Andra kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1943:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943.

Andra kammaren. Nr 31.

Lördagen den 6 november.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
angår vissa jordbruksärenden.

Herr Hallberg, som anförde: Herr talman! Såväl person- som godstrafiken
på de svenska järnvägarna har på grund av den starkt minskade motortrafiken
på landsvägarna, de militära transporterna samt svårigheter med bränslet
ställt oerhört stora krav på järnvägarnas kapacitet. På ett i det stora hela utmärkt
sätt ha järnvägarnas ledning och personal lyckats bemästra påfrestningarna
och tillfredsställande klara trafiken. Besvärliga tågförseningar, särskilt
under vintertiden, ha emellertid icke kunnat undvikas, vilket den trafikerande
allmänheten utan nämnvärt knot funnit sig i.

Däremot väcker det en ganska allmän och förklarlig förargelse, då tågtidtabellerna
inte alltid anpassas -— där man dock tyckeT att så kunde ske — med
tillräcklig smidighet. Ett par exempel från enskilda järnvägar, som bedriva
samtrafik med statsbanorna, kunna anföras.

På Stockholm—Wästerås—Bergslagernas järnväg, bandelen Ludvika-—
Stockholm, har alltid tidigare funnits tågförbindelse vid Ludvika med tåg
från Falun mot Göteborg på middagarna. Numera har denna förbindelse upphört,
så att förbindelse finnes endast en gång om dagen, nämligen på eftermidAndra
kammarens protokoll 191^8. Nr 31. 1

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

lini erpellation.

Nr 31.

Lördagen den 6 november 1943.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

dagarna, vilket innebär stora olägenheter för den trafikerande allmänheten vid
mellanliggande orter mellan Falun och Ludvika.

Även för i Falun utkommande morgontidningar, som skola transporteras till
stationer vid S. W. B. bortom Ludvika, ha nästan oöverstigliga svårigheter
uppstått att få fram tidning-arna till dessa orter samma dag de utkomma.
Middagståget går från Ludvika mot Stockholm kl. 11.34, medan tåget från
Falun ankommer till Ludvika kl. 12.02. Man tycker, att det med litet god
vilja skulle, såsom tidigare, gå att anordna anslutning med nämnda tåg i
Ludvika. Ledningen för S. W. B., som är ansvarig för de nuvarande olägenheterna,
torde motivera den ur allmänhetens synpunkt mycket beklagliga tidtabellen
i detta fall med att statsbanan Krylbo—Mjölby, som korsar S. W. B.
vid Västanfors, inte tar hänsyn till förbindelsen med S. W. B. vid sistnämnda
station.

Ett annat märkligt fall av otymplig tågtidtabell berör Södra Dalarnas och
Gävle—Dala järnvägar och deras anslutning till statsbanorna. Ett tåg från
Älvdalen och Mora på morgnarna, med avgång från Älvdalen kl. 4.50 och
från Mora kl. 6.17, ankommer till Kattvik kl. 7.06. Blott 21 minuter tidigare
avgår ett persontåg från Rättvik till Krylbo och Stockholm. Denna anordning
har väckt berättigade anmärkningar från allmänhetens sida.

Flera liknande exempel på, som det förefaller, dålig korrespondens mellan
statens järnvägar och de enskilda banorna beträffande tågtidtabellerna skulle
säkert kunna anföras.

Med stöd av det anförda anhåller jag örn kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Är herr statsrådet villig att för kammaren lämna en information angående
principerna för tågtidtabellernas uppgörande i sådana fall, som berörts
i denna interpellation, och som avse samtrafik mellan enskilda och statens
järnvägar?

2) Har herr statsrådet såsom chef för kommunikationsdepartementet möjlighet
att genom direktiv till vederbörande järnvägsmyndigheter inverka på
tidtabellernas uppgörande, så att största möjliga hänsyn tages till den trafikerande
allmänhetens berättigade krav?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Herr Skoglund i Umeå erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
För någon tid sedan ingav Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott en
till Kungl. Majit ställd skrivelse, vari påvisades de svårigheter, som förelågo
att få ledigförklarade tandteknikertjänster besatta med kompetenta sökande.
Förvaltningsutskottet hade nämligen vid två tillfällen och i fem olika tidningar
utannonserat en tandteknikertjänst utan att någon sökande anmält sig. På
grund av denna och tidigare liknande erfarenhet ansåg sig förvaltningsutskottet
böra inför Kungl. Maj :t anmäla förhållandet och anhålla att åtgärder måtte
vidtagas.

Framställningen i fråga har av Kungl. Maj :t remitterats till medicinalstyrelsen,
vilken å sin sida anmodat de olika landstingens förvaltningsutskott att
avgiva yttranden i saken. Av dessa, vilka nu kommit medicinalstyrelsen till
handa, synes framgå, att de i Västerbottens län förekommande svårigheterna i
regel icke varit för handen inom andra landstingsområden. Antalet sökande
till de utannonserade tjänsterna har dock varit ringa, vartill kommer det förhållandet,
att det endast är ett litet fåtal tjänster, som hittills blivit inrättade
och ledigförklarade. Av tillgängliga uppgifter framgår nämligen, att anta -

Lördagen den 6 november 1943.

Nr 31.

Interpellation. (Forts.)

let inom folktandvården anställda tandtekniker för närvarande utgör ungefär 50
mot 300—400, vilka torde komma att erfordras vid en fullt utbyggd folktandvårdsorganisation.
Trots detta har det tillgängliga antalet kompetenta tandtekniker
icke motsvarat det absoluta behovet i landet i dess helhet. Medan de mera
centralt belägna landstingen fått de av dem inrättade teknikertjänsterna besatta,
lia de avlägset liggande antingen icke alls eller först med stora svårigheter
lyckats få kompetenta tjänsteinnehavare.

Även de privatpraktiserande tandläkarna anmäla, att brist på tandtekniker
föreligger. Sveriges Tandläkareförbund förklarar sålunda i ett i dagarna avgivet
yttrande, »att stora svårigheter förefinnas att vid byte av tandtekniker omgående
erhålla ny lämplig sådan. Man får sålunda ofta annonsera länge, innan
kompetent tekniker kan erhållas, och ej sällan får man ändock nöja sig med en
lägre kvalificerad kraft, vilken tager tandläkarens tid mer i anspråk och därigenom
ej obetydligt sänker dennes kvantitativa prestationsförmåga. På sina
håll synes brist förefinnas även på mindre kompetenta tandtekniker. På de orter,
där kommersiella laboratorier finnas, yppa sig i vissa fall svårigheter att
få arbetena färdigställda inom behörig tid. Orsaken därtill är alltså brist på
arbetskraft.»

Här berörda förhållanden äro följaktligen sådana, att den föreliggande frågan
ovillkorligen kräver en närmare omprövning, icke enbart med hänsyn till
läget för dagen utan framför allt med tanke på det framtida behovet av tandtekniker.
Möjligheten att i ett snabbare tempo än hittills utbygga vår folktandvårdsorganisation
sammanhänger nämligen icke endast med tillgången på tandläkare
ertan är också betingad av tillgången på tandtekniker och övriga hjälpkrafter
i tandvårdsarbetet. Från statsmakternas sida ha numera vissa åtgärder
vidtagits för att öka antalet utexaminerade tandläkare, och ytterligare åtgärder
lära nog bliva erforderliga. Turen bör nu vara kommen till frågan örn tandteknikerutbildningen
och dess ordnande. Försummar man att i tid ordna den
saken, löper man lätt risk för att den framtida utbyggnaden av folktandvården
kommer att avsevärt försvåras även till följd av bristen på tandtekniker.

Under sådana förhållanden måste det vara en mycket viktig angelägenhet att
frågan örn tandteknikerutbildningen får en rationell och snabb lösning. Från
medicinalstyrelsens sida har den saken understrukits i ett flertal yttranden och
framställningar. Jag ber att i det sammanhanget få hänvisa till styrelsens skrivelse
till Kungl. Majit den 20 maj i år. Även tandteknikernas egen organisation,
Svenska Tandtekniker Förbundet, ansluter sig till nyssnämnda krav.

Frågan örn tandteknikerutbildningen kan förmodligen icke lösas på annat
sätt än genom inrättandet av en statligt ordnad utbildningsanstalt. Förslag därom
föreligger också i ett av Tandläkarinstitutets lärarråd på uppdrag av Kungl.
Majit utarbetat yttrande avgivet den 18 december 1939. Möjligt är, att förslaget
i fråga är i behov av en överarbetning, vilken i så fall lämpligen kunde ske
samtidigt med den prövning av frågan örn tandläkarutbildningen, som medicinalstyrelsen
föreslagit i .skrivelse till Kungl. Majit den 29 oktober i år. På sfi.
sätt skulle också en. önskvärd samordning av såväl tandläkarnas som deras
hjälpkrafters utbildningsfråga komma till stånd.

På grund av det anförda får jag därför anhålla örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat den alltmer tilltagande bristen på kompetenta
tandtekniker?

2. Är statsrådet i så fall beredd vidtaga åtgärder för att motverka densamma
1. ex. genom en statligt ordnad tandteknikerutbildning?

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 31.

Tisdagen den 9 november 1943.

§ 4.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 472, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall medgiva skattskyldig rätt att vid taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd
för internationellt hjälparbete; och

nr 473, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler.

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 9 november.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 2 och den 3 innevarande november.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 240, 241, 243,
245 och 246 samt jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.03 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 10 november 1943.

Nr 31.

Onsdagen den 10 november.

Kl. 11 f. m.

§1.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Enär jag blivit utsedd till ledamot av riksdagens första kammare efter avgående
ledamoten K. G. Westman och mottagit detta uppdrag, får jag härmed
vördsamt avsäga mig uppdraget att vara ledamot av andra kammaren för Östergötlands
län.

Stockholm den 5 november 1943.

K. A. Westman.

Kammaren beslöt, med godkännande av den gjorda avsägelsen, att om den
härigenom inom kammaren uppkomna ledigheten jämlikt § 28 riksdagsordningen
hos Konungen göra anmälan; och blev ett i sådant avseende pa förhand uppsatt
skrivelseförslag, som nu upplästes, av kammaren godkänt.

Svar på

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson erhöll interpellation.
på begäran ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr
Jacobson till mig riktat frågan, örn jag vore villig

1. att med det snaraste låta undersöka de nuvarande tågförbindelserna efter
Inlandsbanan,

2. att •—■ örn denna undersökning giver vid handen, att de nuvarande förhållandena
äro otillfredsställande — förhindra ytterligare försämringar; samt

3. att örn möjligt anbefalla förbättringar, där sådana anses erforderliga.

I sin motivering har interpellanten framställt kritik mot vissa förhållanden
beträffande trafiken på Inlandsbanans nordligare delar, bland annat rälsbussbeståndets
kvalitet samt tågens uppehållstider, tågfrekvensen och andra tidtabellsfrågor.
I främsta rummet har interpellanten riktat invändning mot en av
honom befarad förestående indragning av vissa rälsbussförbindelser på sträckan
Vilhelmina—Östersund och omvänt.

Med anledning av interpellationen har jag från chefen för statens järnvägar
inhämtat ett yttrande, som innehåller en redogörelse dels för nuvarande förhållanden
i de av interpellanten berörda hänseendena och dels för det förberedelsearbete
beträffande nästa års sommartidtabell, som sedan mitten av september
pågått och som numera föranlett vissa direktiv till linjemyndigheterna i fråga
örn tidtabellens utformning.

Då saken väsentligen har ett lokalt intresse, har jag ansett mig icke böra upptaga
kammarens tid med att här återgiva redogörelsen utan har för interpellantons
information tillställt honom en avskrift av densamma.

Nr 31.

Onsdagen den 10 november 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

För egen del vill jag inskränka mig till det allmänna uttalandet att, såsom
redogörelsen utvisar, mterpellantens farhågor för en försämring av de nuvarande
kommunikationerna så långt ifrån synas berättigade, som ett genomförande
av järnvägsstyrelsens direktiv i fråga örn tågplanen efter nästa tidtabellsskifte
fastmer skulle medföra betydelsefulla förbättringar i tågförbindelserna på Inlandsbanan
och därtill anknytande sidolinjer, bl. a. i vissa avseenden som interpellanten
särskilt berört.

Härefter yttrade

Herr Jacobson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartemntet få framföra mitt tack för det lämnade svaret.
o Jag noterar med särskild tillfredsställelse, att någon indragning av morgontåget
från Vilhelmina, varom förslag framkommit, icke kommer att äga. rum
samt tillkomsten av det nya rälsbusståget, som kommer att utgå från Storkman
på morgonen med återkomst på kvällen, och att det osedvanligt långa uppehållet
i Hoting kommer att nedbringas till 35 minuter.

Men det finns dock en sak, som jag fortfarande är missnöjd med, nämligen
järnvägsstyrelsens negativa inställning i fråga örn väntsalarnas öppethållande
vid tiden för tågens ankomst och avgång. Någon förbättring i detta hänseende
går icke att genomföra, säger styrelsen, enär arbetstiden i så fall skulle bli
alltför betungande för vederbörande platsvakt, dag tillåter mig följande fråga:
Varför inte installera samma anordningar, som för närvarande finnas på många
stationer i södra och mellersta Sverige, nämligen automatiska stängningsanordningar
med tidur och portvaktslås?

Låt ''Norrland, herr statsråd, i detta avseende bli jämställt med det övriga
Sverige!

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; och

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1943/44, i vad propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 3.

Lädes till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 november 1943.

Nr 31.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
angår vissa jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Jonsson i Skedsbygd, som anförde: Herr talman! Under de senaste
åren lia på grund av kriget och därmed följande avspärrning från gummiproducerande
länder avsevärda inskränkningar måst vidtagas i automobiltrafiken.
Så länge dessa inskränkningar endast berörde personbilstrafiken, medförde
de icke den katastrofala verkan för vårt näringsliv, som en alltför hård
nedskärning av lastbilstrafiken otvivelaktigt kommer att medföra.

