ANDRA KAMMAREN Nr B 13 (Riksdagens protokoll 1958:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN Nr B 13

28 november—3 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 december

Ungdomsbrottslighetens bekämpande, tillika svar på interpellationer
av herr Helén ang. extraordinära åtgärder från statsmakternas sida
med anledning av det rådande läget inom kriminalvården och av
herr Jansson i Benestad ang. omhändertagande av ungdomar i enskilda
hem ............................................

sid.

Onsdagen den 3 december fm.

Granskning av statsrådsprotokollen .......................... 97

Den andliga vården vid sjukhusen m. m....................... 110

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors.. 134
Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
och i LKAB .................................. 155

Onsdagen den 3 december em.

Utbyggnad av näringslivet inom kommunerna i Norrbottens läns in- 171

land..................................................

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar
på kreditmarknaden m. in., tillika svar på interpellation av
herr Hansson i Önnarp ang. konjunkturpolitiska åtgärder för stimulerande
av näringslivets avsättning och sysselsättning.......... 174

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 13

Nr B 13

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 2 december

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr B 4, ang. ungdomsbrottslighetens
bekämpande.................................... 4

Onsdagen den 3 december

Konstitutionsutskottets memorial nr B 7, ang. granskning av statsrådsprotokollen
............................................ 97

— utlåtande nr B 8, om ändring i ansvarighetslagen för statsrådets

ledamöter ............................................ 110

Statsutskottets utlåtande nr B 90, om utbyggnad av hamnarna på

Gotland.............................................. 110

— nr B 91, ang. ordnande av den andliga vården vid sjukhusen m. m. 110

— nr B 92, ang. avtal om försäljning av viss mark.............. 134

— nr B 93, om ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors
...................................... 134

— nr B 94, ang. omläggning av atomenergiprogrammet.......... 155

— nr B 95, om försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget

Statens skogsindustrier och i LKAB ...................... 155

— memorial nr B 96, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut an gående

kompletterande direktiv för utredningen om en allmän
översyn av socialpolitiken................................ 170

Bankoutskottets utlåtande nr B 14, ang. utbyggnad av näringslivet inom
kommunerna i Norrbottens läns inland.................. 171

— nr B 15, om riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling
av regleringar på kreditmarknaden m. m................. 174

— nr B 16, ang. rätt för generalpoststyrelsen att upptaga tillfälliga

lån för postsparbankens och postgirots rörelse .............. 227

Fredagen den 28 november 1958

Nr B 13

Fredagen den 28 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående åtgärder för
att göra samhällsläran till ett självständigt
ämne vid våra gymnasier.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs herr Fälldins vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående statsbidrag till röjningsarbeten
som utföras av enskild skogsägare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

nr B 7, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll, och

nr B 8, i anledning av väckta motioner
om ändring i ansvarighetslagen för
statsrådets ledamöter;

statsutskottets utlåtanden och memorial: -

nr B 90, i anledning av väckt motion
om utbyggnad av hamnarna på Gotland,
nr B 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av den
andliga vården vid sjukhusen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal om försäljning av viss mark,
nr B 93, i anledning av väckt motion
om åtgärder för ändring av sträckningen
av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors,

nr B 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omläggning
av atomenergiprogrammet,

nr B 95, i anledning av väckta motioner
om försäljning till privatpersoner
dels av aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier och dels av statens stamaktier
i LKAB, och

nr B 96, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag angående kompletterande
direktiv för utredningen om en allmän
översyn av socialpolitiken; samt
bankoutskottets utlåtanden:
nr B 14, i anledning av väckt motion
om utredning angående utbyggnad av
näringslivet inom kommunerna i Norrbottens
läns inland,

nr B 15, i anledning av väckta motioner
om vissa riktlinjer för den ekonomiska
politiken samt angående avvecklingen
av regleringar på kreditmarknaden
m. m., och

nr B 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rätt för generalpoststyrelsen
att upptaga tillfälliga lån
för postsparbankens och postgirots rörelse.

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

§ 5

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr B 117, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om avskrivning
å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 2 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 25 och
den 26 nästlidna november.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande
nr B 7 och B 8, statsutskottets utlåtanden
och memorial nr B 90—B 96
samt bankoutskottets utlåtanden nr B 14
—B 16.

§ 3

Ungdomsbrottslighetens bekämpande,
tillika svar på interpellationer ang. extraordinära
åtgärder från statsmakternas
sida med anledning av det rådande läget
inom kriminalvården och ang. omhändertagande
av ungdomar i enskilda hem

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr B 4, i anledning av
väckta motioner angående åtgärder för
ungdomsbrottslighetens bekämpande.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I:B193 av herr Nilsson, Yngve, m. fl.
och II: B 250 av fröken Wetterström
m. fl. hade förslagits, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till åtgärder för ungdomsbrottslighetens
bekämpande efter de riktlinjer
som angivits i motionerna.

I utskottets utlåtande anfördes sammanfattningsvis
följande:

Utskottet kan i väsentliga delar icke
biträda motionärernas synpunkter och
förslag. Det yttersta syftet med motionerna
— att få till stånd åtgärder för
bekämpande av ungdomsbrottsligheten
— har emellertid synts utskottet så betydelsefullt
att det föranlåtit utskottet
till visåa uttalanden beträffande en del
framlagda eller väntade förslag på området.
Framför allt har utskottet velat
starkt understryka behovet av snara åtgärder
för att dels upprusta ungdomsvårdsskolorna,
så att väntetiderna elimineras
och vårdtiden kan bli tillräckligt
lång samt behovet av vård på specialavdelningar
kan tillgodoses, dels bereda
möjligheter att i utredningshem
omhändertaga unga lagbrytare, vilkas
brott är under utredning, eller ungdomar
som väntar på att erhålla plats på
ungdomsvårdsskola, och dels förstärka
polisens resurser, så att dess möjligheter
att förebygga och upptäcka brott
ökas.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
I:B193 och II: B 250 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Wallerius-Gunne.

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

Hans excellens herr statsministern
Erlander hade tillkännagivit, att han
hade för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara herr
Heléns interpellation angående extraordinära
åtgärder från statsmakternas
sida med anledning av det rådande läget
inom kriminalvården. Vidare hade
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Nilsson tillkännagivit,
att han avsåge att vid ärendets behandling
besvara herr Janssons i Benestad
interpellation angående omhändertagande
av ungdomar i enskilda hem.

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter
lämnade herr talmannen ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som före sammanträdet
låtit till kammarens ledamöter i stencil
utdela svaret på herr Heléns interpellation
och nu lämnade en kort sammanfattning
av dess innehåll. Det inom
kammaren utdelade svaret var av följande
lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har ledamoten av andra kammaren
herr Helén till mig riktat följande frågor: 1.

Delar regeringen uppfattningen, att
det rådande läget inom kriminalvården,
kännetecknat av en stigande brottslighet
och otillräckliga resurser från samhällets
sida att komma till rätta därmed,
är så allvarligt att det kräver
extraordinära åtgärder från statsmakternas
sida, och vilka konkreta åtgärder
ämnar regeringen i så fall föreslå
eller vidtaga?

2. Vill regeringen vidtaga särskilda
åtgärder för att få frågan om skadeersättningar
för dem som drabbas av brott
skyndsamt utredd?

Statistiken över brott som kommit till
polisens kännedom visar under 1950-talet en avsevärd ökning av den totala
brottsligheten. Antalet brott mot strafflagen
(med undantag av fylleri och förargelseväckande
beteende) var 1950 ca

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

160 000 och 1957 ca 260 000. Den relativa
strafflagsbrottsligheten har för hela
riket ökat från 2 306 på 100 000 av medelfolkmängden
år 1950 till 3 537 år
1957 eller med 53 %. Brottsligheten är
störst och ökar starkast i storstäderna; i
Stockholm är den i förhållande till
folkmängden dubbelt så stor som i landet
som helhet.

I diskussionen göres ofta gällande
att de svårare våldsbrotten skulle öka
särskilt starkt. Detta är otvivelaktigt
fallet när det gäller rånfallen, som sedan
1950 ökat från 2,7 till 6,1 på 100 000
av medelfolkmängden. Övriga våldsbrott
visar en mindre markerad ökning.
I andra fall — bl. a. våldtäkt samt våld
och hot mot tjänsteman — kan någon
ökning inte konstateras. Även om utvecklingen
i riktning mot grövre kriminalitet
givetvis ej bör bagatelliseras
är bilden härvidlag knappast så skrämmande
som den ibland utmålas.

En särställning intar de brottstyper
som har ett direkt samband med den
kraftiga expansionen på bilismens område,
nämligen rattfylleri och motorfordonstillgrepp.
Det relativa antalet
rattfylleriförseelser på 100 000 av medelfolkmängden
ökade från 49,3 år 1950
till 162,3 år 1957 eller med 229 %. Motsvarande
siffror för motorfordonstillgreppen
var 100,7 respektive 452,2, eller
en ökning med 349 %. Ställer man de
fullbordade tillgreppen av enbart bilar
i relation till medelbilbeståndet, blir
ökningen emellertid ej större än 28,7 %.
Motorfordonstillgreppen är i hög grad
en storstadsföreteelse. Om man sätter
den relativa frekvensen av motorfordonsstölder
i hela riket år 1957 till
100, blir siffrorna för Stockholm, Göteborg
och Malmö 377, 250 och 169.

En bedömning av ungdomsbrottslighetens
utveckling försvåras av att statistiken
på detta område icke ger fullständiga
upplysningar. Antalet för
straffregisterbrott dömda i åldern 15—•
17 år visar ingen ökning, medan antalet
åtalseftergifter enligt 1944 års lag för

6 Nr B 13 Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

slrafflagsbrott i denna åldersgrupp stigit
från 1 650 år 1950 till 3 524 år 1956.
Under tiden 1/7 1957—30/6 1958 uppgick
antalet åtalseftergifter till ca 5 000.

I gruppen 16—18 år har antalet ungdomar
som dömts för straffregisterbrott
eller överlämnats till skyddsuppfostran
från 1 487 år 1950 ökat till 2 263
år 1956, eller med 52 %. Strafflagberedningen
har beräknat att för år 1949 ca
50 % av åtalseftergifterna torde ha avsett
straffregisterbrott. Om man med
ledning härav lägger samman antalet
dömda, antalet för skyddsuppfostran
överlämnade samt halva antalet åtalseftergifter
enligt 1944 års lag, har straffregisterbrottsligheten
på 100 000 av medelfolkmängden
i åldersgruppen 15—17
år stigit från 522,3 år 1950 till 800,2 år
1956. Motsvarande siffror för åldersgruppen
18—20 år är 568,8 år 1950 och
857,7 år 1957. De fall där åtal underlåtits
enligt barnavårdslagen och ungdomsfängelselagen
har därvid ej medräknats.

Det bör i detta sammanhang nämnas,
att den ökning av brottsligheten som
här redovisats synes vara en i hög
grad internationell företeelse. Polisverksamhetsutredningen
understryker i sitt
nyligen avgivna betänkande om socialpolis
att, enligt de rapporter om utvecklingen
i andra länder, som utredningen
tagit del av, synes på många håll
en kraftig stegring av brottsligheten ha
ägt rum.

De uppgifter som jag här lämnat om
brottslighetens stegring under 1950-talet
torde med all tydlighet visa allvaret
i den nuvarande situationen och nödvändigheten
av att statsmakterna ägnar
dessa frågor den största uppmärksamhet.
Orsakerna till den utveckling på
brottslighetens område som jag här redovisat
är komplicerade och delvis
icke kända. Jag skall icke i detta sammanhang
närmare beröra dem. Interpellanten
framhåller med rätta vikten
av en aktiv och fortlöpande forskning
och en utvecklad statistisk analys av

brottsligheten som underlag för denna
forskning. Olika forskningsprojekt har
på detta område redan igångsatts med
det allmännas stöd. Bl. a. må nämnas
att justitiedepartementet tagit initiativ
till en omfattande klientelundersökning
beträffande ungdomsbrottslingar. Det
är avsett att denna undersökning skall
omfatta medicinska, psykologiska och
sociologiska moment. I första hand skall
undersökningen utföras såsom en jämförelse
mellan lagöverträdare å ena sidan
och icke brottsliga ungdomar å
andra sidan för att man skall kunna få
fram skiljaktiga faktorer som ger upplysning
om brottsorsakerna, men avsikten
är också att under ett antal år följa
klientelet och göra nya undersökningar
vid återfall. Undersökningen ledes och
planlägges av särskilt tillkallade sakkunniga
och experter.

Juristutbildningskommittén föreslog
som bekant att en professur i kriminologi
skulle inrättas vid stats- och rättsvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms
högskola. Denna professur har
dock inte kommit till stånd. Att den
kriminologiska forskningen i vårt land
behöver intensifieras är uppenbart och
därom synes i princip inga delade meningar
råda. Vad som däremot kan
övervägas är vilka åtgärder som bör
vidtagas för att initiera denna gren av
den vetenskapliga forskningen. Regeringen
är för sin del inte övertygad om
att inrättande av en professur i kriminologi
vid någon av de juridiska fakulteterna
är det riktiga sättet att börja.
Den kriminologiska forskningen skall ju
undersöka brottsligheten som samhällsföreteelse
och söka klarlägga dess sociala
och individuella orsaker och i
samband därmed belysa förutsättningarna
och medlen för brottslighetens bekämpande.
För en verkligt effektiv
forskning på detta område krävs uppenbarligen
inte bara juridisk utan också
bl. a. psykiatrisk, socialmedicinsk, sociologisk,
psykologisk och statistisk sakkunskap.
Något närmare forsknings -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

program för den ifrågasatta professuren
har icke presenterats i samband
med de olika förslagen om dess inrättande.
Det synes onekligen rationellare
att först söka klarlägga på vilka vägar
och med vilka metoder den kriminologiska
forskningen bör arbeta och i vilken
ordning de många problemen på
detta vidsträckta område bör angripas.
Ett klarläggande av dessa utgångspunkter
torde leda till att de kriminologiska
problemen måste tas upp till behandling
på en betydligt bredare vetenskaplig
front än vad en kriminologisk institution
vid en juridisk fakultet kan representera.

Det förefaller därför som om den
första åtgärden för att utveckla den kriminologiska
forskningen borde vara att
i de berörda forskningsrådens regi starta
en forskargrupp, representerande de
olika forskningsgrenar som nyss nämnts.
Ett sådant tillvägagångssätt har med
framgång använts vid många tillfällen,
då det gällt att initiera forskning på
nya forskningsfält.

En viktig fråga i detta sammanhang
gäller utformningen av reaktionssystemet
och dess inverkan på brottsligheten
samt härmed förbundna straffprocessuella
spörsmål om åtalseftergift
m. m. Detta problemkomplex har ingående
behandlats av strafflagberedningen,
som i december 1956 avgivit sitt
slutbetänkande. Förslaget ägnar särskild
uppmärksamhet åt reaktionsformerna
för ungdoms- och abnormbrottsligheten
och syftar bl. a. till en effektivisering
av den villkorliga domen och
annan kriminalvård i frihet. Remissbehandlingen
av förslaget, som även föranlett
en livlig pressdiskussion, har nyligen
avslutats, och regeringen kommer
nu att överväga förslaget för att snarast
möjligt bereda riksdagen tillfälle
till ställningstagande.

Interpellanten tar vidare upp frågan
om polisverksamhetens bristande resurser.
Ilan uttalar att den s. k. uppklaringsprocenten,
d. v. s. antalet uppkla -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

rade brott i förhållande till antalet bel
gångna, har sjunkit mycket kraftigt,
vilket måste ses som en direkt följd av
: dessa brister. Med anledning av den

framträdande roll som denna s. k. uppklarningsprocent
spelat i debatten om
brottsligheten, finner jag angeläget
i framhålla, att ett närmare studium av
polisstatistiken beträffande den totala
brottsligheten för hela landets vidkomi
mande synes utvisa, att någon påtaglig
nedgång av uppklarningsprocenten icke
ägt rum under den tidsperiod av sex år
(1951—56), för vilken jämförbara siffror
finns tillgängliga.

Vad beträffar den totala brottslighei
ten i hela landet utgjorde uppklarningsprocenten
1951 38,1 %, 1955 och 1956
t 36,9 %. Beträffande tillgreppsbrotten i
hela landet uppgår uppklarningsproceni
ten för 1951 till 21,7, för 1955 till 21,6
. och för 1956 till 22,1 %.

I De låga tal som uppklaringsprocenten
> representera får till viss del sin förkla1
ring genom det sätt, på vilket denna uträknas.
Enligt den hos oss tillämpade
! metoden ger nämligen uppklarningsprocenten
upplysning om hur stor del
av de under ett visst år till polisens
kännedom komna brotten, som uppklat
rats under samma år. Då en betydande
balans av brott, framför allt sådana som
anmäles till polisen under årets sista
t månader, är oundviklig även om polispersonalen
är fullt tillräckligt dimensionerad
för det normala behovet, är
det uppenbart att den i vår officiella
statistik praktiserade metoden för fasti
ställande av uppklaringsprocenten ger
en för låg siffra. Dessutom bör man
hålla i minnet, att siffrorna för uppklaringsprocenten
endast ger upplysning
om utredda brott. I vilken utsträckning
brott förblir ouppklarade,
; oaktat gärningsmännen uppdagats, är
det av naturliga skäl icke möjligt att
i vinna några närmare upplysningar om.
Erfarenheterna visar emellertid, att ertappade
gärningsmän ofta begått ett
flertal brott utöver vad de erkänner el -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

ler på annat sätt kan överbevisas om. j
Detta innebär m. a. o. att de gärnings- <
män som uppdagas i realiteten svarar 1
för betydligt flera brott än som fram- i
går av den statistiskt fastställbara upp- 1
klaringsprocenten. ]

Härmed vill jag dock på intet sätt un- 1
danskymma att man med fog kan peka I
på allvarliga brister på det betydelsefulla 1
område inom brottsbekämpningen som i
polisväsendet representerar. En rad frågor
rörande polisverksamhetens effek- i
tivisering är för närvarande föremål ■
för utredning. I första hand må härvid 1
nämnas den år 1956 tillsatta polisverksamhetsutredningen.
Utredningen har i
ett nyligen framlagt betänkande föreslagit
inrättandet av socialpolis. Betänkandet
är f. n. föremål för remissbehandling
och kommer därefter skyndsamt
att tas upp till prövning inom inrikesdepartementet.
Utredningens uppdrag
har i år utvidgats att omfatta även
frågan om åtgärder för att förbättra rekryteringen
till polisväsendet.

Naturligtvis tar det tid innan de skilda
utredningarna utarbetat sina förslag
och dessa kunnat bli föremål för prövning
av statsmakterna i vanlig ordning.

I avvaktan härpå är det nödvändigt att
i möjligaste mån söka avhjälpa de akuta
svårigheterna på polisområdet. Vad som
under senare år framför allt orsakat
svårigheter på polisväsendets område
har varit de rekryteringsproblem, som
gjort sig gällande i Stockholm och Göteborg.
Olägenheterna härav har av olika
skäl särskilt framträtt i Stockholm.
Vid månadsskiftet oktober—november
var 173 av Stockholms 1 690 polismanstjänster
vakanta. Vid årsskiftet 1955/56
var motsvarande siffra 244. Ehuru sålunda
en viss ljusning av rekryteringsläget
inträtt under den senaste tiden, är
polissituationen i Stockholm otvivelaktigt
ägnad att inge allvarliga bekymmer.

Från inrikesdepartementets sida har
alltsedan rådande rekryteringssvårigheter
börjat göra sig gällande hithörande
problem ägnats en fortlöpande och in -

gående uppmärksamhet. Som ett led i
det praktiska arbetet på detta område
hölls i departementets regi i början av
innevarande år en serie konferenser för
behandling av vissa frågor rörande polisväsendet
i de tre största städerna.
På grundval av de därvid förda överläggningarna
har poliskåren i Stockholm
under olika perioder innevarande
år tillförts tillfälliga förstärkningar.
Härjämte må erinras om att med anledning
av en nyligen av överståthållarämbetet
gjord framställning om tillfällig
förstärkning av polispersonalen i Stockholm
staden tillförts sammanlagt 100
polismän för tjänstgöring inom ordningspolisen
därstädes under tiden 17
november 1958—15 maj 1959. I samband
med de förhandlingar, som ägt rum i
denna fråga, har särskilt understrukits
betydelsen av att de möjligheter, som
polisförstärkningen erbjuder, på bästa
sätt utnyttjas för effektivisering av polisverksamheten,
bl. a. genom planering
av en mera rörlig bevakning. Härigenom
torde det kunna förväntas att den tillfälliga
förstärkningen av polisbevakningen
i Stockholm får en viktig brottspreventiv
effekt.

Jag vill kraftigt understryka, att det
här är fråga om provisoriska åtgärder,
som är ägnade att lätta de omedelbara
svårigheterna. Det är självfallet
av största vikt att utan längre tidsutdräkt
söka åstadkomma en ur olika
synpunkter tillfredsställande lösning
på längre sikt av polissituationen i
Stockholm. I denna fråga har överläggningar
inletts rörande dels åtgärder
i syfte att bringa upp polisstyrkan i
nivå med gällande personalstat och dels
behovet av ökning av polispersonalen
i Stockholm. Vad dessa överläggningar
kan leda till är emellertid ännu för
tidigt att yttra sig om.

Interpellanten ägnar särskild uppmärksamhet
åt platsbristen vid anstalter
på fångvårdens, ungdomsvårdens
och nykterhetsvårdens områden. Härom
vill jag anföra följande.

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

Den starka ökningen av antalet intagna
på fångvårdsanstalterna har skapat
betydande svårigheter. Det har rått
och råder fortfarande en svår överbeläggning,
som medför ett slitsamt arbete
för personalen samtidigt som möjligheterna
att effektivt ta hand om de
intagna minskas. Riksdagen har emellertid
de senaste åren anslagit betydande
belopp för nyanskaffningar och
nybyggnader för att därmed förbättra
fångvårdens resurser. Medan det den
1 december 1955 fanns ungefär 3 500
platser på fångvårdens anstalter, är
antalet i dag, 3 år senare, ca 4 200
platser. Under det närmaste halvåret
beräknas fångvården erhålla nybyggda,
slutna anstalter och avdelningar
med sammanlagt 550 platser. Detta
kommer att innebära en betydande
lättnad i fångvårdens situation, icke
minst när det gäller att ta hand om de
svårhanterliga och rymningsbenägna
bland klientelet. Man bör hålla i minnet
att dessa anstaltsbyggen är synnerligen
kostnadskrävande. Anslagen
till byggande av fångvårdsanstalter
uppgick budgetåret 1954/55 till 4 miljoner
och 1955/56 till 5,7 miljoner. De
tre senaste åren har dessa anslag uppgått
till respektive 15,8, 16,6 och 15,8
miljoner.

Interpellanten uppehåller sig i detta
sammanhang vid det förhållandet, att
förvaringsräjongen för närvarande inte
förfogar över tillräckligt antal platser,
vilket haft till följd att man i viss
utsträckning nödgats placera personer,
som dömts till förvaring, vid anstalter
avsedda för ordinärt klientel. Med anledning
härav må framhållas, att i det
väntade platstillskottet ingår ett 70-tal
nya platser vid Hallanstalten, vilka beräknas
komma att stå till förfogande
vid början av år 1959. Genom denna
platsökning och vissa ytterligare åtgärder
för förstärkning av förvaringsräjongen
som för närvarande förberedes
kan man vänta, att det påtalade förhållandet
skall komma alt avhjälpas.

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

Platsbristen på ungdomsvårdsskolorna
har nyligen utförligt behandlats av
socialministern i hans svar på en interpellation
i denna kammare av herr
Gustafsson i Borås. Denna platsbrist är
begränsad till vissa typer av skolor.
Jag vill erinra om att socialministern
underströk, att den ökade tillgång på
platser, som nu är på väg till följd av
[ tidigare riksdagsbeslut, sannolikt kom[
mer att kunna täcka åtminstone huvud[
delen av ett platsbehov av nuvarande
I storlek. De senaste sex åren har 10 miljoner
kronor investerats i byggnader
i vid ungdomsvårdsskolor, en kraftig ök:
ning jämfört med tidigare. Socialminis tern

redovisade emellertid också, att
• man tyvärr måste räkna med att platsi
behovet under tiden kommer att öka,

; framför allt när det gäller de mera svåri
behandlade fallen. Han framhöll vidare
■ att i fortlöpande samråd med sociali
departementet gör socialstyrelsen f. n.
ihärdiga försök att dels utnyttja skolorganisationen
effektivare, dels tillvarai
ta möjligheterna till utackordering i
familjevård bättre, dels också granska
listorna på väntefall strängare. Social;
ministern avser att för nästa års riksdag
närmare redogöra för resultatet av
i dessa ansträngningar i samband med

överväganden kring de senaste utbygg,
nadsförslagen från den sittande kom t

mittén för ungdomsvårdsskolor. Denna

, kommitté har även behandlat den liv ligt

diskuterade frågan om s. k. utred.
ningshem och för att tillgodose behovet
av sådana hem framlagt förslag om inrättande
av särskilda mottagningsavdelningar
vid en rad skolor. Detta förslag
j remissbehandlas för närvarande och

I kommer därefter att prövas av rege ringen.

I syfte att finna vägar att i
. möjligaste mån undvika häktning av

, ungdomar under 18 år skall dessutom

särskilda överläggningar inledas mellan
socialstyrelsen, riksåklagarämbetet och
ä socialdepartementet. I sammanhanget

kan nämnas att den förebyggande ungdomsvården
och barnavårdsnämnder -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m.

nas befogenhet att ingripa mot missanpassad
ungdom i olika situationer
f. n. är föremål för översyn inom socialdepartementet
i samband med utformningen
av en ny barnavårdslag. Såsom
meddelades av statsrådet Ulla Lindström
i ett interpellationssvar i första
kammaren i går räknar regeringen med
att framlägga det nya lagförslaget till
1959 års riksdag.

Vad beträffar platsbristen vid de
allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare
uppgick denna enligt den
inom socialstyrelsen tillämpade beräkningsmetoden
den 1 oktober 1957 till
ca 480 platser. Efter en mera gynnsam
utveckling under våren och sommaren
redovisar socialstyrelsen den 1 oktober
1958 ånyo en platsbrist, uppgående till
256 platser. Det totala platsbehovet uppgick
enligt socialstyrelsens beräkningar
den 1 oktober 1957 till 2 013 platser
och de följande fyra kvartalsskiftena
till resp. 2 367, 2 084, 1 751 och 2 145
platser. Den av 1957 och 1958 års riksdagar
godkända målsättningen för anstaltsorganisationens
utbyggnad innebär,
att platsantalet bör ökas till omkring
2 100. Mot bakgrunden av de nu
anförda siffrorna synes f. n. inte finnas
anledning till någon väsentlig ändring
av den nämnda målsättningen.

Rörande möjligheterna att förverkliga
den beslutade utbyggnaden torde följande
få anföras. Antalet platser på de
allmänna vårdsanstalterna uppgick den

1 juli detta år till 1 766. Socialstyrelsen
har för nästa budgetår räknat med att
309 platser skall tillkomma på grund
av redan meddelade beslut samt inkomna
ansökningar om statsbidrag,
platsantalet skulle härigenom ökas till

2 075.

Av denna redogörelse för det faktiska
läget inom anstaltsvården torde framgå
såväl att de berörda vårdområdena haft
och alltjämt har utomordentligt besvärande
brister att kämpa med som att
inom samtliga vårdgrenar betydande insatser
till stora kostnader har gjorts un -

der de senaste åren för att komma till
rätta med svårigheterna. I vilken takt
denna utbyggnad kan fortsätta och fullföljas
blir självfallet beroende av den
avvägning av de ekonomiska resurserna
som statsmakterna tvingas att göra. De
senaste årens insatser torde utvisa, att
åtgärder på detta område av regering
och riksdag givits en hög angelägenhetsgrad.

I detta sammanhang bör erinras om
att både statsmakternas beslut i olika
frågor på kriminalvårdens och nykterhetsvårdens
områden och den allmänna
diskussionen i dessa frågor kännetecknats
av en strävan att åstadkomma en
förskjutning från tvångsmässig anstaltsvård
till mera öppen vård, om möjligt
av förebyggande karaktär på ett tidigt
stadium av brottslighet eller alkoholmissbruk.
En starkt bidragande orsak
härtill torde vara att erfarenheten visat,
att vistelsen på anstalt i många fall icke
leder till den vårdades återanpassning
i samhället. Det har visat sig att återfall
i brottslighet efter anstaltsvistelse
är vanliga. Vidare är anstaltsbyggen,
såsom tidigare påpekats, synnerligen
kostnadskrävande. Det framföres därför
allt starkare krav på en förbättring av
resurserna för en kriminalvård i frihet.
Jag vill hänvisa till utbyggnaden av
skyddskonsulentorganisationen, den i
år genomförda ökningen av anslaget till
eftervård och utackordering från ungdomsvårdsskolor,
ökningen av statsbidraget
till kommunernas öppna nykterhetsvård,
till inackorderingshem och
polikliniker för alkoholmissbrukare, den
på många håll intensifierade verksamheten
inom kommunernas öppna barnavård,
strafflagberedningens förslag
om s. k. skyddstillsyn m. m. Den öppna
vården befinner sig således inom alla
vårdgrenar i stark utveckling. På alla
håll tycks det finnas ett markerat intresse
att gå vidare på den inslagna
vägen.

Interpellanten nämner särskilt fosterhemmens
betydelse. Jag har tidigare

Tisdagen den 2 december 1958

Nr Ii 13

understrukit och vill här ytterligare
framhäva den stora tacksamhetsskuld
som samhället står i emot alla de utmärkta
fosterhem vi har i vårt land.
Tusentals svenska hem gör här en insats
av mycket stort värde för ungdomar
som redan kommit eller riskerar
att komma på sned i tillvaron. Tanken
att söka finna vägar att utöka fosterhemsverksamheten
är riktig och värdefull.
I första hand bör denna verksamhet
byggas upp från anstalterna eller
från skyddskonsulenter och barnavårdsnämnder.

Det torde framgå av denna redogörelse
att en rad olika departement
och myndigheter är engagerade i den
brottsbekämpande verksamheten. Behovet
av en samlande överblick av hela
det fält som här berörs har ofta framhållits
och det har särskilt understrukits
när det gäller bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.
Med anledning härav
och på riksdagens begäran har en
serie konferenser rörande ungdomsbrottsligheten
organiserats av justitiedepartementet
med deltagande av riksdagsmän
ur samtliga demokratiska partier.
Syftet har varit att ge dessa företrädare
för olika partier en grundlig
inblick i arbetet på olika områden och
i de brister, som i dag föreligger på
olika håll. De i konferenserna deltagande
riksdagsmännen har i februari
1958 lämnat en preliminär rapport till
justitieministern med vissa påpekanden.
Avsikten är att kommittén skall framlägga
en slutrapport över sitt arbete.

Jag har i mitt svar sökt ge en översikt
av de var för sig betydelsefulla
problem inom brottsbekämpningen som
interpellantcn tagit upp i samband med
sin första till mig riktade fråga. Att bekämpa
kriminaliteten och söka återföra
de brottsliga till ett laglydigt och nyttigt
liv iir ett svårt och ofta otacksamt
arbete, som vållar många besvikelser.
Vi har anledning att uppskatta den
personal, som på olika arbetsfält ägnar
sig åt denna uppgift. De resurser de

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

haft att arbeta med har varit och är
begränsade i förhållande till behoven.
På samtliga områden som här berörts
föreligger i dag mycket kännbara brister.
På samtliga områden pågår emellertid
också en upprustning, föreligger
utarbetade utbyggnadsplaner
eller arbetar utredningskommittéer.
Samtidigt som man konstaterar att resurserna
på många håll är otillräckliga,
finns det ingen anledning att undanskymma
eller nedvärdera de insatser
som statsmakterna under senare år gjort
på kriminalvårdens olika områden. När
interpellantcn efterlyser krafttag över
departementsgränserna torde därmed
åsyftas den helhetsbedömning och avvägning
av reformpolitiken som regering
och riksdag med hänsyn till de
ekonomiska realiteterna ständigt tvingas
göra. När interpellanten kräver extraordinära
åtgärder synes därmed avses
att åtgärder i brottsbekämpande syfte
bör ha en hög angelägenhetsgrad. I
detta avseende kan jag helt dela interpellantens
uppfattning. Glädjande
nog tycks allmän enighet råda om betydelsen
av åtgärder i detta syfte. Det
är min förhoppning att denna enighet
skall bestå även när det gäller de finansiella
konsekvenserna av en utbyggnad
av samhällets brottsbekämpande verksamhet.

Under de närmaste åren bör, inom
den ram som de ekonomiska resurserna
medger, ansträngningarna i första
hand inriktas på följande områden:

För det första: initierandet av ett
forskningsprogram på bred front om
kriminalitetens orsaker.

För det andra: en förstärkning av
polisens resurser i brottsbekämpningen
och en effektivisering av polisverksamheten.

För det tredje: en fortsatt utbyggnad
av anstaltsvården, framför allt för svårbehandlad
ungdom.

För det fjärde: en förstärkning av resurserna
för den öppna kriminalvården.

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m.

Samhället måste med fasthet och bestämdhet
hävda reglerna för den mänskliga
samlevnaden. Ingripanden mot
brottsligheten måste ske med snabbhet
och effektivitet. Det strider inte alls
mot den humanitära anda som bör prägla
behandlingen av brottslingarna. Att
konsekvent hävda respekten för lagen
bör tvärtom vara ett verksamt stöd i
strävandena att förhindra att människor
sjunker allt djupare ned i kriminalitet
och bristande social anpassning.

Interpellanten har i sin andra fråga
tagit upp ytterligare ett problem, nämligen
spörsmålet om ersättning till dem
som lider skada på grund av brottsliga
gärningar. Naturligtvis är det i hög
grad angeläget att personer, som blir
offer för brott, i möjligaste mån får
gottgörelse för den skada som tillfogas
dem. Den som dömes för ett brott blir
ju också regelmässigt ålagd att gälda
skadestånd till målsägaren. Vissa undersökningar
tyder även på att dömda som
fått villkorlig dom för närvarande i relativt
stor omfattning betalar sina skadestånd
helt eller delvis. I mycket talrika
fall går det emellertid ej att taga
ut några pengar av den brottslige. För
att öka möjligheterna att framtvinga betalning
av skadestånd har vid olika tillfällen
framförts tanken att införselinstitutet
skulle tillämpas i fråga om skadestånd
på grund av brott. Interpellanten
anser att denna fråga skyndsamt bör
tagas upp till utredning. Det föreligger
emellertid ett nära samband mellan frågan
om införselinstitutets tillämpning i
dessa fall och utsökningsväsendets reformering,
varför regeringen ansett det
mest ändamålsenligt att frågan upptages
vid den förestående revisionen av utsökningslagen.
Riksdagen har också så
sent som i våras uttalat sig i denna fråga
och intagit samma ståndpunkt. Jag
vill i anslutning härtill nämna, att en
förberedande översyn av utsökningslagen
och därmed sammanhängande lagstiftning
numera igångsatts inom justitiedepartementet.
Det är avsett att det

fortsatta arbetet med denna omfattande
lagreform skall anförtros åt lagberedningen.

I detta sammanhang må vidare nämnas,
att 1956 års eftervårdsutredning
har tagit upp frågan om ersättning enligt
den fria marknadens lönesättning
för det arbete som utföres av intagna å
fångvårdsanstalt. Ett sådant system
skulle bl. a. tjäna syftet att främja skadeståndsbetalningen.
Det har upplysts
att utredningen inom kort kommer att
framlägga förslag om en försöksverksamhet
i detta avseende.

Jag vill vidare erinra om att för några
år sedan införts möjlighet till ersättning
av statsmedel från särskilt anslag
under femte huvdtiteln för skador, som
vållas av rymlingar och permittenter
från fängelser och andra anstalter. Regleringen
härav har tills vidare försökskaraktär,
och möjligheterna att i denna
ordning erhålla gottgörelse för skada
genom brott har successivt vidgats allteftersom
erfarenhet vunnits. En viss
utsträckning av ersättningsmöjligheterna
har skett senast innevarande år.

Interpellationen gäller samhällets åtgärder
inför det allvarliga samhällsproblem
som kriminaliteten utgör. Det
är naturligt om framför allt den växande
ungdomsbrottsligheten väcker djup
förstämning. Det förefaller som om denna
brottslighet skulle återfinnas i ungefär
likartade former i alla västerns
industriländer, överallt föres samma intensiva
debatt om de rätta metoderna
att bekämpa brottsligheten. De länder
som tillämpat s. k. hårda tag tycks på
intet sätt ha nått bättre resultat. Gemensamt
för alla länder tycks vara osäkerheten
om kriminalitetens orsaker
och svårigheten att komma till rätta med
dess problem. Vi vet emellertid att vi
alla har ett gemensamt ansvar att söka
återföra de ungdomar, som hamnat på
brottets bana, till ett laglydigt liv. Samhällets
åtgärder på kriminalpolitikens
olika områden är nödvändiga och viktiga.
Men ofta kan de enskilda insat -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

serna ute i det dagliga livet vara av en
avgörande betydelse.

De mörka sidorna i bilderna får emellertid
icke undanskymma, att det ändock
är en mycket liten andel av den
svenska ungdomen som hamnar i kriminalitet.
Den dystra statistiken över
ungdomsbrottslighetens utveckling bör
icke förleda oss till att svartmåla och
moralisera över ungdomen i allmänhet.
Det är naturligt i ett samhälle, att det
i viss grad finns motsättningar och
spänningar mellan generationerna. Det
är icke att förvåna om många äldre
känner förundran över mycket av ungdomens
yttre beteendemönster, vanor
och intressen. Men vi bör inte förväxla
dessa företeelser med de problem av
helt annan art som den trots allt begränsade
gruppen kriminella ungdomar
skapar. Att ungdomen är annorlunda
betyder inte att den är sämre. Alla undersökningar
och erfarenheter bekräftar
tvärtom det grundläggande och
glädjande förhållandet, att svensk ungdom
i överväldigande flertal är sund
och oanfrätt.

Det är ett gott betyg åt dagens ungdom.
Ty den har sannerligen inte saknat
påfrestningar och svårigheter. Den
har växt upp i en tid präglad av snabba
förändringar, av dynamisk utveckling
och djupgående omvandling av den sociala
verkligheten. På snart sagt varje
punkt ser samhället annorlunda ut än
för 25 år sedan. Ungdomen har intensivt
levat med i dessa förändringar. Det
kanske mest påtagliga uttrycket härför
är att den varit på vandrarstråt. Det är
de unga som till stor del har svarat för
den väldiga folkvandringen från landsbygd
till städer och tätorter. Den har
spriingt gamla familjeband och invanda
traditioner och sökt sig mot biitlre utbildningsmöjligheter
och nya arbetstillfällen,
den har lockats av fritidsnöjen
och chansen till nya kontakter. Den har
ivrigt och hektiskt gripit efter de nya
friheter som det moderna välfärdssamhället
bjuder.

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

i Ty de snabba materiella framstegen i
detta föränderlighetens samhälle har
medfört en väldig ökning av den enskilda
människans frihet. Dagens unga
t har mycket större frihet än tidigare generationer
att välja utbildning och yrke,
arbetsplats och bostadsort, äkten•
skapspartner och kamratkrets, fritidsl
sysselsättningar och intressen. De har
möjlighet att ge sin tillvaro ett rikare
; innehåll. Samtidigt medför rörligheten,
i de stigande inkomsterna, mängden av
t nya intryck och upplevelser, att risker;
na och frestelserna blivit mycket större.
De flesta har haft förutsättningar att utnyttja
de positiva möjligheterna — de
i som har haft tillräckligt av egen styrr
ka och motståndskraft, de som haft
stödet av en harmonisk uppväxtmiljö,
de som fått den start i livet som en
t god utbildning kan ge. För andra har
den ökade friheten varit svår att bära
— de som tidigt präglats av en otilli
fredsställande miljö, de som haft psykiska
handikap, de som inte haft kraft
1 att stå emot frestelserna och lockelserna.
Där ligger missanpassningen, spritmissbruket,
kanske kriminaliteten nära.
Det moderna samhället ställer ökade
i krav på människan, krav som kan vara
t en sporre och en stimulans, men som
t också kan bryta ned och förlama.

Vi bör hålla insikten om påfrestning3
arna i det moderna samhället levande
i för oss, om vi vill hjälpa ungdomen att
rätt möta dem. Det gäller icke bara
t eller ens i första hand att stävja miss r

anpassning och kriminalitet. Främst

r gäller det att främja ungdomens posi r

tiva anpassning till samhället. Det be tyder

att samhällets åtgärder på ungr
domspolitikens område måste spela

i över ett mycket vitt fält. Det är vis serligen

sant att ungdomsproblemen
framför allt måste lösas i familjen, att
i det är den fostran som hemmen ger,

r som måste vara styrkebältet för den

j uppväxande generationen. Men det får

inte innebära att samhället drar sig
undan sina självklara förpliktelser att

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

ge familjen och de enskilda människor- i
na stöd och hjälp. 1

Därvid måste den största vikt fästas >
vid åtgärder för att stävja spritmissbruket.
Man räknar med att 175 000 1

barn växer upp i alkoholskadade hem. I
Vad får dessa barn för start i livet?
Spritmissbrukets följder är ju välkän- 1

da — trasiga hem, splittrade familjer, j

förstörd ekonomi — liksom det påtag- <

liga sambandet mellan alkoholmissbruk 1

och brottslighet. Ungdomsfylleriet till- 1

hör de tristaste och mest förödmjukan- 1

de företeelserna i vårt samhälle. Fler- i

talet ungdomar tycks dock bättre än de i

äldre generationerna ha bestått provet ;

efter den 1 oktober 1955. Det ger en ]

strimma av hopp att ungdomen skall 1

förmå leva upp till de principer om j

frihet under ansvar som präglar nykterhetsreformen.
Detta är en för fram- 1

tiden avgörande frågeställning. Vi vet i

vad det skulle betyda för vår samhälls- !

utveckling, om det skulle lyckas att j

fostra de nu uppväxande generationer- j

na till en sundare och nyktrare livsfö- 1

ring. 1

När riksdagen i samband med nykter- :
hetsreformen diskuterade ungdomsproblemen,
beslöt man att i högre grad än <

tidigare satsa på stödet till ungdomens 1

föreningsliv och fritidssysselsättningar. ''■

Stödet till fritidsverksamheten har nu <

under några år varit i funktion. Erfa- i

renheterna har snarast överträffat för- 1

väntningarna. Det förefaller idag uppenbart,
att stödet inneburit en livgi- :

vande injektion för de ideella ungdoms- i

föreningarna. Det visar att det var ett ]

riktigt grepp av riksdagen att satsa på i

vårt fria organisationsväsen. Det ligger :

ingen överdrift i att säga, att folkrörel- ]

serna i vårt land varit den stora folk- i

uppfostraren. De har fostrat männi- i

skorna till samarbete och gemenskap, i

till hänsyn och tolerans. De har i hög 1

grad satt sin prägel på samhällsutveck- j

lingen och idealbildningen under den ;

tid då vårt land lyfts upp från fattig- 1

dom och arbetslöshet till en av värl- i

dens rikaste nationer. Det är min övertygelse,
att de med framgång skall kunna
ge ett betydelsefullt bidrag till att
bemästra de nya svårigheter och problem
för människorna som möter i dagens
samhälle.

Efterkrigstidens ungdomsgeneration
har sluppit den förlamande känslan att
gå ut i ett förvärvsliv, där de inte är
önskade, de har sluppit arbetslöshetens
förödmjukelser. När vi under efterkrigsåren
lyckats upprätthålla den fulla
sysselsättningen och i dessa dagar,
under en internationell konjunkturnedgång,
icke ämnar svikta i strävandena
att värna rätten till arbete, är detta den
bästa vägen att ge ungdomen den tillförsikt
och framtidstro, som lägger
grunden till trivsel och anpassning.

När det 15-årsprogram för yrkesutbildningens
utbyggnad som riksdagen
antog 1955 nu genomföres åtskilligt
snabbare, när samtliga skolformer är
mitt uppe i en våldsam expansion, då
ger vi samtidigt allt fler ungdomar den
trygghet och självkänsla, som medvetandet
om att kunna ett jobb kan
skänka.

När vi nu kunnat öka bostadsbyggandet
till inemot 70 000 lägenheter under
byggnad, innebär detta att varje år tusentals
fler ungdomar kan skapa sig
den fastare punkt i tillvaron och den
grund för familjebildningen som den
egna bostaden utgör.

Det finns många andra områden, där
samhället har gjort och kan göra än
mera betydelsefulla insatser — den psykiska
barna- och ungdomsvården, familjerådgivningen,
stödet till idrott,
samlingslokaler och folkbildning och
mycket annat. Det saknas sannerligen
inte arbetsuppgifter för en konstruktiv
ungdomspolitik. Den har tvärtom krävt
och kommer även i fortsättningen att
kräva en stark anspänning av våra gemensamma
krafter. De som inriktar sina
ansträngingar på att söka minska samhällets
tillgångar och därmed begränsa
dess handlingsmöjligheter står tomhän -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

ta inför ungdomens berättigade önskemål.
Menar vi allvar med att vilja underlätta
ungdomens inväxande i det
moderna samhället, då måste vi också
inrikta vår strävan på att steg för steg
öka samhällets resurser för att motsvara
de krav som ungdomen ställer och har
rätt att ställa på dagens och framtidens
samhälle.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det omfattande och välgörande
uppriktiga svar, som jag fått
av statsministern på min fråga om regeringen
ämnar ta krafttag över departementsgränserna
för att komma till
rätta med brottsligheten, lämpar sig såvitt
jag förstår väl som utgångspunkt
för en allvarlig debatt om ett mycket
allvarligt ämne. Jag tackar statsministern
för det arbete, som i statsrådsberedningen
och departementen lagts ned
på sammanställningen av svaret.

Statsministerns bedömning av det
dystra i dagens läge sammanfaller i
stort sett med min egen bedömning.
Jag har inte någon anledning att här ta
upp en statistisk diskussion i fråga om
uppklaringsprocenten av brott under
1950-talet. Det är dock odiskutabelt att
polisen klarar av procentuellt sett färre
brott än tidigare. Jag skall inte heller
dröja vid det förhållandet, att statsministern
i sin strävan att framställa förhållandena
utomlands som lika svåra
som hos oss har underlåtit att tala om
hur skrämmande antalet bilstölder skjutit
i höjden här i Sverige i jämförelse
med andra länder.

Att man ur kriminalstatistiken kan
läsa ut nästan motstridiga fakta beror
på att denna statistik är så otillräcklig.
Redan för fyra år sedan lade 1949 års
kriminalstatistikutredning fram förslag
till en omorganisation och trots att det
sedan dess har utarbetats förslag till
etappvisa förbättringar av statistiken,
har det ännu inte blivit konkreta resultat.
Lika besvärande är naturligtvis att
vi i dag inte kan diskutera med ut -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

gångspunkt från en omfattande praktisk
och målinriktad men samtidigt
förutsättningslös kriminologisk forskning.

Det är nog en besvikelse för många,
att man ur statsministerns svar här läser
ut ett nej från regeringen beträffande
den professur i kriminologi vid
Stockholms högskola, som just nu är
föremål för behandling i kanslihuset
i samband med budgetarbetet. Jag vet
att den professuren är ivrigt väntad av
många av dem som är engagerade i det
svenska och nordiska arbetet, både
myndigheter och enskilda. Men statsministern
vinkar här med kalla handen.

Jag tror att den bild av ett forskarteam,
som statsministern ställer upp, i
och för sig har sina goda drag, men vad
man ju i detta sammanhang måste hålla
på är Juristtörbundets krav på en förutsättningslös
forskning, inte en målforskning
så nära knuten till det praktiska
pågående reformarbetet, att den
hos allmänheten uppkallar föreställningen
att man är ute efter att med
forskningens hjälp bevisa riktigheten av
sina egna teser.

Det angelägnaste i dag är såvitt jag
förstår inte att tvista om vilket land
som har det värst, inte ens alt räkna ut
om det i vårt land har blivit sämre eller
om det alltid har varit lika illa ställt
med laglydnaden, utan det är, herr talman,
i stället att konstatera, att det är
tillräckligt illa ställt med det rättsskydd
som består i att laglydiga personer skall
kunna känna sig trygga till liv, lem
och egendom. Många människor här i
landet kan inte uppfatta rättsskyddet
som tillräckligt. De betraktar sig såsom
otrygga. Vi kan bara vara betjänta av
en sak: att utan skygglappar granska
rättsskyddets tillämpning och lika ärligt
fråga oss, om det svenska samhället
gjort vad som kan göras för att förebygga
brott.

Inriktningen av statsministerns svar
och det sammanhang i vilket det lämnats
gör, att jag främst vill rikta upp -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

märksamheten på ungdomsbrottsligheten.
Det är faktiskt en hel generation
vi talar om, ty även om den övervägande
delen av ungdomar — som statsministern
påpekar — är skötsam, hederlig
och ambitiös, befinner sig tiotusentals
i farozonen utöver de tiotusentals
i olika åldrar, som redan nu står
under övervakning. Jag vill påminna
om de fall i storstäderna, där unga lagöverträdare
upplever samhällets reaktion
inför brottet, då detta över huvud
taget upptäcks, som ingen, därför att
de barnavårdande myndigheterna inte
har de resurser som lagstiftare, åklagare
och domstolar förutsätter. Låt mig
bara ta fram ett konkret exempel. Jag
tror inte jag avslöjar någon enskild
människas lidande.

En pojke — jag tar det ur akterna —
född 1943 i Stockholm, omhändertogs
av barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran
den 7/10 sedan han allvarligt
kriminaliserat sig. Redan tre dagar därefter
tilldelades han plats på en ungdomsvårdsskola
med förtursrätt, men
det innebar inte att han verkligen fick
komma dit. I dagens läge innebär det
ett halvt års väntan. Efter någon tid omhändertogs
han för nya brott, häktades
och skyldigförklarades — allt detta under
samma månad — samt överlämnades
till barnavårdsnämnden. Han begick
nya brott, häktades på nytt några dagar
senare under samma månad, skyldigförklarades
och överlämnades till
barnavårdsnämnden. Nu är han för
tredje gången häktad, och ny rättegång
förestår. För varje nytt brott och för
varje häktning skall polisutredning ske,
barnavårdsnämnden skall göra en ny
utredning, försvarsadvokat skall anskaffas
och domstolen skall träda i funktion
dels vid häktningen, dels vid huvudförhandlingen.
Pojken skall hämtas
från fängelset av barnavårdsnämndens
personal och placeras tillfälligt på annat
ställe.

Hur stor personal som tas i anspråk
och hur många arbetstimmar som fak -

tiskt går förlorade enbart genom att den
pojken inte omgående kunnat placeras
på ungdomsvårdsskola, kan jag inte
räkna ut. Hur går det med honom själv,
— och ännu viktigare — hur upplever
hans jämnåriga samhällets maktlöshet
i en sådan situation? Jag skall inte svara
med några egna ord utan ber att
få läsa upp ett citat ur ledaren i det
senast publicerade numret av Kommunal
skoltidning, det officiella organet
för landets skolstyrelser, som talar om
att det numera reses anspråk på att skolan
meddelar undervisning om lagens
återverkningar på ungdomsbrottslingar.

»Om undervisningen i samhällskunskap
inte skall stanna vid ett inlärande
av fakta,--- — så behöver den be drivas

på ett sådant sätt, att eleverna
blir engagerade i ämnet. I stället för
att endast utveckla innehållet i läroboken
och ge läxa ''härifrån och dit’ torde
det vara nödvändigt att, såsom på
många håll sker, anknyta undervisningen
till det levande livet. Det vill säga
att exempelvis inte endast tala om att
det finns barnavårdsnämnd, ordningsmakt,
åklagare och domstolar med var
sina uppgifter utan också syssla med
hur de fungerar och hur lagarna tillämpas.
Det lär då inte kunna undvikas att
lärarna, vare sig de är skolans ordinarie
eller personer från de olika myndigheterna,
kommer in på påföljderna
för förseelser och brott. Skolan har här
lätt att både ur sin egen praktik och
ur pressen ta fram fall där ungdomar
för en följd av förseelser mot gällande
förordningar och lagar, begångna under
lång tid, har kunnat få upprepade
varningar i skolan, av barnavårdsnämnden,
av polisen och av åklagaren utan
att, som termen lyder, låta sig tillrättaföras.
Många anser att denna s. k. humana
linje är inhuman och undergräver
de ungas respekt för lagen. Kuratorerna
vid Göteborgs folkskolor har i
denna fråga gjort ett uttalande, som
återges i Göteborgs rådhusrätts yttrande
över strafflagberedningens slutbe -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

tänkande Skyddslag och som visar att
man även i skolan är bekymrad över
denna utveckling. ''Det synes också’, uttalar
kuratorerna, ''som om var och en
av de olika instanserna betraktade eleven
som ett nytt fall och vid varje förflyttning
får han bevis på det förtroende,
som yttrar sig i nya förlåtelser. Så
tycks de hålla på fram till det ögonblick,
då den första domstolsbehandlingen
kommer. Då räknar pojkarna absolut
med den villkorliga domen, och
då har de av skolan, av barnavårdsnämnden,
av övervakare, av skolhem
fått den ena villkorliga domen efter den
andra. Vi tror, att de möter det verkliga
allvaret i samhällets reaktion alldeles
för sent. Kanske stensätter vi deras
väg mot ungdomsfängelser med idel
förlåtelser, ursäkter och förklaringar.’»

Tidningen tillägger: »De ovan anförda
exemplen på samhällets långsamma
reaktion mot ungdomsbrottslighet kan
vid en verklighetsbetonad undervisning
inge eleverna uppfattningen, att en
ungdom kan vandra långt på otillåtna
banor utan att något särskilt händer
och på detta sätt främja i stället för
motverka ungdomsbrottslighet. I sin undervisning
borde skolan kunna påvisa
att samhällets ingripanden även mot
ungdomsbrottsligheten är så snabba och
effektiva, att brott inte lönar sig.» Jag
vill bara tillägga, att det kan skolan inte
sanningsenligt göra i dag.

I en bok av professor Strahl om dessa
frågor konstaterar han, att skälet till
1944 års lag om åtalseftergift var, att
man velat undvika att ställa ungdomliga
lagöverträdare inför rätta, vilket
från psykologiska synpunkter kan vara
olämpligt. .lag tror inte det skälet håller

1 dag. För många ungdomar blir det
mildare och humanare, om vi på ett relativt
tidigt stadium låter dem känna
att samhället har möjligheter att bestraffa,
än om vi låter dem känna dessa
möjligheter först vid en så sen tidpunkt,
att deras inriktning inte längre
kan ändras.

2 — Andra kammarens protokoll 1958.

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

Omöjligheten att ingripa på tidigt stadium
beror bland annat på att vi inte
har någon plats att hänvisa ungdomarna
till under den period som går mellan
brottets upptäckt och tillrättaförandet.

I åratal har man ältat förslaget om
övervakningshem eller utredningshem.
Jag tror att jag första gången såg tanken
på ett sådant hem i Stockholm
framföras i ett brev från strafflagberedningens
ordförande till en person
på socialroteln åtskilliga år före 1950.
Till ett sådant hem skulle de unga lagöverträdarna
kunna hänvisas under utredningstiden,
så att man finge vissa
garantier för att de inte när de väl
skall dömas har ytterligare brott att
sona.

När statsministern i sitt svar betonar,
att man inte skall undanskymma eller
nedvärdera vad statsmakterna gjort för
ungdomsvården under dessa år, måste
jag svara, att man inte heller skall nedvärdera
eller undanskymma vad statsmakterna
underlåtit att göra.

Polisfrågan skulle naturligtvis kunna
bli föremål för en särskild diskussion
såsom den på kort sikt angelägnaste
frågan i sammanhanget, men jag är
övertygad om att vi inte skulle kunna i
debattens form klara upp de svårigheter
som är förbundna med den. Jag vill
bara fråga vad som händer i sommar
här i Stockholm, när de hundra poliser
som nu är hitkommenderade från
landsorten skall skickas hem igen. Har
man några planer för hur man skall
möta den situationen? Jag är glad att
konstatera, att den nye inrikesministern
förefaller att angripa dessa problem
med nästan lika stor energi som
den hans företrädare i ämbetet har visat
sedan han avgick från sitt ämbete.

Jag vill rikta en fråga till mig själv
och oss alla här i kammaren: Vad kan
vi göra över hela planet mot ungdomsbrottsligheten?
Det räcker uppenbarligen
inte i dag med förebyggande åtgärder
av den typ, som statsministern
hänvisar till och som denna kammare
Nr It 18

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m.

och första kammaren beslöt för fyra år
sedan som en följd av nykterhetsreformen.
Vi måste vända på strömmen och
minska risken för dem som nu är helt
unga att råka ut för de frestelser, som
ligger inte bara i ligahildningen utan
också i bristen på hänsyn till medmänniskorna,
en brist som återspeglas i
vår egen iver att som vuxna skaffa oss
materiella fördelar.

Vi har från vårt håll visat på fosterhemmen
— en sak jag inte nu skall gå
in på eftersom den blir föremål för debatt
i anslutning till socialministerns
svar på en interpellation med formuleringar
som är likalydande med formuleringarna
i min interpellation. Anskaffande
av fosterhem ser vi som en förebyggande
åtgärd, inte bara som ersättning
för existerande anstalter, vilka
skall tillrättaföra ungdom som redan
begått brott.

Visst är det svårt att avgöra, i vilket
ögonblick man skall skilja ett barn
från dess hem, och visst måste rättssäkerheten
betonas. Men det kan inte
vara rimligt att samarbetet mellan skoloch
barnavårdsmyndigheter fungerar
så otillfredsställande att — som i ett
exempel refererat av socialläkare Beskow
i Läkartidningen nyligen — det
tar m år innan man över huvud taget
kan börja behandlingen av ett miljöskadat
barn.

Jag är glad att statsministern i sitt
svar efter att ha sammanfattat de praktiska
åtgärder som regeringen vill arbeta
för i fyra punkter, vilkas värde jag
helt instämmer i, klart säger ut, att
samhället med fasthet och bestämdhet
måste hävda reglerna för mänsklig samlevnad
och att ingripanden mot brottslighet
måste komma snabbt och effektivt.
Men detta är målsättning på lång
sikt. Vi vet alla att det kommer att ta
åratal innan vi har lyckats förverkliga
dessa krav.

Jag kommer därmed fram till den
huvudsakliga anledningen till min fråga,
om regeringen är beredd att i detta

läge ta krafttag över departementsgränserna
och gripa till extraordinära åtgärder.
Statsministern har — med avsikt
eller inte — förbigått mitt påpekande i
interpellationen, att redan ungdomsvårdskommitténs
stora betänkande för
många år sedan gav anvisning på sådana
extraordinära åtgärder. Jag skall
försöka utveckla detta något fylligare.

Jag vill för det första peka på svårigheterna
för närvarande, då så många
huvudmän har ansvar för kostnaderna,
att få grepp om på vilken punkt man
skall sätta in de pengar vi som skattebetalare
är villiga att satsa.

Mitt andra påpekande gäller nödvändigheten
av en samordning inte
bara över departementsgränserna utan
också över de lokala gränserna.

När ungdomsvårdskommittén för över
sju år sedan lämnade sitt betänkande,
föreslog den bland annat, att man i
t. ex. en modern industristad skulle
tillämpa hela raden av förebyggande åtgärder
för att se vilken effekt dessa
kunde ge. Man pekade på Västerås som
ett exempel på en snabbt expanderande
industristad, där det skulle vara av intresse
och ändå överblickbart att tilllämpa
ett sådant system. Låt oss tänka
oss vad det skulle innebära i dag. I dag
räcker det inte bara med förebyggande
åtgärder. Vi kan inte bara gå fram med
stöd till ungdomsföreningarna, med
stöd till de frivilligt arbetande krafterna,
utan vi måste samordna verksamheten
inom rättsvården med dessa förebyggande
åtgärder. Polisen måste
inom en sådan stad avdela en del av
sina män och ge dem en specialutbildning
för att kunna tjänstgöra som kvarterspoliser
i de områden där man vet
att ligabildningar uppstår. Man måste
inom rådhusrätten kunna avdela en
grupp av domare, som särskilt ägnar sig
åt ungdomsmål. Jag vet att det i den
staden skulle vara möjligt utan att bryta
den praktiska arbetsordningen eftersom
det bara gäller att fortsätta med
redan tillämpade principer. Man måste

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

inom barnavårdsnämnden få möjlighet
att låta tjänstemännen såsom sker i denna
stad i form av kvälls- och nattpatruller
skaffa sig kännedom om vilka ungdomar
som kommer in i farozonen för
att kunna råda och hjälpa dem i tid.
Man måste få större anslutning av frivilliga
övervakare, och de kan lämpligen
rekryteras inom ungdomsorganisationerna.
Man måste i och omkring den
egna staden få tillgång till fosterhem
och se till att samarbetet mellan skola
och barnavårdsnämnd blir verkligt effektivt.

Jag är övertygad om att om man på
det lokala planet bland de exekutiva
ämbetsmännen och tjänstemännen tillsatte
en grupp, som särskilt kände ansvar
för att samarbetet över de skilda
arbetsgivarnas gränser verkligen effektiverades,
så skulle man dels få en uppfattning
om hur kostnaderna fördelar
sig och dels förmodligen kunna iaktta,
att man i denna stad relativt snabbt
finge ett grepp om hela situationen. Jag
vill ifrågasätta, om inte en sådan tanke
i modifierad form också skulle kunna
föras ut över hela landet, inte på samma
sätt men på det opinionsbildande
planet. Efter det första världskriget bildades
här i landet liksom mångenstädes
annars föreningar som kallades
Rädda barnen. Jag tror att situationen
i dag är tillräckligt allvarlig för en aktion,
som helt enkelt går ut på att rädda
den ungdom som befinner sig i farozonen.

Varför skulle inte regeringen kunna
avdela en aktionsgrupp av människor
helt över partigränserna, som kände ansvar
för att gripa in och påverka de
myndigheter, som ibland inte är medvetna
om vad som händer inom andra
områden, utan att detta på något sätt
skulle behöva bryta den författningsmässigt
reglerande befälsordningen
inom ämbetsverk och andra myndigheter?
Här behövs människor som känner
ett så direkt ansvar, att de iir villiga
att på det opinionsbildande planet

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

hjälpa till. Jag tänker mig själv fre
uppgifter som direkta arbetsuppgifter
för en sådan aktionsgrupp: att bidra
till att öka intresset hos allmänheten för
att ställa fosterhem till förfogande, att
bidra till att rekrytera kadrerna av
övervakare inom folkrörelserna och
inom ungdomsorganisationerna, och
slutligen -— inte minst viktigt i en situation
med en hårdnande arbetsmarknad
— att hjälpa till att skaffa fram
i platser för dem som har frigivits från
anstalter.

Det kan sägas, att det finns organ
för alla dessa saker var för sig. Det kan
invändas, att man redan för 6—7 år
sedan etablerade ett visst samarbete
mellan socialstyrelsen och ungdomsori
ganisationerna i syfte att få fram flera
övervakare, men vi har icke någon
gång satt in hela den opinionsbildande
kraft som de svenska folkrörelserna är
, mäktiga, och vi har inte heller litat till
de möjligheter som arbetsmarknadsor;
ganisationerna här har bakom sig. Jag
tror inte att detta skulle behöva ha formen
av någon tung och stel kansliorganisation,
utan jag tror att om man verkligen
med fullständigt åsidosättande av
de partipolitiska skiljelinjer, som annars
fått dominera, läte en sådan grupp
; agera över de olika förvaltningsgrenarnas
gränser, skulle man nå resultat av
en annan typ än hittills.

På dessa punkter hoppas jag att vi
skulle kunna vara ense. Det fanns i
statsministerns svar egentligen bara ett
par meningar som är av sådan art, att
jag måste polemisera mot dem. Tyvärr
hade de insmugit sig i slutraderna av
hans inlägg. När han där säger, att de
människor som vill söka minska samhällets
tillgångar och därmed begränsa
dess handlingsmöjligheter står tomhänta
inför ungdomens berättigade önskemål,
så menar jag att det är ett alltför
schablonmässigt sätt att föra över denna
diskussion på de skattepolitiska frågor,
vilka i regel dominerar vår vardag
här i kammaren. Det kan inte vara

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

rimligt att förenkla hela det här pro- j
blemet till formuleringar av typen: »Är
ni med och höjer skatterna, så skall vi
nog klara brottsligheten.» Vi vet alla,
att så enkelt är det inte, och även de
riktningar som vill gå längst i fråga om i
skattesänkningar har ju hela tiden deklarerat,
att de gör det mot bakgrund
av en övertygelse, att man därmed ökar
samhällets resurser, därför att skattesänkningarna
utlöser en arbetsvilja och
arbetsresultat som annars inte är möjliga.
Låt oss därför föra den diskussionen
åt sidan! Jag anser inte att det är
rimligt att på det planet behandla de
frågor om brottsligheten, som här är ;
föremål för vår uppmärksamhet.

När vi i folkpartiet i höstas förde ut
dessa frågor i valrörelsen, sade vi redan
från början klart ut, att vi inte betraktade
dem som ett partipolitiskt
stridsämne i vanlig mening, utan vi var
ute för att väcka en opinion över partigränserna.
Jag förmenar att den verksamhet
som utövats inom en rad organisationer,
som inte alls har med vår
verksamhet att göra, visar att vi här
verkligen är framme vid en vändpunkt,
där många säger sig: »Visst är det som
vi gjort rätt och riktigt, men när vi
inte kunnat skaffa de erforderliga resurserna,
tvingas vi på vissa punkter
att tänka om.»

På denna punkt skulle jag vilja försöka
göra några preciseringar. Jag menar
att vi har förbisett att det svenska
samhället i så hög grad ställer krav på
de laglydiga och skötsamma medborgarna,
att det just av dem uppfattas
som något orättfärdigt, att samma samhälle
inte kan tillhandahålla ett effektivt
rättsskydd. När skötsamma människor
på ålderdomen utsättes för övergrepp
och inte anser sig kunna känna
sig trygga till liv och lem, uppfattar de
detta som en orättfärdighet. De vänder
så att säga på hela resonemanget och
menar, att när de har fullgjort sina
skyldigheter, är det också samhällets
skyldigheter att skydda dem mot över -

grepp. Jag tror uppriktigt sagt, att det
är ett betydande förbiseende som många
av oss har gjort sig skyldiga till.
Jag vill därför just med tanke på dessa
äldre personer beklaga, att hela frågan
om skadeersättning för dem som drabbas
av brott inte får förtur i den behandling
som statsministern här nämner
om, utan att den frågan hänvisas
till att vandra den långa vägen tillsammans
med hela utsökningsfrågan. Det
finns ju ändå möjlighet att när man
behandlar sådana frågor som t. ex. regressrätten
i sådana fall, där staten har
åtagit sig att betala ersättning för liden
skada, samtidigt beakta möjligheten av
att av dem som har begått brottet utkräva
en rimligt avvägd ersättning.

Jag vill sammanfattningsvis säga, att
vi har två vägar att gå fram på. Den
ena är att vägleda opinionen. Där har
vi gjort betydande försummelser. Vi har
inte utnyttjat de möjligheter vi skulle
ha, om vi tillsammans arbetade för att
skapa ett mer aktivt intresse, att skaffa
fram fler fosterhem och fler övervakare
och skaffa verkligt goda platser
åt dem som lämnar anstalterna.

Den andra vägen är att inom de olika
områdena — polisverksamheten, rättsvården,
barnavården — ersätta de nuvarande
bristfälliga resurserna med
fylligare resurser, men det tar lång tid
att gå den vägen. Jag tror att vi måste
konstatera liksom statsministern gjorde,
att personalresursernas otillräcklighet
har gått ut över de människor, som
har den otacksamma uppgiften att ta
hand om t. ex. de unga lagöverträdarna.
Jag tror att vi till och med har på lång
sikt mistat värdefulla medhjälpare. Hur
var det inte på 1920-talet: betraktade
inte de unga läkarna det som en utomordentligt
viktig uppgift att ägna sig åt
sociala frågor? Hur stor del av de unga
läkarkadrerna i dag har samma inställning?
Jag tror man måste konstatera,
att de är så kritiska och misstänksamma
mot en hel del av det arbete
från samhällets sida som bedrivs

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

på detta område, att de drar sig undan
och ställer sig vid sidan. De kanske
har skäl till det, ty planläggningen
tycks i vissa fall nästan avsiktligt ha
gått vid sidan av vad som har varit
praktiskt och rimligt.

Jag tog i går kväll fram en bok »Kultur
och politik», som kom ut till föreningen
Laboremus’ 50-årsjubileum.
Där skriver nuvarande statssekreteraren
i socialdepartementet: »Reformer
som beslutas utan full täckning för
personalbehovet framtvingar rationalisering.
» Han nämner också att det finns
många exempel — han tar dem från
rättegångsreformen, från fångvården,
från sinnessjukvården — på att reformer
kräver oavhängighet av prognoser.
Jag tror att det betraktelsesättet i dag,
några år efter det att boken har kommit
ut, ter sig betänkligt förlegat. Det
kan inte vara rimligt att säga, att vi
ideligen skall fatta principbeslut och
därefter i efterhand se till att personalresurser
ställs till förfogande. Det
måste gå ut över de människor som är
berörda av verksamheten.

Jag tror, herr statsminister, att det
finns anledning att här erinra om ett
Strindbergsord, som nog många av oss
med glädje citerade under de år då vi
utbildade var egen opinion: »Här rivs
för att få luft och ljus. Är kanske inte
det tillräckligt?» I dag tror jag att man
måste konstatera att det är otillräckligt,
att det icke räcker att riva. Det räcker
möjligen för enskilda människor, som
har förmåga att av sig själva bygga upp
en hållfast livssyn och en hållfast samhällssyn,
men det är så otillräckligt för
många andra, att det också för nationen
blir en otillräcklig grund.

Låt oss i stället erkänna, att vi har
försummat att delta i mycket av uppbyggandet
av regler, som i det moderna
samhället inte kan bli identiska
med dem som radikalismen en gång
revolterade mot men som iindå är nödvändiga.
De måste föras ut på det konkre''a
planet, i samarbete mellan skola

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

och hem och i samarbetet på det lokala
planet, eftersom det inte går att stämpla
några över hela landet giltiga regler,
i För det arbetet behöver man stöd av en
opinionsbildande aktionsgrupp, och vi
kan från oppositionens sida inte försöka
ta ledningen i en sådan, eftersom landets
opinion då strax skulle vara delad.
Därför vädjar jag till regeringen
att — även om det kostar en hel del av
självövervinnelse —• ta ett initiativ för
att över partigränserna vägleda opinionen
i de här frågorna och bevisa
5 att ett uttalande sådant som detta, som
i nyligen publicerades i en känd och
, aktad tidning, är vilseledande: »Man

har från regeringen låtit ana en vilja att
göra något kraftfullt, men åtgärderna
, har uteblivit. Kanske hänger ovilligheten
ihop med det förhållandet, att de
t ansvariga ofta är identiska med det

i nya samhällets formgivare. Att tillstå
! att det vore något fel på ungdomen
skulle för dem vara detsamma som att
t underteckna sin egen inkompetens som
r samhällsbyggare.»

Jag tror det finns möjlighet att visa,
t att den karakteristiken är oriktig, att
t det icke finns något sammanhang mels
lan de i och för sig riktiga samliälls•i
reformerna och den typ av ungdomss
brottslighet vi i dag upplever, som är
e en följd av hela samhällets industrialif,
sering och komplikation. Det skulle
vara möjligt att göra det utan att vi ger
i- avkall på vår uppfattning, att den läken
pedagogiska principen och kärleken till
p de unga från deras sida, som arbetar
yrkesmässigt eller frivilligt för dessa,
r verkligen också i fortsättningen skall
i- få dominera, men vad vi behöver lägga
till den verksamheten är ett konstater
rande, att samhället och människor som
får framträda på samhällets vägnar har
r. rätt att göra det på ett sådant siitt, att
a samhället också visar ett beslutsamt
„ ansikte mot de unga.

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det fanns mycket i
herr Heléns anförande som det vore
värt att resonera litet mera om, både
sådant som man ytterligare skulle vilja
understryka och sådant som man ställer
sig mera kritisk inför. Men vi har framför
oss behandlingen av ett utskottsutlåtande,
där jag föreställer mig att
riksdagens ledamöter gärna vill säga
sina meningar. Jag skall därför uttrycka
mig mera kortfattat än vad jag annars
skulle ha haft anledning till.

Slutet av herr Heléns anförande tycktes
ge vid handen, att han var rädd för
att de som han kallade nuvarande makthavarna
av prestigehänsyn inte skulle
vilja ha de missförhållanden som finns
i samhället belysta. Ingenting kan vara
felaktigare. Jag tror att av oss alla,
som i det här huset arbetar med att
försöka göra ett hyggligare Sverige av
vårt land, hälsas den kritik som riktas
mot bestående missförhållanden med
tillfredsställelse. Jag har många gånger
offentligen deklarerat den meningen,
att en annan attityd från framför allt
den rörelse, som har skapat sin ställning
genom att angripa missförhållanden,
vore orimlig. De gångna åren har
väl visat, att vi inte är rädda vare sig
för kritik eller för att vidtaga de förändringar
i redan fattade beslut som
förhållandena nödvändiggör.

Men det är en sak. En annan sak är,
att när man påtalar missförhållanden
måste man ofta ställa krav på samhällsingripanden
och på vidgat inflytande
för samhället. Man måste kanske också
ställa krav på att medborgarna avstår
en större del än förut av vad de kallar
sina egna pengar för att ge samhället
resurser att kunna avskaffa de missförhållanden,
som man går till anfall
mot. Det är detta sammanhang som jag
tror att vi måste vara fullt medvetna
om. Jag drömde inte om att de orden
i mitt interpellationssvar av herr Helén
skulle uppfattas som en kritik av den

meningsriktning, som herr Helén företräder.
Jag har ingen anledning att
ingå i polemik mot folkpartiet på denna
punkt. Det har varit mig fullkomligt
fjärran. Ett av de mest värdefulla
inslagen i den senaste politiska debatten
var för övrigt det anförande, som
borgmästare Rylander höll i folkpartiets
valrörelse, där han tog upp och
analyserade dessa problem. Att han då
inte samtidigt tog upp vad det kostar
för samhället att komma till rätta med
dessa problem betraktade jag inte som
något urbota fel. Jag trodde vi alla
var medvetna om att går vi till anfall
mot missförhållanden, vars rättande
kostar pengar, är vi också beredda att
ta de ekonomiska konsekvenserna därav.
Jag är därför litet överraskad av
att denna del av mitt svar kunde framkalla
kritik eller missnöje från den meningsriktning
som herr Helén representerar.

Den andra sak, som jag har anledning
att polemisera något emot, är att
herr Helén tycktes tolka svaret som
om vi på regeringsbänken vore ointresserade
av frågan om ersättningarna
till exempelvis de gamla, som blivit
lidande på grund av brottslingars tilltag.
Det är dock så, herr Helén, att
även riksdagen har ställt sig på den
ståndpunkten att man bör se denna
fråga i samband med de pågående utredningarna
för omarbetning av utsökningsförfarandet.
Det trodde jag
också att vi var tämligen överens om,
och jag ansåg därför att det inte fanns
anledning att på denna punkt ta upp
någon polemik. I själva verket är det
ju så, att interpellanten och den som
besvarade interpellationen i stort sett
är överens om vad som är väsentligt,
och till det väsentliga hör att vi tror
på den moderna ungdomen. Det är ett
inslag av samstämmighet i bedömningen
som vi skall sätta värde på.

(Då belysningen i plenisalen slocknat,
kom en vaktmästare nu fram till
talarstolen med ett stearinljus.)

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

— Det vore bättre om jag kunde få
ljud i högtalarna i stället. Upplysningen
sköter jag själv om just nu. Det är riskabelt
med så brännbara ting i närheten
av mig. —

Denna samstämmighet i bedömningen
av de positiva sidorna hos ungdomen
skall naturligtvis inte föranleda oss att
låta bli att agitera för ingripanden mot
kriminaliteten. Det är bara så svårt att
finna vägarna. Det var i det sammanhanget
som jag hänvisade till de internationella
förhållandena. Min hänvisning
till dessa var inte något försök
att säga: Yi har det inte sämre i Sverige
än på andra håll. När jag hänvisar
till att det engelska parlamentet ägnar
dagslånga debatter åt ungdomskriminaliteten,
att man gör detta även i Norge,
och när jag skildrar exempelvis Förenta
staternas nästan förtvivlade läge
för att komma till rätta med dessa problem,
är det inte för att jag skulle vilja
säga: Se så bra vi har klarat oss i
Sverige, vi är bättre än England, vi är
bättre än Förenta staterna, vi kanske
t. o. m. är bättre än Norge! Långt därifrån.
Varje sådan internationell jämförelse
är enligt min åsikt meningslös.
Men det meningsfyllda är att framhålla:
Så svårt är detta problem, och det kan
därför inte bero på en eller annan
tjänstemans brister i vårt land, utan det
är tydligen en fråga som berör hela
den civilisationssituation som uppstår
i ett samhälle med snabbt stigande välstånd.
Det fanns alltså inte ett spår av
det, som herr Helén misstänksamt ville
läsa ut. Jag ville endast klargöra att problematiken
är internationell, överallt
har man prövat olika metoder. Ingenstans
har man funnit en kungsväg.

Klart är emellertid, att det ligger
mycket i vad herr Helén anförde i sitt
sista avsnitt, nämligen att vi i vårt land
har större förutsättningar än de flesta
andra länder att komma till riitta med
problemen, därför att vi har våra väl
utbildade folkliga organisationer. .lag
har många gånger funderat på hur det

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

skulle ha gått för Sverige, om det tillstånd
som rådde här i landet i mitten
av 1850-talet hade fortsatt — med det
hejdlösa superi som då rådde inom
stora delar av landet och den orkeslöshet
som präglade de s. k. ideella
krafterna i samhället — om det inte
vid den tidpunkten hade uppstått en
hel serie folkrörelser: väckelserörelsen
på den kristliga sidan och nykterhetsrörelsen
och något senare arbetarrörelsen.
Herr Helén har alldeles rätt i att
vi där har ett instrument som prövats
och visat sig vara värdefullt. Jag tror
också, att det kanske mest betydelsefulla
i den debatt som den svenska
riksdagen nu för är, att vi kan skapa
något av den folkrörelse, som herr
Helén här antydde.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Någon sade mig, att det
finns ett indiskt ordspråk som lyder:
»Det är bättre att tända ett litet ljus
än att förbanna mörkret.» Det ordspråket
är väl på något sätt symboliskt för
den situation vi nu diskuterar.

Det tjänar mycket litet till att fortsätta
med att tala illa om vår generation
och om de människor som utför
våldsdåden. Det viktiga är att försöka
tända det där lilla ljuset. Och jag tror
åtminstone att jag visade på ett par vägar,
utöver det långsamt verkande arbetet
på att stärka de samhälleliga institutionerna,
på vilka man kan skapa
goda genvägar genom att väcka opinionen.
Men då, herr statsminister, tycker
jag det är en dålig början på en dylik
verksamhet över partigränserna att
misstänkliggöra oppositionen för att
inte vilja tillhandahålla de erforderliga
medlen.

Hur djupt jag än ogillar exempelvis
högerns siilt att lägga upp skattediskussionen
och debatten härom i den senaste
valrörelsen, så anser jag ändå att
det är oriktigt att säga, att högern inte
vill vara med om att betala kostnader -

24 Nr B 13 Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

na. Visst vill man det. Även om man
valt en annan uppläggning av budgetfrågorna,
är det ändå självklart att alla
vill vara med om att satsa på åtgärder
som man tror på —• och det är det vi
måste nå fram till i detta fall!

Sedan talade statsministern om jämförelser
med andra länder. Jag menar
emellertid att andra länder — och statsministern
kom också så småningom
fram till det — befinner sig i ett sämre
läge än vi, ty vi har ännu inte ens börjat
pröva de moderna läkepedagogiska
principerna. Vi upplever en kris i dag,
därför att vi tillämpar åtgärder och metoder,
som större delen av vårt folk inte
tror på och som en stor del av den
svenska allmänheten uppfattar som
kvacksalveri. Och då faller man lätt
tillbaka på tankegången, att det enda
som hjälper är att återgå till en tilllämpning
av de gamla vedergällningsprinciperna.
Och i det läget måste vi
försöka skapa en opinion för att de
moderna vårdmetoderna skall få tilllämpas
fullt ut. För det arbetet kräves
att vi gör gemensamma insatser över
partigränserna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Helén var vänlig
nog att nämna mig i sitt anförande. Om
jag fattade honom rätt — jag vet förstås
inte om det var herr Heléns mening —
så gav herr Helén mig beröm för min
ringa gärning. Han uppehöll sig vid att
jag hade sysslat åtskilligt med polisväsendet
och med polisfrågor, sedan jag
lämnat sysslan som inrikesminister.
Herr Helén sade, att jag efter denna tid
hade uträttat nästan lika mycket som
den nye inrikesministern. Det var illa
sagt mot den nye inrikesministern, herr
Helén. Mycket illa! Sedan jag lämnade
inrikesdepartementet har jag nämligen
inte alls sysslat med polisfrågor, med
undantag för att jag sitter som ordförande
i en kommitté, som arbetar med
frågan om polisväsendets förstatligan -

de. .lag vet inte om herr Helén kände
till den saken, och om han i så fall syftade
på detta när han menade att jag
efter departementstiden gjort mer för
polisväsendet än nye inrikesministern.
I vilket fall som helst föreföll mig herr
Heléns ord vara både ovänliga och
orättvisa mot den nye inrikesministern.

Jag antar att vad herr Helén hade i
tankarna, när han talade om min verksamhet
sedan jag lämnat inrikesdepartementet,
var kravet från centerpartihåll
på litet hårdare tag mot ligister och
gangsters på våra gator och torg samt
i våra parker o. s. v. Vi väckte nämligen
i fjol en motion om den saken, i vilken
vi begärde en väsentlig straffskärpning.
Men märk väl, herr Helén, att detta rörde
inte ett område, som jag hade någon
som helst befattning med under min
tid som inrikesminister, ty de frågorna
faller under justitieministerns verksamhetsområde.
Vid motionens behandling
saknade vi emellertid tyvärr stödet från
inte bara herr Helén utan även från
hans partivänner. De ville inte vara
med om att stödja vårt krav på en
snabbehandling av denna fråga i syfte
att få fram strängare bestämmelser
gentemot våldsmentaliteten, sådan den
har visat sig på gator, i parker, hemma
hos våra åldringar o. s. v.

När jag ändå har ordet kan det ju
vara tillåtet att jag utnyttjar tillfället
att säga något om inrikesdepartementet
under den tid jag var med där. Som
herr Helén sannolikt vet förhåller det
sig så att staten har hand om en del av
polisen och kommunerna resten. Den
del av polisen, som staten bar hand om,
kom under min verksamhetstid i departementet
att mer än fördubblas. Det
är litet, det erkänner jag, men dubbelt
upp är ju ändå något. Den kommunala
polisen kom utan min förskyllan under
den tiden att öka med omkring 20 procent.
Beklagligt nog blev det inte någon
egentlig ökning i Stockholm och Göteborg,
där den hade behövts bäst. Herr
Helén vet säkert att det sammanhängde

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

med en lönekonflikt på dessa båda platser.
Emellertid visade det sig alt sedan
konflikten var löst — det framgår av
statsministerns här utdelade svar —
bär vakanserna dock minskat något,
från cirka 250 till 175. Och det är väl
anledning att anta, att antalet vakanser
kommer att minskas undan för undan.
Men jag vill stryka under att det
fordras både att man fyller vakanserna
och att man försöker få ännu fler polismän
här i landet. Jag är ledsen att jag
behöver ta upp kammarens tid med att
klargöra sådana här saker. Men dels
var jag tvungen tacka herr Helén, dels
tycker jag, att jag borde beröra även
det som gjorts från statens sida. Jag kan
inte begära, att herr Helén skall trötta
kammaren med sådana uppgifter.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var väl en nyhet,
att det blivit förnedrande att bli jämförd
med herr Hedlund, i synnerhet
den från kanslihuset frigivne herr
Hedlund, som vi i dag upplever och
som jag harangerade! Det var väl snarast
en komplimang jag gav åt inrikesministern.

Vad herr Hedlund yttrade om behandlingen
av motionen om s. k. hårdare
tag mot brottsligheten var ju otillfredsställande
på det sättet att kammaren
då kunde konstatera, att vi i och
för sig har lagar, som ger full täckning
för sådana hårdare tag i det ögonblick
en domstol finner dem motiverade.
Rättstillämpningen här i landet har
emellertid på grund av den allmänna
opinionsutvecklingen blivit sådan att
man inte alls har velat utnyttja dessa
strafflatituder. Det är i det läget som
man från riksdagens sida konstaterat,
att den motion, som herr Hedlund åberopade,
inte med nödvändighet behövde
bifallas. Man kan redan nu på den
rättsgrund där vi f. n. står tillämpa
skärpta straff i den mån man finner
dem meningsfulla.

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

Slutligen illustrerade herr Hedlunds
anförande svårigheterna att med den
fördelning på nio olika departement,
där dessa frågor nu faller, åstadkomma
, en effektiv samordning. Detta visar, att
1 i det ögonblick man blir frigiven från
kanslihuset, får man möjlighet att angripa
det hela med en helhetssyn, men
: inom kanslihuset finns för närvarande

i inte de faktiska möjligheterna för ett
sådant uppträdande. Den verksamhet,
; som den Kjellinska studiegruppen
t presterat, har varit mera av iakttagan;
de natur än av den typ att den kunnat
i rekommendera nya slag av sammanfatl
tande åtgärder. Detta är det dilemma
i där vi står i dag.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är i någon mån
riktigt att domstolarna i vissa avseenden
har möjlighet att klämma till ligisterna.
Men om nu herr Helén är ense
med mig om att man inte klämmer till
dem tillräckligt, då är det även herr
Heléns skyldighet att verka för att riksdagen
gör om direktiven till domstolarna
— de direktiv som lagarna utgör.

Chefen för socialdepartementet, herr
- statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Jansson i Benel
stad har till mig riktat följande fråga,
g Vill statsrådet intensifiera verksame
heten för att enskilda hem i större utsträckning
än hitintills erbjudes möjligr
het att omhänderta ungdomar till förea
byggande av brottslighet, och vill statst
rådet genom att föreslå högre ekonomisk
a ersättning underlätta för enskilda hem

a att omhänderta behövande ungdomar?
:, Sedan lång tid tillbaka placeras en
betydande del av de av barnavårdsnämnderna
omhändertagna i fosterhem,
i Det har sedan länge varit en medveten
a strävan hos alla berörda parter att utr
öka fosterhemsvården på bekostnad av
olika former av anstaltsvård. Utackor -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m.

dering i fosterhem av omhändertagna
barn och ungdomar sker dels genom
barnavårdsnämnderna, dels genom ungdomsvårdsskoleorganisationen.

Den sistnämnda formen av placering
i fosterhem sker främst i samband med
utackordering respektive villkorlig utskrivning
av elever från ungdomsvårdsskolorna.
Dessutom förekommer inackordering
i fosterhem som ett alternativ
till placering på ungdomsvårdsskola.
Rörande omfattningen av verksamheten
må nämnas, att antalet utackorderade
och i enskilda hem vårdade ungdomsvårdsskoleelever
utgjorde 119 den 1 juli
1958.

Vid årets riksdag har på förslag av
Kungl. Maj:t anslagsposten till eftervård
och utackordering i ungdomsvårdsskolornas
omkostnadsstat uppräknats med
175 000 kronor. Syftet med denna uppräkning
var bland annat att både öka
utackorderingsverksamlietens omfattning
och medge högre ersättningar i
vissa fall till fosterhem. Antalet utackorderade
ungdomsvårdsskoleelever har
till följd av den större medelstilldelningen
ökats under de senaste månaderna.
Den 1 november i år var sålunda
142 sådana elever utackorderade.

Av min redogörelse torde framgå, att
ekonomiska möjligheter skapats för en
betydande utvidgning av verksamheten
med placering av ungdomsvårdsskoleelever
i fosterhem och att en viss utökning
redan kommit till stånd. Vad
angår övriga omhändertagna ankommer
det närmast på de lokala barnavårdsnämnderna
att i samarbete med
barnavårdsombud och barnavårdsassistenter
vidta erforderliga åtgärder. Jag
vill kraftigt understryka, att jag anser
det vara av synnerlig vikt att alla möjligheter
till familjevård av omhändertagna
barn och ungdomar tillvaratas.
Tillgången på lämpliga och villiga fosterhem
motsvarar emellertid inte på
långt när efterfrågan.

Så långt svaret till herr Jansson i
Benestad. Men må det sedan tillåtas

mig, herr talman, att utöver det som
statsministern redan har anfört komma
med några synpunkter på de inlägg som
gjordes av herr Helén alldeles nyss.
Jag gör detta därför att han särskilt riktade
strålkastarljuset mot ungdomsbrottsligheten
och de åtgärder som samhället
skall och bör vidtaga och har
vidtagit för att komma till rätta med
denna.

Herr Helén påpekade, att man borde
göra klart för de unga, att brott inte
lönar sig. Han ansåg vidare, att den mildaste
form att komma till rätta med
brottsligheten är att låta de unga känna,
att samhället har möjligheter att
snabbt ingripa, därest de ger sig ut på
hrottets väg. Jag kan i alla avseenden
instämma i dessa herr Heléns synpunkter,
och jag kan också försäkra, att alla
dessa företeelser för den, som sitter
i socialdepartementet, bl. a. genom pressens
oavlåtliga uppmärksamhet på dem
har en häftig och livsnära tillvaro.

Beträffande det exempel som herr
Helén nyss anförde om den femtonårige
pojken kan jag nämna att plats redan
är ordnad för honom. Det skedde inte
på grund av herr Heléns uttalande utan
därför att vi numera centralt tar upp
alla sådana här fall. Jag kan också
nämna, att jag under de senaste dagarna
i pressen läst om en femtonårig flicka,
som häktats av Stockholms rådhusrätt
som skäligen misstänkt för rån.
Flickan uppgavs ha varit intagen på ett
flickhem på Lidingö, varifrån hon
rymt. Anledningen till häktningen skulle
ha varit att någon plats för flickan på
lämplig anstalt inte fanns. Jag har hos
socialstyrelsen inhämtat, att ännu i går
hade någon ansökan om plats för flickan
på ungdomsvårdsskola inte inkommit
från barnavårdsnämnden. Så snart
ansökan inkommit till socialstyrelsen,
kan flickan utan dröjsmål beredas plats
på ungdomsvårdsskola. I detta fall kan
således platsbristen på ungdomsvårdsskolorna
inte ha varit orsak till häktningen.

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

Det påpekades vidare av herr Helén,
att det inte bara gäller målsättningen
på längre sikt; han ställde tvärtom frågan,
om regeringen var beredd att med
kraft ingripa just nu. Jag fattade herr
Heléns anförande så, att han önskade
att något omedelbart borde hända: han
vill inte längre vara med om att lägga
en ny klagan till en gammal veklagan
utan vill se praktiska resultat. Jag skall
med utgångspunkt från detta herr Heléns
önskemål lämna några upplysningar,
som jag inte vill påstå ens tänder
ett litet ljus, men det är i varje fall ett
försök från regeringens sida att så snart
som möjligt omsätta i handling den
princip som herr Helén tog sig vårdnad
om, nämligen att de unga skulle
få klart för sig, att samhället är berett
att omedelbart ingripa, när de ger sig
ut på brottets bana.

När jag på allvar började intressera
mig för dessa frågor — det skedde i
det ögonblick då jag förflyttades från
försvarsdepartementet till socialdepartementet
—■ ville jag bland annat få en
bild av antalet platser, som stod till
förfogande på ungdomsvårdsskolorna,
men ägnade givetvis också intresse åt
hur dessa platser utnyttjades, allra helst
som jag tid efter annan hade hört och
det av alla var känt, att det rådde
platsbrist. Följaktligen anhöll jag om
fortlöpande rapporter om antalet platser
på ungdomsvårdsskolorna och deras
beläggning samt om väntelistans
storlek, antalet exspektanter med andra
ord.

Rapporterna har visat ett relativt
stort antal intagna i förhållande till
platsantalet. Någon överbeläggning i
den meningen att antalet intagna är
större än antalet platser här emellertid
förekommit endast i undantagsfall. Väntelistan
redovisade länge siffror på mellan
200 och 300. Då vill jag understryka
eu sak: alla intagna finns inte på skolorna.
En del är permitterade eller försöksutskrivna,
eu del helt enkelt försvunna.
Socialdepartementet begärde

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

, därför för ett halvår sedan att få fortlöpande
rapporter om hur många elever
som faktiskt var närvarande på skolorna
vid rapporttillfällena. Därvid
framkom mycket intressanta förhållanden.
Platsantalet vid skolorna är i runt
tal 770. Den 1 september 1958 var 686
elever intagna, men faktiskt närvarande
var 536. Totalt sett var alltså mer än
200 platser inte belagda med faktiskt
närvarande elever. Samtidigt redovisades
mellan 200 och 300 exspektanter på
väntelistorna. Det var således mer än
25 procent av de 770 platserna som i
det ögonblicket inte i realiteten var belagda.

I fortlöpande samråd med socialdepartementet
har socialstyrelsen under
hösten försökt komma till rätta med
detta förhållande. Vi kan nämligen enligt
mitt förmenande inte stå till svars
med att många platser är lediga, medan
samtidigt de mest vårdbehövande
får vänta på plats och får gå ute i samhället
och kanske, såsom herr Helén
påpekade, förfalla till nya brott. Och
så länge de befintliga platserna inte är
utnyttjade så långt det går, kan i varje
fall jag knappast begära pengar av riksdagen
till nya platser för ett par hundra
ungdomar; det kostar inemot 80 000
kronor, allt inberäknat — jag räknar
in också personalbostäderna — att få
en ny plats i nybyggda anstalter, och
det gör cirka 15 miljoner kronor för
200 platser.

Den 1 oktober 1958 var antalet intagna
714 och antalet faktiskt närvarande
elever 603 på de cirka 770 platserna.
Väntelistan upptog då 165 aktuella
fall, varav dock en del befann sig
på andra skolor än dem, där de ansågs
böra vara.

Jag går vidare. Den 1 november 1958
rapporterades 712 intagna och 651 faktiskt
närvarande vid skolorna. De aktuella
exspektanterna på väntelistan var
då 136, varav 56 beräknades bli intagna
under november månad.

Inför dagens debatt har jag låtit un -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

dersöka läget den 24 november vid skolorna
för äldre pojkar, d. v. s. den sektor
av organisationen dit platsbristen
är koncentrerad. Det visade sig att den
dagen antalet formellt intagna (377) vid
dessa skolor var något större än antalet
platser (cirka 360). Antalet faktiskt
närvarande (332) var emellertid lägre
än antalet platser. Antalet aktuella fall
på väntelistorna var 96, varav dock en
del befann sig på andra skolor inom
organisationen.

Under höstens lopp har alltså de vidtagna
åtgärderna givit resultat. Skolorna
är på väg att utnyttjas fullt effektivt.
Väntelistorna har reducerats avsevärt.
Det aktuella platsproblemet är reducerat
till måttliga dimensioner.

Vad som nu sker är att vi fortsätter
utbyggnaden med permanenta och provisoriska
anordningar och fortsätter i
vår strävan att komma till rätta med
platsbristen inom ramen för de platser
vi har. En vägledande princip är därvid,
att de befintliga platserna i första
hand måste utnyttjas för de svåraste
fallen. Därför blir en del omdispositioner
inom organisationen nödvändiga
från tid till annan.

Men även om denna vår strävan i
socialdepartementet varit ett uttryck
för att vi inte vill bevittna det nuvarande
tillståndet med resignation, utesluter
detta inte att vi förbereder tillskapandet
av nya platser vid ungdomsvårdsskolorna.
Platsbristen är helt koncentrerad
till skolorna för äldre pojkar.
Vissa placeringssvårigheter råder också
för de särskilt svårbehandlade flickorna.
Men vad flickorna beträffar får vi
en ny särskild avdelning — en sjukoch
mottagningsavdelning — klar de
närmaste dagarna vid Eknäs invid Enköping,
och en ny utskrivningsavdelning
i Landskrona står just färdig. Båda
dessa nya avdelningar avlastar skolan
för de besvärligaste flickorna vid Ryagården,
och därmed anser jag att den
akuta platsbristen på flicksidan är i

huvudsak avskaffad. Alla flickor, som
bör tas in, kan tas in.

Att så kan ske beror också på de omdispositioner
inom organisationen som
skett under hösten efter samråd mellan
departementet och socialstyrelsen. Vi
har helt enkelt utnyttjat befintliga platser
bättre. Jag skall ge ett exempel.
Bistagårdens hemskola med ett tjugotal
platser hade sedan lång tid endast fem
—sex elever, d. v. s. mödrar med spädbarn
eller väntande mödrar. Genom att
ordna en särskild mödraavdelning i
Borås har vi kunnat utnyttja Bistagården
för andra elever.

På pojksidan är en hel rad utbyggnadsåtgärder
i gång, och platsantalet
ökar oavbrutet. Om det inträffar ett avbräck,
sådant som då en stor avdelning
för 15 pojkar brann ned vid Sundbo för
några månader sedan, måste vi enligt
mitt förmenande vidtaga provisoriska
åtgärder, och det sker också.

Genom personalförstärkningar och
andra åtgärder skaffas inom den allra
närmaste tiden 20 nya platser vid Hammargården,
Margretelund och Sundbo.
Genom andra åtgärder av provisorisk
natur hoppas jag att vi snart skall få
fram ytterligare 20—30 platser.

Två nya specialavdelningar (slutna)
vid Långanäs och Råby blir färdiga under
detta budgetår och ger 16 nya
platser för de svåraste fallen.

En helt ny skola på Visingsö kommer
i gång nästa år. Jag vet att ledamoten
av denna kammare herr Harald
Almgren, som är ordförande i styrelsen
för skolan, för närvarande är i hård
verksamhet för att få i gång skolan redan
några månader tidigare än man
förut räknat med. Den skolan ger 24
platser.

I en nära framtid igångsätts om- och
tillbyggnadsarbeten vid Hammargården
och Gräskärr, som ger över 30 nya
platser men först under 1960.

Dessa åtgärder ger sammanlagt mellan
100 å 120 platser — och större är
den faktiska platsbristen inte för när -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

varande. Detta utesluter emellertid inte
— det skall erkännnas — att större
brist kan uppkomma inom en icke alltför
avlägsen framtid.

Samtidigt har vi i gång en snabbinventering
av nya projekt, som vi vet
kan ge platstillskott eller minska kön
utan dyrbara nybyggnader. Sådana åtgärder
går ut på, som jag för övrigt
redan har sagt, hårdare utnyttjande av
befintliga platser, hårdare gallring i
väntelistan och intensivare arbete med
utackordering i privata hem. Utnyttjande
som ungdomsvårdsskola av en anstalt,
som snart blir ledig inom ett annat
vårdområde, är också ett uttryck
för att vi inom socialdepartementet, just
i enlighet med det önskemål som har
framförts av herr Helén och som faktiskt
är berättigat, är i färd med att vidta
åtgärder för att så snabbt som möjligt
skapa förutsättningar att göra klart
för de unga att man omedelbart kan
ingripa, därest de går utanför lagens
råmärken, och samtidigt också göra
klart för dem — även detta i enlighet
med herr Heléns önskemål — att brott
inte lönar sig.

Herr talman! Jag ville bara till det
svar som jag lämnade till herr Jansson
i Benestad foga dessa kompletterande
upplysningar för att visa att vi inom
regeringen är i färd med att vidtaga
åtgärder, som står i överensstämmelse
med de önskemål, som har framförts
av den ärade interpellanten.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det svar jag fått på min
interpellation. Till min stora tillfredsställelse
framgår av detta svar, att statsrådet
tillmäter familjevården mycket
stor vikt. Enligt min personliga uppfattning
är individuell uppfostran i enskilda
hem i många fall överlägsen den
kollektiva uppfostringsformen vid ungdomsvårdsskolorna.
Av svaret framgår
också att anslaget till ersättning för
fostran i sådana enskilda hem uppriik -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

nats med 175 000 kronor och att av!
sikten är att medge höjd ersättning i
vissa fall. Huruvida denna summa är
tillräcklig undandrar sig mitt bedömande.
Enligt uppgifter som jag erhållit
är ersättningen till fosterföräldrar
1 200 å 1 500 kronor per år. Man
kanske inte skall mäta i pengar då det
gäller denna stora fråga. Men man kan
inte komma ifrån att det vid fostran
av en omhändertagen pojke eller flicka
fordras alldeles särskilt stor omvårdnad
och omtanke från fosterföräldrarnas
sida under den första tiden. Tv det
gäller för fosterföräldrarna att'' få denna
unga människa att växa in i familjegemenskapen.
Lyckas fosterföräldrarna
med detta, lyckas de i de allra flesta
fall även i fortsättningen med sin uppgift.
Därför anser jag att ifrågavarande
ersättning bör utgå med större belopp
under den första tiden, exempelvis det
första året, då fosterföräldrarnas upp:
gift är störst och besvärligast. Jag tän ker

särskilt på sådana fall, där det gäller
ungdomar som är villkorligt utskrivna
från ungdomsvårdsskolor. Dessa
fall är känsliga och där ställs ännu
större krav på fosterföräldrarna. Statsrådet
instämmer nog i att man här
måste välja fosterhemmen med stor urskillning
och noga pröva desamma. Har
man funnit lämpliga hem får man ej
: vara njugg med ersättningen. Kostna ;

derna per år för uppfostran i enskilda
hem blir i alla fall bra mycket lägre än
vid ungdomsvårdsskolorna.

Statsrådet konstaterar i slutet på sitt
interpellationssvar att tillgången på
goda fosterhem inte på långt när motsvarar
efterfrågan. .lag är fullt medveten
om detta, och det var i viss mån
därför jag framställde min interpellation.
Men tillgången på sådana fosterhem
kan nog ökas om man höjer ersättningen
till dem.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ett par frågor
som anmäler sig efter socialministerns

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande m. m.

intressanta meddelanden. Den ena är:
hur skall domstolarna veta vad de skall
rätta sig efter i fråga om möjligheten
att placera en ungdom på ungdomsvårdsskola?
Skall de rätta sig efter besked
som de får av det ansvariga ämbetsverket
— det har uppgivits i konkreta
situationer att det icke funnits
plats — eller skall domstolarna rätta
sig efter de uppgifter, som nu lämnats
från statsrådsbänken? Den andra är: är
det möjligt att genomföra den ökning av
beläggningen på de nu existerande ungdomsvårdsskolorna,
som socialministern
redogör för, utan att äventyra de vårdprinciper,
som hittills väglett verksamheten
där? Har socialministern verkligen
socialstyrelsen bakom sig i detta
fall? Har man den uppfattningen där,
att det är möjligt att med beaktande av
de vårdprinciper, som har tillämpats
hittills, tillåta en ytterligare beläggning
på ungdomsvårdsskolorna? Riskerar
man icke nya rymningar, ny oro? Riskerar
man icke att slå sönder den typ
av arbete enligt den lilla gruppens princip,
som hittills kunnat tillämpas? Riskerar
man inte då hela differentieringssystemet?
Ty skall behandlingen på en
ungdomsvårdsskola bli effektiv är det
nödvändigt att dela upp eleverna efter
svårighetsgraden av deras brott och
svårighetsgraden av deras miljöskador.
Denna metod att pressa på ungdomsvårdsskolorna
så många elever att det
inte blir några marginaler för att ta
hand om de försöksutskrivna som misslyckats
eller det över huvud taget inte
blir möjligt att flytta om elever inom
skolan kan bli riskabel. Jag litar på
att socialministern noga satt sig in i
detta, så att han icke med sin berömvärda
vilja att verkligen utnyttja befintliga
resurser gör ont värre. En alltför
stor beläggning på ungdomsvårdsskolorna
kan också leda till ett schackrande
om eleverna mellan olika skolor som
kan bli ganska ruskigt.

Jag hoppas verkligen att socialministern
tänker på detta och inte bara för

den kalla statistikens skull fortsätter
sina ansträngningar att belasta skolorna.
Han bör också tänka på att om man
lastar på ett nytt antal elever måste man
samtidigt ordna personalförstärkning.
Det är underbemanning på flera av
skolorna, vilket gör att eleverna känner
att de vårdande är rädda och inte kan
behärska exempelvis en upprorssituation.
Det är en farlig sak.

Det är också viktigt att herr socialministern
tänker på att ungdomsvårdsskolorna
måste befrias från de djupast
kriminella elementen. Om de skall kunna
åstadkomma en god yrkesskolning
kan de inte vara belastade med rent
arbetsskygga och arbetshämmade element.
Det är nödvändigt, hur tråkigt det
än är, att konstatera att det tyvärr finns
vissa obotligt sjuka ungdomar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Till herr Jansson i Benestad
kan jag säga att jag är fullt införstådd
med honom om att svårigheterna
att få fosterhem kan bero på bl. a. ersättningarnas
storlek för det klientel
om vilket det här är fråga. Det är en
sak som jag skall ta upp till ytterligare
övervägande. Jag tror emellertid att ersättningarna
kanske inte har den stora
betydelse herr Jansson i Benestad tycks
tillmäta dem, eftersom dessa människor,
som verkligen skall åtaga sig sådana
förpliktelser, ju måste vara ideellt inställda.
Jag tror inte att de i annat fall
förklarar sig beredda att överta en sådan
uppgift. Några hundralappar om
året mer eller mindre kan inte vara av
avgörande betydelse. Men saken skall
som sagt undersökas, och jag skall ägna
den all rimlig uppmärksamhet.

Herr Helén ställde till mig frågan
vad domstolarna egentligen skall rätta
sig efter, när de från den ansvariga
myndighetens sida får uppgiften att det
inte finns några platser vid ungdomsvårdsskolorna
och å andra sidan av mig
och socialdepartementet kan få den fö -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

reställningen att man har möjlighet att
ta in klienterna. Jag medger att det här
kan finnas en viss svårighet, men i
många fall, herr Helén, frågar man inte
ens om det finns platser, därför att man
antagligen genom tidningspressen och
allmänna uttalanden utgår ifrån att det
inte finns några platser för de ungdomar
man får hand om. Nu har vi emellertid
inom socialdepartementet haft en
överläggning med de judiciella myndigheterna
för att undanröja dessa svårigheter,
och vi har kommit överens om en
metod som man nu skall tillämpa i detta
syfte.

Sedan medger jag, herr Helén, att det
inte är oviktigt om mina allvarliga
strävanden att belägga ungdomsvårdsskolorna
med flera elever än tidigare
kan innebära en fara för de tidigare
tillämpade vårdprinciperna.

Han frågade vidare om jag är överens
med socialstyrelsen om de åtgärder som
jag har vidtagit. På den frågan kan jag
svara obetingat ja. Mellan socialdepartementet
och socialstyrelsen äger ett samarbete
rum för att åstadkomma resultat
i detta avseende.

Jag skall inte försöka bibringa kammaren
den uppfattningen att inte personalen
vid ungdomsvårdsskolorna skulle
stå inför svåra påfrestningar i arbetet,
stundom till synes oöverstigliga svårigheter.
Jag är också den förste att ge mitt
erkännande åt det oegennyttiga och
mycket svåra arbete som dessa människor
har sig ålagt. Men vi kan i alla fall
inte komma ifrån att personaltillgångcn
i allmänhet är anpassad med hänsyn till
det platsantal som jag nyss nämnde,
nämligen 770. Vem som helst måste väl
ändå säga sig att även om vi är på det
klara med att det måste finnas marginaler
för att ta in sådana som rymt
eller sådana som omedelbart behöver
komma in på skolorna, så behöver inte
dessa marginaler uppgå till 25 procent
av hela platsantalet. Jag är övertygad
om att de åtgärder som har vidtagits
genom initiativ från socialdepartcmen -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

tet inte kommer att äventyra den vård
som eleverna skall få. Men det utesluter
inte att den personal som handhar vården
av unga människor av detta slag
ständigt kan bli utsatt för överraskningar
och att man aldrig kan garantera
att inte rymningar kan förekomma.

Jag vill bara med anledning av den
fråga herr Helén ställde erinra om att
vi måhända tar på oss ett större ansvar,
ifall vi låter unga människor gå kvar
i Kungsträdgården, fastän de har gjort
sig skyldiga till brott, för vilka de
egentligen så snart som möjligt bör förpassas
till ungdomsvårdsskola. Man måste
känna ansvar också för dessa människor,
som inte får någon vård alls. Skall
vi, därför att vi tycker att skolorna inte
borde bli så hårt belagda, vara så räddhågade,
att vi inte tar in de allra värsta
fallen utan låter dem gå kvar i storstadens
mörker utsatta för alla de frestelser,
som vi vet att detta innebär? Jag medger,
herr Helén, att detta kan vara ett
svårt avgörande att träffa. Jag har nu
en gång träffat det avgörandet. På längre
sikt är jag dock överens med herr
Helén om att det enda riktiga är att
bygga ut, så att man kan öka platsantalet
vid skolorna. Det är vi också i full färd
med att göra, och jag hoppas, att den
tidpunkt inte skall vara avlägsen då vi
kan visa på resultat som bevisar att
våra strävanden i detta avseende är
allvarligt menade.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h) :

Herr talman! Debatten går nu över till
att behandla allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr B 4. Den diskussion
vi för här i dag har emotsetts med
stor spänning från mycket vida kretsar.
Detta intresse är utomordentligt glädjande,
eftersom den samhällsföreteelse
vi gemensamt diskuterar i dag inte bara
iir en fråga för det fåtal människor som
kommit i närmare beröring med problemet,
utan det är en fråga som på ett
genomgripande sätt berör oss alla.

Det är inte första gången problemet

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

ventileras i kammaren. Under hela 1950-talet har debatterna avlöst varandra.
Många utredningar pågår alltjämt, och
beträffande orsakssammanhangen återstår
mycket att ytterligare utforska. Men
jag tror att det för många av oss står
klart att strävandena att förbättra och
effektivisera samhällets reaktioner mot
brottsligheten inte kan få avstanna i
väntan på forskningsresultat. Den insikten
har varit genomgående i den debatt,
som tidigare förts i dag. Jag vill
gärna på denna punkt instämma i vad
riksåklagaren anfört i sitt yttrande över
motionen: »Tvärtom måste kriminalpolitiken
i dagens läge spänna sina krafter
till snabba åtgärder mot den oroväckande
utvecklingen. Dessa måste för
närvarande i hög grad byggas på antaganden,
som ännu ej är tillräckligt
underbyggda ur vetenskaplig synpunkt
men som baseras på praktiska erfarenheter
och sunt förnuft.»

Det är nog min uppfattning att om det
sålunda är säkert att vi inte har råd
och tid att invänta forskningens resultat,
så är det inte säkert att vi ens
kan invänta redan föreslagna reformers
ikraftträdande. Motionärerna, till vilka
jag hör, har framför allt tagit sikte på
snabba åtgärder. Utskottet har emellertid
sökt ge frågan en vidare behandling
och sålunda även berört såväl orsakssammanhang
som uppgifter på längre
sikt. Jag vill betona att jag anser att
detta har varit utskottets både styrka
och svaghet. Det har varit en styrka då
det vittnar om insikten om problemens
allvar och beredvilligheten att gå till
botten med problemen och redbart pröva
olika lösningar, och det har varit en
svaghet så till vida att utskottet inte
varit mäktigt att på fem veckor komma
längre än dit utredningar och konferenser
nått efter åratals expertarbete.

För motionens syfte skall jag inte
närmare redogöra, eftersom den saken
kommer att beröras av en följande
talare. För egen del vill jag bara deklarera
att jag med hänsyn till de uppgif -

ter, som lämnats utskottet under behandlingen,
måst lämna ett och annat
av motionens förslag åt sitt öde. —
Det har på sina håll med viss förnöjelse
konstaterats att jag ej följt motionen.
Jag unnar gärna vederbörande
den glädjen. — Hade inte tiden varit
så knapp hade måhända en allsidigare
information kunnat inhämtas och utskottets
inställning till dessa frågor
kunnat bli mera nyanserad.

Jag skall be att få kommentera utlåtandet
på ett par punkter och tar
då först upp det andra stycket under
rubriken »Utskottet» på sidan 15. Där
redovisas utskottets inställning i fråga
om sambandet mellan ungdomsbrottsligheten
och reaktionssystemets utformning.
För mig står det alldeles klart
att det finns ett samband mellan brottslighetens
utveckling och reaktionssystemets
utformning, även om detta inte kan
bevisas statistiskt eller, som utskottet
säger, erfarenhetsmässigt. Detta samband
kan inte klart bevisas, därför att
samhället inte har ställt tillräckliga resurser
till förfogande, för att det system
vi har skall kunna visa vad det duger
till. För en lekman som försöker undvika
subjektiva bedömningar ligger det
mycket nära till hands att jämföra sin
egen uppfattning med klokare människors.
Jag har gått till den sakkunskap,
som utskottet fäst så stort avseende
vid, nämligen strafflagberedningens
förslag.

Strafflagberedningen anför i det avsnitt
som kallas »skyddet mot brottsligheten»,
vilket väl får anses vara strafflagberedningens
principförklaring, att
utvecklingen av brottsligheten som visar
en stark ökning av förmögenhetsbrottsligheten
ger anledning att överväga,
om inte en bättre brottsprevention
skulle kunna uppnås genom att öka de
risker som är förenade med brott. Flera
av de reformer som föreslås innebär en
förstärkning av samhällets reaktion och
motiveras också i enlighet härmed.
Erinras må om förslaget om skyddstill -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

syn som ersättning i flertalet fall för
villkorlig dom. Skyddstillsynen kan vara
förknippad med vård på anstalt och
kortvarigt omhändertagande och kan
förvandlas i en strängare påföljd, om
den misslyckas. Om denna reaktionsform
anförde allmänna beredningsutskottet
i ett utlåtande 1956 att en fördel
med denna anordning vore åt! samhällets
reaktion inför det brottsliga
handlandet bleve mera påtaglig för den
dömde än nu ofta är fallet. Ett annat
exempel är förslaget om kombination
av villkorlig dom och böter, något som
motionärerna föreslagit och vartill jag
skall be att få återkomma om ett ögonblick.

Sammanfattningsvis vill jag på denna
punkt konstatera att det är nödvändigt
att utforma reaktionssystemet så
att riskerna med att begå brott är klart
uppenbara för varje medborgare. Det är
likaledes oundgängligt att resurserna
byggs ut, så att systemet fungerar. Jag
vill då konstatera att i båda dessa avseenden
föreligger stora brister.

Beträffande hela det avsnitt av utlåtandet,
som därefter följer och som
handlar om orsak och verkan, om världens
elände och hemmens vanmakt, vore
oändligt mycket att tillägga, .lag tar
inte fel, om jag förutsätter att flera
talare kommer att gå in härpå, och jag
överlämnar tills vidare åt dem att belysa
de många problemen. Det är särskilt en
fråga, som jag tycker borde närmare
besvaras, nämligen vilka slutsatser vi
skall dra av den innehållsrika men
knapphändiga antydan om den iildre
generationens ansvar.

Längre fram i uttalandet tas frågan
om åtalseftergift upp. Om jag inte är
fel underrättad kommer den senare alt
beröras bl. a. av representanter för utskottet,
och därför avstår jag tills vidare
därifrån.

Bland de konkreta förslag, som motionärerna
har framfört och som vunnit
odelat erkännande men inte föranlett
positivt ställningstagande från utskot.
3 — Andra kammarens

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

tets sida, befinner sig kombinationen av
villkorlig dom och böter. Detta förslag
behandlas av utskottet på fyra rader,
och det förhållandet är kanske den
främsta anledningen till att jag här vill
anmäla en avvikande mening. Riksåklagaren
anser i likhet med motionärerna
att denna kombinationsmöjlighet bör
införas och hänvisar till vad strafflagberedningen
anför. Denna säger, att
domstolen för att skärpa reaktionen mot
den tilltalade när den meddelar villkorlig
dom också skulle kunna utdöma
dagsböter, vare sig brottet är belagt med
böter eller ej. Det väsentliga syftet med
den villkorliga domen är att skona
brottslingar med god prognos från
fängelse, och genom kombinationen med
böter borde villkorlig dom bli bättre
ägnad än eljest att fylla den uppgift, för
vars skull den infördes i Sverige, nämligen
för att ersätta korta frihetsstraff.
.lag har, herr talman, den uppfattningen
att det bör undersökas om man inte
kan genomföra en dylik lagstiftning utan
att avvakta skyddslagens införande. Utskottet
menar, att genomförande av
skyddslagen skulle kunna ske inom en
tämligen nära framtid. Uttrycket är något
svävande. Större klarhet vann man
knappast genom att läsa statsministerns
interpellationssvar, där han meddelar
att han hoppas att han snarast möjligt
skall kunna förelägga riksdagen förslag
till ny skyddslag. I varje fall tror
jag för min del, att det kommer att dröja
åtskilliga år innan den kan träda i
kraft. Här föreligger en möjlighet till en
omedelbar eller nästan omedelbar åtgärd.
Det kan invändas, att vi föregriper
skyddslagen och att åtgärden
kräver visst lagtekniskt arbete, men
bör inte dessa nackdelar vägas mot fördelen
av att få en smidigare handläggning
av ärenden, beträffande vilka den
nuvarande lagtillämpningen ter sig alldeles
orimlig åtminstone för eu lekman?
Sammanfattningsvis har jag alltså på
denna punkt den uppfattningen, att jus -

titiedepartementet borde undersöka om
protokoll 1958. Nr It /.''i

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

inte avsnittet angående villkorlig doms
kombinerande med böter kan utbrytas
ur strafflagberedningens förslag och
läggas till grund för lagstiftning omedelbart.
Det är visserligen en detalj i
reaktionssystemct men en inte oviktig
sådan. Låt vara att den endast är tilllämplig
på äldre ungdomar, men jag
tror, att när vi här har en möjlighet att
visa en skarpare reaktion och samtidigt
åvägabringa en smidigare handläggning
av ärenden skall vi inte försitta det tillfället.

På många punkter har jag fått en besvärande
påminnelse om det gamla ordstävet
»Medan gräset växer dör kon».
I dag äventyras ungdomarnas möjligheter
att bli nyttiga, riktiga, hela människor,
under det att vi stilla avvaktar
åtgärdernas spirande grönska.

Vad ville då motionärerna med sitt
förslag om kort arrest? Intet annat än
att ge ett medel att bryta den brottsliga
aktiviteten på ett tidigt stadium och
hindra fortsatt inspiration till brott.
Man har svarat oss, som lade fram förslaget,
att den rätta och rikliga lösningen
på detta problem är utredningshem.
Utredningshemmen föreslogs av
barnavårdskommittén år 1955, och frågan
därom har nu ytterligare utretts av
ungdomsvårdsskolekommittén. Under
åtskilliga år har folk, som arbetat praktiskt
inom ungdomsvården, ropat efter
en möjlighet att säkert förvara en brottsling
i avvaktan på utredning eller i
väntan på plats på ungdomsvårdsskola.
Inte minst i min hemstad våndas barnavårdande
och rättsvårdande organ
under brist på förvaringsmöjligheler. Ett
uppmärksammat fall för omkring 14
dagar sedan föranledde vår barnavårdsdirektör
att offentligen uttrycka förhoppningen
om snabba och genomgripande
åtgärder.

Den kamp som bedrives i olika instanser
för att trolla fram plats åt gripna
rymlingar från ungdomsvårdsskolor
vet allmänheten mycket litet om. När
en intagen rymmer fylls hans plats ge -

nast ur väntelistan, och han har ingenstans
att ta vägen. En yngling sakerförklarades
i början av november för
bilstöld och rattfylleri och överlämnades
till Fagared för skvddsuppfostran.
Han fick permission den 22 november,
stal en bil den 23 november, greps och
skulle återföras till Fagared. Under tiden
hade Fagared fått ta hand om en
av de uppmärksammade rymlingarna
från Forsane, och någon plats fanns inte
för honom på två veckor. Denne yngling
måste sättas på en sluten avdelning.
Eftersom han inte fick plats på Fagared
måste han hållas i förvar på något annat
sätt, så länge det rimligtvis gick. Den
plats som blev ledig på Forsane blev
omedelbart belagd. Rektorerna har order
att så snart någon rymmer måste
dennes plats fyllas. Man fångar i regel
in en rymling inom ett par dagar, och
då är alltså hans plats upptagen.

Överbeläggningen på Forsane är ett
faktum. Kön av väntande uppgår till
ett 20-tal.

För en annan yngling, som häktats
och sakerförklarats, fanns ingen plats på
ungdomsvårdsskola. Han överfördes till
ett barnavårdsnämndens hem i Göteborg
och rymde, tog en hyrbil, krockade
med en spårvagn, greps och häktades
på nytt. Åklagaren måste finna en väg
att hålla ynglingen förvarad, tills denne
får plats på en ungdomsvårdsskola.
Ibland lyckas han, ibland inte. Det råder
en verklig kris, och problemet
håller på att växa våra rättsvårdande
och barnavårdande organ alldeles
över huvudet.

Just nu. när utredningshemmen ligger
i stöpsleven, är det vanskligare än
någonsin att vinna gehör för tankar på
en partiell reform eller eu provisorisk
lösning, men mycket tyder på att slutorganisationen
av utredningshemmen
låter vänta på sig. Därför kan man inte
hålla tillbaka tanken på en möjlighet
till provisorisk lösning. Skulle det inte
kunna tänkas, att kommunerna — i
varje fall de större städerna — finge

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

befogenhet att upprätta dylika anstalter
i samverkan med statsmakterna?
Jag skulle giirna vilja att denna
möjlighet undersöktes omedelbart.

I den diskussion, som har föregått
den egentliga behandlingen av utskottets
utlåtande, har platsutrymmet på
ungdomsvårdsskolorna varit på tal.
Statsministern åberopade socialministerns
interpellationssvar för en tid
sedan i kammaren, där denne meddelade,
att socialstyrelsen anmodats att
göra ihärdiga ansträngningar för att
utnyttja skolorganisationen effektivare,
granska väntelistorna strängare o. s. v.
Vad jag här har berättat om Forsane och
Fagared talar ett skrämmande tydligt
språk om utsikterna att ytterligare kunna
pressa organisationen.

Jag tror inte mycket på att dessa ihärdiga
ansträngningar skall lyckas, även
om jag beundrar den energi som man lägger
ned på att utvinna flera vårdplatser.
Det hela kommer bara att resultera i att
den slutna vården förfuskas och att
slussningen mot frihet och förtroende
forceras och därmed misslyckas. Jag
tror inte heller att de hittills uppnådda
resultaten av behandlingen vid våra
ungdomsvårdsskolor är av den arten,
att vi kan våga förkorta vårdtiderna vid
dessa skolor.

Socialministern berörde i ett föregående
inlägg den marginal som finns mellan
antalet faktiskt närvarande på ungdomsvårdsskolorna
och det verkliga
platsbehovet. Jag vill framhålla att denna
marginal till mycket stor del beror
därpå, att ynglingar rymmer sin väg och
på att de är beviljade permission. När
jag under denna höst ägnat dessa problem
mitt intresse, har jag kommit till
den uppfattningen att det måste finnas
eu viss reserv av vårdplatser för att man
snabbt skall kunna ta hand om ungdomar,
och jag tror att vi därvidlag måste
komma iinnu en bit längre än vad som
kan bli möjligt genom de ihärdiga ansträngningarna
från socialdepartementets
sida.

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

Jag skulle vilja ta upp en punkt i
statsministerns svar till herr Helén, som
även herr Helén själv något berörde. Det
gäller forskningen. Jag blev något överraskad
över det nya förslag som statsministern
härvidlag lade fram, i det att
han tog avstånd från juristutbildningskommitténs
förslag om en professur i
kriminologi och i stället tänkte sig en
forskargrupp med juridisk, psykiatrisk,
socialmedicinsk, sociologisk, psykologisk
och statistisk sakkunskap — det
är alltså en grann meritlista som denna
forskargrupp skulle ha.

Jag måste säga att jag innerligt hoppas
att tanken på en sådan forskargrupp
utgör ett övergångsstadium då det gäller
utformningen av den kriminologiska
forskningen. Man frågar sig vem som
skall utse denna forskargrupp och skriva
direktiven åt den och hur dessa direktiv
skall vara beskaffade. Man måste
också ställa sig något tveksam beträffande
effektiviteten i denna forskargrupps
arbete, då man vet att deltagarna
i en sådan grupp ofta sysslar med
annat och endast sporadiskt kan ägna
sig åt den gemensamma uppgiften. Det
lär också bli oundvikligt med personbyten
undan för undan, och det kommer
att störa kontinuiteten i arbetet. Detta
gör att resultaten kommer att fördröjas,
och jag har en stark känsla av att detta
förslag, som är så tilltalande skisserat i
interpellationssvaret, utgör ett alltför
stort stycke för att man skall kunna få
något riktigt grepp om uppgiften.

All forskning bör ju vara fri. Den kriminologiska
forskningen skall helst bedrivas
vid en juridisk faktultet under
en enda persons ansvar, och den bör
stå ovanför alla tillfälliga opinionsströmningar
på kriminalpolitikens område.
Och bör inte den person, som skall bära
ansvaret för denna uppgift, tillsiittas efter
vanliga principer och med tillämpande
av vanligt ansökningsförfarande?

Juristutbildningskommittén konstaterar
att det vid flertalet mer betydande
universitet i USA finns lärostolar i

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

kriminologi, att England och Holland
har institutioner för kriminologisk
forskning, att det i Danmark finns ett
lektorat i kriminologi och i Helsingfors
en docentur i kriminologi. Jag skulle
vilja fråga: Är erfarenheten från dessa
former av kriminologisk forskning så
nedslående att man för vår del bör tänka
sig en annan lösning av problemet?
Slutligen undrar jag, i vilken mån en
sådan forskargrupp som den skisserade
kan inordnas i det nordiska samarbete
på den kriminologiska forskningens område,
som inte minst Sverige har ivrat
så livligt för.

Herr talman! Jag har den uppfattningen
att om allmänna beredningsutskottet
haft bättre tid till sitt förfogande,
hade vår prövning av de olika frågorna
och utformningen av vårt ställningstagande
bättre motsvarat våra avsikter.
Med vad jag anfört i fråga om
utskottets utlåtande har jag bara velat
till detta foga några synpunkter som i
viss mån avviker från utskottets uppfattning,
och jag har, herr talman, inte
något yrkande.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Låt mig allra först säga
att jag hoppas att den debatt som vi här
har inlett om ungdomsbrottsligheten genomgående
måtte ske i en anda, fri från
misstänkliggöranden och utfall mot företrädare
för andra uppfattningar än den
egna om metoderna att få till stånd en
bättre tingens ordning. Vi inser alla lika
väl som utskottet att det är ett skrämmande
tillstånd som råder. Då vi diskuterar
en fråga som inte har det ringaste
med politik att göra, vore det välgörande,
om vi kunde resonera sakligt och
med ett enda mål för ögonen: att gemensamt
snabbt finna en framkomlig
väg att råda bot på de nuvarande missförhållandena.

Som huvudmotionär finner jag det angeläget
att framhålla att vi motionärer
naturligtvis inte alls velat göra anspråk
på att sitta inne med något slags patent -

lösningar. De konkreta förslag vi har
kommit till uppfattar vi sannerligen inte
som allena saliggörande.

Vi är inte eu samling sadister som vi
nära nog har utmålats som på vissa håll
i pressen, därför att vi bestämt Iror att
samhället i många fall borde reagera
kraftigare än det gör mot lagöverträdare.
Våra lagar och förordningar är
till för att efterlevas och bereda hyggliga
och laglydiga medborgare det skydd
de har rätt att fordra. En strafflag som
inte fungerar är något i hög grad oroande.
Samhällets attityd får inte — det
må nu vara i aldrig så god avsikt —
visa så långtgående förståelse och tolerans
mot lagöverträdare i tron att en
human behandling kräver detta, att humaniteten
i verkligheten visar sig vara
inliumanitet mot brottslingen eller den
som visat asociala tendenser.

Det är fördenskull inte fråga om att
samhällets reaktion liksom i äldre tider
skall utgöra vedergällning mot brottslingen.
Det förefaller ofta som om företrädarna
för den extremt individualpreventiva
riktningen inte gör klart för sig
att talet om avskräckningens betydelse
inte har något att göra med önskan om
vedergällning för ett begånget brott. Vi
tar bestämt avstånd från att vedergällningssynpunkten
har inflytande vare sig
på frågan om straff eller icke eller på
frågan om straffets skärpa. Vår samfällda
strävan är ju att på olika sätt återföra
den unga människan till ett normalt
samhällsliv, men det skall ske, det
anser jag bestämt, med fasthet och auktoritet
och genom att en snabb reaktion
följer på brottet. Detta tillrättaförande
bör enligt vår uppfattning kunna ske
jämsides med att samhället bereder sina
laglydiga medborgare skydd.

Det senaste beaktas i alltför ringa
grad och det gör att människor får eu
känsla av otrygghet och maktlöshet, av
att vara utlämnade till liv och egendom
åt ligor av unga brottslingar. Vi skall
som tidigare poängterats här i dag visst
inte glömma att det övervägande antalet

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

av våra ungdomar i dag är skötsamma,
oförvitliga och föredömliga i alla avseenden,
men minoriteten av sämre element
är tillräckligt stor för att ge intryck
av att vår ungdom är långt sämre
än vad den är. I det sammanhanget kan
jag inte underlåta att säga att jag ofta
har förvånat mig över att pressen i så
stor utsträckning med feta rubriker på
första sidan slår upp bilstölder och rån
och överfall med jättebilder av dagens
skinnknuttar och spättor eller vad de
kallas för, för att inte tala om den sorts
journalistik som i intervjuer eller reportage
med dessa ungdomar ger prov på
långtgående smaklöshet. Jag har frågat
mig vart de hederliga och ambitiösa
föreningsungdomarnas verksamhet tar
vägen i journalistiken. Deras ideellt inriktade
arbete ägnas ofta bara några fä
rader på undanskymd plats i tidningen.
Detta är, tycker jag, att uppamma sensationslystnad.
Det bidrar till att ge
människorna en skev uppfattning om
förhållandena och jagar upp sinnena
mera än som är nödvändigt. Situationen
är sannerligen alldeles tillräckligt allvarlig
ändå.

Det vore meningslöst att här ge sig
in på de tusen och en orsakerna till
vår ungdomsbrottslighet eller att presentera
statistik för att belysa förhållandena.
Vi här liksom hela svenska
folket vet vid det här laget en hel del
om den saken. Men, herr talman, när
jag nu går in på utskottets utlåtande,
vill jag ändå gärna ha sagt beträffande
orsakerna till ungdomsbrottsligheten,
att jag fäst mig vid att utskottet
har ägnat ett stort avsnitt åt hemmens
betydelse och konstaterar att dessa i
många fall visat oförmåga att bibringa
barnen riktiga normer för samlevnaden
med andra människor. Detta är nog
tyvärr alldeles riktigt, men vad är denna
den äldre generationens misslyckande
annat än frukten av den fria uppfostran
som på sin tid lanserades av en
radikal falang? Det är följderna av denna
frihet från fostran vi nu avliiser i

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

ökande antal laglösa ungdomar. Detta
är ett dystert faktum. Det behövs en
annan anda av förståelse för vad föräldraansvaret
innebär. Det är en olycklig
utveckling när föräldrarna får den
föreställningen att man skall vältra över
ansvaret på någon annan, ytterst på
samhället. Att skapa en annan anda i
hemmen liksom att understödja allt vad
förebyggande åtgärder heter i både andligt
och materiellt avseende måste vara
målet. För detta måste vi alla vara beredda
att satsa vår vilja, vår kraft och
våra samlade materiella resurser så
långt vi det förmår.

Men allt detta är ett arbete på lång
sikt. Vi ändrar inte något på en dag.
Och nu står vi där just i dag med hela
den stora skaran av ungdomsbrottslingar
och i vetskapen om att den bara
växer och växer, inte minst därför att
vi nu är inne i ett skede då vi tillföres
de största ungdomskullar som vårt land
har haft och måhända någonsin kommer
att få. Det går inte att ge sig till
tåls och bara vänta tills vi får ökade
resurser på skilda områden. Varken
upprustningen av ungdomsvårdsskolor,
inrättande av utredningshem eller liknande
åtgärder som utskottet med all
rätt framhåller behovet av stampar vi
fram ur marken på eu enda gång. Är det
då alldeles otänkbart med provisorier
i en eller annan form under tiden? Varför
skulle man inte kunna uppföra ett
antal baracker vid ungdomsskolorna?
Jag vet mycket väl att redan ordet barack
är något som många människor
ryggar tillbaka för. Men den nödlösningen
har tillgripits på många andra
håll, t. ex. på skolans område, i det
militära, för att nu inte tala om att barackbyggen
har fått lösa bostadsfrågan
för många människor i dessa bostadsbristens
tider.

Kärnan i det hela är i alla fall enligt
vår uppfattning vårt nuvarande reaktionssystem.
Vi motionärer säger att
ehuru ett generellt svar inte kan ges
huruvida utvecklingen på det kriminella

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

området är en följd av reaktionssystemet,
så tyder flera tecken på att så är
fallet. Utskottet medger att reaktionssystemet
spelat sin roll men vill inte
hålla med om att alltför stor generositet
tillämpas vid villkorlig dom eller åtalseftergift.
Utvecklingen har enligt vår
uppfattning gått därhän, att åtalseftergift
förekommer i långt större utsträckning
än lagstiftaren avsett. Må det tillåtas
mig att anföra ett enda exempel.
Det är hämtat ur domboken från Falu
domsagas norra tingslags häradsrätt
den 19 juni 1958. Det gäller en yngling
på 18 år som var åtalad för en rad
egendomsbrott, snatteri, skadegörelse,
grov stöld o. s. v. Hans två medbrottslingar
hade före det här aktuella brottet
under det att de var intagna på
Lövsta skolhem fått inte mindre än 17
respektive 11 åtalseftergifter.

Utskottet har haft att ta ställning till
delvis nya i vårt land icke prövade behandlingsformer.
Ett straff av typen Jugendarrest
skulle te sig främmande för
vårt rättssystem, anser utskottet. Jag
vet inte, men jag förmodar att utskottet
inte haft tillfälle att gå igenom allt
det material som hade varit erforderligt
för att bedöma den saken. Jag tror att
en utredning just om den behandlingsformen
skulle ha varit välbetänkt.

Den av oss motionärer förordade
kombinationen av villkorlig dom och
böter tycks vara det enda förslag som
utskottet accepterat, och jag är glad
över att utskottet åtminstone där delat
vår uppfattning. Men som tidigare sagts
är det angeläget att tiden inte försittes.
Därför tycker jag liksom fru WalleriusGunne
att strafflagberedningens förslag
härom skulle kunna läggas till
grund för lagstiftning nu utan att vi avvaktar
beredningens övriga förslag. Det
är nödvändigt att samhället ingriper så,
att alla brottslingar får klart besked om
att de åtminstone riskerar någon omedelbar
påföljd av sitt brott.

Allmänna beredningsutskottet har, det
vet jag, ägnat mycket tid åt denna mo -

tion och jag förstår att det ingalunda
varit lätt att ta ställning till dessa många
och komplicerade frågor. Jag beklagar
emellertid att uttalandena över hela fältet
sker i så allmänna ordalag och framför
allt att ingen av utskottets ledamöter
har delat motionärernas uppfattning att
tiden är inne att ompröva det sätt på
vilket samhället visar sin reaktion mot
lagöverträdelser.

■lag tror bestämt att det är nödvändigt,
och jag tror att de som nu är ovilliga
kommer att inom en icke alltför avlägsen
framtid tvingas att ändra uppfattning
genom den säkerligen alltjämt stigande
kurva som ungdomsbrottsligheten
kommer att uppvisa.

Det är speciellt på fem punkter i utskottets
motivering som jag skulle
önskat en starkare skrivning, och det
är, herr talman, i följande avsnitt. Det
gäller sidan 15 under »Allmänna synpunkter
på ungdomsbrottslighetens utbredning
och orsaker m. m.». Det stycke
längst ner som börjar med »Motionärerna
vill hålla före» och som slutar på sidan
16 »i brottsbekämpandet» borde
utgå för att ersättas med följande: »Motionärerna
ställa sig frågan huruvida
den ogynnsamma utvecklingen är en
följd av reaktionssystemets utformning
och anse, ehuru ett generellt svar ej
kan avges, att flera tecken tyda på att
så- är fallet. Utskottet vill icke förneka
att reaktionssystemet, dess utformning
och dess resurser, nu liksom tidigare
påverkar utvecklingen på detta område.
Såsom framgår av vad bl. a. riksåklagaren
anfört ha statsmakterna ej ställt tillräckliga
personella och anstaltsmässiga
resurser till förfogande för att nu rådande
system skall kunna fungera på
åsyftat sätt.»

På sidan 17 skulle jag önska ett tillägg
efter sista stycket som börjar med »Hem
och skola» och slutar med »normbildande
för de unga» av följande lydelse:
»Varje medborgare bär sin del av ansvaret.
Utan klara besked om ärlighet, hederlighet
och hänsyn skapas ingen gynn -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

sam uppväxtmiljö för ungdomen. Av
utomordentlig betydelse är den medverkan
som kan lämnas från kyrkans, de
frikyrkliga samfundens och andra ideella
organisationers sida, när det gäller
att åstadkomma en samlad, på lång sikt
upplagd insats för att skapa en stark
opinion för fastare normer och deras
tillämpning.»

Under rubriken »Vissa i motionerna
upptagna särskilda frågor» önskar jag
att stycket på sidan 18, som börjar med
»Vidkommande spörsmålet» och slutar
med »inom kriminalvården.», ersättes
med följande: »Vidkommande spörsmålet
om åtalseftergiften vill utskottet
ifrågasätta, om det är helt riktigt vad
riksåklagaren anfört därom, att eftergift
i egentlig mening endast förekommer
i de allra lindrigaste fallen. Utvecklingen
synes ha gått därhän, att
åtalseftergift förekommer i långt större
utsträckning än lagstiftaren avsett. Det
vanliga syftet med åtalseftergiften är att
de yngsta lagöverträdarna skall omhändertas
för behandling inom barnavården
i stället för inom kriminalvården. Ej
heller denna avsikt har på grund av
bristande resurser kunnat tillgodoses.»

På samma sida, i nionde raden nedifrån,
skulle den mening som börjar
med »Utskottet kan ej heller» och slutar
med »om eftervården.» ersättas med:
»Utskottet vill icke avvisa tanken på införande
av ett straff av typ Jugendarrest.
En utredning härom synes utskottet
lämplig. Vid denna utredning bör
även upptagas formerna för lämplig eftervård,
där sådan kan anses påkallad.»

Slutligen skulle sista meningen på
samma sida som börjar med »Det synes»
och slutar med »väl avvägt.» ersättas
med: »Det synes som om förslaget
kan ligga till grund för lagstiftning
i ämnet. En sådan lagstiftning anser
utskottet snarast böra genomföras
utan avvaktan på genomförandet av
strafflagberedningens övriga förslag.»

När jag nu, herr talman, inte stiiller
något yrkande, beror det uteslutande på

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

att erfarenheten säger mig att det är
svårt för kammarens ledamöter att vid
uppläsningen av en råd ändringsförslag
kunna bilda sig en uppfattning om innebörden
av desamma för att kunna ta
ställning för eller emot.

Även om sympatier skulle finnas för
ändringsförslag, är man därför ofta benägen
att följa utskottets förslag.

Jag är övertygad om att det behövs
krafttag och att de behöver sättas in
just nu, om vi skall kunna vända utvecklingen
på ungdomsbrottslighetens
område. Detta område har eftersatts
länge nog, men jag tror att inte enbart
ökade materiella och personella resurser
är till fyllest. Jag tror att en bestämdare
reaktion från samhällets sida är
nödvändig och att den skulle bli till
gagn både för brottslingens tillrättaförande
och för den laglydige medborgaren.

I detta anförande instämde herr Hjalmarson,
fru Kristensson, herrar Gansmoe,
Bohman, Björkhian och Heckscher,
fru Lidman-Frostenson, herrar Stiernstedt,
Lothigius, Svensson i Krokstorp,
de Jounge, Braconier, Magnusson i Tumhult,
Munktell, Hedin, Wachtmeister,
Regnéll, Bengtsson i Göteborg, Magnusson
i Borås och Setterberg i Vilske-Kleva,
fru Sjöqvist, herrar Edlund, Hamilton,
Nordgren, Fröding och Agerberg
samt fru Boman (samtliga li).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När vi behandlar en
fråga som denna, där åtminstone vi i
utskottet varit besjälade av en enda
önskan att stötta under de krafter som
vill arbeta för att vår ungdom inte skall
råka ut för vad vi nu ser en tendens till,
nämligen att sjunka så djupt i brottslighet
att det blir oroande för hela samhället,
tycker jag att det är beklagansvärt
att man inte kan höja sig över partipolitiska
spekulationer. Fröken Wetterström
har här uppträtt närmast som
partirepresentant. Jag vågar försäkra

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

fröken Wetterström, att vi i utskottet
kröp ur våra ställningar och i all ödmjukhet
satte oss ner tillsammans för att
sakligt resonera igenom varje punkt som
kom upp till diskussion. Jag tycker,
fröken Wetterström, att när det är bekymmersamt
bör man sluta sig samman.
Om Sveriges riksdags både första och
andra kammare ville markera vår vilja
att tillsammans bygga en vall för att
hindra brottsligheten att stiga över vad
vi vill tillåta, kan det hända att vi kunnat
uppträda med större auktoritet utåt.
Vi skulle då kunna inför regeringen representera
hela folkets vilja på ett bättre
sätt och kanske nå större effekt med
de förslag som vi vill stödja. Jag beklagar
att man inte har beaktat vad vi
inom utskottet har velat göra, nämligen
att undvika att söka sak med varandra
och undvika att beskylla varandra för
att vara reaktionära eller slappa, utan
försöka enas om positiva, konkreta förslag
för att åstadkomma resultat. Det
har resonerats tillräckligt om ungdomsbrottsligheten.
Vi kan inte prata bort
den — i så fall skulle den vara borta
för länge sedan.

Vi har i utskottsutlåtandet icke utvecklat
någon längre kritik mot den
motion, som ligger till grund för denna
debatt, men man skall fördenskull på
högerhåll inte tro, att vi inte sett felen
och svagheterna i motionen. Det verkar
nu som om den press som stöder dem
som nyss reste sig upp för att instämma
i fröken Wetterströms anförande på ett
ganska ojuste sätt kastar sig över utskottet
i tron, att påståenden och förslag
som framförts i motionen aldrig utsatts
för kritik. Detta gör att jag, fastän jag
trodde att det inte skulle behövas, måste
i korthet rekapitulera vilka krav motionärerna
ställer och vilka krav utskottet
ställer.

I motionen sägs det, att det nuvarande
reaktionssystemet är en av de viktigaste
orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten.
Som exempel pekar
man på att det givits för många villkor -

liga domar, men man säger inte ett ord
om att dessa villkorliga domar har mist
sin verkan därför att de åtgärder som
åsyftats inte fullföljts. Där ställer utskottet
i stället kravet: Skaffa fram
platser på ungdomsvårdsskolorna!

Man kritiserar att det ges så många
åtalseftergifter, men man säger icke ett
ord om att åtalseftergift — som icke
innebär detsamma som att ingenting alls
görs — inte fullföljs med vård på ungdomsvårdsskola,
varning och övervakning
på det sätt som har varit avsikten.
Inom utskottet levererar vi på den punkten
kritik mot bristen på plats vid ungdomsvårdsskolorna.

Man går vidare och säger att det behövs
kännbara åtgärder, och de kännbara
åtgärder man åsyftar avser väl i
stället för det nuvarande omhändertagandet
fängelsestraff. Man säger dock
icke ett ord om att domar om fängelsestraff
i ett stort antal fall har meddelats
i strid med de lagar som vi godkänt här
i riksdagen. Man säger inte heller att
häktning förekommer i stor utsträckning
av barn — fröken Wetterström —
det är barn som inte har en mor som
håller dem till sitt hjärta, barn som inte
har en far som försörjer dem. Det är
mot sådana barn en rad kännbara åtgärder
nu vidtas, men det har icke motionärerna
omnämnt, utan de talar om
nya kännbara åtgärder, som om just de
tingen icke hade proberats.

En sida av den sex sidor långa motionen
handlar om detention centres,
men det förslaget har motionärerna sedan
bestämt gått emot, och det beklagar
vi inte. Vad är det då som återstår av
motionen och som man vill markera sitt
instämmande i genom att resa sig upp?
Jo, i motionen står ett ord inom parentes,
nämligen »arreststraff», icke närmare
definierat och inte på något sätt
utvecklat.

Efter denna redogörelse för de krav
som ställts i motionen och de krav som
utskottet därutöver har uppställt på
vissa punkter, vill jag lämna åt sidan

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

motionärernas insatser. För mig är det
nämligen betydligt viktigare att vi ur
detta resonemang kunnat få ut någonting
som vi kunnat bli eniga om. Högermän,
folkpartister, centerpartister och
socialdemokrater, vare sig vi är slappa
eller inte, har kunnat enas om att ställa
mycket långtgående krav på samhället.
Jag måste här tyvärr gå emot regering-''
ens representanter. Regeringens representanter
var här i början av debatten
när det gällde att besvara en interpellation,
och jag är glad att de nu kommer
tillbaka — då kanske de kan höra på
vad jag har att säga, även om jag inte
vågar hoppas att det i allo blir beaktat.

Jag vill övergå till vad utskottet ansett
väsentligt, nämligen frågan: Hur tar
vi hand om de ungdomar, som vi klassar
ut som asociala? Hur uppfyller vi
de utfästelser som vi här i riksdagen i
alla fall har gjort emot dem?

Beträffande tillgången på platser på
ungdomsvårdsskolor och på utredningsliem
lämnade socialministern en skönmålning
— kanske det var ett försök
att skjuta ifrån sig de besvärliga förhållandena
för dagen genom att säga att vi
gör en del. Han säger att vi har en hårdare
gallring på väntelistan. Men vinns
en enda plats med detta? Om man gallrar,
så gallrar man väl ut några stycken!
Man utnyttjar platserna hårdare, säges
det. Vad menas därmed? Jag skall litet
senare gå in på hur det verkar. Flera
av dem som har haft ordet här har påpekat
vad det betyder. Vi har flera bevis
på att det inte medför bättre behandlingsverkan
för fler elever. Socialministern
erkänner personalens stora
insatser, och han gör detta samtidigt
som han i sin redogörelse saboterar dess
möjligheter att fullfölja sin gärning.

Vilka fakta bekräftar bristen på ungdomsvårdsskoleplatser?
För det första.
Mer än 30 ungdomar under 18 år har de
tre första kvartalen i år dömts till fängelse,
trots att vi har en lag som säger
att eu ung människa inte skall sättas i
fängelse, om inte brottet är av allvarlig

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

art. I intet av dessa fall är brottet av
sådan art, att det skulle föranleda en
domare att sätta ungdomarna i fängelse.

För det andra finns det hos barnavårdsnämnder
och hos socialstyrelsen
långa köer som väntar på ungdomsvårdsskoleplatser.
I dag föreligger ett
platsbehov för 136 elever för omedelbart
intagande i mycket allvarliga fall.
Skulle ungdomar tas in enligt tidigare
grunder, skulle exspektantsiffran bli betydligt
högre.

Ett bevis för behovet av möjlighet till
omhändertagande är också den långa
ko av ungdomar, som inte väntar på
ungdomsvårdsskoleplatser men mot vilka
polisen har ingripit, men åtgärder
från domstolar och barnavårdsnämnder
ännu inte beslutats. Under tiden ställer
de sig bokstavligt talat men ännu mer i
överförd bemärkelse nere i Kungsträdgården
och utgör den surdeg, som kommer
det att jäsa runt omkring den. Här
behövs utredningshem eller vad vi vill
kalla det eller ökade befogenheter för
de kommunala myndigheterna att på
något sätt hindra ungdomarna att ytterligare
förfalla i brott och dra andra
med sig.

Ett faktum som också talar härför är
de många häktningarna. Man beräknar
att när året är slut har 200 ungdomar
under 18 år häktats. Vad innebär en
häktning? Jo, för Stockholms del innebär
det helt enkelt att de sätts på Långholmen.
Och detta trots att vi har en
lag som säger, att vi inte skall sätta personer
i fängelse, innan de fyllt 18 år.

När socialministern här talar om en
femtonåring, för vilken man inte sökt
plats, ehuru det fanns plats för honom
på ungdomsvårdsskola, gör han det
misstaget att säga att en plats är en
plats för vilken ungdom som helst. Det
gäller i första hand att skaffa platser på
sådana anstalter, där man kan hindra
de intagna från att rymma omedelbart,
där man kan komma i den nära kontakt
som krävs för det enskilda fallet. Men

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

det är det slags platser det är synnerlig
brist på.

Eftersom socialministern här har fäst
stor vikt vid att bevisa att det är utomordentligt
väl beställt — jag överdriver
kanske innebörden i svaret — men låt
oss säga att det är betryggande väl ställt
med ungdomsvårdsskoleplatserna, vill
jag beröra dessa. Beläggningen har under
de senaste åren ökat med 40 procent.
Återfallsfrekvensen på ungdomsvårdsskolorna
har ökat till 75 procent.
Klientelet är alltmer belastat. Det är ett
klientel, som behöver sitta på slutna
avdelningar, och det är slutna avdelningsplatser
som saknas.

Många av ungdomsvårdsskoleplatserna
är nu avsedda för ungdom i skolåldern.
Här gäller det emellertid ungdom
över skolåldern, som alltså behöver
yrkesskolplatser och inte skolhemsplatser.
Man har emellertid tvingats placera
de äldre även på skolhemmen. I förra
veckan tog jag — med tanke på denna
debatt — reda på att för pojkar över
skolåldern fanns den dagen 355 platser.
På dem var då intagna 377 pojkar. Med
en sådan överbeläggning kan man inte
tala om behandling. Man får stuva in
dem, och tyvärr kan man inte hindra
dem från att rymma. Personer som borde
varit på slutna avdelningar får sättas
in på öppen plats, där det inte finns
någon personal alls.

Socialministern säger att han hellre
stoppar in ungdomarna på ungdomsvårdsskolor
än har dem gående i Kungsträdgården.
Det är emellertid att sticka
huvudet i busken om man tror, att man
därmed gör en insats. Ty den ungdom
som den ena dagen är instoppad på
ungdomsvårdsskola står dagen därpå
nere i Kungsträdgården som rymling.
Det är eu olustig kretsgång, och den
torde socialdepartementet ha lagt märke
till, när man med sådan kraft försökt
komma till rätta med frågorna.

I Eksjötrakten har vi en skola, där
man tidigare har haft den kortaste behandlingstiden
för de svåra fallen. Även

där har man forcerat behandlingen.
Skolan heter Långanäs. I skolans omgivning
råder nu stor oro, därför att eleverna
rymmer mer än tidigare och begår
en mängd stölder. Jag håller med
dem som säger, att det inte är underligt
om människorna i trakten — i synnerhet
de gamla — är ängsliga. Det är inte lätt
att behöva känna sig som om man inte
kan röra sig fritt utomhus utan att riskera
att råka ut för övervåld. Låt vara
att farhågorna är en smula överdrivna,
människorna där känner det ändå på
det sättet. På den skolan har man nio
platser på den slutna avdelningen och
27 platser i mellanavdelningen samt en
öppen avdelning. Meningen är att eleverna
först skall behandlas på den slutna
avdelningen, och när personalen har
lärt känna dem och tycker att de bör
kunna flyttas från denna rymningssäkra
avdelning till mellanavdelningen,
sker detta, och därifrån skrives de så
småningom ut på den öppna avdelningen,
där det inte finns någon övervakningspersonal.

Om det skall vara någon mening med
detta system, så skall man naturligtvis
också ha möjlighet att flytta tillbaka en
elev till den slutna avdelningen, om
detta visar sig nödvändigt. Men med
den fullproppningsmentalitet, som enligt
min mening har gjort sig väl mycket
hörd i socialministerns anförande,
sättes stopp för den möjligheten. Det
finns inga möjligheter att flytta tillbaka
en yngling till den slutna avdelningen,
om han missköter sig, ty där
sitter redan nya ungdomar, som i så fall
först måste flyttas ut. Om någon sålunda
rymmer och begår nya brott, så kan
man inte återföra honom till ungdomsvårdsskolan.
Då får man i stället häkta
honom. Därav den höga häktningssiffran
på ungdomar, som. kommer från
ungdomsvårdsskolor.

Under september och oktober månader
i år fick man på Långanäs, som
har 48 platser, ta emot inte mindre än
30 nya elever. Så avancerade ungdo -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

mar som de, vilka kommer till Långanäs,
kan emellertid inte med gott resultat
malas igenom kvarnen där på 14
dagar, inte ens om man föser på aldrig
så mycket från socialdepartementet. Då
tvingas man att i stället sätta in dem
i en avdelning, från vilken det är lätt
att rymma —• och så har man dem snart
ute igen.

En annan faktor som försvårar arbetet
vid ungdomsvårdsskolorna är, att
man där inte längre kan göra den differentiering
av klientelet som förutsättes
i ungdomsvårdsskolesystemet. På Lövsta,
där man skall ta hand om de mentalt
defekta ungdomarna, har man också
fullbelagt, och de ungdomar som skulle
ha placerats på dessa slutna avdelningar
får därför stoppas in på andra
skolor, och det uppstår givetvis oerhört
svårbemästrade problem, när platsbristen
är så påtaglig och klientelet
ojämnt, och när äldre elever få sättas in
i avdelningar, som är avsedda för skolungdom.

Det händer också många otrevliga
episoder. Nyligen inträffade eu sådan
händelse vid Forsane ungdomsvårdsskola.
Den slutna avdelningen där är
avsedd för åtta elever men var vid
detta tillfälle belagd med tretton pojkar
av värsta slag. Herrarna i socialdepartementet
skulle antagligen inte våga
gå in på den avdelningen, i varje fall
inte ensamma. Men vårdarna måste göra
det. Förutom denna slutna avdelning
bar man två mellangradsavdelningar om
femton platser samt en utskrivningsavdclning.
Vid det tillfälle jag här talar
om var den slutna avdelningen som
sagt överbelagd. lin pojke låg i vindfånget
mellan ytter- och inncrdörrarna,
en låg i garderoben och en i korridoren.
Dessutom var alla tre isoleringsrummen
fullbelagda. Det går givetvis
inte att driva verksamheten tillfredsställande
under sådana förhållanden.

Ilär hade man nu förlagt en mentalt
efterbliven pojke, som var alldeles för
obegåvad för de övriga i gänget. Fn

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

mera klipsk pojke satte då i honom att
han skulle vara med om att överfalla
yrkesmästaren. Av någon anledning
kom han sig dock inte för härmed. Men
när vårdaren sedan kom upp till avdelningen,
var fem elever samlade i dagrummet.
Pojkarna begärde då att få se i
en speciell bok, som vårdaren tog fram
och visade dem. Samtidigt fick han
emellertid ett gangsterslag i nacken och
stöp i golvet. Han försökte resa sig men
fick då ytterligare några slag. Sedan
släpades vårdaren in i ett isoleringsrum
och låstes in.

Eleverna på isoleringsrummen släpptes
ut, och de fem ungdomarna stack.
Isoleringsfallen stannade kvar och tack
vare deras ansträngningar kunde vårdaren
den här gången klara sig med livet
i behåll.

Från en skola — och jag förmodar att
det händer på många andra håll — har
jag exempel på hur en häktad yngling,
som absolut borde sitta på en sluten avdelning,
placerades på en mellangradsavdelning.
Efter en timme hade han
rymt och tagit en annan pojke med sig.
Och socialministern kunde redovisa två
lediga platser, och Kungsträdgården fick
kanske två nya oroselemcnt!

Med dessa ting för ögonen är jag
djupt upprörd över att det utskottsutlåtande,
som vi lyckats uppnå enighet
om, helt åsidosättes och tydligen
inte lästs av den som bär ansvaret.
Ingenting berördes i det anförande
som vi nyss hörde. Jag uppfattar det
inte som ovilja från socialministerns
sida utan som ett förtvivlat försök att i
en förtvivlad situation freda sig själv
för ett litet tag.

Rymningskarusellen är i gång. 60
yrkesskoleelever är utplacerade på skolhem.
Följden bar bl. a. blivit, att man
t. ex. på Gudmunsgården, där man tidigare
hade två rymlingar om året, nu
har 40 å 50 rymningar; det är en livlig
omsättning.

Flickorna sitter lika trångt. Differentieringen
åsidosättes även på flickhem -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

men. Nyligen skulle två flickor i 18-års
åldern tas in på slutna platser. Det
fanns bara en plats på Ryagården, och
den ena flickan måste tas in på IJärsjögården,
som har normalklientel. Denna
flicka försökte sedan vid fem olika tillfällen
tutta eld på anstalten och måste
till slut föras över till rektorns villa,
eftersom det där inte var så många som
löpte risk att brännas inne.

Ett annat bevis på hur överbeläggningen
verkar har jag i en skrivelse från
hälsovårdsnämnden i Nederkalix till
styrelsen för Johannisbergs ungdomsvårdsskola.
I skrivelsen heter det: »I
tre av rummen, som vardera är sovplats
för fem personer, varierar golvytan från
18,6 till 19,8 kvm, och det största rummet,
som utgör sovplats för åtta personer,
har en golvyta av cirka 29 kvm.
Någon luftväxling kan under den kalla
årstiden icke ske under natten, då särskilda
friskluftintag saknas.» Härefter
anmodar hälsovårdsnämnden styrelsen
att minska på överbeläggningen, eftersom
»intet av elevrummen i den nämnda
fastigliéten fyller minimikraven i hälsovårdsstadgans
§ 43 mom. 5 om en golvyta
på minst 4,5 kvm per person».

Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden
som utskottet har velat koncentrera
sig på omedelbara praktiska
åtgärder. Utskottet har sagt sig att
trängseln på ungdomsvårdsskolorna,
platsbristen med den därav följande
långa väntekön, överhopningen av arbete
för domstolar och polis, något som
ger en lång väntetid mellan polisingripande
och beslut om åtgärder, allt detta
är ting som inte är svåra att förstå och
som man omedelbart kan ändra på.

När dessa synpunkter framförs, säger
man att det ändå har gjorts en hel del.
För att inte det talet skall stå oemotsagt,
har jag gått igenom -de beslut, som i
detta avseende fattats av riksdagen, i
syfte att undersöka om dessa beslut resulterat
i några nya platser. Jag har i
detta syfte även gått igenom de förslag
som framlagts av ungdomsvårdsskole -

kommittén. Det kan hända att socialministern
har ytterligare förslag, som
jag inte känner till, eftersom han vågar
påstå att man till våren, eller när det nu
var, skulle ha klarat av utrymmesbristen.
Det enda jag kunnat hålla mig till
är vad vi beslutat och vad som finns
redovisat i kommittébetänkandet.

På Gräskärr är skolhemsplatserna
överbelagda med mer än 50 procent.
Där finns ingen sluten avdelning, och
inget nybygge är i gång. Fagared, som
enligt riksdagsbeslut provisoriskt skulle
kunna ta 15 lättskötta lövstafall efter
viss ombyggnad, har nu fått ta hand om
27 svårare specialavdelningsfall utan att
ha fått några nya platser. Dessa fall behöver
speciell vård, men härför finns
ingen avdelning.

På Hammargården, som enligt ett nyligen
fattat beslut skulle omändras till
yrkesskola och som skulle få barackbyggnad
för fritidssysselsättning av äldre
klientel, finns det visserligen 20 platser,
men man kan inte utnyttja mer än
12 platser, eftersom man inte har rätt
att anställa personal för fler. 8 platser
står alltså outnyttjade.

Bistagården är ett hem för blivande
mödrar. Jag hörde nyss att man flyttat
över dem till Borås; det hade i varje
fall inte skett förra veckan, och vad som
har hänt sedan dess har jag inte kontrollerat.
Det har sagts mig att det finns
möjlighet att flytta över de flickor som
fått sina barn till Frälsningsarméns
flickhem. Det är i mitt tyckte inte den
bästa vägen, men man kan acceptera
den lösningen i nuvarande situation. De
flickor som väntar barn kan man flytta
över till Håkanstorp, men det har inte
skett. Det finns alltså inte några möjligheter
att ta emot annat klientel på Bistagården.
Man kan inte gärna sätta in en
rånare på ett hem, där det finns flickor
som väntar barn och flickor som nyligen
fått barn. Delvis har Bistagården
dock fått lov att ta emot sådant klientel.
Detta var åtgärder som beslutats men
ännu icke genomförts.

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

Låt mig sedan gå över till det förslag
som framställts av kommittén.

Man föreslår bland annat mottagningsavdelningar
på en del skolor. Det
är ganska dyrbara byggnader, då det
är tänkt att de skall vara rymningssäkra.
Om dessa kommer till stånd blir det 56
nya ungdomsvårdsskoleplatser men det
täcker naturligtvis inte samtidigt det
behov av utredningshem som konstaterats.
Man har också föreslagit en ungdomsvårdsskola
för pojkar på Gotland.
Spaden är inte satt i jorden än. Bygget
är visserligen kostnadsberäknat, eller
rättare sagt kostnaderna har uppskattats,
men det finns fortfarande inga
detaljritningar. Det måste därför ta
många år, innan något kan göras där.
Beträffande en annan skola för flickor,
som också föreslagits, har man ännu
inte ens nämnt vilken plats den skall
ligga på.

Det måste bli så, att dessa byggen,
som man talar om som om de vore färdiga
i dag, kommer att förverkligas först
när den stora kullen av ungdom redan
kommit in i fängelseåldern. Då minskar
barnkullarna igen, och vi står kanske
där med våra byggen, om vi nu skall
fullfölja dem.

Det är diskussionen om vad vi skall
göra nu, som åtminstone för mig iir det
angelägnaste. Det är betydligt viktigare
att i dag skaffa fram några platser än
att resonera om vad man kan börja
bygga när tjälen gått ur jorden 1962.

Socialministern sade sig uppskatta det
arbete man idför på ungdomsvårdsskolorna.
Den uppskattningen skulle kunna
visas bättre genom att man sagt: Den bör
få medel att fortsätta fostringsverksamlieten.
Därmed har jag icke sagt, att vi
för all framtid skulle behöva det system
med ungdomsvårdsskolor vi nu har, att
vi för all framtid skulle behöva ha en
tvåårig eller ettårig kursverksamhet på
en sådan skola för alt kunna ge fostran
till omhändertagen ungdom mellan 15
och 18 år. .lag är övertygad om att man
skulle kunna försöka en kortidsbehand -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

ling, inte en kortidsförvaring utan en
kortare tids omhändertagande efter ett
behandlingsschema.

Det bär hänt mycket sedan den tid
då vi bestämde oss för ungdomsvårdsskolorna:
vi har nu större fördrag med
avvikande elever i de vanliga skolorna,
vi är mera beredda att ute i samhället
ta hand om människor, än vi var tidigare,
då vi bara sade att de måste in
på anstalt. Jag är övertygad om att behovet
av anstalter av den typ vi nu har
icke kommer att bli konstant för all
framtid. Vi skulle alltså kunna pröva
nya möjligheter för en kortare tids behandling.

I dag är emellertid det viktiga att man
tar hand om den surdeg som finns i
våra stora städer. Den som sprider oro.
Det är den som smittar av sig på annan
ungdom. Det har sagts från stockholmshåll,
att kunde vi ta in 80 å 100 ungdomar
omedelbart och avhålla dem från
att genast hemfalla åt nya brott och kvalificera
sig för mycket stränga straff,
så skulle myndigheterna få andrum och
vi skulle få tillfälle att tänka vidare.
Polisen skulle få andrum och inte som
nu tvingas arrestera ungdom på kvällen
och släppa den på morgonen efter en
natt i arresten. Vi skulle inte behöva
släppa ungdomen vind för våg för att
låta dem få en rad brott bakom sig,
när de äntligen möter samhällets reaktion.
Vi kan inte vidta några mera konkreta
åtgärder med omedelbar verkan
än att hindra de ungdomar som vi ändå
stämplar som asociala att ytterligare
förfalla.

Det är inte socialministern personligen
jag vill angripa utan de åsikter som
han, utan att riktigt ha tänkt igenom
dem, i dag kiinner sig tvingad att framföra.
.lag känner honom väl och vet att
han har hjärtat på rätta stiillet och har
ett ovanligt gott förnuft. .lag hoppas att
han inte av något slags prestige kommer
att nu återigen försöka bevisa, att det
inte behövs ungdomsvårdsskoleplatser,
utan verkligen talar ett annat språk, det

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

språk som de myndigheter som har att
göra med detta talar. Utskottet har inte
lättvindigt kommit till denna övertygelse
utan gjort det efter att ha varit i
kontakt med verkligheten.

Snälla herr socialminister, titta på
vårt utlåtande en gång till och gör Ert
bästa för att på detta konkreta sätt ingripa,
så att vi får ett stopp för det som
nu håller på att ske och utan dömande
kan säga: Vi gör vad vi kan för att
hindra nya brott.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till allmänna beredningsutskottets
hemställan.

Fru Torbrink (s) instämde häri.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att jag är
förvånad över utskottsordförandens arroganta
tonfall och de utfall som riktades
mot mig men som senare visade sig
vara rena västanfläktar i jämförelse
med de nordliga vindar, som fru Eriksson
lät svepa fram över socialministern
och hans departement.

F’ru Eriksson talar om ödmjukhet, om
att inte söka sak och om att vi inte skall
rikta beskyllningar mot varandra. Ja,
jag har inte kommit med några beskyllningar.
Och vem har talat om partipolitiska
spekulationer? Inte har jag gjort
det, och inte vet jag att någon annan
före mig gjort det heller.

Vårt motiv för motionen har ju uteslutande
varit, att vi vill försöka få en
rättelse av förhållandena till stånd. Om
nu fru Eriksson inte delar motionärernas
uppfatting, så får hon väl ändå besinna,
att vi var och en äger rätt att
ha vår åsikt. Inte gagnar man saken
genom att ge en framställning sådan
som den fru Eriksson här gjort. Jag vet
inte om det var instämmandena från
mina medmotionärer och några andra
som retade upp fru Eriksson så till den
milda grad. Men fru Eriksson kan ju
inte förmena oss rätten att ha en mening
och då också ge denna till känna. Fru

Eriksson talar om hur oändligt värdefullt
det hade varit och hur mycket
större auktoritet det givit utåt, om vi
samfällt här i riksdagen bildat liksom
en vall. Men detta kan ju inte få ske
intill självutplåning.

Jag skall inte gå in på alla fru Erikssons
utfall utan vill sluta med att bara
säga, att fru Eriksson givit en oändligt
mycket färgstarkare skildring av läget
än motionärerna gjort. Om inte annat
måste det efter fru Erikssons anförande
stå klart, hurdana förhållandena i verkligheten
är.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls försökt
att konkurrera med fröken Wetterström
i fråga om färgstarkhet. Att
jag blivit färgstarkare beror helt enkelt
på att jag talade om verkligheten. Vad
jag ville peka på var främst att man i
motionen visserligen hade ställt krav
men att man aldrig hade ställt krav, där
det verkligen var skäl i att ställa några
krav. Man har endast uttalat sig allmänt,
så allmänt att man liksom inte kommit
fram till vad som skulle ha varit ett
stöd för en aktion.

De som i utskottet deltagit i denna
frågas behandling har nog inte, skulle
jag tro, någon känsla av att det förekommit
någon arrogans från den ena
eller den andra sidan, när vi diskuterade
oss fram till våra slutsatser. Och
någon partipolitik, som jag anser icke
borde ha något utrymme vid bedömningen,
har det inte heller varit fråga
om i utskottet. Det kan emellertid inte
uppfattas på annat sätt än såsom partipolitik,
när man från högerhåll, innan
debatten ens börjat, anser sig böra instämma
i uttalanden, som ingen har
bestritt. De allmänna uttalandena om
kyrkan m. m. är aldrig bestridda, och
en mängd av dessa spörsmål har motionen
icke givit utskottet anledning att
ta upp.

Vad kan det då vara fråga om annat

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

än ett sätt att vilja markera detta: utan
att lyssna till debatten i utskottet eller
till debatten i kammaren så vet vi i alla
fall bättre! Hade det inte varit riktigare
att först delta i debatten här och
därefter ge sin mening till känna, om
man hade något att tillägga? Det tillvägagångssätt
man tillämpar tycker jag
verkar alltför hastigt och för uppgjort
på förhand för att man skulle kunna
påstå, att det endast är saken som är av
intresse.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Vad tjänar det till, fru
Eriksson, att misstänkliggöra varandra
i alla situationer? Jag sade inledningsvis,
att jag hoppades att vi skulle slippa
det i denna kammare. Inte kommer vi
närmare målet på den vägen.

Jag är glad över att höra, att det inte
i utskottet förekommit någon arrogans.
Men då tycker jag det är så mycket mer
beklagligt, att utskottets egen ordförande
uppträder på detta sätt här i
kammaren.

Och när det gäller instämmandena:
Förekommer det inte, fru Eriksson, instämmanden
från fru Erikssons partikamrater?
Denna fråga är inte partipolitisk
— det är min absoluta uppfattning,
och det är uppfattningen också
hos samtliga dem som instämde med
mig.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
gjorde i slutet av sitt känsloladdade
anförande en kringgående rörelse,
som tycktes ha till uppgift att hindra
mig från att gå i svaromål och, som hon
uttryckte det, binda mig vid de uttalanden,
som jag tidigare i debatten dristat
mig att göra. Jag kan inte tillmötesgå
henne i det avseendet — jag kan
inte avhålla mig från att bestyrka de
uppgifter som jag har lämnat kammaren.
Gjorde jag det skulle den slul -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

satsen kunna dras, att jag inte stod för
vad jag sagt för en liten stund sedan.

Fru Eriksson utgick från att jag inte
läst utskottets utlåtande, ty i så fall
skulle jag inte ha kunnat inta den
ståndpunkt och delge kammaren de synpunkter
som jag gjorde. Men jag kan
förvisso, fru Eriksson, garantera att jag
läst utskottsutlåtandet. Min avsikt var
inte att gå in i direkt polemik mot vad
som sagts på ett par punkter i utlåtande
— det ville jag egentligen inte —
men jag ville för kammaren nämna fakta
som i och för sig — det skall jag erkänna
— kan utgöra ett jävande av vad
som sagts i vissa delar av utlåtandet.

Sedan bara ett par upplysningar ytterligare!
Inom parentes vill jag understryka
att just på grund av de egenskaper,
som fru Eriksson tillmätte mig,
har jag inte ansett mig kunna sitta i
socialdepartementet, sedan jag kom dit,
och med korslagda armar betrakta det
tillstånd som för närvarande råder på
detta verksamhetsfält. Det är resultatet
av mina ansträngningar som jag i dag
redovisat för kammaren, och jag anser
och vill slå fast, att fakta är mera gripbara
än känslor. Vad jag sagt och de
uppgifter jag lämnat om de framtida åtgärderna
— provisoriska och av annan
art — som efter någon tid skall ge upp
till 120 nya platser, vill jag inte upprepa
än en gång. Jag hänvisar bara fru
Eriksson till protokollet. .lag kan försäkra
att jag kan stå för dessa uppgifter,
och fru Eriksson skall sedermera
få tillfälle att själv kontrollera detta
när planerna omsätts i praktisk verklighet.

Fru Eriksson vände sig mot den s. k.
överbeläggningen vid ungdomsvårdsskolorna.
Det första jag gjorde, fru
Eriksson, var att undersöka vad som
omedelbart kunde göras för att förhindra
att de ungdomar, som kommit
in på brottets bana, skall gå lösa på
Stockholms gator och annorstädes. Och
vad upptäckte jag? Jo, jag upptäckte —
jag skall endast hänvisa till den sta -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

tistik som jag fått genom socialstyrelsens
försorg — att av de 770 platserna
var, när jag startade min verksamhet,
endast 530 i realiteten belagda. Det innebär,
ärade kammarledamöter, att över
25 procent av platserna reellt inte var
belagda.

Vad gör man i ett sådant läge, fru
Eriksson? Ja, man resignerar inte, utan
man försöker ingripa och man ser till
att beläggningen ökar. Riktigt är, som
fru Eriksson sagt — och det påpekade
jag redan i mitt svar till herr Helén —
att visst skall det finnas en marginal
för intagning av fall, som det på grund
av olika omständigheter är nödvändigt
att ta in. Men att det skulle behöva vara
en så vid marginal som 25 procent, kan
jag inte inse. Skall vi av fruktan för att
nagga på marginalen låta bli att ta in
alla de ungdomar, som Nancy Eriksson
känner så oerhört varmt för, de som går
på gatorna och inte blir omhändertagna?
Det kan väl ändå inte vara meningen,
utan avsikten är väl att vi så långt
möjligt är skall utnyttja de platser som
finns.

Vad har residtatet blivit? Ja, enligt fru
Eriksson har det blivit negativt. Men det
beror på hur man ser saken. När vi
startade denna verksamhet fanns det
200 å 300 ungdomar som ännu inte var
intagna, och när den nu pågått i några
månader finns det omkring ett och ett
halvt hundratal icke intagna.

Fru Eriksson säger: Här går dessa
ungdomar på gatorna. Vi väntar nu på
åtgärder, vi vill komma ifrån surdegen
i Kungsträdgården. Det är just detta jag
har velat göra. Och resultatet har blivit
att antalet icke oväsentligt har sjunkit.
Fru Eriksson frågar vidare: Men
vad blir då nästa gång resultatet? Och
så refererar hon till den förrädiska statistiken.
Hon hänvisade till att jag hänvisat
till statistiken, men allt berodde
på hur man tydde den. Fru Eriksson
nämner att beläggningen på ungdomsvårdsskolorna
ökat med 40 procent. Det
är riktigt, skulle jag tro; jag har inte

kontrollerat uppgiften men utgår ifrån
att den kan vara riktig. Vad har då
skett?

Jo, regeringen har vidtagit åtgärder
som statsutskottet och riksdagen för
någon tid sedan uttalat sig för, nämligen
att vi borde tillse att beläggningen blev
större på dessa skolor. Då invänder fru
Eriksson: Ja, men samtidigt har rymningsprocenten
ökat med 70 procent.
Javäl, men är det så märkvärdigt? Klart
är att om det är flera elever på skolorna
blir risken för att förhållandevis flera
kommer att rymma större. Ville jag
komma ifrån rymningsrisken helt och
hållet skulle jag ta in endast ett mycket
ringa antal elever på skolorna. Då skulle
rymningsprocenten minska högst väsentligt.
Men, fru Eriksson, man kan
inte gripa sig an med dessa problem på
det sättet. Då kommer man inte till rätta
med dem.

För att updvika allt missförstånd vill
jag påpeka att jag ingalunda, såsom fru
Eriksson antydde, med mitt anförande
velat bibringa kammaren den uppfattningen,
att allt är bra som det är. Jag
har tvärtom understrukit att vi tvingas
bygga ut ungdomsvårdsskolorna. Men
jag sade samtidigt att det är inte riktigt
att komma till riksdagen och begära,
att vi skall bygga nya ungdomsvårdsskolor,
när de redan har en kapacitet,
som både vad platsantal och personaltillgång
beträffar medger att vi tar
in 770 elever i runt tal, medan där endast
finns omkring 540. Eftersom vi vet
att varje plats, som jag också påpekat,
kostar — om jag inräknar de personalbyggnader
som måste till — i runt tal
80 000 kronor, medför en utökning med
200 platser en kostnad på omkring 15
miljoner kronor.

Jag har medgett att de platser vi har
inte räcker, men vad jag kan begära är,
att man såvitt möjligt utnyttjar dem.
Som ett bevis för att jag inte anser det
nuvarande platsantalet vara tillräckligt
har jag också nämnt, att vi inom socialdepartementet
har utarbetat en plan som

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

innebär, att vi kan ta in ytterligare mellan
100 och 120 elever. Diskussionen
härom kommer inte att leda till några
resultat, om inte alla parter har den
goda viljan. Jag hoppas att vad som här
sagts inte skall uppfattas som att personalen
på dessa skolor känner sig utpekad
för att den inte vill göra vad på
den ankommer. Jag vill tvärtom slå
vakt om denna personal. Jag vet, som
jag sade i mitt förra anförande, att den
har ett hårt och mödosamt arbete, att
det är mycket delikata problem den
måste ta itu med. Sådant som fru Nancy
Eriksson gav exempel på och som gör,
att personalen kan bli nedslagen, kan
inträffa när som helst och var som
helst på dessa anstalter, ty de människor
man tagit hand om är defekta och sjuka.
Vad jag velat undvika i denna debatt
är att det skulle uppstå en prestigestrid
mellan utskottet och mig. Det har aldrig
varit avsikten. Jag trodde helt enkelt
att riksdagen skulle vara intresserad av
att få ta del av vilka ansträngningar jag
verkligen gjort för att snabbt komma
till rätta med problemen och snabbt tillmötesgå
inte minst de önskemål, som så
klart lyst fram i fru Nancy Erikssons
anförande nyss, nämligen att dessa ungdomar
som går på gatorna skall omhändertas
så tidigt som möjligt Ty bättre
än ingen vård alls är den vård som man
kan ge, låt vara medelst provisoriska
åtgärder. I de planer jag lagt upp finns
också medtagna ett och annat barackbygge,
där man kanske kan inhysa sådana
unga människor vilka inte är så
benägna att rymma som andra.

Jag har bara, herr talman, velat göra
detta korta klarläggande för att förekomma
missförstånd, som annars skulle
ha kunnat uppstå genom Nancy Erikssons
anförande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Socialministern säger,
alt bättre än ingen vård alls är, att man
proppar in så fullt som helst i ungdoms4
— Andra kammarens protokoll 1958. A

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

vårdsskolorna. Han uttrycker sig visserligen
finare. Det kan inte vara riktigt
att förfara så.

Vi har inte kommit till vår uppfattning
att det behövs platser genom att
bara sitta och räkna. Genom kontakt
med dem som har hand om vården har
vi fått klart för oss, att det inte kan bli
någon verklig vård, om man har 13 intagna
på en sluten avdelning för 8. Det
var fallet vid det tillfälle då överfallet
skedde. Jag är övertygad om att man
inte kan lämna vård på det sätt som är
avsett, alltså en differentierad vård, när
man har ett klientel hoprafsat hur som
helst och då det är nödvändigt att flytta
bort någon för att ögonblickligen sätta
in dem som kommer sist.

När socialministern säger, att hans
uppgifter bör vinna tilltro, säger jag
med samma fog, att de uppgifter jag har
lämnat är givna från det håll, där man
har ansvaret för dessa frågors handläggning.
Alltså är inga av sifferuppgifterna
om nuvarande beläggning eller
uppgifterna om hur långt man har kommit
med föreslagna anstaltsbyggen, gripna
ur luften.

De ansträngningar att skaffa fram
platser som har gjorts är inte sådana,
att man kan lita till dem i någon avsevärd
grad. Hittills har de, såvitt jag förstår,
ställt till mera ohägn än nytta. Man
har inte kommit en bit längre med att
hyfsa några ungdomar. Man vinner ingenting
med att ha karusellen i gång.
Stuva in ungdomar så att man inte kan
sköta dem på anstalter, så att de rymmer
ifrån i brist på bevakning. När de
rymmer, begår de nya brott, det blir
nya domar och nya beslut om omhändertagande.
Är det någon mening? Nej.
Det kostar ganska mycket pengar och
bereder ungdomarna mycket lidande
och allmänheten bekymmer. Samma ungdomar
kommer åter och åter inför domstol.

Jag tror inte att man kan vänta på att
hinna bygga anstalter. Men jag tror det
finns möjligheter att köpa eller hyra ett
r It i:i

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

par anstalter. Det skulle nog löna sig
rent ekonomiskt att göra det nu för att
få litet andrum för vidare planering.
Jag tror inte riksdagen skulle ställa sig
avvisande till sådana förslag. Däremot
tror jag att riksdagen kan komma att
ställa sig något tveksam inför alltför
vidlyftiga framtidsprojekt, om man tänker
sig att i fortsättningen ha mycket
dyrbara ungdomsvårdsskolor för långtidsbehandling.
Det finns nog möjlighet
till provisoriska åtgärder utöver dem
som socialministern har nämnt. Jag tror
också att han funderar på sådana och
därför inte behöver känna sig alltför
kränkt, om han får stöd från riksdagen
i dessa strävanden.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Nej, fru Nancy Eriksson,
jag känner mig inte kränkt av vad
fru Eriksson sagt här i dag. Som jag
förut sökt klarlägga för henne, har jag
velat för riksdagen redovisa de åtgärder
som har vidtagits och de åtgärder
som för den närmaste tiden har planerats
av socialdepartementet, allt för att
tillmötesgå de intressen hon företrätt.

Man bör inte utan vidare slå fast, att
vi med de åtgärder vi vidtar stuvar in
unga människor på anstalter, ty vad har
inträffat? Jo, på de 770 platser som finns
tillgängliga var det, då vi satte i gång
vår aktion, endast 536 närvarande elever,
men i dag är det 651 närvarande
elever. Kan man då tala om att man
stuvar in ungdomar, bara därför att fru
Eriksson kan ta fram ett exempel på att
det vid någon tidpunkt på en sluten avdelning
varit 13 intagna, där det enligt
hennes första anförande skulle ha
varit 9, vilken siffra enligt det senaste
anförandet hade sjunkit — jag märkte
det -— till 8? Även om man kan påvisa
sådant, är det väl inte uttryck för att
man allmänt sett stuvar in unga människor
på anstalterna.

Jag vill vidare säga, att de uppgifter
som jag har lämnat har jag erhållit ge -

nom medverkan av de myndigheter som
har hand om dessa unga människor. Socialdepartementet
har vid en viss tidpunkt
varje månad, som jag påvisade i
ett tidigare anförande, tagit in uppgifter
om hur många det varit i skolorna
vid respektive tidpunkter.

Till slut säger fru Nancy Eriksson att
vi bör köpa eller hyra. Det är precis vad
som ingår i mina planer, och jag kan
bara som ett exempel på detta nämna
att jag från ecklesiastikministern inom
den närmaste tiden kommer att överta en
skola, nämligen Bärby-Broby i Uppland,
som just bör kunna inrättas till ungdomsvårdsskola.
Detta är ett uttryck för
att jag inte anser att de nuvarande förhållandena
är tillfredsställande, men
det är också ett uttryck för att vi snabbare
än på den omväg, som det innebär
när man måste bygga nytt, försöker
utnyttja varje chans att skaffa platser
i enlighet med de önskemål, som utskottet
har givit uttryck åt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Siffran skall vara 8.
Det var en överbeläggning med fem på
den slutna anstalten.

Sedan vill jag säga att denna matematik,
som socialministern använder,
naturligtvis är riktig, om man bara ser
till siffrorna. Men innebörden därav är,
att när en elev rymmer från en anstalt
skall platsen beläggas med någon annan,
även om han rymmer på lördagen och
kommer igen på måndagen. När han
häktas för brott och är borta för förhör
skall platsen beläggas med en annan.
Enda möjligheten att alltid ha »samtliga
närvarande» är att skyffla in på det
sättet. Är eleven hemma på permission
måste samma sängväxling ske. När terminen
är slut och en skolelev är hemma
på semester, skall också hans säng
beläggas. Det är därför man kan få ett
stort frånvaroantal. Men skulle vi tilllämpa
den matematiken överallt, skulle
vi aldrig få någon bostadsbrist någon -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

stans. Det går inte att sköta skolan på
det sättet.

Jag vågar inte uttala mig om huruvida
det tidigare har funnits en sådan nonchalans
vid beläggningen av platserna,
men jag har sett redovisningen nu, och
nuvarande beläggning är möjlig därigenom
att man aldrig har någon säng som
väntar på ungdomarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Kära fru Eriksson, som
bestrider riktigheten av mina siffror,
hur förhåller det sig egentligen? Hon
säger att det inte finns någon möjlighet
att inrymma någon som gett sig i väg.
Vi har 770 platser, och vi har ökat de
faktiskt närvarande från 536 till 651.
Men jag kan inte få det till annat än att
skillnaden mellan 770 och 651 är 119.
Då kan det väl vara något utrymme
över till sådana som rymt. Nu säger fru
Eriksson att de inte kan komma tillbaka
till precis samma anstalt där de
förut varit. Det är möjligt, men det är
väl inte alldeles självklart att en ung
man, som gett sig i väg på rymmen,
till varje pris skall komma tillbaka till
samma anstalt. Allting kan inte bli fulländat,
när vi inte har alla de resurser
och möjligheter vi skulle önska. Men vi
kan väl försöka handla efter enkelt
sunt förnuft. Men då skall man inte bita
sig fast vid förutfattade ståndpunkter,
och det är precis vad jag inte gjort. Jag
har försökt att med oförvillade ögon gå
till verket, och jag måste säga att det
hittills har lett till vissa resultat.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Han behöver inte komma
tillbaka till samma anstalt. Men om
det är en grabb som rätteligen hör hemma
på en viss anstalt, kan han nu inte
sättas in där, därför att det inte finns
någon plats ledig, och han ingår väl i
de 119 vid det tillfället. Det är inte rådligt
att han sätts på ett skolhem, om

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

han nått den åldern och visat sådana
talanger att han tagit sig ut några gånger
från ungdomsvårdskolan. Det är inte
heller rådligt att han sätts bland ett
hyggligt klientel, om han visar sig vara
en mentalt skadad individ. Han bör då
vara på Lövsta.

Det är just dessa förhållanden vi fått
klara för oss i utskottet, och vi kan inte
överge den uppfattning som vi där bildat
oss, nämligen att det här inte finns
möjligheter att räkna platser över hela
fältet, utan man får säga: Finns det
plats för detta slags yngling, finns det
plats för denna flicka på en för henne
lämpad anstalt i dag? Det hjälper henne
inte om det finns plats för en som
är fem år yngre eller en som är av helt
annan karaktär.

Herr förste vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! »Den som klankar på
ungdomen börjar själv bli gammal» —-den tesen har man hört många gånger.
Men varken utskottet eller de talare,
som uppträtt här i kammaren, har förvisso
haft någon avsikt att klanka på
ungdomen. Att talet om den ökade ungdomsbrottsligheten
under senare år fått
förnyad styrka, saknar inte grund. Kriminalstatistiken
uppvisar eu fortlöpande
ökning av brottsligheten under det
senaste decenniet, och särskilt oroande
är just utvecklingen av ungdomsbrottsligheten.
Detta har också framhållits såväl
i utskottets utlåtande som i statsministerns
interpellationssvar.

I fråga om ungdomsbrottsligheten
skulle jag här först och främst vilja
anföra ett par synpunkter.

Majoriteten av vår ungdom är helt
visst både sund, ambitiös och framåtsträvande.
Denna ungdom träffar vi inte
minst i det rikt förgrenade föreningslivet,
inom de kristna, ideella och sportsliga
ungdomssammanslutningarna. Ytterst
sällan händer det att ungdomar,

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

som varit med i dessa föreningar, kommer
in på brottets bana. En av motionärerna
har här nyss understrukit ungdomsorganisationernas
betydelse och
det är riktigt att så sker; deras värde
kan nog inte överskattas i detta sammanhang.
Den saken har ju framhållits
i utskottets utlåtande, och man skulle
därtill bara vilja lägga, att samhället
inte får vägra att ge denna ungdomsverksamhet
sitt stöd och sin hjälp —
det gäller inte minst utbildningen av
ungdomsledare.

Den andra synpunkten är den, att när
vi diskuterar dessa problem sker det
givetvis för att söka finna utvägar att
råda och hjälpa de vilsekomna unga.
Så har i varje fall vi inom beredningsutskottet
sett på problemet, och jag är
glad över den saklighet som präglat utskottets
diskussioner och den höga grad
av samstämmighet som kommit till synes.
Det måste ju vara av värde att utskottet
kunnat framlägga ett så enigt och
positivt utlåtande, och jag hoppas att
förslagen skall tagas ad notam av dem
det vederbör.

De orsakssammanhang som ligger bakom
ungdomsbrottsligheten är säkert, såsom
utskottet framhåller, både många
och svårtydda. Utöver den ökade frestelsemängden
och urbaniseringen har
vi särskilt nämnt spritmissbruket och
de ungas hemmiljö. En av de ungdomsvårdsskolerektorer,
som varit föredragande
i utskottet, uppgav att 80 procent
av pojkarna kommit från alkoholiserade
hem. De återstående 20 procenten hade
kommit från skenbart normala hem, där
dock slitningar och oenighet satt sin
prägel på tillvaron. Den som under åtskilliga
år suttit med och dömt i nämndmål
har gjort precis samma erfarenhet.
I den övervägande delen av brottmålen
har spriten haft en större eller mindre
skuld till det hela. Borde inte detta
mana till en omprövning från den vuxna
generationens sida? Borde vi inte ge
det uppväxande släktet ett bättre föredöme
i fråga om alkoholfritt sällskaps -

liv? Och borde inte minst samhällets
officiella företrädare gå i spetsen och
låta åtminstone representationsmåltiderna
bli spritfria? Vi har härvidlag ett
mycket stort ansvar för de unga.

Detsamma gäller naturligtvis hemmen,
som ju är samhällets grundvalar. Vi har
bär i landet kommit ganska långt då
det gäller att skapa social och ekonomisk
trygghet, men vi har i mycket hög
grad försummat samlevnadsproblemen.
Det är ofta dåligt ställt i fråga om kontakten
med och förtroendet för föräldrarna.
Sämst är det naturligtvis i de
alkoholiserade och av viss brottslighet
präglade hemmen. Men även i till synes
välskötta hem saknar föräldrarna många
gånger verkligt intresse för barnens problem
och skjuter gärna ifrån sig ansvaret
på skolan och samhället. Båda makarna
arbetar kanske utom hemmet, och
barnen får i stor utsträckning sköta sig
själva. De s. k. nyckelbarnen har inte
längre ens nyckeln om halsen. I stor utsträckning
får de hålla till utomhus och
under sådana omständigheter uppmuntras
givetvis ligabildningen.

Skola och hem måste samarbeta, inte
minst när det gäller uppfostringsproblemen.
Vid en skolkonferens berättade
nyligen en lärarinna, att hon fått följande
svar då hon ringt upp en mamma:
»Jag bär minsann haft fyra barn i skolan,
men ännu har jag inte behövt bli
bekant med någon lärare.» När det låter
på det viset, är någonting på tok. Har
inte skolan föräldrarna med sig, då är
uppgiften ganska hopplös. Skolans karaktärsdanande
betydelse får inte förbises.
Skolan skall, såsom det heter i undervisningsplanen,
»utforma hela barnet,
även på känslo- och viljelivets område».
Enligt mitt förmenande ger inte
minst kristendomsämnet läraren möjligheter
till moralisk vägledning och meddelande
av fasta normer för livsföringen,
och detta tillfälle bör utnyttjas.

Om skolan rätt skall kunna fylla sin
uppgift, måste också kravet på mindre
skolklasser och mindre skolenheter till -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

godoses. Man skulle även gärna vilja
se mera initiativ av det slag som tagits
i Örebro, där barnavårdsnämnden, skolan
och polisen gemensamt skickat ut
en broschyr med rubriken »Det gäller
våra ungdomar». I denna pekar man på
vådorna av att de unga får springa ute
så länge om kvällarna. Ungdomar på 13
och 14 år bör vara hemma senast klockan
21 och de yngre barnen ännu tidigare.
Utskickandet av denna broschyr
har följts av konferenser med föräldrarna
i dessa frågor.

Då det gäller ungdomen och dess vägledning
och fostran har emellertid hela
släktet sitt ansvar. Ingen kan leva isolerad,
utan vi utövar alla på gott och ont
ett inflytande på vår omgivning. Vi är
sålunda alla medbestämmande i fråga
om vårt lands framtid och därmed även
då det gäller det unga släktet.

För att kunna hjälpa och tillrättaföra
de unga, som kommit vilse, måste vi se
till att praktiska och tillräckliga åtgärder
blir vidtagna. Till vad som i detta
avseende säges i utskottets utlåtande
vill jag endast göra några få randanmärkningar.

Den utvidgning och komplettering av
den villkorliga domen med böter och
även korttidsarrest, som strafflagberedningen
föreslagit, har utskottet anslutit
sig till. Jag tror att det är välbetänkt
och välbehövligt med sådana utvidgade
möjligheter, och det är angeläget att
dessa snarast blir lagfästa.

Vad ungdomsvårdsskolorna beträffar
vill jag särskilt framhålla nödvändigheten
av att tillräckligt med vårdplatser
åstadkommes, så att differentieringen
av klientelet kan upprätthållas. 1 denna
fråga vill jag helt instämma med utskottets
ordförande. .lag tror att den
statistik, som lämnats från statsrådsbänken,
utgör i ganska hög grad en
skönmålning av läget. Det är just genom
det olämpliga sammanförandet av ungdomar
som det dåliga inflytandet ökar
och rymningarna blir allt fler. Jag tror
att det är riktigt vad en av de tidigare

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

cheferna för Lövstahemmet, dr Hans
Hartelius, skrivit: »Rymningsfrekven sens

nedgång har ej så mycket att göra
med lås som med det faktum, att ''behandling’
gör tillvaron på skolan meningsfylld
och rymningen från skolan
meningslös.»

Att göra vistelsen på skolan eller hemmet
meningsfylld, är något som inte
minst ankommer på den personal i olika
grader som där finns. Personalen utför
också helt visst ett många gånger både
krävande och uppoffrande arbete. Jag
vill därför särskilt understryka utskottets
uttalande nederst på sidan 22 om
behovet av utbildningskurser inte minst
för vårdarpersonal. Genom enskilda initiativ
har en del sådana kurser varit
ordnade, och enligt vad som försports
bl. a. från Lövsta har de också slagit
mycket väl ut. En utökad och väl planerad
sådan utbildning bör sålunda
komma till stånd.

De föreslagna utredningshemmen bör
snarast ordnas. Det måste ju vara meningslöst
att släppa de unga vid fängelseporten
på grund av platsbrist och så
låta dem föras ut till nya frestelser och
kanske fortsatt brottslighet. Vid utskottets
besök i polishuset på Kungsholmen
berättades om en femton års pojke som
på fem månader hade stulit femton bilar.
Efter varje anhållande hade han
släppts ut igen för att naturligtvis gå
tillbaka till sitt gamla gäng och sedan
begå nya brott. Så kan det givetvis inte
få gå till. För min del finner jag det
mest naturligt och ändamålsenligt att
dessa utredningshem, där de omhändertagna
unga förvaras under tid då undersökning
pågår, förlägges nära intill de
stora städerna. Ungdomsbrottsligheten
iir visserligen inte bara ett storstadsproblem,
men dess största utbredning bär
vi dock i de större städerna.

Till sist vill jag understryka det nödvändiga
i att — som riksåklagaren också
framhållit — väntetiden förkortas
dels mellan brottets uppdagande och
domstolsutslaget och dels från detta till

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

verkställigheten. Uppklaringsprocenten
för tillgreppsbrott har också sjunkit i
oroande grad. Det bör inte få vara på
det sättet, som någon uttryckt det, att
det t. ex. i Stockholm är större risk att
bli fast för felparkering och felkörning
än att bli tagen för stöld och tillgrepp.
Man har berättat om en pojke, som stulit
bortåt femtiotalet bilar innan han
blev ertappad. Säkert har riksåklagaren
rätt i att »risken för upptäckt är en
betydelsefull brottsavhållande faktor —
under förutsättning att denna risk är
stor».

Vi har, ärade kammarledamöter, säkerligen
tillräckligt många utredningar
på detta område. Vi behöver knappast
flera — frånsett en kriminologisk forskning
på längre sikt. Nu gäller det främst
att gå »from sounds to things» och att
handla snabbt. Det förhåller sig visst
inte så, att utskottet är anhängare —•
som någon stockholmstidning uttryckt
det — av ett låtgåsystem. Vi fordrar
tvärtom snabba och effektiva åtgärder.
Ingen i utskottet tror att de föreslagna
åtgärderna och påpekandena skall ställa
allt till rätta, men tillsammantagna och
i förening med ett ökat allmänt ansvar,
varom jag tidigare har talat, bör de
dock vara goda hjälpmedel att få vår
svenska ungdom in på goda och riktiga
vägar.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag vill börja mitt anförande
med att göra ett konstaterande.
En av denna kammares ledamöter
har skrivit under både motionen och
utskottsutlåtandet. Ändå skiljer de sig
ganska väsentligt åt, och det märktes
också att huvudmotionären och de som
instämde i hennes anförande inte var
till freds.

Utskottet har inte kunnat följa motionärernas
huvudförslag om »hårdare
tag» och strängare straff och därmed
införande av specialanstalter för korttidsbehandling.

Fru Wallerius-Gunne kan säkert för -

svära sig själv. Men jag vill ha sagt att
förhållandet inte är så konstigt. Det går
bra att på avstånd ha bestämda meningar
om det mesta här i livet, inte minst
då det gäller ungdomsbrottsligheten,
men förhållandena ter sig annorlunda
då man tittar på dem litet närmare.
Detta har nu utskottet gjort efter bästa
förmåga.

Man kan naturligtvis som motionär
göra två ting; antingen blunda och vidhålla
sina ståndpunkter eller böja sig
för fakta.

Det är ungefär samma utveckling
man upplever i så många andra sammanhang,
inte minst som socialvårdare.
Folk talar om dalt och slöseri, men då
det enskilda fallet kommer inför ögonen
på samma personer, bytes ofta detta
tal i förståelse och inte sällan även i
förebråelser att samhället inte hjälper
tillräckligt.

Det står alltså klart för oss som delar
utskottets uppfattning att vi vill att
samhället skall fullfölja den humana linje,
som samhället tidigare slagit in på.
Vad som emellertid fattas är resurserna.
Parollen bör vara: »Låt den humana
linjen få resurserna.» Detta bör givetvis
inte hindra att man reformerar
och effektiviserar. Utskottet är i hög
grad inne på den linjen. Jag skall inte
vidare kommentera detta utan bara
framställa ett fromt önskemål om att
samhällets kvarnar må mala fortare.

Tillåt mig, herr talman, att i denna
debatt plocka fram några för ungdomen
förmildrande omständigheter.

Det finns ett uttalande i en babylonisk
kilskriftstext, som ibland brukar
anföras och som i dag verkar högst aktuellt.
Det lyder så här: »Ack och ve,
ungdomen är inte som förr. Den lyder
inte de gamles råd.» Det lär vara ungefär
3 000 år gammalt och man undrar
i sitt stilla sinne om ungdomen möjligen
för 4 000 år sedan lydde sina föräldrar
bättre.

Ett faktum är nog att de äldre i alla
tider varit bekymrade för de unga. Ofta

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

talas det om att de unga uppför sig
mycket egendomligt. För den äldre människan
framstår ofta den egna ungdomstiden
som ljus och vacker. Man glömmer
vilken besvärlig tid det var. Jag
har också här ett citat, men nu från
nutiden. Harry Martinson har så träffande
sagt: »Det är med ungdomstiden
som med sjösjukan, man skrattar åt den
— men först efteråt.»

Det är egentligen något fantastiskt
som händer när den unga människan
kastar loss från sina föräldrar och blir
en egen individ och en personlighet.
Jag tror att det är just denna frigörelseprocess
som skapar osäkerhet och att
detta är den egentliga orsaken till att
brottsligheten proportionellt sett är
större bland ungdom än bland äldre.

Det talas om ungdomsbrottslighetens
fantastiska ökning. Man har en känsla
av att nästan var och varannan ung
människa är brottslig. Jag skall naturligtvis
inte förringa allvaret i talet om
ungdomsbrottsligheten, men man undrar
nog ibland om inte det ändå överdrives
en hel del.

Det framgår av statsministerns svar
i dag, att straffregisterbrottsligheten per
100 000 av medelfolkmängden i åldersgruppen
15—17 år stigit från 522,3 år
1950 till 800,2 år 1950. Motsvarande siffra
är för åldersgruppen 18—20 år 568,8
år 1950 och 857,7 år 1957. ökningen är
allvarlig, det är inte tu tal om den saken,
men man skall då ha klart för sig
att också ungdomskullarna ökar i ungefär
motsvarande grad. 14—18-åringarna
ökar mellan 1950 och 1901 från 415 000
till 035 000, en ökning med 50 procent.
Man kan ju litet hädiskt säga att ungdomsbrottsligheten
faktiskt har rätt att
öka i motsvarande grad utan att ungdomen
kan tillvitas att bete sig sämre och
mera asocialt än tidigare.

Vi skulle också med samma rätt kunna
erinra om att ungdomens studieintresse
stiger alldeles fantastiskt. Våra
folkhögskolor är överfulla och yrkesskolorna
slår alla rekord. Det är nog ett

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

faktum, att varhelst man har med ungdom
att göra, så får man nu och de närmaste
åren räkna med rekordsiffror.
Men »var plåga har sitt eget skri, blott
hälsan tiger still».

Nåväl, om man så kan konstatera att
ungdomstiden var särskilt svår för den
äldre generationen, så är den naturligtvis
inte bättre nutilldags. Vi lever i ett
föränderlighetens samhälle, sade statsministern.
Ja, ett högst föränderligt
samhälle. Vad som hanns med på 100
år tidigare klaras nu av på 10 och
mindre. Detta har naturligtvis sin betydelse.
Lå mig nämna några punkter.

Herr Nelander var inne på urbaniseringen,
den aldrig sinande strömmen av
människor från glesbygd, via samhälle
och tätort och som sista punkt i tillvaron
storstaden. I vissa fall sker omflyttningen
direkt. Det är alldeles klart
att detta skapar problem. Den sociala
kontroll, som finns hemma i den lilla
byn, mister nästan hela sitt grepp i storstadens
miljö. Det är inte lätt för ungdomarna
att orientera sig bakom de
bländande neonljusen, som döljer så
mycket av ihåligheten i tillvaron. Det
är inte lätt för ungdomen att skilja mellan
äkta och oäkta. När det går som
värst blir många på nåd och onåd utlämnade
åt sutenörer och hallickar.

Men urbaniseringen för också med sig
att familjegruppen ytterligare splittras.
Detta hör ju samman med industrialiseringen
och är av gammalt datum. Familjegruppen
var förr en arbetsgemenskap.
Så är det inte längre. Fadern
jobbar i varje fall utanför hemmet. Det
händer även att modern gör det, ibland
för glädjen att få arbeta i ett yrke,
ibland för standardens skull och ibland
av en tvingande nödvändighet. Problemet
sammanhänger också med kvinnans
frigörelseprocess, vilket naturligtvis
inte gör det mindre komplicerat. Emellertid
måste frågan lösas på något sätt.
Är svaret månne deltidsarbete? Må andra
svara på den frågan. Barnen fordrar
emellertid sitt; trygghet, kärlek, värme

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

och ett hem där någon tar hand om
dem och har tid med dem.

Vi märker också — ärade kammarledamöter
— en annan splittring, som
är svårare och av mera genomgripande
art — nämligen skilsmässorna. De ökar
ständigt i vårt land och närmar sig
nästan amerikanska mått. Vad en skilsmässa
betyder i ett äktenskap där det
finns barn vet var och en som något
kommit dessa problem in på livet. Den
ensamma moderns roll är sannerligen
inte avundsvärd.

Man kan också lägga märke till att
uppfostringsidealet har ömsat skinn.
Efter att tidigare ha haft den stränga
uppfostran med risbastu och yttersta
stränghet har vi nu fått en fri fostran.
Man kan inte komma ifrån att delta är
en riktig utveckling. Stryk har sannerligen
inte fattats ungdomsskoleeleverna
eller ungdomsfängelseklientelet. Faran
är dock att friheten har missuppfattats
och blivit en frihet från uppfostran.
Ingenting kan naturligtvis vara värre.
Fasta normer och klara linjer behövs
sannerligen och kan inte skada någon.

Vet vi egentligen hur vi vill ha det i
vårt samhälle? Skolkommissionen sade
i sitt betänkande 1948, att man ville att
skolan skulle vara med om att fostra
karaktärsfasta, sanningsenliga, rättrådiga
och samarbetsvänliga individer.
Samma krav kan väl ställas på hemmens
fostran. Men genomför vi det i praktiken?
Är inte poängjakten och de vassa
armbågarna de attribut som betyder
mest i vårt konkurrenssamhälle? När
får vi egentligen den riktiga vi-andan?
Här råder stor osäkerhet och frågan är
väl om inte riksdagen — kanske man
kan säga det mera på skämt, men jag
försäkrar er att det hos mig ändå ligger
ett djupt allvar inunder — borde tillsätta
ett idéutskott som fick i uppdrag
att svara på frågan, vad för slags människor
vi vill ha i nästa generation och,
när man fått svar på den frågan, också
ange riktlinjerna för den fostran man
eftersträvar.

Det kommer att sägas mycket här i
dag skulle jag tro, om de goda hemmens
betydelse. Ja, herr talman, vem önskar
inte goda hem! Om vi till 100 procent
hade det, skulle brottsligheten i framtiden
kunna inskränka sig till de »svarta
fåren». Emellertid, och det är det
verkligt svåra, kan man inte lagstifta
om goda hem och god miljö. Kanske
står ändå riksdagen på den väsentligaste
punkten maktlös, vilket visar politikens
begränsning. Vad riksdagen emellertid
kan göra är att visa på konkreta åtgärder
för bekämpande av ungdomsbrottsligheten.
Utskottet har diskuterat en del
sådana åtgärder, och i allt väsentligt
ansluter jag mig till vad det har anfört.
Jag vill dock be om tid för att kommentera
ett par punkter, som jag anser
ganska väsentliga. De har varit uppe
här tidigare i dag, varför jag kan bli
ganska summarisk. Det gäller framför
allt den förebyggande och eftervårdande
verksamheten.

Låt mig då allra först peka på den
utveckling som skett här i landet genom
att man försökt »avkriminalisera» ungdomsbrottsligheten.
Tanken är ju den
att man inte skall ställa den unge lagbrytaren
inför domstol och sätta honom
eller henne i fängelse. Socialvården, och
då speciellt barnavårdsnämnden, skall
sköta samhällets reaktion. Det är väl
ingen tvekan om att detta är en riktig
linje för oss här i Sverige.

Det är naturligtvis då nödvändigt, att
barnavården lämnas de resurser som
den behöver. Jag är inte alldeles säker
på att så är fallet. Visserligen är frågan
om ungdomsbrottsligheten i stort sett en
storstadsföreteelse, men landsbygdens
ungdomar följer inte heller alltid lagar
och förordningar. Finns det utbildad
personal att tillgå och har den tillgängliga
personalen tillräcklig utbildning
och erfarenhet? Jag har för min del mina
dubier. Statsministern var i sitt svar
inne på nykterhetsvården. Den som något
sysslat med den saken vet hur svårt

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

det är att få nykterhetsvården i vårt
land att fungera.

Den mest frapperande bristen är dock
avsaknaden av en väl utbyggd psykisk
barna- och ungdomsvård. I storstäderna,
i Värmlands län och på några andra
platser finns den i någon mån, men på
sina håll saknas den helt och hållet.
Och det ser också ut som om den skulle
dröja. Man förstår barnavårdsnämndernas
villrådighet. Utan att ha någon övertro
på läkares förmåga att sitta inne
med den hundraprocentiga sanningen,
tror jag ändå, att man här skulle kunna
få värdefull hjälp. Frågan är om inte
vi i vårt samhälle måste tänka om en
hel del. Vi anser det vara helt naturligt
att kroppslig sjukdom skall botas och
att ingen möda får lämnas ospard i
det fallet, men när det gäller själsliga
svårigheter brister det ännu tyvärr ganska
mycket.

På senare tid har samhället, med de
statliga myndigheterna i spetsen, kommit
på att man i brottsförebyggande syfte
borde stödja föreningsverksamheten
för ungdomen. Detta har givit uppmuntrande
resultat. Vissa kommuner har också
tagit lovvärda initiativ. Jag kan inte
heller låta bli att nämna allmänna arvsfonden
i detta sammanhang. Förra året
utdelades över två miljoner kronor till
byggnadsverksamhet och dylikt för ungdomsverksamhet.

Emellertid kämpar man ute i föreningarna
med stora problem av ekonomisk
art. Låt mig till protokollet ändå
läsa in ett enda exempel för att belysa
detta. En frikyrkoförsamling diskuterade
i många år att bygga ungdomslokaler.
Man hade ledare och man hade ungdomar.
Till slut enades man om ett förslag
som skulle kosta 110 000 kronor.
Man fick av allmänna arvsfonden 25 000
kronor, vilket belopp naturligtvis tacksamt
mottogs, men det återstod ändå
85 000 kronor som skulle insamlas och
lånas upp. Även om församlingen samlar
in ytterligare 20 000 kronor, kommer ändå
de årliga omkostnaderna att bli mel -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

lan 4 000 och 5 000 kronor, och det kan
naturligtvis vara mycket svårt för en
grupp människor, som endast omfattar
ungefär 100 personer att åstadkomma
detta belopp. Jag frågar mig om man
inte från riksdagens sida borde undersöka
om det finns ytterligare möjligheter
att vidga samhällets hjälp. Skulle det
inte kunna utfärdas generösare bestämmelser
med ränte- och amorteringsfria
lån?

Låt oss återvända till den ungdom som
har kommit på glid. Det är alldeles klart,
att en barnavårdsnämnd tänker sig för
både en, två och tio gånger innan den
skickar en flicka eller en pojke till en
ungdomsvårdsskola. Betänkligheterna
har härvidlag blivit större under senare
år, och för närvarande är det trots socialministerns
ganska ljusa syn på saken
svårt att få in ungdomar på skolorna.
Vilka är då de första åtgärder som
en barnavårdsnämnd vidtar? Jo, det utfärdas
naturligtvis en varning, som är
allvarlig nog men som inte innebär något
ingripande i den unges görande eller
låtande. Nästa steg är övervakning och
därmed är jag inne på det som jag särskilt
ville beröra, övervakning är för
övrigt ett oegentligt ord. Det är bara
svårt att finna något annat och mera
adekvat.

Det råder brist på övervakare här i
vårt land. Utskottet pekar på att vi har
48 skyddskonsulenter och assistenter,
som skall övervaka omkring 10 000 fall.
Vid sin sida har de många frivilliga
krafter, men inte tillräckligt många.
Skyddsvärnet i de större städerna sköter
i stort sett denna uppgift, men det är
litet oklart var gränsen går mellan dessa
två institutioner. Men om en övervakare,
låt vara eu tjänsteman och med
jobbet på heltid, har 50—60 övervakningsfall,
kan de ärade kammarledamöterna
räkna ut resten. Det blir något av
»kom upp på fredag» eller något annat
till den det gäller. Så hade man väl inte
menat, att denna vårdform skulle verka.

Jag tror inte, herr talman, att man har

Nr B 13

Tisdagen aen 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

något annat att göra än att ta fram penningpungen
också i det bär fallet. Det
kostar ungefär 40—50 kronor per dag
att ha en ungdom på ungdomsvårdsskola,
och inom parentes vill jag nog
säga, att jag inte tycker att det är så
avskräckande. Det kostar mellan 50—60
kronor att ha en människa på sjukhus,
och det kan vara lika viktigt att hjälpa
en urspårad ungdom som en människa
som är kroppsligt sjuk. När det gäller
övervakning betalar samhället 50 öre
per dag. Jag frågar mig om man härvidlag
inte borde komma upp till åtminstone
1: 50 per dag eller 50 kr. per månad.
Det vore ändå billigt och man kunde å
andra sidan kräva mer av övervakaren.
Man kunde också gradera arvodet efter
svårighetsgrad. Man skulle kanske därigenom
kunna få fram ett antal övervakare
som på sin höjd skulle ha två, tre
personer att intressera sig för.

I motionen talas det om goda hem, där
man kunde placera ungdomar. Det ger
mig anledning att ta upp den fråga som
herr Jansson i Benestad hade interpellerat
om. Man skall ha klart för sig att
inte alla ungdomar kan placeras i enskilda
hem, men många kan det givetvis.
Man märker som det också har sagts
en tydlig tendens hos barnavårdsnämnderna
att vilja gå den vägen, och barnavårdsombuden
och assistenterna ute i
länen och i städerna söker febrilt efter
fosterhem. Men det är svårt att få fosterhem,
och jag menar att även härvidlag
måste man nog se krasst ekonomiskt
på det hela. Fosterhemslegan är i dag
för ett normalt barn omkring 100 kronor
i månaden. Det är här fråga om en kommunal
angelägenhet. Det finns en delegation
för kommunernas barnavårdsnämnder,
som har gjort upp en taxa
för ersättningar kommunerna sinsemellan,
men den är enligt min mening alldeles
för låg. Borde man inte höja åtminstone
till 200 kronor? När det gäller
svåra fall skulle man väl kunna tänka
sig betydligt mer? Det blir ju, herr talman,
ändå billigare än att ha barnen på

en skola, och det lämnas i många fall
en bättre och riktigare vård i fosterhemmen,
framför allt därigenom att barnen
inte i så stor utsträckning träffar
andra ungdomar som de kan lära sig
en hel del otyg av. Det gäller att få fram
dessa fosterhem, och jag tror det finns
en reserv, som skulle kunna lockas fram.

Låt mig, herr talman, sammanfatta:
Talet om ungdomsbrottslighet bör inte
överdrivas, men brottsligheten är, utan
jämförelser framåt eller bakåt i tiden,
allvarlig nog. Låt oss se ungdomens svårigheter
och inte klandra den alltför
mycket! Låt oss vidare satsa på det förebyggande
arbetet och eftervården. Låt
oss ge myndigheterna resurser att genomföra
den humana linje som man slagit
in på.

I övrigt, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets utlåtande.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Det finns kanske inte
så stor anledning att sysselsätta sig
med motionen, eftersom den är enhälligt
avstyrkt av utskottet, men jag kan
inte låta bli att peka på ett par saker.

Man säger t. ex. i första stycket i
motionen, att man är glad över att det
gamla reaktionssystemet har upphört
och att vi nu har fått en humanare inställning.
Sedan står det emellertid i
tredje stycket på första sidan, att flera
tecken tyder på att det nya reaktionssystemet
är orsak till den stigande ungdomsbrottsligheten.
Man får väl ändå
göra klart för sig, hur man vill ha det.
Man kan inte först säga, att man är
glad över att det gamla reaktionssystemet
inte längre tillämpas, och sedan
säga, att det nya reaktionssystemet är
orsak till den stigande ungdomsbrottsligheten.
Nu är man litet försiktig i
motionen med att tala om att det är
det nya reaktionssystemets fel, men vi
har av fröken Wetterström fått höra
mera klart, med instämmande av en
lång rad högerledamöter, att det är det

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

nya reaktionssystemets fel att ungdomsbrottsligheten
ökar. Jag skall återkomma
till detta senare.

Det finns nämligen en sak till i motionen
som jag vill peka på. I första
stycket på andra sidan i motionen talas
det om bilstölderna, och det står att
samhället av allt att döma synes tolerera
den högre tjuvnadsnivån på detta område.
Det är nästan klart utsagt, att
samhället skulle tolerera tjuvnad. Jag
begriper inte hur elva ledamöter av
den här kammaren har kunnat sätta sitt
namn under någonting sådant. Menar
man verkligen att samhället tolererar
att det stjäls bilar?

Vi har, som jag sade, fått klart besked
om att det skulle vara det nya reaktionssystemets
fel att ungdomsbrottsligheten
stiger. Jag skulle för min del vilja
säga, att om man skall kritisera det
nya reaktionssystcmet, så skall den kritiken
gälla att det nya reaktionssystemet
inte har fått visa vad det duger till.
Vi har, om jag så får uttrycka det, inte
givit det nya reaktionssystemet de resurser
som det behöver för att verkligen
visa vad det duger till.

Jag skulle här samtidigt inom parentes
vilja säga, att jag inte är övertygad
om att ungdomsbrottsligheten har stigit
i den takt som statistiken visar. Den
statistik som vi har visar nämligen inte
exakt hur ungdomsbrottsligheten varierar,
utan vad den visar är i hur många
fall det går till polisingripande. Jag
skulle utan att på något sätt vilja förringa
problemet vilja säga, att polisingripande
nog förekommer i dag i många
fall, där man t. ex. när jag var ung inte
hade en tanke på polisingripande. Med
detta har jag endast velat varna för att
hysa övertro på statistiken.

Jag sade att det nya reaktionssystemet
har inte fått visa vad det verkligen
duger till. Därmed menar jag alt .systemet
bygger på vissa bestämda förutsättningar
för att lyckas, och till dessa
förutsättningar hör de förebyggande åtgärderna.
Man måste ägna sig åt ung -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

domen på ett annat sätt än hittills, innan
den har blivit lagbrytare. Vi behöver
t. ex. bygga ut den psykiska barnavården.
Vi behöver också få en ordentlig
familjerådgivning, ty trots allt
tal om upplysning och om vad vi har
lyckats med är det ändå märkligt vad
föräldrar många gånger är hjälplösa,
när det gäller att ta hand om sina barn.
Jag tror inte man skall utfärda några
bestämmelser om att det skall vara på
det eller det sättet, men jag anser att
rådgivning och handledning i många
fall betyder oerhört mycket därvidlag.

Vidare bör vi på ett annat sätt än
hittills hjälpa ungdomsorganisationerna.
Det är inte bara vackra ord som
där behövs, utan ungdomsorganisationerna
behöver också ekonomisk hjälp.
Jag har ett intryck av att många som
talar så vackert om den frivilliga ungdomsverksamheten
inte har något annat
än hån till övers för förslag, som
går ut på att anslå medel till ekonomisk
hjälp åt dessa organisationer.

Jag skall inte säga mer om vad som
behövs för att hjälpa ungdomarna, så
att de inte blir lagbrytare. Däremot vill
jag säga något om vad vi bör göra för
dem, som redan har begått brott. Jag
tänker här alldeles särskilt på möjligheterna
att ge ungdomarna en riktig
handledning och en god behandling på
våra ungdomsvårdsskolor.

När man talar om ungdomsvårdsskolor,
så är det märkligt nog nästan alltid
de skolor som har det svåraste klientelet
som kommer i blickpunkten.
Men till dessa skolor kommer i allmänhet
sådana ungdomar, som man har
misslyckats med på ungdomsvårdsskolor
med så att säga normalt klientel. De
hårdast belastade ungdomarna kan genast
komma dit, men det stora flertalet
är sådana som man misslyckats med på
andra ungdomsvårdsskolor. Vi riktar
hela uppmärksamheten på skolorna med
det svårare klientelet men glömmer, att
vi inte skulle behöva skicka dit så
många elever ur det mera normala kli -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

entelet, om de fick en bättre vård på
den första skolan.

Socialministern har här upplyst om
att det egentligen inte råder någon
platsbrist vid ungdomsvårdsskolorna.
Han sade visserligen inte direkt på det
sättet men menade ändå, att platsbristen
inte alls är så stor som gjorts gällande.
Denna socialministerns matematik
är dock så missvisande, som siffror
över huvud taget kan vara. Som utskottets
ärade ordförande redan framhållit,
blandar socialministern ihop flick- och
pojkanstalter och bryr sig inte om att
göra den enklaste åtskillnad när det
gäller frågan vad man kan ta in på ena
eller andra anstalten. Han tar inte hänsyn
till att om vi skall lyckas göra dessa
ungdomar, som kommit på kant med
samhället, till hyggliga människor, så
måste man ha en stark differentiering
i behandlingen av eleverna. Socialministern
menar tydligen att vi kan skicka
ungdomarna till skolorna utan någon
som helst differentiering.

Man kan i detta sammanhang anföra
ett exempel, som jag tycker är beklämmande.
Ungdomsvårdsskoleutredningen
som har till uppgift att föreslå åtgärder
för att snabbt kunna öka antalet platser
på ungdomsvårdsskolorna gav nära nog
betyget A åt Fagareds ungdomsvårdsskola.
Det var sålunda en mycket bra
skola, där man hade lyckats på ett nästan
föredömligt sätt. Men det verkade
nästan som om man inte var riktigt
nöjd med att skolan hade lyckats så bra
— om jag nu får vara litet elak — och
därför skulle man blanda upp klientelet
där med klientel från Lövsta. Man skulle
ha ett litet antal av dessa ungdomar
där. Men man har i stället fått ett allt
större dylikt klientel och man kan i dag
nära nog säga, att Fagared är den skola,
där man lyckas sämst. Från att ha varit
beredd att ge denna skola A, är man
nu nästan färdig att ge den C. Differentieringen,
att skilja klientelet åt, är nästan
A och O vid behandlingen av de
unga lagbrytarna. Redan nu sker en

viss differentiering, men den behöver
ske i ännu större utsträckning.

En betydelsefull sak är även att man
får arbeta enligt vad man kallar den
lilla gruppens princip. Detta försöker
vi tillämpa vid anstalterna och skolorna
för det svårare klientelet. Om denna
princip kunde tillämpas redan vid de
anstalter och skolor där man har vad
jag förut kallade det normala ungdomsvårdsklientelet,
kanske vi inte skulle
behöva alla de anstalter vi nu har för
det svårare klientelet.

Går vi in för den linjen kommer vi
emellertid snart att upptäcka att vi
inte, som socialministern vill göra gällande,
har platser över vid ungdomsvårdsskolor
i vårt land, utan vi har en
förskräcklig överbeläggning. På de anstalter
vi nu har kommer vi inte att
kunna ta emot alla. Jag tror dock att
det är nödvändigt att vi går in för den
principen, om vi verkligen vill återföra
dessa människor till normalt liv.

Vi måste kunna differentiera behandlingen.
Vi måste kunna placera ungdomarna
i små grupper, så att de verkligen
kan få den vård som behövs.

Det går bra att tala om att man skall
bygga baracker och att man skall stoppa
in fler i ungdomsvårdsskola, så länge
alla de unga lagbrytarna är en grå
massa för oss. Men så snart en och en
träder ut ur den grå massan och man
träffar individen, blir läget ett helt annat.
Vi måste då säga oss, om vi verkligen
allvarligt vill gå in för saken, att
huvudsaken är att vi kan återföra dem
till normal livsföring.

När jag talar om socialministerns statistik
vill jag också säga, att när den
undersökning, som socialministern talade
om, gjordes så togs även skolhemmen
med. Det är självklart att skolhemmen
har en liten beläggning i början
av terminen. Skolproblemet uppenbarar
sig allteftersom terminen går, och i slutet
av höstterminen är det en helt annan
beläggning vid skolhemmen än när
terminen började. Tar man ett prov när

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

terminen börjar, kan man upptäcka att
många platser står tomma. Det måste
nämligen finnas platser för att undan
för undan ta emot dem, som är i skolåldern
och blir problem i skolan.

Om systemet skall fungera som vi har
tänkt oss med slutna avdelningar, mellanavdeiningar
och öppna avdelningar,
förutsätter det också att det alltid finns
platser, så att eleverna kan slussas allt
eftersom det behövs, allt eftersom de
skött sig eller misskött sig. Det går inte
att göra på det sätt som socialministern
säger. Det får inte vara så, att rektorer
på ungdomsvårdsskolor är färdiga att
säga, att de hoppas att polisen inte alltför
snart får tag på rymmarna, därför
att de har ingenstans att göra av dem.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om en annan fråga som jag tycker det
talats för litet om här i dag, nämligen
vad vi gör med de unga lagbrytarna,
när de skall lämna anstalten. Jag hörde
en rektor för en av ungdomsvårdsskolorna
säga något, som jag tror är alldeles
riktigt. Han sade: »Vi sitter här
och säger till våra elever att om de sköter
sig kommer de att få en ny chans;
samhället är redo att ta tillbaka dem
igen. Men jag har ibland en känsla av att
det är inte riktigt sant. Samhället är
inte redo att ge dem en ny chans, det
är inte redo att ta dem tillbaka igen.»
Här har vi ett av de stora problemen.
Hur blir de som vill starta på nytt mottagna
på arbetsplatsen? Hur blir de
mottagna ute bland människor? Skall
vi lyckas, måste vi lära oss ta emot dem
på ett annat sätt än vi många gånger
gjort hittills. När det gäller att ge dem
arbete är det faktiskt så, att vi ställer
större krav på de privata arbetsgivarna
än på de allmänna arbetsgivarna.
De allmänna arbetsgivarna vinkar oftast
med kalla handen och tar inte emot
någon som varit straffad. Privata arbetsgivare
kan här visa sig mera öppna än
de allmänna. Staten och kommunerna
behöver lära om på denna punkt. Det
går inte att bara säga att de privata ar -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

betsgivarna skall klara av detta, utan
även stat och kommun måste ta den risk
som är förbunden med att låta dessa
unga få en ny start, en ny chans.

Som jag tidigare sade är hela denna
fråga om ungdomsbrottsligheten ett allvarligt
problem för oss. Även om det är
lätt för oss att glömma, att vi själva
varit unga och hur det då var med
ungdomen, så är det klart att det är ett
problem.

Ungdomsbrottsligheten stiger utan
tvivel. Man kan peka på många orsaker,
men än viktigare än att peka på
dessa orsaker är att vilja ställa de medel
till förfogande som behövs för att
komma till rätta med svårigheterna.
Det är inte svårt att tala om hur idealet
skall vara. Jag har bara pekat på några
saker när det gäller det förebyggande
arbetet. Man kan tala om goda hem och
deras betydelse och man kan tala om
hur vi skall behandla de unga lagbrytarna
och vad vi skall göra med dem
efteråt. Men det kostar också pengar.
Det gäller inte bara att bygga baracker
och förvara ungdomarna, som en del
tycks mena. Det kan vara det billigaste
att bara bygga anstalter, där man stänger
in dem. Man kan emellertid aldrig
samla unga människor på en plats utan
att ge dem någonting att sysselsätta sig
med. Meningen med ungdomsvårdsskolorna
och ungdomsfängelserna är ju att
de intagna också skall få en chans att
lära sig ett yrke eller kanske snarare
att lära sig ett ordnat liv. Alltsammans
kostar pengar.

Till slut vill jag säga att jag hoppas,
när vi nu allesammans är så ense om
att vi måste stoppa den stigande ungdomsbrottsligheten
så långt det står i
vår förmåga, att vi också är villiga att
ge det som behövs för att verkligen dels
hindra unga människor från att bli lagbrytare,
dels behandla dem på rätt sätt,
när vi måste ta hand om dem, och sedan
ge dem eu ny start. Vi säger att vi
vill ge dem detta, men många gånger
förnekar vid det i vårt handlande.

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

Med detta vill jag, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Königson gjorde
inledningsvis en jämförelse mellan motionärernas
uttalanden i första och tredje
stycket. Därmed har han gjort sig
skyldig till att jämföra två inkommensurabla
storheter. I första fallet är det
fråga om den uppfattning, som låg till
grund för lagstiftningen en gång i tiden,
den grundåskådning enligt vilken
straffet var en vedergällningsaktion,
och i andra fallet är det fråga om hur
samhället utformar sina reaktioner på
grundval av den uppfattning som nu
är gällande. Jag vill säga några ord om
det första avsnittet.

Motionärerna är odelat tacksamma
över att en gången tids uppfattning om
brottet och brottets bestraffning är övervunnen.
Vi ansluter oss alla till den
uppfattningen om straffets mening och
betydelse, att det skall syfta till att återföra
den brottslige till ett laglydigt liv
och hindra honom från att återfalla i
brott, varjämte det skall vara en fingervisning
om hur samhället bedömer en
sådan brottslighet. — Frågan om straffets
betydelse skulle säkerligen kunna
framställas både klarare och utförligare
av en kommande talare, nämligen
professor Munktell.

Vad sedan beträffar reaktionssystemets
betydelse för brottslighetens omfattning,
har jag tidigare i dag haft tillfälle
att redogöra för min syn på den
saken. Fröken Wetterström har i stort
sett deklarerat en liknande uppfattning.

Jag vill erinra herr Königson om att
både huvudmotionären och reservanten
i dagens debatt har understrukit resursernas
betydelse och svårigheten att på
grund av dessas otillräcklighet överblicka
reaktionssystemets effektivitet. Det
kunde finnas mera att säga om detta,
men tiden är för kort.

Herr Königson gick också in på mo -

tionens uttalanden om den tjuvnadsnivå,
som samhället av allt att döma skulle
tolerera eller i varje fall icke skarpt
fördöma. En talare i första kammaren
höll mig räkning för att jag inte i utskottet
hade opponerat mot den kritik
av motionen som framfördes på denna
punkt. Jag hade emellertid så mycket
att kommentera, att jag inte fick tid till
allt. När utskottet inte skrev om detta,
fann jag inte heller anledning framföra
mina synpunkter. I dag vill jag emellertid
säga, att när man som förklaring till
och vädjan om förlåtelse för bilstölderna
åberopar den ökade frestelsemängden,
åberopar bilarnas farlighet och
jämställer dem med t. ex. gift, för vilket
det är innehavarnas skyldighet att
hindra obehörig åtkomst, och man sedan
diskuterar, huruvida ett biltillgrepp
skall kallas stöld, lån eller egenmäktigt
förfarande, då får man mycket lätt den
uppfattningen, att samhället inte reagerar
tillräckligt skarpt på denna punkt.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på något direkt meningsutbyte med fru
Wallerius-Gunne om detta. Vi kan ha
olika meningar om vad reaktionssystemet
innebär, men en sak borde vi kunna
vara överens om, och det är att denna
motion syftar till att man skall behandla
lagbrytarna hårdare. Huruvida
det är ett återfall i den gamla vedergällningsmentaliteten
när man tror på
sådant som Jugendarrest och Detention
Centers, kan man diskutera. Jag anser
det vara det, ty vi bör komma ihåg, att
de strafformer man rekommenderar innebär,
att de som blir intagna inte skall
bli föremål för något slags behandling,
ntan de skall bara låsas in och släppas
ut igen, i varje fall när det gäller Jugendarrest.
Jag är förvånad över att huvudmotionären
återigen går upp och
rekommenderar strafformen Jugendarrest,
när man fått klart för sig vad den
verkligen innebär.

Fru Wallerius-Gunne kommer också

Tisdagen den 2 december 1958

Nr 15 13

in på den högre tjuvnadsnivån och bilstölderna.
Det finns ju ett nästan hundraprocentigt
effektivt sätt att komma
till rätta med bilstölderna, och det är
att det blir obligatoriskt att ha säkra
lås på bilarna. Men enligt den uppfattning,
som råder i den grupp fru Wallerius-Gunne
tillhör, skulle det vara i
strid med svenskens nedärvda frihetskänsla
att åläggas att ha ett ordentligt
lås på sin bil. Har man den uppfattningen,
skall man inte beskärma sig
över att bilstölderna ökar.

Fru Wallerius-Gunne meddelade att
herr Munktell skulle tala mera om de
nya strafformer, som fröken Wetterström
rekommenderar. Det skall verkligen
bli intressant att höra herr Munktell
rekommendera en sådan strafform
som Jugendarrest.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall ta fasta på det
sista i herr Königsons replik. Herr Königson
hör lika bra som han läser! Jag
sade att herr Munktell bättre än jag kunde
beröra straffets betydelse inom kriminalvården.
Jag utlovade ingen utläggning
från herr Munktells sida om
Jugendarrest och Detention Centers.

Herr Königson vill få det dithän, att
motionen skulle vara uttryck för en
reaktionär uppfattning och att vi vill
återinföra gamla tiders behandlingsmetoder.
Jag måste i all ödmjukhet säga,
att jag har betraktat motionen som
ett försök att komma fram till metoder,
med vilka man bättre skulle kunna
komma till rätta med detta stora och
allvarliga problem. Jag kan inte diskutera
med herr Königson om åsikter och
avsikter. Det har varit en glädje att i
denna debatt kunna konstatera, att viljan
att tyda allt till det bästa har manifesterat
sig nästan undantagslöst.

De obligatoriska billåsen är enligt
herr Königsons uppfattning ett hundraprocentigt
säkert sätt att komma till
rätta med bilstölderna. Erfarenheten lär

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

emellertid, att närvaron av ett billås
får brottslingen att reagera på ett sätt,
som blir mycket mera kännbart för ägaren
än vad det tilltänkta lånet skulle ha
varit. Genomför vi ett system med obligatoriska
billås måste det betraktas som
en nödfallsutväg i ett läge, där samhället
inte har tillräckliga resurser för att
övervaka ordningen på gatorna och för
att i övrigt beivra denna brottslighet.
Men juridiskt sett är det väl ändå tvivelaktigt,
att man för en enda form av
egendom skulle införa sådana särbestämmelser.
Skulle vi införa ett system
med obligatoriska billås och det ändå
skulle ske tillgrepp av bilar, så kunde
vi inte längre kalla det för egenmäktigt
förfarande eller lån, utan då måste vi
slå fast att det är fråga om stöld och
inbrott.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Wallerius-Gunne
sade, att hon inte utlovat att herr Munktell
skulle försvara strafformen Jugendarrest.
Om jag inte missuppfattade fröken
Wetterströms anförande, förordade
hon Jugendarrest, och i detta anförande
instämde herr Munktell. Han bör då förklara
det närmare, även om fru Wallerius-Gunne
inte har utlovat någon förklaring.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Königson sade att
jag skulle ha förordat Jugendarrest. Jag
sade, att det hade funnits skäl för utskottet
att undersöka den saken genom
utredning, innan man avvisade tanken.

Vidare sade herr Königson, att jag i
klara ord skulle ha sagt, att det är det
nya reaktionssystemets fel att ungdomsbrottsligheten
stiger. Så kategoriskt har
jag inte uttryck mig. Jag opponerade
mig bara mot att utskottet lagt ett sådant
direkt uttalande i motionärernas mun.
Så har vi icke formulerat det, ocli det
var just med anledning därav som jag
yrkade på en annan formulering på § 15

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

i utskottsutlåtandet. Enligt motionärernas
mening borde det lyda: »Motionärerna
ställer sig frågan, huruvida den
ogynnsamma utvecklingen är en följd av
reaktionssystemets utformning och anser,
ehuru ett generellt svar ej kan avges,
att flera tecken tyder på att så är
fallet. Utskottet vill icke förneka att
reaktionssystemet, dess utformning och
dess resurser nu liksom tidigare påverkar
utvecklingen på detta område.» Därmed
torde vara klart vad jag sagt på den
punkten.

När det sedan gäller Västtysklands Jugendarrest
vill jag bara tillfoga ett par
ord. Vi har inte nämnt Jugendarrest i
motionen utan endast berört det engelska
Detention Center. Men det har aldrig
varit vår avsikt att man skulle här i landet
kopiera vare sig det ena eller det
andra utländska systemet, utan metoderna
skulle naturligtvis lämpas efter svenska
förhållanden.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag skall ta upp ett litet
avsnitt av motionen, som inte tidigare
berörts i debatten. Det gäller spörsmålet
om åtalseftergift och påföljderna vid
rymning från ungdomsfängelse. Högermotionärerna
har sökt göra gällande att
praktiskt taget inga påföljder förekommer,
när någon rymt från ett ungdomsfängelse.
Det heter sålunda bl. a. i motionen:
»Det kan icke vara lyckligt att
en ungdomsfängelseintern efter en eller
flera rymningar återkommer till sina
kamrater och i stort sett delar deras
förmåner och frihet.»

Eftersom jag sedan några år tillhör
ungdomsfängelsenämnden tror jag mig
utan risk för att begå misstag kunna
hävda, att motionärernas beskrivning
är minst sagt vilseledande. Har en intern
avvikit och under avvikelsen gjort sig
skyldig till brott, är det inte alls ovanligt
att åtal väckes och att domstol förklarar
ungdomsfängelsestraffet förfallet
samt utdömer ett tidsbestämt straff. På
det sättet bortdömdes från ungdoms -

fängelse under år 1956 20 interner, under
år 1957 25 och under första halvåret
1958 inte mindre än 30. Men i det övervägande
antalet fall eftergives åtal, och
ungdomsfängelsestraffet fortsätter.

Blir det då ingen påföljd? Jo, förvisso.
Den som rymt och begått brott kan först
och främst räkna med att regelmässigt
få tidpunkten för utskrivningen uppskjuten
längre eller kortare tid. Några
generella uppgifter om hur lång »påbackningen»
blir kan jag inte lämna.
Här rör det sig ju och måste röra sig
om en individualiserad behandling, där
man tar hänsyn till alla omständigheter,
även brott under en rymning från anstalt.

Den normala anstaltstiden för en som
är dömd till ungdomsfängelse uppgår
ju till ett år. Den som skött sig — alltså
inte rymt och begått nya brott — kan
följaktligen räkna med att utskrivas efter
ungefär ett år, och i rätt många fall
kommer vederbörande ut tidigare än ett
år efter intagningen. Men den som rymt
och begått brott slipper i regel inte ut
efter ett år. Låt mig med några siffror
belysa, bur det förhåller sig med den
verkliga intagningstiden, där alltså
brottslighet under denna period spelar
en stor roll.

Under 1955 utskrevs 98 interner från
ungdomsfängelse. Inte mindre än 47 av
dessa hade vistats längre tid än ett år
på ungdomsfängelse. 1956 utskrevs 137,
varav inte mindre än 76 — alltså drygt
hälften — hade över ett år; en av dem
hade till och med över 21 månader. Det
är alltså kraftiga »påbackningar» som
inträder, därest en intern begår brott
eller på annat sätt missköter sig under
ungdomsfängelsetiden. Utöver de här
angivna påföljderna — alltså bortdömning
från ungdomsfängelse och »påbackning»
av ungdomsfängelsetiden — ådrar
sig rymlingen ett disciplinstraff, som
ålägges av anstaltens styresman och har
formen av enrumsisolering.

Vidare vill jag för att rätta vad motionärerna
skrivit framhålla, att en ung -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

domsfängelseelev som rymt och återförts
i regel placeras på en sluten anstalt.
Men möjligheten att slussa över interner
från öppna till slutna avdelningar
och från en anstalt till en annan beror,
liksom i fråga om ungdomsvårdsskoleklientelet,
också på tillgången på lämpliga
platser vid varje särskilt tillfälle.

Jag tror mig med det anförda ha visat,
att motionärernas uppgifter på denna
punkt är ohållbara och väl förtjänar
det omdöme som en stor huvudstadstidning
häromdagen gav genom att förklara,
att de sexton högerledamöternas
motion är ett sammelsurium av okunnighet
om gällande praxis.

Fröken Wetterström började sitt inlägg
med att efterlysa en saklig debatt,
fri från misstänkliggöranden av vars
och ens ärliga avsikter. Men den grundsatsen
borde väl ha varit vägledande,
när motionen skrevs.

Med det sagda, herr talman, har jag
inte velat bagatellisera ungdomsbrottsligheten.
Det är uppenbart att den har
ökat, att den trängt djupare ned i årsklasserna,
men motionärerna har inget
monopol på att känna oro häröver. Alla
vet vi också hur allmänheten reagerar,
inte minst gentemot bilstölderna. Jag
tror emellertid det iir nödvändigt att än
en gång slå fast, att ungdomen i stort
sett är bra och att brottsligheten trots
allt i vårt land ligger på en internationellt
sett låg nivå.

Ett par siffror kanske kan belysa
ungdomsbrottslighetens omfattning i
just de högre årskullarna, de som ofta
döms till ungdomsfängelse. För ett par
dagar sedan hade vi 283 ungdomar mellan
18 och 22 år som befann sig i ungdomsfängelse.
Det är alltså fyra, fem stora
årskullar som givit ett ungdomsfängelseklientel
på 283 stycken. Var och en
måste säga sig, att denna procent lyckligtvis
är rätt låg.

Jag tycker att motionärerna förenklar
problemställningen: bara samhällets

reaktion blir tillräckligt hård tror man
tydligen att alla bekymmer iir ur viirl -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

den. Det avgörande faktum, att det här
ofta rör sig om mentalt skadade ungdomar,
att det i åtta, nio fall av tio är barn
från trasiga hem, från skilsmässohem,
utomäktenskapliga barn, barn i familjer
där fadern och ibland även modern är
alkoholist, barn från hem där kriminaliteten
härskar, barn som fått växa upp
utan den kärlek och omvårdnad, som
de lyckligare lottade kamraterna fått,
detta faktum glömmer motionärerna i
stor utsträckning bort.

När man läser handlingar rörande
ungdomsfängelseklientelet, har man
många gånger anledning säga sig, att
man förstår den bitterhet som dessa
barn måste känna mot omvärlden. Den
är lättförklarlig. Då måste det väl ändå
vara en uppgift att söka tina upp dessa
olyckliga individer och hos dem väcka
förståelse för samhällets krav på ett
laglydigt liv.

Jag har inte i motionen från fröken
Wetterström och femton andra högerledamöter
funnit några nya och lämpliga
uppslag vare sig beträffande förebyggande
åtgärder eller i fråga om medel
att återföra ungdomar från brottets bana
till ett ur samhällets synpunkt acceptabelt
liv. Det avgörande — och därmed
vill jag sluta — är ju ändå viljan och
förmågan från samhällets sida att ställa
de nödvändiga resurserna till förfogande.

Jag hörde herr Helén för en stund sedan
försäkra, inte bara att man från
folkpartiets sida var beredd att ta de
ekonomiska konsekvenserna av en upprustning
av våra ungdomsanstalter, utan
att han dessutom trodde att högern var
beredd att ta dessa konsekvenser. .Tåg
måste säga att det hade varit bättre om
det från högern hade lämnats en sådan
utfästelse. Då skulle jag In» hälsat den
folkräkning i miniatyr, som man här
företog, med stor tillfredsställelse.

.lag iir tyviirr inte övertygad om att
det bär skett någon omvändelse på hö -

gerhåll sedan den tidpunkt, då man kallade
våld modernaste ungdomsfängelse,
Andra kammarens protokoll 1!),r>S. AV It /.‘i

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

Roxtuna, för ett lyxhotell, ett semesterhem.
Och jag väntar med spänning på
att få höra om det skall komma några
nya deklarationer från det hållet under
kvällens debatt.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har en känsla av
att debatten har spårat ur en smula och
det är rätt naturligt, ty det gör den ofta
här i riksdagen. Det var mycket av vad
min vän Ingemar Andersson sade som
jag tyckte var bra, men det förvånar mig
att han kan vara så pass, jag skall inte
säga giftig, men insinuant, som han i
några vändningar ändå var vid det här
tillfället.

Jag tror det var bra att denna motion
lades fram. Jag har inte själv skrivit
under den; det var ingen som frågade
mig om jag var villig, men det är mycket
möjligt att jag hade halkat dit om
någon hade gjort det. Syftet med motionen
är alldeles säkert gott, men jag
tror det var olyckligt att det var en ren
högermotion. Jag tycker att vi kunde
ha lärt oss detta nu, så att vi inte gör
om det, att när det gäller en fråga, som
otvivelaktigt ligger hela riksdagen
varmt om hjärtat, är det farligt om
även skymten av en misstanke kan uppkomma,
att någon grupp skulle vilja
monopolisera denna fråga för sig eller
sitt parti. Det befrämjar inte en lycklig
lösning av frågan.

Vad vi bör göra nu är två saker. Vi
måste först och främst rensa upp i det
träsk som finns på detta område. Därvidlag
är det framför allt en åtgärd, som
jag tycker vi skulle kunna börja med
redan i morgon. Det har sagts att 80 å
100 stycken särskilt besvärliga ungdomar
regerar den undre världen i Stockholm,
och det har också sagts mig att
man känner till vilka dessa är. Det är
ganska klart, och det sägs från alla
håll, att när de går lösa drar de med sig
andra in i brottsliga gärningar. Skulle
man inte nu i morgon se till att dessa
80 kammas in? Nu sitter här ingen kvar

från regeringen — justitieministern höll
ut i det längsta. Men han kanske kan
få bud genom någon pålitlig stafett
härifrån. Jag vet inte heller om det är
han som skall göra detta — jag är inte
tillräckligt bevandrad i den labyrint
som den svenska administrationen utgör.
Men från den som nu har hand om
denna sak borde vi kunna få garanti för
att det i morgon sätts i gång så att på torsdag
dessa 80 å 100 inte längre finns ute
i cirkulationen. Det är den första åtgärden,
och den tycker jag riksdagens
andra kammare skall stå bakom. Det är
inte därför att jag dömer de där gossarna
särskilt hårt, men det är bäst för
dem själva om vi tar vara på dem så
fort som möjligt, så att de får den vård
de behöver. På torsdag kväll skall de
alltså vara inne.

Jag har fått bilar stulna tre gånger,
och min första mänskliga reaktion gick
nog litet grand i den gamla stilen: De
där lymlarna skulle man sätta åt och
hämnas på, de kunde gärna ha ett straff
som de inte glömmer i första taget. Men
om man tänker på detta som Ingemar
Andersson berörde, var dessa ungdomar
kommer ifrån, så får man väl i
rättvisans namn först fråga sig om man
är alldeles säker på att man skulle reagera
så mycket annorlunda själv, om
man hade varit i samma predikament.
Jag kan inte stå här och säga att jag
skulle ha varit annorlunda. Jag vill gå
så långt som att säga, att hade jag vuxit
upp i ett sådant hem — och jag är tacksam
för att jag inte gjort det — är det
mycket tänkbart att jag skulle ha suttit
på en helt annan holme än denna i
närvarande stund. Jag vill be de närvarande
att ställa sig den frågan själva
innan de dömer. Det är synd om dessa
ungdomar. Detta hindrar inte att det är
möjligt att de skall ha eftertryckliga
tillrättavisningar ändå för sitt eget bästa.
Vi kan döma vad de gör, men vi kan
inte döma dem själva.

Den första åtgärden är alltså att göra
denna upprensning, och utskottet har

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

försökt att efter fattig förmåga ge anvisningar
därom. Jag tror inte det är
någon i utskottet som vill liävda att utskottets
formuleringar är de yppersta
som kan åstadkommas. Men det är synd
att kammarens ledamöter in corpore
inte kunde vara med på utskottets överläggningar.
Jag tror det har varit en
mycket lärorik tid för oss alla som fått
vara med, och jag vill inte underlåta
att understryka ordföranden fru Nancy
Erikssons mycket positiva och hjälpande
roll i det avseendet. Jag har vid
ett tidigare tillfälle sagt, och jag upprepar
det här, att jag inte tror att någon
av utskottets ledamöter efter våra överläggningar
är precis samma människa
som han var innan vi började, och jag
tror att vi har kommit till ett resultat
som vi kan vara glada över. Motionen
är säkerligen inte heller något fullkomligt
dokument, det tror jag inte någon
av motionärerna vill påstå.

Den andra åtgärd det här gäller skall
göras på mera lång sikt och den är svårare,
nämligen att se till att tillflödet
underifrån upphör, så att inte kommande
årgångar av ungdomar råkar lika
illa ut som många av dagens ungdomar.
Därvidlag har utskottet, vilket inte var
dess skyldighet, ägnat en hel del utrymme
åt att söka peka på orsakerna
till brottsligheten. Det har talats om
familjen o. s. v. På några få rader talas
det om den äldre generationens ansvar,
och jag skulle vilja understryka just
detta. Det ansvaret har vi nämligen allesammans
som sitter i detta rum. Det
är ju inte så många just nu, men detta
gäller också dem som — säkerligen i
vällovligt ärende -— befinner sig utanför
kammarens väggar. Ansvaret vilar
särskilt tungt på oss som sitter här i
riksdagen och som skall tillhöra folkets
ledare, som skall ge upplysning, ange
tonen för hur det skall se ut och gå till
här i landet. Regeringen och riksdagen
har där en utomordentligt stor och viktig
uppgift, och den får inte försummas,
vilket sker nu. Ingen av oss är nå -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

got så särskilt gott exempel för den
uppväxande generationen.

Som var och en som tänker på saken
förstår växer de små barnen upp i en
atmosfär, för vars beskaffenhet vår generation
ensam är ansvarig. Den atmosfären
är inte särskilt bra. Om en
ung flicka går hem från en bjudning,
behöver hon inte gå långt, förrän hon
har en direktör eller hög ämbetsman eller
någon annan efter sig. Om jag möter
en liten flicka på gatan, så vågar jag
inte säga några vänliga ord till denna
flicka eller skoja med henne, ty i så fall
kommer jag att misstänkas för underliga
avsikter. Människor på gatan stannar
och vill se vad jag skall ta mig till.
Det må vara hänt, men vad värre är,
flickan kan tro, att nästa herre som kommer
och talar med henne är lika trevlig
som jag, och hur det kan gå då, vet
alla. Jag skulle kunna dra fram en massa
exempel, men jag skall inte göra det.
Alla vet ju hur det är i Stockholm. I den
atmosfären växer ungdomarna upp.

Det hjälper inte, om hemmet är aldrig
så bra, ty ungdomarna kan inte alltid
sitta hemma. De kommer ut i den dypöl,
som vi har skapat. Vi får därför ta oss
i kragen litet var, vi i den äldre generationen.
Det finns ingen möjlighet för
oss att begära fasta normer av den uppväxande
ungdomen, om vi inte själva
är beredda att tillämpa sådana, och det
gör vi inte. Det behövs en grundlig förändring
av hela atmosfären i samhället,
och därvidlag hoppas jag, att regering
och riksdag skall gå i spetsen och se till,
om det inte finns möjlighet att sanera
den. Det måste börja uppifrån, dit blickarna
är riktade. Om vi någonsin skall
kunna få bukt med ungdomsbrottsligheten,
måste det bli en ändring hos de
äldre. Hur detta skall ske, får var och
en av oss själv begrunda, men att det
måste ske, står alldeles klart för mig.

•lag skulle kunna tillägga mycket,
men jag skall inte trötta kammaren
längre, ulan vad jag sagt nu må vara
nog för denna gång.

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Det börjar bli rätt avbetat
nu, och det är kanske inte mycket att
tillägga. Det har serverats en hel del
patentmedicin här på eftermiddagen.
Utskottet är ju enigt i sitt utlåtande. Det
pågår och har pågått utredningar, vari
föreslås skärpta åtgärder, och det är
bara att vänta att de leder till resultat.
Det är klart att ungdomsbrottsligheten
är en fläck på samhällskroppen, en
fläck som vi inte är glada över, och som
vi vill inte skall bli större utan vill försöka
utplåna på något sätt.

När det talas om förebyggande åtgärder
kan man inte låta bli att fundera
över den ställning som staten intar genom
att bedriva en rusdrycksförsäljning,
som tillför statskassan många hundra
miljoner men som gör att tusentals
ungdomar i dag dukar under för spritmissbruk.
Även om det inte varit statens
avsikt att medverka till något missbruk,
så är det ett faktum att den fria
rusdrycksförsäljningen åstadkommer
ett sådant. Också staten har därför ett
stort ansvar när det gäller det spritmissbruk
som förstör så många familjer och
hem och som bidrar till att skapa många
ungdomsbrottslingar — dessa kommer
ju i stor utsträckning från alkoholiserade
hem. Jag skall emellertid inte trötta med
några siffror, ty det har ju redan anförts
tillräckligt många sådana här i
dag. Det är kanske inte heller så mycket
att tillägga beträffande saken som sådan,
men man kommer inte ifrån att den
fria rusdrycksförsäljningen bidrar till
att lägga hinder i vägen för förebyggande
åtgärder.

Det finns ju mångahanda slag av förebyggande
åtgärder. Jag vill här bara
nämna ett par av dem, som även fångvårdsstyrelsen
och utskottet berört. Jag
tänker på skolans undervisning i kristendom
och samhällslära. Dessa har båda
stor betydelse. Skolan är i många
avseenden karaktärsdanande. Läraren i
klassen blir en auktoritet för de unga
och kan påverka dem på ett utomordent -

ligt sätt, särskilt när man inte har dessa
stora klasser, som finns på många håll,
utan en klass av mer normal storleksordning.
Lärarens inställning till frågorna
är därför av stor vikt. Undervisningen
i samhällslära har givits och
kommer att ges allt större plats på skolans
schema. I senaste numret av Kommunal
skoltidning finns en utmärkt artikel,
där det redogöres för alla de möjligheter
skolan har att i samband med
undervisningen i samhällslära och sådant
utöva ett karaktärsdanande inflytande
på de unga. Skolan kan sålunda
vara till ovärderlig hjälp när det gäller
förebyggande åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.

Personligen tror jag att kristendomsundervisningen
i skolan även har stor
betydelse, trots att den i dag är mer
kringskuren än någonsin. I våra dagar
är det inte modernt att tala om de tio
budorden, men jag är så gammal att jag
fick lära mig dem i skolan, och det har
inte varit till någon nackdel för mig,
utan tvärtom utgjort en värdefull barlast.
Den som lärt sig de kristna normerna
har, även om han kanske inte bekänner
sig till de kristna i samhället,
stor nytta av dessa normer under hela
sitt liv.

Det ligger alltså en hel del i att både
fångvårdsstyrelsen och utskottet i detta
sammanhang pekat på undervisningen
i samhällslära och kristendom.

Jag skulle också helt kort vilja säga
några ord om samhällets reaktioner inför
den unge som avtjänat sitt straff eller
som kommit ut från en anstalt, ungdomsvårdsskola
eller dylikt. Vi behöver
härvidlag tänka om. Vi hyser ofta misstroende
mot dem som vistats på en ungdomsvårdsskola
eller suttit inne för ett
brott. Det behöver ske en sinnesändring
inte bara från de enskilda människornas
sida, utan även för kommunernas
och statens del. För närvarande är det
nog inte så lätt för den, som avtjänat
ett straff, att få anställning vare sig hos
Stockholms stad eller någon annan stad

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

(39

eller hos staten. Jag vet inte om det på
senare tid skett någon uppmjukning,
men tidigare har det i varje fall varit
rätt svårt att få en anställning i statens
tjänst.

För att hindra återfall borde framför
allt samhället reagera på ett bättre sätt
när den unge kommer ut och skall börja
livet på nytt. Detta är något som jag
alldeles särskilt vill understryka.

Slutligen vill jag säga att utskottets
skrivning i anledning av motionen nog
är så positiv som den bör vara, och
det är bättre med denna skrivning än
med ett ja till motionen.

Herr talman! Jag ber att la yrka bifall
till utskottets hemställan.

Under detta yttrande hade herr andre
vice talmannen övertagit ledningen av
förhandlingarna.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag inte är säker
på att det som jag allra först i mitt
anförande sade till herr Andersson i
Linköping uppfattats av honom på det
sätt som jag avsåg, så ber jag att det får
betraktas som osagt.

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! Efter vad som förevarit
under denna diskussion kan jag förbigå
en stor del av vad jag tänkt säga. Jag
skulle emellertid gärna vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på ett par saker,
som inte i så stor utsträckning berörts
tidigare.

Sådant som läget är, kommer vi under
den närmaste tiden att ganska snabbt
så att säga underifrån matas med nya
ungdomsproblem. Det finns för närvarande
här i landet en föräldrageneration
som har eu mycket underlig inställning
till vård och fostran av barn.
Det gäller unga människor som kommit
att gifta sig utan att inse det ansvar,
som är förenat därmed och med
att fostra de barn som man har fått och
som inte följer några normer niir det

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

gäller att handskas med dessa. När barnen
till dessa föräldrar blivit så stora,
att de börjat leka ute om kvällarna, går
det ofta galet för dem — det har jag i
min dagliga gärning haft rikliga tillfällen
att konstatera.

Särskilt oroande här i Stockholm är
de s. k. källarlekstugor, som barnen håller
sig med i föräldrarnas källarkontor.
Det är inte bara en sådan eller 10 eller
25 utan många fler som jag personligen
har besökt och där jag har funnit, att
barn och ungdomar använder föräldrarnas
reservsängar och har släpat ned
madrasser och stearinljus. De missbrukar
även alkohol i samband med dessa
besök i källarlokalerna, där de har endast
ett intresse, nämligen det sexuella.
Detta inger verklig oro, och vi kommer
framöver att få ännu fler problem av
detta slag. Jag talar om detta därför att
jag sett det med egna ögon, därför att
jag tagit i det med egna händer och
därför att jag har märkt, hur föräldrarna
reagerar när man försöker hjälpa
deras barn till rätta. Jag har många
gånger undrat vad det kan bero på att
föräldrar inte är mera rädda om sina
barn än att de låter dem vistas på sådana
platser som källarlekstugorna
ibland hela nätterna utan tillsyn. Speciellt
har jag i detta sammanhang funderat
över de orsaker eller — skulle jag
vilja säga — delorsaker, som ligger direkt
bakom det problem vi har talat om
i eftermiddag.

Vi har några alldeles utomordentliga
kommunikationsmedel i vårt land, som
vi benämner radio, press, film och television.
.lag har många gånger tänkt på
att just dessa i och för sig goda ting,
om de används på ett felaktigt sätt, kan
bli till en oerhörd skada. Vad barn och
ungdomar liiser, vad de hör i radio eller
ser i television och på filmduken formar
faktiskt i viss mån deras eget tänkesätt.

Om vi tar filmen först måste vi konstatera,
att det som barn och ungdomar
får se på landets filmdukar ofta är rena
botten — för att använda ett Stockholms -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

uttryck. Vad det gäller radion har jag
ibland tänkt på vad det kunde betyda,
om vi finge en så enkel begäran uppfylld
som att få slippa svordomar i barnprogrammen.
Jag kan inte finna att det
skall vara nödvändigt att använda sådana
kraftuttryck i barnprogrammen,
men det bar verkligen förekommit. Televisionen
är ännu ett oskrivet blad, men
jag vet att det bara här i Stockholm
finns många ansvarskännande föräldrar,
som inte vill skaffa sig televisionsapparat
därför att de anser, att de program
som nu visas inte är lämpliga för
deras barn, ty dessa kan inte hålla några
gränser för tittandet, när det är föräldrafritt.
Dessa kommunikationsmedel
är alltså i och för sig goda men skapar
väldiga problem och svårigheter.

Vad pressen beträffar vill jag långt
ifrån vara med om att beskära tryckfriheten
och yttrandefriheten här i landet,
men jag undrar: Tänker verkligen
alla våra pressmän på att vad de skriver
formar de växandes själs- och känsloliv?
Barn läser ju ofta sensationsskriverier
om våld och brott och de rent underhållande
avdelningarna i tidningarna,
och allt detta bidrar till att påverka
deras personlighet och deras tänkesätt,
antingen i god eller i ond riktning.

Alla de negativa inslag, som kan finnas
i dessa eljest goda företeelser, är
starkt påverkande. Var och en kan själv
lägga märke till att de inte har gått
spårlöst förbi våra barn och ungdomar,
i synnerhet inte dem som vi i dag har
svårigheter med att ge en god uppfostran.

Helt utanför den motion, vilken jag
varit med om att väcka, skulle jag önska,
att en pojke eller flicka, som föres till
en polisstation eller till kriminalen här
i vår stora stad, skulle mötas av ett
team, bestående av en domare, en läkare,
en kurator och en själavårdare vilka
vore jourhavande hela dygnet. Sedan
skulle korttidsförvaringen komma
in; man skulle alltså ta bort pojken och
flickan från gänget. Om en anhållen inte

efter ett par timmar får komma tillbaka
och skrodera om vad han eller hon varit
med om verkar det nämligen brottsavhållande
och avskräckande på gänget.
Jag har sett det mångfaldiga gånger.

Det finns andra saker som man kan
åstadkomma utan större kostnader.

Hans excellens statsministern talade
om folkrörelserna. Jag vet att inom dem
växer upp en god ungdom, en ungdom
som man kan lita på. Varför skulle man
inte ibland dessa äldre ungdomar kunna
inrätta en frivillig socialpolis, som
medverkade till att det bland de olika
gängen skapades en osäkerhet, just därför
att man visste att man var påpassad
och sedd. Jag tror det vore genomförbart
utan alltför stora kostnader.

Jag skall inte trötta kammaren med
att tala om alla de förslag som man faktiskt
bär kommit till när det gäller att
råda bot på ungdomsbrottsligheten. Det
finns mycket man kan göra utan pengar
bara genom att få med människor som
verkligen vill medverka. Personligen tror
jag inte alls att statsmakterna ensamma
kan lösa detta problem. Jag tror att det
måste bli en hela folkets angelägenhet.

Statsministern frågade sig hur det
skulle ha sett ut, om det fortsatt att vara
såsom det var på 1850-talet, innan väckelserörelsen,
nykterhetsrörelsen och senare
arbetarrörelsen kom. Ja, det är
alldeles riktigt att det inte skulle ha
varit så bra. Men man måste då också
tänka på vilket mottagande väckelserörelsen
och nykterhetsrörelsen på 1850-talet fick, dessa människor som många
gånger kämpade en hård kamp, därför
att de såg vad som borde göras medan
det samtidigt fanns många människor
som inte ville att något skulle göras. Vill
vi möta en sådan rörelse på samma sätt
i dag eller vill vi acceptera och ta emot
den som ett hjälpande organ?

Jag skulle till slut, herr talman, vilja
säga att vad som är ytterst viktigt och
nödvändigt vid behandlingen av dessa
problem är, att de människor som sysslar
med dem lär sig förstå var gränsen

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

går mellan att vara sjuk och att vara
full med ont. Sedan finns det naturligtvis
de som blivit sjuka genom att hela
sin uppväxttid ha varit utsatta för mer
eller mindre ond påverkan. Jag tror att
det är just här i svenskt samhälle som
vi håller på att göra det fatalaste misstaget
genom att mer eller mindre förbise
att de flesta av dessa ungdomar ännu
har ett påverkbart samvete. Det är detta
samvete, herr talman, som skall väckas
till liv och renas, så att det på nytt börjar
att fungera.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! I denna svåra fråga eller
rättare sagt inom det oerhört stora
problemkomplex som här föreligger
kommer jag att inskränka mig till några
frågor av allmän natur. Debatten i
dag skulle ju eljest ha givit anledning
till en mångfald både repliker och instämmanden.

Bara på två punkter skulle jag egentligen
vilja anknyta till debatten och i
båda fallen vänder jag mig till min ärade
vän fru Nancy Eriksson. Jag instämmer
fullständigt i vad hon sade om ungdomsvårdsskolorna.
Jag måste säga att
för mig med det lilla jag har lärt mig
verkar det rent häpnadsväckande, att
en socialminister — jag ser att socialministern
tyvärr inte är här — kan
driva en sådan advokatyr, som statsrådet
Nilsson gjorde i replikväxlingen
med fru Eriksson.

Jag vill säga till fru Eriksson att
jag absolut inte känner mig som partiman
i denna fråga. Jag tror att fru
Eriksson lika litet känner sig som socialdemokrat.
Det är bara det att fru
Eriksson och jag har en delvis olika
uppfattning. Om det tillåts mig skulle
jag vilja spetsa till resonemanget och
säga, att det snarare är partitaktik, om
man anklagar dem som har en annan
uppfattning för att denna avvikande ärliga
uppfattning skulle bero på partihänsyn.
Jag har många gånger funde -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

rat över detta och jag undrar om det
inte möjligen kan förhålla sig så, att
här i kammaren — jag tror inte inom
den allmänna opinionen — mera radikalt
inställda människor mera, jag höll
på att säga blåögt, tror på just de metoder
som just nu är en vogue, medan vi
mera konservativt inställda, när vi ärligt
försöker bilda oss en uppfattning,
är tveksammare om reformbehoven och
de vägar vi bör gå. I övrigt skall jag
inte närmare beröra debatten i dag,
fastän den givetvis får anknytning här
och var.

Jag vill först säga ett par ord om
individualprevention och allmänprevention.
Jag konstaterar först att en allmän
tendens i den nuvarande moderiktningen
inom kriminologien och över
huvud taget i avseende på behandling
av kriminologiens problem är, att
brottsligheten betraktas väsentligen som
en funktion av miljöfaktorer. Av uttalanden
från extrema företrädare för
individualpreventionen får man ofta
det intrycket, att uppfattningen om
straffets allmänpreventiva effekt skulle
kunna vederläggas med hänvisning till
att brottsligheten uppkommer som en
följd av komplicerade miljöförhållanden,
som inte nämnvärt kan påverkas
med straffrättsliga medel. Detta betraktelsesätt
förbiser enligt min uppfattning
en helt avgörande omständighet.
Ty det är alldeles självklart att medvetandet
om risken för en samhällsreaktion
mot en viss handling ingår
som en viktig faktor i den för brottslighetens
omfattning relevanta samhällsmiljön.
Att så faktiskt är förhållandet
beträffande vissa viktiga former
av brottslighet kan inte på allvar bestridas.
Att t. ex. bilkörning efter s. k.
måttlig spritförtäring skulle förekomma
avsevärt oftare än nu om straffen för
rattonykterhet och rattfylleri mildrades
är uppenbart. Likaså skulle otvivelaktigt
antalet deklarationsbrott öka väsentligt
om risken för .straff bortfölle.

Ett i detta sammanhang särskilt in -

Tisdagen den 2 december 1958

72 Nr B 13

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

tressant exempel är det s. k. söndagsförbudets
inverkan på frekvensen av
bilstölder. Trots att antalet »tillgängliga»
bilar var långt större än normalt
blev stölderna påtagligt färre. Det avgörande
var tydligen att risken för
upptäckt kraftigt hade ökat.

Även på sådana håll där man ställer
sig starkt kritisk till tanken att en
skärpning av reaktionen — låt mig
vara så gammalmodig att jag säger
skärpning av straffet — har en avskräckande
effekt betonar man mycket
ofta vikten av polisens effektivitet och
risken för upptäckt. Härtill vill jag
principiellt anmärka att denna ståndpunkt
i själva verket är en frukt av
och ett uttryck för nästan extremt allmänpreventiva
tänkesätt. Man måste
göra klart för sig att hela resonemanget
om polisingripandets effekt vilar på att
upptäckten faktiskt medför reell påföljd.
Det kan i längden inte ha större
verkan att polisen upptäcker och griper
ett större antal brottslingar om
dessa praktiskt taget omedelbart släpps
och inte utsätts för en reell samhällelig
reaktion.

Dessutom tror jag att föreställningen
att straffets hårdhet i och för sig skulle
ha ringa betydelse är mycket diskutabel.
Sant är visserligen att allmänheten
sällan har en konkret uppfattning om
den exakta straffpåföljden vid olika typer
av brott, men det är väl möjligt
att det finns en allmän uppfattning att
samhällsreaktionen mot brott över huvud
taget tenderar att bli mildare,
respektive strängare. En dylik allmän
uppfattning måste nödvändigtvis lika
väl som fruktan för upptäckt ingå bland
de för kriminaliteten och dess utveckling
relevanta miljöfaktorerna i samhället.

Under många år och från många håll
har det krävts en förstärkning av forskningen
rörande brottslighetens orsaker.
Om behovet av en sådan förstärkt forskning
synes numera fullständig enighet
råda. Jag vill för det första livligt in -

stämma med fru Wallerius-Gunne om
önskvärdheten av att denna forskning
blir helt självständig och att det tillskapas
en professur och en institution
för detta ämne. Det är av vikt att vid
de vetenskapliga undersökningar, som
i fortsättningen kommer till stånd och
som säkert får stor betydelse för vår
bedömning av dessa frågor i framtiden,
miljöbegreppet inte fattas så snävt att
faktorer som de jag nyss talade om
inte kommer att uppmärksammas. Jag
vill kraftigt understryka att motsättningen
mellan den allmänpreventiva
uppfattningen och vad man kallar miljötänkandet
inom kriminologien på
denna väsentliga punkt är skenbar.
Medvetandet om samhällets reaktion ingår
i miljön och måste vid utforskandet
av denna tillbörligt uppmärksammas.

Jag övergår till en annan fråga. Vi
är på många punkter ense om bristerna
i det nuvarande systemet för brottslighetens
behandlande. Vi är också på
många punkter ense om vad som bör
göras, men på andra och viktiga punkter
skiljer sig uppfattningarna. Vad jag
speciellt vill betona är det önskvärda
för att inte säga nödvändiga i att skyndsamt
utreda de totala kostnaderna för
samtliga reformer som föreslagits eller
övervägts. Först sedan kostnaderna är
beräknade kan vi mera ingående diskutera
prioritetsordningen i reformarbetet.
Redan nu ger emellertid en
överslagsberäkning vid handen att de
olika åtgärderna, om de skall bli verkligt
effektiva, tillsammans kommer att
bli mycket kostnadskrävande. Stat och
kommun måste därför engageras i helt
annan omfattning än tidigare i kampen
mot brottsligheten. Här må det vara
tillräckligt att erinra om t. ex. kostnaderna
för nybyggnader och drift av
ungdomsvårdsskolor — jag tror att
många med mig anser att det senast
framlagda betänkandets minimiprogram
är alltför blygsamt — motsvarande
kostnader för fängelser, genomgripande
upprustning av polisväsendet, kriminal -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr I? 13

vård i frihet, byggnads- och driftsanslag
för ntredningshem, kostnaderna
för bättre utbildning av vårdpersonal
och en lönegradsplacering som säkerställer
god rekrytering. Det har här givits
många exempel, och jag skulle kunna
ge några fantastiska upplysningar
på detta område, men tiden är så långt
framskriden.

Tänk vidare på en sådan sak som
upprustningen av kuratorsverksamheten
inom skolorna liksom av den kriminologiska
forskningen inklusive kriminalstatistiken
och inte minst kostnaderna
för domstolsväsendets upprustning.
Till dessa exempel kan läggas en
mångfald andra åtgärder, som är förenade
med mycket stora kostnader för
stat och kommun.

Det synes mig emellertid ofrånkomligt
att det allmänna åtar sig de med
dessa åtgärder förenade utgifterna och
bördorna. Vi befinner oss i ett krisläge
beträffande ungdomsbrottsligheten
som snabbt förvärras. Om energiska åtgärder
inte vidtages i dag, är det att
befara att vad som nu är en allvarlig
kris kan bli en katastrof för hela det
humanitära reformarbetet i vårt samhälle,
en katastrof i den meningen att
en till synes ohejdbar brottslighetsvåg
leder till desperata och reaktionära åtgärder.
Det måste vi allvarligt se upp
med.

Vi ställer i vår tid stora förhoppningar
på de insatser som de människor
som är unga skall göra i framtiden för
befästande och fördjupande av vårt
demokratiska samhällsskick för fullföljandet
av svenska folkets kulturella
uppgift och för den vidare utvecklingen
av vårt lands ekonomiska resurser.
Men den vuxna generationen får inte
nöja sig med att på detta sätt endast
stiilla förhoppningar. Den bär det humanitära
ansvaret för ungdomens välfärd
under de år, då denna ungdom
under en alltmer komplicerad samhällsutveckling
formas av från alla håll
strömmande miljöimpulser, inte minst

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

miljöimpulserna från reaktionssystemet.
Vår lids vuxna generation har så
mycket större humanitärt ansvar som
det moderna samhällets sociala kontroll-
och anpassningsproblem ter sig
så mycket svårare än äldre tiders. Vad
som för hundra år sedan, kanske ännu
för femtio år sedan, kunde rättas till
genom relativt enkla åtgärder, ägnade
att i massfattigdomens samhälle sporra
individens självbevarelsedrift, det kan
i vårt nutida av materiella resurser
överfödande s. k. välfärdssamhälle ofta
endast avhjälpas genom en starkt individualiserad,
tidskrävande, dyrbar vård
för social anpassning, som syftar till att
väcka och utveckla en spontan lojalitet
mot och solidaritet med de grundläggande
värdena i ett modernt, fritt samhälle.
Då kommer man åter till denna
oerhört svåra fråga om kostnaderna.

Det nuvarande statsfinansiella läget
gör att jag inte på något sätt kan se
någon möjlighet annat än att för att
skapa ett ekonomiskt utrymme för de
nödvändiga resurserna man i första
hand måste se över alla sociala åtgärder
och över huvud taget se över var man
kan göra beskärningar i det allmännas
åtaganden på andra områden. En väl
förståelig strävan att genom statliga och
kommunala understödsåtgärder motverka
nöd och även därutöver skapa goda
levnadsbetingelser för människorna har
faktiskt medfört att det allmännas socialpolitiska
insatser under en följd av
år väsentligen fått formen av konsumtionsbidrag
av olika slag. Detta har enligt
min mening lett till en snedvridning
av samhällets socialpolitiska insats,
där mycket väsentliga, för hela
vår framtid avgörande vårdnadsuppgifter
kommit att få otillräckliga resurser.
För mig framstår det som såväl befogat
som riittvist att eu grundlig omprövning
beträffande angelägenhetsgraden av olika
sociala åtgärder göres för att inom
befintliga och kommande resursers ram
skapa utrymme för en verkligt kraftfull
reforminsats i kampen mot ung -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

domsbrottsligheten. Den nuvarande generationen
kan icke komma ifrån sitt
ansvar.

För undvikande av missförstånd ber
jag, herr talman, fastän det icke direkt
hör till frågan, att få säga att det är
min uppfattning att liknande synpunkter
och liknande resonemang måste anläggas
på flera områden av socialvården,
t. ex. vad beträffar sinnessjukvårdens
och alkoholistvårdens problem för
att inte tala om den enligt min mening
absoluta nödvändigheten av att även vi
svenskar tar helhjärtad del i vad som ur
viss synpunkt kan ses som en världsomfattande
socialpolitisk uppgift, nämligen
stödet åt de underutvecklade länderna.

Jag övergår till att säga ett par ord
om reaktionssystemet. Det torde råda
praktiskt taget allmän enighet om att de
nuvarande reaktionsformerna inte är
tillräckliga. Strafflagberedningen har
framlagt åtskilliga förslag till reformer,
vilka förslag jag i stort sett — jag
upprepar i stort sett — anser vara betydelsefulla
framsteg. Jag fäster mig då
inte vid den enligt min mening olyckliga
terminologi som strafflagberedningen
använder utan ser till realiteterna
bakom de föreslagna åtgärderna.
Över huvud taget skulle jag beträffande
reaktionsformerna vilja säga att jag
under mitt arbete med dessa frågor har
kommit fram till den uppfattningen, att
ingen vare sig existerande eller tilltänkt
reaktionsform är idealet. Det finns naturligtvis
olika orsaker till detta. Det är
nödvändigt att förena för samhället
grundläggande allmänpreventiva synpunkter
med hänsyn till olika individer,
det är ett faktum att människor är så
olika, reagerar så olika inför olika
strafformer o. s. v.

En följd av denna uppfattning om de
nuvarande reaktionsformernas otillräcklighet
är att jag anser, att det skulle
vara av mycket stor betydelse om vi
finge den av fröken Wetterström föreslagna
utredningen om korttidsstraff.

Vi har ju här en ytterst kontroversiell
punkt i diskussionen om reaktionssystemets
framtida utformande, men enligt
min mening måste man åtminstone
starkt överväga och grundligt undersöka,
om det inte vore lämpligt att beträffande
personer, som ännu icke är
grovt kriminaliserade, såsom reaktion
mot vissa former av ungdomskriminalitet
— exempelvis bilstölder, inbrott och
ordningsstörande beteende — införa en
dylik reaktionsform, förslagsvis kallad
ungdomsarrest.

Jag vill här parentetiskt inskjuta, att
jag vid justitiedepartementets konferenser
för samordning och översyn av åtgärderna
mot ungdomsbrottslighet har
framfört förslaget, att åtminstone de
parlamentariska ledamöterna skulle få
göra en ordentlig studieresa till de västeuropeiska
länderna. Det har emellertid
inte mötts med förståelse, vilket jag ju
längre arbetet fortskridit mer och mer
haft anledning att beklaga.

Alla är ense om att både ungdomsbrottslingar
och allmänhet måste få konkreta
och påtagliga bevis för och en
klar föreställning om att samhället bestämt
reagerar mot asocialt och kriminellt
beteende. Jag talade häromdagen
bl. a. om denna fråga med vår kanske
främste kriminalist på den individualpreventiva
sidan, och vi var rörande
ense om den saken. Såsom det nu är
existerar inte denna föreställning om en
bestämd reaktion från samhällets sida,
och jag förmenar att ungdomsarrest här
kunde tänkas fylla en uppgift.

Denna reaktionsform skulle kunna
tänkas utformad som ett kort, mycket
snabbt insatt frihetsberövande, som inte
får vara så hårt att det fixerar den
brottslige i en aggressiv attityd mot
samhället; den skall däremot utformas
så att den klart framstår som en varning
mot fortsatt kriminalitet. Efter domstolens
bedömande skulle detta frihetsberövande
antingen kunna utdömas för
t. ex. tio eller fjorton dagar i en följd
eller fördelas över ett antal veckoslut.

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Jag vet mycket väl att det har gjorts
invändningar även mot detta, men jag
kan inte hjälpa att jag fortfarande måste
tro att denna sistnämnda form kunde
vara lämplig i många fall beträffande
ungdomar som ännu inte är grovt
kriminaliserade. Jag ber, herr talman,
att här få relatera ett uttalande som jag
hörde av en hög jurist i ett land där
man planerat införande av ungdomsarrest,
nämligen Holland. »Dessa i
grund och botten hyggliga ungdomar»
— ungefär så föll hans ord — »skall få
en varning som hjälper dem att begripa,
att man inte får göra så här. Därför får
de varken gå och dansa med sin flicka
på lördagskvällen eller se sina idoler
spela fotboll på söndagen.» Man behöver
bara ha sett en obetydlighet av ungdomen
för att begripa, att detta för dem
är en allvarlig reaktion.

Jag är medveten om att flera argument
framförts mot tanken på ett dylikt
institut, men dessa argument synes mig
inte vara av avgörande vikt. Det har
hävdats bl. a. att ett sådant straff skulle
sätta rättssäkerheten i fara. Härvidlag är
dock att märka, att samma betänkligheter
givetvis kan anföras mot den allmänt
omfattade tanken på utredningshem.
Om svårigheterna i detta fall anses
kunna undanröjas, bör tillräckliga
garantier för rättssäkerheten kunna
åstadkommas även beträffande ungdomsarrest.
Jag tror att man även här
bör se till realiteterna. Antingen man
kallar det ungdomsarrest eller utredningshem,
kommer oftast det väsentligaste
innehållet i reaktionsformerna —
frihetsberövandet — att vara det avgörande
för de unga asociala.

Det har vidare hävdats, att arreststraffet
i själva verket snarast skulle kunna
få en tillvänjande effekt, men därvid
tycks man, hur ofta det än har betonats
av dem som vill ha denna reaktionsform
allvarligt och sakligt diskuterad, förbise,
att det naturligtvis förutsättes alt
det anordnas så att vederbörande inte
sammanförs med svårt kriminellt belas -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

tade element. I själva verket synes det
åtminstone mig som om ungdomsarrest
bör utstås i enrum.

Utskottet gör en mycket kort invändning,
att denna reaktionsform »torde te
sig ganska främmande för vårt rättssystem».
Det kan jag heller inte förstå.
Jag erinrar om att det här endast är
fråga om en ny form av förvaring, om
en utbyggnad av de många olika former
av frihetsberövande som vi redan
har. Ett lands rättssystem undergår
alltid förändringar — man behöver inte
kunna mycket historia för att veta det
-— och jag kan absolut inte förstå att
detta institut nu skulle vara mera främmande
för vårt rättssystem än många
andra institut var på den tid då de infördes
— jag nämner som exempel ur
högen expropriation, villkorlig dom,
kollektivavtalslagen; man kan naturligtvis
exemplifiera hur mycket som helst.

I sitt yttrande över de föreliggande
motionerna har riksåklagaren bl. a.
gjort gällande, att man inte skulle kunna
dra någon parallell mellan ungdomsarresten
och det militära arreststraffet,
emedan de lagöverträdare för vilka frihetsberövandet
ifrågasattes skulle utgöra
ett s. k. bottenklientel. Jag måste
erkänna att jag häpnade, när jag läste
detta. Det är ju inte alls avsikten att
använda denna reaktionsform mot bottenklientelet
— så blåögd är jag inte —
och vidare är det klart att denna idé givetvis
inte står eller faller med en jämförelse
med det militära arreststraffet.

Allvarligare är invändningen att det
ifrågasatta frihetsberövandet skulle kunna
medföra problem beträffande skolgången
för dem, som ännu är kvar i skolan,
och för arbetsanställningen för
dem som kommit ut i förvärvslivet.
Men detta undvikes ju, om straffet på
sätt som jag antytt och som delvis sker
eller tillämpas, fördelas över flera veckoslut.

Sedan har det som en allvarlig brist
framhållits att ungdomsarresten inte
följes av eftervård. En sådan invänd -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

ning är obegriplig. Eftersom det inte
är fråga om ett hårt kriminaliserat klientel,
skulle eftervård i många fall förmodligen
vara obehövlig. Vidare är det
alldeles självklart, att om det bedömes
att eftervård erfordras, så kan sådan
anordnas i anslutning till ungdomsarrest
lika väl som i anslutning till andra
reaktionsformer. Det måste starkt framhållas
— och jag har redan antytt det
flera gånger — att arreststraffet inte
är avsett för hårdare kriminaliserad eller
grovt asocial ungdom, alltså inte för
gamla s. k. »kåkfarare» och inte heller
för dem, som anser det tufft att »sitta
på kåken».

Sedan vill jag också starkt understryka
att jag lika väl som alla andra är
medveten om det tvivelaktiga och ofta
farliga i att beröva ungdomar friheten.
Men jag erinrar om att detta redan med
nuvarande reaktionssystem sker i utomordentligt
stor utsträckning, och att vi
ofta i livet sättes i den situationen att vi
tvingas att välja inte vad som är ett
ideal utan vad som i föreliggande situation
är bäst.

Herr talman! Till sist vill jag också
beröra en fråga, som enligt min uppfattning
är av grundläggande betydelse
och som man åtskilliga gånger snuddade
vid under debatten mellan statsministern
och herr Helén. Det torde råda
stor enighet om att det måhända allra
svåraste hindret för åt! återföra den
unge brottslingen till ett laglydigt liv
utgör den starka bindning till den grupp
av brottslingar, som han känner sig tillhöra.
Själv har jag under de förutnämnda
konferenserna i justitiedepartementets
regi fått ett allt starkare intryck av
att brottslingarna, inte minst anstaltsungdomarna,
är oerhört hårt bundna till
den grupp de känner sig tillhöra, vilken
grupp i sin tur står i stark motsatsställning
till de laglydiga grupperna i
samhället, både unga och gamla.

Det är ju känt att den moderna socialpsykologiska
forskningen mer och mer
riktat uppmärksamheten på den bety -

delsefulla faktor som grupplojaliteten
och gruppkänslan utgör för tillfredsställande
av elementära emotionella trygghetsbehov.
Jag är för min del övertygad
om alt en behandling endast kan
åstadkomma avgörande resultat på
längre sikt genom att man från samhällets
sida med mycket större resurser
försöker bryta den onda cirkel som
skapas genom vårdåtgärdernas och
straffens gruppbildningseffekt.

För att motverka den psykologiska
fastlåsningen i ett asocialt beteende,
som skapas genom de asocialas eller
svåranpassbaras gruppbildning, har
samhället för närvarande alldeles otillräckliga
resurser. Som bekant har man
på senare tid genom terapi i små grupper
vid anstalterna försökt luckra upp
banden till och inom den grupp som ett
visst anstaltsklientel utgör och över huvud
taget etablera kontakt mellan internernas
reaktioner och värderingar å
ena sidan och de laglydiga medborgarnas
å andra sidan. Det synes mig emellertid
som om denna terapi borde insättas
i mycket större skala och utsträckas
i tiden till att omfatta alla dem
som genom kriminellt beteende eller
bristande anpassning kommit eller börjat
komma i motsatsställning till de laglydiga
medborgarna och deras allmänna
värderingar. Men detta kräver — och
det är här parallellerna kommer in lika
väl som de gjorde i debatten mellan
herr Erlander och herr Helén — ett
uppbåd av personella resurser, som endast
torde kunna åstadkommas genom
ett engagemang på bredaste front av
alla vårt lands ideella organisationer,
av statskyrkan, de olika frikyrkorna,
den fackliga rörelsen, nykterhetsrörelsen,
idrottsrörelsen o. s. v. Genom ett
samarbete mellan och med dessa rörelser
borde det vara möjligt att få ett
större antal för uppgiften lämpliga personer,
som ställde sig till förfogande såsom
vad jag skulle vilja kalla »faddrar»
eller »kontaktmän».

Vi vet alla att på många ställen — sär -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

skilt där det funnits större fackförbund
— bär dessa gjort en mycket god
insats beträffande främjande av nykterheten
på arbetsplatsen. Detta har i stor
utsträckning, åtminstone kan man föreställa
sig det, berott på att vederbörande
lyckats få med den i det ena fallet
alkoholiserade, i det andra fallet den
på annat sätt asociale, i sin grupp och
få ut honom ur de gamla grupperna.
Idealet skulle vara att en kvalificerad
person tog hand om en ung människa
som dömts för brott eller blivit
föremål för myndighets åtgärd på grund
av asocialt beteende. »Faddern», eller
vilken beteckning man vill använda,
skulle upprätthålla ständig kontakt med
vederbörande, försöka vinna hans eller
hennes förtroende och genom de råd eller
den hjälp som skulle kunna vara
rimlig och möjlig och genom kontakt
med de socialvårdande myndigheterna
o. s. v. hos vederbörande skapa en känsla
av samhörighet med samhället, med
vanliga laglydiga medborgare, och definitivt
avskära hans bindning till den
asociala gruppen.

Jag är inte så blåögd att jag tror, att
det skulle vara möjligt att dessa vad jag
nyss kallade »faddrar» annat än i undantagsfall
skulle ta upp vederbörande
i sina hem. Men jag anser att man bör
undersöka möjligheterna av att skapa
samarbete mellan vårt lands ideella organisationer
i detta syfte, och jag vågar
utgå från den förhoppningen att medborgarna
skall lära sig inse att räddandet
av dessa unga människors liv och
välfärd iir en humanitär och samhällelig
uppgift av första rang och att det
här gäller en kamp mot destruktiva tendenser,
som endast ett tillräckligt brett
uppbådande av frivilliga krafter effektivt
kan möta.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Munktell tar här
upp ett mycket intressant problem, nämligen
frågan om straffets allmänpreven -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

tiva eller individualpreventiva verkan.
Det är ett problem, som jag ingalunda
känner mig kompetent att ingå i debatt
om, men frågan är som sagt mycket intressant.

Som exempel på ett straffs allmänpreventiva
verkan tog herr Munktell straffet
för rattfylleri. Lagen avhåller många
människor från att köra bil efter spritförtäring,
sade herr Munktell. De är
rädda för straffet och avstår därför
från olaglig bilkörning. Men, herr Munktell,
samma lag är ju ett dräpande bevis
på begränsningen av den allmänpreventiva
verkan lagen har, ty antalet rattfyllerister
ökar ju år från år. Vi har tydligen
inte lyckats så särskilt bra med
den lagen, trots att straffet för rattfylleri
är ovanligt avskräckande för våra
förhållanden. Vi har med den lagen
vare sig lyckats sätta stopp för rattfylleriet
eller ens hejda ökningen av antalet
förseelser.

Sedan kom herr Munktell från sin
allmänpreventiva inställning över på
frågan om arreststraff. Om herr Munktell
vill förorda det straffet i allmänpreventivt
syfte, så stämmer detta inte
alls med den mening tyskarna har, vilka
såsom enda europeiska land tillämpar
arreststraff. De tillmäter arreststraffet
uteslutande individualpreventiv verkan.
Det skall påverka den dömde. Man har
uttryckligen sagt ifrån att meningen
inte är att straffet skall avskräcka andra.
Vi har ganska litet berört arreststraffet
här i debatten, men det beror kanske
på att den saken inte utvecklats alls i de
motioner vi här diskuterar, utan endast
beröres parentetiskt.

Vad menas för övrigt med arreststraff?
Menar man veckosluts arrest eller
liingre straff? Herr Munktell har tidigare
varit inne på båda strafformerna
och sagt att vi där bör pröva oss fram.

Sedan sade herr Munktell också att
det är oriktigt av utskottet att påstå, att
ett dylikt straff iir främmande för
svensk lagstiftning. Men 1945 antog vi
ju iindå utan protester från något håll

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

en verkställighetslag, som slopade cellstraffet,
och därmed tog avstånd från
det tidigare filadelfiasystemet i fångvården,
vilket innebar att man enskilt
skulle utstå straffet.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har alldeles rätt i att rattfyllerilagen
är mycket hård, och fru Eriksson
har också alldeles rätt i att brotten mot
den har ökat. Men jag skulle då verkligen
vilja ställa frågan: Om vi inte hade
haft den lagen skulle då inte dessa brott
ha ökat i ännu högre grad? Jag är inte
så blåögd att jag tror att man kan skapa
en lag eller en reaktionsform med allmänpreventiv
inställning, som har så
att säga hundraprocentig verkan, men
jag undrar om inte — jag upprepar det
— rattfylleribrotten skulle ha varit ännu
flera med den ökade biltäthet
som vi har fått, med den ökade spritkonsumtionen
etc., om vi inte hade någonting
som, på det sätt som rattfyllerilagen
försöker, avhöll människorna
från att köra bil under spritpåverkan.

Jag skall ta en parallell. Det brukar
talas om billånen och att de ökat kolossalt
i antal. Det sägs att det är inte så
konstigt ty bilantalet har ökat så oerhört,
och det finns därför så många fler
bilar tillgängliga. Detsamma kan sägas
om rattfylleriet. Det är så många fler
som kör bil nu, och jag är för min del
övertygad om att både deklarationsbrotten
som jag tog som andra exempel,
och rattfylleriet skulle ha ökat mycket
mera, om vi inte hade haft hårda lagar.

Vad sedan beträffar arreststraffet tror
jag med den kännedom jag har om ungdomar
att det nog skulle ha en avskräckande
effekt om de inte fick vara med
bland de andra.

Det är möjligt att fru Eriksson med
sin kännedom om olika sociala områden
har en annan uppfattning, men nog
har jag den känslan, att om man låter en
ungdom känna klart och koncist, att han
har gjort något galet, så reagerar en

normal ungdom på det sättet, att han
frågar sig om det verkligen var värt
detta, antingen han inte får gå på bio
eller vilken reaktion det är.

Vad slutligen det tredje beträffar,
detta om svensk rättsuppfattning, så är
det som fru Eriksson säger om avskaffandet
av cellstraffet fullständigt riktigt,
men jag skulle vilja vara så dramatisk,
att jag säger som någon tidningsman
skrev efter att ha besökt det förskräckliga
provisoriet i Hälsingborg:
Fången behöver cellen. Det är inte fråga
om att de genom sådana korta cellstraff
skall få cellpsykoser och ta skada.
Denna reaktionsform måste upprustas
ordentligt och vara vettigt utformad.
Men jag kan icke komma ifrån, att i
den arsenal vi alla vill skapa mot den
ökande ungdomsbrottsligheten skulle
det kunna tänkas att även arreststraffet
vore någonting att ta upp.

Får jag bara till sist göra en liten
rättelse. Fru Eriksson sade »svensk
lagstiftning». Det står faktiskt i utskottets
utlåtande »svensk rättsuppfattning».
Det var det som jag reagerade emot.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag trodde att den lag
vi antog 1945 överensstämde med svensk
rättsuppfattning!

Jag är inte så blåögd, herr Munktell,
att jag skulle våga helt förneka en allmänpreventiv
verkan av ett straff. Men
det är ju också den väg vi slagit in på
i Sverige. Vi har ett straff, som vi räknar
med ska ha en viss allmänpreventiv
verkan. Men jag anser att det har sin
begränsning.

När vi använder cellstraff i Sverige,
är det i samband med häktning eller
bestraffning inom fångvården, och då
har man en läkare som skall se till att
individen tål det.

När herr Munktell talar om hur han
vill ha cellstraffet utformat, tycker jag
nog det ganska litet liknar det arreststraff
som man har i Tyskland. Det

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

verkar tydligen mer påverkat av den allmänt
humana inställning, som jag vet
att herr Munktell är förespråkare för
när det gäller bestraffning och ungdomsbehandling
och som vi slagit in på
nu. Vad jag tror att herr Munktell är
intresserad av och vad jag tidigare förklarat
mig vara intresserad av är att
man i framtiden skall kunna pröva nya
former för omhändertagande under kort
tid. Jag tror att det skulle sammanfalla.
Jag tror emellertid inte alls att herr
Munktell skulle kunna godta det man
har i Västtyskland och som man diskuterat
i Holland.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att fru Eriksson
inte fäster sig för mycket vid detta.
Det var ett löst uppskisserande av de
synpunkter, som utredningen bl. a. borde
ta hänsyn till. Det är självklart att
jag inte skulle vilja sätta om detta i lagparagrafer.
Jag betonade att det gällde
en utredning.

Jag uppfattade inte riktigt vad fru
Eriksson sade om human behandling.
Jag tycker emellertid att det kan vara
väldigt inhumant att låta ungdomar —-som det givits exempel i denna debatt
— utan några som helst reella reaktioner
glida vidare med 12, 14 eller 16
åtalseftergifter eller att det, som herr
Helén citerade ur dessa ungdomskonferensers
protokoll, kan förekomma alt
eu ungdom som får sin första villkorliga
dom i realiteten har en rad förlåtna
historier bakom sig och att det när den
villkorliga domen kommer inte heller
då händer någonting. Det är inte humant
tycker jag.

.lag tycker inte att vi skall fästa oss
så mycket vid ord. Ehuru jag är motståndare
till strafflagberedningens terminologi,
försökte jag låta bli att gå in
på denna. Vare sig vi kallar det för arreststraff,
omhändertagande, vård eller
vad som helst, så blir det den bakomliggande
realiteten som för dessa ungdomar
blir det avgörande. Så är det

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

helt enkelt med adekvationen. Jag vill
inte dra in skämt i denna mycket allvarliga
debatt, men en fru Eriksson
mycket närstående och synnerligen
kunnig kriminolog har berättat för mig,
att när internerna på Roxtuna spelar
fotboll, så kallar de straffspark för
skyddsspark. Det säger en hel del.

Fru SJÖQVIST (h):

Herr talman! Om det vore möjligt att
föra något slags statistik över alla de
debatter och konferenser, som bara under
de senaste åren har ägt rum kring
dessa frågor, tror jag att vi skulle
komma fram till en rätt imponerande
siffra. För några veckor sedan pågick
förresten en livlig lieldagsdebatt kring
denna fråga inom väggarna av detta
hus. Varje gång dras en talande brottmålsstatistik
i förgrunden, som ger anledning
till förfärade kommentarer från
diskussionsdeltagarna, och så spelas
hela det gamla kända temat upp för
några timmar, tills klubban faller och
vi går hem mer eller mindre belåtna
med dagen. Ja, herr talman, man skulle
kunna säga att operationen var lyckad,
men patienten dog.

Har vi över huvud taget kvar minnesbilden
av den där kön av ungdomar
som väntar på att få plats i våra ungdomsvårdsskolor,
reagerar vi kanske
surt när vi möter en slängig tonåring i
skinnjacka eller, för det tredje, skakar
vi av oss det hela som något obehagligt
som vi måste genomlida för att inte
komma i vanrykte på grund av bristande
socialt intresse? Har vi över huvud
taget en tanke på att helhjärtat engagera
oss på ett arbetsområde med
rika tillfällen till en, märk väl personlig
insats? Jag skulle tro att det vittnesbörd
som herr Gimsmoe lämnade i dag
ger mer än en av oss en tankeställare.
Jag tror inte att det är nödvändigt att
jag nu går in på orsakerna — bakgrunden
till det liige vi råkat i. Jag nöjer mig
med att glädjande kunna konstatera att
vi bland alla verkande faktorer mer och

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

mer tycks framhålla hemmens betydelse.

Det är väl få som helhjärtat försvarar
påståendet att vår ungdom skulle vara
sämre än forna tiders, men med all
säkerhet inser vi alla, att den stigande
brottsligheten tvingar oss att ta ett krafttag
nu innan det är för sent, innan det
svenska gangsterväldet är ett faktum.

För ett par veckor sedan ordades det
rätt mycket i denna kammare om motionerna
angående komplettering av
direktiven för utredningen om en allmän
översyn av socialpolitiken. Herr
Munktell var visst även inne på denna
tankegång, och jag nöjer mig med att
fråga, om det inte mot bakgrunden av
det ärende vi i dag diskuterar vore än
mer på sin plats att en sådan komplettering
finge ske. Är det en händelse
som ser ut som en tanke, att i ett samhälle
med en alltmer stigande levnadsstandard
ungdomskriminaliteten hotar
att växa oss över huvudet och att den
trygghet, som vi strävat efter att skapa,
blir en scliimär, om vi inte i tid lyckas
lösa dessa problem.

Beredningsutskottet framhåller i sitt
utlåtande på sid. 23: »Mot kostnaderna
kan dock, om man här ser endast till
den ekonomiska sidan av problemet,
vägas de vinster som en minskning av
ungdomsbrottsligheten måste medföra.»
Jag tror att vi kan instämma i vad utskottet
här uttalat. Jag är också villig
att skriva under på vad som sägs på
sidan 16: »Likaså bör frågorna om förstärkning
av skolkurators- och skolpsykologsverksamlieten
bringas till en
snar lösning.» Jag vill även i detta sammanhang
ställa frågan, huruvida det
inte vore en riktig och verkningsfull
åtgärd att ge lärarna tillfälle att i
högre grad än vad Som nu är möjligt
utöva den kurativa verksamhet som de
gärna skulle vilja åtaga sig. Om vi minskade
barnantalet i klasserna, är jag
övertygad om att många av barnens personliga
problem skulle lösas med lärarnas
hjälp. Man skulle då också lättare

kunna få den anda i skolan och den
möjlighet till förtroende, hänsyn och
samarbetsanda, som utskottet så välment
talar om längre fram.

Man skulle emellertid ha önskat, att
utskottet hade ställt sig litet mera välvilligt
till de konkreta förslag till åtgärder
som lagts fram av motionärerna.
Med anledning av utskottets kritik av
att motionärerna förbisett frågan om
eftervården vill jag endast fråga, om
det är rätt att ett förslag förkastas därför
att inte alla synpunkter beaktas.

Nej, herr talman, det är visst ofta så,
att vi i den allmänna debatten kommer
rätt bra överens, men när det gäller att
lägga fram något som man kan ta på,
d. v. s. ett förslag till åtgärder, då hårdnar
visserligen debatten betydligt, men
var tar de positiva resultaten vägen?
Och ändå inser vi ju alla att nu räcker
det inte längre med välmenta råd, och
det är därför, herr talman, som jag ber
att få instämma i vad fröken Wetterström
sagt tidigare i dag.

Vad vi också måste hålla i minnet
är att vi alla och envar har lika stort
ansvar när det gäller lösandet av dessa
frågor, och vi har också alla och envar
samma möjlighet och samma skyldighet
att göra den personliga insats som jag
efterlyste i början av mitt anförande.

Jag skulle vilja sluta mitt inlägg med
att hänvisa till det evangelium, som
under domssöndagen gick ut från landets
predikstolar:

»Vadhelst I icke haven gjort mot en
av dessa minsta, det haven I ej heller
gjort mot mig.»

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Efter den långa rad av
högerrepresentanter som talat, kanske
det är lämpligt med litet ombyte. Jag
vill börja mitt anförande med att säga,
att jag kanske har en smula erfarenhet
av en del av de problem som behandlats
i den här debatten. Jag är nämligen
uppväxt i Hagalund. Detta säger kanske

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

inte så mycket i dag, men jag tror att det
sade åtskilligt för fyrtio år sedan.

Det var inte så lätt att komma in i
staden och söka arbete och behöva tala
om att man bodde i Hagalund. Då var
alla platser i regel upptagna. Nå, ingen
regel utan undantag, en del fick väl
arbete. Men på den tiden betraktades
alla som växte upp och verkade i detta
fattigsamhälle som individer, som man
inte gärna ville ha något att göra med.
Jag måste be dem som är här i kammaren
att lyssna till en iakttagelse från
den tiden när vi var unga, det var under
första världskriget med all den fattigdom
som rådde då.

Visst hade vi våra gängbildningar
och visst gjorde vi en del ofog. Visst
slogs vi. Den där lilla sammanstötningen
som det stod i tidningen om häromdagen
var rena västanvinden mot de
sammanstötningar som ordnades där
ute på den tiden.

Men vi sögs upp i boxningsklubbar.
När herr Rimmerfors en gång slogs här
i kammaren med liv och själ emot ett
förslag att man skulle ge boxningsklubbar
bidrag, skulle jag haft god lust att
redan då — men det går lika bra i dag
— erinra om att den fostran vi fick i
dessa klubbar var inte av ondo. Vi lärde
oss vissa regler. Vi lärde oss att aldrig
slå en som låg på marken, att aldrig
slå mot magen, aldrig göra »tjyvslag»,
aldrig vara flera än en mot en.

Vår skolklass träffades efter 25 år.
Vi var 42 som gick i den klassen och
vi var 36 som möttes. Samtliga i den
klassen är goda och nyttiga medborgare.
Men hur ojade man sig inte och hur
förfasade man sig inte över ungdomen
också på den tiden. Jag kan inte hjälpa
att jag tycker man glömmer bort det
faktum att det bara är en procent av
den ungdom, som vi nu talar om, som
begår brott — 99 procent sköter sig
bra. Man tycks visst också glömma bort
att Sverige har den lägsta brottsligheten
i världen i relation till sin befolkningssiffra.

6 — Andra kammarens protokoll 1958. A

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

Detta innebär inte att den brottslighet
som finns inte måste bekämpas, och om
alla goda krafter i samhället hjälptes
åt att bekämpa brottslighet bland såväl
äldre som yngre, tror jag att vi snabbt
skulle komma en bra bit på väg mot ett
bättre sakernas tillstånd. Detta förutsätter
emellertid att alla goda krafter
är överens (5m grundorsakerna till brotten
och dessutom är överens om motåtgärderna.
Jag är rädd för att det blir
svårt att komma överens om motåtgärderna
och kanske också svårt att komma
överens om grundorsakerna.

För en tid sedan framställdes en interpellation
av en högerriksdagsman
just i den här frågan och denne riksdagsman
— han framförde för övrigt en
del av de synpunkter som också kommit
till uttryck i debatten i dag — yrkade
på att ungdomen skulle komma i
åtnjutande av utvidgad kristendomsundervisning
i skolan. Han trodde sig
veta att detta skulle vara ett verksamt
medel mot ungdomsbrottsligheten.

Han yttrade vid tillfället i fråga bland
annat att som bekant består människan
av kropp, själ och ande. Jag är, herr
talman, rädd för att de ungdomar, som
skall lösa problemet om skillnaden mellan
själ och ande och fostras i en kristendom,
där en av grundteserna är den
angivna, tröttnar på den formen av fostran
och i stället går ut och lånar en
bil. Ord som travas på varandra, teser
som ingen torde kunna förklara och
som är hämtade ur den idealistiska filosofien
tror jag inte är något verksamt
medel mot ungdom på glid.

Jag tror alltså inte att det är så liitt
att finna sanningen. Vårt samhälle är
enligt min mening ett klassamhälle och
det är svårt att lösa problemen på ett
tillfredsställande sätt. Men detta konstaterande
är inte tillräckligt, eftersom
ungdomsproblemen växer även i de
länder, vilkas samhällssystem jag principiellt
försvarar och anser vara riktigt.
I Sovjetunionen, i folkdemokratierna
pockar också sådana här problem på sin
''/■ Il i:i

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

lösning. Grundorsakerna kan ju vara
flera. Jag vill erinra om att Sovjetunionen
förlorade tiotals miljoner i döda
under senaste världskriget. Miljoner fäder
gick bort, mödrarna blev ensamma
med sina barn. Detta ligger nu så många
år tillbaka att den ungdomen nu börjar
komma upp i just den ålder, när den
önskar utlösning för sin aktivitet och
kanske också för sin aggressivitet.

Jag tror emellertid att man kommer
att lösa problemet. Jag har den uppfattningen,
att vi skall kunna ha både
kraft och förmåga att effektivisera och
förbättra de brottsförebyggande åtgärderna,
lika väl som vi kan effektivisera
och förbättra vårdmöjligheterna.

Högerpartiets motion angående åtgärder
för ungdomsbrottslighetens bekämpande
innehåller såvitt jag förstår inga
nyheter. Kanske upprepar motionen
dock på ett bestämdare sätt kravet på
hårdare strafformer för ungdomar som
begår brott. Motionärerna hänvisar till
en engelsk metod och förklarar: »Den
anstalt man sökte skapa skulle ge ett
maximum av hårt arbete och ett minimum
av förströelse.» Det skulle vara ett
straff »som kändes». Motionärerna önskar
alltså skärpta strafformer, inte
vårdformer. Nu hör det till saken, att
den engelska metoden inte verkar på
detta sätt i praktiken, varför motionärerna
egentligen står ensamma i sin
uppfattning. Såväl utskottet som remissinstanserna
har understrukit detta.

När man tar upp frågan om ungdomsbrottsligheten
anser jag det emellertid
ofrånkomligt att samtidigt ta upp de
brottsförebyggande åtgärderna och söka
analysera brottsorsakerna. Nu talar man
högt om ungdomsbrottsligheten men
tyst om de förebyggande åtgärder som
måste till för att förhindra brottslighet.
Alla säger sig veta, att grundorsakerna
till ungdomens onormala beteendemönster
är att söka i splittrade hem, i trångboddhet,
i sysslolöshet. Att konstatera
detta är gott och väl; en god hemmiljö
bidrar verksamt till skapandet av har -

moniska ungdomar. Men jag vill gärna
skjuta in, att det finns ju många frånskilda
kvinnor med barn som fostrar
goda medborgare. Jag tror det är en rad
samverkande omständigheter som gör
att ungdomarna kommer på glid. Om
man nu anser, att splittrade hem, sysslolöshet
och trångboddhet är grundorsaker
till ungdomsbrottsligheten, tycker
jag man skall se efter, hur verkligheten
tar sig ut.

Bostadsbristen är fortfarande enorm.
I min hemstad står cirka 5 000 i bostadskö.
Ungdomsarbetslösheten är ett problem.
I Gävleborgs län var i mitten av
förra månaden 2 700 personer registrerade
som arbetslösa, varav 25 procent
utgjordes av ungdomar under 18 år. I
Gävle avvisades från verkstads- och yrkesskolorna
cirka 200 sökande ungdomar.
Och naturligtvis kan ledamöterna
här i kammaren var och en från sin ort
vittna om ungefär samma förhållanden.

När vi äldre då skall ta ställning till
ungdomsbrottsligheten, måste vi väl i
första hand vända oss till oss själva och
fråga: Har vi gjort allt som är möjligt
för att förebygga brottslighet? Svaret
anser jag givet. Vi kan inte, som högerpartiet
nu gör, kräva hårdare strafformer
för ungdom. Möjligen kan vi söka
utmäta straff mot oss själva, ty det är
väl vi som har huvudansvaret för bostadsbristen
och trångboddheten liksom
för platsbristen vid yrkesskolorna, och
vi tillåter en omfattande ungdomsarbetslöshet.
Högerpartiet har enligt min mening
ett alldeles särskilt stort ansvar
för dessa brister, emedan detta parti ju
oftast intar en mycket negativ hållning
till åtgärder, som skulle kunna lätta på
bördorna.

När det gäller att vidtaga åtgärder
mot den ungdomsbrottslighet, som redan
är ett faktum, vill jag understryka
behovet av flera ungdomsvårdsskolor,
så att väntetiden från det dom har fallit
och till dess att vården kan sättas
in förkortas och slutligen helt försvinner.
Den nuvarande långa väntetiden

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

predestinerar ungdomarna att begå nya
brott.

Beträffande vårdformerna på ungdomsvårdsskolorna
kan ifrågasättas, om
inte avtalsenlig lön bör utgå till eleverna
för sådana arbeten, där detta är möjligt.
Det går ju inte i alla fall ■— många
ungdomar kan t. ex. inte något yrke.
Men där det låter sig göra bör detta
system tillämpas. Jag har ett exempel
från en ungdomsvårdsskola i närheten
av Stockholm, där direktören lät ordna
med en verkstad, i vilken 10—12 ungdomar
fick arbeta på gruppackord och
tillverka vissa varor för avsalu. Vissa
dagar kunde dessa ungdomar tjäna ända
upp till 30 kronor per dag. Vid ett tillfälle,
när verkstadens golv skulle repareras,
utförde ungdomarna arbetet på
natten för att inte deras inkomstmöjligheter
på dagen skulle gå förlorade. Enligt
mitt sätt att se är ungdomar, som
visar sådana takter, inte att betrakta
som brottslingar. Det är en god ungdom,
som inte är i behov av straff »som
känns» utan som behöver vård som hjälper
vederbörande.

Naturligtvis är vårdens effektivitet i
hög grad beroende av personalens
skicklighet. De ifrågavarande tjänsterna
måste göras attraktiva, så att folk
söker sig dit.

Vad beträffar denna personals utbildning
klagas mycket över de bristande
ekonomiska resurserna. Det är också
känt att när personalen fått viss utbildning
och viss vana och kanske har växt
in i sin uppgift, så söker sig många
ifrån verksamheten. Vid en konferens
här i riksdagen den 17 juni i år, där
man behandlade dessa problem, förklarade
byråchefen Olle Melin: »Vi vet tyvärr
att av de 30 aspiranter vi tog in
har ett 10-tal redan sökt sig ifrån fångvården.
Tråkigt nog har vi den uppfattningen
att det är det bästa folket som
har sökt sig till andra verksamhetsområden,
vad nu detta kan bero på.» Det
är en sak som man måste ha i minnet.
Det gäller inte bara fångvården utan

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

också yrkesskolorna och ungdomsvårdsskolorna.
Det sades även på samma konferens:
»Vi har dock gjort den erfarenheten
att när våra lärare har gått igenom
skolöverstyrelsens kurs har de sökt
sig över till den vanliga folkskolan, där
förhållandena är annorlunda och problemen
betydligt lättare än på ungdomsvårdsskolorna.
»

En ombudsman Pettersson från personalens
organisationer, vilken också var
närvarande, anlade några beaktansvärda
synpunkter som jag också skall citera
här: »Rekryteringen på vårdområdena
sammanhänger i hög grad med
trivseln i arbetet. Vårdarbetet är ju mycket
påfrestande och medför många
gånger en irritation som man knappast
finner på andra arbetsområden. Därför
är själva urvalet av personal det kanske
allra viktigaste. Man skall naturligtvis
inte förringa värdet av kunskaper och
utbildning. En människa som inte är
lämpad för vårdarbete kan dock aldrig
göra en god insats, även med än så mycken
utbildning.»

Det sista skulle jag vilja understryka,
inte därför att jag har något emot att
folk skaffar sig kunskaper och betyg och
avlägger examina, men nog börjar vi i
alla möjliga situationer kräva betyg. Det
är också typiskt, att nära nog de flesta
skall gå igenom socialpolitiska institutet,
och har man blivit socionom eller
tagit juris kandidaten eller filosofie
kandidaten anses man vara färdig att
tjänstgöra som lärare eller vårdare på
en ungdomsvårdsskola. Nog har vi
många gånger mött människor med
examina och med så kallad utbildning,
som fatiskt inte passar för sina uppdrag.
Däremot finns det i levande livet
många exempel på människor, som bara
har livets skola bakom sig, men som är
utmärkta lärare och ledare.

Att se på betygen kan ju i och för sig
vara riktigt, men man får inte ställa
något absolut krav på betyg. Som jag
sagt förut tror jag, att man måste göra
dessa anställningar mera attraktiva. Nu -

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

varande förhållanden är, såvitt jag förstår,
inte tillfredsställande. En vårdare
i ortsgrupp 3 erhåller nu en begynnelselön
av 909 kronor i månaden. De som
visar sig ha fallenhet för dessa uppgifter
söker sig ifrån ungdomsvårdsskolorna,
därför att tjänsterna där inte är attraktiva.
Det kanske inte beror så mycket
på lönen, utan jag tror att frågan om
ledigheten har mycket stor betydelse
för denna personal. En betydligt längre
semester och möjlighet att oftare erhålla
ledighet skulle säkerligen underlätta
möjligheten att få passande vårdpersonal.

Till sist skulle jag vilja fråga: Hur
var det när vi var unga? Jag har försökt
berätta litet från min egen ungdom. Man
behöver väl egentligen bara ställa frågan
till kort begrundan för att den, som
inte lider av minnesförlust, skall komma
ihåg, att väl de flesta inte precis var
Guds bästa barn. Ungdomens aktivitet
och aggressivitet kan vara goda tillgångar
i samhället, om vi äldre, som har fått
litet mera livserfarenhet, hjälper till att
leda denna aktivitet och aggressivitet in
på rätta banor. Men hur gör vi?

Vi tillåter en omfattande reklam för
underliga modenycker, och när sedan
ungdomen klär sig i detta mode, så rynkar
vi på näsan och förfasar oss över
hur ungdomen ser ut. Vi glömmer lätt,
hur vi själva såg ut, när vi försökte vara
moderna. Vi tillåter serietidningar av
värsta slag, där mord, rån och sexualitet
blandas om i den värsta röra och serveras
ungdomen varje dag från boddiskarna.
Det är för övrigt inte bara ungdomar,
som läser dessa alster och påverkas
av dem. Skall vi döma dem?

Vi tillåter en omfattande ungdomsarbetslöshet,
trots att vi vet, att sysslolösheten
är ungdomens värsta fiende. Vi
tillåter trångboddhet. Vi tillåter att man
visar gangsterfilmer, inte bara på vanliga
biografer utan också i TV. Har inte
hyckleriet några gränser?

När vi äldre kan tillåta oss alla dessa
brott mot ungdomen, borde vi vara för -

siktigare med krav på hårdare strafformer
mot den ungdom som faller för våra
frestelser och är offer för våra egna
försyndelser. Högerpartiets krav på
»maximum av hårt arbete och minimum
av förströelse» för ungdomen på glid
är ett slag i ansiktet på all human rättsvård.
Jag måste tacka utskottet för att
högerpartiets propåer avvisats.

Till slut, herr talman, ett par ord om
den dispyt som fru Nancy Eriksson och
socialministern invecklade sig i. Jag
har ett behov av att säga, att jag tycker
att fru Eriksson i Stockholm har rätt.
Socialministern förklarade i debatten,
om jag fattade honom rätt, att visserligen
kunde vissa ungdomar, när de hade
haft ledigt eller varit borta av annan
anledning, kanske inte få komma tillbaka
till samma skola, men det fanns
alltid en ledig plats vid någon annan
skola.

Det är ju så oerhört viktigt att dessa
ungdomar, som man tar hand om på en
sådan ungdomsvårdsskola, lär känna
skolans ledning och vårdpersonal och
att de under den tid de bör vara där har
samma lärare och vårdare. Man kan inte
skicka dem en månad till den ena och
en annan månad till den andra skolan
så att lärare och elever blir främmande
för varandra. På denna punkt har alltså
såvitt jag förstår fru Eriksson mera
rätt än socialministern.

Alla är vi emellertid överens om att
det behövs flera vårdplatser, och jag
skulle också vilja säga att den höga
rymningsfrekvens, som man talar om,
väl i och för sig inte är så märkvärdig.
Jämfört med förhållandet för 8—10 år
sedan bär antalet platser på ungdomsvårdsskolor
minskat. Detta har ju lett
till att mera kriminalitetsbelastat klientel
fått tas in på dessa ungdomsvårdsskolor,
vilket förklarar att avvikelserna
måste bli flera.

Jag har emellertid, herr talman, en
känsla av att det naturligtvis är av vikt
att man rättar till där det brister i fråga
om bekämpandet av ungdomsbrottslig -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

heten. Man måste i en sådan här debatt
starkt understryka dels behovet av en
intensifierad kamp för förhindrande av
brott, alltså brottsförebyggande åtgärder,
och dels vikten av att man genom
en sådan politik slår vakt om den sunda
ungdomen och hindrar den från att glida
ut i ett brottslighetens träsk. Intet
parti försvarar väl asocialitet eller kriminalitet.
Alla bekämpar vi ju sådana
avarter, och i den mån man tror sig
kunna lösa problemet över parti- och
departementsgränserna tror jag alldeles
säkert att kommunistiska partiet kommer
att dra sitt strå till stacken.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Vad som föranlett mig
att begära ordet i denna fråga, trots att
jag varken är motionär eller ledamot av
allmänna beredningsutskottet, är min
önskan att anföra några synpunkter på
ett par detaljer, som enligt min mening
är rätt viktiga i sammanhanget. Det gäller
för det första frågan hur man skall
kunna ordna övervakningen enligt nu
gällande bestämmelser så att man når
bästa möjliga resultat, och för det andra
vill jag säga några ord om verksamheten
vid de inackorderingshem för eftervård,
som har upprättats gemensamt av
socialstyrelsen och godtemplarorden.

Innan jag går närmare in på dessa
frågor vill jag emellertid beröra ett par
andra avsnitt av det föreliggande ärendet.
Fru Sjöqvist, som talade här för en
stund sedan, erinrade om att det har
förekommit ganska många överläggningar
och debatter i fråga om den ökade
brottsligheten. Det är inte heller någon
dagsaktuell företeelse. Vi har ju under
årens lopp flera gånger varit inne på
dessa frågor i olika sammanhang. Det
har varit motioner och interpellationer,
och ett flertal utredningar sysslar med
en eller annan detalj av det föreliggande
problemet.

Det har något förvånat mig att de mo -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

tioner, som nu föreligger, har väckt så
stor uppmärksamhet och blivit så
grundligt behandlade inte minst i beredningsutskottet,
med hänsyn till allt
som i övrigt skett under årens lopp och
även i år beträffande kampen mot brottsligheten.
Jag vill dock inte säga detta
som någon kritik från min sida; jag
anser att dessa frågor är så viktiga att
en ingående behandling är mycket motiverad.
Personligen ansluter jag mig
också till det ställningstagande beredningen
har gjort, och jag tillstyrker den
skrivelse till regeringen som där föreslås.

Jag kan inte riktigt förstå den kritik,
som från vissa håll har riktats mot beredningsutskottet
därför att utskottet
inte gått ännu längre i välvillig behandling
av motionerna. Med hänsyn till de
många utredningar som här föreligger
tycker jag verkligen att utskottet har
gjort vad som rimligen kan göras och
vad som kan begäras beträffande de
motioner, som här behandlas.

För att återgå till vad som hänt under
de senaste åren kanske det inte anses
alltför förmätet om jag erinrar om
att jag för min del vid 1952 års riksdag
framställde en interpellation till dåvarande
inrikesministern herr Hedlund,
som ju också tidigare i dag har
deltagit i debatten, beträffande åtgärder
mot den stigande brottsligheten.
Man kunde bl. a. påvisa att brott mot
strafflagen med undantag för fylleri och
förargelseväckande beteende under år
1951 hade ökat med hela 18 procent.
I det svar dåvarande inrikesministern
herr Hedlund gav underströks också lägets
allvar och det gavs ett löfte från
inrikesministern att han skulle ta kontakt
med statliga och kommunala myndigheter
för att åstadkomma en förstärkning
av polisen bl. a. i Stockholm,
och jag vill minnas att en sådan förstärkning
också kom till stånd. Vad
herr Hedlund och jag då talade om var
emellertid ett rätt begränsat avsnitt av
denna fråga. De olika detaljer som här

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

föreligger har under årens lopp motionsvägen
och på annat sätt belysts.
Ett krav som då och då framförts —
kanske inte så mycket här i riksdagen
som utanför den — är att man måste
ta i med hårdhandskarna mot de unga
kriminella elementen, som man säger.
Det duger inte med det »dalt», som nu
anses förekomma. Det har även i den
pressdiskussion, som ägt rum i samband
med dessa motioner, på en del
håll talats om för mycket dalt och om
vissa »slapphetens apostlar», som här i
riksdagen slår vakt om detta dalt. För
min del anser jag, att man nog skall gå
fram ganska försiktigt med sina krav
på hårdare reaktionsformer. Vad allmänna
beredningsutskottet här har anfört
om reaktionssystemet synes mig
vara riktigt, och jag vill särskilt instämma
i utskottets påpekande, att statsmakterna
inte har ställt tillräckliga personella
och anstaltsmässiga resurser till
förfogande för att systemet skall kunna
fungera på ett tillfredsställande sätt.

Jag har, herr talman, haft förmånen
att någon tid delta i strafflagberedningens
arbete. Jag kom in ganska sent
men kunde dock i någon mån ta del av
de synpunkter, som var vägledande för
dess arbete och som också har spelat en
stor roll under debatten här. Jag vill
omvittna, att ett av strafflagberedningens
bekymmer var att de personella och
anstaltsmässiga resurserna förmodligen
icke skulle vara till fyllest, när det gällde
att i det praktiska livet förverkliga
vissa av de åtgärder, som den föreslog

Medan jag talar om strafflagbered''
ningen vore det frestande att närmare
gå in på en del andra frågor, som beredningen
sysslade med och som har
föranlett dess betänkande. Jag skall
emellertid inte beröra dessa detaljer;
det skulle ta alldeles för lång tid. Dock
vill jag påpeka, att strafflagberedningen
fäster ganska stor vikt vid den kombination
av villkorlig dom och böter,
som har omnämnts tidigare i dag. Det
har under denna debatt uttalats, att

man borde bryta ut frågan om en kombination
av villkorlig dom och böter
ur strafflagberedningens förslag och
fatta beslut på denna punkt redan innan
man har behandlat förslaget i dess helhet.
Jag vill inte beteckna en sådan åtgärd
som omöjlig — det är den naturligtvis
inte — men jag tror att det är
riktigare att man behandlar strafflagberedningens
förslag i ett sammanhang.
Beredningen föreslår nämligen en sådan
kombination med bötesstraff även när
det gäller det nya institutet skyddstillsynen,
och man tänker sig också att
fängelse skall kunna kombineras med
böter. Det förefaller mig med hänsyn
till det samband som råder mellan dessa
olika kombinationsförslag lämpligast,
att man behandlar den föreslagna
skyddslagen i ett sammanhang. Jag vill
emellertid uttala den förhoppningen, att
strafflagberedningens förslag skall komma
till riksdagen med minsta möjliga
tidsutdräkt. Statsministern har också
tidigare i dag sagt ifrån, att man bör
försöka få fram detta förslag så fort
som möjligt. Jag vågar kanske därför
hysa den förhoppningen att 1960 års
riksdag får ta ställning till vad strafflagberedningen
har föreslagit; det kan
knappast bli nästa års riksdag på grund
av det omständliga remissförfarande,
som måste till i ett så stort ärende som
detta.

Som jag inledningsvis sade, herr talman,
är det närmast två detaljer, som
kommit mig att begära ordet. Den första
är frågan om hur man på bästa sätt
skall ordna övervakningen av villkorligt
dömda, alkoholmissbrukare, vanartade
ungdomar o. s. v. Jag har en
känsla av att allt för närvarande inte
är tillfredsställande på detta område.
Alltför många övervakningar torde
nämligen anförtros åt en och samma
person, även när det gäller den stora
kader av frivilliga övervakare, som vi
har här och var i landet. Jag har fått
uppgift om att det finns övervakare,
som har kanske ett 75-tal uppdrag, och

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

det måste ändå vara för mycket. Det är
ganska vanligt med 15 eller 20, och jag
tycker att också detta är i överkant.
Det säger sig självt, att det blir en för
stor belastning till men bl. a. för övervakningen
som sådan. Att det kan bli
på det sättet beror naturligtvis på att
de olika instanserna -—• domstolar,
nykterhetsnämnder, barnavårdsnämnder
o. s. v. — inte har någon riktig kännedom
om hur många övervakningar den
eller den personen redan har, som man
vill ge ett sådant förtroendeuppdrag.
I min hemstad har man sökt lösa detta
problem så, att man har bildat en s. k.
övervakarförening. Med hjälp av ett
register, som denna förening har upprättat,
kan de olika instanserna få anvisning
på lämpliga och icke redan alltför
hårt arbetsbelastade personer, som
kan åta sig uppdrag som övervakare.
Jag vill också tala om att föreningen
har maximerat antalet övervakningar
per person till tre. Ett högre antal är
mycket ovanligt. Dessutom kan övervakarföreningen
anordna kurser och
dylikt och på så sätt göra övervakarna
bättre skickade att på ett fullgott sätt
kunna fylla sin uppgift. Enligt vad jag
har mig bekant är övervakarföreningen
i min hemstad hittills den enda i sitt
slag. Jag hoppas dock att den skall följas
av flera, ty erfarenheten har visat
att föreningen spelar en ganska stor
roll när det gäller att återföra kriminella
ungdomar till ett ordnat samhällsliv.

Den andra saken, som jag ville beröra,
gäller en detalj i fråga om eftervården.
Här har talats om vikten av att
kunna placera de unga i fosterhem.
Det är nog mycket svårt att skaffa enskilda
sådana hem i den utsträckning
som skulle vara erforderligt. Men det
finns vissa andra möjligheter att ordna
med eftervård av detta slag. Jag är mycket
tacksam för vad som här tidigare
sagts om de frivilliga ideella organisationernas
insatser i fråga om vården av
kriminell ungdom. Del är ju inlc alltid

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

som dessa ideella organisationer får något
erkännande, men då det gäller detta
område litar man tydligen ganska mycket
på vad deras medlemmar kan uträtta.
Jag ville nu närmast beröra en
detalj, nämligen frågan om de inackorderingshem,
som inrättats av Godtemplarorden
tillsammans med socialstyrelsen.

Sådana hem har funnits ett femtontal
år, men icke i den omfattning som
kan anses önskvärd och som från början
var meningen. Man räknade nämligen
med att få till stånd ett 40-tal inackorderingshem
på olika platser i landet,
men ännu så länge lär det finnas
högst ett 10-tal. Jag tror att dessa inackorderingshem,
där ungdomar från
ungdomsvårdsskolor och sådana ungdomar
som omhändertagits av barnavårdsnämnden
kan få tillsyn och skydd,
har en mycket stor uppgift att fylla.
Jag tror mig också kunna påstå att
hemmen i stort sett klarar uppgiften på
ett tillfredsställande sätt. Här i riksdagen
har jag åtskilliga gånger talat för
att dessa hem skulle beredas möjlighet
att arbeta under bättre ekonomiska förhållanden.
Och jag är glad över att kunna
konstatera att man vid det hem, vars
styrelse jag själv tillhör, kunnat återföra
åtminstone en del vilsekomna ungdomar
till ett ordnat samhällsliv.

Vad jag nu särskilt ville framhålla är
emellertid att flera av dessa hem har
ekonomiska bekymmer. De har måst
sätta sig i skuld för att kunna utöva sin
verksamhet, och det är ännu för deras
styrelser en öppen fråga, hur man skall
hära sig åt för att kunna betala dessa
skulder. Åtminstone i början av verksamheten
var de ekonomiska påfrestningarna
rätt betydande. Sedan har det
undan för undan skett vissa förbättringar,
men det finns som sagt cn del
inackorderingshem som fortfarande har
skulder. .lag skulle vilja uttala den förhoppningen,
att socialstyrelsen skall
kunna erhålla nödvändiga anslag för att
befria dessa hem från deras ekonomiska

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

svagheter. Jag vet att det har förekommit
vissa utredningar om denna inaekorderingsverksamhet,
varvid man
bland annat tänkt sig minska antalet
ungdomar per hem till fem å sex
stycken, och att det för närvarande också
pågår en del utredningar på området,
men jag hoppas att detta inte leder till
att man på något sätt överger den form
av eftervård som här utövas. För min
del har jag ingenting emot att huvudmannaskapet
för hemmen utsträckes till
att omfatta även andra sammanslutningar
än Godtemplarorden, som ju för
närvarande tillsammans med socialstyrelsen
bedriver denna verksamhet. Jag
vill i detta sammanhang också erinra
om en liten rätt betydelsefull sak. Dessa
inackorderingshem för pojkar kan i viss
utsträckning utnyttjas då det gäller att
ta hand om ungdomar som står på ungdomsvårdsskolornas
väntelistor. Detta
är kanske inte alltid den riktiga utvägen,
men man kan i vissa fall begagna
hemmen för ett förberedande
omhändertagande av ungdomarna. Visserligen
möter det stora svårigheter att
bereda dem arbete, men svårigheterna
är ju till för att övervinnas. Det har här
tidigare riktats kritik mot stat och kommun
därför att det är så besvärligt att
få in kriminella ungdomar på de allmänna
arbetsplatserna. I min hemstad
har vi faktiskt kunnat placera en och
annan av dessa ungdomar på den största
arbetsplatsen, som ju är statlig, nämligen
örlogsvarvet — det var åtminstone
fallet tidigare, när varvet över huvud
taget tog in arbetskraft — och vi är
tacksamma för den inställning som visats
från varvsledningens sida. Jag vill
därför ännu en gång uttala en förhoppning
om att man fortsätter att utbygga
även dessa inackorderingshem, som är
en viktig del av våra åtgärder för att
hjälpa vilsekommen ungdom till rätta.

Jag har, herr talman, inte något att
tillägga utan vill endast ännu en gång
understryka att de synpunkter, som utskottet
anfört, är värda allt beaktande.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Man behöver inte ha
någon övertro på vetenskapens möjligheter
för att säga att det skulle underlätta
brottsbekämpandet om vi visste
mera om varför somliga människor
överträdde lagarna och om vi hade någon
kunskap om vilken effekt de brottsförebyggande
åtgärderna egentligen har.
Herr Munktell har redan understrukit
nödvändigheten av utvidgad kriminologisk
forskning. Jag vill tillägga att riksåklagaren
vid något tillfälle har framhållit,
samtidigt som också han betonade
nödvändigheten av kriminologisk
forskning, att den forskningen blir famlande
och osäker, om den inte kan bygga
på förbättrad kriminalstatistik.

Jag har i min hand en promemoria
som är dagtecknad i justitiedepartementet
den 23 juli 1957. I denna erinras om
att riksdagen två gånger har begärt förbättrad
kriminalstatistik. Man fäster
också uppmärksamheten vid de mycket
omfattande förslag som 1954 lades fram
av kriminalstatistikutredningen. Jag
skall inte trötta kammaren med detaljer
i dessa förslag. Jag skall bara peka på
två grenar. Den ena är verkställighetsstatistiken
och den andra är återfallsstatistiken.

Syftet med verkställighetsstatistiken
är att redovisa vad som har inträffat i
fråga om de dömda under verkställighetstiden,
både i fråga om deras uppförande
(rymningar, nya brott etc.) och
myndigheternas åtgärder (förverkande
av villkorlig dom etc.).

Återfallsstatistiken behövs främst för
att ge en uppfattning om det siffermässiga
resultatet av olika i kriminalvården
använda behandlingsformer,
men den har säkerligen också betydelse
för orsaksforskningen. Återfallsstatistiken
blir komplicerad därför att de enskilda
brottslingarna måste registreras.
För att ingen skall bli orolig vill jag
understryka att sekretessen är fullt tryggad,
tv i de personakter som skall upprättas
på grundval av straffregistret

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

kommer inte några namn att förekomma,
endast identifieringsnummer.

I denna departementspromemoria erinras
också om att statistiska centralbyrån
föreslagit att denna omfattande
omläggning av kriminalstatistiken skulle
genomföras i etapper med början den
1 juli 1958. Departementspromemorians
författare ifrågasätter om man inte borde
börja tidigare, men några spår av den
uppfattningen fann man inte i statsverkspropositionen.
Att jag, herr talman,
inte har strukit mig på den långa
talarlistan beror på att jag ansett mig
böra begagna detta tillfälle att via kammarens
protokoll framföra till den nuvarande
justitieministern det mycket
blygsamma kravet att man åtminstone
skall få börja med de förberedande åtgärderna
till den första etappen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag har lyssnat intensivt
till debatten i dag. Det har slagit
mig att många, alltför många av talarna
har lagt huvudvikten vid påföljden för
brott och främst intresserat sig för vad
man kan göra med de människor som
har begått brott. Hela debatten har ju
sin upprinnelse i några högermotionärers
önskan att skärpa straffen. Fru Sjöqvist
tog till och med ett bibelcitat till
hjälp för att motivera sin inställning.

Skärpning av straffet förefaller mig
vara ett asocialt sätt att lösa detta viktiga
sociala problem. Jag skall inskränka
mig till att här anföra några synpunkter
på de brottspreventiva åtgärderna
— några synpunkter på samhällets
positiva insats för att förebygga
brott.

Först ett par ord om polisens resurser.
Det talas om polisens bristande
resurser. Jag vet inte om detta betyder
att polisen har för litet pengar att röra
sig med eller om den inte haft tillräcklig
förmåga att organisera sina tillgångar.
Kanske ligger sanningen mitt emellan.
Om det är ytterligare pengar som behövs
måste vid vi i detta hus vara ense

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

om att göra vad på oss ankommer för att
polisen skall få de ekonomiska resurserna
för att klara sina problem.

Jag har i mitt arbete talat med en
del unga brottslingar. Typiskt är att det
för dem inte är fråga om hur strängt
straff de skall få för ett brott utan om
vilka chanser de har att klara sig. Om
uppklaringsprocenten kanske inte är
så låg som det står i utskottets tryck så
är den ändå otillfredsställande. Det innebär
att en lång rad av unga människor
vet om att de sannolikt inte kommer
att åka fast om de begår brott. Jag
är övertygad om, herr talman, att kan
vi få en effektiv polis, hur detta nu
skall gå till, så kommer väldigt många
människor som eljest skulle ha blivit
brottslingar aldrig att begå något brott.
Chansen att klara sig blir mindre och
det äventyrliga spelet att begå brott och
söka komma undan blir inte lika lockande.

För det andra vill jag säga ett par
ord om ungdomsorganisationernas roll
i detta sammanhang. Det är bekant att
aktiva medlemmar i ungdomsrörelserna
endast i undantagsfall blir brottslingar.
Med hjälp av samhälleliga anslag har
mycket stora skaror ungdomar aktiviserats
— inom föreningslivet och utanför
detta — i meningsfulla sysselsättningar.
Denna verksamhet har mött
ironi och motstånd hos många företrädare
för den meningsriktning som i dag
uttalar sig för skärpta straff. Den ökade
aktiviteten inom ungdomens föreningsliv
liksom de utanför organisationerna
arbetande fritidsgrupperna utgör för
mig ett mycket positivt inslag i dagens
samhälle.

Mig förefaller det därför synnerligen
angeläget att stat och kommun på olika
vägar ger ytterligare stimulans till denna
ungdomliga aktivitet. Här måste kommunernas
ansvar poängteras. Jag vet
att det finns kommunalmän,till och med
i framskjuten ställning, som inte känner
till vilka möjligheter det finns att få
statsbidrag till ungdomsföreningar i

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

kommunal regi. Många välmenande
kommunalmän måste väckas till insikt
om sina resurser i detta sammanhang.

Får jag till sist, herr talman, uttala
förhoppningen att de nu aktuella sysselsättningssvårigheterna
inte skall öka antalet
rotlösa ungdomar. Det är angeläget
att yrkesundervisningen och arbetsförmedlingen
får möjlighet att hjälpa de
ungdomar som nu hotas av arbetslöshet.
Antalet missanpassade ungdomar utgör
en obetydlig andel av samtliga. Jag har
personligen de bästa erfarenheter av
svensk ungdom och vill varna för överdrifterna
i ungdomsdebatten. Men alla
reagerar emot lagöverträdelser och vill
komma till rätta med dem. För mig är
positiva åtgärder på detta område viktigare
än diskussioner om påföljden för
begångna brott. Vi får inte rygga tillbaka,
herr talman, inför kostnaderna att
förebygga kriminalitet. Vad det än kostar
är det väl använda pengar.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! I likhet med motionärerna
har allmänna beredningsutskottet i
den nu föreliggande frågan den uppfattningen,
att utvecklingen av ungdomsbrottsligheten
är synnerligen oroande.
Enligt statistiken utvisar brottsligheten
i vårt land sedan 1949 en fortlöpande
ökning. Utskottet, som ägnat frågan ett
ingående studium, har hört åtskilliga
remissinstanser och gjort resor till olika
anstalter. Representanter för olika ungdomsvårdsskolor
har haft föredragningar
för utskottet, varvid ledamöterna haft
tillfälle att ställa frågor.

Under detta arbete har vi fått bekräftat,
att det fordras ytterligare krafttag
för att bekämpa den tilltagande ungdomsbrottsligheten.
Däremot har vi inte
kunnat biträda motionärernas förslag
om nya och strängare behandlingsformer.
Vi har tvärtom under utskottsarbetet
allt klarare insett, att den väg som
beträddes i och med 1952 års lagstiftning
är den riktiga och den som i längden
kommer att ge det bästa resultatet.

Men vi har också konstaterat, att samhället
ännu inte har de resurser som erfordras
för att nå ett gott resultat. Åtgärder
behöver vidtagas för att förkorta
väntetiden för dem som är misstänkta
eller dömda för brott.

I de fall där klientelet är i den åldern
att häktning ej bör förekomma, bör platser
i ungdomsvårdsskolor finnas tillgängliga,
så att barnavårdsnämnderna
har möjlighet att där placera de ungdomar
som behöver omhändertagas. Underbemanningen
av poliskåren synes ha
ett klart samband med den ökade brottsligheten.
I landskommunerna, där man
har det relativt väl ställt i detta avseende,
är ökningen av brottsligheten betydligt
mindre än i huvudstaden, där de
polisiära resurserna måtte vara mycket
bristfälliga, att döma av att inrikesministern
måst tvångskommendera polis
från landsorten till Stockholm. Den borgerliga
majoriteten i Stockholms stad
under de senaste åren måste ha tagit på
sig ett stort ansvar, när den i omsorgen
om en låg kommunalskatt underlåtit att
rekrytera polisväsendet i den omfattning
som den stigande brottsligheten
kräver. Det har omvittnats att Stockholm
skulle behöva en ökning med 500
poliser, om hänsyn skulle tagas till folkökningen
och den ökning av arealen,
som skett sedan 1950.

Riksåklagaren anför i sitt remissvar
till utskottet, att uppklaringsprocenten
för samtliga tillgreppsbrott har sjunKit
i hela landet från 34,1 för år 1950 till
24,8 för år 1955 och i Stockholm från
16,3 1950 till 13 år 1956. Han citerar i
detta sammanhang en av våra dagliga
tidningar, som något tillspetsat uttryckt
sig om saken på det sättet »att chanserna
att en tjuv grips för en stöld i Stockholm
äro ungefär lika stora som att en
penninglott ger vinst». »Det ligger i
öppen dag», heter det, »att ett sådant
tillstånd är synnerligen ogynnsamt ur
brottsförebyggande synpunkt och att de
större städernas polis — som icke förstärkts
i takt med den fortskridande

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

urbaniseringen utan tvärtom på sina
håll arbetar med vakanser i personalstater,
som fastställts när folkmängden
varit betydligt mindre — måste kraftigt
upprustas. Det olyckliga läget har gång
på gång från skilda håll påtalats utan
att någon förbättring kommit till stånd.»

I utskottet var vi på det klara med att
ett fullföljande av 1952 års beslut och
av de åtgärder som föreslagits av de
myndigheter, som haft tillfälle att yttra
sig i dessa frågor, kommer att kosta
pengar, men det kan inte hjälpas. Allmänheten
måste skyddas till liv och lem
samt mot skadegörelse på egendom. Därtill
kommer det inte minst viktiga, att
ungdom på avvägar genom riktig vård
kan återföras till ett normalt samhällsliv
och göra sin insats i produktionen.

Av vad som här anförts må ingen tro
att samhällets upprustning på ifrågavarande
områden stått stilla. Nya anstalter
har färdigställts. De ansvariga myndigheterna
kommer med förslag som otvivelaktigt
kommer att effektivisera arbetet
för att bekämpa ungdomsbrottsligheten.
På högsta ort har man uppmärksammat
polisens roll i brottsförebyggande
syfte. Sålunda kunde statspolisen
mer än fördubblas under statsrådet Hedlunds
tid som inrikesminister, samtidigt
som den kommunala polisen under samma
tid ökades mellan 15 och 20 procent.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det kan tyckas djärvt att
våga yttra sig i en sådan här debatt när
man kommit så långt ner på talarlistan
och så mycket har blivit sagt, men jag
skulle ändå vilja säga några ord.

I debatten här i dag har det talats
både om straff och om förebyggande
åtgärder, men liksom annars när man
diskuterar ungdomsbrottsligheten och
dess bekämpande sysslar vi i alla fall
oftast och mest med vad som skall göras
med brottslingen sedan brottet är
begånget, liksom den motion, som all -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

männa beredningsutskottet haft att behandla,
i första hand innehåller förslag
till straffåtgärder mot den unge
brottslingen. Även om man i motionen
vill ta avstånd från äldre tiders åsikt, att
samhällets reaktion borde utgöra vedergällning
och även hämnd mot den som
begått ett brott, får man nog en känsla
av att den tanken ändå finns med hos
motionärerna. Helt naturligt måste den
enskilde och samhället reagera mot utförda
brott, och vi måste göra allt för
att stävja och bekämpa brottsliga handlingar,
även om det är 13-, 14- och 15-åringar som utfört dem.

I utskottet har problemet noga penetrerats
— det mycket stora problem som
ungdomsbrottsligheten är, även om den
omfattar en minoritet av all vår ungdom
— och det har föreslagits en hel
del som kan och bör göras för att få
den unge brottsligen att inse sitt felsteg,
straffad för brottet med lämpliga medel
inom humanitetens ram samt för
att om möjligt hjälpa honom eller henne
in på andra levnadsbanor. Jag skall
därför inte uppehålla mig vid sådant,
som avser åtgärder sedan ett brott blivit
begånget. Även om en hel del redan har
sagts i ämnet, vill jag nämna något om
sådan förebyggande verksamhet, som
jag hoppas skulle kunna hjälpa åtskilliga
ungdomar från att komma in på
brottets bana.

Det talas nästan dagligen om billånen
och billånarna — de unga biltjuvarna.
Utskottet har också till sitt utlåtande
fogat en bilaga som just handlar om biltillgreppen
och ökningen av dessa. 1
motionen har man också helt naturligt
talat om detta. Jag måste emellertid bekänna,
att jag reagerade kraftigt mot
den del där det siiges: »Fn tendens har
kunnat förmärkas att i stället för att
söka effektivisera ingripandena mot
t. ex. biltjuvarna sätta in åtgärder mot
målsägandena, mot bilföretag och bilägare.
Dessa får på grund av föreskrifter
om rattlås göra ekonomiska uppoffringar
för alt skydda sig mot den

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

högre levnadsnivå som samhället av
allt att döma synes tolerera eller i varje
fall undviker att skarpt fördöma.» Jag
sade det i utskottet och jag måste säga
det här trots fru Wallerius-Gunnes och
herr Königsons lilla meningsutbyte i
denna sak. För det första är det väl
ingen som på allvar vill påstå att samhället
tolererar eller undviker att skarpt
fördöma bilstölderna, men man behöver
bara göra en promenad i Stockholm
eller i någon annan av våra större städer
och se de långa raderna av bilar
som står parkerade för natten ute på gatan
för att förstå den nästan omöjliga
uppgiften för myndigheterna att kunna
hålla uppsikt överallt dygnet runt ens
med mycket kraftig utökning av polispersonalen.
Yad är väl då naturligare än
att bilägaren även på annat sätt försöker
skydda sin egendom — t. ex. »genom
ekonomisk uppoffring», såsom inköp
av ett rattlås. I min barndom blev
vi alltid tillsagda att inte glömma våra
cyklar ute på gatan utan ställa in dem
varje kväll »så att ingen skulle komma
och ta dem». Numera köper man inte
en cykel utan att det finns lås till den,
det anser vi vara så naturligt att vi inte
ens ser efter det. Kostnaden för ett
rattlås är väl ändå ett billigt skydd som
bilägaren kan kosta på sig för att säkrare
återfinna sin bil där han parkerade
den på kvällen. Det kan annars lätt
bli en för stor frestelse för någon ungdom,
som kanske bara i ungdomligt
övermod skryter för sina kamrater att
han vågar ta en bil. Det finns något
som heter »Tillfället gör tjuven», och
vi skall hjälpas åt att minska på tillfällena.
I stället för att anse det som en
åtgärd mot bilägarna och bilföretagarna
skulle jag vilja yrka på rattlås som
ett obligatoriskt tillbehör till en bils utrustning.

Jag skulle kunna tänka mig andra åtgärder
just på den här punkten, åtgärder
som visserligen kan vålla obehag
för de laglydiga bilägarna, nämligen tätare
kontroller av körkorten, så att bil -

föraren måste visa upp sitt körkort
t. ex. vid en bensinstation. Man kunde
också tänka sig att skärpa svårigheterna
att få körkort för den som stulit en
bil före uppnådd körkortsålder. En hel
del ungdomar skulle kanske låta bli att
otillbörligt låna en bil, om de visste, att
de därigenom kunde gå miste om möjligheterna
att erhålla körkort när de
uppnått stipulerad ålder. I praktiken
är det väl så redan nu, att en ungdom
som tänker ta körkort kan fä svårare att
få det, om man har en sådan belastning
som billån. Men det borde talas
om, och man kanske kunde gå strängare
fram här än vad som sker.

Jag skulle också vilja understryka
det ansvar som åvilar oss vuxna när
det gäller ungdomens fostran och anpassning
till vårt nuvarande samhälle.
Vårt uppförande och beteendemönster
måste bli normgivande för den kommande
generationen, och här har vi
vuxna ett stort ansvar — vi må ha
ungdom i vår vård eller ej. Vi är väl alla
medvetna om svårigheterna att bemästra
det problemet. Vilken lagstiftning skall
kunna ändra de nu vuxnas levnadssätt
och förbättra möjligheterna för dem att
bli de förståndiga föräldrar och goda
föredömen som ungdomen behöver —
i de fall där det nu brister? Emellertid
tror jag liksom bland andra herr Königson
på en utökning av familjerådgivningen
såsom ett medel. I hem där
makarna har sådana problem att samlevnaden
försvåras måste även barnen
och ungdomen ta intryck av miljön och
bli missanpassade. Genom att föräldrarna
— eller varför inte ungdomarna —
tar kontakt med familjerådgivningsbyrån
får de tala ut om problemet och
komma underfund med orsakerna och
får råd och hjälp att lösa problemen.
Detta kan i många fall räcka för att den
familjen skall bli harmonisk.

I första hand är det hemmen som skall
och bör fostra de unga, det är sant och
det har också betonats här i dag åtskilliga
gånger. Men att inte alla hem

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

kan klara av den uppgiften, vet vi också.
I en del fall kan det bero på, som
jag tidigare har sagt, att föräldrarna
själva har problem att brottas med. I
de allra flesta fallen beror det på att den
ungdom vi här i dag har talat om kommer
från alkoholiserade hem eller hem
som på andra sätt är splittrade — det
har ju statistiken bevisat •— men hur
skall vi av dessa hem kunna begära, att
de i sin tur skall kunna fostra barnen
på rätt sätt. Här måste man nog gå fram
på andra vägar och på längre sikt hoppas
på en förbättring bl. a. med skolans
hjälp. I många fall beror det nog också
på oförmåga på grund av okunnighet.
Till den viktigaste av alla uppgifter,
nämligen att fostra barnen till goda samhällsmedborgare,
skaffar vi oss de
minsta kunskaperna. Här litar man tydligen
på att instinkten och intuitionen
skall säga hur man skall göra. Om man
inte lyckas, ja, då kan samhället ställa
sig som moralisk domare.

Det är därför, herr talman, enligt
min mening nödvändigt att vi räknar
med skolans hjälp i ännu högre grad
än hittills. Kontakten mellan hem och
skola måste bli allt bättre. Skolan är
även, som utskottet säger i sitt utlåtande,
av stor betydelse för de ungas normbildning
och det är därför av vikt att
man i undervisningen ägnar sammanlevnadens
problem allt större uppmärksamhet
och att skolan medverkar till
utvecklande av goda sammanlevnadsvanor
och god samarbetsanda.

Likaledes tror jag på de försök som
nu bedrives vid några skolor med viss
undervisning i samarbete med polisen
beträffande brott, särskilt de vanligaste
arterna av ungdomsbrott och samhällets
reaktioner häremot. Likaså vill även
jag betona vikten och värdet av ett vidgat
stöd åt de frivilliga ungdomsorganisationerna.
På många platser arbetar
dessa under förhållanden som är svåra
bl. a. på grund av brist på lokaler, och
de har nog många gånger den uppfattningen,
att de röner bra litet förståelse

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

och hjälp av dem som styr och ställer
i såväl stat som kommun.

Som statsministern sade i sitt interpellationssvar
i eftermiddags och som
även har framhållits många gånger är
dagens ungdom bra. Den är sund och
fin, och även om vi inte kan visa vår
uppskattning av alla de duktiga och
målmedvetna ungdomar som finns genom
att skriva om dem i pressen och ge
artiklarna rubriker i fetstil på första
sidan — som så ofta sker med den del
som utmärker sig på det motsatta sättet
— kunde vi alla mer än vi gör i vårt
dagliga umgänge med ungdomen ge dem
ett erkännsamt ord eller i varje fall inte
utgå ifrån att varje ungdom vi möter är
en »gangster» eller en »ligist» och behandla
dem som sådana, något som faktiskt
sker ibland. Jag tror på ungdomen.
Yi måste tro på ungdomen men
också ge den möjlighet att tro på sig
själv. Samtidigt, herr talman, vill jag till
sist säga att positiva åtgärder måste vidtagas
för att ge den kommande generationen
bättre möjligheter och resurser
att i större utsträckning bli goda föräldrar,
ja bättre än vår egen generation
i allt för många fall har visat sig vara.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Också jag skall försöka
hålla mitt anförande inom tiominutersramen,
även om jag är den siste anmälde
talaren.

Jag tror det är ganska ofruktbart att
debattera, huruvida nutidens ungdom
är sämre eller biittre än gångna tiders.
Det är väl i varje fall klokt att utgå
från att barnen som råmaterial är varken
biittre eller sämre än gångna tiders.
Materialet är nog tämligen lika
-— lika dåligt eller lika gott, beroende
på vilken terminologi man väljer.

Likaså är vi väl alla överens om att
antalet ungdomsbrottslingar är oroväckande
stort, även om vi har klart i
minnet, att den stora skaran av svensk
ungdom iir vår glädje och vår tillgång.
När emellertid över 10 000 unga män -

Tisdagen den 2 december 1958

94 Nr B 13

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

niskor måste stå under övervakning och
bli föremål för kriminalvård i en eller
annan form, tror jag vi alla tycker detta
är en så allvarlig fråga, att det väl
försvarar åtta timmars debatt i andra
kammaren. Om debatten kunde föra
fram till konkreta och snabba lösningar
i dagens allvarliga situation och ge
riktlinjer för framtiden, är det ju bra,
och jag tror att en del av den här debatten
har givit det.

Herr talman! Jag skall inte här uppehålla
mig vid vad alla vet, att ett 30-tal ungdomar under 18 år dömts till
fängelse och bortåt 200 häktats för
brott. Detta är som vi vet i princip
egentligen förbjudet, men domstolarna
har fått falla tillbaka på undantagsbestämmelsen
i 1952 års lag för att åtminstone
försöka upprätthålla respekten
för lag och rätt.

Jag skall inte heller uppehålla mig
vid det allvarliga i bristen på differentiering
av klientelet på ungdomsvårdsskolorna.
Fru Nancy Eriksson och
andra har här ställt problemet i bjärt
belysning med, såsom jag tror, mycket
sakligt underlag.

Om det som utskottet rekommenderar
blir förverkligat, har vi, tror jag, kommit
ett långt stycke framåt på vägen
till en bättre tingens ordning, och jag
vill också tro att åtminstone några av de
löften om åtgärder som socialministern
har ställt kommer att infrias mycket
snart, vilket också innebär ett steg i
rätt riktning.

Det är emellertid inte för att säga
detta jag har begärt ordet, herr talman,
utan för att något beröra de spörsmål,
som speciellt herr Munktell och fröken
Vinge här tagit upp.

I frågan om ungdomskriminaliteten
skrev en huvudstadstidning för någon
månad sedan så här: »Problemet är mer
än tillräckligt diskuterat och utrett;
hjälpte det med sådant, skulle de unga
på glid vid detta laget vara vita som
änglar. Men det är de dess värre inte.»

Detta må vara sant, så långt det räc -

ker, men det är visst inte hela sanningen.
Platsbristen på ungdomsvårdsskolorna
kan avhjälpas och ett krafttag för
att äntligen differentiera klientelet kan
tagas, ganska snabbt, om vi vill. Och i
samband med det skulle det inte skada
att ta en titt på frågan huruvida skolorna
verkligen fyller sin uppgift som
fostrande och människovårdande institutioner.
Det skadar nog inte att även
ha den saken i blickfältet i dag.

Jag har ganska stor respekt för den
vetenskapliga orsaksforskningen i fråga
om hithörande spörsmål, men jag tror,
att om man skall komma någon vart på
längre sikt, så måste den brottsbekämpande
verksamheten bygga på grundvalen
av vetenskapliga rön. Jag vet inte
om det någonsin går att få klarlagt
varför en del människor blir brottslingar,
men den saken är klar att vi vet
föga om varför somliga blir brottslingar
och andra inte. Vi vet bra litet
om straffets preventiva betydelse och
verkan, och vi vet bra litet om hur straffet
inverkar på det framtida handlandet.
Innan vi kommit åtminstone nära
lösningen av dessa frågor är det inte
lätt att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.

Förr trodde man, att nöd födde brott.
Den som var hungrig stal mat, och den
som frös tog kläder. Denna åsikt är
numera som princip ihjälslagen, sedan
den statistiska vetenskapen klart visat,
att lågkonjunkturer med brist och restriktivitet
i fråga om livsföringen också
visar minskad brottslighet, under det
att högkonjunkturer med större möjligheter
till livsnjutning visar en stigande
brottskurva. Faktum är att kriminalpolitiken,
som i dagens läge måste spänna
sina krafter till det yttersta för att
få bukt med inte minst ungdomsbrottsligheten,
bygger sina åtgärder på antaganden,
som icke har något vetenskapligt
fundament, även om de baseras på
praktiska erfarenheter och mycket sunt
förnuft.

Jag vet väl att orsakerna till ung -

Tisdagen den 2 december 1958

Nr B 13

doinsbrottsligheten för lekmannen är
rätt svåråtkomliga, om hela fältet skall
kartläggas, och därför bör en kriminologiprofessur
inrättas med det snaraste.
Men det finns dock orsaker, som även
för en vanlig människa framstår åtminstone
som allvarliga risker och som
jag här vill peka på.

Jag tror att ungdomarnas dystra miljöbakgrund
har mycket att betyda, när
det gäller deras graviterande mot en
brottslig livsföring. Exemplets makt är
oerhörd. Men någon tillräcklig förklaring
till brottslighet kan man inte säga
att den är. Olyckliga hemförhållanden
kan ju inte vara en täckande, adekvat
förklaring till en ofta meningslös förstörelseverksamhet
i sommarstugor och
på andra håll. Men likväl kommer man
inte förbi frågan om hemmets inflytande
och förhållandet mellan föräldrar
och barn. Jag tror inte det är reaktionärt
att tala om behovet av vad jag vill
kalla en sund föräldrauktoritet. Den
har som jag ser det inte ett dugg att göra
med gammaldags lydnadsdisciplin. Den
skall vara ett uttryck för förtroende, och
den skall fostra till ansvar och visa på
vikten av ödmjukhet och respekt för
omvärlden, vare sig det gäller materiell
egendom eller människoliv.

Det är där vi upplever en ny mentalitet
hos ungdomen, som vi äldre står
främmande och undrande inför. Att
stjäla en bil eller tjugo är för dessa unga
brottslingar icke något brott, och att
sticka en stilett i bröstet på en beväring,
som hon aldrig förut sett och som
bara går förbi på trottoaren, förklaras
av förövaren — en femtonårig flicka —
med orden: »Det blev bara så.» Det kan
inte vara riktigt att 13-, 14-åringar skall
bli suveräner och få göra som de vill
bara för att de själva ställer krav därpå.

Vad gäller ansvarsfördelningen i
fråga om ungdomsbrottsligheten får den
nog delas mellan hem, samhälle och
ilen unge själv. När man läser om att
ungdomsbrottslingarnas miljöbakgrund
fördelar sig ungefär så, att två tredje -

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

delar har vuxit upp utan far och mor
— detta gäller framför allt biltjuvarna
-—■ en tredjedel har bytt uppfostrare
flera gånger, och man finner att bland
biltjuvarna två tredjedelar har vuxit
upp i hem, där det förekommit psykisk
abnormitet eller asocialitet bland föräldrar
och syskon, då kan man i varje
fall inte lägga ansvaret enbart på ett
håll.

Jag kan här inte heller gå förbi den
nedbrytande nöjesindustri som fritt
florerar, som bara har ett enda mål,
nämligen att plocka pengar ur ungdomens
fickor, och som inte bryr sig ett
dugg om det destruktiva i sin verksamhet,
bara man kan räkna in en
stinn dagskassa. Jag vet väl att det inte
är lätt att komma åt sådan verksamhet
utan att nagga friheten i kanten, och
jag har ingen patentlösning. Däremot
tror jag att vi, om vi vill, kan antingen
helt stoppa eller i varje fall vara mera
restriktiva här i landet, när det gäller
den förbrytarfostrande importen av
amerikanska äventyrs- och kriminalböcker
samt seriemagasin med sadistisk
mentalitet liksom även importen av
italienska stiletter. Varken det ena eller
det andra har någon vettig uppgift att
fylla. Här kommer vi äldre inte ifrån
ansvaret. Ty vem är det som ansvarar
för den ohämmade importen av amerikanska
vålds- och gangsterfilmer, sadistiska
serier och pocketbooks i kriminalstil
och som allt utgör så många
ungdomars andliga spis? Vem distribuerar
alla billiga deckare med sexualnidingar
på omslaget? Vem är det som
importerar stiletter från Italien? Inte
är det så underligt om influensen av all
denna uselhet blir kriminalitet hos dem
som flitigt umgås därmed. Kan för övrigt
något annat än inhumanitet och
nedvärdering av det som bygger ett
samhälle bli följden?

Jag tror att det är av behovet påkallat
att en kartläggning av dessa problem
av en vetenskaplig forskning kommer
till stånd, där man får fram orsak och

Nr B 13

Tisdagen den 2 december 1958

Ungdomsbrottslighetens bekämpande

verkan, där man även tar med frågan
om sambandet mellan kristen livssyn
och brottsfrekvens. Med detta har jag
på intet sätt velat förringa den s. k.
klientelundersökning som satts i gång
i departementet. I denna forskning bör
givetvis kristendomens plats i samhället
komma med och då inte minst den
kristna ungdomsverksamheten bland
barn och tonåringar liksom all annan
föreningsverksamhet. Jag tror inte att
vi på kristet håll har någonting att frukta
av en sådan vetenskapligt objektiv
undersökning. Jag tror att den s. k. sekulariseringen
spelar en större roll i
problemet ungdomsbrottsligheten än vi
kanske vill se, detta att människan lever
liksom i ett lufttomt rum, avskuren
från förbindelse med den eviga världen,
från Gud och därmed också i hög
grad från medmänniskan och med rotlöshet
och vad jag skulle vilja kalla
känsloutarmning som nära nog den
enda behållningen.

Jag vet, herr talman, att vad jag har
sagt här inte är någonting nytt, men
jag har haft behov av att säga dessa
ord i slutet av denna debatt.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med många minuter men vill
gärna säga några ord för att understryka
var jag tidigare fört fram här
i kammaren.

Som man sår får man skörda. För
mig och många i vårt land står det alldeles
klart, att vi i dag i fråga om ungdomsbrottsligheten
skördar resultatet
av gångna tiders sådd, t. ex. borttagandet
av katekesundervisningen 1919, inskränkningen
av kristendomsundervisningen
i övrigt i våra skolor, vissa
kretsars energiska arbete för att förlöjliga
kristna moralbegrepp och kristen
tro. Det är verklig fara på färde när det
moraliska alternativet rätt-orätt slätas
ut till en fråga om lämpligt kontra
olämpligt. Glädjande nog tycks under
de senaste åren intresset för kristet in -

flytande i samhället ha ökat mycket
starkt. Jag var inte inne i kammaren
nyss, när herr Henning Nilsson talade,
men jag hörde att han med hänvisning
till ett uttalande av mig tidigare i denna
kammare sade, att han hyste mycket
stort tvivel på att en modern människa
kan ha förståelse för det kristna budskapet.
Det är faktiskt så att inte minst
ungdomen i dag i allt större skaror söker
sig till kyrkor och församlingshus,
herr Nilsson!

Borde det inte i dagens läge vara
självklart och ytterst angeläget att, för
att på lång sikt komma till rätta med
ungdomsbrottsligheten, på allt sätt understödja
karaktärsdaning, helst kristen
sådan, i hem och skola, inte minst
för att göra morgondagens föräldrar
bättre skickade att fostra sina barn än
vår generation har varit?

Ty det är inte ungdomen själv som
bär skulden till dagens allvarliga läge.
Det finns för övrigt — som många talare
tidigare anfört i debatten — gott
om verkligt förnämlig ungdom. Nej, det
är vår egen generation som inte på rätt
sätt förstått att leda, fostra och ta hand
om en stor del av ungdomen.

Jämsides med det långsiktiga programmet
för fostran, som jag här har
antytt, måste självfallet särskilda åtgärder
vidtagas just nu. Högermotionen,
som ligger bakom debatten, har av
många missuppfattats mycket grovt. Den
är helt enkelt ett försök att finna nya
vägar inte till föråldrade och alltför
hårda strafformer utan till snabbare
och fastare reaktion mot unga lagöverträdare.
Jag tror att just ordet fasthet
borde få karakterisera behandlingen. I
ordet fasthet ligger kärlek till den unge,
något av vad som ligger bakom uttrycket
»Den man älskar, den agar man».

Jag har, herr talman, fått den uppfattningen,
att motionen trots all den
kritik som riktats mot de olika förslag,
som framförts där, ändå har fört
frågan om lämplig behandling av ungdomsbrottslingar
framåt, att motionen,

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

även om den inte rönt allas förståelse,

ändå haft en stor mission att fylla.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
avlämnade skrivelse nr B 52, med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 5

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr B 278, av herr Johansson i
Stockholm, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition, nr B 56, angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10
till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk
betalningsunion, dels ock av tillläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska
monetära avtalet den 5 augusti 1955,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 3 december

Kl. 10.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att bordläggningsplenum
kommer att anordnas måndagen
den 8 december kl. 16.00 och att
kammarens plenum tisdagen den 9 december
är avsett att bli ett arbetsplenum.
Sistnämnda plenum tar sin början
kl. 13.00.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet liggande
skrivelse nr B 52, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation.

§ 3

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på kammarens bord vilande
motionen nr B 278, av herr Johansson
i Stockholm.

§ 4

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr B 7, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Punkterna A och B

Lades till handlingarna.

Härefter anförde:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I dag föreligger till behandling
på riksdagens bord konstitutionsutskottets
memorial nr B 7 angående
granskningen av statsrådets protokoll.
Tidrymden är förhållandevis kort
och omfattar endast de protokoll, som
förts i statsrådet från och med den 10
januari till och med den 13 juni 1958.
Av memorialet framgår att utskottet inte
funnit skäl föreligga för anmärkning

7 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 1.8

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

mot någon medlem av statsrådet. Däremot
har en minoritet, bestående av utskottets
folkpartister och högermän, i
en reservation yrkat omförmälan, riktad
mot chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sträng. Orsaken därtill
är vissa omständigheter i samband med
den vid sommarens dechargedebatt behandlade
Baarsen-affären.

Som andra kammaren ännu torde
minnas riktade vid detta tillfälle ett
par, tre reservanter inom konstitutionsutskottet
en anmärkning mot statsrådet
Sträng för att han underlåtit att ge byråchef
Folke Baarsen förnyat förordnande
som revisor i vissa kassor. Omständigheterna
kring denna vägran syntes
nämligen reservanterna i hög grad
anmärkningsvärda. Eftersom saken tidigare
utförligt behandlats i riksdagen,
nöjer jag mig vid detta tillfälle med en
mycket summarisk redogörelse.

Sedan ett antal år var byråchef Folke
Baarsen en av revisorerna i Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
Svenska bostadskreditkassan, därtill
utsedd av regeringen. Emellertid kom
han från 1955 och några år framåt att
skarpt kritisera hypotekskassans förvaltning.
Framför allt gällde hans anmärkningar
en fastighetsaffär på halvannan
miljon kronor, som verkställande
direktören genomfört utan styrelsebeslut.
I Stadshypotekskassan föranledde
dock Baarsens anmärkningar ingen
åtgärd, då övriga revisorer tillstyrkte
ansvarsfrihet, ehuru de tidigare — enligt
Baarsens uppgift — uttalat, att fastighetsköpet
saknade motiv och dessutom
var författningsstridigt. I maj 1957
skrev Baarsen till JO och framställde
därvid ånyo en rad anmärkningar mot
kassans styrelse och dess verkställande
direktör.

Med anledning därav avlät ordföranden
i Stadshypotekskassan och Bostadskreditkassan,
landshövding K. J. Olsson,
ett brev till statsrådet Sträng, vari
han för framtiden undanbad sig revision
av Baarsen. Denne beskylldes för

»ihärdigt felsökeri och en långt driven
formalism». Läget betecknades som helt
enkelt ohållbart. Resultatet av ordförandens
skrivelse till statsrådet lät icke
vänta på sig. Baarsen fick inte något
nytt förordnande. Statsrådet Sträng
förordnade i stället sparbanksinspektör
Lagerkvist till suppleant för den (icke
utsedde) kungavalde ordinarie revisorn
i stadshypoteksinstitutionen.

Så långt fakta i den s. k. Baarsenaffären.
Det var dessa, som en konstitutionsutskottsminoritet
i somras fann så
uppseendeväckande, att den riktade en
anmärkning mot statsrådet Sträng. Det
ärende, som nu är före, gäller emellertid
eu helt fristående fråga: Har finansministern
och hans statssekreterare i
fallet Baarsen sökt utöva en otillbörlig
påtryckning på JO? Reellt samband har
således denna sak icke med vad som
behandlades i somras. Att båda frågorna
på visst sätt hänger samman torde dock
icke kunna förnekas.

Omständigheterna i fallet är i huvudsak
följande. Strax efter det att den
s. k. Baarsen-affären behandlats i somras,
syntes antydningar i pressen om
att JO, som hade och fortfarande har att
behandla en av Baarsen gjord anmälan,
blivit utsatt för någon form av påtryckning
från finansdepartementets sida. Givetvis
bör en sådan insinuation inte få
stå oemotsagd. Om något är väl konstitutionsutskottet
rätt forum att behandla
statsrådens åtgärder.

I enlighet med praxis inom utskottet
väcktes därför, just för att skapa klarhet
i saken, ett preliminärt anmärkningsyrkande
mot statsrådet Sträng.
Först sedan ett sådant yrkande ställts,
kan nämligen utredningsapparaten sättas
i gång. Det enklaste sättet att få reda
på verkliga förhållandet måste ju vara
att höra de i saken inblandade. Ett par
utskottsledamöter begärde också att JO
skulle kallas till utskottet för att lämna
upplysningar i ärendet. Denna hemställan
avslogs dock av majoriteten.

Emellertid meddelade utskottets ord -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

förande vid ett senare tillfälle, att han
för sin del varit i kontakt med statsrådet
Sträng i saken och att denne medgivit,
att statssekreteraren i finansdepartementet
på hans uppdrag ringt JO
under år 1957 och erbjudit att finansdepartementet,
där man också höll på
med att utreda vissa förhållanden med
avseende å Baarsen, skulle överta JO:s
utredning. Då det alltså blivit uppenbart,
att kontakt verkligen sökts och
vunnits mellan departementet och JO,
upprepades från minoritetshåll yrkandet
att JO skulle inkallas. Det vore
högst rimligt, menade man, att han
finge möjlighet att inför utskottet också
ge sin version av det inträffade enligt
den gamla goda regeln, att båda parter
bör höras. Detta vore så mycket lättare
och lämpligare som JO ju innehar sitt
ämbete såsom en riksdagens specielle
förtroendeman. Utskottets majoritet avslog
emellertid även denna hemställan.
Det skall dock medges, att några av
den andra sidans ledamöter vid detta
tillfälle röstade med den ursprungliga
minoriteten.

Vid icke mindre än två tillfällen har
således en hemställan inom konstitutionsutskottet,
att JO skulle höras, blivit
av majoriteten avslagen. Dessutom
avslogs naturligtvis yrkandet om att
klander skulle riktas mot statsrådet för
hans åtgärder i saken.

Det mest anmärkningsvärda i vad
som förevarit är faktiskt inställningen
hos majoriteten inom konstitutionsutskottet.
I ett allmänt uppmärksammat
fall har det utskott, som i en alldeles
speciell bemärkelse skall vaka över att
intet som kan ha snudd på maktmissbruk
eller maktövergrepp i förvaltningen
får inträffa, vägrat att trots energiska
påstötningar ta sig an saken för
att få den till botten utredd. Genom
majoritetens inställning har det blivit
omöjligt att få fram ett material, med
utgångspunkt från vilket man kunnat
tillfredsställande bedöma denna — tyvärr
mycket olustiga — fråga. Syftet

Granskning av statsrådsprotokollen

man hade, när frågan väcktes i utskottet
— det vällovliga syftet, må man väl
säga — var att skapa klarhet och rensa
luften. Detta har emellertid icke kunnat
ske.

I ännu egendomligare dager framstår
majoritetens vägran, sedan man i dagens
tidningar haft tillfälle att ta del av
ett uttalande av statssekreterare Westerlind.
Han konstaterar att vid ett telefonsamal
senvåren 1957 JO verkligen
fått den uppfattningen, att Westerlind
föreslagit honom att avskriva Baarsens
klagomål utan utredning. Detta har dock
inte varit Westerlinds mening, utan
samtalet avsåg en procedurfråga. Det
blev dock icke till fullo klarlagt, hur
departementet tänkt sig saken, heter det
i uttalandet. Jag tillåter mig att citera
vad statssekreterare Westerlind säger:
»JO och jag har numera kollationerat
våra minnesbilder av telefonsamtalet.
Det bär därvid visat sig att JO av mina
ord fick den uppfattningen att jag föreslog
honom att avskriva Baarsens klagomål
utan föregående utredning. Detta
var, på sätt framgår av det sagda, icke
min mening. På grund av det sätt JO
omedelbart reagerade mot min förfrågan,
såsom han uppfattade densamma,
blev i fortsättningen av samtalet måhända
icke till fullo klarlagt, hur departementet
tiinkt sig saken.» Sedan tillägger
han: »JO har på min fråga förklarat,
att han icke fattade telefonsamtalet
som någon påtryckning och att samtalet
icke i något avseende inverkat på
handläggningen av ärendet.»

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Detta uttalande av statssekreterare
Westerlind är inte mycket klarläggande.
Inte är det heller på något sätt tillfredsställande.
Enligt uttalandet hade
finansminister Sträng uppdragit åt Westerlind
att hos JO efterhöra, om inte regeringen
i första band borde pröva de
av Baarsen framställda anmärkningarna.
Denne hade emellertid redan ingivit
sina klagomål till JO. Under sådana
förhållanden ålåg det självfallet

100

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

JO att omedelbart och bestämt, som det
också heter i den av mig icke citerade
delen av Westerlinds uttalande, erinra
om sin ämbetsplikt, nämligen att handlägga
den ingivna anmälan. När JO fått
ett intryck av att statssekreteraren föreslagit
honom att avskriva Baarsens
klagomål utan föregående utredning och
vi samtidigt läser om att samme JO inte
betraktat förslaget som en påtryckning,
måste det här endast vara fråga om ord.
Ty man kan väl få lov att säga, att när
ett departement på det sättet tar kontakt,
så måste det, även om departementet
inte avser det, ligga något slags påtryckning
i det. På den punkten är, så
långt vi ser det, saken klar.

JO som är riksdagens — och endast
riksdagens — förtroendeman har av finansdepartementet
utsatts för inblandning
—■ kalla det gärna för otillbörlig
inblandning — i sina göromål, en inblandning,
som JO dess bättre synes ha
skarpt tillbakavisat. Om man i detta
sammanhang använder ordet påtryckning
eller inte har föga betydelse.

Så mycket är dock tydligt trots det
bristfälliga materialet — det fanns redan
i debatten i konstitutionsutskottet
— att statssekreteraren i finansdepartementet
ringt upp JO i saken och diskuterat
den. Redan detta förfaringssätt
måste anses mindre lämpligt, så vida
det inte varit tal bara om en förfrågan,
och därom visste vi i konstitutionsutskottet
ingenting, eftersom JO inte fått
yttra sig. Vi understryker, att JO är en
riksdagens tjänsteman och förtroendeman
och att departementen och departementscheferna
knappast har något att
göra med de ärenden han handlägger.

Det är detta, herr talman, som utgör
bakgrunden till att ett antal ledamöter
i konstitutionsutskottet hemställt om en
omförmälan i detta ärende.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Efter vad herr Hammar
anfört här kan jag fatta mig ganska kort.
Det är givet att det måste vara en cen -

tral princip i svensk förvaltning, som
också ligger till grund för hela regeringsformen
och dess bestämmelser om
JO, att en regering inte får utöva nägra
påtryckningar. I detta fall är förhållandet
så mycket mer ömtåligt som det
gäller en revisor som har påtalat vad
han anser vara missförhållanden. Enligt
hans uppfattning har Stadshypotekskassan
gjort ett köp som gynnar en
tjänsteman. Det synes som om en revisor,
som inte hade gjort anmärkning i
ett dylikt fall, enligt vedertagna principer
hade gjort sig skyldig till tjänstefel
och ingenting annat. I vissa avseenden
hade Baarsen stöd av samtliga revisorer.
Detta är bakgrunden mot vilken
man skall se denna historia.

JO är riksdagens ämbetsman och ingenting
annat. Regeringen och statsråden
har över huvud taget ingenting med
honom att skaffa. Varje påtryckning i
ett sådant fall som det nu ifrågavarande
innebär ett försök att inkräkta på regeringsformens
bestämmelser om JO. Det
är självfallet att konstitutionsutskottet
i en så ömtålig fråga måste få klargjort
vad som i verkligheten passerat. Skulle
svenska tjänstemän få den uppfattningen,
att, om de påtalar missförhållanden,
de kunde som i detta fall bli berövade
ett uppdrag, då skulle det uppstå rättsosäkerhet.
Det är som bland annat skydd
mot sådan rättsosäkerhet som 1809 års
grundlagsfäder instiftade JO-institutionen
för kontroll av de styrande. Märk
väl också, ärade kammarledamöter, att
JO har att anställa åtal inför riksrätt. Vi
har enligt den svenska författningen
icke någon ministerstyrelse här i landet.
Varken finansministern eller något
annat statsråd skall utöva påtryckning
på en riksdagens förtroendeman
för att få denne att nedlägga en utredning,
som han enligt författningen är
skyldig att verkställa.

Det fanns ledamöter av regeringspartiet,
som inom konstitutionsutskottet
hävdade, att det hade varit bäst, om
man hade hört båda parterna. Här före -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

101

ligger inte heller någon anklagelse mot
någon utan endast krav på utredning av
en fråga. Det är anmärkningsvärt att
konstitutionsutskottets majoritet inte velat
vara med om detta. Konstitutionsutskottets
ordförande, herr Hallén, sade
t. ex. i 1937 års debatt i en liknande
fråga, där utrikesminister linden uppträdde
mycket skarpt, ifrån att man
borde göra en anmärkning — han citerade
bl. a. polisprotokoll. Det har i hela
konstitutionsutskottets historia stått
strid om dess granskningsrätt. Med hänsyn
till att herr Hallén 1937, som ju i
vissa avseenden var ett märkesår i den
konstitutionella kontrollens historia, enligt
min mening med all rätt påtalade då
ifrågavarande missförhållanden, är det
ganska egendomligt att inte det utskott,
som har att utöva den grundlagsenliga
kontrollen, ens skall få höra de två parter,
som här är inblandade, för att bilda
sig en uppfattning om vad som har skett
i detta fall.

Det är för rättssäkerheten i vårt land
en grundläggande princip, att svenska
ämbetsmän icke skall behöva frukta att
någon påtryckning från statsråds sida
skall ske i deras ämbetsförvaltning. Så
länge vi har den nuvarande författningen
— och jag hoppas verkligen att författningsutredningen
på den punkten
inte gör några ändringar i princip —
är det, märk väl, konstitutionsutskottets
skyldighet och ingenting annat att kräva
papperen på bordet. Med tillfredsställelse
såg man också i ett regeringsorgan
den 29 november framhållas, att
det är uppenbart att riksdagens ledamöter
här skall få möjlighet att bedöma
denna sak och få papperen på bordet.

Vi har alltså inte tagit ställning i fallet
Baarsen. För min del var jag inte
med om anmärkningen i fallet i somras.
Det är alltså inte tal om att man
utan vidare bevis skall säga att här skett
en i verklig mening otillbörlig påtryckning.
Det gäller endast alt konstatera
huruvida, vilket även herr Hallén och
konstitutionsutskottets majoritet i öv -

Granskning av statsrådsprotokollen

rigt är överens om, en påringning från
finansdepartementet till JO står helt i
strid mot de regler och bestämmelser,
som man alltid annars tillämpat. Det
går inte att påstå, att vården av vår
grundlag är någon bokstavsträldom. Det
går inte att säga att detta är en likgiltig
handling, ty det är konstitutivt för hela
den rättsuppfattning hos vår regeringsform,
som är Europas äldsta ännu gällande
skrivna författning.

I själva verket, herr talman, har reservanterna
här näppeligen tillämpat
några andra principer än socialdemokraterna
gjorde när de var i opposition.
Det skulle ju ha varit intressant
att gå in på alla de akter, som publicerades
t. ex. 1919 av två mycket framstående
socialdemokrater, liksom alla
de anmärkningar som gjordes på 1920-och 30-talen, där socialdemokraterna
mot andra regeringar hävdade riksdagens
ofrånkomliga plikt att anmärka
emot vad man ansåg vara övergrepp
mot för vår författning och vår förvaltning
gällande principer. Reservanterna
har alltså inte här tillämpat någon ny
princip i den svenska statsförfattningens
historia. Vi har kontinuerligt följt
den tradition, som ligger bakom 1809
års regeringsform. Vi har följt den
grundlagsenliga plikt, som konstitutionsutskottet
skall utöva. Utskottet är i dessa
frågor i många avseenden den enda
kontrollinstans som den .svenska riksdagen
över huvud taget äger för att påtala
missförhållanden. Men skall man
påtala missförhållanden, kan man inte
ha någon mörkläggning och sekretess.

Det var intressant att höra herr Hallén,
som många gånger från denna talarstol
med all rätt beträffande utrikesdepartementets
protokoll klagat över att
riksdagen i centrala och grundläggande
frågor inte fått se dessa protokoll, vilket
han då betecknat som anmärkningsvärt.
Det har förvånat mig mycket att herr
Hallén, som har en så lång och i många
avseenden uppmärksammad parlamentarisk
bana bakom sig, inte velat biträ -

102

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

da en omförmälan — märk väl bara en
omförmälan och inte någon anmärkning
— för att hävda denna för vår författning
grundläggande princip. Det
måste skapa osäkerhet i den svenska
förvaltningen, om den misstanken skall
uppstå, att svenska ämbetsmän — i detta
fall en revisor — i sin ämbetsutövning
inte skulle kunna rikta kritik emot
vad de anser vara oegentligheter, utan
att det skulle kunna ske påtryckningar
från en obehörig instans. Här gäller helt
enkelt för den svenska riksdagen, herr
talman, att slå vakt om författningen och
den konstitutionella kontroll, som det
grundlagsvårdande utskottet har att
utöva.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Mina damer och herrar!
Egentligen skulle konstitutionsutskottet
inte behöva till behandling uppta en avslagen
s. k. omförmälan, som endast är
en deklaration som inte utmynnar i något
anmärkningsyrkande. Men här föreligger
stora skäl att göra kammaren underkunnig
om en del förhållanden, som
sammanhänger med detta ärende. Jag
vill i förbigående säga, att jag har lyssnat
till de två reservanterna, herr Hammar,
som på ett mera modest och moderat
sätt framförde sina bekymmer, och
herr Braconier, som broderade på ämnet
synnerligen rikt och inför kammaren
frammanade den fruktansvärda bilden
av en departementschef, som otillbörligen
påverkar riksdagens höge ämbetsman
i hans funktion. Jag tror att
det är alldeles orimligt, och jag skall
försöka att återföra frågan till dess rätta
proportioner.

Vi känner ju till förhistorien och vi
har även delvis fått höra den här i dag,
men jag skall trots detta be att få göra
en rekapitulation för att få en direkt
anknytning till vad jag sedan har att
säga.

Någon gång under senvåren, förmodligen
i maj 1957, hade statssekreteraren
i finansdepartementet, såsom vi vet, på

finansministerns uppdrag ett telefonsamtal
med JO i en — enligt vad han
själv betraktade det — procedurfråga
angående en samordning av regeringens
behandling av Baarsenärendet och JO:s
undersökning av samma ärende. Bakgrunden
till detta uppmärksammade telefonsamtal
var följande.

Ifrågavarande tjänsteman var av
Kungl. Maj :t utsedd till revisor i Stadshypotekskassan
och i denna egenskap
hade han till finansministern framfört
vissa anmärkningar angående kassan,
anmärkningar som för övrigt inte delades
av hans medrevisorer, av vilka en
var auktoriserad revisor. Finansministern
stod just i begrepp att igångsätta en
grundlig undersökning av saken och
eventuellt tänkte han därvid inkoppla
JK, då tjänstemannen i fråga hos JO
anhängiggjorde motsvarande anmärkningar.
Med anledning av att tjänstemannen
alltså samtidigt anhängiggjorde
ärendet hos två instanser och då det
syntes naturligt att regeringen i första
hand prövade anmärkningarna, eftersom
Baarsen utsetts av Kungl. Maj :t och
så att säga var regeringens förtroendeman,
så uppdrog finansministern åt
statssekreteraren att hos JO efterhöra,
om inte denne hade samma uppfattning.

Här har saken framställts så, som om
man ville nedlägga ärendet och avskriva
det, alltså liksom lägga svampen på
och tysta ned det hela. Det är en fullständigt
falsk historieskrivning. Avsikten
var att grundligt utreda ärendet inom
departementet, och det framgick
även av den förfrågan statssekreteraren
framställde. Desutom var det osäkert,
huruvida JO vid denna tidpunkt var rätt
forum för behandling av anmärkningarna,
innan vissa beslutade författningsändringar
hade trätt i kraft den 1 juli
1957.

När statssekreteraren per telefon
framställde sin förfrågan, förklarade
emellertid JO omedelbart och bestämt,
att han avsåg att själv fortsätta att handlägga
Baarsens anmälan, och på detta

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

103

svarade statssekreteraren — om inte
hans minne i fråga om detaljerna sviker
honom: »All riglit, det skall jag vidarebefordra
till finansministern.» Det
är detta som skulle utgöra den otillbörliga
påverkan.

I detta läge beslöt finansministern att
i stället för att företa en egen utredning
inom departementet avvakta JO:s undersökning,
och jag kan nämna att från
departementets sida har det upprepade
gånger riktats en förfrågan till JO, när
resultatet av JO:s utredning kunde förväntas.
Därmed vill jag ha avvisat de
rykten som varit i svang om att departementet
skulle med tillfredsställelse se
att utredningen liksom ebbade ut i ingenting.

I samråd med JO beslöts senare, att
ifrågavarande tjänsteman i avvaktan på
resultatet av JO:s undersökning inte
skulle erhålla förnyat förordnande som
revisor i den nämnda kassan. Motsvarande
ordinarie revisorsbefattning skulle
stå öppen och revisorns uppgifter i
stället fullgöras av suppleanten.

Detta är de fakta som föreligger i den
här historien. Om det är dessa som utgör
grunden för vad reservanterna kallar
otillbörlig påtryckning, så är det
rent ut sagt fråga om en liten fjäder som
på ryktets och skvallrets vägar vuxit till
en fet höna, eller kanske rättare en
anka.

Vid ett personligt besök i departementet
inhämtade jag dessa informationer,
som jag sedermera refererat inför utskottet.
Utskottet ansåg att därigenom
hade talet om eu otillbörlig påtryckning
avvisats. Men detta gjorde inte reservanterna,
utan de reagerade på annat
sätt. Innan de kunde godta statssekreterarens
förklaringar om vad som förekommit,
ansåg de angeläget att få ett
vittnesbörd av JO, och det var denna
önskan som avvisades av konstitutionsutskottet.
I förbigående sagt, ärade kammarledamöter,
tycker jag att det är underligt
alt reservanterna finner detta
konstitutionsutskottets avslag anmiirk -

Granskning av statsrådsprotokollen

ningsvärt. Så brukar man ju säga om
ett statsråd, när han sagt eller gjort någonting
som anses förkastligt. Att uppta
en åtgärd från konstitutionsutskottets
sida till kritik är någonting ganska
unikt. Egentligen borde utskottet vara
ganska angenämt berört av att nästan
ha blivit upphöjt till rang, heder och
värdighet av ansvarigt statsråd, men jag
tror att vi betackar oss för den äran. På
sin höjd kan det kanske sägas att vi representerar
det ställföreträdande lidandet.

Nu menar reservanterna att utskottet
genom sin vägran att inkalla JO har avsiktligt
saboterat deras strävanden att
skapa klarhet i målet. Men vi har haft
djupt allvarliga skäl att förhindra en sådan
förnyad vädjan till JO. Vi har nämligen
— vilket kanske inte kammaren
observerat — en gång förut gjort en dylik
inbjudan. På utskottets begäran har
sålunda JO vid ett tidigare tillfälle besökt
utskottet för att närmare informera
oss i det s. k. Baarsenmålet, alltså inte
denna fråga om en otillbörlig påverkan,
och vid det tillfället ställde en enskild
ledamot, givetvis utan utskottets uppdrag,
en fråga till JO, om det var sant
som ryktet förtäljde att han varit utsatt
för en otillbörlig påverkan. Jag
minns mycket väl, att justitieombudsmannen
då skrattade till och förklarade,
att han som ämbetsman var förhindrad
att besvara dylika spörsmål. Därmed
ansåg utskottet att tillräcklig klarhet
hade vunnits, tv om verkligen sådan
påtryckning ägt rum hade justitieombudsmannen
inte kunnat förtiga detta,
utan dels hade det varit hans skyldighet
att för utskottet erkänna, att sådant tyvärr
hade skett, och dels hade han bort
i 1958 års årsredogörelse för första lagutskottet
påvisa ett dylikt tilltag av finansdepartementet.
Så har inte vård
fallet.

Konstitutionsutskottet är inte — som
man på en del håll envist trott — en
domstol, som kallar in parter i målet
för att få fram verkliga fakta. I utskot -

104

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

tet förekom ideligen från oppositionens
sida just detta uttryck: »Vi måste höra
den andra parten.» Det är precis som
om utskottet skulle kunna fälla en dom.
Dessutom torde kammaren lägga märke
till att en förnyad uppmaning till justitieombudsmannen
att komma inför konstitutionsutskottet
mycket lätt av honom
kunde ha uppfattats såsom kränkande
och förolämpande, ty däri skulle ha legat
en misstanke från konstitutionsutskottets
sida att hans vägran att svara
dolde för utskottet viktiga fakta. Han
skulle alltså mer eller mindre avsiktligt
ha givit utskottet en felaktig föreställning
om vad samtalet innebure, och
därför ville man höra honom för andra
gången. Jag tror mig också veta, att
denne riksdagens förtroendeman känner
sig ytterst illa berörd av försöken
att använda honom såsom en bricka i
det politiska spelet och att han troligen
undanber sig det i fortsättningen. JOämbetet
måste omges med tillbörlig aktning
och respekt. Det motivet har väglett
utskottet. Frågan gäller riksdagens
ämbete, och dess auktoritet bör vi alla
slå vakt om.

Reservanterna släpper till sist fram
något, som jag nästan skulle vilja kalla
en västgötaklimax. De menar, att det
kanske inte kan vidhållas att det finns
grund för denna oerhörda beskyllning,
att en departementschef skulle så att
säga rent andligen ha förgripit sig på
vår egen förtroendeman. Men även om
detta inte kan bevisas, även om denne
förtroendeman erkänner, att han kanske
missuppfattat samtalet och trott att det
var fråga om att avskriva eller lägga ned
detta undersökningsförfarande, medan
det tvärtom var en förfrågan till honom
om man skulle arbeta med två parallella
utredningar och om inte praktiska skäl
talade för att finansdepartementet skulle
la hand om saken, och även om framställningen
var korrekt i form, kan den,
menar de, inte anses vara av lämplig
art. När ingenting finns kvar av alla
grova beskyllningar eller åtminstone

misstankar har reservanterna inte något
annat att skyla sig med i sin nakenhet
än ett sådant påstående.

Herr Braconier framhävde med allra
största kraft justitieombudsmannens
oantastbarhet i sådana här stycken. Den
i förhållande till Kungl. Maj:t helt fristående
ställning, som JO bör äga, bör
utesluta dylika hänvändelser från ett departement,
anser han. Det är väl att gå
bra långt! Skall samtal och förfrågningar
hos JO vara uteslutna? Får inte ett
.statsråd påpeka: »Vad ska vi göra? Här
föreligger en risk för två parallella utredningar.
Är det lämpligt? Bör vi inte
sammanföra dem?» En sådan begäran
om en upplysning och ett omdöme i en
fråga kan väl inte anses otillbörlig? Är
det hela så känsligt borde man kanske
rent av hänga en skylt utanför dörren
till justitieombudsmannens tjänsterum,
där det står som i vissa spårvagnar:
»Samtal med föraren förbjudes.»

Reservanterna uttrycker en oro för
justitieombudsmannens karaktärsfasthet,
som utskottet sannerligen inte vill
dela. Konstitutionsutskottet hyser i stället
förtroende för honom. Han är inte
något viljelöst ro, som faller till föga för
eu enkel fråga. Utskottet anser, att det
genom sitt handlingssätt har visat, att
det har förtroende för JO som en fast
och självständig personlighet.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först konstatera,
att konstitutionsutskottets ordförande
mot reservanterna gjort ett angrepp
som inte alls överensstämmer
med den tidigare socialdemokratiska
uppfattningen i dessa frågor. När man
riktade en attack mot MO 1933 — det
var Elliot som då innehade ämbetet —
framhöll socialdemokraterna att man
hade anledning att ställa honom inför
räfst- och rättarting och att det var riksdagens
skyldighet att när det gäller MO
— som har precis samma ställning som
JO — rikta angrepp.

Nu säger konstitutionsutskottets ord -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13 105

förande — trots att han i 50 år tillhört
denna kammare — att reservanterna
kommit med en helt ny praxis. Herr
Hallén har tydligen glömt allt det tidigare
han varit med om.

Sedan tycker herr Hallén att det är
helt naturligt, att finansdepartementet
ringer upp JO och säger att eftersom
vi har två utredningar i gång kan man
diskutera vilken som skall fungera. Om
JO är tillsatt av riksdagen för att utöva
sina grundlagsenliga rättigheter, då är
det väl inte finansdepartementet som
skall avgöra om JO tolkar sina skyldigheter
rätt. Det föreligger inte någon
som helst anledning för finansdepartementet
att ingripa i JO:s befogenheter.
Här har det överlämnats klagomål av en
revisor, som inte fått förnyat förtroende
och som kommit att angripa personer
i framskjuten ställning. Skulle
man få den misstanken att regeringen
skulle kunna ingripa på detta sätt och
t. o. m. hindra eller i varje fall försvåra
en av JO begärd utredning, då strider
det helt emot den författning, som herr
Hallén säkerligen i andra sammanhang
vill försvara.

Sedan talar herr Hallén i raljerande
ordalag om reservanternas nakenhet.
Reservanterna har bara meddelat vad
som skett i utskottet. Ordet »otillbörlig»,
som herr Hallén använde, finns över
huvud taget inte i reservationen i annan
form än som ett referat. Herr Hallén
försöker inbilla kammarens ledamöter
att vi faktiskt sagt att det varit fråga
om en otillbörlig påverkan, trots att reservanterna
bara velat ha klarhet huruvida
påståenden härom var riktiga.

Sedan söker herr Hallén ge kammaren
det intrycket, att det bara var reservanterna
som velat höra JO. Nej, herr
11allén! Eftersom han tar upp frågan
vill jag nämna, att en mycket framskjuten
socialdemokrat i konstitutionsutskottet
föreslog att såväl JO som statssekreteraren
skulle höras i konstitutionsutskottet.
Herr Halléns framställ -

Granskning av statsrådsprotokollen

ning på denna punkt är alltså totalt
vilseledande.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Rent formellt gäller omförmälan
statsrådet Sträng. I den skrivning,
som föreligger i reservationen,
kan emellertid ingen undgå att lägga
märke till att en skarp kritik också
riktats mot majoriteten inom konstitutionsutskottet
och att den också har
anledning att besinna sig en stund.

Minoriteten inom utskottet ville ha
klarhet i denna invecklade och olustiga
fråga. Att det i sanning behövs upplysning
visar inte minst statssekreteraren
Westerlinds inlaga i dagens tidningar.
Han medger öppet att JO av hans ord
fått det intrycket, att han föreslog honom
att avskriva Baarsens klagomål
utan föregående utredning. Med vilken
rätt — eller orätt — JO fått det intrycket
undandrar sig vår iakttagelse.
Men då faktiskt JO fått det intrycket
och pressen diskuterar denna sak, må
det förlåtas, om man tycker att alltsammans
är mycket olustigt och vill ha
klarhet.

Som herr Braconier också sade, var
inte minoriteten — alltså de som står
som reservanter i dag — ensamma om
önskan att få upplysning om verkliga
förhållandet. Prominenta socialdemokratiska
ledamöter av konstitutionsutskottet
slöt upp vid deras sida.

Sedan ytterligare en sak. Talet att om
man inkallade JO, skulle det innebära
en så oerhört stor kränkning mot denne
höge ämbetsman, det talet förslår jag
inte. En redogörelse inför utskottet, om
hur JO uppfattat detta telefonsamtal,
hade ju i hög grad kunnat klarlägga saken.
Då hade också mycket av det som
i dag sägs och skrivs kanske inte behövt
sägas eller skrivas.

Än en gång: Jag förstår inte vad det
ligger för kränkande i att JO inför konstitutionsutskottet
skulle få redogöra
för vad som förevarit i saken, så att
vi finge veta hans syn lika väl som

106

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

statssekreterare Westerlinds. Ingenting
har egentligen ändrats efter det inlägg,
som gjorts av konstitutionsutskottets
ärade ordförande — i varje fall bär inte
jag bibragts någon ändrad uppfattning
i denna sak.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag tror inte det lönar
sig att fortsätta denna debatt. Jag anser
i alla fall att reservanterna baserar sina
angrepp på lösa rykten och skvaller.
Jag hoppas att det inte blir sed hädanefter
att göra det. Vi kan inte förvänta
att ett statsråd skall infinna sig i kammaren
och dementera detta.

Vi har inte heller förut framställt
anmärkningar på grundval av lösa rykten.
Jag upprepar att kritiken mot konstitutionsutskottet,
att dess beteende är
anmärkningsvärt, egentligen är grotesk.
Man kritiserar här utskottet i samma ordalag
som eljest brukar användas mot
felande statsråd. Jag säger än en gång
att om man söker upphöja konstitutionsutskottets
medlemmar till rang, heder
och värdighet av ansvariga statsråd, så
är det en stor ära, men att vi betackar
oss för den och att vår roll på sin höjd
kan vara det ställföreträdande lidandets.

Skall det gå så långt att ett statsråd
inte i en ren procedurfråga kan vända
sig till justitieombudsmannen eller likställd
hög ämbetsman och fråga om
man skall låta två parallella utredningar
arbeta samtidigt eller om en Kungl.
Maj :ts förtroendeman skall ta hand om
hela utredningsarbetet? En sådan förfrågan
är något helt annat än en framstöt
om att hela ärendet skall avskrivas.
Om JO av en tillfällighet fått den senare
föreställningen, har han i varje fall
icke själv markerat detta. Att någon
påtryckning förekommit kan inte på något
sätt visas och jag tror inte heller att
så varit fallet. Jag säger än en gång att
man har anledning att förvänta att JO
i så fall skulle ha anmält detta. Hade
han tegat med detta, i fall det varit det

verkliga förhållandet, hade han fört utskottet
bakom ljuset när utskottet begärde
faktiska upplysningar, och dessutom
skulle han ha försummat sina
skyldigheter vid författandet av årsredogörelsen
till första lagutskottet, ty i
denna finns inte heller något spår av
detta ärende. Vad reservanterna påstår
är en så grav beskyllning mot ett departement
att, som jag sade, ett sådant
tilltag borde på det bestämdaste avvisas
både av JO och av riksdagen. Läget
är dock inte detta.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande vill alltså göra gällande att
andra kammaren utan vidare bör ta alla
hans uppgifter för gott. Han anser inte
att reservanterna, som har en annan
uppfattning, ens skall framföra denna.
Han talar om lidandets historia och att
konstitutionsutskottets ledamöter upphöjes
till ansvariga statsråd. Nej, men
konstitutionsutskottet skall fullfölja sin
grundlagsenliga funktion, enligt vilken
utskottet skall granska de ansvariga
statsråden. Det är därför, herr ordförande
i konstitutionsutskottet, som vi
har en ansvarighetslag. Det är egendomligt
att herr Hallén så raljerar med
det utskott, vars ordförande han är.
Den kritiska granskningen är ju det
grundlagsvårdande utskottets skyldighet.
Det underliga är att herr Hallén,
som väl i det förflutna också har undertecknat
reservationer och tidigare
ansett det helt naturligt att diskutera
omförmälanden och reservationer, tar
det nästan som en anklagelse mot utskottets
heder att några nu skrivit och
understöder en reservation. Herr Hallén
talar också om beskyllningar för otillbörlig
påverkan av JO.

Jag förvånar mig verkligen, herr talman,
över att centerpartiet med sina
traditioner inte har reagerat. Man kan
ju läsa herr Reuterskiölds inlägg i 1937
års debatt. Han var ju under många år
bondeförbundsrepresentant och ordfö -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

107

rande i konstitutionsutskottet. Han hävdade
mycket eftertryckligt det berättigade
i att kräva klarhet i frågor av denna
art.

Herr Hallén påstår utan vidare att reservanterna
baserar sig på skvaller. Vad
har vi begärt i utskottet? Vi har begärt
att vi skall höra efter om det är skvaller
eller om något ligger till grund för beskyllningarna.
Det var heller inte bara
reservanterna, herr Hallén, som ville
ha reda på detta. Som jag sade ansåg
också en mycket framstående socialdemokrat
att det hade funnits all anledning
att få en redogörelse för att få
veta vad som var fakta i denna sak. Men
redan frågan om en redogörelse anser
herr Hallén nästan otillbörlig.

Dessutom, herr Hallén, är det inte
finansdepartementet som skall avgöra
om justitieombudsmannen skall eller inte
skall uppta ett klagomål från en
medborgare. Den saken har ett statsråd
inte något som helst med att skaffa, helt
enkelt av det skälet att den svenska författningen
förutsätter att JO står i riksdagens
tjänst. Vad kan en utredning i
finansdepartementet över huvud taget
uträtta i en rättsfråga som JO skall
handlägga? Är det verkligen herr Halléns
uppfattning att en utredning av en
rättsvårdande instans kan utan vidare
ersättas med en utredning av en politisk
instans? I så fall är herr Hallén
inne på vägar som är fullkomligt främmande
för den svenska författningen.
Jag hoppas verkligen att den författningsutredning
som herr Ilallén är ledamot
av inte på detta vis sätter den
svenska rättssäkerheten i fara och låter
politiska instanser influera på rättsfrågorna.
Då vore vi verkligen, herr talman,
ute på laglöshetens gungfly.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Herr Braconier sade att
inget statsråd har med JO:s utredningar
att skaffa utan att de är JO:s ensak.
Vem har påstått annat? Telcfonpåringningen
var bara eu förfrågan om liimp -

Granskning av statsrådsprotokollen

lighetsskälen för och emot att ha två
utredningar eller överlåta hela ärendet
åt en. Skall inte ett statsråd få tala som
en vanlig människa? Att däri se ett hot
eller en påtryckning är orimligt.

Jag vidhåller alltjämt att vi håller på
att komma fel om vi skall ta upp även
skvaller. Ett följande år kan det komma
rykten, muntligen eller i pressen, om
något som ett statsråd har gjort och som
är värt att kritisera. Skall då utskottet
inkalla vittnen som om det varit en
domstol? Vart skulle det föra med den
sortens granskning? Vi skall hålla oss
till faktiska beslut som är klarlagda genom
konseljprotokoll eller handlingar
som inträffat och vars tillkomst utskottet
känner till. Skall vi gå in på lösa
rykten och förvrängningar av oskyldiga
samtal, vet jag sannerligen inte vart det
bär hän. Jag tycker herr Braconier borde
inse detta, men det är nog svårt att
lägga sordin på den fiol på vilken han
spelar för fullt.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara rikta en
motfråga till herr Hallén: Vart skulle
det bära hän om inte JO själv skulle avgöra
vilka utredningar som han har att
fullfölja? Anser inte konstitutionsutskottets
ordförande, att justitieombudsmannen
iir fristående såsom riksdagens ombudsman?
Vad är det som har föranlett
socialdemokraterna — även herr Hallén
— att ändra uppfattning från 1930-talet? Vad har inträffat under dessa år?
Vart skulle det bära hän, herr Hallén,
om inte konstitutionsutskottet skulle
försöka få fram papper som är relevanta
för att söka bevisa, hur det ligger
till i denna fråga? Har det inte varit
en princip för konstitutionsutskottet att
inför riksdagen framlägga alla papper,
så att riksdagen själv kan bilda sig en
mening? Vi liar velat peka på denna
grundläggande princip.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga

108

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

mer debatten. Ett netto har den inbragt,
och det kan man lyckönska det
folkfrisinnade partiet till. Dess mångåriga
kampanj angående rättsröta och
ruttenhet i den svenska förvaltningen,
som inget annat parti har velat biträda
och som allmänheten har reagerat så
starkt mot, har vunnit en ny proselyt
i herr Braconier, och jag ber att få
lyckönska folkpartiet till denna vinst.

Jag tycker det går nästan väl långt
när man utsträcker den här misstroendekampanjen
mot olika ämbetsmän och
drar den ända upp till Kungl. Maj :t.
Utskottets reservanter var inte nöjda
med det referat som jag lämnade efter
mitt besök hos statsrådet. Det var som
en insinuation: »Det där kan vi inte
lita på. Saken är misstänkt, så vi skall
kalla in ett vittne till.» Jag tycker hela
den metoden verkar skrämmande. Denna
kampanj om rättssäkerheten med
alla dessa insinuationer skall väl ta slut
någon gång. Ena dagen drabbar den en
hög ämbetsman, och andra dagen drabbar
den till och med statsråd. Jag tycker
man bör ha litet fastare grund för
att göra anmärkningar.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag tillhör de socialdemokrater
som inte velat vara med om
att kalla in JO till ett förhör i denna
fråga, men det beror inte på någon vilja
att mörklägga en viktig samhällsangelägenhet.
Jag skulle vilja gå så långt som
till att säga, att om jag ett ögonblick
hade trott att ett förhör med JO skulle
ha slagit ihjäl allt ryktessmideri, skulle
jag ha biträtt det krav som framförts.

Det finns emellertid grupper i det
här landet som finner det angeläget att
skapa en känsla av rättsosäkerhet hos
allmänheten. Det finns grupper som vill
ge allmänheten ett intryck av att myndigheterna
övar orättfärdiga påtryckningar
på folk och som över huvud taget
vill bidra till att skapa en känsla
av olust inför det svenska samhällsmaskineriet.
Jag tror inte att man genom

ett förhör med JO i denna fråga hade
slagit ihjäl dessa strävanden, och av
det skälet har jag inte velat räcka något
finger åt de människor som här
bara vill skaffa ytterligare stoff för
sin kampanj mot de ansvariga myndigheterna.

Jag vill till sist, herr talman, för att
undvika missförstånd säga, att jag inte
riktar någon personlig kritik mot de
reservanter som har talat här i kammaren
i dag.

Herr HAMMAR (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett uttryck som herr Alemyr använde.
Har det någonsin varit minoritetens
uppfattning, att det skulle anställas ett
»förhör» med JO? Långt därifrån! YTad
vi velat är endast att få en redogörelse
från den andra parten i det berömda telefonsamtalet,
och att en sådan redogörelse
varit av behovet påkallad, tycker
jag, att statssekreterarens uttalande
i dagens tidningar klart och tydligt
ådagalagt.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag får säga att herr
Alemyrs resonemang ändå är rätt egendomligt.
Han säger att han inte velat
vara med om att man diskuterar denna
sak med JO, därför att folk då skulle
kunna få den uppfattningen att det
finns rättsröta här i landet. Skulle herr
Alemyr i alla de fall där det är konstitutionsutskottets
skyldighet att granska
en fråga bevekas av sådana synpunkter? Jag

var, herr Alemyr, inte med om
anmärkningen i somras i Baarsenfallet,
och jag gjorde inte någon anmärkning
mot statsrådet, så jag faller kanske inte
under den kritik som herr Alemyr drog
fram mot dem som vill påstå att det är
en allmän rättsröta i landet. Här gällde
det endast att få klarhet. Herr Alemyr
vill väl ändå inte säga att strävandena
att få klarhet innebär att man försöker
gynna dem som påstår att det är rätts -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

109

röta i landel om någon sådan inte funnes?
Skulle inte tvärtom en framgång
för strävandena att få klarhet kunna innebära
att vi fick bort sådana rykten
om en rättsröta, som kanske inte existerar?
Herr Alemyr vill väl ändå inte
att ett klarläggande av sammanhanget
skall tolkas som ett försvar för överdrifter
i den s. k. rättsrötedebatten —
i så fall har nog herr Alemyr inte förstått
sin funktion i det grundlagsvårdande
utskottet.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra herr Braconier
uppmärksam på att jag deklarerade
att jag inte haft något emot att
kalla in JO, om det hade kunnat ge
klarhet i frågan. Jag har självfallet
ingenting emot att klarhet skapas, men
jag tror icke att ett förhör med JO
skulle ha bidragit till detta, och jag
vill inte ge rättsröteagitatorerna något
tillmötesgående över huvud taget,
såsom att i detta fall kalla in justitieombudsmannen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Den här debatten är ju
litet säregen därför att den egentliga
innebörden är att reservanterna anmäler
till kammaren det som de tycker
anmärkningsvärda förhållandet, att man
inte inom utskottet har velat vara med
om att klarlägga en viss fråga. Detta reservanternas
tillkännagivande är ju i
första hand adresserat till kanjrarna,
och så till vida kan det vara litet säreget
att överläggningen här i kammaren helt
inskränker sig till en fortsatt debatt
mellan konstitutionsutskottets ledamöter,
fastän frågan borde intressera oss
allesammans.

Jag har inte varit i tillfälle att följa
detta ärende men här föreligger ett uttalande
från konstitutionsutskottets ordförande
som jag tycker är egendomligt.
Utskottets ärade ordförande påtalar att
reservanterna har använt ordet »an -

Granskning av statsrådsprotokollen

märkningsvärd» om majoritetens ståndpunktstagande
och anmäler detta. Ordföranden
säger vidare att detta är samma
tekniska term som brukar användas
gentemot statsråd, och därmed har
man upphöjt konstitutionsutskottet till
rang, heder och värdighet av statsråd,
vilket konstitutionsutskottets ordförande
tydligen anser vara alldeles orimligt.
Ja, då har man här i kammaren
anledning fråga, var i rangskalan som
ordföranden vill placera konstitutionsutskottet.
När det inom denna kammare
föres diskussioner mellan konstitutionsutskottet
och ett statsråd, vem det vara
må, om ansvarighetsfrågor eller saker
som ligger inom det området, har då
konstitutionsutskottet en lägre rang, heder
och värdighet än det statsråd vars
verksamhet det skall granska? Det kan
jag inte förstå. Om det är meningen att
skriva ned riksdagens grundlagsvårdande
utskott till lägre rang, heder och
värdighet än de statsråd som det är satt
att granska, då tycker jag att vi är inne
på fel väg.

Vidare tycker herr Hallén att det är
underligt att man inom utskottet inte
nöjt sig med vad ordföranden meddelat
efter samtal med statsrådet. Om det
nu skulle vara frågan om någonting
som i fortsättningen skulle kunna leda
till en anmärkning av ett eller annat
slag gentemot ett statsråd, kan då utskottet
inskränka sig till att lyssna på
underhandsmeddelanden från detta
statsråd? Det tycker jag knappast.

Herr Alemyr bekände att han visst
skulle ha velat vara med om en undersökning
eller om att inkalla JO, om han
hade trott att det skulle leda till något
resultat, men han hade den förutfattade
meningen att det inte skulle leda till
något resultat och att det då vore bäst
att inte göra det. Även den attityden
tycker jag är litet anmärkningsvärd —
ja, herr talman, jag kom helt ofrivilligt
att använda samma term i denna sista
omgång, men det finns knappast något
annat ord att använda om utskottsmajo -

Ilo

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

ritetens uppträdande än att det är anmärkningsvärt.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Får jag bara säga till
herr Svensson i Ljungskile, att JO en
gång har varit i utskottet och där fått
den frågan ställd till sig som det här rör
sig om. Då detta den gången inte gav
något resultat, fanns det ingen anledning,
såsom jag såg på saken, att kalla
in honom en gång till.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag i likhet med konstitutionsutskottets
ledamöter har fattat den saken och att
jag i likhet med reservanterna anser
det som hände den gången inte vara
till fyllest.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag har försökt hävda
att vi hyser oinskränkt förtroende för
justitieombudsmannen, och vi anser det
närmast vara förolämpande att ifrågasätta
att han skulle falla i farstun eller
tappa sin självständighet för en så
oskyldigt formulerad fråga som denna.

Jag känner mig nödsakad att inför
kammaren meddela, att jag ur säkraste
källa vet att JO förklarat att om utskottsmajoriteten
skulle ha begärt att
han en andra gång hade infunnit sig
inför utskottet, skulle han ha vägrat
att komma, därest icke framställningen
fått en ultimativ form. Det visar hur
angelägen han själv är att icke dras in
i den politiska knivkastningen, eftersom
han vill skydda ämbetets integritet och
självständighet.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag betraktar det som
anmärkningsvärt att herr Hallén inte
meddelade detta i det utskott vars ordförande
han är utan först nu i slutet på
debatten i andra kammaren.

Jag vill erinra herr Hallén om att
socialdemokraterna på 1930-talet rik -

tade hårda angrepp mot MO. Nu säger
herr Hallén att det är ett misstroendevotum
att över huvud taget höra JO,
när vi ville höra såväl honom som statssekreteraren.
Detta är verkligen en
mörkläggning inför andra kammaren
av högst allvarlig art.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag har fullt giltigt skäl
för att jag inte meddelade detta i utskottet.
Jag fick nämligen först i förrgår
höra denna uppgift.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogos vart efter annat

konstitutionsutskottets utlåtande nr
B 8, i anledning av väckta motioner om
ändring i ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter; och

statsutskottets utlåtande nr B 90, i
anledning av väckt motion om utbyggnad
av hamnarna på Gotland.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 6

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 91, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ordnande av den
andliga vården vid sjukhusen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
B 21, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 0 juni 1958, föreslagit
riksdagen att godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer och
normer för ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen.

I samband med propositionen hade
riksdagen till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: B 80) och den andra

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

111

inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (II: B 108), i vilka hemställts
att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj :ts proposition i ärendet besluta
inrätta dels särskilda tjänster för
den andliga vården vid sjukhusen att
tillsättas efter sökandens lämplighet för
uppgiften oavsett kyrkotillhörighet, dels
särskilda samarbetsnämnder för den
andliga vården vid sjukhusen, eller,
därest detta förslag icke skulle vinna
riksdagens gillande, alternativt att svenska
kyrkans del av den andliga vården
vid sjukhusen ordnades i väsentlig överensstämmelse
med Kungl. Maj :ts förslag
kompletterat med en rekommendation
till Frikyrkliga samarbetskommittén att
för frikyrklighetens räkning avdela kontaktpastorer
för verksamheten vid sjukhusen
i överensstämmelse med den nuvarande
ordningen vid fångvårdsanstalterna; dels

två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson (I: B 81) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Olsson och herr Alcmyr (II: B 107), i
vilka hemställts att riksdagen måtte
godkänna propositionen nr B 21 med
den ändringen, att vid avvägandet av
tjänsteorganisationen i pastoraten antalet
vårdplatser vid sjukhus lades till
folkmängdstalet utan omräkning;

dels en inom andra kammaren av herrar
Hallén och Braconier väckt motion
(II: B 172), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta inrättandet av heltidsanställd
präst förslagsvis vid följande
sjukhus: karolinska sjukhuset, Södersjukhuset,
S:1 Eriks och S:t Görans
sjukhus i Stockholm, Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg, Lunds lasarett samt
allmänna sjukhuset i Malmö;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Holmberg väckt motion (II: B 173"),
i vilken hemställts alt riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr B 21.

Utskottet hemställde

I. att motionen II: B 172 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

II. att motionerna I: B 80 och II: B 108

— såvitt de avsåge ej mindre inrättande
av särskilda tjänster för den andliga
vården vid sjukhusen än även avdelande
av kontaktpastorer för verksamheten
vid sjukhus i överensstämmelse med den
nuvarande ordningen vid fångvårdsanstalterna
— icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I:B80 och II: B 108

— såvitt de avsåge nämnder för den
andliga vården vid sjukhusen — ävensom
med avslag å motionen II: B 173,
godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 februari 1958 förordade
riktlinjer och normer för ordnande
av den andliga vården vid sjukhusen;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I:B81 och II: B 107, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Skoglund
i Doverstorp och Xilsson i Göingegården,
fröken Karlsson och fröken
Vinge, vilka ansett dels att vissa delar
av utskottets yttrande bort ha annan,
i reservationen angiven lydelse, dels
ock att utskottets hemställan under I.
bort ha följande lydelse:

I. att riksdagen må, i anledning av
motionen II: B 172, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
;

2) av herrar Ohton, Boman, Axel Johannes
Andersson, Malmborg och Stöld
samt fröken Vinge, vilka ansett dels att
ett avsnitt av utskottets yttrande bort
ha annan, av reservanterna angiven lydelse,
dels att utskottets hemställan under
III. bort ha följande lydelse:

III. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: B 80 och II: B 108 — såvitt de avse
nämnder för den andliga vården vid
sjukhusen — ävensom med avslag å
motionen II: B 173, godkänna av ut -

112

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

skottet förordade riktlinjer och normer
för ordnande av den andliga vården vid
sjukhusen;

3) av herr Ståhl, och

4) av herr Blidfors, de båda sistnämnda
utan angivna yrkanden.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Departementschefen
förklarar i sitt förslag till en förbättrad
andlig vård vid våra sjukhus att han
för sin del har blivit övertygad om behovet
av en fastare organisation härvidlag.
Det ständigt ökande antalet patienter
liksom också ökningen av antalet
sjukhus — inte minst större
sjukhus, lasarett och kronikerhem -—
ger belägg för att ett verkligt behov
härför föreligger. I stort sett vill jag
gärna i likhet med utskottet ge mitt erkännande
av vad Kungl. Maj:t har föreslagit
i ärendet. På ett par punkter
har jag emellertid tillsammans med
några övriga reservanter ett par erinringar
att göra.

I en motion i andra kammaren av
herr Hallén m. fl. har det framställts
önskemål om inrättande av ett antal
fasta heltidstjänster vid några av våra
större sjukhus. Detta är också ett system
som sakkunniga i sitt förslag från
början var inne på. Jag förstår i viss
mån motionärernas önskemål, som ju
avser att säkerställa den andliga vården
vid de större sjukhusen. Men reservanterna
har på denna punkt inte helt
kunnat följa motionärerna. Reservanterna
vill att domkapitlet skall äga rätt
att verkställa sådana omräkningar av
antalet prästerliga tjänster i de pastorat,
där sjukhus finnes, att den andliga vården
vid sjukhusen blir fullt tillgodosedd.
Jag är medveten om att utskottets
talesman kommer att säga att den möjligheten
finns enligt Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag. Detta är riktigt, och
det säger utskottet också. Men samtidigt
förklarar utskottet att denna omräk -

ning av prästerliga tjänster, som skulle
säkerställa behovet av präster vid sjukhusen
inom det pastorat, där sjukhuset
är beläget, på intet sätt får föranleda
någon ändring i det totala antalet präster,
som beslöts vid fjolårets riksdag.
Det är just i detta avseende som vi reservanter
har ansett oss nödsakade att
göra denna reservation. Vi anser att
dessa båda påståenden är oförenliga
och att det tydligt och klart bör sägas
ifrån att i den mån domkapitlet finner
det nödvändigt med en utökning av antalet
präster för att fullödigt fullgöra
den andliga vården vid sjukhus, som
kanske undan för undan kommer att
växa fram inom olika pastorat, skall
det vara domkapitlet obetaget att göra
detta, även om antalet präster kommer
att ändras. Jag har nämligen svårt att
föreställa mig att sedan pastoratsindelningen
blivit klar och de prästerliga
tjänsterna fördelade, antalet prästerliga
tjänster skulle kunna minskas i en del
pastorat och utökas i andra pastorat,
där det plötsligt blivit behov av ytterligare
prästerliga tjänster vid något
större sjukhus.

Det är den detaljen som vi reservanter
har redovisat i vår reservation. Vi
vill även att utskottet i samband härmed
skall göra det uttalandet, att ett
sjukhus med en beläggning av 1 000 patienter
bör anses motsvara full tjänstgöring
för en präst.

Då det gäller fasta tjänster vid sjukhusen
i enlighet med vad som i motionen
har sagts tror jag att den andliga
vården skulle bli bättre tillgodosedd, i
den mån denna prästerliga gärning
vid sjukhusen finge fyllas av olika inom
pastoratet anställda prästmän i stället
för att det skulle vara en fast anställd
präst vid sjukhuset i fråga.

Ja, herr talman, dessa synpunkter har
föranlett reservationen av fröken Andersson
m. fl., till vilken reservation
jag ber att få yrka bifall.

Herr förste vice talmannen Skoglund
(h) instämde häri.

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr 1513

113

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Så länge prästbristen
består har det kanske inte så stor praktisk
betydelse hur man ställer sig till
reservation nr 1. När jag ändå har
anslutit mig till den reservationen, är
det därför att jag anser det onödigt att
klavbinda domkapitlen. Om vi får bättre
tillgång på präster, så bör domkapitlen
ha möjlighet att använda sitt omdöme
och sin kännedom om stiftens förhållanden
och prästernas personliga egenskaper,
så att ett lämpligt antal präster
placeras i sådana församlingar där
det finns sjukhus.

Vad sedan beträffar reservation 2, så
behandlar den frågan om tillskapandet
av en särskild nämnd vid sjukhusen för
ordnandet av den andliga vården där.
En dylik nämnd skall då ha till uppgift
att ordna de rent praktiska detaljerna.
Med uttrycket ordnande av den
andliga vården avses väl att den patient
som vill tala med sin själasörjare
eller höra en gudstjänst skall få möjlighet
härtill, men samtidigt måste kravet
på religionsfrihet innebära, att den
som inte vill höra gudstjänster skall
slippa detta. På den punkten har vi
varit fullt eniga inom utskottet. Det kan
emellertid stöta på stora svårigheter att
ordna dessa saker i praktiken. Ofta
ligger det på samma sjuksal patienter
med vitt skilda åsikter. Man kan inte
bara särskilja två kategorier, de som
vill höra gudstjänster och de som inte
vill. Vi vet alla att det finns många
olika riktningar inom statskyrkan —
det har ju visat sig inte minst under de
senaste månaderna — och vi har ju
dessutom många olika frikyrkosamfund
och främmande trosbekiinnare.

Vi kan visserligen säga att man bör
visa tolerans i dessa sammanhang, men
en sjuk människa bär ofta svårare än
en frisk att visa tolerans gentemot andra
meningsriktningar. Den sjuke kan ha
avsevärt svårare att lyssna till en förkunnelse,
som strider mot lians egen
uppfattning. En rådgivande nämnd vid
8 — Andra kammarens

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

sjukhusen skulle kunna hjälpa till att
ordna upp de praktiska detaljerna därvidlag.
Förhållandena varierar mycket
sjukhusen emellan, och jag vill inte
komma med något direkt förslag på hur
dessa saker skall ordnas rent praktiskt.
I våra församlingar är vi dock fullt på
det klara med att vi bl. a. behöver kyrkvärdar,
som ordnar med de yttre arrangemangen,
så att de tillfredsställer
dem som besöker gudstjänsterna. På
sjukhusen måste det ordnas så att gudstjänsten
bara når ut till just dem som
vill lyssna på densamma.

Vidare måste någon på förhand ordna
kontakten med andra själasörjare än
sjukhusprästen, så att den patient som
ber att få tala med en annan själasörjare
kan få sin önskan uppfylld lika
snabbt som den, vilken önskar tala med
den fungerande sjukhusprästen. Sjukhusets
personal måste sålunda veta på
förhand hur man snabbt skall få ett
bud till rätt person. Det är dessa saker
som gjort att jag har givit min anslutning
även till reservation nr 2.

Ett bifall till sistnämnda reservation
innebär på några punkter en ändring
av utskottets förslag men i allt väsentligt
ett bifall till de av utskottet förordade
riktlinjerna och normerna för
ordnande av den andliga vården vid
sjukhusen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationerna nr 1 och
nr 2 i de delar där de avviker från
utskottets förslag. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! .lag har till det föreliggande
utlåtandet fogat en blank reservation.
Anledningen härtill är följande.

När riksdagen förra året fattade beslut
om en reform av pastoratsindelningen,
utgick vi, om jag bortser från
Stockholm, från en tjänsteorganisation
på 2 541 tjänster, d. v. s. en tjänsteorganisation
av samma omfattning som den

nuvarande. Syftet var då främst att inprolokoll
1958. Nr 11 18

114

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

om den gamla ramen få en lämpligare
fördelning av tjänsterna. För genomförande
av den reformen antog riksdagen
vissa regler, som grundade sig på folkmängdstalet
inom de skilda pastoraten.
Jag är medveten om att reglerna endast
avsåg normalfallen och att vissa marginaler
skulle kunna tillåtas vid tillämpningen.

Genom det nu föreliggande förslaget
tillförs emellertid sjukhuspastoraten ett
ökat underlag för denna folkmängdsberäkning
genom att sjukhusens vårdplatsantal
multipliceras på visst sätt.
Det kommer helt enkelt att innebära,
att pastorat, som har sjukhus inom sitt
område, snabbare når det folkmängdstal
som kommer att utlösa krav på nya
tjänster. Nu säger emellertid departementschefen,
att han förutsätter, att den
nya ordningen inte i och för sig skall
behöva medföra någon ökning av det
totala antalet tjänster, d. v. s. det antal
tjänster som beräknades vid förra årets
riksdagsbeslut. Det uttalandet har utskottet
tagit fasta på och understrukit.
Men så gör utskottet följande uttalande
på sidan 15: »Samtidigt bör tillses, att
vid omräkningsregelns tillämpning hänsyn
tages till att vissa mindre pastorat
icke skola bli missgynnade med avseende
å prästerliga tjänster genom utökning
av dylika i sjukhuspastoraten.»

Det uttalandet, herr talman, har ingen
motsvarighet i propositionen, utan det
har kommit till under utskottsbehandlingen.
Har jag riktigt tolkat detta utskottets
uttalande, betyder det, att om
— jag säger om — vissa reduceringar
behöver göras på olika håll för att bereda
plats för en utökning i sjukhuspastoraten,
så skall de reduceringarna
inte drabba de mindre pastoraten. Reduceringarna
får då alltså helt gå ut
över de större pastoraten.

Jag skall här inte yttra mig om lämpligheten
av ett sådant förhållande —-den saken lämnar jag därhän. Men
om utskottet menar så, har jag ingenting
att invända, eftersom det då, såvitt jag

förstår, inte kommer att beröra totalantalet.
Strängt taget tycker jag emellertid
att Kungl. Maj :t borde ha fått fria
händer att inom ramen av fjolårets beslut
fördela dessa tjänster utan anvisning
från utskottet och riksdagen.

Då jag alltså, herr talman, utgår från
att utskottet med detta uttalande inte
har avsett att tumma på totalantalet
tjänster, skall jag i avvaktan på en förklaring
från utskottets talesman om innebörden
av detta uttalande icke ställa
något yrkande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
jag tillåtit mig foga två reservationer:
dels är jag med på reservation nr 2
med förslag om en särskild nämnd för
ordnandet av den andliga vården, dels
har jag som synes också en blank reservation.

Att jag anslutit mig till tanken på en
särskild nämnd för detta ändamål beror
på att jag tyckte att den ändå innebar
någon förbättring jämfört med utskottets
förslag. Men samtidigt vill jag,
herr talman, medge att jag redan när
detta förslag presenterades för utskottet
in pleno ställde mig mycket
tveksam. Under den vecka som därefter
gått har jag ytterligare funderat
på detta förslag, och med en ganska
mångårig erfarenhet från landsting och
förvaltningsutskott och med en ganska
intim kännedom om hur våra sjukhusdirektioner
sköter den andliga vården
har jag kommit till den uppfattningen,
att det förslag som nu föreligger icke i
något avseende kan innebära en förbättring
jämfört med den ordning vi
för närvarande har. Jag skulle vilja
fråga utskottets talesmän, huruvida de
kan ge något exempel på att landstingen
eller direktionen vid något svenskt
sjukhus medvetet har eftersatt den andliga
vården och medvetet underlåtit att
på bästa sätt försöka ordna även denna
del av människovärden, när de i övrigt
onekligen på ett ganska framgångsrikt

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

115

sätt kunnat klara den kroppsliga delen
av den människovärd som är landstingen
anförtrodd.

Hur är det nu, herr talman, ordnat
med den andliga vården? Sjukhusdirektionen
anställer ju i samråd med prästerskapet
på platsen en sjukhuspräst.
Behovet av gudstjänster har måhända
med åren, inte minst på grund av den
rikliga tillgången på radiogudstjänster,
kommit att i någon mån förminskas. Jag
tror man kan säga, att de lokala gudstjänsterna,
predikningarna, har kommit
att spela en något mindre roll, på grund
av att alla sjukhus nu är försedda med
centralradio. Man kan höra morgonandakten
och de som vili kan delta i radiogudstjänster
flera gånger i veckan. Vidare
har man ofta besök av präster för
personliga samtal, frikyrkopastorer och
frälsningsarmens musikkår kommer

o. s. v. Det är i regel vid våra sjukhus
en så riklig tillgång på andlig vård i
olika former, att man vågar säga, att
ingen patient förmenas möjlighet att få
den vård han eller hon anser sig behöva.

Vi försöker också — och det tror jag
är en gemensam erfarenhet för landstingen
— att knyta till sjukhusen de
präster eller pastorer som vi finner vara
mest lämpliga för detta ändamål efter
samråd med prästerskapet på platsen.
Jag har själv flera gånger varit med om
att diskutera dessa frågor med prästerskapet
på vederbörande plats.

Vad kommer att ske, om det föreliggande
utskottsförslaget antas av riksdagen?
Både landsting, förvaltningsutskott
och direktioner kommer att helt
ställas åt sidan, och avgörandet lägges i
andra händer. Jag har frågat representanter
för statsutskottets andra avdelning,
vem som kommer att tillsätta sjukhusprästerna,
om utskottsförslaget går
igenom, och på den punkten har jag
fått olika svar. Någon har sagt mig att
det självfallet blir domkapitlen, andra
har ansett att det inte blir domkapitlen
utan att sjukhusprästtjänsterna kom -

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

mer att ingå som del i den ordinära
församlingsprästtjänsten och att det alltså
blir prästerskapet i vederbörande församling
som kommer att ordna fördelningen
av tjänstgöringen även vid sjukvårdsanstalterna.

Jag skall lämna den formella frågan
helt åt sidan. Jag bara konstaterar, att
vilken väg man än kommer fram på när
det gäller utnämningsfrågan, så kommer
i alla fall huvudmännen —- landsting,
förvaltningsutskott och direktioner

— att helt ställas åt sidan, och vidare
kommer tjänsterna att uteslutande förbehållas
statskyrkopräster. Vi har nu i
vissa fall medverkan eller åtminstone
möjligheter till medverkan av frikyrkopastorer,
därest man på orten ansef,
att en frikyrkopastor är den för detfa
uppdrag mest lämpade. I vårt landsting

— och jag skulle tro att det är likadant
på andra håll — har det förekommit
motioner om att dessa tjänster skulle
stå öppna för präster ur olika grupper
allt efter lämplighet. Nu kommer de i
stället att förbehållas någon av församlingsprästerna.
Jag vill understryka,
herr talman, att det finns sjukvårdsinrättningar
på mycket små platser, där
urvalet av lämpliga präster icke är stort
och där man ställes i det läget, att huvudmannen,
icke kan finna den präst
som tros vara den mest lämpliga.

.Tåg kan under dessa förhållanden
inte förstå, att förslaget skulle innebära
en förbättring. Det betyder eu fastlåsning
av den andliga vården i sjukhusen
till en instans som ligger helt utanför
landstingens domvärjo. Jag tror inte att
detta är den lyckligaste eller den riktigaste
lösningen. Man kan inte säga, att
det på någon punkt innebär någon förbättring
mot det nuvarande .systemet, där
jag vågar göra gällande att huvudmannen,
även om han själv inte har någon
varmare religiös övertygelse, allvarligt
försöker tillgodose patienternas önskemål
och behov på bästa sätt, alltså alldeles
oavsett vederbörandes personliga
inställning till den religiösa frågan.

116

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

Jag vill också tillägga några ord om
den ekonomiska sidan. Förslaget innebär,
om jag förstått det rätt, att ansvaret
för den andliga vården vid sjukhusen
överflyttas från landstingen till att
bli en del av den ordinarie prästtjänsten.
Det innebär alltså att landstingen
slipper en liten utgift. Men detta utgör,
herr talman, intet skäl för att förslaget
skall antas, ty i den stora kostnadssumman
för våra sjukhus representerar den
andliga vården en så liten del, att kostnaden
här icke får vara avgörande. Jag
skall inte försöka frammana det bekanta
»landstingspartiet», men här i kammaren
finns ju flera landstingsrepresentanter,
och vi som är ansvariga på detta
område måste fråga oss, om vi genom
den nuvarande ordningen — eller gärna,
om herr statsrådet föredrar det,
bristen på ordning — inte på ett mycket
effektivare sätt tillgodoser de individuella
andliga behov, som finns hos patienterna
på våra sjukhus, än genom
denna mycket strikt reglerade ordning,
som kan leda till att vi ingalunda får
de präster eller pastorer som kan befinnas
mest lämpliga för denna verksamhet.

Herr talman! Av dessa skäl kan jag
svårligen förena mig med vare sig utskottsmajoriteten
eller reservanterna,
och jag tillåter mig att i första hand
yrka avslag på det föreliggande förslaget
och i andra hand — om detta yrkande
icke skulle bifallas — yrka bifall
till reservationen nr 2) av herr
Ohlon m. fl.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i anförandet och i det första av de yrkanden,
som herr Ståhl framställde.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! När man tar del av det
tjugusexåriga utredningsarbete som utförts
i denna fråga och jämför detta med
det förslag som föreligger i dag, tycker
man nog inte att arbetsresultatet står i

rimlig proportion till allt det som har
förebragts. Utredningarna har ju omspänt
en hel råd olika avsnitt, alltifrån
kyrkomötets begäran 1932 om utredning
i ärendet och fram till det sista
kyrkomötet, samt alla riksdagsmotioner
och interpellationer däremellan.

Vi är alltså nu framme vid dagens
förslag, och då konstaterar vi: Utredningarna,
motionerna och interpellationerna
syftade till en hel lösning av problemet,
anpassad till det nya läget inom
både sjukvård och själavård. Det är ju
dock en hel del som har hänt under
detta kvartssekel.

Det förslag som i dag ligger på riksdagens
bord innebär ingen totallösning.
Vill man vara mycket hänsynsfull kan
man till nöds kalla förslaget en dellösning.
Den tar sikte på att reglera svenska
kyrkans insats i detta arbete, och
det är väl så ecklesiastikministern har
sett det. Man kan rentav beteckna förslaget
som en halvmesyr, om man ser
det mot bakgrunden av alla de önskemål
som framställts och de utomordentliga
utredningar som förebragts.

Ingen är heller riktigt nöjd med detta
förslag — därvidlag kan jag oreserverat
ansluta mig till vad herr Ståhl sade.
Svenska kyrkan är uppenbarligen inte
nöjd med förslaget. Det framgår av
kyrkomötets uttalande av den 26 september
1957, där det i ett utskottsutlåtande
bl. a. heter: »Den av flera remissinstanser
förordade totala anslutningen
till den församlingsprästerliga verksamheten,
vilket skulle innebära att inga
befattningar som heltidsanställd sjukhuspräst
inrättas, har utskottet icke
kunnat biträda. Det måste anses nödvändigt,
att vid de största sjukhusen
finnes tillgång till särskilt kvalificerad
präst, vilkens verksamhet icke hindras
av direkt församlingstjänst. Dennes speciella
utbildning och under längre tid
vunna erfarenhet kunde bli till största
gagn för sjukhusprästernas verksamhet
i allmänhet.» Så hänvisar man till paralleller
inom fångvården och dövstums -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

117

vården. Därefter anslöt sig kyrkomötesutskottet
till de sakkunnigas förslag,
som är något helt annat än Kungl. Maj :ts.

Vad frikyrkosamfunden beträffar har
man vid senaste frikyrkomötet — nionde
frikyrkomötet — tagit upp frågan
och uttalat följande:

1. att den andliga vården, i varje fall
vid de större sjukhusen, ordnas genom
särskilda tjänster i huvudmannens regi,

2. att dessa tjänster får stå öppna för
sökande från olika trossamfund och
tillsättas efter sökandenas speciella
lämplighet och utbildning för uppgiften,

3. att en särskild samarbetsnämnd inrättas
vid varje sjukvårdsinrättning med
uppgift att samordna de folkkyrkliga
och frikyrkliga insatserna,

4. att i den händelse den del av regeringsförslaget
som avser inordnande av
den andliga vården vid sjukhusen i
svenska kyrkans församlingsorganisation
vinner riksdagens bifall och motionsyrkande!
om en särskild samarbetsnämnd
bifalles, Frikyrkliga samarbetskommittén
beredes rätt att för sin
del utse kontaktpastorer för verksamheten
vid sjukhusen i huvudsaklig överensstämmelse
med den nuvarande ordningen
vid fångvårdsanstalterna.

Vi kan sålunda konstatera, att både
statskyrka och frikyrka har anmärkningar
att göra mot detta förslag, och
även från visst läkarhåll har anmärkningar
framförts.

Läkarförbundet har uttalat sig för en
positiv lösning med hänvisning till att
man behöver andlig vård vid sjukhusen.
Och i den del som avser uttalandet av
årets frikyrkomöte har vi instämmanden
även från framstående läkare, som
anser att behovet av en andlig vård är
så pass stort, att vi måste räkna med
att inrätta särskilda tjänster om vi där
skall kunna tillgodose behovet.

Nu har det sagts från visst håll att de
kortare vårdtiderna numera inte ger
samma utrymme som förr för den andliga
vården. Det är sant att vårdtiderna

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

förkortats och att oro och jäkt i hög
grad präglar arbetet också på våra sjukhus.
Men vi har ju kronikeravdelningarna,
och nog finns det här och var långliggare
även på andra avdelningar. Och
när människor är avsidestagna från livets
vanliga uppgifter och prövade av
sjukdom i en eller annan form uppkommer
inte sällan den situation, som Stig
Dagerman i sin sista bok betecknade
med orden »vårt stora behov av tröst».
Då har en klok, hänsynsfull och varmhjärtad
själavårdare en alldeles självklar
uppgift att fylla.

Att han inte skall påtvinga någon sina
tjänster ligger i öppen dag. Departementschefen
har enligt min mening alldeles
korrekt uttalat, att »den andliga
vården inte får ha karaktären av ett religiöst
tvångserbjudande, som begränsar
patientens personliga frihet». Ingenting
kräver större finkänslighet än att
erbjuda andlig vägledning till den, som
på grund av sin sjukdom befinner sig i
ett slags underläge. Respekten för den
sjukes personliga integritet, för hans
eller hennes fria vilja måste här vara
absolut hundraprocentig. En klok själavårdare
har otvivelaktigt den respekten.

Detta krav är så självklart att det
knappast hade behövt nämnas i propositionen.
Nu står det där och jag begagnar,
herr talman, tillfället att understryka
hur sakligt riktigt det är. Man
kan nämligen även som själavårdare besöka
sjuka människor utan att öva religiöst
tvång. Det räcker med några ord
av mänsklig medkänsla och detta kan
ändå betyda, att den sjuke vet till vem
han skall vända sig, när han till äventyrs
en dag självmant skulle vilja tala
ut med någon om sina personliga problem.

Somliga har väl menat att det helt
enkelt inte föreligger behov av någon
förändring i det liige vi har och har
haft under många år. Herr Ståhl var
delvis inne på den linjen och ansåg att
landstingen skött det hela bra och kan
få fortsätta att sköta denna verksam -

118 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

het. Ja, det har inte anförts några klagomål
mot huvudmännen. Å andra sidan
är det alldeles uppenbart att dessa
utredningar under ett kvartssekel förebragt
tillräckligt många bevis för att en
förändring behövs. Detta står också uttryckt
i propositionen på s. 3.

De sakkunniga har ansett att den nuvarande
ordningen »är behäftad med
många brister» och uttalar i sitt betänkande,
att den andliga vård, som för
närvarande meddelas vid sjukhusen,
synes efter vad från flera håll omvittnats
icke tillfredsställande fylla de anspråk,
som bör kunna ställas på sådan
andlig vård. De sakkunniga har vidare
uttalat, att den undersökning, som de
verkställt av nuvarande förhållanden i
fråga om den andliga vården vid sjukvårdsinrättningarna,
givit vid handen,
att detta område blivit mycket eftersatt
vid jämförelse med andra insatser och
arbetsuppgifter på det andliga området
i samhället. Otillräckliga föreskrifter
och otillräcklig arbetskraft har heller
icke låtit den andliga vården följa den
snabba och starka utvecklingen i övrigt
inom sjukvården.

Behovet av förbättrad andlig vård
har, i den mån det föranlett särskilda
uttalanden, vitsordats av flertalet remissinstanser.
Endast i ett fåtal remissyttranden
har direkt uttalats, att något
större behov av förbättrad andlig vård
ej föreligger. Kyrkomötet har livligt understrukit
behovet av snara och effektiva
åtgärder på detta område.

Detta talar ju ändå för att det här är
fråga om att något ytterligare borde
göras utöver vad som har gjorts. Frågan
är bara hur detta skall ske. Jag har redan
antytt att vi inte är nöjda med förslaget
utan skulle vilja se det omarbetat
i väsentliga delar. Därför har jag, herr
talman, endast att än en gång understryka
de krav, som har framförts i vår
motion, betecknad med I:B80 och II:
B108, och som avser inrättande av
särskilda tjänster vid i varje fall de större
sjukvårdsinrättningarna. Vid de

mindre kan man givetvis tänka sig deltidstjänster
om de lägges upp på det sättet,
att de får sökas och att huvudmännen,
som vanligen är landstingen,
får utse den för uppgiften lämpligaste
och bäst utbildade bland de sökande
oavsett samfundstillhörighet. Konsekvenserna
av en sådan framställning
skulle väl då närmast vara, att jag yrkar
bifall till motionen som sådan. Jag
har gjort mig underkunnig om att det
kommer att ställas proposition på den
motion jag här har nämnt, och jag ber
att i första hand få yrka bifall till den.

Skulle den emellertid, herr talman,
avslås, så förbehåller jag mig rätt att
få återkomma med ett annat yrkande,
närmast i anslutning till de tankegångar
som herr Ståhl anfört. Det ligger
verkligen så mycket i detta utredningsarbete,
som bättre borde tillgodoses, när
riksdagen nu äntligen tar upp frågan
efter de många vänteåren, att vi borde
göra någonting riktigare och bättre än
det förslag som här föreligger. Om det
inte är möjligt att ens få den samarbetsnämnd,
som vi här har föreslagit,
kan jag inte se annat än att det vore
bättre, att det finge fortgå på samma
sätt som hittills och att vi finge återkomma
med ett bättre förslag. Herr statsrådet
tycks medvetet ha gått in för att
begränsa sig till vad han som kyrkominister
har att säga beträffande svenska
kyrkans verksamhet vid sjukhusen, under
det att vi menar, att frågan bör lösas
i ett större sammanhang.

I motionen har vi sojn ett alternativ
skrivit, att om riksdagen inte skulle
godta vårt förslag, skulle vi kunna acceptera
den dellösning som Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag innebär,
dock endast under en alldeles bestämd
förutsättning, nämligen att den kompletteras
med tillsättandet av denna samarbetsnämnd.
Det är ingen stor och
märkvärdig sak, utan det är en mycket
enkel anordning, som innebär, att man
skulle få ett organ för samråd och samarbete
mellan statskyrkliga och frikyrk -

Nr B 13

119

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

liga pastorer vid våra sjukhus. Ett sådant
samarbete finns redan nu, och det
fungerar utomordentligt. På många håll
finns det en formell samarbetskommitté,
som sköter fördelningen av uppgifterna
vid våra sjukhus.

Nu fruktar jag, herr talman, att om
propositionen och utskottsförslaget bifalles,
så innebär det en försämring av
dessa ekumeniska samarbetsmöjligheter,
helt enkelt därför att prästmän, som får
uppdrag av Kungl. Maj:t att svara för
den andliga vården vid sjukhusen, kan
tolka det så, att det tidigare samarbetet
bör upphöra.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till motionen II: B 108.

Häri instämde herr Neländer (fp).

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag vill också säga att
det är väl att denna fråga, som har legat
på is så länge, nu äntligen har tagits
upp. Statsrådet har enligt min mening
presenterat ett positivt förslag. Jag har
inte skrivit under någon motion, ty jag
är i princip belåten med statsrådets
uppläggning. Det hindrar inte att jag
gärna skulle vilja vädja till ecklesiastikministern
att vid fastställande av pastorats
tjänsteorganisation så långt det
är möjligt ta hänsyn till förekomsten av
större sjukhus.

Jag anser att här är ett fält, där de
officiella anstalterna kan och bör kompletteras
med frivilliga insatser. Vad
svenska kyrkan beträffar har stiften numera
arbetsfonder, som mycket väl kan
användas för sådana uppgifter. I Stockholms
stift har vi också ett sjukhusråd
som engagerar frivilliga krafter för förkunnelse
och själavård vid sjukhusen.
På den vägen kan åtskilligt uträttas.

Det är dessa synpunkter som jag har
velat framföra.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Stålils synpunkter
ledde honom följdriktigt fram till ett

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

yrkande om avslag på Kungl. Maj :ts
förslag. Det kan därför te sig litet underligt,
att herr Ståhls namn finns under
en reservation, som vänder sig mot
den enda motion, som utmynnar i ett
avslagsyrkande, men det kanske beror
på ett förbiseende.

Herr Blidfors’ farhågor, att man kan
komma att gå längre än vad som förutsattes
vid pastoratsreformens genomförande,
om man nu bifaller regeringens
förslag, är säkert mycket befogade. Allt
tyder nämligen på att det blir fler prästtjänster,
om regeringsförslaget genomföres.
Det blir alltså ökade statsutgifter
och ett nytt bidrag till skattetrycket.
Detta är märkligt bl. a. med hänsyn
till den debatt om prästtjänsterna som
föregick pastoratsreformen. Enligt uppgift,
som framfördes på ledande plats i
vissa tidningar och aldrig dementerades,
övervägdes inom regeringen ett
förslag att minska antalet dåvarande
prästtjänster med 200, detta av den
enkla anledningen att det inte fanns full
sysselsättning för alla.

Dåvarande ecklesiastikministern och
hans parti fick också mycket beröm
från högerhåll för att de under förhandlingarna
om den regeringsombildning
som just då var aktuell ställde som
villkor för sin medverkan att de 200
överflödiga prästerna skulle få vara
kvar.

Högern visar i dessa frågor ingenting
av det påstådda sparintresset. Tvärtom
är det typiskt, att högerreservationen i
dag syftar till att få bort den enda passus
i utskottets utlåtande, som möjligen
skulle kunna tolkas som en anmodan
att iaktta viss försiktighet med statens
utgifter även på detta område. Detta är
ju yrkandet i reservationen.

För övrigt borde anhängarna av flera
prästtjänster knappast ha någon anledning
att klaga på utskottet. Till och med
för kravet på fast anställda sjukhuspräster
håller utskottet dörren öppen.
Utskottet hävdar nämligen att även ett
sådant krav bör kunna tillgodoses ge -

120

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

nom lämplig tolkning av regeringsförslaget.

Det brukar med rätta sägas att avvägningen
mellan olika statsutgifter bör
ske med hänsyn till hur angelägen den
ena och den andra utgiften är. Vad sjukhusen
beträffar är det sedan många år
alldeles klart att det inte är behovet av
flera präster som är det mest angelägna.
Sedan många år är det en ständig
klagan över bristen på läkare. I vissa
norrlandslän är som regel hälften av
provinsialläkardistrikten vakanta. På
sjukhusen är det stor brist på sjukvårdspersonal
av alla slag, bl. a. på läkarespecialister.
Det är också dåligt ställt med
sjukhusbyggnaderna på många håll.
Men i den situationen skall det nu byggas
300 s. k. småkyrkor, det skall ske
en förstärkning av den kyrkliga organisationen
på praktiskt taget alla områden,
och sjukhusen skall få flera präster.
Vi betraktar det som självklart — det
har vi givit uttryck för också i vår motion
— att patienter på sjukhusen skall
få, för att citera utskottet, »åtnjuta samma
religiösa förmåner som utanför sjukhusen».
Men jag tycker liksom herr
Ståhl och i viss mån herr Rimmerfors,
att den saken är bra tillgodosedd redan
nu. Jag tror liksom herr Ståhl att
det inte blir bättre härvidlag genom ett
bifall till regeringens förslag. Dessutom
anser jag som sagt att skattebetalarnas
pengar i första hand borde användas
för sjukhusförstärkning av ett helt annat
slag än tillgodoseende av vissa önskemål
om att flera präster skall vara verksamma
på det området.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till vår motion II: B 173, som
innebär avslag på Kungl. Maj :ts förslag,
att det med andra ord, som också herr
Ståhl önskade, skall förbli som det för
närvarande är med de religiösa samfundens
verksamhet på sjukhusen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att förebygga varje
missförstånd vill jag säga, att jag inte

på något sätt bär förbisett den kommunistiska
motionen. Men mina motiv har
varit helt andra än de i främsta rummet
ekonomiska synpunkter, som där
utvecklats. Mitt motiv för avslag har varit,
att om landstingen kan sköta sjukvården
och ordna för patienternas
kroppsliga hälsa på bästa sätt, så skulle
man utan en dylik reglering med förtroende
liksom hittills kunna överlåta
åt landstingen att försöka få patienternas
behov av tröst och hjälp även i
andligt avseende på bästa sätt tillgodosett.
Detta gör att jag under inga förhållanden
har vare sig kunnat eller velat
till stöd för mitt avslagsyrkande åberopa
någon av kommunisterna väckt motion.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Här har av flera talare
understrukits vad som står både i propositionen
och i utskottsutlåtandet, nämligen
att huvudsaken är att alla får möjligheter
till den själavård de önskar. Vi
har våra församlingspräster. De har en
hel del världsliga uppgifter, såsom folkbokföring,
pastorsexpedition o. d. Sedan
har de gudstjänsterna, de rent kyrkliga
handlingarna, till vilka församlingsborna
infinner sig i den mån de är intresserade.
På många håll bor en del församlingsmedlemmar
så illa till att det
är mycket svårt för dem att regelbundet
besöka kyrkan. Där anordnar man s. k.
bygudstjänster för deras räkning. Alla
församlingsbor som så önskar kan få
enskilda samtal med församlingens prästerskap.
Det naturliga är att de uppsöker
prästerna på pastorsexpeditioner,
som har ett särskilt rum där de kan få
tala enskilt med den präst de önskar.
Många församlingsbor har icke denna
möjlighet därför att de på grund av sjukdom
eller ålderdom är bundna vid hemmet
och inte kan ta sig fram till pastorsexpeditionen.
I dessa fall besöker prästen
dem i deras hem, på ålderdomshemmet
eller var de nu vistas.

Detta ingår alltså i prästernas ordi -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

121

narie uppgifter, och prästernas arbetsbörda
skall avvägas så att de har möjligheter
att svara på dessa kallelser och
besöka församlingsbor som behöver
dem. Det är ingenting i princip annorlunda
när man ligger på ett sjukhus.
Det finns många människor som ligger
svårt sjuka i hemmet. De är mera isolerade
än de som vårdas på sjukhus,
och en mycket stor del av prästernas
enskilda själavårdande verksamhet —
i synnerhet på landsbygden — ägnas
just dessa människor och även deras
anhöriga. Man har i något sammanhang
nämnt, att de anhöriga till svårt sjuka
— och kanske vid dödsfall — på sjukhusen
kan ha stort behov av präst. Det
är precis samma sak som när någon dör
i sitt hem. Det händer ofta det också.
Det ställs i detta fall samma anspråk
på prästen. En sjukhuspräst behöver
ingen annan utbildning än den varje
präst måste ha, ty varje präst kommer
i samma situationer som sjukhusprästen.

Det är klart att olika präster är olika
skickade för just denna gren av verksamheten.
Det finns präster som är mera
intresserade och mera lämpliga t. ex.
för ungdomsverksamhet, och det finns
präster som är alldeles särskilt lämpliga
just för arbetet bland gamla eller sjuka.
I den mån det finns flera präster inom
ett pastorat fördelar de naturligtvis uppgifterna
så, att var och en får ägna sig
mest åt det som mest intresserar honom.
Varje prästman måste emellertid vara
beredd på att kunna ta hand om sjuka
människor. Det finns över huvud taget
ingen som är lämplig till präst, om han
inte kan sköta även den uppgiften.

Jämförelsen med fångvård och framför
allt med dövstumsvård haltar med
förlov sagt ganska betänkligt. Fångvården
rör människor, som ställt sig själva
utanför samhället och som det gäller att
på nytt försöka inordna diiri och ge eu
annan inställning till tillvaron, .lag tycker,
att det inte är vidare artigt mot de
sjuka att jämställa dem med fängelseklientelet.
Att en dövstumspräst behö -

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

ver särskild utbildning är väl ändå
självklart. Hans verksamhet innebär ju
något helt annat än en sjukhusprästs.

Det finns ytterligare en omständighet,
som gör att vi inte anser, att man skall
ha särskilda sjukhuspräster ens där sjukhusen
är så stora, att detta i och för sig
motiverade särskild arbetskraft. Både
ur de sjukas och ur prästernas egen
synpunkt kan det nämligen många gånger
vara lämpligt att flera präster deltar
i detta arbete och att det inte avdelas
en särskild till det. Sjukhusrutinen är
också sådan, att prästen under stora
delar av dagen helt enkelt inte kan vara
där. Om en präst helt skulle ägna sig åt
ett sjukhus, skulle han få svårt att utnyttja
sin arbetstid långa stunder, medan
denna andra tider inte skulle räcka
till. Det går att ordna det hela mycket
smidigare, om man låter sjukhusverksamheten
ingå i församlingsarbetet. Nu
har varje präst i varje församling samma
uppgifter och samma skyldighet att
låta människorna komma till sig i den
mån de kan det och att i annat fall själv
komma på kallelse både för att hålla
gudstjänst och för enskild själavård.
Förhållandet är precis detsamma på
sjukhusen, men där är människorna
utom räckhåll för sin egen församlingspräst.
Det måste bli den församling sjukhuset
ligger i som får ta på sig också
denna uppgift. Prästerna där har skyldigheter
gentemot sina egna sjuka församlingsbor.
De får även ta hand om
personer från andra församlingar, som
vistas på sjukhus inom deras församling.
Det skall tas hänsyn till detta,
när man avväger frågan om hur många
präster det skall finnas.

Uppdelningen av arbetet måste bli en
lämplighetsfråga. Säkerligen är prästerna
själva -— framför allt naturligtvis
kyrkoherden — mera skickad att avgöra
den saken än sjukhusdirektionen
eller eu nämnd vid sjukhusen eller
landstingen.

Sedan är frågan hur mycket tid arbetet
på sjukhusen tar i anspråk. Det

122

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

har redan framhållits, att i och med
att det finns centralradio på varje sjukhus
har gudstjänsterna på dessa förlorat
sin betydelse. De har också blivit
svårare att genomföra just genom att så
många kortvarigt sjuka ligger på lasaretten.
Där finns nyopererade och svårt
sjuka, som det inte är lätt att hålla gemensam
gudstjänst för, och därför måste
ännu mera än förut tonvikten läggas
på den enskilda själavården. Hur lång
tid tar den? Kommittén har räknat ut,
att om ett sjukhus har 1 000 patienter
tar denna uppgift 42,5 timmar i veckan.
Det är ganska orimligt att så försöka
tidsstudera själavården. Det finns
ingen möjlighet att säga, att denna verksamhet
tar vare sig 42,5, 30 eller 60
timmar, ty det beror mycket på den
som utövar den. För den ene prästen
tar den kortare tid och för den andre
längre. Den behöver därför inte bli
sämre i det ena eller det andra fallet.
Det beror också på hur många som tillkallar
prästen, och det antalet är ytterligt
olika på olika sjukhus. Någon har
nämnt kronikersjukhusen. Det är tämligen
självklart, att man måste räkna
med att det går åt mera tid för en
präst att utöva själavård på ett kroniker
sjukhus än på ett sjukhus med huvudsakligen
kirurgiska avdelningar, där
människor kanske ligger 4, 5 dagar
med de korta vårdtider man nu har vid
flertalet operationer. Allt sådant måste
avvägas och tas hänsyn till i de enskilda
fallen.

Sedan kan man inte göra annat än att
jämföra med övriga prästerliga uppgifter.
Vad väntar man sig då, att en präst
skall kunna klara i andra fall? Han
skall i de s. k. enmanspastoraten ensam
kunna sköta en församling på 2 000 till
5 000 invånare, beroende på geografiska
förhållanden o. s. v. En ensam präst
skall alltså i vissa fall kunna klara en
församling på 5 000 invånare med allt
arbete på pastorsexpeditionen, alla
gudstjänster och hela den enskilda själavården.
Är det verkligen rimligt att

påstå, att det är lika mycket att göra
för en präst på ett sjukhus med 1 000
patienter som i en församling med 5 000
människor?

Det finns ju sjukhus, framför allt kronikerhem,
som ligger i de små församlingarna,
men de flesta är belägna i de
större städerna och alltså i församlingar
med flera präster. Hur avväges då
antalet prästtjänster i dessa församlingar?
Jo, för en präst går som sagt gränsen
vid 2 000—5 000 invånare, för två
präster vid 5 000—10 000 invånare och
för tre präster vid 10 000—16 000 invånare.
Det måste alltså schematiskt sett
ske en ökning från exempelvis 10 000
till 16 000 invånare för att det skall bli
en ny prästtjänst. Enligt reservationen
skulle det emellertid i en församling
med 10 000—11 000 invånare, där det
finns ett sjukhus med 1 000 patienter,
vara motiverat med en lika stor prästerlig
organisation som om församlingen
hade haft 16 000 invånare. Detta
måste i vissa fall leda till ganska orimliga
konsekvenser, och därför har utskottet
menat att man inte kan fastställa
några absoluta gränser på det
sätt reservanterna önskar. Något sådant
har inte heller Kungl. Maj:t avsett, det
framgår just därav att man dragit upp
så vida gränser som exempelvis ett invånarantal
på 2 000—5 000 för enmanspastoraten.
Även den geografiska beskaffenheten
av församlingarna, befolkningens
sammansättning o. s. v.
måste ju tillmätas betydelse i detta sammanhang.
På samma sätt måste domkapitlet
och Kungl. Maj :t vid fördelningen
av prästtjänsterna ta hänsyn till vad
det är för slags sjukhus som ligger i en
församling och befolkningstalet inom
församlingen i övrigt.

Herr Blidfors undrade, om han hade
tolkat utskottets skrivning riktigt och
om det över huvud taget inte var fråga
om någon ökning av antalet prästtjänster.
Jag vill svara att det är en alldeles
riktig tolkning. Det är inte meningen
att inrätta några ytterligare präst -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

123

tjänster, utan om den prästerliga organisationen
på ett håll måste utvidgas
därför att det ligger ett stort sjukhus
inom församlingen, så får detta gå ut
över de stora församlingarna med flera
präster. För deras del skulle det alltså
ske en jämkning i fråga om antalet
präster. Däremot vill vi slå vakt om de
små pastoraten framför allt på landsbygden,
som visserligen kan ha få invånare
men som ändå bör få behålla
sin präst.

Ett par talare har här varit inne på
frågan om landstingens ställning. Herr
Ståhl fattade Kungl. Maj:ts förslag och
utskottets skrivning som en kritik mot
landstingens sätt att hittills sköta den
andliga vården. Det har säkerligen aldrig
varit meningen att framföra någon
sådan kritik. Vi har ju statskyrka och
statskyrkopräster, och den andliga vården
är en statlig angelägenhet och icke
något som åvilar landstingen. Det nu
framlagda förslaget syftar till att befria
landstingen från all befattning med
den andliga vården vid sjukhusen, låt
vara att denna uppgift är, såsom herr
Ståhl säger, mycket liten i förhållande
till landstingens övriga uppgifter i
sjukvårdande sammanhang. Det hela
har visserligen tidigare skötts utmärkt
på många sätt, men det är ett arbete
som har fått utföras på prästernas fritid.
När landstinget har anställt en
sjukhuspräst, har denne fått sköta denna
sak vid sidan av sina ordinarie uppgifter.
Genom den föreslagna organisationen
skulle det underlättas för prästerna
att ägna sig även åt den andliga
sjukhusvården.

Vad angår de frikyrkligas ställning,
så gäller om dem precis detsamma som
om dem som tillhör statskyrkan: vederbörande
får, i den mån de kan, bege sig
till gudstjänstlokalen i sin församling
eller uppsöka sin församlingspräst, och
när de inte kan göra detta, uppsöker
prästen dem. Med frikyrkoprästernas
besök hos de sjuka på sjukhusen har
emellertid varken riksdagen, regering -

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

en eller statskyrkan något som helst att
skaffa. Det är ju här fråga om en helt
frivillig organisation, som icke önskar
någon som helst inblandning från statens
sida. Jag förstår därför inte varför
man från frikyrkornas sida över huvud
taget vill ha statligt anställda eller
landstingsanställda frikyrkopräster vid
sjukhusen. I andra sammanhang är man
ju mycket mån om sin frihet. Det är väl
också en fullkomligt orimlig tanke att
denna omorganisation för statskyrkans
del av den andliga vården vid sjukhusen
skulle kunna medföra att det ekumeniska
samarbetet upphörde. Numera
förekommer ju i de flesta fall glädjande
nog ett mycket gott samarbete både frikyrkorna
emellan och mellan frikyrkorna
och församlingsprästerna inom
statskyrkan, och det är väl klart att
detta samarbete kommer att fortsätta.

Utskottet anser inte att man från riksdagens
sida kan ens besluta att rekommendera
frikyrkorna att i detta avseende
företa den ena eller andra åtgärden,
utan utskottet inskränker sig till
att säga att man förutsätter, att de kommer
att sköta sin del av den andliga
vården på samma sätt som hittills skett
och fullkomligt oberoende av statsmakternas
ställningstagande.

I detta sammanhang möter vi också
frågan om de s. k. sjukhusnämnderna.
Utskottet kan inte finna annat än att det
blir en tungrodd organisation, därest
man skulle ha en sjukhusnämnd med
uppgift att bl. a. se till att religionsfriheten
iakttages och att de sjuka, som
önskar få tala med en frikyrkopredikant,
kan få göra detta. En sjukhusnämnd
måste komma att sammanträda
ganska sällan, och den kan då bara dra
upp allmänna riktlinjer för den andliga
vården. Men om en sjuk människa önskar
tala med en frikyrkopredikant, kan
man inte avvakta sjukhusnämndens sammanträde,
utan det ligger väl närmast
till hands att den sjuke vänder sig till
avdelningssköterskan. Man kan också
mycket väl räkna med att den präst,

124

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

som regelbundet besöker sjukhuset, är
villig att ordna saken. Han känner till
frikyrkopredikanterna inom församlingen
och har i allmänhet samarbetat
med dem i många sammanhang. Han
kan alltså lämna upplysningar om vilka
dessa frikyrkopredikanter är och förmedla
kontakten med dem, och jag
skulle tro att åtminstone i 99 fall av
100 gör han det gärna. Om så inte skulle
vara förhållandet, finns det ju möjlighet
för frikyrkopredikanterna att så att
säga anmäla sig på sjukhusen, så att
man där vet var de finns. Den sjuke,
som inte själv bor i församlingen, kan
ju inte känna till dem.

Jag tror alltså att man överdriver svårigheterna.
Den organisation som är föreslagen
i propositionen och som utskottet
tillstyrker är så smidig, att det
hela säkert kommer att ordna sig till
det bästa och alla farhågor som har anförts
skall befinnas oberättigade.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JÖNSSON (s):

Herr talman! Den andliga vården vid
våra sjukhus är egentligen ingenting
nytt. Den finns redan. Efter departementschefens
förklaring och utskottets
uttalande gäller det bara att finna en
organisation för den andliga vården. Vi
är överens om att den skall bestå på
våra sjukhus. I vårt demokratiska samhälle
skall de människor som önskar
denna andliga vård också få den.

Jag tror att många farhågor som
framförts här angående organisationsformen
är betydligt överdrivna. Jag har
varit med i vårt landstings förvaltningsutskott
i tjugo år och handlagt dessa
frågor. Jag har därvid kommit underfund
med att det är en pastoratets angelägenhet
att inom pastoratets gränser
sörja för den andliga vård som skall
lämnas.

Det har sagts att i och med detta
förslags genomförande kommer inte
förvaltningsutskottet eller direktionen

att ha beslutanderätt över tillsättningen
av präster för den andliga vården
vid våra sjukhus. Det har vi knappast
nu heller. Det har inte alltid varit så
lätt att få någon präst att åtaga sig
detta. Många gånger har det varit överläggningar
om ersättningen för denna
tjänstgöring. Ofta har man reflekterat
över att ta en präst från annat håll än
det pastorat, där vederbörande egentligen
hör hemma, på grund av vederbörande
prästmans tid. Därför ser nog
förvaltningsutskottet gärna att pastoralen
i fortsättningen övertar denna uppgift.
Jag är inte alls bekymrad över att
behöva överlämna denna fråga åt pastoraten.
Det är en folkvald församling,
kyrkorådet, som handlägger dessa frågor.
Valet till kyrkorådet förrättas efter
samma grunder som övriga val till
våra organisationer och sammanslutningar
här i landet.

Vidare har framhållits vilken stor betydelse
det skulle ha att vid våra sjukhus
få en särskild nämnd som skulle
handlägga dessa frågor. Jag tror inte
att en sådan nämnd skulle ha några
stora uppgifter att fylla, och vi skulle
helst vilja slippa den. Vi har nämnder
och styrelser tillräckligt. Låt kyrkorådet
och pastoratet avgöra när och hur
prästerna inom pastoratets gränser skall
meddela andlig vård.

Jag är övertygad om att det inte
bara är inom vårt landsting som det
kommer att bli svårt att ordna detta
med ersättningen och förmå prästmän
att åtaga sig de ifrågakommande åliggandena.
Jag finner utskottets förslag
mycket gott. Som landstingsman är jag
tacksam för en organisationsform som
nog kommer att lösa svårigheterna både
för den andliga vården på sjukhusen
och för landstingen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Göingegården (li)
kort genmäle:

Herr talman! Det var åtskilligt i frö -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

125

ken Olssons långa anförande som jag
skulle ha velat uppehålla mig vid, men
jag skall inte göra det. Jag vill endast
slå fast att flera punkter, som herr
Blidfors och jag — visserligen med
olika utgångspunkter — har tagit upp,
nu har blivit klarlagda genom fröken
Olssons anförande. Hon säger att i den
mån som behov föreligger av ytterligare
prästtjänster vid våra sjukhus,
skall dessa tas från andra pastorat, i
huvudsak från de stora pastoraten, där
folkmängdssiffran ligger mycket högt.
Detta ger ju klart belägg för afl det
finns motsägelser i påståendena såväl
i Kungl. Maj :ts proposition som i utskottets
utlåtande: dels skall den andliga
vården vid våra sjukhus förbättras
och dels får denna på intet sätt dra
med sig en ökning av det vid förra årets
riksdag beslutade totala antalet präster.
Detta är, tycker jag, påståenden som
svär mot varandra och som gör det
orimligt att i och med den föreslagna
organisationen lyckas förbättra den
andliga vården vid våra sjukhus.

I likhet med föregående talare tror
jag att varken landstingens förvaltningsutskott
eller sjukhusdirektionerna har
någonting emot att lämna dessa bekymmer
och beslutanderätten i dessa frågor
till pastoratsledningen. Någon nämnd,
såsom föreslås i den andra till utskottet
fogade reservationen, tror jag för min
del inte är nödvändig.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Efter anförandena av
herr Jönsson och fröken Olsson har jag
i sak ingenting att tillägga. Niir det gäller
motiveringen för Kungl. Maj:ts proposition
vill jag hänvisa till departementschefens
yttrande i propositionen.
Eftersom debatten i andra kammaren
till skillnad från debatten i första kammaren
blivit så livlig, vill jag emellertid
lägga ytterligare några synpunkter
på denna fråga.

Först vill jag understryka att det

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

inte går att uppskjuta frågan längre.
Antingen måste frågan avgöras eller
helt förkastas, och detta av följande
skäl. De sakkunniga avlämnade sitt betänkande
redan 1949. Min företrädare
som ecklesiastikminister redogjorde i
huvuddrag för frågan i samband med
propositionen till 1957 års riksdag angående
pastoratsindelningen och den
församlingsprästerliga organisationen
över huvud. Frågan anmäldes i konselj
förra sommaren — fortfarande av min
företrädare — och underställdes 1957
års kyrkomöte. Jag hade alltså att välja
emellan att över huvud taget ingenting
göra eller att göra det möjligt för domkapitlen
att i samband med pastoratsreformen
ta hänsyn till de nya organisationsförslagen
i vad de avsåg prästerliga
tjänster på sjukhusen. Det är anledningen
till att jag är ytterligt angelägen
att denna proposition bifalles av
riksdagen. Detta om de tekniska orsakerna
till att frågan aktualiserats vid
1958 års riksdag.

Herr Rimmerfors säger att alla har
anmärkningar mot det föreliggande förslaget.
Jag uppfattar detta som ett stort
erkännande av att det förslag som nu
föreligger och som utskottet ansluter
sig till ändå pekar på en framkomlig
väg. Vi skall ha klart för oss att motsättningarna
här är oerhört stora. Debatten
här i dag ger i sin fridfullhet
ett missvisande intryck. Många anser
att den andliga vården vid sjukhusen
är någonting ganska likgiltigt. Andra
anser att den är någonting av det viktigaste
i den priisterliga gärningen. Det
gäller ju här att svara för själavården
hos sjuka och döende. Det finns starka
motsättningar mellan statskyrkofolk
och frikyrkorna. Det är uppenbart att
man i det läget måste välja en lösning,
där man slår vakt om de religionsfrihetsprinciper
som gäller, inte ett ögonblick
får tveka om den individuella
friheten, även friheten att vägra att
mottaga andlig vård i någon form. .lag
har också understrukit i propositionen

126

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

att den andliga vården på sjukhusen
inte får ha karaktären av ett religiöst
tvångserbjudande. Detta är den ena
aspekten. Den andra är — och den är
mycket viktig och har understrukits av
flera talare — att också sjuka människor,
även patienter på sjukhus, verkligen
skall kunna göra anspråk på att
få åtnjuta samma religiösa förmåner
som friska.

Beträffande den första reservationen

— den som är framburen av fröken
Andersson m. fl. — kan man i korthet
säga, att det är orimligt att nu riva upp
1957 års enhälleliga riksdagsbeslut. Jag
kan försäkra, att pastoratsindelningsreformen
är tillräckligt besvärlig ändå.
Om vi dessutom under de år som
kvarstår till 1961 — om kammarkollegiet
då hinner bli färdigt — skulle
tvingas räkna med ett rörligt antal präster,
då blir det ändå besvärligare. Det
var ju en av kärnpunkterna i beslutet,
att vi skulle ha ett visst antal präster i
vårt land. Detta antal kommer inte att
öka med anledning av det förslag om
den andliga vården som här föreligger.
Det är alltså alldeles nödvändigt
att man vet vilken grund man har att
stå på. Detta tycker jag är en tillräcklig
invändning mot den första reservationen.
Även om man säger att det inte
kan bli fråga om många präster, så blir
det en glidande skala, och man skulle
komma att sakna en fast riktpunkt vid
fördelningen av prästerna i riket.

Den andra reservationen, framförd
av herr Ohlon m. fl., har flera talare
varit inne på. Jag förstår inte hur man

— som fröken Vinge — kan göra ett
större nummer av den. De av de sakkunniga
föreslagna nämnderna skulle
t. ex. ha en anställd läkare som ordförande.
Han finns ju ändå redan på platsen.
Ledamöter skulle vara sjukhusets
präst — han kommer ju att finnas där
ändå — och husmor samt en av samtliga
avdelningssköterskor vald sjuksköterska,
varjämte nämnden vid behov
skulle med sig kunna adjungera annan

befattningshavare vid sjukhuset. Jag
vill stryka under att ett överväldigande
antal remissinstanser har gått emot
förslaget om denna nämnd, med de motiveringar
som här tidigare har framförts
i debatten.

När det sedan gäller herr Ståhls avslagsyrkande
måste jag liksom herr
Jönsson erinra om att man inte utan
vidare kan säga att allt är bra som det
är. Även om jag mycket väl kan acceptera
en rent kvantitativ syn på de här
tingen, om herr Ståhl menar att den
som vill ha andlig vård kan få den, är
det en helt annan synpunkt som för
mig varit avgörande, herr Ståhl. Jag
tycker det är principiellt ganska olustigt
att sjukvårdens huvudmän, landstingen,
eller sjukhusdirektionerna, skall
anlita församlingspräster som får ett
litet extra arvode för att på sin fritid
besöka sjuka människor på sjukhus.
Det är ingen som här i debatten i dag
har tagit upp den principen till diskussion.
Till herr Ståhl, som jag inte
har några större svårigheter för övrigt
att komma överens med i den här frågan,
vill jag säga, att det inte bara är
fråga om huruvida landstingen har
ställt andlig vård till förfogande eller
inte, utan vi måste också se denna sak
från den andra sidan och betänka att
man här utnyttjar ordinarie präster
som skall få en extra inkomst för att
— låt vara på fritid — svara för den
andliga vården vid sjukhusen, och detta
tycker jag är oriktigt. Det är ju en
av de centrala uppgifterna för en församling,
som inom sin hank och stör
har ett lasarett, att se till att människorna
på detta sjukhus icke glöms
bort, och därför skall också församlingen
svara för denna huvuduppgift.

Detta, ärade kammarledamöter, är
huvudmotiveringen och grundtanken i
mitt förslag. Det är inte så kolossalt
djupsinnigt, och jag vill inte att ni
skall tro, att det företagits någon avvägning
mellan de insatser landstingen
har gjort och de insatser församlingar -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

127

na kommer att göra. Det måste, som
det står i ingressen till propositionen
och som även utskottet bär understrukit,
bli en fastare organisation och ett
klart utsägande av var ansvaret för
den andliga vården vid sjukhusen ligger.
Det kan inte lämpligen läggas på
landstingen och sjukhusdirektionen.
Sjukhusdirektionerna har enligt religionsfrihetsprincipen
full rätt att vara
av olika uppfattning i de här tingen,
och det måste vara en kyrkans angelägenhet
och vår uppgift att se till att
de enskilda människorna antingen får
den vård de behöver eller slipper den
om de så vill.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle ligga ganska
mycket i ecklesiastikministerns resonemang
därest han på någon punkt kunde
visa, att de patienter på landstingens
sjukhus i vårt land, som har önskat
andlig vård i någon form, därvidlag
har blivit eftersatta. Jag tror icke att
man kan framföra några anmärkningar
på den punkten. Det vitsordet måste nog
ges landstingen, att enighet har rått —
alldeles oavsett landstingsledamöternas
personliga inställning i religiösa frågor
— om den grundtanken, att de som ligger
på våra sjukhus och vill ha andlig
tröst och hjälp också skall få den.

Hittills har det icke varit en fråga
om arvode, utan det har i allt väsentligt
rått en mycket god så att säga ekumenisk
samverkan mellan olika grupper
och riktningar. Jag tror att ecklesiastikministern
icke kan göra gällande,
att det på denna punkt har rått sådana
brister, att en statlig reglering av den
typ som nu föreslås i och för sig har
varit påkallad. Jag tror inte man kan
påstå, att patienterna vid våra sjukhus
har varit eftersatta i andligt avseende.

Om detta är riktigt, varför vill då
inte ecklesiastikministern även i fortsättningen
anförtro denna uppgift åt
landstingen? Varför måste man bär ingripa
med en central reglering på ett

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

område, där veterligen inga klagomål
har förekommit? Om det kunde visas,
att den andliga vården vid landstingens
sjukvårdsinrättningar har varit eftersatt,
då skulle man nog på landstingshåll
gärna ha givit sin anslutning åt
förslaget. Nu kan man emellertid inte
komma ifrån att de personliga egenskaperna
bland både folkkyrkans och
frikyrkornas prästerskap är så varierande,
att det icke är möjligt att genom
en lagstiftning centralt reglera de
här förhållandena på ett bättre sätt än
f. n., och jag tror därför att det lyckligaste
för de sjuka vore att landstingen
även i fortsättningen finge betjäna
patienterna på sina sjukhus på samma
sätt som tillämpats hittills.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag måste upprepa vad
jag nyss sade, att för mig har huvudsynpunkten
inte varit huruvida landstingen
skött eller misskött sina uppgifter vad
gäller den andliga vården. Det är alldeles
riktigt, herr Ståhl, att jag inte
kan stå här och påstå att landstingen
har misskött uppgiften. Jag har aldrig
sagt det. Men det är själva principen
som jag har velat ändra på. Landstingen
har ingen präst till sitt förfogande,
och de får vara glada och tacksamma
att verksamheten hittills har gått att ordna,
men hela tiden är man ju beroende
av att kunna få en sjukhuspräst som församlingen
eller någon frikyrkoförsamling
ställer till förfogande. Det är detta
system, att statskyrkopräster skulle ha
den andliga vården av de sjuka som en
arvoderad bisyssla, som jag inte tycker
är särskilt trevligt. Dessutom kan man
säkerligen tänka sig sådana situationer,
där det blir svårigheter för en huvudman
för ett sjukhus att tillfredsställande
ordna detta, helt enkelt därför att det
inte finns någon villig eller lämplig
präst att tillgå.

Om däremot församlingen och i sista
hand domkapitlet är ansvariga för vår -

128 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

den vid sjukhuset, blir det en hel annan
sak.

.lag tror, herr talman, att jag inte skall
delta ytterligare i denna debatt, men
jag vill stryka under att jag inte kan
förstå annat än att ur församlingens
synpunkt det lasarett eller sjukhus som
man har inom sina gränser måste vara
ett av de viktigaste för församlingsprästernas
verksamhet och inte ett område
som tas undan för att sedan överlämnas
till arvodister.

Nu, herr Ståhl, kan jag väl inte uttrycka
mig tydligare, hoppas jag.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att ecklesiastikministern
icke har kunnat exemplifiera med något
fall att den andliga vården vid våra
sjukhus har blivit misskött. Tvärtom
tror jag man vågar säga, att huvudmännen
har, oberoende av sin inställning
i religiösa frågor, varit erkännansvärt
måna om att de patienter som behöver
andlig tröst och hjälp också får sådan.
Jag tror inte, att man genom den ansats
till reglering av de här tjänsterna
som genom detta förslag kommer fram
gör den andliga hjälpen och trösten åt
patienterna vid våra sjukhus lättare
tillgänglig än tidigare. Jag kan inte
finna, att det heller i denna del kunnat
anföras något skäl att frånta huvudmännen
möjligheten att efter tillgång
till präst och predikant i orten söka
sörja på lämpligaste sätt för patienternas
andliga bästa. Jag kan heller inte
komma ifrån, att den linjal, som man
här försöker dra upp verksamheten efter,
kommer att försvåra denna del av
landstingens verksamhet.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! I huvudsak kan jag ansluta
mig till statsutskottets utlåtande
nr 91 angående anordnande av den
andliga vården vid sjukhusen m. m.
Det här framförda förslaget kommer att
ge bättre möjlighet att tillfredsställa

sjukhusens patienters behov och önskemål
om andlig vård.

Men beträffande en detalj — en liten
detalj, sade statsrådet Edenman nyss —
har jag en avvikande mening. Det gäller
frågan om man skall ha eller inte skall
ha en särskild nämnd. Enligt mitt förmenande
finns det ingenting som kan
kallas litet som har någonting att göra
med organisationen av verksamheten
på ett sjukhus i dag. Det är så svårt
att få in allt vad den sjuke behöver av
injektioner, behandlingar och även
andlig vård, att det vill till att man
här hjälps åt och inte lämnar det för
fria vindar.

Utskottet anser i likhet med departementschefen
att det inte är motiverat
att tillskapa en särskild nämnd vid
sjukhusen för ordnande av den här
verksamheten. De sakkunniga däremot
finner att detta bör anförtros åt en särskild
nämnd. Den föreslagna förbättringen
av den andliga vården vid sjukhusen
kommer att medföra en ganska
omfattande verksamhet av organisatorisk
och annan art vid varje sjukhus,
heter det på s. 41 i Kungl. Maj ds proposition
nr 67. Jag vill instämma i att
det som regel finns behov av en nämnd
för ordnande av den andliga vården,
även om jag inte gillar omfattningen av
den verksamhet som de sakkunniga här
har lagt upp. Jag menar att denna sak
liksom hela förslaget skall gälla den
verkligt andliga vården.

Fröken Olsson sade nyss just i denna
fråga, att en avdelningssköterska väl
kan ordna med den här saken, om någon
patient behöver någon särskild
präst i den ena eller den andra riktningen.
Ja, det kan hon säkerligen.
Men det gäller inte bara den saken,
utan det gäller även hur vi skall ordna
gudstjänsterna. Det finns kanske
små grupper av patienter, som vill ha
en gemensam gudstjänst ordnad på ett
annat sätt än vi har just nu. Jag kan
därför inte finna annat än att det är
av utomordentligt värde att det finns

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13 129

några som är ansvariga för den detaljen.
Statsrådet Edenman skulle se hur
det då och då går till på sjukhus, så
skulle han förstå att man ibland verkligen
skulle önska att det fanns några
som hade hand om samordningen mellan
olika detaljer. Intresse för dessa
frågor kan man alltid finna hos läkare,
sjuksköterskor och annan sjukhuspersonal,
vilka gärna åtar sig att ordna frågorna
till patienternas bästa. Det kan
väl inte synas annat än värdefullt, att
några personer på detta sätt gemensamt
har ansvaret och hjälper till att organisera
dessa frågor på bästa sätt, t. ex.
på en söndag när personalen får rusa
omkring för att det dagliga arbetet verkligen
skall hinnas med. Varför behöver
man göra detta så märkvärdigt? Vi har
nämnder av olika slag, och detta skulle
bli en liten nämnd, sorterande under
sjukhusdirektionen.

Beträffande de sakkunnigas förslag
att verksamheten även skulle omfatta
boklån, arbetsterapi etc. har jag en
helt avvikande mening. Nämnden bör
endast syssla med den andliga vården.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag utom beträffande frågan
om särskild nämnd, där jag med
understrykande av vad jag nyss anfört
kommer att rösta för bifall till reservation
nr 2).

Herr förste vice talmannen tog ledningen
av förhandlingarna.

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag delar i stort sett herr
Ståhls synpunkter och motivering för
ett avslagsyrkande. Om ett tillstånd är
tillfredsställande behöver man inte vidta
några ändringar. Det är heller ingen
som har kritiserat landstingens siitt att
sköta dessa frågor — i varje fall har
jag inte fått den uppfattningen. Min
principiella ståndpunkt är att vi har vid
skött den andliga vården och inte bara
den religiöst betonade. Vi har hihfio -

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

teksverksamheten, bildningsterapin och
den religiöst betonade verksamheten.
Den senare ordnas, som jag tror, på ett
objektivt sätt med hänsyn till patienterna
och inte med hänsyn till ovidkommande
intressen. Vi räknar inte med att
lasaretten skall vara någon sorts tummelplats
för olika åskådningar och intresseinriktningar,
utan vi anser att vi
skall tillmötesgå patienternas behov av
olikartad andlig vård. Eftersom vi alltså
skött detta bra, tycker jag inte att det
finns någon anledning att vidta någon
ändring. Jag kommer därför att biträda
herr Ståhls yrkande om avslag.

Däremot biträder jag inte herr Ståhls
yrkande beträffande nämnderna, vilka
enligt min mening skulle innebära ett
extra krångel. Även på den punkten anser
jag att det är bra som det nu är.
Landstingen har möjlighet att ta initiativ
och ordna allt detta på bästa möjliga
sätt. Det är knappast troligt att lasarettsdirektionerna
och de som är intresserade
av dessa frågor ordnar dem
så, att de får patienterna emot sig. Jag
kommer alltså i första hand att biträda
avslagsyrkandet. Skulle inte det vinna
riksdagens bifall, kommer jag att biträda
utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skall inte med
många ord förlänga denna debatt. Jag
vill bara säga, att orsaken till att motionärerna
framfört sina synpunkter är
omsorgen om att den andliga vården vid
sjukhusen blir den allra bästa. Den
måste vara sådan, att den ger de människor,
som kommit in på sjukhus, just
det som de behöver. Den får inte utövas
så, att den på något sätt verkar påtvingad.
På den punkten är jag fullt
överens med ecklesiastikministern. Varje
tanke på att en sjuk människa skulle
komma i en sådan situation, att han blir
ett objekt mot sin vilja för vad man kan
kalla proselytmakeri är för mig totalt
främmande, för alt inte säga niotbju -

9 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr It VA

130

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

dande. För mig är det heller inte det
viktigaste om det är en statskyrklig eller
en frikyrklig person som utövar den
andliga vården. Det viktigaste är att
vården utövas av en lämplig person,
men här uteslutes frikyrkliga pastorer,
de kan inte ens komma i fråga.

Utskottet anser att den andliga vården
vid sjukhusen helt skall inordnas i
den statskyrkliga församlingsvården
och att arbetet alltså skall ingå i en församlingsprästs
tjänsteåligganden. Med
andra ord, någon av församlingens präster
skall avdelas för detta arbete. Jag
anser inte att detta, objektivt sett, är
bästa vägen att lösa frågan, och jag tror
inte att man genom att införa en sådan
tingens ordning åstadkommer någon
större förbättring. Jag har den allra
största aktning för mina bröder och
vänner inom kyrkan. Jag har själv legat
på lasarett ett par gånger och därunder
haft besök av såväl präster som kolleger
i predikantkåren, och det skulle vara
mycket svårt att här avge ett omdöme
om vem som då var mig till största
hjälp. Man försökte från båda håll att
göra sitt bästa.

Men det förslag som här förs fram
innebär en centralisering åt ett bestämt
håll, eftersom man såvitt jag förstår
utesluter från ifrågavarande tjänster
mycket lämpliga personer i det frikyrkliga
lägret. Jag tycker inte detta är riktigt.
Det riktiga vore i stället att dessa
tjänster vid sjukhusen tillsattes efter sökandenas
lämplighet och oavsett kyrkotillhörigheten.
Det är sant och riktigt,
att frikyrkosamfundens pastorer får
komma till sjukhusen efter särskild kallelse
— precis som vilken annan människa
som helst — men det är också
allt. Jag kan inte se att den föreslagna
ordningen innebär någon förbättring
av nu rådande förhållanden därvidlag.

Varken departementschefen eller utskottet
har velat bifalla något av de förslag
vi fört fram i motionen från vårt
håll, utan tjänsterna skall uppehållas av
anställda församlingspräster. Någon

nämnd anses det icke lämpligt att inrätta,
och inte heller skall vi ha några
kontaktmän.

Herr talman! Jag kommer här att följa
den linje, som herr Rimmerfors förordade
i sitt anförande.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Herr Holmberg ställde
här i viss mån läkare och sjukhuspastorer
i motsatsförhållande till varandra,
och jag tycker inte att hans ord i det
sammanhanget bör stå oemotsagda.

Herr Holmberg pekade på den nu rådande
läkarbristen och menade, att den
frågan var mycket viktigare än den vi
här diskuterar. Det är riktigt att vi har
läkarbrist, men det råder inget motsatsförhållande
mellan de båda frågorna.
Vi som vill att den andliga vården
skall ordnas så tillfredsställande som
möjligt har i olika sammanhang också
hävdat och understrukit — jag kanske
till och med vågar säga kämpat för — en
god bemanning med läkare, sjuksköterskor
och kuratorer. Vi har utgått
ifrån att en sjukvårdsinrättning bör tillhandahålla
både kroppslig och andlig
vård åt alla patienter, som vistas vid
sjukhusen längre eller kortare tid. Jag
vill också säga till herr Holmberg, att
läkarvetenskapen nu mer och mer börjat
räkna med hela människan och därmed
erkänner det andliga och själsliga
tillståndets utomordentliga betydelse
för kroppens hälsa. Ett förtroendefullt
samtal med en själavårdare betyder därför
— eller kan i varje fall betyda — en
direkt hjälp i läkarens arbete.

En konsekvens av denna grundsyn
är den mening vi motionärer givit uttryck
åt, nämligen att sjukhusens huvudmän,
alltså vanligtvis landstingen, i
sina stater bör inkludera ersättning
till en eller två själasörjare lika självfallet
som man räknar med löner till läkare,
sjuksköterskor och annan personal.
Jag delar herr statsrådets mening
att läget för närvarande inte är till -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13 131

fredsställande, när man betalar pastorer
för att de på sin fritid besöker de
sjuka. Jag är tacksam för att dessa arvodessysslor
faller bort.

Däremot tycker jag det vore riktigare
att inrätta heltidstjänster som landstingen
betalade. Därmed samordnar man
och likställer i viss mån omsorgen om
kropp och själ. Det är min utgångspunkt.
Sedan beror allt på vem som anförtros
den grannlaga uppgiften att stå för den
andliga vården, och därför har vi föreslagit
att tjänsterna skall besättas av de
för uppgiften lämpligaste, oavsett kyrkotillhörighet.
Man kan tänka sig att det
vid de större sjukhusen inrättas två
tjänster — eventuellt på halvtid, om de
kan förenas med andra uppgifter. Det
finns t. ex. kristendomslärare, som kan
förena lärartjänsten med pastorstjänst.
Det ena är lika acceptabelt som det
andra. Som herr Gustafsson i Borås påpekade
är det här fråga om vad som
bäst gagnar saken.

I detta sammanhang ber jag att ett
ögonblick också få beröra den fråga,
som fröken Olsson här var inne på,
nämligen den andliga vården ur frikyrkosamfundens
synpunkt. Fröken
Olsson framhöll — för övrigt i ett mycket
välvilligt anförande — att de frikyrkliga
ju ändå har rätt att betjäna sina
medlemmar. Javisst, fröken Olsson,
men det är inte bara fråga om det. Frikyrkosamfunden
känner, liksom svenska
kyrkan, ansvar för hela vårt folk
och vill betjäna alla som önskar deras
tjänst. Det är detta vi vill jämna vägen
för, inte skapa prioritet vare sig för
oss eller andra utan ge möjlighet till en
insats på lika villkor. Huvudmannen
skall helt enkelt pröva ansökningar från
dem som befinnes villiga att inträda i
en sådan tjänst.

Man kan i det sammanhanget fråga
sig vilka garantier man enligt det nya
systemet får för att de lämpligaste och
biista placeras i den andliga vården vid
sjukhusen. Detta tycks inte alldeles klart
framgå av förslaget. Är det domkapitlen,

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

är det biskoparna som skall utse dem,
eller är det kyrkoherden som skall förordna
sig själv eller någon av sina kolleger
att sköta sjukhustjänsten, eller är
det Kungl. Maj :t som skall utnämna dessa
präster i likhet med den ordning som
gäller för vissa andra kyrkliga tjänster?
Enligt vårt förslag skulle det vara huvudmännen.
Det är alltså vitt skilda
önskemål som skall tillgodoses, och hela
frågan har naturligtvis, som statsrådet
antydde, en väldig spännvidd. Det är
fördenskull frågan är så svårlöst.

Jag tar tillfället i akt, herr talman, att
mot bakgrund av dessa kontroversiella
utgångspunkter uttala min tillfredsställelse
över att debatten i dag har
förts på en så hög nivå och att man hela
tiden haft en känsla av att vi alla vill
sakens bästa.

I detta läge ber jag än en gång, herr
talman, att få yrka bifall till motion
II: B 108. Går utskottsförslaget i princip
igenom mot vårt förslag, så vill jag dock
in i det sista kämpa för herr Ohlons
reservation, som innebär att vi dock
får ett samarbetsorgan, inte alls så
tungrott som det som de sakkunniga
föreslagit utan helt enkelt en kontaktmöjlighet
för att på ett smidigare och
trevligare sätt ordna samarbetsfrågorna
vid sjukhusen beträffande den andliga
vården. Avslås båda dessa yrkanden,
kommer jag — det erkänner jag
gärna — i ett mycket svårt predikament,
när det gäller att välja mellan att biträda
förslaget om den dellösning som
propositionen dock innebär eller att
med herr Ståhl yrka avslag för att få
tillfälle att återkomma. Det är ett ytterst
svårt val, och jag är i det valet
inte alldeles klar över vad som gagnar
bäst för framtiden. Jag väger emellertid
över åt det hållet, att det vore bättre
att frågan återförvisades, så att man
finge pröva den på nytt och Kungl.
Maj:t kunde återkomma med ett förslag
mera i överensstämmelse med de många
årens utredningar och sakkunnigeförslag.

132

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
svara på herr Rimmerfors’ undran
över vem som skall utnämna dessa
präster — Kungl. Maj :t eller domkapitlen
eller biskoparna eller kyrkoherdarna.
Det är ingen som skall utnämna dem.
Det skall inte finnas några särskilda
sjukhuspräster; alltså är det inte heller
någon som skall utnämna dem. Detta
arbete skall vara ett led i den ordinarie
församlingsverksamheten och fördelas
på precis samma sätt som andra uppgifter
som åligger församlingens prästerskap.

Detta att vi inte vill inrätta en obligatorisk
nämnd betyder ju inte, att man
inte på frivillig väg kan tillsätta vilket
samarbetsorgan som helst, som man
anser sig behöva. Det kan ju bli ett samarbetsorgan
mellan statskyrkopräster
och frikyrkopastorer. Sådana finns på
många håll. Där är det naturligt, att de
även resonerar om hur de skall lägga
upp verksamheten på sjukhusen. Initiativet
kan även komma från sjukhusens
sida, om de anser att det finns behov
av ett sådant samarbetsorgan.

Vad vi inte vill är att låsa det genom
att bestämma, att det skall finnas en
sådan nämnd, ty vi är övertygade om att
den i många fall inte behövs och endast
kommer att göra organisationen
tyngre än vad som är nödvändigt.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Om fröken Olsson har
rätt, innebär det ju att kyrkoherden å
församlingens vägnar sköter fördelningen
av arbetsuppgifterna. Nu utgår utskottet
också från att det ibland kan bli
fråga om heltidstjänster och att det
t. o. in. kan bli önskvärt, att en av församlingsprästerna
avdelas för ändamålet.
Då måste sålunda valet av denne
man ligga i kyrkoherdens händer, och
jag tycker det är, med all respekt för
många av de kyrkliga ledarna, en aning
äventyrligt, att detta ur samhällets syn -

punkt så viktiga avgörande lägges i eu
ledares — alltså den kyrklige ledarens
— hand. Det kan ju bl. a. vara så, som
också herr Ståhl påpekade, att vederbörande
inte alltid är kapabel att bedöma
vem som är den för uppgiften
allra lämpligaste. Svårigheter kan också
föreligga att finna en lämplig kraft,
och under vissa omständigheter kan det
ju också hända att den kyrklige ledaren
helt bortser från samarbetssynpunkterna.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Efter denna långa debatt
skall jag fatta mig kort. Jag vill
bara erinra om att 1957 års riksdag ju
fattade ett enhälligt beslut om pastoratsindelningen.
Jag har efter det beslutet i
viss mån betraktat denna proposition
som en följdproposition. Därför är jag
rätt överraskad över att man motionsledes
framfört en hel del krav, som avviker
från fjolårets beslut.

Herr Ståhl försöker tydligen mobilisera
det s. k. landstingspartiet och hävdar,
att propositionen i viss mån skulle
utgå från att landstingen hittills inte
skött sina uppgifter på ett riktigt sätt.
Jag har inte ens i mina drömmar kunnat
uppfatta saken så, att det i denna proposition
riktas någon anmärkning mot
landstingens sätt att sköta sina uppgifter.
Detta är, som ecklesiastikministern
tidigare sagt, en ren organisationsfråga
som vi från landstingshåll, såvitt
jag kan bedöma, inte har något att invända
mot.

Vidare överraskade mig herr Ståhl genom
att ställa ett avslagsyrkande. Under
utskottsbehandlingen gjorde herr
Ståhl visserligen en del invändningar,
men det brukar ju vara vanligt, att har
man ett bestämt yrkande så motiverar
man detta och hänger inte bara på —
som herr Ståhl gjort i detta fall — en
blank reservation. Nu har herr Ståhl —
och jag tror herr Rimmerfors anslöt
sig till honom — genom sitt avslagsyrkande
hamnat på samma linje som kom -

Nr B 13

133

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

munisterna, som yrkat bifall till sin
motion.

De övriga reservationerna skall jag
inte närmare gå in på. I första kammaren,
där man redan behandlat detta
ärende och bifallit utskottets hemställan,
begärdes inte ens votering om reservationen
nr 1). Reservationen nr 2)
kan väl heller inte anses aktuell, och
följaktligen yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen

1); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Holmberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I)
i utskottets utlåtande nr B 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
hl i vit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten It

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall

Den andliga vården vid sjukhusen m. m.

till motionen II: B 108; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II)
i utskottets utlåtande nr B 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: B 108
av herr Rimmerfors m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
2); samt 3:o) avslag å Kungl. Maj :ts
förslag i ämnet; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Vinge begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Betriiffande kontrapropositionen
äskade dock herr Holmberg votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angå -

134 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

ende punkten III) i statsutskottets utlåtande
nr B 91 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen 2), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det under överläggningen framställda
yrkandet om avslag å Kungl. Maj ds förslag
i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Senander begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 86 ja och 51 nej,
varjämte 78 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III)
i utskottets utlåtande nr B 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

2) av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnde
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice tal -

mannen tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fröken Vinge
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 157 ja och 44
nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten IV

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal om försäljning av viss mark.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen
Uddevalla—Billingsfors

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 93, i anledning av väckt motion om
åtgärder för ändring av sträckningen av
järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors.

I en inom andra kammaren av herr
Rubbestad m. fl. väckt motion
(II: B 198) hade hemställts, att riksdagen
måtte dels uttala, att den icke kunde
biträda 1943 års järnvägskommittés förslag
att driften å Lelångenbanan skulle
inskränkas eller helt inställas, dels i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
åtgärder snarast vidtoges för möjliggörande
av breddning och ändring av
sträckan Uddevalla—Billingsfors enligt
uppgjord plan samt att förslag härom
snarast möjligt framlades för riksdagen.

Utskottet hemställde, att motionen
II: B198 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Rubbestad, som ansett att
utskottets yttrande bort ha annan, i re -

Onsdagen den 3 december 1958 fm. Nr B13 135

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

servationen angiven lydelse, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen
II: B 198, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanten anfört.

2) av herr Hesselbom,

3) av herr Åkerström,

4) av herr Ståhl, och

5) av herr Gustafsson i Uddevalla,

de fyra sistnämnda utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Det brukar inte vara
vanligt, när ett så gott som enhälligt
statsutskott har gått in för en sak, att
en reservant uppträder. Men i det här
fallet måste jag deklarera, att det gäller
en så stor fråga för den bygd jag representerar,
att jag inte kan låta den
passera utan några ord.

Det är här fråga om en järnväg av ungefär
90 kilometers längd. Statsutskottet
har gått in för att ungefär en tredjedel
av denna järnväg skall kunna nedläggas
när som helst, under det att beträffande
de andra två tredjedelarna ett visst
anstånd skulle kunna medges. Det är
statsutskottets förslag om denna nedläggning
som gör att jag måste framföra
några synpunkter.

Jag vill då först förklara, att jag alltid
finner det beklagligt då vi har att
behandla ärenden om nedläggande av
järnvägar. Det har visat sig spela en
mycket stor roll för en bygd, om där
finns en järnväg eller inte, och det blir
i regel upprörda känslor hos människorna
i de bygder, där nedläggandet
av en järnväg föreslås, och jag förstår
detta alltför väl.

Att det i vissa fall kan vara berättigat
med ett nedläggande vill jag inte
bestrida, men i det fall det här gäller
tror jag inte det föreligger sådana skiil,
att ett nedläggande är berättigat. Jag
medger giirna att denna handel inte varit
så riintabel, som man skulle ha kun -

nat önska, utan att trafiken där till och
med medfört vissa förluster. Dessa är
emellertid främst orsakade av de åtgärder,
som från statens järnvägars sida
vidtagits beträffande denna järnväg, och
dessa borde inte föranleda ett ingrepp
sådant som det som nu föreslås.

Denna järnväg, Lelångenbanan, är
smalspårig och ligger insprängd i ett
nät av bredspåriga järnvägar. Det är
klart att redan detta faktum gör, att
denna handel kommer i visst underläge.
Därför har vi motionärer framhållit
önskvärdheten av att den breddas. Vi
tror att den då skulle kunna bli mera
räntabel och tjäna det syfte man önskar.
Om den görs bredspårig, skulle
den kunna bli en förbindelseled mellan
Arvika i norr och Uddevalla i söder,
en sträcka på ungefär 20 mil.

Nu föreslår utskottet, att man i stället
skall riva upp banan på sträckan
mellan Billingsfors och Bäckefors, som
ligger ungefär sex mil från Uddevalla.
Detta anser jag vara synnerligen olyckligt,
ty därmed omöjliggör man tanken
på en direkt förbindelseled från Arvika
till Uddevalla. Det skulle betyda
ganska mycket för dessa bygder i västra
Värmland och Dalsland, om man kunde
få till stånd en sådan järnväg. Detta
kommer emellertid att omöjliggöras, om
riksdagen följer statsutskottets förslag
i detta ärende.

Statsutskottet betonar, sedan man uttalat
sig för indragningen av denna
järn vägssträcka Bengtsfors—Bäckefors,
att det skulle vara önskvärt med en
utbyggnad av vägnätet och att ingen
ytterligare åtgärd därför borde vidtagas
förrän en fullständig utredning
har gjorts. Ja, men varför kan då inte
denna utredning få omfatta hela bansträckan,
såsom länsstyrelsen i Vänersborg
förordar? Den har betonat, att det
inte bör bli något nedläggande vare sig
helt eller delvis av denna bansträcka
förrän man har gjort grundligare utredningar
i både det ena och det andra
hänseendet. Länsstyrelsen framhåller,

136 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

att denna järnväg har en mycket stor
betydelse för den bygd den genomlöper,
och man anser det därför nödvändigt
att en grundlig utredning först
verkställes för att statsmakterna skall
kunna ta ståndpunkt till frågan, en utredning
som bör avse inte bara de ekonomiska
verkningarna för SJ utan också
de konsekvenser i olika avseenden,
som ett nedläggande kommer att medföra
för bygden och landet. Det är
detta, som är så synnerligen viktigt, att
man får se vad som blir följden av ett
nedläggande. Arbetsmarknadsstyrelsen
har för sin del betonat, att det spelar
en stor roll för en industri om den ligger
vid en bredspårig eller en smalspårig
järnväg, och framför allt är det värdefullt
om den kan placeras vid en
bredspårig.

Det är dessa synpunkter jag anser bör
beaktas. Beträffande den utredning, som
här förordas, vill jag förutsätta att utredningen
icke får verkställas enbart
av järnvägsstyrelsen utan att också de
större trafikanterna och bygdens folk
på ett eller annat sätt blir representerade
så att utredningen blir så objektiv
att man kan lita på den. Vid de undersökningar,
som hittills ägt rum vid den
s. k. järnvägsutredningen, har framlagts
vissa resultat, till vilka man nog ställer
sig frågande.

Jag vill betona, att ett bifall till statsutskottets
utlåtande skulle föregripa en
fri prövning beträffande sträckan i
dess helhet. Det är min förvissning att
om man finge till stånd en breddning
av järnvägen från Arvika till Uddevalla,
komme den att bära sig betydligt bättre
än nu. Det bleve då en sträcka på ungefär
20 mil från Arvika till hamn vid
havet, alltså 8 mil kortare än vad som
nu är fallet när gods skall transporteras
till Göteborg. Det är självklart att denna
förkortning av sträckan med 8 mil
betyder mycket i frakthänseende. Det
är därför för såväl västra Värndand
som för västra Dalsland av synnerligen
stor betydelse, att man kan få till stånd

en breddning av denna järnväg och att
man inte genom att i dag besluta i enlighet
med statsutskottets förslag redan
nu klipper av möjligheterna härtill.

Järnvägarna torde också betyda åtskilligt
ur rent militär synpunkt. Det
har förvånat mig, att så snart en järnväg
inte är bärkraftig man vill lägga
ned driften. Åtminstone vi äldre har ju
erfarenheter från två världskrig om hur
dt>c har ställt sig med våra järnvägar
och våra landsvägar. Landsvägarna är
naturligtvis i och för sig önskvärda och
bra, men det visade sig under krigen att
de inte alls fyllde de uppgifter man då
måste ställa på dem. Järnvägarna däremot
fyllde sina uppgifter bättre. Vi
skall betänka, att vi i detta land saknar
drivolja och gummi, vilket märktes tydligt
under dessa två världskrig. Våra
bilar fick stanna av brist på gummi och
olja, under det att våra järnvägar kunde
fortsätta driften under hela tiden.

Jag tycker också att detta ur rent nationalekonomisk
synpunkt är en mycket
viktig fråga. Vi har ju här i vårt land
gott om järn, och vi har gott om drivmedel
när vi får kraftverken utbyggda
— redan nu har vi relativt bra ställt
i det hänseendet. Vi skulle därför nationalekonomiskt
klara oss bättre, om
vi ginge in för att stödja dessa mindre
järnvägar, som vi nu har, i stället för
att lägga ned driften. I sommar har vi
tagit ett krafttag för att avhjälpa SJ:s
underskott. Vi har beslutat om anslag
på inte mindre än 200 miljoner kronor,
visserligen avseende två budgetår, till
stöd åt SJ på grund av den brist som
har uppstått. Jag har deltagit i detta
beslut med gott mod, ty jag har ansett
att detta är den riktiga vägen att hjälpa
de sämre belägna bygderna. Då får de
bygder, som har det bättre ställt, vara
med om att lämna bidrag till de sämst
ställda i landet. Det tycker jag är det
rätta sättet att gå till väga för att få till
stånd en utjämning.

Jag skall inte diskutera detta så mycket
längre. Jag vill påpeka att man mås -

Onsdagen den 3 december 1958 fm. Nr B13 137

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

te se denna fråga även ur försvarssynpunkt,
exempelvis vad gäller riksnämndens
för ekonomisk försvarsberedskap
uppläggning av vissa nödvändighetsvaror.
Redan i maj 1953 uttalade sig
nämnden synnerligen positivt i fråga
om Uddevalla—Lelångenbanan. Nämnden
sade då, att Lelångenbanan utgör
över huvud taget under krigsförhållanden
en stor tillgång, vars värde dock
kommer till sin fulla rätt först sedan
banan breddats till normal spårvidd.
Vidare påpekade nämnden, att en genomgående
med Bergslagsbanan parallell
förbindelse med direkt anknytning
söderut till Göteborg ur rena fredssynpunkter
vore av utomordentligt stor
betydelse med hänsyn till föreliggande
risker för avbrott på Bergslagsbanan
genom ras i Götaälvdalen. Nu har den
senaste järnvägskommittén varit i kontakt
med nämnden, och man har enats
om att nämnden för sin del inte skall
ställa anspråk på breddning av järnvägen.
Jag har frågat generaldirektören
i riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
och han har förklarat, att
det har förekommit en överläggning om
saken. Han betonade för mig, att han
mycket väl insåg, att det skulle vara
mycket värdefullt med denna bana, men
han framhöll även, att nämnden inte
äger ekonomiska resurser att bekosta
något dylikt, och därför har den måst
släppa detta krav. Enligt min mening
bör man beakta, att detta är av stor
betydelse ur landets synpunkt, och man
bör därför inte gå in för vad som i
detta hänseende förordas i statsutskottets
utlåtande angående nedläggning av
viss sträcka.

Jag har i min reservation till utskottets
utlåtande lämnat en kortfattad redogörelse
för remissyttrandena i denna
fråga från olika myndigheter. De allra
flesta av dessa har i stort sett gått på
den linjen, att det innan åtgärder vidtas
i den ena eller andra riktningen bör
bli eu grundlig utredning av frågan i
enlighet med vad länsstyrelsen i Vä -

nersborg har förordat. I min reservation
påyrkas att en grundlig utredning
bör ske, innan man fattar beslut i saken.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
avgiven av mig.

I detta yttrande, under vilket herr
talmannen återtog förhandlingarnas ledning,
instämde herrar Carlsson i Bakeröd
(ep) och Brandt i Sätila (ep).

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Allra först vill jag peka
på ett par positiva uttalanden från utskottets
sida. Utskottet framhåller sålunda,
att någon nedläggning av järnvägsdriften
på Lelångenbanan inte bör
ske förrän vägnätet i den berörda bygden
har upprustats och ersättningstrafiken
ordnats på ett tillfredsställande sätt.
Vidare åberopas det av riksdagen antagna
uttalandet i statsutskottets utlåtande
i samband med beviljandet av det särskilda
driftbidraget till statens järnvägar,
där det sägs, att man visserligen
inte får hindra nödvändiga rationaliseringar
i form av nedläggning av trafiksvaga
järnvägsbanor men att man också
måste bedöma sådana frågor ur andra
synpunkter än rent järnvägsekonomiska.
Det är dessa positiva uttalanden
som jag tar fasta på, när jag anser mig
kunna rösta för utskottets förslag.

Jag har emellertid fogat en blank reservation
till det föreliggande utskottsutlåtandet
för att bli i tillfälle att anföra
några allmänna synpunkter på frågan.
Det för mig avgörande spörsmålet i
detta sammanhang är hur en nedläggning
av järnvägsdriften skulle återverka
på den kringliggande bygden och dess
näringsliv. Det omvittnas ganska allmänt
och framhålles i arbetsmarknadsstyrelsens
remissutlåtande över den behandlade
motionen, att näringslivet vid
sina överväganden i lokaliseringsfrågor
fäster stor vikt vid förekomsten av järnväg.
Det liar också understrukits från
industrihåll, alt Lelångenbanans ovissa
framtid bland annat har verkat hiim -

138 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen

mande på förläggningen av industriföretag
till de här berörda bygderna.

Visserligen kan här sägas, att ifall
banan skall kunna bli så ekonomiskt
bärkraftig, att omläggning till normalspår
är motiverad, erfordras en så avsevärd
ökning av godstrafiken, att underlag
härför knappast föreligger. Detta är
möjligt fast ingalunda säkert. Även om
man utgår ifrån en mera pessimistisk
bedömning, så synes mig en uppryckning
av bygdens näringsliv vara så värdefull,
att en mindre järnvägsekonömisk
förlust bör vara motiverad.

För icke så länge sedan diskuterades
i denna kammare olika vägar för att
åstadkomma en som det heter »levande»
landsbygd. Om önskvärdheten härav
tycktes alla vara överens i princip. Om
så är fallet, gäller det att inte försämra
förhållandena på landsbygden.

Frågan är nu hur mycket samhället
skall satsa ekonomiskt för att upprätthålla
de kollektiva trafikmedlen. Denna
fråga behandla^ av 1953 års trafikutredning,
som även har andra ytterst viktiga
ting att ta ställning till. Ett sådant är
frågan om att försöka få till stånd en
bättre samordning mellan olika trafikmedel
på landsväg och järnväg. Det
måste ur samhällsekonomisk synpunkt
vara en föga rationell ordning att järnvägarnas
kapacitet inte överallt utnyttjas,
under det att landsvägarna trafikbelastas
i överkant.

Med ledning av det resultat denna utredning
kan komma till måste man väl
också förvänta en plan över hur trafiken
skall ordnas på litet längre sikt. När
man beräknar, att bortåt 40 procent av
statens järnvägars bannät drives med
underskott, förefaller det mig diskutabelt
att man, som nu understundom
sker, punktvis föreslår indragningar.
Jag vill därför understryka nödvändigheten
av att 1953 års trafikutredning
påskyndar sitt arbete, så att statsmakterna
kan bli i tillfälle att utan onödig
tidsutdräkt ta ställning till de här anförda
frågorna på längre sikt.

Uddevalla—Billingsfors

Det har även från olika håll framhållits,
att Lelångenbanan skulle ha betydelse
ur såväl ekonomisk som militär
beredskapssynpunkt. Jag skall inte nu
gå in på dessa bedömningar i annan
mån än att det synes mig uppenbart,
att om banan skall ha någon nämnvärd
betydelse ur beredskapssynpunkt måste
den omläggas till normalspår, eftersom
den smalspåriga järnvägen har alltför
ringa kapacitet.

Vad jag här anfört tar jag som utgångspunkt
för att man bör vara mycket
försiktig innan beslut om ett nedläggande
fattas. Jag förutsätter vidare,
att — som utskottet har anfört — en
fullständigare utredning presenteras innan
avgörande om banans framtid träffas.
På denna punkt har jag en mot utskottet
avvikande mening och anser i
likhet med herr Rubbestad, att denna
utredning i så fall icke bör bedrivas av
järnvägsmyndigheterna ensamma utan
bör ledas direkt under Kungl. Maj:t.
Detta förslag beror inte på någon misstro
mot järnvägsmyndigheterna utan
grundar sig därpå, att det är viktigt att
alla intressen kan komma till tals redan
i utredningsskedet.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Innan jag går att göra
några kommentarer till de anföranden,
som hållits här och som understött reservationen,
vill jag bringa i erinran
det principuttalande, som statsutskottet
gjorde i somras vid behandlingen av
propositionen om särskilda driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1958/59. Utskottet anförde därvid, att
»nämnda bidrag — som närmast tillkommit
som kompensation för de i anledning
av trafikförpliktelserna på de
trafiksvaga bandelarna uppkommande
driftförlusterna — vore att betrakta som
ett provisorium och icke finge verka
hindrande på en med kraft bedriven
och alla delar av SJ:s rörelse omfat -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

139

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

tande rationaliseringsverksamhet. Det
vikande trafikunderlaget kunde därvid
befinnas nödvändiggöra omläggning av
och inskränkning i tågförbindelser, indragning
av stationer samt nedläggning
helt eller delvis av trafiksvaga bandelar.
Härmed sammanhängande frågor
borde dock icke ses enbart ur järnvägsekonomiska
synpunkter utan även bedömas
ur sociala, kulturella och näringspolitiska
aspekter. I den mån nedläggningsåtgärder
bleve nödvändiga
framstode det vidare som synnerligen
angeläget, att avvecklingen skedde planmässigt
och på ett sådant sätt att behövliga
ersättningsförbindelser kunde ordnas
i tid.»

Till detta uttalande gav riksdagen sin
enhälliga anslutning. Jag förmenar, att
det bör stå som bakgrund vid bedömningen
av frågor om ingripande åtgärder
vid trafiksvaga bandelar. Vid behandlingen
av det föreliggande trafikproblemet
har vi sökt följa dessa riktlinjer.

Vi är, som herr Itubbestad här anförde,
klart medvetna om vilket hårdhänt
ingripande trafikbegränsning eller
nedläggning av järnväg kan vara i en
bygds liv. Man kan emellertid inte rimligen
förbise, att ett starkt vikande trafikunderlag
till och med framtvingar
nedläggning av bandelar. I den mån
detta blir nödvändigt framstår det som
synnerligen angeläget, att avvecklingen
sker planmässigt och på ett sådant sätt,
att behövliga och fullgoda ersättningsförbindelser
ordnas i tid.

Innan jag övergår till att göra några
kommentarer till herr Rubbestads reservation
skall jag anknyta till hans anförande
på ett par punkter.

Herr Rubbestad erkände att smalspåriga
järnvägar — och andra med, för
den delen — ofta går med stor förlust.

I detta sammanhang använde emellertid
herr Rubbestad ett uttryckssätt, som
rätt mycket överraskade mig. lian sade
nämligen, om inte ordagrant så i sak
följande: Dessa förluster är främst för -

orsakade av SJ :s egna åtgärder. Ja, vi
har mött detta påstående både i remissyttranden
och i andra sammanhang när
dessa problem diskuterats, men jag finner
det minst sagt förvånande att herr
Rubbestad här i riksdagen kan framföra
en sådan synpunkt i ett ärende som
det föreliggande. Jag upprepar att innebörden
av vad han sade var, att förlusterna
egentligen är förorsakade av SJ :s
egna åtgärder. Någon mer kommentar
till detta påstående behövs inte.

Såsom ett väsentligt skäl att bibehålla
och bredda Lelångenbanan anförde herr
Rubbestad en motivering, som vi även
mött i remissyttranden och annorstädes,
nämligen att därigenom skulle västra
Värmland få utomordentligt goda kommunikationer
med exporthamn. I själva
verket är avståndet mellan Arvika—Billingsfors
och exporthamn bara två mil
längre än det skulle bli, om Lelångenbanan
kunde, såsom föreslagits, breddas
fram till Billingsfors. I realiteten har
inte heller denna skillnad någon betydelse,
ty fraktavgifterna uttages efter
kortaste järnvägsavstånd och trafiken
går redan på normalspår.

Men det finns en annan konsekvens
som jag, herr talman, inte kan undgå
att omnämna. En omläggning av trafiken
på detta sätt skulle för järnvägarna
medföra en snedbelastning.

Till vad herr Rubbestad i sitt anförande
sagt om arbetsmarknadsfrågor,
vägfrågor o. s. v. skall jag senare återkomma,
liksom till vad han yttrade om
de militära synpunkterna.

I sin reservation har herr Rubbestad
till större delen använt citat ur remissyttrandena.
Några av dessa yttranden
har emellertid i reservationen fått eu
version som avviker från det verkliga
innehållet, och jag anser inte, herr talman,
att man kan gå förbi detta vid en
saklig bedömning av frågan. Jag ber därför
om ursäkt för att jag i fortsättningen
tar kammarens tid i anspråk för att
relativt utförligt citera de berörda yttrandena,
men jag har funnit det nöd -

140

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

vändigt för en verkligt objektiv belysning
av saken.

»Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har förordat, att förevarande järnvägssträcka
så snart ske kan ombygges
till normalspår», heter det i reservationen.
Vad i remissyttrandet på den punkten
anförts lyder som följer: »I yttrande
den 23 december 1954 till 1943 års järnvägskommitté
förordade länsstyrelsen,
att förevarande järnvägssträcka så snart
ske kunde ombyggdes till normalspår.
Länsstyrelsen grundade detta uttalande
på att järnvägen var av väsentlig betyrelse
för det ekonomiska livet i de trakter
den genomlöpte, främst för kommunerna
i sydvästra Dalsland men även
för intressenterna i detta län, varav
de viktigaste voro Uddevalla stad och
Munkedals AB samt att järnvägen hade
stor strategisk betydelse.

I anslutning härtill får länsstyrelsen
uttala att tillgång till fullgoda kommunikationsmöjligheter
alltjämt måste anses
vara av väsentlig betydelse för berörda
intressenter.»

Till ett uttalande av detta slag kan
man helt ansluta sig.

Ett avsnitt ur remissyttrandet från
länsstyrelsen i Älvsborgs län har i reservationen
fått följande utformning:
»Länsstyrelsen understryker emellertid,
att Lelången-banan är en nödvändig
livsbetingelse för den del av länet, som
beröres av banan.» Som jämförelse citerar
jag ur remissyttrandet från länsstyrelsen
följande: »I ett yttrande den 2
april 1954 till 1943 års järnvägskommitté,
vilket yttrande bifogas i avskrift,
har länsstyrelsen ställt sig positiv till
en breddning av järnvägssträckan Uddevalla—Billingsfors.
» Och så kommer
det som är jämförelsens kärnpunkt: »I
anslutning härtill anser sig länsstyrelsen
böra understryka, att goda kommunikationer
i olika riktningar är en
livsbetingelse för den del av länet som
beröres av Lelångenbanan och en nödvändig
förutsättning för en utveckling

av näringslivet därstädes som länsstyrelsen
vill räkna med.»

I sitt anförande tog herr Rubbestad
också upp frågan om Lelångenbanans
betydelse ur försvarssynpunkt. Järnvägsstyrelsen
har i sitt remissyttrande
erinrat om vad som förevarit sedan
kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
avgivit sitt tidigare yttrande
och därvid konstaterar järnvägsstyrelsen
bl. a. att »det av 1943 års järnvägskommittés
betänkande framgår, att
riksnämnden senare ändrat sin inställning
i detta spörsmål. Vid sammanträde
mellan riksnämnden och järnvägskommittén
den 16 januari innevarande
år ansåg sig nämligen nämnden
icke böra påyrka, att banan nu breddades,
om detta icke i huvudsak vore
motiverat ur järnvägsekonomiska eller
allmänt ekonomiska synpunkter. Några
sådana motiv har varken järnvägskommittén
eller styrelsen kunnat finna.»
I sin reservation har herr Rubbestad
citerat vad riksnämnden den 19 maj
1953 sagt om beredskapssynpunkten,
men han tillägger också: »Visserligen
försöker järnvägskommittén nedvärdera
detta uttalande efter en påstådd sammankomst
den 16 januari med riksnämnden.
Må vara hur som helst med
denna sak, så torde det dock stå klart
för de flesta att en breddad Lelångenbana
skulle ha stor strategisk betydelse.
» Ja, herr talman, till detta avsnitt
i reservationen vill jag bara foga reflexionen
åt! det knappast stärkt herr
Rubbestads strategiska position i denna
fråga.

Med all rätt har herr Rubbestad liksom
också herr Gustafsson i Uddevalla
i sitt anförande understrukit betydelsen
av en god lokalisering av näringslivet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt yttrande
ingående belyst järnvägens betydelse
vid företagarnas val av verksamhetsort.
Styrelsen kommer därvid till
den slutsatsen att lokaliseringsskäl kan
åberopas för den nu aktuella banans
bibehållande och breddning men tillag -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

141

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

ger, att dessa skäl givetvis bör vägas
mot storleken av den företagsekonomiska
förlust som därigenom uppstår för
SJ. Det är denna avvägning vi i utskottet
har tvingats att göra.

Utskottet har därvid nödgats tillmäta
de ekonomiska faktorerna mycket stor
betydelse. 1943 års järnvägskommitté
har i sitt betänkande redogjort för utvecklingen
under de senaste åren på
detta område och konstaterat, att trafikunderlaget
vid de smalspåriga banorna
tyvärr försämrats och därmed möjligheterna
att bibehålla banorna i drift.
Denna utveckling är naturligtvis också
ett ytterligt starkt argument mot tanken
på breddning. Först har i allmänhet
godstrafiken gått ner, på sistone
rent av katastrofalt på många håll, och
sedan har persontrafiken hårt reducerats.
Vad kommittén anfört om den allmänna
utvecklingen har inträffat på
mycket markant sätt just här. När godstrafiken
var som störst omfattade den
100 000 ton per år. Då var banan företagsekonomiskt
bärkraftig. Nu har godsvolymen
gått ner till 20 000 ton och
utgör ingalunda underlag för en ekonomisk
drift.

Det finns en jämförelse avseende år
1956 mellan Lelången-banan och andra
smalspåriga banor. Därav framgår att
Lelången-banans trafikbelastning av
lastade godsvagnar endast är cirka en
fjärdedel av medeltalet för samtliga
smalspåriga banor med samma spårvidd
och inte stort mer än en fyrtiondedel
av medeltalet för de normalspåriga.
Detta är fakta som ingen kan bestrida
men som alla som har något ansvar för
dessa förhållanden måste ta hänsyn till.
I pengar räknat utgör underskottet på
banan nu 3 000 kronor om dagen.

Herr Rubbcstad har här särskilt uppehållit
sig vid statsutskottets ställningstagande
beträffande bandclcn Bäckefors—Bengtsfors.
Avståndet mellan
dessa orter är omkring tre mil. Enligt
arbetsmarknadsstyrelsen torde förekommande
gods- och persontransporter

mellan de båda platserna utan större
olägenheter kunna ordnas med bil, och
några starkare lokaliseringsskäl för att
bibehålla bandelen Bäckefors—Bengtsfors
föreligger enligt styrelsens uppfattning
icke.

Området kring bansträckan Bäckefors—Bengtsfors
faller inom de delar
av norra Dalsland där utvecklingen varit
ovanligt gynnsam. Banan berör här
industriområden inom Bengtsfors köping
och Stenebv kommun, i vilken flera
tätorter, bland annat Billingsfors, är
belägna. Utvecklingen av Dalslands
kommunikationer har emellertid kommit
att bli sådan att Lelången-banan
inom delta framåtgående område nästan
helt förlorat sitt trafikunderlag. Liksom
på andra håll söker sig trafiken andra
vägar.

Jag kanske också får anföra att ett
nedläggande av denna bansträcka och
anordnande av ersättningstrafik beräknas
medföra en nettoförbättring av SJ:s
ekonomiska resultat med 280 000 kronor
per år. Vi har ansett att man inte
heller helt får förbise de ekonomiska
vinster nedläggningen av denna sträcka
skulle medföra också på sträckan Uddevalla—Bäckefors.
Avsevärda besparingar
skulle där bli möjliga. Tågrörelsen
skulle kunna förenklas så att tågmöten
eliminerades, varvid personal, som nu
endast erfordras för tågklareringen,
skulle kunna dras in.

Herr Gustafsson i Uddevalla anknöt
i sitt anförande till vad utskottet yttrat
beträffande nödvändigheten av att skapa
goda alternativ i trafiken. Han tillmätte
lokaliseringsfrågorna eu avgörande
betydelse och jag förstår honom väl.
Jag hoppas att jag tidigare i mitt anförande
belyst läget på denna punkt.

Herr Gustafsson berörde också den
ytterst viktiga frågan om vad samhället
skall göra för att ordna kollektiva
transportmöjligheter med den utveckling
vi har på landsbygden. Vi känner
alla till den väldiga ökningen av biltrafiken
och dess konsekvenser. Buss -

142

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

linjerna förlorar sitt underlag. Det blir
dock alltid några människor kvar ute
i bygderna som inte kan skaffa bil.
Det finns ingen buss, och då kommer
de i en mycket svår situation. Som herr
Gustafsson sade får väl dessa problem
behandlas och förslag framläggas av
1953 års trafikutredning. Jag hoppas,
liksom herr Gustafsson i Uddevalla, att
vi här skall få möjligheter att rationellt
ordna dessa ytterst viktiga frågor.

I samtliga remissyttranden över motionen
har det kraftigt understrukits,
att en ytterligare upprustning av vägnätet
inom berörda bygder bör komma
till stånd före ett eventuellt nedläggande
av järnvägsdriften samt att frågan
om ersättningstrafikens ordnande i övrigt
måtte få en tillfredsställande lösning.
Utskottet har också i sitt utlåtande
helt anslutit sig till dessa synpunkter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är ganska förvånad
över herr andre vice talmannen Malmborgs
uttalande beträffande mitt återgivande
av remissyttranden, som finns
i min reservation. Det är verkligen synd
att det inte i utlåtandet finns ett fullständigt
återgivande av de olika remissyttrandena.
Då skulle var och en
kunna komma till klarhet om att herr
Malmborgs uttalande här inte på långt
när stämmer med de verkliga förhållandena.
Jag har i koncentrerad form återgivit
de olika remissyttrandena. Om
inte tiden vore så kort skulle jag föredra
de olika yttrandena i deras helhet.

När herr Malmborg kritiserade vad
jag här skrivit fick man faktiskt inte
klart för sig skillnaden mellan vad jag
återgivit och vad de olika myndigheterna
egentligen skrivit.

Vidare sade han att jag påstått, att
SJ förorsakat åtskilliga av dessa förluster.
Jag vill bara erinra om att Dal—•

västra Värmlands järnväg byggdes 1927.
Denna övertog den trafik som tidigare
gått på linjen Uddevalla—Lelången. Den
nya banan blev bredspårig. Man vidtog
också de åtgärderna att alla smalspåriga
anläggningar till de olika verkstäderna
— bl. a. Billingsfors — drogs in.
Man blev således tvungen att lasta på
järnvägsvagnar som gick på bredspårig
bana. Taxepolitiken har också varit
den, att det mesta godset dragits från
den smalspåriga järnvägen över till den
bredspåriga. Vagnarna har till slut hamnat
i Göteborg.

Det var detta jag avsåg med mitt yttrande
att SJ i åtskilliga fall vidtagit
åtgärder som medfört ett försämrat
ekonomiskt utfall.

I mitt första anförande berörde jag
uttalanden från nämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Jag betonade också
att nämnden varit i kontakt med järnvägsutredningen.
Jag talade själv med
generaldirektören i nämnden och han
förklarade sin inställning. Detta var således
ingenting nytt.

Herr Malmborg gjorde gällande att
bygden kring bansträckan Bengtsfors—
Bäckefors hade gått framåt mycket. Jag
vill då säga att anledningen är att man
fått denna bredspåriga järnväg från
Billingsfors till Mellerud. Det ena företaget
efter det andra har fått i gång
driften bättre. Om vi haft en bredspårig
järnväg Uddevalla—Lelången hade
vi också där kunnat nå ett bättre resultat
än som blivit fallet. Här har vi
alltså orsaken till tillbakagången.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad beklagade
att han inte fått klart för sig var
skillnaden låg mellan reservationens
återgivande av remissyttrandena och
den ordalydelse jag angav vara den
verkliga. Ja, var och en som har intresse
av saken kan ju gå till protokollet —
jag hoppas att det då skall bli klart både
vad som verkligen står i remissytt -

Onsdagen den 3 december 1958 fm. Nr B13 143

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

randena och vad den avvikande version
som liar framlagts i herr Rubbestads
reservation innebär. Jag skall inte ägna
några mer kommentarer åt det spörsmålet.

Sedan ville herr Rubbestad verifiera
sin mycket hårda anklagelse mot statens
järnvägar för att de genom egna åtgärder
hade försämrat trafikunderlaget,
och han nämnde då hur situationen utvecklats
sedan Dalsland 1927—1928 fick
sin fjärde järnvägslinje. För att nu inte
på något sätt anföra ett enda ord som
går utanför vad järnvägsstyrelsen själv
har anfört citerar jag: »Så länge banorna»
— det gäller den normalspåriga
och den smalspåriga — »hade olika ägare
reglerades transportuppgifterna dem
emellan av gällande samtrafikbestämmelser,
vars form gav starkt skydd åt
den äldre koncessionsinnehavaren. Enligt
dessa var den nya normalspåriga
banan förhindrad att genom fraktnedsättningar
konkurrera om trafiken på
Uddevalla. Sedan Lelångenbanan och
Bergslagernas järnvägar införlivats med
statsbanenätet 1940 och 1948 förelåg
möjligheter att flytta över trafiken från
det oekonomiska smalspåret till normalspåret.
» Det är vad som har skett, och
jag föreställer mig att vederbörande
företagare är obundna och har fria möjligheter
att välja den transportväg och
det transportmedel de anser vara ekonomiskt
bäst för sina företag.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle: Herr

talman! Detta sista yttrande av
herr Malmborg styrker väl mitt påstående,
att SJ:s åtgärder har medfört
nackdelar. Så länge koncessionsreglerna
gällde kunde järnvägarna inte konkurrera,
ty då hade smalspårsjärnvägen
skydd, men sedan de bägge företagen
1940 fått gemensam trafikförvaltning
vidtog SJ dessa åtgärder som förstörde
driften för Lelångenbanan. Det är alltså
ett tydligt bevis för vad jag sade tidi -

gare, att SJ vidtagit åtgärder, som skadat
järnvägen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Koncessionsbestämmelserna
innehöll konkurrensbegränsande
regler, och så länge dessa var i kraft
kunde den smalspåriga banan hävda sig
i tävlan med den bredspåriga. När sedan
tiden gick och det blev fri tävlan,
övergick trafiken — utan påtryckning
och utan tvång, vågar jag väl säga —
från smalspåret till normalspåret. Vad
herr Rubbestad nu vill är, om jag fattade
honom rätt, att man för att behålla
icke bärande bandelar antingen i Dalsland
eller annorstädes skall införa koncessionsbestämmelserna
med begränsande
villkor, alltså helt enkelt stoppa
den fria tävlan på kommunikationernas
område. Då kommer vi väl ändå på detta
område ur askan i elden, herr Rubbestad.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Herr andre vice talmannen
och herr Rubbestad har under sitt
meningsutbyte här lagt fram vissa synpunkter,
som belyser frågan rätt ingående.
Detta ger mig anledning att understryka
att jag på grund av de upplysningar
som jag har fått under behandlingen
av ärendet i avdelningen icke har
kunnat ansluta mig till herr Rubbestads
reservation.

Vi hör på det här stadiet göra klart
för oss, att om statsutskottets förslag
vinner riksdagens bifall har riksdagen
därmed icke avvisat en lösning av kommunikationsproblemet
för bygden därnere.
Det skulle ju vara beklagligt om
herr Rubbestads uppläggning här innebure
att riksdagen genom att följa statsutskottet
skulle ta ställning mot en lösning
av kommunikationsproblemet i
denna bygd.

Jag anser att avdelningen har varit
ganska välvillig vid prövningen av det
här ärendet. Vi har haft eu hel del ma -

144

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen

terial tillgängligt och vi har gjort ett besök
i bygden. Jag har medverkat till
detta, eftersom jag har ansett det lämpligt
att ledamöterna på ort och ställe
fick ta del av det svåra problem det här
rör sig om.

Därmed vill jag gå över till vad som
här har påtalats tidigare, nämligen att
kommunikationsfrågorna befinner sig i
ett sådant läge, att man har anledning
att både sakligt och lidelsefritt pröva
olika förslag. Vi kan väl inte komma
ifrån att utvecklingen medför, såsom
herr Gustafsson i Uddevalla antydde, att
järnvägarna undan för undan får större
svårigheter att konkurrera med biltrafiken
både när det gäller persontransporter
och godstransporter. Vid vårt besök
i orten efter järnvägens sträckning
fick vi tillfälle att se att man nu arbetar
på en förbättring av vägväsendet,
och arbeten på att få en bättre väg mellan
dessa bygder och Uddevalla pågår.
När den vägen blir färdig kanske vi får
bättre möjlighet att bedöma huruvida
förutsättningar finnes för en ombyggnad
av denna järnväg.

Nu bär herr Rubbestad sagt att man
redan tidigare i Dalsland försökt ordna
förbindelserna med en normalspårig
järnväg mellan Arvika och Mellerud och
att detta skulle ha inverkat ofördelaktigt
på kommunikationerna på Lelångenbanan.
Detta har herr andre vice talmannen
redan berört i en replik, och
jag vill för min del säga att det inte
föreligger några allvarligare klagomål
över den järnvägen från trafikanter
vare sig det gäller godstrafik eller persontrafik
eller att man på något håll
skulle önskat en försämring.

När det gäller Uddevalla—Lelångenbanan
ligger det däremot till på det sättet
att alla är överens om att nuvarande
driftform med smalspårig järnväg inte
kan upprätthållas, utan man kräver ju
en omläggning till normalspårig drift.
Här får väl synpunkterna för och emot
vägas mot varandra, men för min personliga
del vill jag säga, att man här -

Uddevalla—Billingsfors

vidlag bör ta fasta på vad som står i
utskottets skrivning.

Jag skall inte förlänga debatten med
att ta upp saker och ting som redan
har berörts, men jag vill ändå passa på
att understryka vad herr andre vice talmannen
har sagt, nämligen att man
räknar med att innan man företager
omläggning eller nedläggning av järnvägen
skall befolkningen i de berörda
orterna få en tillfredsställande lösning
av sitt kommunikationsproblem.

I utskottets utlåtande anföres i näst
sista stycket på s. 5 att utskottet med
hänsyn bl. a. »till vad av järnvägskommittén
och järnvägsstyrelsen i nu förevarande
fråga anförts — icke f. n. kunnat
tillstyrka vare sig breddning eller
nedläggande av nämnda handel. Såsom
i samtliga remissyttranden över motionerna
kraftigt understrukits torde emellertid
före ett eventuellt nedläggande av
järnvägsdriften över huvud en ytterligare
upprustning av vägnätet inom berörda
bygder böra komma till stånd
samt frågan om ersättningstrafikens
ordnande i övrigt böra få en tillfredsställande
lösning».

Detta fattar jag som välvillig skrivning
som vi har anledning att ta fasta
på, tv det måste ju icke beröra enbart
den nedre delen av järnvägen mot Uddevalla,
utan också frågan om nedläggande
av sträckan Bäckefors—Bengtsfors.

Vidare säger utskottet: »Utskottet anser
sig för övrigt — i likhet med länsstyrelserna
i Älvsborgs och Göteborgs
och Bohus län — kunna förutsätta, att
frågan om banans framtid snart kommer
att aktualiseras av järnvägsmyndigheterna
själva samt att därvid på fullständigare
utredning grundade förslag
i ämnet kommer att framläggas och i
vederbörlig ordning prövas.»

Slutklämmen här innebär därför att
man med hänvisning till denna motivering
vill avvakta vad som kommer att
ske inom den närmaste tiden. Här vid
jag för fullständighetens skull åberopa
vad länsstyrelsen i Älvsborgs län har

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

145

Ändring av sträckningen

sagt om detta: »Länsstyrelsen räknar
med att frågan om Lelången-banans
framtid snart kommer att aktualiseras
av järnvägsmyndigheterna själva. Länsstyrelsen
förutsätter att den beredes tillfälle
att yttra sig över de förslag och de
utredningar som därvid kan komma att
framläggas. I så fall kommer länsstyrelsen
att inhämta yttranden från berörda
kommuner, företag ocli representanter
för olika ortsintressen.»

Jag menar att detta också har understrukits
av utskottet. Nu ligger väl skillnaden
däri, att herr Rubbestad anser att
riksdagen skall ge till känna för Kungl.
Maj :t vad som här är anfört. Om riksdagen
biträder detta uttalande av utskottet,
förmodar jag att Kungl. Maj:t inte
kommer att förbise vad som här har
anförts vare sig under debatten eller
från statsutskottets sida, och jag utgår
ifrån att såväl Kungl. Maj:t som järnvägsstyrelsen
tar fasta på vad som här
tidigare har betonats, att man, innan en
nedläggning helt eller delvis av en järnväg
företas, ser till att kommunikationerna
i övrigt ordnas för den bygd som
här beröres.

Jag har med detta inlägg velat betona
att vi inte kan nonchalera de synpunkter
som har framförts i statsutskottet
eller att vi, som icke kan följa herr Rubbestad,
vill nonchalera bygdens intressen.
Vi har ett lika .varmt intresse som
herr Rubbestad för dessa frågors lösning,
men vi anser att lösningen måste
byggas på sakliga grunder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Billingsfors (s):

Herr talman! När helst vi beslutar
eu järnvägs nedläggande är detta beklagligt,
ty vi skär därmed av en av de
livsnerver som går genom bygden. Det
är säkerligen inte sista gången vi diskuterar
en järnvägs nedläggande. Det
betyder alt förutsättningarna för järnvägen
har ändrats. Utvecklingen har
skapat sådana förhållanden all järnvä10
— Andra kammarens protokoll 1958.

av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

gen inte längre har någon ekonomisk
bärighet.

Då kan man fråga sig: Är denna järnväg
av så omfattande betydelse, att alla
förutsättningar för framåtskridande
för bygden är tillspillogivna om järnvägen
nedlägges? Går det inte att få
bygden att ändra karaktär, om andra
och för tidens krav mera ändamålsenliga
kommunikationer skapas? Ja, därom
är väl meningarna i många fall delade.
Vad vi emellertid måste tänka på
när vi tar ställning till frågor som denna
är först och främst att vi bör se
till att bygden inte blir lidande på att
järnvägen läggs ned. De pengar som
investeras i en omläggning eller en
breddning måste också utnyttjas på ett
riktigt sätt. Vi har rätt ofta diskussioner
om att staten slösar med sina pengar.
När vi har hand om skattebetalarnas
pengar bör vi också se till att de blir
utnyttjade på ett riktigt sätt.

När vi i dag diskuterar Lelångenbanans
breddning bör vi vara medvetna
om att vi har en hel bygds blickar riktade
på oss. Invånarna där frågar sig
ängsligt: Skall vi mista vår järnväg,
som varit vår enda riktiga kommunikationsled
i över ett halvsekel? Denna
fråga är mycket betydelsefull för den
bygd det gäller, men den tycks —i- av
deltagarantalet här i kammaren att döma
— inte ha så stor betydelse för dem
som skall bestämma härom. I medvetande
om vad järnvägen betyder för
den bygd, där den går fram, bör vi fara
varligt fram och tänka oss noga för,
innan vi tar ställning. Vi bör fundera
på vad det betyder att järnvägen försvinner.
Vi bör fundera på vilka möjligheter
det finns att få järnvägen att
bära sig ekonomiskt genom en breddning.
Det är problem som noga måste
penetreras.

I det sammanhanget får den sociala
sidan av problemet inte lämnas alltför
mycket i bakgrunden. Vi måste ha klart
för oss all i ekonomiskt avseende måste
något offras för atl vi på kommuniNr
It 13

146 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

kationernas område skall kunna skapa
.socialt tillfredsställande miljö. Att järnvägen
vid en breddning kommer att gå
med en något så när måttlig förlust
bör med hänsyn till den sociala synpunkten
med jämnmod kunna bäras av
svenska folket. Om man vid en utredning
kunde komma fram till att förlusten
på järnvägen efter en breddning
skulle minska till hälften av nuvarande
3 000 kronor om dagen, kanske man
kan säga att man får ta en dylik förlust
för att ha järnvägen kvar och
skapa förutsättningar för ett näringsliv
att slå sig fram i bygden och för att
bygdens folk skall få tillfredsställande
kommunikationer.

Vid det sammanträde i Uddevalla,
som följde på statsutskottets fjärde avdelnings
besök, fick man av diskussionen
den uppfattningen, att generaldirektör
Upmark, och man måste väl
säga därmed även järnvägsstyrelsen,
var bergfast övertygad om att järnvägen
inte hade någon framtid för sig.
Den hade praktiskt taget ingen uppgift
att fylla i den bygd där den gick fram.
Under sådana förhållanden anser jag
att det skulle vara mycket opsykologiskt
att anförtro en kommande utredning av
frågan åt järnvägsstyrelsen, som tydligen
.redan i förväg har tagit ställning
till den. Här vill jag instämma med herr
Rubbestad och herr Gustafsson i Uddevalla
i att en utredning sammansatt av
representanter för olika områden bör
tillsättas. Experter måste givetvis också
finnas med i utredningen. Man bör
även om möjligt se till att representanter
från bygden får vara med och penetrera
problemet.

Jag anser att man särskilt bör undersöka
vilka möjligheter som finns för
industrierna i Dalsland och västra
Värmland att efter en eventuell breddning
befrakta järnvägen. Detta är av
avgörande betydelse för ställningstagandet
till frågan om breddning eller
inte breddning.

Därmed är jag inne på frågan om

järnvägens tudelning. Statsutskottet har
gjort frågan om Lelångenbanan till två
delproblem, som dels rör sträckan Bäckefors—Bengtsfors
och dels Bäckefors
—Uddevalla. Beträffande den senare
handelen har man förordat en utredning,
medan man för den förra bandelen
helt går in för järnvägsstyrelsens
förslag att nedlägga densamma, så fort
järnvägsstyrelsen begärt och fått Kungl.
Maj:ts tillstånd härtill. Men härmed anser
jag att man rycker undan möjligheterna
att utreda frågan om breddning
för att få problemet löst i enlighet med
vad bygdens befolkning själv önskar.
För att en breddning av denna handel
skall vara möjlig måste man nämligen
ha kontakt med industrierna i norra
Dalsland och västra Värmland, så att
man kan få järnvägen befraktad därifrån.
Tv utan denna kontakt finns inga
möjligheter att få järnvägen något så
när ekonomiskt bärkraftig. För banans
södra del föreligger väl inte så stora
möjligheter till befraktning att järnvägstrafiken
där kan bli bärkraftig.

Sedan har det sagts att riktpunkten
vid nedläggandet av en järnväg bör
vara att befolkningen i berörda bygder
inte blir lidande i kommunikationshänseende.
Därför skall det skapas likvärdiga
samfärdsmedel av annat slag. Jag
vill minnas att statsutskottet har fastslagit
den saken tidigare. Men i den del
av utskottsutlåtandet som rör sträckan
Bäckefors—Bengtsfors har utskottet inte
sagt någonting i det fallet, och saken
har inte heller berörts i avgivna remissyttranden.
Man har helt anslutit sig
till järnvägsstyrelsen, som i sitt förslag
säger följande: »Beträffande bandelen
Uddevalla—Bäckefors anser kommittén
att driften endast skall upprätthållas
till dess vägnätet på motsvarande sträcka
upprustats i erforderlig grad.» Men
beträffande bandelen Bengtsfors—Bäckefors
säges bara att den skall nedläggas
så fort ske kan.

Man kan då fråga om statsutskottets
ledamöter, när de för en tid sedan före -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13 147

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

tog sin resa till berörda områden, fann
landsvägen Bengtsfors—Bäckefors tillfredsställande,
eftersom utskottet inte
sagt någonting härom i utlåtandet. Utskottet
skriver endast att kommunikationsproblemen
på sträckan Bäckefors
—Uddevalla skall klarat ut, innan man
tar upp nedläggandet av den bandelen
till övervägande. Man får då lätt den
uppfattningen att utskottets ledamöter
har ansett landsvägen bra som den är.
Vi bär också från vägmyndigheterna
fått veta att denna vägsträcka inom en
snar framtid skall beläggas med oljegrus,
en beläggning som experterna påstår
varar i fem år. Då börjar man
fundera på huruvida det inte redan är
fastslaget att denna landsväg inte skall
byggas om men järnvägen ändå läggas
ner.

Vägen är emellertid långt ifrån bra.
Den är alldeles för smal och krokig. En
uträtning av de värsta kurvorna hade
varit på sin plats, och en breddning av
de smalaste ställena hade varit mycket
befogad innan man ens lägger på oljegrus.
Ty när järnvägen lagts ned, skall
all befraktning ju ske på denna otillfredsställande
landsväg.

Så några ord om restiden på sträckan
Bäckefors—Bengtsfors.

När man talar om tillfredsställande
kommunikationer, förmodar jag att man
i begreppet även lägger in restiden och
att den inte skall förlängas nämnvärt
för befolkningen i berörda bygder. Jag
vill då först framhålla att avståndet
mellan Bäckefors och Bengtsfors inte
är tre mil. Talet därom är felaktigt. Enligt
uppsatta vägvisare är sträckan i
stället nära fyra mil, närmare bestämt
3,8 mil. Restiden på den sträckan är
med rälsbuss 45 minuter. Om man i
stället åker landsvägsbuss, tar resan 80
minuter. Man får sålunda restiden förlängd
med 35 minuter, om man resor
med landsvägs- i stället för med rälsbuss.
Det kan man väl inte säga är
att skapa tillfredsställande kommunikationer
av annat slag i samband med järn -

vägens nedläggande. Givetvis kan man
köra fortare med landsvägsbussen, om
man rätar ut kurvorna och gör vägen
bättre, men man kan inte köra nämnvärt
fortare på denna smala och slingrande
väg än vad man för närvarande
gör. Därför blir restiden så mycket
längre med landsvägsbuss. Jag hoppas
att regeringen tar denna sak under
övervägande och inte lämnar järnvägsstyrelsen
bemyndigande att lägga ned
ifrågavarande handel, innan andra godtagbara
samfärdsmedel skapats, som ger
befolkningen en tillfredsställande lösning
på frågan om samkörningen med
Uddevalla. Man har inte så goda erfarenheter
av SJ:s tidtabeller och befarar
att det kan bli på det sättet, att folk
som skall resa från Uddevalla till norra
Dalsland kan få vänta timtals i Bäckefors.

Det är kanske inte så mycket mera
att tillägga i denna fråga. Men problemet
med Lelångenbanan är så mycket
mera besvärligt som det inte är Dalslands
enda problem. Jag hoppas att det
tillätes mig att jag tar några minuter
i anspråk för att göra en liten parentes.

Hela landskapet Dalsland utgör ett
stort problem, och Lelångenbanan är ett
delproblem av detta stora problem.
Länsstyrelsen har sina blickar riktade
på det lilla landskapet Dalsland, och
landshövding Lemne har aviserat en
»dalsländsk riksdag», där han med berörda
parter skall diskutera hela problemet
Dalsland. Det skulle vara synnerligen
önskvärt, att även Lelångenbanan
infogades i denna diskussion och
sålunda kommer alt utgöra en del av
diskussionen om Dalslands hela framtida
utveckling. Jag förmodar att detta
inte är sista gången, som kammarens
tid kommer att tas i anspråk för diskussion
av dalsländska problem.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få ansluta mig till utskottets förslag,
och jag hoppas att de problem,
som här berörts, skall beaktas vid det
kommande ställningstagandet.

148 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Under debatten har flera
talare kraftigt understrukit, att man, innan
man företar en ändring av kommunikationsförhållanden,
måste ha ett fullgott
alternativ. När jag lyssnade till
herr Andersson i Billingsfors, fick jag
den uppfattningen, att han fattade utskottsutlåtandet
så, att det inte skulle
gälla sträckan Bäckefors—Bengtsfors.
Jag ber därför få citera ordagrant vad
vi sagt på den punkten: »Såsom i samtliga
remissyttranden över motionen
kraftigt understrukits torde emellertid
före ett eventuellt nedläggande av järnvägsdriften
över huvud en ytterligare
upprustning av vägnätet inom berörda
bygder böra komma till stånd samt frågan
om ersättningstrafikens ordnande
i övrigt böra få en tillfredsställande lösning.
» Vi har därvid ingalunda glömt
eller uteslutit bandelen Bäckefors—
Bengtsfors.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det var inte utan att
man blev lite överraskad när man tog
del av utskottsutlåtandet. Särskilt på en
punkt blev man rätt betänksam. Jag
skulle direkt vilja fråga herr andre vice
talmannen om en sak. När man nu i
motiveringen har betonat nödvändigheten
av en utförlig utredning -—• jag
kommer senare till hur begränsad denna
utredning i själva verket blir — och
rent av förutsätter att den genom järnvägsstyrelsens
försorg snart skall aktualiseras,
varför har man då inte kunnat
begränsa den del som skall nedläggas
till Bengtsfors—Billingsfors? Hade det
inte, om man förutsätter en relativt kort
utredningstid, varit möjligt att begränsa
nedläggningen till just denna del, där
det parallellt går en smalspårig och en
bredspårig linje. Jag hade faktiskt en
känsla av att de uttalanden som gjordes
från utskottets sida vid besöket på
platsen i fråga — i den mån man nu

kunde göra några uttalanden vid det
tillfället — gick i den riktningen.

Den fråga vi diskuterar i dag är säkerligen
inte någonting som är isolerat
till Lelångenbanan, utan här kommer
säkert den ena smalspåriga järnvägen
efter den andra in i bilden, och representanter
för olika orter får kanske i tur
och ordning uppträda här och tala för
sin järnväg. Jag är nästan säker på att
den värderade ordföranden i fjärde avdelningen
mycket snart kan stå här och
tala för sina egna smalspåriga järnvägar
i Skaraborgs län. Om jag inte är fel underrättad,
saknar han inte intresse för
en breddning av vissa smalspåriga järnvägar.
Detta är alltså ingen isolerad sak.
Givetvis måste dessa järnvägar bli föremål
för överläggningar när det gäller
frågan om de skall breddas eller nedläggas.
Det ligger inget anmärkningsvärt
i det.

Ett uttalande beträffande denna järnvägsdel
förefaller mig ganska viktigt,
nämligen det som kommer från arbetsmarknadsstyrelsen
och som redan har
citerats. Där framhåller man: »Företagarna
fäster vid val av lokaliseringsplats
stort avseende vid förekomsten av
järnväg.»

Ytterligare en sak kommer emellertid
in i bilden, och det är denna handels
betydelse ur försvarssynpunkt. Denna
får man inte helt förlora ur sikte. Jag
läste helt nyligen ett uttalande från
marint håll, där man lade mycket stor
vikt vid transporterna från västkusthamnarna
under krig och nödvändigheten
av att det då finns effektiva trafikmedel.
Den som har kännedom om
sjötransporter vet hur litet en lastbilstrafik
betyder vid en fortsättning av
transporterna. Då är det viktigt att det
finns flera transportled. Riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap framhåller,
att om denna järnväg hreddas
blir den av mycket stor betydelse just
i ett sådant läge, men man vill inte gå
in på den företagsekonomiska sidan av
saken. Därför har man inte rest något

Onsdagen den 3 december 1958 fm. Nr B13 149

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

direkt krav, ty som herr Rubbestad
nämnde har man inga medel till förfogande,
när det gäller sådana investeringar.

Jag har fått ett bestämt intryck av att
det som utskottet bär skriver och som
man försöker omkransa med löftesrika
deklarationer i själva verket är rätt begränsat.
Utskottets skrivning är mycket
hårt knuten till andra kommunikationsmedel
som alternativ. Ordföranden i
statsutskottets fjärde avdelning hopade
nästan material på vartannat för att
visa att denna järnväg inte skulle kunna
bestå utan borde nedläggas. Jag
tyckte faktiskt att nitet var litet väl stort
från ordförandens sida, när utskottet i
alla fall skrev om en utredning på den
punkten.

Vidare bör man ju kritiskt granska
också de kalkyler som är serverade. Jag
skall inte ge mig in i den disputation
som hölls mellan herr Malmborg och
herr Rubbestad om redovisningen av remisskrivelser
och dylikt och SJ:s ansvar.
Men det är ett faktum att när det
gäller driften på denna järnväg har så
gott som all service försvunnit. Man har
i mycket hög grad överfört vagnslastgodset
och styckegodset till andra trafikmedel.
Mycket länge försökte man
att vid den ekonomiska jämförelsen
hålla kvar i kalkylen driften med ånglok,
då man i stället infört en annan
driftform, nämligen med lokomotor.
Hade den senare driftformen kommit
till anviindning i större utsträckning
hade en ännu starkare rationalisering
kunnat ske på det sättet. Man har avskaffat
all vagnslasttrafik genom att
man inte bibehållit några överföringsvagnar.

En sak tycker jag är ganska egendomlig,
och jag tror den borde granskas
även på andra håll: Samtidigt som
man tydligt räknar med en nedläggning
av en smalspårig järnväg, belastar man
den under tiden ofta med vissa investeringar
och'' utbyggnader, som innebär
eu ökning av utgifterna.

Jag har ingen anledning, herr talman,
att anföra några flera synpunkter,
då jag kan ansluta mig till herr Rubbestads
anförande och yrkande, men jag
tror att utskottets skrivning innebär en
mycket liten garanti för att denna
järnväg skall få bestå och byggas ut
till bredspårig. De som har fäst sig vid
några få uttryck i utskottets utlåtande
och sedan talat sig varma om betydelsen
för orten av denna järnväg kommer
att bli i hög grad missräknade. Det hade
varit betydligt mera betryggande att ansluta
sig till det yrkande som herr Rubbestad
har framfört och till vilket jag
ansluter mig.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Staxäng ställde
till mig en direkt fråga, varför inte nedläggningen
begränsats till bandelen Billingsfors—Bengtsfors.
Jag är den förste
att erkänna att frågan kan ställas. Jag
har för resten på ett tidigare stadium
själv ställt den och funderat mycket
över saken. Under den fortsatta behandlingen
kom jag dock till den slutsatsen,
som jag tidigare motiverat, att
det är sakligt berättigat att delen Bäckefors—Bengtsfors
lägges ned.

Herr Staxäng menar att jag ådagalagt
ett orimligt nit när det gällt att påvisa
det ringa trafikunderlaget för Lelångenbanan.
Jag vill då erinra herr Staxäng
om vad jag sagt i mitt första anförande.
I vårt principuttalande i somras
— vi var eniga på den punkten ■—
framhölls, att det kan bli så svagt underlag
för trafiken på en bana, att man
inte kan undgå att vidtaga åtgärder. Det
har nu gällt för mig, när jag söker motivera
utskottets utlåtande, att anknyta
till detta uttalande och anföra de sakliga
synpunkter och fakta, som man
måste fiista avseende vid. Det hela är,
som jag tidigare sade, en avvägningsfråga.

Så stiillde herr Staxiing den något insinuanta
frågan, vad jag skulle göra om

150 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

det gällde, som han sade, mina egna
järnvägar. Ja, jag finge väl då försöka
att liksom i detta fall se sakligt på
spörsmålet.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Anväder man sig av de
kalkyler som senast framlagts av vederbörande
myndigheter, framför allt
då järnvägsstyrelsen, kan man kanske
göra sådana kategoriska uttalanden som
herr Malmborg. Men ser man på kalkylerna
för en något längre tid tillbaka och
undersöker, på vilket sätt dessa förluster
ökats undan för undan och varför
de ökat, blir man nog inte benägen
att fälla så kategoriska omdömen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är en av dem som
avgivit blank reservation till utlåtandet.
Kammarens ledamöter vet ju inte vad vi
som avgivit sådan reservation vill, förrän
vi uppträder i kammaren, och jag
skall därför be att få säga några ord.

Denna debatt rör sig egentligen kring
frågan om följderna av bilismens expansion
här i landet. När man lokalt
ställs inför att ta konsekvenserna av
denna expansion, har man ofta svårt att
vara med. Fjärde avdelningens ordförande
har ju erinrat om det uttalande
som gjordes, när frågan behandlades
här i riksdagen i juli månad. Herr Rubbestad
var en av dem som förklarade sig
helt medansvariga för vad som sades
i det då föreliggande utlåtandet. Men i
sitt anförande i dag erinrade sig herr
Rubbestad, såvitt jag kunde förstå, inte
riktigt innebörden av sitt ståndpunktstagande
i juli månad.

Jag behöver inte citera utskottsutlåtandet,
tv det har avdelningens ordförande
redan gjort. Men jag vill säga, att
den främsta anledningen till att jag
finns med bland dem som avgivit blank
reservation är att jag fruktar, att även
utskottets uttalande sträcker sig en

aning längre än vad som kan vara nyttigt,
om vi så långt möjligt skall hålla
fast vid den gamla målsättningen för
järnvägsdriften här i landet, att den
skall vara självbärande och även kunna
leverera in föreskriven ränta på det
räntepliktiga kapitalet. Den situationen
kan ju nu inträda, att det inte är möjligt
att hålla fast vid denna målsättning annat
än genom alltför stora taxehöjningar
på de lönsamma bandelarna.

I det utlåtande från i somras, som jag
nämnde, angavs de trafiksvaga bandelarna,
på vilka alltså förluster uppstår,
utgöra i runt tal 40 procent av hela
järnvägsnätet. Det samlade underskottet
på dessa bandelar redovisades till cirka
200 miljoner kronor. Regeringen framhöll,
att man som ett provisorium skulle
vara med om att ge statsjärnvägarna
hälften av detta beräknade underskott.
Detta kommer väl i praktiken till en
början att innebära, att förlusten blir
— om jag räknar in ränteplikten — i
runt tal 140 miljoner kronor. Då har
man de 100 miljonerna att kompensera
med. Detta betyder att hela ränteplikten
inte kan fullgöras, varför statskassan
sålunda även på det sättet måste
satsa ytterligare pengar. Jag har velat
peka på detta därför att jag märkt, att
det bland riksdagens ledamöter inte
alltid finns ett så stort intresse för dessa
frågor, att man vet att SJ under många
år har subventionerats på det sättet, att
SJ inte har levererat några pengar enligt
ränteplikten och sålunda fått en subvention
motsvarande det felande beloppet.

Tror vi på järnvägarna i framtiden?
Ja, det bör vi väl göra, men de flesta av
underskottsjärnvägarna torde emellertid
inom låt oss säga en 20-årsperiod få
lov att läggas ned. Samtidigt skall vi väl
också tro på bilismens fortsatta expansion
och på en jämsides därmed utökad
kapacitet på vägnätet.

Jag tycker mig nu upptäcka en viss
glidning i skrivningen från. utskottets
sida, jämfört med uttalandet från ut -

Onsdagen den 3 december 1958 fm. Nr B13 151

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

skottet i juli månad, över till större hänsynstagande
till dem som protesterat
emot järnvägsnedläggandet och som har
mycket stora anspråk på ersättningstrafiken.
Därvidlag har utskottet sagt
att ersättningstrafikens ordnande i övrigt
bör få en tilfredsställande lösning.
Jag tycker att detta uttalande ger anledning
till litet större pretentioner än
utskottets uttalande i juli.

Då jag något känner till de svenska
statsjärnvägarnas ekonomiska ställning
vill jag till sist betona, att är man inställd
på att på längre sikt upprätthålla
större delen av de underskottsjärnvägar
vi har här i landet, då skall vi också
vara beredda att satsa större belopp än
100 miljoner kronor om året.

När det gäller dessa 100 miljoner kronor
— jag har redan erinrat om hur
man uppfattat huvudskälen till att dessa
medel anvisas — så tillkommer dessutom
mera allmänna uppgifter som man
tilldelat järnvägarna. Man har därvidlag
anlagt även sociala, kulturella och
näringspolitiska aspekter. Utöver de
nämnda skälen för utdelande av de 100
miljonerna bör de anslag, som lämnas
över statsbudgeten, kunna motiveras
med den ståndpunkten att man alltjämt
är beredd att upprätthålla trafik på
järnvägar, som fyller anspråken, att man
i det sammanhanget alltså med fog kan
peka på kulturella, sociala och näringspolitiska
skäl.

Själv har jag i annat sammanhang
varit med om att söka sammanfatta dylika
synpunkter genom att tala om »allmänt
samhälleliga skäl». Sådana mera
allmänt samhälleliga skäl hittar jag lättare
beträffande det spörsmål vi nu behandlar
i Norrland och givetvis även i
vissa andra delar av landet, men jag har
svårt att hitta sådana skäl beträffande
de bygder som herr Rubbestad representerar.
Skulle vi handla i enlighet med
hans argumentation måste vi också vara
beredda att satsa väsentligt större summor
för att täcka förlusten för statens
järnvägar än vi hittills varit med om.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Åkerström om att jag i mitt första anförande
just hänvisade till det uttalande,
som tidigare gjorts av statsutskottet beträffande
de där 100 miljonerna. Jag
sade klart ifrån att jag för min del helhjärtat
gick in för detta bidrag därför
att jag tyckte det var den rätta vägen
till en utjämning mellan olika bygder,
varigenom de som hade det dåligt ställt
skulle kunna få det bättre.

Dessutom vill jag erinra om att i det
utlåtande som jag varit med om att underteckna
heter det ordagrant: »Med
hänsyn till den djupt ingripande åtgärd
en järnvägsnedläggelse dock innebär för
därav berörda bygder bör den således
icke komma till stånd utan tungt vägande
skäl.»

Jag betonade också de sociala och
kulturella synpunkterna. Det var detta
uttalande som gjorde att jag för min del
då biträdde och även nu kommer att
stödja sådana åtgärder så långt möjligt.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Varken herr Rubbestad
eller jag kan vara betjänta av att citera
endast en del av vad som skrevs i utlåtandet
i somras. Men fjärde avdelningens
ordförande har citerat en hel del
som går i den andra riktningen. Det är
riktigt, att det som herr Rubbestad citerat,
också finns utsagt där.

Men dessförinnan har man sagt: »För
sin del anser utskottet för övrigt vissa
inskränkningar i järnvägsdriften i framtiden
liksom hittills utgöra ett led i en
av den allmänna utvecklingen framtvingad
omdaningsprocess, vars förhindrande
eller uppskjutande utskottet
icke finner sig berett att taga de ekonomiska
konsekvenserna av.» Det sade
också herr Rubbestad i juli månad.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den järnvägsindragning
vi här diskuterar är tyvärr inte

152 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

den första trafiktragedi, som drabbar
denna del av landet. Det är nästan på
dagen tre år sedan jag hade tillfälle
att här i kammaren med dåvarande
kommunikationsministern diskutera den
nedläggning, som då hade beslutats rörande
bandelen Årjäng—Svanskog av
Västra Värmlands järnväg, som går
några få mil norr om den järnväg vars
nedläggning nu är aktuell. Jag måste
efter den tråkiga erfarenhet vi har i
vårt län konstatera, att nedläggandet av
en järnväg innebär ett djupt ingrepp i
bygden. Därför förstår jag väl den betänksamhet
och det motstånd, som nu
uppstått emot nedläggandet av denna
järnväg.

Jag läser i utskottsutlåtandet en garanti
för att innan nedläggning sker
olika möjligheter skall prövas för att
på något sätt soulagera den förlust som
järnvägsnedläggandet innebär. Utskottet
skriver: »Såsom i samtliga remissyttranden
över motionerna kraftigt understrukits
torde emellertid före ett
eventuellt nedläggande av järnvägsdriften
över huvud en ytterligare upprustning
av vägnätet inom berörda bygder
böra komma till stånd samt frågan om
ersättningstrafikens ordnande i övrigt
böra få en tillfredsställande lösning.»

När jag här i kammaren för ungefär
tre år sedan hade tillfälle att med dåvarande
kommunikationsministern diskutera
nedläggandet av järnvägssträckan
Svaneholm—Årjäng, gavs liknande
garantier. Man lovade bl. a. att på den
järnvägsbank, som blev ledig sedan rälsen
hade bortrivits, ordna en trafikabel
landsväg. Dåvarande kommunikationsministern
sade i ett interpellationssvar
till mig i denna kammare den 16 november
1955 bl. a. följande: »Vad vi
gör nu är att vi bryter upp spåret och
på banvallen bygger en väg. Bygden
har förut haft mycket dåliga vägar.
Man får nu en provisorisk väg, som
man så väl behöver ... Ty nu får befolkningen
i stället för ett spår, som
inte trafikeras, en väg där de kan an -

vända de motorfordon, cyklar och mopeder,
som de hittills klarat sig fram
med ned till Svanskog, eftersom de icke
använt järnvägen.»

Jag vill bara konstatera, herr talman,
att lika lovande som detta lät och lika
lovande som utskottets uttalande här
låter, lika tragiskt blev resultatet av det
järnvägsnedläggande som då gjordes.
Fortfarande ligger järnvägsbanken otrafikabel
för andra än mycket små fordon,
och fortfarande saknas anslutning
till den landsväg som går i närheten
av den nu spårlösa järnvägsbanken.
Den utfästelse, som detta uttalande på
ett sätt måste sägas innebära, har inte
kommit bygden till del. Jag kan nämna
åt! det fortfarande är över hundratalet
människor, som arbetar på bruket i
Svanskog och får färdas landsvägen
mellan bruket och sina hem längre upp
vid järnvägsbanken.

Det är ingen tvekan om att ett järnvägsnedläggande,
sådant som jag på
nära håll bevittnat just i denna del av
landet, innebär ett sår i en bygd och
vållar mycket stora bekymmer. Jag förstår
mycket väl de synpunkter, som
järnvägsstyrelsen och kommunikationsministern
måste ha och som senast herr
Åkerström givit uttryck åt. Men när
utskottet nu lovat så uttryckligt att det
skall bli en upprustning av vägnätet
för ordnandet av ersättningstrafik, så
bör detta löfte till alla delar infrias.
Jag är ledsen att behöva säga att i den
del av samma bygd, som jag här representerar,
nämligen sydvästra Värmland,
där också ett löfte gavs — jag vågar
säga att det var ett löfte, åtminstone
ställdes i utsikt en annan ordning än
den som blivit rådande — har järnvägsnedläggandet
blivit ett öppet sår.
Det betyder ofantligt mycket för det
ekonomiska livet i bygden. Därigenom
blir denna på ett helt annat sätt isolerad
trots motortrafiken.

Givetvis kan jag i detta fall inte ha
något bestämt krav på att järnvägsdriften
skall fortsätta. Det är mycket svårt

Onsdagen den 3 december 1958 fm. Nr B13 153

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

att göra sig till tolk för ett krav att
man skall upprätthålla järnvägsdrift
med vilka förluster som helst. I varje
fall vågar jag inte ställa det kravet.

Men vad man måste tillse är att i ett
kulturland som vårt ingen bygd läggs
isolerad genom indragning av järnväg.
Innan järnvägsdriften upphör, måste,
såsom utskottet här ställer i utsikt,
kompensation ha givits i form av fullgoda
vägförbindelser. Jag vill energiskt
hemställa att man, när nu samma tragedi
drabbar en bygd i närheten av
det län som jag representerar, ser till
att järnvägstrafiken får fortsätta tills
fullgod kompensation har skapats. För
den som reser i dessa bygder är det
uppenbart att vägnätet i nuvarande
skick inte är i stånd att utgöra denna
fullgoda kompensation.

Därför skulle jag, herr talman, vilja
hemställa att syftet med den reservation
tillgodoses, till vilken herr Rubbestad
yrkade bifall, och som jag i utskottet
av formella skäl inte har ansett
mig böra biträda. Jag vill läsa det stycke
i utskottets utlåtande som jag nyss
citerade på det sättet, att andemeningen
i stort sett sammanfaller. Jag utgår från
att man menar att man inte vill skära
ut ett trafiksår i denna bygd utan att
tillse att det kan läkas, och att man
sålunda inte lägger denna bygd isolerad.

Jag skulle gärna, herr talman, här i
kammaren vilja berätta hur en bygd
påverkas av att eu järnväg tas bort och
inte, såsom här ställs i utsikt, fullgod
väg bygges på den tomma järnvägsbanken.
Isoleringen av bygden skapar bekymmer
och bitterhet. .lag ber att få
säga till den nuvarande kommunikationsministern,
att jag hoppas, att han
och jag skall kunna komma till tals om
kompensation åt den bygd som jag
representerar och som berövades förbindelser
på samma siitt som nu hotar
norra Dal. Dessa bygder är alltför värdefulla
för att ställas utan kommunikationer.
Jag utgår ifrån att kommunika -

tionsministern skall tillse, att vad utskottet
här har skrivit om fullgoda vägförbindeler
kommer att infrias innan
järnvägen försvinner.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Just det sista herr Ståhl
nämnde är ju anledningen till att statsutskottet
i somras mycket kraftigt underströk,
att någon nedläggning av järnvägen
inte får ske förrän kommunikationerna
ordnats. Det beslut herr Ståhl
talade om angående nedläggning av
en annan järnväg fattades ju 1955, alltså
innan beslutet i somras kom till. Det
finns väl ingen i kammaren som kan
stå upp och säga, att beslutet vid sommarriksdagen
inte fullföljts.

Det var emellertid inte bara för att
säga detta som jag begärde ordet utan
för att beröra ett par andra saker som
det har resonerats om i denna debatt.
Herr Andersson i Billingsfors förordade
i sitt anförande en utredning, där
även bygdeintressena skulle få komma
till tals innan man lade ned den aktuella
järnvägen. Det går ju till så att järnvägsstyrelsen
hos Kungl. Maj:t förordar
nedläggning av en järnväg och att
Kungl. Maj:t beslutar. När Kungl. Maj :t
får förslag från järnvägsstyrelsen får
ju alla parter tillfälle att avgiva yttrande.
Bygdens folk har alltså möjlighet
att göra sina intressen gällande. Givetvis
kommer också ett sådant ärende
på remiss till länsstyrelsen, som efter
hörande av representanter för bygdeintressena
kan vidarebefordra deras
synpunkter.

Herr Rubbestad sade att det tillstyrkta
nedläggandet av järnvägen på sträckan
Billingsfors—Bengtsfors skulle förhindra
möjligheten att få en normalspårig
järnväg, som herr Rubbestad
med sin motion syftar till. När vi var
i Bengtsfors och blev uppvaktade av
ortsrepresentanterna, var det ingen av
dessa som med ett enda ord nämnde
någonting om alt de önskade bibehålla
denna järnväg. Vad ortsrepresentanter -

154 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Ändring av sträckningen av järnvägslinjen Uddevalla—Billingsfors

na önskade var att få ordentliga ersättningskommunikationer.
Man förordade
i stället att man skulle göra precis som
i det nyss påtalade fallet i Värmland,
nämligen lägga en landsväg på den
uppbrutna järnvägsbanken.

Herr Rubbestad skriver i sin reservation
överst på sidan 7 i utskottets utlåtande,
att det har varit en överläggning
i Uddevalla den 14 november 1958
efter inbjudan av statsutskottets vederbörande
avdelning.

Detta är inte riktigt. Rätta förhållandet
är att herr Lundqvist har till statsutskottets
fjärde avdelning framfört en
inbjudan från Älvsborgs läns landstings
förvaltningsutskott att komma ned och
studera förhållandena. Detta är ju någonting
helt annat, och jag har därför
inte velat låta herr Rubbestads påstående
stå oemotsagt i protokollet.

Mot slutet av sin reservation framhåller
herr Rubbestad att om man beslutar
sig för en breddning av järnvägen,
skulle det därigenom åstadkommas ett
mycket bra arbetsobjekt för de arbetslösa,
som finns i Dalsland och som huvudsakligen
bor just i de trakter där
arbetena skulle utföras. Men när det
gäller att sysselsätta de arbetslösa måste
man ju, herr Rubbestad, skaffa objekt
som omedelbart kan bereda arbetstillfällen.
För en breddning av denna
järnväg fordras så mycket projekteringar
och utredningar, att det säkert kommer
att förflyta ganska lång tid innan
dessa är klara. På det sättet får man
alltså inte något sysselsättningsobjekt
för dem som nu är arbetslösa.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
det anförda och ber att få instämma i
utskottets utlåtande.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Med anledning av herr
Andreassons anförande vill jag meddela
att jag för min del inte var närvarande
vid den konferens, som hölls i Billingsfors
och vari vissa representanter för

statsutskottets fjärde avdelning deltog.
Jag har emellertid efteråt fått en skriftlig
berättelse på att denna konferens endast
gällde den bit av järnvägen som går
parallellt med den bredspåriga järnvägen,
alltså bandelen Billingsfors—
Bengtsfors. Representanter för Bengtsfors
köping krävde att länsstyrelsen
omedelbart skulle utfärda resolution om
att denna järnvägssträcka skulle iordningsställas
som landsväg, sex meter
bred och av vägförvaltningen i Älvsborgs
län kostnadsberäknad till 1,2 miljon
kronor. Detta var vad som förekom
vid dessa överläggningar.

För övrigt vill jag i anledning av herr
Andreassons uttalande, att sammankomsten
i Uddevalla inte skulle ha tillkommit
på önskan av statsutskottets
fjärde avdelning, meddela följande. Efter
det att vi i landstingets förvaltningsutskott
fattat beslut om att uppvakta
statsutskottet, så bad jag ordföranden i
utskottets fjärde avdelning, att man
skulle bestämma tid, när dessa skulle
kunna resa upp till Stockholm och göra
denna uppvaktning i statsutskottet. Då
svarade han att detta inte var nödvändigt;
sammanträdet kunde nog i stället
hållas nere i Uddevalla, när utskottet
skulle resa dit.

Så ligger det till med den saken —
ordföranden i fjärde avdelningen får sedan
rista på huvudet så mycket han vill.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Den version jag först
lämnade är säkerligen riktig, och det
kommer nog också herr Lundqvist att
understryka. Vad jag yttrade om uppvaktningen
av ortsrepresentanterna i
Bengtsfors är också riktigt. Man önskade
där inte ett bibehållande av denna
järnvägssträcka utan ville få en väg.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om sammankomsten i Uddevalla.

Liksom herr Rubbestad är jag leda -

155

Onsdagen den 3 december 1958 fm. Nr B 13

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

mot av Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott,
och när förvaltningsutskottet
hade beslutat företa en uppvaktning
hos statsutskottet, meddelade jag
detta på ett sammanträde med statsutskottets
fjärde avdelning. Jag tilläde
emellertid att jag fann det lämpligt att
avdelningens ledamöter på ort och ställe
fick ta del av hur saken låg till och att
bygdens representanter sålunda bereddes
tillfälle att träffa utskottets ledamöter.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 1); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. HerrRubbestad
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr B 93, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
av herr Rubbestad.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
144 ja och 52 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omläggning
av atomenergiprogrammet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Försäljning till privatpersoner av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
och i LKAB

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 95, i anledning av väckta motioner
om försäljning till privatpersoner dels
av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
och dels av statens stamaktier
i LKAB.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 169) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 210), hade hemställts,
att riksdagen måtte 1) besluta att aktierna
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
skulle •—- med beaktande av
önskemålet om största möjliga spridning
—■ under budgetåret 1958/59 utbjudas
till försäljning till ett pris som
fastställdes av en därtill utsedd värderingsnämnd,
2) besluta att de stamaktier
i LKAB, som staten förvärvat under budgetåren
1957/58 och 1958/59, skulle —
med beaktande av önskemålet om största
möjliga spridning — under budgetåret
1958/59 utbjudas till försäljning till
ett pris som fastställdes av en därtill
utsedd värderingsnämnd, samt 3) i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl Maj :t måtte utse ovannämnda
värderingsnämnder samt underställa
1958 års höstriksdag de av värderingsnämnderna
fastställda försäljningspriserna
för godkännande.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 169 och II: B 210 icke måtte av riksdagen
bifallas.

156 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Bohman, vilka ansett att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: B 169 och II: B 210,

1. besluta att aktierna i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier skulle — med
beaktande av önskemålet om största
möjliga spridning — utbjudas till försäljning
till ett pris som preliminärt
fastställdes av en därtill utsedd värderingsnämnd; 2.

besluta att de stamaktier i LKAB,
som staten förvärvat under budgetåren
1957/58 och 1958/59, skulle — med beaktande
av önskemålet om största möjliga
spridning — utbjudas till försäljning
till ett pris som preliminärt fastställdes
av en därtill utsedd värderingsnämnd; 3.

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte utse förenämnda
värderingsnämnder samt underställa
riksdagen de av värderingsnämnderna
preliminärt fastställda försäljningspriserna
för godkännande;

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört beträffande
tidpunkterna för förslag till riksdagen
om godkännande av försäljningspriserna
samt aktiernas utbjudande till försäljning.

2) av herrar Ohlon, Pälsson, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Malmborg,
Ståhl och Nihlfors, vilka ansett att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I:B169 och II:B210, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att det i motionerna
framförda förslaget måtte bli
föremål för prövning av 1953 års utredning
angående de statliga företagsformerna.

3) av herr Jansson i Kalix, och

4) av herr Lassinantli, de båda sistnämnda
utan angivna yrkanden.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Den fråga som berörs i
detta utskottsutlåtande är ju till en del
av mycket stor principiell räckvidd. Jag
skall emellertid försöka att av hänsyn
till kammarens tid begränsa mitt inlägg
så mycket som möjligt till de rent konkreta
problem, som här är aktualiserade.
Den allmänna ideologiska grundvalen
för de olika ståndpunkterna i frågan
har redan varit föremål för behandling
så många gånger, att man kanske
inte behöver närmare förklara dem.

I årets utlåtande över den motion,
som har väckts denna gång, har statsutskottets
majoritet så gott som helt och
hållet åberopat vad utskottet yttrade i
fjol och i det sammanhanget framför
allt talat om de remissyttranden, som
statsutskottet förra året inhämtade. I
själva verket hade emellertid dessa remissyttranden
inte alls en så negativ karaktär,
som man skulle ha anledning att
tro, när man ser statsutskottets utlåtande
från i år. En rad remissinstanser har
yttrat sig i princip för ett sådant avyttrande
av LKAB-aktierna, som förra året
var aktuellt. Det gäller i första hand
flertalet av de näringslivsorganisationer,
som har någon direkt erfarenhet
av aktiebolagens verksamhet, sådana
som Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation,
Jernkontoret, Försäkringsbolagens riksförbund
och Svenska bankföreningen.

Nu förstår jag emellertid, att man
inom utskottets flertal inte bryr sig om
vad som säges av sådana sammanslutningar
som industriförbundet och bankföreningen.
De är alltför »kapitalistiska»
till sin karaktär för att man i
detta sammanhang skulle vilja lyssna
till vad de har att säga. Jag skall därför
knyta an till den argumentation,
som framförts från andra remissinstanser,
vilka möjligen ur denna synpunkt

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13

157

Försäljning till privatpersoner av aktier

i LKAB

kan vara litet mera godtagbara. Låt oss
t. ex. ta Svenska sparbanksföreningen!
Sparbankerna är till skillnad från affärsbankerna
företag, som i hög grad
representerar småspararnas intressen.
Sparbanksföreningen säger, att den avgörande
frågan är vilken åtgärd som kan
leda till det största nysparandet, och
fortsätter: »Vissa skäl synas tala för,
att en aktieförsäljning kan vara mera
ägnad att åstadkomma ett nysparande
än utbjudandet av ett obligationslån av
samma storleksordning och sålunda innebära
en mindre risk för att den hårt
ansträngda kapitalmarknaden utsättes
för ytterligare påfrestningar. Sparbanksföreningen
sympatiserar både med
tanken på att tillföra aktiemarknaden
nytt placeringsmaterial och med motionärernas
huvudsyfte att åstadkomma en
vidgning av aktieägandet och vill därför
tillstyrka en försäljning av i motionerna
föreslagen omfattning av de ifrågavarande
aktierna».

Sparfrämjandet, som är nära anslutet
till sparbanksföreningen, yttrar ungefär
detsamma. Det anför, att det avgörande
för valet mellan olika finansieringsmetoder
vid statens inlösen av stamaktierna
i LKAB skulle vara »en bedömning,
vilken av tänkbara åtgärder
som kan förväntas leda till det största
nysparandet. Motionärernas förslag om
en aktieförsäljning synes vid en sådan
bedömning möjligen vara att föredraga
framför utbjudandet av ett obligationslån».

Jag går till Tjänstemännens centralorganisation,
en sammanslutning som
också kan tillerkännas åtminstone en
viss erfarenhet på detta område. TCO
sade förra året: »TCO delar därför motionärernas
uppfattning, att eu ökning
av tillgången på aktier med låga valörer
på marknaden skulle kunna fylla ett
visst behov. Enligt organisationens mening
synes dock frågan om en eventuell
försäljning Ull enskilda av aktier
i LKAB vara av den karaktären, att

i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och

den bör prövas i större sammanhang,
bl. a. beroende därpå att även andra
statliga bolag kan komma att beröras
härav.» I år har vi i vårt förslag tagit
upp inte blott LKAB utan även AB Statens
skogsindustrier.

Kanske det största intresset tilldrar
sig vad Kooperativa förbundet i detta
sammanhang yttrar. Det är dock en sammanslutning
som inte kan beskyllas för
att vara så våldsamt »kapitalistisk» att
dess synpunkter i detta sammanhang
inte skulle kunna beaktas. Kooperativa
förbundets styrelse skriver: »Styrelsen
anser, att en utplacering av en viss del
av statens aktier i LKAB på marknaden
i och för sig är önskvärd ur de av
motionärerna anförda synpunkterna.»
Kooperativa förbundet fortsätter emellertid
med att framhålla att inte bara
enskilda personer utan också folkrörelseorganisationer
och andra organisationer
bör få tillfälle att förvärva dessa
aktier. Om det allmänna resultatet av
en större spridning av aktierna uttalar
Kooperativa förbundets styrelse: »Genom
ett sådant medintressentskap skulle
eventuella byråkratiska tendenser hos
statsinflytandet över bolaget kunna motverkas
samtidigt som det statsägda företaget
kunde tillföras nya impulser till
administrativa och andra förbättringar
i fråga om skötseln. Det är i detta sammanhang
av betydelse, att den minoriletspost,
som utsläppes i marknaden,
blir så stor, att den fyller aktiebolagets
krav vid eventuellt tillsättande av minoritetsrevisor.
Styrelsen anser, att frågan
om en sådan utvidgning av delägarskapet
i LKAB bör undersökas och i
samband därmed vilka möjligheter som
finnes att utan upphävande av det av
riksdagen godkända avtalet förverkliga
en sådan utvidgning.»

Bland remissinstanserna finns också
åtminstone ett statligt verk som intagit
en i huvudsak positiv ståndpunkt, nämligen
postverket. Generalpoststyrelsen
redogör utförligt för hur en försäljning

158 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

av aktierna skulle kunna genomföras
och har därvid en hel del konkreta förslag
att komma med.

Går man sedan till de av utskottet
åberopade yttranden som helt och hållet
avstyrker de av motionärerna framställda
förslagen, finner man att argumentationen
där ligger på ett helt annat
plan. Kommerskollegium säger sålunda
att »det redan ur principiell synpunkt
förefaller vara i någon mån tveksamt,
om staten efter att ha begagnat sin rätt
till inlösen av de i enskild ägo varande
aktierna i LKAB omedelbart skulle överlåta
dem till andra. Ett beslut, innebärande
att de enskilda delägarna i ett
bolag till staten får överlåta sina aktier,
bör rimligen vila på den förutsättningen
att förstatligandet är ur allmän synpunkt
angeläget.» Med andra ord, om
det ursprungliga förstatligandet varit
riktigt, skall man nu inte göra en sådan
förändring. Men motionärerna har ju
den uppfattningen, att det ursprungliga
överlåtandet varit oriktigt. Därmed faller
argumentationen helt till marken.

Riksgäldsfullmäktige åter har huvudsakligen
tagit upp rent praktiska frågor.
De betonar att det kan vara svårt att
värdera aktierna, särskilt som »den av
LKAB bedrivna verksamheten avser
exploatering av en till storleken begränsad
naturtillgång, som när den en gång
tömmes är definitivt borta». Det senaste
argumentet är egendomligt. LKAB:s
gruvor har av allt att döma en mycket
betydande livslängd jämfört med vissa
bland de gruvor som ägs av privata
företag, t. ex. Boliden. I dessa senare
har man likväl kunnat sköta gruvhanteringen,
med viss framgång till och med,
utan att engagera statligt kapital.

Jag har med detta resonemang endast
velat framhålla att utskottsutlåtandet i
huvudsak bygger på remissyttranden
från förra året, att dessa till väsentlig
del var positiva, också när de kom från
instanser som inte har den misstänkt
kapitalistiska prägel som exempelvis

Industriförbundet och Bankföreningen,
och att de invändningar av praktisk natur
som restes i vissa av dessa yttranden
knappast kan anses djupgående.

Motionärerna har i år dragit in inte
bara LKAB utan också Statens skogsindustrier
i resonemanget och i anslutning
till TCO:s yttrande förra året
hävdat att samma grunder som kan
åberopas för ett överförande av LKABaktierna
till enskilda småsparare också
kan anföras för spridning av aktierna i
ett företag sådant som AB Statens skogsindustrier.
Det är svårt att se vilka allvarliga
invändningar man skulle kunna
resa mot en sådan utvidgning av förslaget.

Jag förstår mycket väl att man här
kan anföra rena principargument. Man
kan säga att man önskar en utvidgning
av statsmakternas inflytande över industrien
och företagarna. Man vill successivt
och försiktigt genomföra socialiseringsåtgärder.
Har man den uppfattningen,
då är man naturligtvis motståndare
till varje försök att återföra
dessa företag till enskilda innehavare
— även om dessa innehavare skulle
vara småsparare.

Jag undrar emellertid om det inte
finns en praktisk frågeställning som
man i detta sammanhang också bör
hålla i minnet. Jag tänker på det som
jag i början av detta korta inlägg citerade
från Sparbanksföreningens och
Sparfrämjandets yttrande. Problemet
om statens kapitalförsörjning är för närvarande
utomordentligt besvärligt. Staten
har stora kapitalbehov och har
svårt alt finna källor, från vilka man
kan tillgodose detta kapitalbehov. Staten
har i en del lägen rent av svårt att
placera sina obligationslån på marknaden,
någonting som också inverkat på
ränteläget. Om man från statens sida
skulle gå över till ett aktieutbud av
denna typ, tyder mycket på att detta,
alldeles oavsett de principella synpunkterna,
skulle ha det praktiska värdet

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13 159

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

att man därigenom i väsentlig grad lättade
på de kapitalförsörjningssvårigheter
som staten för närvarande möter.
Ur den synpunkten förefaller det mig
som om vi i denna församling där man
ändå i allmänhet inte är så speciellt
ideologiskt inställd utan snarare anstränger
sig att se praktiskt på problemen,
skulle ha anledning att se mera
positivt på detta förslag än vad statsutskottet
gjort.

Har man denna syn på frågan är det
också omöjligt att nöja sig med att —
som det föreslås i den andra reservationen
— överlämna saken till utredning
av kommittén för de statliga företagsformerna.
Jag har den största respekt
för denna kommitté och förmodar,
att vi senare under debatten kan få höra
någonting från en medlem av kommittén
som samtidigt är medlem av denna
kammare. Hur stor aktning jag än hyser
för kommittén är jag dock inte alldeles
övertygad om att den är det bästa instrumentet
för att snabbt få fram ett
positivt beslut i företagsorganisatoriska
frågor. De erfarenheter man hittills haft
här tyder på att kommitténs förslag
inte för fram till så snabba åtgärder. Om
det förehåller sig så att den av motionärerna
föreslagna åtgärden är av betydelse
inte endast ur principiella synpunkter
ulan också med hänsyn till det
läge som just nu råder på kapitalmarknaden,
då kan man icke nöja sig med
en utredning utan då måste man företa
konkreta åtgärder inom den närmaste
tiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1 av fröken Andersson
m. fl.

Herr N1HLFORS (fp):

Herr talman! Herr Heckscher framhöll
i sitt inlägg, att denna kammare
mera sällan ägnade sig åt ideologiska
spekulationer utan såg ganska praktiskt
på frågor av det slag som här har
aktualiserats från högerhåll. Jag tror

att man i mångt och mycket kan instämma
med honom. Men då bör man
tillägga att denna kammare — lika väl
som första kammaren — har benägenheten
att inte gärna vilja förhasta sig
genom att fatta beslut utan närmare utredning
— särskilt beslut som är av så
revolutionerande art som det som här
har framlagts i de av statsutskottet behandlade
motionerna. Jag tror alltså att
kammaren snarare borde, om den har
intresse för en sådan här utveckling, ansluta
sig till reservationen nr 2, som
lagts fram av herr Ohlon m. fl. Reservanterna
anser där att frågan — efter
vad som framkommit vid remissbehandlingen
förra året, som onekligen var vittomfattande
— är av den betydelsen, att
den borde närmare prövas.

Herr Heckscher påpekade att 1953
års utredning om de statliga företagsformerna
kanske inte i första hand hade
till uppgift att ta sig an sådana
problem som nu är aktuella, utan att
den också hade, liksom alla statliga
kommittéer, benägenheten att inte arbeta
så snabbt, och tidsnöd vore nu för
handen.

Trots att jag har klart för mig att de
svenska statsfinanserna är i trångmål
tror jag, att man i alla fall måste hålla
på att man behöver pröva denna fråga
ganska grundligt. Man har då, trots allt,
närmast denna kommitté att lägga det
arbetet på. Så vitt jag vet har kommittén
för några år sedan, via Kungl. Maj:t,
fått sig anförtrott uppdraget att titta på
denna sak. När nu frågan i år åter aktualiserats
tycker jag, att man direkt
kunde hemställa hos Kungl. Maj:t alt
förslaget blir föremål för prövning i hela
dess vidd.

Herr Heckscher refererade ganska utförligt
TCO:s yttrande. Detta yttrande
är faktiskt i sin kläm — vilket bör påpekas
— i stort sett likalydande med
det nu framlagda förslaget under reservation
nr 2. Herr Heckscher ansåg
att detta yttrande borde ha påverkat ut -

160 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

skottets majoritet, som kunde tänkas vara
misstänksam mot yttranden som
kom från — som jag tror han yttrade
sig — mera kapitalistiska remissinstanser.

Det är enligt min uppfattning beklagligt
att denna mycket intressanta fråga,
som jag nu inte vill ta någon definitiv
ställning till och som just genom herr
Heckscher och motionärerna nu drivits
till sin spets, inte kan bli föremål för en
så allsidig utredning som den kan anses
vara värd. Med dessa ord vill jag, herr
talman, endast yrka bifall till reservation
nr 2.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Heckscher började
sitt anförande med att hänvisa till
de remissvar som kom in förra året, då
vi behandlade i stort sett samma ärende.
Jag tror att det tjänar tämligen litet
till att här åberopa vad som har sagts
i olika remissvar. Jag skall villigt erkänna,
att vi bär gjort i statsutskottets
utlåtande på samma sätt som man har
gjort i reservationen. När det passar oss
att åberopa statskontoret, gör vi det —
i allmänhet passar det herr Heckscher
bäst att åberopa den institutionen —
och när det passar herr Heckscher att
i sin tur åberopa KF, gör han det — i
andra fall gör vi detsamma. Jag vet inte
om detta egentligen ger så mycket.

Jag skall villigt hålla med herr Heckscher
om att detta kan vara en stor
ideologisk fråga, och kärnpunkten ligger
väl i hur vi på olika håll ser rent
ideologiskt på denna sak.

Jag vill erinra om att då frågan om
att staten skulle inlösa TGO-andelen av
LKAB-aktierna kom upp för tre eller
fyra år sedan, var främst de rent sociala
aspekterna avgörande. Man menade då
att anledningen till att staten borde
skaffa sig det avgörande inflytandet i
bolaget, som låg på TGO-sidan, var att
malmtillgångarnas varaktighet i tiden
var begränsad. Man var medveten om

att statsmakterna ändå i en framtid
skulle få ta det sociala ansvaret för de
gruvsamhällen som har byggts upp i
Norrbotten.

I den motion som vi nu har före till
behandling har högern återkommit till
kravet på att staten skall sälja den från
TGO förvärvade aktieposten i LKAB,
men yrkandet har utvidgats till att avse
även aktierna i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier.

Vad det gäller LKAB-aktierna har
väl egentligen inte någonting nytt hänt
sedan maj månad i fjol. Möjligen har
man en något fylligare motivering i
högermotionen i år än man hade i fjol.
Jag vill emellertid här peka på en liten
egendomlighet i motionen. Då det gäller
Aktiebolaget Statens skogsindustrier innebär
yrkandet, såvitt jag kan begripa,
att företaget skall helt privatiseras genom
att samtliga aktier i ASSI skall
överföras i enskild ägo. När det gäller
Malmbolaget inskränker sig däremot
högerns yrkande till att avse den tidigare
TGO-andelen i bolaget. Det måste,
om jag har tolkat saken rätt, innebära
att även högern accepterar att staten bibehåller
ett avgörande inflytande i
LKAB. Jag skulle då vilja fråga, vart
det motiv för en försäljning tar vägen
som skulle ligga i att det enskilda inflytandet
säkerställer ekonomisk demokrati.
Detsamma gäller det något dunkla
resonemang som förs i motionen om
spridning av äganderätten.

Jag skall inte här upprepa vad som sades
i fjol om denna spridning av äganderätten.
Låt mig bara deklarera, att det
åtminstone för mig står tämligen klart
att man knappast kan komma längre
i fråga om spridning av äganderätten,
än om samtliga medborgare i landet gemensamt
äger ett företag, .lag vet inte
om herr Heckscher menar att det skulle
innebära en större spridning av äganderätten,
om vissa av de medborgare
som äger en andel i LKAB skulle tvingas
sälja den till vissa andra medborgare.

Onsdagen den 3 december 1958 fm. Nr B13 161

Försäljning till privatpersoner av aktier

i LKAB

Jag vet mycket väl att högerns talesmän
nu invänder, att ett sådant kollektivt
ägande inte medför någon känsla
av medbestämmanderätt inom företaget.
Det kan måhända vara riktigt — det är
väl beroende på vilken samhällssyn
man omfattar. Jag förstår mycket väl
att exempelvis herr Heckscher inte tycker
att det är någonting värt att gemensamt
med hela det övriga svenska
folket äga ett företag, men jag förnekar
att känslan av medbestämmanderätt
skulle vara större hos varje enskild innehavare
av en eller ett par aktier i ett
bolag, där aktierna är spridda på kanske
några tusen innehavare. Sådana företag
finns redan, också här i landet,
men har denna spridning medfört någon
medbestämmanderätt för dessa små
enskilda aktieägare? Nej, herr Heckscher,
makten ligger i regel hos någon
minoritetsgrupp, som vid bolagsstämman
lyckas uppdriva högsta röstetalet
och som år från år håller samman och
genom införskaffande av fullmakter bestämmer
på bolagsstämman.

Jag vill sedan, herr talman, rent allmänt
säga att jag inte tror att aktiebolagsformen
i och för sig har visat att den
fört med sig någon påtaglig demokratisering
av ekonomisk makt eller att den
har skapat någon känsla av bestämmanderätt
inom företagen hos de små aktieägarna.
Vad däremot gäller de statliga
företagen finns ändå en positiv sida,
herr Heckscher, och det är att statens
innehav av dessa aktier garanterar
att det är nationella och icke gruppintressen
som kommer att vara bestämmande
för företagens utveckling.

Hur har det då varit i dessa avseenden
tidigare, i varje fall på den norrländska
skogsindustriens område? Jag
tror inte att man här egentligen behöver
mer än ställa frågan. Andra talare
kommer kanhända att ta upp saken ytterligare,
men jag skulle vilja rekommendera
motionärerna att fråga befolkningen
i Norrbotten om de vill vara med
11 —Andra kammarens protokoll 1958.

i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och

på att återgå till den — jag höll på att
säga ordning men det heter väl rättare
sagt oordning — som var rådande före
tillkomsten av Aktiebolaget Statens
skogsindustrier. När den norrländska
träkapitalismen hade seglat denna företagsamhet
i kvav, passade det att staten
skulle ingripa och rädda en fortsatt
företagsamhet. Nu när staten har lyckats
skapa ett starkt och konkurrenskraftigt
företag, tycker högern att det
är lämpligt att återföra detta företag
till privat ägo. Jag tror att i varje fall
norrbottningarna ber Gud bevara sig
för den Hjalmarsonska företagspolitiken.

Låt mig sedan, herr talman, övergå
till att säga några ord om det ifrågasatta
förfaringssättet vid försäljning av
dessa aktier. Man yrkar i motionen och
i reservationen, att priset skall fastställas
av en därtill utsedd värderingsnämnd.
Den nämnden kommer inte att
få det lätt, i varje fall inte då det gäller
LKAB-aktierna, men jag tror inte heller
att det blir lätt beträffande aktierna
i ASSI, även om det kanhända därvidlag
är något lättare att komma fram till
en »riktig» värdering.

Vad gäller LKAB:s aktier skulle dessa
på grund av företagets struktur bli föremål
för starkt skiftande värderingar.
Detta beror på att malmhanteringen är
en ytterligt konjunkturkänslig näringsgren,
men det kanske i ännu högre
grad skulle bli beroende av att företagets
egen utveckling kan komma att betinga
olika utdelningspolitik under olika
perioder. De av statsutskottets ledamöter,
som deltog i resan upp till malmfälten
i våras, erinrar sig säkert det
mycket omfattande investeringsprogram,
som företagsledningen presenterade
och som man ansåg vara nödvändigt
att genomföra under de närmaste
It)—15 åren. Det gällde att igångsätta
brytning av malm i nya gruvor i Norrbotten
men också att få fram en ökad
produktion i redan befintliga gruvor.

Nr II ItI

162 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

Härigenom skulle möjligheter öppnas
till en väsentlig ökning av den totala
malmproduktionen. Det är då uppenbart
att företagets kapitalbehov blir
stort under den tid dessa investeringar
skall genomföras, och det blir kanhända
nödvändigt att fondera eller upplåna
mycket stora belopp.

Under en avsevärd tid framåt måste
alltså aktieägarna mot sitt intresse av
att ta ut en hög utdelning väga angelägenheten
av att hålla investeringarna
uppe och stärka företagets likvida ställning.
Om det utifrån den bedömning
man i dag kan göra finns anledning att
anta, att utdelningarna från LKAB under
avsevärd tid framåt kommer att bli
goda, på längre sikt kanske t. o. m.
mycket stora, men ytterligare ett steg
framåt i tiden — beroende på att malmtillgångarna
eventuellt tryter — låga
eller inga alls, till vilket pris skall man
i så fall nu sälja aktierna. Finns det anledning
att tro att sparare i dag är villiga
att betala ett överpris i förhållande
till de närmaste årens utdelningar
med förhoppning om att man skall få
kompensation i en oviss framtid? Kan
man förutsätta att eventuella aktieköpare
skulle kunna bedöma utvecklingen
eller att ens en värderingsnämnd
skulle kunna göra det? Eller menar man
att staten skall sälja aktierna billigt
trots att man vet, att deras något mera
långfristiga värde är betydligt större?

Ja, herr talman, jag har velat anföra
detta för att i någon mån belysa orimligheten
i att sälja aktier av vilket slag
det vara må efter något slags värderingsförf
arande. Värderingsnämnden
skulle då behöva ha förmåga att i förväg
förutse inte bara marknadsutvecklingen
utan också hur företagspolitiken
i avseende på frågor om investeringar,
avskrivningar, fondering, upplåning och
utdelning skulle komma att gestalta sig.

Jag vill sedan övergå till att säga ett
par ord om den med 2) betecknade reservationen,
vari yrkas att frågan skall

hänskjutas till prövning av 1953 års utredning
angående de statliga företagsformerna.

Jag anser för min del att utredningen
är oförhindrad att ta upp det problemet.
Ja, man kan t. o. m. säga att det
åligger utredningen att göra det. Och
då har vi, som står för utskottsmajoritetens
skrivning, ansett att anledning
saknas att på nytt komma med påpekandet
att frågan skall hänskjutas till denna
utredning.

Jag är ingalunda — och jag vill sluta
med detta — motståndare till strävandena
att åstadkomma en omfördelning
av aktieägandet i samhället och en
omfördelning av äganderätten till produktionsmedlen.
Om högern vill vara
med om att utvidga frågeställningen
dithän och undersöka hur vi skall komma
till rätta med den som jag ser det
mycket stora fara som ligger i att den
ekonomiska makten i vårt samhälle är
koncentrerad till ett fåtal förmögenhetsägare,
och om högern vill vidta åtgärder
för att späda ut maktkoncentrationen
inom näringslivet, så skall jag villigt
ansluta mig till dessa strävanden.
Jag tror emellertid inte att vi någonsin
får uppleva att högern föreslår åtgärder,
som på samma sätt som i detta fall
tvingar aktieägare med absolut dominans
inom en rad svenska företag att
sälja sina aktier. Det skulle annars vara
ganska naturligt, om man ville åstadkomma
en spridning av äganderätten.
Jag tror som sagt inte att vi någonsin
får uppleva det.

Här syftar man inte till något annat
än att överföra statens aktier i enskilda
kapitalägares händer. Från högerns sida
försöker man visserligen göra gällande,
att vi ju kan ordna med spärrar,
så att vi inte får någon koncentration
av aktierna på ett fåtal händer, men
jag vill då fråga: Hur skulle det vara
möjligt att sätta upp sådana spärrar? Vi
kan väl inte förhindra människor som
skaffat sig dessa aktier att sälja dem

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13 163

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

igen. Hur tänker man sig på högerhåll
att vi där skall förfara?

Det kunde finnas mycket att tillägga
i denna fråga, men enligt min mening
är läget i dag detsamma som då vi senast
behandlade detta spörsmål, och
jag har därför inte funnit skäl föreligga
att inta någon annan ståndpunkt än
då.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
gjorde gällande att man åberopar
statskontoret bara när det passar, inte
annars. Det var en bekännelse från herr
Gustafssons sida som jag är mycket
tacksam för och som jag skall komma
ihåg för framtiden.

I detta speciella fall passar det emellertid
inte bra för någondera sidan att
åberopa statskontorets yttrande, ty det
är så fram och tillbaka att man över
huvud taget knappast vet vad det höga
ämbetsverket avser. Det är förmodligen
därför att denna typ av frågor inte hör
till de saker som särskilt faller inom
ramen för statskontorets erfarenheter
och bedömningsförmåga.

Sedan frågade herr Gustafsson i
Stockholm varför man beträffande
LKAB tänkt sig att endast delvis överföra
aktierna i enskild ägo, medan man
för Statens skogsindustrier skulle göra
det fullständigt. Om herr Gustafsson
med det menar att vi bör gå längre och
även när det gäller LKAB överföra aktierna
helt och hållet i privat ägo, så
kan vi givetvis överväga den saken och
återkomma i motion till nästa års riksdag.
Annars är det väl så, att det sedan
mycket lång tid tillbaka har ansetts
att gruvorna i Norrbotten är av sådan
karaktär, att ett visst statligt inflytande
där är påkallat, och vi har inte vågat
hoppas alt man i den delen nu skul -

le vilja gå längre än man tidigare gjort
under långa tider.

Herr Gustafsson i Stockholm var också
inne på frågan om svårigheten att
värdera LKAB-aktierna med tanke på
att det gäller tillgångar som så småningom
kommer att uttömmas. Jag återkommer
till mitt gamla exempel nämligen
Boliden. Bolidens gruvor har till
stor del mycket kortare livslängd än
man kan vänta i fråga om norrbottengruvorna,
och där går det utmärkt att
engagera enskilt kapital. I själva verket
är det nog så att LKAB-gruvornas återstående
livslängd är så stor, att detta
problem inte har särskilt stor aktualitet.

Tiden tillåter mig inte att gå in på
de ideologiska resonemang som herr
Gustafsson därutöver tog upp. Låt mig
bara säga en enda sak i detta sammanhang.
Herr Gustafsson sade att han kunde
förstå, att jag inte hade någon känsla
av medbestämmanderätt, om det skulle
vara fråga om att gemensamt med det
svenska folket i övrigt äga ett företag.
Jag vet inte vad herr Gustafsson egentligen
har för grund att tro vare sig det
ena eller det andra i detta avseende,
men så mycket är i alla fall klart att någon
särskild känsla för äganderätt kan
herr Gustafsson inte vänta sig att jag
och de som tänker lika med mig kan ha,
när äganderätten helt och hållet utövas
av statssekreteraren i finansdepartementet.
Det förefaller mig vara en ganska
egendomlig form för spridning av
äganderätt och inflytande.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag biträder utskottets
förslag, men jag har fogat en blank reservation
till dess utlåtande för att anföra
några synpunkter här i kammaren
i anledning av motiveringen.

I motionen, som högern har ingivit,
talas om angelägenheten av att det enskilda
ägandet får en bred fördelning
och kritiseras det offentliga ägandet.

164 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Försäljning till privatpersoner av aktier i

i LKAB

Det är ju ändå så att vi till en avgörande
del är ett arbetande folk och
bara till en mindre del ett aktieägande
folk. Jag vill inte anföra detta i polemiskt
syfte. Jag förstår att det finns
företrädare för den aktieägande delen
av befolkningen här i riksdagen. Det är
helt naturligt. Då är det också helt naturligt
att man ser på frågan även ur
en annan synpunkt.

Denna fråga hör enligt mitt sätt att
se på ett alldeles speciellt sätt samman
med människans rätt till arbete. Ur den
anställdes synvinkel kan det tyckas vara
egalt, om arbetsgivaren är enskild eller
offentlig, huvudsaken är att man får sin
lön. Men det finns även något som heter
trygghet i anställningen, och jag tror att
där väljer man den arbetsgivare som
ger den större tryggheten. Det sägs i
motionen att delägarskap i statliga företag
inte ger någon samarbets- eller solidaritetskänsla
gentemot företagen. Staten-ägaren
uppfattas där närmast som
den överhet över vars beslut medborgarna
inte har något reellt inflytande.
Detta är ett påstående som är nära nog
oförsynt i sin utformning och utan verklighetsunderlag.
Finns det några som
slår sådan vakt om sitt företag som
exempelvis sågverksarbetarna vid Statens
skogsindustriers anläggningar eller
tjänstemännen och arbetarna vid Norrbottens
järnverk?

Jag har ett ännu färskare exempel.
Jag var förra söndagen i Korpilombolo
och träffade en del skogsarbetare. De
skogsarbetare som regelmässigt arbetat
åt domänverket hade arbete även nu,
och det var inget fel på dessa arbetares
samarbets- och solidaritetskänsla gentemot
domänverket. Det var i påtaglig
grad tvärtom så, att de kände sympati
för sin arbetsgivare, som trots det kärva
läget på arbetsmarknaden ordnade arbete
åt dem som under goda år stått till
verkets disposition.

Där fanns också andra skogsarbetare,
som brukat arbeta åt bolag och andra

Aktiebolaget Statens skogsindustrier och

enskilda, och dessa arbetare var nu arbetslösa.
Mot vilken företagare skulle
dessa skogsarbetare hysa samarbets- och
solidaritetskänslor? Själva påstod de,
att de inte hade något lämpligt objekt
för närvarande för dylika känslor. Nu
undrar jag om motionärerna kan dela
de arbetslösa skogsarbetarnas syn på
detta delproblem.

Vi finner i dag att de arbetslösa sätter
sitt hopp till staten, och det gör företagarna
också i hög grad. I en arbetslöshetskris
borde bolagen visa, att de
är överlägsna exempelvis domänverket
som arbetsgivare. Varför gör de inte
det? Helt enkelt därför att de inte kan
det. Vad beträffar sågverksindustrien
och järnförädlingen, så byggdes den
statliga företagsamheten i Norrbotten på
ruiner efter enskilda företag som blivit
raserade. Detta säger oss tillräckligt i
detta sammanhang.

Vi skall komma ihåg att den statliga
företagsamheten haft ett mycket väsentligt
syfte, nämligen att ge folk arbete.
Det var detta sociala motiv som på sin
tid påverkade exempelvis högermän från
Norrbotten att tillsammans med andra
resa krav på att staten skulle bli företagare
i Norrbotten. När O. W. Lövgren
för 30 år sedan motionerade om att verksamheten
vid Sandviks sågverk på Seskarö
skulle övertas av staten, sedan den
enskilde företagaren lagt ned driften,
så blev högermannen Grapenson medmotionär.
Och i statsutskottet var biskop
Bergqvist en framträdande talesman
för att staten skulle bli företagare
där uppe. Det är sant att högern som
parti mycket hårt bekämpade förslaget
att staten skulle bli företagare inom träindustrien.
Man hade då liksom i dag
sina principer. Dessa principer underkände
biskop Bergqvist, när han drastiskt
förklarade att man tolererar ingen
annan verksamhet än tuberkulosens i
Norrbotten.

Även högern måste i dag erkänna att
det var tur att inte högerns stockholms -

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13 165

Försäljning till privatpersoner av aktier i

i LKAB

linje vann för 30 år sedan. Hur skulle
det ha sett ut där uppe nu, om nejsägarna
hade vunnit? Vi kanske inte hade
haft någon industri, men vi skulle ha
haft Bodens fästning, måhända hade vi
haft det befästa fattighuset inom våra
gränser just vid gränsbygden, som är
nationens fönster utåt.

Låt mig i detta sammanhang få hylla
Ernst Trygger, som i första kammaren
fronderade mot högern och framhöll att
det vore en fosterländsk plikt för staten
att sätta i gång sågverken, så att människorna
fick arbete. Han kunde inte
komma ifrån, att samhället hade skyldighet
att bekämpa arbetslöshet även
med effektivare metoder än med tillhjälp
av makadamslagning.

Det har i det förgångna funnits även
högermän och många liberaler som av
sociala skäl ställt sig bakom den statliga
trävaruhanteringen i norr. Trygger gjorde
det och biskop Bergqvist var en trägen
praktisk socialist inom det egna
stiftet. Och han har en hel del efterföljare
inom partiet i Norrbotten, men
tyvärr hörs inte deras röster här i riksdagen.
Vad skall en stackars socialdemokrat
svara, när han attackeras av
högermän i Tornedalen, som vill att staten
i stor skala skall börja industrialisera
denna landsdel? Där råder en mycket
omfattande arbetslöshet. Jag är enig
med de lokala högermännen om att någonting
måste göras. Det vore intressant
att veta vilket besked exempelvis herr
Heckscher skulle ge dessa sina socialiseringsivrande
partivänner. Det vore värdefullt,
om man kunde åstadkomma en
sådan kompromiss, att LKAB, ASSI och
NJA fick arbetsro och kunde utvecklas
vidare samt att det enskilda kapitalet,
som nu trängtar efter att komma upp
till Norrbotten, sökte andra verksamhetsområden
just i Norrbotten. Vi måste
nämligen där uppe inom ungefär tio år
skapa nya arbetsplatser för 25 000 människor,
som kommer upp i arbetsför
ålder utan att veta var de kan få sysscl -

Aktiebolaget Statens skogsindustrier och

sättning. Här har det enskilda näringslivet
rika tillfällen att förekomma statlig
företagsamhet. Men det skall också
sägas, att om det enskilda näringslivet
inte tar sin chans, så tvingas staten av
sociala skäl att utveckla sin verksamhet
i norr.

Man accepterar i dag socialförsäkringarna,
och man accepterar beredskapsarbetena.
Man är med andra ord
med om att på bästa sätt söka rädda
folk som råkat ut för arbetslöshetens
skeppshaveri. Men än så länge vill man
inte vara med om att söka förebygga
själva olyckan. Jag tror att det vore
klokt om man inför den väldiga utveckling
som förestår i automationens och
atomkraftens tidsålder skulle överge förlegade
principer. Jag vill också säga,
att om det enskilda kapitalet, som hittills
inte gärna låtit sig investeras i
Norrbotten, trots att det många gånger
hämtats från denna landsända, vill komma
dit, så är vi beredda att underlätta
dess verksamhet genom att peka på
objekt lämpade för investeringsverksamhet.
Man kan diskutera även andra
hjälpande åtgärder. Låt oss vara odogmatiska.

Däremot skulle jag bestämt vilja avråda
från att avhända staten äganderätten
till ASSI. Det vore ytterst vanskligt,
om en sådan åtgärd skulle leda till
det som skedde under 1920-talet, nämligen
till nedläggande av driften. Vi
minns också det privatägda järnverket
i Luleå, som gick med vinst och gav
200 man arbete men som ändå nedlades
och omsider försåldes som skrot. Vi i
Norrbotten är chockskadade, och därför
tar vi kanske högermotionen allvarligare
än vad som är motiverat.

Motionärerna gillar inte det offentliga
ägandet. Samhällets äganderätt i Norrland
går tillbaka till Gustav Vasa, som
föreskrev att »alla sådana ägor, som
obyggda ligga, höra Gud, Konungen och
Sveriges krona till ocli ingen annan».
I detta stadgande har vi grunden till det

166 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

norrländska skogsregalet, som gör det
möjligt exempelvis för domänverket att
driva avverkningar i våra skogar. Gustav
Vasa var väl inte organiserad i högerpartiet
och kunde därför se mer odogmatiskt
på det offentliga ägandet.

Sedan hade vi ett skede då de bestämmande
i landet betraktade det offentliga
ägandet som helt av ondo. Staten
gav bort sin egendom i mycket stor utsträckning
och har understött industrierna
genom vidlyftiga skogsöverlåtelser,
som ännu i dag verkar som statssubventioner.
Vi behöver bara tänka på rekognitionsskogarna.
Jag tror att man skall
se lugnt på staten som ägare och framför
allt inse de förpliktelser staten har
mot medborgarna bl. a. för att ge dem
arbete och utkomst.

En försäljning av aktierna i malmbolaget
skulle kunna bli en utomordentligt
dålig affär för staten. Det är bl. a.
denna synpunkt som gör att man inte
kan acceptera motionärernas tal om det
offentliga ägandet. Vi lever under svåra
sysselsättningsförhållanden, och det enskilda
kapitalet bör inte ha någon svårighet
att finna verksamhetsområden,
även om staten förblir ägare till de företag
vi nu diskuterar.

Efter dessa reflexioner ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru Jäderberg (s) instämde häri.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är ett intressant
psykologiskt aktstycke som högerpartiet
lagt fram. Det vill med sitt förslag
»utrota fördomar, som inte längre har
någon reell bakgrund». De knyter an till
en tysk ideologi, utvecklad av bland
andra herr Adenauer med hans Volksaktien.
Man nämner i förbigående också
ett litet experiment i Österrike. Det är
stora problem man drar upp. En del av
dem får vi väl vänta med till kvällens
debatt.

Man talar om »ekonomisk demokrati».
Man vill »förvandla abstrakta formuleringar
till praktisk verklighet». Man vill
»decentraliserad äganderätt» och säger
att en spridning av ägandet är detsamma
som en strävan till utjämning.

Om man, som herr Heckscher säger
sig vilja göra, ser praktiskt på det hela,
kan vi stanna vid den punkt i motionen,
där det sägs att »Människorna står
inför avgörandet om hur de skall disponera
sina ökade arbetsförtjänster» (sid.
6 i motionen). Nu kommer alltså högern
med sitt förslag om hur människorna
skall klara av sina ökade förtjänster.
Man vill under innevarande budgetår
sälja statliga företag till dem. Det skall
alltså ske redan kommande vår enligt
högerns förslag.

Men det stämmer knappasi, det som
högern här skriver, att människorna
då kommer att stå inför avgörandet av
hur de skall disponera sina ökade arbetsförtjänster.
Eller skall vi våga ta det
som ett löfte från Arbetsgivareföreningen
via högerpartiet? Det finns nog skäl
att vara mer pessimistisk än högern ger
sig sken av att vara i sin motion. Och
högern räknar nog inte heller med det:
de skall försöka sälja ut företagen ändå.

Högern vill ställa ASSI på jämställd
fot med de privata företagen. I så fall
borde man ju göra det möjligt för ASSI
att få flytta över pengar från skogen
till skogsindustrien, precis som man gör
i de privata bolagen. Men det är inte
tillåtet från domänverket till ASSI. Motionen
kanske kan tas som ett uttryck
för att man vill göra en sådan överföring
av pengar möjlig.

Så vill högern också minska »antalet
statsanställda». Det vill man göra genom
att sälja aktiebolagen. Aktiebolagens folk
är icke att betrakta som statsanställda i
den mening man i vanliga fall lägger i
det ordet med hänsyn till löner, pensioner
och sådana förmåner. Däremot är
de som är anställda i affärsverken
»statsanställda». Om man har affärs -

Onsdagen den 3 december 1958 fm* Nr B13 167

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

verken kvar bringar man inte ner antalet
statsanställda. Vill man göra det,
skall man i stället göra affärsverken till
aktiebolag.

Det är ett par frågor som det är nödvändigt
att vi får några upplysningar
om från högerns sida för att kunna
veta vad det är de avser. På sid. 12 i
motionen säger man, att man vill sälja
»AB Statens skogsindustrier samt — vad
gäller stamaktierna — LKAB». Vad
är stamaktierna i LKAB? Det vore intressant
att få veta det. Räknar man
före den 1 oktober förra året, så var det
halva aktiekapitalet. Den andra hälften
var preferensaktier, som staten redan
ägde. I så fall är det alltså hälften av
aktiekapitalet man skall sälja. Vid det
tillfället fanns ett aktiekapital på 110
miljoner kronor. De 55 miljoner som
var stamaktier skall alltså säljas för fyra
gånger sitt nominella värde, d. v. s. för
220 miljoner kronor. Dessa 220 miljoner
gav det året en utdelning på närmare 75
miljoner kronor, vilket är ca 30 procent
på pengarna. Är det det ni avser? Det
kan väl inte vara så illa, att ni menar att
man skall sälja aktierna till ett sådant
pris att de ger 30 procents utdelning. Ni
säger visserligen, att det skulle »vara
en lämplig placeringsform» att få teckna
aktier, och jag kan förstå, att det skulle
vara en favör att få 30 procents utdelning.

Ni menar kanske läget efter den 1
oktober 1957, när aktiekapitalet höjdes
till 500 miljoner kronor? Då värderar
ni alltså aktierna till fyra gånger 500
miljoner, d. v. s. 2 miljarder kronor.
Då blir utdelningen mellan 8,5 och 9
procent. Om det är det ni avser, är det
inte halva aktiekapitalet utan hela, ni
avser, eftersom det inte finns något annat
än stamaktier efter den 1 oktober.
Jag vore tacksam om ni ville bestämma
vilken tidpunkt ni lägger till grund för
era beräkningar, så att vi får veta vad
de rör sig om.

Folkpartiets förslag finns det ingen

anledning att säga något om. Man kan
naturligtvis hänskjuta denna fråga till
1953 års utredning om de statliga företagsformerna.
Dit har tidigare gått ett
liknande från herr Hjalmarsons sida.
Att skicka över saken en gång till, vet
jag inte om det finns anledning att göra.
Det kan inte ha någon reell betydelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Vad gäller den här värderingsfrågan,
som uppenbarligen gått
herr Hagnell djupt till sinnes, framgår
det ju alldeles tydligt, att vad vi önskar
är en affärsmässig värdering av aktierna,
utförd på det sätt vi nämnt i reservationen.
Om det är den enda svårigheten
för herr Hagnell och oss att komma
överens och om högern kan påräkna
hans stöd för försäljningen från den
stund vi kan komma överens om hur
värderingen skall gå till, så tror jag inte
att det behöver uppstå några större meningsskiljaktigheter
oss emellan.

Vad beträffar den fråga som herr
Lassinantti tog upp, att man i Norrbotten
är rädd för att ett privatägt ASSI
skulle komma att nedlägga driften, så
får jag säga att jag hoppas, att inte Aktiebolaget
Statens skogsindustrier är ett så
dåligt företag, att driften skulle behöva
nedläggas omedelbart, om det överfördes
i enskild ägo. Det förefaller mig i
så fall vara ett dåligt betyg åt företagsledningen,
om den inte kan klara sig annat
än om företaget står under statens
beskydd.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte bara det
att högern har formulerat värderingsfrågan
mycket oklart, utan det gäller
också frågan om vilka aktier som skall
säljas ur företaget. Menar ni att hela
företaget skall säljas, d. v. s. hela stamaktiekapitalet,
som ni talar om? Om ni
inte gör det, bör ni ändra vad ni skrivit

168 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Försäljning till privatpersoner av aktier

i LKAB

i motionen. Det kunde ni för övrigt också
göra på en annan punkt. Ni säger
nämligen, att aktierna bör åsättas ett
pris av 100 kronor med ett nominellt
värde av 25 kronor. »Preciseringen av
försäljningspriset bör emellertid i fråga
om ASSI fastställas genom en därtill
utsedd nämnd.» Det betyder att den inte
skall verkställas genom en nämnd, när
det gäller LKAB. Men i klämmen säger
ni, att LKAB:s aktier skall värderas av
en nämnd. Ni har kanske menat motsatsen
mot vad ni skriver? Det borde kanske
ha stått att »Preciseringen av försäljningspriset
bör emellertid liksom i
fråga om ASSI fastställas genom en därtill
utsedd nämnd». Ni avser emellertid
ett riktpris av 100 kronor och vill sedan
diskutera detaljerna.

Det vore emellertid intressant att få
veta vad det är ni vill sälja.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Från vissa håll har det
sagts, att ASSI skulle vara ett sådant
företag, att det egentligen inte har något
existensberättigande. Det råder tydligen
delade meningar på den punkten.
Jag är mycket angelägen att betyga, att
ASSI är ett utomordentligt välskött företag.
Men ser vi återigen litet på dess
förhistoria, så visar det sig, att det
fanns mycket mäktiga ekonomiska intressen
som bedömde saken så, att det
inte fanns förutsättningar för en träförädlingsindustri
i Norrbotten. Om dessa
krafter skulle återfå herraväldet,
skulle det självfallet stunda mörka tider
för dem där uppe som är knutna till
trävaruhanteringen. Vi menar alltså,
att risken är för stor. Vi litar inte på
högern.

Vad sedan beträffar det gamla järnverket
i Luleå gick det med vinst, men
det nedlades därför att verksamheten
där stred mot vissa intressen hos inflytelserika
kretsar här i Mellansverige.

Men varför ta hand om bara ASSI?
Ta hand om Tornedalen! Det måste bli

i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och

fråga om stora investeringar där. Kan
vi inte göra den kompromissen att vi
föreslår, att Tornedalsutredningen remitteras
till högerns rikskansli. Då visar
högern vad man kan göra för att ta
hand om en socialt miserabel landsända.
Sedan kan vi göra mycket värdefulla
jämförelser mellan statlig och enskild
företagsamhet.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Man kan fråga sig, varför
Statens skogsindustriers aktier i dagens
läge inte bör försäljas till enskilda.
Hänger det möjligen samman med att
företaget är misskött och så att säga har
ett annat innehåll än dess ansikte utåt
ger vid handen? Det är nog inte på det
sättet. ASSI är mycket välskött och har
blivit ett storföretag under den ledning
bolaget haft. Om detta beror på statens
initiativ eller på ledningens initiativ
skall jag låta vara osagt. Jag skulle tro
att det i mycket hög grad beror på den
ledning som ASSI haft under de gångna
åren och naturligtvis även på det kapital,
som staten många gånger givetvis
motvilligt men dock har släppt till.

Men vad vi är rädda för i Norrbotten
— jag är själv bosatt i just det distrikt
där ASSI arbetar — är att man skall
göra skogsindustrien i Norrbotten till ett
spekulationsobjekt för enskilt kapital.
Våra erfarenheter från gångna tider,
från 1890-talet och fram till 1920-talet,
är av den beskaffenheten, att vi hellre
som nu ser företaget i statens regi än
nödgas motse en ny guldålder på grund
av det privata initiativ, som skulle kunna
skapas genom en aktieteckning enligt
det mönster, som herr Heckscher
nyss skisserade.

Jag har inte därmed sagt, att jag på
något sätt är misstrogen mot herr Heckscher
och hans inställning till ASSI,
men jag tror att den dag aktierna släpptes
ut på börsmarknaden skulle inte herr
Heckschers tro på utvecklingen visa sig
vara det slutgiltiga och rätta i denna

Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Nr B 13 169

Försäljning till privatpersoner av aktier i
i LKAB

sak. Det är möjligt att aktierna då skulle
komma att rulla och hamna i sådana
händer, där de befann sig den gången
den norrbottniska skogs- och trävaruindustrien
gick kaputt.

Det är sålunda rädslan inför dylika
spekulationer som gör, att norrbottningen
i allmänhet hyser en viss misstro
mot den privata industrien och nöjer
sig med statens kaka, sådan den hittills
utformats av Statens skogsindustrier
och även av NJA, ett företag som i dag
dess bättre inte behövt komma med i
diskussionen. Jag skall inte dra in det
och jag hoppas att herr Heckscher inte
gör det heller.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det var mycket roligt
att höra att ASSI är ett så välskött företag.
Det har tidigare varit en del diskussioner
på den punkten, varvid man
även från statsrådsbänken ibland uttalat
sig en smula kritiskt om företagets
förehavanden. Men så mycket är klart,
att tänker man sig ett välskött företag,
som innehas av ett stort antal småsparare,
skulle det väl vara föga mindre
än ett mirakel, om dessa småsparare på
bolagsstämman skulle besluta att lägga
ned det välskötta företag som de äger,
i synnerhet om företaget dessutom har
en driftig och effektiv ledning. Ur sådana
synpunkter förefaller mig herrar
Janssons i Kalix och Lassinanttis farhågor
vara tämligen obefogade.

Herr Hagnell frågade vad som var
meningen med våra förslag. Jag kan
hänvisa honom till klämmen i den reservation
av fröken Andersson m. fl.,
till vilken jag har tillåtit mig att yrka
bifall. Där står bl. a.:

»Besluta att de stamaktier i LKAB,
som staten förvärvat under budgetåren
1957/58 och 1958/59, skall — med beaktande
av önskemålet om största möjliga
spridning — under budgetåret 1958/59
utbjudas till försäljning till ett pris som

Aktiebolaget Statens skogsindustrier och

preliminärt fastställes av en därtill utsedd
värderingsnämnd.»

Om herr Hagnell har några tankar på
att rösta för vårt förslag, finner han här
god anvisning om vad en sådan röstning
i praktiken skulle innebära.

Till slut vill jag bara med tacksamhet
notera herr Lassinanttis utmärkta förslag,
att Tornedalsutredningen skulle
remitteras till högerpartiet för yttrande.
Tänk om herr Lassinanttis förslag kunde
utsträckas också till andra utredningar!
Jag tror att vi från högerpartiets
sida skulle ha åtskilligt att säga om
en hel del av de utredningar, på vilka
statsmakternas beslut grundas.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Att jag föreslog just
Tornedalsutredningen berodde på att
det föreligger bristande balans mellan
högerns uppgifter under valagitationen
i Tornedalen och det övriga Norrbotten
och vad högerns representanter säger
från riksdagens talarstol. Högern
har ju här ändå möjlighet att via det
enskilda näringslivet göra en miserabel
landsända socialt blomstrande.

Till slut bara några ord om småspararna.
Menar man att dessa aktier skall
märkas, ungefär som man märker renarna
i öronen, så att det framgår att
det är småspararaktier? Jag tror eljest
inte att vi har den uppfattningen, att
det är småspararna som dominerar bolagsstämmorna
här i landet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1); samt
3:o) bifall till reservationen 2); och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Heckscher begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr

170 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 fm.

Försäljning till privatpersoner av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier och
i LKAB

talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Nihlfors votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr B 95
antager det förslag, som innefattas i den
av fröken Andersson m. fl. avgivna reservationen
1), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 78 ja och 52 nej, varjämte
78 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 95, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Heckscher begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 134 ja och 41
nej, varjämte 35 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr B 96,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag angående kompletterande direktiv
för utredningen om en allmän översyn
av socialpolitiken.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på herr talmannens
förslag att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan uppförda
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta sammanträde komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr B 13 171

Onsdagen den 3 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Utbyggnad av näringslivet inom kommunerna
i Norrbottens läns inland

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 14, i anledning av väckt motion
om utredning angående utbyggnad av
näringslivet inom kommunerna i Norrbottens
läns inland.

I en inom första kammaren under nr
B 122 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottets handläggning, hade
herr Persson, Helmer, m. fl. anhållit, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om skyndsamt tillsättande
av en utredning angående utbyggnaden
av näringslivet inom Norrbottens
läns inlands kommuner samt att vid
utformandet av utredningens direktiv i
motionen anförda synpunkter beaktades.

Utskottet hemställde, att motionen
I:B122 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Bara några ord till motivering
för tillstyrkande av vår motion.

Den här föreliggande frågan sammanhänger
på sitt sätt med ett tidigare ärende
på dagens föredragningslista, nämligen
frågan om förutsättningarna för
att motverka den mycket omfattande''
arbetslöshet som finns i Norrbotten och

att över huvud taget åstadkomma en allmän
förbättring av näringslivet i det
nordligaste länet, speciellt i dess inland.
Lång erfarenhet har visat oss att detta
inte går att ordna på annat sätt än genom
mycket omfattande statliga ingripanden.
För närvarande finns det i
Norrbotten, om man räknar med de
utslagsgivande företagsgrenarna, bara
ett enda privatkapitalistiskt företag; allt
annat är statens. Staten äger inemot
60 procent av skogstillgångarna. Staten
äger alla gruvor, alla kraftverksanläggningar,
Norrbottens järnverk och alla
träförädlingsindustrier med undantag
för ett enda företag.

Det har sagts — och jag vill understryka
detta — att anledningen till detta
förhållande är att de privatkapitalistiska
företagen övergivit Norrbotten.
Men detta förpliktar i sin tur statsmakterna
att fortsätta på den väg de slagit
in på bl. a. genom tillkomsten av ASSI
och Norrbottens järnverk. Vi tror övei
huvud taget inte på någon privatkapitalistisk
renässans i Norrbotten, och vi
menar att även statsmakterna måste dra
andra konsekvenser av det läge, som
uppstått i Norrbotten, än man hittills
gjort, bl. a. den konsekvensen att de
statliga företagen samordnas, så att det
inte uppkommer sådana situationer som
nu varit fallet. Norrbottens järnverk har
t. ex. ibland haft svårigheter med anskaffningen
av lämplig malm, trots att
företaget ligger i ett område med en
av världens bästa malmtillgångar. Norrbottens
järnverk har även tidvis -—- jag
vet att det sammanhänger med kontraktsförhållanden
— måst stänga ugnar
på grund av att man inte haft tillgång
till elektrisk energi, detta i ett län som

172 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Utbyggnad av näringslivet inom kommunerna i Norrbottens läns inland

producerar det mesta av den elektriska
energien i vårt land. En del småindustrier,
bl. a. Prästholms kalkbruk, har
måst stängas på grund av den otillfredsställande
samordningen av den
verksamhet som bedrives i statlig regi
eller med statens stöd. Det finns också
många andra sådana brister att peka på.

Allt detta sammanhänger självfallet
också med kreditförhållandena för de
statliga företagen. När staten övertagit
praktiskt taget all industriell verksamhet
inom länet, borde det vara möjligt
att åstadkomma en samordning i kredithänseende,
så att företag som har tillfälliga
kreditsvårigheter skulle kunna
utnyttja de bättre förhållandena inom
andra statliga företag.

Efter det riksdagen senast behandlade
denna fråga har en del inträffat.
Vid det tillfället, då vi talade om möjligheterna
att åstadkomma en ökad träförädling
inom Norrbotten, sade man att
det inte fanns tillräckligt med råvaror.
Nu vet vi att detta är felaktigt. Genom
länsstyrelsens försorg har verkställts en
utredning som visar att det i Norrbotten
finns gott om råvaror för träindustrien.
Det har fastställts att i Norrbottens skogar
finns en råvarureserv på 700 000 m3,
och landshövdingen beräknar att detta
skulle möjliggöra utbyggnad av träindustrien
som motsvarar sysselsättning
för 3 000 man. I det närmaste alla, som
f. n. går arbetslösa i Norrbotten, skulle
ha haft jobb, om det på ett tidigt stadium
vidtagits åtgärder för en sådan
utbyggnad.

Nya är också löftena eller i varje fall
de halva löftena om utbyggnad av ASSI
och Norrbottens järnverk. Jag tror att
i den mån dessa löften infrias kommer
det att betyda mycket för näringslivet
i Norrbotten.

Fortfarande finns det emellertid väldiga
brister. Hela Norrbottens inland
är tills vidare inte nämnvärt berört av
de åtgärder som vidtagits, och där bor
dock en betydande del av länets befolkning.
Detta gör att i Norrbottens inland

finns i nuvarande situation den största
arbetslösheten; förhållandena är på sina
håll helt odrägliga. Det bör därför vidtagas
inte bara åtgärder för att omedelbart
bereda folk arbete, något som skulle
kunna ske genom omfattande väg- och
brobyggen och framför allt genom de
skogsvårdande åtgärder som också förordats
i landshövdingens utredning,
utan även åtgärder för att på längre sikt
— men dock så snabbt som möjligt —-skapa industrier inom detta område.

Det har redan i ett tidigare sammanhang
erinrats om att för ett år sedan
nedlades den enda förädlingsindustri
som funnits i detta trakter, nämligen
Vargöns smältverk. Detta skedde under
förhållanden som är betecknande för
hur det går, när man överlåter avgörandet
i sådana här frågor till privatföretag,
d. v. s. i realiteten till en liten
klick människor. Genom den utredning,
som företagits i Norrbotten, är det klarlagt
att företaget gick med vinst när det
lades ned, låt vara inte så stor vinst
som Vargöns aktiebolag räknar med att
få ut genom att koncentrera driften till
sina anläggningar i södra Sverige.

Det betecknande i detta sammanhang
är att trots att ett företag alltså kan
drivas med vinst och ge försörjning åt
många människor och är den egentligen
enda ljuspunkten i en i övrigt mycket
missgynnad landsdel läggs det ned på
beslut av en liten klick människor utan
hänsyn till de sociala och ekonomiska
skadeverkningar detta får för enskilda
och kommuner.

Även statsindustrierna kan utsättas
för svåra följverkningar av en tilltagande
ekonomisk kris. Självfallet lever
också dessa företag under den kapitalistiska
samhällsordningens betingelser.
Vi har haft avskedanden vid Norrbottens
järnverk, och situationen har
varit hotfull vid flera av sågverken.
Över huvud taget finns det inga garantier
för att ens upprättandet av statsindustrier
kommer att ge full sysselsättning,
men man har i alla fall en bättre

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr B 13

173

Utbyggnad av näringslivet inom kommunerna i Norrbottens läns inland

garanti, om statsmakterna ingriper målmedvetet
och i stor skala för att uppbygga
näringslivet och hålla det i gång,
än om man överlåter denna verksamhet
åt privatföretagare, som i detta sammanhang
inte företar sig något annat än att
lägga ned industrier och koncentrera
sin verksamhet till mera lukrativa områden.

Den utslagsgivande industrien, nämligen
gruvorna, har också visat allvarliga
kristecken. Malmbrytningen har
gått ned ganska mycket och skeppningen
ännu mera. Man vet inte hur det går,
om krisen på detta område fortsätter.
När jag vid ett tidigare tillfälle erinrade
om svårigheterna i Norrbottens
inland fick jag från regeringsbänken
det svaret, att det fanns möjlighet att
sysselsätta folk i den expanderande
gruvindustrien. Det är bara ett år sedan
man sade på det sättet. Nu är det ingen
som kommer att hänvisa till sådana
möjligheter av den enkla anledningen
att de inte finns längre. Man har lyckats
sysselsätta en del av dem som blev
arbetslösa i Porjus vid kraftverksbyggena,
men dessa är av kort varaktighet,
och man kan inte lita till enbart sådana
tillfälliga arbeten, om man vill
bygga upp ett verkligt blomstrande näringsliv
eller i varje fall hålla befolkningen
skadeslös så långt det går för
verkningarna av den kapitalistiska krisen.
Av denna anledning, menar jag,
borde statsmakterna ingripa mera målmedvetet
och i större skala än hittills
och bättre samordna sina åtgärder inom
hela länet. Vi gjorde en gång den formuleringen,
att hela Norrbottens län är
moget för en statlig planhushållning.
Det påståendet står sig. Om det skall bli
bättre förhållanden får man nu lov att
ingripa i större omfattning än vad som
hittills har skett. Det är syftet med vår
motion, som ju främst gäller Norrbottens
inland men som till sina verkningar
har konsekvenser för hela länet.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till motionen.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I den föreliggande motionen,
som bankoutskottet har haft att
ta ställning till, hemställes om en skyndsam
utredning angående utbyggnad av
näringslivet inom Norrbottens läns inlandskommuner.
Motionärerna påpekar
att utvecklingen sedan år 1955 har visat,
att det måste till bestämda statliga
åtgärder för att främja och utveckla näringslivet
i denna del av vårt land. Enligt
deras mening bör denna utredning
också utreda frågan om att till Norrbottens
järnverk knyta en manufakturindustri.
Vidare påyrkas statliga ingripanden
för att i någon form återuppta
driften vid Vargöns smältverk. Av utskottets
skrivning framgår, att alla är
på det klara med att arbetsmarknaden
i Norrbottens län påkallar särskild uppmärksamhet,
speciellt som det är känt
att arbetslösheten är procentuellt avsevärt
större där än på de flesta andra
håll i vårt land. Vi har också sagt, att
vi finner det angeläget att olika vägar
prövas för att kunna förstärka näringslivet
och minska sysselsättningssvårigheterna
där uppe. Jag vill dock erinra
om, att länsstyrelsen i Norrbottens län
redan i april i år — alltså innan motionen
skrevs — hade gjort framställning
om att särskilda sakkunniga skulle
få i uppdrag att undersöka möjligheterna
att på ett ändamålsenligt sätt inom
länet industriellt utnyttja det virkesöverskott,
som enligt kommerskollegium
finns där. Statens skogsindustrier har
också i september månad i år i skrivelse
till Kungl. Maj:t förklarat sig beredda
att under vissa förutsättningar
utbygga sina anläggningar i Piteå och
Karlsborg, varigenom de beräknas kunna
sysselsätta ytterligare omkring 450
man, såväl arbetare som tjänstemän.

Det finns vid vidare anledning erinra
om att den s. k. tornedalsutredningen
också sysslar med hithörande problem,
och den avlämnade ju i somras
ett första delbetänkande. Vidare följer
arbetsmarknadsmyndigheterna med sär -

174 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m., tillika svar på interpellation ang. konjunkturpolitiska åtgärder
för stimulerande av näringslivets avsättning och sysselsättning

skild uppmärksamhet utvecklingen i
Norrbottens län.

Vad sedan gäller frågan om Vargöns
smältverk så har detta som bekant helt
nedlagts den 1 juli i år. Men flertalet av
de anställda kunde erbjudas nytt arbete
där uppe, nämligen vid kraftverksbyggena
vid Lilla Lule älv. Många av
dem som blev erbjudna sysselsättning
där, begagnade sig av denna möjlighet.

Vad slutligen gäller frågan om anläggande
av en manufakturindustri i anslutning
till Norrbottens järnverk vill
jag erinra om att styrelsen för Norrbottens
järnverk redan har fattat principbeslut
om att uppföra ett tunnplåtverk,
som säkerligen kommer att få stor betydelse
för bygderna där uppe.

Herr talman! Av den lilla redogörelse
jag här har lämnat framgår att de av
motionärerna påtalade förhållandena
redan nu är föremål för uppmärksamhet
av myndigheterna i olika sammanhang
bl. a. av Kungl. Maj :ts kansli, varför
jag tycker att motionärerna kan känna
sig till freds. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels oek på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 2

Riktlinjer för den ekonomiska politiken
samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m., tillika svar på interpellation
ang. konjunkturpolitiska
åtgärder för stimulerande av näringslivets
avsättning och sysselsättning

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 15, i anledning av väckta motioner
om vissa riktlinjer för den ekonomiska
politiken samt angående avvecklingen
av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen nr I:B181 av
herr O hlon m. fl. och nr II: B 237 av
herr Ohlin m. fl., likalydande, samt nr
I:B194 av herr Ewerlöf m. fl. och nr
II: B 252 av herr Hjalmarson m. fl.,
ävenledes likalydande.

I de båda förstnämnda motionerna
föreslogs, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte dels uttala att den
ekonomiska politiken måtte utformas
med beaktande av i motionerna anförda
riktlinjer för stabilisering av svensk
ekonomi och den fulla sysselsättningens
upprätthållande, dels hemställa att regeringen
måtte snabbt överse att i tilllämplig
utsträckning aktivisera de av
1952 års kommitté för produktionsfrämjande
åtgärder utarbetade planerna på
att främja svensk export samt vidtaga
åtgärder för att samordna möjlig avsättning
av svenska exportprodukter
med ett utökat och aktivt svenskt stöd
till industriellt underutvecklade länder.

Yrkandet i motionerna I:B194 och
II: B 252 var att riksdagen måtte uttala,
att kvarstående regleringar och ransoneringar
på kapital- och kreditmarknad
omedelbart borde avvecklas i syfte att
också på detta sätt befordra framväxten
av en tillräcklig och smidigt fungerande
marknad för både kortfristigt och långfristigt
sparande, samt att riksdagen
måtte uttala att enligt dess mening stor
uppmärksamhet borde fästas vid nödvändigheten
att komma fram till budgettekniska
metoder, som kunde göra
en säkrare finanspolitisk planering
möjlig.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 181 och II: B 237 samt I: B 194 och
II: B 252 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ewerlöf, Schmiclt, Domö,

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr B 13 175

Regnéll, Löfgren och Setterberg i Vilskekleva,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen — i anledning
av motionerna I:B181 och II: B 237
samt I: B 194 och II: B 252 — måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad dessa reservanter anfört.

2) av herrar Larsson, Nils Theodor,
och Eliasson i Sundborn, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
— i anledning av motionerna I:
B 181 och II: B 237 samt I:B194 och
II: B 252 — måtte dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad dessa
reservanter anfört, dels besluta att motionerna
i övrigt icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herr Hanssons i Önnarp interpellation
angående konjunkturpolitiska
åtgärder för stimulerande av näringslivets
avsättning och sysselsättning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var min avsikt att
inledningsvis i denna debatt svara på
eu interpellation av herr Hansson i
önnarp, som ville höra hur regeringen
såg på det nuvarande konjunkturläget.
Nu har vi emellertid så pigga och energiska
och förutseende aftontidningar i
denna stad, att kammarens ledamöter
och allmänheten sedan åtta timmar tillbaka
har fått sig till livs, vad herr Hansson
och jag skulle siiga i denna debatt.
Mitt i övrigt relativt korta svar kan
följaktligen göras ännu mera koncentrerat.

Nu har jag nog personligen i de allra

flesta fall haft en mot Expressens åsikt
rakt motsatt uppfattning. När Expressen
talar om att det var ett mycket
skarpt meningsutbyte mellan herr Hansson
och mig, känner jag mig i konsekvensens
namn förpliktad att från min
sida deltaga i detta meningsutbyte så
modest som möjligt.

Vi har vidare här att förvänta litet
senare ett förslag från herr Ohlin. Han
ämnar framkasta tanken på ett folklån
mot arbetslösheten. Självfallet är vi
intresserade av att få den uppgiften bestyrkt.
Det kanske finns anledning för
mig att i så fall kommentera den.

Emellertid frågade interpellanten om
hur regeringen ser på det nuvarande
konjunkturläget. Jag skall villigt erkänna
att han tar upp en rad intressanta
frågor i sin mycket innehållsrika interpellation.
Nu har det varit en tyst överenskommelse
denna höstriksdag, att
höstriksdagen icke skulle tyngas av någon
allmän ekonomisk debatt. Jag bär
tagit detta ad notam och som sagt försökt
göra detta svar så kort som möjligt.
Jag kan också erinra om att det inte
dröjer så länge förrän regeringen presenterar
sina synpunkter i den statsverksproposition
som med naturnödvändighet
kommer att föreligga på kammarens
bord omkring den 10 januari.
I den finansplan som åtföljer statsverkspropositionen
finns det en redogörelse
för regeringens konjunkturbedömning,
icke enbart för det kommande budgetåret
utan även för rådande läge. Det görs
alltid en resumé över det aktuella läget
och vissa försök till prognos för den tid
som ligger framför oss. Jag säger detta
därför att jag läste här i Expressen att
herr Hansson kommer att replikera mig
om eu stund och säga, alt det inte bara
var konjunkturläget nästa år han var
intresserad av utan också konjunkturläget
just nu.

Rent allmänt anser regeringen att eu
aktiv konjunkturpolitik måste föras i

176 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

den formen, att de statliga stödåtgärderna
sätts in just där de speciella svårigheterna
visar sig. Vi har kallat detta en
selektiv arbetsmarknads- och arbetslöshetspolitik.
Den kännetecknas av beredskapsarbeten,
stödbeställningar, omskolning
av arbetslösa etc

Allt detta är ju tidigare kända och redovisade
ting för kammarens ledamöter.
Vi har ansett detta vara bättre än att angripa
den mera dämpade konjunkturen
via generella lättnader, därför att den
s. k. punktvis insatta arbetsmarknadspolitiken
medför icke så stora risker för
valutabehållningen, som de generella
lättnaderna skulle kunna medföra.

Det hade varit min avsikt att i detta
interpellationssvar något utförligare redovisa
de lättnader på exportkreditgivningens
område, som riksdagen varit
med om att besluta. I den kommande
debatten kommer det att sägas, att det
inte är tillräckligt att bara höja denna
summa från 300 miljoner till 600 miljoner.
Det är närmast frågan om de materiella
föreskrifterna för exportkreditgivningen
som man nu är intresserad
av att få en lämpligare och mera funktionsduglig
utformning av.

Jag kan också tala om, att exportkreditnämnden
har Kungl. Maj:ts uppdrag
att se över dessa regler. Enligt uppgifter
som jag skaffat under dagen skulle
exportkreditnämnden vara beredd att
inom någon vecka presentera de nya
riktlinjerna för sin verksamhet. Dessa
förslag blir då föremål för Kungl. Maj :ts
omprövning. Personligen har jag nog
den uppfattningen, att reglerna tarvar
en översyn.

Som kammarens ledamöter också har
sig bekant har regeringen för avsikt att
vid nästa års riksdag framlägga förslag
om ett uppskjutande av den skärpning
av lagervärderingsreglerna, som enligt
1955 års riksdagsbeslut om näringslivets
avskrivnings- och skatteregler skulle ha
inträtt under nästa år.

Med detta har jag, herr talman, redovisat
innehållet i interpellationssvaret.
Det är utförligare kommenterat i den
värderade avisan, om det är någon av
kammarens ledamöter som tycker att
min redogörelse varit i kortaste laget.

Herr HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! Jag vill tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för det svar han nu lämnat
och som är betydligt utförligare än det
jag tidigare tagit del av. Situationen har
tydligen i mer än ett avseende ändrat
sig på grund av en snabb nyhetsförmedling.
Det är en ytterst kort tid som tilldelats
mig för att kommentera svaret
på grund av den arbetsordning som
tillämpas här i riksdagen och kanske
också delvis därför att själva svaret
knutits till ett utlåtande från bankoutskottet.

Jag kan också fatta mig mycket kort,
och jag skall vara artig och kvittera finansministerns
ord att inte heller jag
varit ute efter att få till stånd en skarp
debatt. Jag tror att dessa allvarliga frågor
är mest betjänta av att det blir ett
sakligt meningsutbyte grundat på en ärlig
vilja att verkligen komma fram till
en bra lösning i olika sammanhang.

Något som jag kunnat vända mig
emot i det första svaret jag fick var, att
herr finansministern körde framför sig
den stundande statsverkspropositionen
med finansplanen som ett hinder för att
redovisa några aktuella synpunkter på
den nuvarande konjunkturbilden. Detta
hinder synes i rätt stor utsträckning nu
ha blivit undanröjt. Jag vill här bara
intyga, att en del punkter redan har offentliggjorts
för kammaren i annat sammanhang.
Dessa punkter skulle jag vilja
kommentera, men med hänsyn till att
min tid är så kort tillmätt känner jag
mig förhindrad att ingå på dessa saker
nu.

177

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministern förklarade
nyss att det var en tyst överenskommelse
mellan partiledarna att vi i
höst inte skulle ha någon större ekonomisk
debatt. Jag måste nog för min del
konstatera, att finansministern har en
viss benägenhet att förväxla sina egna
önskemål med överenskommelser mellan
partiledarna. Nu hoppas jag emellertid
att finansministern inte har någonting
emot att ventilera en del av de
spörsmål som onekligen mycket bra
kan diskuteras utan närmare samband
med statsverkspropositionen.

Tillåt mig, herr talman, en inledande
observation till förebyggande av mycken
onödig replikväxling. Jag tror att
man vid varje diskussion om våra ekonomisk-politiska
spörsmål bör ha i
minnet, att Sverige inte var med i kriget
och att vi i stort sett gynnats av
mycket goda konjunkturer för våra exportvaror.
Vi kan inte ursäkta missgreppen
i den ekonomiska politiken genom
jämförelser med krigshärjade länder,
där förhållandena sedan gammalt varit
sämre än i Sverige och är det ännu mera
nu. Regeringen — och naturligtvis
även i viss mån de politiska partierna
i den mån de godkänt regeringens förslag
— måste ta sitt ansvar utan försök
till undanflykter av detta slag.

Det är nyttigt att någon gång fråga,
vilka missgrepp, som har begåtts inom
den ekonomiska politikens ram, eftersom
det underlättar att komma underfund
med hur en bättre politik kan utformas.
Vilka är då efterkrigstidens
misstag inom detta område? Jag vill här
något uppehålla mig vid fyra missgrepp,
som jag tror haft allvarliga verkningar
och alltjämt har det.

För det första har inflationen givits
alltför fritt spelrum. På tolv år har levnadskostnaderna
stigit med CO procent,
eu välbekant siffra. Under åren 1942
till 1946 stod prisnivån bär i landet

samt avveckling av regleringar på kredit —1950

steg den med ett tiotal procent,
men därefter har den på åtta år stigit
med ungefär 50 procent. Det finns säkert
ingen i denna kammare som tror,
att denna femtiotalets rekordartade in-''
nation har varit ofrånkomlig. Jag kan
nämna att prisnivån i Förenta staterna
under 4 V* år från år 1951 stod fullständigt
stilla, samtidigt med att inflationen
fortgick här i Sverige. Man måste
dra den slutsatsen, att den svenska
regeringen icke fäste tillräcklig vikt vid
försvaret av våra pengars köpkraft.

För det andra är det ett stort misstag
att kapitalbildningen försvårats och därför
blivit klart otillräcklig. Jag varnade
inledningsvis för internationella jämförelser
och gör det ånyo här, även
med hänsyn till siffermaterialets opålitlighet.
Jag ser att utskottet finner tröst
i påpekandet att sparkvoten här i landet
inte torde ha minskat, utan snarare
har stigit något. Jag ber att få påpeka att
denna sista slutsats är osäker och att
vi snarast bör räkna med oförändrad
sparkvot, fastän det vid stigande inkomster
borde vara möjligt att spara
en växande andel av nationalinkomsten.
Härmed må nu vara hur som helst; det
viktiga är att sparandet och kapitalbildningen
är otillräckliga. Lika uppenbart
är att inflationen bär en stor del
av ansvaret härför. Med dess hjälp stjäl
staten och andra större låntagare väldiga
belopp från större och smärre sparare.

Skattelagstiftningens utformning har
varit en annan negativ faktor. Kombinationen
av en hård progressiv beskattning
med extra förmögenhetsskatt,
kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt under
en inflation, som automatiskt skärpt
skatteskalorna, har inte varit utan verkan.
Därtill kommer sedan en hård
företagsbeskattning. Likväl bar finansministrarna
under de här åren verkat
nöjda och belåtna — finansministern
var det i dag såsom vi alla hörde.

Socialdemokraterna tycker sedan

praktiskt taget stilla. Under åren 1946
12 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr It 15

178 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

gammalt så illa om kapitalister, att de
ännu inte har lärt sig att tycka om kapital,
utom i det allmännas hand. Det
är möjligt att jag har sagt detta förut,
men jag upprepar det. Det är utan tvivel
däri en av förklaringarna ligger till att
regeringen otillräckligt har beaktat sparandets
betydelse. Det är som om man
på socialdemokratiskt håll inte kunde
eller ville inse sanningen i de ord som
en i ekonomiska ting mycket radikal
man, kanske mera radikal än många av
regeringens ledamöter, nämligen Knut
Wicksell, uttryckte med orden att »kapitalisten-spararen
i grunden är arbetarens
vän».

Det tredje av de svenska efterkrigsregeringarnas
stora misstag sammanhänger
med de två föregående. Man har
alltför länge hållit vid liv delar av en
regleringsekonomi i detta land, på kapitalmarknaden,
inom byggnadsverksamheten
och inom lokaliseringspolitiken.
Med en större kapitalbildning och
en mindre inflation skulle det ha varit
lättare att avveckla alla dessa regleringar
samt troligen hyresregleringen och
bostadssubventionerna därjämte.

Det fjärde allvarliga felet är att man
inte tillräckligt beaktat exportens betydelse.
I debatt efter debatt har jag frågat
regeringen vad man tänker göra
åt att kostnadsnivån tenderar att bli för
hög med försvagad konkurrensförmåga
i utlandet för näringslivet till följd. Regeringen
har svarat med tystnad. Följden
har varit att produktionskostnaderna
i Sverige har stigit mer än i flera
andra länder och att vi de senaste åren
inte har kunnat öka valutareserven,
som alla erkänner är klart otillräcklig.
Ett begynnande internationellt konjunkturuppsving
kan mycket väl höja
priserna på de råvaror vi importerar,
medan fraktsatserna och priserna på
skogsprodukterna för en tid kan undergå
en långt mindre stegring. I så fall
försvagas vår betalningsbalans och försvåras
bevarandet av full sysselsättning.

Kort sagt: Regeringen har i sitt arbete
på sysselsättningens främjande inte
i tid tagit sikte på en period med mattare
konjunkturer och hårdare utländsk
konkurrens. Man har räknat med ständigt
vackert väder. Min kritik gäller
inte ond vilja, utan bristande handlingskraft
hos de styrande.

Vi vet alla att regeringen understundom
söker undslippa en allvarlig debatt
om dessa ting genom orimliga förebråelser
mot andra, bl. a. gällande min
ståndpunkt i sysselsättningsfrågorna.
Socialminister Nilsson drog sig inte
för att mot bättre vetande i radio- och
TV-debatten före senaste val ge intrycket
att jag önskade 100 000 arbetslösa
här i landet. Låt mig, herr talman, med
ett uttryckssätt som för en gångs skull
passar i detta läge, ännu en gång slå
fast att detta påstående är en gemen
lögn. Vad jag skrev i en för elva år sedan
utgiven skrift om dåvarande förhållanden
var inte uttryck för något annat
än vad regeringens huvudorgan senare
förklarade vara en optimistisk
uppfattning i sysselsättningsfrågan under
denna tid, då läget var helt annat
än under senare år. Om socialministern
är den man som jag hittills ansett honom
vara, begagnar han tillfället här i
dag att framföra ett beklagande av sin
förlöpning.

Efter denna lilla utvikning återvänder
jag, herr talman, till frågan om vilka
lärdomar som man kan dra av regeringens
misstag, de misstag som har
lett till den första starka inflation vårt
land haft under fredstid på mer än 100
år och som medverkat till att kapitalbildningen
blivit otillräcklig, regleringsekonomien
bevarats och riskerna
för export och sysselsättning ökats. Allt
detta är olägenheter som bromsar framstegstakt
och standardhöjning samt
medför orättvisor och lidanden för
många människor, som ser sina besparingar
sjunka i värde.

Jag kan t. ex. peka på att industri -

179

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit
marknaden m. m.

produktionens trend, alltså frånsett
konjunkturförändringarna, varit vida
mindre stigande i Sverige på 1950-talet
än i en rad andra industriländer, och
vad dagsläget beträffar talar arbetslöshetssiffrorna
sitt tydliga språk om
att allt inte är som det borde vara.

Att här nu diskutera den ekonomiska
politikens alla sidor är självfallet omöjligt.
Jag begränsar mig till tre som jag
tror strategiskt viktiga punkter.

Den första punkten gäller kapitalbildningen,
dess verkningar och förutsättningar.
Jag har redan antytt, att den
svenska socialdemokratien allt fortfarande
inte tycks inse kapitalbildningens
betydelse. Får jag illustrera detta med
ett exempel!

Om det här i landet sparades 1 000
miljoner kronor mer per år än som nu
sparas och om dessa pengar investerades
i det produktiva näringslivet, så
skulle nettonationalinkomsten här i
landet troligen stiga med 100 å 150
miljoner kronor mer varje år än den
under andra omständigheter gör; d.v.s.
efter sex å åtta år skulle nationalinkomsten
ha vuxit med ungefär en miljard
utöver vad den eljest gör. Stat och
kommun skulle vid rådande skattetryck
få in nära hälften av denna summa och
skulle få möjligheter till väsentliga
skattesänkningar, men dessutom skulle
man i detta läge med rikligare kapitalförsörjning
få lättare att hindra inflation
samt lättare kunna avskaffa onödiga
och tyngande regleringar på kapitalmarknaden
och annorstädes. Därigenom
skulle en ytterligare produktionsökning
bli möjlig. Det är inte överdrivet
att räkna med en produktionsstegring
och därmed följande ökning av
nationalinkomsten vart femte år på en
extra miljard, så att nationalinkomsten
efter tio år skulle ligga två miljarder
högre än vid en annan ekonomisk politik.
Detta betyder alt det bara är de
allra första åren av en sådan period
med ökat sparande som konsumtionen

behöver ligga på en sänkt nivå. Man
kommer mycket snart i den situationen,
att man får möjlighet håde till en större
konsumtion och till en större investering
och ett lägre skattetryck. Kort
sagt, herr talman: Sparandet är mycket
mera lönande samhällsekonomiskt sett
och avkastar mycket högre procentsats
samhällsekonomiskt sett i form av ökad
nationalinkomst än det ter sig ur
den enskilde spararens synpunkt, som
många gånger endast får några få procent
i avkastning och ser dem svinna
till intet under inflytande av en fortgående
inflation.

Det måste vara irrationellt att bevara
detta förhållande, att det inte lönar sig
för den enskilda människan att spara,
när ett ökat sparande i samhället skulle
medföra en sådan oerhörd ökning av
produktiviteten och välståndet och förbättra
levnadsförhållandena för människorna
i detta land. Men åt detta problem
har regeringen såvitt jag vet inte
gjort mycket. Den har visat motvilligt
intresse, accepterat litet av de förslag
som kommit från oppositionen, genomfört
dem med halvt hjärta och därför
också utan de goda verkningar som
skulle kommit genom en mera samlad
och energisk politik.

Jag förutsätter här ett frivilligt sparande,
som kommer näringslivet till
godo. Ett tvångssparande via höga skatter
skulle få en helt annan och mindre
gynnsam verkan. Fn sådan beskattning
höjer produktionskostnaderna, minskar
initiativlust och expansionsförmåga.
Det är därför som vi i folkpartiet fäster
så stor vikt vid den politik som främjar
den enskilda, frivilliga kapitalbildningen.
I olika motioner, bl. a. den som
här behandlas i dag och som ligger till
grund för utskottsutlåtandct, har vi
framställt eu rad konkreta förslag; jag
hänvisar till sidorna 9— 11 i motionen
och skall inte upprepa bortåt dussintalet
förslag. Däremot skall jag säga
några ord om en viktig sida av kapital -

180

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. in.

bildningens problem framöver, nämligen
sambandet mellan sparandet och
det system som används för en kommande
pensionsreform.

Regeringens förslag skulle både direkt
och indirekt minska sparandet här
i landet — därom torde enighet råda.
Under senare år har pensionssparandet
inom SPP och liknande institutioner
varit betydelsefullt. Detta sparande
skulle mer eller mindre reduceras eller
upphöra. Att i ett läge sådant som det
vi kan förutse framöver ordna en stor
reform så att den får en negativ verkan
på kapitalbildningen framstår för
mig som ansvarslöst. Om man jämför
vad som skulle ske enligt regeringens
pensionsförslag å ena sidan och å andra
sidan ett naturligt premiereservsystem,
så finner man att regeringen bara
på ett par årtionden delar ut ett belopp
av storleksordningen 20 miljarder.
Det är klart att det går att dela ut förmåner
på kapitalbildningens bekostnad
—- det är ingen svårighet på något område
att ta av det som normalt skulle
gå till kapitalbildning och därmed finansiera
förmåner — men denna negativa
verkan på kapitalbildningen får
Sveriges folk dyrt betala med en ogynnsammare
utveckling av produktionen
och därmed en långsammare standardhöjning
än som eljest vore möjlig.

Regeringens lama och tama intresse
för att kapitalbildningen tryggas i
samband med denna stora sociala reform
synes mig vara ett nytt och avslöjande
bevis för att den inte tar med
tillräckligt allvar på detta grundläggande
spörsmål.

Som jag ser det finns det bara en
enda väg att gå för att klara våra olika
ekonomiska problem, när vi höjer folkpensionerna,
förkortar arbetstiden, upprustar
undervisningsväsendet o. s. v.
och inte vill behålla ett orimligt skattetryck.
Det är att föra en produktionsfrämjande
politik. Och en av dess vik -

tigaste beståndsdelar är att främja den
frivilliga kapitalbildningen.

Sedan skall jag också säga några ord
om en annan strategisk punkt, nämligen
exporten och de med den sammanhängande
sysselsättningsfrågorna. Det
finns för närvarande hotande tendenser
till svaghet i vår betalningsbalans.
De framträder inte så mycket under
gynnsamma konjunkturer, då vi har
höga priser på våra skogsprodukter och
på malm och järn, som vi kan sälja i
stora kvantiteter, men de förmärks när
konjunkturerna blir svagare och risken
för framtiden är uppenbar. Detta betonas
bl. a. mycket starkt i konjunkturinstitutets
rapport och med klart angiven
motivering.

Det råder inga meningsskiljaktigheter
om att huvudorsaken till den nuvarande
svagheten i betalningsbalansen är, att
den svenska kostnadsnivån ligger något
högre än vad önskvärt vore och att
det är fara å färde om den stiger ytterligare
relativt i förhållande till andra
länder. Regeringen kan inte skjuta ifrån
sig frågan om den svenska kostnadsnivåns
utveckling och bara hänvisa till
arbetsmarknadens parter. Här är ett
problem, som även regeringen och det
svenska samhället måste ha ett intresse
av att lösa.

På socialdemokratiskt håll brukar man
säga att man är anhängare av en planmässig
hushållning, men det finns två
helt olika slag av s. k. planhushållning.
Den första är en detaljerad reglering
av näringslivet, dar staten sköter en
massa detaljer och bestämmer var ett
företag skall ligga, om det skall få
låna, hur det skall få investera o. s. v.
Det är en sådan reglering som man på
det håll som jag företräder är bestämd
motståndare till. Det andra man kan
mena med talet om planmässig hushållning
i ett land är, att samhället sörjer
för att det finns en allmän ekonomisk
balans i vårt ekonomiska system, alltså
balans mellan den totala efterfrågan

181

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

och den totala tillgången och balans
mellan förhållandena i vårt land och
andra länder. Dessa stora balansproblem
kan icke lösas av enskilda företagare.
Det är samhället och samhällets
organ som tillsammans med olika organisationer
har att se till att dessa problem
blir lösta, och här kommer bl. a.
kostnadsutvecklingens problem in.

Jag upprepar en fråga, som ställts tre,
fyra gånger under senare år: Har den
svenska regeringen icke någon som
helst politik att redovisa när det gäller
detta spörsmål, som är av grundläggande
betydelse för vår förmåga att exportera
och bevara den valutareserv
och handelsfrihet vi behöver för att
kunna hålla uppe sysselsättningen i
vårt land? Står regeringen fullständigt
rådvill här? Det verkar som om den
gjort det hittills.

Skattehöjningar skulle uppenbarligen
försvåra en lösning av dessa problem,
ty sådana höjningar tenderar väl närmast
till att på olika vägar höja
produktionskostnaderna och framkalla
kompensationskrav på löneområdet. Talet
om arbetslöshetsskatter, som nu är
så framträdande i den socialdemokratiska
pressen, där kända representanter
för det socialdemokratiska partiet för
talan, förefaller mig mycket oroande.
Inte kan dessa problem lösas genom
skattehöjningar bara för att man kallar
dem för arbetslöshetsskatter! .lag rekommenderar
regeringen att i stället
överväga att ge ut ett värdefast lån i
små valörer, avsett att köpas av den
stora allmänheten, och att göra detta
som ett led i eu sparfrämjande politik.
Jag menar här ett folklån för full sysselsätlning
i stället för tanken i regeringskretsar
att införa arbetslöshetsskatter.
Pengarna skulle då användas
till beredskapsarbeten och olika beställningar,
som kan vara erforderliga närmast
med tanke på sysselsättningen.
Man kan förvänta att ett sådant lån
skulle få ett gynnsamt mottagande tack

vare den solidaritet Sveriges folk måste
känna med dem som eljest hotas av
arbetslöshet, och kanske också i glädjen
över att detta skulle framstå som
ett mera tilltalande alternativ än en
ny skatt.

Såvitt jag kan se är det alltfort aktuellt
med en sänkt företagsbeskattning,
just för att uppmuntra till export och
investeringar. Den första försvarslinjen
mot arbetslöshet går inom företagen
själva. Det har många gånger upprepats
men kan inte sägas för ofta.

Mot detta resonemang gör nu utskottsmajoriteten
invändning och säger, att
om man avskaffar regleringar och sänker
vissa företagsskatter, så åstadkommer
man med detta tvärtom sämre förutsättningar
för sysselsättningen. Den
investeringsökning som skulle bli följden
om man avvecklade regleringarna
och genomförde lättnader i företagsbeskattningen
komme att minska möjligheterna
att upprätthålla sysselsättningen,
säger utskottet på sidan 13 i utlåtandet.
Får jag då påpeka att utskottet
där befinner sig i klar motsättning till
vad man anser i Landsorganisationen,
som ju också är en organisation med
intresse för arbetslöshetsfrågor. DO säger
i sitt remissuttalande, redovisat på
sidan 11 i utskottets utlåtande, följande:
»DO vill i anslutning härtill framhålla
att det inte är ett lågt sparande som
vållar svårigheter under nuvarande
konjunkturavmattning utan tvärtom en
alltför låg investeringsvilja.» Detta måste
ju betyda att man kan stimulera investeringarna
med goda resultat. Utskottet
anser tvärtom! Det skulle vara
intressant om den kommande debatten
kunde ge klarhet om denna onekligen
betydelsefulla motsättning.

Herr talman! Fn väl avpassad kostnadsnivå
och en rimlig beskattning är
nog det viktigaste som kan göras för
att uppmuntra exporten. Men det är
klart att dessutom kan en rad exportstimulerande
åtgärder vara synnerligen

182

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken
marknaden m. m.

angelägna. Det har angivits i de berörda
motionerna och i herr Christensons i
Malmö av riksdagen för inte länge sedan
bifallna motion beträffande utrikesrepresentationen.
Finansministern
omnämnde nyligen att exportkreditfrågan
nu skall komma i ett bättre läge.
Det är ytterst tacknämligt. Den motion
som här behandlas och där vi föreslog
detta, är vid det här laget många månader
gammal. Det har som så ofta sker
gått så, att när det kommer fram motioner,
handlar regeringen och instruerar
olika organ att ta initiativ i den
angivna riktningen. Då har man detta
att tillgripa som argument i en debatt
kring motionerna — och gör det med
den belåtna min herr Sträng nyss visade.
Jag är precis lika belåten. Jag
bryr mig nämligen inte om vilka metoder
som används. Huvudsaken är för
mig att det blir ett tillfredsställande resultat
på den punkten. Såvitt jag har
kunnat erfara — jag hoppas att jag är
rätt informerad — kommer de mindre
företagens problem i exportsammanhang
också här att ägnas större uppmärksamhet
än hittills, vilket förefaller
väl motiverat.

Det finns en aspekt på vår sysselsättningspolitik,
som jag mycket kort vill
beröra, och det är vad man kallar det
internationella utrymme, som vår valutareserv
och betalningsbalans ger oss
att bedriva en sysselsättningsökande
politik. Såvitt jag kan se har konjunkturinstitutet
rätt i den oro det här ger
uttryck för, även om jag inte vill uttala
mig om hur starka adjektiv som kan
vara motiverade. Det är då angeläget att
allt som kan göras för att öka detta utrikespolitiska
utrymme från vår sida
bör göras. Jag hänvisar då till vårt tidigare
framförda förslag om samordning
av åtgärder inom Västeuropa för att hålla
produktion och syssselsättning uppe.
Vid tidigare tillfällen har talats om att
statssekreteraren i finansdepartementet,
när han reser till Paris, inte kommer att

samt avveckling av regleringar på kredit underlåta

att nämna detta vid de slutna
förhandlingarna. Det är jag glad åt att
erfara, men jag undrar om detta är det
maximum av handlingskraft regeringen
kan åstadkomma när det gäller att framkalla
en så angelägen samordning av den
ekonomiska politiken i Västeuropa. Regeringen
har ju, såvitt jag vet, lika intresserat
som någon annan arbetat för
att medverka till förutsättningar för ett
frihandelsområde i Västeuropa. På den
punkten vill jag för närvarande inte
framföra någon som helst kritik utan
tvärtom säga, att jag med stor glädje
har kunnat konstatera, att regeringen
verkligen driver den frågan med så
mycken energi som man rimligen kan
förvänta. Men får jag då göra den lilla
kommentaren, att förutsättningarna för
att dét skall kunna bli ett positivt resultat
av strävandena att bygga upp ett
frihandelsområde i Västeuropa troligen
är att man inte får en ständigt försvagad
konjunktur under 1959. Får man det,
kommer de protektionistiska tendenserna
att sticka upp huvudet och försvåra
arbetet, som sannerligen möter tillräckligt
stora hinder i alla fall. Därför är
detta arbete på att få till stånd en konjunkturstödjande
politik i Västeuropa
inte något som har betydelse endast på
kort sikt för att lösa sysselsättningsproblemen.
Det är en angelägenhet som
kan få den allra största betydelse, därför
att den kan skapa en av de nödvändiga
förutsättningarna för att ett frihandelsområde
över huvud taget skall
kunna bildas någon gång under nästkommande
år.

Den inhemska sysselsättningspolitiken
tänker jag i dag inte närmare diskutera.
Det finns starka skäl för att kombinera
de generella åtgärderna med en sådan
selektiv politik, som herr Sträng nyss
talade om. Men även där stöter man givetvis
på en del problem som det skulle
vara intressant att närmare ingå på och
som berörs i motionerna. Jag skall motstå
frestelserna bara med undantag för

183

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

en enda iakttagelse beträffande skattepolitiken
över huvud taget. Det är en
iakttagelse som gäller inte regeringens
politik utan högerpartiets politik. Under
flera år har vi i folkpartiet fått
kämpa ensamma när det gällt att hindra
herr Strängs förvillande och förvirrande
försök att trassla till terminologien i
fråga om budgetbalans och ekonomisk
politik. Han har kommit därhän, att
svenska folket i dag inte har en aning
om Vad man menar när man talar om
budgetbalans. Härvidlag har herr Sträng
haft stor framgång. Inom högern har
man under flera år inte vetat riktigt vilket
ben man skulle stå på. Man har ett
par år i stort sett stött herr Sträng i
talet om totalbalansering etc., men nu
finner jag att högern i de i somras
väckta motionerna klart tagit ställning
för driftbudgetens balansering såsom
riktpunkt. Jag hälsar detta med stor
tillfredsställelse. Det ligger i sakens natur
att en politik även med denna riktpunkt
måste vara i viss mån beroende av
konjunkturerna, måste räkna med vissa
överskott särskilt under goda tider och
med vissa underskott under dåliga tider.
Denna tankegång från 1937 års beslut
bör man bevara, även om man vet
att rörelsefriheten när det gäller budgetöverskottet
är långt mindre nu, när
vi har så fruktansvärt höga skatter som
vi har, än den eljest skulle ha varit.

I stället för att diskutera dessa problem
skall jag till sist, herr talman,
något beröra samarbetsstruvandena i
Västeuropa, som nu är så aktuella. De
flesta hoppas ju att ett frihandelsområde
ocli eu nordisk gemensam marknad
skall komina till stånd. Vi får tillfälle att
närmare diskutera den saken i anslutning
till herr Antonssons interpellation;
jag skall inte gå den debatten i förväg.
•lag nöjer mig med en observation: Skall
vi kunna framgångsrikt genomföra det
svenska näringslivets anpassning till de
nya förhållanden som ett frihandclsområde
och en nordisk tullunion skulle in -

nebära måste vårt näringsliv räkna med
en omställningsprocess som troligen
börjar redan nästa år. Vi är alla på det
klara med att det kommer att behövas
kapital för denna omställning.

Hur skall detta kapital anskaffas?
Ingen kan väl bestrida, att det är viktigt
att företagen då har kapital, som
till en del kommer till stånd genom eget
sparande inom företagen och endast till
en del genom krediter, ty krediter allena
klarar det inte. Då är det också
uppenbart, att en viss lättnad av företagsbeskattningen
genom borttagande
av de extraordinära och tillfälliga skattepålagor,
som kom till med tanke på en
överkonjunktur men som finansministern
behåller med ständigt nya och skiftande
förklaringar även i dagens försvagade
konjunktur, är motiverad.

Regeringen är som jag nämnde varmt
intresserad av frihandelsområdet och
den gemensamma nordiska marknaden.
Det är beklagligt att regeringen inte
vill ta konsekvenserna av sin inställning
härvidlag, när det gäller att underlätta
den kapitalförsörjning inom näringslivet
som är nödvändig för en framgångsrik
anpassning.

Herr talman! När det gäller dessa internationella
sammanhang har vi i motionerna
berört även förhållandet till de
underutvecklade länderna. De humanitära
och andra skälen för stöd åt dessa
är utomordentligt starka, men utrymmet
för statliga bidrag och kostnader
är naturligtvis begränsat bland annat
av statsfinansiella skäl. Man skall därför,
tycker jag, inte bara med fri hand
lova väldiga belopp, som man inte vet
hur de skall kunna inpassas i eu svensk
statsbudget. Men under tider av konjunkturavmattning
i industriländerna
kan eu ökning av exporten av industrivaror
från Sverige och andra Västeuropeiska
länder t. ex. ske utan någon
nämnvärd uppoffring för vår samhällsekonomi.
Oanvänd kapacitet och arbetslöshet
gör det möjligt alt öka produk -

184

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

tionen för leveranser till underutvecklade
länder utan att det behöver medföra
minskad varuförsörjning i vårt
land. Skall detta bli möjligt, förutsätter
det en internationell planering i
mycket god tid. Ett enstaka land kan
icke genomföra en sådan politik. Det
är därför vi behöver en förberedd expansion
av leveranser till de underutvecklade
länderna som led i en internationellt
samordnad konjunkturpolitik,
att tillämpas när svagare konjunkturer
uppträder.

För fem år sedan tillät vi oss i folkpartiet
att peka på detta i en motion.
Sedan dess har det varit vissa utredningar,
men inget regeringsinitiativ har
kommit. Tänk om en internationell plan
av detta slag hade varit färdig 1957,
herr finansminister, tänk om den kunnat
sättas i verket under 1958! Hur mycket
mer av stöd och hjälp skulle vi då
inte kunnat ge de underutvecklade länderna.
Och resultatet skulle ha varit en
bättre konjunktur i Västeuropa än vi
har, ett bättre läge för oss själva, inte
en uppoffring utan faktiskt en fördel
också för oss.

Skälen för stöd till de underutvecklade
länderna är många, utöver de
självklara av humanitär art. Jag skulle
särskilt vilja beröra ett av dem: den
politiska utvecklingen i världen kan
säkerligen påverkas av hur demokratierna
uppträder mot de underutvecklade
länderna. Det måste vara ett intresse
för världens demokratier, att de underutvecklade
länderna inte blir kommunistiska.
Detta är ett skäl för att alla
vägar till hjälp med rimliga uppoffringar
bör prövas. Får jag lov att vidga
frågeställningen ytterligare något?

Fn tävlan mellan demokratierna och
kommunismen tycks ha börjat på det
ekonomiska planet. Det verkar som om
Sovjetryssland under sin nye ledare
Chrusjtjov satsade på att vinna det
världsherravälde som för den kommunistiska
religionen är det självklara må -

samt avveckling av regleringar på kredit let,

satsade på att vinna detta världsherravälde
genom att öka produktionen
i flerdubbelt hastigare takt än man tror
att de s. k. kapitalistiska staterna kan
åstadkomma. Bör inte Västeuropa dra
några slutsatser av denna sovjetryska
politik? Jag tror inte vi bör dra den
slutsatsen, att vi skall starta någon sorts
tävlan i fråga om procentsatser i produktionsstegring
när det gäller den ena
eller den andra varan, men jag tror att
vi har anledning överväga, om det inte
är ytterst angeläget att vi satsar på en
snabb produktionsökning och framför
allt satsar på att undvika stagnationsperioder.

Varför skulle inte Sverige här kunna
ta något initiativ till en demokratiernas
ekonomiska expansionsplan, främst omfattande
Västeuropa och Nordamerika?
I så fall behövs något slag av organisation
för detta syfte, något organ som
upplyser, vägleder och samordnar.

Varför skulle inte Sverige kunna föreslå
en demokratiernas förening för
ekonomisk expansion? Man skulle då
bl. a. utforma en politik, avsedd att
hjälpa de nu underutvecklade länderna
till en snabbare utveckling, hjälpa dem
över den fattigdomens och svältens
tröskel som hindrar dem att komma
över till den mera dynamiska sfär där
produktionsstegringen, en gång börjad,
sedan kunde fortsätta av sig själv.

Herr talman! I vår tid är demokratien
ställd på prov. Många nationer står tvekande
om de skall välja demokratiens
väg eller kommunismens. I den internationella
tävlan med kommunismen
har vi långt ifrån alla de goda korten
på hand. Men vi har friheten på vår
sida, och friheten vägen tungt, utom för
folk som svälter och som är utestängda
från bildning och trygghet. Vi är väl
alla här i landet ense om alt den primära
organisatoriska uppgift, som mänskligheten
är ställd inför, är att hindra
att jordens folk förgås i atom- och vätebombernas
explosioner. Men eu jäm -

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr B 13

185

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. in.

bördig uppgift är att se till, att friheten
och demokratien går segrande ur tidens
prövningar, och därvidlag spelar de
ekonomiska och sociala problemens behandling
en central roll.

Visst är det viktigt i och för sig att
de materiella levnadsförhållandena förbättras.
Men viktigare är, att mänskligheten
får behålla den andliga frihet som
är vår kulturs kostbaraste klenod. Vi
har större utsikter att lyckas därmed,
om de ekonomiska problem, som jag
nu berört, löstes på ett någorlunda tillfredsställande
sätt.

Vad vi i Sverige kan göra är mycket
litet, det är i och för sig sant, men vi
kan ta sikte på att göra vår insats inte
bara här hemma utan även genom initiativ
på det internationella planet. Det
finns tillfällen, då även små nationer
kan göra betydelsefulla insatser. Jag är
benägen att tro att vi nu går in i en sådan
epok. Jag skulle önska, att den
svenska samhällsekonomiens problem
under 1960-talet betraktades även ur
detta stora perspektiv och att våra åtgärder
byggdes upp på en vilja att bidra
till de internationella ekonomiska
och sociala frågornas lösning. Jag skulle
önska, att detta blir en central punkt
i vår strävan.

Kanske tycker en och annan i denna
kammare att jag överdriver, att jag låter
fantasien löpa iväg en smula. Men
understundom är fantasien en hjälpreda
åt det realistiska arbetet med de långa
perspektiven. — Från de utgångspunkter,
som jag här har angett, ter sig mycket
av stridigheterna mellan de svenska
demokratiska partierna — ehuru nog
så viktiga i och för sig — ändå som något
mindre väsentligt än det, som skulle
kunna uträttas, om vi alla samlade våra
krafter till svenska bidrag för en lösning
av tidens stora frågor. Säkert skulle vi
på så sätt bäst lösa även våra egna inhemska
problem.

samt avveckling av regleringar på kredit Herr

HJALMARSON (h):

Herr talman! Det är kanske ett tidens
tecken, att man nu inte längre talar
om en »friställd» arbetskraft. Det
börjar i stället heta »arbetslös» och
»arbetslöshet». Bakgrunden härtill är
klar. Arbetslösheten i mitten av november
i år var, räknad i procent, avsevärt
högre än vid motsvarande tidpunkt förra
året. Denna procentuellt sett allvarliga
försämring låter sig inte förklaras
av några skärpta säsongvariationer eller
av klimatiska eller andra icke-ekonomiska
omständigheter. Det rör sig om
ett kärvare läge på arbetsmarknaden,
vilket alldeles uppenbart hänger samman
med minskade möjligheter för företagen
att bereda människor sysselsättning.
Antalet anställda i industrien var
i oktober månad 3,2 procent lägre än i
samma månad 1957. Industriens förmåga
att ta emot och bereda sysselsättning
åt annorstädes ledigbliven arbetskraft
har alltså minskat.

Detta är ett utslag av sämre orderingång
och minskade orderreserver. Förutsättningarna
för en planering för fortsatt
industriell expansion är alltså sämre.
Vi kan icke längre med samma säkerhet
som förut räkna med att människor,
som förlorar sitt arbete i en näring,
t. ex. i jordbruket, något så när
omedelbart får ny sysselsättning. Från
att ha varit ett teoretiskt problem med
utrymme för många deklarationer håller
den höga och jämna sysselsättningen
i vårt samhälle på att bli en påträngande
praktisk fråga.

Vi har under en rad av år haft utomordentliga
möjligheter att bygga upp
vår motståndskraft mot påfrestningar.
Trots den kraftiga procentuella stegringen
är inte heller den arbetslöshet,
som vi nu har, stor. Människornas oro
låter sig inte förklaras av det aktuella
sysselsättningsläget. Vad som mal i deras
sinne är farhågorna för vad som kan
komma att ske. Arbetslöshetsriskerna
bedöms med andra ord som större än

186 Nr B 1.3 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

arbetslösheten just nu. Detta gör problemet
oändligt mycket mer invecklat.
Det gäller inte bara att skaffa sysselsättning
åt så och så många procent arbetslösa.
Det gäller att samtidigt hindra att
fler råkar ut för den kanske värsta sociala
och personliga olycka som kan
drabba en människa. Vi måste inte bara
känna solidaritet med dem som oförskyllt
tvingats ut ur produktionslivet.
Vi skall också känna solidaritet med alla
dem, som vid en felinriktad och vacklande
ekonomisk politik riskerar samma
öde.

Vad som håller på att hända i Sverige
är bara en återspegling av den mer
dämpade konjunkturen i övriga europeiska
länder, brukar man säga. I hur hög
grad vi än inser att vårt land är och
kommer att bli beroende av utvecklingen
i vår världsdel, undrar jag ändå
om detta påstående uttrycker hela sanningen.
Tendenserna i Västeuropa är
inte enhetliga, knappast i något avseende.
Mot tecken på stagnation och i
någon mån tillbakagång bryter sig bevis
för fortsatt expansion. Betydligt tidigare
än både den amerikanska tillbakagång,
som oväntat snabbt tycks ha
böjt av, och dess europeiska motsvarighet,
som utlöstes med fördröjning —
betydligt tidigare nödgades exportnäringarnas
folk konstatera ett tilltagande
köpmotstond, en växande priskänslighet
och ett allt starkare kvalitetsmedvetande
på marknaden.

Ungefär samtidigt började köparna
världen över ställa allt hårdare anspråk
på kredit, inte bara vanlig kommersiell
kredit utan långfristig kredit, närmast
av investeringsnatur. Vi i högerpartiet
har gång på gång understrukit att det
väsentliga i de senaste årens internationella
utveckling har varit och är det
långsamma men ofrånkomliga inväxandet
i en internationell konkurrensekonomi,
där kampen om kunderna är en
kamp om sysselsättningen, att problemet
inte längre är att proklamera den

höga och jämna sysselsättningens politik
utan att föra den — i konkurrens
med andra nationer, som har precis
samma målsättning men som redan har
dragit de ekonomiskt-politiska konsekvenserna,
som också vi måste dra.

Det snålare ekonomiska klimatet i vår
världsdel, den mer avvaktande hållningen,
återhållsamheten när det gäller
lagerpåfyllandet och kanske investeringarna
markerar konkurrensmomentet.
Kraven på säljarna växer, då man
över huvud taget är tveksam om man
skall köpa. Det blir flera om budet och
var och en anstränger sig till det yttersta
för att få en affär till stånd. Marginalerna
pressas samman och kostnadsproblemet
framträder med eftertrycklig
skärpa.

På 1930-talet reagerade nästan alla Europas
nationer genom att försöka snöra
av sin egen marknad för att inom detta
mer eller mindre avgränsade område
föra en isolerad konjunkturpolitik. Alldeles
oavsett att det väl inte finns någon,
som nu vill upprepa experimenten
i självhushållning, kan det konstateras
att inga som helst förutsättningar härför
föreligger, vare sig tekniskt eller
ekonomiskt. Både vi och andra är hänvisade
till att nu och i framtiden föra
vår ekonomiska politik i en fri och friare
världsdel och under internationellt
bestämda grundvillkor.

Uppgiften är alltså dubbel. De redan
arbetslösa måste — så snart ske kan —
få chansen till arbete. Riskerna för ytterligare
sysselsättningsminskningar
måste effektivt motverkas. I grund låter
sig dessa båda aspekter förenas till en:
människornas möjligheter alt finna produktiv
användning för sin arbetskraft.
I allt väsentligt är detta en fråga om de
många små och stora företagens konkurrensförmåga
och deras förmåga att
rida ut tillfälliga svårigheter. Det gäller
att de ordinarie arbetsplatserna kan
förbli människornas arbetsplatser och
alltså att de extraordinära åtgärder, som

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr B 13

187

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit marknaden

m. m.

vidtages för att pressa samman den existerande
arbetslösheten, i möjligaste
mån inordnas i en allmän politik för
högre beredskap mot arbetslöshet, där
den kan bli effektiv — ute i företagen.

Men det gäller också att dessa åtgärder,
i den mån de måste gå utöver ramen
för denna allmänna politik, utformas
så att huvudsyftet inte motverkas.
Vi får inte köpa tillfälligt förbättrad
sysselsättning till priset av ökade arbetslöshetsrisker.
Vår skyldighet att ingripa
är given men i lika hög grad vår
skyldighet att planera och avväga våra
ingripanden så, att vi inte gör ont värre.
Riskerna för en inhemsk inflation
med påfrestningar på vår alltjämt otillräckliga
valutareserv har högst väsentligt
begränsat vår handlingsfrihet.

Det skulle, herr talman, ha varit en
oskattbar fördel, om vi i dagens läge
av övertygelse kunnat säga: Vår beredskap
är god. Vi har under de många
ostörda åren systematiskt byggt upp
den. Vi kan handla nu, eftersom vi vet
att reserverna finns och värt utgångsläge
är gott och säkert.

Ingen vågar i dag framträda med den
sortens påståenden. Alla vet att alla
marginaler är hårt pressade, att den
ekonomiska politik, som skulle ha varit
krisfri, står inför en ny kris, att det
förutseende, om vilket det talats så
mycket, främst har lyst med sin frånvaro.

Den ekonomiska politiken har icke
förmått göra det frivilliga sparandets
villkor sådana, att vi under en praktiskt
taget oavbruten tioårig högkonjunktur
fått fram vad vi oundgängligen behövt
och behöver i sparande. Vi kan inte
konkurrera med långa krediter som vapen
— spargrunden saknas. Vi har nödgats
arbeta med konstlade hinder för
rationaliseringar och moderniseringar
ute på arbetsplatserna. Vi möter de akuta
påfrestningarna av de långfristiga
kraven med eu invalidiserad kapitalmarknad,
som stelnat till i den reuma -

tism som den absoluta företrädsrätten
för alla statliga anspråk för med sig.
Skattepolitiken har motverkat i stället
för att befrämja företagens konsolidering,
strävandena att göra arbetsplatserna
säkrare.

Det sägs nu: Det tar tid att få ett ökat
sparande till stånd, att få fram företagens
konkurrenskraft och motståndskraft,
att liberalisera kapitalmarknaden.
Det säger samma människor som inte,
medan tid ännu var, har velat vara med
om en förebyggande och realistisk politik,
som alltid lidit och fortfarande lider
av den obotfärdiges förhinder.

Dagens refräng tycks vara nya skatter,
nya skatter för att uttrycka solidariteten
mellan dem som har och dem
som inte har arbete. Jag skall ett ögonblick
bortse från den egendomliga men
för modern socialdemokrati typiska omständigheten,
att det första tankarna
faller på, när solidariteten åberopas,
tydligen är skatter och obligatoriska avgifter.
Det är att ge solidariteten ett säreget
innehåll, detta att i varje läge uttrycka
den som en rätt för de politiskt
maktägande att förfoga över mer och
mer av medborgarnas medel.

Vi tar ut särskilda skatter för att få
pengar till vägbyggandet. Inemot en
tredjedel av dem går icke till avsett
ändamål utan försvinner i den statliga
utgiftspolitikens snårskog. Under uttryckligt
framhållande av att det gällde
att skaffa medel för en utbyggnad av
våra energikällor begåvades vi med en
energiskatt. I anmärkningsvärd omfattning
— kanske till halva beloppet —
går inkomsterna även därav åt för att
stoppa igen hål i regeringens allmänna
budget. Som det sades för att dämpa en
för högt uppdriven aktivitet i företagen
fick vi extra och tillfälliga företagsskatter.
Finansministern och regeringen
kunde inte starkt nog betona, att dessa
pengar inte skulle få användas. De skulle
låsas in. »Härigenom», yttrade finansministern,
»bortfaller den invändningen

Nr B 13

188

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit''

marknaden m. m.

mot budgetöverskotten som konjunkturutjämnande
medel, att överskott på driftbudgeten
endast leder till ökade statsutgifter.
» Ja, några särskilda åtgärder
för att bekämpa överkonjunktur lär inte
nu behövas. Men trots detta permanentas
år för år en tillfällig skatt, införd
1955, och mot alla försäkringar räknas
dess avkastning bara lugnt och stilla in
bland alla andra skattemedel.

Det är bara motiveringarna som skiftar.
Regeringens behov av och anspråk
på nya skatter är bestående. Detta behov
och dessa anspråk har ingenting
med konjunkturerna att göra. De hänger
intimt samman med socialdemokratisk
politik. En tillfällig skatt kan avskaffas

— men bara mot kompensation i en ny.

Hur skulle det för övrigt kunna vara

annorlunda? Under senaste tioårsperiod
har regeringens utgifter på driftbudgeten
stigit med inemot 12 procent om
året. Stegringstakten har tilltagit år för
år. Varken människornas eller statens
inkomster räcker till oavbrutet stegrade
krav för en utgiftspolitik av detta slag.
Gapet mellan inkomster och utgifter
bara växer. Förr eller senare måste det
fyllas igen. Detta kan ske på två sätt.
Utgifterna kan skäras ned. Den vägen
vill vi — men inte regeringen — gå.
Man kan pressa av medborgarna mer av
deras arbetsförtjänster. Den vägen går
regeringen — alltid och oupphörligt.
Vi gör det inte. Vi vet att nya statsinkomster
skapar nya statsutgifter. Vi
vet att statens utgiftsläge är för högt,
att allt utrymme för nya skatter är förverkat.
Regeringen har satt sig i ett
tvångsläge. I det längsta har den förnekat
detta. Den har bestritt lägets allvar.
Att hjälpa de arbetslösa är en sak

— att hjälpa regeringen att fortsätta en
uppenbart ohållbar politik en annan.
Det finns skäl — alla skäl — att markera
den skillnaden.

Fn diskussion om utformningen av en
konjunkturpolitik som kan ge resultat
i nuläget utan att försvaga våra fram -

tidsmöjligheter blir ganska meningslös,
om den inte utgår från de faktiska förutsättningarna
sådana som de föreligger
nu: en kapitalmarknad som inte fungerar,
brist på framför allt riskvilligt sparande,
eu högt uppdriven offentlig utgiftsnivå,
en offentlig anläggningsverksamhet
som endast »genom handpåläggning»
kan rymmas inom våra resursers
ram, ett skattetryck som fler och fler
reagerar mot, ett skatte- och subventionssystem
som underminerar kostnadsmedvetandet
och ställer nya företagarinitiativ
inför orimligt hårda avkastningskrav.

Det är mot denna bakgrund de avgörande
frågorna skall ställas. Når vi
vad vi vill, större och säkrare sysselsättningsmöjligheter,
genom att ytterligare
skärpa skattetrycket och på så
sätt skapa utrymme för än högre statsutgifter?
Är det stimulans till ökad aktivitet
genom statsingripanden vi behöver?
Är den vägen den rätta i en internationell
konkurrensekonomi för ett
folk som i så hög grad som vårt är beroende
av sin utrikeshandel? Det svar
som vi i högerpartiet ger på dessa frågor
kan sammanfattas i några punkter.

För det första: det är nödvändigt alt
inom ramen för sammanlagt sett begränsade
statsutgifter få rum för de
extra utgifter som den redan uppkomna
arbetslösheten drar med sig. Detta
skärper kraven på en omedelbart inledd
bestämd återhållsamhet med statens utgifter.

För det andra: det är nödvändigt att
befordra viljan till ökad aktivitet ute i
produktionslivet genom statsfinansiellt
sett täckta utfästelser om skatterationaliseringar
och successiva skattelättnader.

För det tredje: det är nödvändigt att
återskapa den förutsättning för förstärkt
internationell konkurrenskraft som en
fri och fungerande kapitalmarknad är.
Detta är ingen uppgift som vi kan skjuta
på en obestämd framtid. Den måste lösas
nu.

189

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

I detta sammanhang bör man även
sätta in en fråga, som behandlats under
en föregående punkt på dagens föredragningslista,
nämligen frågan om försäljning
till medborgarna av aktierna i
vissa statsägda företag. Härigenom skulle
det långsiktiga personliga sparandet
få en god stimulans och mänskligt att
döma realsäker långivning med vidsträckt
spridning bland medborgarna
möjliggöras. Vidare skulle, som herr
Heckscher tidigare här i dag har framhållit,
på denna väg en begränsning av
statens upplåningsbehov och över huvud
en väsentlig lättnad i statens kapitalengagemang
kunna åstadkommas på relativt
kort tid.

Målet är, herr talman, bättre och säkrare
ekonomi inom såväl den enskilda
sektorn som den offentliga. Det målet
når vi genom att inom landet underbygga
den kostnadskonkurrens som fäller
utslaget utom landet. Vi gör det inte
genom att låsa fast vår politik i gamla
föreställningar om att resurserna skulle
bli större eller bättre använda, om vi
transporterar över dem från medborgarna
till myndigheterna. Vi har inte
den erfarenheten, herr talman.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Den nuvarande åtstramningen
i konjunkturläget kan inte betraktas
som oväsentlig. Avsättnings- och
sysselsättningssvårigheterna är på vissa
områden nog så kännbara. Vi har fått
en tankeställare. Många hade uppenbarligen
glömt bort den urgamla sanningen
om växlingar mellan feta och magra år.
Det kanske vi hade gjort litet var temporärt,
till och med personer, som vi
betraktar som ganska insiktsfulla på det
ekonomiska området föreföll att ha förgätit
den gamla sanningen.

Vi har kommit in i den tydligen bedrägliga
tankegången, att produktionen
skulle fortsätta att stiga oupphörligt i
ungefär samma takt år efter år. Även
om det kan vara riktigt på längre sikt,

så får vi tydligen ändå finna oss i pauser
i denna ökning. Vi måste helt enkelt
räkna också med magra år och även inrätta
oss efter dem. Det liar vi nu inte
gjort. Vi har inte byggt upp de reserver,
som vi borde ha försökt åstadkomma
under de feta åren. Men jag är angelägen
att stryka under, att såvitt jag kan
se är vi alla i stort sett medansvariga
i det sammanhanget. Några mera realistiska
försök till en annan ordning i detta
avseende har mig veterligt inte presenterats.

Det är klart att det vore att använda
överord, om man talade om ett krisläge
i dag. Men det är bekymmersamt på
många områden. Skogsnäringen har det
besvärligt med minskad avsättning av
framför allt massa och trävaror, och
sysselsättningen i skogen är på sina håll
starkt begränsad.

Priserna har faktiskt sjunkit i så hög
grad att skogen på vissa håll i vårt land
saknar rotvärde i dag. Svårigheterna
för de enskilda skogsägarna, vilka också
som regel bedriver jordbruk, förvärras
av jordbrukets bekymmersamma läge.
Jordbrukets och skogsbrukets folk
liar fått betydande inkomstminskningar,
och det har blivit en arbetslöshet på
dessa områden. Det är allvarligt ur
många synpunkter. Minskad köpkraft
hos jordbrukets folk betyder ju, att bl. a.
våra hemmamarknadsindustrier och servicenäringar
får minskad avsättning,
alltså ökade sysselsättningssvårigheter.

Textilindustrien, för att ta ett annat
exempel, arbetar också under betydande
svårigheter. Vi motser med intresse
det resultat, som den tillsatta utredningen
om textilindustrien kan komma till,
och hoppas att detta resultat inte låter
vänta på sig alltför liinge.

Skulle vi nu emellertid som somliga
människor tror — och de bygger säkert
sitt resonemang framför allt på utvecklingen
i Amerika — få en förbättring
inom den närmaste tiden, så bör vi kanske
ändå inte klaga så mycket över den -

190

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

na relativt korta åtstramningsperiod.
Vi har ju då sluppit ganska lindrigt undan
och fått oss, som jag sade för en
stund sedan, en kanske ganska nyttig
tankeställare.

Det är självfallet nödvändigt att vi
försöker tillvarata alla till buds stående
möjligheter för att hävda oss på exportmarknaden.
Säkert krävs det för detta
ändamål rationaliseringar inom vårt näringsliv.
Rationaliseringar kräver ju ökade
investeringar, och investeringarna i
sin tur fordrar sparande. Man behöver
säkert inte spilla många ord på hur
värdefullt det vore om vi kunde öka
sparandet bara med några få procent,
d. v. s. förmå människorna att öka den
del de sätter undan för framtiden i stället
för att använda den för omedelbar
konsumtion.

Även om sparandet i vårt land trots
allt är tämligen gott, är vi uppenbarligen
alla överens om att svenska folket
bör spara mer. Men att finna någon
kungsväg fram till ett ökat sparande lär
inte vara så lätt. Vi har ju prövat en
del förslag under de sista åren med någon
ehuru kanske rätt obetydlig framgång.
Nu hoppas vi att de personer, som
har fått i uppdrag att framlägga förslag
till åtgärder för ökat enskilt sparande,
skall lyckas komma fram med
gångbara och nyttiga uppslag. Men det
är väl ändå anledning att räkna med
att det när inkomsterna minskar blir
svårare att spara och att då t. o. m. någon
minskning i sparandet kan komma
att inträda. Jag skulle tro att lån av
den typ, som herr Ohlin har talat om
här, kanske fyller en uppgift. Emellertid
är det sannolikt att i nuvarande
läge med vikande inkomster efterfrågan
på sådana lån inte skulle bli så stor.
Man skulle kanske inte få så särskilt
många som ville teckna sig för lån av
den typen.

Jag skulle vilja stryka under vad som
sagts här tidigare, att kreditgarantierna
är av stor betydelse i detta samman -

samt avveckling av regleringar på kredit hang

och att den ökning av ramen, som
beslutats i år, är välkommen. Men vi
tycker att man också bör överväga om
inte kreditvillkoren, särskilt kredittiden,
kan förbättras.

I det föreliggande utlåtandet redovisas
som bekant tre i vissa avseenden
skiljaktiga meningar, den ena företrädd
av socialdemokraterna, den andra av
högern och folkpartiet och den tredje
av centerpartiet. Yad är det då meningarna
bryter sig om? Jag bortser i det
sammanhanget helt från sådana punkter
där man kommit fram till olika resultat
genom att åberopa skilda uppfattningar
om huruvida en fråga kan anses
bli föremål för utredning utan särskilt
initiativ från riksdagen. De divergenser,
som redovisas på det sättet, innesluter
ju inga principer. Om den allmänna
målsättningen för den ekonomiska politiken
säger man sig i den offentliga
debatten vara helt överens. Vad man
skall eftersträva är full sysselsättning
och fast penningvärde. Ja, det är väl en
ganska självklar sak i den mån båda
dessa önskemål samtidigt kan tillgodoses.
Då finns det väl knappast någon
som menar att man skall handla annorlunda
än att söka tillgodose bägge önskemålen.
Men det är möjligt, ja, mer
än möjligt att meningarna går isär om
man måste ge avkall på ettdera önskemålet
och antingen släppa önskemålet
om den fulla sysselsättningen eller också
finna sig i en fortgående penningvärdeförsämring.
Somliga sätter kanske
då den fulla sysselsättningen främst,
andra menar att man bör avstå från
denna, om det kan ge oss ett mer stabilt
penningvärde.

Från vårt håll har sedan minst 25 år
tillbaka förfäktats den meningen, att
rätt till arbete, antingen såsom anställd
eller i ett eget företag, är något som
bör tillkomma alla människor och som
man bör söka åstadkomma främst genom
att främja och trygga avsättningsförhållandena.
Jag är angelägen under -

191

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr 15 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit
marknaden m. m.

stryka att vi i dag står kvar på denna
ståndpunkt.

Jag skall inte vidare uppehålla mig
vid denna sak, utan i stället säga några
ord om de vägar som man inom skilda
meningsriktningar vill beträda för att
nå idealtillståndet: fast penningvärde
och full sysselsättning. Men låt mig
först göra en kort återblick på den inflationsbekämpande
politik som förts
sedan början av 1950-talet.

Under större delen av 1950-talet har
det som bekant rått en utpräglad högkonjunktur
i hela den västra delen av
världen. I högkonjunkturens spår har
inflationen följt, här i vårt land liksom
på alla andra håll. Visst är vi svenskar
lyckligt lottade i många avseenden, men
så lyckliga är vi ändå inte — i varje
fall inte ännu — att vi kan leva i en
extrem högkonjunktur utan att samtidigt
få känna av ett inflationistiskt
tryck, som vi med lämpliga medel måste
söka bekämpa. I alla andra länder
har man också försökt att på olika sätt
motverka inflationstrycket. Vi inom
centerpartiet har inte velat undandra
oss vår del av ansvaret för de inflationsbekämpande
åtgärderna här i landet,
utan vi har medverkat till dessa åtgärder.
Vi har sålunda gett vår anslutning
till i stort sett samma ingrepp som
företagits i andra länder, oberoende av
färgen på den sittande regeringen och
den härskande parlamentariska majoriteten.
Visst kan det med fog sägas att
åtgärderna hade i något högre grad bort
riktas mot konsumtionen än mot investeringarna,
men jag skulle tro att kammarens
ledamöter säkert är ense med
mig om att de psykologiska förutsättningarna
härför har varit tämligen små.

.lag behöver här knappast uppehålla
mig vid det förhållandet, att vi inom
centerpartiet har varit angelägna om
att avveckla de åtgärder, som inriktats
på att bekämpa inflationen, så snart åtgärderna
inte kunnat anses erforderli -

ga. Det senaste exemplet härpå är avskaffandet
av investeringsavgiften.

Att jag dröjt något vid dessa ting, beror
framför allt därpå att utskottsutlåtandet
med dess bägge reservationer utgör
en återspegling av de meningsskiljaktigheter
som kommit till synes i den
ekonomiska politiken, sådan den har
bedrivits under 1950-talet. Av de tre
meningsriktningar, som sålunda kommer
fram i utskottsutlåtandet och reservationerna,
kan enligt min mening centerpartiets
linje sägas utgöra en mellanlinje,
en medelvägens linje. Vi i centerpartiet
kan å ena sidan inte godta den
inställning som höger- och folkpartireservationen
ger uttryck för genom att
förorda en avveckling av kontrollen beträffande
emissioner av obligationslån.
En sådan avveckling innebär enligt vår
mening i nuvarande läge alltför mycket
av låtgåsystem. Å andra sidan finner vi
det i dagens situation inte tillräckligt
med punktvis insatta åtgärder för att
stimulera näringslivet, även om det helt
säkert även måste till sådana åtgärder.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ifrågasätta, huruvida det inte kunde
vara klokt att framför den ökning av
bostadsbyggandet som vidtagits släppa
fram industriprojekt, i den mån sådana
anmäler sig. Jag tror också, att det kan
finnas anledning att satsa något hårdare
på sådana produktiva investeringar,
som vägarna utgör. De är ju i allmänhet
produktiva i allra högsta grad, så
till vida att bättre vägar minskar transportkostnaderna.
Det finns nog möjligheter
till att högst väsentligt sänka dessa
genom ett ökat vägbyggande. Jag
tror också, att det kan finnas skäl att
satsa något mera på skogsvårdsåtgärder.

Som generella stimulerande åtgärder
för näringslivet förordar vi i första
hand att man överväger en sänkning av
räntan, som i (tåg i det åtstramade konjunkturläge
vi liar är högre än när konjunkturen
var såsom högst. Också den
omständigheten alt man i land efter

192 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

land sänker räntan bör, tycker jag, mana
till eftertanke hos den myndighet,
som sköter räntefrågorna. Visst är det
nödvändigt att planera för beredskapsarbeten
och i övrigt punktvis skapa sysselsättningstillfällen
— det skall vi inte
alls bestrida — men det viktigaste är att
vi stärker konkurrenskraften hos vårt
näringsliv. Just lättnaden i räntekostnaden
är helt säkert en god åtgärd i detta
avseende. Vi tror också i centerpartiet,
att ett borttagande av det provisoriska
tillägget till bolagsskatten, som på sin
tid infördes för att bromsa upp konjunkturen,
kan vara påkallat i ett skede,
när näringslivet framför allt behöver
stimulans.

Vad beträffar emissionskontrollen för
obligationslånen anser vi i centerpartiet,
att ett slopande av den skulle leda
till räntestegringar och svårigheter i
stället för lättnader — i varje fall för
de mindre företagen —- när det gäller
att erhålla krediter. Att det skulle innebära
att mera pengar funnes att låna
tror vi inte på. Nej, det som skulle inträffa
vore att en klappjakt igångsattes
av främst kommuner och landsting å
ena sidan och storföretagare å den andra,
varvid de skulle bjuda över varandra
i fråga om räntesatser. Som vanligt
skulle naturligtvis de små — d. v. s.
jordbrukare och andra mindre företagare
— få sitta emellan. Deras möjligheter
att erhålla krediter skulle enligt vår
mening minska i en sådan situation, och
räntan skulle stiga.

En aktiv konjunkturpolitik av det
slag, som introducerades i vårt land under
1930-talet, bör naturligtvis ingå som
ett led i våra strävanden mot målet,
fast penningvärde och full sysselsättning.
På denna punkt fann jag, att herr
Ohlin har samma uppfattning som vi i
vårt parti har förfäktat alltsedan man
fick börja omsätta denna politik i praktisk
handling i samband med den s. k.
krisuppgörelsen under 1930-talet. Den
innebär som bekant att budgeten i en

samt avveckling av regleringar på kredithögkonjunktur
överbalanseras för att
kunna underbalanseras i en lågkonjunktur.
Något krav på en jämn avstämning
för varje år för sig ingår alltså inte i en
sådan politik men väl att alla driftutgifter
täckes av löpande inkomster, om
man lägger samman olika år under en
längre period.

När vi nu i dagens situation från centerpartiets
sida så starkt framhåller angelägenheten
av en politik, som tar sikte
på att i olika avseenden på bästa
sätt främja och stimulera näringslivet,
betraktar vi det helt naturligt som en
anpassning av den hittills förda politiken
till ett förändrat konjunkturläge.
Någon ny politik är det alltså inte fråga
om.

Vi står nu inför en ny avtalsrörelse.
Om den kan man bara uttala
en förhoppning, nämligen att den inte
skall bli ett led i jakten mellan löner
och priser, innebärande löneökningar
som delvis äts upp av höjda varupriser.
Det är ju en allmän mening här i vårt
land att sådana löneökningar kan man
lika väl betacka sig för. De skulle ju
bara försämra våra exportmöjligheter
och öka svårigheterna att hålla sysselsättningen
i gång.

Även den som inte svartmålar måste
finna, att svårigheterna är tämligen betydande.
Vi i centerpartiet har framhållit,
att det säkert vore lyckligast för
vårt land om alla de fyra demokratiska
partierna kunde enas om att lösa de
stora problemkomplexen sysselsättning,
avsättning och statsfinanser. Vi tror
alltjämt på värdet av en sådan samförståndslösning,
där alla dessa fyra partier
är med och hjälper till.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag hade för en tid sedan
möjlighet att delta i en överläggning

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr B 13

193

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

med en utvald representation för den
svenska industrien eller — som man
brukar kalla det i allmänt tal — det
svenska näringslivet. Om jag tänker på
den diskussionen och jämför den med
den inledning herr Ohlin kostade på sig
i sitt anförande, så kan jag inte underlåta
att göra en reflexion över den
ytterst markanta skillnaden i sättet att
tala och argumentera. Den nyanserade
och balanserade diskussion, som regeringen
hade tillfälle att föra med företrädarna
för den svenska industrien,
gjorde — det skall jag villigt erkänna —-ett gott intryck. Deras argument gjorde
ett starkt intryck på mig. Herr Ohlins
inlägg var av en annan karaktär. Jag
skall villigt erkänna, att de svenska
industrimännen naturligtvis inte har
herr Ohlins rutin när det gäller att
jämra, klaga och anklaga. Herr Ohlins
som jag tyckte obalanserade och onyanserade
beskrivning av vad som hänt
inom samhällsekonomien under 1950-talet är rätt beklämmande i alla sina
överdrifter, sin ensidighet och den
besser-wisser-attityd, som herr Ohlin
brukar visa oss på regeringsbänken här
i andra kammaren.

Herr Ohlin talade om efterkrigstidens
alla misstag och om 1950-talets rekordartade
inflation. Ser man detta i sitt
rätta sammanhang finner man inte bara
förklaringsgrunder utan även internationella
jämförelser att göra. Lönestegringarna
har ju ändå varit större än
prisstegringarna. Som ett resultat av
detta kvarstår, att 1950-talets utveckling
representerar en god reallönehöjning
och en — jag vågar säga — ganska tillfredsställande
standardlyftning för de
breda folklagren i vårt land.

Kapitalbildningen har varit otillfredsställande,
säger herr Ohlin, trots
att vi varje gång vi diskuterat detta från
regeringsbänken försökt tala om för
herr Ohlin — detta har också kommit
till uttryck i utskottets skrivning
— att vi har eu kapitalbildning i dag
13 — Andra kammarens protokoll 1958.

samt avveckling av regleringar på kreditsom
självfallet absolut men även relativt
är större än någon gång tidigare i
svensk ekonomisk historia.

Ser man på investeringssiffrorna, som
har sitt naturliga sammanhang med sparande
och kapitalbildning, så finner
man, att våra investeringar —- de offentliga,
statliga, kommunala och privata
investeringarna tillsammantagna -— redovisat
en god utveckling under detta
av herr Ohlin så förkättrade tidsskede.

Jag kanske i detta sammanhang också
kan tillåta mig understryka, att den
investeringsprognos av den ekonomiska
utvecklingen som vi tillät oss presentera
för riksdagen i våras ser ut att
hålla. Jag vill inte säga för mycket,
men jag skulle inte bli alltför överraskad
om den privata industriens investeringssiffror
under 1958 kommer att
peka på ett rekord. Enligt de mera kompletterande
undersökningar man kunnat
göra ligger de nu mellan 6 och 7
procent högre än 1957. Det är ju en
ovanligt kraftig investeringshöjning.
Samtidigt med detta har vi en kommunal
och en statlig aktivitet på framför
allt bostadsbyggandets område som
är starkare än tidigare. Mot den bakgrunden
framstår herr Ohlins klagomål
om det otillfredsställande sparandet och
den föga tillfredsställande kapitalbildningen
som ett tal utan egentlig underbyggnad.

Regeringen har inte förstärkt valutareserven.
Det var väl kontentan av herr
Ohlins klagomål i det avsnittet av den
ekonomiska verksamheten. Vi har inte
rustat oss i olika avseenden. Vi har inte
sett till att den svenska industrien har
den rätta konkurrenskraften ute på
världsmarknaden. Vi har inte sett till
att vi har en valutareserv, som skulle
bidra till att vi kunde våga oss på en
ännu mera intensiv sysselsättningspolitik
än den vi har i dag.

Jämför vi därmed t. ex. Västtyskland
är det ingen tvekan om att deras uppbyggnad
av valutareserven varit mycket
Nr B 15

194 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

starkare än vår, det skall jag villigt
erkänna. England har byggt upp sin
valutareserv under det sista året. Detfa
land har dock varit tvingat att vända
sig till den internationella fonden för
att begära hjälp för att klara bl. a. sin
valutareserv. England har stått som
supplikant i det avseendet, vilket vi,
dess bättre, ännu inte behövt göra. För
att rädda Frankrikes valutaställning har
också olika internationella finansinstitut
måst träda in med jämna mellanrum.

Nu har utvecklingen i Tyskland sin
alldeles bestämda förklaring. Vi har
här i landet valt att ta ut en ganska
hög standard och pruta av på kravet
på valutareserv och reserver i allmänhet.
Så har det inte varit i Tyskland.
Lönerna där har för det första — om jag
jämför med motsvarande områden —
varit ungefär 60 procent av de svenska.
Man har för det andra drivit en skattepolitik,
som kanske för många är ganska
överraskande men som faktiskt dämpat
konsumtionen. Om man håller konsumtionen
nere dels genom låga löner och
dels genom hög beskattning i det egna
landet, har man naturligtvis möjligheter
att bygga upp en valutareserv av
tillfredsställande storlek.

Det finns andra faktorer som bidrager
till att Tyskland kan hålla låga löner.
Fackföreningsrörelsen där har inte varit
så stark. Efter krigets förstörelse
och med den ständiga tillströmningen
av arbetskraft österifrån har den tyska
fackföreningsrörelsen inte kunnat hävda
medlemmarnas intressen gentemot
företagen på samma sätt som den svenska,
som sedan kriget har kunnat glädjas
åt en praktiskt taget ständig högkonjunktur.
Förhandlingsläget har varit
ett annat, och detta har satt sin
prägel på löneutvecklingen. Det har således
inte varit så hög konsumtion inom
landet och det har därför funnits mera
att släppa ut på exportmarknaderna.

Detta har möjliggjort en naturlig uppbyggnad
av valutareserverna.

Jag har framför mig en tabell som är
sammanställd efter OEEC:s länderuppgifter
för sommaren 1958 och som anger
skatterna i procent av bruttonationalprodukten
under tiden 1953—1957. I
dessa siffror ingår skatt till stat och
kommun, direkta skatter och indirekta
skatter och socialförsäkringsavgifter.
Västtyskland visar sig ha den tyngsta
skattebördan, inte bara under den
nämnda tiden i genomsnitt utan även
år 1957. Den totala skattebördan har
där varit 33,6 procent av bruttonationalprodukten.
Som nummer två följer Österrike
med 32,2 och därefter kommer
Frankrike med 32,0 procent, Nederländerna
med något mera än 30 procent
och sedan på femte plats Sverige och
Norge hand i hand med precis samma
procentsiffra, strax följda av England.
Denna sammanställning ger ganska
klart vid handen att talet om att framför
allt Västtyskland kan redovisa en
ekonomisk politik av föredömligt snitt
med stark uppbyggnad av valutareserven
och god beredskap måste kompletteras
med upplysningen att folket där
helt enkelt har fått finna sig i en lägre
standard. Detta har vi inte velat hos
oss, och därför är våra reserver mindre.
Man skulle i efterhand kunna säga att
det hade varit klokt om vi varit försiktigare
och haft större reserver, men
nu är det som det är. Jag har bara
velat meddela detta som en naturlig och
enkel förklaring.

Jag kan gärna göra samma reservation
som herr Ohlin, att man få ta internationella
sifferserier med en nypa
salt, men i den mån de är uppgjorda
av OEEC:s kansli i Paris, som är det
enda organ vi har i den vägen, och i
den mån de är förda fram till 1958 och
i den mån de är omräknade till fast
penningvärde och samma valuta, är de
dock till viss hjälp. När man nu talar
om att vi bär driver en politik som inte

195

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

tar vederbörlig hänsyn till industriens
intresse utan skapar risker för att vi
slås ut på världsmarknaden, när man
gör gällande att vårt nuvarande välstånd
kommer att skapa svårigheter i
den internationella konkurrensen, så
har man uttalat spådomar som inte alls
stämmer med de kalla siffror som kan
framläggas beträffande den ekonomiska
utvecklingen.

Under 1958 har det svenska importöverskottet
varit mindre än år 1957. Nu
är jag inställd på att vi kommer att få
en avtappning av valutareserven, ty
även sjöfartsinkomsterna kommer att gå
ner, så att slutredovisningen visar troligen
nedgång, men detta förutsatte vi
redan i våras. Men kan vi komma över
en internationell depression — jag tror
inte den behöver bli alltför långvarig —
med en så blygsam reduktion av valutareserven,
finns det ingen anledning att
måla farorna så markerat på väggen.

En annan intressant uppgift, som jag
inte vill undanhålla kammaren, gäller
Sveriges andel av världsexporten av
industrivaror — jag exkluderar Nordamerikas
förenta stater — under första
halvåret 1958. Det visar sig att Sveriges
relativa del ökade under första halvåret
1958 i jämförelse med första halvåret
1957, detta till skillnad från sådana
länder som England, Belgien, Frankrike,
Schweiz och Kanada, som har fått
vidkännas en minskning av sin andel av
världsexporten under det tilländalupna
första halvåret 1958.

Vår valutareserv är mellan 2 900 och
3 000 miljoner. I absoluta tal är det mer
än vi har varit vana vid under 1950-talet. Den hittillsvarande depressionen
har vi följaktligen klarat med den politik,
som medvetet varit valutasparande,
genom att vi har satt in samhällets
resurser just på de strategiska avsnitt,
där vi har ansett att sysselsättningen
bör stödjas, och varit ytterligt försikliga
med s. k. generella ingripanden. Vi
har följaktligen, såsom jag nyss sade,

en valutareserv på bortåt 3 000 miljoner
kronor. Ingen skulle vara gladare
än jag om den vore större, men man får
ändock inte se det så pessimistiskt som
jag tyckte både herr Ohlin och herr
Hjalmarson gjorde.

Det är framför allt behandlingen av
den svenska industrien som herrarna
har tagit upp i de inlägg som gjorts i
debatten. Jag vet inte om jag vågar trötta
kammaren med flera internationella
sifferjämförelser, men det är ju ingen
absolut unik företeelse att vi i vårt
land får inregistrera en avsaktning av
industriproduktionen. Denna avsaktning
medför att industriproduktionen
under de första tre kvartalen i år legat
på samma nivå som de första tre kvartalen
1957. Om jag ser på det första
halvåret 1958, finner jag att vi ligger en
procent högre än första halvåret 1957.

Den internationella industristatistiken
visar — det är fortfarande OEEC:s
statistiska byrå som gör sammanställningen
— att man i Belgien under första
halvåret 1958 tvingats avläsa en
nedgång i industriproduktionen med
9 procent, i Danmark med någon
procent, i Finland med 9 procent,
i Nederländerna med 3 procent, i Norge
med 3 procent, i Storbritannien med
1 procent, i Förenta staterna med 11
procent och i Kanada med 3 procent.
I vårt land redovisar vi ett plus för det
första halvåret. Det finns också andra
länder som redovisar plus, nämligen
Frankrike med 9 procent, Italien med
1 procent, Västtyskland med 2 procent
och Österrike med 4 procent.

Herr Ohlin vill göra gällande, att det
är den politiska färgen hos vederbörande
lands regering som avgör, om industriens
produktion visar plus eller minus,
men den här intressanta bilden ger
inte något belägg för riktigheten av en
sådan uppfattning. Alla de länder som
jag här talat om som redovisar en produktionsnedgång
är med ell undantag
— Norge — länder med konservativa

196 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

regeringar: Förenta staterna med en
republikansk regering, Kanada med en
ren högerregering, Storbritannien med
en ren högerregering och en del andra
länder med vissa koalitioner mellan
arbetarpartiet och liberalerna. Det finns
följaktligen andra förklaringar till att
produktionen går ner. Man får inte så
där enkelt tala om hur den socialdemokratiska
regeringen missköter det svenska
näringslivet och med det som utgångspunkt
dra sådana snabba slutsatser
som herr Ohlin gjorde i sitt inlägg.

Nu kom ju herr Ohlin efter sin kritiska
inledning och efter sin anklagande
redovisning av regeringens politik
så småningom in på ett mera fantasifyllt
avsnitt av sin utläggning — jag
använder hans eget ord, eftersom han
nämnde att det vid vissa tillfällen var
nödvändigt att ta till fantasien. I sin
fantasi målade herr Ohlin upp en bild
för kammaren, att om vi sparar så och
så mycket — inledningsvis 1 000 miljoner
kronor mer än nu — så får vi
alla dessa goda gåvor, vi slipper inflation,
vi ökar vår standard, vi får en
sanering av ekonomien, och allt blir så
lyckligt och glatt som man någonsin
i sin fantasi djärves drömma om.

Sparandet är lönande samhällsekonomiskt
sett, säger herr Ohlin, och inte
skall jag bestrida det! I varje fall jag
gör vad jag kan för att resa omkring och
tala om hur nödvändigt det är att vi
sparar, så att vi på den vägen får utrymme
för en större investeringskvot.
Men då uppstår frågan, hur vi skall få
människorna att spara. Jag vet inte,
om herr Ohlin tror sig ha funnit lösningen
i det konkreta förslag som han
inflikade i sitt långa anförande, nämligen
att vi skall ge ut ett värdebeständigt
lån i småvalörer och vädja till människorna
att köpa dessa obligationer så att
vi kommer till rätta med de statsfinansiella
påfrestningarna, som bland annat
betingas av att vi nu måste satsa så
många hundra miljoner mer för att hål -

la folk i arbete än vi tidigare har behövt
göra.

Man kanske vågar ha sina mycket
starka tvivel om det goda resultatet av
herr Ohlins uppslag. Jag kan ju erinra
om att riksgäldskontoret under 1959
kommer att tvingas omsätta ungefär 300
miljoner av sina premielån i små valörer,
d. v. s. 50 kronor per obligation.
Jag tror inte att riksgäldskontoret utan
vidare vågar säga att man klarar det
här enkelt och lätt, inte ens om de
talar om att detta behövs för att klara
nuvarande engagemang på arbetslöshetspolitikens
område. Jag tror inte att
man får dra för stora växlar på människornas
offervilja. Jag tror att en finansminister
inte kan bygga sina kalkyler
på möjligheten att vädja till människorna
om att de skall låna staten
pengar för det ena eller andra ändamålet.
Det är som jag ser saken en alltför
riskfylld förutsättning för en statsverksbudget.
Sedan må man anklaga
mig hur mycket man vill för att misstro
den enskilda människan, för att
inte våga sätta tro till hennes ansvar
och offervilja. Jag tror att varje finansminister
förr eller senare kommer i det
läget, att han vill ha något mera materiellt
underlag om han skall skaffa
pengar till de utgifter som vi i stort
sett, är eniga om. Till dem räknar jag
utgifterna för en progressiv arbetslöshetspolitik.
Alla de talare som här bär
haft ordet i denna ekonomiska debatt
har glädjande nog oreserverat givit sin
anslutning till vår politik på det området.

Herr Ohlin tog i det mera framtidssyftande
avsnittet av sitt inlägg upp
frågan om vår interna och externa balans,
och han frågade om regeringen
står rådvill när det gäller att åstadkomma
intern och extern balans. Ja, så
alldeles rådvilla har vi väl inte varit.
Till herr Ohlins stora förtret har det
varit tätt mellan förslagen från regeringshåll
om hur i varje fall den inter -

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B13 197

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

na balansen skulle kunna uppnås. För
närvarande har vi väl ett ganska tillfredsställande
läge i detta avseende. Vi
har ju glädjen att kunna se hur konsumtionsprisindex
legat oförändrat i
— vill jag minnas —- sju månader, och
det är mycket som talar för att vi också
i fortsättningen kan räkna med relativt
goda förutsättningar för en intern
balans.

Huruvida vi kan förbättra vår externa
balans är en fråga om vår handel,
om vår export kontra vår import. Där
är man inne på ett område där den interna
ekonomiska politiken inte kan
behärska vad som är avgörande för den
externa balansen. Om det blir en nedgång
ute i världen, kommer denna självfallet
att inverka på våra möjligheter
att få tillfredsställande exportinkomster.

Om man studerar arbetslösheten just
nu, finner man att det framför allt är
på fyra områden som den är påtaglig.
Det första av dessa är skogsområdet.
Skogsarbetarna har en osedvanligt stor
arbetslöshet. Vad beror det på? Det
beror naturligtvis på att avverkningarna
är lägre i år med hänsyn till att det
har varit svårare att sälja sågad vara på
vårt lands exportmarknader. Det har
varit besvärligare att få avsättning för
vår massa- och pappersindustris produkter;
lagren av både rundvirke och
färdigvara har varit väl utfyllda. Den
enskilde företagaren säger sig att han
bör lugna sig ett tag med avverkningarna,
och så får vi arbetslöshet bland
skogsarbetarna. Detta betingas av att
engelsmän och andra kunder inte köper
lika mycket av oss som tidigare,
utan de kör sina lager i botten. Men
just den omständigheten att de förbrukar
sina lager bör ju vara ett optimistiskt
moment för att räkna med att
den depressiva tiden för skogsnäringen
skall vara av övergående natur.

Jag vet inte, hur man skall kunna
komma till rätta med detta genom åtgärder
inom det egna landet. Vi har

bara att acceptera förhållandena ute på
världsmarknaden, och dem ändrar man
inte ens med den mest företagsvänliga
skattepolitik. Det går inte ens om vi
helt befriade de mindre sågverken från
beskattning; de kommer ändå inte att
såga och producera, om de inte kan
sälja. Det går inte ens om vi gör en väsentlig
liberalisering i beskattningen
av skogsägarnas råvara. De kommer
ändå inte att avverka mer. De kommer
att vänta på bättre tider och bättre priser.
Det är dessa förhållanden som har
en alldeles avgörande betydelse, inte
frågan om hur man skattemässigt, avskrivningsmässigt,
lagervärderingsmässigt
eller på andra sätt behandlar skogsindustriens
exportföretag.

Den andra industrien som har det
ytterst besvärligt i dagens läge är den
svenska textilindustrien. Är det någon
som inbillar sig att det skulle bli en
livgivande injektion för den svenska
ylleindustrien, om man toge bort den
extra bolagsskatten eller ens om man toge
bort hela bolagsskatten, när den skall
konkurrera med italienska pratotyger,
vilkas priser inte på långa vägar motsvarar
arbetskostnader och råvarukostnader
i vårt land? Är det någon som tror
att man via skattepolitiken eller på
andra vägar skulle kunna rusta upp den
svenska strumpindustricn, som fabricerar
nylonstrumpor, så att den skulle ha
någon avgjort bättre chans mot de importvaror,
som salubjudes i vårt land
för priser som uppenbart ligger under
rimliga produktionskostnader? Jag tror
det inte.

Vad man vidare kan tala om som besvärligt
när det gäller arbetslösheten är
ju byggnadsindustrien, som säsongmässigt
alltid har besvärligheter under vinterhalvåret.
Vi har en femprocentig arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna.
Med hänsyn till att det gäller en säsongindustri
är den siffran inte uppseendeväckande
hög i förhållande till vad vi

198 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit''
marknaden m. m.

bär varit vana vid under även högkonjunkturens
vintersäsonger.

Om man således tar upp industri efter
industri, där vi verkligen har arbetslöshet
och där vi har besvärligheter
för industrien, måste man komma till
den slutsatsen, att det är andra företeelser
än skattepolitiken och avskrivningsreglerna
som är orsaken till att
det har uppstått sysselsättningsbesvärliglieter
och svårigheter för de anställda
arbetarna.

När det talas om den svenska skattepolitiken
gentemot företagen kan det
inte vara alldeles obekant för herr
Ohlin, som för bara någon vecka sedan
satt i Oslo och diskuterade möjligheterna
för en gemensam nordisk tullunion,
att en av de svåraste stötestenarna
på detta område bl. a. är att man
i den nordiska brödrakretsen anser,
att vår industri har en sådan preferans
i sin avskrivningspolitik att det är
besvärligt framför allt för den norska
industrien att kunna hävda sig i en
tullunion, såvida man inte ger den samma,
skall vi säga generösa avskrivningsoch
lagervärderingsregler som gäller i
vårt land.

Jag hade tillfälle läsa en artikel i
Sunt Förnuft — jag kan ju glädja i varje
fall herr Hjalmarson och hans partivänner
med att jag å ämbetets vägnar
tvingas läsa denna publikation varje
gång den kommer ut — där man gav en
jämförande redogörelse för företagsbeskattningen
i olika länder och i vårt
land. Artikeln hade dessutom något utförligare
publicerats i tidskriften Ekonomisk
Revy. Jag kan rekommendera
artikeln åt alla som är intresserade av
detta problem. Där säges att man inte
kan se beskattningsfrågan enbart såsom
en fråga om bolagsbeskattningen. Man
måste se den i sammanhang med lagervärderingsreglerna
och avskrivningsreglerna,
och författaren ger det ganska
oförbehållsamma erkännandet, att vi i
det senare avseendet torde ha liberalare

regler än något annat land. Att vi har
liberalare regler än engelsmännen, kan
vi inte betvivla, tv de får inte avskriva
alls. Att vi har liberalare regler än de
flesta andra länder, kan man också övertyga
sig om. Vad jag framför allt tyckte
var intressant att erfara var hur Västtyskland
behandlar sina företagare i
fråga om bolagsbeskattningen. På den
inte utdelade vinsten, d. v. s. de pengar
som skall vara kvar i företaget för rationalisering,
för konsolidering och för
att företaget skall kunna rusta sig för
hårdare marknad, har man i Tyskland
en bolagsbeskattning på ungefär 52 procent.
Men så tar man ut en kommunalskatt
på bolaget på 15 procent och en
förmögenhetsskatt på 1 procent. Resultatet
blir följaktligen att där kommer
man på de inte uttagna vinsterna till
en högre normalbeskattning än vad vi
gör i vårt land, där bolagsbeskattningen
sannnansättes av dels den reguljära bolagsbeskattningen
och dels den särskilda
bolagsbeskattningen.

Det finns många andra intressanta
frågor i denna artikel, som jag skulle
vilja rekommendera till studium, bl. a.
rörande förmögenhetsbeskattningen.
Det är ju ett allmänt tal om att vi är
ytterst fräna och hårda när det gäller
förmögenhetsbeskattning och progressivitet
vid större inkomster. Man finner
av denna internationella jämförelse att
vi inte alls är så hårda. Vi har genom
våra starkt tilltagna skattefria bottenbelopp
faktiskt en förmögenhetsbeskattning
som, om vi jämför den med Västtysklands,
visar att en person, som
har 175 000 kronor i personlig förmögenhet,
är lindrigare beskattad i vårt
land än i Västtyskland.Nutyckerjagnog
att om det svenska folket sätter som
mål att var och en skall spara ihop
175 000 kronor åt sig, så är det ett
ganska ambitiöst mål, och den som försöker
realisera det målet kan inte anklaga
staten för att driva en sparfientligare
skattepolitik beträffande förmögen -

199

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

hetsbeskattningen än vad andra länder
gör utan snarare motsatsen. Däremot
är förmögenhetsbeskattningen i Västtyskland
lindrigare när man kommer
upp i de verkligt stora förmögenheterna.
Men det är en sak för sig. Det finns
naturligtvis länder — det skall jag villigt
erkänna — som helt saknar förmögenhetsbeskattning,
däribland England,
men där har man i stället en progressivitet
i inkomstbeskattningen som är
ganska imponerande.

Jag kanske även i någon mån skall
kommentera herr Ohlins frågor om
vad regeringen har för något att komma
med när det gäller att åstadkomma den
eftersträvade interna balansen och balansen
i utrikeshandeln.

Det ligger nära till hands att ställa
samma fråga till herr Ohlin. Vad har
herr Ohlin anvisat för praktiska förslag
för åstadkommande av en bättre intern
balans och bättre beredskapsläge
i den situation, vari vi i dag befinner
oss? Mig veterligt har herr Ohlin och
hans partivänner i allt väsentligt stått
bakom de utgifter vi nu skall betala.
Därutöver har emellertid herr Ohlin
velat ta ifrån finansministern åtskilliga
hundra miljoner kronor i ytterligare
skattesänkningar, som skulle ha satts in
under en utpräglad högkonjunktur. Herr
Ohlin har sitt försvar för det, men det
är ett politiskt försvar. Det grundar sig
icke på ekonomiska överväganden.

Sedan sade herr Ohlin också att regeringen
inte kan frita sig från ansvaret
för utvecklingen vad beträffar den
svenska industriens kostnadsläge —
eller rättare sagt ansvaret för vad som
händer på lönemarknaden. Men man
kan väl ändå inte rikta den beskyllningen
mot regeringen, att vi direkt givit
oss in på att försöka bestämma resultaten
av arbctsmarknadsparternas löneförhandlingar.
Någon gång har vi tillåtit
oss att i finansplanen och i allmänckonomiska
föredrag skissera vad vi tror
det kan finnas för utrymme för löne -

ökningar, men vi har där aldrig haft
något direkt inflytande, annat än då det
har gällt statstjänarnas löner. Även där
har emellertid herr Ohlin i riksdagen
varit med om att godkänna de förslag
som serverats — även om han för något
år sedan ett par dagar efter godkännandet
på ett möte i en av Stockholms förorter
uttalade sin skarpa kritik mot den
uppgörelse som träffats. Om herr Ohlin
är tillräckligt minnesgod, förstår han
mycket väl vad jag alluderar på, när jag
säger detta.

Allra sist gjorde herr Ohlin en utläggning
om den internationella produktionskonkurrens,
som vi alla med spänning
bevittnar mellan väst- och östblocken.
Jag tyckte mig i herr Ohlins anförande
märka en känsla av respekt för
vad som i det stycket sker i öster. Jag
fann också någonting som liknade farhågor
för att man i öster kommer att
överflygla västsidan i fråga om produktionsutvecklingen.
Jag förstår att
man kan hysa farhågor därvidlag, eftersom
östsidan inte bara redovisar de positiva
dragen i en stark produktionsutveckling
utan också de många avskyvärda
drag i samhällssystemet som vi
inte alls kan acceptera. Naturligtvis kan
man också där hysa en känsla av oro inför
den kamp som pågår. Jag kan sålunda
gärna instämma med herr Ohlin, men
jag måste dra slutsatserna av utvecklingen
på ett i viss mån annat sätt än han
gör. Så mycket kan vi väl ändå vara
överens om som att man i öster inte
är rädd för planhushållning och en
dirigering av produktion och konsumtion.
I vårt land vill vi så att säga välja
en syntes mellan det privatkapitalistiska
samhällsskicket, med alla de avarter
det har, och det statsdirigerade
samhällsskicket, med de oarter det har.
Och den syntesen tror vi oss ha funnit
i den politik vi försöker driva här i
landet.

Men i ett avseende bör herr Ohlin
ändå dra slutsatserna, nämligen i det att

200 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

man i öster inte är rädd för att ge det
allmänna resurser — man må sedan kalla
det för planhushållning eller vad som
helst.

Jag tror att utvecklingen ändå går dithän,
att vi även i vårt land måste ha
blicken öppen för att hela samhällsutvecklingen
kommer att kräva starkare
insatser från det allmänna än tidigare,
och dessa insatser kommer givetvis att
kräva sina resurser. Vi hoppas kunna
lösa det problemet med bibehållande av
de grundläggande demokratiska frihetsvärden
som vi slår vakt om här i
landet. Slutsatserna i den frågeställning
herr Ohlin tog upp är inte fullständiga,
om man inte kostar på sig
dessa kommentarer.

Herr Hjalmarson tog upp frågan om
vår beredskap, och där var beskyllningarna
ungefär desamma som herr
Ohlins. Jag kan därför använda ungefär
samma argument mot herr Hjalmarson
som mot herr Ohlin. Kanske vågar jag
också säga, att så som jag bedömer
framtiden vill jag inte att de pessimistiska
tongångar som dominerat här i
dag, när de tre borgerliga partiledarna
har haft ordet, skall få prägla denna
ekonomiska debatt. Det finns vissa inslag
i konjunkturbilden, som pekar på
en uppgång. Den kommer visserligen
att dröja en tid ännu, men även de inslagen
bör tas med i bilden.

Herr Hjalmarson tog också upp frågan
om en del politiska tal, som från
regeringssidan hållits under senare tid
och i vilka man givit begreppet ökade
resurser till det allmänna formen av
problemställningen skatter och solidaritet
med de arbetslösa.

Jag fann i herr Hjalmarsons och delvis
även i herr Ohlins anförande, att
herrarna är illa berörda av den här
sammanställningen. Ja, det är väl inte så
överraskande. Men vi menar att solidaritet
är något som man inte bara skall
kosta på sig vid festliga tillfällen utan
även när det känns litet grand i det

samt avveckling av regleringar på kreditegna
skinnet. Jag tror inte att man löser
detta solidaritetsproblem genom att säga:
Nu skall ni vara vänliga och köpa
frivilliga obligationer i låga valörer!
Jag tror att regeringen i stort sett delar
min uppfattning på den punkten, och
där har vi väl bakgrunden till de tal
som hållits under senare tid.

Jag anser mig därmed i någon mån
ha kommenterat den företagspolitik
och den skattepolitik som kritiserats.
Den utgiftspolitik som har kritiserats
står inte socialdemokratien ensam för,
även om socialdemokratien inte är rädd
för den utan tvärtom sätter en ära i att
ha varit det ledande partiet när det gällt
utformningen av den politiken. Den har
nämligen inneburit en progressiv politik
för medborgarnas bästa och för den
utveckling av samhället som vi tror är
erforderlig och nödvändig. På den
punkten har vi emellertid i stort sett
varit eniga, och med den utgångspunkten
tycker jag nog att denna diskussion
skall föras, i varje fall från herr Ohlins
sida — herr Hjalmarson kan ju formellt
mäla sig fri, ty han har velat ha ett annat
signum på den politik som förts, ett
signum som han och hans partivänner
blivit helt ensamma om i vår riksdag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi fick av finansministern
den vanliga litanian, att jag hade
använt hårda ord; jag hade talat om
misstag. Tänk vilken förbrytelse av en
oppositionstalare! Jag hade talat om rekordartad
inflation, något som jag underbyggde
med fakta. Jag hade sagt att
kapitalbildningen var otillfredsställande.

Finansministern började med åtta häftiga
adjektiv mot mig. Men det är alldeles
i sin ordning. Se efter någon gång
i riksdagsprotokollen hur ni uttryckte
er i ert parti när ni var i oppositionsställning!
Då tror jag att vi skulle få
slut på dessa litanior mot dem som inte
använder nog högaktningsfulla adjektiv.

När jag på en punkt frågade efter re -

201

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit''
marknaden m. m.

geringens program, kom det vanliga
svaret från finansministern: Vad har
herr Ohlin att komma med? Det är det
gamla vanliga; när oppositionen inte
föreslagit någonting, har regeringen
inget ansvar, det är bara att kasta bollen
tillbaka! Men Ni har ju åtagit Er att
regera i det här landet, herr finansminister.
Skall Ni då inte ha någon
politik? Skall Ni bara säga, att när oppositionen
inte föreslagit något, så ...

I ena ögonblicket frågar finansministern
vad jag har att komma med, och i
nästa ögonblick säger han att jag har
för många uppslag. Kanske herr finansministern
får lov att bestämma sig!

Jag varnade i förväg för de internationella
jämförelserna, men det hade
inget inflytande på finansministern.
Hela hans anförande var ett enda bollande
med dessa föga jämförbara siffror.
De länder han jämförde med var ju
till allra största delen sådana som hårt
härjades under kriget. Som svar på alla
dessa jämförelser kan jag bara upprepa
vad jag tidigare sagt: även om siffrorna
vore riktiga, vilket de i många fall inte
är — det finns inga riktiga siffror — så
visar jämförelserna bara en enda sak,
nämligen att regeringens politik har skadat
oss mindre än världskriget skadat
de krigshärjade länderna. Är Ni nöjd
med det resultatet av er jämförelse? I
annat fall borde Ni säga att det på vissa
områden är bättre här av det skälet att
vi inte var med i kriget. Men Ni ger Er
själv denna gynnsamma jämförelsebas
att om vi, som inte var med i kriget, inte
på någon viss punkt haft en sämre utveckling
än i andra länder, då har regeringen
fört eu utmärkt politik.

För övrigt talade finansministern om
afl jag målar farorna alltför markerat
på väggen. Som svar på det borde det
väl räcka att jag säger, att konjunkturinstitutet
talar i mycket allvarliga tongångar.
Kanske finansministern iindå
vill kosta på sig det erkännandet, men
då faller väl ungefär 50 procent av fi -

nansministerns kritik mot mig till marken.

Herr Sträng tvivlar på att solidariteten
skall leda människorna till att
köpa värdefasta obligationer i små valörer.
Däremot menar han tydligen att
solidariteten gör det motiverat att regeringen
pålägger en arbetslöshetsbeskattning.
För herr Sträng är det alltså ett
uttryck för den sant socialistiska solidariteten
att tvinga folk att betala höjda
skatter. Men att vädja till folk att frivilligt
visa solidaritet är något som finansministern
tar avstånd från. Nog ser
man här i belysning en socialistisk böjelse
för tvång å ena sidan och en liberal
böjelse för frihet och frivillighet å andra
sidan. Varför inte försöka, herr finansminister!
Tänk om det svenska folket
visar mer solidaritet än ni vågar
räkna med! Det kan ju vara värt ett
försök.

Vad beträffar de externa balansproblemen
blandar finansministern ihop
verkan på konjunkturerna på lång sikt
och verkan från det ena halvåret till det
andra. Vad som sker inom näringslivet
på lång sikt är mycket viktigt för möjligheterna
att finansiera rationaliseringsåtgärder.
Det är också mycket viktigt
för konkurrensförmågan. Men allt
detta med företagsbeskattningen och annat
skjuter finansministern åt sidan.
Han talar bara om konjunkturväxlingarna
från ett år till ett annat.

Får jag då fråga finansministern —
herr Gustafson i Göteborg har frågat
tidigare: anser Ni, att den fria avskrivningsrätten
här i landet har gjort någon
nytta? Anser Ni, att de svenska företagen
har klarat efterkrigstidens påfrestningar
bättre, att de svenska arbetarna
kunnat få en bättre standardhöjning
och tryggare förhållanden tack vare
den fria avskrivningsrätten, eller har
den också varit utan positiv verkan?

•lag har inte mycket tid kvar att säga
något om östern. I öster är man inte
rädd för planhushållning, säger finans -

202 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

ministern. Nej, men där har man ett
helt annat system än vårt. Det gäller att
välja mellan frihet och tvång. Det var
ganska oroväckande, att finansministern
visade tendenser att bli någon sorts
internationell centerpartist mellan dem
som vill bygga på frihet och dem som
vill bygga på tvång. Det är farligt med
internationella jämförelser, men en jämförelse
kan man lugnt göra: Vi har världens
absolut nöjdaste finansminister.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Särskilt var finansministern
nöjd på Harpsund. Det har vi
fått veta i dag. Vi har inte haft förmånen
av vare sig ett förhandsreferat eller
ett efterhandsreferat i Expressen om
vad som tilldrog sig på Harpsund. Jag
har därför litet svårt att bedöma diskussionerna
där. Jag lyssnade emellertid
i televisionen till ett resonemang
mellan herr Sträng och Hjalmar Åselius
ute på Harpsund. Den senare vände sig
där särskilt starkt mot regeringens skattepolitik.
Den har väsentligt försvårat
företagens investeringar genom att framtvinga
orimligt höga avkastningskrav.
Jag vet inte om herr Sträng då lade fram
Sunt Förnuft för Åselius. I så fall har
denne tydligen inte tagit intryck därav.
Nu har vi emellertid herr Strängs ord
på att han tog intryck av vad industrimännen
sade på Harpsund.

Då frågar jag: Vilka praktiska konsekvenser
tänker finansministern dra av
industrimännens resonemang om företagsbeskattningen?
Detta att finansministern
tog starka intryck av vad de yttrade
var väl inte bara ett sådant där
allmänt, till intet förpliktande talesätt?

Vad finansministern yttrade om valutareserven
var något av det mest häpnadsväckande
jag hört i denna kammare.
Finansministern bara bagatelliserade
en fråga som vi tidigare allesamman varit
överens om haft en grundläggande

betydelse för våra möjligheter att klara
påfrestningarna på sysselsättningen.

Låt mig anföra några siffror. I förhållande
till importen har vår valutareserv
sedan 1938 sjunkit snabbare än
i de flesta andra länder, herr finansminister.
Den svenska importen har stigit
lika snabbt som världshandeln, men
våra valutatillgångar, uttryckta i dollar,
var desamma 1957 som 1938. Under samma
tid fördubblades den västliga världens
reserver. Jag har då icke medräknat
vare sig USA:s eller de internationella
organisationernas tillgodohavanden.
Uttryckt i svenska kronor ökade
Sveriges valutatillgångar med 40 procent
mellan 1938 och 1957, men samtidigt
sexdubblades importen. Under
perioden 1933 till 1938 motsvarade valutareserven
ett års importvärde. Sedan
1947 har den aldrig överstigit fyra månaders
importvärde.

Den säsongmässiga nedgången i våra
valutatillgångar inträffar som vi alla vet
i regel under första halvåret. Under andra
hälften av 1930-talet uppgick den genomsnittliga
säsongmässiga minskningen
till cirka 5 procent av valutareserven.
Under tiden 1953 till 1958 har genomsnittet
varit 12 procent. Denna ökning
beror inte på någon större säsongmässig
svängning i inkomster och utbetalningar
utan enbart på att reserven är
relativt mindre.

Det skulle kunna vara mycket mer att
anföra här, men detta får räcka för att
belysa hur ytterst otillfredsställande regeringens
politik varit, när det gällt detta
viktiga avsnitt av en samlande politik
för att kunna trygga den fulla sysselsättningen.
I stället för att uppmuntra
strävandena att skapa ett sparvänligare
klimat i hela vår ekonomi har regeringen
gjort raka motsatsen.

Låt mig, herr finansminister, erinra
om att det är den regering Ni själv tillhör,
som givit sin principiella anslutning
till långtidsutredningens rekommendationer,
inklusive målsättningen i

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr B 13 203

Riktlinjer för den ekonomiska politiken
marknaden m. m.

valutafrågan. Men här, liksom i så många
andra fall, har man låtit det stanna vid
platoniska deklarationer.

Finansministern framhöll, att solidariteten
med de arbetslösa skulle kunna
motivera högre skatter. Herr finansminister!
Jag tror att det i stället är så,
att solidariteten med landets skattebetalare
är ett villkor för hög och jämn
sysselsättning. Utrymme för åtgärder
för att klara sysselsättningen får i stället
skapas genom sänkta statsutgifter.
Finansministern har vid många tillfällen
i sitt anförande framställt sig som
den som inte har något att förebrå sig.
Allt har skett planenligt till det bästa.
Vi kan allesamman uppskatta Gunnar
Sträng som medmänniska och kollega i
ett hårt jobb. Men om man tänker på
den slingrande och underliga väg han
beträtt som finansminister, tänker på
alla de mål han ställt upp och hur det
praktiska resultatet blivit — det rakt
motsatta — då är bara att konstatera
att det finns en roll som inte alls passar
honom: älsklingsrollen som oskuldens
blyge yngling, som sover förträffligt
varje natt på det goda samvetets
huvudkudde.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag föranleddes att begära
ordet när finansministern i slutet
av sitt anförande talade om det ökade
samhällsinflytandet, som han trodde
på, men då jag nu har ordet vill jag
först säga några ord också om skatterna
och deras inverkan på företagsamheten.

Finansministern tog en del drastiska
exempel och sade, att inte blir det möjligt
att sälja mera skog, om vi tar bort
bolagsskatten, och inte blir det möjligt
att sälja mera strumpor o. s. v., om vi
slopar skatten. Ja, det kan väl vara riktigt
att det iir andra ting än skatterna
som har avgörande betydelse för våra
svårigheter. Men för att nu tala mera

samt avveckling av regleringar på kredit konkret:

det här tillägget till bolagsskatten
som saken gäller är lök på laxen.
Man kan f. ö. helt enkelt inte föra det
resonemanget, att en höjning av skatten
stramar åt konjunkturen, om man inte
är beredd att samtidigt medge, att en
lättnad i beskattningen stimulerar konjunkturen.
Det är ju två sidor av samma
sak.

Jag blev något oroad, när finansministern
uppträdde som spåman och siade
om det ökade samhällsinflytandet.
Jag vet inte vad han egentligen syftade
på, men om det är fråga om att en ökad
del av folkets inkomster skall överföras
till staten och att man på det sättet
skall skapa ett ökat statligt inflytande,
vill jag nog anmäla avvikande mening.
Jag hoppas och tror, att utvecklingen
inte kommer att gå i den riktningen.
Och skulle det vara fråga om en ökning
av den statliga företagsamheten, så att
man skulle gå in för något av en socialisering
— jag vill än en gång betona,
att jag inte blev riktigt klar på vad finansministern
menade — vill jag också
här anmäla avvikande mening.

Så några ord till herr Ohlin och hans
tal om ett internationellt centerparti.
Varför, herr Ohlin, gå över ån efter
vatten? Hade det inte smällt lika högt
med ett internationellt folkparti som
med ett internationellt centerparti? Var
det herr Ohlins kända blygsamhet som
gjorde, att han inte nämnde det egna
partiet?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Lån eller skatt? sade
herr Ohlin. Ja, vad iir det som är avgörande
bär? Vad är det som hjälper
de arbetslösa? Jag tror inte att vi får de
resurser vi i dag behöver för att hjälpa
de arbetslösa genom att följa herr Ohlins
linje och gå ut och säga: Var snäll och
köp en obligation! Så enkelt iir det inte.

Herr Ohlin ställde frågan: Anser re -

204 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

geringen att rätten till fri avskrivning
har gjort nytta? Ja, jag tror att den
gjorde nytta under 1930-talets depression,
men jag tror den var alldeles för
generös under efterkrigstidens överkonjunktur,
när det svenska näringslivet
arbetade med överkonjunkturens
sprängfyllda lungor. När det var slagsmål
om folk och slagsmål om material
var denna rätt till fri avskrivning onödig
och säkerligen inte samhällsekonomiskt
riktig. Jag menar att riksdagens
ställningstagande till företagsbeskattningsreglerna
1955 var ett uttryck för
den ståndpunkten. När regeringen nu i
år beslutat skjuta på uppskrivningen av
lagervärdena, så är det ett uttryck för
att vi just nu anser konjunkturen vara
sådan, att det inte är lyckligt med en
dylik skärpning. Om något år kan konjunkturen
vara som i dag eller sämre.
Jag skulle tro, att vare sig den nuvarande
regeringen sitter eller det är någon
annan regering, så tar man även då
hänsyn till konjunkturläget vid bedömningen
av en sådan fråga som lagervärderingsreglerna.
Är konjunkturen
påtagligt uppåtgående, så blir detta avgörande
för om man skall låta 1955 års
riksdagsbeslut helt träda i kraft.

Jag har ingenting emot, herr Ohlin,
att bli kallad för internationell centerpartist
eller internationell folkpartist,
även om jag tycker att båda uttrycken i
detta sammanhang är litet malplacerade.
Men jag menar att socialdemokratien
har funnit en linje, som är ett mellanting
mellan den obehärskade privatkapitalismen,
sådan den tar sig uttryck
i, låt mig gärna säga det stora landet i
väster, och det system som satt sig fast
i öster. Jag hade tillfälle att för något
år sedan själv se slummen i New York.
Något sådant accepterar vi inte i vårt
land, och vi accepterar inte heller de
förhållanden som råder i öster. Huruvida
vår politik är den absoluta medelproportionalen
häremcllan avstår jag
från att utveckla, men att medelpropor -

tionalen finns någonstans mellan det
västliga och det östliga systemet kan vi
väl vara överens om.

Vi har världens nöjdaste finansminister,
säger herr Ohlin. Ja, herr Ohlin
har inte glömt bort vad han sade i varje
tal under valrörelsen. Begreppet blev sä
inkört, att herr Gustafsson i Skellefteå
t. o. m. anförde det i ett valtal, som han
aldrig fick tillfälle att hålla. Jag läste
nämligen ett referat av ett valtal i en
tidning i herr Gustafssons hembygd,
där herr Gustafsson ämnade ha sagt att
vi har världens nöjdaste finansminister!
Ja, lycka till med repliken! Den
kanske är slitstark och håller en valrörelse
till, herr Ohlin.

Beträffande herr Hjalmarson vill jag
bara säga några ord om varför valutareserven
inte är så stor som man önskar.
Jag har försökt förklara detta och jag
är ledsen om herr Hjalmarson inte uppfattade
det. Vi har valt att ta ut en högre
standard på bekostnad av den uppbyggnad
av valutareserven, som vi eljest
skulle ha kunnat åstadkomma. Andra
länder, som byggt upp sin valutareserv,
har fått nöja sig med lägre standard. Vi
har gjort vår avvägning, andra har gjort
sin. Jag överlåter åt svenska folket att
avgöra vilken linje som är att föredra.

Beträffande valutareserven vill jag
även erinra om att från 1950 till 1958
har den varje år förändrats i positiv
riktning, utom under ett enda år, 1954,
när vi tappade 111 miljoner. Det sammanlagda
resultatet av vår valutareservs
förändring från 1951 till 1957 är plus
1 732 miljoner kronor. Under tiden fr.
o. m. årsskiftet 1957/58 till utgången av
oktober har valutareserven faktiskt
också ökat med ett 70-tal milj. kronor.

Herr Hjalmarson slutade med att säga:
Nej, herr finansminister, det är inte
genom nya skatter vi skall klara besvärligheterna,
vi skall klara dem genom
sänkta utgifter. Ja, vi har fått herr Hjalmarsons
modell till den politiken och
vi har avvisat den. Jag har en bestämd

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13 205

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

känsla av att riksdagen kommer att inta
samma attityd i fortsättningen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern yttrade
en del om tal som inte hållits. Får
jag då påpeka att när han vill kreditera
den fria avskrivningsrätten för att den
skulle ha varit så nyttig under 1930-talets depression, var detta mycket intressant
att höra. Då fanns den nämligen
inte. Den tillkom åtskilliga år senare.
— Jag är i alla fall glad över att
finansministern tycker att företagsbeskattningens
utformning kan ha en väsentlig
inverkan på näringslivets styrka
och därmed på dess möjlighet att klara
både sysselsättning och standardhöjning.

Finansministern tror inte på att solidariteten
skulle leda till att folk ville
köpa värdefasta obligationer. Herr finansminister,
det är inte bara solidaritet
man hänvisar till. Det förhåller sig
dessutom så, att folk nu vet vad inflationsrisken
betyder. Jag tror därför att
det skulle vara ganska attraktivt för
många att kunna placera sparmedel på
ett värdefast sätt.

Herr Hedlund frågade varför jag talat
om ett internationellt centerparti.
Det svenska centerpartiet visade enligt
herr Hedlunds första inlägg en viss tendens
att i fråga om regleringar och dylikt
ställa sig i mitten. Det var ju ovanligt
att finna centerpartiet i mitten, så
jag förstår att herr Hedlund var glad.
Däremot förstår jag inte varför han
skulle välj a bibehållandet av en hel del
regleringar som något att glädja sig
över. Jag tyckte det var möjligt att dra
en parallell på den punkten med finansministerns
sammanblandning av två
olika system, men jag medger att parallellen
inte är vidare fullständig.

Finansministern säger: Kommunisterna
ger staten mycket makt och resurser.
Detta skulle vi tydligen lära eu del
av, menar han. Finansministern fäster

enligt min uppfattning alldeles otillräcklig
vikt vid att det kommunistiska
systemet vilar på en grund av ofrihet
och tvång, ett system där människorna
inte har någon frihet och rätt utan är
redskap i en produktionsapparat som
dirigeras av staten. Jag tror inte att
man kan sammanblanda 50 procent
kommunistisk ofrihet och 50 procent
demokratisk frihet och därigenom
åstadkomma ett funktionsdugligt system.

Vi i folkpartiet tar avstånd från ohämmad
kapitalism, sådan som vi haft för
några årtionden sedan, t. ex. i Amerika.
Men receptet kan inte vara att blanda
kommunism med ett system — ett demokratiskt
frihetssystem — som det
inte kan blandas med lika litet som
man kan blanda vatten och eld. Receptet
måste vara att skapa en syntes av
socialt ansvar och decentraliserade initiativ
på en grund av frihet.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte alls svårt
att följa med finansministerns resonemang
i valutafrågan. Jag är fullt medveten
om att våra valutatillgångar är
andra länders skulder och att på lång
sikt Västeuropas valutaproblem endast
kan lösas genom ett samarbete mellan
de västeuropeiska länderna och Förenta
staterna. Men detta är bara ena sidan
av saken. Den andra är att varje
land för sig måste driva en sådan ekonomisk
politik, att det kan bevara eller
uppnå en tillräckligt stor andel av de
totala likvida medel, som står till förfogande
för internationella betalningar.
Det är härutinnan som regeringens
politik har brustit.

Vi har valt att ta ut en högre levnadsstandard
i stället för att bygga upp valutareserven,
säger finansministern.
Nej, herr finansminister, vi valde att
ge vårt förord åt en politik, som syftade
till en successiv förstärkning av valutareserven;
detta var innebörden niir

20G Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

vi gav vår anslutning till långtidsutredningen.
Men det gick med den målsättningen
som med den s. k. totalbalanseringen:
den gick all världens väg. Det
bara blev så, som flickan sa’.

Till sist vill jag säga ett ord om slummen
i New York. Om jag omvandlar
siffran till svenska förhållanden och vi
tänker oss, herr finansminister, att vi
här i Stockholm hade 50 000 puertoricanare,
som inte kunde det svenska
språket, som var obekanta med västerländsk
arbetsordning och som kanske
inte heller var så intresserade av att arbeta,
ja, då tror jag att Gunnar Sträng
inte längre skulle ha möjlighet att uppträda
som världens nöjdaste finansminister.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tillfredsställd
med att herr Ohlin närmare motiverade
detta uttryck om herr Sträng,
internationell centerpartist. Motiveringen
var ju den, såvitt jag kunde förstå,
att vi i centerpartiet inte vill vara med
om att släppa på emissionskontrollen av
obligationslånen. Och varför vill vi inte
det? Det har jag försökt tala om för herr
Ohlin. Jo, slopandet av kontrollen är
enligt vår mening liktydig med räntehöjning
och vi vet att det finns hundratusentals
jordbrukare och småföretagare,
som är skuldsatta, och att en räntestegring
för deras vidkommande skulle
kunna bli ytterligt kännbar, i många
fall ödesdiger. Vi vill inte, herr Ohlin,
utsätta dem för den risken. Är det sådana
förhållanden som gör att herr
Ohlin talar om internationella centerpartister,
skall jag be att få tacka herr
Ohlin.

Sedan skulle jag vilja fråga herr Ohlin
om han vill något konkretisera sitt sista
yttrande, där han talade om folkpartiets
medelvägspolitik i ekonomiska
ting. I vilka avseenden tar dagens folkparti
avstånd från låt-gå-liberalismen
på det ekonomiska området, herr Ohlin?

samt avveckling av regleringar på kredit Herr

REGNÉLL (h):

Herr talman! Finansministern använde
för en stund sedan uttrycket att det
är svårt att finna något område, där
inte herr Ohlin varit inne och betat.
Med all respekt både för statsråd och
partiledare har kanske vi i bankoutskottet
under de tre sista timmarna då
och då just tänkt på vad de gamla landskapslagarna
stadgade om bete i andras
åkrar. Men herrarna har strövat vida
omkring och det kan vara skäl för
oss, som kommer till tals från utskottets
sida, att rekapitulera vilka frågor motionerna
och följaktligen också bankoutskottsutlåtandet
nr 15 egentligen befattar
sig med.

Utskottet har sammankopplat en högerpartimotion
med en folkpartimotion.
Man har kunnat göra så, därför att
båda kräver ändringar i den ekonomiska
politikens grundläggande utformning.
Därutöver framställs tre detaljyrkanden.

Folkpartimotionen har som detaljyrkande,
att regeringen skulle vidta vissa
åtgärder för att främja svensk export.

Högermotionen föreslår, att riksdagen
skulle uttala sig för dels att regleringarna
på kapital- och kreditmarknaden
avvecklas, dels till förmån för budgettekniska
metoder, som kan göra en säkrare
finanspolitisk planering möjlig.

Utskottet — både majoriteten och reservanterna
— har följt dispositionen
att först diskutera behovet av en ändrad
ekonomisk politik och därefter ta
ställning till vad jag kallat detaljyrkandena.
För att inte tappa orienteringen
och för att inte trampa in på alltför
många angränsande men i motionerna
inte berörda områden, gissar jag att vi
i debatten gör bäst i att följa den upptrampade
stigen.

Låt mig alltså börja med kravet på
ändringar i den ekonomiska politiken.
Som sin bakgrund har kravet uppfattningen,
att den internationella och den
inhemska konjunkturutvecklingen rym -

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13 207

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

mer risker både på kortare och längre
sikt. Inför de riskerna finner motionärerna
det angeläget att stärka vårt
näringslivs internationella konkurrenskraft.

Jag skall inte här börja citera indexsiffror
och prognoser om utvecklingen
i USA, de västeuropeiska länderna och
världen i övrigt. Det bör kunna räcka
med det allmänna konstaterandet ■—-som jag tror är svårt att med sakskäl
visa tillbaka — att de internationella
marknaderna nu visar en radikalt annan
bild än ännu för något år sedan.
Genom återuppbyggnaden efter kriget
— för Europas del möjliggjord i så stor
skala tack vare Marshall-hjälpen —
gick investeringarna upp i högt varvtal.
Råvaror och investeringsvaror efterfrågades
ivrigt. Det var säljarens
marknad: mest alla investeringar tedde
sig lönande, om inte annorlunda så genom
inflationen. En ny puff framåt fick
rushen genom Korea-krisen. Men nu?
Råvarupriserna har dalat från boomens
toppnoteringar till lägen, där råvaruproducenterna
i många fall knappt finner
täckning för sina kostnader. Tillverkarna
av halvprodukter och av färdigprodukter
delar lika bekymret av
att tillverkningskapaciteten överstiger
efterfrågan. Svårigheterna skärps av
förbrukarnas och handelns förståeliga
tendens att i detta läge skära ner sina
lager.

Vad betyder då detta för vår del?
Vårt land är som malmexportör, som
järn- och stålproducent, som tillverkare
av en rad betydelsefulla kapitalvaror i
hög grad beroende av investeringstakten
i världen. Den forcerade efterkrigsuppbyggnaden
har gynnat oss. Avtagande
investeringsbenägenhet världen över
kommer att bli kännbar för oss. I första
hand är det två ting som kommer i
farozonen: sysselsättningen och vår internationella
likviditet.

Att sysselsättningen hör in i bilden
har finansministern vitsordat redan ge -

nom att med behandlingen av bankoutskottets
utlåtande koppla samman ett
interpellationssvar på sysselsättningens
område. I partiledarnas resonemang,
som vi nyss hört, har arbetslöshetsriskerna
ytterligare diskuterats. Det räcker
därför att erinra om att en femtedel
av den svenska produktionen normalt
skall placeras på utlandsmarknaden,
en marknad där köpmotståndet nu
blir allt hårdare.

Nå, kan vi inte lägga om vår produktion,
så att vi tillverkar för hemmamarknaden
i väntan på att investeringslusten
skall komma igen på världsmarknaden?
Inget skulle väl vara angenämare
än om vi på det sättet kunnat dra
nattmössan över öronen för att sova oss
genom den fimbulnatt, som kanske förestår.
Men — om jag får fortsätta liknelsen
— vi har bäddat för oss, så att
vi nu inte kan det. Vi är hindrade genom
vår otillräckliga internationella
likviditet.

Trots det resonemang som förts från
finansministerns sida tillåter jag mig
att använda attributet otillräcklig om
vår valutareserv. Jag förstår visserligen,
att man kan utfärda godkänt-betyg, om
man begränsar prövningen till frågan:
räcker vår valutareserv till för de säsongmässiga
påfrestningarna och räcker
den till för att medge stimulans av
hemmamarknaden för att motverka
lindriga avmattningar i den internationella
konjunkturen? Men om man skärper
fordringarna och frågar sig, om den
svenska valutareserven är tillräcklig
för att avskärma vårt land från en mera
omfattande utländsk konjunkturnedgång,
så kan, efter vad jag förstår, bara
ett omdöme vara berättigat: valutareserven
är otillräcklig.

Det ekonomiska intresset bland medborgare
i gemen har utan tvivel, herr
talman, ökat undan för undan. Finansministern
har genom sin verksamhet
lyckats göra debatter om skatternas
höjd till något mycket populärt. Från

208 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

vår sida har vi gjort vad vi kunnat för
att tala om statsskulden. Men valutareserven
och bekymren kring den är
ännu i debattens periferi.

Och ändå är detta ett problem för
alla partier och förresten för flera olika
departement. Socialministern berörs
genom den bristande beredskap mot arbetslöshet,
som en låg valutareserv innebär.
Finansministern berörs bl. a. av
valutareservens inflytande på marknadens
likviditet. För handelsministern
och utrikesministern skulle det, gissar
jag, ha varit angenämt att i resonemang
med utländska parter kunna anspela på
en betryggande valutareserv. Ja, också
försvarsministern bör ha skäl att erinra
sig, att Sveriges ryggrad stärktes
åtskilligt genom att vi vid krigsutbrottet
kunde våldsamt forcera den svenska
importen — tack vare att vi då hade
en valutareserv, som svarade mot ungefär
tolv månaders normalimport mot
våra dagars knappa tre.

Det memento, som dagens valutaställning
innebär, får en extra betoning av
utvecklingstendensen, vilken som bekant
är nedåtriktad. Termen »uppbyggnad»,
som finansministern nyss använde
om valutareserven, är väl inte så
lämplig, när man vet att bytesbalansens
saldo i förfjol var minus 127 miljoner,
i fjol minus cirka 100 miljoner och i år
uppskattas till minus 150 miljoner. När
herr Sträng kommer med för honom
trevligare siffror, så kan han göra det
bara genom att baka in den s. k. förskjutningsposten,
vilket ju inte bör ske.

Vad jag hittills sagt har varit ett försök
att teckna bakgrunden till motionernas
krav på en ekonomisk politik,
som mer än den nuvarande skulle kunna
tillgodose näringslivets behov att
stärka sin konkurrenskraft på de internationella
marknaderna. Det är, det vill
jag på nytt understryka, eventuella
framtida risker vi talar om. Hur troligt
det kan anses vara, att de riskerna blir

dyster verklighet — ja, det kan naturligtvis
diskuteras.

Det medgivandet innebär emellertid
inte, att jag för min del kunde underlåta
att känna förvåning, när jag läste
LO:s yttrande över motionerna. I yttrandet
sades att LO för sin del bedömde
läget så, att det funnes »ett visst rådrum
för den ekonomiska politiken» och
därför inte kände sig tvunget att nu
ta ställning.

Litet av samma ovilja att planera
medan »visst rådrum» ännu finns, kommer
till synes i majoritetsskrivningen.
Man arbetar med en beskrivning av läget,
där »hittills»- och »än så länge»-konstateranden leder till slutsatser, att
vad som gjorts till försvar av sysselsättning
och valutareserv redan varit tillräckligt.
Dessutom, säger man i majoritetsskrivningen,
att också om man nu
bleve ense om exportfrämjande åtgärder,
skulle »den avgörande effekten i
varje fall inte göra sig gällande på så
kort sikt att den påverkar vårt lands
möjligheter att möta den nu pågående
internationella konjunkturavmattningen».
Sättet att resonera är märkligt:
först vägrar man att göra något för att
det inte är bråttom, sedan vägrar man
därför att man tror, att man ändå inte
skulle hinna!

Under det uttalande av majoriteten,
som jag just citerat, måste ligga uppfattningen
att de internationella konjunkturerna
snart skall vända. Finansministern
gjorde sig nyss till tolk för samma
uppfattning, som han betecknade som
sin »optimistiska förhoppning», Några
fakta, varpå denna uppfattning skulle
kunna grundas, redovisar man inte. Så
mycket är dock tydligt som att man
inte håller sig till de informationer, varmed
konjunkturinstitutet i sin liöstrapport
försett riksdagen. De fakta, som
där sammanbragts, leder nämligen till
slutsatsen, att det »för närvarande icke
framstår såsom osannolikt» att överkapaciteten
i de stora industriländer -

209

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

nas produktionsapparater kommer att
medföra en långsiktig dämpning av den
internationella ekonomiska aktiviteten.
Och då får, säger man, de små länderna
lätt permanenta bekymmer med sin
betalningsbalans, även om de inriktar
sig på att dirigera över den inom exportindustrien
ledigställda arbetskraften
till arbetsområden, där effekten på
importefterfrågan såvitt möjligt blir begränsad.

Jag tror, herr talman, att det inom
vårt land finns en vidsträckt opinion,
som redan har drabbats av eller känner
sig hotad av arbetslöshet och för vilken
det skulle te sig svårförståeligt, om
riksdagen avfärdade dessa livsviktiga
frågor med uttalande om att motionerna
icke bör föranleda någon åtgärd.

Om jag så går över till vad jag i början
av mitt anförande kallade detaljyrkanden,
kan jag bli ganska kortfattad.

Yrkandet om exportfrämjande åtgärder
på kort sikt härrör från folkpartimotionen
och kommer kanske att här
kommenteras av folkpartiets representant
i utskottet, som från sin anställning
har nära kännedom om exportens villkor.
Återstår de båda högerkraven på att
regleringarna på kapitalmarknaden
skall avvecklas och den finanspolitiska
planeringen förbättras genom ändrade
budgettekniska metoder. I båda dessa
fall är den motivering, som anförts i
motionen, så utförlig, att det inte finns
mycket att tillägga.

Den argumentering, som regleringsvännerna
anför till sitt försvar, känner
man väl igen. De skjuter i förgrunden
de svårigheter som skulle uppstå när
regleringarna slopas. Men det ligger ju
i sakens natur, att varje reglering bakom
sig dämmer upp en efterfrågan. Det
iir därför i alla lägen svårt att avveckla
en reglering, men det iir minst svårt, niir
efterfrågan inte pressar på så kraftigt
som tidigare, och det är just vad som
iir fallet i dagens konjunkturläge. Sva -

ren på enkäter, som gjorts i arbetsmarknadsstyrelsens
regi, pekar på
minskade investeringar från industriens
sida under år 1959. Ja, LO talar i sitt
uttalande rent av om »alltför låg investeringsvilja».
Om statsmakterna i överensstämmelse
med högerns rekommendation
samtidigt begränsade sina anspråk
på investeringsutrymme, så borde
övergångssvårigheterna just nu bli
ovanligt små.

Ett annat argument, som inte på något
sätt mist aktualitet genom att förhandlingarna
om ett frihandelsområde
gått i baklås, är att strukturförändringarna
i Västeuropa — vår utan jämförelse
största handelspartner — måste resultera
i strukturförändringar även då
det gäller den svenska produktionsapparaten.
För att kunna genomföra
detta fordras det en fungerande kapitalmarknad.

Man behöver förresten inte gå utanför
dagens situation för att finna starkt
vägande skäl för att avveckla kreditregleringen.
För jordbruket är det ett
förstahandsintresse att dess hypoteksinstitutioner
skall få större utlåningsresurser,
för småföretagen likaså. Förhoppningen
om tillgång till lång anläggningskredit
via ett nyskapat obligationsinstitut
måste förbli bara en förhoppning,
så länge obligationsmarknaden
är prioriterad för staten.

Det är därför fullt naturligt, att Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation
i sitt remissvar oförbehållsamt
stöder högerkravet. Man bör erinra sig
detta, när man hör centerpartiets ordförande
göra sig till talesman för en
motsatt uppfattning. Vi beklagar från
vår sida, att centerpartiet sprängt den
borgerliga enigheten på denna så vikliga
punkt. Inte minst beklagar vi det
ur den synpunkten, att centerpartiet
här säger nej till den fria marknadshushållning,
som iir det enda sättet att
på lång sikt höja sparandet och därigenom
pressa ränteläget nedåt.

14 — Andra kammarens protokoll 11)58. Nr 1) 18

210 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

Allra sist övergår jag till önskemålet
att man skulle söka sig fram till budgettekniska
metoder, som kan göra en säkrare
finanspolitisk planering möjlig.
Här tycker jag kanske, att utskottsmajoritetens
negativa skrivning kunde ha
balanserats med litet av den positiva
inställning, som en så sakkunnig instans
som riksgäldskontoret låtit komma
till synes. Majoriteten säger, att
»budgetpolitiken kan diskuteras på ett
meningsfullt sätt endast i samband med
de allmänna målsättningarna för den
ekonomiska politiken». Det är så sant.
Men varje meningsfull diskussion kräver
också klara begrepp, och sådana saknas
i högsta grad i vår budgetteknik.

Kan vi, det svenska folkets företagsnämnd,
här påstå, att vi har ett fast
grepp om budgetredovisningen? Skulle
vi inte önska en diskussion om möjligheten
att lägga om budgetåret till kalenderår,
att föra bort en del inkomster
för investeringsändamål från driftbudgeten,
att få fastare praxis för avskrivningar,
att få ändrad redovisning av
reservationsanslag? Det borde kunna
vara möjligt att minska statsbudgetens
karaktär av kabbalistik, att modernisera
den, demokratisera den eller vad man
nu vill kalla det. Att allmänheten skulle
vara betjänt av det är säkert. Att det
för oss riksdagsmän skulle vara skönt
att slippa sådan svart magi som t. ex.
de s. k. steriliseringarna i riksbanken
inneburit är jag också övertygad om.
Ja, jag vågar rent av ifrågasätta, om
inte en översyn av de budgettekniska
metoderna skulle vara till nytta också
för regeringen genom att göra en säkrare
finanspolitisk planering möjlig.

Herr talman! Höger- och folkpartirepresentanterna
i utskottet har ansett
frågorna om att trygga varaktigt välstånd
i vårt land vara av sådan vikt,
att vi inte kunnat godtaga de socialdemokratiska
utskottsmcdlcmmarnas negativa
hållning utan avgivit en reserva -

tion, till vilken jag nu ber att få yrka
bifall.

Herr Magnusson i Borås (h) instämde
häri.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att i huvudsak säga några ord till herr
Regnéll.

Högerns motion yrkade ju på ett
omedelbart avskaffande av emissionskontrollen,
men det gjorde inte folkpartimotionen.
Inom utskottet skrev
man emellertid ihop sig, och då föll
högern ifrån kravet på ett omedelbart
avskaffande av denna kontroll. Så var
Jet, herr Regnéll, med den saken.

Vi reservanter från centerpartiet har
sagt, att vi inte kan vara med om ett
omedelbart avskaffande av nuvarande
restriktioner på kapitalmarknaden, eftersom
man därvid knappast skulle kunna
undgå en räntehöjning för näringslivet.

Herr talman! Eftersom det här förts
en långt utdragen debatt och timmen
nu är rätt sen, skall jag — i motsats till
vissa andra har jag inte skickat ut något
förhandsreferat av mitt anförande
och känner mig därför oförhindrad att
avstå från vidare utläggningar i ärendet
— begränsa mig till att med dessa
ord yrka bifall till reservation nr 2.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har ju haft god tid på sig att läsa
igenom handlingarna i detta ärende och
då borde han inte ha kommit med en
sådan omotiverad kritik av vad jag sagt.
I den reservation, som höger- och folkpartirepresentanterna
inom utskottet
gemensamt avgivit, heter det nämligen:
»Utskottet anser tiden vara inne för en
avveckling av systemet med kapital- och
kreditmarknadsregleringar.»

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle ha avstått

211

Onsdagen den 3 december 1958 cm. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit
marknaden m. m.

från att ännu en gång yttra mig, om herr
Regnéll tagit tiden i anspråk ytterligare
någon minut och citerat en bit till ur
reservationen. I fortsättningen talar
nämligen reservanterna om »en liberaliseringsåtgärd
som förr eller senare
måste vidtagas» och de tillägger: »En
reglering av kredit- och kapitalmarknaden
låter sig icke förenas med ett friare
varuutbyte, särskilt icke om den utnyttjas
för att skapa konstlad prioritet
för vissa offentliga investeringar och
förenas med en hård företagsbeskattning.
Då överinvesteringsbenägenheten
mattats och konjunkturbedömningarna
är lugnare bör en frigörelse av den
föreslagna arten nu kunna påbörjas utan
allvarligare övergångssvårigheter.»

Man har alltså kommit fram till en
s. k. liberal-konservativ syn på dessa
ting.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag kan på samma grunder
som herr Eliasson i Sundborn nöja
mig med att konstatera, att den debatt,
som vi hade tänkt föra från utskottets
sida, är avbetad, och eftersom det praktiskt
taget står samma saker i mitt tal
som de finansministern har anfört,
finns det heller ingen anledning för mig
att gå in på någon längre motivering.

Jag hoppas, att herr Löfgren inte behöver
kommentera reservationen så särdeles
mycket. Herr Ohlin har tagit ganska
lång tid i anspråk, och därför hemställer
jag, att de efterföljande talarna
gör som herr Eliasson i Sundborn och

jag •lag

her, herr talman, med dessa ord
att kort och gott få yrka bifall till utskottets
hemställan. Därmed får kammarens
ledamöter gå hem tre kvart tidigare
och även stenograferna, som så
väl behöver det.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Det kan vara frestande

att följa exemplet och bara yrka bifall,
men är man som jag sysselsatt inom
näringslivet tycker man, att arbetsordningen
i riksdagen inte skall behöva
medföra någon bestraffning för mig,
om jag utnyttjar ett par minuter för att
säga några ord i detta ämne, som i alla
fall är ganska angeläget. Mycket av det
som bör komma fram i denna debatt
har givetvis redan sagts, och jag skall
inte ta upp på långt när allt det som
annars skulle ha varit naturligt att beröra
för en talesman för reservanterna.

Allra först skall jag passa på tillfället
att tiil kammarens protokoll få anteckna,
att den fråga, som herr Hedlund i sista
omgången ställde till herr Ohlin, hade
denne ingen möjlighet att då besvara,
eftersom han inte hade någon replikrätt
gentemot herr Hedlund. Därför
måste jag utgå från att den fråga, som
herr Hedlund ställde, kommer att få
behandlas i annat sammanhang. Det kan
vara nog så intressant för herr Ohlin
att ta upp en debatt med herr Hedlund
angående de skilda sorters liberalism,
som denne helt kort kastade fram en
antydan om i själva slutomgången.

Det bör väl inte förvåna, om många
människor som är verksamma inom
företagsamheten här i vårt land — och
även andra — ställer sig frågan hutvåra
resurser skall kunna räcka till. Vi
känner ju till det statsfinansiella läget
av i dag och vet dessutom vilka förpliktelser
vi redan har åtagit oss, speciellt
med hänsyn till de mycket kostnadskrävande
reformer som vi allesamman
— i varje fall de flesta — varit
med om att besluta och vars genomförande
vi respekterar. Det är väl då
naturligt, att man frågar sig hur vi
skall kunna skaffa resurser för att klara
dessa åtaganden och samtidigt bereda
en ökad levnadsstandard åt vårt lands
invånare. Man kommer obönhörligen
fram till den slutsatsen, att här inte
finns någon annan utväg än att kraftigt
förstärka produktionsresurserna för att

212

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

på det sättet få en naturlig grund för
framåtskridandet.

Den motion från folkpartiets sida som
närmast föranleder bankoutskottets utlåtande,
syftar också till att förbättra
förutsättningarna för en ökad produktivitet
och inriktar sig särskilt på åtgärder
i detta syfte i en tid, som kännetecknas
av vikande konjunkturer såväl
för vår hemmamarknad som för exporten.
En stabil svensk ekonomi och ett
fullt utnyttjande av våra produktionsresurser
är en förutsättning för ett verkligt
framåtskridande och ingenting borde
få försummas för att nå detta mål.

Under tider då en förkortning av arbetstiden
genomföres, då verkningarna
av internationell konjunkturavmattning
skakar vår export och då vårt näringsliv
står inför allvarliga problem för att
anpassa sig till en större men samtidigt
för många företag hårdare marknad,
borde från samhällets sida allt göras för
att såväl för dagens behov som på längre
sikt säkra en betydande effektivisering
av vårt näringsliv.

Särskilt reser sig svårigheter att
skaffa det erforderliga kapitalet för de
oundgängligen nödvändiga och omfattande
investeringarna, som framstår ännu
angelägnare på grund av att näringslivets
kostnader i vårt land är betydligt
högre än i flera sådana andra länder,
som konkurrerar med oss om exporten.

Med stor oro ser vi på framtiden, om
penningvärdet inte kan bevaras. Den
ständiga inflationen föder kompensationskrav,
som alltid ger oss sämre jämförelseläge
gentemot andra länder, som
bättre än Sverige förmått bevara penningvärdet.

Med all aktning för majoriteten i
bankoutskottet så måste jag beklaga, att
man inte kunnat förena sig med oss i
kravet på snabba åtgärder i de syften
vår motion omfattar.

Jag behöver inte, som jag tidigare
sagt, i detalj argumentera efter allt vad
som har sagts av herr Ohlin och andra,

samt avveckling av regleringar på kreditmen
låt mig i alla fall säga ett par ord
i anslutning till utskottsmajoritetens
skrivning. Som också herr Regnéll påpekade
föreligger ett ganska märkligt
uttalande från majoritetens sida i anslutning
till kraven på en omläggning
av den ekonomiska politiken. Man skriver:
»Även om omläggningen genomfördes,
skulle den avsedda effekten i
varje fall inte göra sig gällande på så
kort sikt att den påverkar vårt lands
möjligheter att möta den nu pågående
internationella konjunkturavmattningen.
» Jag utläser häri ett visst erkännande
av att en omläggning av den ekonomiska
politiken även enligt utskottsmajoritetens
åsikt skulle ha en påtaglig effekt.
Att det oaktat motsätta sig en omläggning,
därför att en sådan åtgärd
inte skulle ha en momentan effekt kan
inte betecknas som något annat än den
obotfärdiges förhinder. Läget är sannerligen
sådant även på längre sikt än dagens,
att åtgärderna inte borde få skjutas
åt sidan.

Jag vill erinra om att folkpartimotionen
väcktes redan i somras, och jag var
angelägen om att i utskottet begära behandling
av motionen under sommarriksdagen
— särskilt på grund av den
allvarliga situationen på arbetsmarknaden
och de förestående påfrestningarna
vid näringslivets omställning till
en vidare marknad som i någon form
torde komma. Tyvärr fick jag inte gehör
för en behandling av motionen i
somras, och nu har snart ett halvt år
gått. Utskottets uttalande om »den nu
pågående internationella konjunkturavmattningen»
måste ses mot bakgrunden
av att denna konjunkturavmattning
pågått sedan ganska lång tid tillbaka
och att inga garantier finns för väsentliga
förbättringar inom en nära framtid.

Jag vill också begagna tillfället bemöta
ett uttalande som göres i LO:s yttrande
över folkpartimotionen, där man
förvånar sig över motionens framhävande
av en stark småföretagsamhets bety*

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr B 13

213

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

delse för upprätthållandet av ett rikt
differentierat näringsliv. LO anser att
om gemensamma marknader liksom ett
frihandclsområde får någon effekt, så
blir det främst att minska differentieringen
i medlemsländernas näringsliv
och öka deras specialisering.

Jag anser det närmast förvånande, att
LO inte förstår vad som ligger i motionens
uttryckssätt på denna punkt. Visst
är det nödvändigt att olika småföretag
specialiserar sig — och det sker redan
i stor utsträckning. Men samtidigt måste
det väl vara fullständigt klart, att det
gagnar den jämna och stabila sysselsättningens
sak om småföretagsamheten
är stark och verkar inom ett rikt differentierat
näringsliv.

Jag tillåter mig också säga några ord
om vad motionen anfört angående det
aktuella behovet av åtgärder för ett
snabbt främjande av exporten.

Den 1952 tillsatta kommittén, som
1954 framlade förslag i detta syfte, har
givit många förslag till åtgärder. Beslutet
om vidgning av exportkrediterna
till C00 miljoner grundar sig på ett av
dessa förslag. Men som det anförts av
olika remissinstanser behöver grundbestämmelser
och tillämpad praxis ändras
för att effekten skall bli bättre. Finansministern
bär här i dag meddelat, att
det kommer vissa förslag till ändring
på dessa punkter. Detta kände vi inte
till när utskottet behandlade ärendet
och när utskottet gjorde sin skrivning.
Vi anser det nog vara riktigt, att vi från
riksdagens sida talar om vad vi verkligen
vill på denna punkt. Vi vet ännu
inte riktigt i detalj hur dessa ändringar
kommer att göras och vi vet inte till
vilket resultat de kommer att leda.

Kommitténs olika förslag är sannerligen
värda att beaktas. Man har lagt
fram en hd rad förslag till åtgärder i
en vikande konjunktur. Förslag har också
framlagts från andra håll, särskilt
från bankofullmäktige. Det finns all anledning
att ta upp dessa frågor till en

samt avveckling av regleringar på kredit närmare

undersökning för att få konkreta
förslag framlagda på basis av denna
kommittés rekommendationer.

Inte minst viktigt är vad vårt land
kan göra för att öka exporten till underutvecklade
länder och ge dessa länder
ett handtag för att lösa de stora
och betydande problem som finns där.
Jag har haft tillfälle att på nära håll
se de problem som finns i sådana
trakter. Jag tror att det skulle vara till
ömsesidig nytta, om vi kunde göra en
insats och samtidigt bereda möjligheter
för sysselsättning genom att åta oss speciella
stödleveranser under tider som
de nuvarande.

Jag har en hel del erfarenhet av exportindustriens
svårigheter. Jag tror att
allt som verkligen kan göras även bör
göras. Man möter nämligen en konkurrenskraftig
produktion litet varstans i
världen. Om vi verkligen får olika framställda
förslag genomförda, då tror jag
att vi skall få betydligt större möjligheter
att göra oss gällande på den internationella
marknaden.

Jag vill även framföra några egna reflexioner,
som jag har kommit fram till
då jag under utövandet av min civila
gärning kommit i kontakt med näringslivet
i flera olika länder. Jag tror att
vi gör klokt i att med uppmärksamhet
följa vad som håller på att ske i vissa
andra länder, länder som kommer afl
vara våra konkurrenter på marknaden
— i synnerhet om vi får en större
marknad här i Europa. Vi behöver bara
ta exemplet Danmark, där man på grund
av betydligt frikostigare avskrivning i
fråga om industrilokaler kan skapa resurser,
som borde inge både respekt
och farhågor.

Ja, herr talman,, jag skall begränsa
mig till detta och yrkar bifall till den
reservation jag anslutit mig till. Jag
hoppas att den skall kuna leda till ett
beslut i frågan.

214 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom herr Löfgren
nu tog så lång tid på sig, känner jag
mig frestad att litet utförligare bemöta
honom, men det skall jag inte göra. Det
är bara ett par saker jag skall ta upp.

Herr Löfgren var mycket förvånad
över att majoriteten hade skrivit att de
åtgärder som motionärerna här föreslår
i varje fall inte kommer att göra
sig gällande på kort sikt, under det att
de på lång sikt — så har herr Löfgren
tolkat utlåtandet — enligt majoritetens
mening skulle kunna ha effekt. Detta är
en feltolkning, herr Löfgren. Vi vet inte
vad de innebär på lång sikt, men det är
kortsiktiga åtgärder, som i dagens konjunkturläge
är nödvändiga, och sådana
är inte de åtgärder motionärerna föreslagit.

Sedan polemiserade herr Löfgren mot
LO:s yttrande angående den fria marknaden.
LO har i sitt yttrande uttryckt
förvåning över att motionärerna å ena
sidan har en positiv syn på europamarknaden
men å den andra önskar att
vi med alla till buds stående medel skall
söka främja småindustrien. LO menar
att en verkligt fri marknad säkert tvingar
de olika länderna att specialisera sig
på vissa varugrupper. Den åsikten får
väl LO stå för, men jag tror att LO har
sett realistiskt på frågan.

Vad sedan exporten beträffar blev det
klarlagt, att exportkreditgarantierna
skulle ökas från 300 miljoner till 600
miljoner kronor. Det stod också klart
redan när utskottet behandlade dessa
frågor, att regeringen var beredd att
om principerna för kreditgivningen inte
var tillfredsställande medverka till att
de ändrades. Detta meddelade handelsministern
vid den näringslivskonferens
som hölls på Harpsund, så att reservanterna
hade alltså möjlighet att få upplysning
om den saken.

De underutvecklade länderna vill naturligtvis
alla hjälpa, men ett svenskt

stöd kräver att staten till sitt förfogande
har medel för detta, och det vill nu
inte herrarna från högern och folkpartiet
vara med om. Vi är säkert alla besjälade
av en önskan att hjälpa dessa
länder — för att öka vår export, säger
herr Löfgren, och det är nog riktigt —-men skall vi kunna göra detta tvingas
vi kanske också att importera en del
varor från dessa länder, inte bara att
utnyttja dem för vår export.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
är nog inte riktigt insatt i vad LO skrivit
och vad LO egentligen menade, ty
vad han nu säger är inte alls det jag
har kritiserat.

LO uttalar stark förvåning över att vi
i vår motion har talat om vikten av att
en stark småindustri finns inom ett differentierat
näringsliv. Det är differentieringen
som LO vänder sig emot. Känner
man den svenska småindustrien
och vet hur den kan rationalisera och
specialisera sig inom ramen för ett vitt
skiftande och omfattande näringsliv,
tvivlar man inte på att en stark småindustri
är förenlig med utpräglad differentiering.
Jag tror att LO närmast
tänker på att det är fördelaktigt för
LO med enbart stora industrier, som
LO kan träffa sina avtal med och som
inte vållar LO så mycket besvär som
den småindustri, som vi har i vårt land
och som verkligen är blomstrande, så
som vi vill att den skall vara.

De andra sakerna kanske jag skall
avstå från att tala om för att inte vid
denna sena timme riva upp någon detaljdebatt,
men jag beklagar att herr
Persson i Appuna nu förklarar, att majoriteten
verkligen inte hade menat att
de föreslagna åtgärderna var verksamma
på längre sikt. Det var en besvikelse
för mig, som hade trott att majoriteten
i varje fall menade det.

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr 1113

215

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle
:

Herr talman! Har jag missuppfattat
LO:s yttrande, så har herr Löfgren också
gjort det. Herr Löfgren tror att LO
vill ha stora industrier, därför att det
går bra att träffa avtal med dem. Nej,
herr Löfgren, det är ingalunda på det
sättet. Jag har LO:s yttrandé här, och
jag skall be att få citera det: »Ytterligare
antyder motionärerna hl. a. en
positiv syn på ''arrangemangen med gemensamma
marknader.’ LO, som i detta
avseende har en liknande syn, kan
även här hänvisa till tidigare yttranden
till hankoutskottet. Det är emellertid
förvånande att motionärerna längre
fram talar för att upprätthålla ett ''rikt
differentierat näringsliv’, bl. a. genom
stöd i olika former åt småföretagsamhet.
Om gemensamma marknader liksom
ett frihandelsområde får någon effekt,
blir det främst att minska differentieringen
i medlemsländernas näringsliv
och öka deras specialisering.»

Detta är vad LO har sagt.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att det råder skilda uppfattningar om
vad som menas med en differentiering.
Jag har den uppfattningen, att det går
att specialisera sig och att verkligen få
fram effektivitet också inom småindustrien,
även om man rör sig inom mycket
omfattande grenar av näringslivet,
och sålunda få en differentiering av
näringslivet, som måste vara ett plus
när det gäller att säkra en god och trygg
sysselsättning.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag respekterar herr
Löfgrens uppfattning på denna punkt.
Om herr Löfgren respekterar LO:s uppfattning,
skall vi inte kivas.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill uttala min förvåning
över det statistiska hårklyveri
som partiledarstadiet i den här debatten
bjöd på. Vi bör komma ihåg, att sådana
statistiska uppgifter som här lämnats
visar tendenser men icke de faktiska
förhållandena.

Till herr Löfgren skulle jag vilja
säga, att det är angeläget för den svenska
industrien och den svenska handeln
att det i en åtstramande konjunktur icke
vidtas åtgärder som skapar en psykologisk
situation, vilken icke kan ha annat
syfte än att försvåra vår industris
och handels ställning inom landet och
även utåt.

Både herr Löfgren och andra talare
har krävt att det i nuvarande situation
skall föras en annan politik gentemot
industrierna i det här landet. Jag vill
fråga herr Löfgren och de andra vad
det rätta förhållandet är. Både herr Löfgren
och jag har möjlighet att följa
handeln och industrien inifrån, och om
vi skall vara ärliga måste vi säga att
den svenska handeln och den svenska
industrien aldrig förut har upplevt en
sådan blomstringstid som nu under en
följd av år efter kriget. Herr Löfgren
vet vad vi har investerat och byggt upp.
Jag vet väl att vi i dag i samband med
en strukturförändring brottas med svårigheter
för anpassning till nya förhållanden,
men jag skulle statistiskt
kunna visa vad vi har klarat upp under
det senaste året, så att herr Löfgren
komme underfund med att denna pessimism
och svartmålning i högsta grad
är skadlig för industrien och handeln.
Han vet ju ändå vad vi exempelvis inom
handeln har uträttat under en kort följd
av år i fråga om rationaliseringar.

Men det var inte i första hand för att
säga detta som jag tog till orda. Jag tog
i stället till orda för att göra ett påpekande.
När vi nu har fått eu åtstramande
konjunktur, har det visat sig att
företag, som under och efter kriget

216 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit
marknaden m. m.

fört en ganska slösaktig politik, har
kommit på obestånd. Yilka vänder de
sig till i en sådan situation? Vänder de
sig till den enskilda företagsamheten?
I det län jag representerar har vi fått
bevittna att industriföretag, som vi trodde
vara starka, har gått omkull och att
flera hundra arbetare har blivit arbetslösa.
I den situationen har man vänt sig
till kommuner och staten och begärt att
få stöd i form av påskrift på reverser.
Mindre kommuner på landsbygden har
inför hotet om arbetslöshet och andra
svårigheter tvingats att investera pengar
i företag som i allra högsta grad är
tvivelaktiga ur ekonomisk synpunkt.

Jag kommer till den slutsatsen, att det
i nuvarande situation icke blir fråga om
skattesänkningar. Staten måste ha mera
pengar och staten måste i större utsträckning
överta åtaganden, som inte
minst en del landsbygdskommuner har
fått ikläda sig för att hålla industrier
i gång.

Vi har ju professorer i nationalekonomi,
och det vore lyckligt om en del
av dem i nuvarande situation försökte
syssla med konstruktiv vetenskap i stället
för att vara fonografer.

Jag skulle också vilja säga att skattesänkningen
inte är det väsentligaste för
svensk industri av i dag. Herr Löfgren
och jag vet mer än väl att miljoner
och åter miljoner kronor investerats
och arbetar räntefritt inom företag som
har möjlighet att utveckla sig. Jag kan
t. ex. visa på Kooperativa förbundet,
som började tomhänt, men se vad det
har i dag!

Jag anser att vi bör försöka komma
dithän, att regeringen i stället för att
som nu föra dessa platoniska diskussioner
med partiledarna tar direkt kontakt
med svensk industri. Jag tänker då
inte på de här småherrarna, som bara
håller på med politisk industriell verksamhet,
utan på de verkligt stora, betydelsefulla
industriledarna. Om regeringen
tar kontakt med dem, kanske vi

kan få en konstruktiv politik i det här
landet. Jag skulle vilja rekommendera
att regeringen under den tid vi har till
nästa remissdebatt på allvar tar starkare
kontakt med de ansvariga inom
storindustrien och försöker komma till
en vettig lösning inom en snar framtid.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga i det här sammanhanget,
men det är för mig angeläget att vi får
slut på detta gnäll om skatter m. in. och
att vi i stället får lugn till att producera
mer och lösa de ekonomiska problem
som strukturförändringen inom handel
och industri medför.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Jag hoppas att herr Lundberg inte gör
det påståendet, att jag på något lögnaktigt
sätt skulle tala mot bättre vetande.
Jag har inte hållit mitt anförande
mot annan bakgrund än mitt sätt att
se på dagens statsfinansiella läge. Jag
ser på förhållandena med utgångspunkt
i de åtaganden i fråga om reformer som
vi har beslutat. Jag ser läget mot bakgrunden
av vad konjunkturinstitutet säger
om allvaret i situationen. Jag ser
läget mot bakgrunden av vad jag har erfarit
i utlandet om en utbyggnad av
produktionsapparaten som kommer att
hota den svenska företagsamheten.

Jag säger detta i varje fall inte enbart
såsom medelstor företagare. Jag
är själv ägare till ett småföretag och
är samtidigt anställd i ett större företag,
så att jag har möjlighet att bedöma
frågorna både ur större och mindre
företags synpunkt, varför jag gör anspråk
på att herr Lundberg skall ha respekt
för de synpunkter jag har framfört.
Jag tror att kravet på ökade resurser
för att vi skall kunna fullgöra
de åtaganden vi har iklätt oss och klara
det besvärliga läge vi befinner oss i
kan ge oss anledning att tänka ungefär
i de banor som jag här har angivit.

217

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Jag har inte sagt att herr Löfgren i
och för sig har kommit med felaktiga
uppgifter, men slutsatserna i hans resonemang
var felaktiga. Dessutom brister
det i hans logik. Om man skall följa det
resonemang han här fört, skall man
nämligen icke avrusta staten och beröva
den resurser att ingripa på vissa områden
inom handel och industri. Vi bör
få bort det här pratet om skattesänkningar.
Det är orealistiskt.

När man talar om att det behövs en
arbetslöshetsskatt bör vi kalla den med
dess rätta namn. Vi har tagit på oss
stora försvarsutgifter, som gör att vi
tvingas avsätta en betydande del av våra
resurser för försvaret, och jag tycker
att arbetslöshetsskatten egentligen hör
heta försvarsskatt.

Jag vill tillägga att jag har haft möjlighet
att följa utvecklingen inom ett
företag, där lönerna har gått upp mellan
40 och 100 kronor i månaden, priserna
sänkts etc. men där de fasta kostnaderna
ändock har sänkts med 1,5 procent
under ett halvår och där man kunnat
sänka priserna och kraftigt öka omsättningen.
Man skall inte kasta ut påståenden
om att vi befinner oss i en
förtvivlad situation, som skulle motivera
sådana uttalanden som partiledarna och
andra har gjort i dag.

Herr HAGNELL (s):

Sysselsättningsfrågan är i ett allvarligt
läge, och den är värd en lång debatt,
liingre än de flesta smalspåriga
järnvägar.

Den diskussion vi har haft här i dag
föranledde en av partiledarna att säga,
att vi alla hade varit inne på samma
linje. Han menade med det, att vi kanske
hade hållit konsumtionen på en för
hög nivå och att vi inte hade investerat
lika mycket som man gjort i andra
hinder.

Det är givet att om man pressar ned
konsumtionen till en låg nivå, får man

mer råvaror, arbetskraft och maskiner
över för att göra vissa andra saker, t. ex.
sälja till utlandet utan att få betalt,
d. v. s. sälja på kredit, som det heter.
Det är givet att man då har större
svängrum, men är det någonting att
stå efter? Är det någonting som människorna
vill ha? Hela näringslivet tjänar
ju bara till att ge människorna en
hygglig försörjning med materiella tillgångar
under de få årtionden som de
traskar omkring här. Vi vill ha ett näringsliv
som ger människorna en hygglig
konsumtionsstandard, och det finns
ingen anledning att i dag pressa ned
denna på en lägre nivå, eftersom det
inom samhället finns lediga resurser i
form av såväl arbetskraft som maskiner
och råvaror.

Om vi skär ned bostadsbyggandet,
som högern föreslår, så kan vi givetvis
bygga mera industrier, men det finns
redan nu på flera håll utrymme för sådant
industribygge. Intresset för att utvidga
näringslivet är emellertid inte så
stort att de tillgängliga resurserna utnyttjas.
Vi har därför ingen anledning
att skära ned bostadsbyggandet och ställa
ännu större resurser till förfogande
för industribyggen.

Föreliggande siffror visar att vi har
50 000 å 60 000 arbetslösa för närvarande.
De siffrorna kommer emellertid
att bli väsentligt högre, när bottennoteringarna
för säsongen redovisas i februari
och mars nästa år. Man kan nog
utgå ifrån att hela antalet arbetslösa då
kommer att uppgå till 100 000. Man
kan då fråga sig, om vi skall vara optimister
eller om vi skall vara mera pessimistiska
än de flesta i dag är. Om svårigheterna
blir bestående, kommer det
att dröja länge innan sysselsättningen
blir så hög som den var för något år sedan.
Vi kan nog också vara ganska säkra
på att den långa, gynnsamma högkonjunkturen
under efterkrigsåren nu
är slut. Även om det bättrar sig litet
här och var, tror jag ändå inte vi skall

218

Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

inbilla oss att förhållandena kommer att
bli likadana som när vi hade de goda
efterkrigskonjunkturerna. Detta gäller
såväl sysselsättningen som levnadsstandarden.

Det är emellertid en del praktiska
frågor, som vi bör ägna litet uppmärksamhet
åt. Om vi räknar med att sysselsättningen
kommer att bli sämre än
vad den varit nu under lång tid, så
måste vi finna lösningar på det problemet.
I den motion vi bär behandlar
framhålles bland annat att vårt kostnadsläge
är för högt och för stelt. Härmed
menar motionärerna att de omkostnader
som ligger bakom våra höga priser
är för stora. Det har i det sammanhanget
talats om speciellt en sak, nämligen
skatterna. De ingår givetvis i
kostnaderna. De höga priserna gör att
vi inte kan hävda oss i konkurrensen
med utlandet, och de höga skatterna
medför att företag gör konkurs, har man
bl. a. framhållit. Men vi har under höstriksdagen
haft tillfälle att diskutera
dessa frågor, och som finansminister
Sträng då framhöll är det så att dåliga
företag inte betalar någon skatt. Och
om vi ser på de normala småföretagen
i t. ex. Västergötland, så har det publicerats
uppgifter om dem, som visar
hur ringa deras skatt är. Vid företag
med ett par tiotal anställda rör sig skatten
endast om några tusenlappar per
år. Dessa företag är inte aktiebolag,
och de är därför inte berörda vare sig
av den ordinarie eller den extra aktiebolagsskatten.

De större företagen drives ofta i aktiebolagsform,
men inte heller många av
dem har så höga skatter att man kan
påstå att skatterna är några starkare
kostnadsfaktorer, åtminstone inte om
vi jämför med skatterna i andra länder.
Jag har tidigare anfört jämförande
siffror därvidlag mellan den tyska
och den svenska industrien. Det är angeläget
att de, som förfäktar uppfattningen
att de höga kostnaderna på de

samt avveckling av regleringar på kreditsvenska
produkterna hänger samman
med skatteläget, lägger fram sitt siffermaterial
i det fallet och inte bara håller
sig till känsloresonemang. Var vänliga
och lägg fram de undersökningar, på
vilka ni grundar ert påstående! Låt
oss få ta del av det material ni har tillgängligt!
Bevisa att det är så som ni
säger!

Nej, skatternas skuld i det stycket är
överdimensionerad. Naturligtvis berör
de företagen i viss mån, men den första
försvarslinjen går, som herr Ohlin mycket
riktigt sade, inom företaget självt.
Det är andra faktorer som gör vårt
kostnadsläge högt. En av de faktorer
som det där gäller att komma till rätta
med, om vi skall klara sysselsättningen,
är de höga produktionskostnaderna. De
måste pressas ned. De är för höga bl. a.
på grund av det bristande samarbetet
företagen emellan och den otillräckliga
specialiseringen.

Det kom också fram i det sista replikskiftet,
att om vi får en skärpt konkurrens
utifrån både på vår hemmamarknad
och på vår exportmarknad, så är
detta en sak som sammanhänger inte
enbart med europaplanerna utan också
med den allmänna utvecklingen, det
ökade internationella varuutbytet över
nationsgränserna. Produktionskostnaderna
kommer att ligga högt vid sådana
företag som inte kan effektivisera
sin tillverkning. Det gäller därför att
specialisera produktionen och lägga upp
stora serier. Då kan ett ganska litet företag
bli betydligt mer konkurrenskraftigt
än ett större, där man inte drivit
specialiseringen lika långt. Det bör
inom det svenska näringslivet finnas
möjligheter till specialisering företagen
emellan. På det sättet kan man pressa
ned produktionskostnaderna.

Det är också en annan faktor, som
det i detta sammanhang kan vara intressant
att stanna ett ögonblick inför
och som har med den första försvarslinjen
och med de höga kostnaderna att

219

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit
marknaden m. m.

göra. Här har tidigare åberopats en del
OEEC-uppgifter, och andra finns. Bl. a.
har det kommit fram en uppgift, soin
har blivit mycket diskuterad och som
också anförts i motionen, nämligen att
utvecklingen inom den svenska verkstadsindustrien
inte har gått lika raskt,
mätt i procent, som den gjort i en del
andra länder i Europa.

I rapporten från OEEC finns en del
andra intressanta ting som inte blivit
framdragna i det sammanhanget. Det
har sålunda inte nämnts att Sverige ligger
i toppen när det gäller byråkratiseringsprocenten
inom företagen. Vi visar
den högsta graden av förvaltningspersonal
i förhållande till arbetargrupperna
inom företagen. Sådant kostar också
pengar. Man kan säga att det hänger
ihop med utvecklingen och att det bara
är bra att vi har en stor förvaltningspersonal.
Visst är det det. Men det kostar
pengar och bidrar till det höga kostnadsläget.
Det är inte bara produktionen
som behöver bli effektivare genom
ökad specialisering, det är också administrationen
av företagen som skulle
kunna rationaliseras längre än nu. Under
sista hälften av 1940-talet var alltid
argumenten i dessa frågor från arbetsgivarhåll
att vi hade en så hög
byråkratiseringsprocent inom de svenska
företagen på grund av den omfattande
regleringsverksamhet beträffande
råvaror, byggnadstillstånd o. s. v.,
som staten lägger på oss. Det talet har
tystnat allteftersom regleringarna försvunnit.
Men byråkratiseringsprocessen
har fortsatt inom företagen och hängde
alltså inte samman med de påstådda
faktorerna.

Det är inte bara själva produktionen
som förlöper utan tillräckligt samarbete
och tillräcklig specialisering företagen
emellan, utan på samma sätt förhåller
det sig med försäljningen. Det
går an för de stora företagen, de företag
som sedan gammalt har egna försäljningsorganisationer
på världsmark -

naden, att sälja sina varor, men de små
och medelstora företagen med upp till
500 å 1 000 anställda har inte försäljningsorganisationer.
De har inte behövt
det under den mycket gynnsamma efterkrigstiden.
Det har gått lätt för dem att
få sälja ändå. Men det kommer inte att
gå lika lätt för dem att sälja nu, och
det kommer inte heller att bli lätt
för dem att hastigt bygga upp en försäljningsorganisation.
Men utan en sådan
kommer inte varorna utanför fabriksportarna,
och gör de inte det måste
man stoppa tillverkningen. Försäljningsorganisationen
är säkerligen en
svagare länk i kedjan för många av företagen
inom det svenska näringslivet
än vad själva produktionsprocessen är.

Svårigheten att bygga upp en försäljningsorganisation
ligger hos företagen
själva med den, kanske man skulle kunna
säga, misstänksamhet som finns företagen
emellan när det gäller att samarbeta,
inte bara på produktionsplanet
för specialisering i produktionen, utan
också när det gäller att sälja varorna.
Det går vanligtvis inte för dem att
åstadkomma ett tillräckligt omfattande
samarbete på produktionsområdet eller
på försäljningsområdet genom sina egna
organisationer. De är alltför misstänksamma
emot varandra för att det
skall kunna lyckas.

Nå, vem skall göra det? Ja, här som
i många andra sammanhang blir det
så att någon utifrån måste komma in
och påverka situationen. Sysselsättningsfrågan
är en samhällsfråga. Det
blir samhället som får försöka åstadkomma
ett bättre tillstånd också på det
här fältet. Det är inte så lätt att göra
det. Det finns praktiska svårigheter men
också ideologiska fördomar på detta
område; staten skall hålla borta tassarna.
Den ideologien passar inte niir
det fordras att samhället mer och mer
skall intressera sig för det näringsliv
som skall vara den första försvarslinjen
för sysselsättningen. Ilåller staten

220 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit''
marknaden m. m.

tassarna borta, rasar näringslivet i stället
ihop. Den första försvarslinjen har
inte förmåga att själv hålla sig upprätt.
Vi har inte råd med ideologiska strider
utan måste lösa det praktiska problemet
att ge människorna sysselsättning.
Det ideologiska käbblet får läggas åt
sidan.

Vi har redan nu ett ganska omfattande
samhällsinflytande i det enskilda
näringslivet. Statsrådet Sträng liar varit
inne på det i dag. Den arbetsuppgift
som ligger framför oss är att försöka
bygga upp en försäljningsorganisation
för näringslivet. Låt oss bara se på exportmarknaden.
Där får vi bygga upp
en försäljningsorganisation som är öppen
för alla företag inom en viss
bransch. Vi får gå ut från vad som redan
finns. Där finns organisationer,
även om de inte är tillräckligt effektiva
ännu för att på egen hand klara
denna försvarslinje. De kan göra en del
nytta och de bör göra det och känna en
del av ansvaret för sysselsättningsfrågans
lösning och för att vi skall få
bort arbetslösheten. Vi har Sveriges industriförbund,
Svensk industriförening,
Sveriges småindustri- och hantverksorganisation,
Sveriges grossistförbund
och handelskamrarna. Vi har företag,
som redan har försäljningsorganisationer
som är ganska väl utbyggda på de
utländska marknaderna. Skulle inte det
enskilda näringslivet kunna samarbeta
för att bygga upp en ordentlig försäljningsorganisation,
som stode öppen för
alla företag som inte byggt upp en egen
organisation för att sälja ute på världsmarknaden?
Till vad det enskilda näringslivet
har kan vi lägga det som
samhället har i form av svenska legationer
och konsulat. Det är ett system
med handelssekreterare som utvecklats
av en tidigare handelsminister. De utställningslokaler
och försäljningslokaler
som finns i form av Swedenhouses i
en del länder skulle kunna utvecklas
mera så att man kunde bygga upp en

personalorganisation. Varför skall staten
ingripa och betala handelssekreterare?
Varför skall inte näringslivet kunna
komplettera det systemet med eget
folk, egna handelssekreterare och assistenter
åt dem som redan finns? Bygg
ut det systemet! En indirekt verkan skulle
kunna bli en ökad specialisering av
arbetsuppgifterna inom produktionen.
Detta är säkerligen förutsättningen för
att vi skall klara oss i det skärpta läge
som kommer att bestå för åtskillig tid
framåt. Vi skall inte drömma om att
detta bara är en liten doppning i konjunkturen
och att vi sedan kommer tillbaka
till vad som varit. Vi har all anledning
att inrätta oss för ett mera pessimistiskt
läge, så att vi kan bemästra
det. Och det är inte gjort i en handvändning
utan måste förberedas år i
förväg. En liten verkan får man snart
men en stor verkan först på längre sikt.

Skall vi klara sysselsättningen inom
vårt näringsliv och undvika arbetslöshet,
så behövs det inte alla gånger så
mycket mera kapital som det kanske låter
i diskussionerna här. Det låter som
om vi skulle behöva öka sparandet och
få fram massor av kapital för att klara
oss. Detta är en väg som man kan gå och
bör gå så långt man har råd, men det
finns en annan väg också, nämligen att
utnyttja de allt annat än fattiga resurser
vi har inom näringslivet. Där finas goda
resurser av maskiner, arbetskraft och
tekniskt kunnande. Det är dem det
gäller att ta vara på. Det behövs inget
nytt sparande för den sakens skull. Det
är ett gammalt sparande som där finns
samlat. Det är en organisatorisk uppgift
att få apparaten att fungera. De som
är inom näringslivet har ansvaret för
att den försvarslinjen skall hålla. De har
redan misslyckats. De skyller på skatterna
utan att lägga fram bevis för att
de svenska skatterna är för höga. Kostnadsläget
är för högt, därför att produktion
och försäljning inte drivs till -

221

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kredit
marknaden m. m.

räckligt långt på grund av byråkratiseringen.

Om då den första försvarslinjen mol
arbetslösheten går inom företagen och
den försvarslinjen är genombruten, återstår,
får vi hoppas, en andra försvarslinje.
Jag vågar säga att man på fackligt
håll är allvarligt bekymrad för
sysselsättningen inom det enskilda näringslivet,
sedan den första försvarslinjen
har genombrutits. Det är ett fackligt
intresse, för att inte säga ett fackligt
krav, som också förts fram, att man
vill ha ett ökat samarbete mellan näringsliv
och samhälle för att få en andra
försvarslinje, när den första icke visat
sig hållbar. Man vill ha en andra försvarslinje
för att få bort det ekonomiska
slöseri som ligger i att icke utnyttja de
resurser av arbetskraft, material och
produktionsutrustning som vi har i samhället.
Det är ett slöseri, det är ett lidande
för människorna. Detta skall kunna
undanröjas. Kan inte det enskilda
näringslivet göra det, måste samhället
gripa in. Det är regeringens sak att
driva på den utvecklingen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det förslag som ställts
tidigare från den kommunistiska gruppen,
hur man skall möta de ekonomiska
svårigheterna, är redan i vederbörlig
ordning slaktat av riksdagen. Redan
detta skulle kunna befria mig från att ta
upp tiden vid denna sena timme, men
det är några saker i det material, som
levererats i utskottsutlåtandet och i den
diskussion som förts i dag, som gör det
motiverat att jag säger några ord som
ingen annan här har sagt. Det vore
frestande att först gå in på debatten.

Herr Ohlin hade niistan apokalyptiska
visioner av världsproblemen och
av det lilla Sveriges mission som, om
jag tolkade honom riitt, skulle innebära
att Sverige skulle ställa sig i spetsen
för den kapitalistiska världen i en stor

aktion i syfte att samordna alla ekonomiska
ansträngningar och, sist men
inte minst, åstadkomma en verklig stödaktion
åt de underutvecklade länderna
för att mota kommunismen. När en ansvarig
partiledare för ett sådant resonemang
i allvarliga frågor, då tycker man
att varje möjlighet att resonera egentligen
har upphört. Det är ju inget allvar,
det är ju inget försök att tränga in
i vad frågorna gäller och ge svar på
dem. Det är ju pladder, ungefär som
när man i Oslo på Nordiska rådets konferens
på herr Ohlins initiativ vänder
sig till Amerika och säger: Ingrip för
Guds skull mot dessa sexmaktsstater, ty
de håller på att vidta åtgärder som utlöser
ett handelskrig! Men det är väl
ingen hemlighet att det är det amerikanska
kapitalet som är själva sporren
för det tyska undret, att det är implicerat
i den västtyska industrien och
i de åtgärder som Västtyskland nu genomför
och att det spelar en ledande
roll inom den s. k. västmaktsgruppen.
Allt detta är åtgärder, bakom vilka amerikanarna
står.

Lika fantastiskt ter sig hela detta
resonemang om att vi skulle rädda oss
genom en s. k. fri europamarknad. Man
menar därmed alltså, att ett antal västeuropeiska
stater skulle sinsemellan
sänka eller rasera tullmurarna men upprätthålla
höga tullmurar utåt mot andra.
Man skulle rädda sig på det sättet, säger
man, men det behövs väl inte mycken
eftertanke för att kunna konstatera, att
vart och ett av dessa länder har samma
bekymmer som vi och att en samordning
av deras ansträngningar efter
dessa linjer inte skulle lösa frågan.

När högerns och folkpartiets motioner
skrevs — det var i januari månad,
om jag fattat saken riitt — var situationen
delvis en annan iin den iir i dag.
Då framträdde icke de ekonomiska bekymren
så diir alarmerande och påtagliga
som de gör i dag. Ur den synpunkten
kan man väl förstå att alla de där

222 Nr B13 Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

gamla kära spökena fick göra sin årliga
parad: man skall spara mera, man skal]
föra en sparsam utgiftspolitik, man
skall sänka bolagsskatten, man skall ha
en rörlig ränta och allt det där som går
igen i motionerna. Ja, det var i januari.
Nu skriver man i november rekommendationer
på precis samma grundval.
Ändå är det en sak som egentligen förenar
oss alla från högern till kommunisterna,
vid bedömningen i dag nämligen
att vi utgår ifrån att det är ett
allvarligt ekonomiskt läge och att det
blir mycket allvarligare. Finansministern
använde till och med termen
depression — och det översätter jag för
min del med kris — för att karakterisera
läget. Om vi har det som en gemensam
utgångspunkt, vad kan man dä
hitta för metoder och framkomstvägar
därvidlag?

Den s. k. västeuropeiska marknaden
tror jag inte på. Jag förstår att Sverige
konime i ett svårt läge, om det skulle
bli en sådan — det begriper jag — och
att det kan tvinga regeringen till vissa
åtgärder, för vilkas konsekvenser man
innerst inne måste frukta. Bland annat
uttryckte finansministern för en tid sedan
innebörden av dessa konsekvenser,
när han talade om att en sådan gemensam
marknad kunde vara ett hot mot
den nationella suveräniteten. Men den
frågan är inte aktuell nu, det är jag säker
på.

I kväll meddelar man i radio, att Västtyskland
har krävt ytterligare tio procents
sänkning av malmpriserna. Om
denna sänkning icke genomförs av
svenskarna, säger man upp kontraktet.
Det kan väl bara tolkas så, att man då
kommer att köpa malm annorstädes.
Västtyskland köper sex miljoner ton
malm från Sverige. Det är en stor kvantitet,
och ett sådant avbräck skulle vara
en oerhörd olycka för vårt land.

Det visar hur det pressar på, hur
konkurrensen blir allt hårdare och hur
Sverige kanske plötsligt kastas ut från

en relativt gynnad ställning som exportör
till en mycket utsatt och kringskuren
ställning.

Vad kan man nu göra?

Vi har för länge sedan pekat på att
det finns en andra världsmarknad. Tidigare
har man viftat bort det. När polacker,
tjecker och östtyskar velat köpa
järnmalm i Sverige, har man bara vinkat
med kalla handen; de har inte dugt
som kunder. Kanske man snart börjar
förstå att de kunde duga som kunder.
Nu har regeringen tagit ett bra initiativ.
Den har skickat en förhandlingsdelegation
till Sovjetunionen, och efter vad
jag kan förstå pågår förhandlingarna
där. Det är bra! Men det finns en del
att tänka på. När de svenska kapitalisterna
kommer till Moskva, vill de alltså
numera gärna sälja, ty de måste nu
bryta med den amerikanska blockadpolitiken.
Men de vill inte köpa! Om
man inte kan genomföra en omställning
av handelspolitiken, så att man försöker
få någonting i utbyte för det man vill
sälja, ja, då hjälper det inte att man visar
en god vilja.

Ta en sådan fråga som oljehandeln!
Härvidlag gjordes en bra offentlig utredning,
som visade vilka oerhörda fördelar
vi skulle ha vunnit om oljehandeln
hade förstatligats. Men den frågan offrades
ju som en av de partiskiljande
frågorna i Marshallplanens heliga namn.
Vi kan österifrån köpa den olja vi behöver,
föreställer jag mig. Det skulle
ge den svenska exportindustrien arbete
för många tiotusentals arbetare. Men
här sitter de amerikanska och engelska
oljeföretagen med sina monopol, och
jag fruktar att det inte går att göra något
åt den saken, även om regeringen
skulle vilja det — i varje fall ingenting
nämnvärt.

Kan man nu komma bort från dessa
olika problem genom att stirra på en
nordisk marknad, en nordisk tullunion
eller en s. k. västeuropeisk frimarknad?
Jag tror inte att man löser problemen

223

Onsdagen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

på det sättet. Man måste gå dristigare
fram, om man skall göra det.

Det har i högerns och folkpartiets
reservation föreslagits, att man skulle
upphäva emissionskontrollen beträffande
lån för kommuner och privata. När
det gäller kommunerna är jag faktiskt
anhängare av detta förslag.

I morgon skall Stockholms stad behandla
skatten. Låt mig erinra om vilket
utgångsläge man då har! Det illustrerar
vad det är för ekonomisk politik vi
driver här i landet, en politik som fört
Stockholm liksom nästan alla andra
kommuner in i en situation som, även
om jag inte vill säga att den närmar sig
katastrof, ändå är mycket allvarlig. I
den budget som nu föreläggs stadsfullmäktige
utgöres nästan hälften av utgifterna
av investeringskostnader plus
räntor och amorteringar på tidigare lån.
Nu har den statliga politiken bedrivits
på det viset, att Stockholm liksom andra
kommuner inte får ta lån på det
sätt som skulle behövas. Tunnelbanan,
som bör kunna stoppa i många århundraden,
skall amorteras på 60 år,
och andra kommunala byggen skall normalt
amorteras på 20—25 år; ja, för t.
ex. gator och vattenledningar kan amorteringstiden
vara 15 år.

År 1956 hade Stockholm i fasta lån
233 miljoner. År 1957 pressades de genom
den politik som förts ned till
mindre än hälften eller 108 miljoner. I
år har de pressats ned till 65 miljoner.
Undra då på att kommunalskatten
springer i höjden och att den socialdemokratiske
finanschefen i Stockholms
stad undrar hur han skall kunna få det
hela att gå ihop. Det är klart att sådana
förhållanden skapar en orimlig situation.

Det är ju inte bara Stockholm som
har detta problem, utan förhållandet är
detsamma överallt. Men är det eu politik
att möta krisen med? Ta kommunalskatterna!
Har jag 10 000 kronor i inkomst,
representerar kommunalskatten

mer än hälften av de direkta skatterna.
Men har jag 50 000 i inkomst, representerar
kommunalskatten ungefär fjärdedelen
av samtliga skatter. Kommunalskatten
är alltså till hela sitt väsen en
fattigmansskatt. Det är fördelaktigt för
de rika, att man finansierar så mycket
som möjligt av utgifterna den kommunala
skattevägen i stället för den statliga.

Och så skall vi här driva en kreditpolitik,
som omöjliggör för kommunerna
att finansiera rent räntabla investeringsobjekt
på ett normalt sätt genom
lån! Det var en socialdemokratisk talesman
som härvidlag rekommenderade
skattehöjningar. Under krisen på 30-talet konstruerade man en linje som en
del kallade för Wigforss-linjen, medan
en del t. o. m. ville tillskriva Bertil
Ohlin faderskapet till densamma. I stort
sett gick denna linje ut på att man under
goda tider överbalanserar och under
dåliga tider underbalanserar budgeten;
i det senare fallet tar stat och
kommun upp lån för att på så vis hålla
sysselsättningen i gång, d. v. s. för att
öka konsumtionen inom landet.

Men när jag såg att statsministern
häromdagen uttalade sitt gillande av
en LO-ekonoms påfund att man skulle
ta till en särskild omsättningsskatt för
att möta arbetslösheten med, tänkte jag:
hela denna linje, som man reklamerat
för och i så stor utsträckning levt på
under alla år, ger man nu upp.

De ekonomiska svårigheter, som vi
har och som väl hela den kapitalistiska
världen har, är naturligtvis ytterst följder
av ett produktionssystem, där produktionen
är samhällelig men tillägnandet
privat. Men det är väl påtagligt för
var och en, att om produktionstempot
no saktar av och om det ena tiotusentalet
människor efter det andra ställs
utanför fabriksportarna, beror det på
att man inte får sälja — man har inte
tillräcklig marknad. Detta har tidigare

224 Nr B 13

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

sagts inte bara från kommunistiskt håll
utan även från socialdemokratiskt.

Men i dag är det ingen som talar om
att man skall försöka stimulera konsumtionen
för att hålla i gång produktionen.
Utskottet går t. o. m. så långt att
det varnar för en sådan linje. En talare
har emellertid i dag pläderat för underbalansering.
Det var herr Hedlund. Han
rekommenderade direkt en underbalansering
av budgeten, liksom han rekommenderade
en räntesänkning, och om
syftet därmed är att stimulera konsumtionen
för att stimulera produktionen,
vill jag helt instämma i herr Hedlunds
uttalande.

Herr talman! Det finns anledning att
ta upp en rad frågor, men på grund av
den sena timmen skall jag avstå. Jag kan
för min del inte rösta vare sig för den
motivering som utskottet givit eller för
den som finns i de båda reservationerna,
även om jag röstar för utskottets
hemställan.

Jag sammanfattar: Huvudpunkten i
den ekonomiska politiken måste nu enligt
min mening vara att göra allvar av
de storartade löftena om full sysselsättning.
Dessa löften har ju ännu inte förverkligats.
Yi har inte en beredskap för
att möta en verklig arbetslöshetsökning
— det måste vi självkritiskt erkänna.
Vidare behövs verkligt konsumtionsstimulerande
åtgärder. Kan vi inte
utomlands få tillräcklig marknad, får
vi väl försöka arbeta upp en marknad
inom landet, ty där finns det gunås behov
som är otillfredsställda i mycket
stor utsträckning och vilkas tillfredsställande
skulle kunna ge många tiotusenden
sysselsättning. Det behövs en
social skattepolitik, och detta understryker
jag på grund av att man visar
sig beredd att sänka typiska rikemansskatter.
Häromdagen slopades ju kvarlåtenskapsskatten,
och finansminister
Sträng har nyss talat om, att han är beredd
att avstå från att tillämpa de skärpta
lagervärderingsbestämmelserna. När

samt avveckling av regleringar på kredit det

gäller dessa rikemansskatter finns
det alltså förståelse för skattesänkningar,
men samtidigt talar man öppet om
att vi måste ha ännu flera indirekta
skatter. Det kallar jag inte en social
skattepolitik utan en asocial skattepolitik.
Vidare måste en sänkning av räntorna
ske; detta tror jag skulle få en
stimulerande effekt. Och kunde man
äntligen åstadkomma någonting konkret
för att öppna den andra världsmarknaden
för vår svenska industri,
skulle vi få en bättre beredskap mot
kriser.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Alla är vi överens om att
den svenska produktionen minskar och
att exporten minskar. Jag räknar emellertid
då inte bara med de sex månader
som finansministern uppgav att exporten
ökat. Man frågar sig då: Vilka åtgärder
bör vi vidta för att öka exporten
och därmed öka våra valutaresurser?
Jag vill peka på några utvägar.

Först och främst bör företagen ges
möjligheter att låna pengar i samma utsträckning
som innan restriktionerna på
det området infördes. Vidare krävs en
sänkning av bolagsskatten, borttagande
av energiskatten liksom av andra för
företagen betungande pålagor. Finansministern
har i kväll liksom även herr
Hagnell sagt att skatten, avskrivningar
o. s. v. inte har någon som helst inverkan
på lönsamhet och prissättning här
i landet. Man frågar sig då: Varför har
finansministern gått med på att ikraftträdandet
av lagen om skärpta regler
för varulagervärdering skall uppskjutas
ett år?

Vidare bör enligt min mening kreditgarantierna
utformas så att vi kan konkurrera
även med de högst industrialiserade
länderna i Europa. Jag har erfarit
att Västtyskland för närvarande
säljer vissa artiklar, exempelvis elektriska
hushållsmaskiner och andra varor,
med nio månaders kredit, i vissa

225

Onsdaeen den 3 december 1958 em. Nr B 13

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

marknaden m. m.

fall t. o. m. ett års kredit. Vad betyder
denna kreditgivning för små och medelstora
svenska företag''? Jo, minskad möjlighet
att sysselsätta folk, arbetare och
tjänstemän. Vad är då naturligare än att
vi i Sverige också medger sådana lättnader
beträffande kreditgarantierna, att
vi kan öka vår export. Vilket kan betyda
konkurrenskraft även på den inhemska
marknaden.

Exportkreditnämnden beviljar exportkrediter,
som även de små och medelstora
företagen får nytta av, men
innan sådana företag kan få någon exportkreditgaranti
inhämtas noggranna
upplysningar om köparen. Är denne solvent
kan en begränsad kredit tillstyrkas.
Är köparen svag blir det inte tal om
någon kreditgaranti. Enligt min åsikt
bör kreditgarantien ändras därhän, att
staten ikläder sig något större risker.

Är köparföretaget solvent vid det tillfälle
då affären göres upp, bör staten
kunna delta i eventuella förluster. Om
jag exempelvis exporterar för 200 000
kronor får jag en statsgaranti på 150 000
kronor, men förlorar jag de 50 000, då
får jag stå för denna förlust själv.
I vissa andra länder betalar staten 75
procent av exportörens eventuella förlust.

Vidare vill jag peka på ytterligare ett
spörsmål i samband med exporten,
nämligen de internationella exportmässorna.
Då förhandlingarna om det europeiska
frihandelsområdet bröt samman
för några veckor sedan framhöll
statsministern, att vi nu bör öka vår
export på öststaterna. Jag frågar mig:
Är detta möjligt? Ett steg i den riktningen
har lagits av S:t Eriksmässan,
som i dagarna inbjudit ett stort antal
av de svenska exportföretagen att delta
i en mässa i Moskva i juni.

Vilka blir då kostnaderna för de
svenska företagen vid denna mässa, om
det nu blir möjligt med ett deltagande?
Jo, enbart monterhyran belöper sig lill
300 kr per m2. Vidare går kostnader
15 — Amlni kammarens i>rolokoll 1958.

samt avveckling av regleringar på kredit för

transport och reklam av olika slag
samt skyltar m. m. till sådana belopp,
att den totala kostnaden springer upp
till mellan 400 och 500 kronor m2. Har
de mindre och medelstora företagen råd
till denna stora investering, som för övrigt
kan te sig ganska oviss? De flesta
har svårigheter med likvida medel och
vågar ej riskera en spekulativ utgift.
Man kan väl ställa frågan: Bör inte staten
i detta fall hjälpa till att betala
kostnaderna? Jag vill inte att staten
skall subventionera företagsamheten,
men jag anser att — såsom jag tidigare
föreslagit — i händelse staten bisträcker
den mindre industrien med en exportoffensiv
av nämnd art, bör företagen
återbetala det stöd de erhållit, då
mässdeltagandet resulterat i exportorder.

Beträffande en eventuellt ökad svensk
export till Sovjetunionen undrar man
verkligen: Menar ryssarna allvar när de
nu förklarat sig villiga att börja köpa
en mängd industri- och verkstadsprodukter
av olika slag och från Sverige,
eller är det endast fråga om något slags
propaganda? Kommer erforderliga valutor
och licenser att beviljas o. s. v.?

När vi är inne på mässor vill jag
nämna, att Exportföreningens småindustribyrå
planerar en mässa i Köln nästa
år. För detta ändamål har anslagits
ett belopp av 5 000 kronor. För dessa
5 000 kronor skall Sverige göra propaganda
för Sverige samt för våra industriprodukter,
speciellt vår småindustri.
Jag ifrågasätter, om ett så obetydligt
belopp gör någon som helst nytta.

Om regeringen beaktar de av mig här
framförda företagarintressena, kan det
kanske betyda en ökad sysselsättning
för ett flertal arbetare, möjliggöra upprätthållande
av vår nuvarande byggnadsproduktion
och en ökad valutareserv.

Till slut ber jag alt få påpeka ett par
saker. Herr Hagnell talade om alt det
privata näringslivet inte vill bygga upp
Nr It 13

Nr B 13

226

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avvecklin;
marknaden m. m.

en försäljningsorganisation. Speciellt
gäller detta mindre och medelstora företagare.
Han ansåg att staten skulle gå
emellan när det gällde dessa företagsformer
för att försöka få ut mesta
möjliga varor på exportmarknaden. I
nästa andetag frågade han om det är
riktigt, att staten skall betala handelssekreterarna.
Faktum är väl att det är
staten som har nytta av valutorna. Ju
mera vi kan exportera desto större valutabehållning
får vi, till nytta för hela
det svenska folkhushållet.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Det var ett par saker
som föranledde mig att begära replik.

Herr Darlin säger: Låt oss få låna
pengar precis på samma sätt som förut!
Han menar att om man tar bort emissionskontrollen
skall näringslivet få
mera pengar till sitt förfogande. Jag är
inte alldeles säker på att det kommer
att gå på det sättet; staten och kommunerna
har stora lånebehov. Vid årsskiftet
1957/58 hade kommunerna fått
tillstånd av finansdepartementet att låna
1,4 miljarder kronor. I augusti i år hade
siffran ökat till 1,7 miljarder. Kommunerna
har, om man tar bort denna
kontroll, möjligheter att föra över den
räntestegring som blir en följd av åtgärden
på skattebetalarna. För företagen
blir det onekligen en kostnadsökning,
och det är väl inte önskvärt. Man skall
inte tro att det är alldeles säkert att man
får mera pengar om man tar bort denna
emissionskontroll.

Beträffande bolagsskatten, herr Darlin,
blev den ungefär 80 å 100 miljoner
kronor. Ingen kan få mig att tro, att om
vi inte haft den extra bolagsskatten hade
de pengarna legat förvarade i företagens
skrivbordslådor. Nej, de hade säkert
använts till andra utgifter.

Jag tror det var välbetänkt att statsmakterna
under de goda åren tog ut
vissa pengar av industrien till fondering
som var avsedda att använda vid

av regleringar på krediten
konjunkturavmattning. 200 miljoner
av dessa medel är för närvarande frisläppta,
och jag tror de har större betydelse
för sysselsättningen än ett borttagande
av den extra bolagsskatten.

Herr DARLIN (li):

Herr talman! Jag vill bara replikera
Persson i Appuna, att om företagarna
fått behålla de pengar som uttagits i
form av extra bolagsskatt, hade företagarna
säkerligen använt dem bland annat
till att köpa moderna maskiner, så
att de kunnat rationalisera företagen
och sälja sina varor billigare.

Vad beträffar räntan är det väl efterfrågan
och tillgången på kapital som
alltid har och alltid kommer att avgöra
räntans höjd.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 ro) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1); samt
3:o) bifall till reservationen 2); och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Regnéll begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Eliasson i Sundborn votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr B 15
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Ewerlöf in. fl. avgivna reservationen
1), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 3 december 1958 em.

Nr B 13

227

Riktlinjer för den ekonomiska politiken samt avveckling av regleringar på kreditmarknaden
m. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herrar Nils
Theodor Larsson och Eliasson i Sundhorn.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Ewerlöf m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Regnéll begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 72 nej, varjämte
27 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rätt för generalpoststyrelsen
att upptaga tillfälliga lån
för postsparbankens och postgirots rörelse.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkande nr
B18, i anledning av väckta motioner
rörande ortsgrupperingen inom beskattningen;
och

första lagutskottets memorial nr B 15,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande första lagutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ärvdabalk
m. m.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr B 118, i anledning av väckt motion
om översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr B 120, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för ungdomsbrottslighetens
bekämpande.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0,43 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson