ANDRA KAMMAREN Nr 32 (Riksdagens protokoll 1953:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

rr--Tf -

\ ■ ''

It.:-yi • j

ANDRA KAMMAREN Nr 32

5—18 december

Debatter in. m.

Tisdagen den 8 december Sid.

Svar på fråga av herr Vigelsbo ang. handläggningen av fråga om beviljande
av byggnadstillstånd för uppförande av provinsialläkarbo stad

.................................................. 6

Svar på interpellation av herr Cassel ang. en översiktlig redogörelse

för kostnaderna för genomförda socialåtgärder................ 9

Svar på fråga av herr Eliasson ang. importen av brödspannmål .... 10

Svar på interpellationer av:

herr Håstad ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium
m. m........................................... 16

fru Sjöstrand ang. prövning av frågan om statsbidrag till byggnadsarbeten
för allmänna läroverk........................ 26

herr Svensson i Ljungskile ang. åtgärder för stärkande av rättsordningen
i vårt land, m. m. och herr Senander ang. rådmannen F.

Lundquists avlöningsförmåner .......................... 30

Svar på fråga av herr Nelander ang. undersökningen rörande typ och
utrustning för en ny tågfärja för kontinenttrafiken, m. m....... 56

Onsdagen den 9 december fm.

Svar på interpellationer av:

herr Stenberg ang. förslaget om särskild utredningsman i fråga om
statsbidrag till byggande och underhåll av hamnar och farleder 59
fru Sandström ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten 60

herr Håstad ang. AB Radiotjänsts kortvågssändningar ........ 77

Skolmåltidsverksamheten .................................. 78

Befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter

av konfessionell karaktär ................................ 109

1 ■—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Nr 32.

Innehåll.

Sid.

Onsdagen den 9 december em.

Avvägningen av transportmedlens utbyggnad .................. 140

Ökad pension åt S. Örjangård .............................. 142

Upphävande av förordningen om skatt vid tillverkning och import

av personbilar m. m..................................... 143

Ändrad lydelse av 1 § lagen om riksbankens sedelutgivning........ 146

Torsdagen den 10 december

Svar på frågor av:

herr Königson ang. kontrollstyrelsens befogenhet att vägra godkännande
av systembolagsstyrelses utnämning av ansvarig tjänsteman
.............................................. 162

herr Johnsson i Kastanj egården ang. utredningen om principerna

för jordbrukets prissättning ............................ 166

Svar på interpellationer av:

herr Nygren i anledning av att regleringssystemet för linolja bibehållits
under viss tid efter den 1 juli 1953 .................. 167

herr Andersson i Björkäng ang. vissa olägenheter med gällande prissystem
för massaved .................................. 173

fröken Ager ang. undervisningen av svagt begåvade barn ...... 179

Lördagen den 12 december

Ersättningar för paratyfusepidemi............................ 185

Sessionens avslutning ...................................... 189

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 9 december fm.

Konstitutionsutskottets memorial nr 24, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
om kommunallag in. m............................... 78

Statsutskottets utlåtande nr 195, om centralsjukhus för Bodens garni sion

m. m............................................. 78

— nr 196, ang. kostnaderna för stilleståndsövervakning och repatri ering

av krigsfångar i Korea.............................. 78

■— nr 197, ang. skolmåltidsverksamheten...................... 78

— nr 198, om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna

morgonandakter av konfessionell karaktär .................. 109

Onsdagen den 9 december em.

Statsutskottets utlåtande nr 199, ang. utbildningen av vårdpersonal
vid anstalter .......................................... 140

— nr 200, ang. mellanriksbana Älvdalen—norska gränsen ........ 140

■— nr 201, ang. avvägningen av transportmedlens utbyggnad...... 140

Innehåll.

Nr 32.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 202, om bättre löneställning för förrådsun derofficerare

vid försvarsområdena m. m..................... 142

— nr 203, om ökad pension åt S. Örjangård .................. 142

— nr 204, om ett riksdagens löneråd ........................ 143

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. upphävande av förordningen
om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m. 143

Bankoutskottets memorial nr 32, ang. instruktion för nästa riksdags

bankoutskott.......................................... 146

— utlåtande nr 33, ang. ändrade bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
............................................ 146

— nr 34, om fortsatta s. k. snabbprotokoll från riksdagsdebatterna m. m. 160

— memorial nr 35, ang. uppskov med pensionsbestämmelser för riksdagens
tjänstemän...................................... 160

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, om ändring i värn pliktslagen . . 160
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, om höjning av sjöregleringsavgif terna

................................................ 160

—- nr 34, ang. skydd för norrlandslänen mot skadlig exploatering av

vattenkraften, m. m..................................... 160

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, ang. tryggande av skogsbruket.. 160
•— nr 43, ang. försäljningen av kronoegendomen Åraslöv 151...... 160

Lördagen den 12 december

Statsutskottets memorial nr 205, ang. pensionsreglering vid förutvarande

enskilda järnvägar...................................... 185

— utlåtande nr 206, ang. ersättningar i anledning av paratyfusepi demien

år 1953 ........................................ 185

— memorial nr 207, ang. tilläggsstat I........................ 188

Lördagen den 5 december 1953.

Lördagen den 5 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28
nästlidna november.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial nr
24, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 22 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till
kommunallag m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om utförande av centralsjukhus
för Bodens garnison m. m.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för svenskt deltagande i stilleståndsövervakning
samt vid repatriering
av krigsfångar i Korea;

nr 197, i anledning av väckta motioner
rörande skolmålstidsverksamheten;

nr 198, i anledning av väckt motion
om befrielse för skolorna från skyldigheten
att anordna morgonandakter av
konfessionell karaktär;

nr 199, i anledning av väckta motioner
om utredning av utbildningsfrågan
för vårdpersonal vid olika anstalter;

nr 200, i anledning av väckta motioner
om anläggande av en mellanriksbana
Älvdalen—norska gränsen;

nr 201, i anledning av väckt motion
om utredning angående den framtida
avvägningen av olika transportmedels
utbyggnad;

nr 202, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning för förrådsunderofficerare
vid försvarsområdena
m. m.;

nr 203, i anledning av väckta motio -

ner om ökad pension åt agronomen
S. Örjangård; och

nr 204, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett riksdagens löneråd
med uppgift att fortlöpande medverka
vid de statliga löneförhandlingarna; bevillningsutskottets

betänkande nr
63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660) om skatt
vid tillverkning och import av personbilar
in. m.;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

32, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1952
(nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om
fortsatt utgivning av snabbprotokoll
från riksdagsdebatterna m. m.; och

nr 35, angående uppskov med behandlingen
av ett av fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat förslag angående
pensionsbestämmelser för hos
riksdagen anställda tjänstemän;

andra lagutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
värnpliktslagen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner
om förhöjning av sjöregleringsavgifterna;
och

nr 34, i anledning av väckta motioner
angående skydd för de norrländska

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på fråga ang. handläggningen av
uppförande av provinsialläkarbostad.

länen mot skadliga verkningar av exploateringen
av vattenkraften, m. m.;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 42, med anledning av väckt motion
angående tryggande av skogsbrukets
utveckling och ställning; och
nr 43, med anledning av Kungl.

fråga om beviljande av byggnadstillstånd för

Maj:ts proposition angående försäljning
av kronoegendomen Åraslöv 151 i
Kristianstads län.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 8 december.

Kl. 11 fm.

§ I Justerades

protokollen för den 1 och
den 2 innevarande december.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Åberopande bifogade intyg anhåller
jag om ledighet tills vidare från riksdagsarbetet.

Eskilstuna den 7 december 1953.

Sven Wedén.

Det vid denna ansökan fogade intyget
var av följande lydelse:

Härmed intygas att riksdagsman Sven
Wedén på grund av halsfluss ej kan
fullgöra riksdagsarbetet fr. o. m. 8/12
1953 tills vidare.

Eskilstuna 7/12 1953.

Sven Anderberg.

Kammaren beviljade herr Wedén ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med denna dag tills vidare.

§ 3.

Enligt föredragningslistan skulle chefen
för finansdepartementet, herr statsrådet
Sköld, nu besvara herr Königsons

fråga angående kontrollstyrelsens befogenhet
att vägra godkännande av systembolagsstyrelses
utnämning av ansvarig
tjänsteman.

Herr talmannen meddelade, att svar
på denna fråga komme att på förekommen
anledning lämnas vid annat tillfälle.

§ 4.

Svar på fråga ang. handläggningen av
fråga om beviljande av byggnadstillstånd
för uppförande av provinsialläkarbostad.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Herr Vigelsbo har frågat, huruvida
jag anser det vara den rätta ordningen
för ett ärendes handläggning att
arbetsmarknadsstyrelsen beviljar byggnadstillstånd
för uppförande av provinsialläkarbostad
och mottagningslokaler,
innan Kungl. Maj :t bestämt provinsialläkarens
stationsort, såsom skett i fråga
om ifrågasatta Sigtuna provinsialläkardistrikt,
där olika alternativ — Märsta
eller Sigtuna — förefinnes.

Jag har inhämtat att arbetsmarknadsstyrelsen
meddelade byggnadstillstånd
för provinsialläkarbostad i Sigtuna den

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på fråga ang. handläggningen av fråga om beviljande av byggnadstillstånd för
uppförande av provinsialläkarbostad.

25 september 1953. Enligt gjorda
prognoser hotade vintersysselsättningen
i sigtunaområdet för byggnadsarbetare
att bli låg. Ifrågavarande byggnadsföretag
ansågs synnerligen lämpligt att utföras
som vinterarbete. Kvotmässiga
skäl för avslag förelåg heller icke. Då
byggnadstillståndet meddelades förutsatte
arbetsmarknadsstyrelsen att det
ankom på staden själv att, innan arbetet
igångsattes, bl. a. övertyga sig om att
icke andra utanför byggnadsregleringen
liggande omständigheter kunde inverka
hindrande för arbetets utförande för avsett
ändamål, vilket även framhålles i
tillståndsbeviset. Arbetsmarknadsstyrelsen
har vid tillståndsgivningen icke att
ta hänsyn till andra faktorer än tillgången
på arbetskraft och gällande kvoter
för olika slags byggnads- och anläggningsprojekt.

Härefter yttrade:

Herr VIGELSBO (bf): Herr talman!
När det av mig i frågan påtalade förhållandet
kom under mina ögon blev
jag litet förvånad. Märsta storkommun,
som besvärat sig i ärendet hos Kungl.
Maj :t, har nämligen anfört, att frågan
inte avgjorts av Kungl. Maj :t, utan att
arbetsmarknadsstyrelsen enligt kommunens
förmenande föregripit Kungl.
Maj :ts avgörande. Det förbehåll som
arbetsmarknadsstyrelsen gjort för att
byggnadstillstånd över huvud taget
skulle beviljas, nämligen att provinsialläkarbostaden
skulle ligga i Sigtuna, bedömer
jag så, att arbetsmarknadsstyrelsen
sett frågan ur rent arbetsmarknadspolitisk
synpunkt. Jag ifrågasätter
emellertid, om man inte genom att alltid
låta arbetsmarknadsstyrelsen lägga
arbetsmarknadspolitiska synpunkter på
sina avgöranden i sådana här frågor
gör det synnerligen svårt för landskommunerna,
eller i vart fall de mindre
tätorterna som måhända inte har någon
arbetslöshet, att över huvud taget
få sina byggnadsprojekt genomförda.

Jag kan inte heller finna det annat än
egendomligt att regeringen på detta sätt
vid besvärs anförande satts i en andrahandsställning,
ty man kan väl ändå
inte komma ifrån att regeringen förr
eller senare kommer att pröva de skäl,
som i frågan anförts av Märsta storkommun.
Man har åtminstone rätt att
tänka sig att regeringen vid sitt ställningstagande
till kommunens besvär
säger, att denna provinsialläkarbostad
skall ligga i Märsta i stället för i Sigtuna.
Det har sagts, att man t. o. m.
fått igångsättningstiilstånd av länsarbetsnämnden
trots att regeringens beslut
inte kommit vederbörande till handa.
Om jag ser det hela som en fråga,
som speciellt rör landsbygden, så framstår
det för mig som ett hot mot de
mindre landskommunerna att man på
detta sätt på byggandet av allmänna
lokaler lägger rent arbetsmarknadspolitiska
synpunkter. Jag vädjar därför till
socialministern att han för sitt vidkommande
inte tillmäter de arbetsmarknadspolitiska
hänsynen alltför stor betydelse
så att vi i de mindre landsbygdssamhällena
nödgas finna oss styvmoderligt
behandlade.

Jag ber att till herr socialministern
få framföra mitt tack för svaret på min
fråga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
kan försäkra herr Vigelsbo att det är
ingen som helst avsikt att behandla
landsbygden styvmoderligt, men jag tror
att man får skilja litet grand på själva
begreppen. Det är ju så att arbetsmarknadsstyrelsen
egentligen inte kan kontrollera
något annat än arbetsmarknadsfrågorna;
det är ju därför den är till.
Det finns andra organ som har till primär
uppgift att kontrollera andra områden,
bl. a. frågan om var en provinsialläkarbostad
lämpligen skall ligga. Sådant
bör man inte lägga i händerna på
arbetsmarknadsstyrelsen, utan det är ju

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på fråga ang. handläggningen av fråga om beviljande av byggnadstillstånd för
uppförande av provinsialläkarbostad.

självfallet andra organ som därvidlag
skall ha avgörandet. Därför har vi till
arbetsmarknadsstyrelsen fått säga, att
den har att ta hänsyn till om det finns
tillgänglig arbetskraft och tillgänglig
kvot. Om dessa båda villkor är uppfyllda
och en företagare vill sätta i gång
med byggnation, bör styrelsen inte förvägra
vederbörande att bygga. I det
aktuella fallet rör det sig om provinsialläkarbostaden
i Sigtuna, och här har
framställning inkommit från kommunen
om att få bygga en provinsialläkarbostad.
Jag förmodar att arbetsmarknadsstyrelsen
hade välgrundad anledning
att tro, att om en kommun gör en sådan
framställning den också grundar sig på
legitima skäl. Det är ju inte så vanligt
att kommunen, med det ansvar den har
gentemot allmänheten, gör sina investeringar
alldeles i det blå. När arbetsmarknadsstyrelsen
konstaterade att det
fanns kvot och arbetskraft tillgänglig —
ja, med hänsyn till arbetsmarknadssituationen
var det till och med önskvärt
att en byggnation kom till stånd
i Sigtuna — sade sig styrelsen att det
inte mötte något hinder att få byggnadstillstånd.
Men man gör alltid vederbörande
byggare uppmärksam på att ett
byggnadstillstånd inte befriar byggherren
från skyldigheten att beakta andra
med byggnationen sammanhängande
villkor. Och ett avgörande villkor för
var ifrågavarande läkarbostad skulle
ligga var naturligtvis att medicinalstyrelsen
— och kanske i sista hand inrikesdepartementet
— hade fixerat platsen
för denna provinsialläkarbostad. I
allmänhet utgår man väl ifrån att kommunen
underrättar sig om detta, ty annars
kan ju de investeringar som göres
ske alldeles i onödan. Jag tror därför
att man i detta fall icke kan rikta någon
kritik mot arbetsmarknadsstyrelsen,
ty om Kungl. Maj :t resolverar att denna
läkarbostad skall ligga någon annanstans
än i Sigtuna, så är det väl mot
kommunen man får rikta kritiken.

Sedan vill jag säga, att jag som arbetsmarknadsminister
har försökt undvika
att lägga alltför mycket kontroll även
på andra områden i samband med
arbetsmarknadsstyrelsens byggnadstillståndsgivning.
Jag hoppas nämligen att
den inledda liberaliseringen av byggnadstillståndsgivningen
skall kunna fortsätta.
Om vi då kommer dithän, att vi
kan slopa byggnadsregleringen, måste
ju ändå samhället funktionera, och då
är det nog inte så lyckligt om vi har
byggt upp en så stark byråkrati, att arbetsmarknadsstyrelsen
är den sista kontrollerande
myndigheten, som bestämmer
till och med var en provinsialläkarbostad
skall ligga. Vi får nog låta byggherrarna
bygga så fritt som möjligt
inom ramen för tillgången på arbetskraft
och kvoter.

Jag understryker emellertid ännu en
gång att en klarsignal i fråga om tillståndsgivningen
icke befriar byggherren
från skyldigheten att beakta de övriga
villkor, som sammanhänger med
att byggenskapen kommer i gång.

Herr VIGELSBO (bf): Herr talman!
Socialministerns senaste anförande bekräftar
riktigheten av den misstanke vi
hyst, nämligen att det har funnits arbetskraft
för här ifrågavarande ändamål
tillgänglig i Sigtuna.

Jag tillåter mig att här ställa den frågan:
När vi nu har klart för oss att
denna provinsialläkarbostad med mottagningslokaler
skulle kommit att ligga
i provinsialläkardistriktets centrum, om
byggnaden uppförts i Märsta, hade det
då inte varit riktigare att transportera
arbetskraften för detta bygge från Sigtuna
till Märsta än att människorna i
detta relativt vidsträckta provinsialläkardistrikt
för evärdeliga tider skall
färdas till en utkant av distriktet för
att konsultera sin läkare? Jag tycker
detta hade varit mera praktiskt. I stället
får människorna nu år efter år färdas
långa vägar, bara för att man för -

Tisdagen den 8 december 1953. Nr 32.

Svar på interpellation ang. en översiktlig redogörelse för genomförda socialåtgärder.

lagt provinsialläkarens bostad och mottagningslokaler
till distriktets utkant.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. en översiktlig
redogörelse för genomförda socialåtgärder.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Herr Cassel har frågat, om jag
vill delge kammaren min uppfattning
angående möjligheten och lämpligheten
av att i femte huvudtiteln lämna en
översiktlig redogörelse över vilka kostnader
de redan genomförda socialåtgärderna
medför och i framtiden kommer
att medföra samt vilka ytterligare krav
som planerade kollektiva hjälpåtgärder
kan komma att ställa på medborgarna
och statskassan.

Med anledning härav vill jag svara,
att någon mera genomgripande förändring
av den sammanfattning, som varje
år brukar fogas till statsverkspropositionens
femte huvudtitel, icke har planerats.
Huvudtiteln i sig själv utgör en
översiktlig redogörelse för de aktuella
kostnaderna för de socialpolitiska åtgärder,
som sorterar under socialdepartementet.
Redogörelser för de samlade
kostnaderna för samhällets sociala
verksamhet utarbetas fortlöpande inom
socialstyrelsen; av interpellationens motivering
synes framgå, att herr Cassel
haft tillfälle att ta del av dessa redogörelser.
De ger vid handen, att de sammanlagda
utgifterna för den sociala
verksamheten i relation till nationalinkomsten
icke är större i dag än 1948.
Vad de framtida kostnaderna för redan
beslutade åtgärder beträffar får jag hänvisa
till den kommande statsverkspropositionen,
i vilken den närmaste framtidens
kostnader kommer att behandlas,
samt till den av interpellanten själv om -

nämnda utredning rörande automatiska
utgiftsförändringar, som nyligen företagits
och vars resultat är lätt tillgängliga
för riksdagens ledamöter. Att i
statsverkspropositionens femte huvudtitel
reproducera denna utredning eller i
omarbetat skick återge en del av densamma
finner jag inte påkallat.

I övrigt vill jag hänvisa till att riksdagen
föregående vecka avvisade ett par
motioner med i huvudsak samma innehåll
som herr Cassels interpellation. För
min del kan jag till alla delar ansluta
mig till statsutskottets utlåtande i anledning
av dessa motioner.

Härpå yttrade

Herr BIRKE (h): Herr talman! På
herr Cassels vägnar ber jag få tacka
socialministern för det nu avlämnade
svaret. Tyvärr kunde inte herr Cassel
vara personligen närvarande. Det beror
inte på något bristande intresse från
hans sida utan har sin naturliga förklaring
däri att det brev, där han fick besked
om att svaret skulle lämnas, nådde
honom först i dag på morgonen, och då
var han hemma i sin bostad i Gunnerud.

Beträffande socialministerns svar skall
jag inte bli mångordig. Frågan om socialvårdens
framtida ekonomiska planering
var ju, som statsrådet själv antydde,
föremål för diskussion här i
kammaren förra veckan. Jag vill emellertid
framhålla att det är med tillfredsställelse
som jag av interpellationssvaret
kan utläsa, att i den kommande
statsverkspropositionen icke endast de
aktuella kostnaderna för de socialpolitiska
åtgärderna kommer att behandlas,
utan att man även räknar med att ge en
översikt över den närmaste framtidens
kostnader. Det var en dylik planering
som hade åsyftats av interpellanten, och
det återstår nu endast för oss att i
statsverkspropositionen ta del av hur
denna utlovade redogörelse kommer att
utformas.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

§ G.

Svar på fråga angående importen av
brödspannmål.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Herr Eliasson har frågat mig, vilka bedömningar
som — med hänsyn till årets
produktionsöverskott på vete — ligger
till grund för regeringens ställningstagande
i fråga om importen av brödspannmål.

Frågan avser väl närmast aktuella
spörsmål rörande importen, men den
kan knappast besvaras utan att den import,
som skett de senaste åren, något
beröres.

Sedan lång tid tillbaka har statens
jordbruksnämnd i enlighet med statsmakternas
intentioner sökt hålla ett
visst beredskapslager av brödsäd. Denna
kvantitet bör finnas utöver normala
kvarnlager. 1950 tedde sig det politiska
läget i världen ytterst allvarligt. Koreakrisen
ansågs allmänt kunna leda till
storpolitiska förvecklingar. Samtliga
västmaktsstater utbyggde i detta sammanhang
sin beredskap. Så gjorde även
Sverige, och på hösten 1951 beslutades
en rad åtgärder med detta syfte. Beträffande
livsmedelsberedskapen ansåg
regeringen önskvärt, att ett avsevärt
brödsädslager upplades utöver kvarnlagret.
Som riktpunkt för beredskapslagringen
har jordbruksnämnden uppställt
en kvantitet av cirka 300 000 ton.

Vid ingången av regleringsåret 1950/51
var beredskapsreserven av brödspannmål
255 000 ton. 1950 års skörd av brödsäd
täckte ungefär konsumtionsbehovet
för regleringsåret. Till utökning av reserven
importerades vissa kvantiteter
vete. Den 1 september 1951 var dock beredskapslagret
alltjämt något lägre än
vad man avsett.

Enligt förkalkylen på våren 1951 kunde
man räkna med en skörd, som nästan
exakt täckte behovet under regleringsåret
1951/52. Som bekant blev grö -

dorna emellertid utsatta för kraftiga
angrepp av svartrost. Den preliminära
skördeuppskattningen i november 1951
gav därför ett helt annat resultat. Enligt
denna förelåg under regleringsåret
ett importbehov av nära 255 000 ton
vete, vartill kom cirka 75 000 ton råg.
Den preliminära skördeberäkningen på
våren 1952 motiverade icke någon ändrad
uppfattning av importbehovet.
Svenska spannmålsaktiebolagets nettoimport
av vete blev emellertid omkring
60 000 ton större än vad som kunde anses
nödvändigt enligt kalkylsiffrorna.
En av anledningarna härtill var, att man
på goda grunder befarade, att en stor
del av skörden icke skulle kunna användas
till förmalning av mjöl till människoföda
utan måste användas till foder.
I jordbrukskalkylen beräknades
denna kvantitet till cirka 50 000 ton.
En annan orsak till den stora importen
var, att omkring 45 000 ton inköptes
inom ramen för det då gällande internationella
veteavtalet, dvs. till ett synnerligen
förmånligt pris, varvid avsikten
var att exportera motsvarande kvantitet
till högre pris. Den planerade exporten,
vilken omfattade något över
40 000 ton, kom också till stånd i form
av en bytesaffär, som gav en inte obetydlig
vinst.

Därmed är vi framme vid regleringsåret
1952/53.

Det visade sig vid utgången av det
gamla regleringsåret, att beräkningarna
rörande 1951 års skörd inte höll streck.
Sålunda hade omfattningen av svartrostskadorna
tydligen överdrivits. Veteskörden
blev cirka 60 000 ton större än beräknat;
i fråga om råg blev ökningen
omkring 15 000 ton. Över gångslagret av
brödsäd den 1 september 1952 var därför
— inberäknat icke fullgod vara —
cirka 90 000 ton större än vad som
eftersträvats (jag bortser bär från de
40 000 ton vete, som enligt vad jag nyss
nämnde importerades för att motsvarande
kvantitet skulle exporteras med
vinst).

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på fråga angående importen av brödspannmål.

I den nya situation, som sålunda förelåg,
upphörde givetvis importen av
vete. Råg har inte importerats sedan
slutet av år 1951. Bortsett från eu kvantitet
av cirka 30 000 ton vete, som köptes
för reexport under september 1952
samt januari och februari 1953, förekom
intet köp av utländskt vete under
regleringsåret 1952/53. I stället exporterades
sammanlagt cirka 180 000 ton
vete och 11 000 ton råg. 1952 års skörd
blev oväntat stor. Övergångslagret vid
början av regleringsåret 1953/54 blev
på grund härav, trots exporten, nära
135 000 ton större än normalt. 1953 års
skörd kommer att ge ett betydande
överskott. Exportbehovet under innevarande
regleringsår beräknas uppgå
till 380 000 ton vete och 115 000 ton råg,
om man förutsätter att lagren per den
1 september 1954 inte skall överstiga
den önskvärda beredskapsreserven. Hittills
har under regleringsåret 1953/54
exporterats sammanlagt 110 000 lön
vete. Av råg har ingen export ägt rum.

Som jag nyss framhållit, blev saluöverskottet
av såväl 1951 som 1952 års
skörd avsevärt större än man räknat
med, tydligen beroende på att skördeskadorna
betydligt överdrivits. Jag viil
i detta sammanhang understryka, att
man tyvärr inte får kännedom om skördens
verkliga storlek förrän mot slutet
av regleringsåret, eftersom jordbrukarnas
leveranser fortgår under hela regleringsåret,
låt vara att de är betydligt
mindre under sommaren. Vidare bör
nämnas, att en av anledningarna till att
spannmålsbolaget kunde taga emot en
så stor del av det rostskadade vetet,
som verkligen skedde, var att kvarnarna
kunde bland upp detta vete med
kvalitativt högvärdig importspannmål.
En viss förståelse bör man även ha för
att jordbruksnämnden och spannmålsbolaget
under de kritiska åren 1951 och
1952 ville hålla sig på den säkra sidan,
då det gällde landets försörjning. Jag
får vidare erinra om att man i 1953 års
handelsavtal med Västtyskland räknat

med en spannmåisexport av omkring
200 000 ton. Endast en obetydlig del
därav har emellertid hittills uttagits av
tyskarna.

Slutligen skulle jag vilja framhålla,
att det inte kan betraktas som något
särskilt märkvärdigt, att vi under ett
år har ett ganska stort överskott på
spannmål; differenserna mellan en svag
eller normal skörd och en god skörd är
nämligen mycket stora. Vi måste därför
enligt min mening även för framtiden
räkna med att vissa år få rätt
stora överskott. I januari 1953 skulle
överläggningar om ett nytt internationellt
veteavtal taga sin början. Dessförinnan
måste ställning tagas till vårt
lands försörjning med vete under de
närmast följande åren. Därest Sverige
skulle deltaga i överläggningarna, borde
nämligen redan från början vara
klart, huruvida Sverige skulle uppträda
såsom importland eller såsom exportland.
Då regeringen bedömde denna
fråga, kunde den inte förutse den överskottssituation,
som sedermera uppkommit.
Övergångslagret av brödsäd
per den 1 september 1952 hade visserligen
visat sig vara 90 000 ton större
än vad som eftersträvats. Emellertid ansågs
det allmänt, att 1952 års skörd,
som från början bedömdes relativt god,
skulle ge ett ganska svagt utbyte av
kvarngill vara på grund av de synnerligen
dåliga bärgningsförhåliandena på
hösten 1952. Importpriserna på vete
var vidare, då regeringen tog ståndpunkt,
alltjämt höga. Mot bakgrunden
härav ansåg man sig icke böra anmäla
Sverige som exportland. Man beslöt i
stället att Sverige skulle vid överläggningarna
deltaga på importländernas
sida ehuru med en avsevärt minskad
årlig kvantitet, nämligen med 25 000
ton i stället för tidigare 75 000 ton.
Från svensk sida har emellertid avtalet
ännu icke ratificerats. Till den frågan
torde 1954 års riksdag komma att få
taga ställning. En ratificering innebär
å ena sidan en rätt för Sverige att få

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på fråga angående importen av brödspannmål.

köpa 25 000 ton vete till ett förmånligt
pris. De förpliktelser Sverige åtager sig
är å andra sidan obetydliga. Redan nu
bör det göras klart, att Sverige genom
att ansluta sig till avtalet icke utan vidare
kommer att förbinda sig att årligen
uttaga den garanterade kvantiteten.
Skyldigheten att importera blir
nämligen icke aktuell med mindre dels
läget på världsmarknaden utvecklas på
sådant sätt, att priserna tenderar att
sjunka under det i avtalet fastställda
minimipriset för högklassigt amerikanskt
hårdvete, cirka 29 kronor 50 öre
för 100 kilogram i lager i Fort Williams
eller Port Arthur i Kanada, dels något
exportland påfordrar att inköp skall
ske.

Vidare yttrade:

Herr ELIASSON (h): Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framföra
ett tack för det utförliga svar, som jag
fått på min enkla fråga om vilka bedömningar
som ligger till grund för
importen av brödspannmål.

Min fråga hänför sig inte till någon
överskattning av de risker den nuvarande
överskottssituationen innebär.
Jag är väl medveten om att vi — åtminstone
i fråga om brödspannmål —
har möjlighet att vinna avsättning av
överskottet till ganska rimliga priser.
Det är emellertid nödvändigt att klargöra,
att detta överskott inte är orsakat
enbart av en för hög produktion,
utan att det till stor del uppstått genom
att vi importerat för stora kvantiteter
samt genom att vi fortfarande
håller fast vid att vi skall ha ett beredskapslager
på 300 000 ton. Herr
statsrådet säger i sitt svar, att man i
fråga om den stora importen bör ha en
viss förståelse för att jordbruksnämnden
och spannmålsbolaget under de kritiska
åren 1951—52 ville hålla sig på
den säkra sidan, då det gällde landets
försörjning. Det förefaller som om herr
statsrådet med dessa ord vill lägga an -

svaret för importpolitiken på dessa två
institutioner och frita regeringen. Riktigt
så enkelt är väl ändå inte problemet,
och jag har anledning återkomma
till detta.

Jag vill först ta upp frågan om beredskapslagrets
storlek, eftersom statsrådet
anser att en av de väsentliga orsakerna
till importen är angelägenheten
av att ha ett beredskapslager av nuvarande
storlek. Herr statsrådet säger
också att ett beredskapslager bör finnas
men säger inte något om att man
för närvarande kan begränsa dess storlek
utan att detta behöver betyda något
ur försörjningssynpunkt. Det finns numera
enligt min mening intet skäl att
bibehålla ett så stort beredskapslager.
Dess storlek fastställdes vid en tidpunkt,
då vår produktionskapacitet var
helt annorlunda än den är för närvarande.
Spannmålsbolaget anför också
i en skrivelse till jordbruksnämnden i
mars i år, att lagret utan vidare kan
skäras ner till 200 000 ton. Man kan
ifrågasätta, huruvida man icke skulle
kunna sänka beredskapslagret till hälften
eller 150 000 ton. Kostnaderna för
att lagra den nuvarande stora kvantiteten
spannmål blir mycket höga, och
detta stora buffertlager medför också
svårigheter för jordbrukarna vid avsättningen.
Beredskapslagret kräver en
årlig omsättning av cirka 100 000 ton,
vilket lätt stör den inhemska marknaden.
Kostnaderna för omsättningen av
lagret uppgår också till stora belopp,
eftersom lagren är lokaliserade dels till
platser, där vi icke har så hög produktion
av brödspannmål och där de är
skyddade vid en krigssituation, dels
nära befolkningscentrum. Enligt nuvarande
principer föres kostnaderna
för beredskapslagringen av brödspannmål
på jordbrukets konto. Detta kan
synas orimligt, eftersom det vore mera
naturligt att dessa kostnader påfördes
nämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Det förefaller inte mer rimligt
att låta jordbruket stå för dessa kostna -

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på fråga angående importen av brödspannmål.

der än att t. ex. föra kostnaderna för
lagring av brännolja på automobilskattemedlens
delfond. Förhållandet med
det alltför stora beredskapslagret och
den alltför omfattande importen har
medfört stora svårigheter för jordbrukarna,
speciellt med tanke på att skörden
nu för tiden sker relativt snabbt
genom skördetröskorna och omedelbart
levereras till kvarnar och centraiföreningar.

Herr statsrådet har också hänvisat
till att det dåliga skördeutfallet 1951
gjorde det nödvändigt att öka importen.
Mot detta finns intet att invända
annat än mot den stora importen av
råg till priser, som låg avsevärt över de
inhemska priserna. Är även denna import
ett uttryck för önskemål från de
tidigare institutionernas sida eller föreligger
här handelspolitiska orsaker?

När det gäller frågan om den fortsatta
importen under 1952 säger statsrådet,
att de preliminära skördeberäkningarna
på våren inte motiverade någon
ändrad uppfattning om importbehovet.
Detta förefaller egendomligt, eftersom
man borde haft kännedom dels om att
den höstsådda arealen ökat med cirka
8 procent från föregående år, dels om
att 1951 års skördeskador var betydligt
överdrivna. Man hade väl heller ingen
anledning att räkna med annat än en
ökad odling av vårvete, eftersom priserna
höjts betydligt. Det förefaller som
om de ansvariga räknat med svartrost
även på 1952 års skörd.

Under 1952 träffades överenskommelse
om en import av en stor kvantitet
ryskt vete till onormalt högt pris.
Denna import förefaller mig inte vara
berättigad ur försörjningssynpunkt, och
det skulle vara värdefullt om herr statsrådet
i detta fall ville lämna en upplysning
om det var handelspolitska eller
andra orsaker, som låg till grund
för den importen.

När man kom in på det nya regleringsåret
1952/53 upphörde importen,
säger statsrådet, men i verkligheten

har vi även senare fått mottaga stora
kvantiteter brödsäd. Hänför sig då dessa
kvantiteter till tidigare importavtal?

Till slut vill jag ta upp ett resonemang
om vårt engagemang i det internationella
veteavtalet. Det finns ingen
anledning att klandra vårt tidigare val
att garantera en import av 75 000 ton.
Fråga är emellertid om regeringen bedömt
läget realistiskt, då den ånyo valt
att ställa sig på importsidan —- låt vara
att den garanterade importkvantiteten
sänkts till 25 000 ton. Herr statsrådet
säger, att man inte under januari 1953
kunde överblicka den överskottssituation,
som senare uppkom. Detta förefaller
mig egendomligt när vi dels hade
klart för oss att 1952 års skörd blivit
mycket god, dels visste att den besådda
höstarealen ökat med cirka 30 000 ha.
Våra lager av vete uppgick ju också i
december 1952 till inte mindre än
G80 000 ton. Dessa förhållanden borde
ha gjort det klart att vi var minst sagt
självförsörjande i fråga om vete och
inte hade något att tjäna på ett förnyat
engagemang. Enligt uppgift har också
regeringen rekommenderats av såväl
jordbruksnämnden som spannmålsbolaget
att ompröva sin tidigare inställning.
Visserligen kan man, som statsrådet,
säga att det rör sig om små kvantiteter
och om relativt låga priser i
händelse av att avtalet träder i kraft.
Men för det första så kommer ett importpris
till svensk hamn att röra sig
omkring 35 kronor per deciton, och
fråga är om vi i en sådan situation kan
exportera till högre priser. Enligt min
mening hade det följaktligen funnits
skäl att regeringen i detta avseende följt
de rekommendationer, som jordbruksnämnden
lämnat.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få tacka statsrådet Norup för svaret
på min enkla fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Eliasson gjorde ett uttalande om

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på fråga angående importen av brödspannmål.

att jag skulle ha försökt skjuta skulden
över på jordbruksnämnden och spannmålsbolaget.
Det har jag ingalunda velat
göra. Jag har bara velat redogöra
för hur importen i allmänhet går till
och tala om vilka som har företagit importen.
Det är säkerligen herr Eliasson
välbekant att frågan om en import skall
företas inte på något stadium underställes
regeringen. Jag har inte klandrat
åtgärden, utan jag har i stället velat
förklara anledningen till att jordbruksnämnden
och spannmålsbolaget har vidtagit
dessa importer.

Det är lätt att vara efterklok, men
det var betydligt svårare när jordbruksnämnden
och spannmålsbolaget skulle
ta ställning till dessa importer. Som
man nu ser det befarade man att 1951
års skörd skulle vara mera svartrostskadad
än den var — att den verkligen
var svartrostskadad framgick ju av svaret
— men tack vare den högkvalitativa
amerikanska spannmålen kunde man
använda en större del av det skadade vetet
till brödsäd än man hade räknat
med. På 1952 års skörd blev kvalitetskraven
på fullgod vara genom riksdagsbeslut
i våras faktiskt lindrade, vilket
väl inte lände jordbruket till någon
skada. Man gick tvärtom därigenom
jordbruket till mötes och fick 50 000 å
100 000 ton leveransgill brödsäd mer
än som skulle ha varit leveransgill enligt
de kvalitetsskalor, som gällde när
jordbruksnämnden och spannmålsbolaget
vidtog dessa importer.

Det är naturligtvis lätt att efteråt
kunna säga, att jag skulle inte ha gjort
det och det.

Herr Eliasson kom in på frågan om
beredskapslagret och anförde, att mycket
talar för att man nu skulle bringa ned
beredskapslagren från 300 000 ton till
200 000 ton eller helst till 150 000 ton.
Ja, det kan man säga i år när man har
haft en god skörd, vilket, av anledningar
som jag även påpekat, har orsakat
ett kanske onödigt överskott. Jag är
emellertid övertygad om att man för ett

eller två år sedan inte skulle ha velat rekommendera
att bringa ned detta beredskapslager.
Huruvida man kan vara
så säker på detta, att man nu ifrån
statsmakternas sida skulle gå in för att
bringa ned detta beredskapslager till två
tredjedelar eller hälften av vad det för
närvarande är, det kan man ha olika meningar
om, och den saken får vi väl resonera
om när vi skall ta ställning till
uppläggningen av nästa års beredskapslagring.
För närvarande — det vet säkerligen
herr Eliasson lika väl som jag
— går det inte att få någon ändring till
stånd för det nu löpande produktionsåret.

Att överföra lagringskostnaderna
ifrån jordbrukets räkenskaper till beredskapskostnaderna
har jag för min
del inte någonting emot, men å andra
sidan får vi nog komma ihåg att detta
beredskapslager väl flera gånger har
varit ett stöd för jordbruket. Det är med
anledning av detta som omkostnaderna
för denna lagring en gång blev lagda
på jordbruket. Förhållandena ändrar sig
ju, men om man börjar ta upp de spörsmålen
kan det bli helt andra ting som
också kommer under debatt. Frågan
om huruvida jordbruket kommer att
förtjäna eller att förlora på det och
det, och vi börjar diskutera de ting som
blev fastlagda i 1947 års beslut om
jordbrukspolitiken är svår att besvara.
Om dessa saker kan man ha olika meningar,
men den frågan får herr Eliasson
i så fall ta upp vid annat tillfälle.

När det gäller den import ifrån Ryssland,
som i någon mån har kritiserats,
frågar herr Eliasson om denna företogs
av handelspolitiska skäl. Det är för mig
främmande att så skulle ha varit fallet.
Det har gått den vanliga handelsavtalsvägen.
Det är jordbruksnämnden
och spannmålsbolaget som har företagit
även denna import, och jag kan inte
påminna mig att jag på något sätt har
tagit ställning till denna import. Jag
har varken sagt nej eller ja till denna,
och saken har gått i den normala, van -

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på fråga angående importen av brödspannmål.

liga ordningen. Vid förhandlingarna i
denna fråga har för resten även jordbrukets
organisationer varit representerade,
och det går kanske därför även
att få detaljupplysningar i saken från
det hållet.

Vad gäller den sista frågan, huruvida
regeringen har handlat fel eller rätt
genom att gå med på att Sverige i fortsättningen
skall ställa sig på importsidan
i fråga om veteavtalet, medger jag
gärna, att om jag skulle se saken enbart
ur jordbrukssynpunkt skulle jag
säga att vi borde ha ställt oss på exportsidan.
Det är också mycket riktigt
som herr Eliasson säger, att jordbruksnämndens
rekommendation lydde på att
vi skulle ställa oss på exportsidan, men
regeringen har haft att bedöma de olika
växlingar som dock förekommer här
med våra veteskördar, som under två
års tid har blivit dåliga, först genom
rostskadorna på vetet och sedan på
grund av dåligt skördeväder. Tack vare
att man hade garanti för att man kunde
få in ett stort parti av det hårda amerikanska
vetet kunde man utnyttja en
större del av det skadade vetet, och då
frågar jag: Har det vid det tillfället
varit till gagn eller skada för jordbruket
att vi hade rättigheten att importera?
Vi hade kanske inte importerat ändå
men vi hade i varje fall rättighet att
få in detta veteparti.

När regeringen skulle ta ställning till
om vi skulle behålla avtalet oförändrat
vid 75 000 ton eller sänka kvantiteten
eller gå över på exportsidan, fick det
naturligtvis göras en avvägning mellan
jordbrukarintresset och konsumentintresset,
och då stannade regeringen vid
att — när man nu inte är skyldig att ta in
vete förrän det kommer ned under minimipriserna,
vilka, som jag tillät mig
säga, ligger mellan 29 och 30 kronor
fritt Amerika — det inte bör vara förenat
med någon större risk för jordbruket
— märk väl under de prisförhållanden
som då var rådande på vetemarknaden
ute i världen — att binda

sig för en kvantitet av 25 000 ton, som
ju ändå ger en viss garanti i händelse
av en på grund av skördeskador av ett
eller annat slag minskad skörd. Vid sidan
av den brödspannmålsskörd, som
vi i år noterar, på 1 300 000 ton, spelar
ju inte 25 000 ton någon större roll, även
om jag medger att det är mycket att
exportera ändå. Om vi under detta år
skulle tvingas att importera 25 000 ton
skulle detta kunna vara besvärande,
men, herr Eliasson, den förutsättningen
föreligger inte i dag, och det är väl inte
så mycket som talar för att den kommer
att föreligga under det produktionsår
som vi nu är inne i. Även om brödsädsarealerna
kanske har ökat litet
mera än man hade räknat med, tror
jag dock att vi inte får se alltför pessimistiskt
på den frågan.

Det har dock inträffat en del, som jag
har rört vid i mitt interpellationssvar.
När regeringen tog ställning till denna
fråga var priserna på världsmarknaden
helt andra än nu. Det har blivit en
rekordskörd, inte bara i Sverige utan
även i andra länder, och detta har gjort
att veteöverskottet i dag är mycket
stort, men vi har erfarenhet av att detta
mycket snabbt kan växla. Även om det
kan vara tacknämligt, att kritik i dagens
läge framföres mot att regeringen anslutit
sig till veteavtalet, som medför
import av 25 000 ton, hör detta dock under
den treårsperiod som det gäller
inte förorsaka oöverstigliga svårigheter.
Det finns kanske någon som känner besvikelse
över att vårt land inte, som
man räknade med, fick exportera större
kvantiteter spannmål under 1953 än som
skett. Jag tänker då närmast på Tyskland,
dit man hade förhoppning om att
få exportera 200 000 ton brödsäd under
1953. När detta inte har blivit av, är
det klart att förhållandena ändras en
hel del.

Jag har också pekat på att detta avtal,
som är godkänt av regeringen, dock
skall ratificeras av riksdagen. När det
kommer proposition i den frågan till

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar pa interpellation ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. in.

1954 års riksdag, får riksdagen då ta
slutgiltig ställning till huruvida Sverige
skall ansluta sig till det internationella
veteavtalet.

Herr ELIASSON (h): Herr talman! Jag
vill understryka, att jag inte kritiserat
de åtgärder som företagits under de
svåra år, när vi hade de dåliga skördarna.
Men vad som legat till grund för
min bedömning är den förändring av
priserna som skett. Man kan dock rimligtvis
begära, att den skall leda till
ökad odling. Erfarenheterna har väl
också visat detta.

Jag har också slagit fast, att överproduktionen
och de svårigheter vi har
inom jordbruket till mycket stor del
beror på den import som skett. Denna
har visserligen delvis träffats avtal om
tidigare men har i mycket stor utsträckning
kommit till under 1952.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Eliasson säger, att han inte kritiserar
den import, som företogs under
vissa dåliga år. Jag skulle tro, att den
import vi har haft företogs på en tidpunkt,
då man inte kunde överblicka
läget på det sätt som herr Eliasson
kunde göra när han framställde sin
fråga. Förhållandena har ändrat sig
lite grand.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. utbildningen
av lärare på enhetsskolans högstadium
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Håstad frågat mig,
om jag har för avsikt att, innan proposition
i anledning av den mellan civil -

departementet och folkskollärarförbunden
träffade löneuppgörelsen förelägges
riksdagen, företaga en utredning och
framlägga förslag om annan utbildning
och kompetens för lärarna på enhetsskolans
högstadium än den som tidigare
förutsatts såsom den erforderliga.

För att ge ett uttömmande svar på
den av interpellanten väckta frågan
borde hela bakgrunden till den berörda
löneuppgörelsen tecknas samt lärarproblemet
rullas upp med utgångspunkt
från nuvarande och under överskådlig
tid beräknad lärarbrist. Då
emellertid nästa års riksdag torde komma
att föreläggas två propositioner med
anledning av nämnda löneöverenskommelse,
nämligen en angående själva löneuppgörelsen
på civilministerns föredragning
och en angående vidareutbildningen
av folkskollärare för tjänstgöring
på högre skolstadier på min
föredragning, anser jag mig nu kunna
begränsa mig till att besvara den direkta
frågan.

Liksom interpellanten vill jag utgå
ifrån 1950 års riksdagsbeslut, som i
här diskuterade punkt lyder: »Enhetsskolan
är avsedd att uppdelas i tre stadier,
vart och ett i regel omfattande
tre år. Undervisningen på vart och ett
av dessa stadier skall i första hand bestridas
av lärare, som särskilt utbildats
för undervisning huvudsakligen på stadiet
i fråga.» Men samtidigt säges i propositionen
nr 219 till samma års riksdag
ang. riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande, att det är angeläget, »att
lärarkårerna icke för starkt fastlänkas
vid oföränderliga tjänstgöringsområden.
Man måste», fortsätter dåvarande
departementschefen, »kunna vid behov
låta lärare, som i första hand utbildats
för ett visst skolstadium, rycka upp på
det närmast högre, och detta underlättas
i hög grad, om ett icke alltför
litet antal lärare lagt sina studier och
sin fortbildning med tanke på en sådan
möjlighet.» Såväl dåvarande departementschefen
som skoikommissionen an -

Tisdagen den 8 december 1953. Nr 32.

Svar på interpellation ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. m.

såg, att lärarbehovet på realskolestadiet
icke kunde täckas genom den beräknade
produktionen av lärare med akademisk
utbildning. Skolkommissionen
räknade därför också med en rad nya
utbildningsvägar för ämneslärare, bland
andra mellanskollärarexamen jämte två
akademiska betyg eller en av lärarhögskolan
kontrollerad fortbildning.

Interpellanten har själv erinrat om
dessa föreslagna utbildningsvägar, som
skulle ge kompetens för partiell tjänstgöring
på enhetsskolans högstadium.
Uttrycket »partiell tjänstgöring» står
ingalunda i strid med den nu aktuella
löneuppgörelsen för folkskollärarna.
Denna innebär, att antalet folkskollärartjänster
i 23 lönegraden fastställes för
varje läsår efter förslag av skolöverstyrelsen
med utgångspunkt från att
behov av 6 000 ä 7 000 folkskollärartjänster
av ifrågavarande slag torde föreligga
vid en fullt utbyggd enhetsskola.
En realistisk bedömning av lärarbehovet
vid fullständigt genomförd enhetsskola
tyder utan tvekan på att denna
nya lärargrupp måste få sin tjänstgöring
på enhetsskolans högstadium.
Men jag är angelägen understryka, att
därest tillgången på filosofie magistrar
skulle bli större än beräknat, så får
de s. k. 23-orna till en del sin tjänstgöring
på enhetsskolans mellanstadium.

Jag vill vidare erinra om att dåvarande
departementschefen i lärarutbildningspropositionen
till 1950 års riksdag
uttalade, att de förslag, som avsåg
att råda bot för lärarbristen på realskolestadiet,
hade omedelbar aktualitet
och att utformningen av den särskilda
prövningen vid universitet eller högskola
skulle göras till föremål för utredning.
Denna utredning verkställdes
av läroverkens krisutredning, vars förslag
jag redovisade för 1952 års riksdag.
En särskild ytterligare utredning
rörande själva prövningen vid universitet
eller högskola blir enligt min mening
aktuell om och när tillströmningen
av folkskollärare till universitet och

högskolor skulle bli så stor, att de ordinarie
lärarkrafterna förstärkta med
den lärarpersonal, som nu avlönas från
det särskilda anslaget till Vissa åtgärder
för avhjälpande av lärarbristen vid
högre skolor, icke skulle räcka till. Vad
slutligen förslaget om en särskild av
skolöverstyrelsen anordnad ettårig kurs
beträffar, så är ju det omsorgsfullt utrett
av skolöverstyrelsen och kommer,
som jag redan framhållit, att underställas
1954 års riksdag. Dessutom pågår
för närvarande inom ecklesiastikdepartementet
utredningar för att ytterligare
belysa behovet av lärare på enhetsskolans
högstadium. Under sådana
förhållanden kan jag icke se, att en ny
utredning om annan utbildning och
kompetens för lärarna på enhetsskolans
högstadium skulle vara påkallad, såvida
man icke vill ifrågasätta även filosofisk
ämbetsexamens lämplighet som utbildning
av ämneslärare.

Jag vill använda detta tillfälle för
att personligen göra den deklarationen,
att jag gärna såge en så hög lärarkompetens
som möjligt. Men denna kan
aldrig sättas högre än våra ekonomiska
och personella resurser tillåter, om vi
verkligen vill ge en bättre skolutbildning
åt all ungdom och inte endast åt
ett privilegierat mindretal.

Slutligen vill jag tillägga, att även om
överenskommelsen formellt har träffats
mellan civildepartementet och lärarförbunden,
så har ecklesiastikdepartementet
givetvis hela tiden varit inkopplat
på dessa förhandlingar.

Härpå yttrade:

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Jag
skall be att få framföra mitt tack till
herr statsrådet för det svar han nyss
har lämnat. Jag hade kanske varit ännu
gladare, om detta svar på min interpellation,
som avlämnades första dagen
på höstsessionen, hade kommit vid ett
tidigare tillfälle, då kammaren inte var
så tröttkörd som den tycks vara nu.

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar pa interpellation ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. m.

Den överenskommelse som här har
träffats innebär en lösning vid förhandlingsbordet
av problem, som måste betecknas
såsom i första hand eminent
pedagogiska. Redan detta framstår såsom
uppseendeväckande. Med kännedom
om att riksdagen blott brukar få
tillfälle att utan ändringar ratificera
löneöverenskommelser kan man av detta
förstå, att riksdagen, visserligen inte
formellt men de facto, kommer att sättas
ur spel när denna löneöverenskommelse
skall träda ut i livet.

Jag vill inte på detta stadium av
frågans behandling ta upp någon diskussion
om huruvida denna överenskommelse
var skälig gentemot den stora
lärarkåren, vars flertal inte får någon
glädje eller favör av överenskommelsen.

Jag vill i stället här fastslå, för det
första att en part, som också har intressen
när det gäller enhetsskolans
högstadium, nämligen läroverkslärarna,
inte alls har varit — för att använda
det uttryck som ecklesiastikministern
begagnade när han talade om
ecklesiastikdepartementet —■ inkopplad
på detta ärende, och jag ställer mig tvivlande
till huruvida systemet med så ensidiga
förhandlingar med bara en av
intressenterna står i överensstämmelse
med den praxis som har utbildat sig
på förhandlingsområdet.

För det andra löser avtalet med ett
alexanderhugg problemet om lärarutbildningen
för realskolan och enhetsskolans
högstadium, men detta på ett
sätt som knappast överensstämmer med
riksdagens intentioner och beslut år
1950; jag vill härutinnan hänvisa till
den diskussion som förts bl. a. inom
skolöverstyrelsen, när denna nu yttrat
sig i ärendet. Jag vill inte nu gå in
på en exegetisk tolkning av detta omstridda
beslut och dess verkliga innebörd,
men kvar står dock det faktum,
att man år 1950 uttalade sig för att i
realskolan och på enhetsskolans högstadium
skulle i regel användas sådana

lärare som fått en för detta ändamål
avpassad utbildning, d. v. s. i realiteten
sådana som hade fil. mag.-examen
eller möjligen folkskollärare med fyra
akademiska betyg. Det nu träffade avtalet
innebär att 6 000 å 7 0000 — såsom
det uttryckligen heter —- av folkskollärarna
skall bli s. k. 23: or. Då
det i skolkommissionens betänkande
räknades med sammanlagt 10 000 å
11 000 lärare för realskolan och enhetsskolans
högstadium, så är ju sex å sju
tusen mer än hälften, men enligt vanligt
språkbruk kan »i regel» aldrig
vara mindre än hälften eller ens lika
med hälften.

För det tredje har denna överenskommelse
tillkommit utan att man har
avvaktat erfarenheterna från försöksverksamheten
och utan att några säkra
utredningar eller beräkningar gjorts
angående behovet av s. k. 23:or vare
sig nu eller framdeles. Givetvis är detta
behov mycket svårberäkneligt, därför
att det finns så många obekanta i ekvationen.
Blir enhetsskolan fullständigt
genomförd i början av 1960-talet eller
först på 1970-talet? Hur är det med
barnantalet vid den tidpunkt, då enhetsskolan
skall genomföras? Vi vet
ju att barnantalet varierar och går i
vågor. Hur många läroverkslärare, filosofie
magistrar eller folkskollärare med
fyra akademiska betyg, har till dess
utbildats? Vilken blir examenseffekten
av den sänkning av fordringarna för
fil. mag.-examen som genomförts i den
nyligen utfärdade examensstadgan för
universiteten? I vilken utsträckning
kan vi nu eller i fortsättningen beräkna
att folkskollärare blir intresserade av
att söka sig till universiteten för att ta
en examen med fyra betyg? Vidare
uppställer sig det spörsmålet, om enhetsskolan
kommer att bli absolut sådan
som utstakades av 1950 års principbeslut
—■ jag lämnar då alldeles därhän,
att i detta principbeslut så många
frågor hölls öppna. Har de hittills
gjorda erfarenheterna under försöks -

Tisdagen den 8 december 1953. Nr 32.

Svar på interpellation ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. m.

verksamheten talat för ett klasslärarsystem
på vissa linjer? Eller har de
bestyrkt antagandet från 1950, att ämneslärarsystemet
som regel vore det
idealiska och eftersträvansvärda?

Jag ställer den frågan till departementschefen:
Hur många av dessa överväganden
och dessa beräkningar föreligger
i dag på pränt, tillgängliga för
allmänheten och framför allt för denna
kammare, när den nästa år går att
träffa beslut? Vilket material kan riksdagen
räkna med att få för att bedöma
skäligheten av denna siffra, 6 000 å
7 000? Vilket material har det s. k. inkopplade
ecklesiastikdepartementet i
somras haft att tillgå, när det var berett
att rättsligt binda statsmakterna för årtionden
framåt vid siffran 6 000 å 7 000,
med alla konsekvenser för framtiden,
som detta innebär — konsekvenser som
den avtalsslutande parten (jag menar i
detta fall lärarförbundet) ej lär underlåta
att erinra om och som det naturligtvis
har all rätt att erinra om? Hur mycket
bättre skulle det inte ha varit, enligt
min mening, att i stället för att binda
staten vid denna siffra, som är så omfattande
och blir så orubblig, avvakta
utvecklingen och under tiden till dess
läget på olika fronter ■—- fronterna är
många — något så när klarlagts, vidta
de tillfälliga åtgärder för fortbildning
av skollärare, som visar sig oundgängligen
erforderliga? Hade det alltså inte
varit naturligare, att man efter gammal
praxis först hade utrett behovet och
sedan träffat uppgörelsen i stället för
att handla enligt den motsatta principen?
Klart är ■—- och det torde man
utan överdrift kunna säga — att riksdagen
väl näppeligen någonsin har
ställts inför ett sådant avgörande på så
lösa boliner, som den kommer att göra
nästa år. Och detta är så mycket mer
anmärkningsvärt, som ingen ko varit
på isen, åtminstone inte när det gällde
att fastlåsa själva siffran. Såvitt jag
kan förstå, hade det rimliga i detta
fall, liksom i samtliga liknande fall,

varit att försöka träffa ett avtal med
uteslutande hänsyn till högstadiets och
realskolans intressen och inte med hänsyn
till önskvärdheten av att så att
säga tysta ned det lönebekymmer, som
funnits hos en mycket stor tjänstemannakår.

Sedan, herr talman, är jag mycket
angelägen att få framhålla, att mina
uttalanden icke på något vis grundar
sig på någon misstro mot folkskollärarkåren.
Tvärtom, jag betonar tvärtom.
Det är helt naturligt, att den stora
tillgång, som vårt land har i våra många
folkskollärare, bör utnyttjas på de områden
inom realskolan, där erfarenheten
eller särskilda utredningar visar,
att de kan tas i anspråk och väl fylla
en funktion. Jag kan mycket väl tänka
mig, att på vissa linjer och på vissa
stadier eller i vissa ämnen folkskollärarna
kan med någon fortbildning
komma att mycket väl tjänstgöra och
sköta en betydelsefull uppgift i denna
sektor av skolans fostran.

Men, herr statsråd, först nu efter
uppgörelsen har diskussionen eller utredningar
satts i gång om hur man
skali inpassa dessa 6 000 å 7 000 lärare
i den nya enhetsskolan. Man har tillsatt
den Stenquist-Ekenvallska utredningen.
Skolöverstyrelsen har yttrat sig
häröver, och under de sista dagarna
har även universiteten »kopplats in»
för att i expressfart mitt under pressande
tentamensperiod på någon vecka
avge yttrande i saken. Men så vitt jag
kan förstå, och jag har ändå haft tillfälle
att ta del av dessa utredningar i
egenskap av ledamot av en fakultet,
kan intet av dessa betänkanden som
föreligger eller yttranden som avgivits
anses klarläggande. Långt därifrån.
Fortfarande kvarstår på nästan varje
rad i betänkandena eller yttrandena
ovissheten, osäkerheten, ja, jag tror jag
kan säga famlandet.

.Tåg finner det också mycket naturligt,
att man från statsmakternas sida
försöker ordna med folkskollärarnas

20 Nr 32. Tisdagen den 8

Svar på interpellation ang. utbildningen av

tjänstgöring så att avancemangsmöjligheter
bereds dem i större utsträckning
än hittills, då ju i huvudsak överlärartjänster
och relativt få seminarielärartjänster
står dem till buds. Jag tycker
att det är lika naturligt att folkskollärarna
fortbildar sig som att officerarna
gör det, d. v. s. att eliten av folkskollärarna
får gå igenom högre kurser, helst
vid universitet och högskolor, på samma
sätt som officerare får gå igenom
kurser vid krigshögskolorna för att
avancera i den militära hierarkien. Och
det är så mycket lättare att rekommendera
en sådan ordning, som det nya
förslaget rörande B-avdrag under 360
dagar ger lärarna en god ekonomisk
möjlighet till en sådan fortbildning. I
det sammanhanget må det vara mig tilllåtet,
herr statsråd, att peka på att det
kan finnas ett liknande behov av fortbildning
under 360 dagar för de adjunkter,
som vill bli lektorer och ta licentiatexamen,
som för de folkskollärare,
som nu vill gå över till realskolan
eller enlietsskolans högstadium. Jag
vill tillägga, att universiteten med största
glädje hälsar den stora anslutningen
från folkskollärarna, givetvis under
förutsättning att deras lärarkadrer förstärks
i skäligt förhållande till de nya
uppgifterna.

Jag tillhör själv en högskola som
alltid varit mycket generös med dispenser
åt folkskollärare, socialinstitutare
och andra. När det nyss gällt att öppna
portarna till universiteten och högskolorna
för andra än studenter har
diskussionen inte rört själva principen
utan endast vissa detaljer i fråga om
de krav, som hör ställas på dessa nya
kategorier, så att inte en grupp epastudenter
skapas. Jag vill begagna detta
tillfälle till att uttala min tacksamhet
mot herr statsrådet för den slutliga
lösningen, som jag tycker blev mycket
mera tillfredsställande än den utredning
som föregick beslutet. Jag vill
också tillägga att jag som universitetslärare
personligen har de allra bästa

december 1953.

lärare på enhetsskolans högstadium m. m.

erfarenheter av skollärare som läst mitt
ämne, och jag tror mig, särskilt efter
ett sammanträde som vi hade i går
vid högskolan, kunna säga att mina
kolleger allmänt instämmer i detta. Man
kan emellertid samtidigt fråga sig, om
statsmakterna i tid gjort allt för att
påskynda och effektivisera folkskollärarnas
utbildning vid universiteten.
Många åtgärder har dröjt alltför länge.

Jag skall inte nu ta upp någon större
debatt om det förslag angående befordringskurser
under ett år som framlagts
i den utredning som presterats av herrar
Stenquist och Ekenvall — vi får
återkomma till det nästa år. Vilken garanti
ges enligt detta förslag för kompetensen
hos de lärare som skall undervisa?
Vilken garanti får man för att
dessa studier verkligen blir effektivt
bedrivna, om det inte skall anordnas
någon tentamen efteråt med differentiering
av betyget utan endast som vitsord
ges godkänd eller icke godkänd? All
erfarenhet av kurser av sådant slag säger
oss att perspektivet är allt annat än
lockande. Och är det verkligen klokt
att i oträngt mål leda in en stor grupp
folkskollärare på dessa befordringskurser,
där de inte får ett vitsord som ger
dem någon som helst möjlighet att infoga
kurserna i en akademisk examen
— de har då fortfarande, även efter
denna kurs, fyra betyg att avlägga?

Jag vill också ställa den frågan, om
det är en klok politik av statsmakterna
att så gå in för att effektivisera just
denna fortbildning av folkskollärare.
Två år vid seminarium för studenterna,
tre års tjänstgöring vid folkskola och ett
år på kurs blir summa sex år. Om vederbörande
efter studentexamen i stället
går till universitet, behöver han enligt
den nya examensstadgan bara tre
år för att avlägga filosofie magisterexamen.
I det ena fallet blir det sex
år och i det andra tre år. Det är därför
inte på något sätt axiomatiskt att den
nya anordningen leder till ett påskyndande
av utbildningen.

Tisdagen den 8 december 1953. Nr 32.

utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. m.

Svar på interpellation ang.

Jag vill till sist säga, herr talman, att
hela problemet rör sig om kvalitetssänkning
eller inte. Spåren förskräcker.
Vad har inte skett under senaste
åren! Universitetsexamina har deprecierats
genom den förkortning av studietiden
som man önskat och som naturligtvis
går ut över kunskapsförrådet;
kravet på doktorsexamen för lektorer
har eftergivits; man kräver inte någon
extra utbildning av småskolelärarinnor
som undervisar i tredje klassen, och nu
fastställer man att över hälften av realskolans
lärare skall ha en examen som
får anses ligga under minimikraven, i
varje fall i förhållande till de anspråk
man ställde vid beslutet 1950. Denna
kvalitetssänkning har oroat många, och
jag hänvisar i det avseendet till den
manstarka reservationen i skolöverstyrelsen.
Det är troligt att samma åsikter
kommer att prägla de yttranden, som
om några dagar kommer att avges av
vederbörande fakulteter och högskolor.
Det är en hård lott som vederfarits
ecklesiastikministern att under så kort
tid behöva medverka till allt detta. Jag
medger gärna att ecklesiastikministern
i vissa fall har varit därtill nödd och
tvungen, pressad av ogynnsamma omständigheter,
men likafullt tror jag att
ecklesiastikministern inte har satt till
alla klutar för att undvika en sådan
icke önsklig depreciering.

Märk väl, mina damer och herrar,
att vad som här sker inträffar under en
tid, då man å ena sidan vill öka allmänbildningen
för alla och då å andra
sidan själva det vetenskapliga arbetet
har blivit mycket mera komplicerat än
tidigare. Jag tänker både på samhällsvetenskaperna
och på naturvetenskaperna.
Snarast borde väl detta ha lett
till en höjning av kompetenskraven.
Nivelleringen är med andra ord dubbel
och mycket större än som framgår av
dessa beslut. Det var naturligtvis inte
detta som riksdagen föreställde sig när
den nästan enhälligt fattade sitt beslut
en vårnatt 1950. Säkerligen hade inte

heller herr Ivar Persson som ledamot
av skolkommissionen någon föreställning
om att han skulle gå detta hårda
öde till mötes.

Det måste emellertid enligt min mening
betraktas som ett överord när
statsrådet i slutet på interpellationssvaret
kastar in ordet »privilegierade» som
en brandfackla. Oberoende av partitillhörighet
ville vi år 1950 göra ett slut
på de privilegier som tidigare utmärkt
skolsystemet. Vi ville att alla barn
skulle få en bättre undervisning än den
gamla folkskolan beredde dem. I den
upprustning, som man då föreställde
sig nödvändig och varom alla samlade
sig, ingick naturligtvis en motsvarande
höjning av lärarutbildningens kvalitet.
Såvida inte någon kvotering skall införas
— jag använder ett uttryck som
herr Edenman enligt referat använde i
debatten i Uppsala — är det troligt, att
det som kommer att motsvara den hittillsvarande
realskolan får ungefär samma
lärare som förut, medan dessa 6 000
å 7 000 lärare, varom överenskommelsen
talar, kommer att spridas ut över
övriga grupper. Man återinför sålunda
i verkligheten i 9 g, 9 y och kanske 9 a
den gamla skillnaden mellan lärarna,
alltså det gamla privilegiesystemet.

Jag har, herr talman, väl observerat,
att herr statsrådet i interpellationssvaret
förklarar, att därest det skulle bli
för många filosofie magistrar i förhållande
till detta ominösa tal 6 000 å
7 000, skall dessa lärare i 23 lönegraden
gå tillbaka till mellanstadiet eller
också bara få något slags deltidstjänstgöring
på högstadiet. Jag finner detta
självfallet vara ett framsteg, även om
jag i dag inte känner till reaktionen
bland de avtalsslutande lärarna inför
detta uttalande. Trots detta kan jag inte
föreställa mig att riksdagen, när den
nästa år går att ta ställning till detta
avtal och till det förslag om befordringskurser
som nu diskuteras, kommer
att ha en tillfyllestgörande utredning
som ger riksdagen verklig säkerhet ro -

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellation ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. ni.

rande ett beslut som är så ingripande
och som kommer att ha så omfattande
konsekvenser för årtionden framåt som
detta fastlåsande av siffran C 000 å
7 000.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Man blir nästan rädd för vår svenska
skolas framtid när man hör vilka onda
anslag som är å bane mot denna, enligt
den ärade interpellanten. Fullt så
allvarligt är det nog inte om man ser
realistiskt på saken. Interpellanten tycker
alldeles särskilt synd om mig som
har fått sätta mitt namn under åtskilliga
av besluten om dessa åtgärder, men det
kan han nog bespara sig. Om han slår
upp betänkandet från 1946 års skolkommission,
där också jag var med,
finner han klart angivet, att vi för ganska
lång tid framåt inte kommer att ha
möjlighet att åstadkomma fullt utbildade
adjunktkompetenta lärare för vår
enhetsskolas högstadium, som vi i skolkommissionen
helst skulle önskat. Jag
trycker också i interpellationssvaret på
att vi måste ta hänsyn till våra ekonomiska
och personella resurser när vi
söker ordna undervisningen på bästa
möjliga sätt.

Det är säkert inte så allvarligt att vi
låter några småskollärarinnor utan särskild
tilläggsutbildning undervisa i tredje
klassen. Det bär varit vanligt i många
skolor och under lång tid, herr Håstad,
att småskollärarinnor undervisat i både
tredje och fjärde klasserna, och jag har
inte kunnat konstatera att de som undervisats
har blivit sämre för det.

Yi har formellt sänkt lektorskompetensen,
men vi utnämnde dock många
licentiater till lektorer innan den formella
sänkningen genomfördes. Att vidare
den nya examensstadgan för våra
filosofiska fakulteter skulle leda till lägre
kompetens, är alldeles nytt för mig.
Jag har levat i den tron, att både universitetslärare
och studenter önskade
detta och ansåg att det kunde ske utan

någon som helst våda. Den mycket sakkunniga
universitetsberedningen har
själv kommit med detta förslag. Det kan
väl således inte vara fråga om någon
så förfärlig kvalitetssänkning.

Sedan frågar interpellanten vilka beräkningar
man använt för att få fram
denna siffra 6 000 å 7 000 23.-or och på
vad sätt ecklesiastikdepartementet
egentligen varit inkopplat. Han raljerar
och tycks i själva verket vilja säga
att vi har haft bra litet med detta att
göra. Nej, herr Håstad, det är fel. Det
har varit mycket intimt samarbete mellan
civil- och ecklesiastikdepartementen
på detta område. Jag röjer ingen hemlighet
om jag dessutom säger, att t. o. m.
kungl. skolöverstyrelsen — som herr
Håstad visst i detta sammanhang tycks
ha den största respekt för, medan herr
Håstads partivän i första kammaren,
som brukar tala om dessa saker, inte
tycks ha någon som helst respekt för
denna i alla fall enligt min mening sakkunniga
myndighet — har varit inkopplad
på dessa saker. Som jag också
sade i interpellationssvaret är det den
statistik, som har stått till buds på skolöverstyrelsen,
som har lett till att man
har skrivit, att det torde bli behov av
6 000 å 7 000 folkskollärartjänster av
ifrågavarande slag vid fullt utbyggd enhetsskola.

Nu frågar herr Håstad: När blir enlietsskolan
fullt utbyggd, och vilka överväganden
bär kunnat göras om hur det
ser ut då? Herr Håstad är ju själv fullt
på det klara med att det var så stor
osäkerhet i fråga om beräkningarna
här, att det var alldeles omöjligt att göra
dem fullt säkra. Därför, herr Håstad,
har det heller inte i överenskommelsen
fastslagits att det skall inrättas t. ex.
6 000 eller 6 500 sådana tjänster, utan
man har bara sagt att det torde bli behov
av ett så pass stort antal, och den
statistik som vi har haft till vårt förfogande
har givit vid handen att det ser
ut på det sättet. Som interpellanten också
påpekade att jag hade sagt på ett

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellation ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. m.

ställe i interpellationssvaret, är inte denna
siffra fastslagen, utan när man får
den fulla utbyggnaden kommer det att
bli fråga om ett bedömande av hur pass
stora personella resurser man har och
ytterligare behöver då. Jag har i flera
sammanhang tillåtit mig att påpeka att
jag inte är av den meningen ■— och det
var nog inte interpellanten heller — att
vi kan ha någon fullt utbyggd enhetsskola
redan i början på 1960-talet. Jag
är av den meningen att vi kommer att
bereda — och med allt skäl bereda —
de filosofie magistrar, som kommer
fram under den närmast överskådliga
tiden, anställning i vår svenska skola.
Det fattas ju bara också att vi inte skulle
utnyttja dem som får den enligt allas
mening mest fullständiga ämneslärarutbildningen.

Herr Håstad var själv inne på frågan
att det inte torde komma att betraktas
såsom någon verklig genväg för några
studenter att nå ämneslärarbefattning
på det sättet, att man först tar folkskollärarexamen
och sedan bygger på med
akademiska betyg. Jag tror att interpellanten
har alldeles rätt därvidlag, men
det förefaller som om man ibland ville
misstänkliggöra detta nya system. Man
skulle vara av den meningen, att studenterna
här kommer att kasta sig över
denna linje och alldeles bortse från den
normala vägen till magisterexamen. Det
tycks ju i alla fall som om åtminstone
interpellanten och jag vore överens om
att det inte blir så, och därmed bör
kanske det missförståndet kunna vara
undanröjt.

Sedan begagnade herr Håstad, såvitt
jag förstod, en del av tiden till att tala
om vilken kritik vi hade att vänta oss
beträffande denna särskilda kurs, som
skolöverstyrelsen hade lämnat förslag
om nyligen. Men om jag uppfattade rätt
inledde herr Håstad det avsnittet med
en liten dimbildning, ty han menade att
det skulle vara fråga om en utredning
för att visa hur vi skulle kunna utnyttja
dessa s. k. 23:or. Det är ju inte den sa -

ken det är fråga om här. Där kommer
ju skolöverstyrelsen, som jag tidigare
påpekat, att fortlöpande följa utvecklingen
och göra sina förslag. Men när
det gäller denna kurs är det ju inte
fastslaget ännu av vare sig Kungl. Maj:t
eller riksdagen hur den skall se ut, och
alla de vettiga och genomförbara förslag,
som kommer i yttranden från universitetshåll,
skall vi givetvis uppta till
så ingående prövning som vi någonsin
kan.

Herr talman! Jag tror att jag med
detta någorlunda har svarat på de ytterligare
frågor som interpellanten gjorde
i sitt anförande, och jag vill bara till
slut ännu en gång understryka, att det
ju aldrig kan bli fråga om annat än att
vi behöver ta till vara alla de personella
resurser som vi kan mobilisera
för vår skola och att vi bör ta dem till
vara på ett sådant sätt att vi också
jämför med våra ekonomiska resurser
— detta är ju alldeles nödvändigt för
övrigt. Jag tror att riksdagen får fullgoda
möjligheter att följa denna fråga
så ingående som riksdagen kan önska.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle: Herr
talman! Statsrådet började med att tillkännage,
att han såg realistiskt på denna
sak. Yad vi diskuterar är, att det
blivit för mycket realism och för litet
principiell syn på skolväsendet, när
man gått till sådana här framtidsuppgörelser
som denna.

Jag vill vidare säga, att det är inte
universiteten som har påkallat en sänkning
av fordringarna för examina, utan
det är studenterna, och i vissa fall har
det kanske kunnat finnas skäl för detta.
Men jag vill fastslå att sänkningen av
fordringarna för magisterexamen får
ses såsom ett led i hela utvecklingen.
Man får utgå ifrån att massor av dessa
nya filosofie magistrar med ett begränsat
ämnesantal kommer att undervisa
i ämnen utan att ha någon akademisk
examen i dessa ämnen. Det blir
ju en konsekvens av detta.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellation ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. m.

Jag vill ytterligare säga att det går
väl ändå inte riktigt att resonera som
så, att ingen blir sämre för att han
undervisas av en småskollärarinna i
tredje klassen. Man kan lika gärna göra
ett påstående om motsatsen. Det finns
ingenting som är bevisat här. Det naturliga
för statsmakterna är att försöka
anpassa utbildningen av lärare
för varje klass eller varje del av en
skola alltefter det behov som man finner
naturligt.

Sedan vill jag alltjämt vidhålla, att
det är väl ändå ganska anmärkningsvärt,
att en så oerhört ingripande åtgärd
som att fixera lärardifferentieringen
inom enhetsskolan vidtagits inte
inom ecklesiastikdepartementet utan
inom civildepartementet. Nu säger man
visserligen att ecklesiastikdepartementet
har varit inkopplat, och även skolöverstyrelsen
skulle ha varit inkopplad,
men var finns de siffror som skolöverstyrelsen
i förväg framlagt? Jag har
inte haft tillfälle att se dessa. Jag skulle
också vilja fråga: Vad har minoriteten
i skolöverstyrelsen, som ju gått emot
denna anordning, gjort för uttalande?

Det finns möjligen vissa beräkningar,
och det är alldeles självklart att
myndigheterna ideligen måste göra beräkningar,
men det fanns ingenting att
ta på, och det finns knappast något
i dag heller att ta på. Jag vidhåller att
det icke var någon dimbildning från
min sida när jag framhöll, att då man
läser rad efter rad i skolöverstyrelsens
yttrande eller i det Stenquist-Ekenvallska
betänkandet förefaller det som om
man letade efter platser i enhetsskolan,
där man skall placera in dessa 6 000 å
7 000 lärare.

Herr HELÉN (fp): Herr talman! När
ecklesiastikministern ironiskt karikerade
herr Håstads något överdrivna skildring
av riskerna för den svenska skolan
i framtiden märkte väl åhörarna rätt
tydligt avsikten att dra bort uppmärksamheten
ifrån det principiellt viktiga

i denna diskussion. Det ligger såvitt
jag förstår helt och hållet i detta, att
regeringen genom ett på administrativ
och ekonomisk väg tillkommet beslut
hugger av den debatt, som riksdagen
har rätt och skyldighet att föra om kompetenskrav
och kvalitet på det högre
stadiet av den blivande enhetsskolan.
Det är där som diskussionen bör hållas,
och man bör inte förirra sig in på
en allmän debatt om värdet av vissa
akademiska examina.

Det går inte att komma ifrån, att om
man formulerar iakttagelsen såsom herr
Håstad gjorde, att det från riksdagens
sida måste te sig som om detta beslut
tillkommit på lösa boliner, då är läget
alltjämt, även efter det svar som kommit
från departementet, inte tillfredsställande.
Saken skulle t. ex., såvitt jag
förstår, ha kunnat med helt annan
framgång och säkerhet belysas om vi
nu varit i den situationen, att det prognosinstitut
hade existerat som man
från oppositionens sida flera gånger
har efterlyst men som alltjämt vilar i
arbetskraftutredningens mycket breda
sköte.

Jag tror också det skulle funnits något
större möjligheter för riksdagen att
få denna sak belyst, om ett annat organ
hade varit i verksamhet, som man
från departementets och skolöverstyrelsens
sida tidigare uttalat ett stort
intresse för, nämligen en lekmannanämnd,
som skulle kunna följa den pågående
försöksverksamheten och med
fullständigare informationer än vad en
bred allmänhet och även riksdagen kan
begära att få, skulle kunna komplettera
den bedömning som sker inom departementet.
Det vore angeläget att få veta,
om departementet på den punkten ändrat
mening eller om man fortfarande
är och kommer att vara lika positivt
inställd utan att ändå vilja göra någonting.

På det rent sakliga planet återstår
en fråga, som inte alls belysts i denna
debatt, och det är om man genom det

Tisdagen den 8 december 1953. Nr 32.

Svar på interpellation ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. m.

nu fattade beslutet definitivt resignerat
beträffande möjligheterna att ge övre
Norrlands skoldistrikt akademiskt utbildade
lärarkrafter på högstadiet. Såvitt
jag förstår kommer den snabbaste
och mest beklagliga följden av det fattade
beslutet att bli, att övre Norrlands
skoldistrikt kommer att få ännu svårare
att hävda sig i konkurrensen om
akademiska lärarkrafter på högstadiet.
Kammarens ledamöter hade under riksdagsresan
i somras tillfälle att i Hietaniemi
försöksdistrikt konstatera, att inte
en enda akademiskt utbildad lärarkraft
där var i verksamhet på detta
stadium. Det allra farligaste skulle vara,
om hela den praktiska utbildningen inom
enhetsskolans övre del skulle berövas
möjligheterna att erhålla sådan
arbetskraft. Jag tror att det är angeläget
att även på denna punkt någon
klarhet kan vinnas från departementets
sida.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
I de ärade kritikernas anföranden har
det i alla fall något litet kommit
fram, att det dock inte alltid är själva
examen som är det givna kriteriet på
huruvida en lärare skall lyckas litet
bättre eller litet sämre med sin uppgift.
Jag skulle tro att vad vi genom
såväl den nya examensstadgan som utformningen
av den här kritiserade speciallinjen,
påbyggnaden på folkskollärarexamen,
har strävat efter, är just
att den rent pedagogiska utbildningen
blir så god som möjligt. Lägger man
därtill vad herr Håstad själv var inne
på, nämligen att man kunde komma till
olika slutsatser eller inte hade tillräckligt
genomdiskuterat frågan, huruvida
klasslärare under vissa förhållanden är
bättre än ämneslärare eller tvärtom,
så är man nog på det klara med att här
föreligger så pass många svårbemästrade
problem, att det egentligen bara
är en fördel att vi tills vidare prövar
oss fram med olika slag av lärare. Men,

som jag sade i mitt förra anförande, vi
skall naturligtvis dock sträva efter att
få utbildningen i dess helhet så kvalificerad
som möjligt.

Det är bara en sak till som jag har
anledning att ta upp, och det är herr
Heléns fråga, om man resignerat beträffande
Norrland. Han avsåg förmodligen
bristorterna över huvud taget,
som haft svårigheter. Att svårigheterna
varit allra störst i översta Norrland är
jag den förste att erkänna, men vi har
ju många bristorter här i landet beträffande
våra realskolors lärarbehov.
Tyvärr har de möjligheter, som riksdagen
efter regeringens förslag har anvisat
för att komma till rätta härmed,
icke kommit att utnyttjas så snabbt som
jag hade hoppats, men det är fortfarande
min absoluta förvissning att de
utbytestjänster och bristtjänster, som
man nu kan tillsätta, verkligen skall
visa sig draga väl utbildade lärare till
respektive bristorter.

Jag vill också något beröra en annan
fråga. I den överenskommelse, som
nu är träffad och som här är föremål
för kritik, sägs det givetvis inte att innehavarna
av dessa 23:egradstjänster
skall tjänstgöra bara vid enhetsskolor
och högre kommunala skolor, utan också
vid läroverken, vid realskolor över
huvud taget. Det är sålunda min mening,
att dessa bestämmelser skall bidraga
till att fördela lärarbristen, om
jag så får säga, i den mån vi anser det
vara en lärarbrist att inte de fullt utbildade
lärarkrafterna räcker till. Det
kommer alltså att bli nödvändigt att
anlita dessa 23:egradstjänster även för
de allra största och mest åtråvärda
skolorterna. Gjorde vi inte det anser
jag, att vi inte hade gjort vad som rimligen
kan begäras av oss för att utnyttja
överenskommelsen. Dessa bestämmelser
har ju som bekant också
direkt upptagits vid överenskommelsen.
Något annat hade vi från ecklesiastikdepartementets
sida inte kunnat gå med
på i detta sammanhang.

26 Nr 32. Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellation ang. prövning av frågan om statsbidrag'' till byggnadsarbeten
för allmänna läroverk.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! .lag
har intet behov av att polemisera mot
herr Helén om huruvida mina farhågor
är överdrivna eller inte. Över huvud
taget har jag bara tecknat läget utan att
gå in på några framtidsprofetior.

Däremot har jag ett behov av att fastslå,
att det kommit fram två synpunkter
i interpellationssvaret och genom vad
statsrådet nu sist har sagt. Den gängse
uppfattningen hittills har varit den, att
dessa 6 000 å 7 000 utgör bindande siffror,
och det är möjligt att den avtalsslutande
parten ännu i dag lever i den
föreställningen. Men nu har vi av herr
statsrådet hört att man inte skall ta så
oerhört siffermässigt på dessa siffror,
ty man skall ytterligare utreda behovet.
Vidare stod i svaret att om det blir
för många filosofie magistrar i förhållande
till dessa 6 000 å 7 000 barn, skall
de förra inte utnyttjas fullt utan antingen
gå ner eller också dela sin tjänstgöring.
Jag vill som en behållning av debatten
fastslå, att debatten i dessa två
hänseenden synes ha lett till större klarhet
om innebörden av det träffade avtalet
än vi förut hade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. prövning av
frågan om statsbidrag till byggnadsarbeten
för allmänna läroverk.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har fru Helga Sjöstrand frågat
mig, om jag vill till prövning upptaga
frågan om statsbidrag till byggnadsarbeten
för allmänna läroverk och högre
kommunala skolor i syfte att i tid möta
det väntade byggnadsbehovet för enhetsskolan
genom statsbidrag till byggnadsföretag
för sådana högre skolor,
som nu icke erhåller statsbidrag men

som kan komma att fungera som enhetsskolor
i den framtida enhetsskoleorganisationen.

På uppdrag av Kungl. Maj:t framlade
skolöverstyrelsen år 1949 förslag till
statsbidrag enligt vissa grunder till undervisningslokaler
för högre läroanstalter,
och i skrivelse i oktober i år har
överstyrelsen ånyo aktualiserat denna
fråga, nu närmast med tanke på sådana
högre skolor, som är avsedda att fungera
som centralskolor i den framtida
enhetsskoleorganisationen. I likhet med
interpellanten finner jag det i och för
sig angeläget, att byggnadsverksamheten
vid de högre skolorna kan fortgå i ungefärlig
takt med behovet och med endast
den inskränkning, som föranledes av
den allmänna begränsningen av investeringsverksamheten.
Jag betvivlar icke,
att man på ett och annat håll i landet
kan vara benägen att uppskjuta ett eljest
behövligt läroverksbygge i avbidan på
att enhetsskolan skall komma och lokalfrågorna
då skall lösas med statsbidrag.
En dylik tendens torde dock i
någon mån motverkas av det faktum, att
statsbidraget genom de senare årens
starka stegring av skatteunderlagen undergått
en motsvarande minskning och
därför icke torde spela samma roll för
kommunernas ekonomi som tidigare.

Emellertid må framhållas att hela
spörsmålet om formerna för statens bidragsgivning
till kommunerna för närvarande
ligger i stöpsleven; ställning
har ännu inte tagits till allmänna statsbidragsutredningens
principbetänkande
angående driftbidrag till primärkommuner,
och inom ecklesiastikdepartementet
är tillkallade sakkunniga sysselsatta
med en översyn av vissa statsbidrag på
skolväsendets område, bl. a. just bidraget
till anskaffande av skollokaler. Att
nu skapa ett nytt slag bidragssystem för
de högre skolorna, som skolöverstyrelsens
förslag av år 1949 innebär, eller
att utvidga det nuvarande bidragssystemet
för folkskolan till att gälla även

Tisdagen den 8 december 1953. Nr 32.

Svar på interpellation ang. prövning av frågan om statsbidrag till byggnadsarbeten
för allmänna läroverk.

nämnda skolor, synes mig under sådana
förhållanden mindre lämpligt. Därtill
kommer att statsmakterna ännu icke tagit
slutlig ställning till utformningen av
enhetsskolans högstadium. Den pågående
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola har ju först i år nått upp
i klass 9. I åtskilliga kommuner torde
det också vara oklart ännu så länge,
hur den lokala organisationen med tanke
på enhetsskolan lämpligen bör ordnas.
Man kan heller icke bortse ifrån
att införandet av byggnadsbidrag till
högre skolor är en statsfinansiell fråga
av icke så ringa storlek; förutsättningar
torde för närvarande knappast föreligga
för en sådan utvidgning av statsverkets
åtaganden i fråga om skolväsendet.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå,
att det ännu är för tidigt att taga
ställning till det av interpellanten berörda
spörsmålet; man får se tiden an,
för att, när förhållandena bättre kan
överblickas, taga upp frågan till förnyat
övervägande.

Härefter yttrade:

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Jag tackar herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet för det
svar jag erhållit på min interpellation.

Läroverken och de högre kommunala
skolornas byggnadsbehov är en i högsta
grad aktuell fråga, och jag och många
med mig är ganska bekymrade över att
chefen för ecklesiastikdepartementet i
dag inte givit ett sådant svar, att någon
liten väg ur svårigheterna kunnat skönjas.
Statsrådet anser att man bör kunna
bygga i ungefärlig takt med behovet.
Hur skall man kunna göra det? Vi har
redan en eftersläpning på över 1 000
klassrum, och vi har fortfarande begränsning
av investeringsverksamheten.
Jag tror inte i likhet med herr statsrådet,
att kommunerna vill uppskjuta
ett skolbygge för att vänta på statsbidrag.
Det förhåller sig tvärtom så, att
man gärna vill bygga även utan stats -

bidrag; det har man alltid varit van
att göra. Men om man skall bygga skall
den nya byggnaden inordnas i enhetsskoleplanen,
den skall bli central inom
enhetsskolan för en hel rad andra kommuner
och ta emot elever från andra
orter till större antal än från det egna
samhället. Detta samhälle får bära kostnaderna
ensamt för ett skolbygge, som
skall komma andra kommuner till godo.
Kommunen anser inte detta vara riktigt,
och de andra kommunerna anser sig
inte ha anledning bidra till kostnaderna
för dessa skollokaler även om de
vet, att de i samband med skolreformens
genomförande skall använda dem.

Här är för övrigt stor oklarhet om den
kommunala samverkan på detta område.
Även om man skulle vilja bygga själv
och stå för kostnaderna utan statsbidrag
får man inte ens det. Det är mycket
som skall utredas, innan det kan
ske. Det skall vara generalplan, samarbete
med folkskolestyrelsen och folkskoleinspektören,
och skolöverstyrelsen
samt byggnadsmyndigheterna skall yttra
sig. Man får väl över huvud taget inte
bygga annat än med tanke på den kommande
enhetsskolan, om jag är rätt underrättad,
och på det sättet låser sig
byggnadsfrågan. Det blir i fortsättningen
som nu, det händer ingenting. Antingen
måste vi väl gå in för enhetsskolan
eller inte. Jag tror att man i riksdagen
1950 sade ifrån, att realskolan
skall vara kvar tills enhetsskolan blir
verklighet. Som det nu är går det system
som vi har mot förödelse utan att vi
ersätter det med något annat. Det är
väl ändå inte meningen, och det är varken
ekonomiskt eller klokt.

Jag vill ta som exempel Nederkalix,
som statsutskottet besökte häromdagen.
Jag var själv inte med, men enligt uppgift
hade man byggt flotta enhetsskolelokaler
ute i de olika delarna av storkommunen,
men samrealskolan som
byggdes på 1890-talet får förfalla. Man
bedrev där undervisningen i gamla

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellation ang. prövning av frågan om statsbidrag till byggnadsarbeten
för allmänna läroverk.

otillräckliga lokaler. Två salar hyrdes
i en frikyrka, det var de bästa lokalerna,
och två klasser var inrymda i baracker,
där det var lågt i taket. De lokalerna
var verkligt hälsovådliga. Sådana
förhållanden måste man finna sig
i på många håll. Kalixfallet är väl inte
fullt relevant, eftersom Kalix är ett försöksdistrikt.
Men riskerar man inte att
andra kommuner, som hoppas att snart
bli försöksdistrikt, försummar sina realskolebyrggnader
och därför kommer i
samma situation som Kalix är i nu?

Det vore önskvärt att visst statsbidrag
Kunde utgå i efterskott, då ett skoldistrikt
blir försöksdistrikt, för byggnader
avsedda för högstadiet och vilka byggnader
uppförts efter viss tidpunkt. Men
under tiden då skolorna förfaller händer
åtskilligt annat också. Bland annat
flyr lärarna från en sådan skola. Det
kommer att finnas ett överstadium i
skolorna utan en enda kompetent lärare.
Det får vi inte blunda för. Vi får
inte spoliera vad som redan finns till
förmån för, låt mig kalla det en hägring,
om vilken vi inte vet huruvida den
någonsin tar den form vi drömmer om.
Att hålla en sådan linje i skolpolitiken
anser jag vara nödvändigt.

Herr statsrådet nämner i sitt svar,
att man ännu inte tagit ställning till
allmänna statsbidragsutredningens betänkande,
men, herr statsråd, förslagen
där gäller ju endast driftbidragen, inte
engångsbidragen till byggnader och dylikt.

Vidare nämner herr statsrådet, att det
finns en kommitté som är sysselsatt med
en översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område. Såvitt jag vet gäller
detta endast folkskolan. Men, herr statsråd,
vidga direktiven för denna kommitté
att omfatta också samordningen
av de nuvarande skolornas byggnadsbeliov
med den blivande enhetsskolans!
Naturligtvis kommer det att kosta en
hel del pengar, men det har man väl
tagit med i beräkningen, när man plane -

rat för enhetsskolan. Det kan inte vara
någon nyhet.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
borde kanske ha väntat och hört vad
herr statsrådet tänkte säga, innan jag
begärde ordet. Jag vill emellertid något
beröra en fråga, som fru Sjöstrand var
inne på. Statsrådet har här hänvisat
till den utredning om statsbidrag på
skolväsendets område, som för närvarande
pågår. Om jag fattat rätt, säger
statsrådet i sitt svar, att nämnda kommitté
även skall ta upp frågan om statsbidrag
till underhåll av byggnaderna
vid våra samrealskolor. Den saken innefattas
emellertid inte i de direktiv
nämnda kommitté fått. Det måste därför
innebära att kommittén får vidgade direktiv,
och jag vill därför fråga herr
statsrådet, om vi kan få klart besked
om så är meningen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
När jag hänvisade till den pågående
utredningen, hade jag fullgoda skäl härför,
ty även om allmänna statsbidragsutredningen
mest har sysslat med driftbidrag
till kommunerna, så bär den ändå,
om jag är rätt underrättad, tagit upp
frågan om statsbidrag till varaktigare
anläggningar. Kommittén lär emellertid
inte ha kommit särskilt långt på
den punkten. Det är ju också allt skäl
för oss, som sysslar med dessa ting, att
inte förhasta oss härvidlag och ta upp
nya frågor till behandling.

Vad den andra kommittén beträffar,
som jag själv tillsatt och där herr Widén
är medlem, så är det alldeles riktigt
att den på sätt och vis sysslar med
en utvidgning av statsbidragsväsendet.
Den har nämligen kommit med förslag
om ökade bidrag till försöksdistrikten.
Detta förslag har vidarebefordrats till

Tisdagen den 8 december 1953. Nr 32.

Svar på interpellation ang. prövning av frågan om statsbidrag till byggnadsarbeten
för allmänna läroverk.

riksdagen, som antog detsamma i våras.
Men den utvidgning av statsbidragen
som interpellanten och herr Widén
uppenbarligen helst önskar få genomförd
omedelbart —■ något som jag på
sätt och vis också önskar — kan inte
förverkligas omedelbart. Som jag framhåller
i mitt svar är detta nämligen en
ganska stor ekonomisk fråga, och det
är också en sådan fråga, att det tål vid
att man gör ingående undersökningar
om den. Jag tänker mig, att när den
särskilda ecklesiastika statsbidragsutredningen
lägger fram sina förslag, så
skall vi få vissa grundsynpunkter där,
trots att kommittén inte har anbefallts
någon direkt genomgång av denna fråga,
och vi bör även avvakta resultaten
av allmänna statsbidragsutredningens
arbete.

För övrigt vill jag säga till fru Sjöstrand,
att jag är väl medveten om att
det föreligger brister och svårigheter
beträffande lokalerna för de skolor det
här gäller, de mindre realskolorna. Vi
beräknar, som interpellanten angav,
minst 1 000 klassrum i brist därvidlag.
Men vi har, som fru Sjöstrand säkerligen
är mycket väl medveten om, en ännu
större brist på klassrum när det gäller
den obligatoriska skolan; vi räknar
där med en brist på 3 800 klassrum.
Därför är vi tvungna att av den knappa
skolkvot vi har likväl reservera den
största delen till folkskolebyggnader.
För övrigt vet vi att i en del fall kommer
dessa folkskolebyggnader, som närmast
skall uppföras, att tjäna även realskoleundervisning
på så sätt att det här
och där blir inbyggda linjer, som kan
dra nytta av lokalerna. Även för enhetsskoleförsöken
behövs åtskilliga nybyggnader,
inte minst när nu försöken
når upp i de nya högsta klasserna inom
allt fler och fler distrikt.

Allt detta motiverar att vi hittills
hållit kvoten för läroverksbyggnader
relativt låg. Men får vi möjligheter att
vidga den något, skall vi givetvis ta

dessa möjligheter i akt. Även om vi inte
skulle våga oss på detta med det allra
snaraste är det ändå så — det vågar
jag påstå — att det byggs ett inte så
ringa antal läroverk. Att trots detta en
del läroverk har gamla lokaler är naturligtvis
inte tillfredsställande, men de
flesta av dem torde väl kunna användas
någon tid ännu. Att fallet Kalix är ganska
extremt tror jag den ärade interpellanten
och jag är överens om.

Jag anser som sagt att det inte är
tillfredsställande ordnat som det är nu.
Jag anser likaså att en del mindre skolorter
blir alltför betungade, men det
är ändå min övertygelse att det inte
finns möjlighet att omedelbart göra någon
ändring därvidlag.

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Jag är tacksam för statsrådets senaste
inlägg, ty det har egentligen givit mer
än interpellationssvaret. Vi är nog ganska
överens om att något måste göras
och göras mycket snart. Det kan inte
få vara som det är. Här samlar sig nämligen
ett behov av lokaler, och det uppstår
en brist av sådan omfattning för
de högre skolorna att skolreformens genomförande
kan bli direkt hejdat.

Under tiden arbetar de anställda vid
de högre skolorna under onormala och
vad jag skulle vilja kalla orättfärdiga
förhållanden. Det är säkerligen inte för
tidigt att ta ställning till den frågan.
Att bara tänka att man kan se tiden an
är inte att ta sikte på de kommande
behoven.

Men jag tackar som sagt för det senaste
inlägget, ty det gav vissa löften
för framtiden.

Herr JANSSON i Kalix (s): Herr talman!
Jag skulle egentligen inte ha begärt
ordet, men eftersom Kalix nu blev
nämnt vill jag ta tillfället i akt och säga
min mening om förhållandena där,
närmast med anledning av vad statsrådet
nu sist sade.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

Jag är litet tveksam om innebörden i
statsrådets uttalande. Jag förstår fuller
väl att det kan bli vissa dröjsmål med
utbyggnaden av enhetsskolan, och där
åtgärder inte vidtagits för försöksverksamhet
tror jag inte att det är någon
större fara å färde, om dröjsmålet skulle
bli ett eller ett par år längre än vad
de mest optimistiska räknat med. Men
där försöksverksamheten satts i gång
däremot, som hos oss i Kalix, kommer
det att uppstå besvärligheter, om inte
lokalfrågan kan ordnas inom den allra
närmaste tiden, och de kan bli av sådan
art att det inte går att bemästra
dem kommunalt. Vem som då skall ta
ansvaret vet jag inte, men från kommunalt
håll vill vi avsäga oss ansvaret.
Därför utgår jag från att jag får tolka
statsrådets uttalande så, att den ansökan,
som nu ligger på skolöverstyrelsens
bord, om att få bygga en ny skola
i Kalix som ersättning för den gamla,
skall behandlas utan tidsutdräkt inom
departementet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder
för stärkande av rättsordningen i
vårt land, dels ock rådmannen F. Lundquists
avlöningsförmåner.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang
besvara dels herr Svenssons i Ljungskile
interpellation angående åtgärder
för stärkande av rättsordningen i vårt
land m. m., dels ock herr Senanders interpellation
angående rådmannen F.
Lundquists avlöningsförmåner.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
upplästes nu av herr statsrådet
Zetterberg och var av följande lydelse:
Herr talman! I en med kammarens

tillstånd framställd interpellation har
herr Svensson i Ljungskile frågat mig,
vilka åtgärder jag vidtagit eller ämnar
vidtaga med anledning av de uppslag,
som framkommit för att stärka rättsordningen
i vårt land. Interpellanten
anger i fem punkter några sådana uppslag
som han åsyftar med denna fråga.
Herr Svensson frågar dessutom, när jag
ämnar låta företaga en översyn av bestämmelserna
för polisens arbete, vilka

— såsom interpellanten uttrycker sig

— för närvarande synes möjliggöra sådana
icke önskvärda åtgärder som anläggandet
av den s. k. knivfällan.

Vidare har herr Senander i en interpellation
frågat, om jag överväger några
åtgärder i syfte att förhindra att lön
utbetalas till den till straffarbete och
avsättning dömde rådmannen Folke
Lundquist. Denna fråga hänger nära
samman med ett av de av herr Svensson
i Ljungskile framförda uppslagen,
och jag har därför ansett lämpligt att
besvara interpellationerna i ett sammanhang.

De tämligen olikartade uppslag rörande
rättsordningen, som herr Svensson
nu framför, har det gemensamt att
de alla berördes av herr Svensson eller
herr Ohlin under interpellationsdebatten
om rättsväsendet den 15 maj. Vad
herr Svensson nu önskar är alltså en
fortsättning av denna debatt på ett
mera principiellt plan. Ty debatten i
våras behandlade de frågor som herr
Svensson då hade ställt och de detaljredogörelser
för särskilda rättsärenden
som sammanhängde därmed. Och de
mera allmänna principspörsmål, som
herr Svensson drog upp först under debattens
gång, kunde då helt naturligt
inte bli tillräckligt utförligt belysta. Jag
vill därför gärna börja med att framhålla,
att det också enligt min mening
är synnerligen betydelsefullt att dessa
principiella spörsmål om rättssäkerheten
ytterligare diskuteras här i riksdagen.
De samhällsproblem, som det här

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

gäller, är nämligen av så fundamental
betydelse för ett demokratiskt samhälle,
att man aldrig får förlora dem ur sikte
utan ständigt bör hålla diskussionen
vid makt och ständigt förnya ansträngningarna
att stärka garantierna för den
enskilde medborgarens rättssäkerhet.

De spörsmål, som herr Svensson har
tagit upp såsom typfall, är emellertid
inte något annat än brottstycken ur
den diskussion, som sedan lång tid tillbaka
har pågått om dessa frågor både
inom rättsvetenskapen och i det offentliga
livet. Och delvis gäller det detaljfrågor
i större lagstiftningsuppgifter,
som redan är under arbete eller som
planerats.

Att stärka rättsordningen är huvudsyftet
med hela den lagstiftningsverksamhet
som år ut och år in bedrives i
kommittéer och utredningar, i justitiedepartementet
och i andra departement
och här i riksdagen. Det är ganska
självklart, att detta arbete i sina huvudlinjer
måste ske efter planläggning på
längre sikt. Naturligtvis kan det då och
då vara påkallat att skjuta emellan
mindre frågor, som aktualiseras av inträffade
händelser eller vunna erfarenheter,
men huvuddelen av arbetet måste
bedrivas mera planmässigt, om det skall
kunna ge ett värdefullt och bestående
resultat.

Det kan sägas att lagstiftningsarbetet
för att stärka rättssäkerheten fortgår
efter två skilda linjer. Dels strävar man
efter att klarlägga och vidareutveckla
de materiella bestämmelser, som preciserar
den enskildes rättsställning i olika
hänseenden. Och dels vill man förbättra
de normer, som reglerar förfarandet
vid våra domstolar och andra
myndigheter, som har att tillämpa de
materiella bestämmelserna i konkreta
fall. Som kammaren känner till, har
detta arbete avsatt resultat i ett anta!
betydelsefulla reformer, inte minst under
senare år. Jag vill här först och
främst erinra om den för den enskildes

rättssäkerhet utomordentligt viktiga reform,
som efter mer än en mansålders
ansträngningar beslutades år 1942, då
statsmakterna antog ny rättegångsbalk.
Under flera år därefter kompletterades
denna med en omfattande följ dlagstiftning
och en rad organisatoriska åtgärder.
När detta var klart, kunde vår nya
processordning träda i kraft den 1 januari
1948. Reformen får dock inte anses
fullbordad därmed. Just nu arbetar
en särskild kommitté med att följa de
erfarenheter, som vinnes i den praktiska
tillämpningen, och med att i belysning
därav föreslå jämkningar och
praktiska förenklingar.

Andra stora rättsområden, som är av
betydelse i detta sammanhang, har likaledes
blivit föremål för genomgripande
reformering på senare år. Vår tryckfrihet,
som spelar en fundamental roll
för både samhällsskicket och rättssäkerheten,
har blivit utbyggd och befäst
genom den nya tryckfrihetsförordningen
av år 1949. Den militära straff- och
processlagstiftningen undergick år 1948
en fullständig omstöpning. Enligt ett
uttalande av riksdagens militieombudsman
har denna reform medfört avsevärda
fördelar bland annat ur rättssäkerhetssynpunkt.
För hävdande av
rättssamhället är det av grundläggande
betydelse, att straffrätten har en tillfredsställande
gestaltning. Sedan åtskilliga
år har det bedrivits en systematisk
lagstiftningsverksamhet på detta område.
Och just nu pågår i justitiedepartementet
ett avslutande arbete för att
sammanfatta hela denna lagstiftning till
en ny balk i lagen, kallad brottsbalk.
Även i sådana fall, då lagstiftningsverksamheten
rör civilrättsliga områden
och alltså inte omedelbart syftar till att
stärka rättsgarantierna, kommer denna
synpunkt alltid in i bedömandet och
föranleder ibland genomgripande nyskapelser.
Som exempel kan jag nämna,
att när expropriationsreglerna ändrades
år 1949, så inrättades särskilda

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

expropriationsdomstolar för att ge större
rättssäkerhet i prövningen.

Eftersom lierr Svensson i sin interpellation
särskilt har uppehållit sig vid
vissa frågor, som berör förvaltningsförfarandet,
vill jag lite utförligare behandla
det reformarbete, som pågår på
detta fält. Situationen är som bekant
den, att förfarandet vid våra förvaltningsmyndigheter
för närvarande är
mycket ofullständigt reglerat. Stadganden
av allmän räckvidd förekommer
blott i ringa utsträckning. Det är vidare
så, att de bestämmelser rörande förfarandet,
som finns i skilda författningar,
uppvisar betydande olikheter sinsemellan,
en bristande överensstämmelse som
inte alltid framstår som sakligt motiverad.
Det ligger visserligen i sakens natur,
att det inte är möjligt att på detta
område uppställa enhetliga regler av
sådan omfattning och detaljrikedom,
som kännetecknar bestämmelserna
för domstolsförfarandet. Förvaltningen
spänner nämligen över alltför stora och
mångskiftande områden, och förfarandet
har alltför olikartad karaktär i skilda
fall för att något sådant skulle vara
tänkbart. Det låg likväl nära till hands
att, sedan rättegångsreformen i huvudsak
var förd i hamn, taga upp frågan
om en lagstiftning även för förvaltningsförfarandet.
Härtill hade man
också en speciell anledning. I brist på
allmänna bestämmelser för förvaltningsförfarandet
hade man av ålder ansett,
att reglerna i den äldre rättegångsbalken
i viss utsträckning kunde tilllämpas.
Den nya rättegångsbalken kunde
däremot inte på samma sätt tjäna till
ledning.

Mot bakgrund av dessa överväganden
lät regeringen på riksdagens begäran
år 1944 föranstalta om en förberedande
utredning angående förfarandet hos
förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande
enskild rätt och därmed sammanhängande
frågor. Resultatet av
denna utredning framlades i ett betän -

kande år 1946. Betänkandet hade närmast
karaktären av en planläggning av
lagstiftningsarbetet på detta område.
Det uttalades däri, att en fullständig
lagstiftning inte omedelbart kunde eftersträvas.
Främst borde man uppmärksamma
frågan om en reglering av
besvärsinstitutet. Många frågor antogs
lättare kunna vinna sin lösning, om
man till en början begränsade sig till
att behandla dem sådana som de framträdde
inom detta institut. I enlighet
med dessa synpunkter togs nästa steg
i reformarbetet år 1949, då en särskild
kommitté, besvärssakkunniga, tillsattes
för fortsatt utredning av det administrativa
besvärsinstitutet och vad därmed
sammanhänger. Denna kommitté arbetar
för närvarande härmed.

Med det hittills anförda har jag velat
visa, hur arbetet på att stärka vår rättsordning
oavlåtligt fortgår och hur man
därvid systematiskt tar upp det ena
stora rättsområdet efter det andra. Flera
omfattande lagstiftningskomplex är
under arbete, andra väntar, och de skall
tas upp, så snart tillgängliga medel och
arbetskrafter det medger.

Jag skall härefter övergå till att behandla
de särskilda uppslag, som herr
Svensson har angivit i sin interpellation.

Den första punkten avser inrättandet
av en appellrätt eller förvaltningsdomstol,
som oberoende av regeringen och
ovanför förvaltningen kan pröva det
rättsenliga i en förvaltningsåtgärd. På
denna fråga kan svaras, att en appellrätt
eller förvaltningsdomstol med den
sålunda beskrivna karaktären har vi
redan i regeringsrätten. Även vissa andra,
mera speciella förvaltningsdomstolar
finns det redan. Men eftersom detta
naturligtvis är bekant för herr Svensson,
måste han avse något annat än vad
ordalagen i hans fråga ger vid handen.
Förmodligen syftar han på möjligheten
att hos allmän domstol få till stånd en
prövning av lagligheten i förvaltnings -

Tisdagen den 8 december 1953. Nr 32. 33

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt
land, dels ock rådmannen F. Landquists avlöningsförmåner.

myndighets beslut. Inte heller detta är
något för vårt land alldeles okänt. I
viss utsträckning kan man få t. ex. ett
rättsanspråk mot kronan prövat vid
domstol, ehuru det redan föreligger ett
beslut av administrativ myndighet. Men
denna möjlighet är hos oss mera beskuren
än t. ex. i våra nordiska grannländer.
Å andra sidan har vi större
möjligheter att klaga hos överordnade
förvaltningsmyndigheter.

Det kan vara av intresse att nämna,
att dessa spörsmål diskuterades vid det
nordiska juristmötet i Stockholm 1951
och att man därvid från norskt håll
framhöll, att det i Norge tillämpade
systemet med domstolskontroll över
förvaltningen lider av åtskilliga brister.
Man menade sålunda att domstolsvägen
är dyrbar och långsam och därför sällan
kan användas. Man åberopade också
en amerikansk rättslärd, som hade
sagt att judiciell överprövning av dåliga
administrativa avgöranden endast
är ett olämpligt surrogat för goda administrativa
avgöranden i första omgången.

De problem, som det här gäller, är
mycket invecklade och har samband
med hela förvaltningsförfarandets struktur.
Man kan tänka sig flera möjligheter
att bygga ut våra institutioner och
rättsmedel på olika sätt eller att efterlikna
andra länders förhållanden. Hela
frågekomplexet ingår emellertid redan
i det reformarbete på längre sikt, som
har upptagits av besvärssakkunniga på
grundval av den förberedande utredning,
som jag förut har talat om. För
närvarande synes därför något ytterligare
initiativ på detta område inte vara
erforderligt.

Den andra punkt, som herr Svensson
upptagit, är frågan om en översyn
av justitieombudsmannens befogenheter
med särskild hänsyn till den mer än
sekelgamla praxis, att JO ägnar uppmärksamhet
endast åt förbrytelser eller
missgrepp i tjänsten. Eftersom det här

gäller riksdagens egen ombudsman, och
icke regeringens, anser jag det naturligt
att riksdagen i första hand överväger
denna fråga. Men naturligtvis kommer
regeringen, om riksdagen begär
det, att bistå med de utredningar och
förslag som kan vara behövliga. Innan
riksdagen haft tillfälle att närmare
överväga denna sak, anser jag mig sålunda
inte böra taga något initiativ.
Men för att ändå här redovisa någon
uppfattning i frågan vill jag säga att
jag efter preliminärt övervägande finner
möjligt, att en betydligt längre gående
utbyggnad och modernisering av
JO-institutionen, än vad herr Svensson
nu har antytt i sin interpellation, kan
visa sig önskvärd.

Den nästa av herr Svensson angivna
frågan gäller inrättande av ett avstängningsinstitut,
så att en domare, som är
åtalad för svåra brott, ej kan fortsätta
år efter år att åtnjuta full lön. Såsom
framgår av vad jag inledningsvis anförde,
utgör herr Senanders interpellation
en fråga av liknande innebörd.
Liksom herr Senander synes herr
Svensson härvid utgå från det nu aktuella
målet mot rådmannen Lundquist
och ansluta sig till den uppfattningen,
som kommit till uttryck på sina håll i
pressen, att det är stötande att denne
uppbär lön. Denna reaktion är väl förståelig,
men när det gäller lagstiftning
bör man akta sig för att generalisera
ett enstaka fall. Målet mot rådmannen
Lundquist är exceptionellt vidlyftigt
och har därför pågått enastående länge.
Om denna sak liksom vanliga brottmål
hade kunnat avgöras inom relativt kort
tid, skulle det förmodligen inte ha
väckt så stor anstöt att lön utgått, till
dess frågan om brottslighet blivit avgjord
genom lagakraftvunnen dom.

Ur rättssäkerhetens synpunkt tycks
mig emellertid det väsentliga här inte
vara frågan om löneförmånernas bibehållande
under den tid som en process
kan pågå, utan spörsmålet i vad mån

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

man bör sörja för att en domare, som
står under åtal för grova brott, skall
kunna avstängas från att utöva sitt ämbete.
Det är uppenbarligen angeläget att
en sådan möjlighet skall kunna tillgripas,
om den åtalade domaren skulle
kräva att medan målet pågår få utöva
sitt ämbete. Men å andra sidan synes
vara mindre tillfredsställande, att en
sådan avstängning skall kunna beslutas
i administrativ ordning. Detta skulle
stå mindre väl samman med den oberoende
ställning som en domare bör
intaga i förhållande till administration
och regering. Det torde därför böra utredas,
om inte avstängningsbeslut bör
kunna meddelas av domstol. Då emellertid
denna fråga har ett visst samband
med mera omfattande problem om tjänstemännens
oavsättlighet och om disciplinära
åtgärder mot tjänstemän, på
vilka områden vissa utredningar pågått
och alltjämt pågår, torde frågan böra
upptagas i ett större sammanhang. Därvid
bör också prövas frågan om lön åt
den som blivit avstängd.

Nästa fråga på herr Svenssons lista
gäller stickprovsvis anordnad kontroll
över myndigheters praxis i fråga om
hemligstämpling av handlingar. Tanken
på en sådan kontroll över hemliga
handlingar framfördes redan i våras
av herr Ohlin, och jag ställde mig då
positiv till denna tanke, men sade också
att jag inte kunde ta ställning till
saken på rak arm. Det behövde utredas
vem som skulle göra en sådan kontroll.
Efter att nu närmare ha övervägt denna
fråga vill jag framhålla, att enligt min
mening en sådan kontroll kan vara till
nytta, men att det inte vore praktiskt
att inrätta något särskilt organ för denna
kontrollverksamhet. Den hör naturligt
samman med den allmänna kontroll
över förvaltningen, som utövas
dels av överordnade myndigheter och
dels av JK och riksdagens ombudsmän.
Med hänsyn till vikten av att bestämmelserna
om allmänna handlingars of -

fentlighet noga upprätthålles anser jag,
att alla möjligheter till uppsikt bör tillvaratagas.
Dock skall man nog inte
överskatta möjligheterna att få kontroll
genom stickprov. Det är i varje fall
inte så enkelt, att man bara behöver
slumpvis rekvirera in handlingar från
olika förvaltningsområden för granskning.
En effektiv kontroll kräver god
kännedom om de olika myndigheternas
förhållanden och deras olika slag av
handlingar. Och den utföres därför lättast
i samband med en mera allmän
inspektion av myndigheterna. Det bör
därför, såsom jag redan framhållit, ankomma
på de vanliga kontrollorganen
att fullgöra även denna kontrolluppgift.
Särskilt vill jag här framhålla JOämbetet.
Det åligger redan nu JO enligt
hans instruktion att med synnerlig
uppmärksamhet och nit iakttaga vad
till skyddande av tryckfriheten är stadgat,
och dit måste man också räkna
bestämmelserna om allmänna handlingars
offentlighet. Om nu JO:s organisation
blir utbyggd, såsom jag nyss har
antytt, så skulle större möjligheter skapas
till kontroll även på detta viktiga
område.

Herr Svensson har vidare efterlyst
utredning av frågan om ett ur rättssäkerhetssynpunkt
mer tillfredsställande
förfarande vid administrativa frihetsberövanden.
Detta spörsmål är livligt
diskuterat sedan lång tid tillbaka, och
man har allmänt ansett det önskvärt
att rättssäkerheten förstärkes på detta
område. Bland annat behandlades denna
fråga på nordiska juristmötet i Köpenhamn
1948. Åtskilliga kommittéutredningar
har också varit inne på frågan.
Under de senaste åren har sålunda
förslag framlagts om förbättringar i
förfarandet gentemot bland andra alkoholister,
försumliga försörjare, lösdrivare
och vissa kategorier abnorma.
Jag kan vidare nämna, att den nu arbetande
barnavårdskommittén behandlar

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

bl. a. proceduren vid samhälleliga ingripanden
mot barn och ungdom.

Frågan har alltså hittills upptagits
särskilt för varje område, där frihetsingripanden
kommer i fråga. Tiden får
emellertid nu anses mogen att upptaga
hithörande problem till översyn i ett
sammanhang. Genom en utredning, som
upptar frågan i hela dess vidd, bör man
vinna bättre förutsättningar för en allsidig
prövning av de olika möjligheter,
som står till buds. En sådan generell
utredning begärdes, såsom herr Svensson
framhållit, av riksdagen år 1952,
och denna utredning hör till sådana
som jag planerat att sätta i gång. Den
har stått främst bland de utredningar
som jag avsett att påbörja, så snart avslutandet
av andra stora utredningar,
bl. a. straffrättskommittén, gav sig till
känna genom lättnader i kommittéutgifterna.
Jag har därför nu utverkat
Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att inom justitiedepartementet
verkställa utredning om ökade
rättsliga garantier vid administrativa
frihetsberövanden. I övrigt vill jag hänvisa
till de nyligen offentliggjorda direktiven
för denna kommitté.

Jag övergår härefter till att besvara
den fråga av herr Svensson, som gäller
en översyn av bestämmelserna för polisens
arbete. Herr Svensson hänvisar
i sin interpellation till utgången av det
åtal, som JO låtit anställa mot stadsfiskalen
Meijer angående den s. k. knivfällan.

Bakgrunden till detta mål torde vara
så väl känd för kammarens ledamöter,
att jag inte behöver erinra därom. Utgången
i högsta domstolen blev ju den
att majoriteten, bestående av fyra justitieråd,
frikände Meijer från ansvar,
under det att tre justitieråd ville döma
honom till böter för tjänstefel. Men
även majoriteten sade alldeles klart
ifrån, att det i den föreliggande situationen
inte hade funnits fog för att vidtaga
den spaningsåtgärd, som det var

fråga om i målet, och att Meijer alltså
hade överskridit gränsen för det tilllåtliga.
För framtiden behöver således
någon tvekan inte råda om att ett liknande
förfarande är rättsstridigt. På
det sättet innebär domen en vägledning
för framtida praxis.

Att stadsfiskalen Meijer i detta fall likväl
blev frikänd, berodde på flera samverkande
omständigheter. Bland annat
anförde högsta domstolen, att Meijer inte
genom förfarandet hade överträtt någon
uttrycklig bestämmelse eller klar praxis;
frågan om åtgärdens tillåtlighet
beror på en avvägning mellan olika
intressen som strider mot varandra.
Vidare framhölls i domen vanskligheten
att träffa avgöranden i sådana omdömesfrågor.

Att högsta domstolen på detta sätt
talade om, att det inte fanns uttryckliga
bestämmelser eller klar praxis,
väckte en viss uppmärksamhet. Man
bör emellertid lägga märke till att högsta
domstolen inte säger, att det här
skulle vara någon lucka i lagen som
leder till att förfarandet blir tillåtligt.
Högsta domstolen bär tvärtom enhälligt
stämplat spaningsåtgärden såsom otilllåtlig.
Problemet låg på ett annat plan;
det gällde nämligen frågan, om den
otillåtliga åtgärden med hänsyn till
alla föreliggande omständigheter borde
tillräknas Meijer i sådan grad, att han
skulle få ett straff. I fråga om strafflagens
bestämmelser om tjänstefel förhåller
det sig så, att det ingalunda är
nödvändigt att en tjänsteman, för att
kunna dömas, skall ha handlat i strid
mot någon uttrycklig föreskrift. Ett
tjänstefel kan föreligga, även då tjänstemannen
har åsidosatt vad som mera
allmänt åligger honom enligt tjänstens
beskaffenhet. Å andra sidan är det inte
lagens mening, att varje fel i tjänsten
skall leda till ett straff. Det är domstolens
uppgift att bedöma, om ett fel eller
en försummelse i tjänsten bör leda till
straff.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

Trots att utgången av målet i högsta
domstolen alltså inte innebär, att kränkande
eller olämpliga polisåtgärder kan
anses tillåtna, visar dock domen på behovet
av mera ingående föreskrifter för
polisens spaningsåtgärder. Så snart jag
fick kännedom om domen satte jag därför
i gång en undersökning i justitiedepartementet,
om vilka möjligheter som
kunde föreligga att komplettera gällande
bestämmelser. Och jag har också
tillfrågat riksåklagaren, hur han ser på
detta spörsmål, och bett honom ange,
vilka möjligheter som kan finnas att
ytterligare utreda och klarlägga hithörande
frågor. Med ledning av vad jag
sålunda fått utrett vill jag något närmare
utveckla hur det förhåller sig
härmed.

Vad först angår gällande regler, så
innehåller rättegångsbalken bestämmelser
om polis- och åklagarmyndigheters
befogenheter. Sålunda finns det bland
annat en viktig föreskrift om förhör,
nämligen att förhörsledaren inte får i
syfte att framkalla bekännelse eller uttalande
i viss riktning använda medvetet
oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar
om särskilda förmåner,
hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga
åtgärder. När det gäller andra
spaningsåtgärder än förhör saknas däremot
liknande detaljerade föreskrifter.
Det finns endast en allmän bestämmelse
om att förundersökning bör bedrivas så,
att ej någon onödigt utsättes för misstanke
eller får vidkännas kostnad eller
olägenhet. Det blir därför ofta en omdömesfråga
i varje särskilt fall, vilka
åtgärder man får tillgripa under förundersökningen
och vilka som inte är
tillåtliga.

Det är uppenbarligen svårlösta problem,
som vi här står inför, och de
kompliceras av att det inte torde vara
möjligt att finna någon generell lösning.
Vid grövre brott, där samhällsintresset
av att få saken klarlagd gör sig
särskilt starkt gällande, måste det själv -

fallet anses tillåtet att använda mera
ingripande åtgärder än som kan få förekomma
vid bagatellartad brottslighet.
Vidare torde det vara så, att en åtgärd,
som innebär olägenhet för en person,
får anses mera försvarlig ifall misstankarna
mot just den personen är särskilt
starka. Med hänsyn härtill och till nödvändigheten
av att förundersökningsarbetet
kan anpassas efter de mycket
skiftande förhållandena från fall till
fall, torde man inte kunna räkna med
att en utredning skall kunna leda fram
till enkla och klara föreskrifter för
alla situationer, utan det måste alltid
återstå omdömesfrågor.

Riksåklagaren har också på min fråga
understrukit, att det på grund av
de skiftande förhållandena under förundersökningarna
inte torde vara möjligt
att ingående reglera undersökningsmetoderna.
Enligt hans mening torde
endast allmänna bestämmelser härom
kunna meddelas. Emellertid anser RÅ
dessa spörsmål vara av sådan principiell
betydelse för såväl den allmänna
rättssäkerheten som för polis- och åklagarpersonalens
del, att det skulle vara
värdefullt, om man kunde få dem närmare
belysta. Det vore därför önskvärt
att få till stånd en inventering av
de regler, som inom främmande rättssystem
funnes på hithörande område,
och en systematisering av de undersökningsmetoder
som kunde betecknas
som tvivelaktiga. På grundval av en sådan
undersökning borde enligt RÅ:s
mening frågan om vidare lagstiftningsåtgärder
kunna bättre bedömas. För
min del vill jag instämma i dessa RÅ:s
uttalanden, och frågan om problemets
vidare utredning är nu föremål för behandling
i justitiedepartementet.

Jag har nu gått igenom de särskilda
frågor, som herr Svensson har tagit upp
i sin interpellation. Härutöver vill jag
tillfoga några mera allmänna reflexioner
rörande rättssäkerheten i rättskipning
och förvaltning.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

När man på vissa håll i den offentliga
diskussionen försöker göra gällande,
att det skulle vara illa ställt med
rättssäkerheten i vårt land, så beror det
förmodligen i allmänhet på okunnighet
hos sagesmannen om de verkliga förhållandena.
Eller också är det fråga om
ett orimligt överdrivande av något enstaka
fall. Man bör tvärtom göra klart
för sig, att det här i landet i mycket
hög grad är sörjt för säkerhet och tillförlitlighet
i rättsvård och förvaltning.
Detta i sådan grad, att man snarare kan
påtala den långsamhet, som denna ständiga
strävan efter grundlighet och objektivitet
drar med sig. Detta är ett så
påtagligt drag i vårt förfarande, att utlänningar
ofta förvånar sig över den
vidlyftighet och tungroddhet som utmärker
våra rättsliga institutioner.

Även om man alltså inte kan säga, att
det är illa ställt med rättssäkerheten,
kräver dock dess bibehållande en ständig
översyn och modernisering av hithörande
lagar och institutioner. Jag vill
särskilt peka på två större problem, som
drar uppmärksamheten till sig. Det ena
gäller kontrollen över förvaltningen,
eller med andra ord, att de inspekterande
och granskande organen är utbyggda
på ett tidsenligt och ändamålsenligt
sätt. Man måste komma ihåg, att
samhället under de senaste decennierna
har undergått en genomgripande omdaning,
som har flyttat politiska och ekonomiska
maktpositioner från ett fåtal
enskilda personer till det allmänna, till
staten, kommunerna och de stora organisationerna.
Enligt den uppfattning,
som regeringen företräder, har detta
varit en riktig och nödvändig utveckling,
som har öppnat möjligheter till
hyggliga levnadsförhållanden för alla
människor i vårt land. Men det är angeläget,
att denna utbyggnad av den
samhälleliga verksamheten på nya områden
åtföljes av en utbyggnad också
av kontrollen över de organ, som har
hand om samhälleliga uppgifter. 1 viss

utsträckning har det också skett en
effektivisering av kontrollorganen och
deras verksamhetsformer. Men denna
fråga måste ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Sålunda kan man t. ex. peka
på det mindre tillfredsställande i att
vissa av de myndigheter och andra organ,
som har hand om samhälleliga
uppgifter, inte står under tillsyn av
riksdagens ombudsmän. Det kan också
ifrågasättas, om vissa av de kontrollorgan,
som nu utövar en rättslig uppsikt
över förvaltningen, är fullt tidsenligt
organiserade. Även samarbetet
mellan olika organ för kontroll kan vara
en fråga som bör uppmärksammas.

Det andra större problem, som jag
här vill nämna, är kontrollen över regeringens
verksamhet och bestämmelserna
om den konstitutionella ansvarigheten.
Lagstiftningen härom, som härstammar
från början av 1800-talet, är
föråldrad och i behov av reformering.
En reform är önskvärd ur allmänt demokratiska
synpunkter och även av
hänsyn till regeringens egen ställning.
Hur en sådan reform skall ske, är däremot
inte klarlagt. Uppenbarligen bör
det inte skapas en sådan ordning, att
straffrättsliga bestämmelser göres till
vapen i den politiska kampen. Det är
tydligen ganska svåra problem det bär
gäller. Konstitutionsutskottet har ju
också sedan lång tid tillbaka arbetat
med dessa frågor. Tyvärr lyckades utskottet
inte komma till ett resultat, som
utskottet fann tillfredsställande, och
frågan överlämnades därför genom en
riksdagsskrivelse år 1952 till Kungl.
Maj :t. Dessa frågor om regeringens konstitutionella
ansvarighet hör till sådant
som är angeläget att utreda, och jag
ämnar, så snart omständigheterna det
medgiver, söka fullfölja arbetet härmed.

I det föregående har jag visat upp,
hur lagstiftningsarbetet, i syfte att stärka
rättssäkerheten, ständigt bedrives,
hur det planlägges för åratal framåt och
hur därvid olika rättsområden succés -

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

sivt tas upp till behandling. De allmänna
principerna för detta arbete är nog
alla ense om, och i vilken ordning reformerna
genomföres beror huvudsakligen
på vad som visar sig vara lämpligt
och praktiskt angeläget. Jag vill till
slut helt allmänt understryka, att de
frågor, som det här gäller, innefattar
mycket allvarliga och viktiga problem.
En ständig och energisk strävan att
stärka och utbygga rättssäkerheten för
den enskilde medborgaren är en vital
angelägenhet för vårt samhälles bestånd.

Härpå yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag ber först att få säga
ett tack till justitieministern för svaret
på min interpellation. Jag vill också inledningsvis
konstatera, att även statsrådet
anser, att debatten om vår rättsordning
bör fullföljas här i riksdagen.
Det skulle otvivelaktigt te sig underligt,
om folkrepresentationen ställde sig
utanför en debatt om frågor av så
väsentlig betydelse och med så stark
anknytning till det medborgerliga intresset.

Sedan dessa frågor sist diskuterades
i riksdagen har också den allmänna
debatten pågått med oförminskad styrka
och naturligtvis också med växlande
tonläge. Ett oväntat inlägg är förre
överståthållaren Nothins bok »Regeringsmakt
och rättssäkerhet». Jag tror
för min del, att särskilt dess principiella
delar är i hög grad värda att
observeras.

Ett väntat inlägg, som uteblivit, är
däremot justitieministerns svar på
stadsfiskal Lennart Eliassons skrivelse
i mitten av maj. Denna skrivelse var ju
föranledd av en framställning från
justitiedepartementet genom riksåklagare
Maths Heuman samt en från riksåklagarämbetet
till Eliasson överlämnad
resolution av den 13 april i år. Jag vet,
att det finns åtskilliga som med in -

tresse följer vad som sker och som
lagt märke till att svaret uteblivit. Jag
tror, att det vore en fördel, om de saker,
varom skriftväxlingen rörde sig, bleve
offentligt klarlagda.

Med tillfredsställelse kan också inledningsvis
noteras det fördömande av
handbrevssystemet, som MO givit uttryck
åt i anslutning till Meyerhöfferaffären.

I dagarna har lagman Lindstedt publicerat
en bok med granskning av Högbrofors-fallet.
Det synes mig ofrånkomligt,
att herr statsrådet måste syssla
åtskilligt med denna sak. Att den har
ett allmänt intresse torde författarnamnet
borga för, men naturligtvis kan den
inte bli föremål för några omdömen i
denna debatt.

Herr statsrådet erinrade i sitt interpellationssvar
om det planmässigt bedrivna
lagstiftningsarbete, som på olika
områden försiggått och alltjämt pågår.
Det är eu självklar sak, att så måste
vara fallet i ett land som vårt under
en tid med sådan omdaning av samhällsförhållandena
som den nuvarande.
Att man håller den svenska lagstiftningen
å jour med den faktiska utvecklingen
är emellertid bara den ena
sidan av den sak, vi här diskuterar. Den
andra och än viktigare är tillsynen av
att gällande lag rätt tillämpas.

När herr statsrådet på sidan 6 direkt
ansluter sin framställning till min interpellation,
heter det i svaret: »Den
första punkten avser inrättandet av en
appellrätt eller förvaltningsdomstol,
som oberoende av regeringen och ovanför
förvaltningen kan pröva det rättsenliga
i en förvaltningsåtgärd. På denna
fråga kan svaras, att en appellrätt
eller förvaltningsdomstol med den sålunda
beskrivna karaktären har vi redan
i regeringsrätten. Även vissa andra,
mera speciella förvaltningsdomstolar
finns det redan. Men eftersom detta
naturligtvis är bekant för herr Svensson,
måste han avse något annat än

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

vad ordalagen i hans fråga ger vid
handen.»

Jo, det är mig naturligtvis bekant, att
vi har en regeringsrätt. Jag skall inte
ta upp en debatt med herr statsrådet,
huruvida regeringsrätten är helt oberoende
av regeringen. Den debatten föres
redan av juristerna. Men jag kanske
kan få citera följande, som docenten
Gustaf Petrén i dag skriver i Dagens
Nyheter: »Regeringsrätten bröts 1909
ut ur regeringsmakten och är alltjämt
till det yttre nära förbunden med denna:
den har sina lokaler i kanslihuset,
och dess föredragande är tjänstemän i
vederbörande departement.»

Det finns åtskilligt annat i docent
Petréns artikel, som belyser denna
fråga.

Jag måste emellertid uttala min förvåning
över att herr statsrådet helt och
hållet går förbi ett faktum, som väger
mycket tungt, nämligen att en stor
mängd besvärsmål avgörs direkt av regeringen
och att dessa avgöranden är
utspridda på de olika departementen.
Jag konstaterar vidare, att gränsdragningen
mellan Kungl. Maj:t och regeringsrätten
lätt kan ändras och att så
stundom också sker. Professor Herlitz
var inne på detta vid det nordiska juristmötet.
Jag citerar: »Det är icke
bara det att t. ex. all krislagstiftning
— med något litet undantag — är alldeles
utanför regeringsrättens domvärjo.
Man är dessutom på väg att gå mycket
längre. Det finns också flera grupper
av mål som på senare tid har flyttats
över till statsrådet från regeringsrätten.
Värst av allt, får jag kanske
säga, är den tanke som är å bane i ett
nu föreliggande förslag, nämligen att
alla byggnadsmål skulle överflyttas från
regeringsrätten till Konungen i statsrådet.
»

Det lär väl vidare förhålla sig på
det sättet, att avgörandet om denna
gränsdragning ligger på den politiska
sidan och att det åtminstone under nu -

varande förhållanden inte finns någon
som helst svårighet för regeringen att
få den gränsdragning, som den själv
vill ha. Jag kan kanske få ge ett litet
exempel. När folkpensionsförslaget var
aktuellt år 1947, föreslogs det i regeringens
proposition, att överklagningsärenden
skulle gå till vederbörande departement.
Då frågan behandlades i utskottet,
beslöt man vid den preliminära
voteringen enhälligt att frångå propositionen
i denna del och låta ärendena
gå till regeringsrätten. Vid den slutliga
justeringen av beslutet ändrade emellertid
samtliga socialdemokrater, utom
en i vardera kammaren, ståndpunkt.
Vad som däremellan hänt undandrar
sig givetvis mitt bedömande, men det
är ju allmänt bekant, att det finns partimöten
här i huset. Det blev alltså så
som regeringen ville ha det; socialministern
ville väl själv avgöra ärendena
och så kom de inte till regeringsrätten.

Mot tanken på en domstolskontroll
åberopar statsrådet vad som förekom
vid det nordiska juristmötet i Stockholm
år 1951, då det från norskt håll
framhölls, att det i Norge tillämpade
systemet lider av åtskilliga brister. Jag
citerar här några rader ur statsrådets
svar: »Man menade sålunda att domstolsvägen
är dyrbar och långsam och
därför sällan kan användas. Man åberopade
också en amerikansk rättslärd,
som hade sagt, att judiciell överprövning
av dåliga administrativa avgöranden
endast är ett olämpligt surrogat
för goda administrativa avgöranden i
första omgången.» Det sista är en truism,
som man varken behöver vara
amerikan eller rätislärd för att komma
underfund med.

Men om nu justitieministern vill åberopa
professor Andenaes’ framställning,
varför då inte också ta med följande
slutsats i framställningen: »Trots
dessa i ögonen fallande svagheter kan
det icke vara tal om att vi i Norge vill
ge avkall på den garanti, som ligger i

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

domstolarnas prövningsrätt. Prövningsrätten
har för stark ställning i det allmänna
medvetandet för att det skulle
kunna ske. Prövningsrätten har också
en stor förebyggande betydelse därigenom
att förvaltningsorganen när som
helst måste vara beredda på att de kan
bli tvingade att försvara sina avgöranden
offentligen i rätten. Betydelsen av
detta kan icke enkelt mätas efter antalet
saker, som faktiskt föres inför
domstolarna.»

Statsrådet åberopar vidare de besvärssakkunnigas
utredning. Denna,
som fyller fem år till våren, har såvitt
jag vet icke i uppdrag att pröva den
principfråga vi här diskuterar. Den frågan
borde såvitt jag förstår prövas utan
dröjsmål, ty om man i princip bestämmer
sig för att här skapa något nytt
borde det fortsatta utredningsarbetet
avpassas med hänsyn härtill. Jag skulle
därför vilja ställa följande fråga till
justitieministern: Är regeringen villig
att medverka till att person eller organisation,
som anser sin rätt kränkt genom
något Kungl. Maj:ts beslut i konselj,
kan få sin rätt prövad av domstol?
Ett klart svar på den frågan är av väsentlig
betydelse för den fortsatta debatten.
Så som statens makt och inflytande
vidgas på ständigt nya områden
tror jag för min del inte, att den svenska
allmänheten kommer att känna sig
tillfreds med att regeringen i ständigt
ökad utsträckning fungerar både som
part och som domare i viktigare frågor,
som berör enskilda medborgares
rätt.

Jag har ingenting att erinra emot vad
statsrådet säger angående JO:s befogenheter
utom möjligen det att statsrådet
i redovisningen för sin uppfattning att
institutionen bör moderniseras och utbyggas
inte säger något om i vilken
riktning eller på vilket sätt detta
skulle ske.

Vad beträffar frågan om ett avstängningsinstitut
för domare är jag över -

ens med statsrådet om att frågan om
avstängning från tjänstgöring är viktigare
än frågan om lönen. Däremot undrar
jag, om inte saken i och för sig
skulle kunna ordnas utan alltför tidsödande
utredningar. Lika väl som administrativa
chefsmyndigheter kan avstänga
en underordnad befattningshavare
från tjänstgöring och lön borde i
detta fall närmast överordnade domstol,
alltså hovrätten, kunna få samma
befogenhet, åtminstone såvitt avser
tjänstgöringen.

I fråga om behovet av ökad kontroll
över myndigheternas praxis när det
gäller handlingars hemligstämpling synes
vi vara överens. Det tekniska förfarandet
är givetvis inte det viktigaste.
Kan bättre vägar finnas än vad som angivits
i den av professor Ohlin framkastade
tanken är det uteslutande en fördel.
Behovet av åtgärder på detta område
bör emellertid starkt understrykas.

Med tillfredsställelse noterar jag, att
justitieministern i fredags tillsatt en
utredning angående ökade rättsliga garantier
vid administrativa frihetsberövanden.
Erinrar man sig dessutom att
statsrådet den 15 maj 1953, d. v. s.
förra interpellationsdagen, uppdragit åt
JK att verkställa utredning angående
magistratens åtgärder i fallet Lundquist
kan man kanske förmoda, att interpellationer
kan ha gynnsamma verkningar.

Vad beträffar stadsfiskal Meijers
s. k. knivfälla för pastor Kejne skall jag
nöja mig med att stryka under justitieministerns
påpekande, att Meijer
överskridit gränsen för det tillåtliga
och att högsta domstolen stämplat åtgärden
som otillåten. Att problemet
skall närmare utredas i justitiedepartementet
är tillfredsställande.

Statsrådet kommer avslutningsvis in
på en del allmänna reflexioner. Jag
vill i samband därmed särskilt understryka,
att regeringens konstitutionella
ansvar bör tas upp till omprövning samt

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

att den enskildes rätt, inte minst i förhållande
till kommunala organ, behöver
klarläggas.

Att en pålitlig rättssäkerhet i förhållande
till förvaltningsorganen kan
minska dessas effektivitet eller i varje
fall deras arbetstakt är obestridligt.
Därav följer, att ju hårdare de statliga
organen belastas, desto vanskligare
blir det också att skydda den enskildes
rätt. Allstatligheten innebär i och för
sig en fara för rätten. Därför ger en
liberal samhällstyp i det långa loppet
större trygghet för den enskildes rättssäkerhet.
Den saken ströks också under
från flera håll vid det nittonde nordiska
juristmötet.

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra mitt
tack för det svar som har lämnats på
min interpellation.

Justitieministern tycks hålla med om
att det är stötande att rådman Lundquist
trots domstolsutslag om avsättning
och straffarbete får uppbära lön.
Justitieministern anser emellertid att
man bör akta sig för att generalisera
ett enstaka fall.

Till detta vill jag omedelbart genmäla,
att jag för min del inte velat generalisera
fallet Lundquist. Jag har inte heller
ansett att det skulle stiftas en särskild
lag grundad på fallet Lundquist.
Vad jag liksom den stora allmänheten
har funnit upprörande är, att grundlagen
tycks vara så generaliserad, att
man inte kan hindra en domare som
begått de grövsta brott att uppbära lön
under långa perioder.

Justitieministern tycks emellertid inte
tillmäta frågan om lönens bibehållande
under den tid en process pågår någon
väsentlig betydelse. Större vikt lägger
han vid spörsmålet, huruvida en domare
som står under åtal för grova brott
skall kunna avstängas från att utöva sitt
ämbete.

För min del anser jag att de båda frågorna
hör mycket intimt samman. Befinnes
en domare böra avstängas från
sin ämbetsutövning på grund av så grova
brott som har förelegat i fallet Lundquist,
kan jag inte finna annat än att
också lönen måste innehållas. Det skulle
ju te sig groteskt om en domare som avstängts
från tjänstgöring ändå uppbar
lön.

Beträffande rådman Lundquist föreligger
nu dom i första instans om straffarbete
och avsättning, men ingenting
ändrar hans position som domare. Han
uppbär lön och kan inte hindras från
att utöva sitt ämbete. Ingenting kan
hindra honom att när som helst träda i
funktion som domare och trots att han
själv har en dom över sig på två och
ett halvt års straffarbete döma andra,
kanske mindre ohederliga än han själv,
till frihetsstraff. Kan verkligen en dylik
horribel ordning försvaras, såsom
sker i interpellationssvaret, med tal om
att ett annat tillstånd »skulle stå mindre
väl i överensstämmelse med den oberoende
ställning, som en domare bör
intaga i förhållande till administration
och regering»? Men det tycks gå väl
samman med talet om rättsordning och
likhet inför lagen, att den i Enbomsprocessen
oskyldigt dömde stationskarlen
Fingal Larsson under den tid han stod
under åtal icke fick uppbära ett öre i
lön eller att den likaledes i denna process
indragne Artur Karlsson vägrades
14 dagars frist med straffverkställigheten
för att ordna sina ekonomiska angelägenheter,
medan rådman Lundquist
har varit på fri fot.

Utöver vad jag här har sagt speciellt
om fallet Lundquist skulle också jag
vilja göra några allmänna reflexioner i
anslutning till frågan om vårt rättsväsendes
ställning. Många och ganska stora
förändringar har inträtt sedan våra
grundlagar antogs 1809 i vår författning.
Detta omdöme gäller emellertid endast
i mycket ringa grad den dömande mak -

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vart

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

ten och domstolsväsendet. Den dömande
makten erhöll som bekant genom 1809
års grundlagar så starka garantier för
sin suveräna maktutövning, att denna
inte nämnvärt har kunnat rubbas under
utvecklingens gång. En av de för
rättssäkerheten farligaste punkterna är
de dömande ämbetsmännens oavsättlighet.
Denna reaktionära anordning är
och har varit ett hinder för rättsväsendets
demokratisering. De reformer som
har genomförts på området har icke avgörande
inverkat i demokratiserande
riktning och kan inte heller göra det så
länge domstolarna och domarna är enväldiga
och det folkliga inflytandet på
rättsskipningen inte är mera utvecklat
än vad det i dag är.

I det sammanhanget skulle jag vilja
framhålla, att när herr justitieministern
i sitt svar förklarar att den nya rättegångsbalken
betyder utomordentligt
mycket för den enskildes rättssäkerhet,
kan jag inte dela denna hans uppfattning.
Den nya rättegångsbalken har
t. o. in. av partivänner till herr justitieministern
betecknats som ett steg
bakåt, och skall man döma efter dess
hittillsvarande tillämpning och framför
allt handhavandet av den så kallade
fria bevisprövningen måste man
ge dem rätt, som betecknar denna s. k.
reform som ett steg bakåt.

Mig förefaller det orimligt, att den
svenska riksdagen alltjämt accepterar
en maktfördelningsprincip, som avsätter
sådana resultat som vi bevittnat under
senare år på rättsväsendets område.
Detta är så mycket egendomligare som
ju maktfördelningen hade sin grund i
de säregna historiska förhållanden som
förelåg då grundlagarna tillkom, förhållanden
som utvecklingen för länge
sedan har passerat. Domstolarnas oavhängighet
och suveränitet liksom principen
om domarens oavsättlighet är i
dag en uppenbar oformlighet, som lägger
hinder i vägen för en demokratisk
utveckling på detta område. Vi har häv -

dat och hävdar alltjämt att riksdagen,
folkrepresentationen, ensam bör ha makten
i sina händer. Alla andra organ, inte
minst domstolarna, måste vara underordnade
riksdagen, den lagstiftande församlingen,
och i varje fall underkastas
dess kontroll. Det är närmast löjligt att
den dömande makten och dess gärningar
är tabu inför folkrepresentationen
och undandragna dess inflytanden
och att de dömande ämbetsmännen är
oavsättliga. Tror verkligen herr justitieministern,
att det finns möjlighet att
komma till rätta med missförhållandena
så länge detta tillstånd består? För min
del anser jag det vara otänkbart att
kunna åstadkomma en radikal förändring
utan att domstolarna underordnas
folkrepresentationen och domarna göres
avsättliga. Fallet Lundquist och övriga
uppseendeväckande rättsfall under senare
år, inte minst den skandalösa Enbomsprocessen,
visar att det inte räcker
med att sätta några klutar på det gamla
klädet. En förändring i själva grunden
av vårt domstolsväsende och dess underordnande
i ena eller andra formen
under folkrepresentationen är vad som
i första hand erfordras för att om möjligt
förhindra skandaler av det slag,
som här påtalats, och möjliggöra en
bättre ordning på området.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Redan vid 1945 års riksdag
framförde vår grupp kritiska synpunkter
på JO-institutionen, som nära
sammanfaller med en del av det som
anförts i dag. Vi påvisade då att de
uppenbara övergrepp och rättskränkningar,
som under andra världskriget
förekom och som sedan utreddes i tre
tjocka band av den s. k. Sandlerkommissionen,
trots hela serier av anmälningar
icke i något fall prövats av
justitieombudsmannen. Vi föreslog den
gången att justitieombudsmannaämbetet
skulle återföras till vad det en gång

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

avsågs vara och eventuellt få ett lekmannaråd
till sin hjälp.

Det har förvånat mig att justitieministern
varken vid detta eller tidigare
tillfällen besvarat en fråga, som ställts
i riksdagen i samband med Lundquisträttegången.
Det är frågan varför inte
rådmannens egen broder, som under
lång tid var chefsåklagare i Stockholm,
fått tillfälle att klargöra varför han
aldrig realbehandlat de många anmälningarna
mot rådmannen. I dag är det
klart, att alla de brott var begångna
och att allt bevismaterial fanns till
hands, som nu föranlett omdömet att
detta är den största bedrägeriaffären
i modern historia.

Herr Svensson i Ljungskile frågade
om justitieministern tänkte vidta sådan
översyn av bestämmelserna om polisens
arbete, att det inte längre skulle kunna
tillåta sig sådana åtgärder som den
Meijerska knivfäilan. För att tala rent
språk vill han ha besked om huruvida
polisen har rätt att använda provokation
som metod, ty knivfällan var en
provokation. Justitieministern har svarat,
att högsta domstolen med knapp
majoritet visserligen icke dömt stadsfiskal
Meijer till böter för tjänstefel
men förklarat att han överskridit gränserna
för det tillåtna. Men han har fortsatt
med att säga, att det inte har funnits
bestämmelser eller klar praxis i
detta fall. Detta bringar i erinran Svenska
Dagbladets karakteristik av »otilllåtlig»
provokation. Det förutsätter alltså
alt det finns tillåtlig. På justitieministerns
språk heter det, att mera
genomgripande åtgärder är tillåtliga,
när samhällsintresset gör sig starkt
gällande. Jag vill direkt fråga justitieministern,
om detta omdöme gäller åtgärder
av det slag som Sandlerkommissionen
på sin tid redovisade?

Ett klassiskt exempel, som vi tidigare
har berört från Sandlerkommissionens
rapport, är när en kommissarie
Lönn i säkerhetspolisen i samarbete

med högre officerare utrustade en tjuv
vid namn Hansen och en svartabörshaj
vid namn Nord med hemliga militära
dokument med uppdrag att försöka
smuggla över dem till någon kommunist,
varefter man på grundval av
dessa dokument skulle skapa ett spionåtal,
som skulle kompromettera det
kommunistiska partiet. Säkerhetspolisen
sökte med andra ord konstruera
ett brott, som aldrig hade blivit begånget.
Vi kallar detta för provokation.

I samma avsnitt av Sandlerkommissionens
rapport skildras provokationer,
som samma herrar på säkerhetspolisens
uppdrag utförde mot norska flyktingar
i vårt land och provokationer som andra
avdelningar av säkerhetspolisen
igångsatte emot svenska sjömän i båtar,
som gick på Hitler-Tyskland. När
vi påtalat detta tidigare har man svarat:
Sandlerkommissionen föreslog ingen
åtgärd mot de befattningshavare
inom polisen som handlat på detta sätt.
Nej, den gjorde inte det, och det är
just detta som är det komprometterande.
Är det där gränsen går mellan tilllåten
och otillåten provokation? Hör
det där till de genomgripande åtgärder,
som justitieministern talar om, när
samhällsintresset är engagerat, och kan
detta samhällsintresse anropas för åtgärder,
där man diktar på oskyldiga
människor brott?

Förvånar det någon att polisen och
andra myndigheter drar den slutsatsen,
att knivfällan var otillåten därför
att den var riktad mot en präst, men
att även grova provokationer kan vara
tillåtliga, när det gäller politiska åtal
mot politiskt misshagliga grupper? Att
den dragit den slutsatsen torde vi kunna
räkna ut av det värsta rättsrötefallet
hittills i vårt land, den Enbomska provokationsaffären.

Justitieministern säger i sitt svar till
herr Svensson i Ljungskile, att det i
mycket hög grad är sörjt för rättssäkerhet
och tillförlitlighet i rättsvården

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

och att det bara beror på okunnighet
om någon tror, att det är illa ställt med
rättssäkerheten i vårt land. Detta uttalande
av justitieministern ger mig
anledning till en jämförelse mellan ett
högaktuellt rättsfall och ett som bevarar
sin aktualitet sedan i fjol. Jag avser
med denna jämförelse att visa, hur
det är ställt med likheten inför lagen.

Vid sidan av Lundcpiistaffären är det
Helanderrättegången, som står i intressets
centrum. I det fallet torde
justitieministerns ord vara riktiga. Där
har man verkligen uppbådat all tillgänglig
expertis för att utröna vad som
skett och väga och pröva varje bevis.
Här gäller det nämligen en biskop. Sveriges
främsta experter på språk- och
skrivstilar, fingeravtryck, skrivmaskiner
och verktyg har fått göra utredningar,
och försvaret har fått alla möjligheter
att utveckla sin talan. Ändå
är, trots det stora publikintresset, detta
mål ett av dem, som justitieministern
med skäl kallar bagatellmål. Det torde
vara mera regel än undantag i detta
land, att präster och lärda män vid
akademiska befordringstvister och vid
kampen om pastorat och biskopssäten
tar heder och ära av varandra. Det är
varken något nytt eller något sällsynt.
Straffet för den, som förklaras skyldig,
blir på sin höjd böter eller en månads
fängelse och möjligen avsättning.

Jämför detta med bristen på rättssäkerhet
i det mål som jag nyss nämnt.
Där var det inte bara fråga om böter.
Där var det fråga om skandalisering av
vida större mått än i Helanderrättegången
och om flera yrkanden på lagens
högsta straff, nämligen livstids
straffarbete. I tre inlagor till justitiekanslern
har en av de dömda, Artur
Karlsson, under de sista månaderna givit
aktuella exempel på hur rättssäkerheten
såg ut för hans del. Hela domen
är byggd på uttalanden av en enda man,
vilken samtidigt stod som huvudanklagad
i affären. Karlsson har i sin in -

laga visat, att åklagaren och polisen
underlåtit att kontrollera avgörande —
och som det nu visats — falska påståenden
av angivaren, som samtidigt var
huvudanklagad, och utnyttjat dessa påståenden
för att driva fram fällande domar.
Dessa skrivelser, som nu befinner
sig under justitiekanslerns prövning,
har tillsammans med åklagarens yttrande
i stencilerat skick utsänts till
ett stort antal personer här i landet
och kan erhållas av varje ledamot av
denna kammare. De visar att polisen
inte ens undersökt, om dessa uppgifter
kunde vara riktiga. Polisen har inte
undersökt om Enbom verkligen vid
denna tidpunkt bodde i den bostad, där
enligt hans påstående ett avgörande
sammanträde, som inledde illegal verksamhet,
skulle ägt rum. Flera vittnen
står beredda att med ed bestyrka att
Enbom inte bodde där.

Jag konstaterar vidare från samma
inlaga beträffande detaljer, som tillmätts
avgörande betydelse, att åklagaren
lämnat högsta domstolen bevisligen
falska uppgifter om i vilken stadsdel
en utländsk makts pressavdelning var
belägen vid de i målet förekommande
tidpunkterna, och att han försökte
stämpla Karlsson som otillförlitlig
trots att han kommit med riktig uppgift.
Vid samma tillfälle har åklagaren
beträffande en annan grundförutsättning
för den fällande domen lämnat
oriktiga uppgifter om tidpunkten för
ett utländskt legationsråds utresa från
Sverige och gjort gällande, att denne
person kunde ha varit kvar i landet.
Han har härvid undanhållit både domstolarna
och justitiekanslern kännedom
om en betydelsefull anteckning i det
svenska utrikesdepartementet om tidpunkten
för avresan, som ägde rum med
ett av de flygplan som under kriget
gick genom spärren till England.

Allt detta är nya detaljer. Jag kan för
riksdagen nämna att detta tillhör den
del av materialet, som var hemlig -

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

stämplat därför att åklagaren i högsta
domstolen begärde förhandlingar inom
lyckta dörrar uteslutande för att meddela
dessa uppgifter, som sedan visade
sig vara falska. De har nu blivit offentliga
därigenom, att de citerats i en inlaga
till justitiekanslern, som denne
icke funnit anledning att hemligstämpla.

Lika viktigt är att Karlsson undanhållits
polisprotokoll, som var av vikt
för hans försvar. Detta torde vara direkt
mot lagen men har förekommit i
hans fall. Han har således icke fått ta
del av protokoll, där en viktig tidsuppgift
ändrats med hela tre år, vilket
medfört en avgörande förändring i fråga
om anklagelsen, och protokoll, där
en medanklagad för polisen intygat att
angivaren själv berättat för henne att
han led av samma tvångsföreställningar
som hans sinnessjuke broder.

Ändå förklarar justitieministern att
det bara beror på okunnighet om man
tror att det är dåligt ställt med rättssäkerheten
i vårt land. Kan det finnas
någon verklig rättssäkerhet så länge
åklagare och polis får använda sådana
metoder som jag här skildrat? Kan det
finnas verklig rättssäkerhet så länge
det inte krävs åtminstone ett minimum
av bevisning för en fällande dom och
så länge den s. k. fria bevisprövningen
ger ram för godtycke och politiska fördomar? Här

avbröts talaren av herr talmannen,
sam yttrade: Jag hemställer att
den ärade talaren icke i detalj uttalar
sig om fällda domar.

Herr JOHANSSON i Stockholm fortsatte:
Jag skall undvika det, herr talman,
men jag citerar endast en inlaga
till justitiekanslern. Jag har inte gått
in på själva den fällda domen, och jag
kan instämma med herr Senander att det
borde vara tillåtet att referera sådana
inlagor, särskilt som det tycks vara
tillåtet för en av de dömda i målet att
från Långholmens fängelse tala ano -

nymt i radio och förklara, att det inte
finns någon rättsröta här i landet och
att hemligstämpeln är nödvändig för
att inte det enkla folket ute i bygderna
skall kunna diskutera sådana rättsfall.
Detta skedde i den svenska radion den
22 oktober i år klockan åtta på kvällen.
Talarens namn var Fritiof Enbom.
Jag skall därför inte här utförligare ta
upp vad jag tidigare sagt här i kammaren,
nämligen att alla dessa domar
bygger på uttalanden av en enda man,
som man inte ens vågar sinnesundersöka.

Även herr Svensson i Ljungskile har
berört hemligstämpeln på vissa handlingar.
Hemligstämpling av domar är
ett lika betydelsefullt kapitel. Svenska
folket kommer att baxna när det får
vetskap om på vilka grunder man utmäter
höga straff i sådana rättegångar.

Lika litet som vid förra interpellationsdebatten
kan vi godkänna justitieministerns
omdöme om rättssäkerheten
och frånvaron av rättsröta. Justitieministerns
yttrande i förra interpellationsdebatten
har för övrigt, som redan påvisats,
kommit i en ganska besvärande
dager efter överståthållare Nothins försök
att försvara sina egna åtgärder.

Vi är emellertid inte på något sätt
förvånade över allt detta, ty vi tror
inte på någon likhet inför lagen i ett
klassamhälle. Vi tror heller inte på
någon förbättring genom den omfattande
katalog över utredningar, som
justitieministern här redovisat. Vi väljer
i stället att gå till högre rätt och
överklaga och bekantgöra domstolarnas
åtgärder och polisens övergrepp genom
att ställa dem under debatt inför den
svenska offentligheten och bland det
svenska folket.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr GEZELIUS (h): Herr talman!
Herr justitieministern kunde i herr
Svenssons i Ljungskile interpellation

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

utläsa uttryck för en önskan att föra
över interpellationsdebatten från den
15 maj i år på ett mera principiellt
plan. Jag skall då utan att trötta kammaren
ta justitieministern och även
herr Svensson i Ljungskile på orden
och helt kort föra över debatten på ett
principiellt plan utan att upprepa vad
som sagts av herr justitieministern och
herr Svensson i Ljungskile. Jag skall
till utgångspunkt taga vad jag sade i
debatten den 15 maj, nämligen att en
lag, som för menige man på saklig
grund ter sig som omotiverad eller
orättvis, eller frånvaron av en lag, som
kan ge samhället möjlighet att reagera
mot — för det allmänna rättsmedvetandet
— förkastliga handlingar, rubbar
laglydnaden och tron på rättssystemet,
och en rättsskipning, som icke
synes ge garanti för omsorg och oväld,
rubbar å sin sida rättstilliten.

De sista talarna, framför allt herr
Senander, gick in på rättskipningens
område. Jag har ingen anledning att
spilla många ord på en talare, som i
den svenska riksdagen ger uttryck för
en rättsuppfattning, som innerst inne
måste vara för hela svenska folket främmande.
Jag kan aldrig tro att herr Senander
verkligen menar, att han skulle
gagna rättssäkerheten här i landet om
han inte blott gör domarna avsättliga
utan också för in domstolarna och underordnar
dem riksdagen och sedan, i
stil med herr Johansson i Stockholm,
för processen i denna kammare. Alldeles
frånsett att detta herr Senanders
förtroende för riksdagen förvånar, så
vore det skrämmande om svenska folket
skulle helt lita på den lagstiftande
församlingen.

När jag nu lämnar herr Senander och
herr Johansson i Stockholm och övergår
till principdebatten måste jag säga,
att från de utgångspunkter jag nyss
angav är de delproblem i den stora
frågan lagstiftning och rättsskipning,
som herr Svensson i Ljungskile ställde

under debatt, förtjänta av en ingående
prövning. Jag finner justitieministerns
svar på flera punkter tillfredsställande.
Med mina allmänna uttalanden i debatten
den 15 maj avsåg jag emellertid
inte bara att ställa under debatt förhållandena
på rättsskipningens område
utan på alla rättsförhållanden mellan
stat och medborgare. Herr Svensson i
Ljungskile konstaterade alldeles rikligt,
och jag instämmer helt med honom,
att statens makt på grund av utbyggnaden
av samhället har kommit
att öka och ökar i stark takt. Lagstiftarens
makt har också ökat. Regleringslagstiftningen,
jordlagstiftningen, taxeringsprocessen,
byggnadslagstiftningen
och över huvud taget alla dessa problem
har faktiskt många gånger obetänksamt
kommit att ges en sådan utformning
— jag tänker nu inte bara på
laxeringsproceduren —■ att för stora
delar av den svenska allmänheten ter
sig lagstiftningen antingen omotiverad
eller orättvis. Man får inte alltid komma
till sin rätt. Justitieministern har
berört detta när det gäller det administrativa
frihetsberövandet och har ställt
i utsikt en ökad muntlighet och säkrare
procedur.

Hela detta problem om den enskildes
rättssäkerhet och medborgarfrihet är
gammalt. I en partimotion till 1952 års
riksdag ställde högern kravet att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte utreda vilka åtgärder
som kunde och borde vidtagas
i syfte att stärka rättssäkerheten och
den medborgerliga friheten samt framlägga
de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda. Jag hade tidigare
vid 1944 års riksdag väckt en motion i
samma riktning, och 1938 väcktes också
en motion i saken. Jag skall gärna medge
att 1952 års motion -— jag var inte
med i riksdagen då -— var synnerligen
vidlyftig. Men i stort sett var syftet med
motionen alldeles riktigt. Motionärerna
pekade på vissa drag i den samhälls -

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

politiska utvecklingen under senare tid,
som hade lett till ett försvagande av
rättssäkerheten och inskränkningar i
de medborgerliga friheterna. Otvivelaktigt
hade samhällsmaskineriets alltmera
invecklade beskaffenhet medfört
att medborgarna i ökad grad blivit beroende
av varandra och framför allt
av myndigheternas åtgöranden. Det var
under sådana förhållanden angeläget
att samhället vid sina ingripanden följde
bestämda normer och alltid tillgodosåge
rättssäkerhetens krav. Detta krav
på fasta normer i förhållandet mellan
samhället och medborgarna är något
helt annat än herr Senanders krav på
politisk reglering under riksdagens
överinseende.

Motionärerna fortsatte att beträffande
lagstiftningens materiella utformning
vore det av vikt att beakta, att gränserna
för myndigheternas befogenheter
droges upp klart och tydligt. Medborgarna
borde så långt möjligt veta vad
de hade att rätta sig efter och icke ha
intrycket att de vore hänvisade till
myndigheternas godtycke. Lika viktigt
vore det att garantier skapades för en
riktig tillämpning av den lagstiftning
som funnes. Man påpekade att därvid
stor uppmärksamhet måste ägnas åt
kvalifikationerna hos den personal, som
är satt att tillämpa lagstiftningen. Av
särskild vikt vore detta beträffande
lagstiftning, som medgåve vittgående inskränkningar
i enskildas personliga
friheter och rättigheter. Vid avvägningen
mellan det helt naturliga kravet
från samhällets sida på effektivitet i
förvaltningen och den enskildes krav
på respekt för sina fri- och rättigheter
måste kraven på rättssäkerhet noga beaktas.
Vidare måste den svenska förvaltningens
oavhängighet och självständighet
upprätthållas.

Motionen blev inte av riksdagen bifallen,
men syftet var enligt min mening
det rätta. Vi måste ta itu med hela
området för samhällslivet, vi måste för -

söka få fram — även om jag förstår
svårigheterna därvidlag — en utredning,
som tar sikte på den enskildes
rättssäkerhet och medborgerliga frihet
inte bara inom rättsordningen, där den
är av oerhörd vikt, utan inom hela samhällslivet.

Justitieministern berörde detta i slutet
av sitt svar. Han sade där att det är
angeläget att utbyggnaden av den samhälleliga
verksamheten till nya områden
åtföljes av en utbyggnad också av kontrollen
över de organ, som har hand
om samhälleliga uppgifter. I viss utsträckning
har det skett en effektivisering
av kontrollorganen och deras
verksamhetsformer. Däremot yttrade
justitieministern ingenting om, och inte
heller herr Svensson i Ljungskile var
inne på den lagstiftning och den procedur
i det administrativa förfarandet,
som regeringens hela ekonomiska och
administrativa lagstiftningsrätt bygger
på. Om allt detta har som sagt inte
yttrats några ord i debatten. För min
del efterlyser jag en utredning på detta
område, detta särskilt med hänsyn till
att statens makt växer för varje dag
och att byråkratien på grund av sin
ofullkomlighet alltid kommer att utgöra
en fara för individens rättssäkerhet.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att oavsett vilken politisk hemvist
vi har borde alla medlemmar av
denna lagstiftande församling — tyvärr
måste jag undanta de två föregående
talarna — vara eniga om att på alla
områden såväl inom rättsordningen som
lagstiftningen skydda för vårt rättssamhälle
så omistliga värden som rättssäkerhet
och medborgerlig frihet.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
ett tack för vad han sagt i sitt
interpellationssvar, nämligen att tryck -

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen P. Lundquists avlöningsförmåner.

friheten är av central betydelse för
hävdandet av demokratien och rättssäkerheten.

När man diskuterar vår tryckfrihet,
har man inte minst här i kammaren en
känsla av att det råder ganska stark
aversion mot den kritik, som framföres
i tidningarna. Det är klart att man
kan peka på en del fall, då pressens
uttalanden ur objektivitetssynpunkt
icke ter sig försvarliga, men jag tror
att justitieministerns svar på denna
punkt är ett uttryck för uppskattning
av vår tryckfrihet. Jag vill också gärna
deklarera, att jag i det stora hela har
den uppfattningen, att flera av regeringens
ledamöter har en stark känsla
av tryckfrihetens betydelse.

Tidningarna skriver emellertid icke
i egen sak, vilket man ofta föreställer
sig. Tvärtom är det så — som också
indirekt antydes i interpellationssvaret
— att om tidningarna saknade denna
kritikrätt, skulle många av de missförhållanden
vi nu diskuterar i denna
kammare över huvud taget icke komma
fram. Detta bevisas av att när vi
kommer till frågan om den konstitutionella
kontrollen, som är en av centralpunkterna
i vår rättsordning, så är
riksdagens makt i samband med dechargebetänkandet
i hög grad satt ur
spel. Jag hoppas att den utredning som
justitieministern utlovat verkligen blir
av och att den kommer inom rimlig
tid. Om nämligen inte konstitutionsutskottet
framför kritik mot den styrande
makten, hur skall riksdagen då över
huvud taget kunna hävda den medborgerliga
friheten? Vilka möjligheter
har vi att kritisera, om vi inte får en
effektivare form för dechargeinstitutet?
Jag känner inte till att vi har något
annat organ än konstitutionsutskottet
i våra grundlagar, som enligt regeringsformens
bestämmelser i sådant fall
kan utöva verkligt vägande kritik. Och
om vi utövar kritik i andra former på
punkter, där konstitutionsutskottet har

rätt att ingripa, riskerar vi att talmannens
klubba faller.

Detta att riksdagen i centrala punkter
icke har möjlighet att hävda medborgarnas
fri- och rättigheter är en utomordentlig
brist i vårt parlamentariska
system, och det är den som i många
fall är anledningen till att allmänheten
hyser en överdriven föreställning om
den s. k. rättsrötans dimensioner. Jag
anser det vara riksdagens plikt att i en
mycket snar framtid se till att riksdagen
själv slår vakt om den medborgerliga
friheten. Intresset härför kan
komma till uttryck just i konstitutionsutskottets
möjligheter att beivra missgrepp
från de styrandes sida.

Med den frågan är frågan om hemligstämplandet
av handlingarna intimt
förbunden. Det kan visserligen sägas
att vi i vårt land på det hela taget har
en känsla av att pressen får alla rimliga
upplysningar, och jag är säker
på att den övervägande delen av landets
tidningar uppskattar statsministerns ofta
ådagalagda tillmötesgående, när det
gäller att underlätta pressens möjligheter
att få fram fakta. Men med det
nuvarande systemet har man i många
fall trots allt ingen möjlighet att föra
en grundlig debatt om de centrala punkterna.

Jag skulle här kunna citera några
stycken i en nyutkommen bok av f. d.
överståthållare Nothin, där det är mycket
svårt att ta ställning till vissa påståenden,
därför att handlingarna är
hemligstämplade. Detta är en central
punkt. Makarna Myrdal — alltså två
framstående socialdemokrater — skriver
i sin bok Kontakt med Amerika,
att vi i vårt land inte har denna känsla
för rättssäkerheten och medborgarfriheten,
som man har i Amerikas förenta
stater. Man kan diskutera huruvida
det är en riktig uppfattning som
där kommer till uttryck. Men när detta
framföres på detta sätt av två ledande
socialdemokrater, är det i varje fall inte

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

fråga om någon borgerlig propaganda,
när man fastslår vikten av allt starkare
kontroll på rättsväsendets område, ju
mer statens makt expanderar.

Det hade varit önskvärt att vi kunnat
föra debatten här i dag under det
bestämda löftet från justitieministern,
att vi nästa år skall få en utredning
om den konstitutionella kontrollen. Det
är nämligen uppenbart att riksdagen i
annat fall inte har någon möjlighet att
föra en debatt om dessa frågor.

Jag hoppas också, att den värdefulla
deklaration som justitieministern gjorde
om tryckfrihetens betydelse skall vara
kännetecknande för hur vi i framtiden
skall diskutera den svenska pressens
möjligheter att slå vakt om medborgarnas
frihet.

När man i Förenta Nationerna antar
deklarationer om de mänskliga rättigheterna
— deklarationer som också vi
har antagit — är det av fundamental
betydelse att de enskilda länderna också
följer dessa deklarationer och att
de inte bara blir pappersbestämmelser,
som det så många gånger blir i den internationella
politiken, när man antar
en råd deklarationer.

Det kan otvivelaktigt konstateras att
den enskilde medborgaren många gånger
måste känna, att han kommer i ett
sämre läge i förhållande till staten i
alla de fall där Kungl. Maj :t är sista
instans vid prövningen av ett rättsförhållande
mellan den enskilde och staten.
Detta behöver inte innebära någon
kritik mot regeringens handläggning
av dessa olika fall. Ett faktum är dock
att ju mer kontrollen och statens makt
expanderat, desto mer har den enskilda
individen fått en känsla av att man skall
vara mycket lagklok och mycket lärd
för att alltid kunna överblicka vilka
rättigheter och skyldigheter den enskilda
medborgaren har i de olika sammanhangen.
Och under sådana förhållanden
måste, om nu staten expanderar
vidare och om man inte skapar ef -

fektiva kontrollmöjligheter, absolut uppstå
en känsla av att t. o. m. statsmakterna
— som Gunnar Myrdal uttryckte
det i sin bok »Kontakt med Amerika»
— gör ingrepp som inte är förenliga
med principerna i den svenska rättsstaten.
Jag tror det är av stor vikt att
man också när det gäller frihetsberövanden
gjorda på administrativ väg
har en sådan lagstiftning, att människor,
som kanske hamnat på samhällets
skuggsida, känner att den svenska lagen
respekterar allas rätt.

Jag skulle till slut, herr talman, vilja
säga att riksdagens arbetsordning också
är av avgörande betydelse när det
gäller att skapa riktiga lagar. Ty om
man behandlar lagförslagen under en
väldig hets — vilket ju sker på vårkanten
— kan det finnas risk för att
en lag inte kommer att ge uttryck för
den opinion vi vill att den skall ge uttryck
för. I det sammanhanget inställer
sig också frågan om att remisstiderna
blir så pass långa, att de organ och instanser,
som har speciell kunskap om
dessa förhållanden, verkligen får tillräcklig
tid på sig för sina yttranden.
Får de inte detta har man undergrävt
en av de mest vitala principerna i regeringsformen.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Nästan alla talare har börjat med ett
tack till justitieministern, och när jag
lyssnade till den föregående talaren
tänkte jag att då får väl jag också på
något sätt försöka göra det, särskilt
som jag är partikamrat med justitieministern.
Jag skulle då kunna göra det
i anslutning till de mycket bestämda
uttalanden, som gjorts under debatten
både nu och vid förra tillfället om nödvändigheten
av att dessa frågor diskuteras
inom riksdagen, och även med
tanke på de initiativ, som justitieministern
har tagit i dessa frågor.

Det är ingalunda så att exempelvis
den fråga, som jag under omkring tio

4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

år sysslat med, Lundquistaffären, har
utspelats i sin väsentliga del — i varje
fall inte när det gäller Unmanaffären
— under justitieminister Zetterbergs
ämbetsmannatid, utan alla partier har
under denna tid suttit i regeringsställning.
Högern har visserligen inte haft
någon justitieminister under denna period,
men högerns starke man på sin
tid, Gösta Bagge, blev tillställd detta
material och meddelade i en skrivelse,
att han gått igenom det mycket noga
men inte funnit anledning till några
åtgärder. I detta fall kan man kanske
säga att alla partier har gjort samma
misstag. Bondeförbundet har haft justitieminister
Westman, och folkpartiet
har haft justitieminister Thorwald Bergquist
under denna tid, varför partierna
utan att angripa varandra kan angripa
själva saken. Jag kan anknyta till vad
jag sade i debatten den 15 maj, att
jag tro vi kommer längst om vi i
detta fall, alldeles oavsett partitillhörighet,
hjälps åt för att få största möjliga
rättssäkerhet i vårt land.

Jag vet inte om det har tillkommit
några nya rättsövergrepp eller rättsskandaler
av denna natur sedan interpellationsdebatten
i maj; jag räknar då
inte med Helander-affären, som ju är
en sak för sig. Då vi emellertid nu har
fått en ny debatt i detta ämne vill
jag erinra om att vi har så mycket
kvar av material, som ännu inte är
klarlagt och bearbetat eller redovisat
från de diskussioner vi tidigare har
haft. Då detta kommer fram i bearbetat
tillstånd kan det nog lämna åtskilliga
upplysningar till ledning om vari felen
består och hur de kunnat uppstå.

Jag håller före att det kanske inte är
så lyckligt att försöka överbygga med
några nya kontrollorgan innan man
undersökt felaktigheterna i fråga om de
gamla rättsvårdsinstitutionerna, ty det
är ju där det har brustit åtskilligt, och
det är därför som en del av denna
rättsosäkerhet har uppstått. Man bör

undersöka var felet ligger när man
skall avhjälpa brister, och detta gäller
väl även då man skall utbygga olika
samhällsorgan på rättsvårdens område.

Det skulle givetvis varit önskvärt att
i dag ha haft hela den Lundquistska
utredningen klar. Jag är emellertid inte
alldeles övertygad om att man där kommer
till botten med hela problemet.
Jag uttalade under debatten i maj farhågor
för att det är möjligt att stadsfiskal
Eliasson inte anser sig skola
syssla med de brister och missgrepp,
som man kan finna exempel i förfarandet
mot Unman och hans medhjälpare.
Jag vet alltså inte om stadsfiskal
Eliasson kommer att klarlägga de missgrepp
som har gjorts och som i vissa
fall återspeglas hos JO, hos JK, hos
RÅ, hos läkare inom sinnessjukvården
o. s. v. Med mina lekmannainsikter har
jag dock svårt att tro att han kommer
att göra det. Hans uppgift är att få
fram det material som måste fram i
åtalet mot rådman Lundquist, men materialet
kommer säkert att begränsas.
Innan man har gått till botten med det
hela kan vi dock inte få fram allt det
material, som är så viktigt att få redovisat.

Efter interpellationsdebatten i våras
har det visat sig i den allmänna tidningsdiskussionen
— och jag har också
fått otaliga bevis på det genom brev,
uppvaktningar, telefonsamtal och på
annat sätt — vilken oro som råder och
med vilken otålighet man avvaktar att
någonting skall göras för att, som man
i många fall säger, återställa rättssäkerheten.
Nu framhåller justitieministern,
och i det fallet kan man naturligtvis
i viss mån ge honom rätt,
att »när man på sina håll i den offentliga
diskussionen försöker göra gällande,
att det skulle vara illa ställt med
rättssäkerheten i vårt land, så beror
det förmodligen på okunnighet hos sagesmannen
om de verkliga förhållandena,
eller också är det fråga om ett

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

orimligt överdrivande av något enstaka
fall». Ja, det kanske delvis beror
på okunnighet om förhållandena i vissa
specialfall. Men låt oss se på Unmanaffären
samtidigt och ge akt på
JO:s och JK:s uppträdande. Om vi utreder
och granskar denna affär noga
skall vi finna, att det inte är fråga om
ett enstaka fall, utan det är en härva
av händelser och personer som kommer
in i biiden. Det är bland annat
detta som har skakat rättsmedvetandet
hos folk. Och jag måste verkligen säga,
att det varit illa ställt med rättssäkerheten
både för Unman och för dem som
bistått honom.

Man talar om att utvidga kontrollorganen,
men man måste ju först se efter
vari felen består, och man kommer
då inte förbi Unman-affären och hur
människor där behandlats. För att sådant
skall kunna undvikas i framtiden
behöver man inte några nya kontrollorgan,
men det behövs naturligtvis att
vederbörande läser de papper som de
får i händerna på ett riktigt sätt, utan
att någonting förtiges, fördöljes eller
förvrides. Men det är just vad som
har skett i detta fall. Jag skall inte
upprepa vad jag tidigare framhållit;
det har inte kunnat motbevisas, och det
kommer inte att kunna motbevisas. Det
materialet kommer man inte förbi.

Fn annan orsak till att allmänheten
känner oro är det sätt på vilket myndigheterna
använt hemligstämpeln. Och
kanske, herr justitieminister, att okunnigheten
kan bero på hemligstämplandet.
Det är inte lätt att sätta sig in i
eu sak och skaffa sig kunskap om hur
det ligger till med i själva verket kanske
ganska enkla detaljer, om materialet
är hemligstämplat. Folk får inte
se efter, och folk som har kännedom
om saken får inte tala om vad de vet.

Det är en allvarlig sak detta, och så
mycket har jag sett av hemligstämplade
handlingar under den tid av över tio
år, som jag suttit i konstitutionsutskot -

tet, att jag vågar säga att liemligstämpeln
inte hade bort brukas i alla de
fall då man tillgripit den. Jag tror i
stället att just detta begagnande av hemligstämpeln
är en av orsakerna till
den okunnighet som justitieministern
talade om, och det ger möjligheter
till övergrepp och till misstolkningar
om olika personers ställning. Jag skall
inte nämna några särskilda fall. En
gång har jag i konstitutionsutskottet,
som jag vill minnas tillsammans med
herr von Friesen, reserverat mig mot
användandet av hemligstämpeln.

Nej, jag tror inte att vi löser frågan
genom att i första hand tillsätta nya
ämbetsmän. Det är andra problem som
måste redas ut. Justitieministern är
inne på detta i sitt svar när han säger,
att »det här i landet är sörjt för säkerhet
och tillförlitlighet i rättsvården i
sådan grad, att man snarast kan påtala
den långsamhet, som den ständiga strävan
efter grundlighet och objektivitet
drar med sig». »Det är ett påtagligt
drag i vårt förfarande», säger justitieministern,
»att utlänningar ofta förvånar
sig över den vidlyftighet och tungroddhet,
som utmärker våra rättsliga
institutioner.» Det talar ju knappast för
att man skulle behöva ytterligare ämbetsmän,
ytterligare organ. Det kanske
kunde bli ännu mera tungrott på det
sättet. I så fall återstår att pröva vilka
vägar man skall gå. Jag är för min
del tacksam för den vilja, som finns hos
justitieministern att här åstadkomma
någonting för att skapa en fullständig
rättssäkerhet.

I interpellationsdebatten i våras framhöll
jag önskvärdheten av tillsättandet
av en parlamentarisk kommitté. Det
är ett gammalt krav från dem som har
kämpat för rättvisa i Unman-affären.
Riksdagen har ju avslagit det tidigare
under motivering att den inte ansett
det vara rätta vägen. Men vilka skador
skulle man inte ha undvikit om man
hade beslutat tillsätta denna parlamen -

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vart

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

tariska kommitté exempelvis när motionen
härom förelåg 1949? Hur mycket
annorlunda hade det inte varit nu! Det
visade sig att där kände en liten del
av allmänheten, av lekmännen, till redovisade
handlingar, som är hållbara
den dag som i dag är. Myndigheterna
var hela vägen igenom inne på en felaktig
linje. Orsaken härtill skall jag
inte ens försöka uttala mig om. Jag har
många gånger förundrat mig varför
man inte på ett riktigt sätt kunde ta
del av de handlingar, som framlämnades,
och undersöka sanningshalten i
dem i stället för att, som skedde, spärra
in folk på sinnessjukhus, döma dem
till fängelse och avstänga dem, som
man gjorde med advokat Dahlström,
från deras arbete.

Jag har uttalat mina farhågor för
att stadsfiskal Eliasson inte kommer att
anse att han har befogenhet eller anledning
att ta upp hela detta problem.
Därför tror jag att vi än någon gång
får komma tillbaka härtill. Om en fullständig
utredning inte kommer att göras,
är det nödvändigt att återkomma
till dess alla fakta blir klarlagda. När
alla fakta är klarlagda skall det säkert
ge stoff till fortsatt arbete för en rättssäkerhet
i den riktning, som justitieministern
säger att han — och det är
jag övertygad om — är livlig anhängare
av.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag skulle i anledning av debatten bara
vilja tillägga några få ord. Jag anser
inte att jag nu bör ingå på ett bedömande
av de enskilda rättsfall, som bär
i vissa fall har framdragits till belysning
av de principiella problemen. Vad
principfrågorna angår så har jag med
tacksamhet kunnat konstatera, att företrädare
för alla de demokratiska partierna
har deklarerat samma principiella
grundsyn, som jag har hävdat på
frågorna om rättsordningen, rättssäker -

heten och den medborgerliga friheten.
Jag kan därför inskränka mig till att
lämna svar på ett par av de frågor,
som har kommit fram i debatten.

En sådan fråga, som för övrigt drogs
upp i ett par olika sammanhang, var
den om tidpunkten då en i och för sig
önskvärd utredning bör igångsättas.
Den som senast tog upp problemet var
herr Braconier, som gärna ville ha ett
löfte av mig att jag under nästa år
skulle tillsätta en utredning om den
konstitutionella ansvarigheten. Jag har
sagt att jag anser detta vara en angelägen
utredning, och jag hoppas också
att jag skall kunna påbörja den mycket
snart. Jag vill emellertid framhålla vad
jag sade i interpellationssvaret, nämligen
att både de personella och de ekonomiska
resurserna för att sätta i gång
utredningar är begränsade. Det är ju
rätt självklart att en departementschef
mycket gärna vill ha i gång utredningar
om saker och ting som ligger honom om
hjärtat, men tyvärr måste jag säga att
jag faktiskt har varit tvungen att skjuta
på sådana utredningar längre än vad
jag har önskat.

En sådan utredning är den om de administrativa
frihetsberövandena, som
tillsattes först häromdagen. .Tåg förstår
att herr Svensson i Ljungskile gärna
ville ta den som ett exempel på gynnsamma
verkningar av interpellationer.
Jag tror nog att interpellationer kan ha
gynnsamma verkningar på många sätt,
men i det fallet var utredningen nog
ändå inte en följd bara av interpellationen.
Riksdagen skrev ju om den
1952, och jag kan berätta att vi i departementet
upprepade gånger, i våras
och nu i början på hösten, övervägt
när vi skulle kunna sätta till den. Ett
faktum är att våra kommittékostnader
var så höga, att de månatligen överskred
det anslag, som vi av riksdagen
fått till vårt förfogande, varför vi fick
lov att vänta rätt länge. Jag har ett par
andra viktiga utredningar på lut, som

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Landquists avlöningsförmåner.

också har fått vänta något år eller mera
utan att ha kunnat förverkligas.

Detta om tidpunkten för tillsättande
av utredningar. På den punkten vill
jag ytterligare understryka vad jag har
sagt förut, att man måste gå fram med
en viss planmässighet och successivt ta
upp område efter område, om det verkligen
skall bli någon reda med det väldiga
utredningsarbetet och om det skall
kunna avsätta bestående resultat.

En fråga som herr Svensson i
Ljungskile alldeles i inledningen av sitt
anförande snuddade vid var att man
väntade på ett svar på stadsfiska! Eliassons
skrivelse, vari han i våras anmälde
att han inte hade fått tillräckligt
stöd i sin viktiga verksamhet som
åklagare i Lundquistmålet. Det har
givits svar på den frågan på det sätt
som jag tycker är det riktigaste. Jag
har nämligen vid tre olika tillfällen,
under försommaren, sommaren och
hösten, genom departementet övertygat
mig om att han har fått all den
hjälp, både polisiär och annan expertis,
som han behöver för sin åklagarverksamhet.
Detta var det väsentliga i hans
skrivelse, som dessutom innehöll en
del mera perifera ting och antydningar
om missförstånd om vad som kunde ha
förekommit vid samtal och dylikt.

Herr Svensson i Ljungskile ställde
en direkt fråga till mig på ett mycket
betydelsefullt område, som jag till slut
skulle vilja ta upp. Det är ett spörsmål
som har samband med en av hans frågor
till mig i interpellationen, nämligen
om överprövning av administrativa beslut
i domstolsväg.

Först skulle jag vilja inom parentes
säga, att i min framställning hade jag
gjort ett norskt citat som herr Svensson
i Ljungskile framhöll att jag inte hade
fört till slut. Jag tog fram det citatet
bara därför att jag ville antyda frågans
invecklade beskaffenhet. Jag ville
tala om, att man också ifrån ett land,
där man hade erfarenheter, och till

och med ganska goda erfarenheter, av
en domstolsprövning, dock hade framhållit
att den utvägen också är förenad
med svårigheter och vanskligheter. Men
jag vill understryka att jag i mitt svar
på denna fråga endast har framhållit
dess vikt och understrukit, att det finns
olika vägar att lösa den, men inte ansett
mig kunna ta ställning till vilken
väg som borde väljas, utan hänvisat till
en pågående utredning.

Nu har herr Svensson i Ljungskile
preciserat sin fråga så, att han undrade
om regeringen ville medverka till att
beslut av Kungl. Maj:t — jag tror alla
beslut som kunde röra en enskild person
eller organisation — skulle kunna
omprövas av domstol; han avsåg väl
allmän domstol och inte förvaltningsdomstol.
Jag antar att han dessutom
avsåg att om Kungl. Maj :ts beslut skulle
kunna omprövas den vägen, också
underordnade administrativa myndigheters
beslut skulle kunna omprövas
samma väg.

I denna sak vill jag understryka vad
jag redan har antytt, att problemet
ligger i att avgöra vilken av flera tänkbara
lösningar man skall välja. Denna
fråga har jag ställt. Här gäller det
att skapa större och bättre garantier
för administrativa myndigheters avgöranden.
Det kan ske på flera olika
sätt. Det kan ske genom att man utbygger
besvärsinstitutet, det kan ske
genom att man inrättar särskilda specialdomstolar,
och det kan ske genom
att man, såsom herr Svensson i Ljungskile
nu föreslog, får de administrativa
besluten omprövade av vanliga domstolar.
Kanske finns det andra möjligheter
också. Men hela denna fråga om
vilken väg som skall väljas för uppnående
av detta viktiga mål, en bättre
administrativ prövning, ligger, som jag
har sagt, under behandling i ett på
lång sikt drivet utredningsarbete. Herr
Svensson i Ljungskile trodde inte, sade
han, att de besvärssakkunniga hade

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vårt

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

anledning att syssla med den frågan.
Men det är felaktigt. Jag har inhämtat,
genom en fråga till de sakkunniga, att
de bland annat har upptagit en principdiskussion
just av den saken. Då denna
fråga sålunda kommer upp, antingen
omedelbart i den kommitté som nu sitter
eller som en följd av dess arbete,
i det sammanhängande utredningsarbete
som detta är en del av, tycker jag
att det är oriktigt att man i förväg,
utan utredning, binder sig för en av de
helt olikartade, tänkbara utvägar som
finns för att lösa detta mycket svåra
och invecklade problem.

Jag vill slutligen, eftersom herr Svensson
i Ljungskile med all rätt åberopade
professor Herlitz som auktoritet på detta
område, meddela att han är dessa
sakkunnigas ordförande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag förstår mycket väl,
att de personella resurserna måste sätta
en gräns för vad man kan utreda
och att en viss turordning ibland kan
vara nödvändig. Däremot tycker jag
inte att kostnaderna bör få vara avgörande
om det gäller en rättsfråga.
Så fattiga är vi ännu inte.

När det gäller herr Eliassons skrivelse
kan han nu i protokollet läsa
att han fått ett indirekt svar. Huruvida
han får något annat är kanske inte
klargjort.

Jag uttalade mig inte om huruvida ett
beslut som fattas av Kungl. Maj:t i
konselj skulle prövas just vid allmän
domstol, utan för mig gällde frågan
om det alls skulle prövas av domstol.
Om man sedan vill skapa en ny domstol
eller lägga dessa avgöranden på
de allmänna domstolarna tycker jag är
tämligen ovidkommande när det gäller
att ta ståndpunkt till själva principfrågan,
om regeringen vill avstå ifrån
att vara både part och domare. Det är
den fråga, som man bör ha svar på.
Svarar man ja på den frågan, ordnar

sig nog det tekniska förfarandet. Justitieministern
hade alltså begränsat min
fråga på ett sätt som jag inte hade
gjort.

Sedan säger statsrådet att besvärssakkunniga
enligt vad han inhämtat
har tagit upp en principdebatt om en
rättsinstans över regeringen. Men har
dessa sakkunniga enligt sina direktiv
något uppdrag att på allvar ge sig in
på sådana frågor?

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för den positiva inställning
han har till en utredning om ansvarighetsreglerna
för statsråden. Särskilt
när man tänker på att en sådan
utredning ännu inte är tillsatt är det
emellertid litet underligt att läsa i
justitieministerns interpellationssvar, att
det är väl sörjt för säkerhet och tillförlitlighet
i rättsvården och förvaltningen.
I dag har vi fått läsa en artikel
i huvudstadspressen av en framstående
rättsvetenskapsman, där han säger att
det är viktigt att vi når den västerländska
standarden i fråga om rättssäkerhet.
Justitieministern däremot säger
i sitt svar att vårt land i detta avseende
är ett föregångsland. Jag framhöll
under åberopande av ett citat
från professor Myrdal, som ju sysslat
med dessa saker, att det inte förhåller
sig på det sättet, utan att vi tvärtom
gjort stora ingrepp under de senaste
åren i den enskildes rättigheter och
att dessa ingrepp är utomordentligt
farliga för vår frihet. Vad jag citerat
var taget direkt från en socialdemokratisk
skrift. Professor Myrdal framhåller
också att man i Förenta staterna har
känsla för vakthållningen kring de
medborgerliga rättigheterna som vi
saknar här i landet. Med all aktning
för den vilja att slå vakt om rätten, som
justitieministern har, tycker jag det är
litet oförsiktigt att på detta vis kate -

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på interpellationer ang. dels åtgärder för stärkande av rättsordningen i vart

land, dels ock rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

goriskt hävda att man finner en hög
grad av rättssäkerhet i förvaltningen
i nämnder av olika slag i vårt land.
Detta att rättssäkerheten skulle vara så
stor är betvivlad av många rättsauktoriteter.
Det har kommit många skrifter
om detta sedan professor Myrdals uttalande.
Jag skulle kunna läsa upp en
hel rad citat.

Jag anser alltså inte att vår förvaltning
i allo representerar god rättssäkerhet,
framför allt därför att den fundamentala
kontrollen av vår frihet är
undandragen folkrepresentationen, då
riksdagen inte har på ett effektivt sätt
möjlighet att pröva den styrande maktens
åtgärder vilket den inte får, om
konstitutionsutskottet inte utnyttjar de
befogenheter som det enligt regeringsformen
skall ha. Vi får visserligen
JO:s skrivelse och kan diskutera den.
Men det är alldeles omöjligt att på
grund därav, så länge vi inte har ett
effektivt kontrollinstitut i riksdagen, få
till stånd en verkligt grundlig debatt.

Justitieministern motsäger sig i viss
män när han i sitt svar så generellt
vill ge vår förvaltning högt betyg. Vi
har ju på senare tid fått alla dessa
kommissioner, som i viss mån är undandragna
konstitutionell prövning. En
lång rad av dessa kommissioner gör,
utan att vi har någon möjlighet till
kontroll, stora ingrepp i den enskildes
liv. Herr Spångberg påpekade med
rätta att hemligstämpeln kanske är
nödvändig men använts för ofta och
försvårar dock våra kontrollmöjligheter.

Det fundamentala är emellertid detta,
att den enskilde medborgaren, oberoende
av parti, har en känsla av att han
inte alltid kan få sina rättssynpunkter
företrädda gentemot regeringsmakten.
Det kan ibland sammanhänga med att
många mål, såsom skattemål, tar oerhört
lång tid eller med att, såsom har
skett i Stockholm, en mängd rättsärenden
helt enkelt lägges ned, vilket ger

ett sken av godtycke. Jag skulle därför
på denna centrala punkt vilja ha ett
klarare besked av justitieministern. Det
finns på en mängd områden saker och
ting som gör att det behöver komma
till stånd en verkligt grundlig diskussion
och snarast möjligt en utredning
om den konstitutionella kontrollen.
Som det nu ligger till är påståendet om
att kontrollen är god i stor utsträckning
felaktigt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
När det gäller ett så abstrakt område
som detta, är det naturligtvis alltid
vanskligt att göra jämförelser mellan
tillståndet i olika länder, men jag vidhåller
mitt uttalande om att den svenska
förvaltningen, sett i stort, är av
god standard. Just i anslutning till vad
den senast ärade talaren sagt skulle jag
kunna peka på flera olika punkter, där
vi i fråga om principerna för vårt förvaltningsförfarande
fördelaktigt skiljer
oss från utlandet. Det är t. ex. utan
tvivel så, att det svenska förvaltningsförfarandet
präglas av större offentlighet
än vad fallet är i de flesta andra
länder.

Vad beträffar de besvärssakkunniga
och deras uppdrag finns det kanske
inte i direktiven direkt utsagt något
om den principiella frågan rörande
överförandet av en prövningsrätt till
domstolar, av vilket slag de nu skulle
vara. Men såsom jag i mitt interpellationssvar
framhållit är denna fråga om
överprövning av administrativa beslut
på det mest intima sätt sammanvävd
med hela frågan om hur förvaltningsförfarandet
bör vara uppbyggt. Tydligen
av den orsaken har de besvärssakkunniga
ansett sig böra ta upp en principdiskussion
på denna punkt.

Dessutom vill jag erinra om att de
besvärssakkunnigas arbete, såsom också
framgår av mitt interpellationssvar,

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

är tänkt endast som ett led i en fortlöpande
större översyn av hela förvaltningsförfarandet.

Till slut vill jag något beröra vad
herr Svensson i Ljungskile litet indignerad
sade om att när det gäller en
rättsfråga bör inte kostnaderna få vara
det avgörande. Det är självklart att
jag delar den meningen, men jag har
svårt att anse att det kan vara en rättsfråga
i ordets egentliga mening, om en
utredning rörande förfarandet i vissa
rättsärenden kommer till stånd ett par
månader förr eller senare — det var
ju detta saken gällde. Jag vill emellertid
gärna tillägga, att om jag av riksdagen
kunde få mera pengar till mitt
kommittéanslag, skulle ingen vara gladare
än jag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Av statsrådets sista anförande
framgick att besvärssakkunniga
inte har fått några direktiv att ta
upp frågan om en förvaltningsrättslig
domstol.

Det är alldeles riktigt vad statsrådet
här sagt, att denna fråga är sammanvävd
med hela spörsmålet om besvärsförfarandet
och dess uppbyggnad, men
jag undrar, om man inte bör, såsom
jag framhöll i mitt första anförande,
vända på saken och säga att det först
gäller att ta ställning till detta principiella
problem om en domstolsprövning,
så att den fortsatta utredningen
kan anknyta till den intagna principståndpunkten.
Annars kan det hända
att besvärssakkunniga kommer att arbeta
åtskilligt i blindo.

Till sist vill jag konstatera att något
svar i sak på den fråga jag ställde i
mitt första anförande inte har givits.
Jag ber därför att få understryka vad
jag i det sammanhanget sade om att
ett sådant svar säkerligen har en mycket
väsentlig betydelse för den fortsatta debatten.
Jag tror att detta problem hör
till dem som inte dör.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10.

Svar på fråga ang. undersökningen rörande
typ och utrustning för en ny tågfärja
för kontinenttrafiken in. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde: Herr talman! Herr Nelander
har frågat mig dels om jag vill
lämna cn redogörelse i kammaren för
hur långt järnvägsstyrelsen kommit i
sina undersökningar angående typ och
utrustning för en ny tågfärja för kontinenttrafiken,
dels om jag vill medverka
till att förtursrätt ges för ytterligare
anslag utöver de redan beviljade
sex miljoner kronorna i SJ:s investeringsbehov
för byggande av denna
tågfärja.

Såsom statsutskottet i utlåtande nr
9 i år anfört i anledning av Kungl.
Maj ds hemställan om begynnelseanslag
till en ny tågfärja, pågår inom järnvägsstyrelsen
en utredning om våra
färjeförbindelser med kontinenten.
Denna utredning omfattar även en undersökning
om typ och utrustning för
en ny tågfärja. Sedan frågan under vårriksdagen
var på tal, har så till vida
nya förhållanden inträtt, att trafiken
på Östtyskland så sent som den 17 augusti
återflyttats från Warnemiinde till
den gamla och väsentligt kortare leden
Trelleborg—Sassnitz. Härigenom har
förutsättningarna för frågans bedömande
ånyo förändrats, varför nya
överväganden bl. a. beträffande den
tekniska utformningen av den planerade
färjan blivit erforderliga. Sålunda
har man att på nytt ta ställning till frågan
om färjans kapacitet, till hur denna
kapacitet bör disponeras för gods- resp.
persontrafik m. m. Vidare måste prövas
i vilken utsträckning utrymme bör
beredas för motorfordon ombord och
på vad sätt detta utrymme skall kunna
ordnas. Även om förhållandena genom

Tisdagen den 8 december 1953.

Nr 32.

Svar på fråga ang. undersökningen rörande typ och utrustning för en ny tågfärja
för kontinenttrafiken m. m.

överflyttning av färjetrafiken till Sassnitzleden
förändrats, har det dock ansetts
lämpligt att fullfölja tidigare
igångsatta undersökningar om möjligheterna
och förutsättningarna för att
kunna utnyttja en dubbeldäckad färja.
Alla dessa undersökningar är emellertid
mycket tidskrävande, och tidpunkten
för undersökningens slutförande
kan ännu ej angivas.

Frågan om förtursrätt för ytterligare
anslag till den nya färjan kan i varje
fall inte anses vara aktuell, förrän planerna
på färjans utseende, utrustning,
kapacitet in. m. blivit närmare klarlagda.

Vidare yttrade

Herr NELANDER (fp): Herr talman!
Jag tackar statsrådet för svaret på min
fråga angående ny tågfärja för kontinenttrafiken.
Denna sak har, såsom departementschefen
själv framhåller, kommit
i ett annat läge sedan den sist var
uppe till behandling under vårriksdagen
i samband med vår motion. Återflyttandet
av vår östtyska färjeförbindelse
från Warnemiinde till Sassnitz för
några månader sedan var lika oväntad
som glädjande. Trafiken över denna
led är för närvarande god och synes
alltmer öka. Man måste vara SJ-ledningen
tacksam för dess energiska ansträngningar
att popularisera och förbättra
möjligheterna för Sassnitzleden.
Jag tänker t. ex. på de snabbare godstransporterna,
som redan ordnats genom
Östtyskland, och även på de snabbförbindelser
för persontrafiken Stockholm—Miinchen
som inträder nästa
sommar.

Enligt vad jag har mig bekant, finns
det också goda utsikter, att de stora
frukttransporterna, som sätter in på
nyåret, åter till stor del ska ta vägen
över Sassnitz—Trelleborg. Detta jämte
andra omständigheter gör, att man nu
— såvida inga exceptionella förhållan -

den utomlands kullkastar det hela —
kan våga hoppas på en come-back för
vår gamla förnäma Sassnitzleds glansperiod
före senaste världskriget.

Jag tillåter mig emellertid här att föra
in ett annat spörsmål, nämligen våra
förbindelser på Västtyskland. Den i
somras på försök trafikerade leden
Trelleborg—Travemiinde blev ju en stor
succé. Under tre månader befordrades
över densamma inte mindre än i runt
tal 43 000 resande samt cirka 2 300 bilar.
SJ-ledningen har härav dragit den
enda riktiga slutsatsen, att denna färjeförbindelse
till nästa sommar bör göras
daglig.

Fastän det här rör sig om en ren turistled
— eftersom det inte finns något
färjeläge i Travemiinde och någon överföring
av järnvägsvagnar således inte
kan äga rum — framstår det klart, vilket
stort intresse det finns för en direkt
färjeförbindelse Sverige—Västtyskland,
inte minst i det senare landet. I detta
sammanhang kanske det förtjänar påpekas
att mer än 75 procent av resenärerna
över denna led fortsatte sin färd
över de västtyska järnvägarna.

Med det väldiga handelsutbyte vi för
närvarande har med Västtyskland —
vilket tiodubblats under de senaste fem
åren — är det tydligt, att en synnerligen
stor godstrafik på detta land och
på länderna där bortom skulle tillföras
en permanent västtysk led på exempelvis
Grossenbrode. Den skulle — framför
allt i godstrafikhänseende — ge oss
ett utmärkt läge ur konkurrens- och förhandlingssynpunkt,
när det gäller trafiken
över Danmark, men också vad
avser Östtyskland. Tidigare har västtyska
myndigheter varit mycket intresserade
av ett dylikt projekt, och jag
förmodar att så fortfarande är fallet.

Jag kommer nu fram till själva kärnpunkten
i frågan: byggandet av den nya
färjan. Behovet av en sådan är angeläget.
Av det nuvarande färjetonnaget
för kontinenttrafiken närmar sig de två

Nr 32.

Tisdagen den 8 december 1953.

Svar på fråga ang. undersökningen rörande typ och utrustning för en ny tågfärja
för kontinenttrafiken m. m.

färjorna 50-årsåldern. Den tredje är något
yngre. Men klart är, att en förnyelse
av färjebeståndet under alla förhållanden,
och även om man i första hand
blott tänker på Sassnitzleden, är i hög
grad aktuell, och att en sådan inte
länge kan uppskjutas utan allvarlig risk
för att vi alldeles bleve satta i efterhand
i konkurrensen med andra länder.

En färja har ju den fördelen framför
en bro, att man när som helst kan flytta
den till den led, där den bäst behövs
•— förutsatt att det finns passande färjeläge.
Om utvecklingen går i skisserad
riktning tror jag, att vi mycket snart
behöver en ny färja enbart för att klara
av Sassnitztrafiken.

När det gäller färjetypen menar jag
•— i likhet med järnvägsstyrelsen — att
man bör gå in för en godsbetonad färja
med plats för ett relativt stort antal
godsvagnar. Att reservera utrymme för
motorfordon är säkert också välbetänkt.
Man får emellertid inte glömma passagerarna.
Vilken led det än gäller får
man helt visst räkna med ett relativt
stort antal resande under vissa tider.
Att bygga enbart för godstrafik kan
inte vara tillrådligt. Den kostnadsökning,
som kan komma på resandeutrymmena,
betalar sig säkert i längden.
Den moderna tidens krav fordrar också,
att hastigheten inte hålles alltför låg.

Järnvägsstyrelsen säges undersöka
olika typmöjligheter. Jag hoppas, att
den därvid inte släpper tanken på en
för en permanent väst-tysk färjeled
lämplig typ. Även om en färja, passande
exempelvis i Grossenbrodelägena,
fordrar ett nytt färjeläge även på den
svenska sidan bör man inte tveka härom.

Till sist ber jag att få säga att ärendet
hastar. Yttrandet om att frågan om
förtursrätt inte är aktuell förrän planerna
klarlagts är givetvis riktigt, men
desto viktigare är det, att ett klarläggande
sker snart. Jag hoppas att en
redovisning kan ske under vårriksda -

gen, och när en sådan redogörelse godkänts,
kan byggandet igångsättas med
det redan beviljade anslaget på 6 miljoner
kronor, detta trots att SJ i sina
anslagsäskanden för nästa budgetår inte
tagit upp behovet av fortsatt färjebygge,
vilket var den egentliga anledningen
till min fråga.

I detta sammanhang ber jag också
få påpeka, att Trelleborgs stad redan
beslutat en utvidgning och fördjupning
av hamnen för inte mindre än 3,3 miljoner
kronor. Givetvis kan dock denna
modernisering inte sättas i gång förrän
beslut om en ny färja föreligger.

Jag vill således hemställa till kommunikationsministern
och järnvägsstyrelsen
att så snabbt som möjligt bestämma
den nya färjans typ och sätta i
gång ett bygge. Det rör sig i alla fall
om en tid av tre till fyra år, och om vi
inte skall komma helt i efterhand bör
vad som skall göras göras snart.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 24,
statsutskottets utlåtanden nr 195—204,
bevillningsutskottets betänkande nr 63,
bankoutskottets memorial och utlåtanden
nr 32—35, andra lagutskottets utlåtande
nr 41, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 33 och 34 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 42 och 43.

§ 12.

Upplästes och lades till handlingarna
följande protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 1 december 1953.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. förslaget om särskild utredningsman i fråga om statsbidrag
till byggande och underhåll av hamnar och farleder.

På därom gjorda framställningar
beviljades stenograferna lios kammaren
Fritiof A. Klason och e. o. förste byråsekreteraren
Gustaf A. H. Titz tjänstledighet
på grund av sjukdom från och
med denna dag intill utgången av innevarande
höstsession; och förordnades
med anledning härav kanslisten hos
kammaren sekreteraren Sune K. Johansson
och reservstenografen jur. stud.

Bengt O. Gunnarson att under de sålunda
beviljade ledigheterna uppehålla
var sin stenograftjänst hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.38 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 9 december.

Kl. 10 fm.

§ I Svar

på interpellation ang. förslaget om
.särskild utredningsman i fråga om statsbidrag
till byggande och underhåll av
hamnar och farleder.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som anförde: Herr talman! I en interpellation
har herr Stenberg frågat mig,
om jag ville lämna en redogörelse för
om Ivungl. Maj:t tagit ställning till det
i 1953 års statsverksproposition framlagda
förslaget om tillkallande av särskild
utredningsman för att inom kommunikationsdepartementet
biträda med
undersökning i fråga om statsbidrag till
byggande och underhåll av hamnar och
farleder och i så fall vad som ytterligare
skall utredas och när denna utredning
kan väntas föreligga.

Dessa frågor ger mig anledning att
meddela följande.

Det har tydligen undgått interpellanten,
att jag redan den 24 april i år med
stöd av Kungl. Maj:ts samma dag givna

bemyndigande uppdrog åt f. d. generaldirektören
H. V. Leo att såsom utredningsman
framlägga förslag avseende
statens ekonomiska medverkan vid
om- och utbyggnad av handelshamnar
och farleder. I direktiven till denna
utredning angav jag bl. a., att den borde
inriktas på att klarlägga vilka av föreliggande
och väntade, delvis mycket
omfattande statsbidragsanspråk, som
vid en sträng ekonomisk prövning över
huvud taget borde komma i fråga för
statsunderstöd. Vidare framhölls i riktlinjerna,
att en på detta sätt verkställd
undersökning torde ge anledning att
till närmare bedömande upptaga de av
1944 års hamnutredning år 1949 framlagda
synpunkterna på statsbidragsfrågan
samt att utforma mera preciserade
normer för den framtida bidragspolitiken.

Emellertid kom den sålunda inledda
undersökningen att avbrytas genom utredningsmannens
död. Det har därefter
på grund av olika omständigheter visat
sig svårt att frigöra någon lämplig
utredningsman, som är beredd att fullfölja
den svåra och krävande uppgiften.

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

Jag har emellertid anledning räkna med
att detta nu endera dagen skall lyckas.
Den nye utredningsmannen förutsattes
skola bedriva sitt arbete enligt de för
undersökningen en gång givna riktlinjerna.

Slutligen vill jag framhålla, att det på
detta stadium givetvis inte är möjligt
att förutsäga, när utredningsarbetet kan
väntas bliva slutfört.

Härefter yttrade

Herr STENBERG (fp): Herr talman!
Först ber jag till statsrådet Hjalmar
Nilson få uttala mitt tack för det svar
han lämnat på min interpellation.

Statsrådet inleder sitt svar med en
förmodan att jag inte varit medveten
om att han redan den 24 april i år tillsatte
en utredningsman i här berörda
fråga. Detta betyder ju ingenting i sak.
Förhållandet är ju i korta drag följande:
1944 års hamnutredning lämnade
sitt betänkande 1949, och efter de förslag
som där framkom synes mig sedan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
stort sett ha handlat, när den tagit ställning
till bidragsärenden och även när
den gjort sina framställningar om medel
för handelshamnar och farleder.
Tre år efter det utredningen avlämnat
sitt betänkande, alltså 1952, ville riksdagen
ha en förnyad översyn av principerna
för statens medverkan i bidragsfrågan.
Detta av riksdagen år 1952
uttalade önskemål effektuerades av
statsrådet den 24 april 1953. Utredningsmannen
avled en månad därefter
eller närmare bestämt den 26 maj, och
sedan dess har ytterligare nära sju månader
förflutit utan att någon ny utredningsman
blivit utsedd. Nu lovar
statsrådet ordna denna personfråga endera
dagen, och jag hoppas att han lyckas
med detta så att inte utredningen
behöver ytterligare fördröjas.

Så till vad som skall utredas -—- jag
har även frågat om det. På detta svarar
statsrådet bland annat: »I direktiven
till denna utredning angav jag bland

annat, att den borde inriktas på att
klarlägga vilka av föreliggande och väntade,
delvis mycket omfattande statsbidragsanspråk,
som vid en sträng ekonomisk
prövning över huvud taget borde
komma i fråga för statsunderstöd.»

Vad innebär nu detta i praktiken för
de hamnbyggande och hamnförvaltande
kommunerna? I sitt betänkande från
1949 säger hamnutredningen bland annat
i sina sammanfattande förslag, att
det statliga bidraget i regel ej bör överstiga
halva kostnaden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har, som jag tidigare
påpekat, arbetat efter denna princip
när den tillstyrkt statsbidrag för
bär berörda ändamål. Nu skall man tydligen
ta upp denna princip till förnyad
prövning och kanske även göra en viss
gallring bland de bidragsäskanden på
45—50 miljoner kronor som föreligger
för närvarande. Under tiden händer
ingenting annat än att kommunerna liksom
hittills inte får veta vare sig det
ena eller det andra om vad som skall
ske med bidragen. Under den tid de
väntar på statens besked får hamnar
och farleder fortsätta att förfalla.

Av den anledningen är det med ett
visst missmod jag läser statsrådets slutord
i svaret »att det på detta stadium
givetvis inte är möjligt att förutsäga,
när utredningsarbetet kan väntas bliva
slutfört». Det skulle vara önskvärt att
statsrådet i direktiven för den nya utredningen
kunde införa någon form av
tidtabell. Det tror jag skulle hälsas med
tillfredsställelse av alla berörda parter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. den av AB
Linjebuss bedrivna verksamheten.

Chefen för kommunikationsdepartementet
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara
fru Sandströms interpellation angående
den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

Svaret liade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I till mig riktade interpellationer
i riksdagens båda kamrar,
nämligen i första kammaren av
herr Magnusson och i andra kammaren
av fru Sandström, har begärts
en närmare redovisning av skälen för
att Kungl. Maj:t på min föredragning
beslutat upphäva ett av statens biltrafiknämnd
beviljat och av SJ överklagat
tillstånd för AB Linjebuss att bedriva
s. k. internationell busstrafik mellan
Stockholm och städerna Göteborg
och Hälsingborg—Malmö. Då båda interpellationerna
berör samma spörsmål,
avser jag att besvara dem med en för
båda gemensam redogörelse, varjämte
jag särskilt skall besvara de direkta frågor,
vari interpellanten i denna kammare,
fru Sandström, låtit sin interpellation
utmynna.

De bestämmelser, som reglerar tillståndsgivningen
för här ifrågavarande
buss- och biltrafik och som jämväl av
biltrafiknämnden åberopats som grund
för den i interpellationerna åsyftade
koncessionen, finns meddelade i 1940
års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. I 12 § nämnda
förordning återfinnes — förutom bl. a.
det grundläggande stadgandet att trafiktillstånd
endast må meddelas, därest
den ifrågasatta trafiken finnes behövlig
samt i övrigt lämplig — följande
bestämmelse:

»—--Avser ansökan tillstånd till

linjetrafik, som kan komma att konkurrera
med annan redan utövad linjetrafik
eller med järnvägs-, spårvägs- eller
sjötrafik, skall, därest tillstånd anses
böra meddelas och förhållandena icke
till annat föranleda, tillståndet lämnas
utövaren av dylik trafik, därest denne
ansökt därom och befinnes lämplig.»

Eftersom det anförda stadgandet synes
mig vara avgörande för den aktuella
frågans bedömning, nödgas jag något
uppehålla mig vid dess innebörd.
Enligt ordalydelsen av den berörda 12 §
skall, när ansökan om ett nytt trafiktillstånd
inkommit, ärendet bedömas
med hänsyn till en rad i författningsrummet
angivna förhållanden. Förutom
frågan, huruvida ett nytt tillstånd över
huvud taget är »behövligt och i övrigt
lämpligt», skall man sålunda pröva, om
den avsedda nya trafiken kan komma
att konkurrera med annan redan utövad
billinjetrafik eller med järnvägs-,
spårvägs- eller sjötrafik. Vidare skall
man, om så befinnes bli fallet, beakta,
huruvida innehavaren av sistnämnda
trafik själv önskar driva den ifrågasatta
nya trafiken och, om så är, huruvida
han är lämplig härför. Blir resultaten
av prövningen av dessa frågor jakande,
skall — heter det i författningstexten
— tillståndet lämnas denna trafikutövare,
därest »förhållandena icke till
annat föranleda», vilket blir den fråga,
som slutligen återstår att undersöka.

Om dessa i författningstexten uttryckta
kvalifikationsbestämmelser tilllämpas
på det aktuella trafiktillståndsärende,
som föranlett de båda interpellationerna
till mig, har jag svårt att se,
att över huvud taget någon tvekan kunnat
uppkomma. — Eftersom den ifrågavarande
nya busstrafiken, som ju f. ö.
bara medgavs provisoriskt för sommarmånaderna,
i vart fall så långt befunnits
motiverad av båda de instanser,
som prövat frågan, och den bedömningen
ej heller ifrågasatts av interpellanterna,
behöver jag kanske inte vidare
uppehålla mig vid den frågan. Vad gäller
nästa uppkommande fråga lär det
icke kunna bestridas, att all busstrafik
på de sträckor, som avsågs i den ifrågavarande
koncessionen, måste anses
»komma att konkurrera» med den av SJ
bedrivna järnvägstrafiken på samma
sträckor. SJ hade vidare ansökt om tillstånd
att bedriva trafiken t. o. m. in -

62 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

nan det privata företaget inkom med
sin ansökan. Slutligen lär någon näppeligen
kunna hävda, att SJ icke skall anses
vara »lämplig» som utövare av den
ifrågavarande trafiken. Med andra ord
en bedömning med hänsyn till samtliga
dessa i författningsrummet direkt angivna
prövningsgrunder talar klart och
entydigt för att tillståndet borde ges till
SJ. Det återstår endast att utröna, huruvida
—• uttryckt med författningstextens
ord — »förhållandena icke till annat
föranleda».

Jag utgår ifrån att de, som ansett att
Kungl. Maj:t med avvisande av SJ:s besvär
bort vidmakthålla det av biltrafiknämnden
för det privata företaget beviljade
trafiktillståndet, grundat sin
uppfattning på det särskilda förhållandet,
att företaget i fråga bedrivit och
bedriver busstrafik i utlandet och att
det av biltrafiknämnden meddelade tillståndet
var begränsat till att avse rätt
till befordran av passagerare, som passerade
ut eller in över landets gränser.

Man har ansett, att den ifrågavarande
trafiken för den skull intog en särställning,
och man har — ehuru missvisande
med hänsyn till vad tillståndet
faktiskt omfattade — fört en argumentering,
som givit sken av att den omstridda
koncessionsfrågan endast gällde
bolagets rätt att här hemma befordra
sina utlandsresenärer.

Det tillstånd biltrafiknämnden hade
meddelat AB Linjebuss var visserligen
begränsat till att avse rätt till befordran
av passagerare, som i anslutning
till sin bussresa här i landet antingen
fortsatte till eller kom från utlandet.
Men tillståndet var inte begränsat till
att avse rätt för bolaget att på de ifrågavarande
inhemska sträckorna befordra
enbart sådana passagerare, som också
på utlandsdelen av sin resa medföljde
företagets bussar. Huruvida resan
i utlandet ägde rum med bolagets
där på sina håll bedrivna busstrafik
eller icke, huruvida den försiggick med
buss eller icke, ja över huvud taget

huruvida den ägde rum i ett land, som
trafikerades av bolaget eller ej, saknade
betydelse för den rätt till passagerarbefordran
här hemma, som tillståndet
reglerade. Tillståndet gav t. ex.
bolaget rätt till befordran av passagerare,
som över Stockholm fortsatte till
eller kom från Finland, eller av passagerare,
som över Göteborg fortsatte till
eller kom från England eller länderna
på andra sidan Atlanten — i båda fallen
länder, där såvitt jag har mig bekant
AB Linjebuss inte bedriver någon
trafik, vare sig med buss eller med
andra trafikmedel. Den som menar, att
det i det aktuella koncessionsärendet
förelåg »särskilda förhållanden», som
kunde motivera det ifrågavarande trafiktillståndet,
trots att den gällande lagstiftningens
bestämmelser i övrigt uttryckligen
och entydigt talade däremot,
måste utgå ifrån dessa omständigheter.
Han måste, såvitt jag förstår, mena, att
själva den omständigheten, att vissa
passagerare i anslutning till en resa
här hemma passerar ut eller in över
rikets gränser, skall tillmätas särskild
betydelse och placera vederbörande
passagerare i en särställning. Och han
måste vidare mena, att ett företag, som
bedriver trafik i utlandet, skall anses
inta en undantagsställning med avseende
på rätten att befordra de ifrågavarande
gränsöverskridande passagerarna.
Hela den av författningen ställda
frågan, huruvida »förhållandena till annat
föranleda», reduceras då till en
fråga, huruvida dessa förhållanden skall
anses motivera ett avsteg från den ordning,
som de i författningen uppställda
huvudvillkoren eljest leder till.

Jag har för min del vid min prövning
av ärendet inte kunnat komma till någon
sådan uppfattning. Ej heller har
den lagstiftning på trafikområdet, som
vi här har att hålla oss till, 1940 års
förordning, givit uttryck för någon dylik
mening. Den har inte avsett någon
uppdelning och olika bedömning, vare
sig av passagerarna med hänsyn till om

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

de i anslutning till sina resor här hemma
passerar våra gränser eller icke, eller
av trafikföretagen med hänsyn till
om de hedriver trafik i utlandet eller
ej. Säkert är också, att mycket näraliggande
överväganden i fråga om de
trafikpolitiska och ekonomiska konsekvenserna
av att beträda en sådan väg
förvisso inte inbjuder till den.

Genom det anförda anser jag mig ha
redovisat skälen för Kungl. Maj :ts ställningstagande
i det ärende, som föranlett
de till mig riktade interpellationerna
och därmed även ha besvarat
dessa.

Med anledning av en i båda interpellationerna
återkommande hänvisning
till två för några år sedan beviljade
trafiktillstånd till två utländska bussbolag,
som avsåg att i direkt anslutning
till sina kontinentlinjer trafikera sträckan
Stockholm—Hälsingborg, vill jag
meddela, att dessa tillstånd avsåg enbart
rätt att hit till vårt land befordra
företagens egna passagerare från kontinenten
respektive att härifrån befordra
passagerare, som på samma sätt
med företagens egna bussar fortsatte
till orter på kontinenten. Dessa tillstånd
var in. a. o. icke jämförbara med det
tillstånd, som föranlett interpellationerna.

Fru Sandström har avslutat sin interpellation
med tre direkta frågor till
mig, som jag slutligen skall besvara.
Fru Sandströms första fråga lyder:

»Anser herr statsrådet det av AB Linjebuss
bedrivna arbetet på det internationella
turisttrafikområdet vara av
betydelse för Sverige ur turistisk och
samhällsekonomisk synpunkt? Och om
så skulle vara fallet, anser herr statsrådet
att bolaget bör förvägras begärda
koncessioner i det egna landet?»

På denna fråga vill jag kort och gott
svara, att jag visst anser AB Linjebuss’
internationella turisttrafikverksamhet
vara av betydelse för vårt land ur turistiska
och andra synpunkter, men att
den betydelsen självfallet inte kan mo -

tivera och än mindre möjliggöra, att vi
bortser från eller kringgår den ordning
för vår trafikpolitik, som är reglerad
i gällande lagstiftning. Därtill bör det
än en gång påpekas, att det koncessionsärende,
som föranlett interpellationerna,
icke var begränsat till att avse enbart
sådan trafik, som stod i direkt
samband med bolagets internationella
turisttrafikverksamhet, med andra ord
till befordran här hemma av bolagets
resenärer i utlandet.

Fru Sandströms andra fråga lyder:

»Sedan herr statsrådet tidigare förklarat,
att SJ inte erhållit koncessioner
på sträckor, där privata företag redan
har sådana och att SJ inte tillåtits konkurrera
på det sättet, vad är då anledningen
till att, sedan Linjebuss i
juni 1953 erhållit koncession på sträckorna
Stockholm—Malmö och Stockholm—Göteborg,
Kungl. Maj :t i juli
1953 ger SJ koncession på långlinjetrafik
bl. a. på de nämnda sträckorna?»

Denna fråga bygger uppenbarligen
på en missuppfattning av hela ärendet.
Den gemensamma fråga biltrafiknämnden
och Kungl. Maj :t haft att pröva har
varit, huruvida trots den redan existerande
järnvägstrafiken på de berörda
sträckorna busstrafik, utövad av den
ene eller den andre trafikföretagaren,
borde komma till stånd därstädes, och
i så fall vilken trafikutövare som borde
få ombesörja trafiken. Den omständigheten,
att biltrafiknämndens beslut,
meddelat f. ö. samtidigt som nämnden
hos Kungl. Maj:t tillstyrkte SJ:s koncessionsansökan,
råkade komma en
vecka före Kungl. Maj :ts motsvarande
beslut i samma ärende, saknar i sammanhanget
betydelse. Därtill torde interpellanten
böra observera existensen
av gällande regler för förstnämnda besluts
lagakraftvinnande.

Fru Sandströms tredje fråga lyder:

»Vad är slutligen anledningen till att
Kungl. Maj :t tvärt emot biltrafiknämndens
beslut och sedermera avgivna yttrande
samt ett stort antal hörda re -

64 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

missinstansers uttalade meningar upphäver
biltrafiknämndens beslut angående
de av Linjebuss sökta trafiklinjerna
Stockholm—Malmö och Stockholm—Göteborg?» Denna

fråga anser jag mig ha utförligt
besvarat i och med vad jag i
det föregående anfört.

Härpå anförde:

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Samtidigt som jag uttalar mitt tack till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation vill jag ta upp några av
de i svaret framförda meningarna till
närmare belysning.

Det spörsmål, som behandlas i interpellationen,
gäller ett alldeles bestämt
fall, men det sammanhänger med spörsmål
av vidare betydelse, som kommunikationsministern
och jag nu många
gånger tidigare behandlat i debatt i
denna kammare. Jag vet sedan dessa
tidigare debatter, att kommunikationsministern
förklarat sig föredra statliga
monopol på trafikområdet framför privata.
Härvid har kommunikationsministern
jämfört exempelvis ett statligt monopol
som SJ med den privata trafikrörelsen,
som enligt kommunikationsministern
också är att betrakta som ett
monopol. Härvid sättes likhetstecken
mellan koncessionssystem och monopolsystem.
Mot detta har jag hävdat att
en mängd koncessioner för ett stort antal
olika företag inte är att betrakta som
monopol. Dessa begrepp är inte jämförbara.
Jag hävdar alltjämt denna mening.
Den monopolställning som SJ har
på rälsen kan över huvud taget inte jämföras
med någon liknande ställning på
landsvägarna, där vi ännu uppehåller
föreställningen om »vägens frihet». Jag
tänker härvid närmast på de överenskommelser,
som vi från svenskt håll biträtt
i internationella sammanhang. Den
överenskommelse, som gjorts i Geneve
mellan västeuropeiska stater och som
Sverige också undertecknat, gäller just

principen om »vägens frihet». Innebörden
av överenskommelsen är, såvitt jag
kunnat fatta den, att de anslutna staterna
skall tillämpa en liberal tillståndsgivning
när det gäller turisttrafik med
buss.

När det gäller vår inhemska trafik
förefaller det som om SJ behövde allt
större del av den reguljära landsvägstrafiken
för att stabilisera sin ekonomi.
När järnvägsstyrelsen uttalade sig angående
1936 års järnvägskommittés betänkande
angående de enskilda järnvägarnas
förstatligande antyddes, att visserligen
skulle övertagandet i förstone försämra
SJ :s »affärsresultat», men om
man såg framåt, var bilden desto ljusare.
Rationaliseringen skulle kraftigt
befrämja järnvägstrafikens utveckling,
och det var inga farhågor för driftsresultatet.
Det var tydligt, att man ansåg
att detta driftsresultat skulle på lång
sikt förbättras. Nu vill man förbättra
driftsresultatet genom att inmuta allt
större delar av landsvägstrafiken. Finns
det verkligen något som säger, att om
SJ till slut får monopol på landsvägstrafiken
— och då först kan man tala
om monopol — så kommer driftsresultatet
för framtiden att bli mycket bättre?
Om inte den ökade delen av den
statliga landsvägstrafiken — eller låt oss
blicka in i framtiden och säga hela
landsvägstrafiken — skulle ge ett gott
driftsresultat, vad se’n?

Efter dessa reflexioner av mera allmän
karaktär skall jag med herr talmannens
tillåtelse gå in på några enskilda
punkter i kommunikationsministerns
svar. Kommunikationsministern
anför, att man vid behandlingen
av frågan om Linjebuss’ ansökan
om turistlinjetrafik stöder sig på förordningen
av 1940 angående yrkesmässig
trafik, § 12. Där stadgas att om »linjetrafik
kan komma att konkurrera med
annan redan utövad linjetrafik eller
med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik
skall, därest tillstånd anses böra meddelas
och förhållandena icke till annat

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

föranleda, tillståndet lämnas utövaren
av dylik trafik, därest denne ansökt
därom och befunnits lämplig». Detta
stadgande synes kommunikationsministern
avgörande för den aktuella frågans
bedömande. Och sedan kommer kommunikationsministern
in på stadgandets
innebörd. Först frågan om tillståndet
över huvud taget är behövligt och lämpligt.
Sedan frågan om den berörda linjetrafiken
kommer att konkurrera med
redan befintlig trafik på sträckan. Slutligen
frågan om en redan befintlig innehavare
av trafik på sträckan själv önskar
uppta den nya trafiken och om
denne i så fall synes vara lämplig. Befinnes
den senare lämplig, skall han få
tillståndet »därest förhållandena icke
till annat föranleda».

I våra tidigare debatter har från min
sida ofta påpekats, att om man ger denna
paragraf en mycket vid tolkning i
fråga om konkurrensförhållandet, så
finns det inte så många trafiklinjer i
detta land som inte på ett eller annat
sätt tangerar trakter där SJ går fram.
Ser man saken så, konkurrerar större
delen av vårt lands busslinjenät med SJ.
I det sammanhanget kan man ju fråga,
varför SJ i allt större utsträckning nu
konkurrerar med sig självt. Den frågan
debatterades i — om jag inte minns fel
— Borås, där generaldirektör Upmark
var inne på just denna fråga. Därvid
sade generaldirektören enligt referaten,
att orsaken till att SJ tar upp långlinjetrafik
med buss och sålunda själv konkurrerar
med tågtrafiken helt enkelt är
den, att en del resenärer vill åka buss
därför att det ställer sig billigare och
att man får ett annat och ofta vänligare
intryck av landskapet från landsvägarna.

Detta förefaller att vara en riktig
iakttagelse från generaldirektörens sida,
men det ligger å andra sidan i själva
konstaterandet en underförstådd mening
om att var och hur folk än vill
resa, så skall det ske med SJ. Det måste
betyda att generaldirektören anser att

SJ i möjligaste mån bör ha monopol på
resandeströmmen. Hur rimmar detta
egentligen med tanken på den fria konkurrensen
över huvud taget?

Samtidigt som man från regeringens
och SJ:s sida tolkar § 12 så vitt när
det gäller konkurrensfrågan, syns det
mig som om man i andra avseenden
ger paragrafen en mycket snäv tolkning.
Om det nu är så att SJ anses vara
den tidigare1 innehavaren av de i interpellationen
berörda sträckorna och
denne innehavare anses vara den mest
lämplige, så måste här trots allt sättas
ett frågetecken. Vad AB Linjebuss begärt
var alltså långlinjesträckor från
Stockholm ned till väst- och sydkusten
för anknytning till den utländska turistmarknad,
som Linjebuss upparbetat.
Inom parentes kan kanske nämnas, att
Linjebuss är något av pionjär när det
gäller turistlånglinjer i Europa. År det
då riktigt att SJ, som inte alls utfört
något pionjärarbete på utländska turistlinjer
efter landsvägarna, skulle vara
»lämpligast» att överta just denna turisttrafiks
svenska sträckor? Man vågar
knappast tänka sig hur kommunikationsministern
skulle reagera om förhållandet
här vore omvänt.

Herr kommunikationsministern påpekar,
att SJ ansökt om tillstånd till de
här berörda sträckorna innan Linjebuss
inkom med sin ansökan. Härtill
vill jag endast svara med att erinra om
vad som stadgas i § 12, andra stycket,
där det uttryckligen står att »då flera
sökande finnas må tidpunkten för ansökans
ingivande icke vara avgörande
för företräde dem emellan». Om SJ eller
Linjebuss varit före har sålunda ur
förordningens synpunkt ingen betydelse.
Vad som däremot frapperar är, att
sedan biltrafiknämnden den 26 juni
1953 beviljat Linjebuss tillstånd till tre
linjesträckor, besvärar sig SJ den 20
juli över detta, och därpå meddelar
Kungl. Maj:t den 18 september att Linjebuss’
av biltrafiknämnden meddelade
tillstånd inte är behövligt. Varför var

5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

66 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

det inte behövligt? Kungl. Maj:t hade
innan SJ besvärade sig över Linjebuss
tillstånd givit SJ tillstånd till ett flertal
långlinjer, däribland två linjer Stockholm—Malmö
och Stockholm—Göteborg.

Biltrafiknämnden har att avgöra frågor
om den privata långlinjetrafiken.
När nämnden vidhöll sitt beslut — sedan
en lång rad remissinstanser hörts
och uttalat sig positivt hade detta
sålunda ingen betydelse för Kungl.
Maj:t. Man frågar sig om Kungl. Maj:t
anser den statliga nämnden oförmögen
att tolka våra trafikbestämmelser eftersom
den fick denna bock i kanten.

Kommunikationsministern har särskilt
pekat på uttrycket »därest förhållandena
icke till annat föranleda».
Just detta uttryck anser jag ha en stor
betydelse i det här speciella fallet. Om
SJ nu ansågs ha förhandsrätt till de berörda
linjesträckorna, så skulle SJ ha
denna rätt »därest förhållandena icke
till annat föranleda». Om det verkligen
skulle finnas några förhållanden som
skulle till annat föranleda, så vore det
väl i detta fall. Linjebuss har i en redogörelse
till biltrafiknämnden redovisat
sin turisttrafik under 1953. Bolaget har
dels reguljär turisttrafik på sträckorna
Hälsingborg—Rom, Hälsingborg—Paris,
Hälsingborg—Nice samt Hälsingborg—-Oslo och slutligen en reguljär linje Paris—Montreux.
Dels har bolaget rundturstrafilc
av mycket stor omfattning
både i utlandet och i Norden. På de
reguljära sträckorna har under turistsäsongen
i år befordrats 10 939 passagerare,
varav 7 650 var utlänningar, resten
svenskar. På rundturerna bär 1 825
turister betjänats, till största delen utlänningar.
Sammanlagt har 13 237 personer
i år begagnat sig av Linjebuss’
trafiksystem för turister. Detta goda
resultat har inte kommit av sig självt,
det är direkt avhängigt dels av den i
utlandet uppbyggda försäljningsorganisationen,
som omspänner delar av Europa
och Amerika, och dels av den ack -

visitions- och turistreklamapparat, som
bolaget upparbetat. Bolaget samarbetar
med ett antal utländska trafikföretag
och organisationer och har skaffat sig
självt och sitt land ett gott renommé
ute i världen. Av bolagets bruttointäkter
för denna turisttrafik utgör eu tredjedel
USA-dollar. Skulle inte detta kunna
anses vara förhållanden av den art
att det kunde betyda något vid bedömandet
av Linjebuss’ turisttrafik i det
egna landet?

Kommunikationsministern är tydligen
inte av den meningen. Det resonemang
han för går ut på att det var fel
av biltrafiknämnden att ge Linjebuss
det begärda tillståndet eftersom tillståndet
visserligen var begränsat till att avse
rätt till befordran av passagerare,
som i anslutning till sin bussresa här
i landet antingen fortsatte till eller kom
från utlandet, men inte var begränsat
på det sättet att de pasagerare, som
reste till eller kom från utlandet ovillkorligen
måste ha rest med eller ämnade
resa med bolagets egna bussar
hela den sträcka i utlandet, som vederbörande
ämnade fara eller redan farit.
Detta är tydligen den springande punkten
i kommunikationsministerns resonemang.
Det är i sanning ett egendomligt
resonemang, som bygger på en förvånansvärd
obekantskap med människors
resvanor och önskningar. Turister
önskar ofta resa med möjligast genomförda
omväxling, en sträcka med
buss, en annan med flyg, en tredje med
båt o. s. v. En turist kan kanske beställa
biljett för resa just med Linjebuss
— och här kan man faktiskt tala
om kunder som återkommer — en
sträcka inom Sverige, flyga en bit på
kontinenten och kanske sedan ta samma
turistföretags linjesträcka Paris—-Montreux eller någon annan sträcka.
Är det inte underligt att om Linjebuss
skulle få sitt tillstånd inom eget land,
så skall kommunikationsministern ha
garanti för, hur de resande reser utomlands,
d. v. s. garanti för att de sitter

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

fastklistrade i företagets egna bussar.
Och eftersom den garantien inte kan ges,
så ges inget tillstånd. Motiveringen är
att man inte vill »kringgå ordningen
för vår trafikpolitik». Uttrycket är måhända
signifikativt. Herr kommunikationsministern
säger inte att man måste
hålla på gällande bestämmelser — hur
vitt eller snävt de nu än tolkats. Han
talar om »ordningen för vår trafikpolitik».
Ja, vi för verkligen en alldeles
särskild trafikpolitik i vårt land, en
politik, som i varje fall inte har mycket
med Genéveöverenskommelsen att
göra.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta
detta anförande med en önskan om att
herr kommunikationsministern omprövar
sin ställning till den »trafikpolitiska
ordningen».

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Innan jag går in på de
stora trafikpolitiska sammanhang, som
fru Sandström berört, skall jag först
något granska fru Sandströms argumentering
i fråga om det här aktuella tillståndet.

Det tillstånd som biltrafiknämnden
gav AB Linjebuss var ju ett tillstånd,
som omfattade rätt för bolaget att från
Stockholm till Malmö eller Hälsingborg
och från Stockholm till Göteborg föra
passagerare genom Sverige, som skulle
till utlandet. Det behövde alltså inte
vara passagerare som skulle fortsätta
med AB Linjebuss’ utlandstrafik utan
det var en vidare rätt. Alla som skulle
till Danmark eller den övriga kontinenten,
eller vart de nu skulle, hade rätt
att resa med enligt delta tillstånd för
AB Linjebuss. AB Linjebuss hade inte
sökt något tillstånd, som varit begränsat
till egna passagerare; den frågan
har jag inte tagit ställning till. En ny
ansökan har kommit och ligger under
behandling i biltrafiknämnden, så den
diskussion vi för här kan inte gälla frå -

gan om rätt för AB Linjebuss att föra
egna passagerare till utlandet.

Nu för fru Sandström sitt resonemang
så, att jag tolkat 12 § i 1940 års
förordning alltför snävt. Hon menade
uppenbarligen, att 1940 års förordning
utan vidare skulle medge att man lämnar
tillstånd till trafikföretagare att
konkurrera, t. ex. i detta fall med järnvägen.
Jag har i mitt svar här sökt
klargöra, att 12 § i 1940 års förordning
alldeles klart och entydigt säger, att när
man skall pröva en ansökan om rätt
för en trafikutövare att konkurrera med
en annan trafikutövare som bedriver,
som det står, bussrörelse eller järnvägseller
sjötrafik eller spårvägstrafik, så
finns i paragrafen uppställda bestämda
kvalifikationsgrunder. Det är för det
första att man skall ha klart för sig om
nytt tillstånd bör meddelas; det är det
första. Och det var biltrafiknämnden
enig om att här borde en linjetrafik få
förekomma på dessa sträckor. Man menade
att både AB Linjebuss och SJ kunde
bedriva den. Den första kvalifikationsgrunden
var alltså alldeles klar,
nämligen att ett nytt tillstånd borde
meddelas. Sedan är den andra kvalifikationsgrunden
i 12 § den, om tillståndet
kan konkurrera med tillståndet
för en annan utövare av trafik av samma
slag. Det är ju alldeles klart att här
kan en sådan ny trafik komma att konkurrera
med SJ. Den tredje lcvalifikationsgrunden
är om innehavare av
nämnda trafik, d. v. s. SJ själv önskar
driva den och kan anses lämplig härför.
SJ ville bedriva en sådan trafik
och sökte tillstånd därtill redan föregående
år. Man kan väl inte påstå att
SJ, som ändå är landets största bussföretag
och har de tekniska resurserna,
inte kan bedriva denna trafik. Här har
vi alltså de tre i 12 § bestämda kvalifikationsgrunderna,
och de talar alla
klart för SJ. Och så finns slutligen en
som jag skulle vilja kalla kautschukformulering
i slutet av paragrafen där det
heter »om förhållandena inte till annat

68 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

föranleda». Det är på denna kautschukformulering
som fru Sandström menar
att vi skulle hänga upp ett beslut att
ett annat företag än SJ skulle få denna
trafik. Jag måste säga fru Sandström,
att 12 § inte är så lättvindigt tillkommen
att man kan behandla den på detta
sätt. Det har ju i denna kammare i ett
20-tal år stått strid om denna paragraf.
Jag vill erinra om att denna paragraf
i 1940 års trafikförordning liksom ligger
i botten för den trafikpolitiska avvägning
vi har mellan olika trafikmedel.
Det var dåvarande kommunikationsministern,
herr Andersson i Rasjön,
som 1940 presenterade förordningen
för riksdagen. Den mötte då intet
större motstånd. Alla partier var
eniga om att man skulle ha denna avvägning.
Och varför var alla eniga om
det? Jo där, fru Sandström, kommer
man in på hela problemet om konkurrens
eller icke konkurrens mellan olika
trafikmedel. Fru Sandström erinrade
om att vi här i kammaren, hon och jag
t. ex., flera gånger diskuterat dessa frågor,
och hon erinrade också om att jag
då sagt, att inom bussrörelsen har varje
trafikutövare som har koncession samtidigt
ett monopol på att på den sträcka,
för vilken koncessionen gäller, ensam
och utan konkurrens bedriva sin trafik;
detta gäller alltså de trafikutövare
som fått koncession. Men nu säger fru
Sandström, att detta inte är något monopol.
Men så fort hon talar om SJ:s
trafikutövning tar hon ordet monopol i
sin mun. Varför är det mera monopol
när trafikutövaren är staten än när trafikutövaren
är en enskild, vars koncession
utgår på grund av precis samma
lagstiftning? Varför skall det vara så
oskuldsfullt att man inte ens nämner
ordet monopol, när det är fråga om en
enskild trafikutövare?

Varför har vi då denna ordning? Jag
är inte rädd för att använda det otäcka
ordet monopol här. Varför har vi ett
monopol, när det gäller järnvägs-, spårvägs-
och busstrafiken? Ja, det är inte

för att gynna trafikutövaren, utan det
är för att gynna trafikanterna. När bussarna
först kom i trafik här i landet,
hade vi på många håll konkurrens. När
två trafikutövare tog hand om trafiken
på samma sträcka, stupade kanske båda
två ganska snart på kuppen. Trafikunderlaget
var inte tillräckligt för att tilllåta
konkurrens. Man införde då den
ordningen att ge en trafikutövare rätten
att ensam bedriva trafiken på en
sträcka, under förutsättning att vederbörande
samtidigt rättade sig efter de
bestämmelser, som samhället fann sig
föranlåtet att t. ex. via länsstyrelserna
utfärda beträffande trafiken, tidtabeller,
taxor o. s. v. Denne trafikutövare,
som blev ensam, fick naturligtvis då
finna sig i att bedriva trafiken så att
det passade allmänheten. Många gånger
har väl en trafikutövare varit ovillig
att köra på de tider på dygnet som upptagits
i en tidtabell, turer som inte alls
varit lönande, men eftersom han haft
ensamrätt på sträckan har han fått
finna sig i att stå allmänheten till tjänst.

När järnvägarna kom till, var det i
allmänhet intet slagsmål mellan olika
konkurrenter om att få bygga järnvägar
på samma sträckor. Alla har vi väl där
accepterat att trafiken överlämnats till
en trafikutövare, lika väl som man i
Stockholms stad inte gärna kan tänka
sig två konkurrerande spårvägs- och
bussföretag.

Nu kan man naturligtvis tänka sig fri
konkurrens som ett alternativ. Det
skulle varit mycket bekvämare för mig,
om jag t. ex. sluppit att handlägga de
många gånger besvärliga frågorna mellan
olika trafikföretag. Och visst är fri konkurrens
ett alternativ på detta område.
Men inte ens fru Sandström med sina
förbindelser med Omnibusägareförbundet
skulle väl här vilja slopa § 12 eller
hela förordningen och göra konkurrensen
fri. Jag misstänker att fru Sandström
i så fall inte skulle bli särskilt
välkommen sedan i Omnibusägareförbundet.

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 69

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

När vi nu talar om AB Linjebuss och
SJ, så låt oss anta, fru Sandström, att
jag hade beviljat tillstånd för SJ att på
linjen Stockholm—Nynäshamn upprätta
en förbindelse med Gotlands-trafiken,
som ju SJ har hand om. Yad skulle AB
Linjebuss och Nynäsbanan säga då? Det
skulle bli ett förfärligt liv, fru Sandström
!

När fru Sandström vill ha fri konkurrens
bara när den drabbar de statliga
företagen, men inte när den går ut
över de enskilda trafikutövarna — ja,
då må fru Sandström ursäkta mig att
jag inte har mycket till övers för fru
Sandströms argumentering här!

Vad är det för övrigt för struntprat
att tala om att SJ börjar få monopol på
landsvägstrafiken? Hur kan man föra
det resonemanget i ett land som Sverige,
där vi har en halv miljon bilar!
Det finns intet annat land i Europa, som
har så stark konkurrens gentemot järnvägarna
som vi har med hänsyn till
vårt stora bilbestånd. IJur kan man här
i landet föra det resonemanget att SJ
har monopol på trafiken — när konkurrensen
växer för varje dag och för
varje ny bil som kommer till?

Sedan är jag glad för att fru Sandström
observerat att SJ har funnit, att
resenärerna gärna vill åka med buss,
och att generaldirektör Upmark noterat
detta och sökt koncessioner för långlinjetrafik.
Detta har jag under de år
jag varit kommunikationsminister noterat
gång på gång här i kammaren. Jag
har slagits för att SJ skall bli i tillfälle
att köpa bussar för att tillgodose trafikanternas
önskemål därvidlag. När
många människor vill företa en resa
med buss, även om det går att resa med
järnväg, så bör självfallet vårt största
trafikföretag, SJ, som har inte mindre
än 65 procent av den yrkesmässiga trafiken
i landet, anpassa sig efter detta
och tillmötesgå önskemålen. Något annat
skulle vara orimligt. Om SJ inte
gjorde det, är jag alldeles övertygad om

att det här i kammaren skulle ha mött
mycket stark kritik.

Sedan sade fru Sandström — och det
framhölls även i första kammaren i
går, närmast av herr Nordenson — att
det är egendomligt att Kungl. Maj :t har
gått emot biltrafiknämnden i denna
fråga. Jag kan inte finna det på något
sätt egendomligt att Kungl. Maj:t kommer
till en annan ståndpunkt än en
myndighet vid prövningen av ett besvärsärende.
Det är en grundläggande
princip för hela vår rättsordning, och
framför allt för vår besvärsrätt, att varje
instans som prövar ett ärende skall göra
detta förutsättningslöst och som om det
vore fråga om ett nytt ärende. Man får
inte snegla åt de resultat som de tidigare
instanserna eventuellt kommit till,
utan man får pröva ärendena efter föreliggande
omständigheter.

Efter gårdagens stora debatt om den
s. k. rättsrötan skadar det kanske inte
att jag påminner fru Sandström om
denna sak. Jag vill fråga: Hur skulle det
gå med hela besvärsinstitutet i svensk
rätt och svensk förvaltning, om man
skulle introducera den nya princip, som
interpellanten tydligen gör sig till förespråkare
för?

Ja, herr talman, jag skulle kunna gå
in ytterligare på hela konkurrensproblemet,
men jag anser att jag med vad
jag har sagt ändå klarlagt, att Kungl.
Maj :t vid sin prövning av det ärende,
som berörts i interpellationen, har tagit
hänsyn till alla föreliggande omständigheter
och bestämt sig för att följa de
otvetydiga bestämmelserna i en förordning,
som alla partier dock står bakom.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Det var ganska mycket i kommunikationsministerns
anförande som skulle
behöva tas upp. Jag skall ta upp så
mycket jag hinner utan att uppehålla
kammaren alltför länge.

Kommunikationsministern sade, att
det har stått strid i tjugo år om § 12,
men han sade också, att § 12 är klar

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

och entydig. Jag tycker, att något som
är klart och entydigt kan ju inte missförstås,
och varför har det då stått
strid om denna paragraf i tjugo år? Om
den vore klar och entydig skulle väl
också en statlig institution som statens
biltrafiknämnd kunna tolka den. När
denna nämnd inrättades, framfördes
det ju som ett bestämt önskemål att
dess sammansättning skulle bli så allsidig
som möjligt med alla olika intressen
representerade, för att frågorna
skulle få en verkligt objektiv prövning.
Och en nämnd med den sammansättningen
skulle väl kunna tolka en klar
och entydig paragraf, tycker man, även
om det nu stått strid om paragrafen i
tjugo år.

Kommunikationsministern ansåg, att
det måste finnas ett besvärsinstitut, och
Kungl. Maj:t måste kunna rätta till
sådant som instanser under Kungl.
Maj:t har, som jag förmodar kommunikationsministern
menar, felbedömt.
Kommunikationsministern nämnde i det
sammanhanget ordet rättsröta. Herr
kommunikationsminister, jag vill be att
få säga ifrån, att jag i denna debatt
absolut inte skall gå in på det som innefattas
under den benämningen.

SJ har nu upptäckt, att folk kan vilja
åka buss, sade kommunikationsministern,
och kommunikationsministern har
arbetat för att de som vill åka buss
också skall få åka buss. Här tillgodoser
man bara ett önskemål, menade kommunikationsministern,
och gör det
alltså av bästa välvilja mot allmänheten.
Det där resonemanget skulle jag
kunna instämma i till, jag vågar nästan
påstå till 101 procent, herr kommunikationsminister,
därest inte det förhållandet
förelegat, att det, långt innan SJ
gjorde sin upptäckt, på landsvägarna
har byggts upp en stor, visserligen på
många händer splittrad, organisation,
som tillgodoser folk som vill åka buss.
Denna organisation inom den privata
sektorn tillgodoser den allmänhet som
vill åka buss och se det vänliga land -

skapet från bussen, som generaldirektör
Upmark uttryckte saken. Så upptäcker
SJ att folk har denna önskan,
och då går SJ in för att konkurrera.
Detta har jag inte något emot, men jag
skulle vilja att det skedde på någorlunda
lika villkor. Man kan aldrig komma
ifrån att SJ här har fördelar, som
de privata företagen inte har. Jag skall
inte nu gå in på bestämmelserna om
att Kungl. Maj:t ger tillstånd i ena fallet
och biltrafiknämnden i det andra,
och en del annat i författningen det
skall jag be att få gå förbi.

Det förefaller som om kommunikationsministern
menar, att det inte råder
någon konkurrens inom den privata
sektorn. Han säger, att jag inte skulle
vara välkommen i Omnibusägareförbundet,
om jag menade, att det skulle
vara fri konkurrens även mellan de enskilda
företagen. Herr kommunikationsminister,
det är mig alldeles egalt om
jag är välkommen i Omnibusägareförbundet
eller inte. Men det som har betydelse
är att jag nu framför vad jag
anser vara riktigt, alldeles oavsett om
det passar Omnibusägareförbundet eller
inte. Det föreligger dock konkurrens
även mellan privata företag; det är ju
inte så att ett företag tävlar med SJ,
utan del kan komma in ansökningar
från många håll, och då tillämpas även
inom den privata sektorn denna § 12.

Kommunikationsministern sade, att
det inte är företagens utan först och
främst trafikanternas önskemål som tillgodoses,
och då skulle jag vilja fråga:
År det bara svenska, inte utländska trafikanters
önskemål som skall tillgodoses?
Jag kan erinra om att ifall Linjebuss
inte kan få koncession på denna
linje betyder det, att företaget får lägga
om en hel del linjer, som det förts underhandlingar
om med utländska företag.
Jag skall bara ta ett enda exempel,
som det säkert går lätt att verifiera.
Man hade vid förhandlingar med ett
engelskt turistföretag tänkt sig, att man
skulle ha en rundtur som gick från

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

England till Göteborg, Stockholm, Köpenhamn,
Paris och sedan tillbaka till
England. Där skulle naturligtvis olika
trafikföretag användas — man kan i
varje fall inte åka buss över Kanalen
eller Nordsjön. Nu får man lägga om
planerna, och det blir bara i detta fallet
omkring 1 100 resande som går Sverige
förbi. Rutten har lagts så att den går
helt till Sydeuropa; bland annat kör
man Paris—Montreux och någon annan
sträcka.

När kommunikationsministern säger
att det är så viktigt att man vidarebefordrar
sina egna passagerare måste
jag invända — om kommunikationsministern
tillåter mig, eller snarare om
herr talmannen tilllåter mig göra det
— att jag undrar om inte kommunikationsministrar
borde praktisera någon
liten tid på resebyrå. Ty där tror jag
man kan få en uppfattning om hur folk
vill resa och vilka önskemål man har
i sådana sammanhang. Man vill kanske
inte alltid göra en stor rundresa med
ett enda företag. De som kommer hit
och har pengar och vill göra en resa
anmodar en resebyrå att kombinera
ihop resan. Byrån i fråga har kanske
gamla förbindelser uppbyggda med
Linjebuss, rederier och andra företag
i branschen. Man kombinerar då en
resa som inom Sverige går t. ex. med
Linjebuss, den går sedan en bit med
flyg och en annan bit med något annat
kommunikationsmedel och annat företag.
Folk har ju så underliga önskningar! Det

är inte alltid säkert, om en amerikan
kommer hit med dollars på fickail
för att »göra Europa», att han väljer
Linjebuss för hela färden. Han begriper
lika litet av en sådan nödvändighet
som han kanske begriper en b el
del andra restriktioner hos oss, som i
utlänningars ögon måste te sig underliga.
Ännu mindre tror jag han skulle
begripa, att om ett företag inte fick
ordna hela resan skulle företaget inte
kunna få koncession i Sverige. Nå, då

kommer SJ plötsligt in i bilden, och
kommunikationsministern säger, att det
är väl ingen som kan ifrågasätta att inte
SJ är »lämpligt» att befordra passagerare.
Visst är SJ lämpligt, men så vitt
jag vet är det så, att järnvägarna inte
bar möjlighet att arrangera linjetrafik
av detta slag i utlandet.

Om vi nu vet att I.injebuss, som redan
har vagnar, personal och anläggningar,
försäljningsorganisation m. m. —■ är
det inte då, herr kommunikationsminister,
underligt att SJ skall behöva investera
pengar i nya bussar, anställa
nytt folk och bygga ut en ny rörelse på
ett område, där det finns ett företag
som redan har organisationen uppbyggd?
Jag ställer den frågan, och
kanske jag kunde få den besvarad; jag
betonar att jag själv inte har tagit reda
på hur det ligger till på detta område.

När kommunikationsministern talade
om den entydiga och klara tolkningen
av 12 paragrafen hänvisade han — med
en viss högaktning, såsom jag uppfattade
det —- till vad sedermera landshövding
Andersson i Rasjön, som vid tillfället
var kommunikationsminister,
hade yttrat. Jag kanske kan få erinra
om vad herr Andersson i Rasjön sade
den 25 maj 1940 i en debatt som gällde
just konkurrensförhållandena. Han
gjorde en invändning emot någon som
hade påstått att det var fråga om ett
slags monopol, som berörde ett rättsförhållande
mellan enskilda och samhället.
»Så är ingalunda fallet», sade
herr Andersson och fortsatte: »Ett tillstånd
till yrkesmässig trafik är personligt,
och när den som fått detta tillstånd
avlidit eller på annat sätt blivit
oförmögen att fullfölja sitt företag, liar
rättsförhållandet mellan honom och
samhället upphört. Det är sålunda icke
fråga om ett privilegium utan om en
koncession. I och med att den upphör,
är förhållandet mellan samhället och
tillståndstagaren avklarat...»

Det är ju inte på det sättet man brukar
tolka ordet monopol. Och, herr

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

kommunikationsminister, när man talar
om SJ:s monopol har åtminstone jag
aldrig någonsin ifrågasatt SJ:s monopol
på rälsen. Vi har i alla fall haft en utveckling
under kort tid, där SJ har
tagit hand om en allt större och större
del av den reguljära trafiken på landsvägarna
inom landet. Nu frågar kommunikationsministern:
Kan vi egentligen
tala om något slags monopol, när
det finns så mycket privata bilar i
landet? Men, herr kommunikationsminister,
har inte alla enskilda bussägare
samma känning av konkurrensen med
de privata bilarna som SJ? Man kan
väl inte påstå, att det är endast SJ som
lider av denna konkurrens, och behöva
tala med sådana brösttoner om den
saken.