De senaste indragningarna av trafiktillstånd, som nu äro aktuella, komma i
många fall att bereda stora svårigheter, särskilt då det gäller livsmedelstransporterna.
Genom den centralisering av såväl mejeridrift som slakt, vilken skett
de senaste åren, är man i hög grad beroende av biltransporterna. För dessa
transporter kunna icke järnvägarna i tillräcklig utsträckning utnyttjas, enär det
bär gäller att dagligen samla upp mjölk och slaktdjur i gårdarna och snabbast
möjligt ombesörja leveranserna till respektive mejeri och slakteri. Andra tyngre
transporter synas däremot i största möjliga utsträckning kunna ombesörjas
av våra järnvägar, varigenom vårt nedskurna bilbestånd kan sparas för sådana
transporter, som icke lämpligen kunna utföras med järnväg.

Emellertid synes vid uppgörande av transportplanerna för vedtransporterna
icke alltid nödig hänsyn tagits till nödvändigheten att i största möjliga utsträckning
spara på automobilgummit. Lämpligen borde ju transporten av ved
med automobil inskränkas till att framforsla veden till närmaste järnvägsstation
och sedan låta järnvägarna sköta den fortsatta frakten till konsumtionsorterna.
Det förekommer emellertid i mycket stor utsträckning, att transporten
av ved sker medelst bil parallellt med järnvägarna en sträcka av 40 ä 50
kilometer, under det att järnvägarnas lastkapacitet icke utnyttjas. I vissa fall
hämtas på dessa avstånd ved upplagd invid järnvägslinjerna, i omedelbar
närhet av järnvägsstationerna och till och med på stationsområdena, med automobil
för att transporteras till den konsumtionsort, dit även järnvägen leder.

Vidare förekommer att ved, som lämpligen kunde transporteras med hästfordon
inom en räjong av 4—5 kilometer, i stället hämtas med automobil till närmaste
stad. Förbrukare inom denna räjong hänvisas till att likaledes hämta sin
ved med automobil, ved som är så belägen, att den lämpligen borde transporteras
med järnväg till staden ifråga. Härigenom uppkomma dubbeltransporter
med automobil, som lämpligen kunde undvikits.

Då det givetvis är ett allmänt intresse att största sparsamhet iakttages med
vårt begränsade bil- och gummibestånd, anser jag mig böra bringa förhållan -

Nr 31.

Onsdagen den 10 november 1943.

Interpellation. (Forts.)

ciena till kännedom. Jag anhåller följaktligen om kammarens benägna tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Anser herr statsrådet, att här påtalade förhållanden böra fortgå?

2) Örn så inte är fallet, är herr statsrådet villig medverka till sådana åtgärder,
att vedtransporterna i den utsträckning, som lämpligen kan äga rum. ske
med järnväg, varigenom bil- och gummitillgångarna i största möjliga utsträckning
sparas för oundgängligt nödvändiga livsmedelstransporter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Lundberg i Uppsala, som yttrade: Herr talman! Kristiden har medfört
statliga regleringsåtgärder på näringslivets olika områden. Dessa ha varit,
äro och komma väl att bliva nödvändiga för åstadkommande av en god
hushållning med landets resurser av arbetskraft och materiel. Efterkrigstiden
emotses även med en viss oro, och åtgärder ha vidtagits för en fredsberedskap.
som har till syfte att skapa arbete och trygghet åt vårt folk. Dagens bristproblem
äro svåra att komma till rätta med, men efterkrigstidens problem komma
måhända att bliva än större. En stark fredsberedskap är nödvändig, men
denna kommer i hög grad att bliva beroende av de personer, vilka skola handha
organisationen och ledningen av densamma. Brister det i denna del av vår
fredsberedskap, kunna vi vara förvissade örn, att både arbetare och näringsliv
komma att utsättas för stora och hårda påfrestningar.

Det är icke nog med att ha en god organisatorisk apparat, det gäller även
att på alla viktigare poster få praktiskt kunniga, omdömesgilla och driftiga
tjänstemän, speciellt då på s. k. chefsposter. Jag är medveten om att det stora
flertalet av våra tjänstemän äro väl kvalificerade för sina arbetsuppgifter, men
jag har även vetskap örn att det på en del viktiga poster finns tjänstemän, med
goda examina och papper smeriter, som i det närmaste sakna kunskap och fallenhet
för de praktiska arbetsuppgifter, vilka ändock dominera arbetsmarknaden
och näringslivet.

Vid tillsättandet av tjänstemän borde det vara av grundläggande betydelse,
att den personliga dugligheten för den föreliggande arbetsuppgiften skall sättas
i förgrunden och att pappersmeriter och examina icke få vara de avgörande
faktorerna. Detta gäller i främsta rummet för befattningar, där det krävs praktiskt
kunnigt och driftigt folk. De formella kvalifikationerna borde få vika
för de reella. Det är icke tjänstemännens fel, att de i en del fall äro olämpliga
för den arbetsuppgift de fått. Felet ligger i att vi, trots alla vackra ord örn en
demokratisk duglighetsbedömning, ändock i det praktiska livet låta examina
och pappersmeriter bliva avgörande.

Då denna övervärdering av examina och pappersmeriter synes till- i stället
för avtaga, är det angeläget att bryta denna utveckling. Det gäller icke endast
att bryta den föreställningen, att examina i och för sig skulle kvalificera
till vissa befattningar, utan det gäller i främsta rummet att hindra en utveckling,
där svenskt produktions- och samhällslivs effektivitet kan äventyras eller
hindras att komma till sin fulla kraft. Dyrbara examina som kompetenskrav
till befattningar, vilka icke kunna ha nytta av eller tillgodogöra sig dem, kunna
endera föra till ett akademiskt proletariat eller också till att lönevillkoren bestämmas
efter en högre utbildning, som icke kan utnyttjas för den tjänst lönen
avser. Det är icke utan att det ligger en hel del i den uppfattningen, att ■ för
att få en högre befattning inom stat och kommun är det titeln och icke lämp -

Onsdagen den 10 november 1943.

Nr 31.

Interpellation. (Forts.)

lisbeten, som är avgörande vid tillsättandet av befattningen. Detta har fört till,
att i en del fall få s. k. underordnade icke endast lära upp sina överordnade
utan även utföra det arbete, för vilket en överordnad sedan uppbär aran. Det
får icke vara så, att vissa tjänster göras till ett privilegium för en viss grupp.
Dugligheten, med eller utan examina, måste bli avgörande.

Under nuvarande förhållanden och inför den kommande efterkrigstiden är
det av stor vikt, att denna fråga ägnas största uppmärksamhet. Olämpliga
tjänstemän böra flyttas till lämpligare arbetsområden och hänsyn till dugligheten
praktiskt tillämpas vid nytillsättning av tjänstemän.

En central ställning inom arbetsmarknaden och vårt näringsliv intaga våra
arbetsförmedlingsorgan. Under nuvarande förhållanden äga de stora maktbefogenheter
över arbetare, arbetsgivare och näringsliv. Speciellt har detta kommit
till synes inom bostadsproduktionen och skogsavverkningarna. Det krävs
av länsarbetsnämndernas tjänstemän, att de kunna planera såväl på kort som
på längre sikt, att de ha kunskap om arbetsmarknaden och att den begränsade
tillgången på arbetskraft och materiel bäst blir utnyttjad. Efterkrigstiden kommer
även att ställa ökade krav på våra arbetsförmedlingsorgan. Det är av
grundläggande betydelse, att de som skola ha hand örn denna verksamhet besitta
verkliga kunskaper örn de praktiska arbetsuppgifter, vilka ändock dominera
arbetsmarknaden. Det är viktigt, att dessa tjänstemän ha god kontakt
med den lokala arbetsmarknadens olika parter och att de kunna omfattas nied
förtroende och tillit. Detta är viktigare än örn en skrivelse eller ett komma icke
bli så formellt riktiga. Tyvärr brister det i förtroendet till våra arbetsförmedlingsorgan
på en del håll. Varken arbetare eller arbetsgivare kunna ha förtroende
till exempelvis personer i ansvarig ställning inom dessa organ, örn deras
omdömen i praktiska frågor påminna örn förra kristidens bränslekommissionsrepresentant,
som till vägledning hade antecknat: »gran korta barr och
tall långa barr.» Även örn dessa tjänstemannatyper lyckligtvis äro ett fatal,
måste det ändock för samhället vara angeläget, att de fortast möjligt bli ersatta
med praktiskt kunniga och driftiga personer, som kunna vara till hjälp
och stöd för arbetare, arbetsgivare och samhället. Det är icke nog med, att
arbetsmarknadskommissionen söker vara den avgörande parten i större frågor,
det krävs, eller borde krävas, att våra länsarbetsnämnder kunde bli en
tillförlitlig och omdömesgill barometer för den lokala eller det begränsade arbetsområdet.
De skulle i en hel del frågor kunna utföra ett självständigt och
fruktbringande arbete.

Med hänvisning till det ovan anförda får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framföra
följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de av mig anförda synpunkterna, och kan
det påräknas, att statsrådet kommer att inom de statliga institutioner, som
syssla med arbetsmarknadsfrågor, dels få till stånd en annan bedömning av
kompetenskraven till olika befattningar och dels föranstalta örn att olämplig
personal, speciellt i förtroendeställning, förflyttas till lämpligare arbetsområden,
och att praktiskt kunniga och driftiga personer komma i deras ställe?

Denna anhållan bordlädes.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.32 f. m.

In fidem

Sune Norrman.

Nr 31.

Lördagen den 13 november 1943.

Lördagen den 13 november.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan:

Åberopande tidigare insänt läkareutlåtande anhåller jag vördsamt örn
fortsatt ledighet från riksdagsarbetet från och med den 13 november tills
vidare.

Härnösand den 12 november 1943. ■

Ivar Österström.

Kammaren biföll denna ansökan.

§3.

Föredrogs den av herr Lundberg i Uppsala vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående
vissa personalfrågor inom de statliga institutioner, som syssla med arbetsmarknadsfrågor.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
folkhushållningsdep,arteman tets verksamhetsområde;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 för befrämjande av frivillig
skyddsympning mot difteri;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
järnvägars räkning av aktierna i svenska rederiaktiebolaget Öresund
m. m.;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av avtal i fråga örn vissa markbyten mellan statens järnvägar och Borås
stad m. m.;

nr 251, i .anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
Stockholms stad av visst område å Ladugårdsgärdet;

Lördagen deu 13 november 1943.

Nr 31.

nr 252, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
en postverket tillhörig fastighet i Stockholm;

nr 253, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
ett statens järnvägar tillhörigt markområde i Morastrands köping;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående statsverkets
övertagande av staden Strömstads förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätten i samma stad komma att
indragas;

nr 255, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bidrag till utlandssvenskarnas
förening;

nr 256, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inrättande av
statens geotekniska institut m. m.; och

nr 257, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående reglering av
räntan å lån från statens utlåningsfonder;

bevillningsutskottets betänkande, nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt jämte i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar, m. m.; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäkring av
vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924. för olycksfall i arbete m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår jordbruksdepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändring i villkoren
för vissa tomtupplåtelser;

nr 68, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överlåtelse av
visst område till Fredrika kommun i Västerbottens län;

nr 69, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående befrielse från
betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående beviljande av
bidrag ur domänfonden till föreningen för växtförädling av skogsträd.

§ 5.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 474, till Konungen i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
angår vissa jordbruksärenden.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 e. m.

In fidem

Sune Norrman.

Nr 31.

Tisdagen den 16 november 1943.

Tisdagen den 16 november.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 9 oell den 10 innevarande november.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 244 och 247—
257, bevillningsutskottets betänkande nr 56, andra lagutskottets utlåtanden nr
65 och 66 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 66—-70.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 475, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde ;

nr 476, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde ;

nr 477, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; och

nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Olinda Keil den 17 november 1043.

Nr 31.

Onsdagen den 1? november.

Kl. 11 f. m.

§ I -

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr Persson
i Falla har med kammarens tillstånd till mig riktat följande frågor:

1) Anser statsministern att den praxis som alltmer blivit rådande beträflande
tiden för propositionernas avlämnande till riksdagen innebär sådana
olägenheter i olika avseenden att en bättre ordning är önskvärd och nödvändig?

2) Är statsministern beredd att oförtövat låta undersöka olika möjligheter
lill ett sådant ordnande av departementsarbetet att regeringens framställningar
må komma på riksdagens bord inom dem tid som angives i paragraf 54 i
riksdagsordningen?

På den första frågan svarar jag obetingat ja. Den försening av propositionernas
avlämnande som under de senaste aren förekommit är mycket att beklaga.
Den förnämsta anledningen till densamma är att söka i den ansvällning
av statsverksamheten som under tiden ägt rum. Den ökade belastning
av departementen, som blivit en följd av denna ansvällning, framgår bl. a.
därav, att antalet propositioner till riksdagen under åren 1989—48 varit omkring
375 per år mot omkring 275 per år under åren 1931—39. Men ansvällningen
har medfört en ökad belastning av även åtskilliga underordnade instanser
— ämbetsverk, kommissioner, kommittéer — av vilka departementen
äro beroende för propositionsarbetet. Återverkan härav på propositionernas
färdigställande har varit betydande. Under åren 1939—1943 har förseningen
av propositionerna till icke mindre än 60 % varit beroende pa försening av
till grund för propositionerna liggande utredningar, kommittéförslag eller dylikt.
Riksdagens höstsessioner ha ävenledes föranlett en förskjutning av propositionsarbetet.
Överväganden av utrikespolitisk art samt önskan att säkrare
kunna bedöma det ekonomiska eller försörjningspolitiska läget, innan förslag

Svar pd
interpellation.

framlagts, ha i många fall föranlett dröjsmål.

Senast med anledning av interpellationen har jag med mina kolleger i regeringen
dryftat frågan örn hur en bättre ordning skall kunna uppnås. Därvid
har framgått, att något av betydelse i detta avseende icke torde kunna vinnas
genom omläggningar i departementsarbetet eller utökning av personalen.
Hjälpen mot det onda lär få sökas i en planering, varigenom sådana förslag,
som icke kunna anstå, i första hand färdigställas och föreläggas den närmaste
riksdagen, medan andra förslag, som icke i rätt tid kunnat färdigställas,
få uppskjutas till en kommande riksdag, även örn en snabbare handläggning
ur olika synpunkter kunde vara önskvärd. „ . . .

