattningen att man skulle försöka
åstadkomma att svensk företagsamhet
präglades av ett mera demokratiskt
synsätt. Man talade t. o. in. om industriell
demokratisering.

Efter krigs- och efterkrigstidens onormala
efterfrågan är vi nu i den situationen
att vi kan säga att vi under efterkrigstiden
har haft en politisk situation
i vårt land som inneburit att vi har kunnat
genomföra olika reformer, kulturella,
sociala och ekonomiska. Vi har
väl också haft en känsla av att svensk
industri aldrig haft så goda betingelser.
Men i och med övergången till mera
normala tider visar det sig att det s. k.
enskilda näringslivet icke kan fungera
under normal fredstid utan endast under
ofärdstider, då ett ohämmat vinstintresse
har högkonjunktur.

I min motion har jag tagit upp en del
av de problem som man möter i detta
sammanhang. Jag kan inte förstå att
därför att enbart de lågavlönade grupperna
drabbas skall dessa vid 50 å 60
års ålder ställas utan samhällets skydd
mot inkomstbortfall och man skall importera
arbetskraft utifrån för att på så
sätt påverka de svenska låglönegruppernas
inkomster och lönestandard.

Utskottet resonerar ungefär som om
vi skulle ha ett statiskt samhälle, och
det förefaller som om det inte lagt märke
till att tekniska, vetenskapliga, ekonomiska
och andra resurser i dag står
till förfogande. Det gäller nu för oss att
för medborgarna i gemen utnyttja dessa

resurser. Det har visat sig att arbetarrörelsens
efterkrigsprogram liar glömts
bort. Man har, för all del, lyckats åstadkomma
förändringar med avseende på
det ekonomiska tänkandet hos grupper,
som tidigare ansåg det vara självklart
att också söka värna de lägre inkomsttagarnas
rätt.

När det gäller idéer rör det sig om
krafter som tycks vara starkare än alla
andra. Jag skulle vilja erinra om vad
lord Keynes säger om den väntade utvecklingen.
Han skriver bl. a. följande:

»Socialekonomernas och de politiska
tänkarnas idéer ha, både när de äro
riktiga och när de äro felaktiga, större
inflytande än man vanligen förstår. I
själva verket är det föga annat som styr
världen. Praktiska män, som tro sig vara
alldeles opåverkade av varje intellektuellt
inflytande, äro vanligen slavar
under någon avliden socialekonom.
Maktägande galningar, som höra röster
i luften, destillera ut sitt vanvett från
någon akademisk skriftställare, som verkat
för några år sedan. Jag är förvissad
om att man oerhört överdriver egcndomsintressenas
inflytande i jämförelse
med idéernas gradvisa framträngande.
Visserligen icke omedelbart, utan
efter en viss tidrymd ...»

När man läser detta utskottsutlåtande,
måste man väl säga att utskottet vid
behandlingen har resonerat ungefärligen
så, som man gjorde i det romerska
samhället i fråga om juridiken, när man
sade att juridik är kunskap om gudomliga
och mänskliga ting, vetenskap om
det ratta och orätta. Man skulle väl
med en fri översättning här kunna citera
östen Undéns uttalande i Juridik
och politik, nämligen att »den gällande
rätten kan, bedömd efter moraliska normer,
befinnas mer eller mindre orättfärdig.
Det är logiskt möjligt och i verkligheten
icke ovanligt att högsta rätt
blir högsta orätt.» Någonting av detta
kan man spåra i det förhållandet att
låglönegrupperna tycks vara en av Vår
Herre eller någon annan inrättad in -

224 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m.

stitution, som man inte skall röra vid.
De är för tid och evighet dömda till
att leva under de villkor de en gång
lått.

När jag menar att samhället här måste
gå in och försöka styra utvecklingen
i rätt riktning, så är det därför att jag
inte tror att vi kan fortsätta med att
bevara klassamhället genom att förändra
dess struktur men inte dess idémässiga
innehåll och syfte.

Den statliga utredning som vi fått
visar en maktkoncentration inom
svenskt näringsliv som är oerhörd. Ett
fåtal människor behärskar huvuddelen
av de väsentliga industrier som har ett
bestämmande inflytande över vår livsföring
och över den svenska ekonomin.
Svensk industri arbetar till huvudsaklig
del med lejd arbetskraft och kollektivt
hopsparade medel. I en sådan
situation är det orimligt att ett fåtal
människor skall bestämma över tusentals
människors liv, vara och inte vara.

Denna koncentration i jättestora nationella
och internationella enheter
medför endast att vi i fortsättningen
måste räkna med kollektivt ägda företag
och så stora enheter, att samhället
måste träda in. Då säger man kanske
som så, att vi inte kan komma ifrån
de stora enheterna, och det håller jag
med om. Men de stora enheternas mening
måste ligga i att man utnyttjar resurserna
för att åstadkomma vissa ingrepp
som garanterar människorna
möjlighet att leva vidare.

Genom överflyttning av svenska industrier
till andra länder kan vi få
en situation där både svensk industri
och vår arbetskraft kommer att underkastas
de lagar som gäller i andra länder
där den ohämmade kapitalismen
finns.

I veckans nummer av tidskriften Arbetsgivaren
kan man läsa hur en skribent
med stolthet förklarar att vi under
det gångna året lyckades utrationalisera
20 procent av arbetskraften
och därmed pressa ned arbetskraftspri -

set, vilket varit nödvändigt. Yi är kanske
också stolta över att ha en arbetslöshetsförsäkring
som ger de utrationaliserade,
som inte kan erhålla annat
arbete, en ersättning på 800—900 kronor
i månaden. De människorna tvingas
emellertid att leva på en orimligt
låg standard.

På tal om löner vill jag erinra om
att vi här i landet har ett statligt lönereglemente
där lönerna i olika lönegrader
varierar från något över 900 till
över 10 000 kronor per månad. Är det
rimligt att inom staten, landstingen och
kommunerna ha kvar en lönesättning
som medför att låglönegrupperna tvingas
leva under förhållanden som vi andra
aldrig skulle acceptera?

Även inom den privata industrin
finns låglönegrupper med mindre än
1 000 kronors inkomst per månad och
chefslöner som närmar sig 1 miljon
kronor per år. När man ser hur en avdankad
direktör här i landet får
550 000 kronor i pension och drygt
100 000 kronor i nålpengar, frågar man
sig nästan om vårt nuvarande samhälles
ekonomiska struktur egentligen är
någonting att slå vakt om och om vi
inte måste vidta radikala åtgärder i
detta stycke för att det skall kunna tjäna
alla medborgare.

Jag läste i dagens nummer av Svenska
Dagbladet en artikel, där det framliålles
att vi alla bör ha rätt till en bostad.
Jag ställer mig dock frågan om
det inte vore rimligare att vi sade oss
att alla grupper skulle ha rätt till inkomster
som räckte till hyran för en
ordentlig bostad. Men det är självfallet
för mycket begärt att vi, som nu
här i kammaren håller nattplenum,
skall tänka på låglönegrupperna, tv dessa
brukar vi aldrig annars tänka på,
utan det är i regel dem som har det
bättre ställt som vi gör något för. Vi talar-
om solidaritet men glömmer att visa
solidaritet med låglönegrupperna.

Med anledning av högerns angrepp
på socialdemokratin i bostadsfrågan vill

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14 225

Ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m.

jag bara konstatera att vi bär byggt
över 100 000 bostäder under föregående
år men att folk inte har råd att bo
i dessa. Det finns enligt Svenska Dagbladet
150 000 lågavlönade i vårt land
med en inkomst som ligger under
18 000 kronor per år.

I detta sammanhang uttalar Dagens
Nyheter som sin uppfattning att det
skall ges mer åt alla. Det är Bertil Ohlin
som där har framträtt och menat
att samhällets uppgift enbart är att sköta
ambulanstjänsten när industriföretag
går omkull.

