ANDRA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1959:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN Nr 2

20—29 j anuari

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 januari

Sid.

Svar på frågor av:

herr Holmberg ang. förverkligande av planerna på en mellanriksväg

från Arjeplogs kommun till Norge .............................. 3

herr Gustafson i Göteborg ang. utredningen om förbättring av
sambeskattningsreglerna........................................ 5

Interpellationer av:

herr Hjalmarson ang. en redogörelse för det alternativa budgetförslag,
gällande år 1959/60, som utarbetats inom finansdeparte -

mentet .......................................................... 7

herr Adamsson ang. försäljningen av fyrverkerivaror.............. 7

herr Hagnell ang. direktiv för värderingen av icke börsnoterade
aktiebolags tillgångar............................................ 9

Onsdagen den 21 januari

Svar på fråga av fröken Höjer ang. förslaget om ändring av reglementet
för statens pensionsanstalt................................. 10

Interpellation av herr Pettersson i Dahl ang. postservicen på landsbygden
............................................................ 12

Fredagen den 23 januari

Interpellation av herr Lothigius ang. åtgärder för ökad trygghet mot
övergrepp från elever vid ungdomsvårdsskolor..................... 16

Måndagen den 26 januari

Svar på fråga av fröken Vinge ang. meritvärderingen vid länsskolnämn dernas

lärartillsättningar.......................................... 19

Svar på interpellation av herr Eriksson i Bäckmora ang. utformningen
av arkitekttaxorna i fråga om exempelvis skol- och undervisningslokaler
............................................................. 20

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2

Nr 2

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

fröken Vinge ang. uppförande av skolbyggnader med bidrag av

medel, avsedda för arbetslöshetens bekämpande................ 24

herr Johansson i Stockholm i anledning av de varslade permitteringarna
vid örlogsvarvet i Stockholm .......................... 25

Onsdagen den 28 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.......................... 41

Onsdagen den 28 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)................ 116

Torsdagen den 29 januari

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)................ 176

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. planerade militära övningar med s. k.

fingerad atomaska .............................................. 253

herr Svensson i Ljungskile ang. tidpunkten för slutförande av författningsutredningens
arbete.................................... 254

Tisdagen den 20 januari 1959

Nr 2

Tisdagen den 20 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 12 och
den 13 innevarande januari.

§ 2

Svar på fråga ang. förverkligande av

planerna på en mellanriksväg från
Arjeplogs kommun till Norge

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
mig om jag avser att vidta åtgärder
för att snabbt förverkliga planerna på en
mellanriksväg från Arjeplogs kommun
till Norge.

Vägförbindelserna mellan de nordliga
delarna i Sverige och Norge var redan
under vintern 1955/56 föremål för förhandlingar
mellan kommunikationsdepartementet
och det norska samfärdseldepartementet.
I anledning av dessa förhandlingar
uppdrog Kungl. Maj :t den 29
juni 1956 åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att efter samråd med berörda
myndigheter verkställa utredning om
behovet av vägförbindelser mellan, å
ena sidan, Norrbottens och Västerbottens
län samt, å andra sidan, angränsande
delar av Norge. I uppdraget ingår
även att — i den mån sådana vägförbindelser
prövas erforderliga — särskilt
utreda spörsmålen om deras lämpliga
utsträckning och erforderliga standard
samt om deras inbördes angelägenlietsordning.
Styrelsen bemyndigades vidare
att träda i kontakt med den norska
statliga vägmyndigheten -— som av den
norska regeringen erhållit ett liknande
utredningsuppdrag — för att undersöka

möjligheterna till en samordning av de
svenska och norska intressena i dessa
frågor.

Samtidigt som Kungl. Maj:t uppdrog
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
verkställa denna utredning överlämnades
vissa handlingar rörande en föreslagen
mellanriksväg från Sädvaluspe
inom Arjeplogs kommun till Storjord i
Norge för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Det är denna vägförbindelse som
herr Holmberg avser i sin fråga.

Enligt vad jag under hand inhämtat,
kommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att inom den närmaste tiden till
Kungl. Maj:t redovisa resultatet av sin
utredning. Frågan om var och när nya
mellanriksvägar bör komma till utförande
måste givetvis bedömas på grundval
av angivna utredning samt vad som kan
komma fram vid remissbehandlingen
av denna. Fortsatta förhandlingar med
norrmännen kan eventuellt också visa
sig erforderliga. Med hänsyn till det läge,
vari frågan sålunda nu befinner sig,
anser jag mig icke f. n. böra vidta några
särskilda åtgärder i ärendet.

Härefter anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret och samtidigt beklaga,
att statsrådet inte har ansett sig
böra vidta några särskilda åtgärder för
att denna mellanriksväg, den första i
Norrbotten, skall kunna komma till
stånd.

Bortsett från vad utredningen kan
komma med har ju regeringen haft
många tillfällen att konstatera hur angeläget
det här vägprojektet är. På sin

4 Nr 2 Tisdagen den 20 januari 1959

Svar på fråga ang. förverkligande av planerna på en mellanriksväg från Arjeplogs
kommun till Norge

tid gjorde dåvarande länsjägmästaren i
Norrbotten en utredning som visade, att
väldiga skogsområden, som nu inte kan
exploateras, skulle bli mycket värdefulla
om mellanriksvägen komme till
stånd. Med ännu större skärpa har länsstyrelsen
i Norrbotten vid upprepade
tillfällen understrukit detta och för
övrigt framhållit, att byggandet av
Graddisvägen är en av de väsentligaste
förutsättningarna för en ekonomisk
uppblomstring i den här delen av länet.
Det gäller inte minst de framstötar som
har gjorts av den nuvarande landshövdingen
eller under hans ledning — han
är som bekant skogsvelenskapsman och
även ledare för den senaste stora skogsinventeringen
i Norrbotten och har alltså
de bästa förutsättningar att bedöma
vägens betydelse därvidlag. Landshövdingen
har också erinrat regeringen om
att det med nuvarande teknik säkerligen
är möjligt att ha massaindustrier
även i inlandet, och vad det skulle betyda
för sådana industrier att med relativt
korta landsvägstransporter kunna
komma fram till en hamn som är isfri
året runt förstår var och en.

Redan innan arbetslösheten blev sä
skrämmande som den nu är i Norrbotten
uppvaktades regeringen med en
skrivelse från de närmast berörda kommunerna.
2 300 personer undertecknade
skrivelsen, i vilken det framhölls, att
det bl. a. ur sysselsättningssynpunkt
vore nödvändigt att vägarbetet komme
i gång. Sedan dess har sysselsättningsläget
som bekant blivit ännu värre. Jag
vidhåller alt det är dålig hushållning
att låta tusentals arbetare gå utan sysselsättning
när så viktiga arbetsprojekt
som Graddisvägen står till buds.

Kommunerna klandras ibland för att
inte ha beredskapsplaner färdiga eller
inte ha gjort andra förberedelser för att
upprätthålla full sysselsättning om det
blir vikande konjunkturer, men vad
skall man säga om statsmakternas befattning
med Graddisvägen? Jag bortser

från att projektet förelädes statsmakterna
för så länge sedan, att hundraårsjubileet
snart är aktuellt, och håller mig
till vad som hänt under den senaste tiden
— redan det som hänt under de
senaste tio åren är illa nog.

År 1950 gav regeringen inför riksdagen
ett uttryckligt löfte, att det då skulle
bli fart på utredningsarbetet. Det gick
fem år utan att någonting hände, och
då kom vi tillbaka. Det var efter dessa
fem år den undersökning tillkom som
statsrådet nu talade om. När frågan behandlades
vid det tillfället sade en av
statsrådets partivänner, herr Ivar Jansson,
att det är märkvärdigt hur lätt det
går att utverka väldiga belopp för militära
ändamål — därvidlag blir också
Norrbotten över hövan tillgodosett —
men att det är oerhört svårt att få fart
på arbeten som har en avgörande betydelse
för en hel landsdels ekonomiska
liv.

Nå, efter dessa fem år då ingenting
hände tillsattes äntligen den utredning
som statsrådet talade om. När frågan i
fjol blev aktuell igen dels på grund av
en kommunistisk motion och dels på
grund av att vi då hade flera tusen
arbetslösa i Norrbotten, förklarade det
utskott som behandlade motionen, att
utredningen skulle bli klar under 1958,
och med det beskedet nöjde sig riksdagen.
Nu får vi höra av statsrådet, att
utredningen fortfarande inte är klar.
Medger inte statsrådet att allt det här
vittnar om nonchalans såväl i fråga om
löftena om full sysselsättning som i
fråga om de skyldigheter statsmakterna
måste anses ha, när det gäller den
ekonomiska politiken i Norrbotten? Jag
försäkrar att det råder stort missnöje
och stor oro i Norrbotten över behandlingen
av den här frågan, som för övrigt
har andra i släptåg.

Trots allt hoppas jag att statsrådet nu
skall göra allt vad han kan — och han
kan säkerligen göra åtskilligt därvidlag
— för att få litet bättre fart på verksam -

Tisdagen den 20 januari 1959

Nr 2

Svar på fråga ang. utredningen om förbättring av sambeskattningsreglerna

heten, så att det inom kort tid kan beredas
sysselsättning för åtminstone
några hundra av de tusentals människor
som går och väntar på att få arbete.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av herr
Holmbergs kommentarer vill jag säga att
departementet vid några tillfällen har
sökt påskynda utredningen, men den
här frågan berör ju inte bara vårt land
utan också Norge. För övrigt är vägsträckningen
svårprojekterad, och det
kommer säkerligen att ta sin tid innan
man kan åstadkomma en projektering
som är sådan, att arbetet kan utnyttjas
till att öka sysselsättningen.

Härutöver vill jag säga, att Norrbottens
län ändå har fått åtskilligt med
pengar till vägbyggen på andra håll,
inte minst och kanske framför allt med
hänsyn till det svåra sysselsättningsläge
som har rått och råder i detta län.
Jag skall be att få anföra några siffror.

Under 1958 fick Norrbottens län i
runt tal 17 miljoner kronor för ordinarie
väg- och brobyggnadsarbeten, 11,5
miljoner för beredskapsarbeten i vägoch
vattenbyggnadsverkets regi och 7,5
miljoner för beredskapsarbeten i arbetsmarknadsstyrelsens
regi. Tillsammans
gör detta 36 miljoner kronor, motsvarande
ca 12 procent av det ordinarie
vägbyggnadsanslaget. Den prognos som
är uppgjord för 1959 stannar vid ca 34
miljoner, vilket motsvarar 9 procent av
nyssnämnda anslag.

Jag har velat anföra dessa siffror för
att klargöra för kammaren, att det ändå
är väsentliga belopp som — och med
all rätt — anvisas till vägarbeten i Norrbottens
län för att öka sysselsättningen
där.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Att utredningsarbetet
skulle fördröjas och försvåras av att vägen
också berör Norge kan väl knappast
utgöra ett försvar för det oerhört

långa dröjsmål som man har tillåtit sig
i det här ärendet. Det har ju varit bekant
i hundra år, att vägarbetet har ett
sådant sammanhang med vårt naboland,
och det är tio år sedan man från norsk
sida förklarade, att man var beredd att
sätta i gång när som helst. Detta kan
alltså inte ha varit ett hinder.

Statsrådet säger att vägen är svårprojekterad.
Ja, det råder delade meningar
om den saken. Jag har hört sakkunniga
som säger, att det bara behövs
ringa kompletteringar till redan företagna
stakningar och kostnadsberäkningar
för att man skulle bli klar; men
även om vägen skulle vara svårprojekterad,
behöver ju arbetet inte ta tio år,
som det nu har tagit sedan regeringen
gav sitt uttryckliga löfte om att det
skulle bli fart på utredningsarbetet.

Det är riktigt att Norrbotten har fått
åtskilligt med pengar till vägbyggen,
men det är väl ingen som har tänkt sig
att Norrbotten skulle berövas väganslag
för andra ändamål för att vi skulle få
den här vägen. Jag vill även erinra om
att länsvägnämnden och länsstyrelsen i
Norrbotten anser att de pengar som
Norrbotten hittills har fått för sådana
ändamål är otillräckliga med hänsyn
till de eftersatta behoven i länet. Landshövdingen
har helt nyligen till regeringen
ingivit en stor plan beträffande övriga
vägarbeten i Norrbotten, vilken går
långt utöver det som statsrådet nu har
talat om. Redan arbetslöshetssiffrorna
visar för övrigt, att det behövs både det
ena och det andra, om löftena angående
full sysselsättning skall kunna hållas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. utredningen om förbättring
av sambeskattningsreglerna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Nr 2

Tisdagen den 20 januari 1959

Svar på fråga ang. utredningen om förbättring av sambeskattningsreglerna

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har frågat när 1957 års sambeskattningsrevision
kan beräknas framlägga
sina förslag. Till svar får jag meddela
att kommittén hoppas bli färdig någon
gång i vår, sannolikt i maj.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret.

Anledningen till att jag framställde
min fråga var, att man i 1958 års riksdagsberättelse
kunde läsa, att utredningen
beräknades bli slutförd under
år 1958, och i 1959 års riksdagsberättelse
står det att utredningen beräknas
bli slutförd under år 1959. Jag bär med
min fråga velat undvika att vi i 1960
års riksdagsberättelse skulle få läsa att
utredningen beräknas bli slutförd under
1960 o. s. v.

Vi kan väl alla vara överens om att
1952 års provisoriska regler rörande
till exempel förvärvsavdrag för länge
sedan är mogna för omarbetning och
att det är på tiden att få bort de nackdelar,
som vi från vårt håll påtalade
redan 1952. Härtill kommer att utredningen
har hand om beskattningen av
de ofullständiga familjerna, d. v. s. sådana
familjer där en av föräldrarna saknas.
De familjerna beskattas nu enligt
min uppfattning på ett upprörande
orättvist sätt.

Nu säger finansministern att utredningen
hoppas bli färdig någon gång i
vår, sannolikt i maj. Jag vill då ställa
en fråga till finansministern: Är finansministern
beredd att, sedan utredningen
framlagt sitt förslag, medverka till att
en proposition utan onödigt dröjsmål
förelägges riksdagen?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var en ganska närgången
fråga i det läge vi nu har och
sedan herr Gustafson studerat statsverks -

propositionen för 1959/60. Jag skulle
vilja svara med en motfråga. Det kommer
under varje riksdag fram en rad
olika förslag på skattepolitikens område,
vilka sedda ur statskassans synvinkel
alla har det gemensamt att de kostar
pengar. Vill herr Gustafson hjälpa mig
att skaffa fram dessa pengar, så kanske
vi kan ta upp ett resonemang på realistisk
bas?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Här är det fråga om förhållanden
på skatteområdet, som, enligt
vad vi sedan många år tillbaka varit
överens om, är otillfredsställande. Vi
har en orättvis skatteavvägning, framför
allt när det gäller de ofullständiga familjerna.

När finansministern nu åberopar budgetläget
— som jag håller med om är
mycket besvärande — så måste vi väl
ändå säga, att all tid väl inte skall användas
för att tänka ut nya skatter.
Någon liten tid måste väl också användas
för att åstadkomma en rättvis avvägning
av de skatter som redan finns.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen nr 18,
angående överlåtelse av vissa kronan
tillhöriga fastigheter, m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

19, med förslag till sjukhuslag
in. m., och

nr 20, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461).

§ 5

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner. Därvid remitterades -

Tisdagen den 20 januari 1959

Nr 2

Interpellation ang. en redogörelse för det alternativa budgetförslag, gällande år
1959/60, som utarbetats inom finansdepartementet — Interpellation ang. försäljningen
av fyrverkerivaror

till konstitutionsutskottet motionen
nr 7;

till statsutskottet motionerna nr
8—10;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 11 och 12; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 13.

§ 6

Föredrogs herr Lundbergs vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder till tryggande
av fritids- och sommarstugeverksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att Kungl. Maj :ts propositioner
nr 1 och nr 2 skulle uppföras sist
å föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.

§ 8

Interpellation ang. en redogörelse för
det alternativa budgetförslag, gällande år

1959/60, som utarbetats inom finansdepartementet Herr

HJALMARSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I sitt föredrag i radio
måndagen den 12 januari meddelade
statsrådet Sträng, att det framlagda budgetförslaget
för budgetåret 1959/60 komme
att visa ett underskott på driftbudgeten
om 450 miljoner kronor och ett
behov av statlig upplåning på cirka
2 500 miljoner kronor.

Statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet
uppgav därefter, att
man »inom finansdepartementet för -

söksvis utarbetat ett alternativ, som
skulle ha inneburit» en ytterligare prutning
i statens löpande utgifter på omkring
femhundra miljoner kronor. Enligt
hans uppgift skulle det bara vara
»det felet med förslaget, och det var ett
ganska avgörande fel, att varken svenska
folket eller dess representanter i
riksdagen ett enda ögonblick skulle ha
reflekterat på att acceptera det».

Då det trots finansministerns förmodan,
att riksdagen icke skulle ha reflekterat
på att acceptera detsamma,
måste vara av intresse att känna till detta
budgetförslag, som ju skulle ha medfört
balans mellan löpande utgifter och
inkomster, anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för kungl. finansdepartementet få
framställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd lämna kammaren
en redogörelse för det alternativa
budgetförslag, gällande år 1959/60,
som utarbetats inom kungl. finansdepartementet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. försäljningen av
fyrverkerivaror

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ADAMSSON (s), som anförde:

Av tradition firas det nya årets inträde
med avbrännande av olika slags
fyrverkeripjäser. Denna tradition har
under senare år fått en alltmer utbredd
omfattning och utvecklat sig till att bli
en av allmänheten självtagen rätt att
nyårsafton anordna fyrverkeri med åsidosättande
av allmänna ordningsstadgans
6 §, enligt vilken det erfordras
tillstånd av polismyndighet för anordnande
härav inom tättbebyggt område.
Kommcrskollegii kungörelse av den 1

Nr 2

Tisdagen den 20 januari 1959

Interpellation ang. försäljningen av fyrverkerivaror

oktober 1954 reglerar endast innehav
av olika slags fyrverkeriartiklar och
medgiver icke tillstånd att avfyra dem
inom sådant område, som avses i allmänna
ordningsstadgans 6 §.

Uppenbarligen tolkar emellertid såväl
handlande som allmänhet den delvis
frigivna rätten att inneha fyrverkeriartiklar
som en rätt, vilken även medger
tillstånd att använda dessa artiklar.
Att utan tillstånd för anordnande av
fyrverkeri inom tättbebyggt område
ändå — med stöd av gällande försäljningsbcstämmelser
— kunna förvärva
och inneha fyrverkeri- och liknande
pjäser måste betraktas som en osund
ordning. Skulle polisen strikt tillämpa
allmänna ordningsstadgans 6 § komme
det att medföra ett otal beslag av fyrverkerivaror
med åtföljande åtal. Med
den anhopning av förseelser mot allmänna
ordningsstadgans G §, som nu
regelbundet begås på nyårsaftnar, finge
polisen sätta in mycket stora personalstyrkor
för att hålla stadgan i respekt.
Att det måste bli ett slut på det ohämmade
och okontrollerade nyårsskjlitandet
av fyrverkeripjäser är en mening,
som omfattas såväl av polis och sjukhuspersonal
som av en växande allmän
opinion. Kravet härpå har starkt aktualiserats
genom de allvarliga skador på
person och egendom, som inträffat vid
det senaste nyårsskiftet genom anordnande
av fyrverkeri.

En ändring och framför allt en samordning
av kommerskollegii kungörelse
och allmänna ordningsstadgan torde
vara nödvändig. En enkel lösning vore
därvid att för förvärvande av pyrotekniska
varor jämlikt kommerskollegii
kungörelse kräva tillstånd av polismyndighet,
vilken hade att utfärda förslagsvis
ett »Inköpsbevis». Detta synes lämpligen
kunna regleras genom att texten
i förenämnda kungörelse, avsnittet »Explosiva
leksaker m. m.» ändras till följande
lydelse:

Förvärv och innehav: Hithörande varor
må med nedanstående inskränk -

ningar efter tillstånd av polismyndighet
förvärvas och innehas ...

Möjligen borde i samband härmed det
varusortiment av pyrotekniska leksaker,
som faller utanför bestämmelserna, något
utökas. Utökningen bör givetvis i
så fall begränsas till sådana typer av
explosiva leksaker, som kan bedömas
som relativt ofarliga.

Genom en ändring av texten av här
föreslagen innebörd kommer emellertid
användandet av fyrverkeriartiklar att
regleras även inom område, som ej är
att hänföra till stadsplanelagt sådant.
För närvarande saknar en sådan åtgärd
stöd i någon författning, varför speciell
lagstiftning torde bli nödvändig. En
utökning av lagstiftningen torde f. ö. bli
erforderlig icke minst i syfte att effektivt
upprätthålla denna ordning inom
tättbebyggt område, enär det är omöjligt
att begära, att den enskilde medborgaren
skall känna till vad som är
stadsplanelagt område eller icke.

Genom dylika tillstånd för förvärvandet
och anordnandet av fyrverkeri erhölle
polisen en viss kontroll på dessa
tillställningar och var de komme att
anordnas samt om vem som vore ansvarig
för handhavandet av pjäserna.
Blotta medvetandet hos sökanden om
att han finns antecknad hos polisen och
får ansvara för eventuella följder av ett
oriktigt handhavande av fyrverkerivarorna
skulle säkerligen avsevärt minska
det antal olyckor, som nu regelbundet
inträffar nyårsaftnar.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande interpellation
:

Överväger statsrådet i anledning av
de olyckor, som inträffat vid nyårsfirandet,
att förbjuda försäljning av fyrverkerivaror
till personer, som ej erhållit
polismyndighetens tillstånd att
anordna fyrverkeri?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 20 januari 1959

Nr 2

§ 10

Interpellation ang. direktiv för värderingen
av icke börsnoterade aktiebolags
tillgångar

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGNELL (s), som anförde:

Härmed hemställes om kammarens
tillstånd att få rikta följande interpellation
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
:

På grund av förslag, som uppställs av
länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
resp. öÄ:s skatteavdelning, sammanställer
riksskattenämndens kansli årligen
en förteckning över värdena av ickebörsnoterade
aktiebolag. Den förteckningen
skall tjäna till ledning vid beräkning
av de personliga förmögenheterna
vid de årliga taxeringarna, och
den omfattar nu omkring 7 000—8 000
aktiebolag.

Som exempel på de förmögenhetsvärden,
som taxeringsmyndigheterna sålunda
uppskattar företagen till, kan anföras
att Rederi AB Nordstjernan värderas
till 56 milj. kronor (7 000 aktier
värderade till 8 000 kronor stycket).

Rederi AB Nordstjernan är ägare förutom
till egna tillgångar också till
den mest betydelsefulla delen av företagen
inom Johnson-koncernen. Nordstjernan
är sålunda ägare till Avesta
Jernverks AB, AB Karlstads Mek. Werkstad,
AB Motala Verkstad, AB Lindholmens
Varv, AB Hedemora Verkstäder
och J. R. Andersson & Co AB. Det egna
kapitalet är i de företagens balansräkningar
upptaget till drygt 100 milj. kronor.
Den s. k. dolda reserven i fastigheter,
maskiner och varulager torde
med hjälp av bokföringsvärden, taxeringsvärden
och brandförsäkringsvärden
kunna uppskattas till cirka 800 milj.
kronor. En försiktig värdering av Rederi
AB Nordstjernan ur förmögenhetssynpunkt
synes vara åtminstone 10
gånger högre än det förmögenhetsvärde,
som taxeringsmyndigheterna lägger till
grund för sina beräkningar.

Har finansdepartementet några planer
på att ge länsstyrelserna direktiv,
vilka skulle kunna underlätta för dem
att värdera de icke-börsnoterade aktiebolagen
i förmögenhetshänseende?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 11, med förslag till lag om köttbesiktning
m. m.,

nr 23, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1958 vid dess fyrtioandra
sammanträde fattade beslut,

nr 25, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m., och

nr 26, med förslag till lag om ändring
i kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253) m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Amäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: nr

14, av herr Bengtsson i Halmstad
in. fl., angående poströstning å helgfri
(lag,

nr 15, av herrar Ekström i Iggesund
och Eriksson i Bäckmora, om utredning
angående ändrad lydelse av 11 § andra
stycket kommunallagen,

nr 16, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., om höjning av statsbidraget till
enskilda vägar, m. m.,

nr 17, av herrar Senander och Hagberg,
om åtgärder till förhindrande av
att statsanställda kvarstå i tjänst efter
det den nedre pensioneringsgränsen
uppnåtts,

nr 18, av herr Ekström i Iggesund,
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt,

nr 19, av herr Hagberg in. fl., om lagfäst
rätt till arbete, m. m.,

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1959

nr 20, av herr Hagberg m. fl., om
ändrad lydelse av 1 § tredje stycket
prisregleringslagen, m. m.,

nr 21, av herr Fröding m. fl., om
ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra
stycket rättegångsbalken,

nr 22, av herr Rimmerfors och fru
Eriksson i Stockholm, om allmänna
barnbidrag för vissa blinda och döva
barn,

nr 23, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
angående åtgärder för återgång till lågräntepolitik,

nr 24, av herr Hagberg m. fl., angående
vissa åtgärder för säkrande av full
sysselsättning i Skåne,

nr 25, av herr Holmberg m. fl., om
åtgärder för utnyttjande av naturtillgångar
och arbetskraft i Norrbottens
län, m. m.,

nr 26, av herrar Holmberg och Hag -

berg, om åtgärder för en ökning av den
svenska bilproduktionen,

nr 27, av herrar Holmberg och Hagberg,
om avskrivning av stödlån till
jordbrukare i anledning av skördeskador,

nr 28, av herrar Holmberg och Hagberg,
om fördubbling av det extra mjölkpristillägget
för Norrland, och

nr 29, av herrar Holmberg och Hagberg,
angående transportkostnaderna i
Norrland.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.25.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 21 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
januari.

§ 2

Svar på fråga ang. förslaget om ändring

av reglementet för statens pensionsanstalt Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Fröken Höjer har frågat
om jag kan meddela, när förslag
angående ändring av reglementet för
statens pensionsanstalt kan förväntas
bli överlämnat till riksdagen.

Om och när ett sådant förslag kan
föreläggas riksdagen är beroende på

överläggningar med huvudmän och personalorganisationer.
Därför måste jag
nu svara nej på fröken Höjers fråga.

Härpå anförde:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för civildepartementet
för svaret på min fråga. Jag
måste säga att det inte var vidare uppmuntrande.
Skälet till att jag ställde
denna fråga var följande.

Statens pensionsanstalts reglemente
är det reglemente som ordnar pensionerna
för rader av bland andra kommunalanställda
med exakt samma arbete,
löneförmåner m. m. som statsanställda.
Man har då alltid utgått från
att det bör vara ungefär likartade för -

Onsdagen den 21 januari 1959 Nr 2

Svar på fråga ang. förslaget om ändring av reglementet för statens pensionsanstalt

hållanden också beträffande pensionerna.
Tidigt i höstas träffade TCO en
överenskommelse med civildepartementet
om förhandlingar angående detta
reglemente, men någon kallelse till förhandlingar
har inte utgått. TCO önskar
i huvudsak — och det vet säkert chefen
för civildepartementet — samma ändringar
som beträffande pensionsreglementet
för statstjänstemännen. Detta
pensionsreglemente träder i kraft den
1 juli 1959 men verkar retroaktivt, alltså
i verkligheten från den 1 april 1958.

Vi väntar oss naturligtvis, när det
gäller de kommunalanställda, att det
skall bli samma förmåner för dem och
för övriga, som är anslutna till detta
statens pensionsanstalts reglemente. Huruvida
vi kan komma överens beror naturligtvis
på om vi vill ta t. ex. samordningen
med folkpensionerna och
dylikt, som betyder bl. a. återbetalning
av erlagda folkpensionsavgifter. Detta
återbetalande har redan skett för de
statsanställdas del för föregående år.

Förhandlingarna mellan staten, kommunerna
och huvudmännen i övrigt har
emellertid dragit ut på tiden. Det är
alltså där felet ligger. Förhandlingarna
har tydligen inte kunnat gå i lås. Som
jag tidigare sade, har någon kallelse till
förhandlingar med tjänstemannaorganisationerna
inte utgått. Därvidlag har
således inte någon som helst försinkning
kunnat äga rum. Det vore väl konstigt,
om de anställda skulle bli lidande
på att huvudmännen, d. v. s. staten och
kommunerna, inte kan komma överens.
Detta är ju något som personalen inte
bör bli lidande på. För min del menar
jag, att när överenskommelse mellan
huvudmännen föreligger, så bör ikraftträdandet
kunna ske vid samma tidpunkt
som beträffande de statligt anställda
tjänstemännen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! .lag tänkte inte gå in i
någon polemik mot fröken Höjer i den -

na fråga, men det är en uppgift i hennes
anförande som jag måste korrigera.

Fröken Höjer säger att det skulle ha
förelegat en överenskommelse om förhandlingar
mellan civildepartementet
och personalorganisationerna. Så är icke
fallet. Det föreligger en hemställan från
TCO, men någon överenskommelse om
förhandlingar har inte träffats.

Vad beträffar själva realförhandlingen,
skall den givetvis föras mellan kommunförbunden
och personalorganisationerna.
Den förhandling, som skall
föras mellan civildepartementet och
kommunförbunden, gäller fördelningen
av kostnaden för det hela.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det är just förhandlingarna
om fördelningen av denna
kostnad, vilka ju inte ett dugg berör
personalorganisationerna utan helt och
hållet är en uppgörelse mellan staten
och kommunförbunden, som dragit ut
på tiden. När TCO har gjort en hemställan,
har organisationen naturligtvis
menat, att förhandlingar snarast möjligt
bör äga rum. Avsikten med vår
hemställan är att det skall ordnas med
lika pensionsvillkor för de kommunalanställda
som för de statsanställda.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner.
Därvid remitterades till behandling
av lagutskott propositionerna:

nr 11, med förslag till lag om köttbesiktning
m. m., och

nr 23, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1958 vid dess fyrtioandra
sammanträde fattade beslut;

till statsutskottet propositionen nr
25, angående frågor om befrielse från
ersättningsskyldighet till kronan in. m.;
samt

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1959

Interpellation ang. postservicen på landsbygden

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 26, med förslag till lag om ändring
i kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253) m. m.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 14 och 15;

till statsutskottet motionerna nr 16
och 17;

till bevillningsutskottet motionen nr
18;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 19—22;

till bankoutskottet motionerna nr 23—
26;

till jordbruksutskottet motionerna nr
27 och 28; samt

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 29.

§ 5

Föredrogs den av herr Hjalmarson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående en redogörelse
för det alternativa budgetförslag, gällande
år 1959/60, som utarbetats inom
finansdepartementet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Adamssons vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående försäljningen av fyrverkerivaror.

Kammaren biföll denna anhållan.

Föredrogs den av herr Hagnell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående direktiv för värderingen
av icke börsnoterade aktiebolags
tillgångar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att Kungl. Maj :ts propositioner
nr 1 och nr 2 skulle uppföras sist
å föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.

§ 9

Interpellation ang. postservicen på
landsbygden

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr PETTERSSON i Dahl (ep), som
yttrade:

Herr talman! Frågan om serviceförhållandena
i glesbygderna har vid olika
tillfällen behandlats i riksdagen. De
försämrade järnvägs- och postförbindelserna
har påtalats av riksdagens
landsbygdsrepresentanter, som hävdat
nödvändigheten av att dessa göres mer
tillfredsställande. Ordnade serviceförhållanden
är en förutsättning för att
näringslivet i en bygd skall fungera på
önskvärt sätt och för att folket över
huvud taget skall kunna stanna kvar
i sin bygd.

De affärsdrivande verk, som det här
är frågan om, SJ och postverket, har
framhållit att man vid en rationalisering
exempelvis av lantbrevbäringsturerna
inte kan undvika att en del av
abonnenterna härigenom får försämrad
service. Riksdagen har emellertid ställt
sig positiv i dessa frågor och under -

Onsdagen den 21 januari 1959

Nr 2

Interpellation ang. postservicen på landsbygden

strukit nödvändigheten av att serviceförhållandena
såväl i städerna som på
landsbygden förbättras.

De senaste riksdagsbehandlingarna
1954 och 1957 gällde i huvudsak postservicen.
Motioner i frågan hade väckts
i båda kamrarna, och efter remissyttranden
behandlades de av beredningsutskottet,
vars betänkanden 15: 1954 och
9: 1957 jag hänvisar till. Av dessa framgår
att utskottsbehandlingen i bägge
fallen var positiv i fråga om servicen.
SJ och generalpoststyrelsen var också
positiva i sina remissyttranden. Såväl
utskottet som riksdagen kom till det
resultatet, att innan en omläggning eller
över huvud taget någon större ändring i
en orts postturer vidtas, bör respektive
orters myndigheter och då särskilt de
kommunala myndigheterna höras i
ärendet. Jag citerar vad utskottet bl. a.
framhåller i sitt betänkande nr 9: 1957:

»Utskottet finner det för egen del i
enlighet med sin år 1954 uttalade mening
av vikt, att de av postverkets åtgärder
berörda abonnenterna beredes
tillfälle att på något sätt giva uttryck
för sin mening i sådana fall som i motionerna
åsyftas. Starka skäl synes utskottet
tala för att det önskvärda samrådet
i första hand får ske mellan postmyndigheten
och representanter för vederbörande
kommuns styrelse. Härigenom
torde som regel abonnenternas intressen
kunna bäst tillvaratagas, och en
dylik ordning synes även ur praktiska
synpunkter tillrådlig. I varje fall är
det naturligtvis också nödvändigt att
postverket i god tid underrättar de enskilda
abonnenter som förändringen berör
eller andra företrädare för dem än
kommunstyrelsen.»

I min hemkommun Vessigebro och i
angränsande bygd har lantbrevbäringen
numera till stor del lagts om. Efter att
posten tidigare befordrats av deltidsanställda
genom cykelturer till allas belåtenhet
har postbefordringen här numera
motoriserats och ombesörjes av
heltidsanställd för ett större område.

Men följden härav har blivit att abonnenterna
får sin post en eller två timmar
senare. Servicen har alltså blivit
avsevärt försämrad. Det anmärkningsvärda
i sammanhanget och något som
helt strider mot riksdagens uttalanden
är att varken de kommunala myndigheterna
eller allmänheten hörts innan omläggningen
genomfördes. Postmästaren
i Falkenberg och postkontrollören i
Malmö har meddelat mig, att postturerna
bestämmes av distriktsledningen
i Malmö.

För min egen del tror jag inte att det
är till förmån för allmänheten att servicen
ordnas genom heltidstjänster på
sätt som här skett. Abonnenterna torde
då vara mer betjänta av smärre linjer
och deltidstjänster.

I detta sammanhang har jag anledning
att erinra om den omläggning av
stockholmstidningarnas tryckningstid
som företogs för att upplagorna skall
komma ut tidigare i alla delar av landet.
Detta innebär, att nyheter från senare
delen av dygnet inte kommer med
i den upplaga som distribueras ut till
landsorten. Antagligen förhåller det sig
så, att generalpoststyrelsen vill betjäna
stockholmstidningarna genom bestämmelsen
att då två eller tre abonnenter
å en tidning finns på en brevbäringslinje,
vederbörande postförare inte får
lämna poststationen innan den tidningen
kommit. För postföringen i min hemkommun
betyder detta att för tre
exemplar av sådana tidningar får ca
500 andra abonnenter sitta och vänta
en eller två timmar för att få sin tidning
från posten. Detta är så mycket
mer anmärkningsvärt, då såväl de lokala
tidningarna som göteborgstidningarna
har de senare nyheterna med i
sina upplagor.

