Ändrad remiss av motionen 11:762 (Riksdagens protokoll 1968:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12

FÖRSTA KAMMAREN

1968

19—20 mars

Debatter m. in.

Onsdagen den 20 mars

Sid.

Ändrad remiss av motionen 11:762

Anslag under femte huvudtiteln:

Ungdomstandvården, m. m........................

Lekskolans uppgift .........................

Bidrag till kommunala familjedaghem ......................

Familjerådgivning och föräldrautbildning ..................

Ungdomsvårdsskolorna .......................

Bidrag till Länkrörelsen ........................

Undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets

område .............................

Yrkesinspektionen ........................

Investeringsanslag till kommunikationsverken:

Statens järnvägars anslagsbehov .........

Flygplatser .........................

Den svenska isbrytarflottans kapacitet.....

Interpellation av fru Diesen (h) ang. eftersläpningen i Naturhistoriska
riksmuseets verksamhet ...........

Anslag till högre utbildning och forskning samt vuxenutbildning:
Den högre utbildningen .....................

Om viss utökning av juristutbildningen vid Göteborgs universitet
...................................

Om inrättande av en professur i informationsbehandling vid

Umeå universitet .......................

Om ytterligare professurer i geriatrik .......

Om anslag för arvoden till praktikhandledare vid journalisthögskolorna
.........................

Vuxenutbildningen .......................

Första kammarens protokoll 1968. Nr 12

107

109

112

117

118

Nr 12

Innehåll

Arvsbeskattningen ..........................................

Resultatutjämning vid beskattningen m. ......................

Lokaliseringspolitikens framtida utformning ..................

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande ..........

Om höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m.........

Om förbud mot användning av spö m. m. vid hästtävling......

Om tillgodoseende av jämlikhets- och grundtrygghetsprincipen
vid utformningen av socialpolitiken m. ....................

Samhällsplaneringen ........................................

Sid.

128

131

141

145

148

151

152
155

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 mars

Statsutskottets memorial nr 49, ang. överlämnande till lagutskott
av en till statsutskottet hänvisad motion .................. 7

— utlåtande nr 5, ang. utgifterna inom socialdepartementets

verksamhetsområde .................................... • • 7

— nr 9, ang. utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde .................. 64

_ nr 41, ang. högre utbildning och forskning samt vuxenutbildning
....................................................

_ nr 42, ang. de statliga företagsnämndernas verksamhet samt

förslagsverksamheten inom statsförvaltningen .............. 128

Bevillningsutskottets betänkande nr 19, ang. arvsbeskattningen .. 128

— nr 22, ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.......131

Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. lokaliseringspolitikens

framtida utformning .................................... Hl

_ nr 15, ang. den regionala planeringen och den samhällsekonomiska
målsättningen .................................... 145

_ nr 16, ang. tjänsteorganisationen vid riksdagens ombudsman naexpedition

............................................ 145

Första lagutskottets utlåtande nr 18, ang. preskriptionstiden för
talan om äktenskaplig börd .............................. 145

— nr 19, ang. straff för försök till frihetskränkande otukt och

till våldförande .......................................... 145

Andra lagutskottets utlåtande nr 12, om ändring av bestämmelserna
angående invaliditetstillägg och invaliditetsersättning . . 145

_. nr 13, ang. barnpensionen inom den allmänna försäkringen .. 145

__ nr 14, ang. behovsprövningen av studiemedel för gift studerande
.................................................. 145

— nr 15, om höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m. 148

— nr 16, om fri sjukhusvård under obegränsad tid för folkpensionärer
m. fl........................................... 1®®

—- nr 17, ang. sjukpenningklass vid arbetslöshet m. in......... 150

Innehåll

Nr 12

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. slopande av obligatoriskt
läkarintyg för körkort, m. m......................... 150

— nr 14, ang. utbetalningen av belopp som enligt naturvårdslagen
nedsatts hos länsstyrelse ............................ 150

— nr 19, ang. nedläggning och avlysning av flottled .......... 151

— nr 20, om vissa åtgärder mot djurplågeri .................. 151

—• nr 21, om inrättande av ett överorgan för bekämpandet av

djurplågeri .............................................. 151

— nr 22, om förbud mot användning av spö m. m. vid hästtävling 151

— nr 23, ang. grustäkt ...................................... 152

— nr 24, om vissa åtgärder i samband med grustäkt.......... 152

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna på kapitalbudgeten
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde 152

— nr 8, ang. taxorna inom lantmäteriväsendet och lantbruksnämnderna
.............................................. 152

— nr 9, ang. stödfartyg för vinterfisket utanför den norska

kusten .................................................. 152

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, om tillgodoseende
av jämlikhets- och grundtrygghetsprincipen vid utformningen
av socialpolitiken m. m........................... 152

— nr 12, ang. samhällsplaneringen m. m. och om åtgärder för

att lösa trafikproblemen inom större tätorter .............. 155

''■i''hdlÅ

Tisdagen den 19 mars 1968

Nr 12

Tisdagen den 19 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Herr Österdahl, åt vilken kammaren
tidigare beviljat ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 15
i denna månad, erhöll nu på därom
gjord ansökning fortsatt ledighet på
grund av sjukdom till och med den 29
mars.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom finansdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 103, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
överlåtelse av viss staten tillhörig mark,
in. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 107, i anledning av motioner om
vårdbidrag till handikappade barn under
16 år;

nr 108, i anledning av motioner angående
ersättning enligt lagen om allmän
försäkring i samband med transplantation;
och

nr 109, i anledning av motioner om
vårdbidrag till fosterföräldrar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 48, angående inrättande av en datamaskinfond
och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, m. in.; samt
nr 52, med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen den 8
mars 1968.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 5, 9, 41 och 42,
bevillningsutskottets betänkanden nr 19
och 22, bankoutskottets utlåtanden nr
14—16, första lagutskottets utlåtanden
nr 18 och 19, andra lagutskottets utlåtanden
nr 12—17, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 13, 14 och 19—24, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 3, 8 och
9 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 11 och 12

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

43, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 maj
1964 (nr 143) om bidragsförskott;

nr 47, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 4 juni 1926
(nr 189) om upplåtelse under åboriitt
av viss jord, m. in.;

nr 50, angående införande av färgtelevision
m. m.;

Nr 12

Tisdagen den 19 mars 1968

nr 65, angående anslag till klass- och
ämneslärarutbildning m. m. för budgetåret
1968/69; samt

nr 108, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1968/69.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 73, angående
muntligt meddelande till riksdagen
enligt 56 § riksdagsordningen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj :t
beslutat, att meddelande om Sveriges
utrikes- och handelspolitik skulle göras
till riksdagen enligt 56 § riksdagsordningen
samt förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
statsministern Erlander och i andra
kammaren av ministern för utrikes
ärendena Nilsson.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att han i anslutning till den nu före -

dragna skrivelsen finge tillkännagiva,
att enligt överenskommelse med hans
excellens herr statsministern Erlander
det i skrivelsen avsedda meddelandet
komme att lämnas vid kammarens sammanträde
torsdagen den 21 mars.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevaran de kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 49, angående överläm
nande till lagutskott av en till statsutskottet
hänvisad motion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Sörenson anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 43, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 21
maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott;
och

nr 47, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 4 juni 1926
(nr 189) om upplåtelse under åborätt
av viss jord, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 50, angående införande av färgtelevision
m. m.;

nr 65, angående anslag till klass- och
ämneslärarutbildning m. m. för budgetåret
1968/69; samt

nr 108, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1968/69.

Ang. ändrad remiss av motionen II: 762

Föredrogs statsutskottets memorial nr
49, angående överlämnande till lagutskott
av en till statsutskottet hänvisad
motion.

I motionen II: 762, av herrar Antonsson
och Dahlgren, hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla om utredning och förslag till
förarplatsförsäkring för av stat och
kommun ägda fordon. Motionen hade
hänvisats till statsutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
memorialet hemställt, att motionen II:
762 måtte överlämnas till lagutskott.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Första lagutskottet har
under behandling två likalydande motioner
om obligatorisk förarplatsförsäkring.
I den till statsutskottet hänvisade
motionen behandlas frågan om förarplatsförsäkring
för av stat och kommun
ägda fordon. Inom utskotten är vi
överens om att motionerna bör behandlas
av ett och samma utskott.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Punkten 4

Ang. ungdomstandvården, m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till sjukförsäkringen
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 505 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
340, av fru Elvy Olsson och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 414, av herr Hamrin
i Kalmar m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag syftande till
en förbättring av den förebyggande
tandvården och upplysningsverksamheten
på detta område,

dels de likalydande motionerna 1:
411, av fru Elvy Olsson och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 510, av herr Hamrin
i Kalmar in. fl., vari, under åberopande
av motionerna I: 340 och II: 414,
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag,
innebärande att ungdom i åldern 16—
19 år skulle äga rätt till samma tandvårdsförmåner
som nu gällde inom
mödratan dvården,

dels ock motionen 11:289, av fru
Marklund m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, dels att de i motionen
anförda alternativen för en lösning av
frågan om ungdomstandvård skyndsamt
måtte prövas samt att förslag måtte föreläggas
riksdagen härom, dels att som
försöksverksamhet måtte meddelas erforderliga
anvisningar rörande beviljandet
av dispens till landsting som ansökte
därom från gällande statsbidragsvillkor
för folktandvården.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen till Bidrag till sjukförsäkringen
för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett förslagsanslag av
505 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
II: 289 och I: 411 och II: 510, den

förstnämnda motionen i vad den avsåge
tandvårdsförmåner för ungdom enligt
mödratandvårdens principer,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 289 i vad den ej behandlats under 2,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 340 och II: 414.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Edström (fp) och
Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Westberg (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:411 och 11:510 samt i anledning
av motionen 11:289, den sistnämnda
motionen såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om tandvårdsförmåner
för ungdom enligt mödratandvårdens
principer.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! När 1961 års sjukförsäkringsutredning
för två år sedan framlade
sitt betänkande angående tandvårdsförsäkring
var det under den förhoppningen
att man skulle kunna genomföra
en allmän tandvårdsförsäkring
redan från och med innevarande år,
alltså 1968. Under remissförfarandet
tillstyrktes förslaget i stort sett. Dock
framkom en del betänkligheter med
hänsyn till personalbristen. Utredningen
själv hade också understrukit att svårigheterna
att genomföra förslaget låg i,
att det var brist på personal inom tandvården,
främst inom folktandvården.
Därför lade departementschefen förslaget
på is, och vi fick en ny utredning
som kallas 1967 års folktandvårdsutredning.
Från början var meningen att denna
utredning skulle arbeta mycket
snabbt, men det har visat sig, att den
knappt kommit i gång, fastän den arbetat
ett helt år. Det verkar därför som
om den skulle hålla på lång tid, och det

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

ser ut som om det skulle dröja länge, innan
vi får en allmän tandvårdsförsäkring.

Som redan sjukförsäkringsutredningen
påpekade, är det emellertid inte
möjligt att praktiskt genomföra förslaget
om allmän tandvårdsförsäkring utan
att först mycket omfattande åtgärder
vidtas i form av profylax mot tandsjukdomarna.
Även på denna punkt har
en försening inträtt på grund av bristande
initiativ från regeringens sida —
måste man tyvärr säga — vilket medför
att vi även härigenom får en ytterligare
försening, innan vi kan genomföra
förslaget.

Utredningen underströk att det framför
allt var viktigt att genomföra tre
ting för att man skulle få ett minskat
anspråk på tandläkare och tandvårdspersonal.

Det första var att man måste få till
stånd en bättre munhygien och därför
bl. a. utbilda tandhygienister. Detta förslag
har legat i flera år sedan det först
framfördes av medicinalstyrelsen, innan
regeringen tog upp det. Först alldeles
nyligen har den första kursen
kommit i gång. Ännu tar det ytterligare
något år, innan vi får de första tandhygienisterna,
och då är det ändå bara
den första gruppen. Det innebär alltså
eu försening.

Den andra punkten var frågan om
bättre kostvanor. Vi har i många år
diskuterat varför svenska folket, liksom
många andra av de högt stående kulturfolken,
har så dåliga tänder och
framför allt karies. Det beror helt enkelt
på dåliga kostvanor. Därför måste
man vid sidan av en bättre munhygien
sätta in en agitation för bättre kostvanor
och detta särskilt inom skolorna. Nu
har främst Tandvärnet emellertid satt i
gång något här; därigenom kan man
vinna en viss profylax såväl när det
gäller tandkaries som när det gäller
tandlossningssjukdomar.

Men det allra viktigaste momentet i
profylaxen är fluorideringen, fluorbehandlingen
av tänderna. Det är framför

It Första kammarens protokoll 1968. Nr 12

Ang. ungdomstandvården, m. m.
allt där som det är fråga om försummelser.
Man har inte kommit i gång
på grund av att regeringen fortfarande
inte fattat något beslut med tillåtelse att
börja med vattenfluoridering i en hel
del av våra storstäder.

Fluoridering är här en återgång till
den väg som naturen själv har anvisat
oss. Det är ju främst i städerna och
de större samhällena som man har brist
på naturligt fluor i vattnet på grund av
att man använder ytvatten. Därigenom
uppstår i kroppen en utarmning av
fluor, vilket leder till en bristande hållfasthet
i emaljen. Fluorideringen är —
kan man säga — naturens egen väg till
botande av detta. Det är bara att återgå
till ett normalt tillstånd, om man återställer
den naturliga fluorhalt som finns
i våra grundvatten och som oftast finns
i dricksvattnet ute på landet samt även
i de städer, där man utnyttjar grundvattentäkter.
Fluoridering är inte någon
medicinering utan en justering till
det normala vid bristande fluorhalt i
vattnet i områden där vattnet har alldeles
för låg halt av fluor. Att tillsätta
fluor till vattnet är lika litet medicinering
som berikandet av naturliga livsmedel
med vitaminer och mineralämnen,
säger t. ex. amerikanska tandläkarsällskapet.
Vi vet ju själva hur vi t. ex.
berikar margarin, och det betraktar vi
inte som någon medicinering.

Det är viktigt att här påpeka att om
vi nu så att säga återgår till naturen så
blir framför allt småbarnens tandemalj
bättre, vilket medför en bättre resistens
med som resultat ett minskat antal hål i
tänderna av karies.

Vår främste expert på detta område,
professor Yngve Ericsson vid tandläkarhögskolan,
säger i ett uttalande:
»Fluortillförsel till dricksvatten är den
metod som naturen anvisat och som utnyttjas
i form av kontrollerad vattenfluoridering
av åtminstone 60 miljoner
människor i alla världsdelar utom Afrika.
Det ger ett starkt automatiskt verkande
kariesskydd för alla åldrar och
har inte i något fall medfört några häl -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. ungdomstandvården, m. m.
sofarliga eller ogynnsamma biverkningar.
»

Vid Göteborgs tandläkaresällskaps 70-årsjubileum för någon tid sedan gjordes
följande uttalande: »De argument
som lagts fram mot fluor i bekämpandet
av tandröta baseras på okunniga,
halvkunniga och ensidiga tolkningar av
en liten del av den rikhaltiga litteratur
som finns om fluoridering och dess biologiska
verkningar. Fluoridering måste
rekommenderas så länge inga likvärdiga
alternativ finnes.»

Tidigare var vissa experter litet tveksamma
beträffande fluorideringen, och
det rådde delade meningar på denna
punkt, men man har ändrat uppfattning.
Den som tidigare främst var motståndare
till fluoridering var nobelpristagaren
professor Hugo Theorell. Han
är nu anhängare av fluoridering.

Medicinalstyrelsen tillsatte en kommitté
rörande fluorideringsfrågorna,
som inlämnade sitt betänkande till socialdepartementet
under våren 1967.
Kommittén hade undersökt dessa förhållanden
och fick uppdraget att i fortsättningen
fungera som en rådgivande
kommitté till departementet med uppgift
att följa utvecklingen inom detta
område. Men det har inte skett nagon
utveckling. Ännu har inga städer fått
tillstånd till vattenfluoridering. Det väsentliga
är att spädbarnen blott på detta
sätt kan påverkas — och även i övrigt
uppnås härigenom den bästa effekten.

Fluor har ju hittills i vårt land bara
kunnat användas vid tandborstning.
Men bara därigenom har lokalt antalet
angrepp av karies hos skolbarnen kunnat
minskas med mellan 40 och 60 procent.
Det innebär mycket stora besparingar
i arbetstimmar för tandläkarna.
Vi räknar med att om vattenfluoridering
i våra storstäder genomföres kommer
tandläkarna där att hinna med
minst 50 procent ytterligare individer
när det gäller barntandvården, det viktigaste
i detta sammanhang.

Genomförandet av tandborstning med

fluor i Jönköping och i Göteborg har
medfört en förbättring, men det måste
tas helt andra tag, om vi skall kunna
få verklig rätsida på problemen så att
en tandvårdsförsäkring kan genomföras
under närmaste år. På denna punkt efterlyser
jag krafttag från regeringens
sida.

Det måste skapas en effektivare profylax,
och denna profylax måste verka
några år innan en tandvårdsförsäkring
kan genomföras, såvida det inte skall
utbildas betydligt fler tandläkare och
tandsköterskor — vi har ju redan i dag
det största antalet tandläkare och tandsköterskor
per invånare i hela världen.

Vad skall vi då göra när det nu verkar
som om någon tandvårdsförsäkring
inte skulle kunna genomföras under de
närmaste åren. Då måste man ju tillgripa
det näst bästa, och det blir, som
sjukförsäkringsutredningen diskuterat,
en delreform. Det gäller att hjälpa de
åldersgrupper som framför allt behöver
hjälp. Det råder väl ingen som helst
tvekan om att den åldersgrupp som
framför allt behöver hjälp är ungdomen
omedelbart efter skolgångens slut då
folktandvårdens behandling upphört.
Denna behandling omfattar, som vi vet,
bortåt 90 procent av skolbarnen upp
till 16-årsåldern. Men även i 16—19-årsåldern förekommer mycket karies,
och då kan mycket av det som gjorts
under tidigare år förstöras.

Det finns här möjlighet att lösa frågan
på ungefär det sätt som utredningen
anvisade, om man nu vill genomföra
det näst bästa i stället för det
bästa. Frågan om 16—19-åringarnas
tandvård skulle då lösas på samma sätt
som den i dag har lösts beträffande
mödratandvården. Unga mödrar utsätts
för mycket starka angrepp av karies —
och de har ett stort behov av tandvård.
Detta har ordnats så att de med stöd
av statsbidrag får behandling genom
folktandvården. På samma sätt hade vi
nu tänkt oss det skulle ordnas för ungdom
i åldern 16—19 år. Detta är motionernas
innebörd. Jag tycker att detta är

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

en mycket allvarlig och viktig sak, eftersom
tandhälsan för hela livet grundlägges
just under ungdomen.

Förra veckan diskuterade vi om vi
på likartat sätt skulle hjälpa pensionärerna
med tandvård; detta var jag
mindre med på, ty där vinner vi mycket
mindre. Dels har de mycket mindre
karies — i stället har de tandlossningssjukdomar
—- dels har de ofta proteser.
Tandläkarkostnaderna för pensionärerna
är därför ej så stora som för ungdomarna.
I åldrarna 16—19 år har ungdomarna
därtill i regel mycket små inkomster.
Många av dem studerar. Det
vore högeligen angeläget att dessa ungdomar
fick sina tänder fortsatt omsedda
några år efter 16-årsåldern. På det
viset skulle vi även få en mycket bättre
folkhälsa, ty som vi vet påverkar tandhälsan
också folkhälsan.

Det är detta som ligger bakom motionerna
och reservationen. Jag ber
med dessa ord få yrka bifall till reservationen,
där vi anhåller att frågan om
att göra förmånerna inom mödratandvården
även tillämpliga för ungdomar
mellan 16 och 19 år bör snabbutredas
och förslag snarast föreläggas riksdagen.
Den snabbutredningen bör kunna
bli färdig mycket fort, ty sjukförsäkringsutredningen
har redan i stort utrett
saken. Det bör kunna räcka med
att det sker en bearbetning inom departementet.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Som herr Edström redan
har redogjort för lade 1961 års
sjukförsäkringsutredning fram ett förslag
år 1965 att inom den allmänna
försäkringens ram skulle införas även
tandvårdsförsäkring. Vi vet nu att denna,
som vi väl alla anser, mycket angelägna
reform har skjutits på framtiden
av flera skäl, kanske mest beroende
av det statsfinansiella läget, men även
bristen på tandläkare har väl varit en
bidragande orsak. En annan orsak är
också att allt inte fungerar så väl inom

Ang. ungdomstandvården, m. m.

folktandvården. En översyn av dess organisation
bör ske innan detta kan genomföras.
Man måste således beklaga
att denna önskvärda reform är skjuten
på framtiden, av skäl som jag nämnt.

Även om man skjuter på den stora
reformen, så anser vi motionärer att
en delreform skall kunna genomföras,
nämligen för ungdomar i åldersgruppen
16—19 år. Nu får ungdomar tandvård
till 16 års ålder. Sedan får de ställa sig
i ko vid folktandvården, där väntetiden
som vi alla vet ofta är mycket lång. Upp
till tre år är ingen ovanlighet. Privat
tandvård för dessa ungdomar blir i de
flesta fall för kostsam, beroende på att
många av dem har för små inkomster
eller att de fortfarande går i skola. Föräldrarna
har också svårigheter att orka
med kostnaderna för tandvård för sina
barn just när de är i 16-årsåldern och
kostar så mycket, och då samtidigt samhällets
stöd så bryskt avtar. Jag tänker
på barnbidrag, familjebostadsbidrag
och förvärvsavdrag, som upphör just
när barnen fyllt 16 år. Att samhällets
stöd så reduceras när barnet fyllt 16
år var kanske en lagom gräns när reformerna
genomfördes; många började ett
förvärvsarbete då. Men i dag, när de
flesta fortsätter sin utbildning, är gränsen
föråldrad.

Den trängda ekonomiska situation
som många föräldrar befinner sig i
när barnen är i övre tonåren gör att
det många gånger är tandläkarbesöken
som ej blir av, utan tänderna får mer
eller mindre förfalla. Det har också visat
sig att t. ex. av de värnpliktiga har
16 procent ej varit hos tandläkaren sedan
skoltandvården upphörde och 11
procent endast vid tandvärk. Det har
också visat sig att vårdbehovet för dessa
ungdomsgrupper är dubbelt så stort
som för samtliga vuxna över 16 år. Redan
nu finns en delreform för en kategori,
som herr Edström sade, nämligen
för barnaföderskor som får återbäring
på sin tandläkarräkning med tre fjärdedelar
av en av Kungl. Maj:t fastställd
taxa, och ersättningen utgår från sjuk -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. ungdomstandvården, m. in.

försäkringen. Vi motionärer menar att,
i avvaktan på den stora reformen, ett
liknande system för ungdom i förut
nämnd ålder bör kunna vara tillämpligt,
och vi anser att detta bör snabbutredas
och förslag föreläggas riksdagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är inte första gången
vi diskuterar denna fråga. Det gjorde
vi senast förra året. Vi är väl också
alla överens om att det är en allvarlig
fråga. Det har ju under en följd av år
skett förbättringar beträffande tandvården
i detta land. Man har oavbrutet
ökat antalet tandläkare och man har förbättrat
folktandvården. Man har gjort
en hel rad insatser för att gagna medborgarna
i fråga om tandvård.

De motioner som nu föreligger är ju
ungefär desamma som de vi hade att
behandla förra året, då utskottet förklarade
att man i avvaktan på den utredning
som är i gång bör låta med de nu
föreslagna särreformerna bero. Men
man kan givetvis göra vissa ting under
tiden.

Det är en sak som har slagit mig här.
Man menar att om man nu skulle gå
med på reservanternas önskemål om en
snabbutredning, så skulle det lindra svårigheterna.
Nu är det ju köer och trängsel
framför tandläkarnas stolar, och
de köerna blir ju inte mindre om det
skall bli ännu fler patienter. Framför
allt är det nödvändigt att undan för
undan utbilda tandläkare och att göra
de tandvårdskliniker vi har funktionella.

Med detta anförande, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det var herr Edström
som uppkallade mig till en kort replik.
Han tog bl. a. upp frågan om fluoride -

ringen av dricksvattnet. Vi har inte på
något sätt fördröjt fluorfrågan. Det föreligger
nu framställningar från ett antal
städer om tillstånd att tillföra vattenledningsvattnet
fluor. Dessa ärenden
har varit föremål för remissbehandling.
Beslut kommer att fattas inom den närmaste
tiden. Vi har, herr Edström, varit
angelägna om att förbereda denna viktiga
fråga mycket noggrant. Därför har
en särskild fluorkommitté knutits till
socialstyrelsen. Kommittén har till uppgift
att ingående undersöka och pröva
bl. a. de tekniska förutsättningarna för
tillförsel av fluor till dricksvattnet.
Kommittén har nu undersökt de tekniska
frågorna, vilka är av stor betydelse
för den framtida utvecklingen på
detta område.

Får jag sedan, herr talman, bara knyta
ett par korta reflexioner till de motioner
och framställningar som föreligger
på denna punkt i utlåtandet. När
sjukförsäkringsutredningen föreslog införandet
av allmän tandvårdsförsäkring
framhöll utredningen även att en tandvårdsförsäkring
innebar vissa risker
bl. a. för folktandvården. Remissbehandlingen
av förslaget visade också att
vissa grundläggande frågor rörande
folktandvården måste mer ingående
klarläggas innan ställning kunde tas till
frågan om tandvårdsförsäkring, bl. a.
för att undvika risken av att försäkringen
äventyrar folktandvårdens utveckling.
Fördenskull tillsatte vi i början
av 1967 utredningen angående folktandvårdens
ställning och organisation
m. m. Bland de frågor som utredningen
enligt sina direktiv skall ta upp till
prövning återfinnes även frågan om
förtursrätt för ungdomar till behandling
inom folktandvården. Det är därför
ganska märkligt att mittenpartierna nu
vill bryta ut en bit av detta stora frågekomplex
som rör folktandvården och
tandvårdsförsäkringen och som redan
är föremål för prövning inom en sittande
utredning. Jag tycker det är rimligt
att frågan om en allmän tandvårdsförsäkring
tas upp i ett sammanhang för

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

att därmed undvika den situationen att
man får skilda lösningar i fråga om
tandvårdsförmånerna för olika befolkningsgrupper.

Mittenpartiernas utredningsalternativ
torde inte medföra att frågan om ungdomarnas
tandvårdsförmåner löses särskilt
mycket snabbare än om den får
behandlas i ett större, och jag skulle
vilja säga sitt naturliga, sammanhang.
Enligt vad jag inhämtat kan man räkna
med förslag från folktandvårdsutredningen
under nästa år. Möjligheterna
torde vara små att genom en ny utredning
få fram ett snabbare ställningstagande.
Sett i det här perspektivet ter
sig förslaget om att bryta ut frågan om
ungdomstandvården ur det större sammanhanget
än mera betänkligt.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
säger att vi skall utbilda fler tandläkare
innan vi kan lösa dessa frågor. Detta är
ej viktigast. Jag tror inte, att vad vi
främst behöver är att utbilda fler tandläkare
om vi angriper de profylaktiska
problemen på rätt sätt, så att våra tandläkare
hinner med 50 till 60 procent fler
patienter. Det är därför jag understryker
vikten av att verkligen på allvar
pröva och gå in för profylaktiska
åtgärder. Jag är ledsen att jag behöver
polemisera med herr statsrådet och socialministern,
ty redan i december efter
min interpellation i detta ärende
var vi ganska överens om att dessa problem
skulle lösas så fort som möjligt.
Bland annat skulle vissa städer få tillstånd
att fluorera sitt dricksvatten.
Det är nu tre månader sedan dess, men
fortfarande har ingenting skett. Såvitt
jag förstod var emellertid redan då de
tekniska förutsättningarna klara.

Jag hemställer till herr statsrådet att
verkligen lägga manken till i denna fråga,
ty den är av mycket stor vikt. Ju
förr vi får i gång en vattenfluoridering
desto bättre är det. Resultaten kommer

Ang. ungdomstandvården, m. m.
inte med detsamma — det tar några år
innan de kommer — men vi kan på
grund av personalbrist inte genomföra
en allmän tandvårdsförsäkring förrän
en profylaktisk, mera allmän vattenfluoridering
varit genomförd i många
av våra storstäder under några år.

Sedan vill jag också polemisera mot
kritiken mot denna delreform i förväntan
på folktandvårdsutredningens
betänkande. Det förhåller sig som bekant
så att 1961 års sjukförsäkringsutredning
redan har utrett detta. Det är
dessutom inget större problem, utan
kan, som jag redan sagt, mycket lätt lösas
genom en kort kompletterande utredning
inom departementet, en utredning
som inte behöver ta mer än någon
månad. Det gäller endast vissa praktiska
detaljer, om man vill lösa problemet
efter samma principer som mödratandvården.

Vi hörde nyss att även detta år kommer
att gå, innan vi får något betänkande
från 1967 års folktandvårdsutredning.
Det var inte särskilt omfattande
uppgifter som den utredningen fick
sig ålagd. Det var dessutom, om jag inte
missminner mig, fråga om en skyndsam
utredning. Man väntade sig nästan att
den skulle vara färdig redan nu. Nu
kommer den tydligen i alla fall att ta
minst ett år till. Sedan följer remissbehandling
osv. Det kan alltså inte bli
något förslag 1969 heller, utan tidigast
1970. Varför kan vi inte då redan inför
1969 fatta ett beslut om dessa ungdomar,
där vi vinner så mycket för varje
år, om deras tandvård sköts på ett
bättre sätt?

Enligt mitt förmenande är motiveringarna
i reservationen och motionerna
mycket starka.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s ):

Herr talman! Det heter att man skall
vara glad över syndare som sig bättrar
och omvänder. Förra året hade vi en
debatt om antalet tandläkare. Den me -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. ungdomstandvården, m. m.
ningsriktning som herr Edström företräder
ansåg då att det utbildas för få
tandläkare. I dag säger herr Edström att
vi har tillräckligt många tandläkare,
och det låter ju bra. Rätt vad det är har
vi väl för många enligt herr Edströms
uppfattning.

Det faktiska förhållandet är att vi har
för få tandläkare vid många av våra
tandvårdspolikliniker. Många landstingsmän
är bekymrade över svårigheten
att få tandläkare till mindre orter.
Möjligen finns det ett överflöd av tandläkare
i storstäderna. Tandläkarna där
vägrar emellertid att flytta ut. En stor
del av dem har inga köer framför sina
mottagningsdörrar, utan köerna finns
vid folktandvårdspoliklinikerna ute i
landet, och det är där en förstärkning
behövs.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Edström vidhåller
att vi har fördröjt frågan om att ge vissa
städer tillstånd att tillsätta fluor i
vattnet. Jag vill säga till herr Edström
att jag tror att många andra har den
meningen att det är angeläget att denna
fråga blir prövad in i minsta detalj.
Det är oerhört viktigt att de tekniska
frågorna är tillfredsställande lösta, innan
vi startar fluorideringen. Som herr
Edström vet, står vi nu vid begynnelsen
av en utveckling; en rad städer behandlar
dessa frågor och några har fattat
beslut att söka tillstånd.

Jag har sagt det tidigare här i kammaren
-— jag delar alltså herr Edströms
uppfattning härvidlag — att här är det
fråga om en mycket viktig angelägenhet
ur både tandvårds- och folkhälsosynpunkt.
Min inställning är sålunda
positiv, men jag vill, som jag sagt tidigare,
sannerligen ha dessa frågor tekniskt
i alla avseenden prövade, innan
vi startar. Jag tror att det finns en opinion
här i landet för en seriös behandling
av dessa frågor, och vi har verkligen
försökt ge dem en sådan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Om jag får börja med
det sista vill jag framhålla, att jag liar
precis samma uppfattning som herr
statsrådet, nämligen att denna fråga är
seriös och måste allvarligt tekniskt undersökas.
Men vi har dock en mycket
omfattande erfarenhet av dessa problem
från andra håll i världen. Jag
nämnde till exempel att 60 miljoner
människor i USA lever inom sådana
områden, där man sedan många år tillbaka
utför vattenfluoridering. Där har
man alltså tekniskt löst dessa frågor.
Det finns redan en världsomfattande
teknisk erfarenhet. Jag instämmer helt
och hållet med herr statsrådet, att en
seriös behandling av de tekniska frågorna
måste ske, men jag har nog den
känslan att denna tekniska utredning
har gått väl långsamt och att man i Sverige
inte utnyttjat de erfarenheter, som
finns överallt i världen.

Jag är alltså fullt överens med statsrådet
om att tillstånd ej bör ges utan
att man verkligen har allvarligt helt löst
de tekniska problemen. Jag hoppas
dock ännu mera än jag hoppades i december,
att det verkligen nu skall bli
ett resultat. Även i december lovade
nämligen statsrådet att någonting snart
skulle ske, men ännu har ingenting
skett. Månad efter månad går utan att
någonting blir gjort, vilket inte är tillfredsställande.
Det tar också tid för
kommunerna att genomföra de tekniska
arrangemangen i sina vattenverk, när
tillstånd erhållits. Det går alltså inte att
genomföra fluorideringen med detsamma.
Och effekten av densamma märks
först åratal efteråt.

Sedan vill jag vända mig till herr
Birger Andersson. Att vi i dag har brist
på tandläkare är det väl ingen som
ifrågasätter. Det har jag fullt klart för
mig. Att folktandvården har det sämst
ställt beror på att tandläkarna där har
de sämsta arbetsvillkoren. Det är ingen
som helst diskussion om den saken. Jag
sitter själv i en folktandvårdsstyrelse
sedan många år tillbaka, och jag vet

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

precis hur förhållandena är. Det är
inte så lätt att få tandläkare dit. Att det
skulle finnas för många tandläkare i
storstäderna, kan diskuteras.

Om vi genomför ordentliga profylaktiska
åtgärder kommer emellertid tandläkarna
att hinna med 50 procent flera
patienter. Då är det inte säkert att vi
behöver utbilda så ytterligt många fler
nya tandläkare. Vi har dock i dag den
största tandläkartätheten i världen. Det
är möjligt att vi skulle kunna praktiskt
lösa problemen genom att utbilda flera
tandläkare under ett par år framöver
genom extra kurser eller på annat sätt,
men jag tror att den utbildning av tandläkare
som vi i dag har i det långa
loppet är i det närmaste fullt tillräcklig,
om en bättre och mycket effektivare
profylax genomföres. Dessutom måste
vi främst hjälpa ungdomarna att få
tandvård. Det är framför allt ungdomarnas
tänder som angrips av karies, och i
de åldersklasserna har vi därför mest
att vinna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. 2 samt därefter
särskilt i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

Med avseende å mom. 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Ang. lekskolans uppgift

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
4 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 43.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkterna 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Ang. lekskolans uppgift

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av
barnstugor för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 31 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:4,
av herr Werner, och II: 7, av herr Hermansson
m. fl., såvitt nu vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
461, av fröken Mattson och fru Land -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. lekskolans uppgift

berg, samt II: 573, av fru Ekendahl och
fru Skantz,

dels ock de likalydande motionerna
I: 556, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 713, av herrar Hedlund och
Wedén.

I motionerna I: 556 och II: 713 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad i motionerna anförts
angående lekskolorna. I dessa motioner
hade framhållits, att lekskolan
borde ses som en skolform, i vilken
barnen skulle förberedas för grundskolan,
och icke som en tillsynsform.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:4 och 11:7 i vad de avsåge en
femårsplan och visst åläggande för kommunerna,

2. att riksdagen i anledning av motionerna
1:461 och 11:573 måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet i
punkten anfört om barnstugans inre
verksamhet,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 556 och II: 713 i vad de avsåge
skrivelse om lekskolans uppgift,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 4 och II: 7 i vad de avsåge barnstugeverksamhetens
departementala anknytning,

5. att riksdagen till Bidrag till anordnande
av barnstugor för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 31 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Ottosson (h), Edström (fp) och
Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Bohman (li), Mattsson
(ep) och Gustafsson i Skellefteå (fp),
fröken Ljungberg (h) samt herrar Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Westberg (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angi -

vits, samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 556 och II: 713, såvitt nu
vore i fråga, måtte giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört om
lekskolans uppgift.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Anledningen till att vi
i motion och reservation har tagit upp
lekskolorna till diskussion är att familjedaghemsutredningen
anförde, att
den fann det angeläget att tillsynstiderna
— lägg märke till ordet — vid lekskolorna
förlängdes så att man kunde
ta emot barn till deltidsarbetande föräldrar.

Jag finner barntillsynsfrågorna ytterst
angelägna och får tillfälle att senare
i dag återkomma till dem. Men att
man fortfarande inte kan hålla isär
barntillsyn och lekskola, som är en förberedelse
för grundskolan, anser jag
vara högst beklagligt. Lekskolan måste
ses som en skolform och ingenting annat,
där alla barn skall få gå oavsett
om föräldrarna förvärvsarbetar eller
inte.

Föredragande statsrådet har inte tagit
upp utredningens tankegångar men
inte heller uttalat en avvikande mening,
varför vi är ovissa om inställningen
därifrån.

Eftersom mittenpartierna har väckt
en motion om allmän förskola som
riksdagen senare kommer att behandla,
nöjer jag mig för dagen med att
yrka bifall till reservationen, vari hemställes
att riksdagen skall ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört om
lekskolans uppgift.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Utskottet har haft att
ta ställning till en del motioner beträffande
denna punkt och funnit, att något
särskilt uttalande just nu inte erfordras.
Utskottet har ansett att de meningar
som framförts dels av motionärer
och reservanter, dels av utskottets

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

majoritet är vad man egentligen kan
säga i dag — vi får avvakta vad som
så småningom kan komma fram av det
hela.

Lekskolorna har stor betydelse. Om
de skall vara obligatoriska eller inte
blir en senare fråga — den dagen vi
skall ta ställning till det problemet
kommer en hel del svårigheter att
torna upp sig. Blir lekskolan obligatorisk
krävs det en mängd nya skolbyggnader
och annat som kommer att binda
stora resurser. Det gör att man får vara
litet försiktig i sina bedömningar, innan
man vet mer än man nu gör.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag vill först understryka
att den del av statsverkspropositionen,
som fru Olsson refererade till, rör
familjedaghem. Det fanns ingen anledning
att där gå in på någon diskussion
om lekskolor.

Jag finner det beklagligt att man tydligen
inte känner till att den pedagogiska
målsättningen är densamma i daghem
och lekskolor. Reservanterna anser
att lekskolan skall ses som en skolform
och inte som en tillsynsform
men glömmer då bort att daghemmet i
lika stor utsträckning som lekskolan är
en form av förskoleundervisning för
barn som är i den åldern att de kan
tillgodogöra sig sådan undervisning.

Hela denna diskussion är väl ändå till
sist en strid om påvens skägg. Barnstugorna
har pedagogiska uppgifter vid sidan
av tillsynsuppgiften lika väl som
grundskolan, i synnerhet på lågstadiet,
har tillsynsfunktioner vid sidan av
sina pedagogiska uppgifter.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att utskottets talesman också
ville understryka lekskolornas stora betydelse.

Ang. lekskolans uppgift

Det är alldeles riktigt, som statsrådet
säger, att det är familjedaghemmen som
vi i dag diskuterar. Som jag förut sade
var anledningen till att vi tog upp denna
fråga att familjedaghemsutredningen
också behandlade frågan om tillsynstiderna
vid lekskolorna. Eftersom det torde
vara allom bekant att vi från mittenpartiernas
sida alltid har ansett
barndaghemmen vara en tillsynsform
och lekskolorna en förberedelse till
grundskolan, har vi tyckt att någonting
nytt här har smugit sig in.

Nu säger statsrådet att det inte är
någon skillnad på lekskola och barndaghem.
Jag är glad över allt gott som
uträttas vid barndaghemmen, men jag
kan väl ändå inte tro att någon vill
göra gällande att barn som vistas en hel
dag på ett barndaghem hela dagen skall
vara föremål för undervisning. Det tror
jag inte de orkar med, och jag skulle
vilja säga: stackars barn. Detta är väl
ändå skilda saker. Vi vill kanske inte
heller kalla denna form för lekskola
utan snarare förskola och då lägga frågan
under ett annat departement. Vi
har emellertid som jag tidigare har sagt
en motion i denna fråga som det blir
tillfälle att återkomma till.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt om lekskolorna, men
jag känner mig i viss mån uppkallad
med anledning av statsrådets yttrande.

Det är klart att lekskolorna och familjedaghemmen
har som gemensam pedagogisk
uppgift att vänja barnen vid
bättre anpassning till varandra, att ge
dem större möjligheter att anpassa sig
både i hemmet och utanför hemmet.
Men vi skall väl ändå inte förneka att
barndaghemmens uppgift i första hand
är att ge barntillsyn för de föräldrar
som behöver lämna in sina barn för den
tid då de själva är sysselsatta i förvärvsarbete.

Lekskolorna ger, om man så vill, en
form av barntillsyn men också en form

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
av förberedelse för grundskolan. Vi
hoppas väl också alla att denna form av
förberedande undervisning så småningom
skall slå allmänt igenom och att de
allra flesta barn i vårt samhälle skall
komma i åtnjutande av den. Det gäller
alltså inte bara de föräldrar som måste
lämna sina barn för tillsyn under en
viss tid av dagen utan även de föräldrar
som väl kan ordna tillsynen själva men
vilkas barn ändå behöver komma till en
lekskola för den förberedelse för den
obligatoriska skolan som alla barn har
behov av.

Jag tror därför att det är väsentligt
att man försöker hålla begreppen isär
och har klart för sig att man inte löser
barntillsynsfrågan i stort genom att enbart
öka antalet lekskoleplatser.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
mom. 3 samt därefter särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
9 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att godkänna de i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1968 förordade grunderna för bidrag
till kommunala familjedaghem att
gälla från och med den 1 januari 1969.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle bidragsrätt
föreligga enligt en kvotregel,
när kommunens organiserade barntillsyn
— genom både barnstugor och familjedaghem
— nått en viss omfattning
uttryckt i platser per antal invånare i
kommunen. För det första 10 000-talet.
invånare skulle krävas en plats per 200
invånare och för invånare därutöver en
plats per 100 invånare. En balansregel
avsåges gälla endast kommuner med
mer än 10 000 invånare och innebära,

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

att bidrag icke utginge för fler familjedaghemsplatser
än som motsvarade antalet
statsbidragsberättigade barnstugeplatser
i kommunen. I fråga om statsbidragets
storlek hade Kungl. Maj :t föreslagit
ett bidrag med 35 procent av
kommunens kostnader för dagbarnvårdarens
lön och sociala förmåner utom
omkostnadsersättning och efter avdrag
för föräldraavgifter.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
332, av herrar Kaijser och Blomquist,
samt II: 429, av herr Werner m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att statsbidrag till kommunala familjedaghem
skulle utformas på så sätt, att
bidragsrätt förelåge när det i daghem,
fritidshem, gemensamma barnstugeavdelningar
och kommunala familjedaghem
funnes sammanlagt minst en plats
per hundra invånare i kommuner med
mer än 10 000 invånare samt minst en
plats per 200 invånare i kommuner med
upp till 10 000 invånare, varvid i samtliga
fall inskränkningar i bidragsgivningen
med hänsyn till tillsynsformen
icke borde ske,

dels de likalydande motionerna I:
556, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 713, av herrar Hedlund och
Wedén, vari, såvitt nu vore i fråga, anhållits,

A. att riksdagen måtte godkänna de
förordade grunderna för bidrag till
kommunala familjedaghem att gälla
från den 1 januari 1969 med de ändringarna,
att

1. de i propositionen föreslagna inskränkningarna
i statsbidragsrätten som
kvotreglerna utgjorde borde utgå,

2. statsbidrag skulle utgå med 45 procent
av kommunens kostnader för dagbarnvårdare^
lön och sociala förmåner
inklusive omkostnadsersättningen,

3. omkostnadersättningen skulle utgöra
8 kronor per barn och dag,

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala sig angående beho -

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

vet av information angående familjedaghemsverksamheten
i enlighet med
vad i motionerna anförts,

dels motionen 11:403, av herr Anderson
i Sundsvall och herr Larsson
i Umeå, vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta, att statsbidrag skulle utgå
med 45 procent av kommunens kostnader
för dagbarnvårdare^ lön och sociala
förmåner efter avdrag för influtna
föräldraavgifter, samt att de i propositionen
föreslagna inskränkningarna i
bidragsrätten, som kvoteringsreglerna
utgjorde, icke skulle medtagas i grunderna
för bidragsgivningen,

dels ock motionen 11:417, av fru
Holmquist m. fl., varit hemställts, att
statsbidragsbestämmelserna för familjedaghem
måtte givas en sådan utformning,
att kommun med ett invånarantal
upp till 10 000 — om särskilda skäl
förelåge — kunde medgivas rätt till
statsbidrag även om villkoren för kvotering
ej skulle föreligga.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:556 och 11:713 i vad de avsåge
storleken av omkostnadsersättningen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:556 och 11:713 i vad de avsåge
uttalande om behovet av information,

3. att riksdagen

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
i anledning av motionerna I: 332
och II: 429 och med avslag å motionerna
II: 403 samt I: 556 och II: 713, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1968 anförts om en kvotregel,

b) i anledning av motionen 11:417
måtte giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet i punkten anfört om tillämpning
av kvotregeln i vissa kommuner,

4. att riksdagen

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 332

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

och 11:429, 11:403 samt 1:556 och
11:713, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, måtte godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts om en balansregel,

b) måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört om viss tillämpning
av balansregeln,

5. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
11:403 samt 1:556 och 11:713,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts om bidragsunderlagets beräkning,

6. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
11:403 samt 1:556 och 11:713,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts om statsbidragets procentuella
storlek,

7. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:556
och II: 713, såvitt nu vore i fråga, måtte
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för bidrag till kommunala
familjedaghem att gälla från och
med den 1 januari 1969 i vad dessa
grunder ej behandlats under 3—6.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:332 och 11:429, med bifall
till motionerna 11:403 samt 1:556 och
11:713 och i anledning av motionen
11:417, de fem förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om en kvotregel;

b) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Edström (fp) och
Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Westberg (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 4 hemställa,
att riksdagen med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 332 och II: 429, II: 403 samt
I: 556 och II: 713, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, måtte giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
om en balansregel;

c) av fröken Ljungberg, utan angiven
mening;

d) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den avfattning, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under 6 hemställa, att riksdagen
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna II: 403
samt 1:556 och 11:713, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, måtte giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört om statsbidragets procentuella
storlek.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Axel Andersson
(fp), Edström (fp) och NilsEric
Gustafsson (ep), fri! Elvy Olsson
(ep) samt herrar Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep) och Westberg
(fp).

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! En samhällsservice för
barntillsyn betraktar jag som en mycket
viktig del i familjepolitiken. På detta
område har en snabb utbyggnad nu

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

kommit i gång. Inte minst de höjda statliga
stimulansbidragen som infördes för
barnstugorna under 1966 torde ha bidragit
till denna ökade aktivitet. Sedan
de höjda statsbidragen infördes och till
utgången av innevarande budgetår räknar
vi med att det byggs så att vi får
över 10 000 nya platser i daghem och
gemensamma barnstugor. Detta tillskott
motsvarar nästan hela det platsantal
som fanns för några år sedan. Under de
närmaste två budgetåren kan man räkna
med ett ytterligare tillskott av 10 000
å 12 000 nya sådana platser. För att
kunna förverkliga kommunernas omfattande
utbyggnadsplaner för nya barnstugor
har kammaren nyss bifallit regeringens
förslag om ytterligare ökade
anslag härför. Riksdagen har tidigare
i år också bifallit regeringens förslag
om en ökad elevintagning vid förskoleseminarierna
under nästa budgetår.

.lag vill understryka att det behövs en
fortsatt snabb planering och utbyggnad
av barnstugeverksamheten. En sådan
målmedveten utbyggnad av barnstugorna
bör vara grundvalen för samhällets
insatser för att ordna barntillsynen. För
att möta det stora behovet av barntillsyn
med ytterligare åtgärder från samhällets
sida bör man också få till stånd
en ökad verksamhet med kommunalt organiserade
familjedaghem, parallellt
med en snabb utbyggnad av barnstugorna.
Jag anser liksom familjedaghemsutredningen
att en utbyggnad av
familjedaghemsverksamheten förutsätter
att verksamheten samtidigt blir föremål
för en kvalitativ förstärkning. Utredningen
har i detta syfte föreslagit en
rad olika åtgärder som det tycks råda
allmän enighet om. Utredningen har
också grundligt prövat frågan om statsbidrag
till kommunala familjedaghem
och formerna för en sådan bidragsgivning.

Som jag har framhållit i statsverkspropositionen
anser jag att utredningen
lyckats finna sådana godtagbara grunder
för ett statsbidrag som man förut
har saknat i debatten i denna fråga. Till

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
skillnad från tidigare förslag som har
figurerat är det statsbidragssystem som
utredningen har utarbetat och som regeringen
lagt fram i statsverkspropositionen
medvetet inriktat på att stimulera
tillkomsten av nya familjedaghem
och en kvalitativ förstärkning av familjedaghemsverksamheten.

Den kvotregel som ingår i bidragssystemet
innebär att kommunens organiserade
barntillsyn skall ha nått en
viss omfattning för att statsbidrag skall
utges. Denna regel är alltså avsedd att
stimulera en utbyggnad av den kommunalt
organiserade barntillsynen. Regeln
medför att det nya statsbidraget i
huvudsak kommer att utgå till nya familjedaghemsplatser.
I bidragssystemet
ingår också en s. k. balansregel som
har tillkommit för att ett statsbidrag
till kommunala familjedaghem inte skall
motverka en utbyggnad av barnstugeverksamheten.
Den gäller för kommun
med mer än 10 000 invånare och innebär
att antalet familjedaghemsplatser
vid beräkningen av statsbidraget inte
får överstiga antalet statsbidragsberättigade
barnstugeplatser.

I en av reservationerna till statsutskottets
utlåtande tycks man mena att
denna regel skulle begränsa den enskildes
möjligheter att välja mellan olika
tillsynsformer. Jag vill i det sammanhanget
bara erinra om att bl. a. familjedaghemsutredningens
undersökning har
visat att föräldrarna själva till övervägande
del vill ha plats för barnen i barnstugor.
Jag vill understryka att den statliga
bidragsgivningen för den kommunalt
organiserade barntillsynen motiveras
med att det är önskvärt att stimulera
en utbyggnad av verksamheten. Det
statliga stödet till barnstugeverksamheten
har bl. a. genom ett kraftigt bidrag
till byggnadskostnaderna inriktats på
att underlätta tillkomsten av nya barnstugor.
Det nu föreslagna statsbidraget
till kommunala familjedaghem har samma
syfte när det gäller de kommunalt
organiserade familjedaghemmen. Som
jag nämnt är avsikten att statsbidraget

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
främst skall utgå för nya familjedaghemsplatser.
Kvotregeln och balansregeln
innebär att statsbidrag i mindre utsträckning
kommer att utgå för sådana
platser som redan finns och i större utsträckning
för nytillkommande platser.
Av totalt 45 000 beräknade kommunala
familjedaghemsplatser 1969 beräknas
statsbidrag utgå till omkring 25 000.

Centerpartiets och folkpartiets reservation
innebär att statsbidrag skulle utgå
bl. a. till alla de platser som redan
finns. Detta betyder alltså inte någon
ökad platstillgång för barnfamiljerna i
jämförelse med propositionens förslag.
Däremot innebär det att statens kostnader
blir väsentligt högre. Uttunningen
av balansregeln skulle kosta omkring
5 miljoner kronor, slopandet av
kvotregeln omkring 13 miljoner och en
höjning av bidragsprocenten 12 miljoner
kronor. Det är sammanlagt 30 miljoner
kronor mera i statsbidrag än enligt
propositionen, utan att man därför
åstadkommer något större platsantal.
För lika många platser — alltså 45 000
— som enligt propositionen kostar staten
25 miljoner kronor vill folkpartiet
och centerpartiet betala 55 miljoner
kronor.

Håller man sig till folkpartiets och
centerpartiets motion som dessutom innebär
statsbidrag till den s. k. omkostnadsersättningen,
så skulle statsbidragskostnaden
bli 89 miljoner kronor eller
64 miljoner kronor högre än enligt propositionen,
fortfarande utan något ytterligare
platstillskott. Men jag skall inte
uppehålla mig vid motionsyrkandet.
Det blev ju för mycket till och med för
folkpartiets och centerpartiets representanter
i utskottet. 30 miljoner kronor
ovanpå regeringens 25 miljoner är ända
ett gott bud.

Är det då barnen som folkpartiet och
centerpartiet har i åtanke? Är det vårdens
kvalitet som man vill höja? Nej,
kvalitetshöjningarna är redan tillgodosedda
inom propositionens 25 miljoner,
och det är inte för detta ändamål som
man vill ha mera pengar. Vill man då

hjälpa föräldrar, som vill gå ut på arbetsmarknaden,
genom att bereda fler
tillsy nsplatser? Nej, barnfamiljerna
får inte en enda plats mer för dessa 30
miljoner. Vill man ge daghemsvårdarna
en ytterligare höjning av den ersättning
som förutsatts i propositionen?
Nej, det ryms ingenting sådant i denna
stora kostnadsökning för staten.

Det enda jag kan se att man vill är
att tillföra kommunerna dessa pengar
utan att man därför får en enda plats
mer för barntillsyn. Men då kommer
man, som utskottsmajoriteten mycket
riktigt påpekat, in på en fråga om kostnadsfördelning
mellan stat och kommun.
Den frågan bör lösas enligt generella
regler om skatteutjämning och
inte i ett sammanhang där vi diskuterar
stimulansbidrag för barntillsyn.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Under senare år har olika
former av barntillsyn varit föremål
för utredningar av olika slag, och det
har kring detta ämne förts en mycket
intensiv debatt. Att frågan tilldrar sig
en sådan uppmärksamhet kan väl bero
på att så många intressen spelar in.
Det är givetvis i första hand den enskildes
och familjens intressen, men
det är också samhällsintressen av olika
slag, inte minst arbetsmarknadssynpunkter.

Vi brukar gärna tala om att vi lever
i valfrihetens samhälle, i varje fall att
vi strävar efter största möjliga frihet
för den enskilda människan att välja
yrke och sysselsättning och att ägna sig
åt den uppgift som vederbörande har
lust, fallenhet och utbildning för. Allt
detta med valfrihet låter ju bra, och
det är förvisso någonting som vi bör
sträva efter. Vi bör underlätta möjligheterna
för den enskilde att träffa ett
fritt val, och många gånger är detta
också ett klart samhällsintresse. Men
jag anser samtidigt att vi inte alldeles
bör glömma bort att den som har skaffat
sig barn också i viss utsträckning

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

har träffat ett val — ett val som på
sitt sätt, det är alldeles ofrånkomligt,
begränsar vederbörandes rörelsefrihet
bl. a. på arbetsmarknaden.

Jag vill inte gärna se det som en
självklar skyldighet för samhället att
svara för den vård och tillsyn av barnen
i de lägre åldrarna som i första
hand måste vara föräldrarnas uppgift,
men jag ser det som lika självklart att
samhället bör hjälpa till att skapa de
organisatoriska och ekonomiska förutsättningarna
för en god barntillsyn
utom hemmet i de oändligt många fall
då även modern behöver, kanske måste
ha ett förvärvsarbete för att kunna klara
sin och barnens försörjning, eller då
hon genom sin arbetsinsats kanske fyller
en viktig funktion i samhället.

Frågan om ordnandet av samhällets
barntillsyn är därför enligt mitt sätt att
se en mycket stor uppgift — en uppgift
som vi kanske aldrig helt kan lösa
men som vi kanske med det förslag som
nu föreligger kommer att föra ett gott
stycke framåt. I detta avseende vill jag
gärna också ge föredragande statsrådet
ett erkännande för att man på denna
punkt med det förslag som föreligger
onekligen har åstadkommit åtskilliga
förbättringar.

Om vi ser på de siffror, som nu redovisas,
finner vi att det här gäller ett
problem, som kvantitativt sett också är
mycket stort. Tyvärr försämras relationerna
mellan tillgång och efterfrågan
på tillsynsplatser, beroende på att utbyggnadstakten
inte har varit tillräckligt
hög och att efterfrågan ständigt stiger.

Av det betänkande familjedaghemsutredningen
avlämnat under år 1967
framgår att det finns 60 000 barn under
tio år som inte har någon form av
tillsyn medan föräldrarna förvärvsarbetar
och att det finns cirka 320 000 barn
till föräldrar som förvärvsarbetar. Samtidigt
måste vi räkna med att detta antal
stiger på grund av den ökande förvärvsintensiteten
bland kvinnorna.

Det kan ju i all oändlighet diskuteras

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

vilka former av barntillsyn som är att
föredra. I den diskussionen ligger det
nära till hands att ge företräde åt den
organiserade tillsynen i barnstugor och
daghem. Jag skall inte polemisera mot
den uppfattningen, men jag tror inte
heller att vi bör glömma att det är en
synnerligen dyr form av barntillsyn —
så dyr att man nog kan ha anledning
att ibland fråga sig hur mycket man
vinner om man uteslutande ser frågan
ur samhällsekonomisk synpunkt.
Denna omständighet bl. a. gör det angeläget
att samhället ser sig om efter
andra former för barntillsyn vilka kan
ge ekonomisk stimulans, men framför
allt är detta nödvändigt om vi vill
åstadkomma en snabb ökning av antalet
tillsynsplatser. Vi hälsar därför med
tillfredsställelse att även regeringen
äntligen har accepterat familjedaghemmen
som en bidragsberättigad tillsynsform,
även om vi har väsentliga invändningar
att göra mot de kvot- och balansregler
som föreskrives i Kungl.
Maj :ts förslag. Personligen skulle jag
vara mest tilltalad av att de inskränkningar
som kvotreglerna utgör helt kunde
slopas, vilket i sin tur skulle innebära
en fri tävlan mellan de olika tillsynsformerna.

De restriktioner som förslaget innebär
för med sig att åtskilliga mindre
kommuner inte kan utnyttja de stimulansbidrag
som förslaget erbjuder. Det
finns otvivelaktigt många kommuner
där tillgången på arbetstillfällen för den
kvinnliga arbetskraften är begränsad
men där ändå visst behov av barntillsyn
föreligger, som med fördel skulle
kunna ordnas genom kommunala familjedaghem.
Skall man då först tvinga
dessa kommuner att bygga barndaghem,
kanske alltför små och dyra i drift, för
att sedan komma i åtnjutande av bidrag
till familjedaghem? Det är, som jag ser
det, en mycket otillfredsställande ordning.
För att mildra dessa olägenheter
föreslår vi väsentliga lättnader i de nu
framlagda reglerna. Jag kan inte tänka
mig annat än att även om utskottsmajo -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

ritetens förslag i dag blir antaget, kommer
erfarenheten ändå att visa att bestämmelserna
i dessa avseenden behöver
revideras.

Beträffande statsbidragets storlek föreslår
vi att detta utgår med 45 procent
av kommunens kostnader efter avdrag
för föräldraavgifter, vårdarens lön
och sociala utgifter. Vi finner det på
denna punkt motiverat att anknyta till
det statliga bidraget till driftkostnader
för barnstugeverksamheten. Därmed underlättas
valmöjligheterna och stimuleras
tillkomsten av nya tillsynsplatser.