Herr talman! Jag anser att bankoutskottet
borde ha ägnat dessa frågor lika
stor uppmärksamhet som spörsmålet
hur mycket silver som skall blandas in
i den legering våra mynt är gjorda av.
Men en estetisk syn på pengarna blir
kanske det väsentliga för de människor
som har mycket av dem. Det torde
dock också vara ganska väsentligt att
samhället fås att fungera på ett bättre
sätt.

Jag har i fullt medvetande om de betingelser
under vilka riksdagen arbetar
tagit tiden i anspråk för att säga
några ord om ett problem, som berör
låglönegrupperna. Jag har ansett att
det icke är riktigt att konsekvenserna
av samhällets problem i dag övervältras
på låglönegrupperna. Man har icke
sinne för de justeringar som är nödvändiga.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionen nr 239 i denna
kammare. Jag gör det med full vetskap
om att det inte kommer att röna
lika mycket intresse som frågan om kronan.
Här gäller det ju människor som
lider nöd och har det besvärligt, och
sådana människor vill man ju helst inte
se, i varje fall inte när man håller
på med skatter, pengar och andra värden.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I de frågor som vi nu
diskuterar har jag i mycket samma upp -

fattning som herr Lundberg, och jag
kan därför uttrycka mig relativt kort,
särskilt vid den här tidpunkten.

Den grundfråga det gäller är hur
man skall komma till rätta med de sysselsättningssvårigheter
som drabbar
många löntagare och oroar många fler.
Enligt vår uppfattning är huvudlinjen
för att lösa problemen att gå över till
en helt ny näringspolitik som inte nöjer
sig med att reparera redan inträffade
skador utan i stället har som målsättning
att förhindra att skadorna inträffar.

I motionen nr II: 64 har vi utförligt
redovisat vad vi anser vara nödvändiga
delar av en sådan ny näringspolitik,
och jag skall inte upprepa vad som
finns skrivet där. Vi har i det sammanhanget
också tagit upp de omedelbara
åtgärder som krävs i dag för att undanröja
den arbetslöshet och de samhällsekonomiska
skador som redan
finns. Motionen utmynnar i ett antal
punktkrav, som delvis av formella skäl
redovisats i form av yrkanden i olika
följdmotioner. Till dem återkommer vi
i olika sammanhang, när utlåtandena
från de utskott till vilka de remitterats
föreligger här i kammaren.

Det delkrav, nr 1 av närmare ett tiotal,
som av bankoutskottet behandlas i
dess utlåtande nr 18, gäller vårt förslag
om en lagstiftning om befogenhet för
staten att, utan ersättning till ägarna,
överta driften vid nedläggning av företag
eller vid större avskedanden, till
dess att andra arbeten eller omskolningsmöjligheter
föreligger. Det handlar
här givetvis inte om någon skyldighet
för staten att överta nedlagda företag.
Vi är inte några anhängare av linjen
att nationalisera bankrutterade bolag.
Vårt förslag syftar till en tillfällig
åtgärd.

Det kan enligt vår mening vara motiverat,
att samhället under en viss tid
tar hand om driften vid ett nedlagt företag
till dess andra arbetsmöjligheter
eller omskolningsmöjligheter förelig -

226 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m.

ger. Det kan bli billigare för samhället,
särskilt med hänsyn till de stora samhälleliga
investeringar som ofta är knutna
till ett företag, att under en tid fortsätta
driften, även om den ger förlust.
Det kan bli billigare än att organisera
beredskapsarbeten, betala arbetslöshetsersättning
o. s. v.

Utskottets invändning mot att man
prövar en sådan metod är ytterst märklig.
Utskottet påstår, såsom herr Lundberg
redan har refererat, att de åtgärder
som föreslås i vår motion liksom
i herr Lundbergs skulle vara av klart
konfiskatorisk natur och att de skulle
vara främmande för svensk rättsuppfattning.
Jag vill ställa frågan: Vad är
svensk rättsuppfattning för någonting?
Såvitt jag förstår är det ett metafysiskt
och mycket grumligt begrepp som bankoutskottet
här laborerar med.

