ANDRA KAMMAREN Nr 7 (Riksdagens protokoll 1953:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

lÉfllf

ANDRA KAMMAREN Nr 7

21—25 februari.

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 februari.

Sid.

Svar på fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. reparation av Vite mölla

fiskhamn ........................................ 7

Tilläggsprotokoll till konventionen angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna................ 8

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:

Tjänstebilar för regeringen................................ 9

Hovrätterna: Avlöningar ................................ 12

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar.................. 15

Utgifter under riksstatens tredje huvudtitel:

Förenta Nationerna...................................... 19

Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete .......... 22

Europarådet............................................ 22

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige .......... 23

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor ...................................... 23

Befrielse för biografägaren G. Gustafsson från staten tillkommande

nöjesskatt för biografföreställningar ........................ 31

Vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens utformning ........ 33

Beskattningen av stipendier m. m............................. 44

Fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål .................................. 47

Fortsatt giltighet av lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft 49
Interpellationer av:

Herr Helén ang. undervisning i medicinisk psykologi för blivande

läkare, m. m......................................... 51

Herr Löfgren ang. föreskrifter om tvättning av hushållslump, som
skall användas vid stoppning av möbler m. m............... 52

1 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 25 februari.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. ratifikation av tilläggsprotokoll
till Europarådets konvention ang. skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.................... 8

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter under andra huvudtiteln 9

— nr 3, ang. utgifter under tredje huvudtiteln ................ 19

— nr 28, ang. tjänste- och familjepensionsförmånerna för f. d. revisorn m

och bokhållaren S. V. Zacco.............................. 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. befrielse för biografägaren
G. Gustafsson från staten tillkommande nöjesskatt för biografföreställningar
....... 31

— nr 6, ang. vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens utformning
................................................ 33

— nr 7, ang. fortsatt giltighet av förordningen den 12 maj 1950 (nr

164) ang. rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping-
och utjämningstullar .......................... 44

— nr 8*, ang. beskattningen av periodiskt understöd och av stipendier

samt ang. avdragsrätt för studiekostnader .................. 44

— nr 9, ang. motion om rätt att vid taxering till statlig inkomstskatt

åtnjuta avdrag för gåvor till humanitära, litterära, religiösa eller
vetenskapliga ändamål eller för befrämjande av undervisning .. 47

— nr 10, ang. utsträckning av tiden för enskild skattskyldigs avlämnande
av självdeklaration................................ 47

— nr 13, ang. ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3 mom. förordningen den

18 maj 1934 (nr 168) ang. postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran, m. m........... 47

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. fortsatt giltighet av lagen den
21 mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål........................................ 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen den
20 december 1946 (nr 781) om kontroll å överlåtelse av vattenkraft 49

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 1, ang.

viss ändring i villkoren för statens järnvägars s. k. billighetsresor 51

Lördagen den 21 februari 1953.

Nr 7.

Lördagen den 21 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1953 den 18 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma,
huruvida högsta domstolens samtliga
ledamöter gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, varvid röstades
över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland högsta domstolens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 45,

i följd varav nämnden ansett högsta
domstolens samtliga ledamöter böra
vid deras ämbeten bibehållas.

L. Tjällgren. Karl Bergström.

K. G. Ewerlöf. O. Malmborg

i Skövde.

År 1953 den 18 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma,
huruvida regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, varvid röstades
över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 43,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens
samtliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

L. Tjällgren. Karl Bergström.

K. G. Ewerlöf. O. Malmborg
i Skövde.

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle deras innehåll delgivas
riksdagens kanslideputerade med anmodan
att låta i ämnet uppsätta och
till kamrarna avgiva förslag till den
skrivelse, som borde till Konungen avlåtas.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
53, angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens bosättningslånefond
m. m.

§ 4.

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till

Nr 7.

Lördagen den 21 februari 1953.

herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående utrustning av
svenska fartyg i utrikesfart med räddningsflottar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
om ratifikation av tilläggsprotokoll till
Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 28, i anledning av väckta motioner
om tjänste- och familjepensionsförmånerna
för f. d. revisorn och bokhållaren
S. V. Zacco;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5, i anledning av väckt motion om
befrielse för biografägaren G. Gustafsson
från staten tillkommande nöjesskatt
för biografföreställningar;

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens
utformning;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående
rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjäm -

ningstullar jämte i ämnet väckta motioner; nr

8, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av periodiskt
understöd och av stipendier samt angående
avdragsrätt för studiekostnader;

nr 9, i anledning av väckt motion om
rätt att vid taxering till statlig inkomstskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till
humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller för befrämjande
av undervisning;

nr 10, i anledning av väckt motion
om utsträckning av tiden för enskild
skattskyldigs avlämnande av självdeklaration;
och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § och 8 §
3 mom. förordningen den 18 maj 1934
(nr 168) angående postverkets ansvarighet
för försändelser och medel, som
mottagits till postbefordran, in. in.;

första lagutskottets utlåtande nr 9,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, dels ock
i ämnet väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
gilighet av lagen den 20 december 1946
(nr 781) om kontroll å överlåtelse av
vattenkraft; och

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1, över motion
om viss ändring i villkoren för
statens järnvägars s. k. billighetsresor.

§ 6.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till
utskottet inkommit framställning från
fullmäktige i riksgäldskontoret om
pension åt f. städerskan vid riksdagshuset
Anna Lillberg.

Denna anmälan bordlädes.

Lördagen den 21 februari 1953.

Nr 7.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren:

nr 37, angående godkännande av
Genéve-konventionerna den 12 augusti
1949 angående skydd för krigets offer;

nr 52, med förslag till förordning om
skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader;

nr 54, angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning;

nr 55, angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten; nr

56, med förslag till förordning om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
in. m.;

nr 57, angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 58, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 59, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 22 mars, den 2
april, den 26 april och den 29 maj
1952, nr 98, nr 11, nr 150 resp. nr 293,
i anledning av, såvitt nu är i fråga,
riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse; och

nr 60, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. in.

Propositionerna och skrivelsen bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser staten
för försvarets fastighetsfond; samt
från första lagutskottet:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 255 § sjölagen
och lag angående ändrad lydelse av
4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936
(nr 277) i anledning av Sveriges tillträde
till 1924 års internationella konvention
rörande konossement;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 17 kap. liandelsbalken;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 13 mars 1942
(nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig
eller krigsfara m. in.; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 632) angående ersättning av
allmänna medel till vittnen m. fl. samt
till lag angående ändrad lydelse av 4 §
lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri
rättegång.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.06 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Nr 7.

Tisdagen den 24 februari 1953.

Tisdagen den 24 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner
och skrivelse; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 37, angående godkännande
av Genéve-konventionerna den 12
augusti 1949 angående skydd för krigets
offer;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 52, med förslag till förordning om
skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader;

till statsutskottet propositionerna:

nr 54, angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning; och

nr 55, angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten; till

bankoutskottet propositionen nr
56, med förslag till förordning om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.;
samt

till statsutskottet propositionerna och
skrivelsen:

nr 57, angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 58, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 59, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 22 mars, den 2 april,
den 26 april och den 29 maj 1952, nr 98,
nr 11, nr 150 resp. nr 293, i anledning
av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år
1951 församlade revisorers berättelse;
och

nr 60, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å all -

män beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. m.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i
riksgäldskontoret om pension åt f. städerskan
vid riksdagshuset Anna Lillberg.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 2, 3 och 28, bevillningsutskottets
betänkanden nr 5—10
och 13, första lagutskottets utlåtande nr
9, tredje lagutskottets utlåtande nr 6
och andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1.

§ 5.

Anmäldes Kungl. Maj :ts skrivelse nr
61, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 6.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 440, av herrar Lindström och Jonsson
i Järvsand, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 47, angående anslag
till stödlån till jordbrukare, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.03 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Svar på fråga ang. reparation av Vitemölla
fiskhamn.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade: Herr talman: Herr Nilsson
i Bästekille har till mig ställt följande
fråga: »Har statsrådet för avsikt
att vidtaga sådana åtgärder att den av
Yitemölla fiskareförening i skrivelse till
Kungl. Maj:t gjorda hemställan om reparation
av Vitemölla fiskehamn snarast
kommer till utförande?»

Den av herr Nilsson åsyftade skrivelsen
torde vara en av vissa medlemmar
i nämnda fiskareförening den 5 januari
1953 gjord framställning, i vilken
begäres att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall åläggas att uppgöra förslag
till anordningar för förhindrande
av sanddrift i Vitemölla fiskehamn.
Denna framställning är för närvarande
föremål för remissbehandling, och jag
är därför inte för närvarande i tillfälle
att angiva mitt definitiva ställningstagande
i ärendet. Jag har emellertid under
hand införskaffat vissa uppgifter,
som jag vill meddela för att belysa frågan.

Sanddriften i hamnen, som är belägen
på Skånes ostkust, är besvärande.
Den uppkommer vid svårare stormar
och berör såväl hamninloppet som själva
hamnbassängen. Det är emellertid
inte bara Vitemölla hamn som besväras
av sanddrift. Detsamma gäller beträffande
de flesta mindre hamnarna i
Skåne. Åtgärder för att förebygga sanddrift
har vidtagits i vissa hamnar, men
resultatet därav har ofta varit mindre
tillfredsställande. Bortmuddring av indriven
sand har trots skyddsåtgärderna
måst företagas.

I sitt betänkande med förslag till byggande
av fiskehamnar, har 1944 års
fiskehamnsutredning beträffande Vitemölla
fiskehamn föreslagit vissa förbättringsåtgärder
men däremot inte
några särskilda anordningar för att förhindra
sanddriften. Sådana anordningar
bedömdes komma att kräva avsevärda
kostnader. Utredningen räknade med
att indriven sand liksom tidigare skulle
avlägsnas genom muddring.

Den av fiskehamnsutredningen föreslagna
upprustningen av hamnarna har
av kända orsaker ej kunnat genomföras
i önskvärd omfattning. Eftersläpningen
i fiskehamnsbyggandet har i vissa undantagsfall
gjort det nödvändigt att ändra
den av utredningen föreslagna turordningen
företagen emellan. Där sådan
ändring medgivits har den förordats av
fiskarnas egna organisationer.

Eftersom det stora flertalet av de förbättringar,
som utredningen föreslagit,
ännu ej kunnat utföras och då dessa
förbättringar med tiden måste anses ha
ytterligare aktualiserats, kan man ifrågasätta
om det är riktigt att utan mycket
vägande skäl nu ytterligare utvidga
detta byggnadsprogram.

Enligt uppgift finnes för närvarande
fyra mindre fiskebåtar i Vitemölla. Någon
projektering och kostnadsberäkning
för sandfångare i hamnen föreligger
inte, men även mycket enkla provisoriska
anordningar beräknas uppskattningsvis
kräva en kostnad av minst
100 000 kronor.

Med hänsyn till de omständigheter
jag här anfört förefaller det ovisst om
man kan räkna med någon ändring
av vad fiskehamnsutredningen föreslagit
i denna fråga.

Härefter anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h): Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Tilläggsprotokoll till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Hjalmar Nilson för det svar som han
här lämnat på min fråga.

Anledningen till att jag ställde denna
fråga var att en av de fiskare, som bor
i Vitemölla, ringde till mig och undrade,
om inte någonting kunde göras
för att förbättra förhållandena i fiskehamnen
på denna plats. Nu känner vi
ju alla, som bor vid ostkusten, till att
sanddriften i hamnarna där är, såsom
statsrådet framhåller i sitt svar, synnerligen
besvärande. Men å andra sidan
borde man ta litet större hänsyn
till vad fiskarna med sin sakkunskap
säger när det gäller denna fråga. I en
annan hamn på ostkusten blev det i
alla fall en viss förbättring, sedan man
äntligen gjort en mindre ombyggnad
som motverkade igensandningen. Fiskehamnsutredningen
har ju visserligen
sagt att man skall vidta vissa åtgärder,
men de är inte av det slag som de
fiskare, som själva bor på platsen,
skulle vara intresserade av, och jag vill
än en gång understryka att det nog
skulle vara nyttigt, om man ville höra
sig för litet grand med dessa.

Enligt de uppgifter statsrådet inhämtat
skulle det finnas fyra mindre fiskebåtar
i Vitemölla. .lag vill inte med
bestämdhet uttala mig om antalet fiskebåtar,
men det är mig väl bekant att
antalet yrkesfiskare i denna fiskehamn
är större. Det är mig också bekant att
dessa mindre båtar skulle, om hamnförhållandena
förbättrades, bli ersatta
av större, så att fiskarna kunde gå
längre ut och därigenom skaffa sig
bättre existensmöjligheter. Dessa uppgifter
har jag fått av en fiskare, tillika
hamnmästare, som jag talade med så
sent som i lördags.

Jag förebrår emellertid inte statsrådet
för att inte någonting hittills har
blivit gjort. Jag förstår att det, såsom
säges i svaret, av kända orsaker inte varit
möjligt att helt genomföra upprustningen
av hamnarna.

Till sist skulle jag vilja vädja till

statsrådet att han, om han någon gång
har sina vägar åt detta håll, ville trots
sin strängt upptagna tid göra en undersökning
på platsen och tala med de
människor som beröres av förhållandena
i Vitemölla hamn. För dessa människor
gäller det varken mer eller mindre
än deras framtida existens, och jag
tror nog att statsrådet och jag är överens
om att vi alla, oavsett om vi har vår
bärgning på landet eller på havet, skall
ha någorlunda likartade existensmöjligheter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogs Kungl. Maj :ts skrivelse nr
61, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

På förslag av herr talmannen, som
förmälde sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 4 instundande mars utse ombud
och suppleanter i församlingen.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 440 av herrar Lindström
och Jonsson i Järvsand.

§ 4.

Tilläggsprotokoll till konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
om ratifikation av tilläggsprotokoll
till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Herr WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Om jag hade haft tillfälle att vara
närvarande i utskottet då detta ärende
behandlades, skulle jag till utskottets
utlåtande ha antecknat en blank reservation.
Kungl. Maj :t har ju i det föreliggande
konventionsförslaget måst göra
vissa förbehåll när det gäller kristendomsundervisningen.
Någon annan
ståndpunkt är det väl inte heller möjligt
att intaga, när vi här i landet har
en statskyrka.

Jag har bara velat göra detta tillkännagivande
och har inte något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Tjänstebilar för regeringen.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln, punkt
1, föreslagit riksdagen att dels fastställa
av departementschefen förordad stat för
avlöningar till statsråden utan departement
m. m., att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1953/54, dels
ock till Avlöningar till statsråden utan
departement m. m. för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 312 600
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av fru Lindström in. fl.
(1:260) samt den andra inom andra

Tjänstebilar för regeringen.

kammaren av herr Henriksson m. fl.
(11:308), i vilka hemställts att riksdagen
måtte bevilja ett reservationsanslag
av 40 000 kronor för anskaffning av
tvenne tjänstebilar att ställas till regeringens
förfogande.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) fastställa i punkten intagen stat
för avlöningar till statsråden utan departement
in. in., att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1953/54;

b) till Avlöningar till statsråden utan
departement m. in. för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
312 600 kronor;

II. att motionerna 1:260 och 11:308
icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HENRIKSSON (s): Herr talman!
Under denna punkt i utskottets utlåtande
behandlas två motioner med förslag
om en tjänstebil för statsministern
och en för statsrådets ledamöter i övrigt.
Jag skall inte ta upp frågan på ett
sådant sätt, att det blir någon lång debatt
om saken, men jag kan inte underlåta
att gentemot utskottets skrivning
och yrkande anföra några synpunkter.

Vi som har motionerat i frågan — och
det är ju representanter för de olika
partierna — anser att det skulle vara
till fördel, om ett par tjänstebilar kunde
stå till regeringens förfogande. Den ena
av dessa bilar skulle då stå till regeringschefens
förfogande. Det skulle betyda
lättnad i den jäktade tillvaro, som
vi alla väl inser att regeringen och i
synnerhet regeringschefen lever i.

Någon omfattande motivering för behovet
av bilar skall jag inte ge mig in
på. Jag tror inte att det är nödvändigt
för att riksdagens ledamöter skall kunna
bilda sig en uppfattning i denna fråga.
Nu har statsutskottet, som jag i vanliga
fall hyser mycket stor respekt för och
vars synpunkter jag ofta delar, sagt att
denna fråga inte kan avgöras med min -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Tjänstebilar för regeringen.

dre det kommer till stånd en utredning.
Denna utskottets synpunkt kan jag inte
dela. Frågan huruvida regeringen och
i synnerhet regeringschefen bör ha bilar
till sitt förfogande är enligt min mening
inte en utredningsfråga, utan det
är en omdömes- och lämplighetsfråga.

Varje ledamot av denna kammare är
säkert väl medveten om att regeringen
och särskilt dess chef har arbetsuppgifter,
som på dygnets olika timmar påkallar
deras närvaro vid skilda ställen.

Sedan kan man naturligtvis diskutera,
huruvida regeringsledamöterna för
sådana resor skall anlita till förfogande
ställd tjänstebil, taxi, tunnelbana, cykel
eller något annat färdsätt. Men det
är inte en fråga, som man — enligt min
mening i varje fall — skall klarlägga
genom någon utredning, utan det bör
vara en fråga, som den enskilda ledamoten
av statsrådet får ta ställning till
själv i det speciella fallet.

Jag tycker, att riksdagen kan ha anledning
att säga att den vill ställa
tjänstebil till förfogande för att underlätta
de resor, som statsråden har att
företa, och på det sättet åt dem spara
tid. Det kan vara så mycket större anledning
för riksdagen att säga det, då
vi ju väl vet, att det är bra många företag
i vårt land som ordnat med bilar
för sina chefer. Det finns också bra
många statliga och kommunala inrättningar,
där man har ställt tjänstebil till
chefens förfogande. Vidare har man
inom våra stora intresseorganisationer
ansett, att detta skulle vara en lämplig
ordning.

Om nu riksdagen anser att det är
lämpligt att statsrådets ledamöter har
bilar till sitt förfogande, bör man inte
besluta om en utredning, utan man
bör då uttala sig för att det är lämpligt,
och det kan var och en göra redan nu
utan att ha tillgång till papper och närmare
utredningar. Jag skulle därför vilja
säga, att det första som man här bör
ta upp är frågan, om riksdagen anser
att den bör göra ett sådant erbjudande

till statsrådets ledamöter, eller om riksdagen
fordrar att det skall föras fram
en utredning i frågan. Det senare alternativet
tycker jag inte skulle vara särskilt
lämpligt.

Sedan kan man hålla med utskottet
om att det finns vissa detaljer som här
närmare kan behöva undersökas. Man
kan behöva undersöka var man skall
placera bilarna, och man kan behöva
undersöka hur man skall ordna med
chaufför. Jag tror att den senare frågan
går att lösa genom att anlita den vaktmästarpersonal
som redan finns inom
de olika departementen. Men en undersökning
om de praktiska detaljerna, som
kan behöva göras, kan ju lämpligen ske
i Kungl. Maj ds kansli. Det behövs inte
någon speciell utredning härför.

Med hänvisning till vad jag nu sagt
yrkar jag följande ändring i utskottets
förslag. Motiveringen i första stycket
på s. 2 utgår och ersättes med följande:
»Utskottet delar uppfattningen i motionerna
I: 260 och II: 308 att regeringen
bör ha tjänstebilar till sitt förfogande.
Emellertid synes det i första hand böra
ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma
behovets omfattning samt överväga kostnaderna
för anskaffning, drift och underhåll
av bilarna liksom sättet för dessa
kostnaders bestridande. Utskottet vill
därför i anledning av motionerna förorda,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
hemställer om förslag till nästa års riksdag
rörande tjänstebilar åt regeringen.»

Beträffande hemställan under punkt
II skulle jag vilja föreslå följande lydelse:
»att riksdagen må, i anledning av
motionerna I: 260 och II: 308 hos Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till nästa års
riksdag rörande tjänstebilar åt regeringen.
»

Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Ordföranden i tredje avdelningen
är sjuk, och då herr Rubbestad
just nu infunnit sig vill jag säga
några ord. Jag hade annars inte tänkt
begära ordet.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Man brukar säga, att utskottet tillmötesgått
motionären, men i detta fall
kan jag vända på steken och säga att
motionären tillmötesgått utskottet på
denna punkt. Om vi läser utskottsutlåtandet
här är det praktiskt taget ingenting
annat än en hemställan till
Kungl. Maj:t att komma med en ordentlig
utredning och event. förslag.