Efter en översyn av propositionsmaterialet för nästa års riksdag vågar jag
ställa i utsikt en avsevärd förbättring i fråga, örn tiden för propositionernas
avlämnande. Vissa förslag kunna dock icke avlämnas inom sextio dagar från
riksdagens öppnande. Deras antal torde dock bli relativt ringa, sedan det i
statsrådsberedning nu fastställts, att efter den ordinarie propositionstidens
utgång skola framläggas endast sådana förslag, som icke kunna undanskjutas.

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att till lians excellens herr
statsministern få framföra mitt tack för svaret på min interpellation. På
samma gång vill jag uttrycka min tillfredsställelse med svarets positiva innehåll,
med den förbättring i fråga örn tiden för propositionernas avlämnande
som ställes i utsikt.

_ Av svaret framgår, såsom var att vänta, att statsverksamhetens ansvällning
är den förnämsta orsaken till den försening av propositionernas avlämnande
som under de senare åren ägt rum. Därmed har följt en ökad belastning
.av departementen, som markeras av det ökade antalet propositioner —
omkring ett 100-tal — åren 1939—43 mot vad som förekom under åren
1931—38. Men statsministern pekar även i sitt svar på att åtskilliga underordnade,
förberedande instanser — ämbetsverk, kommissioner och kommittéer
— också ha fått vidkännas en ökad arbetsbelastning och att förseningen av
propositionerna till icke mindre än 60 % varit beroende på försening av till
grund för propositionerna liggande utredningar etc. Detta beijner på sitt sätt
hur statsverksamhetens ansvällning för med sig centrala organisatoriska och
arbetstekniska problem, som äro svåra att bemästra.

Om det emellertid är så, som statsministern säger i sitt svar, att under åren
1939—43 60 % av förseningarna berott på förseningar i förberedande instanser,
så kvarstå dock 40 %, som berott på andra förhållanden. Statsministern
erinrar örn bl. a. överväganden av utrikespolitisk art samt önskan att säkrare
kunna bedöma det ekonomiska eller försörjningspolitiska läget. Det är
också uppenbart, att dessa faktorer i viss utsträckning medverkat, men man
har svårt att tro, att de spelat en avgörande roll i flertalet fall av de angivna
40 procenten.

Att riksdagens höstsessioner föranlett en förskjutning av propositionsarbetet,
har man ju haft på känn sedan krisens början, och statsministerns yttrande
i det avseendet belyser i sin mån de olyckliga verkningarna i fråga
örn arbetets bedrivande, som höstsessionerna haft med sig.

Statsministern anser, att något av betydelse för propositionsarbetet knappast
kan vinnas genom personal- eller organisationsförändringar i departementen.
I det fallet måste jag dock ställa mig något frågande och tvivlande,
och jag skall söka ge några skäl för denna min uppfattning.

Jag yttrade i min interpellation, att innehavarna av departementstjänster
som äro nyckelpositioner i departementsarbetet icke böra belastas med andra
krävande uppdrag, som måste taga tid och krafter i anspråk till förfångför
de centrala arbetsuppgifterna. Jag ber att få något närmare belysa den
synpunkten.

Det är två departement, som framför andra synas vara mycket arbetstyngda,
socialdepartementet och finansdepartementet — ja naturligtvis i dessa
tider också försvarsdepartementet. Det är ju helt naturligt, att dessa departement
på grund av tidsförhållandena skola vara alldeles särskilt hårt belastade.
Vi finna också, att dessa departement ha en mycket stor anpart i de
senkomna propositionerna. Efter den stadgade propositionstidens utgång den
13 mars i år kommo 31 propositioner från socialdepartementet och 28 från
finansdepartementet; försvarsdepartementet följde närmast med 21 propositioner.
Att justitiedepartementet kom på fjärde plats i denna ordning med 16
propositioner, kan måhända delvis lia berott på dåvarande departementschefens
sjukdom. Vi se sålunda att social- och finansdepartementen befinna sig
i en särställning i fråga örn antalet efterblivna propositioner.

Statssekreterartjänsterna äro sådana nyckelställningar i departementsarbe -

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

tet som jag i interpellationer! pekade på. Om vi se liur det förhåller sig i de
båda departement jag här närmast berört, så är statssekreteraren i finansdepartementet
samtidigt ordförande i riksbanksfullmäktige, en särskilt i nuvarande
läge ansvarsfull och krävande post. Dessutom skall han hålla samman
och leda den s. k. efterkrigsplaneringen, ett såvitt man kan döma mycket omfattande
och svårbemästrat arbete. Jag ifrågasätter naturligtvis inte vederbörandes
förutsättningar i och för sig för dessa betydelsefulla arbetsuppgifter,
men det måste ju finnas en gräns för vad även den skickligaste och dugligaste
person kan hinna med. Att departementsarbetet och nu närmast propositionernas
färdigställande måste bli lidande på denna säregna kombination av stora
och svåra arbetsuppgifter, synes mig alldeles uppenbart.

Gå vi sedan till socialdepartementet, finna vi, att statssekreteraren där
utom mycket annat belastats med att vara ordförande i 1941 års befolkningsutredning,
som ju ej sällan gör framställningar i olika sammanhang. Han är
vidare ledamot av 1937 års arbetslöshetssakkunniga och slutligen ledamot avutredningen
angående statlig, kommunal och statsunderstödd investeringsverksamhet
efter kriget. Ingen tvekan kan väl råda därom, att dessa stora arbetsuppgifter
vid sidan av departementstjänsten måste vara till förfång för denna
tjänst och närmast då färdigställandet av propositionerna. Det är ju också
socialdepartementet, som kommit mest på efterkälken med propositionerna, och
jag vill säga, att det är en allmän och bestämd mening, att riksdagsår betets
långsläpning under våren och försommaren i år i hög grad orsakats av de senfärdiga
propositionerna från socialdepartementet.

För att en verklig och varaktig förbättring i fråga örn propositionernas färdigställande
skall kunna erhållas, tror jag det är nödvändigt att bryta den
praxis som de senare åren fått insteg att överbelasta vissa departementstjänstemän
med stora och krävande uppdrag utanför tjänsten.

Emellertid tar jag fasta på statsministerns antydan örn hur en bättre ordning
enligt hans mening skall uppnås, nämligen så, att de mest angelägna ärendena
i första hand färdigställas och föreläggas riksdagen, under det att de
mindre angelägna förslag som ej i rätt tid kunnat färdigställas få uppskjutas
till en kommande riksdag. Det är just den väg som det sunda bondförståndet
velat år efter år anvisa, och det är med stor tillfredsställelse jag finner, att
statsministern rekommenderar denna enkla, raka och säkra väg. Jag vill därtill
uttala en förhoppning örn att denna anvisning skall stå sig också för
framtiden och att den må tveklöst anammas av cheferna för de olika departementen.

Slutligen vill jag tacksamt annotera statsministerns löfte örn en avsevärd
förbättring i fråga örn tiden för propositionernas avlämnande till nästa års
riksdag. Jag ser i detta löfte en allvarlig vilja att komma till rätta med det
missförhållande mot vilket jag i interpellationen vänt mig, och jag har med
synnerlig glädje mottagit statsministerns svar i denna del.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! När interpel1
anten försökt utreda, vad orsaken kunnat vara till förseningen av de 40 %
av propositionerna, då denna icke berodde på en försening av arbetet inom de
förberedande instanserna, anser jag mig böra påpeka, att det alltid har förekommit,
att propositioner avlämnats efter den ordinarie propositionstidens utgång.
Jag vill minnas, att under de sista åren före 1939 de efterblivna propositionerna,
såsom intorpcllantcn sade, rörde sig omkring 20—25 % av hela antalet
propositioner. Även i fortsättningen kan det icke helt undvikas, att vissa
propositioner komma efter den i paragraf 54 riksdagsförordningen fastställda
tiden. Sådana propositioner kunna till och med vara beroende på riksdagens

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

behandling av ärendena. Jag tänker då närmast på propositioner från finansdepartementet.
Man måste alltid hålla klart för sig, att det finns propositioner
som icke kunna avlämnas inom de fastställda 60 dagarna.

Jag vill gärna göra det uttalandet, att jag hoppas, att interpellantens särskilda
granskning av finans- och socialdepartementen icke kvarlämnar det
intrycket, att statssekreterarna i dessa departement genom att de få andra
uppdrag på något sätt försumma sitt arbete inom departementet. Jag tror
mig våga säga, att vi i nämnda departement ha kanske de skickligaste statssekreterarna
och de mest arbetsamma. Och jag skulle knappast tro, att departementscheferna
vilja lasta sina statssekreterare för förseningen av propositionerna.

Herr Hallén: Herr talman! När herr Persson i Falla säger, att det är
önskvärt, att de som inneha nyckelpositioner inom departementen böra få
tillfälle att helt ägna sig åt sina uppgifter, vill jag understryka detta. Det
anser jag, att man kan göra och ändå av varmt hjärta instämma i vad statsministern
hade att säga örn den rent av fenomenala arbetsförmåga som de
apostroferade tjänstemännen kunna lägga i dagen.

Jag har tagit till orda bara för att göra en personlig reflexion i anledning
av statsministerns antydan örn det tillvägagångssätt som hädanefter skulle
bli praxis inom regeringen för att förebygga, att propositionerna komma
sent. Jag har en känsla av att, även örn det är aldrig så ärligt menat, rör
man sig här dock på de fromma önskningarnas område. Först och främst
vill jag framhålla, att man kan gå fram på detta sätt, örn man har en särdeles
kraftfull ledare för regeringen som ser till, att framställningarna till
riksdagen hålla sig inom de bestämda rågångarna. Men man har ingen garanti
för vad det blir för regering i framtiden. Därför uppställer sig den
frågan, om inte dessa arbetsnormer så att säga skulle kunna på något sätt
regleras i laga former. Att bara bygga på personliga utfästelser eller önskemål,
att så och så bör det göras samt att den och den återhållsamheten bör
vederbörande departementschef iakttaga, tror jag inte är tillfyllest. Vi kunna
tänka oss, att det går till så, att ett statsråd vid en tidig tidpunkt meddelar
statsministern, att han vid sina framställningar till riksdagen avser att
också komma med det och det ärendet samt räknar med att det skall komma
till en viss angiven tid, vid propositionstidens utgång eller liknande. Så går
ärendet på remiss till de centrala ämbetsverken, och de äro i sin tur starkt
belastade med arbete och förklara, att de icke alls kunna på den respittid av
14 dagar eller en månad som det kan vara fråga örn komma med sina yttranden.
De kanske inte kunna avgiva dem förrän örn två månader. Vederbörande
statsråd anser emellertid, att det gäller en så pass viktig och betydelsefull
fråga, att den icke gärna kan skjutas upp till en annan riksdag.
Där ha vi genast ett ärende som kan komma fram hur sent som helst under
riksdagen, och det kan bli en massa sådana.

Jag skulle också vilja säga, att vi ha väl alla en känsla av att den statliga
verksamheten, icke minst när det gäller de säkerligen långt fram genom
åren kvarstående efterkrigsproblemen, kommer att svälla ut och växa,
så att ingen rimligtvis kan begära, att det skall bli färre propositioner och
mindre arbetsbörda för. riksdagen. Jag menar då, att man inför sådana utsikter
väl kan fråga sig, om det icke är otillräckligt att bara räkna med
att vederbörande söka reglera detta förhållande genom att undvika att låta
sådana propositioner komma fram _ som skulle kunna anstå till en följande
riksdag. Därom kunna ju för övrigt meningarna vara mycket divergerande
mellan regeringschefen och de olika departementscheferna. Frågan är där -

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

för, om inte riksdagen så småningom får göra sig förtrogen med tanken att
själv kunna finna ett organ eller ett medel genom vilket riksdagen kan reglera
denna sak, så att riksdagen tillbakavisar en framställning, antingen
därför att den kommit för sent eller därför att den på grund av sin omfattning
i en viss given situation är sådan, att man icke anser sig kunna hinna
ingå på en saklig behandling av densamma. Jag undrar, örn det inte skulle
kunna ha en ganska hälsosam och god inverkan inom departementen, örn
man där visste, att man löpte den risken, att propositionerna under sådana
omständigheter kunde av riksdagen utan vidare visas tillbaka.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Med anledning av herr statsministerns
yttrande vill jag säga, att i mitt anförande låg naturligtvis icke en skymt
av antydan örn att statssekreterarna i de båda departement som här berörts
skulle ha visat försummelse eller misskött sina tjänster. Yad jag sade, var,
att det måste finnas någon gräns för en människas förmåga att arbeta och
att hinna med saker och ting. Och naturligtvis måste det återverka på tjänsten,
örn en man i denna ställning belastas med mycket stora, svåra och arbetskrävande
uppdrag vid sidan av sin tjänst. Att det sedan icke kan undvikas,
att enstaka propositioner måste komma efter den ordinarie propositionstidens
utgång, det äro vi på det klara med, men frågan är, i vilken utsträckning
detta skall ske.

Herr Erlander: Herr talman! Jag vill säga några ord i anledning av herr
Perssons i Falla yttrande, att det departement som varit särskilt besvärligt
ur riksdagens synpunkt varit socialdepartementet. Det kan ju inte förnekas, att
detta departement i hög grad varit anledningen till att riksdagsarbetet blivit
en aning förryckt. Herr Persson ifrågasatte emellertid örn icke huvudanledningen
till att så varit förhållandet vore den omständigheten, att socialdepartementets
statssekreterare hade så många andra uppgifter som icke direkt hörde
samman med hans centrala tjänst, som herr Persson uttryckte det, och som
därför gjorde det omöjligt för statssekreteraren att lägga propositionsarbetet
på det sättet, att man kunde få fram materialet i rimlig tid.

