ANDRA KAMMAREN Nr 4 (Riksdagens protokoll 1952:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN Nr 4

30 januari—6 februari

Debatter ni. m.

Onsdagen den 30 januari. Sid.

Interpellationer av:

Fru Ewerlöf ang. socialtjänstens ordnande i händelse av krig .... 5

Herr Lindberg ang. tillvaratagande av inom landet förefintlig reservarbetskraft
.......................................... 7

Tisdagen den 3 februari.

Interpellationer av:

Herr Hansson i Skegrie ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare,
som i vår inkallas till repetitionsövning, därigenom hämmas
i sin yrkesutövning, m. m........................... 11

Herr Kollberg ang. priskontrollen å textilvaror, in. m........... 12

Herr Braconier ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära
representation i norra Polen att tillvarataga de svenska

sjömännens intressen, m. in............................. 15

Herr Wirtén ang. beredande av möjlighet för dem, som under år
1951 inköpt skog på rot men icke under detta år verkställt avverkning,
att avskriva värdet av avverkningsrätten enligt de
grunder, som gälla för råvaror .......................... 15

Onsdagen den 6 februari.

Konungens av Stora Britannien och Norra Irland frånfälle ........ 17

Förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga .................... 18

Ändring i familjebidragsförordningen.......................... 22

1—Andra kammarens protokoll 1952. nr ''/.

Nr 1.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

Fru Sjöstrand ang. vård och fostran av blinda barn under sju år 27
Herr Svensson i Ljungskile ang. rätt för lantbruksnämnderna att
bevilja nedsättning av kostnaderna för rationaliseringsplaner i

vissa fall, m. m....................................... 28

Herr Gustafson i Göteborg ang. semesterlagens bestämmelser om
möjlighet för arbetsgivaren att förlägga semestern till tid, då
arbetstagaren är sjuk, m. m............................. 30

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 6 februari.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i kyrkomötesför ordningen

............................................ 18

— nr 2, ang. do.......................................... 18

Statsutskottets utlåtande nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)
........................................ 18

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av förordningen
om anställande av distriktsbarnmorskor m. m......... 18

— nr 2, ang. förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga.......... 18

— nr 3, ang. ändring i familjebidragsförordningen .............. 22

Onsdagen den 30 januari 1952.

Nr 4.

Onsdagen den 30 januari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 22,
den 23 och den 24 innevarande januari.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 31, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 april 1948
(nr 218) om sambruksföreningar; samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 32, angående anslag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1952/53,
in. in.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid

till utrikesutskottet motionerna:

nr 316 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.; och

nr 317 av herr Hagberg i Luleå
in. fl.;

till konstitutionsutskottet motionerna: nr

318 av herr Hedlund i Östersund
in. fl.;

nr 319 av herr Håstad;

nr 320 av fru Gärde Widemar och
herr Håstad;

nr 321 av fröken Wetterström; och

nr 322 av herr Christenson i Malmö;

till statsutskottet motionerna:

nr 323 av herr Kristensson i Osby
in. fl.;

nr 324 av herrar Wiklund i Stockholm
och Andersson i Linköping;

nr 325 av fröken Elmén m. fl.;
nr 326 av herr Svensson i Alingsås
in. fl.;

nr 327 av fru Ewerlöf och fröken
Elmén;

nr 328 av fru Gärde Widemar och
herr Häckner;

nr 329 av herr Kollberg rn. fl.;
nr 330 av herr Birke;
nr 331 av herr Christenson i Malmö;
nr 332 av herr Wedén;
nr 333 och 334 av herr Hagberg i
Luleå m. fl.;

nr 335 av fröken Nygren och herr
Håstad;

nr 336 av fröken Nygren;
nr 337 av herrar Kyling och Staxäng; nr

338 av fröken Ager m. fl.;
nr 339 av fröken Ager och herr
Nihlfors;

nr 340 och 341 av herr Nestrup;
nr 342 av fröken Elmén m. fl.;
nr 343 av herrar Johansson i Stockholm
och Lager;

nr 344 av fru Wohlin och herr Wedén; nr

345 av herrar Johansson i Stockholm
och Senander;

nr 346 av fru Löfqvist m. fl.;
nr 347 av herr Lindberg m. fl.;
nr 348 av herrar Håstad och Heeggblom; nr

349 och 350 av herr Larsson i
Stockholm m.fl.;

nr 351 av herr Larsson i Stockholm
och fru Gärde Widemar;

nr 352 av herr Ericsson i Näs;
nr 353 av herr Birke;
nr 354 av herr Widén m. fl.;
nr 355 av fröken Ager m.fl.;
nr 356 av herr Johnsson i Skoglösa
in. fl.;

nr 357 av herr Wiklund i Stockholm; nr

358 av herr Andersson i Dunker;

Nr 4.

Onsdagen den 30 januari 1952.

nr	359	av	fröken Ager m.fl.;		in*	394	av	herrar Johansson i Stock-
nr	360	av	herr Nihlfors in. fl.		holm	och Holmberg; och
in*	361	av	fröken Elmén och herr	nr	395	av	fröken Wetterström m. fl.;
Nihlfors;				till	behandling av lagutskott motio-
nr	362	och 363 av fröken	Elmén	nerna:
in. fl.					nr	396	av	fru Sandström m.fl.;
nr	364	av	herr Ohlsson i Kastlösa;	nr	397	av	herrar Häckner och Lars-
nr	365	av	herr Birke;		sou i	Stockholm;
nr	366	av	herr Brandt;		nr	398	av	herrar Ähman och Gun-
nr	367	av	herr Birke och	fröken	liarsson;
W etterström;			nr	399	av	herr Birke;
nr	368	av herrar Ähman och	nr	400	av	herrar Birke och Kgling;
Strandh;				nr	401	av	herr Birke;
nr	369	av	herr Gustafsson i	Borås	nr	402	av	herr Johansson i Norr-
in. fl.					fors;
nr	370	av	herr Kgling m.fl.;		nr	403	av	herr Hagård;
nr	371	av	herr Nestrup;		nr	404	av	fru Gärde Widemar m. fl.;
nr	372	av	herr Hastad;		nr	405	av	herr Boman i Kieryd
nr	373	av	herr Ohlin m. fl.;		in. fl.	,*
nr	374	av	herr Jansson i Kalix; och	nr	406	av	herr Hjalmarson m.fl.;
nr	375	av	herr Sköldin;		nr	407	av	herr Ericsson i Sörsjön;
till	bevillningsutskottet motionerna:	nr	408	av	fru Löfqvist in. fl.;
nr	376	av	herrar Lager och	Dahl-	nr	409	av	herr Boman i Stafsund;
gren;					nr	410	av	herr Swedberg m.fl.;
nr	377	av	herr Larsson i	Luttra	nr	411	av	herrar Äqvist och Widén;
m. fl.	*				nr	412	av	herr Äqvist m.fl.;
nr	378	av	herrar Birke och Ed-	nr	413	av	herr Hagberg i Luleå
ström;				m. fl.	;
nr	379	av	herr Ekdahl;		nr	414	av	herr Wedén m. fl.;

nr 380 av herr Kollberg;
nr 381 av herr Åqvist m.fl.;
nr 382 av herr Kgling m. fl.;
nr 383 av fröken Wetterström m. fl.;
nr 384 av herr Hagberg i Luleå
m. fl.;

nr 385 av herr Ohlin m. fl.;
nr 386 av herr Wedén; och
nr 387 av herr Hedquist;
till statsutskottet motionen nr 388
av herr Jacobson i Vilhelmina;

till bevillningsutskottet motionen nr
389 av herr Jacobson i Vilhelmina;

till bankoutskottet motionerna:
nr 390 av herr Hjalmarson m. fl.;
nr 391 av herr Hagberg i Luleå
m. fl.;

nr 392 av herr Ohlin in. fl.; och
nr 393 av herr Hjalmarson m.fl.;
till andra kammarens allmänna beredningsutskott
motionerna:

nr 415 av herr Johnsson i Skoglösa;
nr 416 av herr Boman i Stafsund;
nr 417 av fru Nilsson och herr Dahlgren;
och

nr 418 av herr Wedén m.fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 419 av fröken Vinge;
nr 420 av herr Widén m. fl.;
nr 421 av herr Larsson i Luttra
m. fl.;

nr 422 av herr Andersson i Långviksmon
m. fl.;

nr 423 av herr Andersson i Långviksmon; nr

424 av herr Andersson i Långviksmon
m. fl.;

nr 425 av herrar Jacobson i Vilhelmina
och Hedlund i Östersund;

nr 426 av herr Jacobson i Vilhelmina
in. fl.;

nr 427 av herr Jansson i Kalix m. fl.;
och

Onsdagen den 30 januari 1952.

Nr 4.

Interpellation ang. socialtjänstens ordnande i händelse av krig.

nr 428 av herrar Jansson i Kalix
och Wiklund i Öjebyn;

till andra kammarens allmänna beredningsutskott
motionen nr 429 av
herr Larsson i Luttra m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 430 av
herr Ekdahl;

till andra kammarens allmänna beredningsutskott
motionerna:

nr 431 av fröken Vinge in. fl.; och
nr 432 av herr Hjalmarson m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 433 av herr Hjalmarson m. fl.;
nr 434—436 av herr Ohlin m.fl.;
nr 437 av herr Gustafson i Göteborg; nr

438 av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.;

nr 439 och 440 av herr Hansson i
Skediga;

nr 441 och 442 av herr Hjalmarson
m. fl.;

nr 443 av fröken Vinge;
nr 444 av herr Henriksson;
nr 445 av herrar Holmberg och

Dahlgren;

nr 446 av herr Nihlfors m. fl.;
nr 447 av herr Hastad;
nr 448 av herrar Holmberg och

Karlsson i Stuvsta;

nr 449 av herr Hctslad och fru Eiverlöf; nr

450 av fru Euierlöf;
nr 451 av herr Ohlsson i Kastlösa;
nr 452 av herr Dahlgren;
nr 453 av herr Håstad;
nr 454 av fröken Vinge in. fl.;
nr 455 av herr Henriksson; och
nr 456 av herr Nihlfors in. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 457 av herr Kollberg;
nr 458 av herrar Hansson i Skediga
och Boman i Stafsund; och

nr 459 av herr Larsson i Luttra
in. fl.;

till statsutskottet motionen nr 460 av
herr Holmberg in. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 461
av herr Ohlin m. fl.;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 462 av herrar Håstad och Hagberg
i Malmö;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

463 av herr Ståhl;
nr 464 av herr Wedén m.fl.;
nr 465 av herr Ohlin m. fl.;
nr 466 av herr Pettersson i Dahl;

till bankoutskottet motionen nr 467
av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

468 av herr Senander m. fl.;
nr 469 av herrar Dahlgren och
Holmberg;

nr 470 av herr Håstad;
nr 471 av fru Ewerlöf m.fl.; och
nr 472 av herrar Håstad och Edström; till

andra kammarens allmänna beredningsutskott
motionen nr 473 av
herr Senander in. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 474
av herr Ohlin in. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 475 av fröken Welterström m. fl.;
och

nr 476 av herr Ohlin m.fl.;

till bankoutskottet motionen nr 477
av herr Ohlin m.fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 478 av herr Ohlin in. fl.; och
nr 479 av herr Bergstrand; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
480 av herrar Nihlfors och Henriksson.

§ 4.

Interpellation ang. socialtjänstens ordnande
i händelse av krig.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Nr 4.

Onsdagen den 30 januari 1952.

Interpellation ang. socialtjänstens ordnande i händelse av krig.

