ANDRA KAMMAREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1956:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN Nr 6

10 — 15 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 februari

Sid.

Svar på frågor av:

herr Braconier ang. vidtagna åtgärder med anledning av 1954 års

skolmåltidsutredning...................................

herr Svensson i Va ang. tidpunkten för beslut om riksväg 1 på
sträckan Huskvarna—Gränna............................

Onsdagen den 15 februari

Svar på interpellationer av:

herr Jansson i Kalix ang. isbrytarberedskapen samt av fru Sandström
ang. vissa maskinskador på statsisbrytaren Thule.......

herr Edström ang. den inverkan bristen på tekniker inom landet
kan ha för våra möjligheter att i framtiden hävda oss i den internationella
konkurrensen på exportmarknaden...............

Lånefonden för bostadsbyggande.............................

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m...........

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.........

Interpellationer av:

herr Svensson i Krokstorp ang. åtgärder för att vid behov snabbt

kunna undsätta skärgårdens befolkning i krissituationer......

herr Christenson i Malmö ang. åstadkommande av ett enklare och

mera lättförståeligt språk i deklarationsblanketter...........

fru Sandström ang. rätt för kommun att bistå municipalsamhälle
inom kommunen med bidrag eller lån för lösande av dess vattenoch
avloppsfråga......................................

1—Andra kammarens protokoll 1.956''. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 februari

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter ... 20

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 20

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet) 23

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet) 23

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II avseende vissa anslag till statens
skol- och yrkeshem på Salbohed m. m.................... 23

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II avseende vissa anslag till alkoholistvård
m. m............................................ 23

— nr 23, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1956/57............................................... 23

— nr 24, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag ........... 24

— nr 25, ang. befrielse från ersättningsskyldighet till kronan....... 24

Första lagutskottets utlåtande nr 1, om ändrad lydelse av 2 § lagen

den 4 mars 1955 i anledning av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran å järnväg samt ang.
befordran å järnväg av resande och resgods ................. 24

— nr 2, ang. fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 med

särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus...... 24

— nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 om återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m. 24

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, om ändring av 6 § familj ebidragsförordningen
den 29 mars 1946............................ 24

— nr 2, rörande ratifikation av en konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om social trygghet .......... 24

— nr 3, ang. ändring i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382) 24

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. för flera huvudtitlar gemensamma

utgifter............................................... 24

— nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)...... 37

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)..... 37

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 12 februari 1943 om kupongskatt.............. 37

Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning............................... 37

— nr 5, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning 41

— nr 6, om fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål......... 41

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
ang. utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden) ...... 42

Fredagen den 10 februari 1956

Nr 6

Fredagen den 10 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Civilingenjör Carl Schmidt är på
grund av inflammation i näsans bihålor
samt luftrörskatarr oförmögen till arbete
t. o. m. 20 februari 1956, vilket
härmed intygas.

Göteborg 9 februari 1956

Erik Bergström
Leg. läkare

Kammaren beviljade herr Schmidt
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 9 till och med den 20
innevarande månad.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 13, 16, 17, 19
och 21—25, första lagutskottets utlåtanden
nr 1—3 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 1—3.

§ 4

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående den pågående utredningen
av frågor rörande djurplågeri.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner,
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande nr 7,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om
kupongskatt;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,

nr 5, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

§ 6

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition,
nr 57, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag

4 Nr 6 Tisdagen den 14 februari 1956

under fjärde huvudtiteln m. m. tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 14 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman herr Per A. Johnsson,
Kastanjegården, Mörrum, vårdas sedan
den 31/1 1956 å med. avdeln. vid Karlshamns
lasarett för allergisk sjukdom
och är på grund av denna sjukdom
oförmögen att deltaga i riksdagens arbeten
under tiden 12/2—18/2 1956, vilket
härmed på heder och samvete intygas.

Karlshamn å länslasarettet den 10/2
1956

I tjänsten
T. Nordmark
Leg. läk.
Lasarettsläkare

Härmed intygas, att riksdagsman
Erik Severin, Gävle, på grund av brott
på vänster överarm är oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet tillsvidare under
två veckor.

Erik Landelius
bitr. las.läkare

Ledighet från riksdagsgöroinålen beviljades
herr Johnsson i Kastanjegården
under tiden den 12—den 18 innevarande
månad samt herr Severin i
Gävle från och med den 11 februari
tills vidare.

Herr talmannen meddelade, att herr
Bergström, som vid kammarens sammanträde
den 10 nästlidna januari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. vidtagna åtgärder
med anledning av 1954 års skolmåltidsutredning Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig, om jag vill ge andra kammaren
en redogörelse för vilka åtgärder som
vidtagits med anledning av 1954 års
skolmåltidsutredning.

Utredningen överlämnade sitt betänkande
till mig den 2 maj 1955. Några dagar
senare remitterades det till ett antal
myndigheter samt kommunförbunden
och vissa personalförbund. Efter
remissbehandlingen togs under hösten
1955 vissa kontakter med personalens
organisationer. Vid lämplig tidpunkt
kommer personalorganisationerna att
kallas till närmare överläggningar i
frågan.

Härpå anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastik -

Tisdagen den 14 februari 1956 Nr 6

Svar på fråga ang. vidtagna åtgärder med

ning

departementet få framföra mitt tack för
svaret. Det gav egentligen inte mycket
besked om hur statsrådet för närvarande
ser på denna fråga, som ju har
skapat ganska stor vantrivsel i skolarbetet
för lärarna. Skolöverstyrelsen
har för övrigt i ett remissuttalande angående
denna utredning framhållit, att
statsbidragen till kommunerna bör utgå
även när lärare icke har vakthållning
vid skolmåltider.

Riksdagen har två gånger behandlat
denna fråga. Riksdagsbeslutet har i vissa
kommuner tolkats så, att det inte
behöver vara lärare som vaktar vid
skolmåltiderna, medan enligt en annan
tolkning lärarna skulle vara skyldiga
att vakta. I den utredning som ecklesiastikministern
tillsatte framhöll några
reservanter det önskvärda i att man
härvidlag gav så stor frihet som möjligt
åt lärarnas ro. Jag tror att detta
är viktigt av många skäl, ty lärarna
åtar sig frivilligt så pass många uppdrag,
som inte på något sätt kan anses
tillhöra deras tjänstgöringsskyldighet.
Jag tror det vore olyckligt om frågan
löstes så, att lärarna kände sig stå inför
ett diktat. Spörsmålet kan visserligen
för en del kanske inte synas särskilt
betydelsefullt, men jag tror att
det i själva verket är av stor vikt att
lärarna inte känner vantrivsel. De bör
ha klarhet i vad deras tjänstgöring
ålägger dem.

I denna 1954 års utredning framhölls
det önskvärda i att lärarna efter en
vakthållning vid skolmåltid fick möjlighet
till avkoppling. Som skolmåltidsverksamheten
är ordnad i en del städer
ställs det uppenbarligen utomordentligt
stora krav på den vaktande i vad gäller
att hålla ordning på barnen. Det är
ingen tvekan om att det understundom,
särskilt i de stora städerna, nästan ligger
utanför deras förmåga att se till
att skolmåltiderna får den pedagogiska
betydelse, som man allmänt på sina
håll avsett och som riksdagen — vid

anledning av 1954 års skohnåltidsutred senaste

tillfället dock med knappare
majoritet — förmodligen ansåg att skolmåltiderna
skulle ha.

För min del vill jag ge uttryck åt den
uppfattningen, som också kommit till
uttryck från en rad pedagoger, att
tillsynen vid skolmåltiderna inte alls
har någon pedagogisk karaktär, utan
att det huvudsakligen blir fråga om
god ordning och disciplin. Därvidlag
går emellertid meningarna isär. Jag
tror att man på lärarhåll väntar att
snart få en lösning av denna fråga och
att dessutom få så klara bestämmelser,
att det fastställes att statsbidrag utgår
till kommunerna även när andra än
lärarna ombesörjer denna tillsyn.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag är givetvis också
angelägen om att denna fråga skall
kunna lösas. Utredningens förslag innehåller
ju, såsom den ärade interpellanten
också pekat på, ett flertal uppslag,
och alla dessa skall självfallet
prövas vid den fortsatta behandlingen
av ärendet.

Jag menar därför, att man kan hoppas
på en uppgörelse i samförstånd.
Men det har visat sig vara vissa svårigheter
förknippade med de förhandlingar
som signalerats, och man har
haft anledning tro, att de inte skulle
bli så alldeles lätta att genomföra. På
grund av den arbetsbelastning som
rått i kanslihuset och då inte minst
i civildepartementet, som skall sköta
dessa förhandlingar, har frågan tyvärr
ännu inte kommit upp till en ordentlig
diskussion. Man kan beklaga detta,
men jag hoppas i alla fall för min del,
att det inte skall dröja alltför länge
innan dylika förhandlingar kommer i
gång, så att man därvid kan pröva
kommitténs olika uppslag.

Det är, herr talman, den ståndpunkt
jag anser man bör inta i dagens läge.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 6

Tisdagen den 14 februari 1956

§ 4

Svar på fråga angående tidpunkten för
beslut om riksväg 1 på sträckan
Huskvarna—Gränna

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Va har
frågat mig, hur snart beslut kan förväntas
om riksväg 1 på sträckan Huskvarna—Gränna.

För utbyggnad av den del av riksvägnätet,
varom här är fråga, har man tidigare
undersökt och utrett i stort sett
tre alternativa plansträckningar, som
alla i huvudsak följer den befintliga vägen
inne i landet. I anledning av framställningar
från bl. a. länsvägsnämnden
i Jönköpings län har Kungl. Maj:t förra
året anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att skyndsamt och med anlitande,
där så befanns möjligt och lämpligt,
av fotogrammetiska metoder låta
upprätta preliminär arbetsplan för vägens
ombyggnad med en sträckning i
stort sett utmed stranden av Vättern.
Det skulle åligga styrelsen att till Kungl.
Maj:t ingiva arbetsplanen jämte utlåtande
häröver.

Efter vad jag inhämtat från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen är det hittills
framkomna resultatet av den nya utredningen
nu föremål för behandling inom
styrelsen. Styrelsen räknar med att kunna
redovisa utredningen i dess helhet
för Kungl. Maj:t i vår.

Sedan det i samband därmed slutgiltigt
bestämts, vilken av de fyra alternativa
sträckningarna som lämpligen bör
väljas, återstår att upprätta och fastställa
fullständig arbetsplan. Detta kommer
att ta viss tid, varför det icke torde
bli möjligt att påbörja vägarbetena förrän
tidigast i slutet av detta år.

Ombyggnaden av denna väg bjuder
på många alls icke lättlösta avvägningsproblem.
Med hänsyn till vägens stora
betydelse för den genomgående långväga
trafiken anser jag det emellertid
mycket angeläget, att vägföretaget kom -

mer i gång så fort som möjligt. Jag kommer
därför också att understödja en
skyndsam handläggning av ärendet.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Vä (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Hjalmar Nilson för svaret på
min fråga, när beslut kan väntas om
riksväg 1 på sträckan Huskvarna—
Gränna.

Det har ju varit ett mycket långt
dröjsmål, vilket är att beklaga. Anledningen
till att det dröjt så länge med
ett avgörande i denna viktiga fråga är
väl framför allt de olika uppfattningarna
om vilken sträckning riksettan i
denna del skall ha.

De olägenheter som orsakats av det
långa dröjsmålet är emellertid mycket
stora, både för bygdens befolkning och
för trafikanterna i allmänhet. Det största
antalet trafikolyckor på riksettan är
tyvärr lokaliserat just till denna sträcka,
och det beror på att trafikförhållandena
där är alldeles särskilt besvärliga. Inte
minst detta faktum talar klart för att
frågan bör lösas så snart det över huvud
taget är möjligt. Ett snabbt beslut
avvaktas med mycket stort intresse i
vida kretsar.

Utan att här ta upp någon som helst
diskussion om de olika alternativens
lämplighet för vägsträckningen vill jag
framhålla, att sträckningen utmed Vätternstranden,
den s. k. Vätternleden, synes
mig vara inte bara den billigaste
utan även ur många andra synpunkter
den mest ändamålsenliga lösningen. Vid
de kontakter som jag haft med ortsbefolkningen
har det tydligt framgått, att
detta alternativ har de största sympatierna
i den bygd, som närmast berörs
av vägsträckan.

Men hurudan sträckningen än blir är
det viktigaste dock att arbetet med iordningställandet
av vägen kommer i gång
så fort som möjligt. Herr statsrådet
framhåller mycket riktigt i sitt svar,
att ombyggnaden av vägen bjuder på
många svårlösta problem. Jag noterar

Tisdagen den 14 februari 1956 Nr 6

Svar på fråga angående tidpunkten för beslut om riksväg 1 på sträckan Huskvarna
—Gränna

med tacksamhet, att statsrådet visat sitt
intresse för en lösning av frågan, och
jag vill uttala den förhoppningen, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
herr statsrådet gemensamt skall till det
allra yttersta anstränga sig för att
bringa saken i hamn.

Det skulle vara av intresse att få
höra, hur herr statsrådet har tänkt sig
att så snart som möjligt åvägabringa
en lösning.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Vad vi här har att göra
är att avvakta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
besked. Innan det kommer,
ligger inte detta ärende på Kungl.
Maj:ts bord. Om ärendet vill jag utöver
detta bara påpeka, att jag är helt övertygad
om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
arbetar så intensivt som över
huvud taget är möjligt med att bearbeta
det material, som nu har samlats, och
väga de synpunkter, som har förebragts,
för att kunna ta ställning till ärendet.

När ärendet sedan är färdigbehandlat
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall det ställningstagande, som därefter
möjligen kan ankomma på regeringen,
göras utan onödiga dröjsmål.
Jag hoppas därför, att frågan ganska
snabbt skall kunna komma till ett slutligt
avgörande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts på bordet liggande
proposition, nr 57, angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln
in. m.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 14, 15 och 20,

bevillningsutskottets betänkande nr 7,
första lagutskottets utlåtanden nr 4—6
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 2.

§ 7

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

58, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Institutet för
konserveringsforskning, m. m.,

nr 60, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,

nr 61, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1956/57, och

nr 62, med förslag till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar
på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 645, av fröken Höjer och herr von
Friesen, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 55, angående anslag för
budgetåret 1956/57 till avlöningar vid
karolinska sjukhuset.

Denna motion bordlädes.

§ 9

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hagberg under tio dagar
från och med innevarande dag.

§ 10

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.! 8.

In fidem
Gunnar Hritth

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Onsdagen den 15 februari

Kl. 14.00

§ 1

Svar på interpellationer ang. isbrytarberedskapen
och vissa maskinskador på
isbrytaren Thule

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang
besvara

a) herr Janssons i Kalix interpellation
angående isbrytarberedskapen; och

b) fru Sandströms interpellation angående
vissa maskinskador på isbrytaren
Thule.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Lange uppläste
nu detsamma, som var av följande
innehåll:

Herr talman! Herr Jansson i Kalix
har frågat mig

1) om jag anser att isbrytarberedskapen
i höstas varit vad den borde ha
varit,

2) om inte så var fallet, var felet låg
och hur en upprepning för framtiden
skall undvikas, samt

3) om jag är beredd att i en nära
framtid förelägga riksdagen förslag om
byggandet av isbrytarfartyg för de
nordligaste handels- och industrihamnarna
med en sydligaste stationsort
exempelvis i Sundsvall.

Vidare har fru Sandström frågat mig

1) om jag är i tillfälle att lämna en
redogörelse för de närmare omständigheterna
kring isbrytarfartyget Thules
maskinskador, samt

2) vilka de skäl var, som föranledde
Thules färd till Helsingfors i november
1955 och i vilken utsträckning Thules
reparationer fördröjdes av denna färd.

Då interpellationerna avser samma

sak har jag funnit det lämpligt att besvara
dem i ett sammanhang.

I anledning av fru Sandströms frågor
vill jag framhålla följande. Thules
huvudmotorer undergick på grund av
särskilt åtagande från motorleverantörens
sida under tiden juni—oktober
1955 en s. k. fullständig garantibesiktning.
Detta innebar, att Thules tre huvudmotorer
i närvaro av en av motorleverantörens
montörer i vissa delar
helt nedmonterades för kontroll och
justering. Därvid upptäcktes, att ett
vattenläckage uppstått vid en av cylindrarna
i den ena motorn. Då leverans
av färdiga reservdelar kunde ske
snabbt blev skadan omgående reparerad.
Skadan antogs vid fortsatta undersökningar
under senare delen av oktober
vara en engångsföreteelse. Vid provtur
den 7—9 november med Thule
upptäcktes emellertid ytterligare ett
liknande vattenläckage vid en cylinder
i samma motor. Då nya reservdelar till
den skadade cylindern denna gång icke
kunde levereras omedelbart, ansågs
hinder icke föreligga för Thule att företaga
den angivna resan till Helsingfors.
Det bör betonas, att Thules iordningställande
därigenom icke på något sätt
fördröjdes. Framhållas bör också, att
skälet till Thules resa till Helsingfors
var att man ansåg det önskvärt att
konstruktörspersonal och arbetare på
det finska varv, som bygger det av riksdagen
förra året beslutade isbrytarfartyget
Oden, bereddes tillfälle att genom
besiktning av Thule få kännedom om
vissa enligt svensk standard utförda
konstruktioner av speciellt Thules
skrov, enär Oden i dessa detaljer avses
att byggas på motsvarande sätt.

De mycket noggranna och tidsödan -

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Svar på interpellationer ang. isbrytarberedskapen och vissa maskinskador på isbrytaren
Thule

de undersökningar (radiograferingar),
som senare intill mitten av december
verkställdes på Thules samtliga motorer,
visade, att två av motorerna hade
skador. Förutom den sist omnämnda
cylindern var sålunda ytterligare fyra
cylindrar spruckna. — Rörande omständigheterna
kring motorskadorna verkställes
för närvarande utredning. Innan
denna slutförts är jag ej beredd att göra
några uttalanden huruvida haveriet kan
ha orsakats av alltför starka påfrestningar
på motorerna eller materielfel
eller av monteringsskador vid sommarens
besiktning av motorerna eller av
en kombination av dessa möjligheter
eller över huvud taget berott på bristande
förutseende.