Här har motionärerna yrkat på ett
anslag av 40 000 kronor för anskaffning
av ett par tjänstebilar. Det troliga
är, att summan inte kommer att
stanna vid dessa 40 000 kronor utan
att man vid årets slut är uppe i 80 000
kronor och däröver. Utan att ett ögonblick
betvivla det angelägna i att statsråden
har bilar till sitt förfogande har
utskottet ansett att man bör komma
med ett förslag, så att vi kan se ungefär
hur mycket pengar som behövs.
Som jag nyss nämnde är ju hela utskottets
skrivning nästan en framställning
till Kungl. Maj:t att komma med
förslag på denna punkt. Nu har ju motionärerna,
genom det ändringsyrkande
som herr Henriksson här ställt, gått
på samma linje som utskottet, nämligen
att regeringen bör komma med ett
konkret förslag. Jag har i denna situation
ingenting att invända mot det ändringsyrkande,
som herr Henriksson här
framfört.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Innan man beslutar att ställa bilar till
statsrådens disposition, bör man kanske
först något fundera över frågan.
Även i små frågor bör man i varje detalj
ta hänsyn till vad sparsamheten
kräver. Jag måste då fråga: Är det
verkligen nödvändigt, att statsråden
skall ha bil till sitt förfogande? Är de
verkligen i så hög grad betjänta av det,
att det motväger de eventuella kostnader
som därvid uppkommer? Jag tror
för min del, att ett statsråd kan reda
sig utan bil. Hans egentliga arbetsfält
är kanslihuset, och vägen mellan det
och hans hem torde han allra bäst till -

Tjänstebilar för regeringen.

ryggalägga i en spårvagn. Där sitter
han tryggt och lugnt utan några som
helst risker. Jag såg häromdagen, när
vi hade det stora snöfallet, hur bilarna
stod i långa rader utan att komma ur
fläcken, medan däremot spårvagnarna
kunde passera obehindrat. Ett statsråd
kan ha mycket stor fördel av att åka
på detta trygga sätt emot att sitta och
besväras av ett sådant elände som det
nyssnämnda och inte veta om han kan
komma fram i rättan tid.

Inte heller alla statsråd kan kanske
själva köra bil utan behöver chaufför.
Då kostar det mycket pengar. Har vi
råd att t. ex. anställa chaufförer till
våra statsråd? Emedan denna utgift
enligt min mening inte är påkallad, bör
vi inte göra det. Behöver ett statsråd
å tjänstens vägnar fara ut och bese något
som faller inom hans departement,
finns det hos de olika verken en stor
mängd tjänstebilar, vilka statsråden
har rätt att rekvirera för sitt vidkommande.
Jag har hört sägas, att detta
har tillämpats i åtskilliga fall och att
det existerar en befattningshavare i
kommunikationsdepartementet som brukar
rekvirera bilar till statsråden när
de behöver dem för sina tjänsteärenden.

Även om detta inte är någon stor
fråga skall vi ändå komma ihåg att det
här finns möjlighet att spara en del
pengar. Jag menar därför, att det är
bättre att regeringen först, såsom tredje
avdelningen av statsutskottet sagt i
sin motivering, prövar saken och lägger
fram förslag och kostnadsberäkningar
som utgör fullgoda motiv och
som kan övertyga oss allesammans här
i kammaren, att denna utgift för bilar
är nödvändig. I så fall skall även jag
lämna mitt bifall. Att emellertid utan
vidare biträda en så löslig motion som
den nu förevarande, trots att den är
underskriven av framstående män i
riksdagen, vill åtminstone inte jag
vara med om, och jag ber därför att
med det sagda få yrka bifall till stats -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Tjänstebilar för regeringen. — Hovrätterna: Avlöningar.

utskottets hemställan i det skick det
föreligger.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Henriksson; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Henriksson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Henriksson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 73 ja och 115 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan med
den ändring, som under överläggningen
föreslagits av herr Henriksson.

Punkterna 2—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Hovrätterna: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln, punkt
16, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av departementschefen
föreslagna ändringar
i hovrätternas personalförteckning, dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för hovrätterna, att
tillämpas under budgetåret 1953/54, dels
ock till Hovrätterna: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 5 993 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Velander m. fl. (I: 105) och den andra
inom andra kammaren av herr Fröding
in. fl. (II: 160), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den extra ledamotsbefattningen
i hovrätten för Nedre
Norrland skulle besättas med i personalförteckningen
uppförd e. o. assessor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 105 och II: 160

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 2 januari
1953 angivna ändringar i hovrätternas
personalförteckning;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1953/54;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 5 993 500 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson och herr Bergh, vilka ansett
att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till
motionerna 1:105 och 11:160 bemyndiga
Kungl. Maj d att i hovrätternas personalförteckning
vidtaga de ändringar,
som angivits i statsrådsprotokollet över

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

justitiedepartementsärenden för den 2
januari 1953 samt av reservanterna.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

FRÖDING (h): Herr talman!
När man för första gången skall ta till
orda från denna plats borde man kanske,
liksom på sin tid Martin Luther,
börja med att utbrista: »Här står jag
och kan icke annat». Eftersom den motion,
respektive reservation, vars talan
jag nu skall föra, enligt min mening
är mycket lätt att försvara, skall
jag emellertid försöka avstå från att
visa någon som helst ruelse.

Utöver vad som andragits i själva
motionen respektive reservationen skulle
jag vilja i korthet säga följande. Det
finns i Svea hovrätt fyra och i Skånska
hovrätten och hovrätten för Nedre
Norrland vardera en s. k. extra ledamot.
Åtminstone såvitt angår Sundsvallshovrätten
deltar denna extra ledamot
i mållottningar samt i hovrättens
sessioner i precis samma utsträckning
som de ordinarie ledamöterna. De här
extra ledamotsbefattningarna har tidigare
alltid besatts med s. k. extra ordinarie
assessorer. Så sker också alltjämt
i Svea hovrätt. För Skånska hovrättens
och Sundsvallshovrättens del
har justitiedepartementet emellertid
under 1952 meddelat, att dessa hovrätters
extra ledamöter inte fick vara e. o.
assessorer med mindre härför avsedd
e. o. assessorsbefattning upptagits i
personalförteckningen eller riksdagen
eljest uttryckligen sanktionerat förfarandet.

Detta betraktelsesätt är en nyhet,
vars införande uppenbarligen sammanhänger
med ombytet av expeditionschef
i justitiedepartementet.

Departementets nya giv föranledde
såväl Skånska hovrätten som Sundsvallshovrätten
att i höstens petita begära,
att en för den extra ledamoten
avsedd e. o. assessorstjänst måtte upptagas
i personalstaten. I statsverkspro -

Hovrätterna: Avlöningar.

positionen har justitieministern nu bifallit
denna begäran beträffande Skånska
hovrätten men avslagit den beträffande
Sundsvallsliovrätten. Motiveringen
är såvitt jag kan förstå att målantalet
i Skånska hovrätten är förhållandevis
större än i Sundsvallsliovrätten.

Detta är visserligen sant. Emellertid
förhåller det sig så att Sundsvallshovrätten,
oavsett målantalet, har ett ständigt
behov av den extra ledamoten.
Utan honom skulle inte hovrätten som
det är föreskrivet i rättegångsbalken
kunna arbeta på två avdelningar. Presidenten
är nämligen ledig från två
tredjedelar av normal tjänstgöring,
varjämte vice ordföranden och lagmannen
har viss ledighet. Det är för dessa
ledigheters utfyllande som den extra
ledamoten rycker in.

Målantalet i Sundsvallsliovrätten har
under de år hovrätten varit i verksamhet
varit förhållandevis mindre än i
andra hovrätter, men Sundsvallshovrätten
får offra en rätt avsevärd tid på
sina tingsresor på grund av de långa
avstånden och de ofta obekväma kommunikationerna.
Målantalet har inte
heller på långa vägar varit så lågt, att
man eventuellt skulle kunna överväga
en ändring därhän, att hovrätten fick
nöja sig med endast en avdelning. Måltillströmningen
visar heller ingen tendens
att minska; under det senaste året
har det tvärtom ökat inte obetydligt.

För övrigt — och det är det väsentliga
— har målantalet enligt min mening
ingen som helst betydelse i denna
fråga. Sundsvallsliovrätten har nämligen
— den extra ledamoten inräknad
— den minimiorganisation som rättegångsbalken
förutsätter. En eventuell
organisationsminskning till en avdelning
vore helt otänkbar, då en av hovrättens
avdelningar mycket ofta är ute
på resor. Däremot har den ändringen
i organisationen ifrågasatts, att hovrättens
domkrets skulle utökas.

Jag kan i överensstämmelse med vad
jag nu har sagt inte förstå annat än att

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Hovrätterna: Avlöningar.

den extra ledamotsbefattningen är
oundgänglig för hovrätten. Det finns
väl intet rimligt skäl för att inte denna
befattning besättes med en extra ordinarie
assessor på samma sätt som i
Svea hovrätt och Skånska hovrätten,
så att befattningen får en viss stadga.

Rätteligen hade därför på sätt föreslagits
beträffande Skånska hovrätten
antalet i personalförteckningen upptagna
e. o. assessorer jämväl för Sundsvallshovrätten
bort utökas med en, men
för Sundsvallshovrättens del är detta
dock tills vidare ej nödvändigt, eftersom
det redan nu å personalförteckningen
upptagna antalet e. o. assessorer,
fyra stycken, skulle räcka för att
hålla också den extra ledamotsbefattningen
besatt.

Ett bifall till motionen och reservationen
skulle, som reservanterna framhåller,
inte föranleda någon som helst
extra löneutgift för statsverket. Det
förhåller sig nämligen så, att den extra
ledamoten, även om han är bara fiskal,
uppbär vikariatslön med ett belopp
motsvarande en e. o. assessorslön.

Men, tänker då kanske någon av ledamöterna,
om han ändå har samma lön,
vad är det då att bråka om? Till den
frågan vill jag bara svara följande. Ur
rekryteringssynpunkt måste det nog
anses bli en viss belastning för Sundsvallshovrätten
om vederbörande vet, att
tjänstgöringen som extra ledamot i den
hovrätten icke i och för sig kan föranleda
ett e. o. assessorsskap. Ekonomiskt
kan detta visserligen — utom möjligen
i pensionshänseende — vara likgiltigt
för den extra ledamoten, men rent psykologiskt
är det nog inte så likgiltigt.
Vidare — och det är det viktigaste —
kan det tänkas att med den nu av
justitieministern föreslagna ordningen
Sundsvallshovrättens personal skulle
komma i ett oförmånligare läge då det
gäller konkurrensen mellan tjänstemän
från skilda hovrätter. Dagen för utnämning
till e. o. assessor kan nämligen
tänkas spela en viss roll vid merit -

värderingen. Det kan enligt min mening
inte vara riktigt att en tjänsteman
från Sundsvallshovrätten skall komma
i underläge i förhållande till sina jämnåriga
i andra hovrätter på grund av
denna spärr.

Den förevarande frågan kan också
ses som en norrländsk tjänstemannafråga,
låt vara i miniatyr. Norrland är
tyvärr som bekant inte så begärligt att
söka sig till som södra Sverige, som
ligger litet närmare Köpenhamn. Norrland
blir naturligtvis ännu mindre begärligt
om motsvarande tjänst i södra
Sverige skall värdesättas högre än
tjänsten i Norrland. Förhållandet borde
väl rätteligen i stället vara det rakt
motsatta.

Herr talman! Jag slutar med att till
den verkan det hava kan yrka bifall
till den av fröken Andersson och herr
Bergh vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag förutsätter att den föregående talaren
här har observerat att utskottet bär
sagt, att det här är fråga om en utredning
beträffande omfattningen av området
för denna hovrätt, och det är
självklart att man under sådana omständigheter
inte vill vara med om att
tillsätta personer med fast förankring,
utan man vill tills vidare ha samma
organisation som förut, alltså en extra
befattningshavare. Man har ju här
tänkt, att vissa områden skulle avskiljas
från denna hovrätt och läggas till
en annan, och då är det ju inte alls
givet att denna person behöver ifrågakomma.

Det är dessa omständigheter som
gjort att utskottet icke velat vara med
om att nu biträda motionen, där man
vill ha denna extra ledamot förordnad
som extra ordinarie. Vi anser att hela
denna fråga bör anstå till dess utredningen
är klar, och med detta ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar.

Herr FRÖDING (h): Herr talman!
Jag vill gentemot vad herr Rubbestad
sade invända, att denna utredning, som
tar sikte på ändrad domkretsindelning
för hovrätten, uteslutande är föranledd
av att hovrättens nuvarande domkrets
anses för liten, så den kan inte resultera
i något annat -— om det blir någon
ändring — än att hovrättens domkrets
ökas. Då blir ju hovrättens arbetsbörda
större, och följaktligen kan
inte skälet om för liten måltillströmning
åberopas mot ett bifall till reservationen.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Till vad herr Rubbestad sade vill jag
bara tillägga, att arbetsbelastningen på
hovrätten för Nedre Norrland ju för
närvarande är den minsta i jämförelse
med övriga hovrätter. Det är alldeles
riktigt som här sagts, att vid den omorganisation,
som nu är under utarbetande,
kommer man säkerligen att lägga
ytterligare en del områden under
hovrätten för Nedre Norrland. Men i
närvarande situation, när den är den
minst arbetsbelastade och man skall
omorganisera hovrätterna — det är ett
provisorium tills vidare — är det egendomligt
att nu tillsätta denna tjänst.
Och vad rekryteringen beträffar är ju
förhållandet för närvarande det, att det
råder en god tillströmning av jurister.

Jag ber med detta, herr talman, få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Fröding begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 17—36.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37.

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Det gäller här en fråga om skyddskonsulentorganisationen.
Denna fråga har
tidigare vid flera tillfällen varit föremål
för överläggningar i riksdagen.
Vid både 1949 och 1950 års vårriksdagar
har här förekommit ganska vidlyftiga
debatter om saken. Jag skall
nu inte gå in på någon längre debatt.
Alla tycks vara ense om att den nuvarande
organisationen är och tyvärr
alltsedan dess början har varit för
knappt tillmätt och att man nu måste
ta ett steg mot en utökning av organisationen.

Justitieministern har här föreslagit
en viss utökning. Jag har jämte flera
motionärer i denna kammare och i
första kammaren föreslagit, att denna

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar.

etapp skulle göras något större. .Tåg
skall nu inte närmare gå in på om man
skall besluta sig för den ena eller den
andra storleken av den etapp, man nu
skall gå in för. Det är, herr talman,
ganska utsiktslöst för mig att här komma
med något yrkande gentemot ett
enhälligt statsutskott, och det skall
jag inte heller göra. Det är självfallet
att jag annars helst hade sett, att man
här kunnat gå in för en något större
utbyggnad av organisationen.

Jag vill emellertid gärna understryka
vikten av att man nu inom en
rimlig tid kommer till ett beslut i
denna fråga och att man kan vid nästa
års riksdag framlägga en slutgiltig plan
för skyddskonsulentsorganisationen.
Att det inte redan skett beror, enligt
vad justitieministern sagt, på att man
måste göra ytterligare en del utredningar
för att kunna veta, hur stor
denna organisation slutligen bör bli.
Det är självfallet, att man bör göra
alla de utredningar, som man anser
nödvändiga. Man frågar sig dock måhända,
varför dessa utredningar inte
bär gjorts tidigare, när den första organisationen
tillkom så tidigt som 1943
och sedan dess i huvudsak inga ändringar
skett. Visserligen har det förekommit
en liten etapp. Det var 1950
vill jag minnas, då man fick sex nya
skyddsassistenter. Men i huvudsak har
ingenting gjorts. Däremot har det skett
betydande utökningar, när det har gällt
arbetsuppgifterna.

Emellertid vill jag gärna ytterligare
säga här, samtidigt som jag uttrycker
min tacksamhet för att utskottet så
kraftigt understrukit behovet av att
man bedriver erforderliga utredningar
med snabb takt, att jag för min del
inte tror, att det är så förfärligt mycket
att vinna genom dessa utredningar.
De utredningar, som justitieministern
har ansett erforderliga, gäller bland
annat frågan om ett närmare samgående
mellan skyddskonsulentorganisationen
och arbetsförmedlingarna vid

utförande av vissa arbetsuppgifter. Det
är utan tvivel så, att det förekommer
ett visst dubbelarbete på detta område,
men enligt min mening är det också
nödvändigt att så sker. Man kan inte
underlåta att använda arbetsförmedlingarnas
vanliga organisation när det
gäller att anskaffa arbetsmöjligheter,
men å andra sidan kräver detta klientel
en speciell hänsyn. Det är många
villkorligt dömda personer och frigivna
fångar, som genast »backar ut»
när det blir tal om att gå till arbetsförmedlingarna.
De vill inte stå där
nere hos arbetsförmedlingarna och bli
utsatta för frågor som rör deras enskilda
liv. Det är kanske ofta andra
närvarande, när de nödgas bekänna,
att de har ett förflutet. Det är därför
nödvändigt att skyddsorganisationens
tjänstemän här träder emellan och
hjälper dem att få arbetstillfällen. Dessutom
lämpar sig skyddskonsulenterna
i mycket hög grad för detta på grund
av den allmänna erfarenhet de får
och den kännedom de har om arbetsgivare
som är villiga att ta emot sådan
här arbetskraft. Emellertid må man ju
utreda den saken.

Vidare har justitieministern ansett,
att man skulle utreda frågan om huruvida
det inte är onödigt lång tid som
dessa personer för närvarande står
under övervakning. Jag har svårt att
tänka mig, att man härvidlag kan på
lagstiftningsvägen komma fram till något
annat än det som redan gäller. Det
ligger nu i domstolarnas hand att ändra
övervakningstiden. För dem som
har visat sig skötsamma skall man alltså
avkorta övervakningstiden, och det
sker mig veterligt regelmässigt, när
man får framställning från övervakare
eller skyddskonsulent där det meddelas,
att man lyckats vinna goda resultat.
Då brukar domstolen korta av övervakningstiden
ganska väsentligt. Men
gärna må man även undersöka, om
det finns någon möjlighet att härvidlag
uppnå bättre resultat.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar.

Den tredje saken som man kan tänka
sig att ytterligare undersöka är, huruvida
man inte utan olägenhet kunde
underlåta att förordna om övervakning.
Även därvidlag anser jag, att man inte
kan komma fram till något annat än
vad som nu gäller. Det ligger i domstolens
hand att avgöra, om man skall
ge en villkorlig dom med eller utan
övervakning. Såvitt jag har mig bekant
har domstolarna ingen önskan att förordna
om övervakning, ifall det kan
undvikas, men det är nu av många skäl
som man beslutar om övervakning.
Ibland sker det inte bara därför att
man tror, att vederbörande skall misssköta
sig, om han ej ställes under övervakning,
utan också därför att han
behöver hjälp, han behöver någon att
vända sig till under den första tiden
efter domen. Jag tror inte att det är
mycket att vinna på en utredning i
detta hänseende.

Vad jag slutligen vill understryka
är, att man skall akta sig för att
tro, att man kan vara nöjd med den
utbyggnad som kommer att ske enligt
propositionen. Det erfordras enligt
min mening ytterligare en utbyggnad
av skyddskonsulentorganisationen, om
man skall kunna få hjälp av frivilliga
krafter. De måste ha känslan av stöd
bakom sig för att kunna gå i land
med arbetet. Vi skall besinna, att detta
inte är något roligt arbete. Det är ett
arbete som många gånger är svårt och
ställer stora krav på dessa frivilliga
krafter.

Herr talman! Jag si all inskränka
mig till dessa reflexioner och har intet
yrkande.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Beträffande
min allmänna inställning till
frågan om skyddskonsulentverksamheten
kan jag nöja mig med att instämma
i vad herr Rylander här sagt. Det
är tillfredsställande att man tar ett
steg framåt, men det är klart, att det

hade varit glädjande om man kunnat
ta ett steg till på samma gång.