Fru EWERLÖF, som anförde: Herr
talman! En av de viktigaste förutsättningarna
för att kvinnornas insats inom
civilförsvaret under krig eller beredskapstillstånd
skall kunna bli fullödig,
är att de veta att samhället har erforderliga
resurser för att ta hand om barn
och åldringar. Detta ställer emellertid
stora krav på civilförsvarets utrymningstjänst,
framför allt på dess planläggning
och materielanskaffning. Civilförsvarets
nuvarande utrymningsplan
innebär att inkvartering i internat skall
komma i fråga för cirka 7 procent av
småbarnen, cirka 75 procent av skolbarnen
under 15 år och cirka 20 procent
av åldringarna. För samtliga de
orter som ha utrymningsplanläggning
motsvarar detta et t behov av 275 000
internatplatser. Minskar man behovet
av utrymning under krig till att beröra
endast de 30 största tätorterna, sjunker
behovet till 190 000 internatplatser.

Det andra världskriget, liksom också
striderna om städerna i Korea, ha med
all tydlighet visat nödvändigheten av
att planlägga utrymningen av tätorter.
Civilförsvarsstyrelsen har i förråd viss
internatutrustning och har i samband
med anslagsäskandena för 1950/51 begärt
sådan komplettering därav att utrustningen
skulle komma att omfatta
20 000 internatplatser, d. v. s. 500 s. k.
normalinternat om vardera cirka 40
platser.

Då dessa 20 000 utrustningar, även om
de vore kompletta, föga svara mot behovet
av 275 000 internatplatser, eller
ens mot minimibehovet på 190 000, har
civilförsvarsstyrelsen även för budgetåret
1952/53 äskat medel till ytterligare
20 000 utrustningar. Man har emellertid
denna gång begränsat sig till endast det
allra nödvändigaste av den materiel,
som kommer i fråga: man har för servis
upptagit endast sked och tallrik, och
knappt hälften av normalutrustningen
för ett 40 personers internat har denna
gång tagits med i styrelsens materielförteckning.
Därigenom har man lyckats

nedbringa kostnaderna till cirka 500 000
kronor, avsedda att fördelas på tre år.
Beloppet har dock icke uppförts i årets
statsverksproposition.

Det råder alltså till synes en högst
markerad brist på reella utrymningsresurser,
och framför allt torde de kvinnor,
som på grund av sina arbetsuppgifter
inom försvar och folkförsörjning
icke kunna följa sina barn vid en evakuering,
känna en stark oro vid tanken
på att deras barn och gamla eventuellt
skulle evakueras och förläggas under så
bristfälliga förhållanden. Enligt föreliggande
planer avses emellertid förläggningsutrustningen
för större delen av de
planerade internaten komma att anskaffas
i ett — som det heter — mera skärpt
läge, »bl. a. genom anlitande av förfoganderätten».

Redan de erfarenheter, som föreligga
från våra beredskapsår 1939—1945,
torde motivera en varning för alltför
överdriven optimism om förfoganderättslagens
möjligheter att i ett kritiskt
läge ge myndigheterna alla de materiella
resurser de plötsligt behöva. Framför
allt när det gäller evakuering av barn
och åldringar, de känsligaste och i fysiskt
avseende minst motståndskraftiga
befolkningsgrupperna, torde det föreligga
allt skäl att i förväg planera och
anskaffa förläggningsmateriel. Under
alla förhållanden behövs det ett minimiantal
färdiga platser på 40 000, vilket
också civilförsvarsstyrelsen ansett då
den utöver tidigare begärda 20 000 platser
i år äskat en halv miljon kronor för
ytterligare lika inånga.

Det andra världskriget och allt som
det förde med sig för de krigförande
nationernas befolkning, främst för dem
som voro hoppackade i tätorterna, ligger
alltjämt så nära oss att man ställer
sig frågande inför departementschefens
kategoriska uttalande i statsverkspropositionen
att han icke anser sig böra
upptaga något belopp till inköp av socialtjänstmateriel
för budgetåret 1952/53.

Det här påtalade behovet ter sig yt -

Onsdagen den 30 januari 1952.

Nr 4.

Interpellation ang. tillvaratagande av inom landet förefintlig reservarbetskraft.

terst angeläget och utgör knappast en
ekonomisk belastning på statskassan av
det slag som motiverar att det helt förbigås.
Beredskapen på detta område ter
sig så otillfredsställande, att det är naturligt
om stora kvinnogrupper tveka
inför sin medverkan i försvarsarbetet.

Denna otillfredsställande beredskap i
fråga om socialtjänsten, som civilförsvaret
näppeligen kan lastas för, kan
befaras medföra oro och olust i vida
kretsar. Det torde därför vara av största
vikt att ett klarläggande sker inför riksdagen,
i vilket regeringens syn på frågan
framlägges.

Med anledning av vad ovan anförts,
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Föreligger inom regeringen någon
plan för hur socialtjänsten skall ordnas
i händelse av krig, och hur tänker man
sig i så fall ordna utrymningen av de
275 000 människorna, av vilka endast
ett fåtal kunna komma direkt till förberedda
internat?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Interpellation ang. tillvaratagande av
inom landet förefintlig reservarbetskraft.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDBERG, som yttrade: Herr
talman! Sedan numera den s. k. fulla
sysselsättningen uppnåtts i vårt land,
ha ofta uppkommit frågor om brist på
arbetskraft vid olika företag eller inom
olika näringsgrenar. Man har sålunda
varit tvingad importera utländsk arbetskraft
och detta i vissa fall i en relativt
stor omfattning. Denna arbetskraft har
som regel varit ett gott tillskott och är
det allt fortfarande.

Medan man varit och är tvingad att
lita till utländsk arbetskraft gå emellertid
många svenska medborgare utan sysselsättning.
Den s. k. överåriga arbetskraften
(folkpensionärer och andra pen -

sionärer m. fl.) utnyttjas icke i den omfattning,
som säkerligen skulle kunna
ske. Ej heller har man lyckats få fram
den dolda arbetskraften. Vidare kan
ifrågasättas om de partiellt arbetsföra
rationellt utnyttjas. På olika slag av anstalter
finnas många intagna, vilka äro
så gott som sysslolösa (de deltaga till
stor del i improduktivt arbete och till
en mindre del i produktivt). Frånsett
alla, som av en eller annan anledning
måste »vårdas» på anstalt, finnas många,
som kunna deltaga i produktivt arbete
trots att de vistas på anstalt.

Kommittén för partiellt arbetsföra har
i ett betänkande — SOU 1945: 26 — lämnat
riktlinjer beträffande de partiellt
arbetsföra, men också för andra grupper.
I ifrågavarande betänkande finnes en
bilaga, som är sammanställd av ingenjör
Hjalmar Cederström och innefattar riktlinjer
för skapandet av en socialväsendets
forskningsorganisation. Många av
de problem som rullas upp i omnämnda
betänkande äro allt fortfarande olösta,
och kanske kunna en del av dem aldrig
lösas, i vart fall icke så, att produktionen
tillföres nämnvärd arbetskraftsförstärkning
genom de föreslagna reformerna.

När det gäller pensionärernas arbetskraft
bör det vara ett relativt enkelt
problem att få denna tillvaratagen på
ett för näringslivet och för landet rationellt,
liksom även för den enskilde pensionären
tillfredsställande sätt. Här
fordras egentligen endast att dessa personer
erbjudas och erhålla lämpligt arbete.
Säkerligen önska de arbetsföra
pensionärerna ingenting högre än att
erhålla lämpligt arbete åtminstone för
vissa tider. För de flesta är det omöjligt
att gå kvar i det gamla yrket, och
det gäller närmast att överföra dem eller
hjälpa dem att bli överförda till andra
verksamhetsfält, som passa för deras
krafter ocli färdigheter. Många av dem
kunna måhända icke arbeta mera än
halv normalarbetstid, en fråga som
emellertid ofta nog bör kunna lösas ge -

Nr 4.

Onsdagen den 30 januari 1952.

Interpellation ang. tillvaratagande av inom landet förefintlig reservarbetskraft.

nom att två personer åtaga sig utföra
samma arbete. Invändningar komma att
göras mot en dylik ordning, men detta
beror endast på att man i så liten utsträckning
vant sig vid ett sådant system.

En del arbetskraft skulle även kunna
lösgöras genom att man allmänt organiserar
den frivilliga hemhjälpen på
sätt som börjat praktiseras i exempelvis
Stockholm. Härigenom kan måhända
anstaltsvården minskas när det gäller
en stor del av de äldre familjer där endast
den ene är arbetsför.

För att ett tillvaratagande av pensionärernas
arbetskraft skall kunna ske
är det nödvändigt med en medverkan
från statens sida. I vart fall bör staten
medverka vid uppdragandet av riktlinjerna
för en sådan verksamhet. Överläggningar
med företag och företagssammanslutningar
böra ske för att något
påtagbart resultat skall kunna uppnås.
Möjligen kan det tänkas att företag
lämna ut en del arbeten som kunna utföras
i hemmen. Sådana hemarbeten
böra emellertid ersättas på ett sådant
sätt att arbetaren känner med sig att
han icke blivit offer för exploatering,
utan att han själv får njuta frukterna
av sitt arbete.

Här finnas säkerligen många former
under vilka de äldres arbetskraft kan
tillvaratagas på ett för både samhället
och de berörda personerna gagnerikt
sätt. Frågan måste emellertid göras till
föremål för en närmare undersökning.
Måhända bör en utredning av hela problemet
verkställas.

Särskilt vill jag trycka på behovet av
en institution, som anförtros uppgiften
att planlägga, aktualisera och rationalisera
alla åtgärder till förmån för de
gamla, det må gälla medicinska eller
sociala åtgärder eller anordningar och
företeelser på arbetsmarknaden omhänderhavda
av stat, kommun eller enskilda.
Både de gamla och samhället
kunna få stor nytta av en dylik institution,
vars kostnader säkerligen i läng -

den skola visa sig vara i hög grad fruktbärande.

Innan man går in för att skapa en
särskild institution, som handlägger och
samordnar här ifrågasatta uppgifter,
bör man söka att genom redan befintliga
organ lösa problemen. Visar det sig
att detta icke är möjligt, blir det nödvändigt
att överlåta uppgiften på den
ifrågasatta institutionen. De förhandlingar,
varom jag i det föregående talat,
böra sålunda överlåtas på länsarbetsnämnderna,
som ha att träda i kontakt
med icke blott olika företag och arbetsgivarorganisationer
i länet utan även
med de fackliga organisationerna, vilka
torde ha stora intressen på detta område.

När det gäller platsanskaffning finnas
organ härför, nämligen arbetsförmedlingarna.
För arbetsförmedlingen gäller
det att erbjuda de pensionerade arbete
på den öppna arbetsmarknaden. Ha parterna
på arbetsmarknaden enats om att
i lämpliga arbeten använda pensionärer,
även om fråga skulle vara om »skiftarbeten»
pensionärer emellan, blir det
icke så svårt för förmedlingen att förmedla
sådan arbetskraft. Den ordning
som nu råder har gjort att arbetsförmedlingarna
som regel betrakta det som
smått genant att sända äldre arbetskraft,
särskilt som man väl vet att arbetsgivarna
helst vilja ha yngre personer. Den
uppfattningen, att förmedlingarna äro
ovilliga att sända de äldre att söka ledigförklarad
anställning, stärkes man i,
då man vet att många förmedlingskontor
genom rapporter till arbetslöshetskassorna
ifrågasätta, om äldre arbetslösa
kassamedlemmar äro understödsberättigade
och stå till arbetsmarknadens
förfogande. Jag väntar mig icke
något vitsordande av att denna uppfattning
är riktig. Fastmera kommer det att
heta, att förmedlingarna ansett sig pliktiga
att avgiva dessa rapporter, enär
understöd icke skall utgå till den, som
icke står till arbetsmarknadens förfo -

Onsdagen den 30 januari 1952.

Nr 4.

Interpellation ang. tillvaratagande av inom landet förefintlig reservarbetskraft.

gande. Men de gamla ha tydligt fått den
uppfattningen att förmedlingarna — i
vart fall en del — icke vilja ha med
dem att göra, enär de i allmänhet äro
svårare att placera i arbete än annan
arbetskraft.

Motioner avlämnade vid årets riksdag
visa, att det finnes ett ganska allmänt
intresse för åldringsvården och att man
vill ha frågan i hela dess vidd utredd.
Samma är förhållandet med pensionsåldrarna
och ändringar av dessa.