Såvitt jag är rätt underrättad är förhållandena
likartade i övriga delar av
landet. En omläggning av postturerna
har skett utan att vare sig de kommunala
myndigheterna eller de enskilda
abonnenterna fått framföra sina syn -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1959

Interpellation ang. postservicen på landsbygden

punkter. På grund härav kan man helt
allmänt hävda, att postförbindelserna
på landsbygden blivit försämrade.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
de här påtalade förhållandena?
Om så är fallet, anser statsrådet att postservicen
på landsbygden bör ordnas
mer tillfredsställande?

2. Är statsrådet i så fall beredd att
se till att de åtgärder som vidtas i fråga
om sådan service är i överensstämmelse
med de uttalanden riksdagen
gjort?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

6, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning,

nr 22, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket,
och

nr 29, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 30, av herr Hjalmarson m. fl., om
utredning angående viss komplettering
av riksstaten, m. m.,

nr 31, av herr Ohlin m. fl., angående
vissa åtgärder i syfte att minska kostnaderna
för byggandet av skollokaler,

nr 32, av herr Ohlin m. fl., angående
förslag till 1960 års riksdag om en plan

för successiv sänkning av elevantalet
per klass i skolorna, m. m.,

nr 33, av herr Lindahl, angående förbättring
av möjligheterna till televisionssändningar
från arrangemang av
idrottslig eller annan natur,

nr 34, av herrar Larsson i Julita och
Ekström i Björkvik, angående egnahemslån
för fastigheter som bebos av
jordbruksarrendatorer,

nr 35, av herr Onsjö, om utfärdande
av bruttolönetabeller för de statsanställda,

nr 36, av herr Fredriksson, om inrättande
av förtroenderåd vid bergmästarämbetena,

nr 37, av herrar Rydén och Anderson
i Sundsvall, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
internationell hjälpverksamhet,

nr 38, av herr Hamrin m. fl., om avslag
å Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid vetenskapsakademien,

nr 39, av fru Jäderberg och fru Thnnvall,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till driften
av barnkolonier in. m.,

nr 40, av fru Jäderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Ferieresor för husmödrar,

nr 41, av fru Jäderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till Länkrörelsen,
nr 42, av herr Senander m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till Länkrörelsen,

nr 43, av herrar Senander och Nilsson
i Gävle, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Bidrag till
driften av anstalter för halvöppen barnavård,

nr 44, av herr Hamrin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Avsättning till fonden för
idrottens främjande,

nr 45, av herr Hjalmarson m. fl., om
utredning rörande förhöjda ortsavdrag

Fredagen den 23 januari 1959

Nr 2

för barnfamiljer vid beskattningen,
in. in.,

nr 46, av herr Hjalmarson m. fl., om
vissa åtgärder för främjande av bostadssparande
m. in.,

nr 47, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., angående avdrag vid taxering
till skatt för lön till hemmavarande
barn,

nr 48, av fru Wallerius-Gunne, om
ändrad lydelse av 4 § förordningen med
bestämmelser om begränsning av skatt i
viss fall,

nr 49, av herr Ohlin m. fl., om vissa
åtgärder i syfte att bekämpa brottsligheten,

nr 50, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., om viss översyn av arrendelagstiftningen,

nr 51, av herr Larsson i Stockholm,
om översyn av naturskyddslagen, in. m.,

nr 52, av herr Blidfors m. fl., angående
ändrad ordning för utträde ur svenska
kyrkan,

nr 53, av herr Gustafsson i Borås, om
utredning rörande prästs skyldighet att
viga frånskild,

nr 54, av herrar Svenungsson och
Zetterberg i Stockholm, angående ändrad
lydelse av 42 § lagen om prästval,

nr 55, av herr Lundmark, om förlängd
giltighetstid för vissa skogsservitut,
m. in.,

nr 56, av fröken Höjer och fröken
Elmén, om viss ändring i bidragsförskottslagen,

nr 57, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., om obligatorisk ansvarsförsäkring
för moped,

nr 58, av herr Wahrendorff m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård,

nr 59, av herr Svenning m. fl., angående
generell hyreshöjning i saneringsmogna
eller utdömda fastigheter,
samt

nr 60, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Hamrin, om rätt för make till
folkpensionär att företaga resor å statens
järnvägar till nedsatt pris.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 23 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
januari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Kyrkoherde David Svenungsson är på
grund av Bronchitis ac. förhindrad deltaga
i riksdagens arbete 23/1—2/2 1959.

Stockholm 21/1 1959

G. Bengtsson

Härmed intygas att fru Tekla Torbrink
vårdas på härvarande sjukhus
fr. o. m. den 18/1 1959 tills vidare.

Kalmar 21/1 1959

Zabek

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Svenungsson under tiden
den 23 januari—den 2 februari samt fru
Torbrink från och med den 18 januari
tills vidare.

16 Nr 2 Fredagen den 23 januari 1959

Interpellation ang. åtgärder för ökad trygghet mot övergrepp från elever vid ungdomsvårdsskolor -

§ 3

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 6, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj
1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 22, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket;
och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 29, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande motioner.
Därvid remitterades

till statsutskottet motionerna nr 30
—44;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 45—48;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 49—57;

till jordbruksutskottet motionen nr
58; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 59 och 60.

§ 5

Föredrogs den av herr Pettersson i
Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
postservicen på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att Kungl. Maj :ts proposi -

tioner nr 1 och nr 2 skulle uppföras
sist å föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder för ökad
trygghet mot övergrepp från elever vid
ungdomsvårdsskolor

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (h), som anförde:

Herr talman! Under höstriksdagens
slutskede ägnade båda kamrarna en avsevärd
tid åt att debattera ungdomsbrottslighetens
bekämpande. Statsministern
gav då i ett interpellationssvar
sin uppfattning till känna och utlovade
att inom ramen för våra resurser utbygga
ungdomsvården, effektivisera polisverksamheten
o. s. v. för att man snabbare
skulle kunna ta hand om ungdomsbrottslingar.

Vad som inte kom fram i riksdagsdebatten
var vad som borde göras för att
skydda allmänheten från övergrepp av
klientelet på våra ungdomsvårdsskolor.
Särskilt aktuellt är detta i områden där
sådana skolor med öppen vård är belägna.
I dessa områden är övergrepp
ofta förekommande i samband med att
ungdomarna erhåller permission från
skolorna. Det är så att ungdomarna får
vistas ute till långt fram på nätterna,
vilket jag finner anmärkningsvärt.

Ett naturligt led i ungdomsvården är
att eleverna får kontakt med välartad
ungdom i trakten. Men det är omöjligt
att åstadkomma en sådan kontakt, om
icke allmänheten hyser förtrosnde för
övervakningen och kan lita på att myndigheterna
kan och är beredda att ingripa
för att tillgodose kravet på ordning
och trygghet.

De människor, som bor i närheten
av dessa skolor, måste ha rätt att kräva,
att de genom myndigheternas försorg
skyddas från övergrepp, som gör

Fredagen den 23 januari 1959 Nr 2

Interpellation ang. åtgärder för ökad trygghet mot övergrepp från elever vid ungdomsvårdsskolor -

att det blir en plåga att bo i dessa
trakter.

Under åberopande av det anförda får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Ämnar herr statsrådet vidtaga några
åtgärder för att bereda de människor,
som bor i närheten av ungdomsvårdsskolor,
ökad trygghet mot övergrepp
från intagna elever?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
proposition och skrivelse tillställts kammaren
:

nr 28, angående ersättning till F. M.
From m. fl., och

nr 30, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 18 december 1957,
nr 399, den 14 mars 1958, nr 5, den 26
april 1958, nr 226, den 18 juli 1958, nr
B 56, den 25 juli 1958, nr B 63, och den
25 juli 1958, nr B 64, i anledning av,
såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1957
församlade revisorers berättelser.

Nämnda proposition och skrivelse
bordlädes.

§ 9

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 61, av fru Eriksson i Stockholm
och herr Lindström, om nya former för
riksdagens högtidliga öppnande,

nr 62, av herr Ståhl, angående anskaffande
av sakmateriel i utskotten,

nr 63, av herr Allmän, angående viss
ändring i kommunala vallagen, i vad
gäller utseende av suppleant för landstingsman,

nr 64, av herr Ekström i Iggesund
in. fl., om utredning angående vissa

spörsmål i samband med kungörande
av allmänna val,

nr 65, av herr Spångberg m. fl., om
förbud mot spridande av radioaktivt
stoff i militärt övningssyfte,

nr 66, av fru Lewén-Eliasson m. fl.,
angående reguljär bilfärjetrafik Sverige
-—Åland—Finland,

nr 67, av herr Rimås, om anlitande
av de statliga myndigheternas egen personal
för utförande av kronans talan,
nr 68, av herr Hedin m. fl., angående
tillgodoräknande såsom merit av viss
tjänstgöring inom svenska kyrkan,
nr 69, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Skatteersättning till
kommunerna,

nr 70, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem,

nr 71, av fröken Vinge, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till vissa omskolningskurser
m. in.,

nr 72, av herrar Nilsson i Göteborg
och Asp, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande,

nr 73, av herr Rimås, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till bestridande av kostnader
för vissa internationella kongresser i
Sverige,

nr 74, av fru Lewén-Eliasson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader,

nr 75, av herrar Johansson i Stockholm
och Nilsson i Gävle, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande,

nr 76, av herr Sundelin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning

2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2

Nr 2

Fredagen den 23 januari 1959

om anslag till Luftfartens markorganisation:
Flygplatser in. m.,

nr 77, av herr Stenberg m. fl., angående
rätt till förlustutjämning och resultatutjämning
vid beskattningen,
nr 78, av herr Hjalmarson m. fl., angående
upphävande av lagen med särskilda
bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965,

nr 79, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Carlsson i Huskvarna, om ersättning
av statsmedel för vissa kostnader
i taxeringsmål,

nr 80, av herr Hjalmarson m. fl., om
ändring i lagarna om allmänna barnbidrag
och särskilda barnbidrag,
nr 81, av herrar Bengtsson i Varberg
och Asp, om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare,

nr 82, av herr Spångberg, om lämpligare
behandling av värnpliktiga och
civilförsvarspliktiga, som av samvetsbetänkligheter
vägra att utföra vapenfri
tjänst,

nr 83, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Carlsson i Huskvarna, om ändring
av utsökningslagens stadganden om
kungörande av försäljning av utmätt
egendom,

nr 84, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Carlsson i Huskvarna, om ändrad
lydelse av 42 § vägtrafikförordningen,
nr 85, av herr Ståhl, om obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för moped,
nr 86, av herr Ståhl, angående differentierad
vård av de svårartade ungdomsbrottslingarna,

nr 87, av herr Vigelsbo m. fl., om åtgärder
för förstärkande av jordbruk
med skog,

nr 88, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., angående åtgärder för utnyttjande
av kronoskog vid jordbrukets rationalisering,

nr 89, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om viss ändring i kungörelsen
angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering,

nr 90, av herrar Åhman och Nilsson
i Lönsboda, om viss ändring i kungörelsen
angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. in.,
nr 91, av herr Norup m. fl., om viss
vidgning av direktiven för veterinärhögskoleutredningen,

nr 92, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Förekommande
och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar,

nr 93, av herr Himås och fru Eriksson
i Ängelholm, om anslag till statens
plantskolenämnd, och

nr 94, av herr Hedin m. fl., angående
fliseldning.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 26 januari 1959

Nr 2

Måndagen den 26 januari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
januari.

§ 2

Svar på fråga ang. meritvärderingen vid
länsskolnämndernas lärartillsättningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har frågat
vilka åtgärder jag vill vidtaga för att
möjliggöra för länsskolnämnderna att
vid lärartillsättningarna i februari tilllämpa
de principer för meritvärderingen
som statsutskottet uttalade sig för vid
1957 års riksdag.

De grundläggande bestämmelserna
om befordringsgrunder vid tillsättning
av lärartjänster finns i allmänna skolstadgan.
Enligt dessa bestämmelser gäller
emellertid också, att skolöverstyrelsen
har att utfärda erforderliga anvisningar
och att dessa, i den mån så är
möjligt, skall — till ledning vid bedömningen
— innehålla grunder för
poängmässig värdering av meriter. Såvitt
jag förstår är det dessa anvisningar
som fröken Vinge nu efterlyser. Jag
vill erinra om att statsutskottet i sitt
utlåtande i ärendet förklarade sig förutsätta
att anvisningarna om meritvärdering
inte skulle utfärdas utan att lärarorganisationernas
synpunkter inhämtats.
överläggningar har ägt rum
mellan skolöverstyrelsen och berörda
organisationer, och överstyrelsen hänsköt
i höstas vissa kontroversiella frå -

gor till Kungl. Maj:ts prövning. Den 7
november 1958 fattade regeringen beslut
i ärendet.

De definitiva anvisningarna har ännu
inte utfärdats. Men det finns ingen
anledning till oro för att de skall komma
länsskolnämnderna till handa för
sent. Enligt den av skolöverstyrelsen
fastställda tillsättningsordningen blir
det nämligen först i april—maj 1959
aktuellt för länsskolnämnderna att besluta
i den första stora omgången tillsättningsärenden
— inte redan i februari
som fröken Vinge tycks tro. Jag vill
emellertid tillägga, att anvisningarna om
meritvärdering givetvis bör vara tillgängliga
redan då skolstyrelserna skall
upprätta förslag till tjänsterna, vilket
kan komma i fråga tidigast under mars
månad. Enligt vad jag har inhämtat från
skolöverstyrelsen skall även detta önskemål
kunna tillgodoses.

Sammanfattningsvis anser jag mig
alltså kunna svara fröken Vinge, att det
inte är aktuellt för regeringen att vidtaga
några ytterligare åtgärder i förevarande
avseende.

Härpå anförde

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka
ecklesiastikministern för det snabba
svaret på min enkla fråga. Jag nekar
inte till att jag blev ganska förbryllad
över svaret. Det är visserligen tydligt
att den stora omgången tillsättningar,
som statsrådet säger, inte kommer förrän
litet senare på året, men det finns
åtminstone en kategori av tjänster som
måste tillsättas tidigare än statsrådet
räknar med.

I den skolstyrelse jag tillhör ledigförklarade
vi den 12 december ett antal

Nr 2

Måndagen den 26 januari 1959

Svar på interpellation ang. utformningen

skol- och undervisningslokaler

tjänster i Ao 17. Vi har sammanträtt i
januari och avgivit förord — vi t. o. m.
flyttade sammanträdet till ett tidigare
datum för att få in dessa förord i tid
till länsskolnämnden. Nu har jag den
uppfattningen att länsskolnämnden kanske
inte, som jag trodde, kommer att
ta definitiv ställning redan på februarisammanträdet.
Men längre än till mars
kan man såvitt jag förstår inte vänta,
ty det är meningen att dessa tjänster
skall tillträdas den 1 april — det framgår
bl. a. av skolöverstyrelsens cirkulär
den 10 januari. Innan dess skall
länsskolnämnderna hinna korrespondera
med andra länsskolnämnder i alla
de fall, då en person sökt mer än en
tjänst. Skolstyrelserna måste därför vara
inne mycket snart med sina förslag,
och vi riskerar att i en hel del fall komma
i den situationen, att skolstyrelsen
måste avge sitt förord innan den fått
ta del av de nya anvisningarna för meritvärdering.

Det besvärliga är att man å ena sidan
skall tillämpa allmänna skolstadgan,
som ju numera har en viss inbördes
rangordning mellan de olika befordringsgrunderna,
men att man å
andra sidan inte vet hur mycket en
överlägsenhet enligt första befordringsgrunden
kompenserar en underlägsenhet
enligt tredje befordringsgrunden.
Det är alltså risk för att vi får många
överklaganden. Jag vill därför, samtidigt
som jag tackar för svaret, fästa
statsrådets uppmärksamhet vid att det
är önskvärt, att dessa anvisningar kommer
fram så snart som möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. utformningen
av arkitekttaxorna i fråga om exempelvis
skol- och undervisningslokaler

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

av arkitekttaxorna i fråga om exempelvis

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Eriksson i Bäckmora
frågat, om jag avser att beträffande
byggnation av exempelvis skol- och undervisningslokaler
vidtaga åtgärder i
syfte att åstadkomma arkitekttaxor, som
inte är direkt bundna till byggnadskostnadernas
storlek.

Interpellationen utgår från den förutsättningen,
att arkitektarvodena beräknas
på grundval av byggnadskostnadernas
storlek. I interpellationen anföres
att det är sannolikt, att just detta samband
mellan byggnadskostnader och arkitektkostnader
i hög grad har inverkat
på kostnadsbeloppens storlek i fråga om
moderna skolbyggnader och kommunal
byggenskap över huvud taget.

Med anledning härav får jag till en
början framhålla, att reglerna för beräkning
av arkitektarvode vid statliga husbyggnadsföretag
sedan länge innebär
tillämpning av en s. k. volymtaxa,
d. v. s. att arvodet beräknas på grundval
av byggnadsvolymens storlek. Detta
gäller för normalarbeten; för s. k.
extraarbeten förutsättes särskilda överenskommelser
om ersättningsgrunderna.
De nu gällande reglerna fastställdes
av Kungl. Maj :t den 8 februari 1957. Genom
beslut den 30 maj 1958 har meddelats
föreskrift om viss procentuell
förhöjning av de sålunda fastställda arvodesbeloppen.

Arkitektarvodets storlek vid kommunala
husbyggnadsföretag är naturligtvis
i första hand en sak för den kommunala
huvudmannen och vederbörande
arkitekt att överenskomma om. Tidigare
har kommunerna varit hänvisade att
tillämpa den allmänna arkitekttaxan, enligt
vilken arvodet i princip beräknas i
viss procent av byggnadskostnaderna.
Emellertid har efter överläggningar mellan
de tre kommunförbunden och Svenska
arkitekters riksförbund enighet
nåtts om tillämpning vid kommunala
byggnadsföretag av en arkitekttaxa, enligt
vilken arvodet beräknas på grund -

Måndagen den 26 januari 1959

Nr 2

Svar på interpellation ang. utformningen

skol- och undervisningslokaler

val av byggnadsvolymen, om parterna
så önskar. Denna volymtaxa, som i huvudsak
överensstämmer med den statliga
volymtaxan, har av kommunförbunden
rekommenderats dess medlemmar
för tillämpning från och med hösten
1957.

Som framgår av det anförda har alltså
kommunförbunden redan uppmärksammat
och även ansett sig ha förhandlingsvägen
nått en lösning av det i interpellationen
åsyftade problemet.

Mitt svar på herr Erikssons i Bäckmora
fråga blir därför ett nej.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
fråga.

De höga byggnadskostnaderna i vårt
land har utan tvekan blivit ett alltmer
uppmärksammat problem. Den fråga,
som jag i min interpellation ställt till
ecklesiastikministern, är måhända endast
en detalj i ett större sammanhang,
men den är icke oberättigad, eftersom
den alltmer har kommit i blickpunkten
för allmänhetens intresse. Det mest
utmanande härvidlag är de principer,
efter vilka arkitekterna har möjlighet
att debitera sina arvoden, nämligen —
som jag framhållit i interpellationen —
på basis av byggnadskostnadernas omfattning.

I sitt svar hänvisar statsrådet till en
överenskommelse mellan Arkitekternas
riksförbund och kommunförbunden om
en taxa, där arvodet beräknas på grundval
av byggnadsvolymen. Det är riktigt
att det finns en sådan taxa, men den synes
inte ha slagit igenom överallt på
landsbygden, utan där förekommer alltjämt
på sina håll, exempelvis i fråga om
skolbyggen, att byggnadskostnaden ligger
till grund för arkitektarvodet.

.lag vill ingalunda göra gällande, att
arkitekterna medvetet skulle driva bygg -

av arkitekttaxorna i fråga om exempelvis

nadskostnaderna i höjden, men är det
inte så, att arkitekterna gärna vill driva
en egen personlig stil i fråga om den
estetiska utformningen och att de av
det skälet kanske inte tänker så mycket
i kronor nedåt, utan mera i marmor och
pråligheter? Jag har en känsla av att
detta kan spåras i både enskild och offentlig
byggnadsverksamhet, och det
har enligt mångas mening sin dryga
andel i de höga byggnadskostnaderna.
Framför allt kommer detta kanske till
synes inom den kommunala byggnadssektorn,
där det tycks ha blivit något
av ett kommunalt snobberi att bygga
dyra och pråliga skolor. Ingen vill vara
snål, och i de flesta fall får arkitekten
det som han vill.

I dagens läge med krympande befolkning
och ett minskat skatteunderlag för
landsbygdskommunerna är det anledning
för kommuner, arkitekter och
byggherrar att tänka om i dessa ting.
Det är enligt min mening felaktigt att
tillämpa en arkitekttaxa som kan motarbeta
ett förbilligande av byggenskapen.

I detta sammanhang vill jag också
säga, att jag inte är säker på att den
taxa statsrådet hänvisar till leder fram
till ett sådant resultat. Jag skulle vilja
fråga vilken roll skolöverstyrelsen skulle
kunna tänkas spela på detta område
genom att tillhandahålla standardritningar
för skolbyggen som kunde justeras
efter kommunernas önskemål.
Skulle inte skolöverstyrelsen kunna vara
ett rådgivande och konsulterande organ
för kommunerna i dessa ting?

Jag har den principiella uppfattningen
att om man skall kunna göra något
åt de höga byggnadskostnaderna, måste
man nog angripa problemet redan vid
ritbrädet. Arkitekterna har ett avgörande
inflytande på byggnadskostnadernas
höjd. Det borde enligt min mening vara
ett rättesnöre för dessa att tänka
mera i kronor än i marmor och prålighet.
Fn arkitekt, som eftersträvar att

Nr 2

Måndagen den 26 januari 1959

Svar på interpellation ang. utformningen av arkitekttaxorna i fråga om exempelvis
skol- och undervisningslokaler

bygga billigare, får inte bestraffas för
detta. Det borde ju snarare vara tvärtom.
Jag är inte säker på att volymtaxan
är det rätta för att tillgodose sådana
krav. Emellertid vill jag gärna understryka,
att arkitekten skall ha en betalning
för sitt arbete som svarar mot hans
specialutbildning. Men detta krav bör
kunna förenas med allmänhetens önskemål
att man skall bygga billigare. För
att nå det målet tror i varje fall jag,
att vi behöver en arkitekttaxa, som är
uppbyggd efter de principer jag antytt,
och det trodde jag, att ecklesiastikministern
skulle vara villig att medverka
till. Men då räcker det inte att bara hänvisa
till volymtaxan.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det förefaller mig som
om ecklesiastikministern anlägger en
litet väl formell — jag skulle nästan
vilja säga formalistisk — syn på dessa
frågor, som ju alldeles uppenbart är av
största vikt för hela skolans situation.

Om vi skall kunna få pengar till det
erforderliga interna förnyelsearbetet inom
skolan, torde det bli nödvändigt att
i fortsättningen bygga spartanskt, som
ecklesiastikministern själv har uttryckt
det. Då gäller det att finna praktiska
vägar för att nå detta mål. Jag tycker
att herr Eriksson i Bäckmora på ett berömvärt
sätt pekat på den roll skolöverstyrelsen
skulle kunna spela, och eftersom
ecklesiastikministern brukar vilja
efterlysa uppslag från oppositionssidan
i sådana här sammanhang, skulle jag
vilja komplettera den lista, som herr
Eriksson i Bäckmora framlagt, med ytterligare
ett par små uppslag.

Den volymtaxa, som man nu har vid
de statliga byggena och som väl håller
på att bli vanlig vid de kommunala
byggena, skulle ju kunna kompletteras
med en speciell typ av stimulansersättning
till de arkitekter, som finner särskilt
billiga planlösningar, i fullständig
motsats till det tidigare förfarandet, då

ju den arkitekt gynnades, som hade
byggt särskilt dyrt. Jag tror inte det
skulle vara otänkbart att i de individuella
fallen göra ett sådant tillägg till
de kontrakt, som träffas på grundval av
förhandlingar mellan exempelvis kommunförbunden
och skolöverstyrelsen
samt arkitekterna. Jag menar, att skolöverstyrelsen
bör vara en agerande part
här, eftersom statsbidraget är en så
pass betydande andel av de samlade
byggnadskostnaderna.

En annan möjlighet vore att man utlyste
en särskild pristävling, arrangerad
inom skolöverstyrelsen och riktad
både till arkitekter och till fabrikanter
och kanske inte i första hand inriktad
på att skapa standardritningar av den
typ, som herr Eriksson i Bäckmora talade
om. Det skulle kunna bli litet för
trist, om varenda skola såg likadan ut.
Däremot kunde man tänka sig, att en
sådan pristävling tog fasta på gynnsammaste
möjliga sätt att få fram element i
byggnadskropparna, och att man alltså
i större utsträckning byggde både permanenta
och provisoriska byggnader
med delar från elementhusfabriker.

Här finns ett par konkreta förslag,
och jag tror att det vore lyckligt om
ecklesiastikministern, som i andra sammanhang
brukar se så praktiskt på saker
och ting, inte skyddade sig bakom
den formalistiska masken utan tog praktiskt
på denna fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag tar fortfarande med
tacksamhet emot alla bidrag, även från
oppositionshåll, vad gäller att bygga billigare
skolor.

Jag vill bara erinra herr Helén om att
jag ännu inte har avlämnat propositionen
om skolbyggnadsanslagen. Jag har
läst i pressen om att folkpartiet har en
stor besparingsaktion i gång i fråga om
skolbyggnader, och jag har givetvis utgått
från att vi skall få tillfälle att i en

Måndagen den 26 januari 1959

Nr 2

Svar på interpellation ang. utformningen

skol- och undervisningslokaler

mera fulltalig kammare diskutera dessa
frågor. Jag svarade nu bara på herr
Erikssons i Bäckmora fråga — och den
var felaktig — då han efterlyste om
regeringen ville vidta åtgärder för att
åstadkomma arkitekttaxor som inte är
direkt bundna till byggnadskostnadernas
storlek. Det är, herr Eriksson, redan
gjort. Jag har egentligen inte sagt något
annat från talarstolen i dag än att vi
inte kan göra mera på denna punkt. Jag
vet mycket väl att innan vi fick den nya
volymtaxan ett av de stora förargelsemomenten
var, att man ute i kommunerna
och även inom statliga myndigheter
kunde sitta och räkna ut, att arkitekterna
tjänade procentuellt exakt
efter vad byggnaderna kostade. Jag
tror, att herr Eriksson inte riktigt kommit
underfund med att man även ute i
kommunerna numera gått över till det
nya systemet.

Självfallet är denna sak i första hand
en kommunal angelägenhet. Jag har inte
heller någon gång i ecklesiastikdepartementet
varit med om att öka byggnadskostnaderna
för ett skolbygge, och jag
känner över huvud taget inte till något
fall, där de statliga myndigheterna har
trissat upp kostnaderna genom att föreskriva
några extravaganta utvikningar
från byggnadsprogrammet.

Vad skolöverstyrelsen föreskriver är
— om jag nu skall beröra också den
saken — en minimistandard i fråga om
skolbyggena, och naturligtvis kan man
diskutera, huruvida det är möjligt att
gå ännu längre ned därvidlag, men i
varje fall har kommunerna att hålla
denna minimistandard. Sedan är det
deras egen sak, om de vill kosta på sina
skolor mera. Även statsbidragssystemet
är ju så konstruerat att det inte går att
bygga hur dyrt som helst och ändå, herr
Eriksson, lura till sig statsbidrag.

Jag tycker inte att det finns någon
anledning att under en interpellationsdebatt
denna lugna måndagsefteriniddag
la upp hela detta ämne, som iir av cen -

av arkitekttaxorna i fråga om exempelvis

tral betydelse inte bara för vår samhällsekonomi
utan också för skolbyggena
och skolkostnaderna över huvud taget.
Men jag skall gärna, herr talman,
vid ett annat tillfälle återkomma till
saken.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Statsrådet vill göra frågan
om arkitekttaxan till något som de
kommunala huvudmännen får bestämma.
Men just förekomsten av flera olika
taxesystem — det talas ju om 1945 års,
1954 års och 1957 års taxa — medför
att det hela blir rätt invecklat och svåröverskådligt
för de kommunala huvudmännen,
och i regel tillämpas den taxa
arkitekten själv bestämmer.

Jag tror att både förenklingar och besparingar
skulle kunna åstadkommas,
om man slapp den taxa som grundar
sig på byggnadskostnadernas omfattning.
Jag vill påpeka att taxan inte gärna
kan vara upphävd, eftersom underlaget
för min interpellation är ett skolbygge
år 1958, för vilket arkitektarvodet
utgick i enlighet med byggnadskostnadernas
omfattning. Huruvida utbetalandet
av detta arvode berodde på att
kommunalmännen inte kände till volymtaxan
eller på något annat, kan jag
inte ge besked om, men jag tillåter mig
betvivla än en gång att volymtaxan är
rätt avvägd för att förbilliga byggnadskostnaderna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag måste, herr Eriksson,
upprepa att det finns bara en taxa
då det gäller arkitektarvoden för skolbyggen,
nämligen den s. k. volymtaxan.
Ingen myndighet i detta land kan ju
förbjuda en arkitekt att tillämpa vilken
taxa som helst, om kommunen vill betala,
men från statens sida har inte
auktoriserats någon annan taxa än volymtaxan.
Kommunförbunden har också
uppmanat sina medlemmar att tillämpa

Nr 2

Måndagen den 26 januari 1959

Interpellation ang. uppförande av skolbyggnader med bidrag av medel, avsedda
för arbetslöshetens bekämpande

denna taxa, och om en kommun inte
gör det, får den stå sitt eget kast.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 28, angående ersättning
till F. M. From m. fl.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts på kammarens
bord liggande skrivelse nr 30, med redogörelse
för de åtgärder som vidtagits
på grund av riksdagens skrivelser den
18 december 1957, nr 399, den 14 mars
1958, nr 5, den 26 april 1958, nr 226,
den 18 juli 1958, nr B 56, den 25 juli
1958, nr B 63, och den 25 juli 1958, nr
B 64, i anledning av, såvitt nu är i fråga,
riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelser.

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
å bordet liggande motioner. Därvid hänvisades till

konstitutionsutskottet motionerna
nr 61—64;

till statsutskottet motionerna nr 65
—76;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 77—79;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 80—85;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 86; och

till jordbruksutskottet motionerna nr
87—94.

§ 7

Föredrogs den av herr Lothigius vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för ökad
trygghet mot övergrepp från elever vid
ungdomsvårdsskolor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att Kungl. Maj:ts
propositioner nr 1 och nr 2 skulle uppföras
sist å föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.

§ 9

Interpellation ang. uppförande av skolbyggnader
med bidrag av medel, avsedda
för arbetslöshetens bekämpande

Ordet lämnades på begäran till

Fröken VINGE (fp), som yttrade:

Herr talman! Inför hotet av omfattande
sysselsättningssvårigheter bland
tonåringarna planerar åtskilliga kommuner
att bygga ut sitt skolväsen i snabbare
takt än de eljest skulle ha gjort.
Vare sig man vill införa 9-årig skolplikt
eller förbättra yrkesskolorna är avsikten
att ge ungdomarna en meningsfylld
sysselsättning under de mest kritiska
åren och samtidigt göra dem bättre rustade
att möta arbetsmarknadens krav på
yrkesskicklig arbetskraft. Denna ökning
av utbildningsväsendets kapacitet
försvåras emellertid av bristen på lokaler.
Om en del av anslagen för arbetslöshetens
bekämpande får tas i anspråk
för byggandet av skolor, ökas
beredskapen mot ungdomsarbetslöshet,
samtidigt som arbete under byggnadstiden
bereds åt olika kategorier av byggnads-
och anläggningsarbetare.

Statsutskottet har uttalat sig i denna
riktning vid ett par tillfällen och senast
i sitt utlåtande nr 70 vid 1958 års
A-riksdag, där det heter:

»Redan tidigare har på orter, där
byggnadsarbeten ansetts böra igångsät -

Måndagen den 26 januari 1959 Nr 2

Interpellation i anledning av de varslade permitteringarna vid örlogsvarvet i
Stockholm

tas för att avhjälpa arbetslöshet inom
byggnadsbranschen, även uppförande
av skolbyggnader förekommit. Utskottet
ifrågasätter, om icke byggnationer för
skoländamål, då så ske kan, i högre grad
borde tillgripas som beredskapsåtgärder.
Utskottet förordar, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t giver tillkänna
vad utskottet sålunda anfört.»

Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Ett fullföljande av statsutskottets
tankegång skulle innebära, att Kungl.
Maj :t utöver de medel, som kan komma
att anvisas under åttonde huvudtiteln,
även medger, att anslag under femte
huvudtiteln i viss utsträckning får tas
i anspråk för skolbyggnader. Därvid bör
utväljas sådana orter, där å ena sidan
arbetslöshet inom byggnadsfacket hotar
eller redan uppstått och där det å andra
sidan går att komma i gång snabbt. Ritningarna
bör alltså inte bara vara utarbetade
utan också åtminstone preliminärt
granskade av vederbörande överstyrelse.
Givetvis bör den ekonomiska
planeringen vara omsorgsfull vid dessa
liksom vid övriga skolbyggnadsföretag.

Med stöd av det anförda hemställer
jag, herr talman, om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
skolbyggnader på orter med sysselsättningssvåriglieter
i ökad utsträckning får
uppföras med bidrag av medel som avses
för arbetslöshetens bekämpande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation i anledninjr av de varslade

permitteringarna vid örlogsvarvet i
Stockholm

Herr JOHANSSON i Stockholm (k) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! De varslade permitteringarna
av 135 arbetare och 50 tjänstemän
vid örlogsvarvet i Stockholm är

ett hårt slag för de drabbade. Varvets
arbetsstyrka hade redan dessförinnan
minskat från 850 till ca 500 man. Enbart
under fjolåret minskade arbetsstyrkan
med 200 man. Arbetsnämnden
anser att det blir svårt att placera de
permitterade i Stockholm.

Arbetarna vid varvet och deras fackliga
organisation anser, att permitteringar
icke hade behövt företagas och
att varvsarbetarna i Stockholm behandlats
sämre än deras kamrater i Karlskrona
och andra varv, där regeringen
och arbetsmarknadsmyndigheterna ingripit
för att skaffa nya arbetsuppgifter.
Maskinerna och utrustningen vid örlogsvarvet
är förstklassiga, och det bör finnas
alla möjligheter att konkurrera om
civila arbetsuppgifter och beställningar.
Om varvet enligt verkstadsdirektörens
mening är »mera låst» än de civila varven
och om det enligt arbetarnas mening
har en alltför tung och onödigt
kostsam administrativ överbyggnad, bör
detta snabbt kunna rättas till.

Varvsarbetarna påvisar att man under
senare tid överflyttat arbeten från
Stockholm till Göteborg och Karlskrona.
Trots detta har det förekommit övertids-
och söndagsarbete vid samma tidpunkt
som permitteringarna varslades.
Det har också förekommit att statliga
arbeten placerats vid privata varv, trots
att de statliga varven kommit med mera
fördelaktiga eller likvärdiga anbud.