Kommunikationsministern har inte
velat gå in på det område, där »särskilda
förhållanden» i 1940 års förordning
av honom kallas för en »kautschukbestämmelse».
Om man tittar på
förarbetena till § 12, utredningen alltså
— det var väl utredningen som förberedde
denna lagstiftning —• så framhöll
utredningen att vid 1936 års riksdag
blev det förslag som då framlades föremål
för kraftiga erinringar från olika
håll. Det hade bland annat framhållits
att den föreslagna föreskriften skulle
medföra, att den yrkesmässiga trafiken
i stor utsträckning skulle koncentreras
till redan bestående företag, i
synnerhet järnvägar.

Enligt utredningens uppfattning hade
detta stadgande erhållit en väl kategorisk
utformning. Jag har tyvärr inte
utredningen här att citera direkt, utan
det är bara ett återgivande av utredningens
mening.

Man kunde kanske inte på den tiden
— i synnerhet inte år 1940 —•
föreställa sig att det skulle komma tider
efter kriget, då Sverige skulle bli
ett turistland med en turistorganisation,
uppbyggd inom många olika sektorer.
Vi bygger ut våra högfjällshotell,
vi kanske bygger fjällvägar, om vi

får pengar, och vi bidrar på andra sätt
till turismens utveckling. Statens järnvägar
startar »dollartåg», som jag har
haft nöjet att se och som det var intressant
att titta på, men det är dock
ett faktum att ett företag som Linjebuss
får in mycket mera dollar på sin verksamhet
än vad SJ gör. Vi försöker på
alla sätt att få in turister, och så har
man nu detta företag, som utomlands
är nästan mera känt än här och som
har byggt upp en organisation och
gjort detta som ett svenskt företag, som
alltså tillför Sverige valuta. Man måste
väl kunna räkna turismen som ett slag
av exportindustri. Åtminstone gör man
det i Schweiz. Och så skall en »kautschukbestämmelse»
här plötsligt tolkas
så, att man i stället för att tänja ut
den, därför att särskilda förhållanden
nu tycks föreligga, i stället pressar ihop
den med bortseende ifrån vad som
kan ha hänt under den tid som har
gått. Man tolkar denna bestämmelse så,
att här skall inte företaget i det egna
landet få sådana koncessioner som andra
länder av allt att döma frikostigt
har givit åt samma företag. Det förefaller
egendomligt. Jag tror, herr kommunikationsminister,
att det är lyckligt att
vi har denna bestämmelse, som herr
kommunikationsministern betecknar
som en »kautschukbestämmelse», ty jag
tror att det vore nyttigt, om vi nu toge
och använde den där kautschukbestämmelsen
och anpassade den efter Genévekonvcntionen,
som vi har skrivit
på nu efter kriget.

Herr kommunikationsminister! Jag
vidhåller nog vad jag tidigare har hävdat.
Jag kan inte finna att herr kommunikationsministern
har givit bärande
argument för att jag borde ändra
uppfattning och anse att det här nu är
alldeles riktigt handlat, men jag har
naturligtvis på den här platsen och i
min ställning som interpellant ingenting
annat att göra än att säga att jag
är ledsen över detta och önskar att
det vore annorlunda. Något hopp om

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

att herr kommunikationsministern verkligen
skulle använda »kautschukparagrafen»
på det sätt som jag önskar eller
ompröva sin ställning kanske jag inte
liar, men jag vill i alla fall ge till känna
den mening jag har i denna fråga.

Jag vill sluta med att betona, herr
kommunikationsminister, att jag står
inte här som talesman för något eller
några företag utan som en vanlig svensk
riksdagsman, som har rätt att tillkännage
sin mening. Jag är visst inte ledsen på
kommunikationsministern, men jag tycker
i alla fall att han inte behöver antyda
att jag skulle vara något slags
talesman för några speciella intressegrupper
i samhället.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag syftade inte på något
sätt till någon sårande anmärkning när
jag talade om att fru Sandström hade
förbindelser med Omnibusägareförbundet.

Fru Sandströms hela argumentering
om Linjebuss faller på att hon för en
diskussion om ett trafiktillstånd som
jag föreställer mig att AB Linjebuss
kommer att få. Jag skulle inte ha hävt
biltrafiknämndens beslut, om detta
hade avsett en rätt för AB Linjebuss
att föra egna passagerare på sina linjer
genom Sverige, och jag skulle icke heller
tro att statens järnvägar i ett sådant
fall skulle ha besvärat sig hos
Kungl. Maj:t. Lägg märke till att det
vi diskuterar inte är AB Linjebuss’ rätt
att föra egna passagerare utan ett tillstånd
som biltrafiknämnden har utformat
och som jag för min del har mycket
svårt att finna stå i överensstämmelse
med 12 §. Det finns över huvud
taget ingenting som säger att vi skall
dela upp passagerarna på det sättet att
vi skall ge speciellt tillstånd till ett
företag att befordra passagerare som
skall till utlandet. Tänk om vi skulle
börja med en sådan kategoriklyvning!
Det vore en ganska godtycklig princip.

Det är detta jag vänder mig emot. Hade
det gällt rätt för AB Linjebuss att ostört
bedriva sin trafik med sina passagerare
skulle jag icke ha upphävt beslutet,
ty jag är fullt ense med fru Sandström
om att AB Linjebuss bedriver en
utomordentligt värdefull verksamhet.
Det har jag sagt i mitt svar, och det
är för övrigt alldeles tydligt att så är
fallet, men när fru Sandström åberopar
Genévekonventionen om vägens frihet,
samtidigt som hon kritiserar att vi har
givit två utländska företag begränsade
trafiktillstånd här i landet, vill jag be
henne observera vilken betydelse det
har för AB Linjebuss att vi har givit
dessa två utländska företag rätt att
bedriva trafik i Sverige. Det finns även
nere på kontinenten omnibusorganisationer
vilka med oblida ögon ser på att
utländska företag har rätt till trafik
där. Med hänsyn till det viktiga svenska
intresse som det är att AB Linjebuss
får fortsätta att bedriva sin trafik
i utlandet vill jag inte föra den diskussionen
längre, men jag hoppas att fru
Sandström förstår vad jag menar.

Jag skulle vidare vilja säga någonting
om konkurrensen. Jag vet inte hur jag
skall uttrycka det så att fru Sandström
riktigt förstår vad jag menar, när jag
säger att det är fråga om monopol även
när privata företagare har fått en koncession.
Visst förekommer det konkurrens
om koncessionerna, som fru Sandström
säger. Det är ju en del av det
problem som diskussionen här i kammaren
nu gäller. Men det är sedan man
fått koncessionen som man har fått en
sådan rätt till trafiken att man väl, om
ordet monopol skall ha någon betydelselse,
kan säga att det är ett monopol.
Men lägg märke till att jag har sagt
tidigare här i kammaren, och jag upprepar
det, att SJ i det fallet står i samma
ställning som andra. Skillnaden är
den, som fru Sandström har påpekat,
att när det gäller enskilda trafikutövare
är det biitrafiknämnden som avgör
tillsfåndsgivningen, därest sträckorna

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

går igenom två eller flera län, medan
Kungl. Maj:t alltid själv har beslutat
om koncessioner åt SJ. I detta fall fattade
vi beslutet först efter att ha haft
frågan på remiss till biltrafiknämnden.
Det var därför det blev en veckas
skillnad i tid. Men Kungl. Maj:t har
aldrig mig veterligt, i varje fall inte
under min tid i regeringen, släppt fram
SJ på sträckor, där privata företagare
utövar trafik. Vi har alltså inte rubbat
på den ordning, som jag finner vara
den för närvarande enda möjliga. Jag
tror nämligen inte att vare sig fru
Sandström eller jag, hur ivriga anhängare
av fri konkurrens vi annars än kan
vara, skulle på detta område vilja ha fri
konkurrens. Vi förstår att det helt enkelt
inte går.

När fru Sandström i anslutning till
detta säger, att SJ arbetar under gynnsammare
konkurrensförutsättningar än
de privata utövarna, så är det ett mycket
egendomligt resonemang. SJ har ju
tvärtom ett handikap i konkurrensen,
som de enskilda inte alls har. SJ är
ålagda av oss, av regering och riksdag,
att bedriva trafik över hela landet oavsett
hur denna trafik bär sig. En enskild
trafikutövare kan, om trafiken
inte bär sig, lägga ned sin rörelse och
försöka få en annan koncession. SJ
däremot måste uppehålla trafiken. När,
ärade kammarledamöter, det för första
gången som jag vet uppkommer diskussion
om att bevilja långlinjetrafik med
buss på sådana sträckor som Stockholm—Göteborg
och Stockholm—Malmö
— de två sträckor i landet, som är de
ekonomiskt bästa för SJ —■ är det väl
inte så egendomligt att man tar sig en
grundlig funderare på vad det kan innebära
ur konkurrenssynpunkt. Man
anför att den konkurrens, som AB Linjebuss
skulle ha kunnat bedriva gentemot
SJ, ändå inte kan vara så stor.
Låt oss anta att AB Linjebuss hade fått
det utvidgade trafiktillståndet! Det kan
hända att det till att börja med inte
skulle ha haft någon betydelse. SJ

skulle naturligtvis ha förlorat en del
på det. Jag vet inte om AB Linjebuss
skulle ha tjänat så mycket på det. Men
det är alldeles tydligt att man från
statens sida inte kan tänka sig att
uteslutande begränsa en sådan rätt till
ett av de privata företagen i landet.
Fråga skulle ganska snart komma upp
om att bevilja koncessioner för långlinjer
åt andra bussföretag. Man skulle
med tanke på den utveckling, som vi i
så fall med all säkerhet går till mötes,
få en vidgad omnibustrafik på sådana
sträckor som för till utlandet, från
Stockholm till Göteborg och Malmö,
och få räkna med en mycket omfattande
konkurrens. Detta har vi alla här
i kammaren att ta ställning till, då
följden blir den, att SJ skulle mista
sina inkomster på de sträckor som ger
goda inkomster, inkomster som skall
användas för att täcka förluster i övriga
delar av landet. Yi får tänka på
vad det kan få för betydelse för framtiden,
både för våra taxor och för våra
möjligheter att i glesbebyggda delar
i landet över huvud taget uppehålla
trafik. Detta är det stora trafikpolitiska
sammanhanget.

Jag har tillsatt en utredning för att
närmare undersöka detta förhållande
med hänsyn till att bilkonkurrensen nu
växer mycket snabbt. Alla är väl övertygade
om att vi måste göra denna
översyn — riksdagen har ju begärt den.
Om jag innan denna översyn är klar
på de viktigaste sträckorna skulle börja
släppa fram långlinjekoncessioner,
skulle nog riksdagen så småningom
kunna finna det vara den största dumhet
som har begåtts inom trafikpolitiken
här i landet.

Fru Sandström skall inte underskatta
de utredningar om trafikpolitiken som
pågick under hela 1930-talet. Det var
inte mindre än tre utredningar. Det var
mycket bråk härom i riksdagen. De som
var med då, de minns det. Resultatet
blev, som jag sade, § 12. Dess nuvarande
formulering överensstämmer i stort

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

sett med den formulering som fanns i
1930 års förordning. Resultatet av dessa
tre utredningar på 1930-talet blev
att man fasthöll vid en avvägning mellan
olika trafikmedel, vilken skulle
göra det möjligt för dem att existera.
Detta är utgångspunkten för det hela.

Ja, herr talman, jag vet att jag inte
kan övertyga fru Sandström och därför
är det kanske ingen idé att föra diskussionen
längre här, men jag menar att
vi alla bör vara intresserade av dessa
.spörsmål, eftersom det inte bara gäller
det nu aktuella fallet utan det är fråga
om viktiga principer, som rör hela
vår trafikpolitik.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr tal man!

Eftersom jag aldrig kan övertyga
kommunikationsministern, är ju vidare
debatt närmast onödig, och jag skall inte
heller fortsätta länge. Vi har ju nu en
utredning i gång och får se vad den kan
komma till. Spörsmålet om avvägningen
kan vi därför tills vidare lämna därhän.

Kommunikationsministern säger, att
SJ under alla förhållanden måste upprätthålla
trafiken. Men, herr statsråd,
vartenda företag som fått koncession
med fastställda turlistor måste upprätthålla
trafiken, så länge det har kvar
koncessionen. Däremot kan det begära
att bli befriat från koncessionen. Vi har
aldrig knäckt nöten om vad monopol
och koncession innebär. Monopol innebär
nog inte en mängd skyldigheter,
men det gör i varje fall en koncession.
Eftersom vi aldrig kan bli överens, föreslår
jag att vi lämnar dessa frågor.

Sedan säger herr kommunikationsministern,
att resultatet av 1930-talets utredningar
blev denna omstridda paragraf
i 1940 års förordning. Jag har faktiskt
läst 1930-talets utredningar, allesammans.
Det var till och med om dem
jag höll föredrag på det möte med bussägare,
som kommunikationsministern
hade vänligheten uppmärksamma att
jag deltog i. Det visar sig att dessa utredningar
var så konjunkturbetonade,

att deras olika direktiv bildar en linje,
som direkt återspeglar de aktuella situationerna.
Den utredning, som kom
till när konjunkturen stod på bottennivån
under 1930-talet, var inne på så
långtgående förslag som att begränsa
trafiken och låsa fast den för att ge alla
fördelar åt de yrkesutövare som då redan
fanns. När utredningen sedan lades
fram, hade depressionen släppt. Utskottet
förklarade, att förhållandena då blivit
helt annorlunda och att förslaget
inte längre var aktuellt. Förslaget avvisades
därför. (Det händer inte numera,
herr statsråd, att utskottet avvisar
en utredning som en gång påbörjats,
även om förhållandena ändrats.)

När kommunikationsministern nu talar
om att SJ måste ha linjerna till sydoch
västkusten, därför att SJ måste få
dessa »feta bitar», bortser han ifrån att
det måste vara ett svenskt intresse att
gynna de företag som så att säga arbetar
på utlandsmarknaden, som ger vårt
namn en god klang utomlands och
framför allt tillför vårt land valutor.
Linjebuss är det enda svenska företag
som har utländska koncessioner för reguljär
trafik. Andra företag ordnar sällskapsresor
av olika typer men har inte
koncessioner för reguljär trafik. Det är
för att sammanknyta dessa utländska
linjer med svenska linjer och för att
leda turistströmmen hit, som Linjebuss
vill ha koncessionerna, som man nu nekat
dem. Man skulle verkligen kunna
se på denna fråga litet annorlunda än
kommunikationsministern gjort.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! För att fru Sandströms
påstående om 1930-talets trafikpolitik
inte skall få stå oemotsagt, vill jag
framhålla, att trafikpolitiken under
1930-talet framför allt ledde till att man
inom alla partier — jag minns inte om
det även gällde högern — blev enig om
att det var nödvändigt att förstatliga
järnvägarna. Huvuddelen av de enskilda

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Svar på interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

järnvägarna var utkonkurrerade eller
på väg att utkonkurreras av bilismen.
Förstatligandet var en förutsättning för
att över huvud taget kunna upprätthålla
järnvägsförbindelserna. Det andra
resultatet av de trafikpolitiska diskussionerna
under 1930-talet var att man
beslöt att hålla fast vid 1930 års förordning.
Det var en kommunikationsminister
från det liberala partiet, om
jag minns rätt, som utarbetat den. Utformningen
av 12 paragrafen i 1930 års
förordning blev i stort sett bibehållen.
Jag har mycket noga kontrollerat att
den förändring som skedde inte innebar
någon förändring av trafikpolitiken.
Det är möjligt att tiden nu är inne
för att göra en ändring, men vi får väl
vänta och se vart den nya trafikpolitiska
utredningen leder. Ingen här i
kammaren begär väl av mig, att jag
skall frångå den politik som alla partier
i riksdagen så sent som 1940 har
kunnat ena sig om.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Endast en kort replik! Det var inte, herr
kommunikationsminister, järnvägarna
och deras förstatligande som jag främst
tänkte på, när jag talade om de utredningar
som gjordes på 1930-talet, utan
de utredningar som avsåg landsvägstrafiken.
Och vad jag därvidlag framför
allt hade fäst mig vid var inte de utredningar,
som avsatte resultatet i form av
1930 och 1940 års förordningar, utan
en utredning i början av 1930-talet som
under pressen av den då rådande depressionen
resulterade i förslag som
gick mycket långt i fråga om konkurrensbegränsande
åtgärder av olika slag.
Man viile dela upp trafiken i när- och
fjärrtrafik, som skulle vara förbehållen
den ena eller andra gruppen av företagare.
Dessa tankegångar kom emellertid
aldrig till praktiskt uttryck, ty när förslaget
framlades hade förhållandena blivit
helt annorlunda. Då befann vi oss i
den uppgångsperiod i slutet av 1930-talet som ju än i dag omtalas som det

normalaste och lyckligaste år vi haft
under senare tid.

Yad jag med detta velat framhålla är,
att i en depression kan strävandena att
låsa fast läget och företaga konkurrensbegränsningar
vara i viss mån förståeliga,
men i en högkonjunktur är inte
detta fallet. I en högkonjunktur bör vi
ha råd att vara liberalare även när det
gäller sådana här saker och alltså föra
en politik som inte är konkurrenshämmande.
Det har ju t. o. m. fattats beslut
i sådan riktning, vilket alltså även är i
viss mån präglat av konjunkturerna,
som gärna sätter sina spår i utredningarna,
såvitt jag har kunnat finna.

Jag har bara velat göra detta påpekande,
och jag skall inte, herr talman,
säga mera.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag kan inte underlåta
att fästa uppmärksamheten på att denna
trafikförordning ju inte kan ta den
hänsyn till konjunkturerna som fru
Sandström vill göra gällande, eftersom
vi ju på 1930-talet befann oss i en depressionstid,
i varje fall innan socialdemokraterna
hade efterträtt folkpartiet.
Inte heller när konjunkturerna så
småningom blev bättre, skedde det någon
förändring av läget i detta speciella
fall.

Just nu är det den svällande bilparken
som är det utslagsgivande för den
situation, vari järnvägarna befinner sig.
Det är ju förhållandet mellan bilar och
järnvägar, som vi närmast diskuterar,
och jag kan inte se att de ekonomiska
konjunkturerna skulle på något sätt ha
ändrat vår inställning till den § 12 som
det här talas om.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Jag lovade att jag inte skulle återkomma,
men jag ber om ursäkt att jag ändå
gör det.

Kommunikationsministern säger att
järnvägarna nu är trängda av bilkonkurrensen
och att det måste företas den

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. ÅB Radiotjänsts kortvågssändningar.

ena och den andra åtgärden. All right,
det är en sak för sig. Men jag kan inte
låta bli att reagera, när kommunikationsministern
gör gällande att sedan
socialdemokraterna övertagit makten
på 1930-talet blev det genast en förbättring
av konjunkturerna. Det här är
ju inte något folkmöte, och argument
av detta slag bör åtminstone sparas till
valrörelsen. Både kommunikationsministern
och jag vet, hur det gick till
på den tiden. I varje fall kunde inte
vilken ministär som än satt ha förhindrat
att exempelvis New York-börsen år
1929 klappade ihop och att detta tillsammans
med mycket annat sedan fick
en hel del återverkningar här i Sverige.

Jag har inte velat låta detta stå oemotsagt,
men efter detta lilla skämtsamma
inslag å la folkmöte, som måhända
gör bilden litet ljusare, kan vi kanske
sluta denna debatt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. AB Radiotjänsts
kortvågssändningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde: Herr talman! I en till
mig riktad interpellation har ledamoten
av denna kammare herr Håstad frågat
mig, om jag har för avsikt att vidta sådana
mått och steg i fråga om Radiotjänsts
handhavande av kortvågssändningarna
till utlandet, att dessa tillkommer
efter bästa möjliga kontakt med de
myndigheter och organisationer, som
härvid har direkta intressen att bevaka,
samt säkerställer, att utsändningarna får
den mest ändamålsenliga, effektiva och
objektiva utformning.

De kortvågssändningar för utlandet,
som Radiotjänst i enlighet med överenskommelsen
med Kungl. Maj:t av den

14 juni 1947 anordnar, har fr. o. m. 1952
bedrivits i en väsentligt utökad omfattning.
Den totala effektiva sändningstiden
per dygn är f. n. ca 20 timmar,
men genom att programmen i stor utsträckning
upprepas stannar det egentliga
antalet producerade programtimmar
vid omkring 6 timmar per dygn,
varav något mindre än hälften produceras
på svenska och återstoden på
främmande språk, nämligen engelska,
amerikanska, franska, tyska, spanska
och portugisiska.

Sändningarna ombesörjes av en särskild
kortvågssektion inom Radiotjänst,
och principerna för programmens genomförande
följer i stort sett samma
praxis som för riksprogrammet. Programmen
produceras dels av utomstående
medarbetare, dels av sektionens
anställda svenska och utländska programtjänstemän.
Kontrollen över programmen
utövas av sektionens svenska
medarbetare i anslutning till direktiv
av radioledningen, vartill kommer att i
viss utsträckning radierat material i
utskriven form underställs intresserade
myndigheter och institutioner för kontroll
och kritik. Genom kontakter i olika
former dels med svenska officiella
instanser utomlands och dels med sådana
myndigheter och organisationer
här hemma, som bedömts ha intressen
att bevaka, har vidare i betydande grad
vägledning kunnat erhållas beträffande
programverksamhetens lämpliga uppläggning
och utformning. Sålunda kan
nämnas, att före den utvidgade kortvågssändningens
start i januari 1952
en konferens hölls med representanter
för ett större antal myndigheter, organisationer
och institutioner, varvid de
allmänna riktlinjerna för verksamheten
diskuterades.

Även om, såvitt jag kunnat finna, företrädare
för olika i sammanhanget legitima
intressen sålunda inte saknat
möjlighet att göra sig gällande och att
i vederbörlig grad få sina synpunkter
på kortvågsverksamhetens utformning

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

beaktade, vill jag oförbehållsamt medge,
att interpellanten med sin fråga till
mig rört vid ett väsentligt problem och
att jag i stort sett delar hans uppfattning
om den särställning, som den här
ifrågavarande radioverksamheten måste
anses inta i vad avser behovet av kontakter
med olika berörda myndigheter
och organisationer för samråd om och
koordinering av verksamhetens utformning
och handhavande. De till utlandet
och kanske främst då de till utländsk
publik riktade kortvågssändningarna
rymmer otvivelaktigt sådana inslag och
har åtminstone till en del sådana syften
att tillgodose, att det ter sig motiverat
att särskilda och från bedömningen
av den övriga rundradioverksamheten
i viss mån avvikande synpunkter
anlägges på frågan om denna
verksamhets bedrivande. Fastän vad jag
hittills fått mig bekant om verksamhetens
handhavande inte i och för sig
synts mig påkalla några omedelbara
initiativ från min sida, kan jag tänka
mig att, sedan det numera är möjligt
att tillgodogöra sig ett par års erfarenheter
av den i nuvarande omfattning
bedrivna verksamheten, tiden måhända
har kommit att upptaga det av interpellanten
berörda problemet till en mera
ingående prövning.

Mitt svar på interpellantens fråga blir
alltså, att jag är beredd att inom den
närmaste tiden föranstalta om en sådan
prövning.

Härefter yttrade

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Jag
ber att få framföra mitt synnerliga tack
till herr statsrådet för svaret och för
hans löfte att inom den närmaste framtiden
företa en prövning av den här
aktuella delen av radions verksamhet.

Jag känner mig så tillfredsställd med
svaret, att jag, inte minst med hänsyn
till att vi har så många andra ärenden
på föredragningslistan i dag, inte känner
något behov av att nu utveckla

några synpunkter på kortvågen, som
jag annars skulle ha velat göra.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets memorial nr 24,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 22 i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kommunallag
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om utförande av centralsjukhus
för Bodens garnison m. m.; samt

nr 19G, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för svenskt deltagande i stilleståndsövervakning
samt vid repatriering
av krigsfångar i Korea.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
197, i anledning av väckta motioner rörande
skolmåltidsverksamheten.

Utskottet hade i utlåtandet behandlat
sex motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (I: 74) och den andra inom
andra kammaren av fru Andrén in. fl.
(II: 98), hade yrkats, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig
undersökning rörande skolmåltidsverksamlietens
rationalisering med avseende
främst på kosten, arbetets organisation
samt lokalernas planläggning
och utrustning i syfte att — med fast -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

hållande av kravet på en fullvärdig skolmåltid
— nedbringa kostnaderna.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eskilsson (I: 236) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Wetterström (II: 281), hemställts,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla
dels att statsbidrag även skulle
kunna få utgå till skolmåltider av i motionerna
angiven typ dels ock att Kungl.
Maj:t måtte uppdraga åt skolöverstyrelsen
att utarbeta råd och anvisningar
med olika alternativ till tjänst åt skoldistrikten
för att förbilliga kostnaderna
för skolmåltiderna.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 74 och II: 98 samt
1:236 och 11:281 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

2) att motionerna 1:235 och 11:293
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Rergh, Arrhén, Huss, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Ljungskile, Widén,
Kgling, fröken Vinge och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet bort under
1) hemställa att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 74 och II: 98
samt 1:236 och 11:281, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig undersökning,
i enlighet med vad reservanterna
anfört, rörande skolmåltidsverksamhetens
rationalisering med avseende
främst på kosten, arbetets organisation
samt lokalernas planläggning
och utrustning i syfte att —- med fasthållande
av kravet på en fullvärdig skolmåltid
— nedbringa kostnaderna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h): Herr
talman! Låt mig först beklaga det sätt,
på vilket en del av pressen fört diskussion
om skolmåltiderna. Frågan har
tagit orimliga proportioner och debatten
har snedvridits. I vissa tidningar

Ang. skolmåltidsverksamheten.

har man klistrat på motionärerna den
klichén att de skulle vara reaktionära,
och det har verkat som om man ej ens
brytt sig om att ta del av de motioner,
som framlagts till årets riksdag. Hade
man gjort det, hade kanske en mera
saklig debatt kunnat föras. Det är min
förhoppning, herr talman, att den debatt,
som förestår i denna kammare,
skall bli både objektiv och saklig och
att partipolitiska synpunkter ej alltför
mycket skall göra sig gällande.

Denna reform, som genomfördes i
ett ganska forcerat tempo, har tid efter
annan blivit föremål för kritiska kommentarer.
Varje sådan omprövning betraktas
på många håll som obefogad,
men icke desto mindre är det på sin
plats att den växande erfarenheten får
göra sig gällande.

Jag är den första att erkänna, och det
har jag också oförbehållsamt gjort i
min motion, att verkningarna av skolmåltiderna
enligt 1946 års riksdagsbeslut
på det hela taget varit goda. Men
därifrån och till att beteckna förhållandena
som ideala är emellertid ett
stort hopp. En reform är sällan så förträfflig
att den inte kan göras bättre.
Detta behöver inte innebära, att man
är fastlåst vid de först uppdragna linjerna,
utan man bör, när man utbygger
reformen, gärna vara mottaglig för en
positiv kritik och utnyttja de erfarenheter,
som det praktiska livet ger oss.
Med detta menar jag, att man redan
långt tidigare bort giva akt på mycket,
som kunde ha gjorts både effektivare,
rationellare och inte minst billigare.
Vi skall komma ihåg, att när man anförtrodde
kommunerna detta för dem
alldeles nya verksamhetsfält, saknade
de varje erfarenhet på området. Jag
måste konstatera, att kommunerna på
ett berömvärt sätt gått i land med sin
uppgift. Men att det blivit dyrt och onödigt
dyrt, tror jag att många kommunalmän
kan instämma i. Flera folkskoleinspektörer
har framhållit, hur
kommunerna i sitt vällovliga syfte att

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

på bästa sätt rusta sig för denna nya
uppgift ofta fattat beslut, som kunnat
vara nog så kostnadskrävande. På en
del håll låter man sig övertalas av
agenter för maskinfirmor och skaffar
maskiner, som kanske en dag befinns
onödiga, bl. a. därför att en samverkan
sedan måhända kommer till stånd med
andra kommuner eller med centrala
charkuterier, som har möjlighet att leverera
lagad mat. Varför har man bl. a.
inte från skolöverstyrelsens sida kopplat
in restaurangfolket, med den vittgående
erfarenhet det har, som rådgivande
åt kommunalmännen? Kommunerna
har så afl säga varit utkastade
i tomma intet, när det gällt att lösa
en okänd, stor och krävande uppgift.

I min motion har jag, som jag tidigare
sagt, bestämt uttalat, att jag inte
åsyftat att vrida klockan tillbaka och
rekommendera en återgång till gångna
tiders vanor att hänvisa barnen att leva
uteslutande på torrskaffning, utan att
jag önskar, att man, som det står i
motionen, »utan risk för att åsidosätta
kvaliteten på skolmåltiderna ur näringssynpunkt
söker finna utvägar att
förenkla och förbilliga måltiderna i
möjligaste mån». I det sammanhanget
vill jag beklaga, att reservanterna inom
utskottet förbisett detta mitt uttalande,
som i sak överensstämmer med fru
Andréns motion.

När jag fört på tal den danska typen
av skolmåltid, kombinerad med en varm
dryck enligt mitt eget förslag, har det
varit därför, att jag menat, att ett sådant
mål, infört i de kommuner, som
ännu inte genomfört bespisning med
varm mat, skulle erbjuda en något mera
utbyggd måltidsform än oslofrukosten,
och att därför statsbidragsbestämmelserna
borde vara så smidigt utformade,
att större statslmfrag^ än för
oslofrukost kunde utgå.

Jag kan inte, herr talman, instämma
i statsutskottsmajoritetens uppfattning
att statsbidrag för närvarande utgår
till denna måltidsform annat än i den

mera begränsade omfattning, som oslofrukosten
innebär. Jag hoppas därför
att de sakkunniga, som nu har att ompröva
statsbidragen till skolmåltiderna
i deras helhet, måtte beakta även denna
sida av spörsmålet.

Min motion tar speciellt sikte på
landsortsbefolkningen inom tätbebyggda
områden, där avstånden till hemmen
inte är så stora och där för övrigt
andra förhållanden råder än inom
de större tätorterna. Med tillfredsställelse
har jag av utskottsutlåtandet inhämtat,
att mitt yrkande om att skolöverstyrelsen
måtte i samråd med medicinalstyrelsen
och statens institut för
folkhälsan utge nya råd och anvisningar,
kompletterade med anvisningar
om hur en förbilligad men effektiv
skolbarnsbespisning skall ske, blivit
tillgodosett, då en sådan broschyr sedan
hösten 1952 är under utarbetande.
Detta visar också att yrkandet i min
motion varit fullt motiverat.

Om man, herr talman, studerar de
avgivna remissyttrandena, så måste man
konstatera en viss motsättning mellan
vad jag skulle vilja kalla bygdernas intressen
och önskemål å ena sidan och
å andra sidan de kungliga ämbetsverkens
sätt att se på frågan. Jag skulle
vilja rekommendera kammarens ledamöter
att närmare studera vad Svenska
landskommunernas förbund, Svenska
stadsförbundet, Målsmännens riksförbund
och skolstyrelseförbundens rikskommitté
— fyra tungt vägande instanser
av de sex, som tillfrågats — har
att säga. Där talas om de krav, som de
statliga myndigheterna ställer på lokalernas
standard, vilken i många fall
»icke är kommunalekonomiskt försvarbar».
Det föreligger då en risk för att
man i de kommuner, där man satsat
mycket på dyrbara byggnader och dyrbar
maskinell utrustning, frestas ätt
vid nedgående konjunkturer söka förbilliga
maten på ett sätt, som innebär
verklig standardsänkning. Man framhåller,
att behovet av ökade statsbidrag

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

skulle medföra besparingar, som kan
vinnas när det gäller personal och lokaler.

Det betonas även i yttrandena att den
avdelning inom skolöverstyrelsen, som
handlägger dessa frågor, är numerärt
för svag och bör utökas avsevärt. På
denna punkt har utskottet erkänt kritiken
och finner, att »en förstärkning
synes välbetänkt». Mig förefaller det,
herr talman, som om utskottet här i
modest form framhåller, att denna lilla
byrå i sin nuvarande form inte kan bemästra
alla dessa med åren allt flera
problem, som hopat sig. Kungl. skolöverstyrelsen
anser emellertid att samtliga
dessa spörsmål bör utredas av
skolöverstyrelsen ensam. Utskottet hemfaller
också åt denna ståndpunkt genom
att säga, att skolöverstyrelsen i
lämplig omfattning bör samråda även
med svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund in. fl. organisationer,
för vilka måltiderna är av
vitalt intresse. Utskottet är också villigt
att ge dem »tillfälle att taga initiativ
och framlägga förslag».

Herr talman! Jag anser verkligen att
detta sätt att förebygga en verklig sakkunnigutredning
under kommunernas
medverkan är värt att observeras men
absolut inte att efterföljas. När för närvarande
inte mindre än två tredjedelar
av de mer än 100 miljoner kronor, som
skolfrukostarna kostar stat och kommun,
debiteras kommunerna, är det sannerligen
inte för mycket begärt att kommunerna
själva får vara representerade
i en utredning, som samtidigt som den
slår vakt om den näringsfysiologiska
standarden när det gäller skolmaten
även bevakar våra skattetyngda kommuners
naturliga intresse av åtgärder,
som har till syfte att åstadkomma besparingar.

Jag kan för min del inte tro annat än
att den undersökning, som reservanterna
förordar, måste ske helt fristående
och oberoende av skolöverstyrelsens
fortgående undersökningar. Det kan

Ang. skolmåltidsverksamheten.

nämligen inte hjälpas att även om ett
ämbetsverk, vilket det än må vara, går
till verket med aldrig så goda föresatser,
så sitter det gärna fast i slentrian
och biter sig fast i prestigehänsyn, vilka
förhindrar objektivitet och eventuellt
erkännande av begångna misstag.

Jag skall inte alls gå in på de näringsfysiologiska
spörsmålen i samband
med skolmåltiderna -— det finns andra
här i kammaren som behärskar den saken
och har förutsättningar att sakkunnigt
uttala sig om dem. Får jag bara
helt allmänt säga, att det svenska folkets
kostvanor inte alls är oföränderliga
och att de utgångspunkter man hade
låt oss säga för tio år sedan inte
alls är desamma som i dag.

Experiment, forskning och ett rörligare
system anser jag vara önskvärda
ting. En vilja att försöka bättre utnyttja
dyrbara anläggningar och lokaler och
modern livsmedelsindustris möjligheter
skulle kunna nedbringa kostnaderna
för denna betydelsefulla socialreform
utan att skolbarnen därigenom behövde
bli lidande, vilket naturligtvis är det
viktigaste.

Man frågar sig om det verkligen finns
mindre anledning för staten att företa
en översyn av hela det problemkomplex
som skolmåltidsverksamheten utgör, när
Stockholms stad har ansett det vara
nödvändigt. Jag tycker inte det; snarare
tvärtom. Är vi inte alla i denna
kammare överens om att vi i vårt nuvarande
läge måste inte bara vara restriktiva
med nya utgifter utan också
söka åstadkomma en nedskärning av
nuvarande utgifter? Anser man varje
framstöt i den riktningen vara reaktionär,
då står vi inför det dilemmat,
att statens utgifter växer i långt snabbare
takt än statens inkomster.

Jag är, herr talman, förvissad om att
vi på skolmåltidernas område kan göra
besparingar utan att på något sätt åsidosätta
de önskemål vi alla har om en
fullvärdig och näringsfysiologiskt tillfredsställande
kost åt landets skolbarn.

6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

Men den enda möjligheten att åstadkomma
detta är enligt min uppfattning
att man vill erkänna att det är motiverat
med en undersökning. En sådan
undersökning — det är jag fullt övertygad
om — skulle leda till ett förbilligande
av en för närvarande alltför
dyrbar reform.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fröken VINGE (fp): Herr talman!

När man å ena sidan är angelägen om
att bevara vår sociala standard och
helst också gå vidare på de sociala reformernas
väg men å andra sidan hyser
allvarlig oro för de stegrade utgifterna
i stat och kommun, måste man undersöka
om det finns några möjligheter att
göra pengarna drygare, för alt använda
ett populärt uttryck. Man måste med
andra ord undersöka om det finns några
möjligheter till rationalisering. Detta
har också, som fröken Wetterström påpekade,
åtskilliga av de remissinstanser
som utskottet anlitat velat stryka under.
Svenska landskommunernas förbund,
t. ex., säger: »Skolmåltidsverksamheten
har utbyggts i så snabbt tempo,
att man näppeligen kan begära att
man överallt skall ha kommit fram till
de lämpligaste organisationsformerna.
Om kommunernas kostnader för denna
verksamhet successivt stiga, kan befaras
att ett mera allmänt införande av
denna verksamhet skali ytterligare fördröjas.
Det måste redan ur denna synpunkt
vara angeläget att tillvarataga de
större eller mindre besparingsmöjligheter,
som kunna vara till finnandes.»

Svenska stadsförbundet säger i ett
ganska likartat uttalande: »Det bör beaktas
att det ju här gäller en verksamhet,
som både i väsentliga avseenden
och beträffande detaljer fått sin utformning
ganska improviserat bestämd. Redan
på grund härav kan det knappast

förutsättas, att man lyckats i allo lägga
upp verksamheten så ekonomiskt som
möjligt. Vad som under sådana förhållanden
synes påkallat är enligt styrelsens
mening en ingående undersökning
av hela verksamheten för att utröna vilka
möjligheter som kunna finnas att
åstadkomma utgiftsbegränsningar på
området utan eftersättande av verksamhetens
syfte.»

Målsmännens riksförbund och skolstyrelseförbundens
rikskommitté har
också gjort liknande uttalanden, där
man överallt framhäver nödvändigheten
av en rationalisering av verksamheten
men givetvis starkt understryker att
man inte vill äventyra standarden.

Det kan i detta sammanhang påpekas,
eftersom man i utlåtandet har talat
om att verksamheten kommit till så
hastigt och blivit improviserad, att
verksamheten inleddes efter förslag av
befolkningsutredningen. Sekreteraren i
befolkningsutredningen, magister Tegner,
har i en tidskriftsartikel i våras berättat
litet om hur det gick till vid dessa
överläggningar i befolkningsutredningen.
Han skriver: »Den gången fanns
det emellertid inte tid för några grundligare
undersökningar; betänkandet utformades
i realiteten under tiden juli
1944—september 1945, och största delen
av de diskussioner, som den gången
fördes, berörde mindre näringshygieniska
synpunkter och organisatoriska
problem vid den massbespisning, som
det nu skulle bli fråga om, än principiella
frågor såsom t. ex.: Skall skolmåltiderna
vara obligatoriska eller inte,
skall skolmåltiderna ställas gratis till
förfogande för alla barn eller endast
för vissa, skall en behovsprövning vid
deltagandet införas? etc. Särskilt beklagligt
ansåg i varje fall jag själv det
var» — fortsätter sekreterare Tegner
— »att det under dessa krigsår av naturliga
skäl inte fanns någon möjlighet
att studera erfarenheterna utomlands.»

Jag vill gärna stryka under att alla
dessa uttalanden går ut på att man vill

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

försöka rationalisera verksamheten med
bibehållen standard. Detta med bibehållen
standard innebär givetvis inte
att måltiderna under alla omständigheter
överallt bör utformas såsom de
nu är utformade. Jag är inte övertygad
om att särskilt många barn i småskoleåldern
är tacksamma för att få kålsoppa
eller bruna bönor och fläsk klockan
tio på dagen. Det kan vara en nyttig
måltid, men inte vid den tiden på dagen.
Det påstås inte vara ovanligt att
man har så underliga kombinationer
som t. ex. kaviarsmörgås och nyponsoppa.
Jag tror man även behöver undersöka
denna sak, och jag tror man
skulle kunna göra många förbättringar
genom att förnya matsedlarna.

Sedan är det en annan fråga: Är det
säkert att den mat som serveras i bespisningarna
har det näringsvärde som
beräknades när man gjorde upp portionsstaterna,
och är det säkert att den
alltid blir så smaklig som man beräknade
när man planerade verksamheten?
I många bespisningar är man av lokala
skäl tvungen att servera maten på tallrikarna
innan barnen kommer in i lokalen.
Jag undrar hur pass varm den
är då barnen får äta den. Om vi är
överens om att barnen behöver varm
mat i vårt kalla land, bör vi tänka på
den saken också. Ganska besvärligt är,
att man ju i många bespisningar, där
man äter i flera matlag, är tvungen att
antingen gång efter annan värma upp
maten eller också hålla den varm under
en lång period. Näringsfysiologiska institutet
har påpekat för utskottet en sak
som varje husmor vet, att vitamininnehållet
i maten påverkas ofördelaktigt
vid såväl upprepad som längre uppvärmning.
Hur många dagar förflyter
egentligen på ena eller andra orten mellan
det att mjölken lämnar ladugårdarna
och den hamnar i skolbespisningen,
eller hur många dagar är det emellan
det att grönsakerna plockas och de kan
användas i köket? Det är inte bara i
Stockholm man har så besvärliga för -

Ang. skolmåltidsverksamheten.

hållanden när det gäller tillförseln av
grönsaker, det kan vara likadant långt
ute på landsbygden i många fall. Det är
ju därför man varit angelägen att påpeka
— det anser ju skolöverstyrelsen
också — att vissa konserver kan ha
högre näringsvärde, eftersom konservfabrikerna
gärna lägges i närheten av
råvarukällan.

Av vad jag här har antytt — och jag
tror det kommer att ytterligare exemplifieras
i debatten — ser vi klart behovet
av ytterligare näringsfysiologisk
forskning, inte minst i fråga om skolmåltiderna.
Nu är jag glad över att konstatera,
herr talman, att riksdagen genom
nyligen fattat beslut har uttalat sig
för en utredning, som skall ge möjligheter
till ökad näringsfysiologisk forskning
här i landet. Jag hoppas att Kungl.
Maj:t kommer att snart effektuera det
beslutet. Jag tror att det kommer att få
mycket stor betydelse, inte bara för
skolmåltiderna utan för folkhushållet
över huvud taget.

När det gäller utformningen av skolmåltiderna
framgår av vad jag nyss
sagt att det inte enbart är kostnadsfrågan
som intresserar, men givetvis är
kostnadsfrågan mycket väsentlig. Vi är
väl överens om att ökad användning
av konserver, om förhållandena är
gynnsamma, kan göra maten bättre och
billigare, kan nedbringa arbetstimmarna
och följaktligen personalkostnaderna
och kanske kan göra dyrbara investeringar
onödiga. Det är alltså här en
fråga inte bara om driftkostnader utan
också om investeringar.

Ingen vet väl egentligen hur mycket
som investerats i köksmaskiner i våra
olika skolbespisningar, och ingen vet
väl heller hur mycket av detta som är
felinvesteringar. Fröken Wetterström
har redan påpekat detta, som man gör
rätt allmän erfarenhet av, att bespisningarna
många gånger är överdimensionerade,
att många skoldistrikt mer eller
mindre legat i händerna på energiska
firmor och frestats att köpa köksma -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

skiner utan att man egentligen haft någon
möjlighet att bedöma huruvida just
den maskinutrustning man skaffat sig
har passat i just det köket. Det är rätt
naturligt att så varit fallet, ty man har
ju ännu inte tillgång till sådana systematiska
undersökningar, som vi reservanter
nu förordar. Jag syftar på undersökningar
av ungefär den typ som
Hemmens forskningsinstitut bedriver,
anpassade så att man kan utröna vad
som är lämpligt i bespisningar av olika
storlekar och med olika förhållanden.
När jag talar om olika förhållanden
syftar jag inte bara på antalet serverade
portioner, jag syftar också på var
bespisningsenheten, skoldistriktet, är
belägen. Frågan om maskinernas dimensionering
hänger givetvis samman
med frågan om hur kosten skall beredas,
om man ämnar övergå till konserver
av olika slag, djupfrysta produkter
o. s. v. Möjligheterna att göra detta är
ju olika på olika orter. Därför måste
undersökningar om maskinernas lämpliga
användning och dimensionering
också ta hänsyn till de skiftande förhållandena.

Sedan har man givetvis alt ta hänsyn
till befolkningens måltidsvanor. Det är
ju inte säkert att folket överallt i landet
är moget att låta sina barn tillgodogöra
sig den moderna livsmedelsindustriens
produkter. Det kan existera många fördomar,
och man bör inte gå för bryskt
fram, men säkerligen bör man försöka
komma fram längre på den vägen.

Det är givet att för en bespisning,
som redan skaffat sig en dyrbar maskinutrustning,
ställer sig frågan om
användande av vissa konserver annorlunda
än för en bespisning, där man
funderar på om man skall skaffa sig
sådan utrustning eller inte. Vad jag
menar, herr talman, är att vid en undersökning
av det slag som vi syftar
på bör man utvälja de olika undersökningsområdena
i samråd med en erfaren
stickprovsexpert, så att undersökningsområdena
blir representativa

och man får ungefär samma proportion
som man har i landet i dess helhet av
enheter av olika typ, olika storlek och
belägenhet, olika förhållanden över huvud
taget. Om man anlitar en erfaren
stickprovsexpert kan man å ena sidan
få bättre, mera användbara resultat än
man har fått i denna utredning, vars
resultat vi fått oss tillsända i spaltkorrektur,
och man kan å andra sidan säkerligen
använda ett mindre urval av
undersökningsenheter och därigenom
begränsa kostnaderna för utredningen.
Urvalet bör alltså inte göras på det sätt
som skolöverstyrelsen har gjort. Men
jag behöver inte uppehålla mig mera
vid detta, eftersom utskottet och reservanterna
varit eniga i fråga om den
sista punkten i motiveringen för utskottsutlåtandet.

Jag vill gärna understryka, för att det
inte skall bli något missförstånd, att vi
reservanter inte syftar till någon centraldirigering.
Vad vi syftar till är att
få till stånd en undersökning av verksamheten,
en kartläggning av förhållandena
för att få fram ett underlag,
som de olika kommunerna skall kunna
tillgodogöra sig, när de själva skall försöka
bedöma sin verksamhet. Givetvis
kommer kommunerna i fortsättningen
liksom hittills att i första hand vända
sig till skolöverstyrelsen för att få råd
och upplysningar, och givetvis bör
skolöverstyrelsens rådgivningsverksamhet
fortsätta, men denna rådgivningsverksamhet
bör grundas på ett utredningsmaterial
av det slag vi här försöker
få fram.

I den reservation, som är avgiven till
utskottets utlåtande, yrkas icke bifall
till någon av motionerna. Däremot sammanfaller
reservationens yrkande i allt
väsentligt med yrkandet i den motion,
som har avgivits av fru Andrén m. fl.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru ANDRÉN (fp): Herr talman! Redan
sju år efter riksdagsbeslutet 1946

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

om de fria skolmåltiderna är vi övertygade
om att vi fått en social institution,
som vi inte kan tänka oss att förlora.

De fria skolmåltiderna är dels en familjesocial
reform, som skall utjämna
barnkostnaderna i likhet med de allmänna
barnbidragen och underlätta
husmödrarnas arbetsbörda, dels en skolsocial
reform, som skall ge barnen möjlighet
att få ett huvudmål mitt under
skoldagen.

De skolbespisningar som nu är i gång
ger ett belägg för att vi kan vinna reformens
syftemål, men de ger också belägg
för, att reformens genomförande är
ytterst krävande och komplicerat.

De remissvar som redovisats i statsutskottets
utlåtande visar, hur högt man
värdesätter skolmåltidsverksamheten
och att man önskar att den skall utbyggas
i sin helhet inom rimlig tid. På
många håll inom kommunerna kan man
med skäl vara tillfredsställd med den
bespisning som ordnats. Men lika entydigt
utvisar remissvaren, att man på
många punkter står frågande inför utvecklingen
och inför utformningen.
Svenska landskommunernas förbund
vill därför ha en objektiv undersökning
av olika skolmåltiders kostnader och
näringsvärde. Svenska stadsförbundet
betonar bl. a., att man behöver en genomgripande
undersökning för att
åstadkomma en utgiftsbegränsning, och
påpekar till sist att den i min motion
begärda utredningen är i hög grad påkallad
och bör igångsättas genast och
genomföras utan dröjsmål.

När statsutskottet nu avböjer min begäran
trots instämmande från så auktoritativa
håll som både stadsförbundet
och landskommunernas förbund, gör utskottet
det därför att det anser, att
kungl. skolöverstyrelsen skall kontinuerligt
följa utvecklingen. Med tacksamhet
noterar jag att statsutskottet anser,
att skolöverstyrelsen inte kan göra detta
utan en utbyggnad av avdelningen för
hemkunskap. Denna avdelning består

Ang. skolmåltidsverksamheten.

endast av två skolkökslärarinnor och en
tillfälligt anställd, vilkas huvuduppgift
är den pedagogiska ledningen av skolköksundervisningen
i landet. Det vore
orimligt att begära, att denna avdelning
jämsides med de dagliga uppgifterna
skulle kunna ta hand om och leda
en omfattande och omdanande försöksverksamhet
på ett alldeles nytt område
utan att avdelningen får större ekonomiska
och personella resurser.

Det är min förhoppning att statsutskottets
önskan om en utbyggnad och
förstärkning av skolöverstyrelsens avdelning
för hemkunskap skall bli förverkligad,
så att man inom denna avdelning
får fackfolk, som enbart sysslar
med hithörande frågor. Men denna förstärkning
blir ett slag i luften, om man
inte dessförinnan tagit reda på inom
vilka områden ett sådant centralt organ
kan och bör följa skolmåltidsverksamheten
ute i de enskilda kommunerna.

Eftersom det är just denna planläggning
som den begärda rationaliseringsutredningen
syftar till, kan jag inte förstå
statsutskottets uppfattning att basen
för denna utredning skulle vara för
smal. Jag skulle i stället vilja påstå, att
basen för skolöverstyrelsens ledning av
de svenska skolmåltiderna är för smal
så länge icke en allsidig och planläggande
utredning skett.

En rationaliseringsutredning, som av
statens organisationsnämnd företagits
inom en del militära matinrättningar år
1944, kan i detta sammanhang ha sitt
stora intresse, då denna utredning bevisligen
medförde stora ekonomiska besparingar
samtidigt som standarden på
kost och lokaler blev mycket högre. I
ett kök kunde man minska personalen
från 41 till 29 sedan man genomfört en
ombyggnad av lokalerna, maskinerna
och inredningen och omdisponerat arbetskraften.
I sin helhet minskade personalkostnaderna
med 1,2 miljoner kronor
när rationaliseringen var helt genomförd.

Vid dessa undersökningar gick man

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

ut från produktionsförloppet, d. v. s.
man följde råvaran till den färdiga portionen
på så sätt, att varje arbetstempo
följdes av experter, vilka bedömde effektiviteten
av olika arbetsmetoder och
olika matlagningsmetoder. Det visade
sig, att de faktorer, som avgör produktionsförloppet
och därmed kostens
standard, är följande: matsedlarnas

sammansättning, lokalernas och utrustningens
dimensionering, transportvägarna
inom lokalerna och förrådsrummens
läge. Allt detta måste ha något av
löpande bandets teknik över sig. Arbetsmomenten
får inte korsa varandra.
Det betyder en försämring, fördyring
och försening av produktionen.

Samma faktorer måste också vara avgörande
för skolmåltidsverksamlietens
driftekonomi, men enligt vad som framgår
av allt tillgängligt material har aldrig
en sådan forskning, ledd av experter,
ägt rum inom denna verksamhet, trots
att skolmåltiderna är av betydligt större
omfattning än den militära förplägnaden.
De svenska skolmåltiderna omfattar
över en halv miljon portioner om
dagen, till en kostnad av 108 milj. kr.
för innevarande år.

Denna utredning av statens organisationsnämnd
visade också, att när man
minskar arbetskraften genom anskaffande
av maskiner och gör rationella
anordningar, måste arbetskraften bli
planmässigt utnyttjad och besitta tillräckliga
kunskaper om maskinernas
skötsel. Ingen betvivlar, att den personal
som arbetar med skolbespisningarna
gör, utifrån sina förutsättningar, sitt yrtersta,
men det räcker inte! Skall bespisningsfrågorna
handhavas på ett effektivt
och ekonomiskt sätt måste man
åtminstone ha fackutbildad personal i
ledningen, som har möjlighet att tränga
in i och förstå konsekvensen av den utveckling,
som nu sker på livsmedelsfronten
och det kökstekniska området.
Denna utveckling kommer, oberoende
av vad riksdagen i dag beslutar, att ske
i allt snabbare tempo.

Skolöverstyrelsens rapport över verksamheten
under budgetåret 1952/53 visar,
att av 49 städer är det bara en som
har fackutbildad ledare för skolbespisningen.
Den vägledning i form av en
broschyr, benämnd »Kosthållet vid våra
skolmåltider», som står skolledning och
personal till buds, måste sägas vara å
ena sidan för knapphändig för den outbildade
personalen och å andra sidan
för elementär för den fackutbildade
personalen.

På sid. 12 i statsutskottets utlåtande
finns ett referat av skolöverstyrelsens
yttrande, där kapitelrubrikerna uppräknas.
Det låter imponerande, men
hela broschyren med komplement omfattar
endast 47 sidor, varför det på
vart och ett av de 21 kapitlen inte blir
mer än en å två sidor. Ett så viktigt
kapitel som det om allmänna krav på
skolmåltider avfärdas på sju rader, om
man nu kan kalla det för ett kapitel.

I ett kungl. brev av den 28 juni 1946
anbefalles skolöverstyrelsen att efter
samråd med Sveriges standardiseringskommission,
centrala sjukvårdsberedningen
och Hemmens forskningsinstitut
utfärda anvisningar rörande inventarier
och annan inredning för skolmåltidsverksamhet.
Hade skolöverstyrelsen under
de gångna sju åren haft tillräckliga
ekonomiska och personella resurser,
hade man kanske kunnat åstadkomma
ett verkligt forskningsarbete tillsammans
med dessa institutioner. Då hade
man nu haft ett material av helt annat
värde än de knapphändiga utrustningslistor,
som tillsammans med broschyren
nu står kommunerna till buds, när de
skall starta och bedriva en skolbespisning.

Man kan säga att denna verksamhet
först och främst är en kommunal angelägenhet,
men det är ett slöseri med tid,
pengar och arbetskraft, om varje kom-,
mun skall göra sina rationaliseringsstudier.
Landskommunernas förbund
har också framhållit, att då staten är
bidragsgivare har den ett direkt in -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

tresse av att verksamheten bedrivs så
ekonomiskt som möjligt, och därför bör
staten medverka till en rationaliseringsutredning.

Vidare kan det anses rätt och billigt
att staten påtar sig kostnaderna för en
sådan utredning, så att kommunerna
kan få någon kompensation för det
statsbidrag, som man räknat med vid
starten men som ofta uteblivit på grund
av det förändrade skatteunderlaget i
kommunen. Bestämmelserna är så utformade.

I sitt särskilda yttrande till befolkningsutredningens
betänkande om skolmåltiderna
(SOU 1945:47) har skolöverläkaren
professor Herlitz bl. a. anfört,
att om en mycket stor procent av
skolornas elever deltager i bespisningen,
kommer detta att innebära särskilt
för de större skolornas vidkommande
att ungdomen får äta i skift, vilket
säkert kommer att betyda att vissa
grupper av ungdom kommer att få mat
på för dem olämpliga tidpunkter och
ibland efter lång väntan. Jag antar att
riksdagens ledamöter känner till, att
skolbarn kan få äta koldolmar eller ärtsoppa
klockan tio på förmiddagen, eller
att de ibland kan få sitt första mål i
skolan klockan ett på dagen. Långt allvarligare
tycks det mig emellertid vara,
att de farhågor av psykisk karaktär,
som professor Herlitz påpekat i sitt yttrande,
nu har visat sig i viss mån vara
riktiga.

I nr 28 årgång 1953 av »Aktuellt från
skolöverstyrelsen» talas bl. a. om svårigheterna
med övervakningen vid skolmåltiderna.
Det har visat sig att lärare i
större skolor inte gärna åtager sig denna
övervakning av skolfrukostarna, då de
inte anser sig orka med hela skoldagen
utan det avbrott skolfrukosten ger. Man
tycks emellertid utgå ifrån att barnen
skall orka med att leva kollektivt hela
dagen under lektioner, måltider och
frukostrast. På sina håll har man också
disciplinsvårigheter att brottas med.
Från ett distrikt meddelas, att sedan

Ang. skolmåltidsverksamheten.

man inmonterat högtalare, har ordningen
blivit bättre. Vad säger våra
barnpsykologer om en sådan lösning av
ordningsproblemet? Har de över huvud
taget blivit tillfrågade? Inbillar vi oss
verkligen att allt är gott och väl, bara
barnen får tillräckligt med kalorier och
vitaminer till inte alltför stora kostnader? Herr

talman! Som avslutning skulle
jag vilja rikta uppmärksamheten på,
att när man flyttar ut någon av hemmets
funktioner — barnen äter ju inte
hemma utan deltar i en kollektiv frukost,
och man flyttar därmed ut en
hemmets funktion ur den individuella
miljön och sätter in den i ett kollektivt
sammanhang — går alltid en för människan
viktig faktor förlorad. Det är
därför vi måste ställa så oerhört stora
krav på skolmåltiderna. Vi får aldrig
glömma centralpunkten i problemet,
barnet självt.

Vad jag här framhållit anser jag vara
ett belägg för att bristen på forskning
och försöksverksamhet har varit till förfång
för både kost och kostnader.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är knuten till statsutskottets
förevarande utlåtande nr 197.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Av den föregående ärade
talarens resonemang fick man föreställningen
att det skulle råda mycket stor
oenighet mellan motionärer, reservanter
och utskottsmajoritet i den fråga
vi nu diskuterar, nämligen förbilligandet
av skolmåltiderna. Så är emellertid
inte förhållandet. Det är endast beträffande
frågan hur vi skall kunna nå
detta förbilligande som meningarna går
isär. Jag konstaterar sålunda, att utskottsmajoriteten
och reservanterna är
ense om skolmåltidernas värde, och att
målsättningen för denna verksamhet är
måltider med lagad mat. Såvitt jag förstår
måste det då innebära, att vi är
ense om att övriga måltidstyper, oslo -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

frukost och liknande, är övergångsformer,
som man siktar till att få bort så
fort sig göra låter. Detta innebär inte
att jag eller någon annan ett ögonblick
tror, att en allmän övergång till måltider
med lagad mat är möjlig inom den
tillmätta tiden fram till 1956. Men på
goda grunder är jag övertygad om att
varken skolöverstyrelsen eller Kungl.
Maj:t kan underlåta att förlänga tidsfristen
så mycket som det finns skäl
som talar för det —- och den tidsfristen
tror jag för min del kommer att utsträckas
ganska lång tid framöver.

Den enighet, som sålunda föreligger
om målet för skolmåltidsverksamheten,
är mycket betydelsefull, inte minst därför
att den kan förenkla diskussionen
om dessa ting högst väsentligt och hålla
den inom ett mycket begränsat område.

Härutöver konstaterar jag att enighet
föreligger i flera väsentliga frågor i
diskussionen. Sålunda är utskottsmajöriteten
och reservanterna överens om
att en utredning om ett förbilligande
av skolmåltiderna, vad gäller matvarorna,
knappast kan leda till något resultat.
Marknadspriserna är nämligen i
stort sett låsta, och frågan om att förbilliga
matpriserna kan således endast
röra sig inom den sektor som gäller
själva upphandlingen, och den frågan
måste kommunerna själva avgöra. Ingen
har heller antytt, att vi på något sätt
skulle utreda denna sak eller komma
med centrala arrangemang i det sammanhanget.

Vad beträffar personalkostnaderna
är vi också ense om att en utredning
knappast i någon nämnvärd grad kan
ändra dem. Personalen är huvudsakligen
kollektivavtalsansluten. Det enda
som då kan göras är att organisera
arbetet så, att minsta möjliga personal
erfordras. Det är emellertid en fråga
som inte kan lösas centralt med de
många olika former som skoldistrikten
arbetar under i hela vårt avlånga land.

Det är således knappast möjligt, så

som jag och majoriteten ser saken, att
på den vägen komma fram till någon
väsentlig kostnadsminskning; detta
måste som sagt i första hand vila på
kommunerna själva.

Vad som dock framför allt vållat irritation
ute i landet i fråga om skolmåltiderna
•—- det vill jag särskilt trycka
på — är de kostnader för måltiderna,
som åsamkas kommunerna. Statsbidragskungörelsen
i detta ämne är som
vi alla veta relativt gammal. Den är
från 1946 med några smärre ändringar
under senare år. Men sedan dess har
vi fått en synnerligen kraftig penningvärdeförsämring
och en förändring i
skatteunderlaget, som nu gjort att statens
andel i kostnaderna för skolmåltiderna
sjunkit under det att kommunernas
ökat. Det är helt naturligt och
förklarligt att detta vållar irritation,
men på detta problem fästes ju riksdagens
och Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
redan för några år sedan, och en
utredning håller nu bl. a. på med frågan
om statsbidrag till skolmåltider och
lokaler; likaså om lokalernas utformning.
Vi är därför inom utskottet ense
om att någon ytterligare utredning på
statsbidragsplanet inte är av behovet
påkallad. Och sedan vad utredningen
om lokaler och maskinell utrustning
angår skulle jag tro, att skolöverstyrelsen
inte är främmande för denna fråga,
och om jag inte misstager mig alltför
mycket kanske densamma blir aktuell
fortare än man tror.

Vad sedan beträffar skolmåltidstyper
och kostsammansättning, skolmåltidslokaler,
maskinell utrustning samt rationaliseringsfrågor,
så är allt detta
inom skolöverstyrelsen föremål för
ständiga undersökningar och utredningar
av fortlöpande art. Dessa undersökningar
och utredningar sker ju alltfort
under medverkan av industrien, framför
allt konservindustrien, av medicinalstyrelsen,
Hemmens forskningsinstitut,
folkhälsoinstitutet och andra lämpliga
organ. Resultatet av dessa under -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

sökningar lämnas fortlöpande till kommunerna
och är, som den ärade motionären,
fru Andrén, framhållit, att
finna bl. a. i »Aktuellt från skolöverstyrelsen»,
som också tillhandahåller
en broschyr, som vi också här hört talas
om, nämligen »Kosthållet vid skolmåltiderna»,
samt anvisningar och uppställningsritningar
för skollokaler.

Motionärerna har begärt att Kungl.
Maj:t skulle uppdra åt skolöverstyrelsen
att utarbeta råd och anvisningar
med olika alternativ till tjänst för distrikten
för att förbilliga kostnaderna för
skolmåltiderna. Denna beställning är,
som vi också kan konstatera, redan
verkställd, och jag skulle tro att den
inom den närmaste framtiden finns
till skoldistriktens förfogande. Vi är
också ense om att dessa skolöverstyrelsens
fortlöpande undersökningar och
informationer alltjämt fyller en uppgift
och alltjämt bör fortgå.

Vad som, herr talman, skiljer oss åt
är endast, att reservanterna önskar en
från skolöverstyrelsen fristående utredning
om i stort sett samma problem
som skolöverstyrelsens fortlöpande utredningar
utgör, under det att vi som
tillhör majoriteten anser en sådan vara
en alldeles för smal bas för en statlig
utredning, och detta av flera skäl. Förutom
det att vi inte har obegränsade
personella och ekonomiska resurser för
utredningsuppdrag — det fick vi bl. a.
höra i går eftermiddag —■ pågår en hastig
utveckling på näringsforskningens
område och på det maskinella och
byggnadstekniska området, som gör att
resultatet av en till tiden begränsad
utredning på hithörande område snart
nog kan bli inaktuell. En fortlöpande
utredning fyller då, menar vi, en helt
annan och bättre uppgift än en till
tiden begränsad sådan, som givetvis
alltid löper risken att inom en näraliggande
och snäv framtid bli inaktuell.

Dessutom är det ämnesområde som
reservanterna vill statligt utreda en

Ang. skolmåltidsverksamheten.

kommunal angelägenhet; ja, det ligger
helt inom kommunernas kompetensområde.
Förhållandena inom kommunerna
växlar kolossalt, och behoven är
art- och vittskilda i skoldistrikten i
vårt avlånga land. Det skulle säkert
överstiga ett ämbetsverks eller annat
organs krafter att centralt ordna dessa
rationaliseringsåtgärder och andra problem.
Vi har ju kommunal självstyrelse
i vårt land, och jag tycker för min del
att vi med förtroende kan överlämna
till de kommunala myndigheterna att
själva efter de föreliggande olika kommunala
förutsättningarna ordna dessa
problem. Som jag förut påpekade finns
ju möjligheter att från skolöverstyrelsen,
folkskoleinspektörerna och andra
få de upplysningar som behövs i alla
dessa olika avseenden. Värre saker än
detta tror jag att våra duktiga kommunalmän
ute i bygderna har gått i land
med.

Denna principiella inställning utesluter
dock inte behovet av kontakt
mellan de statliga myndigheterna och
de kommunala organen och kanske
främst de organisationer, som de olika
kommunerna är anslutna till. Jag tänker
då närmast på Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund. Överstyrelsens fortlöpande undersökningar
bör dessa organisationer
inkopplas på, och vi menar också
att överstyrelsen bör under de fortlöpande
undersökningarna ha kontakt
med dessa organisationer och därigenom
ge dem möjligheter att följa verksamheten
och taga initiativ, vilket säkerligen
enbart skulle vara till gagn
för hela denna verksamhet.

Som jag förut framhållit anser vi
motiveringen för en utredning vara
svag och att en sådan knappast fyller
någon verklig uppgift. För övrigt tror
jag det är önskvärt, att man inte ytterligare
ger något finger åt sådant som
ökar faran för flera regleringar och begränsningar
av den kommunala självbestämmanderätten.
En statlig utred -

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

ning löser knappast kommunernas rationaliseringsproblem.

När fröken Wetterström särskilt framhöll
stadsförbundets och landskommunernas
förbunds intresse för en planerad
utredning, är det väl också skäl i
att påpeka, att man icke varit främmande
för vad en sådan utredning kan
innebära i andra avseenden. Svenska
landskommunernas förbund säger bl. a.:
»Det torde i första hand böra vara
kommunernas egen sak att med hjälp
från sina sammanslutningar sörja för
denna fortgående rationalisering. Där
det rör sig om en verksamhet, som är
mera i detalj författningsreglerad eller
där staten genom bidragsgivning har
ett direkt intresse av att verksamheten
bedrives så ekonomiskt som möjligt,
måste det vara statens uppgift att medverka
till en rationalisering.»

Vi menar att staten redan nu medverkar
till denna rationalisering just genom
skolöverstyrelsens fortlöpande
verksamhet. Svenska stadsförbundet säger,
»att rationaliseringsmöjligheterna
beträffande skolmåltidsverksamheten
uppenbarligen måste i hög grad vara
beroende av skiljaktiga förhållanden på
olika orter och för de särskilda skolorna.
På grund härav kan det icke förväntas,
att dessa möjligheter i de särskilda
fallen skola kunna fullt ut tillvaratagas
utan att man avstår från
långt gående krav på enhetlig reglering
och centralt bestämmande i frågor
om anordningarna för och bedrivandet
av verksamheten.»

Fröken Wetterström nämnde också
möjligheterna att genom en särskild utredning
väsentligt förbilliga skolmåltiderna.
Jag har tyvärr inte den uppfattningen
att detta är möjligt, och jag
ber härvidlag att få hänvisa till vad
jag sade förut. Om jag ser på en tabell
i »Aktuellt från skolöverstyrelsen», nr
28 för 1953, får jag bl. a. veta, att medelkostnaderna
för skolmåltid med lagad
rätt, smörgås och mjölk, läsåret
1952/53 var, där maten var lagad och

serverad vid varje skola i stad, i distriktets
egen regi, 81 öre och på landsbygden
99 öre. Där maten var lagad
centralt och sänd till olika skolor var
priserna, i stad 78 och på landsbygden
90 öre. Detta pris kan inte betraktas
som högt. Jag anser också att ingen
central utredning kan nämnvärt pressa
detta pris.

Jag tror således inte att det finns så
synnerligen mycket att göra i detta
avseende. Givetvis skall alla möjligheter
till ett förbilligande tillvaratas, men
vi skall inte tro, om vi ger vår röst för
en särskild utredning på detta område,
att det innebär att de höga anspråk
på billigare skolmåltider som man kanske
på sina håll i detta fall har ställt
kommer att infrias; det vill jag i varje
fall för min del bestämt hävda.

Herr talman! Med vad jag nu framhållit
ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag är mycket glad över
att avdelningens ordförande så starkt
strök under att vi inom utskottet är
överens om det väsentliga, nämligen om
skolmåltidernas värde och målsättningen
för skolmåltidsverksamheten. Skillnaden
är den att majoriteten inte tror,
att en utredning av det slag som vi
förordar ger så mycket att det är värt
utredningskostnaderna; det är ju på
den punkten vi har en annan mening.

Det överraskande är emellertid att
avdelningens ordförande som brukar
vara en omdömesgill man verkligen vill
ställa sig bakom den formulering som
utskottet använder på denna punkt, när
utskottet säger att vad kostnaderna för
matvarorna beträffar »kan en utredning
givetvis icke påverka prisbildningen
på detta område». Nej, det har
heller ingen påstått. Det är inte fråga
om prisbildningen och det är heller
inte fråga om å-priserna. Det är inte
ens bara en fråga om de priser man

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

kan uppnå vid en fördelaktigare upphandlingsmetod,
utan det är ju —• som
framgår av vår reservation och som
faktiskt även framgår av skolöverstyrelsens
utlåtande — en fråga om huruvida
man genom exempelvis användande
av livsmedelsindustriens produkter
eller på annat sätt kan åstadkomma att
kostnaderna för maten blir lägre. Om
man skulle ansluta sig till utskottets
skrivning, vore det ju ett slag i ansiktet
på varje husmor som ständigt är
i den situationen att vara tvungen att
försöka dryga ut slantarna för att få
dem att räcka bättre. Var och en vet
väl vad kunnighet och intresse för uppgiften
där betyder.

På samma sätt måste man reagera
mot talet om att en utredning inte kan
ge så mycket därför att arbetskostnana
ju beror på de avtalsenliga lönerna.
Det är givet att de avtalsenliga lönerna
är den ena faktorn, och den har vi
naturligtvis inte velat påverka. Men den
andra faktorn är antalet arbetstimmar
som går åt, och det är på den punkten
vi efterlyser dessa tidsstudier, som
skulle kunna leda till att verksamheten
förbilligades. Där har vi att ta hänsyn
till de siffror, som fru Andrén pekade
på i sitt anförande, om hur man i det
militära sparat 1,2 miljoner, mycket på
grund av att man genom rationella metoder
kunde använda mindre personal
än förut.

När det gäller frågan om vad utredningen
skulle syssla med, är det två
olika problem, som uppställer sig. För
det första skulle den utgöra en översynskommitté
för att granska den nuvarande
verksamheten. Det är ju brukligt
att ledamöterna i en sådan kommitté
inte är identiska med ledningen
för det organ, vars verksamhet skall
undersökas; man brukar ju anse att ett
främmande öga får ett visst perspektiv.
..

Ja, eftersom repliktiden tycks vara
ute får jag sluta.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp): Herr
talman! Det kvittar mig lika, huruvida
kammaren tar utskottsmajoritetens eller
reservanternas förslag. Jag kan inte
finna att det är så särskilt stor skillnad
mellan dem.

Jag skulle kanske kunna räcka ett
litet finger åt reservanterna och säga,
att det är inte utan betydelse att man
får reda på vad exempelvis konservindustrien
eller djupfrysningsindustrien
kan åstadkomma för att vi skall få
bättre skolmåltider. Jag tror, att om
vi lämnar åt kommunerna själva att
klara denna sak, så kommer de också
att kunna göra det i mycket stor utsträckning.
I det avseendet vill jag instämma
med utskottets talesman herr
Johansson i Mysinge.

Jag skulle kunna citera vad landskommunernas
förbund säger. Jag representerar
visserligen inte någon
landskommun utan tvärtom en stadskommun,
men förståndiga synpunkter
från landskommunerna kan man ju
acceptera, fastän man själv är stadsbo.
Det står på s. G i utskottsutlåtandet:
»Till följd av statsbidragets konstruktion
bär en betydligt större anpart av
kostnaderna än vad som ursprungligen
var avsett kommit att få bäras av kommunerna.
»

Det är alldeles riktigt, att det är inte
bara på detta område som det har blivit
så. Riksdagen beslutar ju ofta reformer
av olika slag och beviljar statsbidrag
för deras genomförande. I kommunerna
säger man sig då gärna, att
detta kommer att bli ganska fördelaktigt,
men allteftersom tiden lider finner
man, att statsbidraget inte blir av
den omfattning som man räknat med.
Just på det sättet är det också med
skolmåltiderna.

Jag skall, herr talman, framföra några
synpunkter på skolmåltiderna i allmänhet
och på verksamhetens förbilligande
och rationalisering i synnerhet.
Men först skall jag be att ytterligare få

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

uppehålla mig något vid vad som sagts
tidigare i debatten.

Fröken Wetterström sade, att diskussionen
om skolmåltiderna bär antagit
alldeles för stora dimensioner, och i
det vill jag instämma. Det har insmugit
sig en smula av magi och mystik i denna
diskussion, och ju fortare vi får
bort det inslaget, desto lättare kommer
vi till rätta med skolmåltiderna.

Det har också påtalats att de olika
kommunerna får besök av beskäftiga
ombud, som säljer maskiner som kan
användas vid skolmåltidernas tillredning.
Det är säkert åtskilliga som faller
för dessa provryttares ibland mycket
stora övertalningsförmåga och köper
ett och annat, som annars inte
skulle ha köpts och som visar sig vara
mindre klokt att ha skaffat sig.

Fröken Wetterström framhöll också,
att man skall studera vad organisationerna
sagt i sina yttranden, vilka finns
återgivna i den recit, som föregår statsutskottets
uttalande. Det vill jag för
min del också rekommendera. Vad som
framhålles där går visserligen inte helt
ihop med synpunkterna i den motion,
som bland annat fröken Wetterström
har underskrivit, men det hindrar ju
inte att man kan säga, att den som sig
omvänder och bättrar, den skall man
inte lasta.

Det har vidare anförts här, jag tror
av fröken Vinge, att det finns skoldistrikt,
som serverar kålsoppa kl. 9 på
morgonen. Jag kan hålla med om att
det kanske inte är så bra. Om jag för
min del får välja mellan att äta kålsoppa
klockan 9 på morgonen och att
dricka kaffe, så tar jag helst kålsoppan.
Varför har man för övrigt en sådan anordning?
Det beror inte på att man finner
det ändamålsenligt att servera eu
sådan måltid vid den tidpunkten, utan
det beror helt enkelt på att lokaliteterna
vid skolan i fråga är sådana, att man
måste låta barnen äta i lag och för att
man skall hinna med att servera det
ena laget efter det andra måste man

börja tämligen tidigt. Detta är således
inte något ordinärt förhållande utan något
som var och en säkert vill vara med
om att få bort. Det kommer också bort
vad tiden lider.

Det sägs att reformen är krävande
och komplicerad. Därtill skulle jag vilja
säga, att jag tycker att saken är
klar, om man använder sitt sunda förnuft
en liten smula. Men jag tycker nog
att man hade kanske litet väl brått, när
man genomförde reformen. Man skulle
ha låtit kommunerna få tid på sig att
skaffa ordentliga lokaliteter framför
allt. Då hade det gått åtskilligt bättre
än vad det nu har gjort. Man får nu
ofta servera skolmåltider i källarlokaler,
på vindar, i korridorer, i tvättstugor
och på alla möjliga andra ställen.
Hade man bidat en liten smula, så att
kommunerna hade fått större resurser,
hade det gått åtskilligt bättre. Men det
har blivit en smula tävlan de olika kommunerna
emellan. Då några kommuner
har infört skolmåltider, tycker andra
att de inte vill vara sämre på sitt håll.
Det är ju dessutom så, att när föräldrar
med sina barn flyttar från ett skoldistrikt
till ett annat, åberopar de att de
i det föregående distriktet fick skolmåltid.
Varför bär ni inte det här? De
kräver helt enkelt att de skall få den
förmånen och utövar sålunda press på
vederbörande skolstyrelse, som försöker
att klara bespisningen hurdana lokaliteterna
än må vara.

Jag kan inte låta bli, herr talman,
att i detta sammanhang framhålla, att
jag tycker att vi, även när det gäller
barn, skall ställa ganska stora krav på
de lokaler, där barn skall inta sina måltider.
När vi riksdagsmän går ned i
restaurangen vill vi ha vackra dukar
på borden; vi vill ha eu liten smula
blommor omkring oss; vi vill ha tavlor
på väggarna, och om det kan åstadkommas
så kanske vi också vill ha en liten
smula musik. Varför skulle barnen inte
kunna få någonting i den vägen? Det
har ju för resten omvittnats i denna de -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

batt, att ordningen har blivit bättre sedan
man installerat högtalaranläggningar
i skolmåltidslokalerna. Jag vet inte
om samma motiv har legat till grund
för att man infört musik i ladugårdarna.
Det påstås ju på sina håll att korna
mjölkar bättre, när de får höra musik.
För övrigt vill jag inte göra några jämförelser
mellan barnen i skolmåltidslokalerna
och korna i ladugårdarna.
Men när vi som är äldre kräver vissa
ting i samband med intagandet av måltid,
skall vi inte se bort ifrån att det är
fullt berättigat, att barnen och deras
föräldrar får ställa vissa krav på lokaliteterna.
Lokalerna och de former, under
vilka måltiderna serveras, verkar
nämligen i uppfostrande riktning, inte
så litet för resten, om man nämligen
kan utforma dem på ett tilltalande sätt.
Jag har för min del alltid strävat efter
att man bör ta hänsyn även till detta.

Man skall inte handla som gumman,
som stod på torget och sålde ägg. Då
några ägg var skadade tog hon undan
dem och sade: Dem kan barnen hemma
få, de skall också ha någonting. I den
andan skall vi inte handla när det gäller
skolmåltiderna. Endast det bästa är
gott nog åt barnen. Skolmåltiderna får
inte vara något slags slukisinrättning,
där det gäller att låta barnen äta så fort
som möjligt, så att den ena omgången
kan följa på den andra. Då blir skolmåltiderna
inte av det värde som de
annars skulle kunna bli.

Vad kostnaderna beträffar vill jag referera
till samma aktstycke, som herr
Johansson i Mysinge uppehöll sig vid,
nämligen »Aktuellt från skolöverstyrelsen».
I det senaste numret, nr 28 år
1953, finns en mycket intressant utredning;
bl. a. finns det tabeller, som visar
kostnaderna för åstadkommande av
måltider på olika sätt. Det finns exempel
på vad det kostar att åstadkomma
måltid i distriktets egen regi i stad och
på landsbygd, vad det kostar att få maten
lagad centralt och sänd till olika
skolor i städer och på landsbygd, att få

Ang. skolmåltidsverksamheten.

maten tillredd hos leverantörerna och
sänd till olika skolor o. s. v. Jag skall
bara ta ett enda exempel ur denna för
övrigt mycket intressanta utredning,
som jag vill rekommendera till alla
dem, som är intresserade av det föreliggande
problemet.

Vi har gjort en liknande utredning i
min hemkommun, staden Kalmar. Vi
har bl. a. kommit underfund med att
man vid en någorlunda stor skola vinner
det bästa resultatet genom att ha
eget kök och laga maten i egen regi
i stället för att anlita vare sig livsmedelsindustrier
eller något annat. Vi har
även infordrat anbud från livsmedelsindustrier,
då vi trodde att vi skulle
förbilliga måltiderna på det sättet. Det
lyckades emellertid inte. Dessa kunde
inte erbjuda de priser, som skolan kunde
erbjuda, när den själv lagade maten.
Det säger ju åtskilligt.

Visserligen står det i utredningen i
häftet från skolöverstyrelsen, att då
maten lagas centralt och sänds till olika
skolor kostar den i genomsnitt 78 öre
per måltid, medan den, om den lagas
och serveras vid skolan, kostar 81 öre.
Det gäller i båda fallen städer. Det är
en skillnad på tre öre om man får maten
centralt lagad och utkörd eller om
den lagas vid den skola där den serveras.
Men, mitt herrskap, trots de här
tre örena måste man väl säga, att den
måltiden är värdefullast, som lagas och
serveras vid skolan; de där tre örena
i merkostnad uppvägs således mer än
väl av den bättre kvalitet som man får
på maten. Det har vi kommit underfund
med.

Det ställer sig något annorlunda om
man har små skolor ute på landsbygden.
Där kan det hända att man är
nödsakad att tillgripa en sådan där
centraliserad tillagning för att sedan
köra ut maten till de olika skolorna.

Men om man utgår ifrån de priser
som står i häftet från skolöverstyrelsen,
kan man väl inte säga att detta är
dyrt för en måltid. Jag tycker tvärtom

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

att det är billigt. Dessutom är maten
god. I höst intog jag, därför att min
hustru vistades på lasarettet, mina
luncher vid skolmåltiden tillsammans
med barnen. Jag fann att maten var
utmärkt. Jag hade inte någon enda gång
någon anmärkning att göra emot den.
I Kalmar lagar vi maten för ungefär
62 eller 63 öre per måltid, men vi har
inte uteslutande A-måltider, det får jag
tillägga, ty våra resurser tillåter det
inte. Det kan man väl inte säga är dyrt.
Vi lärare, som har ätit där, har för
resten betalat 75 öre; bara för att det
inte skall vara någonting att säga har
vi betalt litet mera än det egentligen
har kostat.

Jag kan vittna om —- och det har varit
mig angeläget att undersöka den saken
—■ att barnen är utomordentligt
förtjusta i skolmåltiderna. När lektionen
är slut och lunchrasten börjar säger de
ofta till varandra: Nu skall vi gå till
den goda maten. Ja, de går för resten
inte, utan de rusar dit i förtjusning
över att de skall få en god måltid.

Om man ger kommunerna resurser
tror jag nog att den här frågan skall
klaras. Om man tar bort fiskalsynpunkterna
vid kontrollen över skolmåltiderna
när det gäller statsbidragsansökningar,
tror jag också att åtskilligt kan
vinnas, och om man ökar statsbidraget
till kommunerna, klarar de säkert upp
den där saken.

Jag skulle som sagt ha kunnat yrka
bifall såväl till utskottets framställning
som till reservanternas, men eftersom
jag tillhör ett parti vars representanter
har varit med om att skriva under reservationen,
kanske det ser en liten
smula bättre ut att jag yrkar bifall till
denna. Därför, herr talman, skall jag
be att få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle:
Herr talman! Det var glädjande

att herr Nordkvist i flera avseenden
var fullt ense med mig. Vad som uppkallade
mig var att herr Nordkvist på
tal om de här fyra remissinstansernas
yttranden, som jag i all korthet hade
plockat fram några saker ur i mitt anförande,
sade, att »den som sig omvänder
och bättrar skall man ej lasta».
Jag måste erkänna att min fantasi inte
räcker till riktigt. Jag vet inte vad herr
Nordkvist syftar på. Själv har jag en
känsla av — herr Nordkvist tycker
kanske det är tråkigt — att jag varken
har omvänt mig eller bättrat mig, ty
min synpunkt på hela detta problem
är ungefär densamma som den har varit
hela tiden. Jag kanske rent av kan
få be om ett förtydligande.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag skall omedelbart
leverera detta förtydligande.
Det står ju i alla fall i motionerna att
man vill ha bättre förhållanden i vad
gäller att få statsbidrag till sådana måltider
som består av varm dryck och
frukt eller varm dryck och smörgåsar.
Men vi vet, herr talman, att även om man
ur näringsfysiologisk synpunkt kan bevisa,
att dylika måltider är lika fullgoda
som andra, får man också ta en
liten smula hänsyn till folkets vanor.
Om svenska folket inte vill att deras
barn skall vara betjänta med måltider
av den beskaffenheten, så tycker jag
inte att man skall bortse ifrån detta.
Det har man dock yrkat i motionerna,
men eftersom man har kunnat gå med
på reservationen kan man väl inte komma
ifrån, att där har man fallit ifrån
en liten smula, och det är det som gläder
mig.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten. Jag vill bara
med några ord säga att jag fortfarande
tycker, att den här varma drycken
och smörgåsen, som jag i min motion
har förordat — efter danskt mönster

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

— inte skall behöva skjutas helt åt sidan,
vilket inte hindrar att jag har
gått med på den linje som reservanterna
har kommit fram till och som
jag tycker är mycket vettig. Men varför
skall inte, såsom jag inledningsvis
sade, hela systemet kunna göras så
smidigt, att det kan anpassas efter olika
förhållanden? Jag anser det fullt befogat
att t. ex. i tätorterna, där det finns
en mängd förvärvsarbetande mödrar,
barnen får en skolmåltid som består av
lagad mat, men jag kan inte finna att
detta är absolut nödvändigt inom tätbebyggda
landskommuner.

Jag är således helt medveten om att
man inte kan ta ett steg tillbaka och
förorda smörgåsfrukostar, när vi redan
har gått in för andra typer, men under
ett övergångsskede borde man kunna
underlätta utbyggnaden av denna reform
genom att även tillåta att det serveras
sådana frukostar som jag i min
motion har talat ‘om.

Fru NILSSON (k): Herr talman! Hos
de delar av svenska folket, som har
skolpliktiga barn, ar reformen med fria
skolmåltider mycket högt skattad, inte
minst på grund av att barnens hälsotillstånd
och fysiska spänst avsevärt
förbättrats. Otaliga är också de uttalanden
som kvinnorna har gjort i denna
fråga till förmån för den lagade maten
i skolorna. Ja, många mödrar har
faktiskt förklarat, att de tycker att denna
reform är den viktigaste och bästa.

Allmänt erkännes också reformens
fördelar av de olika partierna här i
riksdagen, men att detta erkännande
inte är så djupt rotat, därom vittnar
de motioner från borgerligt håll som
nu behandlas. Det är inte svårt att i
dessa motioner spåra önskningar om
försämringar av denna goda reform.
Trots fröken Wetterströms försäkringar
vill jag citera följande ur hennes
motion: »En godtagbar typ synes vara
en måltid bestående av varm mjölk eller
choklad och smörgåsar, därtill gär -

Ang. skolmåltidsverksamheten.

na frukt.» Detta citat säger tillräckligt.
Förespråkarna för ersättandet av den
lagade maten med mjölk och smörgåsar
har funnit sina representanter. Detta
faktum kan inte döljas av den formuleringen,
att smörgåsarna skall vara
av sådan beskaffenhet att »alla krav
ur näringsfysiologisk synpunkt tillgodoses».

Jag skall inte förneka att det i debatten
om skolmåltiderna har gjorts
uttalanden, som ger belägg för att smörgåsarna
skulle ha samma näringsvärde
som lagad mat. Näringsfysiologiska institutet
har gjort uttalanden i sådan
riktning, men detta institut blev ju illa
känt under krigsåren, då det gick i
god för att margarin var bättre än
smör och att ost och ägg egentligen var
skadliga för hälsan. Vi känner alltså
igen tongångarna. Jag skall emellertid
inte i dag diskutera kalorienheter eller
näringsvärde. Måhända har de näringsfysiologiska
herrarna rätt däri, att man
nog kan få fram lika många kalorier
ur ett visst antal smörgåsar som ur en
tallrik soppa, men det är inte detta som
är huvudsaken i denna debatt. Det gäller
alt få kalorierna serverade så smakligt
som möjligt. På de ställen, där man
har ersatt den lagade maten med smörgåsar,
har många mödrar intygat att
barnen första och andra dagen kanske
ätit fem eller sex smörgåsar men att
de, alltefter som dagarna gått, har tröttnat
på smörgåsarna och till slut kanske
bara ätit en om dagen. Det finns anledning
att fråga: Är det dit man vill
komma, när man talar om ett förbilligande?
Det är nog inte barnens bästa
man haft för ögonen, när man skrivit
dessa motioner.

Som motiv för ett förbilligande och
förenklande av skolmåltiderna har ju
anförts de höga kostnaderna. Dessa strävanden
att spara på såväl statens som
kommunernas utgifter är nog tacknämliga,
men jag har inte sett något av
detta sparsamhetsnit hos dessa motionärer
eller deras parti när det gäller

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

de verkligt stora utgifterna. Jag syftar
bl. a. på de enorma anslagen till den
militära upprustningen. Var fanns sparsamhetsandan,
när vi voterade om dryga
två miljarder till upprustning av
försvaret? Var fanns sparsamhetsandan,
när riksdagen godkände inköpet
av engelska tanks för cirka 100 miljoner
kronor? Dessa pengar hade räckt
till många skolmåltider och till att mätta
många barn, men då hördes inte
från det hållet något tal om förbilligande
och förenklande.

För resten har de erfarenheter, som
man gjort av skolmåltiderna, givit belägg
för att smörgåsar inte är billigare
än lagad mat, utan tvärtom.

Det är nu endast 58 procent av de
skolpliktiga barnen som kommer i åtnjutande
av skolmåltider. Det är en
stor och trängande uppgift att snarast
utvidga skolmåltidsverksamheten, så
att den omfattar alla skolpliktiga barn.
Kostnaderna härför beräknas med nuvarande
priser till 200 miljoner kronor.
En sådan utgift anser jag väl motiverad
mot bakgrunden av denna reforms
stora mänskliga värde. Den, som
vill se till barnens bästa, behöver absolut
inte känna sig avskräckt av utgiftens
storlek.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:
Herr talman! För att inte debatten skall
komma på sned vill jag fästa både fru
Nilssons och övriga kammarledamöters
uppmärksamhet på att reservanterna
inte har påyrkat någon övergång
från den nuvarande mathållningen till
smörgåsfrukostar. Vidare tycker jag
att det skulle något förenkla debatten,
om man inte slår ihop motionerna och
bara talar om motionärerna från borgerligt
håll. Det är dock här fråga om
tre olika motionspar, som mycket väsentligt
skiljer sig från varandra.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle: Herr talman! I likhet med

fröken Vinge vill jag poängtera, att jag
aldrig har påyrkat att det skall införas
smörgåsfrukostar i skolor där det
nu serveras lagad mat.

Till fru Nilsson vill jag bara säga, att
det är i alla fall skillnad på smörgåsar
och smörgåsar — det finns ju
t. ex. även smörgåsar med — rysk kaviar.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Man
har kanske en känsla av att denna fråga
diskuterats nog och en del av vad
som sagts finns det ingen anledning att
upprepa. Det är närmast vad herr Nordkvist
i Kalmar sagt jag skulle vilja i
någon mån beröra. Han nämnde att det
visar sig billigare att laga maten i skolan,
i synnerhet när det gäller större
skolenheter, än att köpa färdiglagad
mat från annat håll. Här kommer man
givetvis in på frågan om vad som räknas
in i skolmåltidskQstnaden. När herr
Nordkvist nämner kostnaden för skolmåltiderna
i Kalmar, har han sannolikt
inte räknat med lokalkostnader
och kanske inte heller med maskinkostnaderna.
I vissa fall kan man även
fråga sig, om den elektriska strömmen
redovisats. Det sker inte överallt.
När enskilda personer eller företag
skall leverera mat, måste de däremot
räkna med både lokal- och maskinkostnader,
vilka skall amorteras på viss
tid. Jag tror därför att man ibland behöver
liksom rensa upp begreppen i
fråga om dessa beräkningar.

Vid 1951 års riksdag framlade jag och
några kamrater en motion, där vi tog
upp vissa spörsmål på detta område
och speciellt pekade på lokalkostnaderna.
Det har ju i debatten talats om
att vi skulle kunna förbilliga skolmåltiderna,
eventuellt genom att köpa mat
från konservindustrien eller andra håll.
Samtliga har vi väl också fått en broschyr
angående vacuumtorkad föda.
Kan vi få fullvärdiga måltider med mat
från dessa industrier kommer det att
inverka även på vårt behov av investe -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

ringar i lokaler. Köken kan naturligtvis
då få eu mycket enklare utformning,
vilket givetvis är välkommet.

Just investeringsbehovet måste i detta
fall observeras. När vi tänker på att
vi saknar skollokaler i så stor utsträckning
som vi gör, när vi tänker på vårt
stora investeringsbehov över huvud taget
i samhället, får vi inte glömma bort,
att vi kanske här har en möjlighet att
spara på investeringarna. Denna möjlighet
bör tas vara på.

När man hör denna debatt, har man
nog en känsla av att skillnaden mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
egentligen inte är så stor. Herr Nordkvist
sade att han kunde rösta med
vilkendera ståndpunkten som helst,
men med anledning av att han var folkpartist
och folkpartisterna reserverat
sig, följde han reservationen. Skillnaden
mellan utskottet och reservanterna
är väl i stort sett, att utskottet medger,
att en utredning behövs, men menar
att skolöverstyrelsen kan sköta den
saken själv i samarbete med stads- och
landskommunernas förbund m. fl., medan
reservanterna menar, att det bör
tillsättas en speciell utredning, varvid
givetvis skolöverstyrelsens sakkunskap
bör anlitas men utredningen ändå stå
utanför skolöverstyrelsens direkta ledning.
Man tycker kanske att det är en
smaksak vilket man väljer. Men utskottsmajoriteten
har samtidigt sagt, att
den avdelning inom skolöverstyrelsen,
som har hand om denna fråga, har för
litet personal. När man känner till denna
personalbrist, kan man fråga sig om
verkligen skolöverstyrelsens avdelning
i detta fall har möjligheter att företa
en sådan utredning. Det är just med
tanke på detta, som jag anser att man
i dagens läge bör följa reservationen
och begära en speciell utredning, varvid
givetvis även skolöverstyrelsen bör
vara inkopplad.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! .Tåg skulle som kommunalman
gärna vilja redovisa några reflexioner
i samband med behandlingen
av detta ärende. Yi är ju alla överens
om värdet av dessa omfattande sociala
åtgärder. Å andra sidan är det kanske,
i den mån folkhälsosynpunkterna var det
mest vägande argumentet då skolmåltiderna
infördes, för tidigt att nu uttala
sig om huruvida de fyllt sitt ändamål.
Men efter de sex å sju år som förflutit
sedan riksdagen godkände denna
stora reform behövs det säkerligen en
översyn av verksamheten. Framför allt
är detta nödvändigt med hänsyn till de
kommunalekonomiska synpunkter, som
man kan lägga på verksamheten. Utbyggnaden
av reformen har skett så
snabbt, att reformen kanske inte över
hela linjen fått den praktiskt kloka utformning,
som den kunde ha fått om
man skyndat litet långsammare. Herr
Nordkvist i Kalmar var inne på att det
varit en viss tävlan mellan kommunerna
att vara främst när det gällde att
ordna skolmåltiderna. Detta har kanske
lett till onödigt stora kostnader.

Det är framför allt kostnaderna för
kommunerna, som jag, herr talman, vill
säga ett par ord om. Jag skulle tro att
den av reservanterna ifrågasatta utredningen
skulle ha möjlighet att också
utreda konstruktionen av statsbidraget
till denna verksamhet. Med hänsyn till
att penningvärdet och mycket annat
ändrats skulle det nog vara värdefullt
om statsbidraget täckte en betydligt
större anpart av kostnaderna. Det förhåller
sig nämligen så, att den kommunala
kostnadsökningen har blivit vida
större än vad som svarar emot det
ändrade penningvärdet, och denna
kostnadsövervältring har ägt rum samtidigt
inom en rad andra förvaltningsområden
i kommunerna, vilket också
har ställt betydligt ökade krav på kommunerna.
Om vi säger, att utgiften för
skolmåltider i en medelstor kommun
på låt oss säga 3 000—3 500 invånare

7 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

med medelstort skatteunderlag betyder
en utdebitering av i runt tal 1 krona
50 öre för kommunen, förstår man, att
det är en utgift som kan föranleda en
diskussion. Sedan är det en annan sak,
att man, i likhet med vad lierr Nordkvist
i Kalmar sade, kan tycka att den
tagit för stora proportioner.

Vid det tillfälle, då reformen beslöts,
sköt man rätt hårt på arbetsmarknadssynpunkter
och framhöll, att det kommer
att frigöras en ganska stor arbetskraft
från hemmen, som kunde sysselsättas
i den allmänna marknaden i
stället, vilket skulle vara värdefullt.
Herr talman, jag tror, att vi i dag är
överens om att det i stort sett har blivit
raka motsatsen, med hänsyn till att
för närvarande inte mindre än 5 000
människor sysselsätts med skolmåltidsverksamheten
ute i kommunerna.

Då det gäller städerna är problemet
betydligt lättare, och det har ju visat
sig, också i redovisade kostnadssiffror,
att det blir betydligt billigare att där
anordna en skolmåltidsverksamhet, men
i fråga om landsbygden är det i mångt
och mycket ganska bekymmersamt, i
synnerhet om man vill hålla en tillfredsställande
standard på dessa måltider.
I detta sammanhang vill jag gärna
säga, att man nog från utskottsmajoritetens
sida skjuter över målet.
Jag tror att den utredning som reservanterna
förordar säkerligen skulle visa
fram till möjligheten att förbilliga
denna verksamhet, inte minst när det
gäller lokalerna.

Herr Johansson i Mysinge säger först,
att det inte råder så stor skillnad mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas
ställningstaganden. I nästa andedrag
säger han dock, att han för sin
del menar, att det knappast är möjligt
att genom en utredning åstadkomma
klarhet i den eller den detaljen av vad
reservanterna påtalar. Ja, jag vill gärna
säga herr Johansson i Mysinge, att med
all respekt för kungl. skolöverstyrelsen
och för all den sakkunskap som där

återfinns tror jag, att det i detta fall
vore klokt med en mera omfattande
utredning, där även kommunerna genom
sina representanter fick lov att
delta och uttrycka sin mening och sin
erfarenhet på området. En sådan utredning
skulle nog enligt min uppfattning
bli mera värdefull.

Herr Johansson i Mysinge säger också:
Låt kommunerna själva sköta om
den rationalisering som behövs på detta
område. Ja, herr Johansson, det har
jag för min del ingenting emot. Den
kommunala självstyrelsen är jag den
första att slå vakt om, men det förhåller
sig nu faktiskt så i detta fall, att
kommunerna med hänsyn till statsbidraget
är så hårt bundna, att det inte
alltid är så lätt för dem att här få göra
som de vill.

Herr Johansson yttrade vidare, att
en statlig utredning knappast löser
kommunernas rationaliseringsproblem.
Nej, det må vara hänt, men i den mån
de är så hårt bundna genom statsbidraget,
kommer man måhända fram till
vad man avser, om kommunernas representanter
får arbeta tillsammans med
representanter från skolöverstyrelsen
och i en allsidig utredning klara upp
problemet.

Ja, herr talman, det har beträffande
denna fråga ordats åtskilligt, och jag
skall inte ytterligare förlänga debatten,
men i likhet med styrelsen för Landskommunernas
förbund vill även jag för
min del förorda en allsidig men snabb
utredning på sätt reservanterna föreslår.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag framhöll i
mitt första anförande, att utöver de utredningar,
som för närvarande pågår
på detta område, finns det inte något
nämnvärt att utreda. Jag ber således
bara att få hänvisa till detta. Då herr
Nilsson i Göingegården särskilt uppehåller
sig vid statsbidragen vill jag påpeka,
att dessa är under utredning.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

Därvidlag är således ingenting aktuellt
för ögonblicket. Vi får hoppas att utredningen
kan lyckas att nå den balans
som från början avsetts mellan stat
och kommun i fråga om statsbidragen.
Om det lyckas vet vi inte i dag, men
det finns ingen anledning att ytterligare
vid sidan om denna utredning utreda
frågor av samma innebörd.

Angående frågan om kommunerna
själva skall sköta rationaliseringen eller
inte, förmodar jag, att herr Nilsson är
överens med mig om att det inte finns
någon möjlighet att ordna detta centralt.
Jag tänker mig ett skoldistrikt på
landsbygden, bestående av låt oss säga
femton skolor, varav en har kanske
200 barn och en annan 15. Det finns väl
ingen gemensam form genom vilken
man kan komma fram till ett utredningsresultat,
som tillgodoser så olikartade
behov. Vi måste väl i ett sådant
fall lita på oss själva och våra kommunalmän
för att klara upp en sådan
organisationsfråga ute i en kommun.

Jag kan för min del, herr talman,
fortfarande inte inse, att någonting har
kommit fram i debatten, som kan förändra
min inställning, att det inte finns
några nya argument, som ger belägg
för behovet av den utredning, som från
reservanternas sida bär ifrågasatts.

Häruti instämde herr Bark (s).

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle: Herr talman! Herr Johansson
i Mysinge vet mycket väl, att
statsbidraget för närvarande binder
kommunerna i så hög grad, att det faktiskt
inte är möjligt, vare sig det gäller
lokalerna eller måltidernas utformning
och sammansättning, att de själva får
bestämma som de vill. Jag föreställer
mig, att en utredning med representanter
både för skolöverstyrelsen och för
kommunerna har möjlighet att komma
fram till en mera enhetlig utformning
med hänsynstagande till de erfarenheter,
som har gjorts under de senaste
sex å sju åren.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:
Herr talman! Avdelningens ordförande
tycks förbise att den utredning, som
reservanterna förordar, skulle uppläggas
på sådant sätt, att man får möjligheter
att undersöka förhållandena i
olika typer av kommuner för att på det
sättet få en grundval för den rådgivning,
som skolöverstyrelsen sedan lämnar
i de olika kommunerna. De olika
kommunerna får sedan dra de slutsatser
som de själva finner lämpliga
av skolöverstyrelsens rådgivning och
av detta material. För närvarande finns
det emellertid ingen vägledning för dem
att bedöma vad som passar i den ena
eller andra kommunen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf) kort
genmäle: Herr talman! Fröken Vinge
säger att det för närvarande inte finns
någon vägledning. Jag har försökt klargöra,
att skolöverstyrelsen fortlöpande
gör undersökningar på dessa olika områden.
I Aktuellt från skolöverstyrelsen
och nu senast i en skrift, som vi väntar
när som helst och som gäller kosthållet
för skolmåltiderna, ger skolöverstyrelsen
kommunerna meddelanden om vad som
i detta avseende behöver kungöras. Hur
mycket längre skall en utredning kunna
komma än dessa fortlöpande undersökningar?
Jag hävdar fortfarande, herr
talman, att det är synnerligen svårt att
iänka sig att en utredning, som får en
begränsad tid och ett begränsat utrymme
att röra sig på, skall fungera på ett
sådant sätt, att den ger resultat som
kan vara aktuella under t. ex. två
eller flera år framåt i tiden. Detta är
speciellt svårt med hänsyn till den
hastigt gående utveckling på alla områden
och troligen alltjämt kommer att
fortsätta.

Jag bestrider således fortfarande, att
det finns tillräckliga argument för en
utredning på detta område vid sidan
av den fortlöpande, som skolöverstyrelsen
gör. Jag vill samtidigt konstatera,
att reservanter och utskottsmajori -

100

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

tet är överens om att de kommunala
organisationerna, framför allt Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund, bör kopplas in på
denna fortlöpande utredning och undersökning,
så att de får följa verksamheten
och där kan ta de initiativ, som
de anser befogade. Längre kan vi inte
komma.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara i korthet
säga, att skolöverstyrelsens utredning
ju inte är upplagd på ett sådant sätt,
att man kan jämföra förhållandena i
olika kommuner och renodla en faktor
i taget för att sedan avgöra vilken faktor
som har inflytande på förhållandena
i det ena eller andra fallet.

Herr NILSSON i Bästekille (h): Herr
talman! Jag hade från början inte tänkt
delta i denna debatt, men då jag är
huvudmotionär för motionen nr 293 i
denna kammare, som tycks ha vållat
allmän förskräckelse både i statsutskottet
och här i kammaren, vill jag
med några ord motivera vår ståndpunkt.

När vi väckte denna motion visste vi,
lika väl som alla ledamöterna i denna
kammare, att fortfarande 40 procent av
våra skolbarn inte kan få några skolmåltider.
Som ledamot och ordförande
i en skolstyrelse tyckte jag, att vi under
en övergångstid borde kunna få
fram enklare former för denna verksamhet.
Det måste ändå bli bättre än
att på somliga håll inte ha någonting
alls. I vår motion har vi också uttryckligen
sagt, att det bör vara ett tillägg
till dessa övergångsbestämmelser.

Jag skall också, herr talman, be att
få citera ett stycke ur motionen, där vi
skrivit: »Det är alltså angeläget, dels
att skolmåltidsverksamheten utvidgas
i all den utsträckning som behov därav
föreligger, och dels att kostnaderna
för denna anordning icke bli alltför
betungande för stat och skoldistrikt.»

Jag tror nämligen fortfarande, oavsett
vad kammaren i dag beslutar att det
skulle vara lyckligt, om vi under övergångstiden
kunde få fram en något enklare
anordning som kunde tillämpas i
de distrikt, som ännu inte anser sig
ha ekonomiska möjligheter att genomföra
skolmåltidsverksamheten i full utsträckning.

Jag har i min motion aldrig ifrågasatt
— jag har märkt att det här råder
ett missförstånd — att man skulle införa
det jag föreslår i t. ex. Stockholms
stad eller i industrisamhällen. Med min
motion menar jag endast just vad som
står där, nämligen att man skulle göra
ett tillägg till övergångsbestämmelserna.
Vi skall komma ihåg att denna
sak inte enbart skall ses från Stockholms
horisont, vilket är just vad man
gör i dag. Här i Stockholm och i större
industrisamhällen vill man ha skolmåltider
med lagad mat, och detta har jag
ingenting att invända emot. Jag tror
emellertid att man på många andra
platser mycket väl skulle kunna nöja
sig med det system danskarna har. Det
är där förslaget i min motion skulle få
den största betydelsen. Jag kan som
exempel ta vissa landsbygdsdistrikt
hemma i Skåne. Där har man nämligen
inte samma behov som på de platser
jag här tidigare nämnt.

Jag har tittat på barnen i mitt skoldistrikt
och i andra skoldistrikt där
man har infört skolmåltider, och jag
kan ärligt säga, att barnen inte ser
sämre ut än i de distrikt där man infört
skolmåltider. Jag tror däremot att
det skulle vara en fördel för barnen om
de, inte minst under hösten och våren,
kunde få en varm dryck, t. ex.
varm mjölk eller choklad. Jag tror också
det skulle vara till nytta för barnen
att få ett större inslag av frukt — inte
minst för skyddsämnenas skull. Jag
har sagt tidigare och kan säga det en
gång till här i kammaren, att man på
hösten bör ge barnen ett större tillskott
av svensk frukt i skolmåltiderna och

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

101

efter nyår ett större tillskott av citrusfrukter.
Är det någon som ler, får han
göra det, men jag anser en sådan anordning
fullt befogad ur alla synpunkter,
även barnens.

Jag vill liksom andra talare beklaga,
att man tydligen har låst sig fast så
grundligt i prestige att man över huvud
taget inte vill diskutera. Jag tror
emellertid det är med denna fråga som
med så många andra, att det med åren
visar sig nödvändigt att företa ändringar
i ett system som en gång bar
införts. Om kammaren i dag fäller motionen,
vilket givetvis är avgjort på
förhand, kommer man inte därmed
ifrån problemet. Inte minst av ekonomiska
skäl får vi nog lära oss att göra
saker och ting något enklare under en
övergångsperiod för att kunna få det
bättre i framtiden.

Det har sagts så mycket i denna debatt,
herr talman, att man nu kan använda
mindre tid, och jag vill gärna föregå
med gott exempel. Jag har bara
velat ange några motiv till att jag har
väckt denna motion.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Alla motionärerna och reservanterna
har en urskuldande ton; de
ber liksom om ursäkt när de är uppe
och talar i dag. När man läser reservationen
verkar det som om den inte står
i så stark motsats till utskottsmajoritetens
utlåtande, men det kan nog inte
hjälpas att vi under den relativt oskyldiga
reservationen uppfattar en resignation
över att man inte väckt det
intresse för sina attacker mot skolmåltiderna,
som man bespetsade sig på
när motionerna skrevs. Nu har man
börjat resonera om att det inte bör
serveras kaviarsmörgås och nyponsoppa
på lördagar och att inte så
många barn bör utspisas på en gång
etc. men det hjälps inte. När motionärerna
har talat för reservationen har
det också krupit fram, att man är villig
att diskutera både behovsprövning -

Ang. skolmåltidsverksamheten.

en och om alla skall ha skolmåltider.
Det är rent politiska frågor, och har
man givit sig in i den diskussionen,
har man i alla fall inte så helt accepterat
tanken på fria skolmåltider åt
alla, som man i reservationen säger sig
göra.

Fru Andrén talade bl. a. om hur störande
det är för lärarnas frid att de
måste övervaka barnen under skolmåltiderna,
och hon frågade hur barnen
skall kunna orka med en kollektiv tillvaro
hela dagen när lärarna inte gör
det. Jag vill då fråga, om man kan
komma ifrån den olägenheten genom
att servera smörgåsar eller genom att
förbättra kostens sammansättning? Nej,
det problemet kan man bara lösa på
ett sätt, nämligen genom att skicka hem
ungarna att äta och slopa skolmåltiden.

Även om man nu koncentrerar sig
på att försöka få en utredning om hur
man skall få skolmåltiderna bättre och
mera näringsrika, har man dock i tankarna
att man skulle kunna spara pengar
på skolmåltiderna, som är för dyra.
Hur skall man spara? Ett sätt är att
inte inreda skolbespisningslokalerna
så, att de rår med ett lagat mål. Ett
annat sätt är att göra målets sammansättning
billigare och ett tredje att
minska personalen.

Det har sagts här i kammaren och i
utskottet, att personalens ekonomiska
villkor är reglerade i kollektivavtal,
och det kan man inte rucka på. Det
har också sagts att personalen inte är
tillräckligt utbildad. Jag vill påstå att
skolmåltidspersonalen i största utsträckning
består av husmödrar med
stor erfarenhet av att sköta ett hus.
De har i allmänhet halvtidsarbete. Det
är just samma människor man vill
hänvisa barnen till om skolmåltiderna
slopas för att som man tror få bättre
mat till barnen hemma. Personalen är
säkerligen lika väl skickad för sin
uppgift som andra som lagar mat i
kollektiv.

102 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

Det är inte samma sociala patos som
ligger bakom dessa motioner som bakom
de ansträngningar, vilka en gång
drev fram skolmåltiderna. Införandet
av fria skolmåltider var ett led i försöken
att utjämna barnkostnaderna,
och det är ett led som vi inte skall
springa ifrån nu i sista momentet.

Man har klagat på att barnen får lagad
mat t. ex. kålsoppa redan klockan
10.10 då de i allmänhet slutar sin första
lektion. Nå, de får ju inte kålsoppa
varje dag, och jag tror inte det är
värre att de får lagad mat vid den tiden
än att de får den klockan sex eller
ännu senare på kvällen hemma. Enligt
min erfarenhet är åtminstone små barn
betydligt hungrigare och lättare att lura
i lagad mat vid den tiden än klockan
sex. Skulle de leva på smörgås hela
dagen, skulle de bli så smörgåsvana,
att man inte finge i åtminstone de små
barnen någon lagad mat på kvällen,
såvida man inte har mer än vanligt
god disciplin i hemmet. År det besvärligt
att få de små barnen att äta kålsoppa
klockan 10 på dagen, så har jag
egen erfarenhet av att det i alla fall går
betydligt lättare att få dem att vänja
sig vid lagad mat i skolan än efter en
hel smörgåsdag först klockan 6 i hemmet.

Man har sagt att det inte är ro tillräckligt
vid skolmåltiden. Det var fru
Andrén som var inne på det. Jag har
all förståelse för att skolmåltiderna
kan vara oroliga och besvärliga. Men
jag säger: Tack och lov att åtminstone
vi stockholmsmödrar slipper se våra
70 000 barn släppas ut under lunchtid
på våra trafikerade gator. Jag ryser
när jag tänker på att de skulle springa
hem, äta och vara tillbaka på en timme.
Jag tror inte det är någon ro och
vinning för barnens psyke att slippa
den oroliga skolmåltiden men rusa hem
och äta i stället. Det kan hända att det
är mycket annat besvärligt och oroligt
också barnen slipper ifrån genom
att de får stanna kvar i skolan.

Sedan kan man göra mycket för att
få skolmåltiderna bättre. Jag unnar så
gärna herr Nilsson i Bästekille att sälja
litet mera äpplen till skolmåltiderna,
det vore utmärkt. Kunde vi enas om
att lägga mer pengar på sådant, göra
bättre lokaler och studera möjligheterna
att få en bättre kost, vore vi inne
på samma linje som drev fram frågan
om skolmåltiderna från början.

Man säger från motionärshåll att man
inte vill ha sämre kost, man vill bara inte
att det skall stå dyra storkök överallt
ute i landet och användas så litet. Mig
förefaller det tvärtom som en stor vinst,
om vi i dessa oroliga tider har den beredskap
överallt som storkök är. Efter
mitt lilla försvarspolitiska förstånd är
det en vinning att man kan tänka sig
evakuering av barn till nästan vilken
ort som helst och att det där finns
storkök och folk som är vant att sköta
bespisning. Är inte det någonting att
tänka på också, åtminstone för högerrepresentanterna
?

Fru ANDRÉN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag beklagar att jag glömde
ordet inte »alla» framför barn. Alla
barn kanske inte står ut med det stora
kollektivet. Det var framför allt en
uppmaning till föräldrarna att gå ut
från sitt eget barns situation i förhållande
till skolfrukosten.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle.
Herr talman! Jag vill säga till fru
Eriksson i Stockholm, att jag tycker
nog det är ganska litet fruktbärande
när man i en debatt vill försöka misstänkliggöra
varandra och söka finna
låga motiv till de förslag man inte
själv kan ansluta sig till. Om fru Eriksson
anser att jag som motionär drivits
av sådana låga motiv, kan det väl ändå
inte vara fru Erikssons mening att
både Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund, som
nu förordar en utredning, skulle hemfalla
åt något sådant.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32. 103

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! Såvitt jag kan förstå av
debatten, är alla som yttrat sig, överens
om värdet av skolmåltiden och
också överens om betydelsen av att den
bibehålies vid minst den standard som
den nu har. Har man varit med om
de olika utvecklingsstadierna, den tid
då barnen fick mjölk och smörgås, senare
gröt och smörgås, sedan oslofrukost
och nu sist lagad mat efter de
recept och anvisningar som utges av
skolöverstyrelsen, står det fullt klart,
att det inte bör bli fråga om någon tillbakagång
eller någon standardförsämring.
Värdet av skolfrukostarna i den
form som de nu ges är så påfallande
och så uppenbart, att det inte behöver
diskuteras. Därom råder väl också
bara en mening.

Alla tycks också vara överens om att
här behöver göras en utredning, främst
med sikte på kostnaderna. Det är väl
inte så underligt. Detta är ju dock en
mycket stor rörelse, som relativt nyligen
har lagts på skolstyrelserna. Man
skulle kunna säga att skolstyrelserna
är de största restauranginnehavarna,
som driver den största restaurangrörelsen,
inte bara ute på landsbygden utan
även i städerna. Jag såg en uppgift
helt nyligen att här i Stockholm utspisas
90 000 måltider per dag i skolorna.
Det är inte underligt att denna
verksamhet blivit utformad på rätt
olika sätt. Detta beror också till stor
del på att så olika lokaler har stått
och står distrikten till buds. Herr Nordkvist
i Kalmar har varit inne på det
problemet och skildrat hur skolstyrelserna
ofta fått tillgripa lokaler, som
ingalunda är lämpade för utspisningen
och som därför medförde bl. a. fördyrade
arbetsförhållanden och större
personal än som skulle behövas i en
rationell skolbespisningslokal. Det är
därför inte heller underligt, tycker
jag, att förslag kommer upp att denna
verksamhet, som nu pågått 6—7 år,
blir föremål för ingående studium för

Ang. skolmåltidsverksamheten.

att man skall kunna dra nytta av såväl
de goda som de mindre goda erfarenheter,
man under dessa år gjort.

När man talar om att nedbringa
kostnaderna, vill några nödvändigt
sätta likhetstecken mellan detta resonemang
och tanken på en försämring
av skolfrukosten. Jag undrar om
det är alldeles nödvändigt. Jag har här
ett pappar — och nu kommer jag
fram till den egentliga anledningen till
att jag besvärar kammaren med mitt
inlägg i debatten — det är en redogörelse
från en av våra folkskoleinspektörer.
Redogörelsen visar kostnaderna
per utspisad måltid i hans
inspektionsområde. Den visar att den
lägsta kostnaden per utspisad måltid
uppgår till 81 öre och den högsta kostnaden
till 1 krona 29 öre. Det är alltså
en skillnad på 48 öre emellan högsta
och lägsta kostnaden. Medelpriset är 99
öre, alltså detsamma som gäller för
hela landsbygden. Det märkliga med
denna redovisning är emellertid, att
man inom detta inspektionsområde inte
finner de högsta kostnaderna, som man
skulle ha trott, ute på landsbygden
utan i tätortskommunerna, den allra
högsta i en industrikommun och den
näst högsta i en stad. Alltså tvärt emot
vad man kunde ha anledning att vänta
sig.

Jag är inte benägen att dra allmängiltiga
slutsatser från en enda redogörelse.
Det kanske råder speciella förhållanden
inom detta inspektionsområde.
Men om man ser på den redogörelse,
som skolöverstyrelsen givit ut i
tidskriften Aktuellt från skolöverstyrelsen
— det nummer som redan förut
har citerats — så finner man, att skillnaden
mellan högsta och lägsta kostnaden
i städerna uppgår till 32 öre och
på landsbygden till 66 öre.

Jag är naturligtvis inte okunnig om
att geografiska och andra särskilda förhållanden
kan inverka och ge anledning
till denna stora skillnad i kostnaderna
de olika distrikten emellan,

104 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

men jag är inte benägen att tro, att
den enbart beror på geografiska förhållanden.
Det kan också bero på att
man inte bär tagit vara på de möjligheter
som finns att ordna bespisningen
på ett ur lokal;- synpunkt förnuftigt och
riktigt sätt. Jag menar, att det kanske
i denna stora skillnad i kostnader per
utspisad måltid finns utrymme för en
rationalisering, ett utrymme för möjlighet
att göra förbättringar och nedbringa
kostnaderna.

I detta sammanhang får vi också
komma ihåg, att vi här rör oss på ett
område, där redan en femöring eller en
tioöring per utspisad måltid betyder
stora belopp. Om man gör det tankeexperimentet
att man för de distrikt,
som ligger högst i kostnader, kunde
nedbringa dessa med 20 öre per måltid,
skulle det betyda 20 öre per dag
för 1 000 elever under cirka 200 dagar
per år. Det är en väsentlig merkostnad.
Om man kapitaliserar denna merkostnad,
får man ett rätt stort kapital, som
skulle kunna användas till rationalisering.
Det är framför allt dessa variationer
i kostnaderna, som jag tycker är
oproportionerligt stora, som för mig
framstår som den egentliga anledningen
till att vi bör få en utredning till
stånd.

Slutligen vill jag beröra ytterligare
en sak, som berörts tidigare, och det
är relationen mellan statens och kommunernas
kostnader. Det var ju meningen
att staten skulle bära tre fjärdedelar
av kostnaderna, när 1946 års
statsbidragskungörelse antogs. Det har
i stället blivit så, att staten bär en
mindre del, ungefär en tredjedel, av
kostnaderna. Alla vet vi, varpå denna
förskjutning beror. Men jag skulle vilja
uttala den förhoppningen, att den utredning,
som har hand om översynen
av statsbidragsbestämmelserna för skolmåltiderna,
verkligen gör ett försök
att återställa relationen på detta område.
Relationen mellan statens och
kommunernas kostnader har ju rub -

bats på många andra områden, men
kostnaderna för skolmåltiderna tenderar
att bli mycket betungande för
kommunerna. Det är därför av mycket
stor betydelse att de ursprungligen
tänkta relationerna återställs utan att
— jag vill trycka på det — kommunernas
handlingsfrihet blir hårdare beskuren
än nu. Jag är överens med de talare,
som givit uttryck åt den meningen,
att kommunernas rörelsefrihet, som
nu är begränsad av statsbidragsbestämmelserna,
bör ökas.

Ur de synpunkter, som jag framhållit,
är det egentligen likgiltigt om skolöverstyrelsen
eller en särskild utredningskommitté
verkställer den utredning,
som behöver ske. Men jag har
den föreställningen, att det skulle vara
av stort värde att i utredningen få med
kommunrepresentanter och lekmannainslag.
Varför inte också en eller ett
par duktiga husmödrar, som är vana
vid att med relativt små medel laga
god husmanskost? Jag tror det finns
större möjligheter för lekmannaintresset
att göra sig gällande i en utredningskommitté
sådan som reservanterna
har tänkt sig den, och därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle: Herr talman! Fru Eriksson i
Stockholm talade om en attack mot
skolmåltiderna. Jag tycker vi skulle
kunna samsas så pass mycket, att vi
kan vara överens om att det här icke
föreligger någon attack mot skolmåltiderna
utan ett försök att genom smidigare
tillämpning på området kunna
nå fram till ett lika gott resultat och
på samma gång få det något billigare.

Ingen som läst yttrandena från
Landskommunernas förbund och Stadsförbundet
kan påstå, att de drivits av
så låga motiv, att de endast för att
försämra skolmåltiderna och få ned
kostnaderna anser att en undersökning
bör företagas. Jag skulle dessutom vil -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32. 105

ja ställa den frågan direkt till fru
Eriksson: Anser fru Eriksson att det
är bättre att 40 procent av skolbarnen
inte kan få någon skolmåltid i dag än
att riksdagen bifaller det yrkande jag
har framställt?

Alla borde kunna vara överens om
behovet av att barnen får mera av
skyddsfödoämnen. Jag tror att det
vore lyckligare om man ginge på den
linje som jag föreslagit än att man
låter 40 procent av barnen inte få
några skolmåltider. Sedan vi sett resultatet
av en sådan ny ordning kan
vi ta upp en mera givande debatt om
detta spörsmål.

Fru ERICSSON i Luleå (s): Herr talman!
Det är ingen riksdagsfråga, som
väckt så stor uppmärksamhet ute i
bygderna som just den vi diskuterar
i dag, och man kan fråga sig vad orsaken
härtill är. Jo, det beror på att
det är så oerhört många familjer och
hem, som är berörda av denna fråga,
inte minst i det län, varifrån jag är,
Norrbottens län, där skolmåltiderna
kanske betyder mer än inom andra
län i vårt land. Det är alldeles naturligt
att man där är särskilt rädd för
att någonting nytt skall införas. Alla,
även motionärerna, har varit eniga i
att betyga det stora värdet av skolmåltiderna.
Man har använt ganska starka
ord om detta, men hur det än är har
man också sagt något annat i motionerna.
Jag tar först den av fröken Wetterström
väckta motionen. Där sägs, att
vad matsedlarna angår torde man kunna
tänka sig andra typer av skolmåltider,
t. ex. en oslofrukost. Precis detsamma
sägs i det andra motionsparet,
nr 235 i första och 293 i andra kammaren.

Det är just vad man varit så oerhört
rädd för ute i våra bygder, att måltider
av detta slag skulle återkomma. Fröken
Wetterström och fröken Vinge har
sagt, att man inte skall föra in denna
sak i diskussionen, därför att dessa ut -

Ang. skolmåltidsverksamheten.

talanden inte gjorts i den avgivna reservationen.
Men jag tycker att man
skall taga upp detta, ty faktum kvarstår,
att det finns uttalanden i motionerna
av den lydelse jag här angivit.

Om man haft tillfälle att vara med
på den tiden, då barnen i vårt län
kom till skolorna från sina många
gånger mycket avlägset belägna hem,
ber man Gud bevara sig för att måltider
av detta slag skall återkomma,
trots att barnen nu skall få dem i skolan
och inte behöver ha dem med sig
själva.

Jag har talat med en av våra folkskoleinspektörer
— jag har för resten
talat med flera av dem — och frågat
om uppläggningen av skolmåltiderna
ställer sig mycket problematisk. De säger
att för dem är det faktiskt inget
problem, utan varje kommun har ordnat
saken på det sätt som är lämpligast
för dess förhållanden. De tycker att vi
har gjort ett mycket större problem av
denna sak i den svenska riksdagen än
vad den är ute i kommunerna.

Jag tror att om skolöverstyrelsen
kunnat sköta detla på det sätt den hittills
gjort, kan vi lugnt lämna den
föreslagna utredningen i dess händer,
och jag tror också att styrelsen kommer
att med uppmärksamhet följa utvecklingen
och ordna allt till det bästa.
Jag tror vidare, att den diskussion om
skolmåltider, som har förts här i dag,
bör ge styrelsen en hel del underlag
för bedömande av hur vi egentligen
vill ha del.

Jag vill ännu en gång betyga, att
kvinnorna i vårt län, hustrurna i hemmen,
skulle bli verkligt ledsna om något
gjordes för att försämra den kvalitet
som skolmåltiderna har. Vi kan gott
överlämna åt varje enskild kommun
att själv sköta detta. Då kanske vi når
det allra bästa resultatet.

Om det är något jag kanske skulle
vilja uttala en önskan om, så är det, att
statsbidragen höjdes något. Det är nog
litet svårt för en del skattetyngda kom -

106 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

muner att klara sig med det lilla statsbidrag
som nu utgår. Särskilt beträffande
vårt län, där vi har oerhört
många skattetyngda kommuner, kanske
den utredning som finnes ville undersöka
om det går att göra något på den
punkten.

Det kanske rent av var onödigt att
jag yttrade mig i denna fråga, ty jag
tycker att utskottets talesman på ett så
utomordentligt sätt har understrukit
vad utskottet sagt. Också jag ber, herr
talman, att få instämma i utskottets
yrkande.

I detta anförande instämde fru Lindskog
(s).

Fröken KARLSSON (h): Herr talman!
På något enda undantag när har debatten
i dag varit saklig. Den har rört
skolmåltiderna, ej deras vara eller icke
vara och inte heller lagad mat eller
smörgåsar. Frågan gäller en utredning
i den form, som utskottet har föreslagit,
eller i den form, som reservanterna
föreslår. Alla som talat före mig
har sagt, att skolmåltiderna är en viktig
faktor i samhället. Detta vill jag gärna
understryka, men det är icke ett axiom,
att en viktig faktor alltid kommer att
verka i positiv riktning bara därför att
den är viktig. Man måste se till, att
förutsättningarna för att den skall få
verka i positiv riktning också är för
handen.

Det har här av så många sagts, att
skolmåltiderna är bra som de är, om de
består av lagad mat, och det är förmodligen
så på sina ställen. Jag kan
emellertid inte underlåta att peka på
vilken risk som föreligger, om man anammar
detta utan att ta hänsyn till
vissa saker, som inte har berörts i
dagens debatt, vilket gör att jag velat
ta kammarens tid i anspråk några
minuter.

Det är inte alldeles oväsentligt för
barnen, för hemmen och för skolarbetet
hur man planerar måltidstimmarna, det
är en mycket viktig faktor. Jag skall

ta ett exempel, som jag tycker belyser
saken ganska bra. Det var en mamma,
som för någon tid sedan blev påringd
av sitt barns lärarinna, som i sin tur
uppmärksammades på att mammans
flicka hade så dålig aptit. Mamman förklarade,
att det kände hon inte alls
till. Varje dag innan barnet gick från
hemmet drack hon sin choklad och åt
tre smörgåsar. Det visade sig då att
hon inte orkade med de små portionerna
i skolan. Detta berodde på att hon
intog morgonmålet klockan 9 hemma
och började skoldagen med att få
lagad mat klockan 9.45. Det var ju
ganska orimligt att hon skulle ha
någon vidare aptit då. Detta har jag
velat anföra därför att jag menar, att
en skolmåltid inte är fullgod om man
inte tar hänsyn till alla faktorer som
därvidlag kan inverka. Jag har velat
beröra vad skolmåltidens inpassning i
arbetsdagen och annat betyder för att
man skall kunna räkna med en fullgod
skolmåltid. Till en sådan hör också att
man tar hänsyn till att barnen får möjlighet
att upprätthålla en god personlig
hygien. Herr Nordkvist i Kalmar
föredrog i valet mellan kål och kaffe
som morgonmål kålen. Jag skulle vilja
säga att jag för barnens vidkommande
inte skulle välja vare sig kål eller kaffe
utan söka ge dem ännu lämpligare mat.

Vidare säger herr Nordkvist att han
gärna skulle vara med om att skollokalerna
fick en förnämlig utrustning,
gärna med musik. Jag för min del skulle,
om jag finge välja mellan att bereda
barnen musik till maten eller ge dem
möjlighet att innan de går in till måltiden
tvätta händerna, välja det senare.
Jag anser nämligen att det tillhör en
fullgod skolmåltid. När det gäller att
här välja mellan dessa två förslag, utskottets
och reservanternas, anser jag
alldeles självfallet att man skall ta reservanternas,
som förordar utredning
som syftar till uppnåendet av en ur
närings- och andra synpunkter fullgod
skolmåltid. Vad beträffar dessa skol -

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Nr 32.

107

måltider bär jag velat peka på nödvändigheten
av skolmåltidens rätta inordning
i skolarbetet och möjlighet att
sörja för barnens personliga hygien.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till reservanternas förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Jag hade inte alls tänkt begära
ordet i denna debatt, men när man sitter
och lyssnar kan man inte undgå
att bli förvånad över denna väldigt utdragna
debatt, och man frågar sig
nästan vad reservanterna vill. Här har
deklarerats ifrån såväl utskottets som
reservanternas sida att en sak är man
överens om, nämligen den att man
inte skall försämra kvaliteten på skolfrukostarna
men dock göra dem billigare.
Denna debatt har föregåtts av en
ganska lång pressdebatt, och en del tidningar
har skjutit väldigt grova skott
mot skolfrukostarna och sagt, att de är
alldeles för dyra. Detta är taget i samband
med alla våra andra sociala utgifter,
och man har sagt att samhället
skulle kunna spara mycket och att här
är en detalj där man skulle kunna spara.
Jag minns hurusom vi när vi hade förberedande
överläggningar i statsutskottet
i denna fråga och vi voro fullkomligt
överens om att det kunde uppstå
svårigheter när det gällde att ordna för
skolfrukostarna särskilt på landsbygden
där de inte har lokaler och arbetskraft
på samma sätt som i städerna. För städernas
del har det inte varit något
problem. Det är en intern angelägenhet
för kommunerna att själva ordna med
detta. Som riksdagsledamot gick jag
helhjärtat in för saken, ty jag ansåg att
på landsbygden, där barnen har lång
väg till skolan och där husmödrarna
är hårt arbetstyngda, var man i behov
av den största hjälpen. Sedan har det
sagts i debatten, om jag inte hörde fel
av herr Nilsson i Bästekille, att barnen
på landsbygden kan nöja sig med smörgås.
Jag är bestämd motståndare till att

Ang. skolmåltidsverksamheten.

det skall vara sämre kvalitet på skolfrukostarna
på landsbygden än i städerna.
Det bör väl snarare vara tvärtom,
och man bör väl hålla på att den
som har den längsta och svåraste vägen
till skolan skall ha rätt till samma näring
som andra.

Man kan, herr talman, inte undgå
att få det intrycket att här är det något
annat som spelat in än som framgår av
debatten. Fru Eriksson i Stockholm lär
ha uttryckt sig så, att det kan ligga
låga motiv bakom. Jag vet inte om detta
är riktigt; det är ju gendrivet av reservanterna.
Det har sagts att man inte
har andra motiv än scm angivits, men
faktiskt tycker jag att det är litet reaktionärt
över det hela och där man
är rädd för att ge uttryck åt vad man
egentligen menar, att man känner och
menar något annat än som kommer
fram här. Det är självklart att man kan
spara pengar här. Det är som herr
Anderson i Sundsvall sade att en femeller
tioöring är också pengar. Detta
är en kommunal angelägenhet, där
skolstyrelse och kommunalmän bör
sätta in allt för att rationalisera och
göra det så praktiskt och billigt som
möjligt.

Vidare måste jag säga att när utskottet
så starkt hänvisat till den utredning,
som pågår av sakkunniga och som gäller
översyn av vissa statsbidrag, och
att skolöverstyrelsen gör en fortlöpande
undersökning, därvid Stadsförbundet
och Landstingsförbundet kan medverka,
jag för min del knappast förstår att
man kan komma längre. Som riksdagsman
och motionär i många år har jag
varit med om att motioner avslagits
därför att man funnit att något liknande
hållit på att utredas. Här erkänner
reservanterna att det pågår en utredning,
men samtidigt vill de sätta i gång
med en separat utredning. Jag kan
inte finna, att det finns skäl för det.
Om jag rätt följt med denna debatt,
har inte heller någon talare från oppositionens
sida angivit några bärande

108 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Ang. skolmåltidsverksamheten.

skäl för en extra utredning vid sidan
om den som nu arbetar.

Det har framhållits här att detta icke
är någon politisk fråga, och det tycker
jag inte heller att den skall vara. Den
bör stå över partierna. En ledamot av
folkpartiet, herr Nordkvist i Kalmar,
höll emellertid här ett anförande, i
vilket han talade för utskottet men slutade
med att säga, att han på grund av
att han tillhörde folkpartiet måste ansluta
sig till reservationen. Det tycker
jag var ett oerhört svagt skäl. Man får
nästan det intrycket, att man från
höger- och folkpartihåll menar att detta
skall vara en politisk fråga, som man
kan vinna någonting på. Jag tror dock
att denna politiska spekulation är fullständigt
felplacerad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru ANDRÉN (fp): Herr talman! Utskottets
ordförande säger att en ytterligare
utredning är onödig. Det räcker
emellertid inte med den rådgivande
verksamhet, som skolöverstyrelsen nu
utövar utan vi är väl alla överens om
att den bör utbyggas, frågan är bara
hur. Behöver denna verksamhet tillgång
till provkök, näringskonsulenter, planritningar
för inredning och utrustning
av köken, syftande till att spara inte
bara pengar utan också personalens
ryggar och ben, som nu blir hårt slitna
på grund av att det är så gränslöst
opraktiskt ordnat på många håll? Hur
rådgivningen i dessa sammanhang bör
ske kan en utredning klarlägga.

Vidare gläder det mig, och jag har
lagt det på minnet, att utskottets ordförande
framhåller att rationaliseringsfrågorna
i dessa sammanhang kan komma
att bli aktuella fortare än vi anar.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp): Herr
talman! Herr Pettersson i Dahl klandrade
mig en smula för att jag trots min
motivering och trots det anförande jag
höll — i vilket man tydligt kunde spåra

var mitt hjärta hör hemma — yrkade
bifall till reservationen. Herr Pettersson
i Dahl sade också, att om partitillhörigheten
skall verka på det sättet, så
är det att beklaga. Till detta vill jag endast
genmäla, att när jag sade som jag
gjorde, skedde det för att jag ville
skämta en smula med mitt parti, och
det bör man väl ha rättighet till, även
om man talar i en allvarlig fråga.

Eftersom jag nu ändå har ordet, vill
jag tillägga några saker ytterligare. Det
har framhållits här att man under en
viss övergångstid borde ha möjlighet
att bjuda skolbarnen vissa förenklade
skolmåltidstyper. Men, mina damer och
herrar, det är just i denna övergångstid
vi nu befinner oss, och det är ingenting
som hindrar att den sedan blir
förlängd!

Vidare har det framhållits, att när
40 procent av Sveriges skolbarn inte
kommer i åtnjutande av skolmåltider,
så är det bättre att man förenklar måltiderna
och ger dessa barn de skolfrukostar
som är möjliga. Men, herr talman,
det är väl ingenting som hindrar
att man bereder dessa skolbarn de förenklade
måltider som föreslagits under
precis samma förutsättningar som
andra. Det argumentet tycks därför inte
vara särskilt hållbart.

Herr talman! Jag hade antecknat några
frågor ytterligare, men eftersom denna
debatt pågått så länge får det sagda
vara nog.

Herr NILSSON i Bästekille (h): Herr
talman! Herr Pettersson i Dahl förebrådde
mig och sade att jag förespråkade
en linje, som skulle komma att
innebära försämringar för landsbygdens
barn. Kan man verkligen säga det,
herr Pettersson i Dahl? Det är ju klart
ådagalagt att just landsbygdens skolbarn
— som är det stora flertalet —
inte får några måltider i skolan nu,
och då måste det väl vara bättre att i
dag göra måltiderna litet enklare, än
att deklarera att allting skall vara tip

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 109

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

top från början, sedan får det dröja hur
länge som helst.

När det sedan talas om att ordna för
de 40 procent skolbarn, som nu inte
får någon mat i skolan, så kan man väl
ordna den saken när man vill, om bara
kommunen vill betala — men det är
där skon klämmer!

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Herr Nilsson i Bästekille talade
om de 40 procent skolbarn, som inte
får någon skolfrukost, och frågade om
det inte är bättre att man för deras del
till en början går in för mera utpräglad
smörgåsmat än att kräva en riktig skolfrukost
med en gång. Ja, det beror på
kommunerna själva, herr Nilsson i
Bästekille! Kan inte kommunerna ordna
med skolfrukosten som de själva vill
lia den? Om de kommunala myndigheterna
sätter in nödig energi på denna
sak, så nog finns det möjligheter att
ordna den tillfredsställande — det är
nog ibland bristande vilja.

Till herr Nordkvist vill jag säga, att
det är ju klart att ingen har något emot
att det skämtas här — tvärtom, det är
tacknämligt och lättar upp debatterna.
Men när herr Nordkvist i detta fall stod
upp och skämtade med sitt eget parti,
måste det väl innebära, att folkpartiet
får man inte ta riktigt på allvar — och
kan inte lita på.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Yinge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 197, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Vinge begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
131 ja och 69 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 7.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten
att anordna morgonandakter av
konfessionell karaktär.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
198, i anledning av väckt motion om befrielse
för skolorna från skyldigheten att
anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

I en inom andra kammaren av herr
Edberg m. fl. väckt motion (II: 284)
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådana
ändringar i för skolorna gällande
undervisningsplaner och författningar,
att skolorna fritoges från skyldigheten
att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 284 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

110 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Leander, Hesselbom,
fru Lindström, herrar Edvin Thun,
Ward, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm,
Åkerström och Blidfors, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av motionen
II: 284, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna i sin motivering
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BLIDFORS (s): Herr talman!
Innan jag går in på själva sakfrågan
vill jag erinra om vad det föreliggande
spörsmålet inte gäller. Det är här inte
fråga om skolornas kristendomsundervisning.
Med de riktlinjer för denna,
som dragits upp genom 1950 års skolbeslut
och som i vissa avseenden konfirmerats
genom religionsfrihetslagen,
har kravet på objektivitet, tolerans och
tankefrihet kommit till klart uttryck.
Jag skulle därför beklaga, om den eventuellt
följande debatten komme att gripa
om även den frågan. Jag anser nämligen
att vi kan behandla morgonandakten
utan att dra in kristendomsundervisningen.

Efter denna deklaration ber jag, herr
talman, att få gå in på den egentliga
frågan.

I proposition nr 40 till 1950 års
riksdag angående riktlinjer för det
svenska skolväsendets utformning behandlas
bl. a. morgonandakterna. Sedan
departementschefen i fråga om
kristendomsundervisningen pekat på betänkligheter
av olika slag mot att på
kristendomstimmarna skilja ut de konfessionslösa
barnen, fortsätter han:

»Betänkligheter av detta slag behöva
icke hindra, att ett barn, som icke tillhör
något trossamfund, på skriftlig
framställning från den, som liar att föra
barnets talan, erhåller befrielse från
deltagande i morgonsamling, som faller
utanför lektionsramen. Morgonböns -

befrielser medgivas redan nu vid de
flesta skolor av varierande orsaker i
tämligen stor utsträckning. De frikallade
utgöra ingen ensartad grupp, vilket
är ägnat att minska betänkligheterna.
»

Gentemot detta uttalande gjordes inga
erinringar från utskottets eller kamrarnas
sida.

Nu har denna tanke förverkligats i
fråga om läroverk och motsvarande
skolor genom Kungl. Maj:ts kungörelse
av den 17 april i år. Där stadgas rätt
till befrielse från morgonbön efter målsmans
anmälan till rektor beträffande
lärjunge, som ej tillhör något trossamfund.
Lärjunge, som är befriad från
kristendomsundervisningen, är automatiskt
befriad också från morgonandakterna.
Men motsvarande bestämmelse
finns inte för t. ex. folkskolan. Här har
alltså skett en gränsdragning mellan läroverkens
och folkskolans elever, som
är minst sagt anmärkningsvärd. Detta
är så mycket märkligare som det just
för folkskolans del råder särskilda och
kategoriska bestämmelser angående
morgonandaktens utformning.

Såsom framgår av motiveringen till
reservationen medger de metodiska anvisningarna
för läroverken en viss —
inte avsevärd, som det heter i utskottets
skrivning — frihet vid utformningen.
I folkskolan däremot skall enligt
folkskolestadgans § 14 mom. 6
varje dag börjas och slutas med bön och
sång. Här tas alltså ingen hänsyn till
vare sig den enskilde lärarens ställning
i en livsåskådningsfråga eller till de
konfessionslösa barnen.

Så fort bönen får obligatorisk karaktär
— lägg märke till att jag inte sade
morgonandakten — kommer man i
ohjälplig konflikt med religionsfriheten.
Det gäller inte endast lärarna, det
gäller också barnen. Detta har t. o. in.
skolkommissionens majoritet, som knappast
kan misstänkas för bristande intresse
för morgonandakter, insett då

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

den skriver: »Ifrågasättas kan, om en
generell bestämmelse om bön kan fastställas.
Emellertid är bönen så nära förbunden
med andakten, att det i de flesta
fall är naturligt att sådan ingår. Å andra
sidan torde det inte vara lämpligt att
föreskriva något härom. Det skulle strida
mot religionsfrihetens krav och
knappast vara förenligt med en kristet
religiös uppfattning om vad bön innebär.
»

Jag skulle vilja skärpa detta uttalande
och säga: Att tvinga människor —
elever eller lärare — till bön måste väl
ur religiös synpunkt närmast te sig som
en hädelse. I samvetsfrihetens namn
måste eu lärare, som utträtt ur statskyrkan
utan att inträda i annat trossamfund,
vara befriad från tvånget att
förrätta bön. I samvetsfrihetens namn
måste väl också föräldrar tillhörande
samma kategori kunna erhålla befrielse
för sina barn från deltagandet i morgonandakten,
om de önskar detta.

Om en lärare i folkskolan skulle vägra
att förrätta bön har han begått
tjänstefel, och skulle anmälan härom
göras, måste väl beivran ske. Om en fader
inte sänder sitt barn till morgonandakten
— ja, varken lärare eller skolstyrelsen
kan medge befrielse — så är
detta en skolgångsförsummelse, och då
skall vederbörande hämtas, i värsta fall
genom ordningsmaktens försorg. Detta
är enligt min mening, herr talman, inte
religionsfrihet — det är mörk medeltid.

Skall morgonbönen eller morgonsamlingen
vara obligatorisk — personligen
har jag en annan uppfattning — borde
det räcka med att medge läraren frihet
vid utformningen under iakttagande av
objektivitet och tolerans. Detta har skett
i andra nordiska länder, och då kan
vi också genomföra det här. Då skulle
morgonsamlingen kunna ske kring det
som förenar oss i livsåskådningsfrågor
och inte kring det som skiljer. Här
finns det anledning att erinra om departementschefens
ord i skolpropositio -

nen angående kristendomsundervisning: »Men

det för skolans arbete väsentliga
är dock, huruvida det gemensamma
i vår uppfattning av rätt och orätt,
gott och ont, sant och osant är tillräckligt
att bilda grunden för en kristendomsundervisning,
ägnad att tillfredsställa
hela vårt folk.»

I detta sammanhang, herr talman,
kan jag inte underlåta att fästa kammarens
uppmärksamhet på det minst sagt
egendomliga förhållandet, att eleverna
vid folk- och småskoleseminarier inte
kan erhålla befrielse från seminariernas
morgonandakter, en rätt som tillförsäkrats
dem när de gick i gymnasiet.
Bär är det alltså inte fråga om ungdomar,
här är det fråga om vuxna människor
som kommenderas till morgonbönerna
med risk för att få nedsatt
ordningsbetyg om de uteblir.

Den ståndpunkt som reservanterna
intagit utgör i det väsentliga ett biträdande
av motionens syfte, nämligen
dels att en elev som inte tillhör svenska
kyrkan ej skall vara skyldig att bevista
morgonandakt, dels att skolans morgonandakter
skall ha en sådan utformning,
i linje med principen om undervisningens
objektivitet, att religionsfrihetens
krav tillbörligt beaktas.

Utskottet har gjort en positiv skrivning,
vilket jag noterar med tillfredsställelse,
och hänvisar till den nya undervisningsplan
som är under behandling.
Men så fortsätter utskottet: »Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t vid
sin prövning av nämnda förslag överväger
huruvida i anslutning härtill viss
ändring av § 14 mom. 6 folkskolestadgan
kan befinnas påkallad.» Detta uttryckssätt,
herr talman, är inte tillräckligt
utan är i högsta grad otillfredsställande.
En sådan ändring är redan nu
påkallad. Det är nämligen av vikt, anser
jag, att det redan nu säges ifrån, att
det är angeläget att bestämmelserna i
förevarande hänseenden snarligen

112 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

bringas i överensstämmelse med religionsfrihetens
krav.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp): Herr
talman! Jag skall åtminstone försöka
följa den linje som herr Blidfors skisserade
i inledningen till sitt anförande
och begränsa vad jag kommer att säga
till morgonbönerna.

Den fråga som här behandlas kanske
inte tilldrar sig så överväldigande stort
intresse hos stora grupper i vårt folk.
Jag är emellertid övertygad om att det
finns andra som ser på denna fråga
med det största allvar och rent av betraktar
den som en livsfråga. Jag erkänner
gärna att jag hör till dessa.

Jag vill inte fatta motionen nr 284
som en attack mot kristen tro — jag
är angelägen om att säga det — men
kan inte heller gå med på resonemanget
om att konsekvensen av den nya religionsfrihetslagen
måste bli att skolans
morgonböner, morgonandakter, morgonsamlingar
eller vad man vill kalla dem
skall slopas såsom de utformas i dagens
skola.

Jag är fullt ense med motionärerna
om att frågan icke kan lösas genom att
man gör närvaron vid morgonandakterna
frivillig. Den vägen är av många
skäl, som jag inte här skall redovisa,
inte framkomlig.

Skolkommissionen skrev i sitt betänkande,
att en rätt utformad morgonandakt
innebär ett inslag av samling
och högtid och bör bevaras även åt
framtidens skola. Man ansåg att en morgonandakt,
präglad av en kristen grundton,
bör kunna utformas så, att den
icke kommer i strid med upprätthållandet
av det principiella religionsfrihetskravet.
Att någon polemik mot oliktänkande
varken bör eller får förekomma
vid morgonandakten är vi naturligtvis
alla överens om.

Efter att ha diskuterat utformningen
av morgonandakterna förordar kommissionen
obligatoriskt deltagande av
alla elever. Befrielse från deltagande
kan och bör ges av rektor till de elever
som bor långt från skolan, vidare till
elever som tillhör främmande trosbekännelse,
och även andra skäl bör godtagas.

Dåvarande ecklesiastikministern Weijne
godkände detta resonemang och skrev
i sin stora skolproposition, att befrielse
från morgonböner redan nu ges av varierande
orsaker i tämligen stor utsträckning.
De frikallade utgör ingen
enstaka grupp, vilket är ägnat att minska
betänkligheterna. Han synes även
ha varit beredd på att om så behövdes
ytterligare vidga bestämmelserna.

Dissenterlagskommittén fann det självfallet
att den som så begärde skulle befrias
från morgonandakten men ansåg
att någon föreskrift icke var behövlig,
då skolans styresman enligt gällande
stadga kunde meddela befrielse.

Skulle det fattas någonting här, anser
jag att en ändring bör ske snarast. Den
som redan vid så unga år som det här
gäller — jag tänker framför allt på
elever i gymnasiet — hyser en ateistisk
världsåskådning, om jag får använda ett
starkt ord, eller eljest intar en så deciderad
hållning mot kristen tro och livssyn
att den får med samvetet att göra,
bör befrias. Det kan ske på den individuella
vägen. Men så länge majoriteten
av vårt folk inte vill göra sig ur arva
i fråga om kristen kultur kan det inte
vara en demokratiskt oriktig väg att låta
skolans dag börja med en andaktsstund.
Om föräldrar anser att de bäst visar
sitt ansvar för barnens fostran och andliga
väl genom att befria dem från skolans
morgonandakt, bör deras barn inte
tvingas. Generositet i samvetsfrihetens
tecken är alltid att rekommendera. Man
bör här ge den lägre skolan samma
möjligheter som den högre, om så skulle
befinnas vara påkallat.

113

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av kon
fessionell karaktär.

Jag har talat med en hel del skolman
och även fått utlåtanden från en
hel del rektorer, av vilka såvitt jag vet
ingen av dem jag tillfrågat delar min
personligt kristna frikyrkliga syn, och
de har ganska samstämmigt uttalat att
en god morgonandakt utgör ett värdefullt
komplement till kristendomsundervisningen.

Remissvaren på skolkommissionens
betänkande, vilka finns fragmentariskt
införda i propositionen i ärendet, är
en rätt intressant läsning. Förvånande
många ställer sig oreserverat positiva
till såväl kristendomsämnet som sådant
som till morgonandakterna. Frikyrkliga
samarbetskommittén är till freds
med den läggning kristendomsundervisningen
och morgonbönen får. Riksförbundet
Landsbygdens folk säger bl. a.:
»Ingen elev torde på något sätt lida
skada av att få en vidgad blick i religiösa
frågor genom att deltaga i den
inre samling som morgonbönen är avsedd
att ge.»

Uttalanden i enahanda riktning görs
av Sveriges lantbrulcsförbund, Svenska
landsbygdens kvinnoförbund, Svenska
landsbygdens ungdomsförbund, JUF
och Folkpartiets ungdomsförbund. De
sju förbund av lärarfolk som uttalar sig
har i stort sett anslutit sig till kommissionens
synpunkter, vilka Kungl. Maj:t
i huvudsak gjort till sina och som godtagits
av riksdagen. Därmed har jag
givetvis inte velat säga att denna sak är
tabu. Men det kan ändå vara skäl att
erinra om dessa svar. Det var ändå så
sent som 1950 som riksdagen fattade
detta beslut, och ingen tolkade väl saken
så, att den nya religionsfrihetslagen
skulle som en logisk konsekvens föra
med sig att en ändring nödvändigtvis
måste göras i fråga om morgonbönerna
i skolan.

Jag tror att det lärarförbund kom
sanningen ganska nära, som i sitt remissvar
skrev: »Morgonandakten som
ett inslag av samling och högtid bör be -

varas även åt framtidens skola. En morgonandakt,
präglad av en kristen grundton,
bör otvivelaktigt kunna utformas
så, att den icke kommer i strid med
religionsfrihetskravet. Anordnandet av
skilda morgonsamlingar för olika åldrar
synes välbetänkt. Det torde vara
principiellt riktigt att ge skolans chef
rätt att på särskild begäran från målsman
befria elev på högstadiet från deltagande
i morgonsamling även av andra
skäl än dem som hittills gällt.»

När särskilda utskottet behandlade
Kungl. Maj:ts proposition restes intet
krav från utskottets sida på att skolan
skulle befrias från morgonbönerna. Inte
heller reservanterna konkretiserade, såvitt
jag kunnat se, några yrkanden. De
gav endast uttryck åt den meningen, att
kristendomsundervisningen skulle präglas
av en lika orädd sanningssökaranda
som annan undervisning och att toleransen
som riktlinje för undervisningen
städse måtte komma att visas.

Man kan nu inte annat än fråga: Har
något särskilt hänt, som fastslår att skolan
inte fullföljer intentionerna så som
dessa dragits upp? Gäller det morgonandakten
tror jag att ramen i praktiken
i mycket hög grad har breddats. Inte
minst i fråga om medverkande vid morgonbönerna
är porten synnerligen vid.
Rektor har frihet att kalla medhjälpare,
som han finner för gott enligt
§ 24 i stadga för rikets allmänna läroverk.
I flickskolor, kommunala mellanskolor,
realskolor och gymnasier delas
morgonandakterna mellan kristendomslärare,
elever, kyrkans präster, frikyrkliga
ledare, sekreterare och även det
praktiska livets män, jurister och musiker
och stundom de samhällets förtroendemän,
som är villiga att komma
och tala i skolan. Om alla som kommer
till skolan känner sitt ansvar och ger
det bästa, behöver slentrianen inte ens
komma fram till trappan, ännu mindre
stiga upp i katedern.

Man klagar ofta över att morgonbö -

8 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

114 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av kon
fessionell karaktär.

nerna blir slentrianmässiga. Innehållet
i morgonandakten behöver inte heller
bli det ständigt enahanda. Möjligheter
till variationer är utomordentligt stora.
Man kan ha bibelläsning, en s. k. betraktelse,
liturgisk andakt, musikandakt,
religiös lyrik, väl vald skönlitteratur,
klassisk andaktslitteratur, biografier etc.
Den som leder en morgonandakt har
frihet att hämta sitt stoff från bibeln,
historien, litteraturen och vardagslivet.
Kravet är bara det, att det skall vara
stil, värdighet och helgd över det hela.
Jag menar därför att ramen för morgonandakten
är så pass vid, att den ger
rum för en mycket långt gående frihet,
en frihet som jag anser är riktig.

Om det nu brister i friheten i fråga
om folkskolans möjligheter, så finns det
ju all anledning att hålla ögonen öppna
för vad den kommitté, som skolöverstyrelsen
tillsatt, kommer med. Utskottet
är ju, som den föregående talaren
nämnde, också inne på den linjen.

Jag har svårt att för min del inse, att
skolans morgonandakter är konfessionella
i ordets hävdvunna mening. De tar
ju inte sikte på någon speciell kristen
bekännelse, katolsk, protestantisk, reformert,
stats- eller frikyrklig. De berör
inga dogmatiska tvistefrågor utan framhåller
det för hela vårt folk gemensamma
kristna arvet.

Jag har den meningen, att morgonandakten
i skolan gömmer i sig ett högt
värde, som icke bör frånhändas skolan.
Men alla krafter bör sättas in för att
göra morgonandakten till vad den är
avsedd att vara. Skall den reformeras
bör det gå i den riktningen, att man
ger andakten ett rikare och mera levande
innehåll. Jag tror att försöken att ersätta
det kristna med samling kring humanistiska,
litterära eller nationella
värden nog i förväg är dömda att misslyckas.
De kan, såsom förut sagts, rymmas
inom den nuvarande ramen för den
högre skolan, men det primära i mor -

gonandakten är dock det kristna budskapet.

För min del vill jag inte vara med om
att axla det ansvar som följer av att vi
avhänder skolan den faktor när det gäller
moralisk fostran som en väl ledd
morgonandakt dock utgör.

Jag vill för resten — även om det kan
hända att jag går litet utanför herr Blidfors
linje, men det är i varje fall inte
illa menat — fråga: Vem kan undgå
att se, hurusom en beklämmande nedbusning
och en nivellering av människovärdet
är på väg att smyga sig över
oss i takt med värdenormernas relativisering?
Det förefaller mig som om vi
nu allmänt är i allra största behov av
en klar och handfast tros- och moralleodex
för att hålla vid liv åtminstone
ett visst mått av rena seder och verklig
mänsklighet i samlevnaden. Men
även ur djupare synpunkt finns det en
hel del som tyder på att människan
måste ha fasta värdenormer för att
inte hamna i djungeln.

Jag skall inte överdimensionera morgonandaktens
betydelse, men rätt ledd
är denna andakt ett värde för skolan
som man inte bör avhända sig.

Nu yrkar ju inte reservanterna bifall
till motion nr 284, utan även de går på
en mera moderat linje. När jag först
läste utskottets utlåtande och sedan reservationen,
förundrade jag mig över
att man i utskottet inte hade lyckats
finna en gemensam väg och kunnat
enas om en skrivning. Det är emellertid
möjligt att reservanterna i sin framställning
lägger in mer än som synes
framgå av formuleringarna och att skiljaktigheterna
alltså är större än man
trott.

Sist vill jag, herr talman, säga att det
är påfallande, hurusom eleverna icke
uppfattar morgonandakterna, vilka ju
kan vara mycket allsidiga och varierande,
såsom något övergrepp som kränker
den personliga integriteten på ett område
som dock är av så pass känslig na -

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 115

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

tur som det här ifrågavarande. Att så
är förhållandet får väl till en del anses
bero på att de svenska hemmen har en
rätt positiv inställning till morgonandakten.
De många lärarföreningar, som
i samband med Kungl. Maj:ts proposition
om den nya enhetsskolan uttalade
sig positivt för bibehållande av skolans
morgonandakt, har mig veterligt inte
ändrat åsikt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Den föreliggande frågan
har varit mycket ömtålig och besvärlig
därför att den ju berör människornas
inställning till religionen och religionsfriheten.
Inom avdelningen har vi emellertid
strävat efter att försöka så långt
som möjligt sammanjämka de skilda
meningarna och att skriva på ett sådant
sätt att man i varje fall skulle undgå
en upprörd och kanske hetsig religionsdebatt
här i riksdagen. Beklagligtvis
lyckades det inte att få enhällig
anslutning till utskottets skrivning.

För min del är jag angelägen om att
framhålla att från utskottets sida betraktas
de nuvarande anvisningarna för
läroverkens och de högre skolornas
morgonandakter såsom tillfredsställande.
Man har ju inom läroverken stor
frihet att anordna morgonandakterna
på ett efter förhållandena lämpat sätt.
Man kan omväxla i olika avseenden,
med musik och med anföranden av
skilda slag, och man har möjlighet att
skaffa sig personlig medverkan av både
lärare och elever. Det finns således
stora förutsättningar att göra dessa
morgonsamlingar sådana de bör vara.

Folkskolans nu gällande undervisningsplan
kanske inte är fullt tillfredsställande
ur dessa synpunkter, men när
nu skolöverstyrelsen har framlagt för -

slag till en ny undervisningsplan, berörande
även morgonandakterna, och
Kungl. Maj :t således inom en nära
framtid kommer att ta saken under
prövning, så anser vi att det kan räcka
med detta.

Av de två anföranden, som här hållits,
framgår klart, att det på det religiösa
området finns stora motsättningar
inom nationen. Jag tror därför att det
ur alla synpunkter — inte minst med
hänsyn till önskemålet om en så stor
frihet som möjligt — är önskvärt att
man inte går för hastigt och bryskt
fram utan tar varligt på det föreliggande
problemet. Utskottsmajoriteten har
ju också klart framhållit, att alla andaktsstunder
av ifrågavarande slag
skall vara fria från polemik mot oliktänkande
och varje form av samvetstvång.
Jag vill liksom den föregående
talaren ifrågasätta, om morgonandakten,
därest den skötes på rätt sätt, verkligen
kränker någon. Utskottet har med
skolöverstyrelsen ingående diskuterat
den saken, och vi har fått den uppfattningen
att det inte ute i landet finns
någon som helst opinion mot morgonandakterna.
Skulle så ha varit fallet,
skulle man ha fått känning därav hos
skolöverstyrelsen, och det har man inte
haft annat än i mycket enstaka undantagsfall.
Detta bekräftar också att det
inte är någon särskild brådska för dagen,
utan att vi kan lugna oss och avvakta
den nya undervisningsplanens
slutliga innehåll och Kungl. Maj :ts
ställningstagande därtill.

I övrigt vill jag inte inveckla mig i
ytterligare diskussion på detta område.
Jag skulle endast vilja säga ett par ord
till herr Blidfors. Han framhöll den
bristande frihet som eleverna i seminarierna
hade att slippa morgonandakterna.
Men man kan fråga sig om detta
inte för deras del är en undervisningsfråga
och att de därför inte gärna kan
befrias från att närvara. Som blivande
lärare kommer de ju själva att ställas

116 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

inför uppgiften att leda sådana andakter.

Herr talman! Med vad jag nu har sagt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:
Herr talman! Skiljelinjen mellan reservanternas
yrkande och utskottets är
kanske inte så klar som herr Gustafsson
hade önskat. Jag vill därför förklara
litet närmare vad som är anledningen
till att reservanterna höll på sin
linje.

Kungl. Maj:t hade i våras tillfälle att
ta upp folkskolans problem i fråga om
morgonböner i samband med kungörelserna
om befrielse vid läroverken.
Kungl. Maj:t fann emellertid tydligen
inte anledning att då överväga folkskolans
problem. Därför har vi reservanter
ansett att riksdagen bör säga
ifrån i vilken riktning den önskar att
lösningen skall gå.

Herr Gustafsson nämnde, att han inte
kände till några elever som uppfattade
morgonandakten som ett övergrepp. Jag
vill inte diskutera herr Gustafssons
personliga erfarenheter, men jag kan
försäkra honom, att seminarieeleverna
till mycket stor del känner det som ett
övergrepp att inte kunna få befrielse.
Därmed är jag inne på en punkt som
berördes av avdelningens ordförande.
Om saken vore så enkel, att det bara
vore undervisningstekniska skäl som
föranledde tvånget för seminaristerna
att deltaga, skulle jag inte invända något.
Men jag ber att få tala om för kammarens
ledamöter, att vid seminarierna
förrättas två morgonböner samtidigt, en
för seminaristerna och en för övningsskolans
barn. På seminaristernas morgonböner
måste dessa infinna sig. Vore
nu undervisningstekniska skäl avgörande,
borde de väl skickas till övningsskolans
morgonbön, där praktisk utbildning
kunde ske. Då skulle de kunna
auskultera och ha skyldighet att för -

rätta vissa morgonböner efter lärarnas
anvisningar. Detta sker nu endast i undantagsfall.
De kommenderas i stället
till någonting helt annat, nämligen seminaristernas
morgonböner. Så ligger
saken till.

Herr EDBERG (s): Herr talman! Utskottets
talesman, herr Johansson i Mysinge,
förklarade alldeles nyss, att utskottet
hade ansträngt sig att undvika
att det blev en upprörd och hetsig religionsdebatt
här i riksdagen och beklagar
att man inte lyckats. Jag har
intryck av att det meningsskifte som
vi hittills hört ingalunda präglats av
upprördhet och hetsighet, och jag tror
att jag själv skall kunna undvika hetsiga
tonfall, som inte alls hör hemma
här.

För mig är detta i främsta rummet
en fråga om samvetsfrihet och därutöver
en fråga om konsekvens i de principer
man antar.

För att först tala litet grand om principerna
tänker jag närmast på dem
som riksdagen ställde sig bakom då
den 1950 antog de nya riktlinjerna för
svenska skolväsendets utveckling och
då den 1951 antog den nya religionsfrihetslagen.
Jag måste först göra en
liten referens till riktlinjerna för
svenska skolväsendets utveckling. I det
förslag som ecklesiastikministern 1950
föreläde riksdagen diskuterade han
bland annat möjligheten att medge rätt
till befrielse från kristendomsundervisning
för konfessionslösa barn. Han
fann att en sådan anordning innebar
vissa praktiska olägenheter och fortsatte:
»Kravet på objektivitet i undervisningen
hålles levande just genom att
den är avsedd för barn från skilda läger
och icke för en gallrad återstod,
som är kvar, sedan vissa meningsriktningar
vänt undervisningen ryggen.» I
detta och i en rad andra uttalanden i
propositionen, som riksdagen ställde
sig bakom, måste objektiviteten som

117

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

den grundläggande principen vid undervisningen
i ämnet kristendomskunskap
sägas blivit fastslagen. Jag bortser
ifrån att principen mångenstädes
inte ännu omsatts i praktiken. Den är
i varje fall fastställd, och man får väl
antaga att tillämpningen så småningom
kommer att arbeta sig fram till överensstämmelse
med principen. Mot den
sålunda knäsatta objektivitetsprincipen
bryter sig emellertid markant de stadgor
och metodiska anvisningar som
reglerar skolornas morgonandakter. I
utskottsutlåtande! sägs det beträffande
de anvisningar, som gäller för läroverken,
att »en avsevärd frihet råder i
fråga om morgonandaktens anordnande».
Jag måste i likhet med herr Blidfors
och reservanterna över huvud taget
sätta ett frågetecken efter uttrycket
»avsevärd». Jag kan dock medge, att
en viss frihet råder beträffande andaktens
utformning. Men det centrala är
alltjämt rekommendationerna till direkta
kulthandlingar. I metodiska anvisningar
för undervisningen i kristendomskunskap
i realskolan och första
ringen av det 4-åriga gymnasiet sägs
beträffande morgonandakterna, att »bibelläsning
och psalmsång äro naturliga
moment vid morgonandakten». Det rekommenderas
vidare att vid lördagens
morgonandakt »hänsyn bör tagas till
följande söndags texter», och då det
talas om att morgonandakt som omväxling
kan anordnas som musikandakt
sägs det, att »den kan få liturgisk
form». Dessa rekommendationer till
kulthandlingar inom en viss konfessions
ram rimmar ganska dåligt med
den objektivitet, som skall iakttagas i
undervisningen.

Utskottet nöjer sig med att understryka
kravet på att morgonandakterna
hålles fria från all polemik mot oliktänkande
och tillägger »varje form av
samvetstvång». Ja, fria från polemik
mot oliktänkande är ändå det minsta
man kan begära. Men förekomsten av

vissa kulthandlingar innebär otvivelaktigt
eller kan i varje fall innebära en
form av samvetstvång.

De kategorier, som kan befrias från
morgonbönerna, är relativt begränsade.
Utöver dem, som tillhör annat kristet
samfund och som också kan befrias
från kristendomsundervisningen, kan
lärjunge, som inte tillhör svenska kyrkan
men måste delta i kristendomsundervisningen,
befrias från morgonbönen
på speciella, närmare angivna
grunder. Men man kan fråga sig om en
sådan uppspaltning är lycklig. I och
för sig är det rimligt och naturligt att
befrielse ges, om ansökan sker därom,
men särskilt på de lägre skolstadierna
kan eu sådan uppspaltning stundom
komma att försätta barnen i ett ganska
besvärligt dilemma. Detta kan man kanske
till viss del lösa genom att göra
andakterna helt frivilliga, men även i
så fall kommer en uppspaltning att ske,
som också, och speciellt för de lägre
stadierna, kan ha icke avsedda och
icke önskade konsekvenser. Jag tror
alltså, att man måste söka sig fram på
andra vägar, antingen så att morgonsamlingen
ges en allmänt etisk karaktär,
att den, som herr Blidfors uttryckte
sig, »blir en samling kring det som enar
och inte kring det som skiljer», eller
också att skolorna över huvud taget befrias
från skyldigheten att anordna
morgonandakt.

Om man alltså beträffande utformningen
av morgonandakterna kan säga
att en viss frihet råder för läroverken,
är tvånget så gott som absolut när det
gäller folkskolorna, där ju morgonbönen
inte är fristående utan ingår i första
undervisningstimmen, där undervisningsplanen
till yttermera visso föreskriver,
att den dagliga morgonbönen
bör vara en andaktsstund och inte få
karaktär av lektion, och där folkskolestadgan
säger ifrån, att »varje dag börjas
och slutas med bön och sång».
Härifrån kan inte ens den befrielse

118 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

ges, som gäller för läroverken. Beträffande
småskolan och folkskolan kan
det också ifrågasättas, huruvida det
vore lyckligt, om vissa befriade barn
skulle vänta i korridoren medan de
första tio minuterna av timmen rullade
fram.

Utskottet medger också, att föreskrifterna
på detta område inte kan betecknas
såsom fullt tillfredsställande, när
det gäller morgonandakten i folkskolan.
Jag anser, att man har anledning att
inregistrera detta medgivande. Mig förefaller
det dock, som om utskottet dåligt
följer konsekvenserna av vad det själv
har fastslagit, då det nöjer sig med
att hänvisa till den revision av undervisningsplanen,
som framlades i somras
och som just passerat remissinstanserna.
Den innebär vissa uppmjukningar
men tar inte bort den allmänna
konfessionella karaktären hos morgonbönerna.
Deras väsentliga karaktär av
kulthandling består i alla fall.

Här befinner man sig, herr Gustafsson
i Borås, i konflikt inte bara med
principerna i den nya skolordningen
beträffande kristendomsundervisningen
i skolorna utan också med religionsfrihetslagen.
Jag skall framdra ett exempel,
som jag tror att herr Gustafsson
måste medge visar den konfliktsituation
som råder. Sedan riksdagen år 1951
har avvisat det kulturpolitiska baksteg,
som den inbjöds att ta, när propositionen
föreslog en särställning för lärare
i fråga om utträdesrätten ur kyrkan,
kan lärarna lika väl som andra medborgare
utträda utan att inträda i annat
kristet samfund och utan någon speciell
deklaration. Ingenting hindrar att en
lärare, som på det sättet utträtt ur
statskyrkan, fortsätter att undervisa i
kristendomskunskap, eftersom undervisningen
skall vara objektiv. Men en
sådan lärare kan inte gärna åläggas att
förrätta morgonbön, alltså en viss kulthandling.

Om nu en sådan situation inträffar

vid en liten skola på landsbygden med
kanske bara denne ende lärare, var
hamnar man då? Hur skall i så fall kravet
i undervisningsplanen upprätthållas
eller hur skall samvetsfrihetsprincipen
för lärarens del kunna hävdas?
Konfliktförhållandet finns där otvivelaktigt.

Jag kommer tillbaka till utskottets
understrykande av att varje form av
samvetstvång bör undvikas. Hur tänker
sig utskottet att detta skall förverkligas,
då den kultbetonade karaktären ändå
kvarstår? Genom sin principiellt obligatoriska
karaktär och sin till övervägande
del konfessionellt betonade
uppläggning innebär morgonbönerna
för elevernas del en viss form av tvångsmatning.
Även ur denna aspekt rimmar
alltså den gällande ordningen ganska
illa med religionsfrihetslagens bokstav
och anda. Den rimmar också illa med
det magistrala men i praktiken ofta
tummade budet i grundlagen att konungen
bör »ingens samvete tvinga
eller tvinga låta».

Jag skall här be att få ge en direkt
illustration. Detta exempel illustrerar
dessutom ett fall av den karaktär, som
herr Blidfors var inne på. Det gäller
ett fall som jag haft tillfälle att studera
bland annat i regeringsrätten. Det är
fråga om en folkskollärare i Arvidsjaur
som anhållit om att lians nu tioåriga
dotter skulle befrias från morgonandakterna.
Jag känner inte hans motiv
— hans andliga eller politiska bakgrund
är mig ovidkommande. Jag ser bara
på den mänskliga sidan av saken. Han
begärde således att hans dotter skulle
befrias från morgonandakten, men denna
begäran avslogs av skolstyrelsen,
som han f. ö. själv tillhör. Han besvärade
sig då hos domkapitlet, som lämnade
besvären utan bifall. Frågan gick
vidare till regeringsrätten, som inte
fann skäl att göra ändring i domkapitlets
resolution. Den gången var denna
anhållen om befrielse från morgon -

Nr 32.

119

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av kon
fessionell karaktär.

andakten sammankopplad med frågan,
om den bok, som användes i kristendomsundervisningen
i distriktet, kunde
anses fylla de anspråk på objektivitet,
som den nya skolordningen förutsätter.
Nu återkommer han från nya utgångspunkter,
och man kan förutsätta att
utgången kommer att bli densamma, ty
myndigheterna måste döma efter gällande
förordningar. I sista omgången
är det hans mening att gå till konungen
personligen.

Om vederbörande, sedan alla lagliga
möjligheter prövats och slagit slint, tar
sin dotter från morgonandakterna,
måste han emellertid räkna med att
skolstyrelsen i kommunen ser sig nödsakad
att begära handräckning för att
hämta henne. Skolstyrelsen har, såvitt
jag vet, undersökt olika vägar för att
slippa vidta en så drastisk åtgärd. Den
är emellertid också bunden av gällande
föreskrifter och har tydligen intet
annat val.

Nåväl! Polishämtning til! morgonbön,
det skuile onekligen vara en rätt prydlig
och tankeväckande illustration till
den religionsfrihet, om vilken vi så
högstämt deklamerade här i kammaren
för två år sedan.

Säg gärna att detta är ett undantagsfall;
det är det också och kanske
bland annat av den anledningen, att
många föräldrar, som skulle vilja handla
på samma sätt, av bekvämlighetsskäl
och med hänsyn till sig själva
och till barnen inte gör det. Men om
det bara är ett fall, så är det dock ett
fall för mycket. Det kastar ändå ett
besvärande ljus över innebörden i gällande
stadgar, undervisningspianer och
metodanvisningar och över de konsekvenser
som dessa kan få.

Låt mig till sist bara säga att den
principiella inställningen i motionen
liksom i den korta motivering jag här
sökt framlägga inte har någonting att
göra med antireligiositet. Det borde
vara en överloppsgärning att göra en

sådan deklaration, men man möter så
mycket av fariseism och misstänksamhet
när man rör vid dessa frågor, att
jag funnit det nödvändigt med en sådan
bekännelse. Jag skulle aldrig kunna
hemfalla till det enkla betraktelsesättet
att religionsfrihet är liktydigt med frihet
från religion. Med Schopenhauer
kan jag erkänna det metafysiska behovet
hos människorna, vilket går långt
utöver alla konfessionsgränser. Inte
heller riktar sig motionen mot någon
av de positiva bekännelserna. Jag har
själv på nära håll sett alltför mycket
av den styrka, som en innerlig tro kan
ge, för att inte hysa den allra största
respekt och vördnad för varje uppriktig
tro. Men den livsåskådning som
en människa tillägnar sig måste komma
som ett resultat av ett personligt avgörande,
och detta avgörande har samhället
och dess organ — det må vara
skolan eller något annat organ — ingen
rätt att påverka. För ett nutida betraktelsesätt
skulle det te sig alldeles
främmande att tvinga vuxna människor
att besöka gudstjänster av ett eller annat
slag. Ser man då inte i vilken hopplös
konflikt man kommer med detta
betraktelsesätt, som vi ändå allesammans
omfattar, när man alltjämt tvingar
barnen att besöka andaktsstunder av
viss karaktär! Detta gäller för övrigt
inte bara barn utan även en viss kategori
vuxna, nämligen de blivande lärarna.
Det förefaller mig också som om
det inte borde finnas någon oöverbryggbar
klyfta mellan profana och bekännare
i en fråga som denna. Den
som omfattar en viss lära, som tror på
den, måste väl ändå tro på dess kraft
att själv verka i människornas sinnen
utan att man tvångsmässigt skall tränga
den på individerna.

Herr talman! Av denna motivering
framgår kanske att jag har för avsikt
att rösta på reservationen, till vilken
jag också ber att få yrka bifall.

120 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

Herr GUSTAFSSON i Bogla (s): Herr
talman! Jag har inte begärt ordet för
att ingå i polemik eller principdebatt
med motionären herr Edberg eller reservanten
herr Blidfors, som nyss talade,
utan jag har begärt ordet för att
ge en kort deklaration i fråga om morgonbönerna.

Min personliga uppfattning är den,
alt det ibland vårt folk oberoende av
partitillhörighet finns en djup förankring
i och aktning för kristen sed och
tradition och kristen åskådning, och
jag undrar på allvar huruvida barnen,
som skall samlas till morgonbön, känner
något särskilt tvång över att delta
i morgonbönen. Jag ville fråga om det
egentligen är riktigt att föräldrar, som
själva inte har någon religiös eller kristen
tro, vill hindra sina barn från att
delta i skolornas morgonbön. Barnen
har ju inte hunnit få någon uppfattning.
Under morgonbönen läses ur bibeln,
som är en djup och vis bok och
som hör till det yppersta av den litteratur
vi har, och det sjungs en psalmvers
före och en psalmvers efter vid
morgonandakten. Det är min uppfattning
att många av psalmerna i den
svenska psalmboken hör till det yppersta
i den kristna lyrik vi har, och
jag kan inte föreställa mig att ett lyssnande
till mönsterbönen Fader Vår eller
till Herrens Välsignelse är till någon
skada för barnen, utan tvärtom, det
kan skänka dem en andakt och en värdighet
över livet, som jag tror är
nyttig.

Jag har tidigare en gång, när vi behandlade
min partivän Ture Nermans
motion om kyrkans skiljande från staten,
citerat Ragnar Jändel. Han säger
i en av sina böcker när han har omnämnt
Millets konstverk, där man och
hustru böjer sina huvuden i andakt på
fältet, när kyrkklockorna ringer: »Den
sanna kulturen kan utttryckas i två ord,
arbete och andakt.» Jag tror inte att
man skall tala så illa om eller ha sådan

missuppfattning om kulthandlingar
som att bön och psalmsång skulle vara
något mindervärdigt, utan jag anser
tvärtom att detta har ett värde som
man inte bör undanhålla barnen. Jag är
övertygad om, att många av de väljare,
som jag representerar, också har den
uppfattningen. Jag kan ju hänvisa till
att jag inte kan erinra mig mer än ett
enda tillfälle då det i folkskolestyrelsen
i den församling, där jag bott i över 30
år, har varit någon anmärkning mot
en morgonbön. Den skedde den gången
under former som inte anslöt sig till
vad folkskolestyrelsen ansåg vara lämpligt.
I övrigt är det min uppfattning att
många föräldrar i vår tid, som inte
själva har någon religiös tro, skickar
sina barn till kristna söndagsskolor därför
att de är övertygade om att det betyder
mycket för barnens fostran och
moralbildning att de kommer i kontakt
med kristen syn och kristna normer.
Jag skulle anse det såsom beklagligt om
den ärade motionärens och reservanternas
synpunkt på morgonbönen skulle
få en mera allmän utbredning. Det tror
jag inte den har.

Jag tror att om man gjorde en folkomröstning,
skulle det bli stor majoritet
för att mongonbönerna skulle bibehållas.
Det är möjligt att det kan ske
vissa reformer. Sådana har genomförts
i läroverken, och det kanske kan ske
vissa förbättringar även när det gäller
folkskolan. Det är självfallet angeläget
att de som förrättar morgonbön är rätta
och lämpliga lärare, det kan jag gärna
understryka. Men det blir ett annat
problem; jag talar närmast om barnen
och föräldrarna. Såvitt min erfarenhet
sträcker sig finns ingen folkopinion här
i landet som vill ha någon ändring. Jag
kan hänvisa till att Aftontidningen häromdagen
tillfrågade några personer, såsom
man gör på vissa andra områden,
om morgonbönen. Det var vanliga enkla
människor, men de hade ingenting att
anföra mot morgonbönerna i skolan.

121

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av kon
fessionell karaktär.

Herr talman! Med denna deklaration
vill jag ge uttryck för min uppfattning
att jag inte kan gå längre än vad utskottet
föreslagit. Jag instämmer gärna
med herr Johansson i Mysinge att de
revisioner, som eventuellt kommer, bör
ske med varsam hand. Jag yrkar alltså
bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde fru Lindskog (s)
och herr Svensson i Vä (bf).

Herr EDBERG (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag skulle bara vilja ställa ett
par frågor till herr Gustafsson i Bogla.
Han slutade med att understryka angelägenheten
av att de, som förrättar morgonbönerna,
är rätta och lämpliga lärare.
Jag vill fråga: Vad är det för speciella
kvalifikationer herr Gustafsson i
Bogla kräver av lärarna och som speciellt
skulle gälla morgonandakterna i
skolorna? Jag hänvisar till att det i
många skolor ute på landsbygden finns
bara en enda lärare. Det var den första
frågan.

Sedan yttrade herr Gustafsson, att
såvitt han kunde förstå var morgonbönerna
inte till någon skada för barnen.
Det är jag också övertygad om. Men
är herr Gutstafsson i Bogla beredd att
härav dra den slutsatsen att man lika
gärna kunde kommendera vuxna till
gudstjänster därför att man säkerligen
kan hävda att de inte skulle ta någon
skada av att tvångsmässigt delta i
gudstjänster. Det är här ändå inte någon
fråga om skada eller icke skada,
inte någon fråga om nytta eller icke
nytta, utan det är en fråga om samvetsfrihet.
När herr Gustafsson i Bogla hänvisar
till att många även profana skickar
sina barn till söndagsskolor, observera
då att det gäller frivilligt deltagande,
under det att deltagande i morgonbönerna
inte är frivilligt.

Herr Gustafsson sade också att kulthandlingar
inte är någonting mindervärdigt,
de har ett alldeles avgjort
värde. Ja, det är klart att muhamme -

danernas kulthandlingar har ett värde
för muhammedanerna, katolikernas
kulthandlingar har ett värde för katolikerna
och lutheranernas kulthandlingar
har ett värde för lutheranerna,
men det kan och får inte innebära att
man påtvingar barn, som kommer från
hem med olika livsåskådningar, kulthandlingar
av ett visst bestämt slag.

Herr GUSTAFSSON i Bogla (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill till herr
Edberg säga ett ord om rätta lärare. Det
var ju herr Edberg som anförde ett exempel
— men jag kanske hörde fel och
missuppfattade saken — om en lärare
som var ateist. Jag anser att en sådan
lärare inte är lämplig att hålla morgonbön.
I övrigt tror jag att det även
på landet, där man har centralskolor,
går att ordna det så att en lärare som
har en ateistisk åskådning inte behöver
hålla morgonandakter. Det var närmast
den saken jag tänkte på.

Den andra frågan, som herr Edberg
ställde, uppfattade jag tyvärr inte ordentligt,
och jag kan därför inte ge ett
fullständigt svar. Jag vill i varje fall
säga att jag ju mycket väl vet att söndagsskolan
är frivillig. Jag nämnde
som bevis för kristen sed och tradition,
att föräldrar, som själva inte har
någon personlig kristen uppfattning,
likväl vill att deras barn skall få tillfälle
att få en sådan. Jag vet ju att morgonbönerna
är obligatoriska, men skickar
föräldrarna frivilligt sina barn till
en kristen söndagsskola, förmodar jag
att det inte heller finns någon opposition
emot att barnen obligatoriskt
skall delta i morgonbön.

Herr BUDFORS (s) kort genmäle:
Herr Gustafsson i Bogla nämnde något
om att det finns många föräldrar som
utan att ha religiös tro ändå har förtroende
för morgonandakterna och
kan skicka sina barn dit. Jag noterar
det, herr Gustafsson, med stor till -

Nr 32.

122

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av kon
fessionell karaktär.

fredsställelse, men jag vill fråga: Varför
har då inte herr Gustafsson så stort
förtroende för dessa föräldrar, att han
anser att de själva bör få avgöra om
barnen skall delta i morgonandakten
eller inte? Det tycker jag skulle vara
den enda klara slutsatsen av herr Gustafssons
förtroende för föräldrarna.

En sak som tidigare har berörts här
är frågan — som togs upp av herr Edberg
— varför man från religiöst intresserat
håll inte har så stor tro på
och så stort förtroende för den bekännelse
som man har att förkunna, att
man vågar ta en kamp om själarna utan
att begagna sig av påbud. Jag erinrar
mig detta, herr talman, med anledning
av vad som hände för ett par år sedan,
när seminarierna släpptes loss från
tvånget. Det var alltså innan man införde
det igen. Vid det tillfället skrev
Svenska Morgonbladet, i frågan om varför
inte all övrig studerande ungdom
också kunde få avgöra om den ville
delta eller ej, på följande sätt: »Är det
inte på tiden att vi som kristna äntligen
accepterar friheten även för denna
kategori av svenska medborgare?» Detta
syftar alltså på all övrig ungdom. »Men
i stället måste vi alla och särskilt den
kristna ungdomen i våra läroanstalter
med andens vapen fritt kämpa för det
som inte längre kan vinnas med påbud
och ålägganden. Detta kräver mer av
oss, men det är ingen tvekan om att
det är den rätta evangeliska vägen.»
Jag vill bara ge herr Gustafsson detta
som ett minnesord på vägen.

Herr NELANDER (fp): Herr talman!
Det är två frågor som träder fram här,
nämligen dels huruvida skolan är i behov
av en morgonsamling, dels huruvida
denna morgonsamling bör vara
av kristen karaktär.

För mig är svaret givet. Det blir utan
tvekan »ja» på båda frågorna. I en tid
då jäkt och hets tränger in på alla områden,
även på barnens, och då tra -

siga nerver sätter sin prägel på så
många människoliv, även de ungas, synes
mig behovet av någon stunds stillhet
och samling framför allt på morgonen
vara större än någonsin. Det
gäller helt visst också skolan.

Men skall denna morgonsamling behöva
ha kristen karaktär? Kan den
inte vara av allmänt profan natur? Jag
betvivlar inte att också en morgonsamling
av det senare slaget kan ha åtskilligt
att skänka av stillhet och ro, men
jag tror inte att en sådan är av det
värde som åtminstone jag menar, att
den bör ha.

Man anser på sina håll, att religionen
är en privatsak, och det är ju riktigt i
så måtto att tvång aldrig får utövas.
Men varför inte lika gärna säga, att
moralen är en privatsak? Jag skulle i
detta sammanhang vilja citera, vad Alf
Ahlberg säger på ett ställe: »Vi är arvtagare
till en kultur, som i tusen år påverkats
av kristendomen på ett så djupgående
sätt, att det inte är någon överdrift
att påstå, att den helt enkelt utgör
dess andliga grundval. Hur kan nu den,
som verkligen vill vårda sig om denna
kultur och arbeta på dess framtid anse
det som en ''privatsak’, om man försummar
denna andliga grundval och
låter den vittra sönder? Är det inte
som om man ville bygga vidare på ett
hus, allt medan man är likgiltig för om
grunden raseras?»

Nu talar man här om tvång och otillbörlig
påverkan. Skall man tala om
tvång, som barnen känner inför morgonandakten,
kommer man i det predikamentet,
att så känner åtskilliga
barn det även när det gäller skolundervisningen
på det hela taget.

Visst kan en morgonandakt många
gånger bli slentrianmässig och ibland
hållas på sådant sätt, att verkan blir
rakt motsatt den åsyftade. Men detta
bör inte vara något skäl för att vi alldeles
skall ta bort den eller för att vi
skall medverka till ett utarmande av

123

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

barnens själsliv. Det är säkert ganska
få länder —- åtminstone sådana som
ännu vill behålla skenet av att vara ett
kristet land — där man vill ta bort
morgonandakten eller kristendomsundervisningen.
Som herr Gustafsson i
Bogla sade skulle, om en folkomröstning
om denna sak anordnades i vårt
land, säkert en överväldigande majoritet
önska bibehålla bådadera.

Jag menar således, att vi i stället bör
söka göra morgonandakterna bättre.
Föreskrifterna ger, såsom det redan
har sagts, läraren eller ledaren stora
möjligheter och stor frihet att variera
programmet med inslag av passande
sång och musik. Men framför allt bör
nog barnen själva få tillfälle att medverka.
Då känner de sig engagerade på
ett helt annat sätt. Vid åtskilliga läroverk
har man med framgång praktiserat
att låta någon av eleverna, exempelvis
från en kristen gymnasistförening,
leda morgonandakten. På andra
håll engageras lämplig kraft utanför
skolan. Att morgonandakterna skall
vara fria från polemik och samvetstvång
är eu alldeles självklar sak.

Vi bör alltså försöka göra morgonandakterna
omväxlande och tilltalande
samtidigt som värdighet och helgd bevaras.

Alla som i denna sekulariserade och
farofyllda tid känner ansvar för ungdomens
fostran och karaktärsdaning
borde slå vakt om denna verkliga samhällsangelägenhet
och vårda sig om
vårt kristna arv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag känner mig nästan
tvingad att säga några ord för min personliga
del. Jag skall därmed inte föra
någon polemik åt något håll.

Jag tillåter mig att först åberopa ett
par personliga erfarenheter.

När jag var 13—14 år gammal var
jag den förste i min hemsocken som
vägrade att gå i konfirmationsskola,
därför att jag vid den tiden var alldeles
klar på att jag inte trodde på Gud, och
jag hade ingen lust att vara med om
den undervisningen. Jag fick frihet att
göra som jag ville.

När tyskarna översvämmade våra
grannländer i början av 1940-talet och
man vilken dag som helst kunde räkna
med att ha dem här, hade vi hemma
fyra barn i åldern 3—10 år. Det fanns
ingenting som jag kände så in i märgen
såsom någonting orätt som just denna
eventualitet, att andra skulle ta hand
om dessa barn och i andligt avseende
göra dem till någonting annat än föräldrar
och förfäder i flera släktled önskat
att de skulle bli.

Det är två slutsatser som jag för min
del drar både av min erfarenhet och
av min livssyn. Den första är att så
snart en människa är beredd att själv
ta ansvar för sin åskådning, skall hon
ha rätt att göra det. Det går inte att
fastställa någon ålder för detta, det är
individuellt. Innan en människa kommit
till den åldern måste hemmen ha
vitsord gentemot samhället.

Därmed är min ståndpunkt och min
uppfattning angiven. Jag tror att morgonbönerna
antingen måste vara sådana
till sitt innehåll, att de inte kan kränka
någons uppfattning, eller också måste
den som inte vill vara med ha möilighet
att bli befriad.

Jag har gett uttryck åt min uppfattning
i statsutskottets andra avdelning,
och när vi diskuterade saken där kom
vi närmast till det resultatet, att det
beträffande gymnasierna och övriga
skolor av denna typ finns möjlighet att
söka sig fram på vägar, som bör kunna
vara farbara. Däremot kan man inte
säga detta när det gäller seminarier
och folkskolor.

124 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av kon
fessionel! karaktär.

När utlåtandet skulle justeras i utskottet
hade jag inte möjlighet att vara
med, men jag tror att en del av det som
sägs i utskottsutlåtandet är påverkat av
den debatt som tidigare förts och de
synpunkter som då fördes fram, och jag
ville sedan inte i statsutskottets plenum
bryta mig ut ur detta. I själva verket
är det inte heller så förfärligt stor
skillnad på reservationen och utskottsutlåtandet.

Jag skall inte polemisera mot något
av vad herr Blidfors sagt i sak, men
han gör gällande att uttryckssättet i utskottets
skrivning inte är tillräckligt.
Ja, jag hoppas för min del att det skall
vara tillräckligt, och jag skulle vilja
vädja till ecklesiastikministern att mycket
allvarligt överväga dessa saker och
försöka finna former, som ger frihet.

Å andra sidan tror jag att en samling
i en skola vid dagens början är
nyttig, och jag tror att flertalet vill ha
detta, men frågan är av den art, att här
gäller sannerligen inte någon folkomröstning
eller några majoritetsbeslut.
Det gör det inte i samvetsfrågor.

Jag hoppas alltså att utskottsmajoritetens
utttryckssätt skall vara tillräckligt
för att vi i fortsättningen skall få
en lösning av denna fråga som åt var
och en ger vad han kan ha rätt att
fordra. Skulle det en annan gång visa
sig, att detta skrivsätt inte är tillräckligt,
ställer jag mig för min del bakom
en annan skrivning, men i dag, herr
talman, röstar jag för utskottets utlåtande.

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs nu protokoll!öringen, jämlikt
herr talmannens förordnande, av tjänstemannen
hos kammaren P. Bergsten.

In fidem
Gunnar Brilth.

Herr HOPPE (s): Herr talman! Jag
skall drista mig att — i likhet med
vad som tidigare gjorts — erinra om

att utskottsmajoriteten mycket bestämt
uttalat sig mot varje form av samvetstvång
och mot varje polemik mot oliktänkande.
Vidare erinrar samma utskottsmajoritet
om att det enligt de för
läroverken gällande anvisningarna redan
finns avsevärd frihet i fråga om
morgonandakternas anordnande. Samma
majoritet har också de facto klart
och bestämt sagt ifrån, att den önskar
att föreskrifterna för folkskolornas morgonandakter
skall bringas i överensstämmelse
med de föreskrifter som
gäller för läroverken.

Jag har velat repetera detta, därför
att åtminstone för mig personligen var
det inte i första hand en önskan att
möjligen försöka få till stånd enighet
som gjorde, att jag kunde ansluta mig
till detta förslag. Detta ställningstagande
är ett uttryck för den kristna linje,
som jag över huvud taget vill rekommendera
och efter fattig förmåga söka
följa.

När vi gjort detta uttalande hade vi
emellertid hoppats att vi skulle kunna
samla alla kring ett enigt utlåtande,
bl. a. därför, att vi kunde säga att vårt
yttrande innebar beaktande av i varje
fall vissa av de synpunkter, som framförts
i motionen. Nu blev det emellertid
inte möjligt för en del av våra
ärade kamrater i utskottet att följa den
linje som utskottsmajoriteten hade anvisat,
och så har vi fått en debatt. Jag
skall för min personliga del gärna med
tacksamhet intyga, att såvitt jag förstår
har ingenting sagts, som på något sätt
är ägnat att slå några sår åt vare sig
det ena eller det andra hållet. Denna
debatt har väl egentligen knappast karaktären
av en kraftmätning mellan
dem som slår vakt om de kristna värdena
och dem som är likgiltiga eller
står främmande för dessa värden. Men
jag tror emellertid att debatten i vida
kretsar kommer att tolkas på det sättet.

Jag skulle, herr talman, gärna vilja
säga —- jag tror att andra har varit

Nr 32. 125

Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

inne på samma tanke förut — att jag
personligen är livligt övertygad om att
det i våra svenska bygder i stort märks
mycket litet av opposition mot morgonandakterna
och morgonsamlingarna.
Nyss sades här, att motionen knappast
torde ha stöd i någon allmän opinion.

I anslutning därtill skulle jag vilja framhålla
något, som kanske inte direkt
rör morgonandakterna men ändå mycket
nära hör samman med denna fråga.
Det är, att såvitt jag förstår kan man
med stor bestämdhet säga — jag tror
för övrigt att historikerna skall vitsorda
riktigheten av detta — att vårt
svenska folk, ja, hela västerlandet, andligt
och moraliskt lever på kristna tankar.

Jag menar därför att man har skäl
att säga, att vårt svenska folk under
alla förhållanden knappast kan vara
betjänt av att åtgärder vidtas, som innebär
att svenska folket, dess barn
och ungdom, skall mindre än hittills
konfronteras med kristna tankar och
kristet fromhetsliv. Nu torde läget i
vårt folkliv i dag vara sådant att många
av vår tids ungdomar får praktiskt taget
den enda kontakten med svenskt
fromhetsliv genom skolans morgonsamlingar.
Jag kan inte finna att det
är riktigt att ställa ungdomen utanför
denna form av det kristna arvet. Jag
måste också, herr talman, i detta sammanhang
göra en reflexion — om jag
fattade rätt var herr Gustafsson i
Bogla inne på samma tanke nyss —
som har nära samband med detta problem.
Den kristna söndagsskolan, ursprungligen
bedriven på ett föredömligt
sätt av våra frikyrkor och numera
också av vår svenska kyrka, samlar en
mycket stor del av Sveriges barn. Jag
vet att i mycket stor utsträckning barnen
i söndagsskolan kommer inte bara
från kristna hem utan också från vad
man skulle kunna karakterisera som
sekulariserade hem. Från en mycket
lång erfarenhet som präst och sön -

dagsskollärare har jag starkt intryck
av att det finns många föräldrar i
Sveriges land i dag, som liksom känner
på sig att de vill skicka barnen till
söndagsskolan för att de där skall få
det som hemmet inte kan ge. Jag tror
att det är något liknande förhållande
också med morgonandakterna och morgonsamlingen.
I stort sett torde det
nog vara så, att de svenska hemmen
är rätt positivt inställda till skolans
morgonandakt, och motiveringen torde
vara ungefär den att de utifrån sin ansvarskänsla
för barnen önskar, att
skolan skall ge åt barnen, även när det
gäller kontakten med fromhetslivet, något
som de själva inte kan ge. Det är
mer än en far och mor som sagt mig
detta. För övrigt skulle jag drista mig
att fråga om vi inte skulle kunna, alldeles
oberoende av religiös inställning
— jag tror att det finns fog för en sådan
reflexion i det anförande herr Edberg
nyss höll, när han talade om människornas
metafysiska behov —- vara
ense om att det knappast kan skada
utan snarare vara till gagn för barnet
att uppleva andakt inför tillvaron. Jag
tror inte att det är överdrift att säga,
att det människobarn, som aldrig upplevt
någon andakt i någon form, det
barnet går fattigare ut i livet än det
skulle behöva göra. Herr Gustafsson i
Borås erinrade om att ett av de allvarligaste
problemen i vår tid är vad han
karakteriserade som nedbusningen av
livet, inte minst då av ungdomens liv.
Måste ej våra morgonandakter vara att
betrakta som en stor tillgång, ty de
måste väl ändå på något sätt — åtminstone
åt somliga — få ge impulser
och hjälp att växa upp till människor
som är redo att i olika sammanhang
visa hänsyn, känna ansvar för sitt eget
liv och ansvar för andra? Det är flera
skolchefer, som jag helt nyligen talat
med, som endräkteligen betonat att
morgonandakterna torde vara ett viktigare
moment i skolans fostrande gär -

126 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

ning än de flesta föreställer sig. Jag
kan, herr talman, inte vara med om
att beröva vår skola och vår ungdom
detta fostringsmedel, och jag yrkar därför
bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Norrby (fp).

Herr KYLING (h): Herr talman! Då
jag har mitt namn under föreliggande
utskottsutlåtande skall jag be att få
säga några ord i detta sammanhang.

Jag har lyssnat med mycket stort
intresse till den debatt som förts här
i dag inte minst därför att den har
varit fri från polemiska utfall, och det
tycker jag bådar gott för framtida förhållanden.
Vad jag framför allt vill
framföra är några kommentarer till den
debatt som förts. Jag är nämligen inte
riktigt säker på huruvida motionären,
herr Edberg, och reservanterna är inne
på samma linje. Herr Edberg för sin
del vill i motionen skapa möjlighet till
befrielse från skyldigheten att anordna
morgonandakt, under det att reservanterna
säger att även enskilda barn
skall kunna få rätt att bli befriade från
att bevista morgonandakt. Herr Edberg,
tycker jag, har på ett bättre sätt än
reservanterna försökt motivera sitt förslag.
Herr Edberg åberopar nämligen
vad som sagts tidigare i detta sammanhang.
Jag ber, herr talman, att få citera
ur herr Edbergs motion, där det
står: »Problemet kan icke lösas genom
att göra morgonbönerna frivilliga; man
skulle därigenom endast hamna i det
dilemma som ecklesiastikministern i
proposition nr 70/1950 riktade uppmärksamheten
på när det gällde själva
kristendomsundervisningen. Dels skulle
följden bli en uppspaltning av barnen
i ''kristna’ och ''hedningar'' med de
vådor detta ur mentalhygieniska synpunkter
kan befaras ha. Dels skulle
plikten för läraren att förrätta morgonandakt
alltjämt kvarstå.»

Jag anser att herr Edberg har ganska
rätt i sitt resonemang när han tar

ställning på det sättet. Jag kan knappast
tänka mig den framtidsbilden att
några barn, som kommer med samma
skolbuss till en landsbygdsskola — och
jag förstår att herr Edberg som motionär
närmast haft den lilla landsbygdsskolan
som mönster vid sitt ställningstagande
— får vänta ute i avklädningsrummet
eller i samlingsrummet under
de tio minuter morgonandakten pågår
inne i skolsalen. Det, mina damer och
herrar, är att spalta upp ungdomar i
skolåldern i kristna och hedningar!
Jag delar herr Edbergs uppfattning, att
man kanske inte kan göra den uppdelningen
på det sätt som herr Blidfors
och de övriga reservanterna tycks vara
inne på.

Om vi emellertid följer motionärernas
tankegångar, så blir frågeställningen:
Vem skall besluta om befrielse från
skyldigheten att deltaga i morgonandakten?
Är det måhända skolstyrelsen
som skall besluta i den saken? Vad
inträffar i så fall? Jo, om vi har haft
lugna förhållanden i en socken tidigare,
därför att ingen människa har
kritiserat den morgonandakt som hållits
i skolan, så får vi efter en sådan
ordnings genomförande en strid, i vilken
socknens invånare spaltar upp sig
för och emot. Ett sådant uppspaltande
har jag ytterligt svårt att tänka mig.
Det skulle vara att komma ur askan
i elden.

Inte heller kan läraren få bestämma
om denna befrielse från morgonandakten,
om han till äventyrs inte anser sig
kompetent att sköta andakten i skolan.
En lärare kan i detta sammanhang
råka in i en konfliktsituation, det behöver
vi inte diskutera, men även föräldrarna
kan göra det. Jag vet av erfarenhet
från den tid jag själv var lärare,
att föräldrarna helt enkelt vill att
skolan skall hålla morgonandakt med
barnen. Ja, det skulle nästan vara ett
helgerån att ta ifrån deras barn möjligheten
att bevista sådan morgon -

127

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

andakt. För en lärare i en landsbygdsskola,
som för sitt samvetes skulle inte
anser sig kunna hålla morgonandakt,
kan det inte innebära större tvång att
hålla andakten efter en viss norm än
tvånget för honom att undervisa i andra
ämnen. Det sätt på vilket han kan
förrätta morgonandakt, där han inte
på något sätt behöver lägga ut texten
utan kan gå efter en viss mall, kan
inte innebära något större tvång, och
det kan inte anses vara för mycket begärt
att han då håller sådan morgonandakt.

Det är mycket svårt att ta ställning
till frågan vad som är objektivt och
subjektivt beträffande hållandet av
morgonandakt. Jag delar därför inte
herr Edbergs uppfattning, när han säger
att den kult som frodas i morgonandakterna
icke är lämplig. Det är
bättre med en viss ritual än att göra
morgonandakten helt konfessionslös, ty
detta leder till diskussioner ute i bygderna
om det riktiga eller oriktiga sättet
att hålla sådan andakt.

Jag vill i detta sammanhang även påpeka
en annan sak. När vi här i riksdagen
tidigare har debatterat antalet
undervisningstimmar i ämnet kristendom,
har man från deras sida som velat
nedbringa detta ämnes undervisningstimmar
ständigt åberopat att man
ju har tio minuters kristendom varje
morgon, och följaktligen får kristendomsämnet
ytterligare en timma per
vecka. Vill man nu på omvägar fråntaga
kristendomsämnet dessa tio minuter
om dagen, så har man ju därmed
frångått sina tidigare argument.

Sedan vill jag ställa den frågan: Vad
är det för fruktansvärda saker vi låter
barnen lyssna till under morgonandakterna?
Eftersom tiden är långt framskriden,
skall jag inte citera vad som
därvidlag säges i 1919 års undervisningsplan.
Inte heller skall jag citera
vad den kommitté framhållit, som fick
i uppdrag att revidera nämnda under -

visningsplan, när den avlämnade sitt
yttrande den 24 september 1953. Jag
ber er endast, ärade kammarledamöter,
att läsa igenom vad där står, innan ni
avger edra vota i dag. Jag tror man
måste vara mycket känslig för att anse
att det som bjudes under morgonandakterna
kan vara till skada för skolbarnen.
Det kan inträffa större olägenheter
av att där följa andra linjer. Det
är för övrigt inte lätt att ordna en konfessionslös
morgonandakt i skolorna.
En sådan ställer ganska stora krav på
den lärare som skall hålla densamma,
och jag vill nästan påstå att den ställer
större krav ju lägre ner man kommer
i åldersgrupperna.

När det gällt att ta ställning till här
förevarande motion har vi i skolutskottets
andra avdelning inte på något sätt
nonchalerat vad motionärerna syftat
till. Vi har respekterat deras uppfattningar,
och jag respekterar personligen
herr Edbergs synpunkter. Jag gör det
ännu mera nu, efter att ha lyssnat till
herr Edbergs klara framställning uppifrån
göteborgsbänken, då han gav uttryck
för sina stora tolerans gentemot
oliktänkande. Jag vill inte heller själv
visa mig intolerant, men jag vill framhålla,
att om vi gör morgonandakten
frivillig, så kan vi komma i en situation,
som kanske kommer att skaka sinnena
mer än den tolerans vi kan visa
genom att låta morgonandakten vara
oförändrad i framtiden.

Vi har på andra avdelningen velat
lyssna till de erfarenheter som skolöverstyrelsen
har fått, och när undervisningsrådet
Quensel var uppe och gav
oss några sådana synpunkter fick vi ett
mycket klart belägg för att det var ytterligt
få som hade framfört någon
kritik mot nuvarande förfaringssätt —
jag tror man pekade på ett eller några
enstaka fall. Det är av denna anledning
som jag för min del, herr talman,
kommer att lägga min röst för utskottets
förslag. Men jag vill samtidigt un -

128 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

derstryka, att jag är lyhörd inför vad
som sagts om önskemålet att göra likställigheten
mer fullständig mellan
läroverkets stadga och folkskolans.
Denna inställning har utskottsmajoriteten
också mycket klart givit uttryck åt
genom att anhålla, att Kungl. Maj :t vid
sitt ställningstagande måtte ta hänsyn
till dessa önskemål om bättre samstämmighet
emellan dessa två stadgor.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
ännu en gång understryka att jag tror
att kammaren kan följa utskottsmajoriteten,
i vetskap om att man därigenom
för närvarande inte gör en sådan ändring
som kan bli till skada. Yi överlämnar
åt Kungl. Maj :t att ta ställning
till och senare för riksdagen presentera
ett förslag. Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Staxäng
(h).

Herr SEHLSTEDT (s): Herr talman!
Jag skulle kunna inskränka mig till att
i allt väsentligt instämma i vad huvudmotionären,
herr Edberg från Göteborg,
har sagt i detta ämne. Jag tillåter mig
emellertid att utbygga resonemanget
med några smärre synpunkter rörande
dem som är föremål för vår omsorg,
nämligen barnen själva, eftersom denna
debatt väsentligen har kommit att
bli ett uttryck för vad vi har för mening
om vad barnen rimligen och
lämpligen bör få i samband med morgonandakterna.

Jag säger detta så mycket hellre som
vi väl ändå är medvetna om att barnen
är ganska värnlösa emot de äldres envetna
strävan att forma dem efter sitt
kynne. De äldre ger dem sin etik, vare
sig den är god eller dålig, de äldre ger
dem sin religion, de ger dem sin dogmatik,
sin metafysik, sin problematik
och så småningom, jag höll på att säga
också sin fysiska och psykiska kosmetik,
d. v. s. ett behov att både dölja och

försköna det skröpliga här i tillvaron,
inte minst människan själv.

Låt oss därför, när vi diskuterar frågan
om andaktsutövningen i skolorna,
inte förblanda skolplikten, som barnen
är underkastade, med en viss given
form av religionsplikt, utan låt barnen
i det senare avseendet vara något fria
med möjlighet, när de är vuxna för
detta, att ta den ställning som de har
lust till.

Jag är till freds med att denna diskussion
inte har givit uttryck åt någon
sammanblandning av kravet på religionsfrihet
från motionärernas sida
med religionsfientlighet hos dem som
begär konsekvens i religionsfriheten, en
konsekvens som man också enligt min
mening bör ge dem som på grund av
sin ställning i samhället inte kan vare
sig värja sig eller värna sig av sin egen
kraft. Barnen saknar dessa möjligheter,
och jag måste personligen fråga mig,
varför man i all rimlighets namn skall
utesluta dem från möjligheten till den
religionsfrihet som vi har beviljat oss
själva.

Det sades i debatten — jag minns inte
av vem — att det inte är demokratiskt
oriktigt att hålla morgonandakter i skolorna.
Jag frågar mig vad som är demokratiskt
riktigt eller oriktigt i detta
sammanhang, eftersom den form det
här gäller i sig själv måste innebära ett
samvetstvång. Och är det så, att man
bereder de stora elevskarorna i skolorna
möjlighet att underkasta sig ett
samvetstvång, som vi icke själva vill
veta av, då tycker jag faktiskt att det
inte är särskilt demokratiskt att utöva
denna morgonandakt.

Jag förstår så väl behovet, som har
uttryckts här ifrån en del håll, av att
ha samling och högtid för eleverna,
kanske inte varje dag men ibland. Jag
förstår det, och jag skulle gentemot
herr Kyling vilja säga att jag tror, att
möjligheterna att skapa samling och
högtid vid morgonstunderna före lek -

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 129

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

tioncrnas början vore mycket större,
därest man anlitade andra vägar än
morgonbönen i traditionell form för
att skapa denna högtid. .Tåg understryker
detta så mycket kraftigare som
bakom den morgonandakt, som hålles
låt mig säga i läroverken, ligger hotet
om bestraffning av den som råkar komma
för sent till andakten — en bestraffning
som, för att tala skolspråk,
tar sig uttryck i en »pinne». Detta
måste, såvitt jag förstår, hos eleverna
skapa en sådan inställning till den form
av morgonandakt som nu förekommer,
att andakten i sig själv knappast kan
utöva något inflytande på eleverna.

Det finns många andra vägar att gå,
därest man vill ha en samling på morgnarna,
innan lektionerna börjar. Jag
vet att det finns lärare som anser sig
för egen del så illa bevandrade i den
ritual, som vanligtvis förordas, att de
utnyttjar samlingen på morgnarna till
att läsa inte den poesi och lyrik, varom
herr Gustafsson i Bogla talade och som
springer fram via psalmen, utan till att
läsa både lyrik och prosa av allmängiltig,
kanske profan karaktär. De läser
valda stycken av kända författare,
ibland också av moderna författare, och
samlar säkerligen på det sättet ett mycket
större intresse än ett fasthållande
vid det gamla ritualet skulle åstadkomma.

Men jag tycker det är väsentligt att
ändå se denna fråga ur barnens egen
synpunkt och att medge barnen samma
rätt som vi anser att vi själva vill ha,
rätten till religionsfrihet. Och jag vill
säga till prosten Hoppe i Motala, när
han betonar att barn från icke kristna
hem mycket ofta sänds till söndagsskolorna
— det är ju ändå inte skolplikt
— att jag uppfattar detta som ett utomordentligt
tecken på tolerans från de
s. k. icke kristna hemmens sida.

Däremot förefaller det mig nog som
om de kristna hemmen vore angelägna
att alla barn skall förpliktas till den

religionsutövning, som på dessa håll
anses vara den riktiga. Jag skall inte
tillåta mig något omdöme, men jag tycker
det skulle vittna om större tolerans
om man gav barnen möjlighet att slippa
ett samvetstvång i ett avseende, där
många av oss för egen del vill ha full
frihet.

Jag tillåter mig, herr talman, att med
vad jag anfört få yrka bifall till reservationen.
Den går visserligen inte så
långt som motionärerna skulle ha önskat
men innebär, därest den vinner
kammarens bifall, ett steg i rätt riktning.

Häruti instämde herr Johansson i Södertälje
(s).

Herr KYLING (h) kort genmäle: Herr
talman! När herr Sehlstedt påminner
om att debatten i dag mera förts med
utgångspunkt från hur föräldrarna ser
på denna sak än med tanke på hur
barnen vill ha det, så kan det vara
riktigt. Men jag undrar om det inte
också är rätt att föra debatten så. Det
kan ju ändå vara mycket svårt för
barnen, herr Sehlstedt, att avgöra, om
de skall följa föräldrarnas önskan eller
om de skall gå en egen väg.

Jag tror att herr Sehlstedt delar min
åsikt när jag säger, att om vi bland
skoleleverna gjorde en omröstning, om
de ville slippa morgonbönerna, så skulle
många säkerligen svara ja. Men gör vi
en omröstning om vilka som vill slippa
t. ex. biologiundervisningen, är det
säkerligen ett lika stort antal som där
svarar ja. Jag tror alltså inte att det
finns någon möjlighet att tillåta, att
barnen själva skall få ta ställning till
denna fråga.

Jag tror också att herr Sehlstedt
liksom många levat kvar i en ganska
föråldrad uppfattning, nämligen att
morgonandakterna i läroverken går lika
slentrianmässigt till som under vår
egen skoltid. Jag kan emellertid försäkra
herr Sehlstedt, att jag ganska

9 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

130 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

noga tagit reda på hur det ligger till
med den saken, och det visar sig att en
stor förändring skett. Det ordnas musikandakter,
det förekommer att ungdomarna
själva får förrätta andakter
o. s. v. Får denna utveckling bara fortsätta,
behöver vi nog inte ha den form
av morgonandakt, som herr Sehlstedt
här talat om. Jag tror att den är på avskrivning.
För mig framstår det som
viktigast att få, som någon har sagt,
stil, värdighet och helgd över morgonsamlingen,
och det är det som jag också
har menat när jag har velat förfäkta
de synpunkter jag här har framfört.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är självfallet att vi
diskuterar ur föräldrarnas synpunkt,
men jag tycker att man inte skall glömma
bort, att vad föräldrarna diskuterar
ändå gäller barnen och att man åtminstone
bör ha rätt att vänta att barnen
betyder någonting i sammanhanget.
För mig betyder det åtskilligt i sammanhanget,
eftersom deras ställning här
är berörd av någonting som jag tror
att man utan överdrift kan beteckna
som ett samvetstvång.

Dessutom vet jag mycket väl att
morgonandakterna i läroverken numera
inte är av samma slentrianmässiga
karaktär som tidigare. Att där har skett
eu förändring, som tydligen också herr
Kyling uppskattar, det innebär bara
att man är på väg ut ur den gamla
slentrianen för morgonandakterna, att
man har börjat ta steget och att reservationens
linje bara innebär att steget
skall fortsättas. Får jag döma av
herr Kylings ganska välvilliga inställning
till den form av modernisering
som sker, kan det ju hända att vi förr
eller senare ändå kommer fram till att
även morgonandakterna blir helt konfessionslösa
i alla skolor.

Fröken OLSSON (s): Herr talman!
Jag skulle vilja i denna debatt tala

om, vad en av de kristna människor
jag mött, som har gjort starkast intryck
på mig, hade att säga om morgonbönen.
Det var rektor Anna Sörensen vid statens
folkskoleseminarium i Stockholm.
Jag förmodar att de flesta här känner
till henne och vet, att hon åtminstone
inte kan beskyllas för att vilja komma
åt den kristna livssynen eller beröva
barnen någon kontakt med den. Men
hon sade åt sina elever på seminariet,
att en bön skall bedjas, den får inte
läsas. Därför uppmanade hon oss, att
om vi kunde be, då skuile vi göra det
— det var av stort värde för barnen,
just denna kontakt med kristet fromhetsliv,
att höra sin lärare be — men
om det var någon som inte kunde det,
därför att det inte ingick i hennes
vanor att be eller — och det räknade
rektor Sörensen som fullt lika naturligt
— därför att det var omöjligt för
lärarinnan att stå och be högt på bestämda
tider i andra människors närvaro,
då, sade rektor Sörensen, skall
ni absolut inte göra det. Hon var fullt
medveten om alt hon rekommenderade
oss att handla i strid med folkskolestadgan,
men hon gjorde det ändå, ty
hon ansåg i motsats till herr Gustafsson
i Bogla, att det var skadligt för
barnen att höra en bön läsas utan att
där liksom fanns täckning bakom. Det
märker barnen ögonblickligen, sade
hon, och de får på det sättet varken
någon aktning för sin lärare eller för
bönen. Hon rekommenderade i stället
för dem som inte var bekännelsekristna
och som hon ändå inte ansåg vara odugliga
som lärare, att vi skulle ge barnen
kontakten med kristendomen genom de
stora kristna personligheterna. Hon
sade: »Både i morgonböner och annars,
berätta och läs om dem», och hon sade
också: »Det gör ingenting om barnen
uppfattar det som sagor eller äventyrsberättelser.
Där stannar ändå mycket
religion på botten.»

När jag sedan kom ut som lärarinna,

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 131

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

kom jag alldeles i början att diskutera
morgonbönerna med mina kamrater,
och då befanns det att många av dem
ansåg, att det var mycket pinsamt att
stå och läsa Fader vår på morgnarna,
men framför allt, sade de, går det inte
att tänka på vad man läser, ty då kommer
man av sig, utan man är tvungen
att läsa mekaniskt och utan tanke, det
är förutsättningen för att man skall
kunna göra det. Jag blev mycket upprörd
just med tanke på rektor Sörensens
inställning, som jag fullkomligt
delade, och frågade om de verkligen
tyckte, att det gick an att hålla morgonbön
på det sättet. Då sade en av
de äldre kamraterna, som själv var
varmt kristen: »Jag förstår precis hur
du känner det. Så har vi känt det allihop
en gång, men man blir härdad.»
Jag tror att det är den viktigaste orsaken
till att det inte finns denna opposition
ifrån föräldrahåll, som man efterlyser.
Alla är härdade från den dag då
de själva började småskolan. De är så
vana vid att det skall läsas bön varje
morgon hela deras skoltid igenom och
sedan hela deras barns skoltid, att de
inte reagerar, och detta anser jag är
den största vådan med de morgonböner
vi har. Risken är inte att det sker några
utfall mot oliktänkande eller någonting
sådant — om det förekommer, så är det
ytterligt sällsynt — och inte heller
känns det hela för eleverna som något
samvetstvång. Risken är i stället den,
dels att det för många av lärarna känns
som ett samvetstvång, men dels för
elevernas del att de vänjer sig vid att
fullkomligt okritiskt och slentrianmässigt
vara med om något som ändå är
en kulthandling, som här har sagts.

Jag lyssnade med mycket stort intresse
till vad herr Svensson i Ljungskile
berättade, de tankar han hade om
sina egna barn när han räknade med
möjligheten att tyskarna kunde invadera
Sverige och ta hand om barnen
på det sätt som de gjorde framför allt

hemma hos sig själva men även i ockuperade
länder. I sådana situationer är
det en fara i att barnen har vant sig
vid att mekaniskt delta i en ceremoni,
som i sig själv har en djupare innebörd,
som de emellertid inte tänker på. Ungefär
lika gärna som de utan tanke rabblar:
»Gud, välsigna maten, amen», innan
de går till bords, kan de i stället,
om de får order om det, säga »Heil
Hitler». De reagerar inte, därför att
de inté har fått lära sig att det skall
finnas ärlighet bakom sådana saker.
Det är alltså bristen på ärlighet som
är det farliga i det här fallet.

Jag gjorde som rektor Sörensen hade
lärt oss. Jag talade i morgonbönerna
om stora kristna personligheter och
naturligtvis främst om dem, vilkas levnadshistoria
hade gripit mig, ty då ansåg
jag mig ha större förutsättningar
att få barnen att förstå. Jag trodde att
detta gick bra, tills det vid ett tillfälle
här i riksdagen förekom en föregångare
till herr Edbergs motion, som vi debatterar
i dag. Jag förmodar att de
äldre av kammarens ledamöter minns
den tid, då en liknande motion gick
som följetong här i riksdagen. Den kom
med jämna mellanrum och avslogs lika
regelbundet. Men motionären var övertygad
om att han till slut skulle få rätt.
Han fick inte uppleva det, men det
gläder mig att herr Edberg är så pass
ung, att han har tiden för sig. Kanske
kan han hinna få uppleva den dag, då
denna motion har gått igenom. Jag har
dock mycket små förhoppningar om
att det kommer att ske nu. Men jag
tycker ändå att ståndpunkterna här
har närmat sig varandra.

När denna motion väcktes år 1930
fick vi till vår häpnad läsa i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning ett riksdagsbrev,
som hette: Sagan om den
lilla flickan, vars pappa skrev en riksdagsmotion.
Där förklarade vederbörande,
att anledningen till denna motion
var, att jag hade blivit lärarinna

132 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

och fått plats på en skola och gjort
som min pappa lärt mig: Vägrat att
hålla morgonbön. Av den anledningen
hade skolrådet beslutat, att antingen
fick jag lov att hålla morgonbön på sätt
som brukas eller också fick jag lov
att lämna min befattning.

När jag visade denna tidningsartikel
för den komminister, som var skolrådets
ordförande, för att höra om det
fanns någon fjäder bakom denna feta
anka, berättade han att han hade fått
en formlig anmälan från föräldrarna
i skolorten, inte för någon slags hedendom
utan för att jag hade bedrivit
katolsk propaganda. Det hade nämligen
hållits en serie morgonböner om Franciskus.
Prästen hade då gjort någonting
som jag antar att rättsvårdarna
här i kammaren skulle ha funnit mycket
illa gjort — för egen del tycker jag
att han gjorde det bra. Han berättade
att han efter denna anmälan hade farit
till skolan, hade väntat tills vi hade
gått in och börjat och sedan smugit sig
in i förrummet och därifrån avlyssnat
morgonbönen. Den handlade fortfarande
om Franciskus, varför han fick höra
hur det gick till. Han kom in efteråt
och sade, att han ville gå in och hälsa,
eftersom han hade sina vägar förbi.
Han ville inte störa förrän morgonbönen
var slut, sade han. Inte förrän
efteråt fick jag veta varför han hade
kommit. Statskyrkans präst hade ingenting
att invända emot att jag läste om
Franciskus. Vi sjöng en psalm, som
passade in i sammanhanget, och så berättade
jag om Franciskus.

Tidningsartikeln klipptes med förtjusning
i ortspressen och nådde även
folkskoleinspektören. Denne kom till
folkskolan med folkskolestadgan i handen.
Franciskus yttrade han sig inte
om. Inspektören förklarade att varje
morgonbön skall bestå av psalmsång
och bön. Ville jag sedan tala om Franciskus
på den tid, som sedan återstod

av de tio minuterna, fick jag göra det.
Men bönen skulle vara med.

Jag var inte härdad och tyckte att
det var mycket svårt att läsa bönen.
Jag vet inte om det över huvud taget
är möjligt för er riksdagsledamöter här,
som jag förmodar har haft morgonbön
från ert sjunde och till ert fjortonde år,
de flesta längre, att sätta er in i hur
det kändes för mig, som inte hade börjat
skolan förrän jag var tretton år
utan som dittills hade undervisats i
hemmet, när jag första gången bevistade
en morgonbön. Jag kom hem fruktansvärt
upprörd och sade, att kristendomsläraren
stod där framme och först
höll en betraktelse, sedan läste han en
lång bön, därefter Fader vår och välsignelsen.
Får man göra så? Jag tyckte
att det stred så till den grad mot min
uppfattning om bönen och vad jag hade
läst i bibeln om att man skulle gå in i
sin kammare och be i det fördolda. Här
gällde det dessutom just bönen Fader
vår, som Jesus hade lärt sina lärjungar
i stället för de långa böner, som var
brukliga på den tiden. Jag anser att
varje människa bör ha rätt att be som
hon vill. Men låt åtminstone bli den
bönen om det nödvändigtvis skall läsas
en rad andra!

Så reagerade den, som inte på ett så
tidigt stadium hade blivit van vid böneläsandet.
Jag tror att här finns många
som håller med rektor Sörensen om att
det är felaktigt att läsa bönen. Jag förstår
inte att vi inte i denna fråga kan
mötas, de som i religionsfrihetens namn
vill ha bort morgonbönen i sin nuvarande
form och de som är verkligt
kristna och för vilka bönen har en
personlig betydelse. Däremot förstår jag
väl att alla de som är likgiltiga inte frågar
efter, om det förekommer en tom
ceremoni mer eller mindre.

Som här har sagts behöver barnen
andakt och helgd, men det kan man
inte tvinga fram på bestämda tider med
bestämmelser i en folkskolestadga. För

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 133

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

min del flyttade jag Franciskus till modersmålstimmarna.
Det blev då inte
längre fråga om någon bekännelse. I den
mån jag är i stånd att förmedla den
andakt jag själv känner inför Franciskus,
Matliilda Wrede eller David Livingstone
eller andra profeter jag väljer
ut, kan jag göra detta lika bra på en
geografi- eller modersmålstimme. Om
ni någon gång har sett en småskoleklass
samlad kring en fjäril, som håller på
att krypa ur puppan, vet ni vad andakt
vill säga. Barnen kan uppleva andakt
och det finns för en lärare, som har
förmåga att få barnen med sig, många
tillfällen att skapa sådana stunder. Men
om en lärare inte anser sig kunna göra
det i de former som är föreskrivna, vinner
man absolut inte någonting på att
tvinga fram den. Det är möjligt att vi
bör bibehålla någon form av samling,
men kalla den då morgonsamling i
stället för morgonbön eller ännu hellre
samlingsstund och ge lärarna frihet att
förlägga den till den tidpunkt där den
i varje .särskilt fall bäst kan utnyttjas.

Läroverken har dels med och dels
utan stöd av gällande bestämmelser experimenterat
mycket. På många håll har
man därvid funnit lyckliga former och
kunnat ge nytt liv åt dessa samlingsstunder.
Det har talats om att kristendomen
genom morgonbönerna får sammanlagt
en timme i veckan. Säg då att
en timme i veckan utöver timplanen
skall användas till samlingsstunder med
frihet för läraren att ta ut timmen i
form av tio minuter varje morgon eller
en sammanhängande timme en gång i
veckan. Detta underlättar i hög grad
för en lärare som vill ha hjälp av någon
annan att tillkalla någon, åtminstone
för en del av dessa timmar. Läraren
bör också ha rätt att uppdela samlingstimmen
i samlingsstunder på tjugo minuter
tre gånger i veckan eller en halvtimme
två gånger i veckan. Om man får
frihet att förlägga dessa samlingsstunder
till tider som passar och att ut -

forma dem efter de personliga resurserna
vid varje särskild skola, kan man
komma mycket långt. Man har då framför
allt inte minskat möjligheterna för
dem som har förmåga att skapa religiös
stämning och andakt. Jag tvivlar för
övrigt på att någon enda kan skapa
denna andakt 214 gånger om året mellan
klockan 8 och 8.10 på morgonen.
Även för dem bör det därför vara en
stor tillgång att få ordna så, att samlingsstunderna
ger bästa möjliga utbyte.
Vad som behövs är råd, anvisningar,
handböcker, program o. s. v.,
ty det är få som kan skapa allt detta på
egen hand. Men all vägledning skall
vara i form av råd och inte i form av
föreläggande, så att en inspektör kan
komma med föreskrifter med folkskolestadgan
i handen. Vi har nått enighet
om att vi åtminstone skall mjuka upp
denna paragraf något. Kommer det en
annan paragraf i stället med kategoriska
krav på att det eller det skall
ske oavsett om det finns någon vid skolan
som kan göra det, då får vi det inte
mycket bättre ställt.

Många talar om hur mycket morgonbönen
ger om den är rätt ledd, men de
undviker alla omsorgsfullt att tala om
hurudan den blir när den inte ledes på
rätt sätt. Bland landets tiotusentals
folkskollärare måste det dock finnas
några — det spelar ur principiell synpunkt
ingen roll om de är många eller
få — som icke kan leda morgonbönen
på rätt sätt. Dessa kunde då få göra en
enklare form av samling. Huvudsaken
är att de aldrig säger eller gör mer
än som de har personlig täckning för.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Vid
(lagens debatter har vi börjat med att
tala om skolmaten och sedan övergått
till frågan om morgonandakten. Det
finns ett bibelord som säger, att människan
inte lever av bröd allenast. Det

134 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

ser ut som en tanke, att dessa två ämnen
kommer efter varandra på föredragningslistan.

Fröken Gunnel Olssons anförande var
präglat av den sanningslidelse och det
ärlighetskrav som jag vet att hon fått i
arv av sin bortgångne fader. Det är naturligt
att hennes anförande huvudsakligen
kom att kretsa kring läraren och
hans ställning. Vi skall emellertid inte
krångla till dessa ting mer än som behövs.
Det finns många lärare som saknar
positiv religiös livssyn. I många
skolor har man löst problemen så, att
man t. ex. låter huvudförkunnelsen bestå
av, låt oss säga ett kyrkohistoriskt
ämne, Franciskus eller liknande, såsom
fröken Olsson talar om. Det finns intet
hinder för detta. Men det s. k. kultmomentet
är ett hinder för en sådan
lärares övertygelse. Den saken har på
många ställen lösts så, att något av
barnen i de högsta klasserna får läsa
Fader vår. Att en lärare för sitt samvete
inte ens skulle kunna tjänstgöra
som kantor och spela en psalm är väl
litet överdrivet. Det behöver inte innebära
en kulthandling från hans sida.
Man får inte ställa till onödig strid och
mena att konflikten är olöslig. Med god
vilja kan den för lärarnas vidkommande
lösas.

•lag vill sedan, herr talman, säga
några ord i själva sakfrågan. Utskottet
och reservanterna är ju ense på den
punkten, att religionsfriheten måste
medföra att den möjlighet, som eleverna
i läroverk har enligt § 24 i läroverksstadgan,
också skall i motsvarande
grad finnas för folkskolans barn.
Detta är ett befogat krav, och jag förmodar
att ecklesiastikministern kommer
att ta upp saken och se till att en
sådan rätt införes. Åtminstone borde
det vara självfallet att de människor,
som efter den nya religionsfrihetslagens
tillkomst har tillsammans med sina
barn utträtt ur svenska kyrkan därför
att de inte bär någon positiv religiös

åskådning, skall lia rätt att kräva att
deras barn befrias från morgonandakten,
så länge denna har sin nuvarande
karaktär. Detta är enligt min mening
ett krav som riksdagen inte kan motsätta
sig.

En annan sak är konsekvenserna av
en sådan ordning. Herr Edberg har
själv erinrat om att det kan uppstå
ganska olustiga situationer. Om vi t. ex.
tänker oss en B 2-skola ute på landet
med 25 barn, så skulle kanske, när det
ringer till morgonbön, 20 barn gå in
i skolrummet, medan de andra stannade
kvar ute i korridoren eller på gården.
Det är lätt att förstå, hur detta
skulle verka. Barnen själva kanske inte
begriper det hela, men det skulle alltid
finnas människor som talade om
för dem att de barn, som deltog i morgonbönen,
kom från läsarfamiljer och
andra vidskepliga familjer, medan andra
människor skulle berätta att barnen,
som inte deltog i morgonbönen, kom
från dåliga familjer, där man var gudsförnekare.
Därigenom skulle det, såsom
herr Edberg också var inne på,
inom den svenska skolan ske uppspaltning,
som vi får be Gud bevara oss för.
Tänk t. ex. på Holland, där man har
denna underliga tredelning i protestantiska,
katolska och religiöst neutrala
skolor. Denna uppspaltning fortsätter
från småskolan upp till universitet och
sprider sig i samhällslivet, till landsorganisationen,
övriga fackliga sammanslutningar
och allt möjligt annat. Detta
gör att religionen kastas in som ett
tillhygge i de politiska striderna, vilket
leder till en bestämd nedvärdering
av de religiösa begreppen.

Nu har ju herr Edberg på ett riktigt
och sympatiskt sätt framhållit, att
vi inte bör gå en sådan väg, att det sker
någon uppdelning av barnen, utan att
vi i stället bör försöka göra morgonsamlingarna
sådana, att alla skall kunna
delta i dem. Därom är nog alla ense.
Jag tycker att det skulle vara ganska

135

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

torftigt, om man i en svensk folkskola
inte skulle kunna låta dagen börja med
en sådan ljus appell. Men jag finner
det underligt att herr Edberg och hans
meningsfränder inte nöjer sig med hänsyn,
tolerans och frihet för sin egen
och sina liktänkandes del, utan vill att
nationens flertal skall foga sig efter
dem. Det är ändå så, att vårt folks
stora flertal värdesätter en morgonsamling
som har ett, vad jag skulle
vilja kalla religiöst inslag, låt vara att
det inte får vara konfessionellt eller
dogmatiskt, lika litet som när det gäller
kristendomsundervisningen. Är det
då demokratiskt att de, som åtminstone
för närvarande synes vara en minoritet,
inte bara försöker få igenom sina egna
krav, utan också vill att folkets stora
flertal skall anpassa sig därefter? Någon
talare har här sagt att därest frågan
om morgonandakterna skulle bli föremål
för folkomröstning, skulle säkerligen
en mycket stor majoritet kräva ett
bibehållande, inte av neutrala och religionslösa
morgonsamlingar, utan av
morgonsamlingar med ett religiöst inslag.

Herr Edberg har i detta sammanhang
talat om kulthandlingar. I religionskunskapen
får man ju annars
lära sig att till kulthandlingar räknas
offer, nattvardsgång och dophandlingar,
eventuellt också vigsel och begravning.
Men att kalla ett religiöst inslag
i skolans morgonandakt, som är av
övervägande etisk karaktär, för en kulthandling
är enligt mitt förmenande
litet underligt.

Jag har själv hållit många morgonböner
under mitt liv, och jag skall, herr
talman, tillåta mig att berätta en liten
episod därifrån för att belysa vad herr
Edberg menar med kulthandling. Häromdagen
läste jag i Göteborgs Handelsoch
Sjöfartstidning en liten fin berättelse,
skriven av numera bortgångne
professor Torgny Segerstedt. Den handlade
om en liten pojke i Göteborg, som

vid en kaj fick se en annan pojke ramla
i sjön och som då kastade sig i det
oljiga vattnet för att rädda den lille
kamraten. Det misslyckades, och han
drogs själv ned och omkom. Detta föranledde
Segerstedt att säga ungefär som
så: »Jag vet inte, om vår Herre håller
sig med något pantheon för osjälviska
hjältar, men om det finns ett sådant, så
kommer säkert den stunden, då den
lille pojken i de blöta kläderna blir
upptagen i hjältarnas skara.» I en morgonbön
återgav jag i lämplig form denna
lilla berättelse, och jag får bekänna
att jag avslutade det hela med ett bibelord
om den osjälviska gudomliga kärleken.
Detta sista skulle väl anses felaktigt
enligt herr Edbergs uppfattning,
därför att det vore ett slags kulthandling.
Man får emellertid inte resonera
på det sättet, ty folk tycker och känner
inte så. Hur skulle det t. ex. kännas,
om man i den svenska folkskolan
en vacker vårdag inte skulle få sjunga
psalmen »Din klara sol går åter upp»?
Det är ju enligt herr Edbergs mening
en typisk kulthandling. Eller hur skulle
det vara, om Hosianna- eller adventsånger
skulle, när vi nu firat advent
under större anslutning än kanske på
årtionden varit fallet i vårt land, ha
varit bannlysta från skolans morgonsamlingar,
därför att det betraktades
som en kulthandling att sjunga dessa
sånger? Det är uppenbart att det är
teoretiskt och verklighetsfrämmande
att resonera på det sätt som herr Edberg
här gjort.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att jag inte betvivlar att motionärerna
har goda avsikter, men på mig
verkar dessa försök att liksom kläda av
morgonstunderna deras väsentliga innehåll
som ett led i ett slags andlig avrustning.
Jag tycker inte att vi i vår
tid har så rika andliga tillgångar att
vi har råd därmed.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

136 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av kon
fessionell karaktär.

I detta anförande instämde herrar
förste vice talmannen Skoglund (h) och
Ekdahl (s).

Herr EDBERG (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag ber att med ett par ord få
beröra den tolkning av begreppet demokrati
som konstitutionsutskottets ärade
ordförande gav i sitt inlägg i debatten.
Han menade, att om majoriteten av det
svenska folket accepterar kristna kulthandlingar
är det demokrati, att sådant
förekommer vid morgonbönerna i skolorna,
medan det däremot inte är demokrati
om vi som han påstår representerar
en minoritet försöker påtvinga
majoriteten vår uppfattning. Vad vi
har hävdat har emellertid varit objektivitet
och frihet från åsiktstvång.

Låt mig föra över herr Halléns resonemang
till ett annat område, t. ex. undervisningen
i samhällskunskap i skolorna.
Om vi har en majoritet här i
landet med en bestämd politisk åskådning,
låt oss säga en socialdemokratisk
majoritet, skulle det då vara demokrati
att bedriva samhällsundervisningen
i skolorna med bestämd socialdemokratisk
prägel i stället för att göra
den rent objektivt analyserande?

Demokrati, herr talman, är inte att
vare sig majoriteten eller minoriteten
påtvingar den andra delen sin uppfattning.
Demokrati är att ingens samvete
tvinga eller tvinga låta.

Fru JOHANSSON i Skövde (s): Herr
talman! Jag lyssnade med verkligt nöje
till herr Edbergs första anförande, som
var präglat — det har sagts av flera
talare -—■ av vidsyn och tolerans. Det
är även min uppfattning, att man, om
man har en viss livsåskådning, inte
bör försöka tvinga denna åskådning på
andra människor. Det vinner man inte
mycket på, och det är väl just herr
Edbergs uppfattning.

Den närmaste anledningen till att
jag begärde ordet var emellertid, att

jag inte ville låta stå oemotsagt det
exempel herr Edberg drog beträffande
en far, som ville befria sin tioåring
från att deltaga i skolans morgonandakter.
Det har sagts från flera håll,
att det inte får utövas något tvång gentemot
barnen, och herr Sehlstedt framhöll,
att barnen är värnlösa gentemot
föräldrarna och deras åsikter. Det är
nog riktigt, och jag undrar därför: Hade
detta tioåriga barn verkligen själv kommit
fram till den uppfattningen, att det
inte ville vara med vid inorgonandakten?
Var det månne inte så, att barnet
var påverkat av faderns uppfattning?
Herr Edberg framhöll också, att om
fadern fortsätter att driva igenom sin
vilja och nekar barnet att deltaga i
morgonandakterna, skulle konsekvensen
kanske bli att barnet med polisens
hjälp måste föras dit. Vilket tar då
barnet mest skada av i psykiskt avseende,
att deltaga i morgonandakten
eller att redan vid tio års ålder utsättas
för ett sådant tvång som poliseskort
innebär? Sunda förnuftet säger
ju, att den minsta skadan uppstår om
barnet deltar i morgonandakten.

Det är enligt min mening inte särskilt
stora skiljaktigheter mellan reservationen
och utskottets utlåtande,
och jag vill bara till sist säga, att jag
kommer att rösta för utskottets förslag.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf): Herr
talman! Vid denna debatt erinrar jag
mig en händelse, som på sin tid upprörde
hela den kontinent, inom vars
gränser den utspelades, och som torde
ha varit bekant i alla civiliserade länder.
Det rörde sig om två sextonåriga
pojkar som mördade en tolvåring. Alla
tre kom från miljonärshem. Av rättegångshandlingarna
framgick vilka fickpengar
de haft till sitt förfogande, men
deras livsföring hade fört dem in på
områden, där de företagit de mest otroliga
experiment, som de inte alls behärskade.
Händelsen väckte starkt upp -

137

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av kon
fessionell karaktär.

seende, och jag blev vid upprepade tillfällen
såväl året närmast efter det den
inträffade som sedermera i tillfälle att
avlyssna samtal därom mellan olika
människor. Händelsen inträffade i ett
land med full religionsfrihet. Vad jag
vill poängtera är att just människor,
som kanske inte själva var matrikelförda
medlemmar i någon församling,
reagerade, och jag hörde flera gånger
att man sade: Hur skall det kunna gå
på annat sätt, när barnen aldrig får
någon kristendomsundervisning? Gamla,
i livets skola mycket härdade män,
som upplevt saker och ting som gjort
dem hårda och som under sina strapatser
inte alls tänkt på kristendomen,
sade följande: Den kristendomsundervisning
vi fick lov att ta emot i skolan
har följt med oss under livet. Den anklagar
oss om vi vill göra orätt, och
den har lärt oss betydelsen av en god
resekost för en människa, om denna
resekost är nedlagd i barnasinnet. Beträffande
morgonandakterna blir det
ju här fråga om att uppleva dessa dag
efter dag, så att barnen lär sig förstå
innebörden. Det inläggs i barnasjälen
och i barnahjärtat en kristen tro och
livsåskådning. Jag är fullt övertygad
om att detta har en god inverkan på
ett helt folks moral i ett land.

Jag kan kanske nu få det svaret på
min berättelse nyss, att detta skulle
kunna inträffa även i ett land, där vi
har en aldrig så bunden kristendomsundervisning.
Javisst, men det egendomliga
är att människorna i detta
fall påtalade just detta samband.

Jag fäste mig vid att herr Edberg
sade, att barnen bör ha sin frihet, men
att andaktsstunderna å andra sidan inte
skadar barnen. Nej, ingen har sagt att
morgonbönen skadar barnen. Det har
emellertid mycket klart påvisats av herr
Kyling, herr Hallén m. fl. — och detta
kan även jag instämma i — att vi skulle
få mycket stora besvärligheter om det

skulle bli fråga om en sådan här kategoriklyvning.

Någon sade också att barnet skall
bestämma över sig självt och att barnet
skall få välja precis som vi vuxna har
rätt att välja. Jag kan inte förstå detta.
Vi har väl ändå inte kommit in i den
tidsålder då barnen får bestämma i
samhället. Om inte föräldrarna har en
bestämd åskådning, blir det i alla fall
mer eller mindre en slump om barnen
går dit eller dit. Det är emellertid ändå
inte barnet, den lilla individen, som
bestämmer, utan dess handlande bestäms
av den uppfattning, som barnets
föräldrar under sitt liv tillägnat sig.
På detta sätt skulle vi få en blandning
av uppfattningar, som strider emot
varandra. Jag håller med herr Kyling
om att det inte skulle bli roligt om
barnen skulle få tillfälle att på detta
hänsynslösa sätt som barn kan i korridorer
och på skolgårdar och under
skolskjutsar håna varandra som »hedningar»
och »kristna».

Detta resonemang måste utmynna i
att vi måste behålla ett visst tvång
eller också släppa allt detta helt fritt.
Vi måste här ta ställning till ettdera av
dessa båda alternativ. Med hänsyn till
vad utskottet skrivit i denna sak tror
jag att vi i dag gör klokt i att följa
utskottets linje.

Det vore mycket att tillägga, men det
sagda får vara nog eftersom debatten
dragit ut så långt.

Herr HAMRIN (fp): Herr talman! Jag
finner det på en gång tacknämligt och
tillfredsställande samt ur mina synpunkter
självklart, att kammaren ägnar
så stor uppmärksamhet åt denna fråga,
i all synnerhet som den får en särskild
relief mot bakgrunden av det ärende vi
tidigare debatterat i kammaren. Å ena
sidan gäller det hur barnen i våra skolor
skall tillgodoses för att kroppsligen
växa sig starka och sunda, å andra si -

138 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 fm.

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

dan hur de — låt mig säga det så — till
sin invärtes människa skall tillgodoses
för att bli lyckliga och harmoniska.

Jag uppkallades till ett inlägg närmast
av herr Sehlstedt. Jag känner mig
även manad att säga några ord av den
anledningen, att en debatt av detta slag
får ett värde endast om den blir verkligt
nyanserad, om de stämningar, åsikter
och synpunkter som finns här i
kammaren, verkligen kommer till uttryck.

Vad själva sakfrågan beträffar är det
alldeles uppenbart — låt mig öppet
medge det — att man utifrån en mer
eller mindre dogmatiskt betonad religionsfrihetsuppfattning
niåste komma
dithän, att man kan ha anledning att
diskutera åtskilligt av det som händer
och meddelas innanför skolans väggar.

Jag vill ge en replik till herr Sehlstedt
när han talar om att vi av hänsyn
till de små värnlösa barnen, som han
uttryckte det, måste tänka oss för när
vi tar ställning till dessa frågor. Från
min synpunkt måste jag livligt reagera
mot detta tal. Vad är det man skall
skydda de små barnen emot? Jo, man
skall skydda dem från bergspredikans
höga ideal, man skall skydda dem från
att komma i någon som helst personlig
kontakt med evangeliernas sällsamma
berättelser om ett sällsamt människoliv,
man skall hindra dem från att komma
i kontakt med berättelsen om den
barmhärtige samariten, den förlorade
sonen o. s. v. Är det verkligen sådant
man skall skydda dem mot? När jag
för min del så gott jag kan, vill medverka
till att slå vakt om morgonandakternas
bibehållande vid våra skolor,
då är det självfallet med den utgångspunkten
och med den värderingsgrunden,
att vad barnen där får, är någonting
som de behöver och i varje fall
inte tar någon skada av.

Sedan skulle jag också vilja ge en replik
till herr Edberg. Jag uppskattar livligt
herr Edbergs inlägg, som ju upp -

bars av en respektfull anda och ett
djupt ansvarsmedvetande. Men när man
talar om paralleller mellan vuxna, som
tvångsvis skall föras in i en viss form,
meddelas en viss undervisning, delta i
kulthandlingar etc., och barnen som
skall meddelas denna undervisning, är
ju den jämförelsen föga hållbar. Hela
vårt skolväsende vilar ju ändå på ett
system av regler och fast ordning, av
bud och påbud. Redan i själva den
obligatoriska skolplikten ligger ju detta
inneslutet. Jag kan för övrigt omöjligt
se hur ett litet barn i folkskolan — här
vänder jag mig på nytt till herr Sehlstedt
— självt skulle ha någon möjlighet
att avgöra vad det skall få sig till
livs, när det tar säte och plats i skolan.
Här måste väl ändå föräldraansvaret
och samhällets ansvar träda in. Det lilla
barnet är ännu oförmöget att fatta ett
personligt avgörande; det måste väl
ändå få lita på att det leds på ett rätt
sätt av andra som förstår bättre.

Sedan skulle jag också vilja göra ett
litet försök att ge en praktisk anvisning
om hur man skall klara ett sådant dilemma,
när läraren personligen är oförmögen
att ta aktiv del i morgonandakten.
Varför inte låta det lilla barnet,
som ofta har en klarare linje i detta
fall, i lärarens ställe framträda och läsa
Fader vår eller göra andakten till vad
den kan och bör bli?

Jag vet väl att man i denna församling,
i regel med all rätt men stundom
kanske med viss orätt, är noga på sin
vakt mot allt som har med känslotänkande
att göra, men jag kan ändå inte
motstå frestelsen att säga några ord
även i anslutning därtill. Dagens debatt
har ju i och för sig, tycker jag, inte
givit anledning till så stora bekymmer,
men i förlängningen skymtar någonting
annat. Jag skulle vilja mana fram
bilden av en liten svensk bygdeskola.
där man i generation efter generation
före arbetsdagen, före läxförhöret, vant
sig vid att knäppa händerna, stämma

Onsdagen den 9 december 1953 fm. Nr 32. 139

Om befrielse för skolorna från skyldigheten att anordna morgonandakter av konfessionell
karaktär.

upp en psalmsång, be en bön — och
detta skulle genom ett dekret av statsmakterna
plötsligt försvinna. I vilket
läger vi än står, ärade kammarledamöter,
undrar jag om vi inte rent av
skulle känna att vi hamnade i en ödslighet,
där inte någon av oss riktigt
skulle känna sig hemma.

Kulthandlingarna och kravet på objektivitet
i undervisningen har berörts
i denna debatt. .lag vill inte prestera
något slags advokatyr, men jag har försökt
klargöra för mig personligen hur
jag skulle kunna få morgonandakten
att passa in i ramen för en objektiv
kristendomsundervisning och i ramen
för religionsfriheten, och jag tycker åtminstone
själv att jag lyckats med det.
Jag har svårt att förstå hur en elev någonsin
skulle kunna komma till verkligt
objektiv insikt om vad kristendomen
till sitt väsen är, om han inte kände
till kristendomens yttringar, kulthandlingarna.
Jag har svårt att tänka
mig att det här i landet skulle växa upp
en generation av unga svenska män och
kvinnor, som över huvud taget inte på
något sätt, inte i skolan, inte i hemmen,
inte på någon annan väg hade
kommit i någon kontakt med vad kristendom
är i sina yttringar, i bön, i
sång o. s. v. Kristendomen är ju ändå
den grund, på vilken hela vårt samhälle
och hela vår kultur vilar. Detta
skulle enligt min mening bli en ödesdiger
brist i kunskap hos det uppväxande
släktet.

Herr talman! Jag vill betona att jag
inte har avsett att ge mitt inlägg någon
särskild polemisk skärpa. Jag har endast
velat uttrycka en personlig ståndpunkt
och i någon mån söka klargöra
hur jag ser på frågan men också ge uttryck
för vad många människor i detta
land känner och tänker, när frågan om
den obligatoriska morgonandakten ställes
under debatt i den svenska riksdagen
såsom har skett i dag.

Herr SEHLSTEDT (s): Herr talman!
Bara ett par ord till herr Hamrin.

Jag använde uttrycket att barnen inte
kunde värja sig, emedan jag fattar barnens
ställning så, att de själva inte har
någon förmåga att bedöma det tvång de
är underkastade. Det är vi, som på sätt
och vis tycker oss kunna bedöma den
saken. Vad vi här diskuterar är emellertid
egentligen bara frågan om vi
skall vara så toleranta och generösa
mot dem, som inte kan värja sig själva,
att vi låter dem få del av den religionsfrihet,
som vi ändå har ansett oss själva
vara värda. När vi kan få en objektiv
kristendomsundervisning i skolan, kan
vi då inte också få en morgonandakt,
som logiskt överensstämmer med principerna
i kristendomsundervisningen?
Det är egentligen den saken diskussionen
gäller. Jag har svårt att förstå, att
det skall vara så besvärligt att överföra
frihetsprinciperna till de områden som
gäller barnen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Blidfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 198, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

140 Nr 32. Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. utredning rörande den framtida avvägningen av olika transportmedels utbyggnad.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av

övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.11 em.

In fidem
Per Bergsten.

Onsdagen den 9 december.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ I Föredrogos

vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 199, i anledning av väckta motioner
om utredning av utbildningsfrågan
för vårdpersonal vid olika anstalter;
och

nr 200, i anledning av väckta motioner
om anläggande av en mellanriksbana
Älvdalen—norska gränsen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 2.

Ang. utredning rörande den framtida avvägningen
av olika transportmedels
utbyggnad.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
201, i anledning av väckt motion om
utredning angående den framtida avvägningen
av olika transportmedels utbyggnad.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr LöFGREN (fp): Herr talman!
Hur betydelsefull den fråga är som min
motion avser framgår väl allra bäst
därav, att Kungl. Maj:t inte inväntat
motionens behandling i riksdagen utan
redan några dagar efter vårsessionens
slut tillkallade sakkunniga för att utföra
en utredning, som enligt vad utskottet
i sin skrivning konstaterar kommer
att taga ställning till just de i min
motion berörda spörsmålen.

Jag vill gärna uttala ett tack för att
Kungl. Maj :t genom tillsättande av utredningen
bifallit motionens syfte. Jag
anser mig dock böra anföra några
ytterligare synpunkter, som kanske
även i någon mån kan vara av intresse
för den tillsatta utredningen.

Givetvis hade jag gärna sett att den
transportekonomiska utredningen även
omfattade sjöfartens problem, som också
föreslås i ett par av remissyttrandena.
I min motion har jag klart talat om
en allsidig utredning beträffande olika
transportmedel, men jag medger att jag
i första hand avsett de väsentligaste

Onsdagen den 9 december 1953 em. Nr 32. 141

Ang. utredning- rörande den framtida avvägningen av olika transportmedels utbyggnad.

medlen för transporter inom landet,
nämligen järnvägarna och landsvägarna.

Det torde inte vara fel att säga, att
vi i fråga om båda dessa transportmedels
närmaste framtid står i eller inför
viktiga krislägen. Ja, järnvägarna är
väl redan i en situation av allt sämre
ekonomiska betingelser, delvis beroende
på den snabba ökningen av bilbeståndet
men kanske främst med anledning
av järnvägsdriftens oerhört stora
beroende av personalkostnader och ett
kanske i vissa fall alltför långt gående
krav på upprätthållande av förlustbringande
trafik, som utan väsentliga
olägenheter skulle kunna ordnas på ett
mera ekonomiskt sätt genom anlitande
av andra utvägar.

Beträffande landsvägarna är vi i dag
i den i och för sig glädjande situationen,
att det efter många års eftersläpning
nu utförts och utförs ganska betydande
vägarbeten. Men jag tror att jag
kan göra mig till talesman för den allt
mer utbredda uppfattningen, att bristen
på en långsiktig planläggning, fotad
på realistisk transportekonomisk grund,
medför betydande risker för att de
pengar, som utkrävs av motorismen, ej
ger den utdelning som man har rätt att
begära.

Jag hoppas att den tillsatta utredningen
beaktar hur viktigt det är att vi
får en klar uppfattning om vad som
kan sparas genom en utbyggnad av ett
vägnät, som anpassar sig till motorismens
utveckling och ytterligare främjar
dess utveckling. Att vägarnas utförande
innebär stora möjligheter till
sänkning av transportkostnaderna är
obestridligt. Jag kanske bör nämna att
enligt uppgifter jag erhållit, har experter
i U. S. A. beräknat, att det kostar
detta land cirka tre miljarder dollar
per år på grund av slöseri med tid, bensin,
gummi och bromskraft, därför att
vägarna där ej anses vara tidsenliga i
förhållande till dagens krav, och så
vitt jag vet har man nyligen hållit en

speciell kongress för riksvägar för att
få fram sådana förslag, att dessa oerhörda
årliga förluster undvikas. Även
om vi aldrig kan röra oss med siffror
från USA beträffande svenska förhållanden,
så är det enligt min uppfattning
helt säkert, att man skulle bedöma frågan
om betydande investeringar i ett
väl avvägt modernt vägnät på helt annat
sätt, om man visste vad som verkligen
kan sparas genom sådana investeringar.
Ofta hör man sådana yttranden
som att vi måste tänka på alla avlägsna
landsändar och deras vägproblem
innan vi bygger dyrbara vägar
där det redan finns framkomliga sådana.
Herr talman, jag ifrågasätter om
det inte i framtiden skall visa sig, att
vi skulle ha större möjligheter att orka
med byggande av ödemarksvägar om
vi beaktar var de stora pengarna kan
sparas genom att nu så snart som möjligt
gripa oss an med att planlägga och
bygga kostnadsbesparande vägar.

Att jag här uppehållit mig så mycket
vid frågan om landsvägarna innebär på
intet sätt ett underskattande av järnvägarnas
betydelse även i framtiden.
Tvärtom hoppas jag, att den tillsatta
utredningen skall ge ett bättre underlag
för bedömning av hur det i framtiden
skall investeras även i järnvägar
för att dessa skall kunna rida ut den
kris de utan tvekan plågas av.

Jag vill på nytt uttala min tillfredsställelse
över att den av mig föreslagna
utredningen kommit till stånd. Men
tillåt mig också att uttala den förhoppningen,
att utredningen arbetar så
snabbt som möjligt och att det sedan
inte bara stannar vid en utredning utan
också handlas. Vi har sannerligen ingen
tid att förlora.

Herr talman! Det finns ingen anledning
att yrka annat än vad utskottet
föreslagit, eftersom motionens syfte i
realiteten beaktats.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

142

Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. ökad pension åt agronomen S. Örjangård.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

202, i anledning av väckt motion om
förbättrad löneställning för förrådsunderofficerare
vid försvarsområdena
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Ang. ökad pension åt agronomen
S. Örjangård.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

203, i anledning av väckta motioner om
ökad pension åt agronomen S. Örjangård.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr SVENSSON i Krokstorp (h): Herr
talman! I den motion, som ligger till
grund för statsutskottets utlåtande nr
203, har yrkats att agronomen Sigurd
Örjangård skulle erhålla samma pension
som om han vid uppnådd pensionsålder
hade kvarstått som rektor
för Bollnäs lantmannaskola. När han
helt övergick till verksamheten inom
Jordbrukarungdomens förbund, JUF,
hade han fått kungaförsäkran om att så
skulle bli fallet, bortsett från en detalj,
men en viktig sådan. Ingen hänsyn
skulle tas till penningvärdeförändringen.

Jag skall inte alls diskutera den principiella
frågan utan i stället med några
ord beröra agronom Örjangårds livsgärning
och vad han betytt för landsbygden
och dess ungdom.

När Sigurd Örjangård framträdde
rådde ungefär samma förhållanden som
nu, fast då på landsbygden. Vad ungdomen
av i dag behöver är inte dalt
och straff, kanske mest dalt. Vad ungdomen
behöver är en ledargestalt med
höga ideella mål, som kan fånga ungdomen
och få den att så att säga vända
blicken framåt. Endast en ideell ledargestalt
kan åstadkomma detta.

Så är det nu. Så var det när Sigurd

Örjangård framträdde för att väcka
landsbygdens ungdom, att få den bort
från håglösheten och hållningslösheten,
att i stället få den att tro på sig
själv, på framtiden och på landsbygdens
framtid. Denna gärning låter sig
icke kulturellt eller ekonomiskt värderas,
men för oss som var med den gången
står Sigurd Örjangård och hans
samhällsgärning såsom avgörande i
1920-talets kritiska skede för landsbygden
och dess ungdom. Låt mig anföra
ett exempel för att styrka detta mitt
påstående.

När vi från riksdagen på sensommaren
besökte Norrland och långt ovanför
polcirkeln hos trädgårdsmästaren
Heitala i Korva skådat de väldiga trädgårdsanläggningarna
och njutit jordens
härliga frukter, gjorde talman Olsson
vissa jämförelser mellan förhållandena
i Norrland 1921 och 1953. Då, d. v. s.
1921, var det grått och trist, utan blommor
kring stugorna. Nu var det trivsel
och en blomsterprakt, som inte stod
sydligare nejder efter. Jag tror att jag
rätt fattade talman Olsson vid detta
tillfälle, och jag är också tacksam för
det yttrande som då fälldes. Detta förhållande
tillskrevs Jordbrukarungdomens
förbund. JUF :s verksamhet kan
skönjas överallt inte bara i dessa bygder
utan över hela landet.

Under sådana förhållanden hade det
inte varit otillbörligt om skaparen och
ledaren av denna ungdomsorganisation
hade fått sin pensionsfråga nöjaktigt
ordnad, då han betytt så oändligt mycket
mera på denna post än om han:
kvarstått som rektor vid sin lantmannaskola.

Herr talman! Jag skall i nuvarande
läge inte ställa något yrkande. Jag har
endast velat redovisa vad jag som en av
Sigurd Örjangårds många tusen lärjungar
i denna stund tänker och
känner.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Då intet yrkande har framställts i den -

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32. 143

Ang. upphävande av förordningen den 24 oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.

na fråga skall jag endast be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
204, i anledning av väckt motion om
inrättande av ett riksdagens löneråd
med uppgift att fortlöpande medverka
vid de statliga löneförhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Ang. upphävande av förordningen den 24
oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj:ls proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660)
om skatt vid tillverkning och import
av personbilar m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Eftersom jag inom regeringen kanske
hört till dem, som varit mest betänksamma
i fråga om detta förslag, skall
jag be att få säga några ord.

Med tanke på vad som tidigare från
såväl regeringens som från riksdagens
sida förekommit har det ansetts ofrånkomligt
att lägga fram detta förslag om
slopande av bilaccisen. Det är klart
att man kan ha olika synpunkter på
detta problem. Den accis som sålunda
genomfördes blev ju ingalunda det
dråpslag mot bilismen, som det tidigare
talats om. Tvärtemot vad som
förutsades har vår bilpark ökat mera
under dessa år än någonsin tidigare.
Det är väl sålunda fråga om vi inte per
år räknat kommit upp i en inregistre -

ring av nya bilar av 70 å 80 000 stycken.
Våra investeringar i fråga om
motorfordonen är nu så omfattande, att
det rör sig om miljardbelopp. Man kan
därvidlag räkna på olika sätt, men om
man räknar med kostnaderna sådana
de framkommer från köparnas sida då
det gäller dessa motorfordon kommer
man i vart fall inte till ett mindre
belopp än 1 100 miljoner kronor om
året. Det är alldeles uppenbart att dessa
stora investeringar kan föranleda en
att ifrågasätta, om detta är en riktig
och lämplig avvägning av vår investeringsverksamhet;
det är med andra ord
fråga om hur vi skall placera våra besparingar.

Såvitt jag kan förstå kommer ett
borttagande av bilaccisen att innebära
ett förbilligande av bilarna och därmed
ökad efterfrågan på dessa. Det
kan ju sägas att vi kan möta detta förhållande
genom ökad produktion av
motorfordon, och förvisso kan vi göra
det till en del. Jag har emellertid begärt
ordet för att säga, att jag förutser
en ökad import av bilar, vilket ju är
ägnat att inge vissa bekymmer. Redan
nu är det lilla Sverige den största importören
i Europa av färdiga bilar, och
det säger ju en hel del.

Det heter ofta i den allmänna debatten,
att Sverige för en skattepolitik,
som är fientlig mot bilismen. Jag har
därför roat mig med att ta reda på
hur man ser på skattefrågorna i andra
länder och har då kommit till det resultatet,
att vi här i Sverige med undantag
för Danmark har de lägsta tullarna
i Europa på bilar. För oss rör
det sig om 15 procent och för Danmark
om 5 procent. I allmänhet gäller
det i fråga om bilar en procentsats på
mellan 25 och 45 procent. I de allra
flesta länder finns det också särskilda
skatter — acciser eller hur man vill
benämna dessa pålagor — som varierar
mellan lägst 6 procent och högst 66
procent. Vårt grannland Danmark har

144 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. upphävande av förordningen den 24 oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.

en accis på 40 procent för privatbilar.
Jag vågar därav dra den slutsatsen, att
vi för en mycket välvillig skattepolitik
gentemot bilismen.

Nu kan man visserligen häremot invända,
att vi har fordons- och drivmedelsskatter,
men det är ju så, att vi
tar ut så stora skattebelopp som erfordras
för vägbyggandet. Något därutöver
tas inte ut. I vart fall torde det
vara så, att en ökning av driftkostnaderna
för bilarna påverkar inte inköpen
på samma sätt som en accis gör.

En ytterligare ökning av bilparken
kommer helt naturligt att föra med sig
ett forcerat vägbyggande och måste vidare.
resultera i att vi får bygga ut vår
bilreparationskapacitet. Jag vet inte
om inte därav även följer en utvidgning
av försäljningsorganisationen för
bilar. Det är klart att sådant måste få
en återverkan på andra områden.

Mot detta resonemang kan invändas,
att om man inte köper bilar, så kan
man köpa något annat. Det är kanske
delvis riktigt. Men det är nog ingen
tvekan om att vi får en markerad forcering
av motorfordonsköpen, och det
tror jag kan påverka våra investeringsmöjligheter
på andra områden. Man kan
då säga, att det har vi väl råd med,
och det hoppas jag att vi har. Men för
att vi skall ha råd med det, måste vi
kunna hävda oss på utrikeshandelns
område. Om jag har uppfattat den allmänna
debatten rätt, så är alla ense
om att vi måste försöka pressa ned
våra kostnader genom att arbeta mera
effektivt, och för detta erfordras investeringar
av betydande storleksordning.

Vi får i år ett betalningsmässigt resultat
av vår utrikeshandel, som blir
ungefär 700 miljoner kronor bättre än
vad prognoserna utvisade förra hösten.
Detta gör att vi under innevarande
år har kunnat stärka vår valutareserv.
Under riktigt gynnsamma förutsättningar
framdeles för vår utrikeshan -

del kan vi kanske också fortsätta med
våra nuvarande stora investeringar,
t. ex. på bostadsbyggandets område,
och vi kan måhända också få råd att
skaffa oss ännu flera bilar och att forcera
vägbyggandet ytterligare. En sak
är jag emellertid tämligen säker på:
det kommer att bli ännu svårare än
hittills att förverkliga det ofta framförda
önskemålet att stärka vår valutareserv.
Det är inför de svårigheterna
och med hänsyn till andra konsekvenser,
som sammanhänger med vår utrikeshandel,
som jag har känt ett behov
att här framföra de anförda synpunkterna
i samband med behandlingen
av bevillningsutskottets förevarande
betänkande.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Vid behandlingen av här förevarande
proposition har bevillningsutskottet
inte varit främmande för de
synpunkter, som handelsministern här
framfört. Det har också från olika håll
framhållits, att slopandet av bilaccisen
kan dra med sig konsekvenser, som vi
för närvarande icke kan överblicka.
Det är möjligt, kanske t. o. m. troligt,
att så kan bli fallet. Men det är utskottets
och min egen uppfattning —
som jag tror är riktig — att detta är
en fråga för sig, och en helt annan
fråga än den som finansministern förelagt
riksdagen och om vilken föreliggande
bevillningsutskottsbetänkande
handlar. Vilka åtgärder som i en sådan
situation kan behöva vidtagas vågar
jag inte yttra mig om, och jag tror
att knappast någon annan heller är beredd
att i dag uttala sig på den punkten.

Vad det här gäller är enligt min mening
ett infriande av det ställningstagande
vi gjorde för ungefär två år
sedan, när vi här i riksdagen efter en
snabbehandling fattade beslut om bilaccisen.
Vi hade den gången klart för
oss, att den åtgärden var en annan sida

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32. 145

Ang. upphävande av förordningen den 2‘.

verkning och import av personbilar m.

av invesleringsförordningen. För att
praktiskt kunna lösa investeringsproblemen
fick vi då en särskild författning
om bilaccis, under det att bussar
och lastbilar ingick i investeringsförordningen.
Nu försvinner investeringsförfattningarna
automatiskt, och på de
varor där denna skatt spelat någon
roll har de redan upphört att verka under
de senaste månaderna. Enligt den
ståndpunkt som såväl Kungl. Maj :t som
bevillningsutskottet och riksdagens båda
kamrar intog år 1951 blir konsekvensen
då, att även bilaccisen försvinner.
Det är så bevillningsutskottet har sett
på denna sak, och det är väl också på
det sättet regeringen och finansministern
har sett den, när här föreliggande
förslag förelagts riksdagen.

Jag tror inte det finns någon anledning
att här ta upp någon debatt om
vad som kan komma och kanske nödvändigtvis
måste komma och vad vi
bör göra för att värja oss för eventuella
olyckor. Det får bli föremål för ställningstagande,
när vi kan se klarare på
hithörande problem än vad vi i dag
kan göra.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter hemställer jag om bifall till
bevillningsutskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Med anledning av handelsministerns
anförande vill jag säga, att de
många köpen av bilar och den därav
föranledda stora importen under de
senaste åren till stor del berott på det
eftersatta behov, som uppsamlades under
världskriget.

Jag vill understryka, att enligt mitt
sätt att se fyller bilismen ett i hög grad
legitimt behov. Att man därför inte
bör bromsa utvecklingen är en synpunkt,
som jag ju många gånger framfört
här i kammaren. Jag hoppas att
handelsministerns anförande inte be10
— Andra kammarens protokoll 1953.

oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillin.

höver tolkas så, att regeringen kommer
att ta tillbaka med den andra handen
vad den i dag ger bilismen med den ena.

När denna försäljningsskatt infördes
var vi inom folkpartiet av den uppfattningen,
att den var onödig, och vi
ansåg också att den var orättvis, därför
att den hårt drabbade nyköpare. Jag
tycker nog att man fortfarande har anledning
att betrakta bilaccisen på samma
sätt. Vi har inom folkpartiet flera
gånger framfört krav på att bilaccisen
skulle försvinna, och vi hälsar med tillfredsställelse
att regeringen nu föreslagit
dess slopande och att bevillningsutskottet
enhälligt biträtt förslaget.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
i och för sig inte så underligt, att man
kan ha skilda åsikter om olika slags
åtgärder på det ekonomiska området.
Att den stora investeringen i automobiler
är ett orosmoment är alldeles uppenbart,
och när det nu är fråga om
att ta bort en av de bromsar, som har
varit satta på utvecklingen därav, är
det inte underligt om det uppkommer
bekymmer.

För min del har jag en något ljusare
syn på dessa ting än den som
handelsministern nyss gav till känna.
Jag inser till fullo, att den stora bilimporten
bidrar till att anstränga den
svenska ekonomien, men jag har den
meningen, att om vi i övrigt för en
försiktig och stram ekonomisk politik,
så kan det svenska folket inte gärna
förbruka mer än vad det har. Om
man förbrukar mer i bilar, så måste
detta få den konsekvensen, att man får
försaka något annat. Det blir således
ett val, men jag tycker nog, att när vi
kommit in i ett mera balanserat ekonomiskt
läge, så bör svenska folket ha
valfrihet vid användandet av sina reNr
32.

146 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

surser. Därför har jag inte varit lika
betänksam som handelsministern förklarade
sig vara.

Men jag har inte begärt ordet främst
för att framhålla detta utan för att
med anledning av herr Kristenssons
i Osby yttrande säga, att det är inte
regeringens mening att slopandet av
bilaccisen skall kompenseras genom
andra åtgärder på detta område.

Herr SUNDSTRÖM (s): Herr talman!
Herr Kristenssons i Osby yttrande föranleder
mig att säga ett par ord om en
rätt viktig detalj.

Her Kristensson vill i bevillningsutskottets
yttrande inlägga, att utskottet
i sin helhet är av den uppfattningen,
att bilaccisen varit en onödig broms på
utvidgandet av bilparken. Men jag är
angelägen att framhålla, att denna uppfattning
inte delas av samtliga utskottsledamöter,
ehuru ingen reservation avgivits.
Jag vill understryka, att skulle
en sådan motivering ha anförts för avvecklingen
av accisen, så skulle det
säkerligen ha kommit ganska allvarliga
reservationer. Endast den omständigheten,
att accisen var sammankopplad
med investeringsavgiften, kunde förmå
en betydande del av utskottets ledamöter
att ansluta sig till majoritetens uppfattning
och sålunda avstå från att
yrka på att accisen skulle fortsätta att
utgå. Sakligt sett kan det mycket starkt
diskuteras, huruvida inte en skatt på
inköp av nya bilar kan vara berättigad,
men det är i så fall en fråga, som
får övervägas i annat sammanhang. Jag
ber att få instämma med utskottets
ordförande när han framhåller, att konsekvensen
bjuder att vi i samband med
investeringsavgiftens avskaffande även
slopar bilaccisen.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Jag vill först med tacksamhet

notera den deklaration, som finansministern
här lämnade till svar på mitt
yttrande.

Till herr Sundström vill jag säga, alt
han tydligen har missuppfattat mitt
anförande. Jag sade att vi inom folkpartiet
från början var motståndare till
denna s. k. bilaccis bland annat därför
att vi ansåg den onödig, men jag sade
aldrig att detta var ett motiv för det
samlade bevillningsutskottet att nu avskaffa
skatten. Jag bara erinrade om
fakta i målet: å ena sidan folkpartiets
motiv till dess hållning under gången
tid, å andra sidan att bevillningsutskottet
nu ur sina synpunkter enigt sluter
upp kring propositionen och vill att
bilaccisen skall försvinna.

Herr OLSSON i Gävle (s): Jag vill
passa på tillfället att starkt understryka
vad herr Kristensson i Osby sist yttrade.
Det är oppositionen, inte utskottsmajoriteten,
som under dessa år
vid olika tillfällen krävt avskaffandet
av denna accis. Det bör vi hålla klart
i minnet. Utskottet står på samma linje
som 1951.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 32, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den G juni 1952
(nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

I en den 13 november 1953 dagtecknad
proposition, nr 239, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande hand -

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32. 147

läggning, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen hilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375)
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, innebärande
att maximibeloppet för sedelutgivningen
skulle höjas från fyratusenåttahundra
miljoner till femtusenetthundra
miljoner kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, nämligen inom första
kammaren nr 511 av herrar Veländer
och Ahlberg samt inom andra kammaren
nr 625 av herrar Hjalmarson
och Kyling. I motionerna hade hemställts,
att riksdagen måtte fastställa
maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning
till femtusen miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna 1:511 och
11:625, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Nygren,
Gustafson i Göteborg och Löfgren, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen, i anledning av motionerna
I: 511 och II: 625, måtte antaga följande
ändrade lydelse av 1 § lagen den
6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst femtusen miljoner
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Chefen för det statliga
konjunkturinstitutet, professor Erik
Lundberg, varnade nyligen i ett före -

Ang. riksbankens sedelutgivning.

drag för en uppladdning med inflationsdynamit
i den svenska samhällsekonomien.
När man färdas fram med
dynamit i lasten brukar man, herr talman,
visa en röd varningsflagga. Det är
en sådan varningssignal som reservanterna
i bankoutskottet velat hissa vid
behandlingen av frågan om höjning av
det så kallade sedeltaket, d. v. s. maximibeloppet
för riksbankens sedelutgivning.
Vi har velat begränsa detta belopp
till högst 5 miljarder kronor eller
100 miljoner kronor mindre än vad
majoriteten föreslagit.

Nu är jag givetvis medveten om att
regler av denna typ i och för sig inte
kan hejda inflatoriska tendenser. Sedelomloppet
är ju i stor utsträckning
ett resultat av den ekonomiska politik
som man för, och tanken på att statsmakterna
först skulle föra en slapp
ekonomisk politik och att riksbanken
därefter på grund av maximibestämmelser
om sedelutgivningen skulle inställa
sina betalningar och vägra honorera
förbindelser är ju orimlig. Dessutom
måste man komma ihåg att en
viss ökning av sedelomloppet är naturlig
i ett framåtgående samhälle. Folkökning
och höjd standard orsakar gärna
större behov av kassabehållning hos
allmänheten, över huvud taget är det
svårt att fasiställa sambandet mellan
konjunktuer å ena sidan och sedelomlopp
å den andra.

Det finns också här en relation mellan
sedelomlopp och riksbanksgiro, som
jag inte skall gå in på närmare. Dessa
problem om sambandet mellan konjunkturer
och sedelomlopp skulle emellertid
klargöras av den utredning, som
finansministern tillsatte år 1951. I det
sammanhanget skulle jag vilja fråga
när man kan beräkna att denna utredning
kan bli färdig. Riksgäldsfullmäktige
uttalade redan 1951 en önskan om
att resultatet av utredningen skulle föreligga
i början av 1952, så att det
kunde tjäna som ett underlag vid bedömningen
av frågan om eventuell för -

148 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

langning av sedelutgivningslagen under
förra årets våresssion. Nu har jag inhämtat
i årets riksdagsberättelse, att
utredningen beräknas i huvudsak bli
slutförd under år 1953. Vi har inte så
många dagar kvar på det här året, och
ännu har vi ingenting hört om den saken.
Skulle inte finansministern på sitt
vanliga försynta sätt kunna ge kommittén
en vänlig påstötning att den
påskyndar sitt arbete. Den nuvarande
lagen går ju ut den 30 juni nästa år
och dessförinnan borde utredningens
förslag föreligga.

Trots de förbehåll som jag gjort i
denna fråga vill jag framhålla, att den
varningssignal som reservanterna här
vill hissa är mycket befogad. Jag vill
inte dra upp någon allmän ekonomisk
debatt nu — vi får tillfälle att diskutera
dessa frågor i riksdagen redan om
någon månad i samband med remissdebatten
— men jag vill ändå framhålla,
att den kraftiga ökningen av affärsbankernas
skattkammarväxelinnehav
inrymmer faromoment, som man
inte får förbise. En inlåningsökning under
tiden juni—oktober i år med över
1 100 miljoner kronor, som praktiskt
taget inte alls motsvaras av någon ökning
av det enskilda, personliga sparandet,
kan i ett ändrat läge få allvarliga
följder. Här är det viktigt att statsmakterna
klart anger, att man denna gång
vill stämma redan i bäcken och därigenom
undgå de krampaktiga och ofta
ineffektiva försök, som måste göras när
inflationsfloden kommit i gång. Därmed
vill jag inte ha sagt, att vi under
alla förhållanden har att räkna med en
inflation. Konjunkturerna kan ta en annan
vändning och vi är givetvis alla
överens om att en depression — om en
sådan skulle uppenbara sig — måste
mötas med en expansiv politik. Samtidigt
måste vi emellertid vara beredda
på inflationsfaran.

Reservanterna har inte helt velat
säga nej till regeringens förslag utan
har gått med på en ökning från 4,8

till 5 miljarder kronor, d. v. s. 200
miljoner kronor, som vi anser under
vissa förhållanden vara nödvändig.
Detta belopp anser vi ge en erforderlig
marginal. Jag vet att man med litet
fantasi kan konstruera ett läge, som
skulle innebära ett överskridande av
femmiljarderstaket med 10 å 15 miljoner
kronor. Det är möjligt att utskottets
ordförande kommer att göra det,
men jag vill redan nu säga ifrån, att
jag inte tror på en sådan eventualitet,
ökningen av sedelomloppet under året
jämfört med föregående år har sedan
augusti månad hållit sig på cirka fem
procent över fjolårets nivå. Fem pro.
cent över den högsta redovisade decembersiffran
förra året ger en marginal
på över 100 miljoner kronor. För
övrigt måste man komma ihåg, att riksbanken
inte är alldeles maktlös inför
utvecklingen. Den har dock en viss
handlingsfrihet genom sina operationer
inom ramen för de direktiv som är
givna.

Vi har alltså inte velat motsätta oss
en höjning av sedeltaket som är nödvändig
på grund av den ekonomiska
utvecklingen, men vi har velat säga
ifrån, att man måste noggrant följa
denna utveckling.

Riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige
har varit enhälliga i sin anhållan
om ett tak på 5100 miljoner
kronor. Det är ganska naturligt att de
vill ha en ordentlig och trygg marginal.
Vi reservanter menar, att de borde känna
att de i nuvarande läge i vad avser
sedelomloppet bör regera under
knapphetens kalla stjärna.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationen.

Herr NYGREN (h): Herr talman! Hem
Gustafson i Göteborg har ju redan motiverat
reservanternas ståndpunktstagande
i denna fråga, men jag tillåter
mig likväl att andra ytterligare ett par
synpunkter.

Man har, tycker jag, anledning att

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32. 149

fråga sig vilken gång i ordningen det
är som det »blivit erforderligt», som
termen lyder, att ge ut mera sedlar. Under
de 13 åren mellan 1934 och 1947
var det endast en gång aktuellt att
fastställa nya regler för sedelutgivningsrätten,
trots att sedelomloppet på
grund av krigsårens påfrestningar hela
tiden steg. Men alltsedan 1947 och fram
till nuvarande tidpunkt har det hört till
ordningen för dagen, att man minst en
gång om året skall höja sedeltaket. Detta
har nämligen under dessa sju år skett
sju gånger. Såsom framgår av propositionen
var det endast 1950 som en höjning
inte skedde. På något sätt måste
detta, som herr Gustafson i Göteborg
antydde, hänga samman med den ekonomiska
politik, som har förts här i
landet, men jag dristar mig inte att
försöka ge några förklaringar till de
säkerligen mycket invecklade samband,
som här torde förefinnas.

Yad man däremot måste beteckna
som mycket otillfredsställande är, att
en samhällsekonomisk fråga av denna
vikt hålles svävande under så lång tid
som här har skett. Sedan hösten 1951
sitter en kommitté som utreder denna
fråga, och jag tillåter mig att instämma
med herr Gustafson i Göteborg i en
vädjan, att man må söka påskynda denna
utredning, så att man inte nästa år
ånyo står inför nödvändigheten att genomföra
ett nytt provisorium.

Vad saken i dag närmast gäller är
ju, att riksbanken skall beredas möjlighet
att klara sig över en tillfällig säsongmässig
topp i samband med julhandeln
och årsskiftet. Reservanterna
har vid prövning av denna fråga funnit
det vara angeläget att höjningen inte
skall få prejudicerande innebörd, så att
riksbanken finner det naturligt att utgå
från det nu höjda beloppet vid framtida
överväganden rörande regleringen
av sedelutgivningsrätten. En större ökning
bör därför icke medgivas än vad
som är absolut ofrånkomligt i dagens
läge.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

Reservanterna har med sitt förslag
velat understryka detta, och när riksbanken
i våras godkände nuvarande
sedelmaximum, 4 800 miljoner kronor,
med reservation, så var denna reservation
enbart betingad av farhågor för
anspänningen vid slutet av året. Det var
sålunda inte fråga om att höja årsnivån
för den utelöpande sedelmängden
under tiden fram till den 1 juli 1954
utöver vad som kunde rymmas under
taket 4 800 miljoner kronor. Reservanterna
har yrkat att riksdagen i stället
för en 300 miljoner kronors ökning
måtte bifalla 200 miljoner kronors ökning.
Då vi tror att riksbanken bör ha
goda möjligheter att klara sig med denna
höjning har vi inte funnit anledning
att gå med på mera.

Utskottet konstaterar ju också, att
sedelomloppet under månaderna oktober—november
i år låg ej fullt fem procent
över samma period förra året. Den
största ansvällningen förra året var den
23 december, då siffran 4 674 miljoner
nåddes. Lägges i år fem procent till
denna siffra, blir det 4 908 miljoner.
Med reservanternas förslag skulle alltså
en inte alldeles obetydlig marginal på
cirka två procent alltjämt vara för
handen.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Jag har en stark känsla av att
den motion, som ligger till grund för
reservationen — ty reservationen hänvisar
ju endast till ifrågavarande motion
— är väckt litet förhastat. Motionärerna
har fascinerats av bankofullmäktiges
skrivning, att bankofullmäktige
anser att en ökning med 300 miljoner
kronor av sedelomloppet, eller,
som de säger, omkring sex procent av
nuvarande maximum, är tillräcklig.

I anslutning till detta yttrande anför
motionärerna, att om, som det heter
i motionen, jämförelsen fortsättes
konsekvent och en sexprocentig ökning

150 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

lägges till den faktiska siffran av 4 577
miljoner kronor vid utgången av år
1952, skulle en siffra på 4 852 miljoner
kronor bli resultatet. De fortsätter:
»Med hänsyn till att sedelomloppet den
23 december 1952 nådde sin topp med
4 663 miljoner kronor, skulle det med
ett 6 %-igt tillägg kunna uppskattas
till omkring 4 950 miljoner kronor för
den 23 december i år, förutsatt att toppen
även i år infaller vid detta datum.»

Man har på grund av bankofullmäktiges
siffra, sex procent på det nuvarande
maximum, tydligen förletts till
tanken, att bankofullmäktige genom att
beräkna sex procent på nuvarande
maximum har kommit fram till det belopp
de begär, nämligen 5 100 miljoner
kronor. Det är emellertid inte alls fallet.
Bankofullmäktige har, vilket framgår
om man noggrannare studerar propositionen
och den beräkning som ligger
som bilaga till denna, gått ut ifrån
helt andra förutsättningar. Man har
räknat med att sedelomloppet i januari
—oktober är 1,3 procent lägre än årsmedeltaiet.
Årsmedeltalet vet man ju
inte med bestämdhet ännu för år 1953,
men bankofullmäktige har kommit fram
till sin siffra därigenom, att omloppet
under januari—oktober för de senaste
sex åren har legat mellan 1 och 2,2 procent
lägre än årsmedeltalet. Då beräknar
bankofullmäktige — och det är ju
en ganska rimlig beräkning — att om
under dessa sex år omloppet under januari—oktober,
d. v. s. de tre första
kvartalen, har legat mellan 2,2 och 1
procent lägre än årsmedeltalet, kan man
för 1953 räkna med att omloppet under
januari—oktober ligger 1,3 procent lägre
än årsmedeltalet. Om man beräknar
årsmedeltalet på detta sätt kommer
man upp till 4 397 miljoner kronor. Under
1952 var omloppet den 23 december,
som är den verkliga påfrestningsdagen,
då omloppet enligt alla erfarenheter
är högst, 14 procent högre än årsmedeltalet.
Det är alltså inte ultimo
december påfrestningen är störst, utan

omedelbart före julhelgens inträdande,
då folk behöver mest pengar för att
köpa julklappar och julmat, vilket kräver
mera kontanter. Om sedelomloppet
även den 23 december 1953 blir 14
procent högre än årsmedeltalet för året
kommer vi upp till en siffra av 5 013
miljoner kronor, d. v. s. 13 miljoner
kronor högre än det belopp som motionärerna
och reservanterna föreslår.
Skulle det verkligen vara värt att riskera,
att riksbanken inte skulle kunna
tillfredsställa behovet av kontanter utan
återigen, såsom en gång tidigare har
skett, måste genombryta sedeltaket? Det
var ju just för att undgå risken att genombryta
sedeltaket, som bankofullmäktige
kom in till riksdagen med en
begäran om höjning därav.

I slutet av motionen säger motionärerna,
att eftersom det i nuvarande läge
är angeläget, att allmänheten inte bibringas
uppfattningen, att den restriktiva
penningpolitiken håller på att
övergivas, bör inte större höjning av
sedelutgivningsrätten medgivas än som
erfordras för att vinna det önskade
syftet. Menar nu verkligen motionärerna
och reservanterna, att denna skillnad
mellan 200 och 300 miljoner, alltså
frågan, om vi höjer sedeltaket till 5 000
miljoner eller till 5 100 miljoner kronor,
i och för sig är tillräcklig för att framkalla
allmänhetens tvivel på statsmakternas
och riksbankens avsikter att fortsätta
en penningpolitik, som inte medger
en ytterligare prisstegring? Jag skulle
kunna förstå om man sade att en höjning
av sedeltaket lätt kan framkalla
en fruktan hos allmänheten, att man
övergiver den restriktiva penningpolitiken,
men att denna fruktan skulle
kunna framkallas därigenom att man
höjer taket med 300 miljoner men icke
uppkomma om man höjer det bara med
200, det anser jag vara fullkomligt uteslutet.
Det är ett rent nödargument.

Nu var herr Gustafson i Göteborg
inne på frågan, i vilken mån en sådan
höjning av sedeltaket kunde anses sam -

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32. 151

manhöra med den allmänna lättfärdighet,
som man menar har givit anledning
till inflationen. Jag sade redan i
utskottet att det enligt min mening låg
en viss fara i att föreställa sig, att sedelomloppet
är anledning till inflation.
Det är andra faktorer som är avgörande
för stabiliteten i prisnivån. Driver vi
en ekonomisk politik, avsedd att hålla
en relativt stabil prisnivå, rättar sig sedelomloppet
därefter. Om det vid ett
givet tillfälle såsom den 23 december
behöver ges ut en större mängd sedlar,
påverkar det inte på något sätt den allmänna
prisutvecklingen. Det är helt och
hållet en sekundär verkan.

Men som jag sade bygger hela motionen
såvitt jag kan se på en felräkning.
Man har räknat med sex procent och
inte tänkt på att vi, om stegringen av
sedelomloppet fram till den 23 december
1953 blir ungefär lika hög som motsvarande
stegring 1952, kommer upp
över 5 000 miljoner. Risken att riksbanken
återigen skall genombryta sedeltaket
vill jag inte utsätta fullmäktige
för. Vill reservanterna utsätta fullmäktige
för den risken?

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle: Herr talman! Herr Severins
utförliga aritmetiska beräkningar
var inte på något sätt överraskande för
mig. Jag sade i mitt första anförande,
att man med god fantasi kan konstruera
ett läge, där man med tio, femton
miljoner kan genombryta det sedeltak
vi föreslagit. Men man måste ha en viss
fantasi och ett väldigt intresse av att
till varje pris försvara det sedeltak som
bankofullmäktige föreslagit.

Jag har framför mig rapporter om
utelöpande sedlar för varje rapportdag
sedan den 1 januari 1950. Man kan här
klart se, vilket också finansministern
sagt i sin proposition, att ökningen i
år är avsevärt mindre än tidigare år.
Vi rör oss nu med cirka fem procent,

Ang. riksbankens sedelutgivning.

under det att vi 1952 och 1951 var uppe
i 14 å 15 procents ökning i förhållande
till närmast tidigare år. Man behöver
därför inte, om man för den penningpolitik
man annonserat, riskera ett genombrott.
Vi har siffror för sista november
samtliga år från och med 1950
till och med 1953. De visar att det under
1950 och 1951, som var typiska inflationsår,
från sista november till tidpunkten
för det högsta sedelomloppet
under december månad, inträffade en
stegring på sju respektive åtta procent.
1952 får vi inte fullt nio procent. Förutsätter
vi även för i år en ökning av
sedelomloppet från sista november till
högsta toppen i december med nio procent,
kommer vi fram till ett omlopp
på mellan 4 800 och 4 900 miljoner. Det
finns dock fortfarande en marginal.

Däremot är vi överens, herr Severin
och jag, om att man inte utan vidare
kan påstå att det finns ett otvetydigt
samband under alla förhållanden mellan
konjunkturerna och sedelomloppet.

Inför detta resonemang om att man
till varje pris måste skydda bankofullmäktige
och akta sig för att försätta
dem i något bryderi, måste jag fråga:
Ämnar man föra någon ny, expansiv
politik, som skulle nödvändiggöra en
sådan ytterligare ökning av sedeltaket?

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle: Herr talman! Det är klart att
ingen vet med bestämdhet hur högt sedelomloppet
kommer att vara den 23
december. Bankofullmäktige har ju också
räknat med att stegringen blir något
mindre än tidigare år. Man har
framför sig siffror från sex år, under
vilka sedelomloppet under jan.—okt.
legat mellan 2,2 och 1 procent lägre än
årsmedeltalet. Under 1953 räknar man
med att sedelomloppet jan.—okt. skall
ligga 1,3 procent under årsmedeltalet,
alltså väsentligt lägre.

Men vilken glädje är det med att
stanna just vid 5 000 miljoner? Ingen
kan bestrida att det föreligger en risk

152 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

för att sedelomloppet den 23 december
stiger över årsmedeltalet med samma
procenttal som 1952. Skall det ovillkorligen
en så livlig fantasi till för att
tro, att sedelomloppet den 23 december
i år skall stiga till samma procenttal
över årsmedeltalet som i fjol? Det är
intet orimligt antagande. Om så sker,
går man över 5 000 miljoner och kommer
upp till 5 013 miljoner. Vad vinner
man — den frågan vill jag särskilt rikta
till herr Gustafson i Göteborg — med
att ta den risk som följer av att stanna
vid 5 000 miljoner eller ett lägre belopp?
Anser man sig därigenom kunna
hejda någon inflation? Anser man sig
därigenom kunna framkalla ett större
förtroende för statsmakternas ekonomiska
politik och riksbankens penningpolitik
än om det sker en höjning till
5 100 miljoner? Anser man att denna
höjning med 100 miljoner kronor har
en avgörande inverkan på folkets förtroende
för den politik som föres? Jag
är för min del fullkomligt säker på att
det ur denna synpunkt är komplett likgiltigt,
hur stor ökningen är. Allmänheten
sätter sig inte och räknar ut, hur
många procents ökning som en höjning
till 5 100 miljoner innebär. Om ett misstroende
framkallas, är det stegringen
i och för sig som är det avgörande och
inte om stegringen är 200 eller 300 miljoner.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle: Herr talman! Herr Severin
säger att det är komplett likgiltigt,
om man sätter sedeltaket 100 miljoner
kronor högre eller lägre. Ja, man får
nästan det intrycket att herr Severin
menar att det är likgiltigt, om vi här i
landet över huvud taget har något sedeltak.

Vidare vill jag hänvisa till de beräkningar
som återfinns på s. 10 i den proposition,
som nu behandlas. Såsom
framgår av dessa har fullmäktige räknat
ut tre olika alternativ per ultimo december.
Dessa siffror varierar från

4 769 miljoner, som ligger under det
nuvarande sedeltaket, och till 4 876, som
är det ogynnsammaste alternativet och
som alltså ligger under det tak reservanterna
föreslagit. Nu är det visserligen
sant att den 23 december 1952 var
sedeltaket 86 miljoner kronor högre än
den 31 december, men även om vi lägger
till dessa 86 miljoner, håller sig
siffran fortfarande under 5 000 miljoner.

Jag vill sålunda påpeka, att om vi
räknar med de siffror, som anföres i
propositionen, och inte gör den konstruktion,
som herr Severin här gjort,
räcker det med ett sedeltak på 5 000
miljoner. Och om vi går in för detta
sedeltak, säger vi därigenom klart ifrån
att den ökning, som har skett av inlåningen
i bankerna och innehavet av
skattkammarväxlar, inte får i ett förändrat
konjunkturläge utlösa en ny inflation.

Chefen för finansdepartementet, herr
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman! Ur
mina synpunkter gör det egentligen detsamma,
om man i den fortsatta debatten
går in på den ekonomiska politiken
eller inte. Jag känner mig ändå inte på
något sätt uppfordrad att förvandla
denna debatt, som ju i hög grad rör en
teknisk fråga, till en stor ekonomisk
sammanstötning. Den saken bör vi kunna
vänta med till remissdebatten nästa
år, när det ju finns ett bättre material
för en sådan diskussion. Jag vill nu
bara säga, att man nog då kommer att
finna att det under 1953 har inträtt en
sådan ökning av nationalprodukten,
alltså av den ekonomiska aktiviteten
inom landet, att den sedelökning, som
har skett, helt och hållet är motiverad
därav. Sålunda är det fullt ut en teknisk
fråga det här gäller.

Jag begärde närmast ordet med anledning
av att herr Gustafson i Göteborg
nyss frågade, om det vore oss likgiltigt
huruvida det finns ett sedeltak
eller icke. Detta yttrande lockade mig

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32. 153

att svara på en annan fråga som herr
Gustafson och herr Nygren tidigare
ställt till mig, nämligen när man frågade
hur arbetet har fortskridit inom den
kommitté som skall utreda grunderna
för riksbankens sedelutgivningsrätt. Jag
vill för min del säga, att denna kommitté
inte har legat på latsidan, och ingen
skall tro att de personer, som sitter i
denna kommitté, har det minsta intresse
av att förlänga sin pina. Vad som har
gjort att kommittén inte ännu är färdig
är, att arbetsuppgiften har visat sig
vara oerhört svår att bemästra. Så vitt
jag vet, har man kommit till det resultatet
att våra nuvarande anordningar
är, herr Gustafson, till ingen nytta, att
det med ett ord sagt är likgiltigt om
man bibehåller dem eller ej. Men när
det sedan gäller frågan om vilka andra
kriterier som skulle komma i stället,
har det visat sig mycket svårt att komma
fram till något resultat, och det kan
man också förstå, om man betänker
att det är vildmark som kommittén har
att plöja. Det finns ju inte några erfarenheter
i egentlig mening att bygga på.

Jag har sålunda full förståelse för att
det tar sin tid, innan kommittén kan
komma fram till ett förslag, som man
anser sig kunna bjuda de svenska statsmakterna,
och jag kan inte lova att
kommittén trots alla ansträngningar
hinner att bli färdig i sådan tid, att
det kan föreligga ett förslag vid nästa
års riksdag. Men jag understryker att
detta inte beror på att man på något
håll har någon avsikt att fördröja arbetet.
Orsaken är att arbetsuppgiften,
som sagt, är oerhört svår.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle: Herr talman! Helt likgiltiga
kan väl inte de nuvarande bestämmelserna
vara, eftersom finansministern
i propositionen, i stället för att
föreslå deras slopande, har framlagt
förslag om en ändring av bestämmelserna.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Vi har
ju nu ett provisorium på detta område,
och det har igångsatts en utredning för
att få fram ett nytt system. Det är väl
ganska otänkbart, att jag i ett sådant
läge skulle föreslå att vi slopade det
nuvarande systemet innan det ännu har
kommit något betänkande från den
kommitté som arbetar med saken.

Jag måste emellertid säga att det i
ett sådant läge är rätt meningslöst att
utsätta sig för den risken att sedeltaket
genombrytes. Det kan ju inte ha någon
reell ekonomisk betydelse, och jag är
övertygad om att reservanterna inte
vill ta ansvaret för ett genombrytande
av sedeltaket. Ni hoppas nog ändå, att
majoriteten skall befria er från risken
att bli satta i detta beklagliga läge.

Herr DfCKSON (h): Herr talman! Jag
skall hålla mig helt på det tekniska planet
och hoppas därmed göra finansministern
en glädje.

Jag finner det tillfredsställande, att
riksbanksledningen under den senaste
perioden i god tid sagt ifrån innan den
börjar öka sedelutgivningen, något som
jag vill tolka så, att förskräckelsen sitter
i sedan årsskiftet 1950/51, då det
remarkabla lagbrottet skedde att sedeltaket
genombröts.

På ett annat område skulle man även
kunna framhålla några tekniska detaljer.
Riksbanken är ju ett riksdagens
verk, men det har vi inte haft så mycket
känning av. Det har påtalats gång
på gång, att det är regeringen, som sköter
riksbanken. Därför är det kanske
inte förvånande att bankledningen när
den skrev om sina önskemål — trots
att riksdagen var samlad den 5 november
— riktade skrivelsen inte till riksdagen,
som är dess huvudman, utan direkt
till regeringen. Finansministern,
som bland mycket annat varit försvarsminister,
vet ju, att det finns något som
heter tjänsteväg. Enligt min uppfattning
är det här ett åsidosättande av

154 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

tjänstevägen. Jag bär velat påpeka
detta, därför att riksdagen slarvat ifrån
sig sitt ställningstagande tidigare. Den
har klagat ganska högljutt över att ha
blivit åsidosatt i mycket viktiga sammanhang
på andra områden genom att
förhandlingar förts direkt med regeringen
och över huvudet på riksdagen.
Här har vi ett nytt litet exempel på att
riksdagen släpper ifrån sig sina befogenheter
och sitt inflytande till andra
organ, som egentligen inte har med saken
att göra.

Jag håller med finansministern om
att man skall akta sig för risken att
genombryta sedeltaket, vilket är och
förblir ett lagbrott. Jag har, herr talman,
inte något yrkande utan har endast
velat framföra dessa mera principiella
och tekniska synpunkter på
frågan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Bankofullmäktige
har följt tjänstevägen genom
att gå över regeringen till riksdagen.
Hade de inte gjort så, hade de
brutit mot grundlagen.

Herr HALL (s): Herr talman! Anledningen
till att bankofullmäktige skrivit
på ett nytt provisorum är självfallet,
att den omtalade utredningen pågår.
I annat fall hade bankofullmäktige
själva framlagt ett förslag till en
definitiv reglering av sedelutgivningsrätten.
Ett sådant förslag har bankofullmäktige
för några år sedan behandlat
och i huvudsak enats om. Det kan
när som helst läggas fram för riksdagen.
På den punkt vi nu diskuterar är
förslaget precis likadant som kommittéförslaget
förmodligen kommer att bli,
d. v. s. alla spärrar upphävs. Någon
annan metod har man inte funnit i
andra länder, och det är inte sannolikt
att svenska upptäcktsresande kommer
att upptäcka något som inte finns,
hur många kommittéer man än tillsätter.

När man hör den här diskussionen
kan man tro att reservanterna har den
uppfattningen, att frågan om hur mycket
betalningar svenska folket kan
verkställa under den närmaste månaden
— det gäller ju huvudsakligen
detta, eftersom det bara är en kortsiktig
diskussion i avvaktan på den
slutliga regleringen —• beror på hur
mycket sedlar det finns i marknaden
vid jul. Reservanterna har alldeles
glömt bort, att inte mer än 25 eller
högst 30 procent av betalningarna i
vårt land sker med sedlar medan resten
går över check- och postgirokonton.
Svenska folkets förmåga att betala
under en kort tid framåt kan inte
regleras annat än genom ett ingripande
i check- och postgirokontonas rörlighet,
d. v. s. ett försök att sätta en spärr i
de enskilda företagens och medborgarnas
frihet att disponera över sina konton.
Den lilla variation på 100 miljoner
kronor man här talar om kan ju tiooch
tjugofaldigt överträffas genom en
rörelse i dessa konton. Om man håller
detta i minnet kan man kanske förstå,
att det här gäller en så liten fråga att
den knappt är värd någon diskussion.

Det är ju en helt annan fråga som
man sedan får ta upp när man definitivt
skall reglera riksbankens sedelutgivningsrätt.
Jag antar att man då kommer
att skriva en lag, som i första hand
tar sikte på vilka värden riksbanken
över huvud taget får förvärva. Det är
väl på den punkten man skall finna en
begränsning av centralbanksexpansionen
i alla länder. Någon annan verkligt
effektiv väg finns naturligtvis inte
eftersom all erfarenhet visat, att spärrar
av den karaktär vi nu har och spärrar
av den karaktär vi hade i den gamla
riksbankslagen alltid kommer att genombrytas
så snart det uppkommer ett
behov att genombryta dem.

Herr Nygren har klagat över att denna
fråga kommer tillbaka till riksdagen
så ofta. Jag kan förstå att det är litet
tjatigt att gång på gång behöva tala

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32. 155

om sedelutgivningsrätten. Jag vill dock
fästa herr Nygrens uppmärksamhet på
att om vi bifaller reservanternas yrkande
innebär det inte någonting annat än
att riksdagen får behandla denna fråga
två gånger om året i stället för en, och
då blir det ännu tråkigare för kamrarna
att åhöra de här gamla argumenten,
som ingen tycker är någon nyhet. Vad
tror reservanterna att det skulle innebära
för olycka om man nu höjer sedelutgivningsrätten
med maximalt hundra
miljoner kronor mer än vad reservanterna
tror är lyckligt? Skall bankofullmäktige
kasta ut dessa sedlar på Riksgatan
eller skall vi pracka på företag
och enskilda medborgare dessa sedlar
och förespegla dem hur lyckligt det är
om de sätter i gång omsättningen till
julen eller nyårshelgen? Tror verkligen
reservanterna att riksbanken arbetar på
det sättet? Om man inte tror det, varför
är man då så säker på att det är
riktigt att hålla på dessa jämna fem
miljarder? Anser sig reservanterna
vara så mycket säkrare i räknekonsten
och konsten att bedöma hur mycket
man behöver före årsskiftet än vad
bankofullmäktige kan vara? Jag vill
fästa uppmärksamheten på att några
säkra beräkningar aldrig kan göras på
detta område. Om man över huvud
taget skall göra någonting måste man
ha en marginal på något hundratal miljoner.
De betalningsmedel som på kort
sikt kan sättas i gång är nämligen till
sin omfattning så betydande. En mindre
justering av folks betalningsvanor
kan ju betyda flera hundra miljoner
kronor. Man behöver inte med nödvändighet
förutsätta att företagen och
de enskilda individerna kommer att
under den närmaste tiden handla precis
på samma sätt som de gjort under
de närmast föregående månaderna. Det
sker tidvis en rätt markerad övergång
från begagnande av sedlar till postgirokonto
och checkar liksom det sker rörelser
i den motsatta riktningen. Dessa
rörelser kan man ju inte behärska med

Ang. riksbankens sedelutgivning.

mindre än att man tillgriper något slags
tvång över de enskilda marknaderna,
något slags reglering som jag förmodar
skulle komma att framstå som både meningslös
och löjlig och framför allt
mycket hindersam för näringslivet och
för menige man. Det finns ju i reservanternas
resonemang inte ens ett försök
att bedöma realiteterna när de kan
fästa en sådan avgörande vikt vid om
sedeltaket ligger hundra miljoner kronor
högre eller lägre.

Herr Gustafson i Göteborg har påstått
att reservanternas ståndpunkt är
en röd flagga eftersom man far fram
med en dynamitladdning. Jag antar att
kammarens ledamöter redan har sett
att denna flagga är förfärligt blek och
detta motsvaras säkerligen också av
laddningens svaghet, ty ett så litet belopp
som hundra miljoner kronor märker
inte det svenska näringslivet i det
här sammanhanget.

Om man här skall uttala något önskemål
blir det självfallet det, att denna
fråga så snabbt som möjligt blir slutgiltigt
reglerad. Det kan ju inte tjäna
något förnuftigt ändamål att diskutera
denna sak fram och tillbaka år efter
år. Finansministern har ju nyligen anmält
att kommittén har gjort vad den
kunnat för att forcera ärendet, och jag
har ingen anledning att tvivla på det.
Den fråga man då vill ställa är kanske
denna: Skulle inte riksdagen under de
månader eller eventuellt det år som vi
kan behöva vänta på detta förslag kunna
ta den här saken litet lugnare än
vad reservanterna gör? Det händer ingenting
om man håller ett sedeltak som
t. o. in. är någon miljard onödigt högt.
Icke en enda sedel för mycket kommer
ut från riksbanken därför att sedeltaket
lämnar en marginal på några
hundra miljoner eller någon miljard.
Betalningsmedlens storlek bestäms ju av
helt andra faktorer, bl. a. av alla de
utgiftsbeslut som fattas i detta hus och
av de utgiftsbeslut som fattas av enskilda
företag inom näringslivet och av

156 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

menige man. Sedelmängden bestäms
icke av någon formell begränsning, given
i riksbankslagen. Under sådana
förhållanden är det väl knappast möjligt
att göra annat i dag än att bifalla
utskottets förslag.

Herr Gustafson i Göteborg har sagt
att de skattkammarväxlar, som affärsbankerna
nu har, skulle kunna komma
på glid och åstadkomma, förmodar jag,
en inflationsunge på nytt, om man hade
ett sedeltak som tilläte dessa obligationer
att komma ut i marknaden. Herr
Gustafson, det spelar inte någon som
helst roll vad man har för sedeltak.
Dessa skattkammarväxlar och korta obligationer
•— de får ju betraktas som i
stort sett samma sak — binds av helt
andra och mycket starkare band än
vad ett sedeltak kan betyda.

Skulle det svenska affärsbankssystemet
regeras av så ansvarslösa människor
att de begagnade en marginal i
sedeltaket för att börja föra eu annan
politik, ja, vad skulle samhället då göra
annat än att avskaffa affärsbankernas
frihet och rätt att röra sig? Det vore ju
det enda svaret. Men nu litar vi ju på
att de svenska affärsbankerna har mycket
bättre omdöme än utskottsreservanterna
tillskriver dem, och därför kommer
det inte att hända någonting sådant.
Om någon skulle vilja spela fribytare
på det här området finns det ju
så oändligt starka tumskruvar, som är
mycket effektivare än någon begränsning
av sedeltaket, och det är väl ingen
som tror att de penningvårdande myndigheterna
försummar att ha uppmärksamheten
riktad på dessa punkter och
ingripa så snart som där händer någonting.

Med en för snäv begränsning av sedeltaket
kan man inte uppnå mer än
två ting, nämligen dels att man får nöjet
att ibland se alt det överskrids, såsom
hände härom året, och dels att man
får en smula oroa opinionen med att
blåsa upp en skäligen betydelselös frå -

ga till en fråga om vår ekonomiska välfärd.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag blev alldeles svarslös
när finansministern, sedan jag hade
stått och gruvat mig för ett vanligt lagbrott,
beskyllde mig för ett grundlagsbrott,
men sedan han med en beundransvärd
snabbhet lyckats få fram
grundlagen och varit nog älskvärd att
visa mig vad han syftade på, måste jag
säga att jag inte tycker att det var så
slående, detta med grundlagen. Det är
riktigt att Konungen och riksdagen
samfällt stiftar de lagar som reglerar
riksbankens verksamhet, men varför
det har inflytande på det där med
tjänstevägen, det förstår jag inte. Om
en menig i armén vill någonting, så
lämnar han det till sin plutonchef, och
så går det hela vägen upp, kanske
ända upp till Konungen. Konungen bestämmer,
och sedan går det hela vägen
tillbaka. Jag kan inte förstå att det
skulle vara grundlagsvidrigt ifall riksdagens
eget verk, som naturligt vore, i
första hand gick till riksdagen och talade
om vad som var galet och att riksdagen
sedan befordrade detta till sin
sidoordnade myndighet Konungen och
bad att få hjälp med lagstiftningen.

Jag har velat deklarera detta. Jag
lovade 15 sekunder, herr talman. Jag
tror att det inte var mycket mer.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Både finansministern och herr Hall
förklarade att de nuvarande anordningarna
för regleringen av sedelmängden
är tämligen likgiltiga. Men det kan ju
ändå aldrig vara likgiltigt att vi kommer
fram till mera hållbara anordningar.
Vi kan inte gärna hålla på med
att år efter år i efterhand registrera
vad som har skett på penningmarknaden.
Vad skall vi då över huvud taget
ha en lagstiftning till? Alla bestämmel -

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32.

157

ser om penningmängden blir ju i så fall
fullständigt meningslösa.

Om inte förr måste denna fråga angripas
när möjligheten av valutakonvertibilitet
aktualiseras. För att trygga
penningvärdets stabilitet måste vi då
ha vissa principer, efter vilka sedelomloppet
regleras, och inte minst därför
är det utomordentligt angeläget att vi
snarast kommer till klarhet om vilka
principer vi vill följa.

För min del betraktar jag detta som
en viktig samhällsekonomisk fråga. Den
bör inte ideligen bli föremål för ändringar.
Fn viss stabilitet på detta område
är ett inte oviktigt medel att
främja stabiliteten inom ekonomien
över huvud taget.

Allmänheten har, herr Severin, en
känsla, kanske utan att riktigt förstå
sammanhanget, av att det ändå finns
ett visst samband mellan penningvärde
och sedelomlopp. Riksbankens nya begäran
om ökad rätt att utge sedlar —
det är endast 18 månader sedan det senast
skedde — har utövat ett ogynnsamt
inflytande. De som har en ofta återkommande
kontakt med allmänheten
har nog då och då kunnat göra denna
observation. Människorna har frågat:
Vad är det nu igen som är i görningen?
Vad betyder detta?

Både regeringens representanter och
utskottsmajoritetens företrädare har i
olika sammanhang brukat stai''kt betona
förväntningarnas roll för den ekonomiska
utvecklingen. Folk tror att det blir
inflation eller deflation, och de bidrar
med sitt handlande till att driva fram
en utveckling som de kanske innerst
inne inte önskar. Man kan ju därför
aldrig förbise den psykologiska verkan
av de åtgärder som vidtas på det finansiella
området, inte heller när det
gäller sedelutgivningen. Därför tror jag,
herr Severin, att det förhållandet, att
allmänheten känner att riksdagen strävar
efter att hålla en knapp marginal
på sedelutgivningen, bidrar till att öka

Ang. riksbankens sedelutgivning.

förtroendet för statsmakternas ekonomiska
politik.

Nu har ju utskottsmajoriteten gjort
gällande att den höjning av sedelomloppet
med nära fem procent, som föreligger
i år jämfört med i fjol, är fullt
normal och bara »motsvarar stegringen
i omsättningens behov av sedlar vid
stigande nationalinkomst under stabila
priser», för att citera ordagrant. Härav
skulle man alltså kunna dra den
slutsatsen, att vid oförändrade betalningsvanor
nationalinkomsten i år på
ett ungefär kommer att överstiga fjolårets
med fem procent. Av vad finansministern
för ett ögonblik sedan antydde
fick jag det intrycket att han
menade att denna prognos skulle komma
att bli bekräftad. Det är i själva
verket en ganska uppseendeväckande
nyhet. Priserna på detalj området enligt
index har varit stabila, och partipriserna
har ju t. o. m. sjunkit något.
Då måste såvitt jag förstår de omsatta
kvantiteterna ha ökats. Men hur rimmar
nu detta med produktionens utveckling
under året? Enligt de uppgifter,
herr finansminister, vi hittills fått
har i varje fall industriproduktionen
icke undergått någon nämnvärd ökning,
och jordbrukets produktion skulle
tack vare den goda skörden komma
att öka med bara två procent. Tillsammans
omfattar ju dessa näringsgrenar
den alldeles övervägande delen av landets
samlade produktion. På vilka områden
är det som det varit en så stark
produktionsökning, att den förmått dra
upp hela nationalinkomsten med icke
mindre än fem procent? Nog borde
man väl ändå från utskottsmajoritetens
sida ha varit angelägen att närmare påvisa
vad man grundar denna uppgift
på, med hänsyn till att det siffermaterial
som hittills förebragts här i riksdagen
icke kan anses ge något stöd för
densamma.

Däremot skulle, herr talman, förklaringen
till det ökade sedelomloppet, om
vi utgår från att betalningsvanorna icke

158 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

har undergått alltför stora förändringar
under dessa tolv månader — och det
vågar man väl göra — mycket väl kunna
ligga i att i vår ekonomi håller på
att smyga in sig vissa inllationistiska
element.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få motivera även min anslutning
till den reservation, som är fogad vid
detta utlåtande.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle: Herr talman! Högern kallar
sig också konservativa partiet, och herr
Hjalmarson gav verkligen uttryck för
att högern var konservativ, ty han stod
och bekände sig till den gamla, för
länge sedan övergivna kvantitetsteorien,
att priset är lika med sedelomloppet
gånger omloppshastigheten. Han
menar alltså att avgörande för prisutvecklingen
är sedelomloppet. Det är en
uppfattning som för länge sedan är
övergiven av alla som har befattat sig
med teoretisk ekonomi. Sedelomloppet
är bara en sekundär verkan, och det
kan man se ett exempel på under detta
år. Sedan en viss tidpunkt föregående
år har prisnivån varit fullkomligt stabil,
men sedelomloppet har legat ett
par, tre hundra miljoner kronor över,
utan att detta har påverkat prisnivån.

Grundvalen för herr Hjalmarsons
uppfattning är sålunda felaktig. Nu säger
han att allmänheten tror att det
är så, och högern har med sin motion
uppenbarligen sökt underbygga denna
allmänhetens vantro. Jag tycker att det
hade varit en uppgift för högern såväl
som för oss andra att upplysa allmänheten
om att denna föreställning är felaktig
och att det inte har denna betydelse
om vi höjer sedelomloppet med
300 miljoner.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är nog så att
min ärade vän herr Severin kanske
inte själv i alla hänseenden har följt
med när det gäller den ekonomiska teo -

riens utveckling. .lag vill bara hänvisa
honom till Erik Lundberg, som i sin
bok om konjunkturerna och den ekonomiska
politiken starkt har strukit under,
att tiden nu är inne för en syntes
mellan den gamla kvantitetsteorien och
de senaste årens penningvärdeteorier.
För min del har jag känt mig mycket
övertygad av herr Lundbergs resonemang,
och jag hoppas att en så fördomsfri
man som herr Severin också
skall kunna jämka med sig på denna
punkt, så att vi åtminstone på ett område
sådant som detta skall kunna
komma fram till en samlad uppfattning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag begärde
inte ordet för att fortsätta diskussionen
med herr Dickson. Jag vill
bara föreslå herr Dickson att han själv
försöker komma till rätta med det av
honom väckta problemet. Jag begärde
ordet för att med anledning av vad
herr Hjalmarson här yttrade säga, att
vad jag yttrade om tillväxten av nationalprodukten
inte kan bilda underlag
för de preciseringar som herr Hjalmarson
gjorde.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Herr Hall använde i sin
argumentering gentemot mig en gammal
beprövad och mycket bekväm metod,
nämligen den att karikera motståndarens
uppfattning och sedan bemöta
denna karikatyr. Herr Hall var mycket
angelägen att upplysa kammaren
om att inte all betalning här i landet
sker med hjälp av sedlar. Det trodde
jag var en sak som de flesta av oss
hade reda på och inte behövde någon
särskild upplysning om.

När jag sade att det lägre sedeltaket
skulle vara en varningsflagga, eftersom
vi har inflationsdynamit i lasten, för
att låna ett uttryck från professor
Lundberg, var det inte de etthundra
miljonerna, som det var fråga om, utan
det var fråga om den ökning av inlå -

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32. 159

ningen i bankerna på 1 100 miljoner
kronor som vi fått på en tremånadersperiod.
Vi har haft en sådan process
för några år sedan, som herr Hall mycket
väl kommer ihåg, och den utlöste en
inflation som säkert ingen av oss vill
ha tillbaka.

Jag sade i mitt första anförande att
ett sedeltak i och för sig inte kan råda
bot på inflatoriska tendenser. Sedelomloppct
är ett resultat av den ekonomiska
politik som föres, därom är ju
herr Hall och jag överens. Men det är
psykologiskt riktigt att man här slår
fast att riksbanken vill föra en politik,
som inte ger några inflatoriska tendenser
utrymme, för den händelse de
skulle träda fram. Då gör riksbanken
det bäst genom att slå fast, att vi avser
inte att föra en politik som kommer
att kräva ett så högt sedeltak.

Vad skulle det innebära, om vi nu
helt plötsligt skulle få ett sedelomlopp
som betydligt överstiger det som riksbanksfullmäktige
räknat med i sin promemoria?
Jo, att allmänhetens kassahållning
skulle öka, och här vill jag,
eftersom herr Hall talade om att här
används gamla argument, verkligen använda
ett gammalt argument, nämligen
riksbanksfullmäktiges yttrande 1952 i
fråga om sedelreserven. Det förelåg ett
uttalande från kommittén att man skulle
kunna dela upp ökningen i sedelomloppet
dels i en normal ökning, som icke
kunde vara inflationistiskt betingad,
och dels i en ökning som skulle vara
betingad av inflationstendenser. Då säger
bankofullmäktige: »Man måste fråga
sig, om icke förändringar i betalnings-
och kassahållningsvanorna och
tesaueringstendenserna ofta hade samband
med en penningvärdeförsämring.
I orostider ökades allmänhetens likviditetsbehov,
den behölle mera kontanter.
»

Detta är riksbanksfullmäktiges uttalande.

Det är givetvis inte herr Halls uppfattning
och inte heller riksbanksfull -

Ang. riksbankens sedelutgivning.

mäktiges uppfattning att man skall
föra en ekonomisk politik, som skulle
leda till ett sådant resultat, och då tror
jag, att om inte riksbanksfullmäktige
begärt 5 100 miljoner kronor utan nöjt
sig med 5 000 miljoner kronor, kunde
vi nog ha varit överens om att det är
tillräckligt. Därav följer också att vi
inte är ängsliga, herr finansminister,
om vårt förslag skulle bifallas av kammaren.
Vi menar att här finns en tillräcklig
marginal, och för resten behöver
inte riksbanksfullmäktige vara helt
passiva. De har dock vissa möjligheter
att handla.

Herr HALL (s): Herr talman! Den
ekonomiska historieskrivningen i vårt
land får väl så småningom söka klarlägga
vad det är som utlöser de inflationistiska
krafter, som vi har dragits
med efter kriget. Jag tror den kommer
att visa, att inflationen inte i särdeles
hög grad beror på frigörelsen av de
obligationer, som fanns i marknaden
efter krigets slut. Snarare kommer den
att ge vid handen att omsättningen av
dessa obligationer är en verkan av andra
ofrånkomliga händelser, men jag
skall inte ta upp den saken till diskussion
här.

Jag vill bara rätta herr Gustafson i
Göteborg på en punkt. När riksbanksfullmäktige
i sin skrivelse talade om att
sedelomloppet stiger under orostider,
åsyftade fullmäktige det förhållande,
som vi hade under kriget, att när situationen
blev särskilt kritisk försåg människorna
sig med mera pengar därför
att de, därest de blev nödtvungna att
i en hast byta uppehållsort, ville ha
litet mer sedlar i fickorna än de hade
under lugnare perioder. Detta betyder
inte att människorna gjorde av med
sedlarna. Dessa sedlar fick inte någon
speciellt inflationsdrivande effekt. Det
betydde bara att man försåg sig med en
beredskapskassa för dagen och sedan
satte in pengarna på banken igen. Men
det är otvivelaktigt, att det nu finns en

160 Nr 32.

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning.

tendens hos den svenska allmänheten
att hålla sig med ett något större privat
sedelförråd än tidigare, och det
starka sedelomloppet får naturligtvis
ses mot bakgrunden av detta.

Jag skulle också vilja säga ett par
ord till herr Hjalmarson. Han har ansett
sig kunna konstatera att allmänheten
har den uppfattningen, att det
finns ett sammanhang mellan sedelomloppet
och inflationstendenserna.
Men, herr Hjalmarson, om det finns
någon bland allmänheten som har den
uppfattningen, att vi har en större eller
mindre grad av inflation eller inflationshot
om sedeltaket är hundra miljoner
kronor högre eller lägre, då tycker
jag att vi alla här i riksdagen skall
försöka slå oss ihop och motverka en
sådan uppfattning. Det kan ändå inte
för något riksdagsparti i längden gå för
sig att leva på något, som är uppenbar
ekonomisk vidskepelse.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets ifrågavarande
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om fortsatt
utgivning av snabbprotokoll från
riksdagsdebatterna m. in.; och

nr 35, angående uppskov med behandlingen
av ett av fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat förslag angående
pensionsbestämmelser för hos
riksdagen anställda tjänstemän;

andra lagutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
värnpliktslagen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner
om förhöjning av sjöregleringsavgifterna;
och

nr 34, i anledning av väckta motioner
angående skydd för de norrländska länen
mot skadliga verkningar av exploateringen
av vattenkraften, m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 42, med anledning av väckt motion
angående tryggande av skogsbrukets
utveckling och ställning; och

nr 43, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
kronoegendomen Åraslöv 151 i Kristianstads
län.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Onsdagen den 9 december 1953 em.

Nr 32. 1G1

från utrikesutskottet:
nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av tillläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion;
och

nr 427, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse
angående Österrikes utländska
offentliga förkrigslån;

från statsutskottet:

nr 408, i anledning av väckt motion
om ökat utrymme för undervisning i
barnavård inom olika skolformer;

nr 409, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
näringslära;

nr 410, i anledning av väckta motioner
om främjande av vetenskaplig forskning
och allmän folkupplysning genom
upptagning av kulturhistoriska filmer;

nr 411, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samordning
av det statliga anstaltsväsendet;

nr 412, i anledning av väckt motion
om genomförande av en allmän regionplanering
över hela landet m. m.;

nr 413, i anledning av väckta motioner
angående begränsning av den stat -

liga kontrollen över den kommunala
verksamheten; och

nr 414, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de s. k. folksjukdomarna; från

andra lagutskottet, nr 418, i anledning
av väckta motioner angående
förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer;
samt

från tredje lagutskottet, nr 421, i anledning
av väckt motion om viss ändring
i expropriationslagen.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 420, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
24 oktober 1951 (nr 660) om skatt vid
tillverkning och import av personbilar
in. in.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.31 em.

In fidem
Gunnar Britth.

11 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

162 Nr 32.

Torsdagen den 10 december 1953.

Torsdagen den 10 december.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Svar på fråga ang. kontrollstyrelsens
befogenhet att vägra godkännande av
systembolagsstyrelses utnämning av ansvarig
tjänsteman.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! Ledamoten av andra kammaren
herr Königson har till mig framställt
frågan på vilka grunder jag anser,
att kontrollstyrelsen enligt gällande
instruktion kan vägra godkännande av
systembolagsstyrelses utnämning av ansvarig
tjänsteman.

Några föreskrifter som reglerar kontrollstyrelsens
och systembolagens inbördes
förhållanden finns inte i kontrollstyrelsens
instruktion. Dessa återfinns
i stället i rusdrycksförsäljningsförordningen
och i de för systembolagen
gällande bolagsordningarna.

Kungl. Maj:t har i samband med utfärdandet
av rusdrycksförsäljningsförordningen
och med stöd av denna
(6 kap. 13 och 16 §§ i dess dåvarande
lydelse) fastställt en normalbolagsordning
för systembolagen, som i ifrågavarande
hänseende har en föreskrift av
följande lydelse:

»Bolagets verkställande direktör utses
av styrelsen.

Befattningen såsom verkställande direktör
skall kungöras till ansökan ledig
på sätt kontrollstyrelsen föreskriver.
Bland de sökande bär bolagsstyrelsen
att utse den som med hänsyn till erfarenhet,
intresse och ådagalagd duglig -

het är bäst ägnad för befattningen. Styrelsens
val skall för godkännande underställas
kontrollstyrelsen.

Kontrollstyrelsen äger jämväl beträffande
annan befattning vid bolaget
föreskriva, att densamma skall kungöras
till ansökan ledig och att beslut angående
befattningens tillsättande skall
underställas kontrollstyrelsen för godkännande.
»

Kontrollstyrelsen framhöll i sitt utlåtande
över förslaget till rusdrycksförsäljningsförordningen,
att styrelsen
fann det önskvärt, att föreskrifterna
angående utseende av verkställande
direktör utbröts ur normalbolagsordningen
och intogs i själva förordningen.
I propositionen (nr 242/1937, s. 226)
uttalade föredragande departementschefen
i anslutning härtill: »Då anledning
väl knappast finnes att befara, att
en dylik föreskrift i bolagsordningen
icke skulle iakttagas av systembolagens
styrelser, har jag emellertid ej funnit
ändring på denna punkt erforderlig.»

Rusdrycksförsäljningsförordningens
bestämmelser angående det inbördes
förhållandet mellan kontrollstyrelsen
och systembolagen finns intagna i 6 kapitlet.
Dess 12 § har följande lydelse:

»Systembolag står vid utövande av
sin verksamhet under överinseende av
kontrollstyrelsen och har att ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter kontrollstyrelsen
meddelar beträffande bolagets
förvaltning eller eljest i denna
förordning särskilt angivna hänseenden.
»

Dessutom finns i 6 kap. vissa andra
bestämmelser, som i särskilt angivna
avseenden begränsar systembolagens
beslutanderätt. Ansvaret för viktigare
ärenden har sålunda helt lagts på kontrollstyrelsen
enligt föreskrifter i bl. a.

Torsdagen den 10 december 1953.

Nr 32.

163

Svar på fråga ang. kontrollstyrelsens befogenhet att vägra godkännande av system bolagsstyrelses

utnämning av ansvarig tjänsteman.

9 och 10 §§. Enligt dessa föreskrifter
må systembolag ej fatta beslut i frågor
rörande lön till befattningshavare i ledande
ställning inom bolaget, rörande
grunder för avlöning till annan personal
eller för pensionering av personal.
Det tillkommer i stället kontrollstyrelsen
att avgöra dessa frågor. Vidare må
systembolag ej utan samtycke av kontrollstyrelsen
inköpa eller avhända sig
fastighet, vidtaga mera omfattande förändring
av bolaget tillhörig fastighet,
ingå viktigare hyresavtal, ingå affärsavtal
med enskilda styrelseledamöter
eller aktieägare i bolaget eller vidtaga
vissa närmare angivna åtgärder i fråga
om bolagets medel.

På angivna bestämmelse i bolagsordningen
för systembolagen, vilken får
ses mot bakgrunden av berörda författningsbestämmelser
i rusdrycksförsäljningsförordningen,
grundar sig alltså
kontrollstyrelsens behörighet att godkänna
eller vägra godkänna systembolagsstyrelses
val av verkställande direktör
eller tillsättande av annan tjänsteman
beträffande vilken kontrollstyrelsen
givit föreskrift om godkännande.
Huru och enligt vilka grunder denna
kontrollstyrelsens behörighet skall utövas
finns inga uttryckliga bestämmelser
om. Men det faller sig naturligt,
att kontrollstyrelsen äger verkställa en
realprövning av kvalifikationerna hos
sökande till exempelvis posten som
verkställande direktör.

Härpå yttrade:

Herr KÖNIGSON (fp): Herr talman!
•Tåg vill först tacka finansministern för
det svar han lämnat på min fråga. Svaret
innehåller i huvudsak endast en
redogörelse för de bestämmelser, som
reglerar förhållandet mellan systembolagsstyrelsen
och kontrollstyrelsen i
fråga om tillsättande av verkställande
direktör. Jag skulle också ha kunnat
inskränka mig till att uttrycka min tillfredsställelse
med finansministerns re -

dogörelse, om han inte i ett par meningar
i slutet av svaret hade sagt:
»Huru och enligt vilka grunder denna
kontrollstyrelsens behörighet skall utövas
finns inga uttryckliga bestämmelser
om. Men det faller sig naturligt att
kontrollstyrelsen äger verkställa en
realprövning av kvalifikationerna hos
sökande till exempelvis posten som
verkställande direktör.»

Jag misstänker, att det som finansministern
här säger skall vara ett försvar
för den sedvänja, som har utvecklat
sig i fråga om tillsättandet av verkställande
direktör, och jag anser därför,
att jag kan ha anledning att något redogöra
för den utveckling, som har skett
på detta område. Som finansministern
också säger i svaret står det i 10 § i
den bolagsordning, som är fastställd av
Kungl. Maj:t och som återfinns i rusdrycksförsäljningsförordningens
6 kap.,
att »bolagets verkställande direktör utses
av styrelsen». Det är alltså så klart
fastslaget som det någonsin kan vara,
att det är systembolagsstyrelsen som utser
verkställande direktör. Sedan är det
också i denna 10 § angivet, efter vilka
linjer styrelsen skall gå, när den tillsätter
verkställande direktör. Där står
talat om att man skall »utse den som
med hänsyn till erfarenhet, intresse och
ådagalagd duglighet är bäst ägnad för
befattningen». När nu kontrollstyrelsen
utöver detta har fått rätt att godkänna
det av systembolagsstyrelsen förrättade
valet kan väl det inte normalt
innebära något mera än att kontrollstyrelsen
skall se till, att systembolagsstyrelsen
har följt de föreskrifter, som
finns i paragrafen, alltså att man har
utsett »den som med hänsyn till erfarenhet,
intresse och ådagalagd duglighet
är bäst ägnad för befattningen».
Att det inte varit meningen, att kontrollstyrelsen
skulle mera direkt och
kontinuerligt ingripa i systembolagens
verksamhet, har man väl också avsett,
när man givit kontrollstyrelsen rätten

164 Nr 32.

Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på fråga ang. kontrollstyrelsens befogenhet att vägra godkännande av system''

bolagsstyrelses utnämning av ansvarig tjänsteman.

att utse två ledamöter i systembolagsstyrelsen,
av vilka en skall vara styrelsens
ordförande.

Nu har emellertid en sedvänja utvecklat
sig i fråga om systembolagsstyrelses
rätt att utse verkställande direktör,
som innebär att när ansökningstiden
har gått ut och ansökningshandlingarna
kommit in, infordrar kontrollstyrelsen
dessa handlingar från systembolaget,
detta alltså innan systembolagsstyrelsen
har utsett verkställande direktör,
och sedan ger kontrollstyrelsen
anvisningar om vilken den anser vara
mest lämpad för uppgiften. En del
systembolag har också varit så tjänstvilliga
och så underkastat sig kontrollstyrelsens
önskemål, att de innan kontrollstyrelsen
har uttryckt önskan om
att få in ansökningshandlingarna skickat
in dessa. Sedan har man utan vidare
rättat sig efter den mening, som
kontrollstyrelsen givit till känna. Jag
kan inte förstå annat än att detta i realiteten
betyder, att rätten att tillsätta
verkställande direktör i systembolagsstyrelserna
har övergått från dessa till
kontrollstyrelsen. Formellt ligger den
kvar hos systembolagsstyrelsen, men
reellt har den övergått till kontrollstyrelsen.

Detta är en rätt, som kontrollstyrelsen
själv har tagit sig, och jag tror att
denna fråga är av stor principiell betydelse,
ty den gäller förhållandet mellan
ett centralt organ, som har fått en
övervakande befogenhet, och ett underställt
organ. Utvecklingen på andra områden
har nog också i vissa fall gått i
ungefär samma riktning, så att ett lokalt
organ, som en gång har fått sig tillerkänt
en viss rätt, inte formellt men
reellt fråntagits denna av ett centralt
organ. Det skulle därför vara av stor
betydelse att man fick klarlagt, var
gränsen går mellan ett centralt organs
övervakande och dirigerande uppgifter.
Såvitt jag kan finna har kontrollstyrelsen
i detta fall fått en klart avgränsad

övervakande uppgift men sedan själv
tagit sig en ganska långt gående dirigerande
uppgift vid tillsättandet av verkställande
direktör.

Jag tror att de lokala organ, som på
samma sätt som systembolagen är underställda
ett övervakande centralt organ,
skulle vara mycket tacksamma för
att få klargjort, om det är med regeringens
goda minne som kontrollstvrelsen
såsom ett centralt organ här har
tagit sig denna rätt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vet
inte om herr Königson hade någon anmärkning
att göra mot mitt svar. Jag
svarade på herr Königsons fråga, och
mer kan jag väl inte göra. Jag kan inte
gissa mig till om herr Königson har
även andra tankar bakom sin fråga än
dem han där givit uttryck åt. Skulle det
vara så, får ju en ny fråga framställas.

Herr Königsons utläggning nyss avsåg
väl närmast att förvandla detta
spörsmål till ett mera allmängiltigt,
principiellt sådant. Jag skall emellertid
inte gå in på någon diskussion av
detta, eftersom det inte föreligger någon
exemplifiering från herr Königsons
sida av vad han egentligen menar
med övervakande organ och organ ute
i orterna, utan jag håller mig till det
föreliggande fallet.

Herr Königson kan icke bestrida, och
han gjorde det inte heller, att kontrollstyrelsen
har rätt att godkänna eller
vägra godkänna en systembolagsstyrelses
val av verkställande direktör. Styrelsen
skall utse den »som med hänsyn
till erfarenhet, intresse och ådagalagd
duglighet är bäst ägnad för befattningen».
Om kontrollstyrelsen finner, att
den principen inte har följts vid valet,
så vägrar kontrollstyrelsen att godkänna
det. Det är kontrollstyrelsens skyldighet.
Men systembolagsstyrelsen behöver
inte nöja sig med kontrollstyrelsens
beslut utan kan överklaga detta.

Torsdagen den 10 december 1953.

Nr 32. 165

Svar på fråga ang. kontrollstyrelsens befogenhet att vägra godkännande av system

bolagsstyrelses utnämning av ansvarig tjänsteman.

Då går det till Kungl. Maj :t, där vi
måste gå in på en realprövning även
av frågan, huruvida systembolaget har
utsett den »som med hänsyn till erfarenhet,
intresse och ådagalagd duglighet»
främst bör komma i fråga, och så
får vi fälla ett utslag. Detta är den normala
ordningen, och det är väl ingenting
att säga om den.

Det är klart att det i praktiken kan
uppstå en mängd onödiga kontroverser,
såsom i detta fall när var och en så att
säga sätter sig på sina höga hästar. Då
uppstår det lätt tillspetsade situationer,
ocli vi skall väl därför inte klandra den
sedvänja som har uppstått genom att
det blivit överläggningar på ett förberedande
stadium mellan systembolagsstyrelsen
och kontrollstyrelsen om vem
som skall bli verkställande direktör. På
det sättet har ju båda parterna möjlighet
att framlägga sina synpunkter, och
det finns möjlighet att jämka samman
dessa utan att det blir en process. Jag
kan inte för min del finna att det ligger
något oriktigt i en sådan sedvänja.
Men det är klart, att båda parter får
ju vara överens om att tillämpa den för
att det skall bli någon. Systembolagsstyrelsen
i Göteborg har icke varit med
om att tillämpa dessa överläggningar
utan har valt den processuella vägen,
och det är ingenting att säga om det.
Då får frågan ha den gång, som är den
normala. Nu ligger alltså saken hos
Kungl. Maj:t.

Herr KÖNIGSON (fp): Herr talman!
Det som enligt min mening i sammanhanget
är det väsentliga är att det uttryckligt
står i § 10 i den av Kungl.
Maj :t fastställda bolagsordningen, att
verkställande direktör utses av bolagsstyrelsen.
Den utvecklade sedvänjan innebär,
som jag nämnde, att systembolagsstyrelsen
reellt fråntas denna rätt,
som övergår till kontrollstyrelsen.

Då finansministern i denna debatt har
varit inne på det aktuella fallet i Göte -

borg, anser jag mig oförhindrad att också
ta upp det. Han säger ätt i göteborgsfallet
har systembolagsstyrelsen inte velat
vara med om några förberedande underhandlingar
med kontrollstyrelsen.
Det är riktigt. Systembolagsstyrelsen i
Göteborg har bara hållit på den rätt,
som den enligt gällande bestämmelser
har, att själv utse verkställande direktör
i systembolaget, .lag antar att systembolagsstyrelsen
har gjort detta utifrån
den förutsättningen, att om den
följde de bestämmelser som finns om
att det skall vara erfarenhet, intresse
och duglighet som avgör vem som skall
utses, skulle det inte finnas några möjligheter
för kontrollstyrelsen att anmärka
på systembolagsstyrelsens i Göteborg
handlingssätt. Nu har kontrollstyrelsen
anmärkt på och vägrat att godkänna
systembolagsstyrelsens i Göteborg
val av verkställande direktör. Det
är naturligtvis riktigt, som finansministern
säger, att man då har valt den processuella
vägen, och det blir ett överklagande
hos Kungl. Maj :t.

Finansministern har också lämnat
dörren öppen i det aktuella fallet, och
jag är tacksam för det. Men jag tror att
det skulle vara angeläget att vederbörande
här får klart för sig att det inte
är meningen att kontrollstyrelsen skall
överskrida den befogenhet den har fått,
alltså en begränsad övervakande uppgift,
och ge sig in på rent dirigerande
uppgifter, vilket jag anser att den i
detta fall har gjort. Jag tror att det
skulle vara mycket angeläget att få ett
verkligt klart besked på den punkten.

Det är av betydelse, att de lokala organen
ute i landet får klart för sig att
en sådan enligt min mening självtagen
rätt, som kontrollstyrelsen har tagit sig,
inte finner gehör hos regeringen, utan
att det blir ett klart uttalande om att
det råder en bestämd gräns mellan en
övervakande uppgift och en dirigerande
uppgift. Jag kan inte komma ifrån
annat än att det är så, att kontrollsty -

166 Nr 32.

Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på fråga ang. utredningen om principerna för jordbrukets prissättning.

relsen här har tagit sig en dirigerande
uppgift.

Nu anför finansministern att detta
inte ingick i min fråga, men finansministern
hade tydligen klart för sig vad
som var anledningen till min fråga. I
så fall borde finansministern med det
synnerligen klara intellekt, som han
har, ha kunnat tänka sig att man kanske
också väntade sig att han skulle något
gå in på denna fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
tänker inte diskutera våra intellekt. Jag
vill bara säga att herr Königson ju får
ha sin uppfattning om vad författningsbestämmelserna
innebär — den rätten
kan jag inte ta från honom. Jag bestrider
icke herr Königsons uttalande, att
bolagsstyrelsen har rätt att utse verkställande
direktör, men jag säger till
herr Königsons övervägande, att denna
rätt är så stor som författningarna gör
den, d. v. s. den är försedd med de inskränkningar
som författningarna innehåller.
Större kan den rätten icke bli.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på fråga ang. utredningen om principerna
för jordbrukets prissättning.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman! Herr Johnsson i Kastanjegården
har bett mig upplysa om när den
pågående utredningen rörande principerna
för jordbrukets prissättning kan
väntas föreligga färdig och när förslag
i ämnet kan emotses till riksdagen.

Det är inte lätt att ge något bestämt
besked på den gjorda frågan. Jordbruksprisutredningen
tillsattes på försommaren
1952 och började sitt arbete
på hösten samma år. På grund av att
större delen av utredningens ledamöter
också är ledamöter av kalkylsakkunniga,
har flera avbrott måst göras i ut -

redningsarbetet. De problem, som utredningen
har att utreda, är mycket
omfattande och kräver ingående undersökningar,
bland annat av statistisk art.
Enligt vad jag inhämtat från utredningens
ordförande kan dessa undersökningar
icke beräknas bli färdiga förrän
i början av 1954. Under de första månaderna
av 1954 kommer majoriteten av
ledamöterna vidare att bli hårt upptagna
med uppgörandet av jordbrukskalkylen.
Med hänsyn härtill väntas utredningens
förslag icke kunna avlämnas
till Kungl. Maj :t förrän under andra
kvartalet 1954. Eventuell proposition i
ämnet beräknas därför tidigast kunna
föreläggas 1955 års riksdag.

Härefter yttrade

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
har fått herr talmannens tillstånd att i
herr Johnssons ställe tacka för svaret
på frågan. Herr Johnsson är nämligen
av sjukdom i familjen förhindrad att
närvara här i dag.

När denna utredning tillsattes, sades
det i direktiven, att utredningen borde
bedrivas så skyndsamt, att förslag i frågan
kunde föreligga när frågan om
prissättningen på jordbrukets produkter
för 1953/54 förelädes riksdagen.

Vid riksdagsbehandlingen av den
kungl. propositionen i våras uttalade
jordbruksutskottet, att utredningen borde
vara klar i så god tid 1954 att man
kunde ta ställning'' till principfrågorna
innan priserna för nästa år fastställdes.

Statsrådets svar tyder på att vi inte
har att förvänta något resultat av utredningen
förrän till 1955 års riksdag.
Jag beklagar denna långa fördröjning
med utredningen. Ur jordbrukets egen
synpunkt hade det varit önskvärt att
vi kunnat få fram utredningsresultatet
på ett tidigare stadium, eftersom vi nog
alla är överens om att det nuvarande
systemet inte är tillfredsställande och
att det behövs en justering. Jag beklagar
det långa dröjsmålet.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 10 december 1953.

Nr 32.

167

§ 3.

Svar på interpellation i anledning av att
regleringssystemet för linolja bibehållits.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I en med kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Nygren —
under hänvisning till att statens jordbruksnämnd
även efter den 1 juli 1953
uttagit clearingavgift å linolja — frågat
mig, dels huruvida jag anser, att ett
statens administrativa organ har befogenhet
att frångå bestämmelserna i en
förordning, som tillkommit efter beslut
av Kungl. Maj :t och riksdagen, dels vad
som är anledningen till att Kungl. Maj :t
lämnat utan erinran jordbruksnämndens
åtgärd att i strid mot gällande författning
uttaga clearingavgift för icke
härdad linolja, dels ock om jag har för
avsikt att tillse, att de sålunda utan lagligt
stöd uttagna clearingavgifterna restitueras.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Grunden för uttagande av clearingavgift
på linolja utgöres av Kungl.
Maj :ts brev den 10 januari 1941 till fullmäktige
i riksgäldskontoret angående
reglering av införseln av vissa fettvaror
m. m. Genom detta brev förordnade
Kungl. Maj:t, att inom dåvarande
statens livsmedelskommission skulle inrättas
en särskild clearingkassa för reglering
enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
av marknadspriserna inom landet
å fettvaror. Kungl. Maj:t bemyndigade
samtidigt livsmedelskommissionen
att bl. a. med Linoljeslageriernas
försäljningsaktiebolag ingå avtal rörande
reglering av marknadspriserna på
fettvaror. För clearingförfarandet har
i ett flertal propositioner redogörelse
lämnats till riksdagen utan erinran från
dess sida (se t. ex. propositionen
278/1941, s. 27 och 48). Denna grund
har icke i och för sig rubbats genom
ikraftträdandet av förordningen den 5

juni 1953 angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror m. m.
Av förarbetena till förordningen framgår
nämligen otvetydigt, att den nya
reglering, som genom förordningen genomfördes,
icke omfattar linoljan. I
propositionen nr 196 till årets i''iksdag
angående utformningen av det tekniska
systemet för stödet av den inhemska
smörproduktionen m. m. anförde
jag nämligen bl. a. följande. »I
likhet med kommittén anser jag vidare,
att linfrö och icke härdad linolja som
för närvarande är föremål för prisclearing
skall lämnas utanför regleringen
med hänsyn till de komplikationer,
som eljest skulle uppstå. Frågan om stöd
åt den inhemska produktionen av linolja
torde få upptagas i annat sammanhang.
» Linoljeregleringen lämnades sålunda
åt sidan. Fortfarande gällde emellertid
för linoljan 1941 års beslut, och
det är med stöd av detta, som jordbruksnämnden
fortsatt att taga ut clearingavgift.
Detta är den formella grunden
för jordbruksnämndens förfarande.
Jag vill emellertid framhålla, att avsikten
dock var att så snart ske kunde avskaffa
regleringsförfarandet även för
linolja, och åtgärder i sådant syfte inleddes
också.

Vad härefter angår de reella skälen
till jordbruksnämndens beslut må följande
anföras. Till en början bör bemärkas,
att Kungl. Maj:t — efter framställning
av den av den nya fettvaruregleringen
berörda industrien — uppskjutit
regleringens genomförande till
den 1 september 1953. 1953 års förordning
inrymmer sådan möjlighet.

Jordbruksnämnden har, i samband
med clearingens införande, enligt bemyndigande
i 1941 års brev, som jag
nyss omnämnde, med försäljningsaktiebolaget
träffat avtal om den hittillsvarande
linoljeregleringens utformning
och tillämpning. Före den 1 september
1953 tillfrågade jordbruksnämnden bolaget,
huruvida bolaget, därest linoljeregleringen
avvecklades den 1 septem -

168 Nr 32. Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på interpellation i anledning av att regleringssystemet för linolja bibehållits.

ber, vore berett att övertaga med statens
stöd och garanti inköpta, kvarvarande
lager av linfrö och linolja. För
att kunna slopa denna reglering måste
nämligen — därest icke allvarlig rubbning
av försörjningen av linolja på den
svenska marknaden skulle uppstå —
överenskommelse träffas med bolaget i
fråga om ett sådant övertagande av försörjningsansvaret.
I skrivelse till jordbruksnämnden
den 12 augusti 1953 anförde
bolaget i anledning härav, att bolaget
och de med bolaget associerade
oljeslagerierna på i skrivelsen närmare
anförda skäl icke ansåg sig i dåvarande
läge kunna påtaga sig ansvaret att övertaga
statens lager till världsmarknadspris
och därefter draga försorg om lagerhållningen
av linfrö och linolja, så
att försäljningen på den svenska marknaden
av linolja blev tillfredsställande
tillgodosedd.

Bland annat med hänsyn härtill ansågs
det riktigt och lämpligt att bibehålla
linoljeregleringen till dess den löpande
försäljningssäsongen avslutats.
Genom en sådan åtgärd kunde man undvika
betydande förluster för såväl linoljehandeln
som den linoljekonsumerande
industrien. Härtill kom, att en
utsträckning av linoljeregleringen gjorde
det möjligt att i viss mån utjämna
det betydande underskott, som beträffande
denna reglering uppstått i jordbruksnämndens
clearingkassa för fettvaror.
Detta ansågs vara av vikt, eftersom
i 1941 års brev angivits som riktlinje
för fettclearingförfarandet, att
clearingkassans utgifter icke skulle
överstiga dess inkomster.

Efter förhandlingar mellan jordbruksnämnden
och representanter för
färg- och fernissindustrien anmälde
jordbruksnämnden den 28 oktober 1953
till Kungl. Maj:t, att linoljeregleringen
skulle upphävas från och med den 1
december innevarande år. Detta datum
hade valts såsom mest lämpligt för industri
och handel. Under de egentliga
vintermånaderna pågår nämligen fabri -

kation av färger och fernissor till kommande
förbrukningssäsong, och det var
självfallet angeläget för industrien att
under denna tid kunna kalkylera på
basis av världsmarknadspriset.

En redogörelse för de åtgärder, som
sålunda vidtagits, kommer att i vanlig
ordning lämnas riksdagen i nästa proposition
angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, varvid
riksdagen får tillfälle att taga ställning
därtill. Någon annan åtgärd torde icke
vara påkallad.

Härmed anser jag mig ha besvarat de
framställda frågorna.

Härpå yttrade:

Herr NYGREN (h): Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet för det svar
han givit på min interpellation. Att svaret
enligt min mening är föga tillfredsställande
är kanske inte ägnat att förvåna.

Här utfärdas den 23 juni i år en
kungl. förordning, i vilken det tydligt
står angivet, att den träder i kraft den
1 juli 1953 »det alla som vederbör hava
sig hörsamligen att efterrätta» etc. Den
förordningen har tillkommit efter det
att riksdagen bifallit Kungl. Maj :ts proposition
nr 196 vid årets riksdag. I förordningen
sägs klart ifrån, att linfrö
och icke härdad linolja — i motsats till
vad tidigare var fallet -— undantages
från reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror m. m. Nu åberopar
jordbruksministern ett kungl. brev av
den 10 januari 1941 till fullmäktige i
riksgäldskontoret och säger, att det är
detta brev, som är den formella grunden
för jordbruksnämndens förfarande
att alltjämt uttaga clearingavgift för linolja.
I propositionen nr 196 och i den
därpå grundade kungl. förordningen
lämnades sålunda linoljeregleringen åt
sidan, säger statsrådet.

Jag tillåter mig att ställa ett par ytterligare
frågor till statsrådet. Skulle
linoljeregleringen alltså kunna förbliva

Torsdagen den 10 december 1953. Nr 32. 169

Svar på interpellation i anledning av att regleringssystemet för linolja bibehållits.

i kraft hur länge som helst med stöd
av det kungl. brevet av den 10 januari
1941? Kan denna reglering kanske rentav
återinföras med stöd av samma brev,
trots att den nu för tillfället blivit upphävd?
Och vidare: Kommer det kungl.
brevet nu att sättas ur kraft eller att
alltjämt vara gällande? För vanligt enkelt
förnuft förefaller det litet egendomligt,
att ett kungl. brev som utfärdades
för snart 13 år sedan sätter vissa
delar av en senare på Kungl. Maj :ts och
riksdagens gemensamma beslut grundad
kungörelse ur kraft. Det är ju rätt svårt
för en vanlig svensk medborgare och
för näringslivets män att under sådana
förhållanden veta, vad man har att rätta
sig efter. I all synnerhet som ju de
kungl. breven inte utges i svensk författningssamling
och sålunda inte utan
vidare står menige man till buds.

Vid ett sammanträde den 16 april i
år inom jordbruksnämnden meddelade
nämndens representanter vissa närvarande
fabrikanter, att nämnden inte alls
hade för avsikt att upphäva linoljeregleringen
den 1 juli. Först skulle
nämligen linoljeregleringens förmenta
»skuld» till clearingkassan inbetalas,
vilket icke kunde beräknas vara gjort
förrän vid utgången av februari månad
1954. Man har tydligen nu lyckats
reglera den saken tidigare.

Den 3 juni i år tillskrev Färg- och
fernissfabrikanternas förening jordbruksnämnden
och hemställde om ett
uttalande om på vilken lag, förordning,
kungörelse eller annan handling nämnden
hade grundat sitt beslut att efter
riksdagens antagande av propositionen
kvarhålla linoljeregleringen efter den
1 juli. Denna skrivelse har jordbruksnämnden
aldrig besvarat. Kände inte
heller jordbruksnämnden till det kungl.
brevet av den 10 januari 1941, förrän
det nu har letats fram ur glömskan?
Eljest tycker man väl att jordbruksnämnden
under loppet av fyra, fem
månader kunnat ge berörda närings -

idkargrupp svar på den framställda
frågan.

I skrivelse av den 12 juni, registrerad
hos jordbruksdepartementet den 27 i
samma månad, hemställde jordbruksnämnden
hos Kungl. Maj :t att Kungl.
Maj :t ville lämna utan erinran att clearingsystemet
för linolja bibehölles intill
utgången av februari månad 1954.
Denna skrivelse hade ännu vid månadsskiftet
oktober—november, alltså efter
fem månader, icke besvarats. Först den
6 november har jordbruksministern i
en skrivelse till jordbruksnämnden
meddelat, att Kungl. Maj:t funnit gott
lämna utan erinran, att nuvarande regleringssystem
för linolja bibehålies intill
utgången av november månad
1953. Jordbruksnämnden hade nämligen
under liden ändrat sitt beslut att
bibehålla regleringen t. o. m. februari
1954 och till regeringen inkommit med
en PM, daterad den 28 oktober, vari
meddelas att nämnden efter förhandlingar
med Färg- och fernissfabrikanternas
förening beslutat att upphäva
linoljeregleringen efter utgången av november
i år.

När man från jordbruksnämndens
sida har talat om den »skuld», som linoljeregleringen
skulle ha till clearingkassan,
så hade det kanske varit välbetänkt
av nämnden att i tid studera det
nu åberopade kungl. brevet av den 10
januari 1941 litet grundligare. I det
brevet förklarar nämligen Kungl. Maj :t,
och det åberopar också jordbruksministern,
att regleringen av marknadspriserna
å fettvaror »skall åsyfta ett sådant
prisläge att vad som med tilllämpning
av ovannämnda avtal må
komma att utbetalas av kommissionen
icke överstiger vad som jämlikt samma
avtal skall inlevereras till kommissionen».
Har man verkligen följt detta
Kungl. Maj :ts direktiv? Om så hade varit
fallet, så hade man väl i dag inte
behövt ha några bekymmer för en uppkommen
»skuld».

Under en stor del av den tid under

170 Nr 32. Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på interpellation i anledning av att regleringssystemet för linolja bibehållits.

vilken clearingkassan existerat har
vissa linoljeförbrukare, i första hand
tillverkare av linoleum och vaxduk, varit
befriade från clearingavgifter, under
det att andra tillverkare, såsom
färg- och fernissfabrikanterna, måste
betala varierande överpriser, ända upp
till 1: 03 kronor per kg. Har även detta
förfarande stöd i det kungl. brevet av
1941, eller finns det något annat för
mig okänt dokument, som utgör »den
formella grunden för jordbruksnämndens
förfarande»?

Jag är inte säker på, herr talman, att
det är viktigare för den svenska konsumenten
att kunna köpa en bit Annebergs-vaxduk
litet billigare än att linolja
och linoljehaltiga färger hade varit
billigare, .lag tror nog att motsatsen är
fallet.

I dessa dagar, när man talar så mycket
om handelns och näringslivets »priströghet»,
tycker jag nog att det är befogat
att en smula ägna uppmärksamhet
också åt den priströghet, som åstadkommes*
genom statens egna åtgöranden.
Under fem månaders tid har de
svenska konsumenterna på den viktiga
behovsartikeln linolja fått betala ett
överpris, som på sistone uppgått till
inte mindre än kr. 1: 05 per kg. Detta
har skett under en tid, då förbrukningen
av linolja och linoljehaltiga färger
varit mycket stor och till yttermera
visso under det sista år, då egnahemsoch
villaägare haft möjlighet att göra
skattemässigt avdragsbara reparationer.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Nygren frågade mig, om man
med stöd av det kungl. brevet av åi
1941 skulle kunna bibehålla linoljeregleringen
hur länge som helst. Jag anser
att denna reglering kan bibehållas
så länge man från riksdagens sida inte
har något att anmärka däremot, när
ärendet i vanlig ordning redovisas för
riksdagen. Vidare frågade herr Nygren,
om linoljeregleringen skulle kunna,

därest nu linoljan blir fri, med stöd av
detta kungl. brev utan vidare återinföras,
när man från Kungl. Maj :ts sida
anser detta lämpligt. Enligt min mening
måste riksdagen ta ställning till
frågan om ett sådant återinförande av
regleringen.

Det har inte skett någonting som strider
mot det beslut som riksdagen i våras
fattade, utan jordbruksnämnden har
tvärtom haft stöd för sina åtgärder
i detta belut. Under sådana förhållanden
kan man inte med fog framställa
den anmärkning mot jordbruksnämnden
som herr Nygren här gjort.

Sedan är det klart att man kan ha
olika meningar om tidpunkten för avvecklandet
av linoljeregleringen. Såsom
även herr Nygren påpekade, var
det tydligt angivet, att regleringen inte
skulle få lämna någon förlust för statsverket,
utan att man måste se till att
clearingen gick jämnt ut. När frågan
om ett upphävande av regleringen i
juni 1953 blev aktuell i samband med
det ändrade prisläget, fanns det i clearingkassan
en förlust på 6 miljoner kronor.
Denna hade ju uppstått genom att
konsumenterna av linolja under den
gångna tiden fått betala ett lägre pris
på linolja än om clearingen inte funnits,
och det var ju sagt, att en eventuell
förlust skulle utjämnas, innan
regleringen upphävdes. Detta gjorde
att jordbruksnämnden, efter den anmälan
som gjorts till 1953 års riksdag,
beslöt att vänta med borttagandet av
regleringen tills clearingförlusten utjämnats.

När herr Nygren här talar om att
Kungl. Maj:ts brev av år 1941 inte återfanns
i svensk författningssamling, så
vill väl inte herr Nygren därmed ha
sagt att inte färg- och fernissfabrikanterna
hade reda på detta brev. Det förekom
ju åtskilliga överläggningar om
saken, bl. a. vid ett sammanträde i jordbruksdepartementet
någon gång under
hösten — jag kommer inte exakt ihåg
tidpunkten. Från färg- och fernissfab -

Torsdagen den 10 december 1953. Nr 32. 171

Svar på interpellation i anledning av att regleringssystemet för linolja bibehållits.

rikanternas sida framhöll man därvid
att man inte hade något att invända
mot att clearingavgiften hade bibehållits
till dags dato men att den nu borde
avvecklas så fort som möjligt. Man var
litet orolig för att regleringen skulle
komma att bibehållas ända till februari
1954, och man påpekade att det var
önskvärt att den kunde upphävas omkring
den 1 december, när den nya säsongen
började. Från jordbruksnämndens
sida vidhölls att regleringen inte
kunde avvecklas förrän i februari månad,
men efter en del resonemang, varvid
jag dock inte kunde märka att motsättningarna
var särskilt stora, blev resultatet
att jordbruksnämnden skulle
försöka tillmötesgå färg- och fernissfabrikanternas
önskemål om en avveckling
den 1 december. Så har också
skett.

Men detta är inte en sak enbart mellan
jordbruksnämnden och färg- och
fernisshandlarna, utan här kommer
även en tredje part in, nämligen oljeslagerierna.
I samma stund som regleringen
hade upphävts, skulle dessa ha
fått ta på sig ansvaret för prisbildningen
på linolja. Så sent som i går hade
jordbruksnämnden ett sammanträde
med oljeslagerierna, vilka fortfarande
var av den meningen, att de inte vågade
ta på sig detta ansvar utan ville att
staten skulle åta sig garantierna och
eventuella förluster även under januari
månad 1954.

För min del har jag den uppfattningen,
att man, när denna fråga behandlats,
sökt tillmötesgå alla tre intressena,
statens, oljeslageriernas samt färg- och
fernisshandlarnas.

Nu säger herr Nygren, att det finns
ytterligare en part, nämligen konsumenterna.
Även om det är som herr
Nygren påpekade — vilket jag inte känner
till — att de som använder denna
olja för tillverkning av vaxduk och
linoleummattor varit i en annan ställning,
så tror jag faktiskt att det har
gagnat konsumenterna att staten under

en kris har tagit på sig stora förluster
för att det skulle finnas tillgång på linolja.
Yår strävan har nu varit att något
minska dessa förluster, men genom beslutet
att regleringen skall upphöra den
1 december i år bortfaller inte alla förluster,
utan kvar står dock en förlust
på någon miljon kronor. Hade det, herr
Nygren, varit bättre för konsumenterna,
om det beslut som fattades 1941
aldrig hade kommit till?

Herr NYGREN (h): Herr talman! Jag
ber att få tacka jordbruksministern för
svaren på ytterligare ett par frågor. Jag
har klart för mig, att linoljeregleringen
kunde ha bibehållits hur länge som
helst, om riksdagen inte fått vetskap
om saken. Detta förefaller mig egendomligt.
Jag är ganska oerfaren på
detta område, så jag får väl tro att det
som statsrådet säger är riktigt.

Likaså konstaterar jag, att regleringen
kan återinföras när som helst, om
frågan nu återkommer från regeringen
till riksdagen.

Däremot har jag inte fått svar på frågan,
hur det varit möjligt att jordbruksnämnden
kunnat lämna återbäring till
vissa linoljekonsumenter utan att ta ut
clearingavgifter. På den punkten säger
statsrådet, att det är han som är ovetande
och att han inte kan ge något
svar på den frågan. Detta är inte, säger
statsrådet, en sak mellan jordbruksnämnden
och färg- och fernissfabrikanterna.
Nej, det har jag aldrig påstått.
Jag talar som ledamot av Sveriges riksdag,
och jag förstår att det finns flera
parter i detta sammanhang. Men nog
förefaller det underligt att jordbruksministern
tror, att dessa färg- och fernissfabrikanter
haft kännedom om det
kungliga brevet av 1941. Varför skulle
de då ha behövt skriva till jordbruksnämnden
och begära upplysning om
vilken författning eller kungörelse som
jordbruksnämndens beslut stödde sig
på? Jag har inte heller fått svar på den
frågan. Man har här nonchalerat en

172 Nr 32. Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på interpellation i anledning av att regleringssystemet för linolja bibehållits.

stor grupp av linoljekonsumenter, då
man under fyra, fem månader inte lämnat
något svar på den framställda frågan,
trots att jordbruksnämnden borde
känna till det åberopade kungliga
brevet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Nygren säger, att han på grund
av bristande erfarenhet inte kan bedöma
riktigheten av det svar jag gav.
Jag sade emellertid, att frågan inte bara
var anmäld utan att riksdagen även
godkänt den. Om riksdagen inte vill
godkänna ett förslag, säger den givetvis
ifrån hur den vill ha det. Om regleringen
kommer att införas igen, så
måste ett förslag härom naturligtvis
först underställas riksdagen. I den mån
riksdagen följer Kungl. Maj:ts förslag,
vidtas naturligtvis de åtgärder som är
föreslagna.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Jag
skall inte yttra mig om huruvida det
funnits materiella skäl för att förfara
på det sätt, som statsrådet här talat
om i fråga om förlängningen av clearingen
på linolja och linfrö. Det är
ju en prövning alldeles för sig. Jag vill
bara säga några ord beträffande det
formella i frågan.

Av vad herr statsrådet sade föreföll
det — framför allt framgick det av
hans första replik till herr Nygren —
som om denna fråga om fortsatt clearing
på linolja och linfrö skulle ha
underställts riksdagen. Jag försökte
undersöka denna sak i går, och det
kanske beror på okunnighet från min
sida, men jag vill dock fråga i vilken
riksdagsår det står att denna clearing
skall fortsätta. Förhållandet var
ju i alla fall det att riksdagen i fjol
— vilket här framhållits — godkände
en förordning, vilken sedermera utfärdats
och enligt vilken linolja och
linfrö skall undantas från den fortsatta
regleringen på detta område. I det
sammanhanget hade det väl varit myc -

ket naturligt, synes det mig, att riksdagen
fått en upplysning om att myndigheterna
av andra skäl ämnade fortsätta
clearingen med linolja och linfrö.
Jag har tittat i papperen från i
fjol men inte kunnat hitta detta. Det är
möjligt att det är ett misstag, men eftersom
hela denna regleringsapparat är
så oerhört svårgenomtränglig skulle jag
vara tacksam om herr statsrådet kunde
lämna en upplysning. I annat fall
måste man instämma med interpellanten
om att det är ett egendomligt förhållande
att riksdagen å ena sidan beslutar
att undanta en viss vara från en
reglering och sedan efteråt — alltså
inte i förväg — får meddelande om att
man med stöd av en annan, äldre akt
fortsätter med denna reglering.

Man har ju tidigare, under kriget,
diskuterat detta förfarande med clearing
från rent beskattningsmässiga synpunkter.
Efter den kritik som då uttalades
från riksdagen — till en början
med anledning av att Kungl. Maj:t ansåg
sig ha rätt att utnyttja sin s. k. administrativa
lagstiftningsrätt för att
genomdriva clearing — underställde
man sedermera clearingförfarandet
från och med 1941 års riksdag riksdagen.
Kungl. Maj:t fick då en viss fullmakt
att bestämma om clearingförfarandet
så länge då »rådande utomordentliga
förhållanden» varade. Kan
man inte säga att läget nu är så pass
stabiliserat, att man i förväg kunnat
få ett meddelande, så att även riksdagen
kunnat pröva denna speciella
fråga om linolja och linfrö i sammanhang
med den övriga förordningen?

Jag ber alltså att få komplettera den
fråga som herr Nygren här ställde med
följande: I vilken akt bereddes riksdagen
i våras tillfälle att i förväg ta
ståndpunkt till clearingen med linolja
och linfrö?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
I proposition nr 196 har man behand -

Torsdagen den 10 december 1953. Nr 32. 173

Svar på interpellation ang. prissättningen å klenvirke m. m.

lat dessa frågor. Där har man bland
annat sagt, att det nuvarande systemet
skulle ersättas med ett nytt system, innebärande
att importen av utländska
fettvaror och fettråvaror i princip skall
släppas fri men beläggas med en särskild
avgift. Å andra sidan har det
getts möjligheter till att lämna vissa
detaljer till jordbruksnämnden, vilka
sedermera av Kungl. Maj:t anmälts till
riksdagen, som fått behandla frågorna
på det sätt som skett. Enligt min mening
har detta system varit rådande
under åtskilliga år, och man anser det
inte vara någon avvikelse från den princip,
som man förut tillämpat.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Jag
tror nog ändå att det är väldigt svårt
att av vad herr statsrådet här anförde få
klarhet i dessa frågor. Jag försökte i
går efter fattig förmåga läsa denna
proposition nr 196, men kunde inte
finna någonting. Jag tvivlar i hög grad
på att utskottet dryftat dessa problem,
och jag tycker mig ha ett stöd för
min uppfattning när nu vederbörande
part levt i den föreställningen, att man
i fortsättningen var befriad från clearingen.
Jag kan därför, herr statsrådet,
inte komma till någon annan konklusion
än att riksdagen i fjol inte prövade
frågan om en regleringsförlängning.
Detta hade dock från materiella
synpunkter och med utgångspunkt
från de allmänna principerna för fördelningen
av kompetensen mellan regering
och riksdag i fråga om påläggande
av allmänna avgifter varit lämpligt,
ja, nödvändigt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. prissättningen
å klenvirke m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON* som yttrade: Herr

talman! Herr Andersson i Björkäng
har frågat mig om jag beaktat det slöseri
med råvara, som det av Sydsvenska
virkesföreningen tillämpade prissystemet
för massaved enligt hans mening
skulle utgöra, och om jag är beredd
att vidtaga åtgärder i syfte att
hindra ett sådant slöseri.

Till svar härpå får jag anföra följande: Användningen

av klenvirke är en
stor och viktig fråga, som i skilda sammanhang
påkallat statsmakternas uppmärksamhet.
Frågan är betydelsefull
såväl ur skogsvårdande som ur industriella
synpunkter. I stor utsträckning
är den av teknisk natur — det gäller
ju bl. a., i vilken mån industrien med
hänsyn till tekniska och ekonomiska
möjligheter skall bli i stånd att väl utnyttja
de klena virkesdimensionerna.
På fråga av herr Diekson i våras redovisade
jag för kammaren de utredningar
i ämnet som pågår. En av dessa,
Södra Sveriges skogsindustriutredning,
har tillkallat särskilda experter för att
påskynda sitt arbete på dessa spörsmål
och kunna framlägga förslag i ämnet.

Interpellantens fråga avser närmast
hur tillvaratagandet av de klenare massavedssortimenten
skall kunna stimuleras
genom en ändring av den prissättning
som nu sker. Denna prissättning
är ett resultat av fria förhandlingar
mellan köpare och säljare. Det
rör sig om en ren affärsuppgörelse.
För köparna representerar det klenare
virket ett förhållandevis mindre värde
än de grövre dimensionerna, och priset
måste därför bli lägre.

Frågan hur man rätt skall tillvarataga
den råvara vi har i våra skogstillgångar
och däribland klenvirket är, som interpellanten
riktigt framhåller, av stort
samhälleligt intresse, och det är därför
som saken för närvarande är under
utredning, t. o. m. i flera sammanhang.
Jag kan emellertid icke finna, att läget
i fråga om massavedsförsäljningarna

174 Nr 32.

Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på interpellation ang. prissättningen å klenvirke m. m.

för närvarande är sådant, att det skulle
vara befogat med något extraordinärt
ingripande. Detta utesluter givetvis ej
att situationer senare kan uppkomma,
då ett ingripande från samhällets sida
kan bli påkallat.

Härefter anförde:

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Det är möjligt att virkesköparna har
ännu större anledning att vara tacksamma
för statsrådets inställning, att
det icke nu är befogat med ett extraordinärt
ingrepp i massavedsförsäljningen.
För egen del vill jag bestämt
deklarera, att ett statligt ingripande i
näringslivet inte är någon nåd att stilla
bedja om — det är någonting som man
i det längsta vill undvika — men när
vitala samhällsintressen hotas, måste
betänkligheterna mot ett statsingripande
vika för samhällsnyttan.

Det är riktigt som herr statsrådet
säger i svaret, att prissättningen är ett
resultat av förhandlingar mellan köpare
och säljare, alltså en ren affärsuppgörelse.
Vidare är det riktigt att klenare
virke för köparna representerar
förhållandevis mindre värde än grövre.
Däremot kan jag inte dela herr statsrådets
mening att priset måste bli lägre
för det klenare virket. Denna min uppfattning
är jag inte ensam om. Den delades
t. o. m. av statsmakterna under
den tid då s. k. normalpriser fastställdes
av bränslekommissionen — då
hade vi ingen klassificering av massaved.

Det system som jag påtalar och som
enligt min mening leder till slöseri med
råvaran är jämförelsevis nytt. Det förekommer
inte i Värmland, trots att
massaveden där tas ut till ett lägre tumtal
i toppen än som godkänns i de 17
sydligaste länen. Resultatet av systemet
har inte heller uteblivit. Massaved av
björk är i våra landamären osäljbar;

däremot kan den, ehuru i begränsad
omfattning, finna avsättning i Norrland.

En författare i tidskriften Skogen
skriver under rubriken »Björkvirkets
användning diskuteras» följande: »Under
de senaste åren har emellertid
björkmassaveden börjat få en inte obetydlig
användning inom den norrländska
cellulosaindustrin som råvara främst
till sulfatmassa men även till sulfitmassa.
Vedåtgången per ton tillverkad massa
är lägre för björkvirke än för barrvirke.
Finska laboratorieprov har givit
vid handen, att björkved vid sulfatkokning
ger större utbyte och fordrar kortare
koktid och mindre kemikalier än
barrved.»

Får de syd- och mellansvenska massaindustrierna
sitt behov av råvara
fyllt huvudsakligen genom allt grövre
massavedsdimensioner, förlorar de helt
naturligt sitt intresse för de klenare
dimensionerna samt för lövvirke. Jag
har redan i min interpellation påtalat
att de grövre massavedsdimensionerna
är sågbara och kan betyda ett ingalunda
föraktligt tillskott till vår exportindustri
av sågat virke och därmed
ytterligare förbättring av handelsbalansen.
Redan detta är ett stort
samhällsintresse som kunde motivera
ett statsingripande.

För någon tid sedan ifrågasatte en
socialdemokratisk ledamot av Västmanlands
läns landsting, att man skulle
införa vedeldning vid allmänna inrättningar
inom länet för att förhindra
arbetslöshet inom skogarna. Där har
redan uppträtt en viss arbetslöshet.

Skogens folk, huggare och körare,
har rätt att kräva full sysselsättning
lika väl som andra yrkesgrupper. Ett
tillvaratagande av skogens små dimensioner
kan vara tillräckligt i det avseendet.
Ett ofruktbart gräl mellan säljare
och köpare av skogens produkter
får inte bromsa en gynnsam utveckling.

Jag tackar än en gång herr statsrådet

Torsdagen den 10 december 1953. Nr 32. 175

Svar på interpellation ang. prissättningen å klenvirke m. m.

för svaret, och jag fäster stora förhoppningar
vid dess sisia mening.

Herr von SETH (h): Herr talman! Jag
har i mer än 20 år varit ledamot av
styrelsen för en av landets största
skogsägareföreningar, och jag blev ganska
förvånad när jag läste denna interpellation.

Jag delar till fullo de åsikter herr
Andersson i Björkäng uttalade i senare
delen av sitt anförande om möjligheterna
att få avsättning för björk och
klenvirke. De åsikterna delar säkerligen
också landets skogsägare.

Herr Anderssons interpellation föranleddes
av en prislista som Sydsvenska
virkesföreningen lagt fram och
kanske framför allt av att förhandlingarna
inte givit något resultat. Herr Andersson
i Björkäng säger att det är en
stor brist i dessa förhandlingar medan
arbetsmarknadens parter, att de inte
förs inför en av regeringen tillsatt ordförande.
Nu är inte inrikesministern
närvarande, och det har han ju ingen
anledning att vara som inrikesminister.
Statsrådet Hedlund är emellertid samtidigt
ordförande i Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, och jag undrar
var statsrådet Hedlund i egenskap
av ordförande i skogsägareföreningarnas
riksförbund hade svarat, om herr
Andersson i Björkäng frågat honom om
han ansåg det riktigt, att regeringen
tillsatte en ordförande för dessa förhandlingar.
Jag skulle tro att Sveriges
skogsägare inte på något sätt önskar
att regeringen skall lägga sig i dessa
saker.

Herr Andersson i Björkäng har säkerligen
det bästa syfte med sin interpellation,
men i detta fall tror jag han
har gått för långt och givit sig in på
saker som både jordens och skogens
folk ber att bli befriade från.

För min egen del vill jag säga, att
ett förverkligande av interpellationens
syfte är ett ytterligare steg för jordocli
skogsbrukets folk mot att bli be -

roende av statsmakterna, och det är
ingalunda önskvärt.

En annan sak är, herr Andersson i
Björkäng, att vi vid dessa prisförhandlingar
önskar få en opartisk ordförande.
Det önskar vi inom Jönköpings läns
skogsägareförening, det önskar man inom
Sveriges skogsägares riksförbund,
och jag är säker på att motparten, Sydsvenska
virkesföreningen, inte har något
emot detta. Men det är en helt annan
sak än att gå till statsmakterna och
begära att det här tillsättes en förlikningsman
med allt vad det kan föra
med sig.

Jag har med dessa ord bara velat
säga, att jag inte är ensam om denna
åsikt. Jag har noga hört mig för i
skogsägarekretsar, och denna interpellation
har väckt förvåning. Jag hoppas
att inte handelsministern tar detta till
intäkt för att regeringen bör förordna
en ordförande vid dessa prisförhandlingar.

Herr SEVERIN i Gävle (s): Herr talman!
I interpellationssvaret har Södra
Sveriges skogsindustriutredning omnämnts
som ett av de organ som sysslar
med klenvirkets tillvaratagande, och
då jag råkar tillhöra denna utredning
skall jag be att få säga ett par ord.

Interpellanten talar, som statsrådet
påpekat, om den klenare massaveden
och alltså inte om de sortiment som
man vanligen brukar hänföra till klenvirket,
nämligen sortiment under tre
tum i topp. Jag skall be att först få
yttra mig om klenvirkets avsättning,
vilket ur skogsvårdssynpunkt är den
allra största frågan.

Jag vill då först påpeka, att i alla diskussioner
om klenvirkets avsättning har
man nog på skogsägarhåll en viss benägenhet
att se litet romantiskt på frågan.
De senaste månadernas diskussion
i fackpressen, tidningen Skogen bl. a.,
ger, tycker jag, belägg för detta. Det
har där framförts olika projekt, bl. a.
har ifrågasatts, huruvida man inte skul -

176 Nr 32. Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på interpellation ang. prissättningen å klenvirke m. m.

le kunna elda ångkraftverk med ved.
Detta är enligt mitt sätt att se romantik
och ingenting annat. Om vi här i landet
hade möjligheter att förutom massaved
tillvarata klenvirket i våra skogar,
lövveden och allt det sågverksavfall
som nu inte finner någon avsättning,
och vi kunde transportera detta
till våra massafabriker, skulle vi säkert
grovt räknat kunna fördubbla vår massaproduktion.
Nu vill jag emellertid
skynda mig att tillägga, att det är ganska
meningslöst att göra en sådan spekulation,
åtminstone inom överskådlig
tid framåt. Det är transporttekniska och
transportekonomiska problem som måste
lösas först. Det gäller också att bygga
ut och bygga om vår industrikapacitet
i mycket stor utsträckning. Hela
arbetet inom skogsbruket, inom industrien,
inom de träkemiska forskningslaboratorierna
och inom transportforskningen
måste självfallet vara inriktat
på att söka tillvarata största möjliga
del av det som växer i skogen. Men
vi har enligt mitt sätt att se en ganska
lång väg att vandra, och jag tror att
man gör skogsbruket den största tjänsten
om man har den saken klar för sig.

Ur skogsvårdssynpunkt är det angeläget
att få avsättning för gallringsvirket.
Jag tror att det liksom bjuder
skogsägare emot att göra rena utfällningar.
Skogsägaren vill gärna få ersättning
för det virke som faller vid
gallringen, även om rotnettot blir ringa.

Under hela 1940-talet fanns det väl
inga gallringsproblem i våra skogar.
Den i många andra avseenden starkt
förkättrade bränslekommissionen utförde
väl i varje fall en god gärning, som
väl alla kan vara överens om, nämligen
då den skapade möjligheter att gallra
våra skogar. Nu har emellertid åren
gått sedan de stora vedkampanjerna
genomfördes. Stora marker börjar i
dag befinna sig i ett sådant tillstånd,
att de måste genomgå en ny gallring,
och då uppstår den svårigheten, att
man inte kan avsätta gallringsveden.

Jag tror därför att det är nödvändigt
att man på olika sätt försöker skapa
klarhet över hela detta problem. För
Södra Sveriges skogsindustriutrednings
räkning arbetar nu träforskningsinstitutet
med att söka göra en sammanfattning
över hur långt den tekniska forskningen
på träkemiens område har kommit
i fråga om att industriellt använda
klenvirke och lövved. Inom utredningen
arbetar vi också med att undersöka
huruvida det finns möjligheter att i
konkurrens med fossilt bränsle använda
flis vid eldning. Vissa försök har
gjorts av kungl. arméförvaltningen på
uppdrag av utredningen, och dessa försök
ger vissa förhoppningar om att
saken kanske inte är alldeles olöslig.
I varje fall tror jag att denna fråga
om fliseldning har en beredskapsaspekt
av synnerligen stor betydelse.

Jag tror också att det blir nödvändigt
för utredningen att undersöka huruvida
det finns möjligheter för framtiden
att i större utsträckning försöka
få skogsägarna att välja ett annat skogsskötselalternativ
med tidig plantröjning
i stället för sena gallringshuggningar.
Genom detta tror jag att man för framtiden
kan minska tillgången på gallringsvirke,
och samtidigt tror jag att
man bidrar till att skapa större lönsamhet
inom skogsbruket. Utredningen hoppas
att någon gång under 1954 kunna
framlägga vissa förslag i dessa för vårt
skogsbruk så viktiga frågor.

Jag skulle också be, herr talman, att
få säga ett par ord om de förhandlingar
mellan industrien och skogsägarna, som
interpellanten berörde i sin interpellation.
Jag tror det är angeläget ur många
synpunkter, att parterna kan eftersträva
att träffa dessa uppgörelser så tidigt
som möjligt på hösten och inte
skjuta dessa förhandlingar fram emot
jultiden. Genom en ordning med tidigare
uppgörelser skulle man vinna en
bättre hushållning med den knappa
arbetskraft som vi har inom skogsbruket.
Kunde man sedan mellan köpare

Torsdagen den 10 december 1953. Nr 32. 177

Svar på interpellation ang. prissättningen å klenvirke m. m.

och säljare träffa långsiktiga överenskommelser
— självfallet med möjlighet
att justera priset både uppåt och nedåt
med hänsyn till konjunkturerna — så
skulle genom en sådan anordning mycket
vara vunnet. Sådana långsiktiga
avtal skulle ge större stabilitet åt industriens
råvaruförsörjning, och detta
tror jag är nödvändigt särskilt i de 17
södra länen, där bondeskogsbruket dominerar.

Det kan inte ligga i någons intresse,
i varje fall inte i skogsägarnas och industriens
intresse, att staten skall ingripa
och medla på detta område, när
inte affärsuppgörelse kan träffas. Jag
har själv en viss erfarenhet från 1947
och 1948, när man under hand tillämpade
ett system som interpellanten nu
efterlyser och då man ifrån departementets
sida under hand förordnade
en opartisk ordförande. Den opartiske
ordföranden fick kritik både från säljarparten,
från köparparten och även
från uppdragsgivaren.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):
Herr talman! Det ser nästan ut som om
herr von Seth inte alls brytt sig om att
lyssna till vad jag sade under debatten.
Jag sade, att ett statsingripande begär
man inte i första taget utan endast när
man inte har möjlighet att på annat sätt
få rättelse i rådande missförhållanden.
Jag förstår att herr von Seth inte nu
uppträder som den skogsägare och
skogsägareföreningsman han är, utan
som högerman til! försvar för virkesköparna,
för industrien.

När herr von Seth säger, att jag borde
frågat statsrådet Hedlund, som är
ordförande i skogsägarnas riksförbund,
vill jag säga att herr Hedlund tjänstgör
inte nu som ordförande, utan en partivän
till herr von Seth fungerar i herr
Hedlunds ställe. Det var en av anledningarna
till att jag inte brydde mig
om att fråga på det hållet. Det hade
nog inte varit någon mening att göra
det. I varje fall räknade jag inte på att

där få något stöd för att lägga fram
denna interpellation och få dessa frågor
diskuterade i riksdagen.

Till herr Severin vill jag säga att jag
är glad över att det pågår en utredning.
Jag vet mycket väl att den fråga som
jag väckt är en del av ett mycket stort
problem, men man bör nog bemärka att
om man får en prissättning som gör,
att industrien alltmer går över till grövre
dimensioner av massaved, får man
allt större kvantiteter av småvirke att
ha bekymmer för. Det är därför jag
tycker att man bör beakta även det
problem som jag här tagit upp till debatt.

I övrigt litar jag på att den utredning
som igångsatts skall komma med värdefulla
uppslag för att tillvarataga klenvirket.

Herr von SETH (h): Herr talman! När
man läser denna interpellation märker
man tydligt, att den är föranledd av
att förhandlingarna hade strandat och
att det är på grund därav som herr Andersson
i Björkäng föreslagit att regeringen
skulle tillsätta en opartisk ordförande.

Detta har väckt inte bara i högerkretsar
utan bland skogsägare i allmänhet
mycket stor förundran, och jag har till
och med hört att man anser, att här har
herr Andersson i Björkäng sprungit i
väg utan att resonera med sina kolleger
inom skogsägarkretsar.

Vi har förut träffats på detta område,
och därför vet herr Andersson i
Björkäng, att man i skogsägareföreningarna
diskuterar sakligt. Herr Andersson
i Björkäng har rusat i väg och i
någon mån trampat i klaveret, när han
fört fram detta förslag.

Sedan kommer vi in på en utomordentligt
intressant diskussion om vissa
saker, som vi är fullt överens om och
beträffande vilka jag i mitt första anförande
sade att jag inte skall vidröra
dem, ty vad som sagts därom är fullt
befogat.

12 —Andra kammarens protokoll 1953. Nr 32.

178 Nr 32. Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på interpellation ang. prissättningen å klenvirke m. in.

Vad vi fått höra av herr Severin i
Gävle är mycket intressant och fordrar
en ingående diskussion, som kanske
kan komma till stånd vid ett annat tillfälle.

Klämmen i denna interpellation syftar
emellertid till att statsmakterna
skall ingripa, och jag vidhåller att det
skulle vara synnerligen olyckligt om vi
komme därhän, att statsmakterna skall
ingripa vid varje tillfälle, ty parterna
bör söka klara upp detta själva.

Det är också fullt riktigt, herr talman,
att herr Andersson i Björkäng i
sitt svar lät framskymta, att han drog
sig för en sådan utveckling, men detta
uppfattade jag så, att han hade ångrat
sig, sedan han skrev interpellationer
och försökte bättra på saken.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):
Herr talman! Herr von Seth håller i
sak med mig om att det är bra och
riktigt med en opartisk ordförande vid
dessa förhandlingar. Han säger, att från
skogsägareföreningens sida har man begärt
detta, och även från industriens
sida vill man ha en opartisk ordförande.

Då frågar jag mig: Varför har man
då inte kunnat enas om en sådan opartisk
ordförande? Det har man emellertid
inte kunnat göra, och jag tror inte
det föreligger något stort intresse hos
industrien för att få en sådan opartisk
ordförande. Man vill nog på det hållet
helst sitta ordförande själv och behärska
situationen vid dessa prisförhandlingar.
Men, herr von Seth, om det föreligger
en så allmän åstundan från
köparnas, från industriens sida, att få
till stånd förhandlingar med en opartisk
ordförande, som båda parterna
mycket väl kan enas om utan att dra
in statsmakterna, om ett sådant intresse
förefinns hos industrien och man
kan få till stånd en sådan anordning,
då har inte denna interpellation varit
utan sitt värde, och jag tror ingalunda
att någon kan säga, att jag har trampat

i klaver et. Jag tror att man i stället
kommer att säga att det var ett ord i
rättan tid.

Herr STAXÄNG (h): Herr talman! Jag
kan inte underlåta att framhålla, att
när jag läste den förra delen av interpellationen,
där man liksom ville vädja
till Kungl. Maj :t om visst biträde vid
rena affärsuppgörelser, så hajade jag
till. Jag vill på den punkten instämma
i vad som här har yttrats, nämligen att
detta inte är rätta vägen. På detta område
skall våra egna organisationer arbeta
sig fram till att bli så starka, att
de förhandlingsvägen kan komma fram
till de resultat vi önskar.

Men denna interpellation har också,
och det tycker jag är tacknämligt, kommit
in på de skogsvårdande synpunkterna,
som givetvis inte här kan särskiljas.
Jag vill ge interpellanten det erkännandet.

Jag skulle i detta avseende vilja instämma
i ett flertal av de synpunkter,
som framfördes av herr Severin i Gävle.
Detta problem är mycket stort. Det är
sant att vi nu kommer att stå inför
samma situation som den vi befann oss
i före den stora gallring, som skedde
under bränslebristens dagar. Våra skogar
behöver gallras på nytt. Där är vi
emellertid inne på ett helt annat system,
som jag anser är riktigt, nämligen tidiga
röjningar så långt det är möjligt
i stället för sena gallringar.

Jag har inte begärt ordet bara för att
nämna detta. Det är särskilt en sak som
jag till slut vill anföra. Det har talats
om en viss medverkan från Kungl.
Maj :ts sida. När det gäller att så att
säga kombinera försäljningssynpunkterna
och de skogsvårdande synpunkterna
tror jag inte, att man skall gå till
Kungl. Maj :t. Här anser jag att de skogsvårdande
myndigheterna bör ha rätt
stora uppgifter. Vid affärsuppgörelser,
där skogsvårdssynpunlrten bättre kunde
komma till synes, borde det därför inte
vara uteslutet att de skogsvårdande

Torsdagen den 10 december 1953.

Nr 32.

179

Svar på interpellation ang. undervisningen av svagt begåvade barn.

myndigheterna — utan att biträda vid
själva affärsuppgörelsen — trädde till
och stödde våra skogsägare.

Med detta anförande, under vilket
herr talmannen övertog ledningen av
kammarens förhandlingar, var överläggningen
slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. undervisningen
av svagt begåvade barn.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Ager frågat mig
dels om jag uppmärksammat de rådande
missförhållandena beträffande
undervisningen av de svagt begåvade
barnen och dels om det kan förväntas
proposition till 1954 års riksdag på de
förslag, som innefattas i 1946 års hjälpoch
särklasslärarutrednings betänkande.

På den första av fröken Agers frågor
vill jag svara, att jag är väl medveten
om att undervisningen av de barn, som
av fröken Ager sammanfattas under beteckningen
»svagt begåvade», icke nått
den utveckling och höga standard, som
jag helst skulle önska. Men jag anser
det icke vara objektivt riktigt att tala
om »rådande missförhållanden». Under
en tid av stora påfrestningar på skolorganisationen
— bland annat till följd
av svårartad brist på vissa slag av lärare,
av exceptionellt stor ökning av
barnantalet och av ovanligt stor livaktighet
på det pedagogiska området —
har dock t. ex. hjälpklassundervisningen
gått framåt så att — som interpellanten
själv påpekar — denna höst
mer än 14 000 barn kunnat beredas dylik
för dem särskilt lämpad undervisning.
Staten har visserligen icke kunnat
ställa fullt utbildade hjälpklasslärare
till förfogande för alla dessa klasser,
men genom årliga kurser har dock
pågått och pågår en ständig utbildning

av allt fler lärare för detta specialområde
liksom för det andra specialområde
som interpellanten berör. Jag är
fullt medveten om vikten av att antalet
för hjälp- och särskoleundervisningen
specialutbildade lärare ökas och
skall i möjligaste mån verka för en dylik
ökning.

Fröken Ager gör i sin interpellation
en jämförelse mellan de beräknade kostnaderna
för nuvarande hjälp- och särklaSslärarutbildning
och kostnaderna
för det föreslagna specialpedagogiska
seminariet. Denna jämförelse visar enligt
fröken Agers mening, att seminariet
antagligen icke skulle bli dyrare än
kursverksamheten i enlighet med skolöverstyrelsens
petita. Denna jämförelse
haltar betänkligt. För det första anges
icke kostnaderna för den föreliggande
faktiska utbildningen utan för den av
skolöverstyrelsen önskade. Det ligger
alltså önskemål på båda sidor i jämförelsen.
För det andra påpekar fröken
Ager själv, att de av skolöverstyrelsen
beräknade kostnaderna för seminariet
— alltså det ena ledet i jämförelsen —-»givetvis är i behov av viss uppräkning».
Vidare framhåller fröken Ager,
att den beräknade utbildningskapaciteten
vid seminariet är för ringa. Det
innebär, att kostnaderna för seminariet
måste uppräknas ännu mera. Härtill
kommer, att vid inrättandet av seminariet
avses en icke obetydlig förlängning
av utbildningstiden för båda slagen av
speciallärare. Detta innebär icke endast
kostnader utan även, att seminarieeleverna
— som redan förut är utbildade
folk- eller småskollärare — undandragas
skolväsendet ännu längre tid än nu.

Jag har uppehållit mig så utförligt
vid vissa av de i interpellationen gjorda
uttalandena därför, att jag velat klargöra
att det är många problem förknippade
med frågan om inrättande av ett
specialpedagogiskt seminarium. Jag
måste därför — samtidigt som jag försäkrar
fröken Ager, att jag är medveten
om att mycket återstår att göra på

180 Nr 32.

Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på interpellation ang. undervisningen av svagt begåvade barn.

detta viktiga fält av undervisningens
område — i anledning av den andra
frågan i interpellationen meddela, att
jag icke ämnar föreslå Kungl. Maj:t att
för 1954 års riksdag framlägga någon
proposition, byggd på hjälp- och särklasslärarutredningens
betänkande.

Härpå yttrade:

Fröken AGER (fp): Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation. Jag
känner mig emellertid synnerligen besviken
på detsamma. Jag hade hoppats
på och förväntat ett något mera positivt
svar på min fråga, som både herr
statsrådet och jag vet är av synnerligen
stor vikt. Inte minst förvånad blir man,
när man läser svaret och ser på vilka
punkter herr statsrådet bemöter min
interpellation, där huvudproblemet har
skymts undan av mera bagatellartade
frågor.

Jag blev synnerligen häpen över att
statsrådet reagerade mot benämningen
»svagt begåvade barn». Om jag inte
missminner mig, har man i sinnesslövårdsbetänkandet
och även i andra betänkanden
använt benämningen bildbara
och icke bildbara barn. Där går
gränsen. De förstnämnda får fortsätta i
skolan, ofta i hjälp klasser, och man har
kallat dem svagt begåvade barn. De
obildbara har benämnts psykiskt efterblivna
och har omhändertagits på våra
sinnesslöanstalter. Detta är alltså inga
av mig nykonstruerade benämningar.

Herr statsrådet anser det inte heller
vara objektivt riktigt att tala om »rådande
missförhållanden» i en tid då så
stora påfrestningar påvilar hela skolorganisationen.
Jag kan dock inte anse
detta vara något försvar för att man
inte tagit upp denna fråga och bringat
den till lösning. Hjälpklassundervisningen
har expanderat kraftigt under
de senaste åren. Detta beror på flera
faktorer. För det första beror det på
det stora intresse kommunerna visat,

inte minst i försöksdistrikt och i distrikt
som kommit längst i förverkligandet
av enhetsskolan. Man har börjat
förstå, att man inte har fyllt sin
plikt mot de svagt begåvade barnen,
vilka tidigare har fått sitta kvar i olika
klasser och ofta fått fara mycket illa.
Det beror för det andra på ett intensivt
upplysningsarbete från skolöverstyrelsen
och från enskilda lärare. Men problemet
har icke minskat härigenom.
Tvärtom blir det större för varje år som
går, på grund av att våra lärare är outbildade.
Oftast hindras dock kommunerna
på grund av bristen på lokaler
och lärare, framför allt speciallärare,
att anordna hjälpklasser. De distrikt
som haft möjlighet att anställa speciallärare
vittnar om den oerhörda hjälp de
haft av dessa speciallärare, t. ex. vid uttagningen
av elever till specialklasserna,
vid testning av barnen, vid uppläggningen
av själva undervisningen o. s. v.
Dessutom vet skolledarna, att de till
sina specialklasser har knutit lärare,
som är bättre rustade att förstå hjälpklassbarnens
egenart.

För närvarande har vi 500—600 småoch
folkskollärare, som undervisar i specialklasser,
utan att de har fått en enda
timmas specialundervisning. Var och en
kan förstå vilka svårigheter och problem
läraren härigenom ställs inför.
Inom sinnesslöskolorna har endast två
tredjedelar av lärarna erhållit specialutbildning.
Detta betyder att 70—80 av
lärarna själva har fått söka sig fram till
lämpliga metoder i sin undervisning.
Följden härav är, att lärarna icke kan
ha samma säkerhet i sin undervisning
av dessa barn. Ytterst blir det alltså
hjälpklassbarnen själva som blir lidande.

År 1945 infördes skolplikt för sinnesslöa
barn, men utbildningen av lärare
för dessa barn är ännu inte ordnad.
Situationen är så mycket värre
som man inom en inte alltför avlägsen
tidrymd kan förvänta att Slagsta
seminarium läggs ned. Oavsett tidpunk -

Torsdagen den 10 decembel 1953.

Nr 32. 181

Svar på interpellation ang. undervisningen av svagt begåvade barn.

ten för dess nedläggande vet både lierr
statsrådet och jag, att det för närvarande
är synnerligen svårt att skaffa
lärare till detta seminarium, därför att
det ligger så pass långt från Stockholm.

Inom ifrågavarande lärarkretsar har
man varje år förväntat att något skulle
göras åt sinnesslölärarnas utbildningsfrågor.
Skolöverstyrelsen har år efter
år i sina petita begärt inrättande av ett
specialpedagogiskt seminarium, men
ingenting har åtgjorts i saken. Jag har
konstaterat att skolöverstyrelsen i år
icke har tagit med denna sak i sina
petita, eftersom man tydligen har ansett
det lönlöst. Detta beklagar jag djupt.
Men kravet kvarstår alltjämt. Man vill
ha ett specialpedagogiskt seminarium.
Vad man helst vill ha är en speciallärareutbildning,
bestående av vanlig lärarutbildning
plus en ettårig specialkurs,
sålunda minst tre års utbildning, och
det är väl också vad man räknat med,
då dessa lärares löner fastställdes. Man
vill alltså här ha ett fristående seminarium,
som kan byggas ut till att omfatta
alla grupper som undervisar i specialklasser,
d. v. s. alla grupper av defekta
barn, hjälp klassbarn, barn vid sinnesslöskolor,
ordblinda, hörselsvaga,
svåruppfostrade barn o. s. v.

Redan 1936 års seminariebetänkande
föreslog inrättande av ett sådant speciallärareinstitut.
Jag förstår emellertid att
det kan vara lämpligt och t. o. m. önskvärt
att icke bygga ut ett dylikt institut
på en gång. Det bör ske så sakteliga.
Vad man för närvarande vill ha fram
är en linje för sinnesslöskolelärare och
en för hjälp klasslärare, vilka båda grupper
skulle kunna ha många lektioner
gemensamt.

Det sinnesslöseminarium som vi f. n.
har vid småskoleseminariet i Stockholm,
plus den av skolöverstyrelsen anordnade
tjugoveckorskursen, måste givetvis
anses som ett provisorium. Denna
splittring av undervisningen kan inte
vara befrämjande för utbildningen.

Jag ställer mig också synnerligen tvek -

sam till samorganisationen av två seminarieutbildningslinjer.
Det måste där
alltid bli så, att skolledaren har det
största intresset för den ena utbildningsformen,
vilket är beklagligt för
den lärargrupp, som då blir skjuten åtsidan.
Att vara ledare för ett dylikt seminarium
med den storlek och utbyggnad
som detta måste få, måste också
vara en orimlig arbetsbörda. Det vore
lyckligast om dessa båda seminarier redan
från början blev fristående. En svårighet
i detta sammanhang är givetvis
lokalfrågan. Men lika väl som den går
att ordna vid de olika kurserna, bör
den kunna ordnas för dessa fristående
seminarier. Genom att slå tillsammans
de olika kurserna för sinnesslölärarna
kunde man också vinna fördelen att fä
en ledare och ett gemensamt kollegium.

Jag har i min interpellation påvisat,
att kostnaderna för ett seminarium för
speciallärare troligen inte sknlle bli
större än för alla de specialkurser som
nu anordnas. Herr statsrådet bemöter
mig på den punkten och anser min uppfattning
vara för optimistisk. Jag vill
där ge herr statsrådet rätt, åtminstone
delvis, eftersom mina siffror haltar något.
Jag har nämligen inte haft tillgång
till siffrorna för året. Så mycket tror
jag mig dock kunna säga som att jag
hyser mycket stor tveksamhet om huruvida
någon avsevärd fördyring därvidlag
skulle uppstå. Vad kostar t. ex. vårt
nuvarande sinnesslöskoleseminarium
med sina 22 lärare och 25 elever? Men
även om det skulle bli något dyrare,
kan vi därför slå oss till ro och ingenting
göra? Måste vi inte ingripa här till
fromma för alla hjälp klassbarn och deras
lärare? Det råder stor oro bland
dessa lärare, och de frågar ideligen varför
det inte göres någonting för deras
utbildning. Av interpellationssvaret vet
jag att ingenting kommer att göras till
nästa års riksdag. Men, herr statsråd,
kan vi förvänta något förslag i dessa
ting till 1955 års riksdag? Ifrågavarande

182 Nr 32. Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på interpellation ang. undervisningen av svagt begåvade barn.

lärare vill veta hur länge de skall behöva
vänta på svar på sina frågor.

Till sist undrar jag, herr statsråd, om
man vid en samordning av här ifrågavarande
lärargruppers utbildning inte
borde ta under övervägande att få
bägge lärargrupperna under samma departement
i stället för att som nu ha
dem uppdelade på två stycken.

Jag förstår mycket väl ätt det finns
många problem på detta område innan
hela frågan kan lösas, men jag tror inte
att problemen är större än att de kan
lösas. Jag tror att herr statsrådet har
löst och kommer att lösa många mycket
svårare skoltekniska problem än
dessa. Jag vädjar därför ännu en gång
för dessa lärargrupper och hoppas att
herr statsrådet företar en översyn av
deras problem. Samtidigt uttrycker jag
den förhoppningen, att det skall vara
möjligt att inom en snar framtid få
svar på frågan om inrättandet av ett
speciallärarinstitut.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det var ju ganska vittsyftande frågor,
som fröken Ager vidgade interpellationen
till. Jag har naturligtvis inte begärt
ordet för att ge ett konkret svar
på dylika frågor, men jag tycker i alla
fal! att av mitt svar framgår, att vi i departementet
har uppmärksamheten riktad
på dessa saker och söker få fram
det som därvidlag är möjligt.

Jag har den uppfattningen, att nuvarande
provisorium inte är så förskräckligt
dåligt, låt vara att det inte har sådan
kapacitet att vi kan undgå en betydande
lärarbrist på detta område.
Med den utveckling som härvidlag nu
pågår tycker jag att det inte är så märkvärdigt.
Den ärade interpellanten har
ju konstaterat, att det råder dylik brist
även på andra områden, och vi får väl
ändå göra det bästa möjliga av situationen.
Det kan naturligtvis vara riktigt,
att ett sådant här specialseminarium är
önskvärt, men just det faktum, att skol -

överstyrelsen inte i år fört fram denna
fråga, har ingivit mig den känslan, att
det hela, så som provisorierna är upplagda,
i alla fall fungerar någorlunda
tillfredsställande. Och när vi nu, som
fröken Ager mycket väl vet, i departementet
har att syssla med stora principiella
lärarutbildningsfrågor, har vi
menat, att vi härvidlag får vänta litet
och se tiden an.

Jag skall naturligtvis erkänna att
denna splittring på två departement har
sina vådor, men jag vill inte göra någon
utfästelse att försöka kapa åt mig
hela området, ty jag tror inte det vore
den riktigaste lösningen. Men vi i ecklesiastikdepartementet
skall givetvis samarbeta
med inrikesdepartementet så ingående
som möjligt är.

Vad sedan beträffar fröken Agers
sista fråga, om det kan komma något
förslag till 1955, så faller det ju på sin
egen orimlighet, att jag skulle kunna ge
någon bindande utfästelse i det avseendet,
men jag har redan sagt i mitt interpellationssvar,
att jag intresserat följer
saken. Och längre tror jag inte jag
kan komma i dag.

Fröken AGER (fp): Herr talman! Jag
tror inte, att det räcker med att ecklesiastikdepartementet
bara har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem,
ty det har det haft i så många år nu,
att vi förväntar, att något skall göras.
Jag undrar, hur ecklesiastikdepartementet
skall klara av saken, när sinnesslöbetänkandet
kommer i vår, i vilket
man begär att få en mycket stor
utvidgning av denna vårdform, framför
allt av sinnesslöskolorna. Men, när
externaten skall utökas, hur skall man
då klara lärarfrågan? Lärarna kommer
givetvis att söka sig till dem, och internaten
blir fullständigt utan lärare. Det
förhåller sig redan så, att när sinnesslöanstaiterna
utannonserar sina lediga
tjänster, anmäler sig inga sökande med
tillfredsställande utbildning. De kanske
inte får några lärare över huvud taget

Torsdagen den 10 december 1953. Nr 32. 183

Svar på interpellation ang. undervisningen av svagt begåvade barn.

utan måste ta den personal som står
till buds. Givetvis är situationen på
detta område katastrofal, både för
hjälpklassundervisningen, särskoleundervisningen
och de andligt defekta
barnens hela vårdområde.

Vad det beträffar, att skolöverstyrelsen
inte begärt anslag detta år, finner
jag det beklagligt, men det hindrar väl
inte att departementschefen i detta fall
kan ta egna initiativ och försöka få ett
speciellt lärarinstitut i gång.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Nej, naturligtvis har jag tänkt att bygga
på detta i alla fall, och hade jag bedömt
det möjligt att göra en avsevärd utvidgning
i år, hade jag givetvis kunnat utgå
från betänkandet. Men jag har bedömt
det såsom icke möjligt att åstadkomma
några väsentliga ökningar här,
och därför har jag inte tänkt mig att
komma med något sådant förslag.

Jag vill tillägga, att vi håller på med
beredningen av dessa saker i departementet,
men vi är ännu inte färdiga
därmed.

De möjligheter till mindre, provisoriska
förbättringar, som sålunda kan
befinnas genomförbara, söker vi att
tillvarataga, och jag räknar med att det
i vilket fall som helst skall bli någon
förbättring.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Jag
ber att få instämma med fröken Ager i
hennes yttrande, att det inte räcker
med att ecklesiastikdepartementet har
sin uppmärksamhet riktad på detta
spörsmål. Som fröken Ager sade, har
uppmärksamheten varit riktad åt detta
håll så pass många år utan att något
väsentligt nytt har framkommit, att
man verkligen blir betänksam inför den
låt mig säga resignation, som statsrådet
visar i sitt interpellationssvar.

I sitt andra inlägg i debatten sade
statsrådet, att vi har stor lärarbrist på
en hel del håll, vilket inte är något

ovanligt. Därmed slår sig herr statsrådet
till ro. Enligt min uppfattning och, som
jag förstår, även fröken Agers, är det
nödvändigt, att den här nämnda lärargruppen
får delta i den starka konkurrens,
som verkligen finns på området.

Vi är alla medvetna om att det inte
går att tillgodose alla de krav på lärare
som finns, men här gäller det att
behovet av dessa lärare skall få följa
med i utvecklingen. Och varför är det
speciellt viktigt nu? Jo, därför att vi
såvitt jag kan bedöma verkligen har kunnat
finna nya medel för att hjälpa de
svagt begåvade barnen, som i vissa fall
verkligen har det ganska besvärligt. Jag
behöver på denna punkt inte vidare
utveckla mina synpunkter, men jag vill
ytterligare understryka, att när det nu
finns så stora möjligheter måste vi se
till att lärarutbildningen blir sådan, att
vi inte kommer på efterkälken.

Som vi alla vet uppstår det svårigheter
inte bara för barnen utan också
för föräldrarna. Jag tycker därför att
det var en alltför tydlig lättnadens suck
som uppsteg från statsrådet, när han
sade att skolöverstyrelsen för nästa år
inte begärt något anslag. Han menade
måhända, att han därmed kunde slå sig
till ro ytterligare ett eller ett par år —
om han får fortsätta att verka på den
post han nu har, varom vi kanske inte
skall diskutera i detta sammanhang.

Jag har, herr talman, velat understryka
den opinionsyttring som fröken
Ager framfört. Jag hoppas att det skall
ges möjligheter till en förbättring litet
förr än vad man kan utläsa ur det mycket
negativa och mycket beklagliga interpellationssvaret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är riktigt att vi inte har gjort så
mycket som de mest entusiastiska för
denna undervisning önskar. Men var på
det politiska området finner man möjligheter
att gå så långt? Jag antar därför
att fröken Ager och herr Dahlén i

184 Nr 32.

Torsdagen den 10 december 1953.

Svar på interpellation ang. undervisningen av svagt begåvade barn.

själva verket inte är så förfärligt angelägna,
som man kanske kan få ett intryck
av, att omedelbart fullfölja verksamheten
på detta område så att vi kommer
fram till ett fullständigt idealtillstånd.
Det skulle sannerligen kräva väldiga
anslag.

Jag tycker att dessa särskolor har fått
åtskilliga förbättringar under de senare
åren, och riksdagen har visat stort
intresse för saken. Alldeles negativt har
arbetet alltså inte varit, men vi har som
sagt inte möjligheter att i dagens läge
göra allt vad man skulle kunna önska.

Herr DÅHLÉN (fp): Herr talman!
Endast ett par ord till. Jag skall be att
få säga, att jag med mycket stor glädje
sett den upprustning, som vi bland annat
i år kunnat inregistrera på ecklesiastikdepartementets
område. Men vi
vet alla att det fortfarande finns stora
brister, och jag har verkligen inte
sträckt mig så långt som till att vi inom
de allra närmaste åren skulle uppnå
ett idealtillstånd på detta område,
lika litet som på andra områden inom
departementet. Vad jag reagerat mot är
att denna grupp av lärare inte skulle
få vara med i konkurrensen om bättre
utbildningsmöjligheter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial och utlåtande:

nr 205, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om pensionsreglering
för vissa förutvarande anställningshavare
vid av staten övertagna enskilda
järnvägar;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till vissa
ersättningar i anledning av paratyfusepidemien
år 1953 jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 207, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1953/54.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 419, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till kommunallag m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner;

från bankoutskottet, nr 425, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition (nr
239) med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1952
(nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning;
samt

från tredje lagutskottet:

nr 428, i anledning av väckta motioner
om förhöjning av sjöregleringsavgifterna;
och

nr 429, i anledning av väckta motioner
angående skydd för de norrländska
länen mot skadliga verkningar av exploateringen
av vattenkraften, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 423, i anledning av väckt motion
angående tryggande av skogsbrukets
utveckling och ställning; och

nr 424, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
kronoegendomen Åraslöv 151 i Kristianstads
län.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.53 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 11 och lördagen den 12 december 1953. Nr 32. 185

Fredagen den 11 december.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
december.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande och memorial nr
205—207.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om utförande av centralsjukhus
för Bodens garnison m. m.;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckning av kostnaderna
för svenskt deltagande i stilleståndsövervakning
samt vid repatriering
av krigsfångar i Korea;

nr 432, i anledning av väckta motioner
om utredning av utbildningsfrågan
för vårdpersonal vid olika anstalter;
och

nr 433, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett riksdagens löneråd
med uppgift att fortlöpande medverka
vid de statliga löneförhandlingarna.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.01 em.

In fidem
Per Bergsten.

Lördagen den 12 december.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 205, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om pensionsreglering för vissa
förutvarande anställningshavare vid av
staten övertagna enskilda järnvägar.

§ 2.

Ang. anslag till vissa ersättningar i anledning
av paratyfusepidemien år 1953.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag till vissa
ersättningar i anledning av paratyfusepidemien
år 1953 jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Statsutskottet har på ett par punkter
något justerat departementschefens
förslag. Utskottet har bl. a. gått in för
att föreslå att ifall driften har blivit
nedlagd på grund av paratyfusepidemien,
skall ersättning lämnas såväl till

18C Nr 32.

Lördagen den 12 december 1953.

Ang. anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953.

företagare, vilka har betalat ut lön till
anställda, som till anställda vilka inte
har erhållit någon lön, i det förra fallet
med 80 procent av de pengar, som
företagaren har betalat ut, i det andra
fallet med 80 procent av den lön som
den anställde skulle ha åtnjutit om han
varit i arbete. För min del hälsar jag
med tillfredsställalse denna ändring.
Jag har själv påyrkat att den skulle ske.

Utskottet har också i ett annat avseende
gått in för en skrivning som
jag för min del gillar. Utskottet säger på
sid. 18: »Härutöver vill utskottet föreslå,
att hinder ej skall möta för Kungl.
Maj :t att, i särskilda fall, då omständigheterna
kring arbetstagarförluster framstår
som ömmande, medge den utvidgning
av ersättningsrätten, som kan
framstå som påkallad.»

Däremot har jag i utskottet — och
det är anledningen till den blanka reservation
som jag har avgivit — framställt
ett annat yrkande, som jag inte
har kunnat få gehör för men som jag
tycker att man borde ha kunnat gå
med på. Innan jag redogör för detta yrkande,
kanske jag bör med några ord
förklara hur saken ligger till.

Det beslut, som vi i dag fattar, kommer
beträffande företag, vilka har fått
lov att skicka hem bacillbärare från
arbetet men inte behövt lägga ned driften,
att innebära att om företagaren i
ett sådant läge har betalt ut lön till den
anställde, så erhåller han ingen ersättning
av staten för detta. Har företagaren
underlåtit att betala ut lön och bara
sagt åt den anställde: »Ni får gå hem,
men ni får ingenting i ersättning», då
betalar staten ut ersättning med 80 procent
av den anställdes lön. Det är i det
hänseendet som jag har velat få till
stånd en sådan justering, att även den
arbetsgivare, som betalat ut lön, skall
erhålla ersättning med 80 procent av
lönekostnaderna. Detta förslag ligger
ju i linje med vad medicinalstyrelsen
och länstyrelserna i Kronobergs och
Västernorrlands län yttrat i anledning

av det förslag av utredningsmannen,
vilket ligger till grund för propositionen.

Jag har emellertid inte kunnat få
statutskottets majoritet med på ett sådant
beslut, och jag har inte heller ansett
mig på denna punkt kunna ställa
något yrkande, som i dag skulle bli
föremål för kammarens beslut. Om jag
till utlåtandet hade fogat en skriven
reservation, hade jag kanske kunnat
övertala majoriteten i denna kammare,
som ju har ett så utpräglat sinne för
rättvisa, att följa min linje, men vi befinner
oss ju i riksdagens avslutningstimma,
och även om jag tror att man i
första kammaren också har ett lika utpräglat
sinne för rättvisa, så litar jag i
detta fall inte lika mycket på första
kammaren som jag skulle ha litat på
andra kammaren. Därför har jag inte
vågat gå in för att skriva en reservation
och framställa ett yrkande här i
kammaren. Det skulle åtminstone teoretiskt
ha kunnat innebära, att det måst
ske en sammanjämkning och att riksdagen
alltså måst hålla ett plenum till,
vilket jag förmodar att riksdagsmännen
inte skulle ha hälsat med så stor tillfredsställelse.
Jag tror inte heller att
det hela skulle ha gagnat saken så
mycket.

I utskottsutlåtandet heter det ju att
»hinder ej skall möta för Kungl. Maj :t
att, i särskilda fall, då omständigheterna
kring arbetstagarförluster framstår
som ömmande, medge den utvidgning
av ersättningsrätten, som kan
framstå som påkallad». Jag tror knappast
att denna skrivning kan tolkas så,
att det tillgodoser den uppfattning jag
har i ersättningsfrågan, men om detta
skulle vara möjligt, skulle jag vara mycket
tillfredsställd därmed.

Jag skall alltså inte, herr talman,
ställa något yrkande utan nöjer mig med
det sagda.

Herr JANSSON i Benestad (bf): Herr
talman! När jag tog del av detta ut -

Nr 32.

187

Lördagen den 12 december 1953.

Ang. anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953.

låtande var det ett par meningar som
jag tyckte verkade något stötande. Utskottet
skriver på sidan 17: »Med hänsyn
till att ersättningarna motiverats
med billighetshänsyn anser utskottet
det vara viktigt att reglerna för ersättningen
kommer att innebära garantier
för att de anställda — som får antagas
i allmänhet ha svagare ekonomi — genomgående
blir minst lika väl tillgodosedda
som företagen. Av denna anledning
vill utskottet, som med nedan angivna
jämkningar förordar departementschefens
förslag, uttala önskvärdheten
av en restriktiv tillämpning av de
föreslagna ersättningsreglerna i vad de
avser företag.»

Den största sökanden av ersättning är
Kronobergs läns slakteriförening i Alvesta.
Företaget ägs av 11 000 mindre
företagare inom jordbruket. Efter livsmedelskonfliktens
slut fanns det bland
dessa företagare ett uppdämt slaktbehov
omfattande 7 000 djur, fördelade
på omkring 4 000 fastigheter — alltså
inte fullt 2 djur på varje fastighet, vilket
ju visar hur små dessa företagsenheter
är. När slaktförbudet kom efter epidemiens
utbrott, blev följden att dessa
företagare fick hålla sina djur på stall
ytterligare en tid. Länsstyrelsen i Växjö
har uttalat, att en ersättning för den
skada de därigenom förorsakats på något
sätt borde utgå. Departementschefen
och utredningsmannen samt utskottet
har ställt sig avvisande. Jag förstår
detta, ty det är strängt taget ogenomförbart
att värdera denna skada. Men
om man går restriktivt fram när det
gäller att bevilja ersättning till detta
stora företag, kan detta indirekt innebära
ett restriktivt förfarande mot dessa
11 000 småföretagare. Dessa har säkerligen
i många fall lidit lika betydande
förluster som de anställda i företaget.
Utskottets skrivning verkar därför
mycket hård. Jag skall inte yrka på
att den strykes och inte heller på någon
alternativ formulering, men jag vill ha

sagt, att jag ogillar denna skrivning på
det bestämdaste.

Jag skulle kunna påpeka ytterligare,
att sedan slutet av juli har vid Kronobergs
läns slakteriförening arbetat ett
centralt bakteriologiskt laboratorium.
Kostnaderna därför redovisas i propositionen,
och förmodligen kommer ersättning
härför att utgå med 100 procent.
Men detta laboratoriearbete har
med nödvändighet fördröjt uppslaktningen
och alltså på så sätt åsamkat
de småföretagare, som äger detta förelag,
vissa förluster. De erfarenheter, som
detta bakteriologiska laboratorium har
gjort, har ju i högsta grad ett allmänvärde
för samhället när det gäller beredskapen
mot epidemier i fortsättningen.
Mycket intressanta rön har
kommit fram genom laboratoriets arbete
där nere. Bland annat har det vid
bakterieodling på ytan av djurkroppar
visat sig, att smittverkan redan vid en
temperatur av 15 grader Celsius är oerhörd
och vid 25 grader, såsom under
värmeböljan i somras, får explosionsartad
kraft. Om man med minsta möjliga
kostnad skall försöka hålla en beredskap
för att hindra en epidemi av
detta slag i fortsättningen, kommer den
personliga hygienen därför att spela en
mycket stor roll. Från en enda smittförande
anställd kan smittan sprida sig
som en löpeld över hela företaget. Som
en beredskapsåtgärd skulle det säkerligen
betala sig för det allmänna att införa
läkarundersökning ett par gånger
om året av alla anställda som har med
slakteriarbete att göra.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Jag vill börja med att säga
att jag i stort sett delar den uppfattning,
som herr Persson i Växjö framfört
vid detta ärendes behandling. Jag
har inte själv, herr talman, i utskottet
suttit på ärendet, men då jag inte ser
någon av utskottsmajoriteten närvarande,
vill jag ta mig friheten framhålla,
att vid behandlingen av detta ärende

188 Nr 32.

Lördagen den 12 december 1953.

Ang. anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953.

har samtliga utskottsledamöter varit
rätt villrådiga om hur man skulle förfara.
Jag vill hänvisa till vad utskottet
på s. 17 säger om att »utskottet skulle
för sin del helst ha sett att utredningen
rörande såväl skadornas omfattning
som de omständigheter, vilka
medverkat till smittspridningen, kunnat
drivas längre än tiden nu medgivit,
innan riksdagen måst taga ställning till
denna fråga.» Med hänsyn till det ekonomiska
stöd, som vissa skadelidande
är i behov av, har utskottet emellertid
inte kunnat skjuta på saken utan måst
ta upp frågan till prövning.

Den synpunkt som herr Persson i
Växjö här fört fram delar även jag. Vid
debatten om detta i utskottet har man
emellertid varit på det klara med att
här finns så många osäkra faktorer, eftersom
det är första gången vi behandlar
ett spörsmål av en sådan omfattning
som detta. Det är så många faktorer
som spelar in, att även om man
skulle försöka täcka en lucka här och
en där och förbättra på vissa punkter,
så skulle — vilket herr Persson i Växjö
även nämnde — tio nya faktorer dyka
upp när man skall tillämpa detta i praktiken.

Utskottet har därför på s. 18 skrivit:
»Härutöver vill utskottet föreslå, att
hinder ej skall möta för Kungl. Maj:t
att, i särskilda fall, då omständigheterna
kring arbetstagarförluster framstår
som ömmande, medge den utvidgning
av ersättningsrätten, som kan framstå
som påkallad.» Detta betyder att Kungl.
Maj :t får rätt stora befogenheter vid
utbetalandet av denna ersättning. Jag
vill uttala den förhoppningen, att
Kungl. Maj :t anlägger rättvissynpunkter
vid den praktiska tillämpningen
men samtidigt ser till att detta inte får
för stora prejudicerande verkningar,
om olyckan skulle vara framme ännu
en gång.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
I anledning av vad herr Petterson
i Degerfors framhållit, att här
skulle föreligga en uppenbar orättvisa,
men att man inte bör rätta till saken
därför att det kan finnas flera orättvisor,
som nu äro dolda men som komma
att yppa sig först i praktiken, så vill
jag säga att en sådan motivering kan
jag inte finna vara godtagbar.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
207, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1953/54.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 422, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i värnpliktslagen.

Vidare anmäldes statsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

434, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till vissa
ersättningar i anledning av paratyfusepidemien
år 1953 jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 435, angående tilläggsstat 1 till
riksstaten för budgetåret 1953/54.

Dessa båda skrivelseförslag godkändes
under förutsättning, beträffande
förslaget nr 434, att utskottets hemställan
i utlåtande nr 206 samt, i fråga om
förslaget nr 435, att utskottets hemställan
i memorial nr 207 bifölles även av
första kammaren.

§ 5.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1953.

Lördagen den 12 december 1953.

Nr 32. 189

Förslaget godkändes under förutsättning
att vad statsutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 206 och i dess memorial
nr 207 bifölles även av första kammaren.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Höstsessionens avslutning.

Herr TALMANNEN yttrade: Med detta
plenum har kammaren slutbehandlat
det arbetsprogram, som förelegat för
årets höstsession, och är därför nu färdig
att avsluta denna.

Det arbetsprogram, som årets riksdag
haft sig förelagt, har varit mycket omfattande
och av skiftande karaktär. Det
har fattats beslut av betydande ekonomisk
räckvidd, beslut som jag dock är
övertygad om att svenska folket kommer
att ha stor glädje av. Jag tänker
närmast på besluten om den obligatoriska
sjukförsäkringen och den avsevärda
förbättringen av folkpensionerna.

Lagstiftningsarbetet har särskilt präglats
av det vid höstsessionen fattade
beslutet om den nya kommunallagen, ett
lagstiftningsarbete som varit föremål
för grundliga förarbeten och som även
under höstsessionen givit konstitutionsutskottet
betydande arbete.

Utöver den till tiden begränsade vårsessionen
har riksdagen varit samlad
till höstsession under 55 dagar. Full
tillfredsställelse råder icke med riksdagens
arbetsformer. Under nästkommande
riksdag kommer därför såväl
från regeringens som från riksdagens
sida att undersökas de möjligheter till
ytterligare rationalisering av arbetet
som kan finnas. Den överblick över den
svenska riksdagens arbetsbörda, som jag
har kunnat få från talmansstolen, har
emellertid givit mig den bestämda uppfattningen,
att någon nämnvärd nedprutning
av den tid, som måste ägnas

Höstsessionens avslutning.

åt riksdagens arbete, knappast är möjlig.

Årets arbete i riksdagen har utförts
med sedvanlig grundlighet. Det goda
kamratskap, som alltid präglat svenskt
parlamentariskt liv, har också vidmakthållits,
alla meningsskiljaktligheter till
trots.

Å mina egna och vice talmännens
vägnar ber jag att få uttala ett tack för
det förtroende som visats oss under den
gångna riksdagen och för det överseende
vi mött.

Jag riktar mig också med ett tack till
kammarens sekreterare, kansli och vaktpersonal
för ett utomordentligt plikttroget
och skickligt utfört arbete.

Till sist ber jag få önska alla en god
jul och ett gott nytt år.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr HALLÉN (s), som anförde: Herr
talman! Vi kanske erinrar oss, att talmannen
när detta års riksdag begynte
och kammaren gav honom sitt förtroende
att leda dessa förhandlingar, i sitt
tacktal sade några ord angående sin
företrädare och det lysande minne han
efterlämnade. Talmannen sade då ungefär
så, att ledamöterna torde få rikliga
tillfällen att göra jämförelser mellan
den förutvarande talmannen och honom
själv. Han tilläde sedan kanske en
smula pessimistiskt, att han befarade
att dessa jämförelser skulle komma att
utfalla till efterträdarens nackdel.

Jag kan försäkra talmannen — för
att nu tala mycket enkelt — att kammaren
egentligen inte har märkt någon
förändring på talmansstolen sedan vi
fick en ny talman. Vi har samma trygga
och lugna känsla av den oväld och den
sakliga, upphöjda objektivitet, med vilken
talmannen ryktar sitt värv. Jag menar
därför, att vår talman kan begå sitt
julfirande med upphöjd sinnesro och i
medvetandet av att ha fyllt sin viktiga
roll i vår riksförsamling på ett gott sätt.

Jag ber nu att i likhet med talman -

190 Nr 32.

Fredagen den 18 december 1953.

Höstsessionens avslutning.

nen få tillönska alla —- och främst vår
talman — en god jul. Visserligen avtecknar
sig julens ljusomstrålande symbol
mot samma dystra och hotfulla bakgrund
som många år förut, men hur vi
än ser på och uppfattar julen vill vi
ändå allesammans i julstjärnan se symbolen
för ett fredens och fridens budskap.
Det är med andra ord en hoppets
stjärna, och vi vill vara övertygade om
att detta hopp skall vara vår eviga följeslagare
och att vi därför i den tron

och den andan alla skall kunna begå en
god och signad julhelg.

Med dessa ord vill jag särskilt framföra
kammarens tack till talmannen och
tillönska honom en god och signad helg.

Herr talmannen förklarade höstsessionen
vid innevarande års riksdag avslutad,
varefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 10.22 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 18 december.

Kl. 10 fm.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, som
vid höstsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 10 förmiddagen
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid
följande ledamöter:

herr Olsson i Gävle,

» Andersson i Björkäng, och
» Dahlén.

Protokollen för den 8, den 9, den 10,
den 11 och den 12 innevarande december
upplästes för justering och blevo
av kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth.