Andra kammaren. Nr 34 Riksdagens protokoll 1935:34Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Andra kammaren. Nr 34

ProtokollRiksdagens protokoll 1935:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935.

Andra kammaren. Nr 34.

Fredagen den 17 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 10 och den 11 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen gav på begäran ordet till

Svar å
i nterpellation -

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo, som anförde:
Herr talman! Genom beslut av Kungl. Majit den 21 december 1934 genomfördes
i taxan för transporter å statens järnvägar den 27 juni 1929 vissa ändringar,
innebärande, bland annat, att för fraktgods med en fraktdragande vikt
av högst 50 kilogram skall den fastställda avgiften utgå allenast örn frakten
erlägges å avsändningsstationen, varemot, örn frakten anvisas till betalning å
mottagningsstationen, högre avgift skall uttagas.

Under anförande att nyssnämnda bestämmelser medförde stora olägenheter
för den trafikerande allmänheten och komme att ytterligare skärpa konkurrensen
mellan järnvägar och lastbilar till men för de förra, har med denna
kammares tillstånd herr Magnusson i Skövde till mig framställt följande spörsmål: Kan

det förväntas att herr statsrådet upptager här berörda spörsmål till
överläggning med järnvägsstyrelsen och att därefter en revision av berörda
taxebestämmelser vidtages?

Vid besvarandet av denna interpellation vill jag till en början framhålla,
att det svenska järnvägsnätets splittring på ett stort antal spridda järnvägsenheter
medfört en ytterst komplicerad samtrafiksordning, vilken gör upprättandet
av tariffer och framför allt frågan örn fördelning av frakterna mellan
de många olika järnvägsförvaltningarna till en mycket invecklad och tung procedur.
Man har trots svårigheterna ansett sig böra — i motsats till vad som
brukar vara vanligt i utlandet, där samtrafiksfrakterna i regel uppbyggas genom
hopläggning av i det närmaste oavkortade lokala frakter å varje i en
samtrafikssträcka ingående järnväg — införa direkt fraktberäkning mellan så
gott som alla landets järnvägsstationer enligt tariffer, som i huvudsak äro baserade
på statens järnvägars starkt fallande tariffer och med tillämpning av
genomräknade avstånd. Detta för trafikanterna förmånliga tariffsystem gör
frågan örn frakternas fördelning mellan berörda järnvägsförvaltningar invecklad
och svår. För att möjliggöra en lämplig fördelning av samtrafiksfrakterna
måste ett högst betydande och tyngande arbete nedläggas i form av redovisningar,
kontroll och fördelning av i varje stationsrelation månatligen ifrågakommande
fraktbelopp. Särskilt då fråga är örn små sändningar, där fraktbeloppen
i regel äro av relativt ringa storlek, taga enbart redovisnings- och
fördelningskostnaderna i anspråk en väsentlig del av fraktinkomsten. Även
expedieringskostnaderna bli, och detta gäller för övrigt även sändningar i lo Andra

hammarens protokoll 1935. Nr 3b. 1

2

Nr 34.

Fredagen den 17 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

kaltrafik, givetvis mera kännbara för de små sändningarna med deras ringa
fraktbelopp än för stora. I syfte att försvara sin ställning i den sedan några
år häftiga konkurrensen lia järnvägarna måst betydligt nedsätta frakterna för
fraktstyckegods. Marginalen mellan inkomsterna och driftkostnaderna har
därigenom avsevärt hoppressats. Detta gäller i särskild grad småsändningar,
och då de små sändningarna samtidigt utgöra omkring hälften av alla styckegodssändningar,
har det framstått som nödvändigt för järnvägarna att söka
finna ett expedierings- och fraktfördelningssystem, som är ägnat att åvägabringa
ett bättre förhållande mellan järnvägarnas inkomster och utgifter för
ifrågavarande transportarbete.

Denna mycket viktiga fråga blev därför på sin tid föremål för undersökningar
av vissa av statens och de enskilda järnvägarna utsedda delegerade.
Dessa funno möjligheter att införa kostnadsbesparande förenklingar, bestående
i inrättandet av en särskilt enkel taxa för fraktstyckegodssändningar upp till
50 kg vikt samt vissa på denna taxa baserade enklare grunder för fördelning
av frakterna i samtrafik, varigenom expedierings-, redovisnings- och fraktfördelningsförfarandet
skulle kunna i hög grad förenklas och kostnaderna därför
avsevärt nedbringas. En betingelse för de ifrågasatta förenklingarna och den
enhetliga taxan var emellertid, att trafikanterna erlade frakterna vid godsets
avsändande, och med hänsyn härtill var det som införandet av frankaturtvång
samtidigt föreslogs.

Det av järnvägsstyrelsen upptagna förslaget av taxedelegerade blev på sin
tid i sin helhet behandlat av järnvägsrådets arbetsutskott, som med hänsyn till
föreliggande omständigheter ansåg sig böra tillstyrka detsamma. Därefter
hemställde järnvägsstyrelsen hos Kungl. Maj:t örn förslagets genomförande såväl
i statens järnvägars egen trafik som i all samtrafik. I styrelsens skrivelse
anfördes, att styrelsen icke förbisåg att med den nya ordningen i vissa fall kunde
uppstå olägenheter för vissa trafikanter, men den allmänna fraktsänkning,
som i flera fall vunnes för trafikanterna i gemen och den sänkning av järnvägarnas
driftkostnader, som vunnes, vore av den storleksordning, att man likväl
måste anse angeläget och riktigt att förslaget bleve genomfört. Det ansågs
för övrigt, örn man ville se saken på något längre sikt, ligga icke minst
i trafikanternas intresse att järnvägarnas driftkostnader i görligaste grad
kunde nedbringas, vilket medverkade till att järnvägarna bleve i tillfälle att
hålla sina taxor på en för trafikanterna gynnsam nivå.

Förslaget remitterades till kommerskollegium, som efter hörande av rikets
handelskamrar tillstyrkte förslaget, varefter Kungl. Majit den 21 december
1934 biföll järnvägsstyrelsens framställning.

Erfarenheten har visat, att vid en omläggning av ett system av ifrågavarande
art viss tid åtgår, innan trafikanterna hunnit vänja sig vid den nya ordningen
och vidtagit mått och steg för en anpassning till densamma. Så var
exempelvis fallet vid införande år 1930 av frankaturtvång för paketgods. Visserligen
avhördes till en början vissa klagomål även över detta tvång, men trafikanterna
lia sedermera vant sig vid och anpassat sig efter de nya förhållandena.
Dessa avvika ju icke heller från exempelvis de vid postverket rådande,
där frakt för postpaket sedan länge måst betalas vid godsets avsändande.

I samband med genomförandet av omförmälda ändringar i transporttaxan
bemyndigades järnvägsstyrelsen att beträffande det för ifrågavarande transporter
införda frankaturtvånget medgiva de övergångsbestämmelser, som
kunde vara av förhållandena påkallade. Några allmänna sådana bestämmelser
ha emellertid icke utfärdats, då någon avgränsning av de fall, då frakt
under någon viss övergångstid skulle kunna få erläggas å bestämmelsestatio -

Fredagen den 17 maj.

Nr 34.

3

Svar å interpellation. (Forts.)

nen, av järnvägsstyrelsen ansetts icke kunna göras. Man måste välja mellan
att antingen införa frankaturtvång eller ock bibehålla det tidigare systemet med
valfri fraktbetalning å avsändnings- eller bestämmelsestationen. Däremot har
styrelsen i vissa speciella fall, då särskilda nedsättningar lämnats i befordringsavgifterna,
och alldeles särskilt örn järnvägen varit bunden av med trafikanter
träffade avtal, tills vidare bibehållit den valfria fraktbetalningen. Avsikten
är dock att även beträffande dessa sändningar så småningom övergå till
frankaturtvång, för såvitt icke särskilda, mycket vägande hinder stå i vägen
därför.

Enligt vad jag inhämtat, utvisa till järnvägsstyrelsen inkomna rapporter
att trafikanterna allt mera funnit sig i de nya förhållandena och ordnat fraktbetalningen
med hänsyn till desamma. Skulle emellertid en ökad erfarenhet
mot förmodan giva vid handen, att det nya systemet medför varaktiga olägenheter,
som icke uppvägas av motsvarande fördelar, finner jag det givetvis naturligt
att till övervägande upptages frågan örn revision av förevarande taxebestämmelser.

Härpå yttrade

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra ett tack för att han i detta fall svarat på min interpellation och
icke låtit den röna samma öde som en föregående. Herr statsrådet föredrog
den gången att handla i stället för att svara.

Jag skulle emellertid i detta fall nästan föredragit en omvänd ordning. Örn
herr statsrådet handlat, skulle jag kunnat finna mig i att något svar icke lämnats
på interpellationen. Enligt min mening är det fullkomligt tydligt, att den
anordning, som här bragts på tal, är av det slag, att det ligger både i trafikanternas
och icke minst i järnvägarnas intresse, att en ändring genomföres.

Innan jag går in på att i någon mån kritisera det svar, som herr statsrådet
lämnat och som väl — det vare sagt utan något som helst klander — i huvudsak
innefattar järnvägsstyrelsens syn på saken, ber jag att här få citera en
framställning, som av Riksorganisationen småindustriens centralförbund inlämnats
till järnvägsstyrelsen och som synnerligen klart belyser de förhållanden,
som här bragts på tal. Det är nog riktigt, att förslaget, innan det genomfördes,
blivit remitterat för yttrande till en hel del sammanslutningar och
bl. a. till järnvägsrådet, vissa handelskamrar och kommerskollegium. Somliga
avstyrkte, andra tillstyrkte bifall till förslaget. Jag vågar tro, att avstyrkande
utlåtanden kommit från håll, där man icke räknat med att få känning
av de svårigheter, som frankaturtvånget fört med sig. För småindustrier
och jämställda, vilka i mycket stor utsträckning distribuera sina varor genom
småförsändelser landet runt, har frankaturtvånget otvivelaktigt medfört mycket
stora svårigheter. Jag ber också att få förutskicka den anmärkningen, att
jag, sedan denna fråga blivit aktuell, intagit den ståndpunkten, att våra järnvägar
i tillbörlig mån böra skyddas så att icke järnvägsdriften blir alltför
oekonomisk. Det ligger i allmänhetens intresse att så sker. Man bör sålunda
örn möjligt försöka finna ett modus vivendi i konkurrensen mellan järnvägar
och bilar. Emellertid förefaller det mig, som örn järnvägsstyrelsens ståndpunkt
till denna fråga i viss mån vittnade örn oförmåga att se de nya förhållandena
sådana de äro. Det förefaller, som örn man alltjämt försökte att
med vissa restriktiva åtgärder komma till rätta med denna konkurrens i stället
för att anpassa sig efter de nya förhållandena. Jag tror, att de åtgärder, som
man här vidtagit, icke i det långa loppet äro ägnade att stärka järnvägarnas
ställning i konkurrensen med bilarna, Jag tror snarare, att ett mycket stort

4

Nr 34.

Fredagen den 17 maj.

Svar å interpellation. (Forts.)

antal producenter komma att bli nödsakade att — örn alltför stora svårigheter
uppstå vid anlitande av järnvägarna — i allt större utsträckning övergå till
att anlita biltransporter. Frågan örn att införa transport med egna fordon
blir alltmera aktuell. En sådan utveckling kan icke gärna hindras genom utfärdande
av restriktiva bestämmelser för biltrafiken i övrigt.

Då jag nu ber att få taga kammarens tid i anspråk med att i huvudsakliga
delar uppläsa den av mig omnämnda skrivelsen, gör jag det därför att den
särdeles väl belyser vad det här rör sig om.

I skrivelsen säges bl. a.: »Tack vare de nyinförda fraktförskottsbestämmelserna
drabbas särskilt småindustrierna de facto av härigenom uppkomna förluster.
Man kan förstå, vilket omfång dessa kunna få för en enda småfabrikant,
då man erfar att en dylik — medlem av vårt förbund — avsänder småpaket
i sådant antal, att hans årliga fraktutgifter till statens järnvägar uppgår
till 28,000 kronor. Givetvis står den utvägen öppen att även för småpaket använda
betalningsföreskrift örn fraktens erläggande av mottagaren. Detta är
emellertid ogörligt av den grund, att kunden i så fall blir påbördad en alltför
hög fraktkostnad. För ett 10-kilogramspaket med sådan betalningsföreskrift
debiteras nämligen mottagaren en fraktkostnad för 60 kilogram.»

Jag kan av egen erfarenhet omvittna, att, örn man använder den utvägen,
att frakten skall betalas av mottagaren, kommer frakten att i vissa fall bli så
dyr, att den för billigare varor närmar sig varans värde. Vid sådana förhållanden
är givetvis utvägen att låta mottagaren betala frakten oframkomlig.
Jag fortsätter citatet: »Detta ställer sig givetvis ofta så oproportionerligt dyrt,
att vidare affärer mellan parterna ifråga omöjliggöras och småindustriidkaren
går miste örn en kund.»

Jag kan tillägga -—- det är också pointerat här — att örn man förskotterar
frakten och uppför frakten på räkning, händer det i mycket talrika fall, att
mottagaren vid betalning av räkningen gör avdrag för den debiterade fraktkostnaden.
Visserligen är det ju obestridligt att i dessa fall avsändaren, leverantören,
Ilar rättighet att få betalt för frakten och kan för att erhålla betalning
anlita rättsliga åtgärder, men var och en, som sysslat med liknande affärer,
vet, att örn man vid mottagarens vägran att betala frakten anlitar rättsliga
åtgärder, betyder detta, att man förlorar en kund,„ sorn,, man kanske icke
vill förlora. Följden blir, att det är avsändaren, som får stå för fraktkostnaderna.
Annat blir förhållandet, örn varan sändes utan efterkrav, men mot
efterkrav på frakten. Så kunde man göra tidigare. Mottagaren löste ju i
regel ut varan och avsändaren riskerade icke att förlora mer än, betalningen
för varan. Man behövde icke som nu ha nöjet att icke blott avstå från betalning
för varan utan därjämte lämna varan fraktfritt.

Vidare ber jag få omnämna, att man i den skrivelse, ur vilken jag gjort ett
par citat, påpekar att det för småfabrikanter och likställda ofta medför rätt
stora svårigheter att åstadkomma nödigt kapital för fraktutgifterna, fraktförskotten.
Man säger örn den saken: »Det kan ju förefalla, som om en fabrikant,
vilken har så pass betydande omsättning» -— fraktutläggen kunna för
småfabrikanter gå till 200 ä 300 kronor örn dagen »av framställda produkter
säkerligen är utrustad med erforderligt driftskapital för att dag för dag
klara dylika fraktutgifter. Emellertid må erinras häremot att den, som känner
med vilken minimal vinstmarginal småindustrimännen oftast mäste arbeta,
förvånar sig icke över att de trots stor omsättning sitta synnerligen trångt,
särskilt tidvis, i fråga om disponibla kontanter.»

Sedan omnämnas i skrivelsen de direktiva förluster, som det nya fraktbetalningssystemet
ifråga örn småpaketgods tillskyndar fabrikanterna. Vidare beröras
de svårigheter och den tidsspillan, som det medför, att man skall vid sta -

Fredagen den 17 maj.

Nr 34.

5

Svar å interpellation. (Forts.)

tionerna efterhöra vad fraktbeloppet för en viss sändning kommer att gå till.
Det är svårt att få svar från stationerna. Bemanningen är kanske ute i stationstjänst
och kan icke svara i telefon. Man får kanske fara in till stationen
och taga reda på fraktbeloppen och anteckna dem på fraktsedlarna. Det
medför tidsspillan för avsändaren. Den som är skyldig utföra befraktningen
borde väl egentligen också vara skyldig att lämna nödiga uppgifter.

När jag i en fråga förhörde mig hos järnvägsstyrelsen fick jag ett svar, som
innebar, att man egentligen icke var så synnerligen angelägen örn att behöva
syssla med att befordra småsändningar av småpaket. Man förmenade, att
detta icke lämnade något egentligt överskott för järnvägarna. Det underförstods,
att statens järnvägar ingenting hade emot att trafiken med småpaket
minskades. Det förefaller mig som om dylika uttalanden -— jag erinrade nyss
om det — bure vittne örn en viss oförmåga att se det verkliga läget, då det
gäller konkurrensen med bilarna. Det är ju alldeles uppenbart, att en befraktare,
som icke på tillfredsställande sätt kan få småförsändelser av småpaket
och annat smågods sända per järnväg utan måste på annat sätt skicka omkring
detta gods till sina avnämare, icke låter en bil gå ofullständigt lastad med
blott smågods utan tar i anspråk hela lastkapaciteten genom att låta även det
tyngre godset följa med bilen. En sådan fraktpolitik som den av järnvägsstyrelsen
här tillämpade kommer ovillkorligen i längden att medföra en väsentlig
godsminskning för järnvägarna.

Nu gör man visserligen det uttalandet, att resultatet enligt vad erfarenheten
visat blivit gynnsamt. Godsmängden har icke minskats utan snarare ökats. Antalet
klagomål har minskats etc. Därav drar man utan vidare den slutsatsen,
att den vidtagna åtgärden icke varit menlig för järnvägen. Jag undrar i alla
fall, om icke den slutsatsen är något förhastad. De nya frankaturbestämmelserna
genomfördes från och med nyåret under en uppgående konjunktur, då
tillströmningen av gods till järnvägarna undergått en mycket betydande ökning.
Att man under sådana förhållanden trots denna mindre kloka och välbetänkta
åtgärd likväl kunde anteckna ett förbättrat trafikresultat var ju
inte alls underligt, men man skall icke handla blott för dagen utan även med
tanke på framtiden.

Man har framhållit, att det även då man införde ändrade bestämmelser
angående befordran av paketgods blev en del klagomål, men att dessa klagomål
så småningom tystnade, och man har menat att detsamma skulle bli fallet
här. Man klagar i början, och sedan tystna klagomålen. Jag tror, att man
i det fallet så tillvida dömer riktigt som det ju är givet, att man på befraktarhåll
har litet annat att göra än att oupphörligt klaga. Om man icke uppnår
något resultat med klagomålen, tröttnar man slutligen på att klaga. Men
i stället gör man sig i största möjliga utsträckning kvitt beroendet av järnvägarna.
Jag tror icke en sådan utveckling vore lycklig.

Jag ber vidare få påpeka, att när i interpellationssvaret framhållits hurusom
frankaturtvång är gällande i fråga om postpaket, så är en sådan jämförelse
egentligen icke hållbar. Man måste nämligen komma ihåg, att för befordran
av postpaket erläggas enhetsavgifter. Under sådana förhållanden har det
varit jämförelsevis lätt att införa frankaturtvång. Vidare bör erinras örn, att
de paket, som befordras med posten, äro mycket mindre och lättare.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag ber ännu en gång att få
betona att syftet med min interpellation givetvis varit att om möjligt åstadkomma
rättelse i ett förhållande, som icke är gagneligt för någondera parten,
vare sig för den stora allmänheten, som anlitar järnvägarna, eller — i längden
■— för järnvägarna själva. Jag tror det vore till nytta icke minst för de
sistnämnda, om man med det snaraste införde lättnader. Järnvägarna ha ju

6

Nr 34.

Fredagen den 17 maj.

Interpellation -

Svar å interpellation. (Forts.)

givetvis rätt och skyldighet att tillgodose sina egna intressen, men de
ha också skyldighet att tillgodose den befraktande allmänhetens intressen. Icke
minst under nuvarande förhållanden, då man icke är lika absolut beroende av
järnvägarnas befraktningsmöjligheter som tidigare, borde det ligga i S. J :s
eget intresse att här snarast möjligt åstadkomma en ändring.

§ 3.

Föredrogos var för sig samt hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande propositioner:

nr 240, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld; och

nr 241, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa
tillämpningen av 13 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den
30 juni 1934 och av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873.

§ 4-

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr
16—19, statsutskottets utlåtanden nr 116 och 117, bevillningsutskottets betänkanden
nr 47, 48 och 50, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 57—
62 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.

§ 5.

Härefter föredrogs herr Olssons i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framställa spörsmål angående visst av arbetslöshetskommissionen
fattat beslut; och blev ifrågavarande anhållan av
kammaren bifallen.

§ 6.

Herr Brädefors, som nu på begäran erhöll ordet, yttrade: Herr talman! Polisintendenten
Zetterquists och hovrättsfiskalen Alexandersson rapport örn
förhållandena vid Fröbergska stiftelsens skyddshem för gossar i Norrgård i
Kalmar län har väckt allmänt uppseende över hela landet. Rapporten leder i
klar bevisning, att systematisk barnmisshandel med de grövsta tillhyggen pågått
i denna anstalt under årtionden utan något ingripande från myndigheternas
sida. Denna misshandel har utövats icke bara mot sådana barn. vilka genom
sorgliga familjeförhållanden eller psykiska defekter blivit svårhanterliga,
s. k. vanartade barn, vilka sannerligen inte bli bättre genom sådana uppfostringsmetoder,
utan även sådana barn, vilka icke äro vad man kallar
vanartade, utan vilka på grund av föräldrarnas fattigdom omhändertagits av
kommunerna, vilka funnit det billigare att skicka dem till friplatserna på
Norrgård i stället för att utackordera dem på vanligt sätt, ha enligt rapporten
utsatts för samma grova misshandel som de andra barnen.

Tidigare avslöjanden från andra liknande uppfostringsanstalter visa, att
förhållandena på Norrgård inte utgöra några sällsynta undantag utan torde
dessa prygelmetoder vara ganska vanliga vid anstalter av denna art. Dessa
lia därför ofta betecknats som rena förbrytarskolor.

I anledning av de fakta, som återgivas i rapporten, anhåller jag örn kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa
följande spörsmål:

Fredagen den 17 maj.

Nr 34.

7

Interpellation. (Forts.)

Anser icke statsrådet, att åtgärder böra vidtagas för att en verkligt objektiv
undersökning av alla liknande skyddshem genomföres?

Anser icke statsrådet, att avslöjandena aktualiserat åtgärder för en genomgripande
omläggning av vården av de s. k. vanartiga barnen?

Komma åtgärder att vidtagas för bestraffning av de direkt skyldiga och
av den styrelse och den statliga inspektion, som så uppenbart försummat sina
skyldigheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Vid slutligen skedd föredragning av ett från första kammaren överlämnat
protokollsutdrag, nr 416, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut
över dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion
örn underlättande av förevisningen av icke eldfarliga biograffilmer, beslöt
andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från bevillningsutskottet, nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
ävensom en i ämnet väckt motion; samt

från andra lagutskottet, nr 223, i anledning av väckt motion rörande ändrade
bestämmelser angående moderskapsunderstöd med mera.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande, nr 51, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring i förordningen
den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Karlsson i Munkedal
» Ward

» Werner i Höjen
» Wiklund

» Andersson i Prästbol
* Lovén

under 4 dagar

j> 4 >

» 3 »

» 4 »

» 5 »

» 3 »

fr. o. m.
»

»

5>

den

>

»

>

D

1>

17 maj,

18 »

18 >

18 »

19 » och

18 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.35 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

8

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Lördagen den 18 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Enligt därom den 14 innevarande månad fattat beslut företogos nu val av ej
mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor, än även sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos efter
valens slut hava blivit utsedda till

valmän:

herr förste vice talmannen Magnusson,

» Andersson i Falkenberg,

» Anderson i Norrköping,

» Bäcklund,

» Carlström,

» Danielsson,

» De Geer,

» Ericson i Boxholm,

» Eriksson i Falun,

» Fast,

» Hammarlund,

» Hansson i Trollhättan,

» Johansson i Sollefteå,

» Johansson i Uppmälby,

» Leffler,

» Lindmark,

» Lovén,

» Norsell,

» Paulsen,

» Pehrsson i Bramstorp,

» Persson i Tidaholm,

» Petersson i Lerbäcksbyn,

» Skoglund och
» Westman,

var och en med 115 röster, samt

suppleanter:

herr Brännström i Burträsk,

» Severin,

» Svensson i Grönvik,

» Blomquist,

» Brännström i Skellefteå och
» Liedberg,

var och en med 50 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

9

§ 2.

Justerades protokollsutdrag angående de i föregående paragraf omförmälda
valen.

§ 3.

Herr talmannen gav nu på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! Med denna kammares tillstånd har ledamoten av kammaren
herr Olsson^ i Staxäng till mig framställt det spörsmålet, om jag hade för
avsikt att tillmötesgå riksdagens förra året framställda begäran örn utredning
i syfte att förbättra landskommunernas räkenskapsväsen och låta bedriva
utredningsarbetet så att förslag inom snar framtid kan föreläggas riksdagen.

Då jag nu efter samråd med chefen för socialdepartementet besvarar detta
spörsmål vill jag erinra, att frågan örn åtgärder till förbättring av kommunernas
räkenskapsväsen tidigare vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet.
Sålunda hemställde redan 1913 års riksdag i skrivelse nr 116,
att Kungl. Majit ville låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning normerande
bestämmelser från statens sida borde utfärdas till ledning för bokföringen
av kommunernas räkenskaper. I anledning härav inhämtades vissa
yttranden. Införandet av bestämmelser rörande den kommunala bokföringen
föreslogs sedermera i åtskilliga yttranden, som avgåvos i anledning av
en skrivelse nr 319 av 1928 års riksdag, vari riksdagen anhöll, att Kungl.
Majit i samband med behandlingen av då föreliggande förslag till lag örn
kommunalstyrelse ville låta verkställa en allsidig utredning rörande frågan
örn kommunernas medelsförvaltning. När sistnämnda riksdagsskrivelse anmäldes
i propositionen nr 99 till 1930 års riksdag med förslag till lag om
kommunalstyrelse på landet m. m., ansåg sig emellertid dåvarande chefen
för socialdepartementet icke böra tillstyrka utfärdande av bestämmelser i
ämnet.

Förra årets riksdag har nu, såsom interpellanten erinrat, anhållit örn utredning
och förslag till anordningar i syfte att förbättra landskommunernas
räkenskapsväsen.

För min del anser jag det vara ur flera synpunkter önskvärt, att utredning
i förevarande ämne snarast möjligt kommer till stånd. I samband med en dylik
utredning synas emellertid böra upptagas till övervägande jämväl vissa
andra med frågan om kommunernas räkenskapsväsen närbesläktade spörsmål.
Jag syftar då i främsta rummet dels på frågan örn den kommunala fondbildningen,
vilken ännu icke funnit sin slutliga lösning, dels på frågan örn kommunernas
underställningsfria lånerätt. Spörsmålet om kommunernas rätt till
fondbildning, som tidigare varit föremål för fristående utredning, har berörts
vid båda de två senaste årens riksdagar. Sålunda framhöll 1933 års
riksdag i skrivelse nr 356, att detta spörsmål borde beaktas vid den utredning
rörande en rationell planläggning av kommunernas arbeten, varom riksdagen
samtidigt hos Kungl. Majit gjorde hemställan, och 1934 års riksdag
har i skrivelse nr 83 anhållit örn skyndsam utredning i ämnet. Beträffande
frågan örn den underställningsfria lånerätten har 1932 års riksdag hemställt
örn viss utredning.

Upptagandet i ett sammanhang av nu nämnda spörsmål och måhända vissa
andra i samband därmed stående frågor måste givetvis medföra ett betydande
utredningsarbete. Den återhållsamhet, som den begränsade medelstillgången
å kommittéanslaget nödvändiggör, har i förening med det betydande
antalet nödvändiga sakkunnigutredningar inom finansdepartementets verk -

Svar å
interpellation -

10

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng- lagstiftning
rörande
hemberedning
av vin och
maltdrycker -

Svar å interpellation. (Forts.)

samhetsområde föranlett, att jag ännu icke ansett mig kunna hos Kungl.
Maj:t hemställa örn bemyndigande till utredningsarbetets igångsättande. Det
är emellertid min förhoppning, att utredningen skall kunna påbörjas under
nästa budgetår.

Härpå yttrade

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få uttala min tacksamhet över det svar, som
han lämnat på min interpellation. Jag har desto större anledning till tacksamhet
som herr statsrådet haft vänligheten att i sitt svar mycket skarpt understryka
att denna utredning kommer till stånd, men att det varit ekonomiska
skäl, som lagt hinder i vägen för utredningens realiserande. Då en förbättring
av landskommunernas räkenskapsväsen ur flera synpunkter allt mera
aktualiserats, vill jag uttala den förhoppningen, att det skall bliva herr statsrådet
möjligt att inom en snar framtid igångsätta ifrågavarande utredning.

§ 4.

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande nr 51.

§ 5.

Vidare föredrogs herr Brädefors’ vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för
.socialdepartementet få framställa spörsmål i anledning av vid inspektion av
Fröbergska stiftelsens skyddshem för gossar å Norrgård i Kalmar län yppade
missförhållanden,- och blev ifrågavarande anhållan av kammaren bifallen,

§ 6.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 42, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 225 med förslag till vissa ändringar i gällande
tulltaxa m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 7.

Till avgörande företogs bevillningsutskottets betänkande, nr 43, i anledning
av väckta motioner angående lagstiftning rörande hemberedning av vin och
maltdrycker.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 248 i första
kammaren av herr John T. Björck och nr 311 i andra kammaren av herr
Ljunggren, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit
anhålla örn utredning rörande arten och utbredningen av förekommande hemberedning
av vin och maltdrycker samt örn framläggande av det förslag till
lagstiftning för stävjande av härvid förefintliga missförhållanden, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet hade av herrar Johan Larsson och Ljunggren anmälts reservation
utan angivet yrkande.

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

11

Ang. lag stiftning rörande hemberedning av vin och maltdrycker. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Ljunggren: Herr talman! Endast några få ord innan dessa motioner
av kammaren avslås.

Motionärerna ha som synes fäst uppmärksamhet på den ökade terräng, som
hemberedning av vin och maltdrycker vunnit i vårt land, och ha även pekat
på den spridning, som denna hemberedning synbarligen tagit i vårt land liksom
också på de skadeverkningar, som härav kunna uppstå. I motionerna
framhålles också, att det är enskilda företag, som i vinstsyfte exploatera denna
rörelse och som på sätt de finna lämpligt agitera och göra reklam för densamma.
Men det är här icke bara fråga örn hemberedning av vin och maltdrycker.
Det göres reklam även för tillverkning, försäljning och beredning av
starkare spritdrycker, något som gör saken ännu mera betänklig. Vi ha med
anledning därav väckt förslag om en allsidig utredning från statens sida, en
utredning, som alltså går till botten med frågan.

Utskottet har ju välvilligt behandlat dessa motioner och gjort ett synnerligen
välvilligt uttalande. Utskottet har funnit att motionärernas framställning varit
värd beaktande, men av skäl, som utskottet angiver, anser sig utskottet icke
för närvarande vilja påyrka några statliga åtgärder. De skäl som angivas
härför äro bl. a. att det nyligen tillsatts en kommitté, som ägnar uppmärksamhet
åt denna fråga vad maltdryckernas tillverkning beträffar, och att man
från denna kommitté har att vänta förslag i ärendet. Beträffande reklamverksamheten
för hemberedning av vin- och maltdrycker och dess verkningar ur
nykterhetssynpunkt framhåller utskottet att det pågår en privat utredning av
nykterhetsnämndernas centralkommitté men att denna utredning ännu ej är
färdig. Utskottet anser att denna utredning bör slutföras, innan man tar ställning
till lagstiftning i ärendet. Utskottet uttalar vidare att reklamverksamheten
är mindre tilltalande. Samtidigt upplyser utskottet, att kontrollstyrelsen
meddelat, att åtskilliga av de reklamvaror, som man agiterar för, äro
undermåliga och värdelösa produkter. Utskottet förmodar även att frågan örn
betydelsen av denna reklamverksamhet kommer att närmare klarläggas av den
privata kommittén, varför man bör avvakta dess resultat, innan man går vidare.
Utskottet slutar med att uttala att utskottet icke för närvarande anser
sig böra förorda att åtgärder vidtagas för att stävja nämnda verksamhet.

Jag har med dessa få ord velat göra en liten översikt över vad som förekommit
i ärendet. Motionärerna kunna ju ej annat än känna sig tillfredsställda
med den välvilliga behandlingen av motionerna, som skänkt nytt hopp örn
åtgärder i framtiden, sedan den privata utredningen är slutförd. Det är naturligtvis
tacknämligt att kunna hänvisa till detta, och man får hoppas att
vederbörande, regering, annan myndighet eller riksdagen framdeles kan ha anledning
att intaga en mera positiv ställning till frågan. För min del vill jag
åtminstone säga, att det med hänsyn till vad man redan vet om denna reklamverksamhet
och denna hemberedning av dessa drycker knappast varit erforderligt
med ett sådant dröjsmål. För övrigt skulle jag vilja säga att en utredning,
som sker på privat initiativ, aldrig kan gå till botten med en sak på
samma sätt som en statlig utredning med de medel, som ställas till en dylik utrednings
förfogande. Det blir nu så att ärendet drar ut på tiden, och det går
kanske några år, innan man kommer till något resultat. Under tiden sprider
sig denna hemberedning, och skadegörelserna bli större och större. Jag tror
därför att motionärerna ha haft anledning att, som de gjort i sin motion, yttra:
»Även den, som till äventyrs är böjd att tro, att hithörande missförhållanden
i varje fall icke ännu påkalla något samhälleligt ingripande, borde kunna
stödja kravet på en allsidig utredning. Det finns nämligen», säga motionä -

12

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. lagstiftning rörande hemberedning av vin och maltdrycker. (Forts.)
rerna, »flera viktiga detaljspörsmål i detta sammanhang, vilka synas vara
outredda. Exempel härpå äro följande: Hur pass starka alkoholdrycker kunna
framställas med de nu gängse metoderna för hemberedning av vin och öl?
Var går gränsen mellan å ena sidan den enligt gällande lagstiftning tillåtna
hemberedningen av vin och maltdrycker för eget behov och å andra sidan den
sedan länge förbjudna hemtillverkningen av brännvin?» Det synes mig icke
som om den utredning, vilken tillsatts av nykterhetsnämndernas centralkommitté,
skulle kunna gå i land med dylika frågor. Det kan endast en statlig
utredning göra, och det blir väl, gissar jag, först sedan den nuvarande kommittén
slutfört sitt arbete som en statlig utredning tillsättes, som går till botten
med dessa saker — örn man då fortfarande hyser intresse för saken. På
detta sätt blir saken utdragen. Tiden går och därunder tilltar denna verksamhet,
som utskottet liksom motionärerna anser vara betänklig. Det hade
därför enligt min mening varit riktigare att redan nu hemställa om tillsättandet
av en sådan utredningskommitté.

Jag skulle ju kunna sluta med att uttala en förhoppning örn att frågan snarast
tas upp igen i enlighet med den välvilja, som utskottet har visat. Jag
anser mig dock böra göra ett bestämt yrkande, varför jag, herr talman, ber
att få.yrka bifall till de motioner, som här äro framlagda och som hemställa:
»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
arten och utbredningen av förekommande hemberedning av vin och maltdrycker,
samt örn framläggande av det förslag till lagstiftning för stävjande
av härvid förefintliga missförhållanden, var till utredningen kan föranleda.»

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Då vi behandlade denna fråga på utskottets
andra avdelning, tänkte jag verkligen ett ögonblick att vi skulle ha
kommit till ett resultat, med vilket även herr Ljunggren i det nuvarande läget
skulle vara belåten.

Jag vill nu endast framhålla, att utskottet sökt få denna fråga så klarlagd
som det i nuvarande läge varit möjligt. Vi ha haft vissa förbindelser med
kontrollstyrelsen, och vi ha därifrån fått upplysningar, som icke göra denna
sak så enkel som den vid ett hastigt påseende kan synas. Här föreligger exempelvis
frågan, hur man skall åstadkomma en verklig definition på de olika
dryckerna. Det är ju ingen hemlighet, att kontrollstyrelsen icke kunnat låta
sig nöja. med den definition på vin, som 1928 års rusdryckslagstiftningsrevision
givit, varför man är sysselsatt med att söka sig fram till en ny och hållbarare
definition. I sammanhang härmed har också upplysts, att nykterhetsnämndernas
centralsammanslutning igångsatt en undersökning för att söka
klarlägga dessa förhållanden. Det har då synts utskottet, att denna undersökning
först borde avslutas, så att man åtminstone kunde få ett något så när
klart grepp på frågans omfattning och innebörd, innan man ifrån statsmakternas
sida ger till känna, att man anser den ha en sådan omfattning, att statsmakterna
överhuvud taget behöva vidtaga åtgärder lagstiftningsvägen, alltså
innan man fått klart för sig, om det är möjligt att komma till ett resultat på
andra vägar.

Jag är den. förste att utdöma — i det fallet har ju herr Ljunggren erkänt,
att utskottet intar samma ståndpunkt som motionären — den osunda reklamverksamhet
som bedrives på här ifrågavarande område. Det är emellertid den
lyckan, så att säga, med denna reklamverksamhet, att den så skjuter över all
rim och reson, att människorna väl så småningom komma underfund med humbugen
i densamma. Det heter exempelvis i denna reklam, att man skall slå
upp taxeringskalendern och se efter, hur mycket närmaste bryggare förtjänar,
och sedan skall man själv förtjäna precis lika mycket endast genom att åtaga

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

13

Äng. lagstiftning rörande hemberedning av vin och maltdrycker. (Forts.)
sig en agentur för dessa olika preparat! Detta är ju en sådan överdrift och ett
så påtagligt osunt tillvägagångssätt, att den som har det allra minsta sinne
för vad det här rör sig örn måste säga, att ifrågavarande reklamverksamhet
just genom att skjuta över målet på ett sådant sätt så småningom naturligtvis
måste självdö. Men det går icke, när det exempelvis gäller denna reklam,
att bara genomföra en förändring av tryckfrihetsförordningen, ty enligt de
uppgifter utskottet inhämtat förhåller det sig numera på det sättet, att den
mesta reklamen icke längre bedrives vare sig genom tidningar eller tryckalster
utan sker telefonledes och medelst privata besök i hemmen. Det är sålunda
ett mycket komplicerat problem, som här möter oss, och det har därför synts
utskottet lämpligt att först erhålla det material, som härvidlag nu håller på
att samlas runt örn i bygderna av män med praktisk erfarenhet på här ifrågavarande
område, innan riksdagen tar någon ställning till spörsmålet.

Herr talman! Jag ber med anförande av dessa synpunkter att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr Ljunggren: Herr talman! Jag är tacksam för det uttalande å utskottets
vägnar, som nyss gjorts av dess talesman, och jag ber att få understryka
detsamma.

Herr Olsson i Gävle yttrade emellertid, att saken icke är så enkel som den
kan synas vid första påseende. Det är just emedan jag ansett att saken icke
är så enkel, som jag velat påyrka icke en privat utan en statlig utredning,
som kunde gå till botten med denna fråga. Talaren berörde även den oerhörda
reklamverksamhet, som på detta område försiggår. Denna är ju av sådan
beskaffenhet, att man verkligen bör undersöka den litet närmare. Även jag
får då och då i min brevlåda rätt många erbjudanden att använda den ena
och andra sorten av dessa drycker, och jag inbjudes också att skaffa mig de
vinjäster och preparat som behövas för att jag skulle kunna tillfredsställa den
önskan, som man förutsätter att jag väl hade, att framställa dessa drycker.
När man är så liberal gent emot mig, förmodar jag att nästan hela mänskligheten
är omfattad av vederbörandes välvilja.

Vad sedan den föregående talaren nämnde örn en ändring av tryckfrihetsförordningen
och vad han yttrade i samband därmed är så sant som det är
sagt. Just på grund av de stora svårigheterna härvidlag kan icke en enskild
utredning klara upp saken, utan utredningen måste vara statlig, örn den skall
kunna gå till botten med frågan. Redan i den utredning, vari jag och för
övrigt även den nuvarande talmannen deltogo, nämligen monopolkontrollutredningen,
debatterades just frågan örn reklamverksamheten här i landet, både
med avseende på de starkare dryckerna och framför allt beträffande de viner,
för vilka av varje vinhus i utlandet gjorts och alltjämt göres en mycket kraftig
reklam. I denna utredning ansåg man dock icke, om iag fatta.de rätt, att man
fått i uppdrag att direkt ingå på lösandet av denna fråga, men den uppmärksammades,
och man framhöll även svårigheterna just med hänsyn till en nödvändig
ändring av tryckfrihetsförordningen för att en dylik av alia erkänd
skadlig reklamverksamhet i fråga örn dessa drycker skulle kunna stävjas.

Herr talman! Jag har med detta endast velat ytterligare understryka, att
jag anser att ett ingripande genom en statlig utredning här varit det mest befogade.
Man får väl nöja sig med att det skyndas lagom. Är det nu så att
nykterhetsnämndernas centralkommitté kan lämna mycket värdefulla upplysningar
och att därigenom Kungl. Maj :ts uppmärksamhet fortast kan fästas på
här berörda förhållanden, ber jag att få uttrycka den förhoppningen att Kungl.
Majit, oavsett om riksdagen skriver eller icke skriver, skall fästa uppmärksamhet
vid detta viktiga problem och vidtaga erforderliga åtgärder för dess

14

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Ang. inskränkning
t
rfxtten att an
vända rabarber
vid vintillverkning.

Äng. lagstiftning rörande hemberedning av vin och maltdrycker. (Forts.)
lösande. I så fall lia kanske icke dessa motioner och de diskussioner, som förekommit
i utskottet och här, varit alldeles förgäves, även om motionerna för
dagen avslås.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 44, i anledning av
väckta motioner örn inskränkning i rätten att använda rabarber vid vintillverkning.
Därvid anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har tillåtit mig väcka en motion,
och jag skall nu vid dess behandling här i kammaren be att få framföra
några synpunkter. Såvitt man kan läsa ut av utskottets betänkande, anför
utskottet som motivering för avslag å motionen ett uttalande från Sveriges
vattenfabrikanters riksförbund. Såvitt jag har mig bekant har utskottet vid
behandlingen av detta ärende haft tillgängligt även ett uttalande från lantbruksstyrelsen.
Det förefaller nästan litet egendomligt, att utskottet citerat
endast Sveriges vattenfabrikanters riksförbunds utlåtande, som går i avstyrkande
riktning, och icke alls omnämnt lantbruksstyrelsens yttrande, som går
ut på att de i motionen framförda synpunkterna böra beaktas. Man måste få
den uppfattningen, att bevillningsutskottet i detta fall varit partiskt.

Denna motion består av två delar. I den första delen avses sådan ändring
av bestämmelserna i förordningen angående vintillverkning, att rabarber icke
skall få ingå till mer än 10 % av råvaran till vin. Jag har mig bekant, att
Kungl. Maj:t redan utfärdat den bestämmelsen i fråga örn beviljande av rätt
till vintillverkning, att rabarber icke får ingå till mer än 15 %. Jag begagnar
tillfället uttala min tacksamhet till Kungl. Maj:t för att Kungl. Maj:t utfärdat
denna bestämmelse.

I den andra delen av motionen hemställes örn sådan ändring av gällande
bestämmelser angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, att
å dylikt kärl skall angivas dryckens innehåll.

Sedan tillåter jag mig anföra en del synpunkter angående det ovan nämnda
uttalandet av Sveriges vattenfabrikanters riksförbund. Förbundet anför, att
tendensen inom denna industri går ut på att vid läskedryckstillverkningen i
stället för essenser använda extrakt. Vidare anföres att av frukter och bär
skulle åtgå större mängder till extrakt än till essenser. En förskjutning skulle
hava ägt rum. I anslutning till detta uttalande anför utskottet en del siffror
och söker visa till vilket resultat en bättre åtgång av frukt skulle kunna leda,
i fall bestämmelserna ändrades i här antydd riktning. Beträffande svenska
frukter och bär kommer utskottet till ett värde av 160.000 kronor och beträffande
drycker tillverkade av både svenska och utländska frukter och bär till
ett värde av 400,000 kronor d. v. s. sammanlagt 560.000 kronor. För att få
siffror av något värde borde utskottet tagit hela värdet av dessa 40 miljoner
flaskor söta .läskedrycker, som det här gäller, och skulle då ha kommit upp till
den tämligen respektabla siffran av 1,600,000 kronor, eller en kanske ännu
större. Vill man nämligen vara riktigt logisk här, måste man försöka örn det
är möjligt —^vilket jag knappast tror att det är — söka få fram siffror, som
visa i vad mån en tillämpning av denna bestämmelse skulle kunna påverka
värdet av vår svenska fruktskörd. Herrarna torde ha sig bekant, att såväl om

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

15

Ang. inskränkning i rätten att använda rabarber vid vintillverkning.

(Forts.)

frukt som om andra produkter av vår lanthushållning gäller, att den sämre
delen av produkten är så gott som uteslutande prisbestämmande. Den sämre
delen av frukten måste under alla omständigheter säljas till vilket pris som
helst. Denna sämre del av vår svenska fruktskörd förstör vår svenska frukts
anseende. Jag tror herrarna ha reda på att det är en oerhörd konkurrens mellan
svensk och utländsk frukt. Den svenska frukten har svårt att göra sig
gällande. Den utländska frukten presenteras här i mycket bättre skick. Innan
de svenska fruktodlarna riktigt kommit underfund med hur denna verksamhet
skall skötas och innan man på ett eller annat sätt vunnit avsättning
för den sekunda frukten, så att den icke behöver komma ut i marknaden och
förstöra denna för såväl producenter som kanske icke minst konsumenter, är
det mycket svårt få någon ordning på detta problem. Jag tror det är riktigt
att säga, att konsumenterna av frukt icke ha den ringaste nytta av den i
marknaden förekommande dåliga frukten, ty de vilja ha prima vara. Saluföres
icke svensk prima frukt, blir följden endast, att man köper utländsk frukt
i stället. Därigenom uppstår icke någon fördel vare sig för konsumenterna eller
för landet i dess helhet utan tvärtom till skada. Jag kan alltså icke komma
till annat resultat än att det för såväl producenter som konsumenter skulle
vara lyckligt, örn fruktodlarna kunde få något stöd för sin odling, och detta
kan ske därigenom att sekunda frukt finner avsättning till drycker m. m. och
icke kommer ut i marknaden. Nu säger Sveriges vattenfabrikanters riksförbund,
att man ännu inte känner tillfredställande metoder för industrimässig
framställning av svenska bär- och fruktlemonader och att därför förutsättningar
icke kunna anses vara förhanden för genomförande av en sådan lagstiftning
som den ifrågasatta, men att förbundet skulle med intresse följa frågan.
Detta påstående har utskottet också gjort till sitt. Örn herrarna följt med
litet i pressen, ha ni kanske i dagarna sett hurusom alldeles utanför Stockholm,
hos Winbergs, förekommit en demonstration av en ny metod för tillverkning
av sådana drycker, som det här är fråga om. Vidare är det ett annat stort
bolag i Stockholm, nämligen Fructus, som också har en sådan ny metod så gott
som färdig och kan när som helst släppa ut det nya fabrikatet i marknaden.
Den uppfattning som utskottet framfört, att tillverkningsmetoderna icke äro
utexperimenterade, är således fullständigt felaktig, när man har kommit så
pass långt på experimentstadiet, att drycken kan släppas ut när som helst.
Sedan återstår naturligtvis att försöka leda i bevis, vilket gagn en sådan här
förordning skulle medföra för våra fruktodlare. Det tror jag icke blir synnerligen
svårt. Vi lia vid många olika tillfällen varit tämligen överens om här i
riksdagen, att det är en riktig tanke, att vid saluhållande av matvaror och
drycker på emballaget bör angivas innehållets beskaffenhet. Därigenom trades
ingens rätt för nära. Jag tror, att det skulle bli en avsevärt ökad åtgång
för dessa svenska produkter, i fall en bestämmelse sådan som den i motionen
ifrågasatta kunde införas.

Som motivering för sitt yrkande örn avslag på motionen har utskottet också
framhållit, att riksdagen redan beslutat örn en större utredning, genom vilken
skulle kunna påvisas åtgärder för beredande av bättre åtgång på svensk frukt
och svenska här. Samtidigt som detta skett, har man emellertid helt nyligen
haft dels en kungl, proposition, dels ett utskottsutlåtande och dels ett riksdagsbeslut.
gående ut på accis på svenska fruktviner: 35 öre för lågprocen tiga

och 70 öre för högprocentiga. Det är väl otvivelaktigt, att en sådan åtgärd
drabbar fruktodlarna rätt hårt. Vidare ha vi på riksdagens hord bevillningsutskottets
betänkande nr 51, med förslag örn slopande av tilläggstullen
på frukt vissa månader av året. Det kan tänkas, att vi i en framtid skulle

16

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. inskränkning i rätten att använda rabarber vid vintillverkning.

(Forts.)

kunna få ytterligare ett förslag i antydd riktning. Det kan exempelvis ifrågasättas
att i handelspolitiskt syfte tullen på svenska äpplen och bär skulle
ytterligare kompensera förmåner för Sveriges export av andra varor. Det
olyckliga är ju här otvivelaktigt, att när statsmakterna gång på gång genom
tvungna beslut, örn jag får säga så, bliva ställda inför detta faktum, fruktodlarna
komma till korta. Fruktodlarna få sitta emellan och släppa till sina förmåner
till andras nytta. När här faktiskt kan finnas en möjlighet att ge denna
fruktodling ett stöd, vore det väl mycket olyckligt, örn detta icke nu skulle
låta sig göra.

Jag vet icke till vad gagn det .skulle vara att gentemot ett avslagsyrkande
från ett enhälligt bevillningsutskott ställa ett yrkande. Jag skulle gärna velat
framställa ett yrkande om bifall till kravet i den senare delen av min motion,
men då jag har mycket liten förhoppning om att ett sådant yrkande
skulle vinna bifall, skall jag icke göra det. Jag har i varje fall velat anföra
dessa synpunkter. Min uppfattning är den, att bevillningsutskottet kommit
fram till oriktiga slutsatser. Det förefaller, som örn utskottet tagit för starkt,
intryck av Sveriges vattenfabrikanters riksförbund men intet alls av andraframställningar.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tror att den siste ärade talaren
tog.fel, då han ville göra gällande, att utskottet i föreliggande fråga icke skulle
varit besjälat av det intresse, som saken kräver.

Det förhåller sig på det sättet icke bara enligt vad som framgår av den
skrivelse, som Sveriges vattenfabrikanters riksförbund ingivit till utskottet,
utan även enligt vad jag av egen erfarenhet själv kan vittna örn att det från
vattenfabrikanternas sida visats ett stort intresse för den här saken.

Det är ju dock ingen hemlighet att vattenfabrikantema och bryggeriindustrien
i övrigt är livligt intresserad för den fruktdryck, som, om man bortser
från vinet, har fått den största spridningen. Man måste ju erkänna, att vad
vattenfabrikanterna här framhålla är riktigt. Saken är icke i alla avseenden
så absolut klar som det skulle behövas för att man skulle kunna vidtaga den
åtgärd, som motionären föreslagit i senare delen av sin motion d. v. s. att på
flaskor och andra kärl bestämt skulle anges vad de innehålla. Utskottet har i
princip ingenting att erinra mot åtgärden i fråga. Utskottet har ju förut när
det gällt andra drycker exempelvis när det varit fråga örn drycker, som innehållit
sankarin, ställt sig ungefär på samma ståndpunkt som motionären intagit
i den nu föreliggande frågan. Att vidtaga den föreslagna åtgärden vore
naturligtvis att taga ett steg i rätt riktning. Det är intet tvivel underkastat
att vi så småningom komma därhän, men utskottet har ansett, att läget icke är
sådant, att man för ögonblicket kan våga sig på att fastslå en tvingande bestämmelse
i det här avseendet. Utskottet framhåller, att om det vid den stora
undersökning, som riksdagen redan i år har beslutat, skulle visa sig, att man
kommit så långt, att man kan realisera motionärens tanke, så har utskottet för
sin del ingenting att erinra mot en sådan anordning.

Jag tror således man kan säga, att herr Pettersson i Dahl rätt snart kommer
att bliva bönhörd, men att vi för ögonblicket icke kommit så långt att vi
i lagen kunna föra in en sådan bestämmelse som han föreslagit. Man behöver
komma ett litet steg längre på vägen, innan man handlar.

Med anförande av dessa synpunkter hemställer jag örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att få uttala min
tacksamhet till herr Olsson i Gävle för de synpunkter han framfört. Det kan

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

17

Ang. inskränkning i rätten att använda rabarber vid vintillverkning.

(Forts.)

icke råda minsta tvivel om att detta är, som han uttryckte sig, ett vattenfabrikanternas
intresse. Jag har aldrig betvivlat att det är ett vattenfabrikanternas
intresse, att de så länge som möjligt få använda essenser och dylikt.
Jag tror, att deras inkomster efter genomförandet av den föreslagna anordningen
komme att minskas.

Sedan tillåter jag mig också att till utskottet ånyo framställa den frågan:
Varför har utskottet icke alls i sitt utlåtande åberopat lantbruksstyrelsens skrivelse?
Jag tycker det hade varit lika riktigt att åberopa den som vattenfabrikanternas.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag kan kort och gott svara på den
frågan att mig veterligt —- jag har tillsammans med en annan ledamot av utskottet
kontrollerat saken — har lantbruksstyrelsen icke ingivit någon skrivelse
till utskottet.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har från utskottet erhållit en
skrivelse från lantbruksstyrelsen angående ifrågavarande ärende. Såvitt jag
kan se, har motionen icke varit remitterad. Jag anser, att utskottet bör taga
hänsyn till olika skrifter från vilket håll de än komma. Lantbruksstyrelsens
skrift har jag på min bänk, ifall herr Olsson vill taga del av den.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 45, i anledning
av väckt motion angående vissa ändringar i arvsbeskattningen erhölls
på begäran ordet av

Herr Jacobsson, som yttrade: Herr talman! I förevarande betänkande hemställer
bevillningsutskottet örn avslag å en motion, som utskottet i utlåtandet
i korthet refererat.

