ANDRA KAMMAREN Nr 8 (Riksdagens protokoll 1954:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN Nr 8

27 februari—3 mars

Debatter m. m.

Lördagen den 27 februari.

Interpellation av herr Rimmerfors ang. erfarenheterna av vissa flyktingläkares
verksamhet i Sverige m. m.....................

Sid.

Tisdagen den 2 mars.

Svar på fråga av herr Nihlfors ang. utredning om ökat skydd för pensionsstiftelser
.......................................... 7

Svar på interpellation av herr Vigelsbo ang. utredningen om avskaffande
av fideikommissinstitutioner.......................... 9

Onsdagen den 3 mars.

Utgifter under riksstatens tredje huvudtitel.................... 16

Ändring av 80 § uppbördsförordningen........................ 68

Ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter..... 71

Ändring i kommunalskattelagen, m. m......................... 79

Partiellt arbetsföras beskattning.............................. 82

Skyldighet för företag att underrätta arbetsmarknadsorganen om planerade
driftinskränkningar................................ 83

Viss ändring av bestämmelserna om änkepension i lagen om folkpensionering
.............................................. 85

Bidrag ur kyrkofonden till avlönande av en gymnasistsekreterare .. 86

Åtgärder för begränsande av skadeverkningarna av pyrotekniska leksaker
m. m............................................. 96

Förläggande av idrottsutövning till söckendagar ................ 98

Interpellation av herr Adolfsson ang. dispositionen av den del av byggnadsforskningsavgiften,
som kommer från lantbrukets byggenskap 102
1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 8.

Nr 8.

Innehåll.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 3 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifter under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) ............................ 16

— nr 28, ang. understöd av helikopterflyg m. m................. 67

— nr 29, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag.......... 67

— nr 30, ang. ersättning till P. O. H. Rydbro m. fl............. 67

— nr 31, ang. ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete

eller yrkessjukdom...................................... 68

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, om rätt till skatteavdrag för

gåvor till hemvärnsförbund m. m......................... 68

— nr 16, om ändring av 80 § uppbördsförordningen.............. 68

— nr 17, om ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter
............................................ 71

— nr 18, om ändring i kommunalskattelagen in. m............. 79

— nr 19, om skattefrihet för partiellt arbetsföras utbildningsbidrag 82
Första lagutskottets utlåtande nr 7, om ändrad lydelse av 211 § utsök ningslagen

m. m....................................... 83

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. statens ansvar för skador genom
övergång till högertrafik ............................ 83

— nr 5, ang. folkomröstning om högertrafik.................... 83

— nr 6, om skyldighet att underrätta arbetsmarknadsorgan om planerade
driftinskränkningar................................ 83

— nr 7, ang. ändring av bestämmelserna om änkas folkpension .... 85

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ersättning från kyrkofonden

för övertalig personal vid domänverket .................... 86

— nr 5, om ändring i vattenlagen m. m....................... 86

— nr 6, ang. anslag ur kyrkofonden m. m..................... 86

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. befrielse från betalningsskyldighet
till kronan ...................................... 96

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om införande av deklationsplikt
rörande sammansättningen av vissa färger och lösningsmedel.
................................................ 96

— nr 4, ang. begränsande av skadeverkningarna av pyrotekniska

leksaker m. m......................................... 96

— nr 5, ang. förläggande av idrottsutövning till söckendagar..... 98

Lördagen den 27 februari 1954.

Nr 8.

Lördagen den 27 februari.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20
innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att greve Torgil von Seth på grund
av sjukdom, hjärnskakning, är oförmögen
till arbete fr. o. m. den 25 febr.
t. o. m. den 6 mars 1954 intygas.

Stockholm den 24 febr. 1954.

Tore Hofman-Bang.

Kammaren beviljade herr von Seth
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 25 innevarande månad
till och med den 6 nästkommande
mars.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 79, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 § samt anvisningarna
till 60 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
91, angående fortsatt disposition av
visst äldre reservationsanslag;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 92, med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen m. m.; samt
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 93, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan kommunal samfällighets utdebitering
av skatt för år 1956, m. m.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner.
Därvid hänvisades

till konstitutionsutskottet motionen
nr 524 av herr Thapper m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 525 av
herr Adamsson m. fl.,

till behandling av lagutskott motionen
nr 526 av herr Andersson i Brämhult
m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
527 av herr Levin m. fl.

§ 5.

Interpellation ang. erfarenheterna av
vissa flyktingläkares verksamhet
i Sverige m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr RIMMERFORS (fp), som anförde:

Herr talman! För cirka tre år sedan
medgav riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag
överflyttning till Sverige av ett
sextiotal österrikiska läkare. Även i
andra sammanhang har utländska läkare
erhållit uppehålls- och arbetstillstånd
i Sverige och beretts tillfälle att
genomgå kompletteringskurser, som för
dem öppnat väg till svensk läkarpraktik.

Med tanke både på den aktuella läkarbristen
i Sverige och på flyktingsituationen
i världen anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
ställa följande frågor:

Hurudana är erfarenheterna av den
för tre år sedan verkställda överföringen
av utländska läkare? Huru många av
dem har stannat i Sverige, och inom
vilka befattningar och vilka landsdelar

Nr 8.

Lördagen den 27 februari 1954.

Interpellation ang. erfarenheterna av vissa flyktingläkares verksamhet i
Sverige in. m.

har deras arbetskraft väsentligen utnyttjats? Anser

statsrådet behov föreligga av
fortsatt överföring av flyktingläkare?

Denna anhållan bordlädes.

§ b.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen
inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde; nr

92, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner; nr

93, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna
fastighetsfond, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under försvarets fonder
m. in.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositio -

nen avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1954/55
till Lotsverket: Säkerhetsanstalter för
sjöfarten; samt

från jordbruksutskottet:
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 76, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 77, för herr Bengt Folke Elmgren
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 78, för herr Bernhard Näsgård att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 79, för herr Karl Knutsson Wistrand
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 80, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 81, för herr Bertil Gotthard Ohlin
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 82, för herr Nils Walter Sundström
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 83, för herr Gustaf Ragnar Fahlander
att vara suppleant för ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 84, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 85, för herr Gustav Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud
i Europarådets rådgivande församling;

Lördagen den 27 februari 1954.

Nr 8.

nr 86, för herr Otto Bertil von Friesen
alt vara suppleant för ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 87, för statsrådet Gunnar Hedlund
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 88, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 7.

till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till understödjande av
helikopterflyg m. in.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
P. O. H. Rydbro m. fl.; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid 1955 års taxering
till skatt för inkomst åtnjuta avdrag
för vissa gåvor till hemvärnsförbund
m.m.;

nr 16, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 80 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

nr 17, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser beträffande
taxering av villafastigheter;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 19, i anledning av väckt motion
om skattefrihet för partiellt arbetsföra
för belopp, varmed utbildningsbidrag
utgår;

första lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 211 § utsökningslagen m. m.
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om sta*
tens skadeståndsansvar vid skador, orsakade
av övergång till högertrafik;

nr 5, i anledning av väckt motion
angående folkomröstning i högertrafikfrågan; nr

6, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för företag att underrätta
arbetsmarknadsorgan om planerade
driftinskränkningar; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

nr 5, i anledning Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i vattenlagen m. m.; och
nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. in., dels ock motioner
som väckts i anledning av propositionen
;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

3, över motion om införande av
deklarationsplikt rörande sammansättningen
av vissa färger och lösningsmedel; nr

4, över motion angående åtgärder

Nr 8.

Lördagen den 27 februari 1954.

för begränsande av skadeverkningarna
av pyrotekniska leksaker m. m.; och
nr 5, över motion om utredning angående
förläggande av idrottsutövning
till söckendagar.

§ 8.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 i riksdagsstadgan anmält att till
utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning om
fortsatt utgivning av otryckta ståndsprotokoll.

Denna anmälan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 94, med förslag till förordning om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.;

nr 95, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.;

nr 96, angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 151, angående riktlinjerna för den
framtida nykterhetspolitiken in. m.;

nr 152, angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker;

nr 153, angående anslag till en upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker;
och

nr 154, med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 184,
innefattande inbjudan till andra kammaren
att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut,
att ett särskilt utskott, bestående
av tjugufyra ledamöter, tolv från vardera
kammaren, skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Majrts
propositioner

nr 151, angående riktlinjerna för den
framtida nykterhetspolitiken m. m.,

nr 152, angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker,

nr 153, angående anslag till en upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker,
samt

nr 154, med förslag till förordning om
ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angåde
tillverkning och beskattning av maltdrycker,
m. m.,

än även de ytterligare framställningar,
som kunde komma att av Kungl.
Maj:t eller i enskilda motioner göras
i dessa ämnen eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor;

och beslöt kammaren antaga berörda
inbjudan.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.08.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 2 mars 1954.

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23
och den 24 nästlidna februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till riksdagens andra kammares kansli,
riksdagshuset, Stockholm.

Härmed intygas att riksdagsman Karl
Kilsmo, född den 22/2 1906, på grund
av hjärtsjukdom är förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet under tiden
f. o. m. 1/3—t. v. t. o. m. 15/3.

Eskilstuna den 27/2 1954.

Torsten Ernberg,
bitr. las.-läk.

Riksdagsman Birger Nilsson, Östersund,
är på grund av halsfluss med hög
feber oförmögen resa till Stockholm
före den 6 mars 1954, intygas.

Östersund den 1 mars 1954.

K. E. Sandegård.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Kilsmo under tiden 1—15
innevarande mars och herr Nilsson i
Östersund under tiden 1—5 mars.

§ 3.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med talmannen i första kammaren,
beslöt kammaren att vid plenum
onsdagen den 10 innevarande mars förrätta
val av ledamöter och suppleanter
i det särskilda utskottet.

§ 4.

Svar på fråga ang. igångsättande av utledning
om ökat skydd för medel, som
avsatts till pensionsstiftelser.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om jag är i tillfälle att lämna
besked, när den av 1953 års riksdag begärda
utredningen av frågan om ökat
skydd för medel, som avsatts till pensionsstiftelser,
kan komma att igångsättas.

Spörsmålet om ökat skydd för medel,
som avsatts till pensionsstiftelser, har
ett nära samband med frågan om pensionsstiftelsernas
ställning ur skattesynpunkt.
I den s. k. företagsbeskattningskommitténs
uppdrag ingår just bl. a.
att ompröva bestämmelserna om avdrag
vid inkomsttaxeringen för avsättning
till pensionsstiftelser. Visserligen ansåg
riksdagen övervägande skäl tala för att
den av herr Nihlfors efterlysta utredningen
bleve omedelbart tillsatt trots
frågans samband med denna kommittés
arbete och trots den likaledes pågående
utredningen om allmän pensionsförsäkring.
Nu är det emellertid så, att företagsbeskattningskommittén
väntas komma
att slutföra sitt arbete redan vid
mitten av innevarande år. På grund
härav synes det mig riktigast att avvakta
resultatet av detta arbete, innan
ståndpunkt tages till den nya utredningens
tillsättande. Jag vill i detta sammanhang
också erinra därom, att vi inom
justitiedepartementet har flera mycket
stora och angelägna utredningsuppgifter
framför oss, och att den närmare
turordningen dem emellan måste
noga övervägas med beaktande jämväl
av tillgängliga ekonomiska och personella
resurser.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag får tacka justitieministern
för det svar han lämnat på

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars 1954.

Svar på fråga ang. igångsättande av utredning om ökat skydd för medel, som avsatts

till pensionsstiftelser.

min fråga om när den av riksdagen år
1953 begärda utredningen om skydd för
medel, som avsatts till pensionsstiftelser,
skall igångsättas.

Av justitieministerns svar fick jag
det intrycket, att han fann det angeläget
att vänta på företagsbeskattningskommitténs
betänkande, som lär komma
inom en ganska nära framtid. Jag
måste säga, att när 1953 års riksdag tog
ställning till de motioner, som väckts
i denna fråga, var man fullt medveten
om att företagsbeskattningskommittén
höll på med sitt uppdrag och att detta
även berörde pensions- och personalstiftelsernas
ställning vid företagens inkomsttaxering.
Likafullt anslöt sig riksdagen
till det enhälliga första lagutskottet,
som i sitt Utlåtande framhöll,
att en utredning borde igångsättas redan
då.

Man ansåg alltså att denna fråga, som
ju berör stora grupper av anställda, var
så viktig att företagsbeskattningskonimitténs
betänkande inte borde avvaktas.
Jag tycker därför att justitieministerns
förhalning av frågans utredning
inte är riktigt tilltalande. Det är dock
så, att många företag under de senaste
årtiondena har ordnat pensionsförhållandena
för sina anställda genom avsättning
av medel till pensionsstiftelser,
och många gånger har det rört sig om
fria pensionsstiftelser. Dessa har emellertid
ingen förmånsrätt i händelse av
företagets konkurs, vilket med andra
ord innebär, att de anställda under sådana
förhållanden har mycket små möjligheter
att komma i åtnjutande av någon
del av de pengar, som man trott
skulle vara säkerställda för pensioneringen.

Jag anser fortfarande att det hade
varit fördelaktigt om man igångsatt utredningen
förra året, och avsikten med
lagutskottets skrivning var ju tydligen,
att frågan borde utredas snarast.

När justitieministern i slutet av sitt
svar på min fråga erinrar om att det

inom hans departement finns många
stora och angelägna utredningsuppgifter
och att den närmaste turordningen
dem emellan måste noga övervägas,
bl. a. med hänsyn tagen till personella
resurser, tycker jag, från de utgångspunkter
jag har, att denna fråga är så
viktig att den inte får ligga olöst, även
om det till äventyrs skulle finnas spörsmål,
om vilka riksdagen begärt utredning
tidigare iin 1953. Detta problem
med de personella resurserna har också
många gånger av departementschefer
— jag tror mig minnas även av justitieministern
— i tidigare sammanhang
framförts såsom ett skäl för ett uppskov.

Det är klart att jag inte har några
möjligheter att här peka på någon lösning
av denna sistnämnda fråga. Jag
tror emellertid att man borde försöka
att gå något utöver den personkrets,
som man för närvarande anser vara
den enda lämpliga för utredningsuppdrag
av skilda slag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Jag skulle barn vilja tillägga ett par
ord, herr talman. För att det inte skall
uppstå något missförstånd vill jag gärna
deklarera att jag i sakfrågan är alldeles
ense med herr Nihlfors. Jag sätter mycket
stort värde på att vissa företag velat
1 rygga sina anställdas framtid genom
pensionsstiftelser, och jag tycker det är
angeläget att dessa får ett rättsligt
skydd. Men frågan om sådana inrättningar
är rent ekonomiskt sett, som jagsade,
mycket nära avhängig av pensionsstiftelsernas
ställning ur skattesynpunkt.
Och får man kanske redan om
ett par månader veta hur den saken
skall lösas, tror jag att detta kan i så
hög grad påverka en utrednings uppläggning
att det skulle vara oklokt att
inte nu vänta något med ett ställningstagande.

Tisdagen den 2 mars 1954. Nr 8.

Svar på interpellation ang. utredningen om avskaffande av fideikommissinstitutioner.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Får jag då tolka detta
justitieministerns uttalande så, att han
är beredd att om några månader igångsätta
en utredning och vid dess uppläggning
ta hänsyn till de synpunkter,
som kan framkomma i företagsbeskattningskommitténs
betänkande och att
det alltså inte blir något ytterligare
dröjsmål med denna utrednings igångsättande? Överläggningen

var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. utredningen
om avskaffande av fideikommissinstitutioner.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Vigelsbo riktat några
frågor till mig rörande den inom justitiedepartementet
arbetande fideikommissutredningen.
Vad interpellanten vill
veta är, vilka direktiv utredningsmännen
har fått och hur snart utredningen
kan tänkas vara klar. Herr Vigelsbo frågar
också, om det är möjligt att — i avvaktan
på utredningens slutförande —
vidtaga interimistiska åtgärder för att
förhindra, att fideikommissens arrendegårdar
inordnas under huvudgårdens
förvaltning eller slås sönder för att uppdelas
på andra arrendegårdar.

Med anledning därav vill jag anföra
följande.

Såsom herr Vigelsbo mycket riktigt
liar framhållit, tillkallades år 1952 en
sakkunnig för att inom justitiedepartementet
verkställa utredning av frågan
om fideikommissens avskaffande. Utredningen
kompletterades påföljande år
med ytterligare en sakkunnig. Vid den
tidpunkt då utredningen tillsattes fanns
det redan en betydande mängd material
samlat i ämnet. Frågan om fideikommissens
avveckling har som bekant un -

der flera decennier varit föremål för
förslag och utredningar. Jag vill här
endast erinra om att justitierådet Emil
Sandström år 1935 framlade en promemoria
angående avveckling av bestående
fideikommiss jämte utkast till lag
i ämnet. Förslaget remissbehandlades i
vanlig ordning och blev sedan bearbetat
inom justitiedepartementet. I egenskap
av sakkunnig i departementet sysslade
jag själv rätt lång tid med denna uppgift.
Sedan ärendet därefter under några
år fått stå tillbaka för andra, mera brådskande
lagstiftningsfrågor, införskaffades
under år 1950 nya statistiska uppgifter
rörande fideikommissen. Det statistiska
material, som hade legat till
grund för de tidigare utarbetade förslagen,
hade nämligen blivit föråldrat.

Sådant var i störa drag läget, då den
nuvarande fideikommissutredningen
tillsattes. Med hänsyn till att det alltså
redan fanns ett betydande material samlat
och förslag upprättade, som kunde
tjäna till ledning vid utredningsarbetet,
ansåg jag det inte erforderligt att lämna
särskilda direktiv för överarbetningen.

Med det anförda har jag besvarat herr
Vigelsbos första fråga. Hans andra fråga
gällde, hur snart utredningen kan tänkas
vara klar. Det ligger i öppen dag, att
det är mycket vanskligt att lämna något
bestämt svar på den frågan. Det ämne,
som utredningen har att behandla, är
nämligen mycket komplicerat och inrymmer
i sig flera helt olikartade spörsmål.
Det centrala problemet är, hur man
skall avveckla den fideikommissariska
successionen, d. v. s. den särskilda arvsföljd,
som här gäller och som utgör
själva kärnan i fideikommissinstitutionen.
Det är den särskilda arvsföljden,
som medför att fideikommissen i vissa
hänseenden blir underkastade andra
regler än vanlig egendom. Att den särskilda
arvsföljden och därmed fideikommissinstitutionen
som sådan bör avvecklas,
därom råder det enligt min mening
inget tvivel. Men det gäller att tillse, att
avvecklingen inte som biprodukt med -

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars 1954.

Svar på interpellation ang'', utredningen om avskaffande av fideikommissinstitutioner.

för onödiga skadeverkningar. Det allmänna
har härvidlag viktiga intressen
att skydda. Man måste t. ex. undersöka,
vad som bör göras för att bevara de
ekonomiska enheter i skogar och industrier,
som i några fall byggts upp på
grundval av fideikommiss och som understundom
utgör grundvalen för en hel
orts ekonomiska liv. De många fideikommissarrendatorerna
påkallar vidare
särskilt hänsynstagande. Det måste tillses,
att när eu avveckling av fideikommissen
sker, det föreligger ett tillräckligt
skydd för arrendatorerna. Därjämte
måste man bl. a. överväga, vad som kan
och bör göras för att bevara de betydelsefulla
kulturvärden i form av byggnader,
konstverk, arkivalier och andra
samlingar, som i rätt många fall hör till
fideikommissen. Dessa ocli övriga problem
kompliceras även därav att förhållandena
är så olika på de särskilda
fideikommissen, både i rättsligt och faktiskt
hänseende.

När utredningen kan bli färdig beror
också på i vilken utsträckning det blir
möjligt att friställa utredningsmännens
arbetskraft för uppgiften. De många lagstiftningsfrågor,
som för närvarande är
under utredning — till stor del på grund
av framställningar från riksdagen ■— bar
medfört en svår brist på lagstiftningstekniker,
och det har tyvärr inte kunnat
undvikas, att dessa utredningsmän
måst tagas i anspråk även för andra
uppgifter. Det är emellertid min avsikt
att i en nära framtid ytterligare förstärka
utredningen. Jag hoppas, att arbetet
härigenom skall kunna påskyndas.
Som jag vid ett tidigare tillfälle uttalat
i denna kammare, är det nämligen min
bestämda åsikt, att frågan om fideikommissens
avskaffande bör lösas så snart
ske kan.

Till sist frågar herr Vigelsbo, om det
är möjligt att tillgripa interimistiska åtgärder
för att förhindra, alt fideikommissens
arrendegårdar inordnas under
huvudgårdens förvaltning eller slås sönder
för att uppdelas på andra arrende -

gårdar. När man diskuterar detta och
liknande problem måste man till att
börja med göra klart för sig, att de
svenska fideikommissen — i motsats
mot vissa utländska rättsinstitut — i
princip har karaktär av privat egendom.
Endast i två fall har fideikommiss tillkommit
genom statliga förläningsakter.
Alla andra fideikommiss — och bland
dem alla de stora jordfideikommissen
— har uppkommit genom rent privata
rättshandlingar såsom testamenten och
gåvor. Den tendens, som herr Vigelsbo
påtalar, till en minskning av antalet arrendegårdar
gör sig också gällande på
andra privata gods än fideikommissen
liksom också på bolagsjord. Under sådana
förhållanden torde det påtalade
problemet inte böra angripas enbart för
fideikommissens del, utan eventuell lagstiftning
till förhindrande av missbruk
bör få en mera generell omfattning. Jag
kan beträffande denna fråga hänvisa till
det svar, som chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Norup, avgav i
denna kammare den 26 januari i år på
en fråga av herr Hansson i Skegrie. Såsom
av detta svar torde vara väl bekant
för kammaren, har det redan väckts
fråga om en sådan generell lagstiftning.
I en skrivelse, som inkom till jordbruksdepartementet
den 4 december 1953, har
sålunda lantbruksstyrelsen framlagt förslag
till vissa ändringar i 2 kap. nyttjanderättslagen
i syfte att bereda arrendator
ökat skydd mot uppsägning från
jordägarens sida. Förslaget är, såsom
statsrådet Norup upplyste, för närvarande
föremål för remissgranskning och
kommer därefter att behandlas i jordbruksdepartementet.

Härefter anförde:

Herr VIGELSBO (bf) :

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för det
erhållna svaret. Jag är honom också
tacksam för den positiva inställning,
som har kunnat bemärkas i vissa av -

Tisdagen den 2 mars 1954. Nr 8.

Svar på interpellation ang. utredningen om avskaffande av fideikommissinstitutioner.

snitt av det lämnade svaret. Yad jag
däremot beklagar är att av riksdagen
begärda reformer på andra områden
tillätes få en sådan förtursrätt, att denna
fråga kommit att skjutas i bakgrunden.
Jag vill inte bestrida herr statsrådets
uppgift, att andra frågor vård
brådskande och följaktligen mycket angelägna
att lösa. För den grupp som här
beröres, nämligen fideikommissarrendatorerna,
torde också denna fråga vara
av den allra största angelägenhetsgrad.
Frågan har också, som herr statsrådet
mycket riktigt framhållit, vid många
tillfällen varit föremål för både regeringens
och riksdagens uppmärksamhet.
Skulle sålunda frågorna tagas upp till
prövning i den turordning, de kommer
riksdag och regering till lianda, borde
följaktligen denna fråga ha varit löst
för mycket länge sedan. Frågan har ju
varit föremål för behandling redan under
1800-talet. Man kan knappast värja
sig för misstanken, att intresset för en
positiv lösning under händelsernas utveckling
varit mycket svagt.

Nu ligger således frågan hos en enmansutredning,
under den senaste tiden
förstärkt med ytterligare en man men
utan att några andra direktiv kunnat
anvisas för dess lösning än de som förelegat
vid tidigare utredningar, där inga
slutgiltiga eller framkomliga vägar kunnat
redovisas. På grund härav måste
man komma till det resultatet att hela
frågan, på grund av att den är ansedd
som liten, alltjämt icke ägnas tillbörlig
uppmärksamhet ifrån regeringens sida.
Frågan borde visserligen ha kunnat vara
löst långt innan den nuvarande regeringen
kom till, då den dock många
gånger varit föremål för riksdagsbehandling.
Den omständigheten att tidigare
regeringar försuttit sina möjligheter
att bringa frågan till en lösning bör
åtminstone enligt mitt förmenande inte
innebära något medgivande för den nuvarande
regeringen att handla på samma
sätt.

Under den tid som dessa direktivlösa

utredningar fortsätter pågår vid fideikommissen
en oavbruten avhysning av
arrendatorer. Att man gör på samma
sätt vid bolag och enskilda storjordbruk,
som av herr statsrådet framhållits, synes
knappast utgöra något försvar. Jag
kan inte ingå på något försvar för vare
sig bolag eller storgodsägare. I den mån
de handlar på samma sätt som fideikommissförvaltningarna,
bör även de ägnas
nödig uppsikt. Jag kan dock inte komma
ifrån att fideikommissarrendatorerna
befinner sig i en särställning. Under
de många år, som fideikommissens avskaffande
diskuterats, har möjligheten
ställts i utsikt att arrendatorerna skulle
hjälpas till friköp av sina arrendegårdar.
Efter alla storslagna deklarationer,
som lämnats på den punkten, måste det
väl betraktas som fullt naturligt att också
arrendatorerna hängt sig fast vid
denna förhoppning samt att de med anledning
därav i avvaktan på ett infriande
av nämnda löfte och för att inte avhända
sig besittningsrätten i många fall
bundit sig för arrendevillkor, som måste
betraktas som i hög grad orimliga.

Jag fick en dag på posten ett utdrag
av § 8 i ett arrendekontrakt under ett
fideikommiss. 1 denna paragraf heter
det: »För den händelse nuvarande bestämmelse
rörande s. k. sociala arrenden
skulle komma att utsträckas att gälla
även gårdar av den nu ifrågavarande
arrendegårdens storlek, så skall vid det
förhållandet, att jordägaren haft anbud
härå, skäligt arrende anses ha utgjort
kronor 120 per tunnland åker och kronor
40 per tunnland bete.» Det blir 240
kronor per hektar åker och 80 kronor
per hektar bete, en enligt mitt förmenande
mycket kraftigt tilltagen arrendeersättning,
som har utpressats på ett
fideikommiss.

Jag ger statsrådet rätt när han säger,
att avvecklingen inte bör medföra onödiga
skadeverkningar som biprodukt.
Det sägs att fideikommissen understundom
utgör grundvalen för en hel
orts ekonomiska liv. Jag vill inte be -

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars 1954.

Svar på interpellation ang. utredningen om avskaffande av fideikommissinstitutioner.

strida att så kan vara fallet, men det
torde nog också kunna anföras exempel
på raka motsatsen, att en fideikommissgård,
omfattande en hel kommun,
utglesar sitt arrendatorsbestånd i sådan
omfattning, att skolorna måste
nedläggas och hela bygdens administrativa
liv bringas ur balans. Även detta
är skadeverkningar, som man inte bör
förbise när man bedömer frågan.

Jag har svårt att fatta innebörden av
svaret när herr statsrådet sedan nämner,
att man inte kan lösa denna fråga
förrän det föreligger ett tillräckligt
skydd för arrendatorerna. Vilket skydd
har arrendatorerna över huvud taget
med det system vi har? En arrendator
kan vid ett arrendekontrakts utgång
utan vidare avpolletteras, även i ett
fall där optionsrätt föreligger. Även om
en arrendator har nära hundraårig arrendehävd,
är hans rättsställning så
osäker som över huvud taget någon
människas kan vara, under förutsättning
givetvis att fideikommissarien utnyttjar
sina författningsenliga maktmedel.
Fideikommissarien kan förebära
att arrendejordbruket skall läggas under
huvudgårdens drift eller uppdelas
på andra intilliggande arrendegårdar.
Det ges exempel på alt arrendatorer
med 70-årig arrendehävd och klar optionsrätt
stämt till domstol för att värja
sig mot tvånget att lämna sin gård men
förlorat både sin rätt och därtill tusentals
kronor i rättegångskostnader. Det
synes mig följaktligen svårt att tänka
sig en rättsställning som skulle vara
svagare än den som dessa arrendatorer
redan har.

Den skärpning av lagen som föreslagits
och som varit ute på remissbehandling
synes mig, åtminstone vad beträffar
denna arrendatorkategori, inte ha
så väsentlig betydelse. Förebär man
sammanläggning eller eget brukande
som skäl för uppsägning, är arrendatorn
även efter denna skärpning av lagen
lika rättslös.

Om man nu vill se på sammanlägg -

ningarnas omfattning, kan det vara intressant
att ta några stickprov ur eu
undersökning som verkställts av lantbruksstyrelsen
med lantbruksnämndernas
medverkan. För att belysa saken
tar jag exempel från två län — kanske
de län som varit mest utpräglade i det
avseendet, att fideikommissen har dragit
in arrendegårdar under sin förvaltning.

I Stockholms län tar jag exempel
från ett enda fideikommiss. År 1928
fanns det under fideikommisset 33
brukningsdelar, men år 1953 hade
brukningsdelarnas antal sjunkit till 14
— antalet hade sålunda minskat med
19. Huvudgårdens areal hade samtidigt
ökat från 284 tunnland till 850. Den
största av de gårdar som indragits under
fideikommisset omfattar en areal
av 260 tunnland. I en utredning som
verkställts har man tillagt, att ytterligare
tre gårdar kan väntas bli indragna
under huvudgården.

Från Södermanland kan jag hämta
exempel från tre fideikommiss. På det
första hade brukningsdelarnas antal
sedan 1928 minskats från 173 till 128.
På det andra fideikommisset var antalet
brukningsdelar 105 men reducerades
med 42 till 63. När det gäller den
tredje egendomen har antalet brukningsdelar
minskat från 112 till 20, och
man har alltså dragit in 92 gårdar.

Åtminstone för Södermanlands vidkommande
har lantbruksnämnden kommit
till det resultatet, att sammanslagningarna
i vissa fall kan anses försvarbara
ur rationaliseringssynpunkt, men
många gånger har de varit betingade
av jordägarens mycket kortsiktiga ekonomiska
intressen.

Det finns ytterligare exempel som
skulle kunna anföras i detta sammanhang,
men jag skall inte göra det. Den
mycket kraftiga decimering av fideikommissens
arrendegårdar, som jag här
påvisat, synes mig kraftigt understryka
min uppfattning om fideikommissarrendatorernas
lösliga rättsställning. Det

Tisdagen den 2 mars 1954.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. utredningen om

är nog riktigt som statsrådet säger, att
fideikommissen i princip har karaktären
av privat egendom. Däremot synes
det mera tveksamt vem som är rättmätig
innehavare av ett fideikommiss,
detta sett mot bakgrunden av de rättsliga
tvister som uppkommer vid många
innehavarskiften. Äganderättsförållandena
förefaller att vara mycket svävande,
en omständighet som väl också i
sin mån bidragit till att under tidernas
lopp frågan om institutionens avskaffande
så ofta aktualiserats.

Slutligen vill jag ännu en gång understryka
den stora aktualitet som frågan
om fideikommissens bestånd har
för de många människor som är berörda
därav. Jag betvivlar inte ett ögonblick
herr statsrådets intresse för att
bringa frågan till en lösning. Skall
emellertid en sådan lösning få någon
betydelse för de arbetande krafter som
nu såsom arrendatorer är knutna till
denna egendomsgrupp, är det nödvändigt
att statsrådet påskyndar utredningsarbetet
samt ställer till utredningens
förfogande all den expertis som är
möjlig att uppbringa. Årtionde efter årtionde,
för att inte säga generation efter
generation, har fideikommissarrendatorerna
väntat på att frågan skulle lösas.
Efter decenniers diskuterande och utredande
torde det inte vara omotiverat,
om fideikommissarrendatorerna — på
sätt som vissa löntagargrupper gör efter
betydligt kortare tidsintervaller —
ställer den frågan: Hur länge skall vi
vänta?

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Denna fråga följes säkerligen
med spänt intresse på många
håll ute i landet. Det osäkerhetstillstånd,
som här är för handen och som
statsrådet talade om i sitt svar, gör att
detta faktiskt är en ödesfråga för folket
i många socknar. Det finns, som
tidigare framhållits här, exempel på
att arrendatorer av omständigheterna
tvingats att bryta upp från gårdar där

avskaffande av fideikommissinstitutioner.

släkten levt och verkat i generationer.
Att så sker måste i många fall vara
olyckligt. Utan att på något sätt döma
över vad som hänt i enskilda fall har
man väl rätt att uttala önskemålet att
dessa förhållanden rättas till, så att vi
får en för alla parter lycklig lösningav
detta problem.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skulle vilja understryka
vad jag sade i slutet av mitt interpellationssvar
beträffande den fråga
som herr Antby nu rör vid. Det är väl
samma fråga som interpellanten huvudsakligen
uppehöll sig vid i sitt uttalande.
Den gäller omedelbara åtgärder
till skydd för de arrendatorer, som
nu genom rationaliseringsåtgärder blir
uppsagda. Detta problem är — det vill
jag än en gång understryka — gemensamt
för fideikommiss och andra gods.
Saken har tidigare ventilerats här med
anledning av en fråga till statsrådet
Norup. Lantbruksstyrelsen har i slutet
på förra året i denna sak gjort en framställning,
som efter remiss är under
övervägande i jordbruksdepartementet.

Det är alldeles fel att, som jag tror
herr Vigelsbo antydde, regeringen inte
har större intresse för frågan om fideikommissens
avskaffande. Vi är mycket
intresserade för den saken. Att frågan
ännu inte är löst efter ungefär femtio
års utredningsarbete beror på att
den verkligen är mycket komplicerad
och svår. Den har dock så småningom
avancerat rätt långt, och det är min livliga
förhoppning, såsom jag sade redan
i mitt interpellationssvar, att denna sak
efter så många decenniers arbete skall
kunna bringas till sin lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars 1954.

till behandling av lagutskott propositionen
nr 94, med förslag till förordning
om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å
anstalt in. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 95, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.; och

nr 96, angående vissa markförvärv
för försvaret; samt

till särskilda utskottet propositionerna: nr

151, angående riktlinjerna för den
framtida nykterhetspolitiken m. m.;

nr 152, angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker;

nr 153, angående anslag till en upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker;
och

nr 154, med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, m. m.

§ 7.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning om fortsatt utgivning
av otryckta ståndsprotokoll.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 3 och 28—31,
bevillningsutskottets betänkanden nr 15
—19, första lagutskottets utlåtande nr 7,
andra lagutskottets utlåtanden nr 4—7,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 4—6,
jordbruksutskottets utlåtande nr 6 och
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 3—5.

§ 9-

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sam -

manträde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående erfarenheterna
av vissa flyktingläkares verksamhet
i Sverige m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från tredje lagutskottet:
nr 97, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen dels ock i
ämnet väckta motioner; och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 28 juni
1935 (nr 445) om emeritilöner för vissa
prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst, m. m.; samt
från jordbruksutskottet:
nr 99, med anledning av vissa utav
Kungl. Maj:t i proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54 gjorda framställningar
beträffande lanthushållning i
allmänhet jämte i ämnet väckta motioner; nr

100, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående dispositionen
av viss kronoegendom; och
nr 101, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.

§ 11.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

89, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.;

nr 99, angående godkännande av avtal
rörande handelshögskolans i Stockholm
fortsatta verksamhet och finansiering,
m. m.;

nr 100, angående ändring i gällande

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

bestämmelser om ersättning för tjänstgöring
på obekväm arbetstid m. m.;

nr 149, angående vidareutbildning av
folkskollärare för tjänstgöring på högre
skolstadier m. m.; och

nr 160, angående folk- och småskollärares
avlöningsförhållanden, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en mo -

tion, nr 528, av herr Nelancler m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 75, angående polispersonalens avlöningsförmåner
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.42.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 3 mars.

Kl. 10.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Karl Alhert Andersson,
Björkäng, Bångbro, har denna dag av
mig undersökts på grund av luftrörskatarr
med feber. På grund av denna
sjukdom föreligger absolut hinder för
inställelse till riksdagsarbetet tills vidare,
under minst en vecka framåt, vilket
härmed intygas.

Kopparberg den 1/3 1954.

Sven Björklund,
prov.-läkare.

Kammaren beviljade herr Andersson
i Björkäng ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 1 innevarande
mars tills vidare.

Vidare upplästes följande ledighetsansökan.

Till andra kammaren.

På grund av sjukdom (maginfektion)
anhåller jag om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 3—4 mars 1954.

Stockholm den 3 mars 1954.

Olle Dahlén.

Den begärda ledigheten beviljades.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 89, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.;

samt till statsutskottet propositionerna: nr

99, angående godkännande av avtal
rörande handelshögskolans i Stockholm
fortsatta verksamhet och finansiering,
in. m.;

nr 100, angående ändring i gällande
bestämmelser om ersättning för tjänstgöring
på obekväm arbetstid m. m.;

nr 149, angående vidareutbildning av
folkskollärare för tjänstgöring på högre
skolstadier in. in.; och

nr 160, angående folk- och småskollärares
avlöningsförhållanden, m. m.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 528 av herr Nelander m. fl.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

§ 4.

Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten i.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Eftersom önskemål har
framkommit om en utrikesdebatt i riksdagen,
vill jag med talmannens tillstånd
begagna det tillfälle, som behandlingen
av tredje huvudtiteln erbjuder, till att
ge en exposé över några viktiga utrikesfrågor.

Året 1953 kommer säkerligen av den
framtida historieskrivningen att uppmärksammas
som ett märkesår. Efter
många år av internationell spänning
och kallt krig kunde man äntligen
skönja tendenser till avspänning. De
framträdde först i koreafrågan med
stillestånd och krigsfångeutväxling, vars
olika faser i hög grad — som vi alla
vet — även kommit att beröra Sverige.
Viljan till fortsatt avspänning accentuerades
ytterligare under årens lopp
och ledde så småningom till den konferens
i Berlin mellan de fyra stormakterna,
som under januari och februari
dryftade gemensamma problem.

Denna förändring i det internationella
läget har till stor del sin orsak i
nya signaler från Sovjetunionen, vilka
framför allt börjar framträda efter Stalins
död den 5 mars men som av många
tecken att döma förbereddes redan före
hans frånfälle. Den västliga världen

har kunnat anteckna en rad avspänningstecken
och vänskapliga gester från
sovjetrysk sida. Diskussionens vågor
har gått höga kring dessa nya Tyska
signaler och vad man skulle kunna utläsa
ur dem. Inom Sovjetunionen håller
en brett upplagd goodwillkampanj på
att genomföras. Den går bl. a. ut på att
tillföra befolkningen ökad tilldelning
av konsumtionsvaror. En strävan efter
en höjning av levnadsstandarden föreligger
även i alla de åtgärder, som genomföres
för att effektivisera jordbruket.
Vissa omdisponeringar inom industrien
synes ha vidtagits. Somliga bedömare
i väster vill i dessa åtgärder se
vittnesbörd om att stora inre svårigheter
förelegat i Sovjetunionen och att
ett starkt missnöje skulle ha funnits,
vilket tvingat regeringen till en nyorientering.
Andra åter, däribland omdömesgilla
bedömare på västmakthåll, har
emellertid vid årsskiftet kommit till
den slutsatsen, att Sovjetunionen lyckligen
övervunnit den kris man menat
ha blivit en följd av Stalins död och att
man trots Berij aaffären icke hade någon
anledning att räkna med att stabiliteten
i den sovjetryska statsbyggnaden
på något sätt skulle vara hotad.

Ansatserna till internationell avspänning
betraktas av många såsom endast
en taktisk manöver från rysk sida.
Andra räknar med möjligheten att Sovjetunionen
i eget välförstått intresse
eftersträvar en mera varaktig utjämning
mellan de stora maktblocken. Det
må lämnas därhän, om en dylik skarp
distinktion mellan olika tolkningar av
den nya ryska utrikespolitiken har något
berättigande. Huruvida en avspänning
är ur Sovjetunionens synpunkt
åsyftad och önskad som en tillfällig
lättnad i det yttre läget eller som en
mera varaktig förbättring i stormakternas
inbördes relationer är för utomstående
omöjligt att avgöra och utgör kanske
inte någon praktisk frågeställning
för den Tyska statsledningen själv. Om
den önskar en varaktig utjämning men

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

icke är beredd att göra de uppoffringar
av egna ståndpunkter söm erfordras för
att andra sidan skall finna den goda
viljan omsatt i handling, då blir avspänningen
blott tillfällig. Huruvida en
avspänningspolitik kan bli varaktig beror
delvis av faktorer utanför Sovjetunionens
kontroll, däribland av de återverkningar,
som den ryska politiken
framkallar i andra länder, och vilka
reaktioner den utlöser.

Att den kommunistiska regimen skulle
ha ändrat sin allmänna målsättning finnes
givetvis ingen anledning att tro, och
något sådant har väl ingen väntat. I
denna målsättning ingår utan tvivel eu
strävan att stärka kommunismens positioner
i världen. På västsidan eftersträvar
man tvärtom att stärka motståndet
mot kommunismens framträngande och
att över huvud göra folken mindre mottagliga
för den kommunistiska frälsningsläran.
Vad en avspänning skulle
innebära är i främsta rummet, att tanken
på en expansion eller en maktutvidgning
genom krig eller liknande
våldsmetoder skjutits i bakgrunden.
Det förefaller vara en ganska allmän
mening att så är fallet. Men om inte de
stora tvistefrågorna successivt upptas
till prövning och vinner en lösning,
måste det befaras att avspänningen inte
blir varaktig.

Efter en utdragen notväxling enades
till slut de fyra stormakterna om att
hålla en utrikesministerkonferens i Berlin
med början den 25 januari. Konferensen
avslutades den 18 februari.

I den viktigaste punkten på dagordningen,
frågan om Tysklands enande,
blev resultatet helt negativt. Ståndpunkterna
stod lika hårt mot varandra vid
konferensens avslutande som vid dess
början. Dock kan det räknas som en
vinst av förhandlingarna, att såväl västmakterna
som Sovjetunionen föranleddes
att precisera sina ståndpunkter något
mer än vad tidigare skett.

På västmakternas vägnar framlade
Mr Eden en plan angående proceduren

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

vid genomförande av Tysklands enande.
Huvudpunkterna i förslaget var —
såsom enligt tidigare västmaktsnoter —
att fria val skulle anordnas i hela Tyskland
under garanti för valfriheten och
därefter en konstituerande församling
sammanträda och ge det enade Tyskland
en författning. Sedan skulle en ny
regering bildas och denna företräda
Tyskland vid förhandlingar om eu
fredstraktat. Från rysk sida framlades
ett motförslag, väsentligen överensstämmande
med den ryska ståndpunkten under
notväxlingen. Proceduren skulle bli
den omvända: först borde en provisorisk
gemensam regering bildas — eller
eventuellt existerande regeringar i de
bägge zonerna fungera som en enhetlig
regering — med uppgift bland annat
att anordna valen. Före valet skulle
ockupationsstyrkorna tillfälligt dras
bort från bägge zonerna till undvikande
av påtryckning. Såsom resultat av
valet skulle det tyska folket, hette det
i texten till förslaget, »utan inblandning
av utländska makter bestämma
den sociala och statliga strukturen i ett
demokratiskt Tyskland». På grundvalen
härav skulle en samtysk regering bildas.

Under debatten gav Sovjetunionens
utrikesminister uttryck åt djupt misstroende
till »de parlamentariska formaliteterna»
i Mr Edens plan — som han
uttryckte sig — och hänvisade till att
nazismen kommit till makten i Tyskland
under iakttagande av parlamentarismens
regler. Av denna kritik drog
västmakterna slutsatsen, sannolikt med
fog, att den ryska planen räknade med
dirigerade val. Såsom belägg härför
kunde också hänvisas till vissa oklara
uttryck i det ryska förslagets text. Däri
hette det att vallagen borde garantera
eu genuint demokratisk karaktär hos
valen, deltagande däri av alla demokratiska
organisationer och valens genomförande
under garanti om äkta frihet
som uteslöte påtryckning på väljarna
från de stora monopolens sida. Vidare
skulle i den provisoriska regeringens

2 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

uppdrag ingå att trygga demokratiska
partiers och organisationers fria verksamhet
och att hindra förekomsten av
fascistiska, militaristiska och andra organisationer,
fientliga till demokrati
och till fredens sak. Närmare bestämmelser
om den provisoriska regeringen
borde enligt detta förslag fastställas av
representanter för de bägge zonernas
regeringar.

I det ryska förslaget fanns också en
klausul, som ålade den provisoriska regeringen
att hindra Tysklands anslutning
till koalitioner eller allianser, riktade
mot någon stat som deltagit i kriget
mot Hitler-Tyskland.

I detta sammanhang riktade herr
Molotov en skarp kritik mot avtalet om
den europeiska försvarsgemenskapen.
Bland annat gjorde han gällande att
västmakterna sökt hindra det blivande
förenade Tyskland vid Paris-avtalet genom
utfästelser av förbundsrepubliken.
En del av det förenade riket skulle alltså
binda helheten. Västmakternas representanter
bestred att detta varit
åsyftat och hävdade att enligt folkrättsliga
principer det förenade Tyskland
ägde full frihet att vägra acceptera de
förpliktelser som vare sig förbundsrepubliken
eller Östtyskland ingått före
återföreningen. För att ge tydligt uttryck
åt denna tolkning företogs på förslag
av Mr Dulles en ändring i Mr Edens
förslag.

Denna av västmakternas utrikesministrar
accepterade tolkning, som i
princip har goda skäl för sig men knappast
kommit till adekvat uttryck i avtalstexterna,
har väckt stor uppmärksamhet
i Frankrike och Belgien och
även rönt motsägelser.

Behandlingen av den tyska frågan
ger vid handen att någon kompromisslösning
på grundvalen av ett accepterande
från rysk sida av verkligt fria val
och ett godtagande från västmakternas
sida av det förenade Tysklands alliansfrihet
icke varit aktuell. Den nyss berörda
tolkningen angående det förenade

Tysklands obundenhet av förbundsrepublikens
engagemang kan dock sägas
innebära ett visst tillmötesgående från
västmakternas sida.

Från rysk sida framlades ett förslag
till europeisk traktat om kollektiv säkerhet,
utgörande ett motförslag till
den planerade europeiska försvarsgemenskapen
mellan sex länder.

Det ryska förslaget liknade emellertid
mera Atlantpakten än avtalet om
Europaarmén. Det var i förslaget inte
fråga om bildandet av en gemensam
europeisk armé utan om ett avtal som
ålägger parterna militära biståndsförpliktelser.
Måhända var det främst avsett
att uppvisa hur ett regionalt säkerhetsavtal
enligt rysk uppfattning
bör vara konstruerat för att inte träffas
av invändningen att det har karaktären
av en allians, riktad mot en annan
grupp av stater. En stor del av artiklarna
i det ryska förslaget överensstämmer
ordagrant eller väsentligen
med Atlantpaktens motsvarande stadganden.
Så är fallet exempelvis med
bestämmelsen om militära hjälpförpliktelser.
Även de organ som enligt respektive
avtal skall upprättas är så till vida
likartade att enligt bägge avtalen det
skall finnas ett politiskt råd, med representanter
för de deltagande regeringarna,
och en militär rådgivande
kommitté. I det ryska förslaget talas
även om en rådgivande politisk kommitté,
tydligen i analogi med ett liknande
permanent organ som inrättats
för atlantmakterna.

Men olikheterna är också påfallande.
Enligt det Tyska förslaget skulle avtalet
stå öppet för alla europeiska stater,
medan Atlantpaktens medlemmar som
bekant utgör en sluten krets, vari ingen
ny stat kan inträda annat än med enhälligt
samtycke av de förutvarande
medlemmarna. Det ryska förslaget, som
var avsett som ett avtal uteslutande för
europeiska stater, innehöll emellertid
att de två icke-europeiska medlemmarna
av FN:s säkerhetsråd, USA och

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Kina, skulle inbjudas att sända representanter
till de nämnda organen såsom
observatörer. Vad Tysklands ställning
angår är som bekant Västtyskland
ej part i Atlantpakten. Enligt det ryska
förslaget skulle till en början såväl
Västtyskland som Östtyskland kunna
bli parter i avtalet på inbördes likställd
fot. Efter Tysklands återförening
skulle det förenade Tyskland kunna bli
part i avtalet enligt samma regler som
gäller för de övriga parterna. Emellertid
åsyftade det ryska förslaget icke
någon automatisk ändring i Tysklands
internationella ställning, i det att de
fyra ockupationsmakternas befogenheter
skulle kvarstå i avvaktan på en
uppgörelse dem emellan i den tyska
frågan.

Det ryska förslaget om ett säkerhetsavtal
var som sagt till sin struktur i
viss män ett motstycke till Atlantpakten,
men med Sovjetunionen på USA:s
plats. Det uppfattades av västsidan såsom
avseende att ersätta Atlantpakten
och avvisades omedelbart på denna
grund. Mr Eden framhöll med skärpa
att det syftade till att bryta upp det
försvarssystem som Atlantpakten utgjorde.
Den artikel i det ryska förslaget
som inbjöd till en dylik tolkning
innehöll att parterna utfäster sig att
icke ingå i någon koalition eller allians
eller sluta något avtal, vars syfte skulle
vara oförenligt med det ryska förslagets
syfte. På direkta frågor till Molotov
från Bidault om artikeln avsåg Atlantpakten
gavs undvikande svar. Molotov
uttalade att denna fråga borde
studeras och man finge undersöka var
och hur det ryska förslaget vore riktat
mot någon annan traktat. Franske utrikesministern
ansåg att formeln »Europa
åt européerna» inte var tillämplig
så länge Europa är djupt splittrat.
Han nämnde också att förslaget reste
problem om de neutrala staternas ställning
och om de staters plats i det föreslagna
säkerhetssystemet, med vilka

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Sovjetunionen icke har diplomatiska
förbindelser.

I den österrikiska frågan gjordes till
en början vissa framsteg, och det föreföll
ett slag tänkbart att ett resultat
skulle nås. Västmakterna accepterade
den ryska avfattningen av ett antal artiklar
i förslaget till statsfördrag, varom
tidigare stått strid. Godkännandet
skedde under förutsättning att fördraget
bleve undertecknat under konferensen.
österrikiska regeringen tillmötesgick
dessutom delvis ett ryskt krav genom
att förklara sig ämna hålla landet
fritt från främmande militärt inflytande
och militära baser. Trots dessa
koncessioner ville Sovjetunionens utrikesminister
icke gå med på ett omedelbart
bortdragande av ockupationstrupperna
från Österrike. Molotov ville
inte gå längre än till att avlägsna trupperna
från staden Wien och att under
nästa år på nytt upptaga frågan om total
utrymning till prövning. Österrikes
regering sökte då få ett bestämt datum
fastställt för truppernas bortdragande
nästa år, men icke heller det förslaget
godtogs från rysk sida.

Det antages att det verkliga skälet för
den omedgörliga ryska ståndpunkten i
denna fråga är att, när trupperna bortdragits
från Österrike, Sovjetunionen
också skall enligt fredsfördragen med
Ungern och Rumänien utrymma dessa
bägge länder.

Från rysk sida presenterades i början
av konferensen ett förslag till fredstraktat
med Tyskland, väsentligen av
samma innehåll som det under notväxlingen
framförda förslaget, alltså innebärande
bl. a. ockupationstruppernas
bortdragande från bägge de tyska zonerna
inom viss tid efter fredsfördragets
antagande. Den ryske utrikesministern
framlade också vissa förslag
om finansiella lättnader för Tyskland
i samband med ett fredsavtal.

Det bär tidigare nämnts att det egentliga
positiva resultatet av Berlin-konferensen
var brytandet av det dödläge,

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

som uppstått i förhandlingarna om en
politisk koreakonferens. De fyra utrikesministrarna
enades om att föreslå
att en sådan konferens begynner i Geneve
den 26 april. Övriga deltagare
skall vara Pekingregeringen, Syd- och
Nord-Koreas regeringar samt de övriga
stater vilka deltagit med väpnade styrkor
i Koreakriget och som önskar bli
representerade. Konferensen skall behandla
förutom koreafrågan även kriget
i Indokina, men det synes ännu
icke vara bestämt vilka stater som
därvid skall vara representerade utom
stormakterna.

Ett uttalande gjordes även om vikten
av nedrustning, och det beslöts att ett
meningsutbyte härom skulle äga rum.

Frågan om provisoriska lättnader i
förbindelserna mellan Väst- och ÖstTyskland
i olika hänseenden överlämnades
av västmakterna till deras höga
kommissarier för fortsatt utredning
och förhandlingar med den ryske kommissarien.

En redogörelse för verksamheten i
Förenta Nationernas församling under
förra året kommer som vanligt att publiceras
av utrikesdepartementet. Ur
svensk synpunkt var det en betydelsefull
händelse, när säkerhetsrådet enade
sig om att välja dåvarande statsrådet
Dag Hammarskjöld till generalsekreterare
efter norrmannen Tryggve Lie.
Svenska regeringen är övertygad om
att herr Hammarskjöld kommer att
göra värdefulla insatser på sin viktiga
post.

Vid ett extra möte i augusti diskuterades
sammansättningen och karaktären
av den politiska konferens i koreafrågan,
som enligt vapenstilleståndsavtalet
skulle sammankallas. En huvudfråga
var huruvida konferensen skulle
betraktas som en konferens mellan två
krigförande parter med uppgift att
åstadkomma fred i Koreakriget eller
huruvida den snarare skulle ha karaktären
av en rundabordskonferens med
även andra deltagare än de krigföran -

de och med en vidsträcktare uppgift.
Från svensk sida deklarerades sympati
för tanken på en rundabordskonferens,
i vilken även neutrala stater, speciellt
Indien såsom intresserad asiatisk stat,
borde deltaga. Denna ståndpunkt kom
dock i minoritet. Efter det församlingen
fattat sitt beslut återstod att vinna
Pekingregeringens och Nordkoreas anslutning
till den plan för konferensen,
som godkänts av församlingen. Liksom
vid föregående tillfällen försvårades
förhandlingarna därigenom, att
Pekingregeringen icke företräder Kina
i församlingen. I början av innevarande
år hade ett dödläge uppstått. Med
hänvisning härtill och samtidigt till de
kontroverser, som uppstått om krigsfångarnas
repatriering, föreslog församlingens
president, att församlingen
skulle sammanträda till extra session
i februari. Yrkande härom hade framställts
av indiska regeringen. Majoriteten
av medlemsstater ansåg emellertid
en extra session vid dåvarande tidpunkt
icke nödvändig. Svenska regeringen
uttalade sig för församlingens
inkallande. Såsom i annat sammanhang
nämnts, upptogs sedan frågan om den
politiska koreakonferensen vid berlinmötet.

Under den allmänna debatten i början
av höstsessionen inom Förenta Nationerna
gjordes från svensk sida ett
inlägg rörande planerna på en revision
av stadgan. Det varnades däri mot en
övertro på metoden att genom ändringar
i stadgan stärka organisationen och
trygga freden.

En av de mest uppmärksammade frågorna
under höstsessionen gällde organisationens
förhållande till sekretariatets
personal och dennas rättsliga ställning.
Olika sidor av detta problem
hade redan under 1952 aktualiserats
i anledning av dåvarande generalsekreterarens
åtgärd att på politiska grunder
avskeda ett antal befattningshavare
av amerikansk nationalitet. FN:s administrativa
domstol, hos vilken åtskil -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

ligä av de avskedade hade anfört besvär,
ogillade i ett antar fall de verkställda
uppsägningarna såsom stridande
mot gällande regler eller vilande på
obestyrkta anklagelser.

En huvudpunkt inom detta frågekomplex
gällde sedan huruvida den administrativa
domstolens domar vore
bindande för organisationen eller om
församlingen kunde helt enkelt vägra
bevilja de anslag, som erfordrades för
täckande av de av domstolen utdömda
skadeståndsbeloppen. USA:s delegation
hävdade med skärpa denna sistnämnda
ståndpunkt. Åtskilliga andra delegationer
— däribland den svenska — intog
en motsatt ståndpunkt och varnade mot
konsekvenserna av att den administrativa
domstolens domar icke uppfylldes
av organisationen. Slutligen beslöt församlingen
att begära ett rådgivande utlåtande
i denna rättsfråga av den internationella
domstolen. I övrigt antogs
nya bestämmelser om personalens ställning
i huvudsaklig överensstämmelse
med generalsekreterare Hammarskjölds
förslag.

Under 1953 har koreafrågan för Sveriges
del varit föremål för särskilt intresse.

I samband med remissdebatten hade
jag tillfälle att något beröra verksamheten
inom de två kommissioner, vari
Sverige varit representerat. Då utvecklingen
här är välkänd genom pressreferaten,
skall jag endast i största korthet
beröra vad som förekommit under slutfasen
av repatrieringskommissionens
verksamhet.

Sedan den period på nittio dagar,
som anslagits till den överenskomna
förklarings- eller övertalningsproceduren
visavi krigsfångarna, definitivt utgått
den 23 december, skulle krigsfångefrågan
enligt kommissionens mandat
hänskjutas till den förutsedda politiska
koreakonferensen. Då nu denna
politiska konferens av olika anledningar
icke kunnat sammankallas, uppstod
frågan, huruvida, som några kommis -

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

sionsmedlemmar ansåg, med lösgivandet
av fångarna borde anstå, till dess
en konferens kommit samman. Tillsammans
med sin schweiziske kollega hävdade
som bekant den svenske ledamoten,
att oavsett den politiska konferensen
fångarna borde av kommissionen
frigivas den 22 januari. Sedan emellertid
den indiske ordföranden intagit en
mellanståndpunkt, löstes frågan så, att
fångarna återlämnades till respektive
parter. Med början den 20 januari överfördes
sålunda sammanlagt 21 805 kinesiska
och koreanska fångar till FN-kommandot,
medan nordsidans kommando
några dagar senare avhämtade de 349
fångar, som kvarstannat, då de icke
önskade repatrieras till FN-sidan. Härefter
fanns kvar i kommissionens vård
101 fångar, som begärt att få komma
till neutrala länder, samt 17 fångar,
som på ett eller annat sätt var involverade
i rättegång för brott, begångna
inom lägren. Den första gruppen medfördes
av den indiska bevakningsstyrkan,
när denna nyligen lämnade Korea,
medan den sistnämnda kategorien av
den indiske ordföranden före avresan
överlämnades till FN-kommandot för
fullföljande av det inledda rättsliga förfarandet.

Innan repatrieringskommissionen
upplöstes den 21 februari, hade man
utarbetat en gemensam slutrapport över
sin verksamhet. Som framgått av tidningspressen
har de svenska och
schweiziska medlemmarna härvid reserverat
sig mot två punkter i rapporten.
Den ena gäller den fråga om fångarnas
försättande på fri fot, som jag
nyss nämnde, medan den andra berör
ett uttalande i rapporten, enligt vilket
fångarna i de antikommunistiska lägren
ej haft fritt val på grund av den
verksamhet, som där bedrivits av krigsfångarnas
egna organisationer. Häremot
har de svenska och schweiziska medlemmarna
i ett särskilt uttalande till
rapporten förklarat, att man visserligen
vore medveten om att det i läg -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

ren fanns starka krigsfångeorganisationer,
men att fångarna icke desto
mindre haft möjligheter begära repatriering.
Ett belägg härför finge —• heter
det vidare i reservationen — anses föreligga
bl. a. i det faktum, att ett icke obetydligt
antal fångar, sammanlagt 726
stycken, som resultat av kommissionens
verksamhet återgått till nordsidan eller
begärt att få begiva sig till neutrala
länder.

I detta sammanhang må endast erinras
om att kommissionen från början
känt till dessa krigsfångeorganisationer,
som fanns fullt utvecklade redan när
fångarna övertogs i september förra
året. Otvivelaktigt har det också varit
så, att en hård kontroll utövats över
fångarna och ett antal våldshandlingar
begåtts i lägren. Kommissionen som sådan
har emellertid liksom den indiska
bevakningsstyrkan gjort alla ansträngningar
för att förebygga sådana våldsakter
och för att spåra upp brottslingarna
och straffa dem. Under ett tidigt
skede av kommissionens verksamhet
fann ju även dess majoritet, inkluderande
de svenska och schweiziska medlemmarna,
att våld icke rimligen borde
brukas för att bryta upp de föreliggande
organisationerna.

Till sist må med några ord beröras
den neutrala övervakningskommissionen,
som för fullgörandet av sin kontrolluppgift
arbetar med fasta och rörliga
inspektionsgrupper. Enligt vapenstilleståndsavtalet
uppträder inom denna
neutrala kommission de svenska och
schweiziska medlemmarna närmast som
representanter för FN-sidan, medan de
polska och tjeckiska ledamöterna på
motsvarande sätt företräder nordsidan.
Hittills har ju övervakningskommissionens
verksamhet icke på något mera
utpräglat sätt stått i uppmärksamhetens
centrum. Detta betyder inte, att dess
arbete är mindre viktigt; vissa tecken
tyder på att även för denna kommissions
del en hel del problem kan komma
att uppstå. Som framgått av press -

rapporter, har under den senare tiden
förekommit några fall, där det tydligen
visat sig svårt för kommissionen att
inom ramen för sitt mandat på ett fullt
effektivt sätt utöva den kontroll, som
förutsetts i stilleståndsavtalet. Av avgörande
betydelse för kommissionens
fortsatta verksamhet liksom för hela
frågan om vapenstilleståndet blir naturligtvis
utgången av den planerade konferensen
i Geneve i slutet av april rörande
bl. a. koreafrågan.

För Europarådets verksamhet under
förra året har redogörelse lämnats i en
av utrikesdepartementet utgiven blå
bok, som för någon tid sedan distribuerats
till riksdagens ledamöter.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
vid de diskussioner, som ägt rum
om ett arbetsprogram för Europarådet
under de närmaste åren. Som bekant
har Europarådets församling ägnat
mycken tid och stort intresse åt reformplaner,
som skulle göra Europarådet till
en övernationell politisk myndighet.
Sedan emellertid sex av medlemsstaterna
slagit in på denna väg genom bildandet
av kol- och stålunionen och preliminärt
godkännande av den europeiska
försvarsgemenskapen, har den tidigare
problemställningen ändrats. De
medlemsstater, som icke önskat ansluta
sig till denna mindre grupp, »Lilla
Europa», är icke heller anhängare av
Europarådets omgestaltning till en federation
med övernationella drag.

Den ståndpunkt, som ministerkommittén
intagit under behandlingen av
arbetsprogrammet, innebär, att de konstitutionella
reformerna av Europarådet
skjutits åt sidan till förmån för mera
konkreta och verklighetsbetonade uppgifter.
I enlighet med en uppmaning av
ministerkommittén har de olika medlemsstaternas
regeringar skriftligen angivit,
vilka frågor de anser lämpliga att
upptagas på ministerkommitténs program.
Den svenska regeringens svar på
denna rundfråga, tillkommet efter samråd
med utrikesnämnden, återgav rege -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

ringens allmänna syn på Europarådet
och innehöll vissa anvisningar på ämnen,
som syntes ägnade att upptagas
i arbetsprogrammet.

Flertalet svar upptar liksom det
svenska en rad konkreta förslag på
ämnen, som enligt vederbörande regerings
åsikt lämpligen kunde göras till
löremål för samarbete inom Europarådets
ram. Under ett möte i februari
innevarande år med ministrarnas ställföreträdare
har de inkomna svaren
preliminärt diskuterats. Behandlingen
av arbetsprogrammet skall fullföljas vid
ett kommande möte och i sinom tid
underställas ministerkommittén vid ett
sammanträde på ministerplanet.

Bland frågor, som särskilt intresserat
den svenska regeringen, nämner jag
också förslaget om en kollektiv konvention
angående fredlig lösning av tvister.
Från svensk sida har i denna fråga
framlagts förslag som, ifall de godkännes,
skulle betyda en väsentlig utvidgning
av skiljedomsprincipens användning
på s. k. intressetvister. Förslaget
bär mött betänkligheter på åtskilliga
håll såsom alltför vittgående och radikalt,
och det är måhända föga sannolikt,
att det nu blir antaget. Eftersom
en redogörelse för det svenska förslagets
innebörd intagits som bilaga till
blå boken om Europarådet, skall jag
icke uppta tiden med att utveckla dess
tankegång.

När svenska regeringen i den förut
omnämnda skrivelsen till Europarådets
ministerkommitté utvecklade sin syn
på organisationens arbetsprogram, hänvisades
till de nordiska staternas intima
samarbete som ett föredöme för Europarådet.
Detta samarbete sträcker sig över
vida områden och avsätter kontinuerligt
konkreta, praktiska resultat. Den
omständigheten att våra länders försvarspolitiska
orientering icke är överensstämmande
har inte hämmat samarbetets
utbyggande på andra fält. Genom
tillkomsten av Nordiska rådet har
folkrepresentationerna direkt engage -

Utrikesförvaltnimgen: Avlöningar.

rats i detta samarbete, för övrigt i former
som ganska nära överensstämmer
med Europarådets.

Ehuru Finland icke deltager i Nordiska
rådet, medverkar som bekant representanter
för Finland i flertalet
kommittéer och konferenser, där skandinaviskt
samarbete bedrives.

Vid det möte inom Nordiska rådet,
som är utsatt att äga rum i Oslo i
augusti detta år, torde ekonomiska frågor
komma främst på dagordningen.
Vi är alla medvetna om de svårigheter,
som just på det området möter, och
hyser säkerligen ingen överdriven optimism
om utsikterna att nå omedelbara
och betydande resultat. Ett fritt och
uppriktigt meningsutbyte inom Nordiska
rådet bör dock vara ägnat att
underlätta förståelsen för varandras
synpunkter och att inrikta samarbetet
på fruktbara om än begränsade områden.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att kommentera tredje huvudtitelns
olika punkter eller göra något
yrkande. Vi har inte ändrat vår mening,
att Sveriges utgifter för Europarådet är
dåligt använda pengar, och jag noterar
med tillfredsställelse den skepsis som
utrikesministern i verkligheten uttryckte
beträffande denna verksamhet.

.lag är också säker på att bidraget till
internationell hjälpverksamhet kan ges
en mera nyanserad användning än vad
som för närvarande sker. Jag betvivlar
på samma sätt att de begärda 800 000
kronorna till s. k. europeiskt ekonomiskt
samarbete kommer att visa sig
vara någon räntabel utgift i längden.
Men vi har, som jag förut nämnt, sagt
vår mening på dessa punkter, och jag
nöjer mig med att hänvisa därtill.

Det finns några drag i det gångna
årets svenska utrikespolitik som man
med tillfredsställelse kan registrera.
Dit hör den nya tendens i handelspolitiken,
som uttryckes av handelsavtalet

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars , 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar,

mellan Sverige och Sovjetunionen, Jag
vill bara uttrycka förhoppningen, att
denna viig skall beträdas med ännu
större frejdighet, att ansträngningar göres
för att öppna de folkdemokratiska
ländernas stora krisfria marknader och
att regeringen skall tillse, att det nya
handelsavtalet inte blir ensidigt, utan
att de svenska möjligheterna att köpa
viktiga varor i öster också utnyttjas.

Regeringens bestämda försvar av FNstadgan
på generalförsamlingen förra
året bär blivit ett stöd för fredssträvandena
och försvagat aktiviteten mot
FN-stadgan. Man kunde ha önskat att
detta klargörande besked hade kommit
tidigare, redan när kampanjen mot
den s. k. vetorätten bedrevs, men bättre
sent än aldrig. Det är inte minst viktigt
att regeringen så klart påvisar, att den
nuvarande FN-stadgan är i de små folkens
och inte minst i Sveriges intresse.

Uppgörelsen om vapenstilleståndet i
Korea var en stor framgång för fredens
sak. Att amerikanarna efter 38 månaders
krig, där de utnyttjat den moderna
krigsteknikens alla medel med undantag
av atombomben, tvingats avsluta ett
vapenstillestånd på samma punkt där
de inledde krigshandlingarna, är ett
vittnesbörd om att deras faktiska förmåga
inte rimmar med deras stora ord.
De har verkligen i Korea följt uppmaningen
i en washingtontidning att döda
barnen i vaggorna, kvinnorna i bönen
och männen i deras arbete. Men resultatet
har blivit ett annat än vad de formulerat
som sitt krigsmål.

Naturligtvis är inte frågan om fred i
Asien löst med detta vapenstillestånd.
Att regeringen tagit ställning därför
och velat medverka till dess genomförande
är bra. Det var också helt i sin
ordning att Sverige deltog som en av
de fem neutrala makter som hade att
ansvara för repatrieringen av krigsfångarna.
Tyvärr har dock den svenska
delegationen genom sitt ställningstagande
försvårat genomförandet av vapenstilleståndets
bestämmelser och där -

med i verkligheten stött de krafter som
vill omöjliggöra en fredlig uppgörelse
i koreafrågan. Regeringen kan naturligtvis
inte göras ansvarig för de 27 000
krigsfångar som med våld bortfördes
ur lägren genom de amerikanska hejdukarna
redan innan repatrieringskommissionen
hann börja sin verksamhet.
Men regeringen och särskilt dess förtroendemän
bär ed medansvar för att
endast 10 av de fastställda 90 övertalningsdagarna
utnyttjades och för att
inte nödvändiga åtgärder vidtogs för att
trygga ett fritt ställningstagande från
fångarnas sida. Den svenska delegatio
nen har inte, såvitt jag vet, bestritt den
indiske ordföranden Thimayas uttalanden
den 6 oktober i fjol och den 14
januari detta år. Enligt oktoberförklaringen
förhindrade den amerikanska
parten fullt avsiktligt, att upplysningsarbetet
bland krigsfångarna påbörjades.
Enligt förklaringen den 14 januari hav
överenskommelsen om repatrieringskommissionens
kompetens inte uppfyllts,
varför det stora flertalet koreansk-kinesiska
krigsfångar inte kunde
utnyttja sin repatrieringsrätt.

Det måste ha gått långt när t. o. m.
Dagens Nyheter genom sin medarbetare
Sven Anér, som tillhörde repatrieringskommissionen,
tvingas konstatera, att
fångarna inte hade fritt val utan terroriserades
och mördades utan några begränsningar
och att den sydkoreanska
organisationen gjorde en konst i alla
bestämmelser och föreskrifter som
skulle trygga ett fritt val.

Att den svenska delegationen under
dessa förhållanden skulle försvara tillvaron
av en sådan terrororganisation
och vägra att tillsammans med indier,
polacker och tjecker lägga ansvaret för
sabotaget där det bör ligga, är en ynkedom,
som jag har svårt förstå att regeringen
med god smak skulle vilja ta på
sitt ansvar. Man måste beklaga detta
uppträdande i Panmunjon och att regeringen
inte mera energiskt pockade på
att dessa representanter skulle hålla

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8..

sig:till vapenstillestånd.sa vtalets bestämmelser
i fråga om krigsfångarna.

Den inställning, som regeringen tidigare
uttryckt i den tyska frågan, är ett
stöd för strävandena att skapa ett enat,
demokratiskt och neutraliserat Tyskland.
Utrikesministern liar fått mottaga
många förebråelser från amerikanernas
svenska språkrör för sina konstateranden,
att de svenska intressena kan betjänas
av det sovjetiska programmet
för tysklandsfrågans lösning.

Varför utrikesministern krånglat till
frågorna i dag, vill jag låta vara osagt.
Jag tror emellertid att hans analys av
orsaker och inträffade förbättringar i
det internationella läget skulle kommit
sanningen närmare, om han hade dröjt
en stund vid de bakslag, som tillfogats
aggressorerna, i stället för att fördjupa
sig i spekulationer kring bevekclsegrunderna
för Sovjetunionens inrikesoch
utrikespolitik. Det finns, herr utrikesminister,
naturliga förklaringar till
att Sovjetunionen exempelvis ökat tempot
för framställning av konsumtionsvaror;
ett skäl bland andra är att de
materiella förutsättningarna skapats
härför genom den tunga industriens nibyggnad.
Det finns lika naturliga förklaringar
till och förutsättningar för
den utrikespolitiska aktivitet från Sovjetunionens
sida, vilken utrikesministern
nu talar om som nya signaler. Dessa
förutsättningar består bl. a. i bakslaget
för maktpolitiken, Förenta staternas
nederlag i Korea — som tvingat
amerikanerna till förhandlingsbordet —
brytandet av det amerikanska atommonopolet,
de ökade motsättningarna
inom atlantpaktslägret och omöjligheten
att med hotelser och provokationer
komma någon vart i Europa.

Utrikesministern ger ett bidrag till
det kalla kriget med talet om »planerna»
att genom krig öka kommunismens
maktställning i världen. Det är säkert
inte rädsla för krig i vanlig mening
utan för en ekonomisk kris som är det
kalla krigets hemliga drivkraft. Krig

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

pågick långt före kommunismen. Kommunismen
uppstod tvärtom som eu reaktion
mot krig och krigspolitik. Att
kommunismens idé, som grundar sig
på marxismens vetenskap och uppställer
helt andra betingelser för arbetarklassens
seger, nu skulle uppta krig som
medel att lösa samhällsproblemen, kan
ju i varje fall inte vetenskapsmannen
och socialisten Undén på allvar tro på,
även om utrikesministern låtsas att det
är en realitet.

Nu har för första gången på fem år
en ny konferens hållits mellan Sovjetunionens,
USA:s, Englands och Frankrikes
utrikesministrar. Jag tror att den
nu avslutade berlinkonferensen i verkligheten
har givit en bekräftelse av de
relativt optimistiska uttalandena i årets
trontal om den internationella situationen.
Även om konferensen ännu inte
kunnat lösa de tyska och österrikiska
frågorna, bidrog den till att klarlägga
de olika ståndpunkterna och öppnade
en väg för fortsatta förhandlingar. Att
konferensen kommit till stånd, sättet
för dess genomförande och de beslut
som trots allt fattades, måste öka fredsoptimismen
och förhoppningarna om
fortsatt avspänning. Beslutet om en konferens
med bl. a. Kina om asienfrågorna
är ett steg på vägen till normalisering
av relationerna till världens folkrikaste
land, förutan vilken man inte
kan tro på en verklig förändring av
det internationella läget i riktning mot
en långvarig fred. Av stor vikt är naturligtvis
också att särskilda överläggningar
mellan de fyra makterna om
nedskärning av rustningarna skall äga
rum och att i det sammanhanget även
frågan om att avvärja ett atomvapenkrig
kan upptas till behandling.

Dagens Nyheter och andra amerikanska
tidningar i vårt land förklarar, att
den tyska frågan inte kan lösas därför
att västmakterna vill återupprusta Tyskland
och ansluta det till sitt block. Jag
tror det är riktigt. Västmakterna vill
ett slags enat militaristiskt Tyskland,

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

anslutet till västblocket, medan Sovjetunionen
vill ett enat, demokratiskt och
neutraliserat Tyskland. Det är därför
Dagens Nyheter är förbittrad över utrikesminister
Undéns konstaterande, att
Sovjetunionens och Sveriges intressen
av ett neutralt och enat Tyskland sammanfaller.
Ty ytterst består motsättningen
mellan öst och väst i tysklandsfrågan
i om Tyskland skall bli ett fredligt
land eller upprustas för att kunna
utlösa ett tredje världskrig under detta
århundrade. Likheten med vad som nu
sker under amerikansk hegemoni i
Västtyskland och det som skedde i
Weimartyskland under 1920-talet är i
detta avseende slående.

Västmakternas linje att säga nej till
alla positiva krav för att lösa den tyska
frågan, med vilken den österrikiska
frågan sammanfaller, måste i längden
bli allt svårare att upprätthålla. Att
säga nej till kraven att tyska representanter
skall delta i behandlingen av
tysklandsfrågan, till att redan detta år
inkalla en fredskonferens, till att radikalt
nedskära de tyska ockupationskostnaderna,
till att ge tyska folket
möjlighet att uttala sig i frågan: fredsfördrag
eller parisfördraget, till att
skapa en provisorisk alltvsk regering
för att organisera fria val och dra bort
ockupationstrupperna i förväg, till att
slopa efterkrigsskulderna, till att fastställa
polisstyrkornas omfång och beväpning
samt til] att pröva frågan om
ett kollektivt europeiskt säkerhetsfördrag,
måste i längden te sig omöjligt
att försvara inför något folk. Tyvärr
tycker jag att herr utrikesministern i
dag bär gjort ett försök att försvara
denna negativa inställning.

Med anledning av utrikesministerns
uttalande om de fria valen ber jag att
få ställa frågan: Vad menar utrikesministern
själv med talet om fria val? De
fria val, som västmakterna låtsas vara
intresserade av, betyder val under kontroll
av främmande trupper. Sådana
val kan aldrig bli fria. Den s. k. Eden -

planen förutsätter dessutom att 800
kontrollorgan under ockupationsmakternas
ledning skall tillskapas. Hur
skulle detta kunna möjliggöra fria val?
Kraven att främmande makter, icke det
tyska folket självt, skall utforma vallagen,
är ett hån mot idén om fria val.
Utrikesminister Undén hade däremot
rätt, när han i en artikel i Tiden förklarade,
att valen måste vara tyskarnas
egen angelägenhet och att »något provisoriskt
organ måste väl skapas som
organiserar valen —- en kommission
eller en provisorisk regering». Västmaktsståndpunkten
i frågan kan inte
ens kamouflera vad det i verkligheten
gäller.

Västmakternas hållning i tysklandsfrågan
ställer tyvärr ett senare storkrig
som ett möjligt perspektiv. Västmaktsregeringarna
försöker trösta sina folk
med att den s. k. bonnregeringen stöder
den s. k. europaarmén och godkänt
att landet skall vara ockuperat till
år 2003. Men ingen människa kan väl
på allvar tro, att en återupprustad tysk
militarism kommer att finna sig i en
underordnad roll i den europeiska politiken
eller avstå från maktpolitik för
att främja sina mål. Västmakternas
hållning i tysklandsfrågan måste därför
revideras av folken själva, och den
kan revideras så att problemet löses på
fredlig väg i stället för att senare revideras
av Hitlergeneralerna så att den
leder till ett nytt storkrig.

I årets remissdebatt begränsade högern
och folkpartiet sina inlägg rörande
utrikespolitiken till frågan om den
s. k. trondheimleden. I stället ägnade
de så mycket större uppmärksamhet åt
den frågan och försökte pressa regeringen
till vissa medgivanden, som
skulle befordra en av dem önskad lösning
av problemet. Regeringens talesmän
intog inte en klar hållning utan
försökte dämpa högerns och folkpartiets
aktivitet med tal om att frågan är
komplicerad, svårlöst och kräver stor

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

diskretion. Dessa förklaringar är icke
tillfredsställande.

Nyss har därjämte meddelats i pressen,
att den svenske kommunikationsministern
tillsammans med sin danske
kollega överenskommit att igångsätta
en skyndsam utredning av projektet om
en bro över Öresund. Sedd i sitt nuvarande
sammanhang är väl öresundsbron
närmast något av en dimmornas
bro.

Dessa förhållanden har bestämt mig
för att redan på detta tidiga stadium i
debatten framföra några synpunkter.
Det är på tid att dunklet skingras och
att det klart utsäges vad det är fråga
om.

Högerledaren herr Hjalmarson har
inte dolt vad som för honom är avgörande.
Han hade bara en föraktfull
fnysning till övers för försöken att
framställa saken som ett kommersiellt
problem. Han vill vidga trondheimleden
för att föra in Sverige i Atlantpakten
eller i vart fall synkronisera
den svenska utrikespolitiken med Atlantpaktens.
I ett avseende har han rätt:
frågan kan inte i dag främst bedömas
ur kommersiella synpunkter. Rent allmänt
kan sägas, att åtgärder som förbättrar
kommunikationerna mellan folken
är önskvärda. Detta är dock inte
liktydigt med att alla krav på nya förbindelseleder
mellan Danmark—Sverige
och Norge—Sverige står i överensstämmelse
med svenska kommersiella
intressen. Alldeles särskilt måste man
i dag utgå ifrån att trondheimsprojektet,
om det realiseras, skulle vara ett
svårt hot mot sjöfarten och handeln
både i våra norrländska och i våra
västsvenska kuststäder. Att hamnarbetarna
i Göteborg redan protesterat mot
planerna förklaras av de försämrade
försörjningsmöjligheter i staden, som
skulle bli ett resultat av en utbyggd
och i norsk mening utnyttjad trondheimsled.

Vill man befordra en ökad svensk
handel över Trondheim finns å andra

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

sidan stora möjligheter därför. Enligt
vad som uppgivits utnyttjas trondheimsbanans
kapacitet till ungefär 15
procent. Utan några kapitalinvesteringar
och utan några politiska överenskommelser
är det sålunda fullt möjligt,
därest det skulle anses vara ett svenskt
intresse, att dirigera en stor del av
handeln över Trondheim — detta redan
på grund av banans nuvarande kapacitet.
Detta har emellertid, såvitt jag
kan förstå, icke betraktats som ett
svenskt intresse, men även det belyser
de planer som föranlett högerns och
folkpartiets aktivitet i spörsmålet.

Herr Hjalmarson har så rätt: det
handlar icke nu om affärer. Det handlar
om planer riktade mot Sveriges
fred och nationella självständighet.

Den svenska regeringen kan inte vid
sitt ställningstagande till detta spörsmål
bortse från att Danmark och Norge
indragits i Atlantpakten, överlåtit sin
suveränitet över stridskrafterna och i
viss mån över baser och territorier åt
den mest aggressiva stormakten. Därigenom
har de bidragit till att göra
Norden till en farlig eldhärd, där
brännbara ämnen oavbrutet hopas. De
har skapat sig själva garantier för att
bli indragna redan i början av det av
Atlantpakten planerade och propagerade
tredje världskriget. Och vad ännu
värre är: genom detta handlingssätt
har de väsentligt försämrat hela läget
i Norden, inte minst då Sveriges och
Finlands läge.

När Atlantpakten underskrevs 1949
kontrollerade Förenta staterna militärt
Västeuropa fram till Elbe. Det inte
minst viktiga nya med Atlantpakten är
att Förenta staternas militära system
utbyggts till Europas nordliga flygel.
Det var ingen tillfällighet att Danmarks
och Norges utrikesministrar blev mest
applåderade, när Atlantpakten underskrevs,
och att man i både England och
Förenta staterna började skriva om behovet
av en ny strategisk plan för Västeuropa
på grund av den stora fram -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.''

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

flyttningen av västmakternas flyg mot
Sovjetunionen som nu möjliggjorts.

Ända sedan krimkriget för mer än
hundra år sedan har Danmark och
Norge, liksom Sverige, haft neutraliteten
soni grundlinje för sin utrikespolitik.
Nu är Danmark och Norge indragna
i ett stort krigsblock!

Den norske diplomaten Einar Maseng
gör i sin hok »Det klövde Norden mellom
de stora stater» många allvarliga
påståenden om konsekvensen av Danmarks
och Norges nuvarande hållning.
Han betecknar Norges läge såsom en
»position perdue», d. v. s. en framskjuten
position som amerikanarna planerar
att uppge inför ett alltför hårt mottryck.
Hur därmed förhåller sig får
väl framtiden utvisa. Det sätt varpå
England utrymde Västeuropa inför det
tyska trycket 1940 gör honom naturligtvis
pessimistisk både rörande värdet
av s. k. förberedd hjälp och oegennyttan,
viljan och förmågan att försvara
framskjutna positioner som inte ger
tillräckligt utbyte.

Ett påstående av honom är däremot
odiskutabelt. Jag citerar: »Det är bara
ett bland många tecken på desperation
att nordbornas land och bygder nu inrättas
med alla den moderna vetenskapens
utstuderade medel som första
kamplinje mot en stormakt som ligger
tätt inpå oss.»

Denna desperation går igen i högerns
och folkpartiets krav beträffande
trondheimlcden. Det är ett slags »de
tappres vanvett», som icke kan tjäna
det svenska folkets intressen av att
icke skaffa sig fiender och att vinna så
många vänner som möjligt. Att välja
till fiende en stormakt som ligger alldeles
bakom landets knutar och därvid
stödja sig på en stormakt på andra
sidan Atlanten är verkligen höjden av
omdömeslöshet. Men herr Hjalmarson
har själv karakteriserat denna äventyrspolitik
när han förklarat att »vi»,
d. v. s. högern, »inte har någon egen
linje i denna fråga».

De nordiska folken har färska erfarenheter
av vilken roll som trondheimprojektet
skulle kunna spela. När
de brittisk-franska trupperna sattes in
1940 i en offensiv i trondheimområdet
hette det i instruktionen för dem:
»Det skall vidtas sådana åtgärder som
är nödvändiga för att säkra de allierade
bruket av väg- och järnvägsförbindelserna,
speciellt mot ost», alltså mot
Sverige.

För ett år sedan avslöjade britterna
sina planer på att skära av järnmalmstillförseln
till tyskarna, landsätta trupper
i södra Sverige och eventuellt bomba
utlastningshamnarna i Luleå och
Oxelösund. Samtidigt klarlades de
amerikanska hotelserna att bomba Göteborg.
Sådana erfarenheter av västmakternas
inställning under krig kan
naturligtvis bara fiender till Sverige
lämna ur räkningen när de bedömer
trondheimprojektet.

Lika avslöjande var de Hitlertyska
planerna på en offensiv från Trondheim
mot Sverige. Dessa planer, som
fick codebeteckningen »Operation Polarräven»
och utformades av den tyska
ockupationsstaben i Norge för högkvarterets
räkning, innebar ett angrepp
från Trondheim mot Sverige i syfte att
skära av den svenska »midjan» på linjen
Storlien—Östersund—Sundsvall.

Nu utbygges Trondheims krigshamn
till storhamnsformat. Stora militära
arbeten pågår i området. Det är åtminstone
för mig svårt att förstå, vilka
andra strategiska syften dessa skulle
kunna betjäna i full effekt än ett anfall
mot Sverige. De samtidiga amerikanska
påtryckningarna mot Danmark
och Norge för att dessa skall överlämna
redan färdigställda flygbaser till amerikanska
stridskrafter vittnar om beslutsamheten
att låsa fast våra grannländer
och beröva dem möjligheten att ompröva
sin utrikespolitik och eventuellt
följa samma väg som Sverige. Men de
bestyrker samtidigt ett uppsåt att försvåra,
ja omöjliggöra fullföljandet av

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

en svensk neutralitetspolitik i en krigssituation.

Detta är, herr talmän, det militärstrategiska
sammanhanget i fråga om
trondheimsprojektet.

Regeringen är säkert inte främmande
därför. Jag hoppas att bakom dess undanflykter
ligger en insikt om riskerna
av »förbättrade» kommunikationsleder
av det slag, som just nu ställts på dagordningen,
och även ett beslut att tills
vidare icke företa någonting som kan
underlätta Atlantpaktens planer. Jag
tror emellertid att det vore till fördel
för hela saken, att regeringen rent ut
sade ifrån så att det hördes både inom
och utanför landet, att trondheimsprojektet
kan betjäna ett krigsfrämjande
syfte och därför måste avvisas.

Regeringen har hittills hållit god min
i elakt spel när det gällt den dansknorska
utrikespolitiska orienteringen
och krigsförberedelserna i dessa länder,
trots att dessa samtidigt är ett påtagligt
hot mot en svensk neutralitetslinje.
.lag tror att det vore till fördel för
fredssträvandena och för att understödja
de krafter i Danmark och Norge,
som oroats av atlantpaktspolitiken och
basbyggena i dessa länder, om den
svenska regeringen tog bladet från
munnen och klargjorde för våra grannfolk,
att en korrekt nordisk politik inte
är betjänt av att man förbereder äventyrligheter.

Det gångna året har, såsom jag konstaterat,
resulterat i framgångar för
fredssträvandena. Men redan det förhållandet,
att Sveriges militärstrategiska
läge samtidigt försämrats vittnar
om att freden, som är vår tids viktigaste
uppgift, är långt ifrån säkrad och
att fortsatta och ökade ansträngningar
är nödvändiga för att förhindra en ny
krigskatastrof. Regeringen har på viktiga
punkter betjänat sådana strävanden
under det gångna verksamhetsåret.

Detta är, herr talman, mitt huvudintryck
•— visserligen inte av utrikes -

Utrikesförvaltnmgen: Avlöningar.

ministerns anförande här i dag-i ett
par avsnitt men av den praktiska insatsen
i olika frågor under 1953 med
ett bestämt undantag för insatsen i repatrieringskommissionen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill bara med ett
par ord bemöta den mycket häftiga kritik
som herr Hagberg i Stockholm riktade
emot den svenska ståndpunkten i
repatrieringskommissionen i Korea, då
den svenske delegaten avböjde att söka
med våld bryta upp krigsfångarnas organisation.

Jag tycker herr Hagberg skulle befinna
sig i en något egendomlig situation
när han rekommenderar att man
skall försöka kväva en strejk med kulspruteeld
— ty det var ju en strejk från
krigsfångarnas sida. När herr Hagberg
slutligen skildrar den terror som förekom
och hur omöjligt det skulle ha varit
för de krigsfångar, som så önskade, att
få komma tillbaka till nordsidan,. så
åberopade han som auktoritet Dagens
Nyheter — det är en ovanlig konstellation
det också.

För min del håller jag mig hellre till
den svenske huvudrepresentantens berättelse,
som jag nyligen har refererat.
Jag vill tillägga att det även vid själva
avmarschen från lägret, då fångarna
alltså skulle transporteras söderut, gavs
dem ett sista tillfälle att ändra sin inställning,
i det att de fick vandra i gåsmarsch
med flera meters avstånd mellan
varje man. Indiska trupper gav då varje
man möjlighet att om han så ville gå
till nordsidan.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Det är en något grov
förenkling att framställa det som skedde
i krigsfångelägret i Korea som en
vanlig strejk. Det är inte bara Dagens
Nyheter utan såvitt jag förstår även re -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

geringens representant som har konstaterat
att det härvidlag var fråga om en
organisation bland krigsfångarna, som
leddes av särskilt sydkoreanerna och
som med terror av olika slag hindrade
krigsfångarna från att fritt välja ståndpunkt.

Jag erinrar också om herr Wessmans
uttalande i denna fråga, och han bör
ju stå den svenska kommissionen ganska
nära. Det bekräftar i alla avseenden den
relation jag tidigare har givit.

Vad till slut frågan om den sista proceduren
beträffar vill jag erinra om
hur det gick till då kommissionen försökte
genomföra ett sådant marschavstånd
mellan krigsfångarna, som skulle
göra det möjligt för dem att fritt välja
sida. Det framgick ju redan av det sätt,
varpå detta genomfördes, vilka svårigheter
som därvidlag uppstod. För det
första kunde cheferna i krigsfångelägren
— som inte var annat än agenter
— få ta plats vid de kontrollbord som
då skulle användas. När det, för det
andra, hände att en krigsfånge försökte
bryta sig ur denna disciplin, så fanns
det genast andra som försökte hindra
honom därifrån. Även sista gången —
ehuru man då fick bevittna det första
allvarligare strävandet att genomföra en
ordning som skulle kunna möjliggöra
ett fritt val — visade det sig att man
genom denna organisation mycket effektivt
kunde göra bestämmelserna illusoriska.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Utrikesministern har
nyss givit en allmän utrikespolitisk
översikt utan afl annat än i förbigående
behandla beslut, som gäller svensk
utrikespolitik. Jag tänker följa honom
på den vägen och knyta några reflexioner
särskilt till hans framställning rörande
den ur europeisk synpunkt och
med tanke på ATärldsfreden centrala
tysklandsfrågan.

Jag vet väl, att den svenska riksdagen
i motsats till många andra länders

parlament sällan diskuterar det utrikespolitiska
läget i världen utan speciell
anknytning till det egna landets aktuella
spörsmål, där vi har att ta ställning.
Men enligt min mening kan en utrikespolitisk
orientering kring de internationellt
aktuella frågeställningarna fylla
en nyttig uppgift genom att ge en översikt
och en redovisning för allmänheten.
Det är betydelsefullt att den svenska
opinionen gör klart för sig vad som
sker i det som synes ske på det utrikespolitiska
området. Ingen vet när en
frågeställning kan dyka upp, där vårt
land har att fatta beslut och där avgörandet
självfallet påverkas av vår
uppfattning om den allmänna utrikespolitiska
utvecklingen i världen och
särskilt i Europa.

Men härtill kan läggas ännu ett skäl
för att frånvaron av mera djupgående
motsättningar om den svenska utrikespolitiken
just nu inte bör leda till att
den utrikespolitiska debatten i riksdagen
avstannar. Jag tänker på vikten av
att olika sidor av den svenska opinionen
klargörs för utlandet. Vår utrikespolitik
förstås bäst mot bakgrunden av
den uppfattning, eller jag kanske hellre
skall säga de uppfattningar, som finns
rörande dagens internationella utrikespolitiska
problem, representerade här
av de politiska partierna. Men skall en
debatt fylla denna uppgift får naturligtvis
inte de däri deltagande underlåta
att fritt och öppet uttala en mening
om sådana sidor av den på olika håll
i utlandet förda politiken, som synes
oss strida mot önskemålet att trygga
fred och frihet i världen. Rädslan för
att den ena eller den andra staten kan
ogilla vad som därvidlag yttras bör inte
avhålla oss från uppriktigt tal. Minst
av allt är det ett uttryck för någon
statsmannaklokhet att falla för frestelsen
att måla alla stormakter lika grå.
Vår alliansfria hållning utanför stormaktsblocken
kan ingalunda motivera
en underlåtenhet att klart och öppet
bedöma vad som sker — ur demokra -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

tiska synpunkter och med tanke på frihetens
tryggande i världen.

Jag sade nyss att en central utrikespolitisk
fråga för Europas stater och i
själva verket av stor betydelse för världen
i dess helhet är Tysklands återförening
och framtida ställning. Fred och
internationell avspänning under kommande
tider beror mycket på denna
frågas lösning, även om den inte kan
tillmätas större betydelse än de stora
omvälvningarna i Asien.

Bakgrunden för demokratiernas yttre
politik i nuvarande läge är den glädjande
förstärkning av Västeuropas ekonomi
som ägt rum under senare år.
Man kan utan överdrift säga att de västeuropeiska
staterna har löst två centrala
ekonomiska spörsmål. Det första är återuppbyggnaden
av produktionsapparat
och handelsförbindelser efter världskrigets
förstörelse. Det andra gäller
samhällsekonomiens anpassning till
starkt ökade försvarsutgifter, en anpassning,
som under flera år till stor
del hindrat den eljest naturliga och
möjliga höjningen av levnadsstandarden.
Genom att en fortsatt ökning av
försvarsutgifterna nu förefaller mindre
sannolik ute i världen, bör för de närmaste
åren gynnsammare förutsättningar
kunna skapas för en väsentlig höjning
av levnadsstandarden i Västeuropa.
Självklart medför en lösning av dessa
båda frågor ökade utsikter till politisk
stabilitet. Demokratierna kan vara stolta
över denna prestation, även om den
knappast skulle varit möjlig utan ett
vidsynt och generöst stöd från Förenta
staterna framför allt genom den s. k.
Marshallhjälpen.

Det andra och kanske ännu mera
väsentliga draget i dagens läge är den
militära maktbalans mellan öst och väst
som skapats genom upprustningen i
Förenta staterna och Västeuropa och
det organiserade samarbetet i Atlantpaktens
tecken. Man kan mycket beklaga,
att en sådan utveckling med
starkt ökade försvarskostnader blivit

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

nödvändig, men man måste ändå vara
tacksam för att den kommit till stånd,
när den uppenbarligen icke utan oerhörda
risker kunnat undvikas. Under
åren närmast efter kriget nedrustade de
demokratiska staterna kraftigt och hoppades
på samförståndslösningar av de
stora spörsmålen. På rysk sida accepterades
inte denna inställning. Såvitt
man vet skedde ingen verklig nedrustning
på det hållet, och tre å fyra miljoner
soldater har hela tiden hållits under
fanorna. Utan en upprustning även
bland västmakterna skulle en rysk dominans
på den europeiska kontinenten
inte kunnat undvikas. I alla demokratiska
länder — det gäller Schweiz och
Sverige lika väl som de andra — har
man anledning att vara tacksam för att
en sådan utveckling förhindras genom
denna förstärkning av västmakternas
militära styrka.

Jag behöver inte här ånyo understryka,
att enligt min mening starkt övervägande
skäl talar för att Sverige fullföljer
sin alliansfria politik och stannar
utanför stormaktsblocken. Vi gör
vår insats för vår egen frihet och frihetens
sak i världen genom de uppoffringar,
som vårt folk får bära för en
förstärkning av vårt försvar, och genom
nationens fasta vilja att värna sin
frihet. För andra demokratier är förutsättningarna
i väsentlig mån annorlunda,
bl. a. på grund av deras historiska
erfarenheter och geografiska läge.
Men jag har aldrig förstått, varför vår
alliansfria hållning skulle hindra oss
från att någon gång säga ut vilken betydelse
även ur svensk synpunkt en förstärkning
av demokratiernas försvar
och deras samverkan i Atlantpaktens
tecken har haft och har för tryggandet
av demokratien och frihet i världen.
Jag undrar om inte utrikesministern
och andra talesmän för regeringen härvidlag
ålägger sig en onödig återhållsamhet.

I den tyska frågan, som dominerat
förhandlingarna mellan öst och väst un -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

der de senåste månaderna, förordar
västmakterna, som utrikesministern
nyss påpekade, fria val i hela Tyskland
snarast möjligt, därefter bildandet
av en regering för hela landet, sedan
riket fått en konstitution. Ur allmänt
demokratiska synpunkter förefaller ett
sådant tillvägagångssätt naturligt. Sovjetryssland
accepterar emellertid inte
denna väg utan insisterar på att först
en alltysk regering måste bildas med representanter
även för marionettregeringen
i Östtyskland, vilken som bekant
inte har en oberoende ställning och saknar
klart demokratiska fullmakter. Representanter
för Östtyskland skulle på
så sätt ges möjligheter att genom obstruktion
inom denna sammansatta regering
framtvinga kanske årslånga
dröjsmål och olika avsteg från demokratiska
förfaringssätt vid valen. De
ryska uttalandena om förbud för vissa
slag av organisationer synes göra klart
som utrikesministern också försiktigt
antyder ■— att man på detta håll inte
vill binda sig för fria val i västerländsk
mening.

En ytterligare olägenhet av den från
Ryssland föreslagna proceduren är dessutom,
att Östtysklands regering skulle
bli Sidoställd med den i demokratisk
ordning utsedda regeringen i Västtyskland.
Utrikesministern, som i andra
sammanhang inte drar sig för ett eller
annat kritiskt uttalande, särskilt när det
gäller västmakternas politik, lämnar
ingen upplysning om hur han och
svenska regeringen i övrigt ser på detta
spörsmål. Kan det finnas någon anledning
för regeringen att underlåta att
meddela, om den för sin del finner den
av västmakterna föreslagna anordningen
med fria val som första steg vara
ur allmänt demokratiska synpunkter
riktig eller inte? Jag kan inte underlåta
att ställa frågan.

Både öst och väst är anhängare av en
tysk återförening, säger utrikesministern
såväl i sitt anförande här som i
en artikel i tidskriften Tiden. Men väst -

makternas villkor är uppenbarligen endast
att återföreningen skall ske på sätt
som uppfyller demokratiska krav. Ryssarna
däremot vill måhända gå med på
någorlunda fria val — detta är dock
tvivelaktigt, som jag tidigare har påpekat
— men vill i varje fall endast acceptera
detta om tyska folket i förväg
påtvingats en alliansfri utrikespolitik.
Enligt västmakterna bör Tyskland efter
en återförening självt ta ställning till
utrikespolitiken — även till sådana ting
som den europeiska försvarsgemenskapen.
Jag frågar även här: Vilken ståndpunkt
är den ur demokratisk synpunkt
naturliga? Ingen tvekan kan gärna råda
om svaret. Det är uppenbart att den
ryska attityden innehåller ett starkt
drag av utpressning. Utrikesministern
uttalade i nyssnämnda artikel, att västmakterna
vill öppna dörren till Tysklands
återförening med en nyckel som
heter »fria val» men att det tarvas ytterligare
en nyckel, som man skulle
vilja kalla »en i förväg bestämd alliansfrihet».
Det är uppenbart att ryssarna
för närvarande intar en hållning som
ger detta intryck. Men hur kan då utrikesministern
anse att båda parter är
lika varma anhängare av Tysklands
enande, eller lika svala, om man så vill
kalla det?

Medan herr Undén avstår från omdömen
eller undran rörande den ryska
politiken i detta avseende ger han däremot
i sin artikel i Tiden uttryck för
sin oförmåga att förstå varför västmakterna
forcerar fram bildandet av en försvarsgemenskap
med västtyskt deltagande.
Varför göra detta ifall ett förenat
Tyskland skall 1m rätt att ånyo
överväga sin position därvidlag, frågar
han.

Mig förefaller detta handlingssätt inte
att vara så gåtlikt som utrikesministern
menar. Jag har länge haft den uppfattningen,
att man på rysk sida kommer
att vara villig till väsentliga medgivanden
först den dag då klockan slår för
ett västtyskt inträde i försvarsgemen -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

skapen, om ens då. Så länge ett sådant
inträde inte är aktuellt föredrar ryssarna
att vänta och se. Därför är det
enda som kan göra dem förhandlingsvilliga
att försvarsgemenskapens bildande
drives med all kraft.

Härtill kommer ett annat skäl. Om,
såsom mycket möjligt och kanske sannolikt
är, ryssarna skulle vidhålla sin
vägran att uppge sin med tvångsmedel
bevarade maktposition i Österrike, Ungern,
Rumänien och på andra håll, är
detta naturligtvis ett skäl för västmakterna
att se till att den europeiska försvarsgemenskapen
kommer till stånd
och blir funktionsduglig, ju förr dess
hellre.

Utrikesministern tycks mena att västmakterna
skulle på allvar ta itu med
frågan om Tysklands enande ifall de
dels bordläde frågan om Västtysklands
inträde i försvarsgemenskapen och dels
accepterade Sovjetrysslands villkor om
ett alliansfritt Tyskland med snäva
gränser i försvarshänseende. Detta skulle
tydligen accepteras i förväg, alldeles
frånsett om det sammanfaller med tyska
folkets önskemål eller inte. Västmakterna
skulle alltså på allvar ta upp frågan
om Tysklands enande genom att i förväg
försvaga sin förhandlingsposition
och inskränka tyska folkets handlingsfrihet.
Det är klart att en sådan inställning
befinner sig närmare den ryska
uppfattningen än den som västmakterna
företräder. Minoritetsledaren Bevan
i London och i någon mån även Ollenhauer
i Tyskland har visat sympatier
för en sådan hållning. I motsats till
majoriteten i alla andra socialdemokratiska
partier i Västeuropa än Tysklands
tycks Sveriges utrikesminister hysa
sympatier för en sådan utveckling.

På tal om Ollenhauer bör man observera
att de tyska socialdemokraternas
inställning till stor del motiveras av risken
för en mycket långvarig rysk obstruktionstaktik.

Jag tänker inte här, herr talman, diskutera
den österrikiska frågan. Öster3-—Andra
kammarens protokoll 195''t.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

rikes regering har uttalat att den har
för avsikt att för framtiden föra en alliansfri
politik. Men den ryske utrikesministern
har likväl i Berlin vägrat
varje diskussion om ett utrymmande
av Österrike vid viss bestämd tidpunkt.
Orsaken härtill är, som utrikesminister
Undén antyder, med all sannolikhet att
ryssarna önskar hålla Ungern och Rumänien
besatta och motivera detta med
ockupationen av en del av Österrike.

Är det inte uppenbart att en sådan
politik strider mot principer som bör
vara avgörande för relationerna mellan
mäktigare och mindre mäktiga stater
i världen? Hur utrikesministern ser
på den frågan lämnar han oss i okunnighet
om.

Enligt min mening måste de redogörelser
som lämnas för den utrikespolitiska
situationen från landets utrikesminister
— och även andra mera
auktoritativa framträdanden i skrift —
uppfattas som ett uttryck för i varje
fall hans och kanske regeringens syn
på de principer som bör vara bestämmande
för eller kan accepteras som
tillämpliga på internationella avgöranden.
Tystnad på väsentliga punkter kan
lätt leda till missförstånd och uppfattas
som en underlåtenhet att reagera mot
sådana förfaringssätt som t. ex. ett godkännande
av principen att en stormakt
har rätt att hålla grannländer ockuperade
på obestämd tid mot deras vilja
och som villkor kan kräva att dessa
länder rättar sig efter ockupationsmaktens
önskemål rörande den framtida
politiken.

Jag anser det för min del vara ett
både allmänt och svenskt intresse att
vi klart säger ut att ett sådant förfaringssätt
står i eklatant motsats till de
principer, som måste ligga till grund
för den internationella politiken, om
freden i världen skall kunna tryggas.
Vi kan och får inte godkänna tanken
att en frivillig försvarsöverenskommelse
på ena sidan berättigar till våldsockupation
på andra sidan. Det ryska syftet
Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

tycks vara, att Tyskland skall hållas i
det närmaste försvarslöst och att Förenta
staterna skall utmanövreras från
inflytande på den europeiska kontinenten
i dessa politiska sammanhang. Man
konstaterar här en parallellism med
den inställning som den tyska nazismen
hade på sin tid. Men överensstämmer
eu sådan utveckling med Sveriges intressen?
.lag menar nej, tv med den
skulle följa risker för rysk hegemoni
på den europeiska kontinenten.

Herr talman! Efter denna översikt
rörande vissa principiella, aktuella
spörsmål skall jag be att kort få beröra
några mera speciella frågor.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att den svenska regeringen inom Europarådets
ram verkar för en utvidgning
av skiljedomens principiella användning
även på intressetvister. På vårt
håll ser man med varm sympati på en
sådan strävan.

I fråga om Förenta Nationerna har
de senaste månaderna inte förekommit
många ur svensk synpunkt kontroversiella
ting. Man kan naturligtvis diskutera
huruvida icke Sverige i fråga om Kommunistkinas
plats i säkerhetsrådet hellre
bort nedlägga sin röst än rösta så
som skett, men jag delar regeringens
mening att det s. k. Nationalistkina inte
i längden kan representera den kinesiska
stormakten. Jag finner den amerikanska
politiken på denna punkt vara
ohållbar och stå i strid med tankegångar,
som jag tror måste respekteras
om vi skall uppnå en lösning av de
stora internationella spörsmålen. Att sedan
åtskilligt talar mot ett beslut om
Kommunistkinas representation just vid
den tidpunkt då Kommunistkina deltar
i en aggressionshandling även mot Förenta
Nationerna, är en annan sak.

På tal om de svenska ställningstagandena
i Förenta Nationerna vill jag ställa
en fråga till utrikesministern rörande
voteringen om koreafrågans återupptagande
på Förenta Nationernas dagordning
i höstas, efter det att Förenta

Nationernas församling redan hade behandlat
frågan. Vid den voteringen, förefaller
det, var det Ryssland, satellitstaterna
och därutöver endast Sverige
och ett par andra stater som ville riva
upp det gamla beslutet och på nytt behandla
frågan. Det vore av ett visst intresse
för kammaren om utrikesministern
ville redogöra för de motiv som
därvidlag var avgörande för det svenska
ställningstagandet.

Herr Hagberg har nyss utförligt diskuterat
frågan om trondheimsleden
men på ett sådant sätt att hans anförande
inte ägnar sig som underlag för en
allvarlig utrikespolitisk debatt. Han ansåg
att förbättrade kommunikationer
västerut endast kunde ha ett syfte: att
öka möjligheterna för ett anfall mot
Sverige västerifrån. Ett sådant uttalande
kan endast betecknas som sublimt.
Sveriges politik skall tydligen enligt
herr Hagberg föras på sådant sätt att vi
i händelse av ett storkrig får en så ofri
och av Ryssland beroende ställning som
möjligt. Den viktiga frågan om trondheimsleden
har många gånger diskuterats
här i kammaren. Senast berördes
den under remissdebatten av lierr Hjalmarson
och mig. Till följd av regeringens
dröjsmål vid handläggningen av
detta viktiga spörsmål har föga eller i
varje fall otillräckligt material förelegat
för en offentlig debatt. Nu förefaller
det som om underhandlingar står inför
sin start, i varje fall om man får döma
av två tidningsuttalanden i dag från
medlemmar av norska regeringen. Därför
skall jag för min del avstå från att
föra fram några synpunkter på detta
spörsmål, något som måhända vore
olägligt just när förhandlingarna skall
börja. Jag vill emellertid gärna ha en
försäkran från regeringsbänken om att
man från svensk sida har för avsikt att
skrida till sådana allvarliga underhandlingar
mycket snart och betraktar det
föreliggande spörsmålet såsom en ytterst
viktig angelägenhet. Det långa
dröjsmål, som regeringen bär gjort sig

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr. 8.

skyldig till, ger anledning till en sådan
anhållan.

I fråga om den internationella ekonomiska
politiken och de strävanden
att skapa förutsättningar för en friare
handel i världen som på olika håll
framträder, skall jag tillåta mig att
göra ett par mycket korta reflexioner.
Jag tror att det skulle ha en inte helt
ringa betydelse, om den svenska regeringen
stödde tanken — och gjorde det
genom framförandet av ett formellt
förslag — att man i olika stater vid
framläggandet av förslag till höjda tullar
inte skulle meddela dessa tullsatser
endast uttryckta som procent av
varans värde, utan meddela tullsatserna
uttryckta som procent av den värdeökning
som den tullskyddade produktionsprocessen
medför för varan. Tullen
skulle alltså vara uttryckt i procent
av skillnaden mellan den färdiga varans
värde och den vanligen tullfria
eller lägre fullbelagda råvarans värde.
För att som ett exempel ta papper
skulle sålunda tullen uttryckas i procent
av skillnaden mellan värdet av
pappersmassan, som vanligen införes
tullfritt, och papperets värde. I så fall
skulle det visa sig att tullsatser, som
ser ut att vara 25 procent, kanske i
verkligheten är 75 procent av den värdeökning
som produktionsprocessen i
det tullskyddande landet medför genom
råvarans förädling — exemplet är icke
att fatta som exakt.

Jag tror att om man kunde få till
stånd en överenskommelse om publicering
i olika aktuella sammanhang av
sådana beräkningar — och ett förarbete
i sådan riktning har ju gjorts av
den s. k. brysselgruppen — skulle det
bidraga till att stärka deras ställning
som vill motverka mycket stora tullhöjningar.

Vidare vill jag göra den reflexionen,
att det är beklagligt att regeringen har
dragit ut så mycket på frågan om en
revision av den svenska tulltariffen,
att detta ärende tidigast kan komma

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

upp till behandling vid nästa vårriksdag.
Det finns risk för att de justeringar,
som väl då kommer att genomföras,
inträffar vid en olämplig tidpunkt, när
kanske just under GATT-förhandlingarna
vissa system för en successiv
sänkning av tullskyddet blir föremål
för allvarligt övervägande. Det vore
stor skada, om Sveriges möjligheter att
energiskt stödja alla tankar på en successiv
reducering av tullskyddet i världen
skulle begränsas av den omständigheten,
att vi just vid den tidpunkten
håller på med en, låt vara inte alltför
radikal justering av våra egna tullar,
en justering, som ligger på lågtullsstadiet,
men en justering som dock på
icke oväsentliga punkter innebär en anpassning
uppåt av tullsatserna. Det är
klart att detta kan minska våra möjligheter
att effektivt stödja strävandena
för en successiv, organiserad tullsänkningspolitik
i världen.

Innan jag slutar, herr talman, vill
jag helt kort beröra hjälpen till de underutvecklade
länderna, eu fråga som
herr Helén här senare kommer att mer
utförligt behandla. Jag skulle vara tacksam
för upplysning om hur det för
dagen ligger till med utredningen av
spörsmålet om planerna att öka hjälpen
till de underutvecklade länderna i
händelse det kommer till stånd en sänkning
av sysselsättningsgraden i vårt
land och andra länder. Frågan har ju
nu hänvisats till utredning, men hur
långt har man hunnit?

För en kraftig insats av demokratierna
genom hjälp åt underutvecklade
länder, inte bara under den förutsättning
jag nyss antytt utan även på andra
vägar, talar naturligtvis många skäl, både
de uppenbara humanitära och de
politiska. Fattigdomen är kommunismens
bästa allierade. Demokratierna får
dessutom goodwill genom hjälp och
stöd åt de underutvecklade nationerna,
även om fattigdomen inte skulle kunna
mera väsentligt eller snabbt avhjälpas.
Den starka folkökningen på många håll

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

försvårar ju en höjning av levnadsstandarden,
även om både kapital och teknisk
utrustning i viss mån ställes till
förfogande för produktionsökning.

Det har framförts den tanken, att om
genom internationella överenskommelser
en viss begränsning av rustningarna
i världen skulle bli möjlig, en bestämd
del av det därigenom inbesparade beloppet
skulle kunna användas till en
väsentligt utvidgad hjälp åt underutvecklade
länder. Jag finner för min del
denna tanke utomordentligt tilltalande,
och jag hoppas att regeringen har samma
uppfattning. När det gäller spörsmål
som dessa tror jag att vi inom de
demokratiska partierna kan samlas
kring en strävan att hjälpa de väldiga
människoskaror som lider av nöd och
otrygghet. För en sådan verksamhet talar
i sista hand samma skäl som har
förmått oss att i vårt eget land föra
kampen mot fattigdom och otrygghet.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Ohlins anförande skulle jag vilja ställa
ett par spörsmål till honom.

Han tycker att man inte behöver ta
någon hänsyn till mina påminnelser om
de planer på en ockupation av Sverige
från Trondheim som utarbetades å ena
sidan av britter och fransoser och å
andra sidan av Hitler-Tyskland under
det andra världskriget. Eftersom lierr
Ohlin bara ville tala om de kommersiella
frågorna i detta sammanhang vill
jag nu fråga honom följande. Eftersom
denna järnväg utnyttjas till ungefär 15
procent — vilket har uppgivits -— hur
stor del av den svenska utrikeshandeln
skulle herr Ohlin då kunna tänka sig
att överföra från Göteborg och från våra
norrländska kuststäder för att resultatet
skall anses bli tillfredsställande?
Är det skillnaden mellan 15 procent och
100 procent, eller handlar det eventuellt
om ännu större kvantiteter? Om
man nu vill resonera endast ur kommer -

siella synpunkter -— vilket är löjligt i
det bär sammanhanget — så tror jag
inte att det skulle skada om herr Ohlin
för sina väljare i göteborgstrakten och
kuststäderna talade om hur stora kvantiteter
han vill överföra. Det är ju ingen
hemlighet att norrmännen inte vill begränsa
ett sådant arrangemang till att
endast gälla under krigstider.

Slutligen vill jag ställa en annan
fråga till herr Ohlin, när han här talar
om att den ifrågasatta begränsade
ockupationen av Österrike stjälpte fredsuppgörelsen
och att det ur demokratisk
synpunkt är fullständigt orimligt
att godtaga att ett land skall ockuperas
under en viss tid. Märkte inte herr
Ohlin att han polemiserade mot sig
själv? Han försvarade ju nyss västmakternas
plan för s. k. fria val, trots att
han var medveten om att denna plan
förutsatte fortsatt ockupation av hela
Tyskland och trots att han känner till
att bonnstadgan föreskriver en ockupation
ända till år 2003. Om det nu för
honom är möjligt att trots denna ockupation
genomföra fria val i Tyskland,
varför skulle då en uppgörelse om Österrike
med en begränsad ockupation
utesluta en uppgörelse?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg kan tydligen
inte se någon skillnad mellan frivilliga
militära uppgörelser mellan demokratierna
å ena sidan och en tvångsmässig
ockupation av Österrike å andra
sidan. Kan man inte se den skillnaden,
då tror jag att man har befriat motståndarna
från att fortsätta debatten.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Tyvärr kan jag icke
dela utrikesministerns förhoppning om
att året 1953 i framtida historieskrivning
skall komma att framstå som ett
den internationella avspänningens märkesår.
Det enda hopp åt vilket jag vågar
ge uttryck är att 1953 icke i ljuset
av kommande erfarenheter skall av -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

teckna sig som ett andra 1938 — som
ett år av uppladdning och av till intet
förbindande mellanfolkliga konversationer
i den stora katastrofens slagskugga.

Stillestånd nåddes i Korea under förra
året, medan kriget i Indokina fortsatte
med tilltagande häftighet. Krigsfångeutväxlingen
kom i gång, men ännu
i dag mullrar en hotfull propaganda
med vädjanden till primitiv nationalism
och ohöljda klasskampssignaler över
Asiens folkmiljoner. Kommunist-Kina
har nu också officiellt infört livsmedelsransoneringar.
Vad detta betyder i ett
samhälle sådant som dagens kinesiska
är sannerligen ej svårt att förstå. I den
indiska världen skärps tonen för varje
vecka. Mellersta Östern sjuder av oro.
Det politiska läget där kännetecknas av
våldsamma kastningar utan varje möjlighet
till en konsekvent insats i det
internationella arbetet.

I lika hög grad som man kan tala om
en mondial strategi, i lika hög grad
är allt det som händer utslag av en
världsomspännande oro. Vad värre är,
allt tyder på att denna oro är regisserad
från ett bestämt håll, att den ingår
som ett led i en planmässig uppmjukning
av det motstånd som ännu kan
presteras mot anspråk på världsherravälde
från en liten grupp fanatiker
med enorma maktresurser till sitt förfogande.

Konferensen i Berlin mellan de fyra
stormakterna är nu förbi. Att en sådan
konferens över huvud taget kunde komma
till stånd var ett visst framsteg. Att
den resulterade i en ny konferens och
knappast någonting annat var ett svårt
nederlag inte bara för de miljoner människor,
vilkas konkreta förutsättningar
för ett rimligt dagligt liv stod på konferensens
dagordning, utan för oss allesamman.

Av det stora tal i vilket Anthony Eden
redovisade sitt fögderi framgick klart
hur mycket västmakterna verkligen .satsat
på att få ut resultat av sin kontakt

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

med Sovjet i Berlin, vad icke minst
engelsmännen var beredda att ta på sig
för att nå den faktiska avspänning i
förhållandet mellan de två världarna
på vilken alla hade hoppats men ingen
vågat tro. Ur den engelske utrikesministerns
redogörelse kan man emellertid
också utläsa vilken djup politisk och
personlig besvikelse konferensen skapat.
Eden såg sig i detta läge nödsakad
att tala rent ut. Han underströk att
kraft till motstånd, och endast den, kan
ge det fria Europa och den fria världen
säkerhet och fred. Han pekade på att
det finns och måste finnas gränser för
de eftergifter som demokratierna kan
göra gentemot Sovjet, att medgörlighet
icke är någon hållbar fredsgaranti.

När en man som Anthony Eden gör
detta, får det sin särskilda tyngd mot
bakgrund av hans mångåriga erfarenhet
av internationell politik, mot bakgrund
av hans allmänt erkända redliga uppsåt
och det faktum, att han hellre avstod
från sin politiska existens än uppgav
motståndet mot Chamberlains ödesdigra
miinchenpolitik.

Två ting har nu klargjorts: 1). Om
demokratierna inte är beredda att gå
till självuppgivelse, kan de inte framlägga
några kompromissförslag som
motsidan är beredd att godtaga, särskilt
inte i de tyska och österrikiska frågorna.
Sovjet släpper inte en tumsbredd av
sina positioner någonstans, således ej
heller i Tyskland eller i Österrike. 2).
Förhoppningarna om att ledarskiftet i
Sovjet skulle medföra en mera försonlig
hållning i sak har grusats. Den nya
regimen fullföljer den gamlas sakligt
sett aggressiva internationella politik
med precis samma faktiska omedgörlighet.
Den större grad av hövlighet eller
den mindre grad av ohövlighet — vilket
man vill — i det uttrycksfulla ryska
språk som sovjetrepresentanterna
begagnar i det mellanfolkliga umgänget
ändrar ingenting i detta omdöme. Den
som hotas av hängning kan inte fästa
något avgörande avseende vid om exe -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

kutionen kommer att ske till stråkmusik
eller ej.

Sovjetmakten bibehåller och stärker
det främsta instrumentet för sin maktpolitik
— röda armén. Inga tecken tyder
på någon minskning av rustningsansträngningarna
eller dämpning av
strävandena att militarisera människor
och samhällsliv. Den gynnsammare behandlingen
av konsumtionsvaruindustrierna
i Sovjet har icke förändrat någonting
härutinnan. Det är riktigt att
summan under rubriken Försvarsutgifter
i Sovjets budget sjönk med fyra
miljarder rubel mellan 1952 och 1953
eller från 114 till 110 miljarder, men
denna rubrik täcker som bekant inte
på långt när de totala försvarsutgifterna.
Samtidigt ökade de militära investeringarna,
och de oredovisade posterna
i budgeten steg med ett väldigt belopp
— till 80 -90 miljarder, nästan en fördubbling
jämfört med 1952.

Känt är vidare att anskaffningen
kraftigt påskyndas av den typ av traktorer
till jordbruket som snabbt och effektivt
låter sig iordningställa till lätta
stridsvagnar. Inte mindre väsentligt är
att rustningsutgifterna befinner sig i
hastigt stigande i satellitstaterna. Särskilt
tydligt är detta i Tjeckoslavakien,
Polen och Rumänien. En riktig uppfattning
av de totala rustningarna i öst
fordrar givetvis en sammanläggning av
moderlandets och lydstaternas ansträngningar.

Sovjetfolkels militarisering drivs med
största målmedvetenhet. Den militära
utbildningen börjar inom pionjärrörelsen
mellan 7 och 14 år. Programmet innefattar
bland annat bajonettfäktning,
granatkastning och andra militära ämnen.
På själva skolschemat ingår militär
utbildning från och med 11 års ålder.
De som slutar grundskolan — vid
11 års ålder — tas efter pionjärstadiet
om hand för att genomgå obligatorisk
militärutbildning av samma slag som
skolungdomen. Den förmilitära träningen
beräknas leda fram till fullständig

utbildning enskilt och i grupp. Sedan
kommer värnplikten vid 19 eller för
manlig ungdom med högre skola vid 18
års ålder och med en första tjänstgöring
i en följd på två—fem år, olika
för olika kategorier.

Före 35 års ålder inkallas de värnpliktiga
till sex—nio repetitionsövningar
på två—tre månader vardera. Mellan
35 och 50 år återkommer sex repetitionsövningar
på vardera en månad.

Förutom i den förmilitära utbildningen
av ungdom tas civilbefolkningen om
hand genom en vittförgrenad organisationsapparat.
Syftet är bland annat att
vidmakthålla och förkovra det som
inlärts under värnpliktstjänstgöringen.
Programmet omspänner hela skalan av
militära arbetsuppgifter — reglementskännedom,
motortjänst, skjutning, signaltjänst,
fallskärmshopp, hemvärnsövningar
o. s. v.

För kvinnor är inte värnplikt fastställd,
men vissa yrkesgrupper kan vid
behov inskrivas och militärutbildas.

Vad vi ser är bilden av det genommilitariserade
samhället och den genommilitariserade
människan. Vad vi
ser är också en enorm krigsmaskin över
vilken några få råder men som samtidigt
vid minsta oförsiktighet kan leda
till självantändning över hela vår värld.

Så invävt som vårt öde här uppe i
en av demokratiens gränsbygder är med
de andra demokratiernas är det naturligt
för oss att då och då fundera över
vilken den djupare grunden kan vara
till motsättningen mellan öst och väst. I
sin sista rysslandsartikel i Svenska Dagbladet
kom Göran Schildt till slutsatsen
att denna motsättning egentligen bottnade
i skilda trossystern.

Vill man använda andra och måhända
mer adekvata termer, skulle man
kunna tala om medvetna eller omedvetna
värderingar av i grund väsensskild
art, om oförenliga mänskliga och
politiska värdeskalor.

Delvis med utgångspunkten i den
gamla ryska despotiens föreställnings -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

värld — denna är ju på nytt modern i
Sovjet — bygger den kommunistiska
värdeskalan på förutsättningen om statens
obegränsade rätt att förfoga över
människan, över hennes arbetsresultat,
hennes liv och hennes person. Denna
rätt kan över huvud taget inte ifrågasättas.
Vad som möjligen alltså kan diskuteras
är, hur stor rörelsefrihet staten
kan finna det med sin fördel förenligt
att bevilja människorna från utgångspunkten
av sin absoluta suveränitet
över individen. Människan skall vara
tjudrad. Sedan kan man överväga tjudrets
lämpliga längd.

Den avgörande frågan från västerländsk
horisont måste vara: är denna
värdering, detta krav på absolut underkastelse
ett spontant uttryck för folkflertalets
uppfattning? Ja, herr talman,
vore den det, då skulle hela den gigantiska
apparaten för medborgarnas tvångsuppfostran
och polisiära övervakning
vara i stort sett överflödig i Sovjetväldet.
Den slav som trivs med att vara
slav behöver man inte låsa in.

Sovjetmänniskan vill nu försäkra oss,
att hon hyser föga bekymmer för omvärlden,
helt enkelt därför att hon är
övertygad om att hela världen så småningom
av sig själv kommer att bli
kommunistisk. Detta är helt enkelt ett
uppsnyggat sätt att formulera en gammal
världsrevolutionär tankegång, att i
jätteskala trosmässigt legitimera den
s. k. proletära diktaturen. Det djupa
misstroende mot »de parlamentariska
formaliteterna» herr Molotov gav uttryck
åt i Berlin är ett sätt att uttrycka
det faktiska krav på absolut makt, som
är inneboende i all modern kommunistisk
ideologi.

När de ryska politikerna talar om
möjligheten för de två systemen att leva
sida vid sida menar de »tills det kommunistiska
systemet är starkt nog för
sitt Machtiibernahme». Så snart kommunismen
med våld erövrar ett land,
påstås detta av sig självt ha blivit kommunistiskt.
Man vränger ut och in på

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

sanningen och förklarar utan något som
helst stöd, att den kommunistiska våldsregimen
är uttryck för folkets s. k. verkliga
vilja. De som står erövringen emot
— även om de är en överväldigande
majoritet — de räknas helt enkelt inte.
De stämplas som reaktionärer och folkfientliga
element, i bästa fall missledda
varelser, som för sin egen skull behöver
omhändertas för kommunistisk omskolning,
ungefär på samma sätt som vi
tar hand om asociala individer för
skyddsuppfostran.

Att trots detta fortfarande icke så få
människor med lämpliga metoder tydligen
kan bringas att godta hela det nätverk
av lögner som omger den kommunistiska
ideologien, det är denna
fruktansvärda erfarenhet som gör det
nödvändigt för oss att gång på gång
tänka igenom vår situation och klargöra
våra egna grundläggande värderingar.

Kärnan i den västerländska livsuppfattningen,
vare sig den bygger på kristen
grund eller på den profana humanismen,
är ju tron på den enskilda människans
ansvar, övertygelsen att hennes
personliga avgörande bör vara drivkraften
i utvecklingen och att hennes
frihet därför inte behöver någon särskild
motivering. Det är begränsningarna
i denna frihet som däremot ständigt
måste omprövas på nytt. Eller med
andra ord: det är människorna själva
som skall göra sina värderingar, det är
inte de maktägande som skall värdera
för människornas räkning. Där kommunismen
talar om massorna, där ser
vi bara människorna.

Denna grundläggande skiljaktighet utsuddas
givetvis inte av det förhållandet,
att även en individualist måste
inse nödvändigheten av en mångfald
olika former av fri samverkan mellan
individerna, och inte heller därav, att
ingen diktatur i världen i längden
skulle kunna bestå, om den inte också
utförde saker och ting som mötte omedelbart
gensvar hos människorna.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Det första villkoret för att skilda trosuppfattningar
skall kunna leva fredligt
vid sidan av varandra måste självfallet
vara, att inte en av dem utgår från nödvändigheten
av att tillintetgöra alla de
andra. Kommunismen godtar inte denna
utgångspunkt. Den godtar inte människor
som hyser den. Därför finns det
inte heller någon möjlighet för västerländska
värderingar att göra sin stämma
hörd i något enda av hela den rad
länder Sovjet med våld lagt under sig.

Det är vissheten härom som samlat
demokratierna till självförsvar, och det
är detta självförsvar ■— både i och utanför
Atlantpakten — som har givit demokratierna
ett andrum. Västerlandet,
Sverige inbegripet, handlar efter den
arbetshypotesen, att detta försvar skall
kunna skydda oss mot nya angrepp
till dess Sovjet ger oss övertygande bevis
på sin villighet att för framtiden
helt och fullt respektera vårt sätt att
leva. Ännu har inga sådana bevis presterats,
och därför vågar vi inte tro på
att någon hållbar avspänning ännu inträtt,
under alla förhållanden icke i
den meningen, att tanken på expansion
eller maktutvidgning genom krig eller
liknande våldsmetoder skjutits i bakgrunden,
för att citera en passus i utrikesministerns
anförande.

Vi måste hålla fast vid principen att
människorna i varje land fritt skall få
bestämma över sig, fritt få välja sin utrikespolitiska
kurs inom ramen för en
internationell rättsordning och skapa
de försvarsförutsättningar detta kräver.
Härom tycks också både regering och
opposition vara ense i Västtyskland.
Den västtyska regeringen har fått sitt
mandat av det västtyska folket. Den
östtyska regeringen har inget annat
mandat än det som dess ryska herrar
har givit den — med stöd av sina
stridsvagnar.

Betydelsen för hela den demokratiska
världen och därmed också för
vårt land av vilken utrikespolitisk väg
ett enat och fritt Tyskland skulle välja

ligger i öppen dag. Med ett svagt rustat
neutralt Tyskland -— den ryska linjen
alltså — hotar Tjeckoslovakiens
öde andra länder ända fram till Atlantkusten,
och Skandinavien skulle
omedelbart ryckas in i farozonen. Vi
måste självfallet utgå från tyskarnas
rätt att bestämma över sig och sitt, men
vi kan inte i vår egen bedömning bortse
från att Tysklands anknytning på det
ena eller andra sättet till det demokratiska
försvarssystemet skulle betyda en
väsentligt ökad trygghet även för de
skandinaviska länderna.

Utrikesministern har ofta framhållit
nödvändigheten för vårt land att föra
en realistisk utrikespolitik. Rimligt tolkad
tror också jag, att denna målsättning
är den för oss riktiga och den för
oss enda möjliga. Sverige är ett litet
land, beläget i en utsatt del av världen,
med begränsade resurser.

Vad realism i utrikespolitiken i praktisk
gärning skall betyda kan naturligtvis
dock alltid diskuteras. Vå» rätt att
ha en egen ståndpunkt har veterligen
ingen förnekat. Men för min del hyser
jag en viss misstänksamhet mot det
slags realism, som i ett betydande antal
fall tycks medföra att vi hamnar i
fel sällskap i internationella sammanhang.

Endast i den mån den alliansfria politik,
varom vi alla är ense, stödes av
ett effektivt försvar är den möjlig att
föra utan risker för vår frihet och fred,
som vi inte kan taga. Fortsatt försvarspolitisk
uppmärksamhet är alltså en
förutsättning för oförändrad utrikespolitisk
kurs. Insikten härom måste
vara ett motiv för allvarliga ansträngningar
ntt nå enighet i försvarsfrågan.
Sådan enighet är i och för sig en utrikespolitisk
tillgång.

Det skulle vara orealistiskt att göra
gällande, att ett försvar starkt nog att
definitivt hejda ett invasionsförsölc från
en stormakt skulle kunna bäras av
svenska folket ensamt. Särskilt i en tid
då nästan dagligen nya, ofantligt kost -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

nadskrävande tekniska vapen med förfärande
effektivitet framkommer, måste
omöjligheten härav stå klar. Dessa nya
stridsmedel flyttar fram den stund då
hjälpen behövs. För att med utsikt till
framgång kunna avvärja ett fientligt
företag mot t. ex. norra Sverige eller
mot västra Skåne måste även vi ha tillgång
till de modernaste stridsmedlen —
atom- och robotvapen. Kan vi göra dem
själva? Har vi personella och ekonomiska
resurser nog att följa med i teknikens
snabba utveckling? Detta är frågor,
som det främst ankommer på regeringen
att bedöma. Som läget nu är
förefaller det åtminstone mig emellertid
ofrånkomligt att vi, för att få fullt
register, måste under överskådlig framtid
lita till de jätteanläggningar ute i
världen, som redan står färdiga.

Även ett starkt svenskt försvar måste
alltså bygga på förutsättningen av bistånd
västerifrån. Att pröva vilken
hjälp vi behöver och vilken vi har möjlighet
att få, är något som ankommer
på experterna. Den utrikespolitiska
uppgiften ligger i att inom ramen för
vår alliansfria utrikespolitik skapa bästa
möjliga förutsättningar för det nödvändiga
biståndet. Vi måste vidmakthålla
och stärka våra naturliga förbindelser
med västmakterna. Alliansfriheten innebär
ingalunda att vi avstått från rätten
att så göra.

Herr talman! Ingen har rätt att tillvita
oss aggressiva avsikter. Den självklara
utgångspunkten för alla våra resonemang
kring dessa ting är, att vad
vi syftar till är att stärka vår försvarskraft.
En svensk aggressivitet mot en
stormakt skulle vara självmord. Vårt
land har under mer än ett sekel visat,
att intet är oss mer främmande än att
hota någons säkerhet. Vi har ett alibi
mot varje misstanke för aggressiva avsikter,
som håller inför varje saklig
granskning. Den, som påstår motsatsen,
gör sig skyldig till en förfalskning, som
ger ett talande vittnesbörd om förfalskarens
egna innersta avsikter.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Med de utgångspunkter, som modern
strategi och modern krigsteknik ger, är
det skandinaviska rummet försvarsmässigt
sett en enhet. Detta är ett förhållande,
som icke förändras genom att
de tre skandinaviska länderna valt olika
utrikespolitiska medel för att hävda sitt
oberoende och sin rätt till fred. Vi har
alltså gemensamma försvarsproblem i
Skandinavien, som måste lösas för att
bästa möjliga utgångspunkter skall skapas
för ett försvar som håller.

Frågan om Trondheimsleden hänger
ur både norsk och svensk synpunkt
samman med vårt behov av en kommunikationsled,
som står öppen även vid
krigsfall. Den utgör ett beredskapsoch
försvarsspörsmål av central betydelse
för både Norge och Sverige, och
vi har ingen som helst anledning att
dölja detta förhållande. Vi vinner inte
på det sättet respekt vare sig i öst eller
väst.

I denna morgons nummer av DN
har två framskjutna norska regeringsrepresentanter
uttalat Norges beredvillighet
att nu träda i förhandlingar med
Sverige om en lösning av denna fråga.
Jag hoppas, herr talman, att denna utsträckta
hand snarast skall tas emot av
vår egen regering, så att förhandlingarna
så fort som möjligt kan komma
till stånd.

Det är, herr talman, ett glädjande
faktum att förståelsen för våra strävanden
har vuxit i den fria världen. Numera
råkar vi sällan ut för allvarliga
missförstånd och nästan aldrig för illvillig
tolkning av våra avsikter. Kraften
i våra försvarsansträngningar har skapat
tilltro till vår utrikespolitik. Denna
situation bör enligt min uppfattning utnyttjas.
Den bör utnyttjas för att öka
vår goodwill i den fria världen, för att
skapa de psykologiska betingelserna för
solidaritet med oss, utan vilken vi inte
kan tänka oss en säker framtid.

Låt oss inte ett ögonblick tro, att vi
skulle kunna påräkna bistånd i ett kritiskt
läge för våra vackra ögons skull.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Att Skandinavien icke faller som en
mogen frukt inför ett ryskt anfall är
också ett västmaktsintresse. De strategiska
huvudlinjer man kan urskilja i
västmaktsförsvarets utbyggnad, räknar
med vår del av världen som ett viktigt
område och som en förutsättning
för ett verksamt motstånd i Västeuropa.
Atomvapen och andra därmed jämförliga
tekniska hjälpmedel i det moderna
storkriget ökar också vår risk att bli
indragna i det storkrig, som vi alla
hoppas hli besparade men vilket vi alla
måste räkna med som en möjlighet.
Samtidigt förbättras emellertid genom
dessa nya vapen utsikterna att prestera
ett bistånd i rätt tid, som ger utdelning
även ur hjälparens egen synpunkt. En
så realistisk bedömning som det är
möjligt att göra med de ofullständiga
uppgifter, som står till buds, ger alltså
intet skäl för någon defaitism. Vi kan
försvara oss och vi vågar räkna med
den fria världens solidaritet.

Herr talman! Trots allt hoppas vi alla
fortfarande på förnuftets seger. Vi vill
alla tro, att ett allt intensivare internationellt
samarbete skall vidga de fria
folkens solidaritet till en världsomspännande
känsla av gemenskap. Vi utgår
alla från en fast förvissning om att det
icke finns några meningsskiljaktigheter
mellan människor och folk, som icke
skulle kunna lösas på fredlig väg.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Hans excellens, herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var några ord i
slutet av herrar Ohlins och Hjalmarsons
anföranden om Trondheimsleden, som
gör att jag tar till orda utan att jag
därmed vill gå in på den rad av intressanta
analyser, som de har gjort i sina
inlägg. Jag kanske beträffande herr
Hjalmarsons inlägg likväl kan få konstatera,
att det i och för sig var ett

mycket intressant och man kan väl också
säga i långa stycken värdefullt inlägg
i en ideologisk debatt omkring samhället
och individen, staten och människan,
friheten och diktaturen. Det
jag beklagar i detta sammanhang är, att
det inte kom i sitt naturliga sammanhang
utan kom här i en utrikespolitisk
debatt, där det, så vitt jag förstår, hade
ganska litet att göra — även om man
i långa stycken kan acceptera de tankegångar
som där framfördes.

Den andra reflexion, som herr Hjalmarsons
anförande ger mig anledning
till, är den, att han kom med en som
jag trodde numera övervunnen klyscha,
då han talar om att vi väl ofta hamnar
på fel sida, i fel sällskap. Herr Hjalmarson
tog tillbaka den anklagelsen omedelbart
genom att poängtera, vilket är
riktigare och mera i överensstämmelse
med verkligheten, att Sveriges utrikespolitik
har handlagts på ett sådant sätt,
att den i alla länder tillvunnit sig en
dag för dag växande respekt. Den respekten,
herr Hjalmarson, har icke vunnits
genom att vi i varje stund har fallit
undan för vad som kanske tett sig
som den mest popularitetsinbringande
utan genom den svenska regeringens förmåga
att här tolka, som jag tror, en överväldigande
majoritets av svenska folket
utrikespolitiska uppfattning. Det har
skett i den andan, att vi i varje situation
skall bevara vår rörelsefrihet. Att
vi hävdar våra synpunkter med den utgångspunkten
har vi väl visat både i
Förenta Nationerna och på annat sätt.
Det är detta, herr Hjalmarson, jämte
vårt relativt starka försvar, som undan
för undan har skapat oss den respekt,
som även herr Hjalmarson nu gladde
sig åt. Jag trodde att vi hade kommit
bort från den teorien, att vi så ofta
skulle hamna i fel sällskap.

.lag nöjer mig med dessa två randanmärkningar
till diskussionen och vill
sedan ta upp trondheimsproblemet till
i varje fall en kort deklaration.

Herr Hagberg i Stockholm såg i för -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

söket att öppna bättre förbindelser över
Trondheim en krigsförberedelse. Nej,
herr Hagberg. Det är lika litet en förberedelse
till krig eller en förberedelse
till att, som han uttryckte det, göra Sverige
till ett uppmarschområde som vår
oljelagring är. Skulle det verkligen vara
så, att herr Hagberg betraktar anslagen
till oljelagringscisterner i västra Sverige
som tecken på krigiska avsikter för vårt
lands vidkommande? Vi är fullt medvetna
om att Trondheimsleden inte kommer
att spela någon så märkvärdig roll.
Det kan hända att diskussionen har
blåst upp den. Vad vi kan få in den vägen
är, som var och en som sett på
tingen förstår, en relativt liten kvantitet,
men vi har sett saken så, att när
vi lägger ner så betydande kostnader på
att lagra olja, vore det lättsinnigt, om
vi inte också prövade vilka möjligheter
det finns att få in olja under en
avspärrningsperiod.

Herr Hagberg förklarade att vi genom
att intressera oss för denna sak höll på
att välja fiender. Sverige väljer inga fiender.
Vi är, som herr Hjalmarson med
all rätt slog fast, genom hela vår politik
under de senaste hundra åren befriade
från misstanken om aggressiva
avsikter. Den som vill leva i fred med
oss kommer också att få göra det.

Det var emellertid en skrämmande
synpunkt, som kom fram i en bisats i
herr Hagbergs anförande. Han framhöll,
att vi framför allt inte skulle välja en
fiende, som var stark. Skulle det vara
bättre, herr Hagberg, om vi valde ut en
fiende som var svag? Det är samma,
enligt min mening förfärliga tankegång,
som herr Hagberg lade i dagen 1939,
när han förklarade att det gällde för
Sverige att skapa ett gott förhållande
till de båda då icke krigförande östersjömakterna
Ryssland och Tyskland.
Denna böjelse för att i varje situation
alltid fråga sig, var man skall få den
starkaste vännen och var man skall få
den svagaste fienden, avslöjar en de!
om herr Hagbergs mentalitet. Sverige

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

väljer inget land till fiende. Sverige
har visat genom sin politik, att vi vill
främja vår egen och naturligtvis också
Europas fred.

Jag vill åter slå fast, att vårt intresse
för Trondheimsleden är ett intresse för
vår beredskap av samma typ som vårt
intresse att lagra varor. Det är ingenting
därutöver. Det är ingenting, som
kan behöva framkalla anklagelser för
aggressiva avsikter.

Det framhölls redan i remissdebatten
av några av regeringens ledamöter, att
den svenska regeringen har ett starkt
intresse av att undersöka möjligheterna
att ordna transportleder västerut i händelse
av avspärrning. Det är naturligt
att regeringen genom olika undersökningar
och utredningar har sökt klarlägga
de problem, som här möter. När
nu dessa undersökningar närmar sig sin
avslutning, kommer vi till det stadium,
då förhandlingar bör upptagas med den
norska regeringen. Vi har för avsikt att
inom den närmaste tiden föreslå den
norska regeringen förhandlingar om
alla de frågor, som aktualiseras i detta
sammanhang.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill börja med att
till statsministern uttala min tillfredsställelse
över hans sista ord, där han
framhöll att meningen nu är att vi äntligen
skall komma till handling, när det
gäller att söka lösa problemet att
trygga våra förbindelser via Trondheimsleden.

Statsministern kritiserade mitt yttrande,
att vi i vår utrikespolitik understundom
tycks hamna i fel sällskap, och
han strök under att vi måste sträva efter
att i varje situation bevara vår rörelsefrihet.
Ja, herr talman, ingen kan vara
mera angelägen än jag att stryka under,
att vår alliansfria politik just innefattar
detta, men det är ganska klart att
rörelsefriheten får inte vara något självändamål.
Om vi t. ex. i sak hade den

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

uppfattningen, att Kina var angripare i
Korea, var det en fullkomligt meningslös
självständighetsdemonstration att
inte i denna speciella fråga rösta tillsammans
med demokratierna. Inte har
det, herr talman, varit den sortens politik,
som har bidragit till att stärka Sveriges
anseende ute i världen!

Statsministern menade, att mitt uttalande
var ett uttryck för en förfärligt
gammalmodig inställning i utrikespolitiken.
Ja, herr talman, kanske är det
gammalmodigt att tro, att det även i utrikespolitiken
kan ha sin betydelse att
överväga, i vilket sällskap man hamnar,
men jag får väl då konstatera, att även
socialdemokraterna då och då har ett
litet återfall i gammalmodighet. Eller
hur har det varit med Franco-Spanien,
herr statsminister?

Så några ord om vårt sätt att diskutera
utrikespolitik. Jag tror för min del,
att som hela situationen nu är ute i
världen så måste vi även i en utrikespolitisk
debatt ibland komma in på de
ideologiska problemen. Man kan ju inte
bortse ifrån vad det är som är grunden
till de stora internationella motsättningarna.
För min del ser jag utrikesdebattens
främsta uppgift vara att
tjäna som bakgrund och inledning till
behandlingen av fjärde huvudtiteln. Våra
egna försvarsansträngningar jämte
den fria världens liknande ansträngningar
utgör ju själva förutsättningen
för Sverige att föra den alliansfria utrikespolitiken
som ett medel till säkerhet
och fred för vårt land.

Det har ibland påståtts att enigheten
i väsentliga ting mellan de demokratiska
partierna i riksdagen skulle liksom
göra en utrikespolitisk debatt onödig.
Jag tror att detta är en felsyn, och
att det i stället är angeläget att vi bär
i riksdagen på ett konkret sätt söker
redovisa vår syn på problemen. Utrikesministern
förklarade nyligen, att det
enda vi skulle behöva vore, om jag nu
inte. missminner mig, en rutinmässig
debatt då och då för att kunna re -

sonera om regeringens åtgärder och
ståndpunkter. Jag tror inte, herr talman,
att det är den sortens debatt vi
i första hand behöver. Det är en debatt
av experter för experter om expertproblem.
Tänk, herr talman, om man
kommit till Hjalmar Branting eller
Ernst Trygger eller Arvid Lindman och
sagt, att riksdagens utrikespolitiska
överläggningar borde förvandlas till rutindebatter,
vad tror herr talmannen
att man då skulle ha fått till svar? Ja,
det kan vi nog gissa oss till allesammans.
Det svenska språket är i vissa
sammanhang så förfärligt uttrycksfullt,
att man inte alltid kan citera det ens
i denna kammare. Men detta är självfallet
en väsentlig fråga, eftersom den
berör även frågan om riksdagens ställning
i den utrikespolitiska opinionsbildningen.
För min del vill jag att riksdagen
skall vara ett forum för en levande
debatt kring de utrikespolitiska
problem, som också av människorna
själva uppfattas som väsentliga. Ty
eljest är det ju ändå, herr talman, risk
för att riksdagen kommer att sjunka
ner till något slags — förlåt uttrycket
— trätuggningsmaskin, som får försöka
leva på de med förlov sagt ganska torra
spånor, som serveras från kungl. utrikesdepartementet.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att det vore
bättre att herr statsministern när han
polemiserar mot mig polemiserade mot
vad jag sagt. Jag har nämligen inte uttalat
mig så, att åtgärder från den svenska
regeringens sida för att öppna
Trondheimsleden skulle vara förberedelse
för krig, ty jag utgick då från att
regeringen skulle vara motståndare till
hela projektet. Men vad jag tryckt på är,
att bland just de krafter, som i verkligheten
skaffat sig mycket stort inflytande
över den norska utrikespolitiken, är
man ivrig att få till stånd denna historia.
Jag har för min del erinrat om de

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

historiska erfarenheterna. Vet nu den
svenska regeringen så mycket, att den
kan utgå ifrån att vi inte kan få ett nytt
1940 i Skandinavien? Jag tycker därför
att det är oklokt att från svensk sida
öppna en led, som ingått i sådana strategiska
sammanhang.

Eftersom nu herr statsministern gjorde
ett uttalande om den ekonomiska betydelse
detta företag skulle kunna få
skulle jag vilja ställa frågan: Om det
nu endast kan få en sådan ringa ekonomisk
betydelse som han här antydde,
är det då anledning att, innan man tagit
till vara den kapacitet som nuvarande
led har —• vilket man inte alls tillnärmelsevis
gjort •— utvigda denna led?
Hans uttalande förutsätter, att ledens
ekonomiska betydelse inte kan bli av
den storleksordningen, att den vore motiverad.

Jag frågade tidigare herr Ohlin hur
mycket han skulle vilja avstå av handeln
över Göteborg och över våra norrländska
hamnar för att befrämja ett sådant
projekt. Han avstod från att besvara
frågan, ty om han gått in på den
kanske han funnit, att hela talet om ekonomiska
och kommersiella syften vilar
på ett bräckligt underlag. Jag skulle
emellertid vilja ställa följande fråga
till herr statsministern: Hur stor del
av den svenska utrikeshandeln vill han
nu och framöver i fredstid dirigera denna
väg för att främja ett sådant projekt?
Jag tror att ett besked i den frågan
skulle vara mycket nyttigt.

Medan jag har ordet vill jag erinra
om att det sammanhang, i vilket jag en
gång i tiden ställde frågan om Sverige
skulle inta samma hållning till den andra
stormakten, Sovjetunionen, i Östersjön
som till Tyskland, avsåg en nu för
längesen förfluten tid. Vad som då skedde
spelar i detta sammanhang ingen roll.
Men vill herr stasministern se tillbaka
på lärorika tillfällen kan jag erinra om
ålandsfrågan. Vi på vårt håll var tämligen
ensamma om att gå emot regeringens
linje i den frågan, men alla er -

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

farenheter visade, att det var vi som
företrädde den realistiska synen på densamma.
Jag tror att det finns anledning
att jämföra den frågan med trondheimsprojektet.

När jag nu ändå har ordet kan jag
säga om herr Hjalmarsons anförande,
att det verkade som om han skrivit av
Göbbels tal från nurnbergdagarna, när
han försökte karakterisera Sovjetunionens
politik och dess strävanden. Herr
statsministern fann att det var mycket
värdefulla synpunkter däri. Jag skulle
vilja anlägga den synpunkten på frågan
om upprustningen: År det antagligt
att ett land skulle ha höjt produktionen
med 70 procent jämfört med
1940 och igångsatt de väldiga storbyggen
som genomföres i Sovjetunionen,
om det vore så att man vore engagerad
i militära förberedelser såsom herr
Hjalmarson menar? Jag tror att det är
ganska oantagligt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga det mellanspel, som föranletts
av min deklaration i trondheimsfallet.

Herr Hjalmarson erinrade, när han
ville illustrera risken för oss att komma
i dåligt sällskap, om den här i
kammaren många gånger diskuterade
frågan om vår röstning i koreafrågan,
huruvida Kina skulle utpekas som angripare
eller ej. Ja, vi har många gånger
redovisat skälen till vårt ställningstagande
i den frågan, och jag skall inte
trötta med att upprepa dem. Jag vill
emellertid ställa den frågan till herr
Hjalmarson: Var det så galet att det
fanns europeiska stater, som i denna
rent asiatiska fråga intog samma position
och därmed kom i samma sällskap
som praktiskt taget samtliga asiatiska
stater? Var detta ett misstag? Det tilllåter
jag mig att betvivla. I övrigt skall
jag som sagt inte upprepa den långa
rad av argument för den svenska rege -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

ringens hållning i den frågan, som vi
framfört många gånger förut.

Herr Hjalmarson manade vidare fram
minnet av våra stora föregångare för
att framhålla betydelsen av att vi i denna
kammare får diskutera även de utrikespolitiska
problemen fritt och öppet.
Ja, herr Hjalmarson, ingen vill väl
bestrida den saken. Det behövs ingen
Branting, Trygger eller Lindman för
att vaka över det. Vad utrikesministern
sade j Publicistklubben var bara, att
det var meningslöst att hänge sig åt
spekulationer om hur man skall bandia
i hypotetiska fall, och att det framför
allt för en regering är oklokt att säga,
att om den eller den situationen inträffar,
så blir det eller det resultatet av
regeringens bedömning av läget. Utrikesministern
bar sagt, att sådana spekulativa
debatter enligt lians mening inte
fyller någon nämnvärd uppgift. Men att
vi i övrigt skall ha denna kammare
som centrum för den politiska debatlen,
är väl ändå något ganska naturligt.

Till herr Hagberg i Stockholm vill
jag säga, att jag inte bar förklarat att
Trondheimsleden är betydelselös eller
av intet värde, utan jag bar sagt att den
är av begränsat värde, och att det i
den publika opinionen finns en tendens
att blåsa upp denna sak till för stora
dimensioner. Men naturligtvis bar leden
ett värde — på samma sätt som en
cisternanläggning av relativt stor betydenhet
— och den fyller enligt min
mening samma funktioner. Men nog är
herr Hagberg ändå oerhört svår att förstå
sig på — om det nu kan bero på att
han inte riktigt bar översatt det hela, så
att det blir begripligt, eller vad det kan
vara. Å ena sidan säger lian, att vi
genom bär diskuterade aktion är på väg
att välja en fiende, och att vi då inte
skall välja den stormakt, som ligger oss
närmast. Det var obestridligt att herr
Hagberg sade så. Men sedan sade lierr
Hagberg att han menat, att gamla erfarenheter
visar att det finns risk för att
Trondheim skulle kunna bli en inva -

sionsbamn för krafter västerifrån, och
att vi sålunda skulle kunna bli utsatta
för överfall från det hållet. Jag föreslår
att herr Hagberg i Stockholm diskuterar
färdigt med sig själv, innan han deltar
i nästa utrikespolitiska debatt.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte fördjupa
mig i diskussionen om röstningen i
koreafrågan. Statsministern vet lika bra
som jag, att det finns flera andra, liknande
exempel, som vi i sådana sammanhang
brukar anföra.

Vad är nu i detta fall det viktigaste
i sak? Jo, det är helt enkelt, att om
man i en viss fråga har eu uppfattning,
som sakligt är gemensam med de andra
demokratiernas, så finns det inte någon
anledning att av taktiska eller andra
skäl vid förekommande omröstning inte
ge uttryck för detta genom att rösta på
samma sätt som de andra demokratierna.
Statsministern får ursäkta mig men
den uppfattningen tänker jag vidhålla.
Jag tror också det blir mycket svårt för
statsministern att övertyga någon om
att den av honom i dessa frågor apostroferade
politiken skulle ha kunnat bidraga
till att stärka respekten i världen
för Sveriges ställning.

Sedan vill jag säga några ord till herr
Hagberg i Stockholm. Jag ber att få
fästa herr Hagbergs uppmärksamhet på
ntt jag bar återgett officiella siffror ur
den ryska statsbudgeten belysande rustningsutgifterna.
Det var det ena. Vidare
försökte jag återge innebörden av i den
sovjetryska lagstiftningen intagna nu
gällande bestämmelser om barnens, skolungdomens
och hela folkets militära utbildning
och fostran. Vill herr Hagberg
påstå, att allt detta bara är ett borgerligt
påhitt? Om herr Hagberg inte menar
det, vilken bild får herr Hagberg
då av det samhälle, i vilket alla dessa
bestämmelser tillämpas ?

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! På tal om officiella
siffror så nämnde herr Hjalmarson, att
det fanns tre miljoner ryssar under
vapen. Men detta är ju två årsklassei,
och eftersom två årsklasser är ungefär
tre miljoner så kan jag inte förstå, att
den uppgiften bevisar vad herr Hjalmarson
ville bevisa. Han sade vidare
något om att de Tyska skolpojkarna får
lära sig skjuta. Ja, får de inte göra det
i vårt land? Till och med kvinnorna här
i landet får ju en viss undervisning när
det gäller civilförsvar. Vad är det för
skillnad därvidlag? Det är en ganska
underligt uppbyggd argumentation, synes
det mig.

Beträffande statsministerns anförande
vill jag framhålla, att jag uttalade raka
motsatsen till vad han försökte göra
gällande. Jag sade nämligen att den
svenska politiken måste vara betjänt av
att skaffa Sverige så många vänner som
möjligt och helst inga fiender alls.

Däremot polemiserade jag mot högerns
och folkpartiets ståndpunkt och
sade, att det är ett »de tappres vanvett»
att i förväg försöka välja fiende och
därtill en mycket stark fiende i vårt
nära grannskap. Jag kan inte förstå att
det finns någon annan slutsats att dra
av statsministerns iver att polemisera
mot denna ståndpunkt än den, att han
menar, att man bör helst välja som fiende
en så stark motståndare som möjligt.
Detta är, menas det, en smakfråga.
Men jag tycker i varje fall att den inställningen
vittnar om dåligt omdöme.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag föredrar, herr Hagberg,
att försöka föra en utrikespolitik,
som företräder Sveriges intressen, och
det är väl det som är svårt för somliga
att förstå.

Vad herr Hjalmarson beträffar vill
jag, för att undvika att minsta spår av
missförstånd uppkommer, inte låta det

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

kvarstå oemotsagt, att herr Hjalmarson
velat göra gällande, att vi i vissa frågor
av taktiska skäl, för att inte komma på
västmaktssidan, skulle ha röstat mot
vår övertygelse. Det måste vara absolut
klargjort, att den svenska regeringen i
varje situation följt sin övertygelse i
sakfrågorna.

Jag antar att herr Hjalmarson vid närmare
eftersinnande inte kommer att finna
sitt uttalande nyss så särskilt klokt,
men för att det inte skall finnas skuggan
av en chans till missförstånd har
jag velat göra denna randanmärkning.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man konstaterar, att utrikespolitiken
inte längre våller några större meningsmotsättningar
mellan de större politiska
partierna i vårt land. Vi har ifrån
bondeförbundets sida hela tiden understrukit
nödvändigheten av att vårt land
i utrikespolitiskt avseende söker följa
den neutralitetens linje, som varit en
starkt bidragande orsak till att vi lyckats
undgå att bli indragna i de världskrig,
som slagit sönder andra länder
och åstadkommit så mycket lidande för
folken.

Detta betyder inte detsamma som någon
sinnelagets neutralitet. Vårt land
är en demokrati och det är självklart att
vi på det kraftigaste måste reagera mot
de våldsregimer, som härskar i en del
länder. Men vi kan inte inträda i några
stormaktsallianser. Med det läge som vi
har på gränslinjen mellan öst och väst
gagnar vi bäst vår frihet och vår fred

_ och för övrigt också hela världens

fred — genom en alliansfri utrikespolitik.
Detta är enligt min uppfattning
förutsättningen för att vi i Förenta Nationerna,
Europarådet och andra internationella
organ skall kunna göra en
värdefull insats till främjande av freden
och samförståndet i världen.

Den alliansfria utrikespolitiken var
en självklar målsättning för det regeringssamarbete,
som socialdemokrater -

Nr 8.

Onsdagen den 3

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

na och vårt parti inledde hösten 1951.
Våra partier hade samma uppfattning
om det nödvändiga i en sådan politik.
Från annat håll har ofta en hård kritik
drivits mot denna utrikespolitik. Sålunda
har Dagens Nyheter från folkpartiets
sida varit förespråkare för vårt
lands anslutning till Atlantpakten, och
även här i riksdagen fanns det de, som
talade för sådana utvikningar från alliansfriheten,
som enligt min uppfattning
nog hade åtskilligt av äventyr i
sig och samtidigt måste sägas ha inneburit
allvarliga faromoment. Högerledaren
herr Hjalmarson företog, som man
minns, en liten extratur till Bornholm
under utrikesdebatten här i riksdagen i
mars 1952. Men såvitt jag kunnat förstå
har sådana exkursioner slutat nu. Det
tycks nu råda god enighet om vår utrikespolitiska
linje, vilken man har anledning
hälsa med tillfredsställelse. Härvid
undantar jag naturligtvis kommunisterna.
De ser knappast urikespolitiken
ur svenska demokratiska synpunkter.
Vi har senast i dag fått höra herr
Hagberg i Stockholm göra långa utläggningar
om det som kommunisterna kallar
för utrikespolitik -— men det är väl
mera husbondens röst i Moskva vi fått
höra.

Utrikesministern har här konstaterat,
att under det senaste året en avspänning
kommit till stånd i den internationella
spänningen och i det kalla
krig soin härskat i världen. Jag tror att
man har anledning till en sådan bedömning.
Den stora händelsen på det utrikespolitiska
fältet under den senaste
tiden har varit Berlinkonferensen mellan
de fyra stormakterna, som väl kan
vara ett uttryck för en vilja till viss avspänning.
Ville man nyktert bedöma saken
kunde man knappast vänta annat
än att resultatet av denna konferens
skulle bli magert, och det blev i själva
verket knappast något resultat alls. Man
måste konstatera, att den internationella
lurpassningen fortsätter. Men trots
detta kan man nog hoppas att Berlin -

murs 1954.

konferensen snarare skall öppna vägen
till fortsatt avspänning än till en skärpning
av läget. Den skall följas av en
ny konferens; konferenser är ju den
möjlighet som finns för en utveckling
i avspänningens tecken.

Det har i olika sammanhang och även
bär i dag talats om de nya signalerna
från Sovjetunionen, oroshörnet i världen.
Alldeles tyligt är, att den kommunistiska
regimen i Sovjet ändrat taktik,
och tydligt är också att denna förändring
i stor utsträckning har ett visst
samband med att Stalin fallit ifrån och
efterträtts av Malenkov. Vad den nya
sovjetpolitiken i grund och botten innebär
vet man dock inte mycket om. De
vänskapliga gester, som den nya regimen
visat, kan ha sin förklaring i att
den nye makthavaren behöver popularitet
för att kunna befästa sin maktställning.
De inre strider, som slutade
med Berias fall, kan tala därför.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att de nya sovjetsignalerna inte bara
gäller utrikespolitiken utan också den
ryska samhällspolitiken. Bland annat
söker man höja levnadsstandarden genom
att effektivisera jordbruket. Man
bär sett upgifter om att bönderna skulle
få vissa privilegier liksom att andra
grupper av folket skulle få större frihet.
Sådant kan ha sin förklaring i inre
svårigheter i Sovjet och skulle alltså
kunna vara ett uttryck för regimens
svaghet. Malenkovs regim förefaller att
vara en liten aning mer liberal än Stalins.
Man kan konstatera detta utan att
därför våga dra några slutsatser därom.

Att vägen till avspänning är lång visade
inte minst den misslyckade Berlinkonferensen.
Av utrikesministerns
redogörelse har framgått, att västmakterna
gjorde en del eftergifter för att
försöka få en överenskommelse till
stånd. Man kan fråga sig om motparten
verkligen önskar en avspänning. Man
kan knappast tro det. Jag tycker det
är ganska tydligt, att Sovjet inte vill
gå med på att ge Tyskland verklig fri -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

het och demokrati. Den sovjetryske utrieksministern
gav ju uttryck åt sitt
misstroende mot det parlamentariska
systemet. Det synes också framgå, att
Sovjet räknade med att dirigera valet
i Östtyskland. Det ryska förslaget till
vallag synes mig vara en direkt kopia
av det system, som tillämpas i Sovjet
och andra kommunistdiktaturer, och
det skulle inte ha lämnat någon möjlighet
för fria demokratiska val. Man
måste beklaga, att Sovjet intog denna
hållning. Som jag ser saken måste det
vara en livsfråga för Tyskland att snarast
möjligt få tillfälle att utvecklas i
frihet. I längden kan det inte gå att
hålla Tyskland borta från inflytande
och knappast heller att hålla Tyskland
delat i två hälfter.

Man kan nog våga konstatera, att
stormakterna vid Berlinkonferensen
alltför litet beaktade de tyska intressena
och i för hög grad såg frågan ur
sina egna intressen. Men samtidigt bör
det understrykas, att västmaktsrepresentanterna
gjorde aktningsvärda försök
att få till stånd en överenskommelse.
Det verkar till och med som om de i
vissa avseenden var litet väl undfallande.
Man kan tycka att det varit på
sin plats att vid detta tillfälle också ta
upp satellitstaternas problem till debatt.
Det är ur demokratisk synpunkt
nödvändigt att satellitstaterna återfår
sitt oberoende och att folken själva får
bestämma över sina angelägenheter.

I den österrikiska frågan gjordes,
som utrikesministern klarlagt, till en
början vissa framsteg. Men Sovjets utrikesminister
satte sig till sist på tvären
och ville inte gå med på att dra
bort de ryska ockupationstrupperna från
Österrike. Jag tycker verkligen det är
beklagligt, att inte en överenskommelse
kunde uppnås på denna punkt. Det är
ju möjligt, att Sovjets omedgörlighet berodde
på att det enligt fredsfördragen
med Ungern och Rumänien måste utrymma
också dessa båda länder, om
ockupationstrupperna flyttas bort från

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Österrike. Mig synes det självklart att
Sovjet bör utrymma alla tre länderna.
Detta problem visar emellertid, att satellitstaternas
framtid sammanhänger
med de spörsmål, som Berlinkonferensen
hade att diskutera.

Det egentliga resultatet av Berlinkonferensen
blev ju att de fyra utrikesministrarna
kom överens om att hålla
en ny konferens i Geneve i april, denna
gång om Korea. Kanske finns det bättre
förutsättningar för att man skall kunna
nå fram till en lösning av denna fråga,
sedan striderna i Korea nu upphört.
Man vill hoppas det, men man måste
samtidigt erkänna att tvivel inställer
sig om resultatet.

Vad Europarådets arbete beträffar
tycker jag det är särskild anledning att
uppmärksamma förslaget om en kollektiv
konvention för fredlig lösning av
tvister. Från visst håll har gjorts gällande,
att detta är ett radikalt förslag
— men jag vill nog säga, att skall man
kunna vinna några framsteg på hithörande
område, så måste man vara radikal.
Jag vill alltså ge uttryck åt förhoppningen,
att man här skall kunna
uppnå ett positivt resultat. Däremot kan
vi nog inte vara så glada åt strävandena
att omgestalta Europarådet till en federation
med överinternationella inslag.
En sådan utveckling överensstämmer
inte med våra intressen. Man kan,
såsom skett från regeringens sida, hänvisa
till de nordiska staternas intima
samarbete som ett föredöme för Europarådet.
Yi har i våra nordiska länder
inte någon överensstämmande försvarspolitisk
orientering, men detta har
inte hindrat att det nordiska samarbetet
byggts ut på andra fält. Genom det nordiska
rådet har vi fått till stånd ett
betydelsefullt samarbete mellan våra
länder. Finland deltar tyvärr ännu inte
i rådets arbete men är dock i stor utsträckning
med i det skandinaviska
samarbetet. Det är att beklaga, att Finland
inte har kunnat knytas närmare

4 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

till sina nordiska grannländer genom
att gå med i det nordiska rådet.

Jag vet inte om jag som lekman har
möjlighet att bedöma situationen, men
annars skulle jag med viss optimism
vilja säga, att läget för Finland har
ljusnat. Vi har i alla fall ett betydelsefullt
samarbete mellan de nordiska länderna
i både ekonomiska och andra
frågor. Det nordiska samarbetet borde
alltså enligt min uppfattning kunna
tjäna som föredöme för Europarådets
verksamhet. Jag menar, att den europeiska
försvarsorganisationen inte får
hindra det samarbete, som på övriga
områden bör komma till stånd.

En viss avspänning har kunnat konstateras
i världsläget, men alltjämt råder
det kalla kriget. Världen är uppdelad
i två halvor, en östlig och en
västlig. Det är i själva verket två väsensskilda
världar med olika samhällssystem
och olika ideologier. De nya signalerna
från Sovjet betyder med all säkerhet
inte, att kommunism uppgett sina
planer på att erövra världen. Men kanske
har de styrande i Sovjet kommit
fram till en annan uppfattning av den
värld, som de kallar den kapitalistiska.
Ledande sovjetryska statsmän har numera
förklarat sig tro, att kommunismens
system och västerlandets system
kan existera vid sidan av varandra. Får
detta tolkas som en sinnesändring är
mycket vunnet därmed.

Såvitt jag förstår är förhållandena i
världen sådana, att öst och väst måste
leva vid sidan av varandra. Vi kan beklaga,
att stora delar av mänskligheten
får uthärda den diktatur, som en kommunistisk
regim innebär. Men den enda
möjligheten till frihet för dessa folk är
att demokratierna ökar sin upplysningsverksamhet.
Folken vill ha frihet, och
det är att hoppas att de skall kunna
skaffa sig sådana kunskaper, och de
vinner sin frihet. Allt som demokratierna
kan göra för att hjälpa de förtryckta
folken i deras kamp för friheten
måste göras. Vi kan måhända inte göra

så mycket mer än att hålla konferenser,
men detta kan dock vara en början
till samförstånd mellan länderna
och frihet för alla folk.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Eftersom andra kammaren
beretts tillfälle till en utrikespolitisk
debatt i samband med behandlingen
av tredje huvudtiteln, ber jag att få
säga några få ord.

Av den redogörelse som hans excellens
utrikesministern lämnat för en del
viktigare utrikespolitiska frågor framgår,
att en viss avspänning i det internationella
läget ägt rum under det senaste
året. Förhållandet konstaterades
för övrigt redan i årets trontal. Uttrycken
för denna avspänning eller —
om man så vill — tendens till avspänning
markeras kanske främst genom utvecklingen
av koreafrågan och genom
den nyligen avslutade berlinkonferensen.
Frågan är nu hur fortsättningen
kommer att gestalta sig. Alla önskar vi,
att de fredssträvande krafterna ute i
världen skall förstärkas och avspänningen
därigenom få en än starkare
markering. Jag tar i det sammanhanget
fasta på utrikesministerns ord att avspänningen
bl. a. innebär, att tanken
på en expansion från den kommunistiska
världens sida genom krig eller liknande
våldsmetoder skjutits i bakgrunden.

Tillfredsställelsen över den inträdda
förbättringen i det allmänna läget skulle
dock ha varit betydligt större, om berlinkonferensen
kunnat uppvisa bättre
resultat än de som uppnåddes. Utan att
gå in på de invecklade problem, som
där behandlades, vågar jag väl ändå
påstå, att Sovjetunionen visat ganska
litet av en vilja att gå den andra sidan
till mötes. Särskilt hade man ju hoppats,
att den österrikiska frågan nu
äntligen skulle ha kunnat lösas. Öster -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

rike själv liksom västmakterna gjorde
avsevärda medgivanden men möttes
inte av något tillmötesgående från den
ryska sidan. Denna — om uttrycket tilllåtes
— snåla inställning är inte bara
en hårdhet mot Österrike, utan den skadar
också Sovjetunionen själv genom
att ge intrycket att den ryska s. k. fredsoffensiven
redan kommit av sig. Eftersom
den nya sovjetryska regimen tydligen
önskar framstå som angelägen om
ett bättre politiskt klimat i världen, borde
den också ha ett visst intresse av att
kunna visa på verkliga förhandlingsresultat
i några viktigare frågor. Tyvärr
kom berlinkonferensen inte att uppvisa
några sådana, och reaktionen lär val
inte komma att låta vänta på sig.

För Sveriges del har den utrikespolitiska
fronten präglats av stiltje såväl under
1953 som hittills under innevarande
år. Man kan därför ifrågasätta om riksdagens
ledamöter i allmänhet känner
något behov av en debatt om utrikespolitiken
i nuläget. Beträffande Sveriges
utrikespolitiska kurs är att säga, att den
ligger fast och att den också under
årens lopp alltmer godtagits och erkänts
såsom en följdriktig fortsättning
av en nu 140-årig neutralitetspolitik. Genom
de väldiga summor, som vi offrar
på vårt försvar, visa vi också, att vi
är medvetna om att även det fredligaste
folk måste, sådan världen nu ter
sig, skaffa sig respekt genom ett effektivt
försvarsväsen. Givet är dock att
våra försvarskostnader — och här anknyter
jag till mitt yttrande i årets remissdebatt
— alltid måste avpassas med
hänsyn till våra ekonomiska resurser
och angelägna krav i övrigt på budgeten.

På ett och annat håll har man velat
anse, att en strikt neutralitet med nödvändighet
måste sakna positiva inslag
och bidrag. Så behöver dock inte vara
fallet, och för Sveriges del har det inte
heller varit så. Vårt medlemskap i Förenta
Nationerna, i Europarådet och nu
senast i Nordiska rådet är ju konkreta

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

uttryck för vår strävan till ett aktivt
deltagande i det mellanfolkliga samarbetet.
Ett ytterligare exempel härpå
utgör Sveriges deltagande i repatrierings-
och övervakningskommissionen i
Korea. På samtliga dessa områden har
Sverige möjligheten till positiva insatser
samtidigt som det utan varje tanke
på kompromiss vidhåller det utrikespolitisa
kravet om alliansfrihet och neutralitet.

Ett genomgående drag i dagens utrikespolitiska
debatt har väl, så långt debatten
hittills förts, varit enigheten omkring
vår neutralitetspolitik. Jag får
kanske undantaga herr Hagberg i Stockholm,
men han använder sig ju inte heller
av den svenska våglängden för sina
uttalanden och deklarationer. Men —
bortsett från herr Hagberg — har enigheten
om den utrikespolitiska kursen
varit allmän. Intrycket härav lär väl
också komma att kvarligga som debattens
facit. På så sätt har även dagens
debatt kommit att fylla en icke oväsentlig
uppgift.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! I ett utrikespolitiskt
läge, där i denna församling de aktuella
meningsskiljaktigheterna inskränker sig
till delfrågor och nyanser, kan man
känna ett visst behov att tänka efter,
om vårt lands reella internationella insats
verkligen står i överensstämmelse
med de principiella deklarationer om
en världsomspännande solidaritet, som
vårt lands officiella talesmän ofta gör.

Låt mig påminna om att Sveriges
statsminister den 1 maj 1952 — alltså
på en internationell högtidsdag — yttrade:
»Vi har ett direkt intresse av
att stödja alla krafter som strävar efter
att avlägsna konfliktanledningar, som
kan leda till krig. Det är därför vi helhjärtat
deltar i FN, och det är därför
vi anser stödet till de underutvecklade
länderna som en livsviktig fråga.»

När jag i fortsättningen anknyter till
slutorden i detta yttrande — att stödet

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

till de underutvecklade länderna är en
för oss livsviktig fråga — sker det med
herr talmannens tillstånd även med utgångspunkt
i en motion som berörs i
statsutskottets utlåtande nr 3, punkt 9,
och som jag tillsammans med herrar
Dahlén och Wedén har avgivit till förmån
för en ökning av bidraget till internationell
hjälpverksamhet från 6 till
6,5 miljoner kronor, varvid den i motionen
begärda halva miljonen skulle
höja det svenska bidraget till FN:s tekniska
bistånd till underutvecklade länder
från 2,5 till 3 miljoner kronor.

Statsutskottet har tydligen haft vissa
sympatier för en justering uppåt av den
ifrågavarande summan. Jag citerar:
»Det är enligt utskottets mening angeläget,
att Sverige härvidlag lämnar största
möjliga hjälp och bistånd.---

Utskottet--— finner hjälpverksam heten

till underutvecklade länder vara
av mycket stor betydelse.» Nu skall
man givetvis inte tvista om huruvida
»en livsviktig fråga» är värd 2,5 eller
3 miljoner kronor eller om »största möjliga
hjälp och bistånd» är lika med 6
eller 6,5 miljoner kronor.

Med något större utsikt att komma
till ett praktiskt resultat kan man möjligen
diskutera huruvida de medel, som
hittills har anslagits för detta ändamål
och av vilka betydande reservationer
har skett, verkligen har utnyttjats på
bästa sätt. Skulle så inte vara fallet bör
enligt min mening en extra ansträngning
göras. Huvudsaken för mig och
mina medmotionärer är nämligen att
Sverige verkligen bemödar sig om att
göra den tekniska hjälpen till de underutvecklade
länderna effektiv. I det
samlade internationella hjälparbetet ter
sig för mig vårt bidrag till FN:s tekniska
bistånd till de underutvecklade
länderna som en viktigare angelägenhet
än t. ex. de spontana och humanitärt
utomordentligt välmotiverade aktioner
av Hollandshjälpens typ, som
givetvis genom sin dramatiska karaktär
lättare fångar den stora allmänhetens

intresse men som på längre sikt inte
kan ha samma betydelse.

Det är sant att Sverige på olika sätt
visar intresse för det mera långsiktiga
FN-arbetet i de underutvecklade länderna.
Full enighet råder principiellt
i de demokratiska partierna om dess
värde. Åtskilliga prominenta svenskar
deltar i arbetet i långt avlägsna länder.
En mera självständig svensk insats planeras.
Yrkesskolorna i Etiopien och
Pakistan är de två projekt som ligger
närmast i tiden. Även med den anslagshöjning
utrikesministern äskat från 2
till 2,5 miljoner kronor är kostnadsramen
hårt begränsad. Det kan kanske
invändas att statsutskottet egentligen
är mera generöst än motionärerna när
man vill låta utrikesministern använda
från år 1945 reserverade medel på över
5 miljoner kronor — ursprungligen avsedda
för återuppbyggnadsarbeten i de
krigshärjade länderna — till det tekniska
biståndet åt de underutvecklade staterna.
Nu är emellertid utskottets skrivning
så pass vag, att jag skulle vara
mycket tacksam om excellensen Undén
här ville göra någon precisering av hur
mycket av de förefintliga reservationsmedlen
som kan komma FN:s ekonomiska
biståndsverksamhet — den s. k.
ETAP-organisationen — till godo. FNverksamheten
är ju den mest omfattande
och bedrivs med långt större resurser
än vad separata svenska aktioner
rimligen kan ges. Ett större bidrag från
staten till denna verksamhet skulle också
utåt markera den vikt utrikesdepartementet
fäster vid verksamheten i de
internationella organens regi och skulle
förmodligen underlätta och vidga förståelsen
hos de företag och institutioner,
vilkas medverkan man är beroende
av vid alla svenska insatser i detta
arbete.

En energisk insats i FN-arbetet borde
också rimligen vara förenlig med en
effektivisering av den rent svenska insatsen.
Den centralkommitté för svenskt
tekniskt bistånd, som arbetar sedan

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

september 1952, tycks ha betydande initialsvårigheter
att övervinna och skall
enligt bestämda uppgifter känna sin
handlingsfrihet beskuren. Att trots
framförandet av en rad konkreta planer
och trots existensen av en betydande
form av levande, verksam idealitet
inom ungdomsrörelser och andra
organisationer bakom centralkommittén
denna ännu inte har disponerat
något av sitt anslag för innevarande
budgetår tyder på oförutsedda svårigheter.
En rad kommittéer arbetar sida
vid sida med centralkommittén utan
klar gränsdragning. Folkpartiets ungdomsförbund
tillät sig i somras att
vädja till regeringen att detta »kommittéväsen
inte onödigtvis skulle fördröja
en svensk insats». Ännu i dag föreligger
såvitt jag vet inga detaljbeslut
för kommitténs praktiska verksamhet.
Långt mindre har arbetet i de underutvecklade
länderna börjat.

Låt mig för jämförelsens skull lämna
några uppgifter om den motsvarande
verksamheten från Norges sida, sådan
den redan tagit praktisk form i Indien.
I början av 1951 bildades den förberedande
kommittén. I april 1952 kom
frågan principiellt inför stortinget, och
i maj samma år kom proposition om ett
anslag på 10 miljoner norska kronor.
Den 17 oktober, fortfarande 1952, undertecknades
avtalet om verksamheten
beträffande Travancore-Cochin, för vilken
anslagits ytterligare 10 miljoner
kronor och även en insamling företagits.
Om den praktiska utformningen
av det norska företaget skriver Landsorganisationens
ekonomiska expert dr
Odhner häromdagen följande i en artikel
i Stockholms-Tidningen: »Man

tyckte i Norge att det bidrag, som man
hade möjlighet att lämna genom de
internationella hjälporganisationerna,
spriddes på alltför många länder och
på alltför många olika projekt för att
göra någon verklig nytta eller ge ett
konkret resultat, som kunde tillfredsställa
de enskilda bidragsgivarna. Man

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

beslöt därför att koncentrera sin insats
till ett mindre, begränsat område, där
det skulle vara möjligt att överblicka
utvecklingen och med de resurser som
stod till buds verkligen åstadkomma ett
positivt resultat inom överskådlig framtid.
Detta område kunde sedan tjäna
som exempel för utvecklingen inom
andra. Valet föll på fiskarbefolkningen
på kuststräckan Travancore-Cochin i
sydvästra Indien. Uppgiften är dels att
införa bättre och effektivare fiskemetoder
och särskilt ett rationellare
tillvaratagande av fångsten, dels att
förbättra de sociala förhållandena genom
förbättrad undervisning, hälsovård
m. m.» Dr Odhner slutar med följande
ord: »Enligt min mening är det
efter dylika linjer, som hjälparbete!
måste fortsättas, om någonting skali
kunna åstadkommas.»

Till de citat från uttalanden av herrar
Erlander och Odhner som jag här
anfört vill jag lägga ett tredje, formulerat
av en av de svenskar som tagit
aktiv del i FN-arbetet såsom officiell
delegat för vårt land. Generaldirektören
Richard Sterner säger i en artikel,
som han kallat »Vi har varit för snåla
mot FN», följande: »Det är ingen skam
att på detta sätt erkänna, att våra egna
intressen förmäler sig med de rent
humanitära behoven. Det är tvärtom
angeläget säga rent ut att kravet på
ökade insatser i arbetet för utvecklingen
i eftersatta länder och kravet
att stärka FN:s auktoritet ingalunda
bottnar i någon blåögd och dimmig
idealism. Det är ett krav av rent realpolitisk
innebörd. Vi vill fortsätta att
leva som ett fritt och oberoende folk
med bevarade sysselsättningsmöjligheter.
Detta, att kunna överleva — det är
dock grunden för alla våra önskemål
i övrigt.»

Jag skall inte här gå in på de stora
och rätt invecklade problem när det
gäller vår försörjning och sysselsättning,
som sammanhänger med skapandet
av förbättrade avsättnings- och han -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

delsmöjligheter i just de underutvecklade
länderna, men jag skulle vilja vädja
till dem, som av omtanke om kortsiktiga
svenska intressen ställer sig
skeptiska till ökade svenska ansträngningar
inom ramen för FN:s tekniska
biståndsverksamhet, att hålla generaldirektör
Sterners ord i minnet. Det råder
tydligen ingen meningsskiljaktighet
mellan statsutskottet och motionärerna
i fråga om den sakliga delen av
det förslag som framlagts, men jag har
en känsla av att om herrar Erlanders,
Odhners och Sterners här citerade yttranden
varit fullt levande vid de underhandsresonemang,
som tydligen förts
mellan utrikesdepartementet och utskottet,
skulle vi redan i dag ha haft en
utfästelse om en preciserad ökning av
den svenska insatsen inom ETAP-organisationen.

Den höjning av anslaget, som motionärerna
föreslagit, gör det inte möjligt
att lösa några världsproblem. Jag
har emellertid med detta anförande
velat understryka att små stater som
Sverige har ett utomordentligt ansvar
när det gäller att driva fram en mera
aktiv, fredsbyggande FN-politik. En
proportionellt stor insats från de små
staternas sida inom FN :s verksamhet
har fog för sig. FN:s renommé i politiskt
betydelsefulla delar av världen,
såsom Asien och Afrika, är beroende
av arbetets effektivitet och av att FN
inte i allmänhetens ögon framstår som
ett stormaktsinstrument.

Om vi skall lyckas vända utvecklingen
från hunger, nöd och stillastående
i de delar av världen, som ökar
sin befolkning med 30 miljoner om året
— det vill säga lika mycket som Sveriges,
Norges, Danmarks, Hollands och
Belgiens folkmängd tillsammans — då
måste vi helt enkelt ge FN ökade resurser.
Jag har svårt att tro att vi verkligen
med statsutskottets ord skulle ha
lämnat största möjliga hjälp och bistånd.
Jämför man svenska statens insats
med exempelvis den frivilliga hjälp

som svenska missionsorganisationer
lämnar, visar det sig att bara Svenska
missionsförbundet genom sina medlemmars
offervillighet gör en med statens
jämförbar kapitalinsats. Om hjälpverksamheten
kan, från att ha uppfattats
som enbart en regeringens angelägenhet,
förvandlas till att bli något som
omfattas med den grad av levande intresse
inom alla medborgarskikt som
fallet är i Norge, då vore åtskilligt vunnet.
Jag tror att detta förutsätter friare
utrymme för dem som från folkrörelsernas
sida företräder denna breda
idealitet. Utrikesministern, som själv
genom statsutskottets välvilliga skrivning
nått en så pass stor frihet att efter
eget bedömande använda tillgängliga
medel, borde väl vara den förste att
inse att de som direkt arbetar med den
svenska verksamheten har samma behov
av handlingsfrihet.

Jag kommer inte, herr talman, att på
ifrågavarande punkt ställa något formellt
yrkande. Det yrkande som jag
skulle vilja ställa, om det över huvud
taget vore möjligt, skulle syfta till ett
fullt utnyttjande av svenska människors
goda vilja i arbetet för fred på jorden.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill i likhet med
herr Hjalmarson understryka vikten av
att det här i riksdagen föres en ingående
utrikespolitisk debatt. Man hör
visserligen ofta det talet att då enigheten
mellan partierna är så stor, finns
det inte någon större anledning för
folkrepresentationen att diskutera dessa
frågor. Jag tror att det är en mycket
olycklig åsikt. Först och främst står ju
världen aldrig stilla. De förpliktelser,
som vi har enligt Förenta Nationernas
stadga, kan ställa oss inför ständigt nya
problem. Det nordiska samarbetet, som
nu tydligen utvecklats på ett glädjande
sätt, möter ju oupphörligt kritik, icke
minst från ryskt håll. När statsministern
försäkrar, att vår politik har vunnit
ökad respekt ute i världen, är det

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

väl delvis sant, men att döma av den
ryska pressens tongångar då det gäller
Sverige är det knappast riktigt. Det är
ganska underligt att tänka sig, att från
denna talarstol återger ofta kommunistiska
talare nästan ordagrant kritiken
i ryska tidskrifter mot vad Sverige gör.
Det har gått ganska långt i fråga om
viljan att inskränka på den egna statens
handlingsfrihet när på detta sätt
varje form av nordiskt samarbete blir
föremål för misstänkliggöranden. Det
är tydligt att det kommunistiska talet
när det gäller Sveriges politik inte ligger,
såsom herr Skoglund i Umeå alldeles
riktigt sade, på svenska våglängder.

Men det är kanske skäl i att här i
riksdagen föra en utrikespolitisk debatt
också ur den synpunkten, att även
framskjutna politiker ibland framför
en ganska oklar kritik. När bondeförbundets
gruppledare nyss här i kammaren
var inne på den tyska frågan,
kom han med det i och för sig riktiga
uttalandet att Tyskland självt bör få
avgöra sitt öde, men i nästa andetag
kritiserade han västmakterna för att de
enligt hans mening alltför litet beaktat
Tysklands egna intressen och för att
den politik som förts i tysklandsfrågan
kanske inte varit den riktiga. Man undrar
då vad bondeförbundets gruppledare
har för recept att komma med när
det gäller västdemokratiernas svårigheter
inom detta fält av utrikespolitiken.
Han framförde en allmänt hållen kritik
i en av Europas stora livsfrågor, där
jag gärna vill efterlysa konkreta synpunkter
från hans sida. Är han i vissa
avseenden missbelåten med den engelska
eller franska ståndpunkten när
det gäller tysklandsproblemets lösning
vore det skäl för honom som inflytelserik
medlem av ett regeringsparti att
konkretisera sina anmärkningar. Det är
möjligt att han har uppslag i frågan
vilket det kunde vara av intresse att
höra.

Det nordiska samarbetet har funnit
nya uttrycksformer, inte minst i de

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

ekonomiska planerna. Det finns en utredning
av f. statsrådet Kock, som vi
väl snart får anledning att diskutera
här. Det hade nog funnits skäl för att
vi också hade fått en redogörelse för
de nordiska samarbetssträvandena beträffande
t. ex. de kulturella frågorna,
och ecklesiastikministern hade väl haft
anledning att meddela Sveriges riksdag
något om vad man dryftat.

Olustigt är, som jag nyss nämnde, att
den ryska pressen riktar illvillig och
felaktig kritik mot detta nordiska arbete.
Det hade varit glädjande, om
herr Hagberg i Stockholm en enda
gång åtminstone hade velat, intyga hur
felaktig kritiken är. Detta samarbete
syftar ju endast till fredliga förbindelser
som vi alla borde främja.

Var gång man efterlyser Raoul Wallenbergs
öde har utrikesdepartementet
framhållit att det inte tjänar mycket
till med sådana efterlysningar från en
talarstol. Jag har dock svårt att förstå
att det skulle öka utrikesdepartementets
svårigheter om man klargjorde, att
åren går men vi fortfarande ingenting
får reda på. Det är möjligt att det inte
finns några andra fakta man kan framlägga.
Ofåligheten försiärkes av att en
annan svensk nu sitter i östtyskt fängelse,
nämligen direktör Kinberg. Hur
man än må bedöma hans kanske naiva
försök att göra sig till talesman för
fredssträvanden, är det dock en svensk
medborgare som där hålles fängslad,
kanske under mycket besvärliga förhållanden.
Man vill gärna fråga hans
excellens utrikesministern: Har utrikesdepartementet
inte några förhoppningar
om att vi snart skall få hem direktör
Kinberg? Det är väl orimligt att
en svensk medborgare, som med uppenbart
fredligt syfte under starka affekter
handlat överilat, skall behandlas på
detta vis.

Jag skulle till slut, herr talman, endast
vilja peka på ett par problem, som
är i hög grad väsentliga men som det
är mycket svårt att yttra sig om.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Det ena är konvertibilitetsproblemet.
När f. statsrådet Hammarskjöld förra
året i riksdagen diskuterade denna
fråga, framhöll lian att Europas dollarsituation
är ganska prekär. Sedan dess
har ju situationen något förbättrats,
men Europa har det alltjämt ganska
svagt ställt gentemot dollarområdet.
Det vore glädjande om tendenser till
en liberalisering i fråga om valutorna
skulle skapa ökade förutsättningar för
att vi en dag fick full konvertibilitet.

I samband med detta problem anmäler
sig också frågan om GATT-avtalet.
Man har väl ett bestämt intryck av att
detta avtal genom tullpolitik och protektionistiska
strömningar av olika slag
delvis håller på alt undergrävas. Tyvärr
ser vi mycket litet till av de liberaliseringsprinciper,
som inte minst
Sveriges riksdag vill slå vakt om i övertygelse
om att en sådan handelspolitisk
liberalisering utgör ett incitament till
fredligt mellanfolkligt samarbete. Detta
är en beklaglig utveckling, men svenska
riksdagen kan inte undgå att se den.
Det skulle vara glädjande om man på
regeringshåll kunde peka på några tecken,
som gav anledning till större optimism
när det gäller en sådan liberalisering,
som ju dock är nödvändig om
hela mänskligheten skall få den produktionsutveckling,
som är en förutsättning
för att man skall kunna hjälpa
de underutvecklade länderna. Herr Helén
framhöll alldeles riktigt, att stödet
åt dem inte bara borde vara en hjärteangeiägenhet
för varje medborgare utan
också är ett utslag av den politiska
klokhet, som säger oss att vårt eget öde
är intimt förbundet med hela världens
öde. Om man emellertid helt skall
kunna hjälpa de hundratals miljoner
människor som lever under otrygga
ekonomiska förhållanden, så behövs det
i alla de länder där man nu sätter spärrar
för den internationella handeln en
känsla för samarbete, ett stöd åt de
liberaliseringssträvanden, som skapar
resurserna för hjälp åt de underutvecklade
länderna.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Debatten lider tydligen
mot sitt slut, och här har sagts åtskilligt
av intresse. Det har verkligen varit
en utrikesdebatt. Det var ju kanske inte
så spännande ting i utrikesministerns
exposé. Han inskränkte sig — och jag
kan väl förstå det — mest till att göra
en överblick av vad som passerat. Han
gjorde inga prognoser och profeterade
inte någonting om framtiden. Med tanke
på den erfarenhet utrikesministern
besitter och med tanke på den allmänna
syn han har på det världspolitiska
skeendet förmodar jag att det skulle ha
blivit en ganska mörk bild om han hade
gjort några prognoser.

Tyvärr har det ju visat sig att det
inte är säkert att människor blir klokare
därför att de blir äldre. Nu syftar
jag inte särskilt på utrikesministern
här, utan jag inbegriper alla och även
mig själv i detta mera allmänna betraktelsesätt.
Eftersom staterna styrs av
människor så vidlåds även de av samma
fel, och det vill synas som om inte
förhållandena blivit just bättre allteftersom
kulturen och civilisationen brett
ut sig. I varje fall har allt blivit mer
och mer komplicerat. Människorna har
en märklig benägenhet att vilja göra
enkla ting invecklade. Det är nästan
som om det vore en trend över huvud
taget i allt mänskligt handlande att
man inte skall kunna se sakerna så som
de är, utan att man skall komplicera
och krångla till det hela. Tänker man
på förhållandena före år 1913 och gör
en jämförelse med dagens situation så
får man en klar bild av detta.

Jag saknar i dag herr Edbergs röst i
debatten. Om han hade varit frisk hade
han säkert låtit höra sig. Det är beklagligt
att hans hälsa inte är så stark som
vi alla skulle önska att den vore. Han
har ofta haft många fantasirika och fördomsfria
uppslag, som han har fört
fram. Helt nyligen framfördes av honom
ett sådant uppslag, som gick ut
på att man borde göra det experimentet,
att de nordiska länderna skulle för -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

ena sig när det gäller den konsulära
representationen — åtminstone på vissa
håll. Jag tycker att detta är ett friskt
och praktiskt uppslag, och jag är säker
på att utrikesministern observerat herr
Edbergs tanke. Jag hoppas att utrikesministern
åtminstone välvilligt överväger
denna sak i sitt hjärta och vill
undersöka huruvida ett sådant arrangemang
skulle kunna komma till utförande
på några av de platser, där
det visat sig svårt för oss att ensamma
hålla konsuler.

På det nordiska området finns det
mycket att göra. Utrikesministern
poängterade att åtskilligt redan är gjort,
och detta är riktigt. Säkerligen skulle
vi kunna få ändå mycket fler anordningar
av gemensam karaktär om många
av de barriärer, som nu hindrar det
gemensamma uppträdandet, demolerades.
Jag såg för en stund sedan på läktaren
vår nye norske ambassadör här
i Stockholm. Säkerligen gläder det oss
alla att han på ett så tidigt stadium
hedrar riksdagen med ett besök. Han
får mycket att göra och får säkert en
stor irppgift när det gäller att bygga
vidare på det som hans populära företrädare
redan har åstadkommit här.

Det har från vår sida talats en del
om kontakten utåt. Jag har också ofta
från denna plats pläderat för detta såsom
någonting mycket betydelsefullt.
Regeringen har också handlat i överensstämmelse
därmed. Yi har ju vår
representation i FN, i Europarådet, i
UNESCO och i det Nordiska rådet. Dessutom
kommer den interparlamentariska
unionen såsom ett forum, där .svenska
parlamentariker kan få kontakt med
kolleger ute i världen. Om man nu
skall satsa på en demokratisk utveckling
här på jorden så är det av den
största vikt att just parlamentarikerna
får möjlighet att vidga sin syn på det
utrikespolitiska området. Man måste,
som det framhållits från flera håll,
börja tänka mondialt eller globalt mer
än förut, och eftersom det är i parla -

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

menten som avgörandena i demokratiska
sammanhang träffas, så är det
parlamentarikerna som så mycket som
möjligt måste göras ägnade för sina
svåra uppdrag. Dessa uppdrag blir allt
mer komplicerade allteftersom problemen
vidgar sig till allt vidare räjonger.
Här skickas nog svenska representanter
till olika utländska organisationer och
kongresser, men parlamentarikerna
lyser där ofta med sin frånvaro.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ett litet ord om den s. k. världsfederalismen.
Jag medger att ordet till
sin bokstavliga betydelse kanske ger
en bild, som är rätt skrämmande för
dem som fruktar att organisatoriskt
binda sig tillsammans med andra, men
i praktiken innebär rörelsen väl ej
några faromoment så som den hittills
tagit sig uttryck — detta gäller framför
allt världsfederalismens parlamentariska
del, till vilken ganska många
parlamentariker från olika länder är
anslutna. Jag påminner om att inte
mindre än 100 svenska riksdagsledamöter
har förklarat sig intresserade av
denna organisation. Här är ett område
som vi bör medverka försiktigt och
klokt på. Orsaken till att jag tar upp
deita är emellertid — utrikesministern
känner ju också till detta — att våra
svenska parlamentariker ofta har svårt
att uppbringa medel för att resa till de
kongresser, som emellanåt hålles. Jag
vill nämna detta nu, för den händelse
att det skulle kunna så ett frö i utrikesministerns
hjärta och möjligen föranleda
honom att i ett läge, då statsfinanserna
tillåter det, föreslå en något
utvidgad tilldelning av medel för att
bättre möjliggöra för våra parlamentariker
att träffa kolleger utomlands.

Ett hinder för en verkligt givande
kontakt utåt är emellertid de bristande
språkkunskaperna i vårt parlament.
Det är i dag en fullt naturlig sak, och
ingen kan anklagas, om han inte fyller
alla anspråk på detta område, men jag
skulle vilja poängtera vilken betydelse

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

för framtiden det har, att skolan genom
vidgad språkundervisning på ett tidigt
stadium bereder svenska medborgare
möjlighet till verklig och givande kontakt
med andra länders befolkning. Vi
är handikappade, jämfört med många
andra nationer, genom att vårt land är
litet och genom att vårt språk talas
endast av ett begränsat antal människor.
Om skolan metodiskt inriktar sig
på att ge våra barn och därmed även
kommande generationer av fullvuxna
medborgare denna tillgång, kan emellertid
detta handikapp så småningom
något reduceras.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Då jag varit upptagen
i första kammaren har jag delvis varit
förhindrad att närvara vid debatten här
i kammaren. Jag har emellertid blivit
informerad om en del av de frågor som
ställts och de uttalanden som gjorts
och skall be att få ta upp dem till behandling.
Jag ber på förhand om ursäkt
om jag förbigår något spörsmål,
som kan ha uppkommit.

Vad först beträffar herr Braconiers
fråga angående direktör Kinberg vill
jag säga, att de upplysningar vi har
fått tyder på att han skulle undgå åtal
och överlämnas till Sverige under den
allra närmaste tiden. Jag hoppas att
dessa informationer är riktiga. Direktör
Kinberg besjälades kanske, som
herr Braconier uttryckte det, av ett
starkt intresse för fredsfrågan, men
det var nog mera ideologiskt, för i sin
framfart var han då inte särskilt pacifistisk.

Herr Ohlin tycks ha gjort en del reflexioner
angående en artikel av mig i
tidskriften Tiden om den tyska frågan.
Denna artikel var ett försök att analysera
ett politiskt läge och att på den
vägen komma fram till en uppfattning
om vilka utsikter det möjligen kan finnas
att nå en lösning av denna fråga.
Som herr Ohlin torde ha funnit av ar -

tikeln, ansåg jag personligen inte att
det förelåg stora möjligheter till en
lösning inom en nära framtid utan var
tvärtom mycket skeptisk i detta avseende.
Jag nämnde, att den tyska frågan
är låst med två lås och att det behövs
två nycklar för att låsa upp dessa, den
ena fria val efter medgivande från rysk
sida och den andra alliansfrihet efter
medgivande från västmakternas sida.
Det var alltså ett analytiskt fastställande
av vad jag trodde vara det politiska
läget. Nu har det emellertid vid Berlinkonferensen
visat sig, att det ingalunda
tillhandahålles några två nycklar; det
tillhandahålles över huvud taget inga
nycklar, och då har jag icke någon
förhoppning om att denna fråga skall
kunna lösas inom en nära framtid.

Herr Ohlin var också intresserad av
vad jag personligen har för uppfattning
om fria val. Det trodde jag inte att jag
skulle behöva säga. Jag anser, att det
är en nödvändig livsbetingelse för ett
framtida Tyskland att ha en äkta demokrati.
När jag skriver en sådan analytisk
artikel, försöker jag undvika att
blanda in värderingar i det objektiva
fastställandet av vad jag tror vara de
faktorer som bestämmer läget. Jag har
därför icke funnit anledning att här
säga något om vad jag tycker är bra
eller illa eller att jag skulle göra si
eller så, om jag skulle ha något inflytande
på lösningen av denna fråga. Jag
har alldeles avstått från den sortens
reflexioner i den ifrågavarande artikeln.

Sedan anmärkte herr Ohlin på ett
uttalande i samma artikel om respektive
parters angelägenhet om att få
återförening till stånd. Det är klart
att västsidan är mer angelägen än den
Tyska sidan om Tysklands återförening.
Jag använde ett något sarkastiskt uttryck.
I den ingress, som fanns till
artikeln, sökte jag ge uttryck åt att det
kanske inte var så starkt intresse som
man skulle önska. Personligen anser
jag nämligen att det är en mycket stor

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

olycka om Tysklands återförening blir
uppskjuten till en fullständigt oviss
framtid. Men det har ju inte någon betydelse
i detta avseende. Jag har alltså
den personliga uppfattningen, om det
roar herr Ohlin att höra, att man även
på västsidan underskattar faran av att
det dröjer med den tyska återföreningen.

Det har efter Berlinkonferensen spekulerats
mycket i utländsk press om
orsakerna till att man inte från rysk
sida har pressat på mera och liksom
gjort ett försök att erbjuda verkligt
fria val i tanke att därigenom kunna
från andra sidan få något medgivande
beträffande alliansfrihet. Jag skall inte
gå in på de olika spekulationer som
har varit, men utgången tyder på att
man på rysk sida kanske inte är sa
särskilt ängslig för den europeiska försvarsgemenskapen
och att man i varje
fall har stannat vid att man känner sig
ha en starkare ställning genom att behålla
sin pant än genom att göra några
som helst kompromisser för närvarande.

Herr Ohlin frågade också om svenska
regeringens ståndpunkt till den extra
sessionen i februari, som var föreslagen
av församlingens president. Först och
främst vill jag säga, att när man slutade
förhandlingarna före jul var det
en allmän mening att det sannolikt
skulle bli nödvändigt att sammankalla
församlingen ganska snart på det nya
året, om inte dessa förberedande förhandlingar
om en Koreakonferens nådde
resultat. Det är nämligen församlingen
som är huvudman vid dessa förhandlingar,
och när det nu var Amerika
som å församlingens vägnar förde dessa
samtal med kinesiska och nordkoreanska
vederbörande och det inte blev
något resultat, måste frågan förr eller
senare gå tillbaka till församlingen.
Det visade sig också ännu i januari
vara en ganska vanlig uppfattning, att
en extra session borde komma till stånd
i februari. Men av en eller annan an -

Utrikesf örvaltningen: Avlöningar.

ledning svängde uppfattningen om
bland annat hos de västeuropeiska regeringarna,
och man sade att man kunde
skjuta på den saken till senare.

Ur svensk synpunkt tycktes denna
fråga om en politisk konferens alltjämt
vara i samma dödläge, och inga uppgifter
tydde på att man vid Berlininötet
skulle ta upp och lösa den. Tvärtom
gick de informationer, som stod till
buds, närmast ut på att man inte skulle
röra vid den frågan i Berlin. Det var
ur svensk synpunkt en ganska angelägen
sak att man äntligen kom till
något resultat när det gällde sammankallandet
av en politisk Koreakonferens,
och vi röstade alltså för ett sammanträde
i februari. Jag vill understryka
att en del av de stater som motsatte
sig detta, exempelvis England, i alla
fall lät veta att de ansåg att det var
mycket möjligt att en session skulle
visa sig nödvändig något senare.

Herr Hjalmarson tycks ha sagt någonting
om att det inte var någon vidare
avspänning i det internationella läget,
och han anförde en del tecken på att
så inte var fallet. Det är klart att det
kan vara olika meningar om i vad mån
det är en avspänning eller hur pass
stark denna avspänning är, men så
mycket är i alla fall klart, att man överallt
i världen för närvarande inte räknar
med krigsfaran såsom lika akut som
för ännu något år sedan. För några år
sedan satte man ju på många håll upp
som en säker prognos, att kriget var
oundvikligt inom en nära framtid. Nu
räknar alltså hela världen med att det
inte är samma krigsfara som förut, och
det tyder ju på att det är en avspänning.
Denna avspänning må sedan vara
beroende, som herr Hjalmarson kanske
helst är benägen att anse, uteslutande
på de ökade rustningarna från västmakternas
sida eller också delvis på en
ny, mjukare politik från östsidan. Jag
har ingen anledning att gå närmare in
på de spekulationer man kan göra i
det avseendet. Jag vill bara framhålla

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

själva det faktum att länderna runt om,
Amerika, England och Frankrike, i dag
inte räknar med krigsfaran som lika
akut som tidigare.

Både herr Ohlin och sedan mera utförligt
herr Helén har ställt en del
frågor angående hjälpen till underutvecklade
länder och undrat hur det
ligger till med utredningarna om svenska
insatser där. Jag ber då först att
få framhålla, att vi har tänkt oss att
denna hjälp till underutvecklade länder
skall ges genom två olika kanaler så att
säga. Den ena är att vi ger ett visst
kontant bidrag till Förenta Nationernas
verksamhet för de underutvecklade länderna,
som de sedan får använda. Vi
ger det in natura på det sättet, att de
får använda det anslag som vi lämnar
genom att engagera svensk personal
eller köpa svenska varor o. s. v. Detta
anslag, som vi höjde förra året från
två miljoner till två och en halv miljoner
per år, är alltså ett frivilligt anslag
till Förenta Nationernas verksamhet.
Dessutom har vi velat ta upp en
verksamhet i svensk regi. Vi har, såsom
Norge har gjort, försökt finna några
lämpliga uppgifter så att vi kan se att
hela anslaget från Sverige går direkt
till ett företag. När man lämnar bidrag
till en internationell instans blir förvaltningskostnaderna
ofta stora, och
det blir klagomål över att pengarna
inte kommit till så stor reell nytta, och
i varje fall vet man inte exakt vad pengarna
använts till. Det är därför angeläget
att försöka få ett uttryck för en
svensk vilja att sköta en hjälpverksamhet
i egen regi.

Den kommitté som har förberett detta
arbete har kommit fram till att det för
närvarande är två företag som bör tas
upp: en yrkesskola i Etiopien och en
liknande inrättning i Pakistan. Det är
emellertid inte så lätt att sätta i gång
sådana företag. Man måste samarbeta
med respektive länder, och det måste
föreligga en plan som är tillfredsställande
från de allmänna synpunkter som

vi lägger på denna hjälpverksamhet.
För närvarande söker man efter en
rektor för yrkesskolan i Etiopien, och
i fråga om verksamheten i Pakistan kan
jag meddela, att en delegation i dagarna
skall skickas ut för att den på platsen
skall kunna bilda sig en närmare
uppfattning om lämpligheten av det
företag som man preliminärt har tänkl
sig och samtidigt resonera med de pakistanska
myndigheterna.

Det antyddes i något beslöjade ordalag
av herr Helén, att denna centralkommitté
skulle känna sig hämmad av
för mycket dirigering från utrikesdepartementet,
och han vädjade om åt!
kommittén skulle få större handlingsfrihet
än den för närvarande har. Jag
tror jag förstår vad han syftar på, nämligen
att utrikesdepartementet vill ha
medbestämmanderätt när det gäller användningen
av statens pengar. Om kommittén
— som representerar de stora
folkrörelserna — kan sätta i gång en
folkinsamling som leder till att man kan
presentera ett stort anslag för verksamheten
där ute, kan den göra större
anspråk på att få handla utan påverkan
från utrikesdepartementet, men så länge
anslaget beviljas av statsmakterna får
nog kommittén finna sig i att vi vill
följa arbetet och ha ett ord med i laget
när det gäller planeringen. Jag tror
dessutom att det är en stor fördel för
denna sak att departementet följer arbetet
på detta sätt.

Herr Helén har framhållit, att han
och några andra ledamöter har motionerat
om att anslaget på 6 miljoner kronor
för internationell hjälpverksamhet
skall höjas med en halv miljon. Jag
vill då säga till herr Helén, att jag för
min del begärde mycket större anslag
av finansministern när petita hade
framlagts, mycket mer än en ökning
med en halv miljon kronor. Finansministern
framhöll emellertid då, att
det från tidigare år fanns en reservation
på över fem miljoner kronor utanför
detta anslags ram och att man först

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

borde tömma denna reservation. Vi har
alltså förutom detta anslag på sex miljoner
en reservation på över fem miljoner
kronor — mycket mer än herr
Helén har föreslagit.

Detta anslag skall användas till flera
olika ting. Därifrån går bidrag också
till flyktinghjälp och varjehanda humanitär
internationell hjälpverksamhet,
men statsmakterna har inte dragit upp
några bestämda gränslinjer och föreskrivit
hur stora belopp som skall användas
till den tekniska hjälpen, till
flyktinghjälpen o. s. v. Regeringen har
där fria händer, så i den mån övriga
belastningar på anslaget medger det
kan vi använda det också till att ge den
tekniska hjälpen ökat anslag. Emellertid
har jag nog tänkt mig att man skall
satsa på dessa nya företag i svensk
regi innan man höjer det frivilliga bidraget
till Förenta Nationernas budget
på denna punkt.

Herr Helén pekade med allt fog på
det norska anslaget till dessa ändamål
såsom ytterst föredömligt. I Norge har
man beviljat, såvitt jag minns rätt, 20
miljoner kronor för olika arbeten i
norsk regi — man har huvudsakligen
satsat på den sidan av hjälpverksamheten.
Jag vill tillägga att det inte är
så lätt att på ett praktiskt och effektivt
sätt omedelbart använda så stora
belopp som det där är fråga om. När
jag sist fick uppgifter om denna sak
från norskt håll — det var åtskilliga
månader sedan — hade man inte hunnit
använda mer än tre miljoner av de
tjugo som stod till förfogande. Jag tror
alltså det är all anledning att gå varsamt
fram när man planerar hjälpinsatser
i långt avlägsna länder och önskar
ha dem så effektiva som möjligt.
Men jag vill tillägga att jag finner det
i högsta grad berömvärt, att Norge har
kunnat anslå så stora belopp. Dessutom
har man i Norge gjort en allmän insamling
och på det sättet ytterligare
ökat det statsanslag, som här har förekommit.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Jag tror att jag nu har svarat på de
frågor som framställts, i varje fall dem
som jag har fått informationer om.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesminister Undén
säger, att han i utrikespolitiska sammanhang
försöker undvika värderingar
om vad som är bra eller dåligt. Det är
en ganska egendomlig ståndpunkt, ifall
det gäller principer och förfaringssätt
av betydelse direkt eller indirekt för
vårt land. Hur kan man driva politik
utan att till grund för den ha några värderingar,
som man också får lov att uttala?
Jag vill peka på att utrikesministern
i artikeln i Tiden säger följande:
»Frågan om Tysklands alliansfrihet
resp. anslutning till västmakternas försvarssystem
borde inte rimligen behandlas
såsom ett förhandsvillkor, vars
godtagande eller avvisande sker före en
konferens.» Här är alltså ett pekfinger
gentemot västmakterna, att de inte förfar
på ett lämpligt och tillfredsställande
sätt. Man kan inte undertrycka denna
reflexion, eftersom utrikesministern
inte samtidigt säger, att Sovjetunionen
inte borde uppställa de och de villkoren
för att acceptera en uppgörelse. Utrikesministern
iakttar en uppenbar försiktighet
när det gäller värdeomdömen,
som skulle kunna uppfattas såsom någon
kritisk attityd gentemot öst.

Sedan citerar för övrigt utrikesministern,
tydligen med gillande, vissa uttalanden
av en amerikansk publicist, som
tycks innebära att om västmakterna har
en överenskommelse på det militära
planet med Västtyskland, så kan det
inte vara naturligt att vägra Ryssland
rätt att sitta i Östtyskland. Det förefaller
mig som om man här suddat ut skillnaden
mellan frivilliga överenskommelser
och mera tvångsbetonad ockupation.
Herr Hagberg i Stockholm kunde inte
se skillnaden. Jag är säker på att herr
Undén kan se denna skillnad, men han
är som sagt mycket försiktig i fråga om
att ge uttryck för den.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Utrikesministern ger det intrycket, att
han önskar på längre sikt en politisk
utveckling, där Tyskland står mellan
de olika blocken. Jag tänker särskilt på
riksdagsdebatten för ett år sedan. Det
är klart att däri ligger en värdering.
För min del har jag en annan uppfattning
än utrikesministern, men ingen
kan bestrida att han värderar. Jag frågar:
År det inte ett svenskt intresse att
det fastlägges i alla diskussioner om sådana
här ting, att det är skillnad mellan
en våldsbetonad ockupation och
fria militära överenskommelser. Jag
tror det är av vikt att man från svensk
sida verkligen hävdar väsentliga principer,
vilkas respekterande i internationella
sammanhang är en förutsättning
för tillfredsställande lösningar av de
internationella problemen. Skall man
hävda sådana principer är det, herr utrikesminister,
en ren illusion att tro, att
man kan undgå vissa värderingar och
värdeomdömen, vilket är något helt annat
än att fälla, vad utrikesministern i
andra sammanhang brukar kalla för moraliserande
omdömen.

Såvitt jag kan se innefattar utrikespolitiken
inte minst för en stat i Sveriges
läge bland annat att man begagnar alla
lämpliga tillfällen att hävda principer,
som för mindre stater är väsentliga i det
internationella politiska umgänget, för
att man skall kunna lösa problemen på
ett sådant sätt, att rättvisa och fred blir
tryggade. Om man som utrikesministern
underlåter att göra detta och hemfaller
åt den ensidighet, som jag påtalade, är
det risk för att man blir allvarligt missförstådd.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har verkligen inte
sagt, herr Ohlin, att man kan driva utrikespolitik
utan värderingar. Jag vill
t. ex. säga, att jag lägger in en värdering
av allra bestämdaste slag, när det
gäller vår allmänna alliansfrihet. Det
vore ju fullständigt orimligt, om herr

Ohlin tolkade mitt yttrande på annat
sätt. Jag har sagt, att när jag skrev artikeln
i Tiden liksom ibland annars, jag
har gjort en analys utan att blanda in
värderingar. Det kan hända att jag inte
lyckas helt, utan att värderingar slinker
emellan då och då. Herr Ohlin som
nationalekonom vet att det är ett gammalt
problem inom nationalekonomien,
hur man skall kunna skriva vetenskapligt
utan värderingar, men man kanske
en och annan gång kan lyckas med det.

Det som herr Ohlin läste upp ur artikeln
i Tiden var verkligen riktat mot
bägge hållen: »Frågan om Tysklands
alliansfrihet resp. anslutning till västmakternas
försvarssystem borde inte
rimligen behandlas såsom ett förhandsvillkor,
vars godtagande eller avvisande
sker före en konferens.» Det ligger kanske
en viss värdering däri att jag inte
tycker att en procedurfråga skall få
stå i vägen, när det gäller en konferens
om den tyska frågan. Så långt vill jag
alltså erkänna att det var en värdering,
men jag räknar det knappast som en
värdering i vanlig mening när jag säger,
att man inte skall krångla för mycket
med procedurer. Men däremot är
uttalandet riktat till bägge sidor, eftersom
det talas om alliansfrihet resp. anslutning
till västmakternas försvarssystem.
Det sägs uttryckligen att det gäller
bägge sidor. I fortsättningen säger
jag för övrigt, att jag inte tror, att någondera
sidan velat ställa detta hinder
i vägen för en konferens.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Utrikesministern kom
in på frågan om hur vi från våra utgångspunkter
bör bedöma den allmänna
situationen i världen just nu. Låt
mig först bara göra en liten parentes.
För min del tror jag mycket litet på
värdet av de spekulationer, som man
möter då och då om att just det eller
det året någon gång i en nära eller
mera avlägsen framtid skulle krigsfa -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

rån komma att aktualiseras. Man får
mycket liten vägledning av sådana spekulationer,
och utrikesministern kanske
har samma uppfattning som jag i det
hänseendet.

Nu viil jag självfallet ge utrikesministern
rätt i att under senare delen av
1953 var det många både i vårt land
och i andra demokratiska länder, som
trodde och hoppades att det skulle bli
en avspänning ute i världen. Det gjorde
vi väl f. ö. allesammans i denna
kammare. Men vad var då grunden till
denna mera optimistiska syn på läget?
Jo, herr talman, det var väl ändå de
nya signaler, som vi tyckte oss kunna
iakttaga efter Stalins frånfälle från de
makthavandes sida i Moskva. Vi hoppades
och ville hoppas, att dessa signaler
skulle vara tecken på en ljusning
på allvar i det allmänna världsläget.
Prövostenen för om vi skulle våga tro
detta, blev ju Berlinkonferensen. Vi
måste väl ändå nu säga oss, att efter
denna konferens finns det inte längre
någon reell grund för våra tidigare förhoppningar,
inte f. n. i varje fall. Vad
skulle det vara för grund? Att det skall
bli en ny konferens kan ju ändå inte
skapa det verkliga underlag för den
mera optimistiska bedömning, som vi
naturligtvis gärna skulle vilja anlägga.

Jag vill slutligen erinra om att en
rad av de tongivande tidningarna både
i England och Förenta staterna har bedömt
saken på samma sätt som jag här,
både nu och i mitt första anförande,
sökt ge uttryck åt.

Herr BRACONIER (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag fattade det svar
som hans excellens utrikesministern
gav beträffande direktör Kinberg så,
att det finns all anledning förvänta, att
Kinberg ganska snart kommer till Sverige.
Tyvärr fick jag intet svar om Wallenberg.
Det förmodar jag beror på att
det inte finns några nya fakta att meddela.
Detta är beklagligt. Jag vet inte
vad man över huvud taget kan göra.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

Jag tycker att om Sveriges politik nu
vunnit den ökade respekt som man talat
om, skulle väl även Sovjetunionen
finna det förenligt med sina intressen
att ge oss besked på denna punkt.

