Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen........................ 6 (Riksdagens protokoll 1956:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 19

18—23 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 18 maj

Sid.

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen........................ 6

Nybyggnad för konstfackskolan.............................. 17

Karolinska sjukhuset: Avlöningar............................ 27

Tjänstebostadssystemet m. m................................. 33

Interpellation av herr Nestrup ang. de försämrade resemöjligheterna
från och till Halland...................................... 45

Tisdagen den 22 maj

Svar på interpellation av fröken Löwenhielm ang. kostnaderna för

sjukvård i vissa fall åt patienter intagna på epileptikeranstalt.... 48

Onsdagen den 23 maj fm.

Svar på interpellationer av:

fröken Vinge ang. åtgärder för beredande av ökat skydd åt riksarkivets
arkivalier........................................ 52

herr von Friesen ang. ämnesområdet för professuren i klinisk experimentell
allergologi.................................... 55

Ungdomsbrottsligheten .................................... 57

Åtgärder för effektiv minskning av bilstölder, m. m............... 96

Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar, tillika svar på interpellation av fru Sandström
ang. rätt för kommun att bistå municipalsamhälle inom
kommunen med bidrag eller lån för lösande av dess vatten- och

avloppsfrågor .......................................... 97

1 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup...... 100

Allmän prisregleringslag, m. m............................... 109

Onsdagen den 23 maj em.

Allmän prisregleringslag, m. m. (Forts.)........................ 133

Ändring i lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m............................... 151

Inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m............. 153

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m......... 157

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 18 maj

Statsutskottets memorial nr 108, ang. anslag till tandläkarhögskolan.. 5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av § 22

mom. 2 regeringsformen................................. 6

— nr 11, ang. ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen m. m..... 17

Statsutskottets utlåtande nr 116, ang. anslag å kapitalbudgeten för

ecklesiastikdepartementet................................ 17

— nr 117, ang. anslag till universitetssjukhusen m. m............. 27

— nr 118, ang. tjänstebostadssystemet m. m................... 33

— nr 119, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente

m. m................................................. 44

— nr 120, ang. ändring i tjänstepensionsreglementet för arbetare

m. m................................................. 44

Bevillningsutskottets memorial nr 47, ang. uppskov med vissa ärenden 44
Första lagutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med ärende...... 45

Onsdagen den 23 maj fm.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, om ungdomsbrottsligheten
m. m........................................... 57

Första lagutskottets utlåtande nr 30, om åtgärder för effektiv minskning
av bilstölder, m. m................................. 96

Andra lagutskottets memorial nr 33, ang. uppskov med ärenden..... 97

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, ang. ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar 97

— nr 19, om ändring av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt

m. m................................................. 99

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. taxeringsmäns straffrättsliga
ansvar m. m....................................... 99

— nr 13, om upphävande av § 114 regeringsformen............. 99

— memorial nr 14, ang. uppskov med motioner................ 100

— nr 15, om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup..... 100

Innehåll

Nr 19

Sid.

Onsdagen den 23 maj em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. allmän prisregleringslag, m. m. 109

— nr 35, ang. ändring i lagen om motverkande av konkurrensbegränsning
................................................ 151

Statsutskottets utlåtande nr 123, ang. inrättande av en pris- och kartellnämnd
m. .......................................... 153

— nr 124, ang. konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

m. .................................................. 157

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Fredagen den 18 maj

Kl. 13.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 108
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:244 och 11:444,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Stockholm, som föranledes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1956 anfört;

b) godkänna följande avlöningsstat
för tandläkarhögskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 683 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis . . 850 000

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
................ 1 152 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 450 000

Summa kronor 3 135 000

c) till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret

1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
3 135 000 kronor, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 244 och II: 444, beslutat att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Stockholm, som föranledes
av vad utskottet anfört;

b) godkänna följande avlöningsstat
för tandläkarhögskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 683 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis . . 850 000

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
................ 1 173 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 455 000

Summa kronor 3 161 000

c) till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret

1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
3 161 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voleringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma

med .......... 41 Ja och 155 Nej,

varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

hade utfallit med 59 Ja och 73 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ........ 41 Ja och 155 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 100 Ja och 228 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollet för den 11
innevarande maj.

§ 3

Föredrogs den av fröken Karlsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
proportionen mellan ordinarie och icke
ordinarie lärare i folkskolan.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 8 februari 1956 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 51, däri Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 13 januari 1956, till riksdagens
prövning framlagt nedan intagna förslag
till ändrad lydelse av § 22 mom.
2 regeringsformen.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 51, såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen

(Gällande lydelse)

2:o. I regeringsrätten kunna mål
prövas och avgöras av fem ledamöter,
så ock av fyra, där tre av dem
äro om slutet ense.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, von Friesen, Håstad,
Swedberg och Hamrin, som ansett att
utskottet bort hemställa, att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition måtte
av riksdagen avslås.

(Föreslagen lydelse)

22.

2:o. I regeringsrätten kunna mål
prövas och avgöras av fem ledamöter,
så ock av fyra, där tre av dem
äro om slutet ense. I den ordning
87 § 1 mom. stadgar bestämmes antalet
regeringsråd som skola deltaga
vid behandling av fråga, huruvida
talan må komma under regeringsrättens
prövning, dår enligt författningarna
särskilt tillstånd därtill kräves.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Det är två regler eller
principer som gäller för grundlagsänd -

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

ring i Sverige. Den första är den som
är inskriven i riksdagsordningen och
enligt vilken grundlagsändringar för att
böra företagas skall vara »högst nödiga
eller nyttiga och möjliga att verkställa»,
som det heter i § 38. Den andra regeln
är sedvanemässig; enligt denna har
tyngdpunkten i den svenska riksdagens
behandling av grundlagsfrågor praktiskt
taget alltid legat på det första tillfället
för frågans behandling, alltså när
riksdagen som vilande skall anta ett
grundlagsändringsförslag. Ifrån båda
dessa regler avviker, förefaller det mig,
det förslag, som regeringen i vår framlagt
rörande införande av prövningstillstånd
i regeringsrätten för skattemål
ungefär på samma sätt som de prövningstillstånd,
som tillämpas i högsta
domstolen.

Det märkliga med denna grundlagsändring
är emellertid att den endast är
att tolka som en beredskapsåtgärd, för
att nu använda det uttryck som finns i
handlingarna. Man har inte i regeringen
eller den kommitté som behandlat
detta ärende ännu tagit definitiv ståndpunkt
till frågan, om ett system med
prövningstillstånd av denna art skall
genomföras för skattemål. Man vill endast
ha en grundlagsändring att tillgå
såsom vilande för att definitivt bekräftas,
ifall man efter nyval skulle slå in
på denna prövningstillståndslinje. Det
innebär, framför allt med den motivering,
som majoriteten i konstitutionsutskottet
anfört, att beslutet om grundlagsändringen
faktiskt helt och hållet
förskjutes till nästa riksdag. Det blir i
realiteten en vanlig lagstiftning, då riksdagen
avgör huruvida prövningstillstånd
skall införas eller ej. Några regler
för kvalificerad majoritet för en
grundlagsändring finns ju inte i Sverige.
Visserligen har utskottet framhållit
att riksdagen bör ha full handlingsfrihet,
när den nästa år går att ta definitiv
ståndpunkt till denna fråga, men
detta är ändå ett lindrigt sagt mycket
ovanligt — för att inte säga alldeles ena -

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

stående — förfaringssätt när det gäller
grundlagsändringar.

Det sakliga skälet mot att redan nu
företa en grundlagsändring har enligt
utskottsreservanterna varit att skatteprocessen
i dag icke erbjuder samma
tillförlitlighet som den civila processen
— om jag får använda det uttrycket.
Enligt de uppgifter som kommit
oss till handa vid utredningen av föreliggande
ärende skulle inemot 30 procent
av de mål som går till regeringsrätten
bli föremål för ändringsbeslut.
Detta måste sägas vara en mycket hög
procent, som inte enligt min mening
talar för att redan nu införa ett snabbare
och mera summariskt system. I
stället bör vi så länge som möjligt hålla
fast vid den grundlighet, som den fiskaliska
rättegångsordningen nu erbjuder.
Ett ostridigt faktum är att processförfarandet
på det civila området är mycket
fastare än beträffande skattemål.
Även civillagarna och strafflagarna, balkarna
etc., har en fasthet, som skattelagstiftningen
saknar. Skattelagarna ändras
dessutom ideligen. Det hinner därför
aldrig utbilda sig någon fast praxis för
skattemål, och just för att skapa en
sådan praxis måste regeringsrättens
utslag vara av utomordentligt stor betydelse.
Riksdagen kan enligt min mening
inte bortse från dessa förhållanden.
Vi reservanter kan därför inte på
nuvarande Stadium medverka till att
minska medborgarnas och skattebetalarnas
rättsskydd gentemot statens
fiskaliska makt.

Om regeringsrättens förhandlingar i
framtiden till följd av ändringar i den
administrativa besvärsprocessen blir
offentliga — vilket i varje fall de besvärssakkunniga
siktar till -— kommer
även det momentet till, att beviljandet
eller ej av prövningstillstånd i regeringsrätten
ej skulle ske i offentlighetens
ljus utan på det sätt, som vi känner
till från högsta domstolens förfarande
och som i ett uppmärksammat
fall blivit föremål för en interpellation

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

i första kammaren av herr Carl Albert
Anderson. Jag anser att detta inte
är något avgörande eller ens något
starkt argument, men jag har velat peka
härpå såsom en av konsekvenserna, om
vi nu godtar det förslag, som regeringen
framlagt.

Jag tillåter mig också att ställa mig
tvivlande till om regeringsrätten alltid
i de mycket svåra skattemålen innehåller
tillräckligt många personer, som
äger verklig sakkunskap på skatteområdet.
Antingen skulle det bli så, att de
verkliga skatteexperterna i regeringsrätten
sätts i prövningsnämnden, och
då förlorar ju avdelningarna motsvarande
experter, eller också kan det hända
att i denna prövningsnämnd insattes
regeringsråd, som t. ex. därför att
de är nya kanske inte alltid äger den
sakkunskap, som måste vara mycket
svår att förvärva när det gäller ett så
intrikat och komplicerat område som
skattelagstiftningen. Detta, herr talman,
säger jag med all skyldig respekt för
den höga kapaciteten i övrigt hos regeringsrättens
ledamöter.

Mot reservationen kommer naturligtvis
från utskottsmajoritetens sida —
kanske också från statsrådets sida, om
statsrådet kastar sig in i debatten •—
att invändas, att regeringen ju samtidigt
i år lagt fram ett förslag till reformering
av skatteprocessen. Jag vill gärna
framhålla, att det är ett mycket tacknämligt
steg som regeringen på detta
sätt tagit för att i olika avseenden
åstadkomma förbättringar i skatteprocessordningen,
ägnade att öka medborgarnas
rättssäkerhet. Men denna nya
processordning träder ju inte i kraft
förrän den 1 januari 1958, och dessutom
framhålls det uttryckligen, att det
nya systemet förutsätter en assistentorganisation,
alltså en organisation av
tekniska experter, vilken inte kan beräknas
bli färdiguppsatt förrän efter
»åtskilliga år» eller »avsevärd tid», för
att använda olika uttryck i den föreliggande
utredningen.

Det rimligaste är att man avvaktar
resultaten av dessa reformer för att
kunna bedöma den tidpunkt, då det
möjligen kan vara motiverat att införa
samma förfarande i regeringsrätten
med avseende å skatterna som allmänt
gäller för högsta domstolen. Men verkningarna
kan ju såvitt jag förstår inte
bedömas förrän tidigast 1959, möjligen
1960. Ett uppskov med denna beredskapsgrundlagsändring
under en riksdagsperiod
kan därför inte få någon
större praktisk betydelse — den kan på
sin höjd försena reformen något år.

Det bör också framhållas, att det ju
finns andra tänkbara alternativ, som
väl är under undersökning, för att avarbeta
balansen av skattemål i regeringsrätten.
Vi har inte heller sett verkningarna
av det beslut angående inrättande
av en ny avdelning i regeringsrätten,
som riksdagen i år på regeringens
förslag har fattat, en avdelning som
ju skall börja sin verksamhet i höst.

Ytterligare och slutligen, herr talman,
vill jag framhålla, att det måste
finnas ett samband mellan denna fråga
och regleringen av den administrativa
besvärsjätten i övrigt, eftersom ju regeringsrätten
inte blott har skattemål
utan även andra besvärsmål att handlägga.
Besvärssakkunniga har levererat
ett principbetänkande, som vi hade tillfälle
att något diskutera för ett par veckor
sedan. Det är fortfarande okänt, vilken
ställning regeringen och justitieministern
ämnar ta till detta betänkande
och i vilken ordning detta stora problemkomplex
kommer att behandlas.
Kvar står i varje fall, att i dag har regeringen
inte tagit ställning, och riksdagen
har ännu inte satts i tillfälle att
ta ståndpunkt ens i princip.

Herr talman! Jag skulle vilja sammanfatta
det första, rent principiella och
mycket väsentliga skälet för oss på det
sättet, att grundlagsändringar inte annat
än i absolut trängande fall skall företas
såsom beredskapsåtgärder. Hela
vår grundlagsprocedur förfaller till en

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

ren formalitet, om det system, som
justitieministern genom sin proposition
har föreslagit riksdagen att inaugurera,
skulle fortsätta. Det måste väl vara ett
gemensamt intresse för oss alla, att vi
hyser vördnad för grundlagarna och
för den ordning, i vilken dessa skall
iindras. Jag kan erinra herr statsrådet
om att i exempelvis Norge har det funlits
särskilda grundlovsforeninger, för
att helga grundlagen och för att hindra,
att man onödigtvis ändrat och krafsat i
denna. Precis samma pietetsfulla känslostämning
förefinns i Amerika och åtskilliga
andra länder gentemot regeringsformen.
Jag upprepar än en gång: Skulle
detta med beredskapsgrundlagsändringar
bli praxis, är gärdet såvitt jag
förstår fullständigt upprivet, och det
måste vara det grundlagsvårdande konstitutionsutskottets
uppgift att tillse, att
grundlagsändringar företas i den ordning,
som grundlagen föreskriver.

Det andra skälet är rättssäkerlietsintresset
som jag redan, herr talman, talat
tillräckligt mycket om. Jag finner
detta rättssäkerhetsintresse i dag så
starkt, att jag inte kunnat vara med om
att i konstitutionsutskottet ta på mitt
ansvar att redan nu införa prövningstillstånd
även när det gäller skattemål
i regeringsrätten.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Mot vad herr Håstad
anfört om det betänkliga i hypotetiska
grundlagsändringar har jag ingenting
att invända. Det är ingalunda någon
stelbent formalism som ligger bakom
reservanternas ställningstagande i denna
fråga, och det är beklagligt, att justitieministern
bidrar till en dylik löslighet
när det gäller respekten för
grundlagens helgd.

Men till detta resonemang skulle jag
vilja lägga också ett annat, som rör den
bakomliggande reformåtgärd, som förslaget
ytterst syftar till, nämligen möj -

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

ligheten att få en fullföljdsbegränsning
till regeringsrätten av samma slag som
gäller för högsta domstolen. Vi hade för
några veckor sedan här i kammaren en
debatt, som rörde resningsinstitutet. Jag
tillät mig då att framhålla, att en fråga
som är minst lika viktig som en reform
av resningsinstitutet är en reform av
själva det fullföljdsförfarande, som äger
rum i högsta domstolen.

Ty vad sker där? Jo, det är en avdelning
inom högsta domstolen själv, som
bestämmer i vilken utsträckning fullföljd
får äga rum — med andra ord:
domstolen bestämmer sin egen arbetsbörda.
Det finns inom andra länders
lagstiftning, t. ex. Danmarks, en annan
anordning. Där har man en särskild
nämnd, som prövar rätten till fullföljd,
och detta förefaller mig också vara ett
rimligare arrangemang än det som gäller
hos oss.

Det är väl alldeles uppenbart, att en
viss begränsning av själva fullföljden
måste äga rum, och mot detta har jag
ingen erinran att göra, ej heller när det
gäller regeringsrätten och skattemålen.
Jag kan mycket väl förstå, att man kan
behöva tillgripa sådana åtgärder. Men
av rent principiella skäl förefaller det
mig mindre välbetänkt att låta denna
högsta domstol, d. v. s. regeringsrätten,
själv vara beslutande beträffande de
mål, som skall få vinna fullföljd. Har
man den uppfattningen, att fullföljdsrätten
är felaktigt anordnad när det
gäller högsta domstolen, så vill man
inte heller vara med om en analogi när
det gäller regeringsrätten.

Det är detta jämte den allmänt principiella
motiveringen beträffande grundlagarna
som har gjort att jag varit med
om en reservation till detta utlåtande,
och jag tillåter mig, herr talman, att
med vad jag här anfört yrka bifall till
reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! I anledning av särskilt

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

vad herr Håstad sade vill jag först bara
framhålla, att det väl inte råder någon
tvekan om att vördnaden för våra grundlagar
är lika stor hos oss alla, vare sig
det gäller reservanterna i utskottet, utskottets
majoritet, de övriga medlemmarna
av riksdagen eller regeringen.
Denna sak tror jag inte vi behöver säga
något mera om, ty den är självklar.

När reservanterna vänder sig mot
förslaget är det ju framför allt ur den
principiella synpunkten, att det skulle
vara något principiellt oriktigt i att
riksdagen tar närmare och slutgiltig
ståndpunkt först vid den andra av de
två behandlingar, som ett grundlagsförslag
skall genomgå. Men detta är ju
inte alls något enastående. Det är inte
så sällsynt, att riksdagen som vilande
antar två alternativa förslag till samma
grundlagsparagraf. Jag minns, att när
tryckfrihetsförordningen var uppe, så
kunde man i första omgången här i
riksdagen inte ena sig om hur man i
ett visst avseende ville ha den slutliga
texten avfattad, utan på riksdagens eget
initiativ antog riksdagen i första omgången
två alternativa förslag, om vilka
man inte alls visste, vilket som skulle
segra i den senare omgången.

Där kunde man mycket mera än i
detta fall tala om att hela avgörandet
uppsköts till en senare tidpunkt. Här
är dock de allmänna principerna klarlagda
i grundlagsförslaget, och det är
bara den närmare utformningen, som
senare skall antas i vanlig ordning genom
lagstiftning, vid vilken riksdagen
får tillfälle att medverka.

Även reservanterna medger, att man
skulle kunna anta ett förslag av denna
art, om det finns mycket starka skäl för
det. De skäl som talar för det föreliggande
grundlagsförslaget är verkligen
mycket starka. Det gäller att utan att
behöva vänta ända till en ny grundlagsperiod
kunna få igenom en lagstiftning,
som möjliggör, att målen i den högsta
förvaltningsdomstolen, vilka ju -— om
jag minns rätt — till 90 procent består

av skattemål, skall kunna bli avgjorda
inom något så när rimlig tid. Vid flera
tillfällen har under de senare åren regeringsrätten
fått förstärkningar, och
trots detta ökar dess balans ständigt.
Nu uppgår denna till över 6 000 mål;
och vad det vill säga kan man förstå, om
man därtill lägger två andra siffror:
förra året avgjorde regeringsrätten 3 768
mål, men det kom in 3 865 stycken. Regeringsrätten
fick alltså in 100 mål flera
än den kunde avverka, och ändå har
den en balans på 6 000 mål. Detta gör,
att det för en klagande, som söker rättelse
av en taxering, där ju stora ekonomiska
värden kan stå på spel, nu dröjer
sex eller sju år efter det han avgivit sin
deklaration tills regeringsrätten bestämmer
hur det hela skall vara. De olägenheter,
som därav följer ligger ju
inte bara på det ekonomiska planet. Reservanterna
talar om att det skulle vara
på något sätt vådligt ur rättssäkerhetssynpunkt
med det här föreliggande förslaget.
Som jag nyss sade, kan man med
hänsyn till riksdagens egen praxis när
det gäller grundlagsändringar inte hävda
att så är fallet. Däremot kan man väl
säga, att ett så mångårigt dröjsmål med
viktiga ärendens rättsliga avgörande är
betänkligt just ur rättssäkerhetssynpunkt.

Om man inte väljer denna väg, påstår
reservanterna, kan man kanske hitta
andra metoder för att avhjälpa svårigheterna.
Det har man ju också försökt.
Den närmast till hands liggande möjligheten
är förstås att öka regeringsrådens
antal, och som jag nyss nämnde har
man gjort det gång på gång under de
senaste åren. Enligt regeringsrättens
egentliga organisation skall den omfatta
sju regeringsråd, och av dem
tjänstgör regelbundet ett i lagrådet. Det
är alltså sex ledamöter, som enligt normalorganisationen
skall döma i regeringsrätten.
År 1946 utökades, på grund
av att balansen redan då ingav bekymmer,
regeringsrådens antal med tre
stycken till tio. Det blev alltså en 50-

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

procentig ökning av antalet dömande
regeringsråd. Detta hjälpte inte; balansen
bara förvärrades. År 1952 fick man
tre nya ledamöter, så att antalet utökades
till 13, och i år har jag fått framlägga
förslag, som riksdagen har godtagit,
om utökning till 16 stycken regeringsråd
från 1 oktober. Det är alltså
en utomordentligt stor ökning av antalet
domare i den högsta administrativa
instansen, och jag måste framhålla, att
alla dessa ökningar har ingivit mig betänkligheter.
Det är inte lämpligt att i
ett så litet land som Sverige de högsta
domstolarna omfattar alltför många ledamöter,
men nöden har inte haft någon
lag. Även detta år har alltså en stor
utökning gjorts, men ingen tror, att det
skall räcka med den. Det framgår av de
siffror om balansen, som jag nyss bär
omtalat.

Vad kan man annars göra? Man har
naturligtvis framkastat den tanken, att
man skulle kunna ha en begränsning av
rätten att gå till högsta instans allt efter
skattebeloppets storlek, men detta är
ur demokratiska synpunkter en ytterst
litet tilltalande utväg. Ett belopp, som
för ett stort företag är obetydligt, kan
för en vanlig medborgare vara så betydelsefullt,
att hela hans ekonomi avgöres
därav. Hur man vänder och vrider
på saken, blir begränsningen förmodligen
den enda möjligheten, även
om inte kommittén ännu framlagt ett
definitivt förslag. Som man nu kan se
på saken kan man alltså tänka sig en
åtgärd i riktning mot ungefär den ordning,
som högsta domstolen har, och
det är därpå som grundlagsförslaget går
ut. Det förhåller sig nämligen inte heller
så, som herr Håstad sade, att man
inte vet något om den blivande lagstiftningen.
Sättet att begränsa mål till
högsta domstolen innebär, att en mindre
avdelning än en fullsutten dömande avdelning
avgör, om de ena eller andra
skälen talar för att målet skall komma
upp till verklig prövning. På det viset
får man en sållning, som i högsta dom -

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

stolen länge tillämpats och som där
gör, att de allra flesta mål kan avgöras
på lägre stadium. Det är en liknande
utväg, som här är angiven. Förhållandet
är alltså ingalunda det, att man
inte vet vad saken gäller, utan det är
fråga om en metod, som man på nuvarande
ståndpunkt väl känner till och
mot vilken man egentligen inte har
några större invändningar i princip.
Vad sedan de närmare formerna beträffar,
som herr Håstad berörde, varken
kan eller skall de ju behandlas grundlagsvägen
utan i form av en vanlig lagstiftning,
vartill riksdagen på sedvanligt
sätt får tillfälle att ta ställning. Herr
von Friesen erkände också, att en begränsning
av fullföljdsrätten nog var
motiverad, och därigenom har han
strängt taget själv slagit fotterna av reservationen.

Reservanterna har även tagit upp ett
par andra synpunkter. De menar, att
man inte skulle vinna mycken tid genom
den föreslagna nya taxeringsförordningen.
Denna innebär emellertid —
det har reservanterna också medgivit
— ett förbättrat prövningsnämndsförfarande.
Reservanterna har dock tagit
miste i fråga om den tidpunkt, då detta
förbättrade förfarande skall införas.
Den avsevärda utbyggnadstid, varom de
talar, gäller taxeringsnämnderna, inte
prövningsnämnderna. Det reformerade
förfarandet i fråga om prövningsnämnderna
skall enligt taxeringspropositionen
utan inskränkningar tillämpas från
och med 1958 års taxering. Skulle alltså
inte grundlagsändringen nu träda i
kraft, skulle detta betyda, att de nuvarande
ytterst otillfredsställande förhållandena
kvarstode mycket längre än
vad som är nödvändigt.

Slutligen har reservanterna tagit upp
frågan om huruvida det är lämpligt att
isolerat lösa spörsmålet om fullföljdsbegränsning
i skattemål. Till detta är
att säga, att det är just skattemålen som
utgör den överväldigande majoriteten
av regeringsrättens mål. Det är de som

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

skapar balansen och åstadkommer svårigheterna
för regeringsrätten. Vidare
vill jag framhålla att skulle man i fråga
om andra mål vilja införa ett liknande
förfarande, så står med detta förslag
till grundlagsändring den vägen öppen.

Över huvud taget bör det understrykas
att denna grundlagsändring inte får
någon verkan, förrän riksdagen antagit
en vanlig lag enligt 87 § regeringsformen,
vari — såsom alltid i sådana här
fall sker — de närmare formerna och
reglerna för de principer, som anges i
grundlagen, utformas.

Jag vill än en gång framhålla att balansen
i regeringsrätten är så stor och
medför så svåra skadeverkningar, både
ur ekonomiska synpunkter och med
hänsyn till rättssäkerheten, att man inte
längre än nödvändigt bör vänta med
att genomföra en reform. Och jag vill
understryka att den här föreslagna reformen
inte innehär något annat än sådana
åtgärder i grundlagsfrågan som
riksdagen själv tidigare har tagit initiativ
till.

Herr FAST (s):

Herr talman! Efter det att de två huvudreservanterna
här utvecklat sina
synpunkter och justitieministern haft
tillfälle redogöra för de motiv som varit
vägledande för propositionen, vilken
i allt väsentligt har godkänts av utskottet,
är det egentligen inte så mycket
att tillägga. Jag skall också nöja mig
med att göra några få reflexioner, allra
helst som föredragningslistan för dagens
sammanträde är ganska omfattande.

Jag ger reservanterna rätt så till vida
att man bör vara utomordentligt försiktig
när det gäller antagandet av
grundlagar, där tillämpningen väsentligen
är avhängig av en civillagstiftning
och denna icke föreligger till påseende
i samband med antagandet av grundlagsändringen.
Men nöden har ingen
lag, och man måste ibland göra undantag
även från principerna, ty annars

blir det hela alldeles för stelt. I fråga
om ett annat förslag, som sedermera
kommer på riksdagens bord, har jag
också reagerat mot att det göres en
grundlagsändring utan att följdreglementena
är färdiga att antagas av riksdagen.

Jag ser inte det här föreliggande förslaget
bara som en beredskapslagstiftning
utan även som en nödvändig åtgärd
för att öka rättssäkerheten på ifrågavarande
område. Vi behöver nog inte
heller diskutera, huruvida reservanterna
eller utskottsmajoriteten är mest intresserade
av att värna om rättssäkerheten
för skattebetalarna här i landet.
Det är ju i dessa mål fråga om mycket
stora belopp, som för vederbörande
person eller företag rent av kan vara
avgörande med hänsyn till deras ekonomi
i framtiden. Det är ganska självklart
att det har stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt,
om ett sådant mål
får vänta sex, sju år på avgörande. Förhållandena
kan under den tiden ha till
den grad ändrats, att en dom i regeringsrätten
inte blir till någon hjälp.
Vederbörande kanske har hunnit avlida
eller det ekonomiska läget har måhända
blivit sådant, att han inte kan åstadkomma
de inbetalningar som det är
fråga om, etc. Det är sådana omständigheter
som gör att man måste vara
beredd att vidta åtgärder för att få till
stånd en ändring.

Ingen har ju kunnat ge något recept
på den medicin som härvidlag skulle
kunna vara den lämpligaste, och jag
har inte heller något recept att komma
med. Vi kan väl emellertid vara överens
om, inte bara att det är skattemålen
som här är det stora flertalet mål, utan
också att dessa ärenden tar regeringsrättens
mesta tid i anspråk, eftersom
dessa mål ofta är av mycket svårbedömbar
beskaffenhet. Jag kan därför inte
se någon annan möjlighet än att det
måste ske en begränsning av fullföljdsrätten,
hur tråkigt det än kan te sig —
på den punkten delar jag justitieminis -

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

terns uppfattning — med hänsyn därtill
att för den som har litet att röra sig
med kan ett mindre belopp vara mycket
mer väsentligt än för den som har
en god ekonomisk ställning.

Jag skulle emellertid, herr talman,
ha varit utomordentligt tveksam beträffande
lämpligheten av att antaga det
här föreliggande grundlagsförslaget, om
det inte varit så, att behandlingen av
skattemål i lägre instanser blivit förstärkt.
Prövningsnämnden har inte varit
jämförbar med en domstol, som
opartiskt har behandlat skattedragarnas
ärenden, utan den har varit mera
fiskaliskt anordnad. Så som prövningsnämnden
nu får sin verksamhet organiserad,
blir dess omändrade ställning till
verklig domstol enligt min mening i
många fall betydligt värdefullare än
fullföljdsrätten i regeringsrätten. Det är
ju ändå endast en mycket liten del av
skattemålen, som når upp till regeringsrätten.

Även med erkännande av att man
inte bör förfara på detta sätt annat än
i undantagsfall, så anser dock utskottet
att mycket starka skäl i detta fall
föreligger för en sådan undantagsbehandling.
Jag är livligt övertygad om
att den som är kvar i riksdagen vid den
tidpunkt då grundlagsförslaget skall behandlas
andra gången säkerligen kommer
att finna denna sak ännu mer nödvändig
då än i dag. Men om så är fallet
kan man knappast säga att detta är en
beredskapsåtgärd, som man inte vet om
man skall ta eller inte.

Jag vill erinra om att det förekommit
fall, då riksdagen vid den andra
behandlingen avslagit en grundlagsändring
som antagits första gången. Detta
skedde för åtskilliga år sedan i fråga
om postavgifterna. För egen del har jag
ett personligt minne av det nu ifrågasatta
förfaringssättet beträffande tryckfrihetslagstiftningen,
eftersom jag råkade
vara föredragande från utskottet.
Man fick anteckna förslagen med siffror
för att få en konsekvent linje andra

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

gången grundlagsändringen skulle antas.
Det förelåg då en hel rad dubbla
grundlagstexter. Även om jag sålunda
gärna erkänner, att man just första
gången skall lägga tyngdpunkten vid
prövningen av en grundlagsändring,
får man dock även andra gången vara
försiktig och inte anse att saken då är
fullständigt oomtvistlig. Man måste även
då ta hänsyn till föreliggande omständigheter.

Jag ber, herr talman, att med detta
kort och gott få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Justitieministern gjorde
sig mycken möda att klarlägga olägenheterna
med denna långa skatteprocess
— hur länge de klagande medborgarna
fick vänta innan deras mål kunde
avgöras. Det är dock en annan senfärdighet
som vi reservanter också påtalat.
Det är senfärdigheten inom departementet
att komma med de riktiga remedierna
mot detta.

Herr Fast använde uttrycket, att man
väl kände till den sjukdom som det här
var fråga om men att man funnit anledning
att töva så länge med utskrivningen
av ett recept. Eftersom jag i någon
mån sysslar med sjukdomar och receptskrivning
skulle jag i det sammanhanget
vilja göra den reflexionen, att en läkare
som så länge dröjer med utfärdandet av
de behövliga läkemedlen till en sjuk
med rätta skulle kunna karakteriseras
som en doktor Hjälplös.

Herr ANGUR (fp):

Herr talman! Jag skall inte säga så
många ord i detta sammanhang, men
jag anser mig dock tvungen att göra
en del reflexioner i en diskussion, där
man framför såsom ett bidrag till rättssäkerhetens
höjande att man skall hindra
folk att föra talan. Jag måste också
fästa uppmärksamheten på de paralleller,
som man drar med fullföljdsbe -

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

gränsningarna när det gäller högsta
domstolen.

För oss som arbetar ute i rättslivet är
det nog en alldeles klar och fast grundad
erfarenhet, att dessa begränsningar
stundom leder till mycken orättvisa.
Naturligtvis blir resultatet av ett sådant
hinder som här föreslås för fullföljd av
talan till regeringsrätten svårbedömligt,
när man inte vet hur reformen bl. a. beträffande
prövningsnämnderna kommer
att fungera.

Vad är det nu som är problemet här?
Jo, det är att talan fullföljs i mycket
stor utsträckning till regeringsrätten.
Detta är väl ett tecken på att det är
någonting som är fel. Inte fullföljer folk
talan mot utslag, om de hade full tilltro
till avgörandena. Ingen fullföljer väl talan
därför att man är intresserad av att
se hur det går, utan därför att man är
tvungen till det.

Justitieministern sade, att man inte
kan införa en spärr grundad på någon
summa revisibilis eller dylikt. Då skulle
den för vilken pengarna betydde mindre
ha det lättare än den för vilken pengarna
betydde mycket. När det gäller
fullföljd till högsta domstolen i civilmål
har man emellertid en summa revisibilis
på 1 500 kronor, som för många
människor betyder oerhört mycket. Där
har man inte tvekat. Inte heller ingår
rättegångskostnaderna där i beräkningen.
Det betyder att det oftast inte är
1 500 kronor utan kanske 3 000 eller
4 000 kronor som man får punga ut med
utan möjlighet att få prövning i högsta
domstolen.

En av de viktigaste frågorna är ju
efter vilka grunder uteslutning av mål
skulle ske. Kommer bara prejudikatssynpunkterna
i stort sett att bli avgörande?
Lämnar man utanför alla de
mål, där man nu blir förpliktad att utge
skatt på grund av bevissvårigheter, så
blir det ju en oerhört stor ändring till
det sämre beträffande rättssäkerheten.
Det skulle innebära, att man förhindras
att fullfölja talan till regeringsrät -

ten, därför att man inte kan fullt styrka
sin talan i ett läge, där man enligt
hittills gällande regler är bevisskyldig
gentemot statens fiskaliska intressen. I
skattemål finns ingen civil motpart,
utan staten är motpart. Staten kan inte
bli lidande på att vänta på avgörandet,
bland annat därför att staten tar ut
skatt på icke lagakraftvunna utslag från
kammarrätten eller prövningsnämnden
eller till och med taxeringsnämnden.
Staten väntar alltså inte, men det får
den rättssökande göra. Inte ger man honom
någon hjälp genom att beta honom
också prövningsmöjligheten. Det är väl
inte att bidra till rättssäkerhetens främjande.
Det är väl inte heller någon rättvisesynpunkt
som ligger till grund för
spekulationen om begränsning av fullföljdsrätten.
Det resonemanget bär inte
alls.

Det förslag, som vi nu har till bedömande,
förutsätter nu att vi skall begränsa
fullföljdsrätten. Vi vet alla hur
lätt det är, när man kommit in i en
fåra, att fortsätta i densamma. Det är
naturligtvis inte något teoretiskt hinder
att fatta ett annat beslut när grundlagsfrågan
kommer upp andra gången, men
om det redan finns ett beslut är trögheten
inte på långt när så stor då. Även
om det skulle visa sig att rättssäkerheten
skulle komma att lida på begränsningen
är sannolikheten att ändringen
då genomföres ändå mycket stor. Ett
beslut kommer med säkerhet att betyda
en puff i den riktningen, vilket är alldeles
onödigt, eftersom det inte föreligger
någon tidsnöd. Man kan avvakta
och se hur taxeringsdomstolsreformen
utfaller. Man kan samla material och
ta upp denna fråga på ett senare stadium.
Det finns inga skäl för att forcera
den.

Jag instämmer helt och fullt med herrar
Håstad och von Friesen och biträder
reservanternas yrkande.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag tvivlar inte på att

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

statsrådets och majoritetens vördnad
för grundlagen i princip är lika stor
som utskottsminoritetens. Men jag tvivlar
på att den i detta fall i praktiken
är jämförbar med eller lika stor som
vår. Det finns tre sätt att införa ett
tröghetsmoment, att uppställa garantier
vid ändringar av konstitutionen. Man
kan ha en folkomröstning efteråt, men
den metoden finns inte i Sverige. Man
kan kräva kvalificerad majoritet i riksdagen.
Den har vi ej heller. Man kan
slutligen kräva dubbel behandling. Men
eftersom vi inte har infört någon bestämmelse
om kvalificerad majoritet
i Sverige och eftersom det nu faktiskt
inte blir någon dubbelbehandling, eftersom
vi i år blott fattar ett hypotetiskt
beslut, har vi i detta fall varken den
ena eller den andra hämmande formen.
Därför vidhåller jag bestämt gentemot
statsrådet, att vår vördnad för regeringsformen
i detta fall är större än
statsrådets.

Sedan säger statsrådet, att riksdagen
själv har inaugurerat denna princip att
ta litet lätt på den första behandlingen
av en grundlagsändring. Statsrådet anförde
som exempel de alternativa förslagen
1948 beträffande tryckfrihetsförordningen.
Jag tycker statsrådets exempel
är ovanligt olyckligt valt. För
det första tvangs riksdagen den gången
till dessa alternativa förslag, därför att
regeringens proposition kom i allra
sista ögonblicket och det visade sig
svårt att penetrera alla problem under
de få fattiga dagar, som riksdagen fick
på sig. Det var alltså regeringen, som
var skuld till att man då måste förfara
på det viset. För det andra gällde det
några obetydliga frågor i jämförelse
med den stora frågan, om den nya
tryckfrihetsförordningen skulle antas
eller inte. Jag skulle kunna lämna kammaren
en redogörelse på dessa små och
få alternativ, som då blev resultatet av
kamrarnas behandling av ärendet. Inget
av dem kan i betydelse jämföras med
den fråga det nu gäller. Riksdagen stod

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

då inför situationen att antingen låta
hela tryckfrihetsförordningen falla eller
att uppskjuta avgörandet i detaljfrågorna
till 1949.

Jag kan fortsätta att berätta för statsrådet
hur det gick med behandlingen
av de alternativa grundlagsförslagen
1949. Konstitutionsutskottet 1949 gav
ingen vägledning till kammarens ledamöter
utan redovisade blott de två alternativen.
En delegation tillsattes inom
utskottet, och denna kom under hand
överens om att förorda vissa bestämda
alternativ för vederbörande riksdagsgrupper.
Någon diskussion förekom
inte här i kammaren. Över huvud taget
har väl ett beslut av grundlagskaraktär
knappast någonsin fattats på så lösa boliner
som då. Vi hade pressläktaren
full av pressfolk som satt och undrade
varför ingen yttrade något. Jag skulle
med utgångspunkt från herr justitieministerns
eget exempel vilja säga, att just
detta visar hur olyckligt det är att slå
in på denna väg.

Efter herr Angurs anförande — som
var utomordentligt värdefullt eftersom
herr Angur är praktiserande jurist och
har stor erfarenhet — skall jag i övrigt
inskränka mig till att säga något om
den faktiska storleken av balansen. Jag
vill först understryka vad herr von
Friesen sade, nämligen att storleken av
denna balans ju delvis är en följd av
regeringens underlåtenhet att i tid sörja
för regeringsrättens utvidgning. En
utvidgning av regeringsrätten till tre
avdelningar måste ju påtvingas regeringen
för ett par år sedan. Hade en
sådan tredje avdelning tillkommit tidigare
hade vi alldeles säkert nu haft en
mindre balans. Dessutom bör det observeras,
att antalet skattemål i högsta instans
ju inte ökat på de sista åren. Det
var tvärtom högre 1953 än 1955. Då en
fjärde avdelning nu tillkommer, bör regeringsrätten
väl kunna avverka åtskilligt
mer än tidigare. Vidare bortfaller
nu krigskonjunkturskattemålen, och
slutligen har vi fått riksskattenämnden,

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Ändrad lydelse av § 22 regeringsformen

som genom sin verksamhet säkerligen
kan bidraga till att något minska de
stora och svåra skattemålens antal i
regeringsrätten.

Statsrådet sade att den nya taxeringsreformen
snart skulle komma att verka
i prövningsnämnderna. Ja, det är sant,
men vi bör se den nya skattereformen
som en helhet, och statsrådet medgav
ju att beträffande taxeringsnämndernas
arbete kommer taxeringsorganisationen
inte att kunna utbyggas förrän senare.
Först sedan vi fått se hela det nya systemet
från botten till toppen, kan ett
säkert omdöme om dess effekt fällas.

Det var också intressant att höra —
jag hade tänkt säga det i mitt första
anförande men avstod för att inte bli
för långrandig — att just frågan om
prövningstillstånd till högsta domstolen
ju har varit och är mycket omstridd.
Det är alltså denna omstridda metod,
som man i dag så hastigt och, jag måste
säga, på så lösa boliner vill införa beträffande
regeringsrätten.

Herr Fast yttrade något om att det
var viktigt med snabbhet i processen,
och självfallet instämmer jag i princip
med honom. Men jag tror att det alldeles
övervägande antalet människor ändå
föredrar säkerheten framför snabbheten
just i vår processordning. Eftersom
detta intresse för närvarande bäst realiseras
genom att man dröjer med denna
reform, vidhåller jag, herr talman,
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skall bara replikera
på ett par punkter.

Herr Håstad talade här om de ändringar
i tryckfrihetsförordningen som
jag åberopade och sade dels att det var
små ändringar, ett par detaljfrågor, och
dels att det var omöjligt för riksdagen
att få tid att syssla med dem. Dessa
båda saker går inte riktigt ihop, men
det spelar inte så stor roll, ty det gäller

ju en principfråga, nämligen att man,
om det finns vägande skäl därtill, kan
förlägga tyngdpunkten vid behandlingen
av ett grundlagsförslag till den andra
omgången. Det kan väl inte göras tydligare
än genom alternativa förslag, och
det finns säkerligen flera exempel på
detta. Det vet den lärde talaren bättre
än jag.

Beträffande vad herr von FTiesen
sade om att läkemedlen har kommit för
sent vill jag bara upprepa vad jag
nämnde i mitt föregående anförande,
nämligen att trots de betänkligheter,
som man måste hysa mot alltför stora
utvidgningar inom de högsta dömande
instanserna, har regeringen gång på
gång under de senaste åren företagit
mycket stora ökningar av regeringsrådens
antal. Det är också mediciner, och
när dessa mediciner inte hjälper får
man till slut göra en större operation,
doktorn. Det är det som nu har föreslagits.
Beträffande denna operation säger
doktorn, dels att den har kommit för
sent men dels också att man borde
vänta — ty det är ju reservanternas
mening — och att den alltså har kommit
för tidigt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Håstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Håstad
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 117 ja och
81 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av § 24 riksdagsordningen
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

§ 6

Anslag å ecklesiastikdepartementets
kapitalbudget

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
116, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Nybyggnad för konstfackskolan

Kungl. Maj :t hade (punkt 14, s. 29—
31) föreslagit riksdagen att till nu ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag av
2 500 000 kronor.

Nybyggnad för konstfackskolan

Sedermera hade på uppdrag av chefen
för ecklesiastikdepartementet med
en till statsutskottet ställd, den 24 april
1956 dagtecknad skrivelse överlämnats
en inom nämnda departement utarbetad
promemoria angående nybyggnader för
konstfackskolan. I skrivelsen hade tilllika
hemställts, att utskottet måtte beakta
innehållet i promemorian och föreslå
riksdagen medgiva utförande av
konstfackskolans nybyggnad i enlighet
med förslaget i promemorian.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna att en nybyggnad för
konstfackskolan utfördes i huvudsaklig
enlighet med vad utskottet anfört;

b) till Nybyggnad för konstfackskolan
för budgetåret 1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén samt Skoglund i Doverstorp och
fröken Karlsson, vilka ansett att utskottet
under a) bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört
rörande utförande av en nybyggnad
för konstfackskolan.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Innan kammaren fattar
beslut i det ärende som behandlas under
punkt 12 i utskottets utlåtande vill
jag fästa kammarens uppmärksamhet på
det sätt, varpå detta ärende har handlagts.

Enligt tidigare uppgjort förslag skulle
kostnaden för nybyggnad av konstfackskolan
uppgå till sammanlagt 11,2 miljoner
kronor. För innevarande budgetår
har 1,5 miljoner kronor anvisats, och
till årets riksdag hade Kungl. Maj :t föreslagit
ett investeringsanslag på 2,5
miljoner kronor.

Jag skall inte redogöra för hur tiden
har utsträckts genom att man har bytt
tomt ett par gånger. Däremot kan jag

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Nybyggnad för konstfackskolan

inte underlåta att mycket bestämt reagera
mot det sätt, varpå ärendet har
handlagts.

När man i januari läste vad som angick
denna sak hade man den uppfattningen,
att riksdagen hade att här fullfölja
ett redan i stort sett avgjort ärende.
Emellertid kom det till statsutskottet
en den 24 april 1956 dagtecknad
skrivelse med en inom departementet
utarbetad promemoria. I denna promemoria,
som var undertecknad av en byråchef,
föreslogs att riksdagen skulle
medge utförande av en helt annan byggnad
för konstfackskolan. Därigenom
skulle kostnaden komma att uppgå till
24 miljoner kronor i stället för 11,2.
Några handlingar som visar huruvida
den utökade byggnaden skulle bli så
lönsam som angivits i promemorian har
icke företetts. Över huvud taget har det
icke företetts några andra handlingar
än denna promemoria. Därför kan man
gott säga, att utskottet icke har varit i
tillfälle att ingå i någon saklig prövning
av frågan.

Men även om så hade varit fallet
måste man inte endast, som utskottet
skriver, finna tillvägagångssättet »anmärkningsvärt»
utan helt enkelt säga
att man icke kan godta detsamma. Här
har, menar vi, riksdagen på ett flagrant
sätt fråntagits den rätt, som den enligt
riksdagsordningen har, att motionsvis
framlägga sina önskemål i fråga om de
från regeringen kommande förslagen.
Givetvis borde ärendet ha gått den vanliga
vägen genom en proposition till
riksdagen. Att riksdagen, såsom här
skett, nonchaleras måste betraktas som
uppseendeväckande.

I en tid då man i utskottet, även när
det gäller nog så berättigade krav, med
hänvisning till det finansiella läget
måste nöja sig med »mycket välvilliga
skrivningar» kommer alltså helt oförberett
till riksdagen ett förslag om en
statlig kapitalinvestering, som är så omfattande
att den redan under nästkommande
budgetår skulle komma att nöd -

vändiggöra ett anslag av 5 miljoner kronor
på tilläggsstat. När det ekonomiska
läget tvingar till återhållsamhet även i
fråga om mycket angelägna investeringar,
både enskilda och offentliga, menar
jag att man här icke har föregått med
gott exempel.

Utskottet skriver i sitt utlåtande, att
ett förslag som innebär en så avsevärt
ökad statlig kapitalinvestering borde ha
framlagts för riksdagen i särskild proposition
och icke på det sätt som nu
skett. Utskottet skriver verkligen denna
gång mot sin vana icke välvilligt.

Man skulle nästan, när man läser utskottets
skrivning, vänta sig, att den
skulle utmynna i avslagsyrkande. Så har
emellertid inte skett. Detta kan vi inte
vara med om, varför jag, herr talman,
yrkar bifall till den reservation, som är
knuten till denna punkt och är avgiven
av herr Arrhén m. fl.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det finns, som fröken
Karlsson har framhållit, skäl till allvarliga
invändningar mot det förslag
från departementets sida, som behandlas
under denna punkt. De invändningarna
är av två slag. Den första är att
förslaget till utökning av byggnadsprogrammet
inte kom i proposition utan
som fröken Karlsson påpekade i form
av en promemoria. Denna promemoria
var undertecknad av en befattningshavare
i departementet på uppdrag av
ecklesiastikministern, och man säger
där att samråd har skett med statsrådets
övriga ledamöter. Det är ett mycket
egendomligt förfarande. Det måste
innebära att saken har behandlats i
statsrådsberedningen men inte i konselj.

Jag finner det, herr talman, mycket
egendomligt för att inte säga anmärkningsvärt,
att ecklesiastikministern inte
är närvarande i kammaren när denna
fråga behandlas. Han kunde då åtminstone
ha lämnat en förklaring till att
han handlat på detta sätt.

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Nu bör ju inte en diskussion om den
konstitutionella frågan förekomma vid
behandlingen av ett statsutskottsärende.
Frågan berördes för övrigt av herr Helén
under dechargedebatten, och jag
förutsätter att frågan återkommer nästa
år.

Sedan har vi den andra sidan av saken,
den rent praktiska sidan, som rör
bristen på planmässighet vid behandlingen
av ärendet. Det reella ansvaret
för detta vilar på en annan myndighet.
Jag vet inte om talmannen anser att det
strider mot riksdagsordningen att nämna
det ämbetsverkets namn, men vi kan
ju räkna ut vilket ämbetsverk det är
fråga om. Men ett visst ansvar faller givetvis
också på ecklesiastikdepartementet.
Ecklesiastikdepartementet måste naturligtvis
hålla sig underkunnigt om
vad andra myndigheter gör på ett område,
som så intimt berör ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Fröken Karlsson har redan talat om
vad detta innebär i anslagshänseende.
Formellt har vi bara att behandla det
anslag på 2,5 miljoner kronor som äskats
i statsverkspropositionen, men det
förutskickas i promemorian, att vi till
nästa år kommer att få en proposition
om anslag på tilläggsstat om minst 5
miljoner.

Man har alltså anledning att vara
mycket betänksam mot hela det sätt, på
vilket detta ärende behandlats. Men
trots detta kan jag inte biträda reservationen.
Det beror för det första på att
det nya förslaget förefaller klokare än
det gamla. Det blir ett mera effektivt
ulnyttjande av tomtmarken, och det är
en viktig synpunkt i detta sammanhang.

Det andra skälet till att jag inte vill
yrka bifall till reservationen är ärendets
brådskande natur. Man bör givetvis,
om man ställer ett yrkande här i
riksdagen, göra det under förutsättning
att man är beredd att ta konsekvenserna
av att detta yrkande bifallcs, även
om man i ett fall som detta inte tror

Nybyggnad för konstfackskolan

att det kommer att bifallas. Jag skulle
inte kunna ta konsekvenserna av ett
ställningstagande, som innebar en ytterligare
förhalning av detta ärende.

Skolan behöver nya och ändamålsenliga
lokaler för att kunna bedriva en
modern undervisning. Den gamla byggnaden
måste bort, och en ny byggnad
måste följaktligen komma till stånd.

Enligt det ursprungliga avtalet mellan
staden och staten skulle skolan flyttas
före den 1 januari 1957. Alla inser
ju att det inte finns någon möjlighet att
åstadkomma detta. Men när man sedan
säger i departementspromemorian, att i
jämförelse med det ursprungliga programmet
medför det nya förslaget bara
en försening med 2—4 månader, så frågar
man sig: Från vilken tidpunkt räknar
man? Om själva uppförandet av
byggnaden bara tar 2—4 månader mera,
är det väl fullkomligt klart att det sätt,
på vilket ärendet förhalats, har lett till
en mycket stor ytterligare försening av
ärendet.

Det finns alltså, herr talman, anledning
att allvarligt påtala dessa saker.
Nu har ju utskottet också gjort det. Jag
vill instämma i de starkt kritiska synpunkter
som utskottet har anfört i denna
fråga, och jag kommer att rösta för
bifall till utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag vill hänvisa till fröken
Karlssons yttranden, som jag helt
kan instämma i, och vill bara ytterligare
understryka, att det tillvägagångssätt
som Kungl. Maj:t här har använt är i
hög grad ovanligt. Här anmäles i en
promemoria, att ecklesiastikministern
efter gemensam överläggning med statsrådets
övriga ledamöter hemställer om
riksdagens medgivande till en nybyggnad
för konstfackskolan. Därmed vill
man ändra ett riksdagens beslut, som
gällde mellan 10 och 11 miljoner kronor,
och kommer med ett förslag som
kostar 24 miljoner. Detta lägges fram

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Nybyggnad för konstfackskolan

i en sådan form, att det är alldeles
omöjligt för de av riksdagens ledamöter,
som icke tillhör utskottet, att genom
motioner eller över huvud taget påverka
denna fråga.

Jag förmenar att både statsutskottet
och riksdagen måste allvarligt reagera
mot ett sådant förfarande. Det förefaller
mig också som om utskottets majoritet
har haft mycket starka betänkligheter
i det här fallet. Man har även givit
uttryck åt sådana betänkligheter,
ehuru jag tycker att det borde ha gjorts
på ett kraftigare och tydligare sätt.

Jag har, herr talman, med detta bara
velat säga, att riksdagen i detta fall
måste hävda sig och se till att detta förfaringssätt
icke får betraktas såsom användbart
i fortsättningen.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det är riktigt som fröken
Vinge nyss framhöll, att debatten
i denna fråga i viss mån redan är avverkad
i och med vad som hände vid
dechargedebatten i förra veckan, men
då det kanske är önskvärt att bakgrunden
till det föreliggande utskottsutlåtandet
anges, skall jag be att få anföra några
fakta i saken.

I föregående års statsverksproposition
föreslogs på förslag av byggnadsstyrelsen
en nybyggnad för konstfackskolan
på Gärdet till en beräknad kostnad
av 11,2 miljoner kronor, varav dock
350 000 kronor avsågs för förrådsutrymmen
för försvaret. Den i 1955 års statsverksproposition
föreslagna förläggningen
av skolan till en tomt på Gärdet
förverkligades dock inte, utan byggnaden
flyttades över till den andra sidan
av Valhallavägen, varigenom behovet av
utrymme för militära förråd bortföll.
Kostnaderna för den nya byggnaden
skulle då kunna stanna vid 10,8 miljoner
kronor. Innevarande budgetår har
1,5 miljoner beviljats för ändamålet,
och för nästa budgetår — 1956/57 —
har, såsom alla kan konstatera i det fö -

religgande utskottsutlåtandet, äskats ytterligare
2,5 miljoner kronor för fortsättande
av byggnadsföretaget.

Såsom av föregående talare angivits
har det sedan kommit emellan en den
24 april 1956 dagtecknad promemoria
från ecklesiastikdepartementet till statsutskottet,
vilken blev behandlad av andra
avdelningen i samband med denna
punkt. Den innehåller en hemställan
om ändring av det i propositionen föreslagna
byggnadsprogrammet och innebär,
att man inte skulle bygga enbart
för konstfackskolan, eftersom den värdefulla
tomten borde utnyttjas effektivare.
Därigenom skulle man vinna en
hel del andra lokaler, som skulle ge
ekonomiskt utbyte. Det utvidgade byggnadsprogrammet
innebär, att man skulle
gräva ut källarutrymmet under hela
byggnaden och där inreda garage eller
arkivutrymmen, bygga ut en bottenvåning
mellan källarvåningen och själva
konstfackskolan samt tillbygga ytterligare
en våning ovanpå konstfackskolans
egna lokaler. Huset skulle då ge utrymme,
förutom för konstfackskolan, även
för kontorslokaler, garage och affärslokaler,
som det nu är stor brist på i
Stockholm och som det alltid går att få
hyresgäster till. Detta skulle ge en ökad
inkomst på drygt 1 miljon kr. per år,
och man skulle därmed få en hygglig
förräntning av det byggnadskapital, som
nedlades utöver vad som erfordras för
konstfackskolans behov. Som förste vice
talmannen framhöll stiger emellertid
byggnadssumman högst avsevärt, nämligen
till 24 miljoner kronor, och Kungl.
Maj :t har förutsatt att man första halvåret
1957 skulle behöva begära ett ytterligare
investeringsanslag på cirka 5
miljoner på tilläggsstat.

Jag vill i likhet med förste vice talmannen
konstatera, att utskottet har
reagerat mot detta tillvägagångssätt och
skarpt sagt ifrån, att det inte är formellt
riktigt. Vi framhåller, att förslag
till en så omfattande omändring och
utökning av det ursprungliga byggnads -

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

projektet, vilket förslag innebär en
mycket avsevärt ökad statlig kapitalinvestering,
enligt utskottets mening
borde ha av Kungl. Maj :t i särskild proposition
framlagts för riksdagen och
icke såsom nu skett redovisats i en från
ecklesiastikdepartementet till utskottet
överlämnad promemoria. Utskottet tilllägger,
att det finner det anmärkningsvärt,
att ett så kostnadskrävande byggnadsföretag
som det här ifrågavarande
icke på ett tidigare stadium fått den
omsorgsfulla planering som ärendet
krävt.

Såsom tidigare här har framhållits
föreligger det ett avtal mellan staten
och Stockholms stad om utrymning av
konstfackskolans nuvarande lokaler
inom en relativt snar framtid, eftersom
huset inte får hindra tunnelbanebygget.
Vi kan således konstatera att det föreligger
tidsnöd. Vi får väl såsom förste
vice talmannen framhöll anta, att det
nu tillämpade förfaringssättet är en engångsåtgärd,
föranledd av speciella förhållanden.
Vi måste väl dessutom rent
förnuftsmässigt konstatera, att det är
en klok åtgärd i och för sig, och att
tidsnöden kan förklara tillvägagångssättet,
även om det inte direkt försvarar
detsamma. Tunnelbanebygget måste som
sagt fortgå, och de avtal som man träffat
måste i största möjliga mån programenligt
fullföljas. Utskottet har ju
också uttalat följande: »Med hänsyn till
de fördelar som torde stå att vinna med
ett byggnadsprogram av den omfattning
byggnadsstyrelsen nu skisserat och
då kronans allt knappare marktillgångar
i Stockholm höra utnyttjas så effektivt
som möjligt, har utskottet icke velat
motsätta sig» — jag understryker
»icke velat motsätta sig» — »att byggnadskomplexet
uppföres efter de i
departementspromemorian uppdragna
riktlinjerna». Men, herr talman, och det
vill jag kraftigt understryka, utskottet
säger också att det förutsätter, »att den
projekterade utökningen av byggnadsprogram
mot icke till någon del kommer

Nybyggnad för konstfackskolan

att belasta ecklesiastikdepartementets
byggnadskvot».

Jag vill med dessa ord, herr talman,
säga, att såsom läget är och såsom det
har utvecklats, är det ingenting annat
att göra än att gå på det föreliggande
förslaget, och det har utskottet gjort.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Mysinge
missförstod mig på en punkt. Jag
har inte sagt att jag anser debatten om
den konstitutionella frågan avslutad,
därför att den var föremål för ett replikskifte
i årets dechargedebatt. Det
får ankomma på nästa års konstitutionsutskott
att undersöka, om det finns anledning
för kammaren att återkomma
till den saken.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag ämnar inte delta i
den konstitutionella debatten om denna
fråga utöver vad jag gjorde i samband
med dechargedebatten, där jag mycket
kategoriskt framhöll, att när det gäller
kontakten mellan regering och riksdag
måste varje regeringsförfarande, som
leder till faktisk inskränkning av riksdagsledamöternas
motionsrätt, vara av
ondo och absolut stoppas.

Utöver detta ber jag endast att få
ställa en enda liten fråga. Jag ser att
statsrådet Persson egendomligt nog
inte är närvarande, när en så uppseendeväckande
framställning behandlas.
Men jag skall ställa frågan till statssekreterare
Edenman, som ju är närvarande.

1 fjol förelädes riksdagen en proposition
om nybyggnad för konstfackskolan,
och ett anslag av 1,5 miljoner kronor
beviljades till denna. Det framgick
av framställningen, att konstfackskolan
skulle förläggas till kvarteret Förrådshacken,
alltså till det område, som ligger
i Karlavägens förlängning på det
gamla militärområdet. Riksdagen biföll

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Nybyggnad för konstfackskolan

detta och lämnade allt vad regeringen
föreslagit utan erinran. Detta måste innebära,
att riksdagen då också accepterade
förflyttningen av konstfackskolan
just till detta område bortom Karlavägen.

Nu står det i årets proposition, att
genom beslut den 30 juni 1955 förklarade
Kungl. Maj:t sig inte ha något att
erinra mot vad byggnadsstyrelsen föreslagit
rörande lokalprogram för och förläggning
av konstfackskolans nybyggnad.
Enligt detta förslag skulle konstfackskolan
förläggas till en annan plats.

Jag frågar statssekreterare Edenman:
Vad är det för mening i att vi fattar beslut
om disposition av kronans mark,
om regeringen bara stryker ett streck
över detta och efter något år endast
meddelar riksdagen, att en annan plats
har blivit vald? Det är ju möjligt — jag
är inte ledamot av statsutskottet •— att
det existerar en dylik praxis, men i så
fall är det en ganska oförnuftig och meningslös
praxis. Den medför nämligen
att vad vi beslutar här är något som
regeringen inte fäster stort avseende
vid.

Jag vill alltså, herr talman, lämna det
bidraget till denna debatt, att jag ställer
den frågan till statssekreteraren, huruvida
detta är sedvanlig praxis inom
departementet.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Det är praktiskt taget
omöjligt att utan tillgång till handlingarna
svara herr Håstad på detta. Men
det väsentliga i denna fråga är ju, att
ännu har inte spaden satts i marken
och att under alla dessa år, som vi har
planerat för konstfackskolan, har det
tyvärr ideligen inträffat nya lägen för
regeringen och därmed också för riksdagen.
För varje gång har vi dock i efterhand
hela tiden hållit riksdagen underrättad
om vad som skett.

Var och en förstår ju att detta är en
mycket komplicerad fråga. Den gäller

nedre Norrmalms reglering och är beroende
av ett avtal mellan staten och
staden, där ecklesiastikdepartementet
kommer in på en enda punkt, nämligen
beträffande konstfackskolan. Var och
en vet ju var den står; den står ju som
en propp i hålet vid Hötorget. Vi har i
departementet sökt bevaka en enda sak,
nämligen att konstfackskolan inte rives,
förrän vi har fått en ny konstfackskola,
så att den undervisning och verksamhet
som bedrives där inte blir lidande. Det
är vår skyldighet som huvudman att se
till att undervisningen där kan bedrivas.

Samtidigt har man på ett helt annat
plan, nämligen det stadsplanemässiga,
vid markförhandlingar och mycket annat,
där ju byggnadsstyrelsen är den
agerande parten, kommit fram till lösningar,
som man gemensamt med Stockholms
stad har ansett vara förbättringar.
Det är ju, som var och en vet,
fråga om en stor bytesaffär. Det gäller
väldiga summor och stora områden,
och i det sammanhanget har byggnadsstyrelsen
anmält, att det uppkommit ett
nytt läge, och frågat, om det inte är
bättre att vi i stället gör så och så. Därvid
har anförts så starka skäl, att regeringen
ansett förslaget vara riktigt.

Byggnadsarbetena har ännu inte kommit
i gång, fastän pengar är beviljade,
och året efter det att detta skett redovisar
man det nya läget för riksdagen. Då
vi äskade anslag av årets riksdag på kapitalbudgeten,
kände vi inte heller till,
att man ville ge huset en annan utformning.
Den senare utformningen hade
skett i samråd med representanter för
konstfackskolan, konstindustrien och
konsthantverket. Och så en dag anmäler
byggnadsstyrelsen till departementet
— det var den 23 mars, således ganska
sent — att det är nog ganska dumt
att följa vårt ursprungliga förslag och
bygga huset endast i då angiven omfattning.
Skulle man inte nu passa på
att göra det och det? Den frågan har
jag ingen anledning att gå in på. Den

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

har finansministern i samband med
dechargedebatten avklarat.

Vad jag här sagt är ett försök till svar
till herr Håstad. Vi har ännu inte använt
de pengar, som riksdagen redan
beviljat för ett speciellt ändamål.
Vi har inte varit i tillfälle att använda
dessa pengar till det ändamål som riksdagen
angivit. När ett nytt läge uppstått,
har regeringen framlagt ett nytt
förslag, där man sagt att man föredrar
en ändring.

Men helst skulle jag vilja sitta vid ett
bord tillsammans med herr Håstad och
med honom gå igenom handlingarna.
Att föra diskussionen, när den ene har
formuleringarna i sin hand och den
andre står tomhänt, är besvärligt, framför
allt när man har att göra med en så
pregnant person som herr Håstad.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag har i handen inga
andra handlingar än statsutskottets utlåtande,
och jag repeterade fjolårets
riksdagshandlingar för någon timme sedan.
Handlingarna i saken är dock
självfallet mera tillgängliga för en statssekreterare
än för en kammarledamot
som mig.

Jag kan så till vida acceptera herr
Edenmans resonemang, att någon spade
inte satts i marken på det nya stället.
Men kvar står i alla fall, att Kungl.
Maj :t den 30 juni 1955 förklarat sig inte
ha någonting att erinra emot vad byggnadsstyrelsen
föreslagit rörande ändringen
av lokalprogram och ny förläggning
för konstfackskolans nybyggnad.
Om man fortsätter på s. 9 i utskottets
utlåtande säger man där, att det lett
till vissa omritningar o. s. v., som allt
har företagits innan riksdagen hunnit
pröva, huruvida den går med på ändringen
av förläggningen.

Jag måste säga att det kan inte vara
någon riktigt ändamålsenlig ordning,
att riksdagen först fattar beslut och
fastställer en viss lokalisering och att
sedan regeringen börjar arbeta i en helt

Nybyggnad för konstfackskolan

annan riktning, så fort riksdagen hunnit
hem.

Sedan vill jag uttala ett önskemål.
När det gäller stora byggnader för staten
vore det önskvärt, om riksdagen
och riksdagsmännen kunde få litet mera
material. Varför skall vi inte kunna få
ritningar, planskisser eller dylikt i propositionerna?
Det får ju många stadsfullmäktige
och landsting så vitt jag
vet. Det kan hända att detta i några
fall skulle innebära smärre kostnader,
men vad jag anser gäller blott monumentalbyggnader,
och då tycker jag den
svenska riksdagen skall ha samma rätt
att få se på vederbörande handlingar
som stadsfullmäktige normalt torde ha.

Dessutom framgår inte heller i detta
fall, huruvida det har varit någon
kontakt mellan Stockholms stad och de
statliga myndigheterna. Vi vet ju att
Gärdet är en pärla, och Gärdet måste
bevaras. Här är det fråga om hur omgivningen
till Gärdet skall byggas ut. Jag
har haft den uppfattningen tidigare, att
man ville ha en låg bebyggelse på Gärdet.
Man vill inte upprepa det ganska
sorgliga arkitektoniska exempel som
den amerikanska ambassaden erbjuder,
där man plötsligt i en lågbebyggelse
har fått ett ganska främmande höghus.
I fråga om konstfackskolan höjer man
ett hus med två våningar, en våning i
botten och en våning upptill. Den som
läser handlingarna med uppmärksamhet
och dessutom är stockholmare undrar,
hur detta går ihop med det intresse
för en vacker utformning av trakten
kring Gärdet, som även Stockholms stad
kan hysa i denna fråga.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Jag vill bara replikera,
att avdelningen i statsutskottet har samma
möjlighet som departementet att ta
del av ritningsförslag. Ritningar kan
väl inte gärna användas på annat sätt
än att utskottet får studera dem. Vi kan
väl inte studera dom här i kammaren.

Det är väl inte att undanhålla riks -

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Nybyggnad för konstfackskolan

dagen fakta i målet, om allting tillställes
avdelningen. Det är nämligen otänkbart
att i en text redogöra för ritningar,
utan man får i stora drag hänvisa till
att man ansluter sig till byggnadsstyrelsens
planer och ritningar.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! I sitt tidigare anförande
angav herr Edenman beträffande
sin ställning jämförd med herr Håstads,
att herr Edenman inte haft handlingarna
tillgängliga. Det är just vad som
hänt både i det samlade utskottet och i
avdelningen. Det har inte företetts någonting
annat än denna promemoria.
Följaktligen har det varit omöjligt att
över huvud taget ingå på en saklig
prövning. Därför kan man heller inte
säga som utskottets ordförande, att det
skulle bli en lönsam byggnad. Det har
vi över huvud taget inget bevis för.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte
statssekreterare Edenman missförstod
mig.

Jag har uttryckt ett allmänt önskemål
om att riksdagen när det gäller
monumentalbyggnader skall få ritningar.
Jag tycker inte det är någon
orimlig fordran. Nu säger herr Edenman,
att det må vara tillräckligt, om
avdelningen får detta. Avdelningen består
dock blott av sex ordinarie ledamöter
och några suppleanter. Vi kan
hysa hur stort förtroende som helst för
avdelningen, men våra cirka 360 röster
skall ju vara med i den slutliga räk
ningen.

Jag vill nämna för herr Edenman —-jag är ledsen att jag så ofta kommer
tillbaka till Schweiz — att när en folkomröstning
anordnas i en kommun,
en stad eller en kanton i Schweiz, är
alltid ritningar med bland de papper,
som sänds ut till varje röstberättigad
medborgare i kantonen, i fall det är

fråga om byggnadsärenden. Jag tror
det skulle intressera oss alla att få veta
mera om vad som förekommit i denna
sak.

Sedan vill jag tillägga att inte ens
namnet på ifrågavarande kvarter finns
med i propositionen. Jag har förgäves
sökt efter uppgift om den saken, och
det är endast efter nära nog rent matematiska
beräkningar, som jag har kommit
fram till var ungefär konstfackskolan
nu skall ligga. Så mycket har alltså
vi vanliga riksdagsmän fått reda på i
denna 24-miljoners-fråga.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Jag kan ge herr Håstad
rätt på en punkt, nämligen att det kanske
vore lämpligt att vi använde oss
av en större apparat, när det gäller
frågor av detta slag. Det finns en modell
uppgjord över skolan, och den är noggrant
studerad i samtliga de departement,
som haft någon beröring med frågan,
nämligen finans-, kommunikationsoch
ecklesiastikdepartementen.

Det är tänkbart att vi som regel borde
redovisa anslag på kapitalbudgeten på
ett annat sätt än hittills. Sedan decennier
tillbaka är det emellertid praxis
att man i frågor av detta slag hänvisar
till byggnadsstyrelsen. Vi har ingen
byggnadsexpertis i departementen. Vi
gör därför endast en ekonomisk uppskattning
och värdering av förslagen,
och sedan hänvisar vi till vad byggnadsstyrelsen
anfört.

I avdelningen och utskottet hade ni
kunnat få studera alla ritningar och modeller,
fröken Karlsson, om ni bara hade
ringt upp vederbörande eller på annat
sätt framfört önskemål om att få ta
del av materialet. Även om man tillhör
oppositionen, borde man väl här ha försökt
få fram det material man önskade
studera. Jag tycker det är mycket egendomligt
att först nu i kammardebatten
komma med kritik och säga att man i
utskottet inte har fått ta del av materialet.

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag beklagar att jag på
grund av att enahanda debatt som denna
försiggår i medkammaren inte kunnat
följa debatten här. Jag förstår emellertid
att en redogörelse för ärendet
lämnats här, och jag skall därför inskränka
mig rätt mycket i fråga om
historieskrivningen i denna sak. Jag kan
emellertid ändå inte underlåta att säga,
att när det från byggnadsstyrelsens sida
i fjol i god tid till statsverkspropositionens
uppgörande hemställdes om
ett anslag av icke obetydlig omfattning
för denna byggnad var dock inte
huvudritningarna uppgjorda, utan byggnadsstyrelsen
anmälde att de kunde beräknas
komma till årsskiftet 1955 56; då
först skulle Kungl. Maj:t kunna slutgiltigt
fastställa dem. Det är klart att
under sådana förhållanden fick vi ta
ställning till propositionens avlämnande
innan några fastställda ritningar
kunde föreligga, och det dröjde i själva
verket så länge som till den 23 mars
innan vi i departementet fick höra något
från byggnadsstyrelsen i frågan. Då
hade byggnadsstyrelsen kommit fram
till att man borde göra vissa utökningar
av detta byggnadsverk därför att man
inte fullt utnyttjat den mycket dyrbara
och välbelägna tomten under de förhållanden
man tidigare tänkt sig. Det är
ju kanske då inte så konstigt att man,
när man en gång behövt byta tomt och
haft en arkitekttävling, som tog sikte
endast på själva undervisningens byggnadsbehov,
inte så noga penetrerat på
vilket sätt den nya tomten egentligen
bäst skulle kunna utnyttjas. Men lika
klart är ju att när vi i departementet
fick reda på att det skulle bli ett ganska
oekonomiskt utnyttjande av tomten, om
det ursprungliga förslaget genomfördes,
så tog vi detta ad notam och försökte
göra det bästa möjliga av situationen.
Vid det tillfället var emellertid tiden för
anslagspropositioners avlämnande i
vanlig ordning redan förliden. Tiden

Nybyggnad för konstfackskolan

för avlämnande av andra propositioner,
som inte skulle påverka nästa års budget,
var emellertid inte slut, och teoretiskt
sett kanske det sålunda skulle
kunnat tänkas att det lades fram en
proposition utan begäran om något anslag.
Det hade nog inte varit det lyckliga
i detta fallet, och det signalerades
nu behov av tilläggsanslag för nästa
budgetår också.

Emellertid började vi behandla frågan
i ecklesiastikdepartementet i vanlig
budgetordning. Även andra departement
måste vara med, och det gjorde
att det hela drog ut på tiden ytterligare.

I samband med en undersökning som
vi gjorde om man kunde flytta ut konstfackskolan
från Stockholm och sålunda
använda denna förnämliga tomt till något
helt annat, kom frågan att dra ut
så pass lång tid att regeringen tyckte,
att det konstitutionellt minst tveksamma
var att komma med en sådan här
promemoria i stället för en försenad
proposition. Det sades i medkammaren,
att det varit konstitutionellt bättre i
alla fall att komma med en sen proposition,
ja, därom kan man ju tvista. Nu
har emellertid regeringen valt denna
väg, och det har kanske sagts här, att
det är en så ovanlig väg att den inte
bort — även om den var aldrig så ekonomiskt
fördelaktig — försökas.

När jag har haft att göra jämförelser
med vad som tidigare kan ha hänt
i sådana här fall har jag emellertid
kommit till att det har avlämnats promemorior
av någon liknande karaktär,
som den nu ifrågavarande utan att riksdagen
har reagerat däremot, och därför
menade jag att något sådant skulle
vara rimligt även i detta fall. Jag hoppas
att ingen här har gjort några sakliga
invändningar mot att man på detta
sätt söker utnyttja en dyrbar tomt bättre,
ty det är onekligen så att det är ett
mera ekonomiskt projekt som Kungl.
Maj:t på detta något ovanliga sätt inbjuder
riksdagen att biträda.

Jag skulle kanske nämna något exem -

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Nybyggnad för konstfackskolan

pel på att någon sådan här underhandspromemoria
accepterats av riksdagen
och att riksdagen med tillfredsställelse
låtit saken passera. Jag tror att man kan
säga att en dylik promemoria lämnades
på våren 1950 från ecklesiastikdepartementet.
Den innebar betydande besparingar
på folkskoleväsendets område.
Man hade ganska hastigt kommit underfund
med att det var nödvändigt på
grund av lärar- och lokalbristen att utfärda
en provisorisk förordning, som
Kungl. Maj:t inte ansåg sig ha rätt att
göra utan att frågan anmälts till riksdagen.
Då kom besparingskungörelsen beträffande
antalet elever i våra folkskoleavdelningar
till stånd på en sådan här
underhandspromemoria, och jag kan
inte erinra mig att det väckte vare sig
sakliga eller konstitutionella invändningar.
Det hela ansågs vara nödvändigt
och därför önskvärt, varför man fann
sig i ett ovanligt tillvägagångssätt. Den
föreliggande frågan är naturligtvis inte
en så stor sak som den åsyftade, men
det hela visar dock att man kanske inte
heller i detta fall behöver hänga upp
sig så utomordentligt hårt på den konstitutionella
sidan av saken.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag blev litet förvånad,
när jag hörde fröken Karlsson klaga
över att det hade funnits för litet material
för att rätt kunna bedöma denna
fråga. Jag skall inte här tvista med fröken
Karlsson om huruvida vårt material
har varit tillräckligt eller inte. Den frågan
lämnar jag därhän. Men jag vill påpeka
att varken fröken Karlsson eller
någon annan ledamot i avdelningen har
begärt att få några ytterligare uppgifter
från byggnadsstyrelsen. Vi brukar vara
mycket tillmötesgående i sådant fall och
ta hänsyn till alla önskemål. Ävenså brukar
vi i avdelningen, om någonting är
oklart, kalla in specialister för att få
klargjort hur saker och ting ligger till.
Vi hade sannolikt gjort så även i detta

fall, om någon hade framställt önskemål
därom. Så har emellertid inte skett.

Sedan vill jag också säga att visst
kan vi infordra ritningar och kostnadsförslag
rörande investeringarna i samtliga
punkter i propositionerna från
ecklesiastikdepartementet — men vad
skulle det vara för nytta med det? Samtidigt
med de för icke-specialister mycket
svårförståeliga ritningarna och kostnadsförslagen
rörande de mycket stora
företag, som det ofta är fråga om, borde
man väl då nästan skicka med expertis,
som kunde göra en bedömning, vilken
man kunde lita på. Jag är i varje
fall inte någon sådan specialist att jag
vågar göra några mera ingående bedömningar
i byggnadsfrågor.

Faktum är sålunda att möjligheter har
förelegat att påfordra att få studera materialet
i detta fall, och ingen i avdelningen
har i varje fall försökt hindra
någon att ta del av detsamma.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att ännu en gång få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12 :o) i utskottets utlåtande nr 116, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken
Karlsson begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 164 ja
och 28 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 13—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Lades till handlingarna.