Utskottet har skrivit relativt välvilligt
på denna punkt och på så sätt att
det går att återkomma nästa år. Det
är bara en liten skepsis som gör sig
gällande härvidlag, nämligen att utskottet
har sagt detta kanske inte bara
denna gång utan uttalat sig på samma
sätt upprepade gånger. Jag nöjer mig
emellertid med det allmänna uttalande
som herr Rylander gjorde.

Sedan skulle jag vilja rikta en fråga
till utskottets talesman om utskottets
skrivning, som på en punkt förefaller
vara i varje fall för mig något dunkel.
Man skriver på s. 29: »Då det av fångvårdsstyrelsens
utredningar framgår,
att den procentuellt sett övervägande
delen av villkorligt dömda och villkorligt
frigivna förekommer i storstäderna
...». Så långt är det riktigt. Det är
ett beklagligt faktum att just det klientel
som det här är fråga om finns
framför allt i våra större städer, man
kanske kan säga i våra storstäder.
Detta är heller ingenting nytt. Framför
allt de som verkar inom socialvården
i Stockholm vet att det är ett mycket
påtagligt faktum.

Sedan kommer fortsättningen av den
mening, som jag började läsa. Sedan
man konstaterat, att detta klientel finns
i storstäderna, skriver utskottet: «...
kan det ifrågasättas om dessa städer
ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt
problemen om omhändertagandet av
detta klientel».

Såvitt jag förstår kan man ge detta
uttalande två tolkningar. Den ena skulle
vara att utskottet trodde, att omhändertagandet
av villkorligt dömda
och villkorligt frigivna skulle vara en
kommunal angelägenhet, men jag föreställer
mig att det kan väl ändå inte
utskottet ha menat, ty det är ju absolut
fel. Det är en statlig angelägenhet, och
den tolkningen att utskottet med denna
skrivning skulle vilja på något sätt låta
påskina, att det skall ske en föränd -

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar.

ring beträffande ansvarstagandet för
dessa människor, så att det skulle bli
ett ökat kommunalt ansvar, kan man
inte på ett så lättvindigt sätt ge till
känna.

Den andra tolkningen skulle vara —
enligt min mening ganska långsökt —
att man menar att storstäderna inte
ägnar ungdomsvården ett tillräckligt
beaktande. Jag kan nämna några erfarenheter
som jag själv haft från
Stockholm. Jag tror inte alt ungdomsvården
i Stockholm är fullkomlig, långt
därifrån, men det läggs ned ett mycket
gott arbete både av de kommunala institutionerna,
av föreningslivet och av
andra frivilliga krafter. Det är mycket
stora anslag som beviljas för detta arbete,
så stora anslag att jag skulle tro
att i varje fall en speciell ledamot av
statsutskottets tredje avdelning skulle
blekna, om han fick ta del av dem.

Det råder inom Stockholms kommunalpolitik
ofta ganska delade meningar
om hur saker och ting skall ordnas,
men på en punkt råder det en mycket
stor uppslutning nämligen målsättningen
att ungdomsvården skall Stockholms
stad inte negligera. Det arbete
som utförs under ledning av borgarrådet
på socialroteln är också ett relativt
gott arbete.

Skulle utskottet med sin skrivning
vilja låta påskina, att när det gäller den
allmänna ungdomsvårdsverksamheten
råder det icke tillfredsställande förhållanden
inom storstäderna, måste jag
i varje fall för Stockholms del protestera.
Det är ett gott arbete som utföres,
och vi försöker att så gott sig
göra låter komplettera de bristande insatser
som från statsmakternas sida
görs på detta område. Jag kan som
exempel nämna det understöd som utgår
till de villkorligt dömda. Detta
anslag räcker inte till för att vederbörande
skall kunna klara sig här i
Stockholm. Stockholms stad måste skjuta
till ganska betydande belopp på den
punkten.

De två olika tolkningar, som utskottets
skrivning på denna punkt kan ge
anledning till, förefaller mig båda lika
osakliga och obegripliga. Jag skulle
därför vara mycket tacksam, om det
kom ett auktoritativt besked, vad utskottet
verkligen menar.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Vad utskottet menar är egentligen den
sista tolkningen som herr Dalilén gav,
nämligen att storstäderna bör ta hand
om ungdomen på ett bättre sätt än vad
som har skett hittills.

Herr Dahlén medgav ju själv, att det
inte är så bra som det borde vara, och
det tycker jag är tillräckligt motiv för
att vi har skrivit som vi har gjort.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Om
den sista tolkningen som jag gjorde
var den riktiga, måste jag ifrågasätta
med vad rätt statsutskottet kan säga att
storstäderna icke har tillfredsställt det
behov på ungdomsvårdens område,
som statsutskottet anser föreligga, när
statsutskottet självt på denna punkt
icke är mera generöst i fråga om de
statliga åtgärderna. Man måste nog
ifrågasätta vilken utredning som statsutskottet
kan prestera, när det gäller
att bedöma den kommunala verksamheten
på detta område, som dessutom
icke här föreligger till behandling.

Jag kan nämna ett par siffror för att
ge en föreställning om de kostnader
som Stockholms stad har. Barnavårdsnämnden
i Stockholm, som också är
ungdomsnämnd, har en stat på ungefär
25 miljoner kronor. Det finns närmare
125 anstalter av olika slag, som
i stor utsträckning just är inriktade på
att hjälpa de ungdomar som håller på
att komma på kant med samhället.

Jag måste vidhålla min uppfattning
att statsutskottet har icke i sin skrivning
och herr Rubbestad har icke i sitt
anförande på något sätt motiverat den
kritik som här riktas emot storstädernas
sociala arbete. Jag tror att den

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

kanske riktiga tolkningen är att statsutskottet
har på något sätt velat skjuta
Över ansvaret, men det vore en felaktig
inställning till dessa frågor. Det är
statsmakterna som har hand om arbetet
med de villkorligt dömda och de
villkorligt frigivna, det skall man icke
med denna skrivning försöka komma
ifrån.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Herr Dahlén tog upp en del av vad
utskottet framhållit. Utskottet har emellertid
inte påstått, att här föreligger
styrkt försummelse. Men vi har ifrågasatt,
om det gjorts allt vad som kunnat
göras. Vi har nämligen genom företagen
undersökning konstaterat det
oerhört stora klientel som kommer på
storstäderna. Det är detta som gjort,
att vi har ifrågasatt om storstäderna
verkligen här har gjort allt vad de kunnat,
och herr Dahlén erkände ju också,
att de icke gjort så mycket som de borde
ha gjort.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman!
Endast några ord till. Att storstäderna
inte har gjort så mycket härvidlag beror
till stor del på den byggnadsreglering
som rått. Den saken borde inte
statsutskottet ha varit okunnigt om.
Statsutskottet fäller icke här något omdöme;
det gör endast en förmodan, och
det är klart att det ju också kan passa.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Punkterna 38—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

Förenta Nationerna.

verkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Förenta Nationerna.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag har vid denna punkt avgivit en
blank reservation. Orsaken härtill är,
att jag anser den föreslagna summan
— som utskottet tillstyrkt — alldeles
för hög för det ändamål som dessa
pengar går till.

När vi här i riksdagen anslöt oss till
Förenta Nationerna, hoppades vi naturligtvis,
att denna organisation skulle
kunna åvägabringa en avspänning
nationerna emellan. Vi deklarerade dä
allmänt, att vi icke ville vara med om
att bara bli så att säga en bricka i ett
spel, som skulle komma att uppföras i
denna organisation. Vi ville stå fast
vid vår gamla linje, neutraliteten.

Under de år som Förenta Nationerna
nu har existerat, har vi kunnat
konstatera, att organisationen inte kunnat
uträtta mycket när det gällt att
minska spänningen länderna emellan.
Tvärtom måste man säga, att spänningen
mellan stormakterna snarare till- än
avtagit, och då är frågan, om vi skall
vara med om att anslå en så stor summa
till Förenta Nationerna, som det
här är fråga om för vårt lands vidkommande,
nämligen över 3,5 miljoner
kronor. Hela den svenska riksdagen
kostar under ett helt år i runt tal 4,5
miljoner kronor. Man tycker då det är
underligt, att Sveriges avgift till Förenta
Nationerna skall behöva uppgå
till nästan lika mycket.

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Förenta Nationerna.

Jag har tidigare opponerat mig mot
storleken av detta anslag, och jag vidhåller
alltjämt att våra delegater bör
göra allt vad de kan för att bringa ned
Sveriges andel av dessa väldiga utgifter.
Jag tror också att detta är möjligt.
Den kostnadsökning, som skett på
detta område, tror jag har väckt uppmärksamhet
litet varstans, och det
torde därför inte vara ogörligt att
pressa ned kostnaderna.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande på denna punkt utan jag
vädjar bara till våra delegater att de,
när de förfäktar Sveriges intressen i
FN, gör allt vad de kan för att dessa
kostnader skall minskas.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
I anledning av vad herr Rubbestad här
anfört vill jag framföra några synpunkter.

Det är ju så i det internationella
samarbetet, att man ofta kommer fram
till en punkt, där man säger att arbetet
inte har lämnat något resultat och
att det nu kostar för mycket. Det är
emellertid ofta i de stunderna, då
sammanhållningen kring de för en
kulturkrets gemensamma idealen skenbart
försvagas, det är då, herr Rubbestad,
som man i alldeles särskilt hög
grad känner vilka värden som står på
spel! Det är icke minst i de ögonblicken
som det är så viktigt att inrikta
ansträngningarna på att bevara ett sådant
internationellt samarbete, att man
stoppar de destruktiva krafterna.

Vi har gått igenom två världskrig.
Historikerna kommer kanske aldrig att
bli ense om orsakerna till vare sig det
första eller det andra. Men ett skall
man ändå aldrig glömma: slappnar ansträngningarna
att hålla i gång ett
samarbete mellan de nationer, i vilka
alla känner sig som fria människor,
som värnare av den fria tanken i en
gemensam kulturkrets, då kommer man
lätt in i rena defaitismen. Det är icke
minst i vår nuvarande situation som

Sveriges folk klart skall visa, att det är
berett att kämpa till det yttersta för
en säkerhetsorganisation, vars idé dock
är att värna det, som vi anser vara
oförytterliga medborgerliga rättigheter.
Vi har ju också här i riksdagen i många
sammanhang slagit vakt om de mänskliga
rättigheter, som Förenta Nationerna
i en deklaration har givit uttryck
åt. Vi skall inrikta alla krafter på ett
internationellt arbete. Där får vi inte
svika!

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Eftersom
herr Rubbestad år efter år uppträder
som sparsamhetsvän vid behandlingen
av dessa anslag skulle jag till honom
vilja ställa denna fråga: Vill herr
Rubbestad föreslå att Sverige skall utträda
ur FN och ur andra internationella
samarbetsorganisationer, där han
anser att våra medlemsavgifter är för
höga? Antingen får man ju, herr talman,
göra det ena eller det andra, man
får betala de avgifter, som det kostar
att vara medlem, eller också begära utträde.
Vi har i olika sammanhang arbetat
för att få avgifterna så låga som
möjligt, men när man inte kommer
längre, har man att välja mellan att antingen
vara kvar och då betala den medlemsavgift
som beräknas för varje land
eller också utträda.

Jag tycker att den roll herr Rubbestad
tagit på sig i detta fall är litet för enkel,
ty det går inte, lika litet för en medlem
i FN som för en medlem i exempelvis
en fackförening eller RLF eller vilken
annan organisation som helst, att sedan
man väl gått in börja resonera med ledningen
om att få sin medlemsavgift nedprutad,
utan man får renhårigt ta konsekvenserna
av sitt ställningstagande. Är
det så att herr Rubbestad vill större
prutning än vi andra, gå då den enda
riktiga vägen, nämligen att motionera i
Sveriges riksdag om utträde ur dessa
organisationer. Då vet vi, herr Rubbestad,
var vi har varandra.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
På herr Ståhls fråga vill jag svara, att
jag för närvarande inte är beredd att
direkt säga att vi skall begära vårt utträde
ur FN, ty ännu har jag inte helt
förlorat hoppet om att det skall bli någon
åtgärd i det syfte som FN borde
sträva till.

Men när herr Ståhl säger, att vi har
gått med i denna organisation och får
finna oss i alla de utgifter som detta
för med sig, så vill jag säga, att under
den förutsättningen har vi inte inträtt
i FN, utan vi skall där kunna göra oss
påminta, om vi finner att en hel del utgifter
är av den art att de kan inbesparas.
Herr Ståhl hade ett anförande här
för något år sedan i vilket han påpekade,
att en hel del kommittéer och sådant
i FN är av den art, att man kan
ställa sig frågande om de är nödvändiga.
Det är sådant jag menar, att våra delegater
i FN skall försöka beakta och
rensa bort, allt detta som kan undvaras,
för att på det sättet få ned kostnaderna
för denna organisation. Dessa kostnader
belöpa sig nu till inte mindre än 216
miljoner svenska kronor, och det är ju
en kolossal utgift; man tycker nog att
det skulle kunna iakttagas litet större
sparsamhet.

Herr Braconier föreföll i sitt anförande
inte ha lagt det ringaste märke till
hur FN hittills har fungerat. Jag tycker
för min del att utvecklingen där varit
olycksbådande, men av herr Braconiers
anförande fick man den föreställningen,
att det hela var skött på ett utmärkt
sätt hittills och att man bör vara
glad åt den utveckling som har ägt rum.
Jag har en helt annan uppfattning. Jag
tycker, som jag sade i mitt första anförande,
att spänningen mellan stormakterna
blivit större i stället för som
man skulle önskat mindre, och det är
denna spänning, som jag menar i ett
givet ögonblick kan bli en farlig sak
för oss och som kan dra vårt land in i
äventyr, som vi kanske alla önskar vi
skulle vara befriade ifrån. Jag har sagt

Förenta Nationerna.

att jag inte vill att vi för närvarande
skall begära vårt utträde utan försöka
ännu något om det finns hopp att få
en ändring till stånd. Och går det menar
jag att det är en god sak att fortsätta
medlemskapet.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
vill bara säga till herr Rubbestad, att
om han hade följt det arbete som utförs
av de svenska delegationerna och
av utrikesledningen i samtliga de internationella
organisationer där Sverige är
medlem, skulle han kunnat konstatera,
att de svenska delegaterna konsekvent
har arbetat för alla förslag till förbilligande
som framförts. Däremot har de
inte velat gå med på att bryta mot den
internationella solidariteten, vilket det
skulle innebära om Sverige utträdde.
Jag konstaterar alltså att det inte är
någonting som skiljer herr Rubbestad
i sparsamhetsvänlighet från de andra,
när herr Rubbestad nu tvingats deklarera,
att han inte vill taga på sig ansvaret
för att Sverige utträder. Men
därmed framstår också hans inlägg som
tomma demonstrationer utan någon
reell innebörd.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill bara säga i anledning av herr
Rubbestads kritik, att den svenska andelen
i den totala utgiftssumman har
minskats vid ett par tillfällen under de
gångna åren på framställning av den
svenska delegationen. Vidare är det,
som herr Ståhl nyss framhöll, så att
hela budgeten varje år blir föremål för
en mycket ingående debatt. Då har den
svenska delegationen liksom de andra
delegationerna tillfälle att ta ståndpunkt
till alla de besparingsförslag som framkommer
och att själv väcka förslag i
sådan riktning. Det brukar också delegationen
göra efter bästa förstånd och
samvete, men när budgeten en gång har
fastställts, får vi finna oss i de utgifter

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete. —

som faller på oss i enlighet med den
uppställda skalan.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
När man hörde herr Rubbestads senaste
anförande, fick man det intrycket,
att det är tillvaron av en säkerhetsorganisation,
Förenta Nationerna, som
gör att vi har spänning i världen. Resonerar
man på det viset, måste man
säga att vi inte skall vara med i en
säkerhetsorganisation när det föreligger
stora motsättningar mellan nationerna.
Herr Rubbestad säger att det kan leda
till besvärligheter för oss och att vi
därför får tänka oss för, om vi skall stå
kvar i denna säkerhetsorganisation.

Men hur skall man någonsin kunna
skapa en internationell säkerhetsorganisation,
om man inte vill värna den
just när stora värden står på spel. Man
kan väl ändå inte anklaga Förenta Nationerna
för att ha skapat de motsättningar
som finns mellan nationerna,
och herr Rubbestad tror väl inte att vi
skulle kunna skapa en världsfred genom
att avskaffa Förenta Nationerna?
Jag tror att Nationernas förbunds svaghet
på ett tidigt stadium i stor utsträckning
bidrog till att skapa förutsättningarna
för det andra världskriget. Den
defaitism jag talade om i mitt förra anförande
uppstår just som man menar,
att vi, så fort det föreligger internationella
spänningar, skall akta oss för att
tillhöra en organisation som syftar till
att åvägabringa kollektiv trygghet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 6.

Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln,
punkt 6, framställda förslag hemställde
utskottet, att riksdagen måtte till
Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete för budgetåret 1953/54

Europarådet.

anvisa ett förslagsanslag av 800 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Med hänvisning till vad vi vid upprepade
tillfällen har anfört beträffande Marshallorganisationen
ber jag att få yrka
avslag på utskottets hemställan under
denna punkt.

Herr WARD (s): Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på avslag därå; och
biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkten 7.

Europarådet.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln, punkt
7, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1953 54
anvisa ett förslagsanslag av 375 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Europarådet för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
363 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SENANDER (k): Herr talman!
Även på denna punkt ber jag att få
yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr WARD (s): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige. — Upplysningsarbete rörande

mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

hemställan dels ock på avslag därå; och
biföll kammaren utskottets hemställan i
punkten.

Punkterna 8—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Upplysningsverksamhet i utlandet
angående Sverige.

Efter föredragning av punkten anförde Herr

BRACONIER (h): Herr talman!
Eftersom utskottet är enhälligt på denna
punkt vill jag bara säga ett par ord med
anledning av den diskussion, som tidigare
förts när det gäller denna fråga.
Det är uppenbart att för ett land som
vårt är det av utomordentligt stor vikt
att ha en sådan upplysningsverksamhet,
att de andra makterna förstår vad som
är våra intentioner. Man ser dagligen i
utländsk press de mest egendomliga föreställningar
om vår politik, föreställningar
som naturligtvis kan skada och
som icke sällan bygger på en total missuppfattning
av våra strävanden. Det är
därför glädjande att dessa anslag delvis
höjts trots det ansträngda budgetläget.

Det har vid flerfaldiga tillfällen framförts
kritik, inte minst mot Svenska institutets
sätt att sköta sina uppgifter.
Jag måste säga att såvitt jag förstår bedriver
Svenska institutet nu en mycket
energisk upplysning. Jag tror att om
budgetsituationen varit en annan hade
det funnits skäl att ytterligare anslå
pengar till denna upplysning. Man skulle
i många sammanhang ha velat få
tillrättalägganden av de framställningar,
som möter en i utländska tidningar,
men å andra sidan är det omöjligt att
ifrån utrikesdepartementets sida tillrättalägga
allting på detta område. Jag
tror att den nyhetsbyrå, som det här är
tal om, gör vad den kan för att skapa
en goodwill för vårt land. Jag tror också,
att när budgetsituationen förbättras

och vi eventuellt har större resurser att
röra oss med, så blir det en angelägen
uppgift att skapa en väsentligt förbättrad
upplysningsverksamhet i utlandet.

Likaså anser jag att det vore av vikt
om man kunde få fram en kontinuerlig
avlyssning av den utländska radion.
Om jag inte är felaktigt underrättad,
brister det en del i detta avseende. Jag
tror nämligen, att man i så fall skulle
bland annat få större möjligheter att
bemöta en kritik emot vårt land som
är oriktig.