Bankoutskottets ordförande, herr
Regnéll, sade i eu föregående debatt
om våra nya nödmynt, att argumenten
hos ett par högermotionärer hörde bättre
hemma på svearnas ting för tusen år
sedan. Jag skall inte vara riktigt så
hård när det gäller alt karakterisera
bankoutskottets inställning. Men jag vill
bestämt hävda att efter den moderna
rättsforskningens utveckling verkar termen
»svensk rättsuppfattning» konservativt
1800-tal, och det förvånar mig att
de socialdemokratiska ledamöterna kunnat
gå med på en sådan formulering.
Det förvånar mig också att bankoutskottets
ordförande, herr Regnéll, efter
sin mycket varmhjärtade och bestämda
attack mot profitörerna i våra dagars
kapitalistiska samhällen kan skriva på
sätt som skett i utlåtandet. .lag tycker
att det finns en mycket bestämd
motsättning mellan vad herr Regnéll
deklarerade i sitt anförande här i kammaren
och vad som står i bankoutskottets
utlåtande.

Det finns, som alla vet, i vårt land
olika rättsuppfattningar på denna
punkt. Att vi i vår motion ställt ett sådant
här förslag och att herr Lundberg

föreslagit något liknande är ju ett klart
vittnesbörd på den punkten. Hade bankoutskottet
i stället skrivit att den föreslagna
åtgärden inte står i överensstämmelse
med gällande svensk rätt, hade
vi med större behållning kunnat diskutera
saken. Vad vi föreslagit och vad
herr Lundberg, såvitt jag förstår, också
syftar till är emellertid en förändring
av gällande rätt, av gällande lag.
Även i det fallet skulle alltså utskottets
motivering innebära att man slog in
öppna dörrar.

Jag kan, herr talman, inte avstå från
att säga ytterligare några ord om utskottets
s. k. rättsuppfattning.

Skulle det alltså enligt bankoutskottet
stå i överensstämmelse med en försvarbar
och rimlig rättsuppfattning att
människor kastas ut i arbetslöshet sedan
de kanske ägnat hela sitt vuxna liv
åt uppbyggandet av ett företag? På den
punkten vill jag i så fall bestämt protestera,
liksom herr Lundberg gjorde tidigare.
Jag har en helt annan mening
och anser det vara en grym och omoralisk
åtgärd att beröva en människa
arbete och inkomst.

Det är i hög grad befogat att man
vidtar effektiva åtgärder för att hindra
sådant. Det är även befogat att i det
syftet, utan ersättning till ägarna, övertaga
företag som läggs ned eller gör
omfattande avskedanden. Vi betrider
att aktieägarna skulle ha någon ensamrätt
till de värden som finns i ett företag.
De har endast satsat en summa
pengar och sett sina aktier öka i värde.
De anställda har utfört det arbete som
skapat företagets produkter, som gett
aktieägarna utdelning och kommit kapitalet
att växa. Samhället har genom
sina insatser, som ofta varit större än
aktieägarnas, gjort företagets utveckling
möjlig.

Löntagarna och samhället bör alltså
ha det avgörande ordet, särskilt om
aktieägarna inte längre vill driva företaget.
Att tala för aktieägarnas ensambestämmanderätt
inom näringslivet

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14 227

Ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m.

motsvarar möjligen en borgerlig rättsuppfattning,
men absolut inte en socialistisk.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till de likalvdande motionerna
I: 74 och II: 64 i den del som
berörs i detta utskottsutlåtande.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Då jag nu yrkar bifall
till ett enhälligt bankoutskotts utlåtande
förstår jag att kammarens ledamöter
håller mig räkning för att jag fattar
mig mycket kort.

Herr Lundberg har i sitt mångordiga
och engagerande anförande, fyllt av
starkt patos, givit luft åt sina känslor.
Han har sagt att han är missbelåten
med bankoutskottets nödmyntsutlåtande.

Herr talman! Alla de saker som åberopats,
både av herr Lundberg och
i det kommunistiska motionsparet, är
föremål för den aktiva arbetsmarknadspolitik
som vi för i värt land. Alla de
synpunkter som framkommit utreds i
en eller annan form.

Därför har utskottet menat att vi inte
behövde vara så mångordiga i utlåtandet
utan kunde hänvisa just till dessa
saker. Jag skulle, herr talman, kunna
detaljerat ta upp detta, men herr Lundberg
har ju refererat och analyserat
både sin motion och bankoutskottets
utlåtande, och därför är det väl alldeles
onödigt att jag upprepar vad utskottet
har sagt.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till bankoutskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag hade nästan väntat
mig att utskottets företrädare skulle förklara,
att den här frågan var så ointressant
ur utskottets och hans synpunkt
att han ville fatta sig kort — den gällde
ju grupper som inte stod honom nära,
och då kunde man mycket väl säga:
»Vad angår det mig att huvuddelen av
svenska folket lever på en lön under

18 000—20 000 kronor om året när jag
själv har stora inkomster?» Det är just
en sådan inställning från utskottets
sida som jag måste reagera mot. Och
jag vill säga till herr Berglund, att när
det gällde legeringen i våra mynt och
estetiska synpunkter på myntens utseende,
hade herr Regnéll lagt ned mer
arbete och intresse än utskottet visat
för de problem om gäller tiotusentals,
ja, hundratusentals arbetare här i landet.

Det är märkligt att vi här i riksdagen
över huvud taget inte vill diskutera
låglönegruppernas problem. Nu som alltid
annars säger man: vi har ju en utredning,
vi har en arbetsmarknadspolitik.
Ja, jag skulle vilja fråga: Tror herr
Berglund att han skulle vilja leva på
700—800 kronor i månaden och klara
både hyra och andra utgifter för familjen?
Jag tror det inte. Eftersom de
flesta av oss är i den situationen att
vi har vida större inkomster än låglönegrupperna,
visar vi ett förstrött intresse
i denna fråga. Det är det jag
har protesterat mot i detta sammanhang.

Det kan inte vara rimligt att samhället
bara skall vara ambulansförare
och sjukvårdare åt den privata företagsamheten,
när så ringa personlig insats
görs från storindustrins sida gentemot
arbetskraften. Vi kan aldrig lösa de
problem som vi här diskuterar med
mindre än att samhället också känner
ansvar gentemot de bredare folklagren,
som har rätt att få lön, inte bara nödhjälp.
Samhällsinflytandet inom industrin
måste stärkas.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Man har gjort mig uppmärksam
på att herr Regnéll inte har
deltagit vid bankoutskottets behandling
av detta ärende. Jag hade nr 19 av
bankoutskottets utlåtande uppslaget,
som finns i samma häfte, och därunder
stod herr Regnélls namn. Jag vill ha
det antecknat till protokollet, eftersom

228 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1908 em.

Effektivisering av statliga företag, m. m.

jag nämnde honom i mitt föregående
anförande. Han är alltså oskyldig till de
något dubiösa uttalanden som bankoutskottet
har gjort i sin motivering för
att avslå vår motion.

Jag vill emellertid också påpeka,
ehuruväl varje läsare av protokollet
kommer att märka det, att herr Berglund
inte på något sätt i sak har argumenterat
för bankoutskottets uppfattning.
Han har inte svarat på de frågor
som har ställts i debatten. Enligt min
mening borde en talesman för ett utskott
ha till uppgift att besvara frågor.
Annars är det rätt meningslöst att över
huvud taget ha någon debatt här i riksdagen.

Herr REGNÉLL (h) :

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Hermansson korrigerade sig själv
på denna punkt. Jag var litet förvånad
över att jag både av honom och av herr
Lundberg ställdes som ansvarig för en
del formuleringar i utskottsutlåtandet.
De talade också om den bristande uppmärksamhet
som utskottet hade ägnat
ärendet. Man tycker kanske att deras
egen uppmärksamhet då kunde ha
sträckt sig dithän att de hade sett vem
som undertecknat utlåtandet.