Jag vill icke förneka, att det finns flera andra uppgifter som vila på statssekreteraren
i socialdepartementet, men jag vill fästa interpellantens uppmärksamhet
på att de arbetsuppgifter som sålunda lagts på statssekreteraren ha ett
ganska intimt samband med hans tjänst. Det har ansetts i viss situation vara
lämpligt, att departementet har möjlighet att följa vissa frågor på ett intimt
sätt, och det går icke att ordna detta på ett annat sätt, än som här skett. Så har
t. ex. fallet varit med befolkningsutredningen. Jag vill inom parentes säga,
att den arbetsbörda som ledamotskapet av 1937 års arbetslöshetssakkunniga
lågt på mig inte har distraherat så mycket. Yi ha icke haft något sammanträde
på flera år, och det är bara rent formellt som denna kommitté icke blivit upplöst.
Yad däremot beträffar ledamotskapet av 1941 års befolkningsutredning
och investeringsberedningen, så är detta naturligtvis arbetsuppgifter som icke
äro odelat angenäma ur den synpunkten, att det går åt tid för dem. Men jag
Hörnätt herr Persson i Falla kan vara övertygad örn att, örn jag icke suttit
med i dessa kommittéer, hade det varit lika illa, därför att de förslag som komma
fram på^ dessa tre områden ganska intimt beröra socialdepartementets verksamhetsområde.
Det är kanske i själva verket här bara fråga örn en praktisk
arbetsanordning. Jag har tillåtit mig taga upp till diskussion — örn jag nu
skall avslöja detta — lämpligheten av ordförandeskapet i 1941 års befolkningsutredning,
och jag skulle med stor tillfredsställelse se, örn det i detta fall kunde
ordnas på annat sätt.

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Emellertid tror jag, att påståendet, att Konungens kansli i första hand och
enkannerligen statssekreterarna äro ansvariga för förseningen av propositionerna,
är ett påstående som icke står sig vid en detaljgranskning. I maj i år
avlämnade socialdepartementet ett mycket betydande antal propositioner. Men
om nian går igenom dem proposition efter proposition, såsom vi ha gjort inom
departementet, så visar det sig, att till det alldeles övervägande antalet propositioner
ha vi fått in materialet efter den 15 april. Det finns såvitt jag förstår
ingen som helst möjlighet att under sådana förhållanden framlägga förslagen
tidigare, och alldeles uppenbart är, att under denna tid, då alla andra arbetsuppgifter
få ställas åt sidan, belasta icke de kommittéer som här talat örn statssekreterarens
i socialdepartemetet arbetsbörda. Hans delaktighet i dessa kommittéers
verksamhet är då i varje fall inställd. Han deltar helt enkelt icke i
sammanträdena. Följaktligen tror jag, att under den tid, då det verkligen kan
göra sig gällande risker för splittring, existerar i verkligheten ingen splittring.

Orsaken till att verken i sin tur för närvarande äro försenade är otvivelaktigt,
såsom statsministern påpekade, den belastning, som verken själva äro utsatta
för. Jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet på att resultatet sannolikt
skulle bli ett helt annat, om riksdagen vore beredd att låta byråkratien inom
verken svälla ut i samma takt som arbetsuppgifterna. Jag tror att det i många
fall skulle gå att pressa fram uppgifterna på mycket kort tid bara man hade
möjlighet att ställa obegränsat med arbetskraft till verkens förfogande. Riksdagen,
och jag föreställer mig även departementen, ha emellertid intagit den positionen,
att man skall akta sig för att, på grund av tillfällig ansvällning av
arbetsuppgifterna i samband med kristiden, låta personalstaten svälla på det
sätt, som i och för sig skulle vara motiverat med hänsyn till arbetets omfattning.
Det är ju allas vår förhoppning, att det så småningom skall bli lugnare
tider även för de underlydande centrala verken och att man då skall kunna få
fram materialet i tid. Under alla förhållanden tror jag inte, att förseningarna
vid 1942 och 1943 års riksdagar komma att upprepas.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att vad socialdepartementet beträffar,
har det funnits en speciell anledning till att man haft svårt att hålla propositionstiden,
nämligen att besparingsberedningen i stor utsträckning sysslat
med sådana frågor som falla under socialdepartementet. Dessa frågor ha i regel
blivit utbrutna och framläggandet av propositionerna försenat.

Jag kanske också får, herr talman, till de anvisningar, som statsministern
givit för uppnåendet av en bättre tingens ordning, lägga en sak, som jag tror
skulle komma att verka i hög grad befordrande på snabbheten i propositionsarbetet.

Det finns nog inte något annat parlament i världen som får samma noggranna
redovisning av nästan allting som den svenska riksdagen får. För att t. ex.
taga propositionerna rörande förhållandena på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden,
så lämnas där mycket långtgående detaljredovisningar. Det skall
villigt medges, att huvudparten av dessa redovisningar utarbetas av underlydande
verk — av arbetsmarknadskommissionen när det gäller arbetsmarknadspropositionen
och av byggnadslånebyrån och egnahemsstyrelsen när det gäller
bostadsproduktionen. Men det är ändå departementet, som bär det formella ansvaret
för dem och vi måste där granska siffrorna och läsa, örn inte annat så
korrektur på det hela.

Jag måste säga, att det vore ganska rimligt, örn man gjorde på det sättet,
att riksdagen finge princippropositionerna med alla de upplysningar, som äro
nödvändiga för att kunna fatta beslut, och att det sedan utarbetades årsböcker,
där detaljredovisningarna från vederbörande verk återfunnes. Därigenom skulle
både departementschefen och chefstjänstemännen inom departementet slippa

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

ägna sig åt detta granskningsarbete, som inte spelar så stor roll, och i stället
få tid över för andra uppgifter. Men frågan är ju, med vilken utförlighet riksdagen
vill ha dessa ärenden behandlade.

Jag har, herr talman, eftersom jag sitter i riksdagen, inte ansett mig kunna
undvika att lämna denna lilla kommentar till den framställda interpellationen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Endast några ord med anledning av vad som här sagts örn det inre arbetet i
finansdepartementet.

Det uppdrag, som statssekreteraren i finansdepartementet fått att tills vidare
vara den sammanhållande kraften när det gäller utredningarna angående
efterkrigsplaneringen, tilldelades honom inte förrän i våras och kan således inte
hittills ha inverkat på arbetstakten, när det gäller propositionerna. Det andra
uppdrag, som han har, är att vara ordförande i bankofullmäktige. De penningpolitiska
frågor, som där behandlas, äro emellertid av den naturen, att statssekreteraren
i finansdepartementet under alla förhållanden måste ägna en icke
oväsentlig del av sin tid åt dem. Jag tror därför att jag vågar försäkra, att
hans uppdrag såsom ordförande i bånkofullmäktige icke på något sätt inverkar
på arbetet inom departementet.

Vidare vill jag gärna framhålla, att både när det gäller departementschefens
och statssekreterarens arbete, skulle det vara rent exceptionella förhållanden,
som skulle göra att det vore på dem det hängde, örn en proposition bleve försenad
eller icke. Jag tror att ja,g vågar försäkra, att icke någon enda proposition
från finansdepartementet — och jag är övertygad örn att detsamma gäller
även övriga departement — har försenats därför att departementschefen icke
haft tid att ägna sig åt propositionsarbetet, när så behövdes, och det som gäller
örn departementschefen gäller också om statssekreteraren. Såvitt jag vet, har
icke förseningen av en proposition från finansdepartementet i något fall berott
på att statssekreteraren på grund av andra arbetsuppgifter icke skulle ha haft
tid att, sedan ärendet väl fått den form att det överhuvud taget kunnat företagas
till avgörande på statssekreteraravdelningen, ägna detsamma vederbörlig
uppmärksamhet. Förseningen av propositionerna har, såsom statssekreterare
Erlander nyss framhöll, helt andra grunder.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Erlanders anförande föranleder
mig att göra några reflexioner till det resonemang han förde.

Herr Erlander ansåg, att de stora uppdrag, som han såsom statssekreterare
har vid sidan örn sin tjänst, inte betydde så mycket, för hans arbete, därför
att de kopplades av under den största arbetsbrådskan. Det kan ju vara möjligt
att han kan göra det — jag känner helt naturligt inte den inre arbetstekniken
inom departementet. Men det förefaller mig, att om det pågår en stor utredning
av något slag, exempelvis befolkningsutredningen, och, en så ytterligt upptagen
man som en statssekreterare har fått uppdraget att vid sidan av sin
departementstjänst leda utredningens arbete, så måste antingen hans tjänst
eller också utredningen bli lidande av denna sammankoppling. Det förefaller
mig ofrånkomligt, att så måste ske. Jag har utgått ifrån att utredningsarbetet
skulle vara Underligt för statssekreteraren i hans tjänst, och det är val en rätt
naturlig tanke hos den, som ser det hela utifrån. Men då jag nu hör finansministern
också betyga, att propositionernas färdigställande inte i någon mån
beror på, hur upptagen departementschefen liksom också statssekreteraren är,
kan jag naturligtvis inte bestrida detta påstående, ehuru jag inte kan riktigt
övertygas därom.

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1043.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det var en annan sak i herr Erlanders anförande, som föreföll mig litet
anmärkningsvärd.

Herr Erlander säger, att dessa utanför departementet liggande uppdrag,. som
statssekreteraren i socialdepartementet Ilar, äro så intimt förbundna med tjänsten,
att det är av särskild betydelse att statssekreteraren kan ha sin hand över
arbetet i fråga. Det kan naturligtvis ligga något i detta — men det ligger också
någonting annat däri. Yi äro ju vana vid att stora och betydelsefulla ärenden
skola vandra genom en skärseld av granskning och kritik, innan de slutligt
utformas och läggas fram för riksdagen. Gången är den, att det sker först
en utredning, av vad slag det vara må. När sedan utredningen blivit färdig
och kommit in till departementet, remitteras den ut till olika myndigheter och
sakkunniga för yttrande, varefter ärendet blir föremål för kritik och granskning
inom departementet. Det måste ju bli helt annorlunda, örn statssekreteraren
själv är huvudet för utredningen och sedan skall slutgiltigt granska och
bedöma det förslag, som han själv framställt och bär det främsta ansvaret
för.

Jag anser att däri ligger en fara för statsverksamheten, som man inte skall
underskatta. Om detta system skulle komma till mer allmän tillämpning inom
departementen, äro vi inne på mycket olyckliga vägar, för vilka jag bestämt
vill varna.

Herr Erlander: Herr talman! Jag vill bara säga herr Persson i Falla, att
inte är statssekreteraren en så märkvärdig person, att remissinstansernas kritik
skulle förstummas bara därför att utredningsarbetet letts av honom. Dessutom
finns det ju en departementschef, som är ganska självständig.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 2.

Svar pä fråga. Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller erhöll pa begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Ledamoten av riksdagens andra kammare
herr Dickson har till mig ställt följande fråga: har herr statsrådet för avsikt
att till 1944 års riksdag framlägga förslag syftande till en förbättring
i nu rådande, mindre tillfredsställande förhållanden i fråga örn möjligheten
att på ett tidigt stadium uppspåra och registrera samt därefter övervaka och
eventuellt sterilisera i landet förekommande sinnesslöa personer?

Med anledning härav får jag meddela, att av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga,
professor Petrén och nuvarande inspektören för sinnes slö vår den doktor
Annell, ha i år framlagt betänkande med förslag till sinnesslövårdens
organisation, vars genomförande bl. a. skulle innebära en lösning av de problem.
som herr Dickson avser. Betänkandet har varit föremål för remissbehandling
i vanlig ordning och har därvid i stort sett rönt ett välvilligt mottagande.
I fråga örn huvudmannaskapet för vården av de sinnesslöa äger
emellertid förslaget visst samband med de spörsmål, _ som kommunalskatteberedningen
bär under övervägande. Enligt vad jag inhämtat, ämnar kommunalskatteberedningen
inom den allra närmaste tiden framlägga sitt slutbetänkande.
Jag anser mig under sådana förhållanden icke böra för närvarande
taga ställning till föreliggande förslag rörande sinnesslövårdens organisation.
Frågan, huruvida förslag i ämnet kommer att föreläggas 1944
års riksdag, kan med hänsyn till det anförda icke nu besvaras. Min avsikt
är emellertid att, så snart ske kan efter det kommunalskatteberedningen avgivit
sitt slutbetänkande, upptaga nyssberörda spörsmål till prövning.

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

Svar på fråga. (Forts.)

Vidare anförde

Herr Dickson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få rikta ett
tack för svaret. Det hade naturligtvis både för mig och säkerligen också för
allmänheten varit roligare, örn svaret varit klart positivt och jakande, men
med kännedom örn statsrådets energi och intresse för dessa ting är jag övertygad
om att även med den, litet vaga formulering, som svaret nu fick, ett positivt
resultat snarast skall kunna ernås.

Det är här fråga örn ett klientel, som tillhör samhällets bottenskikt i flera
avseenden, och det är i allmänhet ganska misslyckade och olyckliga människor
som det gäller. Det vöre emellertid mycket tacknämligt, örn samhället, i samma
mån som man försöker råda bot på de förhållanden, som jag berört i. min
fråga, också ville taga upp frågan örn en förbättring av sinnesslövården i övrigt.
Jag misstänker -— jag har dock inte hunnit helt och hållet studera de
sakkunnigas program — att det finns en hel del att göra utöver vad de sakkunniga
föreslagit.

Tyvärr är det här ganska stor brådska av nöden; saken hör ingalunda till
dem som vinna på att man väntar och ser.

Det är egendomligt, att man i vårt välorganiserade land inte kan få något
statistiskt belägg för, hur många sinnesslöa det egentligen finns i landet. Jag
hade för en tre veckor sedan ett samtal med. statens inspektör för sinnesslövården
och fick därvid den uppgiften att det torde finnas eller, för att vara
precis: det fanns då omkring 30,000 sinnesslöa. Det poängterades emellertid,
att medan barnbegränsning förekommer inom alla andra samhällsklasser och
skikt, så är detta inte fallet bland de sinnesslöa. Nativiteten där är sålunda
utomordentligt hög, och det är att vänta att de sinnesslöas antal inom ganska
få år skall ha stigit till 50—60 tusen. Det behövs sedan ingen matematikprofessor
för att räkna ut, att det, åtminstone teoretiskt sett, därefter inte
dröjer alltför länge, innan hela vårt svenska folk hotas att mer eller mindre
bli infekterat av sinnesslöhet.

Jag överdriver naturligtvis nu något, men vad jag här säger anger från
vilket håll man måste betrakta detta spörsmål.

Åtgärder böra således, synes det mig, snarast möjligt vidtagas för att man
på ett så tidigt stadium som möjligt skall kunna registrera de sinnesslöa.
Skolläkare och andra tjänsteläkare borde tidigt taga hand örn frågan. Man
borde följa de sinnesslöa allt eftersom de växa och utveckla sig. Sedermera borde
— det är jag övertygad örn — man på något sätt koppla in steriliseringslagen
sådan den är eller sådan den senare bör utformas.

Herr talman! Jag har velat säga dessa saker, som kanske icke direkt sammanhänga
med den fråga jag ställt. Men jag hade annars kanske tagit upp
den i remissdebatten nästa år, och jag har på detta sätt kunnat förkorta 1944
års riksdag en smula.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 7.

Lades till handlingarna.

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 247, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
f olkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 248, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 för befrämjande av frivillig
skyddsympning mot difteri;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv för statens
järnvägars räkning av aktierna i svenska rederiaktiebolaget Öresund
m. m.;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal i fråga örn vissa markbyten mellan statens järnvägar och Borås stad
m. m.;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
Stockholms stad av visst område å Ladugårdsgärdet;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av en
postverket tillhörig fastighet i Stockholm;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
statens järnvägar tillhörigt markområde i Morastrands köping;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande
av staden Strömstads förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätten i samma stad komma att indragas
;

nr 255, i anledning av Kungl. Mnj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bidrag till utlandssvenskarnas
förening ;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av statens
geotekniska institut m. m.; och

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av räntan
å lån ''från statens utlåningsfonder.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Ändring Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 56, i anledning av Kungl.
i visna delar Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar
nlngm^om av förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt jämte i ämnet väckta
nöjesskatt, motioner.

I en den 8 oktober 1943 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 350, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) motionen nr 357 i första kammaren av herr Holmström; och

2) motionen nr 493 i andra kammaren av herr Henriksson, vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Majlis proposition nr 350».

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

''Ändring i vissa delar av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 350 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas samt med avslag
å motionen II: 493, antaga av utskottet framlagt förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) örn
nöjesskatt;

2) att motionen I: 357 måtte, i den män den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet förut anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herr Henriksson, som ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till motionen II: 493, avslå Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 350,

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en förnyad
och allsidig utredning rörande en beskattning av restaurangdansen och för
riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda, samt
. 3) att motionen I: 357 måtte anses besvarad genom vad reservanten anfört
och hemställt; samt

II) av herr Lundell.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag har för min del icke kunnat finna,
att det här framlagda förslaget till en beskattning av den så kallade restaurangdansen
är acceptabelt. Jag har därför i en till utskottets betänkande
fogad reservation dels yrkat avslag på det föreliggande förslaget och dels
hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
förnyad och allsidig utredning i denna fråga. Jag vill, herr talman, tillåta
mig att något redogöra för de motiv, som ha förestavat min ståndpunkt.

Frågan örn en beskattning av restaurangdansen aktualiserades genom motioner
först i samband med den statliga nöjesskattens införande 1940 och
sedermera vid 1942 års riksdag.

Nöjesskatteförordningens grundprincip är ju den, att skatt skall utgå vid
nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Motionärerna
1940 förmenade, att även den så kallade restaurangdansen borde beskattas.
Körande detta yrkande framhöll 1940 ''års bevillningsutskott, att
»härmed åsyftades icke sådana danstillställningar, till vilka särskild entréavgift
upptoges och för vilka nöjesskatt ostridigt skulle erläggas, utan danstillställningar,
vid vilka man hade anledning förmoda att restauratören genom
pristillägg indirekt uttoge en avgift.» Bevillningsutskottet 1942 åberopade
samma uttalande med anledning av då framförda motioner och föreslog,
att riksdagen skulle begära utredning av frågan. Riksdagen beslöt också
i enlighet härmed.

Utgångspunkten var alltså den, att örn en indirekt avgift uttoges, så skulle
denna avgift beskattas. När emellertid riksdagen nu skall taga ställning till
ett beskattningsförslag, så föreligger ingen utredning, som visar om eller i
vilken utsträckning restauratörerna upptagit en dylik indirekt avgift vid
tillfällen, då de lia anordnat dans. Restauratörerna själva ha i sitt remissutlåtande
bestritt, att så varit fallit. Men riksdagen vet ingenting mer om saken
nu, än vad den gjorde då utredningen begärdes.

Hur det i detta fall har varit saknar för övrigt i dagens läge aktualitet.
I maj i år träffades nämligen ett avtal mellan priskontrollnämnden och restau -

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

‘Ändring i vissa delar av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
ratörerna. Genom detta avtal fastställdes så kallade standardmåltider till för
olika restaurang-klasser fastställda priser. Enligt detta avtal skola priserna
för standardmåltider också tillämpas vid tillfällen, då offentlig danstillställning
förekommer i lokalerna.

Genom detta avtal måste, såvitt jag kan se, det hittills åberopade motivet
för en beskattning av restaurangdansen lia bortfallit. Det var ett av de skäl,
som föranledde mig att motionsvis yrka avslag på den föreliggande propositionen.

Utskottets majoritet har icke tagit så hårt på sin tidigare principståndpunkt
utan accepterat en beskattning av restaurang-dansen under alla förhållanden.

. Det andra skälet för mitt avslagsyrkande var, att jag på intet sätt kunde
finna, att det i propositionen framlagda förslaget till beskattnings form var
acceptabelt. Icke heller utskottsmajoriteten har funnit Kungl. Maj:ts proposition
tillfredsställande i detta avseende utan har försökt sig på en ändring, som
enligt min uppfattning icke heller blir tillfredsställande. Utskottet har tagit
intryck av den kritik, som framförts mot förslaget i propositionen, alltså
den kritik, som riktat sig däremot att personer som befunne sig inom restauranghuset
— örn jag så får uttrycka mig — skulle kunna bli skyldiga att
betala skatt, även örn de ej beträdde danslokalen eller deltoge i dansen. Utskottet
har därför försökt få fram en konstruktion, där man skulle inom
lokalen sortera ut dem, som dansade, och dem, som ej dansade. Utskottet har
tänkt sig, att ett slags. biljettsystem skulle komma i tillämpning.

Jag förstår icke riktigt, hur det där skulle gå till vid vissa restauranger,
där man ej har flera lokaler och sålunda ej skulle kunna avgränsa en lokal.
Jag föreställer mig, att man för att kunna göra en sådan där uppsortering
av »faren» och »getterna» mäste bygga upp något slags »boxarringar» inne
i. lokalerna och placera ut kontrollanter och biljettförsäljare, som finge se
till, att inga andra än de, som betalat biljett, komme in på dansgolvet. Man
ställer sig också frågande till hur kontrollen skall kunna upprätthållas och
bil effektiv. Det är alldeles uppenbart, att om man säljer biljetter och det vid
ett. bord sitter ett sällskap av flera personer, av vilka kanske ett par köpt
biljetter, det blir mycket svårt att kontrollera, att dessa biljetter sedan icke
användas av andra, som med tillhjälp därav gå in på dansgolvet. Örn restauratörerna
på ett rimligt sätt skola kunna upprätthålla en tillfredsställande
kontroll, måste det ske med kostnader så pass stora, att de enligt min uppfattning
— jag skall senare något återkomma till detta — måste bli nästan
lika stora som hela skatteintäkten. Kommer man till det resultatet, har man
alltså icke befriat vare sig handelsresande eller andra resande, som vistas på
hotellen, från en merbelastning genom denna beskattning.

Alltså, utgångspunkten för utskottet var, att man ej skulle belasta dessa
människor med skatten. Det är också riktigt ur principiell synpunkt. Men frågan
är, örn man praktiskt kan lösa detta spörsmål. Man har funnit ett system
i utskottet, men det kommer att medföra ökade kostnader för kontrollen inom
företagen, och dessa kostnader måste naturligtvis tagas upp i företagens kalkyler.

Departementschefen för sin del har tidigare, när denna fråga varit uppe, pekat
på kontrollen såsom ett mycket svårt problem i detta sammanhang. Han
kommer igen till samma ,sak i den proposition, som nu är framlagd. Han säger,
att en begränsning av nöjesskatten till att avse endast de dansande skulle medföra
avsevärda olägenheter, särskilt i fråga örn kontrollen. Finansministern kan
följaktligen icke tillstyrka en sådan ändring av förslaget. Han har också i
viss mån tagit intryck av kritiken under remissbehandlingen. När han sedan

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

Ändring i vissa delar av förordningen örn nöjesskatt. (Forts.)
prövat och sett, huruvida det funnes möjligheter att göra en uppdelning, har
han kommit till resultatet, att det ej är praktiskt möjligt. Utskottet för sin del
har emellertid gått på den linjen. Det är också av rätt stort intresse att se, hur
utskottet där försöker att vända örn departementschefens inställning till denna
fråga.

Utskottet skriver på sidan 4 följande: »Av det sålunda av departementschefen
gjorda uttalandet har på olika håll dragits den slutsatsen, att enligt propositionen
nöjesskatten skulle utgå i så vidsträckt omfattning, att under beskattningen
skulle falla t. ex. resande, som vistas å uppackningsrum, ett slutet
sällskap i en festvåning eller sådana restauranggäster, som äro abonnenter,
ehuru de ej ens besöka danslokalen. Emellertid torde det säkerligen icke hava
varit departementschefens mening, att nöjesskatt skulle utgå i sådana fall som
de nu nämnda. Med ifrågavarande bestämmelse torde sålunda endast hava avsetts,
att nöjesskatt skall uttagas av dem, som äga deltaga i dansen. Därvid
förutsättes jämväl, att vederbörande gäst skall befinna sig i danslokalen eller
i annan därmed i inre förbindelse stående lokal.»

Det skulle vara rätt intressant att höra departementschefens egen uppfattning
örn bevillningsutskottets tolkning av hans i propositionen uttalade mening
i fråga örn möjligheterna att dela upp restauranggästerna i den ena och den
andra kategorien.

Jag kan för min del tänka mig att från en acceptabel utgångspunkt pröva
frågan örn en beskattning av restaurangdansen. Jag har tidigare påpekat, att
den utgångspunkt, som man hittills har talat örn, icke är förhanden längre.
Men jag skulle för min del kunna pröva frågan ur en annan utgångspunkt. En
sådan tycker jag att 1942 års bevillningsutskott funnit, där det i sitt betänkande
säger följande: »Tillkomsten år 1939 av den statliga nöjesskatten vid
sidan av den kommunala motiverades med behov av ökade inkomster för staten.
Det nu anförda giver sålunda vid handen, att denna beskattningsform tagits
i anspråk för att i finansiellt svåra tider öka skatteintäkterna.»

Man kan naturligtvis med en sådan utgångspunkt åtminstone enligt mitt betraktelsesätt
pröva, örn man icke kan finna en form att beskatta en sådan företeelse
som restaurang-dansen. Men jag kan då icke vara med på den konstruktion,
som här har framlagts för en sådan beskattning. Jag vill också påpeka,
att vi veta alldeles för litet örn denna fråga och dess verkningar försatt kunna
på ett riktigt sätt bedöma saken. Ett av de väsentligaste spörsmålen därvidlag
är enligt min uppfattning, vad denna skatt ger för intäkter i förhållande
till kostnaderna. För min del kan jag nämligen icke förmå mig till att vara
med om att genomföra en sådan här beskattning eller andra åtgärder från statens
sida av rena känslaskäl, utan jag kan icke undgå att försöka se även
litet affärsmässigt på statens åtgärder, när det är fråga om beskattning. Jag
förmenar alltså, att örn man skall genomföra en beskattning skall intäkten stå
i rimligt förhållande till de kostnader, som bli nödvändiga för att få denna
intäkt. Därvid tänker jag ej enbart på kostnaderna för statsverket utan på de
kostnader, som överhuvud taget följa med en sådan anordning.

Vad först skatteintäkten beträffar, så finnes det icke några fullständiga utredningar
som vi kunna hålla oss till. I propositionen finnes återgiven en uppskattning
från utredningsmannen. Han har utgått ifrån de beviljade tillstånden
1941 och har därvid, som det står, »gissningsvis» kommit fram till en siffra
av 1,500,000 kronor. Örn man utgår från 1942 års frekvens — örn jag så
får uttrycka mig — på detta område, har man inom restauratörföreningen gjort
en beräkning, där man kommer något under miljonen. Sedan dess har skatteunderlaget
ytterligare krympt ihop. Från länsstyrelsernas sida lia nämligen vidtagits
vissa inskränkningar beträffande rätten att anordna dans. Tiden för

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

Ändring i vissa delar av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
dansen har förkortats, och antalet dagar, då dans varit tillåten, har minskats.
Detta har haft till följd, att publiktillströmningen under danskvällarna blivit
betydligt mindre. I Stockholm ha de av överståthållareämbetet vidtagna åtgärderna
bland annat medfört den konsekvensen, att en hel rad av de stora
företagen helt och hållet upphört att anordna dans. Då man sålunda vet, att
skatteunderlaget, sedan den nyss omnämnda beräkningen av skatteintäkter företagits,
betydligt krympt samman, förefaller det, som om det vore synnerligen
lämpligt, om en ny utredning kunde göras, så att man finge tillförlitligare material
för bedömande av beskattningens verkan. Hur stora intäkterna skulle
komma att bliva, om en beskattning komme till stånd, vet man ju ingenting örn
med säkerhet, men de uppgifter, -sorn föreligga, synas giva anledning förmoda,
att intäkterna sammanlagt icke skulle komma att överstiga 1/2 miljon kronor.
Under sådana förhållanden synas de kostnader, som ett bifall till utskottets
förslag skulle medföra, komma att bliva orimligt stora i förhållande till det
relativt obetydliga skattebeloppet. Jag tycker, att man borde undersöka, örn
man icke skulle kunna finna en enklare väg att slå in på. Därvid synes man
böra undersöka, huruvida det vore lämpligt att i stället för det av utskottet
föreslagna invecklade systemet med biljetter, stängsel och andra kontroilanordningar
införa ett system med licensavgifter, som under diskussionen i ämnet
föreslagits. Därmed skulle staten kunna få in sin skatt, utan att restauratörerna
behövde vidtaga några dyrbara kontrollåtgärder. Innan riksdagen går att
fatta beslut, bör riksdagen lia ett bättre material till utgångspunkt för sitt
bedömande. Riksdagen bör icke avgöra saken på lösa boliner utan annan grund
än de känsloskäl, som jag förut antytt.

