ANDRA KAMMAREN Nr 5 (Riksdagens protokoll 1958:5)

RIKSDAGENS

TV ;7

'' TV ■■■

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN Nr 5

10—11 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 februari ^

Höjd indirekt beskattning................................... 4

Lånefonden för bostadsbyggande............................. 67

Interpellationer av:

herr Eliasson i Stockholm ang. gällande bestämmelser om begränsning
av domares möjligheter att åtaga sig privata uppdrag. ... 71

herr Hamrin i Kalmar ang. utbytet av televerkets luftledningar till
södra Öland, m. m..................................... 72

Samtliga avgjorda ärenden

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till höjd indirekt beskattning jämte i
ämnet väckta motioner.................................. 4

Statsutskottets utlåtande nr 13, om anslag för budgetåret 1958/59 till

oförutsedda utgifter..................................... 66

— nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1957/58 (justitiedepartementet)........................... 66

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1957/58 (socialdepartementet)............................. 66

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1957/58 (kommunikationsdepartementet).................... 70

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1957/58 (ecklesiastikdepartementet)........................ 70

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1957/58 (inrikesdepartementet)............................ 70

— nr 23, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1958/59........................................... 70

— nr 24, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag........... 70

— nr 25, ang. överlåtelse av vissa, kronan tillhöriga fastigheter m. m. 70

1—Andra kammarens protokoll 1f)58. Nr 5

Nr 5

Innehåll

Sid

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. fortsatt tullfrihet i vissa fall
för Rädda barnens riksförbund för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter....................................... 70

— nr 2, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om

vissa postavgifter....................................... 70

— nr 3, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om visst

undantag från stämpelplikt enligt förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m............... 70

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. förslag till lag om förlagsin teckning

i vissa oljelager m. m............................ 70

— nr 2, om förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21

december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från
sinnessjukhus.......................................... 70

— nr 3, ang. förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 21

mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål.............................................. 70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. förslag till förordning om ändrad
lydelse av 39 § förordningen den 22 juni 1934 angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom................. 70

— nr 2, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid

domänverket.......................................... 71

— nr 3, ang. förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen
.............................................. 71

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1957/58, såvitt avser jordbruksärenden. 71

— nr 3, ang. befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan
m. m............................................. 71

Måndagen den 10 februari 1958

Nr 5

Måndagen den 10 februari

Kl. 16.00

§ 1

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen nr 45,
med förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1958/59;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 46, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1957 vid dess fyrtionde
sammanträde fattade beslut; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 47, angående nedsättning av viss
kronans fordran, och

nr 48, angående vissa merkostnader
för virusavdelning vid statens bakteriologiska
laboratorium och virusinstitution
vid karolinska institutet m. m.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 13, 15, 17, 18,
20 och 22—25, bevillningsutskottets betänkanden
nr 1—3, första lagutskottets
utlåtanden nr 1—3, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 1—3 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2 och 3.

§ 3

Anmäldes Kungl. Maj:ts skrivelse nr
49, angående val av ombud jämte

suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 4

Föredrogs den av herr Onsjö vid
kammarens nästföregående sammanmanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående förhandlingar på partiledarplanet
i syfte att söka uppnå enighet
om riktlinjerna för den framtida politiken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till höjd indirekt beskattning
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Tisdagen den 11 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande skrivelse nr 49, angående
val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valet
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 26 innevarande februari utse
tre ombud och tre suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

§ 3

Höjd indirekt beskattning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till höjd
indirekt beskattning jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 7 februari 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 50, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 § 1 mom. förordningen den 24 maj
1957 (nr 209) angående skatt å spritdrycker
och vin;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt;

3) förordning angående ändring i

förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt; samt

4) förordning om tillfällig energiskatt
å bensin som finnes i riket den 12 februari
1958.

I propositionen framlades på grundval
av överläggningar mellan företrädare
för de demokratiska partierna förslag
om höjd indirekt beskattning. De
föreslagna beskattningsåtgärderna avsågo
sprit, vin, maltdrycker, läskedrycker,
cigarretter, socker, bensin, elkraft
för s. k. borgerliga ändamål och lotterivinster.
Genom den höjda beskattningen
beräknades cirka 110 milj. kr. inflyta
under budgetåret 1957/58 och cirka
390 milj. kr. under budgetåret 1958/59.

I förevarande proposition framlades
författningsförslag beträffande sprit,
vin, socker och bensin.

Till utskottet hade hänvisats följande

1 anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 315
av herr öhman m. fl. och II: 405 av
herr Hagberg m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 50;

B. motionen I: 314 av herr Gustaf
Elofsson.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 50, antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om ändrad lydelse av

2 § 1 mom. förordningen den 24 maj
1957 (nr 209) angående skatt å spritdrycker
och vin;

2) förordning angående ändring i
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt;

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

3) förordning angående ändring i
förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt; samt

4) förordning om tillfällig energiskatt
å bensin som finnes i riket den 12
februari 1958;

B) att följande motioner, nämligen

1) motionen I: 314 av herr Gustaf
Elofsson, samt

2) de likalydande motionerna I; 315
av herr Öhman m. fl. och 11:405 av
herr Hagberg m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Slutligen hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

I motiveringen yttrade utskottet
bland annat:

Utskottet delar uppfattningen att ytterligare
statsinkomster av nyss angiven
omfattning är erforderliga och kan
sålunda inte biträda motionerna 1:315
av herr öhman m. fl. och II: 405 av herr
Hagberg m. fl. I fråga om det sätt på
vilket inkomsterna bör anskaffas biträder
utskottet den i propositionen uttalade
meningen, att de erforderliga statsinkomsterna
bör anskaffas genom höjd
indirekt beskattning. Utskottet finner
det inte lämpligt att nu ta ställning till
den i motionen I: 314 av herr Gustaf
Elofsson framförda tanken att under
ett följande budgetår uttaga ifrågavarande
belopp genom höjning av uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten.

Reservation hade avgivits av herr
Gustaf Elofsson.

På av herr talmannen framställd proposition
biföll kammaren utskottets
hemställan att ärendet måtte företagas
till avgörande efter endast en bordläggning.

Härefter anförde:

Höjd indirekt beskattning

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det förslag som nu skall
avgöras innebär att svenska folket
brandskattas på i första omgången 500
miljoner kronor. Detta stora belopp
skall tjäna en militär upprustning enligt
en plan, om vars försvarsvärde inte ens
generalerna är eniga. Pengarna tas ut
genom en omfattande konsumtionsbeskattning,
som i främsta rummet drabbar
de små inkomsttagarna och barnfamiljerna.

Detta är alltså regeringens svar på
det allt starkare kravet på en begränsning
av miljardanslagen till militärmakten.
Det är resultatet av löftena om en
förstärkning av barnfamiljernas materiella
läge och en rättvis beskattning.
Den militära upprustningen träder nu
i stället för den sociala. Folkets krav får
vika för generalernas högröstade anspråk
— det är den krassa innebörden
av det beslut som riksdagen av allt att
döma kommer att fatta.

Propositionen grundar sig på en s. k.
samförståndslösning mellan ledarna för
de icke-kommunistiska partierna. Det
är en minst sagt unik situation som riksdagen
ställts inför genom denna uppgörelse.
De fyra partiledarna har konstituerat
sig om en institution över
riksdagen i akt och mening att diktera
sin vilja för denna. Den satsar också
av allt att döma på att vinna erkännande
som en ny parlamentarisk instans,
och redan nu har den i viss mån lyckats
arbeta sig fram till ett slags legalisering.
Propositionen omnämner högaktningsfullt
dess firmamärke: företrädarna
för de demokratiska partierna,
eller kanske rättare den gemensamma
nämnaren för de fyra partiledarna, som
så förträffligt illustrerar sitt demokratiska
sinnelag genom det förslag vi nu
behandlar.

Än mera kanske denna komedi belyses
av propositionens förslag, att sockerskatten
skall tillämpas inte från den dag
riksdagen fattar beslut, utan från och
med dagen efter det partiledarjuntans

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

överenskommelse offentliggjorts. Den 5
februari 1958 går alltså till historien
som det datum, då de fyra partiledarna
vinner sin första framgång som en institution
ovan riksdagen och, varför inte,
också ovan de fyra partier som de
företräder.

Riksdagen förutsättes nu inte ha annat
att göra än att säga ja och amen till
vad de fyra partiledarna behagat föreskriva
vid sina »förtroliga» sammanträden.
Utskottets utlåtande synes bekräfta,
att så blir fallet. Man har emellertid
svårt att tro, att detta tilltag att
påtvinga riksdagen ett förslag med en
så allvarlig innebörd och så vittomfattande
konsekvenser för framtiden kunnat
lyckas utan att partipiskorna varit
i flitig verksamhet. Vi tycker att det
vore en kraftig underskattning av de
enskilda riksdagsmännens omdöme och
vilja att värna riksdagens ensambestämmanderätt,
om man utginge från att de
utan vidare accepterat de fyra partiledarnas
diktat.

Smusslet och hemlighetsmakeriet
kring partiledarnas uppgörelse går nu
igen i riksdagsbehandlingen av ärendet.
Någon reell möjlighet att motionera
i frågan föreligger inte. Propositionen
lades på bordet i sista minuten, utskottets
ledamöter inkallades i hemlighet
och låg i startgroparna innan ens
propositionen delats ut till riksdagsledamöterna,
utskottets utlåtande var färdigt
på rekordtid, och nu skall frågan
avgöras av riksdagen som om rikets
väl och ve hängde på ett avgörande just
i dag. Det är utan tvivel rädslan för att
folkopinionen skall hinna komma till
fullt uttryck före avgörandet som är
motivet till denna kuppartade brådska.
Den officiella motiveringen — att det
är fruktan för panikköp i hamstringssyfte
som utgjort motivet — tar ingen
människa på allvar. De som haft tillgång
till pengar har redan hamstrat färdigt;
kvar finns bara de som har så begränsade
tillgångar, att de inte förmår lägga
upp lager. Det kan inte råda något

tvivel om att den odemokratiska och
mot vanlig parlamentarisk praxis stridande
behandlingsordningen bottnar i
medvetandet hos de ansvariga om att
folkets överväldigande flertal djupt ogillar
vad som skett. Det är med sådana
metoder man nu skall tvinga på folket
nya skatter, som med praktiskt taget hela
sin tyngd drabbar de stora massorna.
Det kanske i främsta rummet för
barnen så värdefulla ämnet socker steg
omedelbart efter de s. k. demokratiska
partiledarnas uppgörelse med 20 öre per
kilogram. Nu skall riksdagen i efterhand
besluta om att ge sanktion åt sockerbolagets
åtgärder att genomföra beskattningen
innan riksdagen tagit ståndpunkt.
Risken av att barnrikehushållen
skulle hamstra socker bedömdes tydligen
så allvarlig, att partiledarna på
omvägar via en icke statlig organisation
måste säkerställa landet mot faran.

Inte ens läskedryckerna lämnas denna
gång i fred. De fyra partiledarna har
föreskrivit att skatten på läskedryckerna
skall stiga med 4 öre per flaska. Man
räknar emellertid med att prishöjningen
i verkligheten kommer att utgå med
6 öre per flaska på grund av de stegrade
omkostnaderna, vilket blir 18 öre per
liter.

Retecknande för skatteförslagets
klasskaraktär är höjningen av elströmsskatten.
Den skall beröra endast hushållsförbrukningen.
De stora bolagen
och företagen slipper undan. Förmodligen
var det denna välvillighet mot de
större förbrukarna som herr Ohlin hade
i tankarna då han i sitt högstämda
radiotal om samförståndslösningen braverade
med: »Vi i folkpartiet eftersträvar
en mera jämn fördelning av skattebördan.
»

Den omskrutna bilvänligheten hos
borgarpartierna, framför allt folkpartiet,
illustreras utmärkt av höjningen av
bensinpriset med 5 öre per liter. Under
valkampanjen 1956 tog folkpartiet bilvänligheten
på entreprenad. Affischer
och valtavlor överflödade av reklam

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

för denna bilvänlighet och anklagelser
mot regeringen för dess »bilfientlighet».

Nu förklarar herr Ohlin att folkpartiet
accepterat den nya bensinskattehöjningen
för att visa att »vi i folkpartiet
på allvar företräder en samförståndslinje
i svensk politik». Samförstånd
med vem, herr Ohlin? Jo, med socialdemokratien,
som folkpartiet efter fattig
förmåga sökt framställa som ett bilfientligt
parti. Nu är herr Ohlin och
hans parti beredda att pina ut ytterligare
130 miljoner kronor av bilismen i
första omgången och sedermera 100 miljoner
varje år. Så var det med den bilvänligheten! I

övrigt skall beskattningen drabba
vad man med ett inte så litet stänk av
cynism kallar umbärliga varor. Det är
de gamla bekanta skatteobjekten sprit,
tobak och maltdrycker som det gäller.
Genom att beteckna dessa varor som
umbärliga söker man ge sken av att det
ligger någonting av frivillighet i denna
beskattning. Den som inte vill behöver
inte supa och röka.

Denna dubbeltungande argumentation
är inte ny. Den uppträder varje
gång man söker plocka in nya spritoch
tobaksmiljoner. Men ingen tar dem
på allvar. Förslaget förutsätter att
svenska folket skall dricka sprit, vin
och Öl och förbruka tobak i ungefär
samma omfattning som tidigare. Enda
syftet är att konsumenterna skall betala
högre priser för de njutningsmedel,
som staten tillhandahåller. Bakom varje
förslag till skattehöjningar på dessa
varor framskymtar alltid en brinnande
förhoppning hos finansministern, ja,
troligen även en förvissning, att ingen
skall svika sin medborgerliga plikt genom
att avstå från sprit och tobak utan
villigt bidra till att skaffa nya miljoner
till statskassan.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att vid en tidigare förhöjning av
spritpriserna den dåvarande finansministern
i propositionen förklarade, att
höjningen av spritpriset måste åtföljas

Höjd indirekt beskattning

av en motsvarande prishöjning på vinet,
enär det eljest kunde befaras att konsumtionen
av spritdrycker skulle minska
på vinets bekostnad och inkomsterna
till statskassan därmed bli mindre
än beräknat.

Vid de flesta tidigare skattehöjningarna
har dock de nykterhetspolitiska synpunkterna
dominerat i motiveringen.
1956 års skattehöjningar motiverades
med att det gällde att begränsa den
ökning i spritkonsumtionen, som beräknades
bli en följd av motbokssystemets
slopande. Samtidigt betonades
starkt behovet av en utformning av beskattningen,
som främjade en övergång
till konsumtion av alkoholsvagare drycker.

Nu föreligger endast krasst fiskala
skäl för skattehöjningen. Det gäller nu
endast att skaffa pengar till upprustningen,
varvid man tydligen även räknar
med en upprustning med atomvapen.
De tidigare nykterhetspolitiska motiveringarna
har nu avslöjats vara en
nödtorftig beteckning för det verkliga
syftet: att skaffa medel till statskassan.

Denna avsikt bakom prishöjningarna
på s. k. umbärliga konsumtionsvaror är
så uppenbar, att den inte ytterligare behöver
bevisas. Men det bör kanske ändå
tilläggas för det nu aktuella fallet, att
enligt uppgifter i pressen umgicks partiledarna
med planer på att lägga en
ännu större skatt på spriten men avstod
av rädsla för att konsumtionen skulle
minska så mycket, att förtjänsten uteblev.

Några nykterhetspolitiska motiv för
höjningen av spritbeskattningen existerar
följaktligen inte. De har helt ställts
åt sidan. Det verkar därför närmast groteskt,
när propositionen förklarar att
»panikköp i hamstringssyfte» av sprit
kan »föranleda allvarliga risker från
ordnings- och nykterhetssynpunkter».
Några större bekymmer kan väl knappast
dessa synpunkter ha förorsakat
finansministern, då han givit de penningstarka
grupperna tillräckligt med

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

tid för att hamstra sprit, medan han
genom att omedelbart effektuera partiledarjuntans
»beslut» om prishöjningen
på det ur »nykterhets- och ordningssynpunkt»
absolut oskyldiga sockret
hindrat de ekonomiskt svagare att hamstra
denna nödvändighetsvara.

På senare tid har spritkonsumtionen
trängts tillbaka medan vinkonsumtionen
ökat. En klar tendens till en övergång
till alkoholsvagare drycker har
konstaterats. Men denna effekt av prishöjningen
var tydligen inte uppriktigt
önskad. Nu skall denna utveckling hejdas
genom att även vinpriserna skall
undergå en kraftig höjning. Den tidigare
nykterhetspolitiska motiveringen för
höjningen av spritpriserna var följaktligen
endast kamouflage för intresset att
höja inkomsterna till statskassan.

Detta bekräftar bara vad vi tidigare
anfört i liknande sammanhang. Vi har
sagt, att det förhållandet att statsmakterna
räknar med inkomsten på sprithanteringen
som en fast post i budgeten
omöjliggör för staten att driva en verkligt
nykterhetsfrämjande politik. Bygger
staten sin budget bland annat på en
ständigt svällande inkomst av sprithanteringen,
måste intresset att säkra denna
inkomstpost dominera över intresset
att åstadkomma ett nyktert folk. Om
staten skall kunna återgå till en nykterhetsfrämjande
politik, måste frågan om
spritinkomsterna underkastas en radikal
omprövning.

Genom de skattehöjningar, som nu
skall genomföras, stiger levnadskostnaderna
med cirka 300 kronor om året för
en flerbarnsfamilj. Barnfamiljernas redan
nu svåra läge blir därigenom ytterligare
försämrat. Man frågar sig inför
detta vad det blivit av utfästelserna i regeringsprogrammet
om förbättring av
barnfamiljernas materiella läge. De nya
skatterna är en åtgärd i rak strid mot
dessa utfästelser.

Samma omdöme gäller löftena om en
rättvisare beskattning. I stället kommer
nu en hel rad höjningar av de förhat -

liga indirekta skatterna, som drabbar de
små inkomsttagarna och barnfamiljerna.
De utplånar, och mer till, effekten
av den nyligen genomförda ortsavdragsreformen.

Låt mig ta några näraliggande exempel
för att visa, vilka som tjänar på denna
beskattning av konsumtionen. Det
må ursäktas mig, om jag då håller mig
till några av de främsta tillskyndarna
av de nya skattehöjningarna.

Herr Ohlin har en taxerad inkomst
på 75 990 kronor. Om de beräknade
390 miljonerna skulle ha tagits ut på
den direkta beskattningens väg, skulle
han ha fått erlägga i runt tal 3 000 kronor
mera i skatt. Nu slipper han undan
med en skattehöjning på cirka 300 kronor.

Herr Hjalmarson, som har den »blygsamma»
inkomsten av 35 240 kronor,
skulle i direkt skatt ha fått betala 950
kronor, och herr Hedlund med sina
50 170 kronor i inkomst skulle fått betala
1 700 kronor. Nu slipper de som
sagt undan med 300 kronor. Deras inkomster
är som bekant inte de allra
högsta, och ju högre upp på skalan man
kommer, desto större blir förtjänsten.
En hundratusenkronorskarl skulle få
erlägga 4 500 kronor mera, om skatten
togs ut på den direkta vägen. En inkomst
på 150 000 kronor skulle få en
merskatt på 7 450 kronor och en inkomst
på 200 000 kronor en merskatt
på 10 700 kronor. Nu får de alla samma
skatt som de lägre inkomsttagarna eller
cirka 300 kronor.

Det är att märka att detta förslag
framlägges här för riksdagen samtidigt
som man har gjort utfästelser om att
befria bolagen från den extra bolagsskatten.
Sådan är klasskaraktären hos
det nya skatteförslaget. Man har därför
ingen anledning att förvåna sig över
den glatt upprymda stämning, som herrar
Hjalmarson och Ohlin gav prov på,
då de kommenterade partiledaruppgörelsen
i radion. Herr Hjalmarson kunde
inte dölja sin tillfredsställelse över den

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

»samförståndslösning enligt gammal
tradition i svensk politik» som de fyra
herrarna träffat. Han gjorde rena krumsprång
av förtjusning över sin framgång
för generalernas krav och inför
utsikten att inom kort få begåva dem
med de farliga leksaker, som atomvapnen
utgör. Givetvis gällde förtjusningen
även sättet för finansieringen.

Herr Hjalmarson förklarade bl. a.:
»Att vi kommit överens att inför medborgarna
ta gemensamt ansvar i försvarsfrågan,
det ger styrka. Här hemma
ger det en friskare luft i politiken,
som är lättare att andas — lättare att
tampas i för den delen också.»

Ingen betvivlar att herr Hjalmarson
kommer att andas lättare efter »samförståndslösningen»,
som inte bara gav
seger för hans militära upprustningslinje
utan också i stort sett befriade
hans uppdragsgivare från att svara för
kostnaderna. Men tror månne herr Hjalmarson
att de som drabbas av de nya
skatterna, de små inkomsttagarna och
barnfamiljerna, kommer att andas lättare? Jag

hörde i gårdagens radioeko hur
herr Hjalmarson rasade emot att förhandlingarna
i pensionsfrågan blivit
avbrutna. Han förklarade därvid, att
det måste bli ett slut på de obligatoriska
avgifterna och skatteutplundringarna.
Men vad är det herr Hjalmarson
själv har medverkat till? Om någonting
är obligatoriskt, så är det väl skatterna!

Herr Ohlin hade naturligtvis också
svårt att behärska sin glädje. Men han
var inte så säker i tron som herr Hjalmarson
att folket skulle dela glädjen
över »samförståndslösningen». På folkpartistiskt
manér försökte han slingra
sig undan det allmänt kända faktum
att de höjda indirekta skatterna var ett
de små inkomsttagarna och barnfamiljerna
påtvingat bidrag till den militära
upprustningen. Han förklarade därför,
att »vi inom folkpartiet» inte ser
de nya skatterna som »ett medel att
täcka just försvarets utgifter. De kan

Höjd indirekt beskattning

lika gärna ses som ett medel att finansiera
ökade folkpensioner, den fredliga
användningen av atomkraften och
ett bättre undervisningsväsende.»

Herr Ohlins spegelfäkteri lurar dock
ingen. Det avslöjas för övrigt eftertryckligt
i propositionen. Där förklaras nämligen
redan i ingressen följande: »Efter
gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sträng,
fråga om höjd indirekt beskattning i
syfte att finansiera vissa försvarsutgifter.
»

Varje människa vet att de skatter som
nu beslutas tas ut för militära ändamål.
Herr Ohlins försök att krångla sig
från medansvarigheten genom salvelsefulla
utläggningar om att skattemedlen
lika väl kan vara avsedda för sociala
ändamål är dömt att misslyckas. Inte
heller kan han frigöra sig från medansvaret
i att de borgerliga partierna genom
rena utpressningstaktiken genomdrivit
att ökningen av militärkostnaderna
skall finansieras genom skatter, som
lägges på de mindre inkomsttagarna
och barnfamiljerna.

Herr talman! Vi har redan tidigare
deklarerat, att vi är motståndare till
den s. k. samförståndslösningen i militärfrågan.
Sverige har varken resurser
till eller behov av att tävla med stormakterna
på det militära området. Vi
har också skäl att vara ytterst skeptiska
mot deklarationerna från dem, som pressar
fram allt större och större anslag
till upprustningen, att de är entydiga
anhängare av svensk alliansfrihet och
neutralitet. Höga militärer och vissa
borgerliga tidningar har givit belägg
för att det finns krafter som går havande
med planer på en uppluckring
av alliansfriheten. Den föreslagna ökningen
av militärutgifterna är ett stöd
åt dessa krafter.

För ett par dagar sedan skrev den
stora folkpartistiska Göteborgs-Posten i
en ledande artikel:

»För allmänheten ger ÖB:s grundpro -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

gram intrycket av en blandning av inbördes
olikartade inslag i riktlinjerna
för försvarets allmänna planering. Till
någon del en miniatyrkopia av ett anglosaxiskt
stormaktsförsvar, till en större
del ett långskjutande förpostförsvar åt
den europeiska NATO-frontens nordliga
hälft med ett hårt men tunt skal.»

»Förpostförsvar åt Atlantpakten» —
det är den tolkning av vår militärpolitiska
inriktning, som vissa kretsar
här i landet hävdar. Vad säger regeringen
om en dylik uppfattning?

Då till detta kommer att herrar Hjalmarson
och Ohlin, som alltid har sneglat
åt Atlantpakten, utgör de främsta
trubadurerna i lovsången över »samförståndslösningen»,
finns det alla skäl för
varje anhängare av alliansfrihetens och
neutralitetens linje att vara på sin vakt.
Det märkliga förspelet i denna sak, den
utmanande behandlingsordningen, finansieringsprogrammet,
med tyngdpunkten
lagd på de bredare folklagren,
och sist men inte minst uppgiften i
den s. k. samförståndslösningen att man
senare skall ta upp frågan om svensk
upprustning med atomvapen, detta utgör
grunden för vårt kategoriska motstånd
i saken. Den starka proteströrelse,
som nu är i gång över hela landet
med stora fackföreningar, fackliga centralorganisationer
och socialdemokratiska
arbetarkommuner som viktigaste
inslag, visar också att allt tal om att
»samförståndslösningen» har accepterats
av folket icke har något som helst
sakligt underlag.

Herr talman! Med vad jag här framhållit
ber jag att få yrka bifall till den
av oss avgivna motionen, som yrkar avslag
på Kungl. Maj:ts proposition och
utskottets betänkande.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis glädjande
att försvarsfrågan även denna
gång har kunnat hållas utanför partistriderna.
Jag kan inte inse att vårt

land skulle ha vunnit någonting på att
den förts ut i en valstrid och blivit
föremål för ett politiskt schackrande,
där sakfrågan kommit att trängas undan
till förmån för partitaktiska beräkningar.
Vi kan inte heller fortsätta med
den försvarsorganisation vi nu har;
den är alldeles för dyrbar i förhållande
till effektiviteten. Jag tror inte heller
att tiden är lämplig att låta defaitismen
bestämma försvarskostnaderna — i så
fall vore varje utgift till försvaret bortkastad.

En annan sak är att det är så förskräckligt
svårt att få någon insyn i
kostnadernas fördelning. Ingen kan
rubba mig ur tron att det rinner bort
mycket pengar i onödan. I vår tid har
rationalisering bliivt ordet för dagen,
men jag tror inte att man i den inre
organisationen av försvaret har till
fullo beaktat vad det ordet innebär.
Det är som sagt svårt att bevisa något,
men jag har en känsla av att det både
inom staberna och ute i de olika förbanden
slösas åtskilligt med både tid
och materiel. Jag skulle därför till försvarsministern
vilja rikta en vädjan att
noga uppmärksamma vad som sker i
det avseendet. Jag är övertygad om att
icke föraktliga summor skulle kunna
vinnas genom en effektiv kontroll.

Herr talman! Även om jag är tillfredsställd
med att en uppgörelse kommit
till stånd, är jag långt mindre tillfredsställd
med den utformning uppgörelsen
fått i skattehänseende. Uppseendeväckande
var att finansministern
kunde presentera ett budgetförslag, där
han inte lämnat något utrymme för ökade
försvarskostnader, trots att han visste
att frågan måste lösas. Som bas för
uppgörelsen måste alltså ligga ett beslut
om nya pålagor. Jag kan inte finna
någon saklig motivering för att behandla
försvarsfrågan på detta sätt.
Åtminstone under fredstid har det väl
tidigare varit vanligt att försvarskostnaderna
inrymts i den allmänna budgeten.
Den i år framlagda budgeten är

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

ofullständig, och det är därför inte rimligt
att säga att de nya skatter, som i
dag kommer att beslutas, går till försvaret
•— de kan lika väl gå till någonting
annat.

De nya skatter som föreslagits är s. k.
punktskatter. Det är en odemokratisk
form av beskattning, det vill jag ärligen
säga ifrån. Och de blir sannerligen
inte smakligare av att man försöker
framställa dem som direkt gående till
finansiering av ökade försvarskostnader.
Men det är kanske inte heller meningen! Det

naturliga är ju att alla medborgare
skall bidraga till statens utgifter
efter bärkraft. Finns det någon hållbar
motivering för att man helt plötsligt
skall frångå den principen och lägga
stora skattebördor på vissa grupper
av befolkningen? Det är för all del inte
första gången det händer; då den allmänna
sjukförsäkringen infördes, lade
man exempelvis extra skatter på rökare
och spritförbrukare. Just de kategorier
av befolkningen som använder tobak
och sprit skall bidraga med en och
en halv miljard extra i skatter. Det är
en mycket högt uppskattad förmån! Visserligen
motiverar man det fint genom
att anföra både sociala och medicinska
skäl, men vad är det egentligen för en
idealitet, som å ena sidan uttrycker
sitt missnöje med att folk brukar vissa
varor samt å andra sidan beredvilligt
tillhandahåller dessa och med förnöjelse
rakar in ständigt stigande vinster
till förmån för icke brukare, som därigenom
får en lägre skatt? Nej, ärade
kammarledamöter, försök inte lägga ideella
motiv på den ständigt stigande beskattningen
av sprit och tobak! Det är
budgetfinansieringen det gäller, och då
är varje form av beskattning som inte
tar hänsyn till skatteförmågan av ondo.

Den här gången har man inte nöjt sig
med de klassiska inkomstkällor, som
jag nyss nämnt, utan man har utvidgat
det till att omfatta en hel del andra varor.
Det gör inte saken bättre. Det sna -

Höjd indirekt beskattning

rare understryker punktbeskattningens
nyckfullhet; utväljandet av konsumtionsartiklarna
sker huvudsakligast med
hänsyn till vad de kan tänkas ge i
skatteintäkter. I jämförelse härmed verkar
en allmän omsättningsskatt vara
mera sympatisk, även om jag inte vill
förorda en sådan framför en direkt beskattning.

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid längre. Jag har velat ha
detta sagt främst för att understryka
mitt missnöje med att lösandet av viktiga
samhällsfrågor skall ge anledning
till beskattning vid sidan av budgeten
och att denna beskattning skall utformas
på ett för stora samhällsgrupper
stötande sätt. Jag vill också hoppas att
man i framtiden undviker punktskatter.
För mig kommer det att bli mycket
svårt att gå vidare på den vägen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I lördags riktade jag
en vädjan till utskottet, att det skulle
försöka vidtaga den ändringen i Kungl.
Maj:ts proposition att vi i stället för
punktskatter finge ett uttalande om direkt
beskattning. Denna vädjan har
icke beaktats av utskottet. I min vädjan
framhöll jag, att vi i stort sett är
eniga om att vi måste ha ett till vår
neutralitetspolitik anpassat försvar men
att ökningen av försvarskostnaderna
icke får leda till en social och kulturell
nedrustning. Jag framhöll vidare,
att vi borde försöka dela den ökade
bördan efter bärkraft.

Det talas om tidsnöd, och man säger
att försvaret bör vara berett i olika avseenden.
När jag lämnade kammaren i
lördags och fick se ÖB och hans medhjälpare
gå in till de Ire borgerliga
partiernas chefer, ställde jag mig frågan:
Bör inte ÖB lära sig att gå till den
som är chef för försvarsdepartementet?
Om militären i fortsättningen skall
ha några kontakter med riksdagen, får
den lära sig att gå den väg som är

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

lämplig och bruklig. Mig veterligt har
de tre borgerliga partierna ännu inte
kommit i regeringsställning, även om
de eftersträvar det.

Jag sade även i lördags att vi skulle
försöka anpassa försvaret efter den befolkningsutveckling
vi har och samtidigt
söka åstadkomma en lämplig fördelning
av våra resurser mellan industri
och försvar. Om vi vid uppbyggandet
av en ny försvarsorganisation
underlåter att se till att kostymen inte
blir för stor, kommer vi nämligen i en
obehaglig situation i fortsättningen. Jag
har alltså deklarerat en positiv vilja
att försvara vår demokrati och vårt
land, men jag vill att kostnaderna härför
skall anpassas både efter landets
ekonomiska förmåga och efter de befolkningsmässiga
förutsättningarna.

I en tidning kan man emellertid läsa
följande uttalande av herr Hjalmarson:
»Sedan tolv månader växer statsskulden
med 196 000 kronor i timmen — dag
och natt. Varenda dag betalar regeringen
ut en och en halv miljon mer än vi
betalar in, bara för saker som samma
regering bestämt har lovat att våra
skatter minst skulle räcka till för. —
Vi köper inte politiskt stillestånd till
det pris som regeringen kräver.»

Herr Hjalmarson fortsätter med att
påyrka sänkning av skatterna: »Vi har
på grundval av konkreta besparingsyrkanden
föreslagit: sänlc omedelbart

statsutgifterna med 730 miljoner och
sänk dem mer sedan. Ordna det så, att
människorna får tillbaka vartenda öre
besparingarna ger — i skattesänkningar.
Steg för steg men inom två år.»

Ärade kammarledamöter! När man
läser dessa floskler, uttalade av en man
som säger sig företräda ett parti med
en positiv inställning till försvarsfrågan,
undrar man varför herr Hjalmarson
inte förenat sig med kommunisterna
och yrkat avslag på förslaget om
ökade utgifter till vårt svenska försvar.
Vi är ju medvetna om att kostnaderna
kommer att stegras betydligt nu och att

de blir än högre i framtiden. Jag vill
också erinra om att herr Hjalmarson
har rätt då han säger att han jämsides
med kravet på skattesänkningar framfört
förslag till besparingar. Han har
bland annat varit med och motionerat
om att 5 miljoner kronor skall tas från
våra mödrar och att de allmänna barnbidragen
skall minskas med 375 miljoner
kronor. Högern företräder en ödesdigert
reaktionär inställning till familjeoch
ungdomspolitiken, och jag frågar
mig varför herr Hjalmarson inte också
motionerat om ett förnyat utgivande
av Hinke Bergegrens gamla bok »Kärlek
utan barn». Om det skall vara någon
mening i allt det trams, som framföres
i form av motioner från högerhåll,
och i talet om skattesänkningar, bör
man också ta konsekvenserna av en sådan
mot familjerna och ungdomen
fientlig politik.

Jag har vidare framhållit att det är
farligt att binda vårt försvar till folks
vilja att konsumera sprit och tobak.
Som nykterist vill jag inte vara med
om att ett utnyttjande av dessa i mitt
tycke onödiga varor skulle få sken av
att innebära en för landet gagnelig gärning.
Jag har också sagt att vi borde
försöka ordna det så, att kostnaderna
för de ökade försvarsutgifter, som kan
bli nödvändiga, uttas genom en direkt
och progessiv beskattning. Om den i
Dagens Nyheter lämnade uppgiften, att
de föreslagna ökade punktskatterna
skulle innebära en extra utgift på 300
kronor om året för en tvåbarnsfamilj,
är riktig, skulle vi komma upp till en
årsinkomst av 21 000 kronor innan en
sådan familjs utgiftsökning bleve större
om man i stället valde vägen att höja
den direkta beskattningen. Utskottet
borde enligt min mening ha beaktat
detta.

Jag vädjade också till utskottet att
försöka se den ändrade och nya försvarsorganisationen
och civilförsvarets
problem i ett sammanhang. Vad inträffar
nu? Jo, vi bygger ut den rent mili -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

tära delen av vårt försvar. Naturligtvis
skall vi söka i största möjliga utsträckning
skydda militären, om kriget
skulle komma, men det borde väl
vara angeläget att samtidigt med beslutet
om en ny försvarsorganisation taga
upp även civilförsvaret till behandling,
så att dessa båda frågor kunde lösas i
ett sammanhang. För civilbefolkningen
finns nu intet skydd. Vi har en hög
civilförsvarsledning, som sitter och ingenting
gör, och det har företagits utredningar
för 1/2 miljon kronor, men
något resultat har inte redovisats. Det
är därför jag menar, att försvarsberedningen
bort bedöma frågorna i ett sammanhang
och så lagt fram ett förslag.

Jag måste beklaga den behandling
frågan fått. Någon vilja att försöka få
till stånd en samling kring det svenska
försvaret återspeglas icke i det framlagda
förslaget. Eftersom partiledarna
kommit överens och utskottet i stort
sett är enigt kan det från min sida
egentligen inte bli fråga om annat än
en protest, och det finns ju inte stora
utsikter att nå resultat med ett yrkande.
Men jag vill ändå hemställa, herr talman,
att utskottets betänkande från
och med det stycke på s. 3, som börjar
med orden »Utskottet delar», måtte erhålla
följande lydelse:

»Utskottet delar uppfattningen, att
ytterligare statsinkomster är erforderliga
för bestridande av de ökade kostnaderna
för en ny försvarsorganisation
och en kommande utbyggnad av civilförsvaret.
I fråga om det sätt på vilket
inkomsterna bör anskaffas kan utskottet
icke biträda Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition nr 50 utan yrkar avslag
å densamma. Däremot anser utskottet
att ytterligare inkomster för
statsverket är nödvändiga och förordar
att desamma skall uttagas genom en
höjning av uttagningsprocenten till 110.

IJnder åberopande av vad sålunda
anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med avslag på Kungl.
Maj ds proposition nr 50 måtte uttala,

Höjd indirekt beskattning

att uttagningsprocenten på den direkta
skatten höjes till 110 för att tillmötesgå
kravet på ökade kostnader för en ny
försvarsorganisation och en utbyggnad
av civilförsvaret.»

Jag skulle tro, att om riksdagen godtar
detta yrkande kan en större anslutning
vinnas ute bland svenska folket
än om det av partiledarna och Kungl.
Maj:t förordade förslaget antas. Det är
angeläget att man tar allvarligt på detta,
ty om vi fortsätter med punktskatter,
kommer det inte att bli möjligt att
få arbetsmarknadsorganisationerna att
sluta det tvååriga avtal, som vi väl ändå
måste anse vara till fördel. Regeringen
och riksdagen måste i fortsättningen
se till att när ett avtal slutits
mellan två stora arbetsmarknadsorganisationer,
förutsättningarna på vilka det
bygger inte rycks undan.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till det yrkande jag framställt.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Något överraskande ligger
inte i kommunisternas uppträdande
i denna fråga. Det avslöjar bara vad
man visste förut, nämligen att det helhjärtade
stöd, som kommunisterna i remissdebatten
lovade den sittande regeringen,
var av noll och intet värde i
samma ögonblick som kommunisterna
hade en taktisk möjlighet att falla regeringen
i ryggen. Den syndaflod av förvrängningar
och demagogi, som herr
Senander här försökt dränka oss i, visar
hur välbetänkt det var, att statsministern
i remissdebatten bestämt undanbad
sig kommunisternas stöd.

Herr Senander försökte göra en hel
hönsgård av den fjäder som varit synlig
i vissa tidningar, nämligen att behandlingen
av denna proposition i bevillningsutskottet
skulle ha haft någon
hemlig och mystisk karaktär. Jag vill
bestämt tillbakavisa dessa insinuationer
av det enkla skälet, att vår riksdagsordning
nu är så uppbyggd, att den skall

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

medge en skyndsam behandling av
brådskande ärenden. Det är just en sådan
behandling som ägt rum i detta
sammanhang.

När kammaren beslöt att omedelbart
remittera detta ärende till bevillningsutskottet,
så var det utskottets självklara
skyldighet att fullfölja kammarens
intentioner och företaga en skyndsam
behandling. Det har inte varit fråga om
något hemlighetsmakeri, utan utskottet
var givetvis berett på denna utväg, och
därför ajournerades ett sammanträde,
som hölls i torsdags, till på lördag omedelbart
efter avslutat plenum. Så är det
med den hemligheten.

Vidare är det alldeles felaktigt att utskottet
inte grundligt har behandlat detta
ärende. Tre och en halv timmars behandling
i utskottet föregick dess beslut.
De motionsvis framförda yrkandena
om de alternativ till ifrågavarande
punktskatter, som över huvud taget var
möjliga, nämligen en allmän omsättningsskatt
eller en höjning av uttagsprocenten,
var grundligt behandlade i
utskottet, innan Kungl. Maj:ts proposition
tillstyrktes.

När emellertid bevillningsutskottet
hade att handlägga denna proposition
och de motioner, som var knutna till
den, var det två omständigheter, som
utskottet hade att ta hänsyn till, nämligen
nödvändigheten att öka inkomsterna
samt det resultat, som uppnåtts i
förhandlingar mellan ledarna för de tre
borgerliga oppositionspartierna och representanter
för regeringen.

Den ojämförligt viktigaste av dessa
omständigheter är det faktum, att en
inkomstökning på i runt tal 400 miljoner
måste åstadkommas, om inte staten
skulle nödgas gå ut på kapitalmarknaden
och låna inte bara vad som krävs
för kapitalbudgeten utan även för att
bringa balans i driftbudgeten. Ett alternativ
hade varit att låna i riksbanken,
men det är ju en åtgärd som ingen
önskar rekommendera.

Det bör kanske understrykas att ett

tvång att öka statens inkomster föreligger
alldeles oberoende av om vi fortsätter
ett provisorium för försvarets
räkning eller övergår till den omorganisation,
som benämnes alternativ
Adam, och jag vill särskilt vända mig
mot herr Senanders påstående att här
skulle vara fråga om en upprustning.
Det är endast fråga om att vidmakthålla
försvaret vid dess nuvarande styrka. I
varje fall är det ganska omotiverat, för
att inte säga hänsynslöst, att i detta
sammanhang påstå att det är fråga om
att införa atomvapen i den svenska armén
—■ en fråga som inte har något som
helst samband med det föreliggande
förslaget.

Jag kan inte heller neka mig att också
säga ett ord om herr Senanders senaste
strategiska resonemang, när han
försöker göra gällande, att ett starkt
försvar för Sveriges räkning skulle uppluckra
den alliansfria linjen. Det är
tvärtom så att den, som ivrar för en
allianspolitik, gör det från den utgångspunkten
att vi därigenom skulle få en
hel del vapen till skänks och sålunda
få ett starkare försvar till lägre kostnad.

I verkligheten är det ju så att grundtanken
i hela vårt försvarsresonemang
är att vidmakthålla och stärka den alliansfria
linjen.

Detta är ett typiskt exempel på herr
Senanders sätt att argumentera.

Jag medger gärna att det har funnits
andra utvägar att klara den här saken,
exempelvis om man hade kunnat genomföra
en improviserad drastisk nedrustning,
men alla vet ju vilka konsekvenser
det skulle ha fört med sig. Jag
skall inte bara tala om hur dyrt vi i
framtiden skulle kunna få betala en sådan
improviserad nedrustning genom
att på detta sätt ödelägga för försvaret
omistliga värden. Jag vill också erinra
herr Senander om att en sådan åtgärd
skulle kunna medföra synnerligen allvarliga
rubbningar på arbetsmarknaden
just nu. En sådan radikal nedskärning
skulle ha gått ut över beställningar hos

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

den svenska industrien. Hälften av den
svenska militärbudgeten lär nämligen
bestå i beställningar hos svenska industrier.

Herr Senander har vid flera tillfällen
sagt att det borde vara laglig rätt för
var och en, som har en anställning i en
industri, att få behålla detta arbete. Betydande
arbetslöshet inom stora industrier
skulle ha blivit följden om nedskärningar
genomförts som inte varit
förberedda och sakligt grundade.

Jag är på det klara med att en nedskärning
av de militära utgifterna inte
får hindras av arbetsmarknadsskäl, men
jag hävdar att en sådan nedskärning,
om de utrikespolitiska förhållandena
gör det möjligt, måste förberedas samt
ske successivt och på ett sådant sätt, att
minsta möjliga skada uppstår.

Den andra möjligheten hade självfallet
varit, att man kunnat komma överens
om sådana besparingar på andra
huvudtitlar att försvaret hade fått sitt
utan att dessa skatter behövt ifrågakomma.
Men det är ju allom bekant att det
inte finns möjligheter att uppbringa
någon majoritet för sådana besparingar.

Herr Hjalmarson talade i gårdagens
eko om att man hade möjligheter att
spara 700 miljoner kronor, och skulle
det vara riktigt är det alldeles självklart
att försvaret mycket väl kan få
sina 400 miljoner kronor och affärerna
kan gå bra ihop ändå. Men olyckan med
herr Hjalmarsons utfästelser är ju att
han inte kan uppbringa någon majoritet
för sina besparingsyrkanden, utan en
överväldigande majoritet i riksdagen
avvisar dessa propåer. Följaktligen är
denna utväg helt oframkomlig.

Under sålunda föreliggande omständigheter
har bevillningsutskottet, som
har den synnerligen oangenäma uppgiften
att anvisa medel för att bestrida
de utgifter som andra idskott har den
mycket angenäma uppgiften att rekommendera
riksdagen att besluta, nödgats
se till fakta och sålunda kommit till den
slutsatsen, att i föreliggande situation

Höjd indirekt beskattning

är dessa inkomstförstärkningar ofrånkomliga.
Från dessa utgångspunkter har
utskottet funnit att de föreslagna nya
och skärpta punktskatterna icke kan
undvikas. Därför har utskottet också
hemställt om riksdagens bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Det skall naturligtvis inte fördöljas
att de överläggningar, som förts mellan
oppositionen och regeringen och
resulterat i denna överenskommelse, i
viss mån har kringskurit riksdagsledamöternas
och utskottets möjligheter att
framlägga alternativ till de skatter, som
man vid förhandlingarna enats om.
Från flera håll har det t. o. m. gjorts
gällande att man här står inför ett förhandlingsresultat,
som man har att antingen
acceptera eller förkasta. Det är
uppenbart att denna karakteristik skjuter
väsentligt över målet. Men det hindrar
inte att betänkligheterna mot själva
metoden att gå till väga vid dessa förhandlingar
inte helt kan negligeras.
Särskilt angeläget är det naturligtvis ur
bevillningsutskottets synpunkt att med
viss styrka framhålla, att riksdagens suveränitet
i beskattningsfrågor bör kunna
utövas i hävdvunna former. I detta
speciella fall kan, synes det mig, ändå
tillvägagångssättet rättfärdigas till en
del med det lovvärda syftet att hålla
försvaret över partistriderna. Men jag
tror man kan säga att en avgörande faktor
varit den omständigheten, att vi på
grund av en hel rad samverkande orsaker
har kommit in i en alldeles unik
ekonomisk situation, som ovillkorligen
måste bemästras. Från dessa utgångspunkter
synes det mig att den metod,
som här har komit till användning, kan
accepteras som en engångsföreteelse,
men jag tror att alla berörda parter bör
beflita sig om att undvika en upprepning.

Det skulle vara lönlöst att förneka,
att det inom utskottet förekommit delade
meningar om huruvida de tillgripna
punktskatterna är att föredraga
framför eu höjning av uttagningspro -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

centen och införande av en allmän låg
omsättningsskatt. Det är särskilt, som
också två talare varit inne på i dag,
kritik mot skärpningen av spritskatten.
Jag kan för min del inte förstå att i
sådant sammanhang spritskatten skulle
ha kunnat lämnas obeaktad, dels därför
att den obestridligen är den punktskatt
som måste framstå som mest möjlig att
undgå på grund av varornas ringa
oumbärlighet, dels därför att det inte
kan bestridas att ökade spritpriser har
en nykterhetsfrämjande effekt. Jag kan
inte heller erkänna det resonemang,
som säger att vi genom dessa punktskatter
har gått ifrån principen att vi
skall stimulera förbrukningen av alkoholsvaga
drycker på spritdryckernas
bekostnad. Det förhåller sig inte på
det sättet. Jag kan som exempel nämna,
att en butelj starksprit kommer att beskattas
med 3 kronor per flaska, under
det att en lika stor flaska lättvin kommer
att drabbas allenast av en prishöjning
på 25 öre. Under sådana omständigheter
kan man inte säga, att man
har förgripit sig på den säkerligen riktiga
tanken, att man bör befrämja övergången
till konsumtion av alkoholsvaga
drycker.

Jag vill emellertid också säga, att när
utminuteringsskatten höjs, så höjs också
utskänkningsskatten i motsvarande
mån. Det är ingenting att säga om den
saken. Men jag vill uttala den förhoppningen,
att kontrollstyrelsen vid en prisreglering
av utskänkningskvantiteterna
måtte beflita sig om att så utforma
prissättningen, att restaurangnäringen
inte kommer att få svårare att hävda
sig än den tidigare har haft.

Slutligen ber jag att som en rent personlig
reflexion få framhålla, att jag
tror att det knappast finns några möjligheter
att nämnvärt öka statens inkomster
genom nya punktskatter utan att
möjligheterna på detta område nu börjar
bli uttömda. Likaledes tror jag att
det är en illusionspolitik att tänka sig
att vi kan undvika, att statens utgifter

kommer att stiga väsentligt. Det kommer
därför att bli nödvändigt att finna
utvägar för att stärka statens inkomster,
detta sagt ur ren bevillningsutskottssynpunkt.

Det är klart att dessa inkomster helst
bör åstadkommas genom en ökad produktion,
som på naturliga vägar utan
skatteskärpningar ger staten ökade inkomster.
Det är också naturligtvis tacknämligt,
att alla krafter anspännes för
att åstadkomma de besparingar som
över huvud taget är möjliga. I detta
sammanhang vill jag livligt understödja
vad herr Larsson i Stockholm sade,
nämligen att när det gäller besparingar
får naturligtvis inte militärväsendet lika
litet som statsverksamheten i övrigt hållas
utanför.

Trots de möjligheter som finns i fråga
om produktionsstegring och besparingar
kan det emellertid under en övergångstid,
på grund av de väldiga utfästelser
vi har gjort på utgiftssidan, bli
oundvikligt att tillgripa nya skatter.
Att utan vidare säga att vi skall ha en
allmän omsättningsskatt är kanske litet
förhastat. Därför tror jag att det nu
finns anledning för finansdepartementet
att söka utarbeta någon sorts beredskap,
när det gäller att skaffa staten
större inkomster. Improvisationer
av det slag vi nu har gjort kommer oro
åstad. De är naturligtvis nödvändiga
och oundvikliga i vissa sammanhang,
men det är inte ett idealiskt sätt att
skaffa staten ökade inkomster.

Herr Lundberg talade i sitt anförande
om att han har riktat en vädjan till
utskottet att förorda en höjning av uttagningsprocenten
för att undgå punktskatter.
Han har också här framlagt ett
direkt förslag till ändring av utskottets
motivering som syftar till detsamma.
Jag ber att få bestämt avråda kammaren
från att biträda herr Lundbergs yrkande.
Att höja uttagningsprocenten till
110 är en stor politisk tvistefråga. Jag
anser det vara synnerligen olämpligt att
i ett sammanhang som detta aktualisera

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

och på något sätt ge på hand en lösning
av frågan om uttagningsprocenten
på ett fullständigt oförberett stadium.

Jag ber därför att få yrka, att kammaren
icke biträder herr Lundbergs
yrkande om ändring av utskottets betänkande.
I övrigt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman
förklarade, att vi genom vårt ställningstagande
i denna fråga har fallit regeringen
i ryggen i stället för att stödja
den. Jag vill erinra utskottets talesman
om att den deklaration som avgavs av
vår gruppordförande under remissdebatten
var, att vi stöder regeringen mot
varje som helst borgerlig blockbildning,
vilket dock inte innebär att vi
sväljer allt vad regeringen kommer med.

Herr Sundström borde väl veta att
det här inte är fråga om någon borgerlig
blockbildning mot regeringen utan
att det i denna fråga tvärtom förhåller
sig så, att regeringen och regeringspartiets
företrädare bildat block med de
borgerliga, vilket är en helt annan sak.

Vidare förklarar herr Sundström att
det inte alls finns något mystiskt över
utskottets behandling av detta ärende.
Det har jag inte heller påstått. Jag har
bara framhållit att redan innan propositionen
delades till riksdagsmännen
kallades utskottets ledamöter till sammanträde
och låg sålunda bildligt talat
i startgroparna, färdiga att snabbehandla
ärendet. Herr Sundström medger
också att detta är fallet när han talar
om att utskottet klarade av saken på
y/i timmar. Är det rimligt med eu sådan
snabbehandling av ett så vittomfattande
förslag som detta, innebärande
att man tar ut nya skatter på 500 miljoner
kronor och för flera år framåt hinder
sig för starkt ökade försvarsutgiftcrV -

Höjd indirekt beskattning

Nu söker man tydligen från utskottets
sida, om jag fattade herr Sundström
rätt, komma ifrån det faktum att de
nya skatterna skall gå till försvarsändamål.
Herr Sundström sökte liksom herr
Ohlin i sitt radioanförande göra gällande
att statskassan behöver mera pengar
och att man under alla förhållanden
skulle ha blivit tvungen att ta ut dessa
skatter. Men i propositionen säges ju
klart och tydligt ifrån att skatterna
skall gå till militärmakten, och utskottet
har väl inte intagit någon annan
ståndpunkt.

Jag har inte heller, herr Sundström,
påstått att vi nu har att behandla problemet
om atomvapen. Jag har bara
konstaterat att i partiledarnas överenskommelse
har den frågan lämnats öppen,
och redan det faktum att man där
inte tagit avstånd från tanken på den
svenska militärmaktens förseende med
atomvapen är värt beaktande.

Herr Sundström försöker också spekulera
i den begynnande arbetslösheten
här i landet och framhåller, att om
man skall minska på försvarsutgifterna,
får man räkna med arbetslöshet. Jag
förstår inte detta resonemang. Om det
vore hållbart, skulle vi aldrig komma
därhän att vi kunde nedbringa rustningarna.
Jag föreställer mig att i ett
så högt industrialiserat land som Sverige
borde man snabbt kunna göra en
omläggning från att producera för
krigsändamål till att producera för
fredliga ändamål. Dessutom står herr
Sundströms uttalande i detta hänseende
i klar motsättning till hans deklaration
mot slutet av anförandet, när han säger
att vi måste se till att spara i fråga om
militärutgifterna. Hur går en sådan
sparsamhet ihop med de påtalade riskerna
för arbetslöshet?

Herr Sundström ville också bestrida
riktigheten av mitt påstående, när jag
säger att det nya skatteförslaget motverkar
den utveckling på spritkonsumtionens
område som kunnat konstateras,
nämligen en övergång från alkoholstar -

2 — Andra kammarens protokoll 19.r>8. Nr 5

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

ka till alkoholsvagare drycker. Att denna
utveckling kommer att avbrytas,
framgår av det faktum att genom prishöjningarna
på både vin och sprit kommer
det nuvarande avståndet i pris mellan
de alkoholsvagare och alkoholstarka
dryckerna att bibehållas. Om man verkligen
hade haft den nykterhetspolitiska
målsättningen, att en övergång av konsumtionen
från alkoholstarka till alkobolsvagare
drycker bör befrämjas,
skulle man väl ha sett till att utvecklingen
kunnat fortsätta på den inslagna
vägen och inte såsom nu sätta stopp för
denna utveckling och nöja sig med vad
som har vunnits.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Senander försvarar
nu sitt angrepp på regeringen genom
att göra gällande att det i denna
fråga skett en blockbildning av det slag
som man på kommunistiskt håll gjorde
förbehåll för när man under remissdebatten
förklarade sig villig att stödja
regeringen. Denna blockbildning är en
helt nyuppfunnen konstruktion. De
förhandlingar som förts kan ju inte kallas
för blockbildning. Det är en fullkomligt
felaktig beteckning som sålunda
klistras på förhandlingarna.

Det är bra att herr Senander medger
att det inte vilar någonting mystiskt
över bevillningsutskottets behandling
av detta ärende. Herr Senander förklarar
nu, att han bara avsåg det förhållandet
att utskottet så att säga låg i
startgroparna. Ja, det kan vara riktigt
att så förhöll sig, men enligt riksdagsordningen
och den praxis som tillämpas
här i kamrarna var det utskottets
skyldighet att ligga i startgroparna, när
kamrarna enhälligt hade beslutat att
omedelbart remittera propositionen till
utskottet.

Bevillningsutskottet har inte haft att
ta ställning till frågan om större försvarsutgifter
— det är andra utskott
som har att behandla och bedöma den

saken — men vi har haft klart för oss
att vare sig man behöll det nuvarande
provisoriet på försvarsväsendets område
eller övergick till organisationen
Adam, så var nödvändigheten att skaffa
staten ökade inkomster ungefär lika
ofrånkomlig. Skillnaden mellan vad som
krävdes i det ena eller andra fallet var
relativt obetydlig.

Arbetsmarknadssynpunkterna har jag
klart och tydligt redovisat i mitt första
anförande. Jag har icke sagt, att arbetsmarknadssynpunkter
får vara hindrande
för en nedskärning av försvarsorganisationen,
om de utrikespolitiska förhållandena
medger en sådan. Vad jag framhållit
är att en sådan nedskärning inte
kan improviseras utan bör planmässigt
genomföras.

Vad omflyttning av arbetskraft beträffar
är det glädjande att höra, att
herr Senander nu oreserverat ger sin
anslutning till dylika åtgärder. Det har
varit mycket klankande på arbetsmarknadsmyndigheterna
tidigare från kommunisternas
sida, när dylika omflyttningar
av arbetskraft har ansetts nödvändiga.

När jag talar om att man skall spara
på alla statsutgifter inklusive militärutgifterna,
betyder det inte att man skall
spara på sådant, som är oundgängligen
nödvändigt. Det sparande jag tänker på
innebär att man i görligaste mån på alla
punkter skall skära bort sådana utgifter,
som inte är absolut nödvändiga.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! I den sista deklarationen,
som herr Sundström framförde,
kan vi instämma. När herr Sundström
kommer in på frågan om blockbildning,
förklarar han emellertid, att det inte
råder någon sådan. Det gör det väl i
denna skattefråga och i försvarsfrågan.
I dessa frågor är alla fyra partiernas
företrädare överens, och såvitt jag kan
döma kommer väl också riksdagen att
besluta i enlighet med deras förslag.

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Under sådana förhållanden förstår jag
inte, att herr Sundström inte i varje fall
kan kosta på sig det erkännandet, att
det inte föreligger någon borgerlig
blockbildning mot regeringen i detta
stycke.

Vad beträffar utskottets behandling
av ärendet har jag i mitt första anförande
inte talat om mystiken kring denna
utan framför allt om det hemlighetsmakeri,
som föregick behandlingen i
riksdagen av denna fråga. Däremot har
jag fäst uppmärksamheten på med vilken
rasande brådska avgörandet skulle
ske och illustrerat detta med vad som
försiggick i det fallet inom utskottet.

Jag förstår inte heller herr Sundströms
påstående beträffande »omflyttning
av arbetskraft». Jag har inte vidrört
denna fråga i detta sammanhang;
jag har sagt, att om vi utgår från att det
skapas arbetslöshet genom att man
minskar på rustningsutgifterna, förutsätter
vi att den svenska industrien
skall kunna ställa om till en produktion
för fredliga ändamål i stället för krigiska.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande talet om
blockbildning vill jag bara erinra om
att det har fattats tusentals beslut i denna
kammare, om vilka det har rått fullkomlig
enighet mellan samtliga partier
utom kommunisterna, men aldrig har
jag hört talas om att detta förhållande
har betecknats som blockbildning. Den
omständigheten att man nu var enig
på dessa punkter ger icke anledning till
en dylik beteckning.

Herr Senander gör nu gällande i sin
reträtt, att det har förekommit hemlighetsmakeri
på ett förberedande stadium
i denna fråga. Jag vill bestämt bestrida
detta. I ingen tidigare fråga som gällt
höjda punktskatter har diskussionen varit
så livlig i pressen som just vid detta
tillfälle. För fjorton dagar sedan fick
allmänheten reda på vilka märkliga

Höjd indirekt beskattning

saker som var i görningen, och därefter
har det blivit en ryktesspridning och ett
kannstöperi kring dessa punktskatter,
som vi tidigare icke varit vana vid.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att rikta en fråga till herr
finansministern i en speciell sak, som
jag strax skall komma till. Först vill
jag emellertid beröra ett par allmänna
saker.

Enligt min uppfattning bör i botten
av våra välfärdsåtgärder ligga ett försvar,
som ger oss största möjliga garanti
för vår nationella frihet. Har vi inte
garanti för denna, vilar alla sociala åtgärder
på lösan sand. Därför är det
glädjande, att vi har fått en uppgörelse
rörande försvaret, som åter lyft denna
fråga över de demokratiska partiernas
enskilda intressesfärer.

Om sättet för uppgörelsen kan råda
olika meningar. Jag skall inte gå in på
denna sak. Likaså kan diskussion råda
om huruvida de skatter på 390 miljoner
kronor, som vi nu får, skall tas ut på
det sätt som föreslås i den kungliga
propositionen. Framskaffandet av dessa
pengar kunde ha skett på olika sätt.
Forst och främst kunde det ha skett genom
en omfördelning av kostnaderna i
statsbudgeten, varvid man möjligen då
fått beskära vissa utgiftsposter, så att
man fått fram vad som krävs för vårt
försvar. En annan möjlighet hade givetvis
— som här påpekats — varit att
höja uttagningsprocenten för den direkta
skatten. Jag vill emellertid klart deklarera,
att hade man gått den vägen,
hade säkerligen icke det parti, som jag
tillhör, kunnat acceptera en uppgörelse.
En höjning av den direkta beskattningen
är något, som högern bestämt har
motsatt sig. Fin tredje väg att gå fram
hade varit att införa en allmän omsättningsskatt.
Denna sak har också framförts
från flera håll i pressen och till
och med i motioner i samband med

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

ärendets behandling. Jag skall inte alls
kommentera detta utan vill bara konstatera,
att möjligheten hade funnits. Vi
har en utredning färdig om en sådan
skatt, och vi har remissvar inkomna,
och således finnes grundmaterialet färdigt
för utarbetandet av ett förslag.

Det fjärde sättet att skaffa de behövliga
pengarna är att gå fram på den väg
som finansministern nu gått, nämligen
att skärpa punktskatterna. När man nu
valde denna sista väg så kommer man
naturligtvis in på frågan, vilka varor
man skall välja då man skall vidga
punktskattesystemet. En ny vara har
då kommit in i bilden, och det är sockret.
Sockerskatten kom utan att någon
egentligen hade en föraning om det. Här
vill jag nu rikta min fråga till herr finansministern.
Har man verkligen tänkt
igenom vilka verkningar sockerskatten
kan komma att få, framför allt för sockernäringen?
Jag tänker därvid särskilt
på det skånska och gotländska
jordbruket, som bär upp en stor del av
vår sockernäring.

Nu kanske någon tänker att dessa jordbrukare
väl inte kommer att beröras av
sockerskatten i högre grad än vad andra
personer gör. Jo, det kan de mycket väl
komma att göra. Jag vill starkt understryka,
att stämningen nere i de sockerbetsodlande
områdena är mycket irriterad.
Det sockerbetspris som betodlarna
kan få ut är nämligen beroende av sockerkonsumtionens
storlek i vårt land.
Går denna ned i större utsträckning
sjunker betpriset.

Sockerkonsumtionen täcks inte helt
av inhemsk produktion, utan import
måste ske. För denna import har importörerna
att erlägga en avgift, som
delvis användes till att höja betpriset.
Jag vill omnämna att vid 1956 års betodling
utgjorde den del av betpriset som
importavgifterna inbringade 89 öre per
deciton. År 1957 var siffran 73 öre per
deciton. Det är alltså en ganska stor del
av detta pris som kommer sockerbetsodlarna
till godo.

I samma ögonblick som finansministern
tillsammans med övriga förhandlarna
kom överens om att införa en sockerskatt,
satt representanter för statens
jordbruksnämnd, sockerbolaget och betodlarna
och förhandlade om det betpris
som skall erhållas för 1958 års skörd.
Man träffade beslut ungefär vid samma
tidpunkt som regeringen fattade sitt
beslut om sockerskatten. För 1958 kommer
51 öre av betpriset från importavgifterna
om dessa blir så stora att beloppet
räcker till. Skulle det nu bli så
att importen på grund av konsumtionsminskning
går ned — varifrån skall då
dessa 51 öre till betpriset tas? Det är
detta, herr finansminister, som betodlarna
både i Skåne, på Gotland och
inom andra områden, där betodling äger
rum, är intresserade av att få veta. Man
är också intresserad av att få veta om
den överenskommelse som de träffade
förra tisdagen kan tas upp till förnyad
behandling med statens jordbruksnämnd.
Ett helt nytt problem har ju nu
kommit in i bilden.

Till sist, hem talman, vill jag beröra
en liten sak som även den har med sockerskatten
att göra. Det är nämligen inte
bara sockernäringen som drabbas av
sockerskatten, detta har vi fått klart
för oss i bevillningsutskottet. Det är
många som låtit höra av sig när vi behandlat
propositionen i utskottet. Speciellt
en liten näringsgren kommer att
drabbas mycket hårt av denna sockerskatt.
Det är biodlingen.

Nu tycker man kanske att biodlingen
är en ganska obetydlig sak. Den honung
som frambringas har kanske inte så stor
betydelse för vår folkförsörjning. Men
biodlingen har en annan mycket viktigare
uppgift än att skaffa fram honung.
Var skulle vi stå med vår fröodling och
fruktodling i vårt land utan bin? Vi
måste därför slå vakt om denna näring.
Jag vill inte sticka under stol med att
vi i bevillningsutskottet var en smula
ängsliga för biodlarna. Jag vill dessutom
påpeka, att det blev understruket i be -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

villningsutskottets betänkande att möjlighet
finns genom varuskatteförordningen
för Kungl. Maj :t att bevilja restitution
av sockerskatten. Det var just
biodlarnas problem som var en av motiveringarna
för att detta blev infört i
betänkandet. Vi tänkte att det kanske
fanns möjligheter att genom varuskatteförordningen
lösa biodlarnas problem.

Till allra sist, herr talman, gränshandeln
har också dykt upp i diskussionen
i samband med sockerskatten. Gränshandeln
är en internationell företeelse
och förekommer väl överallt där samma
varor har skilda priser i grannländerna.
Om vi nu skulle få en mycket
stor gränshandel med socker, så får enligt
min mening detta problem tas upp
till en speciell behandling av de myndigheter
som har att handlägga sådana
saker. Jag vill emellertid starkt betona
att det just ur gränshandelns synpunkt
var opsykologiskt att lägga skatt på socker,
ty ju större prisskillnaden blir
mellan en och samma vara i två länder,
desto större blir frestelsen till gränshandel.
På grund av att sockerbetsodlingen
är så arbetskrävande och på
grund av de höga arbetskostnader vi
har i vårt land är sockerpriset på utlandsmarknaden
— även i Danmark —
betydligt lägre än i Sverige. När vi nu
lägger en skatt på detta livsmedel, som
redan är dyrare än vad det är i andra
länder, förvärras problemet och frestelsen
blir större att göra inköp i ett
annat land. Jag vill därför vädja till finansministern
och andra som berörs
av det att ha sina ögon riktade på denna
sak.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
sade, att om man följt den direkta skattevägen
så skulle inte högern kunnat
vara med. Låt mig då bara fråga: Är
det en villkorlig försvarsvilja som högern
företräder? Kan man tolka det på
det sättet, att om högerns valmanskår
skulle få påta sig huvuddelen av bör -

Höjd indirekt beskattning

dorna, så skulle högern icke vilja vara
med om att stärka vårt försvar? Det är
en underlig deklaration, som är värd att
notera. Herr Nilsson i Svalöv må använda
honung för att släta över det
hela, men det är en mycket viktig deklaration
som har kommit fram.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror inte herr Lundberg
behöver tvivla på högerns försvarsvilja.
Det är inte det vi har diskuterat.
Frågan är hur vi skall kunna få fram
pengar för att kunna upprätthålla ett
starkt försvar. Jag sade att vi har fyra
vägar: minska utgifterna på annat håll
eller skaffa fram nya inkomster genom
de tre olika skattevägar jag antydde.
Det var i det sammanhanget jag sade
att högern inte velat välja linjen att höja
den direkta beskattningen utan accepterade
punktskatterna i stället, hur
otrevliga dessa än är i verkligheten.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
säger att man inte skall tvivla på högerns
försvarsvilja. Om försvarsviljan
från högern är förbunden med att andra,
mindre bärkraftiga grupper skall få
ta på sig kostnaderna, då måste man ju
konstatera att det i allra högsta grad är
en villkorlig försvarsvilja som har kommit
till synes från högerns sida. Detta
stärker bara misstanken att om kapitalet
är internationellt så är känslan för
fosterlandet inte så stark som det som
kommer ur munnarna ibland.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Lundberg, det är
bara en liten del av försvarskostnaderna
som betalas på det här sättet. Största
delen av dem har vi på våra skattsedlar
för den direkta beskattningen. Jag
anser inte att vi här skall ta upp hela
finansieringsfrågan för försvaret. Den
får vi väl diskutera i samband med att

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

det framdeles kommer en proposition
rörande vårt försvar.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Beträffande själva utskottsbehandlingen
av detta ärende kan
jag i stort sett instämma med vad herr
Sundström sade. De motioner som föreligger
bär behandlats på det sätt som
motioner i regel behandlas: varje detalj
har var för sig upptagits till behandling
och därvid visat sig inte vara möjlig att
genomföra och av den anledningen har
motionerna inte lett till någon riksdagens
åtgärd. Det föreliggande förslaget
om punktbeskattning kom emellertid
som en kalldusch för oss mindre initierade.
I stort sett var det dock inte någon
överraskning, att någonting skulle
komma, med hänsyn till underbalanseringen
av den nu för riksdagen framlagda
hudgeten, det tog vi för givet.

Jag ifrågasätter om man inte kan säga
att liksom försvarsberedningen har blivit
satt i efterhand på grund av den här
blixtattacken, så har också 1952 års
kommitté för indirekta skatter också
blivit satt i efterhand på grund av den
partiledaröverenskommelse som har
träffats. Eftersom denna utrednings förslag
föreligger, skulle det vara intressant
att få en deklaration av finansministern
om, huruvida finansministern
har för avsikt att utöver de punktskatter
som riksdagen i dag går att besluta om,
han också kommer att längre fram under
riksdagen aktualisera de förslag,
som har framförts av 1952 års kommitté.

Det har sagts, att det var nödvändigt
att behandla de här överraskande förslagen
så fort, med hänsyn till det stora
behovet av dessa 390 miljoner kronor
och med hänsyn till risken för hamstring.
Jag bär svårt för att ansluta mig
till den motiveringen som skäl för
snabbehandling av ärendet, ty såsom
här redan har sagts har det cirkulerat
rykten om vilka varor skatten skulle

drabba, och följaktligen har den hamstring
redan skett som kunde tänkas komma
att äga rum. Det är fel att påstå att
det med hänsyn till tidsnöden och
hamstringsrisken var nödvändigt att
sätta den parlamentariska ordningen ur
spel genom att inte ens medge motionsrätt.

Även om det förhåller sig på det sättet
är det emellertid riktigt som vår
partiledare sade i remissdebatten: Vi
har alla inom samtliga partier medverkat
till att skapa det ekonomiska läge,
i vilket vi befinner oss, och därför har
vi också anledning att känna vårt gemensamma
ansvar för återställandet av
balansen.

Här föreligger nu Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, som tillstyrkts av ett enhälligt
bevillningsutskott. Det gäller att
hastigt anskaffa dessa 390 miljoner för
— som det säges i propositionen — försvarets
upprustning. Det föreslås vissa
punktskatter, och bevillningsutskottet
har anslutit sig till partiledaröverenskommelsen
därvidlag. Det utesluter
emellertid inte att vi kan uttrycka vissa
önskemål i det sammanhanget. Jag vill
först och främst understryka vad herr
Nilsson i Svalöv sade beträffande biodlarnas
svårigheter. Utskottet har nu
genom sin skrivning givit Kungl. Maj :t
fullmakt att medge lättnader för vissa
näringar, om Kungl. Maj:t prövar detta
vara skäligt. Jag hoppas att finansministern
behjärtar just biodlingens svåra
läge — det är en näring som man bör ta
särskild hänsyn till på grund av dess
stora betydelse även för växtodlingen.

Jag skulle gärna ha sett även ett annat
avsnitt behandlat annorlunda än som nu
sker, nämligen elskatten. Detta är ett
av de känsligaste avsnitten i skatteförslaget,
och jag tycker att de här 20 miljonerna
med fördel skulle ha kunnat tas
ut på något annat håll. Tänk om vi höjt
cigarretterna med 2 öre i stället för endast
1,5 öre. Det är ingen riskt att folk
inte skulle ha fortsatt att röka, och den
höjningen skulle ha givit 25 miljoner.

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

På det sättet hade finansministern fått
in 5 miljoner kronor mer, vilket vi inte
skulle ha avundats honom. Jag tycker
att man borde ha kunnat byta ut elskatten
mot en tvåöreshöjning av cigarrettskatten
för att på det sättet undvika den
belastning som hushåll och andra förbrukare
av elkraft kommer att drabbas
av. Det är ett önskemål som vi inte har
framfört tidigare men som jag gärna vill
uttala nu inför avgörandet.

Jag vill slutligen bara säga, att vi på
vårt håll kommer att biträda utskottets
förslag. Nu är ju överraskningen skedd,
men jag tror inte att det är bra att alltför
ofta sätta riksdagens rättigheter uispel
på det sätt som här har förekommit.
Vi förväntar att regeringen, om den
en annan gång finner sig föranlåten att
skaffa pengar för något visst ändamål
liksom denna gång för försvaret, ger
riksdagen bättre tid att granska det förslag
som framlägges.

Jag yrkar sålunda bifall till utskottets
utlåtande nr 10. Vi knorrade, men vi
följde dem i alla fall!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kanske vågar börja
med att säga, att den situation som vi
står i i dag kanhända ändå inte är så
överraskande för kammarens ledamöter
som det har framgått av några inlägg
från denna talarstol. Det är väl ingen
hemlighet att kostnaderna för det svenska
försvaret inte reellt motsvarar vad
som finns angivet i försvarshuvudtiteln
för innevarande år. I varje fall de av
kammarens ledamöter som är intresserade
av försvarshuvudtiteln har säkerligen
reda på att vi redan har en försvarsorganisation
som ofrånkomligen
kräver en summa på i runt tal 2 050
miljoner.

Regeringen tillät sig att i den finansplan
som presenterades riksdagen vid
denna sessions början erinra om att försvarshuvudtiteln
inte inrymmer någon

Höjd indirekt beskattning

marginal för anslagsökningar utöver nu
gällande riksstat, vilken som bekant i
denna del slutar på 2 242 miljoner. Under
alla förhållanden — sägs det i finansplanen
— måste man senare äska
medel för att klara det betalningsanstånd
för flygvapnets materielanskaffning
som blivit nödvändigt på grund av
att beställningar utlagts efter ett tidsschema
som inte har motsvarat anslagstilldelningen.
Det sägs i fortsättningen,
att det i försvarets preliminära anmälan
ligger ett ofrånkomligt krav på en
förstärkning av budgetens inkomstsida.
Det sades vidare att regeringen för dagen
inte var i stånd att diskutera formerna
härför men att behovet av ytterligare
inkomster för att klara försvarsfrågan
var obestridligt. Slutligen tillät
vi oss säga, att varje ytterligare utgift
utöver de kostnadsförslag som här presenterades
kräver ett motsvarande inkomsttillskott.

Mot denna bakgrund borde det inte
ha inneburit en chock för riksdagens ledamöter
att denna proposition om en
inkomstförstärkning framlades. Vi befinner
oss i det läget, att försvarsfrågan
helt enkelt måste ordnas. Jag utgår
från att försvarsministern ändå
kommer att få det ganska besvärligt att
i rimlig tid presentera riksdagen sina
förslag om vad vi tror vara en något så
när rimlig och rationell försvarsorganisation.

I den här debatten har man — vilket
inte alls är överraskande för mig —• varit
kritisk mot betalningen men i stort
sett positiv till försvarsfrågans lösning.
Det må väl vara tillåtet även för mig att
uttala min stora tillfredsställelse över
att vi i försvarsfrågan har nått en enighet
som sträcker sig över de fyra partier
som anser att det här landet är värt
att försvaras. Ett starkt försvar betyder
emellertid uppoffringar, och i detta fall
behövs det nya inkomster för staten,
d. v. s. nya skatter. Vill man handla under
ansvar, får man ta även den obehagliga
sidan. Att två plus två är fyra kom -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

mer man inte ifrån, och logiken och
konsekvensen säger att om man vill förstärka
försvarsorganisationen och det
statsfinansiella läget är sådant, att det
inte föreligger några reserver, då är det
ofrånkomligt att skaffa fram pengar.

Är man ense härom, kan man naturligtvis
ändå diskutera, hur inkomsterna
skall anskaffas. Jag har inte funnit att
några andra än representanterna för det
kommunistiska partiet, som av skäl vilka
denna kammare väl känner till inte har
någonting till övers för det svenska försvaret,
har protesterat mot både skatterna
och försvarsuppgörelsen. De övriga
deltagarna har i de flesta fall tagit
konsekvenserna och insett att det måsté
till nya inkomster. Debatten har därför
i stort sett rört sig om huruvida den
överenskommelse som här föreligger innefattar
den riktiga vägen att skaffa en
inkomstförstärkning till staten.

När jag har lyssnat på den här debatten
har jag inte kunnat uraktlåta att
göra den reflexionen, att man tydligen
inte riktigt har observerat hur tidsutvecklingen
onekligen har förändrat
perspektivet på det här problemet.

Om vi ser på hur staten har tagit in
sina skatteinkomster och fördelat dem
på direkt och indirekt beskattning, finner
vi, om vi går tillbaka till förkrigstiden,
att 1936 tog svenska staten in 32
procent av sina skatteinkomster via den
direkta statsbeskattningens väg och 68
procent via den indirekta beskattningsvägen.
Från det året och fram till 1957
har en stadig och jämn överföring av
skattetungan skett från den indirekta
beskattningen till den direkta beskattningen.
I dag är siffrorna sådana, att
vi tar in 58 procent av skatteinkomsterna
via en direkt beskattning emot 32
procent på 1930-talet, och vi tar in 42
procent via en indirekt beskattning
emot 68 procent på 1930-talet.

Det kanske också kan ha sitt intresse
att se, hur nationerna i allmänhet fördelar
sin skattetunga på direkt och indirekt
beskattning. Jag är alltid försik -

tig vid sådana här internationella jämförelser
— det kan ligga många dolda
felkällor i de statistiska redogörelserna.
Jag skall därför inte komma med några
specifikationer utan inskränka mig till
att säga att i fråga om de indirekta skatterna
ligger Sverige i dag absolut i botten.
Det betyder å andra sidan, att vi
tar in statsinkomsterna via direkt beskattning.
Om vi gör en internationell
jämförelse i det avseendet, innehar vi
onekligen en av topplaceringarna. Det
kan ha sitt intresse för de kommunistiska
talare, som uppträtt i denna debatt,
att i den mån man kan utläsa hur
Sovjetunionen behandlar sina medborgare
visavi direkt och indirekt beskattning,
förhåller sig skattetungan där såsom
siffran 1 för den direkta mot siffran
5 för den indirekta beskattningen.

Jag har med detta inte velat säga, att
jag är någon entusiast för indirekt beskattning
vare sig den har karaktären
av en allmän omsättningsskatt eller en
punktskatt, men jag anser, att den utveckling
som skett på de senaste 20 åren
ändå bör komma in i bilden. Vi får inte
driva den argumentation, som vi drev
på 1920-talet och i början av 1930-talet,
när fördelningen mellan direkt och indirekt
beskattning var en helt annan än den
är i dag. Man får inte sitta fast i de gamla
argumenten och se bort från den utveckling
som skett. Men man kan naturligtvis
som herr Lundberg i Uppsala
ändå av principiella skäl mycket bestämt
vidhålla den linjen, att denna inkomstförstärkning
borde ha tagits genom
ett ökat procentuttag på den direkta
statsskatten. Jag vill nämna några
ord om möjligheterna att i det praktiska
politiska arbetet komma fram den vägen.

Vi har ju dels en aktuell skuld för
flygförvaltningens del, som uppgår till
110 miljoner, och dels behov av en förstärkning
för nästa budgetår, utöver vad
som nu har presenterats riksdagen på
försvarets huvudtitel, med i runt tal 400
miljoner kronor. Det aktuella förstärk -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

ningsbehovet på inkomstsidan är följaktligen
500 miljoner. Det är ett akut
förstärkningsbehov, ett förstärkningsbehov
som måste tillfredsställas helst före
den 1 juli när det gäller de 110 miljonerna
och under alla förhållanden under
nästa budgetår vad gäller de i runt
tal 400 miljonerna. Ett ökat skatteuttag
på den direkta statsskatten kan av praktiska
skäl icke sättas i kraft förrän den
1 januari 1959 och kan följaktligen i
det nu aktuella läget ge inkomster för
endast ett halft budgetår. Om man då
skulle vilja klara de inkomststillskott,
som nu måste klaras, skulle det få den,
jag kan gott säga helt horribla konsekvensen
att vi skulle behöva komma upp
i en uttagsprocent på i runt tal 130, om
vi skall klara dels den akuta skulden
och dels det inkomsttillskott som behövs
för nästa budgetår. Det är naturligtvis
alldeles horribelt och orimligt, och jag
utgår från att denna riksdag mycket
starkt skulle värja sig mot en sådan
propos.

Man kan vidare fråga sig: Finns det
då inte möjligheter att balansera över
dessa kostnader över budgetårsskiftet
och därför endast i stort sett låna pengar
för att klara dagens betalningskris
och sedan låta det hela ordnas upp när
man via en höjning av direkt beskattning
får ut effekten på hela budgetåret?
Även om man skulle gå den vägen tarvas
en uttagsprocent, som inte ligger på
110 utan i runt tal på 115.

Vad kommer då de punkskatter, som
här har presenterats, att innebära för
en familj? Enligt statistiken ligger genomsnittsinkomsten
för familjerna i
vårt land vid ungefär 14 000 kronor. Om
man utgår från socialstyrelsens beräkning
av den indexeffektstegring, som
blir följden av de nu föreslagna punktskatterna,
kan man direkt räkna ut att
konstnadsstegringen av dem för en sådan
genomsnittsfamilj blir omkring 175
kronor per år. Om den direkta skatten
liöjes med 15 procent, d. v. s. till ett
skatteuttag på 115 — och lägre kan man

Höjd indirekt beskattning

inte komma, om kostnaderna skall klaras
den vägen —- så får en gift inkomsttagare
i detta inkomstläge vidkännas en
ökning av sin statsskatt på cirka 155
kronor. En ogift i samma inkomstläge
får en ökning av statsskatten på 280
kronor. Man får sålunda åter revidera
den gamla uppfattningen att de indirekta
skatterna alldeles speciellt drabbar
de breda folklagren och att frågan om
de direkta skatterna rör uteslutande det
fåtal stora inkomsttagare som vi har i
samhället. Genom den allmänna inkomststegring
och levnadsstandardens
stegring, som ju ändå har ägt rum i vårt
land, har den direkta beskattningen blivit
ett problem även för de breda folklagren.
Eftersom vi just nu befinner
oss i deklarationstider och de flesta via
deklarationen väl har haft möjligheter
att se vad skatten blir för det gångna
årets inkomster, behöver jag kanske inte
särskilt understryka detta.

Jag vill inte här uppträda som olyckskorp,
men jag tror ändå att man ute i
våra kommuner i allmänhet har svårt
att framdeles komma ifrån ytterligare
skärpningar av den direkta skatt, som
utgår i form av kommunalskatt.

Det andra praktiska alternativet för
att vinna en nödvändig inkomstförstärkning
är att införa allmän omsättningsskatt.
.lag vill dock ärligt säga,
att man bland förhandlarna anser den
vägen oframkomlig i dagens läge. Yi
kan inte utan vidare införa en allmän
omsättningsskatt. Visserligen finns det
inga tekniska skäl som hindrar — jag
gissar att vi skulle kunna göra det med
en varseltid på någon månad — men vi
anser, att det under den tvååriga avtalsperiod
som nu gäller på arbetsmarknaden
skulle vara ganska oanständigt
att dra på en allmän omsättningsskatt,
med den ofrånkomliga kostnadsstegring
på ett par tre procent,
som den skulle innebära. Om den saken
skall diskuteras, så menar jag att
vi i varje fall inte kan införa en omsättningsskatt
så snabbt att löntagarna

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

överrumplas. De måste ha möjlighet att
bedöma en sådan fråga, när de skrider
till avtalsförhandlingar. Personligen är
jag emellertid av den uppfattningen,
och den är jag inte rädd för att deklarera,
att om vi måste ha in större inkomster
i statskassan för att klara vissa
ting, som det ligger i alla medborgares
intresse att klara — och i detta speciella
fall är det ju försvarsfrågan, som
har stått i förgrunden — så är det
orealistiskt att tro, att man kan kompensera
sig för dessa ökade utgifter.
Det är kostnader, som medborgarna får
ta. Men som gammal fackföreningsmän
kan jag dock erkänna, att av psykologiska
och många andra skäl skall man
då inte överrumpla arbetsmarknadens
organisationer. Man skall där ha tid på
sig att diskutera frågorna. De skall ha
tid att diskutera problemen med omsättningsskatten
fullständigt fritt och
obundna av avtal. Men om vi kommer
i det läget att en diskussion om en dylik
skatt måste föras, då är jag beredd
att säga, att det inte utan vidare är givet
att man vinner någonting med att
söka kompensation för kostnaderna.
Det beror alldeles på vad pengarna
skall användas till. Men just detta faktum
att vi har en tvåårig avtalsperiod
har gjort, att förhandlarna varit förhindrade
att diskutera frågan om en
allmän omsättningsskatt.

Personligen är jag dessutom skeptisk
mot en allmän omsättningsskatt, och
detta av skäl som bland annat har anförts
i denna debatt om punktskatterna.
Och märk väl att en allmän omsättningsskatt
inte gärna kan undanta något
område, om man vill att skatten
skall hålla. Det har nämligen visat sig
överallt, där man har prövat den allmänna
omsättningsskatten och — kanske
följande minsta motståndets lag —
gjort undantag för vissa »ömma» sektorer,
att slutet blivit att hela systemet
brutits sönder. Det är i praktiken otroligt
svårt att i det fallet göra en fair

gränsdragning, en gränsdragning som
håller.

Jag tror det var herr Larsson i Stockholm
som förordade en allmän omsättningsskatt
framför punktbeskattningen.
Men omsättningsskatten för ju också
med sig en ofrånkomlig fördyring på
bröd, havregryn, margarin, kaffe, arbetskläder,
gummistövlar och alla andra
varor som just drabbar de stora medborgargrupperna.
Denna punktbeskattning
har i viss mån annan karaktär,
och jag vill protestera mot påståendet
att dessa nu förevarande punktskatter
på ett alldeles särskilt sätt drabbar barnfamiljerna.
Om vi ser på den lista, som
redovisas i propositionen, skall vi konstatera
att varken spridrycker, vin, lättöl,
starköl, cigarretter eller lotterivinster
är sådana ting som speciellt efterfrågas
av barnfamiljer. Det är helt andra och
individuella smakriktningar som är avgörande
för i vad mån dessa skatter
kommer att drabba en person. Men det
är ju klart att även barnfamiljerna
drabbas av skatten på vissa andra varor.
Här har talats om skatten på socker
och energiskatten på hushållsförbrukningen
av elström. I denna debatt
har också kritik riktats mot uppgörelsen
för att speciella skikt av Sveriges
medborgare skall lämna sin kontribution
till ett ändamål, som gäller alla i
vårt land. För min del — jag talar i
detta avseende endast för mig själv —
har jag nog tyckt att denna uppgörelse,
som för all del lägger sin tyngdpunkt
på de gamla, traditionella punktskatteområdena,
dock har den lilla fördelen,
att åt beskattningen, genom införandet
av bland annat elskatten för hushållen
och sockerskatten, givits en något bredare
tillämpning än den skulle fått om
den bara drabbat förbrukarna av de
speciella varor, som traditionellt har
varit utsatta för punktbeskattning.

Från dessa utgångspunkter har man
således kommit fram till att inte heller
den allmänna omsättningsskatten,

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

som en av talarna i denna debatt rekommenderat,
i dagens läge innebar en
realistisk lösning, och då kvarstod ju
punkbeskattningen. Jag kan gärna tala
om, att det har varit många turer innan
listan över varor fick den definitiva
utformning den nu har. Den utgör ett
förhandlingsresultat och en förhandlingskompromiss,
och i det förhandlingsresultatet
tar självfallet jag min del
på samma sätt som jag förutsätter att
övriga i förhandlingarna deltagande
gör. Jag har accepterat denna lista och
anser följaktligen att den i dagens läge
är en rimlig lösning av ett svårt problem.

Jag hörde här någon, jag tror det
var herr Senander, raljera och kritisera
hela tillvägagångssättet vid lösandet av
detta problem genom att säga, att riksdagen
satts i efterhand och serverats en
fullbordad lösning och att det följaktligen
skulle ha begåtts ett brott mot de
reguljära formerna för riksdagsbehandling
av ärenden. En sådan procedur
som den här tillämpade utgör självfallet
inte den normala formen för regeringens
umgänge med riksdagen, men
det finns naturligtvis skäl för det använda
förfaringssättet. I den proposition,
som vi i dag behandlar, har ju utplockats
de enligt vårt förmenande
hamstringsfarliga varorna, och de som
är mindre hamstringsfarliga serveras i
en senare proposition, som kommer att
behandlas i vanlig ordning och beträffande
vilken kammarledamöterna sålunda
får möjlighet att motionera etc.
Man kan ju inte kritisera regeringen
för att hamstring redan förekommit
och i samma andedrag kritisera regeringen
för att den överrumplar riksdagen
med en för snabb behandling av
ärendet.

Från denna talarstol har gjorts gällande
att hamstringen redan är över.
Jag är för min del alldeles övertygad
om, att hade inte sockerpriset höjts
omedelbart, så skulle vi ha haft en kraftig
våg av sockerhamstring som fort -

Höjd indirekt beskattning

gått ända intill dess riksdagen fattat
beslut om skattehöjningen och denna
trätt i kraft. Låt mig i detta sammanhang
också fritaga Sockerbolaget från
en beskyllning, som jag tyckte mig kunna
utläsa ur herr Senanders anförande.
Det är inte Sockerbolaget som ensidigt
har höjt priset i avvaktan på den skattehöjning,
som regeringen och förhandlarna
förväntade att riksdagen skulle
medverka till, utan Sockerbolaget har
motvilligt höjt priset, sedan regeringen
mycket bestämt begärt detta till förhindrande
av den hamstring, som i annat
fall, enligt vår övertygelse, skulle ha
skett. Jag tror inte heller att hamstringen
av spritdrycker hade varit slut i och
med utgången av förra veckan. Dagskassorna
i systembolagets butiker var
under lördagen två å tre gånger högre
än normalt. De skulle ha varit två å tre
gånger högre än normalt även i går och
i dag, därest inte bolaget haft stängt dessa
dagar med hänsyn till de rent administrativa
besvärligheter som följer av
en sådan här omläggning av beskattningen,
utarbetande av nya priskuranter
etc.

Vi är naturligtvis — och här talar
jag för regeringen ■— fullt medvetna
om att herr Senander och hans partivänner
inte kommer att låta chansen
gå sig ur händerna att försöka skära
pipor i vassen genom utnyttjande av
den ovilja, som inte bara en punktbeskattning
utan över huvud taget alla
nya skatter för med sig hos det svenska
folket. Detta får emellertid enligt min
mening inte hindra oss, som önskar
ett tillfredsställande försvar utåt och ett
tillfredsställande försvar inåt genom
bibehållande av vad vi lägger in i begreppet
trygghet och social standard,
och så hyggliga statsfinanser att vi med
utsikt till framgång kan möta framtidens
svårigheter, från att ta ansvaret
även för obehagliga ting, d. v. s. i detta
fall det förslag till punktbeskattning
som här föreligger.

Herr Nilsson i Svalöv ställde en fråga

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

till mig, som jag honnettement också
skall försöka besvara. Det är klart att
sockerbeskattningen kan få sina konsekvenser
via i första hand en konsumtionsminskning,
via en minskad importkvantitet,
via minskade införselavgifter
och i sista hand via betpriserna till
odlarna. Jag har inte möjligheter att i
dag svara herr Nilsson konkret på hans
hypotetiska frågeställning. Vi får väl
först avvakta och se om denna skatt
kommer att medföra någon påtaglig
eller ens nämnvärd minskning av vårt
lands sockerförbrnkning. Skulle så bli
fallet, uppstår det problem, som herr
Nilsson vidrört. I en sådan situation,
då man har det hela klart och pregnant
framför sig, antar jag att jordbruksnämnden
— jag skulle annars känna
jordbruksnämnden ganska illa — gör
sig hörd inför regeringen. Då är situationen
tidsmässigt den lämpliga att
ta ställning till det problem, som herr
Nilsson i Svalöv aktualiserat.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ganska onödigt
och kanske också omöjligt att på
den korta repliktiden ingå i någon polemik
i detalj med herr finansministern.
I slutet av sitt anförande sökte
emellertid finansministern misstänkliggöra
kommunisternas avsikter med sitt
ställningstagande genom att påstå, att
vi inte kunde låta denna chans att komma
åt regeringen gå oss ur händerna
och att vi skulle komma att skära pipor
i vassen. De är ett misstänkliggörande
av våra avsikter som jag tycker borde
vara ovärdigt ett statsråd. Vi har anledning
att begära att våra avvikande
meningar blir respekterade för sin ärlighet
likaväl som andra partiers. Jag
vill samtidigt framhålla, att därest herr
finansministern vidhåller denna sin uppfattning,
så drabbar den inte bara oss.
Både i lördags och i dag har även ett
par socialdemokratiska talare framfört
avvikande meningar. Dessutom har sto -

ra fackföreningar och fackliga centralorganisationer
i betydande industriområden
jämte socialdemokratiska partiorganisationer
intagit samma ståndpunkt
som vi. Vill herr finansministern med
vad han sade göra gällande, att dessa är
ute i ohemult syfte och vill skära pipor
i vassen eller — för att uttrycka sig så
som finansministern avsåg — för att
komma åt regeringen?

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror att finansministerns
svar på min fråga, hur det kan
komma att gå med betpriset, i viss mån
kommer att lugna bönderna inom berörda
områden. Avsikten med min fråga
var att få fram ett lugnande svar, som
jag tror skall bli till allmänt gagn. Jag
tolkar finansministerns svar så, att om
det kommer att visa sig behövligt, så
låter jordbruksnämnden höra av sig hos
regeringen, och då kommer i varje fall
finansministern att vara positivt inställd
till en justering av det betprisavtal,
som ingicks samma tisdag som överenskommelsen
om sockerskatten träffades
mellan regeringen och partiledarna.

Som ett skäl mot en allmän omsättningsskatt
anförde finansministern —
och jag vill instämma i det — att det
vore oanständigt att införa en sådan
skatt medan det tvååriga avtalet för löntagarna
löper. Så har också de jordbrukare
som odlar betor resonerat. De
frågar sig, om det är anständigt att
under jordbrukarnas avtalstid, som är
tre år, införa en skatt som kan komma
att hårt drabba deras produktion. Jordbrukarna
skall naturligtvis bära sin del
av de nya konsumtionsskatterna, i den
mån de köper sprit, tobak, socker etc.,
men skatten skall inte drabba jordbrukarna
på det sättet att deras produktionskostnader
ökar utan att de kan få
täckning för dessa kostnadsökningar.
Priserna på deras varor får icke heller
bli lägre genom att sockerskatten införes.

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Senander, att jag med säkerhet under
de närmaste veckorna och månaderna
kommer att få tillfälle att träffa
både fackföreningsfolk och socialdemokratiska
arbetarkommuner som har
ogillat den här punktbeskattningen. Det
är folk som jag har träffat under de senaste
trettio åren och följaktligen har
en viss erfarenhet av. Den erfarenheten
är att, därest de får en korrekt redovisning
och det ges möjligheter att lägga
fram alla de synpunkter som kan läggas
på ett sådant här ärende, då brukar
också deras ställningstagande baseras
på en, om jag så får säga mera fullständig
information. Jag tror emellertid
inte herr Senander om att ge sig ut på
några fackliga möten och presentera
en vad jag skulle vilja kalla objektiv
redogörelse rörande fakta i målet. Från
den utgångspunkten tillät jag mig att
säga, att jag räknade med att herr Senander
inte ville avhända sig möjligheten
att skära pipor i vassen.

llerr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det förhållandet att finansministern
tror sig om att kunna
övertyga de socialdemokratiska opponenterna
i den här frågan, bör väl inte
ge honom anledning till att beskylla
oss för att vara ute i ohederliga ärenden.

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Det kanske inte finns
anledning att spilla så många ord på
den här frågan, som i verkligheten redan
är avgjord, men jag vill ändå begagna
tillfället att vända mig mot den
uppgörelse, som partiledarna har träffat.
Jag vänder mig dels mot sättet, på
vilket uppgörelsen träffats, och dels
mot dess innehåll.

Vid uppgörelsen har både riksdagen
och försvarsberedningen satts åt sidan.
Jag höll på att siiga, att även fi -

Höjd indirekt beskattning

nansministern har satts åt sidan, ty
han tycks inte ha haft så mycket att
säga till om.

Jag tror att om riksdagen utan vidare
godtar det sätt, på vilket denna uppgörelse
har träffats, så kan det få mycket
farliga konsekvenser för framtiden.

Själva utgångspunkten för uppgörelsen
är ju att vi skulle behöva 2 700 miljoner
kronor till försvaret. Jag skall
inte säga någonting om det nu, ty som
det ligger till för närvarande, vet egentligen
ingen här i landet, vad vi skall
få för detta belopp. Riksdagen vet det
inte, försvarsberedningen vet det inte,
partiledarna vet det inte, överbefälhavaren
vet det inte. Man har bara sagt
att det behövs 2 700 miljoner kronor för
att vi skall få ett ordentligt försvar, men
hur beloppet skall fördelas mellan de
olika försvarsgrenarna o. a., det vet
man ingenting om. För min del kan
jag i nuvarande läge inte ta ställning
till beloppet, när man vet så litet om
vad vi verkligen skall få för dessa pengar.
Jag är inte alls övertygad om att
försvaret behöver kosta så mycket.

Sedan kan man fråga sig, om det här
verkligen innerst inne är en försvarsfråga.
Det är väl tvärtom så, att finansministern
inte har fått statens finanser
att gå ihop, och så har han valt att
låta denna brist komma till synes under
försvarshuvudtiteln. Han trodde att det
skulle bli lättast att skaffa nya pengar
till försvaret. Man kan ju nu också bara
konstatera, att finansministerns beräkning
var riktig, och man kanske inte
skall missunna finansministern glädjen
att för en gångs skull ha gjort en beräkning
som slagit in.

Är det emellertid så att vi accepterar
de här nya försvarskostnaderna, som
man har gjort på partiledarhåll och som
även riksdagen tycks komma att göra,
så menar jag att det i högre grad än
annars bör bli så, att de här kostnaderna,
som kanske behövs — det vet jag
ännu inte — bäres lika av alla.

Jag vet inte vart finansministern ville

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

komma med sitt resonemang om direkta
och indirekta skatter. När han beskrev
den historiska utvecklingen och
sade att den gått i sådan riktning, att
en allt större del av statens utgifter
täcks av direkta skatter, fick jag först
en känsla av att han inte gillade den
utvecklingen. Sedan kom han emellertid
med en del reservationer, och jag
vill därför inte påstå, att han har ogillat
den utveckling som har skett. Det
är, tycker jag, en riktig utveckling att
man har kommit därhän, att en allt
större del av utgifterna täcks genom
direkta skatter.

Finansministerns resonemang om uttagningsprocenten
jämförd med vad
som för att få in dessa pengar behöver
tas ut i konsumtionsskatter tycker jag
var något dunkelt. Han hävdade, att det
skulle vara nödvändigt att gå upp till
en uttagningsprocent av 130, och jag
fick intrycket att han menade, att tar
man ut pengarna genom direkta skatter,
så kommer det att hårt drabba svenska
folket, men använder man konsumtionsskatter,
är det liksom någon annan
som betalar och bördorna blir inte alls
desamma. Jag vet inte, varifrån svenska
folket skulle få hjälp att bära dessa
bördor — det får väl herr Sträng försöka
förklara.

Min inställning till frågan om konsumtionsskatter
eller direkta skatter är
kanske något känslobetonad. Ännu har
dock ingen lyckats övertyga mig om
att en konsumtionsskatt skulle på samma
sätt som en direkt skatt drabba medborgarna
efter den ekonomiska bärkraften.
Man kan resonera som finansministern
gjorde, att det på något sätt
är lättare att bära en konsumtionsskatt,
och det finns många som gör det. Det
påminner mig emellertid om någonting
som jag hörde för rätt länge sedan och
som gjorde ett starkt intryck på mig.
Jag tror det var under 1928 års valrörelse
som jag lyssnade till Ernst Wigforss
— när han talade på Skanstorget
i Göteborg. Han gick därvid in på frå -

gan om direkta och indirekta skatter.
En del människor menar, sade han, att
de indirekta skatterna är så bra, ty dem
märker man inte när man betalar. Så
fortsatte han — och jag kan ännu i dag
se framför mig Ernst Wigforss, när han
slog ut med armen mot Husargatan: Om
någon av er möter en bekant här nere
och han säger, att nu bär någon stulit
min plånbok, så kan ni fråga: Märkte
du när han tog den? Nej, säger han.
Då gör det ju ingenting! påpekar ni.
Publiken skrattade. Men när jag hörde
herr Sträng tala i dag fick jag det intrycket
att han — och han är inte ensam
om det — tycker det är riktigt att
man säger till folk, att om de inte märker
när de betalar, så gör ju utgiften
ingenting.

Nej, den börda som drabbar svenska
folket, om vi nu behöver ökade statsinkomster,
blir lika stor vare sig inkomsterna
skaffas genom direkta eller
genom indirekta skatter, men den drabbar
inte de enskilda individerna efter
den ekonomiska bärkraften, om konsumtionsskatter
tillämpas. Det går inte
att göra något annat gällande. Därför
anser jag att om vi blir tvungna att skaffa
ökade inkomster, skall de inte tas ut
genom punktskatter eller annan indirekt
beskattning utan genom direkt beskattning.
Jag yrkar följaktligen avslag
på utskottets förslag, som innebär bifall
till Kungl. Maj:ts proposition, och jag
anser att vi senare får ta ställning till
att skaffa dessa pengar genom direkt
beskattning. Mitt yrkande sammanfaller
alltså med klämmen i den kommunistiska
motionen, men jag vill säga ifrån, att
till motiveringen i denna motion kan jag
inte på något vis ansluta mig.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Den 6 november förra
året upplästes här i kammaren en regeringsdeklaration,
där det bl. a. hette:

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

»I en livskraftig demokrati måste folkstyrelsens
arbetsformer ständigt anpassas
efter samhällsutvecklingen för att
förstärka demokratiens arbetsduglighet
och för att stimulera de enskilda
medborgarnas aktiva medverkan i samhällsarbetet.
»

Vad regeringen avsåg med denna del
av sin deklaration är kanske svårt att
säga, särskilt med tanke på vad vi upplevt
de senaste dagarna. Att folkstyrelsens
arbetsformer »anpassats» torde
ingen vilja förneka. De har emellertid
inte anpassats till samhällsutvecklingen
utan mera till de borgerliga partiernas
önskan att av de mindre inkomsttagarna
i landet pumpa ut hundratals
miljoner kronor till försvaret.

Låt mig säga ett par ord till herr
Sundström. Herr Sundström förklarade
som utskottets talesman, att kommunisterna
nu är beredda att falla regeringen
i ryggen. Jag tror att om herr Sundström,
som i varje fall sökte ge uttryck
för en saklig attityd, tänker litet till på
detta yttrande, bör han ta tillbaka det.
Ty om kommunisterna genom sin kritik
i denna fråga fallit regeringen i ryggen,
så är vi ju i mycket gott sällskap:
Olofströms fackförening, Borlänge socialdemokratiska
arbetarkommun, Ludvika
socialdemokratiska arbetarkommun,
Kramfors nedre socialdemokratiska
arbetarkommun, Säters socialdemokratiska
ungdomsklubb o. s. v. Då är
ju frågan: menar herr Sundström att
också de har fallit regeringen i ryggen?
Naturligtvis inte, man måste ju ha rätt
att ha en annan uppfattning än den herr
Sundström för tillfället råkar ha, man
måste ha rätt att ha eu annan uppfattning
än den regeringen intar i en eller
annan politisk fråga utan att därför angripas
med sådana epitet.

Vi iir också i övrigt i gott sällskap, ty
frågan om ett försvar är ju i stort sett
en diskussionsfråga. Med den hastiga
tekniska utvecklingen i fråga om förstörelseredskap
framkommer alltmer
bland landets medborgare den uppfatt -

Höjd indirekt beskattning

ningen att våra resurser inte räcker till
för att följa den utveckling, som vi kan
bevittna hos stormakterna. Vågar herr
Sundström stå upp och säga, att vi med
2 700 miljoner kronor får ett effektivt
försvar?

Herr Spångberg uttryckte sig bra i
lördags, när han argumenterade utifrån
denna linje, ty om vi vill vara sakliga
och följa den allmänna utvecklingen beträffande
tekniken på detta område, har
Sverige icke ekonomiska resurser att
skaffa sig de vapen, som skulle vara
nödvändiga för att vi över huvud taget
skulle kunna tala om möjligheter att
framgångsrikt försvara oss.

Kanske kan man trava upp en rad
argument — från visst håll — som säger
att vi behöver en militär upprustning.
Men om det nu är en diskussionsfråga,
varför kan man inte då respektera folk
som har en annan uppfattning än den
herr Sundström har?

I Gävle avhölls för ett par veckor sedan
en försvarskonferens. Arrangör var
SSU-distriktet tillsammans med ABFoch
FCO-distrikten. Hundratalet deltagare
hörde en viss kapten Sköld tala
om nödvändigheten av ett starkt försvar.
Alltnog, deltagarna delades upp i
grupper om cirka 20 stycken, som var
för sig diskuterade problemet. Därefter
sammanstrålade deltagarna och enade
sig praktiskt taget om att kräva nedrustning
och förbud mot atomvapen.

Nu har ju finansminister Sträng sagt,
att om han bara får tillfälle att komma
ut till sina socialdemokratiska partivänner
och arbetarna och tala om hur
sakligt beskattade de är, kommer han
att vinna dem. Det är möjligt att finansministern
är duktigare än kapten Sköld.
Men det fanns ju också andra socialdemokratiska
talesmän på denna konferens,
som inte lyckades övertyga arbetarna.
Det var en rad kända socialdemokrater
som starkt betonade vikten
av sänkta militärutgifter. Jag tror
inte det iir någon enstaka företeelse. Fn
rad socialdemokratiska ungdomsklub -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

bar, arbetarkommuner och fackliga
sammanslutningar tillsammans med
200 000 kommunistiska väljare ställer
sig bakom samma krav, och det pågår
i landet praktiskt taget en rörelse, som
ifrågasätter riktigheten av de höga militära
utgifterna.

Det citat jag tillät mig göra i början
av mitt anförande innehöll också följande:
»för att stimulera de enskilda
medborgarnas aktiva medverkan i samhällsarbetet.
»

Denna förhoppning i regeringsdeklarationen
håller på att på ett alldeles
särskilt sätt förverkligas. Massor av arbetare,
tjänstemän och enskilda medborgare
är just nu mycket aktiva och
»stimulerade» att skriva och antaga
protester mot den försvarsuppgörelse,
som riksdagen inte fått tillfälle att på
rätt sätt behandla.

De svenska arbetare ■— män och
kvinnor — som nu protesterar stödjer
sig inte bara på livserfarenhet vad gäller
de indirekta skatternas verkningar.
De kanske också stöder sig på följande i
regeringsdeklarationen: »Socialdemo kratiens

skattepolitik kommer som hittills
att präglas av två huvudmotiv: dels
skall skattebördorna fördelas efter medborgarnas
bärkraft, och dels skall beskattningen
vara rättvis.»

Med bästa vilja i världen kan vi kommunister
inte finna några beröringspunkter
med den punktbeskattning som
nu skall piskas igenom och de ledmotiv
för skattepolitiken, som regeringen deklarerade
den G november 1957.

Vi ställer oss obetingat bakom dem
som protesterar. Vi anser att de är i sin
fulla rätt. Punktbeskattningen drabbar
barnfamiljerna och de lägre inkomsttagarna
hårdast. Den är orättvis och
ovärdig en arbetarregering i denna situation.

Regeringen har enligt mitt förmenande
gjort en reträtt från sin politiska
plattform. Den har kompromissat bort
viktiga delar av regeringsdeklarationen.
Man frågar sig: varför?

Jag vågar påstå, att dels är kompromissen
en frukt av det sätt på vilket
försvarsfrågan handlägges, d. v. s. att
envisas handlägga densamma »ovanför
partierna». Denna form för handläggning
har hittills endast gagnat militären.

Jag är övertygad om att många socialdemokratiska
riksdagsmän, som
med stark olust följt dessa förhandlingar,
med lika stark olust bevittnar frågans
handläggning här i riksdagen.

Kompromissen är emellertid inte fullständig.
Ty förgäves letar jag efter vilka
fördelar regeringen och arbetarrörelsen
erhållit ur denna kompromiss. Har kanske
de borgerliga utlovat sin medverkan
i tryggandet av den lagfästa tillläggspensionen?
Har kanske folkpartiets
s. k. arbetarliberaler lovat att rösta med
regeringens proposition om lagfäst tillläggspension?
Nej, ingenting i den vägen
har så vitt jag vet utlovats. Pensionsförhandlingarna
har spruckit. De
borgerliga tycks — vad som är känt —
inte vilja ge med sig. De vinkar alltjämt
med kalla handen till Sveriges löntagares
enhetliga krav på en lagfäst
tilläggspension. De borgerliga har fått
sitt. Deras politiska utpressning mot
Sveriges arbetare skall fortsätta. Till
bristningsgränsen spänner de sina krafter
för att söka erövra majoriteten i
riksdagen.

Högerns och folkpartiets politik är
genomskådad. Jag utgår nämligen från
att regeringen menade allvar med sin
skrivning att skattebördorna skall fördelas
efter bärkraft och att beskattningen
skall vara rättvis. När regeringen
i denna fråga tvingats gå ifrån sina
egna huvudmotiv i skattepolitiken, måste
det vara högern och folkpartiet som
krävt detta. Om regeringen sålunda
gjort en eftergift — enligt vår mening
en onödig eftergift — måste det realiter
vara de borgerliga partiernas skattepolitik
— punktskatter, skatter som
drabbar de mindre inkomsttagarna hårdast
— som i dag skall knäsättas av riks -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

dagen. Högern och folkpartiet skall inte
försöka komma ifrån sitt ansvar.

Vi kommunister kommer att rösta
emot utskottet. Vi kommer att rösta för
avslag på dessa skattehöjningar. Men när
vi gör detta hoppas vi att arbetarnas
krav på en lagfäst tilläggspension inte
skall kompromissas bort. Den enighet
som präglade Sveriges arbetare vid höstens
folkomröstning, den enigheten skall
också prägla det eventuella nyval, som
vi anser måste komma till stånd dels
för att säkra den lagfästa tilläggspensionen,
dels för att få en sådan sammansättning
av riksdagen som säkerställer
en bättre politik.

Till högern och folkpartiet vill jag
ha sagt: sista ordet i den fråga som
vi i dag behandlar sägs icke här — det
kommer att sägas av Sveriges röstberättigade
befolkning i nära förestående
val.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Den karakteristik jag
gav av värdet av den kommunistiska
lojalitetsförklaringen till regeringen under
remissdebatten vidhåller jag. Det
gör jag så mycket mer som herr Nilssons
sista anförande är en ypperlig illustration
till riktigheten av denna karakteristik.

Herr Nilsson frågade mig också, om
jag ansåg, att man fick ett starkt försvar
för 2 700 miljoner kronor. Jag ber, herr
talman, att få erinra om att jag i mitt
anförande inte yttrade mig om försvarets
styrka eller svaghet. Jag höll mig
uteslutande till finansieringsfrågan och
till de punktskatter bevillningsutskottet
har förordat till antagande av riksdagen.

Jag ber också att få tillägga att de socialdemokrater,
som hittills har uppträtt
här och varit på en annan linje än
utskottet, har gjort det under framhållande
av alternativa lösningar, som skulle
tillföra statsverket samma inkomster.
Det är en väsentlig skillnad, om man,

Höjd indirekt beskattning

som kommunisterna här gör, slår ned på
allt vad som föreslås, och om man anser,
att i stället för dessa punktskatter
skall sättas en högre uttagningsprocent
eller en allmän omsättningsskatt. Det leder
till vitt skilda konsekvenser. De socialdemokrater
som hittills uppträtt kan
man nog till fullo respektera, ty de företräder
en ärlig mening, som i och för
sig är värd all respekt, även om riksdagen
inte bör följa dem.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Under remissdebatten i
lördags hade jag tillfälle att anföra några
synpunkter på varför jag inte kunde
gå med på dessa punktskatter för en
ökning av försvarsbördan. Jag kan därför
i dag begränsa mitt anförande till att
ange några skäl för avslag.

Jag skulle vilja säga, att rent internationellt
märker man ju en viss strävan
till en uppgörelse mellan staterna om
nedrustning. Det är ett av de stora aktuella
spörsmål, som man undan för undan
har behandlat och som man visserligen
ännu inte har kunnat komma fram
till en lösning av men säkert ser allvarligt
på. Bakom denna strävan står utan
tvivel den största delen av mänskligheten.
Vårt land stärker inte denna strävan
genom att för en lång tid framåt
sikta på betydande ökningar i våra militärkostnader
med en beräknad stegring
år efter år för en längre tid, sammanfallande
med eu tidrymd, då man från stormakternas
sida räknar med att för sina
egna länder komma fram till en nedrustning.

Jag skall erkänna att det är stora problem
stormakterna har att brottas med
i det här sammanhanget på grund av de
olyckliga motsättningar som finns mellan
vad som betecknas som öst och väst.
Men jag vidhåller alldeles bestämt, att
ett land som vårt har ingen anledning
att försvåra nedrustningen och försöka
utsläcka de förhoppningar på en sådan
människor har ute i världen. Man fin -

3 — Andra kammarens protokoll 1958. AV 5

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

ner där någon ljusning i varje försök
som ett land, enskilda organisationer eller
personer gör för att komma närmare
ett mellanfolkligt samförstånd och därigenom
på ett vettigt sätt förhindra den
stora självmordstragedi med ödeläggelse
av hela mänskligheten, som man nu med
vetenskapens hjälp håller på med, samtidigt
som man talar om nedrustning.

Jag vågar påstå att vi för närvarande
dignar under försvarsbördan. Jag finner
stöd härför i finansministerns redogörelse
över det ekonomiska läget och
följderna av uttagandet av direkta eller
indirekta skatter. Jag vill rekommendera
envar att i protokollet ta del av de
tänkvärda slutsatser som finansministern
därvid kommer fram till.

Jag tillhör inte dem som vill gå med
på någon ökning av försvarskostnaderna.
Vi behöver inte ta på oss så stora
bördor, som generalerna nu begär, för
att ordna ett för vårt land lämpligt försvar.
Det var någon talare här som sade
att vi inte kommer ifrån att 2 x 2 är 4,
och med detta enkla multiplikationsexempel
ville han visa, att vi inte har
annat att göra än att ge de anslag som
nu begäres. Men lika säkert som att
2 x 2 är 4 är att 4 — 1 är 3. Vad som nu
skett visar att generalernas aptit har
vuxit medan matsedeln skrivits ut. I
den förra ÖB-planen, som naturligtvis
var tilltagen i överkant på samma sätt
som militärerna brukar göra när de begär
anslag till försvaret, beräknades
kostnaderna för budgetåret 1958/59 uppgå
till 2 384 miljoner kronor. Håller vi
oss till vad ÖB då begärde, skulle det
inte behövas några nya skatter. Nu redovisas
visserligen också det gamla förslaget,
men det presenteras samtidigt
fyra högre alternativ. Att man tar förra
ÖB-förslaget som det lägsta i nu framlagda
fem förslag anses kanske också
lämpligt ur militär synpunkt. Det ser ut
som om försvarsberedningens majoritet
skulle komma att stanna ungefär för alternativet
Adam, vilket är det högst liggande
alternativet närmast ÖB-57.

I detta sammanhang skulle jag vilja
rikta uppmärksamheten på en rätt anmärkningsvärd
sak. Varför begagnar
militärerna så många bibliska namn vid
redovisningen av olika försvarsalternativ?
Varför använder man namnet Adam
för det dyraste förslaget? Varför kallar
man det inte för Kain, när det tydligen
är bibeln som man i detta sammanhang
tänker på? Det skulle ju passa mycket
bra att registrera just detta alternativ
under namnet Kain, han som slog ihjäl
sin broder och till vilken Gud sade:
»Din broders blod ropar till mig från
jorden, och förbannad vare jorden för
din skull.» I ett sådant läge har mänskligheten
för närvarande hamnat med
alla sina kristna deklarationer som ofta
blir tomma ord.

Skall vi i detta sammanhang behålla
de bibliska namnen, föredrar jag faktiskt
David framför Kain.

En del av de punktskatter som här föreslås
kommer att få mycket obehagliga
penningpolitiska verkningar. De kommer
att framkalla ytterligare inflation.
Det gäller framför allt bensinskatten, elskatten
och sockerskatten men kanske
också andra skatter. Vi skall inte glömma
att utgifterna för militära ändamål
är den kanske kraftigast inflationsdrivande
faktor som vi har att räkna med.
Om det inte behövdes några militärutgifter,
skulle vi här i landet varken ha
inflation eller någon statsskuld. Både
inflationen och statsskulden har drivits
fram av militärutgifterna -—• det är något
som vi bör ha i minnet när vi talar
om dessa problem. Så förhåller det sig
i vårt land och i många andra länder.
Vi håller på att rusta oss till döds, även
ekonomiskt.

Principiellt sett borde emellertid försvarskostnaderna
läggas på de bärkraftigaste
inkomsterna och fördelas genom
direkt beskattning. År 1954 var jag med
om att väcka en motion i denna kammare
om att kostnaderna för militärorganisationen
skulle tagas ut genom en
fristående värnskatt. Det har i detta

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

sammanhang inte varit möjligt att få
fram ett sådant förslag just nu. över huvud
taget har det på grund av den uppgörelse
som träffats varit omöjligt att
framlägga någon motion på grundval av
de givna förslagen. Ett annat år, sedan
ramen för militärkostnaderna bestäints,
bör vi kunna ta bort både dessa punktskatter
och, herr Hjalmarson, sänka
skatten på arbetsinkomster med minst
30 procent samt införa en fristående
värnskatt.

Storleken på försvarets kostnadsram
kan man alltid diskutera. Det skulle
vara av stort värde, om man härvidlag
kunde komma överens med herrar Hjalmarson
och Ohlin på ett vettigt sätt.
Skulle vi kunna säga, att vi sätter gränsen
för kostnaderna någon krona nedanför
det läge, där herrar Hjalmarsons
och Ohlins skattekverulans spelas upp?

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det har påtalats här, att
man genom den forcerade behandlinggen
sätter riksdagens rättigheter ur
funktion. Det kan nog på sätt och vis
vara riktigt, men så har ju skett i åtskilliga
tidigare sammanhang, när läget
har varit i viss mån likartat. Om det är
fråga om att höja skatten på varor, som
kan bli föremål för hamstring, får man
väl i alla fall erkänna, att det inte
egentligen kan vara till fördel för någon
part, att en sådan hamstring kommer
till stånd. Det kan alltså finnas situationer,
då en forcerad behandling —■
även om den är otrevlig — ändå får
accepteras.

I detta sammanhang tycker jag inte
att det händer någon olycka, när man
höjer skatten på sprit, vin och en del
andra varor, som tidigare har varit beskattade.
Därvidlag gäller det endast
höjning av en skatt, som redan tidigare
utgår. 1 dessa fall kan man nämligen
räkna med att reaktionerna är kända,

Höjd indirekt beskattning:

och vi behöver inte precis befara att
möta några särskilda överraskningar.

Det hela ställer sig nog åtskilligt
ogynnsammare — såsom också har anmärkts
här i debatten — när det gäller
sockerskatten. Vi har ju inte haft någon
accis på socker på — om jag minns
rätt — något trettiotal år. Här inför
man alltså en ny skatt, som i ett enda
slag blir relativt hög. Därigenom riskerar
man, att följdverkningar och anpassningsproblem
uppstår, som varken regering
eller riksdag i förväg kan förutse
eller genomskåda i deras helhet. I
detta fall är situationen verkligen
ogynnsam. Hela den tågordning vi har
med offentlig debatt med möjlighet för
medborgarna att göra sina synpunkter
gällande är ju till för att en fråga skall
få en så allsidig belysning, att man inte
i onödan riskerar att träffa på följdverkningar,
som man inte har räknat
med. Jag vill dock, herr talman, för
min del inte bruka några starka ord
när det gäller just denna sak.

Vad gäller skattehöjningar har vi nu
kommit i det läget, att det är fråga om
att öka det totala skattetrycket rätt väsentligt.
De beslut, som har fattats i fråga
om skattesänkning och skattehöjning
under år 1957 liksom tidigare framlagda
förslag därom till 1958 års riksdag,
innebär väl — som jag också nämnde
i remissdebatten — att det totala
skattetrycket, räknat med år 1956 som
utgångspunkt, är oförändrat. Genom föreliggande
förslag blir det höjt.

Det har diskuterats åtskilligt hur denna
ökning av skattetrycket borde placeras.
Det är naturligtvis viktigt att
minnas, att det här inte är fråga om
bara hur högt skattetrycket skall vara
utan att det också är fråga om hur trycket
skall fördelas.

Då gör man den reflexionen, att den
svenska regeringen måste befinna sig i
en ganska brydsam situation. I fjol höjde
vi de kommunala ortsavdragen och
beslutade att staten skulle ersätta kommunerna
för inkomstbortfallet. Det

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

ströks under från alla håll — inte minst
från regeringen — att man ville välja
just den skattesänkningen för att mildra
trycket på de lägre inkomsttagarna.
Sedan har kommunalskatten höjts väsentligt;
det är en sak för sig. Men
redan i fjol fick vi ju införa en ny indirekt
skatt, energiskatten, som drabbade
konsumenter i allmänhet, och nu
höjer vi ett antal indirekta skatter, som
ju drabbar ända ner i botten mer eller
mindre hårt. Naturligtvis är det en förmildrande
omständighet, att en del av
dessa skatter ligger på umbärliga varor,
så att det finns möjligheter för individen
att i viss mån själv reagera, men
regeringen har alltså hamnat i det läget,
att den icke kan bevara konsekvenserna
av den skattesänkning, som genomfördes
i fjol och som den berömde sig
av som en skattesänkning som skulle
komma i första hand de lägre inkomsttagarna
till del.

Trots detta har man nu blivit överens
om att man skulle ta ut dessa 390 miljoner
kronor genom detta punktskattesystem.
Finansministern har motiverat
varför han inte ville vara med om att
höja den direkta skatten. Jag behöver
inte upprepa hans motivering; de som
lyssnade känner den, och annars finns
den i protokollet. Det har såvitt jag förstår
av finansministerns tal inte kommit
någon propå från regeringens sida
om höjning av den direkta inkomstoch
förmögenhetsskatten. Finansministern
har heller inte velat införa en allmän
omsättningsskatt.

Förhandlingarna har, såvitt en utomstående
kan förstå, alltså icke gällt om
man skall ta en höjd inkomstskatt, en
allmän omsättningsskatt eller dessa
punktskatter, ty regeringen har aldrig
satt i fråga att det skulle vara annat
än punktskatter. Det torde herrar socialdemokrater
som angriper de borgerliga
för skattetryckets placering observera.
Det har alltså inte skett någon
utpressningsaktion gentemot regeringen
på den punkten. Vad förhandling -

arna i stället har gällt är väl hur dessa
punktskatter, som regeringen ville ha,
skulle tas ut, hur de skulle placeras.
Där kan man förvisso ha olika uppfattningar
om mångt och mycket, men slutresultatet
lär inte ha blivit så förfärligt
varierande, ifall man hade skiftat
litet åt det ena eller det andra hållet.

Finansministern säger mycket anspråkslöst
— det har ju alltid nyhetens
behag i alla fall att finna finansministern
så anspråkslös — att i det förhandlingsresultat
som kommit till stånd
har han sin del. Det var slutsatsen. Ja,
det har han nog, men det är nästan för
anspråkslöst när finansministern, som
enligt rikets grundlag har skyldighet
att i kraft av sitt ämbete föreslå de bevillningar
som behövs över ordinarie
inkomster, säger att han är en förhandlare
bland andra, som har sin del i förhandlingsresultatet.
Så anspråkslös är
inte vår nuvarande finansminister i
alla situationer.

Det är alldeles riktigt, som en föregående
talare sade, att denna skattehöjning
ingalunda är något instrument
för att bekämpa inflationen. Det har
ibland gjorts gällande från socialdemokratiskt
håll, att man kan bekämpa inflationen
genom höjda skatter, men det
är nog inte så lätt.

Vi har i den nuvarande jordbruksregleringen
en regel som kallas sexprocentsregeln.
Den innebär, att om jordbrukets
realindex faller under 94, så
börjar man samla poäng, och efter en
viss tid, om denna process inte avbryts,
måste jordbrukspriserna justeras. Nu
ligger detta jordbrukets realindex, som
var lägre än 94 en månad i höstas, några
tiondelar över 94. Såvitt jag förstår
innebär det fattade beslutet att man
definitivt kommer under 94. Då är det
troligt att sexprocentsregeln utlöses före
årets slut. Det konstaterandet innebär
från min sida inte någon som helst värdering.
Jag bara konstaterar faktum.
Hur man sedan skall klara upp det får
vi se i sinom tid.

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Det pristal som ligger till grund för
folkpensionernas dyrtidstillägg kommer
också att påverkas. Möjligen utlöser det
ett extra tillagg på 50 kronor — 40
miljoner kronor ur statskassan.

Vidare höjes siffran för det allmänna
levnadskostnadsindex, som naturligtvis
påverkas både direkt och indirekt av
dessa nya skatter. Detta kommer sedan
att ingå i den ekonomiska bakgrund,
mot vilken nästa lönerörelse skall utspelas
samt nästa uppgörelse om jordbrukets
priser skall ske. Har man nu inte
nått automationens fulländning på industriens
område, så nog förefaller det
som om det på inflationens område är
bra nära en hundraprocentig automation.

Sedan har det, tack vare regeringens
sätt att framställa saken, diskuterats åtskilligt
om vad dessa pengar skall användas
till. Jag skulle nog kanske för
min del vilja nyansera litet annorlunda
än en del andra talare har gjort. Vad
vi här i dag beslutar om är att ta ut
500 miljoner kronor i nya skatter —
110 miljoner under nuvarande budgetår
och 390 miljoner under nästa budgetår.
De 110 miljonerna som inflyter före den
1 juli skall väl användas för att betala
flygets obetalda räkningar, som regeringen
försummat att skaffa fram anslag
till i den ordning som borde ha
skett. Var dessa pengar hamnar är väl
alltså någorlunda klart.

Beträffande de 390 miljonerna är det
alldeles uppenbart, att endast en mindre
del går till försvaret eller — det gäller
att hålla tungan rätt i munnen — till
den merkostnad som den nya försvarsordningen
kan medföra, såvitt man nu
kan förstå av vad som publicerats.
Detta gäller således under nästa budgetår.

Sedan är ju frågan hur det ställer sig
året därefter och de följande två åren.
överenskommelsen om försvaret är, om
jag fattat saken rätt, en överenskommelse
som gäller fyra är framåt. Den
genomsnittliga merkostnaden för dessa

Höjd indirekt beskattning

fyra år lär ingalunda stanna vid 2 700
miljoner. Jag skulle för min del tro att
den kommer att ligga närmare 3 000
miljoner. Tar vi då under fyra år ut
4 X 390 miljoner, så lär nog det mesta
av detta under fyraårsperioden gå åt
till höjda försvarskostnader. I vad mån
detta har med det nya beslutet att göra
eller inte är svårt att reda ut, eftersom
man inte vet vad det nuvarande provisoriet
skulle kosta om det finge fortsätta
fyra år framåt i tiden.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
små reflexioner i marginalen, och jag
skall sluta med att icke yrka avslag på
den kungl. propositionen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Vilken är den faktiska
situationen? I januari lade regeringen
fram sin budget. Vi i högerpartiet hävdar
att de siffror, som då presenterades,
slutar med ett underskott på driftbudgeten.
Andra har kanske en annan mening
på den punkten. Men om en sak
måste alla som sett något närmare på
budgetsiffrorna kunna vara ense: i

driftbudgeten för 1958/59 finns det icke
någon inkomsttäckning för försvarsutgifter
som överstiger 2 312 miljoner
kronor. Man ställs då inför frågan: räcker
2 312 miljoner till det försvar som
vi oundgängligen måste ha? Den frågan
kan ingen komma förbi. Vi svarar nej
på frågan. Samma svar ger de övriga
demokratiska meningsriktningarna.

Att avge detta svar är emellertid inte
nog. Oavsett om vi sitter i oppositionsställning
eller i regeringsställning måste
vi skaffa pengar för att fylla den brist
i driftbudgeten, som uppstår därför att
försvarets kostnadsram måste vidgas.
Att låna pengar till försvarets utgifter
kan inte komma i fråga.

Tre vägar hade då stått till buds. Vi
hade kunnat höja de direkta skatterna.
Den vägen var inte framkomlig för någon
av do förhandlande. Vi hade kunnat
göra sådana förändringar och omdispo -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

sitioner inom den framlagda riksstaten,
att vi hade kunnat få utrymme för de
ökade försvarsutgifterna utan någon höjning
av den totala utgiftsnivån. Den vägen
var inte framkomlig ur regeringens
synpunkt. Återstod då bara en tredje
väg: en höjning av vissa indirekta skatter.
Att gå den var alltså förutsättningen
för en samförståndslösning i försvarsfrågan;
eljest hade det aldrig blivit
någon sådan lösning.

Detta har varit utgångspunkterna för
den kompromiss som ingåtts. Jag har
för min del varit med om att träffa den
uppgörelsen, och det skulle inte falla
mig in att i efterhand kritisera densamma.
Det skall också klart konstateras,
att vi i högerpartiet delar ansvaret för
den. Vi har nämligen ansett, att en
modernisering av försvaret är nödvändig,
och vi har varit beredda att ta de
ekonomiska konsekvenserna av denna
uppfattning.

Det är, herr talman, inte alls märkvärdigt
att olika grupper i samhället
och olika medborgare opponerar sig
mot en del av de föreslagna skatterna
— konstigt vore det annars. Det kan
resas befogade invändningar mot var
och en av dem, men i en kompromiss
får ingen vad han vill, och ingen slipper
vad han inte vill. Rimligtvis kan
inte heller en kompromiss av denna
typ åberopas för kompensationskrav
från den ena eller den andra samhällsgruppens
sida.

Kommunisterna har det i detta sammanhang
bekvämt. De kan nöja sig med
påståendet, att försvarsutgifterna skall
och kan pressas ned. Målet för deras
politik är en nedrustning av försvarsraserande
innebörd. Och detta rekommenderar
man då de internationella
försöken att få en kontrollerad nedrustning
till stånd så alldeles uppenbart gått
i baklås. Man rekommenderar denna
faktiska försvarsnegativism när vartenda
land på bägge sidor om förkastningssprickan
i världspolitiken på nytt ser
sig tvunget att spänna krafterna.

För mig har ett effektivt försvar aldrig
framstått som något självändamål.
Det fyller funktioner som måste fyllas
i den ofullkomliga värld där vi lever.
Det ger bakgrund till och respekt för
vårt krav på internationell handlingsfrihet.
Det är en så god garanti som det
går att få för en i det längsta bevarad
fred. Det är i den timme, då allt hänger
på den egna kraften och viljan, förutsättningen
för våra möjligheter att överleva
som fria människor och som ett
fritt folk. Att enighet hos oss kunnat
nås i försvarsfrågan har också ute i
världen noterats som ett bevis på vårt
folkstyres förmåga att se till det väsentliga.

Låt oss se saken som den är! Vi går
in i en period av tilltagande inrikespolitisk
spänning. Att då försvarsfrågan
lyfts över den strid, i vilken vi säkerligen
alla kommer att göra oss skyldiga
till övertramp, är något som åtminstone
jag inte tvekar att kalla en
tillgång för landet och dess demokratiska
institutioner. Vi kan, herr talman —•
om jag får använda ett i sammanhanget
kanske en smula vanvördigt sätt att uttrycka
mig — när bataljen nu snart
börjar på allvar säga till alla utanför
våra gränser: Det bär är ett privat
slagsmål. Tillträde förbjudet för obehöriga! Vi

är alltså, herr talman, i stort sett
ense om nödvändigheten av de skatter
vi i dag diskuterar. Däremot lever vi i
djup och varaktig söndring om de flesta
andra skatter, om många andra statsutgifter
och framför allt om utgifternas
sammanlagda storlek och skatternas
sammanlagda tryck. Men det är en annan
historia som det blir tillfälle att
diskutera i andra sammanhang.

Herr KÄRKLANDER (s):

Herr talman! De flesta av de talare
som förut har uppträtt här i debatten
har haft det gemensamt, att de har varit
mer eller mindre missnöjda. Såvitt

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

jag har märkt har ingen uttalat något
större mått av tillfredsställelse över det
ärende vi behandlar i dag.

För det första är man missnöjd över
att det har ansetts nödvändigt att göra
nya skatteuttag, och det är ju ganska
förståeligt. Ingen är väl så funtad, att
han tycker det är roligt att höja skatterna,
men det är ändå nödvändigt ibland.
Jag skulle vilja tillägga, herr talman,
att när man har anslutit sig till överenskommelsen
på partiledarplanet men
ändå uttalat ett visst missnöje med den,
så ger detta en illustration till de svårigheter
en samlingsregering skulle innebära.
Det är en sak som de som ivrigt
talar om fördelarna med en samlingsregering
kanske borde tänka på.

För det andra är man missnöjd med
den s. k. snabbehandling som ärendet
har fått. Sist vi hade ett liknande fall
var i november 1956, och jag tillät mig
då säga att detta förfarande, som sätter
riksdagens möjligheter att agera på
vanligt sätt mer eller mindre ur spel,
inte är tillfredsställande. Det borde undersökas
— menade jag — om det fanns
någon framkomlig väg att skapa en annan
anordning, t. ex. att riksdagen lämnade
Kungl. Maj:t en begränsad fullmakt
att handla i sådana situationer
där en snabbehandling är nödvändig,
alltså någonting sådant som den fullmakt
Kungl. Maj :t har fått att utfärda
s. k. antidumpingtullar. Herr Svensson
i Ljungskile talade om sådana varor
som kan bli föremål för liamstringsköp,
och jag menar att det är nödvändigt,
även om förfarandet är otrevligt,
att söka förekomma alltför stor hamstring.
Enligt min mening kunde riksdagen
utan att dess beskattningsrätt trädes
för nära ge Kungl. Maj:t fullmakt
att på ett begränsat område sätta i kraft
skatteändringar av detta slag, under förutsättning
att regeringen inom mycket
kort tid för riksdagen framlägger ett
förslag, som kan behandlas i vanlig
ordning. Vad jag anförde i november
1956 har jag anledning att upprepa nu.

Höjd indirekt beskattning

Det nuvarande systemet är inte alldeles
tillfredsställande, och vi borde försöka
få ett annat system som är bättre.

Från kommunistiskt håll har man
kritiserat snabbehandlingen och sagt
att den är odemokratisk. Jag tycker nog
att kommunisterna är de sista som har
anledning att angripa riksdagsmajoriteten
för att den handlar odemokratiskt.
Det finns inte alls något underlag för
kommunisternas kritik i det fallet.

I övrigt har kommunisterna liksom
herr Lundberg, herr Spångberg, herr
Larsson i Stockholm m. fl. talat om att
det skulle vara rättvisare och bättre att
ta ut pengarna genom en direkt skatt.
Jag skall inte upprepa vad finansministern
sade om detta. Jag vill bara tillägga,
att ingen tycks ha tänkt på att om vi
skall täcka bristen i budgeten genom
att höja uttagningsprocenten för den direkta
beskattningen till 115 eller 120 —
en höjning till 110, som föreslås i en
motion, kommer inte att räcka — så
måste vi vänta till 1959. Det är därför
ingen realistisk lösning.

Herr Senander sade att det skulle
vara rättvisare att lägga skatten på de
stora inkomsttagarna. Ja, de verkligt
stora inkomsttagarna, de som redan har
en skatt på 80 procent, berörs inte alls
av en fortsatt höjning, eftersom de har
kommit upp till det maximala skatteuttaget
och skulle bli helt befriade ifrån
att erlägga ytterligare skatt.

Herr Svensson i Ljungskile talade om
att sockerskatten är den mest känsliga
punkten i förslaget. Jag skulle i anslutning
därtill bara vilja säga, att det inte
är så länge som trettio år sedan vi hade
en sockerskatt här i landet. Under andra
världskriget hade vi en industrisockerskatt
under några år bl. a. för att täcka
försvarskostnaderna.

Herr Larsson i Stockholm rekommenderade
också att man skulle gå den direkta
beskattningens väg i stället för
den indirekta. Herr Nilsson i Svalöv
har redan uttalat, och herr Hjalmarson
har understrukit det, att det inte var

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

någon framkomlig väg om man ville nå
ett förhandlingsresultat, eftersom högern
bestämt motsätter sig en ökning
av de direkta skatterna. Här gällde det
ju att på något sätt försöka komma överens.
Det är därför fel som herr Svensson
i Ljungskile litet tillspetsat sade, att
det var regeringen som ville ha punktskatter.
Såsom högerns talesmän har
bestyrkt förhöll det sig på det sättet,
att om man skulle få till stånd en uppgörelse,
måste man ta ut pengarna genom
en indirekt punktbeskattning.

Detta var, herr talman, några reflexioner
omkring detta ärende. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Anledningen till att vi
i dag har att ta ställning till en proposition
om punktbeskattning på vissa
områden är en på högsta plan träffad
uppgörelse rörande hur mycket pengar
vi skall binda oss för att satsa på försvaret
i framtiden. Här har sagts att
Kungl. Maj:ts proposition om höjd indirekt
beskattning inte nödvändigtvis
behöver ses som en åtgärd för att betala
våra försvarskostnader. Det kan
då vara skäl att erinra om att det i den
proposition som legat till grund för utskottets
föreliggande betänkande säges
följande: »I propositionen framlägges,
på grundval av överläggningar mellan
företrädare för de demokratiska partierna,
förslag om höjd indirekt beskattning
för att finansiera vissa försvarsutgifter.
» Vi torde ha anledning hålla oss
till dessa tre första rader i propositionen
och ha det som utgångspunkt.

Beträffande den del av uppgörelsen,
som rör kostnadsramen för vårt framtida
försvar, vill jag personligen inte beteckna
uppgörelsen som vare sig berömlig
eller föredömlig. Jag har nämligen
den uppfattningen, att fastställandet av
denna ram innebär, att den nu arbetande
försvarsberedningen skiljes från sin
egentliga uppgift. Försvarsfrågan har

visserligen redan berörts något i dag,
men givetvis skall vi inte nu ta upp någon
debatt om försvaret. Detta hindrar
dock inte att man kan göra en del små
reflexioner kring även den sidan av
dagens fråga.

Herr Svensson i Ljungskile sade, att
här har redovisats en uppgörelse, som
innebär att vi får en kostnadsram för
försvaret på 2 700 miljoner kronor för
kommande budgetår, men att uppgörelsen
får anses omfatta fyra år. För min
del skulle jag vilja säga minst fyra år.
Medelkostnaden per år kommer, sade
herr Svensson i Ljungskile, inte att
stanna vid detta belopp. Jag instämmer
helt och hållet häri. I all synnerhet gäller
detta, om vi håller oss till de totala
kostnaderna för försvaret. När någon
frågar vad vårt försvar kostar för nästa
år, så nämns som svar nästan alltid den
summa, som återfinnes i försvarshuvudtiteln,
d. v. s. driftbudgetens slutsumma.
I den finns emellertid inte allt med. Utgifterna
på kapitalbudgeten är inte medräknade,
och inte heller lämnas några
uPPgifter om hur mycket pensionerna
till de i försvaret tidigare anställda uppgår
till per år. Ej heller räknar man,
som herr Lundberg också var inne på,
med vad den andra delen av vårt totala
försvar, d. v. s. civilförsvaret, kommer
att kosta.

Herr Lundberg klagade i detta sammanhang
över att civilförsvarsutredningen
ännu inte har redovisat något
resultat av sitt arbete, trots att den har
arbetat så länge. Men utredningen har
i alla fall avgivit ett betänkande om
allmänna skyddsrums- och utrymningsfrågor,
och det har legat till grund för
en proposition, som vi har tagit ställning
till här i kamrarna.

Herr Lundberg påpekade också att civilförsvarsutredningen
hittills har kostat
bortåt en halv miljon kronor. Det är
dock givet att en utredning, om den
skall göras grundlig och bli av värde,
måste kosta pengar. Det är väl bättre
med en dyrare utredning, som blir vär -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

defull, än med en utredning som kostar
mindre men är otillfredsställande.

I det senare fallet blir ju pengarna mer
eller mindre bortkastade.

Herr talman! Det skulle vara frestande
att säga mer i försvarsfrågan, men
eftersom vi inte skall ha någon försvarsdebatt
nu, nöjer jag mig med att säga,
att det säkerligen finns anledning för
oss att räkna med att de totala försvarskostnaderna
under de närmaste fyra
åren totalt kommer att ligga genomsnittligt
ett gott stycke över 3 miljarder kronor.
Jag vill också tillägga, att den dag
vi har Kungl. Maj :ts proposition och
utskottets utlåtande på riksdagens bord,
då kommer jag att tala för en mindre
kostnadsram än den, som Kungl. Maj:t
sannolikt kommer att föreslå. Jag förutsätter
nämligen, att Kungl. Maj :t kommer
att följa den nu träffade uppgörelsen.

Vad beträffar frågan huruvida vi i så
fall kan räkna med att få ett starkt och
betryggande försvar vill jag säga: Är det
någon som tror att vi med den kostnadsram,
som har skisserats i den på högsta
plan nu träffade uppgörelsen, får några
garantier för vår frihet och självständighet
i framtiden? Jag vill också tilllägga,
att den högsta militära ledningen
här i landet har förklarat, att om vi
skall kunna lösa de uppgifter som ålägges
försvaret, så måste vi ha minst det
som ÖB har föreslagit. Därmed har man
sagt, att »prutar ni på ÖB:s förslag kan
vi inte lösa dessa uppgifter». Erinra er
detta, ni som tror, att ni har garantier för
framtiden med denna kostnadsram! Jag
hör till dem, som anser alt ett land som
Sverige inte orkar med ett försvar av
sådan omfattning, att det skulle ge dessa
garantier. Vi får i stället göra vad
vi kan av det försvar vi kommer att få.

Men, ärade kammarledamöter, här
har Sverige det problem, som jag skulle
vilja kalla för de atomvapenlösa och
tillika neutrala ländernas dilemma. Denna
fråga får vi nog tillfälle att syssla
med, när vi mot vårsidan skall behandla

Höjd indirekt beskattning

försvarsfrågan här i kammaren. Vad jag
nu sagt får dock inte förstås så, att jag
skulle beklaga, att Sverige saknar atomvapen.
Tvärtom kommer jag att rösta
för avslag på varje försök från Sveriges
sida att skaffa sig atomvapen.

I det föreliggande förslaget skulle jag
ha önskat att kunna yrka avslag på ett
par punkter under A. Den punkten är
emellertid odelbar, varför detta inte är
möjligt. De punkter jag skulle velat säga
nej till är punkt 2 respektive 3, som
gäller sockret och den allmänna energiskatten.
Jag är inte av samma mening
som en annan talare här, som sade att
han inte visste, om det behövdes några
ökade inkomster utöver vad man räknar
med i statsverkspropositionen. Jag
är mycket medveten om att det behövs
ökade inkomster, och om riksdagen till
sist skulle stanna för vad jag i slutomgången
vill bjuda när det gäller försvaret,
behöver vi också inkomstökningar
för att klara den utgiftsramen. Men
jag tänker mig, att vi skall kunna komma
ned till en summa, som med cirka
110 miljoner kronor understiger uppgörelsens
summa. Då skulle vi kunna
avstå från i första hand de skatteinkomster,
som skulle ges av sockret och
elströmmen, tillsammans 70 miljoner
kronor, och vi skulle ändå ha en summa
över för att täcka det ytterligare underskott,
som kan komma att visa sig föreligga
i driftbudgeten för kommande år.

Herr Sundström gjorde en deklaration,
han kallade den mera personligt
färgad, vari han något siade om våra
möjligheter att klara den ekonomiska
sidan av våra utfästelser här i riksdagen
för framtiden — jag förstår att han
därmed avsåg att vi inte skulle behöva
ge oss in på någonting i stil med av högern
förordade sociala avrustningar. I
den del, där herr Sundström siade om
framtiden och där han kom in på att vi
kommer att behöva icke oväsentligt ökade
inkomster, är jag av samma mening
som han. I den föreliggande frågan kommer
jag emellertid att rösta blankt. Jag

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

kommer att avstå av hänsyn till vad jag
nyss sagt.

Med anledning av vad herr Hjalmarson
sade här i talarstolen och med anledning
av vad jag vet att han tillåtit
sig att säga i andra sammanhang vill
jag till sist uttala, att om mina partivänner
i regeringen lyckats med att få
i synnerhet herr Hjalmarson men även
herr Ohlin att vara fullt överens med
oss om att det för lång tid framåt inte
finns något utrymme för direkta skattesänkningar,
och om de kunnat få denna
uppgörelse avgränsad till att gälla
ett år, skulle jag till och med kanske
haft anledning överväga, om man inte
borde givit dem litet beröm för denna
uppgörelse »ovanför partiernas huvuden»,
som det brukar heta.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag skall bara tillåta
mig några korta allmänna iakttagelser
med ledning av den debatt, som förts
här i dag. Jag tycker att den är mycket
unik i sitt slag för den svenska riksdagen,
eftersom det — såvitt jag kommer
ihåg — är ganska länge sedan vi hade
möjligheter i denna kammare att diskutera
skatter på en så pass bred enig
front som den vi har fått i detta fall.
Även om försvarsfrågan spelar roll i
detta sammanhang, skulle man kanske
våga sig på att ta situationen som ett uttryck
för tillnyktringen på oppositionssidan
när det gäller statens finanser och
som ett tecken på att man där börjar
inse nödvändigheten av att med inkomster
täcka utgifter, som man varit
enig om.

Motsättningarna går nu —- jag bortser
från kommunisterna — inte mellan
partierna. Däremot finns det en och annan
tendens till motsättningar inom
partierna. Både på socialdemokratiskt
håll och på folkpartihåll förekommer

det i dag några »ropandes röster», som
har gett till känna sitt missnöje med
uppgörelsen i försvarsfrågan och i varje
fall med uppgörelsen i skattefrågan.
Men det är onekligen ett tecken, när
också högerledaren i sitt anförande här
i kammaren medgav, att han ansåg sig
böra dra konsekvenserna av nödvändigheten
att skaffa pengar till försvarsutgifterna,
d. v. s. att också acceptera skatteöverenskommelsen.

Även om vi nu diskuterar skattebeslutets
innehåll i denna kammare, kan jag
inte underlåta att göra den reflexionen
att enigheten i skattefrågan också borde
ha någonting att säga den opinion, som
finns utanför denna kammare, och ge
den ett besked om att man på alla håll
i riksdagen uppenbarligen betraktar situationen
som så pass allvarlig med hänsyn
till budgeten, att det varit nödvändigt
att åstadkomma en inkomststegring.

Kommunisterna har mält sig ut ur
sammanhanget. Jag skall inte ta upp
någon diskussion med kommunisterna
på den punkten. Jag bara erinrar mig
att herr Hagberg i en kontrovers med
mig under remissdebatten förklarade,
att kommunisterna var villiga att stödja
regeringen och även ta obehaget av ett
sådant stöd. Nu är visserligen också de
andra partierna med, men även regeringen
finns där. Detta är det första
arbetsplenum vi har sedan det stolta
löftet avgavs, och vi har alltså redan
nu tillfälle att notera det faktiska innehållet
i det löftet. Jag bara konstaterar
faktum utan att kommentera.

I Morgon-Tidningen finns i dag en
liten artikel av vår gemensamme vän
Nordens Karlsson, som berättar en del
inte alldeles okända saker om försvarskostnaderna
i Sovjet. Herrarna kan ju
läsa denna artikel •— jag ber om ursäkt
att jag driver reklam för MT — och
konstatera att 15 procent av Sovjets
nationalinkomst går till försvaret. I
vårt land utgör försvarsutgifterna 5
procent av nationalinkomsten. Om Sovjets
folk kan offra så mycket pengar för

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

att försvara sin förhållandevis ganska
låga allmänna standard, är det väl inte
för mycket att vi offrar 5 procent för
att skydda vårt högre välstånd.

Herr Königson riktade i sitt anförande
anmärkningar mot det sätt, på
vilket denna uppgörelse träffats. Han
avsåg väl närmast att kritisera det förhållandet
att en överenskommelse i
försvars- och skattefrågorna träffas på
partiledarplanet — han tyckte väl inte
att det var riktigt i sin ordning ur demokratisk
synpunkt. Jag förmodar att
även folkpartiets riksdagsgrupp hållits
å jour med vad som skett och att man
där haft tillfälle att göra sin mening
gällande, innan överenskommelse träffas;
i varje fall har det väl gått till på
det sättet i de andra partierna. Eftersom
denna diskussion förekommit även
på andra håll, vill jag framhålla som
min mening, att denna metod väl ändå
är ganska rimlig i en representativ demokrati,
just därför att detta system
bygger på partierna. Vi skulle aldrig
komma överens, om inte förliandlingsuppgifterna
delegerades på sätt som här
skett. Denna metod tycker jag är rimlig
med hänsyn till behovet av att banta ned
den ineffektiva och dyrbara försvarsorganisation
vi nu har, en organisation
som är dyrbar just på grund av att den
är ineffektiv, och att modernisera och
effektivisera försvaret för en kostnad,
som med 50 å 60 miljoner kronor överstiger
de reella kostnader vi i alla fall
skulle fått dras med därest vi icke företagit
oss någonting på detta område. Metoden
är enligt min mening rimlig också
med tanke på sättet för kostnadernas
täckning. Jag tror att det kan vara av behovet
påkallat att — med hänsyn till den
diskussion som uppstått i själva skattefrågan
och den oro som på vissa håll
råder inför det väntade beslutet i försvarsfrågan
— redan i denna debatt slå
fast det faktum, att det ju i själva verket
är fråga om en mycket betydande
nedbantning av den nuvarande försvarsorganisationen
med förbandsin -

Höjd indirekt beskattning

dragningar, beträffande vilka försvarsministern
sannolikt, i den mån han inte
redan fått känning därav, snart kommer
att få dras med uppvaktningar
från de håll i landet, där man eventuellt
befarar att bli utsatt för sådana
indragningar. Det har alltså gjorts betydande
nedbantningar och besparingar,
och den extra ökningen på 50 å 60
miljoner kronor faller på den del av försvarskostnaderna
som avser de moderna
vapnen.

I diskussionen om skatterna förmodar
jag att vi alla i denna kammare har
det bestämda intrycket, att en lösning
efter den linje, som bland annat herr
Lundberg tänkt sig, nämligen att kostnaderna
skulle täckas genom ett ökat
uttag av direkta skatter, innebär en politiskt
oframkomlig väg. Jag tror också
man vågar säga att partierna, åtminstone
för närvarande, inte är på det klara
med sina önskemål i fråga om en allmän
omsättningsskatt. Tveksamheten
är fortfarande mycket stor i detta avseende,
och några bestämda reaktioner
från partierna har såvitt jag vet
inte förekommit på denna punkt. Mot
denna bakgrund är det väl ändå ganska
befängt, höll jag på att säga, att
yrka på sådana lösningar skattevägen,
som man vet att det inte finnes utrymme
för. Sådana yrkanden fyller ju
ingen annan mission än att utgöra en
demonstration.

Herr Svensson i Ljungskile återigen
gav uttryck för den meningen, att regeringen
inte kan bevara konsekvenserna
av tidigare gjorda skattesänkningar.
Han ansåg också att finansministern
i kraft av sitt ämbete skulle lägga fram
skatteförslag, och om jag fattade honom
rätt tyckte han nästan att finansministern
burit sig illa åt då han över
huvud taget försökt resonera sig fram
till en lösning. Nu är väl de flesta av
oss i detta hus ansvariga för de utgifter
som beslutats och för de skattesänkningar
som företagits, även om vi
inte alla i fråga om sänkningarna gått

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

fullt så långt som man tidigare begärt
från oppositionens sida. Jag noterar endast
det faktum, att vi sedan år 1955
dels fått schablonavdragen, som väl orsakade
en inkomstminskning för staten
på ungefär 200 miljoner kronor, dels företagit
direkta skattesänkningar, som
medfört att statens inkomster minskat
med cirka 375 miljoner kronor, dels genomfört
ortsavdragsreformen i fråga om
kommunalskatten, vilket torde komma
att under några år framåt kosta ungefär
425 miljoner kronor per år. Detta innebär
alltså en total skatteminskning sedan
år 1955 på, om kommunerna medräknas,
tillhopa 1 000 miljoner kronor
eller med andra ord en miljard. Under
samma tid har riksdagen på många avsnitt
höjt utgifterna. Var och en kan ju
själv fundera över om vi har höjt utgifterna
för mycket — en del tycker ju det
— eller om vi har sänkt inkomsterna för
mycket. Men om vi har plockat bort
en mängd pengar samtidigt som utgifterna
stigit och nya utgifter kommit till,
blir det väl ändå så småningom nödvändigt
att tillgripa vissa etxraordinära
åtgärder för att klara utgifterna i
aktuella sammanhang.

Mot denna bakgrund har i varje fall
jag vid min bedömning kommit fram
till det resultatet, att den träffade uppgörelsen
även i vad avser skatterna rimligen
täcker det aktuella politiska läget
i riksdagen, som ju är den som nu skall
stå till svars för ett beslut i frågan, och
att uppgörelsen sålunda bygger på reella
förutsättningar, även om kanske en
och annan har avvikande meningar om
de olika punkterna i den beskattning
som kommer att genomföras.

Jag nämnde att det fanns en del »ropandes
röster». Herr Lundberg accepterar
försvarskostnaderna men begär en
ökning av den direkta beskattningen.
Herr Spångberg accepterar varken försvarskostnaderna
eller skatterna. Herr
Åkerström var mycket tveksam — han
tror att man kan få ett effektivt försvar
utan dessa åtgärder. Herr Königson var

ju obstinat, och herr Svensson i Ljungskile
var tveksam.

Det finns alltså »ropandes röster». Jag
noterar också att högern och folkpartiet
är ovanligt fridsamma för att inte
säga trivsamma, ovana som de är att
tvingas acceptera en bister verklighet
även i fråga om skatterna. Jag noterar
vidare att kommunisterna, här liksom i
alla andra parlament, kämpar mot försvarsarrangemang
liknande våra utom
i ett enda fall, nämligen när det gäller
Sovjet. Och slutligen noterar jag att
andra skattevägar som man hänvisat
till — direkt skatt, omsättningsskatt (i
något sammanhang åtminstone utanför
riksdagen har det också talats om värnskatt;
jag har inte uppfattat om det
nämnts också här i dag) — väl måste,
om vi betraktar situationen reellt, sägas
vara orealistiska och oframkomliga.
Vill vi banta ned försvarsorganisationen
— och det är ju detta det är fråga
om — skapa effektivitet på områden,
där alla tycker att ineffektiviteten är för
stor, samt åstadkomma erforderlig kostnadstäckning,
så tycker jag det bör vara
ganska naturligt för kammaren att acceptera
det förslag, som nu i sin första
del ligger på kammarens bord.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sehlstedt talar om
»ropandes röster» och hävdar, att direkta
skatter inte är en framkomlig väg. Herr
Sehlstedt har naturligtvis bättre kontakt
med svenska folket än jag. Men är
det herr Sehlstedts mening, att när högern
säger nej till direkta skatter, så är
arbetarna mera villiga att påtaga sig
kostnaderna för en dyr försvarsorganisation
än de som står bakom högern?

Herr Sehlstedt talar om organisation
och effektivitet. Men herr Sehlstedt
skall lära sig, att om man krymper en
organisation genom rationaliseringar
och teknisk utveckling, så medför detta

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

inte någon som helst försvagning, utan
såväl inom försvaret som exempelvis
inom industrien leder rationaliseringen
till ökad effektivitet. Herr Sehlstedt
erinrar sig kanske att jag önskade en
krympt organisation från början, och
jag ansåg att vi borde sikta på förslaget
Caesar. (Vad Caesar eller andra förslag
egentligen är vet man ju ingenting om.)
Men jag anser också att försvarsberedningen
bör få möjlighet att pröva såväl
civilförsvaret som försvaret i övrigt,
innan vi kan ta slutgiltig ståndpunkt. —•
Herr Sehlstedt bör nog vara litet försiktig
med sina uttalanden, tv det är
inte alls säkert att han har täckning
för dem.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vem av oss
som bör vara mest försiktig. Det kan
ju tänkas att också min vän Lundberg
skulle behöva vara litet försiktig ibland.

Frågan rörande högerns nejsägeri
bör ju inte riktas till mig utan till högern,
och herr Lundberg har också tidigare
i dag riktat den till högern. Om
jag accepterar den realitet, som kammaren
står inför, så innebär det inte
att jag i princip menar, att skatterna
skall tas ut på indirekt väg i stället för
på direkt väg. Jag har faktiskt för mig,
herr Lundberg, att den direkta skatten
är mest rättvis, även om finansministern
i dag redogjort för hur en omskiftning
har skett härvidlag. Jag anser att direkt
skatt är det riktiga, men jag är så försiktig
att jag inser, att det inte går att
genomföra en reell skärpning av den
direkta skatten i dag. Eftersom jag tycker
att vi skall ha ett hyggligt försvar
är jag därför beredd att acceptera den
form av utgiftstäckning som föreslagits.
Jag vet åtminstone, att jag sitter
på Adams gräns och herr Spångberg
på Kains, medan herr Lundberg själv
tydligen inte riktigt vet vad Caesar är.
Då skall han kanske inte heller diskutera
försvaret.

Höjd indirekt beskattning

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är väldigt intressant
att höra att herr Sehlstedt ju vet vad
förslag Adam är. Jag tror inte att någon
annan vet vad förslaget slutar på, över
eller under tre miljarder — varken utredare
eller ÖB — men det är ju roligt
att herr Sehlstedt vet det och lyckats
finna den absolut riktiga avvägningen.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har hela tiden resonerat
om kostnaderna.

Det skulle allt förvåna mig om försvarsberedningen,
som nu skall hugga
i med denna fråga, skulle vara så »borta
med vinden» att den inte tänker sig att
åtminstone åstadkomma den förändring
i försvarsorganisationen, som ändå finns
tecknad i det utredningsförslag, som ÖB
har lagt fram under benämningen Adam.
Vad reduktionerna innefattar vet säkert
också herr Lundberg. Däremot kan det
ju hända, att vi för ögonblicket inte vet,
vilka nya och hur många nya vapen vi
får. Jag förutsätter att kamrarna utgår
ifrån att nedbantningen av organisationen
skall ge den ökade effektivitet
som vi alla eftersträvar, även herr
Lundberg.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sehlstedt nämnde
mitt namn, och det föranleder mig till
en replik.

Man har kommit in på frågan vad
Adam, Bertil, Csesar kan innebära. På
den punkten har vi fått en redovisning.
Jag fick inte tid att ta med detta
papper hit och tala om vilka krympningar
som skall ske på de olika försvarsgrenarna
enligt olika alternativ.
Detta papper har vi alla fått, både herr
Sehlstedt, herr Lundberg och jag. Om
jag fattat rätt, säger herr Sehlstedt, att
försvarsberedningen kan väl inte vara
så »borta med vinden», att den inte nu,
när den liar att rycka in och uträtta
vad som återstår, inte skulle kunna klara
upp detta.

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

Herr Sehlstedt! Enligt mitt sätt att se
var försvarsberedningen »borta med
vinden» i samma ögonblick som partiledarna
tog hand om frågan om vilken
kostnadsram vi skulle stanna vid.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller att vara
mycket märkvärdiga vinddrag, som herrarna
i försvarsberedningen varit ute i.
Jag har fattat saken så, att partiledarna
i kontakt med sina grupper har diskuterat
sig fram till en kostnadsgivning
för försvaret, inom vilken man trott
sig kunna få rum för effektivare vapenslag.
Nu är den kostnadsramen på väg
att fastställas, och det är väl på den
punkten som herr Åkerström får dyka
ut ur vinddraget och in i de stilla rummen
i kanslihuset och försöka leta rätt
på Caesar igen och låta det bli föremål
för diskussion. Herrarna skall väl ändå
veta, hur det skall se ut bakom det anslag
som vi kommer att lämna.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Eftersom jag i lördags
utvecklade de viktigaste skälen till att
vi kommunister för vår del anser oss
böra yrka avslag på förslaget till nya
indirekta skatter, så skall jag begränsa
mitt anförande till några randanmärkningar.

För det första har ju denna diskussion
blottat en mycket stark olust, en olust
som naturligtvis är ett uttryck för både
en djup oenighet i riksdagen och det
dåliga intryck, som regeringens förslag
har gjort på det svenska folket. Jag tror
inte att det bara är ur valopportunistiska
synpunkter som olika talesmän här
har vädrat sitt missnöje. Denna olust
gäller nämligen de konsekvenser som
uppgörelsen mellan de socialdemokratiska
och de borgerliga partierna medför.
Jag vill bara i korthet upprepa vad
jag sade i lördags. Det handlade ju inte
bara om de här 400 miljonerna, utan
det handlade även om att vi nu, i motsats
till alla tidigare historiska erfaren -

heter i den svenska politiken, skall ge
generalerna garantier för årliga anslagsökningar
på ungefär 70 miljoner
kronor plus kompensation för alla prisstegringar
och alla löneökningar. De
rent formella konsekvenserna är alltså
1,1 eller 1,2 miljarder högre militärutgifter
om tio år, när den här planen
skall vara färdig. De reella konsekvenserna
kommer att röra sig om helt andra
siffror, beroende på att det kommer att
sätta i gång de inflationistiska krafterna
och omedelbart utlösa nya prisstegringar.
Man kan likna denna uppgörelse vid
ett isberg: man kan bara se en ringa del
av dess innehåll och omfattning. Detsamma
gäller också skatterna, ty det
går inte att öka militärutgifterna, låt mig
säga från 2,3 till 3,5 å 4 miljarder utan
att det får skattekonsekvenser. Det beslut
om 400 eller 500 miljoner som vi
nu skall fatta är därför bara det första
steget på vägen.

Vi vet allesammans, att om denna
uppgörelse godtas blir resultatet en hel
serie av fortsatta skattestegringar, och
det ger anledning till oro.

Dessutom är det ännu en sak i detta
sammanhang. I år höjs timlönerna med
13 öre i genomsnitt. Dessa 13 öre avser
inte att trygga en standardhöjning, utan
de avser att ge kompensation för den
förkortning av arbetstiden med en timme
i veckan, som vi alla har varit ense
om att genomföra. Det beslut vi nu fattar,
om utskottets förslag går igenom,
betyder att man skall ta ifrån dessa löntagare
16 öre i timmen för att genomföra
denna ökning av försvarets resurser.
Det betyder ytterligare, eftersom
det har signalerats att vi skall ta ut 100
miljoner kronor genom höjda folkpensionsavgifter,
som ju också måste karakteriseras
som en indirekt skatt, 4 öre
per timme. Skall vi alltså starta detta
år, under vilket lönerna höjs med 13 öre
i timmen, genom att ta ut främst för militärt
bruk 20 öre mer i timmen i beskattning
av löntagarna? Det kan icke
vara en sund grund att basera en politik

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

på att ställa försvaret ovan partierna.
Det är en dålig grund för den uppgörelse,
som har träffats mellan de fyra ickekommunistiska
partierna.

Redan nu har vi ju fått andra prisstegringar.
Mjölken ökade med 9 öre
från årsskiftet, och vi gick ju egentligen
in i detta årsskifte med ett läge där
fjolårets löneförbättring hade ätits
upp och där det var ett faktiskt underskott
för flertalet löntagare. Detta underskott
ökar nu ytterligare och kommer
att öka mycket kännbart på grund
av denna uppgörelse. Är det då underligt
om det blir missnöje och oro, om
det kommer protester, om också socialdemokratiska
partiets organisationer
och fackföreningsrörelsen reagerar mot
denna uppgörelse?

Låt mig sedan ta upp den andra frågan,
frågan huruvida motståndet bottnar
i försvarsnihilism. Det har under
de här veckorna från en del socialdemokratiska
organisationer kommit uttalanden,
som egentligen ligger på linjen
»Hvad kan det nytte?» Man hänvisar
till att vi lever i en annan tidsepok, där
den beväpning Sverige kan skaffa sig
egentligen har mycket små chanser att
hävda sig mot raketvapen och de moderna
förstörelseredskap, som forskning
och vetenskap har ställt till militärernas
förfogande. Det är alltså en
pacifistisk underton i en rad uttalanden
som har kommit fram, och dessa uttalanden
speglar inte bara vederbörande
organisationer som har antagit dem,
utan det är i varje fall mitt intryck att
det hos folket breder ut sig en känsla
av hjälplöshet, att dessa stora offer och
ansträngningar, som vi gör för att försvara
vår alliansfrihet och vår neutralitet,
därest kriget skulle komma, är bortkastade
pengar.

Men jag vill säga, att när kommunistiska
partiet har tagit ställning i denna fråga
har det icke varit från sådana utgångspunkter.
Vi vill inte över huvud taget
diskutera frågan om vi skall ha försvar
eller inte, ty vi har accepterat principen

Höjd indirekt beskattning

och tanken att Sverige måste ha ett militärt
försvar. Jag erinrar om att så sent
som 1948 var alla partier eniga, även
kommunisterna, i dåvarande försvarsutredning
och sedan i riksdagen om en
försvarsordning, som skulle kosta 815
miljoner om året. Vi ansåg nog att det
var väl mycket, ty det skulle i alla fall
innebära en konservering i stort av den
organisation, som hade skapats under
krigets säregna förhållanden. Men vi
sade att vi vore beredda att biträda en
sådan uppgörelse. De missnöjesyttringar
som kom exempelvis från högern
gällde inte uppgörelsen som sådan, de
gällde visst en flygflottilj eller någonting
dylikt. Denna ståndpunkt har vi
bibehållit, och vi har också varit beredda
att godkänna en ökning, som svarar
mot förändringen av penningvärdet
och som skulle betyda en försvarsbudget
på någonting mellan 1 200 och
1 300 miljoner kronor. Men nu har vi
kommit upp till 2,3 miljarder, och här
är en uppgörelse om ytterligare höjning
med 400 miljoner i år, en uppgörelse
som inom en tioårsperiod slutar på
ungefär 3,5 miljarder kronor om året.
Det är dock en ganska stor skillnad mellan
dessa ståndpunkter.

Om man nu vill karakterisera vår
ståndpunkt som försvarsnihilism eller
så att vi vill rasera försvaret, som herr
Hjalmarson förklarat, vad skall man då
säga om den tidigare striden i det svenska
parlamentet i försvarsfrågorna? Den
socialdemokratiska regeringen gick 1936
för skillnaden mellan 135 och 148 miljoner
kronor. 13 miljoner kronor ansåg
man vara en så väsentlig skillnad att
man var tvungen att avgå och ställa frågan
inför folket i val. Men här gäller
det låt mig säga ett försvar, som kan ligga
på ungefär hälften av nivån hos det
försvar vi kommer fram till enligt den
uppgörelse man här har träffat.

Är det nu så att denna uppgörelse innebär
ett starkt försvar? .lag anser det
inte, eftersom det byggs upp på ett konservativt
sätt, då det egentligen avser att

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

konservera en organisation, som vi har
tidigare och som utvecklingen redan
har sprungit ifrån. Jag tror att man
skulle kunna få ett effektivare försvar
om man verkligen radikalt toge itu med
att skära bort en mängd onödiga saker
och ersätta dem med sådant som den
moderna tekniska utvecklingen har aktualiserat.
Men det går ju inte genom
denna politik att ställa frågan ovanför
partistriderna och jag måste förebrå socialdemokratien
och de tidigare regeringarna
för att man över huvud taget
gick in på denna linje. Generalerna kräver
mer och mer. Det är deras skyldighet
att göra det. Jag förebrår dem inte
för det, tv det är deras skyldighet som
försvarsplanerare att se till att man är
så ultramodern som möjligt. I svensk
politik har det alltid varit så, att högern
varit talesman för generalernas
önskemål, så långt vi minns tillbaka.
Nu har vi kommit in i det tillståndet, att
det inte längre gäller bara högern utan
även folkpartiet, bondeförbundet och
socialdemokratiska partiet — de gamla
bönderna hade ju radikala traditioner
när de liksom liberalerna och socialdemokraterna
försökte motsätta sig alltför
långtgående militära engagemang.
Alla dessa partier är ju nu på en linje
och har under lång tid varit det. Det
man slagits om i fråga om militära utgifter
har bara gällt några tiotal miljoner
kronor hit eller dit. Jag anser att detta
är olyckligt och att det skulle vara en
stor fördel ur svensk politisk synpunkt,
om vi finge tillbaka någonting av de
gamla striderna om hur vi skall skapa
ett effektivt neutralitetsförsvar. Då skulle
vi kunna framtvinga en omvärdering
av det som är passerat av tiden själv
och åstadkomma en effektivisering av
försvaret.

En tredje fråga skulle jag vilja säga
ett par ord om, nämligen vår ställning
till regeringen. Det var herr Sundström
som förklarade att kommunisterna hade
svikit det löfte som givits att stödja regeringen
mot borgerliga blockbildning -

ar, och herr Sehlstedt erinrade om en
förklaring att vi också vore beredda att
ta obehag för ett stöd åt den socialdemokratiska
regeringen. Vi har inte
ändrat ståndpunkt. I denna situation
föreligger ett helt nytt läge, ett läge,
som vi över huvud taget inte rört oss
med, ett läge, där det inte råder en
borgerlig blockbildning mot regeringen
utan där regeringen och ledningen
för de tre borgerliga partierna har
gjort gemensam sak i denna kammare.
Här är alltså frågeställningen helt annorlunda.
Våra röster spelar ingen roll.
Det är ju det rent praktiska resultatet,
eftersom regeringen säkrat åt sig ett
mycket betryggande underlag för sina
förslag i skattefrågorna. Men det är
kanske en mindre viktig sak nu. Den
viktigaste frågan är naturligtvis: Är ett
sådant ståndpunktstagande förenligt
med en lojal politik mot en sittande regering?
Jag hänvisar till de stämningar,
som jag redan talat om. De finns
här i riksdagen och utanför riksdagen.
Vi har inte, när vi har sagt, att vi skall
försvara regeringen mot en borgerlig
samling, utgått ifrån, att vi därav skulle
bli förpliktade att stödja varje regeringsförslag,
även när detta är av sådan
natur som det nu föreliggande.

Däremot ändrar det ingenting av det
sakliga innehållet i vår förklaring.
Inom några dagar kommer vi återigen
att ha den frontställning, som vi utgick
ifrån, när vi avgav vår förklaring, nämligen
när de borgerliga partierna antagligen
på en front kommer att förhindra
genomförandet av en tjänstepension.
Det är vår mening och vårt fasta beslut
är klart. I den frågan — där på sitt vis
klass kommer att stå mot klass — kommer
vi att känna oss helt förpliktade att
göra gemensam sak med regeringen;
jag förutsätter naturligtvis att dess förslag
ligger någorlunda i linje med det
förslag som presenterats som alternativ
1.

Vi har också berört denna fråga ur
demokratisk synpunkt. Det kan ju hän -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

da att en del tycker att vi inte har någon
anledning att diskutera ur demokratiska
synpunkter. Det var visst herr
Kärrlander som sade, att kommunisterna
inte hade anledning att beklaga
sig. I det här fallet är det ju inte vi
ensamma som drabbas, men som regel är
det nog kommunisterna som får lida
mest för de odemokratiska handlingarna.
Jag antar att det är många riksdagsmän,
som skulle ha velat ställa kontraförslag
till regeringsförslaget, därest det
hade funnits möjlighet därtill. Det var
bara vi och bondeförbundaren herr
Elofsson i Vä, som på grundval av vad
som sipprat ut motionerat utan att i
förväg ha sett vad regeringen föreslagit.
Alla är ju inte lika oparlamentariska
som vi, utan de kanske vill ha
reda på vad regeringen har att komma
med, innan de ställer motförslag.
Vi anser emellertid vårt förslag vara
berättigat. Vi anser inte det tillämpade
förfarandet vara demokratiskt. Om man
kommer överens om en försvarsordning,
som slutar på någonting omkring
en och en halv miljard större utgifter
för folket, och det innebär, att man
måste höja skatterna oavbrutet under
en lång följd av år och slutligen betyder,
att man går in för nya principer,
d. v. s. på de borgerliga principerna för
beskattningen, då anser vi, att man
skulle ha ställt frågan inför folket.

.lag vill ge herr Sundström, utskottets
talesman, det erkännandet, att han här
i dag ärligt har medgivit, att vid behandling
av denna fråga har riksdagens
möjligheter kringskurits. Det var
ett renhårigt medgivande. Att sedan
herr Kärrlander försökte ta bort intrycket
därav, ändrar inte faktum. Jag tror
att det inte bara är min uppfattning
och herr Sundströms, utan att det är
en allmänt utbredd uppfattning här i
landet, att man icke skulle gått till väga
på det sättet.

Nej, vi har inte förändrat vår ställning
till regeringen. Vi har dock hela
tiden förbehållit oss att pröva vad re -

Höjd indirekt beskattning

geringen föreslår. I de gamla helgonlegenderna
berättas om den helige Basilius,
som var beredd att avstå från
bruket av sitt förstånd för att tjäna sin
herre. Vi är inte beredda att avstå från
bruket av vårt förstånd för att kunna
ge den socialdemokratiska regeringen
ett tillbörligt stöd.

Herr talman! Det har rått en viss
benägenhet hos regeringen och dess
anhängare att blanda in ett annat land,
nämligen Sovjetunionen, i diskussionen.
Vi finner detta sätt att diskutera ganska
meningslöst, eftersom förhållandena
i de båda länderna inte är jämförliga,
men låt mig ändå göra ett par anmärkningar.
Herr Sehlstedt talade om att i
Sovjetunionen femton procent av nationalinkomsten
ginge åt till militärt
bruk. Denna uppgift är helt oriktig.
Fjorton procent av den nu beslutade
budgeten skall användas för militärt
bruk, men det förhåller sig precis på
samma sätt i Sovjetunionen som i Sverige,
nämligen att budgeten sannerligen
inte på något sätt speglar nationalinkomsten,
inte heller de statliga inkomsterna
som helhet. Vi har ju här i Sverige
stora statliga inkomster respektive
utgifter, som vi alls inte tar in i budgeten.
Låt mig nämna utgifterna för
våra affärsdrivande verk; de uppgår
väl till någon miljard kronor, skulle
jag tro, men vi räknar bara med själva
inkomsterna. Så gör man i Sovjetunionen
också. Om vi skulle använda denna
metod att illustrera förhållandena
och påstå, att man i Sovjetunionen, där
fjorton procent av statsbudgeten går
till militärt bruk, tar femton procent av
nationalinkomsten till detta ändamål,
vad skall vi säga om Sverige? Eftersom
22,5 procent av statsbudgeten här skall
tas till militära utgifter, går följaktligen
25 procent av nationalinkomsten dit.
Jag tycker, att detta är ett dumt sätt att
argumentera.

Beträffande de indirekta skatterna
är förhållandena på intet sätt jämförliga.
Jag vill emellertid erinra om att

4—Andra kammarens protokoll l!).r>8. Nr 5

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

när man räknar denna stora kvot ur
den sovjetiska inkomststaten, räknar
man företagens redovisade vinster som
indirekta skatter eller omsättningsskatt.
Skall vi göra det där, måste vi väl göra
det här, men när finansministern räknar
våra indirekta skatter, bortser han
från de inkomster, som vi har från de
affärsdrivande verken, liksom statens
aktier och liknande inkomster. Som
sagt, det lönar inte mycket att göra
jämförelser. I Sovjetunionen har man
haft en mycket effektiv förmögenhetsskatt,
som gjort slut på de stora förmögenheterna.
I Sverige talar väl ingen
— jag bortser naturligtvis från kommunisterna
— om att man skulle kunna
genomföra en beskattning, som attackerade
de stora förmögenheterna.
Det har nog inte gjorts mycket i den
vägen sedan Karl XI:s dagar. Jag tror,
att det inte alls vore så dumt, om man
övervägde att göra en reduktion. Hela
riksdagen var överens därom under de
första krigsåren; att man sedan glömt
bort saken är en annan fråga. Jag menar
följaktligen, att det är ganska
meningslöst att göra jämförelser mellan
förhållandena i ett land som Sovjetunionen
och förhållandena i ett land
som Sverige. Jag tror inte, att man
kan dämpa det missnöje och den starka
opinion, som i dag finns inom de
socialdemokratiska organisationerna
och inom fackföreningsrörelsen, med
sådana demagogiska jämförelsemetoder.

Herr talman! Låt mig till sist säga en
enda sak. Tidigare har man ju rent
partitaktiskt och opportunistiskt använt
beteckningen »de fyra demokratiska
partierna». Det var herr Erlander, som
myntade denna term — jag tror det var
år 1948 — när han ställde de frågor åt
sidan, som skilde den dåvarande socialdemokratiska
regeringen från de
borgerliga partierna. Detta uttryck har
ju haft en söt lukt inte minst för de
borgerliga partierna. De har dragit
fram talet om sitt demokratiska sinnelag
och satt den demokratiska klichén

på sina partier i tid och otid. Jag tycker,
att de skall sluta därmed. Jag tror
nämligen inte att någon bestrider, att
avsikten med denna terminologi är att
rikta smädelser och förolämpningar
mot det kommunistiska partiet. Det
finns ingenting i kommunistiska partiets
taktik och i dess officiella uttalanden,
som berättigar försöken att ställa
det utanför demokratien. Kommunistiska
partiet har i Sverige alltid försvarat
varje demokratisk rättighet. Kommunistiska
partiet har ställt som en
huvuduppgift för sin politik att utveckla
den svenska demokratien. Kommunistiska
partiet har sagt, att det vill skapa
en socialistisk ordning i Sverige för
att nå detta mål. Kommunistiska partiet
har sagt, att det vill genomföra socialismen
på demokratisk, på parlamentarisk
väg, genom att vinna majoritet
hos folket och genom samarbete med
de grupper och de partier, som i de
grundläggande frågorna har en gemensam
åskådning. Härigenom har kommunistiska
partiet sagt sig vilja genomföra
den socialistiska omgestaltningen.
Kommunistiska partiet vill inte förbjuda
något nu existerande parti. Det har
tvärtom betonat, att det anser dessa i
ett land som Sverige representera olika
samhällsgruppers och samhällsklassers
intressen och att deras existens därför
är naturlig och motiverad på denna utvecklingsnivå.
En gång kommer samhället
att utvecklas i en sådan riktning,
att partierna kommer att tillhöra det
förgångna, liksom det inte är så synnerligen
lång tid sedan man i Sverige
inte visste något om partier.

Jag anser på grund av dessa omständigheter
att denna diskriminering, som
man sedan praktiskt utnyttjat på olika
sätt, är oridderlig och osaklig, ja, den
är gemen. Försöket att forma slagord
för att suggerera fram vissa uppfattningar
och motivera en viss politik är
en tribut till de lägsta instinkterna. Det
är ovärdigt riksdag och regering. Det

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

innebär en strävan till nedbusning av
politiken.

Herr talman! Vi inom det kommunistiska
partiet är inte glada över att läget
har blivit sådant det nu är. Vi är
djupt bedrövade över att regeringen vid
en tidpunkt som denna lagt fram sitt
förslag om nya skatter. Vi förnekar inte
att regeringen kan befinna sig i en svår
situation och att den måste skaffa pengar,
men vi tror inte att den uppgörelse,
som regeringen träffat med de borgerliga
partierna, är en sakligt motiverad
uppgörelse som leder till ett starkare
försvar eller till ett försvar som på något
sätt svarar mot de tunga utgifter
riksdagen nu skulle fatta beslut om.

Herr talman! För min del ber jag
därför att få yrka avslag på bevillningsutskottets
förslag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! De av kammarens ledamöter,
som haft tillfälle att lyssna till
herr Hagberg både vid lördagens remissdebatt
och här i dag, har väl inte
kunnat undgå att göra en del mycket
intressanta iakttagelser. Det var en
mycket lugnare kommunistchef som i
dag stod i talarstolen än den som i lördags
inte kunde finna nog starka ord
för att uttrycka sin fördömelse av regeringens
eller framför allt socialdemokratiens
svek mot sina uppdragsgivare.
Jag hoppas att denna tillnyktring kommer
att fortsätta och att vi så småningom,
herr Hagberg, skall kunna på ett
lugnt sätt diskutera vad som inträffat.

Herr Hagberg var orolig för konsekvenserna
av att vi nu tog på oss så
väldiga försvarsutgifter för framtiden.
Han sade att den försvarsordning, som
riksdagen kommer att inbjudas besluta
pm, är ett isberg, varav man bara ser
eu liten del, medan resten döljer sig i
djupet. Såsom var och en vet förhåller
det sig tvärtom. Det har varit regeringen
alldeles särskilt angeläget att redo -

Höjd indirekt beskattning

visa vad som kan betraktas såsom de
sannolika försvarsutgifterna under det
kommande decenniet. Även om den
träffade uppgörelsen väl inte kommer
att omfatta hela denna period, är det
av värde att man försöker beräkna hur
stor del av nationaltillgångarna som
försvaret under givna förutsättningar
kan tänkas ta i anspråk. Jag medger
villigt att detta kanske är en nyhet.
Man gick inte förr till väga på det
sättet att man i kostnadsramen räknade
med alla förutsebara utgifter. Men när
nu så skett, är det väl inte riktigt, herr
Hagberg, att ge allmänheten den föreställningen,
att vi på något sätt försöker
för Sveriges folk dölja innebörden av
det beslut riksdagen går att fatta.

Herr Hagberg skildrade sig här som
en varm försvarsvän. Det var egentligen
för att få möjlighet att skapa ett
starkare försvar som herr Hagberg ville
ha strid om försvaret, ty om det bleve
en sådan strid, skulle det innebära en
press på generalerna och andra, såsom
han sade, att utnyttja försvarsanslagen
på det mest effektiva sättet. Ur striden
skulle växa fram ett allt effektivare försvar.

Jag ber att även i detta sammanhang
få notera en förskjutning i tankegångarna
som kan vara värd att uppmärksamma.

Herr Hagberg gjorde sig mycken möda
med att försöka få oss att inse att
han alltjämt stödjer regeringen. Jag tilllät
mig i remissdebatten klargöra för
kammaren vilket värde jag för min del
sätter på detta stöd. Jag erinrade liksom
många gånger tidigare därom, att i samma
ögonblick som det börjar blåsa, i
samma ögonblick som vi verkligen skulle
behöva även ett så ynkligt och bräckligt
stöd som herr Hagberg, då befinner
han sig bortblåst långt, långt borta av
opinionens kastvindar. Jag tillät mig
också säga såsom jag gjort många gånger
förr: det grundläggande draget i det
kommunistiska partiets förhållande till
socialdemokratien är att kommunister -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

na försöker hänga sig på oss när det
gäller populära ting men aldrig i livet
är beredda att ta ansvaret, om det skulle
fordras ett ställningstagande som kostar
på i det ena eller andra avseendet.

För närvarande pågår nere i Östtyskland
en process, som herr Hagberg känner
bättre till än jag, mot den även här
i Sverige verksamme Wollweber som
blivit utstött ur det kommunistiska partiet.
I detta fall liksom i alla dessa anklagelseakter,
som ingår som ett naturligt
led i de kommunistiska partiernas
verksamhet, anklagas Wollweber såsom
praktiskt taget alla andra ledande kommunister,
vilka tidigare blivit utstötta ur
partiet, för opportunism. Det tycks, herr
Hagberg, vara utmärkande för de kommunistiska
ledarna att de har lätt för
att anfäktas av den sjukan. Vi har under
de senaste dagarna sett lysande exemper
därpå, då det kommunistiska partiet
i vårt land försökt att opportunistiskt
uppfånga vad man trott vara starka
opinionsvindar inom svensk arbetarrörelse.
Men om man driver sin politik
efter denna mall, lär man aldrig
kunna undgå att själv bli ett lättfånget
byte just för opinionens kastvindar.

Herr Hagberg säger: »Ingen är väl
mer demokrat än vi kommunister. På
vilken punkt skulle vi vara antidemokratiska?» Herr

Hagberg säger: »I vår verksamhet
har vi aldrig visat några antidemokratiska
tendenser.» Nej, herr Hagberg,
det har inte givits något tillfälle till det
för ett litet parti som herr Hagbergs.
Men sinnelaget har herr Hagberg haft
möjligheter att redovisa vid många tillfällen.
Var stod herr Hagberg och herr
Hagbergs parti den 17 juni 1953, när
Östberlins arbetare kastade sig ut i
kampen för drägliga löner och drägliga
arbetsförhållanden? Var stod herr Hagberg
under Ungern-diskussionen för
ett år sedan? Det saknas inte belägg
för hur pass mycket på allvar man skall
ta talet om kommunisternas demokratiska
sinnelag.

Jag har, herr talman, begärt ordet
för att säga några ord i försvarsfrågan,
även om vi inte nu skall diskutera försvarsfrågan
i och för sig. Regeringen
kommer ju senare att på grundval av
försvarsberedningens ännu inte avslutade
arbete lägga fram en proposition
i ärendet. Då får man tillfälle att ta del
av de synpunkter som kan komma att
framföras från riksdagens och regeringens
sida. Det är dock klart att det beslut,
vartill regeringen i dag inbjuder
riksdagen, har en försvarspolitisk bakgrund.
Bakgrunden är ju att skaffa
pengar till en kostnadsram som är så
pass vid, att man skall få möjligheer
att senare under riksdagen fatta ett beslut
i försvarsfrågan som skall avbryta
de nu sedan några år pågående provisorierna
och ge oss en ny försvarsordning.
Detta är anledningen till det
förslag vi nu diskuterar. Det är därför
naturligt att diskussionen också kommit
att röra sig kring försvaret.

Jag vill säga att jag hoppas att riksdagen
skall bedöma försvarsfrågan på
samma sätt som vi gjort det inom regeringen,
att det skall vara möjligt att
samla riksdagen omkring ett beslut om
en ny försvarsordning. De nuvarande
provisorierna är dyra och föga effektiva.
Det är nödvändigt att skära bort
ting, som inte längre har aktualitet. Det
är nödvändigt att man, som slagordet
säger, ersätter kvantitet med kvalitet.
Vi är fullt medvetna om att denna nedskärning
från kvantitet till kvalitet betyder
indragningar. Vi är fullt medvetna
om att det ganska snabbt kan
komma att växa upp en annan försvarsstorm
än den herr Hagberg spekulerar
i, när indragningar kommer av
både regementen och verkstäder. Men
även om det växer upp en sådan storm
där man kräver bibehållandet av den
gamla organisationen tror vi, att det
är klokt att riksdagen samlar sig till ett
beslut om en ny försvarsordning. Det är
ju för att skapa den ekonomiska ramen
för en sådan försvarsordning som riks -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

dagen nu inbjuds till att ta detta beslut
om skatterna.

Ingen behöver säga mig att det är en
olustig affär att gå fram med höjda
skatter. Det är väl alldeles uppenbart
att man inte gör det om det finns möjligheter
att undvika det. Varje slag av
skattehöjning är självfallet en allvarlig
affär och den blir ju allvarligare -— åtminstone
ur min synpunkt — när man
av olika förhållanden tvingas att lägga
en så stor del på familjernas ekonomi
som de skatter det här är fråga om.
Det är väl ingen som förvånar sig ett
ögonblick över att olust, besvikelse och
kanske också harm uppstår innan man
riktigt satt sig in i, varför det var nödvändigt
att göra en sak, som vi självfallet
helst velat undvika.

När man börjar resonera om dessa
ting kan det kanske vara klokt att följa
finansministerns sifferexempel. Många
av dem som tror att den direkta skatten
är så oerhört mycket gynnsammare
för de små inkomsttagarna än de skatter
vi nu diskuterar kanske får sig en
tankeställare när fakta i ärendet läggs
fram. Men oavsett detta: en skattehöjning
av denna typ gör man inte om
man inte anser att man är nödsakad
därtill. Det val vi ställts inför var helt
enkelt om vi skulle gå med på att föreslå
dessa skatter eller vidta åtgärder
som innebar ett allvarligt hot mot vårt
förvar. Det behövs inga sifferexempel,
inga utredningar för att vi skall ha
klart för oss, att den moderna tekniken
blir dyrare och dyrare. Vi måste möta
den moderna teknikens ökade kostnader
med rationaliseringar och besparingar
i en ny försvarsordning. När detta
inte räcker får man tillgripa utvägen
att öka de anslag som försvaret behöver.

Det har väl aldrig, ärade kammarledamöter,
så intensivt talats om fred som
för närvarande. Skräcken för de moderna
förstörelsevapnen, oron för att
någonting skall hända som bringar dem
i funktion, har gripit människorna världen
över vare sig de lever i stormakter

Höjd indirekt beskattning

eller i små stater. Den oron och den
ångesten gäller nog inte bara männen
och kvinnorna på gatan och i hemmen
utan säkerligen har den också gjort
sitt insteg hos stormakternas ledare.

Men än så länge har vi inte sett att
den oro, som säkert finns hos ledarna
för världens stormakter, lett fram till
en enda befriande praktisk handling
för att reducera rustningsbördorna eller
för att åtminstone åstadkomma uppgörelser
i de internationella tvistefrågor
som måste lösas, om vi skall få leva i
en värld i fred.

Vi små har ju inte stora utsikter och
möjligheter att påverka utvecklingen,
men jag kan försäkra att vi gör det
lilla vi kan genom att inte bidra till att
öka spänningen i världen och genom
att delta i Förenta Nationerna på det
sätt som vi gör. Det finns väl ingen som
inte vet att det beror på de två ledande
stormakterna, på Sovjetunionen och
För.enta staterna, om världen skall ha
möjligheter att gå en period av avspänning
till mötes eller om denna de stigande
rustningarnas period skall fortsätta.
Just därför att vi vet det har de
svenska statsmakterna sagt ifrån: Vi
vill icke engagera oss i någon allians
på någondera sidan, i någotdera blocket.

Min partivän herr Spångberg sade i
lördags, att vad som mer än något annat
har garanterat Sveriges fred är
självfallet den respekt som Sveriges utrikespolitik
förmått att tillvinna sig hos
båda parter ute i världen. Jag delar
helt herr Spångbergs mening. Här har
vi ett fredskapital, som det skulle vara
ytterligt ödesdigert om vi genom lättsinnigt
handlande eller genom lättsinniga
talesätt skulle komma att förspilla.
Men, herr Spångberg, till respektens
ökande har otvivelaktigt bidragit alt
vi kunnat säga: Vi bygger upp ett försvar
omkring vårt eget land, vi står
inte utanför allianserna därför att vi
vill dra oss undan bördorna, vi är beredda
att sjiilva bära kostnaderna för

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

ett hyggligt försvar, ett försvar som
kan ge uttryck för det svenska folkets
vilja att få bestämma över sig självt
inom sitt eget område. Jag tror inte vi
bör underskatta vad detta komplement,
detta stöd åt den alliansfria utrikespolitiken,
som självfallet är huvudorsaken
till att det har gått så pass bra för oss
som det gjort, betyder för att ge ökad
respekt åt vår utrikesminister i hans
arbete.

Jag vill inte bestrida att det dykt upp
— och det har antytts också i denna
debatt — en del rent defaitistiska
strömningar, och det kan hända att
man ibland blir förbluffad när de som
tror att de ivrigast arbetar för att stärka
försvaret för ett sådant resonemang:
Vi har inga atomvapen, vi bär inga terrorvapen,
en fiende som angriper oss
kan följaktligen göra det med alla utsikter
till framgång. Jag tror att det är
ett väldigt farligt resonemang av försvarets
talesmän.

Jag vill bara peka på en omständighet
som jag tror gör att vi inte har
någon anledning att säga att ett försvar
med konventionella vapen inte har
en uppgift att fylla. Om det skulle gå
mot en katastrof kommer sannolikt
stormakterna, precis som Hitler gjorde
när han ockuperade Norge och Danmark
som stod utan försvar, att försöka
skaffa sig basområden liggande
utanför sina egna gränser, basområden
som de enkelt och snabbt kan ta hand
om. Det finns inget intresse hos en angripare
för att förstöra detta basområde,
att förstöra de industrier som
kan öka hans egen krigspotential. En
ockupation med normala, konventionella
vapen kan mycket väl tänkas vara
den metod han väljer. I ett sådant läge
har ett konventionellt försvar, modernt
och tekniskt utrustat som jag hoppas
det blir, den viktiga uppgiften att fylla
att förhindra att någon del av landet
får förvandlas till ett sådant basområde.
Misslyckas vi — framför allt om
vi misslyckas med försvaret av de ri -

kare delarna av landet, där vi har våra
industrier samlade, vare sig det är i
norr eller söder — så riskerar vi att
motparten tvingas tillgripa en terrorbombning.
Vi kommer inte undan förskräckelsen
och fasan av ett terrorkrig
genom att säga: Vi vill inte bry
oss om att försvara oss, ty vi har bara
konventionella vapen att försvara oss
med. Detta har jag velat framhålla gentemot
den defaitism som man ibland
möter och som tyvärr också får en
ökad spridning genom uttalanden från
sådana som tror sig vara varma försvarsvänner.

Det har gjorts gällande, och det
skymtade fram i herr Hagbergs ord
nyss — kanske ännu mera i lördags —
att vad som nu skett är att socialdemokraterna
har kapitulerat för de borgerliga
och för generalerna. Herr Hagberg
var betydligt mildare i sin bedömning
av generalerna i dag än han var
i lördags.

Men, ärade kammarledamöter, det
vore väl en förskräcklig situation om
det bara vore de borgerliga och generalerna
som ansåg att vi har ett land
att försvara! Socialdemokratien intog
en positiv ställning till försvaret redan
innan det hade blivit några nämnvärda
resultat av det samhällsomdaningsarbete,
i vilket socialdemokratien under
de senaste 25 åren har varit den drivande
kraften. Om vi nu ser oss omkring
i Sverige, möter vi ett land med
en kulturell, social och ekonomisk standard
som det skulle vara en ouppnåelig
önskedröm för vilken sovjetmedborgare
som helst att få leva i. Det är ingen
undfallenhet gentemot generalerna och
gentemot de borgerliga om vi säger,
att vi anser oss ha ett land som det är
värt att försvara.

Herr Hagberg klankade på oss därför
att vi drog in Sovjetunionen i våra jämförelser.
Det kan ju hända att de är
alltför onyanserade, men de internationella
undersökningar som har gjorts
visar att jämförelserna ligger ganska

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

nära sanningen — exakt kan vi ju aldrig
få reda på hur det förhåller sig i
ett land, när man inte kan vara riktigt
säker på statistikens hållfasthet.
Man försöker räkna fram så nära det
går, och det ligger väl så nära sanningen
som möjligt när man säger, att Sovjetunionens
försvarskostnader proportionsvis
är omkring tre gånger de svenska.
Det kan hända att det är två gånger,
men vi kan säga två å tre gånger.

Det är också obestridligt att praktiskt
taget hela denna väldiga försvarsbörda
bäres av en indirekt beskattning. Herr
Hagberg talar om vinsterna. Jag skulle
gärna vilja berätta för herr Hagberg om
mina erfarenheter från diskussioner
med industrichefer under min sovjetresa.
När prissättningen är bestämd ovanifrån
— inte bara på sprit som hos oss
utan också på textilier, skor och alla
andra varor — är det klart att man kan
bestämma vilka vinster man vill. De kan
bli väldigt lysande. Även den sämst
skötta textilfabrik kan vara en lysande
affär, om prissättningen sker på det
sättet. Men man kommer aldrig ifrån
att det är en indirekt beskattning. Det
högre priset är ju bara en form av skatt,
som i Sovjetunionen tas ut på rena
förnödenhetsvaror.

För detta har herr Hagberg all förståelse.
Det intressanta är denna spänning
mellan att han har så svårt att
förstå att Sverige för en svensk kan
vara värt ett offer i fråga om försvaret,
men att han har full förståelse för de
väldiga ansträngningar som göres i
Sovjetunionen och att han har så lätt
att förstå att Sovjetryssland för ryssen
är värt de här offren. Det är möjligt,
ärade kammarledamöter, att det i Sovjetunionen
klagas på de höga indirekta
skatterna och på den långa värnpliktstiden
— många gånger längre än den
svenska. Det är möjligt, men vi får inte
höra mycket av det. Arbetarna i Sovjetunionen
antar inga protestresolutioner.
Det är en klagan i bitterhet och mörker.
Tanken på att samla arbetarna i en

Höjd indirekt beskattning

verkstad till en protestaktion ligger nog
inte så nära till hands. Skillnaden mellan
demokrati och diktatur den finns
där.

En av anledningarna till att vi anser
det här landet värt att försvara är ju
inte bara den högre ekonomiska, sociala
och kulturella standarden i vårt land,
utan kanske framför allt friheten till
opinionsbildning, friheten till diskussion,
friheten att kritisera regimen och
nödvändigheten för denna att inför
medborgarna försvara sina åtgärder.
Här kan vem som helst tala öppet och
fritt utan repressalier. Vår demokrati
inrymmer också ett skydd för herr
Hagberg, när herr Hagberg vill gå till
anfall mot regeringen. Friheten har i
själva verket sitt värde även i de fall
då den missbrukas.

Till sist, herr talman, vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att det ännu
en gång varit möjligt att åstadkomma
en samling ovanför partigränserna liksom
vi har kunnat göra under de senaste
20 åren när det gällt försvarsfrågan.
Detta har varit en stor tillgång. Det
har inte alltid varit möjligt att undvika
strid innan vi kommit fram till en samling,
men till slut har det ändå varit
möjligt att samla både riksdag och folkopinion
bakom lösningar av vår försvarsfråga.

Vi tror att det är en tillgång, men vi
tror att det är en lika stor tillgång att
det får finnas en fri och öppen diskussion
och en fri och öppen strid om
de sakliga motsättningar som kan uppstå
i övriga frågor. Jag kan inte förstå
dem som säger att det skulle vara nödvändigt
att i varje stor fråga tvinga
bort de differenser som finnes i åsiktsbildningen.
1 de frågor som rör vår utrikespolitik
och vårt försvar är det en
fördel att göra det. Det kan också vara
en fördel att samla nationen kring stora
och betydelsefulla frågor även i annat
avseende, men då skall det vara en samling
som beror därpå alt uppfattningarna
och värderingarna är likartade. En

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

samling, som bara bygger på att man
har kompromissat bort ting som båda
parterna anser vara av vikt och väsentlig
betydelse, bidrar inte till en debatt,
värdig en demokrati.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill instämma i herr
statsministerns förhoppning om en lugn
diskussion. Jag vill också uttala mitt
erkännande av hans anspråkslöshet, när
han fann mitt anförande i dag lugnare
än mitt anförande i lördags. Mitt anförande
i dag innehöll i sak ingenting utöver
lördagens, där jag karakteriserade
innebörden av 4-partiuppgörelsen och
dess konsekvenser.

Jag vill inte fördjupa mig i diskussionen
om hur det är i det ena eller det
andra landet. I andra sammanhang
kanske vi kan tala om hur det är i Berlin,
i Ungern och Sovjetunionen men
också i Suez och i Korea eller var herrarna
behagar, men jag har den uppfattningen,
att det är bättre att vi talar
om för det svenska folket innebörden
och konsekvenserna av de uppgörelser
som här har träffats. I viss mån försökte
statsministern göra det. Jag noterar
att statsministern lade huvudansvaret
för uppgörelsen i försvarsfrågan
på regeringen, och det var han väl
tvungen att göra, men jag tror icke att
det var nyttigt med hänsyn till de svåra
uppgifter som den svenska arbetarklassen,
både regeringspartiet och det kommunistiska
partiet, står inför.

Alla spekulationer om hur mycket
det ena eller det andra landet och
främst Sovjetunionen lägger ned i militära
utgifter lämnar jag alltså därhän.
De är obestyrkta, och den saken är
alldeles tillräcklig för att karakterisera
dem.

Herr statsministern säger att när regeringen
behöver stöd av kommunisterna,
kommer vi att svänga för opinionens
kastvindar. Jag tror att också detta
kan hänföras till kategorien påståen -

den utan täckning. Erfarenheten kommer
för övrigt att visa detta.

Vi behandlar här en fråga, om vilken
statsministern själv säger att det är naturligt
att den har utlöst olust, harm och
besvikelse. Ja, just så är det! Denna
uppgörelse har verkligen utlöst olust,
harm och besvikelse, och därför förbehåller
vi oss rätten att liksom en rad
socialdemokratiska och fackliga organisationer
och liksom socialdemokratiska
och andra talare i denna kammare
ge uttryck åt denna olust, harm
och besvikelse.

Herr statsministern tycks föreställa
sig, att när ett parti fixerar sin politik
gentemot en bestämd regering och beslutar
att stödja denna, detta innebär
en förpliktelse för vederbörande parti
att avstå från att företräda de uppfattningar
som det anser vara riktiga och
som motsvaras av en stark opinion hos
folket. Jag tycker det är en ganska originell
uppfattning om hur det går till i
politiken. Regeringspartiets enskilda
medlemmar stöder regeringen långt
ifrån i alla frågor. Det är självklart att
de stöder regeringen i avgörande frågor,
och i avgörande frågor kommer
också kommunisterna att inta samma
position. När det i det nu föreliggande
ärendet har träffats en uppgörelse med
så omfattande konsekvenser och kommunisterna
har ställts utanför, får emellertid
herr statsministern finna sig i
att vi förbehåller oss fri prövningsrätt.
Vi gör detta med ansvar inför den svenska
arbetarklassen, ty det är den, barnfamiljerna,
pensionärerna och över huvud
taget de fattigare i samhället som
får bära de största bördorna av den
serie beslut som vi i dag inleder och
som under många år kommer att förgifta
den svenska politiken.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att blanda mig i meningsskiftet mellan
hans excellens herr statsministern och

Tisdagen (len 11 februari 1958

Nr 5

den kommunistiske partiledaren, men
jag vill tillåta mig en liten reflexion,
föranledd av början av herr Hagbergs
anförande, som vittnar om stor tveksamhet,
huruvida kommunisterna i dag
visar tillräcklig lojalitet mot regeringspartiet.
Herr Hagberg hade tydligen litet
dåligt samvete och försökte urskulda
sig. Det var nästan rörande att lyssna
till herr Hagbergs dialog med sitt eget
samvete beträffande den större eller
mindre grad av lojalitet som kunde
väntas och begäras av honom. Tydligen
var herr Hagberg också en smula ledsen
över att inte här kunna tjänstgöra som
regeringsunderlag.

Statsminister Erlander konstaterade,
att herr Hagberg och hans vänner hade
blåst bort med opinionsvinden.

Det var väl inte ett oriktigt konstaterande.
Tydligen ville statsministern
markera att kommunisterna än en gång
visat sig vara ett mycket bräckligt regeringsunderlag,
och vi kan väl räkna med
att kommunisterna även i framtiden
kommer att sakna möjligheter att få
tjänstgöra såsom ett sådant.

Statsministern talade rätt mycket om
behovet av ett försvar och rätt litet om
det föreliggande bevillningsutskottsutlåtandet
— det har f. ö. kanske kommenterats
tillräckligt av andra talesmän
för regeringen. Eftersom vi får eu försvarsdebatt
längre fram, skall jag inte
här ta upp några allmänna försvarspolitiska
synpunkter av den art statsministern
framförde. Jag har så mycket
mindre anledning att göra det som
många av statsministerns synpunkter —
ehuru inte riktigt alla — motsvarar min
egen inställning, .lag skall i stället nöja
mig med en kort kommentar till den
uppgörelse som ligger bakom den kungl.
propositionen.

Det har träffats en uppgörelse mellan
företrädare för de demokratiska partierna.
Det ligger i sakens natur att inte
något av dessa partier därvid fått samtliga
sina önskemål tillgodosedda eller
respekterade, varken beträffande skat -

Höjd indirekt beskattning

ternas avvägning eller förhandlingarnas
uppläggning. Men den som godkänt en
sådan uppgörelse har ju ingen anledning
att sedan ventilera vad han kanske
tycker borde ha varit något annorlunda.
Jag ställer mig självfallet bakom den
träffade överenskommelsen såsom en
acceptabel lösning av det föreliggande
problemet. Men jag vill med anledning
av tidigare yttranden bara konstatera,
att det mig veterligt under förhandlingarnas
gång inte från något håll föreslagits
en höjning av den direkta beskattningen.

Finansministern berörde en speciell
fråga, nämligen den om ett eventuellt
samband mellan en höjning av levnadskostnaderna
genom skattepolitiska åtgärder
å ena sidan och kravet på inkomsthöjningar
från den ena eller andra
folkgruppen å andra sidan. Jag kan
ansluta mig till själva grundtanken i finansministerns
ståndpunkt i detta avseende,
när han uttrycker den meningen,
att ingen grupp i och för sig kan begära
kompensation i form av höjda inkomster
för den belastning, som en statlig
beskattning för gemensamma samhällsändamål
åstadkommit. Medborgarna
måste bära denna börda — det är ju
meningen med skatteåtgärder. Att sedan
sociala skäl kan leda till speciella kompenserande
åtgärder för de allra minst
bemedlade grupperna är ju en helt annan
fråga. Vad jag här talar om gäller
själva inkomstbildningen.

Orsaken till att jag för min del accepterat
den träffade uppgörelsen är,
att jag liksom många föregående talare
anser det vara av största betydelse att
försvarsfrågan löses i enighet mellan de
demokratiska riktningarna i vårt land,
och att jag anser det vara än viktigare
att man uppnår en någorlunda tillfredsställande
lösning av vårt försvarsproblem.

•lag instämmer med vad statsminister
Erlander hävdade nyss, nämligen
att dagens provisoriska försvarsordning
är dyr och ineffektiv, d. v. s. ger rcla -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

tivt litet av försvar för kostnaderna, och
att det därför är all anledning att utan
dröjsmål modifiera försvarsordningen,
så att den blir effektivare, även om den
i kvantitetshänseende inskränkes. Det
sista är en sak som jag tror att det inte
funnits någon möjlighet att undvika. Jag
vill alltså sälla mig till dem som uttrycker
tillfredsställelse över att man
kunnat enas om en lösning, vilken jag
liksom statsministern tror kommer att
både stärka vårt försvar och bidraga till
respekten ute i världen för vårt land,
öka tilltron till vår vilja att liksom hittills
göra allt vad vi kan för att vårt
folk skall ha så goda utsikter som möjligt
att få leva i fred.

Eftersom en uppgörelse på denna
punkt gjorts beroende av att de olika
riktningarna i förväg skulle godkänna
en lösning av vissa finansieringsproblem,
har jag för min del accepterat att
detta villkor skulle uppfyllas, även om
jag naturligtvis måste tillägga, liksom
jag gjorde i radion, att vi inom den riktning
jag representerar inte accepterar
någon tolkning av det inträffade, som
skulle innebära att försvarsutgifternas
rent bokföringsmässiga stegring från ett
år till ett annat skulle bli något slags
utjämningspost i de svenska statsfinanserna
i högre grad än andra .statliga utgifter.
Det finns emellertid för mig inte
alls någon anledning att i dag särskilt
kommentera detta finanspolitiska problem.
Det är därför, herr talman, som
jag —■ med framhållande av att huvudreaktionen
inför en demokratisk uppgörelse
som denna måste vara en djup
tillfredsställelse över att vi kunnat enas
om en positiv lösning av försvarsfrågan
—- vill yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Här har nu en del talare,
var och en från sina utgångspunkter,
kverulerat mot de föreslagna punktskatterna.
Principiellt kan jag ge punktskatternas
motståndare rätt i att för -

svarsbördorna — om det nu enbart vore
fråga om dem — bör bäras av alla, avpassade
inte efter konsumtionsvanorna
utan efter vars och ens bärkraft. Men
nu är det ju, som herr Ohlin senast påminde
om, inte enbart fråga om försvarsutgifter.
Det har från flera håll
klart understrukits, att även om försvarsuppgörelsen
är anledningen till det
föreliggande skatteförslaget, så är det
uppenbart att huvudsyftet är att täcka
ett allmänt budgetunderskott.

Vi är ganska vana vid att i olika sammanhang
beskatta vissa angivna varor.
Jag erinrar om de nu aktuella sprit- och
tobaksskatterna. Det är givetvis beklagligt
att vi skall behöva ockra på folks
spritbegär för att få pengar i statskassan,
och det förefaller mig cyniskt, när
man ur skattesvnpunkt höjer spritpriserna
men samtidigt ängsligt sneglar på
den farofyllda prisgräns, där konsumtionen
kan befaras komma att sjunka.
Detta är ett ovärdigt betraktelsesätt. Vi
vet att staten behöver spritskatten, och
vi vet att den kommer in, även om spriten
blir dyrare.

Vi vet också, och det är den andra sidan
av saken, att varje spritskattehöjning
verkar konsumtionshämmande. Det
är också ett samhällsintresse, och ett
stort och allvarligt sådant, att spritkonsumtionen
tränges tillbaka. Ur den synpunkten
har jag — och jag skulle tro att
det är en ganska allmän mening inom
nykterhetsfolkets led — ingen anledning
att göra erinringar mot att regeringen
och partiledarna enats om att i
det sammanhanget lägga på några kronor
på spritskatten. I ett beträngt ekonomiskt
läge måste man ändå acceptera
en lyxvarubeskattning före en beskattning
av nyttovarorna. Nog finns
det, ärade kammarledamöter, betydligt
starkare skäl för ett fördyrande av sprit
och tobak än en ny beskattning av bilismen
och av hushållens utgiftskonton
för socker och elkraft. Man måste ju ändå
skilja på umbärliga varor och sådana
som är oundgängligen nödvändiga för

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

den enskilde och för näringslivet. Ur
den synpunkten skulle jag ur nykterhetspolitiska
synpunkter gärna ha sett
ett ännu något dristigare grepp på spritskatteinstrumentet.

Dr Erik Hjalmar Linder skrev på
första sidan i Morgonbladet för några
veckor sedan en artikel med rubriken:
Slå till, herr finansminister! Där betecknade
han en femkronorshöjning på
starkspriten som välmotiverad. Den
skulle också ha stått i god överensstämmelse
med den av riksdagen godkända
principen att försöka balansera över
alkoholkonsumtionen från starksprit
till svagare drycker.

Det finns visserligen en anledning till
återhållsamhet med spritskattehöjningar,
och det är faran för smuggling och
lönnbränning. Det torde dock vara en
ganska allmän uppfattning att en höjning
med ytterligare en eller två kronor
per liter, utöver det föreslagna,
ingalunda skulle ha tangerat den
gränsen.

Chefen för socialstyrelsen, generaldirektör
Bexelius, uttalade nyligen i pressen
sitt beklagande av att man inte utnyttjade
detta tillfälle till en kraftigare
höjning av spritpriserna. Jag kan också
beklaga att propositionen och utskottsutlåtandet
inte har ansett sig böra gå
längre. I det läge, vari vi nu befinner
oss, accepterar vi dock från nykterlietshåll
den föreslagna höjningen och
har icke något annat yrkande.

Sedan kan man emellertid ha allvarligare
invändningar mot den onormalt
stora höjning av priset på läskedrycker
och lättöl, som antyddes i partiledaruppgörelsen.
I den frågan föreligger
ännu ingen proposition, och jag håller
inte för otroligt att propositionen kan
komma att innehålla en annan avvägning.
I varje fall skulle jag gärna vilja
vädja till herr finansministern — om
det inte redan är för sent — att han,
eventuellt i samråd med partiledarna,
överväger huruvida en sådan justering
inte skulle kunna ske i propositionen.

Höjd indirekt beskattning

Frågan har väl ändå i viss mån kommit
i ett nytt läge genom de starka opinionsyttringar,
som i det fallet har kommit till
regeringens kännedom och även kommit
till uttryck i pressen. Jag erinrar
bl. a. om de uppvaktningar för finansminister
Sträng, som i lördags gjordes
av fem organisationer inom bryggerioch
läskedrycksindustrierna, där man
bl. a. betecknade det som speciellt
olyckligt att återinföra beskattningen av
lättöl. Förbrukningen av lättöl har nämligen
ökat med hela 16 procent under
1957 jämfört med året före, och man anser
att detta är en så gynnsam utveckling
ur nykterhetssynpunkt, att den inte
borde få äventyras. Den skatt, som
väntas inflyta — högst 1,5 miljoner kronor
per år — står inte heller i rimlig
proportion till de nackdelar, som kan
uppstå ur nykterhetssynpunkt.

När det gäller läskedryckerna har det
påpekats, att den föreslagna höjningen
av läskedrycksskatten innebär en skatteökning
med 57 procent, medan skattehöjningen
för starkspriten, som vi i
dag behandlar, stannar vid 14 procent.
Jag tycker nog, att detta är rätt orimligt,
och jag vill gärna använda tillfället att
vädja till finansministern att vid propositionens
utskrivning om möjligt ta
hänsyn till de framkomna opinionsyttringarna.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Det är en viss skillnad
på dagens försvarsdebatt mot tidigare
debatter på detta område. Jag har efter
fattig förmåga tidigare försökt föra fram
de synpunkterna, att vi borde få tillfälle
att diskutera kostnaderna för försvaret
samtidigt som vi fattar besluten.
I dag är vi i det utgångsläget, att vi
redan på ett förberedande stadium kan
säga till svenska folket, att här föreligger
krav på ökningar i kostnaderna
för vårt försvar, och nu gäller det att
fördela bördorna därför. Från de borgerliga
talarnas sida sägs — och detta

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

framskymtar även i propositionen —
att man för att täcka vissa utgifter, som
saknar täckning i budgeten, måste presentera
de här skatteförslagen, och vidare
har man så att säga blivit avtvingad
den här uppgörelsen ur försvarets
synpunkt. Jag har nog den uppfattningen
att detta är det rätta tillvägagångssättet.

Det har tidigare talats om här, att
man har att emotse vissa protester. Åtskilliga
sådana har redan inlämnats beträffande
den skattefråga, som vi i dag
behandlar. Men de berör inte i samma
utsträckning som man kunde önskat
frågan om storleken av våra försvarskostnader,
utan de tar i första hand
sikte på skattefrågan. Jag hoppas, att
dessa skatter blir det piskrapp — om
man kan säga så — som tvingar folkets
uppmärksamhet på de stora kostnader,
som vi har på detta område.

Jag delar den uppfattning, som framförts
av någon tidigare talare, att dessa
utgifter är i hög grad inflationsdrivande.
Men i vad mån vi behöver dem
och i vilken omfattning vi skall bygga
ut vårt försvar bör svenska folket försöka
bilda sig en uppfattning om. Ur
den synpunkten tycker jag det är bra,
att man har fått denna fråga på bordet
på detta tidiga stadium.

Jag har från denna talarstol tidigare
deklarerat den uppfattningen, att vad
vi orkar med här i landet är inte vad
jag skulle vilja lägga i orden »starkt
försvar», utan det är mera en neutralitetsvakt,
där vi med stöd av vår moraliska
vilja att hålla oss utanför all allianspolitik
ändå vill ha ett medel, med
hjälp av vilket vi kan markera våra
gränslinjer och vår vilja till neutralitet.

I dagens läge har vi alltså att bilda
oss en uppfattning om dessa kostnader,
på vad sätt de skall uttagas o. s. v. Jag
är helt och fullt överens med dem, som
beklagar att dessa punktskatter lagts
fram, och de kanske också kommer att
skapa en viss irritation inför höstens avtalsrörelse.
Å andra sidan har det inte

varit främmande för LO tidigare att debattera
en omsättningsskatt. När den
frågan skall läggas fram tror jag det
är lyckligt, om de stora arbetstagarorganisationerna
har möjlighet att bilda sig
en uppfattning om huruvida man skall
gå in för detta skattesystem som påbyggnad
på den direkta skatten, vilken
vi kanske inte borde sänkt i den utsträckning
vi gjort tidigare. Det har
emellertid varit starka påtryckningar i
detta avseende. Man kräver skattesänkningar
och har inte alltid tagit hänsyn
till de beslut man fattar när det gäller
utgifterna.

Jag sade i remissdebatten i år, att i
kommunerna verkar det som om en tillnyktring
höll på att ske. De får gå in
för högre skatteuttag för att klara de
utgifter, som beslutas i de olika församlingarna.
Även vi i denna beslutande
församling får väl göra en avvägning
av hur långt vi kan gå när det
gäller den direkta skatten och den indirekta
i form av en omsättningsskatt.

Det talas i så vackra ordalag i dag om
att man löst denna fråga över partierna.
När vi slog upp dagens tidningar fick
vi se, att det finns en annan trygghetsfråga,
för vilken de flesta, som har
samma uppfattning som jag, skulle ansett
att man kunde dragit upp samma
enhetliga linjer. Men då säger herr
Hjalmarson, att den fråga vi debatterar
här i dag är ett internt slagsmål, och
det andra slagsmålet skall föras sedermera.
Jag har nog den uppfattningen,
att liksom vi talar om trygghet på det
ena området hade vi haft anledning
att kräva litet respekt också för tryggheten
för alla de stora löntagargrupper,
som icke haft förmånen att få sin pensionsfråga
ordnad. Vi har nu klart för
oss att vi fram på vårkanten kanske får
gå in i en valrörelse, där vi från vårt
partis sida helt naturligt kommer att
förfäkta vår linje. Vi får väl därför
vara beredda på strid, kanske både åt
det ena och det andra hållet. Jag vet
inte hur kommunisterna kommer att

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

utnyttja denna fråga i den blivande
valrörelsen.

Vi har ju politiska partier, och då
man talar om kravet på demokrati
måste det slås fast att vi väl ändå i det
nu aktuella sammanhanget haft indirekt
demokrati. Vi har haft möjligheter att
inom våra partigrupper få informationer,
diskutera och ta ställning. Även
om jag hyser samma olust som de flesta
andra inför denna punktbeskattning,
har jag därför den uppfattningen att vi
i dagens läge inte torde kunna komma
förbi dessa skatter. Jag vill dock uttrycka
den förhoppningen att man ett
kommande år i budgetarbetet skall sikta
mera på den direkta beskattningen
än på dessa punktskatter, vilkas egentliga
verkningar man vid beslutets fattande
inte har möjlighet att bedöma.
Då jag emellertid som sagt anser att dagens
läge inte medger någon annan politik
än den, som presenteras i det nu
föreliggande utskottsutlåtande!, om vilket
partierna varit eniga, vill jag inte
dra mig undan ansvaret utan kommer
att rösta för bevillningsutskottets förslag.
Jag hoppas dock att regeringen
och bevillningsutskottet i fortsättningen
kommer att litet mera inrikta sig på
de direkta skatterna än vad som skett
i det nu aktuella förslaget. Även om
jag alltså känner samma olust som
många andra inför den föreslagna
punktbeskattningen och även om jag
fortfarande vill ha rätt att debattera försvarets
utformning, kan jag i nuvarande
läge icke göra annat än stödja det
föreliggande utskottsförslaget.

I detta yttrande instämde herr Andreasson
(s).

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! De skattehöjningar på
390 miljoner kronor, som vi i dag står
inför, motsvarar ungefär 3 procent av
statens budget. För en genomsnittsinvånarc
här i landet betyder det ca 1
krona i veckan. Av denna krona faller

Höjd indirekt beskattning

— vid oförändrad konsumtion — på
nödvändighetsvarorna elström och socker
5 öre respektive 14 öre per vecka.
Sockerkonsumtionen beräknas därvid
ha ett värde av en krona per invånare
och vecka.

Dessa höjningar är inte stora, om
man ser dem mot bakgrund av de tidigare
utgifterna för dessa förnödenheter,
även om de väcker en viss irritation.
Det intressanta i detta sammanhang
är emellertid att se dessa utgiftshöjningar
mot bakgrunden av de sänkningar
av de direkta skatterna, som tigare
genomförts efter löften från de olika
partierna inför de politiska val som
ägt rum.

I framtiden får vi vara beredda att
genomföra höjningar av folkpensionen.
Omedelbart förestår en höjning med ungefär
50 miljoner kronor om året till
folkpensionärerna. På litet längre sikt
har löften redan givits, som föranleder
höjningar av kostnaderna för folkpensionerna
från nuvarande 2 000 miljoner
kronor till 3 600 miljoner kronor om
året, d. v. s. en ökning med 1 600 miljoner
kronor per år. Större delen av
dessa nya utgifter skall betalas genom
nya skatter.

Vi har nya val framför oss, både i år
och senare. Löften om 6 000 kronor i
folkpension har tidigare varit ute och
vädrats, och man kan mycket väl antaga
att de löftena kommer att upprepas
förr eller senare, snarare förr än
senare. Det skulle betyda en höjning
av kostnaderna för folkpensionerna
med 2 000 miljoner kronor om året utöver
nuvarande ram.

Det man kan säga mot bakgrund av
dessa siffror ocli givna löften är att partierna
— somliga partier kanske mer
än andra — borde uppträda med en viss
försiktighet så att de inte strör ut vittgående
löften om kraftiga skattesänkningar,
samtidigt som stora utgiftshöjningar
för tillgodoseende av folkpensionärerna
står för dörren. Dylika löften
om stora skattesänkningar kan lika

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

litet väntas bli infriade i statsbudgeten
som i en kommunal budget, där erfarenheten
visat att möjligheterna i detta
avseende är utomordentligt små. Med de
givna löftena om ytterligare bortåt 2 000
miljoner kronor om året till folkpensionärerna
tycks det i fortsättningen bli
plats både för dem som önskar en högre
uttagningsprocent beträffande de direkta
skatterna och för dem som talar om
behovet av en allmän omsättningsskatt.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Var vi i centerpartiet
står i denna fråga är känt, och jag skall
inte heller mera ingående utveckla skälen
för vår ståndpunkt utan nöja mig
med att peka på några förhållanden.

Alla skulle helt säkert vara utomordentligt
tillfredsställda, om det kunde
ske en allmän nedrustning i världen —
men jag betonar att det då måste vara
en allmän nedrustning. Vårt land kan
naturligtvis inte isolerat börja skära ned
försvaret. Vi måste liksom andra vara
beredda att möta objudna gäster. Många
andra länder, till och med i vår omedelbara
närhet, har sorgliga erfarenheter
av sådana objudna gästers framfart. Finland,
Danmark och Norge faller oss
osökt i tankarna.

Häromdagen läste jag i en tidning,
att en dansk fackföreningsmän vid ett
sammanträde hade talat om skillnaden
mellan att betala försvarskostnader »i
förväg» och »i efterskott». Han konstaterade,
att i Danmark hade man fått
vara med om att betala i efterskott, och
det hade minsann blivit dyrt. Det blir
våldsamt mycket dyrare, sade han, att
betala i efterskott.

För egen del skulle jag vilja säga, att
priset i efterskott kan, om det vill sig
illa, vara ingenting mindre än förlusten
av vår frihet. Praktiskt taget alla
länder håller sig, som vi vet, med ett
starkt försvar. Länderna bakom järnridån
utgör här intet undantag. Jag
skall inte närmare gå in på styrkeförhållanden
och liknande ting.

Naturligtvis kan man nu ställa sig
frågan: Hade vi inte kunnat nöja oss
med ett något billigare försvar? Jo, det
kan väl hända svarar någon. Men vi får
då komma ihåg — det kan låta paradoxalt,
men det är så — att redan en
krympning med omkring 5 procent på
totalkostnaderna föranleder en minskning
av effekten som är flerdubbelt större,
beroende naturligtvis på att det finns
ett betydande antal fasta kostnader, som
inte går att komma ifrån. Det är personalkostnader
— personalen kan inte
avskedas utan vidare — det är byggnader,
det är kontrakt som slutits o. s. v.
Låt mig i detta sammanhang framhålla
att det helt säkert vore lyckligt för försvarets
framtid om allmänheten efter
den eniga insats, som nu har gjorts, kunde
bibringas den uppfattningen, att all
den rationalisering, all den effektivisering
och alla de besparingar inom försvaret,
som är möjliga, har åstadkommits.

Det kan diskuteras, om försvaret skall
finansieras med direkta eller indirekta
skatter. Låt mig först säga några ord i
anslutning till den tvist som här uppstått,
huruvida hela detta belopp som
partierna kommit överens om kan anses
tjäna försvaret eller annat ändamål. Jag
konstaterar då att det i varje fall råder
stor enighet om att en betydande del av
beloppet måste till för försvarets skull.
När man så tar ställning till om finansieringen
skulle ha skett genom en höjning
av den direkta statsbeskattningen eller
genom indirekta skatter, möter man ett
flertal omständigheter, som delvis —
måste jag säga — pekar i olika riktning.
Ett tungt vägande skäl för den indirekta
beskattningen här är ju att de direkta
skatterna nått en sådan höjd, att
det råder en allmän önskan hos svenska
folket om en sänkt direkt beskattning
i stället för en höjd sådan.

I detta sammanhang finns det också
anledning att uppmärksamma, att de indirekta
skatterna är förhållandevis mycket
lägre hos oss nu än de var före and -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

ra världskriget, och i jämförelse med
förhållandena i andra länder är den
indirekta skattedelen ganska liten hos
oss. Jag undantar då inte Sovjetunionen,
herr Hagberg, där — om jag inte är fel
underrättad — den direkta beskattningen
uppgår ungefär till den svenska kommunalskattens
storlek, medan allt det
andra tas på varupriserna. Om man
sedan vill säga att det varit fråga om
vinster eller höjda varupriser, är en
smaksak. Toge man inte ut detta från
fabrikerna, skulle de ha möjligheter att
sänka varupriserna — den saken är
ju uppenbar.

Man kan också ha delade meningar
om hur den här skattelistan, som presenterats
av partiledarna, uppgjorts. Den
är resultatet av en kompromiss, och vi
har på vårt håll förklarat oss kunna
godta den.

Alla skatteskärpningar är naturligtvis
otrevliga, men ibland kommer man i
det läget, att man får lov att ta skärpningar
ändå. Så är läget nu. I vårt land
har vi väl anledning anse att försvarskostnaderna
hittills har varit en utomordentligt
god försäkringspremie. Det
svenska försvaret i förening med den
svenska alliansfria politiken är säkerligen
en mycket viktig orsak till att vårt
land, tvärtemot vad fallet är på de flesta
andra håll, så länge varit förskonat från
krigets fasor. Vi har ju under 150 år
fått njuta förmånen av fred. Vi skall
inte glömma bort det starka försvaret
och den alliansfria politiken som starkt
bidragande orsaker härtill.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få ge min anslutning till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Det var inte min mening
att ta till orda i den här debatten.
Jag har emellertid suttit och lyssnat på
den praktiskt taget hela tiden, och det
är några saker som jag har noterat och
till vilka jag vill göra några kommentarer.

Höjd indirekt beskattning

Jag tyckte mig märka, att folkpartiledaren
herr Ohlin var mycket glad till
sinnes; han kunde inte låta bli att uttala
sin stora tillfredsställelse med att kommunister
och socialdemokrater åkte
ihop här i dag. Också han ville understryka
att kommunisterna inte är mycket
att lita på, att de är ett bräckligt
stöd o. s. v.

Jag förstår mycket väl folkpartiledarens
förtjusning. Han räknar uppenbarligen
med att striden mellan socialdemokrater
och kommunister skall kunna
bidra till att hjälpa honom och hans
parti ur de aktuella svårigheterna så
att man får mera luft under vingarna.
Det är alldeles uppenbart, förstår jag,
för alla och även för folkpartiet, att
detta parti gjorde en stor taktisk blunder
i fjol, när man allierade sig med
högern och Arbetsgivareföreningen för
att hindra den stora allmänheten från
att få en ordentlig företagspension. Det
är inte så lätt att komma ur ett läge som
man sålunda hamnat i. En splittrad arbetarrörelse
skulle nog kunna hjälpa
till därvidlag.

Nu är det emellertid bara att tillägga
att de förhoppningar som herr Ohlin
hyser i detta avseende är ogrundade. De
är ogrundade av det skälet, att arbetarna,
och över huvud taget det arbetande
folket i vårt land, måste hålla ihop.
Detta förhållande blir vi på ömse håll
inom arbetarrörelsen oupphörligt påminda
om och är något som vi sålunda
måste utgå ifrån. För att lösa de problem
som det arbetande folket har, och för
att föra samhällsutvecklingen framåt
måste helt enkelt de olika riktningarna
inom arbetarrörelsen samverka. Det kan
emellertid uppkomma situationer, då
man drar åt olika håll, och en sådan
situation har inträffat här i dag. Men
det har gällt en fråga bland många
och ställningstagandet till den kan inte
vara bestämmande för utvecklingen på
längre sikt och i stort.

Så vill jag göra en annan kommentar
— till en fråga, som ligger vid sidan

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

om. Jag tar upp den därför att den har
tagits upp i debatten. Jag har lyssnat på
statsministern, och alla förstod väl att
han tog till orda för att polemisera mot
kommunisterna. Det var väl i och för
sig inte något att säga om med hänsyn
till den fråga vi behandlar, men det jag
noterade var, att statsministern — för
vilken gång i ordningen vet jag inte —
flydde till andra länder för att hämta
argument. Jag har under de 10 år jag
suttit i denna kammare lagt märke till
att varje gång man sitter litet illa till
eller i vart fall tror sig göra det, använder
man samma metod och försöker
komma ifrån det hela genom hänvisning
till länder där förhållandena är
helt andra. Jag skall inte alls uttala
mig om huruvida situationen i dag var
sådan, att statsministern absolut behövde
göra det eller om det berodde på
nervositet. Nåväl, partiledare som vilken
annan som helst söker på bästa
sätt argumentera för sin ståndpunkt,
och det är rimligt att även en regeringschef
gör detta.

Min notis gällde emellertid en annan
sida av saken. Statsministern sade, att
man ute i världen på ömse håll har respekt
för vår inställning, och han avsåg
därmed den svenska utrikespolitiken.
Det är säkerligen riktigt, att det finns
en sådan respekt för vår inställning,
och det är alldeles uppenbart, att det
är en tillgång för vårt land och någonting
som vi alla måste glädja oss åt.
Emellertid tror jag att denna respekt
ute i världen för vår neutrala inställning
inte befordras av att landets statsminister
går upp här i talarstolen — låt
vara i det för honom vällovliga syftet
att argumentera mot kommunisterna —
och gör uttalanden om förhållandena
i andra länder, som inte är sannfärdiga.
Det är uttalanden som hör hemma i det
kalla krigets arsenal.

Jag vill inte alls göra gällande, att regeringen
skulle vara på väg bort från
sin utrikespolitiska linje eller att denna
utrikespolitiska linje i och för sig inte

skulle vara ärligt menad. Men det kan
inte vara särskilt lämpligt att komma
med påståenden som här har gjorts —■
i varje fall inte utifrån den synpunkten,
att vi alla bör vara intresserade av
att öka respekten för vår neutrala inställning.
Jag skall inte gå in på enskildheterna,
om Berlin, om de inre
förhållandena i Sovjetunionen, om frihet
och rätt att kritisera o. s. v. Jag vill
bara göra den lilla anmärkningen, att
om statsministern har varit i Sovjetunionen
och inte kommit underfund
med att man där får kritisera och föra
fram olika synpunkter och förslag, så
är det alldeles uppenbart, att statsministern
borde försöka finna tid för att
resa dit igen och studera förhållandena
litet mera noggrant, så att han kunde
uttala sig med litet större vederhäftighet
än vad som här har skett. På tal
om förhållandena i andra länder förekommer
i olika sammanhang ett mycket
ensidigt partitagande.

Jag skall här inte gå in på den fråga,
som redan varit uppe, nämligen den om
nationalinkomsten, där man helt enkelt
förväxlar budget med nationalkomst.
Jag kan bara nämna att vad gäller
jordbruken i Sovjetunionen ingår i
budgeten skatterna men inte jordbrukarnas
inkomster. I budgeten ingår företagens
vinster och skatter, men inte
löner, de fria yrkesutövarnas skatter
men inte deras inkomster o. s. v. Att då
i den svenska riksdagen helt enkelt
blanda ihop nationalinkomst och budget
är ju någonting, som faktiskt inte
låter bra och inte ser bra ut. Vi gör
själva anspråk på att man bör visa en
objektiv inställning till vårt land. Vi
reagerar då det beträffande oss göres
påståenden, som inte alls stämmer med
verkligheten. Vi som syftar till avspänning
och fred i världen och bättre relationer
mellan folken borde ju bidra till
det genom att försöka förstå förhållandena
i andra länder på ett objektivt
sätt. Jag menar att man därför i polemiken
mot ett visst parti och en viss

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

riktning får lov att tänka inte bara
partitaktiskt. Man bör nog tänka litet
statsmannamässigt också, det är ju av
en viss betydelse för vårt land.

Sedan har det talats om enighet i försvarsfrågan.
Jag vill bara med anledning
av dagens debatt ifrågasätta om
man kan räkna med att denna enighet
verkligen kan komma att bestå mellan
de partier, som nu har enats om ett
förslag. Kan man tänka sig att uppnå
enighet i den stora fråga som förestår,
nämligen ställningstagandet till atomvapenutrustning?
Kan man vidare tänka
sig att det kan bli något enighet i
fortsättningen om skattepolitiken när
dessa skatter, som vi nu skall besluta
om, har utlöst en så pass stor opinion
inom arbetarrörelsen och även det socialdemokratiska
partiet? Är inte hela
denna tanke om enighet om försvaret
och vissa andra frågor en utopi? Jag
tror att den är en utopi, ty jag tror att
inte heller den socialdemokratiska arbetarrörelsen
i det långa loppet kan
acceptera den försvarspolitik som generalerna
vill ha. Jag tror också att man
inte kan acceptera den skattepolitik
som högern företräder, och då kan det
ju inte bli någon enighet på längre sikt.

Vad så gäller kommunisternas inställning
till försvaret av landet så har man
försökt att misstänkliggöra denna. Man
har kommit med gliringar, föraktfulla
insinuationer. Jag skulle i detta sammanhang
till vederbörande bara vilja
säga: Om ni är intresserade av försvaret
av vårt land, måste ni vara intresserade
av att hela det svenska folket, däribland
också de radikala arbetarna, är
positivt inställda till försvaret, ty det
måste ju ha en mycket stor betydelse
för detta försvar. Dessa deklarationer,
som kommunisterna gör och som partiets
ordförande gjort här i dag, borde
väl därför från fosterlandsförsvarets
synpunkt hälsas med tillfredsställelse
och inte med insinuationer.

Kan det slutligen vara lyckligt att genomföra
en ny försvarsordning på del5
— Andra kammarens protokoll 1958. Nr

Höjd indirekt beskattning

ta sätt, som utlöst en stark opposition
bland de arbetande klasserna? Man
svarar inte på de invändningar som
görs av kommunisterna och av många
andra — jag skulle vilja tillägga av
många fler än kommunisterna — genom
de argument som här har anförts och
de misstänkliggöranden som förekommit
i debatten. Det hade väl varit önskvärt
att man kunnat få till stånd en lösning
av denna fråga så, att det arbetande
folket inte känt sig orättvist behandlat,
genom att statsutgifterna ej tages
ut efter bärkraft. Man kan väl inte gå
till arbetarna i Olofström och Jönköping
och andra ställen i landet och börja
resonera om vissa förhållanden i
andra länder, om man vill ge ett svar
på de frågor som folket ställer. Jag tycker
det har varit en svaghet i den debatt
som förts, att man egentligen inte
kunnat gå i svaromål i sak, och det tycker
jag inte stärker den uppgörelse,
som här har träffats och som har kritiserats
så mycket.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A), nämligen på l:o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) avslag
å Kungl. Maj:ts föreliggande proposition;
samt 3:o) bifall till det yrkande,
som under överläggningen framställts
av herr Lundberg; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Lundberg och Hagberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Lundberg
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angå -

Nr 6

Tisdagen den 11 februari 1958

Höjd indirekt beskattning

ende punkten A) i bevillningsutskottets
betänkande nr 10 antager yrkandet om
avslag å Kungl. Maj ds föreliggande proposition,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
80 ja och 24 nej, varjämte 107 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
Kungl. Maj ds föreliggande proposition.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av

kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 194 ja och 10 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 53, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till höjd indirekt beskattning.

§ 5

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1958/59 till oförutsedda utgifter, och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Utgifter å till äggsstat II

(socialdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58, i
vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner m. m.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Punkten 5

Lånefonden för bostadsbyggande

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
2 (punkt 3, s. 51—55) föreslagit riksdagen
att medgiva, att under budgetåret
1957/58 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 730 000 000 kronor, vilket innebar
att den för innevarande budgetår
fastställda medelsramen för preliminära
beslut om dylika lån skulle ökas med
75 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kristiansson och Hjalmar Nilsson
(I: 87) och den andra inom andra kammaren
av herrar Persson i Växjö och
Larsson i Julita (II: 77), hade hemställts,
att ramen för meddelande av preliminära
beslut om tertiärlån fastställdes till
72 milj. kronor och att ramen för meddelande
av beslut om statsbidrag till
pensionärshem för budgetåret 1957/58
ökades med 3 milj. kronor utöver den
av riksdagen för nämnda budgetår fastställda
medelsramen å 10 milj. kronor
för pensionärshemsbyggandet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 87
och II: 77 medgiva, att under budgetåret
1957/58 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 730 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Pikaril Svensson, Mossberger,
Petterson i Degcrfors, Jansson i Kalix,
Persson i Växjö och Karlsson i Olofström,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 87 och II: 77

a) medgiva, att under budgetåret
1957/58 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 727 000 000 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1957/58 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 13 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra ledamöter av statsutskottet
fogat en reservation till utskottets
utlåtande på denna punkt. Bakgrunden
till denna reservation kan sägas
vara följande.

Under många år har bostadsstyrelsen
i sina petita begärt en ökning av det
anslag som utgår för statsbidrag till
pensionärshem. Någon sådan ökning
har emellertid inte föreslagits av Kungl.
Maj:t och inte heller beslutats av riksdagen,
utan anslaget för detta ändamål
har under många år utgjort 10 miljoner
kronor. Nu har det på grund av otillräckligheten
hos detta anslag uppkommit
en stor balans i fråga om ansökningar
om bidrag. I den motion, som
väckts och som ligger till grund för
reservationen, har bl. a. åberopats detta
förhållande. För närvarande ligger
det hos bostadsstyrelsen inne ansökningar
om bidrag till pensionärshem
från ungefär 75 kommuner, och summan
av begärda bidrag uppgår till cirka
13 miljoner kronor. Det anslag på 10
miljoner kronor, som för innevarande
budgetår ställts till förfogande, är redan
förbrukat, och bostadsstyrelsen kan
alltså inte bevilja något statsbidrag till
pensionärshem under detta halvår. Förutsättningen
för att så skulle ha kunnat
ske hade varit, att man fått en utökning
av ramen för beviljande av sådana
statsbidrag. Bostadsstyrelsen begärde
en dylik utökning med fem miljoner
kronor, men Kungl. Maj:t förordade
den inte. Därför väcktes en motion i
andra kammaren liksom en i första
kammaren om att man skulle medge en
ökning med tre miljoner kronor för att
i någon mån kunna tillgodose det behov
som finns. Nu har statsutskottet gått

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Lånefonden för bostadsbyggande

emot motionerna, och därför föreligger
en reservation på denna punkt.

När det gäller att bevilja statsbidrag
till pensionärshem har bostadsstyrelsen
sökt samarbeta med länsbostadsnämnderna
och länsarbetsnämnderna. Framför
allt när på en ort tillfällig arbetslöshet
har uppkommit, har länsarbetsnämnderna
varit angelägna att få
igångsättningstillstånd för ett pensionärshem,
om man har haft någon ansökan
från denna kommun. På det sättet
har man kunnat komma över en sådan
tillfällig, lokal arbetslöshet, och det
har även inneburit en viss fördel för
kommunerna. Som jag förut nämnde är
pengarna slut, det går inte att bevilja
statsbidrag i fortsättningen. Motionen
gick helt enkelt ut på att man av de 75
miljoner, som Kungl. Maj:t föreslår på
tilläggsstat till utökning av ramen för
beviljande av tertiärlån, skulle ta tre
miljoner och använda dessa för statsbidrag
till pensionärshem.

Detta innebär ju inte någon ökning
av ramen för den totala budgeten. Det
gäller bara en annan fördelning än den
föreslagna. Jag har därför haft mycket
svårt att förstå varför utskottet inte
kunnat gå med på att göra denna ändring.
Det skulle ur många synpunkter
vara fördelaktigt med en ändring. Företag
på flera industriorter tävlar om att
bygga pensionärshem och ger kanske
subventioner till dem. Äldre arbetare,
som sitter i en familjelägenhet, kan då
flytta över till pensionärshemmet, och
man får den lägenhet som blir ledigställd
till förfogande för den nya familjen.
Sådant sker i stor utsträckning, och
till slut innebär det ju att man bättre
utnyttjar det bostadsbestånd man har.
Det skulle alltså vara till fördel för bostadsförsörjningen
ur olika synpunkter.

Alla grupper har ju också varit eniga
om att man skall lämna stöd till barnfamiljer,
åldringar, invalider och hushåll
med små inkomster för att de skall
klara sin bostadsförsörjningsfråga. I de
direktiv som bostadspolitiska utred -

ningen fick av den dåvarande departementschefen
anförde denne vid årsskiftet
1955/56 bland annat: »Det står
sålunda klart att många barnfamiljer
med begränsade inkomster liksom även
pensionärer och andra hushåll med relativt
små ekonomiska resurser såsom
invalider, ensamstående mödrar med
barn etc. inte utan särskilt stöd från
samhällets sida kan lösa sin bostadsfråga
på ett tillfredsställande sätt.»

Denna utredning har också kommit
med förslag om omläggning av detta
stöd, och jag förmodar att det kommer
ett sådant förslag till riksdagen nu i år.
Det kan dock inte träda i kraft förrän
den 1 juli, och under detta halvår står
vi alltså i det läge vi nu befinner oss i.

Detta är en fråga som i mycket stor
utsträckning berör de små orterna och
landsbygden. På de större orterna har
man helt andra möjligheter att ordna
s. k. insprängda pensionärslägenheter,
eftersom kommunala och allmännyttiga
företag där bygger hyreshus. På de små
orterna är man hänvisad till att bygga
pensionärshem och söker statsbidrag till
sådana hos bostadsstyrelsen. Som det nu
är får man på dessa små orter underlåta
att bygga något under detta halvår.

Här beröres för all del inte bara de
små orterna. Vi har ansökningar inne
från Oskarshamn, Halmstad, Skövde och
två ansökningar om stora pensionärshem
från Stockholm. Jag skulle kunna
räkna upp flera, men det största antalet
är smärre orter, som inte har någon
annan utväg än att begagna sig av
möjligheten att få statsbidrag till pensionärshem.

Alla är alltså tämligen eniga om att
man skall ge stöd åt de gamla för att
de skall kunna klara bostadsförsörjningen.
Vi har fått tio miljoner kronor i anslag
år efter år, medan bostadsbyggandet
i övrigt har ökat. Detta skall ses
mot bakgrunden av att alla har varit
eniga om att man skall förbättra chanserna
för de gamla att erhålla goda
bostäder. Jag kan därför inte förstå

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

varför man inte av hela tertiärlånebeloppet,
som uppgår till 730 miljoner,
skulle kunna använda tre miljoner, så
att man finge 727 miljoner kvar till att
öka ramen för pensionärshemmen från
10 miljoner till 13 miljoner. Detta har
vi yrkat i motionen och i reservationen
till detta utskottsutlåtande. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! De synpunkter herr
Persson i Växjö här framfört var ju
kända av Kungl. Maj:t vid den tidpunkt,
då departementet hade att ta ställning
till här föreliggande förslag till tilläggsstat
på bostadsförsörjningens område.
Departementschefen ansåg inte då, att
man kunde ta hänsyn till dessa i och för
sig välmotiverade synpunkter på denna
fråga. Den omständigheten, att riksdagen
har att förvänta särskild proposition
beträffande bostadsförsörjningen,
har även viss betydelse. I det sammanhanget
kommer också förslag om annan
utformning av statsbidragsbestämmelserna
för detta område att framläggas.

Vi har på grund därav tyckt oss böra
följa Kungl. Maj :t, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Det är, herr talman,
alldeles riktigt som herr Åkerström säger,
att dessa synpunkter måste vara
kända av Kungl. Maj :t — ja, kanske inte
helt och hållet, ty vi har ju senare uppgifter.
Men det kan inte på något sätt
föranleda mig att ha en annan syn än
den jag angivit på denna fråga, och
jag förmodar att alla de kommunalmän,
som finns i denna kammare och som
kommer från kommuner, där man ansökt
om statsbidrag till pensionärshem,
också kan bedöma frågan på ett annat
sätt än Kungl. Maj:t.

Härutöver vill jag med anledning av
vad herr Åkerström sade om omlägg -

Lånefonden för bostadsbyggande

ningen av statsbidragsbestämmelserna
— något som jag också förut nämnde
om — anföra att det väl ändå inte var
meningen, att man med ledning av direktiven,
som innebar att man ville
lägga ut och förbättra stödet åt de gamla
i deras bostadsförsörjning, skulle lägga
fram ett förslag som för ett halvår
helt stoppade stödet till pensionärshem.
Meningen var i stället att man skulle
åstadkomma en förbättring. Det kan
man göra, och det kommer man kanske
att göra efter den 1 juli, men här är det
fråga om vad man skall göra till dess.
Utredningen och dess förslag bör inte
få föranleda en sådan paus, som enligt
min mening uppkommer genom att man
inte har medel till förfogande.

Jag skulle kunna säga, som jag sade
i statsutskottet, att då alla grupperna
varit i fråga om såväl barnfamiljerna
som åldringarna och invaliderna ense
om att ge ett om möjligt ännu bättre
stöd i fortsättningen, blir det bara en
läpparnas bekännelse, om man inte ställer
pengar till förfogande. Det har man
inte gjort i detta fall. När det här dessutom
inte är fråga om något annat än
en annan fördelning av de medel, som
skall användas inom den fastställda ramen,
alltså för att bevilja lån eller
statsbidrag, borde det väl ändå inte
vara något majestätsbrott att nu förorda
en sådan ändrad fördelning som jag föreslagit.
.lag tycker till och med att
riksdagen i en sådan fråga som denna,
som inte har en särskilt betydelsefull
innebörd, kan ha en egen mening och
kan säga ifrån, att vi vill ha en annan
ordning än den Kungl. Maj:t föreslagit.

Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Persson i Växjö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Lånefonden för bostadsbyggande

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5:o) i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Persson i Växjö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
ömröstnmgsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 89 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

året 1957/58, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1958/59,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter, m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Rädda barnens riksförbund
för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa
postavgifter, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om visst
undantag från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
förlagsinteckning i vissa oljelager
m. m.,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Interpellation ang. gällande bestämmelser

att åtaga sig privata uppdrag

om ändrad lydelse av 39 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 8

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

I.ades till handlingarna.

§ 9

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan
in. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Interpellation ang. gällande bestämmelser
om begränsning av domares möjligheter
att åtaga sig privata uppdrag

Herr ELIASSON i Stockholm (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Inom justitiedepartementet
uppkom 1953 fråga om att begränsa
domares rätt att idka privat

om begränsning av domares möjligheter

verksamhet. I en inom departementet
den 30 juni 1953 avgiven promemoria
föreslogs, utom annan begränsning av
domares privatverksamhet, förbud för
domare vid allmän domstol att — i likhet
med vad som redan gällde beträffande
domare vid rådhusrätt — »själv
eller genom annan mot ersättning tillhandagå
allmänheten med utförande av
juridiska eller liknande uppdrag». De
organisationer som hördes över promemorian
tillstyrkte, domarorganisationerna
undantagna, en snäv begränsning
av sådan privatverksamhet. Domares
rätt att åtaga sig privata partsuppdrag
blev icke på sådant sätt begränsad som
i promemorian föreslagits. Bestämmelse
i detta hänseende kom endast att innebära
förbud för domare att idka advokat
verksamhet. Föreskrift härom inarbetades
i olika arbetsordningar, t. ex.
1954 i arbetsordningen för rikets hovrätter.

I justitieombudsmannens ämbetsberättelse
1958 relateras ett fall med utgångspunkt
från att en hovrättsdomare
under en tid av omkring fyra månader
biträtt part — utom med annat handlande
— med upprättande av omkring
45 rättegångsskrifter. Ifrågavarande förfarande
ansågs, ehuru olämpligt, icke
straffbart med hänsyn till att detta icke
med säkerhet kunde hänföras till advokatverksamhet.
Ehuru givetvis den i
arbetsordningen intagna bestämmelsen
om förbud för domare att idka advokatverksamhet
icke ändrar den i allmän
lag givna bestämmelsen i 25 kap. 4 §
strafflagen om bl. a. åsidosättande från
ämbetsmans sida om vad som åligger
honom enligt »tjänstens beskaffenhet»,
kom emellertid den i arbetsordning
upptagna specifikationen tolkningsmässigt
snarast att bidraga till en inskränkning
av bestämmelsen i strafflagen. En
sådan uppfattning bär också givits till
känna av justitieombudsmannen vid
muntlig redogörelse av ärendet inför
första lagutskottet.

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Interpellation ang. utbytet av televerkets luftledningar till södra Öland m. m.

Första lagutskottet har i utlåtande
den 5 februari 1958 i samband med
granskning av justitieombudsmannens
berättelse ifrågasatt, om nuvarande bestämmelser
är tillfredsställande. Härvid
bar utskottet, sedan det framhållit att
justitieombudsmannens prövning av
ärendet lämnas utan erinran, bl. a.
anfört: »Emellertid vill utskottet understryka
angelägenheten av att domare
avhåller sig från all sådan verksamhet
som är ägnad att rubba förtroendet för
honom och för domstolarna. Särskilt betänkligt
ur denna synpunkt måste det
anses vara om domare — bortsett från
enstaka fall av biträde åt anhöriga eller
eljest närstående — inlåter sig på sådan
verksamhet som avser biträde åt rättssökande
med företagande av åtgärder,
vilka äga samband med rättegångsmåls
förberedande eller bedrivande. Även till
synes mindre omfattande åtgärder i
detta avseende kunna mången gång vara
ägnade att sätta förtroendet för rättsskipningen
i fara. Nu berörda fall synes
utskottet kunna ge anledning ifrågasätta
om gällande bestämmelser tillräckligt
begränsa domares möjligheter
att utom tjänsten bedriva verksamhet av
här avsett slag.»

Under hänvisning till vad ovan anförts
får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet rikta följande
fråga:

Anser justitieministern att gällande
bestämmelser tillräckligt begränsar domares
möjligheter att åtaga sig privata
uppdrag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. utbytet av televerkets

luftledningar till södra Öland, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som yttrade: Herr

talman! Mottagningsförhållan -

dena för radio är i sydöstra Sverige
och framför allt på Öland dåliga. När
därför södra Öland i höstas fick tillgång
till trådradio, mottogs det med
allmän tillfredsställelse. Till att börja
med fungerade trådradion bra, men redan
efter en månad visade det sig, att
program 1 och 2 inte kunde hållas skilda.
Enligt uppgift beror de bristfälliga
förhållandena på att televerkets luftledningar
inte stoppar för de påfrestningar
ölandsstormarna utsätter dem för
utan måste utbytas mot kabel.

Detta tycks också bekräftas av andra
missförhållanden som råder. Telefonförbindelserna
med fastlandet lämnar
mycket övrigt att önska, och installerande
av telex synes vara otänkbart.
Vad det betyder för den industri, som
redan finns i Grönhögen och Degerlianin,
att inte kunna använda sig av
tekniska förbättringar och följa med i
utvecklingen, behöver inte närmare understrykas.

Jag vill i detta sammanhang ta upp
en annan fråga som rör Öland och dess
befolkning.

För någon tid sedan insatte järnvägsstyrelsen
en nybyggd järnvägsfärja på
linjen Färjestaden—Kalmar. Redan
omedelbart visade det sig att färjan
inte var av den beskaffenheten, att den
kunde upprätthålla förbindelsen i samma
utsträckning som förut. Maskinen
synes vara för svag för att klara ström,
sjö och is i det visserligen smala men
ofta svårforcerade Kalmarsund. Följden
har blivit att transporter till och från
Öland försenats eller helt fått inställas.

På grund av vad jag ovan anfört får
jag härmed anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet framställa
följande frågor:

1) Är herr statsrådet i tillfälle att
upplysa om när televerkets luftledningar
till södra Öland kommer att utbytas
mot kabel?

2) Vilka åtgärder avser herr statsrådet
att vidtaga för att återupprätta

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Interpellation ang. utbytet av televerkets luftledningar till södra Öland m. m.

normala järnvägsförbindelser mellan
Öland och fastlandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Rädda barnens riksförbund
för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om
vissa postavgifter; och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om visst
undantag från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, m. in.;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Fru Anna-Lisa Lewén-Eliasson är
sjukskriven fr. o. m. 3/2 t. o. m. 15/2 -58.

8/2 -58

Björn Bjersner
Leg. läk.

Fru Lewén-Eliasson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
den 3—15 innevarande månad.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.17.

In fidem
Gunnar Britth

6 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 5