Jag har, herr talman, med dessa ord
endast velat understryka angelägenheten
av att man på allt sätt söker åstadkomma
en upplysningsverksamhet i utlandet
angående Sverige, som gör rättvisa
åt våra strävanden och åt vår politiks
syften.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln, punkt
16, föreslagit riksdagen alt till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1953/54
anvisa ett anslag av 80 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom m. fl. (I: 51)
och den andra inom andra kammaren
av herr Lindberg in. fl. (11:61), hemställts,
att riksdagen måtte till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1953/54
anvisa ett anslag av 90 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 51
och II: 61, till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikes -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

politiska frågor för budgetåret 1953/54
anvisa ett anslag av 80 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Sundelin, Einar Persson,
fru Lindström, herrar Axel Andersson,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Nihlfors
och fröken Ager, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 51
och II: 61, till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1953/54
anvisa ett anslag av 90 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL (fp): Herr talman! Den
reservation, som finns fogad till denna
punkt och bakom vilken står ett antal
socialdemokrater och folkpartister i
statsutskottet, avser att bevara den lilla
återstod som finns kvar av det som en
gång kallades fredsanslaget, det anslag
som gick till de organisationer som
arbetar för upplysning om internationella
frågor och för fred.

Den skiljaktighet, som röjer sig mellan
majoriteten och reservanterna, var
föremål för en ganska utförlig diskussion
här i fjol, och jag kan därför i år
fatta mig kortare. Jag vill bara påpeka
att en viss skillnad föreligger
redan beträffande frågans formella
läge. I fjol hade Kungl. Maj:t föreslagit,
att de 10 000 kronorna skulle dras in
redan då, men vid detta tillfälle gick
statsutskottets majoritet med på vad
jag tillät mig kalla ett nådeår, så att
dessa organisationer —■ det gäller som
bekant i huvudsak Svenska freds- och
skiljedomsföreningen, Svenska skolornas
fredsförening och Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet —
skulle få behålla anslaget under det då
löpande budgetåret (alltså det innevarande),
men att beloppen skulle dras
in från och med nästa år. Den gången
var det bara högern som stödde departementschefen.

Nu återkommer majoriteten till sitt
förslag i fjol och vill ta bort de 10 000
kronorna. Majoritetens motivering för
detta förslag är, som framgår av utskottstrycket,
mycket knapphändig —
jag tillåter mig verkligen säga att den
är torftig. Orsaken därtill, herr talman,
torde inte heller vara så svår att förstå.
I en fråga, där ens sakliga skäl
är mycket svaga, föredrar man att hålla
sig till formalia, och i detta fall är det
faktiskt så, att de sakliga skälen inte
bara är svaga utan helt obefintliga.

Vi påvisade redan i fjol —■ och de
skälen kvarstår med ytterligare skärpa
i år —■ att de organisationer som det
här gäller utför ett upplysningsarbete
i internationella frågor, som sträcker
sig utöver deras som får anslaget,
d. v. s. Utrikespolitiska institutet och
Föreningen Mellanfolkligt samarbete.
De båda gynnade organisationerna spelar
en stor roll, och jag har helhjärtat
anslutit mig till utskottets beslut att
tillstyrka anslagsgivning till dem. Men
jag kan icke förstå, när man tilldelar
dem ett relativt betydande anslag och
höjer anslaget till Utrikespolitiska institutet
med 5 000 kronor i år, att man
samtidigt skall dra in det här lilla anslaget
på 10 000 kronor till de organisationer
som har en speciell verksamhetskrets.

Vill kammarens ärade ledamöter ha
ett bevis på detta kan jag anföra en
siffra från Svenska freds- och skiljedomsföreningens
verksamhet. Den ordnade
under förra verksamhetsåret 500
föreläsningar i hithörande frågor, besökta
av 34 000 åhörare och för en
kostnad av —■ enligt föreningens egen
uppgift — IS 000 kronor. År det då
för mycket, herr talman, att säga som
så: Inte för att finansiera er verksamhet,
men för att ge er en moralisk uppmuntran
bör vi fortsättningsvis bevilja
detta lilla anslag på — efter vad
jag vill minnas — 2 200 kronor. Detsamma
gäller Internationella kvinnoförbundet
för fred och frihet.

Onsdagen den 25 februari 1953. Nr 7.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

Jag vill alltså säga att det finns ekonomiska
skäl som talar för att organisationerna
behöver dessa pengar, medan
för statsverket pengarna betyder
mycket litet. Dessutom har bidraget
ett högst betydande moraliskt värde.

Någon frågar nu: Spelar detta anslag
verkligen någon roll för dessa organisationers
finansiering? Då vill jag hänvisa,
herr talman, till en insändare i
Morgon-Tidningen, införd den 7 januari
1953 och skriven av den säkerligen
för oss alla här i kammaren ingalunda
okände förre överläraren Leander
Wallerius, som föreslår en rad
speciella insamlingsåtgärder för att
dessa organisationer skall kunna fortsätta
att bedriva upplysningsarbete om
Förenta Nationerna, om Europarådet
och om övriga internationella organisationer,
till vilka Sverige är anslutet.

Jag skulle vilja rikta den frågan, som
jag tror jag var inne på i fjol, till hans
excellens herr utrikesministern: Är det
ändå inte litet genant för oss att vi,
när vi vet att dessa organisationer bedriver
en så pass aktiv verksamhet,
skall ta ifrån dem detta lilla stöd och
denna lilla uppmuntran? Jag frågar:
Vart tar det vägen om vi driver de
absolut nödvändiga statsutgifterna till
en sådan höjd, att ideellt och frivilligt
arbetande organisationer inte skall
kunna få de små smulor, som de hittills
har haft och som i detta fall verkligen
i ordets egentligaste mening är
smulor från den rike mannens bord.
Det gäller ju 10 000 kronor, herr talman,
i en statsbudget på mer än 8 000
miljoner. Det måste vara något fel antingen
på den goda viljan — men det
vill jag inte sätta i fråga — eller också
på förståelsen för arbete av detta slag
för att man skall kunna gå fram så
som man här har gjort.

Jag tror att även det skäl är bärkraftigt,
som jag här antydde i fjol,
nämligen att vi inte minst i dessa tider,
sedan kommunisterna har satt i gång
sin s. k. fredspropaganda, som sanner -

ligen inte än har hunnit avslöjas i tillräcklig
utsträckning —• det visar sig
ju att en hel mängd människor, som
man skulle kunna vänta bättre av, i god
tro skriver på fredsappellerna — behöver
en vederhäftig och god upplysning,
sådan som dessa organisationer
bedriver. Det är ingen som har satt
objektiviteten och vederhäftigheten under
diskussion.

Jag tror därför, herr talman, att det
skulle vara förståndigt av majoriteten
här i kammaren att inte nu ge dessa
organisationer nådestöten utan i stället
låta dem få behålla det nådeår, som vi
talade om här i kammaren i fjol. Förståelsen
för de internationella organisationerna
skulle här i landet avsevärt
öka om dessa organisationer finge
det stöd de behöver.

Herr Rubbestad har ju nyss här så
handgripligt som helst bevisat hur väl
denna mest elementära upplysning behövs,
och därför tycker jag att också
herr Rubbestads uppträdande här i
kammaren är ett talande skäl för att
bevilja de här 10 000 kronorna.

Jag ber alltså med detta, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Gustafsson i
Borås, Hammar och Widén, fröken Liljedahl,
fröken Vinge samt herrar Boija,
Nyberg, Ahlsten, Löfgren, Gustafson i
Göteborg och andre vice talman Olsson.

Herr WARD (s): Herr talman! Det är
naturligtvis alldeles riktigt, som herr
Ståhl framhöll, att detta anslag, som
man tvistar om, inte kan ha någon
som helst betydelse ur statsfinansiell
synpunkt, och jag tror därför att man
inte behöver ingå på en debatt om den
saken. Jag tror dessutom att man inte
kan rikta debatten med några synpunkter,
som inte tidigare har varit anförda.

Detta anslag har ju varit omtvistat
under åtskilliga år. Man har från stats -

26 Nr 7. Onsdagen den 25 februari 1953.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

utskottets sida under några år strävat
efter att få fram en så stark koncentration
som det över huvud taget har varit
möjligt. Därvid har man liksom regeringen
stannat inför att de organisationer,
som nu förordas få anslag, skulle
hållas om ryggen så att säga. Yi tror
för vår del att den upplysningsverksamhet,
som detta institut och denna
organisation utför, är värdefullare än
den som kan utvecklas av de organisationer
för vilka herr Ståhl nu så varmt
talat.

Man kan för övrigt ställa den frågan,
varför Svenska freds- och skiljedomsföreningen
och några andra föreningar
skall få anslag, när andra organisationer,
som arbetar lika mycket för
upplysning i utrikespolitiska frågor,
inte får något bidrag för den verksamheten.
Det är väl så, att herr Ståhl och
hans meningsfränder är känslomässigt
bundna vid vissa organisationer och
därför värnar om dessas intressen, och
därför kan man nog också säga att
herr Ståhl inte skall stå här och liksom
tala på saklighetens vägnar och påstå,
att utskottet har förebragt en svag motivering
och fördenskull håller sig uteslutande
till formalia.

Jag skulle vilja ställa den frågan till
herr Ståhl: Vad tror herr Ståhl att
exempelvis 500 kronor till Nordiska
fredsförbundet eller till Utrikespolitiska
föreningen i Lund kan ha för betydelse
för upplysningsarbetet eller i
fredspropagandan? Nog är det väl i
alla fall att plottra bort pengar fullkomligt
i onödan. Det är ingen överdrift
att säga detta, herr Ståhl, och
statsutskottet har ju all anledning att
söka rensa upp så mycket som möjligt
inom den anslagsflora, som har vuxit
fram, för att man skall kunna få mera
rätsida på saken än man för närvarande
har.

Utrikespolitiska institutet och Föreningen
Mellanfolkligt samarbete för
fred har utfört ett mycket gediget arbete,
och jag är alldeles övertygad om

att detta arbete räcker på det här området.
Man behöver inte ge dessa andra
småföreningar 500 eller 1 000 kronor;
det har ingen som helst betydelse.

Jag har ingen anledning att närmare
inlåta mig på saken, men jag vill i likhet
med herr Ståhl erinra om frågans
behandling vid fjolårets riksdag. Då
hade regeringen föreslagit att anslagen
till Internationella kvinnoförbundet för
fred och frihet, Svenska freds- och
skiljedomsföreningen, Svenska skolornas
fredsförening, Nordiska fredsförbundet
samt Utrikespolitiska föreningen
i Lund skulle indragas. Vi
försökte inom statsutskottet att kompromissa
på det sättet, att vi ville ge
dessa föreningar anslag ytterligare ett
år, men att det sedan skulle vara slut
med anslagsbevillningen till organisationerna
i fråga. När nu statsutskottet
har mycket knapphändigt, det medger
jag, motiverat sitt yrkande, så sker det
naturligtvis just i anledning av vad
som förekom vid fjolårets riksdag. Vi
som då biträdde utskottsförslaget kan
ju helt enkelt inte annat än yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag i detta fall.

Herr Ståhl har naturligtvis rätt att
ställa vilket yrkande som helst — det
är alldeles uppenbart — men skall man
vara något logisk och konsekvent från
statsutskottets sida, så måste utskottets
majoritet hålla på den linje, som nu
har förordats.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
vill bara säga till herr Ward att det
må vara riktigt att de, som han säger,
som biträdde utskottets förslag i fjol,
inte kan annat än fullfölja den linjen.
Det må vara hänt. Men däremot har
kammaren här sin fulla frihet att på
denna punkt följa reservationen.

Sedan säger herr Ward och det sade
han i fjol också: Varför skall dessa
organisationer ha anslag, när andra

Onsdagen den 25 februari 1953. Nr 7.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

som gör lika mycket för freden inte
får något? Jag tillät mig redan då att
fråga: »Vilka organisationer är det herr
Ward syftar på?» Är nämligen detta
riktigt, är jag givetvis den förste att
säga att även dessa i så fall bör antingen
vara med att dela detta anslag
eller också lia ett anslag vid sidan om.
Det vore av utomordentligt värde att
få reda på vilka organisationer han syftar
på; de politiska kan det ju inte
vara.

Herr Ward säger vidare att man inte
skall plottra bort pengar på småanslag.
Ja, jag förstår att man kan föra det
resonemanget, men för de organisationer,
som det här gäller, är det inte
små anslag. Det är faktiskt betydelsefullt
för dem att få den lilla slant, som
det här är fråga om. Därför hoppas
jag att kammarens majoritet inte anlägger
denna synpunkt, som naturligtvis
kan vara relevant för den, som är
van att sitta och ta ställning till miljoner,
men som icke har något att säga
för dem som står ute i föreningarna,
där det gäller att använda varje krona
på bästa sält.

Herr LINDBERG (s): Herr talman!
Jag hav lagt fram en motion i andra
kammaren om ökat anslag till fredsarbetet,
och därför kanske jag skall säga
några ord i detta sammanhang. Jag
hade inte tänkt göra det, om inte utskottets
talesman hade sagt att han
strävade efter en koncentration i detta
fredsarbete, och jag kan ju hålla med
honom om att det kanhända kan vara
bra att sträva efter en sådan koncentration.
Men varför skall man då i denna
koncentrationssträvan minska på
anslaget till fredsarbetet? Skulle det
inte i stället ha varit mera motiverat
att säga att vi strävar efter en koncentration
och rekommenderar småorganisationerna
att ansluta sig till de större
organisationerna, men vi skall också
underlätta det genom att ge dem ett

bättre anslag? Det har man icke gjort.
På det ekonomiska området strävar
man således icke efter någon koncentration
i vanlig mening, såvida man inte
hoppas och tror att de indragna anslagen
till de små organisationerna
skall vara tillräckligt motiv för dem
att ansluta sig till de större.

Det är klart att man kan ha olika
synpunkter på dessa frågor, men ett
faktum är ju ändå att man inom det
svenska folket är mycket intresserad
av detta arbete. Låt vara nu att staten
inte lämnar några större bidrag till
denna verksamhet, så är intresset ändå
så stort hos människorna, att de själva
lämnar bidrag till det, och man kan
inte säga att dessa små anslag har varit
alldeles betydelselösa, ty de innebär
ju ändå en uppmuntran för dem att
fortsätta och kanske också intensifiera
sitt arbete. Detta tycker jag också att
vi här i riksdagen bör hålla dem räkning
för.

Det är nu ganska länge sedan kriget
slutade, och man har ju kommit att
så att säga leva i skuggan av de händelser,
som då inträffade litet här och
var i världen och då vi allesammans
var intresserade av att öka arbetet på
detta område för att slippa några flera
krig. Nu tycker vi kanhända att det
har lugnat sig så pass, att vi inte behöver
vidtaga några särskilda åtgärder
härför, i varje fall inte från statsmakternas
sida. Jag anser inte att vi skall
lägga dessa synpunkter på denna fråga.
Den agitation som bedrivs i småföreningarna
här hemma i Sverige tror
jag att vi har nytta av, liksom vi också
har mycket stor nytta av det internationella
samförstånd, som man utvecklar
i andra former och i andra sammanhang.

Vi skall således inte undervärdera
vad som göres från dessa organisationers
sida. Det kan hända att de små
organisationerna träffar människor,
som de stora organisationerna inte får
tag i. Även det tror jag är någonting

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

att tänka på. Det är inte alltid bara till
fördel att koncentrera, ty den koncentrerade
organisationen når inte ut över
hela fältet. Det gäller nog även i detta
fall, och därför tror jag att det skulle
vara lyckligt, om riksdagen bifaller reservationens
yrkande om ett anslag på
10 000 kronor till dessa små organisationer.
Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr Jacobson
i Vilhelmina, fröken Öberg, fru
Eriksson i Ängelholm, fru Johansson i
Skövde, herr Bark, fru Löfqvist och fru
T orbrink.

Herr SWEDBERG (fp): Herr talman!
Fastän jag fullständigt delar de synpunkter,
som här framhållits dels av
herr Ståhl och dels senast av herr
Lindberg, har jag avstått från att instämma
med dessa herrar. Det har jag
gjort därför, att jag känt ett djupt inre
behov av att i detta sammanhang uttala
mitt personliga beklagande av
statsutskottets ställningstagande i detta
ärende liksom av riksdagens beslut i
ärendet förra året.

Det är, som jag ser det, egentligen
ganska uppseendeväckande att man,
samtidigt som man med hänvisning till
stegrade kostnader ökar bidraget till en
organisation, berövar andra organisationer
det ytterst blygsamma bidrag de
har haft för sin verksamhet. Utskottets
ärade talesman, herr Ward, sade
här att ifrågavarande belopp, 10 000
kronor, inte kan ha någon som helst
betydelse för statsverket. Ja, det är ju
uppenbart för oss alla att det inte
kan ha.

Senare i sitt anförande sade herr
Ward, att ifrågavarande belopp fördelat
mellan de organisationer, som det
här är fråga om, inte heller kan ha någon
som helst betydelse för dessa. På
den punkten är det min bestämda mening
att herr Ward och utskottet har
tagit grundligt miste. Jag anser att

ifrågavarande lilla bidrag till dessa frivilliga
organisationer verkligen har en
stor betydelse. Dessa organisationer är
ju hänvisade till att genom insamlingar
och frivilliga bidrag själva finansiera
sin verksamhet.

Jag tror att det finns skäl för det
påstående, som gjordes under debatten
förra året, att den insamling av medel,
som dessa organisationer nödvändigtvis
måste göra, om de skall kunna fortsätta
sin verksamhet, underlättas av
att de jämväl har ett litet bidrag från
det allmänna. I alla händelser ter det
sig för mig uppenbart, att det väcker
frågor och undran hos många människor,
om riksdagen nu undandrar dessa
organisationer det lilla bidrag de har
haft. Man frågar sig naturligtvis vad
anledningen härtill är. Har de missbrukat
medlen, har de misskött sig
eller finns det skäl till anmärkning mot
deras verksamhet? Enkelt folk ute i
landet kan knappast undgå att ställa
sådana frågor, och det är klart att detta
inte kan vara till fördel för dessa organisationers
verksamhet. Denna fråga
har sålunda onekligen en viss och icke
ringa moralisk betydelse. Jag menar
att detta är det väsentliga i detta sammanhang;
för mig är det rent av avgörande.

Jag kan inte annat än djupt beklaga
att riksdagen, om den nu följer statsutskottets
majoritet, skall behandla
dessa människor, vilka frivilligt offrar
tid och kraft för att sprida vederhäftig
och god upplysning i internationella
frågor och som ytterst arbetar för fredens
sak, på sätt som nu är föreslaget.

Jag har, herr talman, icke velat neka
mig att här uttala detta beklagande,
samtidigt som jag ber att få j?rka bifall
till reservationen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Denna punkt i tredje huvudtiteln brukar
ju vara den, varom debatten rör sig, och

Onsdagen den 25 februari 1953. Nr 7.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

så har skett även i år. Men det kan
väl knappast sägas, att det kommit
fram några synpunkter utöver dem som
framfördes förra året, då riksdagen intog
den ståndpunkten, att anslag skulle
utgå ytterligare ett år men inte längre
till dessa smärre organisationer. Kungl.
Maj:t bär nu effektuerat detta riksdagens
beslut. Jag förvånar mig över att
herr Ståhl tycker, att det är ett torftigt
skäl från utskottets sida, när det anför
att riksdagen intog denna ståndpunkt
förra året. Det hade kanske blivit klander,
om Kungl. Maj :t gått emot riksdagens
då uttalade synpunkter.

Anledningen till att det görs en skillnad
mellan Utrikespolitiska institutet
och Föreningen Mellanfolkligt samarbete
å ena sidan och de övriga organisationerna
å andra sidan tror jag att
jag försökte förklara förra året. Utrikespolitiska
institutet bedriver en verksamhet
med utgivning av broschyrer
och av en tidskrift och har dessutom
en vetenskapligt arbetande personal.
Det är alltså en institution av helt annan
natur än de föreningar, som bedriver
sådan verksamhet. Föreningen
Mellanfolkligt samarbete är den svenska
förening —• bildad parallellt med
liknande föreningar i andra länder
vilka är med i Förenta Nationerna —
som är avsedd att utgöra allmänhetens
organ när det gäller de tankegångar,
som har fått sitt uttryck i Förenta Nationerna.

Det är detta som har gjort att Utrikespolitiska
institutet och Föreningen
Mellanfolkligt samarbete har ansetts
intaga en särställning.