Herr talman! Jag skulle kunna sluta
där. Av statsrådets inlägg i denna debatt
fick jag emellertid uppfattningen
att det är hennes mening att hävda att
det förslag som vi för fram i våra reservationer
inte tillför samhället en enda
ny plats när det gäller barntillsynen,
utan att det endast är pengar som
går till kommunerna och betalar deras
övriga utgifter. Vi skall väl ändå komma
ihåg att här är det kommunernas
initiativ och åtgärder som är avgörande
för den omfattning barntillsynen i
dess olika former skall få. Ju större stimulans
kommunerna kan räkna med,
vare sig det gäller den ena eller den
andra formen av barntillsyn, desto större
omfattning kan vi också räkna med
att den samlade barntillsynen får.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga reservationer under
denna punkt.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag skall börja med att
understryka vad statsrådet sade om att
barntillsynen är en viktig del av familjepolitiken.
Just därför att den är en så
viktig del av familjepolitiken är det ju
högst beklagligt att den av samhället
organiserade barntillsynen har varit så
eftersatt under en lång följd av år. Den
årliga ökningen av daghemsplatserna
har varit ringa, med undantag för den
allra senaste tiden. Samtidigt har ju
kvinnornas förvärvsintensitet ökat, och
den ökade under ett flertal år snabbare

än antalet barndaghemsplatser gjorde. I
praktiken blev det följaktligen med åren
svårare att få barntillsynen ordnad på
ett tillfredsställande sätt.

Av familjedaghemsutredningen framgår
att det finns 320 000 barn under tio
år vilkas föräldrar förvärsarbetar. Av
dessa är 50 000 barn till ensamförälder.
Av de 320 000 barnen är det bara ungefär
16 000 som får plats på barndaghem
och 9 000 i familjedaghem. För övriga
barn, alltså för det stora flertalet, är
tillsynen högst varierande och många
gånger provisoriskt ordnad. Det allra
mest skrämmande i de siffror som familjedaghemsutredningen
presterat är
uppgiften att 60 000 barn under tio år
saknar varje form av tillsyn när föräldrarna
arbetar. Det är sannerligen inte
bevis på någon hög standard när vi
handskas så vårdslöst med våra barn -—
det förnämsta vi har. Det måste också
vara oerhört pressande för föräldrarna
att utföra ett fullgott arbete under så
osäkra förhållanden.

Det är därför högst angeläget att samhället
verkligen anstränger sig att öka
antalet daghemsplatser. Det beslut som
fattades av riksdagen 1966 om höjda
statsbidrag till barndaghemmen får vi
hoppas skall få avsedd effekt — det vet
vi ju för övrigt att det redan har fått
— nämligen att stimulera kommunerna
till kraftig utbyggnad av barndaghemmen.
Dessa har ju tidigare, just på grund
av bristen på sådan stimulans, inte varit
det projekt som tagits först när kommunerna
skall investera.

Barndaghemmen kommer ändå inte
att under överskådlig tid kunna lösa tillsynsfrågan
— om detta någonsin kommer
att bli fallet. Jag vet inte heller om
vi skall sätta det som mål att klara hela
tillsynen med barndaghem.

Ett gott och nödvändigt komplement
till barndaghemmen är familjedaghemmen.
Dessa har länge i de flesta kretsar
varit erkända som en god tillsynsform.
Men att få statsbidrag till dem har varit
alldeles omöjligt. Det är förvånande att
vi tidigare inte har kunnat få stöd till

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

denna del av barntillsynen, när man
inte har förmått lösa frågan på annat
sätt. Det är ju inte alla föräldrar — det
har jag nämnt förut — som har lyckats
i det lotteri som gäller platser på barndaghem.
Det är just därför, statsrådet
Odhnoff, att vi är så angelägna att lösa
tillsynsfrågorna, att lösa dem någorlunda
snabbt och för så många som möjligt,
som vi vill ha en som vi anser bättre
utformning av statsbidraget till familjedaghemmen.
Jag vill dock understryka
att vi inom mittenpartierna är
glada över att vi äntligen har fått gensvar
på vårt förslag att statsbidrag över
huvud taget skall utgå till familjedaghemmen.
Men så där riktigt glad får
man ju sällan vara -—- och det är vi inte
heller över det här förslaget om statsbidrag
till familjedaghem, därför att
villkoren för att få statsbidrag är så
konstruerade att vi befarar att den stimulanseffekt
som är så önskvärd kommer
att utebli. Kommunerna måste ju
först fylla en kvot av tillsynsplatser för
att erhålla statsbidrag. Sedan utgår statsbidrag
endast till de familjedaghemsplatser
som överstiger kvottalet. För de
första 10 000 invånarna i en kommun
krävs en plats på 200 invånare och därefter
en plats per 100 invånare. En
kommun med 5 000 invånare måste därför
ha 25 platser innan bidrag utgår.
Finns det då 26 platser utgår bidrag
till en plats. Finns det 15 000 invånare i
kommunen måste det finnas 100 platser
innan statsbidrag utgår, och man får
alltså bidrag endast från och med den
101 :a platsen.

Vid remissbehandlingen har dessa
kvotregler starkt kritiserats, bl. a. av
Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen
i Östergötlands län anför att med
detta system skulle endast tre kommuner
i länet bli berättigade till statsbidrag.

Det finns ytterligare en spärregel för
kommuner med över 10 000 invånare
och det är den s. k. balansregeln, som
innebär att antalet familjedaghemsplatser
inte får överstiga antalet daghems -

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
platser. Vi anser att även denna balansregel
verkar hämmande på utbyggnaden
och vill mildra den så att antalet
familj edaghemsplatser skall tillåtas vara
dubbelt så stort som antalet daghemsplatser.
Vi tror att utan denna uppmjukning
skulle kommunerna hämmas
i strävandena att ordna fler familjedaghemsplatser.
Däremot tror vi inte
att det på något sätt skulle verka hindrande
på utbyggnadstakten i kommunerna
av barndaghemmen. Och jag vill
än en gång starkt understryka att vi anser
den utbyggnaden ytterst angelägen.

Med tanke på den prekära situation
som föreligger vad gäller tillsynsfrågan,
där 60 000 barn saknar tillsyn och där
235 000 barn vistas på tillsynsplatser
utan samhällets insyn, vill vi inte vara
med om att tillskapa regler som på något
sätt kan vara hämmande. Jag tycker
att vi alla skulle kunna arbeta på att så
snabbt som möjligt lösa tillsynsfrågorna.

Vad sedan gäller statsbidragets storlek
föreslås i propositionen att det skall
utgå med 35 procent av kommunens
nettokostnad, vilket är samma bidragsprocent
som utgår till den sociala hemhjälpen.
Jag har mycket svårt att förstå
varför man knutit samman bidragsprocenten
till familjedaghemmen och den
.sociala hemhjälpen. Vi ser inte här några
beröringspunkter. Vi finner det mera
motiverat att anknyta procenttalet till
bidragsprocenten för driften av barnstugor.
Vi är mycket angelägna om att
det från samhällets sida bör vara samma
syn på de olika formerna av barntillsyn.

Vidare hälsar jag med tillfredsställelse
den kvalitativa förstärkningen av
familjedaghemmen. Jag konstaterar med
glädje att de åtgärder som vi från mittenpartiernas
sida tidigare har framfört
nu blir verklighet, t. ex. hälsoundersökning
av barn och vårdare. Likaså
finner jag en utbildning av familjedaghemsvårdare
mycket angelägen. Jag anser
det dock vara viktigt att det inte
bara blir de nya dagmammorna som

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
får tillgång till denna utbildning utan
att den skall beredas alla dagmammor.
De föreslagna informationsträffarna ser
jag endast som ett komplement till den
grundutbildning som dagmammorna bör
få.

Statsrådet Odhnoff sade att med det
förslag som vi från center- och folkpartihåll
framlagt skapar vi inte några
nya platser. Jag har mycket svårt att
förstå det resonemanget. Man skapar
väl inte en stimulans för kommunerna,
när de för att få statsbidrag först skall
fylla en relativt stor kvot. Då kanske
det blir så att kommunerna bara orkar
med den kvoten och inte den andra delen
som de sedan skulle få statsbidrag
till. Här ser vi — och det är inte första
gången — den ständiga övervältringen
på kommunerna. Jag kan inte förstå att
vi skall behöva ha olika syn på daghemsplatser
och familj edaghemsplatser.
Man behöver ju inte fylla någon kvot
för att få statsbidrag till daghemsplatserna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
vid punkt 11 avlämnade, motiverade reservationerna.

Till utlåtandet finns emellertid även
fogat ett särskilt yttrande, där vi tar
upp omkostnadsersättningen till vårdarna
i familjedaghem. Vi finner det vara
mycket angeläget att ersättningen blir
av den storleksordningen, att den täcker
de måltider som dagbarnet intar och
även innebär täckning av kostnaderna
för viss utrustning samt för slitage på
möbler och annan inredning. Eftersom
det inte är staten som är ena förhandlingsparten,
kanske vi inte kan säga hur
mycket det skall vara, men jag vill ändå
poängtera att det är alldeles nödvändigt
att bidraget blir så stort att det
täcker utgifterna. Jag tror att det belopp
som familjedaghemsberedningen
nämnde inte täcker kostnaderna för
hemmen.

I detta anförande instämde herr
Svanström (ep) och herr Kristiansson,
Axel, (ep) samt fru Nilsson (ep).

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skall be att få inskränka
mig till några kommentarer,
eftersom jag tycker att den sakliga kritik
som mittenpartiernas representanter
har riktat mot regeringsförslaget
och utskottsförslaget är så pass övertygande
att det inte finns anledning att
upprepa den.

Jag fäste mig vid statsrådet Odhnoffs
påpekande om vad de föräldrar svarat
som tillfrågats om vilket slags barntillsyn
de väljer och eftersträvar att få.
Statsrådet sade att de föredrar att placera
sina barn på daghem. Det är väl
inte så egendomligt, eftersom de aldrig
har haft någon möjlighet att välja familjedaghem
som står under kontroll
och där familjedagmammorna har någon
utbildning. Det finns ingen balans
i utbudet på det här området, och därför
är svaret ganska förklarligt. När familjedaghemsverksamheten
blir utbyggd
och utövad under statsmakternas
kontroll i samband med att statsbidrag
införes och det blir en viss utbildning
av dagmammorna, så tror jag att många
fler föräldrar än tidigare kommer att
välja familjedaghemmen, av det enkla
skälet att för många barn passar sådana
hem bättre, t. ex. för de blyga barn
som har svårt att anpassa sig i en stor
grupp.

Statsrådet är ganska modig, när hon
så tvärsäkert slår fast, att mittenpartierna
ställer sig kallsinniga inför vad
barnfamiljerna egentligen behöver i
fråga om barntillsyn. Statsrådet sade
— med flera utropstecken efteråt — att
det inte är barnen och inte föräldrarna
som folkpartiet och centerpartiet vill
hjälpa, utan att våra förslag bara innebär
litet mera pengar åt kommunerna,
och den frågan bör lösas på annat sätt.
Det är väl ett egendomligt resonemang!
Skulle inte den service som kommunerna
kan ställa till förfogande, om de får
stimulansbidrag från staten, komma föräldrarna
och barnen till godo? Det är
fullkomligt klart att pengarna kommer
att användas till familjernas bästa. Om

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

så inte är fallet, skulle förhållandena
på detta område vara något alldeles
enastående. Här måste ju gälla samma
sak som i fråga om t. ex. den sociala
hemhjälpen. Ingen vill väl påstå att
inte statsbidraget till kommunerna
kommer de gamla och sjuka till godo.
Det är ohållbart och oriktigt att framställa
oppositionspartierna som kallsinniga
inför vad föräldrar och barn vill
ha. I själva verket är det alldeles tvärtom.

Sedan skulle jag vilja knyta an till
vad herr Birger Andersson började sitt
anförande med. Han citerade nämligen
de gamla fromma orden om att man
gläder sig över en syndare som bättrar
sig. Den syndaren var i detta fall herr
Edström. Vilken glädje utbryter inte då,
när en hel regering och ett helt politiskt
parti bättrar sig efter att ha syndat så
länge på detta område som de faktiskt
har gjort!

Jag har roat mig med att i biblioteket
låta plocka fram den dossier som
visar hur många gånger vi har behandlat
denna fråga i kammaren på förslag
av folkpartiet och centerpartiet. Det
började 1962 med en kort och kärnfull
motion, skall jag säga statsrådet, om
att det inte vore så dumt att tillsätta
en utredning som kunde komma med
förslag om statsbidrag till familjedaghemsverksamheten.
Motionen upprepades
1963, 1964, 1965 och 1966 med
samma negativa resultat. Vi vann inte
något gehör i kammaren för våra förslag.
Tvärtom var kritiken förödande
och orättvis. Socialdemokraterna sade
nämligen — både de kvinnliga representanterna
och de manliga — att familjedaghemmen
inte var bra, då det
gällde att ta hand om barn. Familjedaghemsmammorna
var inte lämpliga att
sköta tillsynen. Barn passade inte i familjedaghem.
Socialdemokraterna ville
över huvud taget inte bygga ut någon
form av familjedaghem utan i stället
satsa enbart på barnstugorna. Det fanns
inte den negativa kritik som inte då
kom fram i debatterna.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

År efter år var förhållandena precis
likadana, ända till dess statsrådet Odhnoff
tillträdde sitt ämbete. Då fick vi
nytt mod. Hon deklarerade genast att
hon inte kunde finna några motsättningar
mellan familjedaghemmen och
institutionerna. Det var kanske en smula
djärvt mot bakgrunden av vad hennes
parti hade sagt under de föregående
åren. Men det var onekligen friska
tag och det var tacknämligt att statsrådet
verkligen sade ifrån.

Nu ligger ett förslag på riksdagens
bord. Tyvärr är det dock inte den helhjärtade
satsning på en utbyggd barnservis
som man hade hoppats på efter
denna långa väntan. Jag kan inte underlåta
att också framhålla att det var
ett ganska stort ansvar som de tog på
sig som under dessa år har sölat med
genomförandet av denna reform. Under
dessa sex år är det i alla fall ett stort
antal barn som har blivit utan någon
direkt tillsyn.

Nu frågar man sig om barnen blir
omhändertagna i den utsträckning som
man skulle önska. Så är dock knappast
fallet. Här har det — jag upprepar,
herr talman, vad jag började med —■
framlagts otvetydiga bevis på att det för
många kommuner inte kan bli någon
större stimulans att bygga ut familj edaghemsverksamheten.
Så svarade redan
en hel del av remissinstanserna,
när de avgav sina synpunkter på det
utredningsförslag som ligger till grund
för propositionen. Om jag inte missminner
mig var det landshövding Eckerberg
i Östergötland som hade räknat
ut att det med de spärrar som föreslagits
i utredningen, bara tre kommuner
i hans län skulle kunna få kommunalt
bidrag. År det fel uppgift så får
länsstyrelsen i Östergötland stå för den,
men detta är faktiskt vad som står i
deras remissvar. Det kan inte vara särskilt
uppmuntrande för andra kommuner,
om bestämmelserna slår på detta
sätt i praktiken.

Ja, herr talman, jag kan avsluta mitt
anförande med detta. Jag vill understry -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

ka vad som har framhållits av företrädarna
för reservationerna och ber att
få instämma i yrkandet om bifall till
desamma.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen b vid denna
punkt. Reservationen innebär, som vi
tidigare hört, en modifikation av den
s. k. balansregeln. Som statsrådet påpekade
innebär den regeln att i kommuner
med över 10 000 invånare bidrag
inte utgår för flera familjedaghemsplatser
än som motsvarar antalet statsbidragsberättigade
barnstugeplatser i
kommunen. Enligt reservationen bör inte
antalet familjedaghemsplatser få
överstiga det dubbla antalet barnstugeplatser.

För ett par år sedan utvecklade jag
här i kammaren ett ganska utförligt
principiellt resonemang om barntillsynsproblemet.
De synpunkter jag då
framförde skiljer sig inte så mycket
från det som herr Jacobsson inledningsvis
yttrade i sitt anförande i dag, och
jag skall därför inte rekapitulera vad
jag sade.

Enligt min uppfattning har familjedaghemmen
vissa fördelar som man bör
ta vara på. För infektionskänsliga barn,
för blyga och nervösa barn kan familjedaghemmen
vara väsentligt fördelaktigare
än stora barnstugor, med de stojande
och livliga lekar som där förekommer.
Familjedaghemmen kräver inte
heller de stora investeringar som
barnstugorna erfordrar.

Behovet av barntillsyn växlar med
konjunkturerna. I tider av svaga konjunkturer
minskar behovet av barntillsyn
i stort sett, även om behovet stiger
inom vissa speciella områden. När
det t. ex. gäller vårdyrkena medför den
svagare konjunkturen en ökad tendens
hos de gifta kvinnorna att återgå till
sin yrkesverksamhet. Där torde en viss
ökning av barntillsynsbehovet göra sig
gällande. Men familjedaghemmen är en

lämplig form för anpassning av platsantalet
till detta växlande behov av
tillsyn.

Herr Jacobsson har också tidigare
i dag påpekat hur det i vissa kommuner
kan vara så att familjedaghemmen
gör betydligt större nytta än de stora
barnstugorna.

Visst har man kunnat klaga på bristande
kontinuitet i familjedaghemmens
verksamhet och på bristande kompetens
hos familjedaghemsmammorna. De åtgärder
som skall vidtas för att åstadkomma
bättre förhållanden därvidlag
tycks mig tjäna ett gott syfte, även om
reglerna förefaller mig bli nog så stela,
särskilt när det gäller anställningsförhållandena.
Men det är bättre med
en organisation som ger en viss stabilitet
och kompetens, och därför skall
jag inte motsätta mig planerna.

Man skall för övrigt inte tro att barnstugorna
alltid representerar kontinuiteten.
Under hittills rådande förhållanden
med otillräckligt antal barntiilsynsplatser
finns det exempel på nog så
bryska avvisanden av barn som fått
plats vid barndaghem, så att modern
bibringats den falska föreställningen
att nu var barntillsynen ordnad för en
avsevärd tid framåt.

Smidigheten i familjedaghemmens
verksamhet, deras möjlighet att anpassa
sig till vitt skilda behov i fråga om
tillsynstidens längd och förläggning
gjorde att vi tidigare inte tyckte att den
borde bli föremål för en stel reglering
och därför inte borde ha bidrag från
det allmännas sida. Vi menade att ett
förvärvsavdrag som svarade mot de
verkliga kostnaderna för barntillsynen
skulle kunna ge den yrkesarbetande
mamman möjlighet att själv bekosta en
barntillsyn som var anpassad efter hennes
behov.

Det finns emellertid behov av barntillsyn
även för sådana som inte har
tillräckliga inkomster. Jag tänker t. ex.
på studerande av olika kategorier i de
fall då båda föräldrarna studerar och
inte har någon inkomst. Vi har sedan

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

några år haft klart för oss att bidrag
också till denna form av barntillsyn är
önskvärd.

1 princip skulle jag också vara benägen
att helt ta bort både kvotregeln
och balansregeln. De mycket stora
kostnader som särskilt borttagandet av
kvotregeln skulle medföra har dock
gjort att jag i det avseendet följer propositionen.

Jag skulle också helst ha sett att balansregeln
helt upphävdes. Det skulle
innebära en årlig kostnadsökning av
5 å 6 miljoner kronor. Den utformning
som balansregeln nu har fått i reservation
b, med ett antal familjedaghemsplatser
motsvarande det dubbla antalet
barnstugeplatser, ger dock ett så pass
stort spelrum i fråga om familjedaghemsplatser
att jag ansett mig kunna
ansluta mig till en sådan utformning
av bestämmelserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation b.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det har redan varit en
rätt lång diskussion i denna fråga, varvid
föredragande statsrådet har haft
möjlighet att redogöra för bakgrunden
till den insats på detta område som nu
skall göras, och statsrådet har även
polemiserat mot de reservationer som
finns fogade vid utskottets utlåtande.
Detta gör att jag för min del avstår
från den polemik mot reservationerna
som annars kanske skulle ha varit angelägen
att framföra. Jag skall i stället
försöka att i någon mån rent principiellt
redogöra för vad statsutskottsmajoriteten
har tillstrykt och hur denna majoritet
ser på denna viktiga fråga.

Det är som alla vet en kommunal
uppgift att svara för den av samhället
organiserade barntillsynen. Denna uppgift
har också kommunerna påtagit sig
— genom anordnande av barnstugor
eller kommunala familjedaghem. Motivet
för en statlig bidragsgivning till denna
verksamhet är en önskan från stats -

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

makternas sida att söka underlätta det
för kommunerna och stimulera dem till
en ökning av verksamheten. Detta har
tidigare manifesterats genom att det
statliga stödet till barnstugeverksamheten
har fått sin tyngdpunkt i bidrag
och lån till byggnadskostnaderna. Denna
inriktning av det statliga stödet till
barnstugorna har också gett resultat.
Nybyggnationen av barnstugor har således
nått en sådan omfattning att antalet
platser i barnstugor vid detta
budgetårs utgång kommer att ha ungefärligen
fördubblats på de två år som
har gått sedan de nya bidragsreglerna
infördes. En lika kraftig utbyggnad
planeras för de närmaste åren. Den
statliga bidragsgivningen till barnstugeverksamheten
har ökat i samma utsträckning
och uppgår nu till omkring
76 miljoner kronor.

Det finns skäl att ge det föreslagna
statsbidraget till kommunala familjedaghem
en liknande inriktning. Avsikten
med statsbidraget bör inte vara att
täcka baskostnaderna för en av kommunerna
organiserad barntillsyn i familjedaghem
utan i stället att ge bidraget
en sådan utformning att det stimulerar
kommunerna att anordna nya familjedaghemsplatser.

Från flera synpunkter är det angeläget
att en utbygnad av samhällets barntillsyn
sker inom ramen för barnstugeverksamlieten.
På kort sikt kräver inrättandet
av en barnstugeplats större insats
från kommunens sida än anordnandet
av en familjedaghemsplats. Det finns
därför en viss risk för att mindre framsynta
kommuner helt satsar sina resurser
på det barntillsynsalternativ som
familjedaghemmen utgör. Resultatet av
detta skulle kunna bli att den snabba
och eftersträvansvärda utbyggnad av
barnstugorna, som har påbörjats, blir
äventyrad.

Servicen för barnfamiljerna är emellertid
så viktig både för barnen, för de
enskilda föräldrarna och för samhället,
att resurserna i första hand får användas
för att skapa kortsiktiga lösning -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

ar. Utskottet har tillstyrkt regeringsförslaget
att antalet familjedaghemsplatser
vid beräkning av statsbidraget inte får
överstiga antalet statsbidragsberättigade
barnstugeplatser. En sådan regel garanterar
nämligen en balanserad utbyggnad
av de båda verksamheterna. Genom
denna balansregel nås två syften. Det
blir en fortsatt snabb utbygnad av barnstugorna,
vilket torde vara nödvändigt
för att möta den framtida ännu större
efterfrågan på barntillsyn — och en ännu
mera kvalificerad sådan — som kvinnornas
ökade förvärvsintensitet kommer
att medföra. Samtidigt ger regeln
utrymme för en ökning av antalet familjedaghemsplatser.

Vi har inom utskottet gjort en liten avvikelse
från regeringsförslaget, och vi
har formulerat denna avvikelse på följande
sätt: »För att med bibehållande
av regelns princip stimulera till en
snabbare ökning av antalet platser i
familjedaghem bör dock under en övergångstid
inte blott disponibla utan även
konkret planerade daghemsplatser inräknas
vid regelns tillämpning. Räknas
t. ex. ett års planering in torde statsbidrag
kunna utgå det första året för ytterligare
3 000 familjedaghemsplatser.
Kungl. Maj:t bör närmare utforma denna
ökade bidragsrätt. Utskottets yttrande
i denna del bör ges Kungl. Maj:t till
känna.»

De föreslagna statsbidragsreglerna
har anknutits till de enkla regler som
gäller för statsbidraget till social hemhjälp.
Liksom när det gäller detta har
statsbidraget föreslagits utgöra 35 procent
av kommunernas kostnader för
dagbarnvårdarens lön, exklusive kostersättningen,
efter avdrag för influtna
föräldraavgifter. Motivet för att statsbidraget
föreslås utgå på kommunernas
nettokostnader för dagbarnvårdarens
lön, exklusive kostersättningen, är att
man därigenom når en enkelhet vid
statsbidragsgivningen som är eftersträvansvärd
i dylika sammanhang.

Statsbidraget till daghem utgår per
plats och år med 1 600 kronor. Beräknat

på nettokostnaderna för personalens löner,
d. v. s. på samma sätt som när det
gäller familjedaghemmen, utgör statsbidraget
45 procent. Vid ett ytligt betraktande
kan man därför få uppfattningen
att statsbidraget till daghem är
10 procent högre än det statsbidrag
som föreslås utgå till familjedaghem.

En sådan jämförelse är emellertid
icke rättvisande. Som jag nämnt tidigare
är anledningen till att statsbidraget
till familjedaghem beräknas på kommunernas
kostnader för dagbarnvårdarens
nettolön önskemål om enkelhet i
statsbidragsgivningen. Om däremot en
rättvisande jämförelse skall göras mellan
de två verksamheterna, måste kommunernas
samtliga driftkostnader medräknas
efter avdrag i båda fallen av föräldraavgifter.
Det visar sig då att det
föreslagna statsbidraget för familjedaghem
och det nuvarande driftbidraget
till daghem uppgår till i stort sett samma
andel av den totala platskostnaden
för de båda tillsynsformerna. Om man,
som reservanterna vill, fastställer att
statsbidraget till familjedaghem skall
utgöra 45 procent, innebär detta att
staten svarar för en högre andel av
kommunernas driftkostnader för familjedaghem.
Utskottet har inte kunnat
acceptera reservanternas förslag, bl. a.
mot bakgrunden av vad jag nämnt tidigare
om utskottets önskan om en balanserad
utbyggnad av den institutionella
tillsynen och tillsynen i familjedaghem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Det är ju närmast en
kromosomglädje som har spritt sig i
såväl regering som riksdag i denna
glada debatt, där fru Hamrin-Thorell
och andra har uppträtt.

Jag skall börja från början. Jag tackar
herr Jacobson för erkännandet att
detta förslag är att se som en förbättring
för barnfamiljerna. Herr Jacobsson
talar om »valfrihetens samhälle».

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Valfriheten kan vi väl utsträcka också
till föräldrarna och till den tillsynsform
som föräldrarna kan tänkas föredra för
sina barn.

.Tåg vill citera ur familjedaghemsutredningens
betänkande: »De föräldrar
som önskar en annan form av barntillsyn,
det rör sig om föräldrarna till c:a
50 000 barn, vill i första hand anlita den
samhälleliga institutionstillsynen och
detta gäller i högre grad om barnen
f. n. får sin tillsyn i familjedaghem.»
Det är alltså ett starkt önskemål som
föräldrarna för fram, och det är underbyggt
inte bara i familjedaghemsutredningen,
utan i en lång rad utredningar
som främst länsgrupperna har stått för.
Det är en av anledningarna till att vi
vill prioritera denna utbyggnad av barntillsynen
på så sätt att barnstugorna
genom vissa kvotregler och balansregler
i första hand utbyggs.

Jag skall också ta upp diskussionen
om de regler som förs fram. Jag vill instämma
med herr Birger Andersson, att
det inte i första hand är ett behov att
ge bidrag till den familjedaghemsverksamhet,
som redan finns, utan det gäller
att skaffa fram de nya platserna. De
statsbidragsregler som diskuterats har
tillkommit därför att statsbidraget är
avsett att stimulera en utbyggnad av den
kommunalt organiserade barntillsynen.

Kvotregeln innebär ju att den av
kommunen organiserade barntillsynen
skall ha nått en viss omfattning för att
statsbidrag skall utgå till den fortsatta
Utbyggnaden, och balansregeln ger en
garanti för att statsbidraget till familjedaghemmen
inte motverkar en utbyggnad
av barnstugeverksamheten.

Vill man slopa dessa regler, då har
man inte längre ett bidragssystem med
de garantier och den stimulanseffekt
som är avsedd.

Om man nu diskuterar balansregeln
kan jag utan vidare säga, att jag har
förståelse för utskottsmajoritetens förslag.
Det innebär ju att man vid balansregelns
tillämpning skall kunna ta
hänsyn till en faktiskt planerad eller

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

pågående utbyggnad av barnstugeverksamheten
inom kommunen. Det ligger
just i linje med propositionen.

Jag kan emellertid inte acceptera den
regel, som föreslås i en av reservationerna
och som innebär att man som
statsbidragsgrund skulle godkänna ett
dubbelt antal familjedaghemsplatser
jämfört med barnstugeplatserna. Jag är
positivt inställd till en utbyggnad av
en kommunalt organiserad familjedaghemsverksamhet.
Det vill jag gärna tala
om för fru Hamrin-Thorell, men jag
måste på samma gång tvätta av mig den
där glorian att det var jag som skulle
ha börjat med detta. Uppdraget att utreda
ett stöd till familjedaghemmen
gavs av statsrådet Lindström, och det
uppdraget är daterat den 11 februari
1966.

Men jag är positiv till denna utbyggnad,
vilken uppfyller familjedaghemsutredningens
standardkrav. Det i propositionen
föreslagna statsbidraget har
till syfte att stimulera kommunerna att
anordna nya familjedaghem jämsides
med utbyggnaden av barnstugeverksamheten.
Jag anser att båda dessa tillsynsformer
skall byggas ut med kraft. Det
är denna garanti för att båda skall byggas
ut som balansregeln skall ge. Den
garantin blir ganska illusorisk om balansregeln
skulle förlora balansen på
det sätt som föreslås i reservationen.

Det har talats mycket om mittenpartiernas
förslag och att »vi äntligen får
gensvar på det förslaget», säger fru Olsson.
Liknande synpunkter har framförts
från andra talare.

Det kan därför inte vara att gå utanför
ämnet om man tittar något på vad
som folkpartiet och centerpartiet här
har föreslagit.

Det är ju en ganska fantastisk utveckling,
som dessa partier genomgått under
de två senaste åren när det gäller
familjedaghemsfrågan. År 1966 ville
man ge kommunerna nära 3 miljoner
kronor till familjedaghemmen. År 1967
dubblade man budet; då var det 6 miljoner
kronor som man skulle ge. Men

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1068 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
när regeringen 1968, efter att lia utrett
frågan och kommit fram till vad det
verkligen är som man vill förbättra,
lägger fram ett förslag som kostar 25
miljoner kronor, är man genast beredd
att mer än tredubbla detta förslag till
89 miljoner kronor.

Jag vidhåller, fru Hamrin-Thorell, att
de förslag som lagts fram av folkpartiet
och centerpartiet icke motiverats med
att det var önskvärt för barnens skull
att höja kvalitén på vården. Det har
inte heller som motiv anförts att man
vill hjälpa föräldrarna att få fram fler
tillsynsplatser så att deras önskemål
att gå ut på arbetsmarknaden kunde
tillgodoses. Det har icke motiverats med
att man på detta sätt skulle vilja ge dagbarnsvårdarna
en ytterligare höjning av
den ersättning, som nu utgår.

Som motiv har anförts att man vill ge
kommunerna en hjälp. Jag anser att
frågan om stöd till kommunerna bör —
såsom redan har framhållits av utskottet
— lösas i annat sammanhang.

Jag skall inte ytterligare beskriva den
utvecklingskurva det här gäller ■—■ den
talar för sig själv.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Statsrådet Odhnoff talade
i sitt första anförande om de nya
tillsynsplatserna och nämnde att det
är till de nya platserna som statsbidrag
skall utgå — statsrådet återkom även i
sitt senaste inlägg till detta.

Känner då verkligen inte statsrådet
till att det tyvärr förhåller sig på det
sättet, att många små kommuner inte
har några tillsynsplatser? Vi ser det på
det sättet, att man med den föreslagna
kvotregeln inte stimulerar de kommunerna
att ordna familjedaghemsplatser.
Däremot utgår ju statsbidrag till första
daghemsplatsen.

Tror inte statsrådet att det i en sådan
liten kommun, där det tyvärr inte finns
stora möjligheter för kvinnorna att få
förvärvsarbete, kan bli felinvesteringar?
Kommunen låter bygga barndaghem,

som visserligen kommer att kosta kommunen
mer pengar än att ordna familjedagplatser
utan statsbidrag, därför att
man ändå tycker, att får man statsbidrag
för ändamålet så bör man väl också
bygga. Det kan sedan visa sig, att
det i en sådan kommun inte finns så
många barn till förvärvsarbetande föräldrar
att barndaghemmet kan fyllas. I
den kommunen skulle det ju ha varit
riktigare att ha familjedaghem, och då
blir det också fråga om nya platser,
statsrådet Odhnoff. Det utgår ju inte bidrag
till alla nya platser.

Statsrådet säger vidare, att mittenpartierna
bara vill ge bidrag till kommunerna
och hjälpa kommunerna.

Vi vill stimulera kommunerna, statsrådet
Odhnoff, att ordna barntillsynen.
Vi vill att barntillsynen skall ordnas,
och att det skall ske snabbt. Och det
skulle kunna ske snabbt om de kvotregler
som här är föreslagna slopas.

Herr Birger Andersson talade något
om kortsiktiga lösningar. Jag fattade
det så — jag hoppas att det är fel —
att herr Birger Andersson ansåg familjedaghemmen
vara en kortsiktig lösning.
Jag trodde nämligen att vi alla
var överens om att man, när denna
verksamhet blir en kommunal angelägenhet
med den kvalitativa förstärkning,
som vi i dag beslutar om, inte
skulle betrakta familjedaghemmen som
en kortsiktig lösning när det gäller
barntillsynen utan se det som en fullvärdig
lösning vid sidan av barndaghemmen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ändå lite svårt
att tro att statsrådet Odhnoff verkligen
inbillar sig, att vi inom folkpartiet och
centerpartiet har slagits för en utbyggnad
av familjedaghemmen år ut och år
in utan att vår avsikt har varit att
gagna föräldrarna och barnen med en
kvalitativ, utbyggd familjedaghemsservice.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Det är väl ändå en överdrift att påstå,
att det är enbart för att hjälpa kommunerna
att få statsbidrag för verksamheten
som vi har argumenterat år efter
år.

Det är inte så förfärligt roligt att tjata,
som statsrådet Odhnoff kanske tror,
men det har i alla fall effekt ibland!
Det är att misstänkliggöra oppositionen
för helt andra avsikter än den har visat
sig ha om man påstår, att vi inte
motionerar för att i första hand hjälpa
föräldrar och barn. Jag skulle råda
statsrådet Odhnoff att verkligen sätta
sig in i alla de motioner som har framlagts
på området.

Att vi vid andra tillfällen har begärt
en utökning av statsbidragen till familjedaghemmen
är väl ett bevis för att
vi bär ansett att det är hög tid att någonting
blir gjort. Det är ju vår enda
möjlighet att arbeta. Regeringen har nu
framlagt sin proposition, eftersom den
tydligen har ansett det vara statsfinansiellt
lämpligt, eller hur? Det är väl
den enkla sanningen.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

mera från den vidare samhällsaspekten.
När det gäller föräldrarnas valfrihet
och valmöjligheter har statsrådets
påpekanden vederlagts av fru HamrinThorell
i ett tidigare anförande på ett
sätt, som gör att det inte är nödvändigt
för mig att vidare uppehålla mig vid
det. När vi emellertid hävdar denna
mening, är vi ändå i mycket gott sällskap,
bland kommunalmännen i allmänhet
och, som det har påpekats redan,
även bland en del remissmyndigheter,
som har yttrat sig i frågan.

Statsrådet Odhnoff kan inte acceptera
reservationernas förslag om kvotoch
balansregler. Nej, det vet vi och
har förstått av propositionens utformning.
Vi är dock ute efter att försöka
åstadkomma de bästa och mest effektiva
stimulansreglerna när det gäller att
öka möjligheterna till barntillsyn i vårt
samhälle. De förslag vi har lagt fram
och motiverat tror vi också är de mest
effektiva och leder fram till de snabbaste
och bästa resultaten.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
hyste farhågor för att en utbyggnad av
familjedaghemmen på det sätt som vi
föreslår i reservationerna innebär risker
för att en utbyggnad av den organiserade
barntillsynen samtidigt skulle
få stå tillbaka.

Till skillnad mot vad som tidigare
har framhållits tror vi inte att riskerna i
det avseendet är särskilt stora. Däremot
är, enligt vår mening, en speciell stimulans
i form av mer omfattande möjligheter
till utbyggnad av familjedaghemmen
någonting nödvändigt i dagens läge för
att öka barntillsynsmöjligheterna på det
sätt, som läget för närvarande kräver.
Skall vi vänta på att den organiserade
barntillsynen tillgodoser detta behov,
då får vi vänta oändligt länge.

När jag, statsrådet Odhnoff, talade
om valfriheten behandlade jag den

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 12

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Per Jacobsson sade
nyss att han tror att vad reservanterna
föreslår är det riktiga. Det är alltså
fråga om tro och inte om vetande.

Nu är det väl så, att de som har sysslat
med utredningen av denna fråga och
som på allvar har brottats med problemen
i fråga om barntillsynen har kommit
fram till att den s. k. organiserade
barntillsynen är den bästa, alltså i daghemmen,
där barnen får kvalificerad
tillsyn, där kosthållning och allt annat
är av en annan art än vad det kan bli
i familjedaghemmen, hur bra dessa än
är i och för sig.

Jag hörde nyligen talas om ett rätt
avskräckande exempel på hur det kan
vara när det är fråga om hastigt ordnade
familjedaghem. På en plats i södra
Sverige hade en gift kvinna åtagit sig
tillsynen av ett visst antal barn. Hon
hade ersättning för det. Hennes man —

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

han var skattetänkare — kom plötsligt
underfund med att den inkomst som
hustrun hade skulle komma att läggas
ovanpå hans inkomst. Han förklarade
att det fick vara slut med detta. Barnen
skickades hem. Familjedaghemmet fick
inte längre fortsätta. Det hela var alltså
ordnat i mycket lösliga former.

Nu är det ju meningen att människor
skall utbildas för tillsyn i familjedaghem,
men man kan i varje fall inte bara
satsa på dessa. Man bör se till att det
blir en balans — det är därför balansregeln
kommit till — mellan organiserad
barntillsyn i barndaghem och tillsyn
i familjedaghem.

Familjedaghemmens tillkomst har ju
diskuterats under åtskilliga år. Vi har i
denna kammare under många debatter
ventilerat för- och nackdelar, och när
herr Jacobson nu framhåller att remissinstanserna
i så stor utsträckning har
anslutit sig till reservanternas förslag,
kan man ju peka på en remissinstans,
nämligen landsorganisationen, som i det
längsta har varit rädd för att få fram
familjedaghem. Det är dock en betydande
organisation, där säkerligen också
det stora flertalet av de kvinnor finns,
som behöver få sina barn omhändertagna
medan de själva är upptagna av förvärvsarbete.

Fru Elvy Olson undrade vad jag menade
med att man skulle kunna göra en
felsatsning. Om man överdriver betydelsen
av familjedaghem, driver satsen att
de är överlägsna därför att de är billigare,
så kan man naturligtvis råka i en
situation som inte blir till hjälp, utan
till ogagn för dem man vill hjälpa. Det
är det som jag i korthet egentligen ville
ha framfört tidigare.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Birger Andersson sagt vill jag bara
påpeka, att det är ingen som har gjort
gällande att familjedaghemmen är en
tillsynsform som är överlägsen den or -

ganiserade barntillsynen. Men det är
en tillsynsform som är nödvändig och
som vi tror att det är nödvändigt att
stödja på ett alldeles speciellt sätt om
barntillsynen i vårt samhälle skall få
den omfattning som det aktuella läget
kräver.

Jag vill tillägga att jag bävade en
aning när jag hörde att herr Birger Andersson
skulle relatera ett avskräckande
exempel på vad familjedaghemmen
kunde innebära. Det exempel han nämnde
bevisade emellertid inte på något
sätt, att det familjedaghemmet var dåligt
eller inte passade för sin uppgift.
Där fördes in något helt annat, nämligen
en skattefråga. Det bevisade med andra
ord ingenting i detta sammanhang.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Birger Anderssons
återfall i gamla tongångar var rätt anmärkningsvärt.
Det är egentligen inte
jag som nu skulle polemisera mot herr
Andersson utan det borde vara statsrådet
Odhnoff, ty herr Anderssons inlägg
svär direkt mot vad som sägs i det regeringsförslag
som vi nu diskuterar.

Alternativet för de barn som herr
Andersson talade om är inte att de blir
omhändertagna i några institutioner —
dessa räcker inte till — utan alternativet
är att barnen »hänger i luften» totalt,
får lita till grannar eller farmor eller
mormor, som dock nu för tiden också
vanligen arbetar. Daghemsalternativet
finns alltså inte i sinnevärlden. Herr
Anderssons exempel har inte plats i diskussionen
längre. Meningen är ju, att
vi skall hindra att olämpliga familjedaghem
tillskapas. De framtida familjedaghemmen
skall stå under kontroll
och med utbildning av vårdarna.

Vad skattetänkandet beträffar lär det
nog finnas fler som ägnar sig åt det än
den familjedaghemspappa som herr Andersson
nämnde. Just skattefrågan kanske
blir ett krux, när det gäller att få
tag på det antal bra familjedaghem
man önskar sig i framtiden.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det exempel jag anförde
bevisar ingenting, säger herr Per Jacobsson.
Jag ville inte alls bevisa något
med exemplet, bara tala om att så kan
det vara. Det jag nämnde har förekommit
i minst ett fall och innebär att familjedaghemmen
med sin löslighet kan
vara till förfång för de barn som tillsynen
gäller.

Fru Hamrin-Thorell menade att jag
polemiserade mot statsrådet Odhnoff.
Man kan som bekant tolka allting hur
man vill — ordet är fritt och var och
en får säga vad han vill.

Jag har emellertid från talarstolen
här i dag och i utskottet helt och hållet
tillstyrkt propositionen. Det innebär ju
inte att jag på något sätt har gått emot
föredragande statsrådet. Jag har tvärtom
understrukit att de synpunkter som
framförts i propositionen är de riktiga.

Jag vill till slut även upplysa, om det
har gått förbi fru Hamrin-Thorell, att
avsikten med det vi nu skall besluta är
att skapa större möjligheter för att få
fram daghemsplatser.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Vi har nu ganska länge
talat om familjedaghem, att de skall bli
bättre och mer stabila.

Därför blev i varje fall jag mycket
förvånad, när utskottets talesman nu i
slutet av debatten kommer upp och talar
om den instabilitet som är förenad
med familjedaghemmen och ger exempel
på hur det kan vara.

Vi skall ju i dag fatta beslut om statsbidrag,
som innebär att vi får fler familjedaghem
med kommunal insyn, utbildning
av dagmammorna samt hälsokontroll.
Allt detta är faktorer som skall
göra familjedaghemmen till en god tillsynsform,
men det är ju ingen här som
på något vis vill sätta dem före barndaghemmen.

När man ändå så här i slutet av de -

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
batten anför saker och ting som visar
att man tror mindre på familjedaghemmen,
så vill jag fråga: Vad har man
då för alternativ? Vad finns det för alternativ,
när man är medveten om att
det inte går att bygga ut familjedaghemmen
i en sådan takt att vi får in
alla barn där? Vad har vi för alternativ
för de 60 000 barn, som har redovisats
i familjedaghemsutredningen —
60 000 barn som nu inte har någon form
av tillsyn?

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det har ju betonats
från många håll att debatten nu lider
mot sitt slutskede, och jag ber då kammaren
om överseende för att jag förlänger
densamma. Efter att ha åhört
den kan jag dock inte underlåta att
göra ett par frågeställningar och reflexioner.

Först vill jag säga gentemot herr Birger
Andersson, att hans argumentation
mot familjedaghemmen såsom vårdform
betraktad var skäligen svag. Det har
också belysts i de repliker som kommit
senare. Därutöver vill jag säga, att samma
risk löper herr Birger Andersson,
när han nu påstår att skattetänkandet
kommer in, när det gäller de förvärvsarbetande
mödrar som vi talar om skall
ut i förvärvsarbete. Mannen kan också
då säga åt sin hustru att hon skall stanna
hemma därför att skatten tar för
mycket.

Jag vet inte vilken erfarenhet statsrådet
Odhnoff har av småorternas problem.
Har statsrådet Odhnoff den erfarenhet,
som avslöjades i det inlägg som
statsrådet här gjorde, blir det bekymmersamt
för småorterna. Jag skulle
kunna vittna från ett sammanträde,
som hölls för bara några dagar sedan
i en liten kommun med två små tätorter.
Man diskuterade denna problematik
och en av statsrådet Odhnoffs
egna partikamrater sade, när jag redogjorde
för hur denna fråga låg till, att
han inte kunde tänka sig att ett social -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
demokratiskt statsråd skulle lägga fram
ett sådant förslag. Han framhöll, att
hon i så fall inte måste känna till småorternas
problematik. Jag instämmer
med honom.

Får jag därutöver ställa en konkret
fråga till statsrådet om något som inte
bär berörts i debatten. I vilken utsträckning
har man beaktat investeringsproblemet
och investeringskostnaderna när
det gäller den ena eller den andra
vårdformen? Yi har ju ändå investeringsbegränsningar,
och det är ju alldeles
klart att man, om man ändrar
den s. k. balansfaktorn, skulle kunna
undvika vissa investeringar och ändå
klara vårdformen. Man tar en vårdform,
där man framdeles kan gå över
till en annan och mer kvalificerad
vårdform, om man nu skall göra värderingar.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att regeringen inte enbart har
ansvar för utbyggnaden av daghemsvården
— även om vi diskuterar den
i dag och säger att vi skall lösa andra
problem en annan gång — utan regeringen
har ju även ansvar för bostadspolitiken,
utbyggnaden av skolor osv.
Allt skall inrymmas inom samma investeringsram.
Det finns människor
som köar efter bostad och det finns
människor som köar efter skollokaler.

Jag vill därför fråga statsrådet Odhnoff:
Har man i någon mån beaktat investeringsproblemet
sett i detta sammanhang? -

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Nu börjar det tydligen
lida mot sitt slut, ty nu uppbådas t. o. m.
vittnena i skyn!

Herr Kristiansson tog upp småorternas
problem. Att jag inte gått in på
dem beror på att utskottets skrivning
enligt min mening tillgodoser småorterna.
Det har talats om risk för felinvesteringar.
Mot detta anför utskottet: »Det
bör här erinras om att bidrag till anordnande
av barnstugor prövas även

med hänsyn till det bedömda behovet
av sådana platser. Skulle emellertid i
samband med frågor om det särskilda
stödet till serviceåtgärder i glesbygderna
en uppmjukning av regeln befinnas
lämplig bör Kungl. Maj:t äga förordna
därom.»

Jag tror att småorterna blir tillgodosedda
genom denna regel.

Vad beträffar investeringskostnaden
får jag en känsla av att herr Kristiansson
är ute efter att minska daghemsbyggandet
och över huvud taget göra
inskränkningar på den fronten. När en
familj flyttar till en ort, skall den ha
en bostad, en investering på 70 000 å
80 000 kronor — jag talar med reservation
för att siffrorna är tämligen ungefärliga.
Familjen klarar sig inte bara
med bostad. Som så riktigt påpekats,
skall den ha skolor för sina barn, sjukvård
och hälsovård, vatten, vägar, avlopp,
lyse och allt vad det är i form
av kommunala investeringar. Det går
på i stort sett lika mycket som bostaden.
Därmed har det kostat cirka
150 000 kronor att få den här familjen
placerad på orten och få ut en arbetskraft
från denna familj på arbetsmarknaden.

Om nu mor i huset också vill ha arbete
utom hemmet, fordras ytterligare
den enorma investering, som herr Kristiansson
är så tveksam inför. Hur stor
är den? Fn tämligen stor investeringskostnad
för en barnstugeplats ligger på
15 000 kronor. Utöver de 150 000 kronor,
som man fått investera för att få
ut en arbetskraft ur familjen, erfordras
sålunda ytterligare 15 000 kronor för att
få ut två arbetskrafter från familjen, om
den har ett barn under sju år.

Till herr Jacobsson vill jag säga, att
jag inte uppfattat att någon har vederlagt
att barnfamiljerna vill ha daghem.
Herr Anderssons exempel tolkar jag så
att det är väsentligt att vi ställer de
kvalitetskrav som jag förordat. Jag tror
gärna att fru Hamrin-Thorell och fru
Olsson vill höja kvaliteten både för
barnens del och för daghemsvårdar -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Kr 12

nas del, men under sådana förhållanden
hade det varit önskvärt att detta
blivit uttryckt i klara verba i motionerna.

Till slut, herr talman —• för motionärernas
89 miljoner eller reservanternas
55 får man inte en enda plats mer
än för regeringens 25 miljoner kronor!

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan helt instämma
med fru Odhnoff i att det kostar ganska
mycket att flytta om människor. Vi behöver
inte här diskutera siffrorna. Men
utbyggnaden av daghemmen är inte
bara en följd av att man flyttar om
människor, utan daghemmen behövs i
alla fall. Bland alla investeringar som
behövs för bostad och samhällsservice
finns bara en enda post, där man möjligen
kan spara investeringskostnaden
och ändå klara servicen, och det är på
det område som vi nu diskuterar. 15 000
kronor är kanske ändå inget obetydligt
belopp. För fem inbesparade daghemsplatser
kan man bygga en bostad åt
människor som inte har någon. Det
borde inte vara alldeles ur vägen att
observera också detta.

Jag har inte berört dessa aspekter
därför att jag är emot en utbyggnad,
utan jag har velat sätta in den här frågan
i sitt rätta sammanhang för att
möjliggöra mindre inskränkningar på
andra områden.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det är möjligt att jag
missuppfattat saken, men vissa inlägg
här i debatten tyder på att man skulle
betrakta familjedaghemmen bara som
en nödfallsutväg, att man ville sikta
fram mot en tid då det bara skulle finnas
barnstugor. Jag har i propositionen
läst att man anser att de familjedaghem,
som vi får med den här utbyggnaden,
skall vara en fullvärdig motsvarighet
till barnstugorna, och jag tror att det
är en riktig uppfattning. Jag tycker

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
mig visserligen i propositionen ha läst
ut en viss avoghet och skepsis mot familjedaghemmen,
men jag hoppas att
det inte är berättigat; och jag annoterar
som sagt att de anses bli en fullgod
ersättning för barnstugorna.

Lika väl som det finns och har funnits
bra och mindre bra familjedaghem
finns det både barnstugor som är
bra och sådana som inte varit så bra,
som inte passat alla de omhändertagna
barnen. Även på en barnstuga beror så
mycket av vilka människor som fungerar
där. överallt i sådana här institutioner
gäller att det personliga betyder
mycket och det helt vid sidan av gällande
föreskrifter. Jag liar hört erfarna
förskolelärarinnor säga att barn, som
tidigare bara varit i barnstugor, understundom
visat en hunger efter ömhet
som de inte fått tidigare; de har direkt
kastat sig i famnen på den som visat
dem ett mera personligt intresse. Jag
anser att barnen lättare får denna ömhet
i ett litet familjedaghem, där det
bara finns några få barn, än i en stor
institution där det ofta blir mera opersonliga
befattningshavare som fungerar.

I detta avseende tror jag att familjedaghemmen
har ett speciellt värde. Jag
har klart för mig att båda formerna
behövs, men jag anser att man inte
skall sätta den ena formen så mycket
före den andra.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Statsrådet Odhnoff upprepar
sitt påstående att reservanternas
förslag inte tillför samhället en enda ny
tillsynsplats.

Jag skulle vilja säga att detta påstående
— för någonting annat är det inte —
ingalunda blir riktigare därför att det
upprepas. Här är det ju fråga om ett
stimulansbidrag, och den ■ mekanism
som utlöses när man ökar en stimulans
kan rimligtvis inte sättas ur funktion
när det gäller just detta speciella område.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt återkomma,
men eftersom jag förstår att
statsrådet Odhnoff inte läst vår motion
måste jag citera litet ur den. Jag hänvisar
då till sidan 2 i motionen.

Statsrådet trodde att jag önskade en
kvalitativ förstärkning av familjedaghemmen,
och det har jag sagt här ett
par gånger, men det var ju synd att vi
inte hade den synpunkten med i vår motion.

Jag läser på sidan 2: »Som redan tidigare
framgått av motioner från vårt
håll anser vi att det i samband med införande
av statliga stimulansbidrag till
familjedaghem också bör skapas förutsättningar
för en kvalitativ förstärkning
av familjedaghemmen. Det är med tillfredsställelse
vi konstaterar att en råd
av de åtgärder som vi föreslagit nu är
förmål för positiv behandling i statsverkspropositionen.
Man föreslår således
utbildning av dagbarnsvårdare och
organiserad hälsokontroll av dagbarn
och dagbarnsvårdare. Vi vill emellertid
understryka att de föreslagna kurserna
bör stå öppna också för redan
verksamma daghemsvårdare utan motsvarande
utbildning. Som positivt måste
betecknas att utöver lönen till dagbarnsvårdaren
bör utgå en särskild
omkostnadsersättning för att täcka
kostnader för dagbarnets kost och för
slitage av möbler och annan inredning.»

Vi är alltså från mittenpartiernas sida
positivt inställda till denna fråga, vilket
också klart och tydligt har kommit
till uttryck i vår motion.

Statsrådet har ett par gånger framhållit
att vårt förslag innebär avsevärt
ökade kostnader. Man har — som vi
ser det med osäkert underlag — räknat
ut att vårt förslag om en utbyggnad av
familjedaghemmen skulle kosta 89 miljoner
kronor. Det är att märka att detta
belopp har räknats fram på antaganden
om de utbyggda familjedaghemmen,
som vi i dag vet så litet om, det
är här alltså fråga om ett antagande.

Vi har senare gjort vissa avvikelser

från motionen, och jag skall närmare
förklara anledningen härtill. Vi hade
där också föreslagit 45 procents statsbidrag
till den s. k. omkostnadsersättningen
på 8 kronor per dag och barn.
Vi har frångått detta för att få ett mera
rent förslag, med statsbidrag endast på
lönekostnader. Det skulle kosta cn hel
del pengar som nu skall avsättas. Vi
har inte räknat ut vad vårt alternativ
skulle kosta, och det beror helt på att
vi reservanter har ansett att de 89 miljoner,
som man kommit till, har räknats
fram på ett så osäkert material att vi
inte hade någon anledning att kommentera
eller räkna fram någonting annat.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
vartdera momentet 3, 4 och 6
samt därefter särskilt avseende utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. 3 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
11 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande mom. 4 gjorde herr
talmannen därpå propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
It mom. 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej —64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om mom. 6, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med d
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
It mom. 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med d
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. familjerådgivning och föräldrautbildning

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Kaijser anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta ja men av misstag nedtryckt nejknappen.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkterna 12—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Ang. familjerådgivning och föräldrautbildning Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
572, av fru Elvy Olsson och herr Ernulf,
samt II: 705, av fru Frssnkel m. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära

A. utredning och förslag om en plan
för utbyggnad av föräldrautbildningen
och en enhetlig organisation för verksamheten
samt förslag om åtgärder från
statens sida för att stimulera utbyggnaden
av föräldrautbildningen i enlighet
med de riktlinjer, som angivits i
motionerna,

B. att utredningen om den samlade
sociallagstiftningen finge i uppdrag att
utreda familjerådgivningens framtida
organisation och plats inom den kommunala
och landstingskommunala basorganisationen
på det sociala området,

C. omedelbar översyn av gällande
statsbidragsbestämmelser för familjerådgivningen,

dels de likalydande motionerna 1:
573, av fru Elvij Olsson och fru Nilsson,
samt II: 709, av herr Gomér och herr
Nilsson i Tvärålund, vari yrkats,

att resultaten av den sedan 1962 med
statsbidrag bedrivna försöksverksamheten
med familjerådgivning snarast skulle
slutredovisas, samt

att en permanent statsbidragsberättigad
i motionerna angiven rådgivning
snarast därefter skulle inrättas och att
därvid verksamheten skulle vidgas att
omfatta alla som av olika anledningar
hade behov av sådan rådgivning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen till Bidrag till försöksvis
anordnad familjerådgivning för
budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:572 och 11:705 i
vad de ej avsåge föräldrautbildning,

b) motionerna I: 573 och II: 709,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 572 och II: 705 i vad de avsåge
föräldrautbildning.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och W estberg (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:572 och II:
705 samt I: 573 och II: 709, de två förstnämnda
motionerna i vad de ej avsåge
föräldrautbildning, hos Kungl. Maj :t
måtte hemställa om skyndsam utredning
beträffande familjerådgivningens
organisation och stödbehov;

b) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson

Onsdagen den 20 mars 1908 fm.

Nr 12

Ang.

(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:572 och II:
705, i vad motionerna ej behandlats under
2, hos Kungl. Maj :t måtte begära
förslag om en plan för utbyggnad och
organisation av föräldrautbildningen.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Sedan 1962 har statsbidrag
beviljats till försöksvis anordnad
familjerådgivning.

Familjerådgivning är i vår tid mycket
värdefull, för att inte säga nödvändig.
Vi reservanter tycker därför
att man nu bör ha vunnit så stor erfarenhet
av försöksverksamheten att
en fastare organisation skall vara möjlig
att genomföra. Familjerådgivningshyråerna
bör då också mera än nu ta
upp problem som inte bara gäller samlevnad
mellan makar utan även anpassningsproblem,
t. ex. på arbetsplatsen
och i samhället. Redan nu finns
möjligheter till sådan rådgivning, men
jag tror att det är en mycket liten del
av ärendena som inte rör rena samlevnadsfrågor
makar emellan. Den nyligen
tillsatta utredningen som skall se
över den sociala vårdlagstiftningen
kommer även att ta upp familjerådgivningsverksamheten.
Men vi anser att
det dröjer för länge om vi skall vänta
på den, därför att dess utredningsuppdrag
omfattar ett stort komplex av
frågor. På detta område har vi haft försöksverksamhet,
och vi har vunnit erfarenheter
som skall ligga i botten för
en som jag ser det relativt enkel utredning
om familjerådgivningens framtida
organisation och stödbehov.

Vi har under denna punkt också tagit
upp en annan sak, nämligen föräldrautbildningen.
Det finns nu knappast
någon föräldrautbildning alls. Det

2f Första kammarens protokoll 196S. Nr 12

familjerådgivning och föräldrautbildning
krävs utbildning för praktiskt taget
allting i vårt samhälle, utom för det
som är det svåraste av allt — att fostra
den nya generationen till att vara föräldrar.
Man behöver inte förbereda sig
på något sätt för att bli förälder. De
föräldrar och blivande föräldrar som
skulle vilja ha denna utbildning — jag
tror att de flesta vill ha den — har
mycket små möjligheter att få en sådan
utbildning. Här i Stockholm finns viss
kursverksamhet, men mig veterligt
finns det inte i landet i övrigt. Det
finns kurser i spädbarnsvård på ganska
många platser i landet, men det finns
inte kurser som ger den förberedelse
till att vara förälder som vi motionärer
och reservanter är ute efter, nämligen
att lära sig att fostra och ta hand om
den lilla människan. Föräldrarna är nu
mycket osäkra inför sin uppgift och begår
många fel, som man kan anse vara
onödiga om föräldrarna hade fått utbildning.
Föräldrarna skulle också kunna
ge större trygghet åt barnen om de
visste litet mera. Just detta att man
blivit förälder är inte på något sätt en
garanti för att man kan sköta och ta
hand om ett barn. Att det de flesta
gånger går bra, eller ganska bra, måste
väl tyda på att det lilla barnet trots allt
är en rätt tålig, oöm varelse. Men som
vi vet går det inte alltid bra. Den missanpassade
ungdomen är ett bevis på
detta. Även den barnmisshandel, upptäckt
och oupptäckt, som förekommer,
är också ett bevis för att föräldrarna
inte har lyckats. Som vi ser det bör det
därför vara en samhällets plikt att tillhandahålla
utbildning både i praktisk
barnavård och barnpsykologi till blivande
unga föräldrar.

Jag hoppas — och jag tror det också
— att de unga föräldrarna är så ansvarsfulla
att de om de kan få möjligheter
till utbildning också kommer att
ta vara på dem. Här bör enligt min uppfattning
radio och TV vara goda förmedlare
av undervisningen. Kunniga
föräldrar är ofta harmoniska föräldrar,
och harmoniska föräldrar är till inte

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. familjerådgivning och föräldrautbildning

ringa del förutsättningen för fria och
lyckliga barn.

Vi reservanter anser att en utbyggnadsplan
och organisation för föräldrautbildningen
med det snaraste bör komma
till stånd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
som är fogade till punkt 22.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Familjerådgivning är vi
ju lika bekanta med i denna kammare
som med det föregående ämnet för våra
överläggningar, nämligen familjedaghemmen.
Även denna fråga har vi debatterat
år ut och år in.

En försöksverksamhet har pågått, men
den har bedrivits i så många år att det
saknas anledning till att ha familjerådgivningen
så lös och så provisorisk som
nu. Man har i alla fall fått omfattande
erfarenheter av de byråer som under
åren arbetat med eller utan statsbidrag.
.Tåg ansluter mig helt till förslaget om
att permanenta statsbidragsberättigad
rådgivning, alltså vad som nu tagits
upp i punkt 22. Denna familjerådgivning
behövs, och den behövs som en
fristående rådgivning som behandlar
just samlevnadsproblem, ekonomiska
problem och över huvud taget sadana
kontroversiella problem som lätt kan
uppstå inom en familj. Verksamheten
kan inte utvecklas så att den står alla
till buds, om vi inte får en fastare
grundad organisation.

Det var från början, åtminstone enligt
min mening, föga lyckligt att familjerådgivningen
sammankopplades
med den upplysningsverksamhet och
rådgivningsverksamhet som ges åt kvinnor
i abortsituation.

I samband med att denna fråga åter
tagits upp till diskussion skulle jag vilja
säga några ord om utvecklingen på detta
område. Man kan påstå att de värsta
farhågorna besannats i detta fall. Det
är som ledamot av abortkommittén, vilket
också fru Olsson är, varför hon kan

bestyrka vad jag säger, som jag vill påstå
att de erfarenheter vi har fått genom
resor runt om i landet till fullo
ådagalagt att vi behöver en fristående
familjerådgivning och att vi behöver
den utbyggd. Vi har talat med läkare,
med kuratorer och med huvudmännen
i de olika länsdelarna och i landstingen,
och överallt har det visat sig att
kombinationen av familjerådgivning
och abortrådgivning inte är hållbar. Familjerådgivningen
försvinner. På många
håll är den i utdöende, vilket naturligtvis
främst beror på att personalen måste
tas i anspråk för att först ägna sig åt
de kvinnor som söker dem i abortärenden,
ty man har ju i dessa fall att
ta hänsyn till en kort tidsfrist. Om vi
tror på familjerådgivningens betydelse
över huvud taget, är ju det enda riktiga
att stödja den som en fristående
institution och att ge den möjlighet att
utvecklas, vilket bör ske så snabbt som
möjligt. För min del tror jag att detta
är av mycket stor betydelse, och jag
beklagar djupt att utskottet inte har
varit mer positivt inställt till denna utbyggnad.

Samma förhoppning om att det skall
verka för bättre förutsättningar för familjer
att skapa en god miljö för sina
barn och ungdomar att växa upp i och
även för de vuxna medlemmarna att trivas
i hyser jag, om vi får en förbättrad
föräldrautbildning. Fru Olsson har redan
framfört motiven för en sådan föräldrautbildning
i vårt land. Jag skulle
bara vilja tillägga att jag för min del
— och jag tror att den uppfattningen
omfattas av många — inte anser att,
skall vi säga, det bristande handlag som
många föräldrar har i umgänget med
ungdomar beror på bristande vilja att
hjälpa ungdomarna till rätta. Det beror
i stället oftast på tafatthet och bristande
kunskaper hos föräldrarna om hur
de skall uppträda i olika situationer
och hur de bäst skall vara sina barn
till hjälp.

Enligt min mening bör det inte vara
så svårt att skapa möjligheter för för -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Ang.

äldrar att få en viss utbildning — den
kan knytas antingen till barnavårdscentraler
eller mödravårdscentraler. Då
sägs det ofta att de som bäst behöver
denna utbildning inte går dit. Men
samma farhågor hyste man när det gällde
barnavårdscentralerna. Då sades det
också att de mödrar som bäst behöver
det inte går dit med sina barn. Nu uppsöker
mödrarna 100-procentigt barnavårdscentralerna
och har alltså tacksamt
tagit emot denna hjälp. Jag tror
att det skulle gå i samma riktning när
det gäller en föräldrautbildning, knuten
till någon av dessa institutioner, och
under medverkan av kuratorer eller pedagoger.

Jag anser dessutom att det är synnerligen
viktigt att det inom vår framtida
fina skola blir en utbyggd föräldrautbildning.
Större plats bör på .skolans
schema ges åt ämnet familjekunskap.
Det ämnet bör enligt min mening vara
obligatoriskt på grundskolans högstadium.
Härigenom skulle grunden kunna
läggas till den föräldrakunskap, som
staten sedan skall bidra till genom att
— som jag nämnde — anknyta utbildningen
på detia område till någon av
nämnda institutioner eller genom anordnandet
av kurser, där föräldrar
skulle kunna få åtminstone en grundläggande
kunskap om hur de skall uppträda
i umgänget med sina barn och
ungdomar.

Jag måste tyvärr upprepa vad jag sade
i den förra debatten, nämligen att mittenpartierna
år ut och år in har framfört
dessa önskemål — det går bara
inte att komma ifrån att vi har gjort
det — utan att vinna gehör för våra
synpunkter. Jag tycker nog att utskottet
varit mycket kallsinnigt, då det inte velat
tillstyrka utredning och förslag om
föräldrautbildning.

I de yttersta av dessa dagar har vi
fått överraskande hjälp från en socialdemokratisk
grupp, Unga örnar. Representanter
för dem gick upp till kanslihuset
i går — om jag har förstått tidningspressen
rätt — och framställde

familjerådgivning och föräldrautbildning
inför statsråden Palme och Moberg i
utbildningsdepartementet krav på en
statlig familjeutbildning, öppen för alla
som umgås med barn och ungdom och
med kursplaner fastställda av skolöverstyrelsen.
De har använt ordet familjeutbildning,
och det kanske är ett bättre
ord än föräldrautbildning. Dessa ungdomar
liar redan skisserat vad de vill lia,
och det är inte litet. Man kan instämma
med dem i att den statliga utbildningen
skall ges till alla som över huvud
taget kan räknas tillhöra en familj
och inte bara till dem som ingår i det
traditionella familjebegreppet pappa —
mamma — barn.

Jag skall inte räkna upp vad dessa
ungdomar anser vara lämpligt för en
föräldrautbildning. Måhända har de erfarenheter
— vad vet jag — av att inte
ha haft föräldrar med kunskaper. Vad
som emellertid är märkligt är att deras
förslag väckte stark genklang hos statsråden
Palme och Moberg. Herrarna lovade
att omedelbart ta upp förslaget
och föra det vidare till So för fortsatt
bearbetning.

Om man jämför det intresse som utbildningsministern
inför valet 1968 har
för vad Unga örnar framför genom en
representantgrupp i kanslihuset och det
intresse som han har visat här i kammaren
när föräldrautbildningen har tagits
upp till debatt, då må jag säga att
man blir nog så förvånad. Han var lyhörd
för Unga örnar, men han har aldrig
sagt ett positivt ord i de familjedebatter
som förts i riksdagen. Det tycker
jag är väl värt att föra till protokollet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer som är fogade
till denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Vi har, som det redan
har sagts, tidigare resonerat om detta
under några år, och argumenten är
ganska uttömda. Nu pågår en utredning

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. familjerådgivning och föräldrautbildning

om cn allmän översyn av den sociala
vårdlagstiftningen, och den utredningen
skall enligt direktiven ägna särskild
uppmärksamhet åt familjerådgivningen.
Man får väl, som vi för sed haver, avvakta
resultatet av denna utredning.

Den pågående försöksverksamheten,
som skall avbrytas då försöken anses
vara slutförda, fick år 1963 statsbidrag
för fem byråer, år 1965 för ytterligare

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

PA mord nrooosition bifölls utskottets

fyra, 1966 för sju och 1967 för ytterligare
tre, eller sammanlagt 19 byråer.
Ytterligare nya ansökningar om bidrag
uppges väntas. Men flera av byråerna
har haft svårigheter att komma i gång
med verksamheten, främst på grund av
bristen på kuratorer.

När utskottet nu inte har ansett sig
kunna tillstyrka föreliggande motioner
är det i vetskap om att den verksamhet
som pågår har varit trög. Försöksverksamheten
bör få fortsätta tills man har
litet starkare grunder för ett slutgiltigt
beslut. Då desutom en utredning
pågår även angående hur man skall
ordna familjerådgivningen, anser vi att
utskottets förslag bör godtas av kammaren.

Fru Elvy Olsson nämnde något om
att radio och TV skulle kunna användas
för den uppfostrargärning som hemmen,
enligt hennes uppfattning tydligen
i stor utsträckning har misslyckats med.
Man hör nästan jämt i den allmänna
debatten och läser i tidningarna — och
gör därunder sina egna reflexioner —■
att den »undervisning» som exempelvis
TV förmedlar i sina underhållningsprogram
m. m. är av sådan art att den
egentligen uppretar föräldrarna. Den
är inte till gagn utan till skada, anser
man. Kunde man få TV att dämpa ned
sin vana att roa genom program med,
som det ofta heter, förråande inslag,
kanske man skulle vinna något. När jag
här lyssnade till de båda mittenkvinnorna
funderade jag över hur vi, vilkas
föräldrar inte fått någon rådgivning
alls, har kunnat bli sådana som vi är.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
22 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med b betecknade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
22 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; ocli
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej —39.

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 23—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

Kungl. Maj it hade föreslagit riksdagen
att till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 29 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
222, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 296, av herrar Wedén och Hedlund,
vari anhållits, att riksdagen måtte
anvisa medel till 15 nya tjänster för
vård- och tillsynspersonal, 2 tjänster
som översköterskor vid Gräskärrs och
Forsane yrkesskolor samt en tjänst som
översköterska på halvtid vid vartdera
Vemyra och Östra Spångs skolhem, 5
tjänster som psykologer vid Bärby, Fagareds,
Råby, Hammargårdens och
Sundbo yrkesskolor, kontorsbiträdestjänster
vid Bärby, Hammargårdens,
Råby, Gräskärrs, Stigby, Johannisbergs
och Fagareds yrkesskolor samt vid Vemyra
och Östra Spångs skolhem, samt
9 tjänster som fritidsassistenter vid vissa
skolor — allt enligt socialstyrelsens
förslag •— och därför till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med 1 060 000
kronor förhöjt förslagsanslag om
30 760 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
458, av herrar Blomquist och Hiibinette,
samt 11:572, av herr Carlshamre,
vari yrkats, att riksdagen under förevarande
punkt skulle anvisa ett förslagsanslag
om 30 000 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
1:575, av fru Elvy Olsson m. fl., samt
II: 710, av herr Gustavsson i Alvesta
och herr Larsson i Borrby, vari före -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
slagits, att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj :t anhålla, att möjligheterna för flera
elever vid ungdomsvårdsskolorna att
i vårdsyfte ägna sig åt djurskötsel måtte
bliva föremål för överväganden.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 222 och II: 296 samt I: 458 och
II: 572 i vad de avsåge medel för ytterligare
fem psykologtjänster,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:222 och 11:296 i vad de avsåge
medel för i motionerna angivna
andra tjänster än psykologtjänster,

3. att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:222 och 11:296 samt I:
458 och II: 572, samtliga motioner i vad
de avsåge anslagsberäkningen, till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för

budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 29 700 000 kronor,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 575 och II: 710.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Ottosson (h),
Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep), herrar Bohman
(h), Mattsson (ep) och Gustafsson
i Skellefteå (fp), fröken Ljungberg (h)
samt herrar Mundebo (fp), Nilsson i
Tvärålund (ep) och Westberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 222
och 11:296 samt 1:458 och 11:572,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
anvisa medel till ytterligare två
tjänster för psykologer;

b) av herrar Axel Andersson (fp),
Edström (lp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärå -

lund (ep) och Westberg (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:222 och
11:296, såvitt nu vore i fråga, anvisa
medel till i motionerna angivna andra
tjänster än psykologtjänster;

c) av herrar Virgin (h), Axel Anders son

(fp), Kaijser (h), Ottosson (h), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep), herrar Bohman
(h), Mattsson (ep) och Gustafsson
i Skellefteå (fp), fröken Ljungberg (h)
samt herrar Mundebo (fp), Nilsson i
Tvärålund (ep) och Westberg (fp), vilka,
under förutsättning av bifall till reservationen
a, ansett, att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna 1:222 och 11:296 samt I:
458 och II: 572, samtliga motioner i vad
de avsåge anslagsberäkningen, till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för

budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 29 820 000 kronor;

d) av herrar Axel Andersson (fp),

Edström (fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), vilka, under
förutsättning av bifall till reservationerna
a och b, ansett, att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag ocli
motionerna 1:222 och 11:296 samt I:
458 och II: 572, samtliga motioner i vad
de avsåge anslagsberäkningen, till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för

budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 30 580 000 kronor.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! I reservationen a understryks
livligt att den påbörjade utbyggnaden
av psykologorganisationen
inom ungdomsvårdsskolorna bör fortsättas.
Vi reservanter anser att förstärkningar
i första hand bör ske vid Ham -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

margårdens och Sundbo ungdomsvårdsskolor,
till vilka psykologisk expertis
bör bli fast knuten.

I b framhåller reservanterna i likhet
med socialstyrelsen att det bör ske
en förstärkning av den medicinska
vårdpersonalen vid ungdomsvårdsskolorna.
När vi för något år sedan fick
övertillsynsmän vid ungdomsvårdsskolorna
var avsikten att därigenom åstadkomma
en rationalisering av arbetsfördelningen
inom skolorna. Övertillsynsmännen
skulle handha personal- och
organisationsfrågor, men i stället har
de i många fall fått ägna sig åt rena
vårduppgifter. Vi anser därför att det
bör ske en förstärkning på vårdsidan
i form av ytterligare femton vårdartjänster
samt dessutom ytterligare sju
kontorsbitr ädestj änster.

Vad sedan gäller fritidsverksamheten
anser vi det nödvändigt att ungdomsvårdsskoleelevernas
fritid görs
lika meningsfylld som den tid eleverna
arbetar eller bedriver studier. Därför
föreslår vi att det inrättas ytterligare
nio tjänster som fritidsassistenter.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationerna a och b
vid punkten 38.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Den oro, villrådighet
och missanpassning som i stor utsträckning
kännetecknar ungdomsvärlden —
företeelser som kan härledas till många
vitt skilda källor — avtecknar sig också
i skolans liv, inte minst inom den
slutna värld som ungdomsvårdsskolan
utgör. Det skall villigt erkännas att mycket
har gjorts för att förbättra skolornas
arbetssituation, men på vissa avgörande
punkter måste vi nog anse att insatserna
alltjämt är otillräckliga och i
vissa fall irrationella.

Vi finner det viktigt, såsom redan har
framhållits här, att psykologtjänster
tillsättes vid de skolor där sådana inte
redan är tillsatta samt att medel anvisas
för detta ändamål. Vi anser också

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
i likhet med socialstyrelsen, att framför
allt tre områden är särskilt betydelsefulla.
Det gäller att åstadkomma
en upprustning av den medicinska och
den psykiska vården samt ett effektivt
utnyttjande av den nu anställda kvalificerade
personalen för att därigenom
möjliggöra en ökad satsning beträffande
elevernas fritid och om möjligt
ge den ett rimligt innehåll. Vi tror nog
att den sistnämnda uppgiften är mycket
svår men också ytterst betydelsefull.
Man bör där lägga ned större ansträngningar
och sätta in effektivare medel
än man hittills har gjort.

Det är ju riktigt, såsom redan har
sagts av fru Olsson, att de övertillsynsmän
som har tillkommit i viss mån
har måst tas i anspråk för andra uppgifter
inom ungdomsvårdsskolorna än
vad de ursprungligen har varit avsedda
för och att man därför inte har kunnat
åstadkomma den arbetsfördelning inom
skolorna som man med denna organisation
avsåg. Samtidigt har psykologer
och assistenter, vilka har utbildning
för att ge mera kvalificerad vård och
som har till uppgift att utföra vissa specialundersökningar,
måst användas för
organisatoriska och arbetsledande uppgifter,
som de ju ursprungligen inte har
varit avsedda för.

Vi tror nog att det är ytterst angeläget
att man sätter in stora ansträngningar
för att söka uppnå bättre anpassning
hos eleverna och för att bereda
dem möjlighet till sysselsättning,
framför allt på de tider då de inte är
sysselsatta med studier eller utför annat
arbete inom skolan. Vi tror det är
alldeles riktigt, såsom också har påpekats
i reservationen, att fritiden med
tanke på elevernas samhällsanpassning
är minst lika viktig och betydelsefull
som arbets- och studietiden. Det är därför
utomordentligt betydelsefullt att
man försöker skapa vidgade möjligheter
och större resurser när det gäller att
göra fritiden intressant och stimulerande
ocli ge den ett rikare innehåll. Vi
tror att det är en av de största och vä -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
sentligaste uppgifterna i sammanhanget.
Därför ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till de reservationer som
är fogade till denna punkt.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Att vårdkapaciteten vid
våra ungdomsvårdsskolor inte är fullt
tillfredsställande torde väl alla berörda
myndigheter vara medvetna om. Bristen
har ju också under de senaste åren
fått en alldeles särskild accent genom
ökningen av antalet grava alkohol- och
narkotikamissbrukare. Ungdomsvårdsskolorna
tvingas också i allt större utsträckning
att ta hand om ungdomar
med svåra psykiska störningar.

Några av våra ungdomsvårdsskolor
har under de senaste åren genomgått
en grundlig upprustning. Framför allt
har vi på den materiella sidan fått några,
som jag menar, fullvärdiga institutioner.
Jag har haft möjlighet att följa
arbetet vid Råbyskolan i Lund och tillsammans
med skolans ledning kunnat
konstatera, att just på den materiella
sidan har en upprustad och delvis nybyggd
institution kommit till stånd. Och
det är samma förhållande med de båda
övriga, Bärhy och Fagared.

Vi får emellertid inte glömma att det
i dag är just till dessa institutioner som
man hänvisar ett synnerligen svårbehandlat
klientel. Det rör sig ofta om
en grupp ungdomar i gränstrakten till
den psykiatriska sjukvården, som borde
ha fått psykiatrisk vård om denna
sektor hade haft plats och resurser.
När det nu av olika anledningar inte
varit möjligt att ta emot dessa ungdomar
där de hör hemma, borde det ha
varit självklart, tycker man, att de ungdomsvårdsskolor
som fått det allra svåraste
klientelet erhållit tillräckliga personella
resurser. Jag vet att man gör
en väldig insats vid dessa skolor, med
arbetsdagar långt utöver vad någon
har rätt att begära; men man gör insatsen
för att på ett någorlunda riktigt
sätt kunna ta hand om de ungdomar
som lämnats i institutionens vård.

Jag vill i anknytning till de motioner,
som utskottet haft att behandla under
denna punkt, fästa uppmärksamheten
vid de betingelser under vilka psykologerna
vid dessa skolor för närvarande
arbetar. Låt mig då fortfarande ta Råby
och förhållandena där som exempel.
Institutionen har för närvarande 66 internatplatser,
vartill kommer cirka 50-talet »utomskolaplatser». Till dessa elevers
förfogande finns bara en biträdande
psykolog. Denne skall alltså svara
för diagnostik, medverkan i personalutbildning
och personalhandledning,
kontakter med vetenskapliga institutioner
och terapeutiskt arbete både individuellt
och i grupp. Att dessa betydelsefulla
huvuduppgifter inte rimligtvis
kan lösas av en tjänsteman står väl ändå
fullkomligt klart för dem som är någorlunda
insatta i problematiken; någon
eller några av de fyra viktiga
hörnstolparna måste lida skada, till förfång
för verksamheten som helhet.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut har biträdande
överläkartjänster inrättats vid
Bärby och Råby, och i och med vår behandling
i dag inrättas ytterligare en
sådan tjänst på Fagared. Dessa läkare
kommer ovillkorligen att begära psykologisk
service — annars måste också
den psykiatriska sektorn bli lidande.

Man får ett intryck — åtminstone
har jag fått det — av att utskottet i
viss mån förstår detta när utskottet
skriver: »Utbyggnaden av den psyki atrisk-psykologiska

vården får---

ses i sitt inbördes sammanhang.» Därför
är det så mycket underligare att utskottet
inte följt socialstyrelsens väl underbyggda
förslag, som motionärerna
gjort till sitt, att knyta psykologer med
full behörighet till Bärby, Fagareds, Råby,
Hammargårdens och Sundbo yrkesskolor.
Utskottet menar att de tre
förstnämnda skolorna får klara sig med
de biträdande psykologtjänster de har
och att de senare skolorna får dra sig
fram med arvodesanställd personal. Jag
fruktar att dessa institutioner riskerar
att ganska snart komma i en ohållbar

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

situation. Vid de institutionerna finns
en högt kvalificerad grupp tjänstemän,
som är beredda att göra en insats när
det gäller att skapa adekvata behandlingsformer
för ett ungt missbrukarklientel.
Är det inte rimligt att dessa
verkligen får arbeta under något så när
drägliga förhållanden så att inte en helt
orimlig arbetsbörda får entusiasmen att
svalna i ett skede då den bäst behövs?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
a under punkten 38. I reservationen
har man åtminstone visat
större förståelse och vilja än utskottet
genom att föreslå att fast psykologisk
expertis knytes till Hammargårdens och
Sundbo ungdomsvårdsskolor.

Herr SöRENSON (fp) :

Herr talman! I såväl utskottets skrivning
i den nu föreliggande punkten som
i den reservation, betecknad a, som
fogats till utskottets utlåtande talas om
psykologisk expertis. Det är nu gott
och väl, men någon beskrivning över
vad man menar med psykologisk expertis
har inte givits, i varje fall inte
i detta utlåtande, och jag har inget
minne av att denna fråga tidigare har
ägnats någon större uppmärksamhet.
Det gör att man känner en viss osäkerhet
när man har att ta ställning till
denna fråga. Vad innebär begreppet
psykologisk expertis?

Klientelet på ungdomsvårdsskolorna
består av män och kvinnor, pojkar och
flickor, som i stor utsträckning har
upplevt störningar i de sociala relationerna,
i de mellanmänskliga relationerna
om man så vill. Skall hjälp kunna
ges åt dessa människor —- herr Rlomquist
har betonat den stora vikten av
att så sker, och jag delar helt den synen
— måste de psykologer som vi
ställer till skolornas förfogande vara
rustade för uppgiften. Är de det? Jag
vann inte full klarhet över hur herr
Blomquist såg på den saken. Han talade
om att här finns en stab av väl kvalificerade
tjänstemän. Är psykologen,

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
sådan han nu är utrustad, mogen för
de uppdrag som vi kräver av honom
och väntar att han skall utföra? Det
kan för en psykolog vid en skola av
detta slag inte bara vara fråga om
diagnostik. Det måste också vara fråga
om terapeutisk verksamhet, dvs. att
hjälpa människor till rätta. Detta med
terapi är nu en ganska besvärlig sak.
Vetenskapen på detta område är ganska
ung. Många människor står mycket reserverade
inför denna fråga. Det skall
villigt medges att det verkligen inte är
någon enkel uppgift att börja omstrukturera
en människas psyke.

Frågan är om psykologerna, såsom vi
använder det begreppet här i Sverige
— det är ju Psykologförbundet självt
som legitimerar en psykolog; man vinner
inträde i förbundet om man är licentiat
i psykologi — är rustade för
sina uppgifter. Nyligen har Psykolognytt
— det är Psykologförbundets tidskrift
— gjort en enkät hos sina medlemmar
i detta ärende. Tyvärr var det,
om jag minns rätt, endast ca femtio
procent som svarade. Av dem som svarade
ansåg en majoritet att de var otillräckligt
rustade för de terapeutiska
uppgifter som samhället och institutioner
räknar med att de skall utföra.

Nu är det alldeles uppenbart att vi
inte här kan diskutera frågan om utbildningen.
Det ärendet får vi anledning
att ägna uppmärksamhet vid ett
senare tillfälle i riksdagen. Det är kanske
också orimligt att begära att utskottet
i detta ärende skulle ha ägnat uppmärksamhet
åt den principiella fråga
som jag här bär berört. Jag har emellertid
ett behov av att säga följande.

Intentionen är otvivelaktigt riktig —
att de som arbetar med det svåra klientel,
som det här gäller, har behov av
s. k. psykologisk expertis. Samtidigt
tror jag att också vi i riksdagen är
tvungna ta reda på vad som döljer sig
bakom denna beteckning. Hos psykologer
med den utbildning som nu ges
i vårt land finns otillräcklig insikt i
den uppgift som dessa män och kvin -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

50 Nr 12

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
nor ställs inför. Jag är väl inte ensam
om att ha ganska många vittnesbörd om
att otillräcklig insyn på det psykiska
planet ofta gör mer skada än nytta, när
det är fråga om att hjälpa människor
att komma till rätta med sig själva och
sin livssituation. Jag tror att vi också
här i riksdagen måste gripa oss an
med frågan vad psykologisk expertis
faktiskt innebär. Det gäller inte bara
att använda ett uttryck i största allmänhet
och skapa ett visst antal tjänster.
Det är fråga om den riktning som
det psykologiska arbete, vilket vi här
strävar att utrusta ungdomsskolorna
med, skall ha. Liksom i allt samhällsarbete
får vi naturligtvis arbeta med de
möjligheter vi har, och sedan får vi se
till att resurserna förbättras. Men jag
tror att vi icke kan stå till svars med
att bara tala om »psykologisk expertis»
och tro att allt är väl om vi bara åstadkommer
ett visst antal tjänster.

Vi har en benägenhet att använda
vissa modeord. Jag har en känsla av att
»psykologisk expertis» är ett sådant
modeuttryck. Många människor hyser
en nästan magisk vördnad för vad dessa
ord anses stå för, och man tror att
man kan komma ifrån den problematik
det här gäller med ett »Sesam öppna
dig».

Att psykologiskt förstå vad ett annat
modeord innebär, nämligen havererade
livsroller — det gäller människor som
på ett eller annat sätt gått sönder i tillvaron
— är utomordentligt väsentligt.
Men det är inte en enkel lösningsformel
att bara säga: Låt oss få psykologisk
expertis! Jag tror att vi behöver en
debatt om vilken riktning denna psykologiska
expertis bör gå i. Det behövs
en djupare föreställning om vad psykologiskt
botande är, och det behövs bättre
utrustade psykologer än vi för närvarande
har.

Jag har övervägt att avstå vid voteringen
för att markera vad jag här har
anfört. Men jag har beslutat att inte
göra det utan rösta för reservationen
a, som jag härmed yrkar bifall till.

Bakom det votum som jag då avger ligger
emellertid den grundsyn som jag
här ytterst skissartat har antytt och
som jag kommer att få anledning, om
allt går väl, att senare under riksdagen
återkomma till. Det är verkligen fråga
om att få en psykologisk expertis som
är rustad för att utföra det uppdrag
som vi väntar att den skall utföra.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

I utlåtandet redovisas de synpunkter
utskottet har beträffande motionerna.
Man redogör för den upprustning i fråga
om tjänster som har ägt rum. Det
har vidare inrättats deltjänster för psykologisk
expertis, bl. a. vid de båda
ungdomsgårdarna, Hammargården och
Sundbo, som reservanterna talar om,
med en tjänstgöring på 60 respektive
65 timmar per månad.

Utskottsmajoriteten delar motionärernas
uppfattning om vikten av en aktiv
och meningsfylld fritidsverksamhet
men har också den uppfattningen att
även om resurserna vore större, är det
inte säkert att prioriteringen blivit sådan
att man i första hand komme att
satsa mera på särskild fritidsverksamhet.

Det är i största korthet de synpunkter
som utskottet har anfört med anledning
av de motioner som har väckts. Vi
har inte ansett oss kunna gå utöver vad
Kungl. Maj :t har föreslagit, vilket dock
innebär en förbättring. Vi anser därför
att man i nuvarande budgetläge får
nöja sig med detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Här har tagits upp ungdomsvårdsskolornas
arbete och den
upprustning som pågår vid dessa. Upprustningen
är i full gång sedan några år
och är i stora delar genomförd.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

I personalavseende har skolorna under
de tre senaste budgetåren fått en
ökning med närmare 140 tjänster. Antalet
platser vid skolorna har under de
senaste åren varit omkring 1 000, och
beläggningen är i genomsnitt 700 å 800
elever, frånsett ferietid, då beläggningen
i allmänhet är lägre. För vården av eleverna
kommer under budgetåret 1968/
69 att finnas 858 tjänster vid skolorna.
Dessutom har en betydande förbättring
av byggnadsbeståndet genomförts. För
nämnda tre budgetår beräknas investeringskostnaden
i byggnader till närmare
14 miljoner kronor. Om- och nybyggnadsverksamheten
har bl. a. avsett en avveckling
av de stora elevavdelningarna
och ett anordnande av små avdelningar
enligt den lilla gruppens princip. Vidare
bär byggnadsinvesteringarna bl. a. avsett
en utveckling av elevverkstäderna.
Fn stor satsning har även skett på möbler
och inredning i elevutrymmena, maskiner
i verkstäderna och undervisningsmateriel.
För inventarier har för
ifrågavarande budgetår — inberäknat
engångsanskaffningar till nya vårdavdelningar
— anvisats respektive föreslagits
tillhopa 3 miljoner kronor. Uttalandet
i en av de föreliggande motionerna
att miljön är torftig vid skolorna har
redan bemötts av herr Blomquist diskussionsvis.
I den skola som han berörde
bär vi fullvärdiga materielresurser. Uttalandet
i motionen är därför missvisande.

Vad beträffar elevsammansättningen
framhåller man i föreliggande motioner
att ungdomsvårdsskolorna i dag tvingas
ta hand om akut oroliga ungdomar med
svåra psykiska störningar som mentalsjukhusen
inte anser sig kunna behandla.
Det åberopas som motiv för en ytterligare
ökning av personalresurserna. Givetvis
är det, herr Blomquist, sjukvårdshuvudmännen
som har det primära ansvaret
för att psykiatrisk sjukhusvård
ges även åt ungdomar som behöver kvalificerad
sådan vård. För många av dessa
ungdomar kan emellertid behovet av
social rehabilitering vara det som är

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
mest framträdande. Där kan ungdomsvårdsskolorna
vara den mest adekvata
vårdformen, ungdomsvårdsskolor som
dessutom nu i ökande omfattning får
medicinska resurser som komplement.
Jag vill särskilt framhålla att vid Bärby
i Uppsala och Råby i Lund inrättats
sjuk- och behandlingsavdelningar för
alkohol- och narkotikamissbrukande
manliga elever och vid Ryagården i örkelljunga
en motsvarande avdelning för
kvinnliga elever. Under innevarande år
kommer ytterligare en sådan avdelning
för manliga elever att finnas vid Fagared
utanför Göteborg.

Personalfrågan har berörts av fru
Olsson. Herrar Jacobsson, Sörenson och
Blomquist har också i sina inlägg varit
inne på denna sak. Beträffande de personalkategorier
som avses i motionerna
kan vi fastställa följande.

För psykologer — och här går jag
inte in på den djuplodning som herr Sörenson
gjorde genom att tolka innebörden
av uttrycket psykologisk kompetens;
det är en kompetensfråga som herr
Sörenson själv medger inte hör till detta
ärende — enligt de enkla definitioner
vi har gäller att för psykologer med fil.
kand.-examen, vilka har tjänstebenämningen
biträdande psykologer, finns för
närvarande en heltidstjänst vid envar
av Bärby, Fagareds och Råby ungdomsvårdsskolor.
För psykologer med fil. lic.-examen, med tjänstebenämningen psykologer,
finns tjänster vid Lövsta och
Ryagården. Vid övriga skolor anlitas
psykologer mot arvode. För budgetåret
1968/69 har för övriga skolor beräknats
medel för 17 psykologer med arvode under
cirka 6 700 timmar. Detta skall då
täcka 650 elevplatser.

På grund av den stora efterfrågan på
psykologer med fil. lic.-examen innebär
dock inte ett inrättande av tjänster för
sådana att man med säkerhet kan få
tjänsterna besatta.

I en av motionerna har anmärkts att
psykologpersonalen får handha personalfrågor,
och den saken har för övrigt
tagits upp här också. I och för sig kan

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
det vara värdefullt både för administrationen
och för vårdverksamheten att befintlig
psykologisk expertis i viss omfattning
anlitas också i personalärenden
vid skolorna.

Antalet överskötersketjänster vid ungdomsvårdsskolorna
uppgår för närvarande
till 10. För budgetåret 1968/69
har föreslagits en ökning med 3 tjänster,
vilket innebär att Bärby, Fagared och
Råby kommer, liksom för närvarande
Ryagården, att ha två överskötersketjänster
vardera.

För innevarande budgetår är 404 000
kronor anvisade till undervisning, lek
och idrott för eleverna, och för 1968/69
har föreslagits en ökning till 544 000
kronor, fördelade på de olika skolorna,
motsvarande det för 1968/69 föreslagna
anslaget, ett belopp på omkring 22 000
kronor per skola, från vilket fritidssysselsättningarna
kan bekostas. Att för
detta ändamål engagera personer utanför
skolan kan många gånger vara en
fördel, inte minst genom de kontakter
som ungdomarna på skolorna då får genom
dessa personer som kommer från
orten.

Under budgetåret 1966/67 ökade antalet
tjänster för kontorspersonal med
drygt 30. Dessutom har inom ramen
för medelsanvisningen till inventarier
in. m. skett en upprustning av arbetsplatsbesparande
kontorsmaskiner. Föi
närvarande undersöks möjligheten att
centralisera vissa arbetsuppgifter för
kontorspersonalen till socialstyrelsen.

Vad beträffar utvecklingen av vårdverksamheten
kan vi peka på den försöksverksamhet
som är i gång vid Ryagården
och som omfattar bl. a. en intensifierad
psykoterapeutisk behandling,
en fastare programmering av behandlingsverksamheten
och ett effektivare
utnyttjande av i dag känd vårdmetodik
samt schemaläggning av bl. a.
fysisk träning och tillhandahållande av
ett varierande program för fritidsverksamhet.
Vidare ingår bl. a. vissa vårdexperiment.
Resultatet av denna försöksverksamhet,
som beräknas förelig -

ga nästa år, hoppas jag skall ge en fastare
grund för överväganden om vårdens
innehåll och behov av olika personalkategorier
vid skolorna.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag
på nytt framhålla att den tidigare nämnda
ökningen av personalen under en
treårsperiod med närmare 140 tjänster,
även med beaktande av att omkring 40
tjänster är avsedda att klara arbetstidsförkortningen,
innebär en kraftig
förstärkning av ungdomsvårdsskolornas
organisation. Det gäller här 100
tjänster som är en förstärkning under
tre år, och denna siffra kan väl lämpligen
ställas i relation till den i reservationen
av herr Virgin m. fl. föreslagna
ökningen med ytterligare två tjänster.
Så mycket eller så litet skiljer sig
den samlade borgerliga oppositionens
bedömning från regeringens.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Herr Birger Andersson
— det är inte alltid en förtjänst att
fatta sig kort. Man kan ju misstänka
att detta kan vara ett uttryck för att
man vill göra det litet lättare för sig.
Nu har statsrådet Odhnoff — vilket jag
är mycket tacksam för — här trätt upp
och kommit med upplysningar och argument,
som det är mycket värdefullt
att få ta del av.

Statsrådet beskriver vad som har
skett på ungdomsvårdsskolefronten under
de senaste åren. Jag har ingen anledning
att gå in på detta. Jag bara
konstaterar att det som skett är bra,
men vi vet båda två att detta var nödvändigt
— jag tycker inte att vi behöver
resonera mer om detta. Jag tycker
att det är viktigare att i denna situation
se framåt och tänka på vad som
ytterligare behöver göras. Som sig bör
försvarar statsrådet den njugghet, som
såväl regeringen som utskottsmajoriteten
har gett uttryck för, när man inte
vill gå med på socialstyrelsens väl underbyggda
önskemål om just dessa fem
psykologtjänster. Jag skulle vilja fråga

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

statsrådet Odhnoff direkt med anledning
av att det i utskottsutlåtandet står
— och det är väl rätt — att statsrådet
i statsrådsprotokollet antecknat förhoppningen
om att det skall bli ett allt
intimare samarbete mellan just Råby,
Bärby och Fagareds ungdomsvårdsskolor
och de universitetsinstitutioner som
ligger i närheten: Vem skall sköta detta
och vem skall få tid att verkligen ta
dessa kontakter och vidareutveckla
dem? Jag bara frågar detta med tanke
på att den biträdande psykologen vid
dessa tre ungdomsvårdsskolor till 99
procent kommer att vara upptagen med
arbete av diagnostisk karaktär.

Jag förstod inte vad statsrådet menade
med att det var en inkonsekvens
mellan min motion och vad jag sade.
I mitt förra anförande uttryckte jag att
den materiella sidan av uppbyggnaden
av Råby, Bärby och Fagared var något
att glädjas åt. Jag skulle, enligt statsrådet
Odhnoff, ha framfört något annat
i motionen. Märk väl att jag i mitt
anförande tryckte på den materiella
sidan. Det jag i sammanhanget ansåg
vara en brist är vården.

När statsrådet nämnde om arbetet i
den lilla gruppen skulle jag vilja fråga:
Om man nu på den materiella sidan
har skapat fullödiga hus och inventarier,
måste man väl rimligtvis ta konsekvenserna
just på vårdsidan och
bl. a. använda gruppen som sitt behandlingsinstrument?
Då måste den
sektorn ledas — det vet statsrådet lika
väl som jag — av en kvalificerad psykolog
för att det resultat man hoppas
på, över huvud taget skall kunna uppnås.

Det är mycket märkligt — tyvärr har
min vän herr Birger Andersson lurat
reservanterna till samma argumentation
— att i detta sammanhang använda
bristen på psykologer som ett argument
till att inte inrätta de tjänster vi
talar om. Det är märkligt att på ett så
besvärligt område som det här rör sig
om — ungdomsvårdsskolor med uppgift
att tillrättaföra det svåraste narko -

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
tikaklientel vi över huvud taget har
i landet — under skäl av något slags
allmän samhällslojalitet inte göra personalsammansättningen
fullödig, därför
att alla som behöver en psykolog i detta
land inte kan få det. Det rimmar illa
med vad vi för 14 dagar sedan här i
riksdagen fastslog — då vi tog den nya
narkotikalagen ■— att här måste till
krafttag, inte minst på vårdsidan, för
att komma till rätta med bl. a. de unga
narkotikamissbrukarna. Denna satsning
måste väl gälla även statens ungdomsvårdsskolor,
som är speciellt inkopplade
på sådan ungdom.

När statsrådet Odhnoff säger »att detta
med den psykiatriska sjukvården
inte är min sak i den mån jag sysslar
med ungdomsvårdsskolor, utan det får
herr Blomquist tala med sjukhushuvudmännen
om», så är väl det ändå bara
en lek med ord. Det blir ju en enda
kretsgång. En del av de ungdomar, som
vi skickar till dessa tre kvalificerade
ungdomsvårdsskolor, behöver egentligen
psykiatrisk vård, men de kan inte
tas emot vid våra psykiatriska kliniker
eller sjukhus på grund av att de är så
kvalificerat svåra att ha att göra med.
Men de måste ändå tas om hand. Väl
vetande detta har också regeringen inrättat
speciella sjukvårdsavdelningar.
Det är fullkomligt ointressant att beskriva
denna kretsgång, det viktigaste
är att komma till rätta med och verkligen
hjälpa dessa ungdomar. Sedan är
det klart att sjukhushuvudmännen skall
göra allt de kan, det är jag medveten
om.

I anledning av herr Sörensons fråga
håller jag med statsrådet Odhnoff om
att vi kanske inte nu behöver gå in på
denna djupa problematik. För mig är
dock detta med psykiatrisk expertis
inget magiskt ord. För mig ter det sig
helt enkelt så att vi i dag står i en sådan
situation, att vi måste satsa allt,
med de resurser vi har, för att komma
till rätta med problematiken inom denna
speciella ungdomssektor. Vi måste
då använda oss av psykiatrer och psy -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

kologer med den expertis de nu har.
Sedan kan vi så småningom ta upp
hela frågan om psykologutbildningen
är den rätta. Men jag tycker inte att
den hör riktigt hemma i debatten i dag.
Problemet kan påpekas, men jag anser
inte att det behöver påverka herr Sörensons
och eventuellt andras ställningstagande
i dag. Jag är glad att det
inte heller gör det.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Statsrådet Odhnoff sade
att mitt lilla anförande var en djuplodning.
Jag vet inte om jag skall ta
detta som beröm eller som kritik. Eftersom
varje människa är själviskt
orienterad, tar jag det väl som beröm.
Bakom mitt anförande låg inte några
djupare insikter. Jag tyckte själv att
det var mycket allmänna reflexioner av
rätt enkel natur som jag gjorde. Jag
tror mig kunna på detta område hålla
ett anförande som åtminstone gränsar
till det djuplodande, om det skulle vara
önskvärt. Men det kanske inte skulle
passa så bra i detta sammanhang.

Statsrådet Odhnoff avfärdade saken
med att säga att det var en kompetensfråga.
Det var nu ett mångtydigt uttalande.
Vad är kompetens? Jag menar
att vi har kommit i den situationen att
vi inte har den kompetens som behövs
för att utföra ett effektivt arbete i de
skolor som vi försöker bygga upp, och
jag är inte ensam om den synen. Jag
lägger märke till hur likartade tankegångar
mer och mer håller på att bryta
fram i samhället. Jag vill gärna tro att
statsrådet Odhnoff inte är obekant med
den debatt som för närvarande pågår
om innebörden av psykisk förståelse av
människan. Om den debatten är henne
bekant, måste hon förstå att mina kommentarer
verkligen är relevanta i det
här ärendet.

Naturligtvis har herr Blomquist rätt i
att vi nu inte tar ställning till frågan
om psykologutbildningens inriktning,
men vi tar ställning till frågan om att

ställa psykologisk expertis, som man
säger, till förfogande. Då menar jag att
vi bör veta vad det är för folk vi ställer
till förfogande och då är det riktigt att
antyda att här ryms en fråga av ganska
stora mått.

Man brukar ju uttala förhoppningar.
Låt mig uttala den förhoppningen att
statsrådet Odhnoff i ökad grad gör sig
förtrogen med den problematik som
jag här antydde i ett anförande som
inte var särskilt djupt men som åtminstone
pekade i en viss riktning. Annars,
statsrådet Odhnoff, blir ju vårt
ställningstagande här i riksdagen av
formell natur liksom det blir för statsrådet
Odhnoff. Man säger i så fall att
här har vi några som vi kallar psykologer
men vi vet egentligen inte vilka
de är. Skall vi ha reell kontakt med
dem som vi arbetar med i samhället,
måste vi ha klarhet i vad det är vi menar
vara av värde och vad som är rätt
och riktigt, för att våra åtgärder skall
bli till någon hjälp. Jag delar där helt
herr Blomquists uppfattning.

Vad är det för problematik det gäller?
Vad är dessa skolor till för? De är
till för pojkar och flickor, unga män
och kvinnor, som på ett eller annat sätt
har gått sönder i tillvaron; något har
brustit för dem. Det kan vara sociala
faktorer; mera sällan är det fråga om
psykiatriska faktorer. Det är oftare
mänskliga relationer som på ett eller
annat sätt har brustit. Det är fråga om
ett samhälle som inte har mäktat att
klara sin uppgift eller om individer
i detta samhälle som inte har gjort det.
Skall då ifrågavarande skolor plötsligt
säga: Nej, nej vi kan inte göra något
åt detta, det får de psykiatriska klinikerna
vid de stora sjukhusen klara.
Men skolorna är väl till för dem, som
har gått sönder på något sätt; avsikten
med skolorna är väl att de skall komma
till rätta med sig själva och rehabiliteras
— som det så vackert heter
— till ett mera positivt och riktigt liv
i samhället. Om detta är förhållandet
måste vi ha folk som begriper denna

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

sak och effektivt kan arbeta med den
målsättningen.

Märk väl att jag inte säger att de som
arbetar — psykiatrer, psykologer m. fl.
—• inte vill det bästa, inte inser vad
som är av största värde, men jag är
övertygad om att kunskapen, insikten,
som för närvarande står till förfogande,
internationellt och i Sverige, skulle
kunna skapa män och kvinnor som kan
göra mer.

Jag delar uppfattningen att det är
underbart att kunna avhjälpa de materiella
bristerna vid våra skolor. Det är
betydelsefullt att ha det trevligt, att ha
bra länstolar och att det är väl målat
och mycket annat sådant, men det behöver
väl inte anses som en negativ
syn om man säger att ännu viktigare
än allt detta är att atmosfären, miljön,
människogemenskapen, sättet att leva
tillsammans människor emellan är av
en varm, positiv och skapande natur.
Här gäller att det ena göra och det andra
inte låta. Jag vill inte vara konservativ
och säga att vi inte skall bry oss
om det materiella. Jag hälsar med tacksamhet
vad som har gjorts, men jag vill
betona att det verkligt avgörande, det
verkligt viktiga är att vi vinner insikt
om den problematik det här gäller.
Man bör utrusta de människor på ett
effektivt sätt som här har att utföra sin
gärning, och det är för att stödja intentionerna
att få en ökad psykologisk
insikt i detta avseende som jag gärna
stöder reservationen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Statsrådet Odhnoff redogjorde
för den faktiska ökningen av
det antal tjänster som föreslås i propositionen
och kom till den slutsatsen,
att det var fråga om en reell ökning
med 100 tjänster. Jag skall inte göra
någon invändning mot den siffran. Den
är kanske riktig om man räknar med
vad arbetstidsförkortningen kommer
att innebära i detta sammanhang. Statsrådet
tilläde, som jag tyckte inte utan

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

en viss försmädlighet, att om man jämför
detta med den samlade borgerlighetens
bud blir det en skillnad på två
tjänster. Jag tycker nog att detta är ett
slags retorik som jag inte hade väntat
mig från statsrådsbänken. Det kan väl
hända att man kan säga att dessa två
tjänster är den samlade s. k. borgerlighetens
bud, men den ökning vi föreslår,
även om vi inte har anslutning
från alla icke socialdemokratiska partier,
går ut på ytterligare 15 vårdartjänster
och ytterligare sju kontorsbiträdestjänster
eller sammanlagt 22
tjänster. Man kan ju säga att inte heller
detta är så förfärligt mycket, och
det är det väl inte, i all synnerhet om
man resonerar som herr Birger Andersson
gjorde för eu stund sedan. Han
sade att det inte var säkert att resurserna
blir större om man i första
hand kommer att satsa på fritidsverksamheten.
Nej, det är möjligt att det inte
kommer att räcka ändå för de uppgifterna,
men det bevisar ju bara att resurserna
fortfarande inte är tillräckliga
även om man skulle följa reservanternas
förslag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall inte alls fördjupa
mig i denna större debatt som
så att säga pågår i debatten. Jag uppkallades
närmast av herr Blomquist.
Han riktade två, visserligen rätt oskyldiga
anmärkningar mot mig, dels för
att jag talade för kort och dels för att
jag hade lurat reservanterna att ha
samma uppfattning som jag när det gällde
bristen på psykologer.

Vad gäller kortheten i talet så kanske
den i någon mån är en följd av att en
yrkesbröder till herr Blomquist, som
en gång i världen var min korfirmationslärare,
mycket angeläget tryckte
på att ditt tal skall vara ja, ja och nej,
nej, och vad därutöver är det är av
ondo. Jag bröt ju mot detta. Jag sade
något mer, men innebörden var väl ja
till propositionen och nej till motionerna.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

56 Nr 12

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

Vad gäller att jag skulle ha varit med
om att lura reservanterna till att inse
att det är ont om psykologer vill jag
säga att det inte kan betyda annat än
att vi är så pass jordnära, att vi ser de
faktiska förhållandena.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Herr Sörenson talade
om psykologer, om målsättningen för
deras arbete osv., men jag vill nog vidhålla
att vi får spara dessa frågor till
en kommande debatt om psykologutbildningen.
I dag bör vi hålla oss till
det ärende som nu är föremål för kammarens
behandling.

Herr Blomquist tog upp frågor om
organisationen. Vi försöker ju nu skapa
en ny arbetsform, och det är givet
att vi måste pröva oss fram. Det stora
steget på vägen togs vid årsskiftet i och
med sammanläggningen av den gamla
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Jag vill verkligen inte trassla till
några vårdfrågor, utan jag vill tvärtom
understryka att ungdomsvårdsskolorna
har ett värde, inte som något slags avstjälpningsplatser
för psykiatriska kliniker
utan ett egenvärde som vårdform.
I synnerhet på den sociala rehabiliteringens
område har ungdomsvårdsskolorna
stora förtjänster.

Vad beträffar den eventuella sammanblandningen
av herr Blomquists yttrande
i debatten och den motion från
folkpartiet och centern där det talas om
den torftiga miljön, så ville jag framhålla
att herr Blomquists beskrivning av
förhållandena på Råby vederläde den
generella värderingen i denna motion
av ungdomsvårdsskolorna som en torftig
miljö.

Den materiella sidan är fullvärdig
på våra nya skolor, sade herr Blomquist,
och på den punkten har jag samma
uppfattning. När nu herr Blomquist
talar om Råby och anser att där
behövs en personell upprustning, vill
jag bara påpeka att några tjänster vid
Råby icke nämns i de borgerliga utskottsledamöternas
gemensamma reser -

vation men väl i herr Blomquists motion.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag skall inte svara
herr Birger Andersson på annat sätt
än att säga att jag gläder mig åt att
hans konfirmationslärare har lärt honom
så mycket. Det var inte dåligt.

Så vill jag rikta några ord till statsrådet
Odhnoff. Jag är mycket glad över
att höra principdeklarationen att ungdomsvårdsskolorna
har ett egenvärde
och att de alltså inte får vara en avstjälpningsplats
för de ungdomar som
psykiatriska vårdinstitutioner inte vill
ta emot. Men följden av detta är väl då,
att vi i allra högsta grad borde vara
angelägna om att skapa de vårdmöjligheter
som behövs för att man inte
skall behöva snegla mot de psykiatriska
klinikerna, som har satt stopptecken
för en del av de ungdomar som är
i behov av psykiatrisk vård.

Statsrådet talar om organisationen
och om att man nu har börjat använda
den lilla gruppens terapi. Då ger det
sig väl självt att det t. ex. på Råby,
Bärby och Fagared vore ett första
rangens intresse att i dag få en psykolog
så att där inte uppstår ett stopp i
verksamheten. Jag vill bara ha sagt detta.
Det tillför inte debatten något nytt,
det förstår jag, men jag tycker att det
ger sig självt.

Statsrådet gjorde också ett litet älskvärt
påpekande om bristande överensstämmelse
mellan den borgerliga reservationen
och min motion. Jag tyckte
att jag på ett ganska nyanserat sätt antydde,
att jag var helt medveten om den
skillnad som otvivelaktigt finns. Jag
hade naturligtvis helst sett att reservanterna
odelat följt min motion och
biträtt förslaget om att de fem nämnda
ungdomsvårdsskolorna skulle få en fast
och fullt behörig psykologtjänst.

Sedan är jag nöjd med att jag har
fått klart för mig vad statsrådet menade
när det gällde vad jag pläderade för
och det som stod i folkpartimotionen.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt angående varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
38 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 61.

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med b betecknade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
38 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — Öl;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. 3 och 4
hemställt.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till Länkrörelsen

Punkterna 39—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Ang. bidrag till Länkrörelsen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Länkrörelsen
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 1 150 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1: 569,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
II: 738, av herr Vigelsbo m. fl., hade
föreslagits, att någon del av de inkomstförstärkningar,
som erhölles genom förhöjd
spritbeskattning, förslagsvis 2 procent
därav, skulle disponeras för stöd
åt nykterhetsarbetet samt att därvid det
av Länkrörelsen bedrivna, individuellt
inriktade arbetet skulle komma i åtnjutande
av en väsentlig del därav.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen till Bidrag till Länkrörelsen
m. m. för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett anslag av 1 150 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 569 och II: 738.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den argumentation som
utskottet anfört vid behandlingen av
motionerna I: 569 och II: 738 —■ väckta
av tillsammans ett dussin centerpartister
i båda kamrarna — finner jag inte
riktigt slagkraftig.

Utskottet säger: »Det förhållandet att
statsverkets skatteinkomster vid försäljning
av alkoholdrycker ökas kan enligt
utskottets mening inte i och för sig
grunda anspråk på ökade resurser för
nykterhetsarbetet.» Tankegången överensstämmer
såvitt jag förstår inte med
de intentioner som motionärerna hade.
Vi resonerade på det viset att vid en
spritbeskattning, en punktbeskattning,
måttliga spritförbrukare kan modifiera
sin spritförtäring och därigenom ock -

så reglera skatteuttaget. Men det finns
en grupp bland dem som drabbas av
den höjda beskattningen som är i ett
annat läge, nämligen de alkoholsjuka,
de som så att säga inte kan låta bli spriten.
När en del av dem som bidrar till
att betala dessa skatter befinner sig i
den situationen att de icke har möjlighet
att modifiera sin spritförtäring vid
höjd beskattning av denna vara, vilken
inte kan betraktas som en nödvändighetsvara,
så är de i ett sämre läge.

Från dessa utgångspunkter synes det
klart att en del av de medel som genom
den höjda beskattningen tillföres
statsverket borde kunna utgå i form av
hjälp åt dem som befinner sig i en
ogynnsam situation.

Det är ur denna synpunkt som jag
dristar mig föreslå att beträffande punkt
45, Bidrag till Länkrörelsen m. m., utskottets
uttalande skulle få följande lydelse:
»Det förhållandet att statsverket
genom förhöjda statsinkomster vid försäljning
av alkoholdrycker tillföres ökade
inkomster innebär beträffande alkoliolsjuka
människor, som själva icke
mäktar modifiera sitt bruk av alkohol
eller upphöra därmed, att dessa särskilt
träffas av skattehöjningen. Det framstår
därför som skäligt att någon del av
den ökade skatteintäkten i enlighet med
vad i motionerna I: 569 och II: 738 säges
disponeras för individuell alkoholistvård
utöver vad som i annat sammanhang
härför göres. I samband härmed
synes sålunda böra övervägas ett
ökat stöd åt Länkrörelsen i en omfattning
som i nyssnämnda motioner berörts.

Utskottet hemställer i enlighet härmed 1.

att riksdagen till Bidrag till Länkrörelsen
m. m. för budgetåret 1968/69
anvisar ett anslag av 1 150 000 kr.,

2. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 569 och II: 738 måtte uttala
att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att
närmare utforma och till innevarande
års riksdag inkomma med förslag i ovan
angivet syfte,

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

ävensom

3. att ovan nämnda motioner I: 569
och II: 738 måtte därmed anses besvarade.
»

Beloppet under punkten 1 är således
detsamma som utskottet har föreslagit.

Jag är angelägen att understryka att
denna skrivning inte heller innebär en
ändrad fördelning i övrigt utan innebär
ett tillskott speciellt till den individuella
vården utöver de medel som annars enligt
utskottets förslag tillföres nykterhetsvården.
Detta innebär således ett
klart tillgodoseende av en grupp som
genom den höjda beskattningen tvingas
i ett sämre läge.

Jag ber att få yrka bifall till det förslag
som jag nu föredragit.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Här föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande. Vad utskottet
har yttrat sig över är den motion som
lierr Ferdinand Nilsson m. fl. i denna
kammare och herr Vigelsbo m. fl. i andra
kammaren bär väckt under denna
punkt.

Motionärerna önskar att på grund av
den höjda spritbeskattningen förslagsvis
2 procent av de pengar som flyter in
skulle disponeras för stöd åt nykterhetsarbete.
Vi fann att detta var ett förslag
av sådan art att det näppeligen
kunde ställas under proposition av
kammarens talman. Med anledning av
detta har nu motionärerna ändrat sitt
yrkande så att de vill anvisa exakt
samma summa till Länkrörelsen som
föreslagits av regeringen och tillstyrkts
av utskottet. Det nya är alltså att motionärerna
har tagit med en anslagssumma
för att kunna få motionens yrkande
ställt under proposition.

Men detta förändrar inte utskottets inställning.
Ett förslag, som innebär att
man griper en siffra ur luften brukar
inte tillstyrkas här i riksdagen. Vi vill
ha mer exakta kunskaper om vad vi
verkligen beslutar. Dessa exakta kunskaper
har vi icke fått, och ett enhälligt

Ang. bidrag till Länkrörelsen
utskott har som sagt tillstyrkt propositionen
och avstyrkt motionen. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! En gång för länge sedan
diskuterades en del frågor i dåvarande
bondeförbundets riksdagsgrupp.
Det fanns där en trogen representant
som vid varje möjligt eller omöjligt tillfälle
uttalade sitt absoluta förtroende
för vad höga vederbörande inom partiet
tyckte och tänkte. Då föreslog Axel
Rubbestad att man skulle förenkla förfarandet
så att vederbörande kunde inskränka
sig till att resa sig upp, då var
och en ju kunde begripa att han tillstyrkte
vad högst densamme tyckte. Jag
har i dag och många gånger förut haft
en känsla av att denna historia har sin
särskilda aktualitet när man hör herr
Birger Andersson yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Därutöver vill jag säga att jag inte
riktigt förstod varför utskottets talesman
var så blygsam och sade att man
inte kunde göra någonting därför att
det inte förekom något exakt yrkande.
Statsutskottet kan ta initiativ, och den
enskilda ledamoten har väl också möjlighet
att avge ett yrkande och en reservation.
Vad vi motionärer har gjort
är att vi framfört principen. Vi kunde
inte föreslå ett visst belopp, ty vid det
laget förelåg ett flertal yrkanden om
förhöjning. Vi yrkade i stället att någon
del torde gå till det ändamålet.

Herr Birger Andersson säger sedan
att vi nu har förbättrat vårt förslag och
tagit in ett belopp, varigenom man kan
ställa proposition på förslaget. Det är
inte det som är det nya. Det är propositionens
belopp som står där, och det
har inte motionärerna hittat på. Det
nya är att man menade att det kunde
ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
utforma och till innevarande års riksdag
framlägga ett förslag i angivet
syfte. Det betyder således att man vill
ge Kungl. Maj:t förtroendet att utforma

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till Länkrörelsen
ett sådant förslag, och det tycker jag är
vackert tänkt. Herr Birger Andersson,
som har så stort förtroende för Kungl.
Maj :t i andra sammanhang, borde i varje
fall inte ha något att i princip invända
mot detta. Det väsentliga är här
att sjuka människor får en förhöjd beskattning
på grund av sin sjukdom. Då
tycktes det rimligt att man använde någon
mindre del av dessa pengar till att
hjälpa dessa alkoholsjuka människor.
Det anser jag är en tanke som man inte
skall söka resonera bort genom att tala
om formaliteter, utan man bör kunna
se till det reala. Man vidtar en skattehöjning,
som för andra människor innebär
en möjlighet att betala eller att
förändra sin konsumtion — t. o. m. att
upphöra med den —• men som för dessa
sjuka människor inte ger denna valfrihet.
Då skulle man väl kunna kompensera
det genom att låta dem komma i åtnjutande
av stöd och hjälp av dessa
medel.

Jag tycker att det ligger så mycket
positivt i tanken att den inte borde mötas
med rena formalismer.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
är förvånad över att jag de gånger
jag uppträder i kammarens talarstol
yrkar bifall till Kungl. Maj ds propositioner.
Det skulle se rätt underligt ut,
om socialdemokratiska riksdagsmän
underkände en socialdemokratisk regering.
Det är ett naturligt samspel som
förekommer mellan regering och riksdagsgrupp.
Skulle den socialdemokratiska
riksdagsgruppen ställa sig på
samma sida som oppositionen, kan man
fråga hur det parlamentariska livet då
skulle te sig.

I detta fall är det så att inte bara
socialdemokraterna i utskottet sägt nej
till herr Ferdinand Nilssons motion.
Det har samtliga i utskottet gjort, även
herr Ferdinand Nilssons egna partivänner.
De har i så fall varit lika oförstående
som vi andra.

Det nya är inte, säger h rr Nilsson,
att den här summan har kommit in.
Men den fanns inte i m tionen. Att
summan sedan är exakt de samma som
finns i propositionen är i och för sig
bra. Det innebär ju att i f åga om anslaget
just nu till Länkröre sen är även
herr Ferdinand Nilsson "verens med
oss andra. Det nya är, att an nu skulle
besluta att av de ytterl gare medel,
som genom spritbeskattnin en kommer
in till statskassan, skulle an förslagsvis
ta 2 procent till länkv rksamhet av
ett speciellt slag. Det är de som utskottet
enhälligt inte har ans t sig kunna
acceptera.

Herr NILSSON, FERDI D, (ep):

Herr talman! Redan a herr Birger
Anderssons inledningsord framgick att
han hade missuppfattat ig. Jag sade
inte att jag var överras ad över att
herr Birger Andersson al tid instämde
med Kungl. Maj :t. Jag sa e att jag inte
var överraskad över det, y det är just
vad jag är van vid. Det är en stor skillnad.
Det var rätt — bar tvärtom, så
att säga.

Vidare har jag inte d git in något
parti här. Det var ingen irekt hövlighet
mot de egna partika raternä som
herr Birger Andersson esterade när
han sade att hans partik rater var så
konstruerade att de i a la väder alla
gånger röstade för Kun 1. Maj :ts förslag.
Av sig själv känne man andra,
men jag är inte säker p att herr Birger
Andersson känner h la sin grupp.
Jag har träffat självstän igt folk även
där.

Efter det jag konstat åt detta slår
jag fast, att det inte hell r var så, som
herr Birger Andersson sade, att mitt
förslag nu anknyter till någon bestämd
procentsats, utan jag vil e att det i bästa
Birger Andersson-a da skulle ankomma
på Kungl. Maj :t att försöka läka
de sår som uppstår å alkoholsjuka
människor kommer i k äm genom att
en i övrigt berättigad h jning av spritskatten
kommer till st nd. För herr

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Anslag till undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets område

Birger Andersson var det så främmande
att man skulle kunna komma med
ett sådant yrkande om förtroende för
Kungl. Maj :t, att han missförstod även
det.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjorde propositioner, först
på bifall till utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt vidare
på bifall till det av herr Nilsson, Ferdinand,
under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ferdinand
Nilssons under överläggningen väckta
yrkande.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 21.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 46 och 47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Anslag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets
område

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 576 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att medel för undervisnings- och
upplysningsverksamhet på arbetarskyddets
område, som i gällande riksstat
anvisats som särskilt anslag, för budgetåret
1968/69 skulle beräknas under
en särskild anslagspost i arbetarskyddsstyrelsens
omkostnadsstat. Vid medelsberäkningen
hade för ändamålet upptagits
oförändrat 100 000 kronor för
nämnda ändamål.

I de iikalydande motionerna I: 463,
av herr Werner, och 11: 582, av fru
Ryding m. fl., hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta höja förevarande anslag
med 50 000 kronor, så att anslaget
för Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område
för budgetåret 1968/69 uppginge till
150 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:463 och 11:582 till Arbetarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 576 000 kronor.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Mig förefaller handläggningen
av frågan om anslag till
Undervisnings- och upplysningsverk -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Anslag till yrkesinspektionen

samhet på arbetarskyddets område —
som i år är uppfört under anslagsrubriken
Arbetarskyddsstyrelsen: Omkost nader

■—■ som något egendomlig.

Anslagssumman är oförändrad sedan
budgetåret 1959/60. När vi från vårt
håll i fjol yrkade bifall till det av arbetarskyddsstyrelsen
framförda förslaget
om högre anslag — en anslagsökning
med i budgetsammanhang futtiga 50 000
kronor — anförde utskottet följande
— jag citerar ur statsutskottets utlåtande
från i fjol: »Utskottet bedömer
upplysningsverksamheten som viktig.
Med hänsyn till de samlade insatserna
kan dock Kungl. Maj ds förslag anses
godtagbart.»

I årets utlåtande anser sig statsutskottet
inte behöva anföra mer än en
hänvisning till sitt uttalande från i
fjol. Jag har svårt att finna annat omdöme
på ett sådant sätt att ta ställning
till något man själv ansett vara en viktig
verksamhet än att detta är ett lättsinnigt
sätt att behandla en så viktig
fråga.

Utskottet nämner något om de samlade
insatserna på området. Vad gäller
det då för insatser? I arbetarskyddsstyrelsens
petitaskrivelse, som vi hänvisar
till i våra motioner, åberopas anslagsframställning
från Arbetarnas bildningsförbund.
Det gällde en med 9 000
kronor förhöjd anslagssumma som ABF
begärde. Men härtill meddelar arbetarskyddsstyrelsen
att den nödgats tillerkänna
ytterligare ansökande organisationer
samma belopp som dessa erhållit
under de sex senaste åren. Så ser det
alltså ut med de samlade insatserna. De
måste alltså ha försämrats och försämrats
på ett område som gäller skydd till
liv och lem inom arbetslivet.

Jag vet att det från fackförbunden
och LO sker en ökad satsning på detta
område, men jag kan inte inse att riksdagen
därför skall ta detta som intäkt
för att i en tid av penningvärdeförsämring
bibehålla ett så angeläget anslag
som detta på en så låg nivå år efter
år. Anser ledamöterna i utskottet

att man inte ens behöver kosta på sig
en redovisning av sin prövning i själva
sakfrågan?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:463 och 11:582
angående ett i enlighet med arbetarskyddsstyrelsens
hemställan med 50 000
kronor uppräknat anslag för ovan angivet
ändamål.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi har inom utskottet
upplysts om att det utöver detta oförändrade
belopp på 100 000 kronor •—
som herr Werner anser vara för litet
tilltaget — finns möjligheter att på annat
sätt få medel till denna upplysningsverksamhet.
Vi har ansett det i
propositionen framförda förslaget vara
godtagbart, och det har gjort att vi har
yrkat bifall till detta förslag, men vi
har inte ansett oss kunna tillstyrka motionerna
utan stannat för att yrka avslag
på dem. När det alltså finns medel
på riksstaten och när det finns möjlighet
att få ytterligare medel för detta
ändamål, kan de angelägna önskemål
som det här gäller tillgodoses.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 49

Anslag till yrkesinspektionen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 8 089 000 kronor,

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

varav 630 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna 1:586,
av herr Werner, och II: 732, av fru
Rijding m. fl., hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att uppräkna förevarande
anslag med 119 000 kronor, till
sammanlagt 8 208 000 kronor för att
därmed tillgodose kravet från arbetarskyddsstyrelsen
om 11 tjänster, inspekterande
personal (inklusive deltidsanställda
läkare).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 586 och II: 732 till Yrkesinspektionen:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 8 089 000 kronor, varav
630 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Även i fråga om yrkesinspektionen
lämnar utskottet enligt
min mening prov på en hållning, som
lika litet som i den föregående frågan
kan anses försvarbar.

Arbetarskyddet och företagshälsovården
har i hög grad beröring med
varandra. Vi har från kommunistiskt
håll ägnat frågan om företagshälsovården
stor uppmärksamhet här i riksdagen.
Eftersom den sedan länge motsedda
utredningen på detta område
tycks närma sig sin fullbordan och
man ständigt hänvisat till den pågående
utredningen härom, har vi i år avstått
från att ta upp speciellt denna
fråga.

Ett avtal har träffats mellan SAF och
LO, och man kan glädjande nog konstatera
att det rör sig framåt på företagshälsovårdens
område. Detta har —
som jag nyss yttrade — beröring med
arbetarskyddet. Kanske det hos någon
eller några kunde uppstå det intrycket
att med en utbyggd företagshälsovård
minskar anspråken på yrkesinspektio -

Anslag till yrkesinspektionen
nen eller i varje fall minskar behovet
av en utbyggnad av denna.

Jag anser att förhållandet är tvärtom.
Om ökade åtgärder på företagshälsovårdens
område skall få avsedd
effekt måste de följas upp av en förstärkt
insats på yrkesinspektionens område.
Detta är det faktiska förhållandet.

Nu är situationen den att yrkesinspektionen
fått ökade uppgifter. Från
den 1 januari i år skall den övervaka
de särskilda föreskrifterna i vägtrafikförordningen
om arbetstid för vägtrafiken.
Behovet bedömdes uppgå till inte
mindre än 40 inspektörer. Anslag
har beviljats med 15 förste distriktsingenjörer.
Det samlade resultatet blir
alltså en försämring av inspektionens
kapacitet.

Är det verkligen rimligt att när det
gäller en för arbetslivet så väsentlig
fråga som denna iaktta en njugghet som
utskottet vill lämna sin medverkan till?
Ett bifall till arbetarskyddsstyrelsens
förslag skulle innebära en utgiftsökning
för statskassan med 119 000 kronor.
Nej-sägarattityden även i denna
fråga är betänklig.

Det finns i och för sig mer att säga,
men jag begränsar mig till detta, herr
talman, och yrkar bifall till motionsparet
I: 586 och II: 732.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Werner och jag
förde en kort diskussion i denna fråga
förra året. Då önskade kommunisterna
att antalet tjänster skulle utökas med
ytterligare sex stycken, sedan utskottet
föreslagit en ökning med fem. Utskottet
föreslår i år en ökning med sex
tjänster, och nu vill kommunisterna öka
till elva tjänster. Det verkar ungefär
som så, att kommunisterna alltid ligger
året före, och det är i och för sfg
inget ont att säga om det.

En uppskrivning av antalet tjänster
har emellertid ägt rum. Att utskottet
har godtagit det förslag som regeringen

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
stannat för innebär inte på något sätt
att vi underkänner arbetarskyddets
verksamhet. Vi är fullt medvetna om
dess stora betydelse. Vi inser värdet av
de insatser arbetarskyddet gör och vi
hoppas att den ökning av antalet tjänster
med fem eller sex, som har skett
varje år, skall fortsätta så att vi — det
kan man väl i varje fall utgå ifrån —
nästa år kanske får de ytterligare tjänster,
som kommunisterna hemställer om
nu. Och då väcks det väl en kommunistisk
motion med yrkande om ytterligare
fem—sex tjänster.

Det är svårt att klara av en sådan där
kapplöpning, där den ena parten alltid
skaffar sig ett slags handikapp.

Detta är kanske att raljera en smula,
men jag vill med det sagda ha vitsordat
att utskottet med allvar har behandlat
detta spörsmål och efter en allvarlig
prövning har ansett sig kunna godta
vad som föreslås i propositionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag är inte så känslig
att jag tar illa vid mig om herr Birger
Andersson vill raljera litet grand.

Om jag inte minns fel så begärde arbetarskyddsstyrelsen
emellertid förra
året elva nya tjänster, som regeringen
och utskottet prutade till sex.

Motiveringen den gången var, att socialministern
i propositionen anförde
att den genomsnittliga tiden mellan besök
på samma arbetsställe sedan 1950-talet hade förlängts från 2,4 till 3,4 år,
alltså med ett helt år. Inrättandet av de
begärda nya tjänsterna skulle alltså innebära
en viss återhämtning från en inträdd
försämring. Jag tycker därför att
det i år liksom förra året finns anledning
att ställa frågan om det inte, mot
bakgrunden av att det rika material
som redovisades inte minst vid 1966 års
LO-kongress, är på tiden att sikta på
en reell förbättring av arbetarskyddet.

Vid samma LO-kongress underströks

i utlåtanden med anledning av en rad
motioner, vilka ur olika synpunkter
krävde en förstärkning av arbetarskyddet
och yrkesinspektionen, att man stödde
de anförda synpunkterna. Ingen behöver
således tvivla på den mycket starka
opinion som finns i denna fråga,
inte minst inom den fackliga rörelsen.
Det är bara att beklaga att utskottet
inte har varit så lyhört för denna opinion
att det har velat tillmötesgå arbetarskyddsstyrelsens
begäran om inrättande
av nya tjänster, som inte minst
kan motiveras med de förlängda inspektionsintervallerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 50—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ang. statens järnvägars anslagsbehov

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels för budgetåret 1968/69 under
statens järnvägars fond anvisa i
statsrådsprotokollet över kommunika -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

tionsärenden för den 3 januari 1968 angivet
investeringsanslag av 396 600 000
kronor, dels medgiva, att statens järnvägar
finge lämna i statsrådsprotokollet
förordad garanti i anledning av delägarskap
i ett internationellt containerbolag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen I: 40, av herrar Enarsson
och Yngve Nilsson,

dels de likalydande motionerna I: 42,
av herr Erik Filip Petersson m. fl., och
II: 9, av herr Werbro m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

111, av herr Bengtson in. fl., och II:
156, av herr Hedlund m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

112, av herr Herbert Larsson, och II:
155, av fröken Anderson i Lerum in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

113, av herr Lars Larsson m. fl., och
II: 157, av herr Henriksson m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

115, av herrar Magnusson och Dahl,
samt II: 202, av herr Johansson i Torp,
dels de likalydande motionerna I:

239, av herr Thorsten Larsson m. fl.,
och II: 304, av herr Josef son i Arrie
in. fl.,

dels motionen I: 348, av herr Per Jacobsson,

dels de likalydande motionerna I:

350, av herrar Thorsten Larsson och
Mattsson, samt II: 438, av herr Josef son
i Arrie m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

352, av herrar Erik Filip Petersson och

Ernst Olsson, samt II: 434, av herr Gustafsson
i Kårby m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

355, av herr Svenungsson, samt II: 441,
av herrar Oskarson och Thylén,

dels de likalydande motionerna I:

356, av herr Svenungsson m. fl., och
II: 433, av herr Carlshamre m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

467, av herr Skärman, och II: 585, av
herr Westberg m. fl.,

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 12

Ang. statens järnvägars anslagsbehov

dels de likalydande motionerna I:

598, av herrar Schött och Yngve Nilsson,
samt II: 746, av herr Krönmark
och herr Nilsson i Bästekille,

dels de likalydande motionerna I:

601, av herr Åkerlund, och II: 741, av
herr Bengtson i Solna och herr Oskarson,

dels de likalydande motionerna I:

603, av herrar Åkesson och Karl-Erik

Eriksson, samt II: 747, av fru Nettelbrandt
m. fl.,

dels motionen II: 158, av herr Lorentzon
m. fl.,

dels ock motionen 11:740, av herr
Bengtson i Solna, såvitt nu vore i fråga.

I motionerna 1:42 och 11:9 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att principerna
för statens järnvägars planer i
fråga om bibehållande av stationer i
affärsbanenätet måtte underställas riksdagens
prövning.

I motionerna I: 111 och II: 156 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att någon mera
omfattande nedläggning av järnvägsstationer
icke borde företagas utan riksdagens
godkännande.

I motionerna I: 113 och II: 157 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att trafikpolitiska
delegationen i sitt arbete särskilt
borde beakta de i motionerna anförda
synpunkterna.

I motionerna I: 115 och II: 202 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj.-t skulle uttala sig för att
kommunblockens samarbetsnämnder
borde upprätta förslag till kommunikationer
inom kommunblocken, varvid, i
de fall då trafikunderlaget vore svagt
och underskott uppstode, bidrag av
statsmedel borde utgå.

I motionerna 1:239 och 11:304 hade
framställts yrkande om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning och förslag angående
regionala järnvägsnämnder samt angående
uppgifter för dessa enligt i motionerna
anförda riktlinjer.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov

I motionen I: 348 hade hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om tillsättande av en parlamentarisk
beredning för översyn av SJ:s
trafikekonomiska planering.

I motionerna I: 350 och II: 438 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag angående utformningen
av en regional trafikservice samt
angående statsbidrag till sådan.

I motionerna I: 352 och II: 434 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag i syfte att
stimulera och samordna arbetet med
upprättande av regionala transportförsörjningsplaner
och på grundval av
dessa belysa behovet av insatser från
det allmänna för att trygga en tillfredsställande
transportförsörjning.

I motionerna I: 355 och II: 441 hade
föreslagits, att riksdagen skulle hemställa,
att Kungl. Maj :t vid fullföljandet
av den trafikpolitiska målsättningen
måtte taga större hänsyn till de fördelar
som integrerad trafik erbjöde samt i
övrigt beakta vad i motionerna anförts
vid fördelningen av medel för vägbyggnader.

I motionerna I: 356 och II: 433 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att inga ytterligare beslut om nedläggning
av järnvägstrafik måtte fattas utan
att åtgärder först vidtoges för att säkerställa
en fullgod ersättningstrafik.

I motionerna I: 603 och II: 747 hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att omfattande
nedläggningar av järnvägsstationer ej
borde företagas utan riksdagens godkännande
samt anhålla om en översyn
av tillämpningen av 1963 års trafikpolitiska
beslut.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Järnvägar
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett

investeringsanslag av 396 600 000 kronor,

2. att riksdagen måtte medgiva, att
statens järnvägar i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1968
förordats finge lämna den garanti som
krävdes för delägarskap i ett internationellt
containerbolag,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:113 och II: 157 samt I: 355 och
II: 441 ävensom I: 348,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 467 och II: 585, I: 598 och II: 746,
1:603 och 11:747 samt 11:158, sistnämnda
tre motioner i vad de avsåge
en översyn av de av 1963 års riksdag
antagna riktlinjerna för trafikpolitiken
och deras verkningar,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 158 i vad motionen avsåge uppskov
med påbörjande av tredje etappen
enligt 1963 års trafikpolitiska beslut,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 356 och II: 433,

7. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 42 och II: 9, 1:111 och II:
156 samt I: 603 och II: 747, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i punkten anfört beträffande
nedläggning av järnvägsstationer,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 352 och II: 434,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 350 och II: 438,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 115 och II: 202,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 740 i vad motionen avsåge anvisande
av särskilt anslag till Ersättning
till vissa trafikföretag för upprätthållande
av trafikservice i glesbygder,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 601 och II: 741,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 239 och II: 304,

14. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 40,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 112 och II: 155.

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Reservationer hade avgivits

a) av herr Gustafsson i Skellefteå
(fp) och herr Tobé (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade;

b) av herrar Ivar Johansson (ep),
Bengtson (ep), Edström (fp), Eric Gustaf
Peterson (fp), Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Gustafsson i
Kårby (ep) och Westberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 8 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 352 och II: 434
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag i syfte att stimulera
och samordna arbetet med upprättande
av regionala transportförsörjningsplaner
och på grundval av dessa
belysa behovet av insatser från det allmänna
för att trygga en tillfredsställande
transportförsörjning;

c) av herr Strandberg (h), som dock
ej antytt sin mening.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Under hänvisning till
motionerna 1:603 och 11:747 vill jag
framföra en del synpunkter i denna fråga
då det gäller SJ och dess uppläggning
av trafiken.

Den kollektiva trafiken inom vårt
land måste utformas på ett sådant sätt,
att näringslivet oavsett var det är beläget
skall kunna fungera på ett riktigt
sätt. SJ har huvudparten av denna kollektiva
trafik och därmed ansvaret för
att denna trafik utformas så, att hela
trafiksystemet fungerar normalt.

De nedläggningar som SJ aviserat beträffande
vissa järnvägslinjer ävensom
indragningar av ett stort antal stationer
gör att den kollektiva trafiken ej kan
fungera på ett snabbt och tillfredsställande
sätt inom landet. Tankegången
hos SJ är att överföra trafiken på vissa
järnvägslinjer till landsväg. Persontrafiken
på vissa järnvägar skulle ersättas

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
med busslinjer, och viss godstrafik har
redan överförts till lastbilar.

Kostnaderna för det allmänna kommer
vid en sådan överföring att bli
ganska stora, och på järnvägslinjer som
aviserats skola nedläggas bantas trafiken
ned på ett sådant sätt att trafikanterna
ej kan utnyttja SJ. Detta inverkar
i hög grad på SJ:s trafikinkomster.

SJ siktar till att i stort bibehålla huvudlinjerna
men att andra, icke lönsamma
järnvägslinjer skall försvinna.
Detta innebär att vissa städer och tätorter
favoriseras, under det att andra
orter kommer i ett markant sämre trafikläge.
Verkan av denna SJ:s s. k. rationalisering
av företaget är av den art,
att där indragning av järnvägar sker,
kommer företagen och näringslivet över
huvud taget att bantas ned. Bygder som
berörs härav kommer i ett dåligt läge.
Näringslivet drabbas av stora kostnader
för en eventuell omflyttning av industrier
och personal till större tätorter
och städer, som trafiktekniskt ligger
bättre till.

Jag kan inte underlåta att framhålla,
att vi har ansvar för att näringslivet
inom hela vårt land fungerar på ett riktigt
sätt. I årets statsverksproposition
föreslås ett anslag av 205 miljoner kronor
till olönsamma järnvägslinjer och
9 miljoner kronor till olönsamma busslinjer
för att trafiken skall kunna bibehållas
och fungera normalt.

Herr talman! Jag vill referera vad
statsutskottet skriver i sitt utlåtande nr
9 och jag citerar: »Även utskottet har
dock — vid sin prövning av förevarande
motioner ■— funnit de långtgående
planerna på nedläggning av järnvägsstationer
ägnade inge allvarlig oro med
tanke på konsekvenserna i olika avse*
enden för närmast berörda bygder. Enligt
utskottets mening bör därför övervägas
huruvida inte ersättningen för
drift av olönsamma järnvägslinjer bör
utsträckas att gälla även sådana olönsamma
stationer som Kungl. Maj:t efter
framställning från berörda kommuner
finner böra bibehållas. Då indragning

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
av stationer i vissa fall kan föranleda
lika betydande svårigheter för berörda
bygder som nedläggande av bandelar
synes det angeläget att Kungl. Maj:t
också prövar formerna för fattande av
beslut i hithörande ärenden. I enlighet
med det anförda bör åt Kungl. Maj:t
uppdragas att närmare överväga härmed
sammanhängande frågor samt att
för riksdagen framlägga därav föranledda
förslag.»

Herr talman! De här berörda frågorna
angående en försämring av den kollektiva
trafiken i vårt land är av den
art, att de av SJ föreslagna åtgärderna
ej kan accepteras. Kungl. Maj :t måste
överväga dessa frågor och framlägga
förslag för riksdagen, så att trafiken
kommer att fungera på ett normalt sätt.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Under punkt 4 i detta
utskottsutlåtande redovisas ett ovanligt
stort antal motioner från samtliga partier.
Det är väl »järnvägspartiet» här i
riksdagen som har börjat agera, och
fråga är om detta parti i alla delar känner
sig bundet av 1963 års stora och
alltid åberopade riksdagsbeslut.

Alla dessa framstötar tyder emellertid
på en stor oro och olust inför dagens
trafikpolitiska situation. Inom stora delar
av landet ställer man sig frågande
— för att använda ett mycket milt uttryck
— inför det fortsatta rationaliseringsarbetet
inom statens järnvägar
i den mån rationaliseringen tar sig uttryck
i nedlagd järnvägstrafik eller indragna
järnvägsstationer. Oviljan att
acceptera lönsamhetsprincipen är särskilt
stark i de bygder, där man inte
anser sig ha garantier för en fullgod ersättningstrafik
när järnvägstrafiken
nedlägges.

I motionerna I: 356 och II: 453 hemställes,
att inga ytterligare beslut om
nedläggning av järnvägstrafik fattas
utan att åtgärder först vidtages för att
säkerställa en fullgod ersättningstrafik.
I motionerna anföres såsom exempel

norra delen av Bohuslän. Skulle persontrafiken
på norra delen av Bohusbanan
komma att läggas ned utan annan
ersättning än busstrafik på den nu
befintliga Europaväg 6, blir följden en
mycket allvarlig försämring av trafikservicen
i området.

Enligt det beryktade riksdagsbeslutet
av år 1963 skulle en upprustning av vägnätet
vara förutsättningen för nedlagd
järnvägstrafik. Det finns dock bara ett
alternativ till den hårt belastade E 6:an
genom norra Bohuslän, nämligen en motorväg.
Men det lär dröja, innan den i
söder påbörjade motorvägen når den
norra regionen. I det vägbyggnadsläge
vi befinner oss i bör alla möjligheter ingående
prövas, som kan medverka till
att nedbringa landsvägstransporterna
genom att bibehålla eller t. o. m. öka
den spårbundna trafiken. Vår mening
är den att det företagsekonomiska utfallet
inte heller får isoleras utan bör inpassas
i sitt samhällsekonomiska sammanhang.

Med anledning av ovannämnda motioner
har utskottet ganska ingående
motiverat sitt ställningstagande, när det
gäller ersättningstrafiken, och åberopar
även i detta sammanhang 1963 års riksdagsbeslut,
med all rätt måste jag säga.
På denna punkt är nämligen de i riksdagsbeslutet
antagna riktlinjerna helt
acceptabla. Man vill gärna understryka
uttalandet, att »arbetet med att helt eller
delvis ersätta trafiksvaga bandelar med
landsvägstrafik bör bedrivas med hänsyn
till både bygdens behov och transportekonomiska
faktorer».

Att en tidskrävande vägupprustning
måste föregå en järnvägsnedläggning
förutsattes alltså redan i riksdagens uttalande
år 1963. Nu är det fråga om den
praktiska tillämpningen av detta beslut,
inte minst när det gäller Västsverige
med dess stora internationella genomgångstrafik.
Alla vet hur sakta motorvägsbygget
genom västra Sverige framskrider.

Då reservation b under punkten 4 tar
upp en del viktiga spörsmål, såsom

Onsdageii den 20 mars 1968 fm.

transportbehov som inte kan tillgodoses
med individuella transportmedel,
glesbygdernas transportförsörjning och
den lokaliseringspolitiska aspekten på
trafikförsörjningen, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation b.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! I motionerna I: 115 och
II: 202 har yrkats att riksdagen skall
uttala sig för att kommunblockens samarbetsnämnder
upprättar förslag till
kommunikationer inom blocken. Utskottet
har besvarat motionerna, och
jag tolkar utskottets skrivning som en
rekommendation till kommunblocken
att ägna kommunikationsbehovet inom
blocken stor uppmärksamhet.

Förutsättningen för att kommunblocken
skall kunna samordna sina
kommunikationer med riksbanenätet är
att järnvägslinjerna får finnas kvar ut
till glesbygdskommunerna, även om de
inte ger full kostnadstäckning.

Den av SJ förda trafikpolitiken att
överflytta järnvägstrafiken till landsväg
är jag liksom så många andra icke nöjd
med. På många håll i vårt land finns
icke fullgoda landsvägar som på ett tillfredsställande
sätt kan bära den ökade
trafiken. Tillåt mig att ta ett exempel
från mitt eget län.

Europaväg 6, som går genom Bohuslän,
lär vara Sveriges mest trafikerade
landsväg. Tyvärr är den både smal och
krokig, och dagligen inträffar trafikolyckor.
Vid sidan av E 6:an finns en
fullt modern järnväg, som fyller alla
krav på trafiksäkerhet. SJ bortser från
dessa förhållanden och flyttar över trafiken
från järnvägen till den förut hårt
belastade landsvägen. Järnvägsstationerna
stängs, och de resande hänvisas
till hållplatser vid landsvägskanten utan
skydd för regn, snö och kyla. År denna
trafikpolitik i enlighet med 1963 års
riksdagsbeslut, så tror jag att det finns
all anledning ompröva beslutet.

För att i någon mån trygga glesbygdernas
trafikförsörjning är det nödvän -

Nr 12 69

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
digt att många av de järnvägar som nu
anses olönsamma får finnas kvar. Den
kostnad som detta medför för statskassan
bör vi kunna bära. Jag kommer därför
i voteringen att stödja reservationen
b vid punkten 4 i utskottsutlåtandet, i
vilken hemställes om utredning av vårt
kommunikationsbehov.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Den målsättning för trafikpolitiken,
som kommunikationsministern
angett i huvudtiteln, torde inte
möta några betydande gensagor. Ingen
kan egentligen ha något att invända mot
att denna målsättning anges vara »att
för landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till
lägsta samhällsekonomiska kostnad».

Vi motionärer har instämt i den målsättningen
men samtidigt menat, att den
i sig rymmer många svårbemästrade och
framför allt för den enskilda människan
känsliga avvägningsproblem. Vad vi genom
våra motioner nr 113 i denna kammare
och nr 157 i andra kammaren
främst velat peka på är att genomförandet
av den angivna målsättningen
måste ske mot en samlad bedömning av
alla faktorer inom hela transportapparaten
och då inte minst under beaktande
av dess roll på olika områden i
samhället.

Vi befinner oss i ett skede av samhällets
utveckling där transportekonomin
får en allt större betydelse inte
minst för utvecklingen och bärigheten
av vårt näringsliv, samtidigt som brister
i eller betydande utglesning av
transportservicen kan leda till miljöförändringar
för stora delar av vårt land,
förändringar som inte är vare sig avsedda
eller önskvärda. Mellan dessa ytterligheter
finns så hela mängden av
problem, som naturligtvis vart och ett
är svårbemästrat — det erkänner jag
— men som tillsammans utgör den stora
grupp av besvärligheter som man
måste komma till rätta med eller i varje
fall skjuta undan för att den trafikpolitiska
målsättningen skall uppnås.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov

I ett läge då transportpolitikens utveckling
sålunda berör allt flera människor
i deras dagliga värv är det, menar
vi motionärer, angeläget att de samhällsekonomiska
aspekterna ges ett ökat
utrymme vid planeringen av olika åtgärder.
Ytterligare överväganden rörande
den framtida transportpolitiken
bör alltså ske.

Konkurrenssynpunkterna, som är ett
avgörande inslag i den nuvarande
transportpolitiken, strävar ibland,
kanske ofta, åt olika håll. Detta är inte
bra med hänsyn till att samhället har
att svara för de stora, tunga investeringarna
inom trafiksektorn. Enligt vår
mening finns det risk för kapitalförstöring
om man vid investeringsplaneringen
inte i tillräcklig omfattning beaktar
det samspel som måste finnas mellan
olika intressen, enskilda och statliga.
Varje transportmedel bör utnyttjas
där det ur samhällsekonomisk synpunkt
gör den största nyttan. Investeringsbehovet
för landets transportapparat bör
bedömas samlat. Därmed kan man förebygga
felinvesteringar, överväganden
av detta slag borde kunna ske inom den
trafikpolitiska delegationen, som enligt
departementschefens uttalande också
kommer att få en del nya uppgifter av
samordnande och samplanerande art.

Herr talman! Det är svårt att riktigt
bedöma hur utskottet sett på motionen,
men efter några genomläsningar har jag
kommit fram till att utskottet i stort är
överens med motionärerna. Utskottet
säger att vad motionen innehåller av
konkreta uppgifter mycket väl kan inrymmas
i de arbetsuppgifter som den
trafikpolitiska delegationen redan erhållit.
Med hänsyn till detta uttalande
har jag inget yrkande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den starka inflyttningen
från landsbygden till tätorterna i
vårt land under de senaste tre, fyra
decennierna har starkt påverkat kommunikationernas
utveckling. I början
av 1930-talet bodde mer än hälften av

Sveriges befolkning på landsbygden —
inom kort kommer 80 procent att bo
i tätorterna och 20 procent på den
egentliga landsbygden. Det har också
skett en förskjutning mellan olika
landsdelar.

Allt detta har skapat stora problem
på vissa kommunikationsområden.
Järnvägarna, som förr var ryggraden
i hela kommunikationssystemet, har
numera inte på långt när samma betydelse
som tidigare.

Det är självfallet att när järnvägar
läggs ned och stationer dras in upprör
det folk i de orter som närmast drabbas
av åtgärderna. Vid årets riksdag
har vi en riklig flora av motioner på
dessa områden, .lag tror att jag vågar
säga, att utskottet har varit förstående
när det gäller motionerna och haft
klart för sig vilka svårigheter som möter
bygdens folk när en järnväg eller
en busslinje läggs ned eller en järnvägsstation
dras in. Redan det förhållandet
att en järnväg skall läggas ned
innebär stora problem —• en nedläggelse
möts ju i de flesta fall av protester
— men sedan tillkommer problemet
att järnvägen skall ersättas med
»fullgod landsvägstrafik», ett uttryck
som flera talare har använt. Det är
svårt att definiera ordet fullgod, men
riktlinjerna för trafikpolitiken innebär
i varje fall att en järnväg skall ersättas
med, för att använda ett mildare ord,
en tillfredsställande ersättningstrafik.

De tidigare talarna har inte anmärkt
så mycket på vad som sagts från utskottets
sida. En fråga som har diskuterats
åtskilligt är nedläggandet av
järnvägsstationer. På den punkten har
utskottet en mycket positiv skrivning.
Utskottet förutsätter att en järnvägsstation
inte skall kunna läggas ned av
SJ sedan en kommun gjort framställning
om att den skall vara kvar, utan
beslut härom skall fattas av Kungl.
Maj :t. Utskottet förutsätter också att
hänsyn då skall tas till lokaliseringspolitislca
synpunkter och till sociala
synpunkter.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Utskottets skrivning måste anses innebära
en positiv inställning till en
aktsam politik när det gäller frågan
vilka järnvägsstationer som skall läggas
ned. Utskottet har också sagt, att
om det skulle visa sig att en järnvägsstation
inte kan anses ekonomiskt motiverad
bör man kunna tänka sig samma
ordning som gäller beträffande
järnvägar som fortfarande drivs men
inte bär sig, dvs. att en särskild ersättning
kan utgå så att stationen kan bibehållas.

På den punkten har utskottet, synes
det mig, gått så långt i sin skrivning
att ingenting mer kan göras åt saken,
åtminstone inte för ögonblicket.

Jag vill i detta sammanhang ta upp
en annan fråga, nämligen indragningen
av busslinjer, en företeelse som börjar
bli vanlig. Till årets riksdag har
visserligen föreslagits 9 miljoner kronor
till ersättning åt icke bärkraftiga
busslinjer. Men denna ersättning är så
utformad — anslagen under denna
punkt kommer senare att behandlas —-att den i åtskilliga fall inte på långt när
kan täcka de förluster som uppstår för
bussägarna. Det betyder att vi utan något
särskilt beslut eller någon myndighets
hörande får nedlagda busslinjer.
Det betyder för den trakt, som berörs,
en särskilt besvärlig situation, eftersom
befolkningen egentligen inte kan
appellera till någon. Om nämligen
bussägaren inte anser en linje vara
ekonomiskt bärkraftig så läggs busslinjen
ned.

Utskottet har i stort sett kunnat enas
om sin skrivning. På en punkt har vi
på vår sida emellertid inte kunnat acceptera
utskottets förslag. Vi har därför
fogat en reservation, betecknad b,
till punkten 4.

Utöver de 205 miljoner kronor som
utgår som ersättningar för nedlagda
järnvägar avses också 9 miljoner för
nedlagda busslinjer. Den nuvarande
ordningen är dock inte tillfredsställande.
Det finns inte någon riktig översikt
över vad som görs på trafikplanet.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
Utskottet har visserligen hänvisat till
gotlandstrafikutredningen, kanaltrafikutredningen,
utredningen angående modellplanering
av transportförsörjningen
i glesbygdsområden och andra utredningar,
men vi reservanter anser att
en verklig översikt och planering beträffande
de olika regionerna inte föreligger.
En sådan översikt är nödvändig
för att det skall vara möjligt att väga
olika trafikmedel mot varandra och få
till stånd en god trafikförsörjning. Denna
fråga kan inte anstå. Utvecklingen
är så snabb på olika områden, att man
inte kan nöja sig med att bara hänvisa
till vissa utredningar. Kommunikationsfrågorna
är så angelägna att en
ordentlig planering över hela transportförsörjningen
omedelbart bör göras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation b, men i övriga delar
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Peterson,
Eric Gustaf, (fp) och herr Nilsson,
Nils, (ep).

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Som herr Bengtson redan
har understrukit har först fjärde
avdelningen och så statsutskottet vid
behandlingen av de frågor, som vi nu
diskuterar i riksdagen, enats i det väsentliga.
Vi är alla överens om att utvecklingen
på trafikens område på vissa
håll kan väcka oro och leda till att
man undrar om den nya trafikpolitiken,
som den har benämnts, verkligen
principiellt och i den praktiska tilllämpningen
har svarat mot de förväntningar
man ställde när denna politik
genomfördes.

Vid behandlingen av de motioner,
som tillstyrkes i reservation b, har utskottet
hänvisat till riksdagens 1963
fattade beslut angående riktlinjerna för
den statliga trafikpolitiken. I det utlåtande
som då avgavs av sammansatta
stats- och tredje lagutskottet framhölls,

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
att åtgärderna på det trafikpolitiska
området måste samordnas med lokaliseringspolitiken
när det var fråga om
att upprätthålla sådan järnvägs- eller
landsvägstrafik, som var olönsam men
ur lokaliseringssynpunkt och med hänsyn
till bygdens behov önskvärd att
upprätthålla. Man kunde inte, sade man,
bortse från att det fanns glesbygder
som måste erhålla stöd av det allmänna,
om anspråken på en rimlig kollektiv
trafik skulle kunna tillgodoses.

Riksdagen anslöt sig också till utskottets
uppfattning att det krävdes en
rationell samordning av investeringsverksamheten
på trafikens område.
Målsättningen var att skapa ett system,
som innebar att de olika trafikanläggningarna
och transportmedlen på bästa
möjliga sätt kompletterade varandra.

1 riksdagsbeslutet underströks också,
att man i större utsträckning än tidigare
centralt och regionalt genom samarbete
mellan statliga och kommunala myndigheter
och enskilda organisationer skulle
samverka för att fortlöpande planera
och verka för att genom olika åtgärder
åstadkomma bästa möjliga trafikservice.
Det som tagits upp i de motioner vilka
berörs i reservationen b behandlades
alltså egentligen redan i samband med
1963 års beslut i riksdagen om trafikpolitiken.

Utskottet erinrar också nu om det
omfattande utrednings- och samordningsarbete
i detta syfte, som förekommit
och som för närvarande pågår och
exemplifierar detta -—■ ungefär som herr
Bengtson gjorde i sitt anförande —• med
att nämna gotlandstrafikutredningen,
kanaltrafikutredningen, utredningen angående
modellplaneringen i glesbygdsområdena
och även utredningen och
överenskommelsen om den kollektiva
närtrafiken i stockholmsområdet. När
denna senare fråga behandlades i riksdagen
uttalades att åtgärder av samma
slag som innefattades i stockholmsöverenskonnnelsen
borde gälla även för
andra områden än stockholmsområdet,
om liknande situationer skulle föreligga.

Av utskottsutlåtandet — som jag här
i huvudsak refererar — framgår vidare
att utskottet förutsatte att Kungl. Maj:t
även i fortsättningen följer utvecklingen
och centralt tar initiativ och medverkar
i utredningsarbetet på berörda områden.
Vidare har vi ansett att planeringen
regionalt och lokalt på trafikområdet
hör skötas i första hand av länsstyrelserna
och planeringsråden i samverkan
med andra regionala och lokala organ.

När vi skrev på detta sätt menade
vi att vi tillgodosett syftet med de motioner
som föranlett reservation b. I
denna reservation yrkas liksom i motionerna
att riksdagen »hos Kungl.
Maj:t hemställer om utredning och förslag
i syfte att stimulera och samordna
arbetet med upprättande av regionala
transportförsörjningsplaner och på
grundval av dessa belysa behovet av insatser
från det allmänna för att trygga
en tillfredsställande transportförsörjning».
Vi menar att det redan pågår en
intensiv verksamhet på detta utredningsområde.
Jag för min del kan inte
riktigt förstå att man behöver yrka på
en särskild utredning för att utreda vad
de utredningar och undersökningar som
redan pågår håller på att utreda — det
är egentligen det man yrkar. Det kan
inte vara någon mening med att tillsätta
sådana utredningar som inte kommer
till resultat så snabbt att de kan
leda till de praktiska insatser just nu
som herr Bengtson talade om. Utskottsmajoriteten
har därför inte kunnat finna
anledning att tillstyrka en sådan utredning.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att riksdagen så sent som i
december 1967 — alltså för inte så länge
sedan — var inne på dessa frågor. Statsutskottet
uttalade i sitt utlåtande nr 195:
»Det torde således vara angeläget att,
som motionärerna framhållit, en översiktlig
planering och effektiv samordning
av investeringarna på trafik- och
samfärdselområdet i ökad utsträckning
fortlöpande sker och med hänsyn till
olika landsdelars behov och intressen.»

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

I överensstämmelse med det sammansatta
stats- och tredje lagutskottets
ställningstagande — som redan refererats
här — måste man, framhöll statsutskottet,
»för landets olika delar trygga
eu tillfredsställande transportförsörjning
till ur samhällsekonomisk synpunkt
lägsta möjliga kostnader och med
vederbörligt beaktande av bl. a. de lokaliseringspolitiska
aspekterna».

Det sade statsutskottet då. Vad som
sedan har hänt ger enligt min mening
ytterligare belägg för att det inte är
aktuellt med en ny stor utredning.

Statsutskottet uttalade vidare vid förenämnda
tillfälle: »I syfte att skapa bättre
möjligheter för den eftersträvade
samordningen av investeringarna synes
böra övervägas att vid den aviserade
utökningen av den trafikpolitiska delegationen
denna ges en sådan sammansättning
— med representanter för riksdagen
och olika berörda intressegrupper
— och sådan funktion att en i möjligaste
mån allsidig bedömning av trafikinvesteringarnas
effekt genom denna
som rådgivande organ kan komma till
stånd.» Vad som sedan har skett är ju
att den trafikpolitiska delegationen har
utökats i linje med vad riksdagen här
uttryckte som ett önskemål eller kanske
närmast ett krav.

Med anledning av utskottets skrivning
och den ställning som riksdagen
intog så sent som i december 1967 och
vad som hänt sedan dess, vilket jag omnämnt,
tycker jag att det inte finns
några skäl som talar för en ny utredning
på detta område.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Man kan undra hur det
är med samordningen på detta område
när det enligt herr Perssons definition
är så att man från vår sida velat påstå
att man skall utreda vad alla utredningar
håller på med. Jag tycker att
det rätt bra karakteriserar vad som förät
Första kammarens protokoll 1968. Nr 12

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
siggår på detta område, och det framgår
även av vad utskottet måst göra, när
det skulle finna argument för att avslå
motionen. Man har då tagit till så många
bevisningar att man till sist har bevisat
ganska litet. Man får snarare en känsla
av att det är i högsta grad befogat att
man finge en samordnande översikt och
således gick på samma linje som föreslagits
i reservationen b.

Jag har gett vissa exempel där man
har otillräcklig kontroll nu. Jag nämnde
bussarna tidigare. Man kan visserligen
ge statsbidrag till icke lönsamma
busslinjer, men däremot har det allmänna
ingen möjlighet att ta reda på
när linjerna läggs ner. Detta är ett exempel
på vad som nu inte är välordnat.

När man åberopar saker som hänt
för flera år sedan, har vi i reservationen
sagt att det sker alltför litet. Det
blir ingen verklig samordning på området.
Vi har åberopat 1963 — det är
fem år sedan. Men var och en, även
talare bland motionärerna som varit
uppe och talat här i dag, vittnar om att
det inte råder någon riktig ordning.
Här behövs att man verkligen ser till att
en översiktlig planering för hur trafikbehovet
skall fyllas på olika sätt i framtiden
kommer till stånd.

Det är därför som jag har yrkat bifall
till reservation b under punkten 4.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende ber jag att få säga några ord.

I ett flertal motioner från samtliga
partier har påvisats de stora bristerna
i den utveckling som skett efter 1963
års beslut. Praktiskt taget samtliga motioner
har det gemensamt att man efterlyser
en bättre planering och samordning.
I denna debatt har ibland sagts
att det är fråga om rationalisering av
statens järnvägar till varje pris, men
därvid har man bortsett från statens
järnvägars naturliga samband med andra
trafikorgan. Statens järnvägars lönsamhet
eller icke lönsamhet kan inte

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
ses som en isolerad fråga. SJ kan inte
betraktas som ett företag som är oberoende
av hur det går för andra företag.

Man kan ställa frågan: Vad kostar en
utökad trafik på våra landsvägar om det
skall fortsätta så som det tycks vara
fallet från statens järnvägars sida? Hela
transportproblemet måste därför vägas
samman till en samhällsekonomisk enhet.
Det råder tydligen en ganska betydande
brist i den praktiska samordningen.

Låt mig, herr talman, få citera några
rader ur Järnvägsmannaförbundets tidning
Signalen, det sista numret:

»Varje vecka rullar mellan 1 700 och
2 000 ton järn ut på landsvägarna från
Norrbottens järnverk (NJA) i Luleå.
En stor del av detta gods går till mottagare
i Syd- och Mellansverige och en
stor del går till kunder med spårförbindelse.
»

»Bilen är», fortsätter Signalen, »naturligtvis
nödvändig om man skall kunna
åstadkomma en god transportservice,
men den måste nyttjas vettigt. Det
får inte vara så att långtradaren går
med rör från Varberg till Luleå — för
det gör den — och tillbaka till Varberg
med järn från NJA — för det gör den
också —■ medan kapaciteten på godståget,
som också rullar mellan Varberg
och Luleå, inte utnyttjas. Att de privata
åkeriföretagen med förtjusning engagerar
sina transportresurser i objekt
av det här slaget är naturligt även om
det ur samhällsekonomisk synvinkel är
beklagligt. Men att statens järnvägars
eget dotterföretag, Aktiebolaget Svenska
godscentraler (ASG) dundrar fram med
järnlast längs E 4:an från Luleå till
Sydsverige är varken naturligt eller beklagligt.
Det är nånting ännu värre.»

Vidare säges följande: »Transporterna
från Norrbottens järnverk är bara
ett exempel, Liknande parallellkörningar
förekommer överallt i landet
och, i likhet med transporterna från
NJA, är tendensen starkt ökande.»

Det finns ju flera exempel på en så -

dan brist på samplanering och på dålig
användning av våra transportresurser.
I tidningen omnämnes också att
byrådirektör Torsten Johansson på SJ:s
försäljningssektion i Luleå upplyser om
att statens järnvägar har goda möjligheter
att ta hand om denna transport
från Norrbottens järnverk. Det råder
således ingen brist på rullande materiel
i detta fall.

Jag kan kanske också i detta sammanhang
erinra om de trafikrisker som
föreligger på landsvägarna. Det finns
exempel på hur omkörning av långtradare
på norrländska vägar under den
senaste tiden har kostat många människoliv.

Det är en annan fråga, herr talman,
som jag också vill vidröra. Den gäller
den till synes medvetna utsvältning av
vissa järnvägsstationer som förekommer.
Statens järnvägar tillämpar tre
olika frakttariffer — de minsta stationerna
använder en tariff, ett 50-tal mellanstora
stationer använder en annan
tariff och de största orterna, städerna,
en tredje tariff. Det råder en ganska
betydande skillnad mellan de olika tarifferna.
Lämnar man in exempelvis
500 kg gods på en av de mindre stationerna
för att skicka det 500 km, kostar
det 591 kronor. Lämnar man in detta
gods på en av de större stationerna, i
en stad t. ex., kostar det bara 462 kronor,
dvs. 129 kronor mindre att skicka
godset samma sträcka. Detta står i uppenbar
strid mot samhällets intresse för
lokalisering.

Det är inte nog med detta, utan om
vi jämför den förändring som ägde
rum vid årsskiftet, då taxorna höjdes,
finner vi att den taxa som används vid
de mindre stationerna höjdes mer än de
övriga taxorna, åtminstone genomgående
för de lägre viktsatserna. Det är inte
att förvåna om en sådan politik så småningom
leder till att trafikanterna vid
de mindre stationerna finner sig föranlåtna
att begagna andra trafikmedel.
Då kommer man ju så småningom i den
situationen att det inte längre är lön -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

samt att hålla stationen i gång, och så
slår man igen den.

Herr talman! .lag finner det angeläget
att denna fråga hålles vid liv. Jag
har inte något annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan med undantag
av vad som föreslås i den med
b betecknade reservationen. Det hade
kanske varit önskvärt att komma med
något positivt förslag, men eftersom
mina önskemål blivit till hälften tillgodosedda,
nöjer jag mig med ett sådant
ställningstagande.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Först några ord om den
blanka reservation som jag har avgivit
till detta utlåtande. Den hänför sig till
vad statsutskottet i sitt utlåtande nr 9
säger på sidan 17, där motionerna
I: 601 och II: 741 behandlas. Motionerna
yrkar, att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om förslag till liberalisering
av reglerna för taxinäringen samt till
riktlinjer för statsbidragsgivning till
taxitrafik i syfte att upprätthålla en god
trafikservice i glesbygder.

Nu har utskottet mycket kortfattat talat
om att det pågår en försöksverksamhet
och att man skall vänta på vissa
saker i det trafikpolitiska reformprogrammet.
Därför avstyrker man motionerna.

När vi behandlade denna fråga i utskottet
anmälde jag att jag i kammaren
skulle framföra mina sympatier för
vad dessa motioner yrkar. Då jag emellertid
inte anser att de ligger inom
statsutskottets område utan snarast inom
tredje lagutskottets, har jag inte
kunnat vara med om att ställa något
yrkande. För att påpeka detta förhållande
har jag fogat en blank reservation
till utlåtandet.

Jag har, liksom jag förmodar de allra
flesta, full förståelse för att det har

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
uppstått en stark oro här i landet då
det gäller vår trafikpolitik. Jag är övertygad
om att orsaken därtill i första
hand är att statens järnvägar som bekant
för inte så länge sedan gav ut sin
skrift »Vad pågår och planeras inom
SJ». Anledningen till att den över huvud
taget kom ut — olycksfall i arbetet
eller inte •— lämnar jag därhän.
Det har ifrågasatts om det kan vara
rimligt att statens järnvägar nu frångår
sin gamla metodik att bara lägga
fram årsplaner för att i stället lägga
fram en prognos som sträcker sig ända
till år 1975. Skulle detta statliga af färsdrivande
företag icke haft någon långtidsprognos,
då är det enligt min uppfattning
all orsak att kritisera verket.
Nu har man haft en sådan, och jag utgår
från att man har haft en även tidigare
för internt bruk. Nu har den
emellertid kommit ut till oss, och det
är väl det som gör att vi i koncentrerad
form så starkt upplever förändringarna
inom statens järnvägar.

När SJ efter den allmänna trafikutveckling
som har pågått under ett stort
antal år gör sina prognoser och efter
dessa söker sig fram till ett slutresultat
år 1975, så kommer man fram till att
av nuvarande 13 000 km järnvägar 1 000
å 2 000 km skall läggas ned. På återstående
11 000 å 12 000 km j ärnvägslinjer
avser man att ha godstrafik. Persontrafiken
skärs ned ytterligare till att endast
omfatta 7 000 ä 8 000 km.

Detta förefaller vara enormt stora
siffror. Får jag då påpeka att vi glömmer
bort att man under årens lopp tagit
en bit i sänder. Hittills har man
successivt lagt ned 4 000 km järnväg
— och det har bara hörts små kvirrungar,
om jag så får säga. När man gör
denna nedskärning av våra nuvarande
stationer, hållplatser och lastplatser —
som finns till ett antal av cirka 2 500,
av vilka 1 100 är bemannade — och
kommer fram till slutsiffror med i mitten
på 1970-talet bara 200—300 bemannade
stationer, så verkar detta naturligtvis
oerhört drastiskt. Då glöm -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
mer man bort att vi hittills har lagt ned
1 200 stationer i Sverige. Bara under
åren 1964—1967 har 400 bemannade
järnvägsstationer lagts ned.

Jag har velat nämna detta, herr talman,
därför att vi måste se saken i sitt
rätta sammanhang. Nu har vi haft dessa
frågor om vår trafikpolitik, närmast
föranledda av SJ, uppe till behandling
här praktiskt taget varje år sedan 1963
års beslut kom till. Jag kan också, liksom
de föregående talarna här har
gjort, i stort sett uttala min tillfredsställelse
med att vi på ett så stort antal
motioner ändå har försökt diskutera
oss fram och efter omfattande debatter
i utskottets avdelning kommit
fram till den skrivning som utskottet
nu har avgivit. Jag gör det så mycket
mer som vi konstaterar att vi för varje
år som gått har fått nya erfarenheter.
Vi har även på de punkterna lyckats
ena oss kring förbättringar. Som herr
Persson nyss har talat om fick vi en
sådan förbättring till stånd så sent som
i december föregående år, då vi fick
en utökning av antalet parlamentariker
i den trafikpolitiska delegationen.
Det var ju ett önskemål som vi var ense
om, och det har Kungl. Maj:t nu
villfarit.

Man kan väl säga att det i hela utlåtandet
i princip bara finns en speciell
reservation. Varför förekommer
inte jag på den reservationen för högerpartiets
del? Jag gör det inte, herr
talman, av den enkla anledningen att
vi under ett par års tid här har diskuterat
1963 års trafikpolitik. Vi har varit
med om att genomföra den första etappen,
och vi har fått redovisat resultatet
av denna första etapp i 1963 års beslut,
och det resultatet har befunnits vara
positivt och klart.

Vad gör vi i dag? Vi genomför för
närvarande etapp nr 2, men vi är ännu
inte framme vid den tidpunkt då etapp
nr 2 skall vara slutförd, nämligen den
30/6 detta år. Det är klart att var och
en av oss har smärre erfarenheter, men
vi har dem icke belysta på samma sätt

som i fråga om första etappens resultat.
Skall vi följa 1963 års beslut så är
avsikten i princip att vi i mitten av
detta år skall dra i gång etapp nr 3.

Kan man då säga att 1963 års beslut
har varit så galet i alla hänseenden?
Och skall man nu börja rycka upp detta
och rota i det hela på alla möjliga
sätt? Om vi studerar de svar som vi
har fått från dem som styr och ställer
i samhället i övrigt, så finner vi att de
både 1965, 1966 och 1967 för sin del
sagt — vilket jag nu kan instämma i
och vilket vi tidigare år har kunnat instämma
i — att vi måste väl ändå avvakta
och se resultatet av åtminstone
andra etappen, innan vi nu börjar göra
en översyn av 1963 års beslut. Det är
inte heller vilka som helst som har
lämnat detta svar. Det är framför allt
Näringslivets trafikdelegation. Jag tilllåter
mig att nämna vilka organisationer
som är representerade i denna trafikdelegation.
Det är Handelskamrarnas
nämnd, Sveriges grossistförbund,
Statens hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Kooperativa
förbundet, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruksförbund.
De har med sig adjungerat företrädare
för Sveriges allmänna exportförening,
Sjöassuradörernas förening,
Folksam och Skogsbrukets motortransportkommitté.
Dessa organisationer har
hela tiden sagt att även de vill avvakta
resultatet av andra etappen innan man
tittar närmare på hela frågan. I den
uppfattningen har vi väl i stora stycken
kunnat instämma under de senaste
två åren. Jag kan likväl inte inse att
det kan vara skäl att nu följa reservation
b —-av det enkla skälet att jag
måste ställa frågan: Vad skall vi utreda?
Vad har vi för underlag att nu sätta
i gång och utreda något mer på? Det
underlag man måste ha för att kunna
bedöma trafikpolitiken längre fram i
tiden skall ju skaffas fram av en del
av de utredningar som herr Persson
nämnde och som nu pågår. Herr Persson
nämnde emellertid inte alla utred -

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

ningar i detta sammanhang. Var bär vi
bilskatteutredningen? Var står vi i den
kanske mest väsentliga frågan, nämligen
kostnadsansvarighetsprincipen?
Varför inte koppla in en annan utredning
som är mycket väsentlig i detta
sammanhang, nämligen hamnutredningen
i fråga om sjötrafik?

Har vi inte detta underlag, kan vi
aldrig ta ställning till hur vi skall ha
det med spårbunden trafik på våra
järnvägar eller med landsvägstrafik.

Denna samordning — som vi alla är
ense om måste till — kan vi inte uppnå
med mindre vi har dessa grundläggande
elementa för att kunna göra
en riktig bedömning av hela vår trafikpolitik.
Detta gör att jag anser att vi
måste avvakta.

Jag vill också, herr talman, poängtera
att min förhoppning kanske inte
riktigt stämmer överens med vad herr
Fritz Persson sade att en sådan utredning
kommer att ta lång tid. Det vore
beklagligt, ty ju längre in i framtiden
vi skjuter på att skaffa detta underlag,
ju större svårigheter kommer vi att få
med att möta problemen. Jag är övertygad
om att vi så småningom måste
se över 1963 års beslut. Handlar vi inte
vettigt här, kan vi komma i en sådan
tvångssituation som Västtyskland och
som man håller på att komma in i
i hela Västeuropa. Det är väl ingen som
önskar en sådan utveckling.

Jag anknyter till vad herr Erik Filip
Petersson nyss sade och vill påpeka att
mig förefaller hans transportkalkyler
orimliga. Kalkylen för sträckan mellan
min gamla hemstad Varberg och min
nuvarande nabostad Luleå verkar egendomlig.
Men vi har helt enkelt inte haft
klart för oss de olika frakttarifferna på
vägar och järnvägar; underlaget härför
är vad vi saknar. Jag vill uttala den
förhoppningen, herr talman, att detta
underlag snarast möjligt ställs till vårt
förfogande. Då kan vi på nytt ta upp
frågan och diskutera hur vi skall ha
det med 1963 års trafikpolitiska beslut.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag gör endast den reflexionen
i anledning av herr Strandbergs
anförande om att det bör finnas
ekonomiska utredningar före förändringarna
på detta område. Jag frågar
mig om SJ verkligen har sådana för
sina förändringar. Vet man vad det kostar
att flytta över trafik på landsvägar
och att samtidigt lägga ned järnvägslinjer
och stationer?

Vidare gör jag den reflexionen att,
om man väntar några år med att angripa
problemen, så har statens järnvägar
då troligen lagt ned 800 stationer,
och då är det inte mycket mer att
resonera om sedan. Riksdagen bör därför
handla nu.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Den farhåga som herr
Erik Filip Petersson har uttalat, att vi
skall dröja så länge med att angripa
problemet att SJ hunnit lägga ned 800
stationer, vill jag helst inte se förverkligad.
Jag tror vi är överens på den
punkten. Men tillåt mig också, herr
talman, att påpeka vad vi skrev i statsutskottets
utlåtande nr 146 år 1966 då
det gäller nedläggningsprinciperna och
handläggningen av dessa frågor. Jag
glömde bort att nämna den saken i mitt
föregående anförande.

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! I denna fråga tillhör
herr Strandberg högerpartiet och jag
järnvägspartiet.

