Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets memorial N:o 61, omanvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor (Riksdagens protokoll 1873:419)

Den 19 April, f. m.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets memorial N:o 61, om
anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor..

Kammaren åtskiljdes kl. 11 f. m.

In fidem
O- Brakel.

Lördagen den 19 April 1873.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades 4 protokollsutdrag för den 17 och protokollet för den
4 dennes e. m.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:

N:o_21, angående medgifvet tillstånd för vederbörande låntagare
att få bibehålla och i stadgad ordning återgälda beviljadt statslån för
uttappning af sjön Wesan i Blekinge län;

N:o 22, angående indragning af åtskilliga till utgående från manufakturmedlen
anvisade anslag;

N:o 23, angående förändring i föreskrifterna rörande premier för
inom Westernorrlands län tillverkade lärfter;

N:o 24, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; _N:o

25, angående beviljadt anstånd med erläggande af ränta och
kajDitalafbetalning å ett till sänkning af sjöarne Kalfven och Fegem
i Elfsborgs län från Riksgälds-kontoret utbetal dt låneunderstöd;

Den 19 April, f. m.

N:o 26, angående beviljadt statsunderstöd för iståndsättande af
staden Ystads, genom storm skadade hamn;

N:o 27, angående beviljadt anslag för åstadkommande af ny farled
från Uddevalla stads hamn ut till Kattegat genom Bi örnsund och
Malösund.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts den
17 dennes bordlagda nådiga proposition angående anslag till bestridande
af kostnader, förenade med emottagandet och ordnandet af
framlidne Hans Maj:t Konung Carl XV:s till svenska staten testamenterade
konstsamlingar m. m. och till inlösen af Hans efterlemnade
boksamling.

Föredrogs ånyo sammansatta Banko- och Lag-Utskottets den 12
och 16 dennes bordlagda betänkande N:o 1, angående antagandet ai
en för Sverige, Norge och Danmark afslutad myntkonvention samt
dermed sammanhängande lagar.

Härvid anmälte sig och yttrade:

Herr Ekman, Johan Jakob: I afseende på föredragningen af
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets nu föreliggande betänkande
anhåller jag, att densamma måtte ske punktvis och att dervid konventionen
måtte betraktas såsom eu punkt, emedan den icke kan annat
än i sin helhet antagas eller förkastas. För öfrigt tager jag för
gifvet, att Herr Talmannen behagar föredraga betänkandet i den ordning,
detsamma blifvit af Sammansatta Utskottet uppstäldt.

Herr Hydqvist: Jemte det jag instämmer med den föregående

talaren deruti, att betänkandet må föredragas punktvis, och att konventionen
dervid må betraktas såsom en punkt, ber jag dock, att i
afseende på föredragningen af de båda öfriga punkterna, eller de,
som röra de särskilda lagförslagen, få hemställa, att dessa måtte få
föredragas paragrafvis och icke punktvis, emedan de i dessa punkter
innehållna förslag äro af den beskaffenhet, att de kunna ändras i
vissa delar, utan att det hela derigenom bör anses förfallet.

Sedan öfverläggningen rörande sättet för ärendets föredragning
förklarats slutad, yttrade Herr (trefven och Talmannen, att i afseende
derå hade föreslagits, att betänkandet skulle punktvis företagas till
afgörande, hvarvid den medelst Utskottets första hemställan å sidan
24 tillstyrkta myntkonventionen borde anses såsom en punkt och i
sin helhet göras till föremål för Kammarens öfverläggning och beslut,
men de öfriga båda lagförslagen paragrafvis genomgås och afgöras,
allt i den ordning betänkandets uppställning angifver; och

Den 19 April, f. m,

hemställde Herr (trefven och Talmannen, huruvida Kammaren bifölle
hvad sålunda föreslagits.

Ropades ja.

lista ''punkten, eller Utskottets å sidan 21 gjorda hemställan om antagande
af den utaf Kongl. Majit med Norge och Danmark af slutade myntkonvention.

Herr Bergstedt: I afseende å eu så stor fråga som denna, tror
jag det vara af vigt, att hvar och en, som derutinnan hyser några
betänkligheter, framlägger desamma för att få dem besvarade. Jag
kan icke neka till att, oaktadt stora skäl tala för bifall till den nu
förevarande Kong!, propositionen, åtskilliga deruti förekommande saker
icke synas mig så utredda, som jag önskat, att de hade vant, för att
jag med fullt godt samvete skulle kunna gifva min röst för denna
proposition. Jag anhåller derföre att, utan anspråk på att kunna
förete någon uttömmande bevisning, få anföra hvad jag anser tvifvelaktigt,
i det hopp att här få mina betänkligheter undanrödjda, så att
jag med lugnt samvete må kunna lägga min voteringssedel i urnan.
Jag ber då i första rummet att få fästa uppmärksamheten vid motiveringen
af det Utskottets förslag, som förekommer på 24:de sidan i
betänkandet, och hvithet går ut på, att vi måtte antaga den af Kong!.
Maj:t afslutade myntkonventionen, samt anhåller att få relevera en
del punkter i denna motivering, som förefalla nrig behöfva något
närmare belysas.

På sidan 2 omtalas, såsom en anledning att bifalla den Kong!,
propositionen, det möte af “fackmän*1 från de tre rikena, som förliden
sommar sammanträdde i Köpenhamn. Dervid framställer sig i första
rummet den frågan, huruvida dessa fackmän, i den mån de kunna
hafva representerat Sverige och Norge, hafva uttalat ett instämmande
uti det förslag, som väcktes från danska sidan af Etatsrådet Revy.
och som sedermera blifvit lagd! till grund för myntkommissionens
utlåtande samt den förevarande Kong!, propositionen. Enligt hvad
jag emellertid erfarit, har ingen af hvarken de svenska eller de
norska deltagarne i mötet uttalat sig för ett godkännande af Etatsrådet
Levys förslag, och huru det förhöll sig med voteringen kan
man naturligtvis icke veta, då det endast heter i mötesförhandlingarne,
att förslaget med stor majoritet bifölls. Dervid är dock att bemärka,
att de danska deltagarne förhöllo sig till de svenska och norska tillsamman
ungefär såsom 4 till 1, och att det är ganska troligt, att
största delen af dessa sednare icke med sina röster biträdt förslaget,
hvithet jag äfven funnit bekräftadt af ett yttrande i den norska
Handels- och Industritidningen, der det säges, att mötets beslut bestämdes
uteslutande af de danska deltagarne. Detta är en sak, vid
hvilken jag visserligen ej fäster stor vigt, men som jag i alla fall
ansett mig här böra anföra.

Vidare säger Utskottet på sidan 4: “Sveriges Riksdag har härutaf
hemta! den fördelen, att, då nu frågan om öfvergång till ett nytt

myntsystem

Den 19 April. f. m.

myntsystem ånyo förekommer till afgörande, dess ledamöter redan
kunna anses förtrogna med de synpunkter, ur Indika hon är att betrakta,
och att de icke på eu gång och i brådskande hast behöft
sätta sig in i de många och svåra spörsmål, som dermed är o förknippade".
I den Kong!, propositionen till norska Storthinget redogöra
så val i den Kongl. regeringens indstilling af den 1 Februari
1872 som samma regerings underdåniga indstilling den 11 Juli samma
år för den diplomatiska behandling, som myntfrågan undergått, mellan
de tre nordiska rikenas regeringar. För den svenska Riksdagen äro
ingå dylika diplomatiska handlingar framlagda, men af den norska
propositionen framgår, att den danske finansministern uti December
månad år 1871 i ett samtal med Sveriges och Norges sändebud i
Köpenhamn yttrat sin önskan att få veta, huruvida Sveriges och
Norges regeringar hade för afsigt att inför representationerna framlägga
något förslag i afseende på öfvergång till gnidmyntsystemet,
samt få kännedom om detta förslag, i fall ett sådant funnes, emedan
han ansåg det vara vigtigt och nyttigt, att alla dessa länders regeringar
handlade i öfverensstämmelse, med hvarandra. Han framställde
emellertid ingen önskan om att en identisk proposition skulle till
samtliga representationerna afiåtas, utan ansåg endast, att det ena
landets regering icke skulle handla utan att hafva kunskap om hvad
som förehades i de båda omgå länderna.

I samma underdåniga indstilling upplyses vidare, att norska och
danska regeringarne hade från svenska finansministern emottag!!,
ett förslag, stödjande sig i korthet på den grundsatsen, att Sverige
skulle nedsätta sitt mynt med eu half procent och Danmark och
Norge uppsätta sitt så, att en identifikation mellan de olika mynten
kunde på denna väg åvägabringas. Men i sammanhang härmed förekommer
i den norska indstiilingen ett yttrande, som jag anhåller att
få uppläsa: det heter: “Han (svenska finansministern) tiltrseder, hvad
i denne Henseende er yttret af den danske Finansminister, åt Forskjellen
melleni den danske og norske Mynt er saa länge, åt der ikke
kunde vsere noget i Veien for ved Övergången til Guld åt reducera
den ene, saaledes åt den blev ligestor som den anden, men åt Förste}
ellen medlem de na;ente to ■ Ländes Mynt og Sveriges er saa stoi1, åt der
maa opstaa Betcenkeligheder råd, en saadan Föranstaltning og Vanskelighed
ved, åt tilveiebringe Enighed i Anskuelserne om sammcs Ivarkswttelse“.
Samma tanke, att skilnaden mellan det danska och norska myntet
å ena sidan och det svenska å den andra är allt för stor för att
kunna genom en eliminering upphäfvas, biträdes också af norska
regeringen, som längre fram i indstiilingen upprepar ungefär detsamma
som svenska finansministern bär yttrat.

Jag ber dessutom att få upptaga ännu ett yttrande af Herr
Statsrådet, som förekommer i hans note till norska och danska finansministrarne.
Då det i Utskottets betänkande säges, att i fråga om
det nya myntsystemet allting är så utredt, att ingenting vidare behöfver
vara dunkelt, säger deremot Herr Chefen för Finans-departementet
i den nämnda noten, sådan den är refererad, i norska regeringens
indstilling, att “Tiden endnu ikke kan veere kommen til åt

Riksd. Prof. 1813. 1 Afd. 3 Band. 5

Den 19 April, f. in.

Anskuelserne om en saa vigtig Sag kunne fuldsteendig ha ve faestet
sig“. Detta är skrifvet den 4 Maj förlidet år och således efter det
svenska Riksdagen vidtagit alla de åtgärder, som omnämnas i utskottsbetänkande!,
hvarföre det icke är möjligt, att någon ytterligare utredning
i afseende på myntfrågan kunnat tillkomma, som förmått
rubba åsigten om att tiden för dess genomförande ännu icke var
kommen. Det synes mig derföre, att Utskottet hellre bort säga, att
det delar Herr Finans-ministerns åsigt om frågans ofullständiga utredning
och anser en sådan önskvärd och behöflig.

Såsom bekant hafva både danska och norska regeringarne tillsatt
särskilda komitéer för frågans behandling, hvaremot i Sverige något
sådant icke förekommit. Mig har det förefallit som om det skulle
hafva varit önskvärd!, att en dylik särskild komité äfven hos oss
blifvit tillsatt och att uti densamma äfven blifvit insatte lagkunnige
personer, hvilka förmått redigera den civilrättsliga delen af förslagen,
som borde läggas till grund för Kongl. Maj:ts proposition. Så bär
man nemligen tillvägagått i andra länder, t. ex. i Holland, der
Konungen nedsatte en kommission, som bestod af landets förre finansminister,
flere framstående finansmän och äfven af utmärkte rättslärde.
jag tror, att det hade varit önskvärd!, om äfven den svenska
regeringen hade följt detta exempel.

På sidan 5 i betänkandet talar Utskottet om den stora beqvämlighet,
hvarmed nu en öfvergång till guldmyntet skulle kunna ske,
samt säger att Kongl. Maj:ts förslag bereder oss alla fördelar af
reformen, “utan att pålägga oss bördan af någon som helst förändring
af vår räkneenhet, det vill säga utan någon .rubbning i allmänhetens
dagliga vänort Ser jag deremot på § 5 i Ofvergångslagen, så finner
jag der det stadgandet, att alla offentliga räkningar skola föras i
det nya myntsystemet från och med den 1 Januari 1875. Jag hemställer
huruvida icke motiven möjligen stå i mindre god öfverensstämmelse
med sjelfva lagen, då på det ena stället står taladt om
det nya system, som skall införas i räkenskaperna, och på det
andra säges, att icke någon som helst förändring i vår räkneenhet
skall inträffa.

På sidan 8 läses: “Af de europeiska staterna har nu, utom de
tre nordiska konungarikena, äfven Holland sitt myntsystem grundadt
endast på silfver; man antager, att Holland i Europa eger för ungefär
125 millioner gulden eller 1871 millioner R:dr silfver i myntad form
och derutöfver naturligtvis mycket omyntadt silfver i offentliga kassors
och bankers förvar". Utskottet har hemta! dessa nppgifter ur
en handling, till hvilken jag anhåller att sedermera få återkomma,
eller “Verslag an den Koning omtrent het Muntwezen, nitgebragt
door de Staatscommissie“ o. s. v., hvilket betänkande afgafs den 18
Januari detta år.

Vidare yttrar Utskottet: “Efter hvad af officiela handlingar framgår,
är det knappt något tvifvel om, att detta land inom kort kommer
att utbyta sitt silfvermyntsystem mot guldmyntsystem, och så torde
äfven der, efter afdrag af 20 till 30 millioner R:dr för skiljemynt,
ett förråd af minst 160 millioner R:dr i silfver blifva ledigt för verldsmarknadens
behof*. Vid det nu anförda anhåller jag att särskildt

Den 19 April, f. ra.

G 7

få fästa mig, emedan det är ett hufvudargument i hela Utskottets
resonnement. Det talas nemligen om den stora massa silfver, som
skulle demonetiseras och nedtvinga denna metall till ett prisfall, som
förut varit okändt. Den holländska kommissionen har dock icke
fattat en så sorglig åsigt om denna depreciation af silfret, som här
omtalas, ty den säger att, långt ifrån att denna massademonetiseradt
silfver, _ 1(50 millioner Ridt:, skulle tynga på silfvermarknaden, skola
“de. årliga försändningarna af silfverstandard-mynt till de orientaliska
besittningarne för så val regeringens som enskildas räkning, hvilka
uppgå till millioner, i ansenlig man bidraga till att förminska silfvercirkulationen
i moderlandet1'', der man fäst ögonen på den definitiva
öfvergången till . enkel guldstandard och följaktligen kommer att inskränka
utmyntningen af silfverpenningar. På ett annat ställe i samma
betänkande säges det ännu skarpare accentueradt, att “förrådet af disponibelt
silfver skall småningom förminskas genom utflödet till våra ostindiska
besittningar". Således förfaller all anledning, som man velat se i
den holländska kommissionens utlåtande, till förskräckelse för hvart
dessa 160 millioner skulle taga vägen, då kommissionen sjelf säger, att
de skola konsumeras af de orientaliska besittningarne, samt äfven, såsom
särskildt yttras på ett annat ställe, att ingen svårighet förefinnes
att, sedan afdrag skett för utmyntningen af billoneradt silfverskiljemynt,
få det återstående silfret utvexladt mot guld. Det synes mig
således, att Utskottet användt ett motiv, som icke är berättigad!,
alldenstund kommissionen yttrat sig på ett annat sätt än hvad Utskottet
citerat.

Det är ännu en annan omständighet, vid hvilken jag tror, att
man bör fästa vigt, då man talar om den massa af demonetiseradt
silfver, som skulle komma att nedtvinga priset på denna metall. Vi
veta uti hvilket tillstånd de flesta större europeiska länder just nu
befinna sig: de hafva en papperscirkulation, som de stå på väg att
utbyta mot en speciecirkulation. Detta gäller i första rummet Frankrike.
Det kan emellertid icke vara något tvifvel om, att detta land,
som alltid betett sig så lojalt mot sina kreditorer, i den mån det
återvinner sitt välstånd, äfven skall återtaga sin speciebetalning.
Följden deraf blir då den, att Frankrike, som har dubbel standard,
i första rummet skall använda silfver att dermed inlösa sina banksedlar.
Huru mycket silfver landet för detta ändamål kommer att
absorbera kan jag naturligtvis icke beräkna, men säkerligen skall det
uppgå till milliarder.

Frankrike befinner s’~ -----11 -J-1 ------ J '' 1 1,1

främst bland dessa må nämnas Italien. Detta land har, såsom bekant,
under de tre ä fyra sista åren förbättrat sin ekonomiska ställning
ofantligt, och kursen på dess banksedlar har stigit från 23 procents
till 11 ä 12 procents agio, och i den män denna förbättring
fortgår försvinner ock allt tvifvel om att Italien kommer att snart
återtaga sin metallcirkulation och således absorbera betydliga belopp
silfver. Liknande är förhållandet med Österrike och kanske i
ännu högre grad med Ryssland, hvilket äfven bereder sig att återtaga
sin speciebetalning. Om man således lägger tillsamman alla

ment, utan förhållandet

är enahanda med äfven andra länder, och

Den 19 April, f. m.

de konjunkturer, som för närvarande finnas i Europa för användningen
af silfver som hufvudmynt, så förefaller det mig ganska sannolikt
att, långt ifrån att ett enormt prisfall på silfver skulle inträffa,
tvärtom denna metall kommer att hållas uppe i någorlunda öfverensstämmelse
med det värdeförhållande, som de flesta stora nationer
uppställt, eller 1 : 15,50. Jag vill dermed icke säga, att 15,50 vore
den rätta siffran för Tyskland vid dess öfvergång till guldmyntsystemet,
och att det icke varit fördelaktigare, om guldet blifvit ta*
rifferadt något högre, så att den närmat sig Hamburger-bankens konverteringssifffa,
som är 15,67. Ser man deremot på en sådan siffra
som 15,81, hvilken blifvit uppställd för Sveriges konvertering af silfvermyntet,
så är det säkert, att den är högre än hvad som blifvit
ifrågasatt i något annat europeiskt land, som har för afsigt att öfvergå
till guldstandard.

Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten på en annan sak,
som icke är utan sin stora betydelse. Såsom bekant har hela den
latinska unionen uppställt värdeförhållandet 1:15,50 mellan guld och
silfver. Nu kan man väl säga, att hela argumentationen i detta betänkande
stöder sig på det antagandet, att silfret nödvändigt måste
sjunka, och att värdeskilnaden mellan guld och silfver skall öka sig.
Om vi undersöka huru härmed verkligen kan förhålla sig, så finna
vi, att de länder, som samtidigt begagna båda mynten, förut hafva
beräknat guldmyntet till ett högre värde än det skall få enligt den
tyska myntlagen af den 4 December 1871. Den holländska kommissionen
upplyser om några dylika förhållanden, hvilka förefallit mig
ytterst märkliga.

I Frankrike, säges det der, är värdeförhållandet redan sedan
längre tid tillbaka faststäldt till 1:15,50; i Lombardiet värdet ännu
lägre eller såsom 1 till 15,287; i Spanien, der alltid guldet stått högt,
emedan landet laborerar med dåliga affärer, har värdeförhållandet
varit 1 : 15,508, men huru har förhållandet varit i Preussen? Jo, der
har silfrets värde till det gamla guldmyntet, långt ifrån att vara
lägre än 15,50, varit högre, enär den gamla FredrikscToren var tarifferad
till 5 Thaler 20 Groschen, hvilket gör ett värdeförhållande emellan
guld och silfver af 1: 15,692. Således har Preussen med prisstegring
för silfret reducerat sitt guldvärde från 15,692 till 15,50. På
samma sätt har Holland gjort; dess gamla Wilhelmsd’or stod ända
till år 1847, då Holland antog sin ensamma silfverstandard, såsom
1 : 15,604. Således har Holland, som är beredt att öfvergå till dubbel
standard, långt ifrån att sätta sitt silfver lägre, tvärtom satt upp
det så mycket som från 15,604 till 15,50, och detta är så mycket mera
anmärkningsvärdt, som holländska kommissionen hade full kännedom
om det prisfall på silfver, som i slutet af förra året inträffade, hvilket
synes af de utförliga tabeller öfver detta prisfall, som åtfölja
kommissionens betänkande. Jag tror således, att det är af vigt att,
då man diskuterar konverteringssiffran, man tager hänsyn till huru
andra länder betrakta samma sak och med hvilket lugn de motse det
här så mycket fruktade prisfallet på silfver.

Jag hade i går nöjet att befinna mig i en större enskild krets,
der, på tal om myntfrågan, en af de närvarande begagnade en bild

Den 19 April, f. m.

som en gång varit använd af en celeber svensk vetenskapsman. Han
sade nemligen att då man befinner sig vid ett dukadt bord och har
en stekt gris framför sig samt knif och gaffel, så skall man hafva
sitt förstånd på ett särskildt sätt konstrueradt för att icke begagna
knifven och gaffeln och taga för sig af steken. Tyskland och Holland
hafva ju också lika väl som vår Riksdag den stekta grisen för sig;
de se det aktuela låga silfverpriset, men begagna icke knifven och
gaffeln utan låta grisen stå, och jag undrar om vådan för oss vore
så stor att i detta fall följa deras exempel.

Förlidet år inträffade, såsom bekant, på Londonbörsen ett alldeles
ovanligt prisfall på silfver; det gick en gång, jag tror den 15
November, till och med ned så långt, att det stod till 59Jpence pr.oz.standard
silfver, hvithet representerar en relation till guldet af 1:15,949.
Det steg emellertid kort derefter, så att det, om jag icke missminner
mig, redan den 2 December var uppe i relationen 1:15,70, hvithet
enligt min tanke bevisar huru vanskligt det är att till grund för öfvergången
till ett nytt myntsystem lägga ett värdeförhållande mellan
guld och silfver, som uppkommit genom ett börsrykte. Att orsaken
till prisfallet icke var någon annan, upplyses äfven af “The Economist“,
som säger att det var ryktet om att den holländska banken
icke mera skulle köpa något silfver, som åstadkom prisfallet, hvithet
nästa dag, då ryktet var vederlagdt, åter upphörde.

Jag går längre fram till hvad Utskottet säger på sid. 10 i betänkandet,
och efter som Utskottet synes lägga så mycken vigt på
den holländska kommissionens yttrande, så skall jag äfven följa detsamma
litet vidare och upplysa om några omständigheter, som Utskottet
helt och hållet förbigått. Utskottet sägen: “Hvad Holland beträffar,
har en i slutet af 1872 nedsatt kommission visserligen ej nu
genast vågat tillstyrka antagandet af guld, som ensam värdemätare,
emedan man i September 1872 ännu icke visste något om innehållet
af det förslag, som nu i Mars framlades för tyska riksdagen, och i
ovisshet härom ej trodde sig kunna afgöra, huruvida Tyskland skulle
fasthålla guld som ensam värdemätare eller möjligen antaga dubbel
värdemätare." Förhållandet var verkligen det, att holländska regeringen,
som tyckes vara mycket väl underrättad om hvad som försiggår
i det öfriga Europa, icke i September 1872 utan i slutet af
Januari 1873 uttryckligen säger, att ehuru förslaget till tyska riksdagen
ännu icke var framlagdt, men kunde väntas till påsk — det
kom verkligen den 18 Mars, och således var det äfven i fråga om tiden
en icke dålig förutsägelse — och ehuru man icke bestämdt kunde
veta, hvad det komme att innehålla, så vore det antagligt, att det
skulle följa ett af tre olika alternativ. Af dessa tre alternativ
har Utskottet i sitt betänkande endast upptagit ett såsom den holländska
kommissionens tanke, åt hvilket kommissionen endast inrymmer
en aflägsnare möjlighet, och på detsamma grundat sin argumentation.
Jag skall deremot anhålla att få med några ord fullständigt redogöra
för holländska myntkommissionens resonnement i detta hänseende.

Såsom sagdt är, uppställer den tre olika alternativ. Det första
af dessa är, att Tyskland för närvarande förblifver vid sin dubbla
standard, eller såsom det heter: “Duitschland geeft bij voorraad

Den 18 April. f. in.

geengevolg aan zijn voornemen om den gouden standaard aileen aante
nemen en blijffc bij den dubbelen standaard volharden“. Det vill saga,
att Tyskland förblifver vid status quo enligt myntlagen af den 4 December
1871, i hvilken uttalas såsom princip, att Tyskland i framtiden
skall öfvergå till etalon flor unique, men under närvarande förhållanden
vill bibehålla sitt silfverkurantmynt bredvid guldet. Om
således k ena sidan Tyskland förblifver vid status quo och å andra
sidan Frankrike återtager sin speciebetalning, så skall det inträffa,
att det i flertalet af Europas länder lagstadgade värdeförhållandet
mellan guld och silfver af 1:15.50 “kommer att på handelsmarknaden“
bevara en iörr okänd fasthet, eller såsom kommissionen säger: “zij
sou de werkelijke verkouding op de handelsmarkt zoodanig beheersehen
dat de priis der edele metaien eene vroeger ongekende vastkeid
verkreeg.“

Detta alternativ är af Utskottet alldeles förbigånget, då det deremot
refererat det andra, hvilket lyder så: “Tyskland antager enkel
guldstandard och Frankrike förbyter sin papperscirkulation mot metall.
Då kan, derigenom att den dubbla standarden eger bestånd
inom den latinska myntunionen, mycket silfver absorberas inom denna
unions område,_ och prisfallet, som skulle blifva följden af silfrets
demonetisation i Tyskland, blefve derigenom förekommet, ehuru man
väl kan betvifla om inflytandet blefve välgörande.

Det tredje alternativet lyder slutligen så: Tyskland inför enkel
guldstandard och Frankrike förblifver vid sin papperscirkulation.
Detta alternativ behöfva vi dock icke fästa oss vid, ty Tyskland är
ännu icke färdigt att införa enkel guldstandard, och Frankrike har
icke visat något tecken till att det ämnar förblifva vid sin papperscirkulation.

Den holländska kommissionen synes mest böjd för det första antagandet,
och sägen att man kan våga den förutsättningen att “till
slut T yskland vidblifver dubbel standard med fri utmyntning af guld
och silfver och att Frankrike återtager sin speciebetalning." Den
holländska kommissionen anser ock, att det skulle vara en stor
välgerning för verlden, om den effektiva dubbla standarden bibehölies
med ett värdeförhållande af 1:15,50. Nu har detta visserligen icke
gått i fullbordan, men, säger kommissionen, det kan vara möjligt, att
sakerna gestalta sig på annat sätt. Det kan hända att under tidernas
lopp Tyskland kommer att gifva vika för de framställningar, som
från många håll göras om dess öfvergång till enkel guldstandard, och då
blir detta, såsom Utskottet ock antört i fullt exakt öfversättning, ett
skal för Holland att äfven för sin del öfvergå till ensam guidstandard.
. Emellertid, såsom jag förut sökt visa, ligger icke den förutsättningen
enligt holländarnes åsigt i närmsta hand, utan tvärt om
anses den tidpunkt, då detta kan komma att inträffa, vara ganska
aflägsen. Efter hvad jag hört har icke heller holländska regeringen,
äfven med kännedom om uet tyska förslaget, för afsigt att i år ingå
till Generalstaterna med något dylikt förslag, och detta gifver mig
anledning att tro, att Holland, som har full kännedom om prisförhållaudena,
icke med samma farhågor motser ett prisfall på silffet.
som Utskottet.

Den 19 April, f. m.

Midt på sidan 11 säges det vidare: “Utskottet har anfört detta
yttrande, för att visa, huru förhållandena betraktas i ett land, som
står den stora handelsverlden och dess intressen närmare än Sverige;
och enär nu Tyskland har tydligt visat sig vilja antaga guld
som ensam värdemätare och således i denna punkt haft den af kommissionen
uttalade tvekan, synes kommissionens yttrande bestämdt
styrka den öfvertygelsen, att silfret inom kort kommer att såsom
bytesmedel och värdemätare inom hela Europa blifva utträngdt af
guldet.11 Jag ber med afseende härå få hänvisa på ett dokument,
som ingifvit mig åtskilliga ytterligare betänkligheter mot Utskottets resonnement
särskilt i denna punkt, och det är tyska kejsarens myntförslag
till tyska riksdagen. I § 10 af detta förslag, hvilken är af
Utskottet citerad, heter det, att utmyntningen af groft silfvermynt
hädanefter skall inställas, men långt ifrån att fästa den vigt vid
denna paragraf, som Utskottet gjort, skulle det verkligen hafva förvånat
mig om tyska regeringen icke framställt detta förslag, _ då,
såsom af motiven inhemtas, inom utgången af denna månad icke
mindre än 600 millioner mark i guld äro utmyntade. När jag dessutom
tager i betraktande den besparing på klingande mynt, som införts
genom bruket af vexiar och andra kreditmedel, så förefaller
det mig högst otänkbart, att Tyskland, äfven med bibehållande af
sin silfvercirkulation, skulle behöfva utmynta mera silfvergrofkurant än
de 1,000 millioner som för närvarande anses vara i cirkulation.

Det är emellertid åtskilliga vigtiga paragrafer i det tyska myntförslaget
af den 18 Mars detta år, som Utskottet underlåtit att
citera. Bland dessa ber jag först att få påpeka den första, som
börjar på följande sätt: “An die Stelle der in Deutschland gelten den

Landeswährungen fritt die Reichsgoldwährung." Detta är ingenting
annat än detsamma, som säges i lagen af den 4 December
1871, eller att Tyskland arbetar på att komma öfver till ensam guldstandard;
det är således ett löfte och ingenting vidare. För att bevisa,
att Tysklands nya myntiagsförslag ännu icke proklamerar
enkel guldstandard, her jag att få fullständigt uppläsa andra momentet
af samma paragraf, hvithet Utskottet icke citerat, och som
lyder så: “Der Zeitpunkt, an welchem die vorstehende Bestimmung

im gesammten Eeichsgebiete in Kraft treten. soll, wird durch eine
mit Zustimmung des Bundesrathes zu erlassende, mindestens 6 Monate
vor dem Eintritt dieses Zeitpunktes zu verkiindende Verordnung des
Kaisers bestimmt. Die Landesregierungen sind ermächtigt auch vor
diesem Zeitpunkte för ihr Grebiet die Reichsmarkswährung in Verordnungswege
einzufiihren.11 Det förekommer mig alltså, att denna
uppsägningstermin af 6 månader, utan hvilken en enkel guldstandard
under ingen händelse skulle få inträda, bevisar, att den tyska regeringen,
långt ifrån att vara beredd att ingå på denna enkla standard,
tvärtom sträfvar att upprätthålla den alternativa standarden,
och jag har ett ytterligare skäl för denna åsigt deruti, att om Tyskland"
nu skulle demonetisera sitt silfver, så skulle deraf förorsakas ett
prisfall på denna metall, som för Tyskland vore högst obehagligt.
Jag föreställer mig alltså, ehuru jag icke utgifver det såsoni något
annat än eu helt och hållet subjektiv mening, att, då det ligger i

Deu 19 April, f, m.

Tysklands intresse att kunna afsätta sitt öfVertiödiga silfver till
Frankrike, i den män detta förmår absorbera detsamma för återtagandet
åt sin speciebetaining, Tyskland derföre bereder sig på en
ganska lång termin för öfvergången till ensam guldstandard, under
det att Frankrike söker stärka sin ekonomiska ställning för att kunna
minska sin sedelmassa ocli ersätta den med silfver.

Ännu en annan paragraf i det tyska förslaget har för mig vant
särdeles upplysande, då deremot Utskottet icke omnämnt densamma
i sitt betänkande. Det är § 15, som säger, att det gamla guld- och
silfver-myntet skall vara gångbart, till dess det uppsäges genom eu
särskild förordning. Hvad betyder dådetta? Jo, att tyska regeringen
vill att silfverstandarden skall bibehållas så länge som möjligt just
för att hindra det prisfall, som skulle inträffa till följd af eu forcerad
demonetisering.

Till stöd för denna min uppfattning af det nya tyska förslaget
ber jag att. få åberopa några yttranden af Tysklands handelskamrar,
som kommit till min kännedom. Bland andra säger handelskammaren
i Köln, att det kejserliga myntförslaget har öfverraskat densamma
på ett mindre angenämt. sätt, emedan den funnit, att den
tyska förbund sregeringen, långt ifrån att realisera sitt program af
1871, söker att för lång tid såsom gångbara hålla i omlopp båda
myntmetallerna. Då nu en tysk handelskammare kan fä eu sådan
uppfattning af förslaget, så må det vara förlåtligt, om äfven jag ser
det på samma sätt.

Jag anhåller äfven att få ur furst Bis mareks motiv uppläsa
några, stycken, för att ytterligare belysa det ifrågavarande tyska
myntförslaget. På första sidan af dessa motiv säges, att Tyskland
icke genom det tillstånd, som skall blifva en följd af detta
myntförslag, kommer att öfvergå till ren guldstandard eftersom betalning
af förbindelser tills vidare skalle kunna ske till obegränsadt
belopp äfven i silfvergrofkurant, ej heller bibehålla dubbel standard
på samma sätt som i Frankrike, emedan det icke skulle vara gäldenär
tillåtet att för beständigt välja hvilkendera metallen som helst
för att fullgöra sin betalning, utan det skall blifva ett öfvergångsstadium
till. den rena guldstandarden, som skall räcka någon tid.
Den tyske rikskanslern yttrar vidare: “Es wird also, um die Opera tion

nicht zu einer iiberaus verlustvollen zu machen, mit der
Einschmelzung der groben Silbermtinzen lind dem Verkauf desjenigen
Silbers, welches nicht zur Herstellung der Silbermtinzen des neuen
Systems Vervvendung findet, nur allmäblig vorgegangen werden kön,
lind es ist gegenwärtig nicht zu ermessen, welclier Zeitraam zur
Ausfuhrung diesel'' Operation erforderlich sein wird.“ D. v. s. att det
kommer att åtgå en oberäknelig tid innan den utlofvade enkla guldmyntfoten
kan tråda i verkställighet. Det förefaller mig alltså,
som om den, hvilken skrifvit detta utskottsbetänkande icke haft
tulit klart för sig hvad detta furst Bismarcks yttrande innebär, då.
han kunnat säga,, att * Tyskland nu tydligt visat sig vilja antaga
ii scVn ensam värdemätare och således i denna punkt käft den af
Holländska kommissionen uttalade tvekan.*1 Jag tror således icke.
att den Holländska kommissionen, efter att hafva erhållit kännedom

Den 19 April, f. in.

7»

w den tyska myntlagen, fått minsta skäl att frångå sitt antagande
i forsta alternativet.

Jag anhåller nu att få helt och hållet lemna frågan om de
utländska regeringarnes och kommissionernas förhållande i sak,
hvilfea dock för mig varit af den vigt, att jag ansett mig höra
derpå fästa Kammaren uppmärksamhet, och lag skall hålla mig
ensamt till Sverige.

På sidan 11 i utskottsbetänkande! talas om den stora förlust af
:2 procent, som Riksbanken skulle göra på sina 16 millioner silfver,
men det säges icke ett ord om den vinst, som banken skulle gorå
på sitt guld. I en not längre fram i betänkandet säges, att “Riksbankens
behållning i myntadt och omyntadt guld utgjorde den 31
Maj 1873 omkring 8,404,000 R:dr R:mt,“ Riksbankens ställning den
31 Maj 1873 är en framtidstanke. Jag ansåg detta först endast såsom
ett tryckfel, och ehuru jag sedermera noga genomgått den omsorgsfulla
tryckfel sförteckningen som åtföljer betänkandet, utan att
finna^ någon rättelse af detta ställe, vill jag dock anse det såsom
ett sådant. Emellertid synes det mig icke fullt riktigt, att Utskottet
underlåtit. att på sidan 11 omnämna den motsvarande vinst af 2
procent Riksbanken skulle göra på detta sitt guld.

Jag finner, att jag redan uppehållit Kammaren så länge, att jag
icke vågar anföra alla mina anmärkningar, men jag hoppas att, då
konverteringslagen, hvilken dock är hufvud saken i förslaget, förekommer,
få återkomma till de betänkligheter jag nu vidrört. Jag
förbigår derföre nu allt hvad jag funnit anmärkningsvärd! ända till
sidan 19, der några ord förekomma, på hvilka jag anhåller att få
fästa Kammarens uppmärksamhet. I förbigående vill jag anmärka,
att hela detta betänkande är skrifvet polemiskt mot en motståndare,
som jag icke vet huruvida han i verkligheten förefinnes eller icke.
På detta ställe faktas dock mot en fiende, som jag bestämdt påstår
aldrig i verlden har funnits till. Der heter det nemligen, att Utskottet
tillåter sig förutsätta, “att man medgifver det Sverige icke bör antaga
ett guldmynt, möjligen 1 procent större än grannländernas; att
en öfverensstämmelse mellan dessa mynt redan derföre är önskvärd,
samt att den måste garanteras genom en konvention". Jag vet icke
hvem. som ej medgifver det första af dessa antaganden, men om
äfven jag således gerna för min del erkänner, att Sverige icke bör
slå ett guldmynt, som står en procent högre än grannländernas, så
följer icke deraf, att vi för att få enhet i hufvudmyntet böra binda oss
vid en konvention. Mig förefaller det, som om den uträkning norska
regeringen gjort i sin Indstilling af värdeförhållandet mellan det danska
och norska myntet och det svenska såsom 9,90 till 10 vore ett ganska
konvenabel! förhållande att lägga till grund för utmyntningen af ett
gemensamt mynt. Jag antager då att Sverige sluter sig till en konvention
om utmyntning af ett gemensamt guldmynt, så att 248 stycken
framställas af ett kilogram fint guld; då skulle detta gifva just den
danska Rigsbankdaler, som Etatsrådet Revy föreslagit, och skulle
dessutom gifva oss ett mynt, som i alla våra transaktioner med
grannstaterna vore fullt användbart, och som i vår enskilda cirkulation
icke skulle medföra några svårigheter. Om Sverige således ut -

Den 19 April. f. m.

myntade guldmynt, som tarifferades till 9,90 eller 19,80, så medförde
det en mycket enkel beräkning, och bibehölle vi dertill vårt nuvarande
silfvermynt såsom skiljemynt, så skulle denna tariff gifva oss
den fördel, att den bekräftade den skilnad af nära en procent, som
förefinnes mellan det danska och det svenska myntet. De klagomål,,
som nu ingå från våra södra provinser derom att det danska myntet
tages al pari med det svenska, skulle derigenom kunna i väsendtlig
grad undanrödjas. Det är för öfrigt i ej ringa mån Sveriges eget
fel, att det svenska myntet hav i praxis blifvit identifieradt med det
danska. Man har sett hvad verkan det hade att svenska jernvägsstyrelsen
satte kurs på det danska myntet; detta har återverkat på
handeln, och det är således nu de svenska handlandenas eget fel om
de icke taga vara på skilnaden. Man lian dock sett, att svenska
mäns courtoisie mot den danska Rigsbankdatera gått så långt, att
köpmän genom annonser i tidningarne förklarat, att för dem vore
den danska Rigsbankdalern lika med den svenska två-riksdaiern.
Hade svenske män handlat på ett sätt, som mera öfverensstämt med
deras egen fördel, så hade icke olägenheterna blifvit så stora. Om
nu Sverige beslöte att slå ett iiufvudguldmynt, hvarmed våra banksedlar
skulle inlösas, med en sådan fast tariffering af silfvermyntet
som 9,90 till 10, så tror jag, tvärt emot att olägenheterna skulle förvärras,
att de skulle blifva mindre, ty då visste hvar och en, att han
finge sitt guldmynt till 9,90 och mellangiften i silfver, alldeles som
den norska regeringen föreslagit för inlösningen af Norges banks
ifrågasatta guldsedlar.

Längst ned på sidan 19 står det: “Men då det från deras sida,
sam hysa farhågor för en konvention om skiljemyntet, alltid är tal
derom, att den främmande med oss förbundna staten skulle kunna
på ett eller annat sätt till vår skada begagna de förbindelser vi åtagit
oss, föreställer sig Utskottet" etc. Hvad menar man här med orden
“från deras sida"? Jag har aldrig hört någon ifrågasätta, att våra
lojala grannländer skulle vilja begagna sin ställning att göra oss
akado., och jag föreställer mig, att detta argument, långtifrån att bekräfta
den sats, som Utskottet vill uttrycka, tvärtom beröfva!’ den
något af sitt stöd, derigenom att det vänder sig mot en helt och
hållet fingerad motståndare. Vänder jag derpå om bladet, så finner
jag I början af sidan 20: "Utskottet kan för sin de! ej dela den

uppfattning, att man i hvarje internationeit förhållande skall utgå
från antagandet om ond och bedräglig vilja hos den främmande staten,
men om en sådan uppfattning skall göras gällande vid betraktandet
af de förhållanden, som skapas genom en konvention, så bör den
äfven tillämpas på de förhållanden, som måste råda utan en konvention".
Jag vill fråga, hvem är det som antager något sådant?
lag vet det icke, men hoppas att möjligen få upplysning derom genom
någon af Utskottets ledamöter. Hvad jag deremot vet är, att en annan
invändning blifvit gjord mot eu konvention beträffande skiljemyntet,
men denna anmärkning, som blifvit framställd af professor
Bröd), bär alls icke blifvit af Utskottet upptagen.

Professor Broeh säger, att han under resor på kontinenten förliden
höst kommit till erfarenhet om de olägenheter, som en dylik

Den 19 April, f. m.

konvention medför. Han har funnit Frankrike och Belgien öfversvämmadt
af italienskt skiljemynt. Jag förmodar, att Utskottet icke
ansett det såsom någon olägenhet att det ena landet förser det andra
med mynt, då det på följande sida säger om guldmyntet, att det alldeles
icke skulle skada, om Danmark komme att hålla oss dermed.
Helt annat är dock verkligen förhållandet med skiljemyntet. I
konventionen säges, att man i hvarje stat skall hafva rätt att invexla
skiljemynt mot guldmynt, och att den massa främmande skiljemynt,
som linnes i hvarje stats kassa, skall kunna återförvisas till
den stat, som präglat detsamma. Jag vet icke hvad inflytande detta
kan utöfva på den större handeln, för hvilken det är lätt att remittera
ett belopp skiljemynt till eu bank, men i den allmänna trafiken
man och man emellan ser jag ingen möjlighet att göra en sådan regress,
ty hvar och en, som t. ex. emottager ett danskt tioöre-stycke,
vet att han för 10 dylika kan få en svensk krona och har derföre
intet intresse vid att få det danska skiljemyntet utbytt mot ett
svenskt. Jag anser derföre, att konventionen kommer att medföra
ett legaliserande af främmande skiljemynts cirkulation i landet. Den
tyska myntlagen säger, att af skiljemynt får icke utmyntas mer än
2.J- mark för hvarje person inom det område, för hvithet denna lag
gäller, men i denna konvention finnes intet föreskrifvet om beloppet
af skiljemynt, som får utsläppas, utan man har tänkt sig att rättigheten
att remittera det tillbaka skall utgöra ett tillräckligt hinder emot en för
stor utmyntning. Jag ser dock ingen tillfyllestgörande säkerhet deruti.
Skiljemyntet blir ett slags sedelmynt, ett löfte om betalning,
och det kan hända att de danska löftena skola uttränga de svenska,
hvithet visserligen ej gör något, så länge löftesgifvaren icke på något
sätt förlorat sin förmåga att infria löftet.

Det är en ganska vigtig omständighet, som professor Broch påpekar.
Han säger, att faran deraf, att tre länder hafva gemensam
cirkulation för skiljemynt, består uti, att gärdet då är uppgifvet för
myntförfalskning, som nu bedrifves med betydande mekaniska och
kemiska hjelpmedel och lemnar stor förtjenst. Genom en dylik konvention
ökas möjligheterna för falskmyntare, och det finnes ingen
utväg för regeringarne att kontrollera hvarifrån och i huru stor mängd
det underhaltiga myntet inkommit. Nu står det hvarje stats regering
fritt att inkalla hela den cirkulation af småmynt, som blifvit
uppblandad med falskt mynt, hvithet deremot icke kan ske enligt
denna konvention.

Dessa äro några af de vigtigaste af de anmärkningar, som jag
ansett mig böra framlägga för Kammaren, och jag förmodar, att
de skola blifva på ett tillfredsställande sätt besvarade under den
diskussion, som nu skall uppstå. Jag ber äfven Kammaren om ursäkt
derför att jag så länge upptagit tiden; men jag har ansett det
såsom en samvetssak, att i en fråga af så stor vigt, der det gäller
att för så lång tid afsåga sig sin rätt till sjelfbestämning, ej gå förbi
något af de tvifvelsmål, som hos mig uppstått rörande de föreslagna
åtgärdernas lämplighet.

Jag ber slutligen att få tillägga endast en sak. Man har sagt,
att 10 år betyda så litet i en stats lif, och att ett myntsystem, som

Den ! 9 April, f. m.

efter så kort tid kan utträngas af ett annat, icke är något hvarvid
man bör fästa så synnerligt stort afseende. Jag frågar då, huru blir
förhållandet, om konventionen uppsäges? Då finnes kanske en öfvervägande
mängd danskt skiljemynt i Sverige, och hvad medel har man
att upptaga det ur cirkulationen och ersätta det med annat?

Jag skulle af dessa skäl anse det särdeles önskvärd!, i synnerhet
med afseende å motivens beskaffenhet, om Kammaren ville
återremittera denna punkt, på det att Utskottet måtte få tillfälle att
dels med fullständigare referater ur de handlingar jag påpekat supplera
det jag nu anser ofullständigt, och dels att, der sådant är möjligt,
söka åvägabringa de ändringar, hvilka kunna anses nödvändiga.

Friherre von Schwerin: Den föregående värde talaren har
framställt åtskilliga anmärkningar, men det torde väl icke vara nödvändigt
att upptaga dem alla till besvarande, helst som dessutom vederläggning
från annat håll icke torde komma att uteblifva.

Talaren sade, att förslaget utgått från konferensrådet Levy, som
framställt detsamma vid det national-ekonomiska mötet i Köpenhamn,
och han undrade om mötet voterat deröfver. Huruvida votering egt
rum, erinrar jag mig icke nu, men hvad jag vet är, att resultatet åt
mötet biet den internationela myntkommissionen, hvilken bar förtjensten
af att hafva på ett praktiskt sätt undanröjt eu stor svårighet,
nemligen skilnaden mellan de olika myntsystemen i de särskilda
skandinaviska länderna. En liten bråkskilnad mellan specierna har
vållat alla de olägenheter, hvarunder vi i många år suckat, och nu
har kommissionen genom sitt förslag, att hvarje land sjelft skulle få
ombestyra konverteringen, på ett lyckligt och lätt sätt löst hela frågan.

Vidare klandrade han, att icke Sveriges regering tillsatt en särskild
myntkomité. Här i landet torde val varit tillräckligt komitéer,
och vi hafva redan för denna fråga haft eu sådan. Om jag utbyter
ordet “guldfranc" emot “krona", tror jag, att det skall befinnas, att
en stor del af hvad komitéen i sitt särdeles väl skrifna betänkande
yttrat här eger sin tillämpning. Utskottet synes mig också hafva
kunnat med fullt skäl förklara, att frågan redan på förhand var beredd
dels genom komitéens betänkande och dels genom Riksdagens
förhandlingar.

Talaren fäste sig dervid, att silfver kunde få tendens att stiga.
Väl möjligt; men för närvarande gestalta förhållandena sig icke så,
och i betänkandet finnes en tabell som utvisar fluktuationerna i silfrets
värde. I Holland, menade talaren, befarade man icke prisfall på
silfver. Nu medgifver jag, att de särskilda förhållandena mellan
Holland och dess kolonier måhända kunna verka derhän, att för
detta land silfver kan uppehållas i värde; men att man icke i längden
skall kunna spjerna emot, visar sig deraf, att, enligt sista no.teringarne,
silfver fallit så, att det för närvarande står i den märkliga
siffran 15,808, det vill säga helt nära 15,810.

En anledning dertill att priset på silfver icke vidare skulle falla,
tyckte talaren sig finna deri, att Frankrike vid afskaffande! af nuvarande
tvångskursen på sedlar kunde komma att återgå till den så
kallade dubbla standarden och att Ryssland kunde vara böjdt till en

Den 1!) April, f, in.

dylik åtgärd. Eftersom talaren citerat främmande språk tillåter
jag mig att härvid erinra om det tyska ordspråket: Ihr futtert mit
Wenn and mit Aler.

Vidare omnämnde talaren, att det ingalunda vore afgjordt, att
tyska riket bestämde sig för . guld. Då har lian läst § 1 i tyska
myntlagen på ett sätt, som jag icke kan förstå, och särskildt har
han illa läst § 10, ty denna paragraf innehåller uttryckligen, att från
denna dag skall silfver icke förekomma annorlunda än såsom billoneradt
mynt, och hvad vill detta säga, om icke det att guld skall
vara standard. Om man vill, för att få eu öfvertygelse om frågans
ställning i Tyskland, gå till de debatter, som der egt rum. så finner
man, att Tysklands förnämsta finansmän betonat, att man borde
hasta med förklarandet, att guld vore rikets mynt, och vice presidenten
i förbundsrådet Delbruck bad om ursäkt, för det han icke skyndat
med tillösning af silfvermynt och försäljning af silfver, men lofvade, att
derefter göra det så skyndsamt som möjligt.

Hvad eu eller annan handelskammare sagt i frågan, betyder
ingenting, ty: quot capita, tot census.

Beträffande i öfrigt konventionen med Danmark får jag säga, att
äfven jag svärmat för ett nniverselt mynt; men numera finnes väl
icke någon, som icke inser, att den frågan är ställd på en oviss
framtid, nästan uppskjuten ad calendas grimas.

yi från gränsprovinserna se bäst olägenheten af det nuvarande
förhållandet vid samfärdsel mellan länderna. I Skåne är det coutume,
(och som bekant spelar contumen en stor rol i handelsförhållanden),
att i den mindre handeln och äfven temligen högt upp i landet
mottaga danskt mynt. al pari. Dervid förloras i det närmaste en
procent. Beser man till Danmark och icke medför betydliga summor,
i hvilken händelse man vänder sig till vexlare, så betalar man sina
uppköp med svenskt mynt, utan att dervid erhålla kursskilnad. Då
förloras jemväl eu procent. Sådant tarfvar rättelse. Låt vara att
framtiden kan ° medföra ett universell, mynt, så är dock ovisst när
detta kan ernås, och icke kan jag se, att det är skäl, att vi, för
möjligheten för våra efterkommande att få det bättre, sjelfva skola
släpa oss fram .med alla de nuvarande olägenheterna, hvilka så lätt
kunna undanrödjas.

•Tag röstar för bifall.

Friherre Skogman: Jag måste till besvarande upptaga de anmärkningar,
som blifvit framställda af den näst siste talaren, och
j.ag anser mig så mycket mera dertill förpligta^, då han särskildt
framhållit, att dessa anmärkningar af honom framställts, på det han
måtte få upplysning i vissa för honom oklara saker. Jag vill dervid
indela hans anmärkningar i tre grupper. Inom den första kommer
hans förmenande, att frågan om guldmynts införande i Sverige skulle
framkallats af skrämsel och räddhåga för ett hastigt och betydligt
värdefall å silfret. Derefter följa de anmärkningar, som afsett värdeförhållandet
mellan guld och silfver på den europeiska marknaden
och börserna, och slutligen vill jag öfvergå till de betänkligheter,
han framhållit derom, att konventionens afslutande skulle föranleda,
att vi öfversvämmades af främmande skiljemynt.

Den 10 April, f. m.

Med afseende å den förstnämnda afdelningen torde jag till eu
början höra påpeka, att, efter min uppfattning, frågan om öfvergång
till guldmynt icke gerna för någon kunnat vara en öfverraskning.
Redan under stånds-riksdagarne väcktes af en numera afliden ledamot
af då varande Borgare-ståndet motion i sådant syfte, och såsom Herrarne
nogsamt hafva sig bekant, har, efter det nya representationssättets
införande, ingen riksdag förgått, då icke åtskilligt i ämnet
afhandlats. Det var också en framställning i sådan riktning, ehuru
visserligen afseende ett annat myntsystem, som föranledde, att år
1867 utsändes ett svenskt ombud till den stora myntkonferensen i
Paris, icke för att fatta något bindande beslut, hvilket ej kunde
komma i fråga med den sammansättning konferensen hade, utan
allenast för att erfara de olika åsigter, som rådde i Europa under
inflytande af den starka böjelsen till åstadkommande af gemensamma
förhållanden för hela Europa såväl med afseende å myntfrågor som
åtskilliga andra likartade ämnen. Jag behöfver icke vidröra de historiska
tilldragelser, som vållat, att den frågan måste anses undanskjuten
till en framtid, hvars afstånd ej låter sig beräkna. Följden
af myntsammanträdet i Paris blef sedan eu förnyad framställning
vid 1868 års riksdag, hvarefter frågan jemväl förekom vid 1869 års
riksdag, hvaraf föranleddes nedsättande af en myntkomité, som 1870
afgaf ett, efter min uppfattning, temligen fullständigt betänkande i
ämnet. Den omständighet, att ett sådant betänkande redan var afgifvet
i Sverige, och således kunde antagas kändt af samtlige de
ledamöter af Riksdagen, hvilka hyste intresse för frågan, men att
deremot något likartadt betänkande icke förefanns i Norge eller i
Danmark, synes mig utgöra en fullt tillfredsställande förklaring för
det anmärkta faktum, att de handlingar, hvilka för frågans slutliga
behandling blifvit framlagda i Norge, äro utförligare än här, der det
väsendtligaste af frågan kunde anses undanstökadt: ty om ock det
1870 framlagda förslaget till öfvergång till nytt myntsystem med guld
såsom värdemätare icke numera kan antagas, hade dock, genom betänkandet
de förhållanden, som röra öfvergången till guldmyntfot,
blifvit så fullständigt utredda, att något ytterligare i den vägen ej
erfordrades. Under de år, som närmast derefter följt, har frågan
icke helt och hållet hvilat, men man har varit obeslutsam om råtta
sättet, hvarpå en lösning borde åstadkommas. Då nu frågan 5 å 6
år varit under behandling, och så ett förslag framkommit, som är
egnadt att tillfredsställa den närmaste framtidens behof, synes mig,
att man icke gerna skulle kunna antaga, att anledningen, hvarför
detsamma nu framlades, skulle vara den, att man hyste räddhåga
för silfrets hastiga fallande, så att man för den skull icke längre
ville vänta. Det är icke en sådan räddhåga som gjort sig gällande,
utan förslaget har frammanats af eu klok omtänksamhet för att
begagna de i vissa afseenden förmånliga omständigheter som nu
erbjuda sig.

Innan jag öfvergår till nästa grupp af'' anmärkningar, vill jag i
korthet besvara några smärre anmärkningar af samme talare. Ifråga
om de fackmän, som deltagit i öfverläggningarne och besluten, yttrade
sig talaren på ett sätt, att jag icke kunde klart uppfatta, hvilka han

Den 19 April, f. m.

menade. Åsyftade han dermed — såsom lian just nu upplyser mig —
det national-ekonomiska mötet, så är uppenbart, att dess beslut icke
både någon bindande kraft, och att Danmark der var talrikare representeradt
än de ^förenade rikena, är ju helt naturligt. Men att detta
skulle utöfvat någon inverkan på utgången, tror jag så mycket mindre,
ua bland de danska deltagarne meningarne voro mycket delade om
det båll, på hvilket lösningen var att söka. En annan anmärkning,
som likväl synes mig ligga på gränsen till skämtets område, var
den, att talaren fann en motsägelse deri, att på ett ställe sades, att
någon förändring i de närvarande förhållandena icke skulle inträda,
under det på _ ett annat ställe sades, att den nya räkneenheten från
den 1 Januari 1875 skulle införas i statens räkenskaper. Förutom
det, att vi skulle få guld i stället för silfver, reducerar sig förändringen
derhän, att vi skulle få en annan benämning för räkneenheten,
och denna förändring betingades deraf, att den nuvarande
danska riksbanksdalern är ungefär dubbelt så stor som den svenska
nksdalern. För att vinna enhet i benämningen, måste man då utbyta
“riksdaler1- till “krona11, delad såsom förut i 100 delar, kallade öre.
1 sjelfva verket är denna blott en gammal vän under ett nytt namn,.

Jag kommer nu till en af de vigtigaste punkterna, nemligen den
om värdehållandet mellan guld och silfver, sådant det antagligen
kommer att ställa sig för den närmaste framtiden. Hurudant förhållandet
varit för tio år eller längre tillbaka, torde icke härvid böra
tagas i betraktande, då verkan af de förändrade förhållandena redan
börjat visa sig icke blott i England, der silfver, såsom bekant, ej är
myntstandard, utan endast handelsvara, och guld det lagliga myntet,
utan äfven på den tyska marknaden, der silfver hittills nästan uteslutande
varit rådande såsom grundval för myntet. Enligt noteringarne
i Hamburg under de sednaste tiderna, sedan silfver upphört
att vara lagligt liqvidationsmedel, har kursen mellan guld och silfver
ställt sig sålunda:

sednare hälften af Februari.............15.769

Mars.....................

April t. o. in. den 10......... | r, r,;.;

den 15 April................

Hvilken kan nu vara orsaken till denna noggranna öfverensstämmelse
mellan noteringarne i London och Tyskland? Helt enkelt
den, att _ silfver äfven i Tyskland börjat öfvergå till handelsvara,
hvars olika notering på olika ställer endast är beroende på transportkostnaden.
Men noteringarne utvisa dessutom ett annat ganska egendomligt
förhållande. Enligt tyska myntlagen utmyntas ett hälft kilogram
fint. guld till 139r} tiomarksstycken eller 1,395 mark. Noteringarne
på guldplantsar hafva hållit sig något öfver 1,380 mark, utvisande
en skilnad af en procent. Hvaraf kommer nu denna skilnad
mellan värdet af den präglade metallen och af plantsen? Denna
härrör deraf, att prägling af guldmynt för enskildas räkning ännu
icke medgifves i Tyskland, dels derför att myntverken varit fällt
upptagna .för statens räkning, dels också derföre att man befarade,
att om sådant medgifvande lemnats, skulle, under nuvarande låga
pris på metallen, den enskilde kunna göra sig obehörig vinst. För

Den 1» April, f. m.

mig är klart. att. så snart den enskilde kan få sin guldklimp utmyntad,
skall'' sbilnaden mellan guld i mynt och guld. i plante nedgå
i det närmaste till myntningsafgiften. Se vi nu till förhållandet
med silfver, hvilket befinner sig i samma ställning som guld med
afseende å utmyntning, eller att. det icke. får utmyntas annorledes
än för statens räkning såsom skiljemynt, så visar det sig, att under
det» en half kilogram silfver efter utmyntningsgrunden för silfverthalern
borde gälla 90 mark, efter 3 mark pa thalern, så gäller silfver i
plants endast omkring 87 h mark.

Skilnaden 21 mark utgör 2| procent, Om nu den ena procenten
afräknas emot nedsättningen af guld i plants mot dess värde i myntad
form, måste den återstående skilnaden lf procent utgöra det verkliga
prisfallet på silfver. Den aktade talaren uttalade en förhoppning,
att ett beslut af Holland i den riktning, att nämnda land .skulle
hafva dubbel myntfot grundad på förhållandet 1: 15,50 skulle bidraga
till upprätthållande af silfvervärdet, och likaså att detta skulle ernås
genom återupptagande af sedelinvexling och ersättning med prägladt
mynt i Frankrike och Italien. Jag vill icke förneka, att ju någon
verkan deraf kunde uppstå, men enär franska hanken lärer hafva
ganska betydliga förråd af dels myntadt och dels omyntadt silfver,
och förhållandet i Italiens bank torde vara detsamma, kan också
inverkan af vexlingens återupptagande blifva ringa nog. Hela talarens
resonnement gick ut på att upptaga den så kallade fallskärmsteorien,
hvarigenom man skulle kunna hålla en temligen noggrann
kurs af 15,50, och några större afvikelser icke skulle uppstå. Jag
medgifver gerna, att om det skulle lyckas Ryssland att i hast återtaga
speciebetalning, hvilket dock icke torde vara så lätt, då agiot
för närvarande der utgör omkring 15—16 procent, skulle der ytterligare
placering’ för silfver i stor skala ega rum. Men å andra sidan
upplyser betänkandet, hvilka stora belopp silfver nu finnas i Tyskland
och hvilka stora qvantiteter skulle återstå äfven efter ett ganska
rundligt afdrag för hvad som erfordrades till utmyntning af skiljemynt.
Der har man 7 ä 800 millioner, och om härtill läggas de 160
millioner, som skulle blifva lediga i Holland, så kommer man upp
till eu summa af bortåt 1,000 millioner, som blefve frigjorda: och
icke lärer det gå så hastigt att sprida hela denna massa, helst det
ju är tänkbart, att Frankrike kunde finna sin uträkning att antaga
endast guldstandard, och det icke heller är otänkbart, att ju Ryssland
kunde göra detsamma. Att Ryssland skulle välja den dubbla
myntfoten, vågar jag betvifla, aldraminst efter värdeförhållandet
1 : 15,50, hvilket vållat Tyskland så stora bekymmer, enär, till följd
af den låga tarifferingen på guldmynt, det varit att befara, att guldet
komme att nedsmältas och utskickas ur landet. Men Tyskland
har äfven vid genomförandet af sitt nya myntsystem en annan svårighet
att beakta, den nemligen att icke genom för hastigt indragande
af silfvermynt och dess utkastande på marknaden skada priset på
den vara, man vill afsätta. Häraf kan jag dock icke draga den slutsats,
att Tysklands regering skulle för framtiden vilja hafva en dubbel
myntfot, grundad på förhållandet 1 : 15.50. En sådan åsigt kan

Den Ii) April, f. m.

-ej heller grundas på den tyska myntförordningen, ty denna visar, enligt
min uppfattning rakt motsatsen, enär enligt densamma silfver kommer
att, utmyntas allenast till skiljemynt. Hvarför skulle man. också utmynta
dessa 600 millioner mark guldmynt, hvilka nu ligga tillreds, om
icke för att småningom sprida dem i rörelsen i ersättning för det ingående
silfret. Myntning är kostsam och att mynta en massa mynt endast
för att låta det ligga, torde icke öfverensstämma med de sparsamma
•och kloka vanor, som utmärka den preussiska staten. Således torde
afsigten icke kunna vara annan, än att, så snart det låter sig göra,
ersätta silfvermyntet, dock med fästadt afseende derå att man icke
skadar sig sjelf genom brådstörtade åtgärder, hvilka skulle föranleda
prisfall på ''den vara man vill afsätta. För min del är jag öfvertvgad,
att om ock Tyskland, med bibehållande af sitt nuvarande guldmyntsystem,
ville bredvid detta sätta ett alternativsystem grundadt
på silfver, det numera icke dervid skulle välja siffran 15,50, såsom
uttryckande det lämpliga värdeförhållandet emellan de begge metallerna.

Hvad Holland beträffar, torde jag få omnämna att, enligt en artikel
som förekommit i Independance Beige, eu tidning som i allmänhet anses
vara särdeles väl underrättad, man äfven i detta land är ånyo betänkt
på snara åtgärder för införandet af guldmyntfot, enär man icke
anser silfret länge kunna upprätthållas i värde genom Frankrikes
dubbla myntfot.

Det vill då synas, som om, sedan sista betänkandet afgafs, förhållanden
inträffat, hvilka skulle förändrat den ro!e siffran 15,50 förut
haft. Den ärade talaren nämnde, att det vore tillfälle att till detta
ämne återkomma, när konverteringsfrågan blefve föremål för öfverläggning,
och jag vill derföre icke längre nu dervid uppehålla mig,
förbehållande mig likväl att framdeles få till besvarande upptaga de
anmärkningar, som då kunna komma att framställas.

Jag skall nu med några ord vidröra frågan om skiljemynten,
Såsom utgångspunkt för sitt anförande i denna del hide den aktade
talaren en uppgift af Statsrådet Broeh om de olägenheter, sora i de
latinska myntförbundsländerna uppstått genom spridning af italienskt
skiljemynt. Anledningen till nämnda skiljemynts spridning är emellertid,
efter min uppfattning, icke att tillskrifva någon konvention,
ty förhållandet är, att det skiljemynt, som präglas i det ena förbundslandet,
icke gäller såsom lagligt betalningsmedel i det andra landet.
Artikeln 6 i konventionen åt 1865 stadgar härom : Silfvermynt, prägladt
i enlighet med artikeln 4, skola hafva laglig kurs emellan den
stats undersåter, hvilken låtit prägla det, till belopp af 50 francs i en
betalning, men till statens i obegränsadt belopp. Således är det blott
inom eget land skiljemyntet är lagligt betalningsmedel; men ett undantag
finnes i artikeln 7, der det stadgas, att de offentliga kassorna
skola mottaga dem till ett belopp af 100 francs. Om nu spridning
af främmande skiljemynt i allt fall eger rum, är detta oberoende af
konventionen, och exempelvis beder jag få påminna om det kända
förhållandet, att här i landet stundom varit i omlopp betydliga belopp
preussiska thaler och danskt skiljemynt. Dessa förstnämnda
Riksd. Prof. 1873. 1 Afä. -1 Pa nä. 6

Den 19 April, f. ro.

äro nu visserligen icke att hänföra till skiljemynt, och jag nämnde
detta förhållande endast för att påpeka, hurusom främmande mynt
kan förekomma i rörelsen, oberoende af konventioner. I Statskontorets
utlåtande öfver myntkomiterades förslag fästes också uppmärksamheten
på den fara, som hotar södra Sverige genom öfversvämning af tyskt
skiljemynt, oaktadt någon konvention med detta land icke gerna kan
komma i fråga. Det onda, man befarar, kan således inträffa vare
sig konvention finnes afslutad eller icke, men för mig är klart, att
en konvention, som förbinder de offentliga kassorna att uppsamla
och mottaga både norskt och danskt skiljemynt, men tillika ålägger
Norge och Danmark att med guld inlösa detta skiljemynt till dess fulla
prägelvärde, bör vara en god utväg till förekommande af olägenheterna
af främmande skiljemynts inströmmande i landet, enär man
derigenom har en afloppskanal, hvarigenom man åter kan göra sig
af dermed.

I sammanhang med frågan om skiljemynt vidrörde den aktade
talaren, att Utskottet skulle inlåtit sig i polemik mot en diktad person,
då det yttrat sig om farhågan för underslef från någon af de
kontraherande makterna. En dylik tanke har emellertid icke blott
muntligen blifvit uttalad, utan förekommer äfven i skrift, och om
äfven jag icke vill motsäga, att det måhända vant öfverflödigt, att
Utskottet inlåtit sig i ordvexling härom, kan jag icke underlåta att
hänvisa till en tidskrift, som jag här har i min hand, och hvilken
utvisar, att det icke är hvad samme talare kallade en “halmgubbe11,
som framställt erinringen, utan att den förskrifver sig från en man,
som val kan föra pennan.

Jag tror mig nu hafva till besvarande upptagit de flesta anmärkningarne,
och då jag förmodar, att ganska lifliga samtal komma att
uppstå äfven om de återstående punkterna, vill jag icke längre upptaga
Kammarens tid, titan slutar med anhållan om bifall till den
föredragna punkten.

Herr (trefven och Talmannen tillkfinnagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.

Herr Walienberg: Den siste talaren började sitt föredrag med
det förklarande, att den nu föreliggande frågan skulle vara densamma
som vi bär under föregående riksdagar behandlat. Det är likväl
en himmelsvid skilnad emellan den sträfvan att, för underlättande
af den internationela beröringen med flera bland Europas civiliserade
nationer, åstadkomma ett på alla håll kändt och antagligt mynt,
hvaremot nu frågan gäller att upprätta ett myntsystem så litet som
möjligt, och som icke torde blifva bekant i det öfriga Europa, om
ej för den egendomliga företeelsen, att man hos några fåtaliga nationer
år 1873 velat grunda ännu ett nytt myntsystem, i stället för att
ansluta sig till något som af talrikare nationer redan antagits. I
denna riktning hafva alla sträfvanden hittills gått. och jag hemställer
till den ärade talaren, huruvida han ej erinrar sig JKongl. Maj:ts proposition
den 17 Mars 1868 angående “förändrade bestämmelser i
fråga om utmyntning af guldmynt", uti hvilken proposition åberopas

Den 19 April, f. m.

Statskontorets utlåtande, som upplyser “att i Sverige sedan ett par
sekler tillbaka präglats ett slags guldmynt kalladt duka ter,“ hvarjemte
anföres: “såsom mynt hade dnkaterna nästan försvunnit ur europeiska
handelsrörelsen, derifrån utträngda åt engelska och franska
guldmynten.“ Statskontoret yttrar slutligen: “På grund af hvad

sålunda och i öfrigt anförts, tvekade Statskontoret icke att i underdånighet
tillstyrka, det Kong!. Maj:t måtte i samråd med -Riksdagen
besluta^ att hädanefter, så snart sig göra läte och med rikets fördel
kunde finnas förenligt, guld skulle förklaras vara i Sverige ensam
värdemätare; att utmyntning af dukater må upphöra och i deras
ställe ett guldmynt af alldeles samma beskaffenhet som franska tiofrancsstycket
präglas och antagas till i Sverige gångbart mynt."

_ Uti^ den nådiga propositionen anföres vidare, dels att Kongl.
Maj:t “fullt uppskattat fördelarne af ett för alla civiliserade nationer
gemensamt myntsystem". Konungens nuvarande rådgifvare uppskattar
Icke fördelarne af ett internationelt myntsystem särdeles högt,
enär de,. för att öka splittringen och aflägsna möjligheten af gemensamhet
i mynt, nu framkommit med ett förslag af så små dimensioner
att det blifvande nya myntet aldrig kommer att tillerkännas någon
internationei betydelse, utöfver Norges och Danmarks gränser.

Uti ofvan åberopade Kongl. proposition förklaras vidare, att ehuru
Kong]. Maj:t “för närvarande låter berörda vigtiga fråga (om införande
af ett internationelt myntsystem) tillsvidare anstå, anser Kongl.
Maj:t deremot hinder icke möta" för att redan nu afgöra och antaga
det särskilda förslaget om upphörande af dukatutmyntning och att
t stället skulle härstädes präglas guldmynt af samma beskaffenhet som
det franska tio-francsstycket och som tjugofem-francsstycket, så snart
Frankrike en gång beslutat sig för att utgifva dylikt mynt. Eu sådan
förändring skulle icke innebära något annat, än att Sverige, för
ett mynt som icke eger något faststäldt, af sjelfva myntmetallens
värdevexling oberoende värde i förhållande vare'' sig till landets egna
öfrig» mynt eller till främmande länders, för framtiden låter hos sig
förfärdiga mynt, som till halt och vigt samt följaktligen äfven till
värde öfverensstämma med myntsorter,'' hvilka redan ega gångbarhet
i en betydlig, del af Europa. Dessa nya svenska guldmynt skulle
väl på den inländska marknaden utöfva lika ringa inflytande som
nu dnkaterna, men deremot i internationelt hänseende ega en användbarnet
som de sistnämnda mynten helt och hållet sakna. Till denna fördel
kommer äfven den, att, i händelse Sverige framdeles finnes böra
omfatta ett myntsystem på de af 1867 års myntkonferens godkända
grunder, ett nu fattadt beslut om prägling af tio-francsstyöken och
tjugofem-francsstyöken i guld skulle för öfvergången till ett sådant
system utgöra ett förberedande steg, som bör underlätta dess genomförande,
bland annat genom den bekantskap med det franska myntvärdet,
som medelst de nya mynten skulle här i landet beredas."
Dessa motiv åberopas i den Kongl. propositionen angående prägling
af karoliner i stället för dukater, och då Konungen beslutade
att den skulle till Riksdagen afgifvas, tillstyrktes detta af då vid Konungens
rådsbord sittande Exceiienserne Friherre De Geer och Grefve
Manderström, Statsråden Grefve von Plåten. Friherre af Ugglas, La -

De a 19 April f. in.

qerstråle, Carlsson, von Ehrenkeim och Abelin, ii vilka alla vi Hafva den
lyckan att ega såsom medlemmar af denna Kammare, och det vore
eget nog om Friherre Skogman kunde få deras vitsord, att da namuda
Kongl. proposition afgafs, man tänkte på införande ap det nu ifragagavarande
lilla myntsystemet. Man tänkte ej heller pa något dylik!
ctå Riksdagen långt sednare aflat sm underdåniga skrifvelse den
Mai 1869 “i fråga om ett nytt myntsystem grundadt pa guld . J
denna skrifvelse omförmäles, att “antagandet af ett annat myntsystem
skulle medföra öfvervägande fördelar för landets handel och
industri, och att genom dettas (vårt nuvarande myntsystems) olikhet
med andra länders, stom. fördelar gå förlorade, hvilka gemensamhet i
myntväsende medför''1. Den begärda utredningen antonrodde Konal.
Mai:t åt en komité bestående af Herrar C. J. Malmsten, Axel Betgström
J. Åkerman, C. Skogman och ./. J. Ekman. Komiteen a.ge.i et
sakrikt betänkande den 13 Augusti 1870, uti hvilket visst icke angifves.
att myntreförmen borde begränsas till hvad som nu b (liv it lort
slaget. Komiteen åskådliggjorde, att man borde sträfva i “tenia tionel

riktning för att komma till antagande af något mynt^ie som

kunde hafva hopp om någon längre tids bestånd. Detta betan
bände tillstyrker på det aldra amplaste, att Sverige borde ansluta
till quldfrancssystemet, och det lärer väl icke kunna bestridas, att (le
åsigter, som deruti uttalades, stå i uppenbar strid med det nu i da
till vårt afgörande föreliggande förslaget. Jag tror det vara an -läget, att Kammaren får klart för sig, att den förändring i asiöte
bo! vederbörande, hvilken sistlidne sommar försiggått, ar en sa beskaffad
förändring, att man saknar all befogenhet till det påstående!,
att det är samma fråga som i dag och under flera föregående mw■
car blifvit underställd Kammarens pröfning.

° Enär den ärade talaren sagt sig icke veta, huru menmgarne rörande
denna fråga voro vid 1872 års nationalekonomiska mete i Köpenhamn
delade i förhållande till de olika nationaliteter som der voro
representerade, och da detta nationalekonomiska mötes ut a an e
blifvit i föreliggande Kongl. proposition åberopad, torde det ur de
tryckta handlingar^ kunna inhemtas, att genast efter det förslaget om
en gemensam kommission af män från de tre rikena blifvit vaent,
ordföranden tillgrep den utväg att spörja församlingens med.emmar
“om de icke ansågo sig tillräckligt instruerade för att kunna ga till
afstämning“? hvilken fråga af flertalet besvarades jakande, per tältades
således beslut om ett framstäldt förslag, som icke blifvit cuskuteradt
och pluraliteten vanns för förslaget om eu gemensam myntkommission,
derigenom att danskarne voro till antalet mer an dubbelt
så många som de tillstädesvarande svenskarne och norrmännen Mitt
förslag vid nationalekonomiska mötet var helt enkelt: mötet uttala1

den önskan, att vid blifvande myntreform och öfvergång till gmb de
tre skandinaviska rikena må fullständigt ansluta sig till något myntsystem,
som redan blifvit af eu eller derå bland Europas talrikare
nationer antaget." Detta förslag blef grundligt diskuterad., och jag
hade tillfredsställelsen finna, att vid omröstningen delades mitt åskådningssätt
af det stora flertalet bland vid mötet tillstädes varande
svenskar och norrmän. Många af denna Kammares aktade ledamöter

Den 1!) April, f. m.

''kunna vitsorda uppgiften, emedan de voro vid nationalekonomiska
mötet tillstädes, och att samma uppfattning af verkliga förhållandet
gjort sig i Norge gällande kan ses af en fullständig relation i
“den Norske Handels- och Söfartstidende" för den 11 Juli nästlidet
år.

Emellertid blef, som bekant är, begäran framställd om en skandinavisk
myntkommissions tillsättande, och det torde anses betecknande
för den riktning, man redan då beslutat sig gifva, frågan, atthvarken
från Sverige eller Norge kallades åt de respektive regeringarne
någon medlem af nationalekonomiska mötet att deltaga i myntkommissionens
arbeten. När eu riksdag eller annan församling begär,
att en komité skall nedsättas, brukar man vanligen välja någon
eller några af de personer, som visat så mycket intresse för saken,
att de inställt sig der tillfälle yppats att söka göra sina åsigter gällande.
Till komité-ledamöter från Sverige utsagos af regeringen en
professor, som. var och fick stanna hemma i Lund, samt tvänne andra
ledamöter, hvilka varit medlemmar af den svenska myntkomitéen
af år 1869 och der fullständigt tillkännagifvit sina dåvarande åsigter.
Den skandinaviska myntkommissionen blef fort färdig med sitt betänkande,
hvilket i den Kong!, propositionen erhållit vitsord att vara
särdeles fullständigt och innehållsrikt. När man känner huru stor
, denna fråga är, måste man förundra sig öfver att en fullständig utredning
skall kunna innehållas på tio tryckta qvartblad. I de begge
grannrikena hafva likväl dessutom särskilda kommissioner varit tillsatte.
Men hos oss har endast Statskontoret blifvit hördt, som emellertid
afstijrkt sjelfva hvfvudgrunden för förslaget. Ingen handelsförening,
inga uppbördsman, hvarken Kommerskollegium eller andra
.auktoriteter hafva i frågan blifvit hörda, ty allt var ju så fulländadt
att det icke kunde blifva bättre eller behöfde underkastas någon
ytterligare granskning. Upplysningar har man icke sökt; att de varit
behöfliga hoppas jag kunna i det följande ådagalägga.. Emellertid
må det gerna erkännas, att förslaget i den skandinaviska myntkommissionens
betänkande är bättre affattadt än sjelfva myntkonventionen,
som nu föreligger till Kamrarnes definitiva afgörande.

Innan jag upptager till skärskådande de särskilda bestämmelserna
uti konventionen, må det tillåtas mig att fästa Kammarens
uppmärksamhet på den ledighet, hvarmed skandinaviska myntkommissionen
i sitt betänkande afvisat afl tanke på, att de. tre rikena
skulle ansluta sig till något af eu eller derå talrikare nationer redan
antaget myntsystem, grundadt på guld. Kommissionen afstyrker det
engelska myntsystemet, på den grund att England bibehåller det
barbariska sättet att på siste innehafvare!! af ett slitet guldmynt,
som kanske under tretio år gjort tusentals liqvider, kasta, hela slitningskostnaden,
derigenom att när ett sådant guldmynt inlemnas i
liqvid till Englands bank, klippes det och innehafvaren återbekommer
ett par guldbitar, som han, naturligtvis med förlust, får afyttra.
Kommissionen har gjort rätt uti att, så länge detta förhållande fortfar,
icke inrymma någon möjlighet för andra nationer att ansluta sig
till Englands myntsystem.

Olägenheterna .af att ..ansluta sig till Tysklands nya myntsystem

8l>

Oen li) April, f. m.

har kommissionen uppenbarligen förstorat, då den biand annat anfört,
att det tyska myntsystemet ännu icke är färdigt och att derföre
gränsorterna skulle komma att drabbas af en lång öfvergångs många
vanskligheter. Det lider likväl intet tvifvel att med den kraft som
tyska kejserliga regeringen utvecklat, sättes nog det nya tyska myntsystemet
i verket fortare än vi hinna tillämpa de beslut, som möjligen
här komma att fattas. Kommissionens fruktan för besväret med
förbindelsers omskrifvande spelar en alltför stor ro!, såvida man kar
för afsigt införa eu myntreform, som kan få varaktighet och icke
blott vill inskränka sig till att åstadkomma någonting provisoriskt,
hvarigenom flera öfvergångar blifva af nöden i stället lör en enda.
Den politiska obenägenheten mot Tyskland, som, af lätt begripliga
skäl, är rådande i Danmark, gör det motbjudande för danskarne att
antaga det myntsystem, som Tyskland nyss antagit; ehuru det i
sjelfva verket skulle medföra största fördelare för Danmark.

Kommissionen har gifvit francssystemet hedersrum vid den kassation
in (fostring, som kommissionen företagit. I dess betänkande läses
följande: “I detta afseende har vår uppmärksamhet förn måst fästa

sig på det franska systemet, ehuru detta icke uteslutande är baseradt
på guldfoten, både emedan tanken för få år sedan var riktad
på att se detta system antaget såsom universell, åtminstone för större
delen af de europeiska staterna, och särskilt emedan den i Sverige
år 1869 nedsatta inyntkomité förordat detsamma. Men sedan tanken
på antagande af det franska myntsystemet såsom universalsystem
nu. i följd af Englands och Nordamerikas kända stämning samt det
i Tyskland nyligen inträffade antagandet af ett särskild! system,
kan betraktas såsom öfvergifven, åtminstone för en oöfverskådlig framtid,
har kommissionen måst lemna å sido all fråga om anslutning till
detta system". Detta är hela den knapphändiga motivering som
kommissionen anfört för att förmå oss att öfvergifva all tanke på
att fullfölja de beslut, som här blifvit fattade i syftning att införa
guldfrancssystemet. Kommissionen och sedermera Utskottet talar om
“universel^ myntsystem11, då likväl aldrig de djerfvaste förhoppningar
hos den störa myntreformens vänner sträckt sig derhän, att något
som helst myntsystem kunde komma att förtjena benämningen
universel^ Men de som ingenting vilja göra för främjandet af ett
internationell myntsystem, de plåga öfverdrifva derhän att förklara
sin åsigt vara, att förrän alla andra ingått på ett och samma myntsystem,
behöfva vi ej besvära oss med att taga frågan i öfvervägande.
En annan påtaglig öfverdrift i uttrycken låter kommissionen
komma sig till last, då densamma pei oratoriskt förklarar, att franska
guldfrancssystemet icke vidare kan hoppas på någon utbredning under
en oöfverskådlig framtid. När man är kortsynt och står lågt, så kan
ett dylikt talesätt vågas. Franska guldfrancssystemet är ännu gilladt
af flera och talrikare nationer i Europa än de engelska och tyska
myntsystemen tillsammantagne. Svenska myntkomitéen upplyser, att,
125 millioner menniakor i vår verldsdel antingen fullständigt eller
delvis anslutit sig till detta system. Det är detta system som man,
derföre att de politiska vindarne icke på sednare åren varit gynnsamma
för Frankrike, anser sakna all framtid. Jag är af motsatt

Den 19 April, f. in.