Nu är det väl ingen som här direkt
anser att antingen skall alla ha bidrag
eller också ingen. Man har inte använt
skaldens ord: »Giv åt Stål en penning
även, eller tag ock min», utan man har
varit med om att de två nyssnämnda
organisationerna skall ha anslag, men
man tycker att även de andra skulle
ha blivit litet generöst behandlade. Jag
har för min del aldrig motiverat det

föreliggande förslaget med att dessa
andra organisationer inte skulle väl använda
de pengar de får, utan jag har
sagt att förslaget bör betraktas som en
liten rationalisering. Privata organisationer
brukar inte få statsanslag för
den verksamhet de bedriver. Att fredsföreningarna
ansetts stå i en särställning
har berott på att man, när dessa
anslag kom till, betraktade deras insats
såsom speciellt betydelsefull med
hänsyn till att de arbetade för fred i
världen. Detta var emellertid att något
överdriva innebörden och betydelsen
av vad de kan göra. Dessa föreningar
uträttar säkerligen ett bra arbete genom
att de var på sitt håll och efter sin förmåga
försöker verka för ökad upplysning
i internationella frågor och försöker
få sina medlemmar aktivt intresserade
för denna verksamhet. Men lika
litet som när det gäller alla möjliga
andra ideella föreningar kan det vara
rimligt att staten delar ut anslag till
dem, än mindre att staten ger, såsom
några talare här satt i fråga, moralisk
sanktion åt verksamheten. Det är mycket
möjligt att dessa föreningar som
sagt bedriver en utmärkt verksamhet,
men det kan ju inte komma i fråga
med något slags övervakning från statens
sida för att garantera vederhäftigheten
hos de föreläsningar som hålles.

Jag anser över huvud taget att privata
ideella föreningar av olika slag
bör få klara sig själva genom sina
medlemmars arbete utan att staten ger
dem understöd. Det är väl också den
allmänna regeln, och vi återgår alltså
på detta område till den allmänna regeln,
om vi följer utskottet.

Herr Ståhl råkade påstå att man därigenom
skulle ge dessa ideella föreningar
nådestöten. Det strider ju alldeles
mot vad herr Ståhl själv i sitt anförande
framhöll om att bidragen inte
spelar någon egentlig roll ekonomiskt
sett, men att de utgör så att säga en
medalj, ett slags moraliskt erkännande
åt föreningarna för deras verksamhet.

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.

Nu är kanske en av dessa föreningar
direkt beroende av statsanslaget, nämligen
Svenska skolornas fredsförening,
som brukat få 1 500 kronor, vilka medel
vanligen har använts för utgivande
av en broschyr, avsedd för skolbarn.
Men såsom jag redan förra året sade
har denna förening, om den på detta
område fyller en uppgift i skolans
tjänst, möjlighet att vända sig till skolmyndigheterna
eller till Kungl. Maj:t
i ecklesiastikdepartementet och, om så
befinnes lämpligt, få ett speciellt anslag
för utarbetandet och tryckningen av
denna broschyr.

Jag tror alltså inte att det behövs
någon annan motivering än att dessa
föreningar får ställas på samma linje
som alla andra föreningar, som på de
mest skilda områden arbetar för ideella
ändamål.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
vill ge ett par repliker till hans excellens
utrikesministern för att det intrycket
inte skall kvarstå, att jag på
något sätt skulle ha försökt framställa
sakläget i oriktig dager.

Jag viil först och främst påpeka att
när det gäller Utrikespolitiska institutet
och Föreningen Mellanfolkligt samarbete
står såväl utrikesministern och
utskottsmajoriteten som utskottsreservanterna
på samma linje, i det att alla
anser att dessa organisationer skall ha
det anslag som har föreslagits. Men när
det gäller frågan om anslag till de övriga
organisationerna svarar utrikesministern
och utskottsmajoriteten nej,
bl. a. med den motiveringen att Utrikespolitiska
institutet, som ju har fått
ett relativt stort anslag i förhållande
till de 10 000 kronor som striden gäller,
skulle ha en speciell ställning. Jag
erinrar då om vad som påpekades redan
under debatten i fjol, nämligen att
Utrikespolitiska institutet utger skrifter,
vilkas sammanlagda upplaga utgör
mellan 3 000 och 5 000 exemplar, medan
Svenska freds- och skiljedomsför -

eningen enbart under fjolåret har, såsom
jag nyss framhöll, anordnat omkring
500 föreläsningar med 34 000
åhörare. Det kan väl då inte gärna vara
så klart att den ena skall ha anslag,
medan den andra ingenting skall ha.
Vi uppskattar livligt Utrikespolitiska
institutets verksamhet, men vi anser att
även de andra organisationerna bör ha
anslag.

Utrikesministern säger nu att det är
fullkomligt enastående, att ideella föreningar
får statsbidrag, och frågar, varför
just dessa fredsföreningar skall ha
sådant bidrag. Men läser inte utrikesministern
t. ex. åttonde huvudtiteln?
Där finns ju en mängd sådana anslag.
Jag erinrar exempelvis om anslaget till
nykterhetens främjande, som ju kommer
ett flertal nykterhetsorganisationer
till godo. Jag pekar på studiecirkelbidraget
och på föreläsningsbidraget,
vilka ju sannerligen inte belöper sig
till så obetydliga belopp och vilka utgår
till en frivillig ideell verksamhet
av exakt samma typ som den här ifrågavarande.
Men här vill man strypa,
medan man med allt fog försöker stödja
de nyss nämnda verksamhetsgrenarna.
Jag hänvisar till vad Leander
Wallerius sagt i Morgon-Tidningen om
svårigheterna därvidlag. Jag skall inte
besvära kammarens ledamöter med att
läsa upp hans olika förslag: att man
skall vädja om bidrag i stället för kransar
till begravningar o. s. v. Jag upprepar
därför min fråga: År det andra
kammaren och riksdagen värdigt att
försätta organisationer, som arbetar
helt i den svenska statsnyttans tjänst,
nämligen genom att ge allsidig och objektiv
utrikespolitisk upplysning, i ett
sådant nödläge? Mitt svar på den frågan
är att detta är ovärdigt, och jag
vidhåller därför, herr talman, mitt
yrkande.

Herr LINDBERG (s): Herr talman!
Jag vill än en gång vädja till kammaren
att biträda reservationen, allra helst

Onsdagen den 25 februari 1953. Nr 7.

Befrielse för biografägaren G. Gustafsson från staten tillkommande nöjesskatt för
biografföreställningar.

som första kammaren nyss bifallit densamma.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Stålil begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15 :o) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid denna punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 103 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Punkterna 1C>—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs Statsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av väckta motioner om
tjäpste- och familjepensionsförmånerna
för f. d. revisorn och bokhållaren S. V.
Zacco,

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Befrielse för biografägaren G. Gustafsson
från staten tillkommande nöjesskatt för
biografföreställningar.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning av väckt
motion om befrielse för biografägaren
G. Gustafsson från staten tillkommande
nöjesskatt för biografföreställningar.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 71,
av fru Torbrink hade hemställts, att riksdagen
måtte medgiva befrielse från staten
tillkommande nöjesskatt för de biografföreställningar
som biografägaren
Gösta Gustafsson i Abbetorp, Bäckebo
socken, anordnat i sin därstädes belägna
biograflokal, efter någon lämplig tidpunkt,
samt för de biografföreställningar
som han framdeles komme att anordna
i samma lokal så länge hans
hälsotillstånd och ekonomiska förhållanden
icke avsevärt förbättrats.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 71 av fru Torbrink om befrielse för
biografägaren G. Gustafsson från staten
tillkommande nöjesskatt för biografföreställningar
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru TORBRINK (s): Herr talman!
Det brukar sägas här i riksdagen att
man håller ett begravningstal, när man
stiger upp för att tala för en motion,
som blivit avstyrkt i e.tt utskott. Så är
väl också förhållandet i detta fall. Det
kan kanske anses att jag förfallit till
småtterier när jag begärt ordet trots att
jag vet, att motionen är avstyrkt av ett
enhälligt bevillningsutskott. Men bland
alla de stora ting vi har att här behandla
har vi också många smärre ting, som
kräver vår insats.

I detta fall gäller det en familj, som
blivit illa behandlad av ödet; familje -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Befrielse för biografägaren G. Gustafsson

biografföreställningar.

försörjaren har blivit invalid. Man säger
i bevillningsutskottets betänkande att
man väl förstår de behjärtansvärda synpunkter,
som ligger till grund för motionsyrkandet,
men lagen säger, att nöjesskatt
skall betalas såvida inte behållningen
uteslutande skall användas för
välgörande ändamål såsom för beredande
av hjälp åt behövande eller sjuka,
för främjande av barns eller ungdoms
vård, fostran eller utbildning o. s. v.

I sådana fall kan befrielse från nöjesskatt
beviljas, men det skall då gälla
större kollektiv än familjer. Där går således
skiljelinjen.

I denna motion har jag ansett att man
skulle medräkna det lilla kollektivet familjen.
I detta fall har ju mannen blivit
svårt handikappad genom barnförlamning.
Han har blivit invalidiserad i så
stor utsträckning, att han bara kan förflytta
sig med hjälp av kryckor. Mannen
hade innan han blev sjuk en biografrörelse,
som han startade för att
ungdomen flydde i väg från landsbygden
— allt som kan göras för att hålla
kvar ungdomen där bör understödjas.
Mannen startade biografrörelsen i mycket
liten skala — man har ju inte så
stora pretentioner på landet. Han skötte
sitt dagliga arbete och hade biografrörelsen
som biförtjänst. Samtidigt kunde
ungdomen glädja sig åt en biograf på
nära håll. Mannen drabbades emellertid
av sjukdomen och kunde inte försörja
sig. Han anhöll om att bli befriad från
nöjesskatt i kommunen, och kommunalfullmäktige
har beviljat sådan befrielse.
Samtidigt ansåg kommunalnämnden det
vara berättigat, att mannen även skulle
befrias från den statliga nöjesskatten.
Sedan har ärendet vandrat den vanliga
vägen genom olika instanser. Kungl.
Maj :t har dock inte funnit skäl att ändra
länsstyrelsens beslut, och jag har nu
vänt mig till riksdagen.

Man säger att jag borde veta, att man
inte beviljar befrielse i dylika fall. Jag
hävdar dock fortfarande att man bör

från staten tillkommande nöjesskatt för

göra det även om man anser att fallet
skulle bli prejudicerande. Jag skrev en
motion trots risken av avslag efter en
granskning i utskott och kamrar. Jag
hade heller inte trott, att någonting
skulle komma igenom nålsögat utan vederbörlig
granskning. Jag tycker för
min del inte att det vore så farligt att
göra ett undantag och låta denne Gustafsson
i Abbetorp få försörja sig på sin
biografrörelse, när han nu inte begär
någon annan socialhjälp än att slippa
betala den del av nöjesskatten, som tillfaller
staten. Det är klart att han kan
känna sig stolt över att få betala nöjesskatt
på 100 kronor i månaden, men
dessa pengar gör ju samtidigt ett stort
intrång i hans inkomster. Det är inte
här fråga om någon vanlig skattebetalning,
ty hans inkomster är ju så låga.
När han nu vill försöka klara sig själv,
tycker jag det vore mycket behjärtansvärt
om man kunde göra den lilla avvikelsen
och bevilja denna skattebefrielse.

Även med risk för att inte få mitt yrkande
bifallet av kammaren — något
som jag innerligt skulle önska ■— ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Det finns givetvis åtskilligt behjärtansvärt
i den framställning som
fru Torbrink gjort, men å andra sidan
är det uppenbart att, om riksdagen
skulle bifalla motionen, man skulle löpa
risken att många biografägare skulle
komma med en hemställan om befrielse
ifrån denna nöjesskatt under motiverande
av humanitära skäl. Fru Torbrink
gör gällande, att den risken inte är stor.
Vi inom utskottet har varit av den uppfattningen,
att man har att vänta många
liknande framställningar. Vi har inte
funnit anledning föreligga att göra en
särskild lagstiftning för en enskild person.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Vissa frågor rörande

Med anförande av denna synpunkt,
vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! Då ifrågavarande biografägare
är bosatt i min kommun, kan jag fullständigt
verifiera de uppgifter som fru
Torbrink lämnade om hans inkomstförhållanden.
Jag kan också verifiera, att
han sökt och erhållit befrielse från den
kommunala nöjesskatten och att kommunalfullmäktige
har tillstyrkt att han
även skulle befrias från den statliga
delen av nöjesskatten. Detta har ju
icke vare sig länsstyrelsen eller senare
Kungl. Maj:t kunnat gå med på. Fru
Torbrink kommer nu till riksdagen med
en framställning om befrielse från denna
del av nöjesskatten. Jag vill säga, att
hade jag sett någon utväg att utan risk
för följderna lösa denna fråga, skulle
jag gärna velat gå på bifall till motionen
och Gustafssons begäran. Jag tror
emellertid i likhet med avdelningens
vice ordförande, att man knappast kan
gå denna väg. Jag är villig att, därest
Gustafsson gör framställning till taxeringsnämnden
om att komma i åtnjutande
av det särskilda avdrag för skatten
som taxeringsnämnden har rätt att
bevilja och — därest han inte redan
gjort det — medverka till att detta avdrag
beviljas. Det kan i så fall utgöra en
lindring. Tyvärr nödgas jag nog i det
läge vari saken har kommit och med
hänsyn till de konsekvenser som skulle
kunna tänkas bli följden av ett beslut,
som till fullo tillgodoser den behjärtansvärda
framställningen, ändå gå på
avslagslinjen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

nykterhetslagstiftningens utformning.

§ 9.

Vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens
utformning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 6, i anledning av väckta
motioner angående vissa frågor rörande
nykterhetslagstiftningens utformning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 293
av herr Lundqvist m. fl. och II: 199 av
herr Nilsson i Bästekille in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att
tillverkning och försäljning inom landet
av ciderdrycker med den alkoholhalt
som finns föreskriven för maltdrycker
må äga rum, samt att åt vederbörande
utskott måtte uppdragas att utarbeta
de härför erforderliga författningstillläggen»; 2)

motionen II: 6 av herr Dickson,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att 5 kap. 3 § kungl. förordningen
den 18 juni 1937 angående försäljning
av rusdrycker måtte utgå»; samt

3) motionen II: 7 av herr Dickson,
vari hemställts, »dels att riksdagen måtte
hos regeringen begära att bestämmelser
snarast måtte utfärdas i syfte att porter
och Öl, klass III, i utminuteringshänseende
måtte jämställas med vin, eller,
därest något skäl därför skulle föreligga,
med brännvin, dels att vederbörande
utskott måtte erhålla i uppdrag att upprätta
och för riksdagen framlägga förslag
till lämpliga beskattningsformer».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 293 av herr Lundqvist in. fl. och II: 199
av herr Nilsson i Bästekille m. fl. angående
tillverkning och försäljning inom
landet av ciderdrycker icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen II: 6 av herr Dickson
om upphävande av 5 kap. 3 § förord -

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen (ten 25 februari 1953.

Yissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens utformning.

ningen angående försäljning av rusdrycker
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

3) att motionen II: 7 av herr Dickson
angående ändring av bestämmelserna rörande
försäljning inom landet av porter
och Öl, klass III, m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade i avseende å punkten
1 i utskottets hemställan avgivits:

I) av herr Veland er, som ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av de likalydande
motionerna I: 293 av herr Lundqvist
m. fl. och II: 199 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att Kungl. Maj:t ville förelägga
1954 års riksdag proposition med förslag
om att tillverkning och försäljning
av ciderdrycker, framställda av svensk
frukt, finge äga rum;

II) av herrar Gustaf Elofsson och
Jonsson i Skedsbygd, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Bästekille (h): Herr
talman! Då vi nu skall behandla bevillningsutskottets
utlåtande nr 6, har jag
inte tänkt diskutera hela utlåtandet, ulan
jag kommer att stanna inför vad som
faller under punkt 1.

Denna fråga är ju inte ny. Den har
varit uppe i diskussionen här i kammaren
förut. För två år sedan hade vi
tillfälle att diskutera den, men då kom
frågan efter ett långt plenum inte upp
till behandling förrän efter midnatt, och
i det läget föredrog jag att hålla ett
mycket kortfattat anförande. .lag skall
inte heller i dag hålla något längre anförande,
men jag kanske tar någon minut
längre för att i någon mån skingra
de missförstånd, som tycks råda på en
del håll, både bland utskottets ledamöter
och bland kammarledamöterna i
övrigt.

Man har ju i detta utlåtande talat om
en hel del, och jag skulle kunna börja

där vi slutade 1951. Då hänvisade man
oss till att invänta vad nykterhetskommittén
hade att säga, och först därefter
skulle vi diskutera frågan på allvar. Nu
har nykterhetskommittén framlagt sitt
betänkande och visat sig fullständigt negativ.
Men nu anbefaller utskottsmajoriteten
att vi skall vänta och se vad det
kan bli av hela detta förslag, som nykterhetskommittén
framlagt. A la bonne
heure, det må vara hänt, men det är
ingenting som hindrar att vi redan i
dag skulle kunna fatta ett positivt beslut.

Vad som förekommit hittills är ju
bland annat att man talar om, att det
inte skulle vara någon ekonomi alls för
fruktodlarna om man finge tillstånd att
tillverka cider. Om den saken kan varken
jag eller utskottsmajoriteten yttra
oss med någon självsäkerhet. Det är en
sak, som man endast kan utröna om
man får tillstånd att tillverka ifrågavarande
vara. Först därefter har vi
möjligheter på båda sidor att säga om
det ekonomiskt lönar sig eller inte. Och
skulle det visa sig att det inte går ekonomiskt
att tillverka cider, då får givetvis
vi, som företräder fruktodlingen i
praktisk verksamhet, låta bli. Men intill
dess annat är bevisat tror vi att det
skulle löna sig även ekonomiskt.

Sedan har man ju också hört, att cider
inte skulle få någon betydelse ur
nykterhetsbefrämjande synpunkt. Där
tillåter jag mig att ha en helt annan uppfattning.
Jag har frågat mina goda vänner,
som är organiserade nykterister,
om de, när det är fråga om mustkonsumtion,
kan dricka hur mycket som
helst, och frågan har blivit besvarad
med nej, därför att fruktsyran tar emot.
Detta ger mig ytterligare belägg för att
det skulle bli till nytta ur nykterhetssynpunkt,
om vi finge eu del av ölkonsumtionen
begränsad till förmån för
cider.

Sedan är det ju en del som omedelbart
säger — det skymtar ju fram i kommittéutlåtandet
och utskottets utlåtande

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Vissa frågor rörande nykterhetsiagstiftningens utformning.

— att vi i stället skall ägna oss åt musten,
som är »ur hälsosynpunkt så nyttig».
Varken jag eller någon annan av
de fruktodlare, som företräder näringen
utåt, har någon gång sagt att vi inte
skulle tillverka must. Tvärtom har det
inletts ett samarbete med en del vattenfabriker
för att få fram en ny kolsyrad
äppeldryck, där must skulle vara
grundbeståndsdelen. Jag kan som en liten
passus tala om för kammarens ledamöter,
att när styrelsen i SYR, dvs. Sveriges
yrkesfruktodlares riksförbund,
härom dagen sammanträdde, förelåg en
hemställan från Föreningen Svenska
fruktdrycker, som jag tror den heter,
om ett anslag för att propagera och göra
reklam för just dessa kolsyrade äppeldrycker.
Varken jag eller någon annan
av styrelsens ledamöter hade någonting
att invända mot detta, utan anslaget beviljades
omedelbart. Jag själv är personligen
övertygad, att även om vi får tillstånd
för tillverkning av cider blir huvudproduktionen
framställning av must.
Men det ena behöver inte förskjuta det
andra, utan möjligheter kan ges åt
bådadera.

Jag berörde nyss frågan ur nykterhetssynpunkt.
Jag tror att jag skulle vilja
understryka, kanske litet spetsigt, att
om det organiserade nykterhetsfolket
förstode sin sak rätt, skulle det i detta
sammanhang gå mig till mötes. Ty då är
jag övertygad om att det skulle bli en
liten upprensning på detta område. Inte
minst här i denna stad har vi tillfälle
att se det s. k. pilsnereländet i praktisk
utformning, och dessa s. k. ölsyltor är
väl ingenting att bibehålla längre än
nödvändigt. Nog tycker jag, om jag
skulle spetsa till det ännu en gång, att
det borde vara ett lika stort intresse
för det organiserade nykterhetsfolket
att stödja fruktodlarna i fråga om rätten
att tillverka cider som att bara låta
bryggerierna fortsätta att se till att ölkonsumtionen
ökas. Jag tror för min
del inte — det vill jag slå fast för att
ingen skall missförstå mig — att nyk -

terhetsfolket står bakom bryggerinäringens
intressen, långt därifrån. Men
jag tror det råder en del missförstånd
på många håll om vad cider är och vad
detta skulle innebära.

Vi skall komma ihåg, att den svenska
fruktodlingen är stadd i mycket stark
utveckling. Vi kommer att få allt större
överskott av s. k. standardfrukt, som i
framtiden inte kan säljas för direkt konsumtion
utan måste användas för framställning
av mos, must, cider och kanske
nya liknande produkter.

Det är mycket annat som jag skulle
kunna dra fram i detta sammanhang,
men jag finner inte anledning att ta
upp någon större debatt. Det skall tydligen
bli en stor debatt, kanske nästa
år, i denna kammare, när det läggs
fram en proposition, och då kan vi
även beröra denna fråga.

Det har talats mycket om expertis.
Bland annat finns det ju en vetenskapsman
vid namn Borgström som alltid
åberopas såsom den ende som sitter
inne med det avgörande förståndet i
dessa frågor. Jag har ingen anledning
att undervärdera denne Borgström, men
jag tror inte att han ensam sitter inne
med all kunskap i denna fråga. Det
finns ju en annan man som företräder
en helt annan synpunkt, nämligen Stanler
i Urshult, fruktodlare sedan 1915,
som har gjort studieresor till England
och Tyskland. Det har framkastats påståenden,
att det inte skulle gå att tillverka
cider av våra svenska äpplen,
men vid de praktiska försök som han
har fått tillstånd att anordna har det
visat sig att det går mycket väl. Han
har till och med fällt ett så kategoriskt
uttalande som att vi har världens bästa
äpplen för framställning av cider. Här
står således sakkunskap mot sakkunskap,
och vem som har rätt får framtiden
utvisa.

Personligen är jag övertygad om att
det skulle vara till fördel med tanke på
fruktodlingens framtid om vi fick detta
tillstånd. Jag skulle kunna säga som en

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens utformning.

fruktodlare sade häromdagen, att det ur
fruktodlingens synpunkt är en trängande
nödvändighet att alla åtgärder vidtages
som kan möjliggöra tillvaratagande
av den standardfrukt som vi annars
inte kan sälja och inte får något ekonomiskt
utbyte av.

Jag vill vädja till både utskottet och
kammaren att inte låta binda sig av
gamla föreställningar utan se litet fördomsfritt
på saken och gå våra krav
till mötes på detta område. .lag vill
sluta, herr talman, med att yrka bifall
till den reservation som under denna
punkt har avgivits av herr Velander.

Herr DICKSON (h): Herr talman! Jagföljde
med ögonen min vän herr Adolv
Olsson i Gävle. Han avlägsnade sig
från sin plats just i det kritiska ögonblicket,
men jag såg att han var ute
i fullt legitima ärenden.

Den dag som herr Olsson och jag har
väntat på så länge är nu inne, den dag
då nykterhetskommitténs betänkande
ligger på bordet. Det är sålunda den
dag då dessa frågor, enligt vad som
har sagts mig och enligt vad man velat
intala svenska folket, skulle kunna tas
upp till behandling.

Jag skall inte beröra den första
frågan, som herr Nilsson i Bästekille
nyss så vältaligt har behandlat. Jag
vill på den punkten bara principiellt
understryka vad han där sade, att man
inte skall tro att man, bara emedan
man har blivit ledamot av riksdagens
andra kammare, kan se längre in i
framtiden än vad andra människor
kan. Ofta måste det bli så att även
vi tar fel, och det enda remediet mot
det är att man så mycket som möjligt
låter erfarenheten tala, det vill säga
gör praktiska försök, såsom herr Nilsson
i Bästekille nyss rekommenderade
i fråga om de angelägenheter som ligger
honom närmast om hjärtat.

Jag skall nu främst uppehålla mig
vid de två senare punkterna i utskotts -

utlåtandet och ta dem i tur och ordning.
Den första är knappast av nyktérhetskaraktär.
Den rör den s. k. varietéparagrafen,
och jag vill redan nu
förutskicka att jag tänker ändra mitt
ursprungliga yrkande så, att det sammanfaller
med den ståndpunkt som
1944 års nykterhetskommitté har intagit
i sitt betänkande. Detta innebär
en inskränkning av det yrkande jag
har gjort i motionen och betyder att
man i samband med rusdrycksutskänkningen,
förutom att höra konserter,
även skulle kunna få se artistuppträdanden
eller annan därmed jämförlig
underhållning på restauranger. Erfarenheten
säger oss, att det i praktiken
enheten säger oss, att det i praktiken
har uppstått de mest befängda situationer
tack vare den lagstiftning vi har,
och nykterhetskommittén har insett
detta och såvitt jag förstår enhälligt
ställt sig på samma linje som den jag
företräder. Man får ju stå på en estrad
och sjunga inför ätande och drickande
människor, men skulle man deklamera,
så blir man fälld till straff. Om
man sålunda läser upp en vers eller
en dikt av någon av våra allra främsta
och mest erkända författare inför denna
publik, så är det straffbart. Om
man däremot sjunger samma vers, så
är det inte straffbart. Detta kan ju
inte vara bra, och det är därför glädjande,
att man har tänkt sig att ta
hort denna vanställande fläck på lagstiftningens
område. Jag tycker också
att det är angeläget att så sker, och
därför har jag väckt den här motionen;
man måste ur svensk lagstiftning söka
avlägsna sådana partier som väcker
löje och drar smälek över den lagstiftande
församlingen, som inte passar
på att följa med sin tid och medan
tid är tar bort sådana där saker.

Jag skall inte utveckla detta närmare,
men jag tror att ingen människa i
Sverige härvidlag har annan mening än
jag — och jag vet, att herr Adolv
Olsson också hyser samma mening —

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Vissa frågor rörande

nämligen att vi så fort som möjligt
borde avskaffa denna ordning. Inte
ciesto mindre har utskottet sagt, att det
inte vill ta ställning till detta. Det kan
bero på att jag i motionen tagit för
mig litet mer än vad nykterhetskommittén
stannat för, men den saken har
jag rättat till nu i hopp om att man
skulle få bort de värsta oformligheterna
och därmed också avlägsna eu anledning
för människor att driva gyckel
med riksdagen såsom lagstiftande organ.
Det yrkande som jag i detta sammanhang
skall framställa överensstämmer
sålunda med nykterhetskommitténs
ställningstagande, och det skall
jag, herr talman, läsa upp senare. Det
är tämligen långt och tråkigt att höra.

Sedan är det den andra frågan, nämligen
det rätt gamla tvisteproblemet om
starköl och starkporter. .lag'' medger
gärna att detta är en mycket allvarlig
fråga, vars konsekvenser är svåra att
överblicka. Jag skulle för min del helsi
vilja göra praktiska försök även därvidlag
och se hur det går. Men även
på den punkten är nykterhetskommittén
ense med mig som motionär om
att ölet borde jämställas med vanliga
viner i utminuteringsavseende. Jag har
svårt att begripa varför inte bevillningsutskottet
skulle kunna gå med
på denna sak, och jag kommer, herr
talman, att yrka bifall till motionen
på den punkten.

Jag skall inte nu utveckla saken
vidare. Jag känner på mig att någon
från bevillningsutskottet — jag vet
inte vem — kommer att yttra sig, och
det är möjligt, att det senare kan bli
tillfälle för mig att komplettera vad
jag nu har nämnt.

Jag vill således här yrka, att punkt
2 i utskottets hemställan måtte få följande
utformning, nämligen

»att riksdagen i anledning av motionen
II: 6 av herr Dickson måtte
besluta att för sin del antaga följande,
i anslutning till 1944 års nykterhetskommittés
ställningstagande utformade

nykterhetslagstiftningens utformning.

Förslag till förordning om ändring
av 5 kap. 3 § förordningen den 18
juni 1937 angående försäljning av rusdrycker
(nr 436).

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 §
förordningen den 18 juni 1937 (nr
436) angående försäljning av rusdrycker
erhåller följande ändrade lydelse.

3 §•

Vid offentliga skådespel, varieté- eller
cirkusföreställning eller, med undantag
av konsert ävensom artistuppträdande
eller annan därmed jämförlig
underhållning, som å restaurant beredes
gästerna utan särskild avgift, annan
föreställning, till vilken allmänheten
har tillträde, så ock vid offentlig danstillställning
må utskänkning ej ske i
lokal eller å plats, där föreställningen
eller danstillställningen äger rum, eller
i annan därmed i inre förbindelse
stående lokal; dock må i Stockholm
poliskammaren eller eljest länsstyrelsen,
sedan i stad magistraten samt på
landet kommunalnämnden avgivit yttrande,
för särskilda fall medgiva rätt
till sådan utskänkning.»

Jag hoppas, herr talman, att denna
formulering är tillräckligt imponerande
och lagligt sammanställd så att den
duger såsom yrkande i detta fall.

Vid punkt nr 3 ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen II: 7.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Man tycker ju att det borde inte
vara så svårt för vare sig herr Nilsson
i Bästekille eller herr Dickson att förstå
bevillningsutskottets ståndpunktstagande.
Vad är det som har skett i
det här landet? Jo, efter många års
stridigheter föreligger här ett betänkande,
eller rättare sagt sju betänkanden,
avseende hela vår nykterhetslagstiftning.
Jag skall inte säga att allt som
finns där är Guds ord, men det är ett
allvarligt försök att bygga upp en plattform
för en kommande nykterhetslagstiftning,
som skulle kunna förena en

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Vissa frågor rörande nykterhetslagstiftnmgens utformning.

avsevärd majoritet av det svenska folket
och möjligen för många år framåt
avveckla de ständiga stridigheterna på
detta område.

Det är, när ett sådant förslag har
lagts fram och av Kungl. Maj :t skickats
ut på remiss till vederbörande myndigheter
och organisationer, naturligt,
att man avvaktar vad denna remiss
kommer att ge. Det är ju mycket möjligt
att den kommer att ge mera än
vad nykterhetskommittén har föreslagit.
Det kan ju också tänkas att den
kommer att ge mindre. Vad den under
alla förhållanden kommer att ge är
ökad klarhet ocli belysning ur olika
synpunkter av det stora problem, om
vilket vi skall lagstifta under det kommande
året.

Utskottet ställer sig därför på den
ståndpunkten, att när detta stora komplex
nu är ute på remiss skall vi avvakta
vad denna ger. Vi har den förhoppningen,
att när remissen är färdig
det skall vara möjligt för Kungl. Maj:t
och riksdagen att åstadkomma en lösning,
som inte blir ett nytt lapptäcke
som ingen kommer att trivas under.

Nu vet herr Dickson — jag vet inte
om han visste det innan han väckte
sina motioner — att på båda de områden
där herr Dickson har motionerat
har nykterhetskommittén tillmötesgått
honom. Då tycker jag att man
skulle kunna vänta av herr Dickson, att
han inte började gräva upp stridsyxan
i samma stund som det ser ut att ordna
sig utan toge det lugnt en liten tid
framåt. Kanske att herr Dickson då får
rätt i det långa loppet.

Det är detta man skall komma ihåg,
när man behandlar det här problemet.
Utskottet har icke syftat till någonting
annat än att remissen måste vara avslutad
och förslagen bringade på riksdagens
bord, innan frågan tas upp.
Då hoppas vi — det är åtminstone min
förhoppning — att vi skall kunna tillmötesgå
herr Dickson.

Vad det sedan gäller herr Nilsson i

Bästekille så skulle jag vilja säga att
han bedömer saken fel, när han säger
att nykterhetskommittén och utskottet
liar ställt sig på en negativ ståndpunkt.
Jag delar också hans uppfattning att
om man kan hjälpa fruktodlarna i
Kristianstads län, så skall man göra
det med alla åtgärder under förutsättning
att de är förnuftiga. Jag vill
gärna sätta in detta lilla ord: »alla
förnuftiga åtgärder», tv det kan tänkas,
att det finns åtgärder som inte är av
något värde vare sig ur det allmännas
eller ur fruktodlarnas synpunkter.

Det tjänar inte något till att här ta
upp eu större debatt. Det blir kanske
nästa års riksdag som får pröva frågan.
Då får vi diskutera de olika detaljerna
och då blir det säkert en debatt som
kommer.att röra sig på ett vidare och,
jag höll på att säga, mera omfattande
plan än varietéparagrafen och fruktcidern.
Personligen har jag den uppfattningen
— det skall jag inte sticka
under stol med — att om man skall
lösa frågan om cidern räcker det inte,
herr Nilsson i Bästekille, att jämställa
den med klass 11, som ju hittills under
hela kristiden och fram till nu har
innehållit 2,8 viktprocent. Det är inte
med läskedryckerna som denna dryck
skall konkurrera; det är inte heller med
den pilsner som vi för närvarande
har som den skall konkurrera. Jag tror
att det är rätt som de säger som verkligen
har sysslat med detta problem, att
skall cidern få någon marknad i detta
land, så är det med de svaga vinerna
som konkurrensen skall tas upp, och
då har jag den uppfattningen att det
inte räcker med 2,8 procent utan att
man får gå minst till det nya klass III
eller möjligen ännu högre i detta avseende.

Nu kan man säga som herr Nilsson
i Bästekille säger, att det angår egentligen
inte statsmakterna om det går
illa för fruktodlarna eller inte. Är det
alldeles säkert att det inte gör det?
Vi har en mångårig erfarenhet i detta

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens utformning.

hus av att när det har gått illa, inte
minst på detta område, har man så lätt
att knacka på bevillningsutskottets dörr
och begära att man skall rätta till det
man själv har krånglat till.

Därför är detta, herr Nilsson i Bästekille,
ingen som helst fientlighet mot
fruktodlingen, även om det kan tyckas,
att man kanske borde ha ögonen på
den en liten smula i Kristianstads län
så att den inte sväller över alla bräddar.
Det är alltså ingen fientlighet alls
från bevillningsutskottets sida, det är
bara ett uttryck för behovet av att den
gången vi handlar, den gången skall
vi veta vad vi gör och ha klart för oss,
att vi skall försöka komma fram till
ett resultat, som är gagneligt för de
näringar man i detta avseende vill
främja.

Jag skulle också vilja säga till herr
Nilsson i Bästekille, att det är betecknande
att en enda ledamot av bevillningsutskottet
har ställt sig på den
ståndpunkten att vi skulle skriva till
Kungl. Maj:t och begära ett förslag i
denna punkt. Alla de övriga 19 ledamöterna
— och det finns mycket delade
meningar bland dem både i ciderfrågan,
i fråga om klass III och kanske
även i fråga om varietéparagrafen —
har förenat sig om att när vi skall
bygga upp en ny lagstiftning på detta
område skall den byggas metodiskt.
Och det kan endast ske på det sättet
att man behandlar det hela som ett
sammanhängande komplex, så att den
ena handen kommer att veta vad den
andra gör. Detta och ingenting annat
är anledningen till bevillningsutskottets
ställningstagande.

Jag ber, herr talman, att med anförande
av dessa synpunkter få hemställa
om bifall till bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle: Herr talman! Till utskottsordföranden
vill jag, när han talar om att

vi skall vidta förnuftiga åtgärder, endast
säga, att varken jag eller någon
annan företrädare för fruktodlingen utsagt
att vi skall genomföra något som
är oförnuftigt. Jag vill för både utskottsordföranden
och kammarens övriga
ledamöter tala om, att bland de
organiserade fruktodlarna — både de
som är organiserade nykterhetsmänniskor
och de som inte är det — har man
till 95 procent den åsikten, att det
skulle vara en lycklig utväg att få
detta tillstånd att tillverka cider.

Sedan var det med stort intresse jag
lyssnade till utskottsordförandens personliga
funderingar om att, därest vi i
detta land skulle ha en cider, så finge
den nog vara betydligt starkare än den
av mig i motionen föreslagna. Jag skall
vidarebefordra dessa utskottsordförandens
personliga funderingar till min
organisation för att höra om den vill
gå den vägen. Skall man gå den, så att
vi kan mötas där, utskottsordföranden
och jag och kammarens övriga ledamöter,
så må det vara hänt.

Vad sedan gäller det ekonomiska
sade utskottsordföranden, att jag hade
sagt att det var något som staten inte
behövde bry sig om. Men han menade
att om det var så att det gick galet,
fick staten träda till. Vi kan väl dock
vara överens om att för att få frågan
om de ekonomiska realiteterna klarlagd
måste försök vidtas. Och så länge
sådana inte är gjorda anser jag, som
jag sade i mitt första anförande, att
ingen av oss kan fälla något absolut
säkert omdöme om den saken.

Jag skulle också till slut bara vilja
säga — utan att nämna något namn —
att det finns en fruktodlare och jordbrukare
här i Mälardalen, tillika organiserad
nykterlietsman, som framhöll,
att i denna fråga måste han som fruktodlare
och organiserad nykterhetsman
gå med på att vi skall tillverka cider,
tv det är vida bättre att använda frukt
på det sättet än att använda brödsäd
för tillverkning av Öl och andra malt -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens utformning.

drycker. Detta var hans åsikt, och jag
tror att han såg saken fördomsfritt och
riktigt.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! Då jag deltagit i behandlingen
av denna fråga i utskottet och därvid
fogat en blank reservation till detta
betänkande, vill jag säga, att det är ett
mycket stort intresse för fruktodlarna
att denna fråga blir löst snarast möjligt.
Jag vill då först säga till herr
Nilsson i Bästekille, att jag liksom han
är övertygad om att man skulle nå en
hel del, om man lyckades få en cidertillverkning
till stånd, som kunde absorbera
en del av det svenska fruktöverskottet.
Jag är däremot icke övertygad
om att man genom att bryta loss en
detalj, i detta fall gällande en ciderdryck
med 2,8 procent, skulle nå något
nämnvärt resultat. Jag tror knappast
att man därmed skulle nå vad
herr Nilsson i Bästekille tycks tro,
nämligen en minskning av pilsnerkonsumtionen
genom att människorna
skulle gå över till att dricka cider. Jag
ser problemet så, att om man skall finna
avsättning för cidern, så får man
nog söka åstadkomma en vara, som
kan konkurrera med och användas i
stället för våra svenska lätta viner. Det
är givet, att man därvidlag måste söka
sig fram med praktiska prov, dels vilka
fruktsorter som är lämpliga och dels
hurudan kundernas smak är, när det
gäller den nya drycken. Om man går
den vägen, skall man enligt min uppfattning
kunna vinna mycket.

Herr Nilsson i Bästekille sade, att
1944 års nykterhetskommitté har ställt
sig negativ till denna fråga. Jag vill
dock erinra, att det avgivits en reservation
av herr Onsjö, vilken går fullt i
linje med vad herr Nilsson i Bästekille
själv yrkat här i dag.

Jag skulle alltså gärna ha sett, att
cidertillverkningen kommit i gång, om
jag hade trott att man på det sättet

kunde bidraga till att lösa frågan. Men
om man bryter sönder nykterhetskommitténs
betänkande och på något sätt
löser en eller annan detalj, så befarar
jag, att detta kan komma att hämna
sig, när vi sedan skall ta ställning till
det stora problemet. Vi beklagar väl
allesammans att nykterhetskommitténs
utredning har tagit så lång tid, att den
först helt nyligen kunnat redovisas.
Men nu föreligger ju ändå ett förslag,
som går ut på remiss till olika myndigheter
och andra institutioner i vårt
land för yttrande. Jag tror det är alla
skäl att avvakta resultatet av detta remissförfarande
och se vad det kan bli.
Det kommer kanske att ge helt nya
synpunkter, som måhända är mera positiva
än dem, som herr Nilsson i Bästekille
i dag strider för i samband med
cidertillverkningen.

•Tåg har därför i dagens läge inte
velat gå på bifall till här ifrågavarande
motion. Mina synpunkter sammanfaller
i detta fall närmast med dem, som
återfinnes i den av herr Velander avgivna
reservationen. Med den inställning
jag har ifrågasätter jag dock lämpligheten
av att i dagens läge säga, att
man bör lösa ciderfrågan vid nästa års
riksdag, oavsett om nykterhetskommitténs
betänkande då blir föremål för
proposition från regeringen eller inte.
I varje fall vill jag först se, om remissyttrandena
kan ha några nya positiva
synpunkter att komma med.

Herr talman! Härmed har jag deklarerat
min inställning till hela denna
fråga och mitt varma intresse för fruktodlarna
och deras avsättningsmöjligheter,
vilka kanske skulle kunna förbättras
något, om man släppte loss
cidertillverkningen.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Nilsson i
Bästekille sade, att jag till och med
rekommenderat en bättre cider än han,
men vad jag har sagt är, att om cidern

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens utformning.

skall ha någon som helst utsikt att

kunna konkurrera, så får man tillverka
en dryck, som verkligen kan få en

marknad. Jag sade vidare, att det är
nödvändigt även för statsmakterna att
grundligt övertänka denna sak och inte
bara förklara, att hela frågan är fruktodlarnas
ensak. Tv vad kommer det
att innebära, om riksdagen nu tillmötesgår
herrarna och ger tillstånd att

tillverka en cider med 2,8 procents
alkoholstyrka, om vi ett annat år kommer
underfund med, att ingen män niska

vill ha den cidern utan i stället
en cider med 3,2 eller 4,5 procent eller
någon annan alkoholstyrka? Då är det
till riksdagen herrarna kommer och
ber om en justering. Jag menar därför,
att detta är en fråga, som remissförfarandet
kanske kan ge svar på. Där
kommer folk från olika områden att
framlägga sina synpunkter. Dessa
spörsmål kan då måhända klaras ut,
så att vi kan ha klart för oss, när vi
verkligen går att fatta beslut i frågan,
att vi fattar ett förnuftigt beslut, som
inte fruktodlarna något år efteråt behöver
slita sig i håret för och förklara,
att det inte var så han menade.

Herr DICKSON (h): Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade och mycket
skicklige ordförande talade med all rätt
med stort allvar om detta stora problemkomplex,
som 1944 års nykterhetskommitté
nu har behandlat och i vilket
här förevarande frågor är små detaljer.
Jag vill gärna begagna tillfället
att här säga, att det lilla jag har hunnit
läsa av nykterhetskommitténs betänkande
har ingivit mig mycken respekt.
Det är säkert ett utomordentligt
intressant och även mycket värdefullt
aktstycke.

Jag har tyckt mig ha anledning att
någon gång med någon liten ironi påtala,
att 1944 års nykterhetskommitté
arbetat för länge med betänkandet, men
resultatet av kommitténs arbete är sä -

kerligen sådant, att man kommer att ha
mycken behållning av en stor del av det
arbete, som nedlagts i kommittén.

Jag vill vidare beklaga, att jag har
kommit i den situationen att gång på
gång behöva stöta på om detta starköl
och denna starkporter, som jag själv
inte tycker särskilt mycket om och sällan
dricker, och påtala de missförhållanden
som uppstår på grund av de
besynnerliga former, under vilka de nu
lillliandahålles. Det kan nämligen inte
vara rimligt att, såsom nu sker, nästan
varenda läkare i Sverige är beredd att
skriva ut starkporter eller starköl till
den som begär det. Jag kan förstå herr
Olssons i Gävle oro för att hela detta
stora komplex skall ramla sönder, om
man nu börjar plocka i det. Jag vet under
vilka ansträngningar detta förslag
tillkommit. Men just därför, herr Olsson
i Gävle, har jag försökt att rätta
mig efter den synpunkt, som kommit
fram i kommitténs ställningstagande.
När jag skrev mina motioner, visste jag
inte vilken ställning kommittén intog
— ehuruväl det hade läckt ut åtskilligt
under den gångna tiden — och om jag
hade vetat det, så hade jag från början
skrivit dem i enlighet med kommitténs
uppfattning, just för att få bort
åtminstone de värsta oformligheterna.

Jag vet att herr Olsson är ense med
mig i sak, och jag har svårt att tro att
det skulle inverka på det stora resultatet,
om man antog denna lilla varietéparagraf
i den form som nykterhetskommittén
har tänkt sig. Om man nu
skickar förslaget till kontrollstyrelsen,
socialstyrelsen, generaltullstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, statskontoret, överbefälhavaren,
AB Vin- och spritcentralen
o. s. v., tror jag att de inte skulle
säga någonting alls om denna lilla detalj.
Jag vill att vi skall söka få bort
sådana oformligheter. Jag hoppas herr
Olsson förstår, att jag vill ha bort ett
komiskt inslag i vår lagstiftning och att
det är därför jag har motionerat.

Sedan är det en principiell fråga, om

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens utformning.

vi skall behandla alla problem i ett
sammanhang eller inte. I likhet med
många andra hyser jag mycken oro för
vad som kommer att ske när allting
släpps loss, och jag är därför av den
uppfattningen att det vore av värde om
man under betonande av att det sker
försöksvis släppte loss den lilla detalj
i fråga om starkare maltdrycker, som
jag har motionerat om.

Herr Olsson i Gävle, som är en mångerfaren
man, vet utan tvivel hur en
sluss fungerar. Vattenytor som av naturen
ligger på olika nivåer skall genom
konstlade medel få en jämn nivå, så att
ett fartyg kan gå fram utan att det behöver
råka ut för fall eller forsar. Det
är så jag tänker mig den här saken.
Släpper man loss allting på en gång,
kan det bli äventyrligt, men om man
slussar ut litet i sänder och ser vartåt
det pekar, skulle det, tror jag, vara
lyckosamt.

Jag upprepar att huvudmotivet för
motionerna är, att man skall få bort
oformligheterna i lagstiftningen. Jag
beklagar om den omständigheten, att
jag har fört fram dessa frågor många
gånger, kan ha givit kammaren det intrycket,
att det är en prestigesak för
mig att få igenom de här förslagen. Jag
vill få bort skönhetsfläckarna så fort
som möjligt, och det är det enda motivet
till att jag har agerat på denna
arena.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Dickson tycker
inte om klass III, och jag har inte
heller någon användning för klass III,
men det finns massor av människor
som tycker om klass III. Om det är så,
att det finns några som så att säga bildar
en bro mellan de båda lägren, bör
man vara mycket försiktig, så att man
inte når resultat helt motsatta dem man
önskar nå. Det enda jag i detta fall har
strävat efter är att inte beröva någon
av sidorna i den strid som skall komma
möjligheter att slåss för sina åsik -

ter, när vi går att bygga upp den nya
nykterlietslagstiftningen.

Sedan vill jag säga till herr Dickson,
att det naturligtvis kan vara bra med ett
försök. Men tänk om man skulle råka
göra försöket inom ett område av landet
som är ovanligt nyktert! Skulle man
lägga en sådan undersökning till grund
för lagstiftningen? Eller man kanske
gör försöket i ett område där det råder
motsatt förhållande, så att man får det
stora kladderadatsch. Kunde man lägga
de försöken till grund för lagstiftningen?
.lag tycker man skall vara
mycket försiktig med den försöksverksamhet
som man avser att bedriva på
detta område.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det skall bli intressant
att i protokollet få läsa det ord som
herr Olsson i Gävle nyss använde och
som jag inte riktigt uppfattade. Han
varnade emellertid för de praktiska
försöken, inte därför att han själv anser
det oriktigt med praktiska försök,
utan därför att man kunde komma att
lägga försöken på sådant sätt, att resultatet
blev missvisande.

Men så skall man inte lägga försöken,
herr Olsson i Gävle! Herr Olsson kan
utan minsta svårighet skissera upp hutett
sådant försök skulle göras. Det behöver
inte göras geografiskt, det kan
göras i tiden. Man kan säga ungefär
så här: Nu, svenska folk och ölintressenter,
skall vi se vad ni tål. Här släpps
det nu löst för er allesammans på försök.
Men kom i håg att missköts detta,
går allt tillbaka till det gamla!

Kan man inte ta saker så rent praktiskt,
eller är det för enkelt för att
riksdagen skall kunna göra något sådant? Herr

OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara säga
till herr Dickson, att min utgångspunkt
för hela det arbete, som omfattar detta
område, är: Nu skall statsmakterna visa

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens utformning.

det svenska folket ett förtroende. Om
svenska folket missbrukar detta förtroende,
till skada för samhället, då
får svenska folket också bära ansvaret
därför. Om den saken är vi fullt eniga.

Herr SUNDSTRÖM (s): Herr talman!
Jag har inte kunnat motstå frestelsen
att tala om för kammaren, att meningarna
om ciderns välsignelser för fruktodlingen
och musttillverkningen inte är
hundraprocentigt eniga. Jag har nämligen
nu på förmiddagen haft besök av
representanter för ett större musteri,
som uttalade verkliga bekymmer inför
möjligheten att cidern skulle bli tilllåten.

Dessa representanter för både fruktodlare
och musttillverkare förklarade,
att vid tillverkningen av framför allt
cider med låg alkoholhalt kommer väsentligen
de värden som finns i fruktmusten
att gå förlorade genom att vitaminerna
av olika sorter kommer att
ncMbrytas. Sockret kommer likaledes att
nedbrytas, och det är egentligen endast
mineralerna som blir kvar.

Man trodde fri» dessa representanters
sida att lösningen av denna fråga låg
däri, att man kunde driva en allmän
upplysningsverksamhet om fruktmustens
utomordentliga betydelse för folkhälsan.
Och drev man den upplysningsverksamheten
tillräckligt effektivt skulle,
det var de övertygade om, det inte
vara några svårigheter att vinna avsättning
för den fruktmust som kunde framställas
här. Jag tror att det ligger ganska
mycket i detta resonemang.

Jag vill ytterligare bara peka på en
enda synpunkt som dessa personer framförde,
nämligen att om man skulle dela
ut endast en deciliter fruktmust några
gånger i veckan vid de skolfrukostar,
som serveras i Sveriges skolor, skulle
hela produktionen av fruktmust bli konsumerad
på det bästa sätt som står till
buds.

Jag anser därför att frågan om fruktmusten
har många aspekter, som det är

alla skäl att beakta, innan man fattar
något definitivt beslut, och jag tycker,
herr talman, att det är välbetänkt att på
denna punkt följa utskottets förslag.

Herr NILSSON i Biistekille (h): Herr
talman! Beträffande herr Sundströms
senaste påpekande, att det inte finns någon
hundraprocentig anslutning till detta
förslag, så har jag förut sagt att jag
har åtminstone 95 procent av de ansvariga
yrkesfruktodlarna bakom mig. Om
sedan ett musteris ägare uppvaktar herr
Sundström och framför sina bekymmer,
sedda ur konkurrenssynpunkt, så är det
en sak för sig.

Jag vet inte om herr Sundström befunnit
sig inne i kammaren under hela
denna debatt. I varje fall har jag sagt i
mitt första anförande att jag personligen
tror, att musten i framtiden kommer att
få en mycket stor tillverkning här i
landet, men jag anser att man även skall
ha rättighet att tillverka cider. Jag har
inte sagt någonting annat och ingen annan
bland dem, som jämte mig utåt företräder
fruktodlarna, har någon annan
uppfattning. Här gäller det inte frågan
antingen/eller, utan här gäller det
både/och.

Herr SUNDSTRÖM (s): Herr talman!
Jag har med mitt anförande inte tagit
någon slutgiltig ståndpunkt till frågan
om cidertillverkningen. Jag har emellertid
velat framföra dessa synpunkter, då
i debatten här cidern fått en enligt min
mening alltför dominerande plats. Vad
jag velat framhålla är, att det finns
andra lösningar att gå fram på för att
nå resultatet att vinna avsättning för
den frukt som de svenska odlarna framställer.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i punkten
1), nämligen dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Velander

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Beskattningen av stipendier m. m.

avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Bästekille begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr (i,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Velander i fråga om denna
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Bästekille begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 152 ja och 31 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 1) gjorda hemställan.

Beträffande punkten 2) framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till det av herr
Dickson under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

1 avseende å punkten 3) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till motionen II: 7 av hem Dickson; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dickson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
i ämnet väckta motionen II: 7 av herr
Dickson.

Herr andre vice talmannen övert.og
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 10..

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar
jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Beskattningen av stipendier m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
periodiskt understöd och av stipendier
samt angående avdragsrätt för .studiekostnader.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 162
av herr Magnusson m. fl. samt IT: 215 av
herrar Kyling och Nilsson i Göingegården; 2)

de likalydande motionerna I: 269
av herr Magnusson in. fl. och IT: 213 av
herr Kyling, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t ger 1950 års
skattelagssakkunniga sådana direktiv att
frågan om beskattning av stipendier
snarast möjligt blir föremål för en allsidig
utredning».

Utskottet hemställde, •

1) att de likalydande motionerna
1:162 av herr Magnusson in. fl. samt
11:215 av herrar Kyling och Nilsson i
Göingegården om ändrade bestämmelser
angående beskattningen av periodiskt
understöd samt angående avdragsrätt
för studiekostnader icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; ävensom 2)

att de likalydande motionerna
1:269 av herr Magnusson in. fl. och
II: 213 av herr Kyling om utredning av
frågan om beskattning av stipendier
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KYLING (h): Herr talman! Under
denna punkt i bevillningsutskottets
utlåtande redovisas två motioner som
jag väckt. Den ena motionen berör avdragsrätten
för studiekostnader. Riksdagen
har ju tidigare vid flera tillfällen
haft möjligheter att ta ställning till denna
fråga. 1951 års riksdag begärde också
en utredning i ärendet, och man väntade
att 1953 års riksdag skulle slutgiltigt
ta ställning till frågan.

När jag i januari månad före motionstidens
utgång tittade på den inom Kungl.

Beskattningen av stipendier m. m.

Maj:ts kansli upprättade förteckningen
över de väntade propositionerna, fann
jag att ingen proposition var annonserad
i denna fråga. Det var av den anledningen,
herr talman, som jag väckte
min motion.

Sedermera har det emellertid blivit
känt för mig att i höstas en interpellation
i frågan avgivits i första kammaren.
I interpellationssvaret hade finansministern
meddelat att någon proposition
1953 ej var att vänta. Hade jag haft
kännedom om den interpellationen och
det svaret, hade jag inte väckt denna
motion. Utskottet säger att det väntar
att ett förslag så snart som möjligt skall
föreläggas riksdagen. Jag vill bara, herr
talman, understryka, men icke ställa
något yrkande på den punkten, det stora
behovet av att någonting göres och att
det göres snart, ty vi har ju kämpat så
många år för att få en lösning av denna
fråga.

Vad däremot beträffar min andra motion,
II: 213, har den närmast kommit
till av den anledningen, att de stipendier
som för närvarande utgår till skönlitterära
författare beskattas till skillnad
från andra dylika stipendier. Frågan har
varit uppe i 1944 års allmänna skattekommitté,
och i ett av de betänkanden
som denna skattekommitté har avgivit
tar man upp detta problem. Man tar upp
det på ett sådant sätt, att endast de stipendier
som går till undervisning eller
utbildning anses vara skattefria. De stipendier
däremot som går, som jag tidigare
sade, till skönlitterärt författarskap
beläggs fortfarande i vissa taxeringsdistrikt
med skatt.

Jag har i min motion påpekat den
oklarhet som råder på denna punkt, och
den saken har också utskottet tagit upp.
Utskottet säger följande: »I detta sammanhang
vill utskottet för sin del blott
framhålla, att i beskattningshänseende
ett nära samband råder mellan periodiskt
understöd samt stipendier och
andra liknande bidrag ävensom att nu
gällande ordning medfört åtskilliga tolk -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Beskattningen av stipendier m. m.

ningssvårigheter. På grund härav torde
vid 1950 års skattelagssakkunnigas översyn
av kommitténs förslag även de i
sistnämnda motioner berörda mera allmänna
spörsmålen komma att ytterligare
belysas.» Men ser man på de arbetsuppgifter
som 1950 års skattelagssakkunniga
bär, finner man att de bar ett
mycket digert arbetsprogram. Man vet
inte om det kommer fram besked i den
här frågan nästa år eller om det kommer
att dröja flera år. Jag har därför i
min motion begärt, att man skall bryta
ut denna fråga och låta 1950 års skattelagssakkunniga
komma fram till ett förslag
som kan presenteras redan nästkommande
års riksdag.

Skillnaden emellan utskottets och min
uppfattning är den, att utskottet tar för
givet att sakkunniga skall komma med
ett förslag men inte begränsar tiden,
under det att jag för min del hemställer
att sakkunniga skall ta upp detta till
snar prövning och komma fram med ett
förslag som kan presenteras riksdagen i
form av kungl. proposition redan vid
nästa års riksdag.

På dessa skäl ber jag, herr talman, att
få yrka bifall under punkten 2 till den
motion med nummer 213, som jag har
väckt.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för att helt kort
få understryka att fjolårets riksdag visade
ett livligt, välmotiverat intresse
för att denna fråga om den skattemässiga
behandlingen av periodiskt understöd
och studiekostnader skulle erhålla
en snar lösning och begärde förslag till
år 1953. Nu förklarar finansministern,
att det i varje fall inte går att komma
med förslag till 1953 års riksdag. De
där orden »i varje fall» skulle kunna
innebära att han inte ens vill ställa i
utsikt förslag till år 1954.

Man får ett intryck av att finansministern
tycker att detta inte är något
som brådskar och att det inte gör någonting
om det uppskjutes på mera

obestämd tid. Det är med anledning
därav, herr talman, som jag vill uttala
min stora tillfredsställelse över att bevillningsutskottet
här har sagt ifrån att
man vill ha förslag så snart som möjligt.
Även om det inte sker i form av ett nytt
brev till Kungl. Maj:t, hoppas jag att
finansministern skall förstå, att bevillningsutskottet
har kamrarna bakom
sig, när det önskar ett förslag så snart
som möjligt, vilket under inga omständigheter
får innebära något annat än
att förslaget, om det inte kommer i år,
förelägges 1954 års riksdag. Det är hög
tid att den anomali, som nuvarande
skattelagstiftning innebär, när den från
skatt befriar vissa slag av periodiskt
understöd men inte sådana som går till
någons utbildning eller uppfostran, blir
avskaffad.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Allt vad den föregående talaren
sagt är riktigt så till vida att riksdagen
i fjol skrev till Kungl. Maj:t i saken.
Riksdagens bevillningsutskott har visat
intresse för frågan, men man får inte,
herr Kyling, glömma att frågan inte är
så lättlöst att den kan klaras på en eftermiddag.
Det finns många andra problem
som i detta sammanhang måste
lösas.

Nu har ju frågan överlämnats till
1950 års skattelagssakkunniga, och det
är bevillningsutskottets förhoppning
att vi skall få ett förslag till nästa års
riksdag. Vad tjänar det då till att yrka
bifall till en motion? .lag tycker att herr
Kyling borde, sedan utskottet skrivit
som det gjort, bocka sig och tacka i stället
för att komma med ett sådant yrkande
som han gjort.

Herr KYLING (h): Herr talman! Jag
skall gärna göra som herr Olsson i
Gävle säger och bocka mig och tacka.
Jag har nämligen inte på denna punkt
yrkat bifall till motionen utan bara
uttalat min stora tacksamhet för utskottets
utlåtande. Däremot har jag på den

Onsdagen den 25 februari 1953. Nr 7.

Fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

andra punkten yrkat bifall till motionen.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr andre vice talmannen
given proposition biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten 1).

I avseende å punkten 2) gav herr
andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna 1:269 och
11:213; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 9, i anledning av väckt motion om
rätt att vid taxering till statlig inkomstskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller för befrämjande
av undervisning;

nr 10, i anledning av väckt motion
om utsträckning av tiden för enskild
skattskyldigs avlämnande av självdeklaration;
och

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

S 13.

Fortsatt giltighet av lagen med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål, dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 januari 1953 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 35, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag om fortsatt giltighet av lagen den
21 mars 1952 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål:

Härigenom förordnas, att lagen den
21 mars 1952 med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål,
vilken lag gäller till och med den 30
juni 1953, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1954.

1 samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckt motion, nr 438, av
herrar Johansson i Stockholm och
Hagberg i Stockholm. I motionen hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 35».

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Justitieministerns och utskottets
enda motivering för att den i
fjol så skarpt kritiserade tvångsmedelslagen
skall förlängas ytterligare ett år
är, att det spända läget består. Man
föreslår sålunda förlängning av lagen,
trots att även vad som hänt under det
gångna året visat att lagen är värdelös
för det syfte den officiellt skall tjäna,
nämligen att underlätta bekämpandet
av spioneri och liknande brott. De som
sysslar med sådant känner säkert lagens
existens och polisens möjligheter
att avlyssna telefonsamtal och öppna
brev. Rätten att hålla folk anhållna
ända upp till en månad utan häktningsframställning
är en uppluckring av

48 Nr 7. Onsdagen den 25 februari 1953.

Fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

rättssäkerheten och öppnar vittgående
trakasseringsmöjligheter gentemot
svenska medborgare.

Lagen har lika tvivelaktigt värde när
det gäller att beivra verkliga brott. Lagens
tillvaro är, såsom det klargjordes
även under fjolårets debatt, en frestelse
för polisen att anhålla människor
på lösa eller obefintliga grunder eller
för att utnyttja dem mot andra anhållna.
Under krigsåren, med den lagstiftning
som då fanns, visade det sig att
polisen gärna föl! för denna frestelse,
framför allt när det gällde att förfölja
antinazister. Sandlerkommissionens
rapport om lagens tillämpning är vittnesbörd
nog. Tre fjärdedelar av alla
som då anhölls på förlängd tid eller

1 411 av 1 837 släpptes utan att något
åtal anställdes. Polisen ryckte bort dem
från deras arbete och försörjning, skandaliserade
dem inför deras omgivning,
släppte ut misskrediterande uppgifter,
höll oförvitliga människor fängslade i
veckor och lämnade åtminstone i ett
fall små barn utan tillsyn — detta utan
att den kunde anföra något skäl för
anhållandet.

Dessa förföljelser pågår ännu i dag.
EU fall har nyss anmälts till JO. Det
gäller en person som anhölls i mars
1942 därför att han, såsom det heter,
var misstänkt för att ha stött den antinazistiska
motståndsrörelsen i Hitlertyskland.
Han kvarhölls i 14 dagar,
men det fanns inte underlag för något
åtal. Hans foto stod emellertid kvar i
polisens register och har senare utlämnats
till ett privatförlag som utgivit
en enklare sensationsbok om spionage.
Där finns typiska polisfoton av
denne icke anhållne och icke åtalade
man, och t. o. m. i ett reklamtryck för
denna bok, vilket har gått ut i massupplaga,
får han skylta som en farlig
spion.

Den rätt till längre anhållningstid,
som genomfördes i krigsårens tvångsmedelslag,
utnyttjades således i nära

2 000 fall. Talet om det spända läget

framstår i sitt rätta ljus, när man kan
fastslå, att rätten till förlängt anhållande
nu knappast har använts ens i
ett tiotal fall. Bland de fall, i vilka den
utnyttjats, kan nämnas sådana, där
personer utsatts för uppenbar falsk
angivelse eller förhörts tio år efteråt
för att en provokatör sagt, att de skulle
ha räknat Hitlers trupptåg genom
Sverige.

Vad telefonavlyssningen beträffar
återkommer jag till Sandlerkommissionens
rapport, som visade att under
krigsåren inte mindre än 11 183 972
svenska telefonsamtal avlyssnades. Av
dessa blev det överväldigande flertalet
eller 10 799 951 icke ens föremål för
rapport. Polisen sysslade alltså i stor
utsträckning med hemligt rotande i
oförvitliga människors privatliv.

Det sägs nu, att man för närvarande
bara avlyssnar misstänkta personers
samtal, men det finns icke någon som
helst offentlig kontroll av denna polisens
verksamhet. Många exempel visar,
att avlyssning sker i mycket större
omfattning än man offentligt medger.
Den personliga okränkbarheten och
privatlivets helgd har ställts på avskrivning
genom dessa undantagslagar.

.Tåg fastslår till slut, att tvångsmedelslagen
är fullkomligt värdelös för sitt
uppgivna syfte men däremot naturligtvis
har stor betydelse som instrument
för hemliga polisen, när det gäller att
kartlägga vissa medborgares åsikter
och att planera trakasserier mot medborgare,
vilkas åsikter polisen inte tycker
om. Den kompletterar därmed den
verksamhet, som utövas av den efter
amerikanskt mönster uppbyggda organisationen
för psykologisk krigföring,
kallad Folk och Försvar, Mc Karlssons
beryktade tjallarorganisation, vilken nu
organiserar spionverksamhet mot hederliga
svenska arbetare och försöker
värva mindre nogräknade sådana till
detta bedrövliga jobb. Den saken hade
vi anledning att belysa i remissdebat -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Fortsatt giltighet av lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

ten, och jag skall därför inte uppehålla
mig vid den nu.

Jag skall nöja mig med att konstatera
exempel på lagens verkliga syften
och verkningar i ett mera centralt
sammanhang, nämligen när vi längre
fram skall behandla min motion rörande
den fria bevisprövningen, i vilken
krävs, att det finns åtminstone ett
minimum av bevisning innan människor
kan häktas och dömas. Vi får då
möjlighet att taga upp den svenska
rättsrötan och uppluckringen av de
demokratiska rättigheterna i ett större
sammanhang.

För dagen slutar jag med att fastslå,
alt tvångsmedelslagen är ett medel i
den antidemokratiska verksamheten,
cn del av apparaten för registrering
och förföljelse av politiskt misshagliga
medborgare, och att den därför bör
försvinna.

Herr talman! .Tåg yrkar avslag på
utskottets förslag.

Herr LINDBERG (s): Herr talman!
Det kunde vara mycket att säga om
det anförande, som nyss hölls från
denna talarstol. .Tåg skall emellertid
inte gå djupare in på det. .lag kan ju
säga, att en del av de argument herr
Johansson framförde mycket väl kan
användas för ett bifall till utskottets
förslag.

För övrigt undrar jag, om inte även
herr Johansson måste erkänna, att de
händelser, som inträffat under föregående
år och även något tidigare, är av
sådan karaktär, att det visar, att vi
behöver en särskild lagstiftning för att
taga hand om människor, som inte vet
att uppföra sig riktigt. De är spioner,
och i den mån de blivit anhållna har
det varit ytterligt svårt att överbevisa
dem om deras brott. När de likväl inför
domstol har överbevisats och erkänt,
så har man förklarat från kommunisternas
sida, att de har varit sabotörer,
icke tillräkneliga o. s. v. Detta är saker

som vi alla känner till och som vi inte
behöver resonera om.

.Tåg ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Fortsatt giltighet av lagen om kontroll å
överlåtelse av vattenkraft.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 20
december 1946 (nr 781) om kontroll å
överlåtelse av vattenkraft.

Genom en den 9 januari 1953 dagtecknad
proposition nr 23, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 20 december 1946 (nr 781) om
kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

Härigenom förordnas, att lagen den
20 december 1946 om kontroll å överlåtelse
av vattenkraft, vilken enligt lag
den 30 juni 1948 (nr 480) gäller till
och med den 30 juni 1953 eller den
tidigare dag Konungen bestämmer,
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1958 eller den tidigare dag
Konungen bestämmer.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och Munktelt, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
förevarande proposition måtte av riksdagen
avslås.

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Fortsatt giltighet av lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru BOMAN (h): Herr talman! Tredje
lagutskottet bär haft att taga ställning
till en förlängning av den tvångslag,
som riksdagen beslöt år 194G och som
kom till för ett alldeles särskilt fall. Utskottet
har varit tämligen enigt om alt
lagen bör förlängas ytterligare fem år.
De båda högermän i utskottet som har
reserverat sig har redovisat en annan
tanke härom. De har helt enkelt yrkat
avslag på denna Kungl. Maj:ts begäran
om förlängning av lagen. De har också
mycket klart redovisat hur de kommit
fram till denna tankegång, ty även de
har klart för sig, att det är olyckligt
alt man genom spekulationer i vattenkraft
inhöstar mellanhandsvinster. Ett
sådant förfarande är skadligt, säger de.
När man emellertid blickar tillbaka på
de år som gått sedan det tillfälle, då
riksdagen senast hade att taga ståndpunkt
till lagen och då den också förlängdes
med fem år, upptäcker man,
att lagen bara kommit till användning
i tre fall, och att av dessa fall ett utgöres
av det exceptionella fall som påkallade
stiftandet av lagen, varvid dessutom
åt lagen gavs retroaktiv verkan.
Under de sju år som lagen varit i kraft
har man alltså haft anledning att tilllämpa
den i två fall. Varken justitieministern
eller utskottet har kunnat
förebära några verkliga skäl för en ytterligare
förlängning av lagen. Departementschefen
säger ungefär så här, att
det alltjämt kräves åtgärder som reglerar
dessa ting. Lagen är inte överflödig.
Därutöver har han emellertid inte kunnat
ange något annat skäl än att erfarenheterna
av lagens tillämpning ej synes
ha givit anledning att föreslå några
ändringar i dess utformning. Reservanterna
har resonerat på det sättet, att vi
utöver denna tvångslag redan har en
lagstiftning som säkerställer eller utgör
garanti för att de här spekulationerna,
som ingen av oss vill se förverkligade,

är uteslutna. Vi har 1945 års lagstiftning
på detta område, 1948 utökades det med
expropriationsförfarande i vattenlagen.
Slutligen kom lagen 1951 om realisationsvinstbeskattningen.
Alla dessa olika
lagar begränsar möjligheterna till en
spekulation i vattenkraft.

Sju år har, som jag nyss nämnde, gått
ifrån det tillfälle då också departementschefen
uttalade som sin mening,
att det här bara är fråga om ett provisorium,
att denna lag bara är tillfällig
och att den inte skulle överleva sig
själv, utan att den så snart det visade
sig möjligt skulle avskaffas. Efter två
år, under vilka lagen kunde betraktas
som ett provisorium, förlängde riksdagen
den med ytterligare fem år, vilken
tid nu i det närmaste har gått ut: den
går ut den 1 juli i år. Riksdagen iir nu
redo att besluta en förlängning av en
lag som har visat sig vara praktiskt taget
helt överflödig.

.Tåg delar reservanternas syn på frågan.
Jag har utomordentligt stor respekt
för lag och lagstiftning, men jag har en
alldeles bestämd tanke om att varje lag
bör ha ett bestämt ändamål. Man skall
inte bara kunna säga, att lagen inle har
varit till något ohägn. Varje lag skall
vara till speciell nytta. Låt mig i det
sammanhanget peka på att justitieministern
här uttalat att remissinstanserna
i år inte rest några invändningar mot
lagens förlängning. Av detta kan jag
inte dra någon annan slutsats än vad
reservanterna redan gjort och vilken
jag är beredd att instämma i, nämligen
att man inte haft något ohägn av lagen
och att de remissinstanser, som före
lagens ikraftträdande var ganska oroliga,
därför inte haft någonting att erinra.
En remissinstans har däremot helt
tagit avstånd från en förlängning. Det
är RLF, som haft ett annat begrepp om
lagens innebörd. I stort sett beröres endast
jordägarna av lagen. Det gäller här
köp och försäljning av jord med tillhörande
strömfall. RLF och alla de
jordägare som härvid kan komma i fråga

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Interpellation ang. undervisning i medicinsk

vet, att de i sådant fall ställes inför både
jordförvärvslagen med dess kontrollåtgärder
och denna lag, vilken kommer
som en särskild pålaga. Det är dessa
jordägare som har att känna obehaget.

Jag tror, att vi kan undvara denna
lag. Varje lag skall omfattas av medborgarna
med aktning och förtroende. En
lag på vilken man kan peka och säga,
att den har vi varken haft nytta eller
ofog av, tror jag man kan betrakta som
överflödig och sålunda rensa ut ur författningarna.
Jag vill alltså yrka bifall
till herrar Ebbe Ohlssons och Munktells
reservation, som ju innebär avslag
på propositionen.

Herr JOHANSSON i Torp (s): Herr
talman! Det första skäl som reservanterna
anför som motivering för avslagsyrkandet
— ett skäl som fru Boman
nu upprepat — är, att lagen varit i
kraft i sju år och tillämpats endast tre
gånger. Reservanternas referat av vad
som förevarit är så till vida felaktigt,
som lagen endast varit i kraft i sex år
— från den 24 december 1946, då lagen
trädde i kraft, och till nyåret 1953. Det
lär säkerligen inte bli mer än sex år.

Det har ju för all del ingen större betydelse
om lagen varit i kraft ett år
mer eller mindre. Problemet förenklas
dock rent matematiskt med denna tid
av sex år, ty då kan man säga att lagen
tillämpats en gång vartannat år under
den tid den varit i kraft. Jag anser
alt bara detta är ett tillräckligt skäl
för att lagen skall fortsätta att gälla.

Reservanterna börjar med den deklarationen
att man anser, att en spekulation
i vattenkraft, som har till syfte
att inhösta mellanhandsvinst, är skadlig.
Då reservanterna således är överens
med utskottsmajoriteten om det
syftemål man har ställt upp och reservanterna
inte heller, såvitt jag förstår,
här framburit något bärande skäl för
sitt avslagsyrkande skall jag, herr talman,
med dessa ord yrka bifall till
utskottets förslag.

psykologi för blivande läkare, m. m.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Boman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 15.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 1,
över motion om viss ändring i villkoren
för statens järnvägars s. k. billighetsresor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Interpellation ang. undervisning i medicinsk
psykologi för blivande läkare, in. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som yttrade: Herr
talman! Behovet av psykiatriskt och
psykologiskt skolade läkare är i starkt
växande. Det finns anledning att vänta
att läkarutbildningssakkunniga kom -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Interpellation ang. föreskrifter om tvättning av hushållslump, som skall användas
vid stoppning av möbler m. m.

mer att föreslå en flerdubbel utvidgning
av just dessa delar av den grundläggande
läkarutbildningen. Desto
märkligare är det, att i väntan på denna
utrednings förslag en verklig försämring
håller på att ske i dessa avseenden
i fråga om den utbildning, som
sker vid karolinska institutet, där
ungefär hälften av vårt lands blivande
läkare får sin utbildning.

Under sju års utbildning till med.
lic.-examen ägnas psykiatrien sammanlagt
27 timmars patientdemonstrationer
och föreläsningar. Genom utnyttjande
av överskottsmedel från docentstipendiefonden
har institutet tidigare kunnat
komplettera denna undervisning med
poliklinikföreläsningar om åtta dubbelföreläsningar
och även ge flertalet omgångar
av medicine kandidater en kurs
i medicinsk psykologi om fem dubbelföreläsningar.

Dessa medel står ej längre till institutets
förfogande. Fram till hösten 1952
har undervisningen ändå kunnat bedrivas
med hjälp av kursmedel, som
Kungl. Maj :t ställt till institutets förfogande.
Brist har emellertid nu uppstått
även här, och i dagarna har 30-talet medicine kandidater avslutat sin
utbildning i psykiatri utan någon utbildning
i medicinsk psykologi. Genom
att även poliklinikföreläsningarna upphört
av brist på medel har visst elementärt
kunskapsstoff fått överflyttas
till de ordinarie föreläsningstimmarna
och viktiga teoretiska element i denna
kurs så gott som helt eliminerats. Det
bar i praktiken inneburit alt stora delar
av neurosläran och psykoterapien
helt förbigåtts och att åt undervisning
om alkoholismen ägnats tio minuter.
Samma generation av läkare får däremot
under andra avsnitt av sin utbildning
en icke föraktlig kunskap i fråga
om råttutrotning och lössbekämpning.

I början av mars månad börjar en
ny omgång medicine kandidater sin
utbildning i psykiatri. Om Kungl. Maj:t

icke snarast bifaller de önskemål om
kursmedel på tilläggsstat, varom karolinska
institutet anhållit, kommer
även dessa studerande att i sinom tid
avlägga medicine licentiat-examen utan
att ha erhållit någon enda timmes undervisning
i medicinsk psykologi.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande fråga:

Anser herr statsrådet att i avvaktan
på läkarutbildningssakkunnigas förslag
möjlighet till grundläggande undervisning
i medicinsk psykologi bör beredas
alla dem som utbildar sig till läkare,
och kommer herr statsrådet av den
anledningen att vidta åtgärder för att
poliklinikföreläsningarna och den medicinskt
psykologiska utbildningen vid
karolinska institutet snarast återupptages
åtminstone i förutvarande omfattning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17.

Interpellation ang. föreskrifter om tvättning
av hushållslump, som skall användas
vid stoppning av möbler m. m.

Herr LÖFGREN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med anledning av riksdagens skrivelse
nr (53 av den 19/3 1937 anbefalldes medicinalstyrelsen
att i samråd med socialstyrelsen
och kommerskollegium
verkställa en av riksdagen begärd utredning
av frågan om rening och desinfektion
av för sängkläder, möbler och
dylikt avsedda råvaror av lump och
liknande material, ävensom om vidtagande
av de åtgärder, som av utredningen
kunde föranledas.

Till fullgörandet härav avgav medicinalstyrelsen
ungefär sex år senare —
den 15/3 1943 — förslag i ärendet.

I sin utredning framhåller medicinalstyrelsen
bl. a., att det är angelä -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Interpellation ang. föreskrifter om tvättning av hushållslump, som skall användas
vid stoppning av möbler m. m.

get att det utfärdas föreskrifter om en
obligatorisk tvättning av all liushållslump,
avsedd att användas för stoppningsändamål.
En på rätt sätt utförd
tvättning ansågs kunna avsevärt minska
smittrisken från lumpen medföljande
sjukdomsalstrare, och särskild desinfektion
ansågs därför kunna undvaras.

Medicinalstyrelsen meddelade i utredningen
att riksförsäkringsanstalten,
som då handlade arbetarskyddsbestämmelser
och dessas efterlevnad, avsåge
att utfärda allmänna skyddsanvisningar
men ansåg, att ändrade bestämmelser
även måste genomföras inom hälsovårdsstadgan
för att en fullt betryggande
ordning på området skulle ernås.
Det förutsattes sålunda — enligt vad
medicinalstyrelsen anförde — ett tilllägg
till hälsovårdsstadgans 24 och
SO §§ på så sätt, att i § 24 intages ett
moment 7 och i § 50 ett moment 3 av
innehåll, att hälsovårdsnämnd åligger
övervaka att lump, avsedd att förarbetas
till stoppning av sängkläder,
möbler o. d., icke må hanteras förrän
den genomgått föreskriven tvättning
enligt de föreskrifter, som medicinalstyrelsen
i samråd med riksförsäkringsanstalten
kommer att utfärda.

Såvitt bekant har dock fortfarande
inga föreskrifter i berörda avseenden
utfärdats, trots alt ca 10 år förflutit
sedan medicinalstyrelsen avgav sin utredning.

Med anledning av vad jag här anfört,
och då jag anser det i hög grad angeläget
att det snabbt rådes bot i fråga
om de olägenheter av sanitära och andra
förhållanden, som är följden av att
odesinficerad och till och med otvättad
lump kan användas för tillverkning av
vadd och stoppningsmaterial för sängkläder,
möbler o. d., anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
sådana föreskrifter snarast utfärdas,

att i varje fall tvättning av hushållslump
i enlighet med medicinalstyrelsens
i utredningen av den 15/3 1943
gjorda uttalanden kommer att föreskrivas
för att sådant material skall
få användas för stoppningsändamål
beträffande sängkläder, möbler o. d.?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar;
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3
mom. förordningen den 18 maj 1934 (nr
168) angående postverkets ansvarighet
för försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran, in. in.;

från andra lagutskottet:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443); samt

från tredje lagutskottet:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet in. in.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 § lagen den 30

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och
länsvägnämnder; och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 19.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren:

nr 51, angående ratifikation av tillläggsprotokoll
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets
privilegier och immunitet; och

nr 62, angående anslag för budgetåret
1953/54 till vissa naturskyddsändamål.

§ 20.

Anmäldes, att under sammanträdet
motionen nr 441, av herr Nilsson i Östersund
och fröken Sandell, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr 53, angående
anslag för budgetåret 1953/54
till statens bosättningslånefond m. in.
avlämnats till herr andre vice talmannen.

Denna motion bordlädes.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Dessa propositioner bordlädes.