Herr PERSSON, FRITZ, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill först till herr
Strandberg säga att jag inte nämnde bilskatteutredningen
eller kostnadsansvarighetsprincipen
i mitt tidigare anfö -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
rande, ty jag tänkte att jag skulle ha
något över att säga i denna replik. Nu
har emellertid herr Strandberg redan
nämnt dessa saker som ytterligare ett
skäl till att man inte nu bör tillsätta en
ny utredning. Det förhåller sig precis
så som herr Strandberg säger att även
detta måste klarläggas, innan man över
huvud taget kan ha något underlag för
att bedöma de kostnader som belöper
sig på den ena eller den andra transportgrenen.
När man har det underlaget
är jag överens med herr Strandberg om
att man snabbt skall försöka komma till
ett resultat. Jag vill också att de här utredningarna
snabbt skall komma till
ett resultat och har aldrig uttalat något
annat i det avseendet.

Så vill jag säga till herr Bengtson att
det kan väl inte vara rimligt att påstå
att det nu pågår så mycket utredningar
och dylikt, att ingenting blir gjort och
att man därför skall tillsätta en ny stor
utredning. En sådan argumentation
finns det ingen anledning att bemöta,
och jag tror inte den innehåller något
av värde. Men när herr Bengtson säger
att ingenting har blivit gjort vill jag
peka på ersättningen för olönsam trafik
till järnvägarna och bidragen till busslinjerna.
Vi har tagit bort tillståndstvånget
när det gäller att samåka i bil
till skolor och arbetsplatser, vi har fått
trafikdelegationen utökad och dessutom
pågår det arbete som jag förut nämnde.
Jag tycker att detta är så mycket att det
räcker.

Till herr Erik Filip Petersson vill jag
säga, att det är hårda anklagelser han
kommer med mot järnvägsstyrelsen. Beror
det möjligen på att SJ nu har fått en
lekmannastyrelse? Jag vet inte om herr
Petersson liar någon partivän i styrelsen.
Jag vet dock att där sitter en mittenbroder.
Herr Petersson kan tala med
honom. Det skulle vara intressant om
denne person kunde upplysa herr Petersson
om hur SJ sköter sin verksamhet.

När herr Petersson sedan talar om
vad Järnvägsmannaförbundets tidskrift

Signalen har skrivit, vill jag erinra om
att det för ungefär ett par år sedan förekom
ett uttalande från Landsorganisationen,
som ansåg att det var alldeles
fel att över huvud taget beskylla järnvägsstyrelsen
för att driva en politik,
som skulle innebära att man liksom
svalt ut de järnvägslinjer som styrelsen
ville lägga ned. En sådan beskyllning
ville Landsorganisationen mycket hårt
brännmärka. Landsorganisationen ansåg
att bakom denna propaganda låg
inte någonting av verkligt värde.

Jag blev under denna debatt ytterligare
stärkt i min övertygelse att ett bifall
till reservation b egentligen inte
innebär att man når några resultat på
detta område. Jag är mera övertygad
nu efter diskussionen än jag var när
den började. Ändå har vi suttit så länge
i statsutskottets fjärde avdelning och
behandlat denna fråga.

Jag vidhåller naturligtvis, herr talman,
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Trots de många utredningar
som här är nämnda har SJ satt
i gång med en nedläggningsverksamhet.
Vi fick ju i höstas en plan över vad som
skulle hända fram till år 1975. Det förefaller
därför som om det utredningsarbete
som är i gång inte har någon inverkan
på nedläggningsverksamheten.
SJ synes inte vänta på och ta hänsyn
till någonting som kommer fram vid
utredningarna, utan SJ tycks ha sin plan
klar för hur man skall handla.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Efter herr Lars Larssons
tidigare anförande, vilket jag helt
kan instämma i, vill jag bara framföra
ett par synpunkter i anledning av
motionerna I: 113 och II: 157.

De riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
som beslöts år 1963 av riksdagen
i enlighet med propositionen nr

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

191 innebar en mycket långtgående liberalisering.
Man kan säga, att den
principiella huvudinriktningen var, att
varje trafikgren skulle bära sina egna
kostnader samt att konkurrensfaktorn
skulle vara ett viktigt inslag. Det skulle
alltså här vara fråga om konkurrens på
lika villkor. Där kan man dock i dag
ställa upp vissa frågetecken.

Betalar i dag den tunga landsvägstrafiken
sin del av kostnaderna för det
ökade kravet på ombyggnad och nybyggnad
av vägnätet? Till detta kan läggas
de starkt ökade riskerna för trafikolycksfall
som denna tunga trafik innebär.
I detta sammanhang kan man inte
heller blunda för de avgaser och luftföroreningseffekter
som den ökade biltrafiken
medför. Samhällsekonomiskt
måste man väl också ta med i beräkningen
det ständigt ökade behovet av
importerat bränsle, dvs. bensin och oljor.
Jag har svårt att se att det i dag råder
konkurrens på lika villkor. Jag är
medveten om att transportverksamheten
inte kan bedömas enbart ur konkurrenssynpunkt
med tanke på den risk
som föreligger för en ur samhällssynpunkt
allvarlig kapitalförstöring, men
bör inte i högre grad en samverkan ske
mellan olika intressen, enskilda och
statliga, för en samordning och planering
på detta område? Transportpolitiska
delegationen, som numera fått ett
förstärkt politiskt inslag, synes därför
va.r ett lämpligt forum att ta upp de i
motionerna anförda synpunkterna och
frågeställningarna.

Nu bär utskottet sagt att det i sina
tidigare uttalanden tillgodosett motionärernas
syften och att motionerna inte
behöver påkalla någon särskild åtgärd
från riksdagens sida. Det är motionärernas
förhoppning att deras synpunkter
skall beaktas av den transportpolitiska
kommittén. Jag nöjer mig därför
med statsutskottets uttalande, men jag
lovar att återkomma, om resultatet icke
blir tillfredsställande.

Herr talman! För dagen har jag intet
yrkande.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill helt kort kommentera
motionen nr 350 i denna kammare.
I motionen begärs utredning om
en regional trafikservice samt om statsbidrag
för denna. Jag borde kanske inte
orda så mycket om motionen utan i stället
vara stolt över att utskottet ägnat
den mer än en sida i sitt avstyrkande
yttrande. Emellertid finns det vissa synpunkter
som jag inte kan underlåta att
ta upp.

Utskottet talar om att ett kommunalt
engagemang är ofrånkomligt, och det
tror jag också. Kommunblocken måste
se till att invånarna får en ordentlig trafikservice
in till tätorterna. Frågan är
vad den servicen skall kosta kommunerna.
Vilka statsbidrag kan glesbygdskommunerna
få till sin trafikverksamhet?
Kommunerna har redan mist sitt
80-procentiga statsbidrag till skolskjutsarna,
och jag vill minnas att i den
hanteringen förlorade glesbygdskommunerna
mest.

Vidare talar utskottet om att landstingen
borde kunna tänka sig att ta upp
trafikfrågor. I Malmöhus läns landsting,
som jag tillhör, har en motion väckts
med förslag i den riktningen, och med
anledning därav har en utredning signalerats
för att klarlägga, huruvida
landstinget bör ingripa på det här området.
Enligt min mening kan det inte
vara en uppgift för landstingen att ta
itu med kommunikationsfrågor. Jag tycker
att landstingen har mer än nog av
uppgifter att syssla med — kostsamma
sådana.

Med hjälp av taxi kan man lösa
transportproblemen för sjuka och gamla,
har det sagts, men det är också en
kostnadsfråga. Dessutom är det fler än
de sjuka och gamla som måste ha service
i kommunerna och inom kommunblocken.

Med det resonemang som utskottet här
för kommer faktiskt den enskilda människan
i kläm, och det blir glesbygdernas
folk som förlorar på detta. För att
dessa stora kommunblock skall kunna

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
fungera skapligt tvingas man att åstadkomma
en trafikservice. Vad kan då
göras? Ja, man har börjat upprätta privata
trafiklinjer. Nu kommer alltså de
privata trafiklinjer att återuppstå som
SJ på sin tid köpte in för att lägga
ned.

Herr talman! Man kanske så småningom
kan konstatera att cirkeln är sluten.
Vad SJ visat sig inte kunna klara
upp får den enskilda företagsamheten
lov att försöka klara.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! När 1963 års proposition
presenterades här i riksdagen uttalades
tillfredsställelse från alla håll.
Det fanns talare som var beredda att
överlämna några rosor till kommunikationsministern
för de utomordentligt
djärva grepp som då togs.

Vad är det egentligen som hänt sedan
dess? Det är väl att statens järnvägar i
sin verksamhet försökt genomföra de
beslut som riksdagen fattat. I 1967 års
proposition anmäldes att trafikdelegationen
hade avlämnat en rapport om hur
den första etappen slagit ut i praktiken.
Vid det tillfället restes ingen erinran i
kammaren. Inte heller restes någon
erinran mot rapporten från en arbetsgrupp
om arbetet med att åstadkomma
frekventa tidtabeller, konkurrenskraftig
förbindelsetäthet, tillfredsställande
reshastigheter osv., samtidigt som man
försökte minska de personella insatserna.

Den utveckling vi här bevittnar är,
såsom utskottets ärade vice ordförande
anförde, en följd av utvecklingen på
olika områden — befolkningsförflyttningarna,
bilismens expansion osv. Med
tanke på denna utveckling och de snabba
tekniska förändringarna — nya anordningar
för signalering, fjärrblockering
av tåg osv. — är det väl helt naturligt
att SJ som ett affärsdrivande verk
försöker att på olika sätt rationalisera
sin verksamhet. Detta är nödvändigt om
vi skall hålla fast vid den målsättning

man var överens om, nämligen att det
hela skall ske under lika konkurrens
och på ett affärsmässigt sätt. Det rör sig
här om åtgärder av precis det slag som
alla andra företag genomför i sin verksamhet
och som då anses vara fullt i
sin ordning.

Denna tekniska utveckling, säger man
i propositionen, kan väntas leda till att
vi kommer att behöva tio eller tolv trafikcentraler
i fortsättningen. Det är anledningen
till att en hel råd av de stationer,
som var nödvändiga när järnvägarna
gjorde sitt intåg här i landet,
nu blir obehövliga. Jag skulle vilja
fråga kritikerna: Menar ni att man
skall upprätthålla dessa stationer, som
inte behövs för trafiken och som är
olönsamma, även om trafiken kan ordnas
tillfredsställande på ett annat sätt?
Och det är vi ju alla överens om att
man skall göra.

Flera här är oroliga för utvecklingen
i fråga om järnvägen. Man skulle
vilja fråga: Är de beredda att gå ifrån
den principiella ståndpunkt som intogs
år 1963. Såvitt jag förstår är de inte
beredda att göra det. Man får i olika
sammanhang höra deklarationer om att
principen är riktig. Det sägs att man
visst ingenting har att invända mot att
SJ för en affärsmässig politik, men man
är tveksam när det gäller de praktiska
konsekvenserna. Man måste väl ändå
bestämma sig för vilken politik som
skall föras.

Är man missnöjd med det sätt på vilket
nedläggelserna sker? På den punkten
vill jag hänvisa till att nedläggningsärendena
föregås av en mycket
noggrann prövning. I det arbetet är både
vägverket, arbetsmarknadsstyrelsen
och Näringslivets trafikdelegation inkopplade.
Länsstyrelser, kommunala
myndigheter och andra får tillfälle att
på sammanträden och konferenser
framföra sina synpunkter. En nedläggelse
kommer alltså inte till stånd så
där bara på en höft. Vi inom utskottet
har ansett att denna ordning innebär en
garanti för att dessa svåra ärenden blir

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

prövade och belysta från olika utgångspunkter.
Den trafikdelegation, som jag
nyss nämnde, har dessutom fått en förstärkning.
Herr Strandberg berörde också
denna delegation och redogjorde för
vilka myndigheter som där är representerade.

När det gäller frågan om indragning
av järnvägsstationer har utskottet gått
motionärerna till mötes. Vi är på det
klara med att många kommuner härvidlag
kan komma i ett bekymmersamt läge.
Det är alldeles självklart att om ersättningsskyldigheten
från statens sida skall
utvidgas till att gälla även ur trafiksynpunkt
obehövliga, olönsamma stationer,
måste vi acceptera att ersättningsfrågan
bedöms med en viss restriktivitet. Det
kan inte komma att gälla andra än specialfall,
där svårigheterna och olägenheterna
är starkt dokumenterade. Vi har
velat öppna en direktkontakt mellan
kommunerna och Kungl. Maj:t, som gör
det möjligt för kommunerna att argumentera
i dessa frågor utan omvägar
och som samtidigt skapar en garanti
för att inte andra ärenden kommer till
prövning än de som är särskilt väl underbyggda.
.Tåg kan inte förstå annat
än att en sådan ordning är en fördel
för kommunerna. De som är missnöjda
med den här andra proceduren,
som jag talade om, när det gäller nedläggningar
av järnvägslinjer bör inte
ha särskilt svårt att ansluta sig till majoritetens
förslag. Det måste dock naturligtvis
i sina praktiska detaljer prövas
av Kungl. Maj:t innan det sätts i
tillämpning.

Herr Wirmark och fler med honom
ifrågasätter om vi verkligen nu har
den trafikpolitik som talades om 1963,
nämligen en konkurrens på lika villkor
mellan transportgrenarna. Nej, men detta,
herr Wirmark, var ju en målsättning;
ingen har sagt att vi har nått den målsättningen.
Här finns en bilskatteutredning
och andra utredningar som skall
ge oss underlaget för att nå en sådan
målsättning.

Alla torde vara på det klara med att

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
det råder oro ute i bygderna i samband
med järnvägsnedläggelser. Det är naturligt
att de människor som berörs av
de konsekvenser som denna omläggning
av trafikpolitiken i praktiken för med
sig kan vara missnöjda. Men jag skulle
vilja fråga: Kan det inte möjligen till
stor del bero på att de inte har blivit informerade
om de ekonomiska sammanhangen?
Om människor får reda på att
vi har tåg som kör med halvtomma vagnar
och att vi har stationer där man
inte har annan sysselsättning än att sälja
biljetter osv., har jag svårt att föreställa
mig att det inte skall gå att övertyga
flertalet om att den politik som vi
nu försöker genomföra ändå är ekonomiskt
vettig.

Man talar om att järnvägen är hela
folkets järnväg. Ja, det är den, men hela
folket får ju också vara med om att betala
den.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
ställa en mycket kort fråga.

Fru Wallentheim talade om att hon
förstod oron ute i bygderna inför dessa
nedläggningar. Antag att det nu kommer
en person till mig och talar om
att det nu är fråga om att stationen på
hans ort skall läggas ned. Jag vill då
fråga herr Strandberg om jag kan svara
honom: Den andra etappen i enlighet
med 1963 års riksdagsbeslut är slutförd
den 30 juni i år, och det är först
sedan vi fått se resultatet av den andra
etappen som vi har en grund för att
kunna besluta hur den tredje etappen
skall se ut. Då är hans station utraderad.
Skall jag då säga honom att det
skall han inte vara ledsen för, ty det
kommer en fortsättning, det kommer
en tredje etapp?

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall gärna svara
på den direkta fråga som har ställts

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov
till mig, särskilt som herr Axel Andersson
tydligen inte är riktigt insatt i det
han talar om, nämligen etapperna.

Frågan om nedläggning av en eller
annan järnvägsstation har inte ett dugg
med någon etappuppdelning att göra.
Vad vi nu genomför är ett visst system,
som vi bestämde 1963 och som skall
vara slutfört i mitten på detta år. Vad
som skall följa, under förutsättning att
Kungl. Maj :t förelägger oss en proposition,
är en liberalisering av bl. a. lastbilsrörelsen,
och detta har inte något
samband med frågan om nedläggning.

Herr Andersson kan svara den som
kommer och frågar om stationen skall
läggas ned, att han kan vända sig till
sina kommunala myndigheter, ty de
har varit inkopplade i frågan om nedläggning
långt innan den över huvud
taget blivit föremål för prövning.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har vid flera tillfällen
varit med om att diskutera stationsnedläggningar
med SJ, och jag
måste erkänna att de är mycket villiga
att lyssna till vad som anförs. Men resultatet
är alltid detsamma.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Både herr Persson och
fru Wallentheim har talat om den tillfredsställande
situation vi har. Man kan
då inte undgå att undra över att det
föreligger en socialdemokratisk motion
med en stor mängd undertecknare som
inte varit fullt så nöjda och belåtna,
även om en del av dem i dag snällt har
gått upp och betygat att det visst var
bra som utskottet skrivit. Och så har
man nöjet att hänvisa till en motion
som väckts vid årets riksdag.

Herr Strandberg talade om de olika
utredningarna som pågår, bilskatteutredningen
o. s. v., och det är väl riktigt.
Men han tog sedan inte precis

ställning i princip till frågan huruvida
det behövdes regionala planer och en
översiktligare behandling av frågan.
Den frågan kan man, ansåg han, ta
ställning till när utredningarna föreligger.

Herr Fritz Persson hakade på resonemanget
om bilskatteutredningen och
andra utredningar och anförde det som
motivering. Men utskottet har ju inte
anfört detta utan visat på en hel rad
andra saker som gör att man anser att
det inte behövs någon ytterligare utredning.

Det är sant som fru Wallentheim sade,
att 1963 års plan fick rosor när den
lades fram, men det har gått fem år
sedan dess. Då frågar fru Wallentheim:
Vad har hänt sedan dess? Det har hänt
mycket under den tiden. Det har hänt
en mängd negativa saker, som oroar
folk ute i bygderna. Järnvägar har
lagts ned, järnvägsstationer har kommit
bort, till och med busslinjer har
kommit bort. Det har hänt ganska mycket
som inte direkt berörs av planen
men som upprör människorna i högsta
grad.

Vi har fått en rapport från etapp nr
1, men vi har inte fått någon rapport
från etapp nr 2.

Sedan frågade fru Wallentheim: Kan
man upprätthålla järnvägsstationer som
inte är ekonomiskt bärkraftiga? Ja, det
är just det som vi skrivit i utskottets
utlåtande — som fru Wallentheim själv
står bakom — att man kan ta samma
hänsyn i det fallet som man gör när
det gäller järnvägar som inte är bärkraftiga.
Man menar att om de är nödvändiga
för bygden, kan man skjuta
till de pengar som SJ behöver för att
kunna ha kvar järnvägen. Samma system
är det meningen att man eventuellt
skall kunna tillämpa för stationer
som inte är fullt ekonomiskt bärkraftiga.
Det står i utskottets utlåtande, vilket,
som jag sade, fru Wallentheim
själv är med på.

Fru Wallentheim sade slutligen att
oron kan bero på att man inte har reda

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

på de ekonomiska sammanhangen. Det
kan likaväl bero på att man har alltför
väl reda på de ekonomiska sammanhangen
och är förundrad över den politik
som föres. Det finns nog all anledning
att bifalla reservationen, så att
vi får till stånd en mera konsekvent
planering på hela det trafikekonomiska
fältet.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle: Herr

talman! .lag vill bara säga till
herr Bengtson att man, när man fattade
detta beslut år 1963, var fullt underkunnig
om att konsekvenserna kunde
bli nedläggning av järnvägar och rent
av stationer. Jag har flera gånger i
kammaren hört irriterade uttalanden
om att SJ :s underskott före år 1963 var
stort. Man krävde med all styrka att
nedläggningarna skulle genomföras så
snabbt som möjligt. Den utveckling som
nu inger så många bekymmer kan
kanppast vara någonting oförutsett när
riksdagen fattade sitt beslut 1963. Det
var ju också just därför som man i
medvetande om dessa konsekvenser
införde denna procedurordning med
inkopplande av många intressenter i
nedläggningsärendena.

Det var inte alls någon inkonsekvens
i mitt yttrande i fråga om stationerna,
vilket herr Bengtson försökte göra gällande.
Mitt yttrande får ses mot bakgrunden
av att man här talar om att
600 å 700 stationer skall läggas ned.
Den tekniska utvecklingen och minskningen
av resandefrekvensen inåste få
återverkningar på stationerna. Men det
motsäger inte det förhållandet att man
i speciella fall, där det liar särskild
betydelse för berörd bygd, skall ha
möjlighet att upprätthålla stationerna
genom att ge SJ ett ersättningsbelopp
över statsbudgeten. Det är vad jag har
varit med om. Men jag understryker att
det måste vara en viss restriktivitet vid
tillämpningen av dessa ersättningsfrå -

Ang. statens järnvägars anslagsbehov

gor. Där finns ingen inkonsekvens,
herr Bengtson.

Herr PERSSON, FRITZ, (s) kort genmäle: Herr

talman! När det gäller frågan
om utskottets ställningstagande till nedläggande
av trafiksvaga bandelar vill
jag erinra om att riksdagen 1963 uttalade
sig på följande sätt: »Den pågående
koncentrationen av järnvägsdriften
genom nedläggning av trafiksvaga bandelar
m. in. bör så snabbt som möjligt
fullföljas.»

Här har också fru Wallentheim erinrat
om hur det går till när man lägger
ned trafiksvaga bandelar. Det är
ett system som kanske kan tillämpas
också när det gäller stationer, men
finns det något bättre, har vi alls ingenting
emot det. Kungl. Maj :t ska ju överväga
denna fråga.

Herr Bengtson talade sedan om motioner
från socialdemokratiska motionärer
som tydligen inte var lika nöjda
med detta tillstånd som jag och andra
tydligen var. Jag har aldrig uttalat någon
förnöjelse över det tillstånd som
nu råder. Jag har sagt att det är naturligt
att det råder oro över vad som pågår.
Det sade jag i mitt första anförande,
och det kommer att framgå av protokollet.

Jag vill emellertid framhålla att utskottet
behandlat dessa motioner och
att en av motionärerna här sagt att han
är nöjd med vad utskottet skrivit. Herr
Bengtson står också bakom denna del
av utskottets utlåtande. Utskottet säger:
»Genom utskottets sålunda gjorda
uttalanden synes i allt väsentligt även
syftena med de nu aktuella motionerna
tillgodosedda. Motionerna torde därför
inte påkalla någon särskild åtgärd från
riksdagens sida och avstyrks följaktligen.
»

Herr Bengtson får därför instämma
med mig i att han och jag och övriga
utskottsledamöter i varje fall gjort dessa
motionärer mera tillfredsställda än
de var när de väckte denna motion.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. statens järnvägars anslagsbehov

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Fru Wallentheim frågade
om man inte vill hålla med om att
statens järnvägar skall drivas efter affärsmässiga
principer. Jag tycker att vi
bör kunna vara med om att SJ skall
drivas efter affärsmässiga principer och
efter så goda ekonomiska principer som
möjligt, men jag vill betrakta statens
järnvägar som en integrerande del av
hela vårt kommunikationssystem. Därav
följer också att jag åtminstone för min
egen del inte vill betrakta det som något
alldeles självklart att statens järnvägar
strikt skall gå ihop, om man nu
får använda det uttrycket. Vårt samhälle
lägger ju årligen ner stora summor
på nybyggnader, förbättring och
underhåll av våra landsvägar, men jag
har inte märkt att det är någon som
kräver att statens vägverk skall lämna
någon redovisning om det ekonomiska
utfallet av dessa investeringar. Om man
ser SJ som en del av vårt trafiksystem,
tycker jag att man har rätt att ställa
sig skeptisk till att just denna del av
vårt kommunikationssystem nödvändigtvis
ekonomiskt skall gå ihop.

Med detta har jag ingalunda sagt att
det är likgiltigt vad det ekonomiska
resultatet av statens järnvägars verksamhet
blir. Tvärtom. Men jag ville med
detta bara förklara att jag anser att järnvägens
roll vid lösningen av samhällets
trafikproblem bör preciseras klarare än
vad som hittills skett och att detta inte
skall betraktas som ett exklusivt problem
som endast rör statens järnvägar.

Sedan får vi ta med i beräkningen att
det i detta land bedrivs en lokaliseringspolitik
framför allt inom våra mera
glesbefolkade områden, och där spelar
statens järnvägar en mycket stor roll.
Där tillkommer ett samhällsintresse av
en annan art, delvis av psykologisk natur.
Indragning av järnvägar och stationer
betraktas som en ödeläggelse och
en utarmning av en bygd. Man kommer
inte ifrån det, och denna aspekt ger
oss anledning att vara försiktiga i detta
sammanhang.

Det är givetvis inte möjligt att precisera
ett program för en framtida järnvägspolitik
utan vidare, men jag kan
inte komma ifrån att de propåer som
statens järnvägars ledning offentliggjort
är oroande och alarmerande. Därför
tycker jag att frågan om hur denna politik
skall utformas och om hur statens
järnvägar skall inordnas i samhällets
kommunikationssystem är en mycket
stor fråga som griper in på alldeles för
många och viktiga samhällsområden för
att den skall kunna avgöras enbart utifrån
järnvägsstyrelsens egna begränsade
bedömningar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. 8 samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 8 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
4 mom. 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkten 5

Anslag till flygplatser

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1968/69 under
luftfartsverkets fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1968 angivet investeringsanslag
av 17 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen II: 745, av hem Krönmark,

dels ock motionen II: 756, av herrar
Rubin och Regnéll.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte till Flygplatser
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
investeringsanslag av 17 300 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 756,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 745.

Nr 12 85

Anslag till flygplatser

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Av de investeringsanslag
som Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1968/69 under
luftfartsverkets fond anvisa med ett belopp
av 17 300 000 kronor, avses för
projektering av banor m. m. för den nya
flygplatsen i malmöregionen ett belopp
på 1,3 miljon kronor.

I gällande riksstat har för innevarande
budgetår redan anvisats 13,5 miljoner
för markförvärv för samma flygplats.
Fastän platsen är anonym i utskottsbetänkande!
gäller det det s. k.
Sturupsprojektet sydost om Malmö. Tanken
är att Sturupsflygplatsen om några
år skall ersätta Bulltofta som bas för
inrikes- och chartertrafik. Att Bulltofta
av myndigheterna anses olämplig för
framtiden beror på bullerstörningarna,
särskilt vid användning av jetplan. Ett
preliminärt avtal föreligger mellan staten
å ena sidan och Malmö stad och
landstinget å den andra.

Ärendet har varit ute på remiss, och
det har visat sig att meningsskiljaktigheterna
varit betydande, icke minst på
det lokala planet. Bl. a. har man protesterat
från naturskyddshåll. Men det
har också gjorts gällande att läget är
olyckligt ur kommunikationssynpunkt
och att det är en alltför lång markförbindelse
till Malmö stads centrum. Veterligen
har Kungl. Maj :t ännu inte träffat
något slutgiltigt avgörande i ärendet.

På den allra sista tiden har en händelse
gjort, att ärendet i viss mån kommit
i en ny dager. Jag syftar på det initiativ
som tagits för att förbereda regeringsöverläggningar
med Danmark rörande
en storflygplats på den danska
ön Saltholm i förening med en fast förbindelse
över Öresund just via Saltholm
i Malmö-Köpenhamns-läget. Frågan om
ett dylikt storflygfält på Saltholm omnämnes
i statsutskottets utlåtande såsom
i hög grad aktuellt. Med hänsyn till
Nordiska rådets rekommendation kan
man väl räkna med att ärendet kommer

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Anslag till flygplatser

att slutgiltigt avgöras redan detta år av

de nordiska parlamenten.

Vad jag nu vill komma till är det förhållandet
att, om Saltholmsprojektet genomförs,
så är det mycket som talar för
att även den del av den svenska inrikestrafiken,
som nu betjänas av Bulltofta
men som skulle överflyttas till Sturup, i
stället kommer att koncentreras till Saltholm,
som ur olika synpunkter ligger
bättre till för flygpassagerare i malmöregionen.
Det kommer att bli lättare att
med motorfordon komma dit och att ta
sig därifrån. Detsamma gäller för chartertrafiken.
Resultatet kan bli att Sturup
efter några år överges av denna flygtrafik
och till äventyrs endast blir en
avlastnings- och reservflygplats, en satellitflygplats
till den stora flygplatsen
Saltholm. I så fall kan det ju vara fara
värt att de 100 miljoner kronor, som totalt
avses bli investerade i Sturupflygplatsen,
mer eller mindre blir en felinvestering.
Det skulle ur den synpunkten
måhända förligga skäl för att ha Bulltofta
kvar något längre. Med reducerad
trafik där skulle bullerstörningarna sannolikt
bli mindre besvärande. Det kommer
också an på de nya, kanske mindre
bullrande plan som kan komma till användning
i fortsättningen.

Jag är medveten om att en viss icke
obetydlig tidsskillnad kommer att föreligga
för de olika flygplatsernas färdigställande.
Sturup skulle bli färdigt 1973
och Saltholm omkring 1980. Men det
kan ju knappast vara av avgörande betydelse.
Det kan enligt min mening inte
vara förenligt med sund ekonomi att
bygga en så stor och dyr flygplats endast
för några års tid.

Herr talman! I det läge som frågan
nu kommit i ställer jag inget yrkande.
Jag inskränker mig till att i stället rikta
en vädjan till kommunikationsministern
— tyvärr är han inte här nu — att behandla
frågan om Sturupflygplatsen i
samband med frågan om det svenska
engagemanget i Saltholmsprojektet, så
att frågan på det sättet blir insatt i ett
större trafikpolitiskt sammanhang och

det blir klarlagt vilken uppgift flygplatsen
i malmöregionen — vare sig det nu
blir Sturup eller Bulltofta eller något
annat alternativ — skall få i framtiden.
Felinvesteringar måste undvikas.

I herr Gösta Jacobssons yttrande instämde
herrar Thorsten Larsson (ep),
Lundberg (h), Hernelius (h) och Blomquist
(h).

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag tänker inte instämma
i föregående anförande. Jag tror
däremot att det finns anledning att säga
några ord i anledning av vad herr Jacobsson
bar yttrat. Jag vill erinra om
att man nere i Skåne, framför allt i
Malmö med omnejd, livligt diskuterat
lämpligheten och riktigheten av att denna
flygplats förläggs till Sturup. Vi har
vid fem olika tillfällen i Malmö stadsfullmäktige
diskuterat denna fråga med
alla de utgångspunkter som funnits i
diskussionen både tidigare och nu, och
vi har praktiskt taget enhälligt varje
gång tillstyrkt att flygplatsen skall få
ungefär den belägenhet som nu föreslås.
Samma sak har diskuterats i Malmöhus
läns landsting, som är den andra
lokala, betalande parten. Där har också
en övervägande majoritet av tunga sakskäl
uttalat sig för den föreslagna förläggningen
till Sturup. Redan nu är
bullerproblemet i det närmaste olidligt
över vissa delar av Malmö. Bulltofta
flygplats ligger alldeles intill den nya
och tidigare bebyggelsen, och bullermattan
sträcker sig praktiskt taget över
en tredjedel av stadens bostadsbebyggelse.
Här har vidare sagts att från
kommunikationssynpunkt skulle det vara
bättre med en annan förläggning av
flygplatsen. Det kan vara riktigt. Jag
erkänner gärna och villigt att om man
kunnat välja ett alternativ som tidigare
diskuterats, nämligen att förlägga flygplatsen
strax sydost om Eslöv, hade det
ur många synpunkter varit bättre. Förutsättningen
för att en flygplats skall
förläggas dit är emellertid att man flyt -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

tar bort flygskolan från Ljungbyhed.
Ännu har ingen lyckats berätta för oss
var man skall ta de 200 miljoner kronor
som det kostar att flytta flygskolan
från Ljungbyhed.

Det andra argumentet att flygplatsfrågan
skall ses i det stora sammanhanget
och kopplas ihop med Saltholmsprojektet
låter väldigt bestickande men är inte
så korrekt som herr Jacobsson nyss försökte
göra gällande. Sturup och Saltholm
är nämligen inte två alternativ
som stöter mot varandra, ty man har
både på svensk och dansk sida kommit
tämligen väl överens om att båda
flygplatserna behövs, oavsett om Saltholmsprojektet
förverkligas eller vi får
en flygplats vid Kongelunden eller om
Kastrup blir kvar. Under alla omständigheter
behövs ett flygfält på den
svenska sidan, och det kan inte ligga
där Bulltofta för närvarande ligger.

Jag har alltså, herr talman, inte heller
något yrkande men vill i likhet med
herr Gösta Jacobsson säga till kommunikationsministern
och hans medhjälpare:
Låt oss i rimlighetens namn inte
ha bullret kvar i förhoppning om att
Saltholm skall byggas ut om 15 år. Det
blir olidligt för malmöborna att i 10
kanske 15 år ha en högbullrande flygplats
alldeles inpå knutarna.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det är riktigt som herr Arne Pettersson
säger att hela frågan om Sturupflygplatsen
åtskilliga gånger har behandlats
i Malmö stadsfullmäktige och
att man bundit sig ganska hårt för den
placeringen av flygplatsen. Det är emellertid
underligt att man skickat ut ärendet
på remiss från kommunikationsdepartementet.
Det tyder ju på att valet
av plats trots allt vad som förevarit
icke kan vara helt spikat. En ny avgörande
faktor har kommit med i bilden
genom att statsmakterna både i Sverige
och Danmark kommer att engagera sig
mycket hårt i detta problem och för

Anslag till flygplatser
storflygplatsen på Saltholm. Av handlingarna
från Nordiska rådet framgår
att båda länderna kommer att engagera
sig i denna sak. Det är inte bara
flygplatsen som skall byggas utan även
bron över Sundet. Då blir det bekvämare
för resenärerna att fara till Saltholm
än till det mer avlägset belägna
Sturup. Det kan inte, herr Arne Pettersson,
vara särskilt trevligt om ett flygfält
som kostat 100 miljoner kronor efter
kanske sju till åtta år blir övergivet
av trafiken. Det måste i så fall vara en
felinvestering.

Det är alldeles riktigt att bullerstörningar
förekommer, särskilt från jetflygplan.
Jag vill inte skriva under på
att de vanliga propellerplanen vållar
olidiga störningar som herr Arne Pettersson
uttryckte sig. Metropolitanplanen,
som nu användes, förorsakar relativt
litet buller. Det mest intressanta i
sammanhanget är att det kan tänkas —
ja, det är mycket troligt — att det i
fortsättningen kommer att användas
plan av typ DC-9-20 eller DC-9-30, som
till på köpet lär vara bullersvagare än
Metropolitan och liknande plan. Jag
tycker inte att det kan vara ur vägen
att hela problemet tas upp i större trafikpolitiskt
sammanhang. Det är endast
detta jag önskar.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det finns två betydelsefulla
reservationer i herr Jacobssons anförande.
Det kan tänkas, sade herr Jacobsson,
att det blir en viss typ av plan,
och om vi får en flygplats på Salthom,
så inträffar det och det. Så länge vi har
att röra oss med hypoteser i dessa hänseenden
är jag inte på något sätt lika
optimistisk som herr Jacobsson vad beträffar
den tidsutdräkt det är fråga om.
Jag tror inte ett enda ögonblick att vi
om låt oss säga tio år har fått en flygplats
på Saltholm som kan ersätta Bulltofta.

Sedan bara ett par ord om bullerpro -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Ang. den svenska isbrytarflottans kapacitet
blemet. Hur man upplever bullret i
Malmö beror på var i staden man vistas.
Jag både bor och arbetar under bullermattan.
Vanliga propellerplan gör det
omöjligt att samtala i Folkets hus i
Malmö. Om det pågår ett sammanträde
där, måste det göras ett avbrott till dess
herr Jacobsson och jag har flugit förbi.
Vidare kan noteras att vi redan nu har
besvärligheter med att jetplan som
skulle ha landat på Kastrup måste tas
ner på Bulltofta. Bullret är olidligt, herr
Jacobsson, när dessa plan kommer på
olämplig tid, vilket vi tyvärr får uppleva
då och då.

Jag tycker att vi inte skall fördröja
den här frågan ytterligare. Med omtanke
om malmöborna tror jag att vi tvärtom
bör försöka forcera flygplatsbygget i
Sturup.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag tydligen har bättre nerver än herr
Pettersson.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Låt mig replikera: Skillnaden
är att jag har mina nerver kvar.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är stora och betydelsefulla
frågor som de båda föregående
talarna har tagit upp till behandling.
Jag skall dock inte lägga mig i
deras meningsskiljaktigheter. Utskottet
behandlar ju inte den fråga som de har
talat om, fastän jag väl förstår att de
har velat framföra sina synpunkter. Utskottet
har inte heller tagit slutgiltig
ställning till projekten, och därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt.

Punkterna 6—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ang. den svenska isbrytarflottans
kapacitet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels under sjöfartsverkets fond
för budgetåret 1968/69 anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1968 angivet
investeringsanslag av 25 700 000 kronor,
dels ock medgiva, att sjöfartsstyrelsen
finge lämnas i statsrådsprotokollet
angivet beställningsbemyndigande.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 63,
av herr Sundin, samt II: 160, av herr
Nilsson i Tvärålund och herr Eriksson
i Bäckmora,

dels de likalydande motionerna I:
466, av herr Harald Pettersson m. fl.,
och II: 436, av herr Hyltander m. fl.,

dels motionen 1:594, av herr Ferdinand
Nilsson,

dels ock motionen II: 58, av herr
Westberg.

I motionerna I: 63 och II: 160 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
skyndsam utredning i syfte att kraftigt
utöka den svenska isbrytarflottans kapacitet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Sjöfartsmateriel
m. m. för budgetåret 1968/69
anvisa ett investeringsanslag av
25 700 000 kronor,

2. att riksdagen måtte medgiva, att
sjöfartsstyrelsen finge lämnas i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1968 förordat
beställningsbemyndigande,

Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Nr 12

Ang. den svenska isbrytarflottans kapacitet

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 63 och II: 160 samt II: 58,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 466 och II: 436,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 594.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag har delat utskottets
uppfattning i dess skrivning kring ett
par motioner som berör isbrytarfrågan.
Men kammarens ärade ledamöter känner
mycket väl till att jag under årens
lopp har agerat i denna fråga. När det
nu inte föreligger några reservationer
eller liknande, vill jag emellertid understryka
behovet av att hamnutredningen
så snart som möjligt tar upp åtminstone
de delproblem som ligger i
frågan om det framtida norrländska
hamn- och sjöfartssystemet. Först när vi
har detta klart, kan vi på nytt ha underlag
också här för en bedömning av hur
vi skall ha det med den svenska isbrytarflottans
kapacitet osv. Det är därför
som det föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande,
och jag yrkar bifall
till detsamma.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Förra onsdagen meddelade jag
kanske något lättsinnigt att det beslutats
att det inte skulle hållas något arbetsplenum
fredagen den 22 mars. Det beslutet
står naturligtvis fast. Men med
hänsyn till att dagens debatter har tagit
väsentligen längre tid än vad åtminstone
jag själv hade beräknat, vill jag

inte utesluta att det blir fortsatt arbetsplenum
i morgon efter utrikesdebatten
— förmodligen i morgon kväll.

Jag ber vidare att få göra ett meddelande
angående plena på de fredagar
som återstår före påskuppehållet.

Ett stort antal ärenden kommer att
föreligga till behandling i kamrarna
onsdagen den 27 mars och onsdagen
den 3 april. Under förutsättning att dessa
ärenden kan slutbehandlas på resp.
onsdag — och under förutsättning även,
det är mer en formell reservation, att
motioner inte kommer att väckas i anledning
av propositionen nr 52 med
förslag till statlig garanti för Aktiebolaget
Atomenergis förpliktelser — kan
även fredagen den 29 mars och fredagen
den 5 april hållas endast bordläggningsplena.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

41, angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade;

nr 42, om ökat ekonomiskt stöd åt
barnfamiljer;

nr 49, med förslag om uppförande
och drift av en seismologisk multipelstation; nr

53, angående överföring av aktier
i Kalmar Verkstads AB;

nr 54, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 55, angående fortsatt valutareglering; nr

56, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr 575)
om Svenska bostadskreditkassan och
om bostadskreditföreningar, m. m.;

nr 57, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 58, angående statsbidrag till byamännen
i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad;

90 Nr 12 Onsdagen den 20 mars 1968 fm.

Interpellation ang. eftersläpningen i Naturhistoriska riksmuseets verksamhet

nr 60, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m.;

nr 64, angående skolans arbetstider;
samt

nr 110, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret.

Interpellation ang. eftersläpningen
i Naturhistoriska riksmuseets
verksamhet

Fru DIESEN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! 1965 års riksdag beslöt
att Naturhistoriska riksmuseet skulle
bli en fristående institution. Under de
närmast föregående 25 åren var museets
resurser oförändrade. Den nödvändiga
upprustning som kom andra naturvetenskapliga
institutioner till del under
1950-talet berörde icke riksmuseet.

I Kungl. Maj:ts proposition 1965:81
uttalade statsrådet att den nya museiavdelningen
under dess första verksamhetsår
i stor utsträckning skulle komma
att begränsas till planering och försöksverksamhet
och att man därefter
skulle ta ställning till en ökning av avdelningens
verksamhet. I fråga om
forskningsavdelningen uttalade statsrådet
att man kunde förvänta förbättrade
möjligheter till forskning inom ramen
för den nya organisationen.

Under de tre senaste budgetåren har
den mångåriga, i jämförelse med andra
institutioner, svåra eftersläpningen
icke inhämtats. Trots ett intensivt samarbete
mellan forskningsavdelningens
olika institutioner och museiavdelningen
synes risk föreligga att väsentliga
uppgifter måste ytterligare eftersättas.
Det dagliga arbetet är en mycket särpräglad
verksamhet som tvingar riksmuseet
att lita till specialkunnig personal,
som icke utan vidare är tillgänglig
på den öppna arbetsmarkna -

den. Man torde kunna förutsäga att i
detta avseende snart en mycket svår
situation kommer att inträda, då den
hjälp som museet haft av högt kvalificerade
utländska flyktingar snart kommer
att försvinna på grund av denna
personals relativt höga ålder. Forskaravdelningen
har, trots utebliven upprustning
och önskvärd utveckling, visat
att den kan åstadkomma grundläggande
forskningsresultat inom helt nya områden
för miljövården, t. ex. den genomförda
museala mikrokemiforskningen
som ligger till grund för samhällets
åtgärder i t. ex. biocidfrågan.

I fråga om museiavdelningen har
denna visat genom de försöksutställningar
den haft att sådan verksamhet
drar publik till museet. Det gångna året
har visat en ökning med 65 procent.
Den har också stor betydelse för undervisningen,
och genom vandringsutställningar
av materialet har den rönt
stor uppskattning runt om i landet. Denna
verksamhet har dock tagit såväl
museiavdelningens totala resurser i anspråk
som väsentliga delar av forskningsavdelningens.
Den nödvändiga
vården av museets hittills utställda och
helt ovärderliga och oersättliga material
har måst eftersättas liksom den
nödvändiga planeringen av den framtida
museala utställningsverksamheten
som icke minst i propositionen framhölls
som synnerligen viktig. För att
åstadkomma en framgångsrik verksamhet
med tillfälliga utställningar, vilket
bedöms som nödvändigt för att få erfarenhet
för framtiden, har hittills hela
expertanslaget måst tagas i anspråk för
detta ändamål.

Med stöd av vad ovan anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder för att söka inhämta
den eftersläpning som drabbat Naturhistoriska
riksmuseet samt vidtaga
den förstärkning som är nödvändig för

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

att förverkliga det mål som uppställdes Kammaren åtskildes kl. 17.03.
i proposition 1965: 81?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

--- /Solveig Gemert

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 20 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1968/69 till högre utbildning och
forskning samt vuxenutbildning jämte
motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. den högre utbildningen

Kungl. Maj :t hade under rubriken
Vissa gemensamma frågor behandlat
frågor som berörde universitetsväsendet
i dess helhet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
529, av herr Holmberg m. fl., och IT:
669, av herr Bohman m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
535, av fru Nilsson och fru Elvy Olsson,
samt II: 679, av herr Larsson i Borrbv
in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 536, av fru Nilsson och fröken Stenberg,
samt II: 680, av herr Mattsson
m. fl.

I motionerna I: 529 och II: 669 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att dimensioneringen
av och avvägningen inom
hela den postgymnasiala utbildningen
och därmed sammanhängande organisatoriska
frågor snarast måtte bliva föremål
för en allsidig parlamentarisk
utredning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:536 och 11:680 giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
punkten anfört,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 535 och II: 679,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 529 och II: 669.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Wallmark
(h), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Bohman (h), Mattsson (ep), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp), Westberg (fp) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:529 och 11:669 besluta att
hos Kungl. Maj :t anhålla om att dimensioneringen
av och avvägningen inom
hela den postgymnasiala utbildningen
och därmed sammanhängande organi -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. den högre utbildningen

satoriska frågor snarast måtte bliva föremål
för en allsidig parlamentarisk
utredning.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När vi för några veckor
sedan behandlade den andra, tunga
delen av utbildningsdepartementets proposition
om skolväsendet visade det sig
att det i första hand ansvariga statsrådet
över huvud taget icke befann sig i
riksdagen utan enligt uppgift deltog i
några håll-i-gång-möten nere på västkusten.
När kammaren i dag skall behandla
universitetsväsendet tycks båda
de ansvariga statsråden vara här. Jag
tycker det är glädjande ur riksdagens
synpunkt, att man anser det förenligt
med sina intressen att befinna sig i
riksdagen när ens egen huvudtitel blir
behandlad.

.Tåg skulle, herr talman, vilja göra
några allmänna reflexioner på denna
punkt och även några kommentarer till
den reservation som har avgivits.

Redan när riksdagen 1963 tog ställning
till riktlinjerna för det högre utbildningsväsendets
utbyggnad anförde
högerpartiet i en partimotion: »Man kan
inte engagera samhällets resurser därhän,
att man utbildar stora skaror för
yrken, där de inte kan väntas få någon
anställning.» Ett annat citat är: »Det
kan med visst fog antagas att den tillströmning
till högre läroanstalter som
förutses i propositionen 172 är underskattad
... Det är inte orealistiskt att
antaga att antalet universitets- och högskolestuderande
redan om ett tiotal år
överstiger 100 000.»

År 1965 behandlades åter frågan om
nya riktlinjer för universitets- och högskoleväsendets
utbyggnad fram till början
på 1970-talet. Som kammaren förmodligen
erinrar sig beslöts då, att
maximigränsen skulle vara 87 000 studerande
i början på 1970-talet. Vi framförde
den gången i stort sett samma synpunkter,
och om jag inte minns alltför
fel var synpunkterna gemensamma för
alla de tre borgerliga partierna.

Vilket recept ville man då rekommendera
för att klara dessa frågor?

Jo, den totala tillströmningen skulle
klaras med fasta studiegångar, med utspärrning
av studenterna och med
starkt beskurna kurser. Beträffande fördelningen
av studerande på de olika
utbildningslinjerna hade man då i propositionen
angivit vissa riktmärken.

Två och ett halvt år efter den reformens
genomförande — det är inte mer
än knappt halva planeringstiden som
gatt — kan vi likväl konstatera att alla
farhågorna blivit besannade, och dessvärre
även överträffats.

För det första torde det totala antalet
studerande nu överstiga det maximital
som vi räknade med skulle vara
möjligt att uppnå år 1972. För det andra
lär den mirakelmedicin som hette
fasta studiegångar vara färdigblandad
först hösten 1969. Om det är en riktig
medicin eller ett kräkmedel återstår att
se.

När det gäller dimensioneringen mellan
de olika utbildningslinjerna kan det
väl utan vidare konstateras att den inte
endast avviker från regeringens riktmärken
— det hade kanske inte gjort
så mycket — utan vad värre är i ganska
väsentlig omfattning avviker även från
arbetsmarknadens behov.

Jag har, herr talman, velat göra denna
lilla historieskrivning för att visa att
det sannerligen inte har saknats varnande
röster i denna debatt. Regeringen
har emellertid inte velat lyssna på dem.
Regeringen säger i många andra sammanhang,
att den måste vara med och
planera för att det inte skall gå på tok.
På detta område har ju regeringen det
fulla och ensamma planeringsansvaret
inför riksdagen. Inte ens de mest välvilliga
bedömare torde kunna ge regeringen
annat än ett klart underbetyg för
dess handläggning av dessa frågor. Det
är så mycket smärtsammare att konstatera
eftersom de som drabbas av följderna
av regeringens försummelser är
alla de tusentals aningslösa studenter,
som efter examen måste konstatera att

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

arbetsmarknaden inte kan erbjuda någon
anställning som någorlunda motsvarar
deras kunskaper.

De tre huvudproblem som vi har
att diskutera i dag är följande. För det
första: Ilur skall vi dimensionera den
högre undervisningen totalt, så att alla
de som i det gymnasiala utbildningsväsendet
har förklarats kompetenta till
högre studier också har möjlighet att få
tillträde till sådana? För det andra: Hur
skall vi balansera expansionen mellan
de olika utbildningslinjerna och hur
skall vi organisera själva utbildningen,
så att den blir meningsfylld och i ordets
bästa mening så matnyttig som möjligt?
Och för det tredje: I vilken omfattning
och i vilken takt är arbetsmarknaden
beredd att ta emot den högre utbildade
arbetskraften?

Alla dessa tre frågor måste givetvis
tas upp i den planerade utredningen.
Med hänsyn till den snedvridning, som
redan har skett och som vi i dag kan
konstatera, måste utredningsarbetet bedrivas
med allra största skyndsamhet.
Såvitt jag vet skriver man i utbildningsdepartementet
just nu anvisningarna
för den nya utredningen, samtidigt som
man funderar över vilken form den
skall ta. De två modeller som man väl
kan arbeta efter är antingen att tillsätta
en blandad parlamentariker- och expertkommitté
eller att tillsätta en expertkommitté
som sedan får följas av
en parlamentarikergrupp. Att i denna
utomordentligt viktiga fråga helt utelämna
parlamentarikerna torde inte vara
någons mening, därom är vi väl alla
överens.

Den punkt beträffande vilken meningarna
kan vara delade gäller således
om parlamentarikerna skall ingå i utredningen
redan från början. Den reservation
som den borgerliga gruppen
gemensamt har ställt sig bakom har velat
uttrycka den meningen att utredningen
måste bedrivas med allra största
skyndsamhet. Den bästa vägen att uppnå
ett snabbt resultat är att låta parla -

Ang. den högre utbildningen
mentarikerna ingå i gruppen redan
från början.

Man kan naturligtvis fråga vad vi gör
under tiden. Det tar dock en viss tid innan
utredningen kan vara färdig med
sina förslag och innan en proposition
kan läggas fram. Skall vi godta en fortsatt
snedvridning av intagningen till de
olika utbildningslinjerna? Och vad gör
vi om arbetsmarknaden inte kan svälja
den snabbt växande tillströmningen av
den utbildade arbetskraften?

Det vore värdefullt om statsrådet Moberg
ville framlägga sin syn på dessa
två frågor.

Herr talman! Så omfattande som utbildningshuvudtiteln
är kan det ibland
vara svårt att under den allmänna motionstiden
bevaka alla detaljer. I en artikel
i Handelstidningen den It mars
påpekar professor Segerstedt, att statsrådet
Moberg föreslår att 108 tjänster
som universitetsadjunkter skall inrättas.
Konsekvensen härav blir givetvis, att
motsvarande antal assistenttjänster blir
indragna. Ja, icke enbart motsvarande
antal, utan ett 140-tal torde komma att
dras in. Detta är utan tvivel en påtaglig
nackdel för de unga forskarna.

Denna förändring vidtar man ungefär
samtidigt som man har aviserat att propositionen
om forskarutbildningen skall
läggas fram. Jag skulle vilja fråga statsrådet
Moberg: Var det nödvändigt att
vidta denna åtgärd parallellt med att
man skriver en proposition i ärendet?
Vi kanske skulle kunna få ett besked i
dag. Jag tycker att det kan vara på tiden
ur riksdagens planeringssynpunkt. Får
vi propositionen om forskarutbildningen
i vår?

Herr talman! Jag skall ta upp en annan
fråga, som kan vara nog så intrikat.
Det torde väl inte ha undgått så många,
som har sysslat med universitets- och
högskolefrågorna, att klimatet mellan
universitetskanslersämbetet och lärosätena
märkbart har svalnat under de år
som har gått och att detta klimat är
ganska frostigt vid det här laget. Läro -

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. den högre utbildningen
sätena tycks betrakta universitetskanslersämbetet
allt mera som departementets
förlängda arm och allt mindre som
sitt eget organ och språkrör. Det är en
mycket beklaglig utveckling, och den
synes bottna i olika uppfattningar om
vilka uppgifter och vilken status universitetskanslersämbetet
egentligen har.

Nu vill jag fråga statsrådet Moberg:
Har statsrådet uppmärksammat dessa
beklagliga förhållanden? Om så är fallet,
hur ser statsrådet på denna fråga?

Herr talman! Detta var några allmänna
reflexioner och de frågor jag skulle
vilja ta upp på denna punkt. Jag ber
alltså att få yrka bifall till reservationen
vid punkten 2.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag kan till vissa delar
■— jag understryker, herr talman, orden
till vissa delar — instämma i vad herr
Wallmark nyss har sagt. Jag kan också
till vissa delar instämma i vad utskottsmajoriteten
anför. Utskottsmajoriteten
och reservanterna har nämligen
samma uppfattning om hur betydelsefull
denna fråga är. Vi säger på bägge
hållen: »Otvivelaktigt är det synnerligen
väsentliga och också svårlösta problem
som det här är fråga om.» Vi är
också överens om att den utredning
som skall tillsättas måste arbeta så
skyndsamt som det över huvud taget
är möjligt.

Jag håller med herr Wallmark om
att den högre utbildningens situation
är synnerligen beklaglig. Jag hade tillfälle
att redan i remisdebatten i början
av riksdagen komma in på dessa frågor
och då konstatera, hur många av de tiotusentals
studerande som nu läser vid
våra universitet inte hade några som
helst garantier för att de, sedan de avslutat
sina studier, skulle få ett arbete
där de hade användning för sina kunskaper.

Det var vid ett tillfälle en debatt i
andra avdelningen, då vi hade ett besök
av någon som gjorde gällande, att

det ju inte spelar så förfärligt stor roll
om man har kunskaper som man kanske
inte har direkt användning för —
det var ju ändå liksom en angenäm börda
att bära på.

Men jag tror inte att de som har offrat
åratal vid universitet och sedan
kommer ut och får ett annat jobb, som
de aldrig utbildat sig för, går och visslar
för sig själva och är muntra över
att de offrat så mycket tid på att skaffa
sig en massa kunskaper.

Det nämndes vid något tillfälle att
man i Amerika hade tiotusentals chaufförer
med en utbildning motsvarande
filosofie magisterexamen i Sverige. Jag
tror inte att dessa taxichaufförer som
forslar folk från den ena änden av New
York till den andra känner någon stor
glädje över sin fil.mag.-examen. De menar
nog —• liksom många redan nu i
Sverige — att de blivit lurade av samhället.
Man hade inte gjort klart för
dem vilka möjligheter som erbjöds dem
i framtiden.

Men det är ju inte bara de studerande,
utan det är många andra saker som
kommer in i detta sammanhang. Det är
exempelvis studiemedlen. År det inte
ett slöseri med studiemedel, om man inte
når de resultat som avsågs när man
gjorde denna investering? I ett TV-program
i går kväll fick vi veta, att de
studerandes skuldbörda hade fördubblats
på en kort tid trots den studiehjälp
som numera utges.

I detta sammanhang har vi ytterligare
en besvärlig sak att tänka på: Hur
skall vi dimensionera byggandet när
det gäller universiteten? Vi har snart
att behandla också det ärendet i kammaren.
Det har riktats mycket kritik
mot den långsamma utbyggnaden av
frescatiområdet. Men rätt som det är
kommer vi kanske att vara glada över
att det gått så långsamt och att vi inte
byggt så mycket i Frescati, som man
ursprungligen tänkte sig, ty vi blir
kanske tvingade att vidta åtgärder. Arbetsmarknadssituationen
blir kanske
sådan att det kommer att finnas gott om

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

utrymme för de studenter som verkligen
ger sig på universitetsstudier.

Jag menar alltså som herr Wallmark
att denna stora fråga måste utredas och
utredas skyndsamt. Vi reservanter tror
att det går fortare, om man redan från
början låter parlamentarikerna komma
in i sammanhanget och inte gör så att
man först har en expertutredning och
sedan, när den är klar, lägger fram den
för parlamentarikerna som då skall ta
ställning.

Som jag ser saken är det två väsentliga
ting som måste ske i den svåra situation
som vi har hamnat i.

För det första — och det är detta det
gäller — måste vi skapa andra postgymnasiala
utbildningsvägar som ger
större valmöjlighet för ungdomarna, och
för det andra måste vi försöka få fram
något så när hållbara prognoser för det
behov, som näringslivet och samhället
har av arbetskraft av denna sort, inte
bara för dagen utan för en åtminstone
överskådlig framtid, så att ungdomen
när den skall välja studiebana har någon
säkerhet för att den väljer en bana
där den har några utsikter när det gäller
deras framtid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill här först uttrycka
min tillfredsställelse över att vi
har både statsrådet Palme och statsrådet
Moberg närvarande. Jag tycker det
är mycket tacknämligt, eftersom det är
en ytterst allvarlig fråga som här diskuteras,
en fråga som — om vi skall vara
ärliga — har kommit över oss ganska
oväntat.

Man kan säga att alarmerande uppgifter
om en begynnande arbetslöshet inom
akademikeryrkena har skymtat i
pressen och kommit till synes på andra
sätt. Man har i tidningarna skrivit om
svårigheter för ingenjörer av olika grader
att få arbete. Man har talat om ingenjörer
som brevbärare, tidningsbud
och skogsarbetare in. m.

Ang. den högre utbildningen

Detta är givetvis ytterst deprimerande
för de unga studerande, som redan är
en god bit på vägen och som lagt ned
mycken tid för att nå sina studiemål.

Jag vill först säga att arbetssituationen,
som jag antydde i början, uppenbarligen
snabbt växlat bild från brist
till överskott på flera områden. Jag kan
nämna att vi för ett par år sedan hade
svårigheter att få lärare. Bristen på
lärare i svenska i kombination med moderna
språk medförde att under de senaste
fem åren i genomsnitt mellan 52
och 60 procent av tillsatta icke-ordinarie
helterminstjänster måste fyllas med
reservkrafter utan föreskriven utbildning.
För samtliga lärarkategorier var
höstterminen 1967 motsvarande procenttal
36, men ett år tidigare beräknades
bristen vara 3 procent högre. Tydligen
är vi alltså på detta område snabbt
på väg mot en mättad marknad.

Detta understrykes även starkt när
man tar del av studerandesiffrorna innevarande
läsår i jämförelse med siffrorna
för bara några år sedan. Nettoantalet
nyinskrivna studenter vid de humanistiska
och samhällsvetenskapliga
fakulteterna var 3 900 höstterminen
1962. Höstterminen 1965 var siffran
7 300, därav 3 900 för samhällsvetenskap.
Höstterminen 1967 beräknade statistiska
centralbyrån nettoantalet nyinskrivna
till 4 800 vid de humanistiska
fakulteterna och ca 6 300 vid de samhällsvetenskapliga.

Om vi jämför dessa siffror med propositionen
nr 4 1967 om reformerad lärarutbildning,
angav den dåvarande
ecklesiastikministern där behovet av lärarintagning
vid lärarhögskolorna till
ca 2 300 studerande. Samma bild av antalet
studerande enligt gjorda beräkningar
i förhållande till nuläget får
man, om man försöker uppskatta det
från andra utgångslägen. Många ungdomar
och föräldrar ser alltså ganska
bekymrat på framtiden.