Med denna redogörelse, herr talman,
anser jag mig ha besvarat fru Sandströms
frågor.

Vad härefter angår herr Janssons interpellation
vil! jag till svar på hans
första fråga framhålla, att jag icke anser
att issituationen bemästrats och trafiken
på hamnarna i Bottenhavet kunnat
fortgå på det sätt som i och för sig
varit önskvärt.

Beträffande herr Janssons andra fråga
kan anföras. Planen för disponerandet
av isbrytarna för vintern 1955—1956
uppgjordes i maj 1955 med ledning av
de erfarenheter, som vunnits under de
30 år statens isbrytarverksamhet pågått,
och denna plan borde enligt dessa
erfarenheter ha varit tillfredsställande.
Emellertid inträffade, som också i interpellationen
framhålles, vid månadsskiftet
november—december en osedvanligt
sträng kyla. Issituationen kom
till följd härav att bli vida besvärligare
än man haft att räkna med. Häri är
självfallet i första hand att söka anledningen
till de uppkomna svårigheterna.
Dessa förstärktes emellertid av maskinhaveriet
på Thule samt av att Thule
var den isbrytare, som enligt planen
först skulle sättas in. Thule kunde sålunda
icke tagas i anspråk förrän långt

senare än planerats. Verkningarna av
detta haveri motverkades i viss mån av
att rustningarna av de båda andra isbrytarna
forcerades, så att de kunde
sättas i tjänst tidigare än som ursprungligen
avsetts.

I detta sammanhang kan framhållas,
att svårigheterna förstärktes av att flertalet
av de handelsfartyg, som vid den
aktuella tidpunkten trafikerade Bottenhavshamnarna,
var mer eller mindre
olämpliga för vintersjöfart. Vidare bör
uppmärksammas, att resurserna för lokalisbrytning
icke är tillfredsställande.
I anslutning härtill vill jag erinra om
att enligt de av statsmakterna år 1944
beslutade riktlinjerna för statens isbrytai''verksamhet
staten skall svara för
all havsisbrytning och, alltefter omständigheterna
i de särskilda fallen,
utföra kustisbrytning i viss omfattning,
medan lokalisbrytning icke skall åvila
staten såsom en skyldighet; dock bör
staten, då så låter sig göra, här träda
hjälpande emellan.

Jag vill tillika bekräfta lämnade uppgifter
om att isbrytarledningen efter höstens
beklagliga och då för första gången
gjorda erfarenheter planerar, dels att
redan i vår använda två i stället för en
statsisbrytare för isbrytningen i Bottenviken
i avsikt att söka åstadkomma tidigare
skeppningar där, dels att till hösten
detta år stationera två isbrytare i
Bottenviken tidigare än vad förut under
åren skett, nämligen en isbrytare redan
omkring den 1 november och ytterligare
en omkring den 15 i samma månad.

I anledning av herr Janssons tredje
fråga vill jag erinra om att Oden beräknas
bli leveransklar på senhösten 1957.
Från regeringens sida finns för närvarande
icke några planer på att framlägga
förslag om anskaffande av ytterligare
större statsisbrytare. I detta sammanhang
kan också nämnas, att genom
anskaffandet av Thule, som färdigställdes
1953, och beställningen förra året
av Oden vidtagits åtgärder som fullt

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Svar på interpellationer ang. isbrytarberedskapen och vissa maskinskador på iS''

brytaren Thule

motsvarar vad staten tidigare under en
följd av år genomfört i fråga om beredskapen.

Vidare må framhållas, att jag redan
i december 1955 gav den förordnade
chefen för sjöfartsstyrelsen, under vilket
ämbetsverk isbrytarverksamheten
från årsskiftet lyder, under hand uppdrag
att utreda frågan om isbrytarberedskapen.
Den 26 januari 1956 medgav
Kungl. Maj:t, att styrelsen finge
tillkalla en sakkunnig för att biträda
vid den pågående utredningen av denna
fråga. Vidare har genom beslut av
Kungl. Maj:t i december 1955 till sjöfartsstyrelsen
överflyttats ett åt kommerskollegium
år 1948 meddelat uppdrag
att uppgöra förslag till åtgärder
för främjande av landets isbrytarverksamhet,
numera avseende utarbetandet
av allmänna riktlinjer för isbrytarverksamheten.
Utredningsarbetet i sistnämnda
avseende kommer att ske i anslutning
till utredningen av frågan om isbrytarberedskapen.
Frågan om lokalisbrytningen
torde komma att utredas
av hamndirektioner för hamnar i Bottenviken
och andra intressenter i dessa
hamnar.

Sammanfattningsvis vill jag understryka,
att för det första någon försening
av reparationerna på Thule icke
uppstod på grund av fartygets färd till
Helsingfors men att några uttalanden
i övrigt beträffande Thules maskinhaveri
icke lämpligen bör göras förrän
utredningen härom slutförts, att för det
andra åtgärder redan vidtagits för att
stärka beredskapen på här förevarande
område, att för det tredje en effektiv
verksamhet förutsätter att kommunerna
gör vad på dem ankommer och i större
utsträckning svarar för isbrytningen i
hamnarna, samt att för det fjärde den
osedvanligt tidiga köldvågen mot slutet
av fjolåret sannolikt skulle orsakat betydande
svårigheter för sjöfarten även
om inga anmärkningar hade kunnat
riktas mot den av myndigheterna upprätthållna
beredskapen för isbrytningen.

Härefter anförde:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
framföra mitt tack för svaret på
min interpellation, men samtidigt måste
jag tyvärr konstatera, att svaret
är i knapphändigaste laget. Vad statsrådet
här framfört är i huvudsak ett
koncentrat av vad som tidigare från
isbrytarledningens sida delgivits pressen.

Thule hade alltså efter föregående
isbrytarsäsong omfattande maskinskador.
Under juni—oktober genomgick
fartygets maskineri en s. k. »fullständig
garantibesiktning». För att inte detta
uttryck skall i sammanhanget verka
vilseledande ber jag att få påpeka, att
den slutgiltiga leveransbesiktningen försiggick
redan hösten 1954. Efter den
här omnämnda »garantibesiktningen»
med nedmonterade motorer finner man
sedan vid prov, att en av cylindrarna
har en läcka. Denna skada kunde omedelbart
lagas eftersom reservdelar fanns
till hands. Därefter provkörs maskineriet,
och då uppenbaras ytterligare en
läcka på en cylinder. Nu kunde enligt
statsrådets uppgift reservdelar inte omedelbart
anskaffas. I väntan på att anskaffa
sådana detacheras Thule till
Helsingfors, en färd som säges vara
nödvändig, därför att man där måste
titta på Thule för att kunna bygga ett
kontrakterat isbrytarfartyg. Och resan
säges på intet sätt ha fördröjt reparationerna
av Thule.

För en lekman förefaller detta märkligt.
Om ett vanligt rederi konstaterar
exempelvis läckor på cylindrarna i ett
fartygs motorer, torde det vara otänkbart
att fartyget skulle anses sjödugligt
och sändas ut på resa. Vem eller vad
skulle kunna garantera, att inte skadorna
gjorde fartyget obrukbart under
färden? Och i det sammanhanget ber
jag att få ställa en direkt fråga till
handelsministern. Det har under hand

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Svar på interpellationer ang. isbrytarberedskapen och vissa maskinskador på isbrytaren
Thule

uppgivits att Thule vid återfärden från
Helsingfors måste ha bogsering. Är
denna uppgift riktig?

Om bogsering utfördes, är det ett
nära till hands liggande antagande att
skadorna förvärrats under färden. Från
isbrytarledningen har i pressen uppgivits,
att färden till Helsingfors inte
spelade någon roll vare sig i fråga om
maskinskadorna eller i fråga om tiden
för reparationerna. Det var närmast
dessa kategoriska påståenden som föranledde
min interpellation. Jag kan nu
endast konstatera, att handelsministerns
svar är en upprepning av dessa påståenden.

Färden till Helsingfors säges vidare
ha varit nödvändig för att konstruktörer
och arbetare vid det finska varv,
som bygger den svenska isbrytaren
Oden, måste få se Thule för att kunna
bygga vissa detaljer identiska. I isbrytardirektörens
tidigare uttalanden i
pressen heter det, att om Thule inte
farit över till Helsingfors, hade en råd
tekniker måst resa till Stockholm för att
titta på Thule. Och här måste man fråga
sig om inte detta i så fall varit riktigare.
Ingår inte sådana studier — om
de nu är nödvändiga — i de åtaganden
ett varv gör, när en fartygsbeställning
kontrakteras? I detta fall är det den
välkända finska Wärtsiläkoncernen som
bygger, en industri med ett särskilt
varv för isbrytarbyggen. Enligt en uppgift
i pressen från den finska koncernens
ledning offererades den av svenska
riksdagen beslutade isbrytaren till
ett fast pris, vilket även inkluderade
maskineriet. Det bestämdes emellertid,
att maskineriet skulle levereras av
svensk industri, vadan endast själva
fartyget byggs i Finland, medan maskinerna
byggs i Sverige. Enligt samma
uppgift Skulle isbrytaren, om den
i sin helhet byggts i Finland, blivit billigare
än den nu kommer att bil. Isbrytaren
Oden är den femte isbrytaren i
den finska koncernens produktion. När

isbrytaren kontrakterades måste väl
dess konstruktion ha varit i detalj klarlagd.
Men om likafullt den finska koncernens
tekniker för arbetets utförande
måst närmare studera Thule, hade det
väl ålegat den finska koncernen att bekosta
dessa studier. Nu har alltså svenska
staten svarat för dessa kostnader.

Vid det samtal, jag i dag på morgonen
haft med biträdande chefsdirektören
i Wärtsiläkoncernen, uppgavs att
Thules uppvisande i Helsingfors var
ett »praktiskt arrangemang», som dock
inte på något sätt varit kontrakterat.
Varvet kan självfallet bygga isbrytare
utan att göra jämförande studier på redan
färdiga fartyg. I detta fallet var
det sålunda fråga om en frivillig överenskommelse
mellan varvet och den
svenska isbrytarledningen. Om Thule
varit oskadad och tidpunkten en annan,
hade det inte varit mycket att säga om
ett sådant arrangemang — annat än att
man visat ett flott tillmötesgående från
svensk sida. Men nu var Thule maskinskadad
och i behov av reparation och
tidpunkten var i november, då man i
alla fall kan och bör vara beredd på
arbete för isbrytare — vad skall annars
hela vår isbrytarberedskap vara till
för?

I handelsministerns redogörelse får
man sedan veta, att Thule efter återkomsten
från Helsingfors blev föremål
för ytterligare och noggranna undersökningar
medelst radiografering, varvid
två av motorerna uppvisade skador.
Nu var det inte endast en cylinder, den
man redan visste om, som hade sprickor,
utan ytterligare fyra cylindrar var
spruckna. Är det inte egendomligt att
den långvariga och grundliga undersökningen
under tiden juni—oktober icke
kunnat ådagalägga dessa skador? Om de
inte fanns vid denna tid måste de ha
uppstått senare, såvida man inte under
själva reparationsarbetet använt olämpliga
metoder eller redskap, som åstadkommit
skadorna. Och borde inte den

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Svar på interpellationer ang. isbrytarberedskapen och vissa maskinskador på is brytaren

Thule

i början av november konstaterade läckan
på en cylinder ha varit det memento,
som redan då utlöst den ytterligare
undersökning medelst radiografering,
som senare utfördes? I stället
företar alltså isbrytaren i godan ro en
färd till Helsingfors, som visserligen
kan ha haft sin betydelse men som
ingalunda var kontrakterad eller ens
absolut nödvändig.

Alla dessa frågeställningar kan synas
vara intrikata, men de har en mycket
allvarligare bakgrund än enbart en
måhända till synes onödig nyfikenhet.
Den situation, som uppstod i de norrländska
hamnarna redan i november,
var av den art, att de resurser vi har
i fråga om isbrytarberedskap borde ha
kunnat sättas in. Omständigheterna
kring vår nyaste isbrytare, som inte
kunnat insättas i sjöfartens tjänst förrän
vid årsskiftet, spelar här en mycket
stor roll. Det är riksdagen som beviljar
de stora och nödvändiga anslagen till
isbrytarberedskapen, och man bör därför
också i riksdagen kunna begära besked
i ett sådant fall som detta. Jag
måste än en gång till min ledsnad konstatera
att handelsministerns svar inte
är till fyllest. Handelsministern hänvisar
till en pågående undersökning.
Jag har mig också bekant att en expert
fått i uppdrag att göra en sådan.
Jag hoppas att denna expertundersökning
i sinom tid också offentliggöres.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för handelsdepartementet, herr statsrådet
Lange, få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Statsrådets
oförbehållsamma erkännande av
att issituationen vid hamnarna i Bottenhavet
icke bemästrats på sådant sätt,
som med hänsyn till trafiken på hamnarna
där uppe hade varit önskvärt, är
värt att stryka under, då det för mig

innebär ett löfte om att statsrådet kommer
att se till att ingenting lämnas åt
slumpen vid den framtida planläggningen
av isbrytningen på hamnarna
i norr.

Jag medger gärna att det var svårt
att i maj månad förutspå issituationen
i november och december, men nog
borde man ändå ha rätt att räkna med
att beredskapen skall vara sådan att
man snabbt kan gripa in vid en svårbemästrad
issituation. Med all aktning
för den erfarenhet som vunnits genom
statens 30-åriga isbrytarverksamhet, så
är denna tydligen inte tillräcklig för att
under ett år som detta bemästra vädrets
makter. Jag förmenar sålunda att
isbrytarna nog borde kunna vara startklara
redan i början av november, utan
hänsyn till vad föregående års israpporter
har haft att förtälja.

Vad statsrådet anför om att flertalet
av de fartyg, som trafikerade utlastningshamnarna
vid Bottenhavet i höst,
var mer eller mindre lämpliga för vintersjöfart,
kan jag skriva under. Däremot
är jag något tveksam då statsrådet
anför att resurserna för den lokala
brytningen icke är tillfredsställande.
Med bestämdhet kan jag sålunda påstå
att icke något av de fartyg, som
lastade vid Karlsborgs bruk, råkade ut
för svårigheter inom den lokala isbrytningens
område. Det var först ute på
öppet vatten som svårigheterna kom
med drivisen från finska sidan och
frånvaron av hjälp från de statliga isbrytarna.

Med största tacksamhet vill jag också
notera löftet om att redan i vår två av
statens isbrytare, i stället för tidigare
endast en, kommer att sättas in för att
möjliggöra tidigare vårskeppning, liksom
löftet om att en isbrytare förlägges
till de nordliga hamnarna redan
den 1 november medan en andra isbrytare
sättes in den 15 i samma månad.
Båda dessa åtgärder kommer att
förlänga seglationen på hamnarna i

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Svar på interpellationer ang. isbrytarberedskapen och vissa maskinskador på isbrytaren
Thule

norr, till båtnad för industrien men
också till stor båtnad för staten, som
har icke ringa vinning av den export
som utgår från norrlandshamnarna.

Jag ber att än en gång få framföra
mitt tack till statsrådet för svaret. Det
kommer säkert att lugna många sinnen
och verka stimulerande på fraktfarten
på övre Norrlands hamnar.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Fru Sandström framställde
ju i sin interpellation två frågor.
Den första gällde omständigheterna
kring maskinskadorna på isbrytaren
Thule. Med anledning av denna fråga
har jag redogjort för de åtgärder jag
vidtagit för att låta närmare undersöka
nämnda omständigheter och framhållit
att undersökningarnas resultat bör avvaktas
innan man ger sig in på en diskussion
av dessa omständigheter. Fru
Sandström vill emellertid — med den
kvinnliga iver som utmärker fru Sandström,
om det tillätes mig att säga så
— inte ge sig till tåls härmed utan anser
sig fullständigt oförhindrad att rätt
detaljrikt diskutera omständigheterna
och de maskintekniska spörsmålen i
detta sammanhang. Om emellertid fru
Sandström inte anser sig förhindrad att
diskutera dessa maskintekniska spörsmål
och anser sig kompetent att göra
det, må det vara hennes sak. Jag anser
mig i varje fall icke ha tillräckligt material
för att ingå på en diskussion av
denna fråga.

Fru Sandström framställde vidare till
mig en direkt fråga, som sammanhänger
med hennes andra fråga i intcrpellationen,
nämligen huruvida Thule inte
vid återkomsten från Helsingfors måste
bogseras. Enligt uppgifter som jag fått
bekräftade för en stund sedan har så
inte varit fallet. Någon bogsering i samband
med Thules helsingforsresa har

enligt de uppgifter som lämnats mig
icke förekommit. Jag hoppas att detta
besked kan tillfredsställa fru Sandström.

Sedan gjorde fru Sandström ett avslöjande:
fru Sandström hade i dag varit
i kontakt med varvsledningen vid det
finska varv som bygger den nya statsisbrytaren
Oden. Jag kan inte underlåta
att finna det en smula anmärkningsvärt
att man i sin iver tar kontakt
med ett varv som har en beställning
liggande på skrovet till ett fartyg för
att få vissa uppgifter. Jag vill nämna
att inte bara jag har varit förvånad över
den kontakten, utan förvåningen delas
tydligen av de personer med vilka fru
Sandström varit i kontakt. Enligt de
uppgifter jag erhållit har varvet sagt,
att varvet tidigare har byggt isbrytare
och att det därför inte var nödvändigt
ur den synpunkten att Thule företog resan
men att det var högeligen önskvärt
att besöket kom till stånd och att det
var av stort värde för varvet att studera
Thule, varigenom varvet kunde få möjlighet
att i viktiga detaljer göra sig förtrogen
med och tillämpa svensk isbrytarstandard.
Jag tror inte heller att fru
Sandström på den punkten har särskild
anledning att känna sig orolig.