Vidare bör man enligt min mening icke glömma de sociala synpunkterna.
Vi skola komma ihåg, att den dans, som förekommer på restauranger, där
spritutskänkning äger rum, är mycket strängt kontrollerad. Oordningar ha icke
förekommit i någon nämnvärd utsträckning. Örn man hindrar de danslystna
från att gå på sådana danslokaler, där kontrollen är sträng, så driver man dem
att uppsöka lokaler, där möjligheter till kontroll saknas. De dansklubbar, som
börjat växa upp, lia ju lämnat åtskilligt övrigt att önska i både det ena och
det andra hänseendet. På »danshaken», som de kallas här i Stockholm och
som växa upp som svampar ur jorden, är det fullt med folk, och där förekommer
ofta, att de dansande ha med sig sprit, som de konsumera i smyg. Myndigheterna
borde ägna dessa företeelser större uppmärksamhet än de hittills gjort.
Riksdagen bör noga betänka sig, innan riksdagen inför en beskattning, som
kan medföra, att folk, som önskar dansa, överger de lokaler, där dansen kan
kontrolleras, och i stället söker sig till lokaler, där dansen är okontrollerad.

Herr talman, det är dessa synpunkter, som ha gjort, att jag icke kunnat biträda
utskottets förslag. Jag anser, att riksdagen bör avslå förslaget och i
stället begära att få frågan närmare utredd, så att vi få bättre hållpunkter för
ett bedömande av saken.

Jag tillåter mig hemställa örn bifall till min reservation.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När det gäller att taga ställning till
detta ärende, mäste man hålla i minnet, att själva grundprincipen för frågans
bedömande är att söka icke i nöjesskatteförordningen utan i rusdrycksförsäljningsförordningens
5 kapitel 3 §, som säger, att dans i samband med spritutskänkning
är förbjuden. Sådan dans är sålunda förbjuden, men där särskilda
skäl föreligga kan länsstyrelsen giva tillstånd till dans i samband med spritutskänkning.
För anordnande ,av dessa tillställningar måste det sålunda finnas
särskilda skäl. Är det icke då, herr talman, rimligt, att de, som deltaga
i danstillställningar, vilka få anordnas endast efter särskilt tillstånd, icke i

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

Ändring i vissa delar av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
beskattningshänseende intaga en gynnsammare ställning än de, som deltaga
i andra danstillställningar? Mig förefaller det vara orimligt, att folk, som dansar
i en folkets park eller på en tillställning, anordnad av en förening ute
på landsbygden eller i en stad, skall betala nöjesskatt för deltagande i dansen,
under det att de, som dansa på en mer eller mindre storslagen guldkrog.
äro befriade från varje skattepålägg. Man kan med fog fråga dem, som äro
motståndare till det föreliggande förslaget: vad finns det för rimligt skäl till
att folk, som äro i tillfälle att dansa på guldkrogar, skola få göra det utan
att betala någon skatt, under det att det stora flertalet människor, som deltager
i offentliga danstillställningar, måste betala skatt? Det var ju också
dessa synpunkter, som voro avgörande både för 1940 och 1942 års riksdagsuttalanden
i denna sak. Herr Henriksson gjorde ett stort nummer av att det
bland de exempel, som bevillningsutskottet gav vid dessa tidigare tillfällen,
anförts, att restaurangerna brukade höja sina priser på vad som serverades de
kvällar dans förekom. Herr Henriksson menade, att då något sådant nu icke
längre förekomma, så hade problemet örn restaurangdansens beskattning kommit
i ett nytt läge. Jag tror icke, att man bör se saken så och lägga allt för
stor vikt vid detta exempel. Det som för bevillningsutskottet vid båda dessa
tillfällen var utslagsgivande, det var det orimliga förhållande, som jag nyss
här påtalade. När nu ett förslag i ämnet framlagts av finansministern, och när
bevillningsutskottet försökt att giva de föreslagna bestämmelserna en praktisk
utformning, så har bevillningsutskottet sökt att tillmötesgå alla rimliga krav,
som kunna ställas-.

Man har på sina håll velat tolka de av Kungl. Majit föreslagna bestämmelserna
så, att örn dans vore anordnad på ett hotell, så skulle även sådana hotellets
gäster, som uppehöllo sig i en våning, där dans icke påginge, och som icke
hade någon tanke på att deltaga i dansen, vara skyldiga erlägga skatt. Såvitt
utskottet har kunnat konstatera, har en sådan tolkning varit främmande för
dem, som skrivit den kungl, propositionen. Bevillningsutskottet har med den
närmare utformning utskottet givit ifrågavarande bestämmelser velat
åstadkomma ett klarläggande: skatt skall erläggas för sådana personer,
som deltaga i dansen på restaurangen, men icke för dem, som sakna
möjlighet att deltaga. Det får bli arrangörens sak att klara upp problemet.
Örn därför erfordras särskilda anordningar, till exempel en sådan »boxarring»,
som herr Henriksson talade om, det angår oss överhuvud taget icke i
detta sammanhang. Principen på vilken förslaget bygger är denna: för den som
har tillfälle att deltaga i dansen skall restauratören erlägga skatt. Kan det vidtagas
sådana anordningar, att erforderlig kontroll ernås, så är ju allting gott
och väl, men även för sådana fall, då detta icke är praktiskt möjligt, innehåller
ju förslaget bestämmelser.

Herr Henriksson gjorde ett stort nummer av att förhållandena sedan år 1941
förändrats, så att det kunde befaras, att det bleve mycket litet pengar, som
flöte in till staten, därest förslaget antoges. All right, då är ju allt bra. Det
är enligt min uppfattning icke statsfinansiella synpunkter, som varit avgörandet
viel bedömandet av detta ärende. Huvudprincipen har varit, att örn det arrangeras
dans, så skall den skattläggas. Hur mycket pengar, som kommer att
flyta in spelar mindre roll. Blir det ingen dans, så blir det heller ingen skatt,
men blir det dans, så blir det skatt. Så enkelt är hela denna sak.

Nu har herr Henriksson för att komma ifrån Kungl. Maj:ts förslag tagit
upp en tanke som ingalunda är ny, nämligen den, att i stället för att gå skattevägen
så skulle man använda sig av någon sorts licensförfarande. Man skulle
pålägga en stämpelskatt, som skulle erläggas vid tillståndsgivning. Den tanken
framfördes första gången av nykterhetsvännernas landsförbund. Kungl. Majit

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

Ändring i vissa delar av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
har tydligen under utarbetandet av det nu förevarande förslaget övervägt även
lämpligheten av denna metod, men Kungl. Majit har tydligen icke ansett sig
kunna följa den linjen. Idén framfördes, som jag redan antytt, ursprungligen
från nykterhetsvänligt håll. Det är nog nödvändigt, herr Henriksson, att man
nu, när samma idé framförts från motsatt håll, nämligen från restauratörernas.
sida, tänker igenom saken ordentligt. Det bleve, örn förslaget med licensavgifter
genomfördes, nödvändigt att genomföra en gradering för de olika danslokalerna.
Det bleve lika svårt örn inte svårare att åstadkomma rättvisa med
detta system som med det av utskottet förordade. Jag skulle personligen icke
ha ett dugg emot, örn man kunde slå in på den vägen, men man skulle då icke
kunna överlämna bestämmandet av stämpelavgiften till länsstyrelsen eller något
annat underordnat organ, ty beskattningsrätten skall fortfarande utövas
i detta hus. Det kan således inte komma i fråga att länsstyrelserna skulle få
sitta och räkna ut hur mycket skatt det skulle bli på det eller det stället. Fast-''
ställer man en stämpel får man göra det med variationer och med hänsyn till
de olika lokaliteterna, och det är naturligtvis däf svårigheten ligger.

Då jag för min del och många med mig i bevillningsutskottet inte kunnat
vara med örn att följa vägen örn stämpelavgiften, så är det därför att vi
inte ett ögonblick tro på möjligheten — och alla de undersökningar som äro
gjorda visa att detta är rätt —• att få en stämpelavgift av det belopp som skulle
vara rimligt. I restauratörernas skrivelse till bevillningsutskottet nämnes en.
summa som skulle vara medeltalet, omkring vilket det hela skulle röra sig, och
som stannar vid 42:50 per tillstånd. Jag reflekterar inte ett ögonblick på den
summan som stämpelavgift.

När man således i detta sammanhang har att ta ställning till vägen med
stämpelavgift till ett rimligt belopp eller till det förslag till ändring av nöjesskatteförordningen
som här föreligger, då synes det mig, herr talman, sorn örn
den enda framkomliga vägen vore ett bifall till bevillningsutskottets föreliggande
förslag. Jag vill emellertid, när jag yrkar bifall till vad bevillningsutskottet
föreslagit, ännu en gång understryka, att ett antagande av detta förslag
till nöjesskatt ingalunda förändrar den grundläggande principen, som återfinnes
i rusdrycksförsäljningsförordningens kap. 5 § 3. Därför är det nödvändigt,
och jag skulle särskilt vilja understryka detta när jag ser finansministern närvarande,
att man i fortsättningen liksom hittills gör klart för dem som ge tillstånd
— jag har sagt det en gång förut i denna kammare — att på den punkten
vidtogs 1937 en förändring av utredningskommitténs linje; riksdagen gick med
andra ord in för en särskild linje. Det finns emellertid ännu i dag alltför många
länsstyrelser, som tolka bestämmelsen med rus drycksrevisionens motivering
utan hänsyn till de förändringar som riksdagen gjorde.

Med anförande av dessa synpunkter, herr talman, yrkar jag att andra kammaren
må i likhet med vad första kammaren nyss har gjort bifalla bevillningsutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar Orgard och Bladh.

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Olsson i Gävle pekade på rusdrycksförsäljningsförordningen
och framhöll, att det skulle vara särskilda skäl för att tillstånd till
dans skulle beviljas. Jag skulle väl förmoda att de särskilda skälen till väsentlig
del kunna bestå uti att man vill förhindra uppkomsten av hemliga
nattklubbar och andra lokaliteter, som man tidigare haft mycket svårt att
komma till rätta med. Jag tycker i varje fall att det är ett ur många synpunkter
bärande skäl för att inte gå med på detta förbud, som herr Olsson
talar örn.

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

Ändring i vissa delar av förordningen örn nöjesskatt. (Forts.)

Vidare säger herr Olsson att går man på s. k. guldkrog befrias man från
varje skatteutlägg. Ja, där talar väl herr Olsson mot bättre vetande i ''alla fall,
ty den person som går på den där guldkrogen och tar ut exempelvis 10 cl.
spritdrycker får för detta betala, föreställer jag mig, dubbelt så mycket i
skatt till staten som den här 85-öringen som det nu är fråga örn. Jag vill alltså
påpeka att de människor som besöka dessa lokaler sannerligen inte då äro
befriade från att betala skatt.

Så sade herr Olsson i Gävle att utskottet nu har funnit en praktisk utformning
för beskattning av restaurangdansen. Jag vill sätta ett mycket stort
frågetecken för den saken, huruvida det överhuvud taget finnes något praktiskt
i det resultat utskottet kommit till. Men så tillägger herr Olsson att nu
ha vi gjort detta och sedan är det arrangörernas sak att klara upp resten.
Det angår inte oss, säger han, hur detta kommer att gestalta sig i praktiken.
Är det verkligen på det sättet, herr Olsson, att vi här i riksdagen skola besluta
örn andra människors förhållanden och sedan säga att det inte angår
oss, hur vi ställa till det för dem? Jag tycker inte att det är riktigt.

Herr Olsson i Gävle, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Jag tror inte att någon som står för bevillningsutskottets förslag av
1937 angående utformningen av rusdrycksförsäljningsförordningens 5 kap.
3 § är villig att ansluta sig till den tolkning av motiven, som herr Henriksson
här har givit. Det var en kompromiss som åstadkoms den gången och den är
inte avsedd att tolkas på det sättet. Vill herr Henriksson .ha den så tolkad,,
får han motionera örn ändring för att se örn riksdagen är villig på den punkten.

Sedan skulle jag till herr Henriksson bara vilja säga att jag är mycket
väl medveten örn inte bara spritskatten utan även omsättningsskatten, men
jag är också medveten örn att de utgå vare sig det är dans eller inte dans på
restaurangerna.

Herr Henriksson, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag skulle föreställa mig att restaurangerna för närvarande
kunna göra av med den s. k. vinstkvantiteten alldeles oberoende av
danskvällar. Den ökning av konsumtionen av de på restaurangerna beskattade
varorna, som alltid kan äga rum på danskvällar, är sålunda ett statens ekonomiska
intresse. Eestauratörerna ha alltså intet intresse av att, örn svårigheterna
bli för stora, överhuvud taget anordna några danstillställningar.

Herr Olsson i Gävle erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: I detta avsende vill jag bara säga herr Henriksson att varken
Kungl. Maj:ts regering eller riksdagen har på något sätt med sin rusdryckslagstiftning
förutsatt, att restan rätö re rn a skulle tjänstgöra som någon
sorts stimuleringsmedel för att öka statsinkomsterna. Motsatsen är däremot
fallet.

.Vidare yttrade:

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Det föreliggande förslaget är ju helt i
linje med statens strävan att leta upp nya skattekällor, och då nöjeslivet i övrigt
fått vidkännas en beskattning torde ingen kunna, prestera några hållbara
argument för att restaurangdansen skulle privilegieras genom att få vara
skattefri.

Med hänsyn till de våldsamt stegrade fyllerisiffrorna har man ju knutit
vissa, låt vara mycket svaga, förhoppningar till att en effektiv beskattning

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

''Ändring i vissa delar av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
även av denna form av nöjesliv skulle i någon mån minska frekvensen och:
därmed fylleriet. Jag tillåter mig säga att jag tror, att landets aktiva nykterhetsvänner
inte hysa någon överdriven förhoppning i fråga örn nykterhetseffekten
av det beslut som riksdagen kommer att fatta härvidlag. Man hyser
i stället vissa allvarliga farhågor för att det beslut som nu fattas skall komma
att framdeles legitimera restaurangdansen; den föregående talaren utvecklade
ju den aaken, och jag behöver alltså inte närmare gå in därpå.

_ De tillståndsgivande myndigheterna, det må vara länsstyrelserna eller regeringen,
mäste ha varit medvetna örn att de vid sin för visso ganska generösa
tillståndsgivning handlat i_strid mot riksdagens direktiv 1937. Ty dessa masstillstånd,
dessa generösa tillstånd kunna icke, hur man än pressar uttalandet,
överensstämma med riksdagens beslut att tillstånd skall givas endast för särskilda
tillfällen. Respekten för riksdagens beslut — jag begärde ordet för
att säga just detta — har ledsamt nog visat sig mjmket ringa även från regeringens
sida. Förra året ansökte en restaurang på västkusten om tillstånd att
anordna dans i samband med spritutskänkning fyra dagar i veckan. Länsstyrelsen
beviljade ansökningen, men kommunalnämnden — saken förevar nämligen
i en landskommun -— överklagade beslutet under motivering, att det
stred mot riksdagens uttalande. Kontrollstyrelsen lär ha delat kommunalnämndens
uppfattning och tillstyrkt besvären, men icke förty lämnade regeringen
besvären utan avseende och gav därmed ett högt föredöme, att riksdagens
mening saklöst kan skjutas åt sidan. Det föreligger starka skäl för att
i detta sammanhang uttala en önskan örn att regeringen må gå i täten, när
det gäller att respektera riksdagens beslut. Det torde få en välgörande inverkan
även på underordnade myndigheters sätt att handla i dessa frågor.

I fråga om anordningarna för uttagandet av skatt är propositionens förslag
ur kontrollsynpunkt vida effektivare än utskottets förslag. Det är nämligen
fara värt att kontrollen, enligt det förslag, som nu föreligger, slappnar med
tiden, och da uppstår det lätt trassel. Enligt mm mening hade det varit bättre
örn restaurangägaren fått lösa licens vid varje tillfälle. Örn man tagit till avgifterna
för dessa licenser riktigt ordentligt, kanske restaurangernas lust att
anordna offentlig dans dämpats ^en smula. Det har emellertid från sakkunnigt
hall sagts även den föregående talaren nämnde någonting härom — att
detta projekt är ogenomförbart åtminstone för närvarande.

Herr talman! Jag har velat passa på att uttala dessa synpunkter i detta
sammanhang. Ehuru jag hyser starka tvivel om resultatet ur nykterhetssynpunkt
av föreliggande förslag, kommer jag att rösta för detsamma.

Herr Lundell: Herr talman! Jag har till det föreliggande betänkandet
knutit en blank reservation. Den innebär, att jag delar mångsa av de synpunkherr
Henriksson framfört i sin motivering, men ändå anser jag, att
likformigheten och rättvisan nog fordra att dans pa, restauranger belägges
med någon_ skatt i likhet med vad som sker på andra lokaler.

De tekniska anordningar, som Kungl. Maj:t och bevillningsutskottet tillsammans
utformat för skattens uttagande, äro emellertid icke tillfredsställande-
En sak, som även herr Henriksson påpekat, är vidare, att kostnaderna
för uppbärandet av skatten bli för stora för restaurangägarna. En annan sak
— herr Henriksson var också inne därpå — är, att det blir svårt att undvika,
att en hel del resande och andra, som icke ämna deltaga i dansen, bli
tvungna att lösa dansbiljetter för att överhuvud taget få äta på restaurangen.
Särskilt kommer så att bli fallet på mindre restauranger, där det ej finns mer
än en matsal, som dessutom kanske svårligen låter sig avdelas. På många

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

''Ändring i vissa delar av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
mindre orter är det ju så, att det kanske icke finns mer än en restauranglokal.

Den lösning, som bevillningsutskottet kommit fram till och som frayigår
mera av motiveringen än av själva yrkandet, kan efter mitt förmenande anses
någorlunda tillfredsställande i de fall dansen äger rum antingen i särskild
lokal eller där två matsalar finnas och den ena kan disponeras uteslutande
för dem, som avse att deltaga i dansen. Däremot kan lösningen icke
anses tillfredsställande, när det gäller lokaler, där endast en matsal finnes
och den icke lämpligen låter sig uppdelas. Det förefaller mig, som om det
i ett dylikt fall borde vara möjligt åstadkomma en tillräcklig kontroll, örn
de dansande finge någon särskild biljett eller annat kännetecken, som kunde
bäras synligt, eller ock bure särskild aftondräkt, något som ju på en del
håll praktiseras. Örn ett sådant sätt att markera de skattskyldiga säger
statsrådet i propositionen på sid. 22: »Understundom tillkännagives i annons
eller på annat sätt, att för dansande fordras viss klädsel. Att skattskyldigheten
icke härigenom begränsas till dem, som äro klädda på angivet sätt,
torde vara uppenbart.» Det ställningstagande, som här är gjort från statsrådets
sida, anser jag vara ganska anmärkningsvärt. Det innebär väl ändå
tillräcklig kontroll, om de, som äro klädda i aftondräkt, bli tvungna lösa
dansbiljett och personalen sedan övervakar att endast på så sätt klädda finge
dansa. Sådan övervakning sker ju redan nu på en del håll.

Bevillningsutskottet har icke tagit ställning till detta slag av kontrollmöjlighet.
Själva lagtexten hindrar, efter mitt förmenande, icke att en sådan
kontroll kan godkännas. Örn man tar fasta på uttrycket i näst sista raden i
5 a §, nämligen uttrycket »vilken äger deltaga i dansen» och läser det väsentliga
i 5 a §, nämligen »anordnas danstillställning skall nöjesskatt utgå,
som örn avgift för varje person, vilken äger deltaga i dansen, uttages med»
o. s. v., kan man ju lägga tonvikten på uttrycket »vilken äger deltaga i
dansen».

Nu talade herr Henriksson litet örn sådan kontroll med biljetter och sade,
att en såld biljett, även om den skall bäras synlig, kan bli föremål för utbyte
mellan restauranggästerna. En gäst i ett lag, som sitter vid samma bord,
kan ju lätt lämna över sin biljett till den, som ämnar dansa. Detta kan ju tänkas,
men knappast kan det gå till så att den, som skall dansa-, byter ut sin
kavajkostym mot den andres smokingkostym, än mindre skulle ett motsvarande
utbyte kunna ske mellan de kvinnliga partnerna. Här är det ju dock ej
fråga örn en större avgift än 85 öre för en kväll och sådant besvär gör man
ju ej för att lura finansministern på 85 öre.

Herr talman! Jag har med detta blott velat framhålla, att det kan vara
svårt att få de tekniska anordningarna härvidlag tillfredsställande. Jag har
emellertid icke något yrkande i detta sammanhang och yrkar således varken
avslag eller bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag kommer utan betänkande att
rösta för utskottets förslag. Jag gör det, därför att jag finner att krogdansen
ligger så gränslöst långt borta från vad det svenska folket behöver, att
man utan betänkande kail beskatta den. Men innan jag röstar för utskottets
förslag, känner jag mig nödsakad deklarera, att jag därmed icke accepterar
krogdansen som en inkomstkälla, som staten har anledning vårda sig örn för
att få behålla. Snarare böra strävandena gå ut på, icke blott att begränsa krogdansen
utan att helt enkelt förbjuda den. Det skulle säkerligen vara för det
uppväxande släktet bättre, örn riksdagen toge itu med krogdansen, i avsikt
att göra slut på den, än att beskatta den.

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

Ändring i vissa delar av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)

Enligt min mening är dansen på krogarna något av det farligaste i vår tid
för det uppväxande släktet. Därför borde målet helt enkelt vara att slopa denna
form av s. k. nöjen. Det är på krogdansen spritbegäret väckes hos ungdomen
och framför allt är det där, som de unga flickorna lära sig begagna sprit. Sedan
är steget icke långt ifrån den där sminkade och filmeleganta halen på krogen
till dansbanan, där de dricka brännvin ur butelj.

I samband med kampen mot den olagliga rus dr yckshanteringen här i landet
talades det mycket örn hur det langades sprit vid dansbanorna. Jag var
en av dem, som kanske talade mest därom, o„ch jag måste säga mig, att det är
lika illa, när man, under visserligen mera eleganta former, sitter och dricker
sprit under en danskväll på en restaurang. Det har dock samma effekt både i
ekonomiskt och framför allt i moraliskt hänseende. Enligt min mening borde
det göras allvar av att vidtaga åtgärder för ungdomens fostran på ett annat
sätt, än som nu i långa stycken förekommer. Det diskuteras vid möten och i
tidningar örn ungdomens superi och man tillsätter kommittéer och konsulenter
för att komma tillrätta med det onda. Men roten till det onda, den låtsar man
icke örn. Man låtsas som örn den icke skulle finnas till. Enligt min mening
skulle vi icke behöva lia så stora bekymmer beträffande ungdomssuperiet, örn
vi äntligen kunde besluta oss för att säga: Ingen dans i samband med sprit,
och ingen sprit i samband med dans! Vill man inte ställa sig på den ståndpunkten,
skall man icke klaga över ungdomssuperiet. Det var bara det, som
jag ville säga.

Häruti instämde herrar Sandberg och Nilsson i Norrlångträsk.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å utskottets berörda
hemställan samt bifall i stället till den av herr Henriksson avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar, m. m.; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäkring av
vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924, för olycksfall i arbete m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1943/44, i vad angår jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1, 3, 5, 7—9, U och 15.

Lädes till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren
för vissa tomtupplåtelser;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse av
visst område till Fredrika kommun i Västerbottens län;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande av bidrag
ur domänfonden till föreningen för växtförädling av skogsträd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Herr Nilsson i Göingegården erhöll på begäran ordet och anförde: Herr Interpellatii
talman! Vid fullgörande av den skyldighet som i vissa fall åligger ägare av
automobil att till reservförrådsnämnden inleverera bilgummi skall detta senare
levereras fraktfritt och under iakttagande av vissa föreskrifter med avseende
å förpackning och försändande. Ersättning till bilägaren utgår för
obegagnat bilgummi efter av industrikommissionen fastställd prislista samt
för ~begagnat bilgummi enligt värdering av tre utav industrikommissionen utsedda
sakkunniga värderingsman. Vidare tillerkännes ägaren ersättning för
avmonterings- och fraktkostnader, vilken beräknas efter viss procent av priset
å det insända bilgummit.

Dessa bestämmelser med avseende å ersättning för inlevererat bilgummi ha
visat sig icke motsvara de anspråk som skäligen böra ställas i sådant hänseende.
I skrivelse den 11 september 1943 till industrikommissionen ha Motormännens
riksförbund och K. A. K. bland annat påpekat, att bestämmelserna
med avseende å avmontering och fraktkostnader medfört, att de verkliga kostnaderna
för avmonteringen och frakten endast i ett mindre antal fall verkligen
blivit täckta av den ersättning som staten lämnar. Man föreslår därför att
full ersättning bör utgå åtminstone för styrkta fraktkostnader samt att avmonteringskostnaden
bestämmes till skälig procent av varans pris, dock med
visst fixerat minimibelopp.

Såsom exempel på stötande resultat till vilka den nu tillämpade praxis
kan leda må anföras ett fall, där en person fått för avmontering och frakt vidkännas
ett belopp som med 6 kronor 9 öre översteg statens ersättning i sådant
hänseende. En annan leverans av 5 stycken 4-lagrade däck med 5 slangar
medförde ersättning för avmontering och frakt med endast 2 kronor 72 öre,
ett belopp som uppenbarligen är alldeles för lågt och vilket naturligtvis inte
ens motsvarar skälig lön för avmonteringsarbetet. Om, såsom i många fall -—
kanske de flesta fall då det gäller personvagnar — avmonteringen sker å verkstad,
blir kostnaden uppenbarligen betydligt högre.

Vad härutöver beträffar det pris som åsättes bilgummit har detsamma i
många fall visat sig vara alltför lågt, åtminstone då det gäller begagnade däck
och slangar. För relativt hyggliga däck utgå, åtminstone i de västliga länen,
ersättningar med 15—30 kronor per däck, samtidigt som man finner det
i hög grad sannolikt, att industrikommissionen vid försäljning av liknande
däck betingar sig ett allt för högt pris. Detta gör att man inom stora kretsar
fått den uppfattningen att kommissionen på denna rörelse bedriver affärer,
som äro alltför gynnsamma för att kunna anses motsvara vad som är skäligt
och rimligt.

Hela denna fråga örn försörjningen och fördelningen av bilgummi har vål Andra

hammarens protokoll 1943. Nr 31. 3

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

lat stora svårigheter. Den bör emellertid inte få ge anledning till större irritation
bland bilägarna än som är absolut nödvändigt. I det nu rådande läget
skulle det vara av stort värde, om man från auktoritativt håll kunde få ett bestämt
besked rörande de principer, som vägleda vederbörande myndigheter vid
handhavandet av nu ifrågavarande angelägenheter samt huruvida erforderliga
rättelser äro att förvänta, där sådana finnas påkallade.

I anledning av vad ovan anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställa
följande frågor:

1) Anser herr statsrådet, att nu tillämpade regler med avseende å ersättning
ti 11.bilägare.för till staten inlevererat bilgummi motsvara skäliga anspråk
pa rättvisa och rimlighet?

2) är herr statsrådet, därest så ej är förhållandet, beredd att medverka till
att snarast möjligt nödiga rättelser vidtagas?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hagberg i Luleå, som yttrade: Herr talman! Den 2 mars 1940 förstördes
Norrskensflammans fastighet genom sprängning och eld. Vid röjning1,
r''iI1(lplatsen pä Norrskensflammans grund anträffades den 19 mars
'' ^ under brandresterna i källaren avbränd stubmtråd av ovanligt slag,
nämligen till färgen vit. Sådan stubintråd hade dagen före branden av fänriken
Borgström^ inköpts i en järnaffär i Luleå. Vid köpet hade Borgström
med sitt namn på notan kvitterat stubintråden. Genom teknisk besiktning konstaterades
att pa brandplatsen anträffad stubintråd var av samma slag som
den av Borgström inköpta. Järnhandlaren hördes tvenne gånger och erkände
vid det senare tillfället den 29 mars, att han försålt stubintråden och framtog
även notan med Borgströms namn. I slutet av mars hördes några officerare
på det regemente Borgström och Krendel tillhörde angående stubintråden.
Den 16 april anställdes slutligen förhör med Borgström, som därvid
fann för gott att erkänna sprängningen, örn vilken han måste hava vetat att
lull bevisning förelåg mot honom men förnekade hela tiden, att han antänt
brandbomberna. Jämväl Borgströms medbrottslingar togos i förhör. Det utreddes,
att branden uppstått i två moment. Dels hade ett antal brandbomber
antänts, placerade dels i trapphuset, ledande till andra och tredje våningen,
där människor bodde och dels i ett inre rum. Samtliga som bodde i andra våningen
omkommo under det att de, som bodde i tredje våningen endast i sista
ögonblicket och genom egen rådighet räddade livet, ehuru mod brännskador.
Dels hade ett antal av 7 ä 8 sprängladdningar av trotyl anbragts i olika rum
i bottenvåningen. Trotylladdningarna voro förenade med snellstubin till vilken
i sin tur var fogad en krutstubin med en bränntid av 4 å 5 min. Trotylsprängningarna
medförde ett ögonblickligt uppflammande av eld samtidigt i
bottenvåningen och i andra våningen.

Brandbomberna hade åstadkommit en mycket kraftig, på cirka 2 kilometers
håll synlig rökutveckling, vilket av ett stort antal arbetare vid en malmkaj
iakttagits under 3 a 4 mm. före explosionen. En av de i andra våningen
omkomna hade enligt obduktionsprotokollet före döden inandats avsevärda
kvantiteter rök och sot. Den av brandbomben utvecklade rökmängden måste
således under åtskillig tid ha påverkat de sovande människorna, innan explosionen
gjorde slut på deras liv. Vid själva explosionen, vilken hördes till malmkajen,
slogo eldslågor fram.

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

. _ Interpellation. (Forts.)

Kriminaltekniska experiment lia utförts för att utröna, hur Iåns lid, som
åtgick för att brandbomberna skulle kunna åstadkomma en rökutveckling så
kraftig, att den på angivet sätt kunde iakttagas på flera kilometers håll. Dessa
experiment visade, att brandbomberna ensamma knappast kunnat åstadkomma
den iakttagna rökutvecklingen. Kriminaltekniska anstaltens föreståndare
bär uppgivit, att i gynnsammaste fall l1/2 min. skulle hava varit tillräckligt
för anbringande och antändande av brandbomber i skilda delar av
bottenvåningen. Vid försök åtgingo 4 min. tills rök i nämnvärd omfattning
trängde upp genom skorstenen, samt för åstadkommande av ett litet rökmoln
ovanför huset åtgingo 6 min. från brandsatsernas antändande. Hela tiden för
rökmolnets åstadkommande blir således här 7V2 min. Till denna skall då läggas
den. tidrymd av 3 å 4 min., under vilken arbetarna iakttagit röken.

Kriminaltekniska anstalten har härvid utgått ifrån, att den senare omgången
mordbrännare från början befunnit sig dolda inne i lokalerna och omedelbart,
kunnat börja sitt arbete; därest de kommit utifrån, måste man tillägga
en minimitid av ytterligare 2 min. Den sammanlagda minimitiden skulle således
bil cirka 10 min. eller dubbelt så lång som stubintrådens bränntid.

Kriminaltekniska anstalten har härvid räknat med en med lokalförhållandena
väl förtrogen brandanstiftare, vilken kunnat i de kolmörka lokalerna anbringa
och antända brandbomberna samt därefter förflytta sig igenom de lokaler,
där trotylladdningar funnos anbragta och vars stubintråd redan skulle
hava varit antänd. Sprängämnesexperterna ha vitsordat, att det varit förenat
med uppenbar livsfara att uppehålla sig i nämnda lokaler, då trotylladdningarna
exploderade.

De dömda ha erkänt, att de anbragt trotylladdningarna samt antänt stubintråden,
men de lia bestritt, att de anbragt och antänt brandbomberna. De förklara,
att de vid sprängsatsernas anbringande icke förmärkt någonting, tydande
på brandsatsernas anbringande. Därest brandsatserna anbragts och antänts
under det att de dömda uppehållit sig på platsen, måste de hava märkt detta,
enär största brandbomben anbringats i trapphuset, som de sagt sig hava passerat
vid utgåendet.

De dömda ha frikänts från påståendet att ha anbringat brandbomberna, och
de ha även frikänts från påståendet, att trotylladdningarna skadat någon av
de mördade eller åstadkommit brandverkan.

Såväl örn de dömda ansågos lia medverkat till brandbombernas anbringande
som örn trotylen haft den spräng- och brandverkan, som åklagaren och experterna
påstå, måste svarandena ha dömts till livstids straffarbete för mord eller
mordbrand. De ha nu som bekant frikänts i dessa hänseenden och endast erhållit
ett slags ordningsstraff för sprängning i hus, däri människor bodde. De ha
alltså endast erhållit samma straff som det, vilket ådömes en ordinär kassaskåpsdynamitard.
Domstolarnas utslag innebär, att mördarna eller mordbrännarna
från Norrskensflamman alltjämt liro på fri fot. Någon spaningsverksamhet
efter dessa har dock icke företagits. Det friande utslaget förutsätter, att
domstolen godtagit de dömdas påstående, att andra personer helt oberoende av
de dömda och utan dessas ringaste vetskap anbragt och antänt brandbomberna
under tiden efter det de dömda lämnat huset och i god tid, innan trotylladdningarna
exploderade.

Vid de första förhören uppgåvo dc tre fänrikarna, att stubintrådens längd varit
2.5 meter, vilket motsvarar en bränntid av 4 å f> min. De dömda lia sedermera
velat öka på den angivna tiden så att den skulle uppgå till i stället 6 ä 7
min. Av denna bränntid har dock enligt de dömdas skildring minst 1 min. åtgått
för de dömda att lämna lokalerna och komma utom synhåll. Teorien om en
andra omgång mordbrännare förutsätter vidare, att de personer, som anbringat

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1043.

Interpellation. (Forts.)

brandbomberna, känt till de dömdas åtgöranden oell omedelbart kunnat träda in
på arenan liksom ock att de rimligtvis känt till stubintrådens längd och att de
för ändamålet varit mycket väl lokaliserade på platsen. Av den förut angivna
tidsberäkningen framgår, att tidsfristen för den senare omgången mordbrännare
dock blir för kort. Förhandenvaron av två självständiga omgångar mordbrännare,
av vilka den senare väl känner till den förras planer, men den förra
är helt okunnig om den senares existens, ingår i domstolarnas förutsättningar
för frikännadet. Kretsen av de personer, som ägde ingående kännedom örn
Norrskensflammans lokaliteter och som hade ingående kännedom örn de dömdas
planer, kan icke ha varit alltför omfattande. Det synes därför otänkbart, att en
sådan andra omgång funnits utan att polisen fått någon som helst spaning på
densamma.

Åklagaren har påstått, att sprängningen ensamt dels omedelbart söndersplittrade
golvet under de sovande människorna och dels åstadkom en övertändning
av den sålunda söndersprängda fastigheten. Denna fråga kan bedömas dels
med ledning av de iakttagna sprängverkningarna och dels med ledning
av svarandenas erkännande om använda sprängämnesmängder. De erkända
sprängämnesmängderna motsvara sannolikt en avsevärt lägre sprängämnesverkan
än den använda men är dock fullt ut tillräcklig att åstadkomma
de av åklagaren påstådda verkningarna. Sprängningen kändes såsom en skakning
i angränsande hus och i ett av dessa rämnade spisen. Likartade eldslågor
slogo omedelbart efter explosionen ut genom fönstren såväl i första som i andra
våningen, varav alltså framgår, att trossbottnen mellan första och andra våningen
förstördes vid sprängningen så att första och andra våningen bildade
ett gemensamt eldhav. De erkända sprängämnesmängderna utgjorde 2 kg trotyl
fördelade på 7 eller 8 särskilda ställen, därav den största posten utgjorde 1/= kg.
Trycket av nämnda största laddning har enligt vedertagna tabeller utgjort
(10 ton per kvadratmeter eller för hela golvet i det rum, där två makar med deras
minderåriga barn omkommo, 1,800 ton. Domstolarna lia utgått ifrån, att
nämnda trägolv motstått denna belastning.

Enligt av anlitade sakkunniga framlagda diagram åtföljes en trotylexplosion
regelmässigt av en s. k. efterexplosion bestående däri, att de vid explosionen
alstrade förbränningsgaserna efteråt förbrinna. Dessa fenomen motsvara
mynningsflamman vid eldvapen. Uti ifrågavarande fastighet avbrändes med
korta tidsmellanrum 7 till 8 trotylladdningar. Verkningarna bli således, att genom
explosionerna undan för undan golv och väggar söndertrasas samt golvfyllning,
tryckfärg och dyl. kringkastas, varefter med olika mellanrum efterexplosioner
inträda. I lokalen funnos dessutom eldhärdar i form av koksstycken
i värmepanna o. dyl. Av de dömda yttrade t. ex. Borgström: »Han hade icke
kunnat förstå annat än att branden uppstått genom sprängningen». Liknande
yttranden avgåvas av de övriga. Domstolarna ha i sina utslag utgått ifrån,
att sprängningen icke åstadkommit branden.

Därest branden icke förevarit, skulle stubintrådar och tändhattar, de senare
av armémodell, genast ha anträffats på sprängningsplatsen. Den vita
stubintråden hade som nämnts inköpts dagen förut på platsen, därvid Borgström
med sitt namn signerat försäljningsnotan. Därest branden icke för en
lid dolt stubintråden. måste upptäckten av förövarna ha skett omedelbart.

Efter branden ha de dömda på andra personer överfört sina tillgångar, varför
utdömt skadestånd icke kunnat uttagas hos dem. De dömda, som ha
förmögna föräldrar, ha därefter erbjudit målsägandena 10 % ackord.

Nyss har högsta domstolen enhälligt tillstyrkt nåd för de dömda fänrikarna
och en viss presskampanj har sedan förts till deras förmån. Högsta Domstolens
handlingssätt synes även böra ha som förutsättning att de dömda äro

Onsdagen den 17 november 1943.

Nr 31.

Interpellation. (Forts.)

oskyldig-a till själva mordbranden och att följaktligen det finns fler förbrytare
som skulle befinna sig på fri fot. För min egen del har jag ansett det
vara alldeles uteslutet att ett parallellattentat kunnat begås under de föreliggande
omständigheterna. Under alla förhållanden har jag ansett det vara
nödvändigt att frågan underställes rättsvårdens högste vårdares prövning.
Klarhet bör skapas huruvida myndigheterna alldeles avskrivit ärendet i oell
med domstolsutslagen eller örn några åtgärder vidtagits för att fullfölja utredningen
och i så fall vilka. Regeringen har tidigare visat ett berömvärt
intresse för att vinna klarhet över ogärningen. Då fullständig klarhet icke
vunnits synes mig inte någon annan väg öppen än att rikta regeringens uppmärksamhet
på frågans hittillsvarande behandling och det skick i vilket den
nu befinner sig.

Jag hemställer därför örn andra kammarens tillstånd att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få framställa följande spörsmål:

Har från regeringens sida, sedan målet mot de ansvariga för attentatet mot
Norrskensflamman avdömts, några åtgärder vidtagits för att bringa klarhet
i de i samband med målet ouppklarade frågorna?

Om så icke är fallet, ämnar statsrådet vidta några åtgärder med syfte att
åstadkomma en fullständigare utredning, som kan bringa samtliga ansvariga
för attentatet till laga näpst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Lindberg i Stockholm, som anförde: Herr talman! En norrlandskommun
har den 17 okt. innevarande år beslutat anslå ett mindre belopp
till sitt hemvärnsområde. Över detta beslut ha sedermera besvär hos länsstyrelsen
anförts av kommunalnämndsordföranden med yrkande att beslutet
måtte upphävas. Klaganden hävdar att fullmäktige genom anslagets beviljande
överskridit sin befogenhet och framhåller, att hemvärnets verksamhet
är att anse som en statens angelägenhet.

Här berörda aktuella fall ger mig anledning framhålla följande.

Vid 1942 års riksdag ha väckts två likalydande motioner (I: 77 och II: 99),
vari hemställdes örn sådan ändring av gällande kommunalförfattningar, att
kommun berättigades att anslå medel till hemvärnets verksamhet. I anledning
härav har riksdagen under åberopande av konstitutionsutskottets utlåtande
i ämnet anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn utredning av
frågan. I nyssnämnda utlåtande har förutsatts, att kommunernas befogenheter
med avseende på andra grenar av lokalförsvaret ävenledes komme under
omprövning vid denna utredning.

Frågan har sedermera hänskjutits till 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
för avgivande av förslag.

I detta sammanhang må även nämnas, att chefen för armén i skrivelse till
Kungl. Majt redan 30 aug. 1941 hemställde om undanröjande av de lagliga
hindren för kommunernas rätt att bevilja anslag till hemvärnet.

I hemortsförsvarssakkunnigas förslag till folksskyddslag sägs i 1 §, 1 mom.
bl. a., att folkskyddet, i vilket hemvärnet ingår såsom en del, utgör en statlig-kommunal
försvarsorganisation.

Med denna formulering av folkskyddslagen skulle kommunernas här ifrågavarande
rätt och skyldighet fått sin lösning.

Då det emellertid numera synes klarlagt, att de sakkunnigas förslag be -

Interpellation.

Nr 31.

Onsdagen den 17 november 1943.

Interpellation. (Forts.)

träffande hemvärnets inordnande i folkskyddet icke kommer att fullföljas,
kvarstår frågan alltjämt olöst.

Med anledning av vad ovan anförts får jag härmed hemställa örn kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för att snarast möjligt
bringa frågan örn rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet
till sin lösning?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 479, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 480, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
statens geotekniska institut m. m.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.24 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

434281