§ 7

Anslag till universitetssjukhusen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
117, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 till avlöningar vid karolinska
sjukhuset samt vissa andra anslag
till universitetssjukhusen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
55, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 20 januari 1956, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för karolinska
sjukhuset, vilka påkallades av vad de -

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

partementschefen föreslagit dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57 dels ock till Karolinska
sjukhuset: Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
25 070 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.,
att föreståndarinnorna vid karolinska
sjukhusets nu befintliga avdelningar
och kliniker skulle inordnas under chefen
för en föreslagen kansli- och personalavdelning.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Sunne (I: 487) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer och herr von Friesen
(11:645), hade hemställts, att riksdagen
måtte vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 55 besluta dels
att föreståndarinneorganisationen skulle
vara direkt underställd överdirektören
och vad gällde medicinska frågor vice
direktören, dels att omprövning av föreståndarinnornas
löneställning snarast
måtte ske dels ock att nio sjukskötersketjänster
i Ce 12 skulle inrättas vid de
allmänna kirurgiska vårdavdelningarna
och anslaget härför i erforderlig utsträckning
uppräknades.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande föreståndarinneorganisationens
ställning i administrationen
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:487
och 11:645, såvitt nu vore i fråga, besluta
att föreståndarinnorna skulle inordnas
under chefen för kansli- och
personalavdelningen;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:487 och 11:645, till den del de icke
behandlats under I.,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, vilka

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

påkallades av vad departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 20 januari 1956;

b) godkänna av utskottet föreslagen
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 25 070 000 kronor;

III. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en förutsättningslös, allsidig
och skyndsam utredning av frågan, på
vilket sätt behovet av ytterligare sjukvårdsavdelningar
i landet i samband
med den pågående upprustningen av
läkarutbildningen för framtiden bäst
borde tillgodoses.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Elmén, herr
Widén, fröken Ager och herr Helén,
vilka ansett, att utskottet under I och
II bort hemställa att riksdagen måtte,

I. beträffande föreståndarinneorganisationens
ställning i administrationen
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:487 och
II: 645, såvitt nu vore i fråga, besluta
att föreståndarinnorna skulle vara direkt
underställda överdirektören och
vad gäller medicinska frågor vicedirektören; II.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 487 och II: 645,
till den del de icke behandlats under I.,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, vilka
påkallades av vad departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 20 januari 1956;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 25 162 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Förslaget till omorganisation
av föreståndarinneorganisationen
vid karolinska sjukhuset har i princip
godkänts av alla intresserade parter.
Men besparingssakkunniga har i en
mycket viktig detalj i det ursprungliga
förslaget gjort en ändring, som lett till
att man kan ifrågasätta, huruvida det
är möjligt att vinna vad som avsetts
med omorganisationen. Jag tänker beröra
denna fråga ganska ingående. Det
gäller nämligen mycket pengar, och när
nu riksdagen skall besluta om de olika
detaljerna, är det av vikt att riksdagen
verkligen vet vad som sker.

Frågan gäller, huruvida man skall
ha en föreståndarinneorganisation, som
verkligen kan följa med fluktuationerna
i arbetet inom sjukvårdens olika avdelningar
— polikliniker etc. — så att
de ändringar, som betingas av nyheterna
på området, så fort som möjligt
genomföres. Allt på sjukhuset kommer
att bero av om dylika ändringar sker.
Skall vi kunna använda våra dyrbara
apparater och kunna belägga alla vårdplatser,
måste personalsammansättningen
motsvara vad nyheterna kräver.

Besparingssakkunniga har funnit, att
föreståndarinneorganisationen såsom en
administrativ del av förvaltningen bör
höra under kansli- och personalavdelningen.
Sjukhusdirektionen däremot anser,
att föreståndarinneorganisationen
såsom hörande till en avdelning, som
skall gripa in i allt som dagligen sker
på sjukhuset, i likhet med läkarorganisationen
bör sortera direkt under
överdirektören och vicedirektören, alltså
läkaren. Sjukhusdirektionen säger
mycket koncentrerat och mycket direkt
just vad man vill ha fram. Man börjar
med att framhålla, att besparingssakkunniga
har föreslagit, att föreståndarinnorna
för sjukvården skall underställas
byrådirektören vid kansli- och

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

personalavdelningen, och fortsätter:
»Detta ställningstagande torde ha föranletts
av det förhållandet, att föreståndarinnorna
för närvarande, på grund av
föreståndarinneorganisationens otillräcklighet,
till övervägande del måste
ägna sig åt personalrekryterings- och
dylika göromål. Genom den av direktionen
i anslagsäskandena den 21 juni
1955 föreslagna förstärkningen av föreståndarinneorganisationen
åsyftas emellertid
att ge föreståndarinnorna ökad
möjlighet att ägna sig åt den viktiga
uppgiften att ha översyn över sjukvården
och att i samarbete med läkarna
verka för förbättrade arbetsmetoder
och lämpligare arbetsfördelning samt
bättre utnyttjande av vårdplatserna
m. m. Liksom läkarorganisationen bör
föreståndarinneorganisationen vara direkt
underställd överdirektören och,
vad gäller medicinska frågor, vicedirektören.
»

Direktionen framhåller vidare att detta
förslag ursprungligen lades fram av
sjukhusutredningen i dennas betänkande
nr 8 och att det givit en mycket
stark ställning åt föreståndarinnorna.
Direktionen finner, att denna viktiga
personalgrupp bör stå direkt under
högste chefen, alltså styresmannen. Direktionen
hemställer därför att föreståndarinnorna
inte skall underordnas
byrådirektören vid kansli- och personalavdelningen
utan som hittills sortera
direkt under överdirektören och vicedirektören.
Det tillägges, att byrådirektören
givetvis skall handlägga den del
av frågorna, som rör förvaltningsorganisationen,
dvs. löner och dylikt, men
det är ju inte denna sak det gäller.

Så långt sjukhusdirektionen.

•lag skall ta ett exempel för att visa
vad det här kan gälla. Det finns för
närvarande på de olika operationsavdelningarna
s. k. nattpatruller — alltså
en hel liten personalgrupp — en för
kirurgavdelningen, en för öronavdelningen,
en för ögonavdelningen, etc.
Nu håller man på med undersökningar,

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

huruvida inte de nattoperationer, som
förekommer på specialavdelningarna,
mycket väl skulle kunna utföras av en
sådan patrull, som har allmänkirurgisk
operation till huvudspecialitet. Det är
en sådan fråga som det gäller för de
kunniga på området att besluta om. Det
är med andra ord en fråga i vilken man
inte vänder sig till en aldrig så skicklig
högste jurist på en kansliavdelning.
Han förstår inte om en sådan sak över
huvud taget går för sig, om man kan
kräva detta av ifrågavarande personal.
Inom våra sjukhus är det så många sådana
där saker som ständigt kommer
fram på nytt och där man måste känna
till detaljerna för att veta vad man
ålägger de olika grupperna, så att inte
den patient som tas in skall få mera
skada än gagn av sin sjukhusvistelse.
Det torde också intressera andra kammaren
att vi får ut det mesta möjliga
av organisationen.

Departementschefen anför i denna
del följande: »Även departementschefen
anser de sakkunnigas förslag innebära
sådana förbättringar i fråga om
administrationens funktioner, att en
omorganisation av densamma i enlighet
med förslaget bör komma till stånd.
Därför tillstyrkes att administrationen
tills vidare organiseras på nämnda två
avdelningar med den uppdelning på
underavdelningar och sektioner, som
av de sakkunniga föreslagits. Härav
följer att departementschefen anser att
föreståndarinnorna bör inordnas under
chefen för den föreslagna kansli- och
personalavdelningen.»

Detta uttalande ger belägg för att
man i departementet inte har haft klart
för sig vad omorganisationen innebär.
Det tror jag att man tryggt kan påstå.

Vad säger utskottet? Utskottet viftar
bort saken mycket lätt. Det säger bl. a.:
»Det är beträffande frågan huruvida
föreståndarinnorna skall ingå i den
föreslagna kansli- och personalavdelningen,
såsom besparingssakkunniga
föreslagit, eller om de utanför avdel -

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

ningsorganisationen skall vara direkt
underställda överdirektören eller vicedirektören,
som meningarna går isär.
Utskottet anser för egen del att betydelsen
av om föreståndarinneorganisationen
hänföres till kansli- och personalavdelningen
eller direkt underställes
sjukhusets båda chefstjänstemän inte
får överdrivas. Det centrala är i båda
fallen ett förtroendefullt och friktionsfritt
samarbete.»

Jag trodde för min del att denna omorganisation
av föreståndarinneorganisationen
verkligen skulle läggas upp så
att man därmed lade grunden till ett
förtroendefullt och friktionsfritt samarbete.
Jag vet mycket väl att hur tokig
och vrång en organisation än är, så kan
en övermänniska klara sig ändå. Men
jag vet också att gäller det en utredning
som skall syfta till en rationell
organisation, då är det de i detta sammanhang
viktiga argumenten man skall
ta fram. Men här vill man få till stånd
en sådan ändring, som inte alls kan
förstås av dem som har med frågan
att göra, de sakkunniga på området.

Vi har alltså härvidlag tänkt oss något
rationellt, men vi har konstaterat, att
man fört in något irrationellt, något
som intet har att skaffa med huvudspörsmålet,
nämligen hur vi skall ordna
det så att den personal sättes in som
passar bäst för arbetsuppgifterna i fråga
och som kan utföra dem på både
billigaste och bästa möjliga sätt.

För min del kommer jag att rösta för
reservationen. Jag har inte funnit att
man anfört eller ens försökt anföra någon
förklaring till denna omorganisation.

I denna reservation vid punkt 2 i utskottets
utlåtande tar reservanterna också
upp frågan om ytterligare sjukskötersketjänster
på de nio kirurgiska vårdavdelningarna.

Om man gör — såsom i sådana här
fall gärna sker — en jämförelse med
andra sjukhus av ungefär samma typ,
t. ex. Lunds lasarett, finner man att på

likartade avdelningar med motsvarande
antal patienter är det tre sjuksköterskor
anställda. Men i fråga om karolinska
sjukhuset skall det räcka med
två sjuksköterskor på varje avdelning,
samma antal som funnits alltsedan sjukhusets
tillkomst år 1939.

Vad säger sjukhusdirektionen om
denna sak? Jo, direktionen betonar att
det har skett eu mycket kraftig ökning
av arbetet för vårdpersonalen. Speciellt
den kvalificerade personalen, alltså dessa
två sjuksköterskor på varje avdelning,
har fått en så stor arbetsbörda att
de blivit »alltmer slitna» — direktionen
använder just de orden. Jag skall
inte trötta kammaren med att redogöra
för de nya stora kirurgiska ingrepp som
man nu gör. Däremot inser var och en
lätt att med de mycket förnämliga narkosmetoder,
som numera användes, kan
även mycket dåliga patienter opereras.
Intravenösa droppinjektioner ges i mycket
stor utsträckning, ofta just till patienter
med dåligt allmäntillstånd. Vidare
tas det en massa prov av olika slag,
och forskarna behöver en mängd uppgifter
för sitt arbete. Antalet röntgenundersökningar
har ökat. Vidare kräver
de elever från sjuksköterskeskolorna,
som finns på dessa avdelningar,
mycket mer undervisning av avdelningssjuksköterskorna
än tidigare, eftersom
eleverna numera endast vistas
tre månader på varje avdelning.

Detta är påpekanden som sjukhusdirektionen
gör. Sjukhusdirektionen slutar
med att säga, att det inte är tal om
annat än att personalen på alla avdelningar
behöver ökas men att det bäst
behövs en ökning på de kirurgiska avdelningarna.
Därför inskränker man
sig till det uttalandet, att det är av behovet
påkallat med ytterligare en sjuksköterska
i Ce 12 på vardera av de nio
kirurgiska vårdavdelningarna.

Jag vill ett ögonblick gå tillbaka till
reciten till utskottets utlåtande på denna
punkt. Departementschefen är där
inne på frågan om sjukhusens olika typ.

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Det händer nog lätt, när man här i riksdagen
har att ta ställning till frågor
som denna, att man gör en jämförelse
mellan det ena sjukhuset och det andra
och resonerar som så: »På Falköpings
lasarett har vi så och så stor personal
på vårdavdelningarna, och det är väl
också ungefär vad som behövs på karolinska
sjukhuset.» Departementschefen
framhåller emellertid här: »Av dessa
sjukhusens uppgifter följer, att desamma
i fråga om byggnadssätt, utrustning
och personaluppsättning kommer att väsentligt
skilja sig från andra sjukvårdsinrättningar.
Medan vid dessa endast
erfordras de lokaler, som behövs för
sjukvården, tillkommer vid ett undervisningssjukhus
en hel del lokaler för
undervisningen och den vetenskapliga
forskningen.» I fortsättningen får vi sedan
höra en del om hur mycket som
tillkommit i fråga om apparaturer, lokaler,
specialavdelningar, etc.

Finns det någon här som tror att inte
detta inverkar på vårdpersonalens arbetsuppgifter?
Det är ju de som i stor
utsträckning skall antingen själva ta alla
dessa nya prov eller förbereda proven.
Det är en enorm utveckling av sjukvården
som ägt rum sedan 1939. Det
enda, som inte har skett, är att den kvalificerade
personalen har utökats. Vid
sjukhusen i våra grannländer har man
aldrig funnit sig i att ha en så fåtalig
kvalificerad sjukvårdspersonal som vi
har i Sverige.

Inom Svensk sjuksköterskeförening
har vi roat oss med att göra en utredning
om hur de kvalificerade arbetsuppgifterna
förhåller sig till de okvalificerade
på de kirurgiska vårdavdelningarna.
Det har varit skrämmande att
se, hur stor del av arbetet som åvilar
de två sjuksköterskorna på varje avdelning.
Men några nya tjänster skall
inte inrättas! Det betyder — eftersom
personalen skall arbeta 192 timmar per
fyraveckorsperiod — att efter klockan
12 — med det schema, som man måste
lägga upp för att täcka (lagen och för

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

att under de hektiska timmarna ha två
sjuksköterskor till hands — endast en
sjuksköterska kommer att svara för
alla patienter på avdelningen.

Nu säger man, att man håller på att
fundera ut något, man håller på att undersöka,
om man inte kan rationalisera
på ett sådant sätt, att man slipper tillsätta
en ny sjuksköterska på varje avdelning.
Det som man håller på att fundera
ut är en s. k. efteroperationsavdelning,
där man tänkt sig, att ett dagskift skall
förekomma. Under åtta timmar har avdelningen
alltså de patienter, som är
opererade denna dag, men efter klockan
12 har vederbörande dels alla, som är
dåliga eller i behov av detaljerad hjälp
efter föregående dags operationer, och
vidare dem, som senare på kvällen kommer
från operation. Det är inte tal om
något annat än ett skift på efteroperationsavdelningen.

Vid en sådan avdelning hände det en
olycka för en tid sedan. Det kostade
staten inte så litet att göra en människa,
en arbetsam, ivrig, kunnig och duktig
människa, arbetsoduglig för en period
framåt. Det var tur, att vi kunde få
henne arbetsduglig igen. Man kan inte
lägga på människor mera än vad de orkar
med. Nu, när vi talar om jag vet
inte hur kort arbetsdag, är det besynnerligt,
att man inte också kan lyssna
litet mer på sakkunskapen och förstå,
att man här inte vinner något på att inte
bevilja utökning av denna personal.
Det är tvärtom så, att man inte kan utnyttja
alla de fina och dyrbara apparater
och alla avdelningar på olika håll,
som är till för att utnyttjas, om dessa
inte får den kunniga personal, som de
kräver.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till reservationen under punkt 2
av herr Axel Andersson m. fl.

I detta yttrande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fröken
Elmén (fp) och fru Eriksson i
Stockholm (s).

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
har nu fått ta del av Svensk sjuksköterskeförenings
syn på den fråga, som vi
har att behandla. Statsutskottet har vid
sitt ställningstagande följt Kungl. Maj:t
och därmed också besparingssakkunniga,
som arbetar inom karolinska sjukhuset.
Jag har ett intryck av att fröken
Höjer inte tilltror dessa besparingssakkunniga
någon som helst sakkunskap.
Vi i utskottet är alltså av en något annan
mening, eftersom vi har följt dem.

När jag i övrigt har att bemöta fröken
Höjer, vill jag hänvisa till vad hon
själv citerat på sidan 19 i utlåtandet,
men där hon slutade vill jag fortsätta.
Den sista mening, som citerades av fröken
Höjer, löd: »Det centrala är i båda
fallen ett förtroendefullt och friktionsfritt
samarbete.» Jag fortsätter med vad
som står skrivet därefter: »Med hänsyn
härtill och då ett av syftemålen med
den föreslagna omorganisationen är att
bereda överdirektören lättnad i hans
arbetsbörda är utskottet inte berett att
tillstyrka detta yrkande i motionerna.»

Utskottet har emellertid gjort ett tilllägg
— jag vet inte, om fröken Höjer
haft behov av att observera det: »För
den händelse framtida erfarenheter av
den nya organisationen skulle visa, att
olägenheter är förknippade med detaljutformningen
av densamma, föreligger
uppenbarligen ej hinder att då vidtaga
erforderliga jämkningar.»

Beträffande yrkandet om ett antal av
nio operationssköterskor har utskottet
svarat — jag citerar: »Ovan har utskottet
understrukit angelägenheten av att
åtgärder för rationalisering av operationsarbetet
vidtages. Då sådana åtgärder
kan tänkas påverka behovet av sjukskötersketjänster
vid de kirurgiska
vårdavdelningarna, är utskottet inte berett
tillstyrka yrkandet i motionerna
om inrättande av nio sjukskötersketjänster
i Ce 12 vid de allmänna kirurgiska
vårdavdelningarna och uppräkning av
anslaget för detta ändamål.»

Under hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det är riktigt, att jag
tillhör Svensk sjuksköterskeförening
och vågar tala om det. I denna kammare
brukar det inte spela någon roll att
man nämner, att man också arbetar
inom en organisation.

Vad jag särskilt tryckte på och gärna
skulle vilja, a''t utskottets ärade talesman
hade tagit upp, var att det är sjukhusutredningen,
som kommit med annat
förslag, och sjukhusdirektionen,
som önskar den i reservationen föreslagna
utformningen. Dess ledamöter
torde representera en sakkunskap, som
verkligen erkännes av vem det vara må.

Det har sagts, att överdirektörens arbetsbörda
skulle lättas. När nu överdirektören
själv anser, att han inte får
det lättare i sitt arbete utan att det blir
besvärligare för honom att ha en kanslidirektör
som mellanled, undrar man
verkligen vad det är för sakkunskap,
som inte lyssnar på vad han och sjukhusdirektionen
säger. Det är alldeles
riktigt att jag har observerat vad utskottet
här säger om överdirektören —
jag har redan svarat på detta — och att
om olägenheter visar sig vara förknippade
med detaljutformningen kan man
tänka sig att vidtaga erforderliga jämkningar.
Men, utskottets ärade talesman,
jag är gammal i gamet. Jag vet att när
en nyhet införs och det kommer någon
emellan som får en högre ställning, då
vill han inte gärna maka åt sig. Det
skall allt till någonting alldeles speciellt
för att få till stånd en sådan jämkning.
Varför kan man inte få höra någonting
om det arbete det här gäller, och varför
är det så viktigt med att få in en person
med juridisk examen? Det är inte den
juridiska examen som har betydelse
just på detta område.

Jag tycker vidare att utskottet, när
det behandlat dessa tjänster på de nio

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

kirurgiska avdelningarna, borde ha inhämtat
uppgifter från sjukhusdirektionen
om det verkligen fanns något behov.
Då hade utskottet fått veta vad
denna omorganisation innebar och att
den icke eliminerade föreliggande behov
av ytterligare en sjukskötersketjänst
på varje avdelning.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Om fröken Höjer förutsätter,
att avdelningen skulle vara främmande
för några detaljer i denna fråga,
så är det fel. Vi har inhämtat alla erforderliga
upplysningar, och fröken
Höjer har inte kunnat påpeka någonting
nytt för oss i varje fall.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det är bara detta, att
man inte kunnat tala om varför det är
så önskvärt med denna lilla detaljförändring.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Höjer begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
i utskottets utlåtande nr 117, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Tjänstebostadssystemet m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Höjer begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 134 ja
och 56 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3—S

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Tjänstebostadssystemet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstebostadssystemet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 116 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 16 mars 1956, föreslagit
riksdagen att godkänna de principiella
riktlinjer i fråga om tillämpning
av tjänstebostadstvång och i fråga om
hyressättningen för tjänstebostäder, som
i nämnda statsrådsprotokoll förordats.

I propositionen framlades på grundval
av ett av 1952 års tjänstebostadsutredning
avgivet betänkande (SOU
1955: 30) principförslag till ändrade
riktlinjer i fråga om tillämpning av
tjänstebostadstvång och i fråga om hyressättningen
för tjänstebostäder. Sålunda
skulle tjänstebostadstvång föreligga
endast då upplåtande av bostad
vore av väsentlig betydelse för de med
tjänsten förenade arbetsuppgifternas behöriga
fullgörande eller eljest krävdes
för ett ändamålsenligt bedrivande av

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Tjänstebostadssystemet m. m.

verksamheten vid tjänstestället. Detta
innebar, att tjänstebostadstvånget starkt
begränsades och tjänstebostäderna för
folkskolans lärare avvecklades. Tjänstebostäder
för ordinarie församlingspräster
avsågs däremot skola bibehållas i
ungefär samma utsträckning som för
närvarande. I fråga om hyressättningen
för kvarvarande tjänstebostäder skulle
till utgångspunkt tagas den hyra, som
en tjänsteman i den fria hyresmarknaden
skulle få betala för en med tjänstebostaden
likvärdig bostad på orten.
Med hänsyn till bostadstvånget förutsattes
dock en hyresreducering kunna
ske i vissa fall. Vid vilken tidpunkt förslagen
borde bringas i tillämpning skulle
icke bestämmas förrän erforderliga
detaljföreskrifter och övergångsanordningar
utformats.

I anledning av förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Nilsson m. fl. (I: 559) och den andra
inom andra kammaren av herrar Larsson
i Luttra och Larsson i Hedenäset
(11:738), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandling av propositionen
nr 116 hos Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att de i motionerna anförda synpunkterna
måtte beaktas vid den fortsatta
prövningen rörande statsbidragen till
kommunerna för tillhandahållande av
bostäder åt folkskolans lärare;

dels en inom andra kammaren av
herr Rylander m. fl. väckt motion
(11:739), vari hemställts att riksdagen
ville vid behandlingen av propositionen
nr 116, med godtagande av Kungl.
Maj:ts förslag i övriga delar, för sin del
besluta dels att nuvarande tjänstebostadssystem
för präster, även i tätorter,
skulle tills vidare bibehållas och dels
att nuvarande system för hyressättningen
av de prästerliga tjänstebostäderna
skulle tills vidare bibehållas;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Widén m. fl. väckt motion

(11:740), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att avslå propositionen
nr 116, i vad den avsåge principbeslut
om avskaffande av tjänstebostäder för
folkskolans lärare.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna I: 559 och II: 738
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att riksdagen måtte beträffande bibehållande
av tjänstebostadssystemet
för präster och grunderna för hyressättningen
av de prästerliga tjänstebostäderna,
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionen
II: 739, i vad den skilde sig från Kungl.
Maj:ts förslag, godkänna de principiella
riktlinjer, som i förevarande hänseende
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 16 mars 1956 förordats;

3. att riksdagen måtte, med avslag å
motionen 11:740, bifalla Kungl. Maj:ts
förslag, såvitt det avsåge principbeslut
om avskaffande av tjänstebostäder för
folkskolans lärare;

4. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i övrigt, godkänna
de principiella riktlinjer i fråga om
tillämpning av tjänstebostadstvång och
i fråga om hyressättningen för tjänstebostäder,
som i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 16 mars 1956
förordats.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Rubbestad, som ansett att
utskottet under 1. bort hemställa att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:559 och 11:738 i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i reservationen
anförts;

2) av herrar Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Staxång och Johansson i
Mysinge, vilka ansett att utskottet bort
under 2. hemställa

att riksdagen måtte beträffande bibehållande
av tjänstebostadssystemet för
präster och grunderna för hyressättningen
av de prästerliga tjänstebostäderna,
i anledning av Kungl. Maj:ts för -

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

slag och med bifall till motionen
II: 739, i vad den skilde sig från Kungl.
Maj:ts förslag, godkänna de principiella
riktlinjer, som i förevarande hänseende
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 16 mars 1956 förordats, dock
med den jämkningen att vid beräkning
av hyran för de prästerliga tjänstebostäderna
hyresbeloppet skulle reduceras
med tolv procent;

3) av herr Widén, som ansett att utskottet
under 3. bort hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till motionen
11:740, avslå Kungl. Maj:ts förslag, såvitt
det avsåge principbeslut om avskaffande
av tjänstebostäder för folkskolans
lärare;

4) av herr Einar Persson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Den 7 mars 1952 tillsatte
chefen för ecklesiastikdepartementet
en utredning, den s. k. Curtmankommittén
med uppgift att dels göra en
översyn av gällande bestämmelser om
statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans
lärare, dels ompröva gällande
bestämmelser om hyresmarknadsbegreppet.

Kommittén framlade sitt betänkande
1954. Förslaget innebar helt nya bestämmelser
för att fastställa en kommuns
skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder
men därtill också en väsentlig
nedskärning av denna skyldighet.
Ecklesiastikministern godtog i stort
sett utredningens förslag, och riksdagen
beslöt 1955 i enlighet därmed.

Den 20 augusti 1952, alltså fem månader
efter det Curtmankommittén tillsattes,
tillkallade chefen för civildepartementet
en utredningsman för att verkställa
en översyn av bestämmelserna
om liyressättningen av tjänstebostäder.
Den proposition, som vi nu har att behandla,
bygger på denna utredning och

Tjänstebostadssystemet m. m.

innebär, att tjänstebostadssystemet för
folkskolans lärare skall avvecklas.

Kort sagt: 1955 framlägger Kungl.
Maj:t genom ecklesiastikdepartementet
ett förslag, som behandlas av statsutskottets
andra avdelning och sedan går
till statsutskottet och kamrarna. Riksdagen
beslutar i enlighet med detta förslag.
1956 framlägger Kungl. Maj:t genom
civildepartementet ett förslag som
går över femte avdelningen i statsutskottet,
och nu står riksdagen i färd att
besluta i enlighet med det förslaget.
Båda förslagen avser samma problem.

1955 behandlas tjänstebostäderna för
folkskolans lärare som ett skolproblem,

1956 behandlas samma fråga, ehuru
snarare som ett löneproblem. Intrycket
av behandlingen av denna fråga måste
bli förvirrande. Finns det ingen samordning
inom regeringen av sådana frågor?
Det verkar som om den ena handen
inte visste vad den andra gjorde.

Syftemålet med 1946 års boställsordning,
som reglerar tjänstebostäderna för
folkskolans lärare, var dels att hjälpa
landsbygdens lärare till goda bostäder,
dels att genom goda tjänstebostäder
hjälpa landsbygdsdistrikten till att få
bra lärare.

1955 konstaterade departementschefen,
att tjänstebostäder ännu så länge
vore av stor betydelse för folkskoleväsendet
på landsbygden och ansåg sig
fördenskull inte för det dåvarande kunna
förorda avveckling av tjänstebostadssystemet
för folkskolans lärare. I detta
departementschefens uttalande instämde
statsutskottet. I år säger chefen för
civildepartementet: »Därest såsom utredningen
förordat och av mig i det
föregående tillstyrkts i princip endast
tjänstesynpunkter skall vara avgörande
för anordnandet av tjänstebostäder och
för åläggande av bostadstvång, finner
jag följdriktigheten kräva, att beslut nu
fattas om en avveckling av tjänstebostadssystemet
för folkskolans lärare.»
Nu kan man fråga sig om det var annat

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Tjänstebostadssystemet m. m.

än tjänstesynpunkter som var avgörande
för 1955 års beslut.

Nu har här införts en ny definition
på begreppet tjänstebostad. Enligt denna
nya definition kan inte folkskolans
tjänstebostäder räknas som tjänstebostäder,
eftersom en lärare endast varit
tvungen att ta emot bostaden och betala
hyra för den men ej att bebo den.
Det är en rätt egendomlig tolkning av
bestämmelserna. Var och en förstår, att
det endast är i ett fåtal fall, som en
lärare betalar hyra för en bostad utan
att även bebo den. Det har säkert ansetts
önskvärt, och det med all rätt, att
lärarna inte bor alltför långt från skolan,
detta inte för lärarens egen bekvämlighets
skull utan framför allt för
skolans egen skull. Därtill kommer att
kommunen genom det nuvarande systemet
haft garanti för en hyresinkomst
för bostaden. Enligt det nya förslaget
kan denna inkomst försvinna.

Civilministern synes dock ha en känsla
av att man befinner sig på hal is,
eftersom han gör ett indirekt förbehåll.
Han framhåller att statsbidrag även i
fortsättningen skall kunna utgå till uppförande
eller anskaffande av lärarbostad
i vissa fall. Observera att det sägs
lärarbostad, icke tjänstebostad.

Det är alltid vanskligt att spå. Jag
tror emellertid att utvecklingen på
denna punkt kominer att gå i icke önskvärd
riktning. Det råder ingen tvekan
om att kommunerna kommer att få bygga
lärarbostäder. De kan formellt bestämma
hyran fritt, men man frågar sig
huruvida det går att få några lärare på
landsbygden om det tas ut en hyra,
motsvarande vad som krävs för att täcka
byggnadskostnaderna. Jag är rädd att
så inte blir fallet, i varje fall får landskommunerna
inte möjlighet att konkurrera
om de bättre lärarna. Jag fruktar
att kommunerna kommer att få sitta
emellan för den besparing, som statsmakterna
här kommer att göra genom
att i fortsättningen inte behöva lämna

några statsbidrag till tjänstebostäder
för lärare.

Det enligt min mening allra allvarligaste
i detta sammanhang är emellertid
att jag har en känsla av att man genom
det nya systemet kommer att få nya påtryckningsmedel
för att bortrationalisera
bygdeskolorna, som ju riksdagen
vid flera tillfällen sagt sig vilja slå vakt
om. Jag anser detta förslag innebära,
att man går den motsatta vägen. Fara
föreligger att bygdeskolorna kommer
att försvinna.

Kungl. Maj :t framhåller att vissa övergångsproblem
kommer att uppstå. Härom
anföres: »Ett avskaffande av tjänstebostadssystemet
för folkskolans lärare
måste med hänsyn till de föreliggande
förhållandena i väsentligt högr» grad
än på andra områden påkalla särskilda
övergångsanordningar.» Härom råder
ingen tvekan. »Den närmare utformningen
av övergångsanordningarna bör
vidare övervägas i samband med det utredningsarbete,
som ett principbeslut i
frågan föranleder. Avvecklingen av förevarande
tjänstebostadstvång torde
böra ske successivt under en längre tid
än som kan ifrågakomma beträffande
andra tjänstebostäder.» Utskottet understryker
dessa synpunkter.

Det av riksdagen förra året antagna
systemet med tätortsförteckningar innebär
i sig självt möjligheter till en avveckling
av tjänstebostadssystemet. Där
har förutsatts att det vart femte år skulle
omprövas vilka tätorter som skulle uppföras
på tätortsförteckningen och därigenom
slippa tillhandahålla tjänstebostäder
för lärare. Denna omprövning
vart femte år ger ju möjligheter till en
successiv avveckling av tjänstebostadssystemet
i de mindre tätorter det här
är fråga om. Man kan då fråga sig om
det krävs något nytt system. Är det
rimligt att vi vid denna riksdag skall
upphäva det beslut vi fattade så sent
som 1955 och vars verkningar vi ännu
inte hunnit få någon erfarenhet av? Jag
kan inte finna det och ber därför, herr

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

talman, att få yrka bifall till den av mig
till detta utlåtande fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Cassel
(h), Allmän (fp) och Berggren (fp).

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Som herr Widén redan
erinrat om var frågan om tjänstebostäder
för folkskolans lärare föremål för
beslut vid fjolårets riksdag. Då infördes
begreppet tätortsförteckningar i
stället för det tidigare hyresmarknadsbegreppet,
d. v. s. vissa orter skulle vara
undantagna från skyldigheten att tillhandahålla
tjänstebostäder. Samtidigt
genomfördes en höjning av statsbidraget,
i synnerhet beträffande den lägsta
hyreskostnadsgruppen. Allt detta måste
betraktas som mycket värdefulla förbättringar
jämfört med vad som tidigare
gällt. Ännu har vi alltså inte några
erfarenheter av hur detta system skulle
verka, och det kan därför anses vara litet
brådstörtat att redan nu tänka sig
en avveckling av tjänstebostadssystemet.
Eljest är det uppenbart att man
från kommunal synpunkt i övrigt inte
har några betänkligheter mot att skyldigheten
att tillhandahålla tjänstebostäder
över huvud taget avskaffas, ty
den har medfört ganska stora kostnader
för kommunerna. Emellertid råder
det ju, i synnerhet i fråga om folkskollärarkåren,
särskilda förhållanden på
landsbygden, och det blir, såsom också
framgår av propositionen, under alla
förhållanden nödvändigt för kommunerna
att ordna lärarnas bostadsfråga.
Det kan då kanske lätt bli på det sättet,
att den föreslagna förändringen i stället
kommer att medföra större kostnader,
och möjligheten att ta ut hyror som
täcker byggnadskostnaderna kan det
många gånger vara svårt att utnyttja.

Vi har i en motion strukit under dessa
synpunkter och sagt: »Det är enligt
vår mening angeläget, att landsbygdsdistrikten
även i fortsättningen får goda
möjligheter att med ekonomiskt bistånd

Tjänstebostadssystemet m. m.

från statens sida bjuda aspirerande lärare
sådana villkor, icke minst i fråga
om tillhandahållande av bostad, att
kompetenta och dugande lärare söker
ordinarie tjänster och även stannar vid
folk- och småskolorna på landet.» Jag
tror att dessa synpunkter bör understrykas
mycket kraftigt.

Nu har det ju inte varit tänkt att
detta system skall omedelbart avvecklas,
utan det är förutsatt att en viss utredning
skall företagas, och om vad utskottet
här har sagt skall uppfattas som
ett understrykande av att man här skall
gå försiktigt fram, så vill jag ytterligare
stryka under den saken. Utskottet säger:
»Av förslagets karaktär av principförslag
torde följa, att en viss rörelsefrihet
bör inrymmas åt det fortsatta utredningsprogrammet.
Även om de ledande
tankegångarna i förslaget vinner
statsmakternas gillande, bör detta
enligt utskottets mening inte uppfattas
som ett rigoröst fastläggande på alla
punkter av de däri uppdragna riktlinjerna.
Där så kan ske utan uppgivande
av de ledande principerna bör alltså
vid detaljutformningen utrymme finnas
för modifikationer i de utstakade
riktlinjerna, i den mån sådana befinnes
önskvärda eller påkallade. Från
denna allmänna utgångspunkt anser sig
utskottet kunna lämna sin principiella
anslutning till det nu framlagda förslaget.
» Det är alltså uppenbart att utskottet
här har strukit under, att man bör
ta all möjlig hänsyn till de speciella förhållanden
som här kan råda.

I en annan passus i propositionen —■
och det kanske är denna passus som i
första hand har orsakat att vi har väckt
vår motion i ärendet — sägs att det bör
övervägas, huruvida och i vad mån bidrag
till lärarbostäder, som utbetalts
före slopandet av tjänstebostadssystemet,
bör återbetalas till statsverket. Vi
menar att man över huvud taget inte enbart
av den anledningen, att man slopar
tjänstebostadssystemet, bör återkräva
statsbidrag från kommunerna. Iledan

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Tjänstebostadssystemet m. m.

nu är det ju på. det sättet att kommunerna,
om de säljer bostadsfastigheter,
härigenom ikläder sig återbetalningsskyldighet,
och det bör kunna räcka
även i fortsättningen.

Nu har ju tidpunkten för förslagets
genomförande lämnats öppen i propositionen,
och därvidlag vill man nog
göra det uttalandet, att den tiden inte
bör tillmätas alltför kort, utan att det
här blir en tillräcklig övergångstid innan
de nya bestämmelserna helt skall
tillämpas.

Jag medger gärna att vad utskottet
här har skrivit i viss mån innebär ett
tillmötesgående av motionärernas synpunkter,
men jag vill ändå, herr talman,
yrka bifall till reservationen nr 1 av
herr Rubbestad.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Bara ett kort ord om
Kungl. Maj :ts förslag i fråga om de
prästerliga tjänstebostäderna.

För närvarande gäller den ordningen,
att den prästerlige tjänsteinnehavaren
har 12 procents reduktion på vad man
kan kalla för normalhyran. Denna har
beviljats av riksdagen med tanke på att
prästgårdarna inte bara får vara bostäder
för vederbörande prästmän, utan
i rätt stor utsträckning också står öppna
för församlingsbor. Nu har genom
det här föreliggande förslaget denna
12-procentiga reduktion tagits bort, och
i anledning därav har det väckts en
motion — underskriven även av mig —
där det begärs att bestämmelsen om
denna reduktion skall få stå kvar.

Emellertid har jag, herr talman, under
debatten i statsutskottet fått en del
besked och erinringar i detta ärende
av ordföranden i statsutskottets femte
avdelning. Han gjorde oss till att börja
med uppmärksamma därpå, att en tjänsteinnehavare
-— och detta kommer kanske
framför allt att gälla präster — i
framtiden skall vara skyldig att betala
hyra blott för fem rum och kök. Detta

innebär helt säkert en viss reducering
av hyran för de allra flesta.

Därtill kommer att för närvarande
den regeln gäller, att vederbörande
prästman inte betalar hela uppvärmningskostnaden
för prästgården, utan
har en viss reduktion. Enligt den uppgift
som lämnades från femte avdelningen
måste detta nya förslag, som innebär
att prästen skall betala bara för
fem rum och kök, även medföra den
konsekvensen, att han får mindre bränslekostnader
i framtiden. Under sådana
förhållanden, herr talman, har man räknat
med — och det vitsordades av talesmannen
för femte avdelningen ■— att
Kungl. Maj :ts föreliggande förslag inte
kommer att innebära högre hyreskostnader
för prästerna, utan snarare något
lägre.

I anledning av detta, herr talman, har
jag beslutat mig för att förklara att jag
inte har något yrkande på denna punkt.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det förslag som kammaren
nu skall ta ställning till är ju grundat
på 1952 års tjänstebostadsutredning.
Ärendet är ingalunda enkelt. Det är en
rätt genomgripande omkastning av hela
tjänstebostadsfrågan som här föreslås,
och det är såsom nämndes av den förste
talaren, kanske så att riksdagen i
sitt ställningstagande går fram på andra
vägar nu än den gjorde för något år
sedan. Nu gäller det i alla fall att ta
ställning till denna proposition.

När jag har gått igenom detta förslag
har jag på flera punkter kunnat konstatera
att föredraganden inom regeringen
har gjort en del uppmjukningar,
vilka enligt min mening har stärkt det
förslag som nu har framlagts.

Beträffande tjänstebostäder på skolans
område har det väckts en motion,
som jag i hög grad hade sympati för.
Det ifrågasättes nämligen i propositionen
huruvida och i så fall i vad mån
bidrag till lärarbostäder, som hade ut -

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

betalats före slopandet av tjänstebostadssystemet,
borde återbetalas till staten.
Jag sympatiserar på den punkten
med reservation nr 1 av herr Rubbestad,
som anser att denna återbetalning
icke bör utkrävas, men när utskottet
har framhållit i sin skrivning, att denna
sak kommer att bli föremål för utredning,
är jag övertygad om att det
sedermera blir möjligt för oss att på
denna punkt bevaka de synpunkter som
har anförts i motionen, och därför har
jag i detta fall kunnat ställa mig bakom
utskottets förslag.

Jag har emellertid anslutit mig till
reservation nr 2 av herr Skoglund in. fl.,
där vi framför en annan mening än utskottsmajoriteten
beträffande prästernas
tjänstebostäder. Jag är också intresserad
av den fråga som föregående talare
riktade, väl närmast till herr Andersson
i Mölndal, om det kommer att bli
en sänkning i hyressättningen för prästernas
bostäder.

Det är nog rätt svårt att direkt ge
svar på en sådan fråga med tanke på
omläggningen av systemet. Det system,
som hittills har tillämpats när det gällt
dessa tjänstebostäder och som bygger
på det förslag, som prästlöneutredningen
lade fram 1948, var riksdagen enig
om för bara några år sedan. Man framhöll
att dessa bostäder var särpräglade
i förhållande till andra, och med hänsyn
härtill var de beräknade hyresbeloppen
låga i jämförelse med hyresbeloppen
för andra tjänstebostäder, och
därutöver beräknas ett generellt avdrag
på 12 procent. Att hyressättningen redan
vid sin första bestämning skulle
vara lägre framkommer inte minst i ett
yttrande av statskontoret, som inte ville
gå med på den 12-procentiga nedsättningen,
eftersom statskontoret ansåg att
dessa befattningshavare redan i hyressättningen
fått kompensation. Den departementschef
som 1949 handlade denna
fråga framhöll gentemot detta yttrande
av statskontoret att han inte kunde
godta statskontorets ståndpunkt, att

Tjänstebostadssystemet m. m.

själva metoden för hyresbeloppens sammanvägning
innebar en reducering av
hyresvärdena, som i tillräcklig mån
kompenserade de faktorer, vilka kommittén
åberopat för den vidtagna generella
jämkningen.

Denna generella jämkning hänför sig
alltså till den öppna karaktär som prästgårdarna
har. Om denna sak talas det
i motion nr 739 till årets riksdag av
herr Rylander m. fl., där det framhålles
att församlingsborna sedan gammalt är
vana att söka prästen i hans bostad även
i tjänsteangelägenheter. Kyrkliga förrättningar
som dop och vigslar förrättas
i mycket stor utsträckning i prästens
hem. Där hålles också ett stort antal
sammanträden med kyrkoråd och
andra kommunala organ. Det framhålles
vidare i motionen: »I flertalet församlingar,
där församlingshem icke
finnes i kyrkans och prästgårdens närhet,
är prästgården mycket ofta den
enda lokal, som står till förfogande för
det frivilliga kyrkliga församlingsarbetet.
I stor utsträckning uppsökes också
prästen i sin bostad för enskilda samtal,
vilka icke lämpligen kan förläggas
till pastorsexpeditionen.» Det är i viss
utsträckning detta sista som gör, att
dessa tjänstebostäder måste ställas i en
särställning.

Nu skulle det vara orätt att inte medge,
att departementschefen har gjort
vissa tillmötesgåenden i vad gäller tjänstebostäder
för präster. Han säger visserligen
att lägenhetsstorleken nu sänkts
från sex ruin och kök, som förut var
normen för vad kyrkoherden högst
skulle betala — för komministern var
det fem rum och kök, om jag inte är
fel underrättad — till fem rum och kök.
Därtill kommer att denna norm skulle
gälla också uppvärmningen. Det är ett
tillmötesgående som jag medger att departementschefen
har gjort. När det gäller
själva hyran blir det visserligen en
lättnad för kyrkoherden men inte för
komministern, tv han hade redan förut
fem rum och kök som norm.

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Tjänstebostadssystemet m. m.

Det är på denna punkt, herr talman,
som vi i en reservation liar yrkat på
att detta 12-procentiga avdrag även i
fortsättningen skulle kunna beviljas för
dessa tjänstebostäder, och jag vill med
dessa ord yrka bifall till reservation
nr 2 av herr Skoglund m. fl.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Förevarande förslag är
ett principförslag rörande tjänstebostadstvånget;
utformningen av detaljerna
skall senare göras. I detta principförslag
har framlagts vissa grundförutsättningar
för tjänstebostadstvånget,
och man utgår ifrån att, därest tjänstebostadstvånget
skall åläggas, det skall
ske endast då det är av väsentlig betydelse
för de med tjänsten förenade
arbetsuppgifternas behöriga fullföljande
eller eljest krävs för ett ändamålsenligt
bedrivande av verksamheten vid
tjänstebostället. Man har dessutom fastslagit
huvudprincipen för hvressättningen,
enligt vilken marknadshyran
skall vara basen för den hyra, som sedermera
skall fastställas för den bostad
där tjänstebostadstvång föreligger.

Det är endast på två punkter som här
i debatten framförts från utskottet avvikande
mening när det givit sin anslutning
till propositionen, nämligen i
fråga om tjänstebostadstvång för skollärare
och hyressättning för präster.
Vad gäller tjänstebostadstvång för skollärare
vill jag med anledning av vad
herrar Widén och Larsson i Luttra påpekat
rörande 1955 års beslut erinra
om att man i dessa anföranden bortsåg
ifrån en i detta sammanhang viktig faktor,
nämligen vad statsutskottet då sade,
och varemot från riksdagens sida icke
gjordes någon erinran. Statsutskottet uttalade
följande: »Utskottet finner sig
kunna ansluta sig till departementchefens
sålunda redovisade ställningstagande
men vill samtidigt framhålla att

utskottet förväntar att frågan om skälen
för tjänstebostadssystemets bibehållande
på folkskoleväsendets område
kommer under förnyat övervägande i
samband med prövningen av 1952 års
tjänstebostadsutrednings blivande betänkande.
» Riksdagen gjorde sålunda i
fjol ett uttalande, där man förutsatte en
omprövning av det beslut som fattades
1955.

Man kan väl ändå säga att bostadsfrågan
för lärare i vår tid befinner sig
i ett annat läge än den har gjort tidigare
därigenom att kommunerna på ett
helt annat sätt har tvinsats att intressera
sig för bostadsfrågan över huvud taget,
men att de också måste ha ett väsentligt
intresse av att tillse att undervisningen
vid skolorna skall ske i behörig
ordning och sålunda kommer att
tillgodose det behov av skollärarbostäder,
som kan komma att föreligga. Jag
tror för min del att intresset -— ja, man
kan säga nödvändigheten •— från kommunernas
sida att tillgodose detta behov
är av den karaktären att det kommer
att ske i framtiden.

I en av motionerna, en parmotion,
har berörts statsbidragsfrågan. Det har
då särskilt påpekats, att statsrådet bär
förutsatt ett eventuellt återbetalande av
tidigare erhållna statsbidrag. I motionen
har hemställts om beaktande av vad
som där i detta hänseende har framförts.
Utskottet förutsätter att, då hela
problemkomplexet om statsbidrag kommer
att bli föremål för utredning, jämväl
vad i motionen anförts kommer att
upptagas till övervägande. Jag vill för
min del understryka, att det naturligtvis
ur kommunernas synpunkt många
gånger kan te sig oskäligt att återkräva
statsbidraget, och man bör naturligtvis
vara ytterligt försiktig i detta hänseende.
Jag förutsätter att man vid denna
prövning kommer att ta vederbörlig
hänsyn till kommunernas intressen i
denna fråga.

Vad gäller hyressättningen för prästerskapet,
så är det sant, att man för

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

närvarande har en generell regel för
reducering av hyran, men det torde vara
ytterligt svårt att förena en sådan
generell liyresavdragsregel med det system
som föreslås här i fråga om hyressättning
för tjänstebostäderna, då det
skall bli en individuell prövning av
varje bostad och man skall ta hänsyn
till olika frågor i sammanhang med bestämmandet
av hyran. Jag vill bara
erinra om att i och för sig kan ju bostadstvånget
medföra sådana olägenheter
för den anställde eller den som innehar
bostaden, att man med hänsyn
till detta måste genomföra en viss reducering
i jämförelse med marknadshyran.
Skulle bostaden dessutom, som
man här har påpekat kan vara fallet,
till viss del komma att utgöra ämbetslokal,
så skall också hänsyn tagas till
denna faktor vid hyrans fastställande.
Härtill kan ju också läggas, att prästerna
nu betalar hyra för en större lägenhet
än som föreslagits i propositionen,
enligt vilken hyra icke skall utbetalas
för större lägenhet än fem rum och kök.
Jag kan också tillfoga, att prästerskapet
får en mindre kostnad för bränslet genom
att det kubikinnehåll som skall
uppvärmas blir mindre genom begränsning
av det rumsantal, för vilket hyra
skall erläggas.

Herr Staxäng påpekade att för komministrarna
en sådan inverkan inte
skulle förekomma. Med anledning därav
vill jag bara erinra om de fyra faktorer
jag tidigare uppräknade här, som kommer
att ha sin betydelse i samband med
fastställande av hyra för komministrar
liksom också för andra tjänstebostadsinnehavare.

Jag tror att en lösning i enlighet med
de principer som föreslagits i propositionen
är rimlig. Den kan komma att
innebära, att man kan reducera tjänstehostädernas
antal ifrån cirka 22 000 för
närvarande ned till cirka 6 000. Jag vill
också i detta sammanhang erinra om
att Statstjänarkartellen och TCO, som
varit i tillfälle att yttra sig om förslaget,

Tjänstebostadssystemet m. m.

sådant som det föreligger i propositionen,
har accepterat detsamma liksom
att Landskommunernas förbund har
godkänt förslaget i fråga om folkskollärarna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det principförslag beträffande
tjänstebostadsfrågans ordnande,
som nu ligger på kammarens bord,
innebär ju i och för sig ett tillmötesgående
av ett gammalt önskemål bland
tjänstemännen. Det har från deras sida
vid åtskilliga tillfällen framförts en
önskan om att slippa bostadstvånget,
tvånget att bebo en viss bostad, önskan
att man själv skulle få söka och välja
sin bostads belägenhet, storlek och utformning
har kommit till många starka
uttryck. Man har känt det som ett tryck,
att man av myndigheter har tvingats
att bebo en viss bostad, även om det
inte på något sätt har varit beroende
av tjänsten att man skulle bo där. Det
har ju också i vissa fall givit eko, framför
allt i denna kammare i form av interpellationer,
att man efter tjänstetidens
slut har tvingats att lämna de
bostäder, som man tidigare ålagts att
bebo. Hela den irritationen tror jag att
man kan komma ifrån.

Herr Widén efterlyste i sin detaljgranskning,
på vilken han i väsentliga
punkter fick svar av utskottets talesman
herr Andersson i Mölndal, en sammanhållande
hand inom regeringen och
menade, att det var litet underligt, eftersom
det förra året förelåg ett förslag
till bostadsfrågans lösning, alt det kommit
ett nytt förslag i år.

Men, herr Widén, det är väl ändå så,
att det har hänt någonting i riksdagen
i samband med frågans behandling förra
året. Statsutskottet gjorde ju då ett
ganska bestämt uttalande, att det förväntade,
att den frågan också skulle

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Tjänstebostadssystemet m. m.

lösas i samband med 1952 års bostadsutrednings
arbete. Det som bär hänt
här är alltså ingenting annat än att man
effektuerat ett beslut, som riksdagen
har fattat på förslag av statsutskottet.
Jag tycker att, i den mån det kan föras
kritik på den punkten, det i så fall
skulle vara den, att man ena året knorrar
emot ett visst system för att året
därpå, när man får sin önskan tillgodosedd,
knorrar för att man inte får
behålla just det som man knorrade över
föregående år. Jag tror vi får försöka
få litet bättre ordning på våra principer.

I denna debatt har också speciellt
framhållits vissa statsbidragsfrågor. På
den punkten skall det ju bli en utredning,
som skall undersöka i vad mån,
i vilken utsträckning och i vilken form
ett eventuellt statsbidrag skall utgå i
framtiden. Då får man givetvis också i
denna utredning pröva, huruvida man
över huvud taget skall återfordra tidigare
utgivna statsbidrag.

Jag vågar försäkra kammarens ledamöter,
att dessa frågor skall prövas
mycket grundligt. Jag vågar också säga
att de synpunkter som anförts, kommer
givetvis att stå till utredningens förfogande,
så att den vid sin prövning
får möjlighet att bedöma i vilken utsträckning
man kan tillgodose de önskningar
som framförts.

För min personliga del skulle jag nog
våga säga, att dessa problem torde det
bli relativt lätt att komma överens om.

Vad sedan gäller prästerskapets bostadsfråga,
så har det också på den
punkten anförts en liten kritik. Jag vill
då erinra om att det gamla systemet är
väl ändå rätt svårt att tillämpa. Där
bygger man på en medelhyra för 1945,
som sedermera reducerats med 12 procent.

Det är svårt att säga exakt, hur det
nya systemet kommer att verka rent
ekonomiskt i förhållande till det gamla,
men såvitt jag förstår kan det icke innebära
någon försämring för tjänste -

bostadsinnehavarna, utan det kommer
åtminstone i ett antal fall att innebära
ett förbilligande, alldenstund man har
dels maximigränsen på fem rum och
kök och dels, såsom tidigare anförts,
bestämmelsen att bränsleersättningen
inte skall utgå för större del än den
del som man betalar hyra för, alltså
högst fem rum och kök. Därtill kommer
också uttalandet om att i de fall
där man nyttjar tjänstebostad skall det
tas särskild hänsyn till detta vid hyressättningen.
Detta gör att jag tror att
även detta problem skall kunna lösas
relativt väl.

Jag vill till slut bara understryka en
sak till, och det är att de berörda personalorganisationerna
samtliga har uttalat
sin anslutning till de i propositionen
anförda principerna, och däri ligger
väl också en garanti för att man i
detta avsnitt inte skall behöva möta
några större konflikter.

Om jag därtill lägger att även de
kommunala organisationerna, Landskommunernas
förbund, Stadsförbundet
och Landstingsförbundet har visat sig
ganska välvilliga i sina remissvar, så tror
jag för min personliga del att när man
efter principbeslutet skall gå till detaljbehandling,
man då skall ha möjlighet
att finna lösningar, som verkar tillfredsställande
åt alla håll.

Jag vill till slut bara ge uttryck åt
den förhoppningen, att andra kammaren
i likhet med första kammaren skall
biträda statsutskottets förslag.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
statsrådet här uttalade beträffande förra
årets beslut och att utskottet då
knorrade, vill jag framhålla att utskottet
visserligen då uttalade, att det förväntade,
att frågan skulle ställas under
omprövning, men utskottet uttalade
också i likhet med vad chefen för ecklesiastikdepartementet
gjorde, att tjänstebostäder
är av stor betydelse för folkskoleväsendet
på landsbygden.

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

På en punkt har efter vad jag kan
förstå varken den Curtmanska utredningen
eller statsutskottet förra året
tagit slutgiltig ställning, nämligen i fråga
om hyressättningen. Denna ansåg
man inte vara klar med det beslut som
fattades förra året, utan detta var att
betrakta såsom ett provisorium.

Jag skulle här gärna vilja höra, hur
ecklesiastikministern, som är här närvarande,
ser på denna fråga. Med det
bestämda uttalande, som han gjorde
förra året angående tjänstebostädernas
betydelse för folkskoleväsendet på
landsbygden, bär jag svårt att förstå,
att han också kan biträda förslaget, som
innebär praktiskt taget avskaffande av
tjänstebostäder.

Sedan skulle jag vilja säga att kommunerna
har ju nu på ett helt annat
sätt än tidigare möjlighet att tillgodose
behovet av bostäder åt sina lärare. Härom
råder ingen tvekan. Men fara finns
för att folkskollärarnas bostäder placeras
i tätorter, så att lärare som tjänstgör
på landet inte längre kommer att
bo där utan i en angränsande tätort.
Vi har exempel på skolor, som ligger
så nära städer att lärarna bosätter sig
i städerna och reser ut till skolorna,
där de har sin tjänstgöring. Jag måste
säga att både ur kommunal och speciellt
ur skolans synpunkt är detta ingen
önskvärd utveckling.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! På den tid jag var ledamot
av statsutskottet hade jag nog det
intrycket, att statsutskottet menade allvar
när det gjorde ett uttalande i en
sakfråga.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att niir statsutskottet förra året behandlade
folkskollärarnas bostadsfråga,
yttrade utskottet bland annat följande:
»Utskottet finner sig kunna ansluta sig
till departementschefens sålunda redovisade
ställningstagande men vill samtidigt
framhålla att utskottet förväntar

Tjänstebostadssystemet m. m.

att frågan om skälen för tjänstebostadssystemets
bibehållande på folkskoleväsendets
område kommer under förnyat
övervägande i samband med prövningen
av 1952 års tjänstebostadsutrednings
blivande betänkande.»

Av detta uttalande kan jag för min
del inte utläsa något annat än en beställning
från statsutskottet, att även
folkskollärarnas tjänstebostadsfråga
skall behandlas i samband med tjänstebostadsfrågan
för övriga befattningshavare.
Och då tycker jag det är att gå för
långt att här kritisera att vi följt en
på detta sätt uttalad önskan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Eftersom man i denna
debatt har efterlyst min inställning i
här förevarande fråga vill jag säga, att
det kan synas underligt att så snart efter
beslutet om ändring av tjänstebostadsbestämmelserna
för folkskolans lärare
presentera ett sådant ändringsförslag
som det nu framlagda. För mig är
emellertid det väsentliga inte, att folkskolans
lärare har tjänstebostäder, utan
att det över huvud taget kan ordnas
bostäder åt folkskollärarna på sådana
platser, där det är svårt att göra detta
på annat sätt än genom kommunens
försorg. Jag finner det därför inte vara
inkonsekvent att nu försöka skapa likartade
bestämmelser om tjänstebostäder
för olika befattningshavare.

Utredningen har också ovedersägligen
motiverat sin ståndpunkt, att anledning
finns att tränga tillbaka tjänstebostadssystemet.
Det beslut vi fattade
i fjol innebar också ett sådant tillbakaträngande,
och det är ingen tvekan om
att man redan i fjol var på det klara
med att det behövdes ett ytterligare dylikt
i detta fall. Hur snabbt detta skulle
gå och på vad sätt det skulle ske, kunde
man däremot inte säga då. Och märk
väl, att med det resonemang om övergångsbestämmelser,
som föres såväl i
propositionen som i utskottsutlåtandet,

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Tjänstebostadssystemet m. m.

fastslår man inget tidsschema, utan
man ger ju till att börja med på hand
att ytterligare utredning skall göras, vidare
att tidpunkten inte kan fixeras,
och slutligen att det måste dröja längre
på skolområdet, innan man kan komma
fram till ett fullständigt genomförande
av ett nytt system.

I och med att man pekar på att det
troligen blir motiverat att sätta in någon
form av statsbidrag till kommuner
med verklig glesbebyggelse för att kunna
tillgodose de ensamtliggande skolornas
behov, har man också sagt, att
där kommer det att bli en form av kommunalt
ansvar för att tillgodose behovet
av lärarbostäder även i fortsättningen,
låt vara att det inte kommer att
ske i den nuvarande formen av tjänstebostadssystem.

Som jag tidigare sagt är det mig fullständigt
likgiltigt vilken form detta får.
Huvudsaken är att man bibehåller de
kommunala skyldigheterna och inte
drar bort alla statliga skyldigheter. Om
det sålunda — jag har också resonerat
i den riktningen, det skall jag erkänna
— skulle visa sig tendenser, som herr
Widén pekade på, att skolmännen för
denna saks skull vill dra in flera bygdeskolor,
har vi skäl att uppmärksamma
detta, och jag tror för min del att i den
utredning som här är signalerad kommer
det att uppmärksammas. Jag menar
i vart fall att vi i ecklesiastikdepartementet
har anledning att medverka till
att så sker.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten 1, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Beträffande punkten 2 gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten 3, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan i punkten dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Widén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3
i utskottets utlåtande nr 118, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Widén.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns
flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Slutligen bifölls på därå framställd
proposition utskottets hemställan i punkten
4.

§ 2

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 119, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m., och

nr 120, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändring
i 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare m. in., dels ock i
ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets memorial nr 47,
angående uppskov med behandlingen

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Interpellation ang. de försämrade resmöjligheterna från och till Halland

av vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden; samt

första lagutskottets memorial nr 29,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 10

Interpellation ang. de försämrade resmöjligheterna
från och till Halland

Herr NESTRUP (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! När SJ kungjorde sommarens
tidtabell, kunde man i halmstadstidningarna
läsa därom under rubrikerna
»SJ-nytt på gott och ont för
västkusten i sommar» och »Tidtabellen
försämrar trafiken för Halmstad».

SJ har ändrat det nordgående nattsnälltågets
tidtabell så att det ej kommer
att stanna vid någon station inom
Halland. Därmed bryts sovvagnsförbindelse
med Oslo. Resande från Danmark
och kontinenten till Halland tvingas
härigenom ävenledes att lämna kontinentaltågets
genomgående vagnar i Hälsingborg
för att byta till ett nyinsatt
snabbgående sommarpersontåg, som
dock ej tycks vara avsett att stanna i
Laholm. På plussidan må antecknas att
detta tåg medför förbindelse med Falun
och Gävle, men tågbyte tycks skola
ske klockan halv fyra på morgonen i
Göteborg.

1953—55 hade Halmstad en mycket
förnämlig förbindelse med huvudstaden.
Man kunde resa med expresståg
från Halmstad vid fyratiden till Göteborg
och där få förbindelse med expresståget
mot Stockholm, dit man kom
vid halvelvatiden på kvällen. Denna förbindelse
bröts förra sommaren.

Om nu denna nyssnämnda förbindelse
mellan Halmstad och Stockholm via
Göteborg ej skulle kunna gå att ordna,
borde en snabb efteriniddagsförbindelse
med Stockholm kunna åstadkom -

mas över Veinge—Hässleholm. Tåg går
från Halmstad kl. 15.53 och kommer
till Hässleholm kl. 17.26. Expresståg
med ankomst till Stockholm kl. 23.15
avgår från Hässleholm kl. 17.28, men
förbindelse med tåget från Halmstad
finns icke.

Tidigare hade ett tåg från Jönköping,
Nässjö och Falköping med ankomst
10.23 till Halmstad anknytning söderut.
Denna har upphört.

Från Halmstad går ett tåg kl. 21.02
med sovvagnsförbindelse med Stockholm.
Detta tåg gick tidigare kl. 21.05
och hade då förbindelse med den s. k.
snabbvagnen från Nässjö, vilken kom
till Halmstad kl. 20.58. Härigenom kunde
resande från sträckan Värnamo—
Halmstad nå sovvagnen till Stockholm.
Denna förbindelse är bruten.

Som synes har SJ:s ändringar i tidtabellerna
för hallänningarnas del i stor
utsträckning varit baklängesreformer.
Missnöjet är också stort, och man måste
förstå, att allmänheten klagar och reagerar
när det blir sämre än det har
varit.

Med anledning av vad jag här har
anfört ber jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet observerat de försämrade
resemöjligheterna från och
till Halland?

Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
för att få en rättelse till stånd?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 12, i anledning av väckt motion
angående utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar in. in.,

nr 13, i anledning av motioner om
upphävande av § 114 regeringsformen,

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

nr 14, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner, och
nr 15, i anledning av en inom första
kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen
gjord anmälan om anledning till
anmärkning mot statsrådet Norup,

statsutskottets utlåtanden:
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1956/57 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret,

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående dels inrättande
av en statens pris- och kartellnämnd
in. m., dels ock anslag till kommerskollegium
samt statens handels- och industrikommission
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 125, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1956/57
till hemkonsulentverksamhet i städer,
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till atomforskning,

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till universitetssjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckt motion,

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m., såvitt an -

går anslag för budgetåret 1956/57 till
Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående television jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 133, i anledning av väckta motioner
angående undersökning och planläggning
av trafikförhållandena i Bohusläns
kustland och skärgårdar,

nr 134, i anledning av väckta motioner
angående skyndsam prövning av
frågan om broförbindelse mellan Öland
och fastlandet,

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående en fast broförbindelse
över Göta älv vid Jordfallet,

nr 136, i anledning av väckt motion
angående en ny kustradiostation på
sydkusten,

nr 137, i anledning av väckt motion
om trafikförbindelse med en bilfärja
mellan de båda delarna av Holmsunds
köping,

nr 138, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers särskilda
berättelse angående statsliggarens bihang,
och

nr 139, i anledning av väckta motioner
om pensionsförbättring för viss personal,
som tjänstgör i för pensionerade
underofficerare avsedda arvodesbefattningar
vid försvaret;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om höjning av folkpensioner
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
om en allmän pensionsförsäkring,
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om se -

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

mester, m. ni., dels ock i ämnet väckta
motioner,

nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till allmän
prisregleringslag, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner,

nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 september
1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608), jämte i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande
anslag till Avsättning till statens
hästavelsfond jämte i ämnet väckta motioner.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/
57 till avsättning till fonden för idrottens
främjande;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. in.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln
till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m. och till befordringskurser
för folkskollärare;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
neurologiska och neurokirurgiska kliniker
vid karolinska sjukhuset; och

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1956/57 till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel m. m.;

från bankoutskottet:
nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 122) med förslag till
lag om jordbrukskasserörelsen m. m.;
samt

från första lagutskottet:
nr 266, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om det
rättspsykiatriska undersökningsväsendets
organisation, m. in.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till det reviderade allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT) samt till avtalet
rörande Organisationen för handelssamarbete
(OTC) m. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
21 september 1915 (nr 362) om behörighet
att utöva läkarkonsten.

§ 13

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion
av herr Håstad, nr 794, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
177, med förslag till ändrad lydelse av
6 § riksdagsordningen.

Denna motion hänvisades omedelbart
till konstitutionsutskottet.

§ 14

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 23—26 maj 1956 för fullgö -

Nr 19

Tisdagen den 22 maj 1956

rande av kommittéarbete inom Europarådet
anhålles härmed.

Stockholm den 18 maj 1956

James 1. A. Dickson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 22 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
maj.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Olsson i Gävle, som vid kammarens
sammanträde den 9 maj med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på interpellation ang. kostnaderna
för sjukvård i vissa fall åt patienter, intagna
på epileptikeranstalt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Löwenhielm har
redogjort för ett fall, där en patient på
ett epileptikerhem på grund av en tillstötande
ögonsjukdom måst överföras
till lasarett med ögonavdelning för tillfällig
vård. På grund av att epileptikeranstalterna
fr. o. m. 1956 betraktas som
sjukvårdsanstalter i sjukförsäkringslagens
mening har sjukkassan inte ersatt
kostnaderna för lasarettsvården utan
dessa har fått bestridas av patientens
anhöriga. Fröken Löwenhielm har frågat
inrikesministern dels huruvida han
anser, att det relaterade förhållandet
står i överensstämmelse med huvud -

syftet med den allmänna sjukförsäkringen,
dels ock — om så ej är fallet —
huruvida han har för avsikt att föreslå
någon ändring.

Som svar härpå vill jag — sedan interpellationen
överlämnats till mig för
besvarande — meddela följande.

Som interpellanten anfört har epileptikeranstalterna
före den 1 januari 1956
icke ansetts som sjukvårdsanstalter i
sjukförsäkringslagens mening. Ändringen
sammanhänger med en ändrad uppfattning
om epilepsien ur medicinsk
synpunkt. Medicinalstyrelsen betraktar
sålunda numera epilepsien som en
egentlig sjukdom i stället för, såsom
tidigare, ett medfött stationärt tillstånd.
På grund härav och då epileptikeranstalterna
åtnjuter statsbidrag blir de att
anse som allmänna sjukhus. Som sådana
är de sjukvårdsanstalter i sjukförsäkringslagens
mening. Till följd av ändringen,
vilken av de allmänna sjukkassorna
tillämpas med verkan från sjukförsäkringslagens
ikraftträdande, åtnjuter
nu den som intages på epileptikeranstalt
ersättning från allmän sjukkassa
för vården i 730 dagar. Har vården
fortgått mer än 730 dagar i följd,
mister patienten sitt medlemskap i sjukkassa.
Det har nämligen ansetts, att långvarigt
sjukhusvårdade personer bör
slippa erlägga avgift till sjukförsäkringen,
då de ej har nytta av denna. Utskrives
en sålunda utförsäkrad patient
från anstalten, återvinnes medlemskapet,
och han blir berättigad åtnjuta sjukför -

Tisdagen den 22 maj 1956

Nr 19

Svar på interpellation ang. kostnaderna för sjukvård i vissa fall åt patienter, intagna
på epileptikeranstalt

säkringens förmåner, dock i regel ej ersättning
för sjukhusvård vid förnyad
anstaltsvistelse för samma sjukdom
förrän efter två år av full arbetsförmåga.

I det av interpellanten åberopade fallet
har någon ersättning för lasarettsvården
samt resorna till och från lasarettet
inte lämnats av sjukkassan, tydligen
därför att patienten ansetts utförsäkrad.
Om ifrågavarande epileptikeranstalt
tillämpat samma förfaringssätt
som den statliga epileptikeranstalten
Vilhelmsro torde denna situation inte
ha uppkommit. Där följes samma praxis
som i motsvarande fall tillämpas vid de
statliga sinnessjukhusen. Denna innebär,
att om en patient för tillfällig vård överföres
till kroppssjukhus vårdavgiften
därstädes, bortsett från eventuella merkostnader
för utomlänspatienter, samt
resekostnaderna bestrides av sinnessjukhuset.
Vid de enskilda epileptikeranstalterna
torde man däremot i regel
skicka särskild räkning till den betalningsskyldige
för vård på kroppssjukhuset.
Detta sammanhänger med dessa
anstalters mindre goda ekonomiska ställning.

Frågan om den allmänna sjukförsäkringen
och epileptikervården har
även andra aspekter än de nu berörda.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
endast hänvisa till att epileptikervården
är föremål för omprövning med anledning
av ett av en delegation inom medicinalstyrelsen
utarbetat förslag. Enligt
uttalande av inrikesministern vid anmälan
av propositionen 1956:96 kommer
proposition i ämnet att föreläggas
1957 års riksdag. I samband med denna
omprövning torde det bli anledning att
ta upp även sjukförsäkringssidan av
problemet. Härvid bör bl. a. det av interpellanten
påtalade förhållandet beaktas.

Härefter anförde:

Fröken LÖWENHIELM (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för socialdepartementet ber jag att
få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Jag är dock inte helt nöjd, eftersom
jag anser, att antingen bestämmelserna
måtte vara felaktiga eller också att medicinalstyrelsen
måtte felaktigt ha bedömt
de små anstalternas sjukvårdsmöjligheter,
när den förklarade att dessa små
epileptikerhem är att betrakta såsom
allmänna sjukhus. I det fall jag närmare
känner till är hemmets ekonomiska resurser
trots statsbidrag ytterst begränsade.
Hemmet kan icke som den statliga
anstalten Vilhelmsro hjälpa sina patienter
med lasarettsvård och dylikt annat
än om det rör sig om mycket små kostnader.
Hemmet förestås visserligen av
diakonissor, som är sjuksköterskor. En
läkare kommer någon gång och kan tillkallas
vid behov. De patienter som vistas
på hemmet är sådana, som i många
år vårdats hemma för epilepsi av sina
anhöriga. När dessa ej längre orkat eller
kunnat vårda dem och det funnits en
plats ledig, har dessa sjuka blivit intagna
på hemmet. Det är alltså inga nya
fall, där man kan hoppas på förbättring,
som kommer till detta hem.

Jag anser icke att det kan vara riktigt,
att ett sådant vårdhem förklaras vara
allmänt sjukhus. Borde inte medicinalstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten,
innan de skickade ut bestämmelser därom,
ha undersökt förhållandena bättre?

Sjukkassebestämmelserna är svåröverskådliga.
När jag försökte bilda mig eu
uppfattning om detta lilla vårdhems resurser,
fick jag bl. a. veta, att en patient
där, som har sockersjuka, nu inte
heller skulle få sitt insulin gratis. När
jag frågade om detta fick jag motsägande
svar. Sjukkassan sade: Nej,
patienten får inte insulinet. En av
tjänstemännen på ett av departementen
sade: Jo, det skall hon ha. Det visade
sig emellertid, att sjukkassan hade rätt.

\ — Andra kammarens protokoll 19~>C>. Nr 19

Nr 19

Tisdagen den 22 maj 1956

Svar på interpellation ang. kostnaderna för sjukvård i vissa fall åt patienter, in
tagna på epileptikeranstalt

Är bestämmelserna kring den allmänna
sjukförsäkringen så svårförståeliga, att
inte ens de centrala ämbetsverken vet
vart en ändring av en liten detalj leder?

Till sist ber jag att få tacka för löftet,
att dessa patienters förhållanden skall
beaktas i en proposition, eventuellt redan
till nästa års riksdag. Jag beklagar
bara att det har gått till så, att dessa
patienter först fick vissa förmåner genom
sjukkassorna men att dessa förmåner
den 1 januari i år försvann. Men vi
kan kanske nu hoppas på en god lösning,
även om den dröjer något.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag vill understryka, att
i och med att medicinalstyrelsen ändrat
uppfattning och numera betraktar epilepsien
som en egentlig sjukdom har det
inträtt ett nytt förhållande. Vidare anses
sådana sjukvårdsanstalter, som erhåller
statsbidrag, såsom allmänna sjukhus.
Det är detta som varit avgörande
för det besked som lämnas i interpellationssvaret.
Sedan är det en sak för sig,
att dessa anstalter har dålig ekonomi
och det är det som nu skall bli föremål
för åtgärder från inrikesministerns sida.

Jag tror att frågan vinner i klarhet
genom att betraktas på detta sätt och
inte som en tolkningsfråga, och inrikesministern
har ju lovat komma med ett
förslag redan till nästa års riksdag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 12—15, statsutskottets utlåtanden
nr 121—139, sammansätta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 2,
andra lagutskottets utlåtanden nr 30, 32,
34, 35 och 36 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 31.

§ 5

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren beträffande föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
dels att andra lagutskottets utlåtanden
nr 34 och 35 skulle uppföras närmast
före statsutskottets utlåtande nr 123, dels
att statsutskottets utlåtanden nr 121 och
122 skulle uppföras närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 125, dels ock att
följande fem ärenden skulle i angiven
ordning uppföras sist på föredragningslistan,
nämligen sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 2, andra
lagutskottets utlåtanden nr 30 och
32 samt statsutskottets utlåtanden nr 127
och 128.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

140, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till ersättningsanstalter för
Långholmen och för kvinnofängelset i
Växjö,

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II för
budgetåret 1955/56 jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården
jämte i ämnet väckta motioner,

Tisdagen den 22 maj 1956

Nr 19

nr 147, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 148, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 149, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,
och

nr 150, angående bemyndigande för
Kungl. Majd att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51;

bankoutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning, med förslag till ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.,

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland rörande
tyska tillgångar i Sverige, m. in.,
dels ock i ämnet väckt motion, och
nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj ds regeringsrätt;

tredje lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckta motioner angående
en reformering av skogslagstiftningen;
och

jordbruksutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av väckta motioner om åt -

gärder för att stimulera samarbete mellan
mindre skogsägare för gemensamma
skogliga åtgärder m. m.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från utrikesutskottet:
nr 267, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse nr 82 med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation; och

nr 268, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 145 med anhållan om
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1955 vid
dess sjunde ordinarie möte fattade beslut;
samt

från statsutskottet:
nr 269, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

270, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1956/57 till avlöningar vid
karolinska sjukhuset samt vissa andra
anslag till universitetssjukhusen m. m.;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tjänstebostadssystemet
m. m.;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.; och

nr 273, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändring i
1947 års tjänstepensionsreglemente för
arbetare m. m.

§ 8

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.12.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Onsdagen den 23 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder för
beredande av ökat skydd åt riksarkivets
arkivalier

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Vinge frågat mig,
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för att
skydda riksarkivets arkivalier från risken
att förstöras genom eldsvåda eller
andra katastrofer.

Jag är väl medveten om att riksarkivets
lokaler är i hög grad otillfredsställande.
Frågan om en nybyggnad för
riksarkivet är också sedan några år
aktuell. 1955 års riksdag beviljade sålunda
efter förslag av Kungl. Maj:t ett
investeringsanslag av 150 000 kronor för
upprättande av ritningar och vidtagande
av vissa andra förberedande åtgärder
för en nybyggnad. Klarhet har även
nåtts beträffande såväl lokalprogram
och byggnadsplats som principerna för
arkivlokalernas anordnande. Kostnaden
har preliminärt beräknats till 9,2 miljoner
kronor. Hittills har det tyvärr icke
varit möjligt att anvisa anslag för en nybyggnad,
men jag hoppas att så skall
kunna ske utan alltför långt dröjsmål.

När det gäller säkerhetsanordningarna
i den nuvarande byggnaden är
läget sådant, vilket jag ånyo försäkrat
mig om, att alla brandskydds- och säker -

hetsåtgärder har vidtagits, som över
huvud taget varit möjliga.

Härefter anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret.

Jag vill börja med det som statsrådet
slutade med, att statsrådet försäkrat sig
om att alla brandskydds- och säkerhetsåtgärder
har vidtagits, som över huvud
taget var möjliga. Hur mycket ligger det
i ordet »möjliga»? Har det gjorts något
sedan riksdagens revisorer år 1951 påtalade
de allvarliga bristerna i skyddsanordningarna
i riksarkivet? Revisorerna
påtalade inte bara det mycket utsatta
läget omedelbart vid järnvägen
— den saken har man ju ännu inte kunnat
göra någonting åt — utan också att
skyddsanordningarna var bristfälliga.
När riksarkivet yttrade sig över revisorernas
uttalande framhöll det bland annat,
att trappuppgångarna var belamrade
med pappkartonger. Under sådana
förhållanden är fullständiga skyddsanordningar
inte möjliga att åstadkomma,
sade riksarkivet. Det tilläde, att de som
bär ansvaret för samlingarna är dömda
till en ständig oro för de omistliga värden
de har i sin vård. Man har haft anledning
att vara orolig flera gånger.
Eldsvådan på Strömsborg är riksbekant.
Mindre känd är kanske en ganska allvarlig
eldsvåda som inträffade i en barack
vid tunnelbanebygget alldeles intill
riksarkivet. I båda fallen var det
ren tur att vinden hade en sådan riktning,
att flammorna gick över sjön och
inte mot riksarkivet.

Onsdagen den 23 maj 1956 fm. Nr 19

Svar på interpellation ang. åtgärder för beredande av ökat skydd åt riksarkivets
arkivalier

Sedan är det materielen. Elledningarna
lär ha reparerats inte mindre än
nio gånger under de sista åren. Det säger
en del om deras kvalitet.