Till herr Ivar Jansson vill jag bara
säga, att statsmakterna ju under gångna
år har ökat sitt ansvar och sina åtgöranden
på detta område. Om man bortser
från denna vinter med sammanträffande
olyckliga omständigheter har det
från näringslivets sida i allmänhet klart
erkänts, att man är belåten med att staten
på detta sätt har vidgat sin verksamhet.
Jag har också i mitt interpellationssvar
till herr Jansson angivit,
att jag ingalunda anser att allt varit
som det bort vara, och jag skall låta
det vara mig angeläget, i den mån jag
har något ansvar för detta i framtiden,
att se till att ytterligare åtgärder vidtas
i syfte att stärka den statliga beredskapen
på detta område.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Svar på interpellationer ang. isbrytarberedskapen och vissa maskinskador på is brytaren

Thule

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är med en viss hemlig
glädje jag konstaterar, att herr statsrådet
liksom så många andra i den här
kammaren har anledning att påpeka, att
jag är fruntimmer, men jag anser förstås
inte att den omständigheten har
någonting att göra med mitt representantskap
för mitt hemlän.

Herr statsrådet talar om att jag med
min vanliga kvinnliga iver har diskuterat
den här saken. Jag kan inte påstå
att jag har gjort det med någon speciell
iver, i varje fall inte med någon speciellt
kvinnlig iver, men om herr statsrådet
vill kalla det för iver, vill jag
säga att herr statsrådet visar samma
iver att tills vidare låta klarläggandet
av denna sak bero till dess expertundersökningen
är gjord. Jag har också förklarat
att jag hoppas, att resultatet kommer
att läggas fram, men jag kan inte
finna att jag har mera ingående diskuterat
några detaljer.

Herr statsrådet var ytterst förvånad
och rent av förnärmad över att jag tagit
mig orådet före att ringa till Helsingfors
i dag. Men, herr statsråd, vad
skulle kunna hindra mig från att göra
det? Om jag vill ha ytterligare upplysningar
i en fråga som jag här skall diskutera,
är det väl ingenting som hindrar
att jag tar telefonen och frågar mig
för — det är i varje fall en journalist
van att göra. Av herr statsrådets reaktion
på den punkten verkar det som om
herr statsrådet menade, att vi riksdagsledamöter
inte på något sätt får arbeta
för egen maskin för att ta reda på saker
och ting. — Jag ber om ursäkt för
att uttrycket »för egen maskin» möjligen
kan uppfattas som en vits i detta
sammanhang; det var inte avsett.

Jag har bara att konstatera, att herr
statsrådets svar är ett koncentrat av
vad vi visste förut. Jag har begärt att vi
skall få besked på den här punkten. Om
jag nu får återgå till min iver, måste
jag dock säga, att jag visserligen är ko -

lossalt osakkunnig på det här området,
men jag delar väl den bristen på sakkunskap
med flertalet här i kammaren,
av vilka det dock begärs, att vi när
som helst skall vara beredda att bevilja
statsanslag på regeringens förslag till
och med i frågor som är mer komplicerade
än denna. För så vitt jag är beklädd
med förtroendet att vara med här i
riksdagen och rösta för anslagen anser
jag mig också vara oförhindrad att närhelst
jag så önskar framställa frågor om
på vad sätt statlig egendom förvaltas
och på vad sätt statsanslagen behandlas.
Om herr statsrådet nu tycker att
det är någonting speciellt kvinnligt att
framföra den åsikten, må herr statsrådet
behålla sin uppfattning. Jag skall
visst inte diskutera dessa subtila saker
med herr statsrådet, men å andra sidan
vidhåller jag att jag är oförhindrad att
framställa frågor och, om jag så vill,
själv skaffa mig vissa sakuppgifter.

Jag skall för tillfället inte förlänga
debatten ytterligare; jag förmodar att
herr statsrådet kommer att göra det.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har svårt att hörsamma
den lilla varning som låg i fru
Sandströms sista anmärkning. Jag vill
bara såsom svar på fru Sandströms sista
inlägg framhålla, att jag ingalunda varit
förnärmad över de undersökningar
som fru Sandström ansett nödvändiga
att bedriva för att finna material till
den debatt som förs här i dag. Det hade
kanske — och det var därför jag uttryckte
min förvåning — legat litet närmare
till hands att söka uppgifterna
inom landet. Förvåningen var emellertid
inte närmast min egen, ty jag bedrev
inga efterforskningar för att se vad
fru Sandström företog sig såsom förberedelse
för dagens debatt, utan från det
finska varvet söktes via sjöfartsverket
kontakt med departementet, och det var

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Svar på interpellation ang. den inverkan bristen på tekniker inom landet kan ha

för våra möjligheter att i framtiden hävda oss i den internationella konkurrensen

på exportmarknaden

på det sättet vi fick reda på omständigheterna
i detta sammanhang.

Slutligen ber jag att få framföra en
ursäkt till fru Sandström för att jag erinrade
henne och kammaren om att hon
är kvinna. Häri låg ingenting nedsättande.
De, som verkligen känner mig,
vet att ordet kvinnlig i så fall från min
sida helt och hållet är uttryck för en
varm och uppriktig uppskattning. Det
kan jag däremot inte säga när jag tilllägger
orden ivrig och iver.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till detta har jag ju endast
att framföra min djupa tacksamhet
till statsrådet både för uppskattningen
och för vad han här har sagt om
att han inte har gjort några undersökningar
om vilka undersökningar jag har
gjort. Men jag förmodar att den diplomingenjör
i Finland, som jag talade
med i dag på morgonen, blev precis
lika perplex som isbrytardirektören
blev, när han plötsligt fann ett fruntimmer
dyka upp i detta sammanhang.
Jag är beredd att ursäkta även honom
för det.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. den inverkan
bristen på tekniker inom landet kan ha
för våra möjligheter att i framtiden
hävda oss i den internationella konkurrensen
på exportmarknaden

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, vilken
tillkännagivit sin avsikt att vid dagens
sammanträde besvara herr Edströms
interpellation angående den inverkan
bristen på tekniker inom landet kan ha
för våra möjligheter att i framtiden
hävda oss i den internationella konkurrensen
på exportmarknaden.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter.
Det upplästes nu av herr statsrådet
Lange och var av följande innehåll: Herr

talman! Herr Edström har i en
interpellation frågat mig om jag anser,
att den nuvarande teknikerbristen
inom landet kan komma att utgöra ett
hinder för oss att i framtiden hävda oss
i den internationella konkurrensen på
exportmarknaden.

Jag delar helt interpellantens uppfattning
att god tillgång på kunniga,
väl utbildade tekniker är en viktig
förutsättning för att Sverige skall kunna
hävda sig på den internationella marknaden.
Självfallet kan brist på tekniskt
utbildad arbetskraft verka hämmande
på våra möjligheter att få fram konkurrenskraftiga
exportvaror. Statsmakterna
söker ju också på olika vägar motverka
teknikerbristen. En successiv utbyggnad
av de tekniska högskolorna pågår.
Universitetsutredningens arbete avser
en långsiktig planering av den fortsatta
utbyggnaden. Antalet utbildningsplatser
vid tekniska högskolan i Stockholm
kommer redan höstterminen 1956
att ökas med 65. För närvarande övervägs
ett av överstyrelsen för de tekniska
högskolorna framlagt förslag, som
innebär att intagningen vid vissa avdelningar
vid nämnda högskolor skulle
ytterligare kunna ökas med sammanlagt
45 studerande. Beträffande de tekniska
läroverken m. fl. tekniska läroanstalter
kommer, som interpellanten
också antytt, vissa reformförslag att få
prövas av årets riksdag.

Det sagda visar, att statsmakterna
uppmärksammat behovet av en ökad
tillgång på kvalificerade tekniker och
vidtagit åtgärder för att detta behov
skall kunna tillgodoses i den utsträckning,
som i nuvarande läge är möjlig.

.lag anser mig härmed ha besvarat
interpellationen.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Svar på interpellation ang. den inverkan bristen på tekniker inom landet kan ha

för våra möjligheter att i framtiden hävda oss i den internationella konkurrensen

på exportmarknaden

Härpå yttrade:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall be att få
tacka statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det svar som jag
fått i dag. Svaret är, tycker jag, överraskande
kort, men det är mycket positivt
i grundtonen.

Det är emellertid svårt att av vad
handelsministern anför läsa ut hur han
egentligen själv ställer sig till teknikerbristen.
Jag har en känsla av att handelsministern
skjuter över ansvaret på
ecklesiastikdepartementet och på så sätt
ställer sin egen förvaltning något vid
sidan av det här berörda problemet.
Helt naturligt — det är vi fullständigt
ense om — är det först och främst
ecklesiastikdepartementet som skall
svara för att utbildningen bedrivs på
sådant sätt att vi här i landet får både
kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande
tillgång på teknisk arbetskraft.

Men, herr statsråd, det ökade internationella
utbytet av varor och tjänster
har medfört att vi även för Sveriges
del måste lägga litet internationella
aspekter på utbildningsfrågorna. Exportindustriens
betydelse för svensk
samhällsekonomi har ju statsrådet själv
berört i den senaste statsverkspropositionen,
där han angav de mycket oroande
siffrorna för bytesbalansen, och
detta gör det ytterligt angeläget att denna
viktiga del av näringslivet inte får
sina konkurrensmöjligheter försämrade.
Det är naturligtvis också mycket
viktigt att den inhemska industrien,
som skall konkurrera på den svenska
marknaden, får erforderlig tillgång på
kvalificerade teknici för att kunna bedriva
denna konkurrens effektivt.

En fråga, som handelsministern inte
berörde i svaret men som är väsentlig
i detta sammanhang, gäller behovet av
tekniker som enbart används för utlandstjänst.
Med den fortgående tek -

niska utvecklingen, som ju går mycket
snabbt, blir maskinerna mer komplicerade
och vetenskapliga, och detta ökar
landets behov av sådan teknisk personal
som gör det möjligt för oss att
sälja varor på utlandet.

De internationella erfarenheterna visar
att i synnerhet stormakterna har
kommit att intressera sig för utbildningen
av teknici. Jag hade ju själv
tillfälle i somras att som riksdagens
representant besöka Ryssland, och då
fick jag ett starkt intryck av att man
där sedan flera år givit utbildningen av
teknici prioritet. Av den nya femårsplanen,
som offentliggjordes för en månad
sedan, framgår att man där fäster
stort avseende vid ökning av antalet
teknici och specialister. Den tekniska
utvecklingen i Ryssland står kanske
inte vad bredden beträffar på samma
ståndpunkt som vår, men man skall
inte underskatta ryssarnas tekniska förmåga.
De når höjdpunkter som vi ännu
inte når på flera år. Men i den nya
planen förutsättes att det skall vara
50 procent mera teknici och specialister
än nu, och det är en siffra som talar
för sig själv.

Också den engelska regeringen har
enligt vad som uppgivits under de senaste
åren sysselsatt sig mycket med
denna fråga, och man vill där öka antalet
teknici. Man är fullt medveten om
att i konkurrerande samhällssystem är
det til syvende og sidst den tekniska
kunnigheten som blir utslagsgivande.
En måttstock på den betydelse den
engelska regeringen lägger på detta
problem är ett uttalande av premiärminister
Eden. Han talade nyligen i
television, och då använde han en mycket
stor del av den korta tid som stod
till hans förfogande till att just tala om
teknikerbristen och den stora önskan
man hyser att kunna minska den. Han
kom då bl. a. med det förslaget att man
skulle försöka alla vägar för att ge de

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Svar på interpellation ang. den inverkan bristen på tekniker inom landet kan ha

för våra möjligheter att i framtiden hävda oss i den internationella konkurrensen

på exportmarknaden

arbetare, som har teknisk fallenhet,
chans till vidare utbildning.

Även Tyskland lider brist på teknici,
och enligt de uppgifter jag har fått av
en tysk riksdagsman kommer nu åtgärder
att vidtagas i syfte att öka utexamineringen
av nya ingenjörer upp
till 6 000 årligen. Förhållandena är likartade
i Amerika.

Det är naturligtvis krigsindustrierna
i de olika länderna som drivit fram
denna brist och gjort den särskilt akut
bland stormakterna, men jag anser
denna fråga vara av utomordentlig betydelse
också för Sverige.

Jag har nu vänt mig till handelsministern
med min fråga, eftersom jag
anser att den också är av stor betydelse
för handeln. Jag är naturligtvis ense
med statsrådet om att huvudansvaret
för teknikerutbildningen skall vila på
ecklesiastikdepartementet, men handelsministern
har säkerligen möjlighet
att utöva en viss påtryckning om Ni
bär intresse av att vi får fler tekniker
till förfogande för att öka vår utrikeshandel.
Jag är övertygad om att man
genom praktiska åtgärder skulle kunna
klarlägga utbildningsbehovet för de tekniker
som behövs för utlandsförbindelserna,
där de behövs för utarbetande
av anbud, för större leveranser, för
montage etc. Då vore det värdefullt om
handelsdepartementet i samarbete med
utrikesdepartementet ville genom våra
beskickningar kartlägga detta behov av
kommersiella och tekniska experter som
skall vara utomlands. Jag har, såsom
handelsministern förstår, vänt mig till
Er emedan detta är det område som
närmast intresserar mig. Det svar jag
skulle ha fått om jag vänt mig till ecklesiastikministern
har jag kanske fått
litet utanför riksdagen, ty i dessa dagar
har det ju talats mycket om den
brist som råder och bur den skulle
avhjälpas.

Med de här orden, herr talman, har

jag velat rikta handelsministerns uppmärksamhet
på vilka möjligheter även
handelsministern har att bidra till denna
frågas lösning.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag delar i betydande
utsträckning herr Edströms syn på denna
fråga. Jag är medveten om att det
föreligger en brist på tekniskt utbildad
personal på många områden, både inom
det enskilda näringslivet och inom
statsförvaltningen. I själva verket är
det inte en fråga om en tillfällig bristsituation
på ett eller några få områden,
utan det är en totalbrist. Jag tror
inte att man med någon större utsikt
till framgång kan försöka lösa det spörsmålet
genom att dirigera över ingenjörer
och tekniker från vissa områden
till andra, utan problemet kan lösas
och bör lösas genom att man tar sikte
på att utöka utbildningen av tekniker
och ingenjörer — där ger jag också
herr Edström i princip rätt. Det är
emellertid såvitt jag förstår just vad
statsmakterna under senare år har gjort,
och det framgår av mitt — jag erkänner
ganska korta — interpellationssvar,
att sådana åtgärder nu också planeras
för den omedelbara framtiden. Att även
de områden som närmast hänför sig
till handelsdepartementets verksamhet
kommer att profitera av att tillgången
på tekniker blir större tycker jag är
självfallet, och det är också klart att
den som i sista hand har ansvaret för
de verksamhetsområdena får se till att
möjligheterna att tillgodose behoven på
de områdena tillvaratas.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Jag delar också herr
Edströms syn på det här problemet,
och det är inte för att polemisera mot
honom som jag begärt ordet, utan närmast
emedan rektorn för tekniska hög -

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 0

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Svar på interpellation ang. den inverkan bristen på tekniker inom landet kan ha

för våra möjligheter att i framtiden hävda oss i den internationella konkurrensen

på exportmarknaden

skolan, professor Woxén, nyligen har
skrivit en artikel i tidningen Arbetsgivaren
som har citerats ganska ofta i
dagspressen. Av artikeln kan läsaren
onekligen få den uppfattningen, att det
är på grund av allmän småsnålhet från
statens sida som man inte redan från
och med hösten 1956 kan öka intagningen
vid tekniska högskolan med 100.

Jag måste be att få trötta kammaren
med några siffror på den här punkten.

Den snabbinventering, som ecklesiastikdepartementet
låtit företa och som
både herr Edström och handelsministern
omnämnde, har resulterat i att
man vid tekniska högskolan från och
med i höst kan öka intagningen till
den maskintekniska avdelningen med
35. Vidare skulle man börja med en ny
linje för teknisk fysik vid Chalmers
med en intagning av 20, men det skulle
i sin tur tyvärr medföra en minskning
av intagningen på den elektrotekniska
avdelningen med 10. Där har vi den
i interpellationssvaret nämnda siffran
45 i form av ökad kapacitet som resultat
av snabbinventeringen. Men redan
i statsverkspropositionen räknar
man med en ytterligare intagning av
65 vid tekniska högskolan. Det innebär
en ökning av intagningen med 100,
d. v. s. en ökning av tekniska högskolans
kapacitet med 25 procent mellan
1955 och 1956.

Nu säger professor Woxén i nämnda
artikel bl. a. att man skulle kunna öka
antalet studerande med 100 från och
med hösten 1956 om man erhöll en
med 240 000 kronor ökad medelsanvisning
utöver vad som föreslagits i propositionen.
När alla är medvetna om
detta problems oerhörda betydelse och
plötsligt får läsa i tidningen, att det
hänger på futtiga 240 000 kronor att
man inte kan öka intagningen med 100,
måste man fråga sig: Var är det galet
någonstans? Det är därför jag vill säga
följande.

I petita till årets riksdag räknade
tekniska högskolan med att kunna öka
intagningen med 100, ifrån nuvarande
395 till 495. För detta måste man ha
mera pengar. Framför allt gällde det
ökade medel till assistenter, och man
kom fram till att man behövde ytterligare
628 400 kronor. Tekniska högskolan
fick den summan så när som på
48 400 kronor. En löjlig småsnålhet, säger
någon. Nej, det beror inte på någon
småsnålhet, utan det beror på att det
dessutom fanns dolda tillgångar på
88 000 kronor som tekniska högskolan
inte hade räknat med. Terminsavgifterna
hade t. ex. givit 70 000 kronor
mer än man räknat med, och andra
fonder innehöll 18 000 kronor mer än
man räknat med. Slutsumman blev alltså
att tekniska högskolan fick något
över 39 000 kronor mer än vad man
hade begärt i anslag till assistenter för
att redan då kunna öka intagningen
med 100.

Sedan kom Mekanförbundet med sin
framställning om kraftåtgärder, över
den yttrade sig tekniska högskolan och
ansåg då att man måste korrigera sina
tidigare uppgifter och menade, att det
endast var möjligt med en ökad intagning
av 65. Detta accepterades av departementschefen
i statsverkspropositionen.
Läget är alltså det, att under alla förhållanden
måste redan till hösten ytterligare
65 kunna tas in med de medel som
redan finns. Detta är viktigt att stryka
under, inte minst när interpellanten är
en framstående representant för svenskt
näringsliv och när professor Woxén skriver
i »Arbetsgivaren», att om statsmakterna
inte bifaller hans framställning,
skulle näringslivet få all anledning att
reagera kraftigt. Jag skulle vilja vända
på detta och säga, att om tekniska högskolan
inte tar in de teknologie studerande
som man har möjlighet att ta in,
har verkligen näringslivet anledning att
reagera kraftigt.