Det kan anföras ytterligare exempel
på den föreliggande situationen. Jag har
mig bekant att en datamaskinfirma i en

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. den högre utbildningen
stad som jag väl känner till härförleden
annonserade efter två sommarpraktikanter.
Firman hade naturligtvis räknat
med att få någon gymnasiestuderande
som praktikant. Vad blev resultatet av
annonsen? Man fick 350 sökande, däribland
flera universitetsstuderande!

Det är siffror som talar sitt tydliga
språk. Både den enskilde och samhället
har, herr talman, ett uppenbart intresse
av att undvika missriktad utbildning
och därmed förspilld studietid.
Jag kan i detta avseende helt instämma
med de båda föregående talarna.

Jag tror — och många studerande
har nog samma uppfattning som jag —
att det hade varit välgörande med en
effektivare studierådgivning och studievägledning.
Det är mycket angeläget
med yrkesvalet. En kurativ verksamhet
med den rådgivning, som de studerande
för närvarande får, är helt otillräcklig.
Jag vet mycket väl att statsverkspropositionen
innehåller förslag om ett
ökat anslag på denna punkt, men det
räcker inte. Jag tror att denna studierådgivning
måste effektiviseras på ett
markant sätt.

Jag vill sedan bara ge uttryck åt ytterligare
en synpunkt. Det gäller här
kanske mina egna funderingar, men jag
tror att min uppfattning delas av flera.
Grundfelet är kanhända att en alltför
hög procent av eleverna i grundskolan
väljer de teoretiska studievägarna. Detta
beror enligt min mening på frånvaron
av en möjlighet till yrkesskoleutbildning,
som så att säga är tillräckligt attraktiv
för ungdomarna.

Jag vill även i detta sammanhang säga,
att jag mycket väl vet, herr talman, att
skolreformerna varit många och betydande
under 1960-talet, och jag vill därför
inte precis att mitt påpekande skall
uppfattas som någon kritik mot regeringen
i detta hänseende. Vi kan nog i
detta sammanhang konstatera att reformprogrammet
varit fullt, även om
det på grund av brist på resurser icke
kunnat vara helt. Vi hoppas att det där -

för snart lägges en proposition om yrkesutbildningen
på riksdagens bord.

Det har sagts att en utredning är
signalerad. Jag vet att herr statsrådet
Moberg också har antytt detta i ett svar
på en fråga i andra kammaren — och
det är gott och väl. Men jag tror liksom
de båda föregående talarna att det med
hänsyn till den stora betydelse, som
denna utredning måste få, är mycket
angeläget att det blir en parlamentarisk
utredning. Jag vill därför kraftigt instämma
i yrkandet om bifall till den reservation,
som avgetts på denna punkt
och i vilken kräves en parlamentarisk
utredning.

Vi hoppas också att det dessförinnan
skall kunna vidtas åtgärder, som så att
säga verkar litet snabbare än en utredning,
och jag vill med detta också antyda
att jag med intresse skall emotse
vad herr statsrådet på denna punkt har
att förtälja kammaren.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Eftersom herr Wallmark
flera gånger har uppmanat mig
att stiga upp i talarstolen, ser jag mig
nödsakad att säga några ord.

Vad är det vi diskuterar? Jo, det är
frågan om högre utbildning och forskning.
Utskottet är enigt på alla punkter
som rör anslag och politik. På en
liten punkt som kommer upp senare
finns en viss skiljaktig uppfattning,
nämligen om en professur i geriatrik.
Beträffande den av regeringen bebådade
utredningen om politiken på 1970-talet finns också den skillnaden i uppfattningen
mellan de borgerliga och de
socialdemokratiska ledamöterna i statsutskottet,
att de förra vill att utredningen
skall ha en parlamentarisk sammansättning.
Det är hela skillnaden i
denna viktiga del av huvudtiteln.

Vad föranleder det för kommentarer
från herr Wallmark och två andra talare?
Jo, man försöker inge kammaren
intrycket att den högre utbildningen

Onsdagen den 20 mars 1968

Nr 12

står inför en katastrof. Det är ganska
egendomligt, herr Wallmark, att försöka
skapa panik om ting varom båda
kamrarna varit eniga åtskilliga gånger.

Jag vill erinra om att när riksdagen
år 1960 tog den första femårsplanen för
universitetens och högskolornas utbyggande
var det allmän uppslutning kring
regeringens grepp, nämligen att i stort
sett mer än tidigare arbetsmarknadsanpassa
den högre utbildningen, vilket
den gången var något av en sensation.
Man hade inte tidigare vågat närma
sig universiteten med kravet: utbilda
studenterna efter arbetsmarknadens
behov! Det gjorde man den gången på
basis av universitetsutredningens betänkande,
och det var enig uppslutning
kring det.

Man fullföljde denna politik åren
1963 och 1965, då riksdagen tog den
andra femårsplanen för universitetsväsendets
utbyggande. Den innehöll i
princip inget nytt, utan var en fortsatt
satsning på den högre utbildningen
som något för nationen utomordentligt
väsentligt. Man var enig om att så långt
de ekonomiska och personella resurserna
räckte bygga ut de spärrade utbildningslinjerna.
I övrigt var man i
riksdagen ense om att de fria fakulteterna,
trots de påtagliga risker som
förelåg till ett starkt tryck på dem,
alltfort skulle vara fria, därför att man
bedömde den högre utbildningen vara
så viktig för vår ungdom att kunna få.

Vad är det som har hänt? Jo, det har
uppstått vissa tendenser till mättnad
på arbetsmarknaden.

Vad betyder det? Det betyder att vi
på lärarområdet och på andra områden
för första gången på åtskilliga år
fått tecken som tyder på att vi klarar
bristen på arbetskraft. De borgerliga
har i valrörelse efter valrörelse sagt
ifrån att regeringen sköter utbildningen
uselt, därför att det är en sådan
enorm brist på lärare. Nu har vi utbildat
så många lärare, att vi skymtar
balans på den arbetsmarknaden. Då får
vi omedelbart höra att detta är utom 4

Första kammarens protokoll 1968. Nr 12

Ang. den högre utbildningen
ordentligt farligt — trots att vi skapar
en situation som innebär att arbetsgivarna
och kommunerna kan få folk till
sina tjänster.

Det har talats mycket om arbetslösa
civilingenjörer. Mig veterligt utgör arbetsmarknadsmyndigheternas
uppgifter
om arbetslösa civilingenjörer 15 personer.
Det är den statistik jag har kunnat
utläsa — alltså bara 15 stycken. Det tas
till intäkt för skildringar som närmast
ger intryck av att vi har att vänta ett
ingenjörsproletariat. Det är skräckskildringar.

Jag vill erinra kammaren om att
Europas forskningsministrar för några
veckor sedan höll ett möte i Paris, där
de diskuterade europeisk forskning och
vad som kunde göras för att något komma
ikapp det försprång som Förenta
staterna har på forskningens område.
Man var rörande enig om att en av de
väsentligaste uppgifterna i det sammanhanget
var att utbilda mer folk —
fler tekniker, fler naturvetare och över
huvud taget satsa mer än hittills på
högre utbildning. Det är den bilden
man får när man vänder sig till dem
som diskuterar de stora problemen i
samhället av i dag.

Jag har alltså, herr talman, uppriktigt
sagt blivit förvånad över den ton,
som de föregående talarna har använt
i diskussionen om huruvida vi skall
göra den kommande utredningen så
sammansatt, att parlamentarikerna skall
ingå eller icke.

Låt mig mot den bakgrunden svara
på ett par konkreta frågor såsom de är
ställda här i debatten. Herr Wallmark
tar upp frågan om vilka konsekvenser
inrättandet av universitetsadjunktstjänsterna
får för antalet assistenter vid
universiteten. Såsom är klart redovisat
i denna liksom i tidigare propositioner,
så innebär införandet av adjunktstjänsterna
att vi kan få ett utbildningsjobb
utfört med färre antal personer.
Men vi har sagt oss, och det har alla
varit överens om — att när vi gör det
skall vi också, här anknyter jag till

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. den högre utbildningen

herr Larssons inlägg — se till att det
skapas utrymme inom anslagens ram
för ökad studierådgivning. Vi räknar
med att de insatser och de förändringar
vi gör i fråga om tilldelningen av
assistenttimmar vid de filosofiska fakulteterna
till s. k. övrigt arbete skall
möjliggöra för myndigheterna att inom
ramen för de resurser riksdagen ställt
till förfogande få fram 40—50 studierådgivare
till, som aktivt kan gå ut och
vägleda de unga studenterna. Detta har
jag funnit vara en alldeles utomordentlig
omfördelning av resurserna, och jag
kan inte se att däri ligger någon större
risk för universitetsverksamheten.

Sedan påstår herr Wallmark, att relationerna
mellan universitetskanslersämbetet
och universiteten har undergått
påtagliga försämringar.

Varpå grundar herr Wallmark det
påståendet? Mig veterligt sköter universitetskanslersämbetet
sitt svåra uppdrag
till full belåtenhet. Självfallet uppstår
det inom detta som inom alla andra
områden friktioner, där somliga tycker
att den överordnade myndighetens
beslut och förslag inte passar honom
eller henne, men i stort sett är det, såvitt
vi i regeringen kan förstå, ett utomordentligt
gott samarbete mellan kanslersämbetet
och universiteten.

Till slut frågar Wallmark, och den
frågan har ställts även av andra talare:
Hur skall regeringen göra när det gäller
den här utredningen?

Som tidigare har sagts offentligt
kommer regeringen mycket snart att
sätta i gång översynen av vår politik
under 1970-talet i fråga om den högre
utbildningen och forskningen. Direktiven
är under utarbetande, och jag kan
väl hoppas att vi inom en månad har
en utredning sjösatt. Dess sammansättning
kommer att bli den för uppgiften
lämpligaste.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Moberg är
uppenbarligen något förvånad över att

vi från de tre partierna med sådant allvar
och sådan skärpa tagit upp frågan
beträffande organiserandet av den högre
undervisningen.

Statsrådet tycker tydligen att allt är
så bra som det kan vara. Den slutsatsen
måste man dra av statsrådet Mobergs
inlägg här. Det finns inga tokigheter i
det hela. Allt går sin gilla gång. Den utredning
som skall tillsättas kommer att
tillsättas för nästa femårsperiods planering
och ingenting annat.

Nu har ju dock utskottet sagt, att det
är ytterst angeläget att utredningen blir
tillsatt med största möjliga skyndsamhet.
Bakom detta ligger medvetandet hos
hela utskottet om den snedvridning som
har skett. Det är ju ingen hemlighet på
något vis. Om vi bara går till de officiella
siffrorna kan vi konstatera detta.
Vi kan också konstatera det i dagspressen,
och vi kan göra det genom att räkna
samman alla de interpellationer och
enkla frågor som har ställts under denna
tid i just den här frågan.

I rådande knappa budgetläge finns
det inga möjligheter att föreslå utökade
anslag. Kritiken riktar sig därför närmast
mot den fördelning mellan olika
poster som skett.

Jag delar statsrådet Mobergs uppfattning
när han talade om utbildningen
som kanske en av de mest pådrivande
faktorerna. Det är inte bara fråga om
den konferens som statsrådet talade om.
Den som har hunnit läsa Servan-Schreibers
bok kan ju konstatera precis samma
sak. I detta avseende följer vi liksom
många andra i USA:s fotspår.

Jag har en statistik över antalet avlagda
grundexamina per miljon invånare.
Den är några år gammal, men medan
vi hade 727 så hade USA 2 300, Sovjet
1 500 och EEC-länderna 555. Siffrorna
har förändrats sedan beräkningstidpunkten
1963/64. Några andra officiella
siffror finns inte att tillgå, men relationerna
står sig säkert.

Det är i och för sig intressant att konstatera
hur personer med högre utbildning
i en helt annan omfattning än i

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

Sverige har trängt in på arbetsmarknaden
på områden, där vi för närvarande
använder lägre utbildad arbetskraft.

Bland de frågor som statsrådet över
huvud taget inte svarade på ingick den
frågan: Vad gör vi under tiden utredningen
arbetar för att rätta till den
snedvridning, som jag trodde att alla
var medvetna om? Om inte statsrådet
vill tro mig kan jag läsa upp ur universitetskanslersämbetets
skrivelse för att
ge klara belägg. Vad gör vi för att rätta
till saken under de två år som vi kommer
att få vänta på utredningen? Vad
skall vi vidare göra om arbetsmarknaden
inte har möjlighet att svälja denna
snabbt växande grupp av akademiskt
skolad arbetskraft?

Statsrådet Moberg har själv deltagit
i en konferens, där dessa frågor har tagits
upp. Min fråga till statsrådet var:
Vilka initiativ tar statsmakterna för att
tala om för näringslivet, att en motsatt
situation råder i dag och kommer att
råda i framtiden när det gäller besättandet
av de olika tjänsterna? På detta
spörsmål har jag över huvud taget inte
fått något svar av statsrådet Moberg.

Herr talman! Jag kanske får lov att
återkomma i en senare replik med vad
jag i övrigt har att säga.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara komma
med en helt stillsam protest när statsrådet
Moberg påstod, att jag skulle ha
bidragit till att skapa någon »skrämmande
bild» av den högre utbildningens
kris. Vad jag talade om var den kris vi
befinner oss i på det sättet, att de som
nu studerar vid universiteten inte vet
om de kommer att få användning för de
kunskaper de skaffat sig när de har avslutat
sina studier. För mig är detta
det stora problemet.

Om man sedan vill vara uppriktig kan
man väl ändå säga, att det inte är så alldeles
helt väl ställt i alla avseenden
med den högre utbildningen. Vi hade

Ang. den högre utbildningen
besök av rektor vid Stockholms universitet
och det var sannerligen inte någon
skönmålning vi fick. Han konstaterade
att Frescati-området var planerat
för 15 300 studerande. Vid det besök
som vi gjorde i december i fjol fanns
det 23 000 studerande vid Stockholms
universitet och, om jag inte minns fel,
höll man till på 33 olika ställen. Det är
klart att detta inte är någon trevlig situation.

Vad jag menade var just att vi måste
se till att vi satsar rätt, så att de som
får utbildning också får användning för
den. En gång när statsrådet Palme var
en inte så alldeles flitig utan mera blygsam
suppleant i statsutskottets andra avdelning
gällde det att få fram tekniker.
Herr Palme och jag hade bl. a. olika
uppfattningar om tillkomsten av en extra
matematiktimme som liksom skulle
bli grunden i det här utspelet. Man
snabbutbildade lärare för de tekniska
gymnasierna, och man påstod att samhället
hade praktiskt taget omättligt behov
av tekniker. Nu konstaterar arbetsmarknadsstyrelsen
att 1 000 ingenjörer
— inte civilingenjörer utan andra ingenjörer
— går på omskolning direkt
efter det att de tagit sin examen och
skall försöka få kunskaper som de har
användning för ute i livet.

Det var detta som jag var inne på,
herr statsrådet. Jag kanske skall erinra
om att jag särskilt påpekade att jag
inte instämde i allt som sagts tidigare.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde inte underlåta
att reagera litet grand mot det uttryck
som statsrådet Moberg använde,
nämligen att vi försökte »skapa panik».
Jag vill betona att vi har varit eniga i
många stycken, men det är väl ändå,
herr statsråd, på Kungl. Maj:ts utredningar
som vi måste basera vårt ställningstagande.

Jag erinrar mig mycket väl en frågestund
som vi hade med dåvarande

100

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. den högre utbildningen
statssekreterare Löwbeer i utbildningsdepartementet,
då ett nuvarande statsråd
satt vid sidan som sekreterare. Vi
frågade herr Löwbeer om det fanns någon
risk för överutbildning av t. ex. ingenjörer.
Han savarade: Det är ingen
risk, ej heller att vi får en fil. kand. i
postluckan!

Vi är där nu snart. Jag vill inte påstå
att vi är där i dag, men med tanke
på att Kungl. Maj :ts kvarnar mal ganska
långsamt i många sammanhang så är det
kanske bäst att börja se över det här
medan tid är.

Jag tror att orsaken till den bristande
sysselsättningen för närvarande ligger i
ett stagnerande näringsliv, men jag skall
inte lasta regeringen för det, ty det tillhör
väl en annan diskussion. Emellertid
kan vi konstatera faktum i dagsläget.

Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Moberg igen: Skulle det inte hjälpa att
sätta in t. ex. studierådgivande åtgärder,
i varje fall medan utredningen arbetar?
Många som tänker börja sina studier
i höst behöver vägledning. Det behöver
helt enkelt sägas: Ge er inte in på
det här området, eftersom det inte finns
utsikter att få något jobb där!

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag tycker att kritiken
nu har fått rimligare proportioner. Låt
mig därför kort få kommentera de ytterligare
frågor, som har ställts till
mig.

Jag börjar med herr Thorsten Larsson.
Jag tror visst, herr Thorsten Larsson,
att tiden är mogen för oss att nu
på allvar diskutera det ni var inne på,
nämligen relationen mellan utbildningsnivå
och förväntningar hos dem
som tar olika utbildningar å ena sidan
och de möjligheter som arbetsmarknaden
i olika situationer bjuder å den
andra. Jag är övertygad om att den utredning,
som nu blir tillsatt, mycket
snart kommer att såsom en av sina huvuduppgifter
ta just den diskussionen.

Jag håller med om att vi i samhället
har haft för litet diskussion om detta
problem. Vi gjorde ett försök 1963, då
vi först började skymta den jättelika
utbildningsorganisation som universiteten
nu har blivit. Vi förde då in begreppen
adekvat och inadekvat sysselsättning.
Men den gången var opinionen
inte lyhörd, ty då fanns det så
stora brister på arbetskraft överallt.
Då såg man inte inom överskådlig tid
för sig den situation, då vi skulle få
bättre balans på arbetsmarknaden. Nu
är vi snart där, vilket alla är överens
om. Då finns det anledning att föra den
diskussionen lugnt och sansat. Ty självfallet
förstår ungdomen den situation
som har uppkommit.

Låt mig i det sammanhanget för herr
Wallmark och andra, som har varit
inne på det, än eu gång få upprepa, att
vi självfallet med det ökade intresse
som riksdagen visar den högre utbildningens
problem kommer att hitta former
för att låta representanter för de
politiska partierna vara med i utredningsarbetet.
Jag vill dock här inte binda
mig för formen.

Till herr Thorsten Larsson vill jag
ytterligare säga, att jag är helt med på
vad han sagt om ökad studierådgivning.
Det grepp som vi tar med assistenterna
för »övrigt arbete» görs just
för att skapa fram ytterligare resurser
för den uppsökande, aktiva studierådgivningen
i motsats till vad som alltför
ofta har varit fallet, nämligen den passiva
studierådgivningen, där assistenten
har suttit och väntat på att studenten
skulle komma. Vi måste gå ut och
tala till studenterna, och därmed blir
det en ny typ av rådgivare som vi skapar.
Jag är säker på att systemet kan
börja verka redan under nästa läsår.

Sedan frågar herr Wallmark, vad vi
gör under tiden. Självfallet får utredningen
bl. a. i uppdrag att ta initiativ,
om den finner att utvecklingen nu har
gått därhän att det finns anledning att
revidera det beslut som riksdagen tog
1965 om planeringen fram till omkring

Nr 12

Onsdagen den 20

1970. Vi ger ju alltid våra utredningar
sådana möjligheter.

När herr Wallmark frågar, vad staten
gör såsom arbetsgivare för att tala
om för sina personalchefer att det nu
finns ett ökat antal personer med universitetsexamen,
som knackar på portarna,
kan jag upplysa om att civilministern
faktiskt planerar, precis som
det privata näringslivet har börjat
med, eu serie informationer för personalcheferna
i statliga verk, där man
skall klargöra vad universiteten kommer
att producera under de närmaste
åren. Man följer där samma goda idé
som har tagits på den privata marknaden.

Herr Axel Andersson kom två gånger
tillbaka till talet om Stockholms universitet.
Riksdagen har ju redan fått en
proposition med förslag i byggnadsfrågorna
innefattande bl. a. förslag om
att byggnadsstyrelsen redan i höst kommer
att kunna påbörja arbetena på den
första stora etappen för utbyggandet
av Frescatiuniversitetet. Jag vill erinra
om vad jag från andra kammarens talarstol
har sagt i en interpellationsdebatt
med fru Nettelbrandt, nämligen att
utnyttjandet av marken där ute blir sådan,
att det skall vara möjligt att inom
de områden som är givna kunna skapa
institutioner, som kan ta emot 30 000
studerande.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Moberg säger
att kritiken i de senare inläggen
har fått något rimligare proportioner.
Ja, jag tror inte att inläggen har modifierats
ur kritiksynpunkt — kanske har
de nyanserats litet ytterligare.

Jag vill först säga att jag är glad för
de senaste svaren som statsrådet Moberg
gett. Han säger att staten som arbetsgivare
— som dock hittills tagit
huvuddelen av akademikerna — kommer
att bedriva en informationsaktivitet
i de statliga verken. Jag tror för
min del att det är nödvändigt att ut -

Ang. den högre utbildningen
bildningsministern tar ett initiativ också
på den privata marknaden och tillsammans
med lämpliga organ redovisar
den nya situationen för alla företagarna.
Där torde det nämligen finnas
möjligheter att placera ett väsentligt
större antal akademiskt skolade personer
än hittills — där har man verkligen
snålat med anställning av högkvalificerade
tekniker och ekonomer. Det
bör vara möjligt att få en helt annan
inställning på den sektorn, och jag tror
att staten skulle kunna göra en insats
i det fallet — här önskar vi att staten
skall göra något, på andra områden
tycker vi ju att staten kan hålla fingrarna
borta.

Sedan vill jag göra ett par kommentarer
beträffande universitetsadjunkterna.
Det kom inget svar på min fråga,
om vi får en proposition beträffande
forskarutbildningen. Jag har inte
tagit någon ställning till frågan om fördelningen
mellan forskning och utbildning
i och med att jag fört fram saken,
men jag tycker att det är litet diskutabelt
att mitt under det vi väntar på en
proposition göra denna avsevärda ändring
för ett hundratal assistenter, som
därmed så att säga berövas sin sedvanliga
möjlighet att forska och samtidigt
försörja sig.

Statsrådet Moberg är tydligen helt
oinformerad om den diskussion jag tog
upp när det gäller relationerna mellan
universitetskanslersämbetet och lärosätena
— i varje fall uppfattade jag det
så, att han tvärtom ansåg att samarbetet
var utomordentligt gott. Ja, herr
talman, jag började med att säga att
detta är en obehaglig historia, men för
det kan man inte avstå från att ta upp
den. Jag tror att flertalet av dem som
arbetat på detta område är i stort sett
överens med mig om att min beskrivning
är riktig. Sådant kan inte beläggas
statistiskt — det kan endast beläggas
genom ett mycket stort antal samtal
med ett mycket stort antal personer,
och jag tror att det finns en stor grupp
som ger mig rätt. Jag nöjer mig med

102

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. den högre utbildningen

att ha påpekat detta för statsrådet och
hoppas att han vill fundera igenom
saken. Min fråga var: Skall universitetskanslersämbetet
tjänstgöra som departementets
förlängda arm, styra och
dirigera, eller skall ämbetet uppträda
som ett samlat organ för lärosätena —
universiteten och högskolorna — och
föra deras talan gentemot departementet?
Man kommer ju inte ifrån en sådan
situation, och jag tror att detta är
kärnpunkten i det hela.

Statsrådet var tydligen inte riktigt
på det klara med den snedvridning som
skett. Jag vill då bara nämna att 75
procent av den ökade tillströmningen
till universiteten faller på den fria fakulteten.
Enbart den siffran torde säga
alla att det är fara värt att vi yrkesuthildar
människor som vi definitivt inte
har möjlighet att placera utan som får
starta med en annan utbildning. Statsrådet
talar om 15 civilingenjörer som
skulle vara arbetslösa. Jag diskuterar
inte dem utan den nya satsning som
har gjorts. Bristen på prognoser har
påtalats från flera håll i riksdagen under
många år. Vi måste få arbetsmarknadsprognoser,
även om de blir ungefärliga,
för att veta vad vi ger oss in
på.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag är mycket förvånad
över att herr Wallmark vidhåller sitt
påstående att det skulle föreligga en
förtroendekris mellan universitetskanslersämbetet
och universiteten. Det är
ett obestyrkt påstående. Universitetskanslersämbetet
har, herr Wallmark,
precis samma funktioner som alla andra
svenska ämbetsverk.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Efter den allmänna debatt
som har förts kan jag fatta mig
mycket kort.

Jag vill emellertid understryka att regeringen
redan i den proposition som

har lagts fram i år har redovisat att den
har för avsikt att låta verkställa en utredning
på det område som vi nu diskuterar.
Jag säger detta därför att jag
fått ett intryck av att man från borgerligt
håll vill göra gällande att man är
ensam om att ha haft sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga. Så är ju inte
fallet.

När det gäller utredningen har som
tidigare nämnts utskottet varit helt ense
om att det behövs en utredning, att det
här är fråga om synnerligen väsentliga
och svårlösta problem som kräver en
snabb utredning. Vad som skiljer oss åt
är enbart frågan huruvida riksdagen
skall besluta hur utredningen skall vara
sammansatt eller om det skall överlåtas
på regeringen, på utbildningsdepartementet,
att besluta härom.

Utskottet har ansett att eftersom departementet
håller på att utarbeta direktiv
för en utredning så är det också
lämpligt att departementet får besluta
om hur utredningen skall vara sammansatt.
Vi har utgått från att man på det
sättet kanske når det snabbaste resultatet.
Herr Wallmark tar det för givet att
en parlamentarisk sammansatt utredning
skulle arbeta snabbare än någon
annan utredning. Vi är inte övertygade
att så är fallet och vill därför inte ta en
så bestämd ståndpunkt i denna fråga.

Med det anförda skulle jag, herr talman,
kunna sluta. Jag skall inte ta upp
någon debatt om hur det skall ordnas i
fortsättningen. Det finns ett par intressanta
saker i den högermotion som
ligger till grund för reservationen. Det
sägs där bl. a. att de studerande måste
kunna resa berättigade krav mot myndigheterna
att dessa ställer utbildningsplatser
till förfogande på områden inom
vilka möjligheter till meningsfull sysselsättning
verkligen existerar. Jag skall
inte ta upp någon debatt på den punkten,
även om frågan om hur utvecklingen
skall styras osv. är intressant.
Jag har bara velat notera detta. Det
kanske blir anledning att återkomma
till frågan vid ett annat tillfälle. För en

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

103

socialdemokrat är det rätt intressant att
höra högern föra ett resonemang som
innebär att vi på ett eller annat sätt
måste styra utvecklingen.

Med det anförda hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig, eftersom det är herr Mårtensson
som för utskottets talan i dag. Men med
hänsyn till vad som sagts under debatten
ber jag ändå att få säga några ord.

Det har här påpekats att det råder
stor arbetslöshet bland de utbildade, och
det är riktigt att det är en hel del som
råkat i denna situation. Det har nämnts
att arbetsmarknadsstyrelsens statistik
visar att vi har 15 civilingenjörer som
är utan arbete, och det är tråkigt. Om
15 civilingenjörer råkar bli utan arbete
är det många tidningar som skriver om
det. Men om det är 15 000 ungdomar
som har gått igenom yrkesskola och
blir utan arbete, skrivs det inte så mycket
om den saken. Även de är väl värdefulla
människor.

Vi vet att när vi nu har fått en
konjunktursvacka så kan inte alla
människor just nu få anställning, och
vi är kanske också litet oroliga för
framtiden. Men vad har man då att
göra? Skall vi råda ungdomarna att
inte utbilda sig? Det vore väl ändå felaktigt.
Vi hoppas på bättre tider.

Men det finns också ett annat sätt, och
det är att öka arbetstillfällena. Därvidlag
har staten sin stora uppgift. Vi var
några ledamöter från denna kammare
som besökte Italien i fjol sommar. Vi
fick se en lång rad anläggningar som
italienska staten hade medverkat till.
Det var många tusentals människor som
där hade fått arbete tack vare dessa insatser.

Herr talman! Om inte statsrådet Moberg
tar illa upp, skulle jag från denna
talarstol vilja framföra en hälsning till
hela regeringen: Satsa på statliga före -

Ang. den högre utbildningen
tag, så avhjälps även det här problemet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Min gode vän Emil Näsström
hade ett rätt underligt resonemang.
Det var 15 arbetslösa civilingenjörer,
1 500 arbetslösa med tekniskt
gymnasium eller tekniskt institut och
15 000 arbetslösa som gått igenom yrkesskola.
Ja, det är ju ingen behaglig
situation. Men så menar herr Näsström
att detta problem skall klaras genom att
staten skapar arbetstillfällen för alla
dessa människor.

Om man ser på vad lokaliseringsbidragen,
som vi har anledning att uppskatta
i hög grad, har kostat per arbetsplats,
så finner vi att det är mellan
30 000 och 60 000 kronor. När kommer
vi att ha sådana ekonomiska resurser att
vi med statliga pengar kan ordna den
här situationen? Det är en fråga som
jag måste ställa, herr talman.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag satt och väntade på
att herr Andersson skulle lägga fram
något förslag till hur vi skall göra. Skall
vi lämna dessa människor åt sitt öde?
Om inte det privata näringslivet kan
eller vill skapa arbetstillfällen, återstår
bara staten som dessa människor kan
förlita sig på.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I mina inlägg i denna
debatt har jag pekat på att den situation
som råder är att vi har utbildat
folk — det gäller både folk med högre
studier och dessa ingenjörer — utan att
det finns några nämnvärda garantier
för dem att få jobb när de är färdiga
med sina studier. Om samhället behöver
ett tillskott av 400 samhällsvetare om
året och vi utbildar 4 000, är det själv -

104

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. den högre utbildningen

klart att 3 600 av dem kommer i en
besvärlig situation.

Nu försöker vi lösa detta problem —
framför allt när det gäller ingenjörerna
— genom omskolning så att vederbörande
skall komma in på områden där det
finns förutsättningar för dem att få
jobb. Det är inte alltid jobb i statliga
företag —• i en del fall kanske, men huvudsakligen
jobb i privata företag. Om
vi stimulerar företagsamheten över huvud
taget tror jag att det kommer att
leda till att dessa människor får jobb.
Men det som vi alla varit inne på är
att vi inte får fortsätta denna dyrbara
utbildning utan att det finns, inte säkra
garantier, men något så när hyggliga
förutsättningar för att de får användning
för sina kunskaper i samhället.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson vet lika
väl som jag att avdelningen för tre eller
fyra år sedan besökte Chalmers i Göteborg.
Då fick vi reda på att det vid den
tidpunkten var så stor efterfrågan på
civilingenjörer att till och med året innan
teknologerna hade sitt slutbetyg
stod arbetsgivarna i porten och lockade
ungdomarna att ta anställning hos företagen.
Så var situationen då. Nu har det
blivit en omsvängning. Jag skulle tro att
om man inte har möjlighet att titta in
i framtiden, har vi lika stort ansvar alla.

Men nu är frågan: Hur kommer det
att bli i framtiden? Det är ett mycket
stort frågetecken. Nu säger man att man
skall hänvisa akademikerna till andra
banor där det finns arbete. Vem garanterar
det? Vi vet att det finns folk som
omskolar sig ett par gånger. Men man
har inga garantier för att man kan få
arbete efter en viss omskolning, och det
är det som är det tråkiga. Det är en besvärlig
situation för oss alla, och det
gäller för oss alla att se till att våra
ungdomar får en utbildning, även om
de måste omskola sig en eller ett par
gånger.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Inläggen från herr Näsström,
särskilt det första och det senaste,
uppkallar mig redan nu, fastän jag
egentligen inte hade tänkt yttra mig
förrän vi kommer till punkt 5 i utskottsutlåtandet.

Herr Näsström frågade om vi skulle
avråda våra ungdomar från att studera,
och hans svar var tydligen nej. Vi
skulle i stället hoppas på bättre tider.
Om utbildningen inte gav avsett resultat,
skulle vi omskola vederbörande,
eventuellt flera gånger.

Ja, skall vi råda vår ungdom att inte
studera? Det kan vara en svår fråga.
Men vad vi i vart fall kan se till är att
ungdomen får en ordentlig och klar information
om de utsikter som finns på
olika banor.

Jag tror för min del att frågan om
civilingenjörerna och civilekonomerna
är ett ganska begränsat problem. Det är
en konjunkturfråga. Just nu är det besvärligt,
men på sikt lär vi väl ändå
kunna räkna med ett ökat behov när
det gäller dessa båda kategorier. Men
går vi till andra grupper och söker se in
i framtiden, tycker jag att problem av
helt annan storlek kommer upp. Vi har
ju i tidningarna sett siffror som säger
att av de ungefär 90 000 universitetsstuderande
som vi har i landet finns
ungefär häften inom de humanistiska
och samhällsvetenskapliga områdena.
Enligt dessa uppgifter studeras samhällsvetenskap
av ungefär 25 000 studenter.
Antalet platser i samhället för
personer med samhällsvetenskaplig utbildning
är för närvarande ungefär
5 000. Även med en möjlig utvidgning av
området för samhällsvetare är det klart
att en sådan disproportion mellan nuvarande
tillgång på platser och antalet
studerande inte kan klaras upp inom
överskådlig tid.

Går jag till det område där jag själv
är verksam, nämligen juridiken, så hade
vi t. ex. för tio år sedan, år 1957, en
inskrivning av 418 studenter. Under år
1967 är det över 2 000 nyinskrivna. Det

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

105

är ju en explosion. Det är bortåt en
femdubbling på tio år. Det är alldeles
klart att man inte ens med ganska radikala
åtgärder kan skapa ett behov av
eller arbete för denna stora mängd jurister,
även om man räknar med den
decimering som uppkommer genom att
utkuggningsprocenten är ganska hög
inom de juridiska fakulteterna.

En adekvat sysselsättning kan inte
beredas alla dessa. Jag förmodar att vi
är överens om den saken.

Men vilken information får dagens
studentklasser om detta? Ja, såvitt jag
hittills kunnat se när jag följt en studentklass,
så har man praktiskt taget
inte fått någon information. Akademikerorganisationerna
gör en viss insats
genom skrifter som de skickar ut, men
de har ju vissa speciella synpunkter på
saken. Nog vore det på sin plats att sista
gymnasieårgången, inom samhällslärans
ram exempelvis, finge en information
om utsikterna, låt vara att denna information
måste vara rätt osäker. Vi vet
ju att alla prognoser hittills slagit fel.

Jag tycker att ett initiativ från Kungl.
Maj:ts sida skulle kunna för de studerande
åtminstone klargöra svårigheterna
och problemen. Det är ju inte så att
alla som läser samhällsvetenskap eller
juridik läser av en obetvinglig önskan
att få dessa kunskaper, oavsett vad de
skall syssla med sedan. Flertalet läser
det nog för att ha användning för det i
sin yrkesverksamhet.

Det är inte riktigt av samhället att
lägga ner kostnader för en så omfattande
utbildning i förhållande till behovet.
Det är inte heller riktigt av samhället
gentemot de enskilda studerandena
att underlåta att informera dem om
läget.

Naturligtvis räcker det inte med studierådgivning
och information. Det behövs
en mängd andra åtgärder. Säkerligen
ingår däri andra lämpliga postgymnasiala
utbildningar som kan konkurrera
med dessa överbelastade studiegångar.
Där ingår också undersökning
inom statsförvaltningen och inom nä 4''f

Första kammarens protokoll 1968. Nr 12

Ang. den högre utbildningen
ringslivet om hur man skall kunna få
en adekvat användning för en ökad
mängd akademiker.

Jag är fullt medveten om att detta
problem är mycket svårt att lösa, och
att det inte är möjligt att lösa det i en
handvändning, men jag tycker att åtminstone
den informationsverksamhet
som jag här talat om skulle kunna vara
väsentligt bättre än för närvarande.
När de båda utbildningsministrarna är
här närvarande, vill jag rikta en vädjan
till dem att ta sig tid från andra bestyr
någon stund och tänka över denna
fråga och på den punkten få någonting
gjort, helst redan i vår.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om vi håller oss till
realiteterna, är det väl ändå på det sättet
att de som nu i vår går ut från dessa
högre utbildningsanstalter har fått sin
rådgivning — i den mån de över huvud
taget har fått någon rådgivning — för
fyra å fem år sedan. Då är frågan: Vem
kunde då säga hur situationen skulle bli
1968? Vi kan vända på steken och beträffande
dem som nu skall börja studierna
fråga: Vem vet hur situationen
är om fyra å fem år? Jag vill se den som
här vågar stiga upp och klart och tydligt
tala om hur vi har det om fyra å
fem år. Det finns så många okända faktorer
som är besvärliga för oss allesammans.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Som komplement till
herr Näsströms inlägg vill jag till herr
Ernulf säga att när riksdagen år 1960
tog den första femårsplanen för universitetsväsendets
utbyggnad var en av
uppgifterna att skapa ett bättre underlag
för yrkesvägledningen i skolorna.
Då tillkom prognosinstitutet som hade
till uppgift att göra det bästa möjliga
av den svåra uppgiften att dra upp riktlinjerna
för prognosen på lång sikt på
arbetsmarknaden för person med lång
utbildning.

106

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. den högre utbildningen

Sedan har detta institut arbetat — det
finns nu i statistiska centralbyrån —
och det har fått successivt förstärkta
resurser. Men vi vet ju alla att allteftersom
institutets arbete pågått de metodiska
svårigheterna blivit allt påtagligare
och att man blivit allt försiktigare
i sin bedömning av det siffermaterial
och det övriga sakmaterial som prognosmakarna
— ursäkta uttrycket -—
lyckats få fram.

Vidare vill jag erinra herr Ernulf om
att när riksdagen år 1964 genomförde
eu ny ordning för gymnasiet och fackskolan
var en detalj i den nya ordningen
att yrkes- och studicorienteringen
i den nya skolan skulle bli mer omfattande
och mer gedigen än den var i
det gamla gymnasiet. Det finns timmar
till förfogande som särskilt skall användas
i sista ringen för individuell
rådgivning åt eleverna. Vidare är det
klart utsagt i läroplanen för samhällskunskapen
att det i ämnet skall ges en
allmän orientering.

Skolan ger orientering så långt den
kan på basis av tillgängligt material,
och arbetsmarknadsmyndigheterna har
det direkta ansvaret för den individuella
rådgivningen. Men jag är överens med
herr Ernulf om att det finns anledning
att fortsätta med att förbättra såväl underlaget
som själva studierådgivningsverksamheten.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsström anförde
i sitt senaste inlägg det som jag redan
hade sagt, nämligen att all information
är osäker. Men därför att siffrorna är
osäkra bör vi inte helt underlåta information.
Om vi t. ex. ser att intagningen
av dem som börjar läsa juridik har
blivit fem gånger så stor som för tio
år sedan utan att det funnits någon
större hrist på jurister — det har funnits
en viss brist på tingsmeriterade jurister,
men det är en annan sak — tycker
jag nog att man skall upplysa gymnasisterna
om att det är för många

som studerar juridik i förhållande till
vad som kan bli användbart för samhället.
Likadant är fallet med dem som
studerar samhällsvetenskapliga ämnen.

Att säga att vi inte skall göra någonting
alls eftersom det är så svårt med
siffror, kan jag inte godta. Jag är glad
över att statsrådet Moberg hade den inställningen
att man bör göra vad man
kan. Det låter hoppfullt att det i det nya
gymnasiet finns vissa timmar anslagna
för det ändamål det här gäller, men jag
frågar ändå: Hade det inte varit möjligt
att i det nuvarande gamla gymnasiet inrymma
en eller ett par timmar för en
sådan här grundläggande information?
Visserligen kan eleverna vända sig till
skolkuratorn för yrkesvägledning, men
på många håll får de bara rådet att
läsa i kataloger av olika slag. Det är
ganska svårt för en 18-åring att med
ledning av de publikationerna bedöma
framtidsutsikterna. Det hade enligt min
mening varit möjligt att göra mera. Ett
snabbt ingripande för den nuvarande
sista årgången studenter skulle vara
lämpligt, låt vara att det på grund av
tidsbristen blir av begränsat värde.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det som föranledde mig
att begära ordet var att herr Mårtensson
var vänlig nog att läsa innantill ur högerpartiets
motion. Han tyckte sig konstatera
en nyhet, när vi talar om behov
av planering. Herr Mårtensson som har
suttit i andra avdelningen ganska länge
har säkert haft tillfälle att studera en
partimotion i samma ärende från år
1963 och även från år 1965. I båda fallen
talar vi om behovet av planering på
detta område. Jag upprepade det när
jag första gången yttrade mig från denna
talarstol i dag. Jag kanske ännu en
gång kan få stryka under, att här har
statsmakterna ansvaret att sköta plane -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

107

Om viss utökning av juristutbildningen vid Göteborgs universitet

ringen och lägga sina förslag till riksdagen.
Det trodde jag vi var överens om.
Vi kräver en vettig planering på de områden
där statsmakterna har ansvaret.
Jag sade också att en rad andra områden
kan man hålla fingrarna borta
ifrån.

Får jag sedan bara göra en liten
kommentar till den senast förda diskussionen.
Det är inte lätt att vara studierådgivare
när man inte har något säkert
material till förfogande. Det är i och
för sig lätt att kritisera att så många söker
sig till juristutbildning eller annan
fri utbildning, men det beror framför
allt på att de flesta andra ämnen är
spärrade. Det är där vår huvudkritik
har satts in. Resurserna har varit felanvända.
Utbildningsplatser har i vidgad
omfattning varit tillgängliga på områden
där det snabbt har blivit eller
väntas bli en betydande överproduktion.
Utan en vettig arbetsmarknadsprognos
torde detta problem icke vara
möjligt att lösa. Jag förmodar att den
nya utredningen angriper även dessa
problem.

Sedan vill jag bara till slut konstatera
att jag fortfarande inte har fått svar från
statsrådsbänken på när propositionen
om forskarutbildningen kommer.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. 1 och 2 samt därefter
särskilt i fråga om mom. 3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande mom. 3 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat proposi -

tionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41 punkten
2 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 73;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Om viss utökning av juristutbildningen
vid Göteborgs universitet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
inrätta en professur i internationell
rätt vid universitetet i Lund, dels till
Juridiska fakulteterna: Avlöningar för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 6 897 000 kronor.

108 Nr 12 Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Om viss utökning av juristutbildningen vid Göteborgs universitet

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:221, av fröken Stenberg och herr
Ernulf, samt II: 277, av herrar Källstad
och Nordstrandh, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta dels att förlänga
den vid Göteborgs universitet bedrivna
enterminsutbildningen för juris kandidatexamen
att från och med budgetåret
1968/69 omfatta två terminer, dels att
till Juridiska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 bevilja ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
60 000 kronor förhöjt förslagsanslag av
6 957 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att inrätta en professur
i internationell rätt vid universitetet i
Lund,

2. att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 221 och II: 277 till Juridiska
fakulteterna: Avlöningar för

budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 6 897 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Källstad (fp), som dock ej antytt sin
mening.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Vid punkten 5 i statsutskottets
utlåtande nr 41 finns en blank
reservation av herr Källstad. Punkten
avser avlöningsanslaget till de juridiska
fakulteterna. Den blanka reservationen
är föranledd av två likalydande
motioner. Den ena är undertecknad av
herrar Källstad och Nordstrandh i andra
kammaren och den andra av fröken
Stenberg och mig. I motionerna yrkas
ett anslag på 60 000 kronor utöver
vad Kungl. Maj:t har föreslagit. Avsikten
är att den enterminsundervisning i
juridik som nu bedrivs vid universitetet
i Göteborg skall kunna förlängas
till två terminer. Detta skulle innebära
att juris studerande kan bedriva sina

studier i Göteborg under hela första
året i stället för som nu under bara
hälften av året.

Det kanske kan förvåna någon ledamot
här i kammaren att jag tar upp en
fråga om vidgade studiemöjligheter i
dagens situation när det stora problemet
gäller överproduktion av akademiker.
Utskottet hänvisar för sitt avstyrkande
till riksdagsbeslutet år 1965, då
det uttalades att utbyggnaden av de juridiska
fakulteterna tills vidare borde
ske inom ramen för nuvarande universitet.
Detta uttalande gjordes i en proposition,
och riksdagen hade ingen erinran
mot det. Det är inte min mening
att i detta sammanhang ta upp frågan
om att riva upp det riksdagsbeslutet.
Men någon principiell skillnad är det ju
knappast fråga om därest utbildningen
förlänges till ett år, om det redan finns
en enterminsutbildning. Vad är vinsten
med denna förlängning? Jo, vinsten blir
naturligtvis att de studerande slipper
att efter en termin byta studieort. Det är
mycket svårare att skaffa bostad och
komma in i studierna vid växling av
studieort efter en termin än att få göra
det efter ett helt studieår. Det är alltså
studiesociala synpunkter som talar för
förslaget.

Utskottet ställer sig välvilligt så till
vida som man säger att man har förståelse
för de studiesociala synpunkter som
ligger bakom motionerna. Detta gläder
mig naturligtvis, men trots 1965 års
nyssnämnda beslut borde utskottet enligt
min mening ha kunnat gå in på en
realbedömning av frågan om inte enterminsutbildningen
med fördel kunde utbytas
mot en tvåterminsutbildning.

Det är klart att det kan invändas att
om vi förbättrar utbildningsmöjligheten
så ökar vi benägenheten att studera juridik.
De siffror som jag tidigare har
nämnt här i dag pekar ju inte på att
detta skulle vara något samhälleligt intresse,
och det är det naturligtvis inte
i och för sig. Att göra urvalet med den
metoden att man försöker försvåra för
ungdomarna i rikets andra stad och

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

109

trakten däromkring att läsa juridik är
dock ännu sämre än den metod som
statsrådet Moberg lanserade för en tid
sedan då han föreslog lottning när det
gäller att välja ut vilka som skall få studera.
Jag hoppas att den synpunkten
inte har varit avgörande för regeringen
när den inte ansett sig vilja anslå dessa
pengar.

Jag beklagar att man inte har kunnat
ta hänsyn till de studerande i Göteborg
när kostnaden för den föreslagna anordningen
är så förhållandevis obetydlig
och när vinsterna både ekonomiskt
för de studerande och studiesocialt är
så stora. Jag tycker nog att man här har
silat mygg på ett sätt som inte är gagnerikt
för undervisningen.

Jag hade inte haft någonting emot
om utskottet hade sagt ifrån att en utvidgning
till två terminer inte får innebära
ett steg mot en fullständig juristutbildning.
Jag är ense om att detta
är en annan fråga, och till den skall
jag återkomma i ett annat sammanhang.
Men jag tycker att frågan om en eller
två terminer inte skall dras in i diskussionen
om fullständig juristutbildning
eller inte.

Några problem med lärarkrafter eller
annat tycks inte föreligga. Det skulle
vara intressant att få veta vad som ligger
bakom regeringens avslag på denna
propå, som ju tidigare i annan form har
riktats till regeringen.

Herr talman! Jag har intet yrkande i
saken eftersom det endast föreligger en
blank reservation och jag inte vill besvära
kammaren med en onödig omröstning.

Häri instämde fröken Stenberg (h).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt.

Punkten 6

Om inrättande av en professur i informationsbehandling
vid Umeå universitet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
inrätta professurer i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 januari 1968 förordats,
dels till Samhällsvetenskapliga fakulteterna
m. in.: Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 41 893 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 37,
av herr Nyman m. fl., samt II: 54, av
herrar Enskog och Berglund,

dels de likalydande motionerna I:

101, av herr Thorsten Larsson m. fl.,

samt II: 149, av herrar Källstad och
Mattsson,

dels de likalydande motionerna I:

308, av herr Blomquist m. fl., och II:
396, av herr Nordstrandh,

dels de likalydande motionerna I:

31S, av fröken Stenberg m. fl., och II:
683, av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.

I motionerna I: 318 och II: 683 hade
anhållits, att riksdagen måtte fatta beslut
om inrättande av en professur i
informationsbehandling, särskilt numerisk
analys, vid Umeå universitet från
och med den 1 juli 1969.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 101 och II: 149, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta
professurer i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 januari 1968 förordats,

b) till Samhällsvetenskapliga fakulteterna
m. m.: Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 41 893 000 kronor,

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Om inrättande av en professur i informationsbehandling vid Umea universitet

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 101 och II: 149 i vad de avsåge
utredning om inrättande av ytterligare
professurer i utvecklingspsykologi,
särskilt förskolålderns psykologi
och pedagogik,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 37 och II: 54,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 308 och II: 396,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 318 och II: 683.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Statsutskottet har på
sidan 6 i sitt utlåtande nr 41 avstyrkt
en flerpartimotion, i vilken vi motionärer
har hemställt att riksdagen ville
besluta inrättandet av en professur i
informationsbehandling, särskilt numerisk
analys, vid Umeå universitet
fr. o. m. den 1 juli 1969.

Utskottet framhåller att utbildning i
ämnet informationsbehandling förekommer
vid samtliga universitet och att universitetskanslersämbetet
i hög grad uppmärksammat
betydelsen av ämnesområdet.
Efter detta konstaterande avstyrkes
motionen med den motiveringen att,
för det första, forskningssidan av ämnesdelen
numerisk analys finns representerad
genom fyra professurer och,
för det andra, rekryteringssituationen är
besvärlig. Det synes mig därför, herr
talman, finnas anledning att ge en kommentar
till utskottets skrivning och till
ärendets gång.

I betänkandet »Högre utbildning och
forskning i Umeå II», SOU 1963: 76 sidan
31, kan man läsa: »Kommittén räknar
vidare med att statskontoret i sitt
arbete prövar förutsättningarna för att
i Umeå inrätta en lärostol i numerisk
analys.» Det gjorde också statskontoret,
som föreslog inrättandet av ett ordinarie
universitetslektorat från och med
den 1 juli 1965 och en professur från
och med den 1 juli 1967, bägge tjänsterna
i informationsbehandling. Också
UKÄ tog upp förslaget.

1965 kom en proposition nr 40, som

behandlade förslagen. Där skrev dåvarande
departementschefen angående
den föreslagna professuren i Umeå:
»Jag ansluter mig i princip till detta
förslag men finner att frågan tills vidare
bör anstå till dess ämbetet i enlighet
med vad jag anfört i det föregående
fastställt professurens inriktning
och närmare preciserat benämningen av
densamma.» UKÄ prövade professurens
inriktning och har i två år äskat en professur
i informationsbehandling, särskilt
numerisk analys. UKÄ anför i ämbetets
petita för budgetåret 1968/69:
»Matematisk naturvetenskapliga fakultetsberedningen
som funnit den numeriska
analysen utgöra det grundläggande
utbildnings- och forskningsområdet
inom informationsbehandlingsfältet
har förordat att professuren benämnes
informationsbehandling, särskilt numerisk
analys.» UKÄ biträdde också detta
förslag och föreslog en professur vid
Umeå universitet från och med budgetåret
1968/69. Men detta förslag har efter
vad jag förstår inte rönt något gensvar
från statsmakterna.

Det är nu endast Umeå universitet
som saknar professur i informationsbehandling.
Det är beklagligt. Antalet studerande
vid den filosofiska fakulteten
har ökat snabbare än väntat. Ett stort
antal studerande, som har läst matematik,
matematisk statistik och statistik,
skulle gärna vilja komplettera sin examen
med betyg i informationsbehandling.
Så länge det saknas en permanent
organisation i Umeå för detta ämne, är
sådan undervisning omöjlig. Det har
inte gått att rekrytera en extra universitetslärare
för den undervisning i informationsbehandling
som skulle börja
innevarande år. Många av de eventuellt
tillgängliga lärarkrafterna håller själva
på med licentiatstudier och söker ej då
till lärosäte, som saknar fast organisation
i ämnet.

Siffror är ju talande, och jag har en
liten statistik här, en prognos på antalet
studerande i detta ämne — informationsbehandling
— 1970/71 vid

Onsdagen den 20 mars 1968 em. Nr 12 111

Om inrättande av en professur i informationsbehandling vid Umeå universitet

Umeå universitet under förutsättning
att det skulle bli beslut på professur i
ämnet. 1970/71 skulle det då finnas 100
studerande för 1 betyg, 60 för 2 betyg,
20 för 3 betyg, 10 för 4 betyg samt 10
licentiander. Inför nästa år, 1968/69,
har för närvarande 60 ettbetygsstuderande
och 30 tvåbetygsstuderande vid
Umeå universitet enligt uppgift inga
chanser till undervisning i ämnet informationsbehandling.
Det finns kanske
anledning att minnas att arbetsmarknadsstyrelsen
i sin information till studerande
brukar påpeka, att arbetsmarknaden
har ett stort behov av akademiker
med utbildning i databehandling.
Det är förresten kanske den informationen
som var orsaken till den tidigare
här i afton givna uppgiften om det höga
antalet kvalificerade praktikantsökande
som ett företag hade fått.

Om vikten av forskning och vetenskaplig
verksamhet på databehandlingsområdet
råder det väl, efter vad jag
förstår, ingen diskussion. Från talarstolar
och i massmedia talas det om innovationer
och om nödvändigheten av
att så snabbt som möjligt omsätta forskningsresultat
i kommersiellt syfte, allt
för att höja bruttonationalprodukten.
Ett lands framåtanda och effektivitet
kan avläsas i bruttonationalproduktens
tillväxt. Då gäller det också att utnyttja
alla tillgängliga resurser. Det måste väl
då också gälla forskning och utbildning.

Umeå universitets stora datamaskinanläggning
står klar sommaren 1968.
Genom ett beslut om inrättande av professur
i informationsbehandling, särskilt
numerisk analys, vid Umeå universitet
från den 1 juli 1969 skulle också
undervisningen i detta ämne kunna börja
såsom avsett var. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till motionerna
I: 318 och II: 683, vilka behandlas under
punkten 6, mom. 5 i statsutskottets
utlåtande nr 41.

I detta anförande instämde herr Gustafsson,
Nils-Eric, (ep).

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Mitt inlägg skall inte bli
långt.

Fröken Stenberg har talat om att det
finns fyra professurer i det aktuella
ämnet. Hon har vidare sagt, vilket också
utskottet anfört, att rekryteringsläget är
besvärligt.

En motionär kan alltid — speciellt
när det rör sig om endast någon enstaka
professur — finna åtskilliga skäl
för bifall till sin framställning. Utskottet,
som har att ta ställning till propositionen,
vilken rör sig över hela fältet,
måste givetvis till viss del göra andra
bedömningar. I det här fallet finner
utskottet inte skäl tala för ett bifall till
motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Med anledning av vad
statsutskottets ärade talesman anfört
skulle jag faktiskt vilja skärpa min kommentar
till utskottets skrivning — så
till vida att uttalandena om att utbildning
i ämnet informationsbehandling
sker vid rikets samtliga universitet ter
sig litet överraskande från Umeå universitets
synpunkt. En viss orientering
har givits av datamaskincentralens
tjänstemän, men det är inte undervisning
som ger betyg och examen.

Det är klart att något kategoriskt uttalande
beträffande antalet ansökningar
till lärartjänster inte kan göras här.
Men när det nu talas om rekryteringssvårigheter
på lärarfältet, vill jag minnas
att det talades om detta också 1963,
när verksamheten vid matematiska institutionen
skulle starta. Men den gången
beslöt riksdagen att en professur
skulle inrättas. Den tjänsten var vakant
i två och ett halvt år och tillsattes först
den 1 februari 1967. Tjänsten hade dock
varit besatt med tillförordnade lärarkrafter,
och tack vare detta kunde verksamheten
byggas upp. Det gick att få
lärarkrafter till en fast organisation.

112

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

I år finns det i Umeå 440 ettbetygsstuderande
och 330 tvåbetygsstuderande
i ämnet matematik. Det kan väl
knappast anses vara rationellt att ungefär
20 procent av dessa studerande, som
enligt uppgift önskar betyg i ämnet informationsbehandling,
särskilt numerisk
analys, inte kan få det vid det universitet
där de studerar. Därför tycker
jag nog att det verkligen borde ligga
i statsmakternas intresse att lösa den
krissituation som faktiskt i detta avseende
föreligger för vårt yngsta universitet.

Bifalles inte motionsyrkandet — och
jag har mina misstankar på den punkten
— så vill jag med adress till utbildningsdepartementet
och det statsråd
som nu finns här i kammaren föreslå
att man allvarligt överväger vilka åtgärder
som kan vidtagas för att undervisning
i det aktuella ämnet skall kunna
startas vid Umeå universitet innevarande
år.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till motionerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående mom. 1—4
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan samt därefter särskilt
rörande mom. 5.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1—4 hemställt.

Därefter gjordes enligt de avseende
mom. 5 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 318 och II: 683; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 7

Om ytterligare professurer i geriatrik

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
inrätta och ändra benämningen på professurer
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 3 januari 1968 förordats, dels till
Medicinska fakulteterna in. m.: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 78 455 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 2,
av herr Sörenson in. fl., och II: 3, av
herr Hamrin i Kalmar m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

100, av herr Torsten Andersson in. fl.,

och 11: 177, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

159, av herr Nyman m. fl., samt II: 212,
av herrar Mattsson och Källstad,
dels de likalydande motionerna I:

228, av herr Dahlén m. fl., och II: 299,
av herr Wedén m. fl., såvitt nu vore
i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

309, av herrar Hedström och Per Jacobsson,
samt II: 398, av herr Skoglund
in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

313, av fru Lilly Ohlsson och fru Landberg,
samt II: 391, av fru Eriksson i
Stockholm och fru Thnnvall,

dels de likalydande motionerna I:

526, av herr Ahlmark m. fl., och II:
666, av herr Bengtson i Solna m. fl.,
såvitt nu vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

542, av fröken Stenberg m. fl., och II:
673, av fru Heurlin in. fl.,

dels motionen II: 4, av herr Lundberg,

dels motionen II: 213, av fru Ryding
in. fl.,

dels motionen 11:281, av hem Sjönell
m. fl., såvitt nu vore i fråga,

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

113

dels motionen II: 568, av herr förste
vice talmannen von Friesen,

dels motionen II: 670, av fru Eriksson
i Stockholm och herr Martinsson,
dels motionen II: 672, av herr förste
vice talmannen von Friesen m. fl.,
dels motionen II: 675, av fru Kristensson
och fröken Ljungberg,
dels ock motionen II: 692, av herr
Wennerfors.

I motionerna I: 159 och II: 212 hade
anhållits, att riksdagen måtte dels besluta
inrätta ytterligare två professurer
i geriatrik från och med budgetåret
1969/70, dels besluta placera i motionerna
föreslagna två professurer i geriatrik
vid lärosätena i Stockholm och
Göteborg, dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förslag till personalförteckning
för dessa professurer, dels i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg rörande
ämnesinriktningen för de två föreslagna
professurerna, dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg om inrättande snarast
möjligt av professurer i geriatrik även
i Lund och Umeå samt dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg om ett sammanförande
av de geriatriska forskningsinsatserna
i en forskningsenhet på riksplanet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 526 och II: 666 i vad de avsåge
inrättande från och med budgetåret
1968/69 av en professur i näringslära
vid karolinska institutet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 542 och II: 673 i vad de avsåge
inrättande från och med budgetåret
1968/69 av sex forskningstjänster
vid Ulleråkers och Rålambshovs sjukhus,

Om ytterligare professurer i geriatrik

3. att riksdagen måtte avslå motionen
11:4 i vad den avsåge inrättande
från och med budgetåret 1968/69 av
en professur i harnkirurgi vid Uppsala
universitet,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 281 i vad den avsåge omvandling
från och med budgetåret 1968/69
till professur av laboraturen i klinisk
alkoholforskning vid karolinska institutet,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 672 i vad den avsåge inrättande
från och med budgetåret 1968/69 av en
professur i klinisk näringslära vid Göteborgs
universitet,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 675 i vad den avsåge inrättande
från och med budgetåret 1968/69 av en
tjänst som biträdande överläkare, tilllika
klinisk lärare i rättspsykiatri vid
rättspsykiatriska kliniken i Stockholm,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 526 och II: 666, I: 542
och 11:673, 11:4, 11:281, 11:672 och
II: 675, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
och ändra benämningen på professurer
enligt vad i statsrådsprotokollet över
utbildningsärenden för den 3 januari
1968 förordats,

b) till Medicinska fakulteterna m. m.:
Avlöningar för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 78 455 000
kronor,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 100 och II: 147 om en personlig
forskartjänst för prosektorn Sven
Olof Brattgård,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:159 och II: 212 i vad de avsåge
inrättande från och med budgetåret
1969/70 av två professurer i geriatrik,
dessa professurers placering
samt förslag och utredning om deras
ämnesinriktning m. m.,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:159 och II: 212 i vad de av -

114

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Om ytterligare professurer i geriatrik
såge utredning angående inrättande av
professurer i geriatrik i Lund och
Umeå,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 159 och II: 212 i vad de avsåge
utredning om ett sammanförande
av de geriatriska forskningsinsatserna
i en forskningsenhet på riksplanet,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 309 och II: 398 om en laboratur
i gynekologisk radioterapi vid
Umeå universitet,

13. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 213 om professurer i medicinsk
statistik vid karolinska institutet och
Göteborgs universitet,

14. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 568 om en lärartjänst i rättspsykiatri
vid rättspsykiatriska kliniken
i Stockholm,

15. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 670 om åtgärder för tryggande
av docenten Bellmans kärlkirurgiska
verksamhet,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:2 och 11:3 om utredning angående
psykoterapeutisk utbildning,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:228 och 11:299 i vad de avsåge
förslag om ökad kapacitet för läkarutbildningen,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:228 och 11:299 i vad de avsåge
förslag om ökad kapacitet för
sjukgymnastutbildningen,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:313 och 11:391 om utredning
angående utbildning av s. k. läkarterapeuter,

20. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 692 om utredning angående ett
institut för utbildning av röstvårdare
och talpedagoger.

Reservation hade anförts, utom av
annan, av herrar Axel Andersson (fp),
Bengtson (ep), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp), Westberg
(fp) och Elmstedt (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss

del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 9—11 hemställa,

9. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 159 och II: 212, såvitt nu
vore i fråga,

a) besluta inrätta ytterligare två professurer
i geriatrik från och med budgetåret
1969/70,

b) besluta placera dessa två professurer
i geriatrik vid lärosätena i Stockholm
och Göteborg,

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till personalförteckning för
dessa professurer,

d) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg rörande
ämnesinriktningen för professurerna,

10. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 159 och II: 212, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg
om inrättande snarast möjligt av
professurer i geriatrik även i Lund och
Umeå,

11. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 159 och II: 212, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg
om ett sammanförande av de geriatriska
forskningsinsatserna i en
forskningsenhet på riksplanet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Frågan om inrättande
av ytterligare professurer i geriatrik
är ju inte precis någon nyhet. Förra
onsdagen var det en framstående ledamot
av kammaren som något ironiskt
frågade en del motionärer och reservanter
vad som gjorde att de återkom
år efter år — jag hade ett intryck av
att han ville ge dem rådet att upphöra
med att besvära kammaren på det sättet
och att han sneglade mot det gamla
fina ordspråket som säger »den råd
lyder är vis». Men nu finns det ju ock -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

115

så andra ordspråk, bl. a. ett som säger
»när skalkar locka, så följ icke». Jag
vill ju inte precis utpeka den ärade
kammarledamoten som en skalk, men
det kan i alla fall vara tillåtet att erinra
om ordspråkets förekomst!

Öser man emellertid vidare i vår
rika skatt av ordspråk träffar man på
ett som jag tycker passar bäst in i detta
sammanhang. Det är kort, består
bara av två ord och lyder »trägen vinner».
Vi har faktiskt upplevt en del på
det området — jag skall bara nämna
ett par exempel. Inom åttonde huvudtiteln
har vi från folkpartiets sida sedan
många år försökt driva fram ökade
anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete;
alla våra motioner har avslagits,
men i år hände det plötsligt —
och jag har tidigare överlämnat en
blomma till statsrådet Palme för detta
— att anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete
ökades med över 4 miljoner
kronor.

Också när det gäller geriatriken hade
en hel del motionerande förekommit
innan riksdagen, mot departementets
vilja, beslöt inrätta den första professuren
i geriatrik. Det var väl därför
som den ofta kom att kallas riksdagens
egen professur. Nu har det ju inte gått
särskilt fort med att förverkliga riksdagens
beslut om denna professur, men
under arbetet med detta blev det tydligt
och klart — man visste det väl
också förut — att geriatriken är ett så
vitt fält att man inte kan klara det med
en enda professur. Den kommitté som
hade att behandla den första professurens
inriktning framlade tre olika förslag:
neuropsykiatrisk geriatrik, klinisk-fysiologisk
geriatrik, klinisk-metabolisk
geriatrik. Det är därför som vi
nu återkommer med förslag till riksdagen
att i första hand ytterligare två
professurer i geriatrik skall inrättas.
Det är klart utrett att det finns folk
som kan klara dessa uppgifter. Vi menar
också att när denna forskning
kommit i gång — vi hoppas att det blir
vid alla våra universitet — bör den

Om ytterligare professurer i geriatrik
sammanföras till en forskningsenhet.
Vår befolkningsutveckling går ändå i
den riktningen att vården av och omsorgen
om åldringarna blir ett allt större
problem för samhället. Och problemet
blir sannerligen inte mindre genom
att det råder en så stor brist på
forskning inom detta område. Det är
en samhällsangelägenhet av allra största
vikt att vi får till stånd en forskning
i större utsträckning eller över huvud
taget får till stånd en forskning så att
vi vet hur vi skall handla i framtiden.

Jag ber med dessa få ord, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig
m. fl. anförda reservationen under denna
punkt.

Häri instämde herr Larsson, Thor sten,

(ep).

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Den »riksdagsprofessur»
som herr Andersson talar om är
rätt intressant i och för sig. Riksdagen
beslöt år 1964 att professuren skulle
inrättas. Den har ännu inte tillsatts,
beroende på att de sakkunniga inte är
överens. Det visar med all tydlighet att
det är nödvändigt när man skall inrätta
en professur att veta ämnesinriktningen
och vilket lärosäte professuren
skall knytas till. Det är ting som
måste undersökas. När riksdagen år
1964 beslöt om denna professur ledde
det till att universitetskanslersämbetet
fick i uppdrag att göra en utredning
genom en kommitté. De medicinska
fakulteterna fick yttra sig, men de var
inte överens om vare sig ämnesinriktning
eller var den första professuren
skulle inrättas.

Universitetskanslersämbetet är ju
fullt införstått med att det föreligger
behov av ett ökat antal professurer på
detta område. Man har ju också gjort
upp en långtidsplan, i vilken man i
varje fall preliminärt har sagt att ytterligare
en professur bör inrättas 1970/
71.

Det är väl förståeligt om utskottsma -

116

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Om ytterligare professurer i geriatrik
joriteten under sådana förhållanden
ställer sig tveksam till en framställning
om att ytterligare två professurer från
och med budgetåret 1969/70 skulle inrättas
och sedan två till. Vi finner att
man i detta fall måste vara litet försiktig,
och vi tror att det är klokt att
följa kanslersämbetet på denna punkt
och avvakta det förslag som så småningom
kommer därifrån.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Den historieskrivning
som herr Mårtensson anförde var ju
alldeles riktig, och jag har inte några
invändningar att göra mot den. Men
denna historieskrivning visar väl ändå
två saker. Det var naturligtvis mycket
svårt att bestämma ämnesinriktningen
inom ett så stort område när det bara
var fråga om en enda professur. Det
fanns så många viktiga ämnen att välja
mellan, och det gällde att bestämma sig
för ett av dessa. När vi nu har en professur
bör det ju bli något lättare att
avgöra vilka ämnesområden som skall
ges ytterligare två professurer. Det är
också lättare att bestämma sig för placeringen.
I fråga om placeringen gick
ju departementet emot expertisen och
stannade för Uppsala.

Över huvud taget tycker jag att den
motivering som herr Mårtensson anförde
talar för att vi bör bestämma oss
så snabbt som möjligt, ty det kommer
ändå att ta ganska lång tid innan dessa
professurer blir verklighet. Detta är
ett angeläget ärende som man inte kan
skjuta på mycket längre.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
i fråga om mom. 9—11 samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. 9—11
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41 punkten
7 mom. 9,10 och 11, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 38.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

117

Om anslag för arvoden till

Punkterna 8—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Om anslag för arvoden till praktikhandledare
vid journalisthögskolorna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Journalisthögskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 1 429 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 533, av herr Möller, och II: 567, av
herr Carlshamre, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta anvisa medel för
arvoden till praktikhandledare vid
journalisthögskolorna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 533 och II: 567, såvitt
nu vore i fråga, till Journalisthögskolorna:
Avlöningar för budgetåret 1968/
69 anvisa ett förslagsanslag av
1 429 000 kronor,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:533 och 11:567 giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
punkten anfört.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Låt mig bara säga ett
par ord i anslutning till denna fråga
som handlar om utbildning vid journalisthögskolorna.
Jag har motionerat tillsammans
med herr Carlshamre i andra
kammaren. Det gäller egentligen en
fortsättning av det beslut riksdagen
fattade förra året när man reformerade
utbildningen vid journalisthögskolorna
i Stockholm och Göteborg. I
samband därmed förlängdes utbildningstiden,
och man föreskrev att en
termin av utbildningstiden skulle utgöras
av studiepraktik. Den utredning

praktikhandledare vid journalisthögskolorna
som föregick detta beslut hade föreslagit
att medel skulle anvisas för praktikhandledare
vid journalisthögskolorna.
Jag har förstått att man i utbildningsdepartementet
mottagit detta förslag
med välvilja, men i den slutliga
gnuggningen av statsverkspropositionen
kom anslaget bort. Vi har nu i motionerna
hemställt att riksdagen i år
skulle anvisa medel till arvoden för
praktikhandledare.

Utskottet har behandlat motionen
mycket välvilligt men har inte ansett
sig kunna tillstyrka den i år, eftersom
det inte föreligger något fullt utformat
förslag och motionen inte ger tillräckligt
underlag för beslutet om medelsanvisningen,
säger utskottet. Efter att
ha erinrat om att anslag tillerkänts för
motsvarande ändamål åt socialhögskolorna
tillägger utskottet — och det vill
jag uttala min tacksamhet för — att utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t närmare
överväger denna fråga och framlägger
förslag till riksdagen. Utskottet
hemställer att riksdagen med anledning
av motionen ger till känna för
Kungl. Maj:t vad utskottet anfört. Det
är alltså en formlig beställning till
Kungl. Maj:t som statsutskottet föreslår
riksdagen att göra.

Jag är, herr talman, ytterst tillfredsställd
över det sätt på vilket utskottet
behandlat motionen och förutsätter att
Kungl. Maj:t skall dra de rätta slutsatserna
därav. Jag ber därmed att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 11—20
Vad utskottet hemställt bifölls.

118

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Punkten 21

Ang. vuxenutbildningen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Viss utbildning via radio
och television m. m. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 11 035 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
215, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 282, av herrar Wedén och Hedlund,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta

I. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en samlad översyn av hela
vuxenutbildningsområdet genom en
parlamentariskt sammansatt kommitté,
vari även skulle ingå representanter för
näringsliv och organisationsväsende,
varvid särskild uppmärksamhet borde
ägnas

a) av företag, organisationer och
myndigheter m. fl. bedriven vuxenutbildning,

b) det fria folkbildningsarbetet och
dess relation till den målinriktade
vuxenutbildningen,

c) radio-TV:s verksamhet för vuxenutbildningen,

d) korrespondensundervisningens
möjligheter att komplettera annan
vuxenutbildning och samordnas med
denna,

e) de vuxenstuderandes speciella
studiesituation med hänsyn till deras
förkunskaper och studieförutsättningar
m. m. samt

f) frågan om införande av ett rättvist
studiesocialt stöd åt de vuxenstuderande; II.

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag

1) att i varje kommun och län skulle
finnas vuxenutbildningsråd och vuxenutbildningsnämnder,
upprättade av och
underställda skolstyrelse respektive
länsskolnämnd, varvid sammansättning
och uppgifter skulle fastställas med be -

aktande av de förslag yrkesutbildningsberedningen
framlagt,

2) att minimiantalet 12 aktiva studerande
för att få anordna ämneskurs
med hänsyn till glesbygdernas förhållanden
kunde genom dispens av Kungl.
Maj :t eller myndighet Kungl. Maj :t förordnade
sänkas liksom antalet 35 aktiva
studerande för delning av ämnesgrupp,

3) att undervisningen vid ifrågavarande
preparandkurser för real- eller
studentexamen i princip skulle vara
kostnadsfri,

4) att privatistens examination skulle
vara kostnadsfri samt begära, att Kungl.
Maj :t utfärdade föreskrifter härom,

5) att vid förgymnasial och gymnasial
utbildning de korrespondensstuderande
— i den mån de ej antoges vid
de statliga vuxenskolorna — borde beredas
kostnadsfri undervisning enligt i
motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I: 218
av fru Nilsson m. fl., och II: 275, av
herr Elmstedt in. fl., vari yrkats,

I. att riksdagen skulle för sin del besluta
om ett förslagsanslag om 830 000
kronor för budgetåret 1968/69 för bestridande
av korrespondensstuderandes
kostnader för brevkurser, preparandkurser
och tentamina på i motionerna
anförda grunder,

II. att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag beträffande
frågan om stödet till de korrespondensstuderande,
som icke avsåges
under I,

dels de likalydande motionerna I:
532, av herr Lidgard och fröken Stenberg,
samt II: 688, av herr Nordstrandh
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att ersättning skulle utgå
till korrespondensstuderande för avgifter
för dels deltagande i preparandkursundervisning,
dels avläggande av tentamen,
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag till regler för ersättning
till korrespondensstuderande som ej
vore elever vid statens skola för vuxna

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

i Norrköping för deras utgifter för sådan
undervisning, som ej utgjordes av
preparandkursundervisning,

dels ock de likalydande motionerna
I: 548, av herrar Wirtén och Nyman,
samt II: 677, av herr Källstad m. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om dels
i första hand att den i annan motion
föreslagna parlamentariskt sammansatta
kommittén angående vuxenutbildningen
även måtte få i uppdrag att utreda
frågan om inrättande av Sveriges
Utbildningsradio-TV och ett Radio-TVkorrespondensuniversitet,
dels i andra
hand utredning och förslag beträffande
inrättande av Sveriges Utbildningsradio-TV
och ett Radio-TV-korrespondensuniversitet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Viss utbildning
via radio och television m. m. för
budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 11 035 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 215 och II: 282 i vad de avsåge en
samlad översyn av vuxenutbildningsområdet
genom en parlamentariskt sammansatt
kommitté,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 215 och II: 282 i vad de avsåge
vuxenutbildningsråd och vuxenutbildningsnämnder,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:215 och 11:282 i vad de avsåge
minimiantalet studerande för anordnande
av ämneskurs,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:215 och 11:282 i vad de avsåge
det antal studerande som skulle erfordras
för att ämneskurs skulle få delas,

6. att riksdagen måtte

a) avslå motionerna 1:215 och II:
282, 1:532 och 11:688 samt 1:218 och
11:275, samtliga motioner i vad de
avsåge att de korrespondensstuderandes
examination i princip skulle vara kostnadsfri,

Nr 12 119

Ang. vuxenutbildningen

b) avslå motionerna 1:215 och II:
282, I: 532 och II: 688 samt I: 218 och
11:275, samtliga motioner i vad de avsåge
att de korrespondensstuderandes
deltagande i preparandkursundervisning
i princip skulle vara kostnadsfri,

c) avslå motionerna I: 215 och II: 282
samt I: 218 och II: 275, samtliga motioner
i vad de avsåge att de korrespondensstuderandes
deltagande i brevundervisning
i princip skulle vara kostnadsfri,
ävensom motionerna I: 532 och
II: 688 i vad de avsåge hemställan till
Kungl. Maj :t om förslag till ersättning
till i motionerna angivna korrespondensstuderande
för utgifter för sådan
undervisning som ej vore preparandkursundervisning,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:218 och 11:275 i vad de avsåge
anvisande av ett förslagsanslag av
830 000 kronor till bestridande av korrespondensstuderandes
kostnader för
brevkurser, preparandkurser och tentamina,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:218 och 11:275 i vad de avsåge
utredning och förslag om stöd till
korrespondensstuderande som endast
studerade enstaka ämnen,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 548 och II: 677 i vad de avsåge
utredning om inrättande av Sveriges
Utbildningsradio-TV,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 548 och II: 677 i vad de avsåge
inrättande av ett Radio-TV-korrespondensuniversitet.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande frågan om en samlad
översyn av hela vuxenutbildningsområdet
genom en parlamentariskt sammansatt
kommitté, av herrar Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Bengtson (ep),
Ottosson (h), Wallmark (h), Thorsten
Larsson (ep), Wirtén (fp), Bohman
(h), Mattsson (ep), Turesson (h), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp),
Westberg (fp) och Elmstedt (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort

120

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. vuxenutbildningen

i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 215
och II: 282, såvitt nu vore i fråga, hos
Kungl. Maj :t anhålla, att en parlamentariskt
sammansatt kommitté måtte tillsättas
i syfte att utreda hur en vidgad
vuxenutbildning borde organiseras och
finansieras;

2) beträffande frågan om principbeslut
om kostnadsfri examination och
kostnadsfri undervisning vid preparandkurser
för sådana studerande, som
avsåge att uppnå grundskole-, realskole-
eller gymnasiekompetens, av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Wallmark
(h), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Bohman (h), Mattsson (ep), Ture
sson (h), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp), Westberg (fp) och
Elmstedt (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 6 a och b
hemställa, att riksdagen måtte,

6 a) i anledning av motionerna I: 215
och II: 282 samt I: 532 och II: 688 ävensom
med bifall till motionerna I: 218
och II: 275, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta, att examinationen
i princip skulle vara kostnadsfri för
korrespondensstuderande, som avsåge
att uppnå grundskole-, realskole- eller
gymnasiekompetens,

b) i anledning av motionerna 1:215
och II: 282 samt I: 532 och II: 688 ävensom
med bifall till motionerna 1:218
och II: 275, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta, att deltagande i
preparandkursundervisning i princip
skulle vara kostnadsfri för korrespondensstuderande,
som avsåge att uppnå
grundskole-, realskole- eller gymnasiekompetens; 3)

beträffande frågan om principbeslut
om kostnadsfri brevundervisning
för sådana korrespondensstuderande,
som avsåge att uppnå grundskole-, realskole-
eller gymnasiekompetens,

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Kaijser (h), Ottosson (h), Wallmark
(h), Wirtén (fp), Bohman (h), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp) och Westberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 6 c hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 215 och
II: 282 samt I: 218 och II: 275 ävensom
med bifall till motionerna I: 532 och
II: 688, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta att hos Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till regler för ersättning
till korrespondensstuderande,
som ej vore elever vid statens skola för
vuxna i Norrköping, för deras utgifter
för sådan undervisning, som ej utgjordes
av preparandkursundervisning;

b) av herrar Bengtson (ep), Thorsten
Larsson (ep), Mattsson (ep) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 6 c hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 215 och II: 282 samt I: 532 och
11:688 ävensom med bifall till motionerna
1:218 och 11:275 besluta, att
brevundervisning, under förutsättning
att studiemålet uppnåddes, i princip
skulle vara kostnadsfri för korrespondensstuderande,
som avsåge att uppnå
grundskole-, realskole- eller gymnasiekompetens; 4)

beträffande frågan om anvisande
av medel till bestridande av vissa kostnader
för de korrespondensstuderande,
av herrar Bengtson (ep), Thorsten
Larsson (ep), Mattsson (ep) och Elmstedt
(ep), vilka, under förutsättning av
bifall till reservationerna 2 och 3 b,
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 7 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 218
och 11:275, såvitt nu vore i fråga, till
Bestridande av korrespondensstuderandes
avgifter för brevkurser, preparand -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

121

kurser och tentamina för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
830 000 kronor;

5) beträffande frågan om stöd till
korrespondensstuderande som endast
studerade enstaka ämnen, av herrar
Bengtson (ep), Thorsten Larsson (ep),
Mattsson (ep), Westberg (fp) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort lyda så,
som denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 8 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:218 och 11:275, såvitt nu
vore i fråga, besluta att hos Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning och
förslag beträffande frågan om stöd till
korrespondensstuderande, som endast
studerade enstaka ämnen;

6) beträffande frågan om utredning
angående inrättande av ett Radio-TVkorrespondensuniversitet,
av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Wallmark
(h), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Bohman (h), Mattsson (ep), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Kållstad (fp), Westberg (fp) och Etmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 10
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:548 och 11:677,
såvitt nu vore i fråga, besluta att hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning av
frågan om inrättande av ett Radio-TVkorrespondensuniversitet,
vilken utredning
borde företagas av den i motionerna
I: 215 och II: 282 förordade parlamentariska
kommittén, om denna
komme till stånd, och eljest av en särskilt
tillkallad utredning.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! När vi tidigare här i
dag debatterat den väldiga anhopningen
av studerande vid universitet och
högskolor och talet om en framtida arbetslöshet
för dessa, kan det synas vara
en egendomlighet att det i dag reses

Ang. vuxenutbildningen

krav på även en bättre och mera omfattande
vuxenundervisning.

Men är det så felaktigt, detta krav
från oppositionen? Säkerligen inte,
tvärtom måste en väl avvägd vuxenundervisning
bli ett nödvändigt komplement
och skapa möjlighet till nya
sysselsättningsområden för många. Utbildningsfrekvensen
är mycket olika
länderna emellan, men en stark sådan
kännetecknar ett land med god och
hög levnadsstandard. I USA studerar
över 70 procent av ungdomarna mellan
15 och 19 år, i Portugal cirka 17 procent.
Även om våra siffror ligger högt
för den studerande ungdomen måste
en väl planerad och genomförd vuxenundervisning
åstadkommas. Detta
främst av de skäl som mittenmotionen
anför.

För det första har vi att beakta rättvisekravet.
Den nuvarande generationen
vuxna hade inte tillgång eller möjligheter
till studier i den utsträckning
som dagens ungdom har. Det beräknas
att upp till 80 procent av de vuxna endast
har folkskolan som sin utbildning.
En del av dessa har kanske lyckats avsätta
tid till en eller annan mindre kurs.
Givetvis önskar många en möjlighet till
komplettering av sitt vetande. För
många är och blir det även ett livsvillkor
och en nödvändighet i det arbete
som de har eller söker. En del har kanske
även rent av lyckats få tid till en
folkhögskolekurs.

Herr talman! Många erkännanden åt
folkhögskolan har getts här i riksdagen.
I år fyller den svenska folkhögskolan
100 år. Det har varit 100 gagnerika år
i den svenska folkbildningens tjänst.
Mången har där som vuxen fått ett
verkligt intresse för studier. Mången
har där fått en vidgad syn på människor,
samhälle och kultur. Jag tror att
vi mitt uppe i 1960-talets stora utbildningsdrive
har anledning att tacksamt
se tillbaka på den hundraåriga bildnings-
och fostrargärning som folkhögskolan
utfört. Men jag tror också att vi
har anledning att hoppas på ett fram -

122

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. vuxenutbildningen

tida engagemang av denna skolform
för just vuxenutbildningen. Detta är det
andra skälet.

Det tredje skälet för en god vuxenutbildning
är att effektiviteten i produktionen
kräver en sådan. I våra dagar
upplever vi med all önskvärd tydlighet
en omställningsprocess och en strukturomvandling
av det svenska näringslivet,
en omvandling som inte bara är betingad
av den nuvarande lågkonjunkturen
utan på sikt innebär en anpassning
till en rationell och ekonomisk produktion.

Näringslivet kommer att kräva den
härför nödvändiga utbildningen. Därför
är det även berett att satsa på en
lika nödvändig omskolning.

Det fjärde skälet är därför angelägenheten
för samhället att vara behjälpligt
med en sådan utbildning.

Det femte skälet anses vara det framtida
behovet av en god vuxenutbildning,
ty ganska många »skoltrötta» elever
som av en eller annan anledning
inte klarade sin studiegång måste helt
enkelt få denna möjlighet när deras studiehåg
vaknar vid litet mognare ålder,
eller kanske de helt enkelt får ett behov
därav för sitt arbete och sin sysselsättning.

Nu säger utskottsmajoriteten att angelägenheten
av och motiveringen för
vad som här föreslås inte bestrids men
att man klarat av detta genom den
proposition som antogs i fjol. Nej, vi är
nog av den uppfattningen att fjolårsbeslutet
uppenbarligen inte är till fyllest.
Utbildningsministern angav själv förslaget
i fjol som en etapp på vägen.
I vårt land brukar ju även stora och
betydelsefulla förslag vara väl förberedda
och utredda. Jag tycker att detta
verkligen saknas här. Ingen kan heller
påstå något annat. Såväl i denna motion
från mittenpartierna som i reservationen
förordas starkt, att en parlamentarisk
utredning skall syna hela
detta angelägna utbildningsfält. Ingen
kan väl på allvar anföra annat än att
denna kommitté får många angelägna

och konkreta frågor att pröva. Jag skall
inte här upprepa dem. Jag kan i stället
nöja mig med att hänvisa till vad
som står på sidorna 4 och 5 i motionen.

Det framförs vidare i motionen förslag
om att man ute i kommuner och
län bör under nuvarande skolstyrelser
och länsskolnämnder upprätta en särskild
nämnd för vuxenundervisning. I
en sådan nämnd kan då exempelvis finnas
företrädare för näringsliv, arbetsorganisationer
och bildningsorganisationer,
särskilt som dessa enligt nuvarande
arbetsfördelning får hand om
viktiga avsnitt av vuxenutbildningen.
De erfarenheter som vi ute i kommunerna
redan har av detta talar för den
synpunkten.

Yi har vidare en del kritiska synpunkter
på frågan om kursdeltagarantalet,
även om den inte har tagits upp
i reservationen. Men jag vill ändå i
kammaren anföra att det elevantal som
nu krävs för upprättande av ämneskurs,
nämligen ett genomsnittligt antal av
lägst tolv studerande med viss möjlighet
för Kungl. Maj :t att ge dispens för
ett antal av lägst åtta elever i glesbygd,
uppenbarligen är i knappaste laget. Den
uppfattningen att denna fråga bör prövas
litet generöst har nämligen knappast
slagit igenom på något sätt. Det
har tvärtom berättats för mig att det
i vissa län är på det sättet att det, om
inte detta heliga tal av tolv hålls utan
krymper efter en viss tid, finns möjlighet
för statsmakterna att dra in statsbidraget.
Enligt beräkningarna faller
regelmässigt 20 procent av de studerande
bort, varför skolstyrelserna av länsskolnämnderna
helt enkelt rekommenderas
att ha minst 14 å 15 elever vid
kursens början, och det är väl knappast
möjligt på många platser. Jag har
velat nämna detta, herr talman, ty jag
tycker att tillämpningen av dessa bestämmelser
varit litet väl restriktiv
och att bestämmelserna bör tillämpas
mera generöst med hänsyn till förhållandena
på landsbygden.

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

123

Jag vill sedan, herr talman, övergå
till ett annat område under samma
punkt. Det finns vid detta utlåtande
flera reservationer som rör den studiesociala
situationen för brevskole- och
korrespondensstuderande. Jag tror att
vi måste se detta som ett direkt uttryck
för den ocnhetligliet som präglar bestämmelserna
på detta område. Det
råder bristande överensstämmelse dels
mellan de olika formerna för vuxenutbildning,
dels mellan olika korrespondensstuderande.
För att få en rationell
handläggning och för att skapa rättvisa
för de studerande är det nödvändigt
att riksdagen redan nu fattar ett
principbeslut i denna fråga. En sådan
reform är enligt vårt förmenande mycket
angelägen för att skapa enhetlighet
och rättvisa. Vi föreslår därför i den
med 2 betecknade reservationen att
riksdagen nu beslutar att examinationen
i princip skall vara kostnadsfri för
korrespondensstuderande som avser att
uppnå grundskole-, realskole- och gymnasiekompetens.

Det är visserligen sagt att skolöverstyrelsen
utreder denna fråga. Den utredningen
kommer väl endast att röra
formalia, vilket på intet sätt hindrar att
riksdagen uttalar sig för den fria principen.
Det måste i stället, som jag ser
det, underlätta utredningens arbete om
det blir ett riksdagsbeslut redan nu. Vi
yrkar därför att examinationen skall
vara kostnadsfri för korrespondensstuderande.
Den principen är redan tillämpad
i motsvarande och andra skolformer.
Vidare stöder de nu gällande reglerna
elever inskrivna vid statens skola
för vuxna i Norrköping, men inte elever
från annat korrespondensinstitut.
Det innebär sämre förhållanden för de
senare. En sådan skillnad är helt enkelt
orättvis, och orättvisor bör inte
förekomma. Därför borde vi fatta ett
beslut som ger dessa elever rättvisa.
Det är även innebörden i yrkandet i
reservation 2.

Centerpartiet har ytterligare ett par
reservationer. Samma rättviseskäl som

Ang. vuxenutbildningen

jag förut talat om kan även åberopas
vad det gäller kostnaderna för själva
brevstudierna. Centerpartiet föreslår i
reservation 3 b att riksdagen beslutar
om befrielse från avgifter för de brevstudier,
genom vilka de studerande avser
att uppnå grundskole-, realskole- eller
gymnasiekompetens. Vidare har vi i
konsekvensens namn föreslagit att medel
anvisas härför till ett belopp av
830 000 kronor.

Även de korrespondensstuderande
som läser enstaka ämnen borde, efter
en utredning och förslag från Kungl.
Maj :t, få stöd till sina studier. Det har
vi föreslagit i reservation 5.

Låt mig så till slut bara säga några
ord om reservation 6, som rör frågan
om utredning angående inrättande av
ett radio-TV-korrespondensuniversitet.
Vi har vid många tillfällen tidigare krävt
att radio och TV i större utsträckning
skall tas i utbildningens tjänst. Här
finns också anledning att erinra om de
goda erfarenheter av etermediaundervisning
som ettbetygskursen i statskunskap
för några år sedan gav. Det finns
andra skäl att bygga ut etermediautbildningen.
Inte minst när det gäller vuxenutbildningen
är den av betydelse. Den
måste i allmänhet ske på deltid, och det
blir fråga om ganska kort lektionstid
åt gången. Särskilt i ett sådant läge
måste det vara av stor betydelse att de
studerande slipper påfrestande resor till
och från en skollokal. Utbildningen
kommer i stället hem till dem via radio
och TV. Det torde vidare vara ett relativt
billigt sätt för distribution av
kunskap.

Givetvis är det inte bara vuxenutbildning
som radio och TV kan användas
till. En inte obetydlig del av den akademiska
utbildningen borde också kunna
ges via etermedia. Särskilt för folk
med akademisk examen, vilka efter
några års tjänstgöring kanske vill skaffa
sig ytterligare något betyg, borde det
vara av utomordentligt värde att få
denna utbildning i hemmet och slippa
resa till en avlägsen universitetsort.

124

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. vuxenutbildningen

Etermedia skulle förmodligen också
kunna tillgodose efterfrågan på s. k.
akademisk kunskap eller annan kunskap
som mera syftar till utbildning
än till bildning.

Herr talman! I reservation 6 ingår
också ett förslag som förordar en utbildning
på akademisk nivå med korrespondensstudier
i anslutning därtill,
och jag yrkar bifall till detsamma. Sammanfattningsvis
yrkar jag bifall till alla
de reservationer där mitt namn förekommer.

llerr WALLMARK (li):

Herr talman! Även vi i riksdagen
kanske kan vara litet rationella. Därför
vill jag med samma motivering som
den herr Thorsten Larsson har använt
yrka bifall till reservationerna 1 och 2.

Beträffande frågan om den kostnadsfria
brevundervisningen för korrespondensstuderande
som avser att uppnå
grundskole-, realskole- eller gymnasiekompetens
och som studerar vid annat
korrespondensinstitut än det i Norrköping
har högern och folkpartiet inte
ansett sig kunna gå så långt som centerpartiet
när de begär ett principbeslut
nu, utan vi anser att det först erfordras
en utredning innan detta principbeslut
fattas.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 3 a.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vid denna tidpunkt
kanske jag inte skall förlänga debatten
för mycket. Jag vill dock gratulera herr
Thorsten Larsson till hans klärvoajans.
Han talade om att bestämmelsen beträffande
glesbygdsgrupperna tillämpas på
ett sådant sätt, att när antalet studerande
sjunker under åtta så dras stödet in.
Eftersom denna bestämmelse träder i
kraft först den 1 juli 1968, så är ju herr
Larsson en framstående sibylla när det
gäller att förutsäga vad myndigheterna
möjligen skulle kunna tänkas komma

att ta sig före efter den 1 juli 1968. Jag
är övertygad om att myndigheterna vid
handläggningen av sådana ärenden
kommer att visa all tillbörlig generositet
— efter den 1 juli 1968.

I övrigt, herr talman, vill jag bara
säga att vi på vuxenutbildningens område
just nu upplever en mycket snabb
och därmed också kostnadskrävande
expansion. De statliga skolorna för vuxna
i Norrköping och Härnösand byggs
ut. Man har vid dem fr. o. m. nästa läsår
möjlighet att ta emot enbart brevskolestuderande.
Vi kommer snart att
i en proposition ta upp frågan om statliga
bidrag till elevhem i dessa städer.

Den 1 juli i år byggs vuxenutbildningen
på det kommunala planet in i
ungdomsutbildningen under den kommunala
skolstyrelsens ledning. Statsbidraget
till kvällsgymnasier höjs från 79
till 100 procent. Avgränsning av utbildningsprogrammet
har gjorts gentemot
folkbildning, så att man undviker gränstvister.
Statsbidraget till studiecirklar
höjs från 15 till max. 20 kronor per studiecirkeltimme.
Statsbidraget till folkhögskolor
har i år förstärkts. Osv. osv.
Bakom detta ligger utredningar — gymnasieutredningen,
yrkesutbildningsberedningen,
arbetsmarknadsutredningen
m. fl.

Att i detta skede av snabb expansion
tillsätta en ny »omnibusutredning» omfattande
hela vuxenutbildningen, tror
jag inte speciellt skulle stimulera verksamheten.
Det skulle lätt bli så att frågan
om fortsatt expansion bara hänsköts
till den utredningen, och sedan
fick man ett stopp på verksamheten.

Just nu är tiden inne att handla så
mycket vi har krafter till. När denna
handlingens period är avslutad kan det
vara skäl att göra en utredning om alltsammans.
Det är ju i och för sig ett
ganska gott betyg åt den verksamhet
som pågår, att reservanterna i stort sett
— med undantag för de här obetydligheterna
i fråga om korrespondensundervisningen
— inte har några konkreta
ändrings- eller påbyggnadskrav utan

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

125

nöjer sig med ett vanligt krav på utredning
av frågan om vi i framtiden skall
kunna göra ännu mera.

.lag skall inte gå in på de olika reservationerna
mer än på en punkt, nämligen
den sista där man kräver ett radiooch
TV-universitet, dvs. att etermedia
mer aktivt skall användas i vuxenutbildningen.
Den reservationen måste
emellertid innebära en missuppfattning
av verkligheten, ty vad som just nu
byggs upp via TRU-kommittén är ju
vad man mycket väl skulle kunna kalla
för ett radio-TV-universitet eller vuxenutbildningsuniversitet
eller vad man nu
vill kalla det. En TV-ateljé har köpts i
Stocksund för 2,1 miljoner kronor.
Verksamheten har fått sådana anslag
att TRU-kommittén kan producera 400
TV-program och 600 radioprogram per
år. Det är över 11 miljoner kronor som
går till sådana ändamål. Jag skall inte
gå in på alla de program som nu förbereds,
men förutom inriktningen på
den tekniska utbildningen i Linköping
och försöksprogram på gymnasierna inriktas
hela TRU-kommitténs verksamhet
i hög grad just på vuxenutbildningen.
Man sätter i gång bara om en månad
med ett första program i ämnet.

På den punkten är därför det som ni
kräver allaredan gjort. Vi är i full fart
med den verksamheten. Vi har kanske
inte precis en så grandios skylt som
reservanterna möjligen skulle önska. På
det vi redan gör vill ni sätta upp skylten
radio-TV-universitetet eller vad det
heter. Vi har den mera blygsamma skylten
TRU-kommittén, men bakom den
skylten pågår en intensiv verksamhet
just i den riktning som reservanterna
eftersträvar.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall ärligen säga
att jag var något fundersam över om
jag skulle ta upp frågan om studiegrupperna,
men jag förstod att jag gjorde
rätt när statsrådet Palme gick upp och
sade att bestämmelserna skulle tilläm -

Ang. vuxenutbildningen
pas generöst. Även om han ansåg att jag
var en sibylla förhåller det sig så, att
dessa bestämmelser redan är utfärdade
till skolstyrelserna. I varje fall har vi
i min kommun från länsskolnämnden
fått besked om att vi skall räkna med
14 å 15 deltagare i kurserna innan vi
sätter i gång. Det är ju fråga om hur
pass långt man skall ligga framme här.
.lag vill än en gång tacka för detta statsrådsord
här i kammaren, att det skall
vara generositet i tillämpningen. Det
vill jag särskilt framhålla.

Jag noterade också att statsrådet Palme
gick ganska lätt förbi huvudpunkten,
nämligen nödvändigheten av en ny
utredning för denna vuxenutbildning.
Denna fråga är inte utredd. I en så stor
fråga bör man inte handla så att man
bara tror någonting. Man skall också
veta någonting. När det gäller radio-TV
skulle det enligt vad statsrådet Palme
sade ha varit någon sorts blygsamhet
som så att säga skulle ha vilselett oss.
I så fall må det vara oss förlåtet, ty vi
har ju inte precis märkt någon blygsamhet
tidigare från det hållet.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag kan av flera skäl
fatta mig kort i mitt anförande. Vuxenutbildningen
var föremål för en mycket
ingående debatt när propositionen
lades fram i fjol, och vad som i år presenteras
i fråga om motioner och reservationer
är ju i stort sett ett eko av vad
som då fördes fram. Vidare har statsrådet
Palme gått närmare in på vuxenutbildningen
och även berört en del av
de reservationer som är fogade till utskottsutlåtandet.

Jag kan därför, herr talman, följa
herr Wallmarks exempel och vara rationell.
Jag kan kanske till och med
vara så rationell att jag inskränker mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit

126

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. vuxenutbildningen

ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan, varvid dock
mom. 1 och 3—5 komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i mom. 1 och 3—5
hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 betecknade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41 punkten
21 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes

nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 55.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om mom. 6, fortsatte herr
förste vice talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt angående
mom. 6 a och b samt därefter
särskilt beträffande mom. 6 c.

I vad gällde mom. 6 a och b gjorde
herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41 punkten
21 mom. 6 a och b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

12?

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande mom. 6 c, yttrade nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Wallmark, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Axel Andersson m. fl. vid
punkten avgivna, med 3 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Larsson, Thorsten, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Bengtson
m. fl. vid punkten anförda reservationen
3 b.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Wallmarks yrkande.

Herr Larsson, Thorsten, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningspropositionen: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets

Ang. vuxenutbildningen
utlåtande nr 41 punkten 21 mom. 6 c
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Axel Andersson m. fl. vid
punkten avgivna, med 3 a betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Bengtson
m. fl. vid punkten avgivna, med
3 b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41 punkten
21 mom. 6 c, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3 a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 53.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

128

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. arvsbeskattningen

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets i mom. 7 gjorda hemställan.

Med avseende å mom. 8 gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Bengtson m. fl. vid punkten avgivna,
med 5 betecknade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41 punkten
21 mom. 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 21.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 9.

Slutligen gjordes enligt de beträffande
mom. 10 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 22—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående de
statliga företagsnämndernas verksamhet
samt i anledning av riksdagens år 1967
församlade revisorers berättelse i vad
avser förslagsverksamheten inom statsförvaltningen,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. arvsbeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, med anledning av
motioner angående arvsbeskattningen.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 260,
av herr Nils Theodor Larsson m. fl.,
och II: 322, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
antaga i betänkandet infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 3 och 38 §§ förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt, vilket förslag avsåg, att stiftelser
med huvudsakligt syfte att främja
vissa allmännyttiga ändamål skulle befrias
från arvsskatt;

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

129

2) de likalydande motionerna 1:392,
av herr Werner, och II: b73, av herr
Hermansson m. fl., varit yrkats bland
annat, att riksdagen i skrivelse till
Kungi. Maj :t skulle begära utredning
angående vissa förändringar av beskattningen,
bland annat i syfte att åstadkomma
större skatteuttag från mera betydande
arvslotter och att avskaffa skattefriheten
för vissa stiftelser.

Sistnämnda motioner hade i detta betänkande
behandlats endast såvitt avsåge
ändringar i arvsbeskattningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 260 och II: 322,

2) motionerna 1:392 och 11:473, i
vad motionerna behandlats i detta betänkande.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Lundström (fp), Fålldin
(ep), Magnusson i Borås (h), Gustafson
i Göteborg (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora, vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:260 och II:
322 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till nästa års riksdag
angående ändring av förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt i syfte att från
arvsskatt befria såväl ideell stiftelse och
sammanslutning, som främjade t. ex.
religiösa, välgörande eller eljest allmännyttiga
ändamål, som folketshusförening,
bygdegårdsförening eller annan
liknande sammanslutning, som hade till
främsta syfte att anordna eller tillhandahålla
allmän samlingslokal.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Motioner av samma slag
som nu föreliggande har under många
år väckts här i kammaren och under
lika många år avslagits.

Yrkandet i motionen 1:260 kan kort
sammanfattas så, att stiftelser och sam 5

Första kammarens protokoll 1968. Nr 12

Ang. arvsbeskattningen

manslutningar som är befriade från gåvoskatt
också skall vara befriade från
arvsskatt. Så är nu bara fallet beträffande
arv till vissa ändamål av särskilt hög
samhällsnytta, medan för andra stiftelser
och sammanslutningar som främjar
religiösa, välgörande, konstnärliga,
idrottsliga eller andra liknande kulturella
eller eljest samhällsnyttiga ändamål
föreligger arvsbeskattning, dock enligt
en lägre taxa.

Om en person under sin livstid ger
en sådan sammanslutning en gåva så är
den skattefri, men om gåvan har formen
av ett testamente så skall arvsskatt
utgå. Detta förefallar vara ett
säreget sorts kineseri, och ingen har
under årens lopp lyckats förklara för
mig varför det skall vara så. Även bevillningsutskottet
fann för ett par år sedan
anledning konstatera, att de i motionerna
framförda synpunkterna i och
för sig var värda beaktande.

Men trots detta har den årligen återkommande
motionen aldrig tillstyrkts
av utskottet, som ständigt har motiverat
sin ståndpunkt med att en arvsskatteutredning
borde avvaktas. Men
någon utredning kom inte under alla
åren — inte förrän i fjol. Riksdagen begärde
en sådan utredning år 1958, men
regeringen lät nio år gå innan den biföll
riksdagens önskan. I fjol tillsattes alltså
den s. k. kapitalskatteberedningen,
som skall göra en översyn av förmögenhets-
samt arvs- och gåvobeskattningen.
Nu föreligger äntligen för bevillningsutskottets
majoritet en pågående utredning
att hänvisa till.

När det har tagit så lång tid för regeringen
att effektuera riksdagens år
1958 uttalade beställning — som för
övrigt har upprepats i motiveringen till
utskottets betänkanden under årens
lopp — undrar man hur lång tid det
kan ta innan kapitalskatteberedningen
blir färdig. Utskottet ger självt svaret
när det skriver, att »de vittomfattande
direktiven för den nu tillsatta utredningen
antyder att utredningsarbetet
kommer att ta avsevärd tid». I det ut -

130

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 19G8 em.

Ang. arvsbeskattningen

talandet kan man helhjärtat instämma.

Samtidigt anför emellertid utskottet
ett annat skäl för att för närvarande avslå
motionen, nämligen att koncentrationsutredningen
har fäst uppmärksamheten
på stiftelsernas roll vid förmögenhetsfördelningen.
Eftersom kapitalskatteberedningen
givetvis skulle
uppmärksamma även detta spörsmål, är
nu utskottet oroligt för att ett bifall till
den föreliggande motionen skulle inverka
störande på utredningsarbetet och i
något avseende kunna binda utredningen.

Reservanterna delar inte dessa farhågor.
Förslaget gäller ju inte den sortens
stiftelser som åsyftas i koncentrationsutredningens
betänkande, utan ideella
stiftelser av den typ som har att främja
de uppräknade ändamålen. Det är orimligt
att under många år framöver fortsätta
som nu med att låta gåvor till dylika
ideella stiftelser och sammanslutningar,
som främjar religiösa, välgörande
eller eljest allmännyttiga ändamål,
vara skattefria men däremot ta ut skatt
då givaren väntar med att överlämna
sin gåva tills han är död.

Reservanterna anser för övrigt att
arvsskattebefrielse även bör kunna gälla
för testamente till folketshusföreningar,
bygdegårdsföreningar och liknande
sammanslutningar, som har till uppgift
att tillhandahålla allmänheten samlingslokaler.
Även dessa sammanslutningar
är för närvarande befriade från gåvoskatt
men däremot inte från arvsskatt.

Den arvsskattebefrielse som reservanterna
aktualiserar är tekniskt lätt att
lösa. Den medför inga komplikationer
som gör det nödvändigt att avvakta kapitalskatteberedningens
arbetsresultat.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Lundström har redogjort
för innehållet i detta betänkan -

de, för majoritetens argument och reservanternas
önskemål.

Jag ber kammarens ledamöter uppmärksamma
att i de motioner, som har
föranlett reservationen, hade man ett
förslag om en lagtext. Den har reservanterna
inte velat ansluta sig till, utan det
har blivit en reservation där man hemställer
om en skrivelse till Kungl. Maj:t
och förslag till nästa års riksdag. Man
har i reservationen fört fram ändamål,
som inte tidigare var nämnda i motionerna,
uppenbarligen i syfte att stärka
reservationen.

Jag skall inte uppehålla mig vid frågan
vad det är för orsaker som gjort
att man inte yrkat bifall till motionerna.
Jag kan bara konstatera detta faktum.
Man skall nog också uppmärksamma
den ytterligare motion som föreligger
till behandling i detta betänkande
och som tvärtom yrkar på en skärpning
av lagstiftningen när det gäller
skattefrihet för stiftelser m. m.

Jag har också ett behov av att säga,
att man nog överdriver syftet med
skattefrihet i fråga om testamentariska
förordnanden. Jag vet av personlig erfarenhet
att det är många som påverkar
människor att lämna gåvor. Detta
sker i mycket stor utsträckning, och
bland de människor som vill lämna bidrag
till olika ändamål tror jag att det
finns många som har reda på skatteförordningarna.
I den mån de inte har
det, förekommer det rätt många textförklarare,
som ser till att gåvorna blir
givna på sådant sätt att skatterna kan
undgås. Om inte så sker blir det ett
mindre belopp i skatt, det erkänner

jag Men

när det nu pågår en utredning
om arvslagstiftningen, tycker vi att det
finns starka motiv till att man avvaktar
denna utredning, som har arbetat
rätt länge. Inom utskottsmajoriteten har
vi sagt att det inte finns någon anledning
att inta en annan ståndpunkt än tidigare
till dessa motioner, och jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

131

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m,

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
19 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Ang. resultatutjämning vid beskattningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, med anledning av
motioner angående resultatutjämning
vid beskattningen in. m.

Till behandling i ett sammanhang
hade bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 180,
av herr Mattsson m. fl., och II: 234, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i vilka
anhållits, att riksdagen måtte

a) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring av 2,
8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

b) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt i
samband med inkomststegring eller inkomstminskning; c)

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning angående
möjligheterna till en fullständig resulta
tutjämning, varvid i första hand
borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
måtte föreläggas riksdagen;

2) de likalydande motionerna 1:254,
av herr Bengtson m. fl., och II: 324, av
herr Hedlund m. fl., i vilka yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om förslag till 1969 års
riksdag om samlade åtgärder för ökade
möjligheter till konsolidering och
självfinansiering i jordbruket i syfte att
främja rationalisering och effektivisering
av jordbruksdriften i enlighet med
motionernas syfte;

132

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

3) de likalydande motionerna I: 382,
av lierr Johan Olsson in. fl., och II: 471,
av herr From m. fl., i vilka föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om utredning och förslag
angående ändring i nuvarande beskattningsmetoder
med begränsad resultatutjämnande
effekt, syftande till
ökad användning av en generell kontometod
med större möjligheter till lika
behandling av skattskyldiga;

4) de likalydande motionerna I: 490,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 799, av
herr Eliasson i Moholm m. fl., i vilka
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en allsidig
utredning rörande jordbrukets kapital-
och skatteproblem i enlighet med
vad i motionerna anförts;

5) de likalydande motionerna I: 634,
av herr Gösta Jacobsson, och II: 812, av
herr Magnusson i Borås, i vilka hemställts,
att en särskild bestämmelse måtte
införas i kommunalskattelagen rörande
rätt till avdrag för avsättning till
garantireserv avseende kostnader för
åtaganden i enlighet med vad i motionerna
angivits;

6) de likalydande motionerna I: 635,
av herr Axel Kristiansson, och II: 807,
av herr Josef son i Arrie m. fl., i vilka
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam
utredning och förslag i fråga om
införande av rätt till öppen resultatutjämning
vid beskattningen genom användning
av kontometoden;

7) motionen II: 475, av herr Johansson
i Skärstad in. fl., i vilken motion
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
av frågan om inkomstutjämning
för konstnärer; ävensom

8) motionen 11:603, av herr Åberg,
i vilken föreslagits, att riksdagen skulle
besluta sådan lagstiftning, att yrkesfiskare
erhölle rätt att göra skattefri avsättning
med 20 procent av årets bruttoöverskott
till fond för resultatutjämning
att användas inom fem år.

m. in.

De under 2 och 4 upptagna motionerna
hade i detta betänkande behandlats
endast i vad avsåge frågan om
resultatutjämning vid beskattningen.
Övriga yrkanden i dessa motioner behandlades
av utskottet i annat sammanhang.

De i motionerna 1:180 och 11:234
framlagda förordningsförslagen avsågo,
att i fråga om fåmansbolag hinder för
förlustavdrag icke skulle möta, om skiljaktighet
i ägarförhållandena betingades
av att aktier, som övergått till annan
på grund av arv, testamente eller bodelning,
överfördes på tidigare ägare av
aktier i bolaget. Som villkor för rätt
till förlustavdrag borde enligt motionärerna
gälla, att deklarationsskyldighet
förelegat för förluståret eller för något
av de två närmast föregående beskattningsåren.
Vidare hade motionärerna
förordat, att ett av 1957 års skatteutredning
framlagt förslag till förordning om
rätt till utjämning av statlig inkomstskatt
å merinkomst i vissa fall skulle —
med vissa ändringar — antagas av riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt,

A. beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 180 och II: 234;

B. beträffande progressionsutjämning att

riksdagen måtte avslå motionerna
I: 180 och II: 234;

C. beträffande allmän öppen resultatutjämning att

riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 180 och II: 234,

2) motionerna 1:254 och 11:324, i
vad de behandlats i detta betänkande,

3) motionerna I: 382 och II: 471,

4) motionerna 1:490 och 11:799, i
vad de behandlats i detta betänkande,

5) motionerna I: 635 och II: 807;

D. beträffande inkomstutjämning för
konstnärer

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

133

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

att riksdagen måtte avslå motionen
II: 475;

E. beträffande rätt för fiskare att
göra skattefri avsättning till resultatutjämningsfond att

riksdagen måtte avslå motionen
II: 603;

F. beträffande rätt till avdrag för avsättning
till garantireserv

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 634 och II: 812.

Reservationer hade anförts

beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning

A) av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp), Fälldin (ep), Magnusson i Borås
(h) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna I:
180 och II: 234, ansett, att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen, med
bifall till motionerna I: 180 och II: 234
i denna del, måtte antaga det vid motionerna
fogade förslaget till förordning
angående ändring av 2, 8 och 9 § § förordningen
den 8 april 1960 (nr 63)
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst;

beträffande progressionsutjämning

B) av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp), Fälldin (ep), Magnusson i Borås
(h) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna
1:180 och 11:234, ansett, att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:180 och
II: 234 i denna del, måtte antaga det
vid motionerna fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning i vissa
fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring och inkomstminskning; beträffande

allmän öppen resultatutjämning,
inkomstutjämning för konstnärer
och rätt för fiskare att göra skatte -

fri avsättning till resultatutjämningsfond C)

av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp), Fälldin (ep), Magnusson i Borås
(h) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna
I: 180 och II: 234, I: 254 och II: 324, I:
382 och 11:471, 1:490 och 11:799, I:
635 och II: 807 samt II: 475 och II: 603,
ansett, att utskottet bort under C, D
och E hemställa, att riksdagen, med anledning
av

1) motionerna I: 180 och II: 234,

2) motionerna 1:254 och 11:324, i
vad de behandlats i detta betänkande,

3) motionerna 1:382 och 11:471,

4) motionerna 1:490 och 11:799, i
vad de behandlats i detta betänkande,

5) motionerna 1:635 och 11:807,

6) motionen 11:475,

7) motionen II: 603

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
förslag till 1969 års riksdag om rätt
till allmän öppen resultatutjämning vid
beskattningen;

beträffande rätt till avdrag för avsättning
till garantireserv

D) av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp), Fälldin (ep), Magnusson i Borås
(h) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna I:
634 och II: 812, ansett, att utskottet bort
under F hemställa, att riksdagen, med
anledning av motionerna I: 634 och II:
812, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära skyndsam utredning om möjligheterna
till avdrag för avsättning till
garantireserv.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 22 behandlar en rad motioner
som alla syftar till att åstadkomma
en rättvisare beskattning, framför
allt av företagare med särskilt sikte på

134

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. in.

de mindre företagens kapitalförsörjningsproblem.
Men inte bara inkomst
av rörelse och jordbruk, utan även inkomst
av tjänst beröres. Flertalet av
motionerna är gamla bekanta. Jag skall
därför inte gå så djupt i problematiken.

I ett fall är det emellertid fråga om
en ny blomma i motionsörtagården. Jag
skall därför något närmare skärskåda
detta blomster.

Samtliga reservationer är gemensamma
för högerpartiets, folkpartiets och
centerpartiets representanter i utskottet.
Att högerpartiets förstakammarrepresentanter
saknas bland reservanterna
beror på att vi den dag då ärendet
avgjordes hade laga förfall. Icke desto
mindre står vi självfallet helhjärtat bakom
samtliga fyra reservationer.

Vad först angår reservation A beträffande
ändring i förordningen om
förlustutjämning har motionärerna i
denna del åberopat att gällande bestämmelser
om rätt att avdragsvis utnyttja
förlust i familjebolag under vissa förutsättningar
kan leda till obilliga resultat.
I ett sådant fall då t. ex. änka och
barn till en hälftendelägare till familjebolag
saknar ekonomiska möjligheter
att behålla aktierna och därför säljer
dessa till den andra hälftendelägaren,
kommer denne att helt förlora sin rätt
till avdrag för förlust som uppkommit
innan han övertog den efterlevandes
aktier. Det är ett inte alldeles ovanligt
fall i det praktiska livet.

Yrkandet går ut på att rätt till avdrag
skall kvarstå om den som övertagit aktierna
på grund av arv, testamente eller
bodelning överlåter dessa till någon
som redan är ägare till aktier i företaget.
Det är alltså en relativt liten krets
av människor som det kan bli fråga om.

Vidare påyrkas att som villkor för
rätt till förlustutjämning skall gälla, att
deklarationsskyldighet förelegat under
förluståret eller något av de två närmast
föregående beskattningsåren. Tillräckliga
garantier mot missbruk torde
detta oaktat föreligga.

Reservation B gäller genomförandet

av progressionsutjämningen vid beskattningen.
Det är att märka att en sådan
utjämning förordades av 1957 års
skatteutredning, ehuru den hittills icke
lett till lagstiftning. Skatteutredningens
förslag innebar att fysiska personer ägde
påkalla progressionsutjämning om
den beskattningsbara inkomsten med
minst 12 000 kronor översteg näst föregående
års motsvarande inkomst. Det
skulle då ske en viss utjämning. I motionerna
har föreslagits att minimibeloppet
skulle sättas till 10 000 kronor.

Förslaget innebar beträffande äkta
makar, att hänsyn togs till det sammanlagda
beloppet av makarnas beskattningsbara
inkomster. Det kunde bl. a.
medföra skattelindring för nygifta under
första året i samband med att en
av makarna fick ökad inkomst eller båda
började förvärvsarbete. Att de påtagligaste
verkningarna av progressivskatten
— som utskottet säger — undanröjts
genom lagstiftning om ackumulerad
inkomst och annan lagstiftning
är gott och väl. Man borde emellertid
av rättviseskäl här kunna gå något längre.
Rätten till utjämning borde också
kunna föreligga vid fallande inkomst.

I reservationerna A och B finns lagtext.

I reservationen C behandlas en mycket
betydelsefull sak, nämligen frågorna
om allmän öppen resultatutjämning
och inkomstutjämning för konstnärer
och rätt för fiskare att göra skattefri
avsättning till resultatutjämning.

Som bekant medger svensk skattelagstiftning
inte möjlighet till allmän öppen
resultatutjämning. Lagstiftaren håller
i princip styvt på beskattningsårets
enhet och slutenhet, dock inte hundraprocentigt.
Genom reglerna för varulagervärdering
ges sålunda möjlighet
till vissa vinstdispositioner i utjämnande
syfte. Alla skattskyldiga kan inte använda
denna möjlighet, och för dessa
skulle kontometoden utgöra en lämplig
utväg. Frågan om införande av en sådan
resultatutjämning med anlitande
av kontometod prövades också av 1957

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

135

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

års skatteberedning, men avvisades med
hänsyn till de statsfinansiella verkningarna.
Bevillningsutskottets majoritet
har dessutom invänt att kontometodens
införande skulle kräva genomgripande
ändringar av olika regler i skattelagstiftningen.

I ett fall tillåtes en sådan metod —
jag tänker på skogskontot — och den
metoden har här slagit mycket väl ut.
Enligt min mening finns det mycket
som talar för införande av resultatutjämning
mellan olika år genom kontometoden.
Man skulle kunna anföra bestämda
regler om hur det skulle gå till.
Särskilt bra skulle det vara för mindre
företagare. Vissa gränser fick givetvis
uppdras. Under vissa förutsättningar
skulle det avsatta beloppet bli föremål
för efterbeskattning eller återföretas till
beskattning, och därigenom skulle stat
och kommun kunna få sitt.

Systemet skulle bl. a. bli av betydelse
för jordbrukare, ty för jordbrukarna
följer goda och dåliga år inte så sällan
på varandra. Även för fiskare, för vilka
goda och dåliga år avlöser varandra,
skulle systemet vara av värde. Detsamma
skulle vara fallet när det gäller fria
yrkesutövare som författare och konstnärer.

Reservanterna har särskilt behjärtat
fiskerinäringens aktuella svårigheter.
Dessa har belysts i nyligen visade program
i TV och radio. I Skåne bedrivs
fiske i stor utsträckning i Simrishamn,
som jag känner väl till, och fiskarna
har där samma bekymmer som sina
kolleger över hela landet. De har ju under
de senaste åren fått vidkännas en
inkomstminskning med 30 å 40 procent,
och deras levnadsstandard har kraftigt
sjunkit, när de flesta andra yrkeskategorier
fått sin levnadsstandard höjd.
Det hade varit värdefullt, om de hade
kunnat genom kontoavsättning under
goda år utjämna skattebördan. Riksdagen
har all anledning att ägna fiskarna
sitt intresse för att undersöka på
vilket sätt de kan hjälpas.

En resultatutjämning skulle under -

lätta möjligheterna till investeringar i
fartyg, redskap och annan dyrbar utrustning.
I Norge finns motsvarande
rätt till avdrag i förväg. Yrkandet i reservationen
i denna del går ut på att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär förslag till 1969 års riksdag om
rätt till allmän öppen resultatutjämning
vid beskattningen.

Vad slutligen angår den med D betecknade
reservationen, som gäller det
nya motionsblomster som jag nyss
nämnde, går den ut på att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär skyndsam
utredning om möjligheterna till avdrag
för avsättning till garantireserv.
Motionärerna har i denna del visserligen
fått en s. k. välvillig skrivning av
utskottets majoritet, som hänvisar till
den pågående företagsskatteutredningen,
men utskottet yrkar i alla fall avslag
på motionen.

Vad reservanterna syftar på är den
företeelse som består däri att företagen
åtar sig garantirisk för levererade varor,
t. ex. maskiner, eller för utförda
arbeten. Garantitidens längd kan växla.
Enligt god redovisningssed bör sådana
åtaganden redovisas som skuld i säljarens
räkenskaper — revisorerna kräver
merendels detta, och det är givetvis
också företagsekonomiskt riktigt. Men
säljaren blir trots detta inte berättigad
till avdrag i beskattningshänseende. För
ett sådant avdrag kräves nämligen i
allmänhet att en faktisk förlust konstaterats.
Det räcker inte med en framdeles
befarad förpliktelse. Säljaren kommer
emellertid härigenom ofta att redovisa
en alltför hög vinst. Förlusten
kommer först surt efter som arbogaöl.
I det praktiska livet gäller ofta sådana
garantirisker för maskiner och byggnader
m. m. och avdrag har i praxis vägrats.

Ett annat fall tar sikte på avdrag för
avsättning för upplupna kostnader avseende
kontraktsenliga återställningsarbeten
på fastigheter som innehåller
grustäkt. Dessa avdrag har vägrats. Avdragsrätten
bedömes över huvud taget

136

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

i praxis såsom mycket restriktiv. Det
kräves uppenbarligen en uttrycklig bestämmelse
i kommunalskattelagen för
att hithörande avdrag skall kunna göras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
samtliga fyra reservationer med herr
Lundström som första namn.

Häri instämde herr Eskilsson (h).

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det är, som herr Gösta
Jacobsson sade, gamla bekanta som vi
talar om. Han har gått igenom de motiveringar
som vi reservanter bar anfört.
Det finns därför ingen anledning
för mig att upprepa dessa, utan jag skall
bara be att få anföra ytterligare några
motiveringar beträffande reservation C.

Resultatutjämning genom en kontometod
för jordbruk är ett krav som
har rests tidigare; det är alltså ingen
nyhet. Det finns ett skördeskadeskydd
ur vilket pengar utbetalas då skörden
har slagit fel osv., men utbetalningen
sker i regel året efter det skadan inträffat
och det medför bekymmer ur
skattesynpunkt. Det vore självklart en
fördel om man finge bygga upp ett resultatutjämningskonto
ungefär som
skogskontometoden för att klara dessa
olägenheter.

I många mindre företag, där man använder
sig av den mera dolda metoden
att reglera via varulagrets storlek och
avskrivningar på detta, kan man sätta
i fråga om denna metod är tillräcklig.
Det är det sätt man använder sig av
för att klara inkomstvariationer under
åren. Erfarenheterna av kontometoden
när det gäller skogskonto är ändå sådana,
att det inte kan sägas vara några
egentliga risker eller olägenheter ur
samhällets synpunkt att tillåta en sådan
metod även för företagsamheten i övrigt.

Det finns ytterligare en kontometod
som är förbehållen vissa skattskyldiga,
nämligen konj unkturfondsavsättningarna.
Dessa är knutna till ett konjunktur -

politiskt resonemang. Jag är inte förespråkare
för att den kontometod, som
efterlyses i reservation G, skall byggas
upp på det viset. Jag tror nämligen
inte man kan tänka sig en prövning i
varje enskilt fall.

Vi är emellertid klara över att investeringsfonderna
inte bara har använts
av konjunkturpolitiska skäl, utan det
har även funnits andra skäl. Man kan
påstå att i vissa fall är användningen
av dem rena skattefavörer åt speciella
typer av företag.

Det vore en kompensation åt de företagargrupper
det här gäller med en
rejäl öppen resultatutjämningsmöjlighet
genom en kontometod. Samma resonemang
kan självfallet gälla för vissa
andra yrkesutövare. I motionen har
man exempelvis pekat på konstnärerna.
Jag vet att utskottet hänvisar till progressionsutjämningsmöjligheten
genom
att räkna deras inkomster som ackumulerad
inkomst bakåt. Det finns självklart
vissa möjligheter att där eliminera
progressionseffekten, men det lär inte
kunna bestridas att ett sådant här komplement
också skulle vara av betydelse
för denna kategori av yrkesutövare.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till samtliga reservationer som är
fogade till detta betänkande.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Samtliga motioner och
reservationer som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 22 har
det gemensamt, att de innebär förslag
till skattelättnader genom att bryta sönder
beskattningsårets enhet och genom
att från år till år flytta inkomster eller
förluster.

Rent allmänt kan sägas, att skattelättnader
på en punkt innebär antingen att
statens utgifter måste lånefinansieras
eller att skatteskärpning kommer till
för andra skattebetalare. Frågan är då
om de grupper, som man här ömmar
för, i detta läge bör prioriteras framför
andra grupper.

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

137

Ang. resultatutjämnin]

Nu vill jag dock rent principiellt deklarera
att skatteårets slutenhet för mig
inte är någonting heligt. Det är möjligt
att vi för att få ett enklare skattesystem
kommer fram till att man framför allt
för löntagare måste tumma på regeln
om skatteårets slutenhet — och kanske
tumma på den åt båda hållen för både
längre och kortare tid. Men det kan väl
knappast ändå vara önskvärt att för
stora grupper skattebetalare bygga upp
ett fondsystem med vilande skatteskulder
åratal framåt i tiden, ja kanske livet
ut, och att skatteskulderna t. o. m. skall
ärvas. Ett sådant system kan ju knappast
vara önskvärt.

För att gå in på de mera konkreta
spörsmålen och därvid börja med kravet
att andra än de, som haft deklarationsplikt
och fullgjort densamma under
ett förlustår, skulle kunna utnyttja förlustavdraget,
så har utskottsmajoriteten
alltid hävdat att det väl ändå är bara
personer som har någon form av förvärvsverksamhet
som bör kunna få göra
förlustavdrag. Exempelvis en studerande,
som kan visa förlust därigenom
att han haft möjlighet att göra allmänna
avdrag, bör ju rimligtvis inte få använda
dessa till att ett senare år pressa ner
sin skattenivå. Förlusten kan ju t. o. m.
ha uppstått genom det konstlade kommunalskatteavdraget
som vi numera har
fått.

För undvikande av missbruk hävdar
således utskottsmajoriteten fortfarande,
att deklarationsplikt måste ha förelegat
och även fullgjorts under själva förluståret.

Det är samma risk för missbruk som
gör att utskottet inte vill vara med om
några uppmjukningar av förlustavdragsreglerna
för dödsbo och de s. k.
fåmansbolagen. Det är ändå en och
samma skattskyldig, hävdar vi, som
skall erhålla förlustutjämning. Förlust
i ett företag får aldrig bli en handelsvara
att överlåtas till mera lyckligt lottade
vinstgivande företag.

Inte heller när det gäller progressionsutjamning
har utskottsmajoriteten

St Första kammarens protokoll 1968. Nr 12

vid beskattningen m. m.

velat ändra sin inställning från tidigare
år. Yi tycker att man med fog kan
säga, att den som har höga inkomster
ett år också har högre skattekraft vid
det tillfället och då skall han också
betala skatt efter den högre progressionen.
Härleder sig inkomsten från flera
års arbete så finns förordningen om
ackumulerad inkomst att tillgå och i
fråga om exempelvis flera års skogstillväxt,
som är uttagen på en gång, finns
alltså möjligheten att använda skogskonto.

I detta sammanhang ber jag att till
herr Fälldin få säga, att skogskontot
inte är uppbyggt som en allmän resultatutjämningsfond
utan det är helt enkelt
ett komplement till lagstiftningen
om ackumulerad inkomst för de fall
då flera års inkomst tas ut på en enda
gång därför att tillväxten inte kan avverkas
varje år.

Bilden kan kompletteras med en erinran
om att vi har det förlustavdrag,
som är nämnt förut, och vi har företagarnas
möjligheter till avskrivning på
inventarier och lager.

Som herr Jacobsson sade nyss har
de två punkter som hittills berörts varit
underbyggda med lagförslag från reservanternas
sida. I de två andra reservationerna
vill man ha kungaskrivelser.
I ena fallet begär man åtgärder
till 1969 års riksdag, och när det gäller
avdrag för avsättning till garantireserv
nöjer man sig med att begära en utredning.

När det gäller den öppna resultatutjämningen
genom någon form av kontoavsättningar,
så är det utan tvekan den
punkt i dagens utskottsbetänkande, som
kommer att kosta samhället de mesta
pengarna och som enligt vad jag nämnde
i början innebär de största övervältringskonsekvenserna.

Utskottsmajoriteten har därför ställt
sig tveksam till att i nuläget göra något
på denna punkt utan att det samtidigt
görs en översyn av den totala företagsbeskattningen,
inklusive avskrivningsreglerna.
Yi tycker därför att dis -

138

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

kussionen i denna fråga bör anstå tills
den sittande företagsbeskattningsutredningen
lägger fram sitt förslag, och den
tidpunkten ligger ju ganska nära.

Utskottsmajoriteten anser också att
det är tämligen obehövligt att skriva
till Kungl. Maj :t och begära förslag i
ärendet nu när det gäller företagarnas
beskattning, inklusive sådana företagare
som jordbrukare och fiskare. Vi hänvisar
även där till företagsbeskattningsutredningen.

För den yrkesgrupp som ytterligare
nämnts, konstnärerna, finner utskottet
att deras progressionsproblem redan är
lösta genom lagen om ackumulerad inkomst
och även genom portionsvisa utbetalningsmöjligheter.

Vad slutligen beträffar avsättningen
till garantireserv ställer sig utskottet
mycket välvilligt, det erkände också
herr Jacobsson. Man är liksom medveten
från utskottsmajoritetens sida om
att garantiåtaganden kan innebära stora
kostnader, som bör vara skattemässigt
täckta. Den utredning som reservanterna
begär finns dock redan. Det
är en fråga som enligt vår mening måste
ligga inom ramen för det uppdrag
företagsbeskattningsutredningen har,
och därför måste en begäran om ytterligare
utredning vara överflödig.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan på alla punkter.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med anledning av att
utskottets talesman hänvisade till företagsskatteberedningen,
som blir färdig
under det här året, vill jag erinra om
att såvitt jag förstår detta endast gäller
vissa delar av dess verksamhet. När
man därför med hänvisning till denna
utredning anser det onödigt att skriva
till Kungl. Maj :t rörande t. ex. fiskarna,
så tror jag inte att det är en hållbar
motivering för att vänta.

När frågan beträffande fiskarna har
behandlats har man alltid hänvisat till

m. m.

de möjligheter till avskrivning på båtar
och redskap som fiskarna har. Man
kan emellertid mot detta anföra, att avskrivningen
ju sker efter en fastställd
plan och att fiskarna givetvis strävar
efter att följa den planen såväl under
goda som dåliga år. Avskrivningsmöjligheterna
tillgodoser därför inte syftet
med den resultatutjämning som föreslås,
och dessutom motsvaras avskrivningarna
av en värdeminskning på båtar
och redskap och i de flesta fall också
av amorteringar på lån som har tagits
för dessa investeringar. Därför kan
man inte säga att det finns sådana möjligheter
till en utjämning som vore
önskvärda.

Jag kan alltså inte finna annat än
att det föreligger skäl för ett bifall till
reservationen under punkt C.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Wärnberg startade
sitt anförande med att sätta i fråga, om
detta hörde till det som över huvud taget
var angeläget av skattereformer, om
man nu skulle diskutera ur den synpunkten.

Får jag påminna om att herr Wärnberg
ju har skrivit under en mening i
utskottsutlåtandet, där det heter: »Utskottet
har tidigare flera gånger uttalat,
att det inte minst från rättvisesynpunkt,
skulle vara till fördel om möjligheter
kunde öppnas till en mera vidsträckt
resultatutjämning i beskattningen.
» Återgivandet av utskottets tidigare
inställning har jag uppfattat som om
det vore en inställning, som utskottets
majoritet fortfarande står fast vid. Då
är det väl onödigt att vidare diskutera
den.

Visst är skogskontot en komplettering
till skattesystemet i övrigt, men det är
ju också en komplettering som vi begär
när vi talar om kontometoden. Vi vill
dock inte ersätta något annat. Det sägs
att skogskontot är en komplettering till
reglerna om ackumulerad inkomst. Den
stora fördelen med skogskontot är ju att

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

139

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

man så att säga kan ha en buffert framför
sig för att möta framtida påfrestningar.

Vad finns det egentligen för skäl i
detta avseende, som inte har parallellitet
inom de områden som vi i övrigt
vill fånga in under en sådan här kontometod? På

progressionssidan kan det självklart
innebära vissa minskade inkomster
för statsverket, men det är ju egentligen
en form av skattekredit och inte en
form av skattefrihet som dessa förslag
syftar till. Efter en viss uppbyggnadsperiod,
där de kan få ett utslag på statsinkomsterna,
skall det väl rulla jämnt.
Man har då bara skapat möjligheter till
att ha en reserv genom att införa denna
skattekredit.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Till herr Lundström vill
jag säga, att fiskarbefolkningen har
exakt samma avskrivningsregler som
andra företagare har, kanske till och
med något gynnsammare. Men det var
en verklig nyhet för mig, att denna
yrkeskategori inte använder sina avskrivningsmöjligheter
på det sätt som
andra företagare gör, nämligen att goda
år skriva av mycket och dåliga år
inget alls eller mycket litet. Så gör
nämligen andra företagare, som använder
möjligheterna till progressionsutjämning.
Det är märkligt att inte även
denna yrkeskategori gör på det sättet.

Dessutom behöver väl denna yrkeskategori
just i dag inte några stora avskrivningsmöjligheter
för att plöja ned
vinster, utan det gäller väl för denna
yrkeskategori att få ihop inkomster som
det över huvud taget går att leva på. Jag
tycker alltså inte att frågan om större
avskrivningsmöjligheter för fiskarbefolkningen
genom olika fonder har något
större intresse just nu.

För att fortsätta med herr Fälldin, så
medger jag att det i stort sett är fråga
om en skattekredit. Men den krediten
skall i alla fall under en uppbyggnadstid
betalas av andra grupper. Jag fråga -

de förut, om det verkligen är en önskvärd
politik att bygga upp latenta skatteskulder
hos den ena yrkesgruppen
efter den andra bara för att de skall ha
någonting att falla tillbaka på den dagen
då det går något sämre. Vad är det
som säger att inte även varenda löntagare
i det här landet kan tycka att det
vore skönt att ha ett litet kapital att
falla tillbaka på? Vem vill inte sätta
in pengar på banken och ha dem stående
där skattefritt? Det kan ju bli sämre
tider för löntagarna också! Skall vi
ordna med ett glapprum, då ingen vill
betala några skatter förrän de fyllt sina
fonder? När fonderna fyllts, skulle det
naturligtvis resas krav på att nya fonder
måste skapas, osv.

Det speciella konto som herr Fälldin
har ivrat för är i varje fall inte avsett
för småbrukarna. Efter vad jag kan
förstå, har de verkligen inte inkomster
i det progressiva skiktet, och avsikten
med resultatkontona är ju i första hand
att mildra progressionen. För gifta inkomsttagare
börjar progressionen någonstans
i inkomstskiktet mellan 20 000
och 25 000 kronor. De jordbrukare som
har större markinnehav redovisar numera
i allmänhet sin verksamhet på bokföringsmässiga
grunder, och därmed
är det ett faktum att de har precis samma
möjligheter som alla andra företagare,
nämligen att med avskrivningsreglerna
moderera sin inkomst år från år.

Om vi tar in allting i bilden, så är
våra avskrivningsregler i dag så gynnsamma,
att knappast något annat land
har maken till dem. Jag tycker inte att
detta är fel, men det finns då heller
ingen anledning att plottra med konton
av hundratals slag för att människor
skall skaffa sig skatteskulder i framtiden
av det skälet att de inte vill betala skatt
just nu. Om man har skattekraft, är det
rimligt att man betalar sin skatt med
den progression som blir tillämplig vid
det tillfälle då man har inkomsten i
fråga.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ändra mitt yrkande.

140

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan, varvid
dock punkterna C—E komme att sammanföras.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med A betecknade reservationen.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 22
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med A
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

m. m.

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Lundström m. fl. vid betänkandet avgivna,
med B betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 22
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med B
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 55.

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

141

Ang. lokaliseringspolitikens framtida utformning

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å punkterna C—E gjorde
herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med G betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 22
punkterna C—E, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med C
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande punkten F, yttrade nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle

antagas, som innefattades i den av herr
Lundström m. fl. vid betänkandet avgivna,
med D betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 22
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med D
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. lokaliseringspolitikens framtida
utformning

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner
angående lokaliseringspolitikens framtida
utformning.

142

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. lokaliseringspolitikens framtida utformning

I ett sammanhang hade bankoutskottet
behandlat ett antal motioner, vilka
alla avsågo utredning angående lokaliseringspolitikens
framtida utformning.

I de likalydande motionerna I: 265,
av herr Lundin m. fl., och II: 333, av
herr Asp m. fl., hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om att de i motionerna anförda
synpunkterna måtte beaktas i direktiv
till en kommande utredning om lokaliseringspolitikens
framtida utformning.

I de likalydande motionerna 1:394,
av herr Paul Jansson, och II: 493, av
herr Haglund m. fl., hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att motionerna måtte
överlämnas till den i statsverkspropositionen
aviserade utredningen om lokaliseringspolitikens
framtida utformning
i och för bearbetande av däri angivna
grundläggande principer för den
fortsatta strukturrationaliseringen.

I de likalydande motionerna 1:395,
av herr Lundin in. fl., och II: 495, av
herr Nilsson i Östersund m. fl., hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om utredning och
förslag angående möjligheter för samhället
att styra industrilokaliseringen till
områden inom landet som kunde bedömas
som utvecklingsbara från både industriell
och samhällsekonomisk synpunkt.

I de likalydande motionerna I: 663,
av herr Holmberg m. fl., och II: 832, av
herr Bohman m. fl., hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att den utredning rörande
den fortsatta lokaliseringspolitiska
stödverksamheten in. in., som chefen för
inrikesdepartementet bemyndigats tillsätta,
måtte givas parlamentarisk sammansättning
och direktiv i överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i
motionerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att riksdagen måt -

te i anledning av följande motioner,
nämligen

1) I:663 och II:832;

2) I: 265 och II: 333;

3) 1:394 och 11:493; samt

4) I: 395 och II: 495,

i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Palm, Lundin, Hagnell,
Franzén i Motala, Ekström i Iggesund
och Haglund (alla s), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla i reservationen angiven lydelse.

Reservanternas förslag avsåg den i
motionerna 1:663 och 11:832 berörda
sammansättningen av utredningen om
den fortsatta lokaliseringspolitiska stödverksamheten
m. m. Reservanterna hade
ansett, att riksdagen icke hade anledning
påyrka, att ledamöterna i den
rådgivande nämnd med parlamentarisk
förankring, som den sakkunnige,
åt vilken utredningsuppdraget anförtrotts,
fått vid sin sida, skulle få ställning
som kommittéledamöter.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Åkerlund
(h), Lundberg (h) och Begnéll
(h).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottets föreliggande
utlåtande i anledning av motioner
angående lokaliseringspolitikens
framtida utformning har den grupp
som jag företräder inom utskottet genom
lottningsförfarande blivit reservanter.

Reservationen gäller endast en passus
i utlåtandet, nämligen yrkandet i
motionsparet I: 663 och II: 832 av herrar
Holmberg och Bohman m. fl. där
man hemställer att den utredning som
chefen för inrikesdepartementet bemyndigats
tillsätta ges en parlamentarisk
sammansättning.

Vi reservanter anser att detta önskemål
är väl tillgodosett genom personvalet
i den rådgivande nämnd som den

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

143

Ang. lokaliseringspolitikens framtida utformning

sakkunnige har vid sin sida och med
vilken han skall kunna överlägga om
problem som har samband med utredningen.
Den rådgivande nämnden, bestående
av fem ledamöter som redan
tillsatts, har enligt reservanterna fått en
mycket bred parlamentarisk sammansättning
då samtliga ledamöter är hämtade
ur riksdagen och företräder de
fyra största partierna, varav två ledamöter
också hör hemma i denna kammare.

På övriga punkter i utskottsutlåtandet
är vi alla överens. Vi noterar med
tacksamhet departementschefens direktiv
till utredningen, att den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten skall
fortsätta efter den nuvarande försöksperiodens
utgång vid slutet av budgetåret
1969/70. Erfarenheterna av den hittillsvarande
försöksverksamheten skall därvid
tas till vara.

De riktlinjer för lokaliseringspolitiken
som statsmakterna fastställde år
1964 kan sammanfattas på följande sätt.

Lokaliseringspolitiken skall främja
en sådan lokalisering av näringslivet att
landets tillgångar av kapital och arbetskraft
blir fullt utnyttjade och fördelas
så, att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
befordras. Samhället bör
emellertid också styra utvecklingen i sådana
banor att det stigande välståndet
fördelas rättvist så att människorna i
olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande
social och kulturell service.
Lokaliseringspolitiken skall vidare
inriktas på att minska de anpassningssvårigheter
som den enskilde ställs inför
i ett utvecklingsskede som kännetecknas
av omfattande strukturrationalisering
inom näringslivet med åtföljande
befolkningsomflyttning.

De sålunda uppställda målen för lokaliseringspolitiken
avses icke skola prövas
av den nya utredningen. Den tidigare
utformade målsättningen skall tills
vidare stå fast. Det pågår för övrigt
redan en omfattande utredningsverksamhet
avseende det lokaliseringspolitiska
stödet. Man kan exempelvis peka

på den expertgrupp för regional utredningsverksamhet,
vilken bl. a. arbetar
med att närmare analysera verkningarna
av lokaliseringsstödet. Vidare finns
en särskild arbetsgrupp inom Kungl.
Maj :ts kansli, vilken har till uppgift
att se över möjligheterna att förbättra
levnadsförhållandena för befolkningen
i glesbygderna. En försöksverksamhet
med regional planering på länsnivå,
»Länsplanering 67», har påbörjats under
år 1967. Syftet med denna planering
är att nå fram till målsättningar
för den regionala utvecklingen, vilka
skall kunna bilda underlag för såväl
samhällsorganens som näringslivets
överväganden om beslut om investeringarnas
lokalisering.

Som vi här hör har den sakkunnige
med sin rådgivande nämnd redan en
stor mängd material till förfogande för
sitt kommande utredningsarbete.

Med dessa korta påpekanden, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Bankoutskottets vice
ordförande har dels talat för reservationen
och dels redogjort för utredningsdirektiven.
Det finns enligt min
åsikt i dag icke någon anledning att
dra i gång en allmän lokaliseringsdebatt.
Utskottet hänvisar ju till utredningsarbetet
och överlåter åt utredningen
att beakta de i motionerna framförda
synpunkterna.

Oenigheten inom utskottet rör sig
denna gång om en detaljfråga av teknisk
natur, som herr Ståhle redan framhållit,
men icke desto mindre av både
vikt och betydelse. Frågan gäller: Hur
bör en utredning som skall handskas
med en stor och väsentlig fråga se ut?
Reservanterna tillstyrker Kungl. Maj :ts
redan träffade arrangemang med en
sakkunnig, som skall utreda frågan och
som vid sidan skall ha en rådgivande
nämnd, med vilken han vid behov kan
överlägga. Reservanterna anför vidare

144

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. lokaliseringspolitikens framtida utformning

att denna metod är väl beprövad. Ja,
visst har det förekommit utredningar,
särskilt inom justitiedepartementets
område, av denna typ. Det sitter en nu
— domstolsutredningen -— men det är
dock en utredning som är helt väsensskild
från lokaliseringsutredningen.

Man kan lägga olika meningar i ord,
men nog får jag den uppfattningen att
sedan väl nämnden blivit helt parlamentariskt
sammansatt — och högst tillfredsställande
sammansatt — menar reservanterna
att allt är gott och väl. Man
får också intrycket att reservanterna
menar att utredningar av detta slag
är vanliga och effektiva. Erfarenheterna
är kanske litet blandade. Länsindelningsutredningen
var en sådan här utredning
med en nämnd, fastän den i
praktiken på slutet omvandlade sig till
en vanlig utredning, eftersom alla namn
stod under betänkandet.

Utskottets mening är i varje fall att
en vanlig parlamentarisk utredning med
fullt ansvar för de enskilda ledamöterna
är den bästa metoden. Farhågor för
att en sådan utredning inte skulle kunna
fungera anser jag tyda på att man
är onödigt pessimistisk i förskott. Visserligen
är man pressad av tidsbrist,
men det beror väl på hur utredningsarbetet
bedrivs.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Till utskottets utlåtande är även fogat
ett särskilt yttrande, avgivet av utskottets
högerledamöter. Vi framhåller
där att utredningen måste komma att
arbeta under stor tidspress, eftersom
resultat skall redovisas i så god tid att
förslag till lokaliseringspolitisk verksamhet
skall kunna läggas fram våren
1970. Vi godtar därför att utredningens
uppdrag begränsas till de som nämnes
i direktiven — analys av erfarenheterna
av den hittillsvarande fördelningen
av lokaliseringsstödet på skilda regioner,
frågan om den geografiska avgränsningen
av stödet och resultatredovisning
av försöken med länsplanering.
De resultat som kommer fram skall se -

dan ligga till grund för den lokaliseringspolitik
som kommer att bedrivas
de närmaste åren efter 1970, och vi förutsätter
att den även då får karaktär
av fortsatt försöksverksamhet.

Vi anser nämligen att utöver detta
bör den i motionerna I: 663 och II: 832
aktualiserade väsentligt större frågan
om den framtida lokaliseringspolitikens
anpassning till en samordnad regional
planeringsverksamhet utredas av en
särskild parlamentarisk utredning. Utskottet
anser liksom vi att detta är en
högst väsentlig fråga, men hänvisar —-såsom herr Ståhle tidigare varit inne
på — bland annat till »Länsplanering
67» och uppföljningen av andra utredningar
på länsplanet. Vi anser alltså
inte detta till fyllest, utan vi vill att
hela problemet skall läggas under en
särskild parlamentarisk utredning. Det
är nu vår förhoppning att Kungl. Maj:t
tänker på saken och tar initiativ i den
riktningen. I annat fall får vi återkomma
då formella möjligheter till detta
föreligger.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

145

Ang. behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —54;

Nej — 69.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av motion angående
den regionala planeringen och den
samhällsekonomiska målsättningen;

samt

nr 16, i anledning av skrivelse från
riksdagens ombudsmän angående tjänsteorganisationen
vid riksdagens ombudsmannaexpedition.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av motion angående
preskriptionstiden för talan om äktenskaplig
börd; samt

nr 19, i anledning av motioner angående
straff för försök till frihetskränkande
otukt och till våldförande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av motion om ändring
av bestämmelserna angående invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning;
samt

nr 13, i anledning av motioner angående
barnpensionen inom den allmänna
försäkringen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. behovsprövningen av studiemedel
för gift studerande

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av motioner
angående behovsprövningen av studiemedel
för gift studerande.

Andra lagutskottet hade behandlat
sex till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 137,
av herr Blomquist, samt II: 18''t, av fru
Sundberg och herr Nordstrandh, i vilka
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte framlägga förslag om att
endast egen inkomst skulle ligga till
grund för behovsprövning av studiemedel
för gift studerande;

2) de likalydande motionerna I: 188,
av fru Diesen och fröken Stenberg, samt
II: 249, av herrar Nordstrandh och
Wennerfors, i vilka motioner, såvitt nu
vore i fråga, yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla, att
behovprövning av studiemedel mot makes
inkomst av förvärvsarbete skulle
slopas; ävensom

3) de likalydande motionerna I: 408,
av herr Lidgard, och II: 512, av fru
Kristensson, i vilka motioner föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta, att vid fastställande
av studiemedelsbelopp hänsyn icke
skulle tagas till makes inkomst.

146

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
följande motioner, nämligen

1) I: 137 och II: 184,

2) 1:408 och 11:512, såvitt nu vore
i fråga,

3) 1:188 och IT: 249, såvitt nu vore
i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Blomquist (h) och Carlshamre (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till följande motioner, nämligen

1) 1:137 och II: 184,

2) 1:408 och 11:512, såvitt nu vore
i fråga,

3) 1:188 och 11:249, såvitt nu vore
i fråga,

måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag, att endast den
studerandes egen inkomst skulle ligga
till grund för behovsprövning av studiemedel
till gift studerande.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag vill bara i allra
största korthet ansluta mig till den reservation
som herr Blomquist avgett vid
detta ärende, som gäller behovsprövning
av studiemedel för gift studerande.

Det är naturligtvis litet besynnerligt
att just i dag ansluta sig till en reservation
som denna när det lagts fram en
utredning som visar hur skuldsättningen
för akademiker ökat under de år som
studiemedelsreformen varit i kraft.
Denna skuldsättning har stigit från i
genomsnitt ungefär 11 000 kronor till
ungefär 21 000 kronor. Ett bifall till reservationen
skulle ju egentligen innebära
att ännu flera människor skulle
komma in under den fördömelse som
det ändå innebär att bli belastad med
en stor skuld.

Å andra sidan, så länge vi nu har detta
studiemedelssystem, så länge vi får

dras med det, får man ändå försöka se
till att det fungerar på ett principiellt
riktigt sätt. Vi är väl nu inne i en situation,
rent samhälleligt, där det är en
allmän tendens att betrakta också äkta
makar som enskilda individer i ekonomiska
sammanhang. Om man ansluter
sig till en sådan uppfattning, har man
naturligtvis svårt att acceptera att den
ena makens inkomst skall negativt återverka
på behovsprövningen av de studiemedel
som skall tillfalla den andre
studerande maken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Lidgards inlägg i
debatten gjorde mig något förvånad, eftersom
utskottets utlåtande och motionerna
— i den mån de här behandlas
— gäller huruvida makes inkomst skall
ligga till grund för beräkningen av studiemedel
till den andre maken. Herr
Lidgard tog upp diskussionen om den
s. k. ökade skuldsättningen inom studiemedelssystemet,
något som knappast
hör till detta ärende.

Om vi däremot läser reservanternas
synpunkter, finner vi att de säger att
»rent principiella skäl» talar för att nuvarande
bestämmelser ändras. Detta
skulle betyda att reservanterna menar
att man skulle följa den principen att
två makar, vilkas ekonomiska förhållanden
ändock är ganska integrerade,
vid beräkningen av studiemedel skulle
behandlas var för sig. Jag vill gärna
säga att denna principiella uppfattning
har kommit till uttryck vid utformningen
av studiemedelsförordningen.

Det är kanske inte så lätt att vid denna
sena timme på ett begripligt sätt beskriva
reglerna för reduktion av studiemedel
med hänsyn till makens ekonomi,
men jag vill säga att jag betraktar
reglerna som sådana som mycket generösa.

Man tillåter under ett läsår att den
studerande har en egen inkomst på 80
procent av basbeloppet enligt lagen om

Onsdagen den 20 mars 1968 em. Nr 12 147

Ang. behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

allmän försäkring utan att någon reduktion
av studiemedlen sker, och dessa är
som bekant maximerade till 140 procent
av basbeloppet. Om inkomsten f. n.
överstiger 4 600 kronor under ett år,
sker reduktion med två tredjedelar av
det överskjutande beloppet. Gäller det
makes inkomst — och det är det vi nu
diskuterar —■ tillätes ett fribelopp av
280 procent av basbeloppet under ett
läsår, och därefter sker reduktion med
en tredjedel av den överskjutande inkomsten.

Man kan naturligtvis fråga vilken filosofi
det är som ligger bakom detta
system. Det förhåller sig på det sättet
att man har försökt bedöma storleken
av studiemedlen på grundval av den
studerandes egen ekonomi. Två makar
som båda studerar får alltså lika stora
studiemedelsbelopp. I dag betraktar vi
det såsom självklart. Jag är övertygad
om att många pensionärer skulle vara
överlyckliga, om det vore lika självklart
att två makars folkpension skulle
vara dubbelt så stor som pensionsbeloppet
till en pensionär. Det föreligger
sålunda redan nu ett förhållande inom
studiemedelssystemet som principiellt
är detsamma som det motionärerna säger
sig vilja åstadkomma.

En ensam studerande kan alltså under
en termin ha studiemedel med 70
procent och inkomst med 40 procent av
basbeloppet utan att någon reduktion
sker av studiemedlen. Två makar som
båda studerar har samma förmåner fördubblade.
Om endast den ene av makarna
studerar, borde ju den andre per
halvår få ha en inkomst som motsvarar
110 procent av basbeloppet. Han får
med hänsyn till inkomstskatten ha en
inkomst på 140 procent av basbeloppei
utan att någon reduktion sker av makens
studiemedel. Det kan sägas att det
redan på denna punkt föreligger en
liten favör gentemot två makar som båda
studerar. Lägger man så till, att reduktionen
av studiemedel med hänsyn
till makens inkomst bara sker med hälften
av det belopp som gäller för egen
inkomst, framstår kombinationen stu -

derande och arbetande make som ännu
förmånligare i jämförelse med kombinationen
två makar som båda studerar.

Motionärernas förslag medför ytterligare
fördelar för dem som redan nu
har vissa sådana. De regler som jag har
försökt redogöra för innebär att i dagsläget
kan den ene av makarna ha en
årsinkomst på 16 000 kronor utan att
det blir någon reduktion av den studerande
makens studiemedel. Hel reduktion
inträffar inte förrän familjeinkomsten
överstiger 40 000 kronor. Det
är ett generöst system, det vill jag gärna
ha sagt. Det finns andra områden
där i första hand samhällsresurser behöver
sättas in för att åstadkomma
bättre ekonomiska förhållanden för familjen.
Propositionen nr 42, som vi alldeles
nyss har fått, ger vid en genomläsning
besked om det.

Jag ber att få yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande nr 14.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

148 Nr 12 Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Om höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om höjning och indexreglering av studiebidrag,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av motioner
om höjning och indexreglering av
studiebidrag, in. m.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft fyra till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 277,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., och
II: 341, av herr Dahlgren m. fl., i vilka
motioner bland annat yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag dels beträffande
frågan om höjning av studiebidraget
inom studiemedelsförordningen till 0,5
ATP-basbelopp per år och i anslutning
därtill en motsvarande höjning av det
s. k. förhöjda studiebidraget inom studiehjälpsreglementet,
dels beträffande
frågan om värdebeständighet för alla
förmåner inom studiehjälpsreglementet;
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:408,
av herr Lidgard, och II: 512, av fru
Kristensson, vari bland annat föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att
bidragsdelen av studiemedlen från och
med läsåret 1968/69 skulle uppräknas
med 245 kronor till 1 995 kronor per
läsår samt att studiebidragsmedlen
skulle indexregleras i enlighet med vad
som gällde studiemedlens totalbelopp.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 277 och II: 341
samt I: 408 och II: 512, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson (ep), Edström (fp),
Blomquist (h), Blom (fp), Anderson i
Sundsvall (fp), Rimmerfors (fp) och
Johansson i Skärstad (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:277 och 11:341
samt I: 408 och II: 512, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning beträffande frågan
om värdebeständighet av dels studiebidraget
inom studiemedelsförordningen,
dels samtliga förmåner enligt
studiehjälpsreglementet; samt

B. att motionerna, såvitt nu vore i
fråga och i den mån de icke besvarats
genom vad reservanterna under A hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Vi har i vårt land beslutat
oss för att verkligen skapa förutsättningar
för en så fullödig och omfattande
utbildning åt vår ungdom som
möjligt. Det är stora summor vi satsar
årligen på denna sektor, men det är befogat
med den nyss antydda målsättningen
för ögonen.

Det finns anledning att då och då ta
upp studiemedelsförordningen till skärskådande.
Inte heller system, vilka de
än är, är nämligen värdebeständiga. Annars
handlar detta utskottsutlåtande om
problemet med studiebidragens eventuella
värdebeständighet.

Nu är det ju så att bidragssumman
inom studiemedelsbeloppet har varit
konstant sedan den 1 januari 1965 då
studiemedelssystemet infördes. Då var
basbeloppet 5 000 kronor och studiemedelssumman
7 000, varav studiebidraget
utgjorde 1 750 kronor dvs. 25
procent.

Fr. o. in. den 1 januari 1968 är basbeloppet
5 700 kronor och studieme -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

149

Om höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m.

delssumman är 7 980 kronor, varav studiebidraget
utgör 1 750 kronor, motsvarande
21,9 procent.

Om man låter studiemedelsbeloppen
följa inflationen, så innebär ett system
med fast studiebidragsbelopp att studenternas
upplåningsbehov ökar för
varje år. Detta bör rimligtvis medföra
att akademikernas ekonomiska standard
också riskerar att sjunka för varje
år i jämförelse med andra grupper. Därför
är det väl rimligt att studiemedelsbidraget
successivt höjes åtminstone i
takt med penningvärdets fall. Detta kan
självfallet ske genom höjning efter särskilt
beslut av riksdagen, men jag menar
att den smidigaste vägen måste vara
att göra detta bidrag liksom flertalet
andra bidrag värdebeständigt via indexreglering
— något som också väl
överensstämmer med studiemedelsbeloppets
indexreglering.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationen av herr
Eric Carlsson m. fl.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Reservationen vid detta
utlåtande biträder en motion som väckts
i denna kammare av mig m. fl. och i
andra kammaren av herr Dahlgren m. fl.
Motionen är inte ny. Den härleder sig
ända från riksdagsbehandlingen av studiemedelsförordningen
och -reglementet
år 1964. I princip ville vi redan då ge
studiebidraget värdebeständighet. Lånen
beräknas efter basbelopp, och vi
tyckte att det skulle vara konsekvent
och riktigt om även bidragsbeloppet
beräknades på det sättet. Vi föreslog då
0,5 basbelopp. Om denna motion kan
man säga detsamma som sagts om
Gustaf II Adolf — den har med åren
blivit tämligen fet, dvs. den har med
åren blivit tämligen dyr, så dyr att det
i dag skulle kosta mellan 103 och 108
miljoner kronor att genomföra dess
förslag, eller bara sedan i fjol en ökning
med cirka 25 miljoner kronor. Visserligen
ligger en viss höjning i antalet
studerande — det bestrider jag inte —

men genom bidragets oföränderlighet
kan man också påstå att inflationen berövat
de studerande ganska många miljoner.

Den socialdemokratiska regeringens
oförmåga eller bristande vilja, eller vad
man vill kalla det för, att stoppa inflationen
kan alltså i dag räknas i ganska
många miljoner för dessa studerande.
Tidningarna talar i dag om ökad
skuldbörda för de studerande, och jag
tror det är riktigt. Jag tror att det är
mycket angeläget — och det finns också
ett rättviseskäl — att om inflationen
skall fortsätta göra dessa bidrag värdebeständiga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Thorsten Larsson har antytt att denna
motion om indexreglering och standardbeständighet
för vissa studiesociala
förmåner har varit föremål för debatt
alltsedan 1964. Det som möjligen
förvånat mig i den hittills förda diskussionen
är att ingen av de båda föregåenda
talarna har nämnt studiehjälpssystemets
förmåner. Jag vill gärna upprepa
vad jag tidigare sagt i olika sammanhang,
nämligen att om de samhälleliga
insatserna skall vidgas när det gäller
studiestödet tror jag att erfarenheten pekar
på att de i första hand bör sättas
in just på den gymnasiala studiesidan
tillsammans med vuxenutbildningen.

En motion av herr Thorsten Larsson
och en högervariant av samma motion
har lett till en reservation. Fru Kristensson
och herr Lidgard har ansett att den
ökade skuldsättningen skulle klaras genom
en ökning av studiebidraget med
245 kronor, medan herr Thorsten Larsson
har vidhållit sitt gamla förslag, som
går ut på 1 100 kronor per läsår. Den
upplysningen kan kanske i den här allmänna
skuldsättningsdebatten vara intressant
att få lämna kammarens ledamöter.

150 Nr 12 Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Om höjning och indexreglering av studiebidrag, m. m.

Utvecklingen av kostnaderna, som
herr Larsson talade om, beror naturligtvis
i stor utsträckning, i varje fall när
det gäller det senaste året, på ett ökat
antal studerande. Vi har under det senaste
läsåret haft en ökning med inte
mindre än 20 procent.

Reservanterna har samlats kring en
uppfattning om att förmånerna borde
vara värdebeständiga på det sättet, att
de skall behålla det relativa värde de
hade vid den tidpunkt då riksdagen
bestämde deras storlek. Utöver den samhällsekonomiska
aspekten har jag därför
ytterligare ett motiv för att inte kunna
acceptera den tankegången. Jag menar
att det måste vara nödvändigt för
riksdagen att tid efter annan kunna
ta del av resultaten av reformer av så
genomgripande storlek som det ändå
gäller här. Det rör sig om en total ram
på 1 200 miljoner kronor för nästa budgetår
för det sammanlagda studiestödet.
Riksdagen bör vara oförhindrad att ta
ställning efter att ha dragit slutsatser
av utvecklingen och överväga de omprövningar
som bör ske.

Jag skall därför, herr talman, sluta
med att hänvisa till den proposition
som bara för några timmar sedan lädes
på våra bänkar, nämligen nr 42. I
den lämnas ett besked från statsrådets
sida om att man i utbildningsdepartementet
förbereder en översyn av de inkomstprövade
förmånerna inom studiehjälpssystemet
och att förslag till förbättringar
avses att föreläggas nästa
års riksdag. Det är förslag som jag
tycker är riktiga. Det är den vägen
man bör handskas med detta system.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,

efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av motioner om
fri sjukhusvård under obegränsad tid
för folkpensionärer m. fl.; och

nr 17, i anledning av motion angående
sjukpenningklass vid arbetslöshet
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående dels slopande av obligatoriskt
läkarintyg för körkort, dels förnyelse
av läkarintyg för körkortsinnehavare
och dels periodisk hälsokontroll
av körkortsinnehavare;

nr 14, i anledning av väckt motion
angående utbetalningen av belopp som
enligt naturvårdslagen nedsatts hos
länsstyrelse;

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

151

Om förbud mot

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående nedläggning och avlysning
av flottled;

nr 20, i anledning av motioner om
vissa åtgärder mot djurplågeri; och

nr 21, i anledning av motion om inrättande
av ett överorgan för bekämpandet
av djurplågeri.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbud mot användning av spö m. m.
vid hästtävling

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av väckt
motion om förbud mot användning av
spö m. m. vid hästtävling.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare och
till lagutskott hänvisad motion, nr 121,
av herr Gustafsson i Borås m. fl.

I motionen hade föreslagits, att i lagen
om djurskydd av den 19 maj 1944
skulle införas förbud mot att under
träning eller tävling inom hästsporten
använda spö eller annat drivningsmedel
eller att på annat sätt med våld
driva fram en häst.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 121,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Gustafsson, Nils-Eric, (ep), vilken ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen II: 121 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad
reservanten anfört.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Måhända tycker någon
av kammarens ledamöter att viktigare
ting än frågan om spö eller inte vid

användning av spö m. m. vid hästtävling
s. k. hästsporttävlingar borde uppta
riksdagens förhandlingar. Kanske har
de personer, som tänker så, rätt i sin
uppfattning, men jag kan för min del
inte inse att våra boxningsdebatter här
i kammaren, som ju brukar pågå ganska
länge, principiellt och ur humanitär
synpunkt har större berättigande än dagens
ämne. Boxarna går frivilligt in i en
ring. Hästen på trav- eller galoppbanan
har av naturliga skäl ingen möjlighet att
uttrycka en egen vilja.

Utskottsmajoriteten, som i absoluta
tal är överväldigande, har till svar på
den fyrpartimotion som detta utlåtande
grundar sig på uttalat vad man brukar
beteckna såsom välvilja. I den reservation
som jag har fogat till utlåtandet har
jag sagt, att de kontrollåtgärder mot
djurplågeri som för närvarande vidtas
knappast är till fyllest. I anledning av
motionens motivering har jag hemställt
om riksdagens skrivelse till Kungl.
Maj :t med övervägande av tanken om
förbud mot användande av spö eller annat
drivningsmedel vid tävlingar.

Jag anser att humanitära värderingar
borde utgöra skäl för riksdagen, som
just vid detta tillfälle är så välbesatt,
att markera en verkligt positiv ståndpunkt
genom att rösta för reservationen.
Den här gången gäller det inte Bo Högberg
eller Bo Pettersson eller vad de kan
heta, men det gäller det husdjur som är
en av människans allra äldsta kamrater
och medhjälpare. Det gäller hästen, och
det gäller humanitet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som jag avgivit, och jag
avser att påyrka rösträkning.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! För en månad sedan talade
jag om från denna talarstol att jag
vill ha bort spö från trav- och galopptävlingar,
men jag betonade att spö skall
få användas vid träning, alltså vid inridning
och inkörning av hästar. I mo -

152 Nr 12 Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Om tillgodoseende av jämlikhets- och grundtrygghetsprincipen vid utformningen av
socialpolitiken m. m.

tionen krävs förbud mot spö även vid
träning, och det är något som jag inte
gillar. För den händelse någon djärves
begära votering vid denna sena timme
kommer jag att rösta med utskottet,
och jag har nu motiverat varför.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Eftersom utskottets ledamöter
i praktiken är lika kamratliga
mot hästarna som herr Nils-Eric Gustafsson,
ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 43.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
angående grustäkt; och

nr 24, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder i samband med
grustäkt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde; nr

8, i anledning av motioner angående
taxorna inom lantmäteriväsendet
och lantbruksnämnderna; samt

nr 9, i anledning av motioner angående
stödfartyg för vinterfisket utanför
den norska kusten,

varvid utlåtandet nr 3 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om tillgodoseende av jämlikhets- och
grundtrygghetsprincipen vid utformningen
av socialpolitiken m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av motioner om tillgodoseende

153

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Om tillgodoseende av jämlikhets- och

av jämlikhets- och grundtrygghetsprincipen
vid utformningen av socialpolitiken
m. m.

1 de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 727, av herr Bengtson m. fl., och
II: 931, av herr Hedlund in. fl., hade
yrkats, att riksdagen hos Ivungl. Maj :t
skulle anhålla, att en skyndsam utredning
måtte verkställas beträffande förutsättningarna
för att giva reformpolitiken
en sådan allmän inriktning, att
kraven på jämlikhet och grundtrygghet
tillgodosåges.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 727
och 11:931 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson (fp), Axel Kristiansson
(ep), Kilsmo (fp), Ernst Olsson
(ep), Skoglösa (ep), Larsson i
Borrby (ep) och Andersson i Örebro
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:727 och 11:931 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att en
skyndsam utredning måtte verkställas
beträffande förutsättningarna för att
giva reformpolitiken en sådan allmän
inriktning, att kraven på jämlikhet och
grundtrygghet tillgodosåges.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Den motion vi nu har
att behandla gäller jämlikhets- och
grundtrygghetsprinciperna inom socialpolitiken.

Utskottsmajoriteten finner »i likhet
med motionärerna att principen om
jämlikhet och grundtrygghet bör vara
vägledande för den samhälleliga reformverksamheten».
Så har också varit
fallet, konstaterar man. Socialpolitiken
har medfört inkomstutjämningar, skat -

Nr 12

grundtrygghetsprincipen vid utformningen av
socialpolitiken m. m.
tepolitiken likaså. Utskottsmajoriteten
är alltså till freds och yrkar pliktskyldigast
avslag på motionen.

Utskottsreservanterna, här bestående
av centerns och folkpartiets representanter,
är emellertid inte fullt så nöjda
utan förmenar att jämlikhets- och
grundtrygghetsprincipen i avsevärt
ökad omfattning bort och bör beaktas,
och finner skäl tillstyrka kravet på en
utredning om förutsättningarna härför.

Till denna redovisning bör naturligtvis
— om än kort med hänsyn till den
sena timmen — fogas några sakskäl.
Som ett mer allmängiltigt sådant vill jag
anföra att låginkomstproblemet mitt i
höginkomstproblematiken trots allt är
ett av våra besvärligaste problem; och
här måste vi kallt notera att klyftorna
ingalunda minskat utan tvärtom bara
ökat under årens lopp. Detta ligger visserligen
något vi sidan om socialpolitiken,
men vi vet ju alla att den senare
i stort sett är en spegelbild av inkomstfördelningen
och att detta går igen på
så gott som alla socialpolitikens områden.
Nivelleringen härvidlag följer människan
praktiskt taget från vaggan till
graven.

Också skattepolitiken, som i utskottsutlåtandet
anges ha en inkomstutjämnande
effekt, finns det anledning att
se något närmare på. Jag tror att i varje
fall de senaste årens utveckling är klart
annorlunda än vad i utlåtandet anföres.
Det torde här räcka med att peka
på vad den ökande kommunalskatten,
som utgår proportionellt, betyder för de
små inkomsttagarna — det är sannerligen
ingen utjämning. Detsamma gäller
förskjutningen från direkt progressivt
uttagen statsskatt till indirekt skatt.
Oavsett hur man här kompenserar,
kvarstår det faktum att den nya skatteformen
befäster och förstorar inkomstklyftorna.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

och grundtrygghetsprincipen vid utformningen av

154

Om tillgodoseende av jämlikhets socialpolitiken

m. m.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Reservanterna önskar
att en skyndsam utredning skall göras
om förutsättningarna för att ge reformpolitiken,
som det heter, en sådan allmän
inriktning att kraven på jämlikhet
och grundtrygghet tillgodoses.

Det är ganska självklart att utskottsmajoriteten
inte motsätter sig att dessa
principer lägges till grund för det fortsatta
reformarbetet. Det kan rimligen
inte någon i riksdagen göra. Men vi har
inte trott på det recept som motionärerna
och reservanterna har lagt fram,
nämligen att man skulle försöka sammanfatta
dessa principer i en särskild
utredning och göra dem till en riktlinje
för hela reformarbetet. Vi anser att dessa
principer bör ligga i botten för varje
del av reformarbetet, för varje utredning
som sysslar med det sociala, det
skattepolitiska eller övriga reformarbetet.
På denna grund har utskottet avstyrkt
motionen.

Det skulle finnas ganska mycket att
säga om motionärernas och reservanternas
beskrivning av utvecklingen i
fråga om inkomstutjämningen i samhället,
men jag skall inte fresta tålamodet
med att gå in på en sådan analys. Jag
vill ändå säga att det inte är någon rättvisande
beskrivning som motionärerna
och reservanterna med sina onyanserade
uttalanden gör. Det kunde nog anföras
åtskilliga exempel på att den är
orättvis och att bättre resultat än så
har uppnåtts i skatte- och socialpolitiken.

Det väsentliga är emellertid att en
tillfredsställande situation inte har skapats.
Det finns ännu mycket att göra
för att främja principerna om jämlikhet
och trygghet och även mycket att
göra för att främja utjämningen mellan
folkgrupperna i ekonomiskt avseende
och på annat sätt.

Inom det parti som jag har äran företräda
har dessa principer ständigt betonats.
Vi har ansett att de bör och
måste vara vägledande i det fortsatta

reformarbetet. Jag vill påpeka att utskottet
i sitt utlåtande gör en rad erinringar
om pågående utredningar, som
är väsentliga just ur likställighetssynpunkt,
och om propositioner som nyligen
har mognat och som berör samma
ämne.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag, herr talman, om bifall till
utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

155

Ja —92;

Nej —21.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. samhällsplaneringen

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av motioner angående samhällsplaneringen
m. m. och om åtgärder
för att lösa trafikproblemen inom
större tätorter.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

1) de likalydande motionerna I: 736,
av fru Elvy Olsson och fru Nilsson,
samt II: 938, av herr Larsson i Borrby
och herr Boo;

2) motionen II: 928, av herr Grebäck
m. fl.; ävensom

3) motionen II: 948, av herrar Sjönell
och Grebäck.

I motionerna I: 736 och II: 938 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om åtgärder
för att skapa värdemått och målsättningsnormer
för samhällsplaneringen
och välfärdsutvecklingen i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
736 och 11:938 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen 11:928 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att motionen 11:948 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

Reservation hade anförts, vid 1 i utskottets
hemställan, av herrar Axel
Kristiansson (ep), Ernst Olsson (ep),
Skoglösa (ep) och Johansson i Växjö
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att

Ang. samhällsplaneringen
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 736 och II: 938 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
åtgärder för att skapa värdemått och
målsättningsnormer för samhällsplaneringen
och välfärdsutvecklingen i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Beträffande det utskottspaket
som här föreligger vill jag
säga några ord om motionerna I: 736
och II: 938, för vilka till utskottets utlåtande
fogats en reservation av centerns
utskottsrepresentanter.

Motionerna i fråga är ett inlägg i den
miljöpolitiska debatt som allt fler glädjande
nog är positivt inställda till. Jag
vill säga att den miljöpolitiska debatten
stundom är diffus och opreciserad.
Den saknar konkretiseringar och bestämda
målsättningar. Utan tvekan
skulle definitioner här vara av stort
värde.

Utan att påstå att dessa motioner gör
begreppen helt klara, vill jag ändå påstå
att motionärerna här diskuterar i
sammanhanget väsentliga problemställningar.
Frågan om vad som är måttet
på vår standard — varvid detta begrepp
något utvecklats —• är ytterst intressant.
Det vanliga måttet, nationalinkomsten
och dess förändringar, håller
enligt motionärerna inte, och jag instämmer
helt häri. Motionärerna har
här uppmärksammat de icke betalda
hemarbetande kvinnornas insatser
exempelvis — såvitt jag vet mäts inte
deras insats i nationalinkomstbegreppet.
Om man teoretiskt kunde tänka sig
att dessa 1 300 000 kvinnor tog och fick
förvärvsarbete skulle självfallet vår nationalinkomst
stiga rätt väsentligt, men
ingalunda skulle vår standard stiga i
samma takt. Motionärerna berör också
frågan om hushållningen med och användningen
av våra naturresurser och
—- inte minst viktigt — den mänskliga
organismens förmåga att anpassa sig
till omgivningen och dess behov.

156

Nr 12

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Ang. samhällsplaneringen

Motionen slutar med en hemställan
om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om åtgärder för att
skapa värdemått och målsättningsnormer
för samhällsplaneringen och välfärdsutvecklingen.

.Tåg vill avslutningsvis anföra att motionärerna
i statens planverks yttrande
fått mycket starkt stöd för sina synpunkter.
Jag citerar: »I takt med den
pågående urbaniseringen påverkas allt
fler människor av sådana miljöfaktorer
som sammanhänger med hög befolkningskoncentration.
Det gäller här inte
bara immissioner av buller och ljuskaraktär
etc. och den adderade effekten
av dessa utan över huvud taget frågan
om tolerabla gränser för belastningen
på människan som biologisk varelse.»

Herr talman! Med stöd av det sagda
vill jag således yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Även om klockan är
mycket och det är en liten motion vi
behandlar, så är det en mycket stor fråga
som motionärerna här tagit upp.
Man har i botten ett allmänt resonemang
om vad som är välfärdsfaktorer
i samhället, och man vill påstå att vi
hittills har saknat en målsättning för
utvecklingen av välfärden. Det är möjligt
att denna målsättning har varit
skiftande, men den har väl ändå alltid
funnits. Om man enbart studerar utskottsutlåtandet,
kan man kanske inte
tränga riktigt in i motionens innebörd.
Därför skall jag be att få ta upp några
synpunkter som har framförts i motionen.

Man säger att buller, luft- och vattenföroreningar
och den miljöförstöring
som pågår är minusposter i välfärdsutvecklingen.
Man säger att nedskräpningen,
naturförstöringen, stressen och
psykiska störningar också är minusposter
i välfärdsutvecklingen. Man pekar
på att man inte kan mäta välfärden på
det sätt man gör nu. Man säger att en

optimal välfärd inte kräver en allt högre
inkomst, utan man skall göra en optimal
fördelning mellan arbete och fritid.
Man tar upp programformuleringar
till diskussion.

Här måste väl ändå något väsentligt
ha gått förbi motionärerna. Vi har redan
nu kommit rätt långt när det gäller
fördelningen mellan arbetstid och fritid,
vi har en arbetstidslagstiftning som
reglerar den saken. Vi har en semesterlagstiftning,
och vi har arbetarskydd
in. fl. åtgärder som gäller just de frågor
som motionärerna här har berört. Vi
har förbud mot vissa bekämpningsmedel
och mot vissa gifters spridande osv.,
och vi har en byggnadslagstiftning som
reglerar en stor del av vår verksamhet.
Vi har för något år sedan antagit en
strandlag som innebar ett ganska kraftigt
ingrepp i välfärdsutvecklingen, som
då riktades in mera på att bevara en
riktig miljö. Jag undrar var herr Kristiansson
stod i det fallet?

Nu vill man ha ytterligare åtgärder
och en annan målsättning. Ytterligare
åtgärder kommer att medföra krav på
ökade samhällsresurser. Det medför
ökade skatter och som följd därav en
minskad konsumtion. På det sättet kan
man naturligtvis styra välståndsutvecklingen
över till naturvård och planeringsverksamhet.
Om man nu skall fullfölja
det miljöpolitiska program som
herr Kristiansson så ivrigt pläderar för,
kommer det kanske också att innebära
en skärpt lagstiftning som ger ökad
makt åt de verk som vi har, planeringsverket
och det nya naturvårdsverket.
Är man ute efter att ge de nyskapade
institutionerna ökad makt eller att skapa
de ökade ekonomiska resurser som
vi måste kräva? Det kommer att kosta
pengar för näringsliv och för kommuner,
om man nu skall genomföra detta.

Utskottets majoritet har inte ansett
att det funnits skäl att tillstyrka motionen
i denna form. Vi tror inte att de
åtgärder som krävs behöver utredas.
Här krävs åtgärder av en annan karaktär,
mera makt åt de planerande myn -

Onsdagen den 20 mars 1968 em.

Nr 12

157

digheterna, naturvårdsverket m. m. och
mera pengar för att avvärja den förstörelse
som pågår.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag konstaterar med
tillfredsställelse att herr Hedlund sade
att det var ett väsentligt och viktigt ämnesområde
som vi hade tagit upp här.

Jag vill sedan säga till herr Hedlund
att han tydligen inte har läst vår motion
tillräckligt noga. Han bör kanske
göra det. Den innehåller ungefär — jag
skall uttrycka mig kortfattat eftersom
det är en så sen timma — att människan
inte lever av bröd allena. Det är
kontentan av vår motion.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten 1 samt därefter
särskilt i fråga om punkterna 2
och 3.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava uppre -

Ang. samhällsplaneringen
pat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 12 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 2 och 3
hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 00.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gcmert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968