Den fråga jag velat föra på tal är hur
man på bästa sätt ur såväl de enskilda
medborgarnas som samhällets synpunkter
skall kunna — utan att ändra pensionsåldrarna
— infoga den äldre arbetskraften
i den allmänna produktionen.
Detta problem bör kunna lösas utan
någon större utredning eller i vart fall
preliminärt ordnas i avvaktan på att en
eventuell utredning framlägger förslag
i frågan. Då de arbetsföra åldrarna på
grund av befolkningsutvecklingen få allt
flera försörjningsproblem att brottas
med, måste det vara ett allas intresse att
deras försörjningsbörda minskas i möjligaste
mån. Synbarligen kan detta lättast
ske om pensionärernas arbetskraft
utnyttjas i all den utsträckning som är
möjlig. Samtidigt kunna de äldre känna
tillfredsställelse över att de efter förmåga
få tillfälle att bidraga till produktionen.
Myndigheter, arbetsgivare och
arbetstagarorganisationer böra samverka
till frågans lösning på det ur alla
synpunkter bästa sättet.

På grund av vad jag i korthet anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
att det finnes en stor reservarbetskraft,
särskilt äldre, i landet, vilken reserv
icke till fullo utnyttjas?

2) Är herr statsrådet villig vidtaga
sådana åtgärder att denna reservarbetskraft
kan tillvaratagas på ett sätt som är
till fromma för pensionärerna och till
gagn för samhället?

3) Anser statsrådet att åtgärder i berört
syfte kunna vidtagas utan dröjsmål,
således utan att frågan göres till föremål
för utredning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen:

nr 33, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å
spritdrycker; och

nr 35, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
26 juni 1931 (nr 280) om erkända
sjukkassor.

Dessa propositioner bordlädes.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 481, av herr Johansson i Stockholm
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 22, med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.09 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 4.

Lördagen den 2 februari 1952.

Lördagen den 2 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25 och
den 26 nästlidna januari.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid till bevillningsutskottet
propositionen nr 33, med förslag
till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 35, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på kammarens
bord vilande motionen nr 481 av herr
Johansson i Stockholm m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående socialtjänstens ordnande
i händelse av krig.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Lindberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående tillvaratagande av in -

om landet förefintlig reservarbetskraft.
Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i kyrkomötesförordningen den
22 april 1949 (nr 174); och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 16 § kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174);

statsutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 30 juni 1943 (nr 570) om
anställande av distriktsbarnmorskor
m. in.;

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga
tillhörande armén, vilka under
år 1952 avsluta första tjänstgöring, dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen
:

Tisdagen den 5 februari 1952.

Nr 4.

Interpellation ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare, som i vår inkallas
till repetitionsövning, därigenom hämmas i sin yrkesutövning, m. m.

nr 34, angående anslag till åtgärder
för främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring; nr

36, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 37, angående ersättning till B. E.
R. Carlsson m. fl.;

nr 38, angående anslag ur kyrkofonden
för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen
och stiftsnämnderna i samband
med prästlönereformens genomförande;
och

nr 39, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr
431) om allmänna vägar, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 em.

In fidem
Giumar Britth.

Tisdagen den 5 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30 nästlidna
januari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 34, angående anslag till åtgärder för
främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring; till

statsutskottet propositionerna:
nr 30, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och
nr 37, angående ersättning till B. E.
R. Carlsson in. fl.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

38, angående anslag ur kyrkofonden
för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen
och stiftsnämnderna i samband
med prästlönereformens genomförande;
och

nr 39, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr
431) om allmänna vägar, in. in.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1 och
2, statsutskottets utlåtande nr 23 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 1—3.

§ 4.

Interpellation ang. åtgärder till förhindrande
av att jordbrukare, som i vår inkallas
till repetitionsövning, därigenom

hämmas i sin yrkesutövning, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HANSSON i Skegrie, som anförde:
Herr talman! Under vårriksdagarna
1949 och 1950 ha frågor riktats till chefen
för försvarsdepartementet i anledning
av de svårigheter, som uppstå för
inkallade jordbrukare i deras yrkesutövning
till följd av dem ålagda répetitionsövningar.
Dessa svårigheter ha berott
på att repetitionsövningarna förlagts
till tidpunkten för vårarbetets bedrivande.
Man kunde ha anledning förvänta,
att efter dessa påminnelser rät -

Nr 4.

Tisdagen den 5 februari 1952.

Interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

telse i detta förhållande åvägabringats
och att övningarna förlagts till en tidpunkt,
då jordbrukets folk lättare kunnat
fullgöra desamma utan allvarliga
men för yrkesutövningen.

Därest undersökningar gjorts i sådant
syfte, skulle det vara önskvärt, att resultatet
av dessa offentligen redovisades.

Även innevarande år äro emellertid
krigsförbandsvisa repetitionsövningar
förlagda till en tidpunkt, som för en
betydande del av de inkallade jordbrukarna
är ytterst olämplig. Inom sydliga
militärområden ha exempelvis inkallelser
till repetitionsövning skett för tiden
24 april—25 maj. Med stor sannolikhet
kommer denna tid att sammanfalla med
det brådaste vårbruket.

En smidigare anpassning av inkallelsetiderna
till jordbrukets intressen bör
inte vara omöjlig att åstadkomma. Då
dessa efterutbildningsövningar avses pågå
under tiden mellan utryckningen för
en årsklass värnpliktiga och inryckningen
av nästa, ställer sig frågan, huruvida
ej möjligheter finnas att förlägga denna
ordinarie värnpliktsutbildning så, att
ovannämnda lucka mellan tvenne årsklasser
kan infalla i en för jordbruket
gynnsammare tidsperiod. För jordbrukare
inom de södra delarna av vårt land
skulle tidsperioden januari—mars vara
lämpligare än nuvarande mars—maj.

Den opposition, som reses från jordbrukarehåll
mot dylika olämpliga inkallelsetider,
grundar sig inte på någon
motvilja mot att fullgöra värnpliktstjänstgöringen.
I stället råder full förståelse
för att beredskapens bördor böra
bäras lika av alla yrkesgrupper. Men då
det ekonomiska resultatet av ett jordbruk
i hög grad är beroende av hur
vårbruket blir utfört och sådden verkställd,
löpa få yrkesutövare så stora
risker under en så koncentrerad arbetstid
som just jordbrukarna. Därtill kommer
att den egna företagaren inom jordbruket
svårligen under denna tid kan
ersättas av lejd arbetskraft.

Med hänvisning till vad som nu an -

förts får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Vilka åtgärder kunna påräknas för
att tillgodose, att jordbrukare, som i vår
inkallats till repetitionsövning, därigenom
icke hämmas i sin yrkesutövning?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att dessa repetitionsövningar framdeles
förläggas till sådana tidsperioder att
jordbrukets intressen bättre beaktas?

Denna anhållan bordlädes.

S o.

Interpellation ang. priskontrollen å teX''
tilvaror, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr KOLLBERG, som yttrade: Herr
talman! Den prisreglerande verksamhet,
som bedrives av statens priskontrollnämnd,
skall enligt Kungl. Maj ds direktiv
ha till mål att, där så är möjligt, förhindra
eller eljest i största möjliga utsträckning
begränsa prisstegringar samt
att främja prissänkningar. Med hänsyn
till prisregleringslagens bestämmelser
måste det anses uppenbart att priskontrollnämnden
vid utövandet av sin verksamhet
icke är behörig att vid prövningen
av prisfrågorna anlägga andra synpunkter
än sådana, som direkt avse skäligheten
i priserna på olika produkter med
hänsyn till de förutsättningar, under vilka
företagen inom de skilda branscherna
arbeta. Åt denna princip har också givits
uttryck i Kungl. Maj ds direktiv. I
direktiven har sålunda betonats, att till
grund för medgivande till prishöjning
skall läggas en vederbörligen granskad
kostnadskalkyl och att ärendena skola
prövas med beaktande av verkställd lönsamhetsberäkning.
Det torde vara uppenbart
att frågor om prissänkningar
skola bedömas efter samma grunder.

Den 31 januari 1952 har priskontroll -

Tisdagen den 5 februari 1952.

Nr 4.

Interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

nämnden meddelat ett beslut angående
prissättningen på vissa textilvaror av
innebörd, att handelsmarginalerna på
importerade textilvaror skola sänkas till
ungefärligen samma nivå som marginalerna
på inom landet tillverkade sådana
varor. Beslutet ter sig anmärkningsvärt
ur den synpunkten, att priskontrollnämnden
tidigare under en lång följd
av år sanktionerat en väsentlig differentiering
av marginalerna. Än mera
förvånande är att beslutet fattats utan
att priskontrollnämnden, såvitt känt är,
haft tillgång till något utredningsmaterial,
som skulle kunna ge stöd åt ett
antagande att den hittillsvarande differentieringen
numera icke är sakligt motiverad.
Beslutet har dessutom fattats
utan att priskontrollnämnden på sedvanligt
sätt förhandlat med vederbörande
branschorganisationer i ärendet. Ett
par sammanträden med representanter
för textilhandeln har visserligen ägt
rum, men då något utredningsmaterial
icke förebragts, ha några verkliga förhandlingar
icke ifrågakommit. Man kan
icke frigöra sig från intrycket att priskontrollnämnden
vid fattandet av sitt
beslut vägletts av andra hänsyn än endast
önskan att åstadkomma en affärsmässigt
riktig avvägning av marginalerna.

Till frågans belysande vill jag i korthet
beröra de allmänna förhållandena
inom branschen.

Textilvarumarknaden i vårt land har
under de senaste åren gradvis genomgått
en genomgripande förändring, i det
att den tidigare bristsituationen efterträtts
av ett läge med synnerligen god
behovstäckning. Detta har visat sig på
åtskilliga olika sätt. Textilhandelns lager
iiro mycket stora, omfattande realisationer
ha ägt rum med stora prisnedsättningar
på varorna, och textilfabrikerna
i landet arbeta i många fall med påtagliga
avsättningssvårigheter. Ett markerat
köpmotstånd har kunnat iakttagas.

Under åberopande av de sålunda inträdda
förändringarna inom textilbran -

schen ha från branschorganisationernas
sida vid ett flertal tillfällen gjorts framställningar
till priskontrollnämnden om
lättnader i priskontrollen. Under senare
tid ha yrkandena gått ut på ett upphävande
av priskontrollen inom hela
textilvaruområdet. Nämnden har endast
så till vida funnit sig böra villfara de
framställda önskemålen, att priskontrollen
slopats i fabrikantledet. För grossoch
detaljhandelns del kvarstår priskontrollen
i huvudsak.

Med hänsyn till att —■ såsom torde
framgå av vad jag nyss nämnt — goda
förutsättningar för verksam fri konkurrens
föreligga inom textilbranschen, är
det svårt att förstå att priskontrollnämnden
icke ansett sig kunna i väsentligt
större omfattning än som skett häva
priskontrollen.

I första ögonblicket kanske man är
benägen att tro, att priskontrollnämndens
beslut om sänkning av marginalerna
skulle innebära, att de inhemska varorna
och importvarorna jämställdes i
konkurrensavseende. En sådan föreställning
ligger så mycket närmare till
hands, som det från olika håll gjorts
gällande, att skillnaden mellan marginalerna
på svenska och importerade
varor varit för stora och att de högre
marginalerna på importvarorna utgjort
ett incitament för import av textilvaror.

Jag skall icke försöka göra något bedömande
av huruvida skillnaden i marginalerna
varit riktigt avvägd. Emellertid
kan det utan tvekan fastslås, att handelns
kostnader för de importerade varorna
äro avsevärt högre än motsvarande
kostnader för inhemska varor.
Bland de kostnader, som uppkomma i
samband med import av textilvaror och
som icke ha någon motsvarighet för de
inhemska varornas del, må här nämnas
licens-, förtullnings- och speditionskostnader,
korrespondenskostnader och
kostnader för inköpsresor. Inom
branschkretsar beräknar man dessa
kostnader till minst 5 procent av importvärdet.
Härtill kommer att omsätt -

Nr 4.

Tisdagen den 5 februari 1952.

Interpellation ang. priskontrollen å textilvaror, m. m.

ningshastigheten är betydligt lägre —
ofta mer än 50 procent lägre — för importvarorna
än för inom landet inköpta
varor, vilket för importvarornas del
medför större driftskostnader i form av
hyres- och inventariekostnader, räntekostnader
och personalkostnader. Slutligen
föreligga avsevärt större risker vid
handel med importerade varor än vid
handel med inhemska varor.

Priskontrollnämndens beslut att på
sätt som skett utan tillbörligt beaktande
av ovan anförda omständigheter nedsätta
handelns marginal för importvaror
är enligt min mening sakligt felaktigt.
Nämnden kan icke gärna ha svävat
i okunnighet om dessa förhållanden
och ett tillrättaläggande hade i varje
fall mycket lätt kunnat ske, om nämnden
antingen själv verkställt en utredning
i saken eller åtminstone berett
branschorganisationerna tillfälle att ordentligt
belysa skälen för den tidigare
differentieringen av marginalerna.

När nämnden nu fattat sitt beslut utan
att fästa avseende vid de särskilda förhållanden,
som alltid förut ansetts motivera
en avsevärd differentiering av
marginalerna, måste man fråga sig vad
grunden till beslutet varit. I den allmänna
diskussionen om nämndens beslut
har gjorts gällande, att den egentliga
avsikten med beslutet varit att ingripa
i textilhandelns struktur och påverka
relationerna mellan avsättningen
av importen och den svenska produktionen.
Priskontrollnämnden skulle alltså
ha ansett sig kunna bedöma prisfrågorna
såvitt angår importvarorna utan
att beakta de verkliga kostnaderna för
dessa varor. Huruvida ett relativt förbilligande
av de importerade varorna
leder till en ökad eller minskad avsättning
av dessa och huruvida därigenom
avsättningen av inhemska varor påverkas
torde i rådande försörjningsläge
icke kunna med bestämdhet bedömas.

Beslutet synes under alla förhållanden
strida mot de principer, som nämnden
har att följa. Den beslutade margi -

nalsänkningen är ägnad att föranleda en
förändring av textilhandelns struktur,
sådan den utvecklas vid fri konkurrens
mellan varor av olika ursprung. Om
nämnden genom sitt beslut åsyftat denna
verkan, måste mot nämnden riktas
den allvarliga anmärkningen, att den
använt sina befogenheter för tillgodoseende
av syften, som falla utanför dess
kompetensområde.

Skulle misstanken, att nämndens beslut
avsett att förändra strukturen inom
textilbranschen vara oriktig, är det angeläget
att ett klarläggande av motiven
till beslutet sker.

Under åberopande av vad nu anförts
hemställer jag om kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Anser statsrådet, trots den utomordentligt
rikliga tillgången på textilvaror,
skäl föreligga att upprätthålla
priskontrollen på sådana varor i nuvarande
omfattning? Skulle icke ett utvidgande
av det område, där konkurrensen
får göra sig gällande med full kraft,
leda till en mindre stel och ur konsumentsynpunkt
fullt betryggande prissättning? 2)

Har priskontrollnämnden enligt
statsrådets mening vid handläggningen
av ärendet angående handelsmarginalerna
på importerade textilvaror ställt
sig till efterrättelse Kungl. Maj :ts direktiv
i fråga om sättet för prövning av
prisfrågor och särskilt i avseende å
samarbete med näringslivet?

3) Finner statsrådet priskontrollnämndens
beslut av den 31 januari 1952
att utjämna handelsmarginalerna i avseende
å importerade textilvaror till
ungefärligen samma nivå som tillämpas
i fråga om inhemska textilvaror sakligt
berättigat med hänsyn till olikheterna
i handelns kostnader för distributionen
av de olika slagen av varor?

4) Finner statsrådet anledning till
antagande att priskontrollnämndens be -

Tisdagen den 5 februari 1952.

Nr 4.

Interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära representation
i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen, m. m. — Interpellation
ang. beredande av möjlighet för dem, som under år 1951 inköpt skog på
rot men icke under detta år verkställt avverkning, att avskriva värdet av avverkningsrätten
enligt de grunder, som gälla för råvaror.

slut åsyftat att rubba de tidigare bestående
konkurrensförhållandena i fråga
om avsättningen av importerade textilvaror
å ena sidan samt inom landet tillverkade
textilvaror å andra sidan?

5) Föranleda svaren på en eller flera
av frågorna under 1—4 statsrådet att
vidtaga åtgärder i fråga om tillämpningen
av priskontrollen å textilvaror?

Denna anhållan bordlädes.

I 6.

Interpellation ang. en redogörelse för
möjligheterna för vår konsulära representation
i norra Polen att tillvarataga
de svenska sjömännens intressen, m. m.

Herr BRACONIER erhöll på begäran
ordet och anförde: Med hänvisning till
den motivering jag vid tidigare tillfälle,
nämligen den 24 sistlidne oktober, frambragte
anhåller jag härmed om kammarens
tillstånd att till hans excellens utrikesministern
få ställa följande frågor:

Anser Ers Excellens att svenska myndigheter
i Polen för närvarande ha tillfredsställande
möjligheter att biträda
svensk sjöfart och svenska sjömän? I
annat fall, övervägs från svensk sida åtgärder
för att åstadkomma en förbättring
i detta avseende förhandlingsvägen
eller eljest?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation ang. beredande av möjlighet
för dem, som under år 1951 inköpt
skog på rot men icke under detta år verkställt
avverkning, att avskriva värdet av
avverkningsrätten enligt de grunder, som
gälla för råvaror.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr WIRTÉN, som yttrade: Herr talman!
De stigande priserna på rotstående
skog under höstmånaderna 1951
ha försatt en stor del sågverksägare i
en svår situation. Visserligen stego priserna
något även på sågade varor men
icke tillnärmelsevis i samma grad som
råvarupriserna. Sågverksägare, som hade
tömt sina lager, tvingades i konkurrensen
att inköpa råvaror till mycket
höga priser, om de över huvud taget
skulle kunna säkra driften under nu
innevarande år.

Genom riksskattenämndens besked,
att rättighet till skogsavverkning icke
får jämställas med lager av råvaror,
halv- och helfabrikat, handelslager m.m.,
har situationen blivit allvarlig. Följden
blir nämligen, att reglerna enligt kommunalskattelagen
för värdesättning av
råvaror vid inkomstberäkningen icke få
tillämpas på rättighet att avverka skog.

I den offentliga diskussionen har under
de senaste dagarna uppmärksamhet
ägnats detta spörsmål, och tidskriften
»Sågverksägaren» har påvisat de allvarliga
följder, som kunna inställa sig för
ett mindre sågverksföretag genom detta
riksskattenämndens ställningstagande.
Det ligger nämligen i öppen dag, att ett
sågverksföretag med en årlig försågning
av exempelvis 4 000 till 6 000 kbm icke
kan bära en beskattning av den storleksordning,
som skulle bli följden härav.
I händelse av ett kraftigt konjunkturomslag
skulle följden för företaget kunna
bli rent av katastrofal. Ett stort antal
sågverk befinna sig i denna situation.

Ytterligare ett allvarligt moment tillkommer
däri, att de flesta aktiebolag
torde redovisa sina skatteutgifter över
vinst- och förlustkonto. Detta medför,
att företaget i deklarationens rörelsebilaga
måste uppföra skattebeloppet,
varigenom bokslutets nettovinst kommer
att ökas med detta belopp. Den nu fram -

Nr 4.

Tisdagen den 5 februari 1952.

Interpellation ang. beredande av möjlighet för dem, som under år 1951 inköpt skog
på rot men icke under detta år verkställt avverkning, att avskriva värdet av avverkningsrätten
enligt de grunder, som gälla för råvaror.

komna onormalt stora engångsvinsten,
vilken sålunda icke är någon vinst, kommer
därigenom att medföra konsekvenser
för en följd av år.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
att enskilda och företag, vilka under år
1951 inköpt skog på rot men icke under
detta år verkställt avverkning, erhålla
möjlighet att avskriva värdet av avverkningsrätten
på samma sätt som tidigare,
d. v. s. enligt de normer som gälla för
råvaror?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

40, med förslag till lag om sammanföring
av samfälld vägmark med
angränsande fastighet m. in.;

nr 42, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 43, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9-

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagens arbete från och med
den 5 februari till och med den 16
februari för fullgörande av allmänt uppdrag
samt studieresa i utlandet.

Rom den 3 februari 1952.

T. G. o. Seth.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 6 februari 1952.

Nr 4.

Onsdagen den 6 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Parentation med anledning av engelske
konungens frånfälle.

Herr TALMANNEN öppnade sammanmanträdet
med följande ord: Mina damer
och herrar! Helt oväntat kom nyligen
från England sorgebudskapet, att
konung George avlidit. Med hänsyn till
det vänskapliga förhållandet mellan Sverige
och England deltager Sveriges folk
i den djupa sorg, som drabbat den engelska
nationen.

Å andra kammarens vägnar får jag
betyga Englands konungahus och folk
vårt uppriktiga deltagande i deras sorg.

Jag ber att samtidigt få ge uttryck åt
vår medkänsla i den sorg, som även
drabbat vårt eget konungahus, vilket är
nära befryndat med den engelska konungafamiljen.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Herr förste vice talmannen övertog
härefter ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 2.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att fru Humla, som vid kammarens
sammanträde den 10 nästlidne januari
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats

1 kammaren.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts på bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 40, med förslag till lag om

2 Andra kammarens protokoll 1052. Nr 4.

sammanföring av samfälld vägmark med
angränsande fastighet m. in.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 42, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 43, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående åtgärder
till förhindrande av att jordbrukare,
som i vår inkallas till repetitionsövning,
därigenom hämmas i sin yrkesutövning,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Kollberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående priskontrollen å textilvaror,
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Braconicr vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående en redogörelse för
möjligheterna för vår konsulära representation
i norra Polen att tillvarataga
de svenska sjömännens intressen, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 4.

Onsdagen den 6 februari 1952.

Förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga.

§ 7.

Föredrogs den av herr Wirtén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beredande av möjlighet
för dem, som under år 1951 inköpt
skog på rot men icke under detta
år verkställt avverkning, att avskriva
värdet av avverkningsrätten enligt de
grunder, som gälla för råvaror.
Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i kyrkomötesförordningen den
22 april 1949 (nr 174); och

nr 2, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 16 § kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174);

andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9-

Förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om förlängd tjänstgöring för
vissa värnpliktiga tillhörande armén,
vilka under år 1952 avsluta första tjänst -

göring, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 januari 1952 dagtecknad
proposition, nr 20, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagi utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att
antaga följande förslag till

Förordning om förlängd tjänstgöring
för vissa värnpliktiga tillhörande armén,
vilka under år 1952 avsluta första tjänstgöring.

Härigenom förordnas, att värnpliktiga
tillhörande armén, vilka under år 1952
avsluta första tjänstgöring, skola i omedelbar
anslutning härtill fullgöra ytterligare
tjänstgöring om 20 dagar.

Från denna skyldighet undantagas
värnpliktiga, vilka äro uttagna för utbildning
till underofficer, samt värnpliktiga,
som avses i 27 § 1 mom. D.
värnpliktslagen.

Denna förordning träder i kraft omedelbart.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 253 av herr Öhman m. fl. och inom
andra kammaren nr 413 av herr Hagberg
i Luleå m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå
förevarande proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna 1:253
och II: 413 bifalla förevarande proposition.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LAGER: Herr talman! Det förslag,
som regeringen här lagt fram för
riksdagen och som andra lagutskottet
tillstyrkt, gäller en förlängning av första
tjänstgöringstiden för de värnpliktiga
med 20 dagar. Detta innebär nära nog

Onsdagen den 6 februari 1952.

Nr 4.

Förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga.

en helomvändning från regeringens
sida jämfört med de ståndpunkter, som
intogos för fyra år sedan. Då framlades
förslag om och riksdagen beslöt en
sänkning av tjänstgöringstiden med 30
dagar. Man kan väl inte gärna utgå
ifrån, att officerarnas och övriga trupputbildares
kvalifikationer att utbilda de
värnpliktiga i vapnens bruk blivit sämre
under dessa fyra år och att man
således inte har att söka motivet för
detta förslag i det förhållandet, att man
nu behöver längre tid på sig för att utbilda
de värnpliktiga. Det är väl andra
motiv, som legat till grund för förslaget.
Jag skall emellertid inte gå in på
dessa motiv just nu, därför att denna
fråga, som nu skall avgöras, enligt min
mening bara är en detalj i ett större
sammanhang.

Om jag ändå skulle säga några ord
om motiven så är det detta, att de kanske
äro att söka i den allmänna upprustning
i Västeuropa, som fortgår under
ivriga påyrkanden från Amerikas förenta
stater och med stöd av detta lands
väldiga materiella resurser. Jag anser
emellertid, att Sverige inte har någon
anledning att följa med i dessa allmänna
upprustningssträvanden.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja erinra om att regeringen ofta anför
att det råder brist på arbetskraft i landet
och att nödvändiga arbeten därför
måste anstå. Det gäller exempelvis bostadsbyggande
och uppförande av allmänna
byggnader. Men denna förlängning
av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga
innebär ju, att man drar undan
en rätt avsevärd mängd arbetskraft från
produktiv verksamhet. Jag vet inte hur
stor en årsklass kan vara men man får
väl räkna med att 25 000 man beröras
av förlängningen. Det betyder en halv
miljon dagsverken och motsvarar cirka
1 600 årsarbetare. Och 1 600 årsarbetare
kunna ju åstadkomma en hel del t. ex.
när det gäller uppförande av bostäder.

Slutligen medför förlängningen också
olägenheter för de värnpliktiga själ -

va. De gå under dessa tre veckor, med
vilka deras tjänstgöringstid förlänges,
miste om arbetsinkomster, som de annars
säkerligen skulle haft med åtminstone
några hundra kronor var och en,
och det är ju pengar det också även om
penningvärdet sjunker.

Jag finner alltså att det inte finns
något egentligt skäl för att gå med på
denna förlängning av tjänstgöringstiden.
Det är också en allmänt utbredd
uppfattning bland de värnpliktiga, att
den anslagna tiden för utbildningen
inte tillvaratages på ett riktigt rationellt
sätt; alltför mycket går bort i s. k.
spilltid. Jag undrar om det inte vore
mera angeläget för statsmakterna att
inrikta sina ansträngningar på att få
bort denna spilltid och bättre tillvarataga
den övningstid, som nu är anslagen,
i stället för att tillgripa den för en
del visserligen bekvämare men för de
värnpliktiga och folk i allmänhet betydligt
obekvämare metoden att bara
förlänga värnpliktstiden.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till vår motion.

Slutligen vill jag rätta till ett missförstånd
i den motion, som vi avgivit
i båda kamrarna och som tryckts i
första kammarens handlingar. Det finns
där en hänvisning till motiveringen i
en annan motion. Den har emellertid
råkat bli felaktig, och eftersom det gäller
även andra motioner vill jag påpeka,
att i stället för hänvisningen till
motiveringen i motionen I: 159 skall
hänvisningen gälla motionen nr 242 i
samma kammare.

Herr HELLBACKEN: Herr talman! Det
föreliggande utskottsförslaget hänför
sig till en proposition, som avlämnats
till riksdagen i anledning av den utredning,
som gjorts av riksdagsman Lindholm
beträffande den sak, som nu behandlas.
Enligt denna utredning föreslås
för värnpliktiga tillhörande armén
med undantag för de för underofficersutbildning
och specialtjänstgöring ut -

Nr 4.

Onsdagen den 6 februari 1952.

Förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga.

tagna en ökning av första tjänstgöringen
med 20 dagar eller från 270 till
290 dagar, medan för gruppcheferna
föreslås en ytterligare ökning med 20
dagar eller till 310 dagar, vilka 20
extra dagar skulle placeras omedelbart
före den allmänna inryckningsdagen.
Vidare föreslås införandet av befälsövningar
i anslutning till repetitionsövningarna
som permanent institution.

Vad avser nu förslaget om förlängd
tjänstgöringstid? Jo, det avser att fylla
den brist i utbildningen, som föreligger
för dessa värnpliktigas vidkommande.
Förlängningen skulle närmast avse att
bereda ökat utrymme för utbildning i
sprängtjänst och mintjänst samt handhavandet
av andrahandsvapen ävensom
för förbandsutbildning, för vilka grenar
den i värnpliktslagen fastställda första
tjänstgöringstiden inte medgav tillräckligt
utrymme. Chefen för armén har
ansett det oundgängligen nödvändigt,
att denna utvidgning av de värnpliktigas
tjänstgöring genomföres. Jag vill
tillägga, att när vi ha behandlat denna
proposition i utskottet, ha vi icke funnit
något att erinra mot innehållet i
densamma.

I samband med propositionen avlämnades
i första kammaren en motion av
herr öhman in. fl., omfattande endast
sex, sju rader, i vilken man med hänvisning
till en annan motion, nr I: 159,
yrkade avslag på Kungl. Maj ds proposition.
Sistnämnda motion hänvisade i sin
tur till motionen nr 203 i denna kammare
av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
vilken motion egentligen rör utrikeshandeln.
Den berör Sovjetunionens ökade
produktion och produktionsutvecklingen
i de folkdemokratiska länderna. Men
utskottet har icke, lika litet som någon
annan, som tagit del av de åberopade
motionerna, kunnat där finna något,
som ger stöd åt det yrkande som framställes
om avslag på den nu föreliggande
kungl. propositionen.

Jag kan inte heller finna att det anförande,
som herr Lager här hållit i

denna kammare och som givetvis var
avsett att utfylla bristerna i de avlämnade
motionerna, ger oss någon anledning
att frångå utskottets förslag om
tillstyrkan av den kungl. propositionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr talman!
Med anledning av herr Lagers anförande
ser jag mig föranlåten att påminna
om vissa ting. Det kan naturligtvis,
som herr Lager uttryckte det, ur arbetskraftssynpunkt
vara beklagligt att
utsträcka de värnpliktigas tjänstgöringstid.
Herr Lager nämnde i det sammanhanget
något om den upprustning som
för närvarande pågår ute i världen.
Herr Lager vet dock lika väl som jag,
att tiden är fylld av onda varsel, och det
är klart att vi lika väl som alla andra
länder ha anledning att se om vårt hus
när det gäller försvaret.

Det är emellertid inte så, herr Lager,
att det från regeringens sida har skett
någon helomvändning beträffande inställningen
till de värnpliktigas övningstid.
Tvärtom äro vi angelägna om att
icke tillgripa längre övningstid än vad
som är nödvändigt. Vi anse emellertid,
att det är lika angeläget att vi åt de
värnpliktiga ge den utbildning och meddela
de färdigheter, som de måste vara
i besittning av för att, därest olyckan
verkligen skulle inträffa, på ett tillfredsställande
sätt kunna försvara landet och
även ta vara på sig själva.

Här har nu verkställts en utredning,
i vilken man i detalj har studerat utbildningsschemat,
och där utredningsmannen,
just med tanke på att undvika
spilltid, har föreslagit rationaliseringar
på en hel rad punkter. Utredningsmannen
har dessutom efter sina undersökningar
kommit fram till den slutsatsen,
att de värnpliktiga i allmänhet
icke erhålla den erforderliga utbildningen
i spräng- och mintjänst, i hand -

Onsdagen den 6 februari 1952.

Nr 4.

Förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga.

havandet av andrahandsvapen o. s. v.
Sedan vi ha fått klarhet på dessa punkter,
ha vi givetvis accepterat utredningsmannens
slutsatser och önskemål,
och detta är anledningen till att övningstiden
nu föreslås förlängd, även
om det inte är med mer än 20 dagar.
Detta har alltså skett just därför, att
utredningsmannen har kunnat fastslå
vissa brister, som faktiskt vidlåda den
nuvarande utbildningen.

I fjol fingo de värnpliktiga utbildningstiden
utsträckt med 30 dagar. Det
skedde i form av en repetitionsövning.
I år ha vi kommit till den slutsatsen —
bland annat därför att den nu inneliggande
kontingenten värnpliktiga i
god tid skola få besked om tjänstgöringstidens
längd — att den förlängningen
av tjänstgöringstiden för nämnda
värnpliktiga med 20 dagar borde fastställas
redan innan riksdagen hunnit ta
ställning till det Lindholmska förslaget.

Nu skall man inte göra några alltför
hårddragna jämförelser med förhållandena
i andra länder, men jag vill ändå
i detta sammanhang påpeka, att en hel
rad stater ha en väsentligt längre första
tjänstgöring — även om jag är övertygad
om att man i dessa länder icke på
samma rationella sätt som här i Sverige
tillvaratar tiden. De värnpliktiga kvarhållas
i tjänsten av beredskapsskäl. Jag
kan nämna att man i Sovjetunionen har
en första tjänstgöringstid på 24 månader
för armén och 60 månader för marinen.
I Polen har man likaledes 24 månader
för armén och 60 månader för
marinen. I Tjeckoslovakien har man 24
månader och i Ungern 36 månader för
armén, och i Bulgarien har man 18 respektive
36 månader. I Storbritannien
liar man 24 och i Frankrike 18 månader
— för att nu bara ta några exempel.

•lag kan vidare nämna, att enligt de
uppgifter jag har erhållit är det endast
Finland och Schweiz, som ha kortare
första tjänstgöring än Sverige. För
Schweiz’ vidkommande kompenseras

detta kanske i någon mån av att man
har åtta repetitionsövningar i stället för
dem vi ha här hemma.

Jag säger detta bara för att påpeka,
att man från svensk sida verkligen har
beflitat sig om att hålla övningstiden
nere och att på ett så effektivt sätt som
möjligt utnyttja densamma.

Herr talman! Med dessa få ord har jag
bara velat slå fast, att det som skett
från regeringens sida ingalunda är någon
helomvändning. Vi ha endast böjt
oss för de fakta, som utredningsmannen
har kommit fram till, när han med utgångspunkt
från ett starkt, sakligt material
har föreslagit en förlängning av
den första tjänstgöringstiden med 20
dagar.

Herr LAGER: Herr talman! Bara ett
par ord som replik till försvarsministern.

För det första är också jag medveten
om att tiden är ond och att man måste
se om sitt hus och hålla sig beredd. Det
är därför varken från pacifistiska eller
försvarsnihilistiska synpunkter, som
vårt förslag är ställt. Jag hyser emellertid
den uppfattningen, att det allmänpolitiska
läget väl inte blivit så förfärligt
mycket sämre, att förutsättningarna
för den svenska fredens och neutralitetens
bibehållande äro mindre nu än
de voro 1948, då beslutet om en förkortning
av värnpliktstiden fattades.

För det andra har det sagts, att den
Lindholmska utredningen innefattar en
del förslag till rationalisering av utbildningen.
Eftersom dessa förslag ännu
inte hunnit praktiseras — de äro väl
inte ens offentligt kända — så förefaller
det mig litet inkonsekvent att ta emot
rationaliseringsförslagen med en — ökning
av utbildningstiden.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskotlets hemställan
dels ock på avslag därå; och
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Nr 4.

Onsdagen den 6 februari 1952.

§ 10.

Ändring i familjebidragsförordningen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946
(nr 99), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 januari 1952 dagtecknad
proposition, nr 19, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändring i 6 §
familjebidragsförordningen den 29 mars
1946 (nr 99).

Den av Kungl. Maj:t föreslagna ändringen
innebar, att maximibeloppet för
familjepenning skulle utgöra för hustru
och vissa därmed likställda 4 kronor
50 öre (förut 3 kronor 75 öre), för annan
familjemedlem över 16 år 2 kronor
60 öre (förut 2 kronor) samt för annan
familjemedlem under 16 år 1 krona
80 öre (förut 1 krona 50 öre).

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 313 av herr Söderquist m. fl. och inom
andra kammaren nr 414 av herr
Wedén m. fl. I motionerna, vilka voro
likalvdande, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära utredning dels angående automatisk
indexreglering av familjepenningen
enligt 6 § familjebidragsförordningen,
dels ock om bestämmelser om
förlängt familjebidrag för värnpliktiga,
som fullgjorde första tjänstgöring.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget — måtte för sin del
antaga av utskottet framlagt förslag till
förordning om ändring i 6 § familje -

bidragsförordningen den 29 mars 1946
(nr 99);

B. att motionerna 1:313 och 11:414
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle maximibeloppet
för familjepenning utgöra
resp. 4 kronor 60 öre, 2 kronor 70 öre
och 1 krona 85 öre.

Reservation hade avgivits av herr
Sanne, fröken Höjer och fru Sjöstrand,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. (lika med utskottet);

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 313 och II: 414 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om en automatisk indexreglering
av familjepenningen enligt
6 § familjebidragsförordningen;

C. att motionerna 1:313 och 11:414,
i den mån de icke blivit besvarade genom
vad reservanterna under B hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Då jag
hör till reservanterna i utskottet, vill
jag gärna med några ord beröra frågan
om indexreglering av familjebidragen.
Förslag om en utredning angående
automatisk indexreglering av familjepenningen
har framförts i en motion,
men att frågan blivit särskilt aktuell
för mig beror på en omständighet, som
jag i det följande vill nämna.

I propositionen föreslås, att maximibeloppen
skola bestämmas till kronor
4:50, 2:60 och 1:80 per dag för respektive
grupper. Dessa siffror har man
räknat fram på grundval av livsmedelskostnadsindex
för september 1951. Redan
nu, i början av 1952, har emellertid
index stigit ytterligare så mycket,
att utskottet, när frågan kom upp där,
ansåg det vara berättigat att utan vidare
genast höja beloppen till respektive
kronor 4:60, 2:70 och 1:85 för
att man inte skulle behöva starta med

Onsdagen den 6 februari 1952.

Nr 4.

en eftersläpning. På goda grunder kan
man anta, att en liknande situation
kommer att vara för handen om ytterligare
tre, fyra månader. Med en automatisk
indexreglering vore det ju då
sörjt för att de inkallade ganska snart
skulle få ersättning för kostnadsökningarna
och inte behöva gå och vänta, tills
riksdagen finner det behövligt att ta
upp frågan på nytt. Ett smidigare system
skulle ge större rättvisa åt denna
grupp av de värnpliktiga, som ju mycket
ofta blir ekonomiskt lidande genom
sin tjänstgöring.

Utskottsmajoritetens förslag att bidragsbeloppen
böra fastställas för längre
perioder måste leda till en ofördelaktig
eftersläpning. Visserligen säger
utskottet, att riksdagen skulle beredas
tillfälle att vidta ändring, när sådan
kan anses påkallad. Men detta anser
jag inte innebära någon garanti för en
rättvisare behandling, då man samtidigt
säger, att det skulle möta vissa
svårigheter att låta varje stegring av
index påverka familjebidragens storlek.

Det finns åtskilliga kategorier i samhället,
som pressas av inflationen på
ett rätt kännbart sätt utan att man kan
göra något däråt. På detta område finns
det emellertid möjlighet att i viss mån
mildra verkningarna genom att lägga
index på familjepenningen. I vår reservation
understryka vi, och det vill jag
göra här också, att svårigheterna ändå
inte kunna vara av den omfattning, som
utskottsmajoriteten gör gällande, då
överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning,
dess upplysnings- och personalvårdsnämnd
samt Landskommunernas
förbund samtliga ha förordat en
automatisk indexreglering.

Herr talman! Med stöd av vad jag
anfört ber jag att få yrka bifall till den
till andra lagutskottets utlåtande nr 3
fogade reservationen.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Som kammarens ledamöter finna,
har andra lagutskottet ökat den av

Ändring i familjebidragsförordningen.

Kungl. Maj-.t föreslagna ersättningen
enligt familjebidragsförordningen från
kronor 4: 50 till 4: 60, från 2: 60
till 2:70 och från 1:80 till 1:85.
Utskottet har gjort detta, därför att
den beräkning, som legat till grund
för de i propositionen föreslagna beloppen,
hänför sig till livsmedelskostnaderna
i september månad i fjol. Enligt
vad som inhämtats ha emellertid
dessa kostnader sedermera stigit så, att
det nu är fullt motiverat att höja familjepenningen
med några ören. Utskottet
har emellertid ansett, att man
inte borde hålla sig till annat än jämna
tal, och har därför höjt ersättningen
med 10 öre i två fall och 5 öre i ett
fall. Vi ha ansett, att denna höjning i
viss mån också kommer att kunna ge
någon kompensation för den ytterligare
stegring av levnadskostnaderna, som
kan inträffa under den närmaste tiden.

Men det var egentligen inte för att
yttra detta som jag begärde ordet, herr
talman, utan jag ville säga några ord
i anledning av den motion, som väckts
i anslutning till den kungl. propositionen
i detta ärende. Om utskottet gått
på motionens linje, skulle det ha begärt
en utredning om en automatisk indexreglering.
Men när den utredningen
kunnat vara klar, så att ersättningen
hade kunnat bättras på allt efter de
stigande levnadskostnaderna, det ligger
— om jag får använda det uttrycket
— i vida fältet.

Nu ha de av motionärerna, som sitta
med i utskottet, i sin reservation sagt,
att vad som gjorts av utskottet är visserligen
bra, men man vill ändå hålla
fast vid indexreglcringen och säger, att
den bör kunna genomföras utan alltför
stort dröjsmål. Motionärerna säga också,
att de tro att det skall bli rätt lätt
att få indexregleringen tillämpad. Inom
utskottet ha vi emellertid inte varit
övertygade om den saken. Vi veta, att
det blir en onödigt krånglig administrativ
beräkning, om man skall följa
index, som man gör i (ivriga fall, och

Nr 4.

Onsdagen den 6 februari 1952.

Ändring i familjebidragsförordningen.

öka på med ett öre här och ett öre där.
Då kan det hela bli åtskilligt tilltrasslat.
När man 1946 fattade beslut om
familjepenningen, så ansåg man, att det
borde vara fasta belopp, och i propositionen
nr 17 till 1951 års riksdag
framföres samma uppfattning vilken
också riksdagen vidhöll. Ingenting har
sedan inträffat, som motiverar att man
frångår den ståndpunkt, som riksdagen
intog 1946 och i fjol.

En annan omständighet som gjort, att
utskottet för sin del ansett att man bör
gå på departementschefens linje men
öka beloppen så, som jag nyss framhöll,
är den, att när denna fråga nästa
gång skall prövas, kan man i någon
mån vara beroende av det statsfinansiella
läget. Detta bör man också ta
hänsyn till.

Det är dessa skäl, herr talman, som
gjort att utskottet ansett sig inte kunna
bifalla de båda likalydande motioner
som framlagts, och jag ber av samma
skäl att för min del få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fröken HÖJER: Herr talman! Nu är
det fråga om de sociala förmånerna och
deras realvärde igen. Beträffande vilka
sociala förmåner äro vi beredda att
upprätthålla realvärdet genom ett automatiskt
verkande indextillägg? Vi inom
folkpartiet anse, att familjepenningen
bör höra dit. Vi pröva i varje särskilt
fall — folkpensionerna, familjepenningen
etc. Nu är det som sagt familjepenningens
tur. Vi anse, som reservanterna
ha framhållit — jag är för övrigt
en av dem — att eftersom den grupp
det här gäller, de värnpliktiga, oftast
nödgas göra inte oväsentliga ekonomiska
uppoffringar i anledning av sin
tjänstgöring, så är det av vikt att realvärdet
av denna grupps sociala förmåner
upprätthålles. Jag antar, att alla
här i kammaren äro medvetna om att
dessa sociala förmåner aldrig ha satts
i överkant.

Herr Hellbacken sade, att ingenting

har inträffat, sedan fjolårets beslut i
denna fråga fattades. Jo, herr Hellbacken,
det har t. ex. inträffat, att familjepenningen
till hustru m. fl. har ändrats
i värde från 3: 75 till 4: 60. Här
har det alltså verkligen hänt något, som
visar hur bidragen släpat efter. Och så
menar man, att detta skall ordnas en
gång om året genom att man som i det
här fallet gör en liten justering uppåt
en aning i förväg med hänsyn till penningvärdets
försämring! Vi reservanter
anse, att detta är en dålig väg. Vi mena,
att regleringen skall ske automatiskt,
sedan index har visat, var värdet
skall ligga.

Jag skulle också vilja säga några ord
med anledning av att utskottet framhåller,
att genom att riksdagen själv
varje år blir i tillfälle att pröva denna
fråga, finns det möjlighet att ta hänsyn
till rådande statsfinansiella läge.
Vi mena, att det rådande statsfinansiella
läget inte skall inverka på denna
sociala förmån. Vi mena, att oavsett
hur det statsfinansiella läget ter sig
skola denna grupps sociala förmåner
ha det realvärde, som man från början
hade tänkt sig skulle ligga i dem.

Sedan säger man, att det kommer att
bli så besvärligt med en automatisk
indexreglering och att det kommer att
uppstå praktiska svårigheter. Vi tro för
vår del inte på dessa praktiska svårigheter.
Men låt då en utredning visa,
att det kommer att bli praktiska svårigheter.
Vi ha ju nu de större kommunerna
att arbeta med, och det borde
därför vara mindre praktiska svårigheter
än tidigare.

Herr talman! Med åberopande av
vad jag här har sagt får jag yrka bifall
till den avgivna reservationen.

Herr HELLBACKEN: Herr talman! Jag
vill till fröken Höjer säga, att ingen
inom utskottsmajoriteten har förmenat
de värnpliktiga att få full kompensation
eller mer än full kompensation. Men vad
vi gjort är att vi försökt se saken prak -

Onsdagen den 6 februari 1952.

Nr 4.

tiskt och räkna ut hur mycket som kan
anses vara rätt och riktigt för dagen.
Riksdagen har möjlighet att så fort det
blir en levnadskostnadsstegring se till
att de värnpliktiga få den höjning de
böra ha, och därför har utskottet skrivit,
att man får ta viss hänsyn till det
statsfinansiella läget, ty det kommer
man givetvis att vara tvungen att göra.
Jag kan inte finna annat än att detta är
riktigt och att även reservanterna borde
kunna gå med på det. Ty jag får väl
utgå ifrån att reservanterna inte förbise,
att man i viss mån också måste ta hänsyn
till det statsfinansiella läget, när
man beviljar anslag i olika sammanhang.

Skulle det nu bli så att den indexreglering,
som reservanterna här föreslå,
skulle innebära en ändring med
kanske 1 eller 2 eller 3 öre — låt oss
säga att det blir så — skall man då räkna
med dessa belopp eller är det meningen
att man, om index ger en stegring
med exempelvis 2 öre, skall avrunda
till 10 öre uppåt? Detta har varit
dunkelt för oss inom utskottsmajoriteten,
och reservanterna ha icke kunnat ge
besked på den punkten. Jag kan inte finna,
herr talman, att man vare sig i reservationen
eller i de yttranden, som
gjorts av de talare, som uppträtt här,
har på något sätt klarlagt hur det skall
vara med den saken. De ha därför inte
heller kunnat rubba den ställning som
utskottet intagit, varför jag vidhåller
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställande.

Herr WEDÉN: Herr talman! Det var
ett par ord i herr Hellbackens senaste
anförande och ett par ord i hans första
anförande, som kom mig att besvära
kammaren. Herr Hellbacken sade att
även utskottsmajoritetens företrädare
hyste den meningen, att de värnpliktiga
skulle få sin fulla rätt. I sitt första anförande
sade han, att när utskottet hade
gått in för en avrundning uppåt av de

Ändring i familjebidragsförordningen.

olika familjepenningbeloppen, innebar
detta att det hade lämnat ett visst utrymme
för under året uppkommande
prisstegringar. Motivet bakom detta resonemang
måste väl vara, att man därmed
skulle få tid på sig till nästa år, att
företa en eventuell omprövning.

Det utrymme, som herr Hellbacken
talade om, är emellertid av synnerligen
ringa storleksordning. Om man, som
utskottet här gjort, utgår ifrån livsmedelskostnadsindex
i december, skulle
detta innebära att familjepenningen i
den högsta gruppen skulle ha blivit
4: 57. Detta belopp har utskottet höjt till
4:60, alltså med 3 öre. I den därnäst
följande gruppen skulle beloppet enligt
index ha blivit 2: 67, vilket utskottet
höjt till 2: 70. Där har man således
också höjt med 3 öre, medan man i den
återstående gruppen gjort en höjning
med 2 öre.

Jag måste säga att här ger verkligen
utskottet, när det framhåller att det finns
ett visst utrymme för prisstegringar, uttryck
för en enligt min mening ganska
överdriven optimism. Men i ett annat
avseende är utskottet i stället pessimistiskt,
nämligen i fråga om de statsfinansiella
konsekvenserna av en indexreglering.
Utskottet synes förmoda att de
skulle bli besvärande. Utskottet säger,
att om riksdagen får återkomma med
en prövning av familjepenningens belopp,
när så kan anses erforderligt, så
gives därigenom också »möjlighet att
taga hänsyn till rådande statsfinansiella
läge».

De anslag det här är fråga om ha
under de senaste åren uppgått till en
sammanlagd summa av ungefär 10 miljoner
kronor och ha väl nu mer än fördubblats
till 24 å 25 miljoner kronor.
Dessa siffror visa ju att det näppeligen
skulle kunna följa några statsfinansiella
konsekvenser av allvarligare karaktär
genom en indexbindning, om man i alla
fall verkligen är på det klara med att
avsikten — som herr Hellbacken sade
— är att ge de värnpliktiga deras fulla

Nr 4.

Onsdagen den 6 februari 1952.

Ändring i familjebidragsförordningen.

rätt. Har man den meningen att allvarliga
statsfinansiella konsekvenser skulle
uppkomma, då måste man tvärt emot
den optimism som talade ur den motivering,
herr Iiellbaeken angav i det förra
fallet, vara ytterligt pessimistisk, när
det gäller regeringspartiernas förmåga
att i framtiden skydda och bevara penningvärdet.
Jag trodde nog att utskottsma.
joritetens talesman skulle ha ett större
förtroende för Kungl. Maj :ts regering
i det fallet, tv har man det kan det inte
bli så allvarliga konsekvenser.

Även i ett annat avseende kan jag inte
undgå att finna, att det föreligger en
viss inkonsekvens i utskottets och även
i någon mån i departementschefens ställningstagande.
I propositionen säges —
och det är ju alldeles riktigt — att de
hittills vidtagna förändringarna av familjepenningsbeloppen
motiverats med
stegringen av levnadskostnaderna. Och
utskottet tillägger, såsom tidigare i debatten
har påpekats, att enligt dess mening
bör familjepenningen grunda sig
på ett så aktuellt underlag som möjligt.
Vad innebär egentligen detta annat än
ett principiellt accepterande av indexregleringens
idé samtidigt som man vill
underlåta att dra de praktiska konsekvenserna
därav?

Jag skall inte gå in på de svårigheter,
som vid en indexreglering kunna föreligga.
Jag skulle i viss mån ha förstått
utskottets hållning, om vi hade begärt,
att man skulle fatta ett omedelbart beslut
om indexreglering, ty jag är klart
medveten om att det finns tekniska detaljer,
som det gäller att finna de bästa
praktiska lösningarna på. Men nu gäller
det en utredning, och när den är klar
och dess förslag föreligger har ju riksdagen
full handlingsfrihet. Jag skulle
dessutom förmoda att en sådan utredning
lätt kan göras av vederbörande
myndigheter.

Till slut vill jag bara tillägga en enda
sak, herr talman, och det är följande.
Även om här verkligen skulle uppstå en
del konsekvenser av finansiell art, vars

storleksordning dock inte kan vara av
allvarligare karaktär, får man dock väga
detta mot angelägenheten av det ärende
det gäller. Jag menar att när det gäller
förmåner av detta slag är det — vilket
fröken Höjer också nyss var inne på —
särskilt av behovet påkallat att tänka på
att realvärdet uppehälles. Det är ju fråga
om värnpliktiga, som utbilda sig för att
försvara landet, och det är intet tvivel
underkastat, att många av deras familjer
ha stora bekymmer att brottas med
under den tid inkallelseperioderna pågå.
För många av dem betyder familjepenningen
ett mycket betydelsefullt ekonomiskt
tillskott under den tiden.

Jag vill inte alls här föra talan för
någon, som jag inte har någon som helst
rätt att tala för, men jag tror jag kan
säga, att en mycket vid opinion inom
alla de politiska ungdomsförbunden delar
den synpunkt, som jag nyss givit
uttryck åt. Jag har därför den bestämda
uppfattningen, herr talman, att intet ont
skulle följa, om kammaren i detta fall
biföll utredningskravet, ty kammaren
behåller som sagt ändå sin handlingsfrihet
när en utrednings förslag ligger
på dess bord.

Herr HELLBACKEN: Herr talman! Jag
vill säga till herr Wedén, som här talat
om att motionärerna så varmt ivra för
denna familjepenning och för att de
värnpliktiga skola få sin rättmätiga andel,
att det är rätt intressant att konstatera,
att motionärerna endast ha begärt
utredning men inte samtidigt ha motionerat
om att man redan nu skall taga
hänsyn till den fördyring av levnadskostnaderna
som ägt rum sedan september
månad. Detta har däremot utskottet
gjort. Man kan därför inte beskärma
sig över att utskottet skulle vilja
hindra en rättmätig tilldelning till de
värnpliktiga. Motionärerna vidhålla det
oaktat kravet i sin motion om en utredning,
en utredning som man inte —
såsom jag påpekat tidigare — vet när
den slutar.

Onsdagen den 6 februari 1952.

Nr 4.

Interpellation ang. vård och fostran av blinda barn under sju år.

Saken ligger så till, herr Wedén, att
genom utskottsbehandlingen har ärendet
fått den bästa behandling just med
avseende på att få ett snabbt beslut i
frågan och att få beloppen höjda redan
nu. I den mån index stiger så att
det blir befogat att öka beloppen, tror
jag inte denna kammare hesiterar utan
kommer att göra detta och därmed gå
på den linje, som också utskottet här
har anvisat.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag delar
herr Hellbackens uppfattning så till
vida, att utskottets förslag innebär en
förbättring i jämförelse med propositionens.
Men då herr Hellbacken säger
att utskottsbehandlingen inneburit, att
denna fråga blivit på allra bästa sätt
handlagd, kan jag omöjligt följa honom.
Tv själva det faktum att utskottet
funnit, att en förbättring av familjepenningen
i förhållande till stegringen
av livsmedelskostnadsindex har varit
av behovet påkallad, understryker ju
motionens krav på att ett sådant beaktande
även i fortsättningen är i hög
grad nödvändigt. Och ett sådant beaktande
sker, om kravet på indexreglering
tillgodoses.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Sjöstrand begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 11.

Interpellation ang. vård och fostran av
blinda barn under sju år.

Ordet lämnades på begäran till

Fru SJÖSTRAND, som anförde: Herr
talman! En allvarlig brist i svensk
blindvård föreligger i och med att
vårt land för närvarande saknar anordningar
till hjälp för blinda barn i
åldern upp till sju år.

Förhållandena ha icke alltid varit
lika spartanska. Åren 1916—1945 upprätthölls
av direktionen för blindinstitutet
med fondmedel först i Nynäshamn
och sedan i Tomteboda ett barnhem
för ett tiotal barn, men detta nedlades
1945.

Sedan dess har inget hem för blinda
småbarn funnits att tillgå i Sverige,
och detta har inte minst från hemmens
sida känts som en allvarlig brist.

Den 9 december 1940 framlade direktionen
för blindinstitutet inför Kungl.
Maj:t en plan till ett barnhem för 15
barn förlagt till Tomteboda.

I skrivelse till Konungen den 6 juni
1944 hemställde skolöverstyrelsen, att
utredning måtte verkställas i syfte att
ordna lämpliga vårdmöjligheter för
blända barn i förskoleåldern.

Sedan skolöverstyrelsens ovan angivna
skrivelse remitterats till medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen samt direktionerna
för institutet och förskolan för
blinda å Tomteboda och vårdanstalten
för blinda med komplicerat lyte i
Lund, vitsordade samtliga här nämnda

Nr 4.

Onsdagen den 6 februari 1952.

Interpellation ang. rätt för lantbruksnämnderna att bevilja nedsättning av kostnaderna
för rationaliseringsplaner i vissa fall, m. m.

myndigheter behovet av utökade vårdmöjligheter
för blinda barn i förskoleåldern
samt tillstyrkte, att den av skolöverstyrelsen
föreslagna utredningen
komme till stånd.

Ytterligare framställning gjordes i
ärendet den 25 augusti 1945 av professorn
i oftalmiatrik i Lund, Sven
Larsson.

Den 14 december 1945 anbefalldes
skolöverstyrelsen att i samråd med
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
verkställa utredning i fråga om lämpliga
åtgärder för beredande av vård
och fostran åt blinda barn i förskoleåldern
och att inkomma med förslag,
som av utredningen föranleddes.

I april 1949 framlade skolöverstyrelsen
i skrivelse till Konungen sin utredning
angående vård och fostran åt blinda
barn innefattande förslag till ett
barnhem å Tomteboda. Även här ha
tillfrågade remissinstanser tillstyrkt förslaget.

Då jag anser att det är av synnerlig
vikt att så många blinda som möjligt
göras arbetsdugliga och få känna tillfredsställelse
av att kunna utföra en
arbetsinsats och då hemmen äro i stort
behov av hjälp och ledning vid fostran
av dessa barn, får jag härmed anhålla
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
fråga:

Kan man förvänta, att Kungl. Maj :t
kommer att i en snar framtid taga upp
frågan om möjligheter till vård och
fostran för blinda barn under sju år?

Denna anhållan bordlädes.

I 12.

Interpellation ang. rätt för lantbruksnämnderna
att bevilja nedsättning av
kostnaderna för rationaliseringsplaner i
vissa fall, m. m.

Herr SVENSSON i Ljungskile erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr tal -

man! Enligt en kungl. kungörelse nr
348/1948 skola lantbrukarna betala vissa
avgifter för de planer, som i rationaliseringssyfte
upprättas av lantbruksnämnderna.
Enligt § 3 i nämnda kungörelse
utgå dessa taxor dels med grundbelopp
och dels med ett rörligt belopp beträffande
planen för varje slag av förbättring,
såsom täckdikning, avloppsförbättring,
betesförbättring (inbegripet betesanläggning),
nyodling, stenröjning, jordkörning
samt silo- eller gödselvårdsanläggning.
Enligt § 4 kan lantbruksnämnden
medgiva skälig jämkning i de ersättningsbelopp,
som uträknats på grundval
av § 3. Motiv härför anses vara att flera
förrättningar utföras på en gång eller
att kartmaterial helt eller delvis ställes
till förfogande.

Naturligtvis är det både för vederbörande
lantbrukare och med hänsyn till
lantbruksnämndens arbete en mycket
stor fördel, om en fullständig rationaliseringsplan
för hela gården uppgöres
i ett sammanhang. Endast om så sker
får man den överblick och den klarhet
i målsättningen, som gör det möjligt
att utföra arbetena i rätt ordning och
få gårdens markområden disponerade
på bästa möjliga sätt. Inom Bohuslän,
och jag förmodar det är så även beträffande
andra lantbruksnämnders arbete,
brukar man därför ofta låta täckdikeskartan
omfatta hela åkerarealen samt
de delar av annan mark, som kunna
komma i fråga för betesanläggningar.
Man kan då använda täckdikeskartan
som grundkarta och med stöd av
denna göra upp förslag till de övriga
rationaliseringsåtgärder, som efter hand
bli aktuella.

Om det, såsom ofta är fallet, blir
ett flertal åtgärder som planeras, går
avgiften för planerna enligt § 3 till rätt
väsentliga belopp, om grundavgift och
rörligt tillägg skola utgå för varje särskild
åtgärd som planerats.

I själva verket föreligga här de motiv
för avgiftens nedsättning, som om -

Onsdagen den 6 februari 1952.

Nr 4.

Interpellation ang. rätt för lantbruksnämnderna att bevilja nedsättning av kostnaderna
för rationaliseringsplaner i vissa fall, m. m.

nämnas i § 4. I och med att täckdikeskartan
är upprättad och betalningen utgår
för den, ställer ju lantbrukaren i
realiteten kartmaterial till förfogande
för övriga åtgärder, och beträffande
lantbruksnämndens arbete inträffar ju
den fördelen, att flera planer upprättas
på en gång. Man har därför ansett att
nedsättningen av planeringskostnaderna
enligt § 4 kan och bör beviljas. Detta
har emellertid inte godkänts av lantbruksstvrelsens
revisionskontor. Enligt
dess mening får nedsättning endast ske
efter ansökning enligt § 11 från vederbörande
lantbrukare och ett därpå fattat
beslut från lantbruksnämnden. Ärendets
gång blir i så fall följande:

1. Räkning utskrives med grundavgift
för varje enskild plan plus löpande
avgifter.

2. Räkningen betalas av rekvirenten
(senast inom 30 dagar enligt § 11).

3. Rekvirenten skriver ansökan till
lantbruksnämnden om nedsättning
enligt kungörelsens § 4.

1. Ansökan diarieföres när den inkommit
till nämnden.

5. Ansökan tages upp till behandling i
plenum av nämnden, som knappast
kan undgå att bevilja framställningen,
eftersom förutsättningarna enligt
§ 4 föreligga.

6. Rekvirenten erhåller protokollsutdrag
på beslutet.

7. Nämndens kamreraravdelning har
att betala tillbaka en del av de pengar
den tidigare mottagit och verkställa
nödvändiga bokföringstransaktioner.

Hela denna allt annat än rationella
arbetsordning kan undgås genom en sådan
ändring av den kungl. kungörelsen,
att lantbruksnämnderna få rätt att
nedsätta plankostnaden i samband med
att räkningen utskrives, utan att någon
formell ansökan därom föreligger.

Många gånger är en lantbrukare i sin

uppfattning om gårdens planering så
starkt bunden av de skiftesgränser,
markvägar och stängsel, som man år
efter år respekterat, att han har svårt
att på egen hand få en tillräckligt fri
och allsidig överblick över de olika
alternativ för brulcningsdelens rationalisering,
som i verkligheten finnas.
Lantbruksnämndernas tjänstemän kunna
med sin rikare erfarenhet och sin
mera obundna syn på problemet i
många fall ge mycket värdefulla alternativ.
Det är emellertid mycket svårt
att ge kraft och klarhet åt dessa, om
inte alltsammans i ett sammanhang får
läggas in på en karta. Det är därför i
hög grad önskvärt och helt i linje med
de tankegångar, som ligga till grund för
lantbruksnämndernas verksamhet, att
en tjänsteman, som blir kallad till gården,
kan få lov att göra en plan över
samtliga rationaliseringsåtgärder. Då är
det ju också rimligt att ett dylikt arbete,
som dels är i hög grad önskvärt
och dels vållar staten betydligt mindre
kostnad än om man skall planlägga en
sak i sänder, kan få utföras utan att
några grundavgifter utgå för de planer,
som för tillfället ha sekundär karaktär.

Härtill må läggas den reflexionen, att
man över huvud taget bör hålla låga
taxor för detta planeringsarbete. De
borde egentligen inte vara högre än de
behöva vara för att hindra okynnesrekvisitioner
och missbruk av nämndernas
arbetskraft. Skall det svenska
jordbruket rationaliseras, är det nämligen
från det allmännas synpunkt en
i högsta grad angelägen och primär
uppgift, att så många jordbrukare som
möjligt så fort som möjligt få en så
fullständig överblick som möjligt över
vad som kan och bör göras på respektive
gårdar. En dylik plan, som accepterats
av en lantbrukare, är säkerligen
eu av de bästa tänkbara pådrivande
faktorerna i rationaliscringsarbetet även
i de fall, då det senare varken behöver
lämnas lån eller bidrag för verksam -

Nr 4.

Onsdagen den 6 februari 1952.

Interpellation ang. semesterlagens bestämmelser om möjlighet för arbetsgivaren att
förlägga semestern till tid, då arbetstagaren är sjuk, in. ro.

heten. Det är därför enligt min mening
en fullständigt bakvänd ordning att inte
i första hand satsa en del statsmedel på
denna planläggningsverksamhet. Enligt
vad det förljudes lära planer finnas på
att höja taxorna. Det är enligt min mening
felaktigt.

Med stöd av vad ovan sagts får jag
hemställa om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet framställa
följande frågor:

1. Vill statsrådet medverka till att
lantbruksnämnderna få rätt att bevilja
nedsättning enligt § 4 i Kungi. Maj:ts
kungörelse nr 348/1948 av kostnaderna
för rationaliseringsplaner i dg fall, då
flera planer upprättas samtidigt, även
om någon formell ansökan från vederbörande
lantbrukare ej föreligger?

2. Vill statsrådet medverka till att dessa
planeringskostnader över huvud taget
hållas på en så låg nivå, att verksamheten
med jordbrukets inre rationalisering
därigenom på ett verksamt sätt
kan främjas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. semesterlagens bestämmelser
om möjlighet för arbetsgivaren
att förlägga semestern till tid, då
arbetstagaren är sjuk, m. m.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr GUSTAFSON i Göteborg, som anförde:
Den nuvarande semesterlagen
innehåller bestämmelser, som kunna
medföra att anställd, som är berättigad
till semester, ej får tillfälle att utnyttja
densamma till vila och rekreation. Om
den anställde t. ex. enligt av arbetsgivaren
uppgjord semesterplan skall börja
semester den 14 juli men insjuknar den
1 juli i en sjukdom, som ej är att hänföra
till olycksfall i arbetet eller viss
yrkessjukdom och som varar under en

månad, har arbetsgivaren enligt lagen
trots detta rätt att räkna tiden fr. o. in.
den 14 juli som semester. Samma förhållande
gäller även vid sjukdom, som
drabbar den anställde under själva
semestertiden.

Det är visserligen sant, att de flesta
arbetsgivare ej utnyttja denna möjlighet,
men det måste dock anses olämpligt
att semesterlagen genom sin formulering
skall kunna ge anledning till
att den, som efter en sjukdomsperiod
är i särskilt behov av vila och rekreation,
skall förvägras detta på grund av
att sjukdomstiden eller del därav räknats
som semester.

I detta sammanhang bör också nämnas,
att den som på grund av sjukdom,
som ej kan hänföras till olycksfall i
arbete eller viss yrkessjukdom, varit
borta från arbetet t. ex. under tolv dagar
i en kalendermånad och därför som
regel ej uppfyller sextondagarsbestämmelsen,
förlorar sin semesterrätt för
denna månad. Om däremot sjukdomstiden
sträcker sig över ett månadsskifte,
kan han vara frånvarande upp till tjugo
dagar utan att förlora någon rätt
till semester. Detta har väckt irritation
på arbetsplatserna. Detta förhållande
aktualiserar ett större sammanhang,
nämligen i vad mån sjukdomstid över
huvud taget bör kvalificera till semester.
Den som på grund av sjukdom varit
borta från arbetet t. ex. två kalendermånader
förlorar enligt semesterlagen
tre dagars semester påföljande år. Man
kan med skäl fråga sig, om inte den,
som varit sjuk, är i behov av lika lång
semester som den, som varit frisk under
hela kvalifikationsåret, och om det
därför ej vore befogat att intill en viss
gräns låta sjukdomstid få räknas som
kvalifikationstid för semester.

Givetvis ha dessa frågor tidigare varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
I propositioner till 1938
och 1945 års riksdagar var vederbörande
departementschef negativ, när det

Onsdagen den 6 februari 1952.

Nr 4.

Interpellation ang. semesterlagens bestämmelser om möjlighet för arbetsgivaren att
förlägga semestern till tid, då arbetstagaren är sjuk, m. m.

gällde förändringar i semesterlagen i
detta hänseende. På grund av motioner
vid 1948 års riksdag anhöll emellertid
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
om en utredning av frågan om förbud
för arbetsgivare att förlägga arbetstagares
semester till tid, då arbetstagaren
är sjuk, i samband varmed även borde
utredas frågan om att i semesterhänseende
i viss utsträckning med arbetad
tid jämställa frånvaro från arbetet på
grund av annat olycksfall än olycksfall
i arbetet eller annan sjukdom än sådan
i arbetet ådragen yrkessjukdom, som
avses i lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar.

Något förslag från regeringens sida
synes emellertid ej ha framlagts för
riksdagen. Som svar på en enkel fråga
vid 1950 års riksdag meddelade vederbörande
statsråd, att frågan tagits upp
i socialdepartementet men att ståndpunktstagandet
borde anstå till dess att
arbetstidsutredningens förslag om förlängning
av semestertiden förelåg.

I propositionen om treveckorssemestern
anförde socialministern, att det ej
syntes lämpligt att i ifrågavarande lagstiftningsärende
behandla vissa specialspörsmål
utan att han i sinom tid
skulle återkomma till dessa i den mån
anledning därtill förelåg.

Det torde dock vara av intresse för
riksdagen att få en redogörelse för vad
som inom socialdepartementet åtgjorts
i denna fråga under de snart fyra år,
som gått sedan riksdagen hemställde
om en utredning av frågan.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts får jag härmed anhålla om andra
kommarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Anser statsrådet att de nuvarande
bestämmelserna i semesterlagen äro
lämpliga, när de giva arbetsgivare möjlighet
att med vissa undantag förlägga
semester till tid, då den anställde är
sjuk, och dessutom endast i synnerli -

gen begränsad omfattning medgiva att
tid under vilken den anställde varit
sjuk får räknas som kvalifikationstid
för semester?

2) År statsrådet villig meddela riksdagen
vilka åtgärder som inom socialdepartementet
vidtagits med anledning
av den hemställan om utredning i ärendet,
som gjordes av 1948 års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
memorial nr 3, i anledning
av andra kammarens remiss av
motion nr 462 av herrar Håstad och
Hagberg i Malmö om utredning av frågan
om magistrats skiljande från rådhusrätt
i avseende på magistratens statliga
funktioner m. m.

§ 15.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

41, om godkännande av protokoll
angående handelsutbytet mellan Sverige
och Portugal m. m.; och

nr 44, angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Herr förste vice talmannen anmälde,
att följande motioner avlämnats under
sammanträdet, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 32, angående anslag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1952/53,
m. m., motionerna:

nr 482 av herr Hseggblom;

nr 483 av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl.;

nr 484 av herrur Johnsson i Kastanjegården
och Mårtensson i Smedstorp;

Nr 4.

Onsdagen den 6 februari 1952.

nr 485 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.; och

nr 486 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 35, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor
motionerna:

nr 487 av fru Vcistberg m. fl.;

nr 488 av herr Hagård; och

nr 489 av herr Hansson i önnarp in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser in -

rikesdepartementets verksamhetsområde;
samt

från andra lagutskottet:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 30 juni 1943 (nr 570) om
anställande av distriktsbarnmorskor
m. m.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga
tillhörande armén, vilka under
år 1952 avsluta första tjänstgöring; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

iduns tr., Esselte, Sthlm 52
216131