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Svar på interpellation ang. den inverkan bristen på tekniker inom landet kan ha
för våra möjligheter att i framtiden hävda oss i den internationella konkurrensen

på exportmarknaden

Till sist, om det större perspektiv som
är avgörande vill jag bara säga, att
universitetsutredningen gör för närvarande
en omfattande undersökning på
efterfrågesidan, ett försök till kartläggning
av behovet, och kommer att få
hjälp av många, bland annat av Industriförbundets
teknikerkommitté, som
har tillsatts för detta ändamål och som
kommer att göra en inventering bransch
för bransch. Det finns en rad synpunkter
att ta hänsyn till. Det är den allmänna
samhällspolitiska bedömningen av
samhällsutvecklingen och vilken utbildningsnivå
som är nödvändig för olika
slag av arbetsuppgifter. Nya typer av
ingenjörsutbildning blir kanske nödvändiga.
Rekryteringens samband med
utbildningsanstalternas förläggning och
en rad annat måste komma upp till diskussion.
Men det är möjligt — och det
är ju det som de internationella erfarenheterna
pekar på — att vår produktionsökning
relativt snart når ett tak och
att produktionsökningen i fortsättningen
i stort sett kommer att bli, somliga
säger helt, andra säger i hög grad beroende
av möjligheten att producera tekniker
och forskare inom de tekniska och
naturvetenskapliga områdena.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
tacka herr statsrådet för det mycket positiva
svar han lämnade i sitt andra
yttrande. Jag kan konstatera att på alla
håll råder en rörande enighet om att
något måste göras på detta område. Då
såväl riksdagen som ecklesiastikdepartementet
och handelsdepartementet är
eniga om den saken måste säkert någonting
bli gjort. Det kommer vi inom näringslivet
att glädja oss åt. Men om ingenting
blir gjort för att få till stånd
en bättre lösning av denna fråga, så
kommer vi nog att reagera mot både
tekniska högskolan och ecklesiastikdepartementet.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall bara göra en
mycket kort anmärkning med anledning
av vad herr Edenman sade om möjligheterna
att redan i höst öka intagningen
vid tekniska högskolan i Stockholm.
Han gjorde gällande, att de siffror som
högskolans rektor anfört i en tidningsartikel
är felaktiga. Jag skall inte gå in
på detta. Yem som har rätt på den punkten
får väl hli en fråga som statsutskottets
andra avdelning har att knäcka.
Men eftersom vi alla är så angelägna
om att verkligen se till att en tillfredsställande
och stor ökning av antalet tekniska
studerande kommer till stånd redan
i höst, är det mycket angeläget, att
ingen binder sig på det sättet, att man
säger att, eftersom man nu har givit tekniska
högskolan ökat anslag, borde den
kunna klara sig med det. Det är möjligt
att de siffror som ligger till grund för
Kungl. Maj:ts proposition är riktiga,
men det är också möjligt att de är oriktiga.
Jag skall inte gå in på den redovisning
som givits från tekniska högskolan.
Vad som verkligen är angeläget
är, att — om det visar sig nödvändigt
med en relativt ringa anslagsökning för
att göra den stora intagningen, vilket
här har diskuterats i olika sammanhang
och som jag själv motionerat om
— ingen vare sig i riksdagen eller i
ecklesiastikdepartementet skall ha någonting
emot det. Huvudsaken är ju
inte att den ena eller andra parten får
rätt, utan att en ökad intagning sker.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Det är självklart att
herr Dahlén har rätt i det sistnämnda.
Jag vill påpeka att den — som jag kallat
det här — snabbinventering som
företagits i ecklesiastikdepartementet ju
inte tillkommit på en höft. Meningen
var att om de tekniska högskolorna utöver
vad som angivits i deras egna pe -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Lånefonden för bostadsbyggande

tita och i statsverkspropositionen skulle
kunna öka intagningen från och med
hösten ytterligare, så skulle de få vad
som behövs. Något resonemang om den
saken är det inte.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts å
kammarens bord vilande propositioner:

nr 58, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Institutet för
konserveringsforskning, m. in.,

nr 60, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, och
nr 61, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1956/57.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 62, med
förslag till förordning angående omreglering
av vissa ersättningar på grund
av statsunderstödd olycksfallsförsäkring
för fiskare, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick anslagsfrågan,
till statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

§ 4

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 645, av fröken Höjer och herr
von Friesen.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
13, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/57
till oförutsedda utgifter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Utgifter å tilläggsstat II
( Socialdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/56,

1 vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna i och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Lånefonden för bostadsbyggande

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr

2 (punkt 1 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 4 januari 1956) föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att under budgetåret
1955/56 preliminära beslut om lån
från lånefonden för bostadsbyggande
måtte få meddelas intill ett belopp av
770 000 000 kronor dels ock till Lånefonden
för bostadsbyggande å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
250 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Norling och öhman (I: 61) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl. (11:137),
hade hemställts, att riksdagen måtte dels
medgiva att under budgetåret 1955/56
preliminära beslut om lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 887 000 000 kronor dels ock till Lånefonden
för bostadsbyggande å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
257 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall iill Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 61
och II: 137,

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

a) medgiva att under budgetåret
1955/56 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett
belopp av 770 000 000 kronor;

b) till Lånefonden för bostadsbyggande
å filläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 250 000 000 kronor.

Reservation hade vid punkten anmälts
av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Bostadsköerna växer.
Enbart i Stockholm finns det nära
90 000 kvarstående sökande. Det är ungdomar,
som vill gifta sig och sätta bo
och väntat på lägenhet i flera år, folk
som bytt arbete och vistelseort och vill
flytta med sig familjen och barnfamiljer
som behöver större utrymme. Bostadsnöden
sliter på människornas nerver.
Byggnadsarbetarnas vinterarbetslöshet
är vida större än föregående år.
Snart kommer de stora barnkullarna
upp i giftasåldern och förlänger ytterligare
bostadsköerna.

I den situationen går nu högern, folkpartiet
och regeringspartierna att fatta
ett beslut som innebär, att man minskar
igångsättandet av bostadsbyggen med
2 000 lägenheter jämfört med första
halvåret i fjol. I verkligheten blir det
en minskning med nära 3 000 lägenheter.
Det är nämligen innebörden av det
nya knepet att räkna enkelrum utan
kokmöjlighet som en lägenhet och de
nya bestämmelserna om radhusens och
kedjehusens inräkning i egnahemskvoten.
I Stockholm ligger alla papper
klara för tertiärlån på 40 miljoner, som
bostadsstyrelsen icke kunnat utbetala
på grund av brist på medel. Om vår tidigare
motion bifallits skulle det ha
funnits pengar.

Den lönepolitik som nu genomföres

Lånefonden för bostadsbyggande

mot arbetarnas vilja bygger som bekant
på föreställningen, att högre löner framkallar
varubrist och ökade priser. I
verkligheten finns det gott om kläder,
livsmedel och husgeråd, och med bred
marginal kan man tillgodose varje efterfrågan
på nödvändighetsvaror och lyxvaror
utom på en enda förnödenhet, en
av de viktigaste, på bostäder. Småbilar
och dollargrin är det gott om, likaså
möbler och sängkläder, radioapparater
och dammsugare. Det finns bara
inte tillräckligt med lägenheter, där de
nya familjerna kan ställa in dem. Borgarpartierna
och regeringen söker med
hårdhänta medel öka bristen på den
enda förnödenhet som det råder brist
på. Denna bakvända politik, som stimulerar
spekulationen och svartabörshandeln
med bostäder, presenteras under
den falska beteckningen »kamp mot inflationen».

Åren 1939 och 1950 utgjorde bostadsbyggena
30 procent av alla investeringar.
Nu har de sjunkit till 19,8 procent,
och enligt bostadsstyrelsens chef,
generaldirektör Alf Johansson, stannar
de vid 15 procent 1956. Om vi skulle
ge bostadsbygget samma procent av
bruttonationalinkomsten som år 1946,
skulle vi bygga 90 000 bostäder om året
i stället för 55 000. Då hade vi någonting
att möta de stora barnkullarna
med. Nu skall man i stället minska antalet
igångsatta byggen.

De anförda siffrorna visar att bostadsbygget
inskränks till förmån för
upprustningsbyggen, industriella byggen
och diverse kapitalistiska spekulationsbyggen.
Om man nu vill strama åt
— varför skall det alltid gå ut över
bostäderna, skolorna och sjukhusen?
Varför minskar man inte i stället på industriens
spekulationsbyggen och framför
allt på de militära investeringarna?
Enbart de bergsrum för kryssare, bombplan
och verkstäder, som den militära
ledningen nyss har demonstrerat för en
främmande stormakts kunskapare och
fotografer, så att de fyller sju sidor i

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Lånefonden för bostadsbyggande

den amerikanska tidskriften Life, har
enligt vad amerikanarna fått veta kostat
mellan 1 500 och 2 000 miljoner. Då
finns det pengar att ta av, och då är det
ingen brist på arbetskraft! Går det inte
att minska takten, när man bygger
bergsrum åt bombplanen, och i stället
bygga tillräckligt med hem åt de arbetande
människorna?

Vid en konferens, som nyligen hölls
med representanterna för den samhällsnyttiga
byggnadsverksamheten, fick socialministern
känning av den även i
hans eget parti växande förbittringen
över det olidliga läge som åtstramningen
av igångsättningstillstånden, räntehöjningen
och kreditrestriktionerna har skapat.
Här i riksdagen tycks dock kommunisterna
i dagens läge få vara ensamma
om att företräda denna opinion, eftersom
utskottet är enigt om att antalet
igångsatta byggen skall minska med
reellt 3 000 lägenheter jämfört med samma
tid i fjol.

Vår motion bygger helt på bostadsstyrelsens
förslag, som tar sikte på att
den ursprungliga planen skall hållas.
Vi har föreslagit att ramen för de preliminära
lånen skall höjas till 887 miljoner
kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
I: 61.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
överdriver åtskilligt, när han vill
göra gällande att alla partier utom det
kommunistiska står likgiltiga inför bostadsbyggandets
problem. Jag förmodar
dock att herr Johansson i Stockholm
har uppmärksammat att det belopp, som
i år föreslås för här ifrågavarande ändamål,
är betydligt högre än det som
anslogs förra året. Under fjolåret skulle
byggnadstillstånd under innevarande
budgetår meddelas intill ett belopp av
650 miljoner kronor, men nu har regeringen
å tilläggsstat begärt att summan
för innevarande år skall ökas med 120

miljoner kronor. Vidare har regeringen
begärt att lånefonden för bostadsbyggande,
som i fjol uppgick till 490 miljoner
kronor, i år skall höjas med ytterligare
250 miljoner kronor samt att lånefonden
för Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
skall ökas
med 53 miljoner kronor. Det är alltså
en sammanlagd ökning på över 300 miljoner
kronor på dessa båda anslag som
avser detta budgetår. Jag tycker att herr
Johansson i Stockholm skall taga fasta
på detta och inte vara så kritisk mot
regeringen i det fallet.

Herr talman! Jag har vid punkt 3 i utskottets
utlåtande fogat en blank reservation.
Jag biträder utskottets uttalande
rörande anslagsfrågorna, men när man
nu så kraftigt som fallet är har överskridit
anslagsramen, så vill jag begagna
tillfället att göra en erinran till vederbörande
myndigheter att försöka hålla
sig inom den angivna ramen. När riksdagen
har fastställt en ram för ett visst
anslag, bör myndigheterna försöka hålla
sig inom den, så att vi inte ställes
inför ytterligare anslagskrav av denna
storleksordning som föreligger här i
dag. Med hänsyn till de kreditrestriktioner
som gäller på andra områden
— kanske lika ömtåliga som bostadsbyggandet
— tror jag att man även inom
bostadsbyggandets område i nuvarande
ekonomiska läge måste finna sig i en
viss restriktivitet. Jag tror att man med
fog kan hävda den uppfattningen, att
det bör vara större likvärdighet i kreditrestriktionerna.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag nöjer mig med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! De siffror herr Rubbestad
anförde ändrar inte det faktum
att antalet igångsatta byggen sjunker
under första halvåret på det sätt som
jag här anfört.

Herr Rubbestad säger, att man måste

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

strama åt även i fråga om bostadsbyggandet;
jag anser att man i det avseendet
väl bör strama åt i fråga om de enda
punkter, där det verkligen går att strama
åt, nämligen i fråga om spekulationsbyggandet
inom industrien och i
fråga om den militära byggnadsverksamheten.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag instämmer i herr
Johanssons i Stockholm anförande såvitt
angår de siffror han anförde och
att vi kan strama åt krediterna på en
hel del håll. Däremot är jag tveksam
när det gäller att strama åt krediterna
på bostadsmarknaden, tv en åtstramning
där är inte på något sätt relevant.
Behovet där av krediter är nämligen så
oerhört stort, att en åtstramning får
konsekvenser både för den uppväxande
generationen och för familjelivet. Helst
borde alla restriktioner i fråga om
byggandet borttagas.

Jag instämmer också i herr Johanssons
i Stockholm uttalande om att när
man har att välja mellan utgifterna på
det ena eller det andra området, man
mycket väl kan ta med försvarskostnaderna
i det sammanhanget och på så sätt
göra inskränkningar till förmån för bostadsbyggandet
över huvud taget.

Häruti instämde fru Torbrink (s).

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Rubbestad här anförde om att
myndigheterna bör hålla sig inom de
av riksdagen fastställda utgiftsgränserna,
vill jag bara fastslå, att myndigheterna
hållit sig inom dessa både i fråga
om preliminära beslut om lån och i
vad gäller att anlita lånefonden för
utbetalning av pengar för färdigbyggda
hus. Om någon på grund av herr Rubbestads
uttalande fick den uppfattningen,
att myndigheterna överskridit de
fastställda utgiftsgränserna vill jag här
bara ha sagt, att så icke varit fallet.

Lånefonden för bostadsbyggande

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets ifrågavarande hemställan.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/56,
i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkten 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser vissa
anslag till statens skol- och yrkeshem
på Salbohed m. m.,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser vissa
anslag till alkoholistvård m. in.,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

24 Nr 6 Onsdagen den 15 februari 1956

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

ställning angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1956/57,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 4 mars
1955 (nr 86) i anledning av Sveriges
anslutning till de internationella fördragen
angående godsbefordran å järnväg
samt angående befordran å järnväg
av resande och resgods,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av en
konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om social
trygghet, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382).

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Vissa för flera huvudtitlar gemensamma
utgifter

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
14, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor,
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 2) hade
under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor, till
behandling upptagits ett antal spörsmål,
omförmälda i statsrådsprotokollet över
civilärenden för den 4 januari 1956.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen
m. m.

Sedan i anledning av 1953 års riksdags
skrivelse nr 227 en utredning verkställts
angående sommartidstjänstgöringen
inom statsförvaltningen, enligt
vilken gällande möjlighet till arbetstidsförkortning
under sommaren borde
bibehållas, hade departementschefen anslutit
sig till utredningens förslag och
uttalat att i vart fall möjligheten att i
vissa fall avkorta arbetstiden under
sommaren syntes böra bibehållas i avvaktan
på resultatet av den år 1954
igångsatta utredningen om kortare arbetstid.
Icke heller borde bestämmelser
om en arbetstidsförkortning under
sommaren kombineras med längre
arbetstid under annan del av året
eller generella föreskrifter nu meddelas,
som ändrade nuvarande bestämmelser
om arbetstidsförkortning under sommaren.
För vinnande av erfarenheter av
ett system med fria lördagar syntes
dock möjlighet böra skapas för någon
eller några myndigheter med arbetsuppgifter
av mera teknisk art att, i den
mån omständigheterna så medgåve, försöksvis
under sommaren 1956 förlägga
inskränkningen av arbetstiden så, att
helt fria lördagar i viss utsträckning
kunde erhållas.

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen in. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.
I en inom andra kammaren av
herr Rnbbesiad väckt motion (II: 154)
hade hemställts, att riksdagen måtte uttala
sig för att systemet med förkortad
sommararbetstid ur besparings- och
rättvisesynpunkt skulle upphöra att gälla
fr. o. in. den 1 juli 1956.

Utskottet hade under punkten B. hemställt,
att motionen 11:154 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Rubbestad och Hansson
i önnarp, vilka ansett att utskottet under
B. bort hemställa att riksdagen må,
med bifall till motionen II: 154, uttala
sig för att systemet med förkortad sommararbetstid
ur besparings- och rättvisesynpunkt
skulle upphöra att gälla
fr. o. m. den 1 juli 1956;

2) av herrar Näsgård och Pålsson,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Den fråga som här föreligger
är ingen ny fråga. Riksdagen har
för några år sedan haft att ta ståndpunkt
till densamma. Det var nämligen
1952 års statsrevisorer som hade funnit,
att detta system med en förkortad sommararbetstid
inte var som det borde
vara, varför man hemställde att det
skulle göras en utredning för att få ett
bättre system till stånd, alltså en avveckling
av det nu gällande. Denna utredning
har också gjorts, men dess resultat
är att man inte nu bör göra någon
ändring, och på den linjen har Kungl.
Maj :t gått i sin proposition.

Det främsta skälet för att man härvidlag
inte skulle vidta någon ändring
anger såväl utredningen som Kungl.
Maj:t vara, att det pågår en utredning
om en förkortning av arbetstiden över
hela linjen, och man vill därför avvakta
resultatet av denna utredning. För

min del måste jag göra vissa erinringar
mot det förslag som föreligger i den
kungl. propositionen. När man av utredningen
finner att endast en fjärdedel
av samtliga i statstjänst anställda
kommer i åtnjutande av denna kortare
arbetstid, ställer man frågan, om det
kan vara rättvist att vissa grupper skall
ha kortare arbetstid än andra. Vi vet
alla att i statstjänst, om man bortser
från fabriksrörelse eller industri, är arbetstiden
för de anställda mycket kort
jämfört med andra arbetstagares. Man
har en arbetsvecka på omkring 40, högst
42 timmar, under det att för andra gäller
48 timmars arbetsvecka.