Det eldsvådetillbud som var det omedelbara
incitamentet till min interpellation
säger också en del om det bristfälliga
skick, vari materielen inom riksarkivets
huvudbyggnad befinner sig.
Morgonen efter det jag hade väckt min
interpellation blev jag uppringd av en
representant för en firma som levererar
brandalarmanordningar. lian kom sedan
upp till riksdagen och demonstrerade
en modell av en alldeles ny sorts brandalarmanordning,
som utlöses av rökutveckling.
Man påpekade det som i och
för sig är ganska allmänt bekant, att
när papper brinner dröjer det länge
innan någon starkare hetta utvecklar
sig. Däremot blir det en tidig rökutveckling.
När det verkligen kommit så långt
att en stark hetta utvecklar sig, när
alltså en vanlig brandalarmanordning
träder i funktion, då kan det ofta vara
för sent att rädda arkivalierna. Det är
också typiskt, att vid en eldsvåda i
Östermalmsfilialen brandalarmanordningen
aldrig hann träda i funktion
innan påpassliga tjänstemän upptäckte
elden på grund av att de kände brandrök.

Jag bar fått den uppfattningen — jag
hoppas att det är ett misstag — att man
över huvud taget inte har någon brandalarmanordning
i riksarkivets huvudbyggnad,
i kammararkivet och i bankohuset.
Hur kort eller hur lång tid man
än måste vänta på riksarkivets nybyggnad
så förefaller det mig alldeles nödvändigt
att man ser till, att man åtminstone
får brandalarmanordningar i dessa
lokaler.

Det finns även andra katastrofrisker
än genom eld. Ett vattenledningsrör
brast för en tid sedan i bankohuset och
det var en ren tur alt det upptäcktes
så tidigt att inte arkivalierna den gången
blev allvarligt vattenskadade.

Den rationella lösning som jag hoppas
på är, att riksarkivet får sina nya
lokaler. Jag vill gärna erinra om att
statsutskottet och riksdagen 1952 ställde
sig bakom riksdagens revisorers uttalande,
att riksarkivets lokalfråga
snarast borde bringas till sin lösning.
Revisorerna uppmärksammade bland
annat att riksarkivets vetenskapligt utbildade
personal i stor utsträckning
måste sysselsättas med löpande expeditionsgöromål.
Detta sammanhänger med
att man har sina lokaler på så många
olika håll i staden och måste ha sina
expeditioner för allmänheten öppna på
flera olika ställen. Det finns fyra expeditioner
för allmänheten, av vilka tre
är öppna varje dag, och dessutom är
några öppna på kvällen, om jag inte
misstagit mig. Lokalerna är även opraktiska.
Utrymmet kan inte utnyttjas ordentligt.
Om man får nya lokaler kan
man anordna hyllorna enligt compactussystem.

På tal om de opraktiska förhållandena
i riksarkivets huvudbyggnad vill jag
även tala om de besvärliga trapporna.
Det är en känd sak att nestorn bland
våra humanistiska forskare, Henrik
Schiick, under sina sista levnadsår inte
kunde bedriva forskning i riksarkivet
eftersom han inte kunde ta sig uppför
trapporna. Hans själskrafter var obrutna
men kroppskrafterna räckte inte till.
Han är givetvis inte den ende i detta
sammanhang.

Nu vill naturligtvis statsrådet säga,
att så många byggen är aktuella. Jag
skulle därför vilja fästa uppmärksamheten
på den mycket viktiga synpunkten,
att om riksarkivet får en nybyggnad,
blir samtidigt lokaler friställda för annat
ändamål. Det är huvudbyggnaden,
det s. k. Röda huset, det är Stenbockska
huset, det är kammararkivet, alla dessa
på Riddarholmcn, och det är bankohuset
i Gamla staden och östermalmsfilialen.
Lokalerna i det gamla fängelset på
Östermalm är kanske gammalmodiga,

54 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för beredande av ökat skydd åt riksarkivets
arkivalier

men de ligger på en stor och förnämlig
tomt, som borde kunna antingen utnyttjas
för statligt ändamål eller vara ett
härligt bytesobjekt vid de många förhandlingar,
som Stockholms stad och
staten för om olika markområden. Dessutom
lär det finnas åtta, nio lokaler
runt om i staden i olika källare och
skyddsrum.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att finansministern i dechargedebatten
i samband med diskussionen om det
olyckliga konstfackskoleförslaget framhöll,
att statsförvaltningen har behov av
1 000 rum för kontorsändamål. Jag menar
nu, att om riksarkivet får en nybyggnad,
blir alla dessa andra lokaler
tillgängliga för statsförvaltningen. Om
t. ex. socialstyrelsen kan få flytta in i
Stenbockska huset och måhända ta kammararkivet
till hjälp, kanske man slipper
den nybyggnad, som är projekterad
vid Karlaplan. Detta är givetvis bara ett
hugskott från min sida.

Det har många gånger anmärkts på
byggnadsstyrelsen, att den inte kan
klara upp puzzlet med kontorslokalerna.
Då det är så många ämbetsverk, som
har lokaler på många olika håll i staden,
har man undrat varför inte härvan
nystas upp, så att varje ämbetsverks
lokaler sammanförs till en enda
eller några få byggnader, vilket ju skulle
innebära en stor rationalisering av
verksamheten. Byggnadsstyrelsen brukar
svara, att man måste först ha ett
helt, nytt hus någonstans, dit en institution
kan flytta. Sedan kan man
rulla upp nystanet. Kanske en nybyggnad
åt riksarkivet just skulle kunna vara
det som hjälper lösningen av alla
dessa lokalfrågor på traven. Man får
alltså inte betrakta riksarkivets nybyggnad
bara som en konkurrent till andra
nödvändiga byggnadsföretag utan måste
se det som ett led i arbetet på att
rationalisera lokalförhållandena inom
statsförvaltningen.

Sedan är det givet, att riksarkivet

är inte bara en depå utan en forskningsanstalt.
Jag tror att man förbiser
detta ibland. Det är en viktig forskningsanstalt,
men tiden tillåter mig inte
att nämna alla olika vetenskapsgrenar
som är beroende av riksarkivet.

Jag vill till sist fästa uppmärksamheten
på en annan sak, som riksdagens revisorer
framhöll. De påpekade nämligen,
att riksarkivets samlingar har synnerlig
betydelse när det gäller att tillvarata
allmän och enskild rätt. Det är
inte bara fråga om domstolshandlingar.
Där finns också urkunder, sådana som
jordeböcker, åtkomsthandlingar, skattelängder
och andra handlingar med uppgifter
om jord, ägogränser, vattendrag,
rättigheter och skatter, urkunder som
bildar grundvalen för vår ekonomiska
rättsordning.

Nu säger statsrådet beträffande den
nybyggnad, som vi i fjol var med om
att bevilja det första anslaget till men
som det till vår besvikelse inte fanns
någonting om i årets kapitalbudget, att
han hoppas att det skall bli möjligt att
anvisa anslag för nybyggnad utan alltför
långt dröjsmål. Jag vill sluta, herr talman,
med att uttala den förhoppningen,
att statsrådets förhoppning har reell
grundval.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av vad
fröken Vinge först nämnde, vill jag bara
ännu en gång understryka, att riksarkivets
ledning har försäkrat mig, att alla
brandskydds- och säkerhetsåtgärder har
vidtagits, som över huvud taget har varit
möjliga.

Jag är fullt på det klara med att fröken
Vinges huvudönskemål här är att
en nybyggnad kommer till stånd. En
sådan skulle ju, som hon påpekade, vara
av betydelse i många olika hänseenden.
Jag tror mig utan tvekan kunna säga,
att alla de synpunkter, som hon har
anlagt på denna byggnadsfråga, kom -

Onsdagen den 23 maj 195C fm. Nr 19

Svar på interpellation ang. ämnesområdet för professuren i klinisk experimentell
allergologi

mer att noga penetreras vid nästa budgetberedning.
Men fröken Vinge vet ju
lika bra som jag, att våra byggnadsresurser
är begränsade. Det är naturligtvis
det riktiga att se dessa frågor i så
intimt samband med varandra som det
är möjligt, och detta ämnar jag också
göra.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. ämnesområdet
för professuren i klinisk experimentell
allergologi

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr von Friesen till mig
framställt två frågor, nämligen

1. om jag är i tillfälle att precisera,
vilket ämnesområde den nyligen tillsatta
professuren i klinisk experimentell
allergologi skall omfatta, och

2. vilka riktlinjer jag avser att följa
när det gäller allergologiens fortsatta
utveckling.

I sin interpellation uttalar herr von
Friesen farhågor för att utvecklingen
inom allergologien, vilken omfattar icke
blott dermatologisk allergologi utan även
har anknytning till bl. a. invärtesmedicinen,
barnsjukdomarna samt öron-, näsoch
halssjukdomarna, kan riskera att
bli snedvriden, om den sker ensidigt
inom dermatologiens område. Av vad
interpellanten anfört torde framgå, att
enligt hans uppfattning tendenser till en
dylik ensidig utveckling föreligger.

Beträffande det av interpellanten
åsyftade instruktionsförslag för professuren
i klinisk experimentell allergologi,
som karolinska institutets lärarkollegium
underställt universitetskanslern, och
den däri intagna föreskriften om vederbörande
professors undervisningsskyldighet
må framhållas alt — enligt vad

jag inhämtat — lärarkollegiet med den
föreslagna föreskriften avsett, att professorn
skulle meddela undervisning i den
dermatologiska delen av allergologien
och i anslutning därtill göra vissa mera
allmänna utblickar över läran om allergisjukdomarna.
Undervisningen i de delar
av allergologien, som anknyter till
invärtesmedicinen, barnsjukdomarna,
öron-, näs- och halssjukdomarna och
andra här aktuella discipliner, skulle
däremot meddelas i samband med sistnämnda
ämnen och av de för dessa ämnen
anställda lärarkrafterna. Huruvida
det nämnda instruktionsförslaget på här
avsedda punkt erhållit en adekvat formulering
anser jag mig i detta sammanhang
icke ha anledning att närmare gå
in på. Jag kan nämligen meddela, att
universitetskanslern redan tagit ställning
till instruktionsförslaget och att
instruktionen vid kanslerns prövning
fått en sådan redaktionell utformning,
att det av den fastställda instruktionen
klart framgår, att professorns undervisning
skall begränsas till de delar av
allergilärans teori och praktik, som avser
klinisk dermatologisk allergologi.

Vad beträffar interpellantens påpekande,
att man vid karolinska institutet
avser att inrätta en docentur i experimentell
allergologi avsedd för en dermatolog,
så får man av interpellantens
ordval närmast den uppfattningen, att
det skulle vara fråga om att inrätta en
docentbefattning i angivna ämne — genom
ianspråktagande av en av institutets
för kliniska ämnen avsedda docentbefattningar
i lönegrad Ce 30. Så
är emellertid ej förhållandet. Vad som
förekommit är, att en medicine licentiat,
som för en kort tid sedan disputerat
för medicine doktorsgrad, ansökt om
förordnande som docent (»titulärdocentur»)
i förutnämnda ämne. Detta ärende,
vars avgörande enligt gällande bestämmelser
ankommer på universitetskanslern,
har ännu inte avancerat så långt,
att det sakbehandlats av lärarkollegiet.

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. ämnesområdet för professuren i klinisk experimentell
allergologi

I samband härmed vill jag emellertid
framhålla att, därest nu ifrågavarande
ansökan om docentförordnande skulle
bifallas, jag för egen del icke kan hålla
med interpellanten om att man därigenom
kan sägas ensidigt gynna den derinatologiska
allergologien på bekostnad
av andra discipliner.

Yad angår riktlinjerna för allergiforskningens
fortsatta utveckling, så är
jag väl medveten om att det är icke
blott inom dcrmatologien utan även
inom exempelvis invärtesmedicinen och
pediatriken som man möter mycket all\
arliga allergiska sjukdomar, vilka det
är i hög grad angeläget att komma till
rätta med bland annat genom en intensifierad
forskning. Såsom interpellanten
framhållit torde sålunda den vanliga
allergiska sjukdomen astma tillhöra
främst invärtesmedicinen. Och astman
anses av många som den från invaliditetssynpunkt
svåraste allergiska sjukdomen.
Bland annat med hänsyn till det
anförda delar jag interpellantens uppfattning,
att allergologien bör erhålla en
allsidig utveckling. Jag anser mig kunna
utgå ifrån att de medicinska fakulteterna,
karolinska institutet och statens
medicinska forskningsråd noga följer
den vetenskapliga utvecklingen inom
allergologien och i sina anslagsäskanden
på sedvanligt sätt för statsmakternas
prövning framlägger de förslag, som
befinnes lämpliga och möjliga att förverkliga
på hithörande område.

Härpå anförde

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till ecklesiastikministern för
det svar som han har lämnat och för
den snabbhet med vilken han har lämnat
det.

I stort sett måste jag också konstatera
att vad statsrådet här har sagt är
ägnat att väcka tillfredsställelse, och jag
tror att det i mer än ett avseende kommer
att verka klargörande.

Det är först och främst glädjande att
statsrådet här är i tillfälle att meddela
att universitetskanslern har uppmärksammat
det uppgjorda förslaget till instruktion
för den nye professorn och
är beredd att ge instruktionen en sådan
formulering, att det klart och tydligt
framgår att det är dermatologisk allergologi
som det rör sig om. Det är mycket
viktigt och mycket glädjande att
man har fått en sådan precisering.

Så skall jag be att få säga ett par
ord om den av mig i interpellationen
omnämnda docentur, som jag tog som
ett exempel på den snedvridning av utvecklingen
som jag befarade. Ty om en
hudläkare disputerar på en avhandling
som i allt väsentligt berör dermatologiens
ämnesområde och om han dessutom
inte har någon större utbildning
i invärtes medicin bör också benämningen
på den docentur som han skall
få — även om det bara gäller en titulärdocentur,
som statsrådet säger —
uppenbarligen vara sådan att det klart
och tydligt framgår vilket område som
det här rör sig om. Visserligen är det
ju så att statsrådet och departementet
tydligen inte närmare har med denna
sak att göra, men i detta sammanhang
kan jag inte underlåta att uttala den förhoppningen,
att, därest nu vederbörande
får docenturen, det också klart och
tydligt anges att denna docentur omfattar
dermatologisk allergologi och inte
allergologi i detta ords vidaste betydelse.

De allmänna uttalanden som görs av
statsrådet i slutet av interpellationssvaret
vill jag mycket kraftigt understryka.
Det kanske kan förefalla kammaren som
om det här rörde sig om en mycket speciell
akademisk stridsfråga. Visserligen
är det alldeles uppenbart — det torde
framgå för den som det allra minsta
försöker tränga in i detta ämne — att
det har förekommit mycket stridigheter
och tvister i denna sak, men vad det
ytterst gäller är ju åtgärder som avser

Onsdagen den 23 maj 195G fm.

Nr 19

alt främja forskning på den bredaste
front och därigenom också den praktiska
läkekonsten på detta viktiga sjukvårdsområde.

Det är den invärtes medicinen som
är moder till denna som till så många
andra dottervetenskaper. Det är angeläget
att allergologien får fritt utvecklas
inom ramen för den invärtes medicinen,
och jag tror också att genom de
uttalanden, som statsrådet har gjort i
detta interpellationssvar, riktlinjer är
angivna som kommer att vara nyttiga
och lämpliga när det gäller en sund och
riktig utveckling på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
140 och 143—150, bankoutskottets utlåtande
nr 31, första lagutskottets utlåtanden
nr 31—33, tredje lagutskottets
utlåtande nr 20 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 32.

§ 5

Ungdomsbrottsligheten

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av
väckta motioner om utredningar beträffande
vissa aktuella ungdoms- och uppfostringsfrågor
samt om åtgärder för
motverkande av ungdomsbrottsligheten
m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att
överläggningen finge avse även första
lagutskottets närmast härefter uppförda
utlåtande nr 30, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för effektiv
minskning av bilstölder, m. m.

Sedan allmänna beredningsutskottets
hemställan i ärendet föredragits, yttrade: Herr

GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig alltför mycket i problemet bilstöl -

Ungdomsbrottsligheten

der och rattlås. Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas
ståndpunkter är kanske inte så förtvivlat
stor. Summerar man ihop utskottets
ståndpunkt blir det ungefär följande:
Det finns nu goda möjligheter till bättre
tekniskt stöldskydd, och om de tekniskt
bästa låsen anbringas på bilarna minskas
stöldriskerna avsevärt. Man kan också
utgå från att brottsimpulserna hos
unga biltjuvar i de flesta fall knappast
är så starka, att dessa tar tid på sig att
forcera både dörren, starten och ett tekniskt
någorlunda säkert bensinlås eller
växelspaklås eller kondensatorlås eller
vad det nu heter. De lås som det här är
fråga om skulle även, anbragta å bil,
medföra 50 procents nedsättning av
stöldförsäkringspremien. Det lär förhandlas
med försäkringsbolagen om att
eventuellt lösa problemet på denna väg,
vilket kanske vore det bästa. Förhandlingar
lär också pågå mellan Kungl.
Maj :ts kansli och bilimportörer om man
kan finna en väg att icke införa bilar
som ej är försedda med effektiva stöldskydd.
Till detta sista kan måhända sägas,
att det ju är ganska genant att inför
utlandet behöva annonsera Sverige som
biltjuvarnas land nr 1, men då vi nu har
fem gånger fler biltjuvar procentuellt
än New York, så får vi väl stå där med
en ökning på 400 procent från 1950.

Utskottet påvisar, utan att framlägga
något förslag, att man givetvis kan tänka
sig att gå lagstiftningsvägen. I mitten
på s. 13 i första lagutskottets utlåtande
nr 30 antydes ett exempel där man gått
denna väg utan att frihetens principsida
anses ha trätts för nära. Utskottet skriver
så försiktigt som det gärna är möjligt
och säger att eventuella föreskrifter
om obligatoriskt stöldlås torde böra begränsas
till fabriksnya bilar. Utskottet
framhåller vidare att en bestämmelse
om skyldighet att utrusta bil med stöldskydd
icke a priori har till följd en
straffsanktionerad skyldighet att alltid
tillsluta låsanordningen. Enligt utskottets
lagkunniga kan man tänka sig att

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fin.

Ungdomsbrottsligheten

det räcker med att lås finns i utrustningen
liksom ljus, broms och signal,
och att den som äger bilen av eget intresse
låser när han anser det böra ske.

Utskottet redovisar en saklig prövning
och ger Kungl. Maj :t till känna denna
sin prövning utan att förorda vidtagande
av några åtgärder, men säger till
sist att det inte har några principiella
betänkligheter mot att gå lagstiftningsvägen,
om frågan om anbringande av
stöldskydd inte kan lösas på annan väg.

Reservanterna är lika angelägna om
att antalet bilstölder nedbringas och att
stöldskydd anbringas på bilarna, men
varnar ur både praktisk och principiell
synpunkt för stadgande om obligatoriskt
stöldskydd. Frågan bör, säger man, lösas
på frivillighetens väg. Här går alltså
skiljelinjen, och någon fara på taket är
det väl inte vem som än segrar. Jag anser
emellertid för min del att utskottet
i sin redovisning har gått den väg som
är lämpligast.

Till detta vill jag till sist endast säga:
Principen att undanröja tillfällen till
brott strider i varje fall inte mot de
etiska idéer, på vilka vår nationella odling
bygger, så som jag ser saken. Det
ligger ganska stor visdom i det gamla
ordet från vårt Nya Testamente: »Inled
oss icke i frestelse.» Jag yrkar här bifall
till utskottets förslag, och därmed lämnar
jag, herr talman, frågan om bilstölder
och billås och första lagutskottets
utlåtande och går över till allmänna
beredningsutskottets utlåtande.

Utskottet har till behandling fyra motioner,
som upptar några av de mest
svårbemästrade problem som kan tänkas,
och det vore bara dumhet att kräva
att utskottet på grundval av motionerna
skulle kunna komma till kammaren med
några patentlösningar, giltiga i alla sammanhang.
Motionärerna konstaterar att
ungdomsbrottsligheten ökat starkt och
ger statistik som räcker ett stycke, även
om den är ofullständig. Man pekar på
den sexuella lössläpptheten, kriminaliteten
bland ungdomen i tonåren, allt svå -

rare vålds- och egendomsbrott, råhet
mot lärare, ungdomens spritmissbruk.
Och, herr talman, vill man få dagsaktuella
belägg för dessa saker räcker det
med att gå igenom huvudstadens tidningar
t. ex. en vecka. Där får man material
så att det räcker till: »Pistolbeväpnad
14-åring sökte råna taxichaufför»,
»Havande fru attackeras av tre 12
—13-åriga ligister», »13-årig pojke slog
kvinna blodig på kyrkogård» och »17-åring pistolhotar polis efter teckningen

1 kriminalnovellen ''Hatten av för mördaren’».
Jag skall bara till detta foga,
herr talman, att rubrikerna är gränslöst
trista i sin massa och i sin enformighet.

Motionärerna och utskottet har mobiliserat
ett icke ringa konstruktivt tänkande
för att söka göra vad göras kan.
Vi har att söka återinpassa de unga
brottslingar som finns till en positiv attityd
gentemot samhället. Här brister
det mycket. Om jag inte tar fel så hade
vi för något tiotal år sedan omkring

2 000 vårdplatser mot nu cirka 850. Det
är naturligtvis bättre med förebyggande
åtgärder än att förpassa ungdomar till
anstalter, men nu står vi i den situationen
att vi får överbelägga anstalterna,
och så blir effektiviteten lidande. Här i
huvudstaden går ett stort antal ungdomar
och väntar på att enligt barnavårdsnämndens
beslut komma till en ungdomsvårdsskola,
men när detta kan ske
står skrivet i stjärnorna. När utskottet
säger på s. 18 att det icke med säkerhet
kan konstateras att ungdomsbrottsligheten
ökat i förhållande till ungdomskullarnas
tillväxt, så är väl detta riktigt.
Men nog förefaller det vettigt om socialstyrelsen
räknat med att antalet ungdomar
i åldern 14—18 år på 10 år, räknat
från 1950, ökar med 175 000 och tagit
konsekvenserna av detta. Det snabba
straffet, som vi talar om som ett effektivt
medel mot brottslingen, har säkert
sitt värde, men nu är väntetiden för
många så oviss att pojkarna säger: »Det
är inte lönt att skaffa sig jobb, jag ska
på anstalt när som helst» och så an -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

vänds tiden för nya stötar efter det
gamla ordet: »Fåfäng gå lär mycket
ont.» Alltså, herr talman, jag ville i
detta avsnitt säga: Upprustning av ungdomsvårdsskolorna
och sådan differentiering
av klientelet, som riksdagen en
gång iklätt sig ansvar för, är påkallade
och beslut som fattats här bör effektueras
så snabbt som möjligt.

Jag är sedan helt ense med de motionärer
som framhåller att ungdomsbrottslighetens
orsaker spåras till många
källor. Dit hör fritiden, trångboddheten,
svårigheten att få bostad, spriteländet,
samhällsmiljö, att man slösat med åtalseftergift
åt unga brottslingar och kanske
också den villkorliga domens alltför generösa
tillämpning. Jag kan också tala
om hemlivets upplösning, teknikens utveckling
och mycket annat.

Herr talman! På det ekonomiska området
lider vi ingen nöd, vad vi där strider
om är bara fördelningen. Men jag
tvekar inte att instämma med de motionärer,
som menar att våra verkliga bekymmer
gäller våra barns och vår ungdoms
fostran moraliskt, och jag ser
det som något hoppfullt att dessa frågor
inte bara snuddas vid utan tas upp på
fullt allvar utan någon partitouche. Och
jag vill tillägga att vad man här förväntar
är att regeringen ger sådana frågor
den angelägenhetsrang, som är berättigad,
och griper in med all kraft och
snabbt. Sådana åtgärder skulle hälsas
med djup tillfredsställelse av alla ansvarskännande
människor. Jag tror att
vår ungdom i stort är sund och frisk,
men den växande skaran av förvildad
ungdom utgör en så stor falang, att man
redan nu från myndigheterna annonserar
att man har svårt att hålla det hela
under verklig kontroll.

Jag tror förvisso på behovet av att
den kriminologiska forskningen i Sverige
upprustas och får en egen professur
och att orsakerna till ungdomsbrottsligheten
vetenskapligt kartlägges
och att tillförlitligt statistiskt material
framliigges så att man kan bättre än nu

Ungdomsbrottsligheten

förebygga ungdomsbrottslighet. Ungdomsdomstolar
och specialutbildad ungdomspolis
kan regeringen ha i blickfältet,
och alla de goda rekommendationer
som utskottet trätt som röda smultron
på strå vill man på det varmaste stryka
under: byråer för familjerådgivning,

lämpliga bostäder åt barnfamiljer, stöd
åt ungdomsorganisationer, stöd för ledarutbildning
och mycket annat som
utskottet formligen radar upp. Anslag
till en rikt fasetterad ungdomsvård är
väl använda pengar. De medel det här
gäller får väl betraktas som en klok investering
för det dyrbaraste ett land
och ett folk äger — dess ungdom.

Det skulle vara av ett visst intresse
att få litet närmare belyst vad utskottet
skriver på s. 24—25 om att experter
och lekmän skulle bearbeta befintligt
material och föreslå åtgärder som kunde
vidtas utan tidsutdräkt. Jag vill gärna
uttala mitt gillande av vad utskottet
säger om samarbete mellan den teoretiska
expertisen och det praktiska livets
människor, men jag undrar om
detta arbete kan utföras i departementet
med dess hårda arbetsbelastning.
Kanhända utskottets ordförande har ett
ord att säga till denna frågas belysning.

Herr talman! Det finns i detta utlåtande
ytterligare en del saker som jag
nu till sist vill säga några ord om. Här
talas om de etiska sammanhangen, om
den minskade vördnaden för kristna
värden, om brottens samband med den
religiöst och profanetiskt underbyggda
moralen, om hemmen som ett ankarfäste
i samhällsbyggandet, och man är
lyckligtvis i ganska förnämligt sällskap
när man ordar om dessa ting. Till och
med Svea hovrätt poängterar kraftigt i
sitt remissvar, att mer tid och uppmärksamhet
bör ägnas åt sådan undervisning
som främjar befästandet av moraliska
föreställningar och sjiilva karaktärsdaningen.
Denna sida av skolutbildningen,
säger hovrätten, har undanskymts
av strävandena att med tanke
på förvärvslivet sammanställa ett

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

lämpligt mått av kunskaper. Häri skymtar
hovrätten en av orsakerna till ungdomsbrottslighet.
Att ungdomen från
början bibringas moral, stadga, hänsyn
till nästan och känsla av eget ansvar utgör
enligt hovrättens sätt att se en av
grundförutsättningarna för att brottskurvan
skall bringas att vika. Svea hovrätt
vill att dessa synpunkter skall beaktas
vid den nu pågående genomgripande
omdaningen av skolväsendet.

Jag tror, herr talman, att hovrätten
här rör vid centrala ting. Vill man arbeta
förebyggande, som det sägs i motionen
II: 171, måste man sätta in arbetet
i skola och hem. För min del tvekar
jag inte ett ögonblick att säga, att
kristendomsämnet på skolschemat inte
är ett häng-med-ämne utan ett ämne
som både hem, barn och skola skördar
den största välsignelse av. Jag kan inte
underlåta att säga, att den ringaktade
ställning, som man på en del håll velat
ge detta ämne, kanske ändå har ett
ödesdigert sammanhang med de frågor
som nu håller på att nöta sönder huden
över vårt samhälles pulsåder, nämligen
ungdomsbrottsligheten. För min
del tackar jag både Gud och mina föräldrar
att jag som barn fick lära mig tio
Guds bud och Fader vår och även en
del annat utantill. De var för mig under
barndomens och ungdomens stormtid
som klockbojar i farleden eller som
en vägbom vid en järnvägsövergång
som sade: »Passa dig! Här är fara å
färde!» Man kanske rent av behöver
det bättre än att kunna tolvan i multiplikationstabellen.

Jag har talat vid en hel del av den
ungdom som vistas på våra ungdomsvårdsskolor,
och det vore dumt att
mena, att denna ungdom står utan
skuld. Det finns även sedan man tagit
hänsyn till arvsanlag och miljö alltid
ett »jag» eller ett »du» som måste stå
till ansvar. Men, herr talman, jag hör
till dem som hellre riktar ljusstrålen
mot oss, den äldre generationen, än
kastar all skuld på de unga. Det hade va -

rit hälsosamt om utskottet sagt något
mer om de faktiska brottskällor som är
klart skönjbara i stället för att något
svårbegripligt säga, att brottsligheten
i hög grad är betingad av samhällsutvecklingen.
Jag vet inte vad utskottet
lägger in i detta påstående. Det kan
vara riktigt men det kan också vara ett
sätt att komma ifrån de faktiska problemen.

Vi matar vår ungdom med amerikanskt
filmdravel av allra uslaste slag,
om vi inte kan tillverka nog själva. Aftontidningen
lät oss i förra veckan få
veta, att en 16-åring stod åtalad vid
Stockholms rådhusrätt för en serie
brott som han och hans gäng begått,
påtagligt inspirerade av film och deckarlitteratur.
På socialvårdshåll är
man, heter det i samma tidning, på
det klara med att amerikanska filmer
är den direkta inspirationskällan till
många av ungdomarnas brott. Jag går
inte mycket på bio, herr talman, men
jag gick och såg »Ung rebell», och
jag måste säga att en bättre brottets
bottenskola får man leta efter. Sedan
kommer amerikanska journalister hit
och skriver om vår låga moral och vår
stora ungdomsbrottslighet!

Tidningen tillägger, att det kanske
måste hända någonting allvarligt innan
man vidtar åtgärder. Här kunde man
vidta snabba åtgärder så att vårt land
sluppe bli avstjälpningsplats för dålig
amerikansk film och för lika usla seriemagasin.

Jag kan inte heller underlåta att uttrycka
min förvåning över att den
smörja av kriminallitteratur som säljs
i våra kiosker inte stoppas. Jag fick för
några veckor sedan mig tillsänd en bok
som en läroverkslärare hade hittat
bland sin skolas elever. Jag läste den
och lät den sedan gå till fyra av denna
kammares ledamöter, som inte alls har
samma syn på kristna frågor som jag
och som inte heller tillhör mitt parti.
Fn av dem som jag sätter mycket högt
i fråga om omdöme skrev: »Jag har läst

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

boken. Det minsta man kan säga är att
den utgör en ruskig samling av våldsdåd,
mord, våldtäkter, rån, inbrottsstölder,
narkotikahandel, bordellverksamhet
etc. Man får inte förvåna sig om vår
ungdom, som insuper denna veritabla
smörja, blir rå och ohyfsad. Inflytandet
måste vara i hög grad ofördelaktigt
på ungdom i tonåren.» Jag sände boken
till JK, men intet var att göra tydligen,
bara ett bleklagt nej. Man kan
här ingenting uträtta utan står med
hängande slaka armar. Ingen kan säga
att det här var fråga om litteratur,
bara ett smaklöst staplande av ogärningar.
Det bästa med boken kanske
kan sägas vara att den var tryckt på
mycket dåligt papper och översättningen
från engelska var den allra sämsta
tänkbara.

Jag har nu svårt att inse logiken i att å
ena sidan ta emot alarmerande rapporter
från auktoritativa myndigheter om
en stigande brottsfrekvens, men samtidigt
låta den andliga förgiftningsprocessen
fortgå som om den ingenting
betydde. Så länge uselheten av samhället
bjuds de unga till förtäring i
smaklösa tryckalster, som inte har ett
uns med litteratur att göra, i moralupplösande
kriminalfilmer etc., får vi
nog räkna med känsloinvalider, som
varken kan göra sig själva eller andra
lyckliga och som väljer brottets väg.
Man vill i motionerna inte säga rent ut,
vad likväl många tydligen tänker: Vi
skördar till en del nu frukterna av nedbrytandet
av de kristna moralbegreppen.
Jag tror att den forskning som förordas
liksom det i och för sig lovvärda
barnpsykologiska reformarbetet kommer
att visa till full evidens, att hemmet
och dess atmosfär bestämmer det
mesta. Undantag kommer bara att bekräfta
regeln. Men i hemmet måste finnas
far och mor, kärlek och omsorg.
Jag har sett någon uppgift om att på
våra ungdomsvårdsskolor finns 2,5
procent ungdomar från goda hem. De
andra startar från stympade hem, utom -

Ungdomsbrottsligheten

äktenskaplig börd, spritmissbruk i
hemmet, kriminalitet i hemmet etc.

Om regeringen ägnar dessa i utskottet
redovisade frågor all den uppmärksamhet
de är värda och kommer med
kloka och snabba grepp på problemen
kommer den säkert att mötas av förståelse
och sympati. Naturligtvis kan också
kommunerna göra en hel del. Det
kan gälla skärpning av straff där så
behövs, åtgärder för att få bort osunda
tryckalster och dålig film men framför
allt positiva åtgärder som alltid är betydelsefullare
och effektivare på längre
sikt. Utskottet har pekat på en hel del
framkomliga vägar, och om man vill
följa de vägarna kan det ha mycket
gott med sig.

Med detta, herr talman, vill jag sluta.

I detta anförande instämde herrar
Löfgren (fp), Hoppe (s), Rimås (fp),
Boi ja (fp), Hamrin (fp), Ahlsten (fp),
Kristensson i Osby (fp), Nilsson i Lönsboda
(fp) och Johansson i öckerö (fp).

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord om motionen angående stävjandet
av bilstölderna. Jag tillät mig för ett
par år sedan att här i kammaren väcka
en motion, som vann första lagutskottets
bifall och resulterade i en riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj :t. Denna motion,
förmodar jag, ligger hos strafflagberedningen.
Den är av helt annan art
än den föreliggande motionen. Den sysslar
inte med frågan om billås och sådana
preventiva åtgärder, utan i den föreslås,
att man skulle undersöka, om det
är möjligt att tillämpa införselinstitutet
i detta fall. Det är alldeles uppenbart,
att om det ginge, skulle det effektivt begränsa
bilstölderna. Den som döms att
av sin inkomst årligen betala en viss
andel i skadestånd kommer säkerligen
inte att under amorteringstiden göra
några bilstölder och säkerligen inte heller
sedan. Medlemmar av ligor m. fl.
kommer att dra öronen åt sig, när de
får höra, att någon råkat så illa ut.

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

Man kan mot att utsträcka lagen till
detta område invända, att då skall man
ålägga över huvud taget var och en,
som har begått ett egendomsbrott, att
på detta sätt återbetala med hjälp av
införselinstitutet. För närvarande gäller
ifrågavarande lag dels dem som häftar
för oguldna skatter, dels utomäktenskapliga
fäder, som inte betalar barnuppfostringsbidrag,
eller vanliga försumliga
familjeförsörjare. Jag menar
emellertid, att då dessa bilstölder blivit
en riktig folkröta, så är det motiverat
att man tillämpar införselinstitutet även
i fråga om denna särgrupp av förbrytelser.

Det finns ingen tvekan om att effekten
skulle bli utomordentlig. Jag känner
till fall, där t. ex. en springpojke,
som inte har haft någon inkomst, har
stulit en bil och blivit ådömd nominellt
ett par tusen kronor i skadestånd. Då
han inte har kunnat betala det har det
avskrivits. Sedan har han flyttat till
annan ort och där fått 700 å 800 kronor
i månaden. Men ingen kan passa på
en sådan yngling och hålla efter honom
och förnya sitt krav. Om däremot den
vanlige exekutorn finge bevaka antingen
försäkringsbolagets eller bilägarens rätt,
skulle en sådan yngling bli skyldig att
av sin lön återbetala detta i mån av
sina resurser.

Frågan ligger för närvarande hos
strafflagberedningen, och jag vill
varmt lägga justitieministern på hjärtat
att undersöka denna sak. Jag tror att det
i det långa loppet skulle vara mycket
effektivare än rattlås och annat.

Sedan skall jag fatta mig kort om de
andra motionerna. Jag vill betyga allmänna
beredningsutskottet min varma
erkänsla för det fylliga sätt, varpå utskottet
behandlat de olika omständigheter
som medverkar till det nuvarande
tillståndet och även för den rikhaltiga
överblick av hjälpmedel som utskottet
lämnat. Dock tycker jag mig, med undantag
av allmänna ordalag, sakna en
avgörande faktor då det gäller att kom -

ma till rätta med ungdomsbrottsligheten,
och det är helt enkelt frågan om
upprätthållandet av föräldraauktoriteten.
Vi har väl alla en känsla av att en
företeelse, som sträcker sig över hela
fältet, är den mesiga och släppliänta
hållning, som föräldrarna visar mot de
uppväxande barnen.

Många pedagoger anser, att åldern
mellan 4 och 7 år är den gynnsammaste,
då barnen är mest bildbara. Jag anser
att därvidlag begås för närvarande
oerhörda försummelser. Vi ser t. ex.
den slapphet och svaghet för barnens
önskningar, som nu är vanlig. Vi skall inte
underskatta detta. Därigenom fostras
barnen till egoister, hänsynslösa egoister.
Detta kommer i sin tur att inverka
skadligt på våra folkrörelser. Våra folkrörelser
bygger på solidaritet och hänsyn
till nästan. Det får massor av ungdomar
och barn inte lära sig nu för tiden,
och vi kommer att få märka följderna
av detta. Strömmen av ungdom
till folkrörelserna sinar.

En annan sak som jag skulle vilja påpeka
är att föräldrarna, som utskottet
säger på något ställe, är villrådiga. De
har en känsla av att den gamla, stränga
uppfostran med ris och karbas är
otidsenlig. Det råder i stället en rädsla
för att genom att hävda föräldraviljan
kan man hos barnen skapa nevroser och
hämningar, så att de inte blir fria personligheter,
när de växer upp. Jag tycker
detta är mycket oklart tänkt. Det
finns många exempel på villrådighet hos
föräldrar. De vet inte hur de skall göra.
Jag skall inte trötta kammaren med
att berätta dessa hårresande exempel
på liållningslöshet och slapphet från
föräldrarnas sida, vilket sätter så dåliga
frukter.

Man kan emellertid inte alltför mycket
lasta föräldrarna i vår tid. När
människorna kommer hem från sitt arbete,
är de säkerligen tröttare i vår tid
än någonsin förr. De har dessa tidsur
och kontrollanter över sig, och jäktet
på verkstäder och fabriker ökar. Det

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

är inte detsamma som i forna tider, då
vi hade en annan samhällsordning. De
är trötta och de är dessutom upptagna
av det moderna föreningslivet och mycket
annat. De kan inte och orkar inte
att ägna den personliga vård och det
intresse åt sina barn som de skulle
önska.

Sedan är det också ett typiskt tecken
att man i tusentals hem i vårt land
litar på andra. Man litar på att skolan,
staten, samhället, föreningarna, organisationerna
och alla möjliga skall gripa
in och göra det. Det är alldeles riktigt
i många stycken, men det kullkastar
inte det faktum, att under vissa
år är mor i hemmet eller far den absoluta
och oemotsagda auktoriteten. Det
är de rätta såningsåren, som ofta försummas
och inte kan ersättas av andra.

På livets alla områden griper samhället
in och övertar en del av uppgifterna.
Jag kan nämna en löjlig liten detalj,
som på sätt och vis inte hör hit.
Det stod i en tidning att en köping i
Dalarna köpte in 500 tandborstar för
att utdela dem och undervisa, hur de
användes. Vad skall föräldrar vara till
för, om inte så enkla uppgifter kan fullföljas
från deras sida? Otaliga andra
sådana exempel finns.

Det framgår av handlingarna att Svea
hovrätt har yttrat sig mycket pessimistiskt
angående hemmens uppfostran.
Den säger att den uppgiften kan tyvärr
hemmen inte längre gå i land med, utan
det är en skolans uppgift. Men samtidigt
säger den, att det är sådan trängsel
på schemat, attdenkaraktärsfostransom
skolan skall ge är näppeligen möjlig.
Jag skulle vilja säga att med den poängjakt
som det nuvarande skolsystemet utlöser,
så är det mycket utopiska drömmar
att tänka att skolan skall kunna
träda i hemmens ställe i fråga om barnens
uppfostran.

Jag skulle vilja nämna att massor av
människor som besökt Ryssland har
bl. a. frapperats av den hållning som
ungdomen där iakttar i skolan med den

Ungdomsbrottsligheten

fasta disciplin som äger rum och över
huvud taget den entusiastiska hållning
som de lägger i dagen. Det är inte alls
fråga om några som blivit liksom knäckta
av några neuroser och hämningar i
sin utveckling utan en glad och sjungande
och kamplysten ungdom; det har
vitsordats från flera håll av rysslandsfarare
från samhällets höjder och nedåt.
Jag anför detta som exempel därför att
någon invänder, att vi inte kan genom
statsmakternas försorg bibringa de
svenska hemmen en rätt och riktig uppfattning
om vilket grepp man skall ha
på barnen. Jo, säger jag, det är möjligt,
det har vi kunnat se i ett annat land,
där man genom en väldig rikspropaganda
och liksom en folkrörelse levandegör
litet bättre dessa frågor så
att man kan få uppfostran baserad på
både kärlek och fasthet. Det är fastheten
som saknas här och som resulterar
i att förhållandena är som vi bevittnar
dem. Vi skall inte vara pessimister.
Det sades av en föregående talare,
att vi har tusentals hem med strålande
och välartad ungdom, hem där
man både håller på en fast ordning och
föräldraauktoritet och en varm ömhet
och personlig kärlek till barnen. Om
samhället kan liksom lösgöra alla de resurser
det disponerar över för att levandegöra
denna princip skulle det vara
värdefullt. Där tror jag att det effektivaste
hjälpmedlet är att finna för
att komma till rätta med detta problem.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Föreliggande ungdomsfrågor
hör förvisso till de mest betydelsefulla
ärenden riksdagen har att
behandla. De rör inte i första hand materiella
och ekonomiska värden, men
de har betydelse för hela vårt folks
framtid. Ty de unga i dag är framtidens
Sverige.

Majoriteten av dagens ungdom är
helt visst både ambitiös och sund —
låt oss hålla fast vid detta! Men de på -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

visbara tendenserna till en ökning av
ungdomsbrottsligheten och till en uppluckring
av moraliska normer kan inte
negligeras. De många motionärerna i
ungdomsfrågorna — bland vilka jag är
en — har observerat och gått ut ifrån
dessa allvarliga tendenser och framlagt
förslag härutinnan. Beredningsutskottet
har också gjort sitt bästa för att tillgodose
önskemålen i de olika motionerna
och även lyckats vinna enighet
om ett förslag till samordning och översyn
av allt tillgängligt utredningsmaterial.
Detta noteras med tacksamhet.
Man har också krävt snabba och resoluta
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,
även om det inte är riktigt klart
utsagt vari dessa ingripanden skall
bestå.

I en av de hithörande frågorna, nämligen
den som rör bilstölderna, har
första lagutskottet föreslagit vissa åtgärder
rörande stöldskydd. Jag delar
utskottets mening att något därvidlag
måste göras. Det ligger åtskilligt i det
gamla ordstävet: »Tillfället gör tjuven.»
I görligaste mån skall man söka undanröja
frestelserna, och i detta fall gäller
det givetvis att genom låsanordningar
o. d. åtminstone försvåra bilstölderna.
Jag delar emellertid även utskottets mening,
att man först bör se vad som kan
åstadkommas på frivillighetens väg genom
propaganda för stöldskydd och
eventuellt också genom ytterligare sänkta
försäkringspremier efter inmontering
av sådant skydd. Lyckas man inte härigenom
få någon avsevärd förbättring,
anser jag att tvång på låsanordningar
för nya bilar bör övervägas. Att ådöma
bilägare straff för uraktlåtenhet att tillsluta
sådant lås är emellertid enligt
min mening både stötande och orimligt.

Vad sedan gäller de djupast liggande
orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
och botemedlen däremot
på längre sikt, hade jag emellertid gärna
sett att utskottet litet starkare hade
understrukit de enligt min mening kloka
och viktiga synpunkter, som Svea

hovrätt har anfört. Herr Gustafsson i
Borås har varit inne på samma tanke,
och jag skall inte här upprepa vad han
sade. Efter att ha talat om hemmens
fostrande betydelse som ett radikalt
hjälpmedel — vilket hovrätten emellertid
inte tror att man kan räkna med så
mycket i fortsättningen — framhåller
hovrätten på s. 13 i utskottets utlåtande
följande beträffande skolundervisningen:
»Särskilt torde det vara av vikt att
mera tid och uppmärksamhet ägnas åt
sådan undervisning som främjar befästandet
av moraliska föreställningar och
själva karaktärsdaningen ...»

Vidare understryker man i Svea hovrätt
betydelsen av »att ungdomen från
början bibringas moral, stadga, hänsyn
till nästan och känsla av eget ansvar,
vilket i själva verket är en grundförutsättning
för att brottskurvan skall
bringas att vika».

Vad de urspårade ungdomarna främst
synes sakna, är just rätts- och moralnormer.
Jag tror därför det är väsentligt
att denna skolans karaktärsdanande
uppgift framhäves mer än vad som nu
är fallet. Kristendomsundervisningen
och anknytningen till de kristna rättsoch
moralbegreppen bör på ett klokt
och förståndigt sätt utnyttjas för en sådan
karaktärsdanande fostran.

Det är också av vikt att föreningsverksamheten
bland ungdomen på allt
sätt effektiviseras och understödes. Man
bör vara tacksam för de många frivilliga
krafter som där är engagerade.
Dessa krafter bör emellertid få känna
att de har samhällets stöd, och de anslag
som nu utgår till utbildning av
ledare för ungdomens fritidsverksamhet
och till utbildning av instruktörer
inom ungdomsorganisationerna o. s. v.
är förvisso väl använda pengar — de
anslagen bör så snart som möjligt också
utökas. Det är ju också bevisat att
föreningsungdom mera sällan —ja mycket
sällan — träffas på brottets bana.

Sedan får man emellertid inte skyla
över föräldrarnas och hemmens stora

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

ansvar. Detta får inte övervältras helt
på skolan — som man stundom synes
vara beredd att göra. Ett gott och intimt
samarbete skall råda mellan hem
och skola, men det är dock i hemmen
som den grundläggande fostran skall
ske. Fasthet och konsekvens i denna
fostran i förening med god vägledning
och efterföljansvärda exempel kan inte
undgå att sätta spår efter sig.

Man bör sålunda i nuvarande läge
inte bara vända sig till ungdomen utan
också, och inte minst, till hemmen.
Först när dessa får tillbaka något av
sitt tidigare goda inflytande och sin
auktoritet, kan en bestående förbättring
väntas. Tv goda hem är grundvalarna
för en nations lycka. Här behövs det i
sanning en folkväckelse!

Herr talman! Jag har med dessa ord
endast velat göra en komplettering och
ett understrykande av vissa delar i utlåtandena
och ber i övrigt att få yrka
bifall till de båda utskottens förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är otvivelaktigt riktigt
som det ibland sägs, att i den allmänna
debatten om ungdomsbrottsligheten
och orsakerna till densamma
man ganska ofta kommer att röra sig
med allmänna talesätt. Ungdomsbrottsligheten
har skapat en allmän och därtill
befogad oro hos litet var, och man
söker så gott sig göra låter för sig själv
klargöra de samverkande orsakerna till
det tillstånd vi råkat in i. När på detta
mycket stora och komplicerade område,
som ungdomsbrottsligheten omfattar, en
massa talare här framlägger sina uppfattningar,
kan det inte hjälpas att det
i mångt och mycket blir en upprepning
av vad som tidigare sagts. Som
roten och upphovet till det onda finner
man hemmens alltmer minskade betydelse,
vilket delvis sammanhänger med
samhällets ändrade struktur, teknikens
utveckling och otvivelaktigt iiven — det
vill jag också säga — med den höga

Ungdomsbrottsligheten

levnadsstandarden. Hemmen har, som
en remissinstans uttryckt det, »förlorat
sin betydelse som ankarfäste för fostran,
moralbildning och en sund livsföring
över huvud taget». Detta tror jag
att vi alla är fullständigt överens om.
Men möjligheten att genom direkta och
omedelbara åtgärder från samhällets
sida komma till rätta med den saken är
sannerligen mycket begränsad; det måste,
tror jag, bli ett mål och en uppgift
på lång sikt. Upplysning och propaganda
tror jag inte kan åstadkomma någon
nämnvärd förbättring; på den vägen
kommer man inte till rätta med själva
livsinställningen. Vi skall också komma
ihåg att det övervägande antalet ungdomsbrottslingar
kommer från vad vi
betecknar som dåliga hem, och vad
dessa hem beträffar kan vi egentligen
göra ganska litet. Men även när det gäller
de mera normala hemmen känner
man sig ofta desorienterad i uppfostringsfrågor
och den komplicerade livsform,
som den fortgående industrialiseringen
framkallar, vilken åstadkommit
en klyfta mellan generationerna, där
förståelsen för ungdomens problem
från den äldre generationens sida kanske
inte alltid är som man önskar den
borde vara. Det ligger också såsom tidigare
sagts en fara i — så ser jag
saken — att det blivit så, att samhället
genom en massa samverkande orsaker
kommit att mer och mer överta hemmens
roll. Jag skall inte gå in på den
saken, men utvecklingen har drivit det
därhän, och det är ingen lycklig utveckling.

I en sådan situation tror jag alltså,
herr talman, att man inte kommer till
rätta med ungdomsbrottsligheten genom
att enbart tala om hemmens minskade
betydelse, detta eftersom man inte gärna
kan komma med några förslag till
radikala och omedelbara förbättringar.
Vi får, hur beklagligt det än är, se sanningen
i vitögat och endast konstatera
faktum, att en fortgående levnadsstandardökning
och teknikens landvinning -

5 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

ar har sin avigsida. Då kommer jag till
det jag i denna debatt egentligen ville
ha sagt — jag begränsar mig till denna
enda sak — skolans uppfostrande betydelse.
Jag tycker att man till stor del
förbisett denna dess uppgift, vilken
dock var målsättningen då man projekterade
våra skolformer.

En stor del av ungdomens fostran och
karaktärsdaning kommer i vår tid att
långt mer än tidigare bli en skolornas
uppgift. Men hur skall man få plats för
denna ytterst angelägna uppgift i vår
skolorganisation, där möjlighet icke
längre ges kunskapsinhämtandet att gå
hand i hand med personlighetsfostran?
Det har i realiteten mer och mer blivit
så, åtminstone hittills, att poängjakten
blivit det väsentligaste, och för våra
hårt ansträngda lärare med enormt stora
klasser ges helt enkelt inte tillräcklig
tid för just personlighetsfostran. Förvärvslivet
kräver ett ständigt ökat mått
av kunskaper, och dessa fordringar har
helt naturligt måst ökas, men utvecklingen
inom vårt land vad gäller ungdomsbrottsligheten
borde bli ett observandum,
som leder fram till en omprövning.
Minst lika viktigt som ett visst
kunskapsmått är att ungdomen — och
här citerar jag Svea hovrätt — »bibringas
moral, stadga, hänsyn till nästan och
känsla av eget ansvar» såsom en grundförutsättning
för att vi skall kunna se
en ljusning i fråga om ungdomsbrottsligheten,
att den med andra ord skall
avtaga.

Mot allmänna beredningsutskottets utlåtande
har jag, herr talman, intet att
invända. Jag tycker att utskottet ytterst
samvetsgrant har prövat sig fram, och
jag tror att det är lämpligt med en
översyn och en samordning av det sammanbringade
materialet från de olika
utredningar som är i gång och att denna
översyn anförtros, såsom utskottet
vill, åt ett fåtal, där såväl experter som
lekmän blir företrädda. Jag yrkar sålunda
bifall till utskottets förslag.

Vad sedan bilstölderna beträffar skall

jag inte uppehålla mig vid den avskräckande
statistik som dessa stölder utgör
i vårt land och som vi mycket väl känner
till vid det här laget. Den ställer
Sverige i en särställning som sannerligen
är allt annat än smickrande.

Herr Hallén har tidigare varit inne på
frågan om möjlighet att genom införsel
utkräva ersättning från den skadevållande
biltjuven. Jag var 1952 med
om att väcka en motion i detta ärende,
och jag är alltjämt fullständigt övertygad
om att om införselinstitutet komme
till användning härvidlag så skulle det
vara ett led i åtgärderna för att komma
till rätta med bilstölderna. Eftersom
justitieministern just nu befinner sig i
kammaren, vill jag vädja till honom att
överväga, om inte strafflagberedningen
skulle kunna bryta ut detta spörsmål
för en närmare prövning ur det stora
frågekomplexet om villkorlig dom, som
beredningen har att ta ställning till. Jag
tror att ett införselinstitut, om det läte
sig genomföra, vore ett mycket effektivt
sätt att komma till rätta med åminstone
vissa bilstölder.

I första lagutskottets föreliggande utlåtande
behandlas en del motioner, i
vilka förordats, att det skulle bli obligatoriskt
med stöldlås på bilarna. Den
vägen för att komma till rätta med bilstölderna
har jag aldrig förstått. Det är
önskvärt att fler och fler bilägare självmant
finner det vara förenligt med säkerheten
för sin egendom att anskaffa
sådana lås, men att göra stöldlåsen obligatoriska
vore väl att driva saken för
långt. Det skulle ju innebära skyldighet
för föraren att låsa bilen, då han lämnar
den, och om han underlät att göra
detta, skulle han alltså bli bestraffad
för sin »förseelse». Följden skulle ofta
bli, att laglydiga och hyggliga medborgare
i första hand blev bestraffade, eftersom
biltjuvarna kanske ginge fria
från ansvar. Mot ett sådant tankesätt
reagerar jag bestämt. Jag kan därför
inte dela utskottsmajoritetens uppfattning,
att man inte hyser principiella be -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

tänkligheter mot en lösning av frågan
lagstiftningsvägen. Jag vill tro att flertalet
av riksdagens ledamöter reagerar
på samma sätt och att det blir den till
utlåtandet fogade reservationen som
kommer att segra. Till denna reservation
yrkar jag för min del bifall.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Det är enligt min mening
mycket värdefullt att riksdagen
på grundval av ett så utförligt utlåtande
tar upp denna stora och viktiga
fråga om ungdomsbrottsligheten till en
diskussion på bred bas. Om man ser
på de statistiska uppgifter som utskottet
har lämnat kan man säga, att det
finns ingen anledning till panik. Yi
vet också av jämförelser med andra
länder, att brottsligheten och särskilt
ungdomsbrottsligheten i flera med oss
jämförbara kulturländer både är mera
omfattande och tar sig grövre former.
Men detta innebär absolut inte att vi
kan vara tillfreds med förhållandena.

De uppgifter som lämnas i bilagan
till utskottets utlåtande om att den totala
brottsmängden ökat, även om man
inte är säker på hur det är med den
relativa, och att ungdomsbrottens relativa
andel av denna brottsmängd har
ökat, ger anledning till allvarliga bekymmer.
Detta senaste påpekande syftar
på ett förhållande som tidigare observerats,
nämligen att brottsligheten så
att säga sjunker ned i lägre åldrar. Och
vad man klart kan konstatera är ökningen
av bilstöldernas antal. Detta förhållande
är allvarligt, inte bara genom
dessa brott som sådana utan också på
andra sätt. Genom den vårdslösa framfart,
som biltjuvarna ofta gör sig skyldiga
till, kan de riskera inte bara sina
egna utan också andra människors liv.
Dessutom utgör bilstölder inte sällan inkörsporten
till en kriminalitet av annat
slag.

Jag delar alltså fullständigt utskottets

Ungdomsbrottsligheten

mening att det är nödvändigt, att samhället
vidtar effektiva åtgärder för bekämpande
av ungdomskriminaliteten.
Jag är också av den meningen att man
inte kan påvisa något universalmedel,
utan att man måste gå fram på bred
front både med åtgärder som verkar på
längre sikt och med åtgärder som man
kan hoppas skall ge ett snabbt resultat.

Det är klart, som flera talare här har
betygat, att i botten på hela problemet
ligger frågan om fostran till moral,
till hänsyn, över huvud taget hela problemet
om ungdomens etiska inställning.
Detta är emellertid en fråga som är
lika djupgående som viktig men också
en fråga, där man inte kan åstadkomma
några omedelbara resultat, utan där
man får hoppas på mer långsamt verkande
åtgärder.

Om man då tänker igenom vilka åtgärder
samhället genast skulle kunna
vidta, måste man undersöka en lång rad
olika områden, och det har regeringen
också gjort på senare tid i anledning
av den påtagliga aktualitet som ungdomsbrottsligheten,
inte minst i fråga
om bilstölderna, har fått. Dessa åtgärder
spänner över olika fält och har
alltså kommit att behandlas inom olika
departement.

Jag skulle för det första vilja nämna
några ord om lagstiftningen. Därvidlag
ligger nog saken till så, att redan nuvarande
lagbestämmelser ger utrymme
för en rad ingripanden, nyanserade och
på olika sätt anpassade efter det klientel
som begår bilstölder och andra typiska
ungdomsbrott. Det finns åtgärder
att tillgripa både i ocli utom anstalter
allt efter den brottsliges ålder,
personliga förhållanden och omständigheterna
i övrigt.

Även om sålunda domstolar och andra
myndigheter redan nu har stora
lagliga möjligheter att ingripa, finns
det ju alltid önskemål och förhoppningar
om förbättring i lagstiftningen. Fröken
Wetterström nämnde särskilt strafflagberedningens
arbete. Jag kan upp -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

lysa om att beredningen sedan en längre
tid varit sysselsatt med en grundlig
översyn av reaktionsformerna •— som
också berör ungdomsklientelet — och
att beredningen inom en ganska snar
framtid väntas avge sitt slutbetänkande.
Likaså kommer barnavårdskommittén
snart att ha slutfört sitt arbete på en
ny barnavårdslag.

För det andra vill jag säga några ord
om polisen. Det är ett känt faktum, att
en av de mest väsentliga av de åtgärder,
som samhället kan vidtaga för bekämpande
av brottsligheten och då inte
minst ungdomsbrottsligheten, är att se
till att begångna brott snabbt upptäcks.
Härför erfordras att polisen har tillräckliga
personella resurser. Inom inrikesdepartementet
pågår en utredning
om effektivisering av polisväsendet,
särskilt såvitt avser möjligheterna att
uppdaga och utreda begångna brott.
Därvid övervägs både organisatoriska
och andra förbättringar med sikte bland
annat på de problem som vi nu diskuterar.

För det tredje skall jag beröra behovet
av en omedelbar samhällsreaktion.
Det är en allvarlig brist i det nuvarande
systemet, att samhällets reaktion ofta
inte följer tillräckligt snabbt på brottet.
Detta gäller inte bara i fråga om
ungdomen, utan det gäller i fråga om
brottsligheten över huvud taget. Det är
en betydande olägenhet, att rättsförfarandet
tar så pass läng tid som det nu
gör. Inom justitiedepartementet pågår
en statistisk utredning för att klarlägga
tidsintervallerna mellan olika slag av
åtgärder av polis, åklagare och domstol.
Den utredningen väntas bli färdig inom
en nära framtid, och då får vi överväga,
vilka åtgärder som kan vidtagas
för att påskynda förfarandet.

På det speciella område, som vi just
nu behandlar, alltså ungdomsbrottsligheten
och framför allt bilstölderna, har
emellertid olägenheterna av det alltför
långsamma ingripandet kommit särskilt
till synes. Det är ju här fråga om ung -

domar i sådan ålder, att häktning enligt
rättegångsbalken inte bör förekomma.
I de flesta fall blir därför de ungdomar,
som har begått bilstöld, efter ett
första förhör på polisen släppta och
får i frihet avvakta resultatet av utredningen,
vilken ofta tar lång tid. Detta
gäller naturligtvis inte bara i fråga om
bilstölderna, men dessa är ju typiska.
Erfarenheten har visat, vilket i viss
mån ligger i sakens natur, att den långt
utdragna utredningstiden utgör en mycket
kritisk period för den unge och att
han därunder lätt frestas att begå nya
brott. Det har redan, bland annat av
riksåklagarämbetet, framlagts förslag i
syfte att på ett mera effektivt sätt omhändertaga
den unge under utredningstiden.
Det har också från en kommitté
framlagts förslag, men för närvarande
saknas tillräckliga anordningar för att
ta hand om ungdomarna. Detta är egentligen
ett problem i de största städerna.
Det har sammanhang med barnavårdsnämndernas
arbete, och det ankommer
närmast på de stora städerna att se till,
att barnavårdsnämnderna skall kunna
få sådana resurser, att de fullgör sin
skyldighet att snabbt ingripa och effektivt
ta hand om den ungdom, som har
begått brott eller eljest visat vanart.
Inom socialdepartementet har redan
vidtagits vissa åtgärder för att försöka
få en effektivisering till stånd på detta
viktiga område, och ytterligare åtgärder
övervägs.

För det fjärde skulle jag vilja säga
några ord om ett problem, som kanske
närmast hör till nästa ärende, nämligen
rattlåsen, men eftersom frågan därom,
som jag ser den, ingår som ett led i de
åtgärder på bred front, som samhället
bör vidta, kanhända jag med herr talmannens
tillstånd må nämna något om
den i detta sammanhang.

Erfarenheten har ju visat, att biltjuvar
i allmänhet undviker att tillgripa
bilar, som är försedda med rattlås eller
annan tillförlitlig låsanordning. Sådana
kan också av en tekniskt kunnig

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

pojke forceras, men det tar mångdubbelt
längre tid än att få upp ett vanligt
billås, och risken för upptäckt är då
mycket större. Det är naturligtvis riskabelt
att stå en kvart och peta i en
främmande bil, medan det vanliga låset
av en fiffig pojke lär kunna tas upp
på ett par sekunder. Man kan inte komma
ifrån, att frågan om rattlås spelar
en betydelsefull roll när det gäller att
bestämma åtgärder emot just detta slag
av brottslighet.

Nu har det sagts, att det skulle föreligga
något principiellt hinder mot att
föreskriva rattlås på bilar. Jag har svårt
att följa detta resonemang. Bilens utrustning
är ju bestämd i författningarna
i första hand med hänsyn till trafiksäkerheten.
Det är riktigt, men man
kan ju hävda, att dessa biltjuvar, som
forcerar låsen och sedan far hastigt
fram, utgör en fara för trafiksäkerheten,
och att man kanske redan ur den
synpunkten kan ha anledning att föreskriva
rattlås. Jag kan inte heller se, att
man behöver begränsa resonemanget till
detta. Om samhället finner, att förekomsten
av rattlås är en viktig omständighet
för att hindra ett svårt samhällsont,
kan jag inte förstå, att några
principiella betänkligheter skall behöva
lägga hinder i vägen. Därmed är inte
sagt, att man också behöver med hot
om straff se till, att rattlåsen blir använda.
Det har med rätta framhållits,
att detta skulle kunna leda till stötande
resultat. Det är inte heller nödvändigt,
ty finns ett effektivt lås på en bil, blir
det nog också i allmänhet använt. Det
finns ju även möjligheter att vid bestämmandet
av försäkringsvillkoren ta
vederbörlig hänsyn till om bilen var ordentligt
låst eller inte.

Jag har velat lämna de allmänna synpunkterna
på denna fråga. Den är ännu
inte slutbehandlad, men jag kan dock
nämna för riksdagen, att det sedan rätt
lång tid tillbaka pågår en undersökning
härom i samråd mellan kommunikations-
och justitiedepartementen under

Ungdomsbrottsligheten

medverkan av företrädare för olika bilistorganisationer.

Så kommer jag in på ett par åtgärder,
som verkar på litet längre sikt och
som utskottet också har tagit upp i sitt
betänkande. Det gäller först kriminalstatistiken.
Det är av stor betydelse för
klarläggandet av brottslighetens beskaffenhet
och orsaker — inte minst vad
angår ungdomen — att det finns en utförlig
och riktigt uppbyggd kriminalstatistik.
Den nuvarande statistiken behöver
effektiviseras i olika hänseenden.
Det finns också redan ett detaljerat
förslag i den riktningen framlagt och
remissbehandlat. Det står nu under
övervägande hos regeringen.

Slutligen skulle jag vilja nämna något
om vad som kanske på längre sikt
kan spela den största rollen, nämligen
frågan om en vetenskaplig undersökning.
Det är ett känt faktum, att man
både i vårt land och i utlandet i mycket
stor utsträckning saknar en djupgående
vetenskaplig bearbetning av
denna fråga. Det är väl många som
skrivit om ungdomsbrottslighet, men en
på systematiskt studium grundad kännedom
om brottsklientelet och om utfallet
av olika behandlingsformer har
vi ett mycket stort behov av. Detta gäller
inte bara i fråga om ungdomsbrottsligheten
utan om brottslighet över huvud
taget. På grund härav tillkallade
jag år 1954 några vetenskapliga experter
med uppdrag att göra ett förslag till
program för en omfattande och djupgående
undersökning av kriminalvårdsklientelet
med huvudsyfte att pröva det
faktiska utfallet av olika behandlingsmetoder.
De sakkunniga har förra året
lagt fram ett sådant program, som avser
först en kartläggande grundundersökning
och sedan en därpå följande
behandlingsundersökning. Det förslaget
har varit föremål för remissbehandling
och överväganden inom justitiedepartementet.
Jag har just väntat på riksdagens
ställningstagande i den här föreliggande
frågan, innan jag lägger fram

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

ett slutligt förslag om en sådan vetenskaplig
undersökning. Om riksdagen,
såsom jag antar, bifaller detta förslag,
är det min avsikt att låta denna stora
undersökning i första hand avse ungdomsbrottsligheten.
När undersökningen
har skett och man alltså har fått en
bred vetenskaplig grund att bygga på,
både i fråga om det ungdomliga brottsklientelets
sammansättning och resultatet
av olika behandlingsmetoder, så hoppas
jag att vi skall ha ett bättre utgångsläge
för att arbeta vidare i den viktiga
samhällskampen mot ungdomsbrottsligheten.

Herr ONSJö (bf):

Herr talman! De utskottsutlåtanden
som vi här har att ta ståndpunkt till
berör otvivelaktigt allvarliga frågor.
Det gäller ungdomen, och ungdomen är
ju framtiden. Om vi inte kan fostra en
till kropp och själ sund och frisk ungdom,
då ter sig allt det som vi förmår
åstadkomma i fråga om s. k. välfärdsanordningar
och materiellt framåtskridande
tämligen meningslöst.

Vid årets riksdag har väckts en hel
serie motioner från olika politiska partier,
där man tagit upp ungdomsfrågorna
till behandling. Motionärerna har
pekat på vissa företeelser bland vår tids
ungdom, som ger anledning till oro,
framför allt den slapphet och hållningslöshet
som blir mer och mer allmän
och som bl. a. tar sig uttryck i den
ständigt stegrade ungdomsbrottsligheten.
I de motioner, som behandlats av
första lagutskottet, påyrkas direkta lagstiftningsåtgärder
för att minska bilstölderna.
Jag skall återkomma till den
saken senare i egenskap av reservant,
då det gäller detta första lagutskottets
utlåtande.

I alla tider har väl de äldre klankat
på ungdomen och tyckt att ungdomen
blivit sämre än den var, då de äldre
en gång själva var unga. Detta får väl
därför anses vara en så att säga normal
företeelse. Frågan är om det nu på nå -

got sätt blivit annorlunda än det var
förr. För min del tror jag inte att ungdomen
har blivit sämre; människonaturen
är nog sig ungefär lik tiderna igenom.
Men säkert är att det i dag är
oändligt mycket svårare att vara ung
än det varit någonsin tidigare. Det är
synd om vår tids ungdom. Frestelserna
har ökat och blivit mera raffinerade,
samtidigt som försvarsmedlen mot frestelserna
har minskats. Slappheten i
uppfostran, både i hem och skola, som
varit högsta visdom bland en del s. k.
moderna uppfostrare, har inte alltid
varit till nytta för ungdomen utan tvärtom.
Barnen bibringas redan från början
en felaktig föreställning om livet.
Gamla beprövade ideal och normer har
vrakats, utan att man har kunnat sätta
något annat i stället. Hemmets och
familjebandens upplösning är också en
fruktansvärd olycka som många barn
fått uppleva. Och för många är inte
hemmet, om de nu har ett sådant, något
riktigt hem. Ibland är det kanske
endast en plats där föräldrarna sover.
Gänget blir då lätt det enda fästet i tillvaron.
Att en del ungdomar under sådana
förhållanden spårar ur, är kanske
inte så underligt. Det behövs inte
någon utredning därom av s. k. experter,
ty orsakerna ligger i öppen dag.
Frågan gäller endast vad som skall kunna
göras för att hejda den olyckliga
utvecklingen.

Roten till det onda är givetvis framför
allt den ständigt ökade tätortsbildningen.
Kan vi inte hejda den, då tror
jag att ungdomsfrågorna ur de synpunkter,
som vi här diskuterar dem,
är olösliga. Den enda utvägen är att
föra en landsbygdsvänligare politik, så
att människorna i största möjliga utsträckning
kan bo kvar på landsbygden.
Småbruket, som har varit och är vårt
folks förnämsta kraftkälla, söker man
få bort. Det verkar t. o. m. som om
det vore ett av våra viktigaste samhällsproblem
att rationalisera bort småbruket.
Borde det inte vara tvärtom? Borde

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

vi inte i stället med alla till buds stående
medel söka bevara småbruket, så
att människorna kan bo kvar där och
leva ett sunt liv? I längden kan inte
ett folk bestå — det har erfarenheten
visat — utan den sundhet och kraft som
utgår från landsbygden.

Man brukar ibland med en viss överlägsenhet,
för att inte säga förakt tala
om oss bondeförbundare och säga att
vi är klasspolitiker och inte tillräckligt
ideella. Men det finns säkerligen för
närvarande inte någon mer bärande
idé inom svensk politik än den som
bondeförbundet kämpar för, nämligen
att bevara en sund och levande landsbygd.

I ungdomsbrottsligheten spelar bilstölderna
en mycket framträdande roll,
både direkt och indirekt. Man brukar
ibland tala om världsattraktioner i sådana
här sammanhang. Vad gäller bilstölderna
kan vårt land verkligen göra
anspråk på att bli betraktat som en
världsattraktion. Vi innehar tätplatsen
i fråga om bilstölder i hela världen. I
den tillgängliga statistiken ligger vi skyhögt
över våra grannländer; till och
med Amerika lär vi ha distanserat flera
gånger om. Att så är förhållandet, måste
givetvis bero på att vi här i landet
begår något speciellt fel från samhällets
sida. Någon annan godtagbar förklaring
går ej att uppbringa. Reaktionen
från samhällets sida mot biltjuvarna
— i den mån det över huvud
taget blir någon reaktion — sker nog
inte tillräckligt snabbt och effektivt.
Det finns ju många som anser, att det
daltas litet för mycket med de s. k.
missanpassade, och det är kanske så.
Ingen vill väl ha tillbaka gångna tiders
hårda och summariska bestraffningsmetoder,
men det kan ju hända att vi
nu gått till överdrift åt motsatt håll.
Sanningen ligger kanske någonstans
mellan spöstraffet och Roxtuna, om jag
skall uttrycka mig symboliskt.

I de motioner som behandlats av första
lagutskottet har yrkats obligatoriskt

Ungdomsbrottsligheten

s. k. stöldskydd på bilarna. Motionärerna
anser, att man därigenom skall
kunna minska bilstölderna. Inom utskottet
har vi inte kunnat enas vid behandlingen
av motionerna. Vi är eniga
så till vida att vi alla anser, att bilägarna
bör skaffa sig tillförlitligast möjliga
låsanordningar till sina fordon,
framför allt då här i Stockholm, där
de flesta bilstölderna förekommer. Men
vi som reserverat oss vill inte vara
med om att gå lagstiftningsvägen, vilket
däremot majoriteten anser sig kunna.

Vi reservanter anser oss därvidlag
vara i mycket gott sällskap. Frågan har
ju varit uppe förut och har då remitterats
åt olika håll. De instanser som
yttrat sig har så gott som samtliga avstyrkt
förslaget. Den Mossbergska trafiksäkerhetsutredningen
har klart avstyrkt,
och den utredningen bör väl
vara den mest sakkunniga i detta fall.
Jag förutsätter att kammarens ärade
ledamöter har läst utskottsutlåtandet,
men jag tillåter mig i alla fall att citera
en del av trafiksäkerhetsutredningens
yttrande, som finns intaget i utskottsutlåtandet.
Utredningen skriver bland
annat följande: »Skulle rattlåset föreskrivas
som obligatorisk utrustning på
bil, innebure detta, att samhället förklarat
sig oförmöget att på detta område
tillförsäkra medborgarna det
skydd, vars upprätthållande är en av
dess primära funktioner. Åtgärden skulle
därför på sätt och vis få karaktären
av en kapitulation inför en hastigt växande
brottsfrekvens.»

Trafiksäkerhetsutredningen skriver
vidare: »Ett straffsanktionerat stadgande
om rattlås måste — för att bli effektivt
— förbindas med skyldighet för
föraren att tillsluta låsanordningen, så
snart han lämnar fordonet. Ett sådant
stadgande skulle i praktiken komma att
leda till orimliga och för den enskilde
medborgarens rättskänsla stötande konsekvenser.
En fullt laglydig och omdömesgill
och ur trafiksäkerhetssynpunkt
oförvitlig medborgare, som till -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

fälligtvis råkat glömma att sätta låset
i funktion och därefter blir frånstulen
sin bil, skulle alltså utöver det besvär
och det obehag, som biltjuven åsamkat
honom, även komma att bli bestraffad
för det han glömt att tillsluta rattlåset.
Och detta samtidigt som biltjuven
kanske går fri från ansvar, antingen
därför att han icke kunde anträffas eller
därför att åtalet eftergåves mot honom.
Dylika situationer komma sannolikt
aldrig att vinna förståelse i det allmänna
rättsmedvetandet.» Så långt trafiksäkerhetsutredningen.

Nu har emellertid utskottsmajoriteten
ansett, att skyldigheten att utrusta
bilen med stöldskydd skall vara straffsanktionerad
men inte skyldigheten att
använda detsamma. Jag har litet svårt
att förstå, hur en sådan anordning skulle
komma att verka. Huvudsaken är givetvis,
att låset användes. Om det därför
skulle straffsanktioneras även att
glömma låsa sin bil, måste detta, som
trafiksäkerhetsutredningen säger, bli i
hög grad stötande för rättskänslan. Man
kan ändå inte driva resonemanget därhän,
att det är bilägaren som är boven
i dramat, om en bil blir stulen. Mycket
kan vinnas, om bilägarna, jag skulle
kunna säga främst bilägarna i Stockholm,
litet bättre tog vara på sina bilar
och använde de låsanordningar som
finns och i den mån det behövs skaffar
sig bättre. För att komma till rätta med
detta problem får man, tror jag, söka
sig fram på andra vägar än obligatoriskt
stöldskydd. Det har ju framkommit
en hel del uppslag här, som nog
är värda att pröva.

Vi reservanter har därför inte ansett
oss kunna vara med om detta obligatoriska
införande av rattlåset. Därför
kommer jag, herr talman, att när det
blir aktuellt yrka bifall till reservationen
i första lagutskottet.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herr Johansson i Mysinge.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När utskottet här säger,
att det inte finns några principiella betänkligheter
mot en lösning av frågan
lagstiftningsvägen, är det skäl att spörja
vad utskottet menar med detta. Utskottet
anser helt enkelt, att rattlåset
kan tänkas klassificeras som en nödvändig
utrustningsdetalj i stil med
bromsar, signalanordningar eller lyktor,
och detta utan att man behöver dra
ut den juridiska logiken därhän, att
man föreskriver att den som inte låser
sin bil skall bli straffad. Obligatorisk
utrustning med stöldskydd på varje ny
bil är inte märkligare än att bilen skall
ha signalanordning, bromsanordning
och lyktor.

Vill man grunda åläggandet på någon
redan vedertagen princip, bör det kanske
erinras om att bilstölder måste
hindras bland annat av samma skäl som
bilar måste bromsas, nämligen för att
avlägsna vanliga olycksrisker. Det kan
vara skäl att bara läsa upp vad utskottet
skriver om detta. Utskottet skriver
helt enkelt: »Vidare kan tilläggas, att
ett straffsanktionerat stadgande om
skyldighet att utrusta bil med stöldskydd
icke med nödvändighet behöver
förbindas med en bestämmelse om
straffsanktionerad skyldighet för föraren
att alltid tillsluta denna låsanordning,
om han lämnar fordonet.»

Jag vet inte vad auktoritet min gode
vän herr Onsjö tillmäter landets justitieminister.
Justitieministern har nyss
här i kammaren klart sagt ifrån, att
straffpåföljd för den som inte låser sin
bil inte behöver stadgas. Jag antar att
det uttalandet är riktigt. Så har också
utskottet tänkt sig saken.

Herr ONSJÖ (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
säger, att om rattlåset görs obligatoriskt,
är det i och för sig inte märkvärdigare
än att utrusta bilen med
bromsar, lyktor och signalhorn. Om

Onsdagen den 23 maj 1956 fin.

Nr 19

det emellertid skulle bli så att dessa
anordningar måste finnas men inte
skulle användas, så vore det ingen nytta
med dem. Det är användningen som
är det avgörande i detta fall. Att det
finns lyktor på en bil är i och för sig
bra, men det viktigaste är givetvis, att
man tänder dem vid mörkrets inbrott.
Därför menar jag att det är orimligt att
tänka sig att rattlåset eller något annat
stöldskydd skall kunna göras obligatoriskt,
när man samtidigt inte gör användningen
obligatorisk. Det kan man
nämligen inte tänka sig. Görs användningen
obligatorisk, blir det enligt min
och mångas mening stötande för den
allmänna rättskänslan om någon skall
straffas för att han råkat glömma att
låsa bilen. Bilägaren blir då straffad
medan biltjuven kanske går fri.

Herr Gustafsson åberopade sedan
justitieministern. Jag vill säga att jag
har all respekt för justitieministern,
men någon överdriven auktoritetstro
har jag aldrig haft. Justitieministern
hade en åsikt här, men man kan ju ha
litet olika åsikter här i livet i många
frågor.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Vi har inom första lagutskottet
varit eniga om att bilstölderna
kommit att bli ett mycket stort problem
för oss och att vårt land kommit att
inta en särställning i detta hänseende
i jämförelse med andra länder. Vi har
också varit eniga om att stöldlåsen kan
ha en viss betydelse, när det gäller att
förhindra bilstölderna. Man kan dock
inte säga att dessa lås kan bli någon
patentmedicin mot dessa stölder.

Nu säger utskottets majoritet, att den
inte hyser några principiella betänkligheter
emot att en lösning av frågan
genom låsanordningar lagstiftningsvägen
upptas till övervägande. Vi reservanter
säger däremot, att vi hyser mycket
allvarliga betänkligheter emot att
beträda eu sådan väg. Vi anser att en
sådan åtgärd skulle komma att med -

Ungdomsbrottsligheten

föra mycket allvarliga juridiska konsekvenser,
som kunde bli mycket besvärliga
och stötande för den allmänna
rättskänslan. Ett straffsanktionerat stadgande
om rattlås måste — såsom också
anförts av trafiksäkerhetsutredningen,
vilken herr Onsjö refererade — för att
bli effektivt, förbindas med skyldighet
för föraren att tillsluta låsanordningen
så snart han lämnar fordonet. Om bilägaren
inte gör detta så har ju billåset
ingen större verkan. Ett sådant stadgande
kommer i praktiken att leda till
orimliga och för den enskilde medborgarens
rättskänsla högst stötande konsekvenser
— vilket även anförts av trafiksäkerhetsutredningen.

Till detta kommer att man utan tvekan
från en lagstiftning måste undanta
utländska bilar som införs här i landet
för att tillfälligt brukas. Bleve svenska
bilar regelmässigt försedda med
rattlås samtidigt som ett sådant lås ej
förekommer hos bilar med utländsk registreringsskylt
kan man utgå ifrån att
den som vill stjäla bilar i huvudsak
komme att koncentrera sina angrepp på
de utländska bilarna; dessa skulle därigenom
utsättas för större risk att bli
stulna. Vid en bilstöld förorsakas alltid
ägaren både besvär och kostnader.
En bilande utländsk turist, som i särskilt
hög grad är beroende av sitt fordon,
skulle försättas i ett mycket bekymmersamt
läge om hans bil berövades
honom. De avsevärda stöldrisker,
som utländska bilar skulle komma att
bli utsatta för, skulle enligt min mening
menligt inverka på Sveriges anseende
som turistland.

Jag kan, herr talman, inte finna annat
än att de konsekvenser, som en lagstiftning
på detta område för med sig,
är av sådan natur, att man i stället bör
gå fram på frivillighetens väg, något
som medför den fördelen, att varje bilägare
får sin uppmärksamhet riktad på
problemet och blir i tillfälle att själv
i samråd med andra bedöma den risk
för tillgrepp som föreligger i hans fall

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

och på den ort där han företrädesvis
använder sin bil.

Man måste nämligen komma ihåg att
bilstölder hittills är ett ganska okänt
begrepp på landsbygden. Genom en frivillig
linje blir bilägaren på ett helt
annat sätt än genom lagstiftning engagerad
i kampen mot bilstölder, något
som borde öka hans intresse för att
förse bilen med sådana grejor som kan
förhindra eller försvåra tillgrepp. Nu
har man här från flera håll jämfört
stöldlås med andra anordningar som
finns på bilarna, t. ex. bromsar, lyktor
o. s. v., som är föreskrivna i trafikförordningen.
Jag kan inte finna att dessa
stöldlås kan jämföras med de anordningar
man måste använda vid utförandet
av körningen. När man kör bil
måste det ju finnas bromsar; det är
föreskrivet att det skall finnas en god
styranordning, det skall finnas en effektiv
bromsanordning, det skall finnas
lyktor o. s. v. Om dessa anordningar
inte finns kan vederbörande emellertid
bli åtalad. Om de anordningar som är
föreskrivna inte används på det sätt
som gör trafiksäkerheten så god som
möjligt, så kan vederbörande bilist också
bli åtalad. Detsamma skulle väl även
kunna antagas bli förhållandet om en
bilförare eller en bilägare t. ex. lämnar
sin bil och glömmer att ansluta låset.
Om det då kommer en yngling och tar
bilen och kanske ställer till en hel del
tråkigheter, kanske gör skada på annans
egendom etc., så kan man väl fråga
sig, om inte den som har glömt att
låsa bilen genom denna försummelse
också blir i viss mån ansvarig för den
skada som »billånaren», som det heter,
har åstadkommit.

Nu vet jag inte om man kan se saken
på detta sätt, men för en icke juridiskt
kunnig person förefaller det icke möta
något hinder att anlägga detta betraktelsesätt.
När jag kör bil är jag skyldig
att använda bromsanordningarna.
Om jag inte anlägger handbromsen när
jag stannar bilen och bilen sedan kom -

mer i rullning, antingen av sig själv eller
på grund av att en okynnig pojke
har rullat i väg bilen, kan jag självfallet
bli skadeståndskyldig för att jag
inte dragit till handbromsen när jag
lämnade bilen. På samma sätt skulle
man också kunna ådraga sig ansvar genom
glömska att låsa bilen.

Herr talman! Jag vill med detta ha
sagt, att även om man är enig med utskottets
majoritet om att stöldlåsen kan
ha en viss betydelse och att de bör anbringas
i så stor utsträckning som möjligt
på frivillig väg, så kan man dock
icke förena sig med utskottsmajoritetens
uttalande att den icke hyser några betänkligheter
mot att dessa stöldlås anbringas
lagstiftningsvägen. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som fogats vid första lagutskottets
utlåtande nr 30 av herr Lindblom
m. fl.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! De motioner som har
remitterats till beredningsutskottet har
samtliga inneburit krav på utredningar
beträffande ungdomsvården och ungdomsbrottsligheten.
Det är kanske inte
så mycket att förundra sig över att denna
fråga har väckt så stor uppmärksamhet,
då samtliga partier är företrädda
bland motionärerna.

Om man studerar den statistik som är
tillgänglig finner man, att denna visar
en ökning av antalet ungdomsbrott under
de senare åren. Samtidigt har emellertid
ungdomskullarna ökat avsevärt,
och någon ökning i relationen mellan
antalet brott och antalet ungdomar har
icke kunnat påvisas statistiskt.

Enligt utskottets mening är utvecklingen
likväl icke tillfredsställande. Ungdomsbrottsligheten
har en i och för sig
stor omfattning, och man bör vid målsättningen
för samhällets strävan i kampen
mot brottsligheten icke stanna vid
att den skall hållas inom nuvarande
gränser eller bringas ned exempelvis

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

till läget före andra världskriget. Målet
bör enligt utskottets mening sättas än
högre. Det är en viktig uppgift för det
moderna samhället att ta vara på ungdomen
på ett sätt som svarar mot framstegsutvecklingen
på andra samhällsområden.

Utbredningen av ungdomsbrottsligheten
bör i framtiden bli mindre än någonsin
tidigare. Självfallet krävs det stora
ansträngningar för att utvecklingen
skall vändas i rätt riktning, och det problemkomplex
som sammanhänger med
brottslighetens uppkomst och möjligheterna
till dess bekämpande spänner
över ofantliga områden. I motionerna
har också upptagits en lång rad spörsmål
av växlande art. Utskottet har självfallet
vid behandlingen av motionerna
sett som sin uppgift bl. a. att undersöka
det aktuella läget för dylika frågor. Det
har därvid som väntat visat sig, att staten,
kommunerna och enskilda organisationer
driver en livlig verksamhet
dels för att genom utredningar klarlägga
orsakssammanhangen och utröna
möjligheterna till positiva åtgärder, dels
för att genom praktiskt arbete åstadkomma
bättre förhållanden.

Det har synts utskottet att kriminalstatistik
och kriminologisk forskning är
av grundläggande betydelse när det gäller
att få ett grepp om brottslighetens
orsaker. Utskottet har därför med anknytning
till ett ståndpunktstagande
som utskottet gjorde redan vid föregående
års riksdag uttalat sig för att kriminalstatistiken
utvidgas och effektiviseras
och att den kriminologiska forskningen
erhåller förstärkta resurser.

Det har under debattens gång och
även i motionerna pekats på att en hel
del utredningar kan anses vara erforderliga.
Med anledning av detta har utskottet
införskaffat uppgifter beträffande
utredningar som verkställts inom de
områden som berörs i motionerna och
om utredningar som pågår. Det har visat
sig att inte mindre än sex utredningar
har avslutats, som berör just

Ungdomsbrottsligheten

ungdomsbrottsligheten och därmed
sammanhängande frågor. Under året
kommer, såsom justitieministern nämnde
för några ögonblick sedan, ett par
betydelsefulla utredningar att avslutas.
Barnavårdskommittén har meddelat, att
den kommer att avsluta sin verksamhet
i år och avge sitt betänkande, och även
den stora strafflagberedningen kommer
att under innevarande år avlämna ett
stort och betydelsefullt betänkande med
olika förslag och riktlinjer som ligger
bl. a. inom detta område. Nu pågående
utredningar som i större eller mindre
grad berör ungdomsbrottsligheten och
därmed sammanhängande frågor är inte
mindre än 13 stycken utöver vad som
har nämnts.

Beträffande kommunernas och de
ideella organisationernas verksamhet på
detta område kan sägas, att den verksamheten
är mycket omfattande och betydelsefull.
Jag ber i detta avseende att
få hänvisa till beredningsutskottets betänkande,
där det framför allt på s. 21
—22 lämnas en redogörelse för denna
verksamhet.

Ett par talare har tidigare sagt, att
största vikt bör läggas vid den förebyggande
verksamheten, och jag vill understryka
att detta också är utskottets uppfattning.
Genom denna kommer man ju
åt roten till det onda. Den förebyggande
verksamheten bör sättas in på ett så tidigt
stadium som över huvud taget är
möjligt för att man skall nå de yngre
åldersgrupperna. Den förebyggande
verksamheten måste emellertid, även
om den utvidgas och drivs energiskt, få
en begränsad effekt, och man måste
därför ägna stor uppmärksamhet åt åtgärder
med syfte att motverka brottslighetsåtcrfallen.
Strafflagberedningen
kommer som nämnts att inom kort lägga
fram ett förslag som syftar till cn
bl. a. ur här ifrågavarande synpunkt
effektivare kriminalvård. I samma syfte,
nämligen att förebygga återfall, arbetar
den tillsatta utredningen om eftervården
in. in.

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

De motioner, som nu förelegat till behandling
inom utskottet, företer sinsemellan
olikheter i fråga om detaljer
och i fråga om argumentering och yrkanden,
men gemensamt för samtliga är
att de går ut på förslag om tillsättande
av utredningar i frågor av betydelse för
åstadkommande av en bättre samhällsanpassning
bland de unga och för motverkande
av ungdomsbrottsligheten.

Det kan möjligen förtjäna framhållas
att ingen av motionärerna synes ha förutsatt
annat än att man i reformarbetet
skall bygga vidare på den humana
grund, som den moderna barnavården
och kriminalvården vilar på. Icke heller
i något remissyttrande har det egentligen
framförts tankar på avsteg från
dessa principer. Utskottet har självfallet
varit ense med motionärerna om denna
principiella inställning liksom i allt
väsentligt beträffande de i motionerna
framförda synpunkterna på detaljspörsmålen.

Vad beträffar sättet för åstadkommande
av effektivare åtgärder i motionernas
syften har emellertid utskottet icke
velat helt ansluta sig till motionärernas
förslag. Vi har i vårt resonemang beträffande
bästa sättet att nå resultat kommit
till den uppfattningen, att en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om
nya utredningar icke kan anses vara erforderlig.
Vi har tvärtom ansett, att om
vi skulle gå den väg som motionärerna
har rekommenderat i sina yrkanden,
detta skulle kunna innebära en fördröjning
av framläggandet av förslag. Jag
nämnde nyss att olika utredningsorgan
redan sysslar med de frågor som berörs
i motionerna. I beredningsutskottet syftade
vi därför närmast till att man mellan
de departement, som har fått utredningsförslag
eller som inom den närmaste
tiden kommer att få sig förelagda
utredningsförslag, samordnar dessa
förslag, som redan är eller inom de
närmaste månaderna blir utarbetade. Vi
tror att det skall vara möjligt att nå
snabbare resultat genom att de berörda

departementen samordnar verksamheten
på det sätt som vi har föreslagit i
vårt betänkande.

Herr Gustafsson i Borås ställde till
mig en fråga, vad utskottet syftar till
när utskottet talar om att dessa ärenden
inom de berörda departementen skulle
kunna handläggas medelst tillkallande
av experter och lekmän. Vad vi syftar
till är att man inom departementen
skulle kunna ha möjligheter att tillkalla
exempelvis någon sociolog, någon psykolog,
någon jurist och någon lekman
på området, vilken är särskilt intresserad
för ungdomsverksamheten, för att
dessa personer skulle kunna detaljgranska
förslag som föreligger och sedan
inkomma till regeringen med sina yttranden
och förslag. Man når på det sättet,
menar utskottet, ett snabbare resultat
än genom att man nu tillsätter nya
utredningar.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag har anmält mig att
framlägga majoritetens synpunkter
gentemot den reservation som fogats
vid första lagutskottets utlåtande nr 30.
Efter de anföranden som har hållits av
chefen för justitiedepartementet och av
herr Gustafsson i Borås kan jag fatta
mig mycket kort.

Jag vill här framhålla att det ju är
gott och väl att säga, att det tillkommer
samhället att skydda medborgarna till
deras egendom och att den enskilde inte
genom rättsliga sanktioner bör åläggas
att värja sig mot att bli bestulen,
men att vi väl här i vårt land beträffande
bilstölder står i ett läge där man
gott kan säga att de vägar, som samhället
hittills har beträtt, inte har räckt
till. Det må nu ha den ena eller andra
orsaken, men man kan tydligen inte
bekämpa bilstölderna effektivt med de
traditionella medlen.

I och för sig är det inte heller allde -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

les undantagslöst att man inte skulle
kunna ålägga den enskilde vissa rättsliga
sanktioner, som hindrar honom att
bli bestulen. Det finns exempel på sådant,
och det är just sådana fall där
det föreligger någon risk för skada på
annan eller på samhället självt. Utskottet
har i sin skrivning nämnt några
sådana exempel. Man är sålunda skyldig
att ha lås av viss angiven beskaffenhet
om explosiva varor, om gifter
och om vapen. Varför är man skyldig
att ha detta? Jo, uppenbarligen därför
att det medför en mycket stor risk om
dessa vapen, explosiva varor eller gifter
kommer i händerna på obehöriga personer.
Detsamma är fallet med en bil,
särskilt en stor och flott bil. Den är visserligen
en nyttig sak i och för sig, men
den innebär också en mycket stor risk
för samhället och människorna, ifall den
kommer i obehöriga händer. Det har
ju visat sig att de som stjäl bilar i regel
är unga människor, som saknar körkort
och körskicklighet och som dessutom
ofta befinner sig i en sådan situation
— jagade av polisen o. s. v. —
som gör att de kör med oförsvarligt stor
hastighet. Att köra med stor hastighet
kan vara besvärligt redan för en skicklig
förare, men vad skall det då inte
vara för en ungdom som inte har lärt
sig att köra bil och som dessutom befinner
sig i affekt? Det är under sådana
förhållanden, anser utskottsmajoriteten,
icke någonting särskilt märkvärdigt att
samhället här tillgriper den åtgärden
alt en bil, som införes här i landet för
att bli registrerad, skall vara försedd
med stöldskydd.

Nu är en del av dem som uppträtt
här, herrar Onsjö och östlund och fröken
Wetterström, tydligen mycket
sorgsna över att man inte vill stadga
straff för den som inte sluter till låsanordningen.
Det skall man nu inte
vara. Enligt utskottsmajoritetens åsikt
är det ett tillräckligt incitament för
ägaren och föraren av en bil om det
finns en sådan låsanordning på bilen,

Ungdomsbrottsligheten

då denna anordning dessutom kostar
litet pengar och är avsedd för visst ändamål.
Då är det ganska klart att man
i de fall då det verkligen behövs också
slår till låsanordningen. En annan sak
är om man kilar ur bilen för att uträtta
ett ärende och hela tiden har den
under uppsikt. Det är det som skulle
göra det så orimligt att straffa. För övrigt
är det en gammal god regel man
har, att man aldrig tillgriper större
tvång är vad som är nödvändigt.

Jag kan inskränka mig till detta, herr
talman, och jag yrkar bifall till första
lagutskottets utlåtande.

Herr ONSJÖ (bf) kort genmäle:

Herr talman! När herr Rylander säger
att bilstölderna har en sådan väldig
omfattning här i landet att vi måste
göra någonting, så kan det kanske vara
anledning att erinra om att det inte någonstans
i världen lär finnas någon obligatorisk
föreskrift om dylikt rattlås.
Det visar ju om något att det inte är
detta som är orsaken till att bilstölderna
har sådan oerhörd omfattning här i landet.
Om man sedan jämför med gift och
sprängämnen, tycker jag nästan att man
hamnar i det orimliga.

Sedan vill jag i detta sammanhang
säga, att majoriteten givetvis har gjort
det litet smakligare genom att säga att
låset inte behöver vara låst, det skall
bara finnas. Men det vore väl lika orimligt
som att tänka sig att det skall finnas
en broms på bilen men att man inte
har skyldighet att använda den i den
situation där den behövs.

Man får även tänka på effekten av
denna anordning. Man tänker sig att
den bara skall apteras på nya bilar,
alltså inte på gamla bilar. Då dröjer det
väl åtminstone tio år innan denna bestämmelse
får effekt, alldenstund det
alltid finns tillräckligt många gamla
bilar att stjäla. Dessutom kan vi inte
lagstifta för utlänningarna. När de kommer
hit med sina bilar utan rattlås, så
kommer givetvis tjuvarna att ge sig på

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

dem. Jag är av den bestämda uppfattningen,
att om vi skall komma till rätta
med detta måste vi gå på andra vägar.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man
måste beträda en väg som tar en viss
tid. Det skulle nämligen innebära
ganska stora ingrepp, om man skulle
sätta dylika rattlås eller liknande anordningar
även på gamla bilar.

Vad nu denna jämförelse med bromsar
beträffar, så kan man säga att inte
heller en broms skall användas när den
inte behövs. Det är likadant med rattlåset:
när det inte behövs skall man
inte behöva använda det.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Herr Östlund anförde
nyss att obligatoriskt rattlås möjligen
skulle kunna bidraga till att minska
Sveriges anseende i utlandet genom att
utländska turister här kommer i svårigheter.
Det är kanske redan nu vissa risker
för att Sveriges anseende kan komma
i fara genom den osäkerhet som
också nu är för handen när vi får utländska
gäster. Frågan är vilket som
är värst. Jag tror mig veta att det inträffar
så pass mycket tråkigheter med
utländska bilar på besök här, att man
snarare skulle önska att vi hade allmänt
genomfört obligatoriskt rattlås.

Jag kom i det sammanhanget att erinra
mig en erfarenhet jag gjorde i
Prag 1945. Jag hade att för svenska
hjälporganisationers räkning underhandla
med det tjeckoslovakiska hälsovårdsministeriet,
och när statssekreteraren
där fick höra att jag var svensk
sade han: »Å, Ni är från Sverige, landet
där man inte stjäl.» Jag tänkte först
svälja komplimangen med tystnad, men
så sade han i nästa andedrag: »Jag är
så intresserad av Sverige att jag har
förberett en semesterresa dit nästa år.»
Då fann jag för gott att dämpa hans
hänförelse något beträffande Sverige
som det land där man inte stjäl, och jag

framhöll alt han borde vara försiktig
även här. Jag tror alltjämt att det är
tillbörligt. Beträffande denna fråga står
jag som motionär jämte herr Nihlfors,
och jag utgår ifrån att min medmotionär
här kommer att tala i frågan. Jag
tänker därför fatta mig mycket kort om
den saken, så mycket mer som jag
tänkte säga några ord om den andra
delen av frågekomplexet.

Den skrivning, som utskottet har
gjort, är så pass positiv, att även vi som
i motionerna hade gått ett steg längre
kan anse oss tillfredsställda, inte minst
med tanke på de sista orden i utskottsutlåtandet
om att man, därest inte alla
dessa frivilliga och personliga överläggningar
med bilfabrikanter och försäkringsbolag
och en allmän propaganda
visar sig bära frukt, inte hesiterar
inför lagstiftningsåtgärder. Efter
herr Rylanders anförande här tror jag
inte heller att någon behöver hysa betänkligheter
beträffande rättsgrunden
för en sådan åtgärd.

Sedan nödgas jag, herr talman, besvära
kammaren ännu några ögonblick
med det större problem, i vilket bilstöldskriminaliteten
ingår som en del.
Eftersom folkrepresentationen ändå
ganska känsligt inregistrerar den oro
och de stämningar, som rör sig ute i
vårt folk, måste väl alla dessa motionsframstötar
vid årets riksdag beträffande
ungdomsbrottsligheten anses som
ett tecken på att problemet håller på att
bli akut. Man har bl. a. pekat på det
hastigt ökade antalet bilstölder som ett
verkligt oroande symptom, likaså tendensen
till sexuell löslighet och hållningslöshet
och ungdomsfylleriet m. m.
Det finns också andra uttryck för ungdomens
rotlöshet och missanpassning,
som aktualiserar frågan om ungdomsbrottslighetens
orsaker och botemedel.
Jag nämner båda avsiktligt i den ordningsföljden,
ty det är väl uppenbart
för oss alla, att man har lättare att
finna botemedlen, om man något så när
känner orsakerna.

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

I den folkpartimotion, som i andra
kammaren undertecknats av herr von
Friesen in. fl., begäres en utredning som
främst skulle ta sikte på orsakerna. Vi
har ansett det vara av ett alldeles speciellt
intresse att genom en djupgående,
metodiskt genomförd undersökning
komma åt några av de bakomliggande
orsaksfaktorerna, något av den
hemlighetsfulla värld av motiv och impulser,
föreställningar och värdenormer,
som utlöser handlingsmekanismen
hos dessa ungdomar, som i dag gör
samhället bekymmer.

Vad betyder exempelvis filmens inflytande?
Från vilket slags litteratur
hämtar dessa ungdomar sina idoler och
ideal? Hurudan är den anda, som präglar
deras hem- och uppväxtmiljö? Hur
många av dem har under någon längre
period påverkats av den kristna söndagsskolan
eller av ungdomsarbetet i de
kristna samfunden och hur många har
helt och hållet stått utanför sådan påverkan?
Det är intressanta frågeställningar.
Vidare: Kan det tänkas, att den
rätt starka beskärningen av kristendomsundervisningen
i skolorna har
medverkat till att utarma ungdomens
moralbegrepp och gjort dagens ungdomsgeneration
sämre skickad att möta
de moraliska påfrestningarna än tidigare
generationer? Hur många kommer
från klart sekulariserade hem, och har
detta betytt någon skillnad i utgångsläget? En

del av svaren på dessa frågor antyds
i utskottsutlåtandet. Man bör vara
särskilt tacksam för detta aktstycke och
för ett tlertal av remissyttrandena. De
angriper såvitt jag kan förstå väsentliga
delar av problemet. I vår motion
antydes emellertid en djupdimension
på problemet, som utskottet till viss del
går förbi. Det talas i motionen om:
»brottens samband exempelvis med de
folkliga värdeföreställningarna, med intensiteten
av den religiöst eller etiskt
underbyggda moralen, med folkbild -

Ungdomsbrottsligheten

ningens höjd och med fritidssysselsättningarnas
utformning».

Utskottet har avböjt en utredning av
detta vidare problem. Man menar visserligen
att justitiedepartementet skall
göra en översyn, men endast av det hittills
föreliggande materialet från tidigare
utredningar. Olyckan är att de i
och för sig förtjänstfulla materialsamlingar
vi hittills har, i regel förbigår
denna ideologiska strukturförändring i
vårt folk och dess säkerligen utomordentligt
stora andel i den nu aktuella
situationen. Av justitieministerns ord
nyss tycks emellertid framgå att han
inte skulle ha haft något emot detta
uppdrag om en större utredning. Det är
därför tänkbart att den utredning han
nu signalerar kan ta befattning med ett
större antal frågeställningar än dem
som utskottet här har redovisat.

Jag vill, herr talman, understryka,
hur nödvändigt det är att vi får veta
mer om detta. På andra områden är vi
angelägna att utreda orsakssammanhangen,
när det är något som mankerar,
och det med all rätt.

Om det gäller skördeskador av hittills
okända anledningar så undersöker
vi saken. Ännu mer är detta fallet om
vi spårar bristsjukdomar hos djur eller
människor, fortfarande med all rätt.
Men så snart det gäller människans andliga
livsbetingelser blir vi så underligt
svävande och undanglidande, som om
själens behov rent av vore något som
man borde skämmas för.

Personligen är jag övertygad om att
sjukdomstecknen i vår ungdomsvärld,
och för resten inte bara i den, hör samman
med den pågående sekulariseringsprocessen.
För egen del har jag alltså
inte något direkt behov av en undersökning,
men jag skulle å andra sidan
gärna so att min uppfattning sakligt
prövades. Jag vet att det skulle betyda
mycket för många. Ja, gör det egentligen
det? säger någon. Ponera att en undersökning
skulle ge belägg för ett samband
mellan låt mig säga ungdoms -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

brottslighet och avkristning, vad skulle
staten kunna göra åt den saken? Yi kan
väl inte sitta här och framkalla den
andliga och moraliska väckelse som
vårt folk behöver! Nej, men var säker
på att vi kan medverka till det. Bara
det förhållandet, ärade kammarledamöter,
att Sveriges riksdag mitt i sin brådaste
brådska tar sig tid att allvarligt
och ingående dryfta de moraliska frågeställningarna,
såsom skett här i dag,
kommer att väcka många till eftertanke
och framkalla mycken tacksamhet. Folk
frågar nämligen i större utsträckning
än vi ofta anar efter den lagstiftande
församlingens syn även på våra moralproblem.
Många skulle känna sig tryggare,
om de visste att regering och riksdag
frågar också efter vårt folks själ,
inte bara efter kropparnas välfärd, hur
betydelsefull och välsignad den gärningen
än är. Vi har anledning vara
stolta över våra åtgärder i det stycket,
men ingen av oss kan väl vara blind
för att materialismen håller på att få en
alldeles för stor dominans hos vårt
folk.

Vart vill vi nu komma med detta
resonemang, och vad vill vi med en
eventuell utredning? Gör vi det bara
för att få tillfälle att lamentera över tidens
ondska? Nej, jag tror faktiskt att
det finns en väg ut och att vi kan bidra
mycket till en lösning med samfällda
ansträngningar över alla partigränser.
Och början är att mera öppet, frimodigt
och ödmjukt erkänna de andliga
värdenas och de moraliska normernas
nödvändighet och önskvärdhet. Det
gäller själva grunden för vår människofostran,
vår ungdomsfostran.

Kommunismen, nazismen och fascismen
gjorde anspråk på att skapa en ny
människotyp. Demokratien har också
ett människoideal. Den vill också skapa
en ny människotyp, även om den ingalunda
vill tvångsprägla sina medlemmar.
Vi avskyr tvånget, inte minst i
livsåskådningsfrågor. Demokratiens livsluft
heter frihet. Men jag tror att vi med

större frimodighet måste klargöra för
vårt folk, att också friheten har sina
lagar och att man inte ostraffat kränker
de lagarna.

Jag sammanträffade under pingsten
med en av de anställda vid en av våra
ungdomsvårdsanstalter. Han konstaterade
att det allt uppslukande intresset
bland hans ungdomar gällde sexuallivet,
och han menade också att en väsentlig
anledning till detta nästan monomana
intresse för sexualfunktionerna
var, som han uttryckte det, den pornografiska
eller översexualiserade tidskriftsfloran.
I rätt allvarliga ord anklagade
han för resten oss riksdagsmän
för att vi utan att mera bestämt reagera
mot eländet låter ungdomen utsättas
för en metodisk och effektiv förgiftning
på den vägen. Jag hänvisade som
vanligt till tryckfriheten men måste naturligtvis
samtidigt medge att de penninghungriga
giftormarna i vår tidskriftspress
redan fått alltför stor frihet.

En annan anklagelse läser jag i det
sista numret av Riksförbundet Sveriges
polismäns organ »Polisnytt». Den anklagelsen
ligger delvis på ett annat plan.
Det heter där: »Pedagoger, psykologer
och läkare diskuterar tillsammans med
ungdomsrepresentanter den uppväxande
generationens livsfrågor. Ansvariga
statliga och kommunala myndigheter
arbetar på att lösa ungdomskriminaliteten.
Under årens lopp har man haft tillfälle
att lyssna till denna samlade expertis,
som med jämna mellanrum diskuterar
olika metoder och åtgärder men
som aldrig synes vara enig om tillvägagångssättet.
Under tiden växer ungdomskullarna
och ökar brottsligheten.
Är det inte hög tid att man på högsta
ort gör något åt ungdomseländet?»

Vi är naturligtvis medvetna om att
den laglöshet, som vi talar om i dag,
icke är kännetecknande för den svenska
ungdomen i stort. Jag skulle knappast
behöva understryka det ännu en gång
efter vad som sagts i tidigare inlägg.

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Under många år stod jag själv som aktiv
ungdomsledare, bland annat som
ordförande i ett ungdomsråd, som omslöt
all organiserad ungdom i den staden,
och jag fick under denna tid snarare
det intrycket, att ungdomen inte
bara var bättre än sitt rykte utan också
många gånger bättre än man kunde
ha rätt att vänta, när man såg vilka dåliga
föredömen många av dessa ungdomar
hade i den äldre generationen.

Sigrid Undset blev en gång tillfrågad,
vad hon ansåg om den moderna ungdomen,
och man väntade sig naturligtvis
någon utgjutelse om ungdomens dålighet.
Hon svarade, att det mest kännetecknande,
såvitt hon kunde förstå, för
den moderna ungdomen var att den
hade vanartiga föräldrar. Omdömet
får naturligtvis icke generaliseras, men
stundom är det sant. Föredömet är en
av de starkaste idealbildande faktorerna,
och när det brister ohjälpligt i föredömet
i hem och samhälle kan man inte
vänta sig bättre resultat än det vi har
i dag. Jag tänker på att såvitt man nu
kan beräkna finns det ca 175 000 svenska
barn i hem, där fadern eller modern
eller båda är alkoholskadade. Vi
har också cirka 70 000 skilsmässobarn
under skolåldern, alltså i de känsligaste
åldrarna. Dr Gustaf Jonsson på SkåEdeby
anser, att av det klientel han
får försöka ta hand om och göra folk
av kommer 80 procent från söndrade
hem. Det säger oss en hel del om bakgrunden
till detta problem.

Vi saknar inte lagar. Det är väl i
stället fara värt att vi bar för många
lagar. Men vi håller på att förlora
känslan för lagarnas helgd, det är vår
olycka. Lagstiftningen måste kunna
appellera till medvetandet om oskrivna
lagar och okränkbara normer, till ansvaret
inför en makt som är högre än
vi. Tio Guds bud ger en föreställning
om arten av dessa normer.

En utredning i denna fråga skulle
ha sitt givna värde, anser jag, även om
den bara avslöjade en bristsituation;

Ungdomsbrottsligheten

ibland måste man ta den risken. Nu
tror jag emellertid att vi kan komma
längre. Resultatet av en sådan undersökning
skulle ge oss större säkerhet
och göra oss ännu mera angelägna att
stödja allt gott verk i vår ungdomsverksamhet
men också bekämpa alla
nedbrytande krafter i vårt folkliv. Hemmen
borde också aktiviseras i kampen
om ungdomen. Jag hinner, herr talman,
inte gå in på detta nu, men vi torde få
återkomma till frågan i annat sammanhang.
Jag har undrat, om vi inte skulle
kunna lösa en del av ungdomsvårdsskolornas
svårigheter genom att försöka
låta barnavårdsnämnderna skaffa enskilda
hem, som skulle kunna våga ta
den stora risken att bli uppfostrare för
en och en av de missanpassade ungdomarna.
Jag hoppas jag inte blir missförstådd,
om jag säger, att om vi kan ge
dessa hem hälften av den årliga kostnaden
för en elev vid ungdomsvårdsskolorna,
skulle också det bidra till att
vi finge flera hem, men klart är att
kontrollen över hemmen skulle vara
utomordentligt stark.

Det finns, herr talman, en passus i
utskottets utlåtande som jag accepterar
med tillfredsställelse, när det nu inte
går att få ett fullständigare besked. Det
är förslaget att justitiedepartementet i
sin översyn av de här frågorna skall
inhämta expertutlåtanden från olika
håll och inte minst att lekmannasynpunkterna
skall bli företrädda. En verklig
framgång för motionärerna är i alla
fall utskottets förslag att riksdagen med
anledning av motionerna i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger dessa sina synpunkter
till känna. Jag har i det stycket inget
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar
Hammar (fp), Swedberg (fp), von
Friesen (fp) och Nestrup (fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kommer att tala
kyligare än den talare, som nyss stod

6 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

i talarstolen, och försöka hålla mig till
de fakta, som vi känner.

I en del av motionerna här krävs undersökning
om brottsligheten. Nog har
man redan undersökningar om ungdomsbrottsligheten
i det oändliga, särskilt
om orsakerna till brott, men vad
man saknar är en undersökning om
den aktuella ökningen, som ger besked
om på vilka vägar man kan hindra människor
att bli brottslingar och få dem,
som redan råkat bli brottslingar, att ta
sig samman och anpassa sig i samhället.
Domstolsstatistiken säger ganska
litet om hur det går med människor,
mot vilka man ingripit på olika sätt.
Inom justitiedepartementet har gjorts
statistik över dem som hamnat i fängelse,
d. v. s. över dem som blivit föremål
för samhällets stora uppgifter. Den aktuella
ökningen av fångvårdsklientelet
fi ån 1954 till 1955 var 1 000 personer,
eller från 6 000 till 7 000 fångar. Ökningen
fördelar sig ganska jämnt på de
olika åldersgrupperna; ökningen av antalet
till fängelse dömda utgör 890, medan
straffångarnas antal ökat med bara
118. Inom gruppen straffångar är det
den grova stöldbrottsligheten som ökat,
medan andra brottstyper minskat. Denna
ökning under rubriken grov stöld
kan ju i någon mån bero på en hårdare
bedömning från domstolarnas sida av
d.em, som man tidigare kallat billånare,
och som nu straffats med frihetsstraff.
Av de nyintagna fängelsefångarna 1955
kan nästan hela tusentalet hänföras till
hilbrottslingar. Bilen dominerar brottet.
Bilbrottsligheten hänför sig till alla åldiar,
således inte bara till ungdomsåldrarna.
Medan tre fjärdedelar av ökningen
av de nyintagna på fångvårdsanstalterna
kommer på rattfylleriets konto,
är ca en fjärdedel billånare, och dessa
hänför sig huvudsakligen till det yngre
klientelet. Ökningen i antalet intagna
kan naturligtvis till viss del bero på
längre strafftider än tidigare. Den förlängda
strafftiden gäller emellertid bara
straffångarna, den mindre delen, medan.

fängelsefångarna i allmänhet har relativt
korta straff, på en eller två månader.
Ökningen skulle också kunna bero
på att antalet recidiv blivit större, att
sålunda flera återfallit i brott, men det
är tvärtom så, att återfallen har minskat.
Den aktuella ökningen kommer faktiskt
helt på de nyintagna.

Strafflagberedningen har gjort en undersökning
av behandlingsresultaten beträffande
unga lagbrytare, som kom i
delo med rättvisan första gången 1949.
Det är en vanlig fördom, att hårdare
straff ger bättre resultat. Det påståendet
återfinnes även i de avgivna motionerna,
där man dock inte direkt kräver
strängare straff men antyder att det
daltas med brottslingarna och att det
råder slapphet vid behandlingen av
dem. Den nu konstaterade ökningen av
brottsligheten bär motionärerna velat
hänföra till just detta dalt och denna
slapphet. Strafflagberedningens undersökning
rörande förstagångsbrottslingar
1949 visar, att av 2 200 dömda ungdomar
1 200 fick åtalseftergift, 600 villkorlig
dom och endast 70 dömdes att intagas
på anstalt. Det daltades sålunda
med nästan allihop. Och vad innebar
åtalseftergift för dessa unga brottslingar?
Av de 1 200 som fick åtalseftergift
fick 600, alltså hälften, bara varning
utan åtgärd. Det blev kanske föräldrarna,
som fick ta hand om dem och se
efter dem bättre, men någon direkt åtgärd
från samhällets sida vidtogs icke.
En tredjedel, alltså 400, fick övervakning,
och ett par procent skickades till
ungdomsvårdsskolor. Av de 600 villkorligt
dömda förstagångsbrottslingarna
1949 fick de flesta övervakning, och
endast 20 brottslingar hamnade på
ungdomsvårdsskola.

Vad blev resultatet av denna milda
behandling? Jo, 82 procent av dem som
fick varning utan övervakning återföll
ej i brott på fem år. Där kom samhället
lätt undan! Man blir därför förvånad,
när det så frankt påstås i en av motionerna,
att åtalseftergift och villkorlig

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

dom har använts i för stor utsträckning.
Herr Gustafsson i Borås sade också, att
man har slösat med åtalseftergifter. Jag
frågar: Vem skulle på förhand kunna
peka ut de 18 procent, som inte motsvarat
det förtroende man gav, när de fick
varning utan övervakning? Finns det
någon med detta övermänskliga förstånd,
som skulle kunna säga att den
och den bör inte få åtalseftergift på så
milda villkor. Skulle man hellre ta risken
att ge en del av de 82 procent unga
brottslingar, som skötte sig, en hårdare
behandling, kanske rent av sätta in dem
på anstalt? Hur går det för dem som
hamnar på anstalt? Ja, det är inte uppmuntrande
— långt ifrån lika uppmuntrande
som resultatet av den »slappa»
behandlingen.

Utskottet har, inom parentes sagt, tagit
föredömligt kallt på ett påstående,
som kommer igen i de flesta motionerna,
nämligen att storstadsfamiljerna är
urusla, och att de är den egentliga orsaken
till ungdomsbrottsligheten. Jag
vill uppehålla mej ett tag vid denna sak.
Det ligger inte så litet av fariseism i de
påståenden — som kommer igen i motionerna
— att »brottsligheten är ett
storstadsfenomen», »huvudsakligen ett
storstadsproblem», att »hemlivets upplösning
befordrar brottslighet särskilt i
storstäderna» etc. Strafflagberedningens
undersökning av de 1949 dömda
unga lagöverträdarna visar nämligen,
att endast hälften av brottslingarna kom
från städerna, trots att man där tack
vare den starkare polisövervakningen
löper mycket större risk att bli fast och
trots den i städerna mycket större lockelsen
till brott. Av nämnda undersökning
framgår vidare, att en fjiirdedel
av förstagångsförbrytarna i de större
städerna — Stockholm, Göteborg och
Malmö ■—- var födda i landsorten. Den
totala ungdomsbrottsligheten är givetvis
större i storstäderna, men detta beror
mycket på att landsbygdens kriminella
ungdom inte stannar kvar på landet
utan flyttar in till städerna. Det är

Ungdomsbrottsligheten

därför riktigt att påstå, att landsbygdens
ungdom är medansvarig i den
kriminalitet, som man lastar storstäderna
för.

På landsbygden gör man sig helt enkelt
av med sin kriminella ungdom. Det
är inte lätt för sådana ungdomar, som
redan är kriminellt belastade, att klara
anpassningen i storstaden. Det är oerhört
svårt även för s. k. prickfria inflyttade
familjer att finna sig till rätta
i storstadsförhållandena. Det ser vi inte
minst i förorterna, där vi i stor utsträckning
har inflyttad befolkning. Barnen
har där svårt i skolan etc. Dessa
svårigheter är som sagt stora redan för
sådana familjer, som inte har någon
klick på sig vid inflyttningen, och de
blir givetvis oerhört mycket större för
sådan ungdom, som redan har misslyckats
en gång före inflyttningen till staden.
Den ungdomen borde haft större
möjligheter att klara sig på hemorten.
Det nuvarande tillståndet blottar stora
brister i samhälls- och familjelivet på
de små orterna, eftersom man där inte
kan hålla kvar sina missanpassade ungdomar.
Familjerna i Stockholm kan
inte göra sig fria sina misslyckade ungdomar.
De får behålla dem, dra försorg
om dem — i den mån de kan — och
skämmas för dem.

Utskottet kommer i den annars försiktiga
skrivningen också med en klyscha
i sitt utlåtande om att en av orsakerna
till att det går så dåligt för en del ungdomar
är att husmödrarna i många familjer
har förvärvsarbete. Detta är ett
påstående, som det skulle vara mycket
intressant att någon gång få belägg för,
eftersom det så ofta framkastas — eller
att få avliva som en ren fantasiprodukt,
om så är.

Det daltas med den missanpassade
ungdomen, sade herr Onsjö. Ja, låt oss
se hur det går, om man inte daltar, och
om vi i stället tillgriper strängare straff,
dömer till anstaltsvistelse o. s. v. och
i stället för åtalseftergift får »den fasta -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

re handens ledning» under vistelse på
fångvårdsanstalter ?

Av de ungdomar, som under åren
1946—50 frigavs från fängelse, var 66
stycken under 18 år. 11 av dessa var
rymmare från värnpliktstjänstgöring.
Undantar vi emellertid dem, hade år
1955 alla återfallit utom tre. Men dessa
tre var sannerligen inte några vita ark.
Sedan de lämnat fängelset, hade en av
dem dömts till böter för våldsbrott, och
han misstänktes av polisen för en hel
del andra brott. En annan, en zigenare,
var det svårt att få veta någonting om.
Den tredje, som så småningom fick denna
»den hårda handens utomordentliga
fostran», lyckades anpassa sig, därför
att han inte togs in i fängelse förrän
efter ett år, på grund av att domen
överklagades i högsta domstolen och
han då redan hade anpassat sig.

Av ungdomar mellan 18 och 21 år,
som tagits in på ungdomsfängelse, återföll
79 procent efter 5—6 år. En del
domare menar, att om dessa inte fått
ungdomsfängelse utan vanligt fängelse,
skulle man ha lyckats bättre med dem.
Med ett sådant uttalande kommer man
emellertid ut på hal is, ty statistiken
visar här, att ungdomar i åldern 18—21
år, som dömdes till vanligt fängelse,
återföll i lika hög grad, d. v. s. till 79
procent, efter en femårsperiod.

Siffrorna för den slutna vårdens och
frihetsstraffens resultat beträffande särskilt
de unga brottslingarna gör en närmast
förtvivlad och utomordentligt
ängslig för att tillgripa hårdare metoder.
De 82 procent, som klarade sig med
villkorlig dom eller åtalseftergift, på
vilket endast varning följde utan något
som helst samhällsingripande, ger en
däremot en fast tro på den öppna vårdens
möjligheter. Det värsta man kan
tänka sig är en inblandning från samhällets
sida i onödan. Den slutna anstalten
och det hårda straffet är ett
mycket klumpigt vapen mot brottslighet
—• det är som att försöka operera i
hjärnan med en stor slaktarkniv. Vill -

rådigheten inför vad man skall göra
med de ungdomar, som kommer på
glid, får inte utmynna i att man klänger
sig fast vid gamla föreställningar och
talesätt, som låter moraliska och bra,
nämligen att vi skall vara fasta och
hålla efter ungdomen bättre — vi skall
förlänga straffen. Motsatsen är snarare
bevisad. Inte ens när man är förtvivlad,
får man gripa till åtgärder av detta slag.

Detta är bara en kommentar till debatten
om ungdomsbrottsligheten. Jag
har till dom, som händelsevis av okunnighet
talat för en fastare behandling
av ungdomen, velat säga, att det saknas
fakta för vad de instämt i. Det är riktigare
att hålla sig till sanningen, även
när man skall förmana ungdom från
»de dåliga hemmen». Man vinner inte
mycket genom att med darr på rösten
tala om hur ungdomen skall uppfostras.
Vi som själva är föräldrar ställer
oss nog tveksamma och ängsliga, när
det gäller att ge råd. Vi sitter alla i
samma båt, och jag tror inte, att vare
sig katekesläsning eller stränga metoder
i hemmen är en absolut säker väg
att få bra ungdom. Det händer nog, att
det finns bra ungdom i rent ateistiska
hem och att det finns riktigt bra barn
till föräldrar, som utdömes som mycket
dåliga föräldrar. Större anspråkslöshet
och mera intresse för fakta skulle gagna
denna fråga. Detta betyder inte ringare
intresse för att verkligen göra vad man
tror är rätt.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen
återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Jonsson i
Strömsund (s).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag framhöll i mitt anförande,
att såväl åtalseftergiften som
den villkorliga domen väl använda är
ett utomordentligt instrument, som kan
ge de allra bästa resultat. Jag har anledning
att återigen påpeka detta. Min uppfattning
är emellertid, att man i en hel

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

del fall varit alldeles för generös, och
jag vill fråga fru Eriksson i Stockholm,
om hon verkligen kan påstå och med
material från domstolar visa, att mitt
påstående icke har reellt underlag. I så
fall har jag fått alldeles felaktiga upplysningar
från de håll, där jag sökt mina
informationer.

Det är riktigt, att man ger unga människor
en chans, två chanser, ja, tre
chanser, om så är, att visa, att felsteg
och snedsprång som de gjort inte varit
så ett med personligheten och karaktären
att de måste märkas som avancerade
brottslingar utan att de gärna vill bättra
sig. Men om chanserna ges i alltför
hög grad, blir såväl åtalseftergiften som
den villkorliga domen ett högst vanskligt
instrument.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan säga att vad de
18 procenten beträffar misslyckades
man med en enkel varning. Men hur
skulle herr Gustafsson i Borås ha känt
igen dessa 18 procent på förhand? Tänk
om man i stället hade straffat en del av
de 82 procent som bättrat sig utan anstalt!
Vore detta inte mycket värre än
att man felbedömt i andra riktningen?
Låter man 18 procent slippa ett hårdare
straff första gången, har man inte därmed
förlorat möjligheten att senare utdöma
dessa strängare straff, som man
tror så mycket på. Men ger man dem,
som det finns utsikt till att de ändå bättrar
sig, ett hårt straff, har man därmed
tagit på sig ett stort ansvar, ty då kanske
man anstaltsmärker dem på ett sådant
sätt, som senare inte kan plånas
ut.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! I denna debatt har problemet
om ungdomsbrottsligheten i dess
helhet berörts i direkt anknytning till
ett utskottsutlåtande, som endast avhandlar
en detalj av spörsmålet om hur
man skall söka komma till riitta med

Ungdomsbrottsligheten

denna brottslighet. Det är denna detalj,
som jag finner anledning att något
ytterligare kommentera. Jag syftar på
frågan om obligatoriskt rattlås.

Jag fäste mig vid att fröken Wetterström
sade sig inte kunna förstå, att
man borde hejda bilstölder genom en
lagstiftning om obligatoriskt rattlås.
Hon uttryckte också, såvitt jag hörde
rätt, en glad förhoppning om att reservationen
skulle segra. Jag fick nästan
den känslan, att en seger för reservationen
skulle innebära att man var inne på
tankegången: hellre fängelselås än rattlås!
Det är kanske detta som ligger bakom
reservanternas attityd — ehuru det
inte klart säges ut — att inte vilja beträda
en väg, som innebär att man tar
bort en frestelse att stjäla. Man anser
det all right att frestelsen skall finnas
där men väntar och hoppas, att ett fängelsestraff
skall drabba den som faller
för frestelsen. Jag tror att det är en klar
felsyn när man bedömer problemet på
det sättet.

Jag tycker vi har en moralisk skyldighet,
i det läge vari vi befinner oss
med hänsyn till det stora antalet bilstölder,
att ta en positiv ståndpunkt till
en sådan fråga som den om obligatoriskt
rattlås. Det har sagts, också från
utskottets sida, att vi i första hand bör
gå fram på den frivilliga vägen. Utskottets
majoritet har dock ansett, att
man inte principiellt kan ta avstånd
från tanken på en lagstiftning på detta
område som gör rattlåset obligatoriskt.
Jag tycker inte att man skall, som reservanterna
gör, alltför mycket fästa
sig vid de remissinstanser, som gått
emot tanken på en lagstiftning. Det
finns all anledning att som utskottet
har gjort också fästa sig vid de instanser
som förordat en lagstiftning, om en
sådan skulle behövas. Jag syftar på sådana
sakkunniga myndigheter som kriminaltekniska
anstalten och biltariffföreningen,
som väl har en stor erfarenhet
på detta område.

Nu invänder man naturligtvis, att de

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

stora motororganisationerna gått emot
förslaget om obligatoriskt rattlås. Det är
riktigt att de förordat den frivilliga linjen,
och de stöder sig därvid bl. a. på
trafiksäkerhetsutredningen. Den som
följde pressdebatten omedelbart efter
det att trafiksäkerhetsutredningen lagt
fram sitt förslag i februari finner — i
den mån man kan säga att en medborgaropinion
kommer till uttryck i dagspressen
-—• att det var mycket ofördelaktiga
kommentarer från allmänheten
som utredningen fick, särskilt när den
principiellt sade sig icke kunna tänka
sig en lagstiftning på området.

Jag tror att man här måste ta hänsyn
till en bred opinion även bland de
medborgare, som icke har bil men som
är fullt på det klara med att trafiksäkerheten
avsevärt försämras genom den
stora frekvensen av bilstölder. Biltjuvarnas
lust att sätta fart på sitt tjuvgods
utmed vägarna medför ju oerhörda risker
för barn och även för vuxna som
kommer i deras väg. Statistiken från
Stockholm visar klart att bilstölder, där
rattlås eller annat av polisen godkänt
lås funnits inmonterat, icke har ägt
rum under de tre senaste åren. Detta
säger väl en hel del om effektiviteten
av detta slag av skyddsanordning.

Under sådana förhållanden måste
man fråga sig: Vill reservanterna inte
att vi skall försöka hejda biltjuvarna
i deras framfart? Vill man inte vara
beredd att gå lagstiftningens väg för att
få slut på ofoget? Det är klart att det
finns många andra synpunkter som härvidlag
spelar in, men jag tycker att vi
inte skall avstå från att ta ställning till
frågan om konkreta åtgärder, när det
finns möjlighet till sådana. Hela debatten
i denna fråga om ungdomsbrottsligheten
ligger i mycket stor utsträckning
på vad man skulle kunna kalla det moraliska
planet. Beträffande just detta
problem finns det möjlighet att vidta
konkreta åtgärder.

Någon av reservanterna har pekat på
att bilstölder i utlandet inte förekom -

mer i på långt när samma utsträckning
som hos oss, men då har man kanske
inte tänkt på att det förmodligen finns
mycket flera billås inmonterade utomlands
än här. Jag har fått i min hand
en reklambroschyr som visar, att ett
visst märke av billås sedan 20 år tillbaka
har sålts över hela Europa i miljoner
exemplar. Om man inte känner till
frekvensen av billås i utlandet vet man
inte heller i vad mån deras förekomst
är avgörande för den mindre stöldfrekvensen
där.

Naturligtvis kan man framhålla att
utomlands finns ingen lagstiftning på
området. Men eftersom vi kommit i ett
läge, där vi måste konstatera, att vi kanske
inte på frivillighetens väg kan få
bilägarna att skaffa lås på sina vagnar,
får vi väl inte tveka att gå lagstiftningens
väg. Detta är emellertid, det vill jag
understryka, en andra etapp i denna
fråga.

Jag vill, herr talman, något beröra en
annan sak, som inte tagits upp tidigare
i debatten. I utlandet finns det rätt
ofta parkeringsvakter. Man har sålunda
ordnat med bevakning av de platser
där bilarna parkeras, något som vi inte
alls är vana vid. Skulle vi nu i stället
gå in för en sådan utökning av polisbevakningen,
så får vi också vara beredda
att betala kalaset.

När reservanterna här talar om att
man även måste bestraffa Jnlägarna,
om de glömmer bort att använda rattlåset,
sedan det eventuellt i lag blivit
stadgat att man skall använda rattlås eller
motsvarande anordningar, så är detta
ingenting annat än ett försök till
skräckpropaganda. Ett försök att hejda
bilstölderna även med hjälp av lagstiftning
kan näppeligen kritiseras — det
finns nog ingen här i kammaren som
kan bestrida det. Däremot kan man
mycket väl kritisera den tanken, att vi
inte skulle sträcka oss längre än till en
allmän propaganda för användning av
rattlås och sedan bara sätta vår lit till
fängelselås i stället för billås.

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det var
en allt annat än välvillig tolkning, som
herr Nihlfors här gav av min och
många andras uppfattning om obligatoriska
billås, då han menade att vi skulle
föredra fängelsestraff framför billås.

Jag vill erinra herr Nihlfors om att
trafiksäkerhetsutredningen, med en sådan
auktoritet som landshövding Mossberg
i spetsen, har mycket skarpt kritiserat
tanken på obligatoriska rattlås.
Utredningen säger att »det är en för
svensk rättsuppfattning främmande tanke
att förplikta den enskilde att själv
vidtaga åtgärder till förhindrande av
att han blir bestulen på sin egendom.»
Man framhåller vidare det betänkliga
i att ägaren till den stulna egendomen
skulle anses moraliskt medansvarig till
stölden därigenom, att han icke gjort
sin egendom i tillräcklig grad svåråtkomlig
och alltså utsatt angriparen för
frestelse att stjäla.

En annan remissinstans har gjort ett
påpekande, som ligger helt i analogi
med detta, nämligen, att med samma
rätt som rattlåsen gjordes obligatoriska
skulle det kunna föreskrivas skyldighet
för varje lägenhetsinneliavare att insätta
cylinderlås i sin ytterdörr.

Herr Nihlfors och jag har olika uppfattningar
om billåsen, och det har vi
rätt att ha. För min del kan jag inte
finna annat än att man angriper problemet
i galen ända, om man börjar med
att införa en föreskrift om obligatoriska
rattlås. Jag hälsar med största tillfredsställelse
att bilägarna stimuleras
att på frivillighetens väg sätta in rattlås
i sina bilar, men jag anser det vara
vådligt att gå den väg som herr Nihlfors
föreslår.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström
åberopade trafiksäkerhetsutredningen.
Jag vill inte bestrida att det är en expertutredning,
men just den principiella

Ungdomsbrottsligheten

ståndpunkt, som utredningen intagit i
fråga om rattlåset och som här refererades
av fröken Wetterström, har rönt
kritik på ganska många håll i landet.
Detta har bland annat tagit sig uttryck
i en ganska skarp kritik i pressen under
februari månad detta år. Jag tror
inte att vi bör alltför mycket fästa oss
vid vad landshövding Mossberg anser
om denna sak, hur förtjänstfullt han än
kan ha medverkat i andra sammanhang.
Han har nog i detta fall alltför mycket
fört diskussionen på det teoretiska
planet.

Vi måste framför allt se denna fråga
ur praktiska synpunkter, och då måste
vi säga oss att det förekommer alltför
många bilstölder för att vi skall enbart
kunna lita till att det på frivillighetens
väg ordnas med billås. Vi kan inte säga
att om det inte går på den frivilliga linjen
får det hela bero. Vi måste i stället
genom positiva åtgärder försöka minska
antalet bilstölder, och vi vet att låsanordningar
är en effektiv åtgärd i sådant
syfte.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
och jag är bägge överens om att
åtalseftergift och villkorlig dom är goda
instrument, som rätt använda har mycken
välsignelse med sig. Jag skulle emellertid
vilja ställa fru Eriksson inför ett
fall som refererats av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Det gäller en pojke, född år 1938, som,
om jag fattat saken rätt, vid upprepade
tillfällen erhållit åtalseftergift eller villkorlig
dom av olika åklagarmyndigheter
för bl. a. bilstölder. Den sista åtalseftergiften
meddelades den 17/11 1954
av åklagarmyndigheten i Stockholm för
tillgrepp av bil den 7/9 1954. Med anledning
av bilstölder hade denne pojke
tidigare, den 16/1 1954, intagits å pojkhem.
Därifrån avvek han efter sex dagar.
Den 26 i samma månad återfördes
han till hemmet, men redan på efter -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

middagen samma dag avvek han därifrån.
Så ställdes han under åtal vid
Stockholms rådhusrätt för tillgrepp av
bil vid elva tillfällen, stöld av egendom
i bil vid två tillfällen, samt olovlig körning,
samtliga brott förövade under tiden
13/2 1954—27/1 1955.

Nu vill jag fråga fru Eriksson i Stockholm:
Tycker fru Eriksson ändå inte,
att 11 bilstölder är väl kraftigt? När
man kommit därhän, anser jag nog, att
man har gått ett stycke över strecket,
därför att ungdomen under sådana förhållanden
inges den tanken, att det hela
inte är så farligt. Första stölden, andra
stölden, femte stölden och flera med
dem: det blir ändå villkorligt. På det
sättet fostrar man fram en mentalitet,
som vi inte vill ha.

Det är detta, fru Eriksson i Stockholm,
som jag ville påpeka, och jag tror
att fru Eriksson är överens med mig om
att det här har gått litet för långt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Gustafsson i
Borås vill jag säga, att det är mycket
lätt att lägga fram fall, där behandling
inom slutna anstalter på motsvarande
sätt har misslyckats. Jag har här ett
fall, som har passerat pressen och väckt
mycken uppmärksamhet. Vederbörande
fick villkorlig dom i april 1948 och
likaså i mars 1949. Vid återfall kort tid
efter ville ungdomsvårdsskolan ha honom
tillbaka och fortsätta behandlingen
på ungdomsvårdsskola. Det var en
läkare på anstalten, som var intresserad
och trodde, att han skulle kunna
göra något av pojken. Då grep emellertid
det stora förståndet in. Pojken dömdes
i stället i september 1949 till fängelse
i 1 år och 6 månader. I mars 1950
fick han 1 månads fängelse, i januari

1951 straffarbete i 6 månader, i december
1951 fängelse i 2 månader, i mars

1952 straffarbete i 7 månader och i juli

1953 straffarbete i 10 månader. I augusti

1954 dömdes han till 1 års och 4 må -

naders straffarbete och fick i november
samma år ett tillägg av 1 månads straffarbete.
I maj 1955 fick han straffarbete
i 10 månader och sitter fortfarande inne.

Detta är en annan väg. Var den mera
lyckad? Den kostade i alla fall litet
mera, och vederbörande hann ta lika
många bilar som den andre.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Jag vill med viss tillfredsställelse
konstatera, att alla talare,
som hittills varit uppe, i stort sett varit
belåtna med allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22. Man har dock i
ett par fall sagt, att utskottet har velat
komma ifrån problemställningarna genom
att inte anvisa några universalmedel.
Jag vill intyga, att utskottet har
varit mycket positivt och långt ifrån
velat undvika dessa problemställningar.
Vi kan inte i dagens läge anvisa några
universalmedel, och jag tycker, att diskussionen
kring denna fråga just har
visat, att den har en sådan vidd och
bredd, att man inte utan vidare kan
ange ett eller två eller tre sådana
medel.

Jag vill här konstatera, att vi alla har
skuld till ungdomsbrottsligheten. Hemmen
har skuld till den, skolorna har
skuld till den, samhället har skuld till
brottsligheten. Jag skulle vilja sträcka
mig till att säga, att riksdagen i viss
mån kan ha skulden till ett och annat
på detta område. Vi har under årens
lopp haft en rad motioner, som syftat
till att förbättra vissa förhållanden
inom ungdomsvården. Vi har begärt
skyddskonsulenter, vi har begärt mera
pengar till övervakare, vi har begärt
större bidrag till de ungdomshem, som
leds av IOGT, NTO, KFUM m. fl. ideella
organisationer, vi har begärt mera bidrag
till samlingslokaler för ungdomarna,
vi har begärt skolkuratorer, men
alla dessa krav har behandlats med
mycket stor kallsinnighet från riksdagens
sida. Vi har också från kvinnohåll
i tre olika omgångar begärt, att

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

upplysning skall lämnas de unga, som
tänker ingå äktenskap. Detta har också
avslagits. Vi hoppas nu, att den lilla expertutredning,
som utskottet har föreslagit,
tar upp alla dessa frågor på nytt
i samband med den översyn av allt, som
hittills föreslagits, och allt, som kommer
att föreslås undr årets lopp på
detta område.

Sedan skulle jag vilja påpeka en sak,
som nämnts i utskottet och kanske även
har nämnts i denna debatt. Man har
tyckt, att det inte har föreslagits några
snabba åtgärder och att det hela har
ställts på litet lång sikt. Jag vill nog
hävda, att det som kan göras just nu
på detta område tillkommer kommunerna.
Där är det först och främst barnavårdsnämnderna,
som har ett stort
ansvar. I den barnavårdslag, som hittills
har gällt, står det i § 2, mom. 1,
att barnavårdsnämnd »har att med uppmärksamhet
följa de inom kommunen
rådande förhållandena i avseende å
barns och ungdoms vård och uppfostran»
etc. I samma paragraf mom. 2 står,
att barnavårdsnämnd »bör verka för
förbättrad barn- och ungdomsvård och
i sådant syfte, i den mån förhållandena
därtill föranleda, söka främja tillkomsten
och utvecklingen av barnavårdsanstalter
ävensom andra åtgärder till
barns och ungdoms välfärd».

Det är innebörden av detta sista, som
enligt min mening barnavårdsnämnderna
inte riktigt har förstått. »Åtgärder
till barns och ungdoms välfärd» har
inte många barnavårdsnämnder tagit
bokstavligt, och de har inte tänkt på
att de här har ett ansvar.

När det gäller den nya barnavårdslagen,
som också har nämnts i sammanhanget
— i dag bl. a. av justitieministern
— har vi för avsikt att framställa
ett förslag om att barnavårdsnämnderna
skall få direkt skyldighet att företa
åtgärder på detta område. Yi skall också
försöka genomdriva att dessa kan
göras på ett tidigare stadium. Man skall
arbeta i förebyggande syfte på ett helt

Ungdomsbrottsligheten

annat sätt än hittills. Nu har åtgärderna
skett först sedan något hänt.

Jag är också övertygad om att många
av de gamla barnavårdsnämndsledamöterna
i så fall får lov att tänka om och
förstå vad vår tid innebär. Det kan
hända, att vi inte får någon efterlevnad
av denna lag, förrän vi — åtminstone
i stor utsträckning — fått nya
ledamöter i barnavårdsnämnderna.

Jag skulle alltså vilja understryka, att
det som kan göras snabbt tillkommer
det kommunerna att göra. De måste
vara mera aktivt intresserade av barnoch
ungdomsfrågor än hittills. Kommunerna
kan inrätta flera lekstugor och
flera lekplatser än nu. De kan anställa
parktanter eller andra som har tillsyn
över de barn som behöver det. Kommunerna
kan anskaffa hobby- och fritidslokaler
och ungdomsgårdar i större utsträckning,
ge de ideella föreningarna
ett handtag och uppmuntra klubb- och
gruppverksamhet. Det finns t. ex. i
Stockholm och på andra håll skinnknutteklubbar,
där man lär dessa pojkar
att ta vara på sina maskiner, att
plocka sönder och sätta ihop dem igen,
att köra försiktigt och enligt trafikreglerna
och att köra tyst. Man anordnar
tävlingar mellan dem. Det finns mycket
att göra på detta område.

Jag hörde av fru Ingrid Andrén, vår
kamrat i riksdagen, att poliserna i Västerås
har tagit ett mycket bra initiativ.
De har inbjudit ungdomar under vinterns
lopp till sammankomster. De har
inte mindre än 16 gånger samlat ungefär
60 ungdomar och lärt dem, hur
polisen arbetar och hur samhällsproblemen
ter sig ur polisernas synpunkter.
Bara sju av dessa 60 ungdomar var anslutna
till någon förening. De andra var
sådana som annars skulle ha gått och
drivit på gatorna. Till sist har poliserna
faktiskt bestått dem kaffe av egna
medel. Kommunerna måste vara generösa,
när det finns folk som på detta
sätt vill offra av sin fritid.

Det är klart att vi behöver lagar och

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

bestämmelser, men ytterst beror framgången
i ungdomsarbetet på att det
finns människor med levande intresse
för ungdomen, människor vilkas arbete
bärs upp av idealism. Det är ytterst på
det personliga som allting beror.

Jag har ingen anledning att yrka annat
än bifall till utskottets förslag.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Detta är en ganska
märklig debatt, dels därför att i varje
fall beredningsutskottet har avgivit ett
fullkomligt enhälligt utlåtande och dels
därför att så många har sagt så mycket
om det som de menar, att vi allesammans
vet så litet om.

Till sådana uttalanden hör kanske
också herr Rimmerfors’ rekommendation
att aktivisera familjerna. Det var
ett otroligt intressant förslag, eftersom
han samtidigt underrättade kammaren
om att ungefär 80 procent av ungdomsbrottslingarna
kommer från alkoholiserade
hem, ifrån trasiga hem, skilsmässohem,
hem som är fyllda av inbördes
tvister och hat och osämja, där kärleksbudet
förmodligen spelar ganska liten
roll. Det är ganska svårt att påverka
de syndfulla människorna att ta hand
om den avkomma, som de satt till världen,
och försöka göra folk av den.

Debatten sysslar — som vanligt höll
jag på att säga — med de verkningar,
som åtskilliga försummelser inte minst
från riksdagens och samhällets sida
har vållat. Jag vågar kanske till och
med beteckna försummelserna som mer
eller mindre ofullkomlig ungdomsvård.
Samtidigt som kammaren i dag visar
denna debattmässiga generositet, märker
man en ganska påtaglig ovilja vid
andra tillfällen att gå med på anslag
i de former som ungdomsvården i olika
sammanhang behöver.

Jag skall åtminstone på en punkt,
även om jag i övrigt är mycket tveksam
om herr Gustafssons i Borås inlägg, instämma
med honom, nämligen när han

kräver förstärkt upprustning av ungdomsvårdsskolorna.
Vi som sysslar med
ungdomsskoleverksamhet vet av erfarenhet,
att de njugga anslagen på detta
område lägger så många hinder i vägen
för verksamheten, att det ibland nästan
krävs övermänskliga ansträngningar av
den personal, som är satt att ta hand
om de ungdomar som har halkat på
sned och därför kommer till dessa
skolor.

Herr Gustafsson uppmanade regeringen
att göra något, men vad gör riksdagen?
Även denna kammare, som i dag
är så ytterligt generös vid tanken på
olika åtgärder, borde vid de tillfällen,
då det finns möjligheter att ingripa,
kunna lätta litet på penningpungen.
Det går för oss vid ungdomsvårdsskolorna
inte ens att få pengar till det
som för arbetet anses primärt nödvändigt.
Det går knappast ens att få en
telefonväxel, ännu mindre att få de lokaler
och verkstäder, som behövs för
att genomföra den fostringsverksamhet
som dessa skolor är avsedda att genomföra.

Herr Gustafsson talade om åtalseftergift.
Jag förmodar att fru Eriksson i
Stockholm reagerade på ungefär samma
sätt som jag. Även om herr Gustafsson
medgav, att instrumentet kunde användas
väl, gjorde han sig till tolk för den
uppfattningen, att det slösas med åtalseftergifter.
Vad har herr Gustafsson för
bevis för det? Vi som sitter ute i skolorna
och som ofta har tillfälle och anledning
att — i varje fall för det klientel
som går genom skolorna — yttra
oss både om åtalseftergift och villkorlig
dom befinner oss inte — det är mycket
sällan, herr Gustafsson — i några
som helst samvetskval när vi tillstyrker
åtalseftergift eller villkorlig
dom, även om åtalseftergiften upprepade
gånger har utnyttjats och även om
den villkorliga domen har använts därför
att vi ändå aldrig vet vad slutresultatet
kommer att bli. Det kan nämligen
inträffa, att man efter många åtalsefter -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

gifter och villkorliga domar ändock till
slut lyckas. Men i det ögonblick -— här
refererade fru Eriksson ett fall — då
man går över till straffålägganden och
fängelsestraff, kan man nästan i de
flesta fall beteckna fallen som hopplösa
för en återvändo till ett normalt
socialt liv. Mot den bakgrunden skall
man alltså betrakta både åtalseftergiften
och den villkorliga domen.

Jag är väl medveten om, herr Gustafsson
i Borås, att åtskilliga jurister — inte
minst domare som lever i den föreställningen
att det daltas litet för mycket
med brottslingarna — har den föreställningen,
att de instrument som används
på detta område utnyttjas för generöst.
Mot deras föreställning tror jag
nog att man kan ställa det faktum, att
de flesta som aktivt arbetar på dessa
områden ändå har en känsla av att
åtalseftergifter och villkorliga domar
är räddningshakar, som många gånger
träder i funktion även om fallen har
sett mer eller mindre hopplösa ut. Man
vet alltså aldrig var fallet slutar, men
man har rätt att arbeta under hypotesen,
att man faktiskt kan lyckas även
med fall som ser ganska besvärliga ut.

Det förefaller ganska självklart, att
brottslighetsutvecklingen har ett visst
samband med samhällsutvecklingen
över huvud taget. Den har ett samband
med dessa våldsamma förändringar och
många gånger även våldsamma omvärderingar
av olika värden vilka skett i
det moderna samhället. Denna utveckling
karakteriseras kanske i högre grad
nu än i den gamla goda tiden av de
hem, som inte lyckas att hålla samman,
som går sönder till följd av alkoholism
eller av brytningar inom äktenskapet
som det är omöjligt att överbrygga
och som till slut skapar något
av det s. k. ungdomselände, som vi faktiskt
har att dras med. Det är dessa
förändringar jag tycker det är angeläget
att man tar siirskilt stor hänsyn till.
Det iir viktigt alt samhället i sina reaktioner
— inte blott när man utdömer

Ungdomsbrottsligheten

straffen utan även när samhället avser
att åstadkomma uppfostrande insatser
—- lägger sig vinn om att förse de instrument,
som vi tillskapat för uppfostringsverksamheten,
med de resurser
som är nödvändiga för att man
skall kunna genomföra denna verksamhet.

Nu tvingas ungdomsvården -—• barnavårdsnämnderna
och myndigheterna på
olika håll i landet — att ställa in ungdomarna
— framför allt pojkarna — i
köerna vid ungdomsvårdsskolorna. Skolorna
tvingas att skriva ut fall, som
egentligen inte skulle skrivas ut, för att
bereda plats för de allra aktuellaste fallen
— detta med risk för att de för tidigt
utskrivna återfaller i brottslighet.

Dessutom skulle jag, herr talman,
vilja ta upp ett par synpunkter av herr
Hallén, vilka framfördes i debattens begynnelse.
Det var bland annat fråga om
bilstölderna. Han rekommenderade återbetalningsskyldighet,
och detta i den
fasta förvissningen, att kravet på att
betala skadan skulle komma brottslingen
att erinra sig nödvändigheten av
att ändra livsföring. Jag ber att få inflika,
att man vid ungdomsvårdsskolorna
i vissa fall tillämpar metoden med
återbetalningsskyldighet för skadeverkningar.
En sådan måste emellertid avpassas
inte enbart med hänsyn till pojkarnas
inkomster utan också med hänsyn
till den psykologiska verkan en
återbetalningsskyldighet kan få i fall,
där man uppenbarligen vet att vederbörande
inte har några chanser att betala.
Jag gjorde själv den reflexionen,
herr Hallén — jag kan inte hjälpa det
— att om man tillämpar en sådan form
av bestraffning, så är det ungefär lika
effektivt som att bota en alkoholist med
ett generalrus. Han fortsätter då i stegrad
grad att dricka. På samma sätt ligger
det många gånger till här, sedan
dessa pojkar halkat in i en för dem besvärlig
situation. Detta vill jag säga
utan att därför på något sätt ta deras
beteende i försvar.

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

Det har sagts åtskilligt om hemmens
mesiga och släpphänta behandling av
barnen och ungdomen. Jag tycker att
vi skall akta oss för en generell dom —
herr Hallén gjorde det i varje fall —
men man har så ofta återkommit till
resonemanget, att jag tycker att det är
nödvändigt att i debatten slå fast, att
de svenska hemmen till alldeles överväldigande
grad ändå sköter sin avkomma
på ett sätt, som samhället kan
vara stolt över. Det som vi diskuterar
är alltså de fall, som vi har svårt att
komma till rätta med. Beror det egentligen
på barnen själva att de är sådana
de är, eller beror det på några andra?
Ja, jag vill gå så långt att jag säger, att
för vilket annat yrke som helst kräver
man yrkeskompetens, men för att gifta
sig och föda barn krävs det över huvud
taget inga som helst kvalifikationer. I
varje fall kräver man inte kunskaper
om barnpsykologi eller ens om psykologi
i allra största allmänhet. Och det
som ofta sker även i goda hem — jag
ber om ursäkt att jag säger det — är att
föräldraauktoriteten sätter sig på barnen.
Det är kanske mest en lycklig tillfällighet,
att barnen i dessa familjer
trots allt klarar sig. Jag tror inte att
metoden är alldeles riktig.

Jag medger att det finns brister i hemmen,
men jag tror att vi alltför ofta förbinder
föräldraauktoritet med förbudsauktoritet,
att vi har för ringa kännedom
om barnens sätt att reagera. De
vill vara individer liksom vi själva, och
de kräver sitt berättigande i tillvaron
ungefär som vi själva gör.

Jag tror också att skolan fortfarande,
även om den har förändrats, är fylld
av auktoritetstro och auktoritetsband,
att den är fylld av den mänskliga ofullkomlighet
som vi representerar på praktiskt
taget alla områden. Auktoriteten
bygger här mycket ofta på förbud i stället
för att — och det är ju det som är
så svårt — den borde skapas genom att
helt enkelt vara, detta trygga och fasta
vara, som ger fast ledning utan förbud.

Det är lätt att säga det, men det är
otroligt svårt att göra det. Och kanske
vi ändå här har en av nycklarna till de
svårigheter som vi möter på vissa områden.

Jag har en känsla av att vi satsar för
litet inte bara på ungdomsvården utan
också på de naturliga replipunkter som
finns inte minst i ungdomsorganisationerna.
Utöver de möjligheter som hemmen
och skolan ger har vi — eller borde
vi ha — chansen att genom ungdomsorganisationerna
få fram den form
av hjälp till självhjälp och den självverksamhet,
som kan kanaliseras i positiv
riktning. Det är mot den bakgrunden
man kanske också får se önskemålen
under debatten för en eller ett par
veckor sedan om att tillgodose behovet
över huvud taget av medel för ungdomsorganisationernas
positiva ungdomsverksamhet.

Herr Rimmerfors talade om skördeskadorna
i jordbruket. Vi sysslar i dag
med skördeskador, som inte har tillkommit
på en slump av Vår Herre utan
som har tillkommit av andra orsaker,
orsaker om vilka vi kanske till en del
tvistar. Men vore det inte ändå rätt naturligt,
om vi med utgångspunkt från en
så här pass långvarig debatt i ett ämne,
där utskottet är enhälligt, ändå kunde
erinra oss dessa saker till dess att vi
nästa år —- om vi nu återkommer till
den här kammaren, ty det är ju val i
höst — får göra oss och även regeringen
på det klara med att de försummelser
från samhällets sida, som uppenbarligen
föreligger på väsentliga avsnitt,
måste avhjälpas så långt som det över
huvud taget är möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till beredningsutskottets utlåtande
och första lagutskottets utlåtande.

I detta anförande instämde fru Lewén-Eliasson
(s), herr Johansson i Södertälje
(s), fru Wallin (s), herr Andersson
i Linköping (s), fru Torbrink
(s), herr Bark (s) och fru Lindskog (s).

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan till att börja
med helhjärtat instämma med herr
Sehlstedt i hans med så mycken äkta
patos framförda vädjan till riksdagen
att stödja samhällets åtgärder i ungdomsvårdande
syfte och att stödja ungdomsorganisationerna.
Kanske blir detta
det verkliga resultatet av debatten
här i dag, vilken herr Sehlstedt betecknade
som något underlig, eftersom det
inte finns något alternativ till utskottsyrkandet.
Dagens debatt kommer att
återverka i många kommande debatter,
och i så fall har den inte varit förgäves.

Herr Sehlstedt apostroferade mitt yttrande
om att aktivisera familjerna, och
han tycktes ana något, såvitt jag förstod,
ruskigt reaktionärt i detta uttryck.
Jag kan lugna honom med att det inte
finns någonting sådant att frukta för.
Jag skulle visserligen högeligen glädjas
om också de hem, som i dag har betecknats
såsom svaga, dåliga, brutna,
brustna och jag vad inte vad, kunde
aktiviseras i god mening, men vad jag
nämnde var en aktivisering av hemmen
till stöd och upprättelse för den
ungdom som är vilsegången. Där är jag
på samma linje som statsrådet Sträng
på den tid då han var socialminister
och vi försökte få loss litet mera medel
till de inackorderingsliem som drivs av
IOGT. Yrkandet avslogs den gången,
men herr Sträng argumenterade — mycket
riktigt, såsom jag menade — i samma
riktning som jag gjorde nyss. Tänk
om vi kunde få fram flera enskilda hem,
som orkade med att ta emot missanpassad
ungdom!

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev uppkallad till
replik av herr Sehlstedt, som när jag
hade skisserat möjligheten att tillämpa
införselinstitutet betecknade detta som
en form av bestraffning. Jag måste reagera
mot detta. Det kan aldrig i livet

Ungdomsbrottsligheten

sägas vara en bestraffning, att man förmår
en människa att göra rätt för sig
emot en annan. Det är inte en form av
straff. Om jag begår inbrott, tar saker
och ting och skadar en annan människa,
och om jag då förklaras skyldig
att återställa detta — låt vara med uppoffringar
och ansträngningar från min
sida — så är detta inte att bli bestraffad,
utan det innebär bara att jag får
vara med om att göra rätt för mig. Det
håller jag absolut på.

Vidare måste jag säga till herr Sehlstedt
att jag inte kan förstå den där parallellen
med alkoholisten som skall få
ta sig ett generalrus. Hur någon parallell
kan dras mellan detta fall och fallet
med en billånare, som får betala
t. ex. 50 kronor i månaden några år
framåt, trotsar jag vem som helst här i
kammaren att kunna förklara.

Indirekt gav mig herr Sehlstedt rätt
i mitt påpekande om hemmens betydelse
då han sade, att för allt möjligt
annat krävs det kvalifikationer, men
för att gifta sig och sätta barn till världen
fordras det inte några kvalifikationer.
Detta är en fråga som jag inte har
vidrört. Det är ett framtidsspörsmål om
man inte skulle ägna större uppmärksamhet
åt den saken.

Herr Sehlstedt sade vidare, att man
inte skall alltför mycket betona föräldraauktoriteten,
därför att det kan
bli så, att föräldraauktoriteten sätter sig
på barnen. Det är ett ganska farligt uttryck.
Om föräldrar vill påtvinga barnen
sin smak, sina åsikter i allmänna
ting och sina intressen, då kan det verkligen
vara ett psykiskt övervåld mot
barnen som kan medföra neuroser och
hämningar. Men om föräldrar i den
form som är lämplig och med fast hand
reagerar mot uppenbara oarter hos barnen
— t. ex. då de uppträder oförskämt
eller ohyfsat mot andra — innebär det
inte, att föräldraauktoriteten sätter sig
på barnen, utan det är att handla sunt
och riktigt.

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ungdomsbrottsligheten

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det exempel jag tog
från 1953 års trafiksäkerhetsutredning
för att belysa denna problematik är,
herr Sehlstedt, inte något enastående.
Det finns många sådana exempel att
åberopa, och det skulle nog inte vara
omöjligt att också få fram statistik.

Jag kan följa herr Sehlstedt ganska
långt i hans resonemangsväg. Jag anser
att åtalseftergiften och den villkorliga
domen som brottsprofylaktiska instrument
är utomordentliga, men frågan är
bara hur långt detta kan drivas. När,
som i det exempel jag här nämnde, en
pojke, som har stulit elva bilar och därtill
vid flera tillfällen stulit egendom
ur bilar och varit ute på olovlig körning,
får villkorlig dom gång efter annan,
då är jag, herr Sehlstedt, inte säker
på att man egentligen hjälper en
sådan pojke genom att ge honom ett
flertal villkorliga domar. Någonstans,
det är vi väl överens om, måste man
sätta stopp. Skillnaden mellan oss är
egentligen bara, att jag anser att man
skall sätta stopp litet tidigare för att
bättre hjälpa denna pojke. Han har tydligen
uppfostrats till mentaliteten: jag
kan gärna stjäla en bil eller två bilar
eller fem bilar, det blir ändå bara villkorlig
dom. Han fastsättes i denna sin
åskådning, och det är, tycker jag, en
större fara än att han omhändertas för
skyddsuppfostran. Sedan är jag givetvis
villig att gå med på resonemanget,
att man sannerligen inte alltid lyckas
bättre på den vägen heller.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan hända att jag
missuppfattade herr Rimmerfors då
han talade om att aktivisera familjerna.
Jag trodde han avsåg att familjer som
har barn behövde aktiviseras i olika
bemärkelser, men jag märkte nu att det
gällde aktivisering av familjer, som kan
ta emot barn från hem som inte själva
kan klara sina ungdomar. Här förelig -

ger alltså ingen som helst meningsskiljaktighet;
jag är självfallet alldeles överens
med herr Rimmerfors på den punkten.

Till herr Hallén kanske jag får lov att
säga ett ord, eftersom jag använde en
liknelse som herr Hallén vägrar att förstå.
Jag avsåg med mitt resonemang
bara att försöka ge uttryck för att man
enligt min mening inte varje gång det
gäller en bilstöld — ty det är ju faktiskt
om dem det mest diskuteras i detta
sammanhang — åstadkommer någon väsentlig
förändring av situationen, därest
man ådömer den som kvaddat en
bil personlig skadeståndsskyldighet.
Jag tog exemplet med alkoholisten som
får ett rus; jag tror jämförelsen är riktig,
ty pojkarnas psyke är, såvitt jag
har kunnat förstå, inte inriktat på det
sätt som herr Hallén önskar att det
skulle vara. Jag talar utifrån min kännedom
om pojkarna och inte utifrån
vad också jag personligen skulle önska
med avseende på den bestraffning som
skulle gå ut över dem, ty jag har bibringats
den föreställningen, att man
inte når de avsedda syftena genom att
följa den väg som herr Hallén företräder
i detta sammanhang.

I fråga om föräldraauktoriteten reagerade
jag helt enkelt därför att herr
Hallén, utan att egentligen närmare beskriva
vad han avsåg, talade om de mesiga
och släpphänta familjerna. Jag
tycker den domen var för hård. Emot
den mesiga och släpphänta familjen
ställde herr Hallén föräldraauktoriteten
utan att heller tala om vad han avsåg
med sistnämnda begrepp. Att göra det
är så mycket mera nödvändigt som föräldraauktoriteten
i vissa sammanhang
åstadkommer ungefär samma frukter
som alkoholisthemmen och skilsmässohemmen.
Det visar erfarenheten.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Som domare i en av
våra större brottsmålsdomsagor tillåter
jag mig att i dagens debatt komma med

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

några kortfattade reflexioner, som nog
delvis är av annan natur än de hittills
framförda.

De vidgade möjligheter till villkorlig
dom, som numera givits, torde i och för
sig vara välmotiverade. Återfallsfrekvensen
vid villkorlig dom får nämligen
anses tillfredsställande låg. Emellertid
är det nog tyvärr så, att medvetandet
om att förstagångsbrottet så gott
som undantagslöst resulterar i villkorlig
dom — jag bortser från fallen av
åtalseftergift — i viss mån har avtrubbat
straffets brottsavskräckande effekt.
En villkorlig dom anses nämligen av
många som någonting ganska ofarligt,
då en sådan dom ofta inte resulterar i
någon kännbarare påföljd för den
dömde.

Ur denna synpunkt skulle jag finna
det önskvärt att den villkorliga domen
kunde kombineras med böter eller
kanske ännu hellre med ett kortvarigt
frihetsberövande exempelvis i form av
någon arrest i högst 10—15 dagar. Jag
bar nämligen själv erfarit, att om man
stundom nödgas häkta en förstagångsförbrytare
och denne sedan får sitta
häktad någon vecka före huvudförhandlingen,
tycks detta ofta fullt iakttagbart
ha givit vederbörande en nyttig tankeställare,
särskilt kanske när det gäller
en ungdom.

Jag tillåter mig alltså att här uttala
den förhoppningen, att de av mig åsyftade
kombinationsmöjligheterna i framtiden
kommer att medges. Den av justitieministern
antydda vidgade möjligheten
till ett omedelbart omhändertagande
av vederbörande — gärna för mig i
form av ett inte alltför lustbetonat frihetsberövande
— skulle säkert också
kunna få en gynnsam effekt.

Herr talman! Jag har intet yrkande
att framställa. Beträffande ett obligatoriskt
införande av stöldlås för bilar vill
jag dock uttala, att jag motsätter mig en
sådan åtgärd på principiellt samma
grund som jag skulle reagera mot att
exempelvis tvångsvis bli ålagd att an -

Ungdomsbrottsligheten

skaffa skottsäker väst i händelse av
upprepade fall av skottlossning från
kammarens läktare.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Herr Sehlstedt konstaterade
inledningsvis i sitt anförande,
som säkerligen många av oss till stora
delar kan instämma i, att detta var en
alldeles unik situation. Ett enhälligt utskottsutlåtande
har under åtskilliga
timmar debatterats vid en tid på året
och med en föredragningslista, som
gör att vi antagligen får tillbringa åtskilliga
nattliga timmar här. Jag skulle
vilja säga att situationen inte endast är
unik, den är på sitt sätt uppbygglig därigenom
att kammaren med sådant allvar
fördjupar sig i en fråga, som är så stor
och så djupt väsentlig som denna.

Jag måste emellertid bekänna att jag
inte tänkte gå upp i denna debatt. Jag
begärde ordet när justitieministern berörde
frågan om utredningshem. 1950
års barnavårdskommitté fick sina direktiv
vidgade till att utreda frågan om
utredningshem. Så skedde också och det
redovisades i ett betänkande, som har
varit ute på remiss. Jag vet inte om jag
skall uttrycka det så att remissinstanserna
varit mer eller mindre nådiga eller
mer eller mindre onådiga, men behovet
av utredningshem har inte från
något håll ifrågasatts.

Justitieministern konstaterade i sitt
anförande att samhällets reaktion inför
ett brott kommer alldeles för sent, och
en annan sak som också alltid konstateras
i dessa sammanhang är den stora
faran av att i häkte sammanföra ungdomar
med garvade fängelsekunder.

Behovet är således ofrånkomligt. Må
vara att man kan finna bättre lösningar
än det förslag som framlagts av barnavårdskommittén
och som går ut på inrättande
av fyra utredningshem, ett i
anknytning till Hammargården utanför
Stockholm, ett vid Fagered utanför Göteborg
och ett i Råby i Lund, samtliga
för pojkar med tio platser vardera, samt

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Åtgärder för effektiv minskning av bilstölder, m. m.

ett för flickor på Morängen i Uppland.
Men kvar står att det som oroar oss
som har sysslat med denna fråga är att
behovet är så stort att något måste ske
och ske snart på detta område, och det
är det jag efterlyser.

Jag hade tänkt ställa en fråga till justitieministern,
inte huruvida det kommer
en proposition som bygger på detta
betänkande, men om man överväger att
se till att det ledet i de planerade åtgärderna
för att komma till rätta med de
ungdomar vi här sysslar med snabbt
förverkligas eller om man bara har lagt
hela saken åt sidan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren allmänna beredningsutskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

§ 6

Åtgärder för effektiv minskning av bilstölder,
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för effektiv minskning
av bilstölder, m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang föreliaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, i första kammaren
nr 131 av herr Lundström m.fl. samt i
andra kammaren nr 170 av herr Anderson
i Sundsvall m. fi., nr 31 av herrar
Nihlfors och Rimmerfors och nr 50
av herrar Netzén och Andersson i Malmö.

I motionerna I: 131 och II: 170, vilka
voro likalydande, hade föreslagits »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en allsidig och
skyndsam utredning av de förhållanden
som kan ha samband med det tilltagande
biltjuveriet och de åtgärder som
i olika avseenden bör vidtagas för att
effektivt minska bilstölderna samt för
riksdagen framlägga de förslag i sådan
riktning vartill utredningen må föranleda».

I motionen 11:31 hade anhållits,
»att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning om möjligheterna att föreskriva
skyldighet att förse bilarna med
av polismyndighet och försäkringsbolag
godkänd låsanordning för att därigenom
söka minska antalet bilstölder».

I motionen II: 50 hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande spörsmålet
att på lämpligt sätt komplettera gällande
lagstiftning med bestämmelser i avsikt
att förebygga bilstölder genom att
påfordra stöldskydd för bilar som saluhålles
i vårt land.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
I: 131 och II: 170 samt II: 31 och II: 50,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet angivit.

Reservation hade avgivits av herrar
Lindblom, Magnusson, Theodor Johansson,
Onsjö och östlund, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa att förevarande
motioner, I: 131 och II: 170, II: 31 samt
II: 50, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Onsjö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten och

avloppsanläggningar, tillika svar på interpellation ang. rätt för kommun att

bistå municipalsamhälle inom kommunen med bidrag eller lån för lösande av

dess vatten- och avloppsfrågor

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Onsjö
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 120 ja och 69
nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 33, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar, tillika svar
på interpellation ang. rätt för kommun
att bistå municipalsamhälle inom kommunen
med bidrag eller lån för lösande
av dess vatten- och avloppsfrågor

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1955 (nr
314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet Zetterberg, hade tillkännagivit
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
fru Sandströms interpellation angående
riitt för kommun att bistå municipalsamhälle
inom kommunen med bidrag
eller lån för lösande av dess vattenoch
avloppsfrågor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
lämnades ordet på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fru Sandström frågat chefen
för inrikesdepartementet, om han är beredd
att medverka till att landskommun,
som så önskar, får bistå municipalsamhälle
inom kommunen med bidrag
eller lån för lösande av dess vatten-
och avloppsfrågor.

Då den i interpellationen framställda
frågan nära sammanhänger med lagstiftningen
om vatten- och avloppsanläggningar,
har inrikesministern överlämnat
interpellationen till mig, och jag
kan besvara den genom att helt enkelt
hänvisa till den proposition och det utskottsutlåtande
som nu skall behandlas
av kammaren. I propositionen har nämligen
upptagits bl. a. de spörsmål som
beröres i interpellationen. Det förslag
som framlagts i propositionen innebär,
att den år 1955 antagna lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar
under en övergångstid ej skall äga
tillämpning, såvitt den medför inskränkning
av hittillsvarande befogenhet för
kommun eller municipalsamhälle att
vidtaga åtgärder för vattenförsörjning

7 — Andra knminnrens protokoll 1956. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten och

avloppsanläggningar, tillika svar på interpellation ang. rätt för kommun att

bistå municipalsamhälle inom kommunen med bidrag eller lån för lösande av

dess vatten- och avloppsfrågor

och avlopp. Förslaget har nu tillstyrkts
av utskottet med viss förlängning av
övergångsfristen.

Härpå anförde

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Samtidigt som jag uttalar
ett tack till justitieministern för
att han velat ha besväret med att så att
säga rent formellt besvara min den 15
februari inlämnade interpellation, vill
jag göra några små påpekanden. Besvarandet
av interpellationen nu måste jag
betrakta som en ren artighet — svaret
på det jag frågade om ligger i dag på
riksdagens bord i form av ett utskottsutlåtande
med anledning av en proposition.
På sätt och vis är det alltså en
överloppsgärning att statsrådet svarar,
men jag är ändå glad över att så skett,
därför att det ger mig anledning till
några randanmärkningar, som kanske
är på sin plats i sammanhanget.

Min interpellation ställdes till inrikesministern
och inte till justitieministern.
Jag frågade, om inrikesministern var
beredd att medverka till att landskommun,
som så önskade, kunde få bistå
municipalsamhälle inom kommunen
med bidrag eller lån för lösande av
municipets vatten- och avloppsfrågor.
Jag hade mig vid denna lid bekant, att
ett par aktuella fall just då var föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Bakgrunden
till alltsammans var, som man förstår,
den lag, som trädde i kraft i juli
i fjol och som ålägger kommunerna att
sörja för vatten- och avloppsanläggningar.
Lagen hade föregåtts av en utredning,
som vederbörligen remitterats
o. s. v. När lagtexten skulle utarbetas
inom justitiedepartementet, befanns det,
att man därvid frångick utredningens
förslag om att som kommun skall anses
stad, köping och landskommun. Inom
justitiedepartementet gjordes det tilläg -

get, att sådant municipalsamhälle, för
vilket byggnadslagen gäller, skall likställas
med kommun. Detta senare föreföll
litet ovidkommande, men det märkliga
är, att denna ändring av allt att
döma inte utsändes på sedvanlig remiss.
Det förefaller som om vederbörande
föredragande statsråd — som utgjordes
av en t. f. justitieminister — inte riktigt
hade klart för sig, vilka stora konsekvenser
den lilla ändringen skulle få.
Man greps av förtvivlan i vissa kommuner,
och man blev bekymrad på vatten-
och avloppsbyrån inom vederbörrande
verk. Och vad blev man bekymrad
för?

Före den i fjol ikraftträdda lagen har
det varit så, att ett municip kunnat erhålla
hjälp av moderkommunen när det
gällt så pass dyrbara anordningar som
vatten- och avloppsanläggningar. Även
om man erhållit högsta möjliga statsbidrag,
har där funnits en viss procent
av summan, som municipet självt haft
att bekosta. Detta har muncipet oftast
inte kunnat göra, utan här har moderkommunen
trätt till antingen med bidrag
eller lån eller en kombination av
båda. Ett municipalsamhälles invånare
tillhör kommunen och betalar vanlig
kommunalskatt. Utöver denna skatt betalas
en municipalskatt. Dessa medel
har i regel åtgått till renhållning, gatubelysning
o. s. v. Om nu municipen
måste stå för kostnaderna för vattenoch
avloppsanläggningar, innebär det,
att municipen måste så kraftigt höja
uttaxeringen, att redan höjningen måste
möta motstånd. För municipens invånare
skulle detta dessutom betyda, att de
betalade i verklig mening dubbel skatt,
då en del av skatten till moderkommunen
självfallet går till vatten- och
avloppsanläggningar på andra håll inom
kommunen. Municipets invånare skulle
då inte bara helt bekosta vatten- och
avloppsanläggningen inom municipet,

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten och

avloppsanläggningar, tillika svar på interpellation ang. rätt för kommun att

bistå municipalsamhälle inom kommunen med bidrag eller lån för lösande av

dess vatten- och avloppsfrågor

d. v. s. vad som ej täckes av statsbidraget,
utan också bidra till liknande anläggningar
i andra delar av kommunen.

Tidigare har kommunerna i stor utsträckning
hjälpt municipen. Det har
varit möjligt, om åtgärden inte överklagats.
Efter den i fjol ikraftträdda lagen
är kommun obehörig, d. v. s. i
praktiken förbjuden att göra något sådant.
Municipalsamhällena kan i många
fall helt enkelt inte åstadkomma egna
anläggningar. Resultatet blir då, att municipet
måste upplösas och återgå till
kommunen. Sedan blir kommunen enligt
den skärpta lagen skyldig att anordna
vatten- och avloppsledningar inom
den tätort, som utgör det forna
municipet.

Med ett pennstreck åstadkom man
alltså inom justitiedepartementet några
rader i en paragraf, som till sina konsekvenser
blivit så vittomfattande. Dessa
arma rader har alltså till innebörd
att radera ut municipen, åtminstone i
de fall, där vatten- och avloppsfrågorna
inte är tillfredsställande lösta. Därmed
är vi alltså inne på principfrågan
om municipens fortvaro. En så betydelsefull
fråga som municipens vara
eller inte vara trodde jag skulle höra
hemma under inrikesministern. Jag frågade
därför, om han var beredd att
medverka till att landskommun, som så
önskar, kunde få ge municipen den
hjälp, man hittills haft möjlighet att ge.
Jag konstaterar nu endast att det av allt
att döma är inrikesministern tämligen
likgiltigt, hur det blir med den saken.
Även om han alltså inte velat svara på
min fråga, är hans tystnad på denna
punkt svar nog. Han är alltså antingen
likgiltig för frågan eller också anser
han, att detta är ett bekvämt sätt att få
municipen upplösta. Och till det kan
man bara fråga en enda sak: Vad är anledningen
till att man vill utplåna municipen? -

Jag skall inte lägga mig i den debatt,
som jag förmodar följer vid behandlingen
av tredje lagutskottets utlåtande nr
18. Men jag vill endast konstatera, att
här har från departementets sida föreslagits
den ändringen i lagen att den
inskränkning, som skett för kommunernas
del i möjligheterna att hjälpa municipen,
inte skall tillämpas förrän den
1 april 1957. Utskottet har förlängt tiden
till den 1 juli 1959. Detta kallas ju
på riksdagsspråk för en uppmjukning
i form av en övergångstid. Det kommer
att bli en lättnad för vissa kommuner,
som just nu är mitt uppe i anläggningsarbeten.
Men det sker ingen ändring av
själva principen om municipens framtid.
Visserligen har municipbildningen
avstannat sedan 40-talet och många municip
har upplösts. Men denna process
har skett av olika orsaker och fullt frivilligt.
I många fall, i synnerhet kanske
i Norrland, fyller municipbildningarna
ännu en uppgift. Den nyss framställda
frågan kvarstår således. Varför
vill man på detta sätt radera ut municipen? Herr

talman! Jag kräver faktiskt intet
svar på den frågan i dag. Jag är bara
nöjd med att ha fått ställa den.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogos vart för sig:

tredje lagutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av väckt motion om ändring
av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr
599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. in.; samt

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 12, i anledning av väckt motion angående
utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar m. m.;

nr 13, i anledning av motioner om

100 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup

upphävande av § 114 regeringsformen;
och

nr 14, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 10

Anmälan om anledning till anmärkning
mot statsrådet Norup

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 15, i anledning av en inom
första kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen
gjord anmälan om anledning
till anmärkning mot statsrådet Norup.

Utskottets i memorialet gjorda anmälan
föredrogs; och yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Tillsammans med ett
par kamrater i utskottet har jag till
detta memorial fogat en reservation i
vilken vi framhåller, att vi anser, att
utskottet borde ha riktat en anmärkning
mot statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Jag skall, herr talman,
be att få kommentera vår ståndpunkt
litet grand.

Veterinärinrättningen i Skara har en
liten gård på 19 tunnland åker och
en något större areal av annan mark,
främst skogsmark. Den där gården har
en gång donerats av veterinärinrättningens
grundare. Redan år 1941 förordnade
Kungl. Maj :t, att gården skulle säljas och
fastställde ett minimipris av 15 700 kronor.
Gården fick alltså inte säljas under
detta pris. Den gången blev det emellertid
ingen försäljning av. Enligt vad som
uppgivits och inte bestritts lämnade en
lantbrukare, Erik Boström, år 1946 ett
anbud på 16 800 kronor, alltså något
mer än det pris, som man 1941 hade satt
på gården. Då ansågs emellertid inte
det priset vara tillfredsställande, och det
blev inte någon försäljning då heller. I
stället fick Boström arrendera gården,

och han har sedan arrenderat den ett år
i sänder under åtta år. Under den tiden
har tydligen veterinärinrättningen spekulerat
över vad man skulle göra med
detta jordbruk. Man har frågat all möjlig
sakkunskap, och denna sakkunskap
— lantbruksnämnden och arkitekt och
skogvaktare, som har anlitats •— har
kommit till det resultatet, att det skulle
kosta mellan 60 000 och 70 000 kronor
att sätta denna gård i stånd, ifall man
nu skulle bygga om den, stenröja den
och dränera den. Man har dragit den
slutsatsen, att så mycket pengar kan
man ju inte kosta på. Det borde alltså
vara bättre, menar man, att lägga igen
detta jordbruk till skog.

Jag skall inte diskutera eller argumentera
på den linjen, huruvida den
här gården bör läggas igen till skog
eller inte. Ifall man bortser från den
familj, som nu sitter där, och om man
ser saken principiellt och på lång sikt
är det möjligt att slutsatsen, att gården
borde läggas igen till skog, kan vara
riktig. Vad jag här skulle vilja stryka
under är, att det rent ekonomiskt sett
är en mycket liten sak, i varje fall från
samhällets synpunkt. Enligt de kalkyler
man har gjort skulle gården ge kanske
400 kronor mera i avkastning om året,
ifall man använde den för skogsodling,
än vad den ger som man nu använder
den, och det är ju en mycket liten summa.
Jag har velat stryka under att det
egentligen inte är någon ekonomisk fråga
för veterinärinrättningen i Skara,
eftersom staten i sista hand står bakom
och beviljar de anslag som behövs för
att denna inrättnings budget skall gå
ihop.

Det är alltså i realiteten en fråga om
staten skall tjäna 300—400—500 kronor
mer eller mindre på detta jordbruk.
Jag skulle vilja tillägga att det naturligtvis
inte heller är någon stor fråga
huruvida staten äger dessa cirka 50
tunnland skog och åkermark — efter
vad det påstås ganska svag mark — eller
om de ägs av en enskild. Sett eko -

Onsdagen den 23 maj 195G fm.

Nr 19 101

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup

nomiskt och från samhällets synpunkt
tycker jag att de argument, som här
åberopats för att arrendatorn skulle
skiljas från gården och att man nu
skulle lägga igen den genom skogsplantering,
saknar verklig tyngd. Rent formellt
kan man åberopa dem, men de
saknar som sagt verklig tyngd.

Vad är det då man har i den andra
vågskålen när man skall bedöma detta
fall? Ja, där sitter en arrendatorsfamilj,
där mannen är 47 år och har en familj
på 8 personer. Han är intresserad av
jordbruk och vill stanna kvar på landsbygden
och helst på den här gården.
Och som läget nu blivit vill han också
gärna köpa gården. Man har sagt från
myndigheternas sida, att man inte kan
åta sig att upprusta gården. Bland andra
bedrövelser lär det ha gått hål på ett
spåntak. Enligt uppgift i tidningarna
har arrendatorn sagt, att han kan laga
det själv, ty det skulle inte kosta så
särskilt mycket. Gårdens upprustning
behöver inte bekymra myndigheterna
därest man sålde gården.

Boström blev uppsagd för två år sedan
men har inte skriftligen erkänt
uppsägningen. Han har fortsatt att bruka
gården och betalat arrendet och sitter
såvitt jag vet fortfarande kvar där
med sin familj. I januari månad i år
skrev han till Kungl. Maj :t och bad om
hjälp att få köpa gården. Regeringen
remitterade ärendet till lantbruksstyrelsen,
som i sin tur remitterade det till
lantbruksnämnden i Skaraborgs län.
Lantbruksnämnden besiktigade gården
och konstaterade, att den är relativt
svag — det är moränmark och kärrjord
-— och ekonomibyggnaderna är inte
särskilt bra. Och så kommer den till det
resultatet att denna gård inte kan bli
ett bärkraftigt jordbruk och alltså bör
läggas ned. Med stöd av detta lantbruksnämndens
yttrande har lantbruksstyrelsen
fattat ståndpunkt och konstaterat,
att gården enligt dess mening inte är ett
tillfredsställande försörj ningsunderlag
för brukaren och hans familj, och allt -

så bör han inte få köpa den; styrelsen
kan sålunda inte tillstyrka att gården
säljs till arrendatorn. Med stöd av dessa
remissyttranden beslutar så Kungl.
Maj:t, att saken inte skall föranleda någon
vidare åtgärd.

Jag tycker, herr talman, att här möter
man det svenska förmyndarsamhället
i dess mest opraktiska och hjälplösa
form. När vi nu har en regering, som
inte skall vara toppen på byråkratien
utan består av parlamentariska statsråd,
vilka kommer ifrån folket och har
den praktiska och mera frigjorda syn
på tingen som sådana människor bör
ha, väntade man sig ju att Kungl. Maj:t
skulle se litet mindre konventionellt
och formalistiskt på en fråga av denna
art och hugga av den gordiska knut,
som remissmyndigheterna fastnat i.

Man tycker ju att särskilt vår jordbruksminister,
statsrådet Norup, skulle
ha lätt för att komma in på den vägen.
Han gjorde för några dagar sedan ett
intervjuuttalande för Dagens Nyheter,
vilket av intervjuaren relateras på följande
sätt: »Den levande landsbygden
är ett av statsrådets älsklingsuttryck.
Han sörjer över att den håller på att
försvinna. Gårdar läggs ned, skolor
stänges och byar avfolkas. Det där är
väl rätt och riktigt så länge det innebär
en rationalisering och modernisering,
men livet på landet är inte bara fråga
om motorisering och ökad avkastning.
Det skadar inte att vara litet sentimental
också, i varje fall så mycket att man
inte effektiviserar bort trivseln och
gemenskapskänslan. Den behövs om vi
skall kunna hålla kvar nästa generation
vid jorden. Landsbygden har snart inte
mera folk att avstå åt de omättliga städerna.
»

Detta är alltså den principiella uppfattning,
som chefen för jordbruksdepartementet
för några dagar sedan gav
uttryck åt, och jag kan helt och hållet
instämma i statsrådets uttalande. Men
här ställes vi nu inför ett konkret fall,
där en jordbrukare med åtta personers

102 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup

hushåll och 27 tunnland åker — gården
har 19 tunnland, och 8 arrenderar han
på annat håll — sitter där och försörjer
sig på sitt jordbruk och på de körförtjänster
han kan ha i skogen. Han påstår
också att han i fortsättningen kan
försörja sig på detta sätt och förklarar
att han inte vet vart han skall ta vägen,
om han inte får behålla arrendegården.
Skall han flytta in till Skara och ställa
sig i bostadskö? Där finns åtskilliga
hundra människor förut, som väntar på
bostad.

I ett sådant konkret fall som detta
hade det enligt min mening varit självklart
att man i jordbruksdepartementet
hade sagt: Så och så mycket kostar gården.
Om Ni tror Er om att sitta kvar på
gården tills vidare, så köp den!

Men man är så kolossalt social i vårt
samhälle, så intresserad av en hög standard,
att man tycker att Erik Boström
inte skall bo kvar på gården, eftersom
den saknar vatten och avlopp. Han bör
därför flytta någon annanstans. Men
man kan inte samtidigt hänvisa honom
till ett annat hus att flytta in i. Nu kan
man visserligen säga att det inte går
i längden att driva jordbruk på gården,
att den inte kan byggas om och att den
därför inte kan bli ett bärkraftigt jordbruk
i framtiden. Ja, den saken skall
jag inte diskutera. Det är möjligt att
det är så. Men varför skall man ta ut
dessa bekymmer i förskott? Om denne
47 år gamle familjeförsörjare inte har
någon annanstans att ta vägen och om
han anser att han tills vidare kan klara
sina försörjningsproblem på gården,
varför kan han då inte få sitta kvar där
tills vidare? Det går kanske bra i tio
eller femton år. Vi vet inte hurudana
problemen beträffande denna gård ter
sig efter den tiden.

Vi tycker att denna konkreta situation
borde ha föranlett Kungl. Maj :t
att skilja sig från remissmyndigheternas
byråkratiska och formalistiska syn på
ärenden av detta slag och att Kungl.
Maj :t borde ha handlat mera praktiskt

härvidlag. Det går givetvis bra att vid
högtidliga tillfällen tala om en »levande
landsbygd», men här förvandlar man ju
faktiskt ett stycke levande landsbygd till
död mark, där varken hund eller hane
höres — och det vill ju inte jordbruksministern
medverka till, enligt vad han
givit uttryck åt i så många olika sammanhang.

Mina medreservanter och jag beklagar
den ståndpunkt Kungl. Maj:t intagit i
detta fall. Vi medger dock att man inte
kan rikta några formella anmärkningar
mot statsrådet, men detta är ju tämligen
självklart med de vida bedömningsinarginaler
vi har i våra lagar, vilka gör att
nästan allting hänger på tillämpningen.
Det är mycket sällan man kan påtala
en fråga ur formell synpunkt, men när
riksdagen nu stiftar lagar med så vida
bedömningsmarginaler, måste det å
andra sidan vara ett riksdagens intresse
att följa med och ta ståndpunkt till
bedömningen i de konkreta fallen. Jag
beklagar som sagt statsrådets ståndpunktstagande
i detta ärende och anser
det anmärkningsvärt. Det borde ha blivit
föremål för anmärkning från konstitutionsutskottets
sida.

När jag gör detta påstående, herr talman,
så är det också mot den bakgrunden
att detta inte är ett enstaka fall. Jag
har i andra sammanhang under det senaste
året haft anledning syssla med
frågor som gäller svensk landsbygd, och
det finns gott om konkreta fall, där olika
myndigheter genom sitt inbördes
samspel och sin lagtillämpning hjälpt
till att avfolka landsbygden. Man talar
visserligen om vad man skall göra för
att hindra flykten från landsbygden,
men man gör en hel del för att påskynda
den. Det är detta som jag tycker
är beklagligt.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag ber att på utskottets
vägnar få säga några ord med anledning
av den kritik som herr Svensson
i Ljungskile har framfört. Han sa -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19 103

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup

de att det egentligen är en liten fråga
ur samhällets synpunkt, huruvida staten
skall tjäna 400 eller 500 kronor mer eller
mindre på denna gård. Nej, så ligger
det inte till, utan det är så att om
denna gård skall brukas i fortsättningen
krävs det — som anmärkaren själv
erkände — att man lägger ned över
70 000 kronor; och det betalar sig inte,
det räntar sig inte. Att i stället låta denne
man, Boström, bo kvar och bruka
jorden, när den befinner sig i ett så
dåligt skick, är inte hedrande för staten,
här företrädd av veterinärinrättningen
i Skara. Skall hemmanet brukas,
skall det också upprustas. För bostadshuset
beräknas 40 000 kronor. Att man
skulle kunna bygga en bostad för åtta
personer för 40 000 kronor tillåter jag
mig f. ö. betvivla, men det hör inte hit.

Herr Svensson i Ljungskile säger vidare
att man kunde ha visat prov på en
mer human behandling, och han citerar
ett uttalande av jorbruksminister
Norup om den levande landsbygden;
herr Svensson uppgav att man i stället
förvandlat densamma till en död mark.
Ja, vi har hört från lantbruksnämnden
att det är fråga om en sällsynt vanhävdad
och utsugen mark, den är sumpig
och den har inte vid tidigare tillfällen
kunnat finna någon köpare. Under
sådana förhållanden kan man inte
förebrå regeringen för att den inte velat
vara med om att låta mannen bo där
och bruka jorden. Denne man har för
övrigt uppträtt mycket egendomligt.
När han blivit uppsagd från arrendet
och man skickar till honom skrivelser,
vill han inte lösa ut dem utan han sitter
kvar och sår höstråg och säger att han
är brukare. Det är inte den sortens jordbrukare
som skall särskilt belönas.

Jag har själv i många år suttit med i
stiftsnämnden, där man ofta får behandla
frågor om både komministerboställen
och andra löneboställen som
under årens lopp fått så förfallna hus
att det är oekonomiskt att bygga nytt.
Kan man inte då genom lämplig ar -

rondering förmå grannar att överta stället
eller sälja det i öppna marknaden —
liksom i detta fall har man ibland inte
kunnat få några spekulanter — finns inte
någon annan möjlighet än att man
besår arealen med skog. Det är den levande
landsbyggden också det. Hemmanet
Forsen var ingalunda en levande
jord utan en jord i ganska bedrövligt
skick. Dessutom begär arrendatorn att
»få hjälp» av K. M:t att köpa gården.
Han föreslår ingen summa att få köpa
gården för utan han vill ha hjälp till
detta, vilket formellt torde vara omöjligt.
En anmärkning emot förfaringssättet
i detta fall är, tycker jag, framställd
på ovanligt lösa och svaga
grunder.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Beträffande denna begäran
att få hjälp behövde den inte innebära
något annat än att man från
myndigheternas sida sagt, att så och så
mycket kostar gården; vill ni köpa den
så går det an. Det är inget ovanligt att
staten sätter pris på gårdar i allmän
ägo och säger, att till lägst det priset
får de köpas. Det är icke omöjligt och
som sagt inte ovanligt att man gör på
det sättet.

Konstitutionsutskottets ärade ordförande
läser de där kostnadsberäkningarna
rörande gårdens upprustning som
om de skulle vara det enda möjliga alternativet
i detta sammanhang. Det
finns tusentals gårdar i detta land, för
vilka myndigheterna kan sätta sig och
räkna ut att det exempelvis kostar
60 000 eller 70 000 kronor att upprusta
dem, men detta lönar sig inte, säger
man. Men när folket bor kvar, vill vara
där och vill försörja sig, varför skall
man då driva dem därifrån? Det är icke
socialt och det är icke förnuftigt heller.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUI’:

Herr talman! Jag tillät mig för en
stund sedan i första kammaren att på -

104 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup

peka, att det väl inte är så vanligt att
ett statsråd yttrar sig i en sådan här
debatt. Men denna anmärkning har väl
ansetts vara särskilt svår — den är ju
så förnämlig, att den lagts in i ett förseglat
konvolut och sålunda överlämnats
till konstitutionsutskottet. Anmärkningen
har också väckt ganska mycket
uppseende.

När jag kom in i kammaren, hörde jag
herr Svensson i Ljungskile hålla ett anförande
av samma innehåll som det herr
Nord läste upp i första kammaren. Jag
har en känsla av att samme författare
skrivit båda dessa anföranden, och när
jag läst den skrivelse, som herr Nord
satt sitt namn under, är jag inte säker
på att herr Nord är författaren. Vem
denne är vet jag inte.

Herr Nord kom i sitt anförande in
på en del ting, som verkade att vara utslag
av känslotänkande. Jag vill understryka,
att jag har ett intryck av att i
hela detta anmärkningsförfarande känslorna
fått rusa ifrån det ekonomiska
förnuftet. Man har här påpekat, att jag
när jag fyllde år talat om en levande
landsbygd. Ja, herr Waldemar Svensson
i Ljungskile och jag har inte högtidsdagar
samtidigt — herr Svensson har
sina högtidsdagar när det är valår, och
då gör han uttalanden. Ty allt detta är
är väl ändå tillkommet för att väcka en
viss uppmärksamhet just i år, när det
är valår.

Vad är det egentligen som har skett?
Jo, på ett litet donationshemman nere
i Skaraborgs län sitter en arrendator,
som ända sedan den dag då han tillträdde
arrendet har haft vetskap om att
detta hemman var på avveckling. Han
har bara fått kontrakt för ett år i taget,
och det har han varit till freds med.

Det framhålles, att han ju kunnat försörja
sig, sin hustru och sina sex barn.
Men jag vill påpeka, att inte alla barnen
utan endast tre är minderåriga. Jag påminner
mig i detta sammanhang en episod
från min hembygd, där två ungmor,
som var 50 år gamla, gick omkring

och beklagade sig över att de var föräldralösa.
De vuxna barnen skall väl
ändå inte ha försörjning på ett 19 tunnlands
hemman, och därför skall man
väl inte i känslostämning tala om att
det är åtta familjemedlemmar. Åtminstone
vi som är jordbrukare vet, att ett
19 tunnlands hemman inte kan ge inkomst
åt man, hustru och tre minderåriga
barn samt därutöver försörjning
åt tre fullvuxna barn. Nej, man har försökt
måla ut förhållandena på ett sådant
sätt, att de skall ge ett så osympatiskt
intryck som möjligt.

Vad behandlingen av arrendator Boström
beträffar, så var det inte han själv
som tog upp denna fråga, utan det var
en man som bor i Luleå och som skrev
till Kungl. Maj :t. Vi satte genast i gång
en undersökning via veterinärhögskolans
styrelse, som redovisade remissyttranden
från olika myndigheter. 1
alla dessa uttalades, att hemmanet inte
kunde bestå i fortsättningen och att staten
inte kunde ta på sitt ansvar att lägga
ned 6 000 kronor för stenröjning'',
4 000 kronor för dränering, 2 000 kronor
för väg och 55 000 kronor för reparation
av byggnader.

När jag tog ställning till frågan, anmodade
jag lantbruksnämnden att se
till att mannen fick möjlighet att förvärva
en annan gård. Jag är övertygad
om att mannen inte blir bortkörd, förrän
möjlighet finns att erbjuda honom
ett annat ställe. Ännu sitter han emellertid
kvar på gården. Han har blivit
lovad ett sänkt arrende — boningshuset
skulle kosta 300 kronor — och det löftet
kommer säkert att hållas. Än så länge
har han emellertid brukat jorden, och
då har man tagit ut den i kontraktet
överenskomna arrendesumman.

Jag är övertygad om att det inte bidrar
till att skapa en levande landsbygd,
att folk får sitta kvar på de tiotusentals
jordbruk av detta slag som skapats under
en annan politisk regim, då man
endast ville se till att så många människor
som möjligt kunde få en bit jord

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19 105

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup

och inte i jordbrukspolitiken såg till
att människorna också kunde föda sig
på jordbruken. Men varifrån kommer i
dag de kraftigaste rationaliseringskraven?
Jo, de kommer från de grupper,
som säger sig företräda konsumenterna.
Vi jordbrukare och det parti jag
tillhör skulle kunna nöja oss med en
betydligt långsammare rationaliseringstakt.
Denna sak har vi emellertid diskuterat
och kommit överens om, så att
jag framför intet klander, men jag menar,
att den skall inte kasta sten som
sitter i glashus.

Jag vågar beträffande detta ärendes
handläggning ställa den frågan: Menar
man verkligen att från statens sida de
åtgärder skall vidtagas, som fordras för
att sätta detta hemman i stånd på sätt
lantbruksnämnden angivit? Jag skulle
tro, att om jag hade dömt på detta sätt,
hade det varit anledning för konstitutionsutskottet
att rikta en anmärkning
mot mig såsom ansvarigt statsråd, ty så
får man inte handha statens medel.

För att lösa denna fråga skulle, det
är jag övertygad om, den som vill se
till realiteterna, även om han har en
mycket stor portion av människokärlek
och vilja att hjälpa också denne man,
handla precis så som skett vid detta
ärendes handläggning. Vederbörande
arrendator kommer nämligen inte att
få stå i bostadskön i Skara. Jag har
sett detta påstås i någon tidning såsom
ett försök att utmåla den nuvarande
jordbruksministern som varande en
fiende till småbruket. Jag tar denna felaktiga
dom lätt. Jag skulle tro, att de
som riktar den anmärkning, varom detta
ärende handlar, i stället har anledning
att i någon mån tänka om.

Till utlåtandet, som med stor majoritet
godkänts av konstitutionsutskottet,
har fogats ett par reservationer. Fn av
reservanterna kan göra anspråk på att
kunna bedöma dessa ting både ekonomiskt
och känslomässigt. De andra saknar
vid ändå möjligheter att ekonomiskt
bedöma ett jordbruks vara eller icke

vara. Huruvida det är känslotänkande
eller ett annat motiv, som har dikterat
deras anslutning till reservationen, undgår
mitt bedömande. Jag har dock, herr
talman, velat framhålla, att när detta
ärende har underställts jordbruksdepartementet,
har jag försökt att redan
från början handlägga det så, att man
på bästa sätt kunde tillvarata såväl arrendatorns
som statens intressen. Vad
gäller tillvaratagandet av arrendatorns
intressen så förmodar jag att jag får
frågan: På vad sätt? Jo, på det sättet
att jag har anmodat lantbruksnämnden
att försöka skaffa honom en annan gård
så fort som möjligt. Detta har för några
minuter sedan bekräftats av ordföranden
i Skaraborgs läns lantbruksnämnd,
som har sagt, att man inom nämnden
kommer att försöka hjälpa arrendatorn
till ett annat hemman.

Sedan har det påståtts, att arrendatorn
så väl har kunnat föda sig på denna
gård. Jag borde kanske inte som
herr Nord i första kammaren säga, att
jag har hört av den och den att det
förhåller sig så, men jag kommer ändå
att nu anföra en sak, som jag har hört,
nämligen att vederbörande i ganska stor
utsträckning lär idka åkerirörelse. Om
han inte hade haft denna, hade han
kanske redan själv anmält sig för att
få flytta från Forsen.

Herr talman! Jag har försökt att framhålla
några synpunkter, som motiverat
mitt ställningstagande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Herr statsrådet började
med att filosofera litet över samordningen
mellan de synpunkter, som har
förts fram i båda kamrarna, och över
hur denna skrivelse till konstitutionsutskottet
kan ha kommit till. Jag skall inte
utsträcka talet därom; jag tycker knappast,
att det hör hemma i sammanhanget,
såvida man har något i sak att
säga.

Statsrådet nämnde även, att han inte

106 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup

har några högtider, när det är valår.
Det blir i varje fall baksidan av statsrådets
uttalande, att mina högtider är
under valåren, medan hans egna finns
i andra sammanhang. Det kan man också
konstatera i valstatistiken, och jag
förstår, att det inte blir några högtider
under valåren med ett sådant uppträdande
som statsrådets i detta fall.

Så pekar stasrådet på att det hela
skulle kosta så mycket. Det har jag redan
varit inne på, och jag får säga, att
om statsrådet hade hört hela mitt tidigare
anförande, skulle han ha funnit,
att åtskilligt av vad han sade redan var
bemött. Jag har redan förut erinrat om
att det enligt lantbruksnämndens och
andra myndigheters uträkning skulle
kosta 60 000 å 70 000 kronor att sätta
denna gård i stånd. Sedan menar jordbruksministern,
att det väl ändå inte
skulle vara ett ansvarsmedvetet sätt att
handskas med statens pengar, ifall man
kostade på gården så mycket. Det är
det heller ingen, som har begärt. Jag
har uttryckligen sagt ifrån från början,
att man inte räknar med att staten
skulle bekosta den saken. Däremot skulle
mannen väl ha kunnat tillåtas att
köpa gården. Den kan vara värd 10 000
å 15 000 kronor enligt de siffror, som
utredningen visar upp men som jag inte
skall ta upp tiden med att relatera. Varför
inte sätta ett pris på gården och
säga: Så mycket kostar den. Var så god
och köp!

Skulle samhället inte kunna tolerera,
att denne man försörjde sig på dessa 19
plus 8 tunnland jord med de byggnader,
som där finns, d. v. s. försörjde sig
tills vidare? För en familj i det utvecklingsstadium,
vari denna befinner sig,
och en jordbrukare i denna ålder, omkring
50 år, blir det en fråga om tio till
femton år framåt, och sedan är han ute
ur detta sammanhang. Varför skulle han
inte kunna få köpa gården och leva där
dessa år? Samhället behöver inte ta något
ansvar för det, därest han själv anser,
att han vill och kan ta detta ansvar.

Han kommer inte — såvitt jag förstår —
att leva annorlunda än tiotusentals
andra familjer på landsbygden.

Nu säger statsrådet att enligt vad han
hört lär mannen även idka åkerirörelse.
Kan man tänka sig: mannen lär även
idka åkerirörelse! Vad är det för fel på
det? Det verkar nästan som om det
skulle vara någonting förgripligt att han
gör det. Detta tal om åkerirörelse spökade
även i konstitutionsutskottet, men
egentligen är det så att mannen utför
körslor i skogen med sina hästar, vilket
återigen tiotusentals jordbrukare i detta
land gör för att kunna försörja sig. Varför
skulle då inte denne man få göra det
»på en levande landsbygd»? Vare sig
det är fråga om en åkerirörelse eller
skogskörslor, är det väl bara ett plus att
han skaffar sig ytterligare en försörjningsmöjlighet.

Vidare bekräftar statsrådet att en del
av barnen i familjen är vuxna och alltså
har egen inkomst. Familjens försörjningssituation
skulle därför inte vara
så dålig, om den får sitta kvar på gården.
Varför får den då inte göra det,
om vi nu skall ha en levande landsbygd?
Statsrådet menar tydligen att på
sådana gårdar skall man inte sitta kvar.
Lycklig kan man vara på 300 tunnlands
jordbruk. Ja, det tror jag säkert. Men
jag vill återigen erinra om att det finns
tiotusentals familjer i detta land som
har det likadant ställt som Boström och
som alltså får vara lyckliga även på 10
å 15 tunnlands jordbruk. Skall de inte
få sitta kvar där? Skall vi röja bort en
stor del av jordbruken på den svenska
landsbygden? Det är väl ändå inte meningen.

Egentligen är det konsumenterna som
vill ha till stånd den hårda rationaliseringen
av jordbruket, säger statsrådet;
herr Norup själv och andra skulle nog
kunna nöja sig med mindre. Det är
alltså konsumenternas ärenden som herr
Norup går, då han skickar bort denne
arrendator.

Det finns ingen anledning att göra

Nr 19

107

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup

någon allmängiltig princip av denna
sak, men i detta konkreta fall är det
inte något landsbygdsintresse, inget
stadsintresse och inget konsumentintresse
eller socialt intresse att flytta arrendatorn
från gården. Det är helt enkelt
bara dumt.

Statsrådet säger nu att mannen skall
få en annan gård av lantbruksnämnden.
Det är ju tills vidare bara löst tal. Om
vi skall syssla med skvaller, kan jag
nämna att när lantbruksnämnden var
ute och tittade på gården — och man
har nog inspekterat och kostnadsberäknat
för ungefär hälften av det belopp
som gården är värd — så sade man till
arrendatorn: »Herr Boström har väl
kunnat gömma undan en del pengar.»
På detta svarade Boström att han gärna
skulle vilja veta, hur det gick till att
gömma undan pengar, om man brukade
en gård som denna och hade åtta personers
hushåll. Boström har säkerligen
inte så stort kapital, men han skulle
kanske kunna köpa denna billiga gård,
om han fick göra det och alltså hade
möjlighet att fortsätta under samma
omständigheter som tidigare. .lag förstår
inte vad som hindrar att han får
köpa den. Det skulle åtminstone ha blivit
en högtid för honom och kanske i
viss grad även för jordbruksministern.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Svensson säger att
det bara är löst prat att herr Boström,
om han så vill, skall få en annan egendom.
Ja, det är också löst prat att han
blivit bortkörd från gården — han sitter
ju ännu kvar där.

Varför fick inte Boström köpa gården
frågar herr Svensson. Ja, det var
därför att han inte ville betala det pris
som värderingsmännen hade åsatt gården.
Ifrån det parti, som herr Svensson
företräder, brukar man ofta i jordbruksutskottet
göra gällande, att domänverkets
värderingsmän sätter alldeles för

låga priser på de kronoegendomar som
skall säljas.

Herr Svensson säger att han förstår
så väl, att jag inte har högtid när det
är valår. Det är ju sällan som herr
Svensson och jag befinner oss i samma
båt, men vi gjorde det vid valen 1954.
Vi får hoppas att det nu kommer att
ske en förändring, så att det bara blir
herr Svenssons parti som sitter kvar i
båten, medan det blir en högtid för det
parti som jag tillhör.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jordbruksministerns
sista förhoppning finner jag fullt naturlig,
även om jag inte har någon anledning
att dela den.

Det är riktigt att vi från folkpartiets
sida ibland har tyckt att jordbruksministern
säljer kronoegendomar alldeles
för billigt, men det har då gällt mycket
bra gårdar, som köpes av förmöget
folk. När kronan skall sälja skrapmarker,
blir det ofta höga priser, såsom när
småbrukare Nilsson i Röinge skulle
köpa några tunnland jord. Om den saken
slogs vi här i riksdagen år efter år
med interpellationer, motioner och reservationer,
och till sist satte jordbruksutskottet
ned det pris som herr
Norup ville ha för de fattiga tunnland
som denne småbrukare skulle få köpa.
I sådana här sammanhang har vi inte
sagt att det var för billigt. Den här gården,
som år 1941 utbjöds för 15 700
kronor och som herr Boström 1946 bjöd
16 800 kronor för, den skulle man rimligtvis
kunna sälja. Sedan har man kostat
på boningshuset 3 500 kronor och
sålt skog för drygt 7 000 kronor. Alltihop
lär väl inte vara värt mer än någonting
mellan 10 000 och 15 000 kronor.
När vederbörande sitter med djuren
och sin familj och har rätt goda
försörjningsmöjligheter samt anser att
han även i fortsättningen kan försörja
sig, så går det naturligtvis an att betala
detta pris. Om det sedan om tio eller

108 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet Norup

femton år skulle visa sig att det blir
bättre att plantera skog på gården, så
behöver detta inte bekymra oss i dag.

Sedan säger jordbruksministern att
karlen inte är bortkörd. Nej, och detta
helt enkelt därför att man inte har utnyttjat
exekutionsorgan för att vräka
honom. Han är uppsagd till den 31
mars i år. Att han ändå sitter kvar, beror
på att han är en tillräckligt klok
bonde för att inte springa sin väg i
första taget.

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Det har yttrats många
överord i detta ärende. Det har också
yttrats överord om lantbruksnämnden.

Jag läser ur utlåtandet bland annat,
att Gunnar Johansson från Luleå i sin
skrift anförde, att Skaraborgs läns lantbruksnämnd
»gjort sig saker till stor
hänsynslöshet och bristande omdöme»
och att »det sätt som Nämnden lagt i
dagen, kan endast karakteriseras som
översitteri och halsstarrigliet».

Vad har nu lantbruksnämnden i Skaraborgs
län gjort? Från veterinärinrättningen
kom en förfrågan om det fanns
en möjlighet att lägga ned jordbruket
på Forsen. Nämnden gjorde som i alla
liknande fall, nämligen företog en undersökning.
Större delen av nämnden
for dessutom ut till fastigheten och besiktigade
den. En undersökning gjordes
av en konsulent i lantbruksnämnden,
och fastigheten beskrevs av honom så
här: »Åkerjorden är uppdelad på hemskifte
och två utägor. Den ena av de
sistnämnda är belägen långt från gården
och till båda är vägförbindelsen
dålig. Åkerjorden är delvis i behov av
dikning, och större delen av åkerarealen
är synnerligen stenbunden. Det ena utmarksskiftet
är i hög grad försumpat
och har under senare år legat i linda.
På detta skifte är även hävden avsevärt
eftersatt.»

Utgående från dessa förutsättningar
måste vi undersöka hur stora kostna -

derna skulle bli för att ställa fastigheten
i ordning. Vi tog endast hänsyn
till jorden som den var. Vi konstaterade
att den inte var av allra bästa slag.
Vi bedömde den i stället som dålig, och
om den skulle kunna utnyttjas till jordbruk,
skulle den behöva dikas och stenröjas.
Vägar måste göras i ordning för
12 000 kronor. Till detta kom ytterligare
kostnader för att ställa en ordentlig bostad
i ordning och för att uppföra ordentliga
ekonomibyggnader. Efter att
ha uppdagat detta drog nämnden den
slutsatsen, att man inte kunde göra en
så stor investering där. Man meddelade
veterinärinrättningen att jordbruket på
fastigheten fick läggas ned. Därmed har
vi ingalunda sagt att det skall läggas
ned, och inte heller har vi sagt något
om tidpunkten när detta skulle ske. I
stället var vi mycket väl medvetna om
att genom den rationalisering som pågått
i Skaraborgs län är det stor brist
på fastigheter av denna storleksordning.
Vi skrev därför till veterinärinrättningen
bland annat följande: »Under senare
år ha många mindre jordbruk blivit
nedlagda eller ock inlemmade i andra
enheter, och delvis till följd härav ha
de kvarvarande mindre jordbruken blivit
mycket efterfrågade. Om jordbruket
på Forsen lägges ned, bör arrendatorn
med hänsyn härtill beredas god tid att
finna ett annat jordbruk att köpa eller
arrendera.»

Jag menar att vi därmed tagit stor
hänsyn till arrendatorn. Vi har direkt
uppmanat inrättningen att låta honom
få möjlighet att välja sig ett nytt jordbruk,
och vi var beredda att hjälpa honom
i detta hänseende. Efter vad vi vet
har emellertid herr Boström hitintills
inte vänt sig till lantbruksnämnden med
förfrågan om hjälp. .Tåg tror att jag med
bestämdhet kan säga, att om Boström
gör det, skall nämnden också om möjligt
vara honom behjälplig.

Efter härmed slutad överläggning lädes
memorialet till handlingarna.

Nr 19

109

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

§ 11

Allmän prisregleringslag m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till allmän
prisregleringslag, m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagteclcnad
proposition, nr 147, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) allmän prisregleringslag; och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr
303).

Propositionen innebar att den nuvarande
tidsbegränsade prisregleringslagen
skulle ersättas av en permanent beredskapslagstiftning
med syfte att i vissa
extraordinära situationer möjliggöra
åtgärder mot prisstegringar. Den nya
prisregleringslagen hade, efter mönster
från de allmänna förfogande- och ransoneringslagarna,
utformats såsom en fullmaktslag.
Beträffande förutsättningarna
för tillämpning av lagens bestämmelscr
skildes mellan tre fall. Komme riket i
krig, trädde bestämmelserna automatiskt
i tillämpning. Vid krigsfara, vari
riket befunne sig, ägde Kungl. Maj :t
förordna om tillämpning av lagens bestämmelser.
Slutligen tillkomme denna
rätt Kungl. Maj:t även i ett läge, där av
annan orsak än krig eller krigsfara betydande
fara uppkommit för allvarlig
stegring av det allmänna prisläget inom
riket. Om Kungl. Maj :t meddelat förordnande
om prisreglering, skulle förordnandet
inom viss kortare tid underställas
riksdagens prövning. I övrigt utgjorde
den föreslagna lagen en överarbetning
av nuvarande prisregleringslag.
Den sknlle upptaga endast två former
för prisingripanden, nämligen högstpris,
motsvarande det nuvarande nor -

malpriset, och stoppris. Möjlighet hade
föreslagits för Kungl. Maj :t att, när så
erfordrades för genomförande av prisreglering,
förordna om varustandardisering,
varmed avsåges föreskrifter att
förnödenhet finge tillhandahållas endast
i visst utförande, till viss myckenhet, i
viss förpackning eller dylikt. Den föreslagna
beredskapslagen skulle enligt
förslaget träda i kraft den 1 januari
1957. Med hänsyn härtill hade föreslagits,
att den nuvarande prisregleringslagens
giltighetstid, vilken utginge vid
halvårsskiftet 1956, skulle förlängas till
årets slut.

I samband med propositionen hade
utskottet föreliaft sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 580 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 581 av herr Norling och
nr 582 av herrar Ohlon och Lindblom,
samt

inom andra kammaren
nr 756 av herrar Hagberg och Holmberg,

nr 757 av herr Hjalmarson m. fl.
och

nr 758 av herr Ohlin m. fl.

Följande motioner voro likalydande:
1:580 och 11:757, 1:581 och 11:756
samt I: 582 och II: 758.

I motionerna 1:580 och 11:757 hade
hemställts, att riksdagen måtte

»1) besluta alt den i propositionen
föreslagna allmänna prisregleringslagen
endast skall kunna sättas i kraft vid
''krig eller krigsfara’ och sålunda antaga
Kungl. Maj:ts förslag till sådan lag
med den ändringen att tredje stycket
av 1 § ntgår;

2) avslå Kungl. Maj ds förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303); samt

3) uttala, alt av Kungl. Maj:t utfärdade
direktiv för prisreglerandc verksamhet
utan onödig tidsutdräkt skall
underställas riksdagen».

I motionerna 1:582 och 11:758 hem -

Ilo Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

ställdes, »att riksdagen måtte besluta
att 1 § allmänna prisregleringslagen ges
en lydelse motsvarande 1 § i förfogande-
respektive ransoneringslagen samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med bifall till förevarande
proposition, nr 147, och med
avslag å motionerna 1:580 och II: 757,
såvitt propositionen och motionerna
avsåge förslag till allmän prisregleringslag,
samt med avslag jämväl å motionerna
1:581 och 11:756 samt 1:582 och
II: 758 -— måtte för sin del antaga
nämnda lagförslag;

B. att riksdagen — med bifall till förevarande
proposition och med avslag
å motionerna 1:580 och 11:757, såvitt
propositionen och motionerna avsåge
förslaget till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303) — måtte för sin del antaga nämnda
lagförslag; samt

(Kurigl. Maj:ts förslag)

1 §

Kommer riket------tredje

Vid krigsfara, vari riket befinner sig,
äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas. Sådant förordnande
skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall
bestå. Blir förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett
av riksdagen gillat, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall förordnandet
av Konungen upphävas.

Har av annan orsak uppkommit betydande
fara för allvarlig stegring av
allmänna prisläget inom riket, äger Konungen
förordna att vad i 2—9 §§ stadgas,
helt eller delvis, skall under viss
tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.
Förordnandet skall inom en må -

C. att yrkandet i motionerna 1:580
och II: 757 om visst uttalande av riksdagen
rörande av Kungl. Maj:t utfärdade
direktiv för prisreglerande verksamhet,
i den mån yrkandet ej kunde
anses besvarat genom vad utskottet i
utlåtandet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I. vid utskottets hemställan under A:
av herrar Sunne, Mannerskantz, Åkesson
och Jacobsson i Tobo, fru Sandström
och fröken Wetterström, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte — med avslag å motionerna
1:581 och 11:756 och med förklaring
att riksdagen i anledning av motionerna
1:580 och 11:757 samt 1:582
och 11:758, såvitt motionerna avsåge
det genom propositionerna framlagda
förslaget till allmän prisregleringslag,
funnit viss ändring böra vidtagas i förslaget
— för sin del antaga förslaget
med den ändringen, alt 1 § erhölle ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Reservanternas förslag)

1 §

stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig,
äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant
förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå.
Blir förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett
av riksdagen gillat, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall senast
före nästkommande riksdagssessions avslutande
meddelat förordnande av Konungen
upphävas.

Har till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för
knapphet inom riket på förnödenhet,
som är av vikt för befolkningen eller

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

111

(Kungl. Maj:ts förslag)
nåd eller, om riksdagssession icke pågår,
inom eu månad från början av
nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra stycket sägs om
påföljden, därest underställning ej sker
eller riksdagen ej inom två månader gillar
förordnandet, skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu avses.

Under tid---10—22 §§ tilllämpas.

Allmän prisregleringslag m. m.

(Reservanternas förslag)
produktionen, och kan härav väntas följa
allvarlig stegring av allmänna prisläget,
äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna att vad i 2—9 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under
viss tid, högst ett år varje gång, äga
tillämpning.

II. vid utskottets hemställan under B:

av herr Mannerskant: och fröken Wetterström,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen med bifall till
motionerna 1:580 och 11:757 i denna
del måtte avslå propositionen såvitt avsåge
det därigenom framlagda förslaget
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i detta ärende finge avse
jämväl andra lagutskottets utlåtande nr
35, i anledning av förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september
1953 om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m., och statsutskottets utlåtande
nr 123, angående inrättande av en statens
pris- och kartellnämnd in. m.

Andra lagutskottets hemställan i utlåtandet
nr 34 föredrogs; och anförde
därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Från folkpartiets sida
har under senare år, när frågan om
förlängning av giltighetstiden för prisregleringslagen
varit aktuell, påyrkats
att lagen borde upphävas. Vi har då
påvisat, att prisregleringslagen har karaktär
av en kristidslag och stiftats för
att bemästra de särskilda förhållanden
som varuknappheten under kriget skapat.

Sedan varuknappheten förbytts i
varuöverflöd har vi gjort gällande att
prisregleringslagen inte längre liar någon
mission att fylla. Vi har starkt be -

tonat, att vid normal varuförsörjning
konkurrensen är den bästa prisregulatorn.
För att främja konkurrensen har
vi yrkat på en upprustning av det administrativa
organ, som har hand om
konkurrensövervakningen.

Vi har vidare påvisat, att ett bibehållande
av priskontroll och prisövervakning
vid full varuförsörjning har varit
ogynnsamt för konsumenterna. Det har
sålunda visat sig, att priskontrollen försenat
eller försvårat prissänkningar,
som eljest varit möjliga, och att den
över huvud försvårat anpassningen till
den förändrade försörjningssituationen
och den hårdnande konkurrensen.
Ogynnsamma psykologiska verkningar
på allmänheten av priskontrollen har
också kunnat iakttagas. Av priskontrollen
fastställda eller godtagna priser har
gärna av allmänheten uppfattats såsom
de lägsta, och detta har avtrubbat allmänhetens
kritiska granskning av priserna.

Nu ligger på riksdagens bord tre propositioner
som behandlar pris- och
konkurrensfrågorna. I en av dessa propositioner
föreslås, att prisregleringslagen
skall upphävas och ersättas av en
beredskapslagstiftning, som skall sättas
i kraft endast när särskilda förhållanden
påkallar detta. I en annan proposition
föreslås en skärpning av åtgärderna
mot konkurrensbegränsande företeelser.
Båda dessa förslag anges vara
grundade på principen om den fria
konkurrensen såsom prisregulator. Slutligen
föreslås i den tredje propositionen
åtgärder för förstärkning av den

112

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

organisatoriska apparat, som skall
handha konkurrensövervakningen i
samband med den nuvarande prisregleringslagens
upphävande från och med
den 1 januari.

Det är med tillfredsställelse vi inom
folkpartiet konstaterar, att man från
regeringens sida nu uttalar sin anslutning
till den av oss hävdade principen
om den fria konkurrensen såsom prisregulator.
Vår bestämda uppfattning är
att fri konkurrens utgör en nödvändig
förutsättning för en sund utveckling av
näringslivet och samtidigt skapar den
enda säkra grundvalen för en för konsumenterna
gynnsam prisbildning.

I enlighet med denna grunduppfattning
anser vi påkallat att samhället vidtar
åtgärder, när den fria konkurrensen
sättes ur funktion. Det är sålunda även
enligt vår mening ett samhällsintresse,
att ingripanden kan ske mot sådana
företeelser som har konkurrensbegränsande
karaktär i fall där skadlig verkan
kan påvisas.

Förslag framläggs nu att utsträcka
möjligheterna att ingripa mot konkurrensbegränsning
till att omfatta inte
bara kartell- och monopolfall utan konkurrensbegränsning
över huvud, oavsett
dess typ. Förutsättningen skall vara
att prisbildningen ur allmän synpunkt
otillbörligt påverkas, verkningsförmågan
inom näringslivet otillbörligt hämmas
eller annans näringsutövning försvåras
eller hindras. Till vad sålunda
föreslås uttalar vi vår anslutning.

Vidare föreslås att Kungl. Maj :t skall
erhålla möjlighet att, när konkurrensbegränsning
medför pris som är uppenbart
för högt med hänsyn till kostnaderna
och övriga omständigheter, förordna
om högsta pris för viss tid. Även
detta förslag finner vi välmotiverat i
de fall, då priset bevisligen är orimligt
högt. I de fall underhandlingarna hos
näringsfrilietsrådet icke lett till resultat
må dylikt ärende på näringsfrihetsrådets
anmälan underställas Kungl.
Maj :t.

Enligt vår principuppfattning anser
vi också, att så snart anledning föreligger
att anta, att inom något område
av näringslivet fri konkurrens icke råder,
utredningar skall företas om prisoch
marknadsförhållanden. Om det då
visar sig befogat att verkställa särskilda
prisanalyser, bör utredningarna utvidgas
till att avse sådana analyser. Detta
bör ske i syfte att utröna eventuellt
skadliga verkningar ur allmän synpunkt.

Det är även enligt vår mening en viktig
uppgift att genom en objektiv och
saklig konsumentupplysning söka påverka
allmänhetens köpvanor och därigenom
främja en ändamålsenlig utveckling
av konkurrensen.

För en verksam konkurrens förutsättes
full varuförsörjning. Rubbningar i
samhällsbalansen, exempelvis till följd
av krig eller krigsfara med därav följande
varubrist och tvång att i stor omfattning
utnyttja den inhemska produktionsapparaten
för militära ändamål,
kräver särskilda åtgärder från statens
sida. Vi finner det därför erforderligt
att en beredskapslag stiftas när, såsom
nu föreslås, prisregleringslagen skall
upphävas.

Kan det från folkpartiets sida över
huvud vara något att erinra emot de
föreliggande propositionerna? De står
ju i överensstämmelse med vad folkpartiet
tidigare påyrkat. Vårt partis
egen grundprincip om den fria konkurrensen
som prisregulator har, såsom
jag förut nämnt, godtagits i propositionerna.

Härtill vill jag svara, att en del invändningar
likväl är att göra. De berör
den utformning bestämmelserna fått
i de föreliggande propositionerna samt
organisationens uppbyggnad och tillämnade
funktion.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34
behandlar förslaget till allmän prisregleringslag.
Detta innebär ju, att den nuvarande
tidsbegränsade prisregleringslagen
skall ersättas med en permanent

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19 113

beredskapslagstiftning. För dess tilllämpning
skils mellan tre fall. Kommer
riket i krig, skall lagen automatiskt
träda i tillämpning. Vid krigsfara, vari
riket befinner sig, skall Kungl. Maj:t
äga förordna om lagens tillämpning.
Har av annan orsak än krig eller krigsfara
uppkommit betydande fara för allvarlig
stegring av allmänna prisläget
inom riket, skall Kungl. Maj :t likaledes
äga förordna om tillämpning av lagen.

Folkpartiet är, som jag nyss anfört,
ense med regeringen om att prisregleringslagens
upphävande gör det angeläget
att stifta en särskild beredskapslag
på prisområdet, avsedd att sättas i
kraft när utomordentliga förhållanden
påkallar det. Däremot har vi en från
regeringsförslaget avvikande mening
om karaktären av de utomordentliga
förhållanden som bör motivera att lagen
sättes i kraft.

Det ter sig naturligt att med en prisregleringslag
komplettera den beredskap
på det ekonomiska området, till
vars upprätthållande allmänna förfogandelagen
och allmänna ransoneringslagen
tillkom redan 1954. Men vi anser
det lika viktigt, att prisregleringslagen
blir helt och uteslutande en beredskapslag
i detta ords vedertagna betydelse.
Detta innebär att lagen skall ge regeringen
möjlighet att handla och handla
snabbt i ett läge, över vars förhandenvaro
eller utveckling varken regeringen
eller annan svensk myndighet kan råda.

De två första förutsättningarna, under
vilka den nya beredskapslagen skall
kunna sättas i kraft, nämligen vid krig
och krigsfara, sammanfaller med vad
som stadgas i de av mig nyss omnämnda
förfogande- och ransoneringslagarna.
Mot vad som sålunda föreslås
har vi intet att erinra.

Den tredje förutsättningen, då Kungl.
Maj:t skall äga förordna om tillämpning
av lagen, är när det av annan orsak —
alltså annan än krig och krigsfara —
uppkommer betydande fara för allvarlig
prisstegring inom riket. Motsvarande
8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr

Allmän prisregleringslag m. m.

bestämmelse i förfogande- och ransoneringslagarna
hänvisar till knapphet eller
betydande fara för knapphet inom
riket på förnödenheter, i de fall varubristen
uppstått på grund av en utom
riket inträffad utomordentlig händelse.
Det är just för en sådan av varuknapphet
karakteriserad situation som behov
föreligger att stifta en beredskapslag på
prisområdet. Det föreligger därför enligt
vår uppfattning inte någon anledning
att ge den nu föreslagna beredskapslagstiftningen
annat innehåll än
förfogande- och ransoneringslagarna.

Tillämpningen av en beredskapslagstiftning
bör vara knuten till en situation
som i vedertagen mening har bereaskapskaraktär.
Den föreslagna lagtextens
vaga formulering kan inte anses
beskriva en sådan situation. Det synes
angeläget att av lagtexten med tydlighet
framgår när förutsättningarna för
lagens tillämpning är för handen. Det
föreslagna uttryckssättet »betydande
fara för allvarlig stegring av allmänna
prisläget inom riket» fyller icke detta
krav.

När det gällde införandet av de av
mig förut åberopade förfogande- och
ransoneringslagarna framhöll dåvarande
departementschefen i den proposition,
som låg till grund för dessa författningar,
att det med hänsyn till betänkligheter,
som kan anföras mot en
sådan lagstiftning, är angeläget tillse att
tillämpningsområdet icke blir vidsträckt
och att hithörande stadganden
blir så entydiga som möjligt. I den nu
föreliggande propositionen har departementschefen
själv medgivit att formuleringen
i den nu föreliggande lagtexten
har så allmänna ordalag, att den
kan tänkas lämna visst utrymme för
olika meningar om när läget är sådant,
att lagen ger Kungl. Maj :t rätt att besluta
om prisreglering. Departementschefen
säger visserligen att en tillämpning
av lagen skulle ske endast då det
efter noggranna överväganden befinnes
oundgängligen nödvändigt. Men varför
19

114 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

skall inte riksdagen få vara med och
bedöma om den oundgängliga nödvändigheten
föreligger i ett visst fall? Då
behövs det ju inte någon fullmaktslag
på denna punkt.

Jag kan inte finna att de uttryckta
farhågorna för en riskabel tidsförlust
vid ett samråd med riksdagen har någon
relevans. Ett sådant samråd skulle
ju förutsättas endast i fall, då varken
krig, krigsfara eller annan liknande situation
är för handen. Härtill kommer,
att priskontroll icke bör, som här förutsättes,
tillgripas vid inflation av inhemska
orsaker. Då andra generellt
verkande medel står till buds för motverkande
av en inflationsartad prisstegring,
som föranletts av inom landet inträffade
händelser, saknas anledning att
genom en beredskapslag införa priskontroll
i dylika situationer.

Värdet av att bara ha möjlighet att
skrida till en prisreglering i en sådan
situation hör nog knappast till de positiva.
Den psykologiska verkan av en
vinkande prisreglering är efter all erfarenhet
att döma en stimulans till prisstegringar,
och inte lär någon löntagarorganisation
sätta ned sina anspråk i
förhoppning om prisregleringar som
man ännu inte sett.

Under åberopande av vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 34 fogade reservationen av
herr Sunne m. fl.

Enligt herr talmannens önskan skall
jag övergå till att samtidigt nämna
några ord om det andra i detta sammanhang
behandlade utlåtandet, nr 35,
av andra lagutskottet. Det behandlar bestämmelser
om motverkande av konkurrensbegränsning
inom näringslivet
samt om uppgiftsskyldighet rörande
pris- och konkurrensförhållanden m. m.

Såsom framgår av vad jag inledningsvis
anfört har vi från folkpartiets sida
inte något att erinra mot den föreslagna
vidgningen av möjligheterna att ingripa
mot konkurrensbegränsningar. Ej hel -

ler har vi något emot förslaget om rätt
för Kungl. Maj:t att under vissa förutsättningar
förordna om högsta pris.
Däremot har vi vissa invändningar att
göra mot utformningen av förslaget om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden in. m.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet
för näringsidkare finns för närvarande
i 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.
Vidare kan näringsidkare med stöd av
prisregleringslagen åläggas att lämna
de uppgifter som erfordras för den
priskontrollerande verksamheten. Det
nu föreliggande lagförslaget innebär att
man i en lag sammanför bestämmelser
från 1946 års lag om konkurrensbegränsning
och från kristidens prisregleringslag.

Skäl att företaga mera ingående undersökningar
om priser, intäkter, kostnader,
vinster och andra på prisbildningen
inverkande förhållanden föreligger
enligt vår mening när marknadsstrukturen,
antalet konkurrerande företag
och varornas beskaffenhet ger anledning
att räkna med förekomsten av
konkurrensbegränsning. För att möjliggöra
dylika undersökningar bör företagarna
åläggas vidsträckt uppgiftsskyldighet
i sådana fall. Däremot anser vi
det icke befogat att, när nu prisregleringslagen
skall upphävas, från denna
lag överflytta bestämmelser om viss,
mycket omfattande uppgiftsskyldighet
till en ny, för normala förhållanden avsedd
lagstiftning.

Såsom motiv för en mera vidsträckt
uppgiftsskyldighet åberopas i propositionen
att uppgifterna även skall utgöra
underlag för konsumentupplysningen.
I det hänseendet vill jag anföra några
synpunkter.

Vid fri prisbildning kan priset på en
och samma produkt variera inte bara
mellan olika orter, utan också mellan
olika företag på en och samma ort. Det
måste bli ett mycket omfattande arbete
att insamla prisuppgifter från olika håll,

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

115

och vidarebefordran av dessa uppgifter
till konsumenter kan knappast ge dem
någon vägledning vid inköpen. Såsom
aven priskontrollutredningen uttalat är
det inte möjligt att bygga upp något system
av »skäliga priser». I detta sammanhang
vill jag också åberopa några
uttalanden av varudistributionsutredningen.

Utredningen yttrade, att ett lika utgångsläge
mellan skilda företag i fråga
om konkurrensförmåga visserligen är
eftersträvansvärt, men underströk att
detta givetvis inte innebär, att man också
bör sträva efter samma konsumentpriser
hos olika företag. Tvärtom är,
framhöll utredningen, en rörlig prisbildning
det bästa medlet både för konkurrens
och för rationalisering.

Detta visar enligt mitt förmenande
att man för konsumentupplysning och
väckande av konsumenternas prismedvetande
måste söka andra vägar. Det
mest effektiva sättet att åstadkomma
resultat i det hänseendet anser vi vara
den verksamhet som bedrivs av Hemmens
forskningsinstitut. Detta organ
förenar i sig undersökning och upplysning.
Konsumenterna måste genom
opartisk upplysningsverksamhet få kunskap
om varorna. Forskningsinstitutet
har möjlighet att genom broschyrer och
på liknande sätt ge konsumenterna del
av sina rön. För detta ändamål anser
vi att företagarna bör ha en uppgiftsskyldighet,
begränsad till varans pris.

På de skäl som jag nu i korthet har
anfört bör en distinktion göras mellan
uppgiftsskyldighet för konkurrensövervakning
å ena sidan och för konsumentupplysning
å andra sidan. Denna
distinktion bör komma till uttryck i
texten till tredje paragrafen i lagen om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden. I reservationen
av herr Sunne m. fl. till andra lagutskottets
utlåtande nr 35 finns det ett
förslag till lagtext. Jag kommer senare,
herr talman, att yrka bifall till den
nämnda reservationen.

Allmän prisregleringslag m. m.

Enligt herr talmannens uttalade önskan
tillåter jag mig nu att omedelbart
övergå till statsutskottets utlåtande nr
123, angående inrättande av en statens
pris- och kartellnämnd.

Vid de upprepade tillfällen, när frågan
om avveckling av priskonlrollen
varit på tal, har folkpartiet framfört
förslag om förstärkning av det administrativa
organ inom kommerskollegium,
som handhar övervakningen av
konkurrensbegränsningar. Dessa relativt
begränsade förslag har varje gång
avslagits, bland annat med hänvisning
till den statsfinansiella situationen.
Men när nu upphävandet av prisregleringslagen
föreslås vill regeringen ha
ett nytt, permanent ämbetsverk, kallat
statens pris- och kartellnämnd.

Förslaget kommer ju från priskontrollutredningen
och har varit föremål
för mångsidig remissbehandling. Från
åtskilliga håll har det därvid manats
till försiktighet i fråga om inrättandet
av ett nytt ämbetsverk. Men även om
departementschefen förklarat sig i princip
dela denna syn har han i propositionen
kommit till ett annat resultat.

Bland de faktorer, som skulle vara
ägnade att minska betänkligheterna mot
tillskapandet av ett nytt ämbetsverk,
nämner departementschefen att förslaget
innefattar avveckling av vissa tillsammans
icke obetydliga statliga organ.
Men i den mån detta gäller priskontrollnämnden
betyder ju dess överförande
helt eller delvis till det nya ämbetsverket
i realiteten bara en permanentning
av ett organ av rent tillfällig karaktär,
som tillkom under extrema krisförhållanden.

Det har vidare anförts att det nya
verkets verksamhet kräver en jämförelsevis
omfattande organisation. Men
verksamhetens tillämnade omfattning
ter sig nog skäligen diffus. Departementschefen
säger själv i annat sammanhang,
att det bör bli verksledningens
sak att avgöra vilken omfattning
vissa arbeten skall få med hänsyn till

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

behov och önskemål samt till buds stående
resurser.

Oklart ter sig också argumentet, att
verkets motsedda arbetsuppgifter skulle
ha speciell karaktär och till arten knappast
sammanfalla med någon annan
verksamhet på det ekonomisk-statistiska
området. Mig synes att dess karaktär
i allt väsentligt sammanfaller
just med den verksamhet som avsetts
att bedrivas i kommerskollegii monopolutredningsbyrå,
och kollegium har
självt förklarat att verksamheten naturligt
ansluter sig till dess allmänna ämnesområde.

Man måste verkligen ställa sig frågande
när departementschefen betecknar
det som vanskligt att med kommerskollegii
verksamhet förena en sådan
»aktiv» prisövervakning och analys av
konkurrensförhållanden, som avses med
förslaget. Avsikten kan väl inte vara att
överflytta priskontrollnämndens aktiva
prisövervakning till det nya organet?

Den prisregistrering, som skall bli en
av organets uppgifter, är ju motiverad
bland annat som en del av grunden för
konsumentupplysningen, och i den mån
som den hålls inom de av ändamålet
förestavade av mig förut berörda praktiska
gränserna är ingenting att invända
emot dylik registrering. Men aktiv
prisövervakning är alls inget medel
mot konkurrenshinder. Tvärtom verkar
den själv som ett sådant hinder genom
att bibringa konsumenterna uppfattningen,
att alla priser är tillfredsställande
som inte varit föremål för prisövervakning.

Jag skulle också vilja peka på en betydande
skillnad mellan priskontrollutredningens
förslag och propositionen.
Utredningen understryker — liksom de
flesta remissinstanserna — att det nya
verket skall bli ett rent utredande organ,
men enligt propositionen skall verket
till andra myndigheter kunna framställa
meningsyttringar eller förslag till
åtgärder som verksledningen finner påkallade.
Detta kan ju inte tillkomma ett

rent utredande organ, och inte heller
kan en »aktiv» prisövervakning höra
hemma hos ett sådant utredningsorgan.
Och när departementschefen som exempel
på konsumentupplysning anger upplysning
om skäligheten av prismarginalerna
i olika distributionsled, är det
inte fråga om ett objektivt resultat av
rent utredande verksamhet, utan om én
subjektiv bedömning. Men en sådan har
inte förutsatts vare sig av priskontrollutredningen
eller av någon remissinstans.

Det synes mig därför angeläget att
från riksdagens sida klart utsägas, att
det nya organet skall ha enbart utredande
karaktär. Med hänsyn till den
vikt som näringslivet fäster vid denna
fråga vore det tacknämligt om handelsministern
här i dag ville förklara, att
avsikten är att så utforma instruktionen
för det nya verket, att det blir enbart
ett utredande organ i enlighet med priskontrollutredningens
förslag.

Vidare kan man göra den anmärkningen,
att det inte är lämpligt att låta
det nya organet ledas och övervakas
av en särskild styrelse med starkt inslag
av partsrepresentanter. All erfarenhet
visar nämligen, att en opartisk verksamhet
bäst utövas av en myndighet
med självständigt och sakligt arbetande
ämbets- och tjänstemän. Intressenternas
synpunkter på olika frågor kan däremot
tillföras organet genom en till detsamma
knuten nämnd med företrädare
för konsumenter och företagare.

Den detalj i propositionen som går
upp på bibehållande av priskontrollnämndens
nuvarande fältorganisation
— ett 30-tal tjänstemän vid länsstyrelsernas
priskontor —• är enligt mitt förmenande
oekonomisk och opraktisk.
Den organisationen kostar över en halv
miljon kronor per år och går på länsstyrelsernas
stat. Det återfinns alltså
ingen redovisning av de kostnaderna i
utlåtandet. Väsentligt billigare skulle det
bli att insamla erforderliga prisuppgifter
genom organet självt eller ge -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

117

nom statistiska centralbyråns fältorganisation.

Slutligen är det anledning att opponera
mot förslaget, att det nya organet
skulle fungera som priskontrollnämnd,
om det skulle uppkomma behov av ett
sådant. Ges åt det nya organet en sådan
beredskapskaraktär, är det risk för
att det därav kommer att påverkas i en
riktning som är främmande för dess
egentliga utredande uppgift. Priskontrollutredningen
motiverade den inställningen
med att man inte för närvarande
borde besluta om vilken myndighet
som skulle handha priskontrollen i ett
beredskapsfall, och samma ståndpunkt
framförs också i den folkpartireservationen,
som fogats till statsutskottets
utlåtande. I denna yrkas att denna organisationsfråga
görs till föremål för särskild
utredning.

Varken vart för sig eller alla i förening
utgör de av departementschefen
i propositionen anförda skälen en tillräcklig
grund för inrättande av ett nytt
ämbetsverk. Både praktiska och ekonomiska
skäl talar enligt folkpartiets mening
för att verksamheten bibehålls hos
kommerskollegium. Vi fäster därvid
särskild vikt vid att denna lösning också
förordats av kommerskollegium
självt, som torde vara den myndighet
som har den största kompetensen för
bedömande av dessa spörsmål.

Över huvud taget bör man iaktta den
största försiktighet i fråga om att tillskapa
nya ämbetsverk. Sådant medför
alltid risker för en överdriven expansion
av den statliga administrationen.
Redan av denna anledning bör förslaget
om inrättande av en pris- och kartellnämnd
avslås. I stället bör den nuvarande
monopolutredningsbyrån och avdelningen
för analys av pris- och marknadsförhållanden
utbyggas i enlighet
med en av kommerskollegium framlagd
organisationsplan, som innehar en utökning
av nuvarande antalet tjänster
med 34. Det är också skäl att anta, att
den praktiska effekten av arbetet skall

Allmän prisregleringslag m. m.

bli bättre, om det handhas av kommerskollegium
med dess sedan gammalt
utbyggda samverkan med näringslivet
än om det anförtros åt ett nytt ämbetsverk.

Herr talman! .lag kommer sedermera
att yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande fogade reservationen av herr
Axel Andersson m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I propositionerna 147
och 148 har nu framlagts förslag om införande
av en ny beredskapslagstiftning
i prisregleringsfrågor, om utvidgning
av befogenheterna enligt 1953 års lag,
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
och om vidgad
uppgiftsskyldighet för företagare. Därvid
har anförts, såsom i 1954 års priskontrollutrednings
betänkande Konkurrens
och priser enhälligt uttalas, att
»en effektiv konkurrens utgör den ur
samhällsekonomisk synpunkt bästa prisregulatorn».

Det är, herr talman, enligt min mening
viktigt att man vid bedömning av
nu ifrågavarande förslag har detta
klart för sig. Den permanenta beredskapslagstiftning
som den nya prisregleringslagen
är avsedd att vara och som
skall ersätta den nu gällande lagen av
1947 är en fullmaktslag som ger Kungl.
Maj:t ökade befogenheter i jämförelse
med den gamla lagen att ingripa i olika
situationer för att motverka prisstegringar.
Den gamla lagen innebär att den
endast kan efter särskilt förordnande
sättas i tillämpning vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden.

Fastän sådana förhållanden inte rått
under en lång följd av år, har vi sett
hur denna fullmaktslag tillämpats och
att priskontrollen alltså fått fortsätta

118 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

utan att den haft stöd i lagen. Från
liögerhåll har vi kritiserat att riksdagen
år efter år slentrianmässigt förlängt
sitt bemyndigande utan att ingå
i prövning.

Den nu föreslagna lagen är ägnad att
i vissa extraordinära situationer göra
det möjligt att vidta åtgärder, som befinnes
vara nödvändiga för att motverka
prisstegringar. Den upptar tre fall,
nämligen om riket kommer i krig, då
bestämmelserna automatiskt skall tilllämpas,
om det råder krigsfara, då
Kungl. Maj :t äger förordna om lagens
tillämpning, och dessutom i ett läge där
av annan orsak än krig eller krigsfara
betydande fara uppkommit för allvarlig
stegring av det allmänna prisläget inom
riket.

Vi finner det naturligt och riktigt
och också betryggande ur folkets synpunkt
att i de två förstnämnda situationerna
en dylik fullmaktslag skall finnas,
men vi vill inte vara med om att
tillgripa denna lag då den samhällsekonomiska
balansen hotar att rubbas till
följd av inflation, orsakad av inhemska
förhållanden. Man kan också hysa stora
betänkligheter mot att acceptera lagen
då internationell prisstegring orsakar
prishöjningar inom landet. Återverkningarna
kan nämligen bli ganska små
till en början, eftersom de mången gång
verkar först efter en längre tid. Gives
Kungl. Maj:t då möjlighet att tillgripa
prisreglering blir risken den att man
ganska lätt tar till den, då den strängt
taget efter kort tid visar sig vara alldeles
obehövlig.

Emellertid kan det naturligtvis anses
försvarligt att i viss omfattning utnyttja
prisreglering för att dämpa de första
yttringarna av en inflation, som är förorsakad
av internationella förhållanden
och spekulation, som man därvid kan
befara, ävensom då det råder knapphet
på varor till följd av händelser som inträffat
utom riket.

Vi reservanter framhåller att vår uppfattning
är den, att inflatoriska pris -

stegringar, frånsett vid krig och krigsfara,
i allmänhet kan helt bekämpas med
allmänt verkande penning- och finanspolitiska
åtgärder. Risken finns nämligen
att det kan te sig bekvämare för
regeringen att tillgripa regleringsåtgärder
än en långsiktigt verkande konjunkturdämpande
politik, som måste utgöra
grunden, om man skall få prisutvecklingen
under kontroll.

Även om vi högerreservanter alltså
med en viss tvekan har godtagit att
lagen skall kunna tillämpas i Sverige
vid internationella prisstegringar då
varuknapphet råder i vårt land, så
motsätter vi oss bestämt liksom folkpartiets
reservanter prisreglering vid
inflation av inhemska orsaker. För att
en sådan inflation över huvud taget
skall kunna uppkomma, måste ett betydande
efterfrågeöverskott ha uppkommit
och inflationsfaran till största delen
bero på den inom landet förda ekonomiska
politiken. Vi menar att om
statsmakterna klart tillkännager sin
uppfattning att bekämpa varje tendens
till inflation och bedriver en väl avvägd
penning- och finanspolitik, så
kommer den psykologiska effekten därav
att vara tillräcklig och den kommer
dessutom, anser vi, att vida överträffa
den psykologiska effekt, som departementschefen
håller före att prisregleringen
medför. Vi anser att hotet om
prisreglering kan medföra alldeles motsatt
verkan mot den avsedda och jag
skall, herr talman, bara tillåta mig att
peka på några av dessa olägenheter,
vilka för övrigt betonats från en hel del
remissinstansers sida.

Prisregleringen kan få en prisuppehållande
verkan och kan verka snedvridande
i produktionen och distributionen.
Den har också ogynnsamma
konsekvenser då det gäller t. ex. utländska
företag, som säljer sina produkter
på den svenska marknaden. De
träffas inte av prisregleringen på samma
sätt som de svenska tillverkarna,
eftersom de utländska företagens fa -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19 119

brikspriser i regel accepteras utan
granskning av prismyndigheten. Ju
friare varuutbytet med utlandet blir
desto orimligare och olägligare måste
det vara att svenska tillverkare utsattes
för kontroll och ingripanden som inte
alls kommer att drabba deras utländska
konkurrenter. Det medför vidare ogynnsamma
verkningar på produktion och
konkurrens, och det intima samrådet
då det gäller t. ex. gemensam kalkylering,
som prisregleringen framtvingar
företagarna emellan, utvecklar sig lätt
till ett samarbete av rent konkurrensbegränsande
karaktär.

Vidare har prisregleringen medfört
att många småföretagare vant sig av
med att självständigt kalkylera sina varor.
Man kan vidare peka på de administrativa
kostnaderna och på snedvridningen
i varuförsörjningen, försämringen
av kvalitet och service o. s. v.
Det finns också risk för att företagarna
höjer sina priser för att komma i bättre
utgångsläge, om de räknar med att prisreglering
skall införas. Dessutom kan,
som vi framhållit i vår motion, arbetsmarknadens
parter utgå ifrån att de
kanske inte behöver iaktta någon återhållsamhet,
eftersom prisregleringen till
sist kommer att skipa rättvisa mellan
dem.

Vi reservanter vill alltså att lagen
skall begränsas till — förutom krigsoch
krigsfarefallen — sådana lägen,
där till följd av utom riket inträffad
utomordentlig händelse har uppkommit
betydande fara för knapphet inom riket
på förnödenheter, som är av mera
allmän betydelse. Dessutom vill vi att
Kungl. Maj:ts befogenheter i sådana
krislägen skall begränsas så, att Kungl.
Maj:t kan förordna om prisreglering
först sedan riksdagens samtycke inhämtats.
Detta är en uppfattning som
delats av bland andra kommerskollegium
och näringsfrihetsrådet liksom
även av representanter från företagarhåll.
Vi tror inte alls att det skulle kunna
innebära ett ödesdigert dröjsmål,

Allmän prisregleringslag m. m.

som departementschefen säger, då ju
riksdagen i alla fall är samlad under
större delen av året. För resten, när det
för några år sedan gällde tvångslagen
för sjuksköterskor var det inte så förfärligt
svårt att i en hast sammankalla
riksdagen! Tillämpningen kan väl
knappast anses vara mer brådstörtad
då det gäller prisregleringslagen än då
det gäller förfogande- och ransoneringslagarna,
där riksdagens samtycke i
andra fall än vid krig eller krigsfara
förutsättes.

Vidare, herr talman, innebär förslaget,
att den nuvarande prisregleringslagen
skall förlängas att gälla till den
1 januari 1957, då den nya lagen beräknas
träda i kraft. Mot detta förslag har
högerrepresentanterna i utskottet en
egen reservation. Vi anser, liksom vi
framhållit tidigare år, att det saknas
all anledning att förlänga giltighetstiden,
som utgår den 30 juni i år. Frånsett
att det är helt stridande mot rättsuppfattningen
och lagens innebörd, vilket
är det väsentliga skälet, var det endast
4,4 procent av den totala privata
konsumtionen som den 1 maj i år omfattades
av regleringen — det var
brännved, radio, medicin, pensionatsvistelse,
buss- och taxiresor samt bildäck.
Dessa detaljregleringar finns det
ingen anledning att behålla.

Jämsides med förslaget om ny prisregleringslagstiftning
har från departementschefshåll
framhållits, att för att
denna lag ej skall behöva tillämpas,
måste statsmakternas konkurrensbefrämjande
verksamhet på andra områden
utökas. Vederbörande departementschef
har sålunda bl. a. föreslagit,
att 1953 års lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning skall utvidgas
att omfatta alla slag av konkurrensbegränsningar,
således icke endast
monopol och karteller, och att ett nytt
ämbetsverk inrättas med uppgift att företaga
de härför nödvändiga utredningarna
samt att bedriva eu konsumentupplysningsverksamhet
i prisfrågor.

120 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

Vad först beträffar departementschefens
uttalande, att slopandet av nuvarande
prisreglering förutsätter en utvidgning
av samhällets övriga befogenheter
till konkurrensfrämjande verksamhet,
kan man med fog göra gällande,
att så ej behöver vara fallet. Visserligen
har näringsfrihetsrådet enligt tidigare
gällande direktiv haft att särskilt
uppmärksamma sådan prissättning, som
sammanhängt med konkurrensbegränsande
företeelser utan att några olägenheter
ur samhällets synpunkt fördenskull
torde ha uppkommit. En avveckling
av prisregleringen synes sålunda ej
nödvändigtvis behöva medföra en utvidgning
av 1953 års lag.

Vad vidare angår utvidgningen av
1953 års lag må erinras, att man såväl
bland konsumenterna som bland producenterna
i allt större utsträckning
klart inser konkurrensens betydelsefulla
roll för den samhällsekonomiska
utvecklingen. I första hand kan två faktorer
anses ha bidragit härtill, nämligen
verksamheten till följd av 1946 och
1953 års lagar angående övervakning
respektive motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning och det omfattande
och intensiva arbete som näringslivets
stora organisationer bedriver genom
särskilt inrättade specialkommittéer.
I samverkan mellan dessa faktorer
har betydande praktiska resultat
kunnat åstadkommas. Sålunda har icke
mindre än närmare 40 procent av de
av kommerskollegii monopolutredningsbyrå
registrerade avtalen helt upphävts
av parterna själva och ytterligare ett
stort antal överenskommelser avsevärt
modifierats i riktning mot friare konkurrensförhållanden,
detta utan att någon
lagstadgad möjlighet funnits för
statsmakterna till förelägganden. Av de
ännu i kraft varande avtalen torde den
övervägande delen kunna anses vara ur
allmän synpunkt helt oskadliga, i ej så
få fall till och med önskvärda. På realistiska
grunder kan det alltså hävdas,
att man vid nuvarande lagstiftning kan

nå högst avsevärda resultat i konkurrensbefrämjande
riktning — på frivillighetens
väg.

Förslaget om en markant utvidgad
statlig verksamhet på detta område är
redan på grund härav svårt att sakligt
motivera. Något reellt behov av en utvidgning
av tillämpningsområdet för
1953 års lag till att omfatta andra konkurrensbegränsningar
än de i lagen redan
intagna kartell- och monopolfallen
har ej påvisats. Fn utvidgning av lagen
att omfatta alla slag av konkurrensbegränsningar,
alltså även det s. k. oligopolfallet,
står därtill i klart motsatsförhållande
till vad som uttalades i propositionen
med förslag om införande av
1953 års lag. Uppenbarligen kommer
den nu föreslagna utvidgningen att skapa
en betydande osäkerhet inom näringslivet
rörande lagens innebörd till
men för lagstiftningens syfte — icke
minst på grund av svårigheten att med
tillräcklig grad av klarhet definiera begreppen
— och dess uppgift att skapa
förtroende. Troligt är dessutom att en
utvidgning av lagen kan komma att
medföra en mängd obefogade eller rent
av kverulantiska anmälningar till näringsfrihetsombudsmannaämbetet
från
sådana företag, som känner sig besvärade
av en för dem obekväm konkurrens
eller anser en i själva verket företagsekonomiskt
fullt berättigad prisdifferentiering
vara en prisdiskriminering.
Det gäller att påvisa att en lagstiftning
icke blott fyller ett teoretiskt utan även
ett praktiskt behov.

Vad angår tanken att vidga 1953 års
lag till att innefatta även en bestämmelse,
som ger Kungl. Maj :t rätt att
efter förslag från näringsfrihetsrådet i
vissa fall och för viss tid fastställa ett
högsta pris, finner vi högerreservanter
starka principiellt grundade invändningar
kunna göras. Å andra sidan har
onekligen en bestämmelse om ett sista
remedium i myndigheternas hand en
försänkning i det allmänna rättsmedvetandet.
En »ockerbestämmelse» synes

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

121

sålunda vara berättigad, men syftet bör
endast vara att ge samhället en möjlighet
att ingripa i sådana enstaka fall
där priset på en vara till följd av ett
hänsynslöst utnyttjande av en kartelleller
monopolställning hålles alldeles
uppenbart oskäligt.

Beträffande förslaget om utvidgning
av 1953 års lag får vi, herr talman, sålunda
yrka, att någon ändring i nämnda
lag ej införes utom för så vitt angår
införandet av en »ockerbestämmelse» i
fall av hänsynslöst utnyttjande av en
kartell- eller monopolställning.

I proposition nr 148 har även föreslagits
en utvidgning av uppgiftsskyldigheten
för företagare. Enligt propositionens
förslag till lagtext synes uppgiftsskyldigheten
bli ganska vittgående
och obestämd till sin omfattning. Att
så blivit fallet synes bero på att den
föreslagna uppgiftsskyldigheten även
skulle gälla förhållanden av betydelse
för konsumentupplysningen i pris- och
prisbildningsfrågor. I lagen borde man
därför söka närmare ange de två här
ifrågavarande olika ändamålen för uppgiftssamlandet,
nämligen å ena sidan
sådana uppgifter, som behövs för att
samhällets organ skall kunna bedöma
förekomsten av konkurrensbegränsningar,
och å andra sidan sådana uppgifter
som erfordras för en saklig konsumentupplysning
i prisfrågor. Av detta skäl,
herr talman, bör det framlagda förslaget
till lag om uppgiftsskyldighet jämkas
så som följer av vår reservation
vid utskottets hemställan under B.

Med vad jag här anfört ber jag slutligen
att, då det gäller andra lagutskottets
utlåtande nr 34, få yrka bifall under
punkt A till reservation nr I och
under punkt B till reservation nr II.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Då jag har deltagit i arbetet
inom 1954 års priskontrollutred -

Allmän prisregleringslag m. m.

ning, vars enhälliga förslag ligger till
grund för de tre propositioner, som vi
nu har att behandla här, finner jag det
angeläget att något redogöra för min
syn på dessa frågor och för de omständigheter,
som har kommit mig att biträda
utredningens förslag.

Den huvudfråga, som utredningen
hade att ta ställning till, var ju frågan
om behovet av en fortsatt priskontroll
i nuvarande läge samt formerna för en
eventuell framtida priskontroll. Alla
här i riksdagen hade så småningom
kommit till klarhet om att den nuvarande
priskontrollagen anständigtvis
inte i fortsättningen kunde tillämpas.
Denna lag förutsätter ju, att priskontroll
skall utövas vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga av krig föranledda
förhållanden.

Riksdagen beslöt därför 1954 att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
den utredning, som sedan anförtroddes
1954 års priskontrollutredning. Det angavs
i direktiven att utredningen skulle
vara förutsättningslös. Jag vill gärna
vitsorda, att den också bedrivits i enlighet
med detta direktiv. Genom hörande
av ett stort antal organisationer
både på företagar- och löntagarsidan,
genom företagsenkäter o. s. v. sökte utredningen
få fram alla de skäl för och
emot statlig priskontroll, som rimligen
kunde redovisas. Om det var dessa utredningens
undersökningar som gjorde,
att man snart nog hade grupperat sig
på två huvudlinjer inom utredningen —
för och emot fortsatt administrativ priskontroll
— eller om det var andra omständigheter,
som bidrog härtill, skall
jag lämna osagt. Alltnog, sådan var i
stort sett grupperingen, när det förhandlande
skedet i utredningsarbetet
inträdde. Jag kan säkerligen utan risk
att bli motsagd förklara, att minoritetsgruppen,
som främst bestod av näringslivets
representanter, till vilka jag också
vågar räkna mig, även om jag insatts
i utredningen som parlamentarisk re -

122

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

presentant, främst önskade få den nuvarande
administrativa priskontrollen
avskaffad men ersatt av en beredskapslag,
som skulle möjliggöra för Kungl.
Maj :t att vid krig eller krigsfara snabbt
åter införa priskontroll.

Vi var också beredda på vårt håll att
förorda en viss utbyggnad av monopolutredningsbyrån
inom kommerskollegium
för handhavande av den insyn i
och registrering av kartellavtal och
andra konkurrensbegränsande företeelser,
som denna byrå redan nu har sig
pålagd.

Den starka gruppen av konsumentrepresentanter
och företrädare för löntagarorganisationerna
samt för det socialdemokratiska
partiet var dock redan
i början av förhandlingsskedet
klart inställd på en permanentning av
den nuvarande priskontrollen och att
denna således skulle upprätthållas även
under mera normala ekonomiska förhållanden.
Det fanns till och med röster
inom utredningen som höjdes för en utbyggnad
och upprustning av priskontrollapparaten.
Mellan dessa båda huvudinställningar
fanns det sedan fritt
spelrum för olika kompromisslinjer.

.lag talade nyss om att utredningen
inträdde i ett förhandlande skede, och
jag måste vidhålla, utan att därmed på
något sätt klandra utredningens arbetssätt,
att det senare skedet av utredningsarbetet
i huvudsak blev av förhandlande
art. Vi var alla besjälade av en önskan
att om möjligt uppnå enighet. En
sådan enighet — och den må gärna
nämnas vid sitt rätta namn kompromiss
— kunde ju också så småningom
komma till stånd med det resultat som
vi alla känner och som jag väl därför
inte här behöver närmare gå in på.

Det som för mig var helt avgörande
då det gällde att ta ställning till kompromissförslaget
var en önskan att få bort
den form av administrativ priskontroll,
som vi varit »välsignade» med här i
landet under ett och ett halvt decennium.
För mig står det nämligen klart,

att denna priskontroll har varit till stor
skada för vårt lands näringsliv och
även för konsumenterna. Den har
många gånger verkat konkurrenshämmande
och snedvridande på produktionen
och haft många andra menliga biverkningar
utan att i gengäld kunna
bjuda något effektivt skydd mot en inflationistisk
utveckling.

Men det som för mig är det mest motbjudande
och ur rättssäkerhetens synpunkt
mest förkastliga är att ett administrativt
organ sådant som den nuvarande
priskontrollnämnden haft såväl
utredande och förhandlande som
anklagande och dömande myndighet
förenade hos ett och samma organ.

Jag skall ärligt erkänna, att det finns
åtskilligt i den kompromisslösning, som
vi enades om, som jag personligen hyste
och alltjämt hyser starka betänkligheter
mot. Dit hör framför allt beredskapslagens
vidsträckta omfattning. Enligt
min mening borde det ha varit till
fyllest med en beredskapslag av samma
omfattning som ransonerings- och förfogandelagarna,
alltså inskränkt till fallen
krig och krigsfara.

Vidare har jag hyst betänkligheter
mot inrättande av det nya ämbetsverket
statens pris- och kartellnämnd, då
de uppgifter som skall åligga detta organ
säkerligen borde ha kunnat anförtros
den nuvarande monopolutredningsbyrån
inom kommerskollegium,
varvid denna lämpligen bort få den
förstärkning som kunde erfordras.

Jag har också hyst betänkligheter
mot en utvidgning — i varje fall redan
nu — av konkurrensbegränsningslagen
och därmed av näringsfrihetsrådets befogenheter.

Men, herr talman, för att vinna något
som man anser vara väsentligt måste
man i regel också offra något. Det fanns
faktiskt intet annat val. En reservation
från min sida eller från något annat
håll på de här berörda punkterna eller
på någon enda av dem förklarades från
majoritetspartens sida vara ett absolut

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19 123

hinder för en kompromiss. »Freden
skall vara hel och odelad, eljest blir det
ingen fred.» Så lydde en deklaration
från det hållet. Jag kritiserar inte denna
ståndpunkt, jag endast refererar den.

Jag fick därför nöja mig med ett kortfattat
särskilt yttrande till utredningens
betänkande men avstå från reservation
för så vitt jag skulle ha utsikt att
vinna det mål, som för mig var det väsentliga,
nämligen att få bort den nuvarande
priskontrollen.

Jag skall emellertid inte inskränka
mig till att avge denna mera negativa
förklaring till mitt ställningstagande
inom utredningen. Jag vill gärna framhålla,
att det även finns klart positiva
moment i det förslag, som vi slutligen
enades om. Sålunda deklareras enhälligt,
att konkurrensen under normala
förhållanden är den främsta prisreglerande
faktorn och är att föredraga framför
statlig priskontroll.

Det sägs också lika klart och enstämmigt
ifrån att samhället på alla områden
bör bedriva en konkurrensbefrämjande
politik. Det är klart att man kan
inlägga olika tolkningar i ett uttalande
som detta, men för min del är jag dock
glad över att det uttalandet gjorts och
att det vunnit anslutning även från de
socialdemokratiska ledamöterna och
företrädarna för fackföreningsrörelsen
inom utredningen.

Även om man inte velat nöja sig med
en beredskapslag, som inskränker sig
till fallen krig eller krigsfara, utan ansett
att Kungl. Maj :t bör ha möjlighet
att även i vissa andra situationer av utpräglat
inflationshot kunna införa priskontroll,
så uttalas dock enstämmigt
från utredningens sida, att detta tillgripande
av priskontroll i dylika fall i
regel icke bör ske, utan att dessa situationer
bör kunna bemästras med generellt
verkande ekonomisk-politiska medel.
Fn sådan principdeklaration från
utredningens sida finner jag i hög grad
värdefull, och jag vill endast uttala den

Allmän prisregleringslag m. m.

förhoppningen att den även omfattas
och respekteras av regeringen.

Men, herr talman, säg mig en glädje
eller ens en relativ tillfredsställelse
som varar beständigt!

När jag tog del av Kungl. Maj :ts proposition
nr 97, som bl. a. innehåller förslag
om inrättandet av en statens prisoch
kartellnämnd, så blev jag ytterligt
förvånad över de uttalanden, som statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
gör i denna proposition rörande
det ifrågavarande organets uppgifter
och befogenheter. I priskontrollutredningens
enhälliga betänkande yttras det
om organets arbetsuppgifter bl. a. följande:
»Innan utredningen i det följande
behandlar innebörden av dessa arbetsuppgifter
samt sättet för deras lösande
jämte vissa speciella frågor, är
det angeläget att redan inledningsvis
understryka pris- och kartellbyråns karaktär
av rent utredande organ. Det ankommer
på dess tjänstemän att klargöra
de företeelser inom näringslivet, som
sammanhänger med konkurrensbegränsningar
och med prisbildningen över huvud
taget, men däremot icke att göra
bedömningar eller att framställa kritik
eller yrkanden. Detta är uppgifter, som
skall åvila ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.
» Så långt utredningen.

Statsrådet hävdar emellertid i propositionen
att det nya organet icke endast
skall objektivt undersöka förhållandena
utan även att det skall ha rätt att göra
uttalanden om skäligheten av prismarginalerna
inom olika distributionsled.
Jag måste slå fast att detta uttalande
står i uppenbar strid mot den kompromiss,
som träffats inom utredningen
och detta i ett mycket väsentligt avseende.
Det var bl. a. denna inställning
från utredningens sida att pris- och
kartellnämnden skulle vara ett rent utredande
och i motsats till den nuvarande
priskontrollnämnden icke dömande
eller bedömande organ, som inverkade
på mitt och säkerligen på flera andra

124 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

ledamöters ställningstagande inom utredningen.

Att göra uttalanden om skäligheten
av en prismarginal innebär ofrånkomligt
ett omdöme, som måste bygga på
en subjektiv prövning. På goda grunder
kan man betvivla möjligheterna hos
ett statligt organ av det ifrågavarande
slaget att fälla ett sådant omdöme.
Detta förutsätter nämligen en ingående
bransehkänneeedom, som icke kan påräknas
inom en sådan nämnd. Risken
för felaktiga bedömningar, som kan få
ödesdigra verkningar för ett stort antal
företag, är enligt min mening påtaglig.

Ytterligare bör erinras om att förutsättningen
för att det nya organet
skall kunna verka effektivt är att det
måste omfattas med lielt och fullt förtroende
från näringslivets sida. Och
förutsättningen för att ett sådant förtroende
skall kunna skapas är att man
helt renodlar den utredande funktionen
och klart avstår från den dömande
och bedömande. Detta har också fastslagits
av priskontrollutredningen.

Då statsutskottet haft att behandla
den proposition det här gäller har utskottet
såvitt jag kan finna sökt skriva
sig förbi den fråga jag här senast
berört. Utskottet säger: »Departementschefen
har som exempel på vad upplysningsverksamheten
kan komma att
gälla angivit bl. a. skäligheten av prismarginalerna
inom olika distributionsled.
Då, såsom tidigare framhållits, det
nya organet skall vara ett rent utredande
organ och alltså icke ha att ingå på
bedömningar, förutsätter utskottet, att
i det anförda exemplet avses upplysning
om prismarginalernas storlek jämte
eventuellt uppgifter om andra sakförhållanden,
som kunna tjäna till ledning
vid en bedömning av skäligheten.» Så
långt utskottet.

Man vore frestad att säga, att »det
dunkelt sagda är det dunkelt tänkta».
Jag finner i varje fall utskottets uttalande
på denna punkt vara oklart och
ingalunda entydigt. Jag tillåter mig där -

för att i likhet med herr Kollberg till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
rikta den direkta frågan:
Är statsrådet beredd att till kammarens
protokoll avge en deklaration av den
innebörden att den nya pris- och kartellnämnden
skall fungera som ett rent
utredande organ?

I avvaktan på svaret på den frågan
avstår jag, herr talman, tills vidare från
att ställa något yrkande.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den fråga vi här behandlar
gäller dels förslag till allmän
prisregleringslag, dels förslag till ändring
i lagen om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
samt dels också förslag till
inrättande av en statlig pris- och kartellnämnd.
Det är endast i anledning av
det sista förslaget som jag har begärt
ordet för att här framföra några synpunkter.

Från löntagarhåll har vi många gånger
förfäktat den meningen att samhället
måste ha ett organ för prisövervakning.
Vi har nämligen funnit, trots
allt vad som från olika håll har sagts
om den fria konkurrensens välsignelser,
att dessa välsignelser ute i det praktiska
livet icke är av sådan art, att vi utan
vidare är beredda att anamma den fria
konkurrensen.

I förslaget om inrättande av en prisoch
kartellnämnd säges avsikten vara
att ersätta den nuvarande priskontrollnämnden
med ett annat organ, och propositionen
grundar sig på ett förslag i
frågan från en enhällig utredning. Vi
anser emellertid att man vid den senare
behandlingen av detta enhälliga utredningsförslag
har prutat på detsamma,
på ett sätt som gör att vi på löntagarsidan
har blivit oroliga för om det tilltänkta
organet i fortsättningen verkligen
kommer att få en sådan utbyggnad
att det kan fullfölja sina uppgifter. Utredningen
har föreslagit att man skulle

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19 125

överföra -— alltså inte nyinrätta — 78
tjänster från den nuvarande priskontrollnämnden
och 28 tjänster från kommerskollegium.
Detta skulle ha inneburit
en nedbantning av det nuvarande
organet från 106 till 94 tjänster. Departementschefen
har emellertid vid sin
behandling av ärendet prutat ned organisationen
ytterligare från dessa 94 till
79 tjänster, och dessutom har det skett
en viss kvalitativ försämring av organisationen.
I varje fall i det remissyttrande,
som avlåtits av Landsorganisationen,
betecknas förslaget som ett absolut
minimum, om man avser att få till
stånd en effektiv verksamhet på detta
område. Jag menar därför att det varit
skäl i att ta utredningens förslag och
inte från början krympa ned organisationen
på ett sätt som gör, att vi från
löntagarhåll ställer oss tveksamma till
huruvida det i fortsättningen kommer
att vara möjligt för statens pris- och
kartellnämnd att utöva den verksamhet,
som vi anser vara nödvändig.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag tycker det finns
skäl att inledningsvis fästa uppmärksamheten
på att herr Kollberg och delvis
också herr Nygren i stort sett kunde
ansluta sig till principerna för de föreliggande
lagförslagen. De särskilda erinringar,
som herr Nygren hade att
göra, framställde han ju i en direkt
fråga till handelsministern, och jag förbigår
därför denna del av hans yttrande.
Jag dristar mig till att ta dessa uttalanden
som ett gott tecken på att förslagen,
när de skall tillämpas ute i
praktiska livet, från företagarnas sida
kommer att mötas av en vilja att göra
det bästa möjliga.

Det föreligger således inte några större
divergenser mellan de här nämnda
talarnas uppfattning och den soin kommer
till uttryck i utskottsutlåtandet.
Men när man lyssnade till fröken Wet -

Allmän prisregleringslag m. m.

terströms skildring av de nuvarande
förhållandena och den framtida utvecklingen
sådan den ter sig i hennes ögon,
föreföll det ju som om riksdagen nu
vore ute på ett mycket vådligt äventyr.

Förslaget till beredskapslagstiftning
på prisregleringens område bygger på
tanken, att man under normala förhållanden
skall kunna avvara direkta statliga
ingripanden och i stället lita till
den effekt, som en verksam konkurrens
inom näringslivet har såsom prisregulator.
Prisregleringen skulle kunna förbehållas
vissa extraordinära situationer,
då åtgärder befinnes nödvändiga för att
motverka prisstegringarna. Huvudfrågan
är, om fortsatt behov föreligger av statlig
priskontroll enligt 1947 års lag. Det
är helt i linje med den hittills förda
prispolitiken att man avstår från prisreglering,
när en effektiv konkurrens
utövar tillräcklig press på priserna.
Råder normala förhållanden och får
konkurrensen fritt verka, har enligt utskottets
mening prisregleringen ingen
funktion att fylla. Näringslivet företer
emellertid i vissa avseenden avvikelser
från effektiva konkurrensförhållanden,
och det är detta som nödvändiggör, att
möjligheter finns att ingripa mot konkurrensbegränsning
inom näringslivet
med prisövervakning och utvidgad konsumentupplysning.

Det är i fråga om tredje stycket 1 §
som meningsskiljaktigheter föreligger.
Reservanterna anser, att detta stycke
inte skall tas med. Utskottet tvekar
emellertid inte att lämna regeringen
denna fullmakt. Jag föreställer mig att
den inte kommer till användning annat
än i ett kritiskt läge av prisstegringar,
då regeringen anser sig förpliktad att
vidtaga åtgärder till skydd för samhällets
och konsumenternas intressen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i den del,
som avser prisregleringslagen.

Vad sedan beträffar utvidgningen av
1953 års lag, är meningen med denna
att staten framgångsrikt skall kunna

126

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

driva en konkurrensbefrämjande verksamhet,
som tillräckligt kan följa förhållandena
inom näringslivet. När vi
antog 1953 års lag, förutsattes det att
staten skulle ha möjligheter att utreda,
var konkurrensbegränsningar förekommer
och hur de verkar. Sådana utredningar
förutsätter i sin tur insyn i de
faktorer, som påverkar prisbildningen.
Kunskapen i dessa ämnen måste bygga
på allmän analys av prisutvecklingen;
och en grundlig kännedom om priser
och prisbildning måste även ligga till
grund för den konsumentupplysning,
som är avsedd att vara ett led i den
konkurrensbefrämjande verksamheten.

Med detta anser jag mig i huvudsak
ha utvecklat de motiv, som väglett utskottet,
när vi accepterat Kungl. Maj:ts
proposition. Jag har inte anledning att
gå in på alla de aktuella spörsmål som
här berörts utan yrkar endast, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Jag ber att få framföra ett tack, herr
talman, för Ert medgivande att vi samtidigt
får behandla dessa tre frågor, utlåtandena
nr 34 och 35 från andra lagutskottet
samt statsutskottets utlåtande
nr 123, beträffande bland annat inrättande
av en statens pris- och kartellnämnd.
Jag tror att de hänger så samman
att det kan vara skäl i att samtidigt
behandla alla tre.

Det har redan i debatten erinrats om
hur en offentlig priskontroll tillämpats
alltsedan 1939. För närvarande sker det,
som kammarens ledamöter säkert känner
till, med stöd av prisregleringslagen
av 1947. Den har varje år förlängts.
Fröken Wetterström framhöll nyss, att
denna förlängning hade skett efter en
slentrianmässig behandling i riksdagen.
Det har jag inte haft något intryck
av. Nu är min erfarenhet av arbetet i
andra lagutskottet mycket begränsad,
men vad jag sett av vad som kommit

därifrån har inte givit mig ett intryck
av att arbetet i detta utskott på något
sätt kan betecknas som slentrianmässigt.
Dessutom har under en följd av
år från borgerliga ledamöter av utskottet
framställts yrkanden, som gått emot
de förslag som regeringen har framlagt
om förlängning av prisregleringslagen.
Även detta talar emot den betygssättning
som här gavs av utskotts- och riksdagsarbetet
i detta sammanhang.

Under senare år har prisregleringen
i praktiken kunnat upphävas för betydande
varukategorier. Om vi bortser
från hyresposten är för närvarande endast
4 procent av den enskilda konsumtionen
föremål för direkt prisreglering.
Verksamheten har i stället i allt större
utsträckning kunnat inriktas på en prisregistrering
och en prisövervakning.
Det är denna verksamhet som bedrivits
av den nuvarande priskontrollnämnden
med stöd av den rätt, som enligt prisregleringslagen
tillkommer nämnden,
att infordra prisuppgifter samt att granska
och kontrollera dem.

Herr Kollberg gjorde i sitt anförande
gällande att intresset hos konsumenterna
slappnar på grund av en dylik prisövervakande
verksamhet. Jag har hört
det talet förut, men jag har ännu aldrig
funnit något verkligt bevis för riktigheten
av det. Tvärtom tror jag att många
tusen av Sveriges husmödrar kan stiga
upp och vittna, att de känner ett stöd
i den verksamhet som priskontrollnämnden
bedrivit när det gäller att
träffa ett riktigt varuval till rimliga
priser. Jag tror inte att anklagelsen är
så lätt att leda i bevis, även om man
kanske skulle kunna leta fram något
enskilt fall, där konsumentens intresse
för prissättningen slappnat på grund
av denna verksamhet, som i offentlig
regi bedrives.

Hur pass effektiva priskontrollen och
prisövervakningen har varit kan naturligtvis
alltid diskuteras, det skall jag
gärna medge. Men att dessa anordningar
under vissa tider har utgjort ett verk -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19 127

samt skydd mot oskälig prissättning,
spekulativa prisstegringar och uppskörtning
av konsumenterna lär ingen kunna
bestrida. Jag vill i sammanhanget
erinra om prisstoppsåren under kriget.
Är det verkligen någon i denna kammare
som tror att prisnivån skulle ha
legat i stort sett oförändrad under en
följd av år, även med lönestoppet i
kraft, om vi inte haft tillgång till det
instrument som priskontrollen erbjuder?
Erfarenheterna från första världskriget
pekar i varje fall inte i den riktningen.

Låt mig välja ännu ett exempel, mer
närliggande i tiden, nämligen från åren
1950—52, Korea-krisens år. Den våldsamma
prisstegring vi då utsattes för
har väl de allra flesta i mycket färskt
minne. Upprepade gånger företogs en
analys av prisstegringarnas orsaker.
Första gången skedde det, om jag minns
rätt, på konjunkturinstitutets begäran.
Vad visade dessa analyser? Jo, så gott
som helt kunde höjningen av levnadskostnaderna
hänföras till den svenska
prisnivåns anpassning till priserna
utomlands för det första och till de
höjda lönerna och inkomstförbättringen
inom jordbruket för det andra. Några
spekulativa prisstegringsmoment
kunde inte spåras enligt dessa utredningar.

Även dessa erfarenheter tyder på att
prisövervakning och priskontroll kan
utgöra ett effektivt skydd och hinder
mot prisstegringar, som inte svarar mot
verkliga ökningar av kostnaderna. Priskontrollnämnden
kan säkerligen själv
stå till tjänst med en lista på en rad
förnödenheter, för vilka prismarginalerna
pressats ned efter ingripanden
från nämnden. Själv skall jag inte ta
kammarens tid i anspråk med någon
uppräkning därvidlag; jag tror det
räcker med en erinran om vad många
av oss kunnat ta del av genom dagspressen.

Mot bakgrunden av allt detta lär väl
ingen kunna bestrida att prisrcglcrings -

Allmän prisregleringslag m. m.

lagen varit till nytta i olika sammanhang.
Å andra sidan är naturligtvis de
flesta medvetna om priskontrollens otillräcklighet.
Det är visst inte möjligt att
skapa stabilitet enbart genom priskontroll,
och det har inte heller, såvitt
jag vet, någon deltagare i debatten om
priskontrollen på allvar velat göra gällande.
För att priskontrollen skall fungera
måste den samhällsekonomiska balansen
stödjas genom andra åtgärder.
Men som ett komplement till dylika åtgärder,
som syftar till att hålla efterfrågan
inom ramen för resurserna, fyller
priskontrollen en viktig funktion.
Jag skall gärna medge att dess effekt
ofta kan vara svår att mäta. Ibland är
nog priskontrollens verkan främst av
psykologisk natur. Den omständigheten
att statsmakterna har möjlighet att ingripa
och justera marginaler och priser
verkar ofta avskräckande. Prishöjningar,
som annars skulle komma till stånd,
undvikes. Företag, som skulle ha möjlighet
att i ett visst läge ta ut ett högre
pris på marknaden, avstår därifrån inför
risken av att priskontrollen kan
komma att sättas i kraft.

Såsom jag nyss sade är jag visst inte
blind för att prisregleringslagen har
sina brister. Redan den omständigheten
att villkoret för lagens ikraftträdande
formulerats på det sätt som skett,
d. v. s. att lagen skall träda i kraft »vid
krig eller krigsfara eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden»,
vittnar om att det finns behov
av en översyn. Detta var väl åtminstone
en av anledningarna till att
min företrädare tillkallade en utredning
just med den uppgiften.

Jag vill här inskjuta att det ingalunda
varit främst socialdemokraterna
som ivrat för en utredning om priskontrollens
berättigande under mera
normala förhållanden. Såvitt jag kommer
ihåg har inte heller bondeförbundet
varit någon särskilt pådrivande
kraft i detta avseende. Vem är det då
som krävt en sådan utredning? Jo, ära -

128

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

de kammarledamöter, det är oppositionen,
högern och folkpartiet, som under
en följd av år röstat mot förslagen om
förlängning av prisregleringslagen. När
utredningen tillsattes var detta närmast
ett tillmötesgående av de önskemål som
framförts från oppositionens sida.

De frågor som utredningen fick sig
förelagda var, huruvida en priskontroll
behövdes under lugnare förhållanden,
och, om så inte var fallet, vad som i
övrigt erfordrades på lagstiftningens
väg för att uppnå det syfte som priskontrollen
haft, nämligen att skydda
konsumenterna för en oskälig prissättning.
Om man kom till det resultatet att
priskontrollen behövdes även under
lugnare förhållanden, så hade utredningen
till uppgift att närmare klargöra
vilka förändringar i prisregleringslagen
och i fråga om de organisatoriska och
administrativa anordningarna som skulle
erfordras.

Det utredningsresultat, som ligger till
grund för de propositioner, vilka behandlas
i andra lagutskottets och statsutskottets
här föreliggande utlåtanden,
bär — såsom bl. a. herr Nygren påpekat
— i hög grad prägeln av en kompromissprodukt.
Det är rätt naturligt. I utredningen
har, såsom här också framhållits,
ingått företrädare för delvis
motstridiga intressen. Löntagare och
konsumenter liksom representanter för
näringslivet har deltagit i utredningen,
och vi vet att man inom företagarvärlden
inte ser likadant på dessa ting som
man gör inom löntagarorganisationerna.
Jag skall inte betygsätta utredningsresultatet,
men det är uppenbart att de
olika parterna i hög grad bemödat sig
om att trots skiljaktigheterna i uppfattningar
komma till samförstånd. Ömsesidiga
eftergifter präglar förslaget. En
av talarna här i debatten, som deltagit
i utredningen, har vittnat om att det
var en svår process att uppnå en överenskommelse.

Under dessa omständigheter är det
rätt naturligt att regeringen, givetvis

efter en omsorgsfull prövning, i allt
väsentligt velat ansluta sig till vad en
enhällig utredning föreslagit. Frånsett
organisationsfrågan har utredningens
förslag praktiskt taget enhälligt tillstyrkts
också vid remissbehandlingen,
även om därvidlag en viss oro ibland
kommit till uttryck. I organisationsfrågan
är det närmast statskontoret och
kommerskollegium som haft en annan
uppfattning.

Utgångspunkten för det här föreliggande
lagstiftningskomplexet liksom
för organisationsförslaget har varit, att
den fria konkurrensen är den bästa prisregulatorn.
I det hänseendet kan jag
principiellt helt instämma i vad herr
Kollberg här anfört. Men i verkligheten
har vi ju inte, herr Kollberg, detta idealtillstånd
med fri konkurrens. Det finns
tvärtom många olika former av konkurrensbegränsning
— vissa av dessa former
registreras även för närvarande.
Vidare kan ju en naturlig och sund
strävan hos näringslivet efter ökad
effektivitet och produktion i stor skala
— och det finns sådana tendenser inom
stora områden av företagsamheten —-medföra att några få företagsenheter
kommer att helt dominera marknaden.
Det är inte alls säkert att en sådan monopolställning
missbrukas, men en viss
möjlighet till överblick av förhållandena
är erforderlig för att man skall vara
säker på att inte monopolställningen
missbrukas och att prissättningen blir
ogynnsam ur konsumenternas synpunkt.

För att en automatisk prisregulator
skall fungera måste man också uppställa
villkoret, att vi har samhällsekonomisk
balans. Jag vill säga till tidigare
talare i debatten, att det ju inte är
meningen, att denna lagstiftning skall
ersätta de åtgärder, som kan bli erforderliga
för att bibehålla den samhällsekonomiska
balansen, men i vissa lägen
kan det vara av vikt, att man undviker
spekulativa prispåspädningar vid en
allmän prisuppgång, som kan vara föranledd
av yttre omständigheter eller

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

129

andra. Slutsatsen av detta har ju blivit,
att vi för normala och lugnare förhållanden
i fortsättningen inte skall behöva
räkna med någon priskontroll. Då
måste emellertid också det allmänna
sörja för effektivare konkurrensförhållanden
och erhålla en ökad insyn i
näringslivet. Vidare bör konsumentupplysning
kring prisbildningen bedrivas
och en effektiv och kontinuerlig prisregistrering
äga rum.

I detta sammanhang kanske jag får
besvara en fråga, som herr Nygren
ställde till mig. Han hänvisade till ett
uttryck i propositionen där man talade
om att detta nya organ skulle ha som
uppgift att upplysa om skäligheten i
prissättningen. Jag erkänner gärna, att
detta uttryckssätt är klumpigt. Därmed
avses inte — vad jag förstår — annat
än vad utredningen menat, nämligen
att organet skall ha till uppgift att belysa
prismarginalernas storlek. Någon
bedömning av skäligheten skall den
inte ge sig in på. Det blir deras sak
att göra, som får ta del av upplysningen.
Jag är angelägen om detta klarläggande;
jag trodde i själva verket, att
det redan gjorts av utskottet.

Såvitt jag vet går regeringsförslaget
på dessa punkter inte längre än utredningen.
Det kan kanske på någon enstaka
punkt vara fråga om förtydliganden,
som då närmast är av redaktionell
innebörd, men jag har efter ett noggrant
studium av utredningen inte kunnat
finna, att vi i regeringen i detta
avseende på något sätt fjärmat oss från
utskottsförslaget i princip.

Som här också har erinrats om ingår
ett förslag till en prisreglering i beredskapssyfte
i den nya lagstiftningen. Den
skall kunna träda i kraft vid krig eller
krigsfara och vidare om av annan orsak
betydande fara för allvarlig stegring av
prisläget inom riket föreligger. I sistnämnda
fall skall frågan underställas
riksdagen en månad efter det denna
samlats.

Mot denna enhälliga kompromisspro9
— Andra kammarens protokoll 1950. Nr

Allmän prisregleringslag m. m.

dukt har nu högern och folkpartiet reserverat
sig. Först och främst finns det
en gemensam reservation beträffande
de villkor, under vilka prisregieringslagen
skall kunna träda i kraft. Herr
Kollberg gjorde sitt bästa för att försvara
denna reservation. Han hänvisade
till att de bestämmelser, som reservanterna
uttalar sig för, ju återfinns i förfogandelagen
och ransoneringslagen.
Men, herr Kollberg, det är väl ändock
en ganska stor skillnad mellan de åtgärder,
som jämlikt prisregleringslagen
i dess nya skick skall kunna tillgripas,
och de åtgärder och djupgående ingripanden,
som förfogande- och ransoneringslagarna
förutsätter?

Redan denna skillnad gör — såvitt
jag förstår — att parallellen mellan
dessa två lagstiftningskomplex på intet
sätt håller. Innebörden av vad reservanterna
här begär är en klar försvagning
av beredskapen på detta område.
Jag tror icke att någon kan bestrida
detta.

Högern vill för sin del gå ytterligare
ett steg. I en särskild reservation yrkar
dess representanter till och med på att
prisregleringslagen redan från den 1
juli skall upphävas såsom varande obehövlig.
Under perioden fram till den 1
januari, när den nya lagstiftningen —
om riksdagen biträder utskottsmajoritetens
förslag — träder i kraft, skulle
vi alltså icke ha någon som helst möjlighet
till vare sig prisövervakning eller
prisreglering i de former, som nu finns.
Högern vill för övrigt gå ännu något
längre. I en reservation till ändringsförslaget
beträffande konkurrensbegränsningslagen
yrkar högern avslag,
då den anser, att det inte finns något
skäl för att inrymma nya områden under
denna lagstiftning. Det räcker väl,
som det är för närvarande.

Oppositionen vänder sig också emot
den föreslagna organisationen och hänvisar
till ett uttalande av kommerskollegium.
.lag tror, att det var herr Kollberg,
som under debatten gjorde gäl19 -

130 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

lande, att det vore lämpligt att lägga
hela detta nya organ som byråer inom
kommerskollegium. Då vill jag först och
främst erinra om att denna fråga noga
har prövats. Det framgår mycket väl av
propositionen. Det är av vikt, att i styrelsen
för det nya organet en bred representation
beredes för parterna från
näringslivet, konsumenterna och löntagarna.
Detta ingår dessutom såsom en
mycket väsentlig del i den träffade uppgörelsen
mellan de olika intresseparterna.
Såvitt jag kan förstå kan inte en
sådan organisation lämpligen förenas
med kommerskollegii nuvarande uppgifter
att företräda näringslivets intressen
och i samband med förberedelserna
för handelsförhandlingar och försörjningsfrågornas
lösning hålla kontinuerliga
och förtroendefulla kontakter
med näringslivet. Dessutom skulle alldeles
säkert kommerskollegium själv bli
ett ganska otympligt ämbetsverk. I kommerskollegii
yttrande bör avstyrkandet
av partrepresentationen, som utredningen
föreslagit det, ses i sammanhang
med förslaget om att lägga in detta
organ i kommerskollegium. Bibehåller
man partrepresentationen, passar emellertid
detta inte kommerskollegii nuvarande
organisation. Denna organisation
är, tror jag, lämpligt avpassad efter de
uppgifter som detta organ har fått sig
anförtrodda.

Jag känner mig också tveksam om
man verkligen skulle uppnå någon besparing
på detta sätt. Om man vill försvaga
möjligheten att över huvud taget
bedriva en verksamhet av detta slag,
då, ärade kammarledamöter, kan man
möjligen reflektera på att följa den linje
som reservanterna här har gjort sig till
tolk för. I själva verket föreligger här
— om uttrycket tillåts — en verklig
auktion beträffande antalet befattningshavare.
Högern har det lägsta budet
med sammanlagt 54 befattningshavare,
folkpartiet anser sig som vanligt kunna
sträcka sig något längre och vill ha 62

befattningshavare, medan propositionen
föreslår 79 befattningshavare.

Om kammaren följer reservanterna
på denna punkt så tror jag, att följden
skulle bli en allvarlig försvagning av
den verksamhet, som man här avsett
att bedriva och som i varje fall i princip
tillstyrkts av flera talare här i debatten.

En motion har väckts i anledning av
propositionens förslag om 79 befattningshavare.
Motionärerna har ansett
att Kungl. Maj:t även på denna punkt
borde ha följt utredningen och föreslagit
94 befattningshavare. Det är klart,
att man kan hysa olika meningar om
hur många fast anställda tjänstemän,
man lämpligen bör ha. Litet får väl
erfarenheten utvisa. Vidare kommer
detta organ att, såvitt jag förstår, ha
en viss tillgång till den personal, som
kommer att finnas kvar i priskontrollnämnden
under avvecklingsperioden.
Enligt min uppfattning behöver man
sålunda inte — i varje fall inte under
det första skedet — befara någon försvagning
i det hänseendet i jämförelse
med vad utredningen föreslagit. Skillnaden
gäller i själva verket bara hur
många fast anställda befattningshavare
man önskar.

Ja, herr talman, jag har redan tagit
kammarens tid kanske alltför länge i
anspråk. Jag vill bara sammanfattningsvis
framhålla följande. Jag är medveten
om att nuvarande ordning kan vara
behäftad med sina brister. Ingen kan
emellertid garantera att vad som nu
föreslås blir så förfärligt mycket bättre.
Det vet vi inte ännu. Regeringen har
emellertid ansett det vara värt att pröva
det enhälliga förslag av den utredning,
som närmare penetrerat dessa
frågor. Erfarenheterna får som sagt utvisa
om några väsentliga förbättringar
har kunnat åstadkommas i detta hänseende.

Det har förvånat mig rätt mycket, att
högern och folkpartiet, som ofta gör
gällande att de företräder löntagarorga -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

131

nisationerna i detta hänseende, på flera
punkter har velat försvaga den kompromissprodukt,
som med viss tvekan
oeli viss oro kunnat tillstyrkas av de
stora löntagarorganisationerna, Landsorganisationen
och TCO. I all synnerhet
har jag funnit det anmärkningsvärt
att bland reservanterna finna en
framstående medlem av TCO, herr
Nihlfors. Jag tror att man kan göra
gällande, att om riksdagen följer reservanternas
förslag skulle en allvarlig
fara för en oskälig uppskörtning av
konsumenterna i vissa lägen kunna
föreligga.

Jag vill slutligen säga, herr talman,
att när jag tog del av reservanternas
uttalande kom jag att tänka på en liten
parallell. Jag tänkte på faran av att till
de mest äventyrliga trafikanterna överlåta
rätten att utfärda trafikföreskrifter.
Jag är rädd för att resultatet då
skulle bli, att man kanske alldeles skulle
slopa föreskrifterna beträffande bromsanordningar
på fordon. Man kanske
också skulle slopa hastighetsbegränsningen,
och säkerligen skulle man kasta
ut automobilernas hastighetsmätare genom
rutan. På samma sätt tror jag man
kan tolka det ställningstagande, som
reservanterna har gjort. Även om jag
inte tror att riksdagen i detta hänseende
kommer att följa reservanterna, så
har jag ändå varit angelägen om att ge
deras förslag en karakteristik.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag fäste mig vid att
handelsministern tyvärr totalt missuppfattade
vad jag sade. Han tycktes tro
att jag talat om en slentrianmässig behandling
av denna fråga i andra lagutskottet
och i riksdagen. Nej, herr handelsminister,
det har jag inte talat om.
Däremot har jag sagt, att vi år efter år
här i riksdagen slentrianmässigt förlängt
denna prisregleringslag utan att
de utomordentliga förhållanden, som
iir förutsättningen för lagens tillämp -

Allmän prisregleringslag m. m.

ning, varit rådande. Detta har inte varit
i enlighet med lagens innebörd, och
det är därför jag använde ordet slentrianmässig.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall nu inför middagsrasten
endast ta upp några av de
frågor, som är befogade med anledning
av handelsministerns yttrande.

För det första lade kanske kammaren
märke till att handelsministern för
att försvara priskontrollnämndens funktion
gick tillbaka ända till kriget och
framhöll vilken stor betydelse den då
hade. Vi har aldrig från folkpartiets
sida gjort några som helst erinringar
mot behovet av priskontroll under den
tiden, även om handelsministern gjorde
sig skyldig till överdriften att påstå,
att priskontrollnämnden under kriget
hade haft den verkan att prisnivån hade
hållits nere i avsevärd grad. Det tror
jag att vi som upplevde kriget inte
gärna vill skriva under.

Handelsministern gjorde också kraftigt
gällande, att vårt förslag skulle försvaga
den nya organisationen. Detta är
alldeles felaktigt. Vi har accepterat organisationen,
men vi har kritiserat utformningen
av densamma. Vi har sagt,
att man kan få en effektivare organisation,
om man låter verksamheten handhas
av kommerskollegium. Kommerskollegium
åtnjuter inom det svenska näringslivet
det allra bästa förtroende.
Det är det verk, som sedan många år
samarbetar med näringslivet på bästa
sätt. Det är utomordentligt värdefullt,
att ett verk med sådant förtroende
handhar en så ömtålig sak som övervakningen
av konkurrensbegränsningar.
Herr handelsminister, det är felaktigt
att påstå att vi med detta förslag velat
försvaga verket.

Handelsministern sade också något
spydigt om att vi hade valt en medelväg
genom att föreslå 62 befattningshavare.
Jag vill påpeka, att detta antal överensstämmer
med det förslag, som kom -

132 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Allmän prisregleringslag m. m.

merskollegium har lagt fram och i detalj
motiverat. Kommerskollegium har
alltså den uppfattningen att det med
denna personalstyrka på tillfredsställande
sätt kan svara för att organisationen
kommer att fungera på det sätt
som har förutsatts.

Herr NYGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara be att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få uttala mitt tack för det mycket
uppriktiga och enligt min mening
oförtydliga svar, som han lämnade på
min fråga. Jag hade inte väntat mig, att
han skulle vara så uppriktig, att han
erkände att uttryckssättet i propositionen
var klumpigt, men jag är glad att
han har sagt ifrån, att han inte har någon
från priskontrollutredningen avvikande
mening när det gäller frågan om
att det nya organet skall vara uteslutande
ett utredande organ. Jag tackar
för svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det måtte ha undgått
herr Kollberg, att kommerskollegium
har avstyrkt eller i varje fall inte har
tillstyrkt utredningens förslag. Kommerskollegium
ser tvärtom på det nya
organets uppgifter på ett annat sätt än
utredningen har gjort och förutsätter,
att partrepresentation av den typ, som
utredningen har föreslagit, inte skall
förekomma. Möjligen skulle man ha ett
råd men ingen partrepresentation med
inflytande på utredningsarbetet, prisanalyserna
och upplysningsverksamheten.

Man kan alltid tvista om huruvida 62
befattningshavare ger en lika effektiv
organisation som 79. Jag hyser inte den
uppfattningen. Men detta är inte mitt
huvudskäl för att inte följa kommers -

kollegii rekommendation i dess remissutlåtande.
Jag har tvärtom ansett, att de
avgörande skälen även i övrigt ligger
på utredningens sida.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det förhållandet, att
kommerskollegium ansett det vara
lämpligt med ett råd i stället för en
styrelse, har ingen betydelse i detta
sammanhang.

Handelsministern beräknar effekten
efter antalet befattningshavare, men jag
tycker detta är ett felaktigt resonemang.
Övervakningen av konkurrensbegränsningarna
är ingen statistisk uppgift,
som kan klaras av ett visst antal tjänstemän
vid skrivbordet. Det som är betydelsefullt
i det sammanhanget är vederbörande
tjänstemäns kännedom om
näringslivets funktioner på olika områden.
Denna kännedom har tjänstemännen
inom kommerskollegium, på
grund av att detta ämbetsverk är det
centrala ämbetsverket för näringslivet
här i landet. Det är därför, herr handelsminister,
som kommerskollegiet i
detta sammanhang skulle vara överlägset,
trots att det bara skulle ha 62 befattningshavare
i stället för den fristående
pris- och kartellnämndens 79.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande
utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.14.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

133

Onsdagen den 23 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Allmän prisregleringslag m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande andra
lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till allmän prisregleringslag,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner
nu komme att fortsättas; och
lämnade därvid, jämlikt förut gjord anteckning,
ordet till

Herr HAGBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Det finns åtminstone
fyra ärenden på dagens föredragningslista,
som har ett mer eller mindre nära
samband med den nu föreliggande frågan.
Kampen mot de ständiga prisstegringarna
och mot monopolens systematiska
utplundring av konsumenterna är
samtidigt den mest aktuella och brännande
inrepolitiska frågan i dagens
Sverige. Frågan är då: Betjänas denna
kamp av de olika regeringsförslag som
nu skall avgöras av att priskontrollen
ersättes av en statens pris- och kartellnämnd,
av åtgärder för konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning,
av en beredskapslag för priskontroll
eller av lagändringen om att motverka
viss konkurrensbegränsning?

Ytterst är svaret på denna fråga beroende
av den ekonomiska politik, som
regering och riksdag vill genomföra.
Skall man därför sätta in förslagen i
deras aktuella sammanhang måste man

med beklagande konstatera, att det
finns stor anledning för konsumenter
och småsparare att oroa sig för framtiden.

De starka krafter i dagens Sverige,
som är intresserade av att sälja sina
varor så dyrt som möjligt, behöver inte
oroa sig mer för de nu föreslagna åtgärderna
än för de åtgärder som nu
står under avveckling, så länge de tilllåtes
att verka på nuvarande sätt och
så länge inflationen är ett statligt intresse.
Därmed vill jag inte säga, att
statsintresset är den primära faktor som
driver fram prisstegringarna. Den primära
faktorn är naturligtvis den kapitalistiska
spekulationen och den väldiga
ekonomiska makt som befordrar
denna. Den har framdrivit sådana åtgärder
som devalveringen hösten 1949,
som höjde levnadskostnaderna bortåt 30
procent, begränsningen av bostadsbygget,
som provocerar öppna och maskerade
hyresstegringar, och fjolårets räntehöjning,
som drev upp priserna på
alla konsumentvaror, för att nu bara
nämna några exempel.

Men om de statliga åtgärderna kan
betecknas som den sekundära prisstegrande
faktorn kommer man samtidigt
inte ifrån att inflationen blivit ett slags
statligt intresse för att öka skatteinkomsterna,
minska de relativa kostnaderna
för sociala och kulturella åtgärder
och reducera trycket från den växande
statsskulden. Den nuvarande regeringen
har inte orkat prestera ett verkligt
motstånd mot den kapitalistiska
prispolitiken eller kunnat motstå de
frestelser som inflationen skapar.

Nautrligtvis talar regeringen mycket
om fördelen av ett fast penningvärde.

134 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Allmän prisregleringslag m. m.

Allt vad den företar sig — om det gäller
devalvering, räntehöjning, lönestopp,
begränsning av bostadsbygget
eller nya indirekta skatter — har lika
oföränderligt som årstiderna haft samma
motivering: att hindra prisstegringar
och bevara penningvärdet. Men alla
dessa åtgärder har bevisligen vidtagits
parallellt med ett oavbrutet sjunkande
penningvärde. Fakta talar därvid ett
förkrossande språk. 1935—1939 steg de
officiellt erkända levnadskostnaderna 9
procent, under följande sex krigsår 39
procent, 1945—1949 10 procent och
1949—1955 inte mindre än 37 procent.
Regeringen kan kanske säga att detta
skett trots statliga motåtgärder, om den
nu tror på ett sådant nonsens, men den
tvingas i så fall medge, att den inte velat
eller vågat genomdriva effektiva åtgärder
för att hindra prisstegringarna
och försvara penningvärdet.

Materialet om de kroniska prisstegringarna
ställer i särskild belysning det
resonemang, som utvecklas i dagens utskottsutlåtanden
om avveckling av priskontrollen
och förvandling av lagen om
priskontroll till en beredskapslag. Finessen
i detta resonemang är att vi nu
har »normala tider», som inte kräver
så långtgående metoder för att hålla
ockrare och spekulanter på mattan. Man
måste emellertid med oro fråga: Om
levnadskostnaderna 1949—1955 kunde
stiga lika mycket som under kriget,
trots förekomsten av priskontroll och
särskild lagstiftning, hur mycket skall
de då klättra i höjden när dessa spärrar
nu avvecklas?

Det finns 1 200 karteller och hundratusenden
företag i vårt land, som är
intresserade av att driva upp de egna
priserna så mycket som möjligt. Märk
väl att jag inte bedömer denna fråga
ur moralisk synpunkt utan bara konstaterar
att förhållandet är sådant.
Detta har gjort slut på den tidigare normala
s. k. fria konkurrensen och har
skapat ett nytt normaltillstånd, där visserligen
en konkurrens mellan jätteor -

ganisationer kan uppstå men där samtidigt
fortgående prisstegringar är det
typiska, ja, det normala.

År 1948, innan den verkliga inflationen
satte in, hade priskontrollen 270
anställda. Efter den värsta inflationen
i fredstid har statsmakterna under trycket
från storfinansen och dess partier
skurit ned priskontrollen till 75 anställde.
Nu skall denna priskontroll avvecklas
och ersättas med en statens prisoch
kartellnämnd. Denna skall samtidigt
följa både prisutvecklingen och
kartellväsendet. 1954 års priskontrollutredning
föreslog, att detta organ skulle
erhålla minst 93 anställda. Under
trycket från kapitalisterna och den borgerliga
oppositionen har nu regeringen
reducerat antalet till 78. Man kan förstå
att LO-ledningen är förbittrad och att
några talesmän i kammaren har rekommenderat
utredningens förslag.

Det kanske invänds att det nya organ,
som skall ersätta priskontrollen, dock
inte får dess befogenheter. Nej, tyvärr.
Den skall bara se över det hela, registrera,
katalogisera och kanske arkivera
missförhållandena. Den har visserligen
rätt att ställa förslag till regeringen,
men vilken laglig makt kommer regeringen
att förfoga över för ingripande,
sedan den har torpederat lagen om priskontroll? Mot

förslaget att det nya pris- och
kartellorganet skall erhålla möjlighet
att ingripa mot prisstegringar och för
att pressa ner monopolpriserna har
andra lagutskottet invänt, att priskontrollen
nu bara omfattar styvt 4 procent
av konsumentvarorna. Ja, det är
verkligen för ynkligt, i all synnerhet
med hänsyn till den av mig nu illustrerade
prisstegringen. Och denna avveckling
av priskontrollen och dess befogenheter,
som skett under högerns och
folkpartiets glada triumfrop, har samtidigt
skapat misstro hos allmänheten,
därför att denna själv kunnat kontrollera
hur priskontrollen silat mygg och
svalt kameler.

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19 135

Vi försvarar inte priskontrollens underlåtenhetssynder,
men den bär inte
huvudansvaret. På några områden har
priskontrollen gjort så gott den har
kunnat, och den har inte alls gjort detta
så dåligt. År 1953 sparade exempelvis
priskontrollen 35 å 40 miljoner kronor
åt allmänheten genom att pressa
ned priserna på mopeder. Sedan år 1948
har priskontrollen sparat in ett hundratal
miljoner kronor åt bilköparna. År
1954 pressades priserna på kameror
med 20 procent, på musikinstrument
med 15 procent, på bensin med 2 öre
per liter och på skåpbilar med 1 300
kronor, för att nu bara nämna några
få exempel.

Att en fortsatt verksamhet därför är
nödvändig anser jag att det inte finns
någon som helst tvekan om. I textilhandeln
exempelvis har mellanhandsprovisionen
pressats upp från 25 till
40 procent. I fjol överskreds riktpriserna
på ost med 2 kronor 30 öre per kg.
Handelsmarginalerna på dragspel är ofta
över 130 procent, på trumpeter 150
procent och på munspel 174 procent,
för att ytterligare ange några exempel
ur högen. Exemplen kan verka litet
godtyckliga, men det beror på att jag
rör mig inom det lilla område som
priskontrollen ändå har försökt bevaka.

Priskontrollen kostade, om jag har
läst rätt, 1,7 miljoner kronor, och det
nya organet skall väl drivas för en liknande
kostnad. Det är löjligt obetydliga
belopp med tanke på uppgifterna och
på vad som skulle kunna inbesparas åt
konsumenterna vid en effektiv priskontroll.
Jag nämner bara, att handelns
annonsering kostar en halv miljard om
året och att samma belopp slukas enbart
för handelsresandenas representationsutgifter.
Det är också pengar som
skall betalas av konsumenterna.

Nej, herr talman, det är inte så lätt
att försvara den nuvarande priskontrollens
arbete. Men principen kan försvaras,
och om regeringen hade lyssnat
iner på konsumenterna och priskontrol -

Allmän prisregleringslag m. m.

len än på högern och folkpartiet skulle
stortag ha kunnat tas i försvaret av
penningvärdet och för att både hindra
prisstegringar och sänka monopolpriser.

I den kommunistiska motionen II: 714
har vi förordat sådana befogenheter,
som möjliggör prisstopp och beordrande
av prissänkningar i vissa fall. Utskottet
vill inte veta av detta. Men riksdagen
måste dock klargöra för sig, att
en negativ inställning i denna fråga
kan släppa lös en ny syndaflod av prisstegringar,
förr eller senare. Det är
ett allvarligt beslut att slopa den lilla
spärr, som priskontrollagen och priskontrollen
dock utgör mot spekulanter
och ockrare.

Därav följer också, att vi inte kan ta
på allvar andra lagutskottets sofismer,
exempelvis denna: »Råder normala förhållanden
och får konkurrensen fritt
verka har enligt utskottets mening prisreglering
ingen funktion att fylla.» Men
jag upprepar: det normala har blivit
att konkurrensen inte får verka fritt.
Förr sjönk priserna när det blev överflöd
på varor, men det normala har nu
blivit att priserna stiger, och penningvärdet
undergrävs i lika hög grad vid
varuöverflöd som vid varuknapphet.
Att inte ta hänsyn till denna förändring
av ekonomien vittnar om likgiltighet
för själva prisfrågorna, eller också vittnar
det om att man anser det fördelaktigt
att konsumenterna betalar det höjda
priset för att man själv skall vinna
borgfred med den borgerliga oppositionen
i denna centrala inrepolitiska
fråga. Prispolitiken har nämligen som
sagt blivit den inre politikens centrala
problem. Löntagarnas, folkpensionärernas
och barnfamiljernas största bekymmer
är den fortgående prisstegringen,
som berövar dem resultatet av löneförbättringarna
och snabbt minskar
realvärdet av genomförda socialreformer.

I dag fullbordas vad som inleddes
1948. Högern och folkpartiet har anled -

136 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Allmän prisregleringslag m. m.

ning att glädjas. Deras ståndpunkt har
krasst återgivits av språkrören i denna
debatt. Herr Kollberg säger, att folkpartiet
inte önskar någon beredskap mot
stora prisstegringar, och fröken Wetterström
säger cyniskt, att högern vill
ingen prisreglering vid inflation som
provocerats inom landet.

Handelsministern har före middagen
talat om att priskontrollen har utfört en
nyttig gärning, men man ville 1954 tillmötesgå
högern och folkpartiet. Man
har gjort det så fullständigt, att herr
Lange i dag har velat skingra varje
misstanke om att det nya pris- och
kartellorganet skulle ha någon annan
funktion än enbart utredande. Man kan
inte undra på herr Kollbergs triumferande
förklaring: Folkpartiet har fått
som det har velat.

Handelsministern försökte trösta
kammaren med att det inte har varit
spekulationen och jakten efter höga
vinster, som har föranlett de förskräckliga
prisstegringarna, utan de höjda arbetslönerna
och kompensationen åt
jordbrukarna. Ja, tänk vad jordbrukarna
måtte ha det bra! Det finns naturligtvis
sådana som har det bra, nämligen
de som får tusenlappar medan småbönderna
bara får en hundralapp i kompensation,
men det är i alla fall oriktikt
att göra jordbrukshjälpen till den
främsta syndabocken för prisstegringarna.

Ännu orimligare är det att ge arbetslönerna
skulden. Det räcker att
erinra om statistiska centralbyråns uppgifter
i december i fjol om företagsvinster
och företagens omkostnader under
1954. Enligt dessa uppgifter utgjorde
arbetslönerna 13,7 procent av omkostnaderna.
En lönehöjning med 10 procent
skulle alltså påverka omkostnaderna
med ungefär 1,5 procent, i den mån
ökade omkostnader skall tillåtas avspegla
sig i priserna, vilket som bekant
inte är nödvändigt. Ja, man kan
gå längre och säga, att det är
orimligt på grund av den ständigt

ökade produktiviteten och de väldiga
företagsvinsterna. Sanningen är naturligtvis
den rakt motsatta mot vad herr
Lange här har utformat: det är inte lönerna
som är orsak till prisstegringarna,
utan det är de fortgående prisstegringarna
som resulterar i höjda löner.
Sanningen är dock som herr Lange sade:
det finns ingen fri konkurrens —
därför måste man ha statliga maktmedel
för att möta kapitalismen på dess nya
mark.

I den kommunistiska motionen II: 756
i anledning av proposition nr 147 föreslås,
att priskontrollagen skall kunna
tillgripas även i syfte att sänka priserna.
Den bör alltså enligt vår mening
fungera som ett kampmedel mot monopol
och spekulation även i andra tider
än vid krig respektive krigsfara. Priskontroll
är nödvändig nu — i den uppfattningen
skiljer vi oss från de övriga
partierna i detta avseende.

Herr talman! Jag föreslår att i tredje
stycket i 1 § förslaget till allmän prisregleringslag
orden »Har av annan orsak
uppkommit betydande fara för
allvarlig stegring av allmänna prisläget
inom riket» skall ersättas med följande
ord: »Finnes eljest fara för prisstegring
inom riket eller befinnes det möjligt
att sänka priserna på varor eller tjänster,
vilka äro av betydelse för konsumtion
och prisbildning», varefter skall
följa samma text som föreslås i utlåtandet.

Vidare anförde:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Statsrådet Lange gjorde
sig i sitt anförande stor möda att klargöra
vad högerpartiet inte vill vara
med om. Jag har ingenting att erinra
mot denna redovisning, men herr
Lange glömde bort att tala om vad vi
vill sätta i stället. De meningsmotsättningar,
som framträder i denna liksom
i en rad andra frågor mellan regeringen
och oppositionen, sammanhänger ju

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19 137

med att vi i väsentliga hänseenden har
olika uppfattningar om vilken politik
som bör bedrivas i vårt land.

Hur skall ett ekonomiskt system,
byggt på prisbildning, konkurrens och
privat äganderätt, bli ett verksamt redskap
i konsumenternas händer? Jag
skulle vilja sammanfatta svaret i följande
fem punkter:

För det första: Själva grunden måste
vara en fast och smidig penning- och
kreditpolitik, där säkerhet och lönsamhet
uteslutande är avgörande för
kreditmedlens fördelning.

För det andra: Vi måste få till stånd
en skattepolitik, som underlättar tillkomsten
av nya företag och över huvud
taget stärker den mindre företagsamhetens
ställning. Konkurrensen underifrån,
från de nya och uppväxande företagens
sida, är av väsentlig betydelse
för att bevara och befordra spänsten
och framåtandan i näringslivet.

För det tredje: Där offentlig företagsamhet
tävlar med enskild, måste en
tävlan på lika villkor tryggas. I det aktuella
läget är det av ofantlig vikt att
denna synpunkt beaktas, speciellt i bostadsproduktionen
och i kreditpolitiken.

För det fjärde: En sparstimulerande
och kostnadssänkande politik måste bedrivas
i både den privata och den offentliga
sektorn.

För det femte: Den allmänna politiken
måste ges en klart näringsvänlig
inriktning. Både små och stora företag
måste kunna känna, att de arbetar i ett
näringsvänligt klimat, där de möts av
uppmuntran och förtroende.

Det är, herr talman, en politik efter
dessa riktlinjer som vi vill fullfölja.
Gör man det, behöver man enligt vår
uppfattning inte falla tillbaka på den
sortens ingrepp och regleringar, som
ingår som avgörande inslag i regeringens
ekonomiska politik.

Herr Lange yttrade att det är farligt
att överlåta åt de mest äventyrliga tra -

Allmän prisregleringslag m. m.

fikanterna att bestämma trafikreglerna,
detta tydligen sagt med adress till oppositionen.
Herr talman! Det är nog
inte den rätta frågeställningen. Frågan
är hur mycket trafikanterna över huvud
taget skall ha att säga till om och
hur mycket överheten skall bestämma.

Oppositionen vill kasta ut hastighetsmätaren
genom bilrutan ■—• så formulerade
herr Lange en annan av sina
liknelser. Nej, herr talman! Däremot
har vi kommit underfund med att regeringens
hastighetsmätare är ett föga
tillförlitligt instrument, som vi vill byta
ut mot ett rationellare och effektivare.

Låt mig så bara säga några ord för
att motivera vår reservation till statsutskottets
utlåtande om pris- och kartellnämnden.
Jag skall nöja mig med att
anföra följande fakta.

Monopolutredningsbyrån har redan
i stort sett gått igenom de förekommande
kartellavtalen på olika områden. Vidare
har det saneringsarbete, som näringslivet
självt ombesörjt på detta område,
givit högst betydande resultat.
Tjänstemännen i monopolutredningsbyrån
bör härigenom framdeles i en helt
annan utsträckning än tidigare kunna
frigöras för specialundersökningar.
Personalstaten bör kunna modifieras
med hänsyn härtill. För den konsumentupplysning,
som skall bedrivas,
kan man enligt vårt förmenande nöja
sig med en mindre personalstyrka än
som redovisas i det föreliggande förslaget.
Hela frågan om konsumentupplysningen
kommer emellertid upp i ett
senare sammanhang, och jag skall därför
inte nu närmare gå in på den
frågan.

I övrigt är vårt ställningstagande en
direkt konsekvens av vår ståndpunkt
till prisregleringslagen. Denna ståndpunkt
har tidigare utvecklats av vår reservant
i andra lagutskottet. Det argument,
som man anfört för att inrätta
ett nytt ämbetsverk, nämligen att man
samtidigt avvecklar vissa statliga organ,
håller inte. Man inrättar ett nytt

138 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Allmän prisregleringslag m. m.

permanent ämbetsverk men avvecklar
tillfälliga statliga organ.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få motivera ett yrkande om bifall
till den av herr Svärd m. fl. avgivna
reservationen till statsutskottets utlåtande
rörande pris- och kartellnämnden.
Jag vet att själva yrkandet formellt
måste framställas när denna punkt
kommer på föredragningslistan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! När man före middagsrasten
hörde handelsministerns anförande
beträffande det föreliggande förslaget
till pris- och kartellnämnd och
kanske speciellt hans tal om oppositionens
— högerns och folkpartiets —
inställning till den frågan, så kunde
man, när man suttit i det utskott, som
haft hand om förarbetet till detta förslag,
och följt detta ärende under ett
antal år, inte frigöra sig från intrycket
att handelsministern, sedan han tillträtt
sitt nya ämbete, inte haft tid att sätta
sig in i gången av denna fråga. Den är
ju ändå inte helt ny.

För det första gav han ett intryck av
att folkpartiet skulle ha motsatt sig en
priskontroll under krigs- eller kristid,
ett påstående som är komplett orimligt,
eftersom alla som var med under den
tiden vet att vi aktivt medverkade till
en sådan priskontroll.

För det andra gav han ett intryck av
att högern och folkpartiet befann sig på
samma linje i detta ärende. Men det är
ju så, som kammarens ledamöter vet
efter att ha läst utskottsutlåtandet, att
här föreligger två skilda reservationer,
som slutar på väsentligt olika anslagsbelopp,
där folkpartiet sträcker sig inte
oväsentligt högre än vad högern har
gjort.

För det tredje lämnade handelsministern
ett svar på en fråga av herr
Nygren om uppgifterna för det nya
pris- och kartellverket, som var sådant,
att man har svårt att förstå, hur han då
har kunnat formulera propositionen på

det sätt som han har gjort. I propositionen
har han nämligen tillagt det nya
ämbetsverket helt andra uppgifter än
vad han här förklarade som sin mening
att detta nya ämbetsverk skall ha. Det
måste sägas vara förvånande.

Får jag påpeka ytterligare ett fjärde
faktum, så är det det, att på två punkter
har inställningen från vårt håll
hela tiden varit konsekvent och klar —
jag vågar säga det, därför att jag under
många år har deltagit i förbehandlingen
av just detta ärende. Vi har för det
första velat bidra till en effektiv övervakning
av och kamp mot karteller och
monopol. För det andra har vi velat
bidra till en så effektiv konsumentupplysning
som möjligt i lämpliga och effektiva
former. Jag tror jag vågar säga,
att i de två huvudstyckena är vår inställning
lika klar i dag som den någonsin
har varit.

Som ett belägg för detta skulle jag,
herr talman, vilja nämna, att vi från
vårt håll i motioner och i reservationer
år efter år framfört krav på större
anslag till monopolutredningsbyrån i
kommerskollegium än något annat parti
har velat vara med om. Vi har här
sett, hurusom en majoritet bestående
av socialdemokraterna, bondeförbundet
och högern har gått emot de motioner
och reservationer, som vi en följd av
år på denna punkt har framfört.

Att under sådana förhållanden den
relativt nye handelsministern nu i dag
påstår, att vi skulle vara ointresserade
för en effektiv kamp mot monopolbildningar
och karteller, kan jag omöjligen
tyda på annat sätt — om jag skall bedöma
det så välvilligt som möjligt —•
än att han inte haft tid sedan han tillträdde
sitt ämbete att sätta sig in i
denna kanske något komplicerade
mångfald av ärenden.

Man skall inte, herr talman, underskatta
de monopolbildningar som har
ägt rum, men man skall inte heller underskatta
den kamp mot dem som förekommit
och resultatet av denna.

Nr 19 139

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

I senaste numret av tidskriften Ekonomen
fanns en artikel införd, som
meddelar, att för närvarande är sammanlagt
ungefär 1 650 konkurrensbegränsande
samarbetsavtal införda i kartellregistret.
Av dessa avtal är 610 nu
upphävda, vilket motsvarar i runt tal
37 procent av det registrerade avtalsbeståndet.
Härtill kommer att cirka 20
procent av återstoden, d. v. s. i runt tal
200 alltjämt gällande avtal, modifierats
i sådan utsträckning, att anledning ej
synes föreligga för ytterligare åtgärder
i saneringssyfte. De upphävda eller modifierade
konkurrensbegränsande avtalen
utgör tillsammans ungefär hälften
av kartellregistrets avtal. Kvar står alltså
800.

Man kan mot den bakgrunden, herr
talman, fråga sig, om det finns fog för
att så radikalt som här har skett underkänna
kommerskollegii byrå för kartellregistrering
och kartellövervakning, att
man går in för att konstituera ett nytt
ämbetsverk. Här är man emellertid inne
på frågan om metoderna; vilken är den
riktigaste, bästa och effektivaste metoden
i nuvarande läge? Det är på den
punkten som vi, som herr Kollberg här
tidigare i debatten har påvisat, har
hållit oss till kommerskollegii förslag.
Kommerskollegium har självt förklarat,
att det är i stånd att fullfölja denna
verksamhet med den personal och exakt
de kostnader, som i folkpartireservationen
här har angivits.

Då frågar man sig verkligen: Är det
inte i nuvarande läge att bruka större
våld än nöden kräver att nu inrätta ett
nytt betydande ämbetsverk, om vilket
handelsministern själv yttrade, att
ingen vet, om den nya anordningen
blir bättre än den gamla, men regeringen
har funnit den vara värd att
pröva? Jag frågar: Är detta från en departementschefs
sida tillräcklig motivering
för att gå så långt i dessa ändå
ganska ansträngda tider, mina damer
och herrar, att man inför detta nya
ämbetsverk? Det är på den frågan vi

Allmän prisregleringslag m. m.

har svarat nej. Vi har sagt oss, att man
inte kan fälla ett slutgiltigt omdöme om
kommerskollegii byrå efter det att denna
arbetat endast två år i sin nya form.
Låt den vara i verksamhet ytterligare
några år, så att vi kan bilda oss en
säkrare uppfattning om vilka åtgärder
som här behövs.

Det är ur den synpunkten som vi
framfört vår reservation. Jag har här
påvisat, att den har ett klart sakligt
underlag — liksom herr Kollberg tidigare
påpekat — i de framställningar
som är gjorda från det ämbetsverk, som
utan varje jämförelse får sägas vara
mest kompetent när det gäller bedömningen
av dessa frågor, nämligen kommerskollegium.
Vi ansluter oss i fråga
om både arbetsuppgifter och anslagskrav
helt till kommerskollegium.

Sedan är det ytterligare en punkt,
herr talman, som jag ville fästa uppmärksamheten
på, och det sker i anslutning
till den fråga som ställdes före
middagen av herr Nygren.

Det är ju så, att utredningen tilläde
det nya ämbetsverk som föreslogs enbart
utredande uppgifter. I propositionen
har emellertid handelsministern
tillagt detta ämbetsverk även andra
uppgifter. Nu ställde herr Nygren ur
näringslivets synpunkt en fråga, som
var formulerad tidigare av herr Kollberg,
ehuru på ett något annat sätt.
Herr Kollberg frågade om herr statsrådet
— jag beklagar livligt att han inte
är i kammaren nu — var villig att här
i debatten förklara, att i instruktionen
för det nya ämbetsverket — jag fattade
herr Kollberg så — införa den bestämmelsen,
att detta nya ämbetsverk skall
erhålla enbart utredande uppgifter. På
den frågan svarade inte handelsministern.

Herr Nygren ställde då något senare
frågan, huruvida handelsministern var
villig att i debatten förklara, att ämbetsverket
skulle ha enbart utredande
uppgifter, och på den frågan fick herr
Nygren ett positivt och mycket bestämt

140 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Allmän prisregleringslag m. m.

svar, för vilket herr Nygren tackade
både vördsamt och energiskt. Hade jag
varit i herr Nygrens kläder, hade jag
kanske inte varit lika kraftig i mitt tackande
och inte heller lika vördsam, ty
fortfarande står det inskrivet i utskottets
utlåtande, mina damer och herrar,
att verket skall ha andra uppgifter än
dem som handelsministern här förklarade
att det skulle ha.

Om nu riksdagen godkänner vad utskottsmajoriteten
har skrivit, kan man
fråga sig: Gäller statsrådsord, sagda här
i kammaren, mera än vad utskottsmajoriteten
har skrivit och riksdagen beslutat? Jag

är inte tillräcklig expert på författningsfrågor
för att ha någon bestämd
mening på den punkten, herr
talman, men jag måste tyvärr tvivla på
att statsrådsord, även om de numera —
det vet vi ju alla — väger mycket tyngre
än vad de egentligen är värda, tar över
ett riksdagsbeslut.

För att på denna punkt, herr talman,
vara på den säkra sidan skall jag be att
få för kammarens ledamöter, som naturligtvis
alla noggrant har läst utskottsutlåtandet,
repetera, vad det i den
delen säger. Det står nämligen nedtill
på sid. 36: »Vad beträffar de arbetsuppgifter,
som skola ankomma på det
nya organet, bör detsamma jämväl enligt
utskottets mening i princip vara
ett rent utredande organ.»

Så långt är vi ense, både majoriteten
och reservanterna. Men sedan kommer
det: »Såsom departementschefen framhållit,
bör det dock vara den blivande
myndigheten obetaget att hos andra
myndigheter eller Kungl. Maj:t göra de
framställningar, innefattande meningsyttringar
eller förslag till åtgärder, som
dess ledning finner av omständigheterna
påkallade.»

Nu har herr Lange i egenskap av
departementschef på en uttrycklig fråga
förklarat, att det sista inte har någon
relevans. Det kommer icke att gälla.
För att nu vara på den säkra sidan

skall jag vara lika vördsam som herr
Nygren var, när han talade med statsrådet.
Jag skall vända mig till någon
representant för utskottsmajoriteten och
hemställa, att man från det hållet yrkar
strykning i majoritetens förslag av de
ord, som jag här har läst upp, och att
utlåtandet i denna del i stället kommer
att få följande lydelse: »Vad beträffar
de arbetsuppgifter, som skola ankomma
på det nya organet, bör detsamma jämväl
enligt utskottets mening i princip
vara ett rent utredande organ.»

Jag hemställer att utskottsmajoriteten

— jag kan gott rikta mig till första
avdelningens ärade ordförande, herr
Ward — i enlighet med handelsministerns
nyss här uttalade bestämda mening
yrkar strykning av denna passus
i utskottets utlåtande.

Jag försäkrar kammaren, att det skall
i hög grad underlätta för oppositionen

— i varje fall för folkpartiet, och jag
är övertygad om även för högern —
att finna sig i ett majoritetsbeslut här
i dag. Jag vågar dessutom säga, att det
kommer att lugna mycken oro inom det
svenska näringslivet, om denna strykning
görs.

I övrigt, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som är
fogad till utlåtandet av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! När man hör den långa
debatten här i dag är man faktiskt litet
förvånad med tanke på den kompromiss,
som vi lyckades åstadkomma i
utredningen.

Det är ju ett faktum, att i denna utredning
var representerade inte bara
politiskt skilda uppfattningar utan även
näringslivets folk. Vi lyckades efter ingående
arbete nå en enhetlig uppfattning
i denna fråga. När man sedan
studerar remissyttrandena finner man,
att de allra flesta också var inne på att
den nuvarande priskontrollen skulle

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

141

ersättas med något annat, en pris- och
kartellnämnd. Sedan har det tydligen
blivit på det sättet, att man till varje
pris skall göra politik även av denna
sak, och så har man dragit upp motsättningar,
som egentligen inte finns i
betänkandet.

På en enda punkt vill jag emellertid
säga, att statsrådet skärpt det förslag
som utredningen kommit till. Vi hade
klart skrivit ut, att det nya organet
skulle ha utredande karaktär. Statsrådet
har ju gått längre, och det kanske
man kan kritisera, men jag tycker att
debatten i dag inte rört sig så mycket
härom, utan om de andra frågor, där
vi praktiskt taget varit eniga. Där har
det också faktiskt fordrats en viss
självövervinnelse från de deltagande
parternas sida för att kunna komma
överens. Därom kan herr Nygren vittna,
liksom jag tror allesammans i utredningen
kan göra. Jag beklagar att man
här skall försöka att med ljus och lykta
göra politik av allt, som vi lyckats nå
enighet om.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skulle vilja ge herr
Ståhl det erkännandet, att sedan vi i
10 års tid diskuterat denna fråga en
gång om året har jag nog funnit dagens
debatt vara ett framsteg i det avseendet,
att man nu fått en principiell förklaring
från både högerns och folkpartiets
sida, att i varje fall under vissa
förhållanden är en permanent observation
av prisområdet synnerligen av
nöden. Jag har ju personlig erfarenhet
från den tid jag satt som chef för folkhushållningsdepartementet
och hade
nöjet att föra dessa debatter i denna
kammare, att oppositionen på den tiden
var mycket mer antiinställd till priskontrollen
även om denna betingades
av krig eller krigsfara eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden,
som det heter, och därför betraktar jag

Allmän prisregleringslag m. m.

dagens debatt som ett framsteg i enighetens
tecken.

Jag vill vidare understryka vad den
siste ärade talaren var inne på och som
jag tyckte mig kunna utläsa av herr
Nygrens anförande tidigare under dagen.
Herr Nygren analyserade den kompromiss
utredningen kommit fram till,
och han gjorde det med de orden, att
man måste offra en del för att vinna
något väsentligt. Och i den partsituation
utredningsmännen satt var herr
Nygren säkerligen inte den ende som
resonerade på det sättet, utan den
ståndpunkten har säkerligen varit gemensam
för alla i utredningen.

Jag skulle vilja utveckla detta vidare
och säga, att jag tror att ett förslag till
beredskapslag i priskontrollsyfte är en
ganska ömtålig produkt, som riksdagen
bör behandla med mycket varsamma
händer. Det har varit mycket starka, ja
outrerade önskemål från de båda ytterlighetsståndpunkternas
sida. Man har
diskuterat sig fram till en lösning, och
det vore säkerligen icke till båtnad ifall
man här i riksdagen genom att låta de
politiska lidelserna bli litet för lössläppta
äventyrade det goodwill-värde, som
jag faktiskt anser ligga i detta enhälliga
utredningsförslag. Det är ingen tvekan
om att man på löntagarsidan räknar en
beredskapslag i priskontrollerande riktning
som ett konkret försvar för reallön
och levnadsstandard.

Skiljaktigheten såsom den framkommit
här i kammaren är ju för dagen endast
den, om man skall ha möjlighet att
sätta beredskapslagen i kraft, när man
isolerat inom landet befarar en utveckling
i inflationistisk riktning. Utredningen
har ju diskuterat detta ganska ingående.
Jag skall inte så här sent i debatten
uppta kammarens tid med alt referera
vad utredningen säger, och det
finns praktiskt taget refererat på en sida
i propositionen, där det sägs, att »utredningen
är emellertid av den uppfattningen
att, om det nämnda läget inträffat och
en inflationistisk löne- och prisspiral är

142

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Allmän prisregieringslag m. m.

under full utveckling, en priskontroll
kan verksamt bidraga till att stabilisera
prisnivån. Detta sker enligt utredningens
uppfattning dels genom priskontrollens
direkta verkan på prisnivån, dels
genom den psykologiska effekt som
priskontrollen får på förväntningarna
om den framtida prisutvecklingen och
därmed på både löntagarnas och företagarnas
handlande».

Man har efter vad jag vill minnas från
högerreservanternas sida sagt, att denna
lugnande och bromsande effekt på spekulationen,
det må vara spekulation från
löntagarhåll eller från företagarhåll, bör
man åstadkomma med generella medel,
med en penningpolitisk och finanspolitisk
giv av sådan stramhet och karaktär,
att man därmed schackar dessa tendenser.
Ja, vi som har att syssla med
detta och vet hur pass besvärligt det är
med en finanspolitisk åtstramning såsom
den presenteras i en totalt överbalanserad
budget, och som vet vilka
besvärligheter varje skruv innebär på
det penningpolitiska området i form
av ytterligare begränsning av kreditgivningen,
vi är också på det klara
med att man inte så där utan vidare kan
lägga vissa vapen i arsenalen åt sidan
och bara skjuta så mycket kraftigare
med de vapen man har kvar. Vi har
tvärtom den mycket bestämda uppfattningen,
att man har större möjligheter
att få harmoni i spelet, om man har
flera stämmor att spela på — om jag
får använda den bilden.

Priskontrollen har en bastant goodwill
hos löntagarorganisationerna. Här
i debatten har förfäktats den meningen,
att priskontrollen inte betyder någonting
alls, och man har framhållit att det
i april månad i år endast var 4 å 41/.,
procent av alla varor, som var direkt
priskontrollerade. Alla de övriga var
fria. År priskontrollen då något vapen
att tala om? har man frågat. Men man
avläser ju inte ett vapens effekt genom
så enkel matematik. Priskontrollen, som
den i dag är beskaffad, gör det möjligt

att när som helst och mycket snabbt fördubbla
dessa 41/» procent eller att tre-,
fyr- eller femdubbla dem. Vi kan från
en dag till den nästa införa priskontroll
på alla områden, där det konstateras
att företagarna missbrukat friheten. Jag
har en bestämd känsla av att detta verkar
som en allvarlig varning för företagarna
att inte gå alltför lättsinnigt
fram, om de slipper priskontrollen —
och den meningen delas nog av löntagarna
i allmänhet.

Sedan har det i diskussionen sagts, att
man på löntagarhåll hyser ganska överdrivna
föreställningar om priskontrollens
betydelse. Jag skall inte därvid ingå
på någon analys. Jag konstaterar endast
att denna uppfattning är en realitet
bland löntagarna av mycket bestämd valör.
Det är ingen tvekan om, mina damer
och herrar, att om vi gör beredskapslagstiftningen
i detta stycke mera liberal
och om vi binder möjligheterna att införa
priskontrollen på nytt endast till
förhållanden, som betingas av utvecklingen
utanför våra gränser, så skulle
detta bland löntagarorganisationerna
uppfattas som en eftergift, som det gäller
att få kompensation för. Den omständigheten,
att vi har en priskontrollag av beredskapskaraktär,
vilken snabbt och effektivt
kan ta konkret form — även om
det skulle vara på grund av orsaker endast
inom det egna landet — är en avgjort
lugnande faktor, när löntagarorganisationerna
suveränt bestämmer i vilken
omfattning de skall resa krav på löneökningar
för att gardera sig för en tid
som ligger framför dem, i allmänhet ett
år. Man får inte nonchalera den ståndpunkten.
Man må ha vilken mening som
helst om realvärdet bakom denna uppfattning;
för närvarande är det ändå en
absolut faktor, och därmed får uppfattningen
också ett reellt värde.

Vidare har det i denna diskussion anförts,
att den gamla priskontrollen konserverar
ett högprisläge. Jag har hört det
argumentet till leda, och jag har alltid
varit angelägen om att understryka, att

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

143

vi aldrig sedan priskontrollens införande
1940 har förvägrat någon företagare,
som vill vinna affärsmässiga fördelar,
att tillämpa priser ander de av priskontrollen
fixerade. Regeln har alltid varit
frihet nedåt och stopp uppåt. Då är det
inte riktigt att göra gällande, att den
gamla priskontrollen konserverar de höga
priserna. Under mina år som folkhushållningsminister
fick jag många exempel
på att priskontrollen var av oskattbart
värde för löntagarna, och om inte
debatten nu hade varit så långt framskriden,
skulle jag redovisat åtskilliga sådana
exempel.

Man har också här kritiserat, att riksdagen
icke skall få besluta om priskontrollåtgärder.
När regeringen lagt fram
sitt förslag, har den velat skaffa sig fullmakt
att ingripa omedelbart, om läget
så kräver. Åtgärderna kommer givetvis
inte att vidtagas annat än om och när
regeringen betraktar dem som nödvändiga.
Då kan oppositionen naturligtvis
fråga hur regeringen kan sitta inne med
denna förmåga att objektivt bedöma läget.
Ja, jag skall inte göra gällande att
regeringen har denna förmåga, men regeringen
kommer väl att handla efter sin
bedömning — och det finns ju ändå den
säkerhetsventilen i lagstiftningen, att
riksdagen har möjlighet att inom en månad
antingen acceptera regeringens åtgärd
eller att ge regeringen bakläxa.

Slutligen bara en sak till, som jag tycker
bör understrykas. Handelsministern
har redan berört den och egentligen sagt
vad som behöver sägas i det stycket,
men i anledning av herr Stålils senaste
inlä gg förtjänar den kanske att framhållas
en gång till. Skillnaden mellan det
nya ämbetsverket och kommerskollegium
såsom instans för den nya verksamhet,
som skall ersätta den gamla
priskontrollnämnden, är ju den, att kommerskollegium
är ett byråkratiskt ämbetsverk.
Man kan visserligen som bisittare
höra en rådsförsamling av konsumenter
och företagare, men i sista hand
är det ändå verket, d. v. s. generaldirek -

Allmän prisregleringslag m. m.

tören, som byråkratiskt bestämmer vad
som skall vara verkets uppfattning. Det
är ett ganska väsentligt avsteg från den
princip som under en tioårsperiod, ja,
jag kan säga en femtonårsperiod tillämpats
på priskontrollens område. Här har
konsumenterna varit vana vid att ha sina
egna fritt valda representanter som ledamöter
av styrelsen, att där föra konsumenternas
talan och att i denna sin egenskap
av styrelseledamöter föra fram sin
uppfattning till regeringen och i sista
hand till riksdagen. »Finessen» med det
nya ämbetsverket är att man inte velat
bryta denna gamla goda ordning, som
man på både löntagarhåll och konsumenthåll
och jag hoppas även på företagarhåll
— ty företagarna blir ju representerade
paritetiskt med konsumenterna
i den nya verkstyrelsen — sätter ett
stort värde på.

Det går således inte att så här enkelt
jämföra det hela och säga att vi vill lägga
in detta under det statliga ämbetsverk
vi har och vi vill icke ha ett nytt ämbetsverk.
Lägger man in det under det statliga
ämbetsverket får man en byråkratisk
behandling. Det är inte något diskriminerande
i byråkratien såsom jag presenterar
den här; den är utmärkt och
det enda tänkbara i många av våra statliga
verk. Men i denna fråga, som så intensivt
berör konsumenternas ekonomiska
intressen och deras speciella intressen,
tycker jag det är ganska naturligt
att de av konsumenterna fritt valda representanterna
för konsumenternas
talan.

Herr WARD (s):

Herr talman! Efter de redogörelser
som lämnats ifrån de fyra tävlande i
denna fråga finns det ingen anledning
för mig att närmare ingå på en diskussion
om de stora linjerna i de spörsmål
som här behandlas. Jag avstår alltså
från detta. Jag finner att handelsministern
har så ingående redogjort för regeringens
ståndpunkt, som sammanfaller
med statsutskottets majoritets, att det

144 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Allmän prisregleringslag m. m.

som sagt inte finns någon anledning att
nu ytterligare gå in på den saken.

I sin brinnande nitälskan för den
folkpartistiska linjen tycks herr Ståhl
se spöken på ljusa dagen. Han gör ett
stort nummer av statsutskottets uttalande
i sista stycket på sidan 36. Jag tror
att det finns goda skäl att behålla detta
avsnitt i utlåtandet. »Vad beträffar de
arbetsuppgifter», heter det, »som skola
ankomma på det nya organet, bör detsamma
jämväl enligt utskottets mening
i princip vara ett rent utredande organ.
Såsom departementschefen framhållit,
bör det dock vara den blivande myndigheten
obetaget att hos andra myndigheter
eller Kungl. Maj:t göra de
framställningar, innefattande meningsyttringar
eller förslag till åtgärder, som
dess ledning finner av omständigheterna
påkallade.»

Det är, herr Ståhl, inte alls frågan
om att utrusta det nya organet med befogenhet
att utan vidare gå utanför den
rent utredande uppgiften, men nog bör
väl det nya verket ha rätt att göra framställningar
hos andra myndigheter för
att redogöra för hur man bedömer olika
frågor. Besluten kommer i alla fall inte
att fattas av det nya verket utan av de
myndigheter, till vilka framställningar
göres. Och nog bör väl ett verk av denna
betydelse ha rätt att göra framställningar
innefattande meningsyttringar
eller förslag, en rätt som för övrigt tillkommer
vilken medborgare som helst i
detta land. Skall man försätta det nya
organet i ett sämre läge än herr Ståhl
— han får ju skriva hur mycket han vill
till myndigheter och till regeringen?
Det tycker jag vore orimligt.

För att slippa återkomma skall jag,
om herr talmannen tillåter det, redan
nu be att få yrka att detta avsnitt må
bibehållas samt att utskottets hemställan
i dess helhet må godkännas.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Om jag får börja bakifrån
vill jag till herr Ward säga att den

polemik han riktade till mig borde han
rimligen ha riktat till handelsministern,
eftersom jag bara citerade vad handelsministern
ett par timmar tidigare i dag
yttrat. Det var han som förklarade att
han icke menade något allvar med den
passus som jag här ifrågasatte att utskottsmajoriteten
med anledning därav
skulle stryka. Jag konstaterar nu att utskottsmajoriteten
med herr Ward i spetsen
uppenbarligen än en gång har visat
sig vara mer konungslig än konungen
själv.

Får jag sedan säga till herr finansministern,
eftersom han gått in som ställföreträdare
för sin kollega i handelsdepartementet,
att hans framställning i
långa stycken var helt i överensstämmelse
med tänkesätten på vårt håll. Vi har
mycket klart understrukit behovet av
dels kartellövervakning, dels konsumentupplysning.
Vad vi här diskuterat
är metoderna för att uppnå dessa syften.

När finansministern nu säger att han
är tillfredsställd med att det äntligen
har kommit till en principdebatt, där
partiernas ståndpunkter har klargjorts,
vill jag genmäla att om finansministern
bland sina många andra bekymmer också
hade ägnat denna fråga uppmärksamhet,
skulle han ha observerat att vi år
efter år har deklarerat vår anslutning
till prisregierande åtgärder under sådana
extraordinära förhållanden som krig
och krigsfara. Vi har aktivt yrkat på åtgärder
för en effektiv kartellövervakning.
Detta kan alltså inte vara något
nytt.

Finansministern läste upp följande avsnitt
från s. 24 av andra lagutskottets utlåtande
nr 34: »Otvivelaktigt kan förekomsten
av en lagstiftning, som även i
denna situation medger snabba ingripanden
för att stävja prisstegringar, förebygga
spekulativa prishöjningar och
därigenom medverka till större trygghet
hos löntagarna inför den ekonomiska
utvecklingen.» Jag försäkrar finansministern,
att många från vår sida oreserverat
skulle vara med om ifrågavarande

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19 145

åtgärder, om detta vore riktigt. Men har
inte finansministern erfarenhet av hur
det har varit under de senaste inflationsåren?
Vi har haft en våldsamt kraftig
penningvärdeförsämring och en mycket
stark prisstegring. Under hela denna tid
har vi haft priskontroll, herr finansminister,
och jag frågar: Kan man verkligen
säga som i detta uttalande, till vilket
finansministern här så energiskt ansluter
sig, att priskontrollen har förebyggt
spekulativa eller andra prishöjningar?
Vi måste alla på denna fråga svara nej.

Jag vill tillägga att det innebär en allvarlig
risk, om man från statsmakternas
och i främsta rummet regeringens sida
inger stora löntagargrupper den föreställningen,
som tyvärr saknar grund i
verkligheten, att vi genom sådana här
kontrollerande åtgärder och inrättande
av nya ämbetsverk kan ställa garantier
åt löntagarna. Det kan vi tyvärr inte,
och jag är rädd för att handelsministern,
när han yttrade sig påfallande försiktigt
om vad det nya ämbetsverket kan komma
att uträtta, anade att det kanske inte
blir så mycket av denna förebyggande
verksamhet.

Finansministern berörde i anslutning
till mitt tidigare anförande frågan om
skillnaden mellan det nya ämbetsverket
och det gamla kommerskollegium. Varför,
yttrade finansministern, kan vi inte
som herr Ståhl vill behålla kommerskollegium,
när vi har detta verk, i stället för
att inrätta ett nytt ämbetsverk? Jo, det
nya verket skall träda i aktiv funktion.
Det måste följa utvecklingen, det måste
kalla in näringslivets parter och höra
dem o. s. v. Det nya verket måste vara i
aktiv verksamhet, medan det däremot i
kommerskollegium, som är ett byråkratiskt
ämbetsverk, blir en byråkratisk behandling,
vid vilken chefen till sist bestämmer.

Är nu denna skildring riktig? Så långt
jag kunnat läsa i skrifterna är den det
icke, ty hur kommer det att bli? Jo, enligt
handelsministerns högtidliga förklaring
är det inte meningen att parterna

Allmän prisregleringslag m. m.

skall höras, utan det nya organet skall
bli ett utredande verk. Då frågar jag: Är
det regeringens allvarliga mening att
det skall bli ett utredande verk, måste
inte då kommerskollegium, med sin decennier
långa, för att inte säga sekelgamla
erfarenhet på näringslivets områden,
kunna utföra detta utredande arbete
bättre än något annat verk?

Och vad det aktiva ingripandet beträffar,
herr talman, så har vi ju redan
nu ett organ, nämligen näringsfrihetsrådet.
Om jag inte missuppfattat saken,
är det allas vår mening att näringsfrihetsrådet
skall fortsätta denna sin aktiva
verksamhet och följa bland annat prisutvecklingen
på marknaden. Därför kan
jag inte förstå annat än att den jämförelse,
med vilken finansministern ville avrätta
mina argument, går helt vid sidan
om saken och att vi har å ena sidan det
aktiva organet i näringsfrihetsrådet och
å andra sidan det utredande organet i
kommerskollegium.

Jag har efter de anföranden, som hållits
av finansministern och herr Ward,
blivit styrkt i min uppfattning, att vi
från vår sida måste hålla fast vid vår reservation.
Jag är övertygad om att den
ställer kyrkan mera mitt i byn, och därför
har jag, herr talman, ingen anledning
att ändra mitt yrkande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag uppkallas av finansministerns
yttrande, som möjligen skulle
kunna ge anledning till missförstånd,
om det inte på en punkt bemöttes ytterligare
utöver vad herr Ståhl nu efteråt
sagt och vad herr Kollberg i själva verket
delvis framhållit redan tidigare.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
förklarade, att det i alla
fall var ett stort framsteg i dag, att man
fått en principiell förklaring från oppositionspartierna,
att de var med om en
övervakning, eller vad han nu använde
för uttryck, av prisbildningen med sikte
på förekomsten av ofullkomlig konkur -

10 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 19

146 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Allmän prisregleringslag m. m.

rens och dylika fenomen. Men, herr
statsråd, såsom redan betonats av herrar
Kollberg och Ståhl, är i varje fall vad
folkpartiet beträffar ■—• och jag tror att
högern kan säga på samma sätt — den
principiella ståndpunkt, som kommer
till uttryck i här föreliggande dokument,
densamma som vi hävdat under tidigare
diskussioner kring frågan. Vi har då
gjort försök att få större effektivitet just
i övervakningen av prisbildningen på
sådana områden, där det kunde misstänkas
att konkurrens inte var till finnandes.

Däremot skall jag, herr talman, säga
att vi på vår sida ju i alla fall har en orsak
att vara till freds med vad som föreligger
här i dag och att konstatera ett
framsteg i regeringens och regeringspartiernas
inställning. Det är, att regeringens
proposition i dag mycket mera
konsekvent än tidigare bygger på tanken
att fri konkurrens är det bästa skyddet
för konsumenterna. Det har ibland
verkat som om det, när regeringen gjort
uttalanden av denna art, varit mera en
läpparnas bekännelse, som man i grund
och botten inte vill ta konsekvenserna
av. Själva attityden när det tidigare
gällt att prolongera priskontrollen har
onekligen inte stått i god överensstämmelse
med den här av mig citerade liberala
principen. Jag hälsar därför med
stor tillfredsställelse att regeringen nu
åtminstone i vissa avseenden har visat
sig vara villig att ta följderna av yttranden
i denna stil och att regeringspartiernas
majoritet i kammaren är villig att
följa den. Man skulle annars möjligen
ha kunnat befara, att priskontrollnämndens
otvivelaktigt mycket effektiva propagandaapparat,
som ständigt har sökt
ge det intrycket, att alla prissänkningar
berott på priskontrollnämnden, till slut
skulle kunna vilseleda regeringen och
dess vänner. Det tycks dock inte ha blivit
fallet. Det vill jag med glädje konstatera.

Nu hävdas det här av herr Jansson i
Benestad, och även av andra talare, att

man skall ha respekt för den i kommittén
träffade kompromissen. Visst är vi
villiga att fästa stor vikt vid att det har
uppnåtts en kompromiss, och det har
också folkpartiets representanter vid utskottsbehandlingen
i hög grad gjort. Detta
kan emellertid inte innebära, att vi i
riksdagen skulle vara bundna till punkt
och pricka av uppgörelser inom en utredningskommitté
av detta slag. Regeringen
ändrar ju allt emellanåt, när det
passar den, propositionerna, så att de
får ett annat innehåll än vad som föreslås
av eniga kommittéer.

Det är litet oklart, om regeringen här
helt och hållet har följt kompromissen.
Herr Jansson i Benestad menade tydligen,
att den på en punkt inte hade
gjort det. Varför skulle vi då inom oppositionen
vara bundna av en kompromiss
i kommittén, så att vi inte skulle ha tillfälle
att lägga fram välmotiverade ändringsförslag? Nu

skall jag här med hänsyn till tiden
inte upprepa vad som har sagts om t. ex.
kommerskollegium. Därvidlag hänvisar
jag till vad herr Kollberg och herr Ståhl
har anfört. Jag skall också betona, att
man på vår sida ingalunda vill överdriva
olikheterna mellan majoritetens och minoritetens
ståndpunkter, men jag vill
dock med anledning av finansministerns
och handelsministerns yttranden
framhålla två saker.

Statsrådet Lange yttrade, att för att
konkurrensen skall fungera måste man
ha samhällsekonomisk balans. Ja, jag
tror, att om man inte pressar uttrycket
för mycket, ligger det onekligen något
riktigt och väsentligt i detta uttalande.
Men konsekvensen måste då, när en inre
inflation hotar, bli att man vidtar åtgärder
för att återställa balansen. Tron
att man då kan improvisera en priskontroll
och få den till ett effektivt medel
mot en begynnande inflation anser jag
vara ogrundad. Då svarar finansministern:
»Det är inte lätt att återställa balansen.
» Herr statsrådet är inte övertygad
om att man bör lägga vissa vapen åt

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

147

sidan. Han vill ha möjlighet att använda
dem alla. Man skulle kunna bemöta herr
statsrådet med att den som försöker slåss
med för många vapen på en gång väl inte
får full effekt med något av dem. Eftersom
inte parallellen med vapen är
riktigt träffande, kanske vi hellre skall
göra en jämförelse med medicin. Därvidlag
torde det förhålla sig så, att man inte
genom att blanda ihop en massa olika
mediciner får de största utsikterna att
bota en groende sjukdom. Det gäller snarare
att välja rätt medicin på rätt sjukdomsstadium.
Då är det väl uppenbart,
att den riktiga medicinen vid en begynnande
inre inflation och brist på samhällsekonomisk
balans icke är att återinföra
en krisreglering av priskontrollens
typ utan att vidta åtgärder för att
återställa den samhällsekonomiska balansen.
Ett försök att återuppliva priskontrollen
skulle medföra många olägenheter
och risker, bland annat att man
inte med tillräcklig styrka tillgrepe de
andra medel, som kunde behövas. Herr
Ståhl har nyss med all rätt erinrat finansministern
om att vi har haft priskontroll
under efterkrigstidens tre engångsinflationer.
Detta torde väl ändå
vara ett bevis för att det finns lägen, då
det är helt andra ting som behövs än en
nyinförd eller skärpt priskontroll, framför
allt under fredliga förhållanden. Jag
tror därför, att det vore mycket klokt,
om statsrådet ville acceptera att använda
priskontrollen i de lägen, där den passar,
men inte eljest.

Statsrådet Lange talade tidigare om
effektiviteten av övervakningsarbetet
och menade, att om man hade flera tjänster
måste det bli ett effektivare arbete.
Jag skall till det bara foga den reflexionen,
att om man ordnar arbetet praktiskt
och inriktar det på sådana punkter, där
det sannolikt kan ge gott resultat, så får
man bättre effekt än om man försöker
sprida sina krafter över ett mycket stort
område. Om man, såsom vi föreslår, i
främsta rummet inriktar övervakningen
på afl få fram ell prismaterial och annat

Allmän prisregleringslag m. m.

dylikt material, som möjliggör en bedömning
av behovet av en närmare utredning
rörande ofullständig konkurrens,
monopol o. d. — och redan detta
är ett stort arbetsområde, herr statsråd
— så kan man få ett gott resultat. Men
skall man, såsom det här säges, göra en
allmän prisregistrering, då räcker inte,
herr statsråd, de extra tjänstemän som
Ni har föreslagit. Då kommer Ni i stället
att finna att det, som kunde göras i
form av nyttigt arbete av de tjänstemän
inom kommerskollegium som från
oppositionshåll föreslagits, inte kommer
att medhinnas därför att man sprider
sin verksamhet över ett alltför stort och
olämpligt område, där det finns mycket
små utsikter att så att säga få napp i
form av nyttiga resultat.

Vad det här gäller är att inrikta arbetet
på sådana punkter, där man kan uppnå
resultat som är av betydelse för konsumenterna
och för det svenska folkhushållet.
Det är i den fasta uppfattningen,
att reservationerna vilar på den mest
realistiska bedömningen av detta problem,
som jag ansluter mig till de yrkanden
som förut framställts och kommer
att framställas av herr Kollberg och
herr Ståhl.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tillät mig uttala en
allmän tillfredsställelse över att oppositionen
numera i långa stycken principiellt
delar vår uppfattning om nödvändigheten
i vissa lägen av en priskontroll.
Herr Ohlin svarar med att
säga att även han är tillfredsställd. Under
sådana förhållanden har jag ingen
anledning att polemisera med honom.
En allmän tillfredsställelse är ju alltid
bättre än en ensidig tillfredsställelse.

Men så säger herr Ohlin att riksdagen
ju inte kan vara bunden av utredningens
kompromiss, som regeringen inte heller

148 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Allmän prisregleringslag m. m.

till alla delar har godtagit. Jag har rekommenderat
kammaren att vara försiktig
med att ändra på det förhandlingsresultat
som priskontrollutredningen
i sitt betänkande har presenterat.
Jag anser försiktigheten bjuda att
man på avgörande punkter icke ändrar
detta resultat. Det har inte regeringen
gjort, utan regeringen har varit mycket
angelägen om att låta förhandlingsresultatet
föras vidare till riksdagen.
Att regeringen har skurit ned personalorganisationen
med 10—15 tjänster ■—-jag kan inte påminna mig det exakta
antalet — kan försvaras därmed, att
man i själva initialskedet inte är beredd
att inrätta fasta tjänster över hela
fältet. Men regeringen är inställd på
att, därest personaluppsättningen inte
räcker till, skall man på det extra planet
kunna anställa folk, som i priskontrollnämnden
har fått en viss erfarenhet
av arbete av detta slag, och på det
sättet förstärka den reguljära organisationen.
När man sedan fått större erfarenhet
av verksamheten, kan det vara
lämpligt att ta upp frågan, huruvida antalet
reguljära tjänstemän skall ökas
eller om man skall nöja sig med det utgångsläge
som regeringen nu har stannat
för.

Detta är emellertid bara en liten detalj,
som efter vad jag förstår inte i något
avseende kan äventyra det förhandlingsresultat
utredningen har framlagt.
Men om man kommer med sådana yrkanden
som att denna beredskapslag
icke skall få sättas i kraft på grund av
inhemska inflationstendenser, då vill
man göra ändringar på ett mycket avgörande
principiellt avsnitt av kompromissen.
Ett annat sådant avgörande avsnitt
är frågan om liur organisationen
skall se ut — om den skall såsom en
byrå inordnas i ett reguljärt ämbetsverk
eller om den skall få ungefär samma
ställning som den gamla priskontrollnämnden.

Herr Ohlin försökte raljera och säga,
att vill man vara en skicklig medicin -

man, då skall man använda rätt medicin
vid rätt tillfälle. Jag skulle vilja fortsätta
den intressanta liknelsen: tror
inte herr Ohlin att en skicklig medicinman
har intresse av att apoteket är väl
fyllt och inte bara har flaskor på varannan
hylla?

Herr Ståhl har här vid ett par tillfällen
uppmanat dem, som har en annan
mening än han, att studera akterna i
ärendet. Jag skulle vilja be herr Ståhl
att själv läsa följande passus på s. 39
i statsutskottets utlåtande: »Vad härefter
beträffar statens pris- och kartellnämnds
organisation m. m. har priskontrollutredningen
med hänsyn till de
krav, som måste ställas på det nya organet,
ansett nödvändigt, att detsamma
ledes och övervakas av en allsidigt sammansatt
styrelse. Enligt utredningens
förslag skall styrelsen bestå av 13 ledamöter.
Av dessa skola fem representera
konsumenterna och fem näringslivet.
De övriga tre ledamöterna skola företräda
ekonomisk och juridisk sakkunskap
och icke vara knutna till något
partsintresse. Utskottet finner i likhet
med departementschefen, att de parter,
som äro närmast intresserade av nämndens
verksamhet, nämligen konsumenter
och företagare, också böra genom
representanter i styrelsen få utöva inflytande
på verksamhetens utformning
och inriktning. Utskottet vill därför förorda
en styrelse av i huvudsak nu angivna
typ. Det synes få ankomma på
Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser
om styrelsens sammansättning.
»

Det som här föreslås är, herr Ståhl,
någonting helt annat än ett byråkratiskt
ämbetsverk. Det var det som jag ville
understyrka i mitt föregående anförande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag först säga till
finansministern, att jag i främsta rummet
syftade på de fall, där regeringen

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

149

gått ifrån en enig kommittés rekommendationer.
Vi talade för inte så länge
sedan om valsättsutredningen, och en
forskning i akterna skulle kunna ge oss
åtskilliga andra exempel, det vet herrarna
på regeringsbänken bättre än jag
— och damen också, förlåt!

Emellertid skulle jag vilja säga till finansministern,
att han kanske missförstått
mig litet. Jag sade inte att man
skulle använda många olika mediciner,
utan jag varnade för att blanda ihop
många olika mediciner. Man skall tänka
efter vilken medicin som passar en
viss sjukdom på ett visst stadium. Då
svarade finansministern att det är bra
med ett välfyllt apotek med många mediciner.

Herr statsråd, vi tänker oss en medicinman
— Ni använde själv den termen
och jag tycker att den passar bättre
än ordet läkare — som visar sig ha
en väldig förkärlek för bröstdroppar,
priskontrolldroppar, som använts länge
och i stora doser men med alltför dåligt
resultat. Medicinmannen medger då, att
man bör lägga om det hela, men framför
allt måste bröstdropparna stå färdiga
på apötekshyllan. Då är det ganska
naturligt att de som har erfarenhet av
att det inte är så lyckat med denna medicin
säger: Låt bli att blanda till de
där dropparna, ty ni frestas att ta dem
alldeles i onödan. Om det kommer ett
läge där man verkligen behöver dropparna,
har man all anledning att, med
hänsyn till sjukdomens natur, vänta sig
att man har god tid på sig. Man får god
tid på sig att gå till riksdagen och få
den sortens bröstdroppar tillblandade.
Men det skall då finnas sannolika skäl
för att de verkligen behövs och inte används
i onödan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! För att det inte skall bli
något missförstånd ber jag med anledning
av finansministerns sista yttrande
att få säga, att jag noga observerat ut -

Allmän prisregleringslag m. m.

talandet i utskottets utlåtande. Men saken
har ju kommit i ett annat läge, herr
finansminister, sedan handelsministern
här på eftermiddagen förklarade, att
detta organ bara skall vara utredande.
Därmed borde man väl kunna enas om
att även kommerskollegium skulle duga.
Det skall ju inte längre vara ett prisutvecklingsföljande
organ, som det står
skrivet i propositionen och i utskottets
utlåtande. Enligt denna sista auktoritativa
förklaring borde det räcka med
det näringsfrihetsråd, som vi redan
förut har och som har till uppgift att
följa utvecklingen på marknaden. Jag
tror, herr finansminister, att vi efter
några år, när vi har sett hur denna
verksamhet har utvecklat sig, kommer
att vara överens om att vi i dessa ekonomiskt
och personellt överansträngda
tider inte skulle ha behövt inrätta ett
stort och tungt ämbetsverk för detta
ändamål. Jag skulle vilja be inte minst
mina vänner inom bondeförbundet att
överväga, huruvida inte denna enkla
sparsamhetssynpunkt, om man nu inte
anlägger någon annan, bör tillmätas betydelse.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bekänna att
det är litet svårt att föra en debatt med
herr Ohlin. När vi talar om den fråga
som nu behandlas och jag då tillåter
mig att påminna kammarens damer och
herrar om att det är klokt att ta försiktigt
på utredningsförslaget och inte
ändra detta på viktiga principiella
punkter, svarar herr Ohlin med att säga
att regeringen ändrat på utredningsförslag,
inte i denna fråga utan i andra
ting, som legat på riksdagens bord.
Skall vi börja tala om en hel del andra
ting i samband med denna fråga, gissar
jag att vi frestar talmannens tålamod
över hövan. Jag kommer i varje
fall att vilja hålla mig till den fråga
som vi debatterar nu.

150 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Allmän prisregleringslag m. m.

Till sist, herr talman, om man har
använt bröstdroppar och kommit underfund
med att detta varit hälsosam
medicin, kastar man inte bort bröstdropparna
ur apoteket.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministerns sista
yttrande ger bara anledning till den
reflexionen, att han erkänner att det
ofta förekommer att regeringen går
ifrån ett enigt kommittébetänkande.
Men denna gång, säger han, har regeringen
i huvudsak följt betänkandet —
på en viktig punkt har dock herr Jansson
i Benestad ansett motsatsen ■— och
eftersom regeringen följer utredningen
måste, menar han, oppositionen också
följa utredningen. Oppositionen får naturligtvis
avvika, när regeringen avviker
från utredningsförslaget, men inte
eljest. En sådan följsamhet gentemot
regeringen tror jag inte att vi inom oppositionen
kan acceptera. Vi förbehåller
oss samma handlingsfrihet som regeringen
har förbehållit sig, även om
vi utnyttjar den vid andra tillfällen.

Vad sedan bröstdropparna beträffar,
herr finansminister, har de under de
sista tio åren visat sig vara föga effektiva.
Regeringen har haft benägenhet
att servera dem år efter år även efter
det att uppenbarligen ett tillstånd förelåg,
i vilket en annan medicin hade
varit mera att rekommendera. Det är
mot denna bakgrund man får se vår
skepsis.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A, nämligen på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o)
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
samt 3:o) bifall till det av
herr Hagberg under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Tobo begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan

till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Tobo begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 127 ja och 80 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen gav härefter propositioner
i avseende å punkten 13, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Wetterström
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19 151

Ändring i lagen den 25 september 1953 om

begränsning inom näringslivet m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fröken Wetterström
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 156 ja
och 29 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

Slutligen biföll kammaren på framställd
proposition vad utskottet under
punkten C. hemställt.

§ 2

Ändring i lagen den 25 september 1953
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 september
1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 148, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

2) lag om uppgiftsskyldighet rörande
pris- och konkurrensförhållanden; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 20

motverkande i vissa fall av konkurrens §

lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Det i propositionen framlagda förslaget,
som anknöt till det genom propositionen
nr 147 framlagda förslaget till
ny allmän prisregleringslag, innebar utvidgning
i vissa avseenden av statens
konkurrensbefrämjande verksamhet.

I samband med propositionen hade
utskottet förehaft fyra i anledning av
densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 148, och med
avslag å motionerna 1:579 och 11:759,
såvitt propositionen och motionerna avsåge
förslag till lag angående ändring i
lagen den 25 september 1953 (nr 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet,
måtte för sin del antaga nämnda lagförslag; B.

att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition och med avslag å
motionerna I: 578 och II: 760 samt
1:579 och 11:759, såvitt propositionen
och motionerna avsåge förslag till lag
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden, måtte för sin
del antaga nämnda lagförslag; samt

C. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, såvitt gällde förslag
till lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, måtte för sin del
antaga nämnda lagförslag.

Reservationer hade avgivits:

I. vid utskottets hemställan under A:

av herr Mannerskantz och fröken
Wetterström, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte —
med förklaring att riksdagen i anledning
av motionerna 1:579 och 11:759
funnit viss ändring böra vidtagas i det
genoin propositionen framlagda förslå -

152 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Ändring i lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m.

get till lag angående ändring i lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet — för sin
del antaga av reservanterna framlagt
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

II. vid utskottets hemställan under B:

av herrar Sunne, Mannerskantz, Åkesson
och Jacobsson i Tobo, fru Sandström
och fröken Wetterström, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte — med avslag å motionerna
I: 579 och II: 759, såvitt nu vore i
fråga, och med förklaring att riksdagen
i anledning av motionerna 1:578 och
II: 760 funnit viss ändring böra vidtagas
i förslaget till lag om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden
— för sin del antaga förslaget med
den ändringen, att 3 § erhölle av reservanterna
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! När det gäller detta utskottsutlåtande
ber jag att få yrka bifall
till reservationen II vid utskottets
hemställan under B av herr Sunne m. fl.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen I vid utskottets
hemställan under A av herr Mannerskantz
och mig.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början, beträffande
punkten A, propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann

herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstår
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fröken Wetterström
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 170 ja och
28 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

Beträffande punkten B gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Jacobsson
i Tobo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19 153

Inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Jacobsson
i Tobo begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 127
ja och 80 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren slutligen
utskottets hemställan i punkten C.

§ 3

Inrättande av en statens pris- och
kartellnämnd m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
123, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
angående dels inrättande av en
statens pris- och kartellnämnd m. m.,
dels ock anslag till kommerskollegium
samt statens handels- och industrikommission
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
97, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 23 februari 1956, föreslagit
riksdagen att godkänna, att en
statens pris- och kartellnämnd inrättades
den 1 januari 1957 i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i förberörda statsrådsprotokoll
framlagt förslag, ävensom i samband
härmed framlagt vissa förslag angående
anslag m. m.

Vidare hade Kungl. Mnj:t i propositionen
nr 103, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över han -

delsärenden för den 23 februari 1956,
föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen
framlagt förslag om
överflyttning av vissa arbetsuppgifter
från statens handels- och industrikommission
till kommerskollegium samt i
anslutning därtill gjort vissa äskanden
om anslag in. m.

Utskottet hade i samband härmed till
behandling förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Hagberg och Holmberg väckt motion
(II: 714) hade hemställts att riksdagen,
med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, måtte besluta att uttala
att statens pris- och kartellnämnd skulle
erhålla sådana befogenheter, som
gåve styrelsen möjlighet till självständigt
ingripande, exempelvis införande
av prisstopp för vissa varuslag, beordrande
av prissänkningar etc., samt att
bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter härför.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:531
och II: 687,1: 532 och II: 688,1: 551 och
II: 715, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, samt 11:714 godkänna, att en
statens pris- och kartellnämnd inrättades
den 1 januari 1957 i huvudsaklig
överensstämmelse med det av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 23 februari
1956 framlagda förslaget;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 531 och
II: 687, I: 551 och II: 715, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, samt I: 530
och II: 686

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet
med det i förberörda statsrådsprotokoll
framlagda förslaget, med tilllämpning
tills vidare från och med den
1 januari 1957 fastställa personalförteckning
för statens pris- och kartellnämnd; -

154 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 195G em.

Inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

b) godkänna i utlåtandet intagen avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas under tiden 1 januari—30
juni 1957;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 661400 kronor;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 150 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 531
och II: 687, såvitt nu vore i fråga, samt
II: 716

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen i förberörda
statsrådsprotokoll framlagda
förslaget, med tillämpning tills vidare
från och med den 1 januari 1957, vidtaga
ändringar i personalförteckningen
för ombudsmannaämbete! för niiringsfrihetsfrågor; b)

godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av 178 500 kronor; IV.

för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa
till

a) Näringsfrihetsrådet: Avlöningar

89 000 kronor;

b) Näringsfrihetsrådet: Omkostnader
9 200 kronor;

c) Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader 19 200 kronor; d)

Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
679 500 kronor;

e) Statens priskontrollnämnd: Om kostnader

159 500 kronor;

f) Avvecklingskostnader för statens
priskontrollnämnd 180 000 kronor;

g) Kostnader för statens upplysningsbyrå
160 000 kronor;

V. godkänna det av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 23 februari 1956 framlagda
förslaget om överflyttning av vissa
arbetsuppgifter från statens handelsoch
industrikommission till kommerskollegium; VI.

bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet
med i berörda statsrådsprotokoll
framlagda förslag, fastställa personalförteckning
för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare under tiden 1 juli
—31 december 1956;

VII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 532
och 11:688, 1:551 och 11:715 samt
II: 685, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen i förberörda
statsrådsprotokoll framlagda
förslag, i personalförteckningen för
kommerskollegium vidtaga ändringar,
att gälla tills vidare från och med den

1 januari 1957;

b) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag av

2 744 300 kronor;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 562 900 kronor;

VIII. för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln anvisa till

a) Statens handels- och industrikommission:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) Statens handels- och industrikommission:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 125 000 kronor;

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

155

Inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

IX. avslå motionerna 1:551 och II:
715, i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om utredning av
frågan om insamling av de primäruppgifter
angående priser m. in., som erfordrades
för utredningsarbetet rörande
pris- och konkurrensbegränsningsspörsmål; X.

avslå motionerna I: 551 och II: 715,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om utredning av
frågan om organisationen av priskontrollen
för det fall, då den allmänna
prisregleringslagen trädde i tillämpning; XI.

avslå motionerna 1:551 och II:
715, i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t vid
utfärdandet av instruktion för kommerskollegiets
råd i pris- och kartellärenden
samt för det i kommerskollegium ingående
utredningsinstitutet för pris- och
kartellfrågor ville beakta vad i nämnda
motioner anförts beträffande uppgiftsinsamlingens
syfte och omfattning.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Hjalmarson, vilka ansett
att utskottet bort under punkterna I, II,
III och VII hemställa, att riksdagen
måtte,

I. med bifall till motionerna 1:531
och II: 687 och I: 532 och II: 688, i anledning
av motionerna 1:551 och II:
715, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, samt med avslag å motionen II:
714, avslå Kungl. Maj:ts förslag om inrättandet
av en statens pris- och kartellnämnd
samt besluta, att till kommerskollegium
skulle knytas en kartelloch
eu prisbyrå med en rådgivande
nämnd i överensstämmelse med vad reservanterna
förordat;

II. med bifall till motionerna 1:531
och II: 687 samt I: 551 och II: 715, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna 1:530
och 11:686, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om

a) bemyndigande för Kungl. Maj:t att,

med tillämpning tills vidare från och
med den 1 januari 1957, fastställa personalförteckning
för statens pris- och
kontrollnämnd;

b) godkännande av avlöningsstat för
statens pris- och kartellnämnd, att tilllämpas
under tiden 1 januari—30 juni
1957;

c) beviljande av anslag till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar;

d) beviljande av anslag till Statens
pris- och kartellnämnd: Omkostnader;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna 1:531
och II: 687, såvitt nu vore i fråga, samt
med avslag å motionen II: 716,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen i förberörda
statsrådsprotokoll och av utskottet
framlagda förslag, vidtaga ändringar
i personalförteckningen för ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor; b)

godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för ombndsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av 150 500 kronor; VII.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:551 och 11:715
och 11:685 samt med bifall till motionerna
I: 532 och II: 688, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen i förberörda
statsrådsprotokoll och av utskottet
framlagda förslag, i personalförteckningen
för kommerskollegium vidtaga
ändringar, att gälla tills vidare från
och med den 1 januari 1957;

b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för kommerskollegium,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1956/57;

c) för budgetåret 1956/57 under tion -

156 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

de huvudtiteln till Kommerskollegium:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag av
3 157 800 kronor;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 652 900 kronor;

b) av herrar Axel Andersson, Aastrup,
Jacobsson, Ståhl, Nihlfors samt Löfroth
och fröken Ager, vilka ansett att utskottet
bort under punkterna I, II, VII och
IX—XI hemställa, att riksdagen måtte,

I. med bifall till motionerna 1:551
och 11:715, i anledning av motionerna
1:531 och 11:687, 1:532 och 11:688,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionen II: 714, avslå
Kungl. Maj:ts förslag om inrättandet
av en statens pris- och kartellnämnd
samt besluta, att till kommerskollegium
skulle knytas ett utredningsinstitut, omfattande
en kartell- och en prisbyrå
samt ett kommerskollegiets råd i prisoch
kartellärenden i överensstämmelse
med vad dessa reservanter förordat;

II. med bifall till motionerna 1:531
och II: 687 samt I: 551 och II: 715, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna 1:530
och 11:686, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om

a) bemyndigande för Kungl. Maj:t att,
med tillämpning tills vidare från och
med den 1 januari 1957, fastställa personalförteckning
för statens pris- och kartellnämnd; b)

godkännande av avlöningsstat för
statens pris- och kartellnämnd, att tilllämpas
under tiden 1 januari—30 juni
1957;

c) beviljande av anslag till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar;

d) beviljande av anslag till Statens
pris- och kartellnämnd: Omkostnader;

VII. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna 1:532 och 11:688
samt med bifall till motionerna I: 551
och II: 715 och II: 685, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen i förberörda
statsrådsprotokoll och av reservanterna
framlagda förslag, i personalförteckningen
för kommerskollegium
vidtaga ändringar, att gälla tills vidare
från och med den 1 januari 1957;

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag av
3 304 300 kronor;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 712 900 kronor;

IX. med bifall till motionerna 1:551
och II: 715, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om insamling av de
primäruppgifter angående priser m. m.
som erfordrades för utredningsarbetet
rörande pris- och konkurrensbegränsningsspörsmål; X.

med bifall till motionerna 1:551
och II: 715, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om organisationen av
priskontrollen för det fall, då den allmänna
prisregleringslagen trädde i tilllämpning; XI.

med bifall till motionerna 1:551
och II: 715, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t vid utfärdandet av instruktion för
kommerskollegiets råd i pris- och kartellärenden
samt för det i kommerskollegium
ingående utredningsinstitutet för
pris- och kartellfrågor beakta vad reservanterna
anfört beträffande uppgiftsinsamlingens
syfte och omfattning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag anhåller att få yrka

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19 157

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

bifall till reservationen b) av herr Axel
Andersson m. fl.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 714.

Herr WARD (s):

Herr talman! Jag har visserligen redan
tidigare framställt yrkande om bifall
till statsutskottets förslag, men av
formella skäl upprepar jag nu detta yrkande.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Svärd m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, framställde herr talmannen
till en början propositioner i
fråga om utskottets hemställan utom i
vad avsåg motionen 11:714, nämligen
på l:o) bifall till utskottets berörda
hemställan; 2: o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Svärd m. fl.;
samt 3: o) bifall till den av herr Axel
Andersson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 3: o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 123, utom i vad angår motionen
II: 714, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall

till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Axel Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 129 ja
och 78 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande motionen 11:714,
nämligen . dels på bifall till utskottets
hemställan i detta avseende dels ock på
bifall till motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
124, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1956/57 till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
105, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 2 mars 1956, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av föredragande statsrådet
framlagt förslag om inrättandet från
och med den 1 januari 1957 av ett statens
konsumentråd och ett statens institut
för konsumentfrågor;

II. bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet
med i förberörda statsrådsprotokoll
framlagda förslag, fastställa personalförteckningar
för statens konsument -

158 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

råd och statens institut för konsumentfrågor; III.

godkänna av statsrådet förordad
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas under
tiden 1 januari—30 juni 1957;

IV. å driftbudgeten under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1956/57 anvisa
till

a) Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
ett reservationsanslag av 250 000
kronor;

b) Statens konsumentråd ett förslagsanslag
av 21 600 kronor;

c) Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

d) Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag av
288 400 kronor;

e) Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader ett förslagsanslag av
85 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:533) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Ager m. fl. (11:695), i vilka hemställts
att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 105 dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om formerna för konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen
bleve föremål för en översyn, så att ett
förslag, som mer effektivt tillgodosåge
behovet av en ökad hemforskning och
konsumentupplysning, kunde föreläggas
1957 års riksdag dels ock till Bidrag till
Hemmens forskningsinstitut för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Andersson och herr Svärd
(1:534) och den andra inom andra
kammaren av herr Cassel och fröken
Wetterström (II: 694), i vilka hemställts

att riksdagen måtte vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 dels
avslå de under punkterna I, II, III och
under IV b, c och d framförda förslagen
dels i enlighet med hittills rådande normer
å driftbudgeten under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1956/57 anvisa
till bidrag åt Hemmens forskningsinstitut
ett reservationsanslag av 465 000 kronor
dels ock uppdraga åt Kungl. Maj :t
att utforma riktlinjer för en samordning
av nuvarande statlig forskning på konsumentvaruområdet
med Hemmens
forskningsinstitut som samarbetsorgan.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:t förslag
och med avslag å motionerna I: 533 och
II: 695 samt I: 534 och II: 694, i vad de
avsåge inrättandet från och med den 1
januari 1957 av ett statens konsumentråd
och ett statens institut för konsumentfrågor,

a) godkänna det av föredragande
statsrådet framlagda förslaget om inrättandet
från och med den 1 januari 1957
av ett statens konsumentråd och ett statens
institut för konsumentfrågor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 2 mars 1956
framlagda förslag, fastställa personalförteckningar
för statens konsumentråd
och statens institut för konsumentfrågor; c)

godkänna av utskottet föreslagen
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas under tiden
1 januari—30 juni 1957;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln anvisa till

1) Statens konsumentråd ett förslagsanslag
av 21 600 kronor;

2) Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

3) Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag av
288 400 kronor;

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19 159

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

4) Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader ett förslagsanslag av
85 500 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 533 och
II: 695 samt I: 534 och II: 694, såvitt nu
vore i fråga, för budgetåret 1956/57 under
tionde huvudtiteln till Bidrag till
Hemmens forskningsinstitut anvisa ett
reservationsanslag av 250 000 kronor;

III. avslå motionerna 1:533 och
11:695 samt 1:534 och 1:694, i vad de
icke behandlats under I och II.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Näsström, Aastrup,
Svärd, Jacobsson, Skoglund i Doverstorp,
Ward, Ståhl, Rubbestad, Petterson
i Degerfors och Hjalmarson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

I. med bifall till motionerna 1:533
och II: 695 samt I: 534 och II: 694, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om inrättandet från och med den
1 januari 1957 av ett statens konsumentråd
och ett statens institut för konsumentfrågor; II.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:533 och 11:695
samt I: 534 och II: 694, såvitt nu vore i
fråga, för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Bidrag till Hemmens
forskningsinstitut anvisa ett reservationsanslag
av 500000 kronor;

III. i anledning av motionerna 1:533
och II: 695 samt I: 534 och II: 694, i vad
de icke behandlats under I. och II., i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
frågan om de framtida riktlinjerna för
konsumentvaruforskningens och konsumentupplysningens
bedrivande bleve
föremål för ytterligare översyn;

b) av herrar Axel Andersson och Löfroth
samt fröken Ager, vilka med instämmande
i övrigt i vad i reservationen
under a) anförts och föreslagits ansett,
att utskottet under II. och III. bort hemställa
att riksdagen måtte

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:534 och 11:694
samt med bifall till motionerna I: 533
och II: 695, såvitt nu vore i fråga, för
budgetåret 1956/57 under tionde huvudtiteln
till Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor;

III. i anledning av motionerna I: 534
och 11:694 samt med bifall till motionerna
I: 533 och II: 695, i vad de icke
behandlats under I. och II., i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om
de framtida riktlinjerna för konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
bedrivande bleve föremål
för ytterligare översyn och förslag i anledning
av översynen förelädes 1957 års
riksdag;

c) av herr Nihlfors utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Hemmens forskningsinstitut
har under senare tid nästan varje
år varit uppe till debatt här i riksdagen.
Motioner har förelegat om ökade
anslag från 1944, då institutet startades
och fick sina första 50 000 kronor, till
1955, då anslaget hade krupit upp till
330 000 kronor.

I år föreligger en proposition om förstatligande
av institutionen, en omorganisation
och samtidigt en ökning av
anslaget. Mot detta har jag och några
kamrater i denna kammare motionerat,
och det tarvar helt säkert en förklaring
i förhållande till den inställning jag har
haft tidigare när jag har motionerat i
denna fråga.

HFI:s organisation har ju behandlats
av ett flertal utredningar och senast av
den utredning, som var tillsatt inom
handelsdepartementet och som på mycket
kort tid har gått igenom hela detta
problemkomplex. Betänkandet avlämnades
till de olika remissinstanserna den

160 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

12 december, och remisstiden utgick den
15 januari. Alltså hade dessa instanser
inte längre tid till förfogande än en månad.
En månad är ju en bra tid annars,
men när det var över jul, nyår och
trettondagshelgen, då det är svårt att
samla styrelserna, förstår man att tiden
var för kort.

Den snabba handläggningen har givetvis
gjort att inte ens de organisationer,
som varit mest intresserade av
frågan och arbetat mest intensivt på
dess tillfredsställande lösning, har haft
möjlighet att grundligt penetrera denna
fråga eller lägga fram några alternativa
förslag. Man måste ju också anse det
egendomligt att inte Hemmens forskningsinstituts
fullmäktige har fått promemorian
i ärendet på remiss.

Jag delar i stort sett åsikterna i
HFI:s remissutlåtande, som jag också
medverkat till, men det finns även i
det en hel del propåer och tveksamhet
mot detta PM, som inte har beaktats
när propositionen har skrivits. Jag ansåg,
när jag deltog i utformandet av
detta remissvar, att det var ett minimikrav
— utredningen har också föreslagit
det — att man skulle framlägga förslaget
i två etapper. Detta skulle alltså
vara den första etappen. Men det förslag
som nu föreligger är synnerligen
nedbantat, och av den anledningen anser
jag att det är bättre att det får vila
ett år, att man får bearbeta de framkomna
förslagen och så till nästa års
riksdag framlägga ett genomarbetat förslag.

Jag är i princip inte emot ett förstatligande
av institutet. Jag hälsar med
tillfredsställelse förslaget till en utbyggnad
av konsumentvaruforskning och
-upplysning i vårt land och en förstärkning
av det statliga stödet, då behovet
av en vidgad och fördjupad forskning
och information av allmänheten gör sig
starkt gällande. Jag anser det också viktigt
och nödvändigt att försöka samordna
den forskningsverksamhet som
bedrivs på olika områden, och det är

givet att man genom en sådan samordning
kan nå en effektivare arbetsfördelning
och ett bättre utnyttjande av
tillgängliga forskare och anslagna medel.
Det hade väl varit önskvärt, att utredningen,
innan riksdagen tog ställning
till ett förstatligande, hade, som
också flera remissinstanser påpekat, tagit
upp andra alternativ, t. ex. en verksamhet
under halvstatliga former, något
som bland andra Kooperativa förbundet
i sitt remissvar har framlagt
som sin synpunkt.

Kommerskollegium säger också, att
frågan om omfattningen och sättet för
statens stöd hade bort övervägas mera
djupgående och grundligt än som varit
möjligt på grundval av utredningen och
med den korta remisstiden. Sveriges
grossistförbund säger att utredningen
har varit alltför bristfällig för att läggas
till grund för de föreslagna åtgärderna.
Detta bara för att nämna några
av de tveksamma rösterna. Socialdemokratiska
kvinnoförbundet har också
sagt att det i detta PM framlagda förslaget
är ett absolut minimikrav.

Vad så konsumentrådet beträffar så
har jag inte i princip någonting att invända
emot själva organisationen under
förutsättning att det inte blir någon
överstyrelse för institutet. Men när jag
läser statens organisationsnämnds utlåtande,
vill jag kanske även ansluta mig
till detta och säga att jag ifrågasätter
om här inte föreligger en överorganisation
och om man inte eventuellt borde
få fram en ändamålsenligare lösning.

Vad jag däremot vänt mig mot vad
gäller konsumentrådet är representationen
inom rådet. Rådet skall bestå av
14 ledamöter, en ordförande, sju representanter
från löntagar- och kvinnosammanslutningar,
tre från näringslivet och
tre från vetenskap och allmän expertis.
Där har ju Hemmens forskningsinstitut
påpekat i sitt remissvar, att man
anser att expertisen är alldeles för litet
tillgodosedd. Vad jag särskilt opponerar
mig emot är att man tappat bort hela

161

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

den stora gruppen hushållspedagoger
och konsulenter, som hittills varit institutet
till ovärderlig hjälp i upplysningens
tjänst och som tillhör de organisationer
som bl. a. skapade HFI. De
om några borde väl vara med här med
sina speciella kunskaper, både vad gäller
institutet och dess verksamhet och
de närliggande organen. De har alldeles
glömts bort, trots att det påpekats
av flera remissinstanser, bland dem
HFI.

Jag ifrågasätter också om representationen
i institutets styrelse är som
den borde vara. Det skall vara tre representanter
tillsatta från staten, prisoch
kartellnämnden och konsumentrådet
och endast två från konsumenterna.
Det är alltså de två personer som kan
representera alla de kvinnoorganisationer
som varit med om att bygga upp
institutet.

Vad sedan gäller institutets organisation
så måste man finna det något underligt,
att chefen för institutet endast
skall vara föredragande i styrelsen men
inte ledamot. Det är väl ändå den personen
som skall ta initiativen och bära
huvudansvaret för verksamheten, och
nog borde väl den personen ha plats i
styrelsen.

I propositionen har heller inte föreslagits
någon utbyggnad etappvis såsom
utredningsmännen hade föreslagit. Den
första etappen är alltså synnerligen
nedbantad, och jag vänder mig särskilt
mot att basen för institutet är alltför liten.
Den bör enligt min mening breddas.

Utredningsmännen har föreslagit att
institutet utöver upplysningsavdelning
och kansli skulle ha fem avdelningar. I
propositionen har detta nedskrivits till
tre avdelningar. Bostadsplanerings- och
inredningssektionerna skulle helt slopas
och uppgifterna fördelas på de övriga
sektionerna, i den mån bostadsplanering
över huvud taget skall ingå
bland institutets uppgifter. Livsmedelsoch
kemiska avdelningarna har sam11
—Andra kammarens

manslagits, men samtidigt har personalen
skurits ned.

Hemmens forskningsinstituts styrelse
påpekade redan i sitt remissyttrande,
att den föreslagna personalen var för
liten. Det hade föreslagits 39 personer,
och framför allt biträdespersonalen ansågs
alldeles för liten. Trots detta har
personalen skurits ned till 34, d. v. s.
institutet får två personer mer. Det kan
knappast kallas för en upprustning av
Hemmens forskningsinstitut. På hushållssektionen
arbetar för närvarande
fyra biträden; det har föreslagits ett.
Man borde väl åtminstone ha tagit med
två biträden när hushållstekniska avdelningen
och bostadsplaneringsavdelningen
sammanslås. Dessutom har tjänsterna
placerats i begynnelselönegraden
Ca 8. Man frågar sig om det är meningen
att den kvalificerade personalen
skall utföra rutinarbetet eller om det
är meningen att tillfällig personal skall
anställas. Jag tror det är svårt att ha
tillfällig personal till sådant här arbete;
det är nödvändigt att kontinuerligt följa
uppgifterna.

Jag har över huvud taget en känsla
av att man sökt göra alla avdelningar
lika stora utan att avväga arbetsuppgifterna.
Jag är rädd att vad jag nu säger
kan misstolkas, men jag undrar om inte
upplysningsavdelningen enligt nu föreliggande
förslag är något överdimensionerad
i förhållande till de övriga avdelningarna.
Jag har därmed inte sagt att
upplysningsavdelningen skall vara
mindre — när den väl blir utbyggd bör
den vara så stor som nu har föreslagits,
om inte större — men i nuvarande läge
är jag tveksam om huruvida de olika
sektionerna kan ha material till upplysningsavdelningen.
Vore det inte värdefullare
att i stället förstärka sektionerna? En

arbetsuppgift som Hemmens
forskningsinstitut har arbetat en hel del
med men som jag inte kunnat finna
omnämnd i propositionen är tvättfrågorna.
Var skall de hamna? Skall de

protokoll 1956. Nr 19

Nr 19

162

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

hamna hos andra forskningsinstitut,
frågar jag mig, vem som skall ta hand
om frågor rörande tvättmateriel och
redskap. Borde inte de uppgifterna tillhöra
institutets arbete såsom de gjort
tidigare?

Det är således många väsentliga frågor
som inte är utredda eller som propositionen
över huvud taget inte lämnar
någon upplysning om.

Flera remissmyndigheter har påpekat,
att den föreslagna lönesättningen
är för låg. I Hemmens forskningsinstituts
remissyttrande pekas bl. a. på att
direktörens lön är satt för lågt för att
man skall kunna knyta en verkligt god
kraft till sig. Någonting som jag emellertid
finner ännu mer upprörande är
lönesättningen för hushållspedagogerna.
Det går inte att få personer i det föreslagna
löneläget, 20 lönegraden. Skall
det bli en upprustning av institutet och
skall arbetet intensifieras, måste man
kunna tävla på den fria arbetsmarknaden,
men det går inte med de föreslagna
lönerna. Jag tror man måste göra
tjänsterna mycket mer attraktiva och
över huvud taget vara mera generös och
smidig i lönesättningen. Skall institutet
förstatligas, måste det utrustas med
personer som fyller de stora krav som
allmänheten kommer att ställa på en
statlig institution, men det är inte möjligt
med den nuvarande lönesättningen.

I samband med omorganisationen har
också en namnförändring föreslagits.
Institutets målsättning skall inte i första
hand vara en grundforskning, utan huvuduppgiften
är att prova olika material
och sedan föra ut upplysning till
allmänheten. Man vill därför att ordet
forskning inte skall ingå i namnet. Jag
beklagar om HFI:s namn måste ändras,
eftersom det har vunnit en goodwill
hos allmänheten, vilken är av
utomordentlig betydelse.

Måste namnet ändras, vill jag ansluta
mig till den tanken, som har uttalats i
remissyttrandena, att ordet hem bör
vara med. Jag anser att det namn som

Hemmens forskningsinstitut har föreslagit,
nämligen Institutet för hemfrågor,
är bättre än det som föreslås i propositionen,
nämligen statens institut för
konsumentfrågor. Jag är inte av samma
mening som statsrådet Lindström, att
ordet hem kan begränsa arbetsuppgifterna,
ty de flesta av de utomstående
arbetsuppgifter som institutet arbetar
med rör väl hemmet och dess olika arbetsuppgifter.

Jag skulle kunna peka på en hel del
andra saker, men med de synpunkter
jag här framfört har jag kommit till det
slutresultatet, att hela institutet skulle
må bättre av att remissyttrandena sammanställdes
och promemorian överarbetades
med ledning av remissvaren.

Statsrådet Lindström och jag är väl
lika måna om att institutet får en utformning,
som på alla sätt främjar konsumenterna.
Om riksdagen i dag antar
det framlagda förslaget, är jag rädd för
att ingenting görs åt institutet på flera
år. önskar man någon ändring motionsvägen,
avslås det med den motiveringen,
att man nyligen behandlat denna
fråga och att man då har uttalat sig
om det och därför inte vill ta ställning
på nytt till frågan.

Jag vill understryka en sak som står
i vår reservation, nämligen att institutet
sammanslogs med Aktiv hushållning
1954. Det har alltså arbetat mycket kort
tid. Jag anser det därför välbetänkt ait
låta verksamheten fortgå under samma
former som hittills och avvakta resultatet.
Därefter kan man förstärka organisationen.

Den av mig avlämnade reservation b)
sammanfaller i motivering med reservation
a). Vad som skiljer dessa åt är
själva klämmen. I denna reservation
begär jag en skyndsam överarbetning,
och att ett nytt förslag skall föreläggas
1957 års riksdag, ävensom en uppräkning
av anslaget till 750 000 kronor. Det
innebär alltså en ökning av nu utgående
anslag med 285 000 kronor. Jag förutsätter
också att enskilda institutioners

163

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

anslag skall utgå under detta år och att
även clearingmedel kommer att utbetalas.
En förstärkning av anslaget motiverar
jag med att vi behöver den för
själva arbetet inom institutet men också
för en utvidgning av själva upplysningsarbetet.
Husmödrarna är ju vårt lands
största yrkesgrupp. Betydelsen av deras
arbete för de enskilda hemmen liksom
för samhällsekonomien är av allra
största räckvidd. Den framlagda propositionen
visar också positivt intresse för
dessa frågors lösning — det vill jag villigt
erkänna. Men jag framför min kritik
därför att jag anser det så viktigt,
att institutets organisation och utbyggnad
blir helt tillgodosedd redan vid
starten, vilket enligt min mening inte
har skett i den nu framlagda propositionen.
Jag yrkar således bifall till reservation
b) vid utlåtandet.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Fröken Ager har och
med större sakkunskap än jag besitter
på det här området tagit upp en rad
väsentliga frågor, som jag skall göra
mitt bästa att inte tugga oT.n här, vilket
ju understundom sker här i kammaren.
Jag kan emellertid inte underlåta att
säga några ord i en fråga, som så nära
berör husmödrarna, landets största yrkesgrupp.
Värdet av deras arbete, även
ekonomiskt, för hem och samhälle lär
väl ingen längre bestrida. Men det har
gått långsamt fram i fråga om deras arbetsförhållanden.
Det har gått kanske
lika långsamt som utvecklingen bär varit
snabb när det har gällt rationalisering
och effektiviscring inom t. ex. industrien.

Jag minns en debatt för några år sedan
i denna kammare. Det gällde ett
anslag till Hemmens forskningsinstitut,
ett anslag, som skulle göra det möjligt
för institutet att via en pressekreterare
föra ut i levande livet resultatet av den
forskning som bedrivs inom institutet.
Det var inte bara jag som talade mig

varm för detta anslag. Åtskilliga representanter
för de övriga partierna var
lika angelägna om att få dessa pengar
till institutet. Men riksdagen avslog.
Jag nämner detta bara för att understryka
att vad Hemmens forskningsinstitut
än har gjort för rationalisering
och effektivisering av kvinnornas arbete
och vilket är en pioniärgärning,
som betytt oerhört mycket, så har det
inte kunnat få den betydelse som varit
önskvärd, därför att institutets anslag
varit för små.

Nu vill statsmakterna väsentligt förstärka
stödet åt forskning och upplysning
inom konsumentvaruområdet. Man
vill också inrätta ett statens konsumtionsråd
för samordning av vad som
sker på detta område, och man vill slutligen
genom en omorganisation och utbyggnad
av Hemmens forskningsinstitut
och genom att förstatliga detsamma
bidra till att denna forskning och denna
upplysning kan utökas.

Den utredning som ligger bakom den
nu förevarande propositionen, bär väl
rönt samma öde som betänkanden i
allmänhet gör. Det har tillstyrkts i vissa
avseenden. I allmänhet har man uttalat
sig för en upprustning av forskning
och upplysning på dessa områden. Den
kritik som framförts har i första hand
gällt organisationens uppbyggnad.

I detta sammanhang vill jag säga en
sak, som man i regel återkommer till i
dessa sammanhang, nämligen att remisstiden
var kort. De kanske allra
mest intresserade kvinnoorganisationerna
ansåg, att remisstiden var för
kort. Jag tillhör själv en kvinnoorganisation,
som var utomordentligt intresserad,
nämligen Fredrika Bremerförbundet,
vi fick aldrig ens betänkandet
på remiss.

När man begrundar hur denna omorganisation
skall företagas, kan jag inte
låta bli att i all anspråkslöshet — jag är
inte sakkunnig på dessa områden -—-framhålla, alt endast två år har förflutit
sedan Hemmens forskningsinsti -

164 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

tut och Aktiv hushållning slogs ihop.
Borde man inte kunnat avvakta resultatet
av hur detta verkat? Två år är
dock en kort tid för att kunna nå resultat.

Jag instämmer också med Kooperativa
förbundet i dess remissvar, då det
konstaterar, att det hade varit tilltalande,
om för det utvidgade institutets organisation
även andra alternativ än det
helstatliga hade undersökts och framlagts.
Jag kan nämligen inte värja mig
för den uppfattningen, att konsumentforskning
och konsumentupplysning
ska vara obunden och fri, fri från statligt
inflytande och fri från producentinflytande.
Det är själva förutsättningen
för att konsumenternas intressen skall
snabbt och effektivt tillgodoses.

Vad är det då som främst ligger i konsumenternas
intresse? Det är forskning
— det är vi alla ense om — det är
betygsättning på resultatet av forskningen,
det är prisuppgifter på namngivna
varor och — vilket är ett kolossalt
viktigt moment —- det är att snabbt
få ut till husmödrarna, till hemmen och
till konsumenterna över huvud taget resultatet
av forskningen.

Statsrådet säger i propositionen på
ett ställe följande: »Det är självklart att
bidrag från anslaget icke skall lämnas
till undersökningar om varor av mera
exklusiv eller mindre nyttobetonat slag
som exempelvis bilar och television.»

Efter vilka normer skall det avgöras,
vad som är mera exklusivt eller mindre
nyttobetonat? Jag tror att det blir svårt
att övertyga det svenska folket om att
bilar inte är nyttobetonade, och jag tror
att inom en ganska nära framtid är televisionen
något som liksom radion anses
vara ofrånkomlig i de flesta svenska
hem.

Det är utomordentligt angeläget, det
är en angelägenhetsgrad av hög vikt,
skulle jag vilja säga, att HFI:s organisation
blir så smidig som möjlig. Vad konsumtionen
betyder i vårt samhälle får
man en föreställning om när man be -

sinnar, att 1955 gick 26 miljarder kronor
till konsumtion, 70 procent av nettonationalinkomsten.
Det säger bättre
än något annat, hur utomordentligt viktigt
detta är.

Sedan skulle jag vilja kasta fram någonting
som kanske kan betraktas som
en förflugen tanke. Det är nämligen så
att här i Stockholm har under det senaste
året pågått en undersökning i
privat regi, där man sysslat med konsumentforskning
och konsumentupplysning
både inom vårt land och utanför
våra gränser. I första hand har man då
självfallet vänt sig till det land som har
den största konsumentupplysningen i
världen, nämligen Amerika. Man har
då konstaterat att det organ som där
finns till konsumenternas fromma, Consumers’
Union, står fullkomligt fritt
både från statligt inflytande och från
producentinflytande, och det har betytt
enormt mycket. Det har visat sig att det
helt finansieras genom konsumenternas
egna avgifter.

Nu är ju de som har sysslat med denna
sak fullkomligt på det klara med -—
och det måste vi vara litet var — att
man inte kan jämföra amerikanska förhållanden
och svenska. Man kan inte
jämföra den amerikanska marknaden
med den svenska. Och så har de, som
bedrivit denna undersökning, kommit
fram till: Kan man inte vidga denna
marknad till att omfatta hela den nordiska
marknaden?

Här försöker vi på olika områden
när det gäller lagstiftning, sociala förhållanden
och kulturella förbindelser
att samordna det nordiska. Skulle man
inte kunna bygga upp ett samarbete
även på detta område och det av två
skäl, att man fick ett större befolkningsunderlag
och att man inte blev
så beroende av den teknikerbrist som
vårt land lider av?

Jag är medveten om att denna tanke
inte kan tas upp i den här diskussionen,
men jag har fört fram den av det
skälet, att vad vi yrkar på är ju en

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19 165

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

ny, allsidig utredning och kanske skulle
man, om en sådan kommer till stånd,
kunna föra in även detta moment i
blickfältet.

Herr talman! Jag har intet vidare att
tillägga. Jag ber att få yrka bifall till
den reservation som avgivits av herr
Näsström m. fl.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag har till föreliggande
utskottsutlåtande fogat en blank reservation,
som väl enligt gängse skick
och bruk bör motiveras här i kammaren.
Den innebär att jag har ställt mig
bakom utskottsmajoritetens hemställan i
klämmen och sålunda funnit att Kungl.
Maj:ts proposition bör kunna bifallas
av riksdagen, men inte helt kan acceptera
motiveringen.

I utskottets utlåtande göres nämligen
en hänvisning till gränsdragningen
mellan institutet och den pris- och kartellnämnd,
som riksdagen nyss beslutat
om, och med hänsyn till min principiella
inställning till priskontrollfrågorna,
vilken tagit sig uttryck i att jag
reserverat mig i det tidigare behandlade
utskottsutlåtandet, — tydligen till
statsrådet Langes förvåning, inom parentes
sagt — har jag ansett mig böra
skilja mig från den övriga utskottsmajoriteten
beträffande motiveringen i denna
del.

Jag vill passa på tillfället att här något
beröra min allmänna inställning till
frågan om konsumentvaruforskning
ni. m. Jag kan där i stora stycken dela
fröken Agers uppfattning, sådan den uttryckts
i hennes anförande nyss. Liksom
hon är jag övertygad om att den
föreslagna organisationen är alldeles
för liten för att kunna bedriva en verksamhet
av tillfredsställande omfattning,
och det skulle ha varit betydelsefullt att
få organisationsfrågorna prövade ytterligare.
Till skillnad från fru Ewerlöf är
jag emellertid inte i princip emot elt
förstatligande. Om vi hade varit i sam -

ma situation som Amerika, där man
har en fri konsumentorganisation med
egen tidskrift och vars finanser grundar
sig på influtna medlemsavgifter, är
det klart att även jag i motsvarande
läge skulle ansett något behov av en
statlig institution icke föreligga. Nu har
vi emellertid i praktiken redan tagit
ett så långt steg, att det steg, som riksdagen
sannolikt kommer att ta ytterligare
här i kväll, egentligen inte är något
att fästa sig vid. Jag vill i sammanhanget
nämna att numera 85 procent
av kostnaderna för här ifrågavarande
verksamhet bestrides av staten
och endast 15 procent av näringslivet.
I likhet med övervägande antalet remissinstanser
tycker jag därför, att vi
bör kunna ta ett steg ytterligare för att
få en fastare organisatorisk grund att
bygga den framtida verksamheten på.

Jag tror också att det ur personalsynpunkt
är till viss fördel att verksamheten
förstatligas, och samma uppfattning
har man åtminstone inom löntagarorganisationerna.

När jag sade, att jag i mångt och
mycket delade fröken Agers uppfattning,
innebär detta emellertid inte, att
jag kommit fram till samma slutsats
som hon, nämligen att vi bör skjuta på
frågan och efter verkställd översyn begära
nytt förslag till nästa års riksdag.
Jag har en känsla av att vi knappast
kan komma så mycket längre på inte
fullt ett år. Dessutom har jag den inställningen
till problemen, att vi bör
kunna pröva oss fram praktiskt och
betrakta regeringens nu framlagda förslag
endast som en etapplösning, ett minimiförslag.
Jag är övertygad om att
vi inte kommer att i framtiden nöja oss
med den ram för organisationen, som
nu föreslagits.

I det sammanhanget har jag behov
av att fästa uppmärksamheten på den
passus i utskottets utlåtande, där utskottet
beträffande den organisatoriska
utformningen skriver följande:

»Det är möjligt, att förslaget i denna

166 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

del kan i ett eller annat avseende behöva
revideras. Utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer
verksamheten och låter föranstalta
om de ändringar, som efter närmare
erfarenhet kunna befinnas påkallade.
Såvitt utskottet emellertid kan finna,
är, såsom också bestyrkes av ett flertal
av remissinstanserna, uppläggningen av
denna fråga i stort sett ändamålsenlig,
varför förutsättningar torde föreligga
för att organisationen skall komma atf
visa sig gynnsam för den fortsatta utvecklingen.
»

I den sista satsen skulle jag vilja inlägga
den tolkningen, att själva omorganiserandet
blir gynnsamt som en
grund för den fortsatta utvecklingen.
Liksom fröken Ager tror jag att de organisatoriska
detaljerna nog kan behöva
revideras ganska snart. Jag tror
t. ex. inte att lönesättningen vid institutet
kommer att locka de personer,
som man vill ha placerade där. Jag har
en känsla av att det här blivit fråga
om en s. k. kvinnlig lönesättning, eftersom
det ju i stor utsträckning är kvinnliga
experter man kommer att anlita,
och jag tror som sagt inte att den lönesättningen
kommer att visa sig tillfredsställande.
Därför kommer det troligen
att bli svårt att få folk till institutet,
och detta borde ge statsrådet fru Lindström
— om det nu är hon som får
syssla med dessa frågor efter valet —
anledning att återkomma till riksdagen
nästa år med ytterligare yrkanden.

En sak som här i debatten och kanske
i framtiden ännu mera kommer att
poängteras är den rädsla som föreligger
på sina håll för namngivningen på
vissa undersökta varor. Jag är på den
punkten på det klara med att utskottsmajoritetens
skrivning inte är särskilt
konkretiserad. Det sägs att man förutsätter,
att namngivningen av undersökta
varor skall äga rum när den bygger
på vederhäftiga forskningsresultat.
Detta är naturligtvis en olycklig formulering,
eftersom man ju måste förut -

sätta, att alla resultat från detta forskningsinstitut
skall vara vederhäftiga.
Men det framgår klart att de stora
organisationerna, som i sig innesluter
det stora antalet konsumenter, vill ha
namngivning och reda på vilka varumärken
som varit föremål för forskning,
ur kvalitetssynpunkt bl. a., annars
blir det lätt en ganska misslyckad information,
något som också i nuvarande
form väckt löje bland allmänheten.
När man från Hemmens forskningsinstituts
sida försökt tala om, vilket resultat
man kommit till vid sina forskningar,
har nämligen institutet måst gå
som katten kring het gröt i fråga om
själva varumärket. En upplysning som
inte ger klart besked på den punkten
är det inte mycket bevänt med. Jag tror
inte, herr talman, att vi därvidlag behöver
befara några övertramp från ett
statligt institut, som alltid måste ha objektiviteten
som ledstjärna. Det utsatta
läge detta institut befinner sig i gör,
att det måste vara mycket försiktigt vid
sina överväganden. Men det är klart
att även på detta område måste man
pröva sig fram erfarenhetsmässigt, och
jag tror inte att man på denna punkt
har anledning räkna med att ett uppskov
skulle betyda någon förbättring.

Herr talman! Detta är endast några
få synpunkter som jag velat uppehålla
mig vid i mina kommentarer till min
blanka reservation. Det skulle naturligtvis
finnas ytterligare att tillägga, men
eftersom jag står på utskottsmajoritetens
linje och utskottet har en ordinarie
talesman i herr Thapper, skall jag
nu sluta mitt anförande med att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Vad vi nu diskuterar är
inte en partipolitisk fråga utan en praktisk
fråga, av vars lösning många av oss
sedan länge varit intresserade. Hur
skall en konsumentupplysning egentligen
vara beskaffad för att kunna fylla

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19 167

Konsumentraruforskning och konsumentupplysning m. m.

sitt ändamål? Jag tror att den måste tillgodose
fyra krav. Den bör vara lättillgänglig,
den bör vara snabb, den bör ge
en vederhäftig överblick över marknaden
utan pedanteri, och den bör vara
oberoende av alla särintressen. Den moderna,
objektiva affärsreklamen har
självfallet en mycket stor uppgift att
fylla, när det gäller att informera människorna
om vad som händer och sker
på varumarknaden. Men den ensam
räcker inte till, det är vi alla överens
om, bl. a. därför att den inte avser att
jämföra de olika produkterna med varandra.

Men, herr talman, vilka förutsättningar
har ett offentligt organ att gå i land
med denna uppgift? Jag för min del
tvivlar starkt på att det kan bli ett effektivt
instrument, ett instrument som
skall kunna fylla de fyra nämnda kraven.
Först och främst vet vi att ett
offentligt organ måste arbeta med en
sådan vetenskaplig apparat, att det i
praktiken ofta är mycket svårt för hushållen
att tillgodogöra sig resultatet.
Jag skall be att få åskådliggöra detta
med ett enda aktuellt exempel. I sista
numret av HFI:s Meddelanden redovisas
en i intimt samarbete mellan varudeklarationsnämnden
och HFI utförd
undersökning av kokkärlens vidbränningsegenskaper.
Det visade sig att dessa
bör bedömas med hjälp av en matematisk
formel, som jag inte kunnat tolka
men som en matematiskt begåvad
vän till mig läst ut så här:

där N = vidbränningsegenskaperna och
n = produkten av bottentjockleken (i
mm) och bottenmaterialets värmeledningstal
(i kcal/mh C°). Max. värde av
N = 1, vilket innebär minsta vidbränningsrisk.

Denna formel gäller dels om kärlet
används på gas- eller andra spisar, som
ej har plana plattor, dels om kärlet an -

vänds på plana plattor och dess deklarerade
bottenplanhet är högsta möjliga,
d. v. s. redovisat med siffran 5.»

På grundval av dessa principer skall
sedermera varudeklarationsnämndens
formulär utarbetas. Allt detta är säkerligen
utmärkt, men ingen tror väl på allvar
att resultatet blir en populär konsumentupplysning.
Ställ häremot en i
nr 3/1956 i tidskriften Hem i Sverige redovisad
motsvarande undersökning av
vidbränningsrisken i olika typer av
kokkärl. Vem som helst kan med ledning
av den välja ut den lämpligaste
kastrullen. Det krävs inte märkvärdigare
kunskaper än någon hum om vanlig
matlagning.

Vidare, herr talman! Ett offentligt organ
tvingas alltid att arbeta omständligt
— det vet vi också av erfarenhet.
På ett sådant organ måste nämligen det
anspråket ställas, att det skall ta hänsyn
till alla tänkbara faktorer för att inte
riskera att förlora sin auktoritet. Men
marknaden ändrar ofta så snabbt karaktär,
att omständligheten blir ett hinder
för konsumentupplysningens effektivitet.

Jag vill understryka att detta inte innebär
någon kritik av HFI. En sådan
institution måste arbeta utifrån sina
speciella förutsättningar. Men tyvärr,
herr talman, kan det ibland också vara
risk för att vetenskapligheten blir kvasivetenskap
eller att den medför en
opraktisk metodik. Jag undrar om inte
temperaturmätningen av olika maträtter
enligt näst sista meddelandet från
HFI exemplifierar det förra och HFI:s
golvslitningsmaskin, åt vilken huvudutrymmet
har ägnats i sista numret av institutets
meddelanden, exemplifierar
det senare. När jag tog del av beskrivningen
av denna maskin, så undrade
jag, om det inte skulle ha varit bra
mycket mera tillförlitligt och praktiskt
att helt enkelt prova nya sorters golvbeläggning
i korridorerna i de skolhus,
som undan för undan nyuppförs.

De temperaturmätningar, som jag

168 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

nyss nämnde och som väckt en sådan
uppmärksamhet på sina håll i pressen,
skildras på följande sätt. De avsåg att
ta reda på den lämpligaste temperatur
i vilken man bör servera kaffe, välling,
ärtsoppa, kokt potatis, köttbullar och
ugnspannkaka. Man anlitade tretton
försökspersoner, av vilka dock endast
tio deltog i samtliga prov. För undersökningen
lämnas följande redogörelse.

»Kaffe, välling och ärtsoppa serverades
i koppar och temperaturen mättes i
innehållet i koppen omedelbart innan
försökspersonen drack av kaffet eller
åt välling och soppa med sked. Skedarna
hade därvid förvärmts till samma
temperatur som innehållet. Potatis, köttbullar
och pannkaka serverades på tallrik.
Vid temperaturmätningen placerades
termometerns kvicksilverkula mitt
i potatisen, respektive köttbullen, och
avlästes omedelbart innan försökspersonen
delade och åt av potatisen, respektive
köttbullen. Ugnspannkakan delades
i mindre bitar och termometern
stacks in snett så att hela kvicksilverkulan
befann sig inne i pannkaksbiten.
Temperaturen avlästes före avsmakningen.
Givetvis blir temperaturbestämningarna
mera tillförlitliga för de flytande
rätterna, där man kan röra om
innehållet, än för de fasta, där temperaturen
varierar i olika delar.»

Tillåt mig, herr talman, att i all blygsamhet
sätta ett frågetecken för om detta
verkligen kan sägas vara vetenskaplig
forskning!

För egen del har jag kommit till den
slutsatsen, att en snabb och lättillgänglig
men ändå vederhäftig och oberoende
konsumentupplysning endast kan ombesörjas
av enskilda organ. I första hand
tror jag att vi här måste sätta vår lit
till vad tidningar och tidskrifter själva
kan prestera.

Det är också alldeles tydligt att här
har hemma hos oss kommit i gång en
verksamhet, som redan har givit en hel
del och som i framtiden säkerligen kommer
att ge ännu mycket mera. Jag tror

att konkurrensen själv kommer att driva
fram en utveckling i den riktningen
i vårt land lika väl som t. ex. i Förenta
staterna: tidningarna och tidskrifterna
själva undersöker varorna eller gör det
i samarbete med privata eller offentliga
laboratorier. En viss naturlig uppdelning
av intresseområdena kommer så
småningom till stånd och gör det lättare
för konsumenterna att skaffa sig de informationer
som de önskar få.

Vad bör då den offentliga forskningen
och den offentliga upplysningen inrikta
sig på? HFI har gjort flera bra
ting, det vet vi. Dess förslag exempelvis
till inredning och planering av våra
kök har, där de genomförts, förebyggt
mycken ryggvärk hos våra husmödrar
och hindrat en massa onödigt spring.
Jag tror också att detta exempel kan ge
en fingervisning om var en offentlig
institution bör förlägga tyngdpunkten
i sin verksamhet. Den bör koncentrera
sig på mer långsiktig forskning
på konsumentvaru- och heminredningsområdet.
Den bör vidare kunna hjälpa
till med att söka få fram praktiska metoder
för utprovning av olika varor,
metoder som man sedermera kan använda
i den privata sektorn och som
kan ställas både till producenternas och
till konsumenternas förfogande. Därjämte
kan en sådan institution i mån av
tid utföra beställningsarbeten för industri,
tidningar och tidskrifter.

Däremot tror jag att den inte bör
inriktas på sådan forskning som hör
samman med själva produktionen av
nya och förbättrade artiklar. Sådan
forskning bör industrien själv svara
för. Eljest är det fara för att den offentliga
verksamheten alldeles kommer att
plottras bort, att den kommer att sakna
den koncentration på det väsentliga
som är ett villkor för att man skall
kunna nå ett gott resultat.

Vad det nu gäller, som jag ser saken,
är att se till, att vi får en så smidig
och effektiv offentlig apparat som
möjligt. Först och främst måste dess

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19 169

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

uppgifter äntligen bli ordentligt preciserade.
Det gäller att klarlägga såväl
dess möjligheter som dess begränsning.
Det bör öppet sägas ut vad vi väntar oss
att de enskilda skall ombesörja och vad
staten lämpligen kan ta på sig. Jag skulle
för min del vilja ha, låt oss säga en
forskare, en tidningsman, en duktig
husmor och en erfaren industriman som
åtog sig att kartlägga detta problem.

Viktigast av allt för ögonblicket tror
jag emellertid är att förhindra en överdimensionering
av den offentliga apparaten.
Att stapla organ ovanpå eller
bredvid varandra löser inte några problem.
Låt oss inte heller utan vidare
falla i farstun för allt som kallas konsumentforskning,
och låt oss slutligen
inte underskatta vanligt folks förmåga
att själva bilda sig en uppfattning om
varorna på marknaden.

Den utredning som ligger bakom propositionen
har enligt mitt förmenande
gått förbi den centrala frågeställningen,
och den föreslagna organisationen tror
jag kommer att bli förfärligt tungrodd
och byråkratisk. På dessa skäl ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
av herr Näsström m. fl.

Fröken AGER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket jag skulle
vilja säga till herr Hjalmarson angående
det arbete, som utföres på HFI.
Vad herr Hjalmarson yttrade angående
de forskningsresultat för värmemätning
av mat, som han läste upp, kan jag under
alla förhållanden inte låta stå
oemotsagt. Det var ju på uppdrag av
Centrala sjukvårdsberedningen som
HFI gjorde dessa värmemätningar, och
rönen har stor betydelse då det gäller
transporten av mat inom sjukhusen. Det
är farligt att på detta sätt lösrycka ett
avsnitt ur en allmän utredning.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Den långt framskridna
tiden gör det omöjligt att gå in på närmare
diskussion om dessa ting. Jag är

fullt medveten om uppdragets karaktär,
fröken Ager, men jag betvivlar för det
första starkt det praktiska värdet även
för sjukhusen av denna undersökning.
För det andra vill jag fästa uppmärksamheten
vid att detta publiceras i
HFI:s Meddelanden för att kunna tjäna
som vägledning för husmödrarna här i
landet. Att det kan bli någon vägledning
av denna undersökning, tvivlar jag på.
Jag tillhör visserligen inte husmödrarnas
kategori, men fröken Ager vet nog,
att i det samhälle vi lever i måste även
husfäderna understundom engagera sig
i de göromål, som tidigare ansetts vara
exklusivt husmodersbetonade. Alldeles
saknar vi inte förmåga att skilja mellan
det vettiga och det verklighetsfrämmande.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det har inte rått och
råder väl knappast heller nu några delade
meningar om att HFI under sin
verksamhet haft och har en viktig funktion
att fylla. Jag tror att dess arbete
fortfarande skattas högt. Jag gör en
liten reservation för herr Hjalmarson,
sedan jag hört hans skildring av verksamheten
nyss, men jag skall återkomma
till det.

Jag erinrar om att när jag tidigare
haft äran att tala på statsutskottets vägnar
i denna fråga, har det i regel varit
för att föra sparsamhetens talan gentemot
motionsvis framförda krav på
ökade anslag för institutets verksamhet.
Det är ganska underligt, att just därför
att det nu blivit tal om ett förstatligande
anses institutet ha blivit mycket
sämre och, när det bedrivit sådan verksamhet
som herr Hjalmarson här skildrade,
närmast ha dragit ett löjets skimmer
över sig.

Jag utgår emellertid ifrån att flertalet
av dem som ställt sig bakom reservanterna
gentemot elt förstatligande
ändå är med om denna verksamhet för
konsumentforskning och konsumentupplysning
och att de fortfarande har

170 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvarnforskning och konsumentupplysning m. m.

kvar ett positivt intresse för saken som
sådan. Ja, jag undrar om inte trots allt
även herr Hjalmarson har det.

Vi i utskottsmajoriteten är övertygade
om att ett ökat ekonomiskt stöd från
statens sida är nödvändig, om forskning
och upplysning på detta område
skall kunna fylla sina såväl för den
enskilde som för samhället så betydelsefulla
uppgifter. Jag säger detta trots
den drastiska skildring herr Hjalmarson
nyss lämnat. Jag är inte medansvarig
i beställningen från Centrala
sjukvårdsberedningens sida -— den
gjordes före min tid — men det är för
sjukhusen icke oväsentligt att veta, vilken
temperatur maten har när den
lagas och hur mycket värme den förlorar
när den transporteras till avdelningarna,
etc.

Om jag skulle försöka mig på att ge
en skildring i stil med herr Hjalmarsons,
vad gäller en vetenskaplig utredning,
och anföra exempel från andra
områden, är det mycket möjligt att
man skulle skratta åt den vetenskapliga
exaktheten. Jag varnar alltså för
konklusioner av en sådan framställning.
Det är mycket lätt att vara rolig,
men i sådana fall blir man det ofta på
saklighetens bekostnad. Däremot går
jag gärna med på att man kan diskutera
om dessa lärda utredningar bör
publiceras i dessa Meddelanden eller
endast tillhandahållas en trängre krets;
kanske vore det bättre om man i dessa
Meddelanden försökte popularisera rönen
i fråga.

Jag finner här en viss motsättning
mellan herr Hjalmarson och exempelvis
hans partivän fru Ewerlöf. Herr Hjalmarson
drar i tvivelsmål om det är
någon nytta med att försöka utröna,
hur det ligger till med kokkärlen, medan
fru Ewerlöf går så långt att hon
vill att man även skall undersöka televisionsapparater
och bilar. Jag tycker
att mellan dessa ståndpunkter är steget
rätt långt, det måste jag säga.

Även om jag är varm anhängare av

en konsumentupplysning står det klart
för mig att man såsom hittills bör gå
försiktigt fram och utvidga verksamheten
successivt. Vad som tilltalar både
mig personligen och utskottsmajoriteten
är att statsrådet just intagit den
ståndpunkten. Herr Nihlfors var också
inne på samma linje. Jag är därför
överens med honom, även om jag inte
kan dra samma slutsats som han, nämligen
att det enbart skall ske en utveckling
beträffande lönerna. Jag vill gärna
se att det kommer till stånd en utveckling
även i andra avseenden.

Vad reservationerna beträffar vill
jag först inom parentes säga, att det är
rätt underligt att av reservanterna, som
samtliga anfört samma motivering, har
de flesta stannat för ett oförändrat anslag,
medan ett mindre antal reservanter
vill ytterligare öka anslaget till
Hemmens forskningsinstitut. Vad som
egentligen skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna är emellertid frågan
om förstatligandet. Reservanterna säger
i sitt utlåtande att det måhända skulle
vara »välbetänkt att ytterligare någon
tid låta verksamheten fortgå under samma
former som hittills och därunder
avvakta resultaten av densamma». Reservanterna
vill därför ha en ytterligare
utredning. Inom vårt parlamentariska
liv brukar man ju vilja utreda allting i
överkant. Jag tror att detta med fog
kan sägas om reservanternas krav på
en förnyad utredning. Denna fråga har
nämligen varit föremål för inte mindre
än tre utredningar, åren 1947, 1949 och
1955, och varje utredningsbetänkande
har åtföljts av en omfattande remissbehandling.
över det sista betänkandet,
varudistributionskommitténs betänkande,
avgavs inte mindre än 60 remissyttranden.
Så nog måste frågan sägas
vara grundligt utredd.

I reservationen framhålles att »de
myndigheter och organisationer, som
avgivit yttrande över den utredning, på
vilken det föreliggande förslaget i allt
väsentligt bygger, ha i allmänhet uttalat

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19 171

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

sig till förmån för en upprustning av
forsknings- och upplysningsverksamheten
på konsumentvaruområdet». På
den punkten är reservanterna praktiskt
taget ense med utskottet. Men så fortsätter
reservanterna: »Detta innebär

dock icke, att de funnit förslaget tillfredsställande
i alla avseenden. Den
framställda kritiken har särskilt riktat
sig mot det föreslagna sättet för organisationens
uppbyggnad.» Såsom jag
förut nämnt vänder sig reservanterna
särskilt mot tanken på ett förstatligande.
Det kan därför vara värdefullt att
göra klart för sig, hur man i remissinstansernas
yttranden ställer sig till
den saken. Vid en närmare granskning
av dessa yttranden visar det sig att ett
förstatligande av institutet tillstyrkes
i mycket bestämda ordalag av 20 remissorgan,
däribland LO, TCO, RLF,
Lantbruksförbundet, Hemmens forskningsinstitut,
yrkeskvinnornas och husmödrarnas
respektive riksförbund samt
de tre politiska kvinnoförbunden,
Socialdemokratiska kvinnoförbundet,
Landsbygdens kvinnoförbund och Folkpartiets
kvinnoförbund. Sju remissorgan
uttalar ingen erinran eller säger
sig inte vilja motsätta sig ett förstatligande,
medan sju andra remissorgan
avstyrker förstatligandet. Det är väl
ingen överraskning för någon att bland
dessa senare remissorgan återfinnes
statskontoret, ty man frågar sig vad
som inte avstyrkes från det hållet. De
övriga avstyrkande remissorganen är
sakrevisionen, organisationsnämnden,
Konserverings- och forskningsinstitutet,
Högerns kvinnoförbund, Grossistförbundet
och Svenska försäljnings- och reklamförbundet.
Efter att ha lyssnat till
herr Hjalmarson och även till fru Ewerlöf
tycker jag ju inte att det är så
underligt, att högerns kvinnoförbund
avstyrker ett förstatligande. På herr
Hjalmarsons håll är man tydligen betänksam,
såsom lian uttryckte sig, mot
offentlig verksamhet — jag vill däri
gärna inlägga statlig verksamhet —

över huvud taget. Även om herr Hjalmarson
säger att det inte ligger politik
bakom denna inställning, har jag på
den punkten en diametralt motsatt uppfattning.

Fru Ewerlöf säger, att ett sådant organ
som Hemmens forskningsinstitut
skall vara fritt från både statligt inflytande
och producentinflytande. För
närvarande finns det emellertid ett visst
producentinflytande i Hemmens forskningsinstitut.
Jag vill inte på något sätt
säga att detta inflytande har gjort sig
otillbörligt gällande, men det är ganska
klart att stora konsumentgrupper med
en viss misstänksamhet ser att det finns
ett sådant producentinflytande. Det är
ju ett förhållande som skulle rättas till
genom ett förstatligande. Jag är också
övertygad om att de stora konsumentgrupperna
delar min uppfattning —
det framgår av yttrandena från de
stora folkrörelser som jag här förut
talat om — att den omständigheten, att
Hemmens forskningsinstitut blir ett offentligt
organ, utgör en garanti för att
det sker en ordentlig redovisning av de
rön som göres vid institutet.

Såsom kammarens ledamöter säkerligen
vet är den ekonomiska bidragsgivningen
till Hemmens forskningsinstitut
redan förstatligad till 85 procent.
Såsom jag inledningsvis antydde brukar
det vid varje riksdag motioneras
om att statens bidrag skall ytterligare
ökas, d. v. s. att den statliga andelen
skall bli ännu större. Men egendomligt
nog är det bara i fråga om bidragsgivningen
som man vill få till stånd ett
förstatligande. För utskottsmajoriteten
står det klart att när staten redan nu
svarar för mer än */5 av kostnaderna
och denna andel skall ytterligare ökas,
bör man ta steget fullt ut och helt förstatliga
institutet. Det måste betyda en
klar fördel och är ägnat att öka — jag
säger det i motsats till herr Hjalmarson
— institutets oberoende ställning och
därigenom dess auktoritet och förtroendet
från konsumentgruppernas sida.

172 Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

Fru Ewerlöf var med all rätt inne på
vad institutets upplysningsverksamhet
kan betyda för konsumtionen. Hon
nämnde för år 1954 siffran 26 miljarder
kronor — enligt utredningen var
det faktiskt 26,4 miljarder kronor —
men för år 1955 kan man beräkna, att
summan har stigit ytterligare och måste
ligga någonstans i närheten av 30 miljarder
kronor. Jag håller också med fru
Ewerlöf om att det otvivelaktigt är
våra husmödrar som fungerar som de
olika hushållens finansministrar och
omsätter största delen av dessa 30 miljarder
kronor. Detta om något utgör ett
klart belägg för behovet av både forskning
och konsumentupplysning på detta
område. För mig är det sålunda tydligt,
att det begränsade anslag, som
behövs för förstatligandet av Hemmens
forskningsinstitut, säkerligen är mycket
väl använda pengar, framför allt ur
konsumenternas synpunkt, även om
man, såsom herr Hjalmarson gjorde,
kan påtala brister i den nuvarande
verksamheten. Intet mänskligt är ju
fullkomligt, men hittills — det vill jag
understryka — har Hemmens forskningsinstitut
gjort en värdefull insats,
och ingenting talar för att inte denna
verksamhet skall kunna intensifieras
och göras ännu mera fruktbringande.
Enligt min mening kan detta ske på
bästa sätt, om vi får institutet helt förstatligat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr WARD (s):

Herr talman! Från min synpunkt sett
finns egentligen ingenting annat att anföra
än vad som återfinns i den första
reservationen, men eftersom jag fungerar
som ordförande i den avdelning
inom statsutskottet, som har behandlat
denna fråga, anser jag mig i alla fall
böra göra ett par påminnelser. Jag vill
då först säga, att det — efter vad jag
vet — inte finns någon inom denna avdelning
av utskottet, som motsätter sig

ett eventuellt förstatligande av Hemmens
forskningsinstitut, om så befinnes
vara lämpligt. Man anser emellertid rätt
allmänt inom denna krets, att förslaget
inte har fått den utformning, som det
borde ha för att bli så smidigt, som man
har anledning att önska. Det sägs visserligen,
att det övervägande antalet remissyttranden
är positivt, och det är
alldeles riktigt, men samtliga är ingalunda
reservationslösa, utan man har
gjort vissa erinringar emot utformningen.
Alla är emellertid fullkomligt överens
om att forskningsverksamhet på
detta område är nödvändig och att upplysning
mycket väl behövs i skilda ting,
som angår hemmens ekonomi. Frågan
är dock om man inte borde kunna vänta
och se, om det verkligen fordras en
utbyggnad av organisationen. Endast ett
par år har ju förflutit, sedan Hemmens
forskningsinstitut sammanslogs med
Aktiv hushållning. Det blev då en koncentration
på detta område, och ännu
för något år sedan ansåg man på regeringshåll,
att man borde avvakta resultaten,
innan man vidtog några ytterligare
åtgärder. Att det skulle ha inträtt
en sådan förändring under ett års tid,
att man nu måste hasta i väg, har jag
mycket svårt att föreställa mig.

Reservanterna understryker mycket
kraftigt på skilda sätt, att de är positivt
inställda till förslaget. Nu vill jag,
för att vara fullt uppriktig, bekänna,
att min inställning inom utskottet naturligtvis
i viss mån har influerats av att
jag i en av de statliga remissinstanserna
just har förordat, att man tills vidare
skulle ställa sig avvaktande. Jag tycker
också, att det finns goda skäl för denna
ståndpunkt.

Jag har intet vidare yrkande i frågan
men kommer självfallet att rösta för den
reservation, till vilken jag anslutit mig.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Konsumentupplysning
är ju en ganska ung företeelse. Man kan
säga, att den föddes under andra världs -

173

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

kriget med dess varuknapphet, som
gjorde det önskvärt att rätt hushålla
med resurserna och bistå konsumenterna
med råd härom. Efter kriget har det
tvärtom varit varuöverflödet, som har
tjänat som pådrivare på konsumentupplysningen.
På en marknad, där antalet
varor numera i nästan alla branscher
uppgår till fem- å sexsiffriga tal,
blir konsumenten lätt villrådig vid sina
inköp. Goda och praktiska informationer
om våra vardagsvaror har därför
blivit en alltmer efterfrågad service.

Mot denna bakgrund är det man bör
se den obestridliga goodwill, som en
institution som Hemmens forskningsinstitut
åtnjuter med kanske ett och annat
undantag, såsom herr Hjalmarson.
Samtidigt har den allmänna opinionen
i tidningspressen och konsumentorganisationerna
ofta kritiserat dess otillräckliga
ekonomiska och personella resurser,
vilka gjort att institutet dels inte
kunnat forska tillräckligt snabbt för att
ge forskningsresultaten den aktualitet,
som allmänheten kräver, dels inte kunnat
tillräckligt bredda och popularisera
upplysningen om dessa resultat såsom
man önskat, dels slutligen inte varit ekonomiskt
oberoende av den intressepart,
vars produkter institutet examinerat.

Detta har betytt behov av ökade resurser
för konsumentvaruforskningen
och -upplysningen. Det är dock inte
bara Hemmens forskningsinstitut, som
här kräver mera resurser, utan även
specialforskningsinstitut, som forskar
på andra sektorer på konsumentvaruområdet,
kan behöva det. Sådan forskning
förekommer nu i liten skala på
många håll, och bristen på ordnat samarbete
innebär onekligen en risk för
dubbelarbete. Vi har i propositionen
pekat på en inventering, som gjorts av
konsumentvaruforskningen i statliga
och statsunderstödda institutioner och
som visar, att det finns eu stor splittring
inom denna forskning och alt här
behövs en samordning. Ökade anslag
och bättre överblick kräver dock organ

som handskas med dem. Det angelägna
är då att få de intresserade parterna, i
första hand konsumenterna, aktivt engagerade
i verksamheten. Av dessa skäl
tänkte man sig ett organ, i vilket beslutanderätten
så mycket som möjligt
lades i konsumenternas egna händer.
Detta är motiveringen bakom förslaget
om ett konsumentråd, som skall representera
de tongivande löntagar- och
kvinnoorganisationerna, de olika leden
inom näringslivet och litet av den vetenskapliga
och praktiska expertisen på
området dessutom och som skall dra
upp principiella riktlinjer för konsumentupplysningen
och fördela forskningsuppgifterna
på de institutioner,
som bäst kan fylla dessa uppgifter —
aUt inom ramen för de anslag som
Kungl. Maj :t ställer till rådets förfogande.
Man delegerar härmed till en grupp
av fackkunniga och intressenter en stor
del av de initiativ och den beslutanderätt,
som hittills utövats av Kungl. Maj :t
ensam — en enligt min mening önskvärd
decentralisering.

Konsumentupplysningen, vars allmänna
riktlinjer konsumentrådet anger,
måste självklart vara objektiv och vederhäftig
— jag håller med herr Nihlfors
om att det kan verka som en truism
att säga det, men det bör ändå understrykas.
Den skall också vara oberoende
och även uppfattas som oberoende av
allmänheten. Det betyder att den vinner
mest förtroende, om den är fri från
ekonomiska bidrag från parter, som
möter varandra på varumarknaden, från
industri och handel, som till äventyrs
kan ha olika intressen att bevaka, ävensom
från konsumenterna, som kanske
vill dra för långtgående slutsatser av
ett material, som inte ger anledning till
annat än begränsade värderingar.

För att få ett sådant fullt opartiskt
organ för konsumentupplysning och
forskning på vissa konsumentvaruområden
har det föreslagits, att Hemmens
forskningsinstitut skall förstatligas. Som
herr Tliappcr redan har påpekat, ut -

174 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

görs bortåt 85 procent av de rörelsemedel,
varmed institutet arbetar, av
statsbidrag av olika slag. En ytterligare
upprustning, som institutet efter hand
kunde komma att behöva, skulle betyda
att statens andel ökade proportionellt,
eftersom näringslivet låtit förstå att det
för sin del icke är berett att öka sina
insatser. Det har då varit naturligt att
ta det lilla steget ytterligare att förstatliga
institutet och därmed göra det till
en institution uteslutande för allmänhetens
service. Samverkan med näringsorganisationerna
och enskilda företag
skall inte därmed upphöra. Tvärtom.
Man får i konsumentrådet ett forum,
där representanter för producenterna
och handeln kommer att kunna
reguljärt möta konsumentrepresentanterna
i överläggningar om verksamheten.

Jag har velat ge denna korta presentation
av innebörden av det regeringsförslag,
som jag hoppas att riksdagen
kommer att godkänna i dag, så att de
i ämnet mindre insatta, som till äventyrs
lyssnat till denna debatt, kan litet
bättre urskilja konturerna i de olika
ståndpunkterna för och emot. Utanför
riksdagen har mer än 80 procent av
opinionen hos de 36 organisationer och
myndigheter, som reinissbehandlat förslaget,
gett detta ett mycket gott mottagande.
Alla löntagare-, jordbrukareocli
tongivande kvinnoorganisationer
— utom Högerns kvinnoförbund — har
uttalat sig positivt för det förslag som
propositionen lägger fram. Inte heller
industriens, hantverkets och detaljhandelns
organisationer gör några erinringar
mot principerna i den organisatoriska
uppbyggnad av verksamheten,
som förslaget innefattar.

Det är under sådana förhållanden
svårt att begripa vad reservanterna
skulle vinna på att återförvisa hela frågan
till Kungl. Maj :t. Ett uppskov, som
betyder minskad utgift och med all sannolikhet
hindrar, att någonting alls sker
på detta område under en rätt lång tid

framöver, vilket reservation A syftar
till, är naturligtvis en vinst för dem
som över huvud taget är negativt inställda
till konsumentupplysning med
samhällets stöd, som t. ex. högern är
under allt fagert tal av herr Hjalmarson.
Ett uppskov med ökade anslag under
interimstiden och ny snabbutredning
med förslag'' till nästa års riksdag,
såsom reservanterna bakom reservation
B önskat, kan tyckas mera konsumentvänligt
men är icke förty alldeles meningslöst.
Det är meningslöst därför att
den mycket enhetliga remissopinion hos
intresseparterna, som jag nyss nämnde
om, inte torde vara hågad att från det
ena året till det andra svänga runt till
förmån för det enda alternativ, som nu
erbjuder sig till regeringens förslag,
nämligen att bevara den nuvarande organisationen.
Detta alternativ är redan
prövat och som remissopinionen vitsordat
befunnet mindre gott.

Hur det verkar vet bland andra fröken
Ager, som suttit i Hemmens forskningsinstituts
styrelse i många år. Jag
är inom parentes sagt inte så litet förvånad
över fröken Agers omsvängning
i denna sak. I Hemmens forskningsinstituts
styrelse har hon punkt för punkt
godkänt de förslag, som ligger till grund
för propositionen, men som hon här
underkänt både som motionär och reservant.
Fröken Ager gör ju intet försök
att dölja att hon deltagit i styrelsens
beslut. I fjol förnekade hon att hon
varit närvarande i styrelsen då de petita
gjordes upp, mot vilka hon sedermera
uppträdde här i kammaren. Av
protokollen har efteråt framgått, att fröken
Ager varit närvarande i styrelsen
vid både det ena och det andra tillfället.
Naturligtvis går detta att förklara
så, att fröken Ager helt enkelt har ändrat
sig och kommit på andra tankar, och
det må en människa ha rätt till. Men
om en sådan ombytlighet skulle bli allmän,
så blir remissförfarandet ett ganska
otillförlitligt instrument att mäta
uppfattningarna med, och nog vore

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19 175

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

detta till skada för noggrannheten i den
prövningsprocedur, som alla förslag underkastas,
innan de föreläggs riksdagen.
Fröken Agers argument i kväll har varit
så motstridiga dem som hon skrivit
under på i Hemmens forskningsinstituts
yttrande, att jag tycker att det verkar
vara rena personlighetsklyvningen.

Lyckligtvis har jag det intrycket, att
remissopinionen i denna fråga eljest är
hållfast. Jag kan t. ex. tacka herr Nihlfors
för det sätt, varpå han i konsekvens
med sin hållning i TCO representerat
den positiva tjänstemannaopinionen till
förmån för en utbyggd konsumentupplysning.
Herr Nihlfors är inte nöjd med
den nedbantning, som Kungl. Majrts förslag
fått, och jag kan visst förstå honom
i detta. Men när ett nytt förslag skall
genomföras är det som att lirka en kamel
genom ett nålsöga — debatten här
i kammaren utgör om något ett belägg
för det — och kamelen får inte vara
för fet, om det skall lyckas. Den får
lägga på hullet så småningom, allteftersom
riksdagen anslår medel.

Jag skall säga ännu ett par ord om
remissbehandlingen, eftersom det gjorts
gällande här av fröken Ager och fru
Ewerlöf, att remisstiden varit för kort
för att tillåta de intresserade att tillräckligt
tränga in i ämnet. Ett förslag
till årets riksdag förutsatte en remisstid
på endast någon månad eller upp
till sex veckor. Många större frågor, som
inte tidigare har diskuterats så ingående
som denna fråga, har emellertid
presenterats efter lika kort eller kortare
remissbehandling. Det förslag om
pris- och kartellnämnd, som vi antog
här för några timmar sedan, hade sex
veckors remisstid, atomenergiutredningen
hade 14 dagar för att nu ta
några exempel. Det är visst inte bra
med korta remisstider, det kan jag oreserverat
hålla med om, men ibland är
det mera önskvärt att få fram ett förslag
i tid. I detta fall var det en sakkunnigpromemoria
på något hundratal stencilsidor,
som organisationerna ombads

att yttra sig om. Det var så att säga slutetappen
i en lång diskussion, som
sträckt sig över flera år och över hela
tre tidigare statliga betänkanden, som
samma remissorgan hade yttrat sig över
i vanlig ordning. De flesta var förtrogna
med tankegångarna på förhand.
Inom fem veckor hade också alla ombedda
remissorgan — 26 stycken — inkommit
med fylliga yttranden. Dessutom
hade ett tiotal andra, icke ombedda,
yttrat sig.

De negativt inställda remissinstanserna
har, som jag redan sagt, varit
fåtaliga, varför deras argument också
omsorgsfullt tillvaratagits av reservanterna.
Sakrevisionen, statskontoret och
organisationsnämnden — det är närmast
de — har inte haft någonting annat
i sak att anföra mot förslaget än att
det inte hänt något på senare år, som
motiverar en ändring i nuvarande förhållanden,
samt att behovet inte är nöjaktigt
preciserat av utredningsmännen.

Jag vill uppehålla mig ett ögonblick
vid det herr Ward här nämnde om sakrevisionens
kritik av utredningen. Jag
vill dock först säga att jag mycket väl
förstår, att man som riksdagsman ibland
är bunden av ståndpunkter som man
intagit på ett tidigare stadium av en
frågas behandling och att man tycker
att man måste agera i konsekvens därmed.
Jag vill sedan säga, att sakrevisionens
krav på att man skulle ha gjort
en kartläggning av alla de forskningsbehov
som kan yppa sig inom konsumentvaruområdena,
innan någon ökad
medelstilldelning sker, i sig självt var
ganska orimligt. En sådan undersökning
skulle, som Sveriges industriförbund så
riktigt säger i sitt yttrande, bli »omständlig
och tidsödande» av skäl som
är uppenbara för alla, som sysslat något
med dessa ting. Det är, som Industriförbundet
också framhöll, »vanskligt
att uttala sig om storleken av de ökade
resurser som kan behövas». Med de
föreslagna beloppen, som tillsammans
med tidigare anslag inte uppgår till mer

176 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Ivonsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

än en procent av vad den privata reklamen
kostar folkhushållet, är man förvisso
på den säkra sidan, bortom allt
slöseri. Behovet av en starkare motvikt
mot den säljande reklamen är så stort,
att det är absurt att ifrågasätta, att den
blygsamma anslagshöjning som sker vid
konsumentupplysningens successiva utbyggnad
— som är en försiktig utbyggnad,
enligt vad en del framhållit i denna
debatt — inte skulle få den rätta användningen,
därför att utredningsmännen
inte på förhand preciserat varje
kommande forskningsuppgift inom olika
sektorer av varumarknaden. Det har
tyvärr förbigått sakrevisionen att avsikten
är, att det skall vara en fortlöpande
uppgift för ett representativt
sammansatt konsumentråd att bedöma
behovet av insatser på olika områden
och noga undersöka varje forskningsprojekt,
som anmäls, så att statsmakterna
får trygghet för att pengar sätts
in endast, där avkastningen blir god.

Reservanterna har vidare som skäl
mot att nu godkänna regeringens förslag
åberopat, att detta förslag kommer
så »kort tid» efter sammanslagningen
mellan Aktiv hushållning och Hemmens
forskningsinstitut, vidare att respektive
föredragande statsråd åren 1953, 1954
och 1955 inte varslat om några avsikter
i den här vägen och slutligen att den
sista av dem — d. v. s. jag — i fjolårets
statsverksproposition ansett att »goda
förutsättningar» förelåg för den sålunda
sammanslagna institutionens arbete. Ja,
visst förhåller det sig så. Men när det
helstatliga Aktiv hushållning sammanslogs
med det halvstatliga Hemmens
forskningsinstitut år 1954, skedde detta
under trycket av att någonting måste
göras raskt, eftersom en avveckling av
priskontrollnämnden, där Aktiv hushållning
var en av byråerna, föreföll
nära förestående. Kammaren vet ju hur
vi varje vår diskuterat en förestående
avveckling av priskontrollnämnden. Den
dåvarande handelsministern, som genomförde
sammanslagningen, gjorde

ingalunda något uttalande, som kan tolkas
så, att den slutgiltiga organisationsformen
härmed var bestämd. Han anslöt
sig tvärtom till sakrevisionen, som
yttrat, att personalens pensioneringsfråga
borde anstå tills »större klarhet
vunnits om hur institutet skulle organiseras
och vilka befattningshavare som
på längre sikt skulle knytas till detsamma».
Det var sakrevisionen år 1953.
Själv har jag alltjämt den uppfattningen,
att sammanslagningen av Aktiv hushållning
och Hemmens forskningsinstitut
var ägnad att ge goda förutsättningar
för det fortsatta arbetet på konsumentupplysningens
förstärkande, men detta
är endast de första goda förutsättningarna,
som vi sedan måste bygga vidare
på. Två års erfarenhet av den anpassning,
som har ägt rum mellan de båda
halvorna av institutet, har klart visat
att behov föreligger av en mer genomgående
rationalisering av institutets organisation
med tyngdpunkten lagd på
en förstärkning av upplysningsavdelningen.
Här sade för resten fröken Ager
något underligt om att hon fann upplysningsavdelningen
överdimensionerad,
men ville ha uppskov med hela förslaget
bland annat därför att det behövdes
utredning om förstärkning i upplysningsarbetet.

F. ö. har här i debatten berörts en
sådan rad specialfrågor — om institutets
arbete och namn, presentationen av
undersökta varor, lönesättningen för
personalen, tidningspressens roll, consumers’
unions i Amerika och allt detta
— att det är omöjligt att hinna kommentera
dem alla utan att otillbörligt minska
utrymmet för efterföljande talare.
Med hänsyn till att det dessutom samtidigt
diskuteras i första kammaren och
jag gärna vill få tillfälle att säga några
ord där, kommer jag nu att stanna vid
detta, herr talman, för att eventuellt
återkomma litet senare i debatten och
då ge de repliker som kan vara erforderliga.

Jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

177

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19

Konsnmentvaruforskning'' och konsumentupplysning m. m.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! För mig är frågan om
förstatligande eller inte förstatligande
av IIFI en sekundär fråga. Jag är inte
frälst vare sig på den ena eller den
andra linjen.

.lag är, herr Thapper, inte misstänksam
mot all statlig verksamhet. Men
jag är misstänksam mot dem som vill
att staten skall nästan allting ombesörja
även på detta område. HFI har — och
det var jag angelägen att stryka under
i mitt första inlägg — gjort flera mycket
bra saker, och jag är övertygad om
att institutet skulle kunna göra ännu
mycket mera med en större koncentration
av sina arbetsuppgifter. Det finns
emellertid icke någon som helst anledning
att okritiskt svälja allting bara
därför att det råkar ha en statlig stämpel,
och det finns inte heller någon anledning
att okritiskt svälja allting som
kallas för konsumentupplysning.

Vad är det nu, herr talman, som det
enligt mitt sätt att se framför allt gäller?
Jo, låt oss först och främst dra upp
riktlinjerna för den samordning på
detta område, som alla inser vara nödvändig.
Låt oss klarlägga vilka uppgifter
en offentlig institution lämpligen
bör ha. Låt oss undersöka vad ett statligt
organ lämpar sig för och vad som
bör skiljas ut från den statliga sektorn.
Detta är det rationella tillvägagångssättet.
Sedan denna undersökning är
gjord bör man bygga upp organisationen.
Det kan inte vara klokt att börja
med att bygga upp en organisation som
skall ha till första uppgift att bestämma
sina egna arbetsuppgifter.

Detta, fru statsråd, är inte att vara
negativt inställd til! konsumentupplysning
med samhällets stöd. Det bottnar
i stället i en vilja att göra något bra av
denna konsumentupplysning, men med
klar blick för dess begränsning, detta
12 —Andra kammarens

helt enkelt för att vi desto starkare skall
kunna stryka under vad konsumenterna
själva samt tidningar, tidskrifter och
andra enskilda organ bör ta sig an. Med
en sådan arbetsfördelning tror jag, herr
talman, att vi skall kunna komma fram
till ett gott resultat av konsumentupplysningen,
men jag befarar att vi inte
gör det på den av statsrådet valda vägen.

Fröken AGER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
sade att jag gjort en omsvängning med
hänsyn till mitt ställningstagande till
Hemmens forskningsinstitut. Då måste
statsrådet Lindström inte ha läst Hemmens
forskningsinstituts remissyttrande,
ty där tas upp en hel del av de frågor
jag framförde. Jag har inte gått emot
ett förstatligande, det sade jag redan
från början, men jag har gjort vissa reservationer,
och det har ju också Hemmens
forskningsinstitut gjort i sitt utlåtande,
där det står: »Även om ett enskilt
institut kan ha större frihet i handläggningen
av vissa frågor .. .» Man har
alltså minskat kravet på förstatligande.

Angående lönerna står det i Hemmens
forskningsinstituts yttrande bland
annat att man vill öka chefens lön från
Ca 37 till Cp 14, ty det ansågs inte möjligt
att få en chefstjänsteman med den
lönesättning som föreslagits i utredningen.
Det står en och en halv sida om
lönesättningen för hushållspedagoger,
assistenter, konsulenter o. s. v. Det var
också detta jag anmärkte på. Jag har
alltså inte gjort någon omsvängning.

Även frågan om personalorganisationen
har av Hemmens forskningsinstitut
tagits upp på en hel sida. Där berörs
framför allt biträdespersonalen, beträffande
vilken man anser att utredningsmännen
inte har föreslagit ett tillräckligt
antal tjänster. Sedan har statsrådet
i propositionen skurit ner antalet ännu
mera. Jag frågar än en gång: Tror statsrådet
att den hushållstekniska avdelningen
kan klara sig med ett biträde

protokoll 1956. Nr 19

Nr 19

178

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. in.

då den har fyra nu? Yad skall vi upplysa
dem om?

I början av sitt anförande sade statsrådet
att denna nya organisation skall
ge möjlighet till större effektivitet. Det
var fasligt vad två människor skall kunna
öka effektiviteten hos Hemmens
forskningsinstitut; ökningen är nämligen
inte större. Det är 32 personer i
dag, och det blir 34 enligt det nya förslaget.

Statsrådet yttrade vidare något om
att remisstiden inte var kortare i detta
ärende än vid andra tillfällen och att
remisstiden måste sättas så kort för att
vi över huvud taget skulle få fram ett
förslag. Jag frågar mig: Varför satte
man inte till utredningen tidigare så att
organisationerna kunde ha beretts tillfälle
att få längre tid att penetrera dessa
viktiga frågor? Det är också litet
skillnad att få en remisstid på tre veckor
under normal arbetstid och att få
motsvarande frist under den tid det
här är fråga om, nämligen under jul-,
nyårs- och trettondedagshelgerna.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Hjalmarson drog
här upp vad han ansåg vara den rationella
ordningen för en planering av
konsumentupplysningen, och jag måste
säga att det var roligt att få det betyget,
tv det är just så vi har förfarit. Vi har
haft sakkunniga personer som sysslat
med dessa ting under åratal, och det
sista stencilerade betänkandet, som Ni
yttrat Er om, var ju, som jag nämnde
i mitt förra anförande, slutessensen av
åratals diskussioner. Det var ju eu kommitté,
bestående av en journalist, en
husmor, en fackman och några till, som
herr Hjalmarson efterlyste i sitt första
anförande, en kommitté som skulle sitta
och diskutera konsumentupplysningens
innehåll. Men den kommittén har redan
varit. Under namn av »1946 års kvalitetsutredning»
hade den en ungefärlig
sådan sammansättning och höll på i
fyra år att utreda just konsumentupp -

lysningens innehåll och redovisade resultatet
i ett betänkande, som utmynnade
i förslag, som ligger mycket nära
dem vi behandlar här i dag.

Till fröken Ager, som värjer sig mot
mitt påstående att hon har »svängt», vill
jag först säga, att jag naturligtvis har
läst Hemmens forskningsinstituts remissyttrande
liksom jag ingående läst
varje annat remissyttrande i detta ärende.
HFI-yttrandet går 95-proceniigt på
utredningens förslag, men har självfallet
önskemål och kritiska synpunkter i
detaljer, såsom det organ skall ha, som
är föremål för utredning och förslag.
Det kan ju inte gärna vara fröken Ager
obekant att man i allmänhet, när bctänkanden
har gått igenom den allmänna
remissluten, gör en överarbetning
av förslagen och även i viss mån
gör beskärningar och nedprutningar i
det allmänna ekonomiska intresset. Jag
vill se hur många betänkanden i detta
land, som möts med ett »halleluja» från
alla remissinstanser, och jag vill se det
förslag på riksdagens bord, där man
hundraprocentigt gått på utredningens
och remissorganens förslag. Jag åtminstone
känner inte till något sådant fall.
Det är ett ganska ordinärt nedprutat
förslag, som här ligger på riksdagens
bord, men det upptar alla Me principiella
ståndpunkter och förslag, som
fröken Ager punkt för punkt godkänt i
Hemmens forskningsinstituts styrelse.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Hjalmarson
sade till mig i sin replik, att han är
misstänksam mot statlig drift över huvud
taget, är för mig ingen nyhet, och
han må gärna behålla denna misstänksamhet,
även om jag inte hyser denna
misstänksamhet i samma utsträckning
som herr Hjalmarson.

Att tidningar och tidskrifter kan bedriva
upplysningsverksamhet är ju
tacknämligt, men även dessa måste fourneras
med material för denna upplysning
någonstans ifrån. Och vad beträffar
reklamen, som herr Hjalmarson var

179

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

inne på, är det jag som är mycket misstänksam.
Jag är övertygad om att man
med reklam kan få fram praktiskt taget
vilken köpkraft som helst, om man bara
driver reklamen tillräckligt effektivt.
.lag tror att det därvidlag är nödvändigt
med en motverkande anordning och
med en konsumentupplysning.

Nu säger herr Hjalmarson, att han
är kritisk mot institutet i den vällovliga
avsikten att förbättra det. Det är
en vällovlig avsikt, men det finns ett
uttryck som säger att man kan aga så
mycket, att det går för långt, och jag
hade det intrycket av herr Hjalmarsons
första anförande att det kunde tillämpas
även på den verksamhet som hittills
har bedrivits.

När det talas om förstatligandet vill
jag erinra om att staten redan betalar
So procent av kostnaderna. Statens andel
av kostnaderna har ökat oavbrutet
och närmar sig alltmer 100 procent. Jag
kan inte finna det principiellt oriktigt
att det sitter representanter för producenterna
i det nuvarande institutet, när
staten ändå lämnar ett så stort bidrag,
som täcker praktiskt taget alla kostnaderna.

Med anledning av vad som yttrats
tidigare vill jag säga, att det inte är
egendomligt att man har framfört erinringar
reservationsvis. I vilken fråga
görs inte det? Jag konstaterar ändå att
det överväldigande antalet remissinstanser
har varit positivt inställda til!
tankarna i förslaget.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det är onödigt
att det finns kvar ett missförstånd
mellan min gode vän herr Tliapper och
mig. Jag sade inte att jag är misstänksam
mot all statlig verksamhet — jag
framhöll motsatsen — men att jag däremot
är misstänksam mot dem som tror
att staten kan ombesörja allting även
på detta område. -— Därmed är kanske
detta missförstånd uppklarat.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
eu sak till fri! Lindström. Om nu det

som redovisas i propositionen så att
säga skall innebära punkt och amen
för en långvarig utredning, kan jag inte
låta bli att påminna om vad som en
gång sades till en teolog här i landet,
nämligen att det inte räcker med att
säga amen; det gäller att göra det också.
Jag betvivlar starkt att statsrådet
med sina utgångspunkter blir i stånd
härtill.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Redan under den förra
punkten på föredragningslistan hade vi
tillfälle att från vår sida betona vårt
positiva intresse och vår sympati för
konsumentupplysningen och strävandena
att finna riktiga och effektiva arbetsformer
för den. Eftersom husmödrarna
är den utan jämförelse största
gruppen av arbetare i detta land, skulle
mycket stora värden kunna vinnas om
man lyckades effektivisera och rationalisera
deras arbete. Kan man spara
tid för husmödrarna genom experiment,
går det att spara stora pengar.

Nu är det emellertid fråga om att
finna en effektiv och lämplig form för
denna verksamhet. Att hälften av första
avdelningens ledamöter har känt sig
tveksamma till det förslag som här föreligger
beror, såsom avdelningens ärade
ordförande herr Ward för en stund
sedan sade, inte på någon negativ inställning
till konsumentupplysning,
utan på tveksamhet beträffande de former
som här har föreslagits. Jag är också
angelägen att betona att icke mindre
än 13 av statsutskottets ledamöter har
reserverat sig, vilka företräder samtliga
i utskottet representerade partier. Detta
visar att det bär inte är fråga om partipolitisk
inställning, utan att frågan gäller
huruvida de arbetsformer som föreslagits
är de riktiga.

När jag förut lyssnade till statsrådet
fru Lindströms framställning liksom till
herr Thappers anförande frapperade
det mig, och antagligen öven de övriga
ledamöterna av kammaren, att man
återfaller på remissyttrandena över

Nr 19

180

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsmr.entvaruforskning och konsumentupplysning in. m.

sakkunnigförslaget. Att man på det sättet
försöker skjuta remissinstanserna
framför sig måste bero på att man
känner att det föreligger svagheter i regeringsförslaget
som man inte vill presentera.
Det är en avsevärd skillnad
mellan sakkunnigförslaget och det förslag
som har kontrasignerats av statsrådet
fru Lindström.

Jag skall tillåta mig fästa kammarens
uppmärksamhet på några sådana svagheter.
Jag skall inte, såsom tidigare här
har gjorts på några håll, gå in på själva
frågan om konsumentupplysning, eftersom
min inställning där är klart positiv,
utan jag nöjer mig med att fästa
uppmärksamheten på de organisatoriskt
svaga punkterna.

För det första vill jag då säga, att redan
utredningen i vissa avgörande
punkter är oklar. Man har där icke fått
övertygande skäl för att ett förstatligande
nu skulle vara erforderligt. Jag
fäster uppmärksamheten på att Kooperativa
förbundet, som det icke har refererats
till bland alla de remissinstanser
som statsrådet Lindström och herr
Thapper här har anfört, för sin del har
ifrågasatt huruvida det finns några vägande
skäl att nu vidta detta förstatligande.
Kooperativa förbundet, som väl
inte kan sägas sakna intresse för konsumentupplysning,
förmenar att det är
många skäl som talar för att det samarbete,
som här har bedrivits emellan
staten och industrien, skulle fortsätta.

För det andra vill jag framhålla att
det är två år sedan sammanslagningen
skedde mellan Hemmens forskningsinsti -tut och Aktiv hushållning. Sedan dess
har det icke gjorts några så klara erfarenheter,
att man därav kan döma
att det nu skulle vara givet att en ny
form borde sökas.

Fn annan fråga, som tangerades av
herr Hjalmarson, gäller hur man skall
få ut resultaten av verksamheten till
konsumenterna. Här har sagts att tidningarna
skulle vidarebefordra dem.
Det är en punkt som är fullkomligt
oklar både i utredningen och i propo -

sitionen. Här finns ingenting klarlagt
om hur denna viktiga, ytterst avgörande
verksamhet skall bedrivas, och det gör
alt det även på den punkten behövdes
en ny och klarläggande utredning.

Men sedan är det ett par som jag ser
det konstitutiva punkter i organisationsförslaget,
som man måste fästa uppmärksamheten
på. Här föreslås ett antal
extra ordinarie tjänster, som nu flyttas
över från extra till extra ordinarie,
alltså pensionsberättigande tjänster. Det
är icke mindre än 34 sådana tjänster.
Men det kvarstår, herr talman, en stor
fråga, och det är hur man skall ordna
för att få den stora grupp manuell arbetskraft
som behövs för detta arbete.
De tjänsterna finns icke upptagna i organisationsförslaget,
och man kan icke
läsa sig till det vare sig i propositionen
eller i majoritetens utskottsutlåtande.
Om man har forskarpersonal och annan
kvalificerad personal men inte den personal,
som skall sköta det rent hantverksmässiga
i försöken och experimenten,
vart kan man då komma? Är det
inte nödvändigt att få klarlagt hur man
skall ordna denna detalj innan man
vidtar en dylik omorganisation?

Jag skulle vidare vilja fråga statsrådet
Lindström hur man skall begränsa
denna verksamhet. Ponera att man från
näringslivet kommer och vill ha mängder
av produkter undersökta och godkända
av Hemmens forskningsinstitut.
Det finns ju inga möjligheter, även efter
omorganisationen, att Hemmens
forskningsinstitut skall kunna ta emot
och pröva hur många varugrupper som
helst. Här måste en avgränsning och en
mycket sträng restriktion ske med en
begränsning til! vissa sådana grupper
av varor. Ingenting finns antytt i propositionen
om hur denna gränsdragning
skall ske. Nog måste man väl ändå säga
att detta är en så viktig fråga att det
på förhand borde vara något så när angivet
vilka grupper av varor Hemmens
forskningsinstitut över huvud taget skall
ta hand om och ägna sig åt och vilka
grupper man skall låta vara.

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19 181

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. in.

Slutligen kommer en annan som jag
tycker också mycket väsentlig fråga:
När skall namngivning ske? När skall
forskningsinstitutet säga, att den här
hammaren och den här förskäraren, den
här klänningen och kvaliteten på de här
skorna har Hemmens forskningsinstitut
undersökt och godkänt, och de där
har vi undersökt men dem har vi icke
kunnat godkänna? Hittills har det varit
så, att man noggrant underlåtit att
namnge några sådana varugrupper.
Bl. a. i konsumentupplysningen i radio
avhåller man ju sig mycket noga från
att namnge några preparat eller varor
för att man på det sättet icke skall
träda illojal reklam för nära. Men nu är
det meningen att namngivning skall ske.
Man skall kunna sätta etikett på en vara
och säga att den är undersökt och
godkänd av Hemmens forskningsinstitut.
Då frågar man sig, om vi på det
sättet skall få statsauktoriserade konsumtionsvaror:
När skall detta ske, och
när skall det icke ske? Vad säger statsrådet
på den punkten och vad säger utskottet?
Jo, utskottet säger: »I den speciella
frågan om konsumentupplysningen
skall sträcka sig till ett namngivande av
varorna har delade meningar gjort sig
gällande. Utskottet finner i likhet med
föredragande statsrådet, att en förutsättning
för att ett namngivande av undersökta
varor skall äga rum är, att det
bygger på vederhäftiga forskningsresultat.
» Jag för min del trodde, herr talman,
att alla forskningsresultat som utgick
från Hemmens forskningsinstitut
skulle vara vederhäftiga. Är det nu så
att man skall ha vissa vederhäftiga resultat,
där namngivning skall ske, och
vissa ovederhäftiga, där namngivning
icke skall ske? Då undrar jag hur det
blir med både varornas och forskningsinstitutets
anseende i längden.

Jag har liksom herr Ward varit med
vid prövningen av denna fråga i två instanser,
först i statens organisationsnämnd,
där vi var eniga om att man
såsom utredningen förelåg icke nu kunde
rekommendera dem till antagande,

och sedan i statsutskottets första avdelning.
Jag vill försäkra, att när man har
ställt sig så avvisande som reservanterna
har gjort, till själva omorganisationsförslaget,
så är det av månhet om att
konsumentupplysningen inte genom ett
illa genomtänkt organisationsförslag
skall råka i vanrykte. Det är bättre att
av månhet om denna upplysning låta
det hela anstå och låta forskningsinstitutet
arbeta i hittills hävdvunna former,
till dess att man verkligen fått en organisationsform,
som man är övertygad
om skall hålla i framtiden. Det är just
för att gardera sig mot att man här gör
någonting förhastat, som reservanterna
gått på den linjen att för närvarande
yrka avslag och begära ny utredning.

Jag ber med detta, herr talman, att få
biträda det yrkande, som här tidigare
har ställts om bifall till reservationen
under a) av herr Näsström m. fl.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord till herr
Ståhl med anledning av den beskyllning
som han riktade mot mig, att jag skulle
skjuta remissinstanserna framför mig
och inte ha någon egen uppfattning i
denna fråga. Det är alldeles felaktigt,
herr Ståhl. Yi har tvärtom från utskottsmajoritetens
sida mycket klart sagt ut
vad vi menar. Vi är medvetna om och
är så ärliga, att vi också redovisar det,
att när man startar en ny verksamhet,
så är den inte färdig från första början.
Vi säger från utskottsmajoritetens
sida härom bland annat följande: »Vad
härefter beträffar den organisatoriska
utformningen av ifrågavarande verksamhet
ha från en del remissinstanser
riktats vissa invändningar mot de härvidlag
föreslagna åtgärderna. Det är
möjligt, att förslaget i denna del kan i
ett eller annat avseende behöva revideras.
Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj:t med uppmärksamhet följer verksamheten
och låter föranstalta om de
ändringar, som efter närmare erfarenhet
kunna befinnas påkallade.»

Det är vi alltså medvetna om, och

Nr 19

182

Onsdagen den 23 maj 195fi em.

Konsumentvariiforskning och konsumentupplysning m. in.

jag vill säga, att när herr Ståhl beskyller
mig för att skjuta remissinstanserna
framför mig, begår han samma fel själv.
Det gör man också i reservationen, som
jag förut citerade. Nu åberopar herr
Ståhl bland annat Kooperativa förbundet.
Vi kan alltså på den punkten vara
ungefär kvitt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Ur konsumentsynpunkt
och som representant för Kooperativa
förbundet i den fullmäktiginstitution
som Hemmens forskningsinstitut har,
vill jag bara kort och gott säga, att jag
med tillfredsställelse hälsar den nya
organisation som föreslagits i propositionen.
Skall vi ha en konsumentupplysning,
är det också nödvändigt att man
skapar förutsättningar för denna.

Som representant för konsumenterna
och givetvis även för Kooperativa förbundet
vill jag hävda den meningen, att
man bäst gagnar konsumentintresset genom
att följa den proposition som framlagts
och det utskottsutlåtande som här
föreligger.

Jag vill till herr Ståhl säga, att skall
man följa hans uppläggning i denna
fråga, skapar man en jätteorganisation,
och den nya organisation, som vi nu
står i begrepp att antaga, kommer då
aldrig att finna den form, som den behöver
för att kunna tjäna konsumenterna.
Därför, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lundberg, att jag aldrig yrkat på
någon jätteorganisation, men jag har
yrkat att vi på förhand bör något så
när veta, vilken organisation riksdagen
går att besluta.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ståhl, att med de olika krav han
ställde på organisationen måste detta
leda till en jätteorganisation.

Om man sysslat något med konsu -

mentfrågor både inom handeln och som
konsument måste man säga sig, att herr
Ståhls uppläggning av dessa frågor är
orimlig och icke kan realiseras, såvida
man inte skapar en jätteorganisation.

Jag tror man skall försöka finna de
rätta formerna genom praktiskt arbete.
Jag förutsätter att de, som skall komma
i styrelsen och i det råd som skall finnas,
skall vara folk med sunt förnuft
och vilja att åstadkomma ett gott resultat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten I, nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Näsström
m. fl. avgivna reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i
utskottets utlåtande nr 124, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Näsström m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
100 ja och 88 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

183

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19

Itonsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I.

Härefter framställde herr talmannen
i fråga om punkten II propositioner på
i:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Näsström
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till den av
herr Axel Andersson m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Ager begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
likväl fröken Ager votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten II i statsutskottets utlåtande
nr 124 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Näsström m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Axel Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om omröstningens
utgång, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 97 ja och 65 nej, varjämte
39 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Näsström m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II i
utskottets utlåtande nr 124, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Näsström m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Ager begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 81 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten II.

Slutligen gav herr talmannen i fråga
om punkten III propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall
i motsvarande del till den av herr
Näsström m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall i motsvarande del till
den av herr Axel Andersson m. fl. avgivna
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten.

§ 5

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren att statsutskottets utlåtanden
nr 127 och 147 skulle i nu nämnd
ordning uppföras främst bland två gång -

184 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

er bordlagda ärenden på föredragningslistan
för fredagen den 25 innevarande
maj.

§ 6

Anmäldes och lades till handlingarna
ett meddelande från bankoutskottet att
utskottet beslutit att icke avgiva något
utlåtande till riksdagen i anledning av
riksdagens justitieombudsmans framställning
om vissa ändringar i personalförteckningen
för riksdagens verk, beträffande
vilken framställning utskottet
den 18 sistlidna april ingivit i § 21 riksdagsstadgan
föreskriven anmälan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
Statsutskottets utlåtanden:
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1956/57 till tekniska högskolor
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till Stockholms högskola
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 151, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående anläggande av ett
godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

jämte i ämnet väckta motioner,

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1956/
57 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 till universitetskanslersämbetet
jämte en i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nya Zeeland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter; samt

första lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken dels ock i ämnet
väckt motion.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 274, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till dels ändrad
lydelse av § 24 riksdagsordningen dels
ock lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen samt lag om ändring i kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr
253); samt

från jordbruksutskottet:
nr 247, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Skogsvård m. m.:
Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner; nr

248, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående garanti för visst
lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 258, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. in., såvitt avser
Jönninge l1 i Uppsala län m. fl.
fastigheter.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.48.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 56
606123