Beträffande det nordiska samarbetet
efterlyste jag en redogörelse för detta
här i riksdagen, så att man slapp att
främst i danska tidningar få reda på
att ministrarna har diskuterat dessa
frågor och att gå till dem för att över
huvud taget få fylligare informationer.
Emellertid tolkar jag svaret så, att vi
ganska snart skall få en redogörelse för
det nordiska samarbetet.

Vad gäller GATT-avtalet skulle det
vara intressant att höra, om man på
regeringsbänken längre hyser några
förhoppningar om att realisera de liberaliseringsprinciper
som finns i GATTavtalet.
Man har det intrycket att det
inte är mycket kvar av dem.

Det är i fråga om tolkningen av den
världspolitiska situationen uppenbart,
att världspressen bedömer dessa förhållanden
ganska olika. Man kan väl
ändå, om man är realistisk, säga, att
de förhoppningar man hade om en
frontförändring i rysk politik inte har
infriats. Det finns inte någon anledning
tro att en avspänning inträtt från
den synpunkten, att den sovjetryska
politiken givit avkall på de imperialistiska
och maktpolitiska principer som
behärskar den. Av det skälet tror jag
man kan säga, att världsläget är lika
spänt som tidigare.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Utrikesministern förklarade
i sitt första anförande, att Sovjetunionen
inte vill acceptera en kompromisslösning
i Tyskland på grundval
av verkligt fria val. Jag ställde därför
till honom frågan om vad han själv
menade med verkligt fria val. Han svarade
inte på den frågan, fastän han
hade ordet för replik. Däremot har han

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

tagit upp saken sedan herr Ohlin ställt
samma fråga.

Herr utrikesministerns förklaring,
att han med verkligt fria val menade
demokratiska val, skulle säkerligen behöva
ett förtydligande med hänsyn till
hans första anförande, ty det som folkpartiet
och högern funnit helt naturligt
är västmakternas förslag. Det skulle
innebära ett val under kontroll av
främmande trupper, ett val, som kan
påverkas av ockupationsmakterna, ett
val, som förberedes av en vallag, som
tyskarna själva inte har fått vara med
om att utforma, ett val, som kontrolleras
av 800 organ, tillsatta av ockupationsmakterna,
ett val, som skjuter
fredsfördraget på framtiden, ett val som
innebär fortsatt ockupation av Tyskland,
ett val som slutligen betyder tysk anslutning
till västblocket och i förväg utesluter
ett neutraliserat Tyskland. Det är innebörden
av den ståndpunkt, som folkpartiets
och högerns ledare har givit
till känna om de fria val som skulle genomföras
i Tyskland och som Sovjetunionen
avvisat.

Utrikesministerns förklaring har inte
givit klart besked om han står på den
ståndpunkt som han uttryckt tidigare
i fråga om hur de fria valen skulle genomföras.
Jag menar att de förslag
som ställdes av Molotov och som innebar
att det först skulle tillsättas en enhetsregering,
som innebar att tyskarna
själva skulle genomföra förberedelserna
för de fria valen, som innebar att de
inte skulle genomföras under ockupationen
och som innebar att de skulle
genomföras efter fredsfördraget, kommer
åtskilligt närmare fria val än de
underliga konstruktioner av fria val,
som västmakterna enligt den s. k. Edenplanen
avsåg där nere. Man tycker att
just denna ståndpunkt är ganska karakteristisk
för hur man uppfattar frågan
om vad som är anledningen till att förhandlingarna
inte kunde föras i hamn
i den tyska frågan.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Innan jag svarar på vad
utrikesministern här anfört vill jag säga
till herr Hagberg i Stockholm att det
är klart att vi vet, att det inte finns
några som kan jämföras med ryssarna,
när det gäller att vara experter på fria
val.

Til! utrikesministern vill jag säga, att
vi är nu överens om att man måste ha
värderingar, men då bör väl dessa också
komma till användning vid diskussioner
av sådana utrikespolitiska sammanhang,
där ur svensk synpunkt väsentliga
principer trampas under fotterna. Är
det inte av stor betydelse, herr utrikesminister,
med ett klart uttalande från
den svenska regeringen, att man finner
det naturligt med fria val i Tyskland,
oberoende av vilken ställning
Tyskland sedan kommer att intaga beträffande
relationerna till öst eller väst,
rustningar o. d. Om jag får fatta utrikesministerns
uttalande för en stund
sedan på det sättet, så är det ett framsteg
jämfört med hans tidigare uttalanden.

Är det inte också ett svenskt intresse
att det klargöres, att en fortsatt ockupation
av Österrike av helt andra skäl
än dem, som sammanhänger med den
österrikiska freden, är någonting som
uppenbart strider mot de grundtankar,
vilkas hävdande är ett svenskt och
allmänt intresse. Kan det finnas någon
anledning att undvika uttalanden av
denna art? Om utrikesministern någon
gång skriver en värderingsfri utrikespolitisk
analys — å la bonne heure —
kan ingen invända någonting häremot.
Men så mycket viktigare är det
väl då att han, när han talar i egenskap
av landets utrikesminister, hävdar
sådana grundläggande principer, vilkas
respekterande är nödvändigt för trygghet,
frihet och fred i världen, och att
han gör det, även om det skulle framkalla
sura miner huvudsakligen på ett
håll.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Som svar på herr Hagbergs
i Stockholm fråga, vad jag menar
med fria val, vill jag säga, att det är
sådana val som herr Hagberg har möjlighet
att deltaga i här i landet. Det
är alltså sådana val, som, oavsett vilken
ståndpunkt han intar i politiken, icke
medför några repressalier, där han är
lika fri och självständig efter som före
röstningen, där han icke befarar några
olägenheter av sitt valdeltagande, icke
blir häktad och icke tvingas att rösta
på bara en viss kandidat o. s. v. Det
är alltså ett sådant valsystem som vi
har här i Sverige.

Yad valen i Tyskland beträffar, där
det på grund av krig och landets delning
har funnits två regimer, innebär
det engelska förslaget, att vallagen skall
innehålla bestämmelser, som medger
fri omflyttning av medborgarna i hela
Tyskland. De skall ha möjlighet att
resa fritt omkring, de skall vara fria
att presentera kandidater, vilka icke
skall utsättas för repressalier i form
av häktning eller liknande åtgärder.
Man skall vidare ha rätt att ha fria
församlingar och anordna politiska möten
samt att uttrycka sig fritt i press,
radio, television o. s. v. Vidare skall
valhemligheten och tryggheten för
valsammanräkningsställena garanteras.
För att denna frihet skall kunna upprätthållas
föreslås, att man skall ha en
kommission, i vilken representanter
för de fyra ockupationsländerna plus
eventuella representanter för neutrala
länder skulle ingå. Jag tror inte att
herr Hagberg i Stockholm kan få kammarens
ledamöter att tro, att en dylik
kommission skulle komma att öva påtryckning
på den enskilde väljaren.
Tvärtom kan ju de olika representanterna
kontrollera varandra och förvissa
sig om att inga påtryckningar sker.
Samtidigt kan de garantera att ordningen
upprätthålles, så att inte någon
kommunistisk organisations medlem -

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

mar plötsligt störtar till och ställer till
med ett uppträde, som gör att valen
inte kan ske under ordning och i full
frihet.

Sedan några ord till herr Ohlin. Jag
håller fortfarande fast vid att man
inte nödvändigtvis behöver komma
med någon värdering för att man analyserar
ett läge. Jag har vid många
tillfällen kommit med värderingar av
program, men i den tyska frågan lägger
jag inte fram något program. Om
det fortfarande roar herr Ohlin att
höra, vill jag dock säga, att jag anser
det vara orimligt att fortsätta med
ockupationen i Österrike. Det är en
fullständigt orättfärdig hållning mot ett
annat land. Herr Ohlin behöver inte
betvivla att jag har den uppfattningen.

Vad sedan herr Hjalmarsons uttalanden
här beträffar vill jag säga, att jag
för min del inte ser på läget på det
sättet, att nu har berlinkonferensen
förevarit, och därmed står inte något
mera att vinna på underhandlingarnas
väg. Detta står först och främst i strid
med de förklaringar som gjorts av konferensdeltagarna,
och det strider även
mot andra uttalanden. Jag vet inte om
herr Hjalmarson har läst Churchills
anförande i denna fråga i parlamentsdebatten.
Han uttalade sig där mycket
starkt för att man måste fortsätta att
konferera. Han förklarade att berlinkonferensen
icke var något fiasko eller
någon katastrof, utan att man fortfarande
får lita till de möjligheter, som
kan framkomma förhandlingsvägen.
Det blir emellertid ett personligt omdöme
hur man uppfattar utsikterna
härvidlag.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Det har yttrats att om
ett val kunde genomföras som ett val
i Sverige, vore det demokratiskt. Men
det framgår av andra fakta, som utrikesministern
inte har kunnat bestrida,
att de betingelser, under vilka Eden -

5 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar.

planen skulle genomföras, utesluter
fria val. Ty kvar står ju att de skulle
genomföras under kontroll av ockupationstrupper,
och redan det utesluter
väl i allmänhet en sådan jämförelse
med Sverige som utrikesministern
gjorde.

Till slut. När utrikesministern här
nämnde den skiljaktiga värderingen
mellan Eden och Churchill om innebörden
av berlinkonferensen, skulle
jag vilja säga, att utrikesministerns värdering
i dag närmare ansluter sig till
Edens värdering än till Churchills betydligt
mera positiva inställning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill bara rätta herr
Hagbergs i Stockholm uppgift att Edenplanen
skulle förutsätta val under kontroll
av ockupationstrupper. Det var
fråga om övervakningskommissioner
med representanter för ockupationsregeringarna
och eventuella neutrala,
som skulle kontrollera att valfriheten
respekterades.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att utrikesministern tydligen
är beredd att använda en del av de tillgängliga
reservationsmedlen till FN:s
tekniska biståndsverksamhet i de underutvecklade
länderna och att därmed
min motions syfte skulle väsentligen
vara uppfyllt.

Utrikesministern vill emellertid använda
huvuddelen av de från 1945 reserverade
medlen till rent svenska insatser,
i första hand de båda yrkesskolorna
i Etiopien och Pakistan. Utrikesministern
bygger därvid på samma höga
värdering av den norska insatsen i Travancore
som jag tidigare gett uttryck
för. Nu bör man väl emellertid göra
klart för sig, att om det skall bli möjligt
att på norskt vis samla medel utöver
statsanslaget genom en landsinsamling
till verksamhet i nationell regi,

så måste man skapa projekt som verkligen
är av den norska typen, där man
på fadderortsvis ägnar sig åt att sätta
en landsända på fötter. De i och för sig
värdefulla svenska skolprojekten i Etiopien
och Pakistan är knappast av det
fantasieggande slag, att en sådan insamling
kring dem är möjlig. Det går därför
inte att förebrå Centralkommittén
för några underlåtenhetssynder på den
punkten. Möjligen skulle man kunna
önska, att de konkreta förslag till stipendiatverksamhet,
som verkligen grep
tag i den svenska organiserade ungdomens
konstruktiva fantasi i koncentrerad
form, finge komma till utförande.
Om kommittén på den punkten finge
UD:s välsignelse — herr Undén är ju
tydligen inte benägen att släppa efter
på sitt överinseende — då kanske vi nu
verkligen kunde åstadkomma något
som, liksom det svenska folkuppbåd,
som både herr Undén och jag tydligen
anser vara önskvärt bleve ett komplement
till den internationella hjälpverksamheten.
Missionsorganisationernas
verksamhet visar dessutom att den
skräck för improvisation och mera
spontana insatser, som utrikesministern
ådagalägger, inte alltid behöver vara
motiverad. Det kan ibland löna sig att
satsa på en sakligt underbyggd entusiasm,
och om man räknar med den som
en verksam faktor så får man nog inte
nedslå folkrörelserepresentanternas insatser
genom en alltför hård dirigering.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! I herr Ohlins huvudanförande
fanns ett avsnitt, i vilket han
beklagade den tidsutdräkt som hade
uppstått genom, som jag förmodar han
menade det, regeringens senfärdighet
i fråga om revisionen av vår tulltaxa.
Herr Ohlin befarade att vi skulle vara
ur stånd att i det s. k. GATT-arbetet
hjälpa de krafter, som sträva efter en
nedpressning av den allmänna tullnivån.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

För den stora allmänheten kan dessa
frågor självfallet framstå som mycket
allvarliga. Vår syn på det hela är den,
att tullkommitténs arbete är i full gång.
Man har kommit så pass långt, att man
fått fram vissa grunder för kommitténs
arbete. Man har börjat med överläggningar
med olika branschers företrädare,
och man har funnit en norm för det
fortsatta arbetet. Situationen är den, att
man vid den senaste sessionen i höstas
enades om att förlänga det s. k. GATTavtalets
bestämmelser för ytterligare
aderton månader framöver. Det avtalet
skall alltså gälla till mitten av år 1955.
Man beslöt samtidigt verkställa en revision
av dessa avtals allmänna bestämmelser.
För att vi på svensk sida skall få
klart för oss, huruvida vi bör framföra
ändringsförslag, har vi tillsatt en särskild
kommitté, som fått de arbetsuppgifterna
sig ålagda, och sedan får vi ta
dess arbetsresultat under omprövning.
Det blir sålunda tal om nya tullförhandlingar
tidigast någon gång i slutet av
detta år eller i början av nästa år; tidpunkten
är inte fixerad. Jag har utgått
ifrån att tullkommittén skall ha kommit
så långt i sitt arbete att den kan frambringa
ett material, som vid de kommande
underhandlingarna med fördel
skulle kunna användas av våra delegater.
Vi har således inte kommit i ett
läge, där vi står oförberedda på vad
som kan inträffa, utan det är alldeles
tvärtom. Vi förbereder oss för dessa
förhandlingar, och jag instämmer helt
med herr Ohlin däri att vi bör på allt
sätt medverka till att försöka bringa ned
tullarna till en skäligare nivå än den,
där de för närvarande befinner sig.

Herr Ohlins funderingar beträffande
tullsystemets framtida utformning skall
jag inte yttra mig om, men jag har vetskap
om att den nu arbetande tullkommittén
beaktar de synpunkter, som herr
Ohlin nu framförde och som jag uppfattade
så att han menade, att det är
manufaktureringsvärdet som man i första
hand bör fästa avseende vid när det

Utrikesförvalthingen: Avlöningar.

gäller att avgöra hur höga tullarna i
verkligheten är.

Herr Braconier gjorde ett uttalande
som jag tror det är skäl i att bemöta.
Han ville göra gällande att situationen
för dagen är den, att grunden för hela
GATT-avtalet håller på att undermineras.
Läget är nu det, att man fick en
prolongering av det gamla avtalet och
att man i de anslutna länderna nu förbereder
sig på en revision av avtalets
allmänna bestämmelser och förbereder
sig för nya tullförhandlingar. Jag tror
således inte det finns någon anledning
påstå, att man håller på att underminera
själva GATT-avtalet. Herr Braconiers
uttalande är emellertid riktigt så till
vida som det finns starka protektionistiska
krafter i världen, men det ger en
för mörk bild av situationen om man
nu säger, att dessa säkerligen kommer
att vinna i kraftmätningen. Det finns
andra krafter som arbetar på att vidga
den internationella handeln och på att
få ett ökat samarbete till stånd. Jag tror
inte vi skall glömma bort den saken
när vi bedömer den allmänna handelspolitiska
situationen.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 2—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till understödjande av
helikopterflyg m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till P.
O. H. By dbro m. fl.; och

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; samt
bevillningsutskottets betänkande nr
15, i anledning av väckta motioner om
rätt att vid 1955 års taxering till skatt
för inkomst åtnjuta avdrag för vissa
gåvor till hemvärnsförbund m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 6.

Ändring av 80 § uppbördsförordningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckt
motion om viss ändring av 80 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272).

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II:
267, av herrar Fröding och Edström
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

förordning om ändring av uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).
Härigenom förordnas, att 80 § 1 mom. i uppbördsförordningen den 5 juni 1953
erhåller följande lydelse.

Nuvarande lydelse:

80 §.

1 mom. Utbetalar arbetsgivare, som
är skyldig verkställa skatteavdrag, lön
utan att denna minskats med föreskrivet
belopp för gäldande av arbetstagares
skatt och sker detta uppsåtligen eller
av oaktsamhet, som ej är allenast
ringa, straffes med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande
det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt,
och ligger i avseende härå uppsåt eller
grov oaktsamhet arbetsgivaren till last,
straffes med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

Föreslagen lydelse:

80 §.

1 in o m. Utbetalar arbetsgivare, som
är skyldig verkställa skatteavdrag, lön
utan att denna minskats med föreskrivet
belopp för gäldande av arbetstagares
skatt och sker detta uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet, straffes med
dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande
det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt,
och ligger i avseende härå uppsåt arbetsgivaren
till last, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex måna der.

Föreligger grov oaktsamhet vare
straffet dagsböter.

Utskottet hemställde, att motionen
11:267 av herrar Fröding och Edström
om viss ändring av 80 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Söderquist, Magnusson, Kristensson
i Osby, Strandh, Anderson i Sundsvall
och Nilsson i Svalöv, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riks -

dagen måtte, med bifall till motionen
II: 267 av herrar Fröding och Edström,
antaga följande

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Härigenom förordnas, att 80 § 1 mom.
uppbördsförordningen den 5 juni 1953
skall erhålla följande ändrade lydelse.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

80 §.

1 mom. Utbetalar arbetsgivare, som
är skyldig verkställa skatteavdrag, lön
utan alt denna minskats med föreskrivet
belopp för gäldande av arbetstagares
skatt och sker detta uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet, straffes med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande
det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt,
och ligger i avseende härå uppsåt arbetsgivaren
till last, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Föreligger grov oaktsamhet vare
straffet dagsböter.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! De i vår motion och av
utskottsreservanterna föreslagna ändringarna
i den i fjol antagna uppbördsförordningen
avser straffbestämmelserna
i 80 §, nämligen för det första straff
vid arbetsgivares underlåtenhet att verkställa
källskatteavdrag och för det andra
straff vid arbetsgivares underlåtenhet
att till uppbördsmyndigheterna inbetala
dragna belopp.

Den första av dessa förseelser straffas
nu med dagsböter, om förseelsen skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej
är att anse som ringa. Den andra förseelsen
straffas däremot bara vid uppsåt
eller grov oaktsamhet men då i båda
fallen med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

Det torde alltså stå klart att man ansett
den andra förseelsen — alltså underlåtenhet
att inbetala dragen skatt —
vara den grövre av dessa förseelser.

I motionen har föreslagits för det första
att underlåtenhet att dra skatt skulle

Ändring av 80 § uppbördsförordningen.

bestraffas endast vid uppsåt eller grov
oaktsamhet samt för det andra att underlåtenhet
att inleverera skatt skulle
kunna straffas med fängelse endast vid
uppsåt, medan dagsböter skulle vara
straffet vid grov oaktsamhet. — Det talades
förra året rätt mycket i denna
fråga, och jag tänker därför inte bli
långrandig.

Vad beträffar den andra straffbestämmelsen,
alltså underlåten inleverans,
skulle ändringen innebära i princip
samma brottsrekvisit som enligt skattestrafflagen.
Enligt denna kan fängelse
följa bara vid uppsåtlig feldeklaration;
grov oaktsamhet straffas däremot med
böter. Jag kan inte finna annat än att
förseelser mot skattestrafflagen och
mot uppbördsförordningen är så närbesläktade,
att bestämmelserna borde
kunna vara i princip likartade. Beträffande
den första och lindrigare förseelsen
— att en arbetsgivare inte drar
skatt — är det väl en fullkomlig orimlighet,
att det subjektiva revisitet satts
mera vidsträckt än beträffande den svårare
förseelsen, i det att inte bara grov
vårdslöshet utan all vårdslöshet, som
inte bara är att anse som ringa, bestraffas.
Det är den orimligheten som i första
hand föranlett mig att redan i år
återkomma med en motion om ändring
av 80 §.

Mera allmänt skulle jag helt kort vilja
tillägga, att det bjuder åtminstone mig
emot att införa alltför hårda straffregler
inom specialstraffrättens område.
Frihetsstraffet synes mig sålunda böra
reserveras för svårare och uppsåtliga
brott. Respekten för detta straff kan
annars lätt avtrubbas, och jag försäkrar
kammarens ledamöter, att ett kraftigt
utmätt dagsbotstraff många gånger är
precis lika avskräckande som ett fängelsestraff.
Vidare finner jag det vara
mycket olustigt att på områden som
detta all oaktsamhet skall bestraffas,
så snart den inte bara kan betraktas
som ringa.

Det borde väl beträffande uppbörds -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ändring av 80 § uppbördsförordningen.

förordningen också i någon män beaktas,
att det här gäller ett inkassouppdrag,
som vederbörande arbetsgivare
själva på intet sätt bett om och som de,
i vart fall när det gäller t. ex. husmödrar
och smärre företagare, ofta kanske
inte är kvalificerade att helt felfritt
klara av.

I sak betyder det kanske inte så förfärligt
mycket vilken lydelse man ger
den ena eller den andra av dessa straffbestämmelser.
Våra domare friar ju
gärna från straff i tveksamma fall och
de utdömer inte heller så gärna straffen
i straffskalans överkant. Men även
om en god domare enligt Olaus Petri
är bättre än till och med en god lag och
följaktligen ännu mycket bättre än en
dålig, kan jag inte finna annat än att
man bör eftersträva att få så konsekventa
och vettiga lagbestämmelser som
möjligt även inom specialstraffrättens
område.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Vid utmätande av straffpåföljd
på detta område bör man, anser
jag, ta hänsyn till att uppbördsarbetet
är en uppgift som staten ålagt arbetsgivarna.
Många av dessa har förvisso
inte någon klar insikt om ansvaret med
det därmed förbundna arbetet. Det gäller
i många fall små arbetsgivare. Det
är i detta sammanhang inte minst fråga
om lantbrukare, husmödrar och hantverkare,
och många av dessa känner
inte till de risker de löper, om de inte
gör löneavdrag eller försummar redovisningen.
Jag anser för min del, att
man bör räkna med den straffpåföljd,
som är angiven i reservationen och för
vilken herr Fröding nyss har redogjort.
Frihetsstraff bör enligt min mening reserveras
för grövre brott. Man bör inte
ta till större våld än nöden kräver.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Då riksdagen i fjol med
mycket stora majoriteter beslöt genomföra
denna anordning, var det ju på
grund av den erfarenhet vi hade vunnit
sedan källskattesystemet hade införts.
Bland alla partier här i riksdagshuset
talades det om hur orimligt det var att
människor, som gång på gång lade beslag
på statsmedel, inte skulle få ett
straff, som var kännbart. Hur mycket
man än här försöker att göra gällande,
att den straffsats man tillgriper ligger
i överkant, tror jag inte att man kan
komma ifrån det faktum, som redan i
fjol konstaterades i den kungl. propositionen
och utskottets utlåtande, att det
i vanliga fall bara blir tal om dagsböter.
I de fall däremot där det är fullkomligt
ådagalagt, att man har satt det hela i
system, kommer det s. k. frihetsstraffet
att tillgripas.

Jag tror inte, herr talman, att det tjänar
så mycket till att vi håller på att
diskutera denna angelägenhet. Erfarenheten
får väl visa vilka som har rätt,
och kan erfarenheten under åren framåt
ge vid handen, att herrar Fröding och
Kristensson har rätt, så får vi väl den
gången ändra bestämmelserna. Men jag
tror att det blir ett konstaterande av att
herrarna har fel.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag vill bara till utskottets
ordförande replikera, att i de fall,
där det hela har satts i system, är det
väl ingen tvekan om att det föreligger
uppsåt. Jag upprepar vad jag sade, att
ett kraftigt utmätt dagsbotstraff många
gånger är precis lika kännbart som ett
fängelsestraff.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.

förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Fröding begärde
emellertid votering, vadan efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Fröding begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 112 ja och 73 nej, varjämte 9
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Ändrade bestämmelser beträffande taxering
av villafastigheter.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser beträffande
taxering av villafastigheter.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 327
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:440 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att schablontaxering
av en- och tvåfamiljsfastigheter
skall upphöra och taxeringen av

dessa ske enligt för övrig annan fastighet
gällande bestämmelser samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderliga författningsändringar»; 2)

de likalydande motionerna I: 328
av herr Lundqvist samt II: 425 av herrar
Cassel och Staxäng, vari hemställts,
»att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till

Lag om ändring av 24 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skall erhålla följande
ändrade lydelse.

24 §.

2 mom. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två
familjer jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet)
och föreligger ej fall,
som avses nedan i sista stycket, skall
såsom intäkt av fastigheten upptagas ett
belopp motsvarande för helt år räknat
två procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret. Finnes
ej---före taxeringsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955, dock att äldre bestämmelser skola
tillämpas i fråga om eftertaxering för
år 1954 eller tidigare år»; samt

3) de likalydande motionerna I: 329
av herr Spetz m. fl. och II: 435 av herr
Sjölin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att 24 och 47 §§
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) samt anvisningarna
till 47 och 60 § § skulle erhålla i motionerna
angiven lydelse.

Utskottet, som beträffande de likalydande
motionerna I: 329 och II: 435
till behandling i detta betänkande upptagit
endast ett yrkande om att procenttalet
vid beräkning av bruttointäkt
vid schablontaxering av en- och två -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.

familjsfastigheter måtte bestämmas till
2,5, hemställde,

1) att de likalydande motionerna I:
327 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 440
av herr Hjalmarson in. fl. om ändrad
ordning för taxering av villafastigheter
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
1:328 av herr Lundqvist samt 11:425
av herrar Cassel och Staxäng om ändrade
bestämmelser för beskattning av
villafastigheter icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; ävensom

3) att de likalydande motionerna
1:329 av herr Spetz m. fl. och 11:435
av herr Sjölin in. fl. om ändrad ordning
för taxering av villafastigheter, i de
delar motionerna behandlats i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett att utskottet bort
under punkten 1) hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 327 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 440 av herr Hjalmarson
m. fl., antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 24 § och
25 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 samt anvisningarna
till 24 § punkt 2, till 25 § punkterna
1—4, till 29 § punkt 1 och till 36 §
punkt 1 samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, samt
att 25 § 3 mom. och anvisningarna till
24 § punkt 6 samma lag skola upphöra
att gälla.

24 §.

Till intäkt av annan fastighet skall,
där ej annat föranledes av vad nedan
i andra stycket stadgas, hänföras vad
av fastighet här i riket, som taxerats

såsom annan fastighet, kommit ägaren
till godo, såsom:

hyresvärdet av--— frälseränta.

Har fastighet---30 § 2 mom.

Förmån av---särskilt redo visas.

Där fastighet —• ---såsom kapital tillskott.

(Se vidare anvisningarna.)

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan
fastighet må avdrag göras för omkostnader,
såsom för:

brandförsäkring, reparation —---

liknande avgäld.

Medlem av--— såsom kapital tillskott.

Har bostadsförening---såsom

kapitaltillskott.

Anvisningar
till 24 §.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 §
framgår, skall---av bostadsvär det.

Om däremot — — — uppgivna intäkterna.

Föreligger handelsträdgårdsrörelse

— — -— av rörelse.

till 25 §.

1. Bestämmelsen om----fri bo stad.

2. Avdrag medgives för---un der

beskattningsåret.

3. Avdrag för värdeminskning--

— för inventarier.

4. Därest brandförsäkring tagits för

all framtid, må avdrag för under--

— en gång.

Därest premien för försäkring för all
framtid enligt försäkringsavtalet erlägges
under ett bestämt antal år med lika
belopp för år räknat, må för vart och

ett av dessa år avdrag ske med---—

40 %.

till 29 §.

1. Har annan---av rörelsein komsten.

Har den skattskyldige i rörelse, som
av honom utövats, för förädling eller

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.

förbrukning tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk eller någon dess binäring
eller från eget skogsbruk eller
råämnen från egen eller av honom brukad,
i rörelsen ej använd fastighet, skall,
såsom av 21 och 24 §§ framgår, värdet
av sådana produkter eller råämnen upptagas
såsom intäkt av fastigheten. Samma
värde får därför avföras såsom omkostnad
i rörelsen. Detsamma gäller
— ---särskild förvärvskälla.

till 36 §.

1. Vid beräkning---stämpelkostnader
m. m. Har den ---—- an nan

förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Strandh och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett att utskottet
bort under punkten 3) hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 329 av herr
Spetz m. fl. och II: 435 av herr Sjölin
m. fl., i de delar motionerna behandlats
i förevarande betänkande, för sin
del antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 24 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 24 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 enligt detta författningsrums
avfattning jämlikt lagen den 5
juni 1953, nr 404, skall — med giltighet
från det sistnämnda lag träder i
kraft — erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

24 §.

2 mom. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två
familjer jämte personliga tjänare (två -

familjsfastighet) och föreligger ej fall,
som avses nedan i sista stycket, skall
såsom intäkt av fastigheten upptagas
ett belopp motsvarande för helt år räknat
två och en halv procent av fastighetens
taxeringsvärde året näst före
taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde
åsatt för året näst före taxeringsåret,
beräknas intäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av
taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.

Vad i — — —• använda fastighetsdelen.

Har fastighet---icke ske.

Vad i--— eller prästgård.

Vid betänkandet hade därjämte fogats
ett särskilt yttrande av herr Jonsson i
Skedsbygd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Då finansministern föregående
år i proposition föreslog en
schablonmässig taxering av inkomsten
från en- och tvåfamiljsvillor reagerade
vi inom högern mot denna nya beskattningsmetod.
Förslaget motiverades dels
med att schablontaxeringen skulle
åstadkomma en förenkling i taxeringsarbetet
och dels med att de i egnahemmen
investerade kapitalen alltid borde
lämna en viss beräknad avkastning och
att denna beräknade avkastning skulle
inkomstbeskattas även om bostaden användes
endast en kortare tid av året.

Att förslaget innebar en förenkling
av taxeringsarbetet kan inte bestridas.
Att vi från högerliåll dock inte kan acceptera
denna schablontaxering beror
på att vi anser, att förenklingen i taxeringsarbetet
i alltför hög grad kommer
att ske på bekostnad av jämlikhet och
rättvisa vid beskattningen olika skattskyldiga
emellan. Vederbörande egnahemsägare
kommer icke som helhet att
bli beskattade för den inkomst som de
verkligen har haft av sina egnahem,

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.

utan för den inkomst som det i skattelagarna
anges att de borde ha haft. En
sådan beskattningsmetod kan inte, anser
vi, vara rättvis. Orättvisan framträder
i speciellt klar dagar då man
tar hänsyn till det stora skattetryck som
vi har i vårt land.

Vid förra årets riksdag påtalade vi
också från högerhåll den skatteskärpning
som den nya taxeringsmetoden i
de flesta fall innebär för egnahemsägarna.
Vi är fortfarande av den uppfattningen,
att detta blir fallet. Den
skärpta beskattningen uppmuntrar icke
till sparande i form av byggande av
egnahem. Då emellertid ett sådant sparande
måste anses vara en för hela
samhället önskvärd och gagnelig sak
anser jag, att statsmakterna i stället för
att skärpa beskattningen hade bort vidtaga
åtgärder för skattelättnad för
ägare av egnahem vilka uppfört sina
villor med tillhjälp av egna sparade
medel. En sådan åtgärd skulle vi inom
högern hälsa med tillfredsställelse. Vi
har också i annat sammanhang framlagt
förslag i sådan riktning.

Det nya systemet med schablontaxering
av villafastigheter synes mig också
medföra risk för att våra egnahem
icke blir underhållna och reparerade
i den utsträckning som erfordras för
att byggnaderna icke för fort skall förstöras.
Schablonmetoden kan lätt bli
inkörsport till en kapitalförstöring i
stället för, som jag förut nämnt, en
uppmuntran till sparande.

Utskottsmajoritetens avstyrkande av
högermotionen av herr Hjalmarson
m. fl. rörande slopandet av schablontaxeringen
vid inkomsttaxeringen av
egnahemsvillor motiveras huvudsakligen
med att man ännu icke erhållit
någon erfarenhet av den nya metoden.
Detta är riktigt, men enligt vår uppfattning
framgick det av det utredningsmaterial,
som förra året framlades,
att schablonmetoden skulle få de
menliga följder som jag här i korthet
har redogjort för. Jag är därför av den

uppfattningen, att det är bättre att
»stämma i bäcken än i ån» och sålunda
aldrig företaga någon taxering efter
schablonmetoden utan i stället upphäva
denna lagbestämmelse.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr
I av herr Magnusson och undertecknad,
vilken går ut på bifall till högermotionen
II: 440 av herr Hjalmarson m. fl.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) :

Herr talman! Då riksdagen under
fjolåret beslöt ändra grunderna för beräkning
av hyresvärdet för en- och tvåfamiljsvillor,
var vi inom folkpartiet
i princip med om denna ändring. Den
gick kort sagt ut på att schablonmetoden
också skulle användas vid beräkning
av utgifterna. Yi ansåg att detta
medförde eu teknisk förenkling i taxeringsarhetet.
Men samtidigt föreslog vi
att beräkningen av hyresvärdet skulle
ske efter 2 Y2 procent och inte efter 3
procent. I år har detta önskemål upprepats
i en motion från folkpartihåll.
Då denna fråga under fjolårets riksdag
blev föremål för en grundlig diskussion
skall jag endast anföra några
få synpunkter.

Fastighetstaxeringen 1952 medförde
en stor höjning av taxeringsvärdena.
Därmed steg automatiskt också den beräknade
inkomsten av fastigheterna,
medan avdragen för ränta och tomträttsavgäld
blev oförändrade. Sänkningen
av repartitionstalet från fem till
fyra procent var inte tillräcklig för att
kompensera taxeringsvärdenas höjning.
Man bör här lägga märke till att hyrorna
i allmänna marknaden har stigit
ganska obetydligt. Det nya systemet
medför ökad skattebörda i vissa fall, i
synnerhet för de egnahemsägare, som
har mycket små skulder eller är skuldfria,
något som de ibland blivit genom
sparsamhet och omtänksamhet. Men det
betyder också en skatteskärpning för
dem som har äldre fastigheter som i
högre grad än andra behöver repare -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.

ras. Detta var anledningen till att vi

1 fjol ansåg att man borde gå försiktigt
fram vid beräkningen av hyresvärdet.
Vi upprepar i år önskemålet om

2 % procent i stället för 3 procent vid
beräkningen av hyresvärdet, därför
att vi vill att denna beräkning skall
vara genomförd till den första taxering
efter det nya systemet, som äger
rum nästa år.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s) :

Herr talman! Det är inte precis vanligt
att man innan en lag trätt i kraft
föreslår att den skall upphävas, men
detta har väl i detta fall sina särskilda
orsaker. Jag skall inte inlåta mig på
gissningar, såsom att ett sådant förslag
kan vara lämpligt att använda till något
vi företar i september.

När vi diskuterade denna sak i fjol,
hade vi som grundval ett material, av
vilket man ansåg sig kunna dra slutsatsen,
att det nya systemet, som folkpartiet
och utskottsmajoriteten i stort
sett var eniga om —• det var ju bara
procentsiffran som skilde —- och som
bara högern ställde sig helt avvisande
till, i huvudsak skulle bli gynnsammare
än det gamla. Man sade i Kungl.
Maj :ts proposition, att därest erfarenheten
skulle ge vid handen, att detta
material inte var av den karaktär man
då trodde, var man villig att ta upp
detta spörsmål till nytt övervägande
och då vidtaga de förändringar som
kunde vara nödvändiga. Ingen trodde
ju då att Kungl. Maj:t menade att den
översynen skulle ske innan lagen trätt
i kraft. När bevillningsutskottet underströk
detta Kungl. Maj :ts uttalande, menade
bevillningsutskottet inte heller
något sådant. Vi är mottagliga för alla
resonemang men vill gärna att det blir
landets taxeringsnämnders material
som läggs till grund för ett bedömande
och inte de uträkningar som man på

respektive partiers kanslier möjligen
kan åstadkomma. Det är en liten skillnad
när det gäller ett bedömande av
denna art, om man skall gå efter det
faktiska materialet eller ett material
vilket man har gissat sig fram till.

Sedan denna lagstiftning trätt i kraft
vid nästa års taxering, — kommer nog

— som det också säges i ett särskilt
yttrande av herr Jonsson i Skedsbygd

— både oppositionen och majoriteten
så småningom att få erfarenhet. Då är
tidpunkten inne att ta upp denna fråga
till förnyad prövning och då kan vi
komma till resultat. Jag tycker att herrarna,
även om det är val i år, borde
kunna ge sig till tåls, så att detta problem
bleve ordentligt prövat.

Jag yrkar, herr talman, bifall till bevillningsutskottets
hemställan på alla
tre punkterna.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
säger att man bör pröva sig
fram, innan någon ändring av den nya
lagen vidtages. Jag vill svara att enligt
folkpartiets mening både i år och

1 fjol finns det en fullt bärande motivering
bakom kravet på att hyresvärdet
beräknas efter en procentsats av

2 Vi, och när vi, herr Olsson, har denna
uppfattning är det både vår rättighet
och skyldighet att föra fram den här i
kammaren.

Man bör gå försiktigt fram vid en
omläggning som denna, ty i vissa fall
innebär — det kan nog inte bestridas
—- den nya ordningen en skatteskärpning.
Vi får inte glömma att skatt
kommer att utgå, oavsett om det i fastigheten
placerade kapitalet lämnar
någon avkastning eller inte. Över huvud
taget bör man därför, om man går
in för en schablonregel, göra bestämmelserna
så generösa, att den grupp
som får skatteskärpning blir så liten
som möjligt. Efter mitt sätt att se är
det således av vikt att när denna nya

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ändrade bestämmelser beträffande taxering ar villafastigheter.

reform skall föras ut i livet procentregeln
blir mer generös än den nu fastslagna.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill ingalunda hindra
folkpartiet att på samma sätt som i
fjol trampa på med sina 2 Vi procent,
liksom jag inte vill hindra vare sig
högerpartiet att vidhålla sin linje att
schablonregeln helt skall upphävas eller
herr Cassel att tala för sitt förslag
om 2 procent. Men tänk, mina herrar,
om erfarenheten från taxeringsarbetet
1955 kommer att säga någonting annat
än vad ni i dag hävdar som det riktiga!
Då blir det kanske en smula obehagligt
att ha varit så tvärsäkra som
ni i dag är.

Herr CASSEL (h) :

Herr talman! Högerpartiets huvudyrkande
går ut på att någon schablontaxering
av villor över huvud taget inte
skall förekomma. Vi vill att man skall
som underlag för taxeringarna ha, såsom
bevillningsutskottets ärade ordförande
uttryckte det, ett faktiskt material
och inte bara en siffra som man
har gissat sig till. Emellertid har ju
dess värre högeryrkandet i denna del
inte lyckats vinna majoritet inom utskottet.
Jag delar partiets uppfattning
om att en schablontaxering inte bör
komma till stånd, men jag hade tänkt
mig möjligheten av att vi skulle få
mothugg beträffande den saken, och
det har varit anledningen till att herr
Staxäng och jag väckt en motion, som
går ut på att schabloninkomsten, om
en sådan kommer att bestämmas, inte
skall beräknas till 3 procent, såsom
Kungl. Maj :t har föreslagit, utan till 2
procent. Jag är emellertid inte på denna
punkt så tvärsäker som bevillningsutskottets
ärade ordförande trodde, utan
jag är fullt medveten om att man kan
ha mycket olika meningar om denna
sak. Det är inte lätt att säga, om 2, 2,5

eller 3 procent är den allena saliggörande
procentsatsen. Men eftersom det
nu införes en ny princip för taxeringen,
varvid man medvetet avviker från det
verkliga förhållandet, måste det efter
mitt sätt att se vara riktigt att man
iakttar en ganska stor försiktighet och
inte väljer en sådan schablon att många
skattskyldiga tvingas betala skatt för
en inkomst som de i själva verket inte
har uppburit. Med en schabloninkomst
på 3 procent går ekvationen kanske
ihop för en del villaägare, nämligen
för dem som har nya och någorlunda
väl underhållna fastigheter. Men för
ägare av äldre villor och egnahem,
allra helst sådana som inte haft tillräckliga
ekonomiska resurser för att
underhålla villorna ordentligt, ställer
sig saken helt annorlunda. Låt mig för
att konkret belysa vad jag menar ta ett
mycket enkelt exempel. En fastighet får
det nya taxeringsvärdet uppsatt till
50 000 kronor, och vi utgår ifrån att
bruttoinkomsten av denna fastighet är
2 500 kronor. Med en schabloninkomst
på 3 procent blir nettoinkomsten, som
vederbörande alltså får skatta för, 1 500
kr. Mellanskillnaden mellan bruttoinkomsten
på 2 500 kr. och nettoinkomsten
på 1 500 kr. skall alltså vara tillräcklig
för att täcka alla omkostnader
för fastigheten förutom räntan på lån.
Bland dessa omkostnader finns en del
rätt stora poster, såsom reparationer,
värdeminskning, försäkringar, avgifter
för sotning, sophämtning och diverse
annat sådant. Av dessa poster uppgår
redan värdeminskningen — den är ju
inte avskaffad, utan det är bara värdeminskningsavdraget
som avskaffats —
räknat efter 1 procent av fastighetens
värde till 500 kr., d. v. s. hälften av
1 000 kr. Beräknar man, såsom på vissa
håll sker, värdeminskningen efter 1,5
procent, är 750 kr. av de 1 000 kronorna
borta. Erfarenheten visar att reparationskostnaderna
har stigit betydligt
mer än man hittills haft klart för sig.
Om jag är riktigt underrättad, tryckes

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.

i dagarna en av förre byrådirektören
Bildmark i byggnadsstyrelsen gjord undersökning
om reparationskostnaderna,
och vi får alltså se resultatet därav inom
de närmaste veckorna.

Jag har studerat några uppgifter från
England på denna punkt. Det är en
kommitté som undersökt hur reparationskostnaderna
har utvecklats — det
har mest gällt enfamiljslägenheter. Det
har då visat sig, att en reparation, som
före kriget kostade 10 pund, i dag kostar
30 pund. Jag vill inte garantera, att
utvecklingen i Sverige är densamma,
men jag håller inte för otroligt, att den
är ganska snarlik. Det är nämligen så,
att största delen av reparationskostnaden
utgöres av arbetskostnaden, medan
materialkostnaden är relativt liten. Jag
vill minnas, att enligt kommitténs uppgift
arbetskostnaden utgör 63 procent
och materialkostnaden 27 procent av
hela reparationskostnaden. Även om
materialkostnaden nu sjunkit något har
i stället arbetskostnaden stigit. Det är
därför reparationerna, relativt sett, blivit
dyrbarare än nybyggen.

När det gäller äldre hus, är det min
bestämda övertygelse, att den skillnad
mellan brutto- och nettoinkomsten, som
skulle bli resultatet av en schablonmässigt
beräknad nettoinkomst på 3
procent, icke är tillräcklig för att fastighetsägaren
skall kunna bestrida ett
ordentligt underhåll av sin fastighet.
Skulle någonting oförutsett inträffa —
t. ex. att skorstenen spricker, att det
blir en sättning i grunden, att det, vilket
bär hänt en av våra kamrater i
kammaren, blir ett åsknedslag som förstör
oljeeldningsaggregatet, att pannan
råkar koka tom eller något annat — så
får fastighetsägaren en opåräknad utgift,
som icke kan täckas inom ramen
för de obeskattade pengarna. Resultatet
av det nya systemet är, att ägarna av
dessa fastigheter kan få betala skatt för
en inkomst, som de i verkligheten icke
uppburit. Det är detta, herr talman,
och inte — som bevillningsutskottets

ärade ordförande inte vågade förmoda
— en viss händelse i september, som
enligt min mening är ett skäl för att
göra en revision av föregående års beslut.

Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Staxäng och mig väckta motionen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det är ju rätt osedvanligt
att man från statsrådsbänken
tar till orda när det gäller avgörandet
av motioner. Jag kanske dock blir ursäktad
av den omständigheten att detta
är en mycket ovanlig situation. Det yrkas
nämligen avslag på ett av förra
årets riksdag fattat beslut. Detta beslut
har ännu inte hunnit träda i kraft. Det
innebär ju att allt det material, som
finns tillgängligt i dag, även fanns tillgängligt
i fjol. Prövningen som då
skedde kan inte göras bättre i dag.
Följaktligen kan man kanske inte tillmäta
motiven i motionärernas framställning
någon plats högt uppe på
skönhetsskalan. Jag skall emellertid inte
fördjupa mig i detta.

Jag begärde egentligen ordet för att
säga till herr Cassel att det ändå är
rätt meningslöst med alla dessa sifferexempel
och alla dessa djupa studier
i olika länders erfarenheter på detta
område.

Jag skall själv ge ett exempel. Jag
köpte år 1933 en villa och jag har den
fortfarande kvar. Jag har underkastat
mina deklarationsuppgifter — vilka jag
har kvar sedan alla 20 åren tillbaka —•
en granskning, och jag kan försäkra
herr Cassel att villan är väl underhållen
både innan och utan. Resultatet av min
deklarationsgranskning blev, att om
jag från år 1933 till nu hade tillämpat
denna schablonregel så skulle det inte
ha medfört någon ändring i beskattningen
för min del. Det skulle inte ha
blivit någon högre skatt.

En sak till vill jag säga herrar Cassel
och Nilsson i Svalöv. Ni vill att det skall

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.

taxeras efter verkligheten. Vad är det
för tal? Vad har vi att välja emellan
här? Jo, en schablonmässig värdering
av hyresinkomsten å ena sidan och en
schablonmässig värdering av kapitalinkomsten
å den andra sidan. Schablon
som schablon!

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! Jag har i ett särskilt
yttrande velat fästa uppmärksamheten
på ett par saker, som kan komma att
inträffa och åstadkomma vissa olägenheter.
Systemets verkningar blir ju sådana
att den skuldsatte egnahemsägaren
kommer att få sina bostadskostnader
någorlunda hyggligt beräknade, eftersom
han får avdrag för räntorna,
medan den som betalat sitt egnahem
och inte har några skuldräntor får sina
bostadskostnader uppvärderade. Det
kan befaras att detta kommer att medföra
en tendens att inte betala av skulderna
och försöka få sitt hem skuldfritt
så fort som annars vore möjligt.
Det kan också tänkas att den olägenheten
uppstår, att i och för sig nödvändiga
reparationer kommer att eftersättas,
då man inte får något avdrag för
reparationskostnader eller andra därmed
jämförliga omkostnader.

Dessa farhågor har emellertid inte
föranlett mig att i dag yrka avslag på
detta system, som jag varit med om att
införa. Jag har dock velat poängtera
detta och jag hoppas att man uppmärksammar
dessa olägenheter om de inträffar,
när systemet prövats ett eller
annat år. Jag kan således icke gå med
på högerns reservation som går ut på
att upphäva ett beslut som vi fattade
i fjol, ett beslut, som ännu inte hunnit
visa sina verkningar. .Tåg kan heller
inte ansluta mig till folkpartiets reservation,
där man vill sänka procenten
till 2,5. Jag har velat se verkningarna
av hela systemet som sådant innan jag
fattar definitiv ståndpunkt.

I dagens läge har jag givetvis intet

annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten 1) i utskottets
hemställan, nämligen dels på
hifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till den av
herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv
avgivna, vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid votering, vadan
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 17,.
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 146 ja och 27 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 1).

Härefter framställde herr talmannen
beträffande punkterna 2) och 3) i utskottets
hemställan propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i
dessa punkter; 2:o) bifall till den av
herr Spetz in. fl. avgivna reservationen;

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

samt 3:o) bifall till motionen II: 425
av herrar Cassel och Staxäng; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kristensson i Osby begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Cassel votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkterna 2) och 3) i bevillningsutskottets
betänkande nr 17 antager
den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionen II: 425 av herrar Cassel
och Staxäng.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
2) och 3) i utskottets förevarande
betänkande nr 17, röstar

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herrar Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
116 ja och 68 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkterna 2 och 3.

§ 8.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 8 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 37, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) lag om ändrad lydelse av 45 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt

3) förordning om ändring i taxe -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

ringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

I propositionen hade föreslagits, att
inkomst av fastighet, som ägdes av bostadsförening
eller bostadsaktiebolag,
skulle beräknas enligt den förenklade
schablonmetod, som redan genomförts
för en- och tvåfamiljsfastigheter. Intäkten
skulle sålunda upptagas till 3 procent
av fastighetens taxeringsvärde, varefter
avdrag medgåves för räntekostnader
för lånat kapital i fastigheten. Medlem
i bostadsförening eller delägare i
bostadsaktiebolag skulle beskattas endast
om han hyrt ut sin lägenhet. Inkomstberäkningen
skulle i sådant fall
ske efter regler, som i huvudsak överensstämde
med de nu gällande.

Till utskottets behandling hade hänvisats
fyra i anledning av propositionen
väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 390
av herr Svärd samt II: 501 av herrar
Staxäng och Munktell hade hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 37».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 37 och med
avslag å de likalydande motionerna I:
323 av herr Spetz samt II: 436 av herrar
Sjölin och Kristensson i Osby ävensom
de likalydande motionerna I: 390
av herr Svärd samt II: 501 av herrar
Staxäng och Munktell,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 45 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.; samt

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna I:
390 av herr Svärd samt II: 501 av herrar
Staxäng och Munktell, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 37,

samt att de likalydande motionerna
I: 323 av herr Spetz samt II: 436 av
herrar Sjölin och Kristensson i Osby
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

II) av herr Spetz m. fl.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Det förslag, som vi nu
går att behandla, utgör en ny utväxt på
schablontaxeringens område. Från högerhåll
har vi gång på gång framhållit
att vi icke vill medverka till en
skattelagstiftning, som icke tar hänsyn
till de skattskyldigas verkliga inkomster,
detta vare sig schablontaxeringen skärper
beskattningen eller, som i detta
fall, sannolikt ofta ger en för låg beskattning.
Vi kan icke finna att hyresfastigheter,
som ägs av enskilda personer,
skall beskattas efter en metod och
hyresfastigheter, som ägs av sådana juridiska
personer som bostadsrättsföreningar
och bostadsaktiebolag, efter
en annan metod. Sådan beskattning
verkar på oss högermän stötande, framför
allt då man ser det mot bakgrunden
av den allmänt erkända principen
om likformighet i beskattningen.

Herr talman! Jag skall icke förlänga
debatten utan ber helt kort att få yrka
avslag på Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 37, vilket är samma yrkande
som finns i reservation nr I av
herr Velander och undertecknad.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Den nuvarande beskatt -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

ningen av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag
samt deras medlemmar
och delägare är förenad med stora
praktiska svårigheter. Jag är därför
av den uppfattningen, att det finns anledning
att här vidtaga en förenkling.
Det taxeringsmässiga arbetet på detta
område står knappast i proportion till
det resultat som nås. Men skall man
här vidtaga en förenkling, måste man
enligt min uppfattning överföra beskattningen
till bostadsföretagen. Det
gäller här ungefär 150 000 lägenheter.
Ett överförande av beskattningen till
bostadsföretagen kommer därför att
medföra en avsevärd arbetsbesparing
för taxeringsmyndigheterna såväl som
för deklaranterna.

Jag förstår att man kan göra principiella
invändningar mot att skattskyldigheten
på detta sätt överflyttas, men
enligt min uppfattning föreligger här
skattemässiga förhållanden, som motiverar
en särlagstiftning, liksom det har
skett beträffande den s. k. ränteskatten,
som betalas av försäkringsföretagen
och icke av försäkringstagarna i
fråga om kapitalförsäkringar. Detta senare
har skett av praktiska skäl, och
då kan man också av praktiska skäl,
menar jag, göra en särlagstiftning på
det nu ifrågavarande området.

Vid denna omläggning ligger det
nära till hands att i stort följa de principer,
som man tillämpar beträffande
en- och tvåfamiljsvillor. I båda fallen
har man inte lägenheten för att skaffa
inkomst av den utan för att bereda sig
egen bostad.

Vi har inom folkpartiet i stort sett
anslutit oss till propositionens linjer,
som överensstämmer med utskottsmajoritetens,
men på en punkt har vi också
här anmält en avvikande mening. Det
gäller den procent enligt vilken hyresvärdet
skall beräknas; vi har där föreslagit
21/2 procent. Huvudanledningen
till detta har varit att man bör tillämpa
samma procentsats när det gäller hyresvärdet
av en- och tvåfamiljsfastigG
— Andra kammarens protokoll 195b.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

heter som när det gäller bostadsrätt.
Men då kammaren nyss har avslagit
vår framställning på denna punkt beträffande
en- och tvåfamiljsvillor har
jag, herr talman, intet yrkande om bifall
till reservationen i denna fråga.
Jag vill tillkännage, att jag vid en omröstning
kommer att avstå från att rösta
under dessa förhållanden.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Med undantag för utskottets
högermän har samtliga ledamöter
kommit till det resultatet, att det
föreliggande förslaget innebär en fortsättning
på fjolårets beslut angående
villafastigheter. Vi talade ju redan i
fjol om samma sak. Om man vill rida
på principer kan man naturligtvis säga
att detta förslag i någon mån bryter de
principer som vi förut har följt, men
som herr Kristensson framhöll är de
praktiska fördelarna av denna anordning
i taxeringsarbetet så stora, att det
synes utskottet som om man inte bör
tveka godkänna vad Kungl. Maj :t här
har föreslagit.

Jag vill säga som herr Kristensson,
att efter det beslut som kammaren nyss
fattade måste den folkpartistiska reservationen
vara ur leken — att här bestämma
2,5 procent men 3 procent när
det gäller villorna vore naturligtvis en
orimlighet.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter hemställer jag om bifall
till vad utskottet har föreslagit.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

§ 9-

Skattefrihet för partiellt arbetsföras utbildningsbidrag.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av väckt
motion om skattefrihet för partiellt arbetsföra
för belopp, varmed utbildningsbidrag
utgår.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag begagna tillfället att säga ett
par ord om de partiellt arbetsföra och
deras skatteplikt under utbildningstiden.

Bakom motionen ligger en önskan att
ytterligare främja och stärka en verksamhet
som redan visat sig vara oerhört
värdefull och som gäller återinpassning
i produktionen av de partiellt
arbetsföra. De mellan GO 000 och 70 000
partiellt arbetsföra som vi för närvarande
har i landet utgör naturligtvis
en väldig belastning för vårt sociala
liv, och dessutom och framför allt är
det ett humanitärt och personligt problem
för de människor som drabbas av
denna olycka.

Erfarenheterna av de gångna årens
storartade arbete på detta område har
som kammaren vet varit synnerligen
uppmuntrande. Jag kan nämna ett enda
exempel. Från Stockholms arbetsklinik
rapporteras, att av en grupp på 66
svårt invalidiserade patienter med en
genomsnittlig invaliditetstid av tre och
ett halvt år har inte mindre än 48 kunnat
återinpassas i arbetslivet efter två
månaders behandling. Vilken lycka
och tillfredsställelse för dessa familjeförsörjare
och andra att återigen själva
kunna svara för sin försörjning och
slippa ligga samhället till last! Inte
mindre stor är vinsten för samhället.
Byrådirektör Roland Ericsson i arbetsmarknadsstyrelsen
anför i en artikel
i Svenska socialvårdsförbundets
tidskrift, att om bara det nuvarande
genomsnittsantalet behandlade partiellt

arbetsföra kan arbetsplaceras, betyder
det en inbesparing åt samhället av inte
mindre än 17 miljoner kronor om året
i socialutgifter.

Ur båda dessa synpunkter •—- den
personligt humanitära och den statsfinansiella
— vill man gärna ge allt
tänkbart stöd åt denna verksamhet. I
vår motion hade vi för i år nöjt oss
med att tacksamt acceptera Kungl.
Maj:ts förslag till höjning av anslaget,
men vi har därjämte framställt yrkandet
om skattefrihet för de partiellt arbetsföra
för det belopp varmed utbildningsbidraget
utgår.

Det gäller inga stora ting. Vi har
hara tyckt att det är onödigt att staten
ger med den ena handen och tar tillbaka
med den andra. Utbildningsbidraget
utbetalas ju genom arbetsmarknadsstyrelsen.
Vid den utbetalning,
som sker genom arbetsvårdsorganet,
dras emellertid källskatt på bidraget,
och vederbörande patient får således
inte ut hela anslaget. Jag vet att detta
är en verkligt kännbar missräkning för
många patienter, som skall genomgå
rehabilitering.

Nu svarar utskottet att det är en tolkningsfråga,
huruvida skatteplikt föreligger
eller inte. Ja, i varje fall vet jag
att källskatt avdrages vid beloppets utbetalande.
Man kan visserligen säga att
det är vederbörandes sak att överklaga,
och sedan får den skatterättsliga behandlingen
visa, om det går att få rättelse.
Jag tycker nog att det borde finnas
en enklare väg, nämligen att fatta
ett entydigt beslut och formulera det
så pass klart, att det också kan tolkas
rätt.

I sakfrågan kan man naturligtvis,
herr talman, resonera så, att det är
sundare att höja bidraget och låta det
förbli skattepliktigt än att göra det
skattefritt. Ja, i vissa fall, men det gäller
dock här ett område, som står socialvårdslagstiftningen
mycket nära.
Fattigvårdsunderstöd är ju icke skattepliktig
inkomst, och inte heller på arbetslöshetsunderstöd
drar man käll -

Onsdagen den 3 mars 1954. Nr 8.

Skyldighet för företag att underrätta arbetsmarknadsorganen om planerade driftinskränkningar.

skatt. Från den 1 juli 1953 deltar ju
också kommunerna i bekostandet av
denna utbildning enligt den s. k. 25-procentsregeln, som för resten behöver
en ny översyn när man börjar komma
underfund med att det inte är enbart
goda verkningar av den. Enligt 19 §
kommunalskattelagen skall stipendier
åt .studerande vid undervisningsanstalter
eller eljest medel avsedda för mottagarens
utbildning inte räknas som
skattepliktig inkomst. Vi har nog tyckt
att de av oss berörda fallen borde kunna
räknas in under sådan utbildning.

Detta beskattningsärende, herr talman,
är ingen stor fråga men det är
en betydelsefull detalj i ett stort socialt
frågekomplex. Genom en viss generositet
i smått vinner vi i detta fall betydande
tillgångar i större sammanhang.
Det lönar sig att vara generös,
inte minst på detta område.

Jag noterar trots allt med tillfredsställelse
utskottets sympatiska skrivning
och dess erkännande av att frågan
måste komma igen, även om jag helst
skulle önskat ett positivt resultat redan
i dag. Denna välvilliga skrivning, som
ju i princip tillmötesgår motionärernas
önskan, är givetvis också anledning till
att min medmotionär inte reserverat
sig i utskottet. När 1950 års skattelagssakkunniga
är färdiga med sin översyn
och arbetsmarknadsstyrelsen, som, enligt
vad utskottet inhämtat under hand,
har planer å bane i samma riktning,
framkommer med sina förslag, torde
frågan komma upp på nytt. Jag har
därför för dagen, herr talman, icke något
yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Som herr Rimmerfors
nämnde har hans medmotionär inte
kunnat reservera sig, och detta visar
hur svår denna fråga är rent tekniskt.
Om det här bara gällt att plocka ut de
partiellt arbetsföra som får stipendier,
kanske det varit en enkel sak, men

frågan vidgar sig omedelbart till beskattningen
av de sociala förmånerna
över huvud taget.

Nu ligger frågan under 1950 års
skattelagssakkunnigas utredning, dit
1944 års utredning remitterats, och arbetsmarknadsstyrelsen
har också visat
intresse för denna sak. Det är vår förhoppning
att när skattelagssakkunniga
är färdiga man skall kunna få fram en
linje som kan samla oss till ett verkligt
positivt beslut.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat
första lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 211 § utsökningslagen m. m.; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om statens
skadeståndsansvar vid skador, orsakade
av övergång till högertrafik; och
nr 5, i anledning av väckt motion angående
folkomröstning i högertrafikfrågan.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

i 11.

Skyldighet för företag att underrätta arbetsmarknadsorganen
om planerade
driftinskränkningar.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för företag att underrätta
arbetsmarknadsorganen om planerade
driftinskränkningar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 8

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Skyldighet för företag att underrätta arbetsmarknadsorganen om planerade drift
inskränkningar.

i första kammaren av herr Persson,
Helmer, in. fl. samt nr 15 i andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm
in. fl.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen beslutar
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till lag, som stipulerar skyldighet
för företag att minst två månader
i förväg underrätta arbetsmarknadsorganen
om planerade driftinskränkningar».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 8 och II: 15, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Föreliggande motion
ingår i ett komplex av motioner, där
den grupp jag tillhör ställer frågor om
tryggheten på arbetsplatsen och i försörjningen.
Det är ju tyvärr inte så,
som statsminister Erlander nyss förklarade
i ett föredrag, att en social
revolution har ägt rum när det gäller
trygghetsproblemet i vårt land. Beträffande
denna grundläggande trygghet är
det nämligen alltjämt den enskilde företagaren,
som från sina profithänsyn
suveränt bestämmer, om tio eller tjugo
eller femhundra arbetare skall ha sysselsättning
vid industrien. Det komplex
av motioner vi har väckt syftar längst
till att beröva kapitalisterna rätten att
själva avgöra, om ett företag skall drivas
eller slå igen, och att också ge samhället
möjlighet att överta sådana viktiga
produktionsföretag, som kapitalister
inte vill ha i gång, och driva dem
i egen regi. Det har dels i norrlandsmotionerna
och dels i andra motioner
ställts förslag om statliga krediter och
beställningar och vissa omläggningar
av utrikeshandeln o. s. v. för att ge
ytterligare anvisningar, hur dessa trygghetsproblem
skall lösas.

Yrkandet i nu förevarande motion
sysslar dock endast med en enda sak,
nämligen att lagfästa företagarnas plikt
att varsla minst två månader i förväg,
när driftsinställelser eller permitteringar
förberedes. Det är ju ingen ny fråga,
och utskottet, som ägnat motionen en
välvillig behandling, erinrar om de frivilliga
överenskommelser som har träffats
om anmälning av sådana permitteringar
till arbetsmarknadskommissionen,
att man vidare under de sista åren sökt
konkretisera dessa bestämmelser och
att frågorna senast 1952 varit föremål
för riksdagsbehandling och remissbehandling.
Vid denna remissbehandling
har såväl Landsorganisationen som arbetsmarknadsstyrelsen
uttalat sig för
fastare bestämmelser på detta område.
Vidare har Svenska arbetsgivareföreningen
medgivit, att det brustit åtskilligt
när det gällt att varsla sådana arbetsnedläggelser.

Ändå menar utskottet, att man bara
skall ha frågan under observation och
att arbetsmarknadsstyrelsen bör få
övervaka frågan och komma med förslag
i denna riktning, om det visar sig
nödvändigt. Jag ifrågasätter dock, om
det skall behövas nya Suchardskandaler,
innan man inför lagfästa och tydliga
bestämmelser på detta område. Det
är naturligtvis av oerhörd vikt för vår
arbetsmarknad, att kommunerna i förväg
får veta sådana saker, så att de kan
företaga motåtgärder. Det är också påfallande,
att staten själv har varit vårdslös
i detta fall. Jag tror att särskilt
statens vägförvaltningar på mycket kort
sikt permitterat folk, och det har även
andra statliga företag gjort. Jag menar
därför att tiden är mogen att lagfästa
varselplikt. Till de andra frågorna får
jag återkomma när förfogandelagen
skall behandlas.

Jag nöjer mig nu med att yrka bifall
till motionen nr 15.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Viss ändring av bestämmelserna om änkepension i lagen om folkpensionering.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):

Herr talman! Utskottet har konstaterat,
att den frivilliga verksamhet, som
bedrives av respektive organisationer,
hittills har varit så pass framgångsrik,
att man bör avvakta, innan man bör gå
in för att lagfästa bestämmelser på
detta område.

Jag vill därför, herr talman, med åberopande
av utskottets motivering i övrigt
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12.

Viss ändring av bestämmelserna om
änkepension i lagen om folkpensionering.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen
om folkpensionering.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man konstaterar, att andra lagutskottet
i likhet med oss motionärer anser,
att bestämmelserna om änkepension
behöver förbättras. Trots den uppmjukning
som skedde 1949 är det ändå en
ganska stor grupp av äldre änkor, som
inte kan komma i åtnjutande av änkepension,
därför att detta åldersstreck
om 55 eller, efter 1949, 54 års ålder vid
makens frånfälle finns. Vi har invalidpension
eller sjukbidrag för den som är
till två tredjedelar arbetsoförmögen på
grund av invaliditet eller sjukdom.
Många av de äldre änkorna har inte så
nedsatt arbetsförmåga, att de faller under
den bestämmelsen, men ändå otillräcklig
sådan för att kunna ta de arbeten,
som på ort och ställe står till buds.

Vi har hustrutillägg för den kvinna som
fyllt 60 år och vars man uppbär folkpension.

Vi kan ta ett exempel, som gäller tre
kvinnor i 60-årsåldern, som bor i närheten
av varandra. Den ena kvinnan
blev änka det år hon fyllde 55 år. Hon
får sin änkepension. Den andra kvinnan
är gift med en folkpensionär, och
hon får sitt hustrutillägg, men vad återstår
för den äldre änkan eller för den
änka, som blir ensam med kanske fyra
eller fem barn vid 40 års ålder? När
hon kommer upp i 60 år återstår för
henne ingen annan hjälpform än den
som finns omnämnd i fattigvårdslagens
andra paragraf, och den paragrafen tilllämpas
mycket olika inom olika kommuner
i vårt land. Vi motionärer har
ansett, att om man slopade denna gräns
av 55 år skulle man få möjlighet att
hjälpa dessa äldre änkor. Änkepensionskommittén
har varit inne på de tankegångarna
men varnade för dem med ett
exempel, som även utskottet har anfört
i sitt utlåtande. Det exemplet faller nog
i den praktiska tillämpningen på sin
egen orimlighet. Man säger sålunda, att
om en kvinna blir änka vid 30 års ålder
efter ett femårigt barnlöst äktenskap och
sedan varit ute i förvärvsarbete tills hon
fyllt 55 år men då på grund av sjukdom
eller arbetslöshet är i behov av hjälp,
så skulle lagen ge möjlighet till änkepension,
om man vidgade gränsen på
detta sätt. Jag tror inte att den änkan
kommer att begära änkepension. Det
riktiga för henne är att begära invalidpension,
om hon är varaktigt oförmögen
till arbete, och sjukbidrag, om bennes
klenhet är av övergående natur. Att arbetslöshet
skulle vara en omständighet,
som skulle berättiga till änkepension är
en tanke, som förefaller alldeles verklighetsfrämmande.

Man anför också när det gäller att
komma till rätta med dessa bestämmelser,
att det är svårt att finna former,
som begränsar missbruket men ändå ger
full rättvisa, och man pekar på de ogifta

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Bidrag ur kyrkofonden till avlönande av en gymnasistsekreterare.

kvinnor som varit bundna av vårdnadsplikt
mot anhöriga. Vi har emellertid
redan en bestämmelse i detta avseende,
som dock tillämpas mycket restriktivt.
Den säger att i särskilda fall kan pension
utgå till kvinnor trots att de inte
uppfyller de angivna bestämmelserna
för änkepension. Jag skulle önska att
de ogifta kvinnor, som haft vårdnadsplikt,
kunde innefattas i den bestämmelsen.

Jag vet att änkepensionskommittén
har varit inne på möjligheterna att kunna
åstadkomma förbättringar av olika
slag för änkorna och ensamstående äldre
kvinnor, men ingenting av vad som
föreslagits hjälper den grupp av äldre
kvinnor, som nu finns och som blivit
ensamma vid yngre år, som fostrat upp
en stor barnskara och på grund av det
arbetet varit förhindrade att gå ut i förvärvslivet.

Med tanke på det interpellationssvar,
som av socialministern lämnades här i
förra veckan och i vilket han nämnde,
att en överarbetning av änkepensionskommitténs
förslag pågår i departementet,
skall jag i dag avstå från att yrka
bifall till motionen, men jag vill hoppas
att propositionen kommer så snart, att
de många änkorna i åldern 55—67 år
verkligen skall få uppleva det mått av
trygghet, som änkepensioneringen ger.
Jag hoppas också att under överarbetningen
den gruppen skall bli föremål
för en samvetsgrann omprövning, så att
dess förmåner skall kunna förbättras.
Under den förutsättningen har jag som
sagt i dag inget yrkande utöver utskottets
men vill framhålla att om propositionen
skulle dröja är en provisorisk
förbättring nödvändig i avvaktan på det
definitiva förslaget.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen in. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Bidrag ur kyrkofonden till avlönande av
en gymnasistsekreterare.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden in. in., dels ock motioner
som väckts i anledning av propositionen.

Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad
proposition nr 57, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden, föreslagit riksdagen
att med bifall till under fem särskilda
punkter upptagna förslag medgiva
vissa bidrag ur kyrkofonden.

Under punkten 2 hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen medgiva, att från
och med den 1 juli 1954 tills vidare enahanda
bidrag ur kyrkofonden, som för
närvarande kunde utgå till avlönande
av vissa av diakonistyrelsens sekreterare,
enligt Kungl. Maj :ts beprövande även
finge utgå till avlönande av en hos
diakonistyrelsen anställd gymnasistsekreterare.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, nämligen nr 395 i
första kammaren av herr Thun, Edvin,
och nr 505 i andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm in. fl.

I motionerna hemställdes, »att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Bidrag ur kyrkofonden

om avlönings- och resebidrag ur kyrkofonden
till en gymnasistsekreterare».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna 1:395
och 11:505, bifalla förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herr
Persson i Appuna, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 395 och
IT: 505 måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
under punkt 2 i förevarande proposition.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag har deltagit i utskottets
behandling av denna fråga och
till dess utlåtande fogat en reservation.
Jag ber i anledning därav att få anföra
några synpunkter på frågan.

Diakonistyrelsen har ju gjort en hemställan
om att få anställa en gymnasistsekreterare,
vilken bl. a. skulle medverka
vid morgonböner och annan jämförlig
verksamhet, t. ex. lektioner, föredrag
m. m., i gymnasierna. Principfrågan
huruvida denna verksamhet är önskvärd
eller inte skall jag här gå förbi.
Jag skall däremot säga några ord om
de rent ekonomiska förhållandena, som
har samband med denna fråga.

Av den berättelse diakonistyrelsen
lämnade till kyrkomötet år 1953 framgår,
att styrelsen brottas med ganska
besvärliga ekonomiska problem och under
ett par år haft underskott. Kommerskollegium,
som haft denna fråga på remiss,
bär tillstyrkt framställningen men
anfört betänkligheter i fråga om styrelsens
ekonomi. Statskontoret däremot har
avstyrkt framställningen och därvid
sagt, att det förutsätter att diakonistyrelsen
därvidlag skulle företa en utredning.
Jag kan inom parantes säga, att
en utredning inom diakonistyrelsen f. n.
arbetar med frågan. Statskontoret säger,
att denna utredning inte kan undgå

till avlönande av en gymnasistsekreterare.

att fixera organisationens ram samt frågan
om hur verksamheten skall finansieras.

I denna kammare brukar vi ju alltid
gå efter den principen, att man inte
först skall anställa vissa personer för
att därefter begära medel för avlöning
av dem. Så har emellertid skett i detta
fall. Diakonistyrelsen anställde denne
sekreterare redan 1951, då han övertogs
från den kristliga gymnasiströrelsen,
och nu begär man medel för att avlöna
honom. Jag anser emellertid att det är
lämpligt att avvakta resultatet av den
utredning, som nu pågår, innan man tar
ställning till frågan. Då kan vi se inom
vilken ram verksamheten skall bedrivas.

Yad beträffar den ekonomiska sidan
har utskottet skrivit, att man förutsätter
att en sanering sker. Vidare säger utskottet,
att den omständigheten att här
ifrågavarande befattningshavare avlönas
med frivilliga medel tyder på, att
hans arbete fyllt ett behov och att vederbörande
därför bör anställas på föreslaget
sätt. Men om vi skall gå efter den
principen, så kan självfallet också alla
andra organisationer, som arbetar frivilligt
på detta och liknande områden,
komma och begära anslag för sin verksamhet.

Herr talman! Jag vet att flera andra
talare kommer att ta till orda efter mig
och tala om den principiella sidan av
denna fråga. Med anledning härav och
med hänvisning till vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som jag har avgivit till förevarande
utskottsutlåtande.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Utskottet motiverar sitt
tillstyrkande av proposition nr 57 med
att det föreligger ett behov av ifrågavarande
gymnasistsekreterare, och utskottet
hänvisar även till diakonistyrelsens
uppgifter rörande dennes verksamhet.
Därefter säger emellertid utskottet,
att man förutsätter att verksamheten
bedrives så, att den icke in -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Bidrag ur kyrkofonden till avlönande

verkar störande på undervisningen i
gymnasiet. Hur detta skall gå till ger
utskottet emellertid inga anvisningar
om.

Såsom framgår av lämnad redogörelse
skulle ifrågavarande gymnasistsekreterare
överta vissa morgonböner
och kristendomslektioner, och ibland
skulle han också hålla s. k. lektionsföredrag.
Då tycker jag det är ganska
uppenbart, att det vanliga skolarbetet
kommer att störas och splittras. Jag kan
också försäkra kammarens ledamöter,
att rektorerna i allmänhet inte är särskilt
glada över de framställningar, som
göres från olika håll om att få utnyttja
skolans område för speciella syften. Att
skolöverstyrelsen har tillstyrkt denna
hemställan förändrar härvidlag ingenting.

Påståendet att skolan har ett behov
av denne gymnasistsekreterares verksamhet
har heller inte vare sig departementschefen
eller utskottet lyckats dokumentera.
Man hänvisar endast till det
förhållandet, att det redan finns en
motsvarande befattningshavare avsedd
för seminarierna, men detta är inte något
skäl.

Härtill kommer också en annan omständighet,
nämligen att de kristendomslektioner
och morgonböner, som
denne gymnasistsekreterare skulle överta,
är sådant arbete som kristendomslektorn
skall svara för. Det ingår i hans
tjänstgöringsskyldighet. När klassen
samlas och gymnasistsekreteraren håller
s. k. lektionsföredrag, befrias alltså
den »ordinarie» kristendomslektorn
från tjänstgöring. .lag vill då fråga:
Finns det någon rimlig anledning att
använda och betala två personer för att
utföra samma uppgift, d. v. s. i detta
fall att hålla morgonböner och kristendomslektioner?
Skolan vinner faktiskt
inte något på att utomordentligt högt
meriterade lektorer sättes åt sidan, medan
viss undervisning och morgonbönen
övertas av unga teologer utan någon
pedagogisk utbildning. Något sko -

av en gymnasistsekreterare.

lans intresse är i varje fall inte detta;
att det finns en sådan befattning avsedd
för seminarierna förändrar ingenting
i sak.

Över huvud taget, herr talman, anser
jag att denna sammanblandning
mellan skolans verksamhet å ena sidan
och diakonistyrelsens å andra sidan
är i högsta grad olycklig. Jag ber
därför med detta att få yrka bifall
till reservationen av herr Persson i
Appuna.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Vad beträffar de uppgifter,
som herr Persson i Appuna lämnade
om diakonistyrelsen, återfinns de
i tredje lagutskottets utlåtande, där det
heter:

»Däremot inger upplysningarna om
diakonistyrelsens ekonomi utskottet
större betänkligheter. Det förefaller
som om styrelsen icke tillräckligt beaktat
nödvändigheten av att begränsa
sin verksamhet efter vad styrelsens ekonomiska
resurser medger. Utskottet anser
i likhet med statskontoret det ofrånkomligt,
att den ekonomiska ram, inom
vilken styrelsens organisation måste
hållas, fastställes. Skäl talar onekligen
för statskontorets och motionärernas
ståndpunkt att avvakta resultatet av
den av styrelsen enligt uppgift igångsatta
utredningen rörande styrelsens
ekonomi och organisation, innan ifrågavarande
bidrag beviljas».

Vi finner alltså, att utskottet härvidlag
har samma uppfattning som motionärerna.
Vad som skiljer är uteslutande
frågan om denne gymnasistsekreterare,
till vars avlöning diakonistyrelsen har
begärt medel. Denna institution är mer
än femtio år gammal. Vi hörde nyss,
att det var de kristliga gymnasistföreningarna,
som fram till 1951 finansierade
denne gymnasistsekreterare. Detta
år övertog diakonistyrelsen ansvaret
härför, dock fortfarande med hjälp
från de kristliga gymnasistföreningarna.
Nu har diakonistyrelsen fått så då -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Bidras ur kyrkofonden till avlönande av en gymnasistsekreterare.

lig ekonomi, att den sett sig tvungen
att begära denna hjälp.

Gymnasistsekreterarens uppgift är i
stort sett densamma som åvilar den
sekreterare diakonistyrelsen har för seminarierna
och andra skolor. Sekreteraren
i fråga kommer till ett läroverk
och för då friska fläktar innanför skolans
murar. Det kan många gånger bli
en smula enahanda inom skolan, och
det kan behövas ibland att gymnasisterna
— och de andra lärjungarna med
för den delen — får höra på en ny röst,
får lyssna till nya synpunkter. Detta anser
jag vara ganska viktigt. Det kan ge
uppslag till diskussioner bland ungdomar
som håller på att skaffa sig en
livssyn. Om de är positivt inställda till
vad gymnasistsekreteraren kommer
med eller om de är negativt inställda
därtill, det spelar för mig ingen roll —
huvudsaken är att hans besök ger upphov
till diskussion.

Denna sekreterare fyller utan tvekan
ett behov. Herr Blidfors invänder att
det är tokigt att man har två stycken
som gör samma jobb: kristendomslektorn
och denne sekreterare på tillfälligt
besök. Om det nu råkar vara så, att
det kommer någon som tar en kvart eller
tio minuter av kristendomslektorns
arbete vid exempelvis en morgonbön,
så tror jag inte att man skall se så snävt
på den saken. Jag tror det är nyttigt att
det blir litet omväxling på detta sätt.
Om sekreteraren även övertar lektioner
ifrån kristendomslektorn, så kan
jag hålla med herr Blidfors om att dem
bör lektorn kunna sköta bättre. Om däremot
lektorn eller annan lärare överlämnar
någon av sina timmar till gymnasistsekreteraren,
som under ett kortare
föredrag i en klass kan ge uppslag
till en diskussion, så kan man givetvis
diskutera, huruvida den tiden är förspilld
eller inte, men för min del har
jag den uppfattningen, att denna tid
inte är förspilld — allt naturligtvis beroende
på hurdan person denne gymnasistsekreterare
är.

Herr Blidfors säger att gymnasistsekreterarens
besök kan verka störande på
undervisningen. Ja, det kan det naturligtvis
göra. Men det gäller inte bara
denne gymnasistsekreterare utan det
gäller också dem som kommer ifrån
länsarbetsnämnden, krigsmakten eller
varifrån de nu kommer och pockar på
att få hålla ett föredrag för alla gymnasisterna
på en gång. I sådana fall har
jag själv mer än en gång stått mycket
tveksam, huruvida det kan vara riktigt
att ordna det på detta sätt. Det är ju
rektorn som har avgörandet, och vi lärare
får rätta oss efter vad rektorn bestämmer.
Jag vet att det finns många
läroverk, där man inte tillåter gymnasistsekreteraren
att hålla föredrag för
hela gymnasiet på en gång, utan han
får bara ta enskilda klasser.

Gymnasistsekreteraren spelar dessutom
en stor roll för den frivilliga föreningsverksamheten,
särskilt de kristliga
gymnasistföreningarna. För dem är
det alltid en stor dag när de får besök
av gymnasistsekreteraren, och det tycker
jag att vi må unna dem.

Herr talman! Med dessa ord skall jag
be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Två talare har så väl
talat för motionen genom att tala för
reservationen, att det inte är mycket
att tillägga.

Vad herr Nestrup sade tycker jag var
ett mycket svagt försvar. Om man nu
skall försöka redovisa allt gott man
känner till om den verksamhet, som en
sådan gymnasistsekreterare utför, så är
det inte mycket att komma med, att
visst vet man att det ibland kan förrycka
arbetet att vederbörande kommer
och att man vet att många inte låter
gymnasistsekreteraren få ta kontakt
med hela gymnasiet på en gång, men
att man dock tror att det egentligen
inte skadar att han kommer. Detta är

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Bidrag ur kyrkofonden till avlönande av

inte mycket positivt att anföra, när
man vill permanenta den tjänst, som
troligen kommer att leda till flera permanenta
tjänster av samma sort.

Men, säger herr Nestrup, det blir en
frisk fläkt under morgonbönen, när
sekreteraren gör ett besök. Jag måste
emellertid säga mig: Gymnasierna ligger
ju i alla fall i tätorter och stora städer,
och är det då så omöjligt att få in
en frisk fläkt genom att anlita någon
från orten? Det kan väl inte bli bara
unkna fläktar, om man där vänder sig
till alla dem som kan tala under en
morgonbön. Jag tror att man mycket
väl kan få variation under morgonbönerna
utan att behöva vänta på denne
sekreterare, som väl i alla fall inte kan
komma mer än vartannat år och fläkta
i gymnasiet. Och även om man nu menar
att han gör så stor nytta, så blir
det ju som att spotta i Atlanten. Det blir
ingenting av det, och jag för min del
anser att med den motiveringen kan
man säga, att sekreteraren inte gör så
stor skada heller.

Ser man mera principiellt på saken
ter den sig också egendomlig. Man bar
redovisat att sekreterarens arbete består
dels i medverkan vid morgonbönen,
dels i att hålla vissa föredrag och
dels i att han genom sina besök uppmuntrar
den kristliga gymnasiströrelsen
vid skolorna. Allt detta kan ju vara
bra för dem som hör till den kristliga
gymnasiströrelsen, ty man kan naturligtvis
känna sig favoriserad, när ens
egen rörelse blir så väl tillgodosedd, att
denne sekreterare får ta tid från lektioner
och morgonböner — man känner
sig vara bland dem som skolan gillar.
Men litet annorlunda blir det väl, om
man inte är med i den kristliga gymnasiströrelsen.
Hör man till andra skolföreningar,
brukar man ju närmast få
akta sig för att visa sitt medlemskap.

När vi i religionsfrihetslagen skaffat
oss garantier för att kristendomsundervisningen
inte skall gå utöver det kunskapsmässiga,
och när man sagt att vi

en gymnasistsekreterare.

slipper hela frågan om religionsfrihet i
skolorna genom att garantera, att undervisningen
ges en så litet påtryckande
karaktär, att eleverna kan känna
sig fria och endast behöver inhämta ett
visst kunskapsmaterial, är det egendomligt
att man nu så att säga bakvägen
på detta sätt släpper in en agitation.
Denna sekreterares arbete måste
väl framför allt komma att få formen
av andaktsstunder — det blir mest
friska fläktar och inte så mycket av
verkliga kunskaper som meddelas.

Det har ju tidigare drivits en våldsam
propaganda för att timantalet för
kristendomsundervisningen i gymnasiet,
särskilt i de högre ringarna, skall
bibehållas, och man har också fått löfte
av ecklesiastikministern, att det inte
skall bli någon inskränkning. Men är
det så ont om tid för att eleverna skall
kunna inhämta det stora kunskapsmaterial,
som man anser vara så väsentligt,
så får man väl inte beskära tiden på
det sätt som enligt redogörelserna sker
genom en gymnasistsekreterares besök.

Förebilden till denne gymnasistsekreterare
skall väl närmast vara seminaristsekreteraren.
I diakonistyrelsens redogörelse
för vad denne gjort påpekas
det bland annat, att han flitigt utnyttjas
för uppvaktningar för att stärka
kristendomsundervisningens ställning
vid skolorna, för att skriva yttranden
etc. Han har alltså helt enkelt utnyttjats
för att påverka riksdag och andra
beslutande myndigheter genom att man
skall kunna påpeka, att här finns en
opinion som kräver, att kristendomsämnet
får en helt annan plats än ni
själva har vett att ge det.

Jag tycker det är litet onödigt att
mata in ännu flera ombudsmän för att
här få fram en opinion. Finns det en
opinion kan den arbeta sig fram på
annat sätt än genom att vi anställer folk
för saken. Det sägs att det är ont om
präster — jag har sett en uppgift att
man på 30-talet hade 150 teologer i
Lund, tio år senare bara 45 och ytter -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Bidrag ur kyrkofonden

ligare tio år senare bara 16. Är det så
ont om präster tycker jag det förefaller
riktigt att utnyttja dem i församlingarna.
Yi har givit kristendomen det
skydd som statskyrkan är. Det finns
tillgång till en församlingspräst. Om
hans ställning stärks och om han får
de utbildade krafter vi har till hjälp,
tycker jag vi har givit mycket mer utrymme
åt den själavård som vi vill ha,
och jag tycker inte att man skall offra
så mycket på dessa resepredikanter och
allra minst mata in dem i skolorna, ty
det har vi inte varit inne på när vi
har godkänt utrymmet för kristendomsundervisningen
i skolorna.

Med den motivering som tidigare
framförts här och som är statskontorets,
nämligen att det är olämpligt, när
finanserna är dåliga, att då också binda
sig för ytterligare en tjänst med de förpliktelser
för framtiden som detta innebär,
och med den principiella motivering
som jag och kanske särskilt herr
Blidfors har anfört, att det inte är riktigt
att utöva undervisning på detta sätt,
ber jag att få yrka bifall till herr Perssons
i Appuna reservation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag vill först erinra om
att riksdagen för åtskilliga år sedan
bestämde, att diakonistyrelsen skulle få
ett visst bidrag till fyra av sina sekreterare,
nämligen församlingssekreteraren,
förste och andre ungdomssekreteraren
samt skol- och seminaristsekreteraren.
Orsaken till att man gjorde det
är givetvis att det hade visat sig svårt
för det enskilda initiativet att fortfarande
klara dessa uppgifter med de
kostnadsökningar, som har skett både
lönevägen och på andra sätt.

Det är ingalunda någon utökning av
verksamheten såsom sådan som nu är
föreslagen, utan en fortsättning av nu
bedriven verksamhet. De enskilda organisationerna
orkar inte så väl med

till avlönande av en gymnasistsekreterare.

kostnaderna, och därför har vi i regeringen
tänkt ätt det kunde vara riktigt
att ge ett bidrag även till en femte sekreterare.
Märk väl att det är en person,
som redan finns och som har funnits
mycket länge. Men under större delen
av den tid, som en sådan gymnasistsekreterare
har fungerat, har det ju varit
en ännu svagare organisation som har
klarat av ekonomien för vederbörande,
nämligen Sveriges kristliga gymnasiströrelse.
När den nu inte längre har orkat
med detta och diakonistyrelsen därför
har trätt till, så är det givetvis inte
så märkvärdigt om det kan behövas ytterligare
något statsbidrag. Det är ju i
alla fall bara fråga om ungefär hälften
av kostnaden; i övrigt är det fortfarande
enskilda medel som används. Det
är alltså inte fråga om en ny befattning,
utan om att fullfölja ett arbete,
som har bedrivits länge och med stor
fördel.