Arbetarna vid örlogsvarvet och ledningen
för Försvarets civila personalförbund
har vid uppvaktningar hos regeringen
påvisat möjligheten att sysselsätta
arbetarna med civila beställningar
och till samarbete med privata varv med
sådana beställningar. De har påvisat att
det är bättre att skapa arbetsmöjligheter
för de permitteringshotade än att betala
ut arbetslöshetsunderstöd.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag att till hans excellens herr
statsministern få framställa följande interpellation
:

26 Nr 2 Måndagen den 26 januari 1959

Interpellation i anledning av de varslade permitteringarna vid örlogsvarvet i
Stockholm

Överväger regeringen, i anledning av
fackorganisationens framställning, åtgärder
för att minska ned den administrativa
överbyggnaden, att göra varvet
bättre skickat för att ta emot civila
beställningar och att överföra arbetsuppgifter
till varvet i sådan omfattning
att de varslade permitteringarna kan
återkallas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 27, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27
maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), och

nr 32, angående bestridande av vissa
haverikostnader.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande till herr förste vice
talmannen under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 95, av herr Braconier m. fl., angående
tidsbegränsning av anförandena i
riksdagens kamrar,

nr 96, av herr Senander m. fl., angående
statlig kompensation till och med
år 1965 åt kommunerna för skattebortfallet
i samband med höjningen av de
kommunala ortsavdragen,

nr 97, av herr Senander m. fl., angående
komplettering av direktiven för
1958 års skatteutjämningskommitté,
nr 98, av herr Wahlund, om utredning
rörande möjligheterna att åstadkomma
en bättre balans mellan de olika partiernas
ekonomiska resurser i valrörelserna,
nr 99, av herrar Jansson i Benestad
och Gustavsson i Alvesta, om ändrade

grunder för bidrag till pensionärsbostäder,

nr 100, av herrar Magnusson i Borås
och Nordgren, om tillämpning av upphandlingskungörelsen
å kommunala och
allmännyttiga bostadsföretag,

nr 101, av herr Arvidson, angående
livstidsgager åt förtjänta utövare av
konstnärliga yrken,

nr 102, av herr Gustafsson i Skellefteå,
om ersättning till dr Sigrid Nygren
i anledning av obefogat åtal,

nr 103, av herr Nyberg, om förhöjd
pension åt förre smeden vid örlogsvarvet
i Karlskrona C. J. Carlsson,

nr 104, av herr Helén, om inrättande
av en tjänst som skolpsykolog vid lärarhögskolan
i Stockholm,

nr 105, av herr Arvidson, om avslag å
Kungl. Maj :ts förslag om ökning av antalet
veckotimmar i matematik i enhetsskolans
och realskolans högsta klasser,
nr 106, av herrar Senander och Holmberg,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till viss
bostadsförbättringsverksamhet,

nr 107, av herr Jansson i Benestad
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Studiebidrag och
stipendier,

nr 108, av herr Arvidson, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek,
nr 109, av herr Arvidson m. fl., om
anslag till ersättning åt översättare för
utlåning genom bibliotek av översatta
böcker,

nr 110, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. fl.,

nr 111, av herrar Larsson i Stockholm
och Nihlfors, om utredning i syfte att
skydda Djurgårdens mark från exploatering,

nr 112, av herr Darlin m. fl., om antagande
av de författningsförslag, som
framlagts av 1957 års skatteutredning,

Måndagen den 26 januari 1959

Nr 2

nr 113, av herr Björkman m. fl., om
sådana ändringar i skattelagstiftningen
att vinster på grund av penningvärdets
fall i möjligaste mån kunna undantagas
från beskattning,

nr 114, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., om skärpta åtgärder mot skattefusk,

nr 115, av herr Jansson i Benestad
m. fl., angående viss ändring av förordningen
om taxering för inkomst av medel,
som insatts å skogskonto,

nr 116, av herrar Darlin och Nordgren,
om åtgärder i syfte att stödja den
mindre företagsamhetens kontakter med
den internationella marknaden,

nr 117, av herr Senander, angående
utredning av näringslivets betingelser i
Bohuslän, m. m.,

nr 118, av herr Ohlin m. fl., angående
domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen,

nr 119, av herr Braconier m. fl., angående
redogörelse till riksdagen för
behandlingen hos Kungl. Maj :t av riksdagens
skrivelser,

nr 120, av herr Nyberg, om viss översyn
i vad gäller utländska medborgare
av lagstiftningen på social- och undervisningsväsendets
områden,

nr 121, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., om påskyndande av utredningen
angående revidering av servitutslagen,
nr 122, av herr Wachtmeister, angående
vissa ändringar i lagen om sammanföring
av samfälld vägmark med
angränsande fastighet m. m.,

nr 123, av herr Nihlfors m. fl., om
föreskrifter rörande fordon, som i mörker
uppställts på väg utom tätbebyggt
område,

nr 124, av fröken Höjer, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 19, med
förslag till sjukhuslag m. m.,

nr 125, av herr Ihvggblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning

om Bidrag till jordbrukets rationalisering,

nr 126, av herrar Hseggblom och Nilsson
i Bästekille, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag under
nionde huvudtiteln till Extra utgifter,
nr 127, av herr Antby m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till Bidrag till kostnader i
samband med lantmäteri- och vägförrättningar
m. m. samt till Bidrag till
jordbrukets rationalisering,

nr 128, av herr Stiernstedt m. fl., om
avslag å Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Kontroll å standardisering av
mjölk,

nr 129, av herr Stiernstedt m. fl., om
avslag å Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Bidrag till viss lokal klubbverksamhet,

nr 130, av herr Östlund m. fl., om avslag
å Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Lantbruksnämnderna: Utbildningskurser
för viss personal,

nr 131, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 24, angående
försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m.,

nr 132, av herr Senander m. fl., angående
överförande av privatägda flerfamiljs
hyreshus i allmän ägo, m. m.,
nr 133, av herr Christenson i Malmö,
om en översyn av kommitté- och utredningsväsendet,
och

nr 134, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., om dubbla åldersgränser för
barns bevistande av offentlig filmföreställning,
m. in.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.28.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

Tisdagen den 27 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
januari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens andra
kammare Walter Erik Kristenson, född
den 22/1 1919, Göteborg, är på grund
av sjukdom tills vidare förhindrad att
deltaga i riksdagsarbetet.

Göteborg den 24/1 1959

C.-E. Bergstrand

Herr Kristenson i Göteborg beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 24 januari tills vidare.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

bevillningsutskottet propositionen
nr 27, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27
maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370); och

till statsutskottet propositionen nr 32,
angående bestridande av vissa haverikostnader.

§ 4

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid remitterades -

till konstitutionsutskottet motionen
nr 95;

till statsutskottet motionerna nr 96—

110;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 111;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 112—115;

till bankoutskottet motionerna nr 116
och 117;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 118—124;

till jordbruksutskottet motionerna nr
125—131; och

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 132—134.

§ 5

Föredrogs den av fröken Vinge vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående uppförande av skolbyggnader
med bidrag av medel, avsedda
för arbetslöshetens bekämpande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Johanssons i Stockholm
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
i anledning av de varslade permitteringarna
vid örlogsvarvet i Stockholm.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

Nr 2

§ 7

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr förste vice talmannen
samt de kammarens ledamöter, som
blivit utsedda att jämte talmännen
tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 26 januari 1959.

Herrar deputerade antogo till reservstenografer
sekreteraren Ingvar Olsson
och fröken Vera Jansson.

Kanslisten (kansliskrivaren) fru Eva
Särnmark beviljades tjänstledighet på
grund av sjukdom under tiden 20—30
januari. Som vikarie förordnades fru
Ingrid Nilsson, som på särskild anmodan
inträtt i tjänstgöring redan den 20
januari.

Behandlingen av frågan om utseende
av ersättare att vid förfall för sekreteraren
bestrida sekreterargöromålen inom
kammaren m. m. skulle uppskjutas
till ett senare sammanträde.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 8

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 9

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: nr

135, av herr Munktell m. fl., om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att till
.Europarådet avgiva viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna,

nr 136, av herr Håstad, i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition nr 26, med
förslag till lag om ändring i den kommunala
vallagen m. m.,

nr 137, av herr Wahlund m. fl., angående
reformerade bestämmelser om
indelning i valkretsar,

nr 138, av herrar Boija och Hamrin,
angående utredning rörande vissa behörighetsfrågor
vid kommunal verksamhet
i form av aktiebolag, ekonomiska
föreningar, stiftelser och handelsbolag,

nr 139, av herr Hjalmarson m. fl.,
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, m. m.,
nr 140, av herr Hjalmarson in. fl.,
om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar,
nr 141, av herr Hjalmarson in. fl.,
om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade
utgifter under kommande två budgetår,
nr 142, av herr Hjalmarson m. fl.,
angående alternativa anslagsäskanden
från myndigheterna,

nr 143, av herr Hjalmarson m. fl.,
om försäljning till privatpersoner av
aktier i AB Statens skogsindustrier och
i LKAB,

nr 144, av herr Bohman m. fl., om
principbeslut rörande Vägplan för Sverige,
m. m.,

nr 145, av herr Hseggblom m. fl., angående
ombyggnad till normalspår av
järnvägen Kalmar—Berga,

nr 146, av herrar Cassel och Bohman,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Hovrätterna:
Avlöningar,

nr 147, av herr von Friesen in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor,

nr 148, av herr Hjalmarson in. fl.,
angående beställning av taktiska atomvapen,

nr 149, av herr Hjalmarson in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet,

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

nr 150, av herr Andreasson m. fl.,
angående uppförande av en reaktoranläggning
i Göteborg,

nr 151, av herr Hagberg in. fl, om utredning
angående ett neutralitetsförsvar,

nr 152, av herr Hagberg in. fl., om
sänkning av vissa anslag till försvaret,
nr 153, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till Krigsarkivet:
Avlöningar och till Militärpsykologiska
institutet: Avlöningar,
nr 154, av herr Slaxäng in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag under
fjärde huvudtiteln angående Ändrad
organisation av det militära veterinärväsendet
m. m.,

nr 155, av herr Wahlund m. fl., om
vissa tilläggsdirektiv för socialpolitiska
kommittén,

nr 156, av herr Björkman m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar om anslag under femte
huvudtiteln,

nr 157, av herr Hjalmarson m. fl.,
angående den statliga bostadspolitiken,
nr 158, av herr Ohlin m. fl., angående
den statliga bostadspolitiken,

nr 159, av herr Hjalmarson m. fl.,
om upphörande av långivningen till flerfamiljshus
och egnahem från lånefonden
för bostadsbyggande,

nr 160, av herr Haglund och fru
Thunvall, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om slopande av de ortsdifferentierade
tilläggslånen, m. m.,

nr 161, av herrar Holmberg och Ah7sson
i Gävle, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Ferieresor
för husmödrar,

nr 162, av herr Senander, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Ferieresor för barn,

nr 163, av herrar Bengtsson i Göteborg
och Darlin, i anledning av vissa
av Kungl. Maj :t gjorda framställningar
om anslag under åttonde huvudtiteln,
nr 164, av fru Kristensson och herr
Edlund, om avslag å Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Bidrag till

vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien,

nr 165, av herr Hästad in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Byggnadsarbeten vid universitetet
i Uppsala,

nr 166, av herr Sundelin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till vissa internatläroverk,

nr 167, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Bidrag till bergsskolan i Filipstad
in. in.,

nr 168, av herr Edlund, i anledning
av vissa Kungl. Maj ds framställningar
om bidrag till folkskoleväsendet, m. m.,
nr 169, av fru Sjöqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. in.,

nr 170, av herr Larsson i Hedenäset,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Folkskolor m. m.:
Folkundervisningens främjande i rikets
nordligaste gränsorter m. m.,

nr 171, av herrar Nordgren och Magnusson
i Borås, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.,

nr 172, av herr Lundberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Lånefonden för inventarier
i studentbostäder,

nr 173, av herr Zetterberg i Stockholm
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag till Bidrag
till studieförbund,

nr 174, av herr Kellgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Kostnader för Sveriges
medlemskap i Unesco,

nr 175, av herrar Helén och Wedén,
om inrättande av professurer inom
rättssociologiens område,

nr 176, av herr von Seth m. fl., om
inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola,
nr 177, av herrar Lundberg och Håstad,
om inrättande vid Uppsala uni -

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

Nr 2

versitet av en personlig professur i
plastikkirurgi för docenten Tord Skoog,
nr 178, av herr von Friesen, angående
utredning om inrättande av en
professur i invärtes medicin,

nr 179, av herrar Regnéll och Munktell,
om inrättande av en lärarbefattning
i finsk-ugriska språk vid Lunds universitet,

nr 180, av herr Håstad och fröken
Olsson, om inrättande av en extra ordinarie
tjänst som lärare vid skola för
döva,

nr 181, av herr Spångberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag om inrättande
av en byrådirektörstjänst vid
riksarkivet,

nr 182, av fru Kristensson och herr
Bengtsson i Göteborg, om restriktiv utvidgning
av försöksverksamheten inom
enlietsskolan,

nr 183, av herr Rubbestad m. fl., om
utökning av kristendomsundervisningen
i folkskolorna,

nr 184, av fröken Karlsson m. fl., angående
tillsynen vid skolmåltiderna,
nr 185, av fröken Sandell och fru
Holmqvist, angående en administrativ
samordning beträffande anslagsgivningen
till det frivilliga ungdomsarbetet,
m. m.,

nr 186, av herrar Håstad och Norup,
om pension till förre befallningsmannen
Karl Wilhelm Roth,

nr 187, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om avslag på Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Aktieteckning
i AB Statens skogsindustrier,

nr 188, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående
utbyggnad av Norrbottens järnverk
AB,

nr 189, av herr Magnusson i Borås
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Näringsfrihetsrådct,
Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor
samt Statens pris- och
kartellnämnd,

nr 190, av herrar Nordgren och Bärlin,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Täckande av för -

luster i anledning av statlig garanti för
lån till hantverks- och småindustriföretag
m. m.,

nr 191, av herrar Bengtsson i Göteborg
och Lothigius, i anledning av vissa
av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
om anslag under elfte huvudtiteln,
nr 192, av herr Edlund, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till sjukkassor m. m.,
nr 193, av fröken Höjer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar och Utbildning av sinnessjukvårdspersonal:
Avlöningar,

nr 194, av herr Björkman m. fl., om
viss ändring av kungörelsen om tjänstetidsbefordran,

nr 195, av herr Nilsson i Östersund,
om ersättning till övningslärare för resekostnader
i anledning av tjänstgöring
vid olika skolor inom en kommun,
nr 196, av herr Edlund, om vissa
fria resor med järnväg för statliga befattningshavare
i övre Norrland,

nr 197, av herrar Hjalmarson och
Ohlin, om slopande av den extra bolagsskatten,

nr 198, av herr Hjalmarson m. fl.,
om ändrade skatteskalor för statlig inkomstskatt,

nr 199, av herr Pettersson i Norregård
m. fl., angående ändring av kommunalskattelagens
regler om beskattning
av ersättning till riksdagsmän,
nr 200, av fru Wallerius-Gunne m. fl.,
om ändrad lydelse av 39 § 3 mom.
kommunalskattelagen,

nr 201, av herrar Stenberg och Magnusson
i Borås, om upphävande av andra
punkten i anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen,

nr 202, av herr Edlund m. fl., om
ändring av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,

nr 203, av herr Nilsson i Östersund,
om slopande av beskattningen av familjebidrag
till värnpliktiga,

nr 204, av fröken Wetterström in. fl.,
om extra avdrag för vissa folkpensionärcr
m. fl. vid beskattningen,

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

nr 205, av herr Wahrendorff m. fl.,
angående avdrag vid beskattningen för
värdeminskning å grundförbättring,
nr 206, av herr Helén, angående avdragsrätt
vid beskattningen för studieunderstöd
samt amortering av studieskuld,

nr 207, av herrar Hamilton och Lothigius,
om rätt till skatteavdrag för donationer
och utgifter för kulturminnesvårdande
ändamål,

nr 208, av herr Stenberg m. fl., om
vissa ändringar i förordningarna om
automobilskatt och om brännoljeskatt,
nr 209, av herrar Asp och Sundelin,
om sänkning av skatten på motorbrännolja
som förbrukas i yrkesmässig trafik,
nr 210, av herr Bengtsson i Göteborg,
om viss sänkning av utskänkningsskatten
å spritdrycker,

nr 211, av fru Johansson m. fl., om
slopande av införselavgiften på UNICEF
:s s. k. greeting cards,

nr 212, av fröken Karlsson och herr
Regnéll, angående tullskyddet för adiantumblad,

nr 213, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om utredning angående ett statligt försäkringsföretag,

nr 214, av herrar Hagberg och Nilsson
i Gävle, om Sveriges ratificering av 1951
års internationella konvention angående
likalönsprincipen,

nr 215, av herr Jacobsson i Sala, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
19, med förslag till sjukhuslag m. m.,
nr 216, av fröken Sandell m. fl., angående
förslag till arbetstidslag för
hembiträden,

nr 217, av herr Mimktell m. fl., angående
dispens för sjukkassa att utgiva
ersättning för kostnad för sjukgymnastik
behandling,

nr 218, av herr Edlund, angående vissa
ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.,

nr 219, av herr Björkänge m. fl., angående
införande försöksvis av allmän
hastighetsbegränsning för motorfordon,
nr 220, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., om viss ändring i övergångs -

bestämmelserna till lagen om skyldighet
att renhålla gator m. m.,

nr 221, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., om utredning rörande tillfälliga
utförsäljningar och realisationer,
nr 222, av herr Bohman m. fl., angående
översyn av vägtrafiklagstiftningen,
m. m.,

nr 223, av herr Wachtmeister, angående
undantagande från exploatering av
ett representativt urval av sjöar och vattendrag,
m. m.,

nr 224, av herr Antonsson m. fl., angående
återinförande av skyldighet för
kommun att söka tillstånd till förvärv
av jordbruksfastighet,

nr 225, av herr Brandt i Sätila m. fl.,
angående åtgärder för att påskynda lantmäteriförrättningarna
vid rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket,
nr 226, av herr Jansson i Benestad
m. fl., om visst anslag till statens plantskolenämnd,

nr 227, av herr Grebäck m. fl., om
höjning av beloppet av driftslån till
jordbrukare,

nr 228, av herr Grebäck m. fl., om
införande av statliga garantilån till fiskare,

nr 229, av herrar Jacobsson i Tobo
och Björkänge, om anslag för insamling
av primärstatistik över insjöfisket,
nr 230, av herr Brandt i Sätila m. fl.,
om grunderna för fördelningen av hushållningssällskapens
omkostnadsanslag,
nr 231, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter vid statens skogsskolor
m. in.: Omkostnader m. m.,

nr 232, av herr Larsson i Norderön
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning angående Statens skogsförbättringsanslag,

nr 233, av herr Carlsson i Bakeröd, i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till vissa åtgärder
för kvalitetsförbättring av matpotatis,

nr 234, av herr Staxäng m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

Nr 2

om anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader,

nr 235, av herr Hjalmarson m. fl., om
representation för de kristna samfunden
i visst slag av utredningar,

nr 236, av herr Gansmoe m. fl., om
befrielse från dansundervisning i skolorna,

nr 237, av herr Larsson i Norderön
m. fl., angående enhetliga trafikförsäkringspremier
och bensinpriser,

nr 238, av herr Senander m. fl., om
möjligheter för hyresgäster att få insyn
i hyresfastigheters förvaltning,

nr 239, av herr Senander m. fl., om
lagligt reparationstvång beträffande
flerfamiljs hyreshus, samt

nr 240, av herrar Brandt i Sätila och
Wahlund, angående utnyttjande av anslag
å beredskapsstat.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.20.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 27 januari

Kl. 19.30

I anledning därav, att motionstiden
denna dag utgick, voro kammarens ledamöter
kallade att jämväl nu sammanträda.

§ 1

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 241, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Nilsson i Lönsboda, angående
ogiltigförklaring av valförrättning på
grund av oriktig sigillering,

nr 242, av herr Rylander m. fl., angående
ändrad sista dag för val av justitie-
och militieombudsmän,

nr 243, av herr von Friesen, angående
anställningsformerna för de högre
tjänstemännen hos de statliga tillsynsmyndigheterna,

nr 244, av herr Nihlfors m. fl., om en
översyn av de administrativa reglerna
för riksdagens verk,

nr 245, av herr Dickson, angående en
ojävig prövning av viss fråga rörande
riksdagsledamöternas arvoden,

nr 246, av herr Spångberg m. fl.,
angående viss kontroll av anslagen till
kungl. hovstaten,

nr 247, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., om sänkning av anslagen under
första huvudtiteln,

nr 248, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t gjorda
framställningar under andra huvudtiteln,

nr 249, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., om en utredning angående den
svenska hjälpen till de s. k. underutvecklade
länderna,

nr 250, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Utrikesförvaltningen: Om kostnader,

nr 251, av fröken Sandell m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet,

nr 252, av herr Lothigius m. fl., om
anslag till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd,

nr 253, av herr Ståhl, angående för -

3-—Andra kammarens protokoll 1059. Nr 2

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

handlingar mellan representanter för
de demokratiska partierna i syfte att
bevara enigheten i de aktuella försvarsfrågorna,

nr 254, av herr Stähl in. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t gjorda
framställningar under fjärde huvudtiteln,

nr 255, av herr Nyberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till marinen,

nr 256, av herrar Wedén och von Friesen,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet,

nr 257, av herr Hedlund in. fl., om
avslag å Kungl. Maj :ts framställning
om anslag under fjärde huvudtiteln till
Reglering av prisstegringar,

nr 258, av herr Fälldin, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Armén: Hemvärnets avlöningar,
nr 259, av herr Nilsson i Tvärålund,
om tillstånd för fodervärd att använda
kronan tillhörig kallblodig häst för
avel,

nr 260, av herr Stähl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar under femte huvudtiteln,

nr 261, av herr Stähl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t under
femte huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag till vissa ämbetsverks omkostnader,

nr 262, av herr Stähl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till sjukkassor m. in.,
nr 263, av herr Hedlund in. fl., om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Förberedelser för pensionsreformen,

nr 264, av herr Hedlund in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till bostadsbyggande m. m.,
nr 265, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om avveckling av de ortsdifferentierade
tilläggslånen till bostadsbyggande,

nr 266, av herr Rydén, om höjning av
räntan å statens bosättningslån,

nr 267, av herrar Wedén och Rydén,
angående utredning om införande av
värdebeständiga bostadslån,

nr 268, av herr Rydén, angående viss
uppräkning av det under Inkomster av
statens kapitalfonder: Statens bosäftningslånefond
upptagna beloppet,
nr 269, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén, om övergång till kreditgarantisystem
för bostadslån,

nr 270, av herr Nelander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till Bidrag till vissa omskolningskurser
m. m. och till Utbildning
av personal vid skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården,

nr 271, av fröken Elmén m. fl., angående
utbildning och ordnande av arbetsmöjligheter
för utvecklingsstörd
ungdom,

nr 272, av herr Stähl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t under
sjätte huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag till vissa ämbetsverks omkostnader,

nr 273, av herr Rerylund, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar om anslag
för vägändamål,

nr 274, av herr Gustafsson i Kårby,
om utredning angående det enskilda
vägnätet,

nr 275, av herr Svensson i Krokstorp,
angående utbyggnad av vägnätet såsom
medel mot landsbygdens avfolkning,
nr 276, av herr Carlsson i Bakeröd, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till enskild väghållning,

nr 277, av herr Berglund in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till underhåll av
enskilda vägar in. m.,

nr 278, av herr Nilsson i Lönsboda
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
underhåll av enskilda vägar m. m.,
nr 279, av herrar von Seth och Svensson
i Krokstorp, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar om anslag till Bi -

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

Nr 2

drag till underhåll av enskilda vägar
in. m. och till Byggande av länsvägar,
nr 280, av herr Setterberg i VilskeKleva
m. fl., angående tillvaratagande
av möjligheterna att genom oljegrusbeliandling
förbilliga vägunderhållet på
lång sikt,

nr 281, av herrar Magnusson i Borås
och Lothigius, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp,

nr 282, av herr Nihlfors m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Statens trafiksäkerhetsråd
m. m.,

nr 283, av herr Gustafsson i Kårby
in. fl., om avslag å Kungl. Maj ds framställning
om investeringsanslag till
atomkraftverket Eva,

nr 284, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., angående enhetlig vägstandard i
fråga om axel- och boggitryck,

nr 285, av herr Setterberg i VilskeKleva
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag till Driftbidrag
till statens järnvägar,

nr 286, av fru Sandström, angående
flygförbindelserna i de nordligaste delarna
av Skandinavien och Finland,
m. in.,

nr 287, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., angående avslag å Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Driftbidrag
till statens järnvägar,

nr 288, av herr Darlin, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning om anslag
till televerkets fond,

nr 289, av herr Magnusson i Borås, i
anledning av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till Byggnadsstyrelsen:
Avlöningar och Byggnadsstyrelsen:
Omkostnader,

nr 290, av herr Anderson i Sundsvall,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Luftfartsfonden:
Flygplatser m. m.,

nr 291, av herr lledlund m. fl., angående
planering på längre sikt av statens
utgifter och inkomster,

nr 292, av herr Ohlin m. fl., angående

vissa vidgade direktiv för besparingsutredningen,

nr 293, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Skatteersättning till kommunerna,

nr 294, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Majd gjorda
framställningar under sjunde huvudtiteln,

nr 295, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj d under
sjunde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag till vissa ämbetsverks omkostnader,

nr 296, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, om utredning angående
försäljning av aktier i statsägda företag,

nr 297, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj d gjorda
framställningar under åttonde huvudtiteln,

nr 298, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Majd under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag till vissa ämbetsverks
omkostnader,

nr 299, av herrar Kellgren och Hammar,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till naturastipendier
åt studerande vid universiteten m. fl.
läroanstalter,

nr 300, av herr Holmberg m. fl., om
cn förbättring av undervisnings- och
forskningsmöjligheterna i Norrland,

nr 301, av herr Nelander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till Uppsala universitet:
Avlöningar, och till Lunds universitet:
Avlöningar,

nr 302, av fröken Elmén och herr
Gustafsson i Uddevalla, om inrättande
av en professur i arkitekturens teori
och historia vid Chalmers tekniska högskola,

nr 303, av herr Gustafsson i Bogla
m. fl., om anslag till Mariannelundsskolan,

nr 304, av herr Petterson i Degerfors
in. fl., angående ändrade övergångsbestämmelser
rörande statsbidragen till

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

driftkostnader för det allmänna skolväsendet,

nr 305, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m., -

nr 306, av herrar Thapper och Kärrlander,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
driften av lokala yrkesskolor,

nr 307, av herr Forsberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till föreläsningsförmedling
och konsulentverksamhet,
nr 308, av herr Svenning m. fl., om
anslag till Malmö stadsbibliotek,

nr 309, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., om kostnadsfri realexainensprövning
för yrkesskoleelever,
nr 310, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet,

nr 311, av fru Lindskog m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av ungdomsledare,

nr 312, av herr Hallén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar,

nr 313, av herr Edlund m. fl., om
anslag till Svenska livräddningssällskapet,

nr 314, av fru Sandström, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Främjande av nordiskt-kulturellt
samarbete,

nr 315, av herr Johansson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader,
nr 316, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t gjorda
framställningar under tionde huvudtiteln,

nr 317, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t under
tionde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag till vissa ämbetsverks
omkostnader,

nr 318, av herr Boija m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till Ingeniörsvetenskapskademien:
Teknisk-vetenskaplig

och industriell representation i utlandet,

nr 319, av herr Nihlfors och fru
Eriksson i Stockholm, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Byggande av fiskehamnar,

nr 320, av herr Christenson i Malmö,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Avsättning till lotterimedelsfonden,

nr 321, av herr Allard m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Avsättning till fonden
för idrottens främjande,

nr 322, av herr Johansson i Torp
m. fl., angående statsbidrag till allmänna
hamnar och farleder,

nr 323, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Brandt i Sätila, om inrättande
av en professur i landsbygdssociologi
vid Uppsala universitet,

nr 324, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
handelshögskolan i Göteborg,

nr 325, av herr Setterberg i VilskeKleva
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Statens
institut för konsumentfrågor, m. m.,
nr 326, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., angående statsgaranterade lån
till hantverks- och småindustriföretag,
m. in.,

nr 327, av fru Sandström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag till utbyggnad
av AB Statens skogsindustrier
m. in.,

nr 328, av herrar Holmberg och Senander,
i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,

nr 329, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t under
elfte huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag till vissa ämbetsverks omkostnader,

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

Nr 2

nr 330, av herr von Friesen och fröken
Höjer, angående visst tillägg till
personalförteckningen för statens sinnessjukhus,

nr 331, av herr Karlsson i Olofström
in. fl., om viss ändring av bestämmelserna
rörande statsbidrag till polisdistrikt,

nr 332, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t gjorda
framställningar under tolfte huvudtiteln,

nr 333, av herr Larsson i Stockholm
in. fl., om utredning för åstadkommande
av en tillfredsställande rekrytering
av polispersonal,

nr 334, av herr Kollberg, angående
rekryteringen av polispersonal i Stockholm,

nr 335, av fröken Sandell m. fl., angående
vissa ändringar i statens allmänna
pensionsreglemente,

nr 336, av herr Rubbestad, om tillsättande
av en parlamentarisk kommitté
för förhandlingar angående statstjänstemännens
lönefrågor,

nr 337, av herrar Eliasson i Sundborn
och Gustavsson i Alvesta, angående
ökade möjligheter för riksdagen att deltaga
i förhandlingar rörande statstjänstemännens
löner,

nr 338, av herr Björkman m. fl., angående
intagande i statsverkspropositionen
av en översiktlig sammanställning
över ökade lönekostnader och omkostnader,

nr 339, av herr Larsson i Luttra, angående
minskad spännvidd mellan lönerna
i de olika dyrorterna,

nr 340, av herr Hansson i Skegrie
in. fl., angående kompensationen till
statstjänstemännen för inbetalda folkpensionsavgifter,

nr 341, av fröken Elmén och fröken
Wetterström, angående lönegradsplaceringen
av terapeuttjänster vid Ericastiftelsens
läkepedagogiska institut,

nr 342, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Rimmerfors, om anslag till Riksförbundet
mot tobaken,

nr 343, av herr Nihlfors in. fl., i an -

ledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Statens lånefond för universitetsstudier,

nr 344, av fru Lewén-Eliasson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till driften
av lokala yrkesskolor,

nr 345, av herrar Hamrin och Rimås,
om utredning rörande den heraldiska
verksamhetens organisation,

nr 346, av herrar Hamilton och Fälldin,
om tillgodoräknande som merit av
viss utlandstjänst,

nr 347, av herr Ohlin m. fl., om särskild
pension åt andra kammarens f. d.
sekreterare, statskommissarien Gunnar
Britth,

nr 348, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., om förhöjd pension åt förste
assistenten A. Albrektson hos Föreningen
Skyddsvärnet,

nr 349, av herr Hedqvist, om ersättning
till jordbruksarbetaren H. K. B.
Carlzén för skada, uppkommen under
militärtjänstgöring,

nr 350, av herr Kollberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 3, med
förslag till förordning om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.,
nr 351, av herr Setterberg i VilskeKleva,
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning,

nr 352, av herr Hedlund m. fl., angående
förlust- och resultatutjämning vid
beskattningen,

nr 353, av herr Ohlin m. fl., om ändring
i lagen med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965,

nr 354, av herr Elmwall m. fl., angående
beräkningen av energiskatt å elektrisk
kraft,

nr 355, av herr Fälldin, angående beskattningen
i visst fall av förmånen av
fri bostad,

nr 356, av herr Larsson i Luttra in. fl.,
angående viss skattefrihet för allmänna
samlingslokaler,

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

nr 357, av herrar Darlin och Magnusson
i Borås, om höjning i visst fall av
värdeminskningsavdraget för byggnad,
nr 358, av herr Ohlin m. fl., om höjning
i visst fall av värdeminskningsavdraget
för byggnad,

nr 359, av herr Gustavsson i Alvesta,
angående en progressiv företagsbeskattning
i syfte att underlätta de mindre
företagens konsolidering,

nr 360, av herr Hedlund m. fl., om
avskaffande av den extra bolagsskatten,
nr 361, av herr Ohlin m. fl., om ändrade
schablonavdrag vid beskattningen,
nr 362, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., angående tillverkning och försäljning
av ciderdrycker med viss alkoholhalt,

nr 363, av herr Lothigius m. fl., om
viss ändring i förordningen om automobilskatt,
m. m.,

nr 364, av herr Ståhl m. fl., om uppräkning
i anledning av penningvärdeförändringen
av avgifterna enligt förordningarna
om stämpelavgift och expeditionslösen,

nr 365, av herrar Fröding och Björkman,
om vissa ändringar i förordningarna
om stämpelavgift och expeditionslösen,

nr 366, av fröken Wetterström m. fl.,
om ändring av 2 § 1 mom. förordningen
med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall,

nr 367, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., om vissa ändrade regler för energibeskattningen,

nr 368, av herr Nilsson i Tvärålund,
om vissa ändringar i tulltaxan,

nr 369, av herr Nihlfors m. fl., om
utgivande av en riksdagens författningssamling,

nr 370, av herr Ohlin m. fl., angående
vissa åtgärder till främjande av full
sysselsättning,

nr 371, av herr Gustafsson i Kårby,
angående utredning om näringslivets
lokalisering,

nr 372, av herr Persson i Appuna
m. fl., angående utredning om näringslivets
lokalisering,

nr 373, av herr Stenberg m. fl., angående
ändrade bestämmelser för Aktiebolaget
Industrikredits utlåning,
in. m.,

nr 374, av herrar Brandt i Sätila och
Hansson i Skegrie, angående svensk anslutning
till ett planerat västeuropeiskt
frihandelsområde,

nr 375, av herr Elmwall m. fl., om
sådana riktlinjer för finans- och kreditpolitiken,
att småföretagsamhetens intressen
tillgodoses,

nr 376, av herr Ohlin m. fl., om utredning
angående värdesäkring av vissa
former av långsiktigt sparande,

nr 377, av herr Fälldin m. fl., angående
viss sparpremie beträffande bosättningslån,

nr 378, av herr Jacobsson i Sala m. fl.,
angående lån till företagarföreningar
av medel avsedda för sysselsättningsbefrämjande
åtgärder,

nr 379, av herr Hagberg in. fl., angående
förstatligande av vissa företag
som importerar och distribuerar mineraloljor,

nr 380, av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
om viss utvidgning av direktiven för
textilutredningen, m. in.,

nr 381, av herr Dickson, angående
viss ändring av riksbankens sedeltyper,
nr 382, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., om skärpta straff för våldsbrott,
nr 383, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Nilsson i Tvärålund, angående verkställigheten
av frihetsstraff för brott
begångna i de nordiska länderna,
nr 384, av herr Rylander in. fl., om
slutförande snarast möjligt ay arbetet
på ett närmare nordiskt samarbete på
straffverkställighetens område,

nr 385, av herrar von Friesen och
Munklell, angående den statsrättsliga
ställningen för tidigare medborgare i
de baltiska länderna,

nr 386, av fru Kristensson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 19, med förslag till sjukhuslag m. m.,
nr 387, av herr von Friesen, likaledes
i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 19,