Detta är i och för sig en bagatell,
och efter herr Hermanssons beriktigande
hade jag inte behövt gå upp, om han
inte hade talat om de »dubiösa formuleringarna»
i utskottets utlåtande och
på något sätt antytt att jag kanske inte
var alldeles solidarisk med dem. På
den punkten får det inte råda något
tvivel. Fast jag inte varit med om att
utforma utskottsutlåtandet, ansluter jag
mig helt till vad där står. Jag tycker att
avvägningen är lämplig och formuleringarna
goda och instämmer alltså till
fullo i utskottets hemställan att riksdagen
måtte avslå de här aktuella motionerna.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag anser mig då naturligtvis
tvungen att ta tillbaka min

ursäkt till herr Regnéll, eftersom han
helt och hållet ställer sig bakom vad
som står i bankoutskottets utlåtande. —
Om hans namn står inunder detta eller
inte spelar alltså mindre roll i detta
sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 74 och II: 64 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:239; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 18

Effektivisering av statliga företag, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner om effektivisering
av statliga företag, m. m.

Bankoutskottet hade i ett sammanhang
upptagit till behandling

dels de likalydande motionerna I: 659
av herr Fälldin och 11:829 av herr
Antonsson, vari hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla att frågan om den statliga företagsgruppens
effektivisering måtte prövas
av en parlamentarisk kommitté,
dels de likalydande motionerna I: 74
av herr Werner och II: 6i av herr Hermansson
m. fl., såvitt däri hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle begära förslag om samordning
av d-en statliga företagsgruppen genom
ett eller flera förvaltningsbolag.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte avslå motio -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14 229

nerna 1: 74 och 11:64, såvitt nu var i
fråga;

2) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 659 och II: 829 i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad
utskottet anfört om parlamentarisk representation
i delegationen för frågor
rörande de statliga företagen in. in.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Äke Larsson, Lundin, Larfors,
Franzén i Motala, Bengtsson i Landskrona
och Ekström i Iggesund (alla s),
vilka ansett att utskottet under 2) bort
hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 659 och II: 829.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
behandlar två motionspar,
som syftar till att effektivisera och samordna
de statliga företagen.

Båda motionsparens syfte är enligt
mitt förmenande vällovligt, och allt som
kan göras bör därför också göras för
att se till att den statliga företagsgruppen
blir så effektiv och därmed också
så konkurrenskraftig som möjligt.

.lag föreställer mig att motionärerna
bakom motionsparet 1:74 och 11:64
känner sig helt till freds, eftersom den
delegation, som statsrådet Wickman
tillkallat, i sina direktiv har fått sig
förelagt att pröva formerna för ett organiserat
samarbete mellan olika företag,
ägda av staten och inom den statliga
gruppen som helhet. Detta är såvitt jag
förstår ett absolut bifall till motionsyrkandet.

Jag hade trott att även de centerpartister
som svarar för det andra motionsparet
skulle ha varit nöjda med den
tillsatta delegationen, vilken fått sig
förelagt att utreda just de frågor som
motionärerna har önskat. Så blev emellertid
inte fallet. Kammarens ledamöter
kan också se, att den borgerliga

Effektivisering av statliga företag, m. m.

hälften av utskottet genom lottens hjälp
har kommit att stå för utskottsutlåtandet.

I motionerna har man begärt — det
upprepas i utskottets skrivning — att
den kommitté som skall utreda frågan
får en parlamentarisk sammansättning.
Den socialdemokratiska delen av utskottet,
som svarar för reservationen,
har anfört att eftersom den kommitté
som tillsatts till övervägande del består
av chefer för olika statliga företag
och av företrädare för de största arbetstagarorganisationerna,
finner reservanterna
denna sammansättning lämplig.
Vi kan därför inte biträda det borgerliga
yrkandet, att kommittén skall ha en
parlamentarisk sammansättning.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen under
punkten 2.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Utskottet erinrar om
att motioner med samma yrkande som
i motionen II: 64, alltså om en samordning
av den statliga företagsgruppen
genom ett eller flera förvaltningsbolag,
väcktes redan till fjolårets riksdag. Det
stämmer. I fjol avstyrkte bankoutskottet
motionen med motiveringen att man
borde avvakta de initiativ, som skulle
kunna tas av regeringen.

Nu har regeringen efter det att årets
motion inlämnades tillkallat en delegation
för att behandla frågan om den
statliga företagspolitiken.

Bankoutskottets inställning tycks vara
att vad far gör, dvs. vad regeringen
gör, alltid är rätt och det enda möjliga.
Tyvärr har far varit mycket långsam
av sig i det fallet och dröjt flera
år med att bara tillsätta en utredning.
Regeringen borde ha kunnat handla
för länge sedan i denna fråga.

Jag skall emellertid inte klaga, när vi
motionärer sent omsider fått åtminstone
första delen av vårt förslag bifallen.
Jag hoppas bara att det inte skall dröja

230 Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Effektivisering av statliga företag, m. m.

alltför länge, innan utredningen framlägger
sina förslag, att de är vettiga och
att regeringen lägger fram sin proposition
därefter.

Det finns en borgerlig synpunkt i
denna fråga, och den tycks vara begränsad
till att de borgerliga partierna
inte har någon representant med i den
av statsrådet Wickman tillkallade delegationen.
Men i varje fall finns ju en
gammal välkänd högerman med, nämligen
numera generaldirektören, förre
partisekreteraren och förre riksdagsmannen
Gunnar Svärd. Denne har väl
ändå inte helt socialiserats genom sin
nya anställning utan behållit något av
sin borgerliga ideologi.

De borgerliga partierna har inte förut
visat något större intresse för frågan
om en effektivisering av de statliga
företagen, och de förefaller inte ha det
nu heller. Jag är förvånad över att de
inte vill ha med samtliga i riksdagen
representerade partier, om syftet verkligen
skulle vara att skapa en kommitté
med parlamentarisk förankring.

Herr talman! Jag anser att riksdagen
direkt borde ha begärt ett förslag från
regeringen om en samordning av de
statliga företagen genom ett förvaltningsbolag,
men jag avstår i detta läge
från att ställa något yrkande.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! I detta ärende har utskottet
kunnat konstatera, att motionärernas
önskemål i långa stycken är uppfyllda.
Det är då fullt konsekvent att
detta utsäges av utskottet och att man
därför avslår de motioner, som yrkar
på ett agerande av det slag som redan
har kommit till stånd.

Det återstår endast ett detaljönskemål
och det är att den kommitté som
nu tillsatts skulle haft parlamentarisk
förankring. Det önskemålet gäller inte
bara i denna fråga utan i många andra
sammanhang, där vi tycker oss märka
en tendens till att man övergår till utredningar
inom departementen eller

inom kretsar av personer, där de politiska
partierna inte blivit tillfrågade om
vilka representanter de skulle önska.

Detta kan innebära en försvagning av
riksdagens ställning, en minskad möjlighet
för oss som enskilda riksdagsmän
att få informationer på ett tidigt
stadium. Detta är bakgrunden till att
den borgerliga majoriteten i utskottet
har hemställt om att riksdagen i anledning
av motionerna skulle ge till
känna vad utskottet anfört beträffande
önskemålen om parlamentarisk representation.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Landskrona begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ståhle m. fl.

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14 231

tat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
90 ja och 94 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Ståhle m. fl.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kammarens sammanträde fredagen den
29 innevarande mars.

§ 19

På hemställan av herr andre vice
talmannen beslöt kammaren, att jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 10
i nu nämnd ordning skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 20

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
116, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag om statlig
garanti för Aktiebolaget Atomenergis
förpliktelser enligt atomansvarighetslagen
den 8 mars 1968.

§ 21

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, angående ändrade former
för reglering av priserna på fisk,
in. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Effektivisering av statliga företag, m. m.

§ 22

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
den 17 april—den 23 april 1968
för bevistande av Interparlamentariska
Unionens Rådsmöte i Dakar, Senegal.

Stockholm den 27 mars 1968

Bertil von Friesen

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 23

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 101, angående långtidsplan för det
statliga utvecklingsbiståndet m. m., och
nr 68, angående ökat statligt stöd till
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete,
måtte med hänsyn till
ärendenas omfattning ytterligare utsträckas
till det sammanträde som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionerna kom kammaren till
handa, dvs. första plenum efter fredagen
den 5 respektive lördagen den 6
nästkommande april.

Denna hemställan bifölls.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.58 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson