ANDRA KAMMAREN Nr B2 (Riksdagens protokoll 1958:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN Nr B2

1—2 juli

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 1 juli

Interpellation av herr Johansson i Stockholm ang. utredning av vårt
undervisningsväsende vid en jämförelse med vissa andra länders,
m. m................................................. 3

Onsdagen den 2 juli fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B2.................. 6

Onsdagen den 2 juli em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2 (Forts.)............ 75

1 —Andra kammarens protokoll 1958. Nr 112

Tisdagen den 1 juli 1958

Nr B 2

Tisdagen den 1 juli

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 24
och den 25 nästlidna juni.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Ombudsman fru Astrid Kristensson,
Sveavägen 79, Stockholm, vårdas f. n.
å Kvinnokliniken, Södersjukhuset, och
rekommenderas ytterligare sjukledighet
åtminstone till och med den 31/7
1958.

Stockholm den 30/6 1958

Ulla Folk
1 :e underläkare
Kvinnokliniken

Att riksdagsman Anders Oskar Birger
Forsberg på grund av sjukdom
lumbago-ischias är oförmögen till arbete
fr. o. m. den 26 juni 1958 och tills
vidare 14 dagar framåt intygas.

Nässjö den 30 juni 1958

Per von Zweigbergk
1 :e stadsläkare

Riksdagsman Valter Sundström,
Skövde, vårdas å härvarande länslasarett
alltsedan den 22/6 på grund av
Hernia inguinal. dx. -f Hypertropliia
prostatae c. retent. urinae och torde
bli helt arbetsoförmögen minst t. o. m.
den 8/7 1958, vilket härmed intygas.

Skövde den 27/6 1958

Hugo Bergstrand
överläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Kristensson från och med
gårdagen tills vidare, herr Forsberg
från och med den 26 juni till och med

den 10 innevarande månad samt herr
Sundström från och med den 22 juni
tills vidare.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr B 81, av herr Helén,

nr B 82, av herr Larsson i Stockholm,
och

nr B 83, av fru Thorsson och herr
Carbell; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
B 84, av herrar Helén och Hansson i
Skegrie.

§ 4

Föredrogs den av herr Wachtmeister
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
medelsanvisningen till Drakauddens
kraftverk i Lule älv samt vattenfallsstyrelsens
propagandaverksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Interpellation ang. viss utredning av
vårt undervisningsväsende vid en jämförelse
med vissa andra länders, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som anförde:

Herr talman! Med hänvisning till motiveringen
i interpellation vid föregåen -

Nr B 2

Tisdagen den 1 juli 1958

Interpellation ang. viss utredning av vårt
med vissa andra länders, m. m.

de riksdag, väckt vid sammanträdet den
18 april, hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande spörsmål:

1. Har statsrådet undersökt vårt lands
relativa ställning i fråga om utbildningen
av och tillgången på pedagogiska,
tekniska och vetenskapliga kadrer i
jämförelse med England, Förenta staterna
och Sovjetunionen, och kan resultatet
av en eventuell sådan undersökning
nu framläggas för riksdagen?

2. Vilka behov föreligger för närvarande
och de närmaste två ä tre decennierna
av utbildad arbetskraft, manuell
och intellektuell?

3. Vilka behov av byggnader, lokaler
och andra resurser för alla stadier av
undervisningsväsendet liksom den vetenskapliga
och tekniska forskningen
föreligger och på vilka vägar anser
statsrådet att de kan fyllas?

Denna anhållan bordlädes.

§ C

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr B 85, av herr Mellqvist m. fl., angående
ombyggnad av gamla landsstatshuset
i Falun,

nr B 86, av herr Hjalmarson m. fl.,
angående vissa anslag under sjätte huvudtiteln,

nr B 87, av herr Åkerström m. fl., angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret,

nr B 88 och B 89, av herr Hagberg
in. fl., likaledes angående vissa organisations-
och och anslagsfrågor rörande
försvaret,

nr B 90, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl., om inställande av repetitionsövningarna
budgetåret 1958/59,
nr B 91, av herr Johansson i Stockholm,
om förflyttning av de militära
anläggningarna från Järvafältet, m. m.,

undervisningsväsende vid en jämförelse

nr B 92, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., angående allmän folkomröstning
beträffande frågan om svenska
försvarets utrustning med kärnvapen,
nr B 93, av herr Blidfors in. fl., angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret,

nr B 94, av herr Fröding, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om ersättningar
till nämndemän,

nr B 95, av herr Rylander, angående
uppflyttning i högre lönegrad av en
tjänst såsom förste taxeringsinspektör
vid överståthållarämbetets skatteavdelning,

nr B 96, av herr Hjalmarson m.fl.,
angående vissa anslag till statens prisocli
kartellnämnd samt statens liandelslicensnämnd,

nr B 97, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av vissa av Kungl. Maj :t
gjorda framställningar om anslag under
femte huvudtiteln, m. m.,

nr B 98, av herr Hjalmarson m.fl.,
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten,

nr B 99, av herr Rylander, angående
anslag för budgetåret 1958/59 till statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.,

nr B100, av herr Allard m.fl., angående
sjuksköterskeskolornas inordnande
i yrkesskolväsendet,

nr B 101, av herr Hjalmarson m.fl.,
i anledning av vissa av Kungl. Maj:t
gjorda framställningar om anslag under
åttonde huvudtiteln,

nr B 102, av herr Johansson i Stockholm,
angående vissa åtgärder för upprustning
av universitet och högskolor,
nr B 103, av herr Hjalmarson m. fl.,
angående anslag för budgetåret 1958/59
till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.,

nr B 104, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.,

Tisdagen den 1 juli 1958

Nr B 2

nr B 105, av herr Hansson i Skegrie,
om främjande av småhusbyggandet,
nr B106, av herr Nilsson i Bästekille,
angående förslag till plan för
fiskehamnsbvggnader,

nr B 107, av fröken Olsson och herr
Alemyr, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr B 21, angående ordnande
av den andliga vården vid sjukhusen,
m. m.

nr B 108, av herr Rimmerfors m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr B 21,

nr B 109, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl., angående vissa spörsmål i
samband med nedläggandet av trafiksvaga
järnvägslinjer,

nr B110, av herrar Johansson i
Stockholm och Hagberg, angående ytterligare
järnvägsanläggningar i Stockholms
södra ytterområden,

nr Bill, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr B 3, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.,

nr B 112, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr B 3,

nr B 113, av herr Hjalmarson m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr B 3,

nr Bild, av herr Hjalmarson m. fl.,
angående ändring av lagen med särskilda
bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965,

nr B 115, av herr Hjalmarson m. fl.,
angående anslag till skatteersättning till
kommunerna in. in. för budgetåret
1958/59, m. in.,

nr B 116—B 119 av herr Hansson i
Skegrie in. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr B l, med förslag
till ny tulltaxa, in. in.,

nr B 120, av herr Svenning m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr B 4,

nr B 121, av herr Löfgren m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr B 4,

nr B 122, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Allmän, likaledes i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr B 4,
nr B 123, av herr Ohlin m. fl., angående
landsbygdens näringsliv och
övriga vitala problem,

nr B 124, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl., om viss ändring av lagen
om socialhjälp och barnavårdslagen,
nr B 125, av herr Hjalmarson m. fl.,
angående vissa ändringar i bestämmelserna
om allmänna barnbidrag m. m.,
nr B 126, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl., angående lagstiftning för
säkrande av rätt till arbete, full sysselsättning
och trygghet i anställningen,
m. m.,

nr B 127, av herr Johansson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr B 12, angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.,

nr B 128, av herr Hjalmarson m. fl.,
om anslag till lantbruksnämnderna och
till bidrag till jordbrukets rationalisering,

nr B 129, av herr Hjalmarson m. fl.,
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, samt
nr B 130, av herrar Anlby och Nilsson
i Lönsboda, angående viss ändring
av betalningsvillkoren vid försäljning
av kronoegendomar.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem
Gunnar Britth

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Onsdagen den 2 juli

Kl. 10.00

§ 1

Vid remiss av propositionerna
nr B 1 och B 2

Föredrogos för remiss till utskott i ett
sammanhang Kungl. Maj :ts å kammarens
bord liggande propositioner nr
B 1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1958/59, och
nr B 2, angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret 1957/58;
och anförde därvid:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Än en gång har en reva
rivits i den vävnad av fryntliga talesätt,
i vilken de sovjetryska diktatorerna
sveper in sin aggressiva maktpolitik.
Morden på de ungerska frihetskämparna
gör klart för de alltför många, alltför
godtrogna, att sovjetrysk politik alltjämt
har två fundament: förakt för människor
och människovärde, förlitan på
våld och brutalitet utan gräns.

Det heter ej sällan: utrikespolitik är
realpolitik. Men — överger de fria folken
och i all synnerhet de små fria folken
de tidlösa värden, som är deras
existensgrund, då har alla deras strävanden
förlorat sin mening. Att tiga sig
till anstånd kan aldrig vara en handlingslinje.
Med rätta anses vi ha skyldigheter
mot de materiellt underutvecklade
länderna. Vi har minst lika naturliga
förpliktelser mot de länder och folk,
som tvingas till en mänskligt underutvecklad
tillvaro, solidaritetsförpliktelser
mot de ofria, som längtar efter
frihet.

De som endast företräder ockupationsmakten
i Ungern men trots detta
gör anspråk på att vara landets regering
fordrar att bli betraktade och be -

handlade som det ungerska folkets representanter
i Förenta Nationerna.
Detta krav har aldrig varit godtagbart
— lika litet som Vidkun Quislings pretentioner
på att bli godtagen som det
norska folkets ledare någonsin var det.

Då FN:s generalförsamling förra
gången sammanträdde, blev av speciella
skäl frågan om Kadarregimens rätt att
företräda Ungerns förslavade folk aldrig
aktualiserad i den formen, att församlingen
fick tillfälle att rösta i frågan.
Allt tyder emellertid på att den generalförsamling,
som sammanträder om
några månader, får frågan på sin dagordning.
Detta ger mig anledning att
fråga: Är regeringen beredd att ge den
svenska delegationen vid Förenta Nationernas
generalförsamling sådana instruktioner,
att vårt lands röst lägges
mot varje förslag att erkänna herr Kadars
lydregering som företrädare för
det ungerska folket?

Så har ministären Erlander i allmänhet
och socialminister Nilsson i synnerhet
vunnit en enligt officiella uppgifter
fullt tillfredsställande valseger, varom jag
har den äran underrätta herr talmannen
samtidigt som jag önskar honom en
god och mycket efterhängsen hälsa. Socialdemokratiska
regeringar vinner alla
val och skulle de — mot naturens ordning
— förlora något, beror detta helt
på oppositionens ansvarslöshet, förkärlek
för grov demagogi och brist på vanlig
anständighet. Detta är uttryck för en
maktmentalitet, som kan slå igenom, då
man tolkar valsiffror och konstruerar
folkmeningar som stöd för en politik,
som inte är annat än en promille- och
lotterichanspolitik. Den kan också slå
igenom i utnämningspolitiken. Det bör
slås fast: människor skall utnämnas till

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

befattningar och utses för uppdrag, därför
att de är lämpliga för uppgiften —
icke därför att de råkar vara politiskt
verksamma eller tillhör ett visst parti.
Den regeln skall gälla överlag. Den skall
gälla de statliga och halvstatliga företagen
likaväl som de nya styrelser och
nämnder, som nu organiseras. Följes
inte regeln, måste man räkna med att ett
regeringsskifte måste få konsekvenser
även inom områden, som enligt god
svensk tradition och hävdvunnen praxis
hittills varit oberörda av de politiska
kastningarna.

Det märkliga med junivalets utgång
är de små, för att inte säga obefintliga
förskjutningarna mellan de opinionsmässiga
huvudgrupperna — den borgerliga
och den socialistiska. Vi hade en
borgerlig majoritet före extravalet. Vi
har borgerlig majoritet efter valet. Vi i
högerpartiet har under de år, då vår rörelse
kämpade i motvind, hävdat att den
svenska regeringsfrågan borde lösas efter
den schweiziska modellen, där det
alltså är regeringar, gemensamma för
de demokratiska partierna och där kontroversiella
frågor inom eller utom regeringen
kan hänskjutas direkt till medborgarna
och riksdagen har kvar sin rörelsefrihet.
Vi hävdar samma linje nu,
då förståelsen för vårt politiska alternativ
ökat. Detta skulle ge utgångspunkter
för ett nytt och tidsenligt sätt att se
på förhållandet mellan medborgare och
myndigheter, ett friare, friskare och fördomsfriare
sätt. Det skulle skapa en
atmosfär, där bottnen ramlar ur prestigepolitiken,
där sakliga lösningar har
eu chans — en verklig chans — att bli
samlande lösningar.

Herr Erlander har emellertid valt att
försöka föra socialdemokratisk politik
— ännu en tid — mot mer än hälften av
dem, som i valet uttalat sin mening, med
en handfull i Moskva mentalt mantalsskrivna,
med förhoppningen, att eu demokratiskt
sett föråldrad majoritet i
riksdagens första kammare, förstärkt
av en vinstlott i andra kammaren, skall

bilda underlag för den »starka» regering,
som är hans idé och ideal. Vi beklagar
detta men har ingenting annat
att göra än att inrätta oss därefter.

Den första efterkrigstidens permanenta
högkonjunktur är slut, priser och
kostnader betyder mera och mera för
våra möjligheter att finna och behålla
sysselsättning och arbetsförtjänster. Vi
möter visst inte konkurrensperioden i
europeisk ekonomi med dåliga resurser,
men med sämre än vi behövt ha. Framför
allt möter vi den med en känslighet
för inflationsattacker, som är orimligt
stark, och med en alldeles i onödan
begränsad handlingsfrihet, både inåt
och utåt mot världen.

Det skulle ha klätt finansministern
om han öppet medgett, att den budget
han nu lägger fram är en bristbudget.
Löpande inkomster räcker helt enkelt
inte till för de löpande utgifter för konsumtion,
som regeringen föreslår. Låt
oss ett ögonblick erinra oss vad detta
innebär. Omkring 70 procent av de
egentliga statsutgifterna är löner till de
statsanställda och bidrag — direkta eller
indirekta — till människorna. Vad
man gör, när man lånar pengar för att
täcka brister i en driftbudget är alltså,
att man av varje miljon i upplånade medel
ger ut 700 000 kronor, som blir hushållsutgifter
för människorna. Staten lever
på kredit. De, som för sina inkomster
är beroende av staten, lever på kredit.
Det blir fråga om avbetalningshandel
utan avbetalningar, men med ständigt
nya köp.

Sedan regeringen för snart två år sedan
inledde den budgetpolitik, vars reella
innebörd var, att medborgarna
skulle åläggas så stora pålagor, att pengarna
skulle räcka till alla statens utgifter
— alltså också till utgifter för anläggnings-
och byggnadsarbeten — har
förbrukningsutgifterna överstigit samtliga
inkomster med 40 miljoner kronor
i månaden. Pålagorna har vi haft, men
samtidigt en upplåning, som rört sig om
120 miljoner kronor i månaden, av vil -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ken minst 30 procent gått till ändamål
av ett slag, som ingen människa med
sinne för sunda affärer lånar pengar
till.

Men — säger regeringen — och bortser
fullkomligt från sina egna utfästelser
och deklarationer, vi har sparat
pengar också. Vi har satt in 30 miljoner
kronor i månaden under de snart gångna,
senaste två budgetåren. Den sista
maj i år tog ministären ett krafttag. Den
gick till riksbanken med ej mindre än
nära 180 miljoner kronor. Men samma
dag gick samma ministär till samma
bank en gång till. Den gick dit och lånade
185 miljoner kronor. Under alla
förhållanden är detta ett bekvämt sätt
att spara. Jag går till en lucka i banken
och sätter in 1 000 kronor på min sparkassebok,
och så till nästa lucka och
lånar 1 028 kronor på en växel, och så
går jag hem 28 kronor rikare — åtminstone
för dagen.

Men låt oss trots allt räkna på samma
sätt som regeringen i dag. Varje månad
har då 30 miljoner i förstatligat företagssparande
antecknats i regeringens
kapitalräkningsbok med riksbanken. På
det sättet har vi fått ett inlåst lager av
tvångssparande, en s. k. tillgång. Men
samtidigt har vi skulder, som inte redovisats.
Regeringen har t. ex. två år
tvångslånat nära 15 miljoner kronor i
månaden av pengar, som till sista öret
skulle ha använts för att bygga vägar.
De inlåsta vägmiljonerna måste alltså
befrias ur regeringsarresten, där de
skulle finnas men inte finns. Hur skall
man få fram de nära 600 miljoner för
icke byggda vägar, som måste fram?
Det finns bara ett sätt — att låna dem.
Mot tvångssparandet på 30 miljoner i
månaden svarar alltså bara på denna
punkt tvångslån på 15 miljoner. Nettoresultatet
är en skuldsättning som ökat
med mer än 100 miljoner kronor i månaden
eller nästan dubbelt så fort som
svenska folkets i sparbankerna insatta
sparslantar.

Bakgrunden till den nya budgeten är

alltså brist i hushållningen, växande
skuldsättning även för förbrukningsutgifter.
De egentliga statsutgifterna
stiger i denna nya budget med nära 16
procent eller med mer än 100 miljoner
kronor i månaden. De egentliga statsinkomsterna
beräknas — på mycket
osäkra grunder — växa med knappa 5
procent eller med mindre än 50 miljoner
kronor i månaden. Redan dessa
två omständigheter ger bilden — bilden
av orimligt växande statsutgifter, ökande
krav på medborgarna men också av
en undan för undan förvärrad bristhushållning.
Denna måste i första omgången
sluta i värre och värre skuldsättning
men förr eller senare också i
ytterligare skärpta anspråk på människorna,
i nya skatter och i skärpta
skatter. Man kan inte låna hur mycket
pengar som helst. Man kan inte låna
några pengar gratis.

Men situationen är värre än så. I
förra årets utgiftskalkyl ingår ej mindre
än 275 miljoner kronor som ej var
någon verklig utgift — den s. k. avsättningen
för framtida pensionsändamål.
Den verkliga utgiftsstegring man redan
nu måste räkna med mellan de två åren
blir alltså motsvarande större.

Bland årets inkomster på driftbudgeten
finns upptagna mer än 300 miljoner
kronor, som till 96 procent inte är
inkomster utan bara förhoppningar om
inkomster — i bästa fall helt infriade
först år 1982.

Det kan alltså i dag med hög grad
av säkerhet konstateras, att den socialdemokratiska
budgetuppläggningen för
det här året är så gjord, att ett väsentligt
underskott måste uppkomma
mellan statens löpande inkomster och
dess löpande utgifter, och att detta
underskott blir värre än förra årets.
Förmodligen kommer regeringen framöver
att bara på förbrukning ge ut någonting
mellan 50 och 60 miljoner kronor
mer per månad än den har pengar
till.

Finansministern anmäler nu, att han

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid

tror sig behöva låna ungefär 130 miljoner
i månaden under 12 månader framöver.
Denna anmälan har huvudsakligen
akademiskt intresse. För varje hundralapp
som regeringen för något mer än
12 månader sedan förklarade sig behöva
låna har den lånat en tusenlapp. Vad
har man för intresse av kalkyler som
täcker 10 procent av verkligheten? Det
kan för övrigt påpekas, att det anmälda
lånebehovet uppenbarligen är framräknat
utan hänsyn till att regeringen nästa
år skall återbetala mer än 140 miljoner
i pris- och konjunkturutjämningsavgifter.
De bokföringstransaktioner,
med hjälp av vilka man räknar ner den
eljest ofrånkomliga ökningen i den statliga
skuldsättningen, kan kanske roa en
balanskonstnär, men någon verklig betydelse
har de inte.

Inte ens en gång, herr talman, om
man går så långt att man säger: i motsats
till alla välskötta och sunda, små
och stora företag, skall staten inte göra
några som helst avskrivningar — kan
man räkna med att regeringens hushåll
går ihop. Det blir i alla fall en brist på
ett par hundra miljoner kronor, som
man måste låna för att täcka. Då har
jag ändå inte räknat med det tvångslån,
som regeringen lägger sig till med från
motorismen.

Under det socialdemokratiska 50-talet
har statens egentliga utgifter haft en
tendens att stiga med ungefär 15 procent
om året. Det betyder med nuvarande
utgångspunkter en årlig stegring
med — säg en och en halv miljard om
året. Med oförändrade skatter kan statens
inkomster beräknas stiga med tredjedelen
eller en halv miljard om året —
normalt sett. .lag är inte alldeles övertygad
om att de stiger så särskilt mycket
mer med skärpta skatter. Det finns
en gräns för möjligheterna att förstatliga
människornas arbetsförtjänster. Vill
man ha stabilitet, säker sysselsättning
och levande ekonomi, går det inte att
trampa över den gränsen.

Varken det som hänt med statsutgif -

remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ter och statsskuld under de gångna två
åren eller det som regeringen tror kommer
att hända under det närmaste året
är uttryck för någon medveten konjunkturpolitik
och absolut inte för någon
s. k. selektiv konjunkturpolitik. Med selektiv
konjunkturpolitik skulle ju menas
en, där man efter moget övervägande
väljer ut de punkter i samhällsekonomien,
där man sätter in vitaminsprutan.
Statsutgiftsansvällningen har kommit
därför att regeringen inte har orkat
hålla emot, statsinkomsterna har
krympt i förhållande till beräkningarna
därför att dessa saknat verklighetsunderlag
och därför att regeringen — trots
alla varningar — överskattat den statsfinansiella
effekten av sina skatteingripanden.
Budgetunderskotten är alltså
reflexer inte av en målmedveten politik
utan av en misslyckad politik. Då konjunkturen
börjar mattas, är det rimligt
att man fyller i inom den offentliga
sektorn förutsett och beräknat investeringsutrymme,
även det som redovisas
på driftbudgeten och i synnerhet det,
som snabbt leder till förbättrade produktionsförutsättningar.

Regeringens »selektiva» finanspolitik
innebär i praktiken att under de närmaste
tolv månaderna vägar för mer än
300 miljoner inte blir byggda. Pengarna
går till förbrukningsändamål i stället
för att utnyttjas till en utbyggnad och
rationalisering av vår transportkapacitet
med därav följande sänkta kostnader
i produktionen och minskat tryck på valutareserven
genom mindre förslitning
av den dyrbara rullande materielen.

Av de mer än 350 miljoner kronor i
energiskatt som skulle användas till
större insatser — till kraftverk, atomenergianläggningar,
elupprustning, oljelagringsanläggningar
— går inte 50
procent till dessa produktions- och valutastärkande
ändamål. Mer än 50 procent
försvinner, iits upp av en okontrollerad
och oöverskådbar offentlig förbrukningsexpansion.
Detta är inte fi -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

nanspolitik; det är motsatsen till finanspolitik.

Vi är mer beroende av utlandet än
någonsin. Exporten betyder mer, importen
betyder mer, och därför betyder
också valutareservens sammansättning,
storlek och hållfasthet mer. Vårt
kostnadsläge och vår konkurrenskraft
blir helt avgörande för oss.

En stark och fritt fungerande kapitalmarknad
är nödvändigare än någonsin.
Förr eller senare måste den knytas
till den internationella marknaden. Vi
kan inte göra det i dag, men hur länge
som helst kan varken vi eller andra
tassa omkring problemet som katten
kring het gröt. Vi är underförsörjda
med friskt kapital, kapital som går direkt
tillbaka på människornas sparande,
på omedelbart och personligt ägande.
Det är ett avgörande hinder för framsteg,
som eljest skulle vara möjliga med
bevarad stabilitet i sysselsättning och
priser.

Vi är alla överens om den fulla sysselsättningens
målsättning. Olika former
av speciella arbetslöshetsbekämpande
insatser kan övergångsvis bli
nödvändiga. Vi är överens också om
det. Men — den naturliga arbetsplatsen
är företagen.

Den offentliga verksamheten har en
helt annan omfattning än tidigare. Kravet
på rationell hushållning och på konkurrens
på lika villkor och med den
enskilda sektorn måste resas med ett
helt annat eftertryck än tidigare. I varje
kalkyl pressar sig skattespörsmålet
fram. För hundratusentals medborgares
handlande är marginalskatten en tungt
vägande omständighet.

Det är inte längre de psykologiska
återverkningarna hos ett relativt fåtal
som den ekonomiska politiken måste ta
hänsyn till, utan till vad många tycker
och tänker och känner, och det blir till
all lycka fler och fler som får inflytande,
även om det ännu så länge är långt
ifrån tillräckligt många. Möjligheterna
till personlig hushållning och det sätt

på vilket många människor hushållar
påverkar med en helt annan tyngd än
tidigare vår gemensamma ekonomi. I
synnerhet är fördelningen mellan omedelbar
konsumtion och frivilligt sparande,
som bara människorna och inte
myndigheterna kan bestämma, avgörande.

Den jordbrukspolitik som regeringen
nu experimenterar med är inte heller
ur konjunktursynpunkt godtagbar. Att
regeringen i smörkrisen inte uppfyller
sina avtalsenliga förpliktelser är så uppenbart,
att den saken inte behöver
diskuteras. Att i det statsfinansiella läge
vi har försöka komma ifrån dessa på
det gamla vanliga sättet — med subventioner
som man måste låna pengar
till —• är en sällsynt illa vald väg. Det
är att späda på den inflation som håller
på att slå sönder jordbrukarnas alla
kalkyler och på en oviss framtid skjuta
genomförandet av det löfte som måste
uppfyllas: löftet om verklig inkomstlikställdhet.
Det är att skapa en situation
som det kan bli mycket svårt att
komma ur. Att införa subventioner är
lätt; att avskaffa dem är svårare, det
måste vi komma ihåg, liksom att de nya
regeringssubventionerna har införts
mot jordbrukarnas vilja.

I dagsläget förefaller oss tre uppgifter
särskilt angelägna.

För det första måste vi skapa utrymme
för konjunkturpolitiken genom att
anpassa det allmännas utgifter till de
resurser som finns, så att vår totala
. ekonomi blir effektiv. Detta betyder
omedelbara minskningar i statens utgifter
för förbrukningsändamål och
ett markerande av den produktiva synpunkten,
räntabilitetssynpunkten i den
offentligt styrda anläggningsverksamheten.

De höga statsutgifterna är en självständigt
verkande inflationsfaktor och
skapar därför risker för sysselsättningen.
De besparingar som vi i högerpartiet
har föreslagit är betydande, men vi
tänker fullfölja vår besparingslinje kon -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

sekvent även vid denna riksdag, liur
hård propagandan mot den än blir.

Det allmännas utgifter innefattar
emellertid också kommunernas utgifter.
Det är lika angeläget att sparviljan
hålls levande i den kommunala verksamheten
som i den statliga.

Detta förutsätter framför allt, att staten
minskar sina anspråk på kommunerna
och till ett absolut minimum begränsar
de statliga myndigheternas inblandning
i kommunernas angelägenheter.
Då skapar man utrymme för sänkta
kommunala utgifter och bestående sänkta
kommunalskatter, vilket man inte gör
med subventioner.

Till de utgifter, som vi under den
närmaste framtiden måste räkna med,
hör utgifterna för den förbättrade folkpensionen.
Att bara låtsas som om denna
ofrånkomliga belastning inte fanns,
att under allmänt tal om utredningar
skjuta saken ifrån sig därför att vi råkar
ha ett dubbelvalår i år — ja, inte
ger det uttryck för någon särskild känsla
av ansvar mot vare sig folkpensionärerna
eller skattebetalarna.

Folkpensionsavgiften måste höjas i
takt med förbättringarna. Målet är att
människor med vanliga arbetsförtjänster
och full arbetstid själva skall betala
vad deras folkpension kostar. Folkpensionsreformen
förutsätter att vi
gradvis avvecklar de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna, dock alltid så
att pensionen sammanlagt blir bättre
och bättre. Statsbidragen till kommunerna
för detta ändamål bör alltså successivt
försvinna.

Folkpensionsreformen betyder att 614
procent av en vanlig arbetsinkomst genom
lagstiftning bindes för pensionsändamål.
Vi i högerpartiet kommer inte
att medverka till någon form av lagstiftning,
som ytterligare vidgar denna
avsättningsskyldighet för människorna.
Folkpension och full frivillighet har varit
vår linje, är vår linje och kommer
att bli det.

I)en andra angelägna uppgiften är att

omvandla utgiftsbeskärningarna i skattesänkningar.
De första stegen bör tagas
på företagsbeskattningens område, där
hela nivån måste sänkas, resultatutjämning
införas och skattevillkoren rationaliseras
och uppmjukas, speciellt med
hänsyn till de mindre företagens förhållanden.
Vissa lättnader i den indirekta
beskattningen måste genomföras, och
därpå skall den period påbörjas, då varenda
skattebetalare säkert kan räkna
med växande skattesänkningar och undan
för undan rimligare marginalskatter.
Den orimliga straffskatten på äkta
makar måste tagas bort genom reformer
i sambeskattningen. Utformar man
en sådan skattesänkningstidtabell på så
sätt att den också särskilt främjar personligt
.sparande och personligt ägande,
har man ett effektivt medel att bygga
under ökad ekonomisk aktivitet i samhället
med minsta möjliga risker för
överslag. Det kan erinras om att det
land i Europa, där man systematiskt
har använt skattesänkningarna i detta
syfte, numera har inte bara vår världsdels
starkaste valutareserv utan också
den valutareserv, som allt fortfarande
ökar snabbast av alla.

För det tredje bör statens egna insatser
i ett avmattningsläge ske i den
formen, att dess produktiva och produktionsfrämjande
investeringar intensifieras.
Om detta skall kunna göras,
utan att man samtidigt ökar riskerna för
ett inflationsgenombrott, måste dessa
investeringar finansieras på kapitalmarknaden
i fri konkurrens med enskilda
investeringsuppslag, där effektivitet
och ändamålsenlighet fäller utslaget.
Vi måste således bestämt avvisa såväl
sedelbanksfinansieringen som den
egendomliga föreställningen att en statlig
investering alltid skall ha företräde,
bara därför att den råkar vara statlig.

Men räcker inte kapitalmarknaden, så
räcker inte heller resurserna. Därför
iir det till ytterlighet angeläget att öka
kapitalmarknadens kapacitet och stärka
dess funktionsduglighet. Vägen dit

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

går över det ökade sparande, vars betydelse
går som en röd tråd genom
hela vår politik, men också över ett
omedelbart avskaffande av alla de regleringar
och ransoneringar samt den
förmånsställning för staten som nu
tynger ner vår kapitalmarknad och allvarligt
försvårar för centralbanken att
föra den smidiga och effektiva ränteoch
kreditpolitik, som det är dess sak
att svara för.

Herr talman! Att säga till människorna:
Vi bjuder er mindre statsbidrag,
mindre av den skenbara trygghet som
bygger på statsingripanden, vi förutsätter
att ni både vill och kan sköta
mera själva, att förutsätta ett starkare,
allmännare och mera direkt personligt
ansvar — allt detta måste kanske verka
orimligt för dem, som sätter all sin lit
till myndigheterna, och som tror att
pengarna formeras och blir bättre använda
om de slussas genom ett finansdepartement.
Icke desto mindre vidhåller
vi vår uppfattning. Vi är övertygade
om den personliga lösningens överlägsenhet,
om de många människornas
egen förmåga, om deras vilja och möjligheter
att var för sig och i fri samverkan
skapa en tillvaro och en värld,
som de kan känna som sin egen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! De känslor som Sveriges
folk hyser inför de nya utslagen av
våld och förtryck i Ungern är avsky
och indignation. Detta har flera gånger
kommit till uttryck — från vårt partis
sida senast vid folkpartiets landsmöte
för några dagar sedan.

Vad jag här först vill tala om är naturligtvis
det valutslag, som innebar en
allvarlig besvikelse för det parti jag
företräder. Det pensionsförslag, som vi
hoppades skulle kunna bli utgångspunkten
för samförstånd i denna stora fråga,
lyckades vi uppenbarligen inte göra
tillräckligt känt. Vår erfarenhet är att
det mottogs välvilligt i de mest skilda

kretsar, som vi kom till tals med. Men
många fick tydligen inte någon tillräcklig
kunskap om vad vårt förslag innebar.
Det har vi fått åtskilliga exempel
på både före och efter valet. Det inträffade
har inte ändrat vår uppfattning
att det var och är ett gott förslag, överlägset
-— sakligt sett — de andra föreliggande
förslagen.

Den andra sidan av valutgången var
att regeringen, som upplöste andra kammaren
för att vinna säker majoritet för
sin linje i pensionsfrågan, inte lyckades
härmed. Man uppnådde tillsammans
med det kommunistiska partiet mindre
än 50 procent av rösterna. Regeringen
har alltså gjort tre försök — valet 1956,
folkomröstningen 1957 och extravalet i
år — att vinna en majoritet för sitt förslag,
men intet av dessa tre försök har
lyckats. Enligt min mening skulle det
då vara naturligt, att regeringen prövade
ett nytt, stort grepp på spörsmålet.
Så låt oss — trots att partierna kan förefalla
ha grävt ner sig på alla håll —
försöka en gång till att uppnå ett allmänt
demokratiskt samförstånd, omfattande
de fyra stora partierna! Måhända
borde även andra frågor än pensionsfrågan
i så fall tagas upp till behandling
parallellt med denna och på
det sättet tror jag inte det är helt uteslutet,
att framgång skulle kunna vinnas.

Regeringspartiet har emellertid -svarat:
Vi har fått folkets mandat att genomföra
vårt förslag. .lag vill beteckna
detta som en ren och klar bluff från
statsministerns sida. Regeringspartiet
har inte fått ett sådant mandat, men
statsministern har genom flera uttalanden
rörande principerna i pensionsfrågan,
rörande planerna på utarbetandet
av regeringsförslagets detaljer, visat
att han slår igen dörren för en politik
sådan som den jag nyss antydde.

När vi har att bedöma regeringspartiets
ställning skall vi inte förbise, att
socialdemokraterna under valkampanjen
riktade elden till allra största de -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

len mot folkpartiets pensionsförslag och
märkvärdigt nog inte så mycket mot
högern och centerpartiet, vars ståndpunkter
dock mera skilde sig från det
socialdemokratiska än vår, eftersom
även vårt förslag innefattar lagstiftning
om tilläggspension. De som hörde valagitationen
från socialdemokratiens
sida mot vårt förslag kan kanske inte
underlåta att tänka på att regeringens
representanter under månader bedrev
förhandlingar, där utgångspunkten i huvudsak
var de principer, som folkpartiet
senare följde i sitt förslag, och att
det tog månader av förhandlingar, innan
socialdemokratien bestämde sig
för att det nog inte fanns förutsättningar
för att man skulle kunna göra
upp. De karikatyrer av vårt förslag,
som målades under valkampanjen, rimmar
illa med det beteendemönster, som
regeringsrepresentanterna visat under
de långa vinterförhandlingarna.

Det är kanske inte alldeles utan politiskt
intresse att konstatera, att under
valkampanjen — jag tänker t. ex. på
radiodebatterna — centerpartiet gick
nästan helt fritt från kritik från socialdemokraterna.
Herr Hedlund måste ju
i den avslutande radiodebatten bildlikt
talat vifta med handen: »Jag är också
i opposition, glöm inte mig!» Vilken
politisk betydelse denna inställning
från socialdemokratiskt håll — som är
intressant mot bakgrunden av att just
pensionsfrågan dominerade valdebatten
och att socialdemokraterna och centerpartiet
inte precis har samma inställning
i pensionsfrågan — möjligen kan
ha eller få, det återstår att se.

.lag återgår till socialdemokraterna.
Regeringspartiet har visat att det eftersträvar
ett enpartivälde här i landet,
att det vill genomföra sina egna linjer
och följa dem utan att taga hänsyn
till den andra hälften av folket
och dess mening. Vårt anbud att man
skulle främja en allmänt demokratisk
samverkan har blivit förkastad. Vi kan
inte draga någon annan slutsats än

denna: Skall vi få maktfördelning, samverkan
och hänsyn till olika folkgruppers
synpunkter och intressen, måste
den svenska socialdemokratien bringas
i en klar minoritet i den svenska riksdagen.
Utsikterna att uppnå detta är
sannerligen inte dåliga. Kurvan för de
samlade socialdemokratiska och kommunistiska
röstsiffrorna visade sig gå
nedåt, även om det alltid finns en viss
vågrörelse, närmast beroende på att
kommunalvalen brukar ge de socialistiska
partierna högre röstsiffror än
riksdagsvalen. Röstsiffrorna vid årets
val var emellertid inte bättre än vad
som motsvarar det sämsta valresultat
de båda socialistiska partierna uppnått
efter kriget, och antalet röster var, som
jag sade, mindre än hälften av det totala
antalet avgivna röster.

Folkpartiet kommer att föra en bestämd
oppositionspolitik mot den socialdemokratiska
regeringens socialistiskt
präglade politik. Vi kan efter det
senaste årets erfarenheter heller inte
satsa på något trepartiblock inom oppositionen.
Vi kommer att föra en helt
självständig politik, där vi handlar
från fall till fall på det sätt som vi anser
bäst främja en samhällsutveckling,
präglad i stort av våra liberala principer.
Som folkpartiets landsmöte nyligen
uttalade är detta ingalunda ett
nej till tanken på samarbete i svensk
politik. Det är ett ja till samarbete utifrån
de förutsättningar som här angivits.
Vi håller fast vid samma allmänna
inställning härvidlag som vi har
haft före år 1957, och den har veterligen
inte av någon betecknats såsom
varande annat än en till samarbete välvillig
hållning.

Det går emellertid inte att komma
ifrån två fakta. En allmän demokratisk
samverkan kan i detta land skapas först
när socialdemokratien bragts i minoritet.
En trepartigruppering av oppositionspartierna
saknar vidare i dag aktualitet.
Det samarbete vi kommer att
eftersträva för att främja vad vi anser

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fin.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

vara en god samhällsutveckling blir beroende
av vad vart och ett av de övriga
tre demokratiska partierna är villigt
till. Att hindra en socialistisk utveckling
i detta land efter kriget har
varit en huvuduppgift för folkpartiets
strävan, ty vi menar att man därigenom
skulle lägga grunden till en framstegspolitik
efter våra linjer. Det är och förblir
för oss en huvuduppgift att även
under de kommande åren hindra skapandet
av det socialistiska Sverige, som
socialdemokratien ännu har på sitt program
att åstadkomma. Vi är övertygade
om att ett liberalt ekonomiskt system
med socialt ansvar ger högre levnadsstandard,
mera trivsel, större frihet och
bättre demokrati än ett socialistiskt
samhälle. Att trygga en framstegspolitik
på liberal grund ser vi alltså som
den positiva sidan av vår strävan på
detta område. Vi vill gärna tro att de
båda övriga oppositionspartierna kommer
att vilja satsa något både på att
hindra den socialistiska utvecklingen
och på att främja framsteg efter andra,
bättre linjer.

På socialdemokratiskt håll och även
i ett par liberala tidningar har man de
senaste veckorna gjort gällande att om
folkpartiet inte skulle stödja socialdemokraterna
i stort sett i pensionsfrågan,
skulle folkpartiet därigenom göra
sig skyldigt till en negativ hållning.
Herr talman! Vi anser att vårt pensionsförslag,
vårt förslag till lagstiftning,
är långt bättre än det socialdemokratiska
och att det senare är behäftat
med så många avgörande brister att
det inte kan accepteras. I det politiska
arbetet har det alltid varit så, att den
som i dag fäller ett dåligt lagförslag när
det goda förslaget inte kan få majoritet,
han bevarar därigenom möjligheten
att få det goda förslaget accepterat
i morgon. Pressdebatten vilar alltså här
till stor del på ett förbiseende. Man gör
ett tyst antagande att en viss dag, kanske
på våren 1959, måste för detta och
nästa århundrade en pensionslag ge -

nomföras, eljest måste det för all framtid
vara klart att ingen pensionslag någonsin
kan genomföras. Så förhåller det
sig emellertid inte. Det är ett tyst, alldeles
grundlöst och omotiverat antagande.

Alla partier har många gånger varit
i det läget att de föredragit att fälla ett
otillfredsställande lagförslag för att därigenom
längre fram kunna få en bättre
lösning genomförd. Frågan blir alltså:
Vilken sakståndpunkt är rimlig? I den
mån partierna inte kan åstadkomma
majoritet kring ett beslut en viss dag
och en viss försening av en frågas lösning
därigenom uppkommer, vilar ansvaret
för den i och för sig icke önskvärda
förseningen med genomförandet
av en viktig reform på det parti som
intar en orimlig hållning. Frågan blir
då vad som här kan betecknas som en
berättigad och rimlig hållning. Vi svarar:
Pensionsfrågan är ett så stort socialt
spörsmål att man inte bör överge
den linje, som varit grundläggande för
svensk socialpolitik och som vi med
framgång följt under senare årtionden,
nämligen att i stort sett bygga på demokratisk
enighet. Det betyder att man,
hur saken än formellt ligger till, skall
ta hänsyn till alla olika sidor av den
opinion som kommer till uttryck. Det
förhåller sig inte så, att det finns helt
diametrala motsättningar på alla punkter
ens mellan centern och socialdemokraterna.

Valet gav socialdemokrater och kommunister
en oförändrad andel av rösterna.
Inom oppositionen skedde en förskjutning
från folkpartiet till högern
och centerpartiet. Detta utgör självfallet
ingen anledning till att säga, att den
socialdemokratiska linjen då bör följas
oförändrad. Det vore rimligare «tt säga,
att vi får försöka en gång till med någon
lösning åt mitten. I dag säger socialdemokraterna
nej. Högern säger nej, som
vi nyss hörde av herr Hjalmarson. Centerpartiet
kommer utan tvivel om en
stund att genom herr Hedlund säga nej.

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr 15 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

All riglit, vi i folkpartiet avvaktar. Vi
liar gjort vårt för att främja en samförståndslösning.
Ingen i denna kammare
torde kunna eller vilja bestrida detta.

Vi har hånats av regeringspartiet för
att vi modifierat vår ståndpunkt, som
om det vore möjligt att åstadkomma ett
samförstånd, när partierna har olika inställning
utan att någon eller — jag skulle
vilja säga — helst alla modifierar sin
ståndpunkt. Vi avvaktar att partierna
till höger och vänster om oss skall komma
till insikt om att ingen god och hållbar
lösning är möjlig utan att alla demokratiska
partier visar hänsyn och alla
visas hänsyn. Jag tror knappast att någon
i och för sig vill bestrida att detta
vore den önskvärda utvecklingen. Men
den vägen är stängd, säger många, både
socialdemokraterna, högern och centerpartiet
avvisar den i dag. Ja, utan tvivel
och beklagligt nog! Men jag är inte alldeles
säker på att något av dessa partier
i längden kommer att kunna vidhålla
denna inställning. Ett är säkert, nämligen
att den väg, som skulle kunna leda
till att folkpartiet accepterade det socialdemokratiska
förslaget, den är
stängd.

Nej, må alla de i riksdag och press,
som verkligen vill en god demokratisk
uppgörelse, verka för en sådan genom
att få ytterlighetspartierna att visa vilja
att röra sig mot mitten. Det är en aktuell
uppgift — ja, skulle jag vilja säga
— den mest aktuella. Visar partierna till
höger och vänster om oss en sådan god
vilja att främja en uppgörelse, så skall
vi i folkpartiet naturligtvis låta tala med
oss. Men hittills har dessa partier till
höger och vänster om oss inte gjort det,
och vi i folkpartiet har ingen anledning
att annat än vidhålla vårt förslag, som
vi är fast övertygade om är ett gott förslag.

Herr talman! .lag övergår till några
kommentarer kring den ekonomiska och
statsfinansiella politiken. En central
uppgift är naturligtvis alt främja full
sysselsättning, rimlig stabilitet hos pen -

ningvärdet och goda förutsättningar för
produktionsstegring. Det finns ett uppenbart
inre samband mellan dessa tre
ting. Vi har många gånger lagt fram allmänna
riktlinjer för den politik, som vi
anser att man här borde föra, och jag
skall inte upprepa dessa. Jag vill emellertid
begära ett besked från regeringsbänken
på en punkt. Det finns stora risker
för kostnadsstegringar i början av
nästa år. Alla vet skälen! Vår betalningsbalans
är redan i år svag, och vår valutareserv
är otillräcklig. Vad inträffar då
om de nominella lönerna och kostnaderna
nästa år skulle stiga ett tiotal procent
eller mer — det talas om femton
procent — och om vi får inflation och
därmed minskad konkurrensförmåga
och ökad arbetslöshet. Finansminister
Sträng säger i statsverkspropositionen,
att de ekonomisk-politiska åtgärderna
måste väljas med insikt om att den inhemska
kostnadsnivån inte drives upp.
Men hans enda praktiska slutsats blir
att man inte skall späda på den inhemska
konjunkturen; man skall inte
göra ont värre. Det är ungefär som om
en läkare sade till en patient med hotande
lunginflammation: Du skall inte
springa upp och hoppa! Det räcker
kanske inte, utan det tarvas något mer.
Står regeringen tomhänt inför de inflations-
och arbetslöshetsrisker som hotar
vid horisonten under den kommande
vintern och under nästa år?

Enligt min mening skulle ett ekonomiskt-socialt
råd här kunna göra ett
nyttigt arbete. Även om organisationsåtgärder
naturligtvis aldrig direkt löser
några spörsmål, så kan de ändå underlätta
skapandet av goda lösningar. Jag
tror att ett sådant råd bland annat skulle
kunna se till att det blir bättre balans i
den ekonomiskt-politiska debatten och i
de statliga åtgärderna.

För närvarande tycks regeringen utgå
från, att alla företagare är högst välsituerade
personer, som för andras räkning
kan betala alla möjliga ting. Jag
har för flera år sedan begärt att rege -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ringen skulle intressera sig litet för frågan
om inkomstförhållandena bland de
mindre företagarna i landet. De är inte
i ett helt annat läge än de jordbrukare
och industriarbetare, som man med rätta
talar så mycket om. Herr statsminister,
varför intresserar Ni Er aldrig för
problemet beträffande de mindre företagarnas
inkomstläge i detta land? Varför
får vi aldrig i regeringens propositioner
en redovisning för inkomstförhållandena
för de typiska grupperna —•
inte ett fåtal i botten och ett fåtal i toppen
— utan för de stora bärande skikten,
en jämförelse med jordbrukarna
och industriarbetarnas inkomster? Redan
en fortlöpande redovisning i samband
med att man diskuterar både jordbrukspolitik
och annan politik skulle,
synes det mig, bidra till en mera rättvis
inställning när det gäller utformningen
av den ekonomiska politiken, så att man
inte vore så benägen som nu att lägga
börda på börda på den mindre företagsamheten.
Regeringen har inte intresserat
sig för detta problem, trots att centerpartiet
under sex år varit med i regeringen.

Finansminister Sträng är denna gång
i stort sett nöjd med att arbetslösheten
under den gångna vintern inte har varit
större än den varit, även om han naturligtvis
skulle önskat att den hade varit
mindre. Vi i folkpartiet kan inte dela
denna uppfattning. Vi har tidigare gjort
gällande, att vinterarbetslösheten i byggnadsfacket
och på andra håll är alldeles
för stor och att regeringen mera energiskt
borde gripa sig an med säsongarbetslöshetens
problem; bland andra
herr Königson har vid flera tillfällen
krävt åtgärder mot säsongarbetslösheten.
Regeringen har hänvisat till andra,
mera allmänna sammanhang.

Nu säger finansministern att ökade
ansträngningar skall göras för att i
framtiden reducera bl. a. vinterarbetslösheten
i byggnadsfacket. Ja, det är så
dags, när man flera år haft en onödigt
stor vinterarbetslöshet, beroende bl. a.

på ryckigheten i den statliga tillståndsgivningen
på byggnadsområdet.

Finansministern säger beträffande en
annan sida av den ekonomiska politiken,
att den nyligen företagna räntesänkningen
bör betraktas som »ett led i en
rörlig räntepolitik alltefter lägets krav
och möjligheter». Ja, den som inte visste
att detta dokument var från 1958 utan
trodde att det var några år gammalt
skulle ju vara bergsäker på att sådana
här synpunkter endast kan förekomma i
ett dokument skrivet av oppositionen,
närmast folkpartiet eller högern. Herr
Strängs uttalande vittnar tydligt om
vilken reträtt regeringen har tvingats
till. Herr Sträng kommer så nära ett erkännande
som han tycks kunna komma
— ett erkännande av att regeringens tidigare
ståndpunkt har varit ohållbar
och olycklig.

Vad statsbudgeten beträffar har herr
Sträng tidigare eftersträvat s. k. totalbalansering
— att inkomsterna skulle
täcka även investeringsutgifterna. Nu
säger herr Sträng att det väsentliga, när
man har en brist på så där 1 500 miljoner,
är att statens totala utgifter i förhållande
till inkomsterna inte framstår
som oförmånligare än vad som gäller
för innevarande budgetår och att statsfinansernas
inverkan på den samhällsekonomiska
balansen kan väntas bli av
liknande art som under den närmast
förflutna tolvmånadersperioden. Talet
om totalbalansering försvinner alltså.
Man blir nästan rörd över så mycken
blygsamhet som herr Sträng nu plötsligt
visar, när han säger att det krävs ingenting
annat än att statsfinanserna inte
skall bli annorlunda än föregående år.

Men det är inte nog med att herr
Sträng nu överger kravet på totalbalansering
och säger att finanspolitiken får
anpassas efter konjunkturerna — något
som vi många gånger särskilt har understrukit.
Han säger också att man skall
ha en rörlig finanspolitik — när konjunkturläget
vänder »aktualiseras ånyo
skärpta balanseringsnormer». Alltså:

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

när konjunkturerna skiftar vill herr
Sträng ständigt ändra innebörden av uttrycket
budgetbalans. Han tycks önska
att alltid kunna säga, att statsfinanserna
är i balans, hurudana de än är, i stället
för att hålla på en klar och entydig definition
av vad han menar med balans
och sedan i skiftande konjunkturer redovisa
ett större eller mindre överskott

1 budgeten alltefter lägets krav. Gjorde
han det senare skulle, tror jag, allmänheten
kunna följa med vad som sker.
Men dessa ständiga kastningar i uttryckssättet,
som herr Sträng nu upphöjer
till högsta visdom, är ju ett säkert
sätt att förvirra debatten, så att möjlighet
berövas den svenska allmänheten att
följa med vad som sker. Vem vet i dag
vad som avses, när det talas om bristande
balans och en brist på så och så
många hundra tusen miljoner? Ingen
människa förstår utan närmare förklaringar
vad som åsyftas. Totalbalans har
herr Sträng sannerligen inte uppnått,
men total förvirring i fråga om uttryckssätten
i denna debatt har han åstadkommit
med sitt försök att revidera den finanspolitiska
terminologien — ingenting
annat. Enligt min mening är det
faktiskt ett viktigt demokratiskt krav att
de styrande vinnlägger sig om ett uttryckssätt
som underlättar för allmänheten
att följa med vad som sker.

Herr talman! Det väsentligaste problemet
är ju att finansläget som sådant
är svårt, och att vi alla varit med om
att ställa ut växlar på framtiden vet
vi. Vi vet också att det samhällsekonomiska
läget är försämrat, arbetslöshetsrisken
betydande och valutareserven
otillräcklig. Hur skall vi klara detta samhällsekonomiska
problem, vars svårighetsgrad
belyses av bl. a. det jag bär
nu anfört.

■lag tror inte det finns mer än eu enda
väg att komma ut ur dessa onekligen
allvarliga svårigheter, och det är att sörja
för cii snabb produktionsökning under
de allra närmaste åren. Eu produktionsökning
höjer nationalinkomsten, ger

2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr

mer skatteinkomster vid oförändrade
skattesatser och möjliggör därför i längden
en sänkning av skattesatserna.

Hur får man då produktionsökning?
Ja, en viktig förutsättning är tillräckligt
med kapital till produktiva ändamål,
tillräckligt sparande. En annan förutsättning,
som verkar mera på längre
sikt, är ökade utbildningsmöjligheter,
inte minst inom yrkesutbildningen, och
ökad forskning. Men vi behöver också
på kort sikt tillräcklig konkurrenskraft
så att exporten kan uppehållas och en
tillräcklig valutareserv byggas upp, varigenom
vi får möjlighet att under skiftande
konjunkturer hålla uppe sysselsättningen,
vilket också betyder att produktionen
hålles uppe.

Det är naturligtvis svårt att lösa dessa
problem när konjunkturerna försämras
i utlandet. Därför har man från vårt
håll begärt att regeringen skall mera intressera
sig för ett internationellt västeuropeiskt
samarbete för att hålla uppe
handel och sysselsättning. Om flertalet
länder i Västeuropa för en måttligt expansiv
politik, uppstår inte påfrestningar
på vår valutareserv, om också vi
gör på samma sätt. Vi får möjlighet att
sälja våra trävaror, vår massa, våra mekaniska
verkstadsprodukter och annat,
om konjunkturerna hålles uppe i Västeuropa.
Vi får det inte om denna konjunktur
går nedåt under inflytande av
den amerikanska s. k. recessionen. Jag
vidhåller min uppfattning att den svenska
regeringen inte saknar möjligheter
att härvidlag göra ett inflytande gällande
som skulle kunna leda till snabba
åtgärder i Västeuropa.

I en sådan internationell politik kommer
stödet till de underutvecklade länderna
in som en naturlig sak. Både i
form av gåvor och långfristiga krediter
kan, tror jag, där åtskilligt göras, om
det ingår i en internationell plan såsom
eu metod bland flera att öka sysselsättningen
inom produktionen just på de
punkter, där man i Västeuropas industriländer
har eu outnyttjad kapacitet.

II 2

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

Skulle man inte lyckas uppehålla konjunkturen
och sysselsättningen i Västeuropa
mörknar utsikterna för frihandelsområdet.
Att detta kommer till stånd
är emellertid ett uppenbart svenskt intresse.
Jag vill visst inte bestrida att
det uppkommer många anpassningsproblem
både för större och mindre
företag, men vi får ganska lång tid på
oss att genomföra denna anpassning.
Farhågorna att svårigheterna skulle bli
särskilt framträdande för de mindre företagen
tror jag för min del vara överdrivna.
Se på Förenta staterna med deras
stora marknad, där man har ett
väldigt antal mindre företag som utvecklas
och frodas.

Jag tror att både för stora och små företag
gäller att anpassningen genom
ökad koncentration inom tillverkningen
i många fall blir relativt lätt att genomföra,
i andra fall svårare. Jag tror
att den produktionsomställning som
här behövs — om man skall döma efter
erfarenheterna inom Benelux-unionen
— kommer att gå lättare än många befarar.
Vid en produktion i större serier
inom flera företag uppkommer
nämligen ett ökat behov av underleveranser
från mindre företag. Jag vill uttala
den förhoppningen, att vi alla skall
vara överens om att inte skrämma företrädarna
för den mnidre företagsamheten
genom ett föga grundat tal om att det
skulle uppstå speciella risker för småföretagarna,
om frihandelsområdet steg
för steg förverkligades.

Men naturligtvis är det riktigt att det,
för att näringslivet skall kunna genomföra
den omställning som frihandelsområdet
medför, tarvas att staten för en
klokare och mer produktionsvänlig
ekonomisk politik än hittills. Därmed
är jag tillbaka till kravet att skatterna
för företagsamheten skall vara rimliga
och att regeringen mer skall intressera
sig för sparfrämjande åtgärder, utan att
jag bär i dag finner det nödvändigt att
ingå på den mer detaljerade framställning
vi ofta givit här i kammaren.

B 2

Jag tycker det är beklagligt att skatterna
på företagsamheten, som även
drabbar de mindre företagen, under
senare år fått hållas uppe på en så hög
nivå som fallet är, detta trots att centerpartiet
varit med i koalitionsregeringen.
Man har inom detta parti tydligen haft
alltför lätt att svälja och acceptera de
socialdemokratiska ståndpunkterna i
fråga om skatter som är hindersamma
för den mindre företagsamhetens utveckling.
Jag måste också beklaga att
just under en period, när vi kommer att
behöva ökad kapitalbildning för att klara
våra stora samhällsekonomiska problem,
just då driver den svenska socialdemokratien
på med en sådan utformning
av tilläggspensioneringen, att dess
effekt måste bli en negativ inverkan på
sparandet i landet — medan, såvitt man
vet, alla experter är överens om att vi
tvärtom behöver ett positivt inflytande.
Och de löften som gavs i radiodebatten
ett par dagar före valet bidrog väl
ur denna synpunkt endast till att göra
ont värre. Jag förmodar nämligen att
statsministern inte vill ta avstånd från
vad herr Geijer där uttalade. Även om
statsministerns minspel i radio gav anledning
till vissa reflexioner är det farligt
att dra några politiska slutsatser av
statsministerns ansiktsuttryck.

Herr talman! Jag tror att regeringens
ståndpunkt i tilläggspensionsfrågan
skulle kunna leda till en ganska ödesdiger
löneinflation, som också skulle
försämra förutsättningarna för en lösning
av våra ekonomiska problem och
som skulle bli särskilt allvarlig med
tanke på att den skulle försvåra näringslivets
möjligheter att klara anpassningen
inför det västeuropeiska samarbetet.
Det är min tro att vi behöver ett större
grepp på den ekonomiska politiken än
regeringen Erlander varit mäktig. Sverige
är en del av Västeuropa och av den
demokratiska världen. Vi befinner oss
i alla världens demokratier i en viss
konkurrens med österns diktaturstater
när det gäller ekonomisk utveckling och

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

standardhöjning. Resultatet av denna
konkurrens kan bli avgörande för den
politiska utvecklingen i världen på
längre sikt och för möjligheterna att
bevara freden. Vi i Västeuropa har
många fördelar och stora försteg, men
vi behöver en större kapitalbildning
och en snabbare ökning av utbildningsmöjligheterna,
om vi skall klara denna
konkurrens. Sverige har plikt att göra
vad det kan, även om det inte är något
stort land, för att man skall lyckas med
denna uppgift.

Det finns något stelt byråkratiskt
över det svenska samhället. Jag tror att
det behövs mera av dynamik. Men regeringen
slår sig till ro med internationella
jämförelser om att på den punkten
är vi inte sämre än det landet etc. I
det av kriget skonade Sverige borde
det gå att få en snabbare utveckling. Då
skulle också våra trygghetsproblem
kunna lösas och ändå en sänkning av
skattetrycket kunna åstadkommas. Det
finns för mycket av tolvmånadersperspektiv
över den ekonomiska politiken
och för litet av grepp om hur vi skall
lösa nästa årtiondes problem, hur vi
skall lägga en fast grund för en lösning
av dessa problem. Det behövs en politik
som sätter in vårt lands krafter till gagn
inte bara för oss själva utan också för
att främja en lösning av några av vår
tids stora frågor i Västeuropa och i de
underutvecklade länderna. Vi behöver
en politik som här ser en huvuduppgift,
inte bara något som man ägnar ett välvilligt
men en smula slött intresse. Det
är orimligt med en omfattande arbetslöshet
och ständigt stigande priser, det
är orimligt med svältande människor,
även om de bor i andra länder än vårt.
Det är oroväckande att många fattiga
nationer skall se till Sovjet som till ett
mönster att efterlikna. Men allt detta
förekommer i världen i dag.

Det som sker i Sverige och det som
vi kan göra för oss själva men också
för andra, det är långt ifrån betydelselöst.
Låt oss då sätta i gång med att

göra det, låt oss ta ett sådant större
grepp om våra egna problem genom
att inordna deras behandling i ett konstruktivt
internationellt sammanhang.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Innan jag närmare går
in på våra egna problem vill även jag
ta tillfället i akt att ge uttryck för den
beklämning som händelserna i Ungern
framkallat. Vi känner avsky för vad
som där inträffat.

Den här riksdagsdebatten mitt i högsommaren
är ett säreget inslag i vårt
parlaments historia, och ingen kan klaga
på bristande livaktighet i vårt politiska
liv just nu: andrakammarval hösten
1956, folkomröstning hösten 1957,
ett val i juni månad i år och återigen
ett val i september. Vid valet i höst utses
som bekant val män som skall utse ungefär
hälften av ledamöterna i första kammaren.
Även det valet bör därför i hög
grad betraktas som ett rikspolitiskt val.

Både folkomröstningen i höstas och
nyvalet nu hade samma motivering,
nämligen en önskan att få klarhet i
frågan om tilläggspensioneringen. Inte
ens i omröstningen torde pensionsfrågan
emellertid ha varit allena utslagsgivande
vid avgivandet av rösterna. Partitillhörigheten
här spelade en stor roll.
Människorna röstade säkert i icke ringa
utsträckning på den linje som lanserats
av det egna partiet, låt vara att vi vet att
många människor inte brydde sig om
partiets uppfattning utan gick sin
egen väg.