öfvertygelse och finner desto mera anledning dertill, som vi nyligen
bevittnat, huru de två stora nationer, som ännu blöda af den nyss afslutade
kampen mot hvarandra, icke desto mindre kunnat komma öfverens
uti ekonomiska frågor till ömsesidig båtnad. Men kommissionen förkastar
för en oöfverskådlig framtid tanken på möjligheten att erhålla
ett internationeit mynt. Det ligger i sakens natur, att den förhoppningen
måste undanrödjas för att gifva rum åt ett alldeles nytt
myntsystems införande i de tre rikena.

Må det äfven tillåtas mig att kasta eu blick in i framtiden
för att; möjligen upptäcka, huruvida guldfrancssystemets dagar redan
skulle vara räknade. En ärad ledamot af det nationalekonomiska
mötet Herr Professor Broek framkastade den tanken, att franska tiofrancsstyc-ket
torde kunna komma att bestämmas till full likhet med
åtta tyska riksmark. Såsom stöd för denna förutsättning kan anföras,
att Erankrikes bank snarare än någon föreställer sig återtager
invexlingen vid anfordran af sina utelöpande banksedlar. Sedan kommer
frågan om upphörande af den dubbla myntfoten, och när silfvermyntfoten
af skaffas, så kan utan att förnärma rättsbegreppen en liten
reduktion af guidmyntfoten ega rum. Den som nu innehar förbindelser
lydande å francs, får, till följd deraf att guldet stigit i pris,
mindre betaldt om förbindelsen infrias med två femfranesstyöken i
silfver än om den inlöses med ett tio-francsstyeke i guld. Fördelen
att icke erhålla liqvid i det mynt, hvars metallvärde för tillfället
stål- lägst, är af den betydenhet att de kapitalegande kunna medgifva
att tio-franesstycket blir jemlikt i värde med åtta tyska riksmark.
De äro förvissade att få liqvid i guld för hvarje förbindelse som lyder
å francs. Hvad Frankrike gör eller låter i myntreformfrågan
är troligen bestämmande för hela den latinska myntkonventionen
som förutom Frankrike utgöres af Belgien, Sehweitz, Italien, Grekland
och Rumänien. Spanien har franesräkning under benämning
Pendel och Finland under benämningen Mark. Österrike och Ungern
låta prägla tio- och tjugo-francsstycken, till halt och vigt alldeles lika
med de franska. Dessa myntstycken hafva åsätta värden fyra och
åtta floriner. Ryska rubeln gäller fyra francs, och det var måhända
ett förutseende af rysk statsmannavishet, då Finland erhöll tillåtelse
att upprätta sitt eget myntsystem med en räkneenhet lika med -j rubel.
I Ryssland göres allvarliga bemödanden|för att?återkomma till speciebetalning,
d. v. s. att rubelsedlarne må kunna vid anfordran invexlas
med mynt. När detta stora mål uppnås, är rubeln såsom
räkneenhet för stor, och då ligger det nära till hands att fördela
densamma i fyra delar, hvarigenom hela det stora ryska riket inkommer
på francräkningen. Så ser framtidsperspektivet ut i myntfrågan,
och jag hemställer vördsamt, om det kan vara lämpligt att med
stora kostnader och olägenheter upprätta ett nytt myntsystem, som
vi icke kunna utan förlustbringande ansträngningar upprätthålla.

Äfven om man icke vill fästa afseende vid dessa framtidstankar,
så äro de faktiska förhållandena fullt tillräckliga för att visa oklokheten
af att undertrycka det enda internationela mynt. som man har
i Sverige. Karolinen är icke allenast tio francs utan den är äfven
tio''finska mark, och beröringen med vår östra granne är fullt ut af

Den l‘t April, i. in.

lika stor vigt som med någon i vester eller söder. Jag har uppgift
vit huru det förhåller sig med det ryska myntet, och jag trodde, att
man numera bort komma till insigt derom, att Ryssland kan blifva
vårt förnämsta handelsområde i fall vi ej försumma våra egna fördelar.
Den ställning som Ryssland intager i det europeiska statssamfundet
ger all anledning till den förmodan, att man handlade klokt
att underlätta den fredliga beröringen med detta land, och ett ibland
medlen dertill är att icke utplåna det mynt, som är lättast kommensurabelt
med de ryska och finska mynträkningarne. En sådan åtgärd
skulle försvåra handelsgemenskapen.

Sedan Regeringen och Riksdagen gemensamt beslutat, att i stället
för svenska dukater skulle präglas svenska tio-francsstycken, utkom
författningen af den 31 Juli 1868, och sedan myntkomitéen afgifvit
sitt betänkande af den 13 Augusti 1870, lät Regeringen öfversätta
på franska språket de delar af detta betänkande, som buro
vittne om komitéens vackra sträfvan att här förorda införandet
af guldfrancssystemet. Denna öfversättning är tryckt 1871 och kringsänd
till de makter, som deltogo i myntkonferensen. Denna åtgärd
kunde icke hafva någon annan förnuftig mening, än att svenska regeringen
dermed afsåg att introducera det internationela myntet karolinen.
Så har också sändningen blifvit uppfattad, och man kunde
icke skäligen begära eller förvänta, att franska regeringen år 1871
skulle finna tid och tillfälle att sysselsätta sig med sådana frågor.
Men år 1872 har franska regeringen, efter tagen noggrann kännedom
om det samvetsgranna och utmärkta sätt. hvarpå karolinerna här
blifvit utmyntade, beslutat den 6 sistlidne December, att svenska karolinen
skall i alla franska kassor emottaga» i full likhet med franska tiofrancsstycket.
Helt visst kommer samma åtgärd att vidtagas af de
öfriga medlemmarne i den latinska myntkonventionen. Aldrig har
ett mynt på så kort tid vunnit ett så stort erkännande. Må det nu
också vara ett prof på erkänsla för det deltagande, som här visades
under Frankrikes olyckor. Österrike och Ungern hafva begärt samma
fördel, men framställningen har blifvit af böjd till dess en konvention
kunde affattas. Sådant bär man icke forurat af Sverige. Man har
oförbehållsamt gifvit, utan att begära någon ersättning, och eu mycket
egendomlig företeelse blir det i myntväsendets historia, om ett
folk, som icke räknar mer än 4,200,000 menniskor, får ett sådant erkännande,
ett sådant tillmötesgående af en nation, som räknar åtminstone
37 millioner menniskor, men försmår detsamma.

Jag öfverlemnar till andras bedömande, huruvida det är klokt
eller grannlaga att förfara såsom här blifvit föreslaget.

Hvarje mynt har ett prägelvärde och ett annat metallvärde. Prägelvärdet
beror af huruvida myntet är allmänt gångbart. Den spanska
piastern har det högsta prägelvärde, dernäst den engelska sovereign,
tredje rummet tillkommer franskt guldmynt och det är derföre,
då det icke af redan uppgifna skäl låter sig göra att söka få någon
öfverensstämmelse med engelskt guldmynt, man bör fasthålla fördelame
af att ega ett guldmynt, som på hela kontinenten snart blir
likställigt med det der mest och bäst kända. Det är af vigt för handeln
och sjöfarten och all internationel beröring, att ett sådant mynt

Den 19 April, f. m.

finnes. Förr kunde man, då fartyg utsändes, gå till Riksbanken för
att förse sig med spanska piastrar, som voro internationelt mynt.
Nu gör karolinen samma tjenst såsom reservkassa åt den sjöfarande.
1 Frankrike, Spanien, Italien, Algier, Grekland och Egypten, med
ett ord kela Medelhafvet är den användbar, utan att utgifvaren ådrages
förlust. Med den lättare internationela beröringen som ökat, ja
mångdubblat resandes antal, har det internationela myntet eu större
användning, och man ådrager oss en onödig kostnad om man undertrycker
detta mynt. Den skandinaviska myntkommissionen bar icke
fordrat karolinens undertryckande. Den har tvärtom i sin motivering
anfört såsom en fördel för det nya myntet, att 10 kronor förhölle
sig till 1 karolin noggrann! som 100:72. Det är således icke
någon nödvändighet att undertrycka karolinen, som visst icke står i
vägen för införandet af det nya skandinaviska myntsystemet, tvärtom
borde det nu såsom förr anses nyttigt, att man i Sverige bibehåller
ett internationelt mynt. Herr Finansministern bestämde för något
öfver ett år sedan, att karolinen skulle i uppbörd samt tull-, postoch
jern vägskassor emottagas till Riksbankens utvexlingspris. Detta
beslut må gerna återkallas, liksom Riksbankens åliggande att in-och
utvexla karoliner. Det är icke min afsigt att söka framtvinga detta
mynt och sedan nu blifvit ådagalagdt, att Finansministern Herr Wsern,
utan all anledning, föreslagit utstrykande! af 1868 års författning,
så hemställer jag vördsamt, huruvida han ej behagade taga i förnyad
ompröfning, om ej 1868 års författning må kunna tillåtas i författningssamlingen
qvarstå. Nu kan det tyckas som jag uppträdde endast
för att rädda karolinerna, men det är icke hufvudsaken, ty jag
önskar söka rädda de svenska statsmakternas anseende för betänksamhet
och anseende för att handla lugnt och klokt i vigtiga frågor,
bvilket man icke kan säga, om nu kastas öfver bord ett af dem för några
få år sedan fatta dt beslut. Betecknande blir det också, om Sverige,
som alltsedan Gustaf II Adolfs dagar haft ett internationelt mynt,
skulle under Ocar II:s första regeringsår undertrycka det enda internationela
mynt vi ega, i syftning att rätt fullständigt isolera oss.

Jag öfvergår nu till de anmärkningar, som höra föranleda till
rättelser och som icke afse att förhindra antagandet af eu ny guldmyntfot,
utan blott att göra det nya mindre olämpligt än det föreslagna.
Af betänkligaste art är den brist i förslaget, att man här år
1873 vill inrätta ett nytt myntsystem utan myntenhet, tv förslaget har
två hufvndmynt, Indika icke grunda sig på likartade bestämmelser.
Tjugo-kronestycket blir i värde något mer än dubbelt mot tio-kronestycket.
Den, enligt § 8, tillåtna afvikelse eller tolerans i vigt, får
för tio-kronestycket utgöra men för tjugo-kronostycket endast

tJAö under den vigt myntstycket rätteligen bör ega. En annan olikhet
är, att slagskatten blifvit bestämd till 31 pro mille för tio-kronestycken,
hvaremot den utgår med 21 pro mille för tjugo-krone.stycken.
Det är således uppenbart, att då tjugo-kronestycken kunna erhållas
noggranna i vigten och billigare i myntningskostnaden än tio-kronestycken,
så framgår af dessa faktiska förhållanden, att tjugokronestycket
blir mer än dubbelt i värde emot tio-kronestycket, och att
det nya myntsystemet saknar myntenhet. Uti myntkomitéens betän -

Deri 19 April, £. in.

kande lyder 1 § 2 mom. af förslag till lag för rikets mynt sålunda:
“Myntenheten kallas karolin, dess betydelse som värdemått bestämmes
deraf, att 31 karoliner innehåller 90 franska gram tint guld14. Här
finner man den riktiga uppfattningen af nödvändigheten att strängt
definiera det värdebegrepp, som man antager till myntenhet. Men om
man i allmänhet bör gå så till väga, så bjuder försigtigheten det ännu
mera, när en konvention på tio år med Norge och Danmark ifrågasattes.
Uti 1868 års almanackor finnes en liten innehållsrik tabell,
som utvisar huru norskt mynt, som blindt undersökt, visat sig vara
till halt och vigt i full öfverensstämmelse med lagen, utan begagnande
af tillåtna afvikeiser. Händelsen är icke densamma med det
danska myntet. Men om de blifvande skandinaviska mynten skola
komma att tillerkännas något prägelvärde utanför de tre rikenas
gränser och icke genast blifva nedsmälta, när de komma i främmande
händer, så fordras dertill ovilkorligen — särdeles som föga talrika
befolkningar omöjligen kunna tillvinna sig samma fördel för ett litet
myntsystem, som de talrikare nationerne alltid åtnjuta för sina mynt —
att präglingen blir sorgfällig och myntenheten på det nogaste bestämd.

Nödvändigheten att hafva eu myntenhet är ögonskenlig, då man
vet, att eljest alla jemförelse!'' med andra länders guldmynt göras på
grund af det af de två hufvudmynten, hvilket har lägsta värdet. Behofvet
af eu noggrannt bestämd mylitenhet är lika stor som att ega
en noga bestämd vigtenhet. Jag tillåter mig en jemförelse. Utmärkte
vetenskapsmän hafva nedlagt mycket arbete på att erhålla de mest
noggranna typer för vigtenheten och dessa kallas “rikslikare". Hvartill
skola väl dessa användas? Icke är det för att dermed väga i
kryddbodarne, utan derföre att man skall hafva en noggrannt bestämd
och fullt tillförlitlig jemförelsepunkt, som icke kan rubbas. Närdetta
är nödvändigt i och för mätande af tyngder, så borde det icke kunna
förnekas, att man äfven för mätande af värden bör hafva eu i författningen
noggrannt bestämd myntenhet.

Den förändring i slagskatten, som blifvit föreslagen och i konventionen
intagen, innebär ingen förbättring och kommer naturligtvis att
motverka spridning af guldmynt i allmänna rörelsen. I konventionens
12 artikel, punkten 2 läses följande: “I alla tre likena skall

tillfälle beredas hvar och en att erhålla liufvudmynt utmyntade för
inlemnadt guld emot erläggande för tjugo-kronestyoket åt \ procent
och för tio-kronestycket af l procent af det utmyntade beloppets
värde. För öfrig t erlägges ingen slagskatt“. Det är ett mvcket roligt
och naivt yttrande, “för Girigt erlägges ingen slagskatt", när man
vet, dels att mvntkomitéen afstyrkt all slagskatt, dels att sjelfva
myntningskostnaden är mindre på större mynt som präglas, och slutligen
att karolinen blifvit utmyntad för 2 pro mille, hvaremot tiokronestycket,
som är SBprocent större än karolinen, nu blifvit betungad
med en slagskatt af 3| pro mille, livilket är en förhöjning i
denna präglingsafgift, motsvarande 67 procent! Icke desto mindre
talas om, att man “för öfrigt icke erlägger någon slagskatt", alldeles
som om man varit betänkt på en ytterligare förhöjning deri. Om jag
icke kunnat förstå hvarföre denna slagskatt blifvit höjd, då myntverket
kommer i tillfälle att förtjena 5 å 8 procent på tillverkningen af

Osa 19 April. f. m.

ailfverskiljemynt, så liar det ännu mindre lyckats mig begripa hvarföre
bestämmelsen om slagskatt finnes intagen i en tioårig konvention
med grannländerna? Uti den latinska myntkonventionen finnes icke
ett ord om kostnaderna för utmyntningen, utan detta är hvarje iands
ensak. Att bestämma huru stor slagskatt, som skall gälla under tio
års tid, förutsätter att man icke vill tänka sig möjlighet af framsteg
i den tekniska färdigheten att prägla mynt. Det lätta föremålet fölen
konvention är att betrygga sig mot ett undervigtigt och underhaltigt
mynt, hvaremot det är en hushålls fråga, som hvarje iands regering
för sig bör kunna afgöra, huru och med hvad kostnad de öfverenskomna
mynttyperna skola präglas. Säkert är. att en hög slagskatt
förhindrar, att guldmynt kommer i cirkulation inom landet, hvithet
man likväl från alla håll eftersträfvat såsom ett bland de förnämsta
önskningsmålen i en myntreförm.

Den olika slagskatten för de tväune guldmynten, som begge förklaras
vara hufvudmynt, kommer sannolikt att vålla, vid liqvider medelst
guldtackor, att man alltid fordrar den högre slagskattens afdragande,
förebärande att man behöfver låta utmynta endast de mindre
guldmynten. Sedan liqviden är gjord ändrar man åsigt och låter
utmynta de större guldmynten, hvarigenom man på den betalandes
bekostnad och författningens bristfällighet kommer i åtnjutande af
vinst.

Det föreslagna tio-kronestyeket, som skall väga 4,4808 gram, är
utsökt svårt att jemföra med andra länders guldmynt, det blifver
enligt myntkommissionens uppgift lika med 13,89 francs och 8 kronor
blifva lika med i) tyska riksmark eller 1 krona lika med 1 -J- riksmark.
Nu vet enhvar huru svårt det är att göra jemförelse!- mellan
åttondedelar och decimalräkning, livilket sålunda kommer att vålla
förluster, ifall man bjuder till att använda det nya myntet i liqvider
utom landet. Ingen kan misstänka mig vara motståndare till införandet
af guldmyntfot, men till och med guld kan köpas för dyrt,
och då i alla fäll det är kandi att vid öfvergången från den nuvarande
silfvermyntfoten till guldmyntfot man ifrågasätter, att antingen
gäldenär eller borgenär skall göra uppoffring, så kunde man med
samma uppoffringar hafva uppnått ett större mål. Hvad sjelfva konverteringen
i (ifrigt beträffar, så vill jag ej nu yttra mig derom, ty
detta är för tidigt innan den tredje paragrafen i förslag till öfvergångsstadganden
blifvit föredragen, men jag har länge sedan och förnyade
gånger uttalat min åsigt, att ingen bör tillåtas göra vinst och ej heller
någon drabbas af förlust, derföre att en ny myntfot införes.

Den siste talaren yttrade, att det varit nödvändigt ändra räkneenhetens
benämning från riksdaler till krona, och visserligen kan man
säga så, men ifall man icke varit alltför mycket efterlåten och tillmötesgående
mot danska önskningar, hade det mycket väl gått au
att behålla vår benämning, då det icke kommer att göras någon skilnad
i värde mellan riksdaler och krona. Danskarne hade kunnat till
skilnad emellan sitt gamla räknesätt tillagt på banksedlarna K. M.
eller konventionsmynt. På silfvermynten misstager sig ingen. Nu
skall i och för detta tillmötesgående Riksbanken och alla andra banker
förskaffa sig nya sedlar, och alla räkenskaper ändras, utan

Den 10 April, f. m.

att sådant varit af behofvet påkalladt. Hufvudsaken är att de tre
ländernas guldmynt blir identiskt. Huru räkneenheten benämnes är
en underordnad fråga, men då man vill att den nuvarande skall representera
samma värdebegrepp som den nya, så tjenar namnförändringen
till ingenting.

En mycket vigtig bestämmelse saknas helt och hållet i konventionen,
och det är begränsning för hvarje lands rätt att låta utmynta
silf ver skiljemynt. En sådan begränsning finnes i den latinska konventionen,
och tillätes intet land, som deltagit i densamma, låta utmynta
mer än 6 francs silfver skiljemynt för hvarje individ af landets
befolkning. Sex francs motsvarar 4 R:dr 32 öre. Om man vill
gå längre, så kunde ju fem kronor bestämmas såsom maximum. Erfarenheten
har lärt, att en sådan bestämmelse är alldeles nödvändig.
Jag tror icke att för närvarande någondera kontrahenten tänker
öfverflygla de andra, men när man gör ett långvarigt aftal, är
det en skyldighet att iakttaga varsamhet, och redan timade tilldragelser
i andra länder hafva gifvit vid handen, att försigtighet i detta
afseende är af nöden. Det är icke heller förenligt med billighet att
låta Danmark med 1,800,000 innevånare häruti åtnjuta jemnlikhet med
Sverige, som har 4,200,000 innevånare. Nu svarar man härpå, att
förbindelsen att inlösa sitt skiljemynt med guldmynt är tillräcklig,
och att ingen annan bestämmelse är af nöden. Hvad skulle Herr
Finansministern säga, om de enskilda bankerna anförde: vi behöfva
icke någon begränsning för sedelutgifningsrätten, då vi åtagit oss invexla
våra sedlar vid anfordran? Men denna bestämmelse är hvarken
tillräcklig i fråga om banksedelutgifningsrätten, ej heller i nu
föreliggande fråga om rättigheten, för hvilken af de kontraherande
staterna som helst, att till obegränsadt belopp prägla och i allmänna
rörelsen utgifva silfverskiljemynt. Man säger visserligen att man
kan befria sig från det öfverflödiga skiljemyntet. Men att uppsamla
det ådrager ränteförlust och att hemsända det kostar frakt. Derföre
föredrager man att utgifva det i liqvid till sin granne, som i
sin ordning får frigöra sig bäst han kan.

Men om bestämmelser om silfverskiljemyntets mängd saknas, så
träffar man i stället i konventionen en öfverloppsbestämmelse, som
i myntväsendets annaler är alldeles ny. Det nya kopparmyntet
tillägges tvångskurs och äfven detta utan all begränsning i den qvantitet
hvarje land får utmynta. Det är mycket svårt att inse, hvarför
kopparskiljemynt skall tilläggas någon betalningskraft annorstädes
än inom det land der det blifvit präglaat. Något behof af
denna reform finnes visserligen icke, ty då man reser från det ena
landet till det andra, är väi det minsta man vid afresan kan gifva
i drickspenningar de kopparslantar man har qvar.

Jag har nu för min del påpekat de felaktigheter i konventionen,
som hindra mig att votera för densamma, och jag är öfvertygad, att
önskvärda rättelser kunna vinnas. Åtminstone tror jag, att en framställning
derom icke skulle illa upptagas på andra sidan sundet.
Betänkligheterna angående skiljemyntets mängd och beskaffenhet delas
af ganska många i Norge. Det är dessutom föga tidsenligt, att
lägga ända till 40 ä 60 procent koppar i silfverskiljemyntet. Ame -

Den 19 April, f. m.

rikas silfverstil]emynt håller 90 och Englands 92 A procent fint silfver.
Man slösar icke der med koppar, då intet annat ändamål vinnes än
att betunga allmänna rörelsen. Då jag emellertid icke har anledning
motsätta mig införande af guldmyntfot, så uttalar jag den önskan,
att de tre rikena må antaga en gemensam, fullt identisk myntenhet
af guld, äfven om den blir provisorisk, men för närvarande inskränker
jag mig till att yrka återremiss af första punkten i betänkandet,
på det att regeringen måtte komma i tillfälle att sätta sig i beröring
med grannländerna och se till, huruvida man ej kunde vidtaga de
antydda förändringarne i konventionen, innan densamma oåterkalleligen
underskrifves för en tid af tio år.

Herr Bennick: Det är icke min mening att besvära Kammaren

med något föredrag i denna fråga; ty Kammaren får nog tillräckligt
deraf af mera sakkunnige än jag; ej heller vill jag upptaga till bemötande
åtskilliga yttranden som förekommit, då de helt säkert få
sitt svar af rätter person. Anledningen hvarföre jag begärt ordet,
som för Kammaren kan vara likgiltig men icke för mig, är, att jag
jag under riksdagens lopp mer än en gång erfarit, att en eller annan
af anledning eller för ändamål, som jag icke känner, sökt göra troligt,
att jag vore fiende till ifrågavarande reform. Jag är det för
visso icke, och det är blott detta jag velat gifva tillkänna. Sedan
■en lång tid tillbaka har jag, lika varmt som någon annan, omfattat
idéen att utbyta standarden från silfver till guld. Jag har väl icke
velat, att en sådan förändring skulle genomföras i strid med eller genom
en förtolkning af grundlagen, utan den borde ske i grundlagsenlig
form; men sedan det hinder, grundlagen i den vägen uppställde,
vid denna riksdag upphört, återstår hos mig ingen tvekan i den delen
af frågan.

Onekligen hade också jag gerna sett, om vi, på samma gång silfver
utbytes mot guldstandard, tillika kunnat sluta oss till ett internationelt
myntsystem af större omfattning än endast för de tre skandinaviska
rikena; men det behöfver ju icke sägas — ty frågan, derom
Är så fullkomligt utredd genom myntkomitéens betänkande, likasom
genom det föreliggande särdeles utmärkta utskotts-utlåtandet — att
man i närvarande stund icke kan med något hopp om framgång tala
om anslutning till det ena eller andra af de större staternas myntsystem,
och att man derföre för stunden måste öfvergifva denna
tanke och nöja sig med ett internationelt system, som endast omfattar
de tre skandinaviska rikena. Jag tror, att antagandet af detta
system för närvarande är för oss af stor vigt, under det der icke
medför någon enda uppoffring, och jag tror tillika att detta antagande
icke innebär något hinder att, då omständigheterna i öfrigt
befinnas gynnsamma, öfvergå till ett mera omfattande internationelt
system, som kan vinna godkännande. Jag anser nemligen att, om
något sådant lämpligt tillfälle skulle erbjuda sig för Sverige, det är
alldeles otvifvelaktigt, att de öfriga skandinaviska länderna jemväl
skola finna för sig lämpligt att, trots denna konvention på 10 år,
under tiden öfvergå till ett sådant mera omfattande system. Så fort
går det dock vanligen icke med genomförande af stora reformer, att

Den I!) April, f. in.

det band, vi pålägga oss genom denna konvention för 10 år, kan
vara i någon mån tryckande, under det deremot fördelarne af den
föreslagna myntreformens genomförande just nu, enligt min öfvertygelse,
äro synnerligen eftersträfvansvärda. För min del röstar jag således
för bifall till Utskottets förslag, icke blott i den nu föredragna
punkten, utan ock, hvad jag begagnar tillfället att nu förklara, i de
efterföljande.

Herr Ekman, Johan Jakob: Jag skall ej så länge som jag armars

måhända skulle hafva ansett mig skyldig nu taga Kammaren»
uppmärksamhet i anspråk, då så mycket redan i detta ämne blifvit taJadt,
och jag skal! särskildt vid detta tillfälle afhålla mig från att
ingå i bemötande af de utaf den förste talaren gjorda anmärkningar,
ö vilka. ej rörde den föredragna punkten, utan afsågo omständigheter,
som tillhöra de delar af frågan, indika ligga utanför ej elfva konventionen.
Lika med en talare, som för en stund sedan yttrade sig mot
den nu förevarande delen af betänkandet och som förbehöll sig att.
när tredje paragrafen uti den föreslagna öfvergångslagen blifvit föredragen,
få ingå i granskning af de frågor, som ega samband med
konrerferuu/en, anhåller äfven jag att nu få göra samma förbehåll
som han, på det att diskussionen nu endast må beröra den föredragna
punkten. Det kan nemligen ej förbises att, äfven om man
antager konventionen, man likväl har sin falla frihet att, för så vidt
man så åstundan, sedan bestämma annan konvertering än den Utskottet
i öfverensstämmelse med Kong!. Maj:ts proposition ansett såsom den
lämpligaste.

Den talare på stockholms-bänken, som nyss hade ordet och som,
efter att hafva förklarat att han vilie antagna konventionen, slutade
med att yrka återremiss på den nu föredragna punkten, invände åtskilligt
emot denna konvention, och jag anhåller nu att få ingå i engranskning
af hans yttranden. Till en början framställde han några
anmärkningar rörande frågans tidigare behandling, rörande hvilka
det ej egentligen tillkommer mig att yttra mig. Jag förmodar, att
Chefen för Finans-departementet, som" nu är här närvarande, skall
upptaga de i detta hänseende framställda anmärkningarna till besvavande.
För min del tillåter jag mig emellertid anmärka, att frågans
tidigare behandling synes mig hafva föga betydelse vid detta tillfälle..
Här föreligger nu till afgörande ett på Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet bygdt betänkande, och det är öfver detta och ej öfver den
föregående undersökningen i frågan, som Kammaren har att yttra
sig. Frågan gäller nu endast, huruvida Kammaren vill antaga detta
betänkande eller ej och om genom detsamma ärendet slutligen blifvit
fullt utredt. Detta betänkande har i åtta dagar varit utdeladt
bland Kammarens ledamöter, och desse torde sålunda haft tillräckligt
tillfälle sig lemnadt att taga kännedom om detsamma. Hvad den
tidigare behandlingen vidkommer, tillåter jag mig dock i förbigående
och efter det densamma nu blifvit berörd, emot den måttstock, efter
hvilken den ärade talaren ville bedöma skilnaden i den utredning,
som här och i ett främmande land egt rum, eller en jemförelse mellan
omfattningen af de utlåtanden, som i ärendet afgifvits här och £

Den 19 April, f. m.

det uppgifva främmande landet, erinra, att ett betänkandes värde ej
mätes uteslutande efter dess volym. En annan anmärkning, som talaren
framställde, var att det var klandervärdt att ej någon af derå,
som varit närvarande vid nationalekonomiska mötet i Köpenhamn,
blifvit insatt såsom ledamot i kommissionen. Häremot tillåter jag
mig invända, att ingalunda endast den omständigheten att en person
deltagit i detta möte synes mig böra vara af den betydelse, att
detta qvalificerar honom att deltaga i kommissionens arbeten. Hvad
talarens slutliga yrkande på återremiss vidkommer, förstår jag ej att
en sådan skulle kunna innebära något annat än ett afslag. Ty hvartill
tjenar att återremittera ett förslag, som, om deri vidtages den
ringaste förändring, är förkastadt? Konventionen är ju af de respektive
ländernas regeringar antagen under förbehåll af de särskilde
representationernas gillande af densamma; och det ena landets representantförsamling
kan således ej ensidigt göra någon förändring deri.
Jag . måste således, fastän talaren förklarade sig vilja antaga konventionen,
tyda hans _ yrkande på återremiss lika med ett yrkande
om afslag å konventionen! Man skulle dessutom mot försök att
åstadkomma förändringar i konventionen kunna åberopa, att då Riksdagen
ej är församlad mera än ytterligare omkring en månad, ligger
också i denna omständighet en tillräcklig anledning att omöjliggöra
dels behandlingen af denna fråga ånyo inom Utskottet och dels vidtagandet
af de beslut och åtgärder, som derefter kunna finnas erforderliga
för åvägabringandet af förändringar; och då dertill kommer,,
att Norge ej torde vilja fatta beslut i frågan före oss, så är det gifven
att ju längre vi dröja med frågans afgörande, desto mer riskera
vi att fa densamma helt och hållet undanskjuten. Samme talare har
ansett, att det ej vore alldeles osannolikt, att ett internationell mynt
mellan Europas förnämsta kulturländer i den närmaste framtiden
b i ef ve antaget, och att. det vore orätt att, för den händelse något
dylikt skulle ega rum, binda oss genom eu konvention för 10 års tid,
som skulle för oss omöjliggöra eu anslutning till detta myntsystem.
Men utan att i någon mån bestrida, att ju i eu framtid ett internationelt
mynt kan komma att antagas, tror jag dock, att man har
alla anledningar att förutse, att sådant ej kommer att så snart inträffa,
och att man kan grunda eu dylik åsigt på förhållanden, som
hvar och en måste anse vara antaglig. Jag tror, att det ej är sä
mycket Frankrikes förändrade ställning i politiskt hänseende, som
föranleder till att vi måste afstå från hoppet att få ett internationelt
mynt,. denna bär visserligen ock sin stora betydelse, men det som
egentligen, enligt mitt förmenande, gifvit dödsstöten åt hoppet att i
den närmaste framtiden erhålla ett internationelt mynt i Europa,,
är Tysklands åtgärd uti ifrågavarande hänseende, genom hvilken vi
fått ett nytt mynt att välja på, ett mynt med cirka 1{- procent understigande
det franska, hvarigenom villrådigheten om hvilket mynt
som skall antagas blir allt större och större. Hvad som emellertid
onekligen är åt högsta vigt är, att vi så snart som möjligt måtte
kunna öfvergå till guldstandard. Genom det förslag, som framställts,
beredes ett. sådant tillfälle utan någon egentlig rubbning i allmänhetens
dagliga vanor, och om den, enligt mitt förmenande, osanno -

Den 19 April, f. m.

lika händelse skulle inträffa, att under den tid, som vi äro bundne af
konventionen och således ej ega rätt att uppsäga densamma, sådana
omständigheter skulle inträffa, att giltig anledning yppades att öfvergå
till ett internationelt mynt, vore det väl dock ej så farligt, om
vi, sedan vi en gång fått guld, hviiket är hufvudsaken, dröjde några
få år innan vi anslöte oss till ett sådant myntsystem. Jag är emellertid
timligen viss derom, att om en sådan anslutning visade sig synnerligen
förmånlig och vigtig, skulle den, till följd af den gemensamhet
i intressen, som alltid måste råda mellan de skandinaviska
rikena, utan svårighet, trots konventionen, genom ömsesidiga överenskommelser
länderna emellan kunna åstadkommas. Samme talare
har grundat sin åsigt, att det franska myntet åter skulle taga öfvervälde,
på en hypothes, som framställts af Professor Broch, och hvilken
förutsätter en relation mellan de ädla metallerna, som 1:15,70,
till följd hvaraf ett franskt tjugofem-francsstycke skulle blifva i det närmaste
lika med det tyska tjugo-markstycket. Detta var, på den tid
Jen framställdes, en mycket plausibel tanke och kunde då hafva rätt
mycket skäl för sig, men jag hemställer, om ej tiderna nu så förändrats,
att den nämnda förutsättningen får betraktas såsom en öfvervunnen
ståndpunkt, tv med det värdeförhållande, som de ädla metallerna
nu intaga till hvarandra och som väl knappast kan väntas
i längd ställa sig mera till förmån för silfret än nu, synes det lika
sannolikt, att Frankrike, då det återtager specieutvexlingen, hvarvid
jag ej tror att det kommer att använda silfver utan hålla sig till
guld, kommer att förfara mot Tyskland på samma sätt som Tyskland
nu förfarit mot Frankrike, d. v. s. fastställa värdeförhållandet
mellan den legala silfverfrancsen och det nya guldmyntet sådant att
25 francs ställa sig litet under 20 mark o. s. v.

Detta är visserligen endast en gissning, men en gissning som kan
hafva lika sannolikhet för sig, som den att Frankrike skulle ställa sitt
mynt i fullkomlig öfverensstämmelse med Tysklands.

Med anledning af hvad som här yttrats i afseende å ställningen
i Holland må jag medgifva, att Utskottets motivering skulle kunnat
vara fullständigare. Den talare som vidrörde denna omständighet,
anmärkte, att man ej finge förbise, att eu stor del af'' Hollands silfver
skulle gå till dess kolonier. Jag tror, lika med honom., att silfver
i mängd kommer att gå till kolonierna, men jag kan .ej. inse, att
myntförändringen kan komma att förorsaka eu sådan rikligare utströmning
af silfver, emedan denna ju hufvudsakligen betingas af
efterfrågan inom kolonierna, hvilken icke ökas af en myntförändring
i moderlandet, och jag tror, att det qvantum af Hollands silfver, som
utgör skiinaden mellan det nu inom landet cirkulerande myntet och
det sedermera behöflig?, billonerade silfvermyntet, kommer att bilda
ett öfverskott, som kommer att föras på clen störa europeiska marknaden,
företrädesvis till England, der utbjudandet af detta öfverskott
måste verka nedtryckande på silfrets pris. Dessutom tillåter jag
mig erinra, att Utskottet ej så väsendtligt, som denne talare påstod,
fästat sig vid den omständigheten, att silfret skulle falla. Utskottet
bär väl ansett troligt, att silfret kommer att falla, men derjemte antagit,

Deri I!) April, f. m.

;>7

tagit, att detsamma äfven då och då kunde komma att stiga, och
just i den omständigheten, att silfret säkerligen hädanefter kommer
"att ega ett föränderligt värde, har Utskottet funnit de väsendtligaste
betänkligheterna för myntfotens grundande på denna metall. Det är
just detta förhållande som, enligt min tanke, gör nödvändigt att man
ej dröjer med att vidtaga den ifrågasatta åtgärden,

I en motion, som väcktes sista riksdagen, yttrade motionären,
Herr Wall enberg, beträffande vigten för oss att skyndsamt öfvergå
till guldstandard, åsigter, som jag för min del i allo gillar, och då
nämnde motionärs bedömande af en fråga sådan som denna otvifvelaktigt
bör tillerkännas stor vigt, tillåter jag mig uppläsa några ord
ur nämnda motion. Der heter det: “Det relativa fixa värde emellan
“guldet och silfret, som nu genom exceptionel lagstiftning upprätt“hålles
i Tyskland, kommer efter all sannolikhet att upphöra då
“Tyskland hunnit demonetisera sitt silfvermynt och genom lag förklara
“detsamma endast vara skiljemynt, som tillerkännes betalningsförmåga
“till små belopp, ej uppgående till det minsta guldmyntets värde. Vid
“den tidpunkten, som med den raskhet i handling, som utmärker
“Tysklands tillvägagåenden, snart torde vara för handen, inträffar
“otvifvelaktigt sådant prisfall i silfret, att de. som nu med likgiltighet
betrakta myntfrågan, skola komma att förvånas öfver den rubbning
i de ekonomiska förhållandena, som kommer att drabba de länder,
Indika alltför länge uppskjuta att grunda sitt hufvudmynt
“på guld''1.

Jag tror, att hvad motionären här förutsagt till alla delar slagit
in. och då vi måste medgifva detta, hafva vi ej anledning att blunda
för de följder, som motionären antyder kunna komma att inträffa.
Den talare, som först yttrade sig och som ingick i ett noggrannt
.skärskådande af myntförhållandena i Holland, påstod att detta land
antagit värderelationen 1 : 15,50. Mig veterlig! har Holland ännu ej
antagit denna relation, men om Holland kommer att antaga densamma,
visar sig, att denna stat ej skyr de förluster, som uppkomma derigenom,
att guldmyntets spridning försvåras genom ett oriktigt värdeförhållande
mellan guld- och silf var myn tet. Då jag, för min del, antager,
att ett gemensamt internationelt mynt ej har några utsigter
att för den närmaste framtiden i Europa blifva antaget, har jag trott,
att Sverige borde tills vidare i detta hänseende intaga en afvaktande
ställning, och långtifrån att sedet vi, genom att antaga denna konvention,
försvåra för oss öfvergången i en framtid till ett allmännare internationelt
myntsystem, tror jag, att vi derigenom underlätta en sådan
öfvergång. Men jag anser dock, att vi ej böra antaga det nya myntet
utan att göra alla de förbehåll, hvarigenom vi försäkra oss mot
de olägenheter, som eljest möjligen kunde tillskyndas oss genom
våra grannar. Och alla härför erforderliga mått och steg tror jag
genom konventionen hafva biifvit vidtagna. Och tillåter jag mig nu
med några ord söka bemöta de inkast mot en sådan uppfattning,
som af föregående talare biifvit framställda. Här har t. ex. biifvit
påpekad den olägenhet vi skulle kunna hafva att vänta deraf, att
öfverenskommelsen de tre rikena emellan utsträcktes äfven till skiljemynten.
En talare har redan i anledning häraf visat, att den oläBiksd.
Prof- 1873. 1 Afd. 3 Band. 7

Deri 19 April, £. m

genhet, som genom de främmande skiljemyntens spridning i vårt land
kan komma att ega ram, skulle uppstå antingen vi hade konventionen
eller ej, eller rättare, att denna olägenhet måhända skulle bli
större, om vi ej hade konventionen, emedan vi då ej skulle kunna
blifva af med dessa främmande skiljmemynt. Genom konventionen
åter undanrödjes denna fara af skiljemyntets qvarstannande, då, enligt
densamma, tillfälle skulle beredas till en lätt invexling af dessa
mynt mot guld. Då Skåne blir den provins i vårt land, som får erfara
det mesta intrånget af danskt skiljemynt, lär det vara temligen
klart, att genom närheten mellan denna provins och Köpenhamn några
olägenheter i följd deraf ej skola uppkomma, enär det hit till landet
inströmmade danska skiljemyntet med största lätthet kan efter dess
prägelvärde utbytas mot guld. Hvad angår de stora förtjenster, som
någon af de respektive staterna förmenats skola på de andras bekostnad
kunna skörda genom allt för stark spridning af detta skiljemynt,
tillåter jag mig åberopa Statskontorets yttrande, att den stat,
som gjorde sig skyldig till för stark utmyntning af skiljemynt och
för tillfället genom en häftig spridning af detsamma sökte bereda sig
någon vinst, snart skulle återfå det obehörigen utsläppta skiljemyntet
och sedan förorsakas förlust genom att antingen låta det ligga
till eu aflägsen framtid utan gagn och ränta eller realisera det till
metallvärdet. I alla händelser är billioneringsproeenten så obetydlig,
att transaktionen skulle medföra så ringa vinst, att, då ej mera
skiljemynt kan spridas än rörelsen behöfver, dylika spekulationer
säkerligen aldrig skola förekomma. Men då man anfört ett yttrande
af Professor Broch i denna del af frågan, såsom stöd för sin uttalade
farhåga, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på, att hans
åsigt i detta hänseende, huru mycket värde jag än sätter på hans
omdöme i öfrigt, ej torde få tillerkännas allt för stor betydelse, då
han den 4 Juli 1872 vid det nationalekonomiska mötet i Köpenhamn
framlade förslag bland annat om “att Sölvmynter till delningsmynt
blot maa prseges af Staterne og kun i en for omssetningen förnöden
udstraekning, samt åt enhver stat övertager forpligtelsen åt ombytte
de af samme pr tege de delningsmynter imod guldmynt efter deres
paalydende vterde“, “att en konvention maa afsluttes mellem de tre
Skandinaviske läger angaaende cirkulationen af guldmynter, af söivdelingsmynter
og af skiliemynt“, ehuru han nu nyligen yttrat: “ Jeg tror
det är nnödigt og endog kan liave faxe åt gjöre fre mm ed skillemynt
och fremforalt fremmed kobbermynt til tvunget betalingsmiddel, åt
give dem international karakter. Jeg maa bestemt fraraade enhver
tvångskurs for fremmed skillemynt.“ Jag lemnar åt Kammarens ledamöter
att bedöma hvad värde man kan tillmäta detta sednare uttalande,
då Herr Broch några månader förut yttrat eu alldeles motsatt
åsigt.

Här har vidare blindt anmärkt, att man kunde hafva låtit förändringen
ske. utan att derföre behöfva utbyta namnet riksdaler mot
krona. Kommissionen kunde naturligtvis desto mindre ifrågasätta,
att benämningen riksdaler skulle gifvas den nya myntenheten, som
man på den tiden ej kunde antaga, att värdet mellan silfver och
guld skulle komma att ställa sig så som det nu förhåller sig och man

!I9

Ees: 10 April. 1. m.

således då ej heller kunde förmoda, afl en riksdaler skulle anses lika
med en krona. Huru skulle man emellertid kunna begära, att Danmark
skulle antaga en sådan benämning, då det hade ett mynt med
samma namn ungefär dubbelt så stort, som den blifvande myntenheten.
Den talare, som gjorde ifrågavarande antydan, yttrade att
Danmark skulle kunnat i texten å de riksdalerssedlar, som skulle beteckna
den nya myntenheten och i värde således motsvara hälften af
deras nuvarande rigsdaler. angifva ett sådant förhållande, hvarigenom
de lätt borde kunna skiljas från dessa sistnämnda. Jag hemställer
dock: skola ej härigenom lätteligen trassel och svårigheter uppstå,
i synnerhet som i alla förbindelser benämningen “rigsdaler*1 före och
efter myntförändringen hade alldeles olika betydelse? Dessutom var
det ej blott på grund af anspråk från Danmarks sida man måste afstå
från tanken på att bibehålla benämningen riksdaler, utan i viss
mån äfven för dem, som framställdes från Norges. När fråga var
om att den nya myntenheten skulle benämnas “krondaler**, en benämning,
, som jag för min del ansåg lämpligast, och hvilken äfven i
kommissionens _ betänkande blifvit föreslagen, förklarades nemligen
från norska sidan, att hvarje benämning, som slutades på “daler",
icke kunde vara rätt välkommen i Norge, emedan förvecklingar lätt
kunde komma att uppstå derigenom, att norska speciedalern allmänneligen
benämnes “daler", ett namn, som det nya myntet jemväl
torde bomma att af allmänheten erhålla. För öfrigt finner jag denna
del åt frågan vara af en alltför underordnad vigt, att här vidare behöfva
diskuteras.

Ått nu, såsom den ärade talaren på stockholmsbänken yttrade, ej
i någon annan myntkonvention intagits bestämmelser i afseende å
kopparskiljemynt eger sin fulla riktighet. Och jag tillåter mig nämna,
att i den latinska konventionen ej ens blifvit intagen någon vidare bestämmelse
beträffande de främmande silfver skiljemynten, än att de allmänna
kassorna i hvarje af de länder, som denna konvention omfattar,
äro skyldiga emottaga vid betalningar ända till 100 francs
utaf de andra ländernas silfver.skiljemynt uti hvarje liqvid till samma
kassor. Hvad emellertid angår dylika konventioner och särskild!
den nu ifrågasatta mellan Sverige, Norge och Danmark, synes det
mig, att ju större, gemensamhet man kan åstadkomma, desto bättre
är det, och då den här föreslagna förbindelsen i afseende å kopparmyntet
aldrig kan blifva i någon afsevärd mån betungande för de
respektive staterna, så mycket mer, som man har all anledning att
antaga, att de goda kreditförhållandena i dessa länder skola fortfara,
»er jag ej att någon slags olägenhet kan vara att befara af bestämmelsen
rörande koppar- eller rättare bronsmyntet.

Det må vara, att det ej varit nödvändigt att i konventionen intaga
överenskommelser rörande slagskatten eller myntningskostnaden,
men att detta likväl ej är helt och hållet gagnlöst vågar jag
påstå. Jag tror det vara af vigt, att icke det ena landet belastar
sitt mynt med större myntningskostnad än det andra. Ty det landets
mynt, som blefve belastad! med den största myntningskostnaden,
skulle tydligen få minsta cirkulation, hvarigenom/ om Sverige t. ex.
hade mindre sådan skatt än grannländerna, vi skulle få förse dem

100

Den 19 April, £, m.

med mynt, något som alltid i viss mån vore till vår skada. Hvad
sjelfva beloppet af myntningskostnaden angår, så är detta dessutom
faststäldt i konventionen och kan således ej nu någon förändring
vidtagas i denna bestämmelse. Såsom bekant, föreslog myntkommissionen
lika myntningskostnad för 20- och 10-kronstycken, men vid
konventionens uppgörande höjdes afgiften för det mindre myntet eller
10-kronestycket.

Hvad angår den framställda anmärkningen angående det olämpliga
i att nu tillintetgöra karolinerna, skall jag ej inlåta mig i ett
fullständigare besvarande af densamma, då jag tager för gifvet, att
Chefen för Finans-departementet kommer att närmare utveckla orsakerna
dertill och framhålla skälen hvarföre man i konventionen afvika
från kommissionens förslag och gjort all fortsatt utmyntning af
karoliner för enskildes räkning omöjlig. Då jag emellertid nu har
ordet, kan jag ej underlåta att uttala den öfvertygelse!!, att — om
det ock kan vara mindre behagligt för den ärade talare, som nyss
yttrade sig om denna fråga, att se ett beslut, hvithet han i väsendtlig
mån genomdrifvit, nu åter upphäfdt — jag finner en fortsatt utmyntning''
af detta mynt för tillfället vara utan allt praktiskt ändamål.
Jag anser detta vara förhållandet, äfven om den 6 December
sistlidne år beslut skulle hafva biff vit fattadt i Frankrike att emottaga
karolinen i statskassorna. Då nyssnämnda uppgift lemnats. af
en talare, som är förtrogen med allt, som rör detta ämne, har jag
naturligtvis ingen rättighet att betvifla densamma, ehuruväl det förefaller
mig underligt, att uti Journal des Economistes för sistlidne
December, ingenting härom finnes intaget, utan endast ett yttrande
af E. de Parien, att man borde verka för, att de svenska karolinerna
----- 10 francs i guld kunde fä emottagas i statens kassor. Att
nu förse oss med karoliner endast för det att detta mynt öfverensstämmer
med det franska tio-francstycket, anser jag emellertid, då
ej det franska myntet med någon grad af visshet kan antagas komma
att blifva ett internationelt mynt, vara, såsom jag redan nämnt, utan
något gagn för oss, ty äfven för svenske resande i Frankrike torde
under nuvarande förhållanden vara förmånligare att förse sig med
vexlar. Jag tror snarare, att, när Frankrike om någon tid förmodligen
åter börjar utmynta guld, det då kunde blifva en mera tjenlig
åtgärd för oss att mynta 25-francstycken, något hvaremot konventionen
ej uppställer hinder. Men jag anser, att vi höra dröja dermed
till dess vi få se, dels att Frankrike börjar mynta, dels huru mycket
guld de 25-francstycken, som der blifva utmyntade, komma att innehålla.

Jag anhåller om bifall till den nu föredragna punkten.

Herr Berg: Då jag för fem år sedan tog mig friheten att begära
ordet med anledning af ett Banko-Utskottets utlåtande, yttrade jag,
att det vore högligen önskligt, om någonting kunde göras för att
minska den qvantitet finsilfver, som vårt mynt innehåller, samt göra
vårt mynt lika med det i Danmark och Norge förekommande, hvarigenom
vårt silfvermynt skulle bättre kunna bibehållas inom landet
och vi icke blifva öfversvämmade af danskt silfvermynt. Det är der -

Den 19 April. f. m.

101

för icke utan glädje som jag omfattar det förslag som nu framlagts
att minska, ja, till och med tillintetgöra de svårigheter, förluster och
obehag, som ega rum till följd af det danska, norska och svenska
myntets olika värde sinsemellan. Den ärade talare, som öppnade
diskussionen i denna fråga, sade att det vore svenska folkets eget
fel om det sämre myntet komme in i landet; i viss mån medgifver
jag att han har rätt derutinnan, men han förrådde dock dermed, att
han icke är affärsman eller har den erfarenhet, som en sådan eger.
Det är ej så lätt för en affärsman att förlora sina kunder derföre att
han ej vill taga emot ett mynt, uppå hvilket han förlorar en procent.
Ett faktum är att vi förlora ganska betydliga summor årligen derigenom
att vi förlora 1 procent på allt det danska mynt vi få och
jemväl 1 procent på det mynt som vi betala till Danmark. Lika med
den ärade representanten från Stockholm, som alltid ifrat så mycket
för att vi skulle få en guldstandard, och lika med större delen. af
denna Kammares medlemmar, skulle jag önskat att vid en förändring
af vårt mynt vi kunnat förena oss med en större stat såsom Frankrike
och de öfrig a länder som antagit det såkallade francsystemet. Jag
får äfven bekänna att jag i någon mån delar de anmärkningar han
nyss gjorde, dels deremot att ntmyntningen af karoliner skulle upphöra,
dels deremot att myntskatten upptagits i konventionen och att
denna myntskatt bestämts väl hög. Detta oaktadt anser jag dock ej
att några betänkligheter böra möta mot konventionens antagande, och
ehuru jag således med den ärade talaren delar vissa åsigter kan jag
dock ej derföre vilja att konventionen förkastas, och det blefve, såsom
här redan anmärkts, ett förkastande, om vi nu beslöte en återremiss.
Jag respekterar ofantligt den ärade representantens insigter
och kännedom i finansväsendet, jag respekterar ofantligt de
åtgärder, han lyckats vidtaga för utvecklingen af vårt bankväsende,
jag har ej ett ögonblick satt hans fosterlandskärlek i tvifvelsmål,
men jag kan ej inse hvarföre vi, derför att vi nu icke kunna få det
superlativa, det bästa, d. v. s. ett universel mynt, skola förkasta
det komparativa, det bättre, som ligger deruti att komma till enhet
med grannländer, med hvilka vi, isynnerhet å gränsorterna, stå i
mycket liflig beröring. Den ärade talaren uttalade den öfvertygelsen
att vi snart nog kunde komma till ett internationelt system och snart
nog få den önskan uppfylld att hafva ett sådant mynt som det latinska,
hvilket han antog skulle snart blifva antaget öfver hela den
europeiska kontinenten. Jag för min del vågar deremot ej hysa den
förhoppning att detta skall komma att inträffa inom de lf) ar, för
hvilka konventionen är bindande. Skulle det deremot verkligen inträffa
före de 10 årens utgång, är jag förvissad om, att hvarken Danmark
eller Korge skulle göra några svårigheter vid att låta oss beträda
den bana, vi alla ansett vara den bästa. På dessa skäl tillåter
jag mig nu att begära bifall till Utskottets förslag.

Herr Statsrådet Wsern: Då jag ansett nödigt att öfvervara

diskussionen i Andra Kammaren under början af plenum, så kar jag
här endast åhört de tre siste talarne, af hvilka två önskat rent bifall
till my ntk o n v enti o nen, men representanten på stockholmsbänken

102

Osa. 19 April, f. m.

bifall med eu modifikation. Då denne talare vändt sig särskild! till
mig, anser jag mig böra yttra några ord. och jag vill då först fästa
mig vid några mindre väsendtliga anmärkningar, som af honom framställdes.

Han förklarade till eu början att hela uppslaget var så nytt, att
man kunde hysa grundade farhågor, att den för en så vigtig fråga
erforderliga besinning och betänksamhet ej blifvit iakttagen. Hvad
detta angår, vågar jag. påstå, att frågan alldeles icke är ny, men då
jag säger så, måste jag taga frågan i större utsträckning än den
ärade talaren, som endast afsåg ett af de ändamål, hvilka ingå i
sträfvande! efter ett nytt myntsystem, nemligen underlättande af
handeln med andra nationer. Jag tror, att den proposition, som nu
föreligger, skall visa. att detta ändamål från början endast var en
del af frågan, hvilken sedermera blifvit undanskjuten för saker af
större vigt, som äro vida äldre än här blifvit ifrågasatt. Ingenting
är nytt under solen, och jag ber att, mera för kuriositetens skull än
såsom något på frågan inverkande, få nämna, att redan vid 1828 års
riksdag väckt en motion hos Ridderskap et och Adeln om att
{-speciel! skulle blifva vår myntenhet och kallas krona. Men utom
detta visade sig snart efter 1880 års myntrealisation, att hvad som
då gjordes icke, i afseende på åstadkommandet af ett enkelt och redigt
förhållande mellan Sveriges och dess grannländers mynt, var fullgjord
gerning utan att ytterligare .steg måste tagas för detta ändamåls
vinnande, och de sträfvanden, som häraf föranleddes, erhöllo
sitt bäst framställda uttryck uti Herr Björcks motion vid 1862--1863
års riksdag angående reduktionen af den svenska speciens silfverbalt
för att förekomma de olägenheter, som följde af dess olika och något
högre värde i förhållande till grannrikenas.

Hvad derefter angår den svenska myntkomitéens arbete, hvilket
för det stadium, i hvilket myntfrågan dernäst ingick, var det mest
karakteriserande, så protesterar jag på det bestämdaste mot talarens
yttrande, att komitéen skulle hafva inskränkt sina sträfvanden till
att åstadkomma ett internationelt mynt och icke sett på nödvändigheten
af att införa guldmynt i stället för silfvermvnt, liksom på
angelägenheten af att vi skulle få samma mynt som våra närmaste
grannar. Den som läser komitéens utlåtande kan ej misstaga sig
härom, ty denna tanke genomgår det helt och hållet, men på den
tiden ansåg man, och det med rätta, att man vann mest genom att
ansluta sig till franska myntsystemet. Det vare långt från mig att.
vilja underskatta det sträfvande efter ett verkligen internationell
mynt, som låg till grund för denna åsigt, och, ehuru jag nu ej kan
omfatta det, anser jag dock möjligt, att den framtid kan komma, då
det ännu en gång kan vara på sin plats.

Den ärade talarens yttrande om national-ekonomiska mötet i
Köpenhamn tror jag mig kunna förbigå, enär hvad som der försiggick
visserligen har sitt kronologiska intresse, men ingalunda för oss
såsom lagstiftare kan vara bestämmande. Man kan väl ej allvarligen
vilja påstå att mötet, sammansatt af personer, utan all ansvarighet
och till en de! utan nödiga förberedande studier, i sina voteringar
bör vara eu auktoritet för oss.

103

Don 19 April, i. in.

Att icke eu särskild komité tillsattes för att granska konventionen
tror jag låter väl försvara sig, enär det var angeläget att frågan
så fort som möjligt af representationen behandlades. Frågan var
redan fullständigt utredd af myntkomitéen och att man ej fästat afseende
vid dess utlåtande får jag bestrida, likasom ock att valet af
ledamöter i myntkommissionen ej varit godt. Alla tre voro vid Riksdagen
framstående män, som sysselsatt sig med bankfrågors behandling,
och två af dem hade jemväl deltagit i myntkomitéens arbeten,
hvadan de alla kunde anses fullt hemmastadda med frågan.

Det klander, som uttalats deröfver, att endast Statskontorets,
och icke äfven andra myndigheters yttranden i fvagan inhemtats, tror
lag vara obefögadt. Andra upplysningar kunde kanske hafva haft
sitt intresse, men deras inhemtande skulle dock onödigtvis hafva fördröjt
saken, som var val utredd dem förutan. Hvad särskildt beträffar
de digra franska enquéter, kvilka af stockholmsrepresentanten
här uppvisats och som innehålla flera hundra personers ofta mot hvarandra
stridande vittnesmål, kan jag ej finna annat än att det är väl,
att vi ej här i Sverige hafva antagit ett så vidlyftigt arbetssätt, som
dock leder till så föga resultat. Den ärade representanten fick också,
då han sednast deltog i en myntkonferens i Paris, höra, att man
var glad att erfara, att något "i frågan här i landet uträttats, då
man i Frankrike ännu ej lyckats åstadkomma det ringaste.

Efter de förberedande anmärkningar, hvilka jag nu bemött, öfvergick
talaren till hvad han ansåg vara hufvudsyftet med den föreslagna
förändringen eller underlättande af handeln och antagande af
ett, icke universel^ ty den benämningen motsatte han sig, utan internationelt
mynt. Utgående derifrån klandrade han att författningen
af den 31 Juli 1868 om karoliner föreslås att upphäfvas. I denna
fråga kan mycket sägas och jag vill ej motsäga hans. påstående, att
man skulle kunna tänka sig afslutande af en konvention, enligt hvilken,
om Sverige insisterade derpå, det skulle vara Sverige tillåtet att
fortfarande utmynta karoliner. Men jag frågar: hvartill skulle det
tjena och hvilken risk skulle det ej medföra? Om vi nu efter mogen
besinning besluta oss för eu öfvergång till guld på ett sätt, som.låter
verkställa sig och derjemte upphäfver känbara olägenheter i förhållande
till våra grannländer, samt dervid antaga ett myntsystem,
som är alldeles skildt från det latinska, så finnes väl ej något skäl
att längre utmynta karoliner. Det vore onekligen ett fortsatt sträfvande
efter något som man i princip öfvergifvit. När beslut om utmyntning
af karoliner fattades, skedde detta icke såsom ett bestämdt
steg till att antaga det latinska systemet, utan hufvudsyftet var att
sätta guld i rörelse och att göra allmänheten förtrogen med guldmynt,
för att sedermera en öfvergång, till ett system, grundadt på
guld skulle kunna genomföras. I livarje fall sträfva vi nu efter något
nytt och en fortsatt utmyntning af karoliner är och skulle
äfven tydas såsom en tveksamhet. Talaren förutsatte, för att det
skall lyckas karolinen att blifva ett intemationelt mynt, en reduktion
af 25-franc-stycket till närmare öfverensstämmelse med
det tyska 20-mark-stycket och han ansåg, att franska staten förr
eller sednare skall bestämma sig för en sådan reduktion. Utom

104

Den 19 April, f. m.

det att antagandet, att det åsyftade målet på detta sätt skall
vinnas, torde vara nog djerft, så skulle vi således, för att våra
karoliner skulle blifva gängse, nu mynta ut dem efter ett förhållande,
som talaren sjelf förutsätter icke skola blifva beståndande, och dertill
med en slagskatt af 2 per nalle, en slagskatt, med hvilken man,
ehuru den enligt alla myntmästares utsago är för låg, kunnat nöja
sig då ändamålet varit att. äfven med uppoffring, göra allmänheten
förtrogen med guldmynt, men som numera, då man helt och hållet
bestämt sig för att införa ett guldmyntsystem, är alldeles onödigt
låg och som dessutom icke är utan sin stora risk. Ty i Frankrike
eger nu ingen invexling af sedlar rum, utan de gå med tvångskurs,
hvarföre guldmynt naturligtvis der äro mycket acceptabla, och man
för dem kan ''betinga sig ett agio. Då dertill kommer att författningen
af 1868 säger att karolinerna skola väga 75,8876 korn eller i fransk
vigt 3,22580 gram, men talaren just förutsätter att det franska guldmyntet
för samma valör hädanefter skulle utmyntas af lättare vigt,
förefinnes dubbel anledning antaga att ett öfverpris skulle för karolinen
kunna betingas, och det skulle således kunna blifva en god
spekulation att mynta karoliner, der kostnaderna äro så ringa som
här, och skicka ut dem till Frankrike. Jag tror dessutom, att vi under
många år hafva fullt upp att göra med att anskaffa det guldmynt vi
sjelfva behöfva, och att det redan af detta skäl ej är rätt att åtaga
sig eu förpligtelse mot allmänheten att låta den på vårt myntverk
få slå karoliner. I sammanhang med den nu föreslagna myntförändringen
bör denna förpligtelse upphöra.

Anledningen hvarför föreskrifterna om slagskatten intagits i
konventionen, hvilket af talaren äfven blifvit tadladt, är, efter hvad
af protokollen kan inhemtas, ingalunda för att förskaffa staten någon
fördel, utan tvärtom för att bereda den enskilde en fördel genom säkerheten
att skatten ej kan sättas högre än i konventionen föreslagits.
Flere bankirer, hvilka skulle kunna namngifvas, hafva ansett
det vara en stor förmån, att de särskilda myntverken åtaga sig att
mot en icke högre ersättning än den föreslagna lemna allmänheten
tillfälle att utbyta guldbarrer mot mynt. Detta var anledningen men
ej att skaffa staten en förmån, ty denna så kallade förmån är så
beskaffad att alla myntmästare, som blifvit hörda, protesterat mot
densamma.

Danska regeringen ifrågasatte slagskattens sättande till något
högre belopp än det föreslagna, och den norska regeringen föreslog
dess bestämmande till 1 procent. Men då det genom de myntmästare,
hvilka biträdde konferensen, blef utredt att } procent, isynnerhet vid
utmyntning i större skala, var tillräcklig att betäcka myntningskostnaden
för 20-kronestyckena och att det egentligen var kostnaden för
utmyntning af tio-kronestycken, som för myntverken skulle blifva
dyrare, så ansåg konferensen det rättast att bibehålla kommissionens
förslag för tjugo-kronestyckena, hvilka utan tvifvel blifva mest gångbara,
och deremot särskildt för tio-kronestyckena höja den föreslagna
slagskatten. Hvad angår talarens förutsättning att en fordringsegare
skulle af en gäldenär, som med guldbarrer ville betala sin skuld,
.kunna betinga sig den högre slagskatten, under förevändning af att

Den 19 April, £. m.

105

lian i liqvid önskade tio-kronestycken, men genom att derefter låta
utmynta endast tjugo-kronestyeken, göra sig en obillig vinst på gäldenärens
bekostnad, så tillstår jag att den för mig är obegriplig, ty
enär tjugo-kronestyekena äro fullt lagligt betalningsmedel, så ankommer
det uteslutande på gäldenären sjelf att i tid låta på billigaste
sätt utmynta sina guldbarrer, och derigenom förhindra hvarje prejeri,
hvarför han kan blifva utsatt, om han vid förfallodagen ej har lagligt
mynt utan endast omyntad metall.

Flera jemförelse!'' hafva af den ärade talaren gjorts mellan de
utländska myntlagarne och den föreslagna konventionen till den sednares
nackdel, men jag tror icke, att de utländska myntlagarne äro
så oöfverträffliga, att vi nödvändigt måste taga efter dem. Han klandrade,
att då så stora kostnader gjorts för att få metern riktigt bestämd
och vetenskapsmän för detta ändamål härifrån skickats till utlandet,
man ej vidtagit samma åtgärder för att bestämma myntet och
ville ej erkänna det föreslagna myntet såsom hufvudmynt, då myntstycken
af två olika valörer skola slås, och dessa hade olika remedier,
samt olika slagskatt vore för dem bestämd. Visserligen vore det
bäst att få myntet absolut riktigt, men då detta ej är möjligt, och
vi hafva skarpare bestämmelser angående remedium än de för det
franska myntet gällande, så vågar jag påstå att vi i detta hänseende
dragit försorg om att komma närmare fullkomligheten. För öfrigt är
det väl måttets noggrannhet, som är bestämmande för dess godhet,
och icke de kostnader, hvilka äro förbundna med dess anskaffande,
så att slagskatten har lika litet att göra med myntets bestämmande,
som de kostnader hafva något inflytande på meterns längd som äro
nedlagda för att få detta mått noggrannt utrönt.

Jag ber att få tillägga några ord om slagskatten. I Tyskland
finnes ingen bestämmelse om dess belopp, utan det beror på rikskanslerens
godtycke, och för öfrigt synes af innehållet i de derom befintliga
stadganden, att man med slagskatten afsett att bereda riket
en vinst; det finnes nemligen en föreskrift derom att det öfverskott,
som uppstår öfver sjelfva myntningskostnaden, skall ingå till hela
kejsarriket och icke till hvarje stat särskildt för hvad som vid dess
myntverk utmyntas. Jag hemställer då, om icke det i konventionen
förekommande stadgande är bättre.

Fn annan sak, som blifvit tadlad, är, att man vill gifva skiljemyntet
tvångskurs. Detta är åter en fråga angående hvilken man,
efter moget bepröfvande, ansett sig höra stadga olika mot den latinska
konventionen. I Frankrike och Belgien klagas öfver att landet
öfversvämmas af främmande skiljemynt, hvilket man velat förklara
på det sätt, att dessa skiljemynt skulle vara myntade af stater, som
ej ingått i konventionen och således icke äro bundna vid det maximum
per hufvud, som är bestämdt för de i konventionen deltagande
staterna. Men icke allenast påfvestatens skiljemynt, utan äfven konungaiuket
Italiens, öfversvämma de andra staterna, och då nu Italien
är medlem af konventionen och således äfven för det gäller bestämmelsen
att icke utmynta mera skiljemynt än efter 6 francs för hvarje
innevånare, så visar ju detta att hela systemet är förfeladt. Då är
väl det i vår konvention föreslagna korrektivet vida bättre, nemligen

Deri 19 April. f. m.

106

att så snart för mycket skiljemynt kommer från ett land till ett annat,
så kali det skickas tillbaka för invexling. Häremot anmärkte
talaren att skiljemyntet vore spridt i allmänna rörelsen och att det
således skulle medföra olägenhet att samla ihop det för att återsändas,
men vill man ej göra sig detta besvär, så äro väl olägenheterna
ej heller så stora. Besväret för invexling torde också ej blifva så
betydligt, enär, enligt den föreslagna myntlagen, enhvar skall ega att
i Riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor i Göteborg
och Malmö — om, såsom Utskottet föreslagit, kontoren i Wisby
och Luleå uteslutas, mot hvilket jag ej har något att erinra, — få
hvithet belopp som helst i skiljemynt utvexladt, och samma förmån
kommer väl också att stå öppen vid nästan hvarje publik kassa. Det
blir således från dessa kontor och kassor det öfverflödiga myntet
utan någon kostnad för publiken kommer att återsändas till det rike
der det blifvit utmyntadt.

Den aktade talaren på stockholmsbänken ansåg att den föreslagna
rättigheten för de tre rikena att mynta skiljemynt efter behag skulle
vara jemförligt med att låta de enskilda bankerna släppa ut så mycket
sedlar som helst. Jag hyser visserligen stort förtroeende för de
enskilda bankerna, men dock större för staterna, och det är dessutom
föreslaget i art. 14 att rikenas finansförvaltningar skola meddela hvarandra
alla åtgärder rörande myntväsendet. Jag tror således att om
utmyntningen af skiljemyntet i någotdera landet skulle taga alltför
störa dimensioner, man snart skulle från de ö fråga länderna göra invändningar
deremot och komma öfverens om en inskränkning. Den
vinst, talaren trodde skola kunna uppstå för en stat genom att mynta
för mycket skiljemynt, uppstår dessutom på sin höjd endast eu gång,
ty lika möjligt som det är för en stat att med en billonering, lägre
än som beböfs för betäckande af den verkliga myntningskostnaden,
släppa ut en viss qvantitet skiljemynt, lika starkt är den förbunden
att inlösa allt sitt skiljemynt till dess prägelvärde. Enligt hvad
mynt-technici yttrat är den i konventionen föreslagna billoneringen
ej för hög, och Statskontoret har gjort den anmärkning, att den ej
är tillräckligt hög. Då man sätter tro till Statskontoret när dess
utlåtande motsäger konventionen, bör man val också tro det när det
gifven konventionen stöd.

Jag anser mig nu hafva bemött de anmärkningar, som blifvit
framställda, och anhåller om bifall till konventionen.

Friherre Skogman: För att besvara några anmärkningar, fram ställda

af en ärad representant på stockholmsbänken, har jag åter
måst anhålla om ordet, men jag skall söka fatta mig så kort som
möjligt.

Den ärade talaren riktade först en anmärkning mot ledamöterne
af den skandinaviska myntkommissionen i Köpenhamn, för det att
de icke besökt det national-ekonomiska möte, som kort förut der var
samladt. Jag tillåter mig icke att ingå i någon pröfning af de skäl,
på grund af hvilka Kongl. Maj:t hedrade de ifrågavarande personerna
med förtroendet att deltaga i kommissionens arbeten, men då
ett sådant nådigt förtroende blifvit dem lemnadt, tror jag icke, att

Den 19 April, f. m.

107

de såsom skäl för att afböja detsamma skulle kunnat anföra hvad
af den ärade talaren blifvit omnämndt.

Straxt derefter fingo vi höra omtalas en slags rättegång mellan
dukater och karoliner. Om dukaten verkligen hade erhållit eu sådan
spridning, att den till viss grad kunde anses såsom ett internationell
mynt och i större delen af Europa mottogs till sitt fulla guldvärde,
så hade det verkligen varit ett skäl att fortfarande låta prägla sådana,
äfven om dess anor icke hade varit så gamla att de sträckte
sig ända till Gustaf II Adolfs ärorika dagar. Dukatens tid är nu
emellertid förbi och det är icke värdi att väcka de döda i deras
grefvar eller utgjuta någon saknadens tår; men hvad karolinen beträffar,
så tror jag knappt, att några mera framstående fördelar genom
densammas präglande blifvit vunna.

Mot kommissionens ledamöter riktades äfven med någon skärpa
klander derför, att de icke vid förslaget om det nya myntsystemet
tillräckligt vändt sina blickar utåt, utan nöjt sig med att skåda öfver
de skandinaviska länderna. Denna beskyllning tror jag emellertid är
temligen ogrundad. Förhållandet är nemligen det, att ju mera man
skådat öfver verlden, dess svårare bär det blifvit att finna någon utsigt
för ett internationelt mynt efter den förändrade ställning hela
denna fråga erhållit, sedan Tyskland antagit ett från de öfriga europeiska
länderna skildt system. Förut fanns det knappt något annat val,
om man ville öfvergifva sitt eget myntsystem, än att antaga franc-systemet.
Men huru gestaltar sig väl frågan nu? Derom har så mycket blifvit
i tal och skrift yttradt, att jag kan fatta mig i största korthet. Antager
man franc-systemet, såsom den ärade talaren syntes önska,
så kommer man genom detta att erhålla ett tjugufem-francstycke,
hvithet skulle vara att anse såsom ett internationelt mynt, men som är
något högre i värde än det tyska tjugumark-stycket, samt i och med
detsamma alla deraf härflytande olägenheter. Den reducerade franc’en
åter, som är förslagen af Professor Broch i Norge, är ännu blott
ett antagande, och det är temligen ovisst, huruvida Frankrike, då
det åter börjar inlösa sina sedlar med mynt, hvilken tid icke heller
jag tror vara långt aflägsen, kommer att bibehålla sin dubbla standard
eller öfvergå till guldmyntfot, i hvithet sednare fall det mycket
väl kan hända, att det begagnar tillfället för att sätta ned sitt guldmynt
till och med något under det af Tyskland antagna. Den
nuvarande vigten af guld-franc’en är efter värdeförhållandet 15,50
4 5 5

fint, eller brutto. Men antager man åter värdeförhållan JLo.

oU iop)(''

det 1 : 15,81, som åtminstone nu är tänkbart, ehuru man icke vid
tiden för kommissionens sammanträde kunde göra en sådan förutsättning,
så får man ett mynt, som, i stället för att vara 1 j procent
öfver, är f procent under det af Tyskland antagna. Huru skulle vi
väl då komma att stå med den föreslagna reducerade franc/en?
Bättre hade väl då varit att antaga det tyska myntsystemet, med
10-mark-stycket till enhet och delaat i 10 mark eller hvad man vill
kalla räkneenheten.

Fn annan stat, hvars framtid synes spela en stor rol i denna
fråga, är Ryssland. Hvilken ställning detta stora rike framdeles

108

Den 19 April. f. m.

kan komma att i myntfrågan intaga är icke lätt att förutse. För
närvarande står rubeln, hvilken skulle ega ett värde af 282 öre,
till ett pris af ungefär 240 öre, naturligtvis med någon förändring i
kurs vid olika noteringar. Om också försök nu göras att återföra
pappersrubeln till sitt nominela värde, så låter det tänka sig att
man på vägen till detta mål får stanna och göra en realisation.
Hinner man upp till 260 ä 265 öre, så ligger det mycket nära till
hands att dela rubeln i tre delar, hvarigenom man erhåller den tyska
riksmarken. Jag betvifla!" icke, att ryska folket har större sympatier
för det franska myntet än för det tyska, men man får icke heller
förbise, att, under det Ryssland icke har en fots landgräns mot
Frankrike, det deremot har så mycket större sådan mot Tyskland,
och det kan derföre hända att det lemnar franc-systemet å sido och
ansluter sig till det tyska, i hvilket fäll ansträngningen att höja
pappersmyntets värde icke blifver så stor, än att söka uppnå rubelns
fulla nominela värde och derigenom kunna ansluta sig till francsystemet.
Att Ryssland för öfrigt, när det skall börja en speciebetalning,
sannolikt kommer att välja guldfot, är mycket troligt,
icke blott derföre, att det å ena sidan har till granne Tyskland, som
antagit guldfot, utan äfven derföre, att det å andra sidan gränsar till
Asien, dit en stark utförsel af silfver vore att befara.

I afseende på hoppet att kunna vinna ett internationelt myntsystem
måste man väl medgifva, att, sedan Tyskland ställt sig på
den ståndpunkt det gjort, utsigterna i den vägen är o synnerligt små,
så länge somden anda åt split, som nu är rådande i Europa, icke hunnit
sätta sig och tanken på en sådan gemensamhet icke med större allvar
gjort sig gällande. För att visa, att Tyskland väpnat sig ända
till tänderna mot hvarje försök att åstadkomma någon slags öfverenskommelse
folken emellan, anhåller jag att få uppläsa några rader
nr motiven till den nya tyska myntlagen. Det heter der i öfversättning:
“Från försöket att åstadkomma ett internationelt mynt

måste man alldeles afstå. Den närvarande ställningen låter icke
förmoda, att en öfverenskommelse angående ett dylikt mynts vigt
och finhet så snart skall kunna uppnås, helst i en sådan öfverenskommelse
utom Europas hufvudnationer äfven Amerikas Förenta
Stater i hvarje fall måste deltaga. Tager man således någon hänsyn
till en internationel mjmtförening måste under alla omständigheter
den nationeia myntreformen fördröjas. Helt och hållet oafsedt svårigheten
att åstadkomma en öfverenskommelse angående ett gemensamt
mynt, uppställa sig mot antagandet af ett så kalladt verldsmynt
så vigtiga betänkligheter, att, oaktadt allt det intagande, som
tanken på ett. gemensamt, öfver hela den civiliserade verklen utbredt
myntsystem för menniskoanden onekligen medför, man knappt törs
tänka på uppnåendet af detta ideal-tillstånd i myntväsendet.“ Sedan
derefter genomgåtts de särskilda punkter, som en dylik öfverenskommelse
måste innehålla i afseende på det internationela myntets finhet, remedium,
slitningsgräns, slitna mynts invexling och den noggranna kontrollen
öfver myntverken, anföres ytterligare ett skäl, hvars underhaltighet
synes mig vara alldeles tydlig, men som på samma gång visar, att man

Den 19 April, f. m.

109

sökt upp allt, som synts kunna innebära ungefär denna uppmaning
till hela verlden: Tala aldrig med oss om den saken. Det säges

nemligen litet längre ned: “Vidare är det ett genom de båda sista

årtiondenas erfarenhet fullständigt bestyrkt faktum, att det, oaktadt
stränga förbud, är omöjligt att ur cirkulationen utestänga pappersvalutorna
från grannländer, som hafva ett öfverensstämmande myntsystem.
Då ett internationell myntsystem blifvit antaget, hotas sålunda
hvarje enskild stats penningecirkulation att blifva utsatt för
de olägenheter, Indika äro en följd af ett grannlands alltför stora
banksedels- eller värdepappers-emission. Att en sådan fara icke är
så obetydlig, visar en blick på bank- och finansförhållandena just i
de länder, med hvilkas myntsystem vårt skulle bringas i öfverensstämmelse.
I Frankrike är det tvångskurs på banksedlar och i
Österrike, som lämpat sina guldmyntningar efter franc-systemet,
har pappersvalutan ännu icke kunnat återuppbringas till pari. Fn
internationel myntförening med den europeiska kontinentens nationer
på de vilkor, som för närvarande kunna erhållas, saknar garantier,
som icke kunna undvaras, och hotar att göra den enskilda deltagande
statens mynt- och värdepappers-politik beroende af beslut från grannstaterna,
på hvilka hon i sin ordning icke har någon inverkan.“ Jag
behöfver icke påpeka, huru oriktigt detta sista resonnement i sjelfva verket
är, ty deraf att man antager ett främmande lands mynt såsom cirkulationsmedel,
behöfver alls icke följa, att man också såsom cirkulationsmedel
erkänner dess .sedlar. Det anförda visar likväl att
man icke vill höra talas om någon öfverenskommelse i denna väg,
och med den ihärdighet, med hvilken de preussiska statsmännen visat
sig fullfölja sina syften, torde det dröja icke blott de tio år, den
med Danmark och Norge afslutade konventionen skulle omfatta,
utan mycket längre, innan man kan tänka på en sådan internationel
myntförening.

En annan anmärkning gjordes också deremot, att kommissionen
icke bibehållit den gamla svenska benämningen riksdaler i stället för
krona. Med afseende derpå har redan en föregående talare svarat,
att, vid den tid kommissionen sammanträdde i Köpenhamn, man icke
vågade förutsätta att det nya myntets värde skulle blifva alldeles
lika med den gamla riksdalerns. För min de! hade jag alltid tänkt,
mig en mellangift af omkring en procent, och hvad beträffar beqvämiigheten
i afseende på Riksbankens sedlar, så, om man också
icke på dem behöfver ändra benämningen, behöfver man dock ändra
den nuvarande bestämmelsen om inlösning med 12-lödigt silfver
i fall guldfot antages. Då dessutom, i följd af guldfotens antagande,
vissa förändringar måste vidtagas åtminstone i afseende på de smärre
sedlarne, hvithet åter torde föranleda vissa förändringar i hela sedelsystemet,
så lärer icke den framställda anmärkningen förtjena något
afseende.

Slutligen måste jag upptaga ett par anmärkningar, som blifvit
gjorda med afseende på skiljemyntet. Den ena anmärkningen var
den, att här icke såsom i den latinska myntkonventionen fastställts
det maximum af skiljemynt, som finge utgifvas, beräknadt efter antalet
innebyggare i de kontraherande länderna. Det är med särdeles

ilo

De?) 19 .April, i. m.

nöje jag i denna fråga anför ett yttrande af Professor Bröd), hvari
han förklarar, att kommissionen gjort ganska rätt, då den icke fastställde
ett sådant maximum. Jag tror också, att det finnes andra
sätt att förekomma ett alltför stort utgifvande af skiljemynt, hvilka
hafva kraftigare verkan än fastställande af ett sådant maximum. I
detta afseende bör uppmärksamhet fästas angående bestämmelsen om
silf ver myntens billonering eller undervärde, som vid de större mynten
icke är mera än § af hvad den är enligt latinska myntkonventionen;
och om man vidare betänker, att det erfordras icke så
obetydligt med koppar för att gifva ett större parti skiljemynt dess
rätta kopparhalt, äfvensom att myntningskostnaden är rätt ansenlig,
så tror jag icke att det för staten finnes någon synnerlig frestelse att i
alltför stor skala låta mynta och sprida skiljemynt. Den gjorda
jemförelsen med en bank, som skulle ega obegränsad rätt att utgifva
sedlar, endast under förbehåll om deras inlösen, kan icke vara riktig,
såvida staten icke uppträder såsom låneanstalt och utlemnar lån i
skiljemynt åt hvar och en som ställer erforderlig säkerhet. Men då
skyldigheten att mottaga skiljemynt är inskränkt inom ett ganska
måttligt belopp, något mindre till och med än det som är faststäldt
inom de länder, som tillhöra den latinska myntkonventionen, synes
det som vore all anledning till farhågor genom otillbörligt utgifvande
af skiljemynt aflägsnad.

Den andra anmärkningen gällde, att ju större område skiljemyntet
hade att cirkulera öfver, dess större blefve också faran för att detsamma
blefve förfalskadt. Med områdets storlek har man väl här
menat antalet af de personer, som begagnade skiljemyntet. Om vi
förut måst hafva skiljemynt för fyra millioner menniskor och vårt
skiljemynt hädanefter komme att användas af ytterligare fyra millioner,
så skulle visserligen risken för förfalskning blifva fördubblad,,
men då den hittills visat sig vara särdeles obetydlig, så torde denna
fördubbling icke föranleda någon särdeles stor våda, och Sverige i
detta afseende således icke komma i mycket sämre ställning än förut.
Tyskland måste hålla skiljemynt för fyratio millioner menniskor och
risken är der följaktligen fem gånger större än den här skulle blifva.
I Frankrike är förhållandet ungefär detsamma. I England med dess
ett par och trettio millioner är risken fyra gånger så stor, i Ryssland
tio gånger så stor. På grund af hvad jag sålunda haft äran
andraga, vill det synas som man icke behöfver göra sig någon oro
härutinnan.

Friherre Sprengtporten: Efter den långa och sakrika öfverläggning,
som här egt rum, skall jag icke besvära Kammaren
med något längre anförande, utan begagnar endast tillfället att förklara,
att då jag för min del hyser vissa betänkligheter i afseende
på så väl gagneligheten som i viss mån beträffande verkställbarheten
af den konvention, hvarom i första punkten är fråga, och då jag
jemväl gör rättvisa åt de anmärkningar, som här blifvit framställda,
så förenar jag mig med de talare, som yrkat återremiss af denna,
punkt.

111

Den 19 April, f. m.

Många ledamöter hördes nu ropa på proposition.

Herr Wallenberg: .Friherre Skogman hade anfört motiven
till den tyska myntordningen, såsom bevis att man i Tyskland icke
vill veta af att något annat land ansluter sig till det nya tyska
myntsystemet. För min del förstår jag icke dessa motiv på samma
sätt, utan jag betraktar dem endast såsom en ursäkt för att Tyskland
sjelf uppställt ett alldeles nytt system. Men åtgärden föranleddes
deraf att man fort ville komma ifrån de sju äldre gängse räknesätten
i Tyskland och det är i alla fall rimligare att ett rike med
minst fyratio millioner menniskor och oerhörda resurser uppställer
ett eget nytt myntsystem, än att tre smärre stater, som icke tillsamman
räkna mer än 7 j millioner menniskor, också försöka att förvåna verlden
med ett nytt myntsystem, i stället för att, såsom klokheten bjuder,
ansluta sig till något redan förut bestående af talrikare nationer
anlag et.

Men det var emellertid icke huruledes man tyder motiveringen
i det tyska myntförslaget, som föranledde mig att ånyo begära ordet,
utan skedde det med anledning af Herr Wcerns yttrande, deruti han
behagade sammanblanda två särskilda punkter af mitt förra yttrande.
I den ena begärde jag att den af Riksdagen på grund af Kongl. proposition
antagna lag af den 31 Juli 1868, angående prägling af
karoliner, icke måtte onödigtvis upphäfvas. I den andra tillät jag mig uttala
en framtidstanke, som icke är ny, angående de chancer som den internationella
myntfrågan kunde ega. En hvar torde lätt inse den väsendtliga
skilnaden emellan dessa båda frågor. Det är klart att om jag på det
spekulativa området kastar en blick in i framtiden, så får sådant icke
förblandas med hvad jag yttrat angående det faktiska förhållandet,
att vi länge haft och ännu hafva ett internationelt guldmynt, hvilket
Herr Finansministern icke synes kunna fördraga, änskönt det icke
på något vis kan sägas stå i vägen för hans kända planer.

Herr Finansministern har likväl anfört: “Det vore långt från

mig vilja underskatta den sträfvan efter ett internationelt mynt, som
låg till grund för den åsigten, och ehuru jag nu ej kan omfatta densamma,
anser jag dock möjligt att den framtid kan komma då det
ännu en gång kan vara på sin plats."

Huru står detta yttrande tillsammans med hans handlingssätt?
inser man icke att allt det arbete, som blifvit nedlagdt på utvecklingen
af den internationela myntreformen, kan anses bortkastadt, när
man nu ej vill tillåta att det enda internationela mynt vi hafva må
få fortfarande finnas till? Man afbryter icke en sådan frågas utveckling,
ifall man verkligen anser, att den ännu en gång kan komma på
dagordningen.

Men det af mig nu citerade yttrande skyndar Herr Finansministern
att sjelf vederlägga då han anför: “I denna fråga kan mycket sägas,

och jag vill ej motsäga hans påstående, att man skulle kunna tänka sig
afslutandet afen konvention, enligt hvilken, om Sverige insisterade derpå,
det skulle för Sverige fortfarande vara tillåtet (?) att utmynta karoliner.
Men jag frågar, hvartill skulle det tjena och hvilken risk skulle det
ej medföra?11 Vidare heter det: “Det vore onekligen ett fortsatt sträfvan -

112

Den 19 April, f. m.

de efter något som man i princip öfvergifvit.11 Här hafva vi öppet framlagdt
att det varit möjligt för Sverige att få en myntkonvention samt derjemte
att fortfarande “tillätes" utmynta karoliner, men Herr Finansministern
har aldrig kunnat fatta, hvartill ett internationelt mynt kan
tjena! Dess funktioner äro för honom lika obekanta, som för mig “risken"
att utmynta karoliner. Han har “i princip11 öfvergifvit all internationel
sträfvan; bortkastat all tanke på en gagnande samfärdsel i myntväsendet
med andra länder, utom tvänne af våra tre grannländer. Uti hans
sträfvan ligger såsom yttersta mål Sveriges isolering, hvilken jag beklagar.
Det internationela myntet, som vi haft, bär varit till gagn
för handel och sjöfart och skulle med hvarje år mer och mer hafva
blifvit det, och ehuru hvad som länder dessa intressen till fördel icke
nu anses vara af någon vigt, så borde väl åtminstone det, som är
till nytta för handeln och sjöfarten, men icke till skrilla för någon, ej
behöfva undanrödjas. Det väcker dessutom mindre uppseende, att vi
nu upprätta ett litet skandinaviskt myntsystem, om karolinen får stå
qvar såsom representant för den riktiga tanke, som helt nyligen varit
de begge statsmakternas. Det nya myntet man ämnar låta prägla
kan nog vara bra här hemma, men lyckas aldrig erhålla något
prägelvärde i främmande länder, tv systemet blir för obetydligt att
kunna blifva mera allmänt bekant, och lättfattliga jemförelsepunkter
mellan dessa nya mynt och de uti det öfriga Europa gängse
guldmynten saknas helt och hållet.

Såsom sitt sista ord i frågan om karolinernas utdömande anför
Herr Finansministern “att det skulle kunna blifva en god spekulation
att mynta karoliner der myntningskostnaden är så ringa och skicka ut
dem till Frankrike11. Myntningskostnaden är icke högre i Frankrike än
den varit här; den är lägre i Belgien, der man kan utmynta guldmynt
till 1 pro mille och ommynta sådant guldmynt, der halten icke
behof ver ändras, för den ringa kostnaden af 0,ö pro mille. Dessa
uppgifter har jag från en af de sakkunnigaste, den utmärkte vetenskapsmannen
Stas, som under en följd af år varit inspektör öfver
myntverket i Brussel. Det blir således för mig outgrundligt både att
det skulle blifva “en god spekulation11 att hitföra guld, för att låta
utmynta karoliner och skicka ut dem till Frankrike, samt att slagskatten
nu behöfde höjas till 3A pro mille. Visserligen anför Herr
Finansministern, att slagskattens höjande afsett “ingalunda att skaffa
staten någon fördel utan tvärtom för att bereda den enskilde en fördel
genom säkerheten att slagskatten ej kan sättas högre än i konventionen11.
På sådana skäl kunde man ju sätta slagskatten till hvilken
siffra som helst och man får då tacka för att, om ingen annan grund
för tillökningen af 67 procent kan uppgifvas, den siffran ej blef tillskuren
ännu högre.

Herr Finansministern tillägger icke liqvider med guldtackor någon
vigt, då han kan tala om att man, istället för att liqvidera dermed,
bör kunna i tid aflemna dem till utmyntning, för att kunna liqvidera
med mynt. En upplysning, som just visar hvad jag påstått, att
genom införandet af 2 hufvudmynt uppkomma olägenheter och prejeri.
Bristen på en noga definierad myntenhet borde både kunna erkännas

Ben 19 April, f. in.

113

och afhjelpas, utan att derigenom någon rubbning uti det föreslagna
myntsystemet beiiöfde ega rurn.

Då yttranden bär blifvit fällda om förhållandena i Frankrike och
särskilt framhållits, att Frankrikes banksedlar nu gå med tvångskurs,
så förtjena!’ det att jemväl uppgifvas, huru stort det agio. som nu der
existerar mellan banksedlar och guldmynt, är och jag kan i detta
afseende upplysa, att den sista noteringen var ^ procent, som innehafvare
af franska banksedlar måste erlägga för att bekomma motsvarande
guldmynt. Besinnar man att under två års tid hafva oerhörda
penningesummor blifvit af Frankrike utbetalda och att i öfrigt handel
och industri der lidit af kriget, så bör det väcka beundran attbanksedlarne
fortfarande åtnjuta ett så stort anseende, änskönt de icke
vid anfordran invexlas. Jag kan för öfrigt icke instämma i den
tonart, som genomgår många af de yttranden, som blifvit här fällda
angående detta land. Den vittnar om fullkomlig brist på sakkännedom.
Det är en sanning att Frankrike gjort förluster på krigets
skådeplats och i följd deraf dess stora politiska inflytande för tillfället
minskats. Men på det ekonomiska området har franska nationen
visat en lifskraft och en hederskänsla, som icke lemnar något
öfrigt att önska, men ganska mycket för andra att afundas och eftersträfva.

Herr Finansministern har om den latinska myntkonventionen
yttrat, att “hela systemet var förfeladt" samt framhållit att den nu
föreslagna konventionen vore bättre, då den bestämde att man kunde
återsända öfverflödigt skiljemynt. Jag ber att fä upplysa att precis
samma rättighet har man enligt den latinska myntkonventionen och
att i intet hänseende är det nu föreliggande förslaget bättre hvarken
genomtänkt eller nedskrifvet. Då emellertid Herr Finansministern
medgifver att “man kan komma att göra invändningar mot för stort
utsläppande af skiljemynt", så har jag genom detta benägna medgifvande
fått rätt deruti, att någon begränsning, någon siffra, som icke
fick öfverskridas, borde hafva varit i den föreslagna myntkonventionen
intagen. Jag anhåller fortfarande om återremiss.

Talrika rop på proposition hördes ånyo.

Herr Rydqvist: Jag vet alltför val, från hvithet håll de rop
på proposition, som nu höras, komma, men jag har ingenting att
förebrå mig, ty jag har icke förr än nu kunnat erhålla ordet, och
min framställning om öfverläggningens uppskjutande till aftonens
plenum har ej vunnit afseende. Fn fråga af den omätliga vigt, som
denna, hvilken icke så obetydligt berör hvarje svensk medborgares
intressen, skulle i hvarje annat land vipptaga 2, B, 4 måhända 10
parlamentssessioner; här åter blir man otålig och ropar på proposition,
om den icke blifvit slutligen afgjord på första dagens förmiddag.
Jag beklagar i sanning, att eu sådan begränsning af diskussionen
skall vilja göra sig gällande, och vill för min del förklara, att
en mängd högst beaktningsvärda omständigheter rörande denna fråga
ännu icke blifvit vidrörda, och icke heller, i anseende till tidens kort Riksd.

Prat. 1873. 1 Afd. 3 Band- 8

Ill Den 19 April. f. m.

het, kunna komma under ompröfning, ehuru de deraf äro högeligen

förtjenta.

Under sådana förhållanden finner jag mig nödsakad att fästa
uppmärksamheten allenast vid några få af de många vigtiga frågor,
som här borde moget öfvervägas, och vill då först och främst tillse,
huruvida det för Sverige, som, alltsedan det fick verkligt mynt, haft
silfvermyntfot, nu må anses vara absolut nödvändigt att antaga,
snart sagdt, hvilket myntsystem under Indika vilkor som helst, för
att genast kunna öfvergå till guldmyntfot. I detta hänseende tillåter
]ag mig nämna, att faran för dröjsmål ännu någon tid med ombyte
af myntsystem icke bör anses vara så alldeles öfverhängande,
då man antager, att ännu i denna stund det finnes endast 1921 millioner
menniskor, som begagna guld till myntfot, under det att 721
millioner räkna i silfver. Häraf vill det synas, som om det icke
öfverallt i hela veld den ansåges så vådligt att ännu begagna silfver
till värdemätare. Då man vidare under långliga tider haft silfver
till myntfot och ämnar öfvergå till ett annat myntsystem, grundadi
på guld, är det väl något, som man i alla händelser noga bör tänka
på, hvilket system man skall välja. Här deremot synes man fästa
obetydlig vigt vid denna fråga. För några år sedan påyrkades, riksdag
efter riksdag, dels genom enskilda motioner, dels genom Kong!,
propositioner, ändring i 72 § Regeringsformen, på den grund, efter
hvad som allmänt då utsädes, att man önskade antaga franc-systemet.
för hvilket man då för tiden hade de mest starka sympatier.
Denna åsigt gjorde sig gällande till och med på våren 1870, och min
fulla öfvertygelse är den, att hade 72 § Regeringsformen då icke
haft den ordalydelse, som den hade, så skulle man hafva försökt
förmå oss att då genast antaga franc-systemet. Inträffade så emellertid
samma år de kända krigsförhållandena, och genast kastade
man franc-systemet öfver bord. Nu åter bär man omfattat ett alldeles
nytt system, det skandinaviska, bygdt på helt andra grunder,
och af beskaffenhet i öfrigt, att, Indika förtjenster detsamma i vissa
hänseenden må kunna tillerkännas, förtjenster, Indika jag för min del
ingalunda vill underskatta, men icke heller öfverskatta, hvarken dess
fördelar eller olägenheter ännu blifvit med tillbörlig sakkännedom,
grundlighet och opartiskhet beaktade och framlagda i det offentliga.
Hufvudsakliga skälet, hvarför Sverige nu egentligen borde besluta,
sig för antagandet af detta system, skulle vara att söka i de olägenheter,
som uppstå derigenom, att de danska och norska silfvermynten
äro /h procent sämre än det svenska, och derför i vissa delar af
vårt land uttränga det sednare. Dessa olägenheter kunna visserligen
icke bestridas, men de drabba väl egentligen endast gränsbefolkningen
eller hufvudsakligen Malmöhus län, till någon ringa del
Bohus län samt delar af Wermland och Jemtland; men sedan Sammansatta
Utskottet i sitt betänkande, som för öfrigt är stiliseradt
med mycken advokatorisk skicklighet, framhållit dessa olägenheter
för nämnde provinsdelar såsom mycket behjertansvärda, kommer Utskottet
på sidan 46, då det är fråga om att konvertera efter värdeförhållandet
1:15,81. till ett helt annat resultat. Utskottet säger då,
att en förlust af i eller till och med ett helt öre på riksdalern är

Den ! [t Apri i, f. m. 115

eu bagatell och anser under sin värdighet att beakta eu sådan förlust.
Samma .procentsiffra, som Utskottet, då det gäller hela riket,
anser vara en småsak, förklarar Utskottet deremot, då det gäller
hufvudsakligen Malmöhus län, hela riket böra förena sig om att undanrödja.
I öfrigt äro olägenheterna af skiljaktiga mynt för innebyggarne
i provinser, gränsande intill främmande länder, omöjliga
att förekomma till dess ett universel^ eller fullt internationelt myntsystem^
kan komma att göra sig gällande, hvarpå man åter sannolikt
ännu i ^ sekler torde få vänta. Och hvilka äro väl våra olägenheter
1 (lotta Hänseende, jemfördat. ex. med Hollands, hvad angår dess myntförhållanden
till Belgiens och Tysklands, eller Belgiens till Tysklands
och Hollands? Att ej tala om de hvarandra angränsande ländernas
olika mått- och vigtsystem, hvilka utan afl fråga i det stora
hela föranleda vida större olägenheter och förluster, än de olika
mynten.

Vidare anser jag mig böra något uppehålla mig vid den punkt,
som handlar om skiljemyntet. Som bekant är, har Utskottet, i enlighet
med Kong!. Maj:ts proposition, tillstyrkt, att allt skiljemynt
för de tre landerna skulle vara lika och till visst belopp utgöra lagligt
betalningsmedel i alla tre länderna. 1 denna del anhåller jag
att få citera ett kort stycke ur 1870 års myntkomites utlåtande, lydande
som följer:. “Deremot vilja komiterade uttala den åsigten,
att dessa internationela öfverenskommelser icke böra utsträckas längre
än till sjelfva guldmynt-systemet. De äro möjliga och lämpliga
i afseende på utprägling och invexling af de verkliga mynten samt å
dessas giltighet såsom betalningsmedel, derföre, att dessa mynt icke
skola gälla för något annat eller mer, än som svarar mot den myckenhet
ädel metall de innehålla, och emedan de af det skälet både
kunna och böra öfverallt finna användning. Men de äro hvarken
lämpliga eller behöfliga med afseende å de mynt, som i hvarje guldmyntsystem
måste användas såsom fyllnadsmynt och som bytesmedel
för den mindre handeln, och hvilka icke kunna erhålla karakteren af
verkligt mynt, samt för ett land sådant som Sverige icke behöfva
arpassas för andra än landets egna behof1-. Så yttrade sig, som sa°-dt,
1870 års myntkomité, i hvilken två ledamöter af denna Kammare,"efter
_ hvad bekant är, voro medlemmar, men hvilka i denna del icke
vant af skiljaktig mening. 1 öfrigt har under diskussionen blifvit
upplyst det kända, förhållande, att i de sa kallade latinska länderna
tillerkänner 1865 ars myntkommission icke ens guldmyntet, än mindre
silfvermynten tvångskurs i de andra konventionsländerna, eller egenskapen
att der vara lagligt betalningsmedel. Och om bronsmynt namnes
eJ ett ord i nyssnämnda konvention. Här åter skulle både silfver-
och bronsmynten erhålla tvångskurs: eu hvar skulle vara skyldig''-
antingen han ville eller icke, till visst belopp i liqvid emottaga
svenska, norska eller danska dylika mynt. Eu sådan myntkonvention,
hvars yador en hvar lätteligen torde kunna inse. och''hvars Hke
naturligen icke finnes i hela den kända verlden, vill'' åtminstone jämför
mm del icke godkänna. '' °

„ (-hn jag också skulle vara ensam om den mening, som jap- nu
gar att framlägga, måste jag likväl yttra den. för att få den i pro to -

Den 19 April. f. ra.

11 é

Collet antecknad. Den rörer frågan om myntets (jubilering eller på
svenska försämring. Sverige har visserligen flera gånger under de
sednare århundradena, i likhet med andra länder, för nöds skull måst
gorå myntförsämringar, men för min del kan jag icke med min röst
''bidraga till att vi nu 1873, under alldeles motsatta finansiela förhållanden.
skulle försämra vårt silfvermynt med 6 ä 10 procent. I
afseende å denna fråga förekommer i Utskottets betänkande en motivering,
som synes mig, lindrigast sagdt, besynnerlig. Jag skall
emellertid icke nu uppehålla Kammaren med att ingå i någon vederläggning
deraf, men jag kan icke underlåta att påpeka, att Utskottet
slutar med det yttrande, att det så kallade skiljemyntet skall betraktas.
icke efter det myntvärde det har, utan efter dess prägelvärde, på
samma sätt som banksedeln. Vore detta resonnement riktigt, så vore
det ock fullkomligt likgiltigt, huru mycket fint silfver ett myntstycke
innehöile. Efter den föreslagna konventionen skulle en riksdaler
eller krona innehålla 141,15 korn fint silfver; men lika gerna kunde
det dä. efter Utskottets förmenande, innehålla allenast hälften, fjerdedelen
eller sjettedel deraf, då det endast är prägeln, som gåfva
skiljemyntet värde. Eljest hade jag föreställt mig, att om man än
icke egde ett mynt, som har ett verldsvälde efter prägeln, hvithet
allenast är förhållandet med den engelska sovereign’en och den spanska
piaster!!, så tick man i allt fall i alla länder, utan undantag,
ungefärliga värdet af det fina guld eller silfver, som innehölls i det
mynt som utbjuds, och att således t. ex. om ett myntstycke med präo-eln
1 It:dr innehöile 6 ort finsilfver, men ett annat myntstycke med
samma prägel allenast U o vt dylikt silfver, så egde det förra, i jemförelse
med det sednare, städse 4 gånger högre värde. Hittills hafva
vi käft och hafva ännu i vårt land full valuta för vårt silfvermynt,
frän speciedalern ända ned till tioöret, i de 75 procent fint silfver,
som det innehåller. Hundra riksdaler i silfver innehålla nemligen
•200 ort tolflödig! eller s. k. myntsilfver, det vill med andra ordsäga
ISO ort sexton!tidigt eller fint silfver; och dessa 160 ort finsilfver ega,
efter ett sedan länge och ännu gällande pris af 66 R:dr 67 öre per
skålpund, ett värde åt jemnt 100 I!:dr. Prägelvärdet i vårt nu gällande
svenska silfvermynt är således fullt lika med metallvärdet; prägeln
vitsordar derföre en sanning, ej en osanning, och reser jag med
detta mynt till hvithet land som helst i verlden, vore det ända till
Kina eller Japan, så finnes det öfverallt vexlare eller guldsmeder,
af indika jag alltid får tillbaka, åtminstone i det närmaste, värdet af
iinsilfret, det vill här säga: i det närmaste myntstyckenas prägelcärde.
Men det får jag deremot icke, om jag eger ett mynt, som innehåller
sex ä tio procent mindre finsilfver än prägelvärdet angifver. Det är
dessutom, efter min åsigt, så mycket mera obehöflig! och obehörigt
att nu på detta, sätt försämra vårt silfvermynt, som till och med itc
talare, eller åtminstone flere af dem, hvilka i allo försvarat konventionen,
uttryckligen hafva förespeglat möjligheten af att vi redan
inom tio år "härefter kunde komma att åter antaga ett nytt myntsystem,
vare sig det franska eller det tyska. Sedan vi deprecierat vårt
nuvarande silfvermynt. finge vi dä nöjet att, efter eu kort tids förlopp,
utmynta ännu ett tredje slags silfvermynt; och skulle utvexla -

Den 19 April, f. in.

117

gen från Riksbanken ännu en gång inställas, ny realisation beslutas
— hvilket väl låter tänka sig — Unge innehafvare af det nya silfverstil]’
emyntet för många millioner oförskyldt lida 6 ä 10 procent
förlust på skilnaden emellan prägel- och finsiifvervärdet. Slutligen,
och för att med ett exempel visa, hvartill ett så beskaffadt steg, som
det här föreslagna, skulle kunna föranleda, vill jag antaga, att konventionen
icke komme till stånd, utan att den blefve förkastad t. ex.
af Norge, i hvilket fall jag förmodar, att den komme att förfalla, då
det är tre länder, som ingått densamma; men att det oaktadt både
Danmark och Norge, eller ett af dessa länder införde decimalsystemet
och i öfrig! antoge de utmyntningsgrunder för silfvermyntet, som
här blifvit framställda. Ett sådant förhållande låter ju tänka sig,
och jag frågar då. om Sverige, med bibehållande af 75 procent finsilfver
i sitt mynt, i sådant fall skulle vilja utbyta, utan mellangift,
sin silfverriksdaler mot en billonerad dansk eller norsk krona? Jag
hemställer till hvar och en, om han till pari skulle vilja emottaga
ett mynt, som är 6 å 10 procent sämre än vårt eget? Med dessa
anmärkningar tror jag mig till fullo hafva visat, hvad våda det kan
medföra att onödigtvis göra en myntförsämring, och då Kammaren
icke lärer vilja åhöra några flera erinringar och betänkligheter i sak
beträffande den föreslagna konventionen, är val lämpligast, att jagredan
nu afstår från ordet.

Herr Nordström: Då det vill synas, som om debatten nu
nalkades sitt slut, anhåller jag att få göra en hemställan i ämnet.
Uppenbart synes det mig vara att, då de ur olika synpunkter nu
framställda skäl för och emot myntkonventionen till sin vigt med
hvarandra jemföras, skäl för den mening, som afstyrker konventionens
antagande, nu väga relativt mest; och behöfver man icke fördjupa
sig i mynt- och finansvetenskapens historia, för att öppet uttala
detta. Uppenbart synes det mig ock vara, att af de tre, nu till
pröfning framlagda lagförslag, myntlagen aldraförst bort tagas under
diskussion och afgörande, dernäst den så kallade konverteringslagen,
och slutligen, i den händelse att de två förstnämnda blefve godkända,
frågan om myntkonventionen, eller huruvida det vore nyttigt för
vårt samhälle att ingå på den konvention, som har till ändamål att
inom de tre skandinaviska rikena införa ett till standard, skrot och
korn, skiljemynt och benämningar gemensamt myntsystem. Att i
serien af de tre lagförslagen myntkonventionen erhållit första numret,
torde ej kunna betraktas annorlunda än såsom en tillfällighet, eller
måhända såsom en följd af den courtoisie, man ofta plägar egna åt
internationala frågor; men om, sedan konventionen blifvit antagen,
det hände, att Kammaren funne sig, till följd af behörigt afseende på
bestämmande rättsgrunder, icke kunna till alla delar gilla konverteringslagen,
hvad betyder då antagandet af myntkonventionen? För
att undvika ett sådant kollisionsfall, hemställer jag vördsamt, att
denna konvention, derest den ansåges böra bifallas, antoges tillsvidare
endast under förutsättning, att äfven konverteringslagen vinner bifall,
och att deremot, derest den sednare skulle falla, ej heller den
förra Unge såsom definitivt antagen anses.

118

Den 19 April, f. ni.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
trefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall,
till Utskottets förevarande hemställan, dels af Herr Nordström, att
densamma skulle bifallas, dock med det förbehåll, att jemväl de öfriga
båda lagarne blefve af Riksdagen antagna; och dels slutligen att
Utskottets merberörde hemställan skulle återförvisas.

Härefter framställde Herr Grofven och Talmannen proposition
på bifall till Utskottets hemställan och, då dervid svarades talrika
och starka Ja jemte åtskilliga Nej, förklarade sig hafva funnit Ja
öfvervägande.

Efter det votering äskats, hemställde Herr Grofven och Talmannen,
att återremiss af Utskottets hemställan skulle utgöra kontraproposition
vid voteringen, och då dervid svarades många Ja, blandade
med Nej, förklarade sig hafva funnit Ja öfvervägande.

Till följd häraf uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande
voteringsproposition:

Den som bifaller Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets å sidan
24 af betänkandet N:o 1 gjorda hemställan om antagande af den
utaf Kongl. Maj:ts med Norge och Danmark afslutade myntkonvention,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, återförvisas denna hemställan.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—87.
Nej—14.

Den vidare föredragningen af Betänkandet uppsköts till eftermiddagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utskott sarrft Andra
Kammaren ankomna Utlåtanden, Memorial, Betänkanden och Protokollsutdrag,
nemligen från

Stats- Utskottet:

N:o 62, i anledning af väckt motion om förmedling till 1 mantal
af nyhemmanet Osterskog, 1| mantal kronoskatte i Högsrums socken
Runstens härad af Calmar län;

Den 19 April, f. m.

119

N:o 63, i anledning af Kong], Maj:ts nådiga proposition om pension
för förre Häradsskrifvaren H. Larsson;

N:o 64, i anledning af erhållen återremiss å en del af 12:te punkten
utaf Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10;

N:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga förslag om höjande
af aflöningen för åtskillige vaktbetjente;

Lag-Utskottet:

N:o 28, i anledning af Andra Kammarens återremiss i vissa delar
af första punkten i Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17, innefattande
förslag till förordningar angående dels ändring i vissa delar af kyrkolagen
med dertill hörande författningar, dels främmande trosbekännare
och deras religionsutöfning;

N:o 29, i anledning af återremiss af andra punkten i LagUtskottets
Utlåtande N:o 15, rörande ett tillägg till 52 § i gällande
Jegostadga;

Andra Kammaren:

N:o 210, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 22, angående väckt förslag om underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om indragning af Kong].
Krigs-hofrätten m. m.;

Första Kammarens Tillfälliga Utskott:

N:o 5, angående väckt fråga om utsträckning af pensionsrätter!
för folkskolelärare;

N:o 6, med anledning af Andra Kammarens genom protokollsutdrag
delgifna beslut angående sättet för folkskoleinspektörers tillsättande
;

N:o 7, angående ifrågasatt revision af lagstiftningen rörande
sprängämnens tillverkning, vård och försäljning.

Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. m.

in fl dem
0. Brakel.

Den 19 April, e. m.

Lördagen den 19 April 1873.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades 2 protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen
samt protokollet för den 5 dennes f. m.

Fortsattes föredragningen af Sammansatta Banko- ock Lagutskottets
Betänkande N:o 1, angående antagandet af en för Sverige,
Norge och Danmark afslutad myntkonvention samt dermed sammanhängande
lagar.

Förslag till Lag om Riksmynt.

§§ l och 2.

Biföllos.

§ 3.

Herr Nordström: Jag kan icke inse, hvarför man nödvändigt
skall införa benämningen “krona*1, då på annat ställe är gifvet tillkänna,
att riksdaler och krona skola i värde anses vara detsamma.
Hvarför skall man då gorå en ändring i namnet, då sjelfva väsendet
är oförändradt? Jag skulle önska få af vederbörande upplysning om,
på hvilka grunder denna namnförändring ansetts vara nödig.

Herr Statsrådet Wsern: Namnet “krona,,“ har blifvit i konventionen
antaget derföre att man ansåg benämningen riksdaler lätt
kunna gifva anledning till förvecklingar, då i Norge finnes ett mynt,
speciedalern, som vanligen kallas daler, och i Danmark rigsbanksdalern
plägar benämnas rigsdaler, samt äfven i Sverige vi haft flera slags
riksdaler.^ Af denna orsak har man antagit ett nytt namn och jag
ber att få erinra, att detta namn finnes intaget i konventionen, hvarföre
det numera torde vara omöjligt att i detta afseende göra

Dcu in April. c. m.

121

någon förändring, äfven om man vore af samma åsigt som Herr
Nordström.

Herr Nordström: Huruvida allt som nu i konventionen förekommer
egentligen der bort hafva sin plats, må nu lemnas derhän.
Bestämmelser angående skrot och korn och myntens underafdelningar
borde väl der intagas, men namnet borde hvarje stat för sig ega
rätt att bestämma. Att det i Norge anses behöfligt att antaga namnet
krona, eller annat namn på motsvarande valör, har sin förklaring
deri, att norrmännen nu icke hafva annat än specien såsom räkneenhet,
och om de för framtiden vilja förändra sitt myntsystem, med
antagande af en annan enhet, är det naturligt, att de önska få ett
nytt namn på det mynt, som skall blifva enheten; men detta utgör
väl icke något tillräckligt skäl för oss att förändra namnet på vår
myntenhet, som väl stricte taget är räkneenhet, men dock i den allmänna
samfärdseln inom landet gör tjenst både såsom mynt- och
räkneenhet.

Friherre von Schwerin: Den nu gjorda anmärkningen förefaller
mig vara af ganska ringa vigt. Jag tror det vara likgiltigt, hvilken
benämning man antager, blott myntet blir lifaktigt; och jag hoppas,
att detta skall komma att lefva länge och blifva till glädje för de
skandinaviska länderna.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen bifölls.

§§ 4-8.

Biföllos.

§ »■

Herr Nordström: Jag har icke kunnat i handlingarne falna

någon förklaring, hvarför slagskatten skall på tjugo-kronestycken vara
l procent och på tio-kronstycken V procent. Sjelf inser jag icke
heller grunden för de amf olikhet, ty att 10-kronestyckena sannolikt
komma att utmyntas till större antal, kan väl icke utgöra något skäL
för olikheten i slagskatt. För min del ville jag derföre afstyrka att
mera än £ procent får uppbäras såväl för 20-som för 10-kronestyckena
i slagskatt.

Friherre Skogman: Den kommission, som var samlad i Köpenhamn,
ansåg, att { procent vore tillräcklig, men Statskontoret
har varit af en annan åsigt, hvarom finnes att läsa på sidan 13 i
tless utlåtande, der det heter: “Sedan alla svårigheter numera torde

kunna anses vara öfvervunna, synes det sannolikt, att den föreslagna
myntningsafgiften skall komma att någorlunda betäcka myntningskostnaderna,
om utmyntningen blir så stor, att operationerna kunna
fabriksmessigt ordnas och utmyntningen af 20-dalersstyckena kommer

122

De» 19 April, e. m.

att uppgå till minst dubbelt så stort antal som den af 10-krondalersstyckena,
men icke om sistnämnda myntsort i öfvervägande antal
blifver att utmynta och icke heller om så högst obetydliga guldpartier
skola, hvar för sig, behandlas, som Eiksbanken hittills för
utmyntning aflemnat.“ Det är på grund häraf som en förhöjning i
slagskatten blifvit gjord. Såsom en jemförelse kan jag meddela att
i Frankrike är myntafgiften 6 francs och 60 centimer för kilogram
myntguld af T90 hvilket utgör föga mer än i procent, och att i Tyskland
utgör samma afgift 4 mark per half kilogram eller omkring
,1, procent vid myntning af 20-marksstycken, men hälften högre för
10-marksstyeken. Då jag således icke kan finna myntskatten vara
för högt tilltagen, får jag anhålla om bifall till paragrafen.

Herr Ekman, .Johan Jakob: Jemte det jag anhåller att få
instämma med den siste ärade talaren, vill jag erinra derom, att det
redan är bestämdt genom den på förmiddagen antagna konventionen,
huru stor slagskatten eller myntningskostnaden skall vara, och att
man således icke numera kan i detta hänseende göra någon ändring.

Ofverläggningen förklarades slutad och paragrafen bifölls.

§§ 10-13.

Biföllos.

fe 14.

Herr Hydqvist: 1 den föregående eller 13 § säges, att myntstycke
af guld, silfver eller brons, som blifvit vanstäldt eller genom
skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan af
hvad slag som helst skadadt, skall hafva förlorat sin egenskap åt
lagligt betalningsmedel, och i den 14:de, att guldmynt upphör att vara
lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor när det genom
nötning förlorat mer än 2 procent. Här talas således blott om
nötning, men det finnes också andra sätt att depreciera ett guldeller
silfvermynt, hvilka icke omtalas hvarken i den 13:de eller 14:de §,
och det är genom kemisk process. En skicklig guldsmed eller
annan i kemi förfaren person kan genom syrelösniDgar borttaga
betydligt af vigten och gorå det så, att när myntet torkat, kan man
icke upptäcka någon förändring af myntstycket. Jag har velat fästa
uppmärksamheten på detta, då jag sjelf varit vittne till att förgyllning
af eu silfverpjes verkställdes med ett par dukater genom en
dylik kemisk process. Min erfarenhet sträcker sig visserligen icke
längre än till användandet af endast tvänne dukater, men om i
stället 100 dukater användes, så hade silfverpjesen naturligtvis kunnat
förgyllas på mycket kolt tid, utan att dukaterna, när de torkat,
synbarligen undergått någon förändring. Jag tror derföre icke att
det är tillräckligt att uti paragrafen endast omtalas nötning.

Friherre Sbogman: Den punkt, mot hvilken den sednaste ta -

Ben 19 April, e. m.

123

låren yttrade sig, var egentligen 13 §, som redan är afgjord, men
då hans anmärkning rörer en ganska vigtig omständighet, skall jag
söka med några ord besvara denna anmärkning. Det är en sanning,
att guldmynt kunna genom anfrätning minskas till sin vigt, utan att
åverkan är synlig; men jag tror icke man kan påstå, att sådant icke
skall vara afsedt i den 13:de §, ty der står “eller annan olaglig åverkan
af hvad slag som helst", kan väl deri få ingripas äfven anfrätning.

I Tyskland linnes icke någon sådan inskränkning och icke heller
någon minimigräns för myntets emottagande i statens kassor, men,
då en sådan åverkan kan drifvas långt, utan att den är lätt att upptäcka,
har det ansetts lämpligt att här införa en bestämmelse, hvarigenom
allmänheten får en varning till att gifva akt på de mynt,
som gå i rörelsen. Jag anhåller om bifall till punkten.

Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen bifölls.

§§ Jo, 16, och 11 samt slutmeningen.

Biföllos.

2:dra punkten eller Utskottets å sidan 38 förekommande hemställan.

Herr (Trefven och Talmannen yttrade, det Kammaren torde
finna, att denna hemställan blifvit besvarad genom Kammarens öfver
lagförslaget fattade beslut.

Svarades Ja:

Förslag till Lag om öfvergängen till det nya myntsystemet.

§ i Grefve

Hamilten, Henning: I slutet af den nu föredragna

1 § i förslaget till lag om öfvergängen till det nya myntsystemet
göres det ett förbehåll af den rätt emot Riksbanken, som tillkommer
innehafvare af dess å silfver lydande sedlar. Det är ganska riktigt,
att den som har en sedel utfärdad af Riksbanken, hvilken sedel
skall vid uppvisandet inlösas med silfver efter gifna bestämmelser,
måste också få silfver, när han presenterar an sådan sedel. Anledningen
till detta stadgande är naturligtvis den angelägenhet Riksdagen
bör hafva att uppehålla Riksbankens kredit, så att det icke
under någon förevändning kan sägas, att Riksdagen gjort en förändring,
som i någon mån minskar deras rätt som innehafva Riksbankens
förbindelser. Men om Riksdagen har skyldighet att uppehålla
krediten för det verk, som är af Riksdagen ensam garanterade
synes det mig, som skulle samma skyldighet åligga Riksdagen i afseende
på de förbindelser, som äro garanterade af både Riksdagen
och Konungen, nemligen Riksgälds-kontorets. Det är möjligt att
min tvekan om det föreliggande förslagets verkan i detta hänseende
ej har någon praktisk betydelse, men jag bör likväl icke dölja den.

Den 19 April, e. in.

Största delen åt Riksgälds-kontorets obligationer äro utgifna i utländskt
mynt vare sig i preussiska thaler eller pund sterling eller
till en betydlig del i mark. I afseende på inlösen af dessa obligationer
kommer den myntförändring vi bär gorå icke att hafva något
inflytande, ty hvad pound beträffar betalas de med pounds och vidkommande
thaler- och mark-obligationerna måste vi betala dem med
tyska mark, antingen vi vilja eller icke, då vi måste underkasta oss
den konverteringslag, hvarigenom markens förhållande till thalern blifva
bestämd. Ett annat förhållande eger rum med det ringare antal obligationer,
som äro utgifna i svenskt mynt och uti Indika finnes utsatt,
huru mången riksdaler specie, som motsvara det förskrifna beloppet af
riksdaler riksmynt. För att undanrödja en ovisshet om deras lydelse
har jag här eu sådan obligation å 5,000 B,:dr, om någon önskar so
den. Om nu obligationen är utlottad, sedan lagen blifvit antagen
och konverteringen kommer i gång, så förefaller det väl sannolikt,
att det för innehafvare^ som presenterar obligationen i Riksgäldskontoret
till inlösen, skall vara en fördel att i stället för den bestämda
silfverqvantiteten få ett motsvarande antal kronor, nemligen
under förutsättning att silfverpriset fortfar att falla i förhållande
till priset på guld, men att så skall ske, är icke alldeles visst, och
det är åtminstone tänkbart, att vid den tidpunkt, då denna obligation
presenteras till inlösen, förhållandena kunna vara sådana att
obligationsinnehafvaren kunde vara bättre belåten med att få betalning
i den silfverqvantitet, staten utfäst sig att till honom utgifva,
än att få ett antal kronor, motsvarande det förskrifna antalet°riksdaler
riksmynt. Om lian då tvingas att i stället mottaga kronor,
har staten icke uppfyllt sina förbindelser. Frågan är då, huru
något sådant skall kunna förekommas, då man vill göra en konvertering,
hvilket jag tagit mig friheten beteckna såsom eu något våldsam
åtgärd. Man kan icke fortfara att prägla speciel’, för att kunna
ända till fram på 1900-talet verkställa liqvider i silfver, om den
som presenterar en dylik förfallen obligation, vill hafva silfver!
Detta sätter jag icke i fråga; men man har en möjlighet att gorå
honom rätt, och detta på ett sätt som står i analogi med det förhållande,
som eger rum med veld ar. som, förskrifna i främmande
mynt, skola inlösas i Stockholm. Om en vexel utställes på ett kontor
i Stockholm till att inlöses, är innehafvare]! af denna vexel icke berättigad
att få främmande mynt. utan svenskt mynt efter dagens
kurs; och jag tror att, om staten vill fullgöra sina förbindelser ”mot
fordringsegarne och icke kränka deras rättigheter, borde ett sådant
tillägg införas, att, om icke innehafvare af förfallen obligation, för
hvilken silfver är utfäst, åtnöjer sig med betalning i ett mot det
förskrifna riksdal ertalet svarande antal i kronor, hör lian vara berättigad
att erhålla betalning efter den mellan silfver och guld för
dagen gällande kurs.

Jag hemställer till Utskottets ledamöter, som säkerligen inträngt
djupare än jag i denna fråga, och som förmodligen tänkt på detta
förhållande, _ att någon af dem ville yttra sin mening, huru den betänklighet,
jag här anfört, skulle kunna undanrödjas; eljest anser
jag mig höra yrka återremiss, för att Utskottet må taga i öfvervägande

Den 16 April, e. m.

125

om icke det åt mig föreslagna sätt kan antagas eller något annat
utfinnas, hvarigenom man blifver betryggad att icke någon kan beskylla
svenska staten att icke vilja fullgöra de förbindelser som den
genom vederbörande verk åtagit sig.

Friherre Skogman: Den fråga, som biifvit väckt af den sednaste
ärade talaren, är af en ganska genomgripande betydelse. Likväl
tror jag att för närvarande dess teoretiska betydelse är större än
den praktiska, ty, utan att våga förutspå något hastigt sjunkande
af silfrets värde, jemfördt med guldets, är det dock antagligt, att
ännu lång tid värdeförhållandet kommer att ställa sig snarare något
oförmånligare än för närvarande, och att således en inlösen med
kronor, enligt det uppgifna förhållandet af krona till riksdaler, icke
skulle medföra förlust för obligationsinnehafvaren. Jag erkänner,
att det är omöjligt att med något slags visshet kunna förutsäga,
huru detta värdeförhållande kan gestalta sig vid slutet af detta århundrade,
ty detta beror bland annat på upptäckten af nya guldlager
eller nya malmgångar innehållande silfver, och man kan derom
ingenting med bestämdhet veta. Men det synes mig vara tydligt och
klart, att, om den rättigheten skall medgifvas obligationsinnehafvare
att få ut sina fordringar i silfvermynt enligt den möjligen högre
kurs sillvermyntet kan få, så böra de äfven afstå från rättigheten
att få ut sina fordringar i guldmynt; och man bör då förklara, att
dessa obligationer under alla förhållanden skola inlösas med silfver,
så att någon optionsrätt icke lenmas innehaxvarne. För min del
trov jag, att på det hela taget den bestämmelse, som bär är införd,
är till förmån för obligationsinnehafvarne, och i alla händelser undvikas
på detta sätt de nästan ändlösa svårigheter, som skulle uppstå,
icke blott vid slutliqviden af obligationerna, utan äfven vid likviderandet
af hvarje förfallen kupong. När dessa kuponger hvarje
halfår inlösas, skulle särskilda bestämmelser erfordras, och jag tror,
att detta skulle medföra stora besvärligheter, äfven om medelpriset
å silfver komme att hålla sig nära till hvad det nu är. Frågan
huruvida sådana förbindelser, som lyda å äldre mynt, skola hafva
sväfvande värde, är en hufvudfråga vid hvarje myntreform. Jag
har redan såsom ledamot af 1869 års komité uttalat mig för eu
med ens skeende konvertering hufvudsakligen på den grund, att jag
tror, att det vore en orättvisa mot en fordringsegare, som har en
fordran på grund af eu förbindelse utställd af gäldenären i landets
då gällande mynt, om denne fordringsegare skulle kunna åläggas
att taga emot liqvid i detta mynt, sedan det upphört att vara lagligt
betalningsmedel man och man emellan och således icke eger den
kraft, som den hade när förbindelsen utställdes, nemligen att man
dermed kunde hvar som helst köpa sina förnödenheter och betala sina
skulder. Jag; nekar icke, att betänkligheter kunna uppstå mot eu
sådan konvertering, men jag har efter långvarigt begrundande kommit
till den öfvertygelsen att de olägenheter eller orättvisor,> som deraf
kunna härflyta, är o obetydliga emot dem, som skulle följa af det
sväfvande värdet å mynten. Erkänner man den framställda grundsatsen
för Riksgälds-kontorets obligationer, måste densamma tillämpas

126

Oen 19 April. e. ni,

äfven i andra _ förhållanden eller, med andra ord, hela den öfrig»,
massan af förbindelser måste erhålla ett sväfvande värde. Men härvid
framställer sig nödvändigt en betänklighet nemligen i afseende
på intecknade förbindelser. Förutom de ouppsägbara förbindelser,
som finnas förskrifna till hypoteksinrättningar, finnas inteckningar
till mycket betydliga belopp ställda på uppsägning. Nu är det
naturligt, att, om dessa skola betalas efter silfvervärdet och detta
befaras komma att sjunka, skola innehafvarne af dessa förbindelser
skynda sig att uppsäga dem, för att, om icke indrifva sin fordran,
åtminstone söka förmå gäldenären till en omsättning i det nya
myntet, för att såmedelst skydda sig mot silfrets prisfall. Men en
uppsägning i så stor skala, som detta skulle blifva, komma att skada
våra kreditförhållanden på ett vida mera betänkligt sätt än de jemlörelsevis
obetydliga förluster, som till följd af en fast konvertering
möjligen skulle tillskyndas endera parten, ovisst hvilkendera. Min
åsigt i detta ämne finnes utvecklad i mitt särskilda yttrande till
myntkomitéens betänkande, och det torde nu vara öfverflödigt att
derpå vidare inlåta sig. Den som närmare intresserar sig för saken
skall der finna skäl framlagda, hvilka tala för den af mig föreslagna
enkla metoden, hvarigenom man befrias från allt inflytande af kursvexlingarne
och deraf härflytande missnöje och oro i landet. Hvad
Riksbankens sedlar beträffar, skulle icke något särskildt förbehåll
blifvit gjordt, om icke i afseende å deras inlösen funnes särskildt
stadgadt i grundlagen. Då ingen annan lagstiftning kan ändra grundlagens
bud, måste detta undantag gifvas för Riksbankens sedlar, ehuru
jag tror, att denna särskilda bestämmelse kommer att i praktiskt
hänseende blifva af så godt som ingen betydelse. Man ser nemligen
af revisionsberättelserna om Riksbanken, att i bankens kassor årligen
in- och utgå genom insättningar på kreditiv och upp- och afskrifningsräkning
in. m. åtskilliga hundratals millioner R:dr och således
mångdubbelt mer än hela sedelstocken. Det skall således icke dröja
länge, förrän de flesta nu utelöpande Riksbankens sedlar vända tillbaka
till banken och der qvarhållas, hvaremot i stället de nya sedlarne
lydande å guld komma att utsläppas. Säkerligen skall man
komma att förvåna sig öfver den hastighet hvarmed de äldre sedlarne
blifva ombytta. Några belopp komma naturligtvis att ligga
qvar i gamla skåp och lådor, men att den, som eu gång kommer"att
presentera dem till inlösen, skulle yrka på en liqvidation i silfver,
anser jag föga troligt. Ty hvarföre skulle han yrka derpå? Han
bör väl heldre vilja hafva mynt eller sedlar som kunna användas för
de dagliga behofven, än silfver som upphört att vara lagligt betalningsmedel.
Det skulle visserligen kunna inträffa, att eu spekulant
samlade större belopp af gamla sedlar för att i händelse af silfverprisets
stegrande få dem inlösta med silfver. Men i ett sådant företag
blefve det vida förmånligare att taga ut silfret, icke i form af mynt,
utan i form af plantsar, och det står bankstyrelsen fritt att sitta
priset på plantsar något lägre än hvad myntet är värdi såvida icke
banken funne för sig fördelaktigare att göra sig af med det präglade
myntet, som icke kan användas annat än till nedsmältning för att
användas till billoneradt skiljemynt eller till försäljning.

Den 19 April, e. m.

127

På grund af allt hvad jag haft äran andraga, hoppas jag att
man icke skall hysa några betänkligheter mot att antaga den nu
föredragna paragrafen, öfvertygad som jag är att den af Grefve
Hamilton gjorda anmärkning är af vida mera formel beskaffenhet än
af betydelse för de verkliga förhållandena emellan borgenär och
gäldenär.

Jag anhåller om bifall till paragrafen.

Herr statsrådet Wsern: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
på att, huru intressant det ämne än må vara, som blifvit diskuteradt
af de båda föregående talarne, är det derom icke fråga i den nu
föredragna 1 §, utan der talas om huru guldet skall komma i rörelsen,
derigenom att guldmynt snart skola utmyntas och genom Riksbanken
tillhandahållas, och huru silfret skall komma ur rörelsen genom att
banken qvarhåller detsamma. Det har icke varit omtanken om landets
kredit, som föranledt tillägget att banken skall utgifva silfver, när
innehafvare!! af derå lydande sedlar så påkallar, utan detta är eu
följd af grundlagens bud. Af denna anledning har man här infört
stadgandet att om någon med Riksbankens sedlar i hand vill för
desamma erhålla silfver, så har han dertill rätt, men för öfrigt innehåller
paragrafen, såsom sagdt, endast att i den mån guld hinner
utmyntas skall det tillhandahållas, och i den mån gammalt silfver
inflyter, skall det af banken qvarhållas. Jag kan således icke för
närvarande ingå på det ämne. som af de båda föregående talarne
blifvit afhandladt, då detsamma icke tillhör den paragraf som nu
är i fråga. Jag inskränker mig derföre till att anhålla om bifall till
den nu föredragna paragrafen.

Friherre von Schwerin: Den anmärkning, som af Grefve Hamilton
blifvit gjord mot denna punkt, hade varit mycket lätt att förekomma,
om 3 § varit ställd först, hvilken innehåller, att en krona
skall vara lika med en riksdaler. Grefve Hamilton medgaf nemligen
att, i afseende på våra förbindelser till utländska stater, vi måste
betala efter den konvertering dessa länder kunna hafva gjort; och
hafva de varit berättigade att konvertera sina lån i guld. måste äfven
vi här i Sverige hafva rätt att göra detsamma och förklara enkrona
lika med en riksdaler. Detta hvad den teoretiska sidan af frågan
beträffar. Jag vill nu ingå något på den praktiska. Det förefaller
mig klart att ingen kommer att fordra betalning i silfver, ty han kan
endast uti industrien använda silfvermynt, som är demonetiseradt,
och han får då omsätta det i verkligt mynt, och detta är en dubbel
omgång, som jag tror ingen vill underkasta sig. Jag tror derföre,
att det är utan all vidare betydelse, om silfverpriset stiger eller faller,
ty hvar och en torde väl helst vilja få sina fordringar i det mynt,
som kan användas såsom lagligt betalningsmedel. Jag yrkar bifall
till paragrafen.

Herr Wall en berg: Med anledning af den bär uppkastade frågan
vill jag icke yrka någon ändring i paragrafen, men jag begagnar
detta tillfälle att fästa Ufskottets uppmärksamhet på det

Den 19 April. e. in.

)2K

önskvärda uti, att man uppsäger alla Riksgälds-kontorets å silfver lydande
förbindelser inom viss tid, och att de, som icke då anmälts,
måtte förklaras ovilkorligen komma att i det nya myntet betalas. Jag
anser att detta går ganska väl för sig, då man anser en öfvergång
från den ena till den andra valutan kunna ske utan eu noggrann
evalvation; men att lemna denna fråga oafgjord kan föranleda trassel
och obehag, enär det alldeles icke är säkert, att icke sådana fluktuanti
det relativa värdet mellan silfver och guld kunna inträffa,
tioner kan blifva en fördel för en fordringsegare att begära betalning i
att det Jag anser således, att denna fråga icke bör skjutas åsido,
silfver, tror icke, att den nu föredragna paragrafen behöfver någon
men jag utan anhåller jag om bifall till densamma,
ändring.

Herr Nordström: De talare, som näst efter Herr Grefve Hamilton
hade ordet, hafva sökt visa, att det, efter deras åsigt, väl
skulle låta sig göra, att arrangera de svårigheter, som 1 § skulle
kunna framkalla. De hafva velat följa ett ackommodationssystem, eftersom
de funnit det lämpligt och utan tvifvel äfven ansett vara rätt;
men uppmärksamheten torde dock böra fästas på, att det rätta i lagstiftningsväg
bör bedömas ur två lmfvudsynpunkter: den ena angår
rätt i afseende å formernas vederbörliga iakttagande, den andra rätt
i det materiel a, som skall utgöra det objektiva föremålet för lagstiftningen.
Hvad nu det rätta i formelt hänseende vidkommer, torde
icke någon, som egnat ett allvarligt öfvervägande åt detta ärende,
kunna neka till, att den fråga, som i konverterings- eller öfvergångslagförslaget
förekommer, är af civillags natur. Enligt våra grundlagar
skulle följaktligen förslaget derom, innan det af Regeringen framlades
för Riksdagen, bort hafva öfverlemnats till Högsta Domstolen,
och dess utlåtande i saken meddelats Riksdagen. Af'' hvilket skäl
man förbigått denna föreskrift, känner jag icke, men derför att det
icke är mig bekant, vet jag icke heller något, som här skulle hindra
mig att vidblifva den i lag bestämda formela rättsståndpunkten; och
måste jag derför nedlägga min reservation mot den formela behandlingen
af ärendet, förbehållande mig att vid den 8:dje § få upptaga
den materiela delen af frågan till pröfning. Jag inskränker mig derför
nu till att förklara, att jag anser denna lag, i brist af lagenlig
preliminär behandling, icke hafva bort föreläggas Riksdagen till
pröfning förr, än Högsta Domstolens utlåtande kunnat bifogas.

Grefve Hamilton: Uti sitt nyss afgifna yttrande har chefen för
Finans-departementet anmärkt, att den fråga, som af mig framställts,
berörde ett ämne, som egentligen icke kunde anses tillhöra den paragraf,
som nu är föredragen. Jag vill gerna medgifva detta, men som
jag ej kan finna, att den fråga, jag framkastat, tillhör någon annan
paragraf i denna lag, har jag velat väcka densamma vid det tillfälle,
då åtminstone något jemförligt med hvad jag antydde förekom. Någon
bevisning i sak mot hvad jag i mitt förra anförande uttalade
innehöll ej det yttrande chefen för Finans-departementet afgaf, och
jag kan således i öfrigt förbigå detsamma.

Den

Den 13 April, e. m.

123

Den förste talaren, som yttrade sig näst efter mig, ingick deremot
i bedömandet af sjelfva saken och sökte dervid till en början
framhålla det obehöfliga i att införa en bestämmelse i den syftning
jag antydt. Jag tillåter mig i anledning deraf återkalla i minnet, att
jag också började mitt förra anförande med ett medgifvande, att frågan
hade mera en teoretisk än en praktisk betydelse. Jag väckte densamma
endast derföre, att jag ansåg det vara en skyldighet för hvarje
riksdagsman att tillse att, så vidt på honom ankomme, svenska staten
ej underläte att uppfylla hvarje förbindelse den ingått. Talaren yttrade
vidare, att i den närmaste framtiden man med skäl kunde antaga,
att en person, som hade eu fordran i silfver, med särskild! afseende
a möjligheten af silfrets fallande värde, heldre skulle mottaga
sin liqvid i guld än i silfver. Men jag tillåter mig dervid anmärka,
att de obligationer, om Indika jag talat, ej med visshet förfalla förr
än år 1912 och att, under den långa tid, som förflyter ifrån nu och
intill dess, sådana förhållanden kunna inträffa, att innehafvare!! skulle
finna det med sin fördel mera förenligt att få det i obligationen angifna
silfvervärde! i stället för ett mot det föreskrifna nksdalertalet
svarande antal kronor; och detta sistnämnda bar ej blifvit förnekad!
och torde ej heller kunna förnekas. Hvad samme talare yttrade derom,
att man skulle riskera en stor uppsägning derföre, att hypoteksbanken
och hypoteksföreningarne hade betydliga belopp utgifna,
som. skulle uppsägas, i händelse man ej vore säker på. i hvad mynt
.liqviden lomme att ske, tror jag att ej dermed någon synnerlig fara
skulle vara förbunden, emedan, så vidt jag vet. hvarken hvpoteksbanken
eller hypoteksföreningarne, med undantag af en enda utaf
dessa sistnämnda, hafva några uppsägbar obligationer; cell uppgå,
enligt hvad jag vill erinra mig, dessa uppsägbar obligationer ej till
något betydligt belopp, åtminstone ej så betydligt att någon risk åt deras
uppsägande kan uppstå.

Om emellertid de personer, som under loppet af flere år egna!
sig åt denna fråga, anse det vara rättsenlig! att vidtaga en sådan
åtgärd, som den, hvilken nu är på väg att af Riksdagen godkännas,
och om de vilja taga på sitt ansvar att ej i någon måtto statens kredit
derigenom skadas, anser jag mig ej böra, för min del, yrka någon
förändring i paragrafen, utan måste åtnöja mig med att hafva uppfyllt
min pligt, hvilken jag ansett vara att väcka en fråga, som synts
mig vara af den art, att den förtjenar tagas i öfvervägande. Minst
af allt kan jag likväl vika för det skäl, som af en föregående talare
anförts, att en annan makt har kunnat vidtaga en sådan åtgärd, som
att förklara att thaler skulle utbytas mot mark, tv eu sådan makt. som
ingen kan tvinga att göra annat än hvad den sjelf behagar, kan göra
åtskilligt, som ej vore att tillstyrka för en mindre stat.

Hvad jag nu i denna fråga"yttrat, må endast stå såsom en reservation,
och jag skall ej framställa något yrkande.

Herr Ekman, Johan Jakob: Då jag nu anhåller om bifall till
den föredragna paragrafen, vill jag till én början hafva uttryckt, att
frågan, huruvida förlust eller fördel kan komma att tillskyndas obli Riksd.

Prof. 187-3. 1 Afd. -3 Band. 9

130

Hen 19 April, e. m.

gationsinnehafvaren, om hans obligation inlöses med silfver- eller med
guldmynt, icke synes böra inverka på frågan och dessutom ej låter
sig nu afgöra, då detta är beroende af det förhållande, som eger ruin
vid den tidpunkt obligationen förfaller.

Hvad jag särskild! tillåter mig påpeka är, att den omständighet,
att obligationsinnehafvaren är fordringsägare af staten, ej kan göra
någon skilnad mot om han vore fordringsegare hos en enskild. Jag
har ingen särskild ömhet för staten i detta fall, ty staten kan mycket
val förlora, om sådant vore rättvist och billigt, men då omöjligen
fordringsegaren hos staten kan hafva bättre rätt än den, som har
fordran hos en enskild person, utan samma rätt bör gälla i ena som
andra fallet, kan jag för min del alldeles icke finna, att denna fråga
kan behandlas utan i sammanhang med de frågor, som förekomma i
3 §. Yi hafva ännu ej bestämt den konverteringskurs, som skall
fastställas. Skulle den konverteringskurs, som i 3 § föreslås, blifva
antagen äfven för långa förbindelser, är, enligt min tanke, genom ett
sådant beslut dessa obligtionskmehafvares öde afgjordt, ity att de
väl skola ställas i samma förhållande som andra fordringsegare. Jag
anhåller om bifall till den nu föredragna paragrafen.

Herr Nordström: Till ytterligare bevis uppå, att konverteringslagen,
såsom jag i mitt föregående anförande yttrade, har egenskapen
af civillag, anhåller jag få erinra om innehållet af lagen om myntbestämningen
den 1 Mars 1830, i anledning af den då beslutade realisationen,
i hvilken lag man läser: “Yi--etc. göre veterligt, att,

sedan Rikets Ständer till Oss i underdånighet öfverlemnat ett förslag
till lag angående myntbestämningen, hvilket förslag Vi i nåder funnit
godt antaga, så hafva Yi velat berörda lag härigenom till allmän efterrättelse
kungöra" etc. Lagens ändamål var att bestämma grunden
så väl för invexlingen af Riksbankens sedlar från föregående tider,
som för inlösen af dess öfriga förbindelser, som då med bankosedlar
fullgjordes. Vidare må här erinras om lagen för Rikets Ständers
bank af samma dag (den 1 Mars 1830), som innehåller ytterligare
bestämmelser om realisationen, och uttryckligen förklarar, att densamma,
“såsom allmän civillag", ej må annorlunda ändras, än på sätt
i Regeringsformens 87 § är stadgadt. Då ingingo förslagen från Riksdagen,
som, oaktadt dess maktfullkomlighet öfver Riksbanken och
dess förvaltning i öfrigt, likväl icke i afseende å grunden för afbetalning
af dess förbindelser till enskilda personer, eller emellan dessa
inbördes, uteslutande egde en sådan, utan var och är i sådant hänseende
underkastad civillagen, hvilken i 2 och 3 §§, 9 kap. Handelsbalken
uppställer de hithörande positiva rättsgrunderna.

Likasom nyssnämnda två lagar då, så har ock nu den vid detta
tillfälle af regeringen framlagda s. k. konverteringslagen, eller “Lag
om öfvergången till det nya myntsystemet", till ändamål att fastställa
eu myntbestämning med hänsyn till så väl det framtida värdet af det
blifvande nya myntet i förhållande till det äldre, ännu tills vidare
gångbara, eller, om man så vill, tvärtom, som ock till hvad för framtiden
skall vara “lagligt betalningsmedel", och huruledes förbindelser,
lydande å äldre myntsorter, må kunna med det nya myntet afliqvi -

Ben 19 April. e. in.

131

deras. Men, som frågan, huruvida en gäldenär, vid afbetalning af sin
gäld till borgenären, må förklaras berättigad att afliqvidera den med
mindre, eller förligtad att gifva mer, än han emottog, onekligen hör
till privaträttens område och på det närmaste berörer de i detta afseende
allaredan i Handels-balken bestämda grunderna, måste väl ock
hvarje lagförslag, som häruti vill göra någon, om än så obetydli^
ändring, behandlas såsom grundlagen om civillagstiftning föres kritvit!
Uti ett troget iakttagande af lagbestämda former ligger ett fast värn
för samhällets lagbundna ordning, och ett mäktigt skydd mot lidelsernas
försök att uppnå målet genom öfverrumpling, det må vara stort
eller litet, godt eller icke godt, detta mål.

Friherre Sk ogin an: Jag begärde ordet endast för att rätta en
missuppfattning, till hvilken jag tror att ett par föregående talare
gjort sig skyldiga. Det är mig ingalunda obekant, att de af hypoteksbanken
och hypoteksföreningarne upptagna lån och af dem utfärdade
obligationer ej äro uppsägbar^, med ett ringa undantag hvad
en hypoteksförening beträffar, hvars på uppsägning ställda obligationer
år 1871 uppgingo till ett belopp af 2,827,250 R:dr. Hvad jag tog mig
friheten yttra var att, utom dessa hypoteksbankens och liypoteksföreningars
ouppsägbara lån och obligationer, finnas uti den allmänna
rörelsen eller liggande hos enskilda personer och i kassor handlingar
utställda i form af vanliga skuldförbindelser, till betydliga belopp.
Dessa förbindelser skulle sannolikt uppsägas, i händelse innehafvande’
lomme att befara något sjunkande af värdet i det mynt, å hvilket
de voro ställda. Och utan att kunna exakt angifva siffran,''torde man
träffa något så när det rätta, då man antager, att dessa förbindelser
representera ett belopp af mer än 100 millioner. Om dessa uppsägas
någorlunda samtidigt och efter 3 ä 4 månaders förlopp förfalla kan
jag ej föreställa mig annat, än att allvarsamma förvecklingar skulle
uppstå. Det är en sådan betänklig tilldragelse man måste söka förebygga
genom en ovilkorlig omsättning af alla sådana förbindelser i
det nya myntet. Det var detta jag i mitt förra anförande åsyftade.
Jag vet visserligen, att bestämmelserna härom egentligen tillhöra 3 8*
men den fråga, som här af Grefve Hamilton hlifvit väckt, står i sådant
omedelbart sammanhang med de i nämnde paragraf intagna föreskrifter,
att man knappast kan yttra sig öfver denna fråga utan att
beröra nämnde paragraf.

Herr Hy din: Den talare, som hade ordet näst före den siste
yttrade, att det lagförslag, som här föreligger till antagande eller
förkastande, vore af civillags natur och att alltså ett förbiseende af
grundlagens bestämmelser egt rum, i ty att icke Högsta Domstolens
tankar deröfver inhemtats.

Till ledning för bedömandet af denna fråga tillåter jag mig återföra
i minnet förhållandena med de båda lagar, som utgåfvos 1830
den ena angående myntbestämningen och den andra angående Rikets
Ständers Dank, af hvilka den förstnämnde torde få anses vara utaf
fullständigt samma art och beskaffenhet, som det förslag, hvilket vi
nu behandla. J myntbestämningslagen säger Kongl. Maj:t,_utan

132

Den 19 April. e. m.

att någorstädes i lagen angifves dess natur — i ingressen endast helt
kort, “att sedan Rikets Ständer till oss i underdånighet ofverlemnat
ett förslag till Lag angående myntbestämningen, hvithet förslag VI
i nåder funnit godt att antaga, så Kåfve VI velat berörda lag härigenom
till allmän efterrättelse kungöra". Men i lagen för Rikets
Ständers Bank finnes uttryckligen förklaradt i 7 g att denna lag må,
“såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras, än på sätt i Regeringsformens
87 § stadgadt är“, Och denna bestämmelse har synbarligen
sitt upphof deri, att man befarat, att, då lagen var en banklag,
möjligen någon villrådighet skulle kunnat uppkomma huruvida den
borde såsom civillag anses. Och på det att densamma måtte så betraktas,
har man funnit sig böra uttryckligen förklara denna lag
vara en civillag och skola såsom sådan stiftas. Hvad deremot myntbestämningslagen
angår, finnes, såsom jag redan antyda der ej någon
sådan förklaring, och redan den omständigheten, att en dylik bestämmelse
saknas i en så pass likartad, samtidigt utgifven lag torde visa,
att meningen ej varit att denna sistnämnde skulle betraktas såsom
— och ej är — en civillag.

Öfvergår jag emellertid, utan att fästa afseende på denna särskilda
omständighet, till ett skärskådande af dessa båda lagars innehåll
och deras deraf beroende natur, finner jag, att myntbestämningslagen
— som hufvudsakligen förordnar huru beskaffad^ det mynt bör
vara som skall gå man och man emellan och som derigenom väsendtligen
sammanhänger med de bestämmelse)'', som gifvas i 79 § Regeringsformen,
i hvilken sägs huru det skall ssg förhålla med rikets
mynt, eller att Kongl. Maj:t ej är berättigad att utan Riksdagens samtycke
göra någon förändring i dess skrot eller kom — berör statsrättsliga
och ej civilrättsliga förhållanden, och jag tillåter mig härvid
fästa uppmärksamheten på att det finnes åtskilliga andra lagar,
som äro af en sådan beskaffenhet, att de likasom denna skola stiftas
af Konung och Riksdag gemensamt, men dock ej äro af civillags
natur. Så är förhållandet med kommunallagen, bsväringslagen, med
flera; dessa lagar äro af offentlig rätts natur, till följd hvaraf Högsta
Domstolen ej öfver dem behöfver höras. Lagen för Rikets Ständers
Bank innehåller deremot, till skilnad från mynthostämningslagen,
föreskrifter om de garantier, som Banken skall bereda i de förhållanden,
hvari Banken kommer till enskilda personer, och denna lag
reglerar Bankens skyldigheter och enskilda medborgares rättigheter,
och berör således rent civilrättsliga förhållanden. Kär man nu
dertill lägger, att, på sätt jag ofvan omförmält, lagstiftaren, oaktadt
lagens innehåll sålunda är af civilrättslig art, ändock ansett sig böra
uttryckligen förklara, att nämnda lag bör betraktas såsom varande
af civillags natur, så synes det mig klart, att en sådan lag som rnyntbestämningslagen,
som blott rörer myntets beskaffenhet och huruledes
banksedeln skall inlösas med mynt, hvarken vid dess stiftande betraktas
såsom en civillag eller någonsin bör och kan såsom, sådan
betraktas, och att likaledes det nu föredragna lagförslaget ej är af
civilrätts natur. Jag anser således grundlagens bud ej hafva i någon
mån blifvit träd! för nära, derigenom att Högsta Domstolen ej

133

Ben 19 April, e. m.

blifvit öfver det föreliggande förslaget hörd, och anhåller om bifall
till den föredragna paragrafen.

Herr Nordström: Jag är den nästföregående talaren förbunden
för hans goda vilja att söka sprida ljus öfver våra statsrättsliga frågor;
men ber honom derjemte hålla mig ursäktad, att jag icke kan
biträda eller följa hans argumentation. Han har med prejudikater
sökt visa, att förut åberopade två lagar af 1830 icke blifvit formelt
behandlade såsom civillagar; men utom det att beviset såsom sådant
icke är fullständigt, kan man, i betraktande af grundlagarnes djupa
betydelse, väl icke gerna biträda en mening, som antager af misstag
eller förbiseende tillkomna prejudikater hafva makt att upphäfva
eller ändra sjelfva grundlagens stadganden. Om det gäller att stifta
en lag, som har till ändamål att bestämma, huruledes en gäldenär
må kunna genom användande af ett nytt efter förändradt skrot och
korn utprägladt mynt liqvidera en skuldförbindelse, grundad på försträckning
i en äldre myntsort, utan afseende på värdet de två myntsorterna
emellan vid förfallodagen, eller huruvida borgenären dervid
erhåller mer eller mindre än han försträckte, så hemställer jag, om
ej denna lag hel och hållen angår ett privaträttsligt förhållande, och
således, såsom berörande försträckningsaftalets rätt och följder äfvensom
den lag vidkommande detta ämne, som allaredan finnes, måste
anses tillhöra civillagstiftningens område. Om det nya myntets blifvande
skrot och korn har ju Kammaren nyss fattat sina beslut vid
behandlingen af förslaget till myntlag, som på grund af 79 § Regeringsformen
skulle underställas Riksdagens pröfning. Den nu föreliggande
konverteringslagen deremot, hvilken ock ganska riktigt icke blifvit
med myntlagen sammanblandad, berörer fordringsrätten och har ett
annat ändamål, nemligen att bestämma, med hvilken kraft och verkan
det nya myntet må få användas såsom “betalningsmedel" vid afliqvidering
af skuldförbindelser af hvad slag som helst, lydande på det
äldre myntet, och måste derför behandlas efter hvad i 87 § Regeringsformen
är stadgadt. Jag tvifiar icke på, att den ärade talaren, sedan
han hunnit göra sig närmare förtrogen med dessa så olika rättsförhållanden,
skall från den plats, han utom Riksdagen intager, bidraga
till utbredande af kunskap om det rätta i hithörande samhällsangelägenheter.

Herr Statsrådet Wssrn: Till de skäl, som finnas intagne i
Utskottets betänkande och de. som anförts af den talare, som näst
före den siste hade ordet, vill jag, i anledning af hvad den siste
talaren yttrat, angifva huru denna fråga blifvit betraktad af Högsta
Domstolen sjelf, när densamma hördes öfver mynibestämningslagen.
Högsta Domstolen yttrade derom, att den fann sig “icke ega anledning
till anmärkning vid innehållet af ifrågavarande lagförslag, hvars
antagande egentligen synes bero af det beslut Kong!. Maj:t täckes
fatta vid pröfningen af Rikets Ständers åberopade särskilda skrifvelse
angående myntbestämningen i det hela".

Således ansåg Högsta Domstolen frågan om myntbestämningen ej

131

Den 19 April, e. m.

vara af civillags natur; och torde alltså härmed den siste talarens
påstående i detta hänseende få anses vederlagdt.

Ofverläggningen förklarades slutad och paragrafen bifölls.

§ 2.

Bifölls.

§ 3.

Herr Nordström: Den nu föredragna tredje paragrafen, jemte
de från densamma härflytande 4, 5 och 6 §§, utgör den materiela
hufvudfrågan i denna lag. Den innehåller: 1) att det nya myntet
genast skall vara lagligt betalningsmedel (i enlighet med myntlagens
föreskrifter om vilkoren för dess omloppsbarhet m. m.) 2; att, då
förbindelser, lydande å äldre myntsorter, skola med nytt mynt gäldas,
skall en krona räknas lika med en riksdaler riksmynt, och 3; att efter
samma förhållande alla nu gällande mynt och Biksbankens å silfver
lydande sedlar, så länge dessa fortfara att vara lagligt betalningsmedel,
äfven skola emottagas i betalning för belopp, utfästade eller
utsatta i det nya myntet. Det nya myntet består af hvfvvdrnynt i
guld, och skiljemynt i silfver och brons, med halt, vigt, valör och fördelning
i enlighet med myntlagens bestämmelser. Myntvigtens enhet skall vara
det franska grammet, och räkneenheten en krona, fördelad i 100 öre.
Blir myntkonventionen mellan de tre skandinaviska rikena vederbörligen
antagen och fastställd, skola ock de efter samma system utmyntade
norska och danska mynten gälla och emottagas såsom laga
betalningsmedel i Sverige. Sådana äro hufvudpunkterna i det nya
systemet; och då nu mynt efter detta nya system genast, d. v. s. i
den mån de hinna utmyntas, skola såsom lagligt betalningsmedel
gälla, följer deraf, att de utan afseende på skuldförbindelsers aftalade
innehåll och myntens värde vid förfallodag en, måste vid inlösen af
förbindelserna i betalning emottagas.

Kasta vi nu en blick på hvad vår allmänna lag uti ifrågavarande
hänseende stadgar, så finna vi i 9 kap. Handels-balken § 2, att 1)
det som försträckt är skall å förelagd tid i samma slag, jemngodt,
och till fullo återgäldas, och 2) i § 3 att, om gäldenären icke kan
skaffa samma slags mynt, eller varor, som utläntes, ankommer det
på fordringsegaren, att antingen vänta, eller ock taga fyllnad i annat
slag efter ty, som det ntlänte vid förfallodagm högst gäller. Likaså
stadgar vår nu gällande, den 23 Augusti 1851 utfärdade vexellag i §
38, att vexel skall betalas i det myntslag, hvarå den lyder; men, om
det myntslag ej är inom landet gångbart, må vexelsumman gäldas
uti inländskt mynt efter högsta vexelkurs på betalningsorten, eller
närmaste vexelpiats, vid den tid iiqviden sker, och således vid förfallotiden.
Enligt båda dessa lagar är det alltså en principiel regel,
att fordringsbeloppet skall betalas i det slags mynt, hvarå förbindelsen
lyder, eller om det ej kan ske, efter hvad det högst gäller a'' förfallodag
en. Enahanda grundsatser äro äfven gällande i andra länder,

o. m.

Do:; 10 ApDI.

l:i >

dock att, om uttryckligt förbehåll är i förbindelsen gjordt om dess
betalning i den der utsatta myntsorten, detsamma bör efterföljas. I
de länder i vestra Europa, der den franska Code Civil är antagen,
gäller utan förbehåll som regel, att det i skuldförbindelsen utsatta
penningbeloppet numeriskt skall återbetalas, och att, om myntstyckena
under tiden till halten eller nominalvärde undergått antingen höjning
eller minskning, det likväl är det försträckta, numeriska beloppet i
det mynt som har kurs vid förfallodag en, hvarmed gälden får afbetalas.
Är förskrifningen åter ställd på tackor af metall (lingots) eller
på varor skall, utan afseende på priset, lika godt och lika mycket
af samma slag till fullo återgäldas. Den emellan förstnämnda och
vår lags stadgande förekommande skiljaktighet förtjenar att uppmärksammas.
Principen i ofvan anförda stadgande i vår lag är densamma,
till hvilken man i nyare tider äfven i andra länder återkommit; och
då man betänker, i hvilket tillstånd statens drätselverk i tiden närmast
före vår allmänna lags införande sig befann, och huruledes de välbekanta
Glömska finansoperationerna och mynttecknen mot slutet af
Carl XII:s regeringstid nära nog kunde sägas hafva varit af en
tvingande nödvändighet påkallade, måste det anses lända lagstiftarne
af år 1784 till heder, att de, det oaktadt, redan då såsom lag fastställde
den rättvisans grundsats, som uti anförda paragrafer af Handelsbalken
uttalas.

För att nu öfvergå till det föredragna förslaget till ''“konverteringslag11,
eller “lag om öfvergången till det nya myntsystemet41, torde
en gång för alla den erinran få göras, att mina anmärkningar icke
afse frågan om guldstandardens införande; denna standard är redan
.genom bifall till nya myntlagen beslutad, och det på goda skäl i och
för sig. De afse ej heller liqvider af de skuldförbindelser, som efter
nya myntlagens utfärdande förskrifvas i de nya myntsorterna; de
afse egentligen skuldförbindelser, af hvad slag som helst, från den
föregående tiden och som lyda på det äldre, ännu i lagenlig cirkulation
varande myntet, samt gäldenärers och borgenärers vid afbetalningen
af dessa förbindelser på ännu ej upphäfd eller till ändring
föreslagen lag grundade rättigheter och skyldigheter.

Enligt nyss anförda paragrafer i 9 kap. Handelsbalken skola
dessa förbindelser inlösas med samma slags mynt, hvarå de lyda,
eller, om det ej kan ske, efter högsta priset å samma slags mynt vid
förfallodag en; men enligt det nu framlagda förslaget skulle deremot
ett fast pris eller kursförhållande mellan det gamla och det nya
myntet, nu genast, en gång för alla, fastställas, att gälla äfven vid
inlösen af förbindelser, lydande på myntsorter efter det nuvarande,
äldre myntsystemet; och som det nya systemets hufvudmynt (tjugokrone-
och tio-kronestycken) skulle slås efter guldfot, och efter silf verfot
endast högre skiljemynt, (eller från valören 10 öre uppåt till och
med två kronor), uppstår deraf den följd att man sålunda komme att
fastställa en fix kurs emellan guld och silfver, oberoende af det agio
emellan dessa ädla metaller, som i följd af mångfaldiga olika omständigheter
likväl på verldsmarknaden framdeles kunde, likasom hittills,
visa sig vara mycket föränderligt. Der en dubbelstandard vant
antagen, har sådant tidtals varit åtföljdt af icke så få olägenheter.

136

Den JO April, e. m.

Det fixa priset eller den fasta kursen, uttryckes genom föreskriften,
att en krona (efter det nya systemet) skall räknas lika med eu riksdaler
riksmynt (efter det gamla); och som en krona tillika skulle blifva räkneenhet,
men utmyntas endast af silfver, blir frågan om den finsilfverhalt,
eu krona bör innehålla, en fråga af icke ringa betydelse. Enligt förslaget,
skall en krona, likasom nu en riksdaler riksmynt, delas i 100
öre; men af en handlingarne bilagd, af två ledamöter af Vetenskapsakademien
utarbetad tabell, utvisande det föreslagna nya silfvermyntets
förhållande till det gamla, inhemtas, i hvad angår finsilfverinnehållet,
att, då en riksdaler riksmynt i silfver innehåller 6,376 gram,
en krona komme att innehålla 6,00 gram, och således då värdet i
riksmynt efter finsilfver-inneliållet för en riksdaler utgör 1,00. uppgår
det för en krona endast till 0,94, det vill säga en skilnad af 6 procent
mellan en riksdaler riksmynt och en krona, och likväl skall den sednare
räknas lika med den förra. Utskottet har och (sidan 22 i
Betänkandet) ansett sig böra öfver detta förhållande afgifva
någon förklaring, och yttrar då, att “det nya silfvermyntet icke är
att jemföra med det gamla silfvermyntet, utan skall till sin ekonomiska
natur jemföras med banksedeln11, eller med “ett statens löfte
att för detsamma gifva en viss qvantitet guld". Förklaringen kali
vara god för den, som vill tro''derpå; andra finnas, som tro att banksedelväsendet
härmed intet har att skaffa, och att, om två särskilda
mynt skola antagas lika i värde, måste de ock hvardera innehålla
lika stor vigt af den fina metall, hvaraf de äro utmyntade.

Hvad åter konverteringskursen, eller värdeförhållandet mellan
guld och silfver, eller, närmare på saken, mellan de nya hufvudmynten
af guld och dem af silfver angår, synes det vara bestämdt efter
proportionen 1 :15,813; hvilket följer deraf, att, då ett tio-kronstycke
skall innehålla 4,032258 gram fint guld, skulle tiondedelen deraf, som är
en krona, och skall i värde anses lika med en riksdaler riksmynt,
hvilken innehåller 6,370 gram fint silfver, utgöra 0,40322 gram fint
guld, och alltså ett gram fint guld motsvara 15,813 gram fint silfver»
•Jemfördt med den i franska myntsystemet antagna och fastställda
proportionen mellan guld och silfvermynt, eller 1:15,50, eu proportion,
som äfven Tyskland vid sin myntreform år 1871 antog, utvisar således
berörda värdeförhållande, att silfrets värde komme att beräknas lägre,
än hvartill det hittills dels legalt, dels efter kurs eller medelberäkningar
af dess marknadspris i nyare tider, i förhållande till guldet
uppskattats och noterats; och naturligt framställer sig härvid den
ganska vigtiga frågan: finnas för denna af Regeringen föreslagna
operation tillfyllestgörande skäl? Det under diskussionen både på.
förmiddagen och nu i afton mest accentueradt framhållna skäl, detsamma,
till hvilket äfven Utskottet nästan ständigt under olika uttrycksformer
i sitt betänkande återkommer, är silfrets befarade sjunkande
pris, i fårhållande till guldets, ett sjunkande, som man efter företeelserna
i nyare tider vill anse nästan såsom afgjordt konstateradt och
af flerahanda orsaker föranledt. Måhända skall det ej anses alltför
öfverflödigt att granska dessa utsagor något närmare, med ledning
af de upplysningar, som Soetbeer, en af Tysklands mest aktade och
tillförlitliga författare i myntpolitiken, uti en. i anledning af tyska

Den 19 April, e. m.

137

myntreformen, år 1872 under titel: “Die Hamburger Bankvaluta“ ut*
gifven skrift meddelat.

Han beräknar guld- och silfverproduktionen år 1846 hafva uppgått
till 125,700 respektive 1,780,000 skålpund, att hafva vuxit under
åren 1849—60 i medeltal till 400,400 respektive 2,067,700 skålpund,
och under åren 1861—70 i medeltal till 401,500 respektive 3,008,000
skålpund, de två sistnämnda beloppen i värde uppskattade till
186,700,000 respektive 90,240,000 Iteichsthaler. Medeltalet i procent
af det producerade guldet och silfret utgjorde således under åren
1849—60 respektive 75,9 och 24,1, och under åren 1861—70 respektive
67,4 och 32,0. På grund af silfverpriset i London (per uns
standard silfver) och Londoner-vexelkursen i Hamburg beräknar
han vidare värdeförhållandet mellan de ädla metallerna under årsföljden
1845—1871, och upplyser i afseende derå, att detta värdeförhållande,
uttryckt i medeltal, för åren 1845—50 uppgick till 1:15,83,
och efter Londonervexelkursen i Hamburg till 1:15,71, för åren
1851—55 till 1:15,41 och 1:15,35, för åren 1856—60 till 1:15,29 och
1:15,27, för åren 1861—65 till 1:15,41 och 1:15,39, för åren 1866—70
till 1:15,55 och 1:15,50, och för år 1871 till 1:15,59 och 1:15,53.
Häraf visar det sig att visserligen fluktuationer i detta värdeförhållande
under årstoljden 1845—1871 förekommit än öfver, än under
den franska, legala proportionen 1:15,50; men efter mitt omdöme kan
man likväl deraf ej med någon visshet sluta, att silfverpriset fortfarande
kommer att sjunka, eller att den nu föreslagna proportionen
1:15,813 bolde för all framtid, eller åtminstone för den närmare
framtiden, uppställas såsom bestämmande regulator af vårt silfvermynts
värdeförhållande till de nya mynten efter guldfot, och för
liqyiden af skuldförbindelser, lydande på äldre myntsorter, med det
nya myntet. Betraktar man förhållandet under tiden från 1872 års
början till och med Februari innevarande år, visar det sig väl, att
medel siffran af fluktuationerna under år 1872 (högsta priset i Februari
eller 1:15.40; lägsta i November eller 1:15,85) uppgår till 1:15,05,
och under Januari och Februari detta år till i det närmaste 1:15,70;
men äfven detta antyder dock, att den föreslagna proportionen
1:15,813 i sjelfva verket är en aecommodationssiffra, Titan fast basis
och således till värdet utsatt för fortsatta fluktuationer både öfver
och under.

Vid frågan om silfrets med så mycken säkerhet påstådda sjunkande
pris, må man för ett säkrare bedömande deraf ej heller alldeles
förbise, hvad andra i myntpolitiken förfarne män tillgjord för
utrönande af silfvercirkulationens storlek jemförd med guldcirkulationens
bland jordklotets till någon grad af kultur komna Inbyggare.
De hafva kommit till det resultat, att silfver cirkulationen kan antagas
vara förherrskande hos omkring 560 millioner, att omkring 92
millioner räkna i francs, omkring 39 millioner i sovereigns och omkring
BO millioner (helt och hållet eller delvis) i gulddollars. Icke
heller må härvid förglömmas den förkärlek, de asiatiska folken hafva
för betalning med silfver. Det var ju den som, efter Chinas och
Japans öppnande för verldshandel^ vållade den stora silfverexport
från Europa, som den tiden åstadkom så många flnansiela förveck -

138

Deri 19 April. e. m.

lingar; och att den ännu fortfar, finner man deraf, att i Brittiska
Indien under åren 1861—1870 utmyntades i silfver ett värde af
73,892,895 pund sterling och i guld 500,799 pund. Härtill kommer,
att i följd af Rysslands eröfringar och inträngande i CentralAsiens
höjder och dalar, ett nytt fält för verldshandel med tiden
kommer att öppnas, som högst sannolikt äfven skall bidraga till
ökande af behofvet af silfver såsom bytesmedlare och värdemätare.
Man skall kanske invända, att det nu sagda innefattar mera suppositioner
än bevista fakta. Ja val; men hvilka äro då de fäkta, med
hvilka man från andra sidan tror sig kunna styrka ett fortgående
sjunkande af silfrets pris; äro icke äfven de endast suppositioner,
hvilkas bevisande kraft icke vinner i styrka af det, som om guldoch
silfverproduktionen under årsföljden 1849—70 ofvan blifvit anfördt,
och hvartill, för jemförelsens skull, kunde läggas att denna
produkt år 1800 beräknades utgöra 44,800 skalp, i guld och 180,000
skålp. i silfver. Blefve nu, såsom det vill synas, silfret inom en
kortare tidsrymd i de europeiska staterna allt mer demonetiseradt,
skulle visserligen derigenom för en tid ett relativt öfverflöd på silfver
uppkomma; men äfven handeln står icke stilla, äfven den utsträcker
sina gränser och sina balars varierande innehåll, och hvad
som för en tid. är mindre behöflig! och mindre efterfrågad! kan sålunda
åter vinna marknad och ökad efterfrågan. Det gafs en tid,
ännu ej för fullt två tiotal år tillbaka, då en motsatt ström genomlopp
suppositionerna, då man förmodade att de nya guldupptäckterna
i Kalifornien, Australien, en del af Siberien m. m. och i allmänhet
upptäckten af guldsand i floderna skulle komma att nedtrycka guldets
pris i den allmänna marknaden, under inverkningen af hvilken
tro Holland till och med öfvergaf guldfoten och införde i stället silfverfoten,
och då man dermed jemför den nu så mångfaldigt uttalade
tron på silfrets framtida sjunkande i pris, kan man deraf på historisk
grund bedöma, huru liten i sjelfva verket den tillförlitlighet är,
som åt dessa sup positioner kan egnas.

En ärad talare bland de föregående anmärkte, bland annat, huru
praktiskt och vigtig^ det skulle vara, att nu en gång för alla bestämma
en fast konverteringskurs för uppgörelser af förbindelser, lydande
på äldre myntsorter, genom, betalning medelst de nya mynten,
äfven om dervid det striete rätta ej så noga komme att iakttagas,
och tilläde han derjemte, att det eljest kunde hända att borgenärerna
sökte tvinga gäldenärerna att omskrifva sina förbindelser från silfver
till guld, eller ock uppsade sina förbindelser till inbetalning.
Allt detta skulle emellertid kunna vara tänkbart endast under förutsättning,
att det icke funnes rätt, lag och domare i landet, som förstode
att trygga aftalets helgd enligt dess ordalydelse; och hvad det
påpekade praktiska vidkommer, må det väl medgifvas, att åtskilligt
kan vara praktiskt för en tid, ehuru det ej är rätt; men på andra
sidan är det alldeles visst, att hvad som är rätt, förblir ock praktiskt
för alltid. Hvad som enligt vår nu gällande lag för bedömande
af ifrågavarande angelägenhet är rätt, det har i det föregående blifvit
anfördt, och denna lag stadgar, att, om “gäldenären icke kan anskaffa
samma slags mynt, som utläntes, skall väl borgenären taga

Deri 10 April, c. m.

ISO

fyllnad i annat slag, men efter ty som det utlänta vid förfallodag en
högst gällerSkall, om det nu framlagda, förslaget till konverteringslag
antages, det anförda stadgandet från 9 kap. Handelsbalken likväl
oförändradt qvarstå såsom en ropandes röst i öknen och till påminnelse
om, huru rätteligen förhållas borde enligt nämnda, för allas
materiela rätt så vigtiga paragraf, börande man härvid icke glömma,
att både staten, kommuner, korporationer, bolag, äfvensom enskilde,
hafva skuldförbindelser utelöpande, hvilkas förfallo dagar inträna först
efter ett och annat tiotal af år, då silfverpriset kan hafva undergått
fluktuationer, som nu ej kunna beräknas.

Jag tillåter mig erinra om, huruledes jag under förmiddagsdiskussionen
denna dag i ämnet föreslog, att myntkonventionen icke
skulle definitivt antagas förr, än konverteringslagen blifvit pröfvad
och godkänd. Det behagade eder icke då, mine Herrar, att gilla
detta förslag, och torde derföre jag hållas ursäktad, om jag nu, vid
granskningen af konverteringslagen, som innehåller de ömtåligaste
punkterna, förblifver vid mitt sätt att betrakta den ändamålsenligaste
gången af förevarande ärendens behandling. Jag har icke uttalat
mig mot en öfvergång till guldfot, ehuru jag anser saken icke
vara så brådskande, att ej en bättre konjunktur för en universelare
anslutning hade kunnat afbidas. Hvad jag nu önskar, det är, att hithörande
lagar måtte ställas i harmoni med sig sjelfva; men en ny lag,
som stadgar att man skall ega rätt att, efter en, en gång för alla bestämd
konjekturai kurs, med guld inlösa sina skuldförbindelser i
silfver, står icke i harmoni med den redan existerande äldre lag,
som förklarar, att de skola inlösas efter den kurs, som den föreskrifna
myntsorten vid förfallodagen högst gäller; och derför är det, som jag
föreslår, att saken måtte återremitteras, för att undergå förnyad revision,
och förslag på samma gång uppgöras till nödig ändring af den
äldre lagen, derest en fast konverteringskurs ansåges oundviklig,
denna likväl då stödd på mera solida och sakenliga grunder, än den
nu föreslagna.

Herr Wall enberg: Då jag vid många föregående tillfällen för
denna Kammare redogjort för mina åsigter i myntreformfrågan, torde
det icke hafva fallit ur minnet, att jag alltid tänkt mig densamma i
öfvergången sådan, att ingen borde vinna och ingen förlora på. en
sådan reform. Jag hade tänkt mig, att man icke skulle afklippa
möjligheten för gäldenärerna att betala i det äldre myntet, men på
samma gång utsätta en viss termin, efter hvilken det icke skulle
vara tillåtet att ingå nya förbindelser annat än i det nya myntet.
Den åsigt, jag hyser, är dock icke allmänt rådande och det torde
icke löna sig att söka göra den gällande.

Den tredje paragrafen, sådan den här lyder, synes mig i allt
fall vara i ett sådant otillfredsställande skick, att jag tillåter mig
deremot göra några erinringar. I första punkten förekommer: “Det
nya myntet skall genast vara lagligt betalningsmedel i enlighet med
myntlagens bestämmelser; och skall dervid, då förbindelser lvdande
å äldre myntsorter med nytt mynt gäldas, en krona räknas lika med
En Riksdaler Riksmynt". Der är det således lemnadt åt debitor att

140

Den IS April. e. in.

välja, om lian vill betala i det gamla eller nya myntet; ereditor bär
deremot ingen rätt att fordra betalning i det nya myntet, utan valet
är helt och hållet fritt för gäldenären. Skall man besluta sig för
en hastig öfvergång och göra den med en viss raskhet, bör man dock
göra den med en alldeles otvetydig klarhet; men det finner jag icke
bär. .Den andra punkten lyder sålunda: “Efter samma förhållande
skola ock alla nu gällande mynt och Riksbankens å silfver lydande
sedlar, så länge de fortfara att vara lagligt betalningsmedel, mottagas
i. betalning för belopp utfästade eller utsatta i det nya myntetDetta
anser jag vara ett inrymmande af en dubbel standard, hvilket jag
tror vara onödigt och för långt gånget. Såsom vi veta, kan det icke
komma i fråga medgifva aflysning af vissa slags Riksbankens sedlar
förr än efter 50 år från deras utgifningsår. Men det är allmänt
kändt, att ett och annat rätt betydligt belopp gamla banksedlar kan
hålla sig undan under åratal, utan att komma i den stora strömfåran,
som sätter in i Riksbanken. Nu anser jag, för min del, orätt,
att en person, som exempelvis år 1875 utfäster en förbindelse i det
nya myntet, skall efter 10 å 15 år vid förfallodagen kunna göra
för drings eg aren det omak att liqvidera honom med banksedlar, lydande
å silfver. Jag tror derföre, att det varit bäst, om denna paragraf
helt och hållet vore borta.

Emellertid anser jag icke lönt att göra något yrkande; men jag
har härmed velat uttala mina åsigter i detta fall om det otillfredsställande
skick, hvari denna paragraf befinner sig.

Herr von Degerfelt: Då jag såsom ledamot af Lag-Utskottet
hatt förtroende att deltaga i det Sammansatta Utskott, som behandlat
denna fråga, anser jag mig skyldig att, i anledning af den näst siste
talarens, uppträdande i denna fråga, yttra några ord. Om jag vid
behandlingen i Utskottet hade funnit den föreliggande paragrafen
innehålla något, som jag ansett strida mot hvad som är rätt, hade
jag sannerligen icke underlåtit att deremot göra infila anmärkningar,
och, om min stämma icke blifvit hörd, skulle jag i sådant fall hafva
reserverat mig.

Hade jag, såsom den siste talaren, ansett, att denna paragraf
innefattar något, som kunde hänföras till stiftande eller förändring
ai civillag,. skulle jag icke heller hafva underlåtit protestera emot
den form, hvari frågan nu blifvit behandlad. Jag ber om ursäkt,
att jag oaktadt den värde talarens djupa lärdom och höga vetenskapliga
anseende måste vara af olika mening med honom; men,
likasom lian, anser jag det vara min pligt att uttala mina åsigter,
och jag underkastar mig med lugn den tillrättavisning som kan blifva
följden deraf.

Förevarande lag bär icke tillkommit på grund af den lagstiftningsrätt,
som är bestämd i § 87, utan i § 79 Regeringsformen, som
afser ändring i bestämmelserna om rikets mynt.

När Konung och Riksdag på grund af sistnämnde paragraf bestämma.
att rikets mynt icke skall såsom hittills bestå af den eller
den metallen utan af en annan, är i och med detsamma sagdt att

Den 13 April. c. in.

det nya myntet skall vara lagligt betalningsmedel, hvilken egenskap
tillkommer hvarje mynt som ej särskildt angifves vara konventionel!;.

När någon förskrifver en skuld, förskrifver man vanligtvis icke
ett visst belopp af silfver eller guld, utan man förskrifver sin skuld
i rikets gångbara mynt. Lagstiftande makten är öppet att bestämma,
hvad som är rikets lagliga mynt. Vid förändring deri bör naturligtvis
all möjlig försigtighet iakttagas, så att ej enskildas rättsförhållanden
rabbas, men i formelt hänseende är lagstiftande makten
icke förhindrad att vidtaga de åtgärder, som äro af behofvet påkallade.

Det bar jemväl blifvit af samme talare anmärkt, att stadgandet

1 denna tredje paragraf skulle göra ändring i 9 kap. 2 och B §§
Handels-balken af 1734 års lag. Dessa lagrum lyda:

2 §. “Det, som försträckt är, skall å dag förelagd, till borgenären
eller hans ombudsman, eller till den hans rätt innehafver, i samma
slag, jemngodt och till fullo återgäldas".

3 §. “Kan ej den. som gälda bör. skaffa samma slags mynt eller
varor, som utläntes. stånde till honom, som försträckte, hvad han
heldre vänta vill, eller taga fyllnad i annat slag, efter ty som det
utlänte vid förfallodagen högst gäller".

I § 38 Yexellagen stadgas vidare:

“Vexel skall betalas i det myntslag, hvarå den lyder. År det
mynt inom landet ej gångbart, då må vexelsumman gäldas uti inländskt
mynt, efter det värde etc.“---—

För min del kan jag icke uppfatta dessa lagstadganden annorlunda,
än att allt i riket gångbart, såsom lagligt betalningsmedel
■erkändt mynt anses för “samma slags mynt". Likasom det ej nu
kan ifrågasättas att ej den som förskrifvit ett visst belopp i riksdaler
enligt gällande civillag skulle få betala med specier, riksbankssedlar,
öresmynt och inom lagbestämda gränser jemväl med kopparmynt,
bör det ej heller kunna ifrågasättas, att om Konung och Riksdag
med den rätt 79 § Regeringsformen medgifver besluta att, i stället
för nuvarande silfvermynt skola präglas guldmynt af motsvarande
valörer, dessa guldmynt icke skulle kunna begagnas till infriande
af äldre förbindelser förskrifna i rikets gångbara mynt.

Om denna åsigt är riktig, så har icke någon ändring i 9 kap.

2 och 3 §§ Handels-balken egt rum genom den paragraf, som nu
utgör föremål för behandling.

För öfrigt får jag nämna, att då jag, för min del, understödt
denna förändring, det varit mindre med afseende å silfrets förmodade
fallande pris, utan fastmera med anledning af den vexling deri som
med afseende å dess allmänna demonetisering är att emotse. Att
meningarne om rätta grunderna för konverteringen äro mycket delade,
är en känd sak; men man vet också, att mycket ansedde vetenskapsmän
så väl här som i främmande länder hylla den åsigt, som ligger
till grund för ifrågavarande lag, och jag tror derföre, att man icke
är berättigad att fälla någon absolut fördömelse öfver densamma.

Herr Rydqvist: Denna paragraf gifven anledning att afhandla
dels frågan om det värdeförhållande, efter hvilket konverteringen

142

Den 19 April, e. in.

bär föreslagits skola ega ruin, dels frågan om den fasta konverteringen.
Hvad nu den förra af dessa frågor beträffar, så är, enligt
hvad myntkommissionen uppgifvit och man ej har skäl att betvifla,
förhållandet följande, nemligen att, efter ett värdeförhållande af
1 : 15,81, blir en guldkrona värd 11 shillings ^ penny sterling, 13 francs
89 centimer, 11 tyska mark 25 pfennige, 7,5 mark banko samt 2
amerikanska dollars 68 cents. Eerrarne behagade således finna, att
dessa relativa värdeförhållanden icke äro just särdeles uppmuntrande
för utbyte af guldkronor emellan Sverige och främmande
länder. Omvändt blir ett pund sterling lika med 1,816 guldkrona,
och således ett pund värdt 18 R:dr 16 öre. Jag ber, att någon åt''
närvarande Herrar Bankofullmäktige ville upplysa, när en så hög
kurs egt rum. Enligt de sista kursnoteringarne, eller under innevarande
månad, på Stockholms börs, då skeppningen nyss börjat och
ännu ej kommit i gång i de norra orterna, och vid hvilken tidpunkt
af året alltid kursförhållandena äro mera ofördelaktiga, än eljest,
har kursen på London å kort sigt varit 17,97, ä 18,00, men eu sä
hög kurs som 18,16 kan jag åtminstone ej erinra mig. Vidare blifva
efter det antagna värdeförhållandet mellan guld och silfver 20 francs
värda 1,440 guldkrona, och således 100 francs värda 72 riksdaler; men
kursen på kort sigt å 100 francs har under denna månad varit 70,75
å 70,85, och jag tror ej att på långliga tider en kurs af 72 francs
varit gällande.

Hvad åter angår den fasta konverteringen, så är allmänt bekant,
att för 21 år sedan den dåvarande myntkomitéens pluralitet, hvaribland
Herr J. J. Ekman, förordade upp- och afgäld för att undvika
stötestenen i 9 kap. 2 och 3 §§ Ilandels-balken, hvaremot minoriteten,
hvaribland Friherre Skogman, förordade en fäst konvertering
en gång för alla och tillstyrkte omsättning i guldmynt, efter nya
myntfoten, enligt värdeförhållandet mellan silfver och guld under de
sednaste 5 ä 10 åren. Utskottet åter har, i enlighet med Kongl.
Maj:ts förslag, tillstyrkt fast konvertering och det efter värdeförhållandet
1 : 15,81 mellan guld och silfver, under det att den holländska
myntkommissionen nyligen föreslagit till antagande en konvertering
efter relationen 1 : 15,50 eller 2 procent lägre. Under det
att man således för icke fullt 3 år sedan ansåg, att värdeförhållandet
mellan guld och silfver under de sista 5 ä 10 åren borde läggas till konverteringsgrund,
har Utskottet nu stödt sitt förslag på noteringarne
ä Londons börs under de sista o månaderna, och derförutan föreslagit,
att denna, en gång för alla fastställda konveitering skall blifva gällande
jemväl för alla privaträttsliga förbindelser. 1 afseende på
denna sednare fråga ber jag att få uppläsa följande ur 1870 års
myntkomités betänkande: “1 vår lag är den allmänna rättsgrundsatsen
i afseende å infriande af förbindelser eller återgäldande af
-försträckt gods uttryckt sålunda, att det, som försträckt är, skalf
“i samma slag, jemngodt och till fullo återgäldas, hvartill kommer
‘‘såsom en ytterligare bestämmelse, att, om den, som gälda bör, ej
“kan skaffa samma mynt eller varor, som utläntes, stånde till honom
“som försträckte, hvad han heldre vänta vill eller taga fyllnad i
“annat slag efter thy som det utlänta vid förfallodagen högst gäller.“

Den 1!) April, e. m.

143

“Den romerska lagen, som ock stadgar, att skuld infrias genom be“talning
af det man skyldig är (solutione ejus quod debetur,), tillägger
“likaledes, att betalning genom vara af annat slag än den försträckta
“(aliud pro alio) icke kan ske utan med försträckningsgifvarens
“samtycke.

“Den fordringsrätt, som på grund af dessa och dylika stadganden
“tillkommer försträckningsgifvaren, kan naturligtvis icke afse något
“annat än den försträckta varans qvantitet och qvalitet. Dess af
“andra omständigheter beroende förändring i värde kommer lagen
“alldeles icke vid; lagen tillförsäkrar fordringsegaren att återfå det
“försträckta i samma slag, jemngodt och till fullo, men den tillförsäkrar
honom icke, att denna jemngoda ecb till fullo återgifna vara
“skall ega samma värde i förhållande till andra varor, som den försträckta
varan egde, när hon gafs i försträckning. Tillämpas nämnda
“grundsats på förbindelser lydande å till exempel en viss qvantitet
“silfver, så måste den enkla slutföljden deraf blifva, att en sådan
“förbindelse skall inlösas med silfver, och med hvarken mer eller
“mindre, hvarken finare eller gröfre silfver, än som utfästadt var.
“Dess infriande med till exempel guld, eller med hvilken annan vara
“som helst än den utfästade, kan icke ske utan med begifvande af
“honom, som gaf försträckningen. Och då denne medgifver silfrets
“omsättning i “vara af annat slag", eger han fordra, det omsättningen
sker efter thy som silfret å förfallodagen högst galler''1.

Detta resonnement anser jag för min del vara stödt på gällande
svensk lag och omöjligen kunna, genom hvilken advokatyr som helst,
bortdemonstreras, hvarför jag ock hoppas och förmodar, att den
ledamot af Kammaren, som uttaiade dessa principer inom myntkomitéen,
Herr J. J. Ekman, nu skall understödja mig i denna
min åsigt.

Beträffande i öfrigt frågan om 9 kap. 2 och 3 §§:s Handelsbalken
gällande kraft i hvad som rör den så kallade fästa eller en
gång för alla fixerade konverteringen för privaträttsliga förbindelser
af alla slag, så har denna fråga af Herr Nordström blifvit så tydligt
och klart utredd, att jag ej längre skall uppehålla mig dervid. Jag
vill likväl till hvad han yttrat lägga, att om statsmakterna anse sig,
oaktadt dessa alldeles oförtydbara stadganden i allmänna lagen,
kunna besluta, icke allenast att penningeförbindelser af alla slag,
förskrifna i silfver, skola gäldas i guld, utan ock att, äfven om de
icke förfalla till liqvid förr än 40 eller 50 år härefter, skall ändock
betalningen erläggas efter det nu oåterkalleligen fixerade värdeförhållandet
mellan dessa metaller; så kunna statsmakterna naturligtvis
med lika stor, eller lika liten, laglig rätt nu dekretera, att penningeförbindelser
af alla slag, förskrifna i silfver, skola gäldas i koppar,
i jern eller hvilken vara som helst, efter ett nu faststäldt värdeförhållande
emellan silfver och sistnämnda varor. Ty allmänna lagens
stadganden i 9 kap. 2 och 3 §§ Handelsbalken måste, derest ifrågavarande
3 § i förslaget till lag om öfvergång till det nya myntsystemet
godkännes, anses vara, om än icke i laga ordning, upphäfda,
åtminstone hvad angår förbindelser å mynt.

Det torde emellertid förtjena uppmärksamhet, att af de flere

Deri 19 April. e. in

hundra millioner utelöpande förbindelser under benämningen af obligationer
af Riksgälds-kontoret, Allmänna bypoteksbanken, Hypoteksföreningar
med flera, som äro förskrifna i riksdaler silfverspecie enligt
1830 års myntfot, ett betydligt antal och till betydliga belopp innehafvas
af utländingar, hvarföre ock dessa obligationers pris noteras
på några börser till exempel Hamburgs. Att vilja tvinga, till eu
början, dessa obligationsinnehafvare att mottaga liqvid i annat mynt,
än det förskrifna, och efter ett långt före betalningstiden bestämdt
värdeförhållande mellan guld och silfver, kan dock möjligen blifva
betänkligt nog.

På dessa skäl påyrkar jag för min del afslag på denna paragraf.

Herr Statsrådet Wsern: Jag anhåller att i denna vigtiga fråga,
som redan något berördes vid diskussionen om § 1, nu få yttra några
ord. Min öfvertygelse har, alltsedan denna fråga först väcktes och
sedermera under dess behandling, öfverensstämt med de åsigter, hvilka
af Friherre Skogman och Statsrådet Bergström inom myntkomitéen
i deras reservationer uttrycktes, och hvilka nu af Utskottet kort och
bestämdt uttalats, eller att, då det ligger i begreppet af mynt, att
detsamma är lagligt betalningsmedel äfven i privaträttsligt hänseende,
så äro statsmakterna, på grund af den dem i 79 § Regeringsformen
tillerkända rätt att bestämma om rikets mynt, befogade att sätta ett nytt
mynt eller betalningsmedel i stället för ett gammalt, jemväl vid förbindelser
af privaträttslig natur. Man har påstått, att denna paragraf
skulle stå i strid med 9 kap. 2 och 3 §§ Handelsbalken och
dervid fästat sig särskild! vid det der förekommande uttrycket “samma
slags mynt11. Jag är lika mån som någon om lagens helgd, men jaganser,
att man ej kränker lagen genom den föreslagna paragrafen,
tv då det mynt, hvari en föreskrifning skett, till följd.af statsmakternas
beslut upphört vara lagligt betalningsmedel vid den tid, då
förskrifningen skall infrias, så är det icke längre samma slags mynt,
utan har blifvit ersatt med ett annat, som i sin ordning blifvit föremål
för samma omvårdnad om upprätthållandet af dess värde, som
staten vid förskrifningstiden skänkte det gamla myntet, med hvilket
det derföre hör anses vara af samma slag. Erkännes ej detta, emedan
myntet är af olika metall emot förut, så inträder lagens stadgande
om “fyllnad i annat slag efter tv som det ntlånta vid förfailodagen
högst galler11 och derom kan, såvida den lag vi nu gå anstifta
fortfarande förblir gällande, intet tvifvel uppstå, tv enligt densamma
gäller eu riksdaler riksmynt högst en krona. Det är en
verklig myntbestämning vi gå att göra, och den måste såsom sådan
erkännas.

Öfvergången till guldmynt är nödvändig för landets val, visserligen
med hänsyn till silfrets fällande värde, men ännu mera i följd
af sannolikheten af dess hädanefter mycket vexlande värde. Med all
aktning för den talare, som åberopade de 565 millioner afjordens
innevånare, hvilka fortfarande begagna silfver såsom hufvudmynt,
påstår jag att dessa millioner till större delen äro från oss allt för
aflägse boende eller, derest de finnas i vår närhet, äro ålit för fåtaliga
för att i oss rörande förhållanden kunna bevara ett stadigt värde

Den 1$ April. e. m.

145

åt silfret. såsom myntmetall. Många bland dem komma ook efter all
sannolikhet snart att öfvergå till guld. och det är förenad! med stor
risk att vara den siste som det gör.

Hela denna reform hvila)'' derpå, att åt myntet måste bevaras ett
stadigt värde, och jag vågar att, såsom bevis på angelägenheten häraf,
åberopa just det resultat, hvartill man sett sig tvungen komma, då man
utgått från en motsatt synpunkt, eller den att eganderättens helgd fordrade
att i vårt nu gällande silfvermynt afgifna förbindelser skulle
vara underkastade de vexlingar i värde, som blefve eu följd af silfverprisets
stigande eller fallande på verldsmarknaden. Vi hafva sett huru
pluraliteten inom myntkomitéen i enlighet med denna åsigt förordade en
konvertering med upp- och afgäld för långa förskrifningar. Den ansåg
att man en gång hvart år skulle bestämma myntvärdet efter föregående
årets värdeförhållande mellan silfver och guld. Man kunde tänka
sig något sådant, då silfret under 5 ä 6 år stod vid nära nog; samma
pris och man ännu ej insåg den verkliga betydelsen af silfrets fall i
pris, ej visste huru hastigt det kunde inträffa och Indika stora vexling^1
det på kort tid kunde undergå. Hvilka praktiska olägenheter
och stora orättvisor komitéens förslag nu, med det ständigt vexlande
silfverpriset. skulle medföra finner man lätt. Så t. ex. skulle vi nu, om
detta förslag blefve lag, i följd af fjolårets pris. böra bestämma ett ganska
högt silfverpris, under det vi måste erkänna, att det nuvarande priset
är ganska lågt. Ett annat år skulle ett motsatt förhållande inträffa, och
vi måste erkänna att den, som på dessa oupphörligt föränderliga olikheter
uti det i lag stadgade silfvervärdet blefve lidande, med skäl skulle
anse sig vara så mycket mer af statsmakterna förnärmad i sin rätt, som
de lagstadgade förändringarne icke ens hade förtjensten att öfverensstämma
med de faktiska vexlingarne i silfverpriset. Eu talare bakom
mig ansåg det ej vara rätt att låta gäldenären välja att betala antingen
med det gamla eller nya myntet, men så länge det ena såväl
som det andra är lagligt betalningsmedel kan jag ej finna annat än
att gäldenären bör ega denna rätt.

Hvad beträffar samme talares önskan, att det i sista punkten af
denna paragraf förekommande stadgande angående de å silfver lydande
sedlar måtte uteslutas, så anser jag detta stadgande böra,
såsom fullt konseqvent, bibehållas, tv så länge de gamla sedlarne
äro lagligt betalningsmedel, måste de kunna såsom sådant användas.
I den rätt, man nu eger, att inkalla förslitna sedlar,
har paragrafen ej velat ingripa; och detta är anledningen till de der
förekommande orden: :‘så länge de fortfara att vara lagligt betalningsmedel
“.

-lag anhåller om bifall till den nu föredragna paragrafen.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den paragraf, som för närvarande
är under öfverläggning, är, efter mitt förmenande, af den största
vigt för landet, och den är det jemväl för representationens anseende.
Det har sagts här, att paragrafens antagande kräfdes för landets
val, men efter min tanke kan landets väl icke kräfva någonting.

Rihd. Prat. 1873. 1 Afd. 3 Band. 10

Den 1!'' April. e. in.

i I i'',

som ej stämmer öfverens med landets lagar, och min öfvertygelse
är att denna paragraf icke öfverensstämmer med gällande civillag.
Det är icke någondera statsmakten tillåtet att stryka ett
streck öfver överenskommelser, ingångna enskilda samhällsmedlemmar
emellan: sådan skulle emellertid effekten blifva af denna
lags antagande. Herrarne behöfva blott se på den tabell. Utskottet
fogat vid sitt betänkande, för att hafva ett ovedersägligt
bevis på detta förhållande. Huru går det då med den stora mängden
små fordringsegare, som ej hafva större fordringar än 20 riksdaler?
De hafva dock äfven rätt att åtnjuta lagarnes skydd. Tabellen utvisar,
att vår nuvarande riksdaler är lika med en riksdaler finsilfver,
under det att deremot en krona i skiljemynt ej innehåller mera silfvervärde
än 84 öre. Det blir således helt enkelt en förlust af 6
procent på alla sådana små fordringar. Man säger att detta ej gör
någonting, tv man gifver åter ut det sämre myntet för lika mycket,
som man tagit emot det: men skall då ej detta sämre mynt inverka
något på värdet af hvad man får för detsamma? Är det endast, närfrågan
gäller tullsatser, som det förhåller sig så? Jag tror sålunda,
att man med denna tabell kan ådagalägga, att deri stora mängden af
små fordringsegare får vidkännas en förlust å kapitalet. Huru det
skulle förhålla sig med förvandlingen till guld vid liqvider är omöjligt
att på förhand veta, men, vill man här dekretera, att. oberoende
af den prisskilnad. som kan komma att ega ram, den ena statsmakten
nu skall sätta ett fixt värde, hvarefter alla liqvider skola verkställas,
så kan det blifva till fördel för den ene och till nackdel för
den andre. Det blir ett lotteri, ett mycket stort lotteri, under det
att lotterier äro förbjudna här i landet; men när de dekreteras af
endera statsmakten, så äro de kanske berättigade?

Detta ur nyttans synpunkt, men ser jag saken ur rättens synpunkt,
så står det qvar, att det aftal, som två kontrahenter ingått,
har den ene rätt att fordra uppfyldt af den andre, och ett maktspråk
får ej förändra deras ömsesidiga ställning, -Jag kan ej inse nödvändigheten
af denna. paragrafs antagande för genomförande af förändringen,
utan tror jag, att, om paragrafen inskränktes till den första
meningen: “Det nya myntet skall genast vara lagligt betalningsmedel
i enlighet med myntlagens bestämmelser'', så är det allt hvad
som behöfves. Då undgår man att rubba enskilda aftal, man undgår
att dekretera omöjligheter, såsom att 10 eller 20 år härefter samma
värdeförhållande skall ega rum mellan guld och silfver som nu. Det
står då den. enskilde fritt, som så vill, att säga upp sin fordran eller
att låta skrifva om den i det nya myntet, och staten kan ju alltid å
sin sida lemna sina fordringsegare de fördelar, som den anser lämpligt.
Jag anhåller om bifall till paragrafen, med uteslutande af allt
hvad som förekommer efter orden: “mvntlagens bestämmelser11.

Hr Nordström: Värdens ursäkta, mine Herrar, att jag ej lyssnar
till de enstaka ropen om proposition i en sak af den vigt, som
denna, der missförstånd ännu synes förekomma om vissa hithörande
vigtiga punkter. Af de .yttranden, som efter mig afgifvits i ämnet
så väl af chefen för Finans-departementet, som af ordföranden i

Den 10 April, e. m. 547

Lag-Utskottet finner åtminstone jag det vara klart, att dessa två
arade ledamöter. åt Kammaren icke uppfattat, hvarom diskussionen
egentligen rört sig. En är likväl uppenbart frågan om myntens skrot
och korn; en annan, frågan om befogenheten att med andra myntsortei
inlösa skuldförbindelser, som lyda på äldre mvntsorter; erhållande
denna sednare fråga särskild vigt, derest förbindelsernas förxallodagar
inträffa jemförelsevis längre in i framtiden, och likväl en
konverteringskurs långt förut blifvit fastställd, utan afseende på hvad
framtiden kan innebära. Om den förra frågan handlar 711 <j:s Regeringstormen
stadgande, att Konungen, hvilken vården af mvntregalet tillkommer,
.icke må göra ändring i rikets mynt till skrot eller korn, vare sig till
höjning eller bislag, utan Riksdagens bifall. Till denna § är det föreliggande
förslaget till ny myntlag att hänföra; men det är allaredan
en profvad sak, och derom har jag nu alldeles icke talat. Hvad lag
nu talat om, det är uteslutande den andra frågan, eller om den i strid
med de oförändradt bibehållna 2 och 3 §j 9 kap. Handels-balken stående
nya konvertermgslagen för inlösen af äldre skuldförbindelser i
silver med det tillämnade nya myntet. Att skilnaden emellan dessa
två frågor är väsendtlig, borde icke hafva undgått den skarpsinnige
Lagutskotts-ordförandens uppmärksamhet, derest han kommit att gifva
akt derpå. Ingen har rimligtvis kunnat bestrida statens rätt att,
efter omständigheterna, förändra sitt myntsystem, eller att från silfverfot
öfvergå till guldfot; men hvad inverkan en sådan förändring
rättsenligt skall kunna utöfva på statens och enskildes äldre skuldförbindelser,
som först i eu framtid skola, enligt aftalet, inlösas, har
intet att gorå med myntens skrot och korn, utan med den till privateller
civilrätten hörande lagen om aftalets förbindande kraft. Äfven
Hr chefen för Finans-departementet synes icke hafva fattat detta, då
han till genmäle på mitt föregående anförande begynte tala om förändringar
i myntens skrot och korn och derjemte om åtskilligt annat,
som icke hörde till tvistefrågan, Nu hoppas jag emellertid, att skilnaden
mellan berörda två frågor skall framstå klar äfven för nämnde
mina två ärade motståndare, och förnyar härmed den hemställan, ja®''
i mitt nästföregående anförande gjorde.

Friherre Skogman:. .Jag har att besvara ett par frågor, som
blifvit här ställda till mig. Hen ena var, huruvida någonsin så hög
kurs varit på sterling, som 18,16. Hen andra rörde frågan om beräkningen
af silfrets värde för att komma till den siffra, som borde
läggas till grund för konverteringen. I afseende å den förra frågan
skulle , jag kunna hänvisa till kursen för ett antal år sedan, då, om.
den ej precis var 18,16, dock 18,15 betaltes för korta vexlar i
pund sterling. Bes.sa vexlar voro dragna på 15 dagar, och man får
följaktligen lägga till ett par öre för a vista vexlar. Het är emellertid
förhållandet att dessa kurser voro beroende på en felaktig kurs på
Hamburger Banko, eller 133'' riksdaler per 100 mark; derigenom
uppstod en oriktig kurs på alla andra utländska valutor, hvilkas
kurs alltid beräknades med tillhjelp af kursen på Hamburger Banko.
När så, efter en tid af trångmål, kom en lyckligare tid, och det blef
öfverflöd af vexlar på börsen, begagnade sig Bankofullmäktige af

Den 15 April. e. m.

148

tillfallet att bringa ned kursen på Hambnrger .Banko till hvad der*
borde vara, eller 132,1?, hvarigenom kursen å alla de öfriga valutorna
sattes ned i förhållande derefter. Skulle man hafva satt kursen
på sterling noga efter hvad pundet skulle vara efter beräkning
åt silfverpriset i London, som var 59 f pence per ost. st, s., skulle
det blifvit 18,12 i eller ganska nära 18,men tillgången på vexlar
har under sista hösten varit särdeles stor, och dessutom är man
härvidlag ej alldeles fristående, utan till eu viss grad beroende af
kursen på andra håll. För att visa huru det kan hända, att kurserna
understundom ställa sig betydligt lägre än parivärdet på det
mynt, de afse, ber jag att få nämna, att, under det, räknadt efter
guldhalten, ett pund sterling är lika med 20,4*1 Tyska mark. så har
ända. sedan Februari, då silfverutmyntningen i Hamburg upphörde,
kursen icke varit uppe öfver 20,27, nien väl nere till 20,20 och derunder.
som är den sista noteringen. Således kursen fullt en procentunder
parivärdet; beräknadt som det bör vara enligt metallhalten i
myntet.

Hvad beträffar den andra frågan, eller hvarföre jag frångått den
åsigt, jag uttryckt i det särskilda yttrande, som finnes vidfogadt
myntkomitéens betänkande, att nemligen bestämma silfverpriset efter
medeltalet för en längre tid, så är den motsägelse, som synes ega
rum mellan denna längre och den nu föreslagna kortare, mera skenbar
än verklig. Jag ansåg då, att eu längre tid vore behöflig för
att man skulle kunna frigöra sig från de tillfälliga höjningar eller
sänkningar, hvilka periodiskt pläga inträffa i London, så att man ej
vid öfvergången vore beroende af eu tillfällig stegring, som lätt
uppstode genom t. ex. en felslagen bomullsskörd i Förenta Staterna
under det Ostindien samtidigt finge en rik dylik, under hvilka omständigheter
eu betydlig qvantitet silfver tages i anspråk för Orienten,
hvarigenom naturligen förorsakas en höjning i priset. Att
jag för öfrigt vid tiden för myntkomitébetänkandets afgifvande var
oviss om längden af den tid som erfordrades, synes äfven. Efter
de tilldragelser, som inträffat under den sednaste tiden, ställer sig
hela den skala, på hvilken silfvervärdet rnätes, något annorlunda,
och, som jag redan påpekat, finnas just ej några utsigter för handen
att under den närmaste framtiden någon förhöjning skall ega
rum till silfrets förmån, äfven om jag ej heller tror att någon betydande
sänkning skall inträffa. Het har då varit nödvändigt att
välja ett annat medel för att komma till det mål, jag ville vinna,
eller ett så noggrant bestämmande af silfrets värde som möjligt.
Att den tid, som nu föreslagits, blifvit väl kort, är ett missöde, som
jag ej kan hjelpa, men som jag icke tror vara af någon synnerlig
vigt.

Eu talare på andra sidan salen har sagt . att menige man skulle
blifva lidande på det nya myntet, att alla sådana, som hade små
fordringar, utsattes för en stor orättvisa, då nemligen alla, som
hade mindre fordringar än 20 riksdaler, vid betalning i det nya
billonerade skiljemyntet förlorade något mer än 5 procent. Jag.
vill ej vidare fästa mig vid den anförda siffran, men den borde dock
sättas något lägre, tv, om beloppet är vänder 20 men öfver 10 riks -

De:''. 19 April, e. in.

11!>

daler, kan alltid eu del betalas med ett iO-kronsfcycke i guld, och
förlusten bör då endast beräknas på den mindre summan som öfverskjuter
10 Ridt. Jag tror emllertid, att hela resonnementet beror
på en 1) egrepps för b 1 andn i n g, tv man skulle ju då kunna med lika
mycket skäl säga att den som fått en sedel på eu riksdaler, ej fått någonting''
alls. Det ena, som det andra myntets värde lär val vara i
detta afseende beroende på den köpkraft, det egen Jag ber för (ifrigt
att i afseende å denna punkt få åberopa Statskontorets yttrande
rörande densamma. Statskontoret anser att billoneringen för silfvermyntet
bort utgöra ända till 10 procent.

Statskontoret yttrar, och då det i allmänhet ej visat sig särdeles
undfallande för myntkommissionens förslag, vet jag ej hvarföre
man i denna punkt skulle misstänka det för någon speciel förkärlek
för detsamma: “Det påstående, som man hört framkastas, att den

medellöse arbetaren skulle blifva lidande genom att utbekomma sin
dagslön i mynt med undervärde, förtjena!’ intet afseende, ty arbetaren
får för sina billonerade myntstycken fullt lika mycket af alla
lifsförnödenheter, af allt livad han vill köpa, som om han hade fullvärdt
guldmynt att erbjuda, liksom lian för bankernas sedlar erhåller
lika mycket som för guld- och silfvermynt, ehuru de förra
för sig icke hafva ringaste värde.“ Öfver denna sak tror jag. ej att
man behöfver hysa något stort bekymmer. Fortfar den fattige arbetaren
att samla, kommer han snart nog öfver 10 kronor, då han
kan utbyta skiljemyntet mot ett guldmynt, som fullkomligt har det
värde, hvarpå det lyder; han kan sålunda samla krona efter krona.
Behöfver han deremot för anskaffande af förnödenheter använda en
krona, så skall han få se, att han för 10 stycken af dessa något för
lågt metallvärde egande mynt får precist lika mycket som om han lomme
med ett guldmynt å 10 kronor. Jag kan således ej tro, att några
störa lidanden för honom skola uppstå; först när lian vill resa
utomlands till länder, som ej äro innefattade i myntkonventionen,
kan något obehag möta honom, men det bör ej vara någon svårighet
för honom att förut få sitt skiljemynt utvexladt,

I afseende å sjelfva hufvudfrågan kan jag ej förneka att svårigheten
att slita densamma ligger just i den omständigheten att den formela
rätten kommer att få sitta emellan. Frågan blir huruvida
man vill gifva den formela rätten eller de verkliga förhållandena
den största betydelsen. När man vill hafva ett nytt myntsystem
ligger det i sakens begrepp att man måste upphäfva det äldre, naturligtvis
först efter någon preskriptionstid, under hvilken det måste
fortfara innan det nya hunnit blifva färdigt. Att jemte det nya systemet,
fotadt på guld, bibehålla det gamla silfver myntsystemet är
omöjligt, så vida man har för afsigt att guldmyntet skall blifva en
verklighet. Man skulle genom ett försök att bibehålla det gamla
myntet motarbeta sjelfva den sak, för hvilken man underkastat sig
besvär och till en viss grad äfven uppoffringar, äfven om detta besvär
och dessa uppoffringar vid det nu föreslagna systemet för Sverige
äro de minsta möjliga. Om vi tänka oss att det för ott fullt
noggrannt fullgörande af äldre förbindelser vore nödvändigt aif fortfarande
utmynta silfvermynt efter det gamla systemet, så skul-. vi

160

Den i!) April, e. no

hafva två fullständigt skilda myntsystem, det ena gällande för alla äldre
förbindelser, men ej för nyare, det andra tvärtom; det skulle vara nödvändigt,
att se på en förbindelses datum för att veta hvarmed man
skulle^ betala den, naturligtvis med undantag af de sannolikt talrika
fall då borgenär och gäldenär kommo öfverens om att taga det ena
eller andra myntet. Det är utan tvifvel en sanning, att på en stor
del af de under sednare åren här i landet utfärdade obligationer
står vid andra kanten af papperet utom summan i riksdaler äfven
summan i nuvarande silfvermynt, men jag tror dock ej, att någon
bär satt dit den sista siffran annat än för att gifva obligationen
bättre kredit och trygga obligationsinnehafvaren för möjligen uppkommande
förlust derigenom att Riksbanken upphörde att invexla
sina sedlar, hvarigenom obligationsinnehafvaren skulle hafva blifvit
nödsakad att mottaga oinlösbara banksedlar i stället för en fordran
på silfver. Att någon vid nedskrufvande! tänkt på att dermed skydda
sig mot den förlust, som. skulle kunna drabba honom genom en öfvergång
till guldfot, tror jag sannerligen ej, åtminstone är det otänkbart
i afseende å de äldre obligationer, som äro utfärdade långt
innan fråga uppstått om införande af guldfot här i landet. Mig
synes således den omständigheten att värdet äfven finnes uttryckt i
silfver icke hafva^ den stora vigt, man velat gifva deråt. Deremot
synes mig den frågan vara af stor vigt, om en fordringsägare en
viss tid efter sedan ett mynt blifvit aflyst skall kunna icke desto
mindre tvinga gäldenären att betala i detta mynt och ej i något
annat, samt tvärtom, om gäldenären skall kunna tvinga fordringsegaren
att mottaga betalning i aflyst mynt, hvilket i fordringsegarens hand väl
icke är värdelöst, ty det har ju alltid sitt metallvärde, men som dock
för hans dagliga behof icke är fullt användbart. Visserligen är det
sannt, att slutet af § 6 innehåller en bestämmelse om att dessa äldre
mynt fortfarande komme att af Riksbanken invexlas, men om man
icke hade Riksbanken, på hvilken man kunde lägga denna skyldighet,
skulle det ju kunna hända en fordringsegare att han vid liqvid påtvingades
ett mynt,, som han ej kunde i sina alldagliga köpslut använda
ro i. It'' ilvarje »äng särskild! träffa aftal derom. Den paragraf
åt » kap. Handels-balken, som här blifvit anförd, kan påtagligen
tydas pa mer än ett sätt. För min del, och utan att neka det en
sådan bär bestämmelse alltid till en viss g-rad blir en godtycklig
uppgörelse, en kompromiss, ä’’ jag dock fullkomligen öfvertygad att
äflas materiela rätt bättre skyddas genom det föreslagna konvertenngssättet
än genom ett alltför noga vidhållande af lagens bokstaf
i ett fall, som knappast var förutsedt af lagstiftaren. Vill man nu
gorå eu verklighet af det . nya myntsystemet, blir det en nödvändighet
att något frigöra sig från den blott och bart formela uppfattningen
af denna paragraf. Man kan dervid stödja sig på öfvertygeisen
derom, att. någon allvarsam skada ej tillfogas någondera
ontrahenten; omöjligt är att nu afgöra hvilken af dem, som blir
en lidande. På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får lag
.oidsamt anhålla om bifall till förevarande paragraf.

Herr B erga te dt: Jag anhåller att få med några ord fortsätta

Deri 19 April, i\ m.

151

hvad jag på förmiddagen tog mig friheten yttra angående värdeförhållandet
mellan guld och silfver, helst detta ämne utgör hufvudföremålet
för denna lagparagraf. Först ber jag då att få hänföra
mig till hvad den siste ärade talaren yttrat rörande dessa saker.
Han sade helt nyss. att han icke trodde, det någon betydligare rubbning
i värdeförhållandet mellan guld och silfver i den närmaste framtiden
skulle inträffa, och kort förut yttrade han. det han ansåge, att
ännu för långa tider föidiållandet skulle ställa sig något litet fördelaktigare
för guld än för silfver.“ Det är mig särdeles kärt att af
honom höra ett sådant sätt att betrakta förhållandena, då Utskottet
deremot grundat sin bevisning på den förmodan, att silfret kommer
att sjunka så betydligt, att det är nödvändigt att snart öfvergå till
guldstandard nära nog till. hvad pris som helst. Utskottet säger
nemligen på sidan 42: “Ännu så sent som 1871 var också detta

värdeförhållande (1 : 15,50) så bestämmande för myntpolitiken, att
den tyska regeringen lade detsamma till grund för konverteringen,
och t. o. m. för året 1872 har medeltalet af silfverprisen ännu varit
så högt som 60 pence pr oz. st. s., d. v. s. en relation af omkring
1:15,04, i början af året t. o. m. som 1:15,47.“ Jag tror så mycket
mindre att Tysklands regering baserat sin konverteringskurs på Londonbörsens
sista silfverpriser, som både Tyskland och Holland, efter
hvad jag på förmiddagen sökt visa, af gammalt haft sina guldmynt
tarifferade mycket högre än nu senast blifvit för Tyskland beslutet
och för Holland föreslaget. Saken lärer väl snarare böra förklaras
så, att båda länderna trott sig i det latinska myntförbundets lagstadgade
värderelation finna en trygghet mot plötsliga fluktuationer, eller
just den “fallskärm''1 på hvilken en ärad talare på förmiddagen hänsyftade.

Emellertid är jag öfvertygad om, att det för Tyskland kommer
att medföra stora svårigheter, att det bestämt guldsiffran så lågt
som till 15,50, och jag tror, att Tyskland skulle finna sig mycket
lyckligare, om det antagit Hamburgerbankens konverteringssifffa omkring
15,07. Jag hemställer dock till Herrarne, om I kunnen tro,
att någon annan nation på kontinenten skulle vara beredd att omfatta
eu så beskaffad siffra som den här föreslagna 15,81?

Utskottet yttrar i sitt betänkande, att silfvervärdet är mycket
osäkert, men att guldvärdet deremot är mera konstant. Detta är en
fras, som jag icke kan fatta, ty silfret har icke någon annan värdemätare
än guldet och guldet ingen annan värdemätare än silfret. _ Då
dessa båda metaller äro hvarandras mätare, kan den ena omöjligen
vara mera konstant än den andra.

Något, som också förefaller mig högst besynnerligt i Utskottets
argumentation, är de många om, som der förekomma, dessa hypotetiska
försatser, som Utskottet framställer: “om staten eller riksbanken
redan betalat eller framdeles få betala för ett uns guld omkring
15,81 uns silfver o. s. v.“, och vidare: “om silfverpriset under den närmaste
framtiden håller sig omkring den punkt, der det för närvarande
står, 59 [-J å f pence, eller om det faller ännu mera, så måste
det för staten medföra förlust etc.“, hvilka alla hypotetiska om Ut -

152 Den 19 April, e, m,

skottet emellertid genom ett slags magisk volt förvandlar till absoluta
som, för att deraf draga sina osvikliga konklusioner. Sedermera fäller
Utskottet ett yttrande, som jag ber att fä uppläsa. “För innehafvare
af silfvermyntet åter skulle sådant innebära eu vinst, till
hvilken de väl strängt taget icke kunde anses berättigade. Tio svenska
riksdaler innehålla 63,7614 gram fint silfver, och eu hvar. som nu efter
silfvervärdet vill utbyta denna summa mot guld, kunde derför beräkna,
efter nyss angifna medelrelation: 4,038 gram fint guld, det vill
säga 10 kronor + 1,5 öre, och så stor allena skulle då den uppgäld
vara. han rättvisligen borde ega att fordra mellan det gamla oeh
det nya myntet. Någon större fördel kan han icke anses berättigad
att fordra, någon förlust derutöfver kan staten icke anses skyldig
att bära. då det ju icke är genom dena förr duande, som värdet har
sjunkit å metallen i det gamla myntet och dermed ockå detta mynts
eget värde i förhållande till det nya. Den enda förutsättning, hvarunder
staten kunde anses skyldig att lägga ett högre silfverpris till
grund för sin konvertering, vore den, att några sannolikhetsskäl kunde
förebringas för denna metalls snara stegring i värde, eller för eu
återgång till det gamla värdeförhållandet11. Genom hvems förhållande
är det väl då, som det gamla myntets metallvärde sjunkit och hvem
är derföre ansvarig? Efter den “grundsats, som Utskottet här uttalat,
skulle det vara genom deras förvållande, som hafva att emottaga
1 byväder af staten, således dels statens fordring-segare och dels embetsmännen,
som af staten åtnjuta löner. Kan man dock säga. att det
är genom deras förvållande, som prisfallet ä silfret inträffat, och att
det är deras skyldighet att taga ett mindre mynt i betalning i stället
för ett större? Utskottet förutsätter således, att det är statens rättighet
att repassera utmyntningskostnaden på statens fordringsegare
och löntagare, och detta är ett åskådningssätt, som jag icke för någon
de! kan gilla.

På sidan 46 förekommer också ett högst märkvärdigt resonnemang.
Utskottet säger, att det är mycket svårt att bestämma den
rätta relationen mellan guld oeh silfver, och att rättvisans grund är
ytterligt vacklande, och derföre resonnerar Utskottet som så, att vi
böra omfatta denna konverteringssiffra af 15,81. Man har visserligen,
säger Utskottet, en liten skilnad att taga vara på, men denna är så
liten, att man icke kan taga vara på den. Här resonnerar Utskottet
alldeles som om myntet icke hade någon annan uppgift än att tjena
till förmedlare af detaljhandeln. Utskottet säger, att det skulle blifva
så mycket “krångel och besvär- att taga vara på den halfva procent,
som mellangiften skulle utgöra, men detta gäller endast, som sagdt,
öres-affärerna. Har jag åter att taga vara på denna obetydlighet på
ett belopp af tusen riksdaler, så går det lätt för sig, och kommer jag
upp till hundratusen R:dr, så är det ännu mycket lättare att tåga
vara på kursskilnaden. Jag anmärker blott såsom något märkligt
och såsom något, som öfverraskat mig, denna fullkomliga glömska i
Utskottets argumentation af att myntet äfven bär andra funktioner
än att förmedla bytet vid den lilla handeln.

Går jag vidare, förekommer också å sidan 48 en tirad, som jag
anhåller att få uppläsa, men förut måste jag likväl göra den an -

Den 10 Am-ii. e. in

: 5 i

märkning, att både den skandinaviska myntkommissionen och Utskottet
ordagrant citerat stadgandet i 9 kap. 2 § Handels-balken, att det som
försträckt är skall i samma slag, jemngod! och till fullo återgäldas, ehuru
hvarken kommissionen eller Utskottet ansett sig böra anföra hvar detta
stadgande igenfinnes, eu uraktlåtenhet som synes mig vara icke alldeles
tillfällig. Var det kanske olägligt att påminna om Sveriges rikes lag och
2 § 9 kap. af dess Handelsbalk''? Det af mig antydda stället i Utskottets
betänkande lyder på detta sätt: “Det är sålunda, enligt Utskottets
åsigt, intet annat än en ovilkorlig och omedelbar följd af allmänna lagens
grundsats i detta hänseende, att förbindelser lydande å mynt måste
gäldas i samma slag, d. v. s. med mynt, eller att staten, då den utbyte?
silfvermyntsystem mot guldmyntsystem, förklarar det nya guldmyntet
för lagligt betalningsmedel äfven i förhållande till förbindelser lydande
ä silfvermynt". Denna argumentation har öfverraskat mig, men jag
skall nu icke säga något vidare derom, än att mynt här definieras
såsom något heterogent mot allting annat, t. ex. varor. Ordföranden
i Lag-Utskottet har gifvit eu helt annan definition på orden samma
slag, som här förekomma, då han sagt, att mynt är af två slag,
inländskt och utländskt, och att fordringsägare!» utfått sin fulla rätt,
om han erhåller sin fordran i inländskt mynt. utan afseende på om
detta mynt är det som var lagligt betalningsmedel, då förskrifningen
utgafs eller ett helt annat. Det blir dock en ringa olikhet för fordringsegaren,
om han får mynt, som är prägladt inom riket eller
utom detsamma, i fall dessa mynt är o af alldeles samma värde, men
eu ganska stor olikhet om han i stället för ett högre inländskt mynt
måste mottaga ett lägre inländskt; det är en anmärkningsvärd motsägelse,
som den ärade ordföranden tillåtit den, som stiliserat betänkandet,
att göra, då i betänkandet mynt uppställes såsom ett slag
eo ipso och såsom motsats mot alfa andra slag af ting.

På följande sida säges om öfvergången från silfver till guldmyntsystem,
att den icke kan “medföra någon rubbning af annan art i
enskildes eganderätt, än den som skulle vållas af en genom Konung
och Riksdag beslutad nedsättning eller förhöjning i nu gällande silfvermynts
vigt och halt, hvaraf kunde följa, att den som fått förskrifning
å tusen R:dr, nu bestämda till 20 skålpund tolflödig! silfver,
finge mottaga betalning i tusen nya riksdaler, då bestämda till 19 j
skålpund elfvalödigt silfver eller 20? skålpund trettonlödigt silfver11.
Ja, något sådant kan verkligen inträffa, men endast under två fölutsättningar:
den ena, att en maki fides skulle finnas, som svenska
staten knappast tillåtit sig på de sista tre århundradena, eu förutsättning
som möjligen förr i verlden på Gustaf Wasas tid, då man
icke var så noga. och då Konungen sjelf sade att det icke var lämpligt
“att lägga för mycket fläsk i kålen", kunde ega tillämplighet,
men som jag tror icke sedermera skulle hafva blifvit af båda statsmakterna
accepterad; det andra alternativet, som beklagligtvis inträffat,
icke en, utan derå gånger under det sista århundradet, är
bankrutt, nemligen i form af realisationer som för nöds skull blifvit
för Riksbanken tillåtna. Några dylika förutsättningar böra dock
under nuvarande lyckliga ekonomiska förhållanden och med den
stränghet i allmänna tänkesättet angående dessa frågor, hvilken på

154

Den 19 April. e. ra.

sednare tider gjort sig gällande, icke nu behöfva antagas. Nu yttrar
Utskottet vidare, att det nya myntet eo ispo är lagligt betalningsmedel
och icke kan vara något annat, och att det följaktligen är ett mynt,
som kommer att verka med civillagens hela tyngd. Då frågar jag:
har myntet ingen annan uppgift än att vara “lagligt betalningsmedel"
och har det icke funnits något mynt, som icke varit lagligt betalningsmedel?
I afseende på dessa frågor svaras, på den förra att
myntet väl äfven har uppgiften att vara värdemätare, och på den
sednare att Utskottet äfven förbisett den omständigheten, att det
funnits europeiska mynt, som varit värdemätare, men icke lagligt
betalningsmedel, till exempel det först nyligen aftysta mark flamburger-banko.

På mig har detta och mycket annan gjort ett intryck af smärtfullt
tvifvel, huruvida det kan vara rätt att på sådant sätt behandla
allmänt medborgerliga intressen. Jag har hört högt bildade ochlagfarne
män förfäkta den satsen, att denna lag är af civillags natur och
derför ovilkorligen borde behandlas enligt § 87 Regeringsformen,
ar det så — och jag vågar icke afgöra det — då är en betänklig
ringaktning begången mot de lagstadgade former, på hvilka både våra
politiska och våra medborgerliga rättigheter är o beroende. Det skulle
derföre glädja mig, om denna Kammare, åtminstone såsom ett medgifvande
af att saken är tvifvelaktig, beviljade en återremiss.

Grefve Mörner, Oskar: Såsom ledamot af Sammansatta Utskottet
har jag trott det för mig vara icke blott en rättighet utan äfven
eu skyldighet att i denna vigtiga fråga yttra några ord. Här har
blifvit åberopadt stadgandet i 9 Kap. 2:dra och 3:dje §§ Handelsbalken,
att gäldenären skall återbetala det han lånat vid förfällotiden i
samma slag, jemngod! och till fullo, och att, derest gäldenären icke
kan anskaffa samma slags mynt, det står borgenären fritt att välja
antingen han heldre vill vänta eller emottaga betalning i annat slag
efter vid förfallodagen högst gällande pris. Grunden till detta stadgande
kan jag icke finna vara något annat, än att man derigenom
velat förekomma sådana missgrepp af den styrande makten, hvilka
under Carl XII:s tid gjorde sig gällande, då mynttecknen utgåfvos
och förklarades vara lagligt betalningsmedel. Om jag ansåge, att
förhållandena nu liknade dem, som egde rum vid eller så nyss föregått
antagandet af 1784 års lag, sä skulle jag icke kunna godkänna
detta konverteringsförslag, hvilket, jag erkänner det, blifvit af mig i
Utskottet stillatigande antaget. Men i fråga om lagstiftningsåtgärder
af förevarande beskaffenhet, anser jag dock, att man i anseende till
deras beroende af civillagens innehåll bör göra afseende på den
praxis, som gjort sig angående verkan af denna, lag gällande, och sådant
desto mera ju längre tid lagen varit i bruk, och ser jag då tillbaka
så finner jag, att i Sverige eu realisation egde rum 1776 efter
några års. förberedning. Jag känner icke så noga de förhandlingar,
som föregingo den slutliga behandlingen af denna realisation, men
det vet jag, att derigenom blef en daler silfvermynt, som ursprungligen
var | R:dr Specie, nedsatt till J Specie. Konverteringen skedde

Den !9 April, e, m.

15c

följaktligen då efter den grund, att det skulle gå sex daler på eu
Rall specie. Hvad rättsgrund man kade för sina beräkningar vet jag
icke, men denna konverteringslag blef antagen utan att 1734 års lag
ansågs lägga hinder derför. Sedermera stängdes bankluckan åter
1809 eller 1810, jag minnes icke rätt hvilketdera året. och en R:dr i
sedlar förklarades lika med en R:dr i specie. Icke eller då ansågs
Handels-balken lägga hinder i vägen för ett sådant åtgörande. Vid
den realisation, som slutligen verkställdes 1834, efter att hafva blifvit
förberedd vid 1830 års riksdag, hade kursen på bankosedlar, efter
hvad jag från mina yngre år minnes, verkligen nedgått, understundom
till 144 skilling i bankosedlar för en R:dr specie. Realisationen verkställdes
efter 128 skillingar kurs för 1 R:dr specie, och detta gillades,
utan att Handels-balken ansågs lägga något hinder deremot. Med
kännedom härom kunde jag icke antaga annat än att Handels-balken
icke heller nu skulle kunna anses lägga något hinder i vägen för en
sådan konverteringskurs, som här är föreslagen, i synnerhet som sedan
1776 en ny faktor tillkommit, nemligen 79 § Regeringsformen,
som stadgar, att Konung och Riksdag kunna besluta förändring i
rikets mynt till skrot och korn vare sig till förhöjning eller af slag.
Då jag tyckte mig finna, att den konverteringsgrund, som här är föreslagen,
så vidt jag kunde inse, vore med rättvisan under nuvarande
förhållanden öfverensstämmande, och då jag för min del icke hyste
den ringaste tvekan angående företrädet af en konvertering på eu
gång eller så kallad fast konvertering framför en konvertering med
upp- och afgäld, under hvilket sednare antagande undersökningar i
många år måste verkställas; då vidare förlusten under inga förhållanden
kunde blifva känbar, och det dessutom vore osäkert, huruvida,
om förlust egde ruin, den lomme att drabba fordringsägare eller gäldenär,
så ansåg jag klokheten bjuda, att man antoge det förslag, som
blifvit framstäldt. och derföre biträdde jag detsamma, liksom jag äfven
nu dertill måste önska bifall. Jag kan emellertid icke neka, att
under debatten i qväll en omständighet blifvit påpekad, som gör mig
något bekymmer, och det är stadgandet, att banksedlar, utgifna på
silfver, allt fortfarande skola vara lagligt betalningsmedel. I allmänhet
kan man väl antaga, att dessa sedlar under öfvergångstideu
komma att i Banken ingå, men om det skulle roa någon att behålla
sådana sedlar under flera år och till den tid, då det gamla silfvermyntet
icke allenast icke vidare får utmyntas utan då det upphört
att vara lagligt betalningsmedel, kan jag icke finna annat än att det
skulle vara sedelhafvarens lagliga rätt att påtvinga en fordringsägare
sådana sedlar, fastän det mynt, hvarå sedlarne lydde, vore aflyst.
Jag kan, som sagdt är, icke neka, att det förefaller mig litet besynnerligt
med ett dylikt förhållande, men det visar att äfven med
bästa vilja i verlden att vara uppmärksam ett förbiseende kan ega
rum. Vore det fråga om något af egentlig vigt. skulle jag icke tveka
att yrka återremiss för att få ändring, men då ingen skada gerna
kan inträffa, och då återremissen kunde orsaka eu måhända i andra
hänseenden skadlig tidsutdrägt, så vill jag för min del tro, att man
gerna kan blunda för saken, låta den gälla för hvad den kan och
passera.

lön

Den i!> April, e. ra.

Vidlyftigare än som nu skett skall jag icke yttra mig; men jag
bör dock kanske i afseende på frågans formela behandling nämna,
att äfven jag trodde att Högsta Domstolens utlåtande borde hafva
blifvit infordradt. Då emellertid Utskottets ledamöter i öfrigt voro
eniga, och jag för min del endast var dubiös, så ansåg jag mig icke
böra aflemna någon reservation, liksom jag icke eller här finner mig
böra drifva den åsigten, ehuru jag icke kan neka, att det kanske
hade varit klokast, om Högsta Domstolen verkligen blifvit hord.

Herr Ekman, Johan Jakob: Det, torde icke kunna väntas, att
en person i min ställning yttrar sig om den formela behandlingen
af denna fråga. Kammarens ledamöter skola säkerligen ock hålla
mig räkning för att jag vid denna sena timma yttrar mig så kort
som möjligt, och jag skall derföre endast något fästa mig vid dels
grunden för konverteringen dels den konverteringssiffra som Utskottet
föreslagit.

Hvad nu den torra frågan, grunden för konverteringen angår, så
lära vi val alla vara ense derom, att alla förbindelser af offentligt
rättslig natur, såsom skatter, löner och taxor måste betalas efter eu
fäst, en gång för alla bestämd konverteringskurs. Sådana förbindelser
åter af privat rättslig natur, hvilka dels i framtiden skola inlösas,
dels aldrig kunna till kapitalet infrias, kunna gäldas på tre olika
sätt. antingen enligt Utskottets förslag efter en bestämd kurs, eller
ock enligt svenska myntkomitéens förslag efter eu konvertering med
upp- och afgäld, eller slutligen på det sätt, att staten tillhandahåller
det slags mynt. som enligt förskrifningen skulle erfordras vid en sådan
förbindelses förfallotid. För att nu först fästa mig vid det sista
alternativet, att staten skulle tillhandahålla mynt, så är detta eu omöjlighet.
Vi hafva redan beslutat, att allt präglande af mynt efter det
gamla systemet inom viss tid skall upphöra, och det skulle icke heller
för fordringsegaren vara någon fördel att få emottaga betalning i
ett mynt, som icke är landets egentliga mynt. Beträffande derefter
konvertering med upp- och afgäld, så är detta utan tvifvel det i
teorien riktigaste, och det vore derföre icke underligt, om jag. som
deltagit i myntkomitéens arbeten och då biträdt ett dylikt förslag,
äfven nu understödde detta alternativ. Det må vara, att jag då icke
tillräckligt blickat in i förhållandena, men så oväntade omständigheter
hafva emellertid sedermera inträffat, isynnerhet genom den myntförändring
som Tyskland helt hastigt antagit, att de förutsättningar,
som myntkomitéens pluralitet antog, beträffande förhållandet mellan
de ädla metallerna, hafva blifvit fullständigt rubbade. Eu stor auktoritet
i denna fråga, Professor Broch, har också alldeles frångått de
åsigter, han förut uttalat, och yttrar i sitt “Sserligt Votum i Myntsagen“:
Jeg maa erkjende den store Vsegt enstemmige Praejudikater
under fuldkommen ensartede Forholde over den hele Verden i en sag
som denne maa tillsegges. og jeg tror derför, uanseet min egen Mening
om hvad der med Hensyn till den teoretiske Retfserdighed kan
siges derom, ved naervaerende Leilighed åt burde boje mig derför. Jeg
slutter mig altsaa till Kommissionens avrige Medlemmer i åt tilraade
Vedtagelse af et Konversionsforhold eu gång for allé. uden nogen

Den 19 April, e. in.

157

senare for Forfaldsdagen efter davarende Prisforhold mellem Guld
och Solv bestemt Agio." Då eu person, så framstående som han.
kunnat byta om åsigt i detta afseende, så lärer det val icke kunna
klandras, om en person, som icke gör anspråk på att vara framstående
alls, handlar på samma sätt, isynnerhet då förändrade
förhållanden mellankommit. Jag erkänner oek mycket heldre, att
jag vid förra tillfället kunnat misstaga mig, än att jag nu, för att
synas vidhålla min förut uttalade åsigt, skulle yttra något, som stode
i strid med min nuvarande öfvertygelse. Jag tror således, att vi
böra bestämma en viss kurs för konverteringen att gälla för all
framtid, ty finge man betala sina förbindelser efter en konvertering
med upp- och afgäld, så skulle det kunna inträffa att fordringsegaren
verkligen erhölle tillbaka något annat än han i förskrifningen
betingat sig, ty att i liqvid godtgöras efter värdet af en metall,
som efter all anledning icke längre vore en lämplig värdemätare,
skulle för fordringsegaren kunna innebära en långt större förlust,
än om eu bestämd konverteringskurs eu gång för alla fastställdes.
Icke heller gäldenären tror jag vara berättigad att klandra en fast
konvertering, ty om han också komme att förlora på densamma, så
gjorde han likväl icke en effektiv förlust, utan gånge endast miste om
Jen rån st han kunnat ernå, om silfret fallit i värde. Det har visserligen
af en talare blifvit yttradt, att om den ena metallens värde
vore föränderligt, så måste, äfven den andra metallen lika mycket
vackla i värde, efter de äro hvarandras mätare; men jag tillåter
mig dervid erinra, att värdet af de ädla metallerna sins emellan ingalunda
bestämmer den enas eller andras förhållande till andra varor
och att man således kan köpa relativt mera för den ena än för den
andra. Jag kan derföre icke annat än fortfarande hysa den öfvertygelse,
som af Utskottet blifvit uttalad, nemligen att guldet skall
bibehålla sitt värde, på samma gång som det är all anledning att
förmoda, att silfret kommer att falla i värde och framför allt att
blifva i sitt värde särdeles vacklande.

Ofvergår jag nu till frågan om konverteringssiffran, så har en
talare här skarpt klandrat den kurs, som af Utskottet blifvit föreslagen.
Han har emellertid icke föreslagit någon annan siffra och
visat, att den vore lämpligare, och vid sådant förhållande tror jag,
att Utskottet kan anses hafva träffat den Tätta siffran, då den föreslagna
kursen varit gällande åtminstone under några månader, och
det icke synes antagligt, att silfverpriset, åtminstone under den närmaste
framtiden, skall stiga eller blifva mera stabelt.

Samme talare yttrade, att han tvekade, huruvida något annat
land skulle vilja vidtaga en konvertering efter den kurs, som här af
Utskottet blifvit föreslagen. Jag vill i detta afseende blott erinra,
att den af mig nyss citerade författaren, Professor Brodi, uppgifver,
att han är af den mening att det föreslagna konverteringsförhållandet
emellan silfver och guld (för Norge 1:15,68) är väl lågt för det
sednare, och kan jag således väl tänka mig, att talförhållandet
1 :15,81 icke af honom skulle anses vara för högt, och om detta ock
skulle vara händelsen i någon högst obetydlig mån, så får den enskilde
lof att i detta fall gifva vika för den allmänna nyttan af den

lÖv

Den l!> April, e. in.

beqvämlighet, som uppstår vid alla liqvider och derigenom, att ingå
förbindelser behöfva omskrifvas.

Jag anhåller alltså om bifall till denna paragraf. Det är så
mycket mindre skäl att utesluta den sista delen af densamma som
denna står i full öfverensstämmelse med den första delen. Skall en
krona gälla lika med en riksdaler riksmynt, så följer också deraf,
att eu riksdaler riksmynt måste vara lika med en krona; och då
konventionen föreskrifver, att vårt nuvarande silfvermynt dels med
1878, dels med 1881 skall hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel,
men uti § 6 af den nu föredragna lagen föreslås att äfven derefter
dessa mynt skola uti riksbanken invexlas efter den uti denna
3:dje § föreslagna grund, så ligger det uti sakens natur, att äfven
dessförinnan enhvar bör vara berättigad att emot silfvermynt tillvexla
sig guldmynt, en rättighet som efter mitt förmenande bör intagas
i bankoreglementet, så snart så mycket guld blifvit utmyntadt,
att en sådan vexling obehindradt kan fortgå.

Hvartill eu återremiss skulle tjena förmår jag icke inse, ty då
Andra Kammaren redan bifallit denna paragraf, så skulle endast
återremissen föranleda Utskottet att hemställa, det äfven Första
Kammaren måtte fatta beslut; och detta beslut förmodar jag likaså
gerna kan fattas i afton som sedermera.

Jag anhåller om bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Nordström: För att visa, att jag icke ville lägga hinder
emot en förändrad redaktion af denna paragraf på fullt tillfyllestgörande
grunder, har jag proponerat återremiss. Jag kände icke då.
att Andra Kammaren redan antagit denna öfvergångslag, och medgifver
nu, att vid sådant förhållande eu återremiss skulle vara utan
ändamål: och ehuru det icke vore utan intresse att taga under närmare
skärskådande den ackommodationslära, Friherre Skogman i sitt
sista anförande ansett vara den, som här i allo borde vara bestämmande,
vill jag dock med afseende på tiden nu lemna det derhän.
Grefve Mörner, Carl Göran, har emellertid föreslagit en förändring
af paragrafen, hvarigenom den skulle erhålla följande lydelse: “Det
nya myntet skall genast vara lagligt betalningsmedel i enlighet med
myntlagens bestämmelser". Allt det öfriga af paragrafen skulle således
utgå. Ifall detta förslag vunne Kammarens bifall, blefve derigenom
en förbättring vunnen, och man skulle i sådant fall vid alla
förbindelser med specifikt utsatt myntsort lättare kunna tillämpa
innehållet af 9 kap. Handels-balken.

Grefve Mörner, Carl Göran: De anmärkningar, jag tillåtit
mig att framställa, och hvilka jag egentligen framlagt nr den synpunkten,
att. jag för min del ville fritaga mig från delaktighet i ett
beslut, som icke var med rättvisan öfverensstämmande, hafva blifvit
bemötta af en talare, som straxt efter mig hade ordet, med den förnäma
öfverlägsenhet, som jag icke är ovan att finna Herrar bankkarlar
använda mot en sådan paria som de anse mig vara i dessa
frågor. Jag tyckes här vara en “Saul inter prophetas", men håller
dock före. att dessa Herrar böra se till. att de icke sjelfva utsätta

Den 19 April. e. m.

isig för att äfventyra sitt stora anseende. Att Jäsa innantill är eu
konst, som jag fått lära för många år tillbaka, och då jag använder
den, finner jag i § 12 af den redan antagna lagen, att “Skiljemynten
skola till obegränsadt belopp emottaga^ till statens kassa. Ingen
annan vare pligtig att i en betalning mottaga högre belopp än
20 kronor i 2- och 1-kronstycken, 5 kronor i mindre silfvermynt och
en krona i bronsmynt41. Det var just med afseende på detta bestämda
lagbud, som jag tog mig friheten säga, att sådana fordring-segare,
hvilkas fordringar icke gå upp till högre belopp än 20 R:dr,
kunna erhålla sin betalning i dessa 1- och 2-kronestyken, hvilka är o
8 procent mindre än det gamla myntet. Detta är en aritmetisk
■operation, som kan af hvar och en kontrolleras.

Den andra anmärkning, som samme talare anförde, gick ut på
att bevisa, att den erinran jag tillåtit mig göra skulle föranleda eu
fortfarande utmyntning af det gamla silfvermyntet. Detta måtte han
dock icke sjelf hafva trott, tv dertill är han bestämdt alldeles för
skarpsinnig. Det behöfves nemligen icke utmyntas silfver för att inlösa
hvarken de nuvarande eller de blifvande sedlarne. Han påstod
äfven, att det var samma förhållande med dessa försämrade kronor
som med Riksbankens sedlar. Detta synes mig dock vara ett dåligt
yttrande af en bankofullmäktig, tv han måtte val hafva förtroende
till Riksbankens sedlar, på hvilka stå att läsa, att de inlösas “med
en fjerdedel Riksdaler i silfver eller 2 ort tolf-iödigt mvntadt silfver44.
Om således liqviden verkställes efter ordalydelsen af förbindelsen,
kan icke någon svårighet uppstå, så länge tolf-lödigt silfver
kan åstadkommas i landet, och hvarken Kong], myntet eller någon
annan behöfver besväras med någon vidare utmyntning. Samme talare
trodde, att hvad förbindelserna innehålla derom, att liqviden
skall verkställas med silfver af eu viss lödighet, vore ditsatt endast
för att gifva bättre kredit åt obligationerna, utan någon vidare mening.
Hans tro leranar jag åt honom sjelf, men hvar och en annan,
som kan läsa förbindelsens lydelse, vet också att, så länge lag och
rätt. gälla i Sverige, utkräfves den ock efter innehållet. Här är emellertid
fråga om att genom en annan ordning än grundlagen föreskrifver
upphäfva hvad lagen bjuder, i det man vill sätta en gräns
för dess behöriga tillämpning. Jag hoppas dock, att det icke skall
lyckas, äfven om denna paragraf blir antagen, ty det torde ännu
kunna hända att här i landet, i trots af en sådan lag, det kan blifva
fråga, om att förbindelser skola efter ordalydelsen tillämpas.

År det nu nödvändigt att vidtaga den förändring, som § 3 i öfvergångslagen
innehåller? För min del liar jag icke kunnat öfvertyga
mig. derom. Genom bestämmelsen, att det nya myntet genast
är betalningsmedel, är öfvergången gjord, och huru sedermera förbindelser
enskilde emellan skola liqvidera», derom få, såvida godvillig
öfverenskommelse ej kan träffas, domrarne afgöra, och derför
behöfves alldeles icke någon särskild bestämmelse i denna lag.

Två af de talare, som försvarat Utskottets betänkande, hafva
dock erkänt, att det icke stode så alldeles helt till med denna paragrafs
öfverensstämmelse med 9 kap. Handels-balken, men, hafva de
sagt, beqvämligheten är eu tillräcklig grund, hvarför man bör antaga

Den 11) April, e. m.

j 60

detta stadgande. Vore det icke rättast att låta hvar och en sjelf
bedöma hvad han anser för sig beqvämligt? Det torde kunna hända
att hvad den ene finner beqvämt anser den andre för sig obeqvämt,
och det är icke så alldeles angenämt för en person, som har en
större fordran hos en annan, för hvilken han genom aftal sökt betrygga
sig en viss liqvid, att finna, det man vill tvinga på honom
en annan betalning, hvarigenom han till äfventyra gör en betydlig
förlust. Om deremot de enskilde finna med sin fördel förenligt att
skrifva om sina förbindelser för att uti dem åstadkomma en förändring,
så äro de så val å ena som andra sidan i sin fulla rätt att säga
upp sin skuld. Jag fortsätter min anhållan om proposition på det
förslag till förändring i § B, som jag förut framställt.

Herr Rydqvist: Då jag förra gången både ordet, begärde jag
afslag å denna paragraf. Jag anhåller nu att, med frångående af
detta mitt yrkande, få förena mig i det förslag till proposition, som.
Grefve Carl Göran Mörner framställt.

Herr Bergstedt: Jag anhåller att få återtaga mitt yrkande om
återremiss.

Friherre Skogman: Jag skall icke ingå i något besvarande af

de, ''Såsom mig synes, alldeles onödigtvis förolämpande uttryck, som
Grefve Mörner behagat mot mig begagna, och hviika jag, uppriktigt
taladt. icke tror mig hafva, förtjenat. Grefve Mörners förmåga
att läsa innantill har jag icke betvifla!, men det hade varit önskligt,
om han utsträckt denna äfven till § 16 i lagen om rikets mynt. der
det heter: "i Riksbanken och dess lånekontor, samt i de kassor för öfrigt.

hviika Kongl. Maj:t bestämmer, skola skiljemynt och nötta
guldmynt till invexling mottagas, och egen en hvar att i dessa kassor
få kvilket som helst belopp af sådant guldmynt, som endast till statens
kassor äro lagligt betalningsmedel, invexladt med lika stort belopp
gångbart mynt, såsom ock att få hvilket som helst med tio kronor
delbart belopp af skiljemynt, invexladt med guldmynt.1''

Jag tror således, att ej för någon tvifvel skall kunna uppstå om,
att han. med dessa skiljemynt i hand, äfven om de äro behäftade med
något undervärde, är lika säker att få dem utbytta i fullvigtig! guldmynt,
som han nu är att fä en banksedel invexla!! med silfver. I
båda fallen är man således fullt ut lika trygg.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefve»
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande paragrafen och dels af Grefve Mörner, (Jarl
Göran, att densamma skulle erhålla följande lydelse: “Det nya myntet
skall genast vara lagligt betalningsmedel i enlighet med “myntlagens
bestämmelser": framställde Herr Grefven och Talmannen proposition
på bifall till paragrafen och, då dervid svarades talrika ja jemte
åtskilliga nej. förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

§§ 4. 5

Dea 19 April, e. m.

1G1

§§ 4, 5 och 6.
Biföllos.

3:dje punkten eller Utskottets hemställan å sidan 52.

Herr (Trefven och Talmannen yttrade, det Kammaren torde finna,
ätt denna hemställan blifvit besvarad genom Kammarens, i afseende
a lagförslaget, fattade beslut.

Svarades ja.

Härefter anmälte sig och yttrade:

Herr Nordström: Jag ber att få anmäla min reservation mot
den ärade Kammarens beslut rörande § 3 i lagen om öfvergången till
det nya myntsystemet.

Herr Rydqvist: Jag anhåller att få i protokollet antecknad
min reservation mot såväl det beslut, som Kammaren fattade i förmiddags
rörande konventionens antagande, som äfven mot beslutet i
afseende på § 3 i lagen om öfvergången till det nya myntsystemet.

Uppå Herr (Trefven och Talmannens hemställan beslöt Kammaren,
att de endast en gång bordlagda målen skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskiljdes kl. 11 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Riksd. Prof. 1873. 1 Afd. 3 Band.