Jag förstår att de, som vill tränga
tillbaka kristendomsämnet så mycket
som möjligt i skolorna, anser att det ur
deras synpunkter kunde vara önskvärt
att denne befattningshavare försvann,
men jag kan å andra sidan inte inse
varför de, som verkligen vill ha bättre
kontakter med det kyrkliga livet, skulle
förmenas att få utnyttja en sådan befattningshavare.
Ty det är ingen tvekan
om — vilket också fru Eriksson i
Stockholm var inne på — att det är de
kristliga gymnasistföreningarna, som
drar den största nyttan av denne befattningshavares
verksamhet. Att han
dessutom, när han ändå är på en ort,
kan få delta något i skolans eget arbete,
det menar jag inte är något felaktigt.
Man överlåter givetvis inte åt honom
annat än vad rektor och kristendomslärare
på orten anser rimligt. För övrigt
hjälper han till med det arbete i gymnasiströrelsen,
som diakonistyrelsen anser
sig böra utföra till förmån för kristendomsundervisningen
i våra gymnasier,
och att det därvidlag skulle skära
sig mellan vad skolmyndigheterna an -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Bidrag ur kyrkofonden till avlönande av

ser vara riktigt och vad diakonistyrelsen
anser vara önskvärt, det har jag
för min del inte hört någonting om.

Jag menar sålunda att detta är en
värdefull verksamhet, som enskilda har
svårt för att uppehålla och som det
allmänna med mycket ringa insats kan
bidra till. .lag hoppas därför att kammaren
bifaller propositionen även på
denna punkt.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle: Herr

talman! Ecklesiastikministern
framhåller, att det icke blir någon utvidgning
av denna verksamhet, och det
är alldeles riktigt, ty som jag sade förut,
har denne sekreterare varit anställd
på frivillig väg tidigare. Emellertid har
ju diakonistyrelsen icke bara begärt en,
utan den har begärt två sådana gymnasistsekreterare
men har sagt, att därest
den inte kan få medel till mer än en
vill den i alla fall ha denne. Då menar
jag, att om man nu gör denna utredning
för att fastställa organisationens
ram, så finns det ingenting som hindrar
att diakonistyrelsen kommer och
säger, att det visar sig att man på grund
av de arbetsuppgifter denne sekreterare
skall sköta måste ha tre stycken
anställda. Det framgår ju tydligt av
denna skrivelse, att man vill ha i varje
fall två, och då menar jag, att om riksdagen
i dag fattar beslut i enlighet med
utskottets hemställan skulle det kunna
innebära, att vi principiellt har gått
med på att även i fortsättningen bifalla
liknande framställningar.

Av vad jag har fått fram av den förda
diskussionen, såväl ifrån statsrådet som
ifrån utskottets talesman, kan jag inte
dra någon annan slutsats än att det är
den kristliga gymnasiströrelsen, som i
första hand drar nytta av denne sekreterare.
År det riktigt, skulle jag väl tro,
att denna rörelse också skulle ha möjligheter
att även i fortsättningen finansiera
denne gymnasistsekreterare.

en gymnasistsekreterare.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag ville närmast framföra en
replik med anledning av ecklesiastikministerns
anförande. Han förutsatte
att min och mina meningsfränders inställning
berodde på att vi ville tränga
tillbaka kristendomsämnet i skolan.
Vad mig beträffar är detta inte min utgångspunkt
i detta fall, utan jag vill
tränga tillbaka dessa resesekreterare till
förmån för de »ordinarie» lärarna. Det
är den enkla sanningen, och jag skulle
i det sammanhanget vilja ställa en fråga
till ecklesiastikministern: Vem anser
han mest kompetent för ifrågavarande
uppgift: en teologie doktor och lektor,
som gått igenom lärarkurs o.s.v., eller
en ung teolog, som kommer ifrån diakonistyrelsen?
Vem är den mest kompetente
av dessa två att svara för kristendomslektioner
och morgonböner?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan givetvis vara
betänksam mot den tjänst, som diakonistyrelsen
begär, även om diakonistyrelsen
har haft den mycket länge. Diakonistyrelsens
verksamhet är ju synnerligen
omfattande — den är inte redovisad
bara med de sekreterare som det
här är fråga om — och den är inte heller
betald bara genom statsmedel. Diakonistyrelsens
verksamhet har en våldsam
omsättning: bokförlag, miljonfonder,
donationer, testamenten och gåvor
och ett par kollekter om året. Den har
många inkomstkällor, många vägar att
finansiera den verksamhet som den vill
bedriva. Det är sålunda inte nödvändigt
att man i riksdagen skall acceptera
att finansiera den ena eller andra
tjänsten, som diakonistyrelsen så att
säga beslutar sig för, att den orkar vi
inte med att själv svara för längre.

Då det här gäller en frivillig verksamhet
är det väl inte mer än riktigt,
att varje avsteg från den självförsörjning
som denna styrelse från början

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Bidrag ur kyrkofonden till avlönande av en gymnasistsekreterare.

har haft, blir föremål för prövning och
att man då granskar vad detta betyder
för undervisningen. Betyder det att vi
gör undervisningen bättre eller betyder
det att vi inskränker undervisningen?
Är det fråga om ett tillskott? Sådana
ting brukar man pröva i alla andra fall
och det bör man göra även nu. Jag kan
inte finna att det kan vara ett allmänt
intresse att få en tjänst permanentad,
då ett sådant medgivande säkerligen
kommer att följas av flera liknande
framställningar om tjänster från diakonistyrelsen.

Man har i diakonistyrelsens berättelse
redovisat den nyttan av denna tjänst,
att den är ett utmärkt medel för prästrekryteringen.
Detta har jag emellertid
inte hört anföras av ecklesiastikministern.
Det kan likväl hända, att detta är
den största nyttan av tjänsten i fråga.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! När jag hörde fru
Erikssons i Stockholm första anförande
kunde jag inte undgå att uppfatta det
närmast som ett angrepp på diakonistyrelsen.
Jag tycker inte att det är alldeles
rätt att göra ett sådant angrepp.
Vi vet ju alla, att den styrelsen har arbetat
under mycket lång tid och utfört
ett utomordentligt värdefullt arbete. Jag
tycker därför att den vore värd uppskattning
i stället för den kritik, som
här uppenbarligen har riktats mot den.

Jag har varit med om behandlingen
av detta ärende i tredje lagutskottet,
och där blev vi ju praktiskt taget eniga
i vår tillstyrkan av propositionen. Det
var endast herr Persson i Appuna, som
gick sin egen väg och har gått emot
förslaget. Jag tillhör dem som tycker —
och jag vet att många här i kammaren
tycker detsamma — att många nedbrytande
krafter påverkar vår ungdom
för att få den att vända sig till sådana
ideal, som åtminstone jag och säkert
många andra i kammaren inte uppskattar.

Vad är det frågan gäller? Jo, det är
fråga om att stödja en verksamhet, som
avser att bygga upp och stärka, och det
är ju vad denna kristliga gymnasiströrelse
gör. Vore det då inte klokt och
riktigt att kammaren visade sig uppskatta
en verksamhet, som stärker och
bygger upp?

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det har i debatten sagts,
att det nu är fråga om en tjänst men
att det förmodligen blir flera längre
fram. Det är ju dock riksdagen, som bestämmer
om var och en av dessa tjänster,
och regeringen har inte begärt mer
än en och dessutom en tjänst, som har
funnits sedan praktiskt taget femtio år
tillbaka. Jag tycker därför att man inte
har anledning att resonera om någon
skadlig utökning.

Herr Blidfors frågar mig vem som är
mest kompetent. Det bär jag ingen anledning
att svara på och kan över huvud
taget inte svara på såsom han förmodligen
väntar att jag skulle svara.
Jag vill i stället säga, att jag hoppas
att flertalet lärare som undervisar i våra
läroverk, framför allt i gymnasierna, är
mycket väl kompetenta för sin uppgift.
Jag hoppas också att även om det är en
ung teolog, som kommer såsom gymnasistsekreterare,
han skall vara väl kompetent
för uppgiften. Däremot vet jag
med säkerhet att det råder brist på
kompetenta lärare vid våra högre skolor
och detta även när det gäller kristendomsämnet.
Det kan därför hända
att denne sekreterares verksamhet på
ett eller annat ställe kommer mycket
väl till pass såsom ett komplement till
den ordinarie lärarens.

För övrigt anser tydligen skolöverstyrelsen,
som bör kunna bedöma dessa
saker, att gymnasistsekreterarens verksamhet
inte på något sätt innebär ett

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Bidrag ur kyrkofonden till avlönande

intrång, ty skolöverstyrelsen har ju tillstyrkt
ett bidrag till avlönandet av
tjänsten.

Jag finner det alltså värdefullt, om
det kommer en sådan kyrkligt intresserad
och verksam gymnasistsekreterare,
som kan förmedla intryck och erfarenheter
från olika håll och vars verksamhet
utgör så att säga en komplettering
till de ordinarie lärarnas, särskilt
som åtskilliga av dessa kanske är mindre
inriktade på kristendomsämnet.
Samtidigt sker det också en växelverkan
därigenom, att resesekreteraren, såsom
här påpekats, ofta är en ung man,
medan läraren i kristendom i många
fall är en äldre man, som delvis har en
annan inställning.

Jag kan inte förstå annat än att gymnasistsekreterarens
verksamhet har varit
till nytta under gångna tider och
bör kunna vara det även i framtiden.
Jag tycker därför att det är rimligt att
staten lämnar ett bidrag till verksamhetens
uppehållande.

Herr NESTRUP (fp) :

Herr talman! Till fru Eriksson i
Stockholm vill jag säga, att jag inte
gjort gällande att denne resesekreterares
verksamhet skulle innebära något
tillskott till undervisningen. Det är här
inte alls fråga om något tillskott till
undervisningen utan endast om att
kunna hos de unga väcka intresse för
olika livsåskådningsproblem och ge
dem möjlighet att diskutera dessa från
nya utgångspunkter genom att de unga
kommer i kontakt med en sådan resesekreterare
som vi här talar om.

Yad sedan gäller möjligheterna att
variera morgonbönen, är det inte heller
i tätorterna så lätt att få någon att gå
upp i katedern vid morgonbönen och
tala till de unga. Jag skulle vilja rekommendera
fru Eriksson att själv göra ett
försök att hålla en morgonbön om ett
ämne efter eget val. Jag tror att fru
Eriksson skulle klara det alldeles utmärkt.

av en gymnasistsekreterare.

Vidare vill jag erinra om att det är
många andra än denne resesekreterare
som vill komma till tals med de unga i
våra läroverk. Som gammal gymnasielärare
skall jag gärna medge, att man
ibland stegrar sig litet, när det kommer
den ene besökaren efter den andre och
en kanske vill läsa ett drama av Ibsen,
en annan hålla föredrag om parlamentarism
i England o. s. v. Allt detta är ju
nyttigt och bra för de unga, och vi lärare
finner oss naturligtvis i dessa besök,
om det bara är goda krafter som
kommer. Det ger ju de unga nya kontakter
och vidgar deras blick.

Jag anser alltså att det har lika stort
berättigande att denne gymnasistsekreterare
besöker våra läroverk som att
många andra gör det.

Herr HALLÉN (s):

Herr Blidfors ställde till statsrådet
den frågan, vem som kunde anses lämpligast
att i sådana frågor det här gäller
tala med gymnasistungdomen: den ordinarie
läroverksläraren, i regel en lektor,
eller en ung resesekreterare? Statsrådet
svarade ju ganska diplomatiskt
att han ansåg att det fanns lektorer, som
var mycket kvalificerade för denna
uppgift, samtidigt som det också fanns
gymnasistsekreterare, som var väl skickade
därför.

Jag skulle vilja gå saken litet närmare
in på livet och till herr Blidfors säga,
att min personliga erfarenhet som inspektor
för ett läroverk och åhörare av
sådana föredrag — som inte har hållits
inför någon kristlig gymnasistförening
utan inför läroverkets gymnasieklasser
— är att många gånger kan det vara en
stor fördel, att den som talar till ungdomarna
är en ung resesekreterare och
inte den gamle, kände lektorn vid läroverket.
Den unge talar i regel ungdomens
språk och är i regel förtrogen
med de ungas problem. Vi vet att livsåskådningsfrågor
över huvud taget åtminstone
i många läroverk kan uppkalla
utomordentligt intresse. Arbetet

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Bidrag ur kyrkofonden till avlönande av en gymnasistsekreterare.

på att hålla detta intresse levande ■—
resultatet får sedan bli positivt eller
negativt i fråga om tro — är någonting
man verkligen bör understödja. Detta
bär för mig varit huvudmotivet att biträda
utskottets förslag.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Det är faktiskt mycket
roligt att lyssna till denna debatt. Man
får i varje fall en klar uppfattning av
att ungdomsfrågor över huvud taget tilldrar
sig stor uppmärksamhet i denna
kammare. Det är verkligen glädjande i
en tid, då många unga säger att de
gamla inte så mycket bryr sig om dem.

Denna sak är varken särskilt betydande
i och för sig eller någon principfråga
men tilldrar sig i alla fall ett
visst intresse.

Denne sekreterare har ju, som det
nyss sagtsj funnits sedan länge. Det förhåller
sig härmed precis som med
Böda korset, en verksamhet som några
enskilda började med och som så småningom
övertagits av andra och till slut
bedrivits med statlig hjälp. Jag tror att
denne sekreterare är nyttig, därför att
ungdom talar till ungdom på dess eget
språk som prosten Hallén sade. Jag
minns när min egen son gick i läroverk,
att just en sådan sekreterares närvaro
en gång gav upphov till en mycket animerad
ungdomsdiskussion, där det inte
bara förekom instämmanden i vad resesekreteraren
hade sagt utan där eleverna
själva kunde resonera om sakerna.
Det gör de inte så lätt och frimodigt
ens på högstadiet med sin ordinarie
kristendomslärare.

Att vi haft verksamheten sedan 1901
visar väl också, att den har sitt berättigande.
Ingen har heller i dag sagt att
det skulle vara felaktigt att vi får hjälp
av en sådan resesekreterare. Man är
däremot rädd för att han skulle inkräkta
på de ordinarie lärarnas arbete,
men det tror jag nu inte alls på.

Jag har således kommit till uppfatt -

ningen att det kan vara verkligt bra att
befattningen finns. Men vederbörande
skall givetvis inte försöka bilda opinioner
i speciella frågor utan hålla sig till
vad han är ämnad för. Det tror jag diakonistyrelsen
också menar. Jag tror inte
att det vore med dess goda minne någon
sekreterare tog sig andra uppgifter.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Till fru Torbrink vill
jag bara säga, att det har slagits fast
att en resesekreterare kan komma bara
en gång vartannat år. Under dessa förhållanden
kan ju denna verksamhet inte
vara av sådant värde.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag har med avsikt undvikit
att i mitt anförande beröra mina
egna erfarenheter från skolans värld.
De pekar inte alldeles i den riktning,
som herr Hallén och fru Torbrink här
skisserat. De lektorer, som jag talade om
för en stund sedan, är inte allesammans
gamla och grånade. Det är ofta unga
människor, som står mitt uppe i sitt
samhällsarbete och som har en mycket
vidare utsikt än vad dessa resesekreterare
brukar ha. Jag bortser i det fallet
från den resa, som en resesekreterare
gjorde till Indien det året diakonistyrelsen
hade så svårt med finanserna.

En annan fråga är hur ungdomarna
själva uppfattar saken. Jag skulle gärna,
herr Hallén och fru Torbrink, vilja få
veta någonting om det. Det är inte ovanligt
att ungdomarna går därifrån mer
eller mindre förargade.

Dessa resesekreterare är inte de »ordinarie»
lärarna vuxna. Därmed är inte
sagt att det inte kan finnas undantagsfall.
Om jag uttrycker mig så försiktigt
som herr Hallén kan jag t. ex. gärna
erkänna att »det kan finnas» sådana
fall.

Nr 8.

96 Nr 8. Onsdagen den 3 mars 1954.

Åtgärder för begränsande av skadeverkningarna av pyrotekniska leksaker m. m.

§ 16.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Persson i Appuna begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat

jordbruksutskottets utlåtande nr 6,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 3, över motion om införande
av deklarationsplikt rörande sammansättningen
av vissa färger och lösningsmedel.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Åtgärder för begränsande av skadeverkningarna
av pyrotekniska leksaker m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, över motion angående
åtgärder för begränsande av
skadeverkningarna av pyrotekniska
leksaker m. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill bara foga några
ord till detta utskottsutlåtande angående
min motion. Det är väl tillbörligt att
jag tackar för att utskottet behandlat
motionen så pass allvarligt, att man
funnit den värd remiss för yttrande
från kommerskollegium och kungl.
skolöverstyrelsen. Dessutom har försäljare
visat sitt intresse för saken och
uppvaktat utskottet med synpunkter på
frågan. Från det hållet har man velat
framhålla, att försäljningen av s. k. pyrotekniska
leksaker skulle vara i starkt
avtagande. Samtidigt är man emellertid
mån om att slå vakt om tillverkningen
utifrån den synpunkten, att
många har arbete med tillverkningen
och att försäljare skulle lida ekonomiskt
avbräck. Jag är övertygad om att detta
sätt att argumentera inte på minsta sätt
påverkat utskottets ställningstagande.

De som har att ta hand om offren
från sprängämnesleksakerna synes inte
anse att oseden är i avtagande. En läkare
nere på skånekanten skriver t. ex.:
»I 20 år har jag haft praktik i Höganäs,
och varje år ängslas jag för vad soin
skall hända med smällandet, som tycks
öka i omfång år efter år.» Att det slutar
med en katastrof, t. ex. att någon mister
ett öga eller båda — det var ju
vad som skedde i Hälsingborg på nyårsafton
— vill man givetvis inte tro, men
vad skall man tro? Samme läkare frågar,
hur i all världen man skall komma
till rätta med problemet. Han frågar
hur affärer eller målsmän kan sätta dy -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Åtgärder för begränsande av skadeverkningarna av pyrotekniska leksaker m. m.

lika tingestar i händerna på vilken liten
unge som helst.

Pontus Wikner talade på sin tid om
kulturens offerväsen och påvisade, att
varje framsteg på den mänskliga odlingens
område krävde sin tribut. När
jag ser en pojke hemma i min stad gå
omkring med en protes, då har jag synnerligen
svårt att se att samhället, som
tillhandahållit medlen, affärsmannen
som sålt dem eller pojken som köpt
dem nämnvärt bidragit till kulturens
landvinningar. Det kan väl hända att
pojken i äldre år kommer att förundra
sig över dem som inte tänkte i hans
ställe när han själv var i den åldern
då han varken fått något vett eller mist

det. Han kommer väl att fundera över
hur människorna kunde vara så pass
likgiltiga för farorna.

Jag har allvarligt velat föra denna
fråga i blickpunkten enär jag vet, att
tusentals föräldrar går i ängslan för
vad som skall hända genom barnens
skjutande vid olika högtider.

Herr talman! Jag ber att få poängtera,
att jag unnar pojkarna all glädje
i världen och även en hel del spänning
iiver tillvaron. Jag bekänner gärna att
jag själv i mina pojkår inte var främmande
för vad man kallar pojkstreck.
Men härifrån och till att medverka till
risker, som för barnen kan medföra
allvarliga handikap för hela livet, är
steget långt.

Ögonläkare Gunnar Olson på Borås
lasarett skriver i en brett upplagd artikel:
»Det är inte någon uppbygglig
syn för oss läkare när föräldrarna kommer
dragande med en pojke, som fått
ögat sönderslaget, och intrycket blir
knappast mer tilltalande om patienten
samtidigt har några fingrar avslitna.
Sådant händer. Jag har själv sett det.»

Samme läkare, som väl vet vad han
talar om, tar upp frågan om försäljningen
av s. k. påsksmällar och resonemanget
om att om man inte tillhandahåller
av samhället kontrollerade
lelcsaksbomber så tillverkar ungdomen
7 — Andra kammarens protokoll 195''f.

farligare själva. Han tillägger: »Detta
sätt att se saken har enligt min mening
en liten bismak av att man söker utdriva
djävulen med Belsebub. Genom
försäljandet av dessa sprängämnesleksaker
underhåller man också oseden.»

Nu ämnar jag inte alls, herr talman,
yrka bifall till min motion. Utskottet
har kanske gjort vad som i nuvarande
situation går att göra. Mitt hopp står
till kommerskollegium, och efter vad
som framgår av remissvaret är man
böjd för att vidta åtgärder för att söka
begränsa skadeverkningarna. Man talar
om skärpta krav på firmornas kontroll
av köparens ålder, begränsning av antalet
affärer som får sälja dylika varor,
höjandet av åldersgränsen. Vidare
kan man från tillverkningen avföra en
del varor och likaså se till att dylika inte
införes från utlandet. Kommerskollegium
har alltså tämligen klart sagt
ifrån att man är av den uppfattningen,
att man bör överväga om inte tillgången
på pyrotekniska leksaker bör minskas.

Nu är det i praktiken så, att nästan
vilken liten glytt som helst går omkring
och smäller med »ladies crackers»,
smällskivor, ryska smällare, smällkorkar,
brännare, hoppande grodor och
allt vad det heter. På sprängämnesinspektionen
kan man berätta om huru
tilltagsna pojkar kan sätta ihop »ladies
crackers» och andra smällare till långa
klasar. Effekten blir mångdubblad, och
när man därtill armerar dem med små
kopparplåtar för att öka spänningen,
då är faran för att man skall förolyckas
mycket stor. I ett fall, där en grabb
hade förolyckats på detta sätt, kunde
läkare inte använda de tekniska instrument
som fanns på lasarettet för att
hjälpa pojken vid operationen eftersom
det var en kopparplåt som kommit in
i ögat. Koppar kan ju inte tas med
magnet.

I min motion har jag inte direkt yrkat
på förbud för allt vad pyrotekniska
leksaker heter. Jag vet att förbud är ett
tveeggat vapen. Men, herr talman, med
Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Förläggande av idrottsutövning till söckendagar.

hänsyn till den uppmärksamhet som
dessa saker väckt bland länsstyrelser,
poliser och läkare hade utskottet gott
kunnat tillstyrka yrkandet om en utredning.
Jag förutsätter att en sådan
utredning hade kunnat verkställas av
en enda person och att den inte kostat
så mycket. Kan man komma till rätta
med saken på den väg som kommerskollegium
utvisar och som utskottet
ansluter sig till så är det bra. Om sedan
föräldrar och skolor ville effektivisera
upplysningsverksamheten så
kanske man kunde rädda en hel del.
Jag är dock, herr talman, inte alldeles
säker på att man helt kommer att bemästra
problemet på de anvisade vägarna.
Jag skall dock inte göra något
särskilt yrkande utan får för denna
gång nöja mig med att, som engelsmännen
säger, vänta och se.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 17.

Förläggande av idrottsutövning till
söckendagar.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, över motion om
utredning angående förläggande av
idrottsutövning till söckendagar.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag anser mig ha skyldighet
att något motivera, varför jag
är motionär i denna fråga och har
fogat en blank reservation till utskottets
utlåtande.

Först och främst vill jag säga, för att
ingen skall missförstå mig, att min
personliga inställning till idrotten är
helt positiv. Den motion jag här lagt
fram syftar inte på något vis till att
komma idrottsrörelsen till livs. Tvärtom
är jag mycket tacksam för det initiativ
som Riksidrottsförbundet tagit

för att försöka lösa denna fråga. Det är
riktigt, som det står i utskottets motivering,
att dessa rekommendationer på
många platser lett till önskat resultat,
men det är lika riktigt, som jag har
sagt i min motion, att det på många
platser inte har gjort det.

I motionen och under utskottsbehandlingen
har jag sagt, att det verkar störande
för de människor, som är på väg
till en gudstjänst, om de samtidigt får
höra skrällande grammofonmusik från
högtalarna på en idrottsplats. Vi borde
kunna enas om att sådant inte är önskvärt
och skulle kunna begränsas; det
vore till fördel för båda parter.

Jag tror också, herr talman, att det
skulle vara synnerligen värdefullt, om
vi kunde komma dithän att söndagen
bleve vad den skall vara, d. v. s. en
verklig vilodag. I närvarande stund är
söndagen för många människor den
mest jäktade och arbetsamma dagen i
veckan. En vardag kan man kanske
lugna sig någon timme, men på söndagen
skall man göra så mycket som
möjligt.

Många av de unga hustrurna till idrottsmän
har säkert mer än en gång
ställt den frågan till sina män: Skulle
du inte kunna stanna hemma en söndag
hos mig och barnen, skulle vi inte
någon gång kunna ha s. k. familjeliv?
Svaret måste bli: Jag måste tänka på
mitt lag; du förstår väl, att jag måste
i väg till idrottsplatsen. För detta faktum
måste hustrun böja sig. Jag tror
det vore fördelaktigt ur familjelivets
synpunkt, om man slapp sådana konflikter.
Det finns kanske bland kammarens
ledamöter också präster, som
skulle kunna berätta om att sådana konflikter
lett till splittrade äktenskap, något
som skulle kunna undvikas med en
mera positiv inställning till de synpunkter
jag här framfört.

Man säger, att det är omöjligt att genomföra
denna ändring i vårt land, att
vi måste arbeta på vardagarna och därför
måste ha idrotten på söndagarna.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8.

Förläggande av idrottsutövning till söckendagar.

Varför skulle det inte kunna gå här, när
det gått i England, där man är minst
lika idrottsintresserad som här? Jag
tror inte det skulle stiga upp så särdeles
många i England och ställa det
yrkandet, att man skall överflytta idrottsutövningen
från lördag till söndag.
.lag tror helt enkelt det skulle mötas
med så stark opinionsstorm från folket,
att förslagsställaren inte skulle
komma tillbaka.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker
mig finna att så fort man här i
kammaren försöker aktualisera en fråga
som har något litet med idealism
att göra, är det precis som om kammaren
ögonblickligen stelnar till och
säger: »Låt oss för all del inte syssla
med sådana saker, de hör nog inte hemma
här. Här skall vi diskutera allt som
hör till det materiella, men därutöver
så litet som möjligt av vad som hör
till det ideella.» Varje gång det blir
en debatt i en sådan fråga märks det
tydligt —- det såg vi bara för en halvtimme
sedan — att det blir en litet
irriterad stämning över att vi skall behöva
diskutera sådant här igen. »Kunde
vi inte komma över till en mera
materiell diskussion?»

Jag tror för min del, herr talman,
att det skulle vara lyckligt om vi kunde
komma litet framåt på den väg, som
jag har anbefallt i min motion.

Utskottet skriver i sin avstyrkande
kläm, att man icke anser det lämpligt
med tvingande bestämmelser, men jag
har aldrig tänkt mig att den motion
jag lagt fram skulle följas av tvingande
bestämmelser. I motionens kläm har jag
tydligt skrivit, att jag hemställer om en
utredning angående möjligheten att i
största möjliga utsträckning överföra
idrottsutövande från söndagar till söckendagar.
Jag skall gärna för kammarens
ledamöter deklarera, att om en sådan
utredning blivit tillsatt och den
hade kommit fram med ett förslag, som
tydligt och klart visat att det icke gick
att ändra på nuvarande förhållanden,

då skulle jag böja mig för detta faktum.
Min personliga uppfattning i denna fråga
är den, att en sådan utredning skulle
ha kommit fram till det resultatet, att
det i vissa fall går att överföra idrottsutövningen
från söndag till vardag, i
andra fall går det inte. Jag är också
övertygad om att om vi från statsmakternas
sida hade fått en rekommendation
att fortsätta på den väg, som Riksidrottsförbundet
har anvisat och som
också lyckats på sina ställen, skulle
detta vara till fördel.

Nu kan det invändas, att det inte
bara är idrottsutövning utan också mycket
annat som försiggår på söndagar.
Det är alldeles riktigt. Men jag tror
också för min del, att om idrottsrörelsen
och kyrkan — både stats- och
frikyrkan •—- kommit överens om att
biträda en rekommendation från statsmakternas
sida, skulle detta ha befruktande
verkan även på andra organisationer.
Jag tror för min personliga del
inte heller att det är nödvändigt med
alla dessa sammanträden på söndagarna.
Jag tror att en hel del av dessa kan
hållas precis lika bra på vardagar.

Nu faller frågan i dag, herr talman.
Den faller därför att hela utskottet gått
emot mig och därför att jag inte skall
ställa något yrkande. Men så mycket vill
jag säga, herr talman, att även om frågan
faller i dag kommer den igen, och
den kommer igen med förnyad styrka.
Det dröjer ett år innan den aktualiseras
på nytt, men den kommer. Vad jag
framfört i min motion är inte ett politiskt
hugskott från min sida. Det finns
många i denna kammare som sympatiserar
med tankegången men föredrar
att hålla sig tysta, och det finns ytterligare
hundratusentals människor i vårt
land, som är inne på samma tankegångar.

Detta, herr talman, är vad jag ville
ha sagt i denna fråga för att motivera
att jag väckte motionen och avgav den
blanka reservationen. Jag ställer inte
i dag yrkande om bifall till någondera.

100 Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Förläggande av idrottsutövning till söckendagar.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Motionären hade inte
något yrkande om bifall till sin motion,
men det kan inte hjälpas att man även
från utskottets sida måste säga ett par
ord.

Jag kan inte underlåta att hänvisa
till vad Riksidrottsförbundet sagt i sitt
yttrande, nämligen att det varje år från
detta förbund sänts ut till idrottsorganisationer
ute i landet en del riktlinjer
för hur man bör förlägga idrottsövningarna
och tävlingarna. I detta årligen
återkommande cirkulär uppmanar
man också organisationerna att icke
anordna idrottstävlingar eller övningar
under gudstjänsttid å sön- och helgdagar.
Jag tror att man inom de idrottsorganisationer
som finns är inställd på
att så långt det över huvud taget är möjligt
söka undvika att kollidera med
exempelvis gudstjänster på söndagar.

När herr Nilsson i Bästekillc nu talar
om att dessa idrottsarrangemang borde
förläggas till vardagar, vill jag som min
personliga uppfattning säga, att man
nog inom de idrottsliga organisationerna
söker att förlägga dessa idrottsarrangemang
till vardagar för så vitt
detta är möjligt. Vi kan nog bevittna
litet var på olika platser där vi är bosatta,
att så sker. Skulle man generellt
gå in för en sådan åtgärd som motionären
i år syftar till, nämligen att söndagarna
skulle vara helt fria från
idrottsarrangemang, måste man väl
ändå, såvitt jag förstår, komma dithän
att man måste införa fria arbetsdagar,
införa femdagarsveckan, och det har vi
inte gjort ännu. Men om motionären
vill gå in för en sådan linje och motionera
om det till nästa års riksdag,
kanske vi kan ta den frågan under omprövning
först och sedan återkomma
till detta ärende.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):

När jag nyss begärde ordet sade tal -

mannen: »Skall du verkligen fördröja
riksdagens middag genom att stiga upp
och prata i denna fråga?» Jag ber om
ursäkt, herr talman, men jag måste i
alla fall säga ett par ord, eftersom jag
tror det är nödvändigt att det jag har
på hjärtat i denna fråga kommer fram.

Vad jag syftar på är det ömsesidiga
hänsynstagande, som å ena sidan
idrottsrörelse och å andra sidan Sveriges
kyrka och de frikyrkliga organisationerna
måste iaktta. Om detta sker,
tror jag man kan klara av svårigheterna
utan någon som helst lagstiftning.

Herr Nilsson i Bästckille sade, att den
som är på väg till kyrkan en helgdag
inte vill bli störd av hej arop från folk
som sysslar med idrott och kroppsövningar.
I anledning härav vill jag berätt
en liten historia som är belysande
för detta problem.

Vår store reformator Martin Luther,
som säkert inte är obekant för herr
Nilsson i Bästekille, fick medan han
bodde i Wittenberg en dag besök av en
man som klagade över att han icke
kunde förrätta sin morgonandakt därför
att han blev störd av en smed som
bodde mitt över gatan och som flitigt
hamrade på sitt städ. När mannen kom
och klagade över detta störande moment,
svarade Luther: »Du skall betänka
att den mannens hammarslag
kanske uträttar mer på himmelens port
än dina böner.» Låt oss tänka litet på
det sättet när vi diskuterar en sådan sak
som idrotten och kyrkan.

Detta ömsesidiga hänsynstagande
kan jag illustrera ytterligare, inte med
historier — då skulle man säga som i
utskottet att Nordkvist i Kalmar bara
berättar historier — men sanna bilder
ur livet. Det hände för inte så länge sedan
att man skulle ha en stor idrottstävling
i en socken här i stockholmstrakten.
Just i den socknen hade det
träffats en överenskommelse mellan
kyrkan och idrottsorganisationerna om
att vederbörande arrangemang icke
skulle sammanfalla i tiden. Idrottsrörel -

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8. 101

Förläggande av idrottsutövning till söckendagar.

sen respekterade således kyrkan och
ville inte ordna idrottstävlingar på
gudstjänsttid. Nu hade emellertid en
idrottsorganisation från ett annat område
— det gällde nämligen en stortävling
— ordnat en idrottstävling i socknen
under gudstjänsten. Det var någon
som ringde till kyrkoherden — som för
övrigt är ledamot av denna kammare
och själv skulle ha kunnat berätta om
saken om han varit närvarande — och
sade att idrottsmännen brutit mot överenskommelsen
genom att anordna
idrottstävlingar på gudstjänsttid. Kyrkoherden
sade då, att han skulle komma
ned till idrottsplatsen och hålla en andaktsstund
innan tävlingarna började.
Det gjorde han också, och sedan han
hållit andaktsstunden startade man och
tävlade om möjligt än intensivare än
man annars skulle ha gjort.

Jag skulle också kunna berätta en
historia från herr Nilssons i Bästekille
eget, av mig högt värderade landskap
— jag kan säga det eftersom jag själv
härstammar från det landet Gosen. Man
hade där nere eu mycket livskraftig
skytteförening, som ibland hade sina
skjutövningar under gudstjänsttid. Man
resonerade då med eii prost i församlingen,
och man trodde det skulle vara
särskilt svårt att ordna saken i den
trakten, eftersom samme prost hade två
kyrkor. Han sade emellertid: »När jag
har förmiddagsgudtjänst kan ni skjuta
på eftermiddagen, och när jag har eftermiddagsgudstjänst
kan ni skjuta på förmiddagen.
» Och så ordnade man saken
till ömsesidig båtnad och tillfredsställelse.

Jag unnar visst herr Nilsson i Bästekille
att få vara ostörd när han, följande
sin fromhets intentioner, går i
kyrkan söndagligen och där söker få
någon uppbyggelse. Jag värdesätter också
den som strävar efter att detta skall
kunna ske utan störande moment, men
om man från båda sidor iakttar den
ömsesidiga hänsyn som jag här bär

talat om, behöver man inte någon lagstiftning
på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (li):

Herr talman! Det är bara på en
punkt som jag vill replikera utskottets
ordförande. Han sade samma sak som
framförts i utskottet, fastän av en annan
ledamot, att om vi skall sträva efter
att förlägga idrottsutövningen till
lördagar, måste vi ha 40 timmars arbetsvecka,
och i så fall får jag motionera
om den saken. Jag kan svara här i
kammaren som jag gjorde i utskottet,
att vi redan i remissdebatten fått den
upplysningen av statsministern, att frågan
är föremål för regeringens uppmärksamhet.
Skulle jag motionera i
denna fråga, finge jag nog höra att jag
borde hålla reda på vad som sagts i
kammaren. Jag tycker alltså det var litet
förfelat att än en gång skjuta på mig
med samma lösa krut.

Herr Nordkvist i Kalmar löser alla
frågor genom att berätta historier. Får
lian liålla på några år till, blir han riksdagens
bäste historieberättare, och vi
behöver inte motionera i någon sak,
eftersom allt kan lösas på annat sätt.

Jag vill också säga till herr Nordkvist,
att vi inte skall göra anspelningar på
varandras fromhetsliv när vi diskuterar
denna fråga; det skall var och en
få ha för sig själv.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att andra kammaren måtte besluta
att utse 24 suppleanter i det särskilda
utskottet.

Kammaren biföll denna hemställan.

102 Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

Interpellation ang. dispositionen av den del av byggnadsforskningsavgiften, som
kommer från lantbrukets byggenskap.

§ 19.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 151, 152, 153 och 154 måtte med
hänsyn till ärendenas omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från propositionernas
avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 20.

Interpellation ang. dispositionen av den
del av byggnadsforskningsavgiften, som
kommer från lantbrukets byggenskap.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ADOLFSSON (bf), som yttrade:

Herr talman! År 1942 beslutade statsmakterna
att inrätta statens kommitté
för byggnadsforskning i syfte att samordna
och systematisera byggnadsforskningen,
så att forskningsresurserna på
ett rationellt sätt skulle kunna utnyttjas.
Till kommitténs förfogande ställdes
vissa anslag å driftbudgeten, nämligen
dels ett anslag till kommitténs
centrala organisation och dels ett anslag
till byggnadsforskning. Från sistnämnda
anslag beviljade kommittén bidrag
till forskningsverksamhet på byggnadsområdet.
Sådana bidrag utgick i
övervägande grad till allmänna byggnadsforskningsuppgifter
och för sådana
som speciellt hänför sig till tätortsbebyggelse
och industribebyggelse.

Proportionen mellan byggnadsverksamheten
avseende lantbruket och den
övriga byggnadsverksamheten är normalt
1:6. Bidragen från statens kommitté
för byggnadsforskning utgick dock
alls inte efter dessa proportioner, utan

bidragen till lantmannabyggnadsforskningen
var av betydligt mindre omfattning.
Då emellertid problemen beträffande
lantmannabyggnadernas utformning
är av synnerligen speciell natur,
särskilt vad beträffar den praktiska
tillämpningen men i många fall också
vad gäller den grundläggande byggnadstekniska
utformningen, inrättades
genom statsmakternas försorg år 1943
statens forskningskommitté för lantmannabyggnader,
som sedermera år
1951 ombildades till statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader.

Gemensamt för dessa forskningsanstalter
är att de resurser, som de hittills
haft, inte på långt när varit tillräckliga
för att de skulle kunna lösa
de ur samhällets synpunkt så viktiga
forskningsproblemen i samband med
byggenskapen. Den bristande effektiviteten
i byggnadsforskningen föranledde
statsmakterna att taga nya initiativ. Sålunda
beslutades vid fjolårets riksdag,
att en särskild byggnadsforskningsavgift
skall upptagas. Samtidigt fattades
beslut om att statens nämnd för byggnadsforskning
skulle inrättas i stället
för statens kommitté för byggnadsforskning.

Byggnadsforskningsavgiften skall enligt
den utfärdade kungörelsen erläggas
för arbetstagare, som vid debitering
i riksförsäkringsanstalten av avgift
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete är att hänföra till
vissa verksamhetsgrenar, som har direkt
med husbyggnadsverksamheten att
göra. Denna debitering av byggnadsforskningsavgift
avser i princip allt
husbyggnadsarbete och är inte begränsad
till viss byggnadsverksamhet eller
byggnadsverksamheten inom vissa näringsgrenar.
Genom nämnda byggnadsforskningsavgift
beräknas inflyta cirka
2,5 miljoner kronor per år, vilka medel
skall användas till forskningsverksamhet
inom byggnadsområdet. Verksamhetens
inriktning skall i väsentlig mån

Onsdagen den 3 mars 1954.

Nr 8. 103

Interpellation ang. dispositionen av den

kommer från lantbrukets byggenskap.

få bestämmas av nämnden för byggnadsforskning.
Nämnden skall dock till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
halvårsvis i förväg avgiva en
preliminär plan för verksamheten. Om
granskningen av den nämnda planen
ger anledning därtill, förutsättes att
Kungl. Maj :t skall kunna ge anvisningar
rörande verksamhetens inriktning.

Vid riksdagsbehandlingen i fjol framgick
inte klart, på vilka områden nämndens
arbete skall inriktas. Det angavs
principiellt, att arbetsuppgifterna skall
uppdelas på följande sätt: 1) Grundläggande
och tillämpad forskning i fråga
om planer, material, produktion och
förvaltning, 2) Sammanställning av resultat
från in- och utländska forskningsfält,
utarbetande av nya hustyper
och praktiska försök med dessa vid experimentbyggen,
samt 3) Spridning av
resultat, in- och utländska, till myndigheter,
konsulter, produktionsföretag,
förvaltningsföretag, arbetare etc.
Vidare angavs, att det egentliga grundforskningsarbetet
skulle utföras av utom
nämnden stående forskare, vilka
skulle erhålla bidrag till byggnadsforskning
efter ansökan hos nämnden. Företrädesvis
skulle härvid ifrågakomma
personer arbetande vid institut, högskolor
och universitet.

Då medlen till byggnadsforskningen
upptages i samband med all byggnadsverksamhet,
d.v.s. även vid den som
berör lantbruket, bör det anses självklart,
att även lantbrukets byggnadsforskning
skall få del av de på så sätt
inflytande medlen i proportion till
byggnadsverksamhetens omfattning för
lantgårdarnas behov. I propositionen
fanns dock intet särskilt stadgande härom.
Det framhölls endast, att någon direkt
representation från jordbruket i
nämnden för byggnadsforskning inte
torde vara nödvändig, då forskningsuppgifterna
för lantbrukets speciella
byggnadsfrågor handlägges av den genom
beslut av 1951 års riksdag inrät -

del av byggnadsforskningsavgiften, som

tade statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader.

Problemen beträffande byggenskapen
inom lantbruket är väl kända, varför
det inte finns någon anledning att
taga upp någon diskussion om dem i
detta sammanhang. Emellertid bör det
erinras om att byggnaderna för lantbrukets
del har en dominerande inverkan
på årsomkostnaderna, i det att
de direkt betyder 20 procent av dessa
och dessutom indirekt påverkar hälften
av arbetskostnaderna inom jordbruket.
Sammanlagt berör därför byggnaderna
direkt och indirekt en mycket
stor del av jordbrukets årskostnader.
Med nuvarande typer av driftsbyggnader
skulle dessutom en total nybebyggelse
av det svenska jordbruket kosta i
runt tal två gånger så mycket som jordbrukets
sammanlagda saluvärden. Dessa
förhållanden understryker på ett påfallande
sätt nödvändigheten av att
byggnadsforskningen för lantbrukets
del kraftigt intensifieras.

För att man på ett så effektivt sätt
som möjligt skall kunna utnyttja den
del av de inkommande byggnadsforskningsavgifterna,
som faller på lantbrukets
byggenskap, bör dessa medel direkt
ställas till statens forskningsanstalts
för lantmannabyggnader disposition.
Forskningsanstalten bör efter
samråd med Kungl. Maj:t få disponera
dessa medel för byggnadsforskningen
beträffande lantbrukets byggnader.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Är det statsrådets avsikt att av den
byggnadsforskningsavgift, som fr. o. m.
den 1 januari utgår, ställa den del, cirka
en sjättedel, som kommer från lantbrukets
byggenskap, till statens forskningsanstalts
för lantmannabyggnader disposition? Denna

anhållan bordlädes.

104 Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1954.

§ 21.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 102, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), in. in.

§ 22.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 529 av herr Larsson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 75, angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. m.;

nr 530 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Nyberg, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 83, med
förslag till lag angående ändrad lydelse

av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. m.;

nr 531 av herr Hjalmarson m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 83; och

nr 532 av herr Braconier, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 84,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. och 3 §
1 mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.

Dessa motioner bordlädes.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.34.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 54
403525