Utskottet grundar sitt avslagsyrkande på fyra skäl.

För det första anför utskottet, att i gällande arvskatteförordning hänsyn
Ingés allenast till sådana omständigheter, som hänföra sig till arvtagaren, men
att motionen syftar till ett hänsynstagande till omständigheter, som hänföra
sig till arvlåtaren. Utskottet anser det innebära ett avsteg från nu gällande
princip för arvsbeskattningen. Jag skall ingalunda förneka, att det uppslag,
som i motionen framförts, innebär ett avsteg från hittills tillämpade principer.
Enligt min mening borde väl dock denna omständighet icke i och för sig föranleda,
att man a priori förkastar detta uppslag. Den princip, som genom
ett dylikt avsteg framföres, är ingalunda okänd i andra länders arvsbeskattning.
Jag skulle vilja fråga: Vart skulle det leda, örn man avvisade nya uppslag
bara därför att dessa innebära en ny princip eller ett avsteg från en redan
gällande princip?

För det andra anför utskottet, att det för det allmänna medvetandet sannolikt
skulle komma att framstå som en orättvisa, att för lika stora arvslotter
tillkommande bröstarvingar skulle utgå arvsskatt med skilda belopp på den
grund, att en arvinge har flera syskon än den andre. Ja, enligt min mening
innebär det en ännu större orättvisa, att man inom arvsbeskattningen icke tager
hänsyn till att familjer, som sätta barn till världen, äro värda att gynnas framför
andra. Befolkningskrisens allvar i närvarande stund gör det nödvändigt,

Andra hammarens protokoll 1985. Nr 8h. 2

Äng. vissa
ändringar i
arvsbeskattningen.

18

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. vissa ändringar i arvsbeskattningen. (Forts.)
att man från statsmakternas sida överväger vidtagandet av åtgärder på de
mest skilda områden, åtgärder som syfta till att de barnrikare familjerna av
statsmakterna beredas en i ekonomiskt hänseende något gynnad ställning.

Som ett tredje skäl för sitt avslagsyrkande anför utskottet, att den föreslagna
lindringen skulle bli så ringa, att nativiteten icke skulle påverkas av densamma.
Nå, ingen inbillar sig väl, att nativiteten skulle ökas allenast genom en
ändring i arvsbeskattningen. Befolkningsfrågan är emellertid ett mycket
komplicerat frågekomplex, som påkallar åtgärder av olika slag och inom de
mest skilda områden, åtgärder som äro ägnade att i samverkan stimulera nativiteten.
När utskottet talar örn, att den föreslagna lindringen på grund av
sin obetydlighet skulle bli betydelselös, förbiser utskottet den omständigheten,
att uti motionen endast begäres en utredning i frågan, och att alltså skattelindringens
storlek där icke fixerats utan endast diskuterats.

Emellertid anser utskottet för det fjärde, att lindringen skulle bli av betydelse
endast för de större förmögenheterna. Detta påstående är ganska ofattbart.
I motionen har tvärtom huvudvikten lagts vid en lindring för de smärre
förmögenheterna, i ty att det skattefria avdraget skulle höjas från 1,000 kronor
till 2,000 kronor. Denna höjning skulle alltså, tvärt emot vad utskottet
anser, gynna just de mindre förmögenhetsägarna.

Utöver vad jag nu anfört, vill jag erinra örn, att betydelsen av en ändring
i gällande bestämmelser ifråga örn arvsbeskattningen nyligen indirekt framhållits
av jordbrukskreditsakkunniga, vilka påpekat den enorma skuldbörda, som
nu tynger Sveriges jordbrukare, förorsakad icke minst av arvsskiftena. Att
arvsskatten i det avseendet är av stor betydelse faller av sig självt. En ändring
av hithörande bestämmelser i enlighet med motionens uppslag skulle innebära
en avsevärd hjälp just för jordbrukarna.

Hade utskottet grundat sitt avslagsyrkande därpå, att detta spörsmål syntes
utskottet böra bli föremål för behandling i den nyligen beslutade utredningen i
befolkningsfrågan, hade man ju kunnat förstå utskottets ståndpunkt, men
som utskottets utlåtande nu är formulerat, genomandas detsamma en fullständig
likgiltighet för denna fråga. Jag hoppas emellertid, att befolkningsutredningen
skall känna sig oförhindrad att upptaga även detta spörsmål till
behandling.

På grund av det läge, vari denna fråga bragts genom utskottets utlåtande,
skall jag, herr talman, avhålla mig från att göra något yrkande.

Vidare anförde:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hade ju egentligen ingen anledning
att nu begära ordet, då den föregående talaren icke gjorde något yrkande,
men hans uttalande på en punkt nödgar mig till en gensaga.

Herr Jacobsson framhöll, att bevillningsutskottet saknat intresse för den
stora befolkningsfrågan. Det är kanske bäst att herr Jacobsson väntar med
sitt omdöme i det avseendet till dess det motionskomplex ifråga om vårt skattespörsmål,
som har betydelse för vår befolkningsfråga, kommer på kammarens
bord. Utskottet har nu kommit till den bestämda uppfattningen, att lika
visst som skattespörsmålet i stort kan ha betydelse uti den stora befolkningsfrågan,
lika visst har det spörsmål, som här förts fram av herr Jacobsson och
hans medmotionärer, icke den betydelse, att utskottet velat ge detta uppslag
någon plats i den beslutade utredningen av vår befolkningsfråga.

Vi skola nämligen komma ihåg, att de allra flesta arv i vårt land aro småarv,
och att det därför, i fråga om den arvsskatt, som utgår på de olika arvslotterna
-— det må nu vara 1, 2, 3 eller 4 barn i en familj — endast kan bli

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

19

Ang. vissa ändringar i arvsbeskattningen. (Forts.)
fråga orri ett eller annat tiotal kronor. Det är väl ändå ingen människa —
hur mycket det än skjutes över målet i befolkningsfrågan -— som vill komma
och göra gällande, att en eller annan tia, som kan sparas i arvsskatt, skulle
ha förmågan att öka barnantalet med 1, 2, 3 eller 4 i en familj. Vi ha verkligen
roat oss med att i utskottet göra vissa beräkningar härvidlag, och med
tanke ^ på det resultat, som framgått av dessa beräkningar, är det kanske
inte så underligt, att tonen i utskottets motivering blivit en smula snävare än
som möjligen från början var avsett. Ju flera exempel man plockade fram,
desto klarare blev det, hur betydelselöst detta uppslag verkligen är, när det
gäller att lösa vår befolkningsfråga.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Jacobsson: Herr talman! IJerr Olsson i Gävle framhöll nyss, att en
tia mer eller mindre saknar betydelse för nativitetens ökande. Jag vill erinra
örn vad jag nyss sade, nämligen att jag är fullt på det klara med, att den här
föreslagna sänkningen i och för sig icke kan framkalla en ökad nativitet, men
att det väl här ändå gäller att finna alla de små men samverkande omständigheter,
som tillsammans kunna stimulera nativiteten.

Jag vill för övrigt erinra herr Olsson i Gävle därom, att dylika åtgärder äro
av betydelse även i psykologiskt hänseende.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag med tillägg till gällande bestämmelser
rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten; och biföll
kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 11.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets utlåtande,
nr 45, i anledning av väckt motion örn upphävande av 14 kap. 26 och
27 §§ strafflagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 223,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Hagberg i Luleå och
Brädefors yrkat, att 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen måtte upphävas.

Äng. upphävande
av
14 kap. 26
och 27 §§
strafflagen -

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Sedan vi vid föregående års riksdag väckte
en motion i den fråga, som nu föreligger, har åtskilligt inträffat, som ytterligare
motiverar, att man nu vidtager åtgärder i den riktning som vi här
föreslagit, nämligen att man upphäver den s. k. fosterfördrivningslagen. Sedan
dess har bl. a. den stora fosterfördrivningsprocessen här i Stockholm gått
av stapeln, men även i landsorten hava händelser inträffat, till följd varav
hundratals kvinnor kommit i konflikt med dessa lagparagrafer och drabbats
av mer eller mindre långvariga fängelsestraff eller böter.

Förutom de straff, som sålunda utmätts, har man emellertid härvidlag att
även tänka på de tusenden och åter tusenden kvinnor, som på grund av dessa

20

Xr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. upphävande av 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen. (Forts.)
omänskliga lagparagrafer sett sig nödsakade att söka kvacksalvares hjälp
med påföljd att de blivit förstörda för livet. Detta sistnämnda förhållande
påtalade vi också i vår motion vid fjolårets riksdag och i debatten här i kammaren.

Om man nu gör en undersökning i fråga örn de kvinnor, som åtalats och
dömts efter dessa paragrafer, finner man, att de flesta av dem utgöras av
proletärkvinnor. Det är ganska naturligt, att så är förhållandet, ty överklassens
kvinnor ha ju helt andra möjligheter än de förra, när det gäller att undvika
en konflikt med fosterfördrivningslagen. Överklassens kvinnor ha nämligen
tack vare bättre upplysning i detta ämne liksom också bättre ekonomiska
och sociala resurser större möjligheter än proletärkvinnorna att kunna
vidtaga vissa preventiva åtgärder.

Men även i fråga örn ett avbrytande ay havandeskap ha de förra tack vare
sina ekonomiska och sociala resurser större möjligheter än de senare att undvika
en kollision med lagen. Det är alltså huvudsakligen proletärkvinnor, som
komma att bli dömda efter fosterfördrivningslagens paragrafer.

Jag tror icke, att det finns någon, som på allvar vill söka göra gällande,
att icke även fosterfördrivningslagen är en ren klasslag. Lagens stränga bestämmelser
ha också medfört, att frågan örn en revision eller uppmjukning
av lagen förts på tal såväl i tidningspressen som jämväl inom regeringen.

Enbart en revision eller en uppmjukning av lagen kan emellertid icke råda
bot på de missförhållanden, som lagen för med sig för den fattigaste befolkningen
och proletärkvinnorna. En sådan revision skulle endast komma att ge
de bättre situerade större möjligheter än de fattiga att kringgå lagen. Endast
ett slopande av dessa lagparagrafer kan göra det möjligt även för arbetarkvinnorna
att känna sig säkrare än de hittills gjort.

På grund av att vi från vårt håll anse denna lag vara en ren klasslag ha vi
uti vår motion i fråga örn motiveringen hänvisat till en annan motion, däri
vi föreslagit slopandet av en annan klasslag. Vi ha i den åsyftade motionen
fäst uppmärksamheten vid sådana klasslagar som Åkarpslagen, lagen om
vissa tvångsmedel i brottmål, vapenkungörelsen, lagen örn förbud mot vissa
sammanslutningar, lösdrivarlagen, lagen örn arbetsdomstol och lagen örn kollektivavtal.
En del av våra motioner örn upphävande av dessa tvångslagar ha
redan blivit avverkade, och en del komma upp till behandling efter denna punkt
på föredragningslistan.

Vi ha som sagt i vår motivering pekat på dessa redan existerande lagar, vilka
ha en ren och klar klasskaraktär, men vi ha också pekat på, att man för
närvarande står i begrepp att stifta nya klasslagar. Vi ha då särskilt fäst uppmärksamheten
vid den just nu för oss arbetare mycket aktuella tredjemansrättslagen.
Vi ha vidare pekat på andra lagförslag, som varit eller äro föremål
för utredning och som kanske redan nästa år komma att föreläggas riksdagen,
och där man försöker få till stånd ett förbud mot den radikalare arbetarrörelsens
offentliga uppträdande här i landet.

När man nu redan har en betydande mängd klasslagar, men dessutom håller
på att stifta ytterligare sådana, lia vi för vår del ansett det vara vår skyldighet
att på samma gång som vi gå ut i kamp mot de lagar, som hålla på att
stiftas till förhindrande av arbetarklassens rörelsefrihet, påminna om redan
existerande klasslagar, så att man från arbetarklassens sida går ut i kamp även
mot dem.

Jag har tidigare i annat sammanhang erinrat om, hurusom socialdemokrater
här i riksdagen i valrörelsen 1932 lovade, att man skulle gå till kamp icke
bara mot redan existerande klasslagar utan också mot nya sådana. Med
tanke på dessa vallöften tycker jag, att det är egendomligt, att vid behandlin -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

21

Ang. upphävande av 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen. (Forts.)
gen av denna motion i första lagutskottet ieke en enda socialdemokrat haft en
från den borgerliga representationen i utskottet avvikande mening. Av utskottsutlåtandet
framgår nämligen, att utskottets socialdemokratiska ledamöter
lika varmt som dess borgerliga omhuldat dessa klasslagar, vilka man dock
1932 lovade bekämpa.

Socialdemokraterna säga nu, att de äro tvungna att göra så eller så, därför
att de icke ha majoritet, men vi ha dock anvisat många vägar för bekämpande
av dessa klasslagar. Vi ha sålunda framhållit, att regeringen kan skicka hem
riksdagen och genom nyval förskaffa arbetarna majoritet i riksdagen. Utgången
av de tvenne senaste valen visar oss, att denna möjlighet finnes.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Under hänvisning till utskottets
motivering skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 12.

Vidare föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av väckt
motion om upphävande av lagen örn vissa tvångsmedel i brottmål; och anförde
därvid:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på de därunder gjorda yrkandena; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Härefter föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av
väckt motion örn upphävande av gällande vapenkungörelse. Därvid yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till motionen.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de
därunder förekomna yrkandena, och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 14.

Härpå föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av väckt
motion om upphävande av lagen örn förbud mot vissa sammanslutningar; och
anförde därvid:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Äng. upphävande
av
lagen om vissa
tvångsmedel i
brottmål.

Äng. upphävande
av
gällande
vapenkungörelse.

Äng- ■upphävande
av
lagen om förbud
mot vissa
sammanslutningar.

22

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng- förbud
mot vissa exekutiva
auktioner
m- m -

Ang. upphävande av lagen om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till
utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på de därunder gjorda yrkandena; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15.

Vidare förekom till behandling första lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning
av väckt motion örn förbud mot vissa exekutiva auktioner och utmätningar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 449,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Brädefors och Hagberg
i Luleå föreslagit, att riksdagen måtte förbjuda alla exekutiva auktioner och
utmätningar för skatter samt ränte- och hypoteksskulder hos småbönder, egnahemsägare,
arrendatorer och arbetare.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av berörda hemställan anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! Vi motionärer ha i denna motion föreslagit,
att riksdagen måtte förbjuda alla exekutiva auktioner och utmätningar för
skatter samt ränte- och hypoteksskulder hos småbönder, egnahemsägare, arrendatorer
och arbetare.

Första lagutskottet har avstyrkt motionen med följande motivering: »I likhet
med vad utskottet senast uttalat år 1934 anser utskottet att ett ingripande
av förevarande natur skulle medföra oöverskådliga rubbningar i det ekonomiska
samhällslivet.»

Utskottet säger emellertid ingenting örn de oöverskådliga rubbningar i det
ekonomiska samhällslivet, som kunna bli en följd av att småböndernas och arbetarnas
egendom nu icke kan skyddas mot det moderna fogdeväldet, vilket
när som helst kan driva småbönderna och arbetarna från deras egendom och
kasta dem ut på landsvägen eller tvinga dem in i den stora arbetslöshetsarmén.

Jag skulle kunna anföra en hel del exempel på hur man från statens sida
anser sig kunna förfara i hithörande fall, men jag skall inte ta mer än ett
enda exempel, det färskaste. Jag har nämligen här den norrbottniska arbetartidningen
Norrskensflamman för torsdagen i veckan, som talar om, att man i
Nederluleå socken i Norrbotten har börjat en formlig klappjakt på småböndernas
egendom från myndigheternas sida. Man har börjat göra utmätningar
för förfallna kronoskatter. Det är så mycket mera anmärkningsvärt, att själva
statsapparaten genom uttagande av kronoskatter skall ruinera dessa småbönder,
som man från statens sida i andra fall här i riksdagen säger sig ömma för
och förhindra att de skola bli ruinerade. Jag har inte glömt bort debatten här
i kammaren örn sekundära krediter och sådant, som skulle hjälpa dessa småbönder
på terra firma, som man säger. Men å andra sidan, örn man skall försöka
att skydda dessa småbönders egendom genom att få en spärr, så att inte
staten ruinerar dem, säger man från utskottet, och naturligtvis även från
riksdagens sida, att detta skola vi inte göra, ty det skulle medföra oöverskådliga
rubbningar i det ekonomiska samhällslivet. Men man är inte rädd för
ekonomiska rubbningar, när bönderna bli utkörda från sina hus och hem. Den
situation, som jag citerade från Norrskensflamman, gäller tvenne byar i Nederluleå
socken först och främst, nämligen Ersnäs och Svartskatan, där bön -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

23

Ang. förbud mot vissa exekutiva auktioner m. m. (Forts.)
derna fått påhälsningar från myndigheterna. Man går där från gård till gård
och skriver utmätningslappar på deras kor. Hur skola dessa bönder kunna
existera sedan, när de mista sin enda inkomstkälla? Detta händer i närheten
av herr Nilssons i Antnäs boplats och domäner, och herr Nilsson i Antnäs
sitter i detta utskott och talar örn dessa oöverskådliga rubbningar i det ekonomiska
samhällslivet, som skulle bli följden, örn man skulle hjälpa dessa bönder,
vilka bli ruinerade, men talar inte örn de oöverskådliga rubbningar, som
bli följden av, att dessa hans närmaste bybor skola köras från gård och grund
ut på landsvägen. Jag vill nu inte tala örn den ställning de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet intagit. Socialdemokraterna ha ju förut försökt tala
örn, att de äro småböndernas vänner. Men när det är fråga örn att hjälpa
i verkligheten, brister denna småbondevänlighet. Man kan säga i detta sammanhang,
att när själva riksdagen i dagarna går att fira minnet av en bondehövding,
en upprorsman, som på sin tid gjorde, kan man säga, revolt mot sådant
då existerande fogdevälde, är det malplacerat, att denna riksdag, som
själv ömmar för detta fogdevälde, skall jubilera för denne upprorsman i gången
tid. Det skulle sannerligen behövas en Engelbrekt igen i dessa tider för att
göra en liten resning mot det nuvarande fogdeväldet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall endast be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

§ 16.

Äng- försäkringsrörelsens

organisation
och driftsmetoder -

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Landgren, Falk, Frankenberg,
Jonsson i Haverö och Gustavson i Västerås, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla dels örn verkställande av utredning
rörande den enskilda försäkringsrörelsens i vårt land driftsmetoder i
syfte att nedbringa dess administrationskostnader samt behovet av en effektivare
kontroll över verksamheten, dels ock om vidtagande av de åtgärder, vartill
denna utredning kunde giva anledning.

Slutligen föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 5, i anledning av väckt motion angående den allmänna försäkringsrörelsens
organisation och driftsmetoder.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 249, hade herr FLermansson föreslagit, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag till
ändrade bestämmelser för den allmänna försäkringsrörelsens organisation och
driftsmetoder i syfte att nedbringa dess administrationskostnader, åstadkomma
större planmässighet i dess medelsförvaltning och effektivare kontroll
över hela dess verksamhet.

24

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Försäkringsrörelsen har ju vid
upprepade tillfällen tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
För många år sedan tillsattes försäkringsinspektionen, och vid olika tillfällen
ha gällande lagar om försäkringsavtal förändrats, så att de mera kommit i samklang
med tidens krav. De upprepade missnöjesyttringar med anledning av
försäkringsrörelsens verksamhet, som då och då kommit fram till offentligheten
och ibland även till riksdagen, skvallra emellertid om, att förhållandena
på detta område inte äro så bra, som de borde vara. De av motionären påpekade
förhållandena, framför allt när det gäller de stora förvaltningskostnaderna
inom försäkringsrörelsen, äro ju också av sådan allmän betydelse och
av sådan omfattning, att de påkalla statsmakternas intresse i syfte att skapa
sundare förhållanden. Det är ju ingen liten affär, det här rör sig örn. De
svenska försäkringsbolagen hade år 1933 en samlad premieinkomst på inte
mindre än 309 miljoner kronor, sedan avdrag gjorts för de belopp, som avse
återförsäkring. På premier, som tidigare inbetalats och fonderats, åtnjöto
bolagen samma år en ränteinkomst på 108 miljoner kronor. Det är sålunda
här ett sammanlagt belopp av ungefär hälften av statsbudgetens storlek, som
försäkringsbolagen för varje år röra sig med. Det är självklart, att då denna
verksamhet dock huvudsakligen skulle ha ett socialt syfte, kan det inte vara
för det allmänna likgiltigt, hur denna verksamhet handhaves. Motionären har
ju fäst uppmärksamheten framför allt på förvaltningskostnadernas storlek.
Dessa uppgingo år 1933 — det sista år, för vilket statistik föreligger — till
ett sammanlagt belopp av inte mindre än 78 miljoner kronor. Det är naturligtvis
ganska svårt att peka på vissa bestämda poster inom försäkringsrörelsen
och säga, att den där utgiftsposten inom förvaltningskostnaderna är alldeles
för stor och att, örn man ordnade det på ett annat särskilt angivet sätt, det skulle
bli ett avsevärt bättre resultat. I allmänhet torde det emellertid ligga utanför
den icke sakkunniges möjligheter att ge någon sådan anvisning, men många
omständigheter skvallra emellertid örn, att nian här har att göra med en del
osunda företeelser, en del fullkomligt onödiga utgifter, som inte kunna anses
vara av behovet påkallade, men som ändå tynga försäkringsbolagens omkostnadskonto
i mycket hög grad.

Då det gäller den största grenen av försäkringsverksamheten, nämligen den
som drives av livförsäkringsbolagen, så hade ju dessa för sin del år 1933. en
sammanlagd inkomst av omkring 170 miljoner kronor, inkomst i form av
premier. Av dessa utbetalades 68 miljoner för inträffade försäkringsfall och
15 miljoner kronor i återbäring och vinst till försäkringstagare, medan 32 miljoner
kronor gingo till förvaltningskostnader. Man torde utan vidare vara berättigad
att säga, att denna summa av 32 miljoner kronor är i och för sig så
hög, när det gäller en sådan social verksamhet, att den förtjänar det allra
största intresse. Och vad beror det på, att man kommer upp till sådana väldiga
förvaltningskostnader inom försäkringsrörelsen? Örn man fäster i minnet.
att inte mindre än 68,000 personer samtidigt voro inregistrerade som ombud
för livförsäkringsbolagen, får man ju en ganska god bild av förhållandena
och en siffra, som säger, att här finnes det oanade möjligheter att göra av med
pengar. Visserligen kan det ju sägas, att en stor del av dessa 68,000 voro inte
i egentlig mening verksamma inom bolagen utan endast inregistrerade. Men
en betydande del av dem skaffade emellertid en eller annan försäkring och
kommo på det sättet att draga vissa förvaltningskostnader.

Men detta är kanske inte den förnämsta olägenheten. Det är ju ovisst, örn
det procenttal av premien, som bolagen utbetala för anskaffad försäkrings -

Lördagen den 18 maj.

Xr 34.

25

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
summa, kan nedsättas eller inte. Den väsentligaste olägenheten med det florerande
agentsystemet är givetvis den, att kvaliteten hos de anskaffade försäkringarna
blir ganska dålig. Av de försäkringar, som anskaffades ar 1933, annullerades
inte mindre än 40 %. Den sammanlagda anskaffningskostnaden utgjorde
14 miljoner kronor, och av dessa 14 miljoner kommo inte mindre än 6
miljoner på de försäkringar, som så gott som omedelbart annullerades och
sålunda inte kommo att skapa något försäkringsskydd. Man kan gott
säga, att dessa 6 miljoner kronor i förvaltningskostnader voro utan vidare’
bortkastade. Det är självklart, att en verksamhet, som drives på
det sättet, nödvändigt måste få upp sina förvaltningskostnader till siffror,
som bli förbluffande. Man skulle tro, att på ett område, där man anser sig
kunna slösa med pengar på detta sätt, den personal som där arbetar skulle lia
mycket goda arbets- och löneförhållanden. Så är emellertid inte fallet. Tvärtom
kan man säga, att försäkringstjänstemännen tillhöra en av de tjänstemannagrupper,
som ha de sämsta avlöningarna och de osäkraste anställningsförhållandena.
Inte ens i det avseendet har sålunda försäkringsrörelsen kunnat fylla
en social uppgift, att den skapat drägliga arbetsförhållanden för dem, som där

äro anställda. _ _

Det är ett par andra missförhållanden inom denna verksamhet, som också
förtjäna påpekas. Det har inte varit möjligt för utskottet att fa bestämda uppgifter
örn de chefslöner, som utbetalas inom samtliga bolag. _ Vi ha emellertid
skaffat taxeringsuppgifter för ett tjugutal av direktörerna i försäkringsbolagen.
Dessa tjugu direktörer hade inkomster på mellan 50 och 160 tusen kronor
och en medelinkomst av 85.000 kronor per år. Med hänsyn till att staten
betalar en generaldirektör med 21,000 kronor örn aret är man berättigad att säga,
att de löner, som försäkringsbolagen betala, äro svindlande. I det avseendet
tror jag, att man är berättigad att sätta in en mycket allvarlig anmärkning.
Vi skola komma ihåg, att här gäller det en verksamhet, som inte är skapad för
att tillförsäkra ledarna eller ägarna så stor vinst som möjligt, utan en verksamhet,
som bedrives i socialt syfte för att skaffa ökad säkerhet och trygghet
åt försäkringstagare. Det kan inte stå i god överensstämmelse med den allmänna
rättskänslan, att sådana förhallanden skola fa rada pa detta område.

En annan detalj, som är ganska belysande, är att i en tid, då man på goda
statsobligationer inte får mer än 3 % i utdelning, försäkringsbolagen år efter
år kunna dela ut 10—11 %. Det säger en hel del örn, att man inte är generad
för, vad man tar för sig. Försäkringsinspektionen har mot detta påpekande
sagt, att det är i alla fall bara 2—3 % av det belopp, som samtidigt utbetalas
till försäkringstagarna i form av återbäring och vinst pa försäkringarna. . Jag
vet inte, vad som förmått utskottet att taga med denna meningslöshet i sitt
utlåtande. Det kan inte finnas någon rimlig anledning för en affärsman att
göra en jämförelse mellan sin egen vinst och den rabatt han beviljat at sina
kunder. En sådan jämförelse kan i varje fall inte säga något örn huruvida vinsten
är skälig eller inte. o _

överläggningar om att reformera förhållandena inom försäkringsvärlden ha
vid upprepade tillfällen ägt rum mellan ledarna för de större bolagen.^ Enligt
referat av ett föredrag, som hölls av en känd försäkringsman för någon tid
sedan, har man i de stora försäkringsbolagen inom livförsäkringsbranschen beslutat
begränsa antalet ombud. Det är emellertid en underlig begränsning, ty
om bolagen utnyttja sina möjligheter enligt överenskommelsen till det yttersta,
kommer antalet att ökas med ett par tusen ackvisitörer. I varjejall har man
uppskjutit tillämpningen av den överenskommelsen några år. Någon vilja att
gå tili roten med dessa missförhållanden har inte, såvitt det kommit till offentlig
kännedom, visats. Det är självklart, att reservanterna ha påpekat detta,

26

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
att så länge lönesystemet inom bolagen är uppbyggt så som nu är fallet, det
inte är lätt att komma tillrätta med missförhållandena. Direktörerna i bolagen
och styrelseledamöterna åtnjuta tantiem och provision på varje nyanskaffad
försäkring. Det ligger i deras ekonomiska intresse att anskaffa så många
Srs^, jn®ar som möjli(?t> oberoende av örn dessa komma att skapa verkligt
försäkringsskydd eller inte. I detta förhållande ha vi naturligtvis en av de
förnämsta anledningarna till, att förhallandena på området äro så odrägliga
som de för närvarande äro.

■ skadeförsäkringsbranschen, äro ju förhållandena visserligen

inte bättre men i mångå avseenden annorlunda. Det är där man stöter på de
onormalt höga förvaltningskostnaderna. Det finns som bekant två stora huvudgrupper
av de stora bolagen nämligen de ömsesidiga bolagen och aktiebolagen.
Åktiebolagen hade ar 1933 premieinkomster på 79.5 miljoner kronor
och betalade i ersättning för skador 39.8 miljoner kronor, medan 32.2 miljoner
kronor gingo till förvaltningskostnader. Återstoden, 7.4 miljoner kronor, utgjorde
vinst eller överskott. Vi se här, att förvaltningskostnaderna slukat en
mycket betydande del, avsevärt mer än 30 % av den sammanlagda premieinkornsten.
Man nmste här göra en bestämd skillnad mellan de stora s. k. riksbolagen
och de manga små läns-, härads- och sockenbolagen. Det kanske i
detta sammanhang bör nämnas, att dessa små bolag med huvudsaklig lokal
verksamhet inte åtnjuta mer än ungefär 5 % av den samlade premieinkomsten.
Deras verksamhet är sålunda i ekonomiskt avseende inte på långt när så betydelsefull
som de stora riksbolagens. Men det är ett genomgående drag i fråga
örn dessa läns-, härads- och sockenbolag, att de skötas väl, och man kan mot
dem inte framställa samma anmärkningar som man har att göra mot de stora
försäkringsbolagen, när det gäller förvaltningskostnaderna.

Jaar W velat göra dessa påpekanden därför att icke utskottsreservanterna
skola bil missförstådda och någon få den uppfattningen, att man här sätter in
anmärkningar även mot dessa småbolag med huvudsakligen lokal verksamhet.

De stora riksbolagen inom skadeförsäkringsbranschen hade förra året en premieinkomst
av 120.5 miljoner kronor, av vilket belopp endast omkring hälften
utbetalats samma år i form av ersättning för skador, och den är således, även
den, i likhet med livförsäkringen, en mycket stor affär. En försäkringstagare,
som betalar en premie på 10 kronor, har icke någon utsikt att få tillbaka mera
an hålt ten eller 5 kronor i skadeersättning, medan den andra femman går till
iörvaltningskostnader och vinst åt bolagens ägare.

I detta sammanhang torde förtjäna uppmärksammas de metoder, vilka bolagen
använda sig av vid skaderegleringar. Gällande försäkringslag drar lipp
vissa allmänna regler för hur reglering av inträffade skador skall ske. Men
det är i stort sett överlämnat at bolagen att komma överens med försäkringstagarna
på den punkten, och bolagen ha också genom bristen på tvingande bestämmelser
överlag mycket stora möjligheter att behandla försäkringstagarna
ganska godtyckligt. Det finnes sålunda icke någon tid bestämd, när ersätt?.
ln®.ei11 . r inträffat försäkringsfall skall utbetalas. Är det nu så, att ett
försäkringsbolag önskar använda sig av sin möjlighet att draga ut på tiden
med att ersätta försäkringsfallen, så har bolaget där en betydande möjlighet
att tvinga försäkringstagare att taga en mycket billigare och för honom kanske
ruinerande uppgörelse. Det finnes bevis för att försäkringsbolag ha anvant
.sig av sådana metoder, men även om icke sådana bevis funnes, är det
självklart, att enbart den omständigheten, att bolagen lia denna möjlighet,
mäste från början sätta försäkringstagaren i en svag ställning, då det gäller
ntt utbekomma ersättning för inträffat försäkringsfall. Det synes ofrånkom -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

27

Ang. för sälling srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
ligt, att försäkringsinspektionen måste givas rätt på ett bättre sätt uppmärksamma
försäkringstagarnas rätt att utfå ersättning vid inträffade försäkringsfall.

En försäkringsform, som varit föremål för riksdagens uppmärksamhet i hög
grad, är trafikförsäkringen, och där har riksdagen uttalat sig för mycket bestämda
regler i 1929 års lag, att det på detta område icke får skapas sådana
förhållanden, att man genom oskäligt höga förvaltningskostnader gör premierna
onödigt höga för de försäkringstagare, som enligt lagen äro. ålagda
att hålla sig med trafikförsäkring. Hur har det nu slagit ut i verkligheten ?
Trafikförsäkringen och annan automobilförsäkring redovisas i försäkringsinspektionens
årsrapporter i en klump, och man kan således icke få något
bestämt besked om de verkliga förvaltningskostnaderna för trafikförsäkringen.
Men om man känner antalet motorfordon, premiernas höjd och antalet
inträffade skador, vilka som bekant medföra att de extra rabatter, som
bolagen beviljat, falla bort för en tid, kan man ganska noga räkna sig fram
till hur stor del av den sammanlagda automobilförsäkringen, som trafikförsäkringen
utgör. Då kommer man till det resultatet, att även trafikförsäkringsrörelsen
belastas med oskäligt höga kostnader.

I sammanlagda premieinkomster hade bolagen år 1932 på automobiltrafikförsäkring
17.3 miljoner kronor, och därav gick icke mindre än 5.7 miljoner
kronor eller i runt tal trettio procent till förvaltningskostnader. Det är känt,
att i denna sammanlagda premieinkomstsumma ingår annan automobilförsäkring
med ett jämförelsevis litet belopp, och örn man antar, att hälften slukas
av förvaltningskostnader, blir dock den belastning man lagt på automobiltrafiken
oskälig. Detta förhållande kan naturligtvis icke få fortsätta. Det
är dock staten, som ålagt dessa människor att hålla sina fordon försäkrade,
och det torde då vara riksdagens skyldighet att se till, att de icke utplundras
genom oskäligt höga premier.

Ja, jag har med detta i huvudsak anfört de skäl reservanterna velat anföra
för en utredning i överensstämmelse med motionens syfte. Utskottet har egentligen
icke anfört mera än ett skäl emot en utredning, och det skälet skall jag
till slut be att få säga ett par ord om. Man påpekar i utskottets utlåtande,
att försäkringsbolagen själva ha tillsatt en kommitté, som skall överlägga örn
möjligheterna att rätta till vissa missförhållanden inom den nuvarande försäkringsrörelsen.
Jag vill naturligtvis icke på något sätt underkänna dessa människors
kompetens eller goda vilja, men kammaren bör här observera, att det
är ju dock de människor, vilkas förvaltning här skulle granskas, som själva
skulle hålla på att granska den och avgiva förslag till förbättringar. Det
vore dock att förutsätta, att dessa människor skulle lia övermänskligt goda
egenskaper, örn de skulle vara så snälla att såga av de grenar, som de själva
sitta på. Är det någon, som tror, att direktörerna i de största försäkringsbolagen
skulle säga, att deras eget tantiemsystem, som tillför dem så goda
vinster, skall avskaffas? Och det är dock det viktigaste villkoret för att
här skall kunna bli en verklig sanering. Är det någon, som tror, att de skulle
vilja, att den konkurrens, som finnes mellan de olika bolagen oell som ledningarna
inom de olika bolagen ha direkt ekonomisk nytta av, skulle komma
att avtrubbas eller mattas genom den utredning, som dessa herrar själva taga
hand om? Jag kan i alla fall icke bli övertygad örn den saken. Örn här skall
bli en utredning, som skall säga riksdagen något örn de verkliga förhållandena
inom försäkringsrörelsen och som skall komma fram .med förslag, som äro
ägnade att avhjälpa de missförhållanden, som försäkringsinspektionen pekat
på, så är det säkert nödvändigt, att Kungl. Majit får taga hand om saken
och tillsätta sakkunniga män, som stå oberoende av eget intresse i detta sam -

28

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
manhang. Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr von Seth: Herr talman! Den siste ärade talaren liksom motionären
har huvudsakligen riktat sig mot administrationskostnaderna inom den privata
försäkringsverksamheten. Motionären har vidare efterlyst planmässighet
i medelsförvaltningen, och för det tredje har motionären efterlyst en effektiv
kontroll över hela verksamheten, och just denna sak har herr Gustavson i
Västerås mycket noga gått in på.

Vad först beträffar förvaltningskostnaderna har utskottet gjort åtskillnad
på livförsäkring å ena sidan och skadeförsäkring å andra sidan, därför att
förhållandena inom dessa två försäkringsarter äro väsentligt olika. Inom livförsäkringen
måste efter de av Kungl. Maj :t för varje bolag fastställda grunderna
kostnaderna beräknas, och försäkringsinspektionen kontrollerar årligen
in i de minsta detaljer, hur de verkliga kostnaderna ställa sig i förhållande till
de enligt grunderna beräknade. Försäkringsinspektionen framhåller i sitt
yttrande, som är bifogat utskottets utlåtande, att det stora agentantalet medför
olägenheter för alla parter, men påpekar också, att bolagen själva insett
det, ty under ett år har antalet agenter nedskurits med omkring 1/6. Det är
väl ett ganska stort antal, och försäkringsinspektionen uttalar i sitt yttrande
den förmodan, att detta endast är ett första steg på vägen för att komma till
rättelse med dessa missförhållanden. I själva verket har, sedan inspektionens
yttrande avgavs, redan ett andra steg tagits, i det att en överenskommelse trätt
i kraft den 1 maj i år mellan livbolagen, en överenskommelse vilken framlagts
av en kommitté, som sedan 1933 varit sysselsatt med frågor rörande rationalisering
av arbetet å fältet. Enligt denna överenskommelse förbinda sig
storförsäkringsbolagen dels att begränsa det totala antalet agenter i landet,
dels att inom ramen för den totala siffran införa begränsning av antalet agenter
å alla orter av större betydelse. Överenskommelsen innehåller också vissa
normer för provisionsgottgörelsen i syfte att motverka en provisionskonkurrens,
som leder till ökade omkostnader. Till sist ha också vidtagits kraftåtgärder
för att förhindra utbetalning av provisioner, i fall där sedermera returprovisioner
kunna komma i fråga. Det är en åtgärd, som man måste henlda
och som herr Gustavson i Mästerås i sitt yttrande tagit på alltför lätt.
Vidare har man sökt skapa sådana förhållanden, att de verkliga yrkesmannens
intressen skyddas på bekostnad av de mindre verksamma ombudens, d. v. s.
alla de tusentals agenter, som icke ha denna försäkring till sitt levebröd. I
betraktande av att livbolagens premiesättning redan nu är reglerad och övervakad
och att såväl bolagen själva som försäkringsinspektionen ha sin uppmärksamhet
riktad på kostnadsfrågan, har det synts utskottet obehövligt att
påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

Herr Gustavson i Västerås har ju flera gånger återkommit till detta stora
antal agenter och finner detta så mycket mera anmärkningsvärt som gällande
lag örn försäkringsrörelse stadgar noggrann prövning och kontroll av de personer,
som användas såsom livförsäkringsagenter. I själva verket föreskriver
icke lagen prövning men väl att uppdrag att anskaffa eller förmedla anskaffning
av ansökningar örn livförsäkring icke må lämnas åt annan än den, som
kan anses äga betingelser för att på ett värdigt och lämpligt sätt utöva sådan
verksamhet. Kontrollen av lämnandet och återkallandet av sådant uppdrag
sker genom en för alla livförsäkringsbolag gemensam särskild registrerings -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

29

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
byrå. Gör sig ett ombud skyldigt till förseelser av den art, att han icke längre
motsvarar fordringarna på ombud, och på grund därav avskedas av ett bolag,
kan ombudet till följd av den kontroll, som utövas av registreringsbyrån, icke
bli inregistrerat som ombud för annat bolag. Genom denna byrå kan man
få reda på, örn agenten suspenderats inom annat bolag därför att han har förbrutit
sig mot juridiska eller moraliska lagar.

Beträffande skadeförsäkringen är konkurrensen i viss mån fri. Aven över
denna utövar försäkringsinspektionen kontroll bland annat genom att från bolagen
årligen kräva omfattande och detaljerade uppgifter över verksamheten
såväl rörande den försäkringstekniska som den finansiella sidan av affären.
Premiesättningen är visserligen vid skadeförsäkringen icke reglerad som vid
livförsäkringen, men den fria konkurrensen mellan olika företagstyper, aktiebolag,
större ömsesidiga, läns-, härads- och sockenbolag fungerar här som ett
verksamt hinder för alltför höga premier, samtidigt med att den stimulerat bolagen
att med nya försäkringsformer möta de krav, som den ekonomiska utvecklingen
ställer på dem. Herr talman! Jag är övertygad örn att den fria
konkurrensen är en av orsakerna till att premiesatsema i flertalet skadeförsäkringsbranscher
sjunkit under årens lopp. Denna process har för övrigt ingalunda
avstannat. Inom brandförsäkringen förekommer varje vecka justeringar
nedåt av premiesatserna för olika risker, och inom vissa andra skadeförsäkringsbranscher
arbeta just nu kommittéer på. att revidera hela tarifferna.
Samtidigt har allmänheten genom utvidgning av försäkringarnas omfattning
erhållit mera vidsträckt försäkringsskydd. Ett enda. exempel å premiesänkningarna
må nämnas. Försäkringsinspektionen anför i sitt yttrande .några
siffror, av vilka det framgår, att bolagens premieinkomster för direkt
svensk brandförsäkring under perioden 1928—1933 sjunkit med omkring. 10
procent, medan samtidigt ansvarsbeloppen stigit med 23 procent eller en fjärdedel.

Reservanterna inom utskottet, som upplysa örn att det inom landet finnes
147 företag med verksamhet över hela landet, 191 läns- och häradsbolag och
tusentalet sockenbolag, antyda att konkurrensen är mycket stor endast skenbart
och att man bland annat genom tarifföverenskommelser sökt häva konkurrensens
prishävande verkan. Herr Gustavson i Västerås har i sitt yttrande
funnit, att reservanterna givit sig in på litet osäkra vägar, och han har ju
reviderat deras uttalande i den mån detta rör sockenbolagen. Emellertid anföra
reservanterna ett uttalande av försäkringsinspektionen örn att det .förekommer
en improduktiv verksamhet i form av överflyttningar av försäkringar
från ett bolag till ett annat. Jag vill fråga reservanterna, om detta skulle
vara fallet i sådan grad, att det föranlett anmärkning, örn konkurrensen vore
stor endast skenbart.

Det är fullt riktigt, att det finnes tarifföreningar. Fjärde tillfälliga utskotfet
vid 1915 års riksdag, som hade anledning att syssla med brandfan!föreningen,
yttrade örn denna: »Tarifföreningen har enligt försäkringsinspektionens
åsikt varit av mycket stor och gagnelig betydelse för den svenska ^brandförsäkringen.
Utan densamma hade denna icke stått på den höga ståndpunkt,
som den nu intager. Den har förhindrat, att konkurrensen mellan aktiebolagen
inbördes urartat genom omotiverade sänkningar av premiesatserna, vilka
alltför lätt skulle rubbat bolagens soliditet och givit, allmänheten en försäkring,
som trots sina låga premier varit dyr i förhållande till sitt verkliga
värde.»

Vad som gällde när 1915 års fjärde tillfälliga utskott avgav detta yttrande
gäller i ännu högre grad för närvarande. . _ .

Reservanterna gn vidare in pa oell t niel orri briston pa försäkringskonsultativ

30

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
verksamhet i vårt land. Är det icke ett högt betyg åt våra försäkringsbolags
sätt att sköta sina kunder, att någon försäkringskonsultativ verksamhet uppburen
av vederhäftiga, opartiska och i allo redbara män icke vuxit fram, något
som säkerligen oemotståndligt och organisatoriskt skulle ha skett, örn ett
verkligt behov funnits?

Motionären vill visa, att t. ex. brandförsäkringsbolagens kostnader äro för
höga, och anför såsom bevis därför kostnaderna i procent av premierna. Därvid
bör man först observera, att han rör sig med kostnadssiffror för en annan
affär än den, som uppenbarligen i främsta rummet avses, nämligen bolagens
totala direktaffärer i vårt eget land. För aktiebolagen t. ex. är kostnadssiffran
för denna affär cirka 33 procent i stället för motionärens 43 procent.
Brandbolagens affär i utlandet är nämligen mycket betydande. Men bortsett
från den missvisande procentsiffran är motionärens metod att mäta kostnaderna
alltför enkel för att tillåta, att man därav drager några slutsatser av
verkligt värde, något som försäkringsinspektionen också framhållit i sitt yttrande.
Av brandbolagens kostnader äro nämligen omkring 2/3 av sådan natur,
att de endast i mindre grad och småningom kunna reduceras, örn premiesatserna
sänkas. Detta innebär, att ju mera premiesatserna nedsättas av bolagen
desto större måste procenttalen för kostnaderna i förhållande till premierna
bli, även örn kostnaderna absolut sett reduceras. Det nu sagda gäller givetvis
även andra branscher än brandförsäkringen.

Vid genomläsande av försäkringsinspektionens yttrande finner man emellertid
också ett påpekande, att särskilt inom vissa skadeförsäkringsbranscher icke
oväsentliga besparingar enligt dess åsikt skulle kunna göras på omkostnadskontot.
Ser man efter vad inspektionen närmast åsyftar med sitt uttalande,
finner man, att det är den improduktiva verksamhet, som består i överflyttandet
av försäkringar från ett bolag till ett annat utan att något nytt försäkringsskydd
skapas. Det är ingen inom utskottet, och det finns säkerligen ingen
ansvarskännande försäkringsman, som vill försvara denna improduktiva verksamhet.
Vissa åtgärder för att komma till rätta med detta mycket svåra
problem ha bolagen sedan länge vidtagit, och för närvarande arbetar en kommitté,
som åtminstone jag, även örn herr Gustavson i Västerås icke vill tillmäta
den någon så stor betydelse, anser vara representativ, för att få till stånd
en överenskommelse i avsikt att mera effektivt stävja denna improduktiva
verksamhet. Försäkringsinspektionen förmenar, att man kan förvänta ett gott
resultat av kommitténs arbete, och under sådana förhållanden anser utskottet,
att anledning saknas att förorda något ingripande från riksdagens sida.

Reservanterna säga beträffande denna kommitté, att de visst icke ifrågasätta
vare sig förmågan eller den goda viljan hos densamma, men förmena,
att, alldenstund en utredning i första hand åsyftar att tillvarataga försäkringstagarnas
intressen, denna utredning bör företagas av staten. Det bör då först
och främst klargöras, att kommittén i fråga tillsatts för att behandla sakförsäkringens
problem och icke jämväl livförsäkringens, som man kunde förmena
vid läsning av reservanternas uttalande. Jag har redan talat örn förhållandena
inom livförsäkringen, varför jag här lämnar denna verksamhetsgren åt
sidan.

I fråga örn sakförsäkringen vill jag gentemot reservanterna framhålla, att
den icke obligatoriska skadeförsäkringen av flera anledningar icke ansetts
böra göras till föremål för statsingripande på samma sätt som livförsäkringen.
Försäkringsavtalen inom skadeförsäkringen i allmänhet avslutas
för en mycket kortare tid än livförsäkringarna, som i de flesta fall äro livsvariga.
Vidare är det för livförsäkringen jämförelsevis lätt att i detalj fastställa
grunder tack vare förefintligheten av den pålitliga statistik, som ligger

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

31

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
till grund därför. För skadeförsäkringen däremot variera skadorna och de för
deras betalning erforderliga premierna år från år ofta mycket starkt. Det
skulle därför erbjuda betydande svårigheter att fastställa detaljföreskrifter för
dessa branscher. Dessutom måste man ju erkänna, att premierna för sakförsäkring
i regel, även örn naturligtvis vissa undantag kunna finnas, icke utgöra
någon stor del av den enskildes ekonomibudget. Jag kan som exempel härpå
nämna, att enligt den sista större undersökning rörande levnadsomkostnaderna,
som verkställts av socialstyrelsen, utgjorde genomsnittliga kostnaden för brandförsäkring
i de undersökta industriarbetare- och lägre tjänstemannahushållen
mindre än 2 tusendelar och för medelklasshushåll mellan 2 och 3 tusendelar av
den genomsnittliga årliga utgiftssumman för respektive grupper. Tager man
till jämförelse till exempel förbrukningen av dryckesvaror och tobak inom
samma grupper, äro utgifterna härför 17 gånger större, och går man till skatterna,
skall man finna, att skatteutgiften är 43 gånger större än avgifterna
för vederbörande sakförsäkring.

Herr Gustavson gick i slutet av sitt anförande in på frågan örn trafikförsäkringen.
Jag skulle då vilja särskilt understryka vad utskottet på sidan 2
i sitt utlåtande påpekar, huru noga i detalj reglerna för just trafikförsäkringen
äro avfattade. Där står nämligen i § 8 av gällande lag örn trafikförsäkring å
motorfordon: »Iakttager försäkringsanstalt, som driver trafikförsäkringsrörelse,
icke tillräcklig sparsamhet i fråga örn omkostnaderna för rörelsen,

eller giver det sätt, varpå premierna bestämmas eller inträffade skador regleras,
skälig anledning till anmärkning,

eller brister anstalten i fullgörande av sina förbindelser enligt denna lag,
eller förekommer eljest allvarlig anmärkning mot anstaltens trafikförsäkringsverksamhet,

gore försäkringsinspektionen anmälan därom hos Konungen, som, där så
prövas erforderligt, förelägger anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder för
rättelses vinnande eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring.»

För min del skall jag gärna erkänna, att det förekommer anmärkningar —
ganska grundade anmärkningar — mot trafikförsäkringsbolagens sätt att reglera
sina skador. Dessa rikta sig emellertid icke mot de privata bolagen såsom
enhet utan mot vissa bestämda företag, som jag icke kan finna någon anledning,
att man skall gå fram med någon mildhet mot. Försäkringsinspektionen
har enligt gällande lag, såsom jag nyss läst upp, befogenhet att ingripa
mot sådana företag, och man kan därför utgå ifrån att även här skola komma
att vidtagas de åtgärder, som kunna finnas erforderliga och som kunna vidtagas
med de nuvarande mycket stränga lagbestämmelserna.

Till sist har motionären också påpekat frågan örn försäkringsbolagens medelsförvaltning
och har i denna del hänvisat till försäkringsinspektionens yttrande,
av vilket det med all tydlighet framgår, att redan nu gällande lag erbjuder
möjlighet för inspektionen att vidtaga erforderliga åtgärder. För den
ojämförligt mest betydande delen av de värden, som förvaltas av försäkringsbolagen,
gäller dels att de skola redovisas i av lagen föreskrivna värdehandlingar,
och dels att de skola förvaras så, att de icke äro åtkomliga, utan att ett
ombud från inspektionen är närvarande. De äro således väl förvarade bakom
dubbla lås, och nyckeln till det ena låset omhänderhaves av försäkringsinspektionens
ombud, som måste vara närvarande, örn handlingarna överhuvud taget
skola kunna bli åtkomliga.

Huvudfrågan i motionen, herr talman, är kravet på effektivare kontroll över
hela försäkringsverk,samheten. Det är förklarligt, att man kan finna fog för
en hel del anmärkningar mot försäkringsbolagen. Örn man betänker den kraftiga
utveckling, som försäkringsverksamheten undergått och alltjämt undergår

32

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
inom vårt land — i fråga om livförsäkringen är vårt land i toppen i förhållande
till andra länder -—- måste man också förstå, att missgrepp och fel ingalunda
kunnat undvikas. Detta är ingenting speciellt för försäkringsverksamheten,
utan det gäller tyvärr all mänsklig verksamhet. Ofullkomligheter måste
komma i dagen, men man bör se till, att de anmärkningar, som föranledas av
sådana ofullkomligheter och missgrepp, få sina rätta proportioner. Man skall
icke för ofullkomligheternas skull glömma vad försäkringsväsendet betytt för
vårt''lands ekonomiska utveckling och för den enskildes väl. De tjänster, försäkringsväsendet
gjort och gör, ha icke kommit till stånd genom att företagsledningarna
suttit i godan ro och låtit verksamheten sköta sig själv. Det är
tvärtom tack vare ansvarskännande mäns anpassningsförmåga och initiativkraft,
som försäkringsväsendet kunnat utveckla sig såsom skett. Då dessa
män visat vilja att bota vad som brister, då saknas enligt mitt förmenande anledning
att utvidga den statliga kontroll, som redan finnes. Motionären och
jämte honom de reservanter inom utskottet, som följt honom, tro, att staten såsom
lämplig överförmyndare skall kunna rätta till dessa missförhållanden.
Herr talman, det är min övertygelse, att den enskilda verksamheten och företagsamheten
här ha lika stor, ja större, möjlighet att komma in på rätta och
nya vägar, och jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hermansson: Herr talman! I min egenskap av motionär skall jag tilllåta
mig att, utöver vad som redan är anfört av herr Gustavson i Västerås,
anföra några fakta, som visa, att allt icke är fullt så bra inom försäkringsrörelsen,
som herr von Seth nyss tycktes vilja göra gällande, och som försäkringsföreningen,
d. v. s. försäkringsdirektörsföreningen, även framhållit i det
yttrande, som är fogat vid utskottets utlåtande i ärendet.

Jag skall då först beröra en sak, som också herr Gustavson i Västerås var
inne på, nämligen utdelningen till aktieägarna i försäkringsbolagen. Det
framhålles både av försäkringsinspektionen och av de fem utskottsledamöter,
som formulerat utskottets utlåtande, att utdelningen till aktieägarna utgör
blott 2 å 3 % av premieåterbäringen och andra vinstmedel, som tilldelas försäkringstagarna.
För min del måste jag säga, att detta sätt att resonera påminner
ganska mycket örn den gamla formeln: Goddag, yxskaft! Vilka medel
är det, som användas till premieåterbäring till försäkringstagarna, och
som avsättas till deras vinstfonder? Jo, det är en del av det överskott, som
uppstått därigenom, att försäkringstagarna betalat högre försäkringspremier
än som varit nödvändigt för att skaffa dem det försäkringsskydd, som de avsett
att köpa sig genom premiebetalningen. Det är alltså försäkringstagarnas
egna överskottsmedel, som fonderas för framtida behov. Denna fondering och
avsättning utgjorde under år 1933 i runt tal 1.3 % av premieinkomsten. Men
vad är det som har utbetalats till aktieägarna i bolagen? Det är naturligtvis,
eller skall åtminstone vara, ränta på i företaget satsat kapital. Man har således,
när man jämför dessa båda saker, sammanställt två ojämförbara storheter.

Enligt statistiken ha aktieägarna under år 1933 haft mellan 10 och 11 %
på det satsade aktiekapitalet, och man får väl säga, att sämre förtjänst ha
många kapitalister haft under de senaste åren. Dessa officiella uppgifter äro
emellertid betydligt missvisande. Det finns ett flertal försäkringsbolag, som
genom upprepade gratisemissioner ökat aktiekapitalet högst väsentligt, varför
räntan på det verkliga kapitalet också blivit betydligt högre, än vad den
officiella statistiken utvisar. Det är icke alla aktieägare i försäkringsbolagen,
som ens behövt nöja sig med de klassiska »firti» procenten på insatta

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

33

Ang. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
medel. Den verkliga utdelningen har nämligen i många fall utgått med betydligt
högre belopp. För att icke bli beskylld för att vilja taga parti mot
vissa försäkringsbolag skall jag icke — örn jag icke blir tvingad att göra
det — nämna några namn, men jag vill ändå anföra några exempel på vad
som förekommit under de sista åren inom vad jag skulle vilja kalla för den
svenska »försäkringsindustrien».

Vi ha t. ex. ett brand- och olycksfallsförsäkringsbolag, som vissa år utbetalat
ända upp till 42 % i utdelning å aktierna; i det bolaget har det dock
icke förekommit någon gratisemission. Vi lia för att ta ett annat exempel ett
brand- och livförsäkringsaktiebolag, vars aktiekapital genom gratisemissioner
ökats från 1,200,000 kronor till 2,700,000 kronor, och där utdelningarna under
de sista åren varierat mellan 9 och 18 %. År 1933 var utdelningen 18 %, vilket
gör 40V2 % på det verkliga aktiekapitalet. Jag skall blott nämna ytterligare
ett exempel. Det gäller ett sakförsäkringsbolag, som har ett inbetalat
aktiekapital på 150,000 kronor. Genom upprepade gratisemissioner har detta
aktiekapital ökats till 2,000,000 kronor. Utdelningarna på aktierna ha varierat
mellan 5 och 29 %. Under de 4 sista åren har utdelningen varit 12 %. Detta
innebär, att det i ° verkligheten utdelades 160 % på det ursprungliga aktiekapitalet.
Man måste säga, att nog kunde andra kapitalister, som få ha sina
pengar i bank, för att nu icke tala örn de många, som ha sina kapital investerade
i den svenska bondejorden, ha all anledning att slicka sig örn munnen vid tanken^
på de ränteinkomster, som vissa aktieägare i våra försäkringsbolag kunna
erhålla!

När det sedan gäller direktörslöner, styrelsearvoden samt tantiemer till styrelser
och försäkringsdirektörer, förefaller det mig också som örn försäkringsbolagen
icke tagit något starkare intryck av den sparsamhetspropaganda,
som förts i de borgerliga tidningarna under de senaste åren. Jag skall icke
nämna så många exempel,_ men jag kan i alla fall tala örn att jag tittat på
ett bolag, som håller sig med icke mindre än 5 direktörer, vilka alla
finnas upptagna i taxeringskalendern, och vilka tillsammans ha en taxerad
inkomst på^ 338,000 kronor. Nu medger jag naturligtvis, att det i denna
summa kan ingå inkomster även från annat håll, men jag förutsätter i alla fall,
att den huvudsakliga inkomsten kommer från deras egna företag.

Försäkringsbolagens styrelser ha också i själva verket betydligt större maktbefogenheter
än vad andra bolagsstyrelser i allmänhet ha. Och detta gäller alldeles
särskilt de s. k. ömsesidiga försäkringsbolagen, därför att dessas delägare,
d. v. s. försäkringstagarna, sakna all möjlighet att i verkligheten kunna bevaka
sina intressen. Ledningen i sådana ömsesidiga bolag kan till och med
vara så enväldig, att den icke behöver väljas utan, liksom svenska akademien,
omväljer sig själv. Det förekommer t. ex. inom ett större bolag, att man har
en s. k. överstyrelse på 20 personer. Denna överstyrelse väljer verkställande
styrelse, men den utser dessutom sina egna ledamöter. Det är icke heller någonting
ovanligt, att personer inväljas i en slyrelse för ett försäkringsbolag,
vilka icke alls haft det minsta med försäkringsrörelsen att skaffa. Det förefaller
i stället, som örn de invalts endast för att vederbörande skall få tillfälle
att uppbära det med ledamotskapet förenade arvodet. Jag kan såsom exempel
härpå nämna, att ordförandeskapet i ett av våra försäkringsbolag länge varit
förenat med en av de främsta ämbetsmannaposterna i vårt land. När denna
ämbetsmannapost blivit besatt meri en ny man, bär också ordförandeskapet i
bolaget fått ärvas av den nye innehavaren av statsämbetet i fråga.

Revisorsposterna i försäkringsbolagen äro också i mångå fall rena lionnörsposter.
som utskiftas till styrelseledamöternas vänner och bekanta. Revisorerna
bliva därför i många fall beroende av den styrelse, vars förvaltning de

Andra kammarens protokoll 1985. Nr 84. a

34

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
skulle lia till uppgift att granska. En reform, som man i detta sammanhang
kunde tänka sig, vore, att försäkringsbolagens revisorer bleve ansvariga inför
försäkringsinspektionen i stället för att såsom nu endast vara ansvariga inför
bolagen.

Herr von Seth nämnde i sitt anförande, att livförsäkringsbolagens förvaltningskostnader
fastställas enligt vissa bestämda grunder. Det är ju i viss
mån riktigt, att så är förhållandet, men herr von Seth nämnde icke något örn
huru bolagen följa dessa beräkningsgrunder, som skulle reglera deras administrationskostnader.
Försäkringsinspektionen meddelar i sitt yttrande över
motionen, att exempelvis inkassokostnaderna inom livförsäkringsbolagen skola
få utgöra högst 4 procent av premieinkomsterna, och försäkringsinspektionen
meddelar också, att örn man räknar i medeltal, så har denna beräkningsgrund
kunnat hållas, men det talas icke örn, att det finns vissa enskilda bolag, som
högst väsentligt ha överskridit denna gräns för inkassokostnaderna. Det finns
till exempel ett bolag, som haft nära 8 procent i inkassokostnader under år
1933, och det finns ett annat, som hade över 10 procent i inkassokostnader.

Anskaffningskostnaderna skola vidare enligt vad försäkringsinspektionen
meddelar, få utgöra högst 35 pro mille av den anskaffade försäkringssumman.
Det finns dock bolag, där anskaffningskostnaderna utgöra 50 pro mille. Försäkringsbolagens
omkostnadskonto är överhuvud taget av sådan storlek, att
det genom en minskning med några få procent på detta konto årligen skulle
kunna sparas miljoner åt försäkringstagarna.

Jag skall icke, eftersom saken tidigare blivit berörd, ingå närmare på frågan
örn den omfattande annulleringen av tagna livförsäkringar. Jag skall
dock be att i det avseendet få nämna, att det t. ex. finns ett bolag, som under
år 1933 tecknade nya försäkringar för knappa 3 miljoner kronor men som
samtidigt fick annullera redan tagna försäkringar för det dubbla beloppet,
d. v. s. nära 6 miljoner kronor. Allra största delen av dessa försäkringar,
ungefär 98 å 99 procent, anullerades utan något som helst vederlag till försäkringstagarna.
Exemplet visar, att det finns vissa försäkringsbolag, som
rent av ha satt i system att taga vad jag vill kalla rena »luftförsäkringar».
De lura folk att taga försäkringar och betala premier under en längre eller
kortare tid, av vilka de sedan icke ens få se röken, därför att de av en eller
annan orsak icke kunna fortsätta med sina premiebetalningar.

Det sägs i försäkringsinspektionens utlåtande och även i försäkringsdirektörernas
yttrande, att man icke förstår vad jag har menat, när jag i min motion
har sagt, att försäkringsbolagens medel i mångå fall användas för ändamål,
som äro försäkringsrörelsen främmande. När jag skrev detta, tänkte jag
huvudsakligen på, att det finns massor av så kallade dotterföretag till de olika
försäkringsbolagen, dotterföretag, som bedriva olika slags verksamhet, men
som äro helt främmande för de syften och de ändamål, som försäkringsrörelsen
är till för att främja. Försäkringsbolagen använda en stor del av sina
medel till att genom dotterbolag bedriva fastighetsaffärer, tomtaffärer och för
övrigt en hel del andra affärer, som knappast kunna sägas vara passande för
försäkringsanstalter att befatta sig med.

Sedan min motion skrevs, har jag emellertid också fatt veta en annan sak,
nämligen att försäkringsbolagens medel, i vissa fall åtminstone, anslagits för
andra ändamål, som icke ha det bittersta med försäkringsverksamheten att
skaffa, låt vara att detta icke har skett i sådan utsträckning, att det har inverkat
på premiesättningen eller på premieåterbäringen och avsättningen till
försäkringstagarnas vinstfonder. Men man kan ändå ha rätt att göra vissa
principiella invändningar mot att försäkringstagarnas pengar användas till dylika
ändamål. Milka försäkringsändamål är det till exempel, som tjänas ge -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

35

Äng. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
nom att försäkringsbolagen bevilja anslag till skytterörelsen? Och vad Ilar
försäkringsverksamheten att _ skaffa med de politiska partiernas valrörelser?
Det bär nämligen förekommit, att vissa försäkringsbolag anslagit medel till
politiska partier för att stödja dessa i deras valrörelser. Jo, det finns kanske
ändå i det sistnämnda fallet ett visst sammanhang mellan försäkringsverksamheten
och de lämnade anslagen. Dessa anslag äro kanhända att betrakta såsom
någon sorts återförsäkringspremier mot risken att statsmakterna skulle
vilja ^granska försäkringsföretagens affärsmetoder något närmare i sömmarna.
Det återstår emellertid att se, örn det i längden går att med dylika metoder
hindra en nödvändig reformering av livförsäkringsverksamheten.

Herr von Seth nämnde i sitt anförande, att han, örn jag fattade honom rätt,
ansåg, att förvaltningskostnaderna icke alls voro för höga. Han anser sålunda,
att när omkostnaderna, såsom fallet är inom vissa försäkringsbranscher,
sluka 40 procent av de inbetalda premierna, så äro dessa omkostnader ändå
icke alls för höga. Detta är ju en omdömesfråga. Örn herr von Seth tycker,
att det inte är för dyrt, så kan jag icke göra något åt den saken, men jag för
min del måste säga, att jag tycker, att omkostnaderna äro alltför höga, när
de sluka 40 procent och mera av de inbetalda premierna.

Herr von Seth ville tydligen också bestrida de uppgifter, som hade lämnats
beträffande de verkliga kostnaderna härvidlag. Av den officiella statistiken,
d. v. s.. försäkringsinspektionens årsberättelse, framgår emellertid, att brandförsäkringsaktiebolagen
—- det var ju där herr von Seth menade att vi hade
bedömt förvaltningskostnaderna alltför ogynnsamt — under år 1933 på varje
1,000-tal kronor i premieinkomster utbetalade 521 kronor till skadeersättningar
och 415 kronor till förvaltningskostnader, varefter man hade 64 kronor
kvar av de 1,000 kronorna i överskott på rörelsen.

_ Herr von Seth ville också göra gällande, att nuvarande försäkringslagstiftning_
gör det möjligt för statsmakterna att inskrida för att råda bot mot försäkringsverksamhetens
brister. Ja, det är riktigt, att försäkringsinspektionen
åtminstone i viss mån har möjlighet att inskrida när så behövs. Men denna
möjlighet har försäkringsinspektionen också haft under alla de år, som gått,
och likväl måste ju även herr von Seth medgiva, att det trots detta finns fog
åtminstone för vissa anmärkningar gentemot försäkringsbolagens verksamhet
och deras affärsmetoder. Av detta måste man ju draga den slutsatsen, att
den kontroll, som har utövats, i verkligheten icke har varit fullt effektiv och
att den icke ens har varit så effektiv, som herr von Seth skulle ha önskat, att
den hade varit.

Utskottet ställer sig nu ganska välvilligt — även om utskottets talesman i
kammaren icke gjort det — till själva önskemålet att åstadkomma sundare affärsmetoder
inom försäkringsrörelsen. Man säger sig emellertid tro, att bolagsledningarna
själva skola råda bot på de missförhållanden, som finnas. För
min del tror jag icke, att det finns några skäl att hysa alltför stark tilltro till
bolagsledningarnas reformvilja i detta avseende. Hur skall man kunna förmå
en syndare att sig omvända och bättra, som icke erkänner, att han någonsin
har syndat? Om man läser försäkringsföreningens yttrande, så finner man,
att den icke alls säger något annat än ungefär: »Hurra, vad vi är bra.» Det
finns ingenting i försäkringsföreningens yttrande, som kan tolkas som det
allra minsta erkännande av att det är något i hela verksamheten, som behöver
ändras. I alla fall låtsas både utskottet och tyvärr också försäkringsinspektionen
tro, att missförhållandena skola avhjälpas genom bolagsledningarnas åtgöranden.
Man måste säga, att det finns stark tro i Israel. Om försäkringsverksamheten
i allmänhet skall kunna tjäna sitt egentliga ändamål, så måste
den också äga allmänhetens förtroende. Det finns dock vissa missförhållan -

36

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
deri, som göra, att detta förtroende för närvarande icke är så gott, som det
borde vara, och som det kunde vara. Örn det skall vara möjligt att kunna avlägsna
de osunda företeelser, som misskreditera försäkringsrörelsen, så kommer
detta icke att ske på det sättet, att statsmakterna sätta sig ned och vänta
på att försäkringsbolagens ledningar i strid mot sina egna privat ekonomi sk a intressen
skola erkänna sina föregående felsteg och reformera sitt eget verk,
utan det kan, enligt min tro åtminstone, ske endast genom att statsmakterna
själva gripa in med fast och säker hand.

Jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Örn man lägger denna reservation,
som utmynnar i en hemställan örn utredning, bredvid motionen, som också
utmynnar i en hemställan örn en utredning, så skall man ganska omedelbart
finna, att dessa två aktstycken ha ganska litet med varandra att göra. Detta
beror på det enkla förhållandet, att reservanterna, när de ha finsållat det
material, som hopbragts av motionären, och konfronterat detsamma med
verkligheten, icke ha kunnat taga med det i sin reservation utan lia måst begränsa
sig till ett par detaljer. Motionären har i sin framställning gjort
vissa, mycket omfattande påståenden, av vilka han har dragit sina konklusioner,
konklusioner som ha utmynnat i den uppfattningen, att liär råda
mycket omfattande och mycket allvarliga missförhållanden, vilka påkalla en
statlig utredning. Jag skall be att ett ögonblick få uppehålla mig vid vissa
av dessa påståenden.

Motionären har bland annat antytt, att den förhöjda premiesättning, som
inträtt på senare tid, skulle varit förestavad av någon åstundan från bolagens
sida att tjäna mera pengar på försäkringstagarna, d. v. s. som han uttrycker
det i ett något annat sammanhang, »att suga till sig det producerande folkets
sparmedel i syfte att använda dessa på ett sådant sätt, att bolagen tillföras
största möjliga kapitalvinster». Detta är ju ingalunda förhållandet Förhöjningen
av premiesatserna har ju påfordrats av försäkringsinspektionen och
står givetvis i direkt sammanhang med det väsentligt förändrade ränteläget.
Denna förhöjning av premierna kom till stånd vid ett sammanträde förra
hösten inför chefen för försäkringsinspektionen.

Vidare har den ärade motionären gjort vissa påståenden rörande försäkringsbolagens
andel i den svenska nationalförmögenheten. Han påstår, att dessa
bolag skulle förfoga över en betydande del av denna nationalförmögenhet.
Utredningen har givit vid handen, att, även örn man räknar ganska liberalt, så
kan man i alla fall icke komma längre än till att försäkringsbolagen på sin
höjd förvalta knappa 2 procent av den svenska nationalförmögenheten. _

Slutligen har den ärade motionären gjort ett annat mycket allvarligt påstående,
som dock icke alls förekommer i reservationen, och man kan ju förstå,
att reservanterna icke ha velat taga detsamma örn hand. Den ärade motionären
har nämligen antytt, att dessa bolag med olika ändamål icke skulle
förvalta dessa betydande medel på ett fullt tillfredsställande sätt. Han skriver:.

»Även ett annat viktigt spörsmål bör beaktas i detta sammanhang, nämligen
frågan örn placeringen av och sättet för användningen av de kapital, som stå
under försäkringsanstalternas förvaltning. Det ligger både i samhällets^ och
i de enskilda försäkringstagarnas intresse, att dessa kapital placeras på ett
betryggande sätt, och att försäkringsbolagens fonder icke användas för syften,
som äro ägnade att motverka försäkringsrörelsens eget ändamål. En under -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

37

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
sökning av dessa förhållanden skulle nied största säkerhet giva till resultat,
att de kapitalfonder, det här gäller, icke alltid komma till användning för
ändamål, som avse att tjäna försäkringstagarnas och det allmännas intressen,
varför en ökad statlig kontroll över försäkringsbolagens medelsplacering således
måste anses vara av behovet påkallad.»

Detta påstående ha icke reservanterna velat solidarisera sig med, och man
kan, som jag sade, mycket väl förstå, att de icke ha velat taga upp eller beröra
detsamma, när man läser vad försäkringsinspektionen säger på denna punkt.
Jag kan icke underlåta att något redogöra därför.

»Anledningen till dessa uttalanden är för försäkringsinspektionen okänd»,
heter det. »Motionären synes här alldeles bortse från de faktiska förhållandena
beträffande försäkringsbolagens medelsplacering och kontrollen häröver.
I fråga örn de medel som livförsäkringsbolagen hava att pantsätta till
säkerhet för försäkringstagarna, och som utgöra den ojämförligt mest betydande
delen av de värden, som förvaltas av försäkringsbolagen, gäller, att de
skola redovisas i värdehandlingar, som närmare angivas i 215 § i lagen örn
försäkringsrörelse.» Och så kommer det: »Samtliga dessa värdehandlingar
skola förvaras skilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två särskilda
lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen
förordnat ombud. Det åligger bolagen att varje år till försäkringsinspektionen
lämna förteckning över samtliga värdehandlingar, som sålunda
pantsatts. Riktigheten av förteckningen skall bestyrkas av försäkringsinspektionens
ombud. Inom inspektionen undersökes, att de sålunda redovisade
värdehandlingarna uppfylla de i lagen föreskrivna villkoren.»

Man måste ju säga, att efter detta försäkringsinspektionens uttalande finns
det, åtminstone enligt min uppfattning, ingenting kvar av motionärens argumentation.

Uti sitt anförande för något ögonblick sedan har den ärade motionären uppehållit
sig vid ett spörsmål, som han egendomligt nog icke skänkt någon uppmärksamhet
i motionen men som däremot är något berört i reservationen, nämligen
annullationerna. Varför detta spörsmål icke berörts i motionen, vet jag
icke. Det är möjligt, att det beror på att motionären i denna fråga icke haft
några mera ingående kunskaper eller erfarenheter. Emellertid påtalade han
det nu i sitt anförande, varvid han enligt min uppfattning använde mycket
starka uttryck. Han talade örn luftförsäkring, örn jag noterat riktigt. Han
antydde, att här skulle råda förhållanden, som skulle kunna karakteriseras som
försök att lura folk att taga försäkring. Detta är dock ganska starka uttryck
från andra kammarens talarstol, starka i synnerhet om man närmare undersöker
underlaget för desamma.

Reservanterna ha i sin framställning gjort anmärkning mot annullationernas
storlek vid livförsäkring och anföra, att år 1933 över 40 procent av den samtidiga
nyanskaffningen annullerades utan vederlag till de försäkrade. Bortsett
från, ärade kammarledamöter, att denna siffra icke är riktig, är också jämförelsemetoden
missvisande, vilket tydligast torde framgå, om man tänker sig
det fallet, att ett bolag ett år gör en mycket stor nyanskaffning och följande
år praktiskt taget ingen alls. Man skulle det följande året få ett avfall, som
sannolikt uppginge till flera hundra procent av det årets nyanskaffning. Det
vore ju en siffra, som den ärade motionären skulle kunna använda! Vill man
göra jämförelser mellan annullationerna och anskaffningen, bör man enligt min
uppfattning åtminstone tillgripa jämförelsemetoder, som bättre återspegla de
tekniskt riktiga förhållandena inom livförsäkringen.

Då emellertid motionären här talat örn luftförsäkringar och försök att locka
folk att taga försäkring, kan det icke vara orimligt att fästa uppmärksamheten

38

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
på, att det även bland annullationer utan vederlag finnes en hel del, som man
utan vidare kan beteckna som fullt lojala. För att taga ett enda exempel kan
man anföra det fall, att en person, när han tecknade sin försäkring, var i
behov av ett visst livförsäkringsskydd. Så erhåller han en anställning i ett
företag, som ordnat för personalens egenpension och familjepension på ett
sådant sätt, att en del av den tecknade livförsäkringen kan avvaras. Vi skola
nu inte tala om alla de annullationer, som bero på ändrade ekonomiska förhållanden
för den försäkrade. Det är omständigheter, som bolagen icke kunna
göras ansvariga för.

I fråga om dessa annullationer bör också påpekas, att de fluktuera mycket
starkt jämsides med konjunkturerna, och häri ligger också en förklaringsgrund
till att annullationerna inom folkförsäkringen äro väsentligt större än
inom storförsäkringen. Vid inträffad arbetslöshet t. ex. är det förståeligt,
örn en livförsäkring icke kan hållas i kraft. För tidiga annullationer äro,
det kan jag medge, tyvärr en sak, som aldrig kan helt undgås, men i förhållande
till vad fallet är på de flesta håll i utlandet, även i fråga örn de mycket få
statsanstalter inom försäkringsväsendet, som finnas, torde nog de svenska bolagens
annullationssiffror vara särdeles låga. Detta är å andra sidan intet
skäl för att de svenska bolagen icke med all kraft skulle fullfölja sina strävanden
att ytterligare nedbringa dessa siffror.

Det kan icke anses omotiverat att påpeka, att annullationerna utan vederlag
betyda en förlust icke blott för de därav direkt berörda försäkringstagarna
utan även för bolagens övriga försäkringstagare. Det är därför fullständigt
felaktigt att tro, såsom ibland framställes, att bolagen glädja sig åt en kvalitativt
mindervärdig anskaffning, såsom medel att bereda förtjänst åt aktieägarna
å de annullerade försäkringarna. Såsom försäkringsinspektionen framhåller,
utgår för närvarande till aktieägare och garanter i svenska livbolag
ett belopp, som endast motsvarar 2 ä 3 procent av den premieåterbäring och
vinst, som tillföres försäkringstagarna.

Nu har redan antytts det saneringsarbete, som är igångsatt inom försäkringsvärlden,
men varken herr Gustavson i Västerås eller den ärade motionären
lia ansett sig kunna tillmäta detta saneringsarbete någon mera avgörande betydelse,
enär det verkställes av företagens egna direktörer. Jag kan medge,
att det ligger något i detta resonemang, men å andra sidan får man dock
hålla i minnet, att detta saneringsarbete pågår i den mest intima kontakt med
försäkringsinspektionen, och försäkringsinspektionen har ju under sin nuvarande
ledning till fullo visat, att den ingalunda bär svärdet förgäves. Försäkringsinspektionen
har sålunda i fråga örn agentstabens omfattning tagit mycket
beaktansvärda initiativ, som ju ha lett till det resultatet, att antalet agenter
på ett år reducerats med icke mindre än 12,000. Försäkringsinspektionen har
också för första gången i sin årspublikation lämnat preciserade siffror i detta
avseende.

Man har, när man diskuterar denna detalj av saneringsarbetet inom försäkringsverksamheten,
som sagt, ifrågasatt effektiviteten i detta arbete. Jag kan
då icke underlåta att påpeka tillvaron av den s. k. lojalitetsöverenskommelse,
som träffades mellan bolagen under fjolåret, alltså långt innan någon människa
visste örn den motion, som nu förekommer till behandling här i andra kammaren.
Jag kan icke heller underlåta att uppläsa ett avsnitt av denna lojalitetsöverenskommelse,
ty jag anser det ingalunda orimligt, att densamma kommer
in i andra kammarens protokoll. Denna överenskommelse inledes med följande
ord: »Denna överenskommelse är sluten av undertecknade livförsäkringsbolag
i syfte att åstadkomma sunda förhållanden inom anskaffningsarbetet och be -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

39

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
tryggande åtgärder för övervakande av ombudens verksamhet. För detta
ändamål förbinda vi oss dels att icke anställa någon såsom ackvisitör
utan att först hava prövat hans betingelser för att på ett värdigt och lämpligt
sätt utöva ackvisitionsverksamhet och dels att i enlighet med nedan givna
regler övervaka att den, som brister i detta avseende, icke användes såsom
ackvisitör.»

Till ytterligare belysning av denna överenskommelse och till belysning av detta
saneringsarbete vill jag även påpeka, att här har tillsatts en särskild nämnd, som
skall övervaka hela detta arbete. Tvister, som uppstå och vilka även beröra sättet
för anskaffningsverksamhetens bedrivande, skola avdömas av en särskild nämnd.
För att man då icke skall kunna säga, att denna nämnd består av försäkringsbolagens
direktörer och att man därför icke är berättigad att hysa någon större
tilltro till densammas arbete, vill jag påpeka, att samtliga ledamöter i denna
nämnd tillsatts av Kungl. Maj :t och äro tillsatta av den nuvarande Kungl.
Majit. I nämnden finns en representant för folkförsäkringen, en representant
för storförsäkringen, en representant för ombuden inom folkförsäkringen och
en representant för ombuden inom storförsäkringen. Som ordförande i denna
nämnd, som alltså ytterst får anses bära ansvaret för hela detta stora saneringsarbete,
har Kungl. Maj :t tillsatt en så oomstridd och av alla aktad person
som arbetsdomstolens ordförande, justitierådet Lindhagen. Jag antar, att ingen
vill ifrågasätta annat, än att dessa personer, inklusive arbetsdomstolens ordförande,
komma att bedriva detta arbete uteslutande från rent objektiva utgångspunkter.

I den del av diskussionen, som här redan ägt rum, har man även berört en
detalj, som också under utskottsbehandlingen spelat en viss roll, nämligen direktörslönerna,
och man har anfört vissa siffror. En ärad talare, herr Gustavson
i Västerås, har räknat ut, att 20 direktörer inom den svenska försäkringsverksamheten
enligt taxeringsuppgifterna haft en medelinkomst av 80,000 kronor,
och det är naturligtvis riktigt. Men jag vill fästa uppmärksamheten på
att därmed icke är sagt, att detta är deras lön. Denna medelsiffra, 80,000 kronor,
har därför intet som helst bevisvärde i detta sammanhang. Emellertid
försökte den ärade motionären tillspetsa denna sak. Han har letat ut 5 direktörer,
sorn tillsammans hade en inkomst av 338,000 kronor. Men det blir en
något mindre medelinkomst än den, som herr Gustavson i Västerås räknat ut.
Emellertid kan jag icke underlåta att för kammarens ledamöter göra ett litet,
kanske pikant meddelande på denna punkt. Det har sagts, att dessa 20 direktörer
enligt taxeringsuppgifterna haft en medelinkomst på 80,000 kronor.
Nu förhåller det sig dock så, att man inom den svenska försäkringsvärlden har
ungefär 75 direktörer, enligt vad reservanterna själva i utskottet upplyst. Man
har av dessa 75 direktörer plockat ut 20. Skulle man emellertid ha tagit med
alla de 75 direktörerna, hade man kommit ned till en medelinkomst, som ligger
väsentligt under dessa 80,000 kronor och som därför icke synts lockande att
anföra i detta sammanhang.

Med vad jag här anfört anser jag, att fullgoda skäl föreligga att följa den
linje, som utskottsmajoriteten stannat för. Utskottsmajoriteten har i allt väsentligt
anslutit sig till de synpunkter, som vårt främsta kontrollerande organ,
nämligen försäkringsinspektionen, här anfört. Försäkringsinspektionen slutar
sitt yttrande med en hemställan, att man skall låta det nu pågående saneringsarbetet
få fortsätta tills vidare och därför lämna motionen utan avseende.
Jag tror, att kammarens ledamöter utan risk kunna ansluta sig till försäkringsinspcktionens
ståndpunkt.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

40

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Sedan jag begärde ordet, hava en
hel del synpunkter framkommit, som äro mina egna, varför jag endast har
några smärre, kanske mindre betydelsefulla synpunkter att framföra.

Det är ett ganska komplicerat problem, som här diskuteras, och det är kanske
mycket svårt för en lekman att ge sig in i alla de labyrinter, som försäkringsrörelsen
i själva verket utgör. En sak kan dock en lekman ganska
väl bedöma, och jag tror, att alla äro ense därom, nämligen att försäkringsrörelsen
har en betydande social uppgift och att i avseende å denna betydande
sociala uppgift försäkringsrörelsen också i många avseenden haft synnerligen
goda resultat att uppvisa. Ett ingripande från statsmakternas sida, som
skulle förhindra eller neutralisera möjligheterna för denna försäkringsrörelse
att arbeta i sina olika grenar och olika former, anser jag därför vara olämpligt
och icke på sin plats. Men örn försäkringsrörelsen har denna stora sociala
betydelse, som säkerligen alla vilja tillerkänna densamma, finns det dock
inom försäkringsrörelsen metoder, som icke kunna betecknas som sociala, och
det är väl närmast dessa metoder inom försäkringsrörelsen, som såväl motionären
som reservanterna ha försökt att komma till rätta med i det att de begärt
en utredning i syfte att få missförhållandena i fråga bragta ur världen.

Motionärerna ha talat örn de s. k. ömsesidiga företag som finnas och påtalat,
att försäkringstagarna eller andelsägarna inom desamma icke ha så
synnerligen mycket att säga till örn. Jag ber att på den punkten helt få
instämma med motionären. Såvitt jag förstår, är ömsesidigheten i dessa företag
av en synnerligen problematisk natur, och i verkligheten skilja sig de
ömsesidiga företagen icke från aktiebolagen. Ömsesidigheten skulle ju i viss
mån innebära ett slags demokrati, men demokratien inom dessa företag är
endast sken. Den finns på papperet men icke i verkligheten. Det är klart,
att såväl då det gäller organisationen som ledningen och även då det gäller
verksamheten ute på »fältet», som försäkringsmännen kalla det, skulle det
vara av en synnerligen stor betydelse att få anknytning till just de försäkringstagare,
som inneslutas i ömsesidigheten. Därigenom skulle man ha möjlighet
att komma till rätta med de icke sociala metoder, som komma till tillämpning
inom försäkringsrörelsen. Erkänner man vidare den sociala betydelsen av
försäkringsrörelsen, kan man ju med mycket stora skäl hävda, att försäkringstagarna
borde ha en verklig medbestämmanderätt i företagen.

Det finns här i landet många, många tusentals arbetare, anställda och andra,
som under ett långt liv i försakelse och umbäranden ha betalat sina premier,
för att de på ålderdomen skulle i livförsäkringen ha något att trygga sig till.
De ha kanske offrat det sista de äga, för att premierna skulle bli betalta och
försäkringen icke gå ifrån dem. Det är naturligt, att skyddet för sådana försäkringstagare
måste bli så starkt och kraftigt, som överhuvud taget är möjligt,
och är det så, att man märker, att det på denna punkt brister, då ha statsmakterna
skyldighet att omedelbart ingripa och vidtaga sådana åtgärder, att
försäkringstagarna i sådana fall bringas det allra starkaste och största skydd.
Det borde inte ens kunna tänkas, att en försäkringstagare skulle kunna bli
lidande, örn han har betalt kanske två tredjedelar av alla de premier, han har
att erlägga under försäkringstiden och han sedan kommer i en sådan situation,
att han icke vidare kan betala premierna. Då är det nödvändigt, att åt honom
i ett eller annat avseende bringas skydd, så att han icke går förlustig den
trygghet, han själv av eget initiativ sökt skaffa sig genom försäkringsrörelsen
här i landet.

I detta sammanhang synes det viktigt, att värdebeständigheten, som jag
skulle vilja kalla det, får ett starkare, mera kraftigt kontrollerat skydd från
statsmakternas sida. Detta problem sammanhänger emellertid, då det gäller

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

41

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
de ömsesidiga företagen och en del andra företag, dels med kapitalplaceringen
och dels också med fondbildningen. Man kan säga, att det närmast gäller —
eller till och med i huvudsak gäller — de s. k. sakförsäkringarna. När det
gäller sådana försäkringar, vet man ju, att det icke existerar någon värdebeständighet
för en sak, som är försäkrad. Värdet kan i vissa fall sjunka synnerligen
snabbt, i andra fall kan det sjunka mindre snabbt. Men premierna äro
alltid lika, och de utgå alltid efter samma norm och med samma belopp, oavsett
hur värdet fluktuerar. Det är naturligtvis ett alldeles ohållbart tillstånd,
att man håller konstanta premier för saker, som undergå en ständigt fortlöpande
värdefluktuation. Detta anser jag vara ett synnerligen viktigt problem,
som den eventuellt kommande utredningen eller den utredning, som redan pågår,
borde taga upp till en granskning, så att man på detta avsnitt kommer
fram till någonting annat och bättre. Man kan i detta fall säga, att det är
försäkringstagarnas skyldighet att själva kontrollera, att det finns en fast
värdebeständighet, d. v. s. att man skall förnya premierna, allt eftersom värdet
undergår fluktuationer. Det är emellertid en omöjlighet för försäkringstagarna
att här själva kunna vara med och utöva en kontrollerande verksamhet,
då de icke äga möjlighet att deltaga i fastställandet av premierna, som i detta
fall är det grundläggande.

Det är, herr talman, dessa två synpunkter jämte de synpunkter, vilka framförts
av bl. a. motionären herr Hermansson, som jag i denna debatt har velat
framföra.

Under detta yttrande hade herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Lindman: Herr talman! Jag har läst vad som förekommit i detta
ärende, såväl i motionen som i utskottets utlåtande med reservationen, och
jag har läst försäkringsinspektionens yttrande. Jag har vidare åhört debatten
i dag. Jag kan icke neka till, att jag känner en viss förvåning över, att här
från reservanternas sida egentligen bara finnes klander. Det är bara klander
mot dessa försäkringsbolag. Det är, liksom örn det icke kunde finnas
något gott alls hos dem, det är som om de bara försökte vara ovilligt stämda
mot de försäkrade så mycket som möjligt och som örn allt vad de göra eller
tänka göra vore felaktigt och bara beroende på vinningslystnad och vinstbegär.
Här säger man, att de förfara oriktigt än på det ena och än på det
andra sättet, och man har egentligen bara anmärkningar.

Skulle det då icke vara möjligt, att vi också, herr talman, skulle kunna få
säga till dessa försäkringsbolag, att de hava dock utfört en stor och människogagnande
gärning under sin verksamhet? När de upptogo sin verksamhet
här i detta land för åttio år sedan, voro de pioniärer, banbrytare på. ett område,
som avsåg att tjäna mänskligheten. Och jag vill tillägga, när jag talar
örn detta: skulle vi icke också kunna giva dem det erkännandet, att de icke
brustit i sina förpliktelser? Och hava vi icke rättighet att säga, att det främsta
av allt i hela denna verksamhet, det är tryggheten och soliditeten hos de
företag, som utöva denna verksamhet? Denna trygghet går väl i alla fall över
allt annat. Örn man skulle tänka sig en nedsättning av premier och sådant
på bekostnad av säkerheten, vågar jag påstå, att man därmed skulle begå
ett mycket stort fel, ja, det största fel vi skulle kunna göra. Tryggheten för
de försäkrade att få ut försäkringssummorna övergår allt annat.

Man talar om och gör anmärkningar på, att förtroendet icke är så gott
som det borde vara hos allmänheten. Jag vet egentligen icke, huruvida det
påståendet är riktigt, För min del har jag ingen kännedom örn det. Jag har

42

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
tvärtom kännedom om, att förtroendet är mycket gott. När man tagit en försäkring
i ett svenskt försäkringsbolag, vet man absolut, att örn det brinner
kos en eller örn man dör, så kommer försäkringssumman att falla ut. Däri
ligger enligt min mening det väsentliga och det viktiga i hela denna verksamhet,
och ingen skall kunna förebrå den svenska försäkringsrörelsen i stort
sett, att den brustit i något av dessa avseenden.

Men nu kommer man med sina anmärkningar. Man säger, att det är för
stora omkostnader, det är för höga löner och för mycket agenter, bolagsstyrelserna
hugga för sig, de tillsätta sina släktingar som revisorer o. s. v. Ja,
är det nu så riktigt, allt detta? Jag tänker t. ex. på antalet agenter som man
talat örn här. Kammarens ledamöter hava själva läst, att antalet agenter
nedsatts under en viss period med 12,000 och att meningen är att nedsätta det
ytterligare. Men hava kammarens ärade ledamöter tänkt på att av dessa
agenter, hava 80—85 procent denna verksamhet som biförtjänst? Det finnes
försäkringsbolag, som arbeta på det sättet, att de hava en agent på varje arbetsplats.
Icke lever han på det han förtjänar som agent! Han lever på
någonting annat; han lever på sitt arbete i övrigt och har agenturen som en
biförtjänst. Detta driver upp antalet agenter, så att det blir mycket större
än det måhända eljest skulle behöva vara, och så inbillar man sig, att vi här
i landet ha en här av agenter, som helt leva av försäkringsverksamheten. Det
finnes ingenting, som säger, att icke de svenska försäkringsbolagen önska och
vilja sätta ned antalet agenter. Men å andra sidan skola vi komma ihåg, att
örn vi önska, att det svenska folket skall försäkras, så måste det finnas agenter,
som försäkra det.

Man säger vidare, att agenterna äro så påträngande och övertala folk
med lock och pock att taga försäkringar. Som ett exempel på vad som kan
hända vill jag för de ärade ledamöter av kammaren, som uttalat sig på det
sättet, berätta en episod som jag var med örn för två år sedan. En målare,
som bor strax bredvid där jag bor på landet om sommaren, kom hem till mig
och beklagade sig över, att det brunnit hos honom, och att han icke hade haft
brandförsäkrat. Jag sade: Vad har ni tänkt på, som icke haft brandförsäkrat?
Han svarade: Jag hade brandförsäkrat, men glömde bort att förnya

premien för två år sedan. Hur, frågade jag honom, kunde ni glömma bort
det? Blev ni icke påmind? Efter åtskilliga om och men erkände han, att han
blivit påmind icke en, utan två gånger och att agenten kommit personligen
den tredje gången och sagt: Kom ihåg, att ni inte betalat premien!

Sedan talar man örn kostnaderna, särskilt inkassokostnaderna, och att man
försöker driva försäkringen på sådant sätt, att helst varenda människa i detta
land, åtminstone familjeförsörjarna, är försäkrad, och att varenda människa
har sitt hus och sitt bohag försäkrat. Slå ihop hela försäkringsverksamheten
och låt den skötas utan denna affärsmässighet, som nu kritiseras! Tror
ni, att många människor skola komma och säga: Jag önskar försäkra? Det

göra de icke. Det finnes en hel mängd folk, i vilkas medvetande det ännu
icke gått upp vilken välsignelse det är att hava försäkrat. Det är därför som
man måste förlåta de förkättrade försäkringsbolagen, att de använda agenter
för att förmå folk att taga försäkring. De skola efter min uppfattning icke
klandras för det, utan berömmas.

Sedan säger man, att bolagen taga för sig för mycket. Ja, herr talman,
örn vi tänka på vad jag nyss sagt, nämligen att det väsentligaste av allt är,
att man har trygghet och säkerhet, så förstå vi ockå hur det kan gå, örn icke
man har denna trygghet, när stora katastrofer inträffa, katastrofbränder och
dylikt. Jag har upplevat en sådan brand år 1888. Jag minnes, när det brann
överallt i skogarna det året. Ingen människa hade skogen försäkrad på den

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

43

Ane/, försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
tiden. Även städer brunno. Sundsvall och Umeå brunno. Jag såg, hur det
såg ut i Sundsvall strax efter branden. Och jag minnes från min barndom
den stora branden, som rasade i Gävle. Allt nog, försäkringsbolagen måste
hava reserver för att motstå katastrofbränder, den saken är oeftergivlig. Det
vore ett oerhört fel örn man skulle klandra dem för detta. Att man också skapar
skadeutjämningsreserver är nödvändigt just för katastrofrisker, som kunna
komma en och annan gång. Kanske kommer någon av herrarna ihåg den
stora katastrofen, när San Francisco brann. Vilka oerhörda summor förlorade
icke försäkringsbolagen då! Men de stodo rycken, därför att de hade
sina skadeutjämningsreserver, som samlats de år, när skadeförloppet var
gott men från vilka medel tagas, när sådana skador inträffade. Det har också
gått därhän, att denna skatteutjämningsreserv erkänts av statsmakterna
genom att den gjorts skattefri.

Sedan talar man om vissa småbranscher, hur de drivas upp, och örn de höga
agentprovisionerna och de höga kostnaderna.

Ja, herr talman, i går kväll, när jag kom hem på eftermiddagen, fann jag
på mitt bord en tidning, som icke alls har med försäkringsverksamhet att
göra, nämligen tidningen »Skogen», som utgives av Svenska skogsvårdsföreningen.
Där talades det på ett ställe örn en på senare tid upptagen försäkringsverksamhet,
nämligen skogsbrandförsäkring. Jag nämnde ett ord örn
den saken nyss. Av tidningens uppgifter fann jag, t. ex., hurusom från 1924
till början av maj 1935, d. v. s. på tio år, ansvarssumman för skogsbrandförsäkringarna
stigit från 125 miljoner kronor till 1,200 miljoner kronor. Tro
icke de ärade ledamöterna av kammaren, att det kostat något att arbeta upp
en sådan försäkringsverksamhet? Det har fått arbetas för Lea under många
år, innan man kommit på så grön kvist, att man känt sig säker på att kunna
betala de skador, som kunna uppkomma. Om man betänker, att man nu har
försäkrade 7,000,000 hektar skog i stället för i början, under första året,
600,000 hektar, så är ju detta en storartad utveckling, och jag tycker, att man
skall vara tacksam för att det finnes företag, som taga upp sådana saker,
mången gång med stora risker och utan att veta, huru det skall komma att
falla ut. Att kostnaderna för sådant bli stora är alldeles påtagligt. I denna
skogsbrandförsäkring har man för övrigt redan under dessa tio år haft ett
år med stora skador, nämligen det stora skogsbrandåret för två år
sedan.

För egen del har jag skogsbrandförsäkrat. Jag skulle anse det vara ett synnerligen
stort fel, örn jag icke hade skogsbrandförsäkrat. Och detta gäller ännu
mera, anser jag, för en liten skogsägare. Det är en välsignelse, om han råkar
ut för en stor brand, att hava försäkrat skogen.

Men naturligtvis är här icke fråga örn att giva något erkännande åt någonting,
det förstår jag mycket väl av de anföranden, som hållits. Det skall vara
klander, det är den egentliga avsikten.

För övrigt, behövas icke reserver för ett försäkringsföretag, t. ex. när räntorna
sjunka, som de gjort nu? Herrarna kanske vilja vara goda och tänka
på, vad det betyder för ett företag, som är nödsakat att hålla stora reserver i
form av värdepapper, inteckningar och obligationer och dylikt, värdehandlingar
alltså, som icke äro bolagens egna tillhörigheter utan som faktiskt ligga
som säkerhet för de försäkrade och ligga under lås med olika nycklar av vilka
en innehaves av en av staten tillsatt person och för vilka placeringar en viss
minimiränta förutsatts! Tänk bara på, vad som i försäkringsinspektionens yttrande
säges på sidan 10 i utskottets utlåtande: »Den ytterligare förstärkning
av ränteantagandet i beräkningsgrunderna, som Kungl. Majit för kort tid sedan
beslutat, innebär i själva verket, att den för försäkringstagarnas räkning

44

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
verkställda pantsättningen måste ökas med icke mindre än cirka 70 miljoner
kronor.»

Var skulle försäkringsbolagen hava tagit de 70 miljoner kronorna ifrån, örn
de varit så situerade, att deras premieintäkter icke lämnat några överskott utöver
vad rörelsen direkt erfordrat?

Sedan nämndes det ett ord örn regleringen av skadorna. Ja, för allt i världen,
örn staten vill tillsätta en ämbetsmannakår, som reser omkring till varje
brandskada och står på de försäkrades sida och ser till, att de få ut sin försäkring,
så nog låter det sig göra. Det finnes dock enligt min uppfattning tillräckligt
mycket konsulterande ingenjörer och sakkunniga, som hava stora förutsättningar
att göra detta. Men därjämte vill jag säga till den ärade talaren,
som klandrade försäkringsbolagen, att mig veterligen förhåller det sig på det
sättet, att skaderegleringarna i Sverige skötas utomordentligt väl. Olyckligtvis,
det måste jag säga, är jag i den ställningen, att jag som intressent i
vissa företag förorsakat brandförsäkringsbolagen stora skadestånd. Men dessa
skador, som hava uppgått till mycket stora belopp och som hava varit flera
stycken, hava reglerats så, att de personer, som representerat försäkringstagarna,
varit nöjda och belåtna varenda en. Det har icke funnits ett ljud till
anmärkning.

Det ligger för övrigt, herr talman, i sakens natur, att ett försäkringsbolag
vill försöka sköta skaderegleringarna ordentligt. Ett försäkringsbolag vill
icke utsätta sig för risken att få rykte om sig att vilja krångla och bråka. Om
det rätteligen skall betala 100,000 kronor, så försöker det inte komma undan
med 90,000 kronor, utan det betalar hellre 100.000 kronor och behåller sitt
goda rykte och anseende. Det är utmärkande för hela denna verksamhet och
för uppfattningen hos de personer, som hava med sådant att göra. Naturligtvis
kan det vara olika i olika företag. Men jag tror, att man kan generellt säga,
att regleringen av skadorna sker överhuvud taget i vårt land på sådant
sätt, som jag nu nämnt.

Ytterligare ett ord, herr talman! Man säger, att man skall nedbringa kostnaderna
och att man vill nedbringa premierna.

Försäkringsbolagen äro icke främmande härför. Ett exempel härpå äro de
skånska lantgårdarna vilka brunno i stor utsträckning. Försäkringsanstalterna
ha nu ingripit och sökt ge anvisningar m. m. hur brandsäkerheten skulle
kunna ökas. Därmed bringar man ned skadorna, oell därmed gå premierna
ned. Men bolagens förvaltningskostnader bortsett från anskaffningsprovisionen
gå icke ned. De bli desamma, såsom också inspektionen påpekat.

Jag vill ytterligare säga en sak mot anmärkarna. Man talar örn de höga
lönerna. Ja, herr talman, det är på det sättet med de höga lönerna, att de för
det första nog icke äro så höga, som man talar om. Vill man hava verkligt
förstklassigt och prima folk, som känner försäkringsverksamheten i grund
och botten, måste man också offra något för att förvärva sig sådana. Det
kostar en viss summa pengar. Ty det går icke, som en talare sade, att jämföra
dessa försäkringsman med en generaldirektör i ett ämbetsverk. En generaldirektör
i ett ämbetsverk sitter ganska säker på posten. Han är tillförsäkrad
pension o. s. v. En direktör i ett försäkringsbolag kan bliva sjuk och nödgas
lämna sin plats. Han kanske blir överflödig eller får av andra orsaker
lämna sin plats. Man skall icke klandra bolagen för att de försöka få det bästa
folket. I det fallet kunna herrarna gå till statens verk. Det må sägas, som
en talare sade, att en generaldirektör har 21,000 kronor. Men jag vill till
samme talare säga: Vad har chefen för Sveriges riksbank, chefen för Sveriges
statsbanor och cheferna för våra stora monopolföretag i avlöning? Varför tog
den ärade talaren icke fram den jämförelsen? Chefen för ett stort försäkrings -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

45

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
bolag är en person, som man kräver så ofantligt mycket av, att man måste
tänka på att han får en passande lön.

Sedan talar man örn styrelsernas löner, arvoden och tantiémer. Jag kan tala
om, att jag känner till ett fall. I ett bolag — jag vet icke, örn jag vågar säga,
att det är Sveriges största försäkringsbolag, men det tävlar örn platsen att
vara det största — har ordföranden i styrelsen mindre arvode än ordföranden i
Sveriges riksbank, men han har icke mindre att göra, jag tror snarare, att han
har mera att göra. Man skall undersöka noga, innan man ger sig in på detta
område.

Att det kan finnas företag, där lönerna äro oskäligt höga, det är jag den
förste att erkänna, men man skall icke inbilla ledamöterna i utskott och kammare,
att detta kan generaliseras, så att det gäller överlag.

Herr talman! För min del hade jag icke tänkt uppehålla mig vid de spörsmål
jag nu berört, utan min tanke har varit att gå in på en del problem, som
icke blivit berörda av någon av de föregående talarna, åtminstone icke såvitt
jag kunnat höra.

Försäkringsverksamhetens betydelse inskränker sig icke bara till vårt land,
den har också betydelse utåt, gentemot främmande länder. Jag vill då fästa
kammarens uppmärksamhet på en sak, som både motionären och utskottsreservanterna
fullständigt hava förbisett. Grundvalen för all försäkring är fördelning
av riskerna. Ett bolag kan icke taga hela risken själv, den måste
fördelas, och inom vissa branscher, där fara föreligger för katastrofer och
främst då inom den största sakförsäkringsbranschen, brandförsäkringen, räcker
det icke med att fördela riskerna inom ett enda land, icke ens örn detta är
mycket större än vårt, utan riskerna måste fördelas även i främmande länder.
Brandförsäkringen är i själva verket en av de mest internationella verksamhetsgrenar
som finnas, och svenska bolag driva en stor utländsk rörelse bland
annat i Amerikas förenta stater och för övrigt allestädes på kontinenten. Av
de svenska direkt tecknande brandförsäkringsbolagens premieinkomster på 55
miljoner kronor år 1933, kommo icke mer än 25 miljoner kronor från direktaffärer
i Sverige. Å andra sidan reassurerade de svenska bolagen en stor del
av sina affärer i utlandet. Försäkringsrörelsen ''är sålunda ingalunda begränsad
till Sverige, det drives samtidigt stor export och import av försäkringsskydd.
Här ha vi ett område, som är av betydelse för vårt internationella
handelsutbyte, och detta utbyte har kunnat upprätthållas i trots av alla de
inskränkningar som drabbat handelsutbytet, när det gäller varor av andra
slag. Detta har kunnat ske tack vare att betydelsen av denna försäkringsväsendets
internationalitet insetts av de makthavande i alla länder och gynnats.

Det internationella utbytet skötes emellertid, mina herrar, icke bara genom
att skriva brev och korrespondera. Det är en stor och vidlyftig historia, som
kräver personliga besök i främmande länder, och särskilt för dem som arbeta
i Amerikas förenta stater. Det kräves en utomordentligt stor skicklighet och
insikt i hela detta utbyte, hela detta reassuranssystem, som är av en så stor
betydelse för de svenska försäkringsbolagen. Och icke bara för dem själva,
utan för hela försäkringsverksamheten överhuvud gäller det ju att fördela
riskerna. Betydelsen av tarifföverenskommelser framgår kanske bäst av ett
exempel. När en försäkring önskas, kunna alla tariffbolagen ange premien tack
vare den tariffering som uppgjorts för allas räkning. Ett bolag ställer sig som
ledare och fördelar försäkringen på alla de övriga. När skada inträffar, behöva
icke alla de i försäkringen intresserade bolagen representeras utan
några gemensamma representanter utses —• och dessa reglera skadan å allas
vägnar även för utländska bolag och reassuradörer.

46

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)

Den som känner till förhållandena i utlandet vet, att försäkringstagarna
där ofta få betala avsevärt mycket mera och högre pris för sitt försäkringsskydd
än vi här i Sverige. Jag kan nämna ett exempel, som jag av en händelse
fick höra häromdagen — men det gäller ett land, som egentligen kanske
inte borde tagas som exempel. Det är nämligen Sovjet-Ryssland. Det
gällde ett svenskt företag, som skulle försäkra en kontorsbyggnad i Leningrad.
Vet herrarna vad premien var? Den var 16 gånger så stor som premien
är örn försäkringen tagea i Sverige; ändock skulle skadeersättningen icke
räcka tili att åter uppföra byggnaden. Men jag skall icke taga exempel från
Sov.jet-Ryssland, ty jag vill själv icke godkänna det landet som någon mätare
på detta område, utan jag skall taga ett annat land, t. ex. Förenta staterna,
som vi ofta bruka betrakta som ett föregångsland i många avseenden. Där är
den privata försäkringsverksamheten reglerad i de olika staterna, som ju äro
icke mindre än 48 stycken, och som genom sina lagar övervaka den genom en
mångfald för denna uppgift avsedda myndigheter. Där är den genomsnittliga
brandförsäkringspremien 4 ä 5 gånger så hög som här hemma i vårt land.
Man skulle därför kunna tro, att bolagens kostnader skulle vara procentuellt
låga. Men tvärtom, kostnaderna äro 50 % högre i Förenta staterna än vad de
äro i Sverige.

Sedan fäste jag mig vid en sak; jag är icke säker på örn den närmare berörts
i debatten. Reservanterna tala örn mäklareväsendet, som örn det skulle
vara något eftersträvansvärt att hava ett sådant på detta område. Jag kan
då nämna att t. ex. i Paris, där mäklareväsendet florerar i allra högsta grad,
har det betalats i kurtage för en tioårs bunden brandförsäkring, första året
150 % av årspremien och andra året 100 %. På andra håll, där mäklarna behärska
marknaden, betalas intill 35 % provision på engångspremien. Och vem
tro reservanterna i sista hand få betala denna provision, örn icke försäkringstagaren?
Veta reservanterna, vad svenska aktiebolag betala för provision till
sina agenter? Jo, 10 %, i enstaka fall till vissa generalagenter något mera.
Men 10 % är vad de i regel betala. Varför har ett mäklareväsen då icke uppstått
här i Sverige? Jo, därför att ett svenskt försäkringsbolag, örn det icke
ensamt kan taga en risk, icke behöver göra sig besvär med att använda mäklare,
ty det delar den tillsammans med andra försäkringsbolag. Den besparing
som på detta sätt göres, kommer försäkringstagarna till godo. Det kostar
naturligtvis en del pengar för bolagen att göra det, men det kostar mycket,
mycket mindre pengar än örn ett antal mäklare skulle finnas, som var
och en hade sitt lilla kontor och skötte sin verksamhet med sina mer eller mindre
rationella metoder.

Jag vågar säga, herr talman, att man kan hava rättighet att säga till de
ärade reservanterna och motionären, att när ni ge er in på detta kapitel, skola
ni icke bara plocka fram det som ni tycka är dåligt och anmärkningsvärt, utan
ni skola också vara så goda och tala örn, att det finns något som kan vara
erkännande värt i den stora svenska försäkringsverksamheten.

Häruti instämde herrar Persson i Fritorp, Lithander, Petersson i Gärestad,
Gustafson i Kasenberg, Petersson i Lerbäcksbyn, Nilsson i Karlstad, Sandström,
Holmström, Nilsson i Antnäs, Thorell, förste vice talmannen Magnusson
och Leffler.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag skall med hänsyn till den tid som
redan åtgått att diskutera denna fråga, inskränka mig till endast några högst
nödvändiga repliker.

Jag skall då först vända mig till herr Lindman, som under nästan en halv

Lördagen den IS maj.

Nr 34.

47

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
timme stått här och slagit in öppna dörrar genom att anklaga oss för att vi
icke ha talat örn vad han ansåg, att vi skulle gjort. När vi hava uraktlåtit
detta, har det skett därför, att vi ansett det fullkomligt onödigt att tala örn
sådana saker, som vi allesammans äro fullkomligt eniga örn. Det är heller
icke alldeles riktigt, när herr Lindman vill påstå, att det från vår sida icke
har sagts något örn försäkringsrörelsens stora sociala och socialekonomiska
betydelse. Örn jag hörde rätt, talade herr Gustavson i Västerås ganska mycket
örn den saken, och om herr Lindman ville läsa min motion, skulle han finna,
att det även där medges, att försäkringsrörelsen har en mycket stor social betydelse.

Vi ha således ingen anledning att förneka vare sig det goda, som herr Lindman
säger, att försäkringsrörelsen uträttat, eller att förminska de risker, som
försäkringsrörelsen vill försäkra medborgarna emot. Herr Lindman låtsas
här emellertid, som örn det skulle hava varit vår mening att hindra folk från
att skaffa sig detta försäkringsskydd. Det är emellertid självklart, att raka
motsatsen är det verkliga förhållandet.

Varför jag har väckt min motion — och jag förmodar att reservanterna
hava haft samma inställning — är icke därför att vi vilja hindra folk att taga
försäkringar, utan därför att vi vilja göra det möjligt för folk att försäkra sig
i ännu större utsträckning än vad nu är fallet, och att kunna göra det på
bättre villkor, än som nu händer i vissa fall. Herr Lindman menar emellertid,
att förtroendet för försäkringsrörelsen icke är så dåligt i stort sett, och det kan
man kanske instämma i. Vi ha för vår del icke sagt, att det icke skulle finnas
försäkringsbolag och försäkringsanstalter, mot vilka det icke finns något skäl
till anmärkning. Men det finns å andra sidan andra försäkringsbolag, som det
finns så mycket mera att anmärka på, och vi ha också ansett, att om vissa bolag
begagna sig av sådana osunda affärsmetoder, som gör att folkets förtroende
för försäkringsrörelsen minskas, så skadas därigenom icke bara det bolag,
det närmast gäller, utan själva försäkringsidén, vilket blir till skada även för
hela den svenska allmänheten, som borde få ha sitt förtroende för försäkringsrörelsen
orubbat. Vi ha således icke heller, som herr Lindman tycks vilja
göra gällande, på något sätt vänt oss emot att försäkringsbolagen ha stora
reservfonder för framtida behov, utan tvärtom. Men jag kan för min del icke
fatta, att dessa reservfonder skulle bli mindre, örn aktieutdelningarna minskades.
Jag tror tvärtom, att det genom att minska dessa utdelningar till aktieägarna
och genom att också iakttaga större sparsamhet när det gäller chefslöner,
styrelsearvoden och tantiémer till styrelserna skulle vara möjligt att
göra dessa reservfonder ännu större, än vad de för närvarande äro, och därigenom
också skapa ett större förtroende för försäkringsrörelsen hos den stora
allmänheten.

Jag skulle också med ett par ord vilja beröra vad herr Hagberg i Malmö
nämnde i sitt anförande. Herr Hagberg klagade över att reservanterna icke
hade ansett sig kunna solidarisera sig i allt med motionären. Jag är för min
del fullkomligt nöjd med reservanternas behandling av min motion, och då
tycker jag, att herr Hagberg, som representerar utskottet, också borde kunna
vara det. . Jag gör naturligtvis heller icke några anspråk på att den motion jag
har skrivit i detta ämne, är på något sätt uttömmande. Det är don alldeles
icke, och jag medger också, att den tillkommit i den vanliga motionsbrådskan,
som ju råder i början av varje riksdag. Det skulle ha kunnat anföras en mängd
skäl för den utredning jag begärt, utöver de skäl, som jag anförde i motionen,
och jag är därför tacksam för att reservanterna ha kunnat förebringa ytterligare
skäl för att denna utredning bör komma till stånd.

Herr Hagberg ville också anmärka på, att jag sagt, att försäkringsrörelsen

48

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
förvaltade en betydande del av vår nationalförmögenhet. Ja, den förvaltar,
om jag icke tar fel, ungefär i1j2 miljarder kronor. Jag tycker nu för min del,
att det är en ganska betydande del av vår nationalförmögenhet, men vill herr
Hagberg i Malmö betrakta dessa miljarder som en spottstyver, så må han
gärna göra det, jag fasthåller för min del vid, att det är en ganska betydande
del, även om den procentuellt icke är så förfärligt stor.

Herr Hagberg berörde vidare vad jag i min motion hade anfört om att de
medel, som stå till försäkringsväsendets förfogande, icke alltid förvaltades på
ett tillfredsställande sätt. Ja, den anmärkningen besvarade jag i mitt första
anförande, när jag talade om, att dessa medel i mycket stor utsträckning användas
för att finansiera dotterföretag till försäkringsbolag, dotterföretag som
bedriva rörelser och affärer, vilka icke ha det minsta med försäkringsrörelsen
att skaffa, och, jag betonar det än en gång, som ibland åtminstone, äro av den
beskaffenhet, att försäkringstagarnas pengar icke borde användas för finansieringen
av dessa affärer. Jag tycker ju, att herr Hagberg, örn han hörde
mitt anförande, icke skulle behövt framställa den anmärkningen.

Det var vidare en annan sak, som jag skulle vilja beröra, nämligen vad som
anfördes i fråga örn annullationerna och vad jag skulle hava sagt i det avseendet.
Herr Hagberg var icke belåten med att jag icke berört den saken i min
motion, och det var kanske ett fel att jag icke gjorde det. Jag skulle haft
skäl att göra det, men när jag icke gjorde det, torde det väl ändå få vara min
egen sak. Men herr Hagberg ville nu förklara de stora annullationerna med,
att det kan förekomma att ett bolag ett år har en förfärligt stor anskaffning,
som höjer förvaltningskostnaderna, under det att man nästa år har nästan
ingen anskaffning alls. Då vill jag för det första fråga: anser herr Hagberg,
att ett bolag, som på det sättet sköter sin anskaffning, att det det ena året ställer
till med en sådan jätteanskaffning och det andra året nästan icke anskaffar
några försäkringar alls, bedriver sin rörelse enligt sunda affärsmetoder? För
min del anser jag det icke. När ett försäkringsbolag går till väga på det
sättet, måste jag säga, att det bolaget gör, som jag sade förut, luftförsäkringar,
d. v. s. man gör försäkringar, som man beräknar icke skola komma att fortsättas
av försäkringstagarna, utan inom en längre eller kortare tid annulleras.
Men i alla händelser, örn man nu ställer till med en dylik rekordanskaffning
ett år, borde väl ändock beräkningsgrunderna för anskaffningskostnaderna
också stämma med de nytagna försäkringarna, och det är detta som i många
fall icke har skett. Det är många bolag, som ha överskridit de av försäkringsinspektionen
beräknade grunderna för kostnaderna för nyanskaffning, vilket
jag ju också berörde i mitt första anförande, liksom det också finns bolag vilka
i fråga örn inkassokostnaderna högst väsentligt överskrida de beräkningsgrunder,
som försäkringsinspektionen har fastställt.

Jag skall också i detta sammanhang nämna ett par ord om den överenskommelse
mellan försäkringsbolagen i avsikt att nedbringa antalet ombud, som
här berördes, jag vill minnas även av herr Hagberg. Innehållet i denna överenskommelse
är i själva verket icke den, att antalet ombud skall minskas, utan
att antalet ombud i stället skall komma att ökas med icke mindre än 2,500 st.
Anledningen till att det riktats anmärkningar mot det stora antalet ombud,
har varit den, att när antalet ombud är alltför högt, blir kvaliteten hos ombuden
^ofta så mycket sämre. Detta är en synpunkt, som med särskild styrka
framhållits från försäkringsfunktionärernas sida. Örn herrarna läsa senaste
numret av »Livinspektören», som jag tror, att flertalet av kammarens ledamöter
fått sig tillsänt, skola herrarna finna, att man där är ytterligt angelägen
att framhålla just den synpunkten, att när man har alltför stort antal
agenter, kommer en del av dessa agenter att bestå av personer, som äro olämp -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

49

Ang. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
liga för sitt yrke. De äro olämpliga på det sättet, att de ofta — jag säger
det ännu en gång — lura allmänheten att taga försäkringar även i sådana fall,
då agenten vet, att försäkringstagaren aldrig skall kunna bliva i stånd att i
fortsättningen betala premierna för försäkringen. Dessa undermåliga agenter
misskreditera sålunda hela rörelsen och bidraga till att undergräva förtroendet
för försäkringsverksamheten. Det är ur den synpunkten, som man framställt
anmärkningar mot det höga antalet ombud.

Det förvånar mig eller, rättare sagt, det förvånar mig icke alls, att ingen
av de talare från den andra sidan, som nyss varit uppe, med ett enda ord velat
beröra vad jag tidigare sade örn de anslag från försäkringsbolagens sida, som
lämnats för ändamål, som icke ha med försäkringsrörelsen att skaffa, särskilt
då anslag till politiska partiers valrörelser o. d. Det förvånar mig icke, att
ingen försökt dementera denna uppgift. Jag kan nämligen tala örn, att jag
i min bänk har en promemoria, undertecknad av chefen för försäkringsinspektionen,
i vilken det bekräftas, att det förekommit, att försäkringsbolag lämnat
anslag till politiska partier. Jag vill för min del påstå, att även ett sådant tillvägagångssätt
från bolagens sida är ägnat att i högsta grad undergräva förtroendet
för försäkringsrörelsen hos den stora allmänhet, som icke tillhör
dessa partier, och kanske även hos en hel del av dessa partiers egna medlemmar.
För egen del måste jag anse det otillständigt, att försäkringsbolagens
medel användas på detta sätt, även örn de summor, det gäller, såsom jag förut
nämnt, icke äro så stora, att de på något sätt kunnat ha någon inverkan på
premiesättningen eller på avsättningen till bolagens vinstfonder.

Vidare skulle jag vilja säga, att örn allting inom försäkringsrörelsen är så
bra beställt, som man här velat göra gällande, och som framför allt försäkringsföreningen
påstått, så är det svårt att förstå, varför försäkringsbolagen
äro så angelägna att motsätta sig förslaget, att statsmakterna vid en blivande
utredning skulle få titta litet närmare på försäkringsbolagens verksamhet. Örn
utskottsmajoriteten, som ju också tycker, att allt är väl beställt, säger, att den
anser försäkringsrörelsen vara i alla avseenden så väl skött, att det är onödigt
med någon utredning, så kan jag förstå denna ståndpunkt från utskottsmajoritetens
sida. Jag kan både förstå och respektera den. Men vad jag icke
förstår det är, att bolagsledningarna själva, som anse, att allting är så väl
beställt, även för sin del motsätta sig den föreslagna utredningen. Jag tycker,
att det skulle vara ägnat att stärka förtroendet för dessa företags ledningar,
örn försäkringsföreningen hade sagt, att den visserligen ansåge det
vara så bra ställt, som den i sitt yttrande angivit, men att den, därest det
funnes något tvivel örn detta, med största nöje ville underkasta sig en statlig
utredning. Om försäkringsdirektörerna hade sagt: »Var så god, kom och
titta på våra papper!», så skulle detta ha varit en konsekvent ståndpunkt från
försäkringsföreningens sida. Örn försäkringsbolagen över lag ha så rent mjöl
i påsen, som det påstås, så förstår jag icke varför försäkringsföreningen så ivrigt
motsätter sig en dylik utredning.

Jag vidhåller, herr talman, mitt förut framställda yrkande.

Herr Lundell: Herr talman! Jag har icke deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet, utan det är en del yttranden, som förekommit här under
debatten, vilka föranlett mig att begära ordet.

Herr Hermansson talade i sitt första inlägg i debatten ganska mycket örn
de höga aktieutdelningar och de höga direktörsarvoden m. m., som förekomma
inom de privata försäkringsbolagen. Det Ilar ju redan gent emot detta framhållits,
att aktieutdelningar och deras motsvarighet inom ömsesidiga bolag,
utdelningar på garantifonden, spela en ytterst liten roll i utgiftsbalansen. Det

Andra hammarens protokoll 10.35. Nr Sb. 4

50

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
framhålles ju i en bilaga till utskottsutlåtande!, att den årliga utdelningen till
aktieägare och garanter för vissa medräknade livförsäkringsbolag uppgått till
cirka en halv miljon kronor, under det att vad som av vinsten utbetalts till
försäkringstagarna under samma period, i genomsnitt per år uppgått till över
20 miljoner kronor. Inför sådana siffror tycker jag, att det är ganska liten
mening i att så mycket tala örn dessa aktieutdelningar.

Jag vill vidare påminna herr Hermansson om, att dessa aktieutdelningar äro
icke enbart en kapitalränta utan även en riskpremie. Det kan ju inträffa sådana
fall, att de medel, som annars äro disponibla för att tillfredsställa försäkringstagarna,
på grund av någon katastrof icke räcka till, så att aktiekapitalet
kan behöva helt sättas till. Det kan tänkas, att sådant inträffar för ett
brandförsäkringsbolag, vid någon större brandkatastrof, då ett helt samhälle
brinner ned, och för ett livförsäkringsbolag vid en svår farsot, då
dödligheten under någon tid stegras kanske till den tiodubbla. Man
bör noga taga i beaktande detta, att aktieutdelningarna icke enbart
äro kapitalränta utan även riskpremie. Ifall herr Hermansson och några
kamrater till honom eller kanske en fackorganisation, som han hade
intresse i, hade disponibelt kapital och skulle vilja förränta det något bättre,
än vad man med nu gängse bankränta kan göra, så undrar jag, om de skulle
vara hågade att starta ett stort försäkringsföretag och riskera dessa medel på
någonting sådant. Har man den uppfattningen, att där är en mycket hög förräntning
att vinna, så vore det ju ingen anlednig att tveka. Och kan herr
Hermansson i ett sådant företag betydligt reducera omkostnadsprocenten, så
kan han säkerligen också trycka ned premieavgifterna för försäkringstagarna
ganska betydligt. Har han verkligen den förmåga, som det något framgår
av motionen, att han tror sig äga, så bör han på ganska kort tid kunna konkurrera
ned större delen av övriga försäkringsföretag. Jag menar, att ett sådant
tillvägagångssätt skulle innebära ett verkligt kraftigt argument i den sak, som
det här är fråga om att granska.

Herr Gustavson i Västerås liksom också herr Hermansson ha ,ju framhållit
omkostnadsprocenten såsom varande alldeles för hög och uttalat, att man
borde kunna reducera den rätt så avsevärt. Jag har emellertid den uppfattningen,
att det icke är så lätt att trycka ned denna omkostnadsprocent. Jag
sitter själv i direktionen för ett länsbolag på brandförsäkringsområdet, och
där är en ständig strävan att pressa ned omkostnaderna, men de ligga ändå
mellan 15 och 20 % av premieinkomsterna. Och där betalas sannerligen inga
höga vare sig direktörs- eller direktionsarvoden. Men vi kunna ju gå till
vissa företag, som stå arbetarrörelsen nära, närmare i varje fall än dessa aktiebolag
som tidigare berörts. Örn vi gå till de försäkringsföretag, som stå i omedelbart
samband med Kooperativa förbundet, vad finna vi då, om vi granska
deras vinst- och förlusträkningar? Jag har sett efter i Aktieägarnas uppslagsbok
och där först gått till livförsäkringsanstalten Folket. Där utses ju representantförsamlingens
24 ledamöter helt av Kooperativa förbundets kongress.
Detta är alltså icke något kapitalistiskt företag i den betänkliga mening, som
t. ex. herr Hermansson inlägger i en sådan beteckning. I vinst- och förlusträkningen
för 1933 finner man premieinkomsten vara 7.44 miljoner kronor och
inkomsten av kapital 3.06 miljoner kronor. Utbetalningar för försäkringsfall
uppgå till 1.82 miljoner kronor och förvaltningskostnaderna till 1.41 miljoner
kronor. Förvaltningsomkostnaderna motsvarade alltså det året 78 % av vad
som kom försäkringstagarna omedelbart till godo, och 19 % av premieinkomsten.
Där finns alltså höga omkostnader, trots att man väl får förutsätta,
att där icke förekomma några höga direktörslöner och icke heller några utdelningar
på aktier. Går man till ett annat företag, som står i ungefär samma

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

51

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
ställning, nämligen försäkringsanstalten Samarbete, som driver skadeförsäkringsrörelse
i alla de lios oss vanliga branscher, som förekomma hos de andra
försäkringsbolagen, så finner man, att också där representantförsamlingens
21 ledamöter utses av Kooperativa förbundets kongress. Där har premieinkomsten
under 1933 varit 6.08 miljoner kronor och inkomsten av kapitalet 0.77 miljoner
kronor -— sistnämnda belopp utgör alltså ränta på fonder. Utbetalningar
för försäkringsfall uppgå till 3.08 miljoner kronor och förvaltningsomkostnaderna
till 1.37 miljoner kronor. Här utgjorde alltså förvaltningsomkostnaderna
44 % av utbetalningarna för försäkringsfall och 22.5 % av den samlade premieinkomsten.

Nu kanske herr Hermansson mot dessa siffror skulle vilja invända, att han
naturligtvis egentligen icke tänkt sig, att försäkringsrörelsen skulle vara
uppdelad på sådana mindre företag som de här nämnda, även om
dessa skulle stå arbetarrörelsen så pass nära, som dessa göra. Han har
väl närmast tänkt sig, att försäkringsrörelsen skulle socialiseras eller
monopoliseras av staten. Örn man då vill se, vart detta skulle leda, är det
kanske av ett visst intresse att se på de statliga försäkringsinrättningar, som
vi redan ha. Går man då till riksförsäkringsanstalten, så finner man, att på
utbetalda försäkringsfall örn 11.7 miljoner kronor har det för riksförsäkringsanstalten
varit avlöningar, expenser och dyrtidstillägg på 1.77 miljoner kronor.
Det är alltså 15.2 % av utbetalningarna för försäkringsfall. Och då är att
märka, att för en sådan anstalt som riksförsäkringsanstalten finnas inga
nämnvärda vare sig ackvisitionskostnader eller uppbördskostnader. Där finnas
ju inga agenter eller ombud att avlöna, åtminstone icke på långt när i sådan
omfattning, att det kan jämföras med vad som är nödvändigt i privata bolag.
Man har ju där hjälp av det lagtvång, som statsmakterna infört just beträffande
ackvisitionen och uppbörden.

Går man till den allmänna pensionsförsäkringen, så finner man, att för avgiftspensionerna
utbetalades under budgetåret 1933/1934 9.65 miljoner kronor.
På denna utbetalning för försäkringsfall komma förvaltningsomkostnader för
pensionsstyrelsen, för pensionsstyrelsens ombud, för generalpoststyrelsens bestyr
med utbetalningar, till häradsskrivare för pensionsförteckningars upprättande
o. s. v., örn tillsammans ungefär 1.8 miljoner kronor. Detta utgör 18.3 %
av utbetalningar för försäkringsfall. Sedan äro ju med den allmänna pensionsförsäkringen
förbundna åtskilliga andra utgifter, som jag här icke har tagit
med, nämligen sådant som arvoden till alla pensionsnämnder och de grundavgifter,
som ju kommunerna få släppa till i den mån de icke kunna drivas
in av försäkringstagarna, indrivningsavgifter, som landsfiskalerna taga upp av
avgiftsbetalarna, o. s. v. Jag har icke tagit med dessa ytterligare kostnader,
därför att jag icke tagit med som utbetalningar vad som betalats ut i tilläggspensioner.

När man gör sådana här jämförelser, tror jag nog, att man ganska osökt
kommer till den slutsatsen, att monopolisering av all försäkringsrörelse kanske
icke skulle bli så särdeles fördelaktig för försäkringstagarna.

Herr talman! När det nu är så — det framgår av utskottets utlåtande och
är för övrigt bekant för alla, som syssla med försäkringsrörelse — att det
pågår ett oavlåtligt arbete inom försäkringsbolagen i syfte att reducera deras
omkostnader, så förefaller det mig tämligen meningslöst att sätta i gång med
en särskild utredning örn den saken. Det är ju inga delade meningar om att
omkostnaderna böra reduceras så långt detta låter sig göra. När man sedan
har dessa försäkringsföretag, som stå i förbindelse med Kooperativa förbundet,
och finner, att de icke kommit till några särskilt fördelaktigare siffror, kan
man ju vänta, tills man på det hållit kunnat prestera något helt överlägset.

52

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)

Först om det skulle visa sig, att de privata, på de vanliga kapitalistiska grunderna
drivna försäkringsföretagen vore efterblivna, då vore det skäl att vidtaga
kraftiga åtgärder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Näslund: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets behandling av
föreliggande motion, tillåter jag mig här säga några ord. Jag lovar att efter
denna utdragna debatt fatta mig mycket kort.

Jag kan villigt erkänna, att det finns en hel del beaktansvärda synpunkter,
som motionären berört. Med de ärade kammarledamöter, som med uppmärksamhet
läst utskottets utlåtande, torde också hava funnit, att utskottet för sin
del ingalunda bortsett från detta förhållande. Jag är även angelägen understryka,
att med hänsjm till den oerhört stora betydelse, som försäkringsverksam,
heten har, är det angeläget att få bortjusterat allt inom försäkringsrörelsens
såväl organisation som förvaltning, som på något sätt skulle kunna bidraga till
att minska förtroendet för denna verksamhet.

Jag vill också fästa uppmärksamheten vid försäkringsinspektionens yttrande
över den föreliggande motionen. Det framgår ju klart och tydligt, att de
befogade anmärkningar, som motionären framfört, redan beaktats av försäkringsinspektionen
och då kan det ju knappast finnas anledning att för närvarande
ingripa på det sätt, som motionären föreslagit.

Jag ber också att få understryka vad utskottet säger på sid. 4, där utskottet
»förutsätter, att försäkringsinspektionen alltjämt kommer att med uppmärksamhet
följa utvecklingen och icke uraktlåta att, då så finnes påkallat, själv
vidtaga eller hos Kungl. Maj :t begära vidtagandet av åtgärder ägnade att tillgodose
försäkringstagarnas berättigade intressen». Jag vill också säga, att
jag är av den uppfattningen, att, när riksdagen skriver till Kungl. Maj :t i ett
ärende, bör i varje fall primärmaterialet vara av sådan beskaffenhet, att man
icke behöver justera bort 50 % av uppgifterna.

Till sist skall jag be att få säga, att det förvånade mig att höra motionären
här i kammaren uttala, att försäkringsrörelsen av sina kapitaltillgångar lämnat
rundliga anslag till vissa politiska organisationer. Det hade ju varit önskvärt,
att motionären lämnat den upplysningen i motionen, så att utskottets
ledamöter fått tillfälle att närmare undersöka dessa förhållanden. Jag vill
givetvis icke förutsätta, att motionären här kommer med oriktiga uppgifter,
men jag vill bestämt bestrida, att jag haft en aning örn detta. Det var för mig
en överraskning att höra ett dylikt yttrande fällas.

Emellertid vill jag säga, att jag allt fortfarande vidhåller den ståndpunkt,
som jag intagit i utskottet och ber, herr talman, att få yrka bifall till det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Herr Frankenberg: Herr talman! Det har i denna fråga redan talats så
mycket, att jag skall försöka bli så kortfattad som möjligt.

Det var egentligen ett yttrande av herr Lindman, som gav mig anledning
till en liten replik. Herr Lindman ville göra gällande, att vi reservanter uttalat
oss mycket klandrande om försäkringsrörelsen här i landet. Såvitt jag kan
förstå, har försäkringsrörelsen icke klandrats i reservationen. Å andra sidan
har i utskottets utlåtande icke uttalats något beröm örn försäkringsrörelsen
i landet. Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att när denna fråga
behandlades i utskottet, så var det en ganska enhällig mening både bland dem,
som nu äro reservanter, och dem, som stå för utskottets utlåtande, att en utredning
örn försäkringsrörelsen här i landet var nödvändig.

Det kanske kunde vara klokt att nu i debattens sista skede försöka samman -

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

53

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
fatta själva huvudfrågan. Tvisten mellan utskottets majoritet och reservanterna
gäller ingenting annat än huruvida bolagen själva skola få företaga denna
utredning eller om utredningen skall verkställas av en utav statsmakterna tillsatt
utredningskommitté. Av försäkringsinspektionens utlåtande till utskottet
finner man, att det förekommit vissa missförhållanden, som enligt min uppfattning
i varje fall borde föranlett inspektionen, som är en statlig institution,
att tillstyrka en utredning i ifrågavarande ämne i stället för att som nu skett,
avstyrka en sådan utredning. Man kommer till den slutsatsen — som man visserligen
icke finner direkt uttalad, men som man kan läsa mellan raderna i försäkringsinspektionens
utredning — att det tagits vissa initiativ, som strängt
taget lagen icke tillåter och att man sålunda här bör gå längre än den nu gällande
lagen tillåter och införa bestämmelser örn skärpt kontroll. Man kan icke
från de enskilda, som eventuellt skulle få en utredning om hand, förvänta att
de skola framlägga ett förslag till skärpt lagstiftning. Reservanterna ha betonat
vikten jäv att denna synpunkt beaktas.

Den huvudsakliga skillnaden mellan den ställning, som intages av utskottets
majoritet, och reservanternas ställning är att utskottsmajoriteten anser, att en
utredning skall företagas av bolagsdirektörerna själva, medan reservanterna
anse, att utredningen bör verkställas av en utav staten tillsatt kommission.

Jag vill också passa på tillfället att rikta några repliker till herr Hagberg
i Malmö. Herr Hagberg försökte i sitt anförande att förringa de annullationer,
som bolagen företagit. Jag skall återge några siffror ur den promemoria,
om chefen för försäkringsinspektionen, herr Åkesson, lämnat till handelsministern.
Herr Åkesson skriver följande: Först vill jag då uttryckligen fram hålla,

att annullationerna inom livförsäkringsrörelsen enligt min mening utgöra
ett ytterst allvarligt missförhållande. Till belysning av annullationernas omfattning
må tjäna följande siffror för åren 1932 och 1933. Samtliga annullationer
i procent av nyanskaffningar var för storföretagen 51 % år 1932 och
51 % år 1933. — Alltså, även om man försöker att förstå den teori, som herr
Hagberg lanserade örn att ett bolag har mycket nyanskaffningar det ena året
och litet det andra, visar det sig ju här, att annullationerna åren 1932 och 1933,
i procent uttryckta, äro lika många. För folkförsäkring och storförsäkring tillsammans
voro annullationerna år 1932 72 % och år 1933 64 %. Dessutom tillägges,
att annullationerna utan vederlag i procent av samtliga annullationer
utgjorde 74 % år 1932 och 78 % år 1933. Vederlagsprocenten blir sålunda 50 %.

Chefen för försäkringsinspektionen anser detta vara ett synnerligen allvarligt
missförhållande. Tycker inte herr Hagberg, att det bara av denna anledning
skulle finnas motiv för den utredning, som reservanterna föreslagit?

Herr Lundell sammanställde i sitt anförande de båda försäkringsanstalterna
Folket och Samarbetet. De stodo arbetarrörelsen nära, och detta skulle bevisa,
att icke heller dessa bolag kunde ha några gynnsamma siffror att visa på. Det
där är ju ingen motivering för ett avslagsyrkande, ty, herr Lundell, livförsäkringsbolaget
Folket är det bolag här i landet, som kan visa de gynnsammaste
kostnaderna för förvaltningskostnader. Anser herr Lundell, att det bolaget
icke har några gynnsamma siffror, vad anser han då om övriga bolag? Jag
tycker att herr Lundell borde vara ganska glad åt en utredning, när de båda
bolagen, enligt herr Lundells mening, stå på så dåliga fötter.

Det har riktats klander emot reservationen. Detta klander har bemötts
tidigare. Det var egentligen herr Hagberg i Malmö, som kritiserade reservanterna
för alt de icke upptagit några av motionärens argument. Det är
motionens syfte, som är huvudsaken. På den linjen står också herr Hagberg
i Malmö. Vi voro inom utskottet eniga örn att en utredning bör komma till
stånd, men man var inte riktigt så djärv i utskottet, när man diskuterade den

54

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
saken, som man blivit i kammaren, vilket dock kan vara förklarligt. Emellertid
voro vi eniga om att det finns missförhållanden, som böra rättas till.
I allmänhet stod man på den linjen, att en utredning borde komma till stånd.
Herr Hagberg anser, att direktörerna själva böra få verkställa den utredningen,
men vi reservanter anse, att en av staten tillsatt kommission skall göra
utredningen.

Jag vill sammanfatta vad som förekommit under debatten. Det gäller endast
att taga ståndpunkt till den nyss berörda frågan. Där kommer själva
kardinalpunkten fram. Av den diskussion, som förts här i kammaren i dag,
är det alldeles klart, att örn siffrorna för livförsäkrings- och sakförsäkringsbolagens
förvaltningskostnader och övriga kostnader komme att spridas och
bli kända av den stora allmänheten så skulle det utan svårighet kunna skapas
en ganska stark opinion, ja man skulle till och med kunna bilda ett försäkringstagarnas
fackförbund. Man skulle kunna gå ut bland folket och exempelvis
peka på, att det förekommer bolag, som ha en förvaltningskostnad av 65 %,
ja, att det till och med finnes bolag, som ha en förvaltningskostnad av 69 %.
Man skulle kunna använda sig av dessa siffror för att skapa en opinion mot
försäkringsbolagen, men det är ju inte meningen, utan motionärens väsentliga
syfte är att få till stånd en bättre kontroll över försäkringsverksamheten.
Meningen är ju att försöka bringa ned de alltför höga förvaltningskostnaderna.

Slutligen måste jag ännu en gång framhålla, att jag har icke den tron, att
försäkringsdirektörerna själva kunna göra detta, och under sådana förhållanden
måste jag intaga den ståndpunkten, att skall man här ha en ordentlig utredning,
av vilken man kan vänta positivt resultat inom en snar framtid, bör
man gå den väg, som reservanterna anvisat. Jag tror också på de skäl jag
nyss anfört, att det skulle vara till bolagens egen fördel, om denna utredning
genom statsmakternas försorg komme till stånd.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Jag har bara några korta repliker
att avge med anledning av de bemötanden, som kommit efter mitt första
anförande.

Till en början vill jag säga till herr Lundell att jag i mitt första anförande
ifrån den kritik, som där bestods försäkringsbolagen i allmänhet, uttryckligen
undantog läns-, härads- och sockenbolagen, vilka, såvitt jag kunnat se av den
officiella statistik, som meddelats, skötas på ett i stort sett anmärkningsfritt
sätt.

Hade här icke funnits några värre förhållanden än omkostnadssiffror på 15
-—20 /», hade sannerligen icke denna kammare behöft offra många minuter
på att diskutera denna fråga.

De höga lönesatser, som jag något berörde i mitt förra anförande, ha ju
gått igen i flera talares sedermera hållna anföranden. Herr Hagberg har
sagt, att försäkringsdirektörernas deklarerade inkomster sakna bevisvärde.
Ja, det kan i viss mån vara riktigt, men örn man väljer ut en så pass stor grupp
som 20 man, som samtliga äro anställda i samma sorts verksamhet, så nog
är det väl ändå sannolikt, att det allra mesta av de inkomster, de deklarera,
hänför sig till den verksamhet, i vilken de ha sin sysselsättning. Något annat
kan icke gärna vara rimligt att antaga. På den punkten har herr Lindman
gjort en anmärkning, som jag med avsikt utelämnade i mitt första anförande.
Jag vill icke blanda in frågan örn ledarnas för bolagen personliga
duglighet. Jag tycker i allmänhet icke, att man i offentliga debatter skall
offra allt för mycket åt sådana svårbedömliga saker. Herr Lindman har ju

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

55

Ang. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
sagt, att viii man ha dugligt folk, så får man också betala. Det är naturligtvis
riktigt. Jag vill dock till en början fästa uppmärksamheten på att även
statens högsta avlöningar äro mycket rikligt tilltagna men att^ vissa försäkringsdirektörers
löner och övriga inkomster från bolagen uppgå till 2 3 4

gånger så mycket som vad staten betalar till sina högst betalta befattnings lläVälG Yad

beträffar sammanhanget mellan de höga lönerna och den personliga
dugligheten är jag icke så bergfast övertygad örn detta som vissa andra talare
i debatten. Det är i varje fall icke någon regel utan undantag, att den som
har en liög lön också har en stor personlig duglighet. Det kan ju icke gärna
vara obekant, att ett av våra mest ansedda försäkringsbolag alltjämt anser
det lämpligt att som ledare använda en av de personer, som voro mest komprometterade
i Kreugerkraschen. I det sällskapet fanns det som bekant personer,
som under rättegången ansågo det lämpligt att inkalla hisspojken som
vittne på att de icke begrepo något av affärer.

Varken reservanterna eller övriga talare, som haft samma mening som reservanterna,
lia såvitt jag kunnat finna riktat någon anmärkning emot att
försäkringsbolagen reserverat medel för mötande av kommande katastrofer,
men som här förut framhållits är ju ett av de väsentligaste hindren för att
dessa reservationer skola kunna bliva tillräckligt stora just de anmärkningsvärt
höga förvaltningskostnaderna. Skreve man ned dem till rimliga proportioner,
finge man med bibehållande av samma premier som förut, större möjligheter
att möta framtida katastrofer. Vi ha i varje fall icke avsett att på
något sätt försvaga försäkringsbolagens möjligheter att tillgodose försäkringstagarna
vid inträffade försäkringsfall.

Vad angår bolagens metoder för sina skaderegleringar är det självklart,
att inte alla försäkringstagare ha samma starka ställning som herr Lindman,
när det gäller att få ut ersättning. Herr Lindman är ju själv mycket
intresserad av försäkringsverksamhet och är, såvitt jag vet, ordförande i två
försäkringsbolags styrelser. Utan att vilja på något sätt påstå, att bolagen
låta sig påverkas av detta förhållande eller att herr Lindman utövat någon
obehörig påtryckning -—- det vill jag visst inte göra — är det. väl ändå självklart,
att en person, som intar en sådan ställning som herr Lindman, är ganska
stark, när det gäller att komma till rätta med ett försäkringsbolag. Men
huru förfara försäkringsbolagen, när de ha med en svag part att göra, som
är beroende av att snabbt få ut försäkringsbeloppet? Det finns tyvärr, exempel
på, att den behandling, som dessa människor fått genomgå, inte varit alltför
mild.

Jag vill till slut med anledning av herr Näslunds anförande säga, att örn
nu andra kammaren bifaller reservationen, innebär ju detta, att ^ vad som står
i reservationen kommer att beaktas vid en blivande utredning, sa långt nu ett
uttalande från riksdagen överhuvud kan tjäna som rättesnöre för en utredning.
Om man skulle kunna påvisa, att motionären gjort sig skyldig till några misstag
— en sak, som jag nu inte skall gå in på — kan ju detta i och för sig
icke komma att påverka en blivande utredning. De, som fa hand örn denna,
komma säkerligen att utses bland sådana personer, som förstå^ att sovra bort
agnarna från vetet och värdera de anmärkningar, som gjorts bade i motionen,
i reservanternas uttalande och under debatten. ^

Med dessa anmärkningar, herr talman, vill jag ännu en gång yrka bifall
till reservationen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr Gustavson i Västerås liksom

även motionären herr Hermansson lia hyst allvarliga farhågor för den svenska

56

Nr 84.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
försäkringsrörelsen i dess nuvarande gestaltning. Herr Gustavson har talat
om de upprepade missnöjesyttringarna från allmänheten, och herr Hermansson
förklarade, att större förtroende måste skapas för försäkringsverksamheten här
i landet.

Jag undrar emellertid, huruvida inte dessa personer äro ganska ensamma
om denna sin uppfattning, i varje fall undrar jag, örn de inte orimligt överdriva
en eventuell opinion. Ty vore det så, att det förefanns ett allmänt utbrett
missnöje i landet med de former, under vilka försäkringsverksamheten
arbetar, skulle väl detta missnöje taga sig uttryck på det sättet, att allmänheten
inte skulle vara vidare benägen att ta några försäkringar i dessa bolag
utan i stället sörja för sitt försäkringsbehov i de utländska bolag, som ha
rättighet att här i landet driva rörelse. Men så är icke alls fallet. Tvärtom
företer hela vår försäkringsrörelse under de senare åren en utomordentligt
kraftig expansion. De berättelser, som i dagarna publicerats från våra försäkringsbolag,
bära ju vittne härom. Jag har här i min hand några siffror
fran ett av våra största bolag, vilka siffror verkligen äro ganska intressanta.
I detta bolags styrelseberättelse meddelas, att den sammanlagda försäkringssumman
av under år 1934 tillkomna försäkringar utgjorde 88.4 miljoner kronor,
eller 29 miljoner kronor mera än närmast föregående år och 9 miljoner
kronor över bolagets förutvarande anskaffningsrekord, vilket sattes år 1918.
Vöre det sa, att den stora allmänheten inte hade förtroende för denna försäkrings
verksamhet, strömmade den väl inte till dessa bolag med sina försäkringar
i den omfattning, som nu är för handen.

!lar ^en uppfattningen, att kammaren gör mycket klokt, om den följer
försäkringsinspektionens råd, nämligen att låta det saneringsarbete fortsätta,
som nu på vissa punkter är igångsatt.

Det har här från flera talare påpekats, att man inte kan fästa någon mera
avsevärd vikt vid det arbete, som bedrives av företagens direktörer. Jag vill
da understryka, vad jag tidigare papekat, att detta arbete bedrives i intim
kontakt med. försäkringsinspektionen, en institution, som under sin nuvarande
ledning inte precis gjort sig känd för att lägga fingrarna emellan.
Jag vill också understryka, att överinseendet över hela detta saneringsarbete
handhas av^en nämnd, vars samtliga ledamöter äro tillsatta av Kungl. Majit.

Jag anhåller, herr talman, att vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr von Seth: Herr talman! Under debattens gång har anförts många siffror,
som det egentligen borde finnas alla skäl att gå närmare in på, men då
denna debatt tagit kammarledamöternas tid så länge i anspråk, finner jag
det knappast försvarligt att under någon längre tid taga upp dessa frågor.
Det är emellertid ett par punkter, som jag icke kan lämna oemotsagda.

Motionären^ har efterlyst vissa förhållanden beträffande trafikförsäkringen
och därvid påtalat vissa höga omkostnader. Jag har i mitt första anförande
fäst uppmärksamheten på lagens mycket stränga bestämmelser för de bolag,
sorn driva trafikförsäkring, och jag skall nu endast ytterligare understryka,
att i lagen finnes angivet vad varje avdelning av omkostnaderna får uppgå till.
Vinsten, herr Hermansson, är ju maximerad till 5 %, och i denna vinst på
5 % är inkluderad avkastningen från utjämningsreserverna. Detta torde knappast,
även örn ränteavkastningen på obligationer och sparbanksböcker för närvarande
är låg, kunna kallas för en oskälig vinst. Skulle omkostnaderna uppgå
till högre belopp än lagen medgiver, få bolagen täcka dessa av de resurser
och egna tillgångar, som i övrigt kunna finnas tillgängliga.

Herr Frankenberg har mycket skarpt påtalat, att vissa förbättringar icke

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

57

Ang. försäkring srörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
torde vara möjliga att genomföra på de områden, där vi alla inom utskottet
erkänna, att rättelse bör ske. Jag skulle vilja fråga herr Frankenberg: Ha
vi inte påvisat och ha inte alla erkänt, att på detta område år efter år i den
mån utvecklingen gått framåt, förbättringar genomförts, stora förbättringar,
som ytterst ha syftat till att gagna försäkringstagarnas och därmed svenska
folkets intressen? Visserligen har försäkringsinspektionen härvidlag varit
behjälplig, men långt innan försäkringsinspektionen tillsattes, har det legat
bolagen varmt om hjärtat att genomföra dessa förbättringar. Säkerligen
skulle vårt svenska försäkringsväsende ingalunda stå på den höga ståndpunkt,
som det nu gör, om inte bolagen haft en allvarlig strävan att undan för
undan i den mån erfarenhet vunnits genomföra dessa förbättringar.

Herr Hermansson var inne på en siffra, som jag angav i mitt första anförande,
nämligen att omkostnaderna vid sakförsäkring icke uppgingo till
mera än 33 % av premieinkomsten. Herr Hermansson angav siffran till 43 %.
Jag kan inte finna annat än att vi få anordna en privat debatt om den saken.
Av tillgängliga handlingar framgår emellertid, att omkostnaderna för inom
Sverige bedriven sakförsäkring icke uppgå till mera än 33.7 %.

Det har även sagts, att det finns en hel del undermåliga agenter. Det är
självklart, att det inom en så enormt stor kår, som dessa agenter utgöra, finnas
svaga individer, men som jag i mitt första anförande påpekade, har vad
livförsäkringen beträffar en sanering genomförts för att höja agentkårens moraliska
kvalifikationer, och det är ett önskemål, att en sådan också kommer
att genomföras vad sakförsäkringen beträffar. Hade alla, som varit anställda
hos försäkringsbolagen, verkligen haft de erforderliga moraliska kvalifikationerna,
hade säkerligen inte motionären och en hel del av kammarens
ledamöter behövt matas med så många felaktiga och missvisande siffror av
personer, som icke få anställas inom livförsäkringsbranschen och beträffande
vilka man får det svaret, om uppgift begäres huruvida de där kunna anställas,
att »hinder möter». Detta är säkerligen anledningen till, att det blivit så
mycket tissel och tassel angående dessa siffror. — Herr Hermansson visar
upp den blå boken rörande statistiken. Jag har emellertid fått det intrycket,
att denna statistik under alla förhållanden kan läsas fel och att den icke har
lästs med den uppriktiga opartiskhet, som säkerligen varit nödvändig i dessa
saker. Det är oerhört svårt att beträffande en så omfattande rörelse som det
svenska försäkringsväsendet komma till klarhet i alla dessa frågor.

Herr Hermansson påpekade, att jag, som förde utskottets talan, ansåg att
det var bra som det var. Jag har tydligt sagt i mitt första anförande, att här
föreligga många brister, som man behöver komma till rätta med, och vi ha
också i utskottet tryckt på en hel del sådana förhållanden. Men vi ha även
kunnat peka på, att de utredningar, som varit igångsatta, lett till avsevärda
förbättringar, och det är också hopp att så skall ske i fortsättningen. Som ett
exempel vill jag nämna, att inom den närmaste tiden kommer från försäkringsinspektionen
att avgivas ett yttrande angående ny koncession för de bolag och
företag, som arbeta inom trafikförsäkringen, och den förmodan, som jag uttalade
i mitt första anförande, att försäkringsinspektionen här inte skall lägga
fingrarna emellan, har jag nu fått visshet örn är riktig.

Det talades om, att det finns dotterföretag, som bedriva en verksamhet, som
är fullständigt främmande för försäkringsrörelsen. Jag vill icke draga ut
denna debatt ännu längre, men jag efterlyser de bevis motionären kan framlägga
för ett sådant förhållande. Jag vill dock säga, att här finnas dotterföretag,
som blivit nödvändiga för att driva en hel del fastigheter, som försäkringsbolagen
i dessa tider, då det är så svårt att placera pengar, fått lagga
sig till med. Men ali det finns dotterföretag, som bedriva en rörelse, som är

58

Nr 34.

Lördagen den 18 maj.

Äng. försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. (Forts.)
främmande för moderbolagens verksamhet, vågar jag, herr Hermansson, med
kraft bestrida.

Det har vidare gjorts en attack mot de ömsesidiga bolagen, därför att försäkringstagarna
i dessa icke kunna göra sin röst hörd. Det torde stå klart
för en var, att beträffande ett företag, där det finns ett tusental, kanske ett tiotusental
delägare, resa inte alla dessa till bolagsstämmorna för att rösta. Erfarenheten
har givit vid handen, att en överstyrelse, som tillsätter styrelse,
vilken dock under inga förhållanden får tagas bland överstyrelsens egna ledamöter,
är bättre ägnad att tillvarataga försäkringstagarnas intressen än en
bolagsstämma, till vilken kanske inte mera än tre eller fyra stycken infinna
sig. Det är således erfarenheten, som givit vid handen, att denna anordning är
bäst beträffande de ömsesidiga bolagen, och det är för mig fullständigt främmande,
att detta skulle kunna vara en anmärkning mot dessa bolags sätt att
sköta sina angelägenheter.

Det var en siffra, som herr Hermansson ansåg vara mycket hög, och det var
inkassokostnaderna. Han nämnde siffran 8 %. Den är riktig, örn man medtager
inkassokostnaderna för de stora folkförsäkringsbolagen, som inkassera
premier för varje vecka, men bortser man från dessa bolag, bli inkassokostnaderna
4 % av försäkringspremierna och inte en tiondel högre.

Sedermera har ironiskt framkastats, att genom de överenskommelser, som
skett för att bringa rättelse i fråga örn den stora agentkåren, har agenternas
antal ökats i stället för minskats. Jag skall göra det erkännandet, herr Hermansson,
att detta är formellt riktigt, men reellt är det fullständigt oriktigt,
ty genom den geografiska begränsning, som förekommer i överenskommelsen,
har i själva verket en minskning åstadkommits.

Herr talman! Debatten har nu kommit in på vissa detaljfrågor. Skulle
man draga fram mera, är jag övertygad örn att debatten kommer att urarta
till något slags kommunalstämma eller dylikt. Jag vidhåller mitt första yrkande
och skall sluta med vad jag nu framlagt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Gustavson i Västerås, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

_ Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.

Därvid avgåvos 77 ja och 70 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

59

§ 17.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 242, med förslag till lag angående uttagande i vissa fall av ogulden utländsk
utskyld eller allmän avgift, m. m.;

nr 243, rörande godkännande av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket
angående handräckning i beskattningsärenden;

nr 244, angående anslag till kostnader i anledning av avtal med främmande
stat örn handräckning i beskattningsärenden; och

nr 245, angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket
för undvikande av dubbelbeskattning beträffande arvsskatt, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Magnusson i Skövde, som ytt- Interpellation.
rade: Herr talman! Med bekymmer iakttar den fornminnesintresserade, hu rusom

våra fasta fornminnen äro utsatta för en ständigt ökad fara att spolieras
eller helt förintas i samband med vägbyggnader eller för användning
som vägunderhållsmaterial. Även örn man medgiver, att i enstaka fall en fast
fornlämning bör få vika för en lämpligare sträckning av väg, lär dock i de
flesta fall med lite god vilja och hänsynstagande en fullt lämplig sträckning
kunna nås utan intrång på fornminnena. En ännu större fara för de fasta
fornminnena föreligger emellertid genom det allt vanligare förhållandet att
de spolieras genom att däri befintlig sten bortföres och användes till vägmakadam.
Detta har tagit sådan omfattning, att, om det får fortgå i nu rådande
omfattning, den tid ligger rätt nära, då inom bekvämare transporthåll från
landsvägarna så gott som alla fasta fornminnen blivit utplånade. När man
kan konstatera, såsom fallet var för undertecknad vid en nyligen företagen
några få mils landsvägsresa, att ett tiotal större och mindre gravrösen, därav
flera synnerligen karakteristiska, antingen blivit helt bortförda under senaste
åren eller att bortförandet pågår, innebär här uttalade farhåga ingen som

helst överdrift. „ „

Vägstyrelserna synas beklagligen i en del fall sakna sinne för fornminnesvården
och närmast vara inriktade på att erhålla billiga stenleveranser. ^ I
talrika fall äro gravrösena senare vordna även odlingsrösen, i det att sten från
närliggande åkerjord påförts. Brukaren hyser ofta intresse att få bort de för
brukningen hinderliga rosena, och när detta syfte vinnes genom att leverera
stenen till vägmaterial och samtidigt en viss ersättning kan vinnas för arbetet,
ligger frestelsen till gravrösenas bortförande nära. I en del fall är ej heller
karaktären av gravrösen så framträdande, emedan de genom påförandet av
sten från åkrarna närmast ha utseendet av odlingsrösen. Tyvärr måste det
dock konstateras, att även i fall då karaktären av gravrösen eller gravhög,
t. ex. genom förekomsten av väl bibehållen fotkedja, varit omisskännelig, bortförande
likväl skett. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej i
våra på fornminnen rikare bygder ett bortförande av rösen och högar endast ma
ske efter samråd med fornminnesexperter. Under alla omständigheter är ett
snabbt och kraftigt ingripande av nöden, örn ej oersättliga fornminnen skola
f o rsf ö s

Jag anhåller därför örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa följande spörsmål:

Har herr statsrådet uppmärksammat den förstöring av fasta fornminnen,
som av här angivna och övriga orsaker flerstädes äger rum, och har herr stats -

60

Nr 84.

Lördagen den 18 maj.

Interpellation. (Forts.)

rådet avsikt och möjlighet att vidtaga snara åtgärder till förbättrat skydd för
vårt lands fasta fornminnen?

Ifrågavarande anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 19.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 10, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1935/1936 under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till handelsdepartementet;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till byggnader för statens bakteriologiska laboratorium
;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
grunderna för statsbidrag till erkända sjukkassor;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
vissa landsting för av dem disponerade vårdplatser å folksanatorierna; och
nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till övre
Norrlands erkända centralsjukkassa för beredande av rörelsekapital åt kassan.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för vissa
officerare vid flottan från dem ådömd betalningsskyldighet till kronan;

nr 119, i anledning av väckt motion angående utvidgning av Skillingaryds
skjutfält;

nr 120, i anledning av väckt motion angående vissa underofficerares vid
flottan och kustartilleriet befordran till högre beställning på övergångsstat;

nr 121, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar om anslag
till byggnadsarbeten, avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

122, i anledning av kamrarnas återremiss av punkten 25 :o) i statsutskottets
utlåtande nr 66 i fråga örn Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under
åttonde _ huvudtiteln, punkten 90, gjorda framställning angående anslag till
Universitetssjukhus: Understöd och ersättningar till serafimerlasarettet i Stockholm
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till \ ’ f
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr * anledning av väckt motion angående ersättning av statsmedel för
skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förpliktelse enligt brandstadgan
m. m.; och

o nr 125, i anledning av väckta motioner örn tillgodoräkning av tjänstgöring
såsom vaktmästare hos riksdagen vid placering i löneklass hos verk och inrättningar,
som tillhöra statsförvaltningen;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 11, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten; och

Lördagen den 18 maj.

Nr 34.

61

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om användande
under budgetåret 1935/1936 av vissa till fonden för pensionering av
civila tjänstinnehavare inflytande medel; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion örn anställande av kommissionärer vid rikets
rådhusrätter och överdomstolar; och

nr 6, i anledning av väckt motion örn beredande av möjlighet att i byggnadsordning
för stad införa bestämmelser örn obligatorisk gemensam brandmur i
tomtgräns m. m.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr

Englund

under

3 dagar fr. o. m.

den 19

maj,

*

Werner i Hultsfred

3

7> »

» 19

>

Hansson i Vännäsby

3>

3

> 19

>

Nilsson i Göteborg

3

» 19

>

>

Andersson i Falkenberg

»

4

» »

» 20

>

Landgren

>

2

» 19

>

>

Sefve

2

» »

> 24

>

Niklasson

>

2

» 20

$

Olovson i Västerås

>

2

* 20

7>

i

Hilding

>

2

» 19

»

>

Lundhom

>

3

» 20

>

Johanson i Huskvarna

»

2

> >

» 20

»

>

Molander

T>

3

» 19

>

Spångberg

3

> >

» 20

» och

T>

Petersson i Gärestad

>

2

> »

» 20

>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.17 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Tillbaka till dokumentetTill toppen