Självfallet har vid andrakammarvalet
för några veckor sedan pensionsfrågan
spelat en dominerande roll, men också
andra skäl än pensionsfrågan har utan
tvivel bestämt ställningstagandet för
många.

I ett avseende har jag tyckt mig finna
en påtaglig och glädjande skillnad mellan
folkomröstningskampanjen och
kampanjen inför det nyss förrättade valet.
Valrörelsen har utmärkts av mera
sans och måtta och mindre hätskhet.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

När man konstaterar att även andra
frågor än tilläggspensioneringen betytt
en hel del vid det senaste valet, gäller
detta inte minst ekonomi, skatter, näringsliv,
avsättning av varor och arbetstillfällen,
alltså frågor som man ständigt
har uppmärksamheten riktad på. Låt
vara att förskjutningar inträffar i behovet
av åtgärder allteftersom förhållandena
ändras i fråga om inflationsrisker,
svårigheter att sälja varor och därmed
hålla produktionen i gång o. s. v. Vad
särskilt angår sysselsättning och avsättning
— två sidor av samma sak — så
har ju dessa i den överfulla sysselsättningens
epok i mer än ett årtionde inte
orsakat större bekymmer, medan strävandena
att i möjligaste mån bibehålla
penningvärdet varit så mycket mer påkostande.

På intetdera området har väl särskilt
mycket inträffat sedan riksdagen upplöstes
för ett par månader sedan. Åtstramningen
i näringslivet består. Vissa
branscher har begränsade avsättningsmöjligheter,
särskilt på exportmarknaden,
och något vikande priser. Givetvis
hoppas vi alla på en snar förbättring,
en gynnsam ekonomisk utveckling. Men
vi kan inte bortse från att vårt näringsliv
inom en ganska nära framtid kan få
möta större svårigheter än nu. Vi är ju
starkt beroende av utlandet — av export
och import. Vi kan inte, vare sig vi vill
eller inte isolera oss från den ekonomiska
utvecklingen utomlands. Under
det senaste året har som bekant betydande
stagnationstendenser yppat sig i
Förenta staterna. Inom den industriella
sektorn, särskilt inom bilindustrien men
också på andra håll, har man haft arbetslöshet
av stor omfattning. I vårt
land får vi gå tillbaka till 1930-talet
för att finna en motsvarighet till den
arbetslösheten i Amerika. Man brottas
också med stora överskottsproblem i
fråga om jordbruksprodukter, samtidigt
som vi ju vet att stora delar av världens
folk svälter. Med hänsyn till Amerikas
roll i världsekonomien går inte dessa

svårigheter världen i övrigt spårlöst
förbi.

Vilka möjligheter till en allmän ekonomisk
uppryckning på kort sikt som
skulle kunna ligga i en större gemenskap
i fråga om produktion och handel i
världen — speciellt genom att söka
överföra överskott av lämpliga varor till
underutvecklade länder — är en fråga
till vilken jag inte skall söka ta ställning
nu. Men att det på längre sikt måste
vara enorma fördelar att vinna på en
sådan gemenskap, är jag övertygad om,
fördelar som kan vara att söka både
på det materiella planet och på ett än
viktigare område: bättre förståelse mellan
folken på vår jord. ökade insatser
på detta område skulle jämte vår alliansfria
neutralitetspolitik kunna vara
ett bidrag till fredssträvandena.

Dessa spörsmål måste enligt min mening
beaktas i betydligt högre grad än
tidigare. Det behövs ökade insatser på
det internationella planet och i det internationella
upplysningsarbetet. Från
svensk sida bör vi ställa oss positiva
till åtgärder i den riktningen. Naturligtvis
är vi och bör vara medvetna om
att ett litet land som Sverige ofta blir
en sparv i tranedansen, men i åtskilliga
lägen kan våra insatser säkert vara
av betydelse.

Hur insatserna skall göras finns det
olika uppfattningar om. Mig förefaller
det naturligt, att de i största möjliga utsträckning
göres inom FN:s ram. Vi
måste undvika att dessa livsfrågor för
hundratals miljoner människor blir
brickor i det storpolitiska spelet. Den
svenska rollen och dess förutsättningar
och allmänna omfattning får vi tids nog
diskutera. Jag har här velat framhålla
dessa frågor som angelägna och skulle
hälsa med tillfredsställelse, om vi kunde
komma fram till positiva lösningar.

Går vi vårt eget land närmare, till
Europa, finner vi en spegelbild av den
allmänna världskonjunkturen. Även här
har depressiva tendenser visat sig. Men
det är inte bara återspeglingen av all -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

manna företeelser, som fångar intresset.
Det ekonomiska samarbetet i Europa är
brännande aktuellt. Ibland verkar det
som om samarbetssträvandena skulle
ha skurit ihop på väsentliga punkter,
och ibland förefaller läget gynnsamt.
För närvarande kan vi ju inte helt överblicka
vilka konsekvenser i detta avseende
den franska krisen kan komma
att få. På längre sikt och med en någorlunda
lugn utveckling torde det dock
finnas anledning utgå från att ett europeiskt
samarbete kommer till stånd i
någon form. Det går inte att nu göra
några bestämda förutsägelser om former
och verkningar. Oavett vilken ställning
vi intar, kommer näringslivet att möta
s. k. anpassningssvårigheter. Vi måste
vara beredda, så att vi inte blir tagna
på sängen, annars kan anpassningssvårigheterna
bli nog så besvärliga. Vårt
näringsliv kan alltså komma att stå inför
ett nära ekonomiskt samarbete i Europa.
Beträffande detta har man ganska noga
granskat de totala verkningarna på ekonomien
inom vår världsdel. Men när det
gäller de speciella verkningarna på vårt
lands eget näringsliv och dess olika delar
tycks vi inte vara lika långt framme.
Det är angeläget att vi ordentligt
klarlägger hela vårt näringslivs situation
vid en europamarknad. Detta är en
uppgift för näringsliv och för samhälle.
Måhända är det lämpligt att företrädare
för de politiska partierna, näringslivet
och arbetstagarnas organisationer tillsammans
med övrig expertis utreder
hela problemkomplexet. På det sättet
kan vi få en bakgrund för vår ekonomiska
beredskap inför en sådan omställningssituation.
Kanske kan vi också
komma fram till enighet om hur denna
beredskap skall byggas upp.

Hos vårt folk finns det siikert en utbredd
oro för de kristendenser inom näringslivet
som vi haft och har. Hittills
har kanske jordbruket och trädgårdsnäringen
mest kommit i blickpunkten,
men även t. ex. textilindustrien
liar sina bekymmer. På sistone har

skogsindustrien signalerat minskat råvarubehov.
Detta betyder minskad sysselsättning
både inom industrien och
för skogsarbetarna. Det finns också risk
att tendenserna sprider sig till andra
delar av vårt näringsliv.

För vårt parti framstår en aktiv
konjunkturpolitik som en synnerligen
angelägen uppgift. Det har vi visat i
praktiskt handlande under det gångna
kvartsseklet. Därför är det överflödigt
att mera ingående beröra den saken.
Konjunkturpolitiken och partitaktiken
är inga siamesiska tvillingar — inte ens
befryndade med varandra. Skall man
i det ena eller andra läget föra en aktiv
konjunkturpolitik, måste man bortse
från partitaktiska fördelar. En kraftfull
ekonomisk politik måste grundas på en
känsla av samhörighet och solidaritet.
I en högkonjunktur gäller det den enskildes
eller den mindre delens solidaritet
mot helheten, i en lågkonjunktur
gäller det framför allt helhetens solidaritet
mot den mindre del som drabbats
av en kris. Vi hoppas givetvis alla att
störningarna i vår ekonomi skall vara
av snabbt övergående natur, men vårt
land är ju så pass beroende av förhållandena
i andra länder att vi inte kan
komma längre än att uttala förhoppningar
och inställa oss på att med all
kraft motverka en eventuell depression.

Om den aktiva konjunkturpolitiken
under 1930-talet råder i dag en förvånande
stor enighet. Alla tycker nu att
de åtgärder som då vidtogs var riktiga,
men så lät det ju inte på den tiden. När
man nu diskuterar 1950-talets ekonomiska
politik skulle det nog inte skada,
om vi litet till mans sökte visa självkritik
och besinna att inte något parti kan
svära sig fritt från ansvaret för den ekonomiska
politiken. Visst kan det i dag
sägas att det hade varit lyckligt, om
de inflationsbekämpande åtgärderna under
1950-talet mera hade inriktats på
konsumtionen och mindre på produktionen.
I samma ögonblick måste man
emellertid erkänna att det inte under

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

denna period fanns jordmån för en dylik
politik, varken hos de politiska partierna
eller hos intresseorganisationerna
som växt till en betydande maktfaktor
i vårt samhälle.

I detta sammanhang vill jag till herr
Ohlin säga att centerpartiet under koalitionsregeringens
år icke har medverkat
till andra skatter eller andra restriktiva
åtgärder än som vi funnit
oundgängligen nödvändiga i helhetens
och solidaritetens intresse. Vi vet att
det har varit impopulära åtgärder, men
vi har ansett det vara nödvändigt att
genomföra dem och vi har därför icke
tvekat att ta på oss det obehag som
varit förenat därmed.

Inflationen har, såsom vi vet, härjat
i alla västeuropeiska länder. Under de
sex koalitionsåren har vi i vårt land
haft i genomsnitt ungefär 3 procents
inflation. Det är en siffra som varken
ligger i täten eller i kön, låt vara att
vi naturligtvis helst skulle ha sett att
vi sluppit inflation. Men den människa
är väl inte född, som kan tala om hur
vi helt skall kunna undgå inflation i
en högkonjunktur.

Kastar man så en blick på det dagsaktuella
ekonomiska läget, har man
anledning vara tillfredsställd med att
investeringsavgiften togs bort vid slutet
av förra året. Fjolårets överraskande
räntehöjning får däremot anses ha
varit föga lycklig, medan den räntesänkning,
som vidtogs för ett par månader
sedan, förefaller väl motiverad.
Vi i centerpartiet väntar nu på ytterligare
ett steg, så att ränteläget återställes
till vad det var före räntehöjningen
i fjol sommar. Därigenom
skulle näringslivets och inte minst
småföretagsamlietens bekymmer något
lättas. Även för avvecklingen av de
allmänna hyressubventionerna skulle
en räntejustering vara till nytta. Bland
andra åtgärder för att underlätta företagsamheten
vill jag framhålla borttagande
av tillägget på bolagsskatten.
Detta tillägg motiverades vid sin till -

komst uteslutande med behovet av att
dämpa överkonjunkturen. Vidare bör
det pågående utredningsarbetet om resultatutjämning
vid beskattningen påskyndas.
Likaså är det av betydelse att
frisläppandet av konjunkturutjämningsmedel
fullföljes.

När finansministern i finansplanen
förklarar att det för närvarande inte behövs
några mer generellt konjunkturstimulerande
åtgärder, hoppas jag alltså
att han inte däri inbegriper vare sig
en räntesänkning eller borttagande av
det tillfälliga tillägget på bolagsskatten.

Låt mig sedan säga några ord om den
framlagda budgeten. Herr Ohlin kom i
sitt anförande in på frågan om värdet
av att tala om en totalbalanserad budget.
Jag skall om den saken endast säga
att detta uttryck kan ha den föga gynnsamma
verkan, närmast för den sittande
regeringen, att folk får för sig att läget
är sämre än det verkligen är. Rör
man sig alltid med begreppet totalbudget
utan att samtidigt bena ut vad som
gäller driftbudgeten och vad som gäller
kapitalbudgeten, kommer budgeten
nästan aldrig att gå ihop. Det kommer
mest för jämnan att fattas pengar, och
det tycker nog folk är underligt. Verkliga
förhållandet är ju att det under
många år inte har fattats pengar för
driftsutgifter. Det har — låt vara inte
detta och det närmast föregående året
— blivit ett icke oväsentligt överskott
på driftbudgeten, ett miljardöverskott
till och med. Det är möjligt att sådana
förhållanden kommer att skymmas bort,
om man för mycket talar om totalbudget.

Läget i budgethänseende är väl praktiskt
taget oförändrat sedan vi diskuterade
det under remissdebatten i januari.
Den egentliga skillnaden är att försvarskostnaderna
har blivit preciserade på
utgiftssidan och att vi på inkomstsidan
har fått punktskatterna, som sammanhänger
med försvarsuppgörelsen. Detta
betyder, att de löpande inkomsterna enligt
budgeten nätt och jämnt räcker till

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

de löpande utgifterna. Sedan känner vi
alla till, att det blir en del ofrånkomliga
utgifter i tilläggsstaten, som för med
sig att de löpande inkomsterna inte
kommer att räcka till de ordinarie utgifterna.
Följaktligen blir det ett underskott
i driftbudgeten.

Det gagnar inte mycket att i dag orda
om huruvida vi har varit för oförsiktiga
i vår utgiftspolitik. Nu måste vi se framåt
i tiden, ta lärdom av situationen, säga
oss att det inte får bli flera nya utgiftskrävande
förslag förrän vi vid varje tillfälle
gjort klart för oss var vi skall ta
pengarna till dessa utgifter. Det är emellertid
inte nog med detta. Vi måste också
söka att pressa ned utgifterna. Vi i
centerpartiet är beredda att stödja rättvisa
och rimliga besparingsförslag, om
sådana — som vi skall hoppas — kommer
från den nyligen tillsatta besparingsutredningen.
Besparingar är nödvändiga,
om vi skall få medel till den
vetenskapliga utveckling och forskning,
som behövs för att vårt näringsliv skall
kunna följa med i konkurrensen. Vi ser,
att utvecklingen går raskt fram på
många andra ställen på jordklotet, och
det gäller att här se till, att vi inte kommer
på efterkälken. Vi måste satsa på
utbildningen, om vi skall vara med.
Över huvud taget måste vi försöka ordna
på det sättet, att framåtsträvande människor
får klart för sig, att det ankommer
på dem själva att söka skapa sig
en framtid. Ungdomen måste veta, att
den har ett ansvar för sin egen framtid,
men den måste också veta att den kan
slå sig fram till en god ställning i samhället,
om den gör sitt bästa.

Skall vi — som jag sade -—- kunna
följa med i utvecklingen, göra de utbyggnader
av vattenkraftverk, atomkraftverk,
fabriker och verkstäder som
vi vill ha om näringslivet skall kunna
utveckla sig tillfredsställande, och skall
vi kunna bygga flera sjukhus, satsa mer
på forskning och undervisning och uppehålla
konkurrenskraften mot andra
länder, måste vi spara och spara mera.

Besparingsåtgärderna måste i första
hand sikta på att få inkomsterna att
räcka till de löpande utgifterna. Att nu
lova kostnadskrävande förmåner eller
allmänna skattesänkningar är inte realistiskt.
Sans och måtta i politiken och
i den politiska debatten kräver att vi
rent ut säger ifrån, att vi nu inte har
råd till nya förmåner eller till allmänna
skattelättnader.

Vi hoppas emellertid, att hesparingsutredningen
skall kunna ge resultat som
räcker till en nödvändig sanering av
statens affärer och därmed också ger
underlag för en bestående skattesänkning.
Angelägna reformkrav på beskattningens
område är rätt till resultatutjämning,
en bättre kommunal skatteutjämning,
dyrortsgupperingens avskaffande
och införande av skattefrihet för
trygghetssparande med avseende på ålderdomen,
för änkorna och deras barn
och för invaliderna, skattefrihet vid
trygghetssparande i egen rörelse och
eget hem och på pensionskonto i bank
i överensstämmelse med vad som nu
gäller för pensionspremier.

I dessa atomkraftens och automationens
tider kan det vara värt att erinra
om den mindre företagsamheten och
vad den betyder. I vårt lands produktion
beräknas företag med upp till 50
anställda ge utkomst för inte mindre än
1,2 miljoner människor, medan storindustrien
ger bärgning åt 1,8 miljoner.
Det är alltså en ganska stor produktion
inom de mindre företagen. Vidare är väl
utan tvivel småföretagsamheten grogrunden
för en stor del av företagsamheten
över huvud taget. Visst händer det
inte så sällan att företag startas som
stora, men det iir en mycket vanlig utveckling
att småföretag växer och får
hundratals och flera anställda. Vad .småföretagsamheten
kan betyda för landsbygden
ocli för själva trivseln i arbetet,
behöver jag inte spilla ord på.

Vi i centerpartiet anser, alt den enskilde
medborgarens initiativkraft, företagsamhet
och ansvarskänsla är grun -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

den för det materiella framåtskridandet.
Centerpartiet anser, att det direkta
ägandet i enskilda företag är en utomordentligt
god företagsform. I denna företagsform
kommer också den enskilda
initiativkraften bäst till sin rätt. Varhelst
småföretagsamheten kan anses ha
utvecklingsmöjligheter måste den därför
med lämpliga åtgärder — t. ex. kreditgivning,
väl avvägd skattepolitik och
rätt till resultatutjämning — främjas.
Framför allt bör man söka avhjälpa det
handikap som föreligger beträffande
möjligheten att erhålla krediter. Storföretagens
möjligheter att skaffa driftkapital
genom att ge ut nya aktier och
obligationer bör på något sätt finna en
motsvarighet även för den mindre företagsamheten.
Vi vet att dessa frågor
sannolikt kommer att bli föremål för
ett bedömande inom en utredning. Vi
vill här ta tillfället i akt att framföra
den förhoppningen, att man påskyndar
utredningen i denna del.

Såväl inom skogsnäringen som inom
jordbruket råder för närvarande svårigheter.
Vad skogen betyder för oss känner
vi väl till. Dess produkter svarar för
40 å 50 procent av hela vår export. Dess
värre har efterfrågan på skogsprodukter
minskat. Industrien måste begränsa sin
tillverkning och sina egna avverkningar
samt virkesköpen från andras skogar.
Det är därför nödvändigt att annat arbete
i skogarna intensifieras. Röjningar,
dikningar och vägbyggnader bör avsevärt
utökas. Även vid byggande och förbättringar
av allmänna vägar bör skogsbrukets
arbetskraft kunna komma till
användning. Här föreligger, som vi alla
vet, ett stort investeringsbehov. Man får
förutsätta att arbetsmarknadsmyndigheterna
ägnar sysselsättningsfrågan all
uppmärksamhet.

Naturligtvis finns det ingen anledning
att betrakta skogsindustriens svårigheter
på annat sätt än som varande tillfälliga
— låt vara att man inte nu kan
förutse exakt när en vändning i konjunkturen
är att vänta. Anskaffningen

av råvaran inger inte längre några bekymmer.
För ett tiotal år sedan — jag
minns att vi även diskuterade saken
bär i riksdagen — var det en vanlig
uppfattning, att våra skogstillgångar
började sina. Särskilt för Norrlands del
talades det mycket om en väntad virkesbrist.
I dag ser man helt annorlunda
på saken. Vi har så mycket virke att
det räcker till att bygga ut industrien
och starta nya anläggningar både i
norr och i söder. Avsättningskrisen för
våra produkter kan som sagt inte vara
annat än högst tillfällig.

Jordbrukets starkt försämrade ekonomiska
läge med en inkomsteftersläpning
på bortåt 15 procent inger helt naturligt
stora bekymmer. Det är inte att
förvåna sig över att det råder oro i
jordbrukarleden. Vilken samhällsgrupp
skulle stillatigande ha accepterat en sådan
inkomstminskning? Det måste med
kraft strykas under, att frågan om avsättningen
inom jordbruket snarast
måste lösas och att löftet om inkomstlikställighet
åt jordbrukets folk — ett
löfte som givits vid många tillfällen —
måste infrias.

Nu har regeringen, som vi vet, lagt
fram proposition om smörsubventionering
i ytterligare fyra månader — ett
nytt provisorium. Det är självklart att
vi inte kan fortsätta med att kvartalsvis
länka det ena provisoriet till det andra.
Det bör emellertid också stå klart att vi
inte nu bör höja smörpriset, även om
vi samtidigt höjer margarinpriset. Den
ökade smörkonsumtionen har väl ännu
inte hunnit stabilisera sig. Vi har den
uppfattningen, att det hade varit bättre
att från början gå in för en höjning av
margarinpriset i kombination med en
sänkning av sockerpriset i stället för att
tillgripa subventionsprovisoriet.

Under den senaste tiden har våra
möjligheter att avsätta smör för export
ytterligare försämrats och detta främst
genom kvantitetsbegränsningen på den
engelska marknaden. De åtgärder som
föreslås i propositionen är i det läget

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

enligt vår mening otillräckliga. Vad
skall vi göra av det överskott som uppkommit?
Är det klokt att låta detta
överskott förfaras samtidigt som vi producerar
margarin som vi säljer till
svenska folket? Detta kan inte vara en
vettig politik. Vi måste ta till åtgärder
som gör att vi kan bli kvitt detta överskott
— vi må anlita den ena eller den
andra åtgärden. Det kan också förtjäna
understrykas, att vad som hittills skett
i fråga om smöravsättningen är, att
statsmakterna tagit på sig en 50-öring
och jordbruket självt har svarat för
tre 50-öringar vid sänkningen av priset
på smör till konsumenterna.

Jordbrukets inkomsteftersläpning är,
som jag framhållit, betydande. Man kan
räkna med att 6-procentsregeln kommer
att utlösas i höst och att en viss
inkomstförbättring då inträder. Man
måste ändå säga, att den betänksamhet
som kom till uttryck inför jordbrukets
nya prissättningssystem tyvärr visat sig
vara befogad — låt vara att ingen vid
denna tidpunkt kunde lägga fram något
bättre förslag. Skyddsreglerna har inte
visat sig vara tillräckligt effektiva. Det
är nödvändigt att bättre garantier erhålles
för upprätthållandet av jordbrukets
inkomstlikställighet innan ett nytt
prisavtal träffats.

Junivalet kom ju till för att om möjligt
skapa en klarare och stabilare politisk
situation. Regeringen ville vädja
till folket för att med erforderlig majoritet
kunna genomföra pensionsförslaget.

Kan man säga att läget har blivit stabilt?
Nej. Före valet hade socialdemokraterna
majoritet i första kammaren
och de icke socialistiska partierna i
andra kammaren. Socialdemokrater och
kommunister hade tillsammans majoritet
vid gemensamma omröstningar. Den
enda ändring valet medfört är att de
icke socialistiska partierna förlorat sin
majoritet i andra kammaren. Men detta
har inte lett till att socialdemokraterna
fått majoriteten där — inte ens med

kommunisternas hjälp. I sista hand
måste det bli lottning. Detta kan betyda
svårigheter att hålla en fast linje i
vårt politiska liv och att kommunisterna
faktiskt får det inflytande som de
var helt berövade under koalitionsregeringens
år. Lyckligtvis är uppfattningarna
i många frågor hos de demokratiska
partierna inte så divergerande att
det inte ofta bör gå att lösa frågorna i
samförstånd. Men ibland är ju förhållandet
det rakt motsatta. Lottparlamentarism
och influensaparlamentarism kan
därför komma att i viss mån sätta sin
prägel på det politiska livet i vårt land,
och den parlamentariska styrelseformens
anseende hos vårt folk kan därmed
naggas i kanten. En sådan lottparlamentarism
eller influensaparlamentarism
lär knappast kunna undgås
om inte regeringen visar mycket stor
hänsyn till andras meningar, något som
i och för sig vore ganska naturligt att
göra eftersom mindre än 50 procent av
folket står bakom regeringen.

Flera goda skäl talar i dag för att frågan
om de lagfästa tilläggspensionerna
får vila. Jag menar här både regeringens
och folkpartiets lagfästa pension.
Vi i centerpartiet har ju vår principiella
inställning emot dessa förslag, men
därtill kommer att det ekonomiska läget
i dag är sådant, att det allmänna bör
inrikta sina krafter på andra uppgifter:
sysselsättnings- och avsättnings frågor,

genomförande av folkpensionsreformen
o. s. v. Se till, att vi får folkpensionsreformen
genomförd! I varje
fall kommer vi inom centerpartiet att
söka få ett beslut om att folkpensionen
till våra åldringar, till änkor och deras
barn och till invalider skall följa med
i den allmänna standardökningen även
sedan vi kommit fram till de 5 400 kronor,
som vi nu har ett beslut om.

Säkert har ingen kunnat undgå att
lägga märke till ett ändrat uppträdande
från folkpartisidan efter valet. Inte så,
alt man har förklarat sig ha andra uppfattningar
i politiska frågor efter valet.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

Men vi märkte kanske ändå alla en förändring
hos herr Ohlin, när han för en
liten stund sedan stod på denna plats.
Det är just inställningen till andra partier
som har ändrats efter valet, och
särskilt då inställningen till centerpartiet.

Det klagas på oss därför att vi inte
har samarbetat tillräckligt. Det sade
herr Ohlin redan strax efter valet, jag
tror det var inför riksdagsgruppen. När
nu herr Ohlin talar om samarbete, antar
jag att han syftar på de senaste åtta
månaderna, alltså på tiden efter koalitionens
upplösning. Jag vågar nämligen
utgå ifrån att herr Ohlin inte menar,
att vi borde ha samarbetat med folkpartiet
samtidigt som vi hade regeringskoalition
med socialdemokraterna. Och,
herr Ohlin, efter koalitionens upplösning
är det väl egentligen endast en enda
fråga som ställts på sin spets, nämligen
pensionsfrågan. Om herr Ohlin är missnöjd
med att vi stått fast vid vår linje
och inte i likhet med folkpartiet övergivit
vår frivilliglinje för en form av
lagfäst tilläggspension, så kan vi faktiskt
inte hjälpa det. Då måste herr
Ohlin få vara missnöjd.

På landsmötet i Uppsala spann herr
Ohlin på samma tråd som inför riksdagsgruppen.
Det är hans ensak om
han vill göra det alla dagar och hela
dagarna. Men vi i centerpartiet kunde
inte undgå att få det intrycket att tråden
trasslade till sig i Uppsala, eftersom
vid utläggningarna av texten där
centerpartiets klara och fasta kurs i
pensionsfrågan ena stunden kallades för
eftergift till socialdemokraterna och
andra stunden -— hör och häpna — för
högerpolitik. Vi i centerpartiet menar
inte att det är högerpolitik att man först
ordnar ett för alla lika grundskydd som
ger en skälig minimistandard för gamla,
för änkor och deras barn och för
invalider och sedan intar den ståndpunkten,
att staten inte i onödan skall
bestämma hur den enskilde skall använda
sina pengar. Vi menar naturligt -

B 2

vis också, att vår linje i pensionsfrågan
inte blir mera högerpolitik därför att
högerpartiet efter folkomröstningen närmat
sig vår linje.

När herr Ohlin nu tycks ta pensionsfrågan
till intäkt för att kalla centerpartiet
för ett högerparti, kan det vara
anledning att framhålla, att många människor
inom olika partier säkert har en
annan uppfattning än herr Ohlin om
höger och vänster i politiken. Jag gör
det konstaterandet med tanke på att
herr Ohlin mer än en gång har talat
här i riksdagen om att folkpartiet i
mångt och mycket står till vänster om
socialdemokraterna. Då är det nog lätt
att finna högerpartier!

Till sist några ord om samförstånd i
politiken. Jag hoppas att herr Ohlin
efter mitt försök att klara ut begreppen
inte påstår, att vi inte vill samarbeta
med andra. Herr Ohlin tycks vara beredd
att på förhand motsätta sig en
samverkan med andra. Vi i centerpartiet
har en annan inställning: vi kommer
att sakligt och fördomsfritt och så
långt vårt förstånd räcker pröva olika
förslag som framställes och är beredda
att samverka till en lösning med andra
partier, naturligtvis även med folkpartiet,
men inte med uppgivande av våra
principer. Vi vill se förslagen innan vi
tar ställning till dem. Vi kommer inte
att motsätta oss dem på förhand.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Det är tydligt att herr Hedlund under
någon del av mitt anförande blev utkallad
från kammaren och därför inte
hörde vad jag sade om samförstånd.
Hans påstående för en stund sedan var
ju motsatsen mot vad jag verkligen
sade.

Sedan trasslade herr Helund till det
här med höger och vänster så mycket,
att det inte är möjligt för mig att utreda
det på tre minuter.

Jag begärde ordet för att konstatera
en sak. Vi var nog många i kammaren

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

som observerade, att herr Hedlund sade,
att hans parti i regeringen inte har varit
med om andra skatter än det har
ansett nödvändiga. I betraktande av
herr Hedlunds myckna tal också om
företagsamheten kanske jag kan få tilllåtelse
att helt kort utan närmare kommentar
läsa upp några få ståndpunkter
i skattefrågor, som centerpartiet — låt
vara under annat namn — har intagit i
regeringsställning.

Man har röstat mot vårt förslag för en
del år sedan om skattefritt .sparande.
Man har tillsammans med socialdemokraterna
fastställt regler för skärpt företagsbeskattning
genom ändrade varuvärderingsregler.
Man har motsatt sig
ett förslag om rätt till förlustutjämning
för fysiska personer — detta liksom det
föregående under 1955. Samma år genomdrev
man tillsammans med socialdemokraterna
en extra bolagsbeskattning.
Man har 1956 motsatt sig ett
folkparti- och högerförslag om rätt för
egna företagare till avdrag för medel
som har insatts på pensionskonto. Man
har 1957 motsatt sig ett folkparti- och
högerförslag om sänkning av skatten på
tunga fordon liksom motsvarande förslag
år 1958, som då var utökat med
krav på skattelättnad även för brännoljor.
Detta är några exempel på en
utformning av skattepolitiken i fråga
om företagsamheten här i landet, som
vi nu har herr Hedlunds ord på att han
finner nödvändig, rimlig och rättvis.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Vår ståndpunkt i pensionsfrågan
har hela tiden följt samma
konsekventa linje. Den kan sammanfattas
i några få punkter: Folkpensionens
förbättring, möjlighet till värdebeständig
placering av spararnas
pengar, full frihet för människorna att
enskilt eller gruppvis därutöver ordna
det som de vill för äldre dagar. Statsmakterna
skall förhålla sig fullt neu -

trala till vad som sker på arbetsmarknaden
och inte ge några rekommendationer
i den ena eller andra riktningen.

Detta var vår ståndpunkt i fjol, och
det är vår ståndpunkt i år. Det är också
herr Hedlunds ståndpunkt i dag. Jag är
glad att herr Hedlund och hans parti
har släppt fjolårets krav på en statsgaranterad
tilläggspension på 3 000 kronor
och på statliga subventioner av
premierna för frivilliga tilläggspensioner.
Det har möjliggjort, herr talman,
att högerpartiet och centerpartiet i
pensionsfrågan i allt väsentligt har
kommit på samma linje.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Jag tror att herr Ohlin räknade upp
nästan alla skatteförslag som har framkommit
här i riksdagen under en lång
tid. Det är — jag använder herr Ohlins
egna ord — inte möjligt att på några få
minuter behandla dem alla, men vi får
tillfälle att tala med varandra senare,
och jag skall inte försumma att då gå
igenom herr Ohlins lista punkt för
punkt.

Jag fäste mig vid att herr Ohlin i
slutet av sitt anförande påstod, att jag
fann alla dessa saker nödvändiga. Vad
jag sade var, att en hel del åtgärder,
som inte är nödvändiga i dag, var nödvändiga
i en extrem högkonjunktur
med överfull sysselsättning. Det är en
väsentlig skillnad, herr Ohlin, mot att
säga att de är nödvändiga även i ett
vikande konjunkturläge.

Vi har väl inte så stor anledning att
syssla med linje 2 och linje 3 här —
alla var ju med och läste plakaten. Det
finns ju också brev där herr Hjalmarson
uppmanade alla människor att rösta
på linje 3 — nu gjorde inte alla det,
dess bättre. Jag skulle tro att den som
känner sig minst trakterad och mest
chockerad av att höra, att herr Hjalinarson
inte vill kännas vid linje 3,
är hans gamla kompanjon i linje 3,
nämligen herr Ohlin.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tycker att herr Hedlund
skall komma ihåg en sak: det var
centerpartisterna och socialdemokraterna
som förra året gjorde sig skyldiga
till ett av de fulaste och mest odemokratiska
övergrepp som någonsin förekommit
i den svenska riksdagen, när
de hindrade oppositionspartierna att få
sin fråga i folkomröstningen formulerad
på det sätt som motsvarade oppositionspartiernas
egen uppfattning. Detta är
anledningen till att herr Hedlund kan
uppträda så som herr Hedlund nu har
gjort.

Emellertid har jag inte någon särskild
lust att här så att säga inleda
något större grums på det högre statsmannamässiga
planet, eftersom vi nu i
alla fall råkat bli sams. Jag bara
konstaterar med en viss tillfredsställelse,
att herr Hedlund är sig lik i alla
väder. Gunnar Hedlund är den store
politiske bohemen, som vandrar ut och
in, än åt det ena, än åt det andra
hållet, tämligen oberoende av tider och
överenskommelser, och det är detta
som skänker honom en viss — sympatisk
— personlig profil. Det tråkiga är
bara att det ofta är svårt att riktigt veta
var man har Gunnar Hedlund. Man har
ibland en känsla av att man borde tilltala
Gunnar Hedlund i stil med vad
fransmannen gjorde här i Sverige då
han skulle tilltala en person för att
fråga efter vägen och inte hade en
aning om det svenska språket. Han
läste innantill ordagrant som det stod i
den fransk-svenska pariören: »Goddag
min herre eller min dam, vilketdera
som för tillfället råkar vara fallet».

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga ett
par ord om folkomröstningen. Alla riksdagspartier
var ense om att det som
skulle ligga till grund för folkomröstningen
var de tre linjerna sådana som
de presenterats i betänkandet. Där hade

B 2

herr Ahlberg för högern anslutit sig till
en linje. Jag tror nog att svenska folket
mycket väl vet vad den linjen innebar,
och jag tror att den sammanfattning
som gavs av det väsentliga i de olika
linjerna nog var riktig. Det var nog
inget fel på frågan utan snarare på
linje 3.

Herr Hjalmarson talar om skiftningar
och variationer. Ja, men så långt har
det ändå inte gått med oss i centerpartiet,
att vi behöver springa omkring
och säga till folk: »Lita på oss!»
Var och en kan tänka efter: har ni
många vederhäftiga bekanta i eder
krets som springer omkring och säger
så till er?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att talet om
att man kan lita på högern har förorsakat
herr Hedlund en del sömnlösa
nätter.

Herr Hedlund säger att ingen väl
begär att hans parti skulle samarbeta
med några andra än socialdemokraterna
när partiet var med i koalitionsregeringen.
Jag vill svara, att det hade varit
naturligt om centerpartiet inför folkomröstningen
hade avstått från att
samarbeta med socialdemokraterna när
det gällde formuleringen av folkpartiets
och högerns fråga. Där samarbetade
ni med ett parti, som företrädde en
ståndpunkt i pensionsfrågan, som låg
mycket längre från er egen ståndpunkt
än högerns och folkpartiets, och
ni samarbetade på ett sätt, som utan
tvivel ökade den svenska socialdemokratiens
möjligheter att framtvinga en
utveckling i direkt strid mot vad ni nu
berömmer er av att hålla fast vid och
arbeta för.

Herr Hedlund var under inånga månader
ändå villig att förhandla med de
två andra oppositionspartierna, och
pensionsfrågan kom då i ett sådant
läge, att åtskilliga deltagare trodde att
en överenskommelse var klar. Det visade
sig vara ett misstag, men man kan -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ske bör komma ihåg det, när man skall
bedöma till deras rätta valör både de
omdömen herr Hedlund numera understundom
fäller om folkpartiets förslag
och de omdömen han fäller om sin
egen ståndaktighet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är säkert inte bara
jag som beklagar, att kammarens ordningsföreskrifter
är sådana, att inte
denna mycket intressanta och upplysande
debatt mellan de tre oppositionsledarna
på den borgerliga sidan kunde
få fortsätta hela förmiddagen utan att
jag skall komma in och störa ett meningsskifte,
som hade så mycket att ge
dem själva och framför allt så mycket
att ge oss andra. Men ni får väl tillfälle
att utveckla er dialektiska förmåga
och kunnighet i det fortsatta samarbetet
under kommande tider.

Både herr Hjalmarson och herr
Ohlin tog upp frågan om valutgången
och tyckte att vi på socialdemokratiskt
håll var alltför lätt tillfredsställda,
när vi kunde betrakta valet
som en framgång. Det gör vi dock faktiskt.
När herrarna försöker reducera
den framgångens betydelse, tillgriper
ni metoden att till våra röster lägga
kommunisternas — en ohederlig debattmetod,
som jag tillåter mig att alldeles
bestämt avvisa. Socialdemokraterna
har efter 1958 års val bakom
sig sitt bästa andrakammarval under
efterkrigstiden, om man tar hänsyn till
den procentuella andelen av rösterna.
Vi har bakom oss en framryckning med
1,6 procent jämfört med valet 1956,
och därmed har vi även nått ett bättre
resultat än vid valen 1948 och 1952. Att
efter ett så långvarigt regeringsinnehav
under ofta mycket besvärliga förhållanden
inte allenast hålla positionerna
utan också förstärka dem, det betraktar
vi som en avsevärd framgång.
Den framgången förpliktar oss att för -

söka motsvara de förväntningar, som
de röstande har ställt på oss. Vi drar
av uppslutningen den slutsatsen, att vi
har fått förtroende att fortsätta att
genomföra en politik, vars riktlinjer
drogs upp i regeringsförklaringen 1957.
Det var två frågor som där i första
hand dominerade, nämligen en lösning
av pensionsfrågan och ett fullföljande
av den fulla sysselsättningens politik,
och det är dessa två frågor som präglat
vårt ekonomiska handlande under efterkrigstiden.

När man studerar valresultatet så
ytligt, som herr Ohlin och herr Hjalmarson
tydligen gjort, kan man nöja
sig med rikssiffrorna, och då kan man
kanske möjligen komma fram till att
det var små förskjutningar inom den
svenska väljarkåren. Men om man ser
på vad som döljer sig bakom rikssiffrorna
— man behöver bara ta län
för län — så får man en klar bild av
att socialdemokratien i praktiskt taget
alla landets städer och framför allt
i de två största städerna har gjort
mycket stora inbrytningar, som måste
tyda på att vad vi lyckades med under
kampen för linje 1 under folkomröstningen,
nämligen att väcka intresse för
vår politik i tjänstemannakretesarna,
också denna gång måste ha lyckats.

Att de stora framryckningarna i storstäderna
Stockholm och Göteborg och
i åtskilliga andra av valkretsarna inte
ledde till en ännu kraftigare framryckning
för riket i dess helhet beror
ju som alla vet därpå, att den fråga
valet gällde helt naturligt inte kunde
intressera våra gamla landsbygdsväljare
i samma utsträckning som andra
frågor som aktualiserats. Det hör till
bilden — och det döljer inte vi, när
vi gör vår analys — att socialdemokratien
har råkat ut för betydande
tillbakagångar i en rad av landsbygdskretsarna.
Det är ju svårt att beräkna
vad som har hänt, men det är inte
osannolikt att den undersökning, som
publicerades efter valet och som talade

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

om att en rätt stor andel av dem som
skänkte centerpartiet en valseger kom
direkt från socialdemokratien, är riktig.
Om man tar hänsyn härtill är det
inte säkert att detta val i och för sig
betyder, att vi definitivt förlorat de
grupperna. Om herr Hedlund skulle
komma på den idén att närma sig herr
Hjalmarson litet mer, tror jag att jag
får tillbaka 40 000—50 000 väljare, som
herr Hedlund just nu lånat från socialdemokratien.

Jag tror att en analys av valresultatet,
där man inte nöjer sig med rikssiffrorna
utan verkligen försöker att så
långt statistiken medger gå till grunden,
kan ge oss alla — och givetvis
också mitt eget parti — värdefulla anvisningar.
Men med utgångspunkt från
den stora ökningen i städer och industriorter
tillåter jag mig redan nu säga,
att det denna gång måste ha funnits
ett betydande antal väljare, som för
första gången tagit en socialdemokratisk
valsedel, därför att de har tyckt
att vårt förslag i pensionsfrågan präglades
av rimlighet, rättfärdighet och
hänsynstagande till olika gruppers intressen.
Om alla dessa nya väljare, vill
göra sig besväret att följa den politik,
som socialdemokratien driver inte bara
i pensionsfrågan utan även i andra
frågor, så är jag övertygad om att de
skulle finna att mycket av det konstitutiva
i vårt pensionsförslag — vilja
till samförstånd, vilja att ta hänsyn
till olika intressen, vilja att åstadkomma
en riktig och rättfärdig ordning
o. s. v. — präglar den socialdemokratiska
politiken även i andra frågor.

Jag är också säker på att det då
kommer att gå som det gick 1933, när
socialdemokraterna mot de borgerliga,
som då inte följde herr Ohlins råd
utan sade nej till en aktiv krispolitik,
fick driva igenom sin vilja med stöd
av ett bondeförbund, där man inte
var rädd för att ta ansvar eller för att
ta en strid mot sina gamla borgerliga
medarbetare. Vad som då hände var,

att vårt parti vid valet tillfördes
hundratusentals röster från medborgare,
vilka först genom vår krispolitik
fick sin uppmärksamhet riktad på
vad det är som präglar den socialdemokratiska
politiken. Jag hoppas att
det kommer att gå på samma sätt nu,
ocli att de tiotusentals människor, som
nu för första gången röstat med vårt
parti, kommer att känna att det inte
är någon tillfällighet, att det var socialdemokratien
som i valstriden förde
fram ett förslag med förmåga att entusiasmera
och intressera även sådana
löntagargrupper, som förut räknat sig
som rent borgerliga.

Det är ganska märkligt att i dag
lyssna till herr Ohlin. Jag har många
gånger försökt göra klart för honom
och andra folkpartister, att socialdemokraterna
inte betraktat pensionsfrågan
bara som en taktisk fråga. Folkpartiet
och folkpartiledaren har emellertid envisats
med att överdimensionera frågans
partitaktiska moment, och detta
har lett herr Ohlin vilse, när det har
gällt att bedöma vårt ställningstagande.
Vi var intresserade av en saklig
lösning, men vi var uppriktigt sagt
ganska litet intresserade av att la en
strid i frågan. Vi motsatte oss också
i det längsta en folkomröstning. Den
drevs fram av herrar Hjalmarson och
Ohlin. Vi har under det förberedande
arbetet varit villiga att ta stor hänsyn
till de synpunkter, som kunde komma
fram. Men vi hade inget intresse av —
och det drömde vi väl heller inte om
ännu så sent som på våren 1956 — att
pensionsfrågan skulle bli en stor partiskiljande
fråga. De som gjort den till
det är personer i folkpartiets ledning.
De har envisats med att bara se vårt
manövrerande — som de har kallat
det — som ett utslag av partitaktiska
spekulationer. Där begick partiet sitt
första ödesdigra misstag.

Det andra misstaget hade samma
grund. Efter nederlaget i folkomröstningen
i höstas gjorde folkpartiet upp

Onsdagen den 2. juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ett nytt förslag. Det tyckte jag närmast
var självklart, eftersom linje 3 ju var
omöjlig att realisera, i samma ögonblick
som de fackliga organisationerna
gick emot det förslaget. Då fanns det
inte längre kvar någon linje 3 — och
det hade man kunnat förvissa sig om,
innan man drev fram folkomröstningen.
Men när då detta nya förslag gjordes
upp, så gick man inte till väga så,
som man rimligtvis bör göra. Man frågade
inte: »Vad är det för mål vi vill
nå?» Man undersökte inte vilka möjligheter
som fanns att nå en samling
kring det målet för att sedan ta upp en
diskussion om vägar och metoder för
att nå detsamma. Detta är ju annars
den enda formen för politiskt konstruktivt
arbete, herr Ohlin! Nej, i stället
gjorde man så i folkpartiet, att man
försökte analysera vad det kunde ha
varit för motiv som lett de röstande,
och sade så här: Nära 50 procent av
de röstande vill ha lagfäst pension —-å la bonne heure, då skriver vi in
lagfäst pension i förslaget. Och sedan
ville litet mer än en tredjedel ha individuell
frihet. Då skriver vi in också
det. (Herr Ohlin: över hälften.) Nåja,
gärna det, låt oss säga att det var
hälften som ville ha individuell frihet.
Då skriver vi in också det. Men är det
inte farligt, herr Ohlin, att försöka
grunda sin egen uppfattning på något
så lösligt som ens spekulationer om
de motiv som kan ha lett väljarna? Låt
oss se på detta ett ögonblick.

De som krävde lagfäst pension lade
ju i detta krav in ett krav på ett reellt
innehåll. De krävde en viss pensionsnivå.
De krävde värdebeständighet. De
krävde att förslaget skulle omfatta alla
löntagare, så att arbetsmarknaden i
realiteten blev fri, och de hoppades att
förslaget skulle genomföras snabbast
möjligt. Det var vad de lade in i sin
röstning. Det räcker inte att försöka
sammanfatta detta i en fras om lagfäst
pension, om man inte bryr sig om

det reella innehåll, som medborgarna
lade in i sitt votum.

Det går lika illa då herr Ohlin kommer
till den andra hälften av väljarna.
Han säger att de röstade för en individuell
rörelsefrihet. Varför det? Ni arbetade
ju för att bibringa den fackliga
rörelsen och tjänstemannarörelsen
den föreställningen, att er linje
var en facklig linje, en linje, enligt
vilken man genom kollektivavtal skulle
kunna för hela riket och för stora områden
av arbetsmarknaden låsa fast
pensionsnivån. Det var ju en av huvudpunkterna
i er agitation. Hur många av
dem som röstade för 3:ans förslag gjorde
klart för sig, att herr Ohlin efteråt
skulle komma i strid mot herr Ohlins
propaganda och uppfatta röstningen
som om det gällt en röstning för individuell
rörelsefrihet?

Jag tror det är ytterligt riskabelt att
rätta sin politik efter subjektiva tolkningar
av vad människorna kan ha lagt
in för meningar i sin röstning. I svensk
politik måste det gå till så, att vi som
anförtrotts ledningen av partierna får
försöka att — i stället för att bilda
oss en uppfattning om vad folk ute
i landet tror om den ena eller andra
saken — framställa våra förslag på ett
sådant sätt, att folk vet vad de röstar
för. Sedan är det folket som avgör, men
det går inte att bygga på gissningar,
subjektiva funderingar om vad som till
äventyrs kan ligga till grund för ett
ställningstagande till ett förslag, som
herr Ohlin tydligen formulerat så
ovisst, osäkert och diffust, alt röstningen
skulle kunna tydas på alla möjliga
sätt. Det är en orimlighet att begära,
att människorna skall kunna ta
ställning, då man inte i första hand
klargör sin egen inställning.

Det är underligt att sådana resonemang
i eu stor och viktig fråga inte är
självklara för oss alla. Jag förstår nu
att herr Ohlin över huvud taget icke
på något egentligt allvar har tagit del
i våra tre månaders förhandlingar, ty

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

den skildring han här lämnade inför
kammaren är närmast grotesk. Som
grund för förhandlingarna låg folkpartiets
förslag, säger herr Ohlin. Regeringspartiet
skulle alltså ha låtit sitt
förslag falla till marken utan vidare,
och som grund för de tre månader
långa förhandlingarna skulle ha legat
folkpartiets så småningom framväxande
förslag. Eftersom herr Ohlin har
tagit upp frågan om dessa förhandlingar
vill jag säga, att de var litet
tröstlösa därför att de blev så diffusa.
Det fanns inte något riktigt konkret,
som man gick igenom punkt för punkt,
utan det var ett allmänt resonemang,
där principer och detaljer växlade om
varandra och där åtminstone jag och
även Torsten Nilsson lade ned ett stort
arbete — det är sant — på att övertyga
herr Ohlin om att det som vi förstod
så småningom skulle bli folkpartiets
förslag var omöjligt ur sakliga
synpunkter. Jag kan inte hjälpa om
det var så, att herr Ohlin inte lyssnade
till dessa diskussioner, men då
får vi väl ta upp resonemanget här och
klargöra att det icke är av taktiska skäl
vi avvisar folkpartiets förslag utan att
det är på grund av att det inte går att
genomföra i praktiken. Det är ett orimligt
förslag. Vi ägnade en stor del av
förhandlingstiden åt att försöka klargöra
detta, och jag är mycket ledsen
över att vår pedagogiska förmåga icke
stod i nivå med vår vilja och vår övertygelse.
Men detta vårt misslyckande
att klargöra varför folkpartiets förslag
icke är praktisk politik kan väl repareras.

Herr Ohlin talade om samförstånd.
Men i samma ögonblick förberedde herr
Ohlin kammaren på att folkpartiet är
berett att ta fortsatt strid i nya valrörelser
för sitt förslag, som har komponerats
på det sätt som jag här skildrat.
Lägg märke till vad det innebär, att
folkpartiet är berett att försöka pressa
igenom en lösning i enlighet med dess
linje. Det betyder, att det skall bli en

tvångslösning mot hela den samlade
fackföreningsrörelsens uppfattning. Det
finns inte en arbetar- eller tjänstemannaorganisation
som accepterat denna
linje. Det vet herr Ohlin, men likväl säger
han i dag, att han oförtrutet kommer
att arbeta för att genomföra detta
förslag, tydligen i valstrid efter valstrid.

Jag förstår det inte. Kom förslaget till
genom, som jag tycker, lättsinniga överväganden
för att tillfredsställa vad man
trodde vara en folkopinion framsprungen
ur folkomröstningen, så borde man
väl ändå säga sig, att man kunde resonera
om dess principer och inte stänga
alla dörrar och dessutom regla dem,
vilket jag tyckte herr Ohlin försökte
göra i dag.

Strid kan bli nödvändig ibland. När
det socialdemokratiska partiet år 1933
hade att ta ställning till frågan om strid
eller samverkan i krisuppgörelsen, så sade
inte P. A. Hansson till Bramstorp:
»Jag vill ha en samförståndslösning, till
vilken även folkpartiet och högern ansluter
sig, och därför får du inte förhandla
med mig med mindre än att både
Bagge och Andersson i Rasjön är med
om förhandlingen.» Hade P. A. Hansson
ställt samma krav som herr Ohlin i dag
ställer på samverkan, nämligen att även
de som intar en rent negativ ståndpunkt
måste vara med för att det skall bli någonting,
så hade det aldrig blivit någon
krisuppgörelse, då hade vi mött 1930-talets situation i ett ytterligt bekymmersamt
läge. Det måste väl ändå vara så,
att om det finns grupper, som har en gemensam
målsättning, så kan dessa grupper
inte vänta på dem som helt enkelt
vägrar att gå med.

Jag tror att herr Ohlin vid närmare
eftertanke kommer att finna att denna
min ståndpunkt måste vara rimlig. I
varje fall måste han tycka att socialdemokratiska
partiet gjorde rätt 1933,
då det tog den samverkan som bjöds av
bondeförbundet och en del av det nuvarande
folkpartiet. Det måste ha varit en
rimlig politik, även om den betydde, att

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

man slog sönder samverkan med högern
och de konservativa delarna inom
folkpartiet.

Det där talet om allmänt samförstånd
är nog nyttigt och hra, men det finns
situationer, då man inte kan krypa ifrån
sitt ansvar genom att hänvisa till att
man skall ha alla med sig. Ansvaret är
vårt eget, och det är vår egen uppfattning,
som vi efter måttet av våra krafter
får försöka att driva.

Jag tycker också att det på sätt och
vis är en beklaglig utveckling som ägt
rum efter valet, om herr Ohlin nu verkligen
menar att folkpartiet skall isolera
sig från alla. Det är C. G. Ekmans linje
i svensk politik under 1920-talet. (Herr
Ohlin: Jag sade tvärtom!). Herr Ohlin
sade att alla skulle vara med. Om man
så ivrar för samförstånd, att man vill
att alla skall vara med, så blir resultatet,
att man isolerar sig.

1920-talet var ju en period, då folkpartiet
försökte leka vågmästare i svensk
politik — det var centerpolitiken i sin
prydno. Var det tillfredsställande? Det
ledde till ideliga regeringskriser och till
ett försvagande av handlingskraften. Det
ledde inte alls till någon ökad styrka för
det dåvarande liberala eller folkfrisinnade
partiet, utan det var en ständig
avtappning. Varför? Jo, herr Ohlin,
medborgarna är sådana, att de vill ha
ett besked. De vill veta var partierna
står. Det inger ingen respekt att man säger,
att man står i mitten mellan de två
stora och överlåter åt dem att ha en
mening. Det kan ge politisk makt under
kortare perioder. C. G. Ekman hade säkerligen
en väldig makt under vissa perioder,
men det ledde inte fram till för
landet lyckosamma resultat. Det ledde
inte heller till en för partiet lyckosam
utveckling, och jag skulle uppriktigt beklaga,
om det är 1920-talets dröm, som
nu blivit ett ideal för folkpartiledaren.

Men det är klart att detta är en sak,
som ingen annan än folkpartiet självt
kan avgöra. Jag vill bara påpeka att
vi har erfarenheter av vågmästcri inom
3 — Andni kammarens protokoll Nr

svensk politik, ett vågmästcri som bröts
då bondeförbundet vågade ta ställning
och stödja en aktiv politik. Förlorade
bondeförbundet på det? Ja, man säger
att partiet tillfälligt förlorade en och
annan röst. Jag tillåter mig tro att bondeförbundets
starka ställning i svensk
politik och dess betydande inflytande
inte berott på att partiet fastslagit som
en princip att aldrig samverka, om det
kunde medföra risk för strid med till
höger stående element, utan på modet
och djärvheten att ta en position.

Herr Ohlin driver nu den teorien, att
ju mindre ett parti är, desto större inflytande
får det. Det kan ju hända. I så
fall får man väl lyckönska till valresultatet.
Men jag vill inte ha ett sådant
inflytande, utan jag tror det är bättre att
ha anhängare som stöder en i så stor utsträckning,
att man närmar sig majoriteten
eller helst tar majoriteten.

Herr Ohlins teori om de små partiernas
stora betydelse har ju blommat ut
fullständigt när det gäller kommunisterna.
Herr Hagberg har ju blivit så oerhört
inflytelserik, sedan han förlorat en
av sina sexlingar. Nu är det precis som
om kommunistiska partiet skulle ha
praktiskt taget allt inflytande i svensk
politik.

Det är en grotesk feltolkning av situationen,
herr Hagberg, herr Ohlin och
herr Hjalmarson. Vad som hänt gör att
jag tyvärr, innan herr Hagberg tar till
orda, något måste beröra kommunisternas
roll inom svensk politik. Ni är på en
punkt, herr Hagberg, rättrogna stalinister.
Stalin sade nämligen en gång: »Revolutionen
utvecklas vanligen inte efter
någon rakt uppåtstigande linje, inte genom
ett oupphörligt växande uppsving,
utan efter en sicksacklinje.» Det är så
rätt — en sicksacklinje är den riktiga
beskrivningen på Sveriges kommunistiska
partis politik. Alla kammarens ledamöter
vet hur det såg ut under
30-talet, när bönder och arbetare träffade
sin uppgörelse. Angreppen från höger
var ju västanfliiktar mot angreppen
1! 2

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fin.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

från den s. k. vänstern. Vi beskylldes för
att delta i en kapitalets hungeroffensiv
och vi ansågs vara fascisternas tvillingbröder.
Under tysk-ryska pakten var ni
mot försvarskostnaderna, mot samlingsregeringens
politik. 1941 slog ni om och
blev varma anhängare både av försvar
och av samlingsregeringens utrikespolitik.

Nåväl! Alla dessa svängningar har vi
väl i minnet, och jag vill bara slå fast
följande.

För det första: Kommunisternas inrikespolitiska
hållning bestämmes icke av
vad som händer i denna kammare. Herr
Hagberg har inte någon möjlighet att
avgöra, vad han skall tycka om socialdemokratien
om tre månader, han har
icke en möjlighet att avgöra, om han
om två år vill samarbeta med socialdemokratien
eller betrakta oss som dollarlakejer
och köpta arbetsgivaragenter.

F^ör det andra: Den revolutionerande
omdaning av det svenska samhället, som
ägt rum under efterkrigstiden, har skett
sedan kommunisterna pressats tillbaka
till att bli en praktiskt taget betydelselös
grupp. Herr Hagberg, herr Hjalmarson
och herr Ohlin kan icke visa på en enda
fråga, där socialdemokratien har tagit
någon hänsyn till kommunisternas synpunkter
och önskemål. Kommunisternas
hotelser har inte skrämt oss, deras locktoner
har inte haft förmåga att tjusa
oss. Kommunisterna får ta vilken ställning
de vill — mot oss, för oss. Det är
inte det som avgör vår uppfattning om
kommunismen, utan vår uppfattning om
den avgöres av hur kommunisterna bedömer
de konstruktiva värdena inom
demokratien: yttranderätten, rätten att
hysa en mening och rätten att skapa en
majoritet för denna mening. Vi socialdemokrater
är icke beredda att ta ansvar
för ett samhälle, där man inte har
trygghet för den enskilde mot övergrepp
från de maktägande, där man inte har
.säkerhet för yttrandefriheten, säkerhet
för den enskildes rätt att kritisera, att

samla anhängare och att utan våld omskapa
samhället.

Jag hade som nybliven partiordförande
1948 en diskussion med dåvarande
kommunistledaren Linderot. Jag har
tillåtit mig att gå igenom vad jag då
sade, att det finns ingenting som jag
har anledning att ändra. I en av slutreplikerna
yttrade jag: »Var och en som
ställer sig på frihetens och demokratiens
grund och som samtidigt vill arbeta
för ett bättre, ett rättvisare, ett
mindre klassbetonat samhälle, var och
en av dem kan vi samarbeta med. Men
vi vägrar att sudda ut gränserna mellan
dem som inte förstår vad friheten betyder
och dem som förstår det.»

När vi andra upprörts av övergrepp
i de kommunistiska länderna har de
svenska kommunisterna tigit stilla. Det
har från denna talarstol sagts åtskilligt
om morden på Nagy och hans medhjälpare.
Reaktionen från de svenska kommunisterna
har uteblivit, och det är talande
nog.

Nej — och nu vänder jag mig till herrar
Hjalmarson och Ohlin — det är tack
vare socialdemokratiens oavlåtliga kamp
för att hävda de demokratiska principerna
som kommunismen i vårt land
saknar inflytande. Under valrörelsen
skedde det enligt min mening upprörande,
att man från borgerligt håll försökte
göra gällande, att det fanns ett
avtal — naturligtvis inte öppet — mellan
socialdemokrater och kommunister,
som skulle innebära ett röststöd från
kommunisterna mot att vi sedan skulle
ge dem någonting i stället. Det är inget
felaktigt påstående, herr Ohlin, när jag
säger att denna propaganda drevs. Jag
kan ta fram en stor annons ur Västerbottens-Kuriren,
undertecknad av folkpartiet,
där det räknas upp hur många
röster kommunisterna skulle avstå till
oss samt framhålles, att detta naturligtvis
inte sker utan vederlag för kommunisterna.

Men, berr Oblin och herr Hjalmarson,
ta nu de fyra valkretsar, där socialde -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

mokraterna vann stora segrar. Det är
Stockholms stad, det är Stockholms län,
det är Göteborgs län, det är Norrbottens
län. I alla dessa valkretsar har kommunisterna
ställt upp egna kandidater.
Socialdemokraterna vann i dessa fyra
valkretsar 43 000 nya röster, kommunisterna
förlorade 12 000 röster. Man
behöver inte alls analysera valresultatet
utan kan bara ta dessa fyra valkretsars
siffror för att få klart för sig vad
det betyder detta påstående om vår
framgångs beroende av kommuniststödet.

Man kan under eu valrörelse av partilidelser
råka drivas en aning längre än
man kanske sedan tycker vara riktigt —
det gör vi väl alla. Men att efter valet
inför sin riksdagsgrupp ha panna att
— den 18 juni! — koppla ihop händelserna
i Ungern med kommunisternas
anslutning till pensionsförslaget, det är
ändå ett bottenrekord som jag trodde
att vi inte skulle behöva uppleva.

Över huvud taget: Kan det vara rimligt
att i en tid, då demokratien verkligen
har sina bekymmer, stämpla hälften
av nationen såsom ointresserad av
om dess partiledning bedrivit ett medlöperi?
År det inte ett stort värde, som
vi har i detta att vi i de demokratiska
partierna är överens om vissa grundläggande
principer?

Herr talman! .lag ser att jag talat så
länge om dessa ting att det resonemang
kring vår ekonomi, jag nu skulle ha tagit
upp, får bli mycket lakoniskt; jag kanske
kan få återkomma vid senare tillfälle.
Jag vill nu här, för att inte en del
av vad som därvidlag yttrats skall stå
oemotsagt, bara be att få säga följande.

Det är klart att herr Ohlin har rätt
i att det är viktigt att den ekonomiska
debatten föres så, att folk förstår vad
det gäller. 1 den mån vi har gjort det
svårt för människorna att riktigt följa
med på grund av våra olika benämningar,
hoppas jag att vi skall kunna rätta
till saken, ty herr Ohlin bär rätt där:
medborgarna skall ha möjlighet att nå -

got så när enkelt kunna bilda sig en
uppfattning om vad det är vi resonerar
om. Det är jag inte säker på att de varit
när herr Ohlin och jag resonerat budgetteknik,
inte alltid i varje fall. Men
om vi är överens om detta är det väl
också viktigt, att alla vi som deltar i den
ekonomiska debatten gör detta genom
att framlägga fakta sådana de är.

Om man reser omkring i landet och
framställer inflationen som ett uttryck
för en speciellt erlandersk misskötsel av
styrelsen, är detta inte ett försök att
klargöra några sammanhang. Det finns i
det senaste numret av det engelska näringslivets
tidskrift Financial Times en
artikel, där man verkligen försöker analysera
vad det är som i alla länder driver
fram risken för inflation. Det är
självklart att herr Ohlin har läst den.
Jag tycker den är föredömlig, även om
jag inte på alla punkter kan dela dess
slutsatser.

Författaren ställer den viktiga frågan:
Kan man uppehålla full sysselsättning
och prisstabilitet utan att stoppa produktionsökningarna?
Tidningen påpekar
att det såg ut som om man skulle
kunna göra detta, sett mot bakgrunden
av erfarenheter från Amerika och Tyskland
— man skulle ha kunnat åberopa
vissa perioder även beträffande Sverige,
men vi är en för liten nation för att
komma med i sammanhanget. Det visar
sig emellertid, säger artikelförfattaren,
att detta var en illusion. I Amerika berodde
prisstabiliteten på att jordbruket
pressades ned och att livsmedelspriserna
sjönk under dessa år. T Västtyskland
berodde prisstabiliteten på att man alltjämt
hade tillgång till arbetslösa och till
en växande flyktingström, som omöjliggjorde
den lönestegring som eljest skulle
ha kunnat genomföras.

Eftersom artikelförfattaren har samma
mening som herr Ohlin, att det endast
finns ett riktigt sätt att bekämpa
inflationen, nämligen produktionsstegring,
vill jag påpeka att artikelförfattaren
frågar sig: Kanske vi ännu inte fun -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

nit metoderna att på samma gång åstadkomma
prisstabilitet och förhindra att
de åtgärder, som man i detta syfte vidtar,
pressar produktionen tillbaka. Vi
hade i Sverige den stora förmånen att
i fjol ha ett mycket lyckosamt år. Hör
det inte till bilden att vi hade en produktionsstegring
på 3 l/z procent —
mycket, mycket högre än i praktiskt taget
alla andra länder? Hör det inte till
bilden att vi fick eu inriktning på sparandet,
som gjorde att vi kunde investera
och bygga mer än vi gjort tidigare?
Hör det inte till bilden att de planer,
som långtidsutredningen skisserade för
svenskt näringsliv, blev nästan fullständigt
uppfyllda under fjolåret?

Det är riktigt att vi fick en prisstegring,
delvis beroende på, som herr Ohlin
vet, åtgärder som riksdagen vidtog
på vårt förslag — vi smiter inte undan
vårt ansvar — åtgärder som medförde
belastningar på konsumtionen, men
naturligtvis också delvis beroende på
andra omständigheter.

Den problematik vi nu står inför löser
man icke genom klyschor om att inflationen
vuxit så enormt under denna tid,
utan den löser man först genom en analys
av de faktiska förhållandena. Och
när det skall skapas klarhet om dessa
faktiska förhållanden, då skall man tala
om alltihop, då skall man redovisa alla
de faktorer som påverkar det ekonomiska
skeendet.

När herr Hjalmarson talar om det
starka skattetrycket här i landet kanske
det vore klokt att även framhålla, såsom
herr Hedlund gjorde, att skatterna
ju är en följd av utgiftsbeslut som vi varit
ense om. Att vi när det gäller skattetrycket
för övrigt icke befinner oss på
en särskilt hög nivå, det vet herr Hjalmarson
lika bra som jag. I Västeuropa
finns det många länder som därvidlag
ligger över oss. Skillnaden är, att vi tar
ut en mycket mindre del genom indirekta
skatter och mer genom direkta skatter
än man gör i andra länder. Jag skall
gärna stå till tjänst med att lämna upp -

B 2

gifter angående detta, om det är för herr
Hjalmarson obekant. För det första är
det de utgifter vi i stort sett varit överens
om och har gemensamt ansvar för,
som verkligen påverkar skattetrycket,
och för det andra är det skattetryck vi
har annorlunda fördelat än i Västtyskland
in. fl. länder, men det samlade
trycket är i varje fall inte mycket större.

Herr Hjalmarson talar om ett upplåningsbehov
för närvarande. Var skulle
vi ha stått om herr Hjalmarson fått igenom
sin politik med skattesänkningar
tidigare, som måste ha framtvingat antingen
eu våldsam beskattning nu eller
också en våldsam upplåning? I det
ögonblick man här går till anfall mot
upplåning skall man, herr Hjalmarson,
redovisa för väljarna hur det faktiskt
förhåller sig och inte bara strö omkring
sig siffror, som kan verka bestickande
för personer vilka inte känner till sammanhanget
men som inte har någonting
med faktisk sakupplysning att göra.

Nu begär herr Hjalmarson i motsatts
till vad han gjort förut en stramare
budget. Då vill jag fråga: På vilka
punkter uppmuntrar den nuvarande
budgeten till inflation? Vilka åtgärder
för att åstadkomma en stramare budget
anser herr Hjalmarson att det nuvarande
konjunkturläget kräver? Det är väl
ändå uppenbart att ingen kan bestrida
att budgetunderskottet i andra länder —
vi kan låta bli att tala om Sverige — är
en direkt följd av den sjunkande konjunkturen.
I alla länder gör man på samma
sätt. Man underbalanserar budgeten,
man sätter i gång arbeten, som man inte
har direkt täckning för, för att hålla sysselsättningen
uppe. Den gräns man har
är hänsynen till valutareserven. Det
finns två länder som inte behöver ta den
hänsynen, nämligen Västtyskland och
Förenta staterna. Jag hoppas verkligen
att herr Hjalmarsons nationalekonomika
teorier inte skall ha något inflytande
på de västtyska och amerikanska statsledningarna
utan att de gör vad alla nu
väntar sig att de skall göra, som inte

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

behöver ta hänsyn till sin valutasituation
utan har ett betydande mått av vad
man kan kalla internationell rörelsefrihet,
nämligen att de handlar i stil med
en modern konjunkturpolitiks regler.

Vi får ta denna hänsyn till valutareserven,
och därför är det helt naturligt
att vi för en arbetslöshetspolitik med
selektiva medel. Vi väljer ut vissa områden,
bostadsbyggandet, vägbyggandet,
kraftstationsbyggandet, vi ökar dem för
att ge ökad sysselsättning, men vi vågar
inte gå fram med de generellt verkande
metoderna i samma utsträckning som vi
skulle göra om vi inte haft hänsynen till
vår valutareserv, som, jag vill inte dölja
det, är tillräckligt stor om det gäller en
tillfällig kris men som är för liten för
att vi skall kunna sägas ha en fullständig
rörelsefrihet.

Men det vi gör kommer ändå att visa
sig innebära en god stimulans. Hittills
har ju stimulansen varit tillräcklig, och
jag kan på regeringens vägnar försäkra
att vi menar allvar med att budgetpolitiken
måste vara ett instrument åt sysselsättningspolitiken
och inte tvärtom.

Det är, herr talman, ytterligare en enda
synpunkt som jag tror kan vara värd
att även i mitt första anförande i viss
mån notera. Den svenska efterkrigstiden
har varit en period då den politiska debatten
inte precis har flammat och lekt;
den har varit ganska tungrodd. Om det
beror på oss politiker är det ju inte
mycket att göra åt saken, då får vi vänta
tills nästa generation kommer. Men det
finns en förklaring som jag tycker gärna
kan få anföras till vårt gemensamma
försvar. De ting vi hittills har talat om,
budgetfrågor och ekonomiska frågor, är
viktiga, och vi skall inte försumma att
diskutera dem i termer som gör det
möjligt för människorna att bli intresserade
i den mån det går. Men det är
klart all det verkliga engagemanget är
svårt att få fram när man resonerar
budgetteknik, valutareserv och sådana
ting. Då fordras att det finns motsättningar,
som kan klargöras på ett enkelt

och slående sätt liksom nu i pensionsfrågan,
där motsättningarna var enkla
att klargöra, men sådana frågor har vi
ju inte haft förut. Vi har nämligen under
efterkrigstiden i stort sett varit överens
om de grundläggande principerna för
svensk politik. Till och med inom socialpolitiken
har vi varit överens om
hur långt samhällets engagemang skall
gå till skydd för den enskilde. Det kan
hända att vi nu står inför en situation
då den överensstämmelsen bryts. Det
kan hända att vi socialdemokrater får
emot oss en högerproposition av herr
Hjalmarsons modell. Ja, i så fall tror jag
att åtminstone den politiska debatten
kommer att bli hårdare och livligare,
men jag är inte säker på att det är någonting
annat som vinns därmed. Ty
under denna tid då den politiska debatten
i Sverige har varit så stillsam och
grå, som många säger, har det ändå uträttats
förunderliga ting. Vi har gått
ifrån Fattig-Sverige till Social-Sverige.
Människornas frihet har ökat enormt.
Den fulla sysselsättningen har inte bara
betytt en höjd standard. Den har också
betytt en frihet för arbetstagarna att
välja arbetsplats och yrke som måste
ha betytt någonting även rent ideologiskt
men som vi kanske inte riktigt gjort
klart för oss.

Folkpensionären har fått höjd standard.
Det har inte bara betytt att han
fått mer till att äta och klä sig. Han har
fått en ökad frihet. Han kan välja sina
kläder, han kan välja att resa bort och
hälsa på sina släktingar, vilket var
omöjligt förut.

.lag skulle tro att en jämförelse mellan
friheten för It) år sedan och friheten
i dag skulle visat att det inte bara
är fråga om standardhöjning. Vi har fått
ett friare samhälle med mycket större
rörelsefrihet för den enskilde individen.

Det är en stor sak, herrar Hjalmarson
och Ohlin, att vi har varit överens om
detta. Slå inte sönder (ten enigheten i
onödan! Må det tillåtas mig att peka på
att ni har varit i färd med att slå sou -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

der den enigheten — inte nu i samband
med pensionsvalet utan långt tidigare.
Den skattesänkningspropaganda som
först högern med sådan envishet har
drivit och som sedan folkpartiet har
anslutit sig till, måste ju förr eller senare
rikta sin spets mot det sociala Välfärds-Sverige.
Herr Hjalmarson har
först dragit konsekvenserna av det. Han
har helt enkelt sagt att det är bättre med
en skattesänkning än stöd åt barnfamiljerna.
Det är klart besked. Attackerna
för en skattesänkning, när man inte har
ekonomiska resurser för att genomföra
en sådan, måste förr eller senare rikta
sin spets mot det sociala reformarbetet
och kanske även det kulturella, som vi
har varit så stolta över att vi tillsammans
har kunnat genomföra. Oppositionens
huvudsakliga bidrag till den politiska
debatten har ju varit kravet på att
åstadkomma en reducering av skatterna.

Med en förenkling, som man kanske
kan tillåta sig inför detta auditorium
som har följt hela händelseutvecklingen,
skulle man kunna formulera vad som
har hänt på det sättet, att vi har i stor
utsträckning varit med om en serie åtgärder,
senast den stora folkpensionshöjningen,
som alla verkat i riktning
mot ett möjliggörande för medborgarna
att öka sin konsumtion. Det har gällt
eftersatta grupper, och vi tycker det är
bra. Men då kan man inte samtidigt försöka
föra en ekonomisk politik som genom
skattesänkningar avser att ytterligare
stimulera konsumtionen. Er politik
har varit en överbudspolitik när det
gällt såväl de sociala reformerna som
skattesänkningen. Om den politiken hade
lett till praktiska resultat skulle den
ha fått ökade konsumtionsmöjligheter
till följd. Socialdemokratien har här
haft — jag medger det gärna — ett besvärligt
avvägningsproblem. Ty det är
självklart, att vi, som har upparbetat
intresset för de sociala reformerna, har
känt det bittert, att vi blivit överbjudna
på detta sätt. Vi har fått ta hänsyn till
att vi i varje fall måst föra en skatte -

B 2

politik som har möjliggjort att de sociala
reformerna har kunnat genomföras.
Det har alltså varit vår uppgift att se
till att det fanns ett utrymme för byggandet
i framtiden och att politiken inte
bara blev ett instrument för att höja
konsumtionen.

Man skall inte från herrar Hjalmarsons
och Ohlins sida göra gällande att
det är tvärtom. Ett studium av framför
allt de senaste årens politik visar att det
är vi som har företrätt kraven på att
samhällets finanser skall vara sådana att
de ger ett utrymme för framtidsbygget
och att man inte ensidigt stirrar sig
blind på möjligheterna till konsumtionsökningar.

Under detta yttrande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag ställde till statsministern
en fråga om godkännande av
Ungerndelegaternas fullmakter i FN.
Jag vore tacksam om statsministern ville
svara på den frågan.

Av kommunisternas anslutning till regeringens
pensionsförslag drar jag för
min del inga som helst slutsatser utöver
själva detta faktum. Men jag konstaterar
att statsministern själv räknar med detta
faktum. I valrörelsen blev, som statsministern
sade, pensionsfrågan en av
huvudfrågorna. Kommunisterna lade
ner sin valrörelse i ett antal valkretsar
för att stödja socialdemokratien i denna
fråga. Att då det gäller att utröna opinionen
i frågan lägga ihop socialdemokraternas
och kommunisternas röster
kan därför knappast vara onaturligt. Jag
konstaterar då att socialdemokrater och
kommunister i förhållande till 1956 förlorade
något litet mer röster än folkpartiet,
centern och högerpartiet tillsammans
förlorade i förhållande till 1956.
Man kan också fråga: Hur fördelades
rösterna för eller emot lagstiftning i nå -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

gon form? Då finner man att de meningsriktningar,
som var för lagstiftning
i någon form, förlorade 200 000—250 000
röster, medan de som var emot lagstiftning
om tilläggspension vann litet över
200 000 röster. Hur det mot bakgrunden
av dessa siffror är möjligt att framställa
valutgången såsom ett förtroendevotum
för regeringens speciella ståndpunkt, är
åtminstone för mig obegripligt.

Det är alldeles riktigt att det som är
konstitutivt i regeringens pensionsförslag
går igen i den övriga socialdemokratiska
politiken. Vad är det som gör
att regeringen har så förfärligt bråttom
med pensionsfrågan? Jo, det vet vi alla:
regeringen behöver till varje pris mer
pengar. Vi vet allesammans att vi är på
väg, om den socialdemokratiska politiken
fullföljes, mot ett samhälle där
människorna i de vanliga inkomstlägena
kommer att få avstå inemot hälften av
sin arbetsförtjänst till det allmänna. Det
är, herr statsminister, detta som framkallar
risk för fortsatt inflation, för en
ny engångsinflation här i Sverige, samtidigt
som vissa svårigheter på sysselsätttningsfronten
gör sig märkbara. Med
andra ord: det finns risk för att vi kommer
att ställas inför just det alternativ
som regeringen själv i årets finansproposition
betecknat som det värsta.

Jag känner inte, herr statsminister,
det ringaste behov av att för min del
lämna en detaljpresentation av våra
budgetalternativ. Det har vi gjort så
sent som i valrörelsen för två månader
sedan, och vi har också tidigare år efter
år i detalj preciserat våra förslag. Jag
bara nöjer mig med att konstatera att
budgetläget hade varit väsentligt mycket
gynnsammare på både kapital- och
driftbudgetsidan, om man hade följt
våra rekommendationer. Jag erkänner
emellertid gärna, herr talman, att vi redan
på ett tidigare stadium borde 1m
kommit med besparingsförslag i den
omfattning som nu skett. Varför har vi
inte gjort detta? Jo, helt enkelt därför
alt vi har utgått från att de siffror, som

finansministern presenterat här i riksdagen,
varit någorlunda hållfasta och
säkra, att dessa siffror ändå var någonting
som man i stort sett kunde lita på.
Men vi har blivit grymt besvikna, och
jag lovar att vi i fortsättningen sannerligen
skall vara försiktigare när det gäller
att bedöma värdet av finansministerns
siffror.

Låt oss, herr statsminister, ett ögonblick
lämna frågan om totalbalanseringen
— vi kanske får anledning återkomma
därtill. En sak har vi ju emellertid
hela tiden varit överens om: driftbudgeten
skall vara balanserad. Jag erinrar
.statsministern om att så sent som den
28 april i år sade statsministern i anledning
av en fråga som jag här i kammaren
ställde till honom, att det är alldeles
självklart att statens utgifter skall vara
täckta av verkliga inkomster — på drifthudgetsidan
förmodar jag att statsministern
förutsatte. Menar statsministern att
detta besked, som vi alltså fick för två
månader sedan, motsvaras av den budget
som här är framlagd och där man
räknar med en brist på 600—700 miljoner
kronor, när det gäller att täcka de
löpande utgifterna?

Totalbalanseringen har, herr talman,
gjort totalhaveri, och regeringen simmar
nu omkring bland vrakspillrorna för
alt söka få tag i en räddningsbåt. Statsministerns
räddningsbåt just nu var, hör
och häpna, Förenta staterna, som har
drivit en mera sparvänlig politik än vi,
varigenom man kunnat lägga upp reserver,
som vi alla kan få glädje av — jag
håller med statsministern därom. Vad
vore nästan det värsta som kunde inträffa
med hänsyn till våra möjligheter att
klara upp det nuvarande läget? Jo, det
vore om man i Förenta staterna kom på
idén att införa skärpt företagsbeskattning
och kreditransonering och att lagstifta
om statlig valutakontroll. Det nästan
värsta som kunde inträffa vore med
andra ord att amerikanarna kom på
idén att importera vår regering för att
liira sig driva socialdemokratisk politik.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

Då skulle vi här i landet inte längre få
några kapitalistiska dollars, och hur
skulle det gå med en socialdemokratisk
regering som inte får några kapitalistiska
dollars? Jo, en sådan regering vore
inte mycket att hurra för. Vi kan vara
glada över att man på amerikanskt håll
inte reflekterar på att driva en socialdemokratisk
politik.

Jag konstaterar, herr talman, mot
bakgrunden av de siffror jag redovisade
i mitt inledningsanförande att vad regeringen
i vårt land driver sannerligen
inte är någon finanspolitik. Vi har i stället
fått statsfinanser som driver med
regeringen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det intressantaste i
statsministerns långa anförande var
kanske den hänvisning som han gjorde
till ett anförande som han 1948 höll i
polemik mot herr Linderot, vilken hade
anklagat socialdemokraterna för att ha
svikit sina socialistiska idéer. Det
var ingenting som behövde ändras i
fallet nu tio år efteråt, sade statsministern.
Jag skulle vilja göra ett kort citat
från den debatt med herr Linderot som
statsministern tydligen åsyftar — det
kan väl knappast vara fråga om två sådana
debatter. Statsministern säger bl. a.
följande: »Undersökning pågår alltså
om elektricitetsindustrin, om skoindustrin,
glasindustrin, försäkringsväsendet,
bankväsendet, byggnadsämnesindustrin,
fiskeindustrin. Omfattande utredningar
med förslag till åtgärder har
framlagts för bl. a. möbelindustrin. Så
ser det ut med vårt svek av socialiseringskravet.
»

Herr statsminister! Det vore bra om
vi kunde få en liten kommentar — och
därigenom kanske ett tag komma bort
från det som många kanske tycker en
aning tjatiga i pensionsdebatten — om
på vad sätt Ni fortfarande håller fast vid
detta socialiseringskrav, konkret belyst
genom hänvisning till vissa industrier.

B 2

När Ni nu kan räkna med hälften av
ledamöterna plus en i denna kammare,
vore det intressant att veta vilket bruk
Ni skulle göra av makten, om Ni får
makt att genomföra vilken politik Ni
vill.

På tal om polemik sade statsministern
att vi på folkpartihåll har påstått att regeringen
bara av taktiska skäl är intresserad
av pensionsfrågan. Jag har tvärtom
för min del många gånger sagt motsatsen,
herr statsminister: vi tror visst,
att ni är ärligt intresserade av att lösa
denna fråga. Vi begär inte annat än att
ni skall sluta upp att påstå, att vi bara
vill förhindra en lösning av pensionsfrågan.
Vad tjänar det då till, herr statsminister,
att ta upp en lång polemik
från en alltigenom oriktig utgångspunkt? Sedan

får man inte glömma bort, att
ni under åtta år höll folkpartiet utanför
utredningsarbetet i pensionsfrågan, trots
mina krav och anhållanden år efter år.
Så var det med er samförståndsvilja under
hela den förberedande perioden.

Statsministern kritiserade som spekulationer
folkpartiets försök att grunda
sin uppfattning om vilka motiv människorna
hade när de röstade vid folkom-»
röstningen. Han säger, att det är farligt
att spekulera på det sättet, men själv
excellerade ju herr Erlander i spekulationer
om vilka motiv som hade lett
väljarna i städerna till socialdemokratien
och väljarna på landsbygden från
socialdemokratien. Ett klarare exempel
på att »när jag super är det rätt» har vi
sällan hört i denna kammare. Men, herr
statsminister, vi spekulerade inte om
motiven; vi tog upp de bärande principerna
och ståndpunkterna i de tre linjerna
till övervägande och sade oss, att
detta med lagstadgad rätt för att säkra
att det skulle bli något av för dem som
ville ha pension är en väsentlig sak, liksom
frihet och valfrihet för grupper och
enskilda. Vi vill ha kvar avtalsfriheten
i landet men inte tvinga alla grupper att
ordna för sig på samma sätt och inte

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

binda någon individ, som inte är bunden
av avtal. Statsministern låtsar som
om verklig valfrihet innebär individuell
valfrihet utan rätt till avtal, men denna
polemiska metod är avslöjad så många
gånger att det är synd att den skall tagas
fram igen.

Det var respekt för ståndpunkter i de
tre pensionslinjerna som var utgångspunkten
för vårt arbete att skapa en mera
samförståndsbetonad linje. Som
grund för vinterns förhandlingar låg naturligtvis
inte ett extremt förslag som
regeringens utan frågan om vilka medgivanden
och avsteg i vår riktning ni
möjligen skulle kunna göra. Då kom vi
helt naturligt att beakta just ståndpunkterna
vid folkomröstningen på det sätt
jag här angivit.

Statsministern påstår, att jag är beredd
att ta strid. Det tycks vara förkastligt.
Själv har statsministern i en serie tal
berömt sig av att han är beredd att ta
strid i denna stora fråga. Om folkpartiet
inte accepterar regeringens linje är
det däremot, såvitt jag förstår, enligt
herr Erlander vi som vill strid. Vi har
dock tagit ett stort steg för att öka möjligheterna
till samförstånd. Det är nog
ni andra, som nu får ta huvudansvaret
för striden, om det kommer en sådan.

Statsministern påstår, att om man är
så ivrig att alla skall vara med om ett
samförstånd hamnar man i isolering.
Nej, herr statsminister, man hamnar i
en samverkan från fall till fall, precis
som vi handlade före år 1957. Vårt anbud
om vidgad samverkan det senaste
året har tillbakavisats. All right. Vi återgår
till den ståndpunkt vi länge haft och
som sannerligen är högst positiv när det
gäller samverkan i den svenska demokratien.

Socialdemokraterna, högern och centerpartiet
har alla låst sig i extrema positioner
i pensionsfrågan. När statsministern
nu vädjar till herr Hjalmarson
och mig att inte slå sönder den enighet
på det socialpolitiska området, som vi
länge har haft i detta land, glömmer han

herr Hedlund igen. Jag förstår att herr
Hedlund är litet ledsen över att bli så
försummad. Trots att han har den mest
extrema ståndpunkten, den som mest
hotar att slå sönder enigheten, blir han
helt bortglömd.

Jag svarar statsministern: Det är inte
vi som slår sönder möjligheterna till
enighet. Det är vi som arbetar för att
öka möjligheterna till enighet. Ingenting
av allt vad herr Erlander yttrade kan
ändra det avgörande faktum, att bakom
regeringslinjen står mindre än 50 procent
av landets väljare, vilkas röster alla
skall väga lika tungt. Varpå grundar ni
då edra anspråk på att såsom ni sagt genomföra
er linje obeskuren?

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske på sitt
sätt avslöjande för de slutsatser, som
regeringen har dragit av valet, att en
lång stunds tålmodigt vädjande till
folkpartiet om samarbete följdes av en
omgång — som i fråga om ordrikedom
i alla fall inte var så liten — gentemot
kommunisterna.

Jag vill säga herr statsministern, att
om det nu är Stalin som har hittat på
detta om utvecklingens sick-sacklinje
borde också socialdemokratien tillägna
sig så pass mycket stalinism, ty den
som har följt den utveckling, som ägt
rum efter första världskriget, och i all
synnerhet den nedslående utvecklingen
för socialdemokratien, måste säga, att
utvecklingen sällan går i rak linje. Den
går verkligen mycket i sick-sack. Vi
tillhör också dem som drabbas därav.
Det oroar oss inte. Vi vet, att utvecklingen
inte går rakt. Vi vet, att dagens
segrare kan vara morgondagens förlorare
och tvärtom.

När herr statsministern nu upprepar
alla tidigare anklagelser som rests från
kommunistiskt håll och kompletterar
dem med alla tidigare socialdemokratiska
beskyllningar mot kommunisterna,
vill jag till detta säga: Jag tycker,

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

att vi år 1958 har kommit så långt, att
vi kunde dra ett streck över det förgångna.
Vi har så övernog av problem
och bekymmer att tala om och att försöka
lösa i så gott samarbete som möjligt,
att de mer än väl räcker till och
bör få ta tiden i anspråk.

Jag hörde statsministern yttra, att
»vad kommunisterna nu säger om socialdemokraterna,
det vet vi är bara
konjunkturbetonat, ty det bestämmer
de inte själva, och de kan kasta om
från den ena dagen till den andra». Jag
undrar om herr Erlander under de år
han har varit statsminister och polemiserat
mot kommunisterna någon gång
har underlåtit att säga: »Nej, titta, här
har nu kommunisterna fått nya direktiv;
nu är de vänliga mot socialdemokraterna?»
Det har blivit en fobi. Varje
gång han har ansett sig behöva byta
ord med oss upptäcker han att kommunisterna
är så vänliga att de måste ha sig
en särskild omgång.

Det har skett en revolutionerande
utveckling i vårt land, säger herr Erlander,
sedan kommunisterna blivit
försvagade. Nåväl, ännu sitter väl kapitalismen
i tämligen orubbat bo. Den
sociala utvecklingen i vårt land är jag
och herr Erlander och, antar jag, de
flesta i denna kammare glada över, men
den har inte precis hängt samman med
kommunisternas svaghet. De största reformerna
genomfördes nämligen under
åren 1945—1948, och då var som bekant
kommunistiska partiet betydligt
starkare även i denna kammare än det
är i dag. Skall man dra någon slutsats
av detta, kan det bara bli att det har
varit mycket befruktande och nyttigt
för framstegsarbetet att det funnits ett
starkt kommunistiskt parti.

När herr Erlander nu säger att socialdemokratien
aldrig har tagit hänsyn
till kommunisterna, vill jag säga att
detta inte är något att skryta över. Jag
skulle kunna peka på en rad viktiga
frågor, där kommunisterna gått i spetsen
och tagit initiativ. Från början har

vi stått ensamma många gånger, men så
småningom har opinionen vunnits och
frågan har mognat för en lösning. Jag
behöver bara nämna den nu viktigaste
sociala reform som står på dagordningen,
tjänstepensioneringsreformen.
Det är inte så länge sedan herr Erlanders
parti var av den meningen att
tjänstepensioneringen skulle finansieras
av de försäkrade själva med statsmakternas
hjälp, och det var inte lång
tid sedan socialdemokraterna gick över
till nästa ståndpunkt, som innebar att
tjänstepensioneringen skulle finansieras
av statsmakterna jämte företagarna.
Så småningom har socialdemokraterna
nu kommit över till den riktiga ståndpunkten,
som vi hävdade från första
början, att denna pensionering skall
finansieras av företagarna. Detta är
bara ett exempel, som illustrerar hur
det liar gått. Vi skryter inte med det.
Vi vill inte tillskriva oss större makt
än vad vi har, ty vi har ännu icke så
stor makt i svensk politik. Men trots
socialdemokratiens dominerande ställning
är det om de borgerliga partierna
gaddar ihop sig mot regeringen nödvändigt,
att vi försöker ge vårt lilla
stöd åt regeringen, hur svagt det än är.
Det finns ingen här i kammaren som
vill påstå att detta stöd är betydelselöst
och att inte regeringen själv räknar
med och måste räkna med en sådan
situation som jag nyss talade om.

Vad sedan beträffar våld o. d. och
vad herr statsministern uppställde som
kriterium för samarbete, tror jag att
det kommunistiska partiets trohet mot
alla demokratiska friheter uppfyller
kraven.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt oss stryka ett streck
över det förflutna och titta framåt, sade
herr Hagberg.

Finns det över huvud taget någon
möjlighet att stryka ett streck över det
hela när det gäller kommunismen? Det

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

förefaller mig som om herr Hagberg
inte inser eller annars inte vill inse
vilken avgrundsdjup skillnad som föreligger
emellan det kommunistiska partiet
och våra andra partier. Det finns
ju i fråga om styrelsesätt inga beröringspunkter
över huvud taget. Kommunisterna
har ju ett helt annat system,
där man kan sätta munlås på pressen
efter gottfinnande, där man kan sätta
munlås på enskilda personer om ledningen
tycker att det är lämpligt. Därigenom
har man ju en situation som innebär,
att allmänheten egentligen inte
kan få veta någonting annat än vad ledningen
anser att man bör få veta. Det
finns ju inga möjligheter att klandra en
ledning där människorna blir godtyckligt
behandlade, kastade i fängelse eller
där det händer någonting ännu värre
med dem. Hur skall folk våga klandra i
sådana fall? Då kan det ju lätt hända
samma sak med dem. Garantier mot
övergrepp saknas i det systemet, likaså
saknas rätten att säga sin mening och
rätten att välja fritt. Det är just den
stora skillnaden mellan detta parti och
våra andra partier. Det är en skillnad
som är så stor, att det inte finns några
som helst föreningspunkter — låt vara
sedan att man i andra frågor kan komma
med förslag som ter sig nog så
förnuftiga. Men hela den grund man
står på är en annan än den vi anser
nödvändig för att livet för oss skall ha
något egentligt värde.

Det är klart att kommunisterna röstmässigt
kan komma att spela en betydande
roll här i riksdagen. Det beror
på hur regeringen lägger sina förslag.
Jag vill visst inte påstå att den nuvarande
regeringen kommer att utforma
sina förslag så att de passar kommunisterna.
Det vill emellertid till en ganska
så kraftig självkontroll hos regeringspartiet
om man inte, medvetet eller
omedvetet, skall falla för frestelsen
att göra eu eller annan jämkning så
att det passar kommunisterna för att
därigenom få deras röster. Jag hoppas

att den självkontrollen kommer att föreligga
och vill som sagt inte rikta några
insinuationer eller några beskyllningar
i det här avseendet.

Statsministern synes anse att cirka
50 000 av centerpartiets nya väljare är
hämtade från socialdemokraterna. Det
är kanske riktigt. I så fall har det väl
berott på att dessa väljare funnit vår
politik bättre. Naturligtvis skall vi försöka
att få dem att anse detta också i
fortsättningen.

Jag hade väntat att här få höra något
mera om våra svårigheter med hänsyn
till avsättningen på skilda områden,
men jag utgår ifrån att det kommer i
något senare anförande från statsrådsbänken
under remissdebatten.

Herr Ohlin nämnde något om vad
statsministern sade 1948 när det talades
om förstatligande av skoindustrien
och förstatligande av den elektriska industrien
o. s. v. Ja, vi är nog förmätna
att i det här sammanhanget påminna
herr Ohlin om att det varit en sexårig
regeringssamverkan, där vi väl också
haft ett ord med i laget.

Herr Ohlin trodde att vi inom centerpartiet
kände oss förfärligt ledsna över
att han blivit nämnd mera i statsministerns
anförande än vi. Vi är ingalunda
ledsna för det, vi bekymrar oss inte om
den saken. Vi kommer att — nu som
lörr — göra oss påminta, och vi kommer
heller inte att dra oss för att ta ställning
i den ena eller andra riktningen
i de olika frågorna allteftersom vi tycker
att det är riktigt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
att herr Hedlund var en utmordentligt
värdefull och skicklig partner i regeringsarbetet
och att han vid många tillfällen
tillförde regeringen mycket av
den klokskap som kammarens ledamöter
haft tillfälle att iaktta även här i
dag. Men han överdrev kanske något

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

sin roll, när han berättade om hur genom
hans ingripanden den socialistiska
socialiseringsivern dämpades. Jag kan
inte erinra mig att vi hade några överläggningar
om den saken utom rörande
ett fall som jag inte betraktade som
utslag av socialistiskt tänkande från
vår sida.

Herr Ohlin har en nära nog fenomenal
otur här i dag. Han tog upp frågan
om branschutredningarna och undrade
om inte detta vore ett uttryck för socialiseringssträvanden:
»Vill ni inte

socialisera skoindustrien, möbelindustrien,
glasindustrien, stenindustrien,
försäkringsväsendet m. m.?»

Jag bär inte mina egna skrifter på
mig, herr Ohlin, såsom herr Ohlin
tycks göra med mina och jag kan därför
inte citera annat än ur minnet, men
jag är rätt säker på att vad jag sade
till Linderot vid det tillfället var, att vi
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
pekade på en serie branscher där det
föreföll som om det fanns behov av
strukturrationaliseringar. Det väcktes
motioner om detta i riksdagen, och när
vi blev ensamma i regeringsställning
igångsattes en rad strukturundersökningar.
Den kanske viktigaste av dessa
gällde försäkringsväsendet. Den ledde
inte fram till några förslag om förstatligande,
men väl till ett förslag om ny
försäkringslag, i vilket man gav väsentligt
vidgat inflytande åt försäkringstagarna.
Om det är sådana reformer, som
herr Ohlin menar vara farlig socialism,
skulle jag tro att svenska folket tar denna
med jämnmod. Även herr Ohlin röstar
i sina bästa stunder faktiskt i riksdagen
för sådana socialistiska åtgärder.
Herr Ohlin kan fördenskull vara ganska
lugn. Detta var såvitt jag kan erinra
mig den viktigaste av dessa strukturundersökningar,
och den ledde alltså
fram till ett resultat som alla förnuftiga
människor betraktar som tillfredsställande.
De andra utredningarna gav
ju också impulser till rationalisering
och förbättringar inom industrien. Jag

pekar särskilt på skoindustrien, stenindustrien
och glasindustrien. Det var nog
värdefullt att vi inte av rädsla för att
stämplas som socialister drog oss för
att sätta i gång dessa utredningar. Sedan
blev resultatet faktiskt inte ett förstatligande,
men det blev i alla fall säkert
till gagn för det svenska näringslivet.

Det var ett i hög grad olyckligt exempel
som herr Ohlin drog upp. Han fortsatte
sitt resonemang om hänsyn till
väljaropinionen, ett intressant ämne
som vi skulle kunna hålla på att tala
om hur länge som helst. Självfallet skall
man ta hänsyn till önskemål, drömmar
och förhoppningar hos människorna,
men när man vet vilken riktning dessa
önskemål, drömmar och förhoppningar
går i, skall man utarbeta förslag som avser
att realisera de drömmarna i praktisk
politik. Därefter skall man låta
dessa förslag underställas folket i val.

Det är så det går till. Det går inte
till så att man anar sig till att det
kanske finns en tanke någonstans, som
kan vara bra att utnyttja i vissa situationer,
och att man sedan formar sitt
förslag lösligt, så att det kan täcka in
så många av dessa förhoppningar som
möjligt. Folk vill ha klara besked om
detaljutformning o. d. Jag har sagt, att
folkpartiet i sin jakt efter en populärlinje
överdrev betydelsen av att fånga
in så mycket som möjligt av vad man
trodde var en väljaropinion men som
man alldeles säkert misstolkade.

Vi behöver inte ha några djupsinniga
utläggningar om det här, herr Ohlin.
Om man bestämmer sig för att gå en
viss vägsträcka, exempelvis till Norrköping,
och meningen är att man skall
komma till Norrköping, då är det liten
mening i att gå halva vägen och säga
att man vill ha samling till mitten och
att Norrköping får flytta til! Södertälje.
Det är folkpartiets nuvarande inställning:
samling till mitten och att gå
halva vägen. Det är vad högern och
folkpartiet gjorde år 1933. Vi vill att

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid

man först skall analysera var målet är
beläget och sedan bestämma vilken väg
man skall använda för att nå detta
mål, inte stanna någonstans halvvägs.
.Tåg tror att det blir litet besvärligt för
den som hamnar där ute på landsvägen
utan alt veta vart han skall ta vägen i
fortsättningen.

Herr Hjalmarson riktade till mig en
fråga av utrikespolitisk innebörd. Det
är möjligt att den frågan kommer att
bli aktuell i samband med granskningen
av fullmakterna för Ungerndelegationen
till FN, men det är väl ändå en sådan
fråga som vi får resonera om på vanligt
sätt och i hävdvunna former.
Herr Hjalmarson vet, att regeringen
icke fastställer instruktionen för vår
FN-delegation utan att detta sker efter
samråd med utrikesnämnden, där lierr
Hjalmarson är medlem. Det borde vara
möjligt för herr Hjalmarson att i utrikesnämnden
driva sin mening. Skulle
det visa sig att den inte möter förståelse
där, lär det väl finnas möjligheter
för herr Hjalmarson att när som helst
ta upp ärendet. Frågan om instruktionen
för FN-delegaterna kommer som
sagt att behandlas av utrikesnämnden,
ty regeringen vill lika litet härvidlag
som i andra frågor gå till utrikesnämndens
sammanträde med bundna händer.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern talade om
centerpartiets inflytande i regeringsställning,
och jag vill här säga, att jag
nog tycker att man på socialdemokratiskt
håll tog tämligen stor hänsyn till
oss. Vad jag syftade på i det här sammanhanget
när jag talade om förstatligandefrågor
var emellertid den passus
i regeringsöverenskommelsen från
1951 som säger, att partiskiljande frågor
inte skulle tas upp. Till partiskiljande
frågor räknade vi framför allt
just socialiserings- och förstatligandefrågor.

remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag frågade statsministern,
vilka slutsatser han har tänkt dra
av sin trohet mot socialiseringskravet,
uttryckt i ett yttrande som han själv
nyligen kontrolläst och funnit inte behöva
ändras. Det gällde en debatt mellan
två socialistiska partier — i principdebatter
får man säga att både socialdemokraterna
och kommunisterna
är det. Statsministern hänvisade till motioner,
av vilka flera hade uppfattats
som typiska socialiseringsmotioner. Vad
har utredningarna givit för resultat?
Några har publicerats, men de flesta
har väl vissnat ned. Vad har blivit av
dem, herr statsminister? Vilka slutsatser
för framtiden drar Ni av Er trohet
mot socialiseringskravet?

Nu säger herr Hedlund att han bär
hindrat statsministern från att vara trofast
mot socialiseringskravet. Det bekräftar
att herr Hedlund anser att hade
inte han hindrat det, skulle nog herr
Erlander ha vågat sig in på äventyrliga
socialistiska vägar. Nu vet jag inte, om
herr Hedlund överdriver sitt inflytande.
Möjligen inverkar det kanske något att
ett annat parti, vars namn min blygsamhet
förbjuder mig att nämna, kanske
särskilt just i dag, åstadkommit att
socialdemokraterna förlorade majoriteten
i andra kammaren redan innan
bondeförbundet inträdde i regeringen.

Statsministern talar om den rådgivande
omröstningen. Den skulle ju vara
vägledande, kan det då vara något fel
att man som folkpartiet gjort försöker
ta hänsyn till de ståndpunkter som där
har kommit till uttryck? Statsministern
säger också att folkpartiet försökte att
infånga populära åsikter för att vinna
röster. Det är precis sådant tal som
statsministern med indignation vände
sig mot beträffande hans eget parti.
Han påstod att vi hade riktat samma
beskyllningar mot socialdemokraterna
att bara ta hänsyn till de taktiska intressena,
vilket de inte hade gjort. Nu
kommer statsministern med sådana be -

4(5

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

skyltningar mot oss. Nej, herr statsminister,
vi tog ställning därför att vi
fann att det fanns goda inslag i alla tre
linjerna, och vi försökte förena så mycket
som möjligt av dem.

Statsministern talar om att vi i folkpartiet
bara vill gå halvvägs till Norrköping.
Jag tror att denna parallell
liksom så många andra är vilseledande.
— Det tar flera år innan pensionsreformen
kan helt förverkligas. Om vi i enighet
hade kunnat genomföra folkpensioneringen,
som är ett steg på väg, varför
skulle man då inte försöka nå enighet
om ytterligare ett stort steg? Sedan kan
ju regeringspartiet arbeta för ännu ett
steg, men vänta därmed till längre fram.

Bara ett ord till, herr talman! I dag
är det 30 år sedan en reform genomfördes
i detta land som mötte precis
lika bestämt motstånd från socialdemokratiens
och den fackliga rörelsens sida
som folkpartiets förslag i pensionsfrågan
nu har mött. Jag tänker på lagstiftningen
om kollektivavtal och arbetsdomstol.
Nu erkänner alla att det
var en bra reform. Bakom vår ståndpunkt
i dag, liksom bakom den frisinnade
ståndpunklen den gången, ligger
en absolut fast vilja och önskan att vara
med om att lösa stora sociala spörsmål.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det finns ögonblick och
det finns frågor där ett klart besked av
en regering borde vara så självklart, att
det skulle kunna ges utan en sådan
kringgående rörelse som statsministern
gjorde när det gällde fullmakterna för
Ungerndelegaterna. Förra året intog regeringen
den ståndpunkten, att Sverige
— kanske nästan ensamt på den demokratiska
sidan — skulle ha godkänt
Kadarregimens fullmakter i Förenta
Nationerna. Nu föreligger en delvis ny
situation, och det är ganska rimligt att
den frågan ställes här i riksdagen, var
den svenska regeringen står.

Jag bara konstaterar, att Förenta Nationernas
Ungernutskott i sin rapport
har slagit fast, för det första att revolten
i Ungern var en hela folkets resning
mot det sovjetryska tyranniet och
förtrycket, för det andra att revolten
hänsynslöst och brutalt slogs ned av de
sovjetryska trupperna och för det tredje
att den härskande regimen har använt
deportationer, tortyr och misshandel
för att bevara sin makt men ändock
kan existera endast tack vare de sovjetryska
bajonetterna och kulsprutorna.
Kadarregimen är alltså icke suverän.

Det skulle, herr talman, vara förödmjukande
och förnedrande om inte
Sverige röstade mot en sådan regims
godkännande i Förenta Nationerna. Det
finns stunder när den moraliska känslans
rätt att kräva respekt är självklar,
och detta är en sådan stund, herr talman.
Jag hoppas att statsministern ändå
skall få tillfälle att mycket hastigt ge
ett klarare och mera bestämt besked.

Statsministern undvek omsorgsfullt
att svara på alla frågor, även de mest
centrala, när det gällde regeringens
ekonomiska politik och finanspolitiken.
Här har t. ex. gång på gång tagits upp
frågan om den skärpta företagsbeskattningen.
Inte ett ord till svar! Kommer
inte statsministern ihåg att två synpunkter
var vägledande för er när ni
1955 införde denna skatt? Man sade i
propositionen ifrån, för det första att
förslaget kom till för att dämpa efterfrågan
och för det andra att pengarna
icke under några förhållanden skulle
få användas för finansiering av statsutgifter.

I dag konstaterar vi, att denna beskattning
inte behövs för att dämpa
efterfrågan. Varför behövs den — från
regeringens utgångspunkter? Jo, den
behövs därför att regeringen måste ha
pengarna till att finansiera statsutgifterna.
Är detta finanspolitik? Nej, herr
talman!

Vad är det vi behöver i vårt land?
Vi behöver en ny politik, som bygger

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

på förtroende för människorna i näringslivet,
en politik som kan ge en
omedelbar injektion av optimism, en
injektion av vitalitet, initiativ och
framtidstro i hela vårt ekonomiska liv.
Det kan vi aldrig få med den socialdemokratiska
politiken. Det krävs en
annan politik för den saken. Vad vi,
herr talman, skulle kunna uträtta mycket
i detta land om vi fick driva en
sådan politik!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den omständigheten,
att jag inte gick in på en diskussion
om herr Hjalmarsons budgetresonemang,
får inte upfattas så, att jag
skulle ha blivit fullkomligt förstummad
av den visdom som han här lät flöda
över kammaren. Det är endast hänsyn
till kammarens tid som gör att jag inte
här benar upp det hela. Jag tror emellertid
att den uppmärksamme åhöraren
i de antydningar som jag gav bör
finna svaret på det mesta av det herr
Hjalmarson låtsades fråga om.

En enda fråga: Skulle Sverige vara
det enda land i världen som inte skulle
få föra en finanspolitik som skiftar
med hänsyn till konjunkturerna? Amerikas
förenta stater har för närvarande
en underbalansering av budgeten som
sannolikt uppgår till mellan 9 och 10
miljarder dollars. En rad andra stater
har en underbalansering av budgeten.
Är det förbehållet endast länder med
borgerliga regeringar att låta konjunkturpolitiken
och därmed även finansoch
skattepolitiken anpassa sig efter
de faktiska förhållandena? Om det är
bra att den amerikanska regeringen
inte tar några lärdomar av den svenska
regeringen, är det ju en stor välgärning
att den inte tar hänsyn till hur oppositionens
ledare i .Sverige skulle vilja ha
finanspolitiken skött. Det kunde ju hända
att amerikanerna av misstag toge ett
och annat på allvar av vad herr Hjal -

marson här säger, och vi skulle verkligen
drabbas av en långvarig depression
om den ledande ekonomiska makten i
väster följde den politik som herr Hjalmarson
företräder.

Herr Hjalmarson leker med utrikespolitiken
och betraktar den som ett fält
där man kan mobilisera sina känslor.
Herr Hjalmarson vet mycket väl att
den regering som sitter har betraktat
det såsom någonting mycket viktigt att
i de utrikespolitiska ställningstagandena
ta kontakt med den opinion som
finns företrädd i riksdagen. Herr Hjalmarson
vet att det före varje viktigt
ställningstagande sker överläggningar
både med oppositionen, nämligen i utrikesnämnden,
och med de övriga nordiska
ländernas regeringar. Här begär
herr Hjalmarson på det för all del
charmfyllda sätt som utmärker honom,
att vi skall dra ett streck över vår
praxis och att vi skall slopa de vanliga
förbindelserna som vi har före viktiga
utrikespolitiska ställningstaganden både
med oppositionen och med de övriga
nordiska ländernas regeringar. Menar
herr Hjalmarson att vi på grund av en
stämning, som jag för all del förstår
och delvis kan dela, skulle vara beredda
att avbryta de diplomatiska förbindelserna
med den makt det här är fråga
om? Eller är det en halvmesyr när
herr Hjalmarson begär, att vi i Förenta
Nationerna skall göra en rent teknisk
demonstration? Är det för att åstadkomma
en sådan herr Hjalmarson här
mobiliserar så mycket av känslor att
han begär att vi skulle avbryta de gängse
metoder vi har för kontakt med varandra?
.lag tror det är klokt att vi håller
våra nerver i styr även när det
gäller frågor som kan sätta känslorna i
svallning.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Efter denna mycket
långa replik och poängjakt skall jag be
att få säga några ord om några av de

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fin.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

frågor, som jag tror i dag står i centrum
för det svenska folkets uppmärksamhet.

Jag vill, trots herr statsministerns
spydigheter för en stund sedan, uttala
kommunistiska partiets tillfredsställelse
över den viktiga förändring som
skett i riksdagens sammansättning. De
borgerliga partierna har berövats sin
tidigare majoritet. Deras planer på en
borgerlig blockregering har grusats.
Projekten om en fyrpartiregering mellan
de borgerliga partierna och socialdemokratien
måste även läggas på hyllan.
Möjligheten av en borgerlig obstruktionspolitik
har begränsats. Detta
är sakens ena sida.

Lika viktigt är att den socialdemokratiska
regeringen nu blivit i stånd att
förverkliga sina löften om en lagstadgad
tjänstepension för alla löntagare på
företagens bekostnad och att till varje
pris upprätthålla en produktion som
sysselsätter alla arbetsföra i landet.
Den var redan före pensionsvalet den
enda parlamentariska arbetsföra regeringen,
tack vare kommunisternas stöd,
och den är detta på samma grund i
ännu högre grad numera.

Förvirringen i det borgerliga lägret
och kanske alldeles särskilt folkpartiets
nya signaler vittnar om hur hårt slaget
har fallit. Samförståndspolitikern i egna
ögon, Bertil Ohlin, tycks numera
inte ens få samförstånd med sitt eget
parti. Han behöver använda kammarens
talarstol för att polemisera mot
sina egna tidningar. Det gjorde kanske
också herr Hjalmarson när han talade
om sådana som genomför Quislingspolitiken,
ty det är väl åtskilliga av de tidningar
som fört herr Hjalmarson fram
till nuvarande position, som under
krigsåren gjorde detta. Herr Ohlin skall
se rätt fram nu utan att snegla åt vare
sig höger eller vänster. Han skall driva
samlingsregeringspolitik utan vare sig
samling eller regering. Jag kan instämma
med statsministern: det påminner,
om det finns en ambition bakom, om

B 2

Carl Gustav Ekmans vågmästarregering.

Vi tillskriver vårt beslut att helhjärtat
stödja regeringens pensionsförslag och
bordlägga tvistefrågorna och att i elva
valkretsar dra tillbaka våra kandidatlistor
och stödja de socialdemokratiska,
en viktig del av äran för utgången.
Återigen har det liksom vid folkomröstningen
visat sig, att arbetarklassen
fortfarande är mäktig en kraftsamling,
när den slåss på en front mot en gemensam
motståndare.

Kommunistiska partiet har inte kunnat
profitera på detta val, helt enkelt
därför att det var ett pensionsval. Valet
stod inte för arbetarväljaren mellan
arbetarpartier utan för eller mot regeringens
pensionsförslag, för eller mot
den nuvarande regeringen. Men de fördelar
som uppnåddes uppvägde väl
nackdelarna för oss. En ny anda i arbetarklassen,
en anda av kamplust och
segertro och en bättre position för
hela arbetarklassen är de viktiga och i
dag avgörande resultaten.

När man hörde en av valets segrare,
herr Hjalmarson, tänkte man på faran
av att få svindel av framgången. Den
tolkning som jag själv gjorde av hans
framstöt att Sverige nu skulle i FN
utesluta Ungerns representanter, nämligen
att det är ett försök att åstadkomma
en brytning av de diplomatiska och
vänskapliga relationerna, sammanfaller
med statsministerns. Herr Hjalmarson
talade om att Ungern är en ockuperad
makt. Han kanske då tänkte på en sådan
makt som Taivan, som är en liten
ö bestående av ett tiotal miljoner invånare,
som i FN och till och med i dess
säkerhetsråd skall representera det väldiga
Kina med dess 650 miljoner invånare.
Högern har inte funnit detta
orimligt. Herr Hjalmarson kanske tänkte
på det lilla Island, som har amerikanska
ockupationstrupper, vilka utan
tvekan begränsar den isländska regeringens
handlingsfrihet och vilkas uppehälle
där inte står i överensstämmelse

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

med det isländska folkets klart utsagda
vilja. Eller han kanske tänkte på Västtyskland,
som enligt ockupationsstatuten
ända till år 2004 skall ha amerikanska
och andra ockupationstrupper
inom sina gränser. Jag kan ta många
liknande exempel, som är fullt jämförliga
och som visar att sådana fall inte
föresvävar högern och dess nuvarande
ledare. Han talar om mantalsskrivning,
men när han begär en sådan manifestation
i krigisk anda av den svenska
regeringen, så beror det kanske på att
han eftersträvar en mantalsskrivning,
som ligger långt bortom Lidingö.

Högern har nu blivit det största borgerliga
partiet, och det har tyvärr blivit
det på ett socialt fientligt program.
Partiet har försökt att uppamma de
sämsta instinkterna: intoleransen, avundsjukan
och egoismen. Osanning och
demagogi har varit dess bundsförvanter,
när man har försökt exploatera
missnöjet med de tunga skatterna.
Partiet har låtsats redovisa besparingar
på de sociala och kulturella områdena
som en bakgrund till dess utlovade skattesänkningar,
men man har inte låtsats
om att partiets linje i militärfrågan kostar
skattebetalarna betydligt mer än
vad högern velat spara in på barnbidrag,
mödrahjälp och skolmåltider. Högern
har också förtigit att dess förslag
om sänkta direkta .skatter som en förutsättning
har höjda kommunalskatter,
ökad indirekt beskattning och införande
av betungande sociala avgifter. För
eu stund sedan gick herr Hjalmarson
också så långt, att han förklarade att
folkpensionerna skulle betalas helt med
avgifter. Detta lär innebära omkring
2 000 kronor i avgifter för en ordinär
skattebetalare.

Högern var tidigare ett konservativt
parti, med allt vad detta innebär av
vakthållning kring rikedom och börd.
Denna högerns vakthållning upprätthålles
fortfarande, men under herr
Hjalmarsons ledning har partiet samtidigt
sjunkit ned till att kopiera nazis4
— Andni kammarens protokoll Nr

mens sociala demagogi, dess primitiva
propaganda och metoder.

Den borgerliga propaganda som utvecklats
efter extravalet visar för övrigt
att högern inte är ensam i den leken.
Det är betecknande, att sedan det borgerliga
blocket besegrats i extravalet
den 1 juni och berövats flertalet representanter
i riksdagen, inriktar det den
politiska debatten på frågorna: Kan
viktiga beslut få avgöras med så knapp
majoritet? Kan det vara riktigt att inräkna
samtliga röster i denna majoritet,
när en del av dessa är kommuniströster? Hur

fantasilös en sådan diskussion
än må te sig för den utomstående, avslöjar
den dock högerns och folkpartiets
uppfattning om demokratien: den duger
när den gynnar deras åsikter och avsikter,
men den duger inte när den
strider mot dessa. De som driver denna
propaganda vet naturligtvis, att vad de
vänder sig mot är riksdagens grundlagsenliga
rätt att fatta beslut i enlighet med
sin sammansättning.

Hur fariseiska invändningarna mot
den knappa majoritetens rätt i verkligheten
är, har högern och folkpartiet
dokumenterat under sitt sexåriga regerande
med lika knapp majoritet i Stockholms
stad. De borgerliga har där haft
en lika knapp majoritet, som arbetarpartierna
nu har i andra kammaren.
Men där har de minsann inte dragit sig
för att med en rösts majoritet fatta mycket
långtgående och mot den stora arbetande
stockholmsbefolkningens intressen
riktade beslut. Där har utslagsrösten
ofta brukats mot folkflertalets
intressen för att betjäna det besuttna
fåtalets intressen.

Men försöken att nolla ut vissa röster
vid riksdagsbesluten är inte bara fariseiska.
De har också en fascistisk prägel.
Konsekvenserna av cn dylik politik
har nyss visat sig i Frankrike, där man
satt demokratien, riksdagen och författningen
ur funktion på en militär diktators
order genom att inte bara räkna
H 2

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

bort det största partiets 148 mandat —
d. v. s. kommunistrepresentanterna —
utan sedan låta 1G5 högerstämmor rösta
ned ytterligare 260 riksdagsmän. Se det
är en form av demokrati, som har vunnit
högerns och folkpartiets beundran!

Herr talman! Ungefär 70 procent av
landets väljare har uttalat sig för den
lagstadgade tjänstepensionens princip.
Nu begär motståndarna att de återstående
30 procenten av väljarna skall anses
väga upp de övriga 70 procenten. Det
är en säregen form av demokrati!

Den stora frågan är nu, när tjänstepensionen
skall bli verklighet. Riksdagen
skall, säger regeringen, ta ställning
därtill nästa vår, och det skall ske i enlighet
med de principer riksdagsmajoritetens
väljare uttalat sig för. Med dessa
principer förstår vi att pensionen
tillsammans med folkpensionen, fullt
utbyggd år 1980, skall motsvara två
tredjedelar av lönen under de femton
bästa inkomståren, att pensionen skall
betalas av företagen, att den skall omfatta
alla löntagare och ge deras änkor
och barn den föreslagna försörjningen,
att den skall hållas värdebeständig och
trygga rätten att byta arbete och arbetsplats
utan att pensionen riskeras
samt att fonderingen skall ligga i samhällets
händer och inte får göras till föremål
för storfinansens manipulationer.
Om det är detta som ligger bakom regeringens
förklaring, så må det vara hänt.
Skulle regeringen däremot — i något
slags förhoppningar om att folkpartiet
skall ta sitt förnuft till fånga — gå med
på verkliga försämringar av reformförslaget,
då säger vi och säkert också Sveriges
arbetare nej. Vi vet att livet är
fullt av kompromisser. Man kan sällan
säga: Allt eller intet. Men denna reform
får inte säljas bort för den tillfälliga
avspänningens grynvälling.

Högern har seglat fram på sin demagogiska
kampanj mot de betungande
skatterna. Denna riksdag skall fatta beslut
i försvarsfrågan, vilka innebär att
minst 200 miljoner kronor ytterligare

måste anskaffas redan nästa år och att
vi om sju år måste ha ökat dagens
skattetryck med i runt tal en miljard
kronor för att klara de växande försvarskostnaderna.
Vi får ett mera tekniskt
men i andra avseenden svagare
försvar för dessa jättebelopp. Den tid
verkar avlägsen — det är 22 år sedan —
då socialdemokraterna lämnade regeringsmakten
för en tvist om 13 miljoner
kronor till försvaret. Årets försvarsutgifter
blir tjugu gånger så höga som de
Per Albin Hanssons regering då ansåg
skäliga, och om 7 år blir de 27 gånger
så höga. Man kan föreställa sig hur regering
och riksdag skulle ha reagerat,
om dåtida flygledning hade förklarat:
vi råkade överskrida det tillgängliga
flyganslaget med 175 miljoner kronor
— alltså cirka 150 miljoner kronor mer
än hela dåvarande flyganslaget — därför
att vi tyckte att vi borde köpa dyrare
flygmaskiner än vad riksdagen
hade beslutat. Vilket ramaskri hade det
inte utlöst! Men nu anses detta vara
närmast i sin ordning, och när regeringen
vänligt säger till flygvapenchefen,
att så får en snäll gosse inte göra,
marscherar högern-folkpartiet på en
linje bakom förklaringen, att så får regeringen
verkligen inte säga. År inte
detta ett parlamentariskt förfall, och visar
det inte vilken oproportionellt stor
plats det militära tänkandet fått i den
svenska demokratien?

Frankrike har nyss visat världen faran
härav. Åter och åter upprepar sig
den gamla historien: ju större plats generalerna
får, desto mindre plats får
demokratien.

Alla partier säger sig ogilla inflationen.
Enligt det borgerliga tänkandet beror
inflationen på alltför höga arbetslöner,
och de höga arbetslönerna säges
bero på att vi har för få arbetslösa. Det
är en bekväm lära för kapitalister. Att
många länder med betydligt lägre arbetslöner
har haft en betydligt värre inflation
anses lika litet rubba teorien som
att länder med högre löner haft mindre

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Öl

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

inflation än vi. Att det samtidigt finns
länder som oavbrutet sänker priserna
och höjer lönerna vill man inte höra talas
om, och det liemlighålles av både
statsmakterna och våra telegrambyråer,
för att inte nu tala om vår s. k. fria borgerliga
press.

Nu har vi senast i dag fått höra att
priset för den fulla sysselsättningen är
inflationen. Hellre inflation än arbetslöshet,
säger exempelvis regeringspressen,
och från högsta ort har vi hört liknande
tonfall. Men om försvaret slukar
nästan hela den direkta statliga inkomstskatten,
hur kan man då undvika
att statsfinanserna blir tilltrasslade och
penningvärdet undergrävt? Arbetslönerna
är produktiva utgifter som ger igen
betydligt mer än de kostar; försvarsutgifterna
är däremot improduktiva utgifter,
som bara tär på nationens tillgångar
och inkomster. Det är dyrt, och det verkar
meningslöst under fred, att två man
skall behövas för att vakta tio mans arbete.
Här har vi en väsentlig anledning
till inflation. Vill man alltså göra slut
på inflationens onda, måste man minska
utgifterna för vakthållningen. Använder
man samtidigt statsmakten för att begränsa
spekulanternas frihet och reglerar
importen, så att den inte får förbruka
mer än vad exportinkomsterna
medger, borde det inte med nuvarande
varuöverflöd vara omöjligt att med
framgång hejda inflationen.

År efter år undergräves penningvärdet,
och småspararnas med möda hopsparade
egendom byter ägare. Inga hittills
framlagda recept har ändrat något
häri. Inte heller denna gång har regeringen
kunnat visa upp ett sådant recept.
Man får snarare ett intryck av
hjälplöshet inför regeringsförsäkringar
sådana som den, att den lilla räntesänkningen
inför junivalet bara var ett offer
på den rörliga räntans altare och ingen
signal om återgång till lågräntepolitiken,
eller som uttalandet, att ett ekonomiskt
program inför det kommande året inte
är möjligt, ja, inte ens är nödvändigt.

Om någonsin är just nu ett bestämt ekonomiskt
program nödvändigt, därest regeringens
riktiga målsättning att motverka
arbetslösheten skall bli mer än för
folket mystiska ord å la selektiv, kontraktiv
och Gud vet allt. Ett sådant program
skulle kunna ta som utgångspunkt
regeringens antaganden för den
närmaste tiden: ekonomisk kris, hårdnande
konkurrens, minskad export. Det
innebär att det nu finns mer varor och
tjänster än köpkraftig efterfrågan. Uppgiften
måste då vara att skapa den nödiga
efterfrågan, så att maskinerna nu
kan rulla och arbetskraften sysselsättas.
Herr Ohlin tycks ha för sig att detta
skulle kunna lösas genom Sveriges anslutning
till ett västeuropeiskt frihandelsområde.
Samtliga länder inom detta
har dock samma och ännu värre avsättningsbekymmer
än vårt land. Förhållandet
kan belysas genom ett exempel.
Om exempelvis tjugu bilförsäljare, som
inte kan få avsättning för sina bilar,
sluter sig samman för att sälja sina överflödiga
bilar till varandra, så löser det
inte det totala problemet, även om den
starkaste av dem skulle kunna lösa sitt
problem på de övrigas bekostnad.

Finns det då någon annan marknad?
Två tredjedelar av världen ligger öppen
för sådana ansträngningar. Hela det socialistiska
lägret och den tredjedel av
världen, som befriat sig från kolonialt
förtryck, erbjuder handel för dem som
har modet att bryta mot den kortsiktiga
och till slutligt fiasko dömda amerikanska
blockadpolitiken. Bordet är dukat,
och håller vi oss inte framme, hinner de
övriga exportländerna före oss.

Jordbrukets aktuella svårigheter är en
illustration till det kapitalistiska systemets
avigsidor. Allmänt sett ligger frågan
så till, att ju mer jorden ger, desto
mindre får dess brukare. Fn god skörd
i år kan bli eu katastrof för de kapitalistiska
jordbruksländerna.

Det är åtskilligt som bör omprövas i
den svenska jordbrukspolitiken. Däremot
var beslutet i våras att avvisa kra -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

vet på ytterligare höjning av margarinskatten
välbetänkt. Tack vare detta
övergår nu allt fler från margarinet till
smöret. All jämmer över riskerna med
statliga subventioner kan i detta sammanhang
inte tas på allvar. Frågan lyder
nämligen inte: subventioner eller
ej, utan det gäller endast formen för
subventionerna. Det är bättre, tycker vi,
att samhället genom en direkt subvention
möjliggör för del svenska folket att
förbruka smöröverskottet än att genom
en okristlig skatt på margarinet skänka
engelsmännen smöret för tre kronor
kilot och därjämte vanära den svenska
handelspolitiken. Samtidigt borde man
kunna avskaffa standardiseringen av
mjölken, som infördes under krigsåren.

En ny inriktning på nödvändiga stödåtgärder
skulle innebära att de fattiga
böndernas svårigheter inte får tjäna
som motiv för att göra de rika ännu rikare,
att hjälp inte utgår efter areal
utan efter behov. Det får inte bli som
det hittills varit, att ju fattigare bonden
är, desto mindre hjälp får han.

En återgång till lågräntepolitiken
skulle samtidigt vara en god hjälp för
jordbruket. Ingen skulle förlora därpå,
med undantag av låneinstitutionerna
och förmögenhetsägarna.

För jordbrukarna har priskontrollens
slopande blivit en dyr affär. Alla deras
materialkostnader har ökat starkt, särskilt
maskinkostnaderna.

Vi hoppas att frågan om jord och
skog till de jordfattiga respektive skogsbehövande
jordbrukarna äntligen löses.

I höst lär stora prisstegringar på livsmedlen
bli nödvändiga på grund av högräntepolitiken
och andra produktionsfördyrande
åtgärder som samhället ytterst
är ansvarigt för. Det blir konsumenterna
som får svida för detta. Här
är alltså några områden, där en resolut
brytning med det förgångna skulle få
stor betydelse.

Inom vårt land finns det en stor potentiell
marknad. För att göra denna i
stånd att köpa jordbruksprodukter och

B 2

kanske ett hundratusental arbetares produkter
måste politiken inriktas på att
öka dess köpkraft. Lågräntepolitiken
kan därvid spela en viss roll, men viktigast
är naturligtvis en aktiv lönepolitik.

Redan nationalbudgetens spekulativa
beräkningar ger intrycket av en ständig
försvagning av den inre marknaden. Enbart
under åren 1954—58 visar materialet,
att medan nationalbudgetens totalbelopp
ökat mer än 20 procent har den
privata konsumtionen endast ökat 22
procent. Den andel, som ligger inom
rubriken sparande-investeringar och
som naturligtvis handlar om de rikas
ökade rikedomar, har vuxit från 30,2
procent år 1954 till 32,1 procent år 1957.
Underligt nog framställes detta som en
gynnsam tendens. I verkligheten bäddar
detta förhållande för den ekonomiska
krisen. Det senaste tvåårsavtalet, som gäller
till och med detta år, kommer säkert
att ytterligare markera tendensen. Sedan
avtalsförhandlingarna började hösten
1956 har konsumentpriserna stigit
i det närmaste 10 procent. Den nominella
löneförbättringen för en stor del
av löntagarna rör sig kring 5 procent.
Det innebär att en standardsänkning
äger rum för dessa och att löntagarnas
samlade andel av den växande nationalinkomsten
ytterligare sjunkit. Både ur
denna synpunkt, då det alltså gäller att
tillkämpa sig en rimligare del av nationalinkomsten,
och för att hålla sysselsättningen
uppe är därför en allmän
lönelyftning för löntagarnas stora massa
nödvändig. Detta är denna hösts viktigaste
inrepolitiska fråga, och den måste
lösas positivt utan hänsyn till den traditionella
kapitalistiska sorgelåten över
exportnäringarnas svårigheter. Statsmakterna
bör denna gång hålla sina
fingrar borta från avtalsuppgörelserna.

Såsom någon tidigare talare här framhållit
består arbetslösheten, även om den
för ögonblicket något minskats, och den
hotar att bli mycket stor redan i höst.
Varje dag erhåller vi meddelanden om

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

nya produktionsinskränkningar, som
främst drabbar de svagare företagen och
företag där den relativa överproduktionen
är särskilt påtaglig. Det är ett märkligt
förhållande att nästan alla tycks finna
det helt i sin ordning att kapitalisterna
övervältrar ansvaret på arbetarna
och inte visar den ringaste betänksamhet
inför att göra hundratals och tusentals
människor arbetslösa och ofta även
hemlösa. Ur kapitalistisk synpunkt är
detta naturligtvis inte märkvärdigare än
att de besuttna erhåller en ständigt
växande del av nationalinkomsten, att
förmögenheterna växer medan antalet
förmögenhetsägare minskar, att bestämmanderätten
över produktionsmedlen
koncentreras till ett allt mindre antal
människor och att bolagsstämmorna dirigeras
av en enda person. Ur de värdeskapande,
d. v. s. förmögenhetslösa,
människornas synpunkt är det emellertid
abnormt. Därför rör sig också tankarna
kring detta centrala problem i demokratien
som tungan kring en trasig
tand. Det är viktigt att vi, såsom utlovats,
får eu tidsenlig författning, så att
reaktionens möjligheter att utnyttja monarkien
för sin politik begränsas.

Det är ändå viktigare att vi får en
demokratisk rekrytering till den högre
undervisningen och den .statliga administrationen.
Men viktigast av allt är
att makten över produktionsmedlen, av
vilka hela folket är beroende för arbete
och försörjning, föres över från
finansoligarkien till samhället. Under 25
års regeringsutövning har socialdemokratien
tyvärr viftat bort detta obekväma
problem. Men man kommer inte
bort från det med talesiitt om demokratisk
socialism och om att demokratiens
form är det avgörande. Formen är viktig,
men innehållet är ändå viktigare.

Herr talman! Samtliga föregående
talare har ådagalagt en ambition att ingripa
mot i deras ögon brutala domslut
respektive förändringar av i viss
mån juridisk natur. De anser sig ha
anledning alt vara indignerade och att

tala med det goda samvetets röst, som
rättens, humanitetens och laglighetens
språkrör. Tyvärr har de frivilligt ålagt
sig en begränsning av blickfältet och
operationsområdet och kan bara tas
på allvar av dem som eventuellt tar
herrarnas moralitet på allvar.

Det handlar sålunda inte om dagens
Frankrike. Där har en officersklick genomfört
en statskupp. Den franska republiken,
författningen, demokratien
och parlamentet ligger på den fascistiska
slaktbänken. Lagligheten i proceduren
anses garanterad av 165 riksdagsmän
av högerfärg mot 408 motståndare
i parlamentet.

Och samma folk som har genomfört
denna statskupp avkunnar nästan varje
dag dödsdomar mot algeriska patrioter.
Över en halv miljon algerier har mördats.
Ohyggliga lortyrmetoder har avslöjats
som upprört hela världen.

I Franco-Spanien har 1,2 miljoner
demokrater dödats av myndigheterna
efter segern för upprorsmakarna.

Enbart i Port Said dödades vid det
engelsk-franska anfallet var tionde invånare
eller 15 000 av stadens 150 000
människor.

Över Jemens och Omans byar spyr
de brittiska bombplanen nästan varje
dag eld och bly mot den värnlösa befolkningen.
I Kenya hade samma herrar
till för kort tid sedan hängt flera
tusen personer, och i fjol hade de
31 000 personer från en enda stam i
koncentrationsläger. På Cypern avkunnades
i fjol 27 dödsdomar, och mer än
1 000 cvprioter sitter i koncentrationsläger.
I England och Frankrike har
denna terror utlöst starka protester.
I Sverige tiger sådana som kallar sig
demokratiska partier. Det sker inte
därför att de är motståndare till dödsstraffet.
Endast tack vare något som påminner
om eu revolt mot ledningarna
för dessa fyra partier kunde riksdagens
andra kammare 1949 med knapp
majoritet fiilla ett regeringsförslag, enligt
vilket en vanlig kapten — vilken

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

som helst — skulle ha erhållit fullmakt
att under vissa betingelser avkunna
dödsdomar. Samma partiers ledningar
var under krigsåren eniga om att utmäta
straff av skilda slag mot oss —
tryckfrihetsåtal, tidningsindragningar,
transportförbud etc. — bara för att vi
kritiserade den liitlertyska terrorn mot
oliktänkande, mot judarna och mot de
förslavade folken. Ju mer röken bolmade
ur dödsfabrikernas skorstenar,
desto starkare blev repressalierna. .Tåg
vill egentligen inte rekommendera någon
att läsa Dagens Nyheter, men var
och en borde ta del av den artikel som
står införd där i dag om vad som skedde
i de tyska koncentrationslägren under
krigsåren och erinra sig varför man
tillgrep våldsåtgärder mot oss.

Däremot avskyr det svenska folket
dödsstraffet. Vi kommunister delar
denna avsky och har många gånger givit
uttryck därför. Men när fyra personer
efter långvariga undersökningar
och i enlighet med den ungerska lagen
har avrättats, kommer protestmaskineriet
i gång. Det kan inte vara den principiella
avskyn mot dödsstraffet som
förklarar denna välregisserade indignation.

Vi har i sak skilda meningar om den
ungerska kontrarevolutionen. En del
kallar den frihetsrörelse. Men vi borde
kunna enas om vissa realiteter. Till
dessa hör att kontrarevolutionen riktat
sig mot den ungerska statens grundvalar,
mot författningen, mot den sociala
ordningen, mot landets internationella
förpliktelser och dess allmänna
politik. Vidare borde vi kunna ena
oss om att den var ett lika äventyrligt
som dyrbart försök, som kostade tiotusentals
människor livet och ödeläde
en stor del av näringslivet.

Nu frågar jag — och jag tror att det
passar särskilt bra att ställa denna fråga
till herr statsministern: Skulle något
land tolerera dylikt utan att sätta
sig till motvärn? Skulle Sveriges regering
godkänna en upprorsrörelse som

B 2

syftade till att med våld sätta grundlagen
ur funktion, upphäva den allmänna
lagligheten, förändra grunderna för
utrikespolitiken? Jag tror att jag kan
svara på den frågan och det svaret är
mycket enkelt. Överallt, inte bara i
Sverige, skulle de huvudansvariga ställas
till ansvar, överallt — utom i dagens
Frankrike — skulle regeringarna
anse sig tvingade att ingripa till statens
och statsordningens försvar.

Jag tvivlar inte på de fyras skuld,
men jag betvivlar ändamålsenligheten
av dödsstraffet. Men det är varken jag
eller någon annan svensk som har att
skriva lagar och tillämpa dessa för
Ungern, det är det ungerska folkets sak.

Det är betecknande att de som jublade
högst när den lagliga ordningen
sönderbröts i Ungern, när terrorn
släpptes lös, när furst Esterhazy, hans
likasinnade och de gamla pilkorsbanden
flöt upp till ytan, är mest högröstade
när de som bär huvudansvaret
därför drabbas av lagens straff. Uppror
är bra, bara de riktar sig mot socialismen.
Laglöshet är bra, bara den inte
vänder sig mot den kapitalistiska ordningen.
En sådan dubbelmoral avslöjar
sig själv.

Som vi ser saken, herr talman, är
läget och uppgifterna i dag i korthet
följande. Vi har nu en parlamentarisk
situation som möjliggör en framstegsvänlig
politik i det svenska folkets intresse.
Tjänstepensionsreformen kan
föras i hamn och den hotande krisen
kan mötas med offentliga åtgärder för
att skydda arbetskraften. Alla produktionsbromsande
åtgärder bör likvideras.
Nya marknader bör erövras och
den inre marknadens köpkraft stärkas.
Samhället bör föra en konstruktiv ekonomisk
politik och där de privata ägarna
slår igen företagen eftersträva att
få dessa i gång och inleda en ny ekonomisk
verksamhet på områden, som
kan spara valutor och sysselsätta arbetskraft.
Hela folket i arbete bör vara
mottot.

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

Det är möjligt att hejda inflationen
och lätta skattetrycket, men det kan
bara ske genom en begränsning av försvarskostnaderna.
Inga atomvapen,
inga atombomber för tio miljoner kronor
per styck. Inga nya skjutfält å la
Guilberg i Östergötland, som redan är
välförsett med militära skjutfält.

Arbetarna och övriga likställda löntagare
kan nu med hjälp av sina starka
organisationer utnyttja den politiska
situationen för att höja lönerna och
stärka den inre marknadens köpkraft.
Drar man dessa slutsatser av junivalet
blir det till lycka för det svenska
folket.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Efter den intensiva förmiddagen
och den lika naturliga lunchen
är det inte lika roligt att stå i
talarstolen, men man offrar sig ju
ibland.

Den som har suttit i denna kammare
ett antal år har inte kunnat undgå att
göra vissa iakttagelser beträffande oppositionens
sätt att beskriva den ekonomiska
situationen och har kanske inte
heller kunnat undgå att uppfatta högerledaren
som den som ständigt söker
överträffa sig själv i originella — i den
män de inte är spexiga — beskrivningar
av budgetläget och den ekonomiska
politiken, med eller utan planscher.

Det har varit ungefär likadant i alla
år. Och avsikten är densamma: att
skildra bristen i hushållningen, det
växande skuldkontot, den orimliga utgiftspolitiken,
skattetrycket och allt
det andra som vi så väl känner till. Det
är ett bundet tema. Vare sig vi haft
koalition eller en rent socialdemokratisk
regering har tongångarna varit ungefär
desamma i beskrivningen av den
ekonomiska situationen. Hur annorlun -

da nationen ter sig efter kriget tycks
inte ens få spela rollen av en blygsam
invändning gentemot de permanenta
svartmålningarna.

Resultatet ur statsfinansiell synpunkt
— detta har sagts förut i dag men jag
tror det är värt att understryka än en
gång — är ju summan av de beslut,
som riksdagen fattar under den tid den
är i verksamhet. De besluten bestämmer
utgifterna liksom också behovet av
inkomster. Och alla bär vi praktiskt taget
ett lika stort ansvar härvidlag, även
om vi tvistar om detaljerna. Om högern
vill spara på socialbudgeten, så är den
ju desto angelägnare att i andra sammanhang
öka utgifterna. Jag är inte
säker på att om vi hade en ren högerregering
det totala utfallet av vad man
sparar på det ena hållet och är generös
med på det andra skulle ge ett väsentligt
annat resultat än det vi noterar nu.

»Pengarna blir inte flera» — jag håller
med herr Hjalmarson om det —
»om de slussas genom finansdepartementet»,
ett yttrande som högerledaren
beledsagade med en föraktfull åtbörd.
Nej, pengarna blir inte flera, men de
fyller i betydande grad den mission
som vi vill att de skall fylla, just därför
att de möjliggör insatser, som den enskilda
människan tvingas att genomföra
kollektivt för att över huvud taget
kunna åstadkomma vad man vill åstadkomma.
Högerledarens sätt att resonera
om grundläggande fakta i demokratiens
och parlamentarismens århundrade
tyder på en klar önskan om återgång
till principer, som vägledde den
gamla samhällsformen, vilken vi är glada
över att ha kommit ifrån.

Även folkpartiledaren har sina originella
drag, bl. a. viljan att försöka bortförklara
folkpartiets egen delaktighet
i det som sker, så snart det som sker
är obehagligt. Nederlaget fick i dag den
förklaringen, att folkpartiets pensionsförslag
inte blev tillräckligt kiint. Det
finns goda skäl förmoda att det blev
alltför känt och att detta också förkla -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

rar resultatet. Herr Ohlin tycks ha den
föreställningen, att ju mer man förlorar
på sitt eget pensionsförslag, desto bättre
är förslaget. Förklarar det också
herr Ohlins aversion mot regeringsförslaget?
Ju mer regeringsförslaget vunnit,
desto sämre är regeringsförslaget
i herr Ohlins ögon. Det senare förslaget
måste, fortfarande enligt herr Ohlins
bedömning ehuru i omvänd ordning, ha
blivit så välkänt att folk inte förstått
hur dåligt det är i jämförelse med
folkpartiförslaget. Man kan åstadkomma
sällsamma förklaringar om man vill
förklara valutgången med hänsyn till
en viss fråga och bara skjuta ifrån sig
besväret genom att försöka notera att
det man kommer med inte har trängt
igenom, medan andra faktiskt går och
funderar på om inte det har trängt
igenom så bra att folkpartiet på grund
härav förlorat sina 20 mandat.

Utan tvivel, herr talman, har junivalet
rört om en hel del i den svenska
väljaropinionen, som levererade ett
jordskred av det slag som ingen hade
gjort sig en föreställning om i förväg.
Det är ju ganska sällsamt att de, som
efter vad de själva gav uttryck för var
mest hemfallna åt segertanken före valet
haft den bittraste anledningen att
begrunda sina förhållanden efter valet.
Det finns ingen direkt anledning att
strö salt i såren, även om det förefaller
som om folkpartiets nederlag inte
riktigt hunnit tränga fram till partiets
landsmöte under den senaste veckohelgen.
Jag kommer kanske att få försäkringar
om motsatsen. Det lär ju ha
varit en mycket angenäm begivenhet
enligt pressens beskrivningar. Men det
förefaller som om den liberala opinionen
inte varit helt igenom övertygad
om alt landsmötet dragit de riktiga politiska
slutsatserna av valresultatet. En
stor del av den liberala väljaropinionen
har hänvisat till pensionsfrågan som
förklaring till nederlaget, även om nederlaget
sannolikt inte utesluter att
också andra omständigheter har inver -

kat. Dem har man i varje fall inte försökt
redovisa.

Det finns vissa drag i detta valutslag
som inte saknar betydelse för en allmän
politisk bedömning. Högerns framgång
är omisskännlig utan att mandatmässigt
vara betydande. Den utgör ur
reform- och framstegspolitikens synpunkter
dock ett varsel, en något försenad
utlösning av den konservativa
strömning, som mer eller mindre utmärkt
de allmänna valen även på andra
håll i världen. Högerns deciderade
besparingskrav, som naket och utan
förskönande omskrivningar i denna valrörelse
satte in spjutspetsen mot framför
allt socialbudgeten, tolkar synbarligen
en något mera förtätad strömning
till förmån för filosofien om
mindre slantar åt det allmänna och
mera slantar kvar i den egna pungen.
Jag tillåter mig denna mera förädlade
tolkning av begreppsbilden i den egendomsägande
demokratiens merkantila
spekulation inför väljaropinionen. Den
går också ihop med högerpartiets idealbildning
i pensionsfrågan. Upptakten i
den stora pensionsdebatten i denna
kammare, fortsättningen under valrörelsen
och den relativa framgången indikerar
djupare motsättningar i fortsättningen
mellan högern och i varje
fall socialdemokratien på många väsentliga
områden i svensk politik. I så
måtto blir linjerna renare genom denna
reviderade och åtstramade konservatism.
Det är klara besked, men
frågan är om detta i längden kommer
att gagna nationen.

Jag vågar inte liksom herr Ohlin —
i varje fall inte ännu — räkna in centerpartiet
som ett nytt högerparti. Herr
Ohlin vet ju att andra har räknat också
folkpartiet som den nya högern, och
det tyder mer eller mindre på att det
är ett allvarsamt fall i svensk politik
när någon befinner sig för nära högern.
Folkpartiet vill inte vara där, centerpartiet
kommer väl också att avstå från
denna föga eftertraktade ära. Center -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

partiet har emellertid gjort en come
back av aktningsvärt slag efter att i
valet ha presenterat sig som ett framstegsvänligt
parti i motsats till högern,
efter att fortfarande ha varit i viss
mån belastat av den gamla koalitionen

— meningarna om huruvida det varit
en belastning har ju varit litet delade

— efter att ha sökt sig tillbaka till den
gamla kombinationen godsägare—småbrukare
och efter att ha avvisat tilläggspensionen.

Centerpartiet jagar efter en egen
profil, efter en syntes mellan landsbygd
och stad, kanske efter en rent
syntetisk sammansmältning av de näringsgeografiskt
och befolkningsmässigt
svårlegerade faktorerna. Jag vet
inte om partiet har funnit denna profil
på sin kongress nere i Ronneby.

Att folkpartiet just nu utgör ett intressant
studieobjekt är inte så märkligt.
Nederlaget konstituerar krisfenomenen
inom partiet som väl för övrigt
med sitt programmässiga och ideologiska
lånegods sörjt för en ganska diffus
livsföring i svensk politik. Herr
Ohlins och landsmötets deklarationer
har uppenbarligen syftat till att av folkpartiet
forma en klar och entydig riktning.
Det är kanske vad många i åtskilliga
år har väntat på. Men ingen tycks
ju trots de s. k. nya linjerna nu egentligen
ha fått något klart begrepp om vad
som är å fiirde.

Jag bara noterar att det mål, som
herr Ohlin personligen segt och ihärdigt
och ofta med stor elegans strävat efter,
nämligen att gjuta samman svensk borgerlighet
i ett fast block, nu av honom
själv fått nådestöten. Vi som sitter i
denna kammare förstår nog att bedöma
den personliga tragedi det steget innebär
för honom, nämligen att ge upp en
samlingstanke, som kanat på hälleberget
under många år utan att lämna resultat
annat än mer i förbigående. Det har
onekligen varit en pressande uppgift
för folkpartiledaren, även om jag har
tillhört dem som upprepade gånger i

denna kammare noterat det faktum att
samarbetsviljan i svensk politik ligger
utanför det kompetensområde som folkpartiet
och högern behärskar.

Anklagelserna mot socialdemokratien
för bristande samarbetsvilja — de har
framförts i pensionsfrågan — faller
sönder och samman inför det faktum
att svensk socialdemokrati under åtskilliga
decennier representerat det samarbete
som förekommit under mera
påtagliga och uttrycksfulla former.
Därom ger koalitionerna besked.

Nu demonstrerar folkpartiet kärvt
att man övergett varje tanke på ett
borgerligt trepartiblock. Alternativtanken
d. v. s. tanken att eventuellt skapa
ett hållbart borgerligt alternativ till
socialdemokratien, har väl strängt taget
mött sitt öde genom folkpartiledarens
deklaration. Jag understryker ännu en
gång att det i detta land nu mindre än
förut föreligger förutsättningar för ett
trepartiblock. Beklagandena i dagens
debatt ger uppenbarligen fog för den
iakttagelsen, att man är smått förtvivlad
över den utgång som man på detta
sätt själv har levererat. Det förändrar,
såvitt jag förstår, på ett ganska genomgripande
sätt förutsättningarna rent
politiskt efter junivalet. Landsmötets
karskhet pekar hän mot en hårdare
vänsterkurs i samma ögonblick som mötet
avvisar varje tanke på att söka sig
fram till en eventuell kompromisslösning
i pensionsfrågan. Ett av detta århundrades
väsentliga reformprojekt
tycks sålunda inte kunna förenas med
eu hårdare vänsterpolitik.

Folkpartiets märkliga deklaration att
söka leva ett liv mellan högern och
vänstern har utpekats som ett steg ut
i öknen, på andra håll som ett oväntat
renlcvnadsfcnomen på gränsen till det
löjliga. Jag bara återger vad folkpartiets
i andra sammanhang pålitliga
opinionsbildare uttryckt i sin samvetsnöd
och bävan för den socialliberala
idéns öde i ett bistrare politiskt klimat.
Jag vet att de som förnekat mästaren

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

har förskjutits ur mästarens famn efter
sina förnekelser av den liberala pånyttfödelsens
okränkbara storhet. Den nu
åldrige företrädaren till herr Ohlin
tycks också med ett visst vemod ha
försökt hålla dörrarna öppna till något
nytt i svensk politik.

Både han och andra har kanske ändock
ansett att sedan de 70 procenten
i valet röstat för pensionsfrågans lösning
finns det, eller borde det kanske
finnas, anledning att tänka i mera modifierade
former, eftersom folkpartiet
samlade sina ungefär 18 procent av de
rösterna. De har inte haft modet att,
som man har gjort på andra håll i folkpartiet,
slå samman folkpartiets röstandel
med den röstandel som föll på nejsägarna
den 1 juni, en trafik, som ter sig
ytterligt märklig, eftersom ändå rågången
knappast kan gå — under förutsättning
att folkpartiet vill bli taget på
allvar — mellan å ena sidan de knappa
50 procenten för regeringslinjen och
resten, högern, centerpartiet och därtill
folkpartiet, såsom den jämförbara
storheten.

Det kan inte vara riktigt att dra slutsatserna
på detta sätt. Det vore väl
rimligare att göra jämförelsen mellan
å ena sidan de ungefär 30 procent, som
genom en klar nejröstning har sagt
ifrån att de icke vill ha pensionsfrågan
löst, och de 70 procent å andra sidan,
som har röstat för en lösning av pensionsfrågan,
även om dessa inbördes
tvistar om hur denna lösning skall
ske.

Det kan ändå endast bli ganska sporadiska
funderingar kring de faktorer,
som bestämmer riksdagens förmåga att
handla i det kommande. Den gamla
kända splittringen återstår som fenomen
men med en helt annan innebörd
än den hade före valet den 1 juni.

Vad som har skett — och det kanske
är eu av de mera märkliga iakttagelser
man har kunnat göra i debatten i
dag — är att statsministern på sin förklaring
i öppningstalet inför den social -

demokratiska riksdagsgruppen efter
nyvalet, där han ställde frågan till
folkpartiet, om det var nödvändigt att
slå igen alla dörrar, i dag får det svaret
ifrån folkpartiet, att detta förklarar sig
inte ha någon som helst önskan att
åstadkomma en lösning enligt regeringsförslaget
och att det är statsministern
som slår igen dörrarna för ett
fortsatt resonemang. Kan man inte tänka
sig att de som ändå fått ett ganska
klart besked, och dit räknar jag utslaget
av valet med hänsyn till folkpartiets
förlust, ändå skulle kunna överväga
möjligheterna av att inte stänga
alla dörrar under den fortsatta debatten? Jag

skall till slut, herr talman, be att
få säga några ord om en annan fråga,
som har haft och kanske kommer att få
ett visst intresse. Jag åsyftar då framför
allt sysselsättningen. Jag behöver
kanske inte särskilt understryka, att
vårens upplevelser med avseende på
sysselsättningen faktiskt har varit en
skuffelse för i första hand fackföreningsfolket.
Den som bor i en stad
fylld av fackföreningsfolk, där permitteringarna
har satt in — och vi har
haft åtskilliga sådana i mitt hemlän —
vet, att den omedelbara och numera
ovanliga kontakten med den sysslolösa
vardagen vållat en ny oro. Ovissheten
rörande konjunkturutvecklingen har väl
också medfört en viss osäkerhet om
kraften i de åtgärder, som man satt in
eller övervägt att sätta in för att lätta
trycket. Senare har uppenbarligen situationen
mer eller mindre normaliserats,
men fortfarande tycks en hel del
människor vara friställda, kanske något
flera än vad som är vanligt för
denna årstid. Svårigheterna på den
svenska exportmarknaden har angetts
utgöra huvudorsaken. Köpmotståndet
utanför gränserna avspeglar sig påfallande
snabbt i den friställda arbetskraften.
Försiktigheten leder sannolikt
också många gånger dithän, att den oro
som uppstår får tjäna som en förevänd -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr 15 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ning för permittering. En konjunkturdämpning
med dess osäkerhetstillstånd
skapar vissa psykologiska betingelser
för sådana åtgärder, och även om de i
många fall tillgripes — det tror jag
säkert — under tvekan och samvetsnöd,
utövar en förändrad atmosfär ett visst
tryck med följder som kan bli mera
omfattande än vad nöden kräver.

Finansministern noterar med ledning
av den reviderade nationalbudgetcn, att
vi i nuvarande läge måste vara inställda
på en långsammare produktionsutveckling
än vi haft under de närmast föregående
åren. Den stagnerade exporten
påverkar produktionssiffrorna. De indirekta
verkningarna sträcker sig över
hela näringslivet, och i denna olyckliga
cirkel inneslutes arbetskraften. Produktionsökningen
från år 1957 till år 1958
beräknas bli en procent; innan dess
har vi emellertid bärgat den procent,
som arbetstidsförkortningen beräknas
kräva, och det innebär i och för sig en
reell standardstegring. Utrymme skulle
finnas för en måttlig stegring av den
privata konsumtionen och en stark uppgång
av de offentliga och i synnerhet
de privata investeringarna. Även om
detta är ett förhoppningsfullt inslag i
bilden, som tydligen är ljusare än man
vågar räkna med i andra länder, kan
den begränsade produktionsstegringen
utlösa sysselsättningsstegringar under
kommande höst o*ch vinter. Analyserna
pekar i varje fall i den riktningen, även
om utvecklingen kan komma att bli mer
markerad, antingen av större störningar
än man förutser eller kanske av en bättre
sysselsättning än man vågar tro.

.lag tillåter mig emellertid att med all
kraft understryka finansministerns uttalande,
att sysselsättningsstörningarna
måste mötas genom en på en gång aktiv
och nyanserad politik. Jag ber också
att få uttrycka min tillfredsställelse
med de åtgärder som vidtagits under
de gångna månaderna, inte minst de åtgärder
som siktar till all i framtiden
reducera bl. a. vinterarbetslösheten

inom byggnadsfacket. Åtskilligt kan anses
vara vunnet, om man i tid planerar
så att denna arbetslöshet starkt begränsas.
Därigenom skulle det såvitt
jag förstår bli utrymme för kraftigare
och mer koncentrerade insatser för att
möta svårigheter inom andra näringsgrenar,
där sysselsättningen påverkas
av utlandsmarknadernas status.

Problematiken för både regering och
riksdag liksom för näringarna ligger
emellertid däri, att man måste upprätthålla
en stark och omedelbar beredskap
mot svårartade sysselsättningsstörningar,
samtidigt som man tvingas att
ha en fullgod beredskap mot ett nytt
uppblossande av inflationskonjunkturen,
det senare framför allt i ett läge
då inflationstrycket utomlands eventuellt
ökar igen. Att upprätthålla en sådan
beredskap mot både deflation och
inflation, är ett synnerligen besvärligt
konststycke för den ekonomiska politiken
och gör precis inte situationen lättare
för statsmakterna. Jag skulle emellertid
i detta sammanhang framför allt
vilja understryka — eftersom vi i den
sörmländska provinsen har dragits och
dras med en viss, om inte alltför besvärande
arbetslöshet — att sysselsättningsfrågan
måste följas på ett sådant
sätt, att man är beredd att omedelbart
sätta in erforderliga åtgärder, därest
under den kommande hösten och vintern
arbetslösheten skulle visa klara
tendenser att öka, kanske i samma takt,
kanske i högre takt än som var fallet
under den gångna vintern.

Herr H/EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att i denna debatt om statsverkets tillstånd
och behov få erinra om att vi
under den sommarriksdag, vartill vi nu
samlats, inte bara har att befatta oss
med de problem som hittills i dag kommit
under behandling och som gäller
de stora statsfinansiella frågorna. Staten
har även gamla förpliktelser mot en

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

av landets näringsgrenar, jordbruket,
och jag skulle nu vilja säga några ord
därom.

Den proposition, som jordbruksministern
avlämnat vid denna riksdag och
som avser en viktig detalj i jordbrukspolitiken,
har ju redan remitterats till
utskott och är alltså inte formellt föremål
för behandling i dag. .lag skall
därför beträffande denna proposition
inskränka mig till att deklarera, att den
kvartalspolitik, som högerpartiet i våras
motsatte sig, inte nu ter sig mer
tilltalande utan snarare tvärtom. Genom
att denna kvartalspolitik förlänges blir
det ett ytterligare uppskov, innan jordbruket
får ordentligt besked om vad
man för framtiden har att räkna med
då det gäller en mycket viktig gren av
jordbrukets produktion.

När vi i våras diskuterade denna fråga,
använde jordbruksministern ett uttryck
som stannat i mitt minne. Han
sade att frågan om statens skyldighet
att vidta hjälpåtgärder mot jordbruket
måste bli föremål för ett nyanserat omdöme.
Jag skulle vilja använda samma
uttryck när det gäller den diskussion
om jordbrukets skyldigheter och rättigheter
som förts på senare tid. Det
kan nog finnas anledning till ett mera
nyanserat ställningstagande än som i
allmänhet har kommit till synes, när
man har utgått från den nära till hands
liggande och enkla synpunkten att eftersom
jordbrukets avsättningssvårigheter
beror på en överproduktion, som
dels måste exporteras till låga priser,
dels inte kan vinna avsättning på exportmarknaden,
så bör jordbruket minska
produktionen. Vad beträffar avsättningsutrymmet
på hemmamarknaden är
det naturligtvis inte fråga om några
fixerade kvantiteter annat än för vissa
av jordbrukets produkter. För andra
produkter är avsättningen inom landet
i hög grad beroende av hur stor del av
konsumtionsutrymmet som staten genom
olika åtgärder förbehåller åt jordbruksproduktionen.
Det kan då alltid

diskuteras, om vi i dagens läge har
kommit fram till det rätta avvägandet,
då det gäller den del av det inhemska
konsumtionsutrymmet som har
blivit förbehållet jordbruket.

Fyra punkter i de beslut som vi fattade
1947, 1955 och 1956 har såvitt jag
förstår för jordbrukets del särskild betydelse.
Den första är inkomstlikställigheten,
som 1947 utlovades åt jordbruket
och som man 1956 trodde sig ha skapat
möjligheter för genom de mittpriser
som då bestämdes. För det andra är det
beslutet om att den svenska hemmamarknaden
i princip skall förbehållas
avsättning för det svenska jordbrukets
produkter. För det tredje är det mjölkproduktionens
särskilda ställning vid
prissättningen. Speciellt har man utfäst
sig att i vissa situationer skydda smöravsättningen
på den inhemska marknaden
med alla till huds stående medel.
Den fjärde av dessa betydelsesfulla
punkter är att jordbrukarna har åtagit
sig risker för den produktion som måste
exporteras.

Det finns självklart vissa sammanhang
mellan dessa fyra punkter. Om
jordbruket är tillförsäkrat inkomstlikställighet
för det arbete för produktionens
åstadkommande, som presteras
för hemmamarknadens behov, har jordbruket
fått ett visst grundskydd, som
har gjort det möjligt för jordbruket att
lättare bära de risker produktionen för
den ovissare exportmarknaden för med
sig. Vidare är det klart, att om hemmamarknaden
i en omfattning som blivit
tillräckligt generöst fastslagen förbehålles
det svenska jordbruket, Mode
exportöverskott, för vilka jordbruket
måste bära risker, begränsade. Speciellt
gäller detta avsättningen av smör, som
för jordbrukets ekonomi spelar så avgörande
roll. Speciellt vad smöravsättningen
beträffar, innebar den formulering
som kom till vid 1947 och 1956 års
riksdagar en betydande trygghet.

Nu har emellertid utvecklingen blivit
sådan, att den inverkat ogynnsamt för

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

jordbruket vad de tre först nämnda
punkterna beträffar, medan jordbrukets
skyldighet att ta risker för exportförluster
enligt fjärde punkten kvarstår.

Att inkomstlikställighet inte existerar,
därom torde väl såväl jordbruksekonomiska
som jordbrukspolitiska experter
vara ense. Man kan diskutera hur
mycket som fattas i inkomstlikställigheten,
men att vi inte har nått fram till
den torde vara klart.

Jag skall för att begränsa mig stanna
vid frågan om hemmamarknadens förbehållande
åt det svenska jordbrukets
produkter. Det synes mig att man inte
infriat de löften som har givits jordbruket.
Vi har ju nu haft tillfälle —
i varje fall vi som varit intresserade —
att under sommarsemestern studera
skrifterna noggrannare än vi kunde
göra i våras när vi debatterade denna
sak. Såvitt jag förstår finns där uttalanden
som är värda att dras fram ur
glömskan.

Det har i debatten i allmänhet gjorts
gällande, att jordbruket genom sin stora
produktion självt har försatt sig i det
svåra läge, särskilt för smöravsättningcn,
som det nu har kommit i, och att
jordbruket för den skull har skyldighet
att dra sig tillbaka inom de gränser
för produktionen som är satta av hemmamarknadens
behov. Vad smöravsättningen
beträffar finns emellertid just
i den proposition från år 1947, där tanken
framfördes att jordbruket skulle
inrikta sin produktion med hänsyn till
hemmamarknadens behov, en klar formulering
om vilka kvantiteter som statsmakterna
var beredda att reservera åt
smörproduktionen på hemmamarknaden.
Statsrådet Skiild, som ju framlade
denna proposition, accepterade inte det
förslag, som 1942 års jordbrukskommitté
hade framlagt, att det svenska smöret
skulle få tillgodose hela konsumtionen
av matfett har i landet så när som på
40 000 ton margarin. Statsrådet Sköld
hade fullgoda skiil att inte acceptera eu
sådan begränsning, tv den skulle ald -

rig ha kunnat genomföras annat än genom
ransonering. Ilan ansåg, skrev han,
att det fanns ett utrymme för en större
margarinkonsumtion än den som jordbrukskommittén
hade föreslagit, ty han
förutsatte att hela matfettskonsumtionen
skulle öka. För jordbrukets del ville
han därför i stället fastslå ett avsättningsutrymme
inom landet omfattande
den smörproduktion som baseras på
hemmaodlade fodermedel jämte så mycket
importerade fodermedel som behövs
för att åstadkomma balanserade
fodersatser. Fn sådan regel ville han
acceptera »tills vidare». Såvitt jag kunnat
finna, herr talman, har detta »tills
vidare» aldrig strukits i texten. 1955
års proposition ger ett mycket kraftigt
uttryck åt att smörproduktionen — och
mjölkproduktionen som grundval för
denna — som hade mycket stor betydelse
för det mindre jordbruket, på
allt sätt skulle upprätthållas. I annat
fall skulle det mindre jordbruket lida
betydande förluster som inte vore lätta
att komma ifrån genom en omläggning
av produktionen.

Jordbruket blev alltså utlovat en så
stor hemmamarknad som behövdes för
att avsätta en smörproduktion, som var
baserad på hemmaodlade fodermedel
samt importfodermedel i den omfattning
som behövdes för att få balanserade
foderstater. Naturligtvis har kvantiterna
hemmaodlade fodermedel blivit
större än man räknade med år 1947
därför att antalet hästar minskat så
väsentligt. Smörproduktionen har dock
från maximisiffran för 1950 års produktion
på 108 000 ton sjunkit till 87 000
ton år 1957. Samtidigt har smörförsäljningen
på hemmamarknaden sjunkit
från 95 000 ton år 1950 till 59 000 ton år
1957, medan den totala matfettskonsumtionen
stått praktiskt taget stilla vid
175 000 ton. Margarinkonsumtionen har
ökat på smörets bekostnad, och trots
minskningen i smörproduktionen har vi
nu att riikna med ett smöröverskott,

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

för vars större del vi inte har att räkna
med avsättning på exportmarknaden.

Under sådana förhållanden menar
jag, herr talman, att vi, för att komma
till rätta med jordbrukets läge i vårt
land, måste ta upp frågan hur stor del
av matfettsmarknaden här i landet vi
skall förbehålla smörproduktionen.
Kommer vi inte på ett bättre sätt till
rätta med detta tror jag inte att vi över
huvud taget har möjlighet att för jordbruket
nå en förbättring mot en likställighet.
När det gäller att förbehålla
hemmamarknaden för den inhemska
smörproduktionen har vi ganska goda
exempel att hänvisa till från andra
länder. Flertalet europeiska länder har
inte haft betänkligheter mot att ge avsättningsskydd
för det egna jordbrukets
smörproduktion. Därom vittnar ju de
importförbud, som i början av sommaren
detta år införts i flera länder och
som bland annat förorsakat avsättningskrisen
för den svenska smörexporten.
Bland dessa länder befinner sig även
Västtyskland, som i fråga om att skydda
den egna smörproduktionen mot inskränkningar
i avsättningen genom
gränshandeln vidtagit betydligt restriktivare
åtgärder än vad Sverige gjort.

Det finns alltså anledning att diskutera
om inte hemmamarknaden för matfett
i ökad utsträckning bör förbehållas
jordbrukets smörproduktion. Det finns
också en del skäl att anföra till förmån
för ett sådant arrangemang. Vi får
komma ihåg, att vår handelsbalans visar
importöverskott som i år hotar att överstiga
det belopp som den utrikes sjöfarten
kan inbringa. Det är då inte oviktigt,
hur stor del av matfettskonsumtionen
som grundas på inhemsk eller på
importerad råvara. Att smörproduktionen
huvudsakligen är baserad på förädling
av våra odlade vallars och naturliga
betesmarkers produktion gör, att
förädlingsvärdet vid smörproduktionen
är högt — d. v. s. av det försäljningspris
smöret betingar kommer en väsentlig
del att stanna inom landet och be -

B 2

talas ut i form av arbetslöner. Detta är
betydelsefullt, om man tänker sig en
situation där arbetslösheten börjar att
skymta vid horisonten.

Smörproduktionen har i ett sådant
fall ett företräde framför margarinproduktionen,
vilket kan visas med följande
siffror. År 1955 var margarinindustriens
försäljningsvärde 319 miljoner
kronor, varav 38,1 utgjorde dess
förädlingsvärde inklusive reklamkostnader
och andra försäljningskostnader.
Detta motsvarar 31 öre per kilogram
margarin. Margarinkonsumenten bidrar
således med 31 öre till människornas
försörjning här i landet. För smöret
har jag inga siffror uträknade.

Jag vill bara konstatera det självklara
i att på grund av det låga råvaruvärde,
som föreligger vid den naturliga betesmarksproduktionen
inom stora delar av
Norrland med flera områden, förädlingsvärdet
vid smörproduktionen är
avsevärt. Såväl skillnaden i råvaruimport
som skillnaden i förädlingsvärde
mellan smör- och margarinproduktionen
förtjänar beaktande i en situation,
där importöverskottet hotar att bli för
stort med hänsyn till våra valutatillgångar
och en minskning av köpkraften
kan befaras skärpa riskerna för arbetslöshet.

Jag har med dessa påpekanden, herr
talman, inte uttömmande besvarat frågan
om hemmamarknadens förbehållande
för den inhemska smörproduktionen.
För den enskildes hushållning
spelar matfettskostnaden en betydande
roll, och man bör givetvis ta med i bilden
att det är en skillnad mellan margarinpris
och smörpris. Den sänkning
av matfettskostnaden som redan skett
genom den prissänkning på smör som
jordbrukarna får bära bör därvid inte
glömmas bort. Om avsättningsutrymme
för smör skall skapas genom en höjning
av margarinpriset och om man vill hålla
konsumenterna skadeslösa därför, finns
dock den möjligheten att reducera fle -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ra av de punktskatter som speciellt
drabbar hushållens livsmedelskostnader.

Skall löftet om inkomstlikställighet
mellan jordbruket och andra näringsgrenar
här i landet fullföljas, kan det
inte ske på annat sätt än så att folkgrupper,
som sysselsätts i mera lukrativa
yrken än vad jordbruket för närvarande
är, får avstå något till fördel
för den sämre ställda gruppen, antingen
det nu skall ske genom skattesubventioner
eller indirekt beskattning eller det
skall åstadkommas genom produktprishöjningar
till den sämst ställda gruppens
förmån. Det synes mig finnas
många utvägar som är möjliga att diskutera.
Att därvid margarinpriset kommer
med i debatten är ofrånkomligt.

Jag har i gamla papper funnit, att när
dåvarande jordbruksminister Sköld
1947 lovade avsättningsutrymme för
allt smör som jordbruket kunde producera
med hemmaodlade fodermedel och
med sådana fodermedel som man importerade
för att balansera foderstaterna,
anförde herr Sköld, att möjligheter
att bereda smöret ett ordentligt avsättningsutrymme
skulle kunna ordnas
genom en måttlig avgiftsbeläggning av
margarin. Men detta, herr talman, hör
självfallet till de saker som vi får diskutera
senare, när propositionen om
smörets avsättning kommer på kammarens
bord.

Jag vill med detta, herr talman, bara
framföra den synpunkten, som jag vet
delas av partivänner i högerpartiet, att
det, sådan situationen för jordbruket
nu har blivit, inte är rimligt att den
driftsekonomiska omläggning som är
nödvändig inom jordbruket skjutes på
framtiden eller måste göras no utan att
man har kännedom om de villkor, under
vilka jordbruket får arbeta som gren
av svenskt näringsliv. Det är inte rimligt
att vänta till den sista augusti 1959
med att försöka komma till rätta med
dessa frågor, utan såsom vi ser saken
finns det fullgoda skäl att påkalla att
riksdagen hos Kung!. Maj:t begär, att

jordbrukets ekonomiska villkor och
frågan om hemmamarknadens förbehållande
för jordbruket snarast möjligt tas
upp till en ny förutsättningslös behandling.

Att jag vågar framföra detta sedan vi
år 1955 fattade beslut om en treårig giltighetsperiod
för avtalet beror bl. a. på
att högerpartiets ledamöter i jordbruksutskottet
1955 ansåg det inte vara rimligt
att binda avtalet för så lång tid
framåt, utan framställde reservation om
att omprövning skulle kunna ske under
övergångsperioden. Även om den reservationen
avslogs, anser jag mig oförhindrad
att hänvisa till densamma och
påkalla att den vinner beaktande i den
situation som nu föreligger.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag hörde herr Hjalmarson
spika fast, att social och kulturell
nedrustning skulle vara högerns
framtidsmelodi, erinrade jag mig att jag
nu i veckan såg en rysk film från tsartiden,
där man försökte lösa sociala och
andra problem genom att anordna en
lyxmiddag med basar för att hjälpa de
fattiga. Moralisk upprustning har givit
ut en bok som heter »Amerika behöver
en ny ideologi». När jag hörde herr
Hjalmarson, ställde jag mig den frågan,
om inte herr Dickson, som jag tror ärligt
omfattar Moralisk upprustnings idéer,
kunde försöka ordna en moralisk upprustning
av de borgerliga partierna och
ge dem en ideologi. Vi behöver alla en
ideologi, och de socialistiska partierna
har en ideologi, som när det gäller rättfärdighets-
och solidaritetsbegreppen
har sitt ursprung i den kristna ideologien.
Det vore önskvärt att de borgerliga
partierna kunde få en ideologi och kunde
sluta med dansen kring guldkalven,
som tycks vara det enda här i livet som
de anser vara värt att slåss för.

Vi har fått höra den gamla visan igen
om ekonomiskt vanstyre. Den får man
höra den ena stunden, och i den andra

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

kommer herr Haeggblom och kräver: vi
skall ha det och vi skall ha det. Man försöker
framställa dagens situation som
om vi skulle leva i ett vanstyrets tidevarv.
Jag har gång efter annan sagt,
ärade kammarledamöter, att den fulla
sysselsättningens samhälle kommer att
erbjuda problem, vilka inte kan lösas
med de gamla metoderna, och för att
klara sysselsättningen, som är en väsentlig
fråga för hela vårt folk, tvingas
vi att tänka om i en hel del viktiga frågor.
Jag tror att vi mera än förut måste
koppla in arbetsgivarsidan, ty arbetsgivarna
har i dag icke ett sådant ekonomiskt
tryck på sig att de behöver anstränga
sig för att söka lösa sysselsättningsproblemet.
Nu är det så enkelt att
kasta över ansvaret på arbetarna eller
att säga att det är samhället som skall
ta hand om det hela.

Herr Hjalmarson talade om den moraliska
känslans rätt och gav uttryck åt
sina allvarliga bekymmer över att vi
försökte finansiera statsutgifterna exempelvis
med en skärpt företagsbeskattning.

Herr Ohlin talade om ett 30-årsminne,
och det är riktigt att det rådde stor oro
då den omtalade lagstiftningen genomfördes.
Men vi har också ett annat 30-årsminne i år, nämligen det s. k. kosackvalet
år 1928. När vi då krävde reformer,
svarade man att en reformpolitik
skulle skövla hemmen och förstöra kulturella
och andra värden. Herr Haeggblom
bör erinra sig att man också talade
om att jordbrukarna skulle få gå från
gård och grund. Men i dag har jordbrukarna
kvar sina gårdar och sin jord
tack vare en positiv och aktiv jordbrukspolitik,
som kostat miljoner, ja miljarder.

Under den här 30-årsperioden har vi
haft socialutgifter för stat, landsting
och kommun. De har ökat från cirka
225 miljoner kronor omkring år 1928 till
cirka 5 500 miljoner. Kulturanslagen
uppgick 1928 till några få miljoner men
i dag räknar vi dem i miljarder. Jag

B 2

vill också påminna om att försvarskostnaderna
år 1928 var 224 miljoner kronor
i dagens penningvärde, men nu kräver
man 2 700 miljoner kronor. När det
gäller försvaret har man en känsla av
att de ansvariga mindre bryr sig om
huruvida försvaret är funktionsdugligt
utan tror att man genom att kasta ut
miljarderna avbördat sig ansvaret,
därest vi skulle komma i en kritisk situation.

Låt mig också konstatera att den
svenska industrien år 1928 inte kunde
drömma om en så positiv utveckling
som den vi har upplevt. När damerna
och herrarna gnäller — det har ju blivit
modernt numera att gnälla över allting
— vill jag rekommendera er att ta del
av de verkliga boksluten för våra industrier;
då skall ni få se att det förhåller
sig annorlunda än man försöker
måla ut i dag. Det är för övrigt för det
svenska folket inte väsentligt att man
många gånger klagar i onödan, utan det
väsentliga är att se den utveckling som
faktiskt har skett. I »Arbetsgivaren» för
förra året kunde man läsa att reallönerna,
enligt den serie som föres tillbaka
till 1913, sedan 1939 har ökat med
77 procent för män och 99 procent för
kvinnor. Tidningen konstaterar i detta
sammanhang, att det under den här tiden
har skett en förbättring av ganska
väsentlig art.

Sedan vill jag också konstatera att
högern år 1928 här i landet hade
692 000 väljare och att partiet 1958 hade
750 000. Socialdemokraterna hade ungefär
870 000 år 1928 och har i dag
1 776 000.

Man måste säga, att en positiv förändring
successivt har skett. Trots allt
gnäll och trots att de borgerliga har
försökt att bromsa i alla möjliga avseenden,
har vi kunnat befrämja svensk
företagsamhet och svensk industri på ett
för landet och folket gagneligt sätt.

I fråga om pensionerna säger herr
Ohlin, att han har sin speciella linje och
att det i främsta rummet gäller att hind -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

<35

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ra en socialistisk politik — det är folkpartiets
huvuduppgift i dag. I går väcktes
en motion angående andlig vård på
sjukhusen. Innan man utvidgar den
verksamheten vore det väl angeläget, att
man försökte se till att det blev litet
andlig vård inom folkpartiets ram. Om
man skall bekämpa socialismen, som
har sin rot i eu kristen uppfattning,
måste man också bekämpa den kristna
livssynen. Jag är medveten om att inom
folkpartiet, liksom inom alla andra partier,
meningarna i denna fråga är delade.
Man bör akta sig för att angripa något
som ändå har ett visst värde för
många människor i detta land.

Folkpartiet är emellertid mindre intressant
i dagens situation. Mera intressant
är att veta vad namnförändringen
hos bondeförbundet innebär. Herr Hedlund
har talat om att han nu skall föra
en kampanj för det direkta ägandet, han
skall skapa större möjligheter för de
mindre företagarna. Han talar om svårigheterna
för skogsbruk och jordbruk,
om röjningar och dikningar och vägar.
Han talar om olika inkomsttillfällen och
om det höjda margarinpriset, om lottparlamentarism
och influensaparlamentarism.
Vi har nu fått erfara att man i
frihetens namn har bekämpat möjligheterna
för löntagargrupperna inom industrien
och på andra håll att få en
dräglig tilläggspension. Låt mig därför
få fråga centerpartiet: Vill centerpartiet
nu i frihetens namn gå ifrån den ganska
dyrbara subventionspolitiken? Vill centerpartiet
i frihetens namn också säga:
Vi vill inte tvinga människorna att avstå
från att äta margarin och övergå till
att äta smör? Det skulle vara intressant
att höra herr Hedlund draga ut konsekvenserna
av vad han menar med att
han övertagit och i sitt program infört
frihetsbegrcppet å la folkpartiet.

Det har sagts att man inte vill sitta i
farbror statens knä. Jag träffade en före
detta riksdagsman från bondeförbundets
lid. Han kom och tackade för att
han fick GOD kronor i pension och var

mycket angenämt överraskad därav.
Lyckan hade varit honom bevågen. Han
sade att han hade börjat med två tomma
händer. Nu hade han mellan 1 000 och
2 000 tunnland skog och 200 tunnland
öppen jord. Jag sade: Det är hemskt så
besvärligt det är för jordbruket i dag.
Jag har aldrig ansett jordbrukspolitiken
vara förnuftig. Det skulle vara fel av
mig att påstå något sådant. Den har inte
tagit hänsyn till vissa faktorer. Det
tycks vara så med jordbrukspolitiken av
i dag, att när den ger den store jordbrukaren
en lyxbil, så ger den torparen och
småbrukaren en skottkärra. Vore det
inte lämpligt att jordbruksminister Netzén
försökte finna en form för en social
jordbrukspolitik, som inte ger generella
bidrag, en form som kan ge de mindre
jordbrukarna här i landet inte en skottkärra
utan någonting som ligger emellan
skottkärran och bilen — och ger det
kontant. Varenda gång vi nu ändrar
jordbrukspolitiken kommer det en ny
bil och en ny traktor till de större jordbruken,
och detta kan det ju bli litet
svårt att försvara, om ändringen sker
varje år och traktorerna står obegagnade
på jordbruken.

Centerpartiet säger nu —- och jag förstår
mycket väl att det är med udd mot
de större företagarna — att man skall
göra en omfördelning i ägandet i andra
avseenden. Man kan naturligtvis vidta
åtgärder för att rationalisera, men jordbruksministern
skall alltid komma ihåg,
att när nu bondeförbundet har gått över
till en centerpolitik, innebär förmodligen
detta, att det vill markera, att jordbrukspolitiken
numera inte är av någon
väsentlig betydelse för centerpartiet.

Inom det län jag representerar bär
centerpartiet den 1 juni haft sin största
framgång i Uppsala stad, och partiet har
nu blivit ett stadsparti. Socialdemokraterna
håller givetvis sin majoritetsställning
på landsbygden. Valutgången kan
emellertid vara en modesak i det fallet,
och man har måhända i många stads -

Xndra kammarens protokoll l!).r>8. Nr Ii 2

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

lägenheter helt enkelt röstat på den roligaste
TV-skådespelarens mimik. Jag
tror emellertid att det är farligt, om man
på jordbrukarhåll hyser den uppfattningen
att industriens folk bara vill ge
förmåner åt andra men inte åt sig själva.
Jag hoppas att jordbruksminister Netzén,
som ju har sina rötter i den uppländska
bygden och därför vet att vi har
en del småbrukare som behöver ett
handtag, verkligen försöker finna de
riktiga samförståndsvägarna därvidlag.

Det talas ofta om att vi inte har råd
att vidtaga den eller den åtgärden. Sådant
är många gånger dumt tal. Ty om
svensk industri i dag slutade upp med
att investera och rationalisera, så skulle
detta innebära en ekonomisk katastrof.
De som förfäktar motsatsen har aldrig
sysslat med praktisk företagsamhet här
i landet. Och detsamma gäller för stat
och kommun. Staten måste få ökade
möjligheter att följa med i den utveckling
industrien genomgår i våra dagars
samhälle. Jag vill därför varna regeringen
för att följa högerns politik att
bara dra åt svångremmen, när det gäller
sociala och kulturella anslag. Om så
sker, betyder det på längre sikt en katastrof
för vårt samhälle. Jag har helt nyligen
haft tillfälle att mycket noggrant
studera hur industrien fungerar, och jag
kan försäkra att den största katastrofen
för svensk industri skulle uppstå, om
alla kulturella och sociala anslag drogs
in. Vi skall inte glömma att människorna
inte lever av högerns vardagsmänniskopsykologi.
De behöver mat och
kläder och kultur. Vi måste därför skapa
möjligheter för dem att skaffa sig detta.

Herr talman! Jag hoppas innerligt att
man i regering och riksdag skall inse,
att vi i vårt ekonomiska tänkande nu är
50 år efter vår tid, medan tekniken ligger
20—30 år före. Det gäller nu att vårt
ekonomiska tänkande hinner i kapp utvecklingen,
och det innebär att vi inte
nu bör spara på anslagen för sociala och
kulturella ändamål.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Om jag först skulle säga
något om det senaste valet och om jag
då fick min vilja fram riktigt okonventionellt,
så skulle jag hemställa hos talmannen
att han, med den makt han har,
måtte anmoda andre vice talmannen Oscar
Malmborg att för kammaren berätta
historien om de två skaraborgsbönderna
och tossorna. Jag skall inte själv berätta
den, eftersom jag inte vill förstöra en
historia, som endast Oscar Malmborg
kan berätta med fullt mästerskap. Jag
vill emellertid bekänna, att mina tankar
i ganska hög grad gick till den historien,
när jag erfor valresultatet.

Vi har haft ett kolossalt ståhej med
först en folkomröstning och sedan ett
val, och det har i det sammanhanget
sagts många ord, som inte borde ha blivit
sagda. Men ändå står vi på ungefär
samma punkt som förut. Nej, det gör vi
förresten inte, ty vi har försämrat den
politiska atmosfären, och det blir nu besvärligare
att nå den enighet vi skulle
behöva ha.

Jag är John Lundberg tacksam för att
han tog upp frågan om ideologier. Jag
hade själv tänkt ta upp den saken med
anledning av ett uttryck som Jarl Hjalmarson
fällde tidigare i dag. Han talade
då om det enskilda ägandet. Det talas
ganska ofta om det. Jag håller med herr
Hjalmarson om att det är en sak att slå
vakt om, men jag måste samtidigt ändå
starkare understryka, att ett ägande
medför ett större ansvar för den enskilde
än om han inte äger någonting eller
om han endast i mindre grad, som regeringen
tycks önska, får disponera över
sina medel och tillgångar. Jag ser
egentligen den största betänkligheten
mot den socialistiska tanken just i det
förhållandet, att människornas ansvarskänsla
minskas, om det allmänna i så
hög grad tar vara på deras intressen eller
vad man anser vara deras intressen.

Nu säger herr Lundberg, att de borgerliga
behöver en ideologi. Han har
läst en bok, som i stora delar är mycket

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

läsvärd och som jag tror att många av
kammarens ledamöter har tillgång till,
och han vill att de borgerliga skall sluta
dansen kring guldkalven. Han kan
inte säga någonting mera sant och träffande.
Visst behöver de borgerliga en
ideologi. Vi har inte någon utformad
ideologi. Jag skall inte tala om de andra
partierna i riksdagen, men herr Lundberg
ville antyda att det finns en socialistisk
ideologi. Det tror jag att det har
funnits, och den har burit upp handlandet
under många år; på grund av idealitet
har man kommit utanför sig själv
och arbetat för någonting större. Men
jag tror att den ideologien i ganska hög
grad försvunnit. Jag vill inte ge mig in
på någon bedömning av frågan vem som
bäst behöver en ideologi, de borgerliga
eller socialdemokraterna — det är möjligt
att det är de borgerliga. Vi behöver
det i varje fall allesamman; vi har alldeles
för litet av idealitet. Har vi något
som vi kallar för ideologi, så gör den inte
skäl för namnet. Vi måste tänka om i
så många avseenden och vidga blicken
på ett helt annat sätt än vi gör i den
sockenpolitiksanda, i vilken vi ofta för
våra resonemang här i landet.

Vi är inte ensamma på jordklotet, och
det kommer att ställas mycket stora krav
på oss i framtiden. Vi är gärna med i
internationella sammanhang, och det är
riktigt, men det kommer att bli ändå
mera av den sorten i framtiden. Ingen
skall inbilla sig själv, att vi ensamma
skall få sitta i orubbat bo, medan en
massa människor på andra håll svälter.
Jag var mycket tilltalad av den motion,
som Olof Palme väckte vid årets vårriksdag.
Han föreslog afl vi skulle skicka
i viig smör till länder som kunde behöva
det, när vi nu inte kan ordna våra
smöraffärer själva. Det ligger någonting
abderitiskt i att matvaror skall behöva
förstöras fastän de ofantligt vid behövs
på annat håll. Här brister det i den
mänskliga solidariteten, och gränserna
dras här på ett sätt som inte är bra.

Jag har på senare tid tyckt mig förstå

litet bättre hur det kommer sig, att motsättningarna
är så pass stora som de ändå
är i vår riksdag, och den hittillsvarande
delen av debatten styrker mig i
denna min uppfattning. De som suttit på
läktaren och lyssnat måste fråga sig:
vad är egentligen sanning i det som
säges? Alltsammans kan inte vara sant,
eftersom det talar emot vartannat. Inte
heller jag kan stå här och bena ut det,
och det spelar också mindre roll i det
principiella sammanhanget. Vad som
för mig står klart är emellertid, att en
människa kan tro absolut säkert på riktigheten
av sin åsikt, även om den är
diametralt motsatt en annan människas
åsikt.

Det är vad som skett i pensionsfrågan,
och eftersom pensionsfrågan varit
en så central sak, skulle jag återigen
vilja redovisa min uppfattning, att vem
som än haft rätt i denna fråga — om
nu någon haft det — så borde inte något
beslut alls ha fattats. Det blev nu
inte heller något beslut, men det borde
vi ha kunnat begripa från början; då
hade vi sluppit en mängd tråkigheter.
Jag resonerade med många här i kammaren
både inför folkomröstningen och
inför frågans behandling här i riksdagen,
och jag kunde förstå att det rådde
stor olust på många håll. Man undrade
hur man skulle kunna komma ur den
situation man råkat i. Vi borde ha nöjt
oss med folkpensionen och vilat på det
andra för att utröna, om vi inte skulle
kunna komma fram senare till ett gemensamt
resultat. Nu var det prestigehänsyn
på alla håll som gjorde att det
låste sig, och det gick inte att få någon
ordning på det hela. Men en så viktig
fråga bör inte genomdrivas av en
liten majoritet mot en stor minoritet,
på vilken sida majoriteten än må vara.

Jag vet att det i bitterheten över utgången
sagts ganska mycket om att det
vore oförenligt med kristen syn och
omänskligt att rösta emot eu så uppenbart
behjärtansvärd sak. Jag kan inte
heller se något reellt skiil för att den

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ena anställde skall ha pension, då den
andra inte har det. Det är bara sättet
att lösa frågan som vi måste undersöka.
Det kostar emellertid pengar, och vi
måste betala det, och det är det som
alltid är besvärligt att göra.

Jag var litet grand inne på de underutvecklade
ländernas problem, beträffande
vilka vi ju gjort en insats. Vi
skickar dit medel och teknisk personal.
Jag ser att statsrådet Ulla Lindström
har försvunnit ur kammaren; hon brukar
ha förståelse för dessa ting. Men
jag skulle vilja tillägga ett par ord i
denna fråga.

Jag var för några dagar sedan i Amerika
och blev då intervjuad i radio på
västkusten. Man ställde därvid frågan
hur det kommer sig att de underutveckade
folken visar så liten tacksamhet
för de pengar Amerika betalar. Det
var en ganska känslig fråga att svara
på. Min övertygelse är emellertid att
man aldrig kan köpa vänskap för pengar.
Hos dessa folk i sydöstra Asien och
i Afrika ligger en så ofantligt djup bitterhet
och misstro mot allt som kommer
från väster. Herr Ohlin sade här
något som jag skrev upp: »Många ser
i Sovjet ett mönster att efterlikna.» År
misstron mot väster så stark som den
tycks vara, så är Sovjet det enda de
har att söka sig till, om vi inte kan
bjuda dem något som är bättre. Det är
detta vi är tvungna att skaffa oss. Jag
är då åter inne på vad herr John
Lundberg sade till mig allra först, nämligen
att vi måste skaffa oss en ideologi,
ett högre mål än vår egen levnadsstandard.
Vi söker och undrar hur vi skall
finna detta. Det är många som funderar
på detta problem, men vi har inte
lyckats komma ut ur oss själva tillräckligt
för att kunna ge den lyftning åt
våra strävanden, som måste till.

Jag vet att somliga i denna kammare
inte är så intresserade av detta, men
ju mer man sätter sig in i denna fråga,
desto klarare måste man se att Västerlandet
är nära sin undergång, om vi

inte kan finna någon gemensam hållpunkt
för vårt arbete. Demokratien är
en svår sak, och demokratien kan omöjligen
fungera, om invånarna i demokratien
är en massa små diktatorer, som
springer omkring och vill ha sin vilja
fram i varje stycke. Här finns så mycket
diktatorer i vårt land. Om man
kommer in i en familj ser man inte så
sällan efter bara några få minuter, att
här är det husfadern som är den styrande
eller här är det hustrun som dominerar
och bokstavligen håller brödkaveln
i handen. De är diktatursembryon,
och det sätter sin karaktär på
hela folket om vi är sådana. Därför
måste vi tänka om ganska mycket, och
vi skall, som herr Lundberg sade, skaffa
oss en ideologi som håller och som
är byggd på fasta principer. En hög
levnadsstandard är utmärkt och skall
eftersträvas, och vi skall också dela
med oss av den, men en hög levnadsstandard
utan normer att leva efter,
utan fasta moraliska normer, leder ofelbart
till splittring och upplösning och
slutligen undergång.

Svaret på den fråga, som den amerikanske
intervjuaren ställde till mig, är
väl, om man skall tala riktigt schematiskt,
helt enkelt att vi har för litet omsorg
om våra medmänniskor. Det är
så många vi skulle kunna ge en hjälpande
hand, inte bara med pengar eller
snarare inte först och främst med
pengar utan på ett helt annat sätt: genom
omtanke och kärlek. Det är det
människor — inte minst i en storstad
som denna — längtar efter och måste
få.

Ja, herr talman, nu händer det mig
för andra gången i följd, att min hals
inte står mig bi. Jag märkte att detta
även kan ske på mycket högre ort än
min. Statsministern hade sina besvär,
men han talade mycket längre än jag
och hade kanske också mer att säga än
jag. Innan jag slutar vill jag emellertid
än en gång understryka vad som togs
upp av herr Lundberg i Uppsala, då

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

han sade att de borgerliga behöver en
ideologi. Det är sant, och det finns ingenting
att ta tillbaka på det påståendet,
men ofta kan man vid en riktigt noggrann
granskning finna, att man själv
sitter i samma båt som de, hos vilka
man ser stora fel. Jag vill därför sluta
med att säga att vi alla behöver en
ideologi, och vi kan få en gemensam
sådan om vi får bort en mängd barlast
inom oss, bitterhet och dylikt. Därigenom
skall vi här i landet kunna nå
mycket goda resultat i de gemensamma
strävanden, som vi då skall kunna ge
oss hän åt.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Moralisk upprustning
strävar ju mot solidaritet över gränserna,
och denna tanke kan inte bygga
på mindre än att människorna lär sig
att gemensamt skapa och gemensamt
utnyttja de värden vi har. Herr Dickson
säger att vi visar för litet omsorg
om medmänniskorna. Men socialismen
är ju baserad på att vi skall visa solidaritet
med våra medmänniskor och utnyttja
de materiella såväl som de andliga
resurserna så, att alla människor
får det bättre. Det finns ett aktuellt
kapitel i den bok som jag har i min
hand, Asiens fyrbåk, där det påpekas,
att hälften av jordens befolkning bor i
Asien men att bara en tredjedel av världens
födoämnen produceras där. Det
talas vidare om att läkarvetenskapens
största problem i Amerika är vården av
de mentalt sjuka, medan det största
problemet i Indien är att hålla svältande
människor vid liv. Detta framhålles
oupphörligt.

Jag har den uppfattningen, att om
inte politikerna kan enas om en ideologi,
där rättfärdighetskravet, känslan
för medmänniskorna, blir levande och
om vi inte utnyttjar resurserna på ett
vettigt sätt, är det omöjligt att lösa
såväl nationella som internationella problem.

Jag är medveten om att socialismens
ideologi och de som föreräder den har
sina brister. Ideologien finns dock och
vi kan bygga vidare på den. Men inom
de borgerligas led råder ju den uppfattningen,
att enskilda genom att exploatera
medmänniskor skall kunna
skapa materiellt överflöd åt några få,
och så glömmer man den materiella
grunden för ett rikare andligt liv och
stt rikare liv över huvud taget för människorna
inom varje nation och internationellt.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är som herr Lundberg
säger, att vi behöver solidaritet
över gränserna, och just därför är det
så ohyggligt beklämmande, att vi här
i landet inte kan vara mera eniga än vi
är. Felet ligger helt säkert lika mycket
på den borgerliga som på den socialistiska
sidan. Jag tror — det gäller kanske
inte om herr Lundberg själv -— att
även inom det socialistiska lägret det
väl finns materialism och personer som
inte är så helt beredda att ögonblickligen
ge upp sin egen fördel till förmån
för det hela. Men var den största
skulden ligger vet jag inte.

Att vi inte här i landet lättare kan
finna en plattform för att resonera,
utan att det skall bli ett sådant här käbbel,
beror enligt min övertygelse i stor
utsträckning på partitänkandet. Det är
mot denna bakgrund som det förefaller
så hopplöst att komma framåt på det
internationella planet. Man måste ju alltid
börja med sig själv, inom familjen
och inom nationen. Kan man inte klara
detta, blir ju världsproblemen mycket
besvärliga.

Herr HANSSON i Skegric (ep):

Herr talman! Innan jag ställer ett par
frågor till herr Ohlin och kanske även
till herr Hjalmarson skall jag be att få
säga något om de dagsaktuella problemen
såsom jag ser dem.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

Ville man leka med ord skulle man
ju egentligen kunna kalla denna remissdebatt
för en återremissdebatt, ty
den budget som nu presenterats har ju i
vissa stycken en gång tidigare remitterats
av kammaren. En viss »make up»
har kanske gjorts av regeringen, men
några underverk har denna i så fall
inte åstadkommit. I stället har väl en
del mindre trevliga drag kommit i en
klarare belysning än tidigare.

Jag skall nu inte gå in på några
sifferdetaljer i budgeten. Det är möjrigt
att de siffror som inte nämns måhända
är de allvarligaste. Man kan ju
ha rätt att exempelvis fråga: Vad blir
det totala tillskottet på budgetens utgiftssida,
när eventuellt höjda statstjänstemannalöner
eller pensioner inräknas?
Vad kommer en eventuell arbetsbekämpande
politik att kräva av nya
utgifter? Vad blir den totala automatiska
utgiftsstegringen från den 1 juli
i år till den 1 juli nästa år?

Vid sidan om dessa frågor kan andra
ställas, som inte är mindre allvarliga.
Vad blir t. ex. det inkomstbortfall, som
en vikande konjunktur kan bära i sitt
sköte genom minskade inkomster för
jordbruket och inom industrien samt
inom arbetstagarleden? Dessa senare
frågor är inte de minst allvarliga, därför
att vi har så litet att säga till om när
det gäller minskade inkomster. Man har
i regel lättare att undvika ökade utgifter
än att förebygga att inkomsterna minskas.
Det är länge sedan en finansplan
använde så anmärkningsvärda formuleringar
angående en befarad avmattning
av konjunkturerna som den som nu har
avlämnats. Även om det måhända är
för tidigt att avgöra, om vi står inför
en mera allmän förändring till det
sämre, är det nog klokt att ta en sådan
eventualitet på allvar. Utvecklingen i
vissa andra länder är nämligen ett allvarligt
observandum för oss. Internationella
kristendenser har liksom
internationella inflationstendenser en

obehaglig benägenhet att fortplanta sig
till andra länder.

De beredskapsåtgärder som nu signaleras
i statsverkspropositionen är tacknämliga,
även om man naturligtvis alltid
kan diskutera deras lämplighet ur
andra synpunkter. Framför allt kan,
såvitt jag ser det, planerna på ökat bostadsbyggande
i detta sammanhang diskuteras.
De är mera av konsumtionsfrämjande
än av produktionsstärkande
natur. Då är det bättre att söka aktualisera
tidigare tillbakahållna investeringar
i byggen, maskiner etc. inom
näringslivet.

Herr Hedlund har tidigare i dag påpekat,
att en lättnad i ränteläget kan
vara nödvändig. Jag hoppas att därest
utvecklingen betingar en sådan åtgärd
den inte heller skall låta vänta på sig.
Den lättnad i företagsbeskattningen,
som finansministern har utlovat i samband
med en eventuell tilläggspensionsförsäkring,
borde kunna genomföras
oberoende av om en sådan försäkring
beslutas eller inte. Kan staten undvara
dessa pengar vid det tillfället, bör den
kunna det när som helst. Denna skattelindring
kan väl inte kompenseras genom
pensionspremierna. Vid ett genomförande
av en allmän tjänstepension
skall ju dessa avgifter gå dels till pensioner
och dels till pensionsfonden för
bestridande av löpande utgifter. Men det
är väl ändå inte meningen, att man ur
den fonden skall låna pengar för statens
löpande utgifter. I en vikande
konjunktur är dessutom risken för att
en sådan skattelättnad skall vara inflationsdrivande
mycket ringa.

Till denna ovissa framtidsbild hör
även en annan detalj, som man inte
bör förbise, och det är det ekonomiska
sambandet mellan industri och jordbruk.
En vikande konjunktur inom det
ena området kommer att påverka det
andra. Jordbruket och industrien är i
dag direkt eller indirekt stora kunder
hos varandra. Om en kris fortsätter —
den är redan ett faktum inom jordbru -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ket — kan ganska snart efterverkningar
komma att göra sig gällande även inom
andra områden, inom handel och industri
men också på arbetsmarknaden.
En sådan påtvingad återhållsamhet på
köpsidan inom jordbruket får med nuvarande
intensiva jordbruk en väsentligt
kraftigare återverkan på andra
områden än motsvarande företeelse
hade på 1930-talet. Därför bör man
kanske uttala en varning för att nu
låta ett inkomstbortfall för jordbruket
utgöra ett medel för bekämpande av
stagnation på andra områden.

Den oro som nu råder bland jordbrukarna
är berättigad. Man ser på
det hållet inga tendenser tycker man, i
positiv riktning för prisbildningen. I
stället har de beslut, som fattades av
vårriksdagen rörande avsättningsfrågan
och gränstrafiken av jordbrukarna
tolkats som ett bevis på ett ganska
ljumt intresse från regeringens sida.
Den åtgärd som prisavtalet förutsätter,
nämligen en reglering av margarinpris
och -produktion, borde nu ha vidtagits
i stället för fortsatt subvention eller i
varje fall ha genomförts vid sidan
därav.

Om man hade, såsom föreslogs vid
vårriksdagen, sänkt sockerskatten, skulle
resultatet ha blivit en minskning av
de totala livsmedelskostnaderna samtidigt
som staten hade sluppit betala
subventioner på smöret. Dessutom
hade man inte behövt riskera alt nödgas
anslå medel för att hålla det sockerbetspris
som avtalats. Att fortsätta subventioneringen
av smöret är inte den
bästa lösningen, men tyvärr är den väl
i dagsläget svår att frångå, sedan den
vägen nu har beträtts. Även om den
har gjort verkan, är det dock, som man
förutspådde, mycket svårt att nu lämna
den linjen för en annan. Det är enligt
min mening principiellt felaktigt, om
utvecklingen ledes dithän, att vår matfettsförsörjning
mer och mer baseras
på en industrivara, som framställes av
råvaror som till allra största delen

måste importeras. Den fasta delen av
matfettsförsörjningen borde i stället
utgöras av jordbrukets produktion och
den variabla delen av industrivaror.

Det brister tycker jag på något sätt
i logiken, när regeringen dels tillmäter
matfettet en sådan betydelse i folkhushållet,
att man inte vågar vidta en viss
prisjustering, dels ser mellan fingrarna
med att den del av denna produktion
som dock är den tillförlitligaste, nämligen
smörproduktionen, riskerar att
trängas tillbaka.

En ny besvikelse utöver de tidigare
väntar måhända jordbrukarna, när
prisavtalets 6-procentregel eventuellt
utlöses till hösten. Enligt denna regel
skall som det heter priserna återföras
till mittprislinjen. Men vilken mittprislinje?
Skall det vara den mittprislinje,
som fastställdes 1956, plus de 5 procents
tillägg som 5-procentsregeln har
givit, eller skall det vara den mittprislinje,
som i dag eller vid återställandet
ger jordbruket inkomstlikställighet? Ja,
därom kan man tvista. Om den mittprislinje
som sattes 1956 skall eftersträvas,
så betyder det, att jordbruket trots
återställandet redan från början kommer
att få en kvarstående inkomsteftersläpning.
De inkomsttagare, efter vilka
inkomstlikställighcten beräknades 1956,
har nämligen sedan dess fått väsentligt
höjda inkomster. Det skulle vara riktigast
att vid återställandet till mittprislinjen
fastställa en helt ny mittprislinje
som från utgångsläget ger den åsyftade
inkomstlikställigheten. Sker icke detta,
torde det finnas ganska små utsikter till
att den genomsnittliga prisnivån under
de tre åren skall komma att ge jordbrukarna
den inkomstlikställighet vilken
avtalet förutsatte.

Herr Lundberg slod för en slund sedan
här och ställde vissa frågor. Han
tog sig vissa friheter och frågade, huruvida
jordbrukarna var villiga att nu
återgå till full frihet i prissättningen.
.lag trodde att herr Lundberg var införstådd
med syftet med jordbrukspoliti -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ken. Vår jordbrukspolitik har samma
syfte som i andra länder med liknande
system. Jag tror att om herr Lundberg
skulle räkna efter hur mycket jordbruket
har i subventioner och hur mycket
den inkomsteftersläpning representerar
som jordbrukarna får bära enligt avtalet,
skulle herr Lundberg finna, att den
subvention, om man får kalla det så,
som jordbrukarna lämnar i form av
billigare livsmedel än avtalet räknat
med, är väsentligt större än den subvention
som svenska staten lämnar
jordbruket. Jag skall inte förlänga debatten
med att diskutera med herr
Lundberg om dessa principsaker, men
jag tror det är skäl i att ordentligt
tränga in i dessa siffror, innan man
kastar fram en sådan tanke som herr
Lundberg gjorde.

Inom en relativt nära framtid skall
jordbrukets prisfrågor på nytt behandlas
och ett nytt prisavtal ingås. Det är
att hoppas att det då skall gå att åstadkomma
säkrare spärregler för inkomstbortfall
än dem som vi tidigare haft.
Den tillgång vårt land äger genom att
ha ett jordbruk som står bland de
främsta i världen vad beträffar intensiv
och rationell drift bör vi rätt värdesätta.
Kortsiktiga intressen bör inte
leda till nedpressning av jordbrukets
produktionskapacitet.

Ser man litet längre framåt, avtecknar
sig planerna på en friare europamarknad
som ett problem beträffande
vilket man inte vet vad det kan dölja.
Den redogörelse som jag hoppas att
handelsminigtern kommer att lämna
om de hittills nådda resultaten kanske
kan klara sikten något. Till dess får vi
väl vänta och se. Jag har emellertid för
min del ibland reagerat emot de optimistiska
uttalanden som ledande personer
gjort beträffande denna fråga.
Från centerpartiets sida förstår vi mycket
väl, att vi inte kan stå utanför ett
sådant frihandelsområde, om det kommer
till stånd, men vi tror det är välbetänkt
att inte låta fördelarna för

vissa avsnitt av näringslivet bortskymma
de svårigheter eller rent av faror
som kan drabba andra avsnitt av samma
näringsliv. Vi bör använda tiden
fram till ett eventuellt genomförande
av en sådan marknad till att förstärka
särskilt den mindre industriens konkurrenskraft,
ge bättre tullskydd i utgångsläget,
underlätta kapitalförsörningen,
ge lättnader i skattehänseende
etc., etc. Småföretagsamheten är inte
bara av betydelse för sysselsättningen
i landet, den svarar också för en rikhaltig
fördelning av produktionen, som
vi trots medlemskap i ett frihandelsområde
måste se till att upprätthålla.

Herr talman! Jag lovade att ställa ett
par frågor till herr Ohlin. Herr Ohlin
nämnde från denna plats, att vi måste
lösa pensionsfrågan med utgångspunkt
i de socialpolitiska idéer som vi tidigare
tillämpat. För vår del har vi inte
betraktat tilläggspensionerna som någon
social fråga. Vi anser på vårt håll, att
det sociala momentet här ligger i folkpensionerna
och icke i tilläggsförsäkringen.
När herr Ohlin menar att vi
skall kunna lösa denna försäkring enligt
hans linje, så är det inte något
mittförslag, som herr Ohlin uttryckte
sig. Jag tror för min del att förutsättningarna
för en samförståndslösning i
pensionsfrågan inte har förstärkts genom
omröstningen i höstas och genom
nyvalet nu. Tvärtom har väl dessa voteringar
i denna fråga, om jag får säga
så, snarare bidragit till att minska möjligheterna
för en sådan lösning. Den
tiden har enligt min mening försuttits,
då det eventuellt skulle ha varit möjligt
att få en mera samlande lösning
till stånd.

Denna fråga har ju så ingripande betydelse
i andra sammanhang, att den
inte borde lösas isolerad; därvidlag har
herr Ohlin och jag precis samma mening.
Men nu har det blivit så, att för
varje gång frågan dragits fram av de
olika partierna har dessa låsts hårdare
fast vid sina egna linjer, och deras

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

respektive uppfattningar tycks icke vara
till salu på något håll. Det gäller
framför allt regeringspartiet, som håller
fast vid obligatoriet och fördelningsprincipen;
det gäller centerpartiet
som inte viker från den personliga
frivilliglinjen. Folkpartiets nya kostym
tycks inte vara till salu och ej heller
delar av densamma. Herr Hjalmarson
har egentligen ingenting att sälja.

Herr Hjalmarson yttrade här ganska
frispråkigt i eftermiddag, att det var
herr Hjalmarson som stod kvar på den
gamla ståndpunkten sedan i höstas och
att det var herr Hedlund som närmat
sig herr Hjalmarson. Jag uppfattade det
närmast som ett skämt från herr Hjalmarsons
sida. Jag tänkte också, att det
visar risken av att anordna en remissdebatt
i rötmånaden, ty detta är kanhända
den första rötmånadshistoria,
som i år producerats i vårt land.

Herr Hjalmarson beskyllde centerpartiet
för att ha medverkat till vissa
frågors formulering. Under hela den
tid jag deltog i höstas i denna debatt
vet jag ingen enda gång, då dessa frågors
formulering togs upp. Formuleringarna
hade inte den minsta betydelse,
utan man hade i stället sina principiella
utgångspunkter. Det fanns ju
t. ex. en broschyr som hette: »Säg ja
till avtalslinjen!» Vad var det för en
linje? Såvitt jag vet försvarade herr
Hjalmarson och högern den linjen. Men
vi försvarade den inte inom centerpartiet,
och följaktligen måste det väl
ändå ha varit någon skillnad mellan
oss och högern vid det tillfället. Jag
har ingen önskan att dra denna ljusa
sommarkostym av herr Hjalmarson;
den må han behålla. Men alla som deltog
i den debatten måste väl ändå dra
på smilbandet när man försöker inbilla
folk, att det är centerpartiet som
kommit till högern och icke tvärtom.
Nej, hela denna fråga om tilläggsförsäkringcn
har blivit en princip- och
prestigefråga, och i en sådan är det
mycket svårt att kompromissa, även om

man står varandra så nära som socialdemokraterna
och folkpartiet tydligen
gör.

När det gäller den kontrovers, som
här seglade upp tidigare i dag mellan
oppositionspartierna angående samspelet
mellan dem, vill jag säga, att visst
kunde detta samspel ha varit bättre,
men även mellan dessa partier måste
ju rågångarna huggas upp. De bör
emellertid huggas upp med blanka
verktyg och inte med sådana som är
angripna, skall vi säga av insinuationernas
gravrost.

Herr Ohlin bär ju gjort sig skyldig
till vissa uttalanden på senare tid. Jag
måste först säga att jag respekterade
herr Ohlin strax efter valet såsom en
god förlorare, men efter hand som tiden
gått har tonen tyvärr blivit en
annan. Herr Ohlin hälsade ju sin riksdagsgrupp
välkommen med att bland
annat säga, att det hade visats en bristande
samförståndsvilja från centerpartiets
sida så till vida, att det skulle
vara centerpartiet som hade förhindrat
ett gemensamt borgerligt alternativ
i pensionsfrågan. Herr Ohlin, när en
sådan beskyllning riktas enbart till
centerpartiet måste det betyda, att högerpartiet
har varit villigt att acceptera
herr Ohlins alternativ om tilläggspension.
Jag skulle vilja fråga: Vill herr
Ohlin bekräfta, att högern var villig att
godta hans tvångslinje? Om inte, måste
jag i stället fråga: Varför riktas då inte
samma beskyllning mot högern? Jag
tror, att det är många som skulle vilja
ha ett klart besked på denna punkt,
huruvida högern var villig att godkänna
folkpartiets pensionsförslag.

Nej, det ligger väl i stället till på det
sättet, att om centerpartiet över huvud
taget skulle kunna biträda ett tilläggspensionsalternativ
skulle detta bygga
på så långtgående personlig frivillighet,
att folkpartiet sannolikt inte skulle
acceptera detsamma. Även om trots allt
så hade blivit fallet, skulle väl då utgångsläget
gentemot obligatorieförsla -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

get ha blivit väsentligt sämre. Fastän
folkpartiförslaget av många betraktades
som ett slagkraftigt alternativ underkändes
det ganska bestämt. Hur skulle
ett svagare alternativ ha kunnat vinna
större framgång?

Herr Ohlin yttrade också: »Vi kan
inte satsa på ett trepartiblock inom
oppositionen». Det var litet egendomligt
klingande samlingssignaler. Det
stämmer synnerligen dåligt överens
med kritiken mot centerpartiet för att
ha saboterat en borgerlig samling, när
man efteråt säger, att det inte går att
satsa på en sådan samling. Vi från
centerpartiets sida är vana vid att kunna
samarbeta, men vi inbjuder inte till
samarbete på det sätt som herr Ohlin
här har gjort. Jag tycker att valutaslaget
borde stämma herr Ohlin till litet
eftertanke beträffande det riktiga i att
gå denna väg. Om herr Ohlin fortsätter
att avvisa ett samarbete på den borgerliga
sidan, är jag rädd för att han ikläder
sig gestalten av en politikens Sven
Duva: »Om jag inte får med de andra gå,
så får jag väl ensam gå». Ja, Sven
Duva förde en herostratisk kamp, men
resultatet blev nedslående.

Det är också ett annat uttalande av
herr Ohlin, som jag skulle vilja bemöta.
Herr Ohlin sade att vi nu har
två högerpartier här i landet och att
centerpartiet är ett yttersta högerparti.
Ja, men ibland heter det, att man kan
tveka om huruvida centerpartiet är något
borgerligt parti; det brukar herr
Hjalmarson och hans meningsfränder

ganska ofta säga. Herr Hjalmarson och
herr Ohlin får väl försöka enas om
huruvida centerpartiet är ett borgerligt
parti, ett högerparti eller ett parti
som står på den andra sidan. Det går
väl inte att samtidigt ge uttryck åt bägge
dessa uppfattningar.

När herr Ohlin säger att centerpartiet
är ett yttersta högerparti, kan jag
inte heller underlåta att göra den reflexionen,
att om det nu är på det
sättet — och det kan ju hända — att en
del av de röster, som herr Ohlin miste,
gick till centerpartiet, måste ju herr
Ohlin ha hyst rätt många högerentusiaster
inom sitt parti. Men för ett parti,
som gör anspråk på att rent av stå till
vänster om socialdemokraterna, bör
det väl kännas skönt med en sådan
åderlåtning.

Nej, herr Ohlin, det finns bara ett
högerparti. Herr Ohlin får finna sig i
att centerpartiet är ett mellanparti och
förblir det, oavsett om herr Ohlin
skulle önska någonting annat.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.51.

In fidem

Gunnar Britth

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av propositionerna
nr B 1 och B 2 (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr B 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1958/59, och nr B 2, angående
utgifter å tilläggsstat III till riksstaten
för budgetåret 1957/58, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut gjord anteckning ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp),
som yttrade:

Herr talman! Jag skall inte säga mycket
om valresultatet, det är sagt en hel
del härom och mera följer kanske från
andra talare. Helt allmänt kan man
konstatera, att valresultatet väger tungt
i den politiska händelseutvecklingen.
Det måste vara så i en demokratisk styrelse.

Jag tycker att det är två saker som
är värda att notera särskilt om man tar
sikte på den fråga, som föranledde valet.
Den ena hr, att de två partier som
hade ställt sig bakom regeringens proposition
inte ökade sitt sammanlagda
röstetal eller sin sammanlagda andel av
väljarkåren. Underlaget för regeringens
förslag var alltså efter valet oförändrat
i väljarkåren. Däremot innebär mandatfördelningen
alltid något av slumpens
skördar, och den förändrades en del såsom
alla vet. Inom den andra halvan
av väljarkåren och riksdagen skedde en

kraftig förskjutning, framför allt från
folkpartiet till centerpartiet men även
till högern. Denna förskjutning innebär
ju en skärpning av motståndet mot regeringens
förslag — om man tar hänsyn
till samtliga de borgerliga partierna.
Man kan alltså inte säga att problematiken
egentligen blivit mindre eller att
man har funnit någon tryggad väg
framåt för den fråga det närmast gällde.

När man i övrigt diskuterar vad som
hände under valet är det en sak jag
skulle vilja stryka under, eftersom jag
tycker att den har kommit i skymundan.
Den gäller centerpartiets förhållande
till linje 2. »Vi håller på linje 2» stod
det visst på några affischer ute i de
svenska bygderna. Men linje 2 var ju
ett förslag av herr Carlsson i Arla som
gick ut på att man skulle göra tilläggspensionerna
värdesäkrade på statens
bekostnad upp till 3 000 kronor och
eventuellt också ge statsbidrag till premierna
åt människor som annars skulle
få särskilt höga premier. Detta var linje
2. Folkpensionerna stod under folkomröstningen
i den för alla förslagen
likalydande ingressen. Det var alltså
inte linje 2 utan det var en för alla
partier gemensam ståndpunkt. Sedan
säger man i alla fall inom centerpartiet
att man håller på linje 2 trots att
den inte existerar över huvud taget i
partiets framträdande under valrörelsen.
Jag skall inte säga mera om pensionerna.

Beträffande budgeten och den mycket
omdiskuterade terminologien får man ju
säga, att när man lyssnar till herr Hjalmarson
och hans ekonomiska förkunnelse
beträffande både driftbudgeten
och statens upplåning, så har finansministern
verkligen blivit hårt straffad

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

för sitt tilltag att fullständigt förstöra
de begreppsbestämningar som man
inom svensk riksdag och svensk politik
har haft sedan lång tid och som
går tillbaka till bestämda riksdagsbeslut
1936/37 och 1944 om jag minns rätt.
Herr finansministern valde på våren
1956 en ny terminologi därför att det
för tillfället skulle passa hans egna förklaringar
bättre. Han får dock tydligen
hela sitt återstående liv som finansminister
att göra med att trassla sig fram
genom all den förvirring han därmed
skapat och som man inte minst på högerliåll
har begagnat sig av och utvecklat
vidare.

Jag måste nog säga att den upplysning
som man bedriver från högerhåll
när man rycker loss enstaka poster,
transaktioner eller händelser ur den
statliga kassarörelsen och lägger fram
för allmänheten varje sak för sig såsom
någonting märkvärdigt enbart tjänar
till att förvilla den allmänna opinionen.
Vill man ha fram någonting som är värt
att säga till allmänheten måste man ju
ha jämförbara utgångspunkter och räkna
med litet längre perspektiv. Att hålla
på och tala om att man den ena dagen
lånar 180 miljoner och den andra
dagen betalar tillbaka 150 miljoner, det
är ungefär lika klyftigt som om man
skulle fastställa den enskilda familjens
ekonomiska ställning genom att dra nya
slutsatser för varje gång man får nya
hushållspengar och sedan betalar ut
av dem. När skatteinbetalningarna rör
sig om mer än tusen miljoner kronor
och många ordinära utbetalningar går
upp till hundratals miljoner kronor, är
det orimligt att röra omkring i det
statliga kassasystemet på det sätt som
högern gör, om man vill ge allmänheten
något riktigt intryck av vad som faktiskt
händer. Det finns så mycket i alla
fall att säga om de ekonomiska besvärligheterna,
att högern inte borde behöva
ta till dylika metoder.

Som ett enda exempel på hur valdebatten
har försiggått kan jag berätta om

B 2

ett brev som vi fick hemma i Bohuslän
från riksdagsman Staxäng med hans
personliga underskrift, i faksimil visserligen
men i alla fall en underskrift
som gav ett personligt intryck. I mycket
förtroliga vändningar talar han i brevet
om för oss vad han vill. Jag skall be
att få citera ett litet stycke: »Vi vill
bygga under en rejäl skattesänkning —
för alla. Först ska vi få ordning på
statens affärer. Sedan ska vi sänka skatterna.
Så där efter ett år kan vi börja
den skattesänkningsperiod i svensk politik
då vi ska komma fram till att ingen
familj med vanliga inkomster ska
behöva överlämna mer än en fjärdedel
till skattemyndigheterna. I den fjärdedelen
ingår då allt vad vi betalar vad
man än kallar det. Tre fjärdedelar själv.
En fjärdedel till stat och kommun.
Högst.» Det är klart att det var ett
trösterikt budskap att efter ett år en
skattesänkning skall börja som för fram
till så goda resultat.

Jag vet inte hur många väljare som
försökte tänka sig till rätta inför denna
förkunnelse. Den kommunala utdebiteringen
ligger mellan 12 och 15 kronor,
genomsnittligt närmare 15 än 12.
Dessa skattesatser beräknas på det beskattningsbara
inkomstbeloppet. Om vi
räknar om dem till det taxerade beloppet,
får vi en beskattning till kommunen
på 10—12 procent av inkomsten.
Vidare skall 6% procent gå till folkpensioneringen.
Detta har högern sagt
ifrån i vinter och här i dag, så det
kan inte vara möjligt att ändra på dessa
61» procent. De räcker i alla fall
inte till hela pensionskostnaden. Sedan
kostar sjukförsäkringspremierna upp
till 2 procent. En mycket försiktig överslagsberäkning
ger till resultat att till
kommun, folkpensionering och sjukförsäkring
går minst 20 procent. Sedan
har herr Staxäng 5 procent kvar. Det
räcker inte ens till försvaret. Skall han
ha knektarna kvar, får han avskaffa all
annan statsverksamhet. Jag måste säga
att det är bra lovat. Men svensk demo -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

krati mår inte väl av att man lovar så
bra. Jag tror inte herr Staxäng mår väl
av det heller, om han tänker litet närmare
på saken.

Han avslutade brevet med dessa rader:
»Hela vår politik hålls ihop av en
tro på människorna, på deras förmåga
att sköta saker och ting själva. Det är
personlig frihet och personligt ansvar
vi litar till.» Jag har verkligen svårt
att lita på herr Staxäng när det gäller
dessa löften. Jag vet inte var han hade
sitt personliga ansvar när han skrev
under.

Den budget som nu föreligger redovisar
22 miljoner i överskott på driftbudgeten,
men jag tror att både finansministern
och alla andra här som är
något initierade är medvetna om att
detta överskott är mycket svagt underbyggt.
Det är knappast troligt att det
blir bestående.

Det är tre ting som är oroande i den
ekonomiska situationen inför möjligheten
att vi skulle komma i hårdare väder.
Det är att marginalen av skattekraft
är liten, kapitalmarknaden hårt
ansträngd och valutareserven otillräcklig.
Det är ett dåligt utgångsläge, om
vi skulle möta hårdare tider.

Nu har det från olika håll signalerats,
att det gäller att spara, och det skall
jag be att få instämma i. Regeringen
har ju tillsatt beredningar för besparingar
både i allmänhet och på det
sociala området, ehuru det kanske kan
finnas ett och annat att erinra om i
fråga om arbetets inriktning.

Jag skulle vilja stryka under, att det
behöver sättas i gång en grundlig översyn
av hushållningen inom den militära
förvaltningen vid sidan om åtskilligt
annat. Jag tror att utvecklingen i mångt
och mycket spårade ur under krigsåren,
då mycket var illa förberett och ibland
av naturliga skäl måste vara det, då
de militära myndigheterna fick mycket
pengar att röra sig med och hushållningen
kom in på banor som kanske
inte varit hälsosamma för den fortsatta

utvecklingen. Det hände redan vid den
tiden en del som kunde kritiseras, och
jag kritiserade en del beredskapskostnader
som svällde ut alldeles i onödan.
Krvssarbyggena var t. ex. av sådant
slag, att nästan vem som helst kunde
konstatera, att det var oklokt att sätta
i gång dem vid den tid då det gjordes,
och någon lysande affär har det ju heller
inte blivit.

Jag skulle kunna anföra en hel del
exempel men skall inte göra det. Man
får ju en del uppgifter av fullt trovärdiga
personer om ett och annat som
sker, men jag skall som sagt inte trötta
med att anföra exempel. Jag vill bara
omnämna en sak.

Jag var för någon vecka sedan i Skåne
och såg bland annat på skjutfältet
vid Ravlunda, där ju ett stort område
har tagits i anspråk för militära ändamål.
När saken senast var uppe i riksdagen,
1955, sade statsutskottet att man
räknade med att vad som då var undantaget
från militärt bruk skulle skyddas
också i fortsättningen. Det heter i
statsutskottets utlåtande nr 129 vid
1955 års riksdag: »Utskottet förutsätter,
att någon ändring icke vidtages i
nu gällande regler, enligt vilka den
s. k. Havängsdalen, som för närvarande
till största delen är utarrenderad och
där den mest särpräglade naturen finnes,
skall lämnas orörd av militär verksamhet.
»

Jag vill inte påstå annat än att man
har lämnat dalen orörd av militär
verksamhet, men man har plockat bort
en av de tre gårdar som var kvar och
låtit en jordbrukarfamilj försvinna för
att få tjänstebostad till en befattningshavare,
fastän det förefaller som om det
ändock skulle funnits goda möjligheter
att ställa i ordning en tjänstebostad
inom området, över huvud taget ger hela
den här affären ett intryck av bristande
hushållning, och detta är bara ett exempel.
Jag tror det finns anledning att
göra en översyn med hänsyn till de
växande militära utgifterna — den sum -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

ma som föreslås i den nu föreliggande
statsverkspropositionen gäller väl inte
för mer än ett år, och sedan blir det
större summor för varje år. Om inte
dessa för varje år växande anslagskrav
möts med mycket bestämda krav på
sträng hushållning, tror jag att inte
bara samhällsekonomien utan också
försvaret kommer att skadas.

Jag skall inte ge mig mycket in på
det som rör jordbruket. Jag kan instämma
i mångt och mycket av vad herr
Haeggblom har sagt. För ett par månader
sedan sade jag ungefär samma saker
som han om de uttalanden och utfästelser
som gjordes vid 1947 års riksdag
och som senare har strukits under
i vissa sammanhang. Jag skall därför
inte ge mig närmare in på dessa saker.

Jag skall inte heller säga någonting
om den proposition som jordbruksministern
har lagt fram — det får jag
tillfälle till när den kommer upp till
sakbehandling. Jag vill emellertid göra
en allmän reflexion när det gäller jordbruket
och den allmänna ekonomiska
utvecklingen. Det förefaller som om
jordbruket skulle komma i kläm före
andra grupper, ty inflationen innebär
ju att jordbrukarnas realinkomster
minskar, och vi håller på att komma i
ett sådant läge, att det inte är säkert
att det hjälper om riksdagen ger lantbrukarna
rätt att ta ut högre priser.
Om den allmännekonomiska utvecklingen
blir sådan, att avsättning för produkterna
inte kan vinnas till dessa högre
priser, så står problematiken kvar.
Bondeförbundet gick ju in i den socialdemokratiska
regeringen för att stoppa
inflationen, och jag måste säga att det
var synd att man inte lyckades göra
det, tv i så fall skulle jordbruket ha varit
i ett betydligt bättre läge än det är
i dag. — Vi får som sagt återkomma till
jordbruksproblemen senare.

När det gäller landsbygden i allmänhet
bär vi inom folkpartiet i olika sammanhang
under de senaste åren försökt
att peka på att det finns mycket att göra

B 2

i fråga om de mera allmänna problemen.
Jordbruket hör dit, men också
småindustrien, servicenäringar, kommunikationer,
kapitalförsörjning, skärgårdsproblem,
bebyggelsefrågor — det
är en lång rad stora problem som det
nu är dags att börja syssla med i ett
stort sammanhang. Det har hänt så mycket
sedan slutet på 1940-talet då man
senast såg över all den lagstiftning
som hör samman med dessa frågor, att
det är tid för en ny allmän översyn,
och •— tror jag — för en justering av
kursen på vissa punkter.

Herr talman! Jag hade nog tänkt säga
ytterligare ett och annat om de här aktuella
sakerna, men hans excellens herr
statsministerns anförande här på förmiddagen
föranleder mig att syssla litet
med politisk historia, och jag skall be
att få ta en del av tiden i anspråk för
detta.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen
herr statsministern uttalade sin ringaktning
för vad som hände under 1920-talet. Det vågmästeri som det frisinnade
partiet utövade förklaras ju alltid vara
olustigt och nästan förnedrande för
svensk folkstyrelse. Inför dessa mycket
onyanserade och schematiska beskrivningar
kan det finnas skäl att någon
gång gå tillbaka och se litet på
1920-talets historia.

Den Edénska koalitionsregeringen
mellan socialdemokrater och liberaler
bildades på hösten 1917, och efter två
år, på hösten 1919, råkade den in i en
kris — man kan nog säga att det var en
kris såväl inom regeringen som inom de
båda regeringspartierna. Efter åtskilliga
förhandlingar kungjordes den 27 oktober
1919 eft nytt arbetsprogram, som
skulle gälla för 1920 års riksdag, men
redan i mitten på riksdagen sprängdes
regeringen av socialdemokraterna, och
den 10 mars 1920 tillträdde den första
Brantingska regeringen, en minoritetsregering
från ett flygelparti, som inte
hade någon som helst möjlighet att få
någonting igenom i riksdagen. Det var

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid

alltså socialdemokraterna som inledde
raden av minoritetsregeringar på 1920-talet. Om denna regeringsbildning skrev
redaktör N. S. Norling i Arbetarbladet
i Gävle, att regeringsbildningen var
»icke blott en upp- och nedvändning
utan jämväl en ut- och invändning av
alla förnuftiga parlamentariska principer».

Ja, det gick från våren till hösten, och
så var det slut med den regeringen. Sedan
kom den De Geerska regeringen på
hösten 1920, som ombildades i februari
1921, då von Sydow fick ledningen.
Under denna regerings tid hölls andrakammarvalen
1921.

Nu skall jag be att få läsa någonting
för hans excellens herr statsministern.
Det är hämtat ur socialdemokraternas
valupprop inför 1921 års val, så det som
står där måste vara riktigt.

Socialdemokraterna förklarar att det
under de närmaste åren är stor risk

»att tullfrågan i hela dess omfattning
avgöres uteslutande i de besittande klassernas
intresse;

att lagen om 8 timmars arbetsdag fullständigt
slopas eller i grund fördärvas;

att militärbördorna, särskilt genom
på nytt ökad övningstid för de värnpliktiga,
åter komma att betunga vårt
folk långt över dess bärkraft;

att lagar om strejkförbud utfärdas för
lantarbetare, järnvägsmän och även andra
betydande grupper arbetare;

att genom utskyldsstreckets återinförande
den allmänna rösträtten för industriarbetarna
i verkligheten åter avskaffas; att

genom våldsamt ökade indirekta
skatter de bördor, staten för allmänt
behov måste pålägga medborgarna,
orättvist vältras över på de små inkomsttagarna; att

även statsmakterna tagas i tjänst
för en klasspolitik, som pressar ned
löntagarnas inkomster, men samtidigt
håller varupriser uppe eller rent av
stegrar dem;

med ett ord: att den under liberal -

remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

socialistisk och socialdemokratisk ledning
lyckosamt och energiskt under
trenne år förda folkliga politiken, som
redan blivit avbruten, efter valen helt
omlägges av en triumferande reaktion».

Varför hände inte allt detta under
1920-talet? Jo, därför att de frisinnade
slog vakt emot allt detta. De hade tillsammans
med socialdemokraterna hela
det stora reformverket gemensamt, vilket
hade genomförts under dessa tre
år, och de försvarade det. Den borgerliga
vänstern förklarade samtidigt i sitt
valupprop, att tidsläget var sällsynt
allvarligt och prövande: »Å ena sidan
en reaktion som förkunnar, att hoppet
om rättens seger över makten är fåfängt,
och söker utnyttja tidens vedermödor
mot det politiska och sociala
framstegsarbetet. Å den andra en klasskamp,
lockande eller hotande med samhällets
omstöpning efter äventyrliga teorier.
» Nå, hur skulle ett parti, som hade
en borgerlig vänsteråskådning och som
hade detta stora reformverk gemensamt
med socialdemokraterna men som
inte delade socialdemokraternas socialistiska
uppfattning, bete sig i den situationen
annat än att åt bägge hållen försvara
det de ansåg riktigt?

Jag kan återigen åberopa ett socialdemokratiskt
vittnesbörd. Den 25 oktober
1924 skrev Arthur Engberg i SocialDemokraten:
»I och för sig ligger det
intet anmärkningsvärt i att ett borgerligt
vänsterparti förklarar sig redo till
samarbete med både socialdemokraterna
och högern. Herr Ekmans deklaration
i denna riktning är därför icke ägnad
att väcka någon som helst förvåning.
Det borgerliga frisinnet har vissa
stycken av sin allmänna åskådning gemensamma
med vårt parti, andra åter
gemensamma med högern.»

Ja, där försvarade Arthur Engberg
denna partiets inställning så bra, att
det inte är någonting att tillägga.

Jag får, herr talman, inte ta för lång
stund i anspråk, så jag skall gå fort
fram.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

1928 hade vi en av de stora skärningspunkterna
i den politiska utvecklingen
på 1920-talet. Det var då en debatt i
denna kammare, som var mycket hetsig,
nämligen när lagen om arbetsdomstol
genomfördes. Från socialdemokratisk
sida har ju redan erinrats om att vi har
30-årsjubileum med anledning av det
årets riksdagsval. Vi har i så fall också
30-årsjubileum när det gäller denna debatt.
Eftersom det i denna kammare
gång efter annan sagts så mycket om
C. G. Ekman kan ju de ord, varmed han
avslutade sitt anförande, sedan han
gått igenom anmärkningarna mot denna
lag, få gå in i protokollet. Han yttrade:
»Gentemot alla de spådomar, som
här uttalats om detta förslags olyckliga
verkningar, vill jag för min del uttala
den fasta tron, att resultatet skall bli
ett helt annat. Ett förslag som icke
äger annan uppgift än att, då starka
samhällsintressen kollidera, genom en
därför lämpad organisation söka främja,
vad samhället anser vara rätt och
riktigt, bör enligt min bestämda övertygelse
ej komma att föra till olyckliga
följder. Tron på rätten skall förvisso
ej i fortsättningen komma på skam.»

Det har den heller inte gjort. De som
vittnar om att denna tro på rätten inte
kom på skam är socialdemokraterna
själva. Men herr Engberg, som skrev
så förståelsefullt om Ekman 1925, anmälde
sin reservation mot »den nedriga
handling, som härmed har begåtts mot
Sveriges arbetarklass».

Ännu vid detta val framfördes emellertid
från högerhåll bekymmer över att
reformverket bestod. Man förklarade att
»den samverkan mellan vänsterpartierna,
som alltför länge satt sin prägel på
svensk politik, har åstadkommit allvarliga
skador på betydelsefulla områden
av vårt samhällsliv». Man klagade över
nedrustningen, över skolreformen, över
den nya arvslagen, över jordbrukets beskattning
och över fackföreningarnas
växande makt. Man sade inte att man
skulle avskaffa åttatimmarsdagen, men

B 2

man krävde »frihet att arbeta», skattestreckets
återinförande och revision av
skolbeslutet. Men det hände ingenting
då heller.

Jag skall gå vidare till 1932, då ju
denna politiska period fick sitt slut
under omständigheter som vi alla känner
till. Om man vill veta vad den tidens
socialdemokrater verkligen tyckte
och tänkte om Carl Gustaf Ekman, skall
man ta reda på vad de skrev omedelbart
efter Ekmans fall, innan det politiska
läget hade kommit in i några nya fåror.
Jag har varit uppe på kungl. biblioteket
och gått igenom tidningsläggen
och plockat fram ett par vittnesbörd.
Jag skall, herr talman, ta med dem
också — jag tycker rättvisan kräver det.

Den 8 augusti 1932 skrev Karl Bergström
i Skånska Socialdemokraten följande:
»Det är och förblir obestridligt,
att Carl Gustaf Ekman varit en mycket
stor och värdefull tillgång för vårt politiska
liv. Hans kunnighet, arbetsduglighet
och mod voro av sällsynta mått.
I dessa bekymmersamma tider var herr
Ekman med dessa sina goda gåvor av
stor betydelse för land och folk. Visst
mötte mångt och mycket av det han företog
kritik och klander fråa vårt håll.
Men han var dock en fast klippa mitt
uppe i all oron, som en hel del kunde
byggas på även om det nu gällde ett
byggnadsverk, som mera tog sikte på dagens
behov. Ingen av hans ärliga politiska
motståndare skall neka honom
detta erkännande.»

Och dagen efter skrev man i SocialDemokraten
så här: »Det är tydligt att
högerpartierna hysa stora förhoppningar
att nu kunna infånga det ledarelösa
och moraliskt sårade folkfrisinnet —
och man hyser inga skrupler att trots
den pinsamma situationen utnyttja tillfället
— men skall det lyckas? Vad som
lockar högern är en ren högermajoritet
i andra kammaren bildad av Lindmans
och Kullenbergstorps partier med
hjälp av några rester av de frisinnade.

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

Det vore verkligen en effekt av Ekmans
fall, som liette duga.»

Jämför sedan fortsättningen med vad
som står i det socialdemokratiska valmanifestet
1921: »Inga de minsta hinder
längre mot nya väldiga livsmedelstullar,
mot ökade anslag till det militära
försvaret, mot undantagslagar gent emot
fackföreningarna. Den allmänna rösträttens
avbyggande genom utskyldsstreckets
återinförande. Man förstår att det
vattnas i munnen på högerhåll. — En
seger för alliansen högern—bondeförbundet
blir inte blott en olycka för arbetarklassen
utan för hela demokratien
och för allt framstegsarbete i detta
land.»

Detta var alltså socialdemokratiska
vittnesbörd omedelbart efter Ekmans
fall, innan man visste hur de politiska
maktförhållandena skulle lägga sig till
rätta.

Jag har suttit i denna kammare i snart
tjugo år, och jag har lyssnat på många
litanior om Karl Gustaf Ekman och hans
politik. Jag vill inte påstå att allt i hans
politik var det bästa tänkbara. Varken
partier eller personer är felfria. Vi gör
misstag och lyckokast omväxlande. Men
det var inte så, som man nu efteråt målar
ut det från socialdemokratiskt håll.
Med hänsyn till de omständigheter under
vilka Ekman försvann ur svensk
politik och med hänsyn till hans familj
har vi, som var hans vänner — och jag
tillhörde dem till hans död — inte velat
släpa med detta i den politiska debatten
dag för dag. Men det borde ändå
någon gång kunna vara slut med den
socialdemokratiska historiska legendbildningen,
som inte har någonting med
verkligheten att göra.

Sedan var hans excellens statsministern
inne på krisuppgörelsen 1933. Även
där går legendbildningen tämligen fritt.
Den 13 juni 1936 förklarade Per Albin
Hansson i denna kammare följande, när
hans regering höll på att gå: »För egen
del är jag tacksam att kunna konstatera,
att denna regering haft tillfälle
6 — Andni kammarens protokoll 19.rtS. Nr

att leda en politik, som har medfört för
landet och folket mycket betydelsefulla
resultat. Genom den överenskommelse
som träffades vid 1933 års riksdag i
första hand mellan arbetarpartiet och
bondeförbundet och till vilken icke
formellt men reellt praktiskt taget hela
folkpartiet under 1933 och 1934 års
riksdagar anslöt sig, blev det möjligt
att skapa ett bärande och beständigt underlag
för regeringens politik i en mycket
svår tid.»

Och i riksdagsdebatten 1933 sade herr
Hansson bland annat följande: »Jag

har alltså att fastslå, att när det gäller
arbetsprogrammets omfattning är skillnaden
mellan de olika linjerna så ringa,
att någon verklig anledning till motstånd
mot den stora politiska uppgörelsen
inte finns. Och jag har också att
konstatera, att när det gäller lönesättningen
för reservarbeten är skillnaden
för liten för att man på den punkten
skall med framgång kunna föra en stor
process.»

Men senare tror man sig om att med
framgång kunna föra en stor process —•
inte bara i årtionden, utan det förefaller
som om man skulle kunna fortsätta
i århundraden!

Nu vet vi emellertid så mycket om
svensk politik, och vi har rört oss med
så stora summor, att vi begriper att
det antal miljoner man laborerade med
1933 och tiden däromkring icke kunde
förvandla det svenska ekonomiska systemet.
Det var för små summor för
att kunna väga så tungt, som man inbillade
sig. Men sedan var det också på
det sättet att vi fick en byggnadsarbetarstrejk,
vilken varade så länge att beslutet
till stor del inte kunde sättas i
verkställighet. Och det var den begynnande
högkonjunkturen i samband med
Tysklands upprustning som fångade upp
även oss och förde oss vidare.

Ja, så där går legendbildningen. Jag
tycker att hans excellens statsministern
skulle kunna använda tid och krafter
bättre än att fortsätta den debatten.

II 2

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

Sedan skall jag också säga några ord
med anledning av ett uttalande, som
lierr Lundberg gjorde. Han berörde de
ideologiska problemen och förklarade
därvid att de socialistiska partiernas
ideologi bar sitt ursprung i kristendomen.
Ja, jag vill nu inte vara med
om att sätta likhetstecken mellan kristendomen
och något politiskt parti, men
om man över huvud taget skall diskutera
politiska ideologier, så får man väl
ändå konstatera att marxismen och den
materialistiska historieuppfattningen
inte har sina rötter i kristendomen. Den
har flutit ur helt andra källor. Det som
bäst passar in i kristna rättfärdighetskrav
är ju över huvud taget de socialpolitiska
strävandena att ge de undertryckta
klasserna deras rätt. Men det
har inte så mycket med ideologi att
göra och där är socialdemokraterna
inte ensamma.

Nu säger emellertid herr Lundberg,
att skall man bekämpa socialismen, får
man också bekämpa den kristna livssynen.
Jag tycker nog att aptiten är bra
stor, när man försöker monopolisera
kristendomen för socialdemokraternas
räkning.

Jag vill som sagt inte sätta likhetstecken
mellan kristendomen och något politiskt
parti, men jag vill konstatera,
att en av liberalismens djupaste rötter
går tillbaka till den pietistiska rörelsens
frambrytande i början på 1700-talet i
den kamp för frihet, som drev många
i landsflykt eller i livstids fängelse —
en del dömdes till döden men benådades.
Från denna kamp för trosfriheten
går linjerna fram genom 1700- och 1800-talen in i de folkrörelser, vilkas medlemmar
i stor utsträckning slöt sig till
liberalismen på grund av dess frihetskrav.
När dessa förföljelser på nytt
tog fart på 1850-talet uppkom genom
händelsernas utveckling den allians
mellan kulturradikalism och folkrörelseliberalism,
som trots allt hade sina
frihetskrav gemensamt. Svensk liberalism
är inte någon rörelse som började

på 1920-talet eller 1930-talet. Den är
äldre än så. Den var med på 1820-talet
och 1830-talet i opposition mot Karl
Johans-regementet. Den var med om de
stora reformrörelserna på 1840-, 1850-och 1860-talen, och den har vandrat
vidare. Den har kommit i kläm och
ibland nästan avskaffat sig själv genom
att ansluta sig till reformkrav som lagt
makten i andra händer. Men den har
funnits och finns alltjämt, och den som
har en liberal övertygelse vill vara med
och försöka tjäna samhällsutvecklingen
enligt den övertygelse han har, vare
sig rörelsen har 900 000 eller 700 000
människor bakom sig.

Härefter anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hade nog tänkt mig,
att jag inte skulle störa kammarens förhandlingar
med ytterligare inlägg i dag,
eftersom jag redan tidigare tagit upp
kammarens tid så mycket. Men herr
Svenssons i Ljungskile historieskrivning
bjöd på så pass många intressanta synpunkter
att jag tycker att andra kammaren
borde ha tid att ägna ytterligare
några minuter åt ett ämne, som jag tror
att vi har anledning att med uppmärksamhet
studera och fundera över.

Det är mig angeläget att slå fast, att
jag mig veterligt aldrig, vare sig i denna
kammare eller på annat ställe, sagt ett
förklenande ord om statsminister C. G.
Ekman. Det finns många skäl för det,
men jag skall inte redovisa dem. Jag har
heller ingen anledning att på något sätt
bestrida herr Svenssons i Ljungskile
skildring av att det på 1920-talet fanns
en radikalism hos C. G. Ekman och honom
närstående kretsar, som gjorde det
naturligt att man slog vakt om de resultat
som uppnåtts under vänstersamverkan
Edén-Branting 1917—1920. På dessa
två punkter har jag mig veterligt inte
sagt någonting som skulle motivera för
herr Svensson i Ljungskile att göra

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr Bl och B 2

några tillrättalägganden. Men vad jag
gång på gång velat fästa den politiska
opinionens uppmärksamhet på är, att
instabila regeringsförhållanden med regeringar,
som saknar möjlighet att driva
en konsekvent politik, förr eller senare
leder till allvarliga konsekvenser för
folkstyret. Jag trodde inte att man i
dess tider skulle behöva diskutera om
att det förhåller sig på det sättet.
Weimarrepublikens undergång är ett intressant
exempel. Dagens händelser i
Frankrike är ett annat exempel. Jag
drar inte fram detta för att, som någon
tidning påstått, försöka visa att man
skall rösta med det stora partiet. Inte
alls! Jag vill bara konstatera att om regeringsmaktens
auktoritet bryts ned på
grund av att det inte finns stabilitet och
kontinuitet i dess politik, råkar man ut
för ett läge som blir otillfredsställande
för medborgarna, och dessa flyttar då
över sitt missnöje med partikivet till
det demokratiska statsskicket självt. Det
var det som gjorde att även en så skicklig
man och en — jag är övertygad om
det — så klar demokrat som C. G. Ekman
genom att han inte såg detta förhållande
höll på att leda oss in i ett tillstånd,
som om det inte brutits, hade
blivit ohållbart. Det har ingenting att
göra med hans personliga tragedi, utan
det är fråga om omdömet hos honom;
han såg inte de risker för demokratien
som är förknippade med de ständiga
skiftningarna i kursen och de ständiga
växlingarna med allt de för med sig av
partisplittring och kiv. Lägg märke till
att 1920-talet var en regeringsväxlingarnas
period. Vi hade haft regeringssamverkan
1917—1920. 1920 spricker regeringssamverkan,
och därefter får vi med
automatisk regelbundenhet hårda politiska
kriser, som sannerligen inte är uttryck
för en vilja att komma till rätta
med problemen utan som tvärtom innebär
ständiga skärpningar av de politiska
förhållandena.

Tror herr Svensson i Ljungskile att
vi skulle ha fått en regeringskris på

Stripakonflikten 192G, om man haft ett
något så när öppet förhållande mellan
partierna? Jag betecknar det som nästan
ofattbart att tolkningen av direktiven i
arbetslöshetskungörelsen skulle komma
att sätta hela det politiska maskineriet
ur spel. Det berodde helt enkelt på att
man vant sig vid att genom partiintriger,
genom utnyttjande av tolkningsfrågor
i statsutskottet o. s. v. alltid ha möjlighet
att fälla regeringen. Därför blev
frestelsen för stor även för en så betydande
man som C. G. Ekman. Han lockades
till manövrer som innebar risker
för regeringsmaktens stabilitet och därmed
också för parlamentets anseende.
Jag skall gärna utveckla dessa tankegångar
mera utförligt om det behövs.
.lag har gjort det i skrift vid ett par tillfällen.
Att dessa händelser gjorde ett
nästan oförglömligt intryck på mig berodde
helt enkelt på att de inträffade
under en period av mitt liv då min politiska
idébildning grundlädes.

Vad var det som hände? Det var ett
årtionde, det är riktigt, herr Svensson i
Ljungskile, då vänstern mot reaktionens
angrepp försvarade de vinningar som
gjorts, men det stod nya frågor på dagordningen.
Det krävdes en ny arbetslöshetspolitik.
Vi hade en arbetslöshet som
var värre än t. o. m. 1930-talets arbetslöshet.
Vi hade väldiga konflikter, som
i brutalitet mätte sig med arbetskonflikter
vi med förskräckelse läst om i andra
länder, lantarbetarkonflikten o. s. v.
Dessa konflikter kunde regeringsmakten
självfallet inte rå för, men de togs
ändå som ett uttryck för den under
1920-talet härskande otillfredsställdheten
med de politiska och de ekonomiska
förhållandena. Vi hade en bostadsbrist
som var katastrofal och som
på några år drev upp hyrorna i Stockholm
så att de blev de högsta i Europa
på grund av att man hade en borgerlig
majoritet som icke förstod att en hyresreglering
behövdes som ett skydd i en
ny tid.

Jag skulle kunna ytterligare motivera

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

vad jag menar med att 1920-talet var en
period då man nöjde sig med att försvara
vad man vunnit men inte gjorde
ett enda försök att på allvar lösa de
stora frågor, som för arbetarrörelsen
tedde sig som livsavgörande. Man betraktade
kanske under denna period
1920-talet som en politisk idyll. Det är
helt naturligt att man kan leta fram
sådana uttalanden som dem herr Svensson
i Ljungskile här kommit med. Kriget
var ju över och vi skulle gå tillbaka
till fredsförhållanden. Vad man inte såg
var emellertid att i denna idyll förbereddes
katastrofen. Vad man inte såg
var att orkeslösheten i Weimarrepublfkens
Tyskland ledde fram till ett missnöje
med demokratien, som sopade bort
demokratien precis på samma sätt som
det funnits risk för att demokratien
skulle sopas bort i den fjärde republiken
i Frankrike. Man förstod inte att
1920-talet ingalunda var en idyll som
gjorde att man kunde ta lättsinnigt på
dessa frågor. Jag skulle, herr Svensson
i Ljungskile, kunna visa att de män som
stod i det socialdemokratiska partiets
ledning inte bedömde frågorna på detta
sätt. När Branting skulle bilda sin regering
1920 hade han fullständigt klart
för sig de vådor som var förknippade
med att i det dåvarande läget bilda en
minoritetsregering. Han vände sig då
till Edén med en direkt fråga: Är den liberala
partiledningen villig att genom
representanter för det liberala partiet
deltaga i en eventuell socialdemokratisk
regering? Edén avböjde. Branting
inskränkte då sin fråga till detta: Vilken
blir er hållning gentemot en eventuell
socialdemokratisk regering, som i
de aktuella frågorna skall söka föra en
politik efter de linjer som landets så
bestämt åt vänster vikande majoritet givit
sin anslutning? Tänk bur annorlunda
det blivit om den dåvarande liberale
partiledaren hade på samma sätt
som den socialdemokratiske partiledaren
begripit vilka risker minoritetsregeråndet
innebar. Av herr Svenssons i

B 2

Ljungskile framställning fick man närmast
den uppfattningen att Branting
gärna kastade sig in i uppgiften att bilda
en minoritetsregering. Det gjorde han
visst inte, han gick tvärtom emot tanken,
men han hade ju inte någon möjlighet
att avböja när han hade vunnit
den, som man då tyckte, stora valsegern
att komma tillbaka till andra kammaren
med 93 mandat. Det betydde vid den tiden
en framryckning för socialdemokratien
med 18 mandat, och det ansågs
innebära en så kraftig framgång att man
ändå skulle våga sig på försöket. Det är
emellertid en felaktig historieskrivning
om man, som herr Svensson i Ljungskile
råkade göra, glömmer att Branting innan
han gick till minoritetsbildningen,
försökte få till stånd en majoritetsregering,
och när det inte visade sig möjligt
försökte han i varje fall få utrönt
hur långt det fanns en möjlighet till
samverkan med liberalismen. Sedan kom
Per Albin Hansson som ledare efter
Branting. Han var ännu klarare medveten
om minoritetsregerandets risker
just med hänsyn till demokratien. Jag
skulle kunna ta hur många citat som
helst ur Per Albin Hanssons både skrifter
och tal, där han — kanske med en
envishet som kunde verka tröttande —
talade om regeringsmaktens problematik.
Jag skall emellertid bara ta ett enda
exempel.

Per Albin Hansson gjorde gång på
gång inviter till den dåvarande partiledaren
Ekman för att åstadkomma en
samling. Han fick ja när det gällde att
fälla en högerregering — det var Ekman
pigg på att göra — men nej när det
gällde att ersätta denna regering med
någonting som skulle vara stabilt och
möjliggöra en positiv framstegspolitik.
Det uttalande av Per Albin Hansson,
som jag tänker citera, är från 1928 och
kanske minst lika betydelsefullt som de
yttranden av Karl Bergström och Arthur
Engberg som anförts. Med all respekt
för dessa aktningsvärda människor är
det Per Albin Hansson som tänkt ige -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

nom problemen rörande minoritetsregerandet
just därför att han så ofta kände
ansvaret gentemot sitt land och naturligtvis
också ansvaret gentemot sitt
parti. Han talade 1928 — det är alltså
efter alla dessa regeringsskiften — om
»en regeringslöshet, som undergräver
tilltron till den parlamentariska styrelsen
och väcker en allmän politisk olust».
Detta skriver Per Albin Hansson fem
år före katastrofen med Weimarrepubliken,
och därmed visar han, att han förstod
vad det här var fråga om. C. G.
Ekmans stora misstag var att han inte
hade den delen av problematiken klar
för sig. Det kan vi inte lasta honom
för, helt enkelt därför att han hade så
många gelikar.

Vad jag nu vill säga till dagens folkparti
är bara detta: Är det — med den
lektion både för landet och för folkpartiet
som vågmästarpolitiken innebar
under 1920-talet — nödvändigt att göra
om det hela igen, säkert till skada för
landet och säkert till skada för folkpartiet? -

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Några ord till herr
Svensson i Ljungskile! Jag har sagt, att
vi alla behöver en ideologi och att de
socialistiska partierna har en ideologi,
som när del gäller rättfärdighets- och
solidaritetsbegreppcn har sitt ursprung
i den kristna ideologien. När det gäller
solidariteten och när det gäller att
försöka omsätta i praktisk handling
dessa rättfärdighets- och solidaritetskrav,
så är det socialdemokratien som
har visat mod och vilja att praktiskt
handla.

Det talas om materialismen och den
materialistiska historieuppfattningen
enligt Marx. Men de borgerliga partierna
anser ju alltid att det materiella
för ett visst fåtal människor är det
väsentliga och gör allt för att avstiinga
de många från möjligheten att få en
rikare tillvaro, och det är vid inte or -

den utan gärningarna som man skall
döma efter. Jag måste säga, att liberalismen
med dess frihetsideal har icke
tagits i arv av det folkparti, som i dag
säger sig vara liberalt.

Vid Sundsvallsstrejken och även vid
andra tillfällen var det väl så, att dessa
frihets- och rättfärdighetsvärden fann
sitt uttryck i att religiösa arbetare
samlades för att visa, att de ville komma
till bättre förhållanden, men de
vann inte förståelse i det dåvarande
samhället.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte tagit upp
denna diskussion för att driva något
slags ofelbarhetsdogm för någon person
eller något parti, utan jag har
gjort det för att få en smula balans i
debatten.

Jag tycker, att när statsministern
vänder sig mot minoritetsregeringar,
så är det skäl i att komma ihåg, att det
var socialdemokraterna som sprängde
den Edénska regeringen på vintern
1920, tre månader efter det man kommit
överens om ett program för den
riksdagen, och bildade en regering, om
vilken man kan säga såsom herr Norling
i Gävle gjorde enligt det uttalande
jag citerade.

Enligt doktor Gerdners avhandling
yttrade Wigforss i den socialdemokratiska
partistyrelsen strax innan regeringen
skulle gå — det var den 13
oktober 1920: »Vi är odugliga att regera.
Vi är ej överens i de ekonomiska
frågorna. Vi har helt enkelt ingen politik
för närvarande. Regeringen måste
gå. De ekonomiska svårigheterna får
klaras efter borgerligt recept.» Men
vad gjorde man sedan, när regeringen
gått? Ja, det kan vi läsa om i en ny
doktorsavhandling. Bl. a. Palmstierna
var ivrigt sysselsatt med att skapa en
ytterligt svag och ur parlamentarisk
synpunkt i allra högsta grad otillfreds -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

ställande regering. Om någon bidragit
till svaga minoritetsregeringar, så är
det socialdemokraterna. Ekman hade
två regeringar. De satt ungefär två år
vardera och de var varken svaga eller
utan auktoritet.

Jag vill inte diskutera Stripa, i varje
fall inte på tre minuter. Låt oss kvitta
Stripa 1926 mot arbetsdomstolen 1928.
Stripahistorien var i alla fall endast en
liten händelse, som ni försöker göra
stor.

Så bara ännu en erinran. Herr Thorsson
förde ju som socialdemokratisk
finansminister den ekonomiska politik,
för vilken man senare har fördömt
både Hamrin och andra borgerliga
finansministrar. För en och samma
politik helgonförklarar man den
egna mannen men fördömer motståndaren.

Får jag sedan säga bara några ord
till, herr talman. När det gäller fortsättningen
här skall jag inte uttala mig
om den — de politiska partierna får
handla efter de politiska situationer
som uppstår. Jag hade en gång en
socialdemokratisk historielärare, och
en sats som han ofta anförde var:
Historien upprepar sig aldrig. Man får
inte likartade situationer och därför
kan vi låta bli att diskutera repriser.

(Hans excellens herr statsministern
Erlander: Kan jag lita på det?)

Att historien aldrig upprepar sig? Ja,
fråga Thomson!

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast i anledning av den hänvisning
som tidigare herr Ohlin, tror jag, och
sedan herr Svensson i Ljungskile har
gjort till 1928 års lagstiftning angående
kollektivavtal och arbetsdomstol. Denna
hänvisning har gjorts vid åtskilliga
tidigare tillfällen, dels för att framhäva
en viktig förtjänst i den liberala socialpolitiken
men dels och framför allt

B 2

för att belysa, hur kortsynt det socialdemokratiska
partiet var som motsatte
sig den lagstiftning som då genomfördes.

För att förstå den hållning som det
socialdemokratiska partiet intog 1928
behöver man gå tillbaka till storstrejken
1909. När den var slut — den
innebar på det hela taget ett nederlag
för fackföreningsrörelsen — ansåg sig
den dåvarande högerregeringen böra
manifestera sin reaktion emot storstrejken.
Det hade ju under densamma
förekommit ett avtalsbrott — jag tror
det var det enda — gentemot ett kollektivavtal,
typografernas. Redan före
den tiden arbetade en kommitté med
utredning av frågor om arbetsavtal,
kollektivavtal och dithörande spörsmål.
Regeringen upplöste efter storstrejken
denna utredningskommitté
och tillkallade någon sakkunnig inom
departementet och lade fram för 1910
års riksdag en serie lagförslag i dessa
ämnen.

Dessa lagförslag förkastades genom
enig samverkan mellan socialdemokratien
och det liberala partiet. Man ansåg
alltså att den planerade lagstiftningen,
oavsett att frågan om arbetsdomstol
och frågan om kollektivavtal i och för
sig kunde diskuteras, innebar sådana
partiska drag att den kunde medföra
stora skadeverkningar för fackföreningsrörelsen.
Förslaget kom tillbaka
1911 i något ändrad form och det förkastades
även den gången genom samverkan
mellan socialdemokraterna och
liberalerna, åtminstone av en övervägande
del av det liberala partiet. Därefter
kunde man inte på åratal försöka
lagstifta på detta område.

Så kom då, fram på 1920-talet, nya
utredningar till stånd, och en liberal
regering lade fram ett nytt förslag, det
som sedermera blev lag. Det var sannerligen
inte underligt att fackföreningsrörelsen
och socialdemokratiska
partiet hade i minnet de gamla förslagen
till lagstiftning, som hade för -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

kastats, och fruktade att även denna
nya lagstiftning skulle kunna missbrukas.
Den innehöll utan tvivel element
som under en olämplig ledning
av domstolen hade kunnat leda till
stora skadeståndsförpliktelser för fackföreningarna.
Jag kan så mycket hellre
erinra om detta som jag själv ivrigt
deltog i den offentliga debatt, som ägde
rum om 1928 års lagförslag.

Nå, lagförslaget fördes igenom och
lyckligtvis fick vi en sådan ledning av
arbetsdomstolen att de risker som man
från socialdemokratisk sida hade befarat
icke uppstod. Att man emellertid
var misstänksam och att man då motsatte
sig denna lagstiftning var inte
mer egendomligt än att det liberala
partiet 1910 och 1911 motsatte sig det
lagförslag om samma ämne som den
gängen hade lagts fram. Jag menar alltså
att detta exempel inte har den betydelse,
som man på liberalt håll gärna
tillmäter det. Det är självfallet att förr
eller senare skulle denna misstro mot
en arbetsdomstol komma att lägga sig,
och så har ju också skett.

Eftersom jag ändå har ordet, herr
talman, kanske jag i anledning av herr
Svenssons i Ljungskile senaste anförande
om det socialdemokratiska partiets
samverkan med det liberala partiet
1920 kan få erinra om att man ju
hade avverkat sitt gemensamma program.
Man kom aldrig till någon enighet
om kommunalskattefrågan, och det
var på den frågan som regeringen
sprängdes. Och det var i och för sig
ingenting onaturligt. Men upplösningen
av regeringen uppsköts till dess proposition
hade kunnat framläggas angående
Sveriges anslutning till Nationernas
Förbund. Man enades alltså om
att uppskjuta krisen till dess denna proposition
hade framlagts för att man
inte skulle skapa hinder i den frågan,
som var gemensam för de båda vänsterpartierna.
Jag kan inte se att det var
något särskilt märkvärdigt att sprängningen
på sin tid skedde, när man inte

längre kunde enas om ett fortsatt program.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte så mycket
lägga mig i diskussionen här mellan
statsministern och herr Svensson i
Ljungskile, ty herr Svensson kan bättre
än jag föra den vidare om han får tid
till det.

Låt mig bara ge statsministern en
enda replik. Statsministern säger med
stor emfas, att Per Albin Hansson tänkte
igenom detta problem, han kom till
den slutsatsen, att det inte var önskvärt
med minoritetsregeringar etc. Men,
herr statsminister, Per Albin Hanssons
åskådning förde honom till den
slutsatsen att vi skulle ha en samlingsregering!
Han hävdade detta även vid
en tidpunkt då socialdemokraterna
hade majoritet. Jag tror herr Erlander
får mycket svårt att åberopa Per Albin
Hansson här som vittnesbörd, om han
inte själv liksom Per Albin Hansson har
tänkt dessa tankar till slut.

Beträffande statsministerns tal till
folkpartiet om vågmästeri etc. måste
jag säga att det överraskade mig. Statsministern
har många gånger sagt att
vi skall ha alternativ till den nuvarande
regeringen. Hans uttalande här måste
innebära en som sagt något förvånande
rekommendation åt folkpartiet att på
något sätt ägna sig åt den fasta trepartisamverkan,
som jag aldrig förut
hört att socialdemokraterna rekommenderat
oss.

Herr talman! Utrikesminister Undén
berörde lagstiftningen om kollektivavtal
och arbetsdomstol, och det han
sade bekräftade ju att trots socialdemokraternas
oeti fackföreningsrörelsens
häftiga motstånd, som naturligtvis kan
förklaras såsom allting kan förklaras
på denna jord, visade det sig vara
klok ocli berättigad politik när frisinnade
partiet trots motståndet drev sin
linje. Det var alltså ett minoritetsparti,

88 Nr B 2 Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

som inte vek undan för detta motstånd
och som fick rätt när det höll på sin
ståndpunkt. Jag tror att det är ganska
berättigat — även om man skall akta
sig för nära gående och ensidiga paralleller
— att detta hålles i minnet
innan man drar förhastade slutsatser
rörande vad som är ett naturligt uppträdande
för folkpartiet i pensionsfrågan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande sprängningen
av den Edénska regeringen har
jag inte mer att säga. Alltid har man väl
någon motivering för vad man gör,
även om det kan vara felaktigt.

Men när det gäller frågan om arbetsdomstol
tror jag hans excellens utrikesministern
hoppar över litet för mycket
av det historiska materialet. Den princip,
som man bekämpade till det yttersta
1928, hade man nämligen i vissa
sammanhang tidigare accepterat. Sålunda
yttrade Herman Lindkvist, LO:s ordförande,
1916: »---att mot rätts tvisters

hänskjutande till arbetsdomstol
— syns mig intet vara att erinra, då det
enligt min uppfattning måste betraktas
som oengentligt att använda maktmedel
för åstadkommande av avgörande i rättstvister.
» 1925 yttrade Gustav Möller:
»Även om samhället alltjämt huvudsakligen
bör lita till medlings- och förlikningsförfarandet,
då det gäller arbetskonflikter,
anser jag dock icke att utvecklingen
av samhällets fredsstiftande
verksamhet härmed är avslutad. På
en punkt synes det tänkbart att den
obligatoriska skiljedomen skulle kunna
av parterna accepteras och till fördel
för samhället funktionera, nämligen då
det gäller rena tolkningsfrågor.» Och i
maj 1928 skrev Per Albin Hansson i
Ny Tid: »Det är för starkt att säga, att
lagen är ett försök att klavbinda fackföreningarna.
Organisationsfriheten
finnes kvar, strejkrätten lämnas orörd

— rätten att eventuellt strejka mot avtal
är ingen rätt, det är våld — och
arbetarnas solidaritetsbegrepp kränkes
icke.» Detta uttalande betecknade Social-Demokraten
som »ett hugg i ryggen».
Det uppseendeväckande var alltså
att man i partipolitiskt nit gick emot
det man tidigare accepterat.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det har ju inte av herr
Svensson i Ljungskile anförts något som
innebär en polemik mot den historieskrivning
jag gav nyss. Hans anförande
hade därför inte i och för sig givit mig
anledning att begära ordet.

Däremot måste jag alldeles bestämt
försöka klargöra för herr Ohlin vad
som var Per Albin Lianssons tanke i
regeringsfrågan, ty den saken får jag
nog betrakta mig som mera kompetent
att bedöma än herr Ohlin.

Herr Ohlin kan vara övertygad om
att det inte går att leta upp ett enda
exempel på att Per Albin Hansson
skulle vara tilltalad av en samlingsregering
om man inte haft partierna
samstämda beträffande de grundläggande
värderingarna. Med en höger som
säger rent nej t. ex. till stödet åt barnfamiljerna,
till en pensionsreform, till
en rad av de ting vi gemensamt byggt
upp, vågar jag säga, att det skulle vara
högst förbluffande om den föregående
ordföranden i socialdemokratiska partiet
över huvud taget tänkt sig att samverka
i regeringsställning. Per Albin
Hansson ansåg ju den största seger socialdemokratien
hade vunnit vara den,
alt även motståndarna kommit fram till
en i grunden likartad uppfattning om
hur långt samhällets engagemang skulle
gå när det gällde att skydda den enskilde
individen.

Utifrån den utgångspunkten och med
de erfarenheter han gjort under samlingsregeringen
var det ganska naturligt
att han sade: Vi är överens om de

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

grundläggande principerna. Vi har inte
längre en höger som är reaktionär och
som ägnar sig åt sterilt nejsägeri. Följaktligen
bör det finnas möjligheter att
resonera sig fram till tekniska lösningar
på problem som vi alla vill ha lösta.
Det är den ena saken man skall ha i
minnet.

Den andra saken är ännu mera grundläggande.
När Per Albin Hansson inför
partikongressen motiverar varför han
vill ha en permanent samlingsregering
gör han det utifrån den utgångspunkten
att socialdemokratien har en permanent
majoritet i riksdagen. Mot den bakgrunden
säger han: Vi kommer under lång
tid att sitta i majoritetsställning i riksdagen.
Vi behöver i och för sig intet
stöd från de borgerliga partierna, men
demokratien kan inte fara väl av att ett
och samma parti på grund av sin majoritetsställning
— som han förutsatte
att vi inte skulle förlora — ständigt bär
regeringsansvaret. Vart tar det vägen
med den opposition som aldrig får pröva
vad det betyder att stå i landets
ledning, aldrig får pröva vad det innebär
att föra en konstruktiv politik.

Det är klart att om herr Ohlin garanterar
socialdemokratien en permanent
majoritet här i landet och dessutom garanterar
att högern slutar upp med att
följa de reaktionära toner som den har
gjort sedan 195G, alltså garanterar både
en socialdemokratisk majoritet och en
reformvänlig höger, så kan man möjligen
börja resonera om en samlingsregering.

Emellertid tror jag i alla fall att Per
Albin Hansson dragit felaktiga slutsatser
av läget. .Tåg tror att det är bra, om
det finns konkurrens inom det parlamentariska
livet med möjligheter till
skiften. Jag tror inte på att det är bra
att stänga in den politiska debatten
inom en samlingsregerings slutna dörrar,
(dörrar är ju nu ett så populärt
uttryck i den politiska diskussionen).
•lag kommer därför till en annan slutsats
än den Per Albin Hansson hade

dragit. Jag inbjuder oppositionen till
tävling om att bilda regeringsalternativ.
Det tror jag vår demokrati mår bäst
av. Jag har emellertid velat klarlägga
vilka förutsättningar det var som ledde
Per Albin Hansson fram till tanken på
en permanent samlingsregering.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det här är ett ganska
sällsamt mellanspel, som jag tycker bör
föranleda ett par blygsamma erinringar.

Jag vet inte om herr Svenssons i
Ljungskile apostrofering av Karl Gustaf
Ekman avsåg att närmare klargöra
folkpartiets uppfattning om villkoren
för att ta emot den utsträckta handen
till samarbete, vilket regeringen i dag
genom sin chef har inbjudit till. Jag
vet inte heller vad som är den djupaste
orsaken till herr statsministerns iver att
utnyttja ett sådant här tillfälle för mer
eller mindre filosofiska utläggningar
om en förgången epok i svensk politik.
Det kan väl inte bara vara »snakkesalighed».
Men jag funderar för mig
själv: Vad finns det för politisk avsikt?

Här har talats om Karl Gustaf Ekman
som en klar demokrat in. m. Vad tänker
vi närmast på när vi hör namnet Karl
Gustaf Ekman? Vi tänker på strejkbrytardirektiv,
vi tänker på en hjärtlös arbetslöshetspolitik,
vi tänker på att det
inte förekom någon konflikt vid övergången
mellan 1920- och 1930-talen, då
inte arbetarna mötte samhällets pansrade
näve styrd av en regering Karl Gustaf
Ekman. Framför allt tänker vi väl
också litet grand på att vi i riksdagen
1932 och särskilt 1933 var fullständigt
eniga om att stämpla mannen såsom en
man som hade tagit emot 100 000 kronor
i mutor för egen del. Vad är det för mening
i att släpa fram denna vålnad ur
det förgångna och göra den till föremål
för en politisk diskussion om villkoren
kanske för framtida samverkan? Det
finns ett par ord som det lönar sig afl
erinra om, nämligen: Eåt de döda begrava
sina döda.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

Jag förstår inte att folkpartiet känner
sig betjänt av att utnyttja Karl
Gustaf Ekman som ett standar för sin
politik, och jag förstår ännu mindre
varför regeringen anser, att det på
denna grundval finns anledning att på
allvar resonera om framtida svensk
politik.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ingalunda vill jag bestrida
att statsminister Erlander kände
Per Albin Hansson bättre än jag. Men
jag kan ju tala om att jag hade flera
samtal med Per Albin Hansson i regeringsfrågan,
rätt ingående samtal, senast
strax före upplösningen av samlingsregeringen
1945. Det intryck jag
fick av dåvarande statsminister Hanssons
motivering för samlingsregeringstanken
var att den motiveringen gick
vida djupare än till något antagande att
eftersom man hade en permanent socialdemokratisk
majoritet skulle man ha
samlingsregering. Det är möjligt att
Per Albin Hansson har använt ett sådant
resonemang — det vill jag inte
bestrida — såsom ett argument för att
övertyga en del av sina anhängare, men
att detta skulle vara den bärande grunden
för hans slutsats var inte det intryck
som jag fick. Om inte de samtal
som jag hade med honom i denna fråga
var alldeles vilseledande, förhöll det
sig inte på det sättet. Hans grund var
långt mera principiell.

Medan jag har ordet vill jag, herr
talman, passa på att säga en annan sak.
Statsministern bestred tidigare i dag —
om jag fattade honom rätt — att det
kommunistiska stödet hade betytt någonting
för socialdemokraternas mandatökning.
I själva verket är det väl
obestridligt att socialdemokraterna erövrade
nya mandat i åtminstone två
valkretsar, där kommunisterna inte
ställde upp och där den erforderliga
röstmarginalen endast var en ringa
bråkdel av kommunisternas tidigare

röster. Som exempel kan jag ta Örebro
län. Jag har också hört sägas från medkammaren
att det t. o. m. kommit uttryck
för socialdemokratisk tacksamhet
gentemot kommunisterna för detta, eu
tacksamhet som statsministern tydligen
inte delar. Men det faktum kvarstår
att åtminstone två av vinsterna berodde
på detta kommuniststöd.

Slutligen vill jag bara, herr talman,
till protokollet anteckna att statsministerns
utläggning av vad jag sagt om
förhållandet mellan kommunister och
socialdemokrater inte alls överensstämmer
med verkligheten. Men det
kan vi kanske diskutera en annan gång.

Fru THORSSON (s) :

Herr talman! I motsats till herr Hagberg
har jag med stort intresse lyssnat
till den politisk-historiska debatt som
just har utspunnit sig och som ställer
våra dagars parlamentariska problem i
en mycket klarläggande belysning. Det
måste givetvis vara av ett utomordentligt
positivt värde att man kan betrakta
dagens politiska verklighet ur ett vidare
perspektiv än det trånga dagsaktuella.
Jag är också medveten om att
för kammaren måste det anförande,
som kom omedelbart efter denna synnerligen
intressanta återblickande debatt,
te sig som en antiklimax, men
däråt är nu ingenting att göra.

Det är självfallet att diskussionen här
i dag liksom den politiska debatten
alltsedan valdagen kommit att präglas
av kommentarerna kring resultatet av
valet. Att denna debatt har varit livaktig
är utomordentligt glädjande. För
den, som anser en i samhällsarbetet
engagerad och intensiv politisk debatt
vara själva den impulsgivande nerven
för all samhällelig och politisk verksamhet,
är det enbart glädjande, att vi
i samband med valrörelsen och valet
— trots det något lägre valdeltagandet
som till synes besannat spådomarna att
väljarna var trötta på politik, partide -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr Bl och B 2

batter och s. k. onödiga val — lyckats
få en mer livaktig debatt om politiska
ting och en debatt som verkligen engagerat
människor i större utsträckning
än på mycket länge.

Självfallet är också, att ett val, som
resulterade i så kraftiga förskjutningar
i partiernas förankringar i väljarkåren,
blir föremål för skiftande bedömningar,
liksom också valets konsekvenser
för utformningen av de olika
partiernas fortsatta politik. Ändock har
det i debatten sedan den 1 juni bland
alla diskussionerna om folkpartiet
framskymtat en de! litet märkliga kommentarer
från högerhåll, som bör föranleda
några motkommentarer.

De allra senaste åren har ju i politiskt
avseende kännetecknats bl. a. därav,
att skiljelinjerna mellan partierna
blivit skarpare markerade på flera avsnitt
av den samhälleliga verksamheten.
Detta bär en allmänt politisk-ideologisk
bakgrund, men det har kanske
främst tagit sig uttryck på socialpolitikens
område. Högern har där — såsom
Vestmanlands Läns Tidning uttryckt
det — blivit ett parti för sig.
Man har räknat med — för att citera
högerns huvudorgan under valrörelsen

— att när nu väljarna förmodades komma
att vända socialdemokratien ryggen,
skulle det bli slut på två decenniers
socialpolitiska kompromissande.

Det är alldeles uppenbart att högerns
ståndpunkt i fråga om socialpolitiken

— när den rensats ren från den kompromissande!
åtföljande besmittelsen
av socialdemokratiskt tänkande och
vlinstertänkande över huvud taget — är
den rena antisociala reaktionen. Socialpolitiken
har enligt högerns uppgift
fyllt sin uppgift; nu kan den nedrustas.
Statliga utgiftsminskningar enligt
herr Hjalmarsons besked til! sin riksdagsgrupp
den 18 juni den centrala politiska
uppgiften i svensk politik — betyder
i högerns vokabulär utgiftsminskningar
på femte huvudtiteln, i någon
mån också på åttonde och elfte. Det är

en händelse, som alltför mycket ser ut
som en tanke, att samma högerns huvudorgan
som jag nyss citerade råkade
i sin ledare i lördags tala om den nya
sociala besparingsutredningen.

Men det bör lika eftertryckligt slås
fast att, som Vestmanlands Läns Tidning
formulerat det, »högern har blivit
ett parti för sig i socialpolitiken».
Intet annat parti i detta land är villigt
alt driva högerpolitik på detta område.
Det finns knappast någon anledning
att blanda sig i det meningsutbyte
som pågår mellan högern och folkpartiet
om bl. a. innebörden i begreppet
socialliberalism. Men vi vill gärna räkna
med alt folkpartiet i enlighet med
signalerna från landsmötet i Uppsala
kommer att följa en klar vänsterlinje
inom socialpolitiken i övrigt, om vi nu
inte kan räkna med detta i pensionsfrågan.

Det faktum att 19,5 procent av väljarkåren
den 1 juni stödde högerpolitiken
borde inte fresta högern till att
med alltför karska miner tala om förlig
vind för dess reaktionära socialpolitiska
nedrustningslinje. Detta omdöme
är som sagt litet märkligt med tanke på
hur isolerad högern står på detta område.
Det klara besked av socialministern
i detta avseende, som är intaget
i direktiven för den nya kommitté, som
skall verkställa en översyn av socialpolitiken,
nämligen att han inte har för
avsikt att ställa sig bakom någon socialpolitisk
nedrustning, är välkommet.
Och den parlamentariska besparingsutredningen
skall gå över hela statsbudgeten,
ingen enda huvudtitel undantagen.

Den onyanserade, enögda och grovt
stiliserade propaganda, som högern
över huvud taget bedriver i fråga om
all offentlig verksamhet och som slog
ut i lika riklig blom under valrörelsen
som den försommarfägring vi just upplevat,
har ju bara en av sina yttringar
inom socialpolitiken. Den spelar inte
minst på skildringar av samhällseko -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 era.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

nomiens urusla tillstånd, något som
herr Svensson i Ljungskile just har påtalat.
Det skall inte förnekas, att högern
utformat sin propaganda med stor
reklammässig skicklighet. Man tycks
helt och fullt ha anammat modern rcklamteknik
som mönster för sin politiska
förkunnelse på samma sätt som
— enligt en tidning i går — det republikanska
partiet i Förenta Staterna.
Reklam blir emellertid i det långa loppet
farlig för den som driver den, om
den vara det gäller inte motsvarar de
väckta förväntningarna hos dem man
vänder sig till. Troligen kommer icke
heller högern att kunna undgå den erfarenheten.

När det gäller socialpolitiken kan
det från socialdemokratiskt håll i det
aktuella läget nog försäkras, att högerns
tre mandat i vinster i denna
kammare inte utgör och inte kommer
att utgöra något som helst skäl att låta
sådana grupper som barnfamiljer och
sjuka vare sig betala skattesänkningar
för de högre inkomsttagarna eller bära
ansvaret för bevarandet av penningvärdet.
Vi kommer att i fortsättningen
liksom hittills driva den solidariska
samverkans och hjälpsamhetens politik,
som har fått sin praktiska utformning
i vårt socialpolitiska reformverk.

Det bör väl också sägas ut, att det
fortsatt reformarbetet i högre grad än
hittills måste innebära förbättrade omsorger
om de grupper, som av särskilda
skäl behöver samhällelig hjälp vid sidan
av de generella trygghetsskapande
socialreformerna, liksom utbyggnad av
eftersatta vårdområden. Det är lika
uppenbart, att detta måste byggas på
den stabila grund, som de generella åtgärderna
innebär. På detta gör vi icke
något avkall.

Herr talman! Jag är medveten om att
det jag nu avslutningsvis ämnar beröra
har mycket litet direkt samband med
den diskussion om statsverkets tillstånd
och behov, som bör prägla en
remissdebatt. Eftersom det ännu icke

signalerats någon debatt kring utrikesfrågorna
vid denna riksdag, kan man
dock icke underlåta att ta upp några
av de här aktuella frågor, som inte
kan undgå att engagera alla dem som
ser ut över Sveriges gränser, och detta
även i en tid som så får sin prägel av
våra inrepolitiska uppgörelser. Jag har
all anledning att instämma med dem
som tidigare i dag uttalat sin förfäran
och avsky inför våldsdåden i Ungern,
och särskilt vill jag brännmärka det
grava löftesbrott, som utgör ett så kusligt
markant inslag i denna mörka
bild. Ändock, trots det som hänt, måste
vi liksom den övriga världen, säga oss,
att ett internationellt problem, en internationell
uppgift överskuggar alla
andra, och det är nedrustningen. Man
kan helt instämma med den gamle västtyske
förbundskanslern, när han nyligen
uttalade, att västern måste fortsätta
alt söka få till stånd en överenskommelse
med Sovjetunionen om kontrollerad
nedrustning, trots indignationen
över de blodiga händelserna i Ungern.
Nedrustningen är, sade Adenauer, ett
alltför viktigt problem för hela världen
för att man skall kunna uppge sina
ansträngningar att åvägabringa en överenskommelse
i den frågan. — Detta
överensstämmer helt säkert med människors
uppfattning runt om i världen.
Trots det kusliga senaste beviset på
diktaturens oförmåga att vinna folkviljan
som stöd för sin maktposition
är det också helt säkert med förhoppningar
om framgång för det första lilla
steget på den nya nedrustningsetappen,
det första lilla konkreta resultatet av
ett halvt års resonemang om en ny förhandlingsomgång
mellan stormakterna,
som människor både i vårt land och i
världen i övrigt följer den teknikerkonferens
beträffande möjligheterna
att kontrollera ett stopp för kärnvapenexperimenten,
som i går startade i Geneve.

Nedrustningen är mänsklighetens
stora livsproblem och den viktigaste

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

politiska uppgiften för världens statsmän.
Det är värt att notera, att samtidigt
som detta alltmer allmänt erkännes
i såväl öst som väst, löper var
och en som här hemma hävdar dels att
nedrustningen är en tvingande nödvändighet,
dels att också Sverige måste
lämna sitt bidrag till nedrustningssträvandena,
risken att beskyllas för prokommunism,
antingen öppen, förstucken
eller omedveten. Så långt har vi
kommit, att de som vill verka för det
mest positiva syfte som kan tänkas för
närvarande, så ofta utsätts för beskyllningar
av detta slag i den offentliga
debatten. Det är därför skäl att bestämt
markera — inte minst inför den
kommunistinspirerade s. k. fredskonferens
som inom kort hålles i Stockholm
— den åt alla håll självständiga
och fria linje, som bl. a. den organisation
jag har förmånen att företräda,
Socialdemokratiska kvinnoförbundets,
följer i fredsfrågan, men det finns också
skäl att stryka under, att de aktiva
fredsvännerna som står på klippfast
demokratisk grund inte har något skäl
att icke arbeta för sin övertygelse enbart
därför att de riskerar att få kommunisterna
i släptåg. Två gånger två är
nämligen fyra, även om kommunisterna
någon gång också säger det. Det har,
i varje fall på litet längre sikt, sina
risker att hävda att produkten blir fem,
bara för att i varje läge säga motsatsen
mot kommunisterna.

Herr talman! Sverige fullföljer ju sin
oberoende och alliansfria utrikespolitik.
Det har väl inte minst under vårt
lands mandatperiod i säkerhetsrådet
visat sig, att denna utrikespolitiska
linje så långt ifrån är ett hinder för akliva
bidrag till freds- och avspänningssträvandena,
att den tvärtom i vissa lägen
kan skapa gynnsamma förutsättningar
för sådana bidrag. Därför tycker
jag alt det är befogat alt ge uttryck för
den tillfredsställelse som jag tror råder
i allt större kretsar av vårt folk
(iver att svenska regeringen visat sin

beredvillighet att medverka överallt där
vår medverkan begärs till att få fredliga
lösningar på och en fredlig avveckling
av de konflikter som det är
så förfärande gott om i jordens glödheta
brännpunkter. Man har en klar
känsla av att detta icke är den minst
bidragande orsaken till att det bland
allt fler människor i vårt land finns
en växande insikt om att Sverige icke
utgör ett av försynen ständigt gynnat
isolat i en olycklig värld utan att Sverige
är ett med denna olyckliga värld,
att vi därför bär att ta vår, viserligen
begränsade del av ansvaret för vad
som kommer att ske vid den vändpunkt
i sin historia som världen och mänskligheten
nu synes stå vid.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Får jag först säga till
fru Thorsson att jag inte tror att någon
förväxlar fru Thorssons syfte när det
gäller fredsarbetet med de syften som
ligger bakom de kommunistiska täckorganisationer
som hon nämnde. Detta
hindrar inte att om hon arbetar för de
syften hon vill främja på sådant sätt att
hon faktiskt spelar de kommunistiska
organisationerna och täckorganisationerna
i händer vad beträffar effekten
av deras arbete här i landet och andra
västliga länder, då gagnar fru Thorsson
inte det fredssyfte som hon vill gagna
utan ökar de risker hon vill minska.

.lag skall, herr talman, bara anknyta
några korta observationer till den diskussion
som tidigare har förts här,
främst på förmiddagen, och som i någon
mån rörde sig om samverkan inom politiken.

Herr Hjalmarson har vidrört detta
tema, och även statsministern har gjort
det. Herr Hjalmarson avgav en deklaration
med stor pregnans. Innebörden i
den var att högerledaren ansåg regeringsfrågans
bästa lösning ligga i eu
samlingsregering helst efter schweiziskt
mönster. Detta hade varit högerns
ståndpunkt tidigare och var det också

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

nu. En sådan samlingsregering som herr
Hjalmarson tänker sig måste naturligtvis
inkludera alla demokratiska partier,
och hans deklaration låter därför som
en bekännelse till samarbetsviljan i och
för sig. Men är detta från hans sida något
annat än en högst platonisk önskan,
fjärran från de politiska realiteternas
plan? För att få svar på den frågan,
måste man tänka sig in i hur huvuddragen
i en svensk samlingsregeringspolitik
verkligen skulle se ut. Finns det några
förutsättningar för att en sådan regering
skulle följa högerns linje i pensionsfrågan?
Är det realistiskt att räkna
med att en sådan regering skulle följa
högerns linje när det gäller beskattningen
av barnfamiljerna?

Det statsfinansiella läget har här
målats — i stor utsträckning med berättigande
— i mörka färger av herr Hjalmarson.
Ändå företräder som vi alla vet
högerpartiet en linje när det gäller
skattefrågorna som i verkligheten innebär,
att vi i detta läge skall sänka de
allmänna direkta skatterna för mycket
betydande folkgrupper och hämta en del
av vad detta kostar ur ökad beskattning
för stora grupper barnfamiljer. Detta är
den reella innebörden av kombinationen
att delvis betala skattesänkningar
med den avveckling av barnbidragen
som högern tänker sig. Härmed vill jag
inte säga att den nuvarande utformningen
av barnfamiljernas beskattning i
princip skulle vara sakrosankt, men
ingen skattesiinkningspolitik, som går
ut på att i stor skala förskjuta skattebördorna
så, att barnfamiljerna får det
sämre, kommer såvitt jag förstår att
kunna upptagas på en svensk samlingsregerings
program. Därav drar jag
slutsatsen att antingen måste det svenska
högerpartiet vara berett till att ge
avkall på sådana punkter i sitt program
som dem jag nu talade om, eller också
är herr Hjalmarsons förord för en samlingsregering
av den åsyftade typen
utan verkligt innehåll, åtminstone i nuvarande
läge.

På samma sätt skulle jag kunna fråga
centerpartiets representant herr Hansson
i Skegrie, som i dag yttrat sig med
litet större försiktighet än tidigare, om
han verkligen tror att en samlingsregering
här i landet skulle kunna föra en
sådan bostadspolitik i de tätorter där
bristen iir störst som han och hans vänner
har rekommenderat.

Statsministern har också tidigare i
dag på sitt speciella sätt talat någonting
om samverkan inom politiken. Innan
han gjorde det beskrev han valutgången
som en märklig framgång för socialdemokratiska
partiet. Han använde som
främsta motivering — såvitt jag förstår
— den procentuella andel av väljarkåren
som det socialdemokratiska partiet
ensamt uppnådde vid valet den 1 juni.

Jag tror att många av kammarens ledamöter
bevarar i livligt minne det starka
eftertryck, med vilket statsminister
Erlander i den sista partiledardebatten i
radio förra valet förklarade, hur oändligt
litet de kommunistiska rösterna i
de valkretsar där kommunisterna avstod
från att ställa upp egna kandidater
måste betyda för det socialdemokratiska
partiet. Det iir väl dock tydligt och klart
att i dag måste dessa röster ha betytt
ofantligt mycket för statsministerns resonemang.
Hade han inte fått dem skulle
han ju aldrig kunna föra det resonemang
om valet som en framgång för det
socialdemokratiska partiet som han här
gjorde.

Därefter gav statsministern sin bild
av hur han uppfattade folkpartiets och
liberalismens politiska strävanden under
det senaste skedet. Det var enligt
statsministern en strävan som gick ut
på att ställa sig in i hos olika grupper
av folket, en strävan vars syfte var makt
utan något bestämt mål för maktens användning,
en strävan vars metod var taktik
snart sagt utan hämningar. Efter att
ha skildrat oss på det sättet inbjöd statsministern
oss att tillsammans med honom
resa till Norrköping, varmed tydligen
i det här sammanhanget förstods

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

att acceptera det socialdemokratiska
pensionsförslaget.

Statsminister Erlander sade att han
inte kunde förstå att folkpartiet fortfarande
ansåg, att dess förslag var ett gott
förslag och att vi ville fortsätta att slåss
för det. Nej, om man ställer upp de utgångspunkter
statsministern gjorde kan
jag förstå att han inte förstår det. I själva
verket är dock det faktum att han
inte förstår det ett tecken på att hela
den bevisföring han utgick från var felaktig.
Vi känner inte igen oss själva i
den karikatyr som statsministern målar
av oss. Vi uppfattar den i stället som
en kränkning. Vi reser inte tillsammans
med folk som ger uttryck för en sådan
uppfattning om oss.

Det är ju tydligt att den samförståndspolitik
som vi sökt föra fram inte har
vunnit anklang. Visst är det möjligt —
ehuru inte så sannolikt — att de svenska
medborgarna en tid framöver kan
fortsätta med att visa en önskan att dela
upp sig på två nationer inom nationen:
en socialdemokratisk del med socialistiska
drag och en konservativ del med
reaktionära drag. Det är klart att ett
liberalt partis uppgift då blir svårare
och att utrymmet för liberal politik i
varje fall temporärt kan bli mindre. Jag
vill doek gärna för min del säga, herr
talman, att jag inte i ett sådant läge vill
låta mig påtvingas något slags val mellan
att bli högerman eller socialdemokrat.
Hellre än det måste jag säga, att
jag för min del beger mig ut i den politiska
öken som det talats om i en liberal
tidning eller beger mig helt ur politiken
i avvaktan på att människorna skall bli
mera förnuftiga. Jag tror dock inte att
det är särskilt sannolikt att det kan gå
på det siittet. Jag tror att den svenska
demokratien nått en sådan mognad ocli
att de svenska medborgarna i allmänhet
har ett så gott politiskt omdöme, att
det inte kommer att dröja länge innan
insikten viixcr igen om att det måste
ligga något oförnuftigt i att dela nationen
i två hälfter av vilken den ena all -

tid skall begära underkastelse av den
andra.

Statsministern hade ett par ironiska
anmärkningar om vad han kallade den
liberala önskan att alltid ställa sig i mitten.
Det förhåller sig inte så att vi
springer omkring och försöker ställa oss
i mitten. Hela den historiska utvecklingen
sedan lång tid tillbaka anvisar
liberalismen en plats i mitten — mellan
en socialdemokrati som utgått från
marxismens grund och den konservativa
idévärlden. Vi har sedan lång tid
befunnit oss i den positionen, och vi
kommer att fortsätta att befinna oss där.

Får jag till slut med några korta ord,
herr talman, knyta några kompletterande
synpunkter till ett tema, som herr
Ohlin berörde i sitt inledningsanförande.
Herr Ohlin nämnde som ett av
de allra allvarligaste problemen på längre
sikt det som skulle komma att äga
rum i de i materiellt hänseende mindre
utvecklade länderna. Han skildrade
detta som delvis ett problem om konkurrens,
som ett problem om vilken av
de båda sfärerna, den västliga världens
demokrati eller den östliga världens
kommunism, som skulle vinna folken i
dessa länder för sin linje. Det är förvisso
ett av de allra allvarligaste perspektiv
som ryms i ett vidare framtidsperspektiv.

Under den tid som gått efter kriget
har vi här i landet kunnat se hur olika
grupper inom vår nation i ihärdig konkurrens
med varandra alltid har försökt
att till sista öret ta ut de framstegsmöjligheter
som en växande produktion har
skapat. I själva verket har man under
konkurrens mellan grupperna försökt
att ta ut mer än det faktiska ekonomiska
utrymmet tillåtit, och detta är väl en av
de främsta anledningarna till det inflatoriska
förlopp som vi har haft.

Vi har vid många tillfällen här i kammaren
talat om vikten av ett ökat stöd
till de länder jag här tänker på, framför
allt i Afrika och Asien. Man har
talat om ökade svenska insatser, men

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

det är väl ändå klart att om det skall
bli insatser som verkligen betyder någonting,
måste i bildlig men realistisk
mening den svältande asiaten eller afrikanen
få en plats vid de förhandlingsbord
där Sveriges ekonomiska utveckling
bestämmes och även vid regeringens
och riksdagens rådslag. De behov
som här finns är så stora, att det verkligen
fordras att inte bara den svenska
nationen utan också andra demokratiska
nationer avstår någon del av sina
egna framstegsmöjligheter för att så att
säga exportera denna del till de länder
det här är fråga om utan att kräva betalning
eller utan att kräva full betalning.
Om vi inte inser och vill dra konsekvenserna
av detta, hlir de önskemål och
förhoppningar orealistiska, som uttalas
om att det verkligen skall vara möjligt
att göra någonting som har betydelse
inom en överskådlig tid.

Jag tror, att det är en svensk uppgift
att försöka få våra egna medborgare
att inse, att om man på lång sikt vill
säkra demokratien i världen, så kräves
det ett offer, nämligen att vi här hemma
inte för egen del till sista unset tar
ut de framstegsmöjligheter som finns.
Det är en uppgift för oss att verka för
att insikt om detta i ökad grad vinner
insteg i hela den västliga världen. Jag
tror, herr talman, att denna uppgift
inte kommer att visa sig vara populär
i alla läger, men jag tror att det är en
uppgift som skulle kunna förena alla
de svenska demokratiska partierna i ett
verkligt framtidsgagnande värv av stor
beydelse för freden i hela världen.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att uppta någon större del av kammarens
tid för fortsatt debatt kring nedrustningsproblemet,
men jag kan inte
underlåta att uttrycka förvåning över

i 2

att de allmänna uttalanden som jag här
gjorde i mitt anförande har kunnat väcka
gensaga hos någon som verkligen
vill vara betygad fredsvän och verkligen
vill i sin lilla mån försöka gagna
fredsarbetet. Framför allt trodde jag inte
att det skulle väcka någon gensaga av
den art som herr Wedén gav uttryck åt.
Jag måste därför ställa några frågor.

Menar herr Wedén verkligen, att en
kapprustning av det slag som vi nu bevittnar
i världen, med de tekniska resurser
som de bägge stormaktsblocken
besitter, verkligen gagnar freden? Har
en kapprustning någonsin gjort det?
Hela världshistorien är ett enda exempel
på att så inte är fallet. Om utvecklingen
fortsätter som hittills, om det
inte sker någonting, låt vara aldrig så
litet till att börja med, i fråga om en
internationellt kontrollerad nedrustning,
då kan vi ganska klart förutse slutet.
Det enda alternativ, som vi hoppas
på och där vi skulle sätta in också våra
begränsade krafter att medverka till, är
att ändå få till stånd en begynnande internationell
och kontrollerad nedrustning.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Nej, fru Thorsson, jag menar just
ingenting av det som fru Thorsson frågade
mig om. Däremot menar jag, att
om man driver sin fredsvänlighet på
ett sådant sätt, att man ökar riskerna
för en isolerad nedrustning i ett demokratiskt
land eller i en serie av demokratiska
länder utan någon parallell
nedrustning på den aggressiva diktatoriska
sidan, då gagnar man sannerligen
inte möjligheterna att upprätthålla
freden.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Sedan herr Wedén nu
något klarare uttryckt vad han menade
kanske jag får påpeka för herr Wedén
att, såsom jag framhöll, den organisation
jag har förmånen att företräda aldrig
någonsin har förordat en isolerad

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

nedrustning för vårt land utan gjort sig
till tolk för den uppfattning, som jag
tror delas av en övervägande majoritet
av vårt folk, att vi skall som en del av
världen delta i en internationell och
kontrollerad nedrustning, som är det
enda hopp vi har att bygga på.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Jag sade redan i mitt första anförande,
fru Thorsson, att jag inte betvivlar
fru Thorssons goda avsikter. Jag vill
bara ge fru Thorsson den lilla försynta
varningen att inte låta sig spännas för
en vagn som fru Thorsson inte vill bli
spänd för.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Innan jag går in på vad
lag egentligen hade tänkt tala om här
kanske jag kan få med några ord knyta
an till ett replikskifte tidigare i dag
mellan herr Hjalmarson och statsministern
vilket gällde fullmakterna för
Kadarregeringens delegation i Förenta
Nationerna. Statsministern begagnade
tillfället till ett personligt angrepp mot
herr Hjalmarson, vilket för övrigt också
har kommit ut i TT, men eftersom herr
Hjalmarson då inte hade någon repliktid
kvar, hade han ingen möjlighet att
svara statsministern.

Jag är inte tillräckligt erfaren för att
våga säga, om det förhållandet, att regeringens
medlemmar får sådana förmåner,
kan visa på några fel i våra arbetsformer,
men i varje fall kan det knappast
förnekas, att statsministern missbrukade
de möjligheter diskussionsordningen
gav honom. Han kunde nämligen
inte ha undgått att veta, att han genom
all spara sitt svar såsom han gjorde
hindrade herr Hjalmarson att komma
med den nödvändiga repliken.

Det bör kanske särskilt understrykas,
aft angreppet den här gången var osakligt.
Statsministern talade nämligen som
om det hade gällt att avbryta de diplomatiska
förbindelserna med Ungern,
och någonting sådant har herr Hjalmar -

son över huvud taget aldrig talat om.
Vad saken gällde var ju vilka instruktioner
de svenska delegaterna skulle få
inför omröstningen i Förenta Nationerna
om godkännande av fullmakterna.
Vad herr Hjalmarson sade var — och
jag tror det finns ganska mycket folk
som håller med honom — att det vore
minst sagt olyckligt om de svenska FNdelegaterna
sattes i det läget, att de,
kanske till skillnad från alla andra
demokratiska länders representanter,
bleve tvungna att rösta tillsammans med
exempelvis satellitstaternas företrädare
för att godkänna de ungerska representanternas
fullmakter.

Man bör kanske i det sammanhanget
även observera, att den svenska regeringens
ståndpunkt till ungerska fullmakter
tydligen inte är alldeles klar.
De svenska delegaterna i Internationella
arbetsorganisationen har nämligen i
ett motsvarande läge visserligen inte
röstat mot godkännande men nedlagt
sina röster, med tillämpning av en metodik
som ibland har varit betecknande
för den nu sittande regeringen.

Jag vet inte hur talet om den diplomatiska
representationen över huvud
taget har kommit in i sammanhanget.
Tror statsministern att Kadarregeringen
skulle avbryta de diplomatiska förbindelserna
med de länder som hade
gått emot dess delegater? Statsministern
talade också om behovet av nordiskt
samråd i detta sammanhang. Tror statsministern
att de andra nordiska länderna
skulle visa sig mera Kadar-vänliga
än vi? Det vore intressant att få närmare
upplysningar på den punkten.

Det har tidigare i dag förekommit en
del diskussion också om valresultatet,
och det har varit ganska intressant att
lyssna till vad som sagts. Statsministern
talade i radio strax efter valet om ett
klart utslag av folkviljan till förmån för
regeringens ståndpunkt i pensionsfrågan,
och i dag talade han om en stor
valseger. Det invändes då, alt på grund
av minskat valdeltagande båda sidorna

Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 2

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

gick tillbaka men att de partier som
var anhängare av regeringens pensionsförslag
förlorade 744 röster mer än de
som var motståndare till regeringens
pensionsförslag. Statsministern svarade
att det var helt osakligt att säga så: man
borde inte räkna kommunisterna utan
bara se på de 47 000 röster som socialdemokraterna
hade vunnit, alldeles oberoende
av att kommunisterna förlorade
65 000.

Detta var mycket intressant. I en diskussion
i våras mellan statsministern
och herr Ohlin sade herr Ohlin, att man
borde inrikta sig på att inte räkna kommunisternas
röster, och statsministern
svarade då att man inte kunde låta bli
det. Nu undrar jag om det inte kunde
lämnas en bruksanvisning när det talas
om regeringens pensionsförslag: när

skall man räkna kommunisternas röster
och när skall man inte göra det?
Vi har fått klart för oss att det, när det
gäller andra sidor av regeringens politik,
inte finns något samröre, och jag
vill begagna detta tillfälle att lyckönska
socialdemokraterna till att de till sig
har flyttat över en del röster från kommunisterna.
Det är en lycklig utveckling,
och jag kan inte hoppas annat än
att den skall fortsätta, alldeles oavsett
hurudan relationen blir mellan de övriga
partierna. När det gäller pensionsfrågan
måste man emellertid bestämma,
hur man skall ha det: antingen skall
man räkna kommunisternas röster i
både det ena och det andra fallet, eller
också skall man inte göra det i någotdera
fallet.

Inom högerpartiet har vi inte alltid
haft framgång vid allmänna val. Vi har
upplevt valmotgångar, och vi har därför
bitter erfarenhet av hur det går till att
förklara eller bortförklara ett valresultat.
Jag hyser därför ett nära nog professionellt
intresse för statsministerns
ansträngningar på den punkten i dagens
debatt; jag har själv varit med om att
på samma sätt, i en mera blygsam roll,
söka omtolka valresultat. Men det är

väl ändå alldeles klart att det senaste
valet inte gav det stöd för regeringens
pensionsförslag, som socialdemokraterna
hade önskat.

När man diskuterar val, mandatsiffror
och liknande ting, så frestas man
ofta att behandla politiken som ett spel,
i vilket man räknar pjäser: så och så
många centerpartister, folkpartister, högermän,
socialdemokrater och kommunister;
och sedan flyttar man pjäserna
på ett bräde och tänker sig in i olika
kombinationer med olika röstetal och
spekulerar över hur ställningen blir vid
en förändring i talmannens hälsa och
dylika saker. Sådana resonemang är
mycket olyckliga. Det är inte rimligt
att behandla politiken som ett spel.
Alla vet vi ju också att vad som behövs
i stället är en grundlig diskussion
om själva sakfrågorna.

Jag vill här ta upp en fråga, som
ganska litet har skymtat i debatten hittills,
nämligen sysselsättningspolitiken
och sysselsättningen. Sedan 1945 fram
till helt nyligen har sysselsättningen väl
inte varit något problem i vårt samhälle.
Delvis till följd av vår egen befolkningsutveckling
och delvis till följd
av förhållandena ute i världen har det
tvärtom rått brist på arbetskraft här
i landet. Under de senaste månaderna
har frågan emellertid kommit i förgrunden
i vårt land och i andra länder
ännu mera. Än så länge är läget här
hemma förhållandevis gott. Om man ser
på siffrorna från den 16 juni rörande
försäkrade arbetslösa, finner man att vi
inte har att notera någon större ökning.
Årets siffra är 1,3 procent, mot 1,2 procent
förra året — alltså en mycket
måttlig skillnad. Men en viss osäkerhet
råder ändå, och man vet inte hurudan
utvecklingen kommer att bli i höst.
Dessutom har en viss ökning av antalet
arbetslösa skett inom exportindustrien,
beträffande metallindustriarbetare och
skogs- och flottningsarbetare, en ökning
som uppväges av den minskade arbetslösheten
för byggnadsarbetare. Situatio -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

nen är med andra ord labil, och det
finns anledning hysa en viss osäkerhet
för framtiden.

Hur skall då denna fråga ordnas? Ja,
i långa stycken är vi väl överens, t. ex.
när det gäller att vi skall ta krafttag
för att undvika en omfattande arbetslöshet.
Vi är ense om att en sådan arbetslöshet
skulle vara en av de största
olyckor som över huvud taget kunde
drabba det svenska samhället. I själva
verket är vi också överens ganska
långt när det gäller åtgärderna, om det
skulle uppstå en verkligt svår arbetslöshet.
Vi är t. ex. alla beredda att då
tillgripa olika slag av beredskapsarbeten.

Men hur skall vi kunna undvika arbetslöshet?
Där om någonsin är samarbete
mellan olika politiska riktningar
nödvändigt, men det är också och i alldeles
särskilt hög grad nödvändigt med
samarbete mellan olika samhällsgrupper:
företagare och löntagare, stora och
små företag inom industri, handel, jordbruk
o. s. v. Det finns ingenting att vinna
på att behandla sysselsättningsfrågan
som något slags politiskt tillhvgge. Det
skulle för övrigt vara riskabelt att göra
det, av den anledningen att man när
det gäller sysselsättningsfrågan rör sig
med ganska ömtåliga psykologiska faktorer.
Om människor tror att arbetslöshet
är förestående, så är nämligen risken
för att arbetslöshet uppstår åtminstone
något större än vad den eljest
skulle vara. Det är därför skäl att därvidlag
vara försiktig.

Ibland har man i det sammanhanget
åberopat 1930-talets arbetslöshetspolitik
och sagt, att om det uppstår arbetslöshet
eller risk för arbetslöshet, så skall
vi förfara på samma siitt som vi gjorde
då. Jag vill då citera några ord ur statsverkspropositionen,
och jag gör det
också därför att det är en verklig
glädje för mig att här kunna oreserverat
instämma i något, som står i statsverkspropositionen.
Finansministern
säger bl. a. så här: »Jag vill upprepa

vad jag tidigare vid flera tillfällen uttalat,
nämligen att avsättningssvårigheter
för exportindustrien och därav
uppkommande arbetslöshet inte kan lösas
genom en allmän påspädning av den
inhemska konjunkturen. Detta skulle
bara leda till en ytterligare stegring av
svårigheterna för exporten och försämra
vår internationella konkurrenskraft,
samtidigt som importen skulle stimuleras.
En uppdriven hemmakonjunktur
under samtidig konjunkturavmattning
för omvärlden skulle snabbt försämra
betalningsbalansen och förbruka valutareserven.
»

Detta är klokt skrivet. Jag undrar om
det inte kunde ordnas några kurser
över detta tema för socialdemokratiska
valagitatorer, så att de i sin agitation
följde den linje som här på ett så utmärkt
sätt skisserats i regeringens statsverksproposition.
I själva verket finns
det nämligen redan en viss tendens —
visserligen ännu så länge en svag sådan
— till att överflytta arbetskraft
från exportnäringarna till hemmamarknadsindustrien,
med de risker för
olyckliga verkningar härav som finansministern
antytt.

En annan sak, som man kanske också
bör understryka, är att sysselsättningsproblemet
i Sverige i varje fall till viss
del har sin orsak i befolkningens ändrade
ålderssammansättning och att vi
därför antagligen måste räkna med att
den i fortsättningen, oavsett övriga förhållanden,
kommer att bli bestående.
Det medför att vi måste inrätta oss efter
ett något annat arbetskraftsläge
än det som vi haft under åren efter det
andra världskriget.

Vad är det nu samhället kan göra för
att mota Olle i grind och förhindra att
det uppstår en stor arbetslöshet? Ja,
statsrådet Lange har i ett anförande nyligen
i annat sammanhang talat om omställning
av näringslivet inför de handelspolitiska
förändringarna. Jag tror
att uttrycket har eu vidsträcktare tilllämpning.
Det behövs en omställning

100

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

av näringslivet över huvud taget inför
det läge, som här kommer att uppstå.
Skall vi kunna hindra arbetslösheten,
måste vi möta arbetslöshetsrisken ute
i företagen, och vi måste möta arbetslöshetsrisken
alldeles särskilt i exportföretagen.

Hur skall statsmakterna underlätta
den erforderliga omställningen ute i
exportföretagen? I det hänseendet är
det vissa punkter, som jag skulle vilja
peka på.

För det första: Samhällets grundinvesteringar
t. ex. i vägar, kraftförsörjning
o. s. v., som har så stor betydelse
inte minst för exportindustrien, måste
få prioritet framför sådana offentliga
utgifter som går till direkt konsumtion.

För det andra: Lönsamma investeringar
— jag understryker att det skall
vara fråga om verkligt lönsamma invessteringar
— hos företagen måste uppmuntras
genom en skattepolitik och
kreditpolitik av därför lämplig karaktär,
samtidigt som företagen uppmuntras
att bygga upp egna medelsreserver
redan innan det har uppstått allvarliga
svårigheter för avsättningen, exempelvis
för att kunna hålla sina priser
konstanta också om produktionen går
ner och det därför i och för sig uppstår
ökade kostnader för varje producerad
enhet.

För det tredje: Näringslivets kostnadsnivå
måste hållas nere för att vi
skall bli konkurrenskraftiga. På den
punkten är det av betydelse inte minst
att belastningen från samhällets sida av
exportföretagen så långt möjligt undvikes.

För det fjärde: de direkta exportfrämjande
åtgärderna, exempelvis genom
exportkrediter.

Detta är inte allt, men det är några
av huvudpunkterna när det gäller att i
ett exportland som Sverige främja full
sysselsättning och undvika en mera omfattande
arbetslöshet. I statsverkspropositionen
nämner man åtgärder enligt
den fjärde punkten, alltså exportkredi -

B 2

terna, men beträffande de tre övriga
punkterna får vi veta väldigt litet.

Man säger emellertid ofta att avgörande
här skulle vara de utländska konjunkturerna,
och man åberopar särskilt
förhållandena i Förenta staterna. Ja,
naturligtvis kan man inte underskatta
verkningarna av den amerikanska konjunkturutvecklingen
också på oss. Men
man skall komma ihåg, att det är bara
åtta procent av den svenska exporten
som går till dollarområdet och bara sex
procent som går till Förenta staterna.
Ur andra synpunkter — när det gäller
den s. k. dollarbristen — har detta varit
en påtaglig olägenhet, men i detta fall
innebär det naturligtvis att beroendet
av den amerikanska konjunkturutvecklingen,
eller i varje fall det direkta beroendet
av den amerikanska konjunkturutvecklingen,
blir något mindre än
det eljest skulle bli. Vad det här är
fråga om är ett indirekt beroende via
andra kunder för svenska varor, och det
är betydligt svårare att bedöma.

Huvuddelen av vår export går ju till
Europa, och där står man inför alldeles
nya svårigheter. Sexstatsgruppen har
just kommit till på grund av Romavtalen.
Diskussionen om frihandelsområdet
fortgår. Om sexstatsgruppen träder
i verksamhet innefattar den som bekant
några av våra allra bästa kunder, Västtyskland
och Nederländerna, dit en
mycket stor svensk export går. Skulle
det systemet träda i kraft utan att vi
får något annat i stället, innebär det
naturligtvis en diskriminering bland
annat av svenska varor, och det kan
ställa oss i ett mycket allvarligt läge,
särskilt om konjunkturavmattningen
skulle uppmuntra allmänna protektionistiska
tendenser i Europa. När det
gäller den europeiska exporten är vi
besvärligt ställda så till vida som våra
avnämare är å ena sidan Västtyskland
och Nederländerna och å andra sidan
England, som står utanför gruppen. Därför
har vi i Sverige ett särskilt intresse
av förhandlingarna om frihandelsom -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

101

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

rådet. De har blivit fördröjda men är nu
tydligen på väg in i ett avgörande
skede. Där kommer det sannolikt efter
hand att bli behov av ökade svenska
förhandlingsinsatser inte bara i detaljerna
utan också i stort. Det kommer att
uppstå många problem inte minst på
jordbrukets område, där man tydligen
räknar med särskilda anordningar. Men
just därför att det innefattar problem
och just därför att Sverige har en viss
auktoritet i frågor av denna typ är en
konstruktiv svensk politik ytterst angelägen.
Den hör till det allra viktigaste
i dagens läge, inte minst när det gäller
att bevara en hög och jämn sysselsättning.
Om man börjar i tid, innan krisen
— om den nu kommer — når oss,
är det väl rätt otvivelaktigt att man
lättare kan behålla en hög och jämn
sysselsättning, om man arbetar för
Västeuropa som enhet och i samarbete
med Förenta staterna, än om man går
in för principen »rädde sig den som
kan» och låter varje land försöka bygga
upp sina egna murar för att hålla konkurrensen
från annat håll borta.

Man talar vidare ibland om det nordiska
ekonomiska samarbetet, och det
har otvivelaktigt sin betydelse. Det vore
mycket bra om man kunde bygga upp
cn större marknad här i Norden. Men
vad betyder en nordisk marknad för låt
oss säga 15 miljoner människor i jämförelse
med sexstatgruppens stora marknad
för 170 miljoner människor? Den
betyder relativt litet, också diirför att
våra länder trots allt är ganska likartade
och alla är i hög grad beroende av
handeln med andra områden. Vi kan i
längden inte leva på att tvätta kläder åt
varandra här uppe. Vi måste ställa in
saken i ett större sammanhang. .lag tror
att det nordiska ekonomiska samarbetet,
hur värdefullt det än är, är möjligt endast
i ett sådant mera vidsträckt samma
nbang.

Sedan bar vi den transoceana handeln,
dels handeln med Kanada och Förenta
staterna och över huvud taget dol -

larområdet och dels handeln på exempelvis
Afrika och de s. k. nya länderna
i Asien. Denna är mycket betydelsefull.
Sveriges ställning på den allmänna exportmarknaden
är så till vida enastående,
att vi är ett av de ytterligt få
länder, vilkas produktion har en sådan
sammansättning, att den kan säljas över
hela världen. De varor vi tillverkar
passar också ganska bra för länder,
som befinner sig i en uppbyggnadsperiod.
Men en export inriktad på de
nya länderna kräver mycket betydande
resurser hos företagen, och den kräver
också en väl utbyggd kreditmarknad.
Här rör det sig om leveranser med mycket
långa betalningsterminer och med
mycket stora ekonomiska risker, som
dessutom till icke ringa del är anknutna
till politiska problem.

Slutligen har vi östblocket. För närvarande
är handeln med östblocket tämligen
betydelselös. Hela exporten till
Östeuropa är ungefär en fjärdedel av
exporten till Västtyskland eller en tredjedel
av exporten till Norge. Kan den
ökas? Det är klart att det vore bra, om
den kunde ökas, men det finns för
närvarande inga tecken som tyder på
att vi har några särskilt stora möjligheter
i den vägen. Tvärtom förefaller
det som om östblocksliinderna möjligen
hade vissa sysselsättningsproblem själva.
I varje fall har de en ganska påtaglig
kapitalbrist och ett riitt begränsat
intresse att la emot och betala för de
varor som tillverkas i Sverige.

Får jag sedan till slut aknyta de båda
sakfrågor, som jag här sökt gå in på
— sysselsättningen och handelspolitiken,
som också har ett mycket nära
inre sammanhang — till frågan om
politisk samverkan. Fn politisk samverkan
har sina fördelar, och den har
sina olägenheter. Statsministern har i
dag liksom tidigare med stor iver opponerat
sig mot tanken på samlingsregering.
Och det är klart, att om statsministern
och hans parti inte vill ha eu
samlingsregering, så blir det ingen sam -

102

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

lingsregering, och då är det liksom
ingen idé att diskutera den saken vidare.
Men frågan om samlingsregering
och frågan om politisk samverkan är
kanske inte alldeles detsamma. En politisk
samverkan vinner man inte genom
uppgörelser i smått, där man plockar
åt sig några röster här och några
röster där för det ena eller andra förslaget,
vare sig det gäller pensionsfrågan
eller någonting annat. Sådant
tillhör det politiska »spelet» och inte
den sakliga politiken. Ty de ekonomiska
problemen står i sammanhang med
varandra: sysselsättningspolitik, han delspolitik,

skattepolitik, budgetpolitik
och socialpolitik, allt detta hör ihop,
och man kan inte isolera den ena frågeställningen
från den andra. Om man,
som statsministern vid några tillfällen
sagt, vill eftersträva samlande lösningar,
så kräver det en förtroendefull
samverkan över hela detta stora område,
och det kräver beredvillighet hos
oss allesammans, men inte minst naturligtvis
hos det stora partiet, att ompröva
tidigare ståndpunkter och att ta upp
saker och ting till diskussion i ett större
sammanhang. Vilken statsmannavisdom
kan man därvidlag vänta av regeringen
i dagens politiska och ekonomiska läge?
Jag vill ställa den frågan och understryker
samtidigt kraftigt att den inte
är retorisk.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Flera föregående talare
i båda kamrarna och nu senast herr
Heckscher har berört de dödsdomar
som fällts i Ungern mot Imre Nagy
och några andra ungerska medborgare,
som stod i spetsen för frihetsrörelsen
1950.

Det är naturligt att dessa grymma
domar väckt bestörtning och indignation
i vårt land liksom på så många
andra håll i världen. Makthavarna kan
avrätta medborgare, som de anser far -

liga för den bestående regimen, men
de kan inte hindra att många av dessa
blir martyrer, som är i stånd att verka
mer på sinnena efter döden än någonsin
under sin livstid.

I anknytning till denna reaktion mot
de ungerska domarna har herr Hjalmarson
vid denna debatts början framställt
en fråga till statsministern, som
innefattade ett yrkande. Han ville att
statsministern skulle avge en förklaring,
att regeringen kommer att ge sin
delegation vid höstens FN-församling
i uppdrag att vid behandlingen av
frågan om godkännande av fullmakterna
för de ungerska delegaterna så
lägga sina röster, att vi ginge emot ett
godkännande. Statsministern svarade
helt naturligt att detta vore en ordning,
som helt strede mot vår vanliga
praxis. Vi brukar fastställa instruktionen
för delegationen när vi kommer
längre fram emot hösten och sedan vi
tagit kontakt i första rummet med de
andra nordiska länderna och sedermera
också med utrikesnämnden.

Denna ståndpunkt, som jag helt ansluter
mig till, vill jag litet närmare
förklara med anledning av ett och annat
uttryck både i herr Hjalmarsons
och nu senast i herr Heckschers inlägg.

Vad är det i själva verket herr Hjalmar
son vill att regeringen skall göra?
Jo, att den skall rösta för underkännande
av de fullmakter den ungerska
regeringen utfärdat för sina delegater
i FN. Det är inte något fel på dessa
fullmakter. Godkännandet av fullmakterna
brukar vara en rent rutinmässig
åtgärd. Vid varje församlings början
brukar fullmakterna lämnas över till
en kommitté som sedan snarast möjligt
rapporterar till församlingen. Rapporten
brukar, bortsett från enstaka
undantagsfall, gå ut på ett tillstyrkande
av att de insända fullmakterna godkännes.
Nu menar herr Hjalmarson och
herr Heckscher alltså att vi skall rösta
mot godkännande av fullmakterna, inte

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

103

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

på grund av att fullmakterna är felakliga
utan därför att den regering,
som lämnat fullmakterna, inte representerar
det ungerska folket. Herr Hjalmarson
använde något uttryck om att
Kadarregeringen inte har någon verklig
suveränitet över Ungern och alltså
inte är den rätta regeringen att utfärda
sådana här fullmakter.

Om vi ställer oss på den ståndpunkten,
att Kadarregeringen inte borde erkännas
av Sverige, vore det givetvis
fullt konsekvent att rösta mot godkännande
av denna regerings underskrift
på fullmakterna. Varken herr Hjalmarson
eller herr Heckscher vill emellertid
dra slutsatsen, att erkännande från
svensk sida bör vägras Kadarregeringen.
Man befinner sig då i det logiska
dilemmat, att man skall underkänna
Kadarregeringens underskrift på fullmakterna
medan man godkänner dess
underskrift på exempelvis luftfartsavtal
med Sverige, på handelsavtal och i
allehanda andra sammanhang.

Hur gjorde då generalförsamlingen
förra året? Frågan var ju aktuell redan
då på grund av 1956 års händelser i
Ungern. Jo, den remitterade som vanligt
fullmakterna till fullmaktskommissionen,
som var väl medveten om det
dilemma, vari den befann sig. Å ena
sidan ville många av dess medlemmar
giirna deltaga i en demonstration mot
vad som hänt i Ungern. Å andra sidan
var det något galet i att underkänna
fullmakterna när man inte var beredd
att underkänna regeringen själv. Resultatet
av detta övervägande blev att fullmaktskomissionen
dröjde med att behandla
frågan om fullmakternas godkännande.
Fastän församlingens möte
pågick i åtskilliga månader avgav fullmaktskommissioncn
sin rapport i frågan
först den 10 december, just då
församlingen var i färd med alt avsluta
sitt arbete. Vad innehöll då denna
rapport? Den innehöll ett yrkande om
godkännande av alla fullmakter utom
de ungerska delegaternas. Den inne -

höll emellertid icke något yrkande om
att de ungerska delegaternas fullmakter
skulle underkännas utan endast att
man skulle låta bli att behandla frågan
om dessa delegaters fullmakter.
Detta blev också innehållet i rapporten
från fullmaktsutskottet till generalförsamlingen.
Denna rapport antogs av
generalförsamlingen enhälligt så när
som på en röst, och det var Ungerns
egen. Generalförsamlingen följde alltså
inte den väg som herr Hjalmar son och
herr Heckscher i dag här förordar. Jag
vill tillägga att den omständigheten, att
fullmaktskommissionen dröjde så länge
med sin behandling, medförde att de
ungerska delegaterna enligt gällande
arbetsregler fick fungera under hela
sessionen.

Man kommer då in på frågan hur
det är med erkännandet av själva regeringen.
Det förhåller sig som bekant
så, att erkännandet av ett främmande
lands regering inte innefattar något
slags moraliskt godkännande av denna
regering. En regering erkännes när
man anser att den fått en stabiliserad
makt i landet och alltså är den enda
regering som existerar och har sådan
anslutning att den kan representera
landet. I fråga om Ungern har flertalet
stater erkänt den nuvarande regimen
och upprätthåller diplomatiska
förbindelser med den.

Den redogörelse som jag nu givit i
denna fråga torde visa, att det finns all
anledning för regeringen att inta den
ståndpunkt som statsministern tidigare
i dag meddelat och att alltså i nuvarande
läge inte göra någon deklaration
i enlighet med vad herrar Hjalmarson
ocli Heckscher förordar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Utrikesministern har
rätt då han säger att fullmaktsgodkännandet
i FN i regel behandlas som eu
rent formell fråga. Det är naturligt att

104

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

det skall vara på det sättet. Vad gäller
frågan om godkännande av ungernfullmakterna
visade emellertid just behandlingen
redan vid fjolårets generalförsamling
att flertalet av de västdemokratiska
länderna icke bedömde denna fråga
som en sådan formell angelägenhet.
Man kom förbi själva sakfrågan genom
den uppskovsmanöver, som utrikesministern
här beskrivit och som kanske
i det läget också tedde sig naturlig. Man
kan dock inte hålla på hur länge som
helst med ett uppskov av denna art, och
det har i varje fall under hand sagts att
man har anledning att räkna med att
frågan kommer upp i vanlig ordning
vid nästkommande generalförsamling.
Jag vill då bara, herr talman, kort och
gott deklarera, att jag icke kan se att
man av de formella skäl, som utrikesministern
här åberopade, behöver sammankoppla
frågan om de diplomatiska
förbindelsernas upprätthållande med
frågan om godkännande av ungernregimens
fullmakter i FN, allra minst i
det läge vi i dag befinner oss i.

Även på det internationella planet, i
ett sådant sammanhang som detta och
mot den bakgrund som utrikesministern
själv på ett så expressivt sätt beskrev
— en beskrivning som jag vill ge min
fulla anslutning — måste det finnas en
möjlighet för de fria och demokratiska
folken att ge uttryck åt sin reaktion och
sin avsky. En regim som har gjort sig
skyldig till det allra svekligaste löftesbrott,
en regim som har svikit asylrättens
mest elementära grundsatser, en regim
som har trampat FN :s heligaste
principer under fotterna — en sådan
regim, herr talman, kan man icke vara
tvungen att av formella skäl godkänna
som en likaberättigad delegat, som i
vanlig ordning tar säte i FN :s församling.

Jag vidhåller, herr talman, den inställning
jag härvidlag intagit. Bet är en inställning,
som är motiverad av att vi
befinner oss i en situation, där den moraliska
känslan och den moraliska rät -

ten tar över det formellt juridiska betraktelsesätt,
som hans excellens herr
utrikesministern i denna speciella fråga
anlade.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag behöver väl inte
klargöra för herr Hjalmarson att det
finns många olika sätt att tillkännage
en reaktion, och det lär inte vara någon
svårighet för de olika regeringarna
att göra det. Men herr Hjalmarson kan
inte bestrida att det ligger något motsägelsefullt
-— det kommer man inte
ifrån, hur känslomässigt engagerad man
än är — i att å ena sidan vägra att
godkänna en underskrift av denna regering
rörande en fullmakt och å andra
sidan godkänna dess underskrift å ett
handelsavtal eller ett luftfartsavtal.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Mitt ärende är att anknyta
till den diskussion som förts om
de svenska demokratiska partiernas
position här i dag. Men jag får säga,
i anslutning till den just avslutade diskussionen
i det ungerska ärendet, att
det är väl ändå en sak som vi mer och
mer har upptäckt här i landet inför
händelser av denna art. Det är att den
sympati som den svenska opinionen
sedan gammalt känner för folk som
kämpar för sin nationella frihet och
som förr ofta begränsade sig till att
gälla demokratiska folk — medan vi
liksom fäste mindre avseende vid hur
andra folk under andra förhållanden
slogs för en liknande frihet — denna
sympati har i dag vidgats och fördjupats
till att gälla varje folk som kämpar
för sin nationella frihet bakom aldrig
så tunga järnridåer och under former
och åskådningar, som vi i och
för sig ogillar, sådana folk således som
bekänner sig till mildare grader av
kommunism, sådana folk som tar avstånd
från de våldsammaste och grymmaste
utslagen av bolsjevism. Jag fin -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

105

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ner det vara en lärdom som för solidariteten
över hela världen har sitt intresse.

I den något mindre allvarliga diskussion
som förts här i dag har partiernas
ledare försökt att karakterisera varandra,
fånga in varandra och stöta
bort varandra. Om herr Hedlund har
det fällts många omdömen, så många
att man väl vågar säga att kärt barn
har många namn. När herr Hedlund
bröt upp ur koalitionsregeringen i höstas
meddelade han själv i denna kammare,
att han inte tänkte ha någon fast
position. Han ville samverka med än
den ene och än den andre, och i dag
är det tydligare än någonsin att han
saknar fast ankarplats inte bara på
Lantmäteribacken utan även på Helgeandsholmen.

Det var ingen överraskning att herr
Ohlin under pensionsförhandlingarna
hittade herr Hedlund ute på högeryttern,
och nu efter VM i fotboll vet vi
alla att herr Hedlunds taktik är den
som moderna fotbollsspelare använder:
de rör sig mest över hela planen utan
att hålla sin egen plats. Detta är vad
som förr i världen, innan man rörde sig
med ett så avancerat bildspråk, kallades
för att vara en person som slinker
än hit och än dit — ungefär som mormors
lilla kråka, vilken som bekant
slutade på galen plats.

I sak kan man väl säga om centerpartiets
politik att den tydligen i hög
grad rättar sig efter tidsomständigheterna.
Det skulle vara intressant att
veta av vilka principiella skäl som centerpartiet,
som nu delar folkpartiets
och högerns vakthållning om t. ex. resultat
utjämningen, för tre år sedan sade
nej till samma princip. Det kunde också
vara intressant att veta hur långvarig
partiets alltjämt koalitionsbestämda inställning
till byggnadsregleringen kommer
att bli och hur liinge herr Hansson
i Skegric som den ståndaktige
tennsoldaten kommer att slåss emot
det ökade bostadsbyggande, som elt

sant centerparti på väg i städer och
tätorter väl också borde förstå är nödvändigt.

Alldeles särskilt märkligt är det ju
när herr Hedlund, som i åtskilliga år
satt och bevakade den praktiska utövningen
av polisväsendet och kampen
mot kriminaliteten, i dag ute på talarstolarna
vill framstå som den ivrigaste
värnaren om en större säkerhet på gator
och torg för varje svensk. När jag
nyss såg allas vår vän, den vänlige herr
Persson i Skabersjö, inne i kammaren
fick jag den förflugna tanken att han
kanske var på väg hit in för att tala
om för herr Edenman, att det var fasligt
vad det går söligt till i ecklesiastikdepartementet
nu för tiden. Men en
sådan sensation får vi väl aldrig uppleva.

Statsministern gjorde i dag ett såvitt
jag förstår allvarligt och respektingivande
försök att karakterisera den politiska
utvecklingen under de tio år
som gått sedan 1948, och han tecknade
bilden av en politisk epok, som enligt
hans uppfattning givit åt svenska folket
större värden än nära nog någon annan
jämförbar politisk epok. Han talade
om hur standardhöjningen och inkomstutjämningen
och bildningsväsendets
demokratisering hade givit åt den
enskilda människan en frihet att välja,
som de många tidigare hade saknat.
Jag drog av statsministerns sätt att presentera
denna utveckling den slutsatsen
att han menade, att det i stor utsträckning
var den socialdemokratiska
politikens förtjänst att den enskilda
människan i Sverige i dag känner en
sådan frihet.

Men herr Erlander, som följer den
ekonomiska utvecklingen så nära, kan
väl inte blunda för att denna standardhöjning
till nära nog 100 procent dock
är resultatet av det produktiva arbete
i företag och på arbetsplatser, som
varje svensk i sin yrkesutövning fullgör
och där ett statsråds insatser visserligen
kan vara något förnämligare

106

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

än en riksdagsmans men kanske inte
mera förnämliga än exempelvis en teknisk
konstruktörs eller en driven yrkesarbetares.

Nej, vi måste komma bort från detta
sätt att tänka, att det är politikerna
som skapar ett välstånd. Det var förargligt
att även herr Hjalmarson hemföll
åt detta, när lian jublande avslutade
ett anförande med att säga: Åh, vad
vi skulle kunna uträtta! Det är ju varken
herr Hjalmarson eller herr Erlander
eller ännu mindre vi i folkpartiet
som uträttar detta enorma. Det är ju
tillsammans i det skapande arbetet som
människorna åstadkommer de resurser
som sedan går att dela. Möjligen
menar statsministern att det är genom
att bidra til! att de uppkomna resurserna
delas just på det sätt som skett
under dessa år som socialdemokratien
skapat valfrihet. Men det är en långt
mindre insats än den som åstadkommits
genom att vår kapacitet, vår produktionsförmåga,
genom näringslivets
och företagsamhetens insatser har höjts
så kraftigt.

Om oppositionens insatser under
samma tid sade statsministern kort och
gott, att de inskränkte sig till att oppositionen
drivit skattesänkningstänkande.
Det kunde ju inte ha bidragit, ansåg
han, till att den enskilde i dag kan
känna, att han har rätt att välja arbetsplats,
köpa eget hem, resa och hälsa
på släktingar.

Nej, oppositionen har inte drivit
detta, men oppositionen har bland annat,
herr statsminister, genom att förhindra
den utveckling i klart socialistisk
riktning, som ni planerade 1945—
1948, bidragit till att bevara åt många
och skänka åt andra denna rätt till valfrihet,
denna rätt att använda sina egna
resurser, som annars staten i långt
större utsträckning enligt edra intentioner
skulle tagit hand om. Den politiska
debatten under de tio år, som
statsministern sökte karakterisera och
som måhända varit en epok, som är på

B 2

väg att avslutas, har i mycket hög grad
kännetecknats av ett ställningskrig för
och emot socialisering, för och emot
statsinflytande just efter de linjer som
drogs upp på socialdemokratiskt håll i
det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet
och från liberalt håll i våra
programskrifter vid krigets slut. Men
nog är det märkligt, hur statsministern
i dag känner sig besvärad av att få till
livs formuleringar, som han själv för
tio år sedan hade på läpparna i sina
diskussioner med den dåvarande kommunistledaren,
då han var angelägen
om att berömma sig av de socialiseringsinitiativ
som regeringen just tagit.
I dag är statsministern angelägen
om att samma initiativ skall tonas ned,
skall i skildringen få rollen av undersökningsobjekt,
små mera tillfälliga
hugskott, som inte längre är aktuella.
Nog är det väl bevis för att det skett
en betydande förändring i socialdemokratiens
inställning under dessa år.

Jag tycker man vågar säga, att de
demokratiska partierna i Sverige under
tiden 1948—1958 alla har liberaliserats.
Högern liberaliserades redan
omkring 1950 för att nu återigen vända
åt annat håll. Centerpartiets liberaliserades
mera påtagligt först när man brutit
upp ur koalitionen. Om socialdemokratien
kan man säga, att de liberala
inslagen kom först på utrikeshandelns
område och så småningom långsamt
och motvilligt arbetade sig in i den
inrikespolitiska bilden.

Man kan då fråga sig om folkpartiet,
som hela tiden varit liberalt, är ett överflödigt
parti i Sverige. Det är det inte
helt enkelt av det skälet, att folkpartiet
som enda parti här i landet kunnat
samla inom sig företrädare för så gott
som alla folkgrupper — samla inom sig
till en konstruktiv, intern debatt intressen
och intressföreträdare för alla
dessa olika grupper av vårt folk: för
företagare, för löntagare, för storindustri,
för småföretagsamheten, för både
kroppsarbetare och tjänstemän, för in -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

107

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

tellektuella och för dem som räkna sig
som handelns folk. Det är därför att
folkpartiet i sin roll av ett liberalt
folkparti har kunnat på detta sätt i eu
egen inre diskussion åstadkomma ett
alternativ, syftande till att tjäna hela
folkets bästa, som ingen kan säga, även
efter det valnederlag, vi har lidit, att
folkpartiets insatser under dessa tio år
nu skulle vara överflödiga.

Det finns emellertid en tydlig tendens
ute i världen och även här hemma
till en högerdragning i politiken.
På sina håll kan man kalla den ett tecken
på en ny reaktion. Den utveckling
i konservativ riktning, som konstaterades
här i dag och som kan iakttas inte
bara i Frankrike, har ibland formen av
en hård reaktion som liknar 30-talets.
Det är vanskligt och kanske överflödigt
att spå om den politiska utvecklingen,
men nog finns det många tendenser
i utvecklingen i dag, som antyder
att vi som arbetar i denna kammare
kan komma att få uppleva situationer,
som betänkligt liknar 30-talets.
Det är visserligen andra orsaker än de
då verksamma som kan medföra en
sådan demokratiens kris. Medan det
den gången var fråga om diktaturtendenser,
uppkomna ur underlåtenhetssynder
från de demokratiska partiernas
sida gentemot de stora och breda
folklagren, så förefaller det som om
demokratiens kris denna gång snarast
kommer fram ur tendenser till överomsorg,
ur reaktion mot det socialistiska
samhällets farligaste effekt på
medborgarna, nämligen den att många
och inte minst de dugliga och företagsamma
tycker, att de skulle klara sig
bättre själva om staten lämnade dem
i fred. I sina grövsta och simplaste former
tar en sådan reaktion sådana uttryck
som man upplevde exempelvis i
Frankrike genom den s. k. poujadismen.

När nu herrar lljalmarson och Hedlund
uppenbarligen i fortsättningen
kommer att kämpa om i stor utsträck -

ning samma väljare, så kanske man kan
tycka, att det inte har så stort intresse
för oss andra. Men det är inte alldeles
likgiltigt, att dessa två partier på detta
sätt oavbrutet försöker driva varandra
vidare i en och samma riktning. Det
kommer att erinra om effekten hos den
gamla leken, som åtminstone i min
barndomstrakt kallades att smida söm
eller smida spik, när man lade den ena
handen ovanpå den andra och fortsatte
vidare på samma sätt. Denna underliga
effekt består i att man inte kommer vidare.
Handen stannar på samma ställe,
men det förefaller för åskådaren som
om man nådde mycket långt, att man
vore duktig och att man överträffade
varandra. Detta kan skapa psykologiska
reaktioner, som tillsammans leder till
att vi kommer bra långt ifrån den relativt
ofarliga högerpolitik vi hittills har
upplevt.

Man kan då fråga vad statsminister
Erlander som ledare för det socialdemokratiska
partiet anser om en sådan utveckling.
Är han så förtjust över att i
varje situation kunna drämma till folkpartiet,
att det inte bekymrar honom, att
hans eget parti så småningom får ta upp
kampen långt mera till höger än han tidigare
kunnat tänka sig? Eller kommer
den socialistiska reträtten att fortsätta
så långt, att alla de dirigeringsdrag, som
hittills stött bort oppositionen, försvinner?
I det senare fallet är det dags för
en allmän samlingsregering. Man frågar
sig, varför det inte lika väl kunde ha
skett i vintras. Man skulle då kunnat
rädda även pensionsfrågan undan lottdragningens
förnedring.

Herr Hjalmarson önskade tidigare i
dag talmannen god hälsa. Jag tar för givet,
att (le illvilliga ryktena om att talmannen
planerar eu lång och viktig resa
naturligtvis inte kan vara med sanningen
överensstämmande.

Det viktigaste som behöver ske i
svensk politik är, såvitl jag förstår, eu
sinnesändring hos det största partiet, en
vilja till samarbete med de mera frihets -

108

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

inställda partierna, en insikt om den
förnedring som skulle ligga i att genom
spekulationer och med lottens hjälp utvinna
den sista gnuttan makt även sedan
folkopinionen börjat svika.

Det har talats i dag om den s. k. borgerligheten.
Uttrycket har på senare år
börjat användas på ett ganska vilseledande
och pretentiöst sätt — särskilt i
högerpropagandan. Det som förenar de
tre oppositionspartierna är ju, om jag
bortser från vissa rester av koalitionstänkande
hos herr Hedlund och hans
parti, en frihetsvänligare inställning till
individens möjligheter och intressen än
vad socialdemokratien med sin förkärlek
för centralt dirigerade åtgärder och
rena tvångsåtgärder kan uppamma. Med
1800-talets typiskt borgerliga samhälle,
kännetecknat av
deinställning hos företagare och arbetsgivare
gentemot mer eller mindre underkuvade
anställda, har det politiska
begreppet borgerligt i dag nästan ingenting
gemensamt. Kvar finns möjligen
en grundläggande insikt om hemmets
och familjens centrala roll i samhället
och den aktning för privat egendom och
för individens självansvar, som — i låt
vara alltför auktoritetspräglade former
— utmärkte detta borgerlighetens samhälle
på 1800-talet. Men få människor
tror ju att de förnämligaste av dessa
egenskaper i dess moderna tappning
skulle mera prägla de människor som
röstar med oppositionspartierna än de
människor som röstar med socialdemokratien.
Även om den socialistiska
samhällstypen i sig är mera skeptisk
gentemot privatägandets och självansvarets
värden, så är det ju inte alls så, att
de kroppsarbetande personer som röstar
med socialdemokratien eller de
tjänstemän som gör det i sin egenskap
av privatmänniskor skulle vara negativt
inställda till sin egen privategendom eller
t. ex. till att familjefadern skall känna
ansvar för sig och de sina. Det är väl
rent av så, att man ingenstädes träffar
en så uppenbar känsla av respekt för

B 2

värdet av det nybyggda egnahemmet
som hos kroppsarbetarfamiljen, där
man för första gången haft råd att skaffa
sig ett sådant hem.

Flyttar man över sådana känslor av
respekt och ansvar inför det egna till
det nationella planet, är det ju av alla
erkänt, att i takt med att den svenska
arbetarrörelsen tyckte sig ha fått egna
fosterländska värden att försvara växte
också dess ansvar för det nationella försvaret.
Försvaret — som varit en högborgerlighetens
angelägenhet — blev
hela folkets eller så gott som hela folkets.

Jag tycker det är viktigt, att de som
finner det med sina partipolitiska syften
förenligt att nöta in termen borgerlighet,
då och då gör sådana reflexioner
som att de värden, som länge betecknades
som borgerliga, i dag i stor utsträckning
är värden för hela folket och att
man t. o. in. kan säga, att sådana centrala
traditionsvärden — det som av beredskapsretoriken
under kriget kallades
svenska folkets väsenskärna — står sig
just därför att de numera omfattas av
folkets skilda grupper.

Det vore, tycker jag, mindre stötande
att tala om de tre frihetspartierna, de
tre frihetsinställda partierna, i stället för
om de borgerliga oppositionspartierna.
Givetvis skulle socialdemokratien stegra
sig inför eu sådan terminologi. Herr
Erlander har ju med sitt inlägg här i dag
nyss gjort gällande, att enligt hans uppfattning
socialdemokratien har åstadkommit
en större och väsentligare frihet
än tidigare här i landet. Men detta är
inte hela sanningen om friheten. Herr
Erlander nämner inte, att man försummar
att vårda och vidareutveckla den
frihet som ligger i att dugliga och företagsamma
människor, ofta särpräglade
individualister, som inte går att fånga
i någon fålla, inges den berättigade
känslan av att samhället sätter värde på
sådana egenskaper som arbetsamhet,
skötsamhet och sparsamhet. I ett liberalt
samhälle och för en liberal sam -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

109

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

hällssyn är det möjligt att förena omsorgen
om de svaga i samhället med en
sådana uppskattning, en hög värdering
av sådana människor som anstränger
sig, skapar och tar risker. Men för en
socialistisk inställning är det lättare att
anlägga fiskaliska och beskattningssynpunkter
på just dessa människor och
deras insatser.

Det är ingen tillfällighet, när den socialdemokratiska
regeringen år efter år
slår vakt om skatteregleringar, som tilllåter
en far att göra avdrag för periodiskt
understöd till den lättjefulle sonen
som inte vill utbilda sig, men som förvägrar
samme far att göra avdrag för
periodiskt understöd till en son eller
dotter som utbildar sig. Detsamma gäller
inställningen till företagsbeskattningen,
till resultatutjämningen, till avdragsrätten
för gåvor till forskning och
för gåvor till ideella ändamål. Det är till
samhällsproduktiva syften som sådana
gåvor är avsedda. Men det vägrar man
att låtsas om på den socialdemokratiska
sidan.

Det är framför allt på sådana områden
som socialdemokratien måste lära
om, ifall den skall bli samarbetsduglig
under den period, då den på grund av
samhällets ändrade struktur inte liingre
kommer att förfoga över en egen majoritet.
Det är också här ett av skälen ligger
till att vi, som representerar en liberal
syn i lika hög grad buren av en känsla
för de svaga i samhället som socialdemokratiens,
vägrar att etablera oss som
en sådan självutplånande, lydig stödgrupp
till herr Erlanders parti som bondeförbundet
under sex år utgjorde. När
landets största tidning lättsinningt leker
med tanken på att folkpartiet skulle kapitulera
inför socialdemokratien, vittnar
det om dålig insikt om vad poltiskt
arbetande liberaler tänker och känner.
Självfallet har varje tidning riitt och
plikt att skriva vad den själv finner sakligt
riktigt. Men effekten av det skrivna
kan bli motsatt den man tänkt sig. Dagens
Nyheter skadar nog inte längre

folkpartiet genom sin agitation, sedan
det nu blivit känt, att partiets riksdagsgrupp
och landsmöte lika enhälligt tar
avstånd från tidningens kapitulationsparoller,
men tidningen skadar alldeles
avgjort sina egna önskningar att pensionsfrågan
skall få en positiv lösning.

Herr Erlanders belåtenhet med det
egna förslaget är ju påtaglig. Tidningen
blåser upp herr Erlanders självbelåtenhet
till orimliga dimensioner. Det märktes
i dag hur belåten han egentligen var.
Han klagade visserligen i förbigående
över att han är en dålig pedagog och att
han inte kunnat övertyga oss andra om
obligatoriets förträfflighet. Men det är
väl så, att herr Erlander är en dålig
pedagog av det skälet, att han alltid har
velat tvinga oss andra och till och med
tvinga oss att anse saker, som vi inte
själva anser, eller som herr Wedén sade:
Yi känner inte igen oss själva på den beskrivning
han ger. I fjol tvingade han på
oss en felaktig formulering av vår egen
fråga i folkomröstningen. I dag har han
velat tvinga på oss en i långa stycken
oriktig tolkning av motiven för vår
egen linje i pensionsfrågan.

Herr Erlander var ju en gång ordförande
i skolkommissionen. Den skrev
många fina saker om hur det går för pedagoger
som försöker tvinga på andra
sin egen uppfattning. Men det har gått
så många år sedan dess, att herr Erlander
har hunnit glömma bort det.

Nu tror jag inte, att herr Erlander
skall lyckas i sin pedagogiska gärning
att uppfostra oss bara genom att lägga
bort sådana olater. Det fordras, som nog
dagens debatt klart och tydligt visar, en
verklig självövervinnelse i liberal riktning.
Ingen begär att statsministern
skall bli liberal. Men (let fordras en
självövervinnelse i liberal riktning, om
man över huvud taget skall kunna diskutera
möjligheterna till samförstånd av
den typ som en gång var naturlig. Tyvärr,
herr talman, förefaller det inte
som om ledaren för det socialdemokratiska
partiet i dag vore mäktig en sådan

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

självprövning, och därför finns det bara
en replik till lierr Erlander från oss som
företräder folkpartiet: I ären av en annan
anda än vi.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag får nog be docenten
läsa på litet bättre, innan han tar till
orda, i varje fall i vissa frågor. Herr Helén
sade nämligen — det har varit cirkulärledare
i folkpartipressen i samma
ämne — att centerpartiet 1955 skulle
ha sagt nej till resultatutjämning, och,
har det hetat, därmed omöjliggjort, att
denna fråga vid det tillfället kunde lösas
i riksdagen. Ja, hur ligger det till, herr
Helén? Vid den riksdagen hade vi motioner
såväl från ert håll som från högern
och centerpartiet. Dessa motioner
ledde till utredning. Det var vad
som vid det tillfället kunde praktiskt
genomföras. Högern och folkpartiet
skrev en reservation med lagförslag,
men centerpartiet anslöt sig till den,
såsom jag förut sade, praktiskt möjliga
linjen att begära utredning. Riksdagen
biföll utredningskravet. Utredningen är
nu igångsatt, och förslag om resultatutjämning
skall, hoppas vi, så småningom
framläggas.

Om centerpartiet i stället hade anslutit
sig till högerns och folkpartiets reservation,
vad hade då hänt? Jo, med
största säkerhet hade reservationen avslagits
i första kammaren, och såsom
alla känner till faller en lagfråga, därest
kamrarna stannar i olika beslut. Följaktligen
skulle det vid detta tillfälle
inte ens ha förelegat ett beslut om utredning.

Kan herr Helén vederlägga dessa fakta,
så var så god!

Vidare säger herr Helén, att centerpartiet
tar ställning till olika frågor
alltefter förhållandena vid den aktuella
tidpunkten. Det bör nog sägas av en annan
än en folkpartist. Hurudant är t. ex.
folkpartiets ställningstagande i pen -

sionsfrågan? Utgör det något slags konsekvent
hållning eller hur skall man
beteckna det? Nej, herr Helén, folkpartiets
politik kännetecknas av en vacklande
hållning som innebär, att man
ena gången tar ställning på ett sätt och
den andra gången på ett annat. Det kan
för allt i världen ibland vara nödvändigt
att göra detta i praktisk politik,
men när man tillhör ett parti, som i så
hög grad byter ståndpunkter, skall man
inte anmärka på andra.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde herr Hanssons
i Skegrie namn i samband med bostadspolitiken
och undrade, när han i
sin egenskap av representant för ett
parti, som vill tävla om väljarna i städer
och tätorter, skulle komma till insikt
om att det behövs ett ökat bostadsbyggande.
Hans replik gällde emellertid
frågan om resultatutjämning. I denna
fråga väckte han, såvitt jag vet, tillsammans
med herr Hansson i Önnarp år
1955 en motion. Men era partikamrater
i utskottet stödde er ju inte. Att ni sedan
själva röstade med folkpartiet, är
inte någon garanti för att övriga representanter
för bondeförbundet, såsom
centerpartiet då hette, hade samma inställning.
Om herr Hansson i Skegrie
ville visa att han har rent mjöl i den
påsen, hade det alltså räckt med att han
försvarat sig själv och inte sitt parti.

Herr Hansson i Skegrie menar, att
folkpartiets inställning i pensionsfrågan
skulle kännetecknas av en vacklande
hållning. Det kan väl inte vara sant,
herr Hansson i Skegrie. Målsättningen
för vårt arbete i pensionsfrågan har
hela tiden varit, att det skulle bli något
av med pensionen för de människor,
som tidigare saknat sådan. Så länge vi
ansåg att det fanns någon möjlighet att
genom åtgärder på arbetsmarknaden
utan statens ingripande nå detta resultat,
så länge arbetade vi för detta. När
det visade sig omöjligt att nå resultat

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

111

Vid

den vägen, accepterade vi den lagfästa
rätten för var och en som grund men
bevarade utträdesrätten och därmed
lika stor frihet som annars hade gått
att uppnå. Vill herr Hansson kalla det
arbetssättet något annat — med ett fulare
namn — får han väl göra det. Jag
kan inte se annat än att det hela tiden
har förlegat en ärlig vilja hos folkpartiet
att åstadkomma en sakligt stark lösning
av pensionsfrågan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande det sista herr
Helén sade — att folkpartiet hade ändrat
sin ställning i pensionsfrågan — har
jag den uppfattningen, att folkpartiets
ställning och över huvud taget oppositionspartiernas
ställning sammanlagt
hade varit väsentligt mycket bättre, om
folkpartiet och högern hade stannat
kvar vid sin linje 3. Den var dock en
principlinje, som hade kunnat försvaras
och som hade blivit avsevärt besvärligare
att argumentera emot än försöket
att bygga upp en linje vid sidan av
obligatoriet.

Vad gäller bostadsbyggandets omfattning
anser jag att det är en bedömningsfråga,
där varje parti får ta den
ställning det vill. Det är den skillnaden
mellan oss och herr Heléns parti, att
vi resonerar som så, att även andra investeringsobjekt
i fråga om kreditmöjligheterna
skall likställas med bostadsbyggandet.
Vi har nämligen motsatt oss
en prioritering av bostadsbyggandet
till nackdel för kreditgivningen till näringslivet.
Det är i detta avseende vi
skiljer oss när det gäller bostadsbyggandet.
Den ena ståndpunkten är väl
lika riktig som den andra.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Eftersom här i kammaren
tagits upp frågan om vad som egentligen
förekom vid de tre borgerliga partiernas
förhandlingar i pensionsfrå -

remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

gan, vill jag i allra största korthet slå
fast följande.

För det första var de tre partierna redan
från början och hela tiden fullkomligt
överens om att resonemanget skulle
vara helt konfidentiellt. För det andra
var likaledes de tre partierna redan
från början och hela tiden fullt överens
om att därest det inte blev en uppgörelse
mellan dem alla tre, skulle de
var för sig ha full frihet att välja sina
egna positioner. För det tredje rörde
sig de kompromissförslag, som diskuterades,
om flera olika linjer. Det förslag,
som folkpartiet slutligen för sin del
valde och som partiet självfallet hade
full frihet att välja, är deras eget. Vi i
högerpartiet har ingen anledning att
rikta förebråelser mot något håll för att
det inte blev en uppgörelse och vi gör
det inte heller. Själva utgångspunkten
för förhandlingarna var just detta, att
om en allmän enighet inte kunde nås,
skulle var och en ha full frihet att gå
sin egen väg. — Detta om detta.

Den definitiva handels- och betalningsbalansen
för år 1957 föreligger nu.
Den innehåller siffror för import och
export och för vissa osynliga betalningar,
som i någon mån, men inte på
ett avgörande sätt, korrigerar dem som
presenterades i den reviderade nationalbudgeten
och i den nya finansplan
som nu lagts fram. Jag skall inte trötta
kammaren med många siffror utan skall
inskränka mig till att nämna, att exporten
från 1956 till 1957 steg med 995
miljoner eller med 9,9 procent och importen
med 1 133 miljoner, d. v. s. med
samma procentsiffra. Resultatet blev
att handelsbalansens underskott ökade
med 138 miljoner, d. v. s. med 10,1 procent.
Hela underskottet var år 1957
1 505 miljoner kronor. Regelmässigt har
vi ett mycket kraftigt underskott på utrikeshandeln,
men vi klarar i alla fall
bytesbalansen något så när, eftersom vi
kan räkna med det s. k. sjöfartsnettot.
Denna osynliga post, som spelar en sådan
avgörande roll för vår hushåll -

112

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

ning, steg från 1956 till 1957 med 225
miljoner eller med 18,5 procent. Summan
beräknas för 1957 till 1 440 miljoner.

Det kan synas egendomligt, att sjöfartsnettot
stigit så kraftigt under 1957,
eftersom botten som bekant gick ur
fraktmarknaden omkring halvårsskiftet
det året. Förklaringen är väl närmast
den, att de goda fraktinkomsterna delvis
är en eftersläpning från Suezkrisen,
en eftersläpning som bl. a. kommit till
stånd därför att båtar har chartrats på
långa kontrakt. En sak kan vi emellertid
vara alldeles säkra på: under innevarande
år kan vi inte räkna på motsvarande
stöd av sjöfartsnettot. Världshandeln
tenderar att krympa och detta
medför lägre fraktnivå, ökad priskonkurrens
och ökad uppläggning av tonnage.
Men om sjöfartsnettot sjunker och
gapet mellan export och import fortsätter
att vara lika stort som förut eller
eventuellt ytterligare ökas, så är den
redan uppenbart otillräckliga valutareserven
i fara. Denna reserv räcker nu
för import under ett femtedels år, vilket
är klart i underkant. Den har i förhållande
till importen minskat mellan
åren 1956 och 1957.

I valutareserven ingår en s. k. förskjutningspost,
om vars storlek och beskaffenhet
man vet alldeles för litet men
som år 1956 beräknades uppgå till inte
mindre än 454 miljoner kronor. År 1957
hade ytterligare 201 miljoner tillkommit,
och posten uppgick alltså på två år
till mer än 650 miljoner kronor. Den
har ökat oväntat kraftigt under innevarande
år. Det är mycket betänkligt,
att de statliga organen inte har utrett
frågan om förskjutningspostens sammansättning
och rörlighet. Förmodligen
förhåller det sig på det sättet, att
svenska importörer har dragit längre
krediter hos sina leverantörer än de
tidigare brukat göra, och möjligen är
det väl också så, att de svenska exportörerna
på grund av brist på kapital har
tvingats inte blott att inskränka sin kre -

B 2

ditgivning mera än förut utan också
att begära direkt förskott av sina kunder.
Möjligen innehåller förskjutningsposten
också avsevärda belopp »hot
money», d. v. s. mycket korta och rörliga
pengar. Skulle det bli en uppseendeväckande
försvagning i vår valutaställning
eller minsta antydan om att
vi skulle stå inför nödvändigheten att
devalvera vår krona, skulle med största
sannolikhet många av våra kreditgivare
ta hem sina tillgodohavanden med
påföljd att den svenska valutasituationen
i mycket rask takt skulle kunna
ytterligare förvärras. Precis detsamma
kan inträffa om utlandet får den föreställningen,
att en fortsatt inflation
pågår i Sverige.

Det har från regeringsbänkens sida
så ofta och så vältaligt ordats om den
beredskap mot arbetslöshet, som den
socialdemokratiska regimen skulle ha
byggt upp. En sådan beredskap borde
framför allt ha innefattat, att vi under
de goda konjunkturerna hade skaffat
oss en tillräcklig valutareserv, men detta
har icke skett. I stället har vår valutareserv
undan för undan sjunkit, om
man ser den i relation till vår utrikeshandel.
Med de knappa reserver vi nu
har är våra möjligheter att föra en aktiv
sysselsättningspolitik synnerligen
begränsade. Yi kan t. ex., som finansministern
själv påpekat, inte inrikta
oss på att stimulera efterfrågan genom
stora statliga och kommunala arbeten,
därför att en sådan efterfrågan ofrånkomligt
ökar importen och därmed
vid oförändrad eller sjunkande export
snabbt äter upp den valutareserv som
finns.

I den situation där vi nu befinner
oss är det väsentligt att hålla den svenska
exporten uppe. Under efterkrigstiden
har vi vant oss vid att det varit
förhållandevis lätt att sälja svenska
varor på världsmarknaden. Vi har trott,
att det var självklart och att det skulle
bero på att de svenska varorna skulle
vara bättre än alla andra. Detta är na -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

113

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

turligtvis en felsyn, åtminstone delvis.
Orsaken till våra framgångar är framför
allt varuhungern efter kriget och
bristen på konkurrens bl. a. från Västtysklands
sida.

Nu står vi uppenbart inför en internationell
konjunkturavmattning. Hur
djupgående den blir och hur långvarig
kan man ha mycket olika meningar om,
men den har redan gett utslag i den
svenska exportstatistiken. Under januari—maj
månader i år uppgick sålunda
den svenska totalexporten till
4 108 miljoner kronor mot 4 431 miljoner
kronor under samma tid i fjol,
alltså en minskning med över 300 miljoner
kronor. Underskottet i handelsbalansen
blev därför 1 124 miljoner kronor
mot 971 miljoner kronor i fjol.
Vill man se hur det gestaltar sig i olika
branscher är det till en början klart,
att exportkvantiteten av trävaror blir
väsentligt mindre i år, och skulle konjunkturen
ytterligare mattas, får vi räkna
med ännu lägre exportkvantitet under
1959. Den ökade produktionskapaciteten
inom massaindustrien kan vi
inte räkna med att ta i anspråk i år.
Vi får vara glada om vi kan behålla
fjolårets exportkvantitet. Pappersexporten
blir mindre än under fjolåret. De
enastående goda konjunkturerna för
stål är åtminstone för så lång tid vi
nu kan överblicka förbi. Exporten har i
år hittills gått betydligt tillbaka, ca 40
procent för ordinärt järn och 10 procent
för kvalitetsstål. Ilur det kommer
att gå under de närmaste månaderna
är synnerligen ovisst. Vi kan inregistrera
den ljuspunkten, att exporten av
verkstadsprodukter fortfarande kan hållas
uppe. Det beror möjligen på — i
viss mån åtminstone — att särskilt varvsindustrien
fortfarande kan arbeta på
långtidsbeställningar, gjorda under den
mycket goda sjöfartskonjunkturens år.

Det är uppenbart, att de sjunkande
råvarupriserna har gjort, att vissa av
våra traditionella kunder förlorat eu
del av sin köpkraft. Avmattningen i
8 — Andra kammarens protokoll HISS. Nr

den amerikanska konjunkturen har betytt
svårigheter inte minst för de råvaruproducerande
länderna, med påföljd
att de fått knappt om valutor och har
måst tillgripa importregleringar. Ännu
har minskningen av vår export inte blivit
så stor, men ökade svårigheter har
framträtt i t. ex. Colombia, Argentina,
Uruguay, Indien, Pakistan och Indonesien.
Både Sydafrikanska Unionen och
Australien, som är relativt goda marknader
för oss, håller på att bli sämre
kunder på grund av växande valutasvårigheter.

Det är inte bara vi här i Sverige, som
är angelägna om att hålla exporten
uppe. Alla de stora industriländerna
strävar av all makt att intensifiera sin
export. Vid en fortsatt avmattning i
Förenta staterna är det mycket möjligt
att en hel råd firmor där, som hittills
inte varit särskilt intresserade av exportverksamhet,
slår sig på sådana affärer.
Konkurrensen från Japan är mycket
kännbar och numera även kvalitetsbetonad.
Japanerna har lägre löner,
lägre socialutgifter, deras export arbetar
med särskilda skatteförmåner och
har statlig kredithjälp. Enligt nyligen
publicerade uppgifter ligger t. ex. de
japanska porslinspriserna 50 procent
under priserna på jämförbara västtyska
produkter.

I en situation, där man överallt i köparländerna
har ont om pengar och
särskilt ont om främmande valutor,
blir det nödvändigt att i första hand
se till varans pris. Den höga svenska
kvaliteten räcker inte längre som försäljningsargument,
eftersom man inte
har råd att betala extra för hög kvalitet
och eftersom även våra konkurrentländer
börjar få en jämnare och högre
kvalitet än de tidigare har haft.

Möjligheterna att erövra nya marknader
i de råvaruproducerande länderna
och framför allt i de s. k. underutvecklade,
beror i stor utsträckning på förmågan
alt tillhandahålla långa krediter.

I många länder i Latinamerika krävs nu

II 2

114

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

90 dagars kredit vid inköp av papper
och järnartiklar. Argentina kräver sedan
1957 4 års kredit vid maskinimport.
När det gäller stora affärer förekommer
t. o. m. att tyskar och fransmän
erbjuder upp till 10 års kredit för att
ta hem ordern. I Pakistan begär man
5—6 års kredit, medan Indien kräver
4—5 års kredit för att över huvud taget
lämna importlicens för maskiner.

Vissa av de stora industriländerna
lämnar betydande allmänna krediter till
s. k. underutvecklade länder, och det
är uppenbart, att detta blir till stort
stöd för exportindustrierna i de kreditgivande
länderna. De amerikanska
exportindustrierna har t. ex. god nytta
av de miljarder som utbetalas via ICA
och export-importbanken. Västtyskland
har lämnat Egypten en kredit på
400 miljoner D-mark. Som ett kuriosum
kan antecknas, att den västtyska regeringen
utbetalar skadestånd om 250
miljoner D-mark per år till Israel, men
att ca 175 miljoner därav kommer tysk
exportindustri till godo. I det sammanhanget
skall vi inte glömma den Tyska
hjälpoffensiven, som hittills omfattat
1 900 miljoner dollar i ekonomisk och
militär hjälp till 14 olika länder.

Det är tacknämligt, att man kommer
med förslag om höjning av beloppet för
kreditgarantier från 300 miljoner till
000 miljoner. Det sägs dock i exportkretsar,
att kreditgarantinämnden bör
åtaga sig större kreditrisker än för
närvarande. Det sägs också, att det är
mycket vanligt, att de förmåner som
erbjuds av motsvarande organ till industrierna
i Finland, Frankrike och
Tyskland är bättre än de förmåner som
erbjuds de svenska exportörerna.

Förutsättningarna för att vi skall
kunna bibehålla vår nuvarande exportvolym
är framför allt två, nämligen för
det första att vi kan konkurrera med de
stora industriländerna när det gäller
priserna och för det andra att vi kan
lämna samma betalningsvillkor som de.
Ingen av dessa förutsättningar är lätt

B 2

att uppfylla. Den risk som vi just nu
står inför är, att det skall uppkomma
en s. k. konjunktursaxning, d. v. s. att
den svenska inflationen och därmed
den svenska kostnadsstegringen skall
fortsätta medan priser och kostnader
sjunker på världsmarknaden. Sverige
står helt enkelt inför nödvändigheten
att föra en sådan ekonomisk politik, att
inflationen stoppas. Sker inte detta stiger
exportföretagens kostnader för löner
och förnödenheter, och dessa stegrade
kostnader kan inte tagas ut i
varupriser, därför att varorna då blir
osäljbara. En intern inflation försämrar
därtill också konkurrensläget för
de näringar, som inom vårt land konkurrerar
med utländska säljare, och
leder därför ofrånkomligt till en växande
import, som icke låter sig styras
av importreglerande åtgärder. En fortsatt
inflation leder alltså till risk för
ökad arbetslöshet. På kort sikt skulle
man kunna hjälpa sig genom att sänka
den svenska kronans internationella
värde, men jag utgår ifrån att ingen
vare sig här i kammaren eller i ansvarskännande
kretsar utanför vill rekommendera
en sådan åtgärd.

Inflationen kan i nuvarande läge inte
hejdas, om vi inte ger oss på uppgiften
att verkligen bringa balans mellan statens
inkomster och utgifter då det gäller
driftbudgeten. Det går inte att öka
sysselsättningen genom en underbalansering
av driftbudgeten. Tvärtom leder
en sådan till ny arbetslöshet inom exportindustrien.
Ett fast penningvärde
är den ena riktpunkten, som vi måste
ställa upp för vårt handlande. Den
andra måste vara att utöka den kreditvolym
som står till förfogande för export.
Det förutsätter både ett ökat sparande
och att sparandet inte som hittills
ensidigt reserveras för statliga och
kommunala investeringar. Näringslivet
som sådant måste få vara med på den
långa kapitalmarknaden och få tillräckligt
utrymme där.

Herr talman! Jag är medveten om att

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

115

Vid

den medicin mot sysselsättningssvårigheterna
för våra exportindustrier, som
jag här tillåtit mig rekommendera, betyder
en ganska radikal omläggning av
den ekonomiska politiken. Den betyder
en ytterst kraftig nedskärning av statens
driftutgifter, och den betyder att samtidigt
stat och kommun måste reducera
sina anspråk på kapitalmarknaden. Icke
desto mindre är det min övertygelse,
att det icke finns någon väg udenom,
utan att medicinen måste tas, om vi
inte skall riskera att komma i långt
större svårigheter för vår sysselsättning
än dem vi nu har och äventyra att
våra utlandsmarknader i många fall
kanske för gott övertas av andra nationer.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! En och annan i denna
kammare av de få ledamöter som åtminstone
ännu är kvar kanske kommer
att betrakta vad jag här ville säga som
enbart otillbörlig förbrukning av tid. I
så fall kanske jag inte är alldeles ensam
syndare. Kanhända en och annan
också kommer att tycka att vad jag för
på tal innebär något av ett politiskt stilfall.
Men i remissdebatten har vi ju
tillfälle att lufta våra känslor inför de
företeelser, som kan tänkas ha intresse
men som är oåtkomliga i riksdagen på
annat sätt. Herr talman! Det är en särskild
sak jag vid denna sena timme vill
nämna några ord om.

En mil utanför Jönköping finns en
socken som heter Skärstad. Trakten är
vacker och bördig och folket synnerligen
fromt och älskvärt. Där finns även
en pingstförsamling. Den s. k. riksettan,
som man där kallar riskettan,
stryker alldeles förbi denna pingstförsamlingslokal.
65 meter från vägen på
andra sidan ett gärde mot en bakgrund
av granar och björkar fanns för några
år sedan en skylt som reklamerade för

remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

konserver. Den var ful, och några bokstäver
var nerfallna. Den fanns både
före och efter 1952 års naturskyddslag.

Pingstpastorn Casimir Petterson och
hans styrelsemedlem, lantbrukare John
Hovbäck, en mycket klok och förnuftig
karl förresten, tog ner eländet och satte
upp ett fint stativ av vinkeljärn och nät,
skar ut fina bokstäver till en text om en
av bibelns mest centrala sanningar, den
om Kristi tillkommelse. Texten formulerades
så: »Jesus kommer, är du

redo?»

Då slog länsstyrelsen larm. Vid 1 000
kronors vite skulle skylten tas bort före
utgången av år 1957. Församlingen
överklagade detta beslut, och ärendet
gick till regeringsrätten, som fastställde
länsstyrelsens beslut. Skylten får stå
kvar till den 1 oktober i höst, sedan
skall den obönhörligen ner.

Länsstyrelsens och regeringsrättens
beslut väckte ganska stort uppseende.
Saken har ju gått genom hela den svenska
pressen från norr till söder. Vad
skall man nu säga om denna sak?

Att de statliga myndigheterna tillser
att gällande förordningar följs, är som
sig bör. De är ju till för det. Men borde
inte länsstyrelsen redan vid den nya
lagens tillkomst år 1952 ha börjat sitt
saneringsarbete? Kan den inte rent av
anmälas för försummelse i tjänst? Man
frågar sig även: Hur skall egentligen
en skylt se ut för att bli godkänd, när
länsstyrelsen fungerar som skönhetsråd?
Såväl länsstyrelsen som regeringsrätten
utdömer nämligen inte skylten
på grund av dess text, och den gör, heter
det, ingen värdering med hänsyn
till skyltens ändamål. Betydelse tillmäts
endast sådana omständigheter, säger
man, som skyltens rent tekniska utformning,
dess storlek och dess placering i
landskapet.

.lag har på ort och ställe sett skyltens
placering. .lag har tagit upp frågan
ur rent principiell synpunkt. Länsstyrelsens
och regeringsrättens beslut, som
givetvis får anses vara ett uttryck för

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

regeringens ståndpunkt i denna fråga,
måste få till följd den »stora skyltdöden
i Sverige» utefter vårt vägnät. Skylten
består av ingenting annat än väl utskurna
bokstäver. Stativet är osynligt
från vägen. Skylten är placerad med
nödig hänsyn till naturskyddssynpunkter
och bör inte stöta religionsfriheten.
Landsfiskalen i distriktet, som yttrat
sig, skriver försiktigt att det är »tvivelaktigt»
om den kan sägas stöta naturskyddsintresset.
Centerpartiets lokalavdelningar
i Grännatrakten, de kristna
socialdemokratiska broderskapsgrupperna,
folkpartiavdelningar och en
rad kristna sammanslutningar har uttalat
sin sympati för församlingens besvärsskrivelse
till regeringen. Säkerligen
har man sett mer bakom det rigorösa
beslutet än vad som står i utlåtandet.
Herr talman! Hur man kan få
skylten att falla för naturskyddslagens
§ 23, som talar om »anordning som är
uppenbart vanprydande i landskapsbilden»,
är för mig alldeles ofattbart.

Jag skall, herr talman, inte här diskutera
metoden att reklamera för kristen
tro på detta sätt. I enkla ord säger
man dock vad Bibeln lär. Svenska kyrkan,
som ju också är statskyrka och
har sitt eget statsråd i regeringen, bekänner
denna sanning varje söndag i
Apostolicum. Om det nu finns folk i
detta land, som anser att denna bekännelse
är sann och som tror på den och
som vill säga denna sanning till vägens
folk, är det då underligt om många människor
tycker, att här möter ett mästrande
som inte borde få stöd på högsta
ort, när de närmast liggande myndigheterna
säger: Skylten passar oss inte.
Jag tror att Aftonbladet och Smålands
Folkblad ärligt har satt fingret på den
ömma punkten, när de skriver om
»osmaklig reklam» och om »osmaklig
profanering av religionen» enligt deras
åsikt. Är det ofint att undra, om inte
just detta är motivet bakom motiven för
länsstyrelsens och regeringsrättens beslut.
I så fall är spörsmålet av allvarli -

B 2

gare slag, och då finns det anledning att
återkomma till ärendet.

I en intervju om saken har herr Hjalmarson
sagt, att »om skylten skall bort
för textens skull» så är detta beklagligt.
Herr Hedlund säger, att »texten kan det
inte vara något att erinra emot». Folkpartiets
ledare, professor Ohlin, utgår
som något självklart ifrån, att »ingen
svensk domstol förbjuder en skylt därför
att den innehåller ett bibelord», och
hans excellens statsministern »kan inte
tänka sig, att texten påverkat» beslutet
om att skylten skall tagas ned. Detta är
uttalanden, som jag gärna vill ha fogade
till protokollet och som är intressanta
och kan bli utomordentligt värdefulla i
en kommande debatt.

Naturligtvis skall pingstvännerna i
Skärstad som laglydiga medborgare ta
ner skylten i höst. Om de när de går att
ta ner skylten frågar sig: Går vi nu ut
med den stora bjudningen till Guds rike
på gator och gränder och vägar, skulle
det inte förvåna, och om en ångestens
sakta vind sveper genom själen på dessa
mycket känsliga människor skulle det
heller inte förvåna. Men regeringsrätten
har ju sagt sitt, länsstyrelsen har sagt
sitt och så får väl bröderna lugna sig
med att de skall vara all mänsklig ordning
undergivna. Myndigheterna har
deklarerat, att betydelse har tillmätts
skyltens rent tekniska utformning, storleken
är inte tillfredsställande och placeringen
i landskapet säges vara vanprydande.
Myndigheterna är mycket
angelägna om att framhålla, att enbart
estetiska synpunkter har varit vägledande
för besluten.

Herr talman! Det synes mig då vara
riktigt i den här situationen, att pingstvännerna
kallar på någon konstnär som
har examensbetyg i estetik och ger denne
i uppdrag att med hänsyn till topografien,
avstånd från vägen, storlek och
konstnärlig utformning, komma med ett
skyltförslag, som kan fylla alla vettiga
anspråk på estetik. Den gamla skylten

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

117

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

tas bort i slutet av september och den
nya sättes upp i början av oktober.

För min del har jag ingenting emot
att länsstyrelserna i stort genomför en
skyltsanering. Det finns skyltar om diverse
varor som nog behövde en översyn
för att inte tala om hotellskyltar,
som talar om för alla resande att de
har »fullständiga rättigheter» och vilka
nog för trafikanterna är farligare både
före och efter titten än Skärstadsskylten.
Tolkas lagarna på ett vettigt sätt
tror jag att man då kan komma till rätta
med den här saken.

Det ligger ett annat ärende hos regeringsrätten,
som är ganska likt det jag
talat om. Bara ett par ord om detta.

Kaféägaren Thule Jägenfeldt har ett i
allo prima Café och Hembageri utefter
samma väg mellan Gränna och Jönköping.
Han har en diskret men effektiv
skylt uppsatt vid en bäckravin, som ger
bilisten en snabb kunskap om ett lämpligt
rastställe 700 meter framåt. Även
här har jag på ort och ställe gjort mig
underkunnig om att skylten på grund av
bebyggelse är enda möjligheten för ägaren
att avisera sin rörelse för turister
som kommer från grännahållet. År 1953
fick herr Jägenfeldt besök av ortens polisman,
som föreslog att han skulle anbringa
en text på en befintlig järnram
med nätbotten som stått flera år ett 70-tal meter från vägen utan text. Denna
störde inte, inte ens när det hängde några
trasiga bokstäver på skylten. Det
gjorde ingenting. Nu skall enligt länsstyrelsen
skylten abrupt bort. Den består
av vackra, fina bokstäver, väl utformade
av en plåtslagare och har texten »Konditori
Kafé 700 m».

Kommunalnämnden i Skärstad anser
inte att skylten är vanprydande och anser
att den skall vara kvar som en god
service för bilister. Jag tror inte ens
att man med det längst gående estetsnobberi
kan påstå, att denna skylt vanpryder
landskapet där den står i en ravin
med björk och albuskar cirka 70
meter från vägen.

Läser man igenom alla aeta i detta
ärende, som nu ligger hos regeringsrätten,
får man, herr talman, ett beklämmande
intryck av ett mästrande ämbetsmannavälde,
ett samhälleligt förmyndarskap,
en formalistisk byråkrati, som inte
bör uppmuntras i ett land, vilket besjunges
såsom frihetens stamort på jorden.
Det bör gå att inom ramen av 1952
års naturskyddslag tillåta en idog och
strävsam företagare och skattebetalare
att låta folk, som far vägen fram, få veta
vad han har att erbjuda till deras trevnad.
Stora världsfirmor som Michelin är
inte beroende av vägskyltar, men för en
småföretagare kan borttagandet av en
effektiv, vacker och fin skylt leda till
dagliga förluster. Det är inte på det sättet
vi skall hjälpa folk. Frågan har både
principiell och praktisk betydelse, och
det är därför jag har velat beröra den
vid remissdebatten.

Statsministern har talat om att man
kanske bör göra en lagändring. Jag
tror, herr talman, att det räcker om hans
excellens vill gå i författning om att
ge förnuftiga tillämpningsföreskrifter
till den lag som finns, och om så skedde
vore det bra.

Bara några ord, herr talman, vill jag
till sist säga om en annan fråga, som
just i dessa ljuvliga sommardagar är
mycket aktuell men inte angenäm för
dem det gäller.

I slutet av vårens riksdag talade socialministern
om att vi bör söka bemästra
den hotande arbetslösheten genom
byggen av olika slag, bl. a. sjukhus
och inte minst sjukhem för mentalsjukvården.
Men i dagens läge kan vi inte
tillnärmelsevis utnyttja de sjukhus vi
bär, inte ens de mest moderna, på grund
av brist på arbetskraft. Sommarens semestertid
är en dyster tid för sjuka
människor, herr talman. Hundratals avdelningar
stängs till följd av brist på
arbetskraft, och de sjuka sänds hem.
Sjukhusbiträdenas bana lockar inte, och
ökad utbildning av sköterskor bar heller
inte löst problemet. Många skö -

118

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

terskor gifter sig ganska snart och lämnar
sin tjänst. Inrättandet av deltidstjänster
har inte givit vad man hoppats.

Jag vill inte, herr talman, stå här och
klandra och klanka på regeringen eller
andra myndigheter för att det är som
det är, men jag vill påpeka, att det likväl
finns ett område, där man tydligen
inte har velat stiga in för undersökning
och förändring, och här har regeringen
enligt min mening större ansvar än
andra. Det går nämligen inte att komma
ifrån, att skattefrågan har en väldig betydelse
för tillgången på utbildad arbetskraft.
När sjuksköterskor vid giftermål
slutar, sker det oftast med den motiveringen,
att det inte lönar sig att fortsätta
tjänsten. Effekten av sambeskattningen
avhåller nu många gifta välutbildade
kvinnor från att gå ut på arbetsmarknaden.
Det borde finnas möjligheter
att enkelt omkonstruera beskattningsreglerna
så, att yrkesinsatser för kvinnorna
ter sig mer lockande. Större hänsyn
kan exempelvis tas till kostnader
för hemhjälp. Andra länder har helt enkelt
löst frågan så, att man slår ihop
makarnas inkomster, delar summan mitt
itu och beskattar varje del för sig. Den
skatteförlust som därvid kan uppstå
uppvägs säkert av vinsten av att befintliga
arbetskraftsreserver utnyttjas
bättre.

Jag tror inte, att en ändring av beskattningen
löser hela detta problem
men kanske en icke ringa del därav.
Stora kostnader har samhället lagt ner
på utbildning av den arbetskraft det här
gäller; det kan inte vara förnuftig politik
att sedan inte göra vad som kan
anses möjligt och skäligt för att behålla
den arbetskraften. De stängda avdelningarna
på våra sjukhus, de sjukas berättigade
klagan, undergrävandet av förtroendet
för vårt lands eljest så högtstående
sjukvård borde följdriktigt mana
regeringen till att, jag vet inte för vilken
gång i ordningen, ta en titt på
skatteproblemet. Det måste löna sig att
arbeta — annars stannar kvinnorna i

hemmen, där det ju alltid finns arbete
för dem, även om yrkesutbildningen
inte kan utnyttjas effektivt.

Om inrikesministern och finansministern
ville mobilisera både tanke och
handling för att försöka lösa denna fråga,
skulle många både sjuka och friska
ägna dem vänliga tankar. Vi har fått
förlängd semester, men tusentals människor
får ägna denna tid åt att vårda
sjuka anhöriga, som rätteligen borde
vårdas på sjukhus. Kan man månne
vänta en förändring till det bättre i en
snar framtid vore det mycket tacknämligt.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill först göra några
reflexioner i anledning av valutgången
och debatten omkring densamma.

Inom centerpartiet är vi naturligtvis
glada över det ökade förtroende, som
väljarna givit oss, men vi har inte därför
gripits av någon segeryta. Det går
upp och ned i det politiska livet, och
det är säkert skäl i att försöka lära sig
att ta både motgång och framgång med
fattning.

Det tycks man emellertid inte göra på
folkpartihåll, och jag tycker att det är
en dålig förlorare som försöker skylla
de egna misslyckandena på andra. Vi
reagerar emot att man inom folkpartiet
försöker misskreditera centerpartiet efter
valet. Herr Ohlin beskyller centerpartiet
för bristande samarbetsvilja.
Han vill tydligen framställa saken så,
att om centerpartiet hade accepterat
folkpartiförslaget i pensionsfrågan, så
hade högern också gjort det, och därmed
skulle vi ha fått en betydande
valframgång för de borgerliga, och vi
hade också då fått en borgerlig trepartiregering.
Herr Ohlin riktar den kritiken
främst mot centerpartiet. Jag vill därför
i likhet med herr Hansson i Skegrie
fråga herr Ohlin, om han med sin kritik
vill göra gällande att högern hade accepterat
folkpartiets förslag — i varje

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2 119

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

fall dess huvudtanke om en lagstiftning
— därest centerpartiet hade gjort det.
Eftersom herr Ohlin inte har besvarat
herr Hanssons i Skegrie fråga, vill jag
upprepa den. Herr Cassel försökte svara
i herr Ohlins ställe, men jag kan inte
betrakta herr Cassels svar som något
besked. Han sade att förhandlingarna
var konfidentiella — och det är riktigt.
Men lägg märke till, mina damer och
herrar, att det inte stod på många timmar
efter det att förhandlingarna avslutats
förrän man på folkparti- och högerhåll
deklarerade, att det var centerpartiets
bristande samarbetsvilja som
var orsaken till att förhandlingarna
sprack.

Det är inte vi som tagit upp denna
fråga, men det är berättigat att kräva
ett besked, när centerpartiet har beskyllts
för att ensamt ha vållat oenigheten
i de borgerliga partierna i pensionsfrågan.
Om man vill fortsätta med
den kritiken, så skall man också svara
på frågan hur det förhöll sig med denna
sak vid förhandlingarna. Att dölja den
saken och skylla på sekretessen är inte
ett tillvägagångssätt som hör hemma i
sammanhanget.

Vidare måste jag fråga: Hur kan man
inom folkpartiet tro, att vi skulle ha
fått en borgerlig majoritet i denna kammare
och en borgerlig regering som
resultat av valen, om vi hade gått på
folkpartiets lagförslag? Hur skulle vi
ha kunnat nå en sådan framgång med
ett förslag, som väljarna så klart underkände
i valet? Folkpartiet gick ju
tillbaka katastrofalt i alla valkretsar i
landet, bl. a. därför att tiotusentals tidigare
folkpartiväljare denna gång röstade
för centerpartiet. Herr Ohlin menar
att folkpartiets tillbakagång kanske
kan förklaras av att väljarna inte känt
till folkpartiets förslag tillräckligt, men
jag undrar om det inte i stället var
precis tvärtom.

Det förefaller mig vara ett underligt
resonemang att vi skulle ha fått en borgerlig
framgång, om vi hade satsat på

folkpartiets förslag, som inte vann väljarnas
stöd. Talar inte allt i stället för
att vi, om vi hade kunnat enas om centerpartiets
linje, hade kunnat lyckats
med att pressa de socialistiska partierna
tillbaka? Den personliga frivilliglinjen
fick ett icke ringa stöd hos vissa
löntagargrupper, inte minst i låglönegrupperna,
och som statsministern tidigare
här i dag framhållit har tydligen
bortåt 50 000 tidigare socialdemokratiska
väljare nu röstat med centerpartiet.

Folkpartiets eftersnack på denna
punkt verkar ännu mera underligt, när
man tar del av den nyligen publicerade
gallupundersökning som gjorts av SIFO.
Enligt denna gallup skulle nämligen endast
hälften av de väljare, som röstade
med folkpartiet den 1 juni, anse
folkpartiets pensionsförslag vara det
bästa. Drygt var fjärde folkpartist, närmare
bestämt 26 procent, ansåg att centerpartiets
förslag var det bästa. Jag
tycker att dessa siffror är ganska talande,
och de borde mana folkpartiet att
undersöka, om man inte där har satsat
på fel linje, innan man angriper centerpartiet
för felaktigt handlande.

Vi har i centerpartiet ingen anledning
att söka sak med folkpartiet i oträngt
mål, men inför de angrepp vi utsatts
för är det naturligt att vi säger ifrån
hur vi bedömer denna sak.

Jag reagerar också emot att man på
folkpartihåll nu försöker kleta högerfärg
på centerpartiet för att lättare klara
ut folkpartiets nuvarande situation.
Styrelsen i folkpartiets ungdomsdistrikt
i Dalarna har också gjort ett uttalande
om centerpartiet, hållet i ordalag som
vi lyckligtvis är förskonade från i den
allmänna politiska debatten. Detta uttalande
har sedan framtvingat ett avståndstagande
från ordföranden i partiets
länsförbund, vilket gläder mig. Jag
skall inte närmare ta upp den saken
nu, men liksom herr Hansson i Skegrie
vill jag understryka att vi inom centerpartiet
varken är eller tänker bli ett

120 Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

högerparti eller ett annex till högern.
Inte blir centerpartiet ett högerparti
därför att högern överger linje 3 och
lägger sig i centerpartiets kölvatten.
Inte heller accepterar vi inom centerpartiet
beskyllningen att vår linje i
pensionsfrågan är en negativ linje. Menar
man verkligen på folkpartihåll, att
det är något negativt att slå vakt om den
personliga friheten och frivilligheten,
sedan grundskyddet för åldringar, änkor
och invalider förbättrats? Är det
inte i stället något positivt att säga —
eller borde åtminstone vara det ur liberal
synpunkt — att staten inte skall
bestämma hur människorna skall disponera
sina inkomster, sedan folkpensionsavgiften
och skatten är betald?

Centerpartiet vägrar ingen medborgare
eller grupp att ta ut sin rättmätiga
del av produktionsresultatet. Man tycks
göra gällande detta, i varje fall indirekt,
i den politiska debatten. Men det
är inte detta frågan gäller, den gäller
i stället om staten genom en lagstiftning
skall tvinga medborgarna att disponera
sina inkomster på ett visst sätt.

Vår linje är klar — en god grundtrygghet
för alla genom förbättrad folkpensionering
och därefter personlig
frihet. Vi tänker inte tiga still när man
försöker stämpla denna linje som negativ
och till och med reaktionär.

Jag skall inte blanda mig i den inre
folkpartiträtan om folkpartiet skall söka
en kompromiss med socialdemokraterna
eller inte. För mig förefaller det
som om positionerna i pensionsfrågan
skulle vara ganska låsta. Socialdemokraterna
är tydligen inte beredda till
några väsentliga eftergifter, folkpartiet
håller fast vid sin lagstiftningslinje och
vi inom centerpartiet kommer inte att
kompromissa bort grundprinciperna i
den personliga frivilliglinjen. Med hänsyn
till dessa omständigheter har man
på sina håll tolkat valutslaget så, att vi
nu får en period av ökade politiska motsättningar
och att det blir som när

gubben klippte grisen — mycket väsen
och litet ull.

Ja, den risken finns nog. Och svenska
folket kanske befarar att det blir mer
av politiskt käbbel och mindre -av positiva
beslut.

Även om motsättningarna i pensionsfrågan
är stora, skall det behöva hindra
de demokratiska partierna från att söka
samlande lösningar på andra områden?
Läget just nu både parlamentariskt och
samhällsekonomiskt är sådant att det
borde mana till att eftersträva samförstånd,
där detta ligger inom räckhåll.
Den statsfinansiella situationen
och de avsättnings- och sysselsättningssvårigheter
vi har inom vissa delar av
näringslivet borde göra det naturligt
att eftersträva samlande lösningar och
inte gräva djupare skyttegravar mellan
partierna.

Inom jordbruket ökar oron för framtiden.
Medan andra grupper fått ökade
inkomster har tusentals jordbrukare fått
sina inkomster reducerade med 10—15
procent. Regeringen har inte visat den
vilja att uppfylla avtalets förpliktelser,
som jordbrukarna haft rätt att räkna
med. Jag vill poängtera detta när nu
statsministern inträder i kammaren.
Jordbrukarna uppfattar saken så att de
får ta en inkomstminskning med en
krona 50 öre per kilo smör medan staten
subventionerar med 50 öre per kilo.
Man kan inte uppfatta detta som att
statsmakterna infriat löftet om att tillgripa
»alla till buds stående medel» för
att lösa avsättningskrisen. Regeringen
tycks endast vilja driva kvartalspolitik.

Jag skall inte gå närmare in på någon
jordbruksdebatt, eftersom vi får tillfälle
härtill senare. Men jag måste,
utan att göra anspråk på att vara expert
på detta agrara avtal i alla detaljer,
säga att nog är det förvånande, när
exporten av smör är begränsad till England
och man får ut ett pris av ungefär
16 öre per kilo mjölk till jordbrukarna,
att jordbruksministern i propositionen
säger, att han kan inte finna att

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

121

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

exporten skulle vara helt omöjliggjord.
Det är underligt mot bakgrunden av
att jordbruksnämnden i sin skrivelse
den 16 april, som låg till grund för centerpartiets
motion innan riksdagen
upplöstes, deklarerade en helt annan
uppfattning av saken.

Inom skogsbruket har industrien signalerat
minskat behov av råvara. Sysselsättnings-
och utkomstmöjligheterna
inom skogsbruket kan allvarligt försämras.
Här krävs åtgärder i god tid —
åtgärder som jag tidigare efterlyst i en
interpellation till socialministern och
därför nu inte skall närmare gå in på.

Konjunkturavmattningen utomlands
och strävandena att skapa ett vidgat
europeiskt ekonomiskt samarbete gör
det också nödvändigt att vi i tid ser om
vårt hus och att vi därvid ägnar särskild
uppmärksamhet åt småföretagen.

Jag har velat anföra detta som exempel
på områden, där det framstår som
angeläget att positiva beslut kan träffas
i största möjliga enighet mellan de demokratiska
partierna.

Herr talmannen tog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr ÖSTLUND (li):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att tala något om det missnöje och den
oro, som i olika former kommit till uttryck
med anledning av den internationella
avsättningskris för smör, som
håller på att få allvarliga följder för
det svenska jordbruket och främst för
de många tusen småbrukare i vårt land
som har sin huvudsakliga inkomst av
mjölkproduktionen. Man måste förstå
att jordbrukarna, kanske framför allt
de i Norrland, på allvar vill säga ifrån
att de inte vill finna sig i att som enda
grupp i samhället för varje dag få det
sämre och sämre i inkomsthänseende.

Till dem som mest högljutt kritiserade
vad som förekom vid jordbruksministerns
besök i Västerbotten vill jag ställa
frågan: Vilken yrkesgrupp i detta land

skulle stillatigande finna sig i en inkomstförsämring
på nära 15 procent
samtidigt som andra grupper erhållit
en reell löneförbättring?

Vad som i dagens läge framför allt
ger anledning till oro är utvecklingen
när det gäller mjölkproduktionen. Vi
har ett överskott av smör. Detta är vi
alla medvetna om. Men hur har då detta
överskott uppstått? Många vill göra
gällande att jordbrukarna inte i tid vidtagit
en nödvändig produktionsanpassning.
Mot detta kan anföras, att medan
totalproduktionen av mjölk och mjölkfett
undan för undan steg fram till
1949/50, så har därefter en minskning
skett. Enligt professor Lennart Hjelm
låg under 1956/57 produktionen av
mjölk 16 procent lägre än förkrigsnivån,
och mjölkfettsproduktionen hade minskat
med 9 procent. Under det senaste
produktionsåret, således från den 1 september
1957, har en ökning skett med
endast 1,8 procent, men denna tendens
har under de allra senaste månaderna
avbrutits, och i förhållande till motsvarande
månader förra året har vi återigen
en minskning. Smöröverskottet kan
följaktligen inte anses vara resultatet
enbart av en för stor produktion.

För att långsiktigt få fram en minskad
produktion har man framfört förslag
om att reducera kostammarna genom
införande av slaktpremier på kor. Bakgrunden
till detta förslag vill jag inte
yttra mig om, utan jag vill endast konstatera
att vi under 1950-talet haft en
ständig minskning av koantalet, och vi
har all anledning att förmoda, att denna
minskning kommer att accentueras
i och med att lönsamheten nu försämras.
För Norrlands jordbrukare är slaktpremier
ingen lösning på jordbrukets
problem. De kan möjligen vara till fördel
för vissa jordbruk i andra delar av
landet där man genom naturliga odlingsbetingelscr
har möjligheter till annan
produktion än mjölkproduktion.
Men sådana förutsättningar finns inte
i Norrland, utan diir måste mjölkpro -

122

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

duktionen även i fortsättningen utgöra
jordbrukets huvudsakliga inkomst.

Det är naturligt att vi jordbrukare
reagerar mot den ökning av margarinproduktionen
som ägt rum under senare
år. Vi vill från vårt håll framhålla, att
vi i stället för en för hög smörproduktion
har en alldeles för hög margarinproduktion,
en margarinproduktion som
rimmar illa med de utfästelser som ingick
i 1947 års beslut om den framtida
jordbrukspolitiken.

I proposition nr 75 vid 1947 års riksdag
skrev dåvarande jordbruksminister
Sköld att »jordbruket tills vidare i första
hand bör åtnjuta avsättningsskydd
för en mjölkproduktion motsvarande
vad som kan frambringas medelst inhemska
fodermedel och sådana importerade
fodermedel som erfordras för
att uppnå balans i foderstaterna. Återstoden
av det inhemska avsättningsutrymmet
för matfett bör i första hand utfyllas
medelst margarin». Denna huvudprincip,
som skulle gälla tills vidare,
har icke blivit upphävd.

Herr talman! Jag menar inte därmed
att vi skall kräva en begränsning av
margarinproduktionen till 40 000 ton,
men man bör ha klart för sig att den
nuvarande produktionen på 110 000 ton
är huvudorsaken till det nuvarande
svåra läget beträffande smöröverskottet.

Den andra egentliga orsaken till avsättningsproblemet
är den under efterkrigstiden
ständigt fortgående inflationen.
Det är de högt uppdrivna kostnaderna
som gör att vi har det så svårt att
till skäliga priser vinna avsättning för
våra överskott särskilt av smör. Enligt
utredningar som skett genom Lantbruksförbundet
beräknar man att jordbruket
under de senaste 20 månaderna
genom inflationen förlorat ungefär 1
miljon kronor om dagen. Med full rätt
framhöll därför jordbrukets förhandlingsdelegation
i sin skrivelse till regeringen
den 19 mars i år, att det med
beklagande måste konstateras att stabiliseringspolitiken
misslyckats och att

B 2

jordbrukets bidrag till en framgångsrik
sådan politik varit förgäves. Under
dessa 20 månader har industriarbetarna
m. fl. fått sina löner höjda med över
10 procent. För denna grupp har det
följaktligen ägt rum en realinkomststegring
samtidigt som jordbrukarnas
inkomster genomsnittligt gått ned.

Herr talman! Detta är läget i dag. Den
situation som vi nu befinner oss i har
följaktligen inte uppstått nu på en
gång, utan den har förvärrats år för år
sedan 1952. Staten har ett avtal med
jordbruket —- flera gånger konfirmerat
av riksdagen —- vilket vi anser att man
till varje pris måste hålla. Avtalet om
inkomstlikställighet får inte bli en tom
formulering. Jordbrukarna får inte förlora
förtroendet för riksdagens vilja
att hålla gjorda utfästelser. Vi måste
därför se bort ifrån partitaktiska finter
och spekulationer när det gäller att tillföra
jordbruket vad det enligt avtal
har rätt till.

Jordbruksnämnden framhöll även i
sin skrivelse till regeringen den 16
juni 1958, att statsmakterna i sådant
läge som det nu rådande måste med alla
till buds stående medel öka avsättningen
av smör på den inhemska marknaden,
allt i enlighet med gällande treårsavtal
och 1947 års beslut.

Genom smörprissänkningen har vi
visserligen fått en ökning av smörkonsumtionen
som när den stabiliserat sig
väl kommer att uppgå till cirka 30 procent.
Trots denna ökning får vi emellertid
även i fortsättningen räkna med
ett smöröverskott som kan komma att
röra sig omkring 20 000 ton. Våra exportmarknader
är i stort sett stängda.
Den export som i år kan ske till England
rör sig endast om cirka 5 000 ton,
och det är att märka att denna export
är kvoterad. Förutom denna kvoterade
export finns i dagens läge ingen möjlighet
att exportera smör. De som hoppas
att vi skall kunna träffa ett ungefär
likadant avtal som det Finland har
med Sovjet bör beakta att Finland för

Onsdagen den 2 juli 1958 ein.

Nr B 2

123

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

varje kilo smör som exporteras lär få
la in ungefär 8 kilo vete. Den sortens
avtal torde således inte vara aktuella
för jordbrukarna i vårt land.

Herr talman! Den sommarriksdag
som vi nu börjat har självfallet viktiga
frågor att avgöra, och som en av dessa
räknar jag att söka åstadkomma en
effektiv lösning av de problem som
uppstått för jordbruket på grund av avsättningskrisen
på jordbrukets område.
Jordbrukets starkt försämrade ekonomiska
läge med en inkomsteftersläpning
på omkring 15 procent kan komma att få
allvarliga verkningar för hela vårt näringsliv
och måste därför inge allvarliga
bekymmer. Det är därför absolut
nödvändigt att kraftåtgärder vidtages
så att jordbrukets avsättningskris snarast
får en tillfredsställande lösning.
Det förslag som jordbruksministern
framlagt i propositionen nr B 39 kan
enligt min mening inte ge ett ur jordbrukets
synpunkt fullt tillfredsställande
resultat. Från olika håll kommer att
framläggas förslag om ytterligare åtgärder
i syfte att bemästra svårigheterna,
och det är min förhoppning att
jordbruksfrågan denna gång skall kunna
föras över partierna och att riksdagen
i enighet skall kunna fatta beslut om
en hållbar lösning av krisen så att jordbrukets
berättigade och avtalsenliga
krav om inkomstlikställighet beaktas.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Förmiddagens replikväxling
om ingripanden från statens sida
inom näringslivet ter sig ganska underlig
för den som i likhet med mig
kommer från ett län där det ekonomiska
livet helt domineras av statsdriften.
Om herr Ohlin finner detta så förkastligt
borde han ju ange vad vi skulle
få i stället för statsdriften. Jag har efterlyst
dylika alternativ tidigare i sådana
här debatter när såväl högern som
folkpartiet bekämpat kraven på ytterligare
statsindustrier och andra ekonomiska
ingripanden i Norrland, men

herrarna har tydligen inte något alternativ
att komma med.

Nu har också herr Hedlund ansett sig
böra skryta med att hans parti under
koalitionstiden tog som en väsentlig
uppgift att förhindra de statliga ingripanden
som befolkningen där uppe har
krävt. Jag kan lova centerpartiets ledare
att vi från arbetarrörelsens sida
skall lämna honom mycket hjälp när
det gäller att ge spridning åt hans skryt
om hur han hindrat de åtgärder som vi
velat att man skulle vidtaga i Norrland.
I ett fall är centerpartiets ställningstagande
redan bekant, nämligen i fråga
om striden om anslagen till Statens
skogsindustrier som skulle möjliggöra
en fortsatt utbyggnad av den statliga
förädlingsindustrien i Norrland. Det är
emellertid riktigt och i många sammanhang
omvittnat att det var just centerpartiets
medlemmar i regeringen
som reste det värsta motståndet och
åstadkom det dåliga resultatet den
gången. Tror verkligen herr Hedlund
att hans parti skall skörda någon ära av
en politik som har fått till resultat att
det inte kunde bli någon återuppbyggnad
av industrien i Töre, fast vi för
några år sedan var där uppe och bevittnade
det elände som uppstått på
grund av det kapitalistiska vanstyret?
Tror herr Hedlund att hans parti kan
vinna någon ära av en politik som lett
till att hela Tornedalen fortfarande
måste vänta på att det skall bli resultat
av de löften, som gavs redan på den tid
herr Hedlund tillhörde regeringen, och
då hela Norrbottens inland hotas av
fortsatt stagnation och tillbakagång av
den typ som senast manifesterats genom
nedskrotningen av det enda betydande
industriföretag som fanns i den delen av
landet, nämligen Porjus’ smältverk?
Det smältverket ägs av ett stort bolag —
ett av de få privatkapitalistiska företag
som ännu finns däruppe — som sett en
möjlighet alt öka sina jättevinster ytterligare
genom alt flytta hela sin norrbotlensindustri
söderut. Vi anser att också

124

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

Porjusfallet skall föranleda statliga ingripanden
av den typ soin gjorts inom
träindustrien och som även lett till
Norrbottens järnverk och andra företag.

Vi anser att tiden nu är inne för statsmakterna
att rycka fram ytterligare med
den näringspolitik, som de tre borgerliga
partierna i denna debatt trott sig
kunna misstänkliggöra genom att kalla
den för socialistisk. Jag kan försäkra
herrarna, att i Norrland är arbetarrörelsen
inte alls rädd för dessa åtgärder,
oavsett vad ni kallar dem, och långt in
i borgerliga led är man i vart fall där
uppe ense med oss om att det inte finns
någon annan utväg ur den ekonomiska
misär som uppstått på grund av missförhållanden
under den privatkapitalistiska
tiden. Herrarna borde komma ihåg,
när ni talar om »socialistisk politik», att
det är ett utmärkande drag för alla länder
som genomfört en konsekvent socialistisk
hushållning, att där inte finns
någon arbetslöshet och inga depressionstendenser,
medan alla kapitalistisska
stater dras med stora sådana svårigheter.
Det är en lärdom, som också arbetarna
framför allt i dessa eftersatta
län gör vid talet om denna s. k. socialistiska
industri.

I fråga om kommunisternas allmänna
syn på den ekonomiska politiken har
Hagberg redan gjort en utförlig deklaration.
Jag skall beträffande finansplanen
bara ta fasta på en punkt, som jag hoppas
skall kunna åberopas som ett löfte
från regeringen rörande åtskilliga krav
som framförts från den nordligaste delen
av landet.

I finansplanen sägs på ett ställe, att
»det kan vara möjligt och önskvärt att
punktvis och lokalt utnyttja uppträdande
avmattningstendenser inom vår ekonomi
för en ökad byggnads- och anläggningsverksamhet».
Jag vill understryka
att detta är inte bara önskvärt och möjligt
utan också i högsta grad brådskande
och oundgängligen nödvändigt. Som bekant
har denna fråga länge varit aktuell
för oss i norr. Vi har aldrig haft full sys -

B 2

selsättning, och vi har aldrig haft något
riktigt rationellt utnyttjande av naturrikedomarna
däruppe. Från privatkapitalistiskt
håll var den ekonomiska strategien
alldeles tydligt att i första hand
den nordligaste fjärdedelen av vårt land
men också stora delar av Norrland i övrigt
skulle förbli endast leverantörer av
råvaror och arbetskraft och inte få möjlighet
till ett rikt förgrenat ekonomiskt
och kulturellt liv. Det är inte minst risken
för återgång i denna politik som gör
norrlänningarna så kritiska mot de borgerliga
partierna.

Trots att det fortfarande enligt vår
mening satsats högst otillräckligt på det
norrländska näringslivets expansion
har det dock skett mycket som varit till
ovärderlig nytta och som givit en antydan
om vad vi skulle kunna göra av
denna rika landsdel. Sedan avmattningen
i det ekonomiska livet nu börjat sprida
sig till praktiskt taget alla områden,
framträder också bristerna norrut med
alldeles särskild skärpa och ger anledning
till några reflexioner om vad som
borde göras ytterligare.

Vi skulle alla önska att herr Hedlund
finge rätt i sin förmodan, att avmattningen
i fråga om försäljning av skogsprodukter
skall visa sig vara en tillfällig
företeelse och att avmattningen alltså
inte skall kunna få någon större utbredning.
Men tyvärr är det inte mycket
som tyder på att så blir fallet. I norrlandslänen,
som i hög grad baserar sitt
ekonomiska liv på skogsdriften, bär
nämligen det frostiga klimatet redan
länge varit mycket kännbart. En stor del
av de 4 000 arbetslösa, som vi länge haft
i Norrbotten, är just skogsarbetare. Finansplanen
varslar också om värre förhållanden
till hösten, och herr generaldirektör
Hedlund själv har ju nyligen
riktat enträgna uppmaningar till skogsägarna
att begränsa sina avverkningar
till kommande säsong. Blir det så, måste
skogsarbetarna få annan sysselsättning.
Och det brådskar — jag vill understryka
det.

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

125

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

Herr Hedlund har ju för övrigt i ett
tidningsuttalande förklarat, att det bör
bli sådana andra arbeten i stället för
den begränsade skogsavverkningen, och
han nämnde bl. a. byggande av skogsbilvägar.
Detta är riktigt, och vi kan för
vår del bara beklaga, att kommunisternas
motioner om väsentligt ökade anslag
för skogsbilvägar bemöttes så kallsinningt
av herr Hedlunds parti och av
den centerpartist, som på sin tid var
vägminister. Motiveringen för våra motioner,
herr Hedlund, var nämligen att
det redan då rådde stor arbetslöshet i
områden som behövde flera skogsbilvägar.

Jag vill i detta sammanhang säga några
ord om ett annat norrländskt vägprojekt,
som väntas få stor betydelse bl. a.
för skogsnäringen. På riksdagens bord
ligger även i år en kommunistisk motion
om den s. k. Graddisvägen, alltså
det projekt som avser att ge Norrbotten
den första mellanriksvägen till Norge.
Vederbörande länsmyndigheter och
kommunala institutioner har påvisat, att
denna väg skulle möjliggöra exploatering
av betydande skogsområden, som
nu inte kan utnyttjas. Därtill kommer,
att närgränsande norska områden helt
saknar skog och följaktligen skulle kunna
bli ett betydande avsättningsområde
för svenska skogsprodukter. Slutligen
visar gjorda undersökningar, att fraktkostnaden
för skogsprodukter som exporteras
till England skulle kunna bli
avsevärt mindre, om de stora skogsområdena
inom denna del av Norrland fick
landsvägsförbindelse till närbelägna
norska hamnar, som är ständigt isfria.

Ett bifall till den kommunistiska motionen
skulle alltså tillgodose många
angelägna behov. Den visar på utmärkta
projekt för att motverka den stora arbetslösheten,
rusta landet för konkurrensen
på trämarknaden o. s. v.

Enligt vår mening borde regeringen
också, med utgångspunkt från argumenten
i finansplanen, gå djärvare fram
för skapande av industrier baserade på

norrländska mineralier. När finansministern
diskuterar hur man skall motverka
arbetslösheten, framhåller han
nämligen att »objekten får väljas med
hänsyn till att importen icke stimuleras
av åtgärderna». Detta skulle nämligen
inverka menligt på valutareserven
och betalningsbalansen, säger finansministern,
som vidare anför, att det
gäller att möta »en hårdnande internationell
konjunktur med aktiva åtgärder
för en överföring av friställd arbetskraft
till områden med bibehållen
expansionskraft».

Ja, det är väl fråga om hur länge det
ännu kommer att finnas några områden
med bibehållen expansionskraft
inom den kapitalistiska världen. Det ser
ju kanska mörkt ut därvidlag för närvarande.
Jag har redan konstaterat hur
det förhåller sig med den ena av våra
främsta produkter på den internationella
marknaden, nämligen skogsprodukterna.
Men hur går det med järnmalmen
i fortsättningen? I en arbetslöshetsdebatt
i riksdagen för bara några
veckor sedan hänvisade regeringen
till jobb i gruvorna för de arbetare i
Norrbotten som blir sysslolösa till följd
av begränsningen av skogsavverkningarna,
nedläggandet av Porjus smältverk
och andra yttringar av stagnerande ekonomiskt
liv.

Men inte heller gruvarbetet räcker åt
alla trots att gruvbrytningen nu slår
rekord. Och är det för övrigt så säkert
att malmförsäljningen kan pågå utan
avmattning? Varven, bilfabrikerna, den
mekaniska industrien och annat liknande
hör också till krisområdena, i
vissa fall till de allra hårdast drabbade.
Fortsätter utvecklingen på detta sätt blir
det också mindre behov av malm. Det
var just liknande situationer som vi
brukade hänvisa till när kravet på ett
statligt järnverk växte fram. Vi tyckte
att det var vanvettigt att svenska arbetare
skulle gå arbetslösa, medan Sverige
importerade det mesta av sitt liandelsjärn
trots att vi hade världens bästa

126 Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

järnmalmsgruvor. Kampanjen, företrädesvis
driven av arbetarrörelsen i Norrbotten,
ledde till resultat, till byggandet
av Norrbottens järnverk. Men behöver
det stanna där? År det inte fortfarande
samma problem som står på
dagordningen när det gäller att skapa
arbetstillfällen och att bättre utnyttja
våra egna svenska naturtillgångar? Vi
importerar exempelvis över tre fjärdedelar
av vårt bilbehov. Finansministern
har för övrigt använt detta exempel som
ett av tecknen på det hot mot valutareserven,
som nu är aktuellt.

Då kan man fråga: Varför tillverkar
vi inte mera svenska bilar? Svenska arbetare
och ingenjörer har ju visat att
de kan konsten mycket bra. Vi har
massor av arbetslösa, och bilmarknaden
är otvivelaktigt ett av de områden, som
fortfarande har en bibehållen expansionskraft,
för att använda finansministerns
ord. Om vi tillverkade mera
svenska bilar skulle vi kunna ge jobb
åt några tusen man, som eljest måste
stämpla, och samtidigt stoppas åtminstone
en del av utflödet ur valutareserven.
Vi kan med andra ord tillmötesgå
finansministerns önskan, att arbetslöshetspolitiken
skall ordnas så att den
inte ökar importen, i varje fall inte på
detta område.

Vi kommunister har tidigare motionerat
om en statlig bilfabrik i Norrland.
Den tanken bör nu tas upp igen. Till de
första praktiska åtgärderna därvidlag
hör att forcera utbyggnaden av Norrbottens
järnverk med ett plåtvalsverk. Det
är möjligt att regeringen kan peka på ytterligare
något område med bibehållen
expansionskraft, där de arbetslösa alltså
skulle kunna få jobb. Men jag vill
understryka att det snabbt måste bli
något påtagligt resultat, något annat
än de ideliga utredningar som inte
minst Norrbotten har undfägnats med
men som hittills inte lett till några resultat
under den senaste tioårsperioden.

Jag har redan erinrat om vad som

sker i Porjus. Töreproblemet kvarstår
fortfarande olöst trots mångårig utredning,
och 2 000 tornedalingar skrev redan
för ett år sedan till regeringen att
läget då var oerhört svårt i deras hembygd.
Det har blivit mycket värre sedan
dess. Över huvud taget anser vi att det
finns skäl för statsmakterna att ge större
räckvidd än vad finansministern avsett
åt formuleringen om de åtgärder,
som måste vidtagas »punktvis och lokalt»,
för att bekämpa arbetslöshet
och andra ekonomiska olägenheter i
Norrbotten. Vårt län intar nämligen en
särställning utan motsvarighet på annat
håll i landet.

Här — inom en fjärdedel av landets
areal — är staten helt dominerande på
det ekonomiska området. Staten äger
gruvorna och praktiskt taget hela träförädlingsindustrien
— det finns bara
ett träförädlingsföretag av någon betydelse
som är privatkapitalistiskt —
60 procent av skogarna, praktiskt taget
allt av kommunikationer och kraftverk
etc. etc. Inemot hälften av Norrbottens
folk har nu sin inkomst från arbete i
statliga eller kommunala företag, och
den andra hälften består till betydande
del av jordbrukare, som för sin existens
också är starkt beroende av statsmakternas
åtgärder.

De åtgärder »punktvis och lokalt» som
så småningom lett till dessa förhållanden,
har enligt vår mening varit
både nödvändiga och önskvärda. De
har legat helt i linje med den socialistiska
arbetarrörelsens strävanden. Men
det dominerande statliga inflytandet
över Norrbottens ekonomiska liv förpliktar
också statsmakterna till nya ingripanden.
Jag har i fråga om kommunikationer,
skogsdrift och malmförädling
antytt några av de ytterligare ingripanden
som bör ske bland annat
med hänsyn till det aktuella arbetsmarknadsläget.
Det finns många sådana
områden, av vilka jordbrukets förkovran
är det främsta.

Det är emellertid tydligt att de stats -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

127

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och B 2

ägda företagen i Norrbotten nu är mogna
för en hela länet omfattande planmässig
statlig hushållning.

Jag vill erinra om några orimliga förhållanden
som för närvarande råder på
detta område. Ett kalkbruk, som har
tillkommit på kommunalt och statligt
initiativ och varit beroende av leveranser
till Norrbottens Järnverk, har nu
måst inställa driften därför att Norrbottens
Järnverk inte längre köper kalk
därifrån utan hämtar den varan med
långväga transporter från Gotland. Det
har förekommit att Norrbottens Järnverk
under sina bästa konjunkturer, när
det varit lätt att sälja produkterna, har
fått stoppa driften vid vissa ugnar i
många veckor därför att man inte haft
tillgång till elektrisk energi i tillräcklig
omfattning, och det har till och med
varit svårigheter för järnverket att få
malm i erforderlig omfattning — allt
detta i ett län där vi har världens bästa
järnmalmstillgångar och där vi har
kraftverk som förser privata företag i
landets sydligaste delar med elektrisk
kraft.

Det är orimligt att det skall vara ett
sådant förhållande mellan statsföretag
av olika slag. Självfallet måste verksamheten
statsföretagen emellan ordnas
så att de resurser som staten förfogar
över utnyttjas så effektivt som möjligt
— så gör ju alla privatkapitalistiska företag,
om de har tillfälle till det, och
så bör också staten göra. Dessutom skulle
många nya företag kunna växa upp
med en sådan bättre planmässighet i
statens ekonomiska verksamhet.

Till en planmässig ekonomisk ordning
hör också en sådan lokalisering av
den .statliga verksamheten, att det inte
som nu blir en enorm befolkningsanhopningpå
vissa håll med oerhörda svårigheter
att ordna exempelvis bostadsfrågan,
medan gamla kulturbygder på
andra håll avfolkas. Så sker nu i övre
delen av Torncdalen, där folk inte bär
någon annan möjlighet än att ta sig in
till gruvsamhällena, där de emellertid

inte kan få bostad. De måste följaktligen
ha sina familjer boende kvar i Tornedalen.
Det är inte alls nödvändigt att
bryta järnmalm bara på ett par ställen
i Norrbotten. Det finns många värdefulla
fyndigheter i övrigt att bearbeta,
och genom att ta upp drift där
skulle man komma ifrån många olägenheter
som uppstår under nuvarande
förhållanden.

Hem talman! Jag har velat göra de
här erinringarna från Norrbotten i anslutning
till vad regeringen skrivit i
finansplanen, eftersom läget i Norrbotten
nu har blivit sådant, att statsmakterna
måste föra en mera planmässig
och kraftfull politik om man ens nödtorftigt
skall kunna komma till rätta
med de oerhört svåra aktuella problemen.
Jag har också velat göra dessa erinringar
därför att Norrbotten i debatten
om privat eller statlig företagsamhet
är ett så tydligt exempel på att man
varken på kortare eller längre sikt kan
lösa problemen enligt borgerliga ekonomiska
principer. Det går bara på den
väg som man har slagit in på i Norrbotten,
men enligt vår mening bör man
göra det mera planmässigt kraftfullt än
på den senaste tiden.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Att jag nu, klockan 20
minuter över 12, begärt ordet i sommarens
remissdebatt, är eu smula utmanande
— i varje fall när man tänker på
stenografer, kamrater i kammaren ocli
herr talmannen. Detta har jag också
tagit ad notam och därför skurit ner
mitt förut ganska korta anförande till
att blott behandla ett par, tre saker.

Flera talare har i denna debatt snuddat
vid de utrikespolitiska händelser,
nyligen timade, som i vida kretsar framkallade
en sådan misstämning — här
deltog vi viil alla. Men låt oss dock inte
glömma alla dem, länder och folk, som
har det permanent svårt. Jag tänker då
närmast på de många underutvecklade

128 Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Vid remiss av propositionerna nr B 1 och

länder, som vårt jordklot rymmer. Det
är en plikt och en förmån för västerns
demokratier att skynda till hjälp. Här
räcker det inte med varma känslor och
stämningar för stunden, här räcker det
inte ens med aldrig så välformade deklarationer.
Vad världens svältande folk
och underutvecklade nationer i dag behöver
är en praktisk, positiv insats från
vår sida. Att Sverige inte tillhör de stora
folken är härvidlag av mindre betydelse
— historien har inte så sällan att förtälja
om de små nationernas stora betydelse
i fråga om religion, det kulturella
framåtskridandet och det mellanfolkliga
uppbyggnadsarbetet.

Efter dessa mycket kortfattade utrikespolitiska
kommentarer vill jag med
ett par ord beröra några inrikespolitiska
ting, som synes mig förtjäna att bli
uppmärksammade.

I december 1956 avgav skattelagssakkunniga
sitt betänkande med förslag till
bestämmelser om avdragsrätt och skatteplikt
för periodiskt understöd samt
om avdragsrätt för studieunderstöd
m. m. Halvtannat år har gått sedan det
digra betänkandet kom regeringen till
handa. Jag vågar påstå, att man i tusentals
familjer Sverige runt med intresse
och stora förväntningar och för övrigt
även med en inte ringa oro avvaktar
en kungl. proposition i ärendet. Sakkunniga
har nämligen funnit starka
principiella och praktiska skäl tala för
en ändring av skatteliiggningen i här
föreliggande fall.

Herr talman! Som bekant får föräldrar
väl göra avdrag för understöd till
barn, som går sysslolösa eller rent av
missköter sig; däremot är dylikt avdrag
inte tillåtet om sonen eller dottern
studerar. Eller för att ta ett exempel:
två unga studerande gifter sig under
förutsättningen att deras föräldrar skall
halvera det unga parets utgifter. Dottern
slutar snart med studierna, och föräldrarnas
kostnader för henne blir således
avdragsgilla. Sonen fortsätter fram
till examen; hans föräldrars utgifter för

B 2

honom får under inga förhållanden dras
av vid deklarationen. Man kan inte
komma ifrån tanken, att samhället
straffbeskattar sådana familjer, som vill
låta sina barn skaffa sig en mera kvalificerad
utbildning.

Alternativet är skuldsättning, som för
de unga kommer att bli särskilt betungande,
eftersom amorteringarna ofta
drabbar tyngst under den period av
livet, då den egna familjebildningen
sker och kräver sin dryga andel av redan
intecknade inkomster.

Frågan om skattefrihet för amortering
av dylika studieskulder har för övrigt
varit uppe rätt länge. Hos oss har den
dock inte bragts närmare sin lösning.
Detta har emellertid skett i Norge, enligt
vad som meddelats vid akademikerkonferensen
härförleden. Där rekommenderade
man en samnordisk utredning
av problemet studiekostnader och
skatter, och det önskemålet instämmer
jag gärna i — om det nu bara inte betyder
ytterligare uppskov med hela saken.

Det finns onekligen en viss eftersläpning
i vår traditionella syn på dessa
ting. Det framhölls med rätta vid den
nyss nämnda konferensen, att man har
att se på investeringar i utbildning på
samma sätt som på investeringar i maskiner.
Det är samhället, som bör sörja
för att vi har en hög investeringsnivå
även beträffande kunskaper. Det är också
rimligt, att samhället bär större delen
av de härför nödvändiga investeringskostnaderna,
så mycket hellre som avkastningen
ganska direkt kommer samhället
till godo.

I den mån som det är ofrånkomligt
och lämpligt, att den enskilde själv satsar
en del av sin utbildningskostnad,
t. ex. genom upptagande av lån, bör
han få påräkna samma förmåner i skattehänseende
som den, som investerar i
maskiner eller anläggningar. I det sistnämnda
fallet vinkar ju ofta en icke
obetydlig privatekonomisk belöning —•
låt vara att även risken att göra en förlust
kan vara stor. I förstnämnda fallet

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2 129

Vid remiss av propositionerna nr Bl och B 2

däremot finns rätt ofta ett »tak», som
gör avkastningen ur privatekonomisk
synpunkt högst måttlig.

Missgynnas vederbörande dessutom
i skatteavseende, kvarstår en alltför
ringa stimulans att skaffa sig högre —
och därmed dyrbar —• utbildning, och
den som till sist förlorar på det, blir
tredje man, d. v. s. samhället.

Låt mig, innan jag slutar, få yttra ett
par ord om ungdomens yrkesutbildning.
Säga vad man säga vill: av skilda orsaker
har vår yrkesutbildning länge släpat
efter. Inte minst har här det gynnsamma
läget på arbetsmarknaden inverkat.
Det har nämligen hittills varit
ganska lätt även för outbildad arbetskraft
att få arbete. Förhållandena håller
emellertid nu på att ändras. Förr än vi
anar kan vi stå inför en arbetssvårighetskris.

I detta läge — då de stora ungdomskullarna
börjar nå den ålder, då de skall
ut i arbetslivet och då samtidigt en åtstramning
skett och sker på arbetsmarknaden
— är det viktigare än någonsin
att ett fortsatt målmedvetet främjande
av yrkesutbildningen äger rum.

I januari i år lämnade jag från denna
plats ett antal aktuella siffror som visade,
hur stort gapet mellan befintliga och
erforderliga platser i våra vrkesutbildningsanstalter
fortfarande är. Chefen
för överstyrelsen för yrkesutbildning
har i olika sammanhang med glädje och
tacksamhet framhållit den villighet med
vilken alla nu hjälps åt att bygga ut
vårt yrkesutbildningsväsen. Men han
har samtidigt alltid betonat, hur oerhört
mycket som återstår att göra, innan vi
når det stadium, diir vi något så när
kan uppfylla behoven. .Tåg vill i dag
ånyo stryka under detta.

.lag skall inte trötta med några nya
siffror, herr talman. Jag vill endast betona,
att vi alla måste vara beredda att
på detta område göra en verklig insats.
Tveksamhet och räddhåga i dag inför
djärva nya tag på yrkesutbildningens
område kan få oöverskådliga påföljder

för vår ungdom och vårt näringsliv —
och därmed för oss alla.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr B 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till
bankoutskottet, såvitt propositionen angick
det procenttal av grundbeloppet,
varmed statlig inkomstskatt skulle ingå
i preliminärskatt för budgetåret 1958/59,
till bevillningsutskottet och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet; samt

propositionen nr B 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 2

Föredrogos var för sig följande på
hordet liggande motioner. Därvid hänvisades till

statsutskottet motionerna:
nr B 85, av herr Mcllqvist m. fl.,
nr B 86, av herr Hjalmarson in. fl.,
nr B 87, av herr Åkerström m. fl.,
nr B 88 och B 89, av herr Hagberg
in. fl.,

nr B 90, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl.,

nr B 91, av herr Johansson i Stockholm,

nr B 92, av herr Johansson i Stockholm
in. fl.,

nr B 9.8, av herr Blidfors m. fl.,
nr B 94, av herr Fröding,
nr B 95, av herr Rglander,
nr B 96—B 98, av herr Hjalmarson

m. fl.,

nr B 99, av herr Ilglander,
9 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr R 2

130 Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

nr B 100, av herr Allard m. fl.,
nr B 101, av herr Hjalmarson in. fl.,
nr B 102, av herr Johansson i Stockholm,

nr B 103, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr B 104, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr B 105, av herr Hansson i Skegrie,
nr B 106, av herr Nilsson i Bästekille,

nr B 107, av fröken Olsson och herr
Alemyr,

nr B 108, av herr Rimmerfors m. fl.,
nr B 109, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl., och

nr B 110, av herrar Johansson i
Stockholm och Hagberg;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr Bill, av herr Ohlin m. fl.,
nr B 112, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., samt

nr B 113 och Bild, av herr Hjalmarson
m. fl.;

till statsutskottet motionen nr B 115,
av herr Hjalmarson m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr B 116—B 119, av herr Hansson i
Skegrie m. fl.,

nr B 120, av herr Svenning m. fl.,
nr B 121, av herr Löfgren m. fl., och
nr B 122, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Åhman;

till bankoutskottet motionen nr B 123,
av herr Ohlin m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

B 124, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl.,

nr B 125, av herr Hjalmarson m.fl.,
och

nr B 126, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr B 127, av herr Johansson i Stockholm,

nr B128 och B129, av herr Hjalmarson
m. fl., samt

nr B 130, av herrar Antby och Nilsson
i Lönsboda.

§ 3

Föredrogs den av herr Johansson j
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utredning av vårt undervisningsväsende
vid en jämförelse med
vissa andra länders, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr B 131, av herrar von Friesen och
Braconier, angående vissa ändringar i
ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter,

nr B 132, av herr Heckscher, angående
visst tillägg till 38 § lagen om val
till riksdagen beträffande vissa utlandssvenskar,

nr B 133, av herr Alemyr m. fl., angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret,

nr B134, av herrar Anderson i
Sundsvall och Fröding, angående vissa
organisations- och anslagsfrågor rörande
försvaret,

iir B135, av herr Heckscher, angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret,

nr B136, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,

nr B 137, av fru Thorsson m.fl., angående
anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret 1958/59,

nr B 138, av herr Hedlund m.fl., angående
anslag för budgetåret 1958/59
till främjande av bostadsförsörjningen
m. in.,

nr B139, av herr Persson i Växjö,
angående anslag för budgetåret 1958/59
till främjande av bostadsförsörjningen
m. in.,

nr B 140, av herr Regnéll, angående

Nr B 2

131

Onsdagen den

vissa åtgärder för upprustning av universitet
och högskolor,

nr B 141, av fröken Sandell in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr B 31, angående pensionsreglering
för statsanställda m. m.,

nr B 142, av herr Spångberg in. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Majrts
proposition nr B 31,

nr B 143, av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr B 31,
nr B 144, av herr Hansson i Skegrie
in. fl., angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.,

nr B 145, av herr Björkänge, om ersättning
åt lantbruksinspektoren Eric
Hellner för vissa rättegångskostnader,
nr B 146, av herrar Larsson i Hedenäset
och Wahrendorff, angående den
framtida järnvägsdriften,

nr B 147, av herrar Bimås och Wachtmeister,
om översyn rörande formerna
för kungl. utrikesdepartementets förvaltning
av anförtrodda medel, och
nr B 148, av herr Sliernstedt m. fl.,
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 26
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
in. in.

Vidare anmäldes följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr B 4, med förslag till ny tulltaxa,
m. in., nämligen

nr B 149, av herr Persson i Växjö
in. fl.,

nr B 150, av herr Gustafsson i Borås
in. fl.,

nr B 151, av herrar Nilsson i Göingegården
och Hansson i Skegrie,
nr B 152, av herr Allard in. fl.,
nr B 153, av herrar Gustafsson i
Borås och Nilsson i Göingegården,
nr B 154, av herr Boija m. fl.,
nr B 155, av herrar von Seth och
Lothigius,

nr B 156, av herr Gerhard Nilsson i
Gävle m. fl.,

2 juli 1958 em.

nr B 157, av herr Hansson i Skegrie
in. fl.,

nr B 158, av herrar Gustafsson i
Stockholm och Hagnell, samt

nr B 159, av herrar Ståhl och Braconier.

Slutligen anmäldes följande motioner: nr

B 160, av herrar Björkänge och
Larsson i Hedenäset, angående den
framtida utformningen av närings- och
bebyggelsestrukturen i landet,

nr B 161, av fru Sandström och herr
Kollberg, om utredning rörande lämpliga
företagsformer för affärsmässig
statlig och kommunal verksamhet,
nr B162, av herr Darlin m. fl., angående
dispens från gällande bestämmelser
om axel- och boggietryck på
landets vägar,

nr B 163, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Johansson i öckerö, med förslag
till lag med särskilda bestämmelser
om tillsättning av prästerliga
tjänster vid nyindelning av riket i
pastorat,

nr B 164, av herr östlund m. fl., angående
vissa prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, in. m.,

nr B 165, av herr Nilsson i Bästekille,
angående höjning av införselavgiften
för torskfiléer, samt

nr B 166, av herrar östlund och Fröding,
om utredning angående ernående
av eu sammanslagning av den nuvarande
dubbelorganisationen i fråga om
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.31.

In fidem
Gunnar Britth