När man dessutom konstaterar att
detta system på många områden ställer
till med besvärligheter för människor
som vill ha ärenden uträttade sommartid,
t. ex. i länsstyrelser eller annorstädes,
måste man fråga sig om detta är
riktigt. Sommararbetstiden går nämligen
ut på att under tre månader —
juni, juli och augusti — skall tillämpas
en förkortad arbetstid för vissa grupper.
Dock är det föreskrivet att tjänstgöringstiden
inte får vara kortare än tre och en
halv timmar på lördagarna, medan den
på andra dagar bör vara längre. Utredningen
har emellertid konstaterat att för
de grupper, som kommer i åtnjutande
av sommartid, uppgår förkortningen till
två timmar per vecka året runt. Eftersom
vi har 52 veckor på året innebär
detta för varje dylik befattningshavare
en förkortad arbetstid på 104 timmar.

Räknar man med en avlöning för en
av de lägre tjänstemännen på fyra kronor
per timme, kommer man upp till
en betydande summa. Det är nämligen
fråga om något mer än 60 000 människor
som kommer i åtnjutande av denna förkortade
arbetstid. För dessa 60 000 blir
det ungefär 6,5 miljoner timmar som
de slipper att arbeta. Räknar man som
sagt med eu avlöning av fyra kronor
i genomsnitt per timme, kommer man
upp till en kostnad på över 25 miljoner
kronor.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

Detta är alltså en stor ekonomisk fråga
för staten, och det är ur den synpunkten,
ur besparingssynpunkt, som
jag anser att detta system borde upphöra.
Det innebär inte bara en orättvisa,
utan det är också dyrt för staten med
denna sommararbetstid. Detta är motiveringen
till att jag begär att sommararbetstiden
skall upphöra att gälla
fr. o. m. den 1 juli innevarande år, och
med detta, herr talman, ber jag få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Rubbestad sade, att detta inte
är någon ny fråga. Herr Rubbestad hänvisade
till statsrevisorernas berättelse
av år 1952 och det beslut av riksdagen,
som denna föranledde. Men man kan
gå ännu längre tillbaka, ty de sommartidsbestämmelser
som för närvarande
gäller har haft samma utformning i
30 år.

Man måste givetvis också ta hänsyn
till hur det i detta fall är inom den enskilda
sektorn och inom den kommunala
förvaltningen för med statstjänstemännen
jämförbara befattningshavare.

Utredningen har prövat olika vägar,
som man skulle kunna gå för att
komma till rätta med problemet. Man
har övervägt, om rätten att tillämpa
sommartid skulle inskränkas eller om
den helt skulle slopas. Till slut har utredningen
dock kommit till den uppfattningen,
att de nuvarande bestämmelserna
inte kan upphävas utan risk
för kostnadsökningar för samhället på
grund av ökade vikariekostnader och
lönekompensation till de anställda.

Vi kan givetvis inte bortse från de
synpunkter som utredningen har anfört,
och vi bör samtidigt också knyta
an till den utredning som pågår rörande
möjligheten att åstadkomma en
arbetstidsförkortning ned till 40 tim -

mar per arbetsvecka för arbetsmarknaden
som helhet. Jag tror för min del —
och det är nog också utskottsmajoritetens
uppfattning — att tidpunkten inte
är den rätta att nu ta upp frågan om
sommararbetstiden, då i direktiven för
arbetstidsutredningen satts som målsättning
40 timmars arbetsvecka för
alla grupper — ett mål som jag anser
att man snarast bör söka nå. I detta läge
kan det väl inte vara riktigt att försämra
förmånerna för de anställda, som
kommer i åtnjutande av sommartidsbestämmelserna
och alltså redan har
en genomsnittlig arbetstid av 40 timmar
per vecka.

En arbetstidsförkortning förekommer
inte bara inom den statliga förvaltningen,
utan inom det enskilda näringslivet
är arbetstiden för både manliga och
kvinnliga tjänstemän 41 timmar per
vecka i genomsnitt under hela året och
inom den kommunala förvaltningen 40
timmar per vecka. Därutöver har man
här också rätt till sommartid, och den
genomsnittliga arbetstiden blir alltså
t. o. m. kortare än för de grupper inom
statsförvaltningen, som har sommararbetstid.

Man brukar ju inte försämra någon
grupps förmåner, utan man strävar efter
att i stället ge olika grupper förmåner,
som de inte redan har. Hur
skulle det exempelvis ha varit om bönderna
— jag tar denna grupp, eftersom
det är herr Rubbestad som har motionerat
i ärendet och ävenledes avgivit
en reservation — skulle ha hävdat, att
man vid bedömandet av böndernas inkomster
inte skall utgå från att dessa
skall vara desamma som industriarbetarnas,
utan att i stället industriarbetarnas
löner bör sänkas, så att bönder
och industriarbetare på detta sätt kommer
i paritet. En sådan målsättning
tycker jag är felaktig, och därför anser
jag också det är oriktigt att upphäva
bestämmelserna om sommararbetstid i
enlighet med det förslag som herr Rubbestad
har ställt.

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

Det finns dock vissa oegentligheter,
som måste rättas till. Detta är exempelvis
fallet när tjänstemän arbetar i anslutning
till drift, där normalarbetstiden
är 48 timmar per vecka. Då bör
denna tid även vara normerande för
tjänstemännen.

Herr talman! I likhet med utredningen
och statsrådet har vi inom utskottsmajoriteten
den uppfattningen, att frågan
om sommararbetstiden lämpligen
bör behandlas i sammanhang med den
generella arbetstidsförkortningen, sedan
utredningen framlagt sitt förslag.
Jag hemställer därför om bifall till utskottets
förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! De av reservanterna här
liksom tidigare av statsrevisorerna anförda
synpunkterna på sommartidstjänstgöringen,
nämligen om besparingen
och rättvisan, verkar ju vid ett ytligt
betraktande ganska bestickande.
Först och främst är emellertid att säga,
att den av motionärerna och nu senast
av herr Rubbestad uppskattade kostnadsökningen
på 25 miljoner kronor
inte på något sätt kan verifieras. Man
kan inte räkna så som de gjort. Det löpande
arbetet i de olika verken måste
ju ha sin gång, och det rör sig här om
en avkortning av arbetstiden på eftermiddagen,
alltså den del av arbetstiden
som i varje fall, enligt vad alla utredningar
hittills visat, inte är den mest
effektiva.

Jag vill också i detta sammanhang
gärna återge något av vad järnvägsstyrelsen
säger i anledning av sommartidsutredningens
remiss. Såsom framgår av
s, 52 i utredningens betänkande har
järnvägsstyrelsen anfört följande: »Arbetstidsförkortningen
på sommaren har
hos ambitiösa tjänstemän en påtagligt
stimulerande effekt. Blotta vetskapen
om att arbetet kan få avslutas tidigare
än normalt stimulerar till höjda prestationer
under den kortare sommartiden.

Känslan av att ha en viss frihet i fråga
om arbetstiden, även när denna frihet
ej utnyttjas, betyder också mycket i
detta sammanhang.» Det är nog en sak
som man inte heller kan komma ifrån.
Arbetet får genom sommartiden något
av beting över sig, och arbetsprestationen
sjunker inte i proportion till minskningen
av arbetstiden.

Beträffande kostnadsökningen har de
allra flesta av de 400 tillfrågade verken
och myndigheterna sagt, att någon ökning
av kostnaderna egentligen inte
uppstår på grund av avkortningen av
arbetstiden på sommaren. Generalpoststyrelsen
redovisar t. ex. ett diagram
över arbetskapaciteten för 1953, alltså
postmängden per person och dag, som
i varje fall inte upptar lägre siffror för
sommar- än för vintermånaderna. Generalpoststyrelsen
medger emellertid att
på vissa avdelningar kan den kortare
sommararbetstiden ha medfört vissa
kostnadsökningar, dock inte alls, säger
man, så stora som arbetsreduktionen.

Jag vill inte på något sätt ta det anförda
såsom ett belägg för att avkortningen
av sommartjänstgöringen ingenting
skulle kosta, men det rör sig helt
visst inte på långt när om de belopp
som angivits i reservationen. För övrigt
kommer ju här sommarsemestrarna in i
bilden, och det är svårt att skilja det
ena från det andra.

Den andra av reservanternas synpunkter,
om rättvisan, kan också förealla
rätt bestickande. Det är, såsom herr
Rubbestad framhållit, blott 25 procent
av statstjänstemännen som får del av
förkortningen av arbetstiden på sommaren.
Jag vill gärna biträda den meningen
att man skall söka nå så stor rättvisa
som möjligt, men det är att märka att
den personal som det här är fråga om
inte heller annars har samma arbetstid
som andra vid samma verk anställda.
Sommartiden lär också ha kommit till
vid ett tillfälle, då man i stället utökade
den vanliga arbetstiden, och anordningen
har nu en nära 50-årig hävd.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

Utredningen redovisar, såsom också
avdelningens ordförande varit inne på,
att medianarbetstiden för hela riket,
alltså även för tjänstemän på den enskilda
arbetsmarknaden, utgör 41 timmar
per vecka — i Stockholm är den
ändå lägre — medan den statstjänstemannagrupp,
som det här är fråga om,
har 42 timmars arbetstid per vecka. Och
då tillämpas ändå i ett mycket stort antal
fall, inte minst när det gäller kommunala
tjänster liksom även vid privat
anställning, också sommartid.

För övrigt ligger det en hel del i vad
utredningen säger om att i vissa fall har
sommartidsbestämmelserna gjort det
lättare för de statliga myndigheterna att
konkurrera med privata arbetsgivare
om arbetskraften, trots att lönesättningen
inom enskild tjänst ofta är högre.

Herr talman! I en tid, då man över
lag gått in för att försöka så mycket
som möjligt minska arbetstidens längd
och då en statlig utredning sedan 1954
arbetar med att enligt direktiven snabbt
framlägga förslag i denna riktning,
skulle det för visso vara oklokt att för
de 60 000 tjänstemän det här gäller vidtaga
en åtgärd som innebär en försämring.
Själv kan jag se relativt objektivt
på saken, eftersom jag i min tjänst inte
alls beröres av bestämmelserna om särskild
sommartid. Jag är emellertid helt
ense med utskottet, när utskottet understryker
att sommartidsbestämmelserna
inte innebär någon ovillkorlig rätt till
inskränkt arbetstid, utan att de i stället
utgör en förmån som av verken får
tillämpas under förutsättning att göromålens
behöriga gång inte äventyras
och att personalökning och övertidsersättning
under denna tid inte förekommer.

När utredningen om kortare arbetstid
blir färdig, bör det, så som jag ser saken
och som även sommartidsutredningen
anfört, finnas anledning att ta upp
dessa frågor i och för en samordning av
arbetstidsbestämmelserna på arbetsmarknaden
i dess helhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det förefaller ofta som
om herr Rubbestad vill driva utvecklingens
hjul bakåt, och så är det också i
denna fråga. Det förhåller sig nämligen

— såsom här har vitsordats av ett flertal
talare — så, att själva utvecklingslinjen,
i vad gäller arbetstiden, går mot
en förkortning och inte tvärtom. Det
resonemang som herr Rubbestad för, att
det är orättvist med arbetstidsförkortningen,
därför att den inte omfattar
alla, borde leda till slutsatsen, att man
skulle sträva efter att få till stånd en
arbetstidsförkortning för samtliga och
inte bara för denna fjärdedel av statstjänstemännen,
i stället för att förorda

— märkligt nog ur rättvisesynpunkt —
att man skall slopa förmånen för dem,
som redan har fått den. Konsekvensen
och logiken borde bjuda herr Rubbestad
att i stället påfordra, att förmånen även
skulle komma den stora massan av lägre
tjänstemän till del, ty de är i stor
utsträckning utestängda därifrån.

Sedan vill jag — såsom också tidigare
gjorts — påtala det märkliga räknesätt
som herr Rubbestad tillämpar,
när han kommer fram till de 25 miljoner
kronor, som kostnaderna för arbetstidens
förkortning skulle belöpa sig till.
Jag tror, att föreskriften om arbetstiden
är omgärdad med så många bestämmelser
och förbehåll, att det helt enkelt
inte kan förekomma, att den drar några
mera avsevärda kostnader för statsverket.
Under min verksamhet i statstjänst
har jag vid upprepade tillfällen kommit
i kontakt med förbehållet »om göromålens
behöriga gång så tillåter». Med
denna motivering har vederbörande
myndigheter ofta avslagit eljest berättigade
krav från tjänstemännens sida på
lindrigare tjänstgöring eller förkortning
av arbetstiden. Genom den förbindelse
jag har med statstjänstemän i dag,

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

fastän jag inte längre är aktiv i sådant
arbete, har jag funnit, att myndigheterna
alltjämt håller på detta villkor »om
göromålens behöriga gång så tillåter»,
då det gäller tillämpning av den s. k.
sommartiden eller eljest är fråga om
någon lättnad i tjänstgöringen för de
lägre befattningshavarna.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja framhålla, att det är högst nödvändigt,
att vi inte bara tänker på statens
tjänstemän, när det gäller en förkortning
av arbetstiden. Vi har många
arbetare i synnerligen påfrestande och
hälsovådliga yrken, som är i allra största,
för att inte säga trängande behov
av en arbetstidsförkortning. Kommunisterna
har till årets riksdag motionerat
om att man skulle bryta ut frågan om
deras arbetstidsförkortning ur det stora
sammanhanget och omedelbart söka genomföra
en sådan för de arbetargrupper,
som ägnar sig åt hälsovådliga eller
annars påfrestande yrken.

Jag har velat framföra denna synpunkt
i sammanhanget utan att på något
sätt därmed förringa betydelsen av
att man upprätthåller — gärna med en
del förbehåll, som man nu har — den
ordning med sommartid, som förekommer
inom statstjänsten, och att man
eventuellt strävar efter att utvidga den
till allt större och större grupper, helst
då genom fria lördagar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som det i kammardebatten har poängterats,
att 1952 års statsrevisorer framförde
vissa förslag i anslutning till spörsmålet
om sommartiden. Jag tror emellertid
uppriktigt sagt, att man från reservanternas
sida har utläst för mycket
ur det uttalande som statsrevisorerna
gjorde. För övrigt förhöll det sig också
så, när vi behandlade denna fråga i

riksdagen, att från riksdagens sida endast
begärdes en översyn av sommartiden.
Den skulle alltså prövas ur olika
synpunkter. Utredningen var relativt
allsidigt sammansatt och kom till ett
enhälligt resultat, nämligen att sommartiden
skulle bibehållas. Betänkandet remitterades
till ett betydande antal myndigheter,
och dessa gick entydigt på
utredningens förslag, att inga åtgärder
skulle vidtagas för sommartidens avskaffande.

Det är mot den bakgrunden man får
se det ställningstagande, som gjorts, och
det förslag som föreligger i propositionen.
Det har inte vare sig av utredningen
eller remissinstanserna framförts
några skäl som talar för att man
nu skall bryta den femtioåriga traditionen.

I debatten har herr Rubbestad och
likaså en del talare i första kammaren
berört problemets kostnadssida. Jag
tror, att man därvid har använt en matematik,
som egentligen inte är tillämplig
i denna fråga. Det förhåller sig på
det sättet, att sommartiden inte får införas,
om ett verk därigenom skulle
tvingas att anställa extra personal eller
om sommartiden skulle minska verkets
möjlighet att i behörig ordning fullgöra
sina åligganden. Om man nu bygger bestämmelserna
om sommartid på denna
grundval, är det ändå rätt svårt att räkna
fram den stora kostnad, som man
här uppgivit. Under alla förhållanden
är det svårt att i verkligheten påvisa,
att en sådan kostnad föreligger.

Det finns i frågan om de anställda
och deras förhållanden på arbetsplatsen
ett moment som har tagits upp till
ganska ingående debatt under de senaste
åren. Det är kravet på att man
skall öka trivseln för de anställda. Här
har vi alltså haft en femtioårig tradition,
som i och för sig inte ger de anställda
någon ovillkorlig rätt men som
gör det möjligt att under vissa förhållanden
tillämpa sommartid. Är det någon
av kammarens ledamöter som tror,

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

att man ökar trivseln på dessa arbetsplatser
om man nu tar bort sommartiden?
Det har i tidningspressen på senaste
tiden talats rätt mycket om statstjänsten.
Tongångarna har just inte pekat
på överdriven trivsel. Även om dessa
tidningsuttalanden innehåller betydande
överdrifter, skulle de täcka en
realitet, om man följer reservanternas
önskningar.

Det har också i debatten framförts
den s. k. rättvisesynpunkten. Jag måste
bekänna att jag har ganska svårt att förstå,
att det skulle vara rättvisare om
man berövade en personalgrupp en förmån
som den haft i femtio års tid. Jag
tror inte att de övriga grupperna av de
statsanställda känner sig mera rättvist
behandlade, därest man skulle beröva
de 25 procent, som nu har sommartid,
denna förmån. Det betyder ganska litet
för statsverket om man tillämpar de
principer som nu gäller, men för den
enskilde tjänstemannen är detta en betydande
fråga. Därför har jag velat medverka
till att sommartiden i anslutning
till utredningens förslag bibehålls som
den nu har tillämpats.

För övrigt pågår en arbetstidsutredning
som siktar till att framföra förslag
om generella arbetstidsförkortningar.
Det skulle väl rimma ganska illa med
de intentioner som ligger bakom den
utredningen, om man nu på denna
punkt gick den andra vägen.

Ute i öppna marknaden börjar man
för alltflera kategorier av anställda tilllämpa
sommartid i olika företag. Det
är nog inte lämpligt att statsverket i sin
konkurrens om arbetskraften går en
motsatt väg.

Av dessa skäl vill jag, herr talman,
rekommendera kammaren att i likhet
med första kammaren biträda utskottets
förslag.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Såsom herr Rubbestad
här har anfört kan stor tvekan råda om

det rättvisa i den ordning, som för närvarande
gäller för arbetstidsförliållandena
i allmänhet för de statsanställda
och därmed också om sommartiden.
Det är uppenbart att sommartiden innebär,
att de kategorier, som har en relativt
kort arbetstid, blir ytterligare gynnade,
medan andra grupper, som är
bundna av 48 timmars vecka — sådana
som tjänstgör på verkstäder eller arbetar
på de områden som har kontinuerlig
drift, t. ex. järnvägsområdet — inte
har möjlighet att få någon avkortning
av sin förhållandevis långa arbetstid.
Så långt är det riktigt, att det inte är
någon rättvis avvägning av arbetstidsförhållandena.
Det är i själva verket
inte någon avvägning alls, utan slumpen
och traditionen har fått avgöra
hurudana arbetsförhållandena skall vara.
Rättvisesynpunkterna kan också
komma in i bedömningen. Det är väl
felaktigt, att en fjärdedel av de statsanställda
skall ha möjlighet till kortare
tjänstgöringstid under sommaren medan
de tre fjärdedelarna arbetar enligt
gammal ordning. Det gäller alltså förhållandet
mellan de statsanställda och
de grupper som arbetar under allmänna
arbetslagstiftningen.

Allt detta kan synas vara skäl för att
ta upp till omprövning frågan om vilka
grupper som skall omfattas av sommartiden.
Men när man kommer fram till
frågan, om det finns anledning att nu
ändra bestämmelser som har rått under
lång tid, kommer man nog ändå till
andra slutsatser än dem som blivit herr
Rubbestads. Som flera tidigare talare
har framhållit kan det knappast finnas
anledning att nu ge sig in på någon
förändring utan att avvakta den vidare
prövning, som vi har att vänta att allmänna
arbetstidsutredningen skall göra.
Vi får räkna med att det vid denna allmänna
arbetstidsförkortning skall finnas
möjlighet att förkorta arbetstiden
för de grupper, som nu har 48 timmars
vecka. Det kan inte vara särskilt lämpligt
att nu genomföra en förändring som

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

för en kategori av statsanställda uppfattas
som en försämring av deras arbetsvillkor.
I den mån det bör ske förändringar
på detta område, bör de grupper
som nu har sämre arbetstidsförhållanden
lyftas upp till bättre förhållanden.
Jag delar alltså den mening som
förts fram av utskottsmajoriteten, att
man nu bör bibehålla reglerna för sommartiden.

Det finns naturligtvis särskilda önskemål
hos de statsanställda om att man
successivt skulle bygga ut förmånerna
med sommartid till att omfatta även
grupper som tidigare inte haft dessa
förmåner. Detta får vi ta ställning till
när arbetstidsutredningen blir klar med
att framlägga sina synpunkter på hur
arbetstiden i allmänhet skall ordnas.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Eftersom jag tidigare
syndat på nåden i denna fråga och suttit
med i den utredning som behandlat
detta spörsmål, har jag ansett det vara
skäligt att här säga några ord. Det är
ett par citat ur det betänkande som här
föreligger, som jag tycker, det finns anledning
att läsa in till kammarens protokoll.

Det är alldeles riktigt som herr Rubbestad
säger att det här föreligger en
orättvisa. Detta har också understrukits
av herr Henriksson. Felet här är ju, att
möjligheten till den förkortade sommartiden
i stort sett endast föreligger för
dem som redan har en kort arbetstid
eller en 42-timmarsvecka, under det att
de som har 48-timmarsvccka sällan eller
aldrig kan komma i åtnjutande av denna
förmån.

När vi skulle behandla denna fråga
gällde det att inte bara ta hänsyn till
förhållandena i vårt eget land utan även
i andra länder. Det visade sig då, att
man i Danmark inte har någon förkortning
av arbetstiden. Där är 42-timmarsveckan
gällande. I Finland och Norge
har man däremot en betydligt kortare

arbetstid. I Finland är arbetstiden i genomsnitt
37 timmar och i Norge 37,5
timmar, matrasterna inräknade, vilket
gör, att man i genomsnitt får en arbetstid
av 353A timmar i Finland och 342/3
timmar i Norge.

Detta bör naturligtvis inte föranleda
oss att känna oss bundna av dessa förhållanden.
När vi tittar på hur det är
i vårt land visar det sig emellertid, att
SO procent av de manliga anställda i
privat tjänst har en arbetstid av högst
41 timmar. Av dessa har 25,9 procent en
arbetstid på 40 timmar eller mindre.
16,3 procent har en arbetstid på 43 timmar
eller däröver. Om jag går över till
det kommunala fältet så finner jag förhållandena
ungefär lika där. Det visar
sig att arbetstiden i medeltal är 40 timmar.
Det förekommer i rätt många fall
även en förkortning av sommartiden
men som regel inte upp till 9 timmar
ulan betydligt mindre. Jag kan nämna
att det — om man tar genomsnittet för
hela landet — är 85,5 procent anställda
som har en arbetstid på 40 timmar. I
Stockholm ligger medeltalet på 383A
timmar.

Jag skulle gärna vilja nämna någonting
ur utredningsmaterialet som
kunde styrka herr Rubbestads uppfattning,
men vi kommer ändå fram
till att tidpunkten nu inte är lämplig
att göra någon ändring. Denna sommartidsförkortning
har — som utskottsordföranden
sagt — inte bara vunnit en 50
år gammal hävd. Sedan 30 år tillbaka
har man haft denna rättighet fästad på
papperet, och det finns knappast några
möjligheter för riksdagen att här med
ett enda penndrag stryka över detta.
Saken måste föregås av överläggningar.

Som regel är det inte något fel med
reglementet. Föreligger något fel så ligger
det i tillämpningen från vissa verkschefers
sida. I betänkandet slår man
fast följande: »Den kritik mot sommartidsbestämmelserna,
som framförts
i olika sammanhang och som diskuterats
i det föregående, har bland annat inne -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

burit, att tillämpningen inte blivit den
avsedda. Genom den statliga verksamhetens
utveckling har tillämpningsområdet
för sommartidsbestämmelserna utvidgats
på ett sätt, som inte avsågs, när
de infördes. Därigenom har sannolikt
ökade kostnader uppkommit. Sett ur
bl. a. denna synpunkt skulle ett avskaffande
av sommartidsbestämmelserna synas
naturligt och önskvärt. Statsverksamhetens
utvidgning synes i och för
sig också motivera ett påstående, att
omständigheterna numera inte så generellt,
som faktiskt förekommer, medger
arbetstidsförkortning under sommaren.
För avskaffande av sommartiden talar
också t. ex. den utvidgade semestern,
varigenom det allmänna rekreationsbehovet
tillgodosetts på ett helt annat sätt
än när sommartidsbestämmelserna ininfördes.
» Man fortsätter: »En samordning
med arbetstidsbestämmelserna på
arbetsmarknaden i övrigt bör dock eftersträvas.
När den pågående Utredningen
om kortare arbetstid blir färdig med
sitt arbete, bör därför anledning finnas
att på nytt ta upp de här behandlade
frågorna.»

Det säges till sist: »Några väsentliga
ändringar i de allmänna förutsättningar
för beviljande av sommartid, som nu
tillämpas, anser vi inte vara erforderliga.
Det finns däremot skäl att energiskt
understryka, att sommartidsförmånen
inte är någonting, som statstjänstemännen
ovillkorligt kan utkräva. Det
ligger och måste ligga i den enskilda
verksledningens hand inom de allmänna
bestämmelsernas ram avgöra om, när
och i vilken omfattning sommartid skall
tillämpas. Vi vill i detta sammanhang
också kraftigt betona, att sommartid
inte får tillämpas t. ex. om därmed vissa
arbetsuppgifter åsidosättes eller om arbetstidsförkortningen
har till följd, att
allmänhetens kontakt med myndigheterna
försvåras. Mottagningstider o. d. bör
sålunda i allmänhet inte få ändras på
grund av att sommartid tillämpas. Alldeles
självklart är, att personalbehovet

skall beräknas utifrån normalarbetstid
och inte får beräknas med utgångspunkt
från sommararbetstiden.»

I detta har departementschefen instämt.
I detta har också utskottet instämt.
Vi är övertygade om att det är
högst olämpligt att i nuvarande läge,
då en utredning pågår beträffande den
allmänna arbetstiden med sikte på 40-timmarsveckan, föreslå en förändring
i fråga om sommartiden. Vi har också,
i enlighet med våra direktiv, tittat på
möjligheten av en annan fördelning av
sommartiden. Enligt de nuvarande bestämmelserna
kan man tillämpa arbetstidsförkortning
under tre månader inom
ramen av fyra. Den maximala arbetstidsförkortningen
är nio timmar per
vecka. Vi har kommit till det resultatet,
att om vi hade minskat tiden från fyra
månader till tre eller från tre till två
eller på annat sätt, så hade befattningshavarna
ögonblickligen trott att
det rörde sig om en rättighet. Likaså om
vi försökt att rucka på de nio timmarna.
Det finns inga rättigheter härvidlag,
utan det är arbetets behöriga gång som
är avgörande för om sommartid skall
tillämpas eller inte. Jag utgår från att
den skrivning som här förekommer
skall kunna accepteras. Vid ett studium
av yttrandena över det föreliggande förslaget
finner man också, att det tillstyrkts
inte bara av ämbetsverken utan
också av personalorganisationerna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND: Herr

talman! Det är möjligt att systemet
med sommartid vid de statliga verken
inte i alla hänseenden fungerat så
som man skulle ha önskat och att det
kunde behövas en översyn. På det sätt
som frågan här kommit upp har jag
emellertid väldigt svårt att uppfatta reservanternas
yrkande som ställt på allvar.
Reservanterna yrkar att riksdagen

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

må uttala sig för att systemet med förkortad
sommararbetstid skall upphöra
att gälla fr. o. m. den 1 juli 1956. Det
förefaller mig vara alldeles otänkbart
att riksdagen skulle fatta ett sådant beslut,
som herrar Rubbestad och Hansson
i önnarp påyrkat, utan förhandlingar
med de grupper som här skulle berövas
en förmån de anser sig ha. Jag finner
det så självklart att man måste ta avstånd
från ett sådant yrkande att jag
utan minsta tvekan, herr talman, ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! De nyss hållna anförandena
visar att statstjänstemännen har
mycket goda beskyddare inom olika
grupper. Att statstjänstemännen själva
är angelägna om att en sådan här förmån
skall bibehållas tar jag naturligtvis
alldeles för givet, men att också
andra skulle sluta sig till denna kör och
gå in för bibehållande av denna tydliga
orättvisa, det hade jag knappast väntat.

När herr Andersson i Mölndal gör gällande
att sommartidssystemet har gammal
hävd — det skulle vara minst 30 år
gammalt, och från annat håll har det
sagts att det är 50 år sedan systemet
började tillämpas — så vill jag bara
säga att det med hänsyn till denna långa
tid väl inte borde vara en dag för tidigt
att nu fundera på att göra slut på detta
oriktiga system, som har visat sig fungera
så länge och som klandrats t. o. m.
av statsrevisorerna och andra grupper.
Herr Andersson sade vidare att en avveckling
komme att bereda svårigheter,
då statstjänarna komme att kräva kompensation
för borttagandet av denna
förmån. Men det har från skilda håll,
inte minst av herr Petterson i Degerfors,
som satt med i denna utredning,
tydligt utsagts att någon som helst rätt
till denna förmån inte är föreskriven
eller utlovad, utan det är en sak som när
som helst kan ruckas på.

Då herrarna talar om den långa hävden
vill jag erinra om att denna förmån
i mycket stor utsträckning upphävdes
under de första åren av 1940-talet. Skall
man tala om hävd får herrarna alltså
begränsa sig till en kortare tid, ty på
1940-talet var bestämmelserna om den
kortare sommararbetstiden icke i kraft
på samma sätt som nu.

När herr Nelander sedan gör gällande
att järnvägsstyrelsen uttalat, att personalen
stimuleras på ett särskilt kraftigt
sätt genom vetskapen om denna ledighet,
måste jag säga att jag finner detta
resonemang litet underligt. Man kräver
ju av människor, som är i tjänst, att de
skall göra sitt allra bästa i den uppgift
de har för händer och inte sitta och
slöa någon gång utan göra det mesta de
kan. Vederbörande myndigheter bör se
till att det inte ges något avkall på detta
krav. Den stimulans, som ligger i tjänstemännens
vetskap om att de skall komma
i åtnjutande av viss ledighet under
sommarmånaderna, är därför enligt min
mening något underligt och något som
inte skulle få förekomma. Tjänstemännen
skall ständigt och jämt känna att de
skall sköta sitt arbete och göra sin tjänst
fullt ut, även om de inte får denna extra
förmån.

Sedan sade statsrådet Lindholm,
att de flesta myndigheter har tillstyrkt
sommartidens bibehållande. Det förvånar
mig inte. Det finns tjänstemän litet
varstans i de olika institutionerna som
är berörda av detta. Men när han sedan
säger att han har svårt att förstå
rättvisesynpunkten, när jag vill göra
gällande, att här föreligger en orättvisa
gentemot andra, vill jag invända att jag
förmodar att han har läst LO:s yttrande
över förslaget. Såvida det är riktigt
återgivet i tidningarna, framgår det
därav tydligt, att LO har påpekat denna
stora orättvisa. Vi hörde också att herr
Henriksson i Stockholm ansåg att sommartiden
innebar en stor orättvisa.

Om man vill nå rättvisare förhållanden,
iir det därför riktigt, att liksom

3 — Andra kammarens protokoll 195C>. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

man gjorde på 1940-talet dekretera, att
sommararbetstiden inte får tillämpas i
samma utsträckning som nu. Det var
inga förhandlingar den gången, och det
behövs inte nu heller, ty inga utfästelser
är gjorda om sommartiden. Om riksdagen
därför vill slå vakt om de ekonomiska
intressena och värna om rättvisan
mellan olika grupper i samhället,
borde den ta ett krafttag och säga ifrån
att sommartid från och med 1 juli inte
bör existera. Herr förste vice talmannen
undrade om detta går för sig. Ja det
gör det, om man har litet råg i ryggen
och vågar ta ståndpunkt.

Av herr Petterson hörde vi att sommararbetstiden
är annorlunda ordnad
i andra länder, och jag har också läst
den utredningen. Den betonar att de
statsanställda i vissa andra länder till
och med får längre arbetstid på sommaren
än eljest.

När man gör gällande, att vi skall
vänta till dess att arbetstiden blir kortare
även för andra grupper, undrar
jag om man verkligen syftar till att nå
jämställdhet. Av denna utredning av
herr Petterson i Degerfors m. fl. framgår
att här i Stockholm för många grupper
gäller en arbetstid av i genomsnitt
39 timmar i veckan eller t. o. m. mindre.
Är det någon som inbillar sig, att vi,
när utredningen om ny arbetstidslagstiftning
har kommit, kan nå fram till
att alla i detta samhälle skall få så litet
som 39 arbetstimmar i veckan? Om
detta inte går, skall vi då låta dem som
nu har förmånen med sommartid få
förbli favoriserade? Jag tror att vi i
detta sammanhang skall bortse ifrån vad
som kommer genom denna utrednings
arbete. Vi får avvakta och se vad den
kan leda till när det gäller en allmän
arbetstidsförkortning, men beträffande
dessa, som nu äro favoriserade på särskilt
sätt, bör vi ta ståndpunkt redan
nu och säga att denna favorisering inte
skall få fortsätta.

Jag hemställer med detta om bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad gjorde
gällande, att man under kriget upphävde
bestämmelserna rörande sommartid.
Så är inte rätta förhållandet.

Vi skall komma ihåg att vi då befann
oss i en situation då många var inkallade.
Det var ont om arbetskraft i de
olika verken, och man ansåg det fördenskull
erforderligt att vidta vissa åtgärder.
Då bestämde man sig för att begränsa
den tid inom vilken det förelåg
rätt att ta ut sommartid. Man avsåg att
göra det temporärt med hänsyn till de
då rådande förhållandena. Det var endast
under några få år som sommartiden
inte tillämpades på vanligt sätt.
Under hela tiden därefter har de gamla
sommartidsbestämmelserna gällt.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga herr Rubbestad: Hur är det med
sommartiden inom jordbrukets egen
föreningsrörelse? Har man inte även
där kortare arbetstid under sommaren
i likhet med vad man har i vissa av de
statliga verken?

Man får väl betrakta det såsom orättvist
ur herr Rubbestads synpunkt även
mot jordbrukarna som sådana, vilka
icke har samma förmån som deras egna
anställda i rörelsen har fått.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad sade att
det endast behövs råg i ryggen för att
man skall våga fatta ett sådant beslut
som att utan vidare ta bort denna förmån
den första juli. Nej, herr Rubbestad,
det är inte fråga om mod, det är
fråga om ett vettigt förfarande i umgänget
mellan en arbetsgivare- och en
arbetstagarpart.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag tänkte inte återkomma
i denna fråga, men då herr Rubbestad
inte ville tillmäta myndigheter -

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

nas yttranden större betydelse än han
gjorde och när han uttalade sig på sätt
som skedde, måste jag för min del reagera.
Jag tror inte att myndigheterna
när de yttrar sig i ett spörsmål som
detta, undersöker huruvida de själva
som tjänstemän har nytta av sommartid
eller ej. Jag har en stark känsla av att
ansvarskänslan på det hållet är något
större än så.

Sedan vill jag säga ett par ord i anslutning
till resonemanget om rättvisa.
Jag har frågat förut, och jag frågar
ånyo, om det verkligen blir någon större
rättvisa, därför att man berövar en
grupp statsanställda en förmån som de
i dag har. Mot den förmånen får man
ju väga en nackdel som de har i sin
tjänstgöring. För en betydande del av
statstjänstemännen förekommer nämligen
rätt starka säsongvariationer.'' Vi
kan exempelvis se på de verk och de
tjänstemän som har att upprätta petita
och har att syssla med budgetarbete.
Där är det en betydande arbetsbelastning
under vissa tider av året, och det
är att märka att för huvuddelen ingen
som helst särskild ersättning utgår för
den arbetsbelastningen. Jag tror, herr
talman, att även den sidan av spörsmålet
bör vara med när man bedömer
frågan i dess helhet.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad började
sitt anförande med att säga, att statstjänarna
har många goda beskyddare här
i riksdagen. Jag anser att bönderna också
har många goda beskyddare här, och
jag räknar mig själv dit.

Sedan tycker jag att herr Rubbestad
med sitt anförande bekräftade, att han
är ute för att vrida utvecklingens hjul
tillbaka. Jag tror att han i själ och
hjärta är motståndare till att man över
huvud taget förkortar arbetstiden ytterligare
och att han hellre skulle se en nivellering,
d. v. s. att man sänkte de arbetargrupper
och tjänstemannagrupper,
som har det bättre, till en lägre nivå,

där andra eventuellt befinner sig. Det
är naturligtvis fullständigt felaktigt att
handla så i arbetstidsfrågor och för övrigt
i andra frågor också. I stället bör
man sträva efter att lyfta upp dem,
som har det sämre ställt, till deras
nivå som har det bättre.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bemöta ett par
uttalanden som har gjorts.

När herr Andersson i Mölndal frågar
hur det är med jordbrukarnas förhållanden
vill jag säga, att vi jordbrukare
har betydligt längre arbetstid på sommaren
än på andra tider. Om han menade
dem som äro såsom tjänstemän anställda
i jordbrukets organisationer vill
jag säga, att om staten har börjat tilllämpa
ett visst system, så smittar det
av sig även på andra institutioner. Rättar
vi till det här, är det troligt att det
rättas till också på dessa expeditioner
o. d. ute i landet.

På min fråga, om han hade råg i
ryggen, svarade herr Skoglund att det
gällde att ordna denna sak vettigt. Då
vill jag fråga herr Skoglund, om han
inte tycker det är vettigt att få en
orättvis sak ordnad på ett rättvist sätt.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Jag är motionär i denna
fråga och tycker att man under debattens
gång får den uppfattningen, att vi
motionärer skulle ha begått någonting
nästan brottsligt med denna motion.
När man ser hur arbetstiden fördelas
mellan skilda grupper i vårt samhälle
och finner att våra kroppsarbetare i
allmänhet har 2 400 arbetstimmar per
år och statstjänarna 1 900, vissa bara
1 700, och att en fjärdedel av statstjänarna
får förmåner utöver vad de 1 900
respektive 1 700 arbetstimmarna innebär,
då kan man fråga sig om detta är
riktigt. Det är väl ändå så att vi står
inför ett väldigt rekryteringsproblem i
samhället, inte minst inom de tunga yrkena.
Kan man inte korta av arbetstiden

36 Nr 6 Onsdagen den 15 februari 1956

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen m. m.

vid våra massafabriker, vid vår tunga
industri, hur skall man då få arbetskraft?
Det är en fråga man har rätt
att ställa.

Jag håller i viss mån med herr Senander
när han säger att man inte skall
ta ifrån någon en förmån utan i stället
korta av arbetstiden för arbetarna inom
den tunga industrien. Men även om man
tar ifrån statstjänarna denna förmån,
får de ändå i runt tal 500 arbetstimmar
mindre per år än man har inom
den tunga industrien. Jag tycker att när
klyftan är så stor bör problemet ställas
upp som det rätteligen skall vara. Då
är det inte rimligt att staten privilegierar
en liten del, ty detta är ett privilegium,
varken mer eller mindre.

Sedan sade herr Nelander, att om
man kortar av arbetstiden blir det en
stimulans i arbetet. Detta är kanske riktigt,
men då tycker jag att de stora organisationerna,
LO inte minst, bör korta
av arbetstiden för den tunga industriens
folk, så att man får den stimulans
i arbetet som skulle innebära ökad
produktion, om det förhåller sig som
herr Nelander gör gällande.

Sedan vill jag rikta en fråga till talman
Skoglund: Var står högern i princip
i denna fråga?

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det tjänar väl inte mycket
till att diskutera frågan om vad som
är rättvist härvidlag. Men om det är
vissa grupper som har det relativt bättre
an andra, kan jag inte finna vad det
är för system eller mening i att genomföra
en nivellering, som betyder att
dessa förlorar den bättre ställningen
utan att de andra tjänar på det.

Herr Rubbestad förklarade nyss att
de anställda inom jordbruket har det
mycket sämre än industriarbetarna, och
det stämmer säkerligen. Men jag vill
gratulera herr Rubbestad om han skall
ut till dessa anställda inom jordbruket
och säga: »Ni skall lugna er med att
begära bättre villkor, vi skall först dra

ner industriarbetarna och andra som
har det bättre än ni.»

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Herr Jansson i Benestad
frågar var högern står i det här
fallet. Jag kan försäkra herr Jansson i
Benestad, att högern vill under inga förhållanden
vara med om att fatta ett beslut
att systemet med sommararbetstid
skall upphöra den 1 juni 1956 utan att
man på något sätt haft förbindelse och
handlat med de tjänstemannagrupper
och arbetstagargrupper, som det här är
fråga om. Vi anser att detta skulle vara
ett fullständigt oriktigt förfarande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den av herrar Rubbestad
och Hansson i önnarp avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Rubbestad och Hansson
i önnarp.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppres -

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 158 ja och 18 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44)
om kupongskatt.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 11

Granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

För den enligt § 42 mom. 2 riksdagsordningen
lagutskott åliggande granskning
av justitieombudsmannens ämbets -

förvaltning hade båda kamrarna till
lagutskott hänvisat justitieombudsmannens
vid innevarande riksdag avgivna
berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1955.

Första lagutskottet, som verkställt
granskningen, hade anmält, att icke någon
anledning till anmärkning förekommit.

Utskottets anmälan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag finner det angeläget
att fästa kammarens uppmärksamhet på
följande tre förhållanden i samband
med granskningen av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

För det första: det är anmärkningsvärt
att justitieombudsmannen i sin ämbetsberättelse
icke funnit skäl att återge
vad som inom ämbetet förevarit med
anledning av rättspsykiatriska nämndens
handläggning av frågan om sinnesundersökning
av en tjänsteman i den civila
statsförvaltningen.

För det andra: det är anmärkningsvärt
att justitieombudsmannen i sina
strävanden att utröna de skäl som legat
till grund för rättspyskiatriska nämndens
åtgärd att tillråda sådan undersökning,
såvitt jag hittills kunnat finna,
godtagit annan formell rättsgrund för
förfarandet än den i lagen fastställda.

För det tredje: det är anmärkningsvärt
att första lagutskottet vid sin
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsberättelse icke funnit anledning
att påtala denna felaktighet i handläggningen
från justitieombudsmannens
sida och ej heller funnit anledning att i
en av allmänna opinionen starkt uppmärksammad
fråga om skyddet för enskild
man redovisa lagutskottets egen
uppfattning.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Det ärende som det här
gäller rör förhistorien till förordnandet

38 Nr 6 Onsdagen den 15 februari 1956

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning

om sinnesundersökning av professor
Selling; jag kanske skall nämna det.

Utskottet hade anledning att desto
mer ägna sig åt detta ärende, som till
utskottet inkommit en anmärkningsskrift
från en herr Wersén. I anledning
av denna anmärkningsskrift lät utskottet
tillförordnade justitieombudsmannen
Bexelius, som handlagt ärendet, ta del
av vad Wersén anfört och fick från
Bexelius mottaga en promemoria, som
jag, eftersom den är kort, klar och koncis,
tillåter mig att här helt föredra.
Det säges där:

»Enligt kungörelse den 18/7 1935 kan
tjänsteman underkastas läkarundersökning,
om vederbörande myndighet finner
att tjänstemannen icke på tillfredsställande
sätt sköter sin tjänst och det
synes sannolikt att anledningen härtill
är sjukdom.

Werséns klagomål hos JO mot rättspsykiatriska
nämnden avsåg det förhållandet,
att nämnden i utlåtande till en
av Vetenskapsakademien tillsatt kommitté
funnit det motiverat, att professor
Selling underkastades läkarundersökning,
oaktat enligt Werséns mening nyssnämnda
villkor för tvångsundersökning
icke förelåg. I utlåtandet hade nämnden
icke gjort något klart uttalande rörande
denna förutsättning för läkarundersökning.
I sin första förklaring till
JO yttrade nämnden endast att innebörden
av nämndens utlåtande var att, om
Selling icke tillfredsställande skötte sin
tjänst, ''detta kunde bero på psykisk
sjukdom eller mentala särdrag’. Eftersom
nämnden icke heller i förklaringen
yttrat sig om huruvida det författningsenliga
villkoret för undersökning förelåg,
anmodade jag nämnden att i nytt
yttrande angiva, huruvida nämnden, då
den avgav sitt utlåtande till akademien,
fann det sannolikt att — därest Selling
icke tillfredsställande skött sin tjänst —•
anledningen härtill var ''psykisk sjukdom
eller mentala särdrag’. Vid den
förnyade remissen användes den av
nämnden nyttjade terminologien utan

att därvid uppmärksammades att uttrycket
''mentala särdrag’ är mångtydigt.
Min uppmärksamhet vid remissen
var helt inriktad på huvudfrågan och
jag utgick såsom självfallet från att med
''mentala särdrag’ avsågs ett med sinnessjukdom
jämställt förhållande. I annat
fall skulle ju nämndens uttalande
vara helt meningslöst. Sedan Wersén
muntligen och skriftligen påpekat det
inadekvata i uttrycket, telefonerade jag
i samband med ärendets avgörande till
docenten Lundquist, som avfattat
nämndens förklaring, och frågade vad
som avsetts med uttrycket. Lundquist
upplyste härvid att därmed avsetts -—
och detta är hans egna ord — ''ett med
någon form av psykisk sjukdom jämställt
förhållande’. Eftersom denna innebörd
enligt min mening framgick redan
av sammanhanget ansåg jag det
onödigt att besvära nämnden med en
tredje remiss blott för att nämnden
skulle få tillfälle att bekräfta den telefonledes
lämnade uppgiften.

Den i beslutet gjorda tolkningen av
uttrycket är därför icke ''godtycklig''.»

Eftersom nämnden i utlåtandet till
akademien underlåtit att klart yttra sig
om huruvida det författningsenliga villkoret
för tvångsundersökning var för
handen, ansåg jag nödvändigt att i beslutet
erinra om vikten av att nämndens
uttalanden avfattas på ett sådant
sätt, att de innefatta ett ställningstagande
till den i det särskilda fallet rättsligen
relevanta frågeställningen. Denna
erinran tolkas nu av Wersén på det sättet,
att nämnden i det föreliggande fallet
skulle ha varit skyldig att utsäga
antingen att Selling sannolikt var sjuk
eller också att han sannolikt icke var
sjuk. Detta är en misstolkning. Självfallet
skulle någon erinran icke ha riktats
mot nämnden, om den förklarat att det
till nämndens prövning hänskjutna materialet
icke utgjorde tillräckligt underlag
för ett uttalande huruvida det författningsenliga
villkoret för undersök -

Onsdagen den 15 februari 1950

Granskning av

ning förelåg. Även ett sådant uttalande
utgör nämligen ett klart ställningstagande
till den grundläggande frågeställningen.

Wersén har hos lagutskottet påstått,
att jag sökt ''göra gällande att det till
nämnden översända materialet var tillräckligt
för det av nämnden framställda
förslaget om åläggande av sinnesundersökning’.
Detta är en missuppfattning,
som helt saknar stöd i mitt beslut. Vid
genomgång av det material, på vilket
nämndens utlåtande var grundat, fann
jag det tvärtom tvivelaktigt huruvida
detta material verkligen kunde anses
göra det sannolikt att anledning till den
påstådda misskötseln av Sellings tjänst
vore sjukdom eller därmed jämställt
förhållande. Å andra sidan visade
granskningen av materialet så pass
många anmärkningsvärda drag hos Selling,
att skäl ingalunda saknades för
uppfattningen att Selling var sjuk. Huruvida
detta på grundval av det föreliggande
materialet kunde anses sannolikt,
är en omdömesfråga, om vilken delade
meningar kunna hysas, utan att
det är möjligt att göra gällande att någondera
meningen är fel. Följaktligen
saknades lagliga förutsättningar för ett
ingripande mot nämnden för att den för
sin del fann sannolikt att anledningen
till den uppgivna misskötseln av Sellings
tjänst var sjukdom. Min egen tveksamhet
på denna punkt lät jag komma
till uttryck i beslutet genom att uttala,
att vilken mening man än må ha om
möjligheten att draga någon säker slutsats
av det till nämnden överlämnade
materialet, detta i allt fall uppenbarligen
innefattade stöd för nämndens uppfattning
i sådan mån, att någon erinran
icke kan riktas mot nämnden för dess
ställningstagande.»

Utskottet fann efter att ha tagit del
av tillförordnade justitieombudsmannens
promemoria och av handlingarna
i övrigt icke skäl att i ärendet framställa
någon anmärkning mot justitie -

Nr 6

justitieombudsmannens ämbetsförvaltning

ombudsmannaämbetets handläggning av
denna sak. Utskottet fann inte heller anledning
att i sitt utlåtande göra något
uttalande i detta ärende. Det är nämligen
praxis att sådana anmälningar, som
kommer till utskottet men inte föranleder
någon åtgärd, inte redovisas i utskottets
utlåtande.

Vad slutligen angår herr Heléns påtalande
av att justitieombudsmannen
icke tagit in detta ärende i sin ämbetsberättelse
finner åtminstone jag det ganska
naturligt. Det hela utmynnade ju i
en skrivelse med vissa erinringar till
medicinalstyrelsen, den enda myndighet,
som har att utlåta sig i sådana här
fall. När justitieombudsmannen annars
tar in ärenden i ämbetsberättelsen, beror
det nog på att andra myndigheter,
som också kan komma i samma situation
som den myndighet som kanske
har påtalats, skall få kännedom om hur
justitieombudsmannen ser på dylika
ärenden. I förevarande fall är det som
sagt medicinalstyrelsen ensam som har
att handlägga sådana här saker. Därför
har justitieombudsmannen uppenbarligen
ansett att det var tillräckligt
att delge medicinalstyrelsen sin uppfattning
i ärendet genom en skrivelse.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag har inte klandrat utskottet
för att det inte redovisat en
anmälan vilken som helst. Det är givet
att det är utskottets egen sak att där
följa eller icke följa en viss praxis. Jag
har klandrat utskottet därför att det
inte redovisat något eget ställningstagande
i ett fall, där det bevisligen föreligger
ett felaktigt beteende från .10-ä mbetet.

Den anmälan som gjordes var, som utskottets
ärade talesman sade, ingiven
av en herr Wersén. Det är fråga om en
högt aktad psykiater, som ägnat en betydande
del av sin tid åt att följa denna
fråga och sätta sig in i alla dess invecklade
aspekter och som i sin långa inlaga

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning

fullkomligt har kunnat belägga att här
har begåtts ett fel.

Det är enligt min mening ett bestämt
fel att JO, när han efterhör på vilken
grund medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd avgivit sitt utlåtande, använder
en formulering som icke har
något som helst stöd i lagen. Man kan
inte rimligen, herr talman, anklaga en
person därför att han företer mentala
särdrag, och det är på den punkten som
både JO:s ställningstagande och det beslut
varöver han yttrat sig har sin grund.
Var och en av oss här i kammaren företer
såvitt jag förstår •— och tack och
lov för det — mentala särdrag, men
ingen skulle vilja finna sig i att av
den anledningen bli föremål för en
sinnesundersökning. Därför får det inte
tas så lättsinnigt på dessa ting att den
högste vårdaren av objektiviteten i
rättsvården i ett officiellt tjänsteutlåtande
godtar en sådan innehållslös
formulering som underlag för en bedömning
av en enskild människas lämplighet
resp. icke lämplighet för sin
tjänst.

Som framgick av den promemoria
som herr Fröding läste upp har också
JO i efterhand erkänt, att här har skett
en försummelse. Han beklagar indirekt
att så har skett. Jag tycker det hade varit
betydligt rimligare med hänsyn till
den uppmärksamhet som denna fråga
väckt i den allmänna opinionen att det
sagts ifrån i utskottets utlåtande, att det
har begåtts en felaktighet.

Jag har icke härmed tagit ställning
till hela den stora och invecklade fråga
som ursprungligen låg bakom rättspsykiatriska
nämndens ingripande, men
jag vill konstatera att det sätt på vilket
den rättsvårdande myndigheten här utövat
sina funktioner icke har gagnat
justitieombudsmannens anseende. Jag
skulle funnit det beklagligt, om det
inte genom denna debatt hade klarlagts
att det åtminstone finns någon som anser,
att riksdagen i så fall skall kunna

påtala att en sådan försummelse har
skett.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Med anledning av det,
som herr Helén anförde, vill jag upprepa
vad jag sade förut, nämligen att
utskottet efter att ha tagit del av JO:s
promemoria icke har funnit någon felaktighet
vara begången från JO:s sida.

Jag vill också tillägga att utskottet var
enigt i sin uppfattning i denna fråga.
Den omfattades sålunda även av herr
Heléns egna partivänner i avdelningen,
bland vilka även återfinnes herr Alexanderson,
vars goda omdöme herr Helén
väl inte vill ifrågasätta.

Vidare kan jag tillägga att även utskottets
ärade ordförande — som inte
var med i avdelningen, men som under
hand informerades om ärendet — delade
JO-avdelningens uppfattning i denna
fråga.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag finner det beklagligt
att herr Fröding gjorde detta sista
uttalande, vilket innebär att första lagutskottet
har sanktionerat det beteende,
som JO här har gjort sig skyldig till. Det
hade varit lyckligare om utskottet i
detta fall icke hade sanktionerat ett beteende,
som för framtiden kan visa sig
vara icke hållbart.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag finner anledning
yttra mig efter det sista herr Helén
anförde, nämligen att första lagutskottet
här »sanktionerat ett beteende, som JO
gjort sig skyldig till». I själva verket har
det blivit klart även i denna debatt, att
JO:s ställföreträdare här kommit att
olyckligtvis använda en formulering,
som inte överensstämde med själva lagtexten.
Däremot var det väl ingen tvekan
om att han för sin del menade riktigt,
när han frågade på sätt han gjorde.
Han upptäckte ju emellertid själv felet
och telefonerade till den som satt upp

Onsdagen den 15 februari 1956 Nr 6

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning

yttrandet och frågade, om detta skulle
tolkas på det sätt som ombudsmannen
själv hade utgått ifrån, nämligen såsom
syftande på sådana mentala särdrag,
som är att jämställa med sjukdom. I
och för sig skulle det varit fullständigt
meningslöst att till rättspsykiatriska
nämnden rikta en fråga, om det fanns
sannolika skäl för att vederbörande på
grund av »sjukdom eller mentala särdrag»
vara urståndsatt att fullgöra sin
tjänst, ifall man med mentala särdrag
skulle mena även sådana särdrag, som
anses falla helt utanför vad som kan
betecknas som sjukdom. Antag att en
människa är ovanligt snillrik och vaken,
någonting alldeles påfallande, att
han har någon själslig förmåga, som
andra människor saknar. Då är det ett
mentalt särdrag hos denna människa.
Men att i detta sammanhang syfta på
ett sådant särdrag, det vore ju fullkomligt
meningslöst. Att en människa
företer sådana särdrag, som inte på
något sätt kan jämställas med sjukdom,
kan ju inte rimligen vara av intresse i
fråga om sinnesundersökning. Därför
skulle JO, om han i detta fall frågat om
igen eller frågat med lagens egna ord
från början, inte kunnat få ett annat
svar än han nu fick. Det är under sådana
förhållanden, såvitt jag kan förstå
— jag har inte deltagit i ärendets
avgörande i utskottet — omöjligt att
rikta en anmärkning mot JO för det förbiseende,
han råkat göra. Märk väl —
och jag tror att jag kan ta hela kammaren
till vittne på detta — att när lagutskottet
och riksdagen riktar en anmärkning
mot riksdagens ombudsmän
är detta en ytterst allvarlig sak. Vi brukar
därför inte handla så utan att ha
verklig anledning därtill. Enligt min
mening skulle det härvidlag vara fullkomligt
omöjligt att efter vad som förekommit
framställa en sådan anmärkning.
Om det varit jag som suttit på
JO-avdelningen och JO inte haft detta
telefonsamtal skulle jag funnit det tvivelaktigt
om man inte borde, om inte

rikta en anmärkning mot JO, så i allt
fall beröra saken i utskottets skrivning.
Låt vara att det i och för sig är orimligt
att rättspsykiatriska nämnden skulle
med »mentala särdrag» ha menat vad
jag här nämnde, nämligen något som
ligger helt utanför det sjukliga området.
Jag skulle nog ändå ansett att det var
tvivelaktigt om rättspykiatriska nämnden
riktigt hade fattat frågans innebörd
och svarat rätt på densamma efter sitt
bedömande. Men när nu kontrollfrågan
gjorts i telefon tycker jag, att man inte
kan framställa en dylik anmärkning.
Det skulle i så fall vara en rent formell
anmärkning, nämligen om det var riktigt
att bara fråga docenten Lundquist,
som skrivit yttrandet, eller om det inte
skulle fordrats att man ringt upp alla
ledamöter i rättspsykiatriska nämnden
eller också skrivit till dem, så att man
varit fullt säker på att det var rätt som
JO fattat nämndens yttrande även för
deras del. Jag tycker emellertid att detta
är att gå för långt i misstroende mot
den rättspsykiatriska nämnden.

Vad sedan angår rättspsykiatriska
nämndens handläggning av detta ärende
kan jag naturligtvis inte gå in på detta
spörsmål här. Och det kunde inte
heller JO göra såsom saken låg till.

Efter härmed slutad överläggning beslöt
kammaren lägga utskottets anmälan
till handlingarna.

§ 12

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av verkställd granskning av
militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 13

Föredrogos vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 21 mars 1952 (nr 98)

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Interpellation ang. åtgärder för att vid behov snabbt kunna undsätta skärgårdens
befolkning i krissituationer. — Interpellation ang. åstadkommande av ett enklare
och mera lättförståeligt språk i deklarationsblanketter

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Interpellation ang. åtgärder för att vid
behov snabbt kunna undsätta skärgårdens
befolkning i krissituationer

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Krokstorp (h), som
yttrade:

Herr talman! De extrema förhållanden
som under den pågående vintern
givits prov på, har skapat många och
svårlösta problem, bl. a. vid kommunikationernas
uppehållande. Under det
att trafiken på fastlandet i huvudsak
kunnat genomföras i vanlig omfattning,
har förbindelserna med skärgården lidit
starkt avbräck, då den svåra isbeläggningen
förhindrat vidare sjöfart. Även
möjligheterna att över isen hålla kontakten
med fastlandet är små, på grund
av att den stora snömängden hindrat
sprickor och rämnor att frysa till. Det
är ofta förenat med livsfara att på
detta sätt söka taga sig fram. Därtill
kommer den på ostkusten allmänt förekommande
packisen, vilken är ytterst
svårforcerad.

Dylika förhållanden medför, förutom
svårigheter med proviantersättning
in. m., utomordentliga risker för av
sjukdom drabbade personer, vilka är i
behov av omedelbar läkarvård. En händelse,
som i dagarna utspelats på Öland,
har medfört att man kommit till insikt
om de riskfyllda situationer som kan
uppkomma. Endast tack vare utomor -

dentliga ansträngningar och uppoffrande
arbete lyckades man reda upp situationen
så att en sjuk människa i tid kom
under behandling.

En händelse av detta slag aktualiserar
behovet av snabba och säkra transportmedel,
vilka kan ingripa i de svårartade
lägen som uppstår.

Det är ett starkt önskemål att man i
svåra situationer liknande den nu rådande
vidtager åtgärder för att hjälpa
öarnas befolkning i lägen då snar undsättning
är av nöden påkallad. Det torde
vara klart, att man genom anlitande av
helikopter eller s. k. snövessla skulle
vara i stånd att i många fall på ett effektivt
sätt bispringa en nödställd öbefolkning.

Med stöd av vad ovan anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet redogöra för de
åtgärder som vidtagits, eller som man
ämnar vidtaga, för att vid behov snabbt
kunna undsätta skärgårdens befolkning
i krissituationer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. åstadkommande av
ett enklare och mera lättförståeligt språk
i deklarationsblanketter

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Trots ansträngningar
under senare år att göra den s. k. deklarationsblanketten
enklare måste man
tyvärr konstatera, att denna ännu inte
fyller de anspråk på enkelhet och lättbegriplighet,
som en blankett av detta
slag bör uppfylla. Språket är fortfarande
tungt och kanslibetonat. I vissa
fall förekommer uttryck, som visserligen
kan synas självklara för den mera
begränsade kretsen av experter och

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Interpellation ang. rätt för kommun att bistå municipalsamhälle inom kommunen

med bidrag eller lån för lösande av dess vatten- och avloppsfråga

fackmän, men som är oklara, för att inte
säga obegripliga, för allmänheten. När
det exempelvis begäres uppgift om »intäkt
genom restitution, aVkortning eller
avskrivning av sådan fastighetsskatt
eller i slutlig eller tillkommande skatt
ingående kommunal skatt (inkl. landstings-
och tingshusmedel) eller folkpensionsavgift,
varför avdrag tidigare åtnjutits»
skall man inte bli förvånad över
om många deklaranter ställer sig undrande.
Sådana uttryck som »intäkt» och
»gäldränta» torde inte vara allmänt förekommande
i vanligt språkbruk, och
de torde kunna ersättas med de mera
förståeliga uttrycken »inkomst» och
»skuldränta». Inte heller uttrycket »inkomst
av tjänst» torde vara fullt entydigt
för alla utan leder ofta tanken till
tjänstemannainkomster och liknande.

Det är klart, att det finns ekonomiska
realiteter, varom uppgift begäres i självdeklarationen
och som inte har annan
benämning än den i blanketten brukade.
I dessa fall går det kanske inte att
åstadkomma ett mera lättbegripligt
språk. Men i de fall där det vanliga
språkbruket täcker vad som avses i
självdeklarationen, borde terminologien
ändras i denna riktning. Tryckta upplysningar
till ledning för avgivande av
självdeklarationen finns visserligen.
Men även det språk som användes här
borde enligt min mening kunna göras
enklare. Dessa upplysningar är vidare
alldeles för kortfattade. Under alla omständigheter
kvarstår dock kravet på att
språket i själva blanketten förenklas.

Enligt min mening borde ytterligare
ansträngningar göras att förenkla språket
i deklarationsblanketten och göra
det mera lättbegripligt. Ett samråd med
pressmän eller reklamexpertis, som har
stor erfarenhet att använda ett enkelt
och lättförståeligt språk, skulle säkert
ge värdefulla uppslag. Samråd borde
givetvis även ske med annan språkexpertis.

Med hänvisning till det ovan anförda

får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet ta initiativ i syfte
att åstadkomma ett enklare och mera
lättförståeligt språk i de blanketter som
användes vid självdeklarationen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. rätt för kommun att
bistå municipalsamhälle inom kommunen
med bidrag eller lån för lösande av
dess vatten- och avloppsfråga

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru SANDSTRÖM (fp), som yttrade:

Herr talman! Redan vid 1898 års riksdag
antogs ett tillägg till kommunalförordningen,
som gjorde det möjligt att
på landet bilda specialkommuner, municipalsamhällen,
där stadsstadgorna skulle
gälla. Ett sådant samhälle skulle oberoende
av kommunen vårda sina angelägenheter
i den mån dessa var beroende
av de nämnda stadgorna. Från början
av 1900-talet och fram till 1940 ökade
antalet municipalsamhällen successivt
men har sedan nedgått, dels på grund
av att vissa samhällen inkorporerats
och dels på grund av att de upplösts.
Det största antalet municipalbildningar
uppvisar västkustlänen och Västerbotten.
Municipalsamhällena hade på sin
tid stor betydelse, då det genom dessa
samhällsbildningar var möjligt att ordna
med gator och sanitära anordningar
på ett annat sätt än om tätorten skulle
varit enbart en del av den kommun, till
vilken den hörde.

Utvecklingen har nu fört dithän att
kommunerna dels blivit större och dels
fått större resurser än förr i fråga om
gemensamma anordningar, varjämte lagstiftningen
bidragit till en kraftig utveckling
på olika områden. Statsmak -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Interpellation ang. rätt för kommun att bistå municipalsamhälle inom kommunen

med bidrag eller lån för lösande av dess vatten- och avloppsfråga

terna kan numera sägas ha den inställningen
till municipalsamhällena, att
man inte vill tillskapa några nya sådana
och dessutom gärna ser att de befintliga
successivt upplöses. Ett antal municipalsamhällen
har också upplösts, men ännu
finns alltjämt ett betydande antal sådana
samhällen kvar. I stor utsträckning
torde såväl municipalsamhällena
som de kommuner, till vilka de hör,
vara överens om att municipen fyller
ett visst behov, och att de inte omedelbart
bör avvecklas. I sådana fall torde
det inte finnas anledning för statsmakterna
och myndigheterna att påskynda
municipens upplösning eller genom nya
bestämmelser eller skärpt tolkning av
befintliga bestämmelser försvåra eller
omöjliggöra municipens existens.

Hittills har kommunerna i stor utsträckning
hjälpt municipen både ekonomiskt
och praktiskt med uppgifter,
som med hänsyn till bestämmelserna
egentligen åvilat municipen, men som
dessa inte mäktat med. Som exempel
härpå kan nämnas vatten- och avloppsanläggningar.
Detta har kunnat ske i
sådana fall, där en landskommuns fullmäktigebeslut
inte överklagats. Så har
emellertid skett i ett fall, där regeringsrättens
utslag i februari 1955 blev, att
kommun är obehörig att befatta sig med
vatten- och avloppsfrågor i ett municip,
som utgör särskilt hälsovårdsområde.
Detta utslag har självfallet prejudicerande
betydelse.

Den 1 juli 1955 trädde den nu gällande
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
i kraft. Riksdagens
beslut härom föranleddes av Kungl.
Maj :ts proposition nr 121 till 1955 års
riksdag. Propositionen hade föregåtts av
en utredning, som bl. a. föreslagit att
kommunala vatten- och avloppsanläggningar
skulle inom municipen åvila moderkommunen.
Med ordet kommun hade
de sakkunniga avsett endast stad, köping
och landskommun. Propositionen,
som anmäldes av t.f. justitieministern,

upptar ett resonemang i fråga om en
punkt i de sakkunnigas förslag, som
gäller municipalsamhällena. Departementschefen
säger sig icke finna tillräckliga
skäl tala för att municipalsamhällena
i förevarande sammanhang befrias
från skyldigheten att vara huvudmän
för vatten- och avloppsanläggningar.
Härmed avsågs sådana municipalsamhällen,
för vilka gäller byggnadslagens
bestämmelser för stad.

Konsekvensen av en sådan bestämmelse
blir ofelbart att vissa municipalsamhällen
omedelbart måste upplösas.
En sådan drastisk konsekvens hade
möjligen inte avsetts, då departementschefen
i detta sammanhang antyder att
i de fall, där en samordning är svår att
få till stånd mellan kommun och municipalsamhälle,
visar detta att municipalsamhället
fyller ett behov och att man
bör från fall till fall söka finna den
smidigaste lösningen på dessa frågor.

I det lagförslag som antogs av riksdagen,
och som sedermera utkommit i
form av Lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar, stadgas kommuns
skyldighet att för visst område eller i
större sammanhang ombesörja att vatten-
och avloppsanläggningar kommer
till stånd. Men i samma lag finns en bestämmelse
om att vad därom sägs för
kommun »ock skall gälla municipalsamhälle,
varest byggnadslagens bestämmelser
för stad äga tillämpning». I ett stort
antal fall gäller dessa byggnadslagens
bestämmelser för municipen. Denna paragraf
måste tolkas så, att sådant municipalsamhälle
är skyldigt att självt vara
huvudman för vatten- och avloppsanläggningar,
och att moderkommunen
följaktligen inte äger rätt att ekonomiskt
eller på annat sätt bistå municipet
i dessa avseenden.

Där således både moderkommun och
municip är överens om dessa frågor,
får efter den nya lagens ikraftträdande
moderkommunen inte befatta sig med
municipets vatten- och avloppsfrågor.

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Interpellation ang. rätt för kommun att bistå municipalsamhälle inom kommunen

med bidrag eller lån för lösande av dess vatten- och avloppsfråga

Då municipen i de allra flesta fall inte
torde kunna uttaxera så stor inunicipalskatt,
att utgifterna för dessa gemensamma
anläggningar kan täckas, återstår
alltså inte något annat för municipen
än att upplösas för att därigenom
komma i åtnjutande av kommunens ekonomiska
stöd i laglig ordning. Skulle
municipet inte upplösas och medel till
ifrågavarande gemensamma anläggningar
inte kunna skaffas, kommer sålunda
municipen i sämre ställning än de bysamhällen
inom kommunen, där kommunalt
stöd kan lämnas för vatten- och
avloppsanläggningar. Om municipet
upplöses, är kommunen under alla förhållanden
skyldig att enligt lagen sörja
för dessa gemensamma anordningar.

Det är i synnerhet i Norrland, som
kommunerna i stor utsträckning bestrider
de municipala anordningarna av
detta slag. Det kan ske exempelvis så
att utöver statsbidraget lämnar kommunen
ett anslag på 20 procent och de övriga
20 procenten får municipet räntefritt
amortera på lång tid. Det förutsättes
då att statsbidraget sättes till 60
procent. Om municipen skulle väsentligt
höja sin skatt, måste detta innebära
att municipalsamhällets invånare skattevägen
inte bara betalar sina egna anläggningar
utan även vatten- och avloppsanläggningar
inom kommunen i
dess helhet, en dubbelbeskattning som
är klart orättvis. Inför detta alternativ
återstår då intet annat än upplösning.
Efter upplösningen kan moderkommunen
bevilja de medel, som den nu enligt
den nya lagen är förhindrad att bevilja.
Ekonomiskt råder sålunda ingen
egentlig skillnad, lagparagrafens enda
omedelbara verkningar är att på ett
drastiskt sätt tvinga municipen till upplösning.
Några sakliga skäl varför moderkommunerna
inte på samma sätt
som hittills skulle kunna bistå municipen,
som ännu i många fall fyller ett
behov och har existensberättigande,
finns inte såvitt man kan se. Att på

detta hårdhänta sätt utplåna stora municip
kan enligt min mening varken
vara motiverat eller lyckligt.

Ehuru den proposition, som låg till
grund för det här nämnda riksdagsbeslutet,
anmäldes av justitieministern,
vill jag emellertid i detta fall vända mig
till inrikesministern. Jag har mig bekant
att ett par aktuella fall för närvarande
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
fall som gäller kommuners rätt till
utlåning. Frågan om municipalsainhällenas
vara eller icke vara i de fall, där
upplösning ifrågasättes, avgöres i inrikesdepartementet.
Om inrikesministern
inte är av den meningen att municipen
omedelbart bör upplösas, torde de här
uppdragna frågeställningarna höra under
hans bedömande.

Det torde vara omöjligt för Kungl.
Maj:t att bevilja kommun rätt till utlåning
av medel åt municip för vattenoch
avloppsanläggningar, om lagen säger
ifrån att sådant inte kan ske i de
fall municipen lyder under byggnadslagen
och det dessutom finns ett regeringsrättsutslag
av prejudicerande karaktär,
som går i enahanda riktning.
Det borde emellertid finnas möjlighet
att här tillskapa en övergångsbestämmelse
eller en uppmjukning av den gällande
bestämmelsen. Med andra kammarens
tillstånd anhåller jag därför att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

År herr statsrådet beredd att medverka
till att landskommun, som så önskar,
får bistå municipalsamhälle inom kommunen
med bidrag eller lån för lösande
av dess vatten- och avloppsfrågor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

12, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde,
nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till
Margareta Berglöw m. fl.,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. m.,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
och

nr 31, i anledning av kamrarnas remiss
av två likalydande motioner, avseende
bl. a. ändring av förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; första

lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel
i avlöning, pension eller livränta, m. m.;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461), och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1955 vid dess trettioåttonde
sammanträde fattade beslut.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

från andra lagutskottet:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande ratifikation av en
konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om social
trygghet; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382).

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet nr 61, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt; från

första lagutskottet:
nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 4 mars
1955 (nr 86) i anledning av Sveriges
anslutning till de internationella fördragen
angående godsbefordran å järnväg
samt angående befordran å järnväg
av resande och resgods;

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål; samt
från jordbruksutskottet nr 56, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition

angående befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan.

§ 19

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 63, angående den tekniska skolutbildningen,
och nr 64, angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag,
avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, m. m. tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem
Gunnar Britth