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

Nr 2

nr 388, av fru Sjövall och herr Kristenson
i Göteborg, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 19,
nr 389, av herrar Magnusson i Borås
och Björkman, om höjning av avgifterna
för registrering T bilregistret,
nr 390, av fru Lindberg m. fl., om
visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen,

nr 391, av herr Ståhl m. fl., om nedsättning
av statsbidraget till grundsjukpenning,
m. m.,

nr 392, av fru Lindberg m. fl., om viss
ändring av 7 § lagen om moderskapshjälp,

nr 393, av herr Ohlin m. fl., om viss
höjning av folkpensionsavgiften,

nr 394, av herr Hagberg m. fl., om
höjning av vissa ersättningar från arbetslöshetsförsäkringen,
m. m.,

nr 395, av herr Gustafsson i Kårby
m. fl., om införande i vägtrafikförordningen
av vissa särskilda bestämmelser
rörande skolskjutsar,

nr 396, av herr Munktell m. fl., om
tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket,

nr 397, av fru Lewén-Eliasson m. fl.,
om översyn av pris- och kartellagstiftningen,
m. m.,

nr 398, av herrar Elmwall och Vigelsbo,
om skyldighet att vid försäljning av
begagnad bil förete protokoll över testning
rörande bilens beskaffenhet,

nr 399, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., om införande i körkort av uppgift
om innehavarens blodgrupp,

nr 400, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Jansson i Benestad, om riskförsäkring
vid farligt räddningsarbete,

nr 401, av herr Lundmark m. fl., angående
översyn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnader,
nr 402, av herr Berglund m. fl., angående
befogenhet för kommunerna att
uppträda såsom sakägare i vattenmål,
nr 403, av herrar Christenson i Malmö
och Bglander, angående ändring av bestämmelserna
om förverkandepåföljd i
lagen om straff för olovlig varuinförsel,
nr 404, av herr Stabi m. fl., i anled -

ning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar under nionde huvudtiteln,

nr 405, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag till vissa ämbetsverks
omkostnader,

nr 406, av herrar Svensson i Ljungskile
och Rimås, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 24, angående försäljning
av vissa kronoegendomar, m. m.,
nr 407, av herr Staxäng m. fl., om inrättande
av vissa ytterligare tjänster vid
havsfiskelaboratoriet,

nr 408, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Befrämjande av husdjursaveln,

nr 409, av herr Thapper m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,

nr 410, av herrar Staxäng och Carlsson
i Bakeröd, om anslag till bidrag till
resekostnader vid veterinärbesök,
nr 411, av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till statens växtskyddsanstalt,

nr 412, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om visst anslag till förädling av
medicinalväxter, m. m.,

nr 413, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., om uppskov med erläggande av
annuitet å stödlån till jordbrukare i
övre Norrland,

nr 414, av herr Antonsson m. fl., om
svensk forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område inom de s. k.
underutvecklade länderna,

nr 415, av herrar Antbg och Åhman,
angående kreditsanering för jordbrukare
som på grund av upprepade skördeskador
kommit i ett beträngt ekonomiskt
läge,

nr 416, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., om ändrade regler för statsbidrag
till nyelektrifiering,

nr 417, av herr Grebäck in. fl., angå -

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

ende viss restitution av energiskatt på
bränsle,

nr 418, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., angående viss restitution av bensinskatt,

nr 419, av herrar Persson i Tandö
och Nilsson i Östersund, angående viss
restitution av bensinskatt,

nr 420, av herrar Wahrendorff och
Elmwall, angående omprövning inom
statens jordbruksnämnd av regleringsbestämmelserna
för jordbruket,

nr 421, av herr Kollberg, angående
skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig
verksamhet,

nr 422, av herr Munktell, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 3, med
förslag till förordning om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.,
nr 423, av herr Hagnell, om vissa ändringar
i tulltaxan,

nr 424, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Fälldin, om utredning angående
vissa strafformer,

nr 425, av herrar Fälldin och Svensson
i Vä, om åtgärder för att tillföra
domstolarna trafikteknisk sakkunskap,
nr 426, av herrar Arvidson och Alemyr,
angående ändrad ordning för utträde
ur svenska kyrkan,

nr 427, av herr Hagnell, om tillskapande
av en trafiksäkerhetsorganisation,

nr 428, av fru Thunvall m. fl., om
obligatoriskt stöldskydd för bilar,
nr 429, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
19, med förslag till sjukhuslag m. m.,
nr 430, av herr von Friesen, om framläggande
av förslag till lag angående
skolplikt,

nr 431, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., angående lagstiftning om obligatoriska
avsättningar inom det enskilda
skogsbruket till skogsvårdande åtgärder,
nr 432, av herr Svensson i Ljungskile,
angående rättegångsbiträde åt enskilda
i jorddelningsmål,

nr 433, av herr Elmwall m. fl., om
rätt till fångst av vildmink utan innehav
av jaktkort,

nr 434, av herrar Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Kårby, om utredning
av förutsättningarna att tillförsäkra
jordbruksbefolkningen en skälig inkomstnivå,
m. m.,

nr 435, av herr Börjesson m. fl., angående
viss begränsning av domänverkets
inköp av skogsmark för markfondmedel,
m. m.,

nr 436, av herr Larsson i Norderön
m. fl., om viss delegation av beslutanderätten
angående förhöjt byggnadsbidrag
till skogsvägar,

nr 437, av herr Wahrendorff m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering,

nr 438, av herr Fälldin, om vidgad
undervisning i svenska språket och
medborgarkunskap vid lantbruksundervisningsanstalterna,

nr 439, av herr Elmwall m. fl., om statligt
stöd till försöksverksamhet vid lantbruks-
och lantmannaskolor med gengasdrift
av traktorer och bilar,

nr 440, av herr Hedin, om ändrade
villkor för beviljande av lån ur fiskerilånefonden,

nr 441, av herr Johansson i öckerö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Fiskerilånefonden,

nr 442, av herr Grebäck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till skogs- och
lantbruksakademien: Akademien,

nr 443, av herrar Nilsson i Göingegården
och Lothigius, om anslag till statens
plantskolenämnd,

nr 444, av herr Asp m. fl., angående
fliseldning,

nr 445, av herrar Brandt i Sätila och
Elmwall, angående fliseldning,

nr 446, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Larsson i Hedenäset, om påskyndande
av pågående inventering av hittills
olösta norrlandsfrågor,

nr 447, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., om utredning angående näringsforskningen,

nr 448, av herr Hedlund m. fl., angå -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

ende riktlinjer för ungdomens etiska,
moraliska och sociala fostran, m. m.,
nr 449, av herr Rimmerfors in. fl.,
om utredning beträffande alkoholen i
den officiella representationen,

nr 450, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., angående viss lägre eltaxa för
småindustrien,

nr 451, av herr Fälldin m. fl., angående
meritvärdet av militär utbildning,
nr 452, av herrar Börjesson och Elmwcill,
angående militär nedsättningsbil -

jetts giltighet på statens järnvägars busslinjer,

nr 453, av herrar Stenberg och Allard,
om viss utvidgning av AB Tipstjänsts
verksamhet, och

nr 454, av herr Löfgren in. fl., om formerna
för inbetalning av radiolicens.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.50.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 28 januari

Kl. 10.00

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts å bordet
vilande propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1959/60, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1958/59; och anförde
därvid:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! En egenartad företeelse
i sanning, den starka regering socialdemokraterna
håller oss med! Den har
alltid rätt men får alltid fel. Eftersom
den alltid har rätt, är det förmätet att
begära, att den skulle ta hänsyn till andra
människor när den fattar sina beslut.
Eftersom den alltid får fel, är det en
enkel skyldighet för envar att skynda
till och ta konsekvenserna av dess politik.
Man måste vara solidarisk. Regeringen
förhandlar genom att säga nej
till andra. Att förhandla med regeringen
så fort det gäller pengar är att säga ja

och tack. Så ser regeringssocialism ut
i praktiken. Det finns statsråd och så
vi andra. Vi andra skall instämma.

På det viset ger sig förutsättningarna
av sig själva för »bred parlamentarisk
samling också kring den inkomstförstärkning»
som oupphörligt visar sig
erforderlig för fortsatt socialdemokratisk
politik. Inkomstförstärkningar är
någonting som man talar om — det är
skatteskärpningar man menar. Statens
inkomster skall bli större, medborgarnas
mindre. Res er upp i bussen, regeringen
skall sitta!

Årets budgetkommentar är till och
med mer sedvanlig än vanligt. Nästan
allt finns där: försäkringarna om att
överheten vill oss så väl, tackoclilovandet
för att det är så som det är, ty hur
skulle det väl annars vara? Det är bara
en enda sak som fattas: något uttryck
för medvetandet om att medborgaren
inte bara är en från statsrådsberedningen
fjärrmanövrerad skatterobot, som reagerar
likt en matematikmaskin. Begeringen
tror, att om man stoppar in en
nypa solidaritet och några förmaningar
i ena ändan, så får man ut eu all -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

män omsättningsskatt i den andra, precis
som i en automat. Man föreställer
sig att det inte skulle finnas någon gräns
för människornas förmåga att uthärda
skatter, att människornas egna behov
och önskningar alltid skall stå tillbaka
för myndigheternas.

Att få ordning på statens affärer genom
att hålla nere utgifterna så att inkomsterna
hade räckt till skulle, säger
finansministern, innebära så hänsynslösa
beskärningar, att regeringen inte
velat godtaga dem. Herr talman! En av
landets i mer än en mening mest sålda
tidningar har kallat detta alternativ en
skräckbudget. Men finns det något mindre
hänsynsfullt än att utan vidare, utan
ens tillstymmelse till undersökningar av
vad det skulle medföra, bara fortsätta
att ålägga människorna att skära ned
sin budget, så att regeringen kan öka
utgifterna i statens? Är det lättare för
människorna att minska sina utgifter
än för myndigheterna att öka sina? Är
det så säkert att ett regelbundet återkommande
krav på fem å tio kronor
mindre i veckan i hushållspengar har
mindre av skräck i sig för vanligt folk
än tusen miljoner i uteblivna utgiftsökningar
för myndigheterna, som dock
har mer än 12 000 miljoner att röra sig
med? Var prutar man lättast — där
miljonerna rullar eller där tian måste
vändas och vridas?

Vid en tidpunkt, då samlade ansträngningar
skulle ha kunnat hejda den statsfinansernas
kris som regeringen nu efter
år av ihärdigt nekande medger är
för handen, erbjöd vi vår medverkan
för att få dessa samlade ansträngningar
till stånd. Regeringens nej var fränt och
bestämt: den hade ansvaret och tänkte
inte dela detta ansvar, inte med någon.

Det skulle vara en farlig flykt från
verkligheten att ett ögonblick inbilla
sig, att tusen miljoner i nya skatter nu
skulle ge oss trygghet mot nya skatter
ens under de närmaste åren. Ger vi i
dag regeringen vad den begär, kommer
den igen i övermorgon med nya krav.

3 procent i allmän omsättningsskatt
täcker på ett ungefär den summa, med
vilken denna regerings utgifter växer
mer än dess inkomster på två år. 1961
eller däromkring har vi alltså, enligt
den socialdemokratiska politikens egen
inneboende automatik, att på nytt räkna
med ett nytt erbjudande om nya förhandlingar
om nya skatter.

Det är helt enkelt uteslutet, herr talman,
att vi inom högerpartiet skulle
medverka till att kommendera in medborgarna
i denna skattehöjningarnas
trampkvarn. Vi förhandlar inte om skattehöjningarnas
skenlösning. Vi är beredda
att förhandla om två ting, om
sänkta statsutgifter för att komma ur
den statsfinansernas kris, som hotar att
bit för bit hacka sönder förutsättningarna
för människornas personliga framtidsplanering,
och om ett samlat och
tidsenligt handlingsprogram mot sysselsättningssvårigheterna.
Vi behöver inte
förhandla om hjälpen till dem som blivit
arbetslösa — där är vi överens.

På ytterligare en punkt har vi samma
uppfattning som regeringen. Därför att
vi får igen det i en höjd kostnadsnivå
och en försvagad valutareserv, kan vi
inte vara med om att låna pengar till
statens löpande utgifter. Våra förslag
till de begränsningar i statsutgifterna,
som skulle kunna ge människorna säkerhet
mot nya inskränkningar i deras
rätt att sköta sin egen ekonomi, ligger
nu på riksdagens bord. Vårt budgetalternativ
är inte fullständigt — det kan det
inte bli förrän senare under riksdagen
— men det är så fullständigt att ingen
kan missta sig på vartåt vi syftar.

Ingen enstaka post i detta alternativ
är helig, vi är beredda att resonera om
alla detaljer. Det enda avgörande är
målsättningen: balans mellan statens löpande
utgifter och inkomster, utan skattehöjningar,
och väsentligt minskade
lånekrav. Målet är sänkt sammanlagd
skattebelastning på arbetsinsats och arbetsförtjänst.
Det kommer, så som regeringen
har styrt till det, att ta tid in -

Onsdagen den 28 januari 1959 fin.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nan grunden för skattesänkningar ligger
fast. Detta förutsätter en annan politik
än den socialdemokratiska, en politik
som satsar på vilja, kraft och det
sunda förståndet hos miljoner självständiga
människor.

Rent arbetsmiissigt står riksdagen nu
i ett tillspetsat läge. Det arbetsmaterial
regeringen har ställt till förfogande är
inte bara preliminärt — det är halvt.
Riksdagen inbjudes att besluta utgifter
utan att veta vilka inkomster som kan
påräknas, utan att ha något begrepp om
hur den skattebörda ser ut, som dessa
utgifter gör nödvändig. En och annan
kallar sådant konjunkturpolitik. Det är
motsatsen! Den som gör anspråk på att
styra andras ekonomi måste först visa
att han kan styra sin egen. Varken sysselsättning
eller penningvärde i detta
land kan, hurdan konjunktur vi än får,
bli oberörda av 500 miljoner mer eller
mindre i skatt. Det finns inte någon
samhällsekonomi som tål att regeringen
spelar krypkasino med hundratals
miljoner i potten. Varje beslut om mer
betydande utgifter, som inte är bundna,
bör därför vara preliminärt, så att man
i år får en sammanlagd rörelsefrihet av
storleksordningen minst 1 000 miljoner
kronor kvar till det ögonblick, då regeringen
kan lägga fram sin budget. Det
enda alternativet i den stunden får inte
vara skattehöjningar.

Villkorliga utgiftsbeslut är grundlagsstridiga,
säger man i samma andedrag
man finner det vara alldeles i sin ordning
att regeringen bör sätta sig över
grundlagens stadganden, de stadganden
som finns där för att riksdagen skall ha
reell möjlighet att avgöra, hur stora
skatter som skall tagas ut av det svenska
folket.

Regeringen kräver att riksdagen skall
binda sig för fixerade utgifter. Vi i högerpartiet
vill att riksdagen genom all
fatta villkorliga utgiftsbeslut skall behålla
sin handlingsfrihet. Om riksdagens
majoritet godtar regeringens krav,
har den i förväg överlåtit folkrepresen -

tationens beskattningsrätt till finansdepartementet.
Är det detta som herr
Sträng vill?

Vi för vår del kan omöjligen inse att
riksdagen av formella skäl skall vara
förhindrad att fatta villkorliga utgiftsbeslut.
Riksdagen kan förse sina bemyndiganden
till regeringen att ge ut pengar
med alla villkor den finner nödvändiga.
Regeringens ansvar är för övrigt inte
slut då den har fått ett riksdagens bemyndigande.
De pengar som finns måste
räcka till. Varje år har vi fått tilläggsstater
med krav på mera pengar. Om
det visar sig nödvändigt, gör vi faktiskt
nu anspråk på tilläggsstater med
förslag om mindre utgifter.

Om, herr talman, den oförmodade
händelsen skulle inträffa att herr
Strängs kalkyler för i år och för nästa
år skulle hålla, om alltså något av ett
mirakel skulle hända, kommer driftbudgeterna,
sedan herr Sträng blev finansminister,
att visa ett sammanlagt
underskott på mer än 2 400 miljoner,
vilket motsvarar 66 procent av vad landets
medborgare på ett år betalar i källskatt
till staten. Vartenda år har visat
underskott. I genomsnitt torde detta
komma att uppgå till mer än 500 miljoner
kronor.

Rätt skall emellertid vara rätt. Den
största och avgörande försämringen inträffade
när herr Sträng var alldeles
färsk som finansminister, så tidigt som
omkring mitten av 1950-talet. Arbetslösheten
hlev något av ett problem först
under senare halvåret 1958. Det finns
mot denna bakgrund inte någon möjlighet
att hävda, att nödvändigheten att
ingripa mot arbetslösheten skulle i väsentlig
grad ha åstadkommit den statsfinansernas
kris, som länge funnits i
verkligheten men i regeringens medvetande
först efter den 21 september i
fjol, dagen för kommunalvalet. Denna
statsfinansernas kris började viixa fram
i början på 1950-talet. Den fördjupades
undan för undan av en politik, som
medförde oavbrutna skatteskärpningar

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

— då motiverade med påståendena om
att man på så sätt skulle kunna bryta
översysselsättning och överkonjunktur,
en teoretiskt grundad men praktiskt
omöjlig teknik. Inflationerna dolde krisens
utslag och spädde ytterligare på
den falska känslan, att staten hade gott
om pengar. I sitt första skede ger en
inflation alltid det allmänna många
miljoner, i sitt andra väldiga utgiftsökningar.
Den återskapar på detta sätt
sig själv, så sant som snabbt stigande
statsutgifter är och förblir en självständigt
drivande inflationsfaktor.

Under senare delen av 1950-talet tappar
de svenska inflationsböljorna undan
för undan sitt internationella underlag.
Konkurrensekonomien vinner
mark över världen. De första tecknen
på vad man skulle kunna kalla ett statsfinansiellt
bakrus börjar bli märkbara
och statistiskt mätbara. Men vanan —
jag säger ovanan — att finna sig i statsutgifter,
som stiger med mer än 12 procent
om året, sitter fast. Den regerar
den dag som i dag är. De utgifter, som
nu föreslås för nästa år, ligger 1 500
miljoner eller 12,3 procent högre än i
år. Den inkomstförstärkning, som kan
framräknas utan skärpningar i skattesatserna
eller nya pålagor, uppgår till
högst några hundra miljoner. Krisens
grundläggande karaktär är därmed given.
Inga pengar räcker. Detta är inte
någon tillfällig företeelse, det är en
strukturell statsfinansicll kris vi har att
brottas med, en bestående och av de
härskande politiska värderingarna förorsakad
snedvridning. Nya skatter ger
tidsfrist men ingenting därutöver. Nya
skatter botar inte. De gör ont värre. De
driver än ytterligare upp utgifterna. Vi
är mycket snabbt framme vid den gräns,
där nya skatter ger mindre inkomster.
Regeringen blir hjälplös inför människornas
sätt att reagera. Inget kontrollsystem
fungerar, i alla fall inte något
som är ur demokratisk synpunkt
godtagbart. En allmän omsättningsskatt
är tekniskt sett en lätt väg för regering -

en att skaffa sig nya inkomster. För
människorna betyder den en sak —
prishöjningar. De kommer att uppfatta
den som inledningen till en ny inflationsomgång,
som man ser början men
inte slutet på. Vi kan köpa tid också till
priset av en spolierad kapitalmarknad,
till priset av sämre arbetsvillkor för
produktionen än vi behövt ha, av mindre
konkurrenskraft än människorna
och de naturliga resurserna ger oss underlag
för, till priset av en ofrånkomlig
nödvändighet att ta emot varje inflationsstöt
i veka livet. Tid kan vara dyrbar
men, herr talman, aldrig värd det
priset. Vi har inte råd till fortsatt socialdemokratisk
politik.

Två unga människor startar sitt liv
tillsammans. I dag har de 12 000 kronor
om året. Därav tar det allmänna ungefär
totalt 30 procent. Som alla andra räknar
de med att så småningom få det bättre.
Säg, att deras inkomst fr. o. m. nästa
år och fem år framåt växer med 2,5 procent
om året. Det ger dem på alla de fem
åren sammanlagt 4 630 kronor mer än
om inkomsten hade stått still. Låt oss nu
räkna. De skatter och avgifter, vi nu har,
skall betalas. Så kommer den nya pensionsavgiften
och den omsättningsskatt
på 3 procent, som herr Sträng funderar
på. Vad blir då kvar av de 4 630 kronorna?
Inte ett öre! Bara de direkta
skatterna och avgifterna tar 3 300 kronor
av merinkomsten på 4 630. Fortfarande
har dessa människor, precis
som när de startade, ungefär 8 500 kronor
netto om året kvar att reda sig på.
Och då har jag ändå inte räknat med
någon som helst inflation. Även om
människorna får full kompensation,
skärper varje inflation skattetrycket.

Orden framtid och framsteg måste
för människor i denna situation förlora
det mesta av sitt personliga innehåll.
Högskattepolitikerna kan svara: De här
människorna klarar sig bra ändå. Det
går ingen nöd på dem. Just för deras
egen skull bör regeringen omvandla
pengar, som kanske annars skulle plott -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ras bort, till starka statliga resurser för
gemensam välfärd. Betala skatt och försaka;
när vi är färdiga får du pengarna
tillbaka. Varpå ej sällan följer en skildring
av de två länders politik, vi enligt
herr Sträng skall kompromissa emellan
— det kapitalistiska Amerika, där alla
åker bil, och det socialistiska Ryssland,
där hundarna resor till månen.

Medel, som överförs från människorna
till myndigheterna, blir trots alla bedyranden
så ofta inte resurser, utan
helt enkelt utgifter. 990 miljoner kronor,
som skulle ha blivit vägar och broar,
har i stället rullat in i de växande
statsutgifternas djungel.

Offentliga anläggningar och långsiktiga
insatser ligger utanför kostnadskonkurrensens
kontroll. De blir dyra,
helt enkelt därför att de inte behöver
bli billiga.

Människorna har inget reellt inflytande
över hur offentliga anläggningar
sköts. De kan aldrig tvinga igenom
nödvändiga rationaliseringar och begränsningar
i utgifterna, tv dessa anläggningar
tar avgifter, icke priser för
sina tjänster. Avgifterna kommer på
skattsedeln, om de inte kan tas ut direkt,
och skatterna har ännu ingen lyckats
pruta på. Av dessa och andra skäl är
experimenten i resurs-socialism orimliga
och omöjliga, kompromissförsök
otänkbara mellan den personliga självbestämmanderättens
och valfrihetens
framstegsekonomi och sovjetrysk koncentrationsekonomi.
Vi måste välja, och
vi måste välja den väg, som leder till
personliga resurser för de många människorna.

Detta betyder inte, att vi ger upp
anspråken på en aktiv konjunkturpolitik
som stärker produktionsbetingelserna
och därmed undan för undan skapar
nya tillfällen till sysselsättning för människorna.
Till en aktiv konjunkturpolitik
hör eu jordbrukspolitik som gör
modernäringen bärkraftig genom att
godta en prisbildning som ger jordbrukarna
inkomstlikställighet. En aktiv

konjunkturpolitik förutsätter emellertid
ofrånkomligen, att vi kan arbeta
utifrån ett offentligt utgiftsläge, som
ger rörelsefrihet både på kapitalmarknaden
och i ränte- och kreditpolitiken.
Över 90 procent av obligationsmarknadens
resurser tas nu i beslag för offentlig
och statsgaranterad upplåning. De
offentliga utgifterna pressar efterfrågan
utöver gränserna för kapital- och
kreditmarknadens resurser. Statens
likviditet är så dålig, att varje tillspetsning
av utgifterna gör en omedelbar
extra upplåning nödvändig. I december
förra året gav driftbudgeten ett större
utgiftsöverskott än någonsin tidigare —
930 miljoner. En omedelbar upplåning
på 1 118 miljoner blev nödvändig. Den
måste till betydande del placeras i sedelbanken.
Skattesystemet och hot om
nya skatter pressar samman människornas
vilja och förmåga att spara. Inflationsfaran
gör särskilt småsparandet
riskabelt. För att skapa underlag för
en lågräntepolitik och bestående räntesänkningar
måste vi alltså ändra på dessa
förhållanden. Eljest tar man de risker
för valutareserven, som de fritt växlingsbara
valutorna gör uppenbara utan att
nå verkliga resultat. Det räcker då inte
ens med nya reglerings- och ransoneringsingripanden.
De drabbar för övrigt
de svagaste bland de lånebeliövande
värst. Icke minst gäller detta, om man
styr till det så, att vi på nytt får en
grå kreditmarknad med mycket höga
räntesatser.

Vi står just nu inför den trängande
nödvändigheten att begränsa statens löpande
utgifter på ett sådant sätt, att
omedelbar verkan uppnås. Men detta
är inte nog. Därutöver kräver riskerna
för den närmaste framtiden någonting
som man skulle kunna kalla en genomgripande
strukturrationalisering inom
hela den statliga sektorn.

Låt mig ta ett exempel, ett ur alla
synpunkter utomordentligt betydelsefullt
exempel.

Genom en särskild överenskommelse,

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som vi alla anser framsynt, är ramen
för våra försvarsutgifter given till den
1 juli 1961. Inom denna ram finns visst
utrymme för teknisk förnyelse, detta
helt enkelt därför, att tekniskt stillastående
och efterblivenhet skulle göra våra
försvarsutgifter tämligen meningslösa.
De ekonomiska anspråk den militärtekniska
konkurrensen i världen ställer
också på oss skärps emellertid med
accelererad hastighet. Gör vi ingenting,
kommer vi en bit in på 1960-talet att
möta ett ofrånkomligt behov av försvarsutgifter,
som icke låter sig förenas
med rimliga eller godtagbara krav på
människorna. Jag räknar då icke med
några utrikespolitiska mirakel, med
någon bestående avspänning i världen.

Vad kan vi göra? Vi måste alldeles
förutsättningslöst, men undan för undan
anpassa försvarets materiella och personella
organisation till de nya tekniska
förutsättningarna, pressa ur varje försvarsmiljon
högsta möjliga försvarsekonomi.
Utan tillgång till ett taktiskt
atomvapen är detta inte möjligt. Att vi
får ett taktiskt atomvapen bar förutsatts
i de ansvariga myndigheternas
försvarsplanering. Om vi inte får det,
blir vi, vid det enda angrepp vi behöver
räkna med, tvungna att uppge stora delar
av landet utan att kunna bjuda verkligt
motstånd. Ett taktiskt atomvapen är
ett försvarsvapen, som väl låter sig inpassas
i en liten nations försvarsorganisation.
Vätebomben är ett terrorvapen
i stormakternas hand. Respekten för oss
och tilltron till vår fredsvilja blir inte
mindre därför att vårt försvar är så
starkt som modern teknik kan göra det.
Ej heller reduceras därigenom våra
möjligheter att göra en helhjärtad insats
i det internationella samförståndets
tjänst. De humanitära skäl, som från
radikalpacifistiskt håll anförs mot ett
taktiskt atomvapen, är i själva verket
argument för en isolerad svensk avrustning.
De ställer därmed frågan på
sin spets. Ett i gammal mening konventionellt
försvar blir oerhört dyrt. Det

blir, trots de stora utgifterna, otillräckligt
både som fredsbevarande faktor
och som skydd mot invasion och ockupation.
Därför måste vi ta steget, och vi
måste — inte minst genom inköp utifrån
av vapenbärare, som kan medföra
också taktiska atomladdningar — göra
det på ett sådant sätt, att svaghetsperioden
för vårt försvar blir så kort som
möjligt.

Låt oss därför göra vår inställning så
klar, att det framstår som ett eget intresse
för de stora demokratierna att låta
ett alliansfritt Sverige på vanliga kommersiella
villkor göra dessa inköp.

I den strukturrationaliserande verksamhet
över hela fältet, vars behövlighet
varje ny budget inskärper, kan vi
inte längre göra några undantag. Så
djupt har den statsfinansiella krisen
slagit. Vi skall hålla fast vid målsättningen
för folkpensionsreformen, men
måste jämna ut takten i pensionshöjningarna,
successivt reducera statsbidragen
till de behovsprövade kommunala
pensionstilläggen och undan för undan
markera pensionssystemets försäkringskaraktär.
Regeringen, som tydligen
tror på det politiska värdet av löften om
förmåner, kan slå ifrån sig med bägge
händerna och tiga som muren i sak. Den
kommer ändå inte ifrån, att man inte
kan låna pengar, vare sig till folkpensioner
eller till subventioner åt kommuner
och enskilda.

En genomgripande omprövning av
vad staten skall svara för och inte bör
ha följande fyra utgångspunkter.

I ett samhälle med något så när jämna
och stigande personliga inkomster
är en skattesänkning i regel att föredra
framför ett generellt bidrag.

Förvaltningens intresse av sänkta utgifter
måste aktivt underbyggas. Varje
myndighet och varje tjänsteman skall
betrakta det som eu uppgift att medverka
till lägre omkostnader och lägre
utgifter. Den tjänsteman, som håller
igen, är värdefullare för det allmänna
än den, som för fram alla nya krav och

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

anspråk. Den skall bli chef, som reder
sig med få medarbetare, inte den som
samlar nya på hög.

De verkliga och sammanlagda kostnaderna
för all statlig verksamhet måste
öppet redovisas och hela den utgiftsrisk,
som är förenad med varje nytt
förslag, klart anges också för framtiden.
Endast därigenom ger man medborgarna
möjligheter att välja.

Sist men inte minst: Låt oss inte underskatta
vad människorna kan klara
själva, utan bidrag från staten, utan subventioner,
utan välmenta råd och anvisningar
från myndigheterna!

Målet är utrymme för skattesänkningar
— för en riktigare och mer positiv
avvägning mellan personlig och offentlig
hushållning — som sammanlagt ger
bättre hushållning. För att nå dit måste
vi förbättra och rationalisera själva den
budgetmässiga arbetstekniken. Både
regering och riksdag måste få möjligheter
att koncentrera sitt arbete till de
väsentliga avsnitten, måste få ett långt
säkrare grepp över det man kallar
automatiska utgiftsökningar, måste ha
kvar sin handlingsfrihet även i fråga
om utgifterna, när budgeten börjar bli
en budget fram mot riksdagens slut.
Anslag utanför budgeten måste bli sällsynta
undantag och rätten att förbruka
så kallade äldre anslag öppet preciseras
i budgetförslagen. Det sägs ofta, att en
genomgripande hudgetreform skulle resa
svåra statsrättsliga problem. Det är
möjligt. Detta får dock inte vara något
hinder för en reform eller något skäl
för ytterligare uppskov. Vi måste visa,
att den svenska riksdagen förmår fylla
sin uppgift som skattebetalarnas företrädare.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är en banalitet att
säga att statsfinanserna beror på samhällsekonomiens
utveckling, och ändå
måste den saken slås fast niir man i nu
rådande allvarliga statsfinansiella läge
frågar: Hur har vi kommit hit? Jag

vet visserligen att regeringen inte är
vidare road av att den frågan diskuteras,
eftersom det leder till ett fastslående
av regeringens ansvar, men jag
kan inte vara så finkänslig att jag inte
inledningsvis något talar om hur vi har
kommit i nuvarande läge.

Jag vill då hänvisa till tre faktorer.
För det första har genom beslut av
riksdagen utgifterna höjts vad gäller
försvaret, folkpensionen och en del
andra saker. Riksdagen har också varit
med om att öka de kommunala ortsavdragen
och besluta att staten skall
ersätta en stor del av inkomstbortfallet
för kommunerna. Om allt detta har de
demokratiska partierna i huvudsak varit
eniga. Ansvaret därför faller alltså
härvidlag på oss alla.

För det andra har det i vårt land
förts en felaktig ekonomisk politik, som
gjort att produktionsökningen har blivit
långsammare och därmed nationalinkomsten
mindre och statsinkomsterna
väsentligt mindre än de skulle ha varit,
om man fört en annan politik. För den
saken får det parti eller de partier bära
ansvaret, som har drivit igenom denna
politik under opposition från i varje
fall två, någon gång tre oppositionspartier.

Vad denna politik betyder för produktionsutvecklingen
framgår klart,
om jag nämner bara en enda siffra.
Hade vi här i landet under ett årtionde
haft en halv procent större produktionsökning,
skulle staten och kommunerna
med oförändrade skattesatser nu
varje år få in åtminstone 1 000 miljoner
kronor mer i sina kassor. Det är
inte någon orealistisk uppfattning alt
det skulle ha varit möjligt med ett så
mycket snabbare framåtskridande. 1
själva verket är det fråga om ett försiktigt
antagande.

För det tredje har det skett en konjunkturförsämring,
som till stor del
beror på förhållandena i utlandet. Vi
kan emellertid också konstatera bristande
förberedelser från regeringens

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sida när det gäller bekämpande av arbetslösheten
och ökande av sysselsättningen.
Regeringen tycks under de
gångna åren ha varit så upptagen av
att skryta med att den har skapat full
sysselsättning — fastän denna såsom
alla vet kommit av sig själv — att man
inte hunnit med eller velat eller kunnat
förbereda åtgärder som skulle bli
nödvändiga när arbetslösheten en gång
klappade på våra portar. Det är därför
som arbetslösheten nu har blivit större
än den skulle ha blivit, om man fört
en politik som stärkt företagens ställning,
och det är också därför som åtgärderna
mot arbetslösheten blir dyrbarare
för statskassan och mer betungande
för skattebetalarna än som behövt
vara fallet.

En konjunkturförsämring betyder
ju alt produktionen är mindre än vid
normal konjunktur. Jag tror inte att det
är något orealistiskt antagande att produktionen
i år skulle ha legat på en
tre å fyra procent högre nivå än den
nuvarande, därest vi hade haft en normal
konjunktur. Det betyder att stat
och kommun genom inkomstbortfall —
på grund av att nationalinkomsten för
tillfället är sänkt — har förlorat 600
miljoner å 800 miljoner kronor om
året. Större delen av detta är en förlust
för statskassan. Detta belopp är ju
ungefär detsamma som bristen i driftbudgeten,
när man till herr Strängs
450 miljoner kronor lägger den dolda
brist, som finns på ett par punkter. Om
vi hade en bättre konjunktur skulle
staten emellertid också spara en del
arbetslöshetsutgifter. Vid ökad sysselsättning
behövdes det inte så mycket åtgärder
mot arbetslösheten. Även detta
skulle förbättra statsfinanserna. Å andra
sidan skulle man i det läget säkerligen
ha litet högre lönenivå även för
de statsanställda, vilket är en i någon
mån kompenserande faktor ur statskassans
synvinkel.

Herr talman! Om man mot bakgrunden
av denna korta genomgång av or -

sakerna till att vi kommit i ett ansträngt
ekonomiskt läge frågar efter regeringens
ansvar, är det uppenbart att det
just är regeringen som har ansvaret
för den okloka ekonomiska politiken,
och det är vidare klart att regeringen
har ett betydande ansvar för att riksdagen
har saknat överblick över statsfinansernas
utveckling framöver. Vi i
folkpartiet har många gånger begärt
en långtidsplanering av finanserna. Regeringen
har vägrat att åstadkomma
en sådan. Man kan, herr talman, utan
att bestrida det ansvar, som oppositionen
har för sina åtgärder, slå fast, att
en regering som har åtagit sig att regera
och som — under opposition från
andra partier — driver igenom en politik,
som återverkar skadligt på statsfinanserna,
den uppträder på ett ynkligt
sätt när den säger som herr Sträng
bl. a. har gjort: »Vi har alla samma
ansvar för statsfinansernas läge i dag.
Vi har alla beslutat utgifter.» Det betyder
— jag har sagt det förr och jag
kommer att upprepa det så länge regeringen
fortsätter med sådant tal — att
regeringen smiter från det primära ansvar,
som faller på envar som har åtagit
sig att regera.

Nog, herr talman, för denna gång om
det förflutna! Den omständigheten att
konjunkturförsämringen försvagar statsfinanserna
har naturligtvis betydeise
för den finanspolitik, som bör föras i
nuvarande läge. Det är en gammal princip
som riksdagen godkände redan år
1937, att vi inte skall ha samma driftbudgetbalans
under dåliga tider som
under en vanlig konjunktur eller utpräglad
högkonjunktur. En naturlig
riktpunkt är att man skall ha eu vål
balanserad driftbudget vid normalkonjunktur.
Detta är den av riksdagen hittills
godkända principen, från vilken
man inte har tagit avstånd, även om
herr Sträng — som vi vet — för ett par
år sedan började tala om annat, medan
han i år återgår till att hänvisa till
1937 års tankegångar. Vid sämre kon -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

junkturer är det alltså naturligt att ha
en viss underbalansering av driftbudgeten,
men enligt min mening är det
värdefullt, om man inte alldeles godtyckligt
underbalanserar. Jag tror, att
det är bra om man har något principiellt
att hålla sig till. Jag skulle vilja
uttrycka den nya riktpunkten på det
sättet, att man vid en åtminstone mera
måttlig lågkonjunktur inte skall ha
större underskott i driftbudgeten än att
denna balanserar sig själv, när en normal
konjunktur återvänder. Med att den
balanserar själv menar jag, att statsinkomsterna
blir större när skatteunderlaget
växer i och med att produktionen
ökar vid bättre konjunkturer och att
vissa utgifter för arbetslöshetens bekämpande
blir lägre. Av båda dessa orsaker
förstärks driftbudgeten. Om man
har den tankegången och realiserar den
— således inte underbalanserar mer än
att driftbudgeten åter kommer i balans
av sig själv — kan ingen säga att detta
är en oförsiktig finanspolitik. I själva
verket går 1937 års finanspolitiska
principer något längre, och under mycket
utpräglade lågkonjunkturer torde
det vara klokt att göra det. Vad jag här
säger är alltså en försiktig tillämpning
av den tankegång, som riksdagen sedan
21 år tillbaka bekänt sig till.

Nu hörde jag att min ärade vän herr
Hjalmarson för en stund sedan företrädde
en annan finanspolitik. Han förklarade,
att högern inte ville vara med
om att underbalansera driftbudgeten
ens i nuvarande läge. Det betyder, såvitt
jag förstår, att vid en konjunkturförbättring
kommer budgeten att bli
överbalanserad. Om man inte skall föra
en finanspolitik som direkt går ut på
att skärpa konjunkturväxlingarna —
och det kan nog ingen önska — måste
detta betyda en överbalansering av
driftbudgeten under normala tider. Detta
betyder i så fall ett litet finger åt
herr Strängs tidigare tankegångar om
tvångssparande. .lag tror för min del
att det iir klokt om vi i stiillet håller

fast vid de principer som riksdagen
tidigare givit uttryck för. Därmed håller
man en klar front mot socialistiska
tankar om tvångssparande via överskott
i budgeten på längre sikt.

Vad betyder den princip jag här talat
om för nästa års budget? Ja, underskottet
på driftbudgeten kan man bedöma
på olika sätt. Jag tar herr Strängs
450 miljoner plus 162 miljoner i s. k.
reaktivering av vissa bostadslån plus
100 miljoner för reservationsmedelsförbrukning
— jag skall inte stanna för
någon viss siffra, men antar att det
finns ett underskott som bättre uttrycks
med en siffra på cirka 700 miljoner
än med den redovisade siffran
450 miljoner. Nåväl, återställandet av
en normal konjunktur skulle som jag
antydde, ge stat och kommun en summa
av denna storleksordning — staten
kanske en något mindre del — i förstärkning
av budgeten genom minskade
utgifter och ökade inkomster. Kan man
då nöja sig med att säga, att vid en
normal konjunktur balanserar driftbudgeten
sig själv?

Nej, herr talman, jag tror inte att
det vore tillrådligt. Vi får bl. a. räkna
med tilläggsstater. Sådana tycks vara
svåra att undvika här i landet. Detta
betyder utgifter som vi inte nu kan
förutse, även om de bör hållas nere så
mycket som möjligt. Vi bör här också
räkna med en reservmarginal. Jag tror
därför att det är nödvändigt att vidta
åtgärder genom besparingar -—• framför
allt genom minskning av statliga
utgifter, det må vara för förbrukning
eller transfereringar.

Jag tror att det är nödvändigt att
stärka budgeten både under detta år
och under nästkommande år — stärka
den i ganska betydande grad. De förslag
som framlagts från vårt håll —
det kommer fler förslag när de punkter
behandlas där regeringen ännu inte
lagt fram sina förslag — går ut på, att
man skulle förstärka den närmast aktuella
budgeten med ungefär 300 mil -

4 — Andra kammarens protokoll 1:95.9. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

joner samt den därpå följande budgeten
med 500 å 600 miljoner. Gör man
det kan man tror jag vara alldeles bergsäker
på att en konjunkturförbättring
skulle leda till att driftbudgeten —
frånsett verkan av eventuella nya beslut
— blir väl balanserad och att man
dessutom har en sund reserv att lita
till.

Herr Sträng har inte velat ta ställning
till hur man skall behandla nästkommande
års driftbudget. Han vill avvakta
konjunkturutvecklingen innan han
bestämmer sig. Det är dock att märka,
herr talman, att herr Strängs tveksamhet
endast gäller om han skall komma
med den skattehöjningen eller den
skattehöjningen eller någon ny skatt.
Herr Sträng utmärker sig som finanspolitisk
konjunkturpolitiker för att han
anser, att konjunkturutvecklingen får
avgöra vilka skattehöjningar man skall
tillgripa, vilka nya bördor man skall
lägga på skattebetalarna. Han anser det
tydligen vara alldeles självklart att man
skall öka skatterna, vilken konjunkturutvecklingen
än blir. Ja, herr talman,
det är onekligen ganska belysande.

Hur klarar herr Sträng detta konststycke?
Han säger, att om budgeten
blir starkare och konjunkturerna bättre
förskjuts målsättningen uppåt för
det vi eftersträvar. Vad som än sker,
herr talman skall det bli höjda skatter.
Det är ingen hemlighet, att herr Sträng
för sin del föredrar en ny omsättningsskatt.
Hur stor den skall vara, vet man
inte -— kanske ett par tre procent till
att börja med. Utan att göra anspråk
på att vara profet kan man säga, att
om den nuvarande regeringen får fortsätta,
så kommer den omsättningsskatten,
om den skulle införas, att krypa
uppåt med en eller annan procent vart
eller vartannat år. Det kommer inte
att dröja länge förrän den är uppe i
varje fall i fem procent. Att införa denna
omsättningsskatt, i synnerhet i detta
läge och med herr Strängs motivering,
vore enligt min mening att öppna dör -

ren för en statlig utgiftspolitik som innebure
att en ständigt växande del av
medborgarnas inkomster toges i anspråk
av staten. Vi har redan nu ett
system, där stat och kommun tar
bortåt hälften av den inkomstökning
som medborgarna i landet skapar genom
ekonomiskt framåtskridande. Stat
och kommun har efter kriget tagit i
anspråk mer än hälften av inkomstökningen
under denna tid. Skulle vi då
nu utöver de kommande pensionsavgifterna
börja använda nya instrument
för att det allmänna ytterligare skulle
kunna öka sin del, så skulle vi faktiskt
komma därhän att någonting i
närheten av två tredjedelar av svenska
folkets inkomstökning framöver skulle
kunna disponeras av det allmänna. Vore
detta rimligt, herr talman?

För övrigt, en väsentlig omsättningsskatt
skulle utan tvivel framkalla krav
på kompensation vid avtalsförhandlingar
om löner och arbetsersättningar.
Den skulle sålunda återverka på produktionskostnaderna
och försämra vår
konkurrenskraft.

Det resonemang som här förs bör
gälla alla grupper, även barnfamiljerna.
Att beröva särskilt dem en större
del av deras inkomster än de flesta
andra grupper vore enligt min mening
inte berättigat. När det talas om de
många människornas personliga resurser,
vill jag säga att jag inräknar mödrarna
bland dessa många människor,
vilkas personligen disponibla resurser
inte bör minskas.

Vi har i folkpartiet förordat en ordentlig
planering av statsfinanserna.
Låt mig precisera detta krav.

Tänk om finansministern skulle försöka
åstadkomma något som liknade en
treårsbudget, som givetvis inte hade
samma precision för andra och tredje
året som för det första men i alla fall
i stora drag vore en treårsbudget. Då
finge finansministern gå mycket längre
i att lämna upplysningar och fälla omdömen
om det andra och tredje året än

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vad han hittills har gjort. Detta skulle
underlätta för riksdagen att bedöma de
statsfinansiella förutsättningarna för
besluten.

Herr talman! Jag har här resonerat
om driftbudgeten. Det är egentligen litet
ovänligt mot finansministern, ty när
det är fråga om budgetbalans vill han
tala om »totalbalans» och räkna med
hela kapitalbudgeten med alla de statliga
investeringarna. Att jag här inte resonerar
om balansering och underbalansering
av totalbudgeten beror på att
alla resonemang om att balansera totalbudgeten,
om de förs bland praktiska
politiker, som alla vet ingenting annat
är än löst prat. Det är omöjligt att genomföra
något slag av totalbalansering
i detta land, och det vore fullkomligt
oriktigt och oerhört skadligt att
göra det om man kunde. Herr Hjalmarson
har redan påpekat att driftbudgeten
under herr Strängs finansministertid
har visat underskott på cirka en halv
miljard om året, fastän herr Sträng åtog
sig att inte bara balansera driftbudgeten
utan också täcka alla de stora investeringarna
i kapitalbudgeten med
skattebetalarnas löpande inkomster.

Jag sade att det vore felaktigt att totalbalanserna
om det ginge. Varför skall
skattebetalarna t. ex. betala de belopp
som investeras i andra människors privata
bostadsbyggen? Det är mycket
lämpligt att staten på olika sätt sörjer
för att det går lättare att bygga här i
landet, men varför skall skattebetalarna
varje år betala kostnaderna för att ett
visst antal människor bygger bostäder?
Om staten övergår från bostadslån till
kreditgarantier, sjunker ögonblickligen
kapitalbudgetens underskott med 000,
700 eller 800 miljoner kronor. Då blir
uppgiften att klara totalbudgeten genast
en helt annan, men landets ekonomi är
precis densamma. Att det i och med att
man genomför en sådan teknisk omläggning
av bostadsstödet skulle bli naturligt
att av skattebetalarna kräva ut kanske
800 miljoner mindre i skatt, eller att

vi varje år vi fortsätter med det nuvarande
systemet borde kräva ut 800 miljoner
mera, är en absurd politik.

Om herr Sträng skulle totalbalansera
budgeten, skulle han även vid normala
konjunkturer behöva öka statsinkomsterna
så mycket att t. ex. inkomstbeskattningen
finge höjas med något sådant
som 50 procent.

En synpunkt, herr talman, som inte
tidigare har understrukits, tror jag, i
denna kammare är denna. Under min
resa i utlandet har jag funnit alt Sveriges
anseende för sunda finanser befinner
sig i sjunkande. Vi hade faktiskt
ganska gott anseende på 1930-talet
— vad det berodde på, det vet jag
inte. Nu undrar man: »Hur är det i
Sverige? Vi ser uppgifter i tidningarna
om att ni har tusentals miljoner i budgetbrist.
» Det står bara korta notiser i
utlandspressen. »Är det verkligen möjligt?»
frågar utlänningarna. Då får man
börja förklara: svenska staten investerar
så mycket pengar i affärsdrivande
verk, i bostäder o. s. v. Jaså, då är det
en helt annan sak, tycker utlänningarna.

Om man använde ett uttryckssätt som
överensstämmer med sunt förnuft och
talade om brist eller överskott när det
gäller statens löpande förbrukning och
inte lade till kapitalinvesteringarna,
skulle man inte vilseleda den allmänna
opinionen både i Sverige och i utlandet
på ett sätt som faktiskt är skadligt
för svenska affärsintressen i utlandet.

Den svenska allmänheten förvirras
också. Om herr Sträng säger att vi har
en budgetbrist på 2 500 miljoner, är det
svårt för allmänheten att förstå, varför
finansministern vill stärka budgeten
med 500 å 1 000 miljoner ■—- allmänheten
frågar sig, varför det skall vara naturligt
att ha en brist på 1 500 miljoner.

Jag tycker, herr talman, att herr
Sträng borde vara karl att erkänna, att
talet om totalbalanscring var ett misslyckat
grepp, och att han borde kunna
återgå till de sunda uttryckssätt och

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

principer som vi har tillämpat här i
landet under många år.

Att i begränsad omfattning täcka
driftbudgeten med lånemedel på det sätt
som jag nyss angav att vi anser vara
motiverat, om det håller sig inom de
angivna gränserna, är enligt min mening
en alldeles naturlig åtgärd ur
arbetslöshetspolitikens synpunkt. Om
driftbudgeten hade varit balanserad under
innevarande budgetår 1958/59, skulle
arbetslösheten i landet säkerligen ha
varit större i dag än den nu är — det
är en sak som man inte bör förbise. När
man lånar för arbetslöshetsbekämpande
åtgärder kan det givetvis vara lämpligt
att använda låneformer som är sparfrämjande
och att mobilisera den solidaritet
som de arbetande måste känna
med de arbetslösa. Av den anledningen
har vi föreslagit ett värdefast obligationslån
för full sysselsättning, och vi
tror att detta är vida att föredra framför
att uteslutande tillämpa de konventionella
metoderna.

Det är beklagligt, herr talman, att den
svenska socialdemokratien, som i sin
ungdom ville gälla för att vara ett radikalt
parti, nu har blivit fångad i så
många konventionella föreställningar,
vilket tycks vara det avgörande hindret
för att pröva ett nyare och friskare
grepp.

Ännu viktigare än dessa statsfinansiella
åtgärders direkta inverkan är
emellertid att det förs en klok ekonomisk
politik, som leder till full sysselsättning
och snabb produktionsökning
med bevarande av en rimlig fasthet i
penningvärdet. Av det skälet menar vi
att företagsbeskattningen måste lättas.
Detta är icke ett alternativ till en reduktion
av den personliga inkomstbeskattningen;
det är tvärtom en väg till en
snabbare produktionsökning, som skulle
stegra utsikterna till lägre skatt i framtiden
för enskilda personer. Skall vi
klara 1960-talets problem med försvaret,
folkpensionerna, någon form av tillläggspensionering,
kortare arbetstid,

undervisningsväsendets utbyggande,
måste vi satsa mer på produktionen och
på näringslivet över huvud än vi hittills
har gjort.

Betydelsen av exporten i detta sammanhang
är uppenbar, men låt oss inte
underskatta betydelsen av den verksamhet
som riktar sig till hemmamarknaden!
Inskränkes den, ökas ju importen,
och det belastar vår betalningsbalans
lika mycket som om exporten bleve
otillräcklig. Det gäller alltså att föra en
över hela linjen produktionsfrämjande
politik, vars detaljer jag inte här skall
redogöra för, då de många gånger har
skildrats från vår sida.

Betalningsbalansen spelar en så central
roll, att det är uppenbart att vi
inte kan hålla full sysselsättning, om
inte våra ekonomiska förbindelser med
utlandet uppfyller vissa villkor. Konkurrensförmåga
gentemot utlandet är alltså
en viktig förutsättning för bevarande av
full sysselsättning, både direkt och indirekt.
Vad beror konkurrensförmågan
på? Ja, den beror framför allt på produktiviteten
och på lönen, d. v. s. arbetsersättningen
per arbetstimme. Det
finns därför ett samband mellan konkurrensförmågans
bevarande och en
produktionsvänlig politik, som leder till
att produktiviteten kan stegras snabbare
än som eljest vore möjligt. Den
produktionsvänliga politiken har alltså
en uppgift på lång sikt, men den har en
uppgift också på kort sikt, ty om det enskilda
näringslivet kan investera mer
och göra större beställningar, behöver
staten inte göra så stora beställningar i
svsselsättningsskapande syfte; då sparar
statskassan pengar, och vi får en i
genomsnitt mer produktiv inriktning av
de nya investeringarna.

Det finns alltså, herr talman, ett intimt
samband mellan den fulla sysselsättningen
och konkurrensförmågan och
naturligtvis också den del av konkurrensförmågan
som beror på löneutvecklingen.
Det är tydligen en känslig sak
att säga, att det finns ett samband mel -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lan sysselsättningens omfattning och
lönepolitiken, och finansminister Sträng
vågar inte säga många ord om den saken.
Jag tänkte när jag började läsa
statsverkspropositionens inledning i år,
att nu när det är så uppenbart, att vår
ekonomiska utveckling och möjligheten
att bevara full sysselsättning sammanhänger
med vad som sker med kostnaderna,
bl. a. med lönerna, så skall det
bli intressant att se vad finansminister
Sträng säger om den saken. Jag vill ge
en av hans företrädare, Per Edvin
Sköld, den lilla blomman, att han dock
inte var så ängslig att säga någonting
även beträffande de problem som kunde
framstå som nog så delikata. Men finansminister
Sträng vågar inte. Han
går förbi detta centrala ekonomiska
problem — de korta antydningar som
finns behöver jag inte spilla några ord
på — detta trots att läget just nu med
avseende på vår konkurrensförmåga
håller på att bli ännu allvarligare än
förut genom tillkomsten av de sex kontinentalstaternas
gemensamma marknad.

Det är klart, att lönesättningen är
de fackliga organisationernas sak. Vi
i folkpartiet, som är ett liberalt parti,
vill slå vakt om arbetsmarknadens frihet.
Jag vill göra en liten parentes och
säga, att det är rätt intressant att socialdemokratien
i varje annan situation säger,
att om enskilda och organisationer
inte kan klara problemen måste samhället
inskrida och att samhället måste ha
tillräckliga resurser härför — det är en
grammofonskiva som liigges på i alla
sammanhang och den innehåller nästan
ordagrant det jag här har angivit —
men när det gäller ett så centralt
problem som vår konkurrensförmåga
gentemot utlandet, då föredrar regeringen
att inte säga någonting alls.

Vi i folkpartiet vill som sagt slå vakt
om arbetsmarknadens frihet, men vi
tror att en vägledande offentlig debatt
kring dessa problem i en demokrati är
eu värdefull, ja, nödvändig förutsättning

för att dessa spörsmål skall kunna klaras
på ett ur allmän synpunkt tillfredsställande
sätt. Vi menar att regeringen
måste klart och öppet delta i denna offentliga
debatt. Vi menar dessutom, att
samhället kan vidtaga åtgärder för att
förse den offentliga debatten med så
goda upplysningar och så bra material
som möjligt.

På något håll i utlandet — bl. a. England
— har man tillsatt en nämnd på
tre oberoende, sakkunniga, självständiga
personer och sagt åt dem att gå
igenom allt material som finns — och
begära nytt om de behöver — och att
ge sitt omdöme om näringslivets konkurrensförmåga
och de åtgärder som
kan vara lämpliga för att öka den.
Dessa »tre vise män» har — tror jag —
utövat ett icke ringa inflytande på opinionsbildningen.
Folkpartiet har tidigare
föreslagit tillsättandet av ett ekonomiskt-socialt
råd, där olika intressegrupper
— ekonomiska, fackliga, politiska
— tillsammans kunde dryfta de
här problemen. Det skulle också kunna
bidra till att synpunkt vägdes mot synpunkt
och att den offentliga debatten
tillföres ett bättre material än den för
närvarande har. Inom ett sådant ekonomiskt-socialt
råd skulle man mycket väl
kunna tillsätta en delegation på säg tre
självständiga, oberoende och skickliga
personer, som fick till uppgift att fälla
omdöme om relevanta och aktuella sidor
av den ekonomiska politiken. Det
behövs ju en samordning av finanspolitiken,
penningpolitiken, arbetsmarknadspolitiken,
bostadspolitiken och
jordbrukspolitiken, och jag tror att ett
ekonomiskt-socialt råd skulle kunna ge
en hel del bidrag till debatten.

Herr talman! Ett enskilt land har begränsade
möjligheter att åstadkomma
full sysselsättning och tillräckliga investeringar.
Jag tror därför att en samordning
mellan demokratierna i Europa
skulle underlätta bevarandet av full
sysselsättning och skapandet av förutsättningar
för en snabb produktionsök -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning. Man kan säga, att Parisorganisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete
— vanligen kallad OEEC -— redan
bär en sådan uppgift, och det är
riktigt på sätt och vis, men vi vet alla
att tonvikten i dess arbete helt och
hållet har legat på det handelspolitiska
området, där OEEC har gjort ett beundransvärt
arbete för avskaffande av
kvantitativa restriktioner. Det behövs
emellertid ett nytt grepp i Organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete
för att samordna den ekonomiska
politiken i syfte att skapa full sysselsättning
— inte att likrikta de olika
ländernas ekonomiska politik, eftersom
mycket olika metoder användes, men
att samordna den konjunkturpolitiska
effekten och inverkan på sysselsättning
och investeringar. Det är en helt annan
och vida mindre genomgripande sak.
Jag tror för min del, att om inte denna
uppgift att vidmakthålla någorlunda
full sysselsättning löses, får vi uppleva
att de glädjande framsteg som har nåtts
genom avskaffandet av en rad restriktioner
och återställandet av konvertibiliteten
på det monetära området kommer
i fara, tv när arbetslösheten kommer,
frestas olika länder att tillgripa
protektionistiska åtgärder.

Denna uppgift som jag här antydde
— att skapa förutsättningar för full
sysselsättning och snabbt framåtskridande
i Västeuropa — kan inte lösas
på ämbetsmannaplanet, hur skickliga
ämbetsmän Sverige och andra länder
än har. Den kan endast lösas om svenska
regeringen offentligt lägger fram
ett stort program härför och driver frågan
på sådant sätt, att man mobiliserar
allmänna opinionen inom olika västeuropeiska
länder. Det finns faktiskt
andra länder än Sverige, i vilka regeringarna
på denna punkt är litet för
passiva men där jag tror att allmänna
opinionen skulle fångas, om det lades
fram en utarbetad plan för en sådan
politik.

Den monetära konvertibilitet, som

genomförts i Västeuropa och som jag
betraktar som ett stort framsteg, har
dock den avigsidan, att den medför
ökade risker för en deflationistisk politik
på än det ena och än det andra
hållet i Västeuropa. Man kan bli så
angelägen att försvara och bevara konvertibiliteten
och behålla säkerhetsmarginalerna,
att man säger att vi vågar
inte göra någonting nu för att expandera
och öka sysselsättningen, vi måste
hålla oss på den försiktiga sidan under
de närmaste åren, så länge konvertibiliteten
är en ny sak. Det är därför som
denna konvertibilitet har ökat behovet
av en målmedveten politik i Västeuropa,
som avser att motverka arbetslöshet
och underlätta allmän ekonomisk
expansion.

Kan man inte hoppas att herr Chrusjtjev,
bl. a. genom sitt gårdagsanförande,
har kunnat öppna regeringens ögon —
som förut kanske har varit halvöppna
— för betydelsen av en västeuropeisk
politik av detta slag? Vi får väl ändå
anse det vara av många skäl angeläget,
inte minst med tanke på konkurrensen
med de kommunistiska länderna, att vi
sörjer för en någorlunda stadig och tillräcklig
produktionsökning inom ramen
för vårt fria ekonomiska system.

Herr talman! Jag har tidigare många
gånger framfört synpunkter på detta
område, vilka jag tror varit väsentliga.
Jag vill emellertid inte dölja, att jag
tvivlar på att den nu sittande regeringen
skall vara mäktig ett nytt tänkande, en
omläggning till en ny ekonomisk politik
som motsvarar de önskemål jag här
snuddat vid. Visst har det någon gång
hänt att regeringen har följt råd från
oppositionen, men det har skett för sent
och för halvhjärtat. Det har därför inte
medfört det rätta gagnet. Något verkligt
stort grepp, innebärande att man satsar
på produktion och ekonomisk utveckling
och ordnar med möjligheter för ett
måttligt skattetryck — och längre fram
sänkta skatter — har regeringen icke
varit mäktig. Det finns alltför mycket

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hämningar av olika slag, alltför stor
förtjusning över tanken att öka samhällets
resurser. Det tycks nästan vattna
sig i munnen på regeringen varje gång
man talar om att samhället måste ha
tillräckliga resurser — vilket ju bara är
ett annat sätt att säga att samhället skall
kommendera ännu mera över vad som
sker här i landet.

Om det skall bli en avsevärt bättre
politik i vårt land, tror jag därför att
vi måste försöka få en annan regering,
en regering som för en annan politik.
Det är för övrigt alltid sunt med växling
vid makten i demokratierna. Det
är väl alla ense om. Förutsättningarna
för att åstadkomma ett regimskifte har
nu ändrats. Socialdemokrater och kommunister
har nu ett svagare underlag
i de till första kammaren väljande församlingarna
än de haft tidigare. De fick
nämligen senast avsevärt färre röster
sammanlagt än vid 1950 och 1954 års
val. Den potentiella sammansättningen
av första kammaren är därför annorlunda.
Men å andra sidan har sammansättningen
av andra kammaren, trots
att fördelningen av rösterna mellan borgerliga
och socialistiska partier procentuellt
sett var densamma vid de två senaste
valen, förskjutits till socialdemokratiens
favör. Under dessa omständigheter
är det klart, att 1900 års val kommer
att bli avgörande.

För att en icke-socialistisk majoritet
skall kunna uppkomma vid en gemensam
omröstning i riksdagen efter nästa
års val fordras att de icke-socialistiska
partierna tillsammans får ungefär samma
styrka som de hade före den 1 juni
i fjol. Mer behövs inte, men heller inte
mycket mindre.

Som jag ser det måste det vara ett av
de primära politiska målen för de ickesocialistiska
partierna att återställa en
sådan fördelning av mandaten i andra
kammaren för att därigenom skapa förutsättningar
för ett regimskifte. Herr
talman, ett regimskifte skulle nämligen
leda till en annan och bättre politik,

inte minst för produktionen och därigenom
indirekt för hela folket. Oppositionen
har ett gemensamt ansvar för
att den intar en sådan hållning, att den
här antydda utvecklingen inte försvåras.

Socialdemokraterna har avvisat en
fyrpartisamverkan till och med under
lösare former i de stora frågorna. Jag
tror att utsikterna till att socialdemokratien
där skulle ändra mening är
mycket små. Att tala mycket om fyrpartisamverkan
utom i isolerade sammanhang
tror jag därför inte tjänar
någonting till.

Däremot råder alltjämt en viss oklarhet
rörande förhållandet mellan oppositionspartierna
när det gäller det gemensamma
ansvaret för en politik, som
syftar till att skapa underlag för ett
regimskifte och därmed för en annan
och bättre politik här i landet.

Jag tillåter mig att här rikta en fråga
till centerpartiets ordförande herr Hedlund:
Är centerpartiet villigt att under
den närmaste tiden inta en sådan politisk
hållning, att utsikterna för en ickesocialistisk
majoritet och ett regimskifte
blir så goda som möjligt? Att man gärna
vill öka centerpartiets inflytande är ju
självklart. Att man har allmänna sympatier
för en fyrpartisamverkan är lika
klart. Men här gäller det en mindre behandlad
och på sätt och vis f. n. intressantare
fråga: Är centerpartiet villigt
sikta på ett tillbakaträngande av
socialdemokratien och kommunisterna,
vilka senare ju i de avgörande sammanhangen
brukar stödja socialdemokraterna,
så att vi kan få en icke-socialistisk
regim här i Sverige efter 19G0 års
val? Någon annan väg att snabbt genomföra
den mera företagsvänliga politik
som centerpartiet arbetar för kan väl
knappast tänkas, i varje fall inte en
lika effektiv väg. — Eller skulle det
förhålla sig så, att man inom centerpartiet
intresserar sig för att hålla möjligheterna
öppna för att när pensionsfrågan
är ur vägen och valet är över

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

m. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen

återgå till positionen som stödparti åt
en vacklande socialdemokrati? Jag hoppas
livligt att detta inte är fallet. Jag
hoppas vidare, att vi får ett klart besked
om att centerpartiet inte alls siktar
till att hålla denna möjlighet öppen.
Observera, att jag inte säger att
man skall fatta något beslut, utan min
fråga gäller uteslutande om man vill
klart ange, att man vill sikta till att
befrämja ett regimskifte, bl. a. för att
få en företagsvänligare politik.

Några av mina vänner, som jag diskuterade
denna fråga med, trodde inte
att utsikterna till att jag skulle få ett
klart svar på denna punkt var så stora.
Men jag är tills vidare optimist. Jag
kan inte tänka mig annat än att herr
Hedlund skall vara angelägen att här
ge ett klart svar, som innebär att vi vet
var vi har centerpartiet på denna avgörande
punkt. Vi i folkpartiet — det säger
jag öppet — kan inte tänka oss något
annat än att arbeta för ett liberalt
alternativ i svensk politik, och ett liberalt
alternativ kan inte förenas med en
socialistisk politik. Även om fjolårets
röstsiffror för vårt parti inte var gynnsamma
— siffrorna går för alla partier
upp och ner under skiftande konjunkturer
— så håller vi självklart fast vid
som en av våra väsentligaste uppgifter
att bana väg för en liberal framstegspolitik
här i landet, en politik som vilar
på socialt ansvar. Det är ingen
risk att de reaktionära strömningarna
skall få överhand i Sverige, därom är
alla de demokratiska partierna överens.
Det är ingen risk att någon manchesterliberalism
av 1800-talstyp skall komma
att dominera vår politik, därom tror
jag i varje fall de tre oppositionspartierna
är överens.

Herr talman! Finansminister Sträng
med sin totalbalansering, sin nya omsättningsskatt,
sitt soliga leende när han
i televisionen talar om behovet av nya
skatter är en verkligt utmärkt illustration
till att det behövs en ny politik här
i landet, en politik där man visar soli -

ga leenden, när man kan sänka skatterna,
inte när man tänker höja dem.
Viktigare än smärre inbördes strider
mellan dem som har samma mål i detta
avseende är väl att vi, som på många
viktiga punkter har liknande syften,
också inriktar vårt arbete på att Sveriges
folk skall få den politik, som vi
tror vore för alla den bästa.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Låt mig så börja med ett
svar på herr Ohlins fråga!

Inom centerpartiet kommer vi att föra
en saklig politik. Vi kommer att ta
den ståndpunkt i olika frågor, som vi
anser bäst gagnar de intressen vi förfäktar
och som vi tror bäst gagnar samhället.
Vi kominer också att se till att vi
är herrar i eget hus och inte tjänare i
folkpartiets eller någon annans hus.
Men i den mån våra ståndpunkter låter
sig förenas med andras, är det naturligtvis
en källa till tillfredsställelse, eftersom
vi förfogar över för få röster för
att på egen hand kunna genomföra
några beslut. Den tillfredsställelsen
skulle vi även känna, för den händelse
vi kunde komma på gemensam linje
med herr Ohlin. I dagens mest brännande
fråga, den om tilläggspensionerna,
ser det emellertid inte särskilt ljust
ut i det avseendet, eftersom herr Ohlin
går och håller socialdemokraterna om
inte i hela handen så dock i tre fingrar.
Lagfäst som lagfäst; det är inte så förfärligt
stor skillnad mellan de linjerna.
Vi kan väl talas vid när det gäller andra
konkreta frågor, så får vi väl se. Vi
skall göra vad vi kan. Gör herr Ohlin
det också, så går det kanske bra.

Helt säkert blev offentliggörandet av
budgeten något av en chock för svenska
folket. Ett så stort underskott som tre
fjärdedels miljarder på driftbudgeten
hade man väl ändå inte väntat sig. Visserligen
innebär ju den aktiva konjunkturpolitik,
som vi har tillämpat i mer
än tjugo år och som alla säger sig godta,
att man ibland kan finna sig i ett un -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

derskott under förutsättning att vi andra
år har ett överskott. För närvarande
har vi ett åtstramat konjunkturläge, och
något underskott bör för den skull kunna
tolereras.

Nu, herr Ohlin, skall jag beröra en
punkt, där våra meningar inte går isär.
Det var inte utan en viss tillfredsställelse
jag hörde herr Ohlin ge finansministern
samma rekommendationer i
fråga om budgetterminologien som jag
tog mig friheten att ge i fjol. Det var
detta med totalbalanseringen som jag
trodde psykologiskt inte var så lyckat.
Min enkla motivering vid det tillfället
var, att om man rör sig med totalbalanseringsbegreppet,
måste man tyvärr
vartenda år konstatera att budgeten inte
går ihop. Det kan inte vara rekommenderande
för finansministern, om man
i vårt land och — det är kanske riktigt
som herr Ohlin säger — även utomlands
får den uppfattningen, att det aldrig går
ihop. På denna punkt tycks herr Ohlin
och jag ha samma uppfattning.

Varje bedömning av dagens situation
hänger väl i viss mån i luften, om den
inte sätts in i något större sammanhang.
Det är av intresse att titta på driftbudgetens
balansering låt oss säga under
de år som gått sedan kriget slutade,
d. v. s. för tiden 1945/46—1957/58.
Det är klart att det inte gått jämnt upp
någon gång. Ibland har det fattats, och
ibland har det blivit över. Men vad som
kanske överraskar är, att det blivit ganska
mycket över. Underskotten under
denna period uppgår till 550 miljoner
kronor, och överskotten uppgår till
drygt 4 000 miljoner kronor. Under hela
perioden har alltså inkomsterna på
driftbudgeten överstigit utgifterna med
3 500 miljoner kronor. Något av åren
har det till och med varit ett överskott
på en hel miljard kronor.

Ifall frågan om budgetens underbalansering
eller inte kunde avgöras enbart
mot den bakgrunden, vore det vid ganska
klart, att en undcrbalanscring av
driftbudgeten med det belopp som nu

fattas inte skulle stöta på några större
hinder. Men tyvärr är det även annat
som man måste ta hänsyn till: det totala
lånebehovet, de kommande årens
budgetprognoser, den väntade ekonomiska
utvecklingen, o. s. v.

Vad beträffar det totala lånebehovet,
tycks det ju vara större än under innevarande
år, dock inte så förfärligt mycket
större.

Om man ser på den statliga utgiftsexpansionen
under en följd av år, finner
man att den gått ganska långsamt
ända fram till andra världskriget. Vid
slutet av första världskriget och på
1920-talet betalade folket i direkta och
indirekta skatter ungefär 700 miljoner
kronor. 1939 var vi uppe i det dubbla.
Men under de tjugo år som förflutit
sedan andra världskriget utbröt har utgiftsstegringen
försiggått i en våldsamt
ökad takt. Den var jämförelsevis måttlig
under själva kriget, men sedan blev
den desto större. Det första fredsåret,
1946, var de samlade skatteintäkterna
här i landet drygt fyra miljarder kronor,
men 1956, tio år senare, var beloppet
12 720 miljoner kronor. Även under
de två senaste åren har det skett en ökning.
Det är en våldsam stegring av
skattebördan, även om man naturligtvis
måste ta hänsyn till att t. ex. en
krona år 1946 svarar mot en krona femtio
öre år 1956.

Det kan ju också ha silt intresse att
titta på skatterna i relation till produktionen.
Det kan man göra först 1939, eftersom
vi inte hade tillförlitliga beräkningar
av nationalinkomstens storlek
tidigare. 1939 beräknas nationalprodukten
ha uppgått till ungefär 12 miljarder.
Det samlade beloppet av olika
skatter var 1,5 miljard. Då tog samhället
knappt 13 procent av nationalinkomsten
i anspråk. Under 1940- och
1950-talen liar relationen väsentligt förändrats.
1946 var det således 16 procent,
men nu är det 26 procent, d. v. s.
en fördubbling på 20 år.

Att det allmänna kan förfoga över så

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mycket pengar i dag beror naturligtvis
först och främst på teknikens och produktionens
framsteg, som gjort det möjligt
att över huvud taget få fram belopp
av denna storleksordning. För
femtio år sedan var ju Sverige ett fattigt
land. Emigrationen till Förenta staterna
pågick, och resurser saknades för
en politik, som kunde stödja de enskilda
människor som utan eget förvållande visade
sig vara i behov av sådant stöd.
Svenska uppfinnare, tekniker, industriledare,
yrkesskickliga arbetare, växtförädlare
och jordbrukare, bankmän
och affärsmän med kringsyn och utblick
över världen skapade emellertid
med de nya tekniska kraftkällornas och
metodernas hjälp ett modernt och effektivt
arbetande näringsliv, som nästan
otroligt snabbt gav oss ekonomiska resurser
för ett bättre välstånd. Särskilt
under efterkrigstiden med dess goda
exportkonjunkturer har levnadsstandarden
klättrat uppåt på ett sätt, som
väl åtminstone på 1920-talet skulle tett
sig omöjligt. Baksidan av detta har ju
varit försämringen av penningvärdet.

Jag har uppehållit mig vid denna
översikt bl. a. av den anledningen, att
man inte kan komma ifrån frågan, om
vi inte nu måste ta en paus. Man får
också fråga sig, om vi kan undgå att
ta ett steg tillbaka. Så mycket är väl i
varje fall klart, att vi inte i längden kan
tolerera att utgifterna, som nu är fallet,
ligger en hästlängd före inkomsterna.

Fn annan sak som kan vara värd att
stryka under mot bakgrund av de siffror
jag nämnde om den ekonomiska utvecklingen
är den, att vi knappast bör ha
anledning att jämra oss alltför mycket,
om vi blir tvungna att dra åt svångremmen
något hål. Jag tänker då både
på finansministerns svångrem och på
svenska folkets i gemen. Det hade nog
varit mera tillfredsställande, om finansministern
hade lyckats dra åt sin svångrem
ett eller ett par hål till. Men det
är inte så lätt, när ett tiotal departementschefer
sin plikt likmätigt drar åt

det andra hållet. Kanske det går bättre,
om herr Ohlin, herr Hjalmarson och jag
hugger tag i tampen tillsammans med
herr Sträng och drar så gott vi kan.

I den preliminära nationalbudgeten
för 1959 konstateras, att konjunkturläget
har avmattats under 1958. Det är en
sak som vi alla känner till. Den minskade
avsättningen inom vissa branscher,
fallande priser och en minskad sysselsättning
är ju för hela svenska folket
kända företeelser. Åtskilligt har gjorts
för att förbättra avsättningen och öka
sysselsättningen. Jag skall inte gå närmare
in på de olika åtgärderna härvidlag,
men jag vill framhålla, att det även
i fortsättningen, i varje fall en tid framöver,
helt säkert blir nödvändigt att
vidta sysselsättningsfrämjande åtgärder.
Detta skall vi i centerpartiet gärna medverka
till men inte alldeles utan villkor.
Åtgärderna måste mera ta sikte på
att hjälpa de småföretagare, som i likhet
med vissa anställda drabbas av krisen.
Småföretagarna både inom och
utom jordbruk och skogsbruk måste få
del av de sysselsättningsfrämjande åtgärderna.
Vid tillfälliga svårigheter för
dessa småföretagare måste det allmänna
visa samma intresse att inskrida som
när det gäller anställda. Det är inte bara
för sådana företag som varvsindustrien
i Uddevalla, järnverket i Norrbotten och
liknande, som en stödjande hand behövs.
Många småföretag utan någon enda
anställd eller med några få anställda
har i dag ekonomiska bekymmer,
som sammanhänger med krisen och som
därför kan betraktas som övergående.
Det är i lika hög grad statens skyldighet
att bistå dessa som att över huvud taget
syssla med arbetslöshetsfrågor.

För en speciell grupp av småföretagare,
nämligen mindre skogsägare, framstår
denna skillnad i förhållande till de
anställda på visst sätt i blixtbelysning.
En litep skogsägare får normalt en betydande
del av sin inkomst genom eget
arbete i skogen. För stora delar av landet,
i varje fall i Norrland, är värdet av

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skogen sådant, att han får arbeta till
lägre priser än de avtalsenliga. Efterfrågan
på virke har också minskat, vilket
gör att även arbetsvolymen blir beskuren.
Han får mindre betalt än enligt
avtalet, när han arbetar, och han får
skära ned sin arbetstid för år räknat.

Helt allmänt tror vi inom centerpartiet,
att man skulle kunna förbättra näringslivets
förutsättningar också genom
att sänka räntan litet grand. Det är
märkvärdigt att man i land efter land
överallt i den västra världen har möjligheter
att få ned räntan, oberoende
av om det är högerstyre eller något
annat, men här är det nära på omöjligt
att sänka räntan. Jag kommer ihåg, när
jag ser herr Sköld nere i kammaren,
vad han en gång sade om räntan: Då
den bär i väg upp går det ganska fort,
men när den går ned så tassar det så
smått, så smått. Men skall det vara nödvändigt
att låta det tassa och tassa och
tassa på det där sättet, när räntan går
nedåt?

Arbetslöshetssiffrorna redovisar 75 000
arbetslösa — 3 procent av de arbetslöshetsförsäkrade.
Flertalet av de återstående
97 procenten är i dag i färd
med att söka förhandla sig till gynnsammare
anställningsvillkor än de hade
i fjol. För jordbrukarna pågår också
förhandlingar. Men jordbrukarna är i
den föga avundsvärda situationen att
ha fått vidkännas inkomstminskningar
under de senaste åren, och det gäller
för dem i första hand att förhandla sig
till cn kompensation för dessa minskningar.
Jag vill uttala den förhoppningen
att jordbrukarnas motpart vid
förhandlingarna, alltså jordbruksnämnden
— ja, varför inte finansminister
Sträng också — skall verka för att riksdagsbeslutet
infrias. — Jag ber om ursäkt;
jag ser att jordbruksministern
också sitter här i kammaren, och jag
borde ju då först ha viint mig till honom.
Jag hoppas naturligtvis att även
jordbruksministern skall medverka till
att jordbrukarna får samma inkomster

som arbetargrupperna. En sak som jag
särskilt vill stryka under i detta sammanhang
är, att enligt uppgifter i nationalbudgeten
beräknas jordbrukarna
under år 1959 trots penningvärdets fall
stå kvar i en sammanlagd inkomstsumma
sedan 195G på 2 500 miljoner kronor,
medan — märk väl detta — de anställdas
löner för samma tid har ökat
med nära två gånger hela den summa
som jordbrukarna får ut. Det är siffror
som talar ett tydligt språk. Jag tillåter
mig att i detta sammanhang uttala den
förhoppningen, att ett tillfredsställande
förslag snart framlägges om speciella
åtgärder till förmån för det mindre
jordbruket.

I den konjunkturåtstramning vi har
med ökad arbetslöshet o. s. v. saknas
dock inte ljuspunkter. En klart lysande
sådan ser jag för min del i den från
alla håll tillkännagivna viljan att sörja
för de arbetslösa. Det är tecken på en
samhörighetskänsla som är glädjande.

Arbetslösheten drabbar emellertid
inte bara människor som förut har haft
arbete utan också ungdomar som nu
slutar skolan. Så länge vi hade goda
konjunkturer var det inget problem för
dessa ungdomar att få anställningar och
i regel också välbetalda anställningar.
De mindre ambitiösa ungdomarna tänkte
inte på att skaffa sig utbildning för
ett yrke. När nu tiderna blir bistrare
får den outbildade arbetskraften först
lämna arbetet.

Glädjande nog har intresset för yrkesutbildning
stegrats bland ungdomen,
sedan högkonjunkturen mattats. Men
tyvärr är möjligheterna att ge ungdomarna
sådan utbildning mycket begränsade.
Antalet platser i yrkesskolorna
räcker inte till. I höstas t. ex. kunde
de centrala verkstadsskolorna inte
bereda plats åt mer än hälften av de
sökande.

Vi befinner oss alltså i den tråkiga
situationen, att många ungdomar varken
kan få arbete eller yrkesutbildning.
I elt norrländskt län beräknas närmare

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

2 000 ungdomar, som slutat sin obligatoriska
skolgång, gå utan arbete och
utan möjlighet att komma in på en
yrkesskola. Det måste vara i hög grad
deprimerande för dessa ungdomar att
inte kunna få göra nytta för sig. Det
gamla ordspråket, att den som fåfäng
går lärer mycket ont, får inte heller
förbises i detta sammanhang.

Genom dubblering av klasserna i yrkesskolorna
så långt detta låter sig göra
kan man givetvis öka utbildningsmöjligheterna.
Men en annan utväg, som
skulle ge utbildning på ett sätt som
dessutom inte blir så kostsam som den
skolmässiga, är att bereda ungdomarna
tillfälle att genomgå lärlingsutbildning
hos hantverksmästare. Från näringslivets
sida har deklarerats beredvillighet
att i ökad omfattning ta hand om lärlingar,
förutsatt att man får en skälig
ersättning. I dag finns det emellertid
faktiskt inte mer än — hör och häpna!
-— 900 sådana platser i hela Sveriges
land. Ersättningen i fråga är 1 500 kronor
och kan i vissa fall gå upp till
2 500 kronor, men det uppges att denna
summa aldrig betalats, då villkoren
härför inte är realistiska. Det skulle säkerligen
vara en god hjälp för ungdomarna,
om antalet statsbidragsberättigade
platser ökade och hantverksmästarna
fick sådan ersättning, att de
ville ta sig an elever. Jag tror att detta
är den ojämförligt billigaste vägen att
skaffa en hel del av dessa ungdomar
något att göra.

Jag återgår nu till budgeten. Vi har
redan konstaterat att vi har för stora utgifter
och för små inkomster. Budgeten
ger vidare vid handen, att detta inte
bara gäller för i år utan att underskottet
under år framöver lielt säkert kommer
att bli ännu större. Skattetrycket motsvarar
nu 25 procent av nationalprodukten
och mer än 30 procent av inkomsterna.

Nu står vi uppenbarligen inför vad
man väl med fog kan kalla ett vägskäl.
Hur skall vi göra? Skall vi konstatera

hurudant läget är och vända om? Skall
vi konstatera att vi skyndat för fort med
utgifterna och handlat som om det alltid
skulle bli feta år, konstatera att vi
tagit på oss nya utgifter utan att, i vår
iver att hasta vidare, låta tankarna
syssla tillräckligt med frågan, var
pengarna skall tagas? Detta är just vad
regeringen och riksdagen har gjort,
och alla har vi del i ansvaret, man må
sedan från ena eller andra hållet försöka
svära sig fri. Men att försöka
komma ifrån detta ansvar håller inte
vid en granskning av händelseförloppet
här i riksdagen under efterkrigsåren.

Man kan naturligtvis, om man har
lust, tvista om hur man skall fördela
ansvaret för den förda politiken. Rent
principiellt kan man inte komma ifrån
att regeringen med sin utredningsapparat
och andra möjligheter har ett större
ansvar än riksdagen. Men nu är det faktiskt
på det sättet att alla, åtminstone
alla som man betraktar som omdömesgilla
på det här området, varit fångna
i en bedräglig tro att den gamla sanningen,
som funnits åtminstone sedan
Israels barns tid, att det växlar mellan
magra och feta år, inte skulle vara
någon sanning längre. Nationalekonomer,
framstående industrimän och andra
experter sade: Inte får vi någon lågkonjunktur
mer inte; den tiden är förbi
när man behöver räkna med något sådant,
nu blir det ständigt en god konjunktur.
—• Det är klart att detta var
något som alla helst hade velat. Det är
ju så, att vad man helst vill tror man
mest på, och nästan hela svenska folket
trodde väl på det där, skulle jag tänka
mig. Alla tycks vi alltså ha levat i den
där villfarelsen.

Hur skall vi göra då? Skall vi spara?
Eller skall vi höja skatterna? Skall vi
underbalansera budgeten? Ja, högern
— om jag nu skall säga ett par ord om
den —- tycks i år vara inne på samma
tankegång som i fjol och förorda en
kombination av besparingar och skattehöjningar,
en kombination av åtgärder

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som leder till besparingar och minskningar
av statens utgifter men också
medför skattehöjningar. Naturligtvis
syftar jag då på skattehöjningar inom
kommunerna.

Tar man ifrån kommunerna en del av
de pengar, som de blivit lovade av staten
och har räknat med att få in, måste
detta ofelbart medföra vissa skattehöjningar.
Jag förstår mycket väl att herr
Hjalmarson kommer att säga, att så
tycker han inte det skall gå. Kommunerna
skall spara i stället. Jag tror
ändå att kommunerna är så pass låsta
i sina budgeter och utgiftsplaner, att
hans förhoppningar inte bara är önskningar
utan nog får hänföras till de
fromma önskningarnas kategori. Verkliga
förhållandet är såvitt jag kan förstå
att varje indragning av de pengar,
som kommunerna blivit utlovade, innebär
skattehöjningar för städer, landskommuner
och landsting. Är det någon
som tvivlar på den saken skulle jag
vilja ge honom det rådet att han vänder
sig till kommunalgubbarna, som kan
hjälpa honom att räkna.

Folkpartiet har föreslagit vissa besparingar.
I övrigt har jag ännu inte så
mycket reda på var detta parti står, eftersom
motionerna ju inte är tryckta.
Anledningen till att jag vet litet mera
om högern i detta fall är, att högern
framlade dessa förslag redan i fjol.

Centerpartiet har också gått in för
att göra vissa besparingar och också
föreslagit sådana. Vi är obenägna att
medverka till skattehöjningar, och det
av två skäl. Skattetrycket är nu så pass
högt, att allt fler människor i skilda
grupper börjar knorra däröver. Jag
tror därför att den, som vill en progressiv
utveckling här i samhället, gör sin
sak en otjänst genom att förorda skattehöjningar.
Det är en ganska vansklig
sak, och vi bör tänka oss för mer än
eu gång innan vi ger oss in på den.
Därtill kommer att den i nuvarande
konjunkturläge får en kanske inte så
gynnsam inverkan på sysselsättningen.

Jag föreställer mig att om man drar in
pengar från skattebetalarna, har de
mindre pengar att gå till handlaren
med. Köpkraften blir mindre, och har
kunderna mindre pengar får handlaren
sälja mindre. Avsättningen av varorna
beskäres, och rekvirerar handlaren
mindre varor, får väl fabrikanten se
till att inte hjulen snurrar så fort, och
han kanske måste stoppa somliga hjul.

Man kan alltså här göra två allvarliga
erinringar, två omständigheter alltså
som gör att man nog får tänka sig för
både en, två och tre gånger innan man
går in för en skattehöjning.

Även med risk att verka tjatig vill
jag i detta sammanhang också säga något
om tilläggspensionen. Den har väl
inte mycket att göra med den här diskussionen,
tycker någon, men om vi
läser i finansplanen finner vi att det
ser annorlunda ut. Jag tar upp frågan
mot bakgrunden av två uttalanden av
finansministern i finansplanen. När det
gäller bedömningen av den statliga inkomstutvecklingen
säger finansministern:
»Härvid har hänsyn inte tagits till
det skattebortfall, som kan bli följden
av genomförandet av en allmän tilläggspension.
» Och i fråga om utgiftsutvecklingen
heter det: »Vidare kommer tillläggspensioneringen
att medföra utgifter
för staten i egenskap av arbetsgivare.
» Här pekar man alltså på två saker
av betydelse för den framtida budgetutvecklingen:
minskade inkomster

genom tilläggspensioneringen och ökade
statsutgifter genom tilläggspensioneringen.

Så ett par ord till herr Ohlin! Herr
Ohlin förordar ju också den lagfästa
linjen. Jag förstår att alla de, som har
arbetat för en lagfäst tillägggspension,
anser det viktigt att få den genomförd.
Det är ju sant att det iir en principskillnad
— det kan man inte komma
ifrån. Mellan den lagfästa linjen och den
personliga frivilliglinjen är det en å,
ja en stor älv. Mellan de två lagfiista
linjerna är det etl litet dike, och det är

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det som herr Königson säger att han
skall hoppa över. Jag vill nu ställa frågan
till de båda partier som arbetar för
lagfäst pension d. v. s. socialdemokraterna
och folkpartiet: Är det ändå inte
klokare att först arbeta vidare med att
bygga upp folkpensionen, grundpensionen,
allas pension —• vi förbättrar dock
pensionen för alla människor på det
sättet undan för undan — och vänta
litet med tillägget?

Jag gör, som jag sade, inga anspråk
på att övertyga när det är fråga om
principiella motsättningar. Men jag
framför två omständigheter som talar
för ett uppskov. Den första är statsfinanserna
framöver, tilläggspensioneringens
inverkan på det statsfinansiella
läget, det kärvare klimatet inom näringslivet
och de besvärligheter som
följer därav. Skall man inte vänta litet
och se hur det blir därvidlag? Den
andra omständigheten är, att vi är i
färd med att bygga upp folkpensionen.
Skall man nödvändigt ta allt på en
gång?

Varje besvärlig situation måste redas
upp. I dag har vi svårigheter med pengarna.
Finansministerns plånbok är tunn,
och så kommer den att förbli under
flera år framöver. Det kommer att fattas
pengar, om man inte kan antingen
öka inkomsterna eller minska utgifterna.
Det kommer att fattas mer om konjunkturåtstramningen
består eller förvärras,
mindre om konjunkturen förbättras.
Men i det senare fallet råkar vi
antagligen in i andra svårigheter. Då
har vi inflationsspöket framför oss, då
är det frågan, om inflationen tar ny
fart. I varje fall kommer inflationsriskerna,
och de måste mötas. Jag föreställer
mig att nackdelarna av en mera
betydande inflation i dag är större än
tidigare. Jag syftar då naturligtvis på
kronans värde gentemot dollarn och
konvertibiliteten gentemot denna. En
större penningvärdeförsämring hos oss
än i andra länder blir då en betänklig
sak.

Frågan är hur man skall möta dessa
svårigheter: för litet pengar nu, för
litet pengar nästa år, inflationsrisker
framöver. Kan de nuvarande svårigheterna
beträffande budgetunderskottet
och de svårigheter som helt säkert kommer
att uppstå vid en inflation klaras
utan gemensamma ansträngningar? Den
frågan ställer man sig alltid, när regeringen
förfogar över endast omkring 50
procent av rösterna i riksdagen, detta
naturligtvis helt oberoende av om det
är socialdemokraterna eller de borgerliga
som har dessa drygt 50 procent av
rösterna.

Vad som behövs nu är en flerårsplanering
så långt den är möjlig och en så
stor samling omkring den, att man kan
vara viss om en fast och säker politisk
kurs. En planering på längre sikt framstår
också som önskvärd med tanke på
den omvandling av människornas levnadsbetingelser
som vi måhända står
inför genom utnyttjandet av atomkraften
o. s. v. Säkert är att statens ledning
kommer att ställas inför många och svåra
problem. Ett förtroendefullt samarbete
mellan staten och det enskilda näringslivet
blir säkert i framtiden i ännu
högre grad än hittills en tvingande
nödvändighet av handelspolitiska skäl
och för att skaffa de ekonomiska och
personella resurser som fordras. Det
gäller å ena sidan att undvika ett högt
skattetryck och å andra sidan att använda
resurserna på förnuftigast möjliga
sätt.

Personligen är jag och har alltid varit
intresserad av största möjliga samling i
svensk politik, av varje lösning, som
minskar motsättningarna mellan grupper
och politiska partier i samhället,
av lösningar, som minskar striderna
och käbblet. Det finns dessvärre alltför
många människor i vårt land som tycker
illa inte bara om oss politiker —-det må så vara —■ utan om politiken
över huvud taget. Motiveringen är oftast
den, att man finner alltför litet av
vardagens ärlighet i den politiska för -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kunnelsen, där motsättningar förstoras
upp till oigenkännlighet eller rent av
konstrueras. Politiken påminner faktiskt
ofta om historien med mannen,
som försökte hugga huvudet av tuppen
och som när han misslyckades med det
sade till tuppen: »Ja, men du begriper
dig väl på skoj, din kanalje!» Jag tror
att sällan är självrannsakan så på sin
plats som hos den, som på sina läppar
bär samverkans och samarbetets lov.
En lämplig väg att främja sådant
samarbete kan knappast vara att nedvärdera
eller misstänkliggöra dem man
säger sig vilja samarbete med. Nej, metoden
måste vara den motsatta: att akta
sig för överdrifter och misstänkliggöranden
och låta svart vara svart och
vitt vitt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund talade nu
om att det inte var så stor skillnad mellan
socialdemokraternas pensionsförslag
och folkpartiets. Jag kan bara föreslå,
att t. ex. hans vän socialministern
ger honom litet upplysningar om den
saken. I våras var herr Hedlund mycket
väl informerad om skillnaden. Det spelar
ju rätt stor roll vad som står i en
lag. Det är inte nog med att två förslag
bägge har en lag utan det är också viktigt,
vad som står i lagen enligt de båda
förslagen. Bl. a. innehåller ju vårt förslag
inte några sådana bestämmelser,
som skulle tvinga stat och kommun att
betala in de avgifter som herr Sträng,
enligt vad herr Hedlund läste upp, räknat
med för en ny fondbildning.

Utgången kan ju för övrigt bli beroende
av vilka metoder herr Hedlund
och hans vänner använder, när de skall
rösta här i kammaren. Det kan bli intressant
nog. Det beror inte bara på
de övriga partierna.

Beträffande totalbalanseringen är jag
liksom herr Hedlund glad över att vi är
överens på den punkten. Herr Hedlund
sade att jag hade samma uppfattning
som han uttryckte i fjol. Totalbalanse -

ringsprincipen införde herr Sträng, när
herr Hedlund var medlem av regeringen
och anhängare av den politik, som
finansministern då förordade. Möjligen
hade herr Hedlund inte tid att läsa vad
som stod i statsverkspropositionen. Men
jag är glad att herr Hedlund nu har omvänt
och bättrat sig.

Efter herr Hedlunds yttrande här i
dag kan man väl hoppas att han kommer
att stödja herr Bydéns motion rörande
bättre stöd åt hantverkarnas lärlingsutbildning.

Herr Hedlund sade icke ett enda ord
om att centerpartiet kommer att inta en
sådan hållning som allmänpolitiskt siktar
till ett regimskifte här i landet. Han
talade bara om att centerpartiet inte har
majoritet utan måste få röster från andra
håll. Det är väl egentligen en plattityd,
men man fick av orden »från andra
håll» utan närmare bestämning ett
intryck av att centerpartiet håller öppen
möjligheten till en fastare samverkan
med socialdemokratien efter pensionsfrågans
lösning såsom ett alternativ
till en politik som siktar till regimskifte.
Detta trots att erfarenheten visat
att det senare är enda vägen att verkligen
få till stånd en för företagsamheten
och därmed för hela folket gynnsammare
politik.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Hedlund vill att
herr Ohlin och jag skall tillsammans
med honom hjälpa herr Sträng att dra
in tampen på svångremmen för att bli
litet smalare om midjan. Men, snälla
herr Hedlund, då får nog herr Hedlund
hjälpa till litet bättre, om vi skall kunna
dra åt tampen det antal hål herr
Hedlund åsyftade.

Högerns förslag till begränsning av
subventionerna till kommunerna drabbar
inte alls eller endast obetydligt de
svagare kommunerna speciellt på landsbygden.
Jag vet inte, om herr Hedlund
tror att det bara är staten som kan och

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall spara men inte kommunerna. Vi
för vår del har inte en sådan uppfattning.
Den stegring, som har ägt rum av
standarden i fråga om kommunala anläggningar,
står icke i någon som helst
rimlig proportion till inkomststegringen
för familjerna och andra människor
och inte heller till höjningen av standarden
inom den statliga verksamheten.
Det kommer att få fullkomligt förödande
verkningar för statens ekonomi, om
man fortsätter med ett bidragssystem
som är så konstruerat att bidragen stiger
i takt med höjningen av kommunernas
utdebitering. Vi inom högern vägrar
att ta ansvaret för en sådan politik.

Det var inte länge sedan det här i
riksdagen •— för övrigt med allt fog —
sades att staten inte skall låna pengar
för att sänka skatterna. Det är lika orimligt
att låna pengar för att betala statsbidrag
till kommunerna i syfte att hålla
skattetrycket nere. Självfallet skall staten
minska sina anspråk på kommunerna
och därigenom göra det lättare för
kommunerna att begränsa sig. Men när
pengarna är slut, måste man hålla igen
och se till att utgifterna inte överskrider
den uppdragna ramen. För övrigt
tror jag, herr talman, att kommunerna
är i stånd att hushålla bättre än herr
Sträng.

Så ett litet svar på den fråga herr
Ohlin ställde. Om högerns försiktigare
budgetpolitik skulle vid en konjunkturförbättring
leda till en överbalanserad
driftbudget, skulle vi ögonblickligen
möta denna situation med förslag om
en ordentlig skattesänkning. Att det är
livsfarligt att i onödan ge herr Sträng
pengar att leka med, det vet vi. Herr
Ohlin kan alltså vara alldeles lugn på
den punkten.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om att
kommunerna kan spara och kommer att
spara så långt det låter sig göras, men
jag är lika övertygad om att därest man
på inkomstsidan tar bort en del av vad

staten lovat kommunerna, så kommer
dessa pengar att fattas. Jag vet också
att det inte finns andra ställen än hos
skattebetalarna där kommunerna kan
hämta dessa pengar. Resultatet är alltså
bara att pengarna kommer på en annan
rad på skattsedlarna än där statsskatten
står upptagen.

När man talar såsom herr Hjalmarson
om att kommunerna inte bör ha så
mycket att syssla med och att staten
inte skall lägga på dem så stora uppgifter,
så vill jag fråga herr Hjalmarson:
Har högern före motionstidens utgång
i år hemställt att kommunerna skall befrias
från några av sina åligganden?

Till herr Ohlin vill jag säga att totalbalanseringen
av budgeten har jag för
min del inte godtagit på annat sätt —
det kan herr Ohlin se av riksdagsprotokollen
— än att jag det år då totalbalanseringen
infördes framhöll att för
detta år var det samhällsekonomiska
läget sådant att det behövdes en överbalansering
av driftbudgeten ungefär av
den storlek som ingick i kapitalbudgeten.
Det är nog bättre, herr Ohlin, att
läsa på litet, innan man tar kammarens
tid i anspråk med att tala om vad
jag skulle ha sagt.

Sedan kommer jag till detta med pensionen.
Jag kan inte förstå att det är
någon skillnad, om det i en lag som är
genomdriven av socialdemokraterna
står att arbetsgivaren skall betala in
premierna men får ta pengarna var han
vill, eller om det i en lag, som är underskriven
av herr Bertil Ohlin, heter att
arbetsgivaren skall betala in premierna
men får ta pengarna var han vill. Innan
herr Ohlin upplyst mig om skillnaden
därvidlag, tillåter jag mig betrakta de
båda förslagen såsom jämförbara från
de synpunkter jag här talat om.

Yi vill gärna, herr Ohlin, samarbeta
med folkpartiet, men vi kommer absolut
inte att lova rösta med herr Ohlin, oavsett
vilka mer eller mindre tokiga förslag
som kan komma att framläggas från
partiets sida. Herr Ohlin, som här talar

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om hantverkare och lärlingar, behöver
nog uppträda som hantverksmästare på
närmare håll.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till herr
Hjalmarson, att hans uttalande innebär,
att om det blir goda tider vill han sänka
skatterna, men under dåliga tider vill
han balansera budgeten med ett högre
skattetryck. Det är en politik i strid
med principer som vi i tjugu år varit
överens om här i Sverige. Och det är
utan tvivel en politik, som har en tendens
att framkalla ökade konjunkturvariationer
på arbetsmarknaden och i
vissa lägen ökad arbetslöshet.

Får jag sedan lov att påpeka för herr
Hedlund angående totalbalanseringen,
att om jag inte missminner mig gjorde
centerpartiet och socialdemokraterna på
hösten för ett par år sedan, när ni förnyade
koalitionskontraktet, upp ett avtal,
där det uttryckligen stod en passus
om totalbalansering. Jag måste nog
säga, att av de debatter, som ägde rum
när herr Hedlund skrev på detta papper,
fick svenska folket inte det intrycket,
att vad herr Hedlund egentligen
menade var vad han sagt här i dag.
Men, som sagt, jag är glad att herr Hedlund
har omvänt och bättrat sig, och jag
skall inte vidare bekymra honom med
historieskrivning. Det vi nu behöver är
att få herr Sträng att omvända och bättra
sig. Det är viktigare men tyvärr också
svårare.

Beträffande pensionsfrågan, herr Hedlund,
har vi klargjort alla de stora skillnader,
som finns mellan regeringens system
och vårt, enligt vilket en person
enskilt eller gruppvis kan träda ut ur
pensioneringen, så att det blir klart att
hans arbetsersättning inkluderar det
som inbetalats för hans räkning av arbetsgivaren.
Den frivillighet etc. som
ligger i vårt system kan jag bär inte
närmare diskutera. Utan att ingå på de
konfidentiella förhandlingar, som ägde
rum i våras, och utan att på något siitt
5 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

referera vad som då sades från herr
Hedlunds eller någon annans sida, anser
jag mig ändå ha rättighet att säga,
att under dessa månadslånga förhandlingar,
när vi talade så länge om folkpartiförslaget,
hade herr Hedlund inte
kommit underfund med att det skulle
kunna påstås vara ungefär samma förslag
som det socialdemokratiska. Då insåg
herr Hedlund mycket väl, att det
var fråga om två radikalt skilda slag av
lagstiftning.

Herr Hedlund, det går inte att komma
ifrån att vi alla har ett ansvar vid röstningen
i denna kammare, om vi röstar
så att vi ökar utsikterna för att det socialdemokratiska
förslaget inte skall gå
igenom eller om vi, såsom herr Hedlund
nyligen gjort, deklarerar att vi skall
rösta på ett visst sätt, vilket i vissa lägen
skulle kunna öka utsikterna för att
just regeringsförslaget segrar. Det ansvaret
har herr Hedlund lika väl som
andra.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin har använt
snart två år för att försöka att tala om
skillnaderna mellan socialdemokraternas
och folkpartisternas lagfästa linjer.
Jag har inte lagt mig så mycket i saken;
jag har bara pekat på de punkter, där
de är likadana, och det räcker för oss.

Sedan skulle jag i anslutning till herr
Ohlins utläggningar om vad jag sade
den ena eller andra gången om totalbalansering
o. s. v. vilja uttala den förhoppningen,
att detta inte är hans enda
bidrag till det samförstånd, som han
nyss talat så mycket om.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Under den förda debatten
tycker jag att en synpunkt helt
har kommit bort ur diskussionen. Jag är
rätt angelägen att inledningsvis understryka
den. När det gäller att bedöma
den budget, som nu ligger på riksdagens
bord, är det framför allt två ting,
2

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som man måste observera. Det ena är
att budgeten gäller inte den tidsperiod,
där vi befinner oss i dag, utan tiden
från den 1 juli 1959 till den sista juni
1960. Vi diskuterar följaktligen en tidsperiod
som i runt tal slutar först ett
och ett halvt år fram i tiden. Om vi nu
är överens om att budgeten skall bedömas
och kommenteras emot bakgrunden
av vad man tror om konjunkturen
under denna tid och inte just ifrån de
erfarenheter, som man till äventyrs kan
ha av konjunkturen i dag, kanhända
diskussionen går i en annan riktning än
vad jag hitintills har kunnat inregistrera.

Jag har emellertid — jag behöver inte
säga med överraskning men ändå med
glädje — konstaterat, att vi väl alla är
ense om budgetens samband med konjunkturen
och den allmänekonomiska
utvecklingen. Den synpunkten tycks nu
vara allmänt erkänd. Det är helt naturligt,
när eu statsverksbudget omspänner
cirka 15 miljarder kronor och en
fjärdedel av nationalprodukten slussas
igenom den statliga verksamheten ut
till de ändamål, som vi har varit eniga
om att kollektivt tillgodose. Ifrån dessa
utgångspunkter är det givetvis endast
den statliga verksamheten som kan påverka
konjunkturen, vare sig det nu
skall vara i stimulerande eller i dämpande
riktning.

Regeringens uppgift att koordinera
budgetpolitik och skattepolitik är en av
de primära statsfinansiella uppgifterna.
En annan, som vi har fattat det från
regeringens sida, är att realisera det
program och de önskemål som riksdagen
varit enig om, det må vara fråga
om ett tillfredsställande försvar för vårt
nationella oberoende, människornas behov
av trygghet eller tryggandet av de
funktioner som i det alltmera komplicerade
samhället inte kan skötas av enskilda
individer. Vill man realisera
detta program finner man att tidigare
konventionella uppfattningar från dessa
grundläggande utgångspunkter bör mo -

difieras. Jag tycker nog att dagens diskussion
har präglats väl mycket av
konventionell syn på tekniska spörsmål
såsom budgetbalans på driftsidan
respektive total budgetbalansering. Avgörande
är och förblir hur stor statlig
upplåning vi kan kosta på oss i ett
visst konjunkturläge. Vill staten stimulera
konjunkturen spelar det ingen roll
om pengarna går ut över driftbudgeten,
låt mig säga till folkpensioner eller
barnbidrag eller försvarsutgifter, eller
om de går över kapitalbudgeten till bostadslån
som sätter pengar i händerna
på byggnadsarbetare och materialfabrikanter,
som i sin tur betalar byggnadsämnesindustriens
anställda. Det blir
samma effekt av pengarna oavsett om de
går ut på det ena eller andra hållet. På
samma sätt förhåller det sig om man
vill använda budgetpolitiken som en
dämpare i en inflationssituation. Effekten
blir densamma om man bokför
pengarna på investeringssidan eller på
kapitalsidan. För mig är således den
avgörande frågan hur stor omfattning
den statliga upplåningen bör kunna få,
sedd i sitt sammanhang med den konjunktur
som vi kan förutse för det budgetår
som den nu framlagda budgeten
omspänner.

När jag ändå kommer in på dessa frågor
kan jag gärna nämna för denna
kammare, att om man satte sig ned för
att reformera driftbudgeten och kapitalbudgeten
så skulle man kunna komma
fram till en balanserad driftbudget
också i dag utan att behöva fiffla eller
fuffla med vedertagna begrepp.

Vi bokför t. ex. 400 miljoner kronor
under driftbudgeten till nyinvesteringar
för vägbyggande och brobyggande.
Detta har inte något med underhåll att
göra utan skapar en direkt värdestegring
för folkhushållet. De kommunala
församlingarna, som också räknar med
en skattesida och en lånesida i sin budgetredovisning,
för som regel upp motsvarande
utgifter på lånesidan. Att vi
för upp dem på skattesidan är betingat

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

av det speciella förhållandet att vi tar
in pengar för ändamålet genom särskild
beskattning men, som jag många gånger
ärligt har förklarat, använder en del
av bensin- och fordonsskattepengarna
även för utgifter på kapitalsidan. Skulle
man således vilja vara rikligt formellt
petnoga och försöka bena upp vad som
är driftutgifter och kapitalutgifter kan
man väl föra sådana resonemang som
det jag nu förde i fråga om väginvesteringarna.

Avskrivningarna på fastighetsfonden
sker med hänsyn till omsorgen om statens
förmögenhetsställning och inte
utifrån ambitionen att till varje pris
balansera driftbudgeten.

Vi har i årets driftbudget reserverat
60 miljoner kronor för eventuella och
troliga prisstegringar inom försvarets
materialanskaffning. Detta står i överensstämmelse
med den försvarsuppgörelse
som träffades mellan de fyra partierna
för ett år sedan. Skulle den för
mig helt avgörande problemställningen
vara den att underskottet på driftbudgeten
skulle bli mindre, så skulle jag
naturligtvis ha kunnat låta bli att nu ta
upp dessa 60 miljoner till försvaret och
i stället ha skjutit på dem till dess att
de bleve aktuella och då ha låtit dem
komma på tilläggsstater som tidigare år.
Nu belastar de budgeten redan i ingångsskedet.

Varför har då inte finansministern
utnyttjat alla dessa möjligheter till operationer
och sluppit undan klagomålen
över att driftbudgeten var underbalanserad
och hela den, som jag tycker,
ganska meningslösa diskussion som förs
på den specifika punkten? Svaret är
helt enkelt det att utgifterna ändå måste
göras. Eventuella bokföringsvinster på
driftsidan kommer ju igen på kapitalsidan
i form av krav att låna motsvarande
belopp. Man har bär kommunicerande
kärl. Vi kommer aldrig ifrån
utgifterna. Eftersom det sakligt avgörande
för mig iir slutresultatet i form
av den .statliga upplåningen, har jag

inte mobiliserat större intresse för ändringar
av den vedertagna driftbudgeten
i syfte att uppnå den formella driftbudgetbalansen.

Vilken grad av upplåning tål då samhällsekonomien
med hänsyn till konjunkturerna,
med hänsyn till prisstabiliteten
och med hänsyn till vårt intresse
av valutareservens bibehållande?

Vi lever för närvarande under en påtaglig
konjunkturdämpning. Den sist redovisade
arbetslöshetssiffran på bortåt
73 000 arbetslösa är ju i och för sig en
otäck siffra, en siffra som skakar oss
därför att vi inte varit vana vid någon
nämnvärd arbetslöshet sedan ett och
ett halvt decennium. Även om vi hoppas
på att januari månads siffra skall
vara den sämsta sett ur sysselsättningssynpunkt,
så tror jag nog att man där
nått en gräns för vad man till nöds
från olika synpunkter — med hänsyn
till att vi har en större arbetslöshet på
vintern o. s. v. — skulle kunna tolerera.

Med vårt utåtriktade näringsliv och
med en utrikeshandel som balanserar
på 12 å 13 miljarder är vi självfallet
inte oberörda av vad som sker i världen
omkring oss. 1958 har präglats av en
internationell konjunkturnedgång som
varit påtaglig, en konjunkturnedgång
som inte tagit hänsyn till om det suttit
en socialdemokratisk arbetarregering
eller en konservativ högerregering och
svarat för inte bara det dagsaktuella läget
utan även för hela den förutvarande
tidsperioden, som enligt herr Ohlin
skulle vara avgörande för att man just
nu har ett besvärande läge.

Om man ser på hur denna konjunkturnedgång
präglat de olika ländernas
ekonomi måste man konstatera, att en
hel del länder onekligen haft det ännu
besvärligare än vi. Jag har eu lista här
framför mig och jag ber om ursäkt, herr
talman, om jag gör en internationell
jämförelse. Vi är ju överens om att den
kan diskuteras. I den mån vi ändå tilllåter
oss att göra vissa internationella
jämförelser har vi dock inget annat ma -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

terial än de siffror, som samlats av den
ekonomiska organisationen i Paris.

Jag sätter nu likhetstecken mellan industriproduktionens
nedgång och konjunkturnedgången.
Det är kanske djärvt
att göra det, men i stort sett tror jag att
man kan uttrycka konjunkturnedgången
med ungefär samma siffra som industriproduktionens
nedgång. Denna nedgång
var i Belgien 6 procent, i Finland
6 procent, i Nederländerna 1 procent,
i Storbritannien 2 procent och i Förenta
staterna 7 procent. Litet längre fram
skall jag tala mer om Förenta staterna
med hänsyn till att man där tycks ha
nått botten och vara inne i en utpräglad
uppgång, en uppgång som i viss mån
varit avgörande för vår konjunkturbedömning
och vår budgetpolitik för nästa
budgetår.

Hur har då Sverige skött sig i denna
internationella krets? Vår totala produktion
redovisas i nationalbudgeten.
Där har vi en uppgångssiffra av 1 procent.
Beträffande industriproduktionen
är det plus minus noll. Det finns några
länder som uppvisar en ökning av industriproduktionen.
Det är Västtyskland,
Österrike och Frankrike.

Med denna internationella bild har
jag bara velat demonstrera, att förklaringen
inte är så enkel att man bara
kan säga, att det avgörande för produktionens
storlek och för konjunkturväxlingarna
är den specifika regeringens
politiska färg samt vilken politisk
färg en tidigare regering haft. Det är
inte det som är det avgörande för industriens
möjligheter att göra sig gällande.

Vårt största problem just nu är naturligtvis
den påtagligt ökade arbetslösheten.
Regeringen har av naturliga skäl
inte stått likgiltig inför denna. Jag behöver
inte understryka detta i denna
församling. Jag kan också tillåta mig
att med glädje konstatera, att regeringens
ansträngningar och de utgifter som
föranletts därav icke har föranlett någon
kritik. På denna punkt är vi väl i

stort sett eniga. Jag behöver inte betunga
kammarens tid med en tabellarisk
uppräkning av de olika insatser
som regeringen tillåtit sig och varit angelägen
att verkställa med hänsyn till
sysselsättningsläget. De finns bland annat
redovisade i finansplanen och de
har redovisats i många andra sammanhang.
Utan denna aktiva sysselsättningspolitik
tror jag mig våga precisera resultatet
av den nedåtgående konjunkturen
sålunda: Vi skulle i dag inte haft
73 000 arbetslösa; vi skulle, om regeringen
varit likgiltig, haft 125 000 arbetslösa.

Alldeles uppenbart har denna politik
kostat pengar. Vi har räknat med att
sysselsättningspolitiken för innevarande
budgetår kommer att kosta oss i
runt tal 600 miljoner. Detta har medfört
att den upplåning, som annonserades
under sommarriksdagen och som då
uppskattades till 1 500 eller 1 600 miljoner
för innevarande budgetår, tenderar
att ligga mellan 2 200 och 2 300
miljoner.

För nästa budgetår har vi till sysselsättningsbefrämjande
eller arbetslöslietsbekämpande
åtgärder reserverat i
runt tal 400 miljoner kronor. Det bör
ses mot den normala insatsen på det
här området, som under högkonjunkturåren
har rört sig om cirka 125 miljoner
kronor. Det svaga budgetresultatet
får naturligtvis också där delvis sin förklaring,
men vi har gjort den deklarationen,
att en bättre konjunktur i första
hand bör ta sig uttryck i nedåtgående
och sjunkande arbetslöshetssiffror och
i andra hand i sänkta kostnader för
sysselsättningspolitiken eller arbetslöshetens
bekämpande.

Är nu den här upplåningen på mellan
2 200—2 300 miljoner i dagens läge
inflationsriskabel? Det är en av de viktigaste
frågorna, om man på ett allvarligt
sätt vill diskutera den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. Jag vågar nog
svara nej på den frågan. Vårt konsumtionsprisindex
har glädjande nog legat

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

oförändrat sedan april månad i fjol
fram till årsskiftet. Under hela kalenderåret
1958 liar väl konsumtionsprisindex
stigit med litet mer än två procent,
varav ungefär hälften är en följd
av de medvetna beslut som riksdagen
har fattat för att finansiera försvarsbudgeten.

Den andra indikatorn på huruvida
den nu förekommande statsupplåningen
varit inflationsriskabel är vår valutareserv.
Den har under kalenderåret
ökat med 153 miljoner. Jag är beredd
på omedelbara protester mot den slutsatsen
och att man hänvisar till redovisningar
i finansplanen och nationalbudgeten
om att vårt handelsutbyte med
omvärlden under det gångna året visar
ett underskott på bortåt 200 miljoner.
Här kommer in i bilden den mystiska
förskjutningsposten, som skall förklara
att samtidigt som vi har ett underskott
i handeln blir moder Sveas plånbok
tjockare genom att valutareserven förbättras.

Jag är inte beredd att klara ut de begreppen
här. Jag har personligen mina
dubier om statistikens vederhäftighet
och om den här förskjutningsposten
uppgår till de hundratal miljoner som
den nu uppges till eller om det inte ligger
vissa felkällor i detta. Jag tillåter
mig emellertid att säga, att på de två
punkter där man kan avläsa huruvida
samhällets ekonomi har inflationsfeber,
d. v. s. konsumtionsprisindex och valutareservens
omfattning, redovisar den
nuvarande upplåningen inte några alarmerande
tecken. Kan vi då med samma
lugn betrakta utvecklingen 1959/60?
Här måste jag anmäla en mycket tveksam
uppfattning, närmast en avvikande
mening. Jag anmäler detta av två skäl:
det mesta talar för att konjunkturen
under 1959/60 kommer att vara annorlunda
än vad vi avläser just i dag. I
det stora landet i väster försiggår en
påtaglig konjunkturuppgång, vilket
vem som helst kan övertyga sig om genom
att studera ekonomiska data som

där redovisas. Denna uppgång bör ge
möjlighet till en lagerpåfyllnad och bör
ge de råvaruproducerande länderna en
ny stimulans i deras affärer med den
väldiga konsumtionskälla som Nordamerikas
förenta stater är. Detta bör ge
en bättre valutaställning och stor köpkraft
i dessa länder, vilket innebär påverkan
även på vårt land genom att de
övriga länderna får möjligheter att importera
från oss.

Ser man på den europeiska kontinenten,
finner man att det i Tyskland
egentligen aldrig varit någon påtaglig
konjunkturnedgång. Där har man haft
en avsaktande konjunktur i förhållande
till vad läget var för några år sedan, men
på sista tiden har denna avsaktning
stannat av, och många tecken tyder på
en vändning även där. Vad gäller England,
som är vår största handelspartner,
har tongångarna därifrån den sista
tiden varit relativt optimistiska. Dessutom
är det ett faktum, att den engelska
lageruttömningen nu har gått så
långt, att det framstår som ofrånkomligt
att på nytt igen fylla på lagren,
bland annat av varor från Sverige.

När jag sålunda säger att jag inte
vågar vara lika lugn för budgetåret
1959/60 som jag är för innevarande
budgetår, är det ena skälet att jag tror
på en uppstramning i konjunkturen
under den tid som ligger framför oss,
och det andra skälet att även om samhällsekonomien
i dag tål en upplåning
på 2 300 miljoner, är det inte
alldeles säkert att samhällsekonomien
under 1959/60 tål en upplåning som
jag uppskattar till i runt tal 3 000 miljoner.
Det upplåningsbehov som redovisas
i budgeten — ungefär 2 500 miljoner
— är ju inte sista ordet i fråga
om utgiftsökningar. Vi har tilläggsstaterna,
som erfarenhetsmässigt brukar
röra sig om lågt räknat 300 miljoner
kronor per år.

Vi får vidare räkna med den eventualiteten,
alt om ett indextillägg till
folkpensionärerna utlöses — bara det

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kostar 40 miljoner. Vi har en osäker
faktor i de löneförhandlingar som pågår
mellan staten och de statsanställdas
organisationer, där en enda procent
i lönelyftning föranleder utgifter
för statskassan på 50, miljoner. Jag
tror därför att det är en ganska realistisk
prognos, att upplåningen nästa
budgetår kommer att uppgå till bortåt
3 000 miljoner. Ser man det i samband
med en konjunktur, som är livligare
och mera uppåtgående än dagens,
får man nog vara till och med
mera lugn, än vad jag är riksbekant
för att vara, för att man skall kunna
se fram mot den utvecklingen med armarna
i kors.

Också en annan faktor, som man
inte får bortse från, kommer in i bilden.
Det är beslutet om den fria valutautväxlingen
— jag skall använda det
uttrycket, eftersom jag så många gånger
beskyllts för att använda krångliga
ord. Den fria valutautväxlingen innebär
att vi är observerade i internationella
sammanhang på ett annat sätt än
tidigare och att vi får ta andra internationella
hänsyn än vi har tagit hittills.
över huvud taget pågår det en
utveckling mot en allmän liberalisering
i fråga om både valutor och handel
som gör vårt läge mera utsatt än tidigare.
Man bör även ha detta i bakgrunden
när man ser perspektivet med en bättre
konjunktur och en upplåning som är
icke oväsentligt högre än upplåningen
i dag.

Det är detta perspektiv som har dikterat
både formen och arten av årets
statsverksbudget. Den har en preliminär
karaktär, och det tycks i dagens
debatt ha accepterats. I den rundabordsdebatt
som Dagens Nyheter arrangerade
under den gångna veckan
med ett utomordentligt representativt
uppbåd av i dessa frågor sakkunniga
deltagare fann jag inte heller någon
som kritiserade att finansministern vill
att vi skall vänta några månader och
se, om vi har möjlighet att avläsa kon -

junkturutvecklingen bättre innan vi
fattar definitiva beslut. Herr Hjalmarson
har emellertid skyndat fram till
riksdagens konstitutionsutskott och anmärkt
på min ringhet därför att det
skulle vara något brott mot grundlagen
att inte redan vid riksdagens början ha
uppställt låsta och fixerade utgångspunkter.
Herr Hjalmarson har visserligen
inte suttit i den här fina församlingen
sedan 1937, men sedan dess har
riksdagen ändå accepterat en budgetpolitik
som varit samspelt med konjunkturpolitiken
och som inneburit att
driftbudgeten ibland varit balanserad,
ibland över- eller underbalanserad,
utan att detta har betraktats som något
brott mot gällande grundlag. Jag är
inte heller alldeles säker på att man för
150 år sedan bedömde konjunktur och
budget på exakt samma sätt som vi gör
i dessa dagar.

Nu är det besparingsmöjligheterna
som skall granskas. Jag tror att de tyvärr
är rätt obefintliga, om inte riksdagen
skall vända på klacken och göra
rent bord med de viktiga reformbeslut
som vi gemensamt har stått bakom under
de senare åren. Det har hänt mycket
under de senaste tio åren som har
tvingat oss att med eller mot vår vilja
acceptera långt gående kostnadsökningar.
År 1948 diskuterade vi en försvarsbudget
på 800 miljoner; i dag är försvarsbudgeten
3 000 miljoner, och skulle
jag vara riktigt noga och lägga till
utgifter från andra huvudtitlar som
direkt sammanhänger med försvarsbeslut,
blir det kanske ytterligare 200 å
250 miljoner.

Vi har varit överens om beslut angående
folkpensioner, som vi för tio år
sedan inte ens i våra djärvaste drömmar
trodde oss komma att orka med.
Det var någon här som sade, att om
man skall börja göra räfst och rättarting,
får regeringen ta det största ansvaret.
Jag är inte alldeles säker på det.
Även om jag därmed utmanar kammaren,
vågar jag väl säga att riksdagen i

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fråga om folkpensioner, änke- och
barnpensioner har så sent som för
ungefär tio månader sedan visat sig
vara mer radikal än regeringen.

Jag behöver inte här ta tiden längre
i anspråk för att redovisa utvecklingen
på andra områden, men tillåt mig säga,
att 1 000 miljoner mer på undervisningshuvudtiteln
under de senaste tio
åren talar sitt tydliga språk. Vi har ansett
det vara kloka och riktiga beslut,
och därför har vi fattat dem — när det
gäller de stora utgiftsposterna i regel
med 100 procent av riksdagen bakom
oss och när det gäller några andra av
de stora utgiftsposterna med 80 procent
av riksdagen bakom oss. Det skulle förvåna
mig, om man i denna kammare
och i medkammaren skulle vara beredd
att nu göra helt om och marschera tillbaka.
Jag tror inte ens att kamrarna är
beredda att sluta upp bakom herr Hjalmarsons
politik, med de eventuella besparingar
detta skulle innebära. Mina
regeringskolleger och jag har bedömt
läget på det sättet. Skulle vi ha misstagit
oss därvidlag, så blir vi ju en erfarenhet
rikare. Det får vi se, när utgiftsgranskningen
har avancerat om
några månader.

Som jag nyss sade kommer sysselsättningen
för nästa budgetår att kräva
sitt, och vi har därför redovisat ett behov
av inkomstförstärkningar på vissa
speciella premisser. Jag har redogjort
för dessa premisser vid ett par tillfällen
tidigare och skall inte nu närmare ingå
på dem. Jag tror emellertid för egen
del att vi där har gjort en realistisk bedömning.
Jag skall glädja herr Hjalmarson
med att inte använda ordet inkomstförstärkningar
utan skattehöjningar,
vilket emellertid är samma sak.
Vi måste ha mera pengar, om vi skall
kunna genomföra våra stora reformer
och på ett anständigt sätt klara arbetslösheten
framöver på premisserna alt
konjunkturen går uppåt. Vi kan inte
bara sitta och siiga: All riglit! Även en

statlig upplåning på 3 000 miljoner kan
i detta läge accepteras.

Detta är ting, som vi får ta ställning
till så småningom. Regeringen tänker
därvidlag inte smita undan, det försäkrar
jag. I varje fall kan jag i det avseendet
svara för mig själv. Herr Ohlin
skall inte behöva se finansministern
som en ynklig figur, som smyger omkring
i environgerna och inte vågar
lägga fram de förslag han anser nödvändiga.
Säg, herr Ohlin, vadan denna
förändrade uppfattning om mig? Har
herr Ohlin någon gång blivit besviken
på min förmåga att presentera nya skatteförslag?
Varför skulle jag nu helt
plötsligt ha ändrat mitt psyke och hela
min attityd, så att jag, som herr Ohlin
uttryckte det, på ett ömkligt sätt försöker
smita ifrån ansvaret?

Herr talman! Härefter skall jag som
allra hastigast kommentera de tre oppositionsledarnas
inlägg. Eftersom oppositionen
har den oförytterliga rätten att
sätta betyg på finansministern och hans
budget, så måste väl ömsesidigheten
kräva att jag i någon mån får sätta betyg
på oppositionstalarna. För att vara korrekt
börjar jag med herr Hjalmarson,
eftersom han är oppositionsledare här i
kammaren. Jag finner då att hans inlägg
representerade något av en berg- och
dalbana med vissa inslag och tonfall,
som jag tycker är prisvärda hos en politiker
som tar sitt uppdrag på allvar,
framför allt när han är helt samförstådd
med mig om riskerna för en alltför stor
statsupplåning i det konjunkturläge vi
har anledning räkna med.

Å andra sidan skulle herr Hjalmarson
inte vara den han är, om han inte också
kom in på sådana enkla, populära och
vardagliga ting som krypkasino. Detta
gav mig emellertid en association: Varför
talar inte herr Hjalmarson — ifall
vi skall använda denna vokabulär —
också om den färdighet som herr Hjalmarson
tydligen iir så driven i, nämligen
att spela klädpoker med mödrar och
barn ?

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

När herr Hjalmarson säger att vi skall
åstadkomma balans i driftbudgeten och
ha en rimlig upplåning, så är givetvis
det sista och avgörande därvidlag den
rent ekonomiska bedömningen. Då säger
herr Hjalmarson, att på den punkten
kommer vi inte att vara med om några
som helst inkomstförbättringar för staten.
Här gäller det i stället att göra besparingar
och att på den vägen komma i
balans. Herr Hjalmarson använde där en
bild och sade att man stoppar in solidaritet
i ena ändan och får ut en omsättningsskatt
i den andra. Det är ju en
något anmärkningsvärd bild i så allvarliga
sammanhang som de, vilka ligger
bakom våra deklarationer på denna
punkt. Jag förstår emellertid herr Hjalmarsons
sätt att argumentera, och jag
förstår hans bevekelsegrunder. Herr
Hjalmarson tänker på annat sätt än vad
vi gör. Solidaritet med medmänniskor i
nöd blir för herr Hjalmarson något helt
annorlunda. Herr Hjalmarsons evangelium
är ett helt annat än vårt, nämligen
den privata och individuella egoismens
evangelium. Med den utgångspunkten
kommenterar han följaktigen vårt resonemang
som han gör, när vi förklarar
att det här gäller att hjälpas åt för att få
pengar till att klara de bröder och systrar,
som på grund av arbetslöshet lider
nöd.

En allmän omsättningsskatt är detsamma
som prishöjningar, säger herr
Hjalmarson. Ja, men vad är då herr
Hjalmarsons besparingsförslag? Kammarens
ledamöter har väl ännu inte haft
tillfälle att studera dem närmare, men vi
har ändå kunnat skumma dem litet. De
har också presenterats i dagstidningarna.
Vi har därför kunnat konstatera att
det är den gamla sillen som kommer
tillbaka utan ens någon ny kapprock.
Det är precis samma besparingsförslag
på bostadspolitikens område, som herr
Hjalmarson lanserade i fjol och i långa
stycken tog tillbaka under utskottsbehandlingen,
därför att han då hade ett
riksdagsmannaval framför sig. Nu drö -

jer det till 1960, innan vi har nytt val,
så nu anser sig väl herr Hjalmarson kunna
satsa en gång till på detta yviga resonemang.

Men herr Hjalmarsons besparingsförslag
på bostadspolitikens område betyder
20 procent i hyresstegring. Herr
Hjalmarson brukar många gånger använda
bilder från konkreta fall. Vi kan
därför som exempel ta en person, som
har 12—15 000 kronor per år i inkomst.
Herr Hjalmarson beräknade skatten på
15 000 kronors inkomst till 30 procent.
Jag tror man kommer sanningen närmare,
om man sätter den mellan 20 och
25 procent. Låt mig emellertid säga att
denna person då är nere i någonting
på 11 000 kronor. Om han sedan betalar
en hyra på 3 000 kronor — det är ganska
normalt om han har 60 kvadratmeters
golvyta och betalar bortåt 50 kronor per
kvadrateter — så är det 8 000 kronor
kvar av hans inkomst. Det var inte avsett
att lägga varuskatt på hyran. Om
han gör av med hela detta återstående
belopp på konsumtion — jag har ännu
inte nämnt någon procentsats för en
eventuell omsättningsskatt, men låt mig
utan förbindelse använda herr Hjalmarsons,
eller kanske det var herr Hedlunds
eller herr Ohlins procentsats 3 procent
— så betyder det en utgiftsökning med
240 kronor. Men 20 procent på en hyra
om 3 000 kronor, herr Hjalmarson, betyder
600 kronor i hyresstegring för denne
man. Skulle han sedan bli av med det
första barnbidraget, får han en skattehöjning
på 400 kronor. Det är inte så
många av Anderssönerna och Petterssönerna
och Lunöströmarna som har mer
än två barn. Därför blir herr Hjalmarsons
förslag i fråga om barnbidraget en
direkt skattehöjning av generell natur.
Ser jag sedan på herr Hjalmarsons alla
andra förslag, ja, då finner jag sannerligen
ingenting som ger herr Hjalmarson
rätt att säga att »omsättningsskatten
skall vi gå emot för den betyder prisstegringar
för folket, men besparingarna
skall vi genomföra». På något underligt

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sätt, herr Hjalmarson, skulle således hyresstegringarna,
skattehöjningen via
barnbidragen och alla de andra besparingarna,
t. ex. den kommunala utdebiteringshöjningen
genom att statsbidragen
till kommunerna dras in, ha en helt
annan effekt för vederbörande. Dem
skulle han tydligen klara utan några
som helst besvärligheter, men den utgift
som en eventuell varubeskattning skulle
medföra skulle innebära alla dessa fruktansvärda
besvärligheter.

Herr Ohlin, som ju var mera resonerande
och gjorde sitt inlägg efter kan
jag säga mera budgetmässiga linjer, började
med att avge en självbekännelse,
som jag tror var ganska sensationell för
att komma från herr Ohlin. Jag har i
varje fall inte hört den tidigare. »Vi har
ju alla en viss skuld i att det är som det
är på utgiftssidan», sade herr Ohlin. Jag
inregistrerade det med tillfredsställelse.
Förr eller senare tycks samvetet vakna
även hos herr Ohlin och trycka på i en
sådan utsträckning att det krävs en deklaration.
Det var på tiden att den kom.
Vi är glada för den. Men, säger herr
Ohlin, det skulle ändå sett helt annorlunda
ut, om vi fört en annan ekonomisk
politik. Tänk om vi hade haft bara 1/2
procent större produktionsökning under
ett tiotal år tillbaka! Då hade vi haft så
och så många hundratals miljoner mera
att röra oss med, att det hela skulle ha
klarats på ett utomordentligt smärtfritt
och elegant sätt utan skattehöjning! Vi
har under den senaste tolvårsperioden
från 194G till 1958 haft en genomsnittlig
produktionsstegring på 3,5 procent.
Det är ingen dålig procentsats. Den är
god i förhållande till alla tidigare erfarenheter
i svensk ekonomisk historia.
Den är god även internationellt betraktad.
.lag ber få erinra om alt två nationalekonomiska
professorer, som har den
som jag gissar för samvetet angenäma
ställningen att de kan tala nationalekonomi
utan att influeras av partipolitiska
bevckelsegrunder, vid ett par tillfällen
under de senaste åren har sagt, afl det

ser ut som om denna politik, även om
det varit inslag av inflation och penningvärdeförsämring,
ändå skulle varit
mera gynnsam för produktionsutveckling
och aktivitet i vårt samhälle än vad
cn annan politik skulle ha varit. De
båda professorerna är professor Erik
Lundberg, som har beskrivit detta i en
tidning, som citerats här tidigare, och
den andre är professor Montgomery,
som vid ett inlägg för ett par år sedan
på en konferens, där jag deltog, tillät
sig att avge denna oförblommeradc förklaring.

Vad som för mig är avgörande, om
man skall ge sig in i en historisk upprensning,
är frågan: Har vi haft chansen
till en större produktionsökning och
därmed mera att dela på eller inte? Det
avgörande är ju då om vi under de
gångna tio åren har utnyttjat de resurser
som vi haft till vårt förfogande. Jag
tror att vi har utnyttjat dem. Vi har utnyttjat
arbetskraften så långt det har
gått, vi har utnyttjat kapitalbildningen
sä långt det har gått. Det har inte funnits
några reala resurser att göra mera
med än vad som här har gjorts, och därför
är påståendet från herr Ohlins sida
ett påstående som han inte kan belägga.
Han kan föra ett allmänt resonemang
och säga, att om det varit så och så,
skulle det ha varit så mycket bättre.
Men detta om och om och om är ju en
argumentation som brukar vara karakteristisk
för personer i betydligt yngre
levnadsålder än vad professor Ohlin och
jag befinner oss i.

Herr Ohlin säger vidare — jag antecknade
det därför att jag ryckte till vid
hans inlägg — att oavsett konjunkturläget
rekommenderar Sträng en skattehöjning.
Det var så orden föll. I den finansplan
som jag signerat heter det ordagrant:
»Såsom jag redan i det föregående
uttalat, får ett slutligt ställningstagande
till den ekonomiska politiken anstå
till i vår, då en säkrare bedömning
kan göras av de samhällsekonomiska utsikterna.
Jag vill emellertid redan nu

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förutskicka, att enligt min bedömning
en inkomstförstärkning av storleken en
halv å en miljard kronor sannolikt kommer
att visa sig ofrånkomlig.»

Jag gör två reservationer. Jag säger
att det är konjunkturbedömningen som
får vara avgörande. Det är den viktigaste
reservationen. Men jag tror att det
sannolikt blir nödvändigt med en inkomstförstärkning.
Detta ger inte herr
Ohlin rätt att säga: »Oavsett konjunkturläget
kräver Sträng skattehöjningar.»
Jag är ledsen att jag nödgas beslå herr
Ohlin med ohederlig citatkonst, men jag
har ändå inte kunnat uraktlåta att korrigera
honom på denna punkt.

Herr Ohlin utvecklade ju ganska utförligt
driftbudgetens terminologi helt
bortseende från frågan om upplåningens
omfattning. Jag betraktar det för
egen del som en ganska ogenerad förmåga
hos herr Ohlin, där politikern slår
volt över nationalekonomen. Skulle
emellertid den sista få komma till tals,
måste herr Ohlin ändå ge mig rätt i, att
det har en alldeles avgörande betydelse
i det specifika konjunkturläget vad den
statliga upplåningen innebär. Man kan
inte säga att bostadslånen här kommer
in och avgör det hela. Den statliga upplåningen
är konjunkturstimulerande.
Det är pengar som går ut i marknaden,
som ladas upp i affärsbanksystemet och
som bildar en latent likviditet som inte
gör någon skada i en lågkonjunktur men
som blir ytterst besvärande i en högkonjunktur.
Man kan visserligen fråga
sig, om det inte finns någon möjlighet
att pacificera denna likviditet och om
man inte kan sätta nosgrimma, för att
använda ett rått uttryck, på affärsbankerna,
så att det inte händer någon
olycka. Jag har kommit till den slutsatsen
att även om man gör det försöket
finns det många möjligheter att pengarna
går fram andra vägar. Att dämma
vallar på våren är inte så lätt, och jag
har inte funnit någon annan rimlig lösning
på dessa problem än att se till att
den statliga upplåningen är så försiktig,

att man undgår den likviditetsuppladdning
i banksystemet som i en uppåtgående
konjunktur kan bli en uppenbar
fara för samhället och den ekonomiska
balansen.

På den här punkten har jag ju,
mirabile dictu, herr Hjalmarson med
mig. När herr Ohlin nu så hårt kritiserar
herr Hjalmarson och mig, kan jag
till nöds finna mig i det, ty jag är van
vid det, men att herr Ohlin kritiserar
herr Hjalmarson för att denne har samma
uppfattning som jag om en stor
statlig upplåning, är ju inte det allra
bästa utspelet för det borgerliga regeringsalternativ,
som herrarna använt
en stor del av sina anföranden för att
utröna förutsättningarna för.

Varför säger herr Sträng i finansplanen
inte någonting om riskerna för
kostnadsutvecklingen och för den roll
som lönerörelserna kan ha för en sådan
utveckling, säger herr Ohlin — ja,
han uttryckte sig inte så, men det var
hans tanke. Då var det friskare tag i
Per Edvin Sköld, menar herr Ohlin.
Sköld sade ifrån att här finns det inget
utrymme för några lönehöjningar. Ja,
det är riktigt att det sades ifrån på
Per Edvin Skölds tid. Per Edvin Sköld
sitter däruppe, och han har nog inte
någon anledning att bestrida detta. Om
han är så där särdeles smickrad av herr
Ohlins klapp på ryggen får han väl svara
på själv. Jag känner mina gamla
pappenheimare inom fackföreningsrörelsen
ganska bra, bättre än herr Ohlin
gör i varje fall. Jag vet att det är folk
som inte är så där särdeles tilltalade
av att vi politiker kommer och talar
om vad de skall göra och inte göra i
sina lönerörelser. För all del, man behöver
kanske inte ta hänsyn till om de
är tilltalade eller inte, men jag känner
dem så pass bra att jag vågar säga,
att det inte spelar någon som helst roll
för deras räkning vad som säges i
finansplanen beträffande lönerörelsen.
Dessutom kan jag nog dra den slutsatsen
att man skulle alldeles underskatta

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

arbetsgivargeneralen Kugelberg, om
man inte tror att han kan hitta på argument
mot löntagarna själv utan att
ha denna extra chans att sitta och
daska dem i huvudet med vad finansministern
varje år säger i finansplanen.

Det finns ingen neddragen rullgardin
mellan LO och den nu sittande regeringen.
Jag kan försäkra herr Ohlin att
motsatsen är fallet. De synpunkter, som
herr Ohlin anser att jag ostentativt skall
ropa ut i finansplanen, har jag möjlighet
att på ett annat och mycket mera
förtroligt och personligt sätt redovisa
för mina vänner inom svensk fackföreningsrörelse.
Jag har gjort det, och jag
är beredd att göra det även i fortsättningen.

Det fanns många intressanta ting i
herr Ohlins exposé, ting av ganska storpolitisk
innebörd: vi måste ha en annan
regering vid 1960 års val; det fordras
så litet för att återställa den borgerliga
majoriteten och få ett regeringsskifte,
menade herr Ohlin, om jag fattade honom
rätt. För det första var det rätt
intressant att inregistrera, att herr
Ohlin i varje fall inte satsar på någon
ny regering förrän 1960. Det finns ju
vissa saker under den kommande vårriksdagen,
som är litet osäkra. Får vi
då inregistrera att det inte i varje fall
kommer att hända några olyckor nu,
utan skall det hända något, blir det
längre fram.

Men efter att ha hört herr Ohlins förtroliga
förhandling med herr Hedlund
tvärs över alla riksdagsbänkarna
om hur ett borgerligt samarbete skulle
gå till, kan jag inte — ty jag är inte
alldeles oerfaren på förhandlingsområdet
— uraktlåta att göra den reflexionen:
Nog är det vid rätt underbart att
mitt i denna församling ta upp denna
ytterst ömtåliga fråga med herr Hedlund.
Om herr Ohlin gör anspråk på
att få något ut av denna förhandling,
skall han få ett gott och vänligt råd
av mig: Tag herr Hedlund i enrum och
förhandla inte med honom från denna

talarstol! Ett glatt leende, ärade kammarledamöter,
i den politiska debatten
är en styggelse för herr Ohlin. Det är
ingen överraskning för mig. Han är
nämligen tyvärr konstitutionellt så beskaffad,
att han inte kan åstadkomma
något liknande själv.

Jag vill allra sist säga några ord till
herr Hedlund. Det är inte avsett som
någon oartighet mot denna vår tids
mest framgångsrike politiker under
1958, men när han tar upp diskussionen
om räntan, må det väl ändå vara mig
tillåtet att säga, att önskvärdheten av
en räntesänkning, en sak som vi omfattar
även inom socialdemokratien, ju
får ses i samband med hur vi klarar
finanspolitiken och dess utformning.
En god finanspolitik med en rimlig
upplåning ger andra möjligheter till
lättnader på det penningpolitiska området.
En dålig finanspolitik med eu
stor upplåning flyttar fram denna räntesänkning,
som både herr Hedlund
och jag anser vara önskvärd, till en obestämd
framtid. Detta samband har tidigare
redovisats i finansplanen, dock
inte i år, men jag tillåter mig att niuntligen
göra den kommentaren.

Slutligen tillät sig herr Hedlund att
citera mig, när jag talade om de kostnader
som fortfarande väntar oss på
olika områden och som inte är redovisade
i budgeten. Bland annat var det
detta, att när den obligatoriska tjänstepensioneringen
gått igenom, ställs staten
inför två problem, dels problemet
att såsom arbetsgivare betala avgifter
och dels problemet, att de avgifter som
betalas från övriga arbetsgivare blir avdragsgilla
vid beskattningen.

Jag tror att det kommer att bli eu
kostnadsstegring för staten, inte så påtaglig
de första åren som längre fram.
Vi har gjort vissa försök inom departementet
att räkna ut hur det kommer
att slå. Om de beräkningarna håller —
och jag har ingen anledning alt tro att
de inte skall göra det — så kan jag
lugna herr Hedlund med att effekten

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte blir så fasaväckande. Den blir över
huvud taget mycket lindrigare än jag
själv trodde att den skulle bli. Till
slut kvarstår ändå detta att de stora
kostnaderna för statskassan inte ligger
på våra åtaganden på tjänstepensioneringens
område utan på folkpensioneringens
område.

Herr Hedlund gillar största möjliga
samling och ogillar käbblet. Han har
en helhjärtad anhängare i mig på den
punkten, i varje fall när det gäller det
sista. Den största möjliga samlingen
måste ju vara betingad av hur pass
nära man kan resonera ihop sig utan
att göra avkall på vad man anser vara
helt avgörande och väsentliga politiska
målsättningar. Jag vågar inte ha någon
uppfattning på den punkten men tilllåter
mig erinra om svårigheterna att
här komma fram. Det går inte, och det
blir inget resultat, med bara en allmän
lamentation om samling men det är
möjligt att vårt läge i dag ur flera
synpunkter är sådant, att det kan finnas
en större chans till en samförståndslösning
på det ekonomiska området
längre fram än fallet varit under
tidigare år. Jag bygger mitt kanske något
optimistiska antagande på att vi ju
är befriade från egentliga skattesänkningsförslag
från de borgerliga partierna
innevarande år. Til syvende og
sidst och om vi ser problemet sådant
det är, kanske vi kan bli eniga på en
punkt: därest vi komme in i en ny
inflation ur den stabila samhällsekonomi,
som vi i dag dväljes i, torde det
vara den olyckligaste utvecklingen.

Är man således från oppositionens
sida beredd att diskutera under den
förutsättningen, att här gäller det att
ta krafttag för att slippa undan en inflation
utan att göra avkall på vad riksdagen
varit ense om såsom avgörande
politiska målsättningar, då kanske det
finns en liten chans till uppgörelse, om
inte över hela fältet så ändå en uppgörelse.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Märkte inte herr Sträng
att vartenda ord som herr Sträng anförde
i början av sitt inlägg om bedömningen
av den statliga upplåningen sådan
den hittills har varit, ingenting
annat var än ett inregistrerande av det
katastrofala misslyckande, som finansministerns
egen politik råkat ut för?
Det var just detta läge som vi skulle
undvika med edra utgångspunkter.

Kommer herr Sträng ihåg historien
om den där pojken som låg på lasarettet
och frågade en nykomling: Är du
medicinsk eller kirurgisk? Vad menar
du? frågade nykomlingen. Jag menar
förstås, blev svaret, om du var sjuk när
du kom hit eller om man har gjort dig
sjuk på lasarettet. Vad vi kan konstatera
efter herr Strängs inledande redogörelse
är att vi blivit sjuka på det
Strängska lasarettet.

Hälften av statens utgifter, herr talman,
består av löner och kostnader för
materiel och underhåll. Det går att spara
där, men det tar tid. Omedelbara besparingar
— och det är sådana vi
måste göra — kan bara åstadkommas
inom den andra halvan, de generella bidrag
vi beviljat oss själva. Högerpartiets
förslag till minskade statsutgifter
spänner över hela bidragsfältet med
undantag av folkpensionerna. Därmed
lägges inte någon speciell belastning
åt ena eller andra hållet.

Det lät på herr Strängs resonemang
som om det ungefärligen kunde kvitta
lika, om man höjde skatterna eller sänkte
bidragen. Det är stor skillnad på de
sakerna, herr finansminister. Det finns
många bland vanligt folk som bara
upplever skatterna men aldrig bidragen.
Bidrag är något tillfälligt i en människas
liv, men skatterna — i synnerhet
herr Strängs — de består i evighet.

Höjd skatt i dag, herr Sträng, är bara
en förberedelse till nästa skattehöjning

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

och nästa inflation inom närmast överskådliga
tid. Redan de skatter och avgifter
som regeringen i dag har bestämt
sig för, oavsett hur ni tänker ta ut dem,
betyder att en överväldigande majoritet
av arbetande människor i detta land
kommer att till det allmänna få avstå
i stort sett vartenda öre av den antagbara
inkomstförbättringen under närmast
följande år. Herrar Sträng och Erlander
kan naturligtvis förneka detta,
precis som de för fyra månader sedan,
före det senaste valet, på upprepade frågor
från vårt håll blankt förnekade, att
det skulle bli aktuellt med en omsättningsskatt
eller andra nya skatter. Det
är verkligheten, herr Sträng!

Vi lever inte, herr finansminister,
på de bidrag vi beviljar varandra. Vi
lever på våra egna arbetsförtjänster.
Att vad vi förtjänar behåller sitt värde,
att vi får behålla mer och mer för egen
räkning och inte skall behöva avstå
mer och mer i skatter och att regeringen
skall avstå från utgifter, så att vi kan
få lägre skatter, det är i dag det viktigaste
för alla människor i detta land.

Herr Sträng påstår att vi rört oss med
konventionella begrepp i denna debatt.
Det mest konventionella var väl i så
fall oppositionens uppfattning att det
måste finnas en gräns för edra möjligheter
att ta ut skatter av människorna.
Tror verkligen finansministern att folk
utan vidare kommer att finna sig i denna
inkomstsocialisering? Är det verkligen
någon som tror att vanligt folk, sedan
de vid förhandlingar tillkämpat sig
en inkomstförbättring, snällt kommer
att överlämna den till skattemyndigheterna?
Tror inte herr Sträng att detta
återverkar på hela vår samhällsekonomi?
Tror inte finansministern att
detta bara på nytt sätter kompensationsmaskineriet
i gång och framkallar en
ny inflationsvåg?

Visst kan det allmänna ta hand om
människorna. De människor som vill ha
herr Sträng som permanent gäst i det
egna hushållet skall självfallet stödja so -

cialdemokratien. Men är det ett försörjningssamhälle,
ett »portionssamhälle»
som vi egentligen arbetar för här i
landet? Om en vanlig familj endast får
behålla hälften av sin arbetsförtjänst
för egen räkning, vad tror herr Sträng
att detta går ut över? Naturligtvis över
familjens sparutgifter — som herr
Sträng var speciellt angelägen om att
ur andra synpunkter slå vakt om.

Får jag till sist, herr talman — tiden
börjar rusa i väg — säga även ett par
ord till herr Sträng om vårt speciella
problem, § 59 i regeringsformen. Varför
har vi den bestämmelsen, att finansministern
samtidigt skall lägga fram
förslag om utgifter och inkomster? Jo,
för att det över huvud taget skali bli
någon mening med den bestämmelse i
grundlagen, som talar om riksdagens
rätt att ensam utöva svenska folkets beskattningsrätt.
Om herr Sträng lägger
fram förslag om utgifter i januari och
om skatter i maj månad och riksdagen
under mellantiden skall bestämma över
utgifterna, så sjunker ju riksdagen ned
till att vara endast en enkel räknemaskin.
Vad blir det kvar av dess beskattningsrätt?
Om herr Sträng inte kan lägga
fram en budget förrän i maj, får han
väl också vänta med utgiftsbeslutet till
i maj månad. Vill herr Sträng vara med
om det? Hur tror han i annat fall att
grundlagsskyddet för riksdagens beskattningsrätt
skall kunna fungera?

Jag har inte tagit upp denna fråga
främst för att få rikta en anmärkning
mot herr Sträng i konstitutionsutskottet.
Det vet väl varenda människa både
i och utom detta hus att den socialdemokratiska
änglavakten i KU skyddar
varje socialdemokratiskt statsråd, vad
vederbörande än gör. Det finns inte i
konstitutionsutskottet bland regeringspartiets
representanter någon fri och
självständig människa som går sina egna
vägar i cn kritisk situation — en sådan
person som man i andra sammanhang
är så angelägen att berömma. Herr
Sträng kan fortsiitta alt sova lugnt om

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nätterna. Jag tog upp denna fråga uteslutande
för att fästa allmänhetens uppmärksamhet
på regeringens metoder att
inifrån urholka en av de väsentliga
grundvalarna för vårt nuvarande statsskick.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng slog in
öppna dörrar, när han sade att konjunkturen
här i landet påverkas av utlandskonjunkturen.
Det betyder ju att
den svenska konjunkturpolitiken, kampen
för god sysselsättning, inte kan föras
isolerat utan endast i samverkan
med oss närstående länder. Vad har regeringen
för program när det gäller det
västeuropeiska samarbetet och när det
gäller full sysselsättning? Hittills, såvitt
vi fått höra, inget alls.

Vad beträffar möjligheten att en klokare
ekonomisk politik skulle ha givit
större produktion, högre inkomster och
bättre statsfinanser, framgick det av
herr Strängs anförande, att han ansåg
sig ha fört en fullkomligt idealisk ekonomisk
politik, som inte kunde på någon
punkt förbättras. Men, herr Sträng,
fråga t. ex. professor Lundberg och professor
Montgomery och näringslivets
representanter i allmänhet, om de inte
anser att här kunde ha förts en politik
som givit näringslivet större möjligheter
att rationalisera — genom att köpa moderna
maskiner — och öka produktionen.
En sådan rationalisering hade väl
fört till större produktionsökning? Varenda
näringsidkare kan ju intyga, att
regeringens bestämmelser om investeringsskatt,
dess regler för avskrivningar
och värdering av varulager etc., har
bromsat produktionsökningen. Men herr
Sträng står ändå här och låtsas som om
det varit självklart att vi inte kunde ha
haft ett snabbare framåtskridande i detta
land. Jag förstår att herr Sträng sover
gott om natten, när han har den
tron. Men det verkar som om herr
Sträng sover också när han går på middag
och träffar näringslivets folk.

Herr Sträng säger, att jag har väl
aldrig blivit besviken på hans förmåga
att presentera nya skatteförslag. Ja, jag
har aldrig blivit besviken på herr
Strängs vilja att höja skatterna, men
herr Strängs manövrer när det gäller att
ta ansvaret för de skattehöjningar, som
han vill genomföra, har ibland gjort
mig besviken. För inte längre tid sedan
än i fjol, då herr Sträng hade ett
hål i budgeten på flera hundra miljoner,
passade han på att i samband med försvarsförhandlingarna
säga till herr
Hjalmarson, herr Hedlund och mig, att
om ni inte går med på att täcka en brist
på 400 miljoner — ehuru försvarskostnaderna
i realiteten inte steg med något
annat belopp än 100 miljoner — så
blir det ingenting av med försvarsuppgörelsen.
Vad var detta annat än att ni
sprang och gömde er i buskarna och
tänkte, att de övriga partierna skulle
framstå som de som föreslog edra skattehöjningar? Herr

Sträng säger att han inte i år
påstått, att här behövs någon skattehöjning,
utan att han använt ordet »sannolikt».
Men i hela pressen har, inte minst
efter TV-framträdandet, herr Strängs
uttalanden tolkats på samma sätt som
jag här gjort. Herr Sträng säger inte
heller i dag ett ord om under vilka konjunkturförutsättningar
han inte vill ha
nya skatter. Här är en rad tänkbara, sannolika
och möjliga konjunkturlägen. I
alla dessa lägen vill herr Sträng höja
skatterna. Sedan finns det en icke sannolik
konjunkturutveckling, som herr
Sträng ännu här i kammaren hemlighåller
vilken den är. Vad kan det vara
för en, och under vilken förutsättning
kan herr Sträng tänka sig att icke höja
skatterna?

Beträffande kostnadsnivån vill herr
Sträng viska till sina före detta kolleger
i LO, vad han anser om denna, om
konkurrensförmågan, om möjligheterna
till full sysselsättning. Han säger: »Det
finns inga nedrullade gardiner mellan
kanslihuset och LO.» Men det finns tyd -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligen nedrullade gardiner mellan Er
och den svenska allmänheten, herr statsråd,
och det är värre. Ni borde kunna
låta bli att ha dessa gardiner nedrullade
och i stället öppet tala om, vad Ni
anser om en så viktig sida av den ekonomiska
politiken. Skall vi kunna få
någonting som liknar en planmässig
ekonomisk politik i detta land, kan vi
inte hålla kostnadsnivån utanför. Det
går inte an för finansministern att säga,
att detta vill jag viska om vid privata
samtal, utan de som har med ledningen
av den ekonomiska politiken att göra
och är ansvariga måste ha kuraget att
redovisa vad de anser — annars hamnar
vi i rena planlösheten.

Herr talman! Herr Sträng gav mig
goda råd, och det är jag glad för, ty jag
ger ju honom så många. Men, herr
Sträng, tro inte att de tre oppositionspartierna
skall vara så ängsliga, att de
behöver undvika en offentlig debatt på
punkter, där klargöranden erfordras,
eller att de skall dölja, att det finns meningsskiljaktigheter
mellan dem. Hur
var det före 1951? Vad jag har sagt till
herr Hedlund i dag är milda västanfläktar
jämfört med vad Per Edvin
Sköld sade till herr Hedlund i maj 1951,
några månader innan herr Hedlund
med sitt vanliga goda humör vandrade
in i konseljsalen. Herr Hedlund är inte
så känslig som herr Sträng tror. Det
är inte herr Hjalmarson och jag heller.

Det leende som herr Sträng presenterade
inför TV-publiken på tal om de
olika alternativen till nya skatter var
onekligen imponerande. Men jag tror
jag kan lova, att även om min förmåga
inte är jämförlig med herr Strängs på
någon punkt, skall jag kunna presentera
ett ännu mera intensivt befriat leende
den dag en annan finansminister här
i landet lägger fram fiirslag inte om
ständiga skattehöjningar utan om skattesänkning.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern ut -

vecklade för en stund sedan närmare
vad han syftar till med eventuella skattehöjningar.
Om jag förstod honom rätt
var det kort och gott så, att skattehöjningarna
skulle behövas om det blev
bättre tider, närmast då som ett medel
mot inflationen. Jag hoppas att finansministern
rättar mig om jag har missförstått
honom. Men om det nu är så,
bör man ändå inte vänta med förslagen
i varje fall till åtgärder för att hejda
inflationen, tills man får se, om utvecklingen
går i den riktningen? Det
kan hända att man först 1960 har någon
bestämd uppfattning på den punkten.
Då kan det kanske vara dags att
presentera förslag till eventuella åtgärder
mot inflationen. Det finns ju en
rad olika åtgärder att tillgripa i ett sådant
sammanhang. Det är inte alls säkert,
att man i det läget behöver gå in
för skattehöjningar.

Jag behöver inte tala om för herr
Sträng vad nationalekonomerna av facket
menar om skattehöjningar i nuvarande
läge. Finansministern har lika
väl som jag läst t. ex. professor Svennilsons
uttalande på den punkten. Han
menar ju, att vi skall undvika skattehöjningar
— så långt i varje fall jag
har kunnat se av tidningsreferaten, som
ju ibland på grund av sin ofullständighet
är något missvisande, vilket jag
emellertid knappast tror är fallet i detta
sammanhang.

Det är ett samband, säger finansministern,
mellan ränta och finanspolitik.
Ja, utan tvivel är det ett starkt samband
dem emellan, inte bara här i vårt
land utan också i andra länder. Man
har sänkt räntan gång på gång runt om
i världen. Jag föreställer mig, att man
knappast vill påstå, att det här i vårt
land förs en ur statsfinansiell synpunkt
sämre finanspolitik än utomlands. Slutsatsen
skulle alltså bli, att om man med
sin finanspolitik utomlands kan sänka
räntan bör vi också kunna göra det
i dag.

Det är riktigt att vi har gjort stora

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

åtaganden genom folkpensionen. Det
gäller mycket betydande belopp. Men
när finansministern lätt halkade förbi
ytterligare åtaganden för tilläggspensionerna,
rann mig osökt i tankarna
historien om gumman som skulle bära
ved och lastade på trä på trä undan för
undan och sade: orkar jag det, så orkar
jag det.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Utan att precis provocera
till några längre diskussioner vill
jag bara göra ett par små kommentarer.
Det är klart att det blir gärna en mera
ordfäktningsbetonad debatt, om jag
skall försöka bemöta de sista inläggen.

Herr Hjalmarson använde uttrycket,
att herr Strängs politik har fört oss på
sjukhus i ekonomiskt avseende. Det är
ett sådant påstående som det inte finns
någon täckning för. Skulle man fortsätta
att debattera efter den låt mig
säga torgmötesstilen, skulle man väl
kunna säga, att innan socialdemokratien
kom fram till att ha något att säga till
om här i landet, så låg människorna
hemma och dog helt enkelt på grund av
nöd och umbäranden. Nu menar inte
herr Hjalmarson att det inte finns sjukhus
till deras förfogande utan att ekonomien
över huvud taget är sådan, att
den är motsatsen till ett sundlietstillstånd.
Ja, det är herr Hjalinarsons uppfattning.
Vi har en annan uppfattning.

.lag tillät mig citera en borgerlig nationalekonomisk
professor. Jag skulle
kunna citera ytterligare en. Jag läste
hans artikel i tidningen Affärsvärlden
den 22 januari, där han säger: »De som
har det svårt i dag är inte skattebetalarna
i gemen. Dessa har ju under mycken
jämmer under skattebördan tvärtom visat
sig ha råd med bilar, resor och televisionsapparater
och mycket annat, som
långt ifrån hör till livets nödtorft och i
mycket större omfattning än för några
år sedan.» Det är alltså ett konstaterande
av en professor i nationalekonomi,

som sannerligen inte har något gemensamt
med mig i politiskt avseende. Men
vem som helst kan väl ändå se sig omkring
och konstatera att vi — om vi undantar
de speciella avsnitt, där vi har
arbetslöshet — fortfarande lever under
hyggliga sociala och ekonomiska förhållanden.
Det finns så många tecken utöver
citatet av denne professor, som är
ett uttryck för detta.

Herr Hjalmarson säger, att jag talar
om en skatteförstärkning och därmed
sätter i gång hela det kompensationsmaskineri,
som kan vara farligt för den
allmänna ekonomiska stabiliteten framöver.
Ja, vad som är farligt för denna
stabilitet är ju, om vi har en alltför stor
statlig upplåning, en upplåning, som i
och för sig är inflationsdrivande. När
herr Hjalmarson talar om kompensationsmaskineri,
vill jag fråga: Blir det
inget kompensationstänkande, om herr
Hjalmarson får som han vill, om han
får höja hyran med 600 kronor för den
som sitter i en 2-rummare, om han får
ta bort ett barnbidrag på 400 kronor —
märk väl att ungefär 85 procent av våra
barnfamiljer har maximalt två barn?
Om han får genomföra en generell skattehöjning
för dem med 400 kronor genom
att ta bort första barnbidraget,
skulle det väl föranleda kompensationstänkande.
Jag förstår inte den argumentering
som herr Hjalmarson driver.

Sedan tar herr Hjalmarson upp frågan
om grundlagen och säger, att jag ju
gudbevars har den fördelen att ha en
socialdemokratisk änglavakt i konstitutionsutskottet
och därför kan kosta på
mig litet av varje i likhet med mina övriga
kolleger i regeringen. Ja, man skall
vara formskärare i överkant, om man
skall ta herr Hjalmarsons anmärkning
i denna fråga på allvar. Vi har ju t. o. m.
kungsord på att formskäreri är en styggelse.

Jag tror inte att det var på det sättet,
att herr Hjalmarson tog upp denna fråga
för att fästa allmänhetens uppmärksamhet
på att regeringen satt sig över

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

grundlagen. Personligen har jag, och
jag gissar åtskilliga inom herr Hjalmarsons
lager, den uppfattningen att visst
är det bra att se till att man får en anpassning
av grundlagarna efter den
tidsutveckling vi genomlever. Den anpassningen
skall väl också ske, även om
det är ett problemkomplex som har så
många aspekter att det inte går att genomföra
den från den ena dagen till
den andra. Men det är ju helt orimligt
att mena, att man skulle vara oförhindrad
att presentera en ekonomisk linje,
som de flesta anser vara vettig, på
grund av en gammal bestämmelse i
grundlagen, framför allt som vi sedan
1937 medvetet satt denna grundlagsbestämmelse
ur spel. Man kan kritisera
riksdagen och regeringen för att vi inte
tidigare anpassat lagstiftningen efter
praxis, men det finns ju knappast någon
anledning för herr Hjalmarson, som
själv satt med och gjorde sig skyldig
till det här gruvliga grundlagsbrottet
under fjolåret utan att hosta en stavelse
därom, att nu bli indignerad och skynda
till konstitutionsutskottet. Jag tror
inte heller att det var ett behov av den
laglojale herr Hjalmarson att fästa allmänhetens
uppfattning på förhållandet,
utan det var snarare ett behov av att
dramatisera detta och få in en viss känsla
hos allmänheten i ofördelaktig riktning
emot finansministern och regeringen.
Detta måste uteslutande ha varit
bevekelsegrunden, jag säger det
rent ut.

Vad har regeringen för program för
ett västeuropeiskt eller ett internationellt
konjunktursamarbete, frågade herr
Ohlin, och den frågan stiillde han även
i sitt första inlägg. .lag hann faktiskt
inte med att anteckna och svara på alla
de frågor herr Ohlin ställde. Jag kan
förklara, att personligen tror jag det
vore ytterst önskvärt om man kunde
komma fram till en multilateral uppfattning
om ett konjunktursamarbete.
Det iii- väl också på gång, iiven om det
går med små skritt. Det har varit ett
0 Andra kammarens protokoll 1959. Nr

par möten nere i Paris med diskussioner
om dessa frågor, och det kommer
att bli ett finansministermöte härom
relativt snart under våren.

Jag vill emellertid säga, att det är besvärligt
att komma fram till ett europeiskt
konjunktursamarbete, hur önskvärt
och prisvärt det än är. De underhandspromemorior,
som jag har sett
och som har fabricerats i anledning av
dessa tankegångar, har nog gjort mig
ganska ledsen, när jag märkt vad man
förutsätter i fråga om avkall på den nationella
suveräniteten såsom kanske inte
villkor men i varje fall primär förhandlingsbas
för ett mera allmänt europeiskt
konjunktursamarbete. Självfallet har vi
här en målsättning att arbeta efter, nämligen
att komma fram till detta samarbete
utan uppgivande av den nationella
suveränitet, som vi nödvändigtvis
måste slå vakt om. Därför är det ett
svårt arbete att komma fram på denna
väg. Arbetet är på gång. Själva målet har
jag inga andra uppfattningar om än
herr Ohlin. Jag har med detta som
allra hastigast velat beskriva svårigheterna
att nå dit.

Det var kanske en litet överdriven
presentation av min ställning i föregående
års försvarsdiskussion, som herr
Ohlin gjorde sig skyldig till. Jag ber
faktiskt om ursäkt om jag behandlade
er så illa, att jag helt enkelt tvingade er
att vara med och fylla detta hål i budgeten.
Jag trodde inte heller att ni var
sådana mesar att ni utan vidare föll offer
för min i sammanhanget kanske något
barska uppsyn. Var det inte ändå
så, att vi alla betraktade budgetsituationen
och önskvärdheten av att få ett
hyggligt försvar och kostnadstäckning
för det på ett sådant sätt, att vi helt enkelt
var och en av egen maskin kom
fram till denna uppfattning, att vi skulle
finansiera försvaret med nya skatter?
Atl skylla på att finansministern
bar skulden till alt de oskyldiga och
oskuldsfulla partiledarna tvingades in

1 denna uppgörelse, det är, ärade kam 2 -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

marledamöter, inte en adekvat och riktig
framställning av händelseförloppet,
och det skulle säkerligen vara komprometterande
för de tre oppositionsledarna
om så skulle vara fallet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är en radikal skillnad,
herr finansminister, mellan situationen
i fjol och i år. Då förklarade herr
Sträng, att antingen blir det ett försvarsbeslut
som slutar på 2 312 miljoner
enligt det förslag som lagts fram,
eller också skall det vara överenskommelse
om punktskatter. I år säger herr
Sträng: Först skall man besluta om utgifterna,
och när det är färdigt skall
man bestämma om skatten. Herr Sträng
talar om att det skulle vara önskvärt
med samförstånd. Visst är det det. Vill
herr Sträng vara med om att fatta villkorliga
utgiftsbeslut, så att det över
huvud taget kan bli diskussion om samförstånd
om någonting annat än höjda
skatter?

Jag delar herr Strängs uppfattning i
stort när det gäller den statliga upplåningen
nästa år men inte hans värdering
av de gångna årens upplåning. Den
väldiga upplåning, som har ägt rum,
har inte kunnat täckas på kapitalmarknaden.
Det har gjort det nödvändigt för
finansministern att placera 5 700 miljoner
i affärsbankerna, i allt väsentligt
i form av korta växlar. Antag nu att
priserna börjar stiga, t. ex. på grund av
en förbättrad konjunktur. Då har finansministern
två saker att välja emellan.
Antingen ordnas det så att folk
inte kan nyttiggöra sina pengar eller
också tänker herr Sträng skaffa fram
pengar genom nya skatter. I det förra
fallet förstör finansministern vårt bankväsen
och tilliten till vårt kreditväsen.
I det senare fallet förstör han vårt penningvärde.

Hela den inställning, som herr Sträng
deklarerar, är ett uttryck för principlöshet.
Nyss var det ansvarslöst och

lättsinnigt, om man inte trodde att regeringen
inte skulle behöva på flera år
låna någonting. Nu är det ansvarslöst
och lättsinnigt, om man inte anser att
det var riktigt att regeringen under dessa
år fått låna mer än någonsin tidigare.
Nyss var det ett fasligt liv, när folkpartiet
tricksade med avskrivningsreglerna.
Ändå var det bara som när ett barn
hoppar över skaklorna i en lekkammare,
medan herr Sträng själv på detta område
nu går fram som en elefant i en
porslinsbutik. Nyss var det ansvarslöst
och lättsinnigt — det kunde för övrigt
med allt fog hävdas — när man inte
ville sänka skatterna med hjälp av lån.
Nu anser tydligen herr Sträng att det
är alldeles riktigt att låna för att kunna
betala statsbidrag till kommunerna, så
att dessa skall kunna hålla skatten nere.
Nyss var det ansvarslöst och lättsinnigt
— det fick vi tidigare höra från regeringens
sida — att inte vilja vänta med
skattesänkningar tills det blev sämre
tider. Nu får vi, herr talman, höra att
det är ansvarslöst och lättsinnigt att
inte vilja diskutera höjda skatter, eftersom
det har blivit sämre tider.

Herr Sträng sade till mig att jag har
åkt berg- och dalbana. Låt mig kvittera
detta med att säga att det förefaller mig
som om herr Sträng åkte karusell. Skillnaden,
herr finansminister, är att när
man åker karusell kommer man aldrig
fram till målet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till belysning av finansministerns
ståndpunkt i fråga om behovet
av nya skatter skall jag be att få
läsa upp ett uttalande av herr Sträng:
»Häri ligger kravet på att staten ges
tillräckliga finansiella resurser för att
i ett avmattningsskede föra en kostnadskrävande
selektiv sysselsättningspolitik
utan att budgetens stramhet behöver
uppgivas.» Av detta uttalande framgår
klart — och det är kvintessensen i ett
stycke — att i ett avmattningsskede vill
finansministern få nya tillräckliga skat -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

temedel. Blir det goda tider skulle vi
också höja skatterna. Under måttligt
goda tider skulle vi också höja dem.
Men även i ett avmattningsskede vill Ni
ha ökade resurser. Vad är det då för ett
hemligt tillstånd, som finansministern
syftar på men inte vågar med ett enda
ord beröra i statsverkspropositionen,
då det underverket skulle inträffa att
herr Sträng inte föreslår nya höjda
skatter?

Herr finansminister! Ni tog ett fult
ord i Er mun och sade att jag argumenterade
ohederligt då jag framhöll att
man får det intrycket, att Ni räknar
med att det i de olika konjunkturlägena
skall behövas nya och höjda skatter.
Detta fula ord av finansministern utgör
nog en ovanligt kraftig bumerang.

Vad sedan beträffar konjunkturpolitiken
måste regeringen med offentlighetens
hjälp driva en energisk politik och
lägga fram ett ordentligt program. Sverige
har varit en pionjär när det gäller
en aktiv inhemsk konjunkturpolitik.
Varför skulle vi då inte kunna gå i första
ledet även i fråga om den internationella
konjunkturpolitiken utan att
detta behöver inkräkta på vår suveränität? Det

gläder mig att herr Sträng nu bad
om ursäkt för en del av vad som förekom
under överläggningarna förra året
med partiledarna i försvarsfrågan. Det
förekom uttalanden i den socialdemokratiska
pressen, och medlemmar av
denna kammare reste också landet runt
och påstod att det var oppositionen som
krävde nya indirekta skatter — trots att
det var herr Strängs initiativ.

Varför ville inte Ni, herr finansminister,
på vanligt sätt lägga fram förslag
om dessa skatter, så att vi efteråt kunde
på vanligt sätt ta ställning till dem?
Nej, Ni ville krypa bakom partiledarnas
ryggar. Vi var emellertid så intresserade
av att få försvarsfrågan förd ur
stridslinjen och att åstadkomma en god
lösning av denna, att vi inte fäste oss
vid denna lilla maniiver.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
citera ett annat uttalande av den nationalekonom,
som finansministern omnämnde,
där han bl. a. skriver om herr
Sträng: »Att han skulle tro att en skattehöjning
i dagens läge är rimlig såsom
arbetslöshetsbekämpande medel kan
däremot anses uteslutet. Talet om att
solidaritet med de arbetslösa skulle kräva
höjda skatter måste, såsom också antagits
i all allvarligt menad diskussion,
ses som ett utslag av motbjudande politisk
taktik och förtjänar därför ingen
kommentar.»

Detta är en nationalekonoms kommentar
till tanken att man både i nuvarande
läge och i alla andra lägen nödvändigt
skulle höja skatterna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det citat, som herr
Ohlin senast kom med, kan kanske ge
anledning till en litet längre utläggning
av vad som menas med selektiv sysselsättningspolitik
och försöket att via generella
åtgärder stimulera sysselsättningen.
Med all respekt för vederbörande
tror jag att många av de nationalekonomer,
som har uttalat sig ungefär
likadant som den nationalekonom herr
Ohlin sålunda citerade, resonerat —
och jag kan härvidlag åberopa samma
källa som herr Hedlund — utifrån den
gamla konventionella uppfattningen, att
i en lågkonjunktur skall det icke påläggas
nya skatter, ja, man har t. o. m.
gått så långt att man säger, att då skall
beskattningen lättas.

När vi diskuterar den föreliggande
statsverkspropositionen, talar vi ju inte
om förhållandena just i dag, men vi
drar däremot gärna slutsatser av dessa
förhållanden. Vi talar om det läge som
vi tror skall föreligga under budgetåret
1959/60, och den allmänna utgångspunkten
iir ju alt detta konjunkturläge skulle
vara bättre iin dagens. Då kan man fråga
sig: Kommer det i en sådan bättre
konjunktur att begäras en skatteför -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stärkning? Ja, något sådant skulle naturligtvis
rimma med den traditionella
uppfattningen, men ingen kan väl säga
någonting bestämt om, hur det kommer
att bli.

Hur är det då, om man kommer och
begär skatteförstärkning under, jag vill
inte säga dåliga konjunkturer — ty
ingen tror väl, att vi kommer in i en
depression av märket 1930-tal? — men
en konjunktur som vi kan få med 3 å 4
procents arbetslöshet. Under denna konjunktur
med 3 ä 4 procents arbetslöshet
kan vi ha ett näringsliv, där vissa
avsnitt präglas av mycket progressiva
tendenser. Den svenska bilindustrien är
ytterst progressiv och ligger för närvarande
inne med investeringsplaner för
hundratals miljoner kronor. Vissa andra
delar av industrien har blivit drabbade
av krisen. Om man då genomför allmänna
skattesänkningar, blir resultatet
att man stimulerar både progressiva och
icke progressiva avsnitt av industri och
näringsliv, och det är kanske inte så
särdeles klokt, ekonomiskt betraktat.
Det är från detta resonemang vi utgår,
när vi säger: Låt oss via staten ingripa
på de punkter, där arbetslöshet uppstår.
Det kostar pengar, och dessa pengar
måste vi skaffa. Vi har fortfarande en
ganska god konjunktur, men den har
vissa svarta fläckar. Vi vill stryka ut
dem och behöver då pengar. Av den
anledningen begär vi inkomstförstärkningar.
Den selektiva politiken, som den
har kallats, ger följaktligen ett annat utspel
i diskussionen än den konventionella
uppfattningen: »Sänk skatterna

under lågkonjunktur, höj dem under
högkonjunktur!» Jag är inte säker på
att de nationalekonomiska profeterna
har varit så helt på det klara med det
nya diskussionsutspel, som vi gjort när
vi presenterat den selektiva politiken.

Jag skall inte hålla på och träta med
herr Ohlin om vad som hände i fjol.
Jag trodde nog, att när ni var med på
försvarsuppgörelsen, en av de avgörande
faktorerna var den, att också ni

betraktade det som en nationell tillgång
att ha en allmän politisk uppslutning
om försvarspolitiken, och när det inte
gick att få denna uppslutning på annat
sätt än via förstärkt finansiering var
ni i själ och hjärta med även om finansieringen,
eftersom det primära var att
försvaret skulle ha sitt och att vi skulle
lösa denna fråga ovanför partiträtorna.

Till herr Hjalmarson vill jag säga, att
jag inte tar åt mig kritiken, när han
kommer och säger: »Nu skall det vara
ansvarslöst att låna, men hur har det
varit tidigare? Då har regeringen inte
varit hämmad när det gällt att låna,
utan vi har haft en upplåning av väldiga
mått.» Jag skall inte ta upp herr
Hjalmarsons kära diskussionsämne den
stigande statsskulden o. s. v. Det finns
på sidan 23 i finansplanen en redovisning
över hur den statliga upplåningen
ter sig under åren 1950/51 till 1959/60.
Vi har tre gånger hittills lånat mer än
en miljard. År 1953/54 lånades 1 100
miljoner kronor. År 1954/55 lånades
också nära 1 100 miljoner kronor. Därefter
fick jag ansvaret, och jag måste
självfallet erkänna, att det sist förflutna
budgetåret också representerar en upplåning
av något över 1 100 miljoner
kronor. Under de nu avslutade budgetåren
på 1950-talet förekommer tre år
en statlig upplåning på mer än 1 100
miljoner kronor. Under alla dessa år
har vi haft räntebärande kapitalinvesteringar,
som gått upp till högre belopp
än den här redovisade upplåningen. Det
betyder, att statens förmögenhet har
ökats snabbare än upplåningen. Innevarande
år — och det är första gången
under 1950-talet — har vi kommit till
en upplåning, som kan diskuteras som
riskabel, eftersom den presumeras bli
2 219 miljoner kronor, kanske 2 300 miljoner
kronor. Än så länge visar dock
varken konsumtionsprisutvecklingen
eller valutareservens utveckling, att
denna upplåning skulle vara inflationsfarlig.
Beträffande nästa år, om det går
uppåt med konjunkturen och upplå -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningen pekar mot tre miljarder kronor,
är det emellertid min uppfattning att
det blir risk för inflation. Skillnaden,
herr Hjalmarson, är följaktligen att hittills
under 1950-talet har vi, trots herr
Hjalmarsons myckna tal om den fasaväckande
upplåningen, inte haft någon
inflationsriskabel sådan, men nu står
vi inför risken att få en sådan, framför
allt om konjunkturen stramas åt
och spetsar till sig. Därför är det ingen
motsättning i mitt tal om jag säger, att
jag har tagit upplåningen hittills med ro
men att den kan bli farlig i fortsättningen,
när den blir tre gånger större
än när den var som högst under 1950-talet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar mig friheten att
på en enda punkt i all korthet komplettera
vad finansministern svarat herr
Ohlin. Herr Ohlin tar upp frågan om
samordnande åtgärder i prisbekämpande
syfte mellan de länder, som samverkar
i Paris-organisationen. Jag råkar
ha vissa personliga erfarenheter av detta
arbete, som herr Ohlin vet. I själva
verket innehåller herr Ohlins förslag
ingenting nytt. I sex till sju års tid har
denna fråga diskuterats med jämna och
bestämda mellanrum. Dessa diskussioner
har förts med aktivt svenskt deltagande.
Det har i flera av medlemsländerna
förelegat en situation med arbetslöshet.
Vi har haft problemet nästan
permanent i Belgien, vi har haft
det i större eller mindre omfattning i
Italien och vi har det och liar haft det
under lång tid i Tyskland. Under sådana
omständigheter har också rekommendationer
avgivits av Paris-organisationen
— på bl. a. nordiskt förslag —
om direkta åtgärder för lättande av restriktiviteten
i den ekonomiska politiken
i dessa länder.

När valutasituationen i Tyskland så
kraftigt och snabbt förbättrades men
fortfarande en betydande arbetslöshet

förelåg, då var det på svensk och norsk
rekommendation som OEEC avgav förslag,
där det begärdes att tyskarna
skulle vidta importlättnader, uppmärksamma
den höga räntan och genomföra
kreditlättnader samt därjämte över huvud
taget försöka stimulera till ökad
aktivitet i det ekonomiska livet och
därmed också åstadkomma att köpkraften
och inkomsterna inom landet växte
och möjliggjorde ökad import. På detta
sätt skulle man undvika, att den arbetslöshet
som fanns i Tyskland skulle
överföras till Sverige och andra länder.
Detta är således i och för sig inte
någon nyhet.

Jag vill dock gärna erkänna — om
det var det herr Ohlin menade — att
dessa rekommendationer inte satt några
märkliga spår i utvecklingen. Det
beror dock på att målsättningen för den
ekonomiska politiken fortfarande varierar
från land till land. Medan vi —
den svenska regeringen och den svenska
socialdemokratien — satt som vårt
främsta mål att upprätthålla sysselsättningen,
så har man i en rad andra länder
inte samma målmedvetna riktpunkt
för den ekonomiska politiken. Därför
är möjligheten att åstadkomma en effektiv
samordning i krisbekämpande
syfte och till fromma för sysselsättningen
inte alltid så stor.

Som exempel på vad jag nu säger
vill jag bara nämna, att det i de diskussioner
som fördes i fjol beträffande
innehållet i frihandelsstadgan krävdes
från skandinavisk sida, att där skulle
inrymmas en klar deklaration, att alla
medlemmarna i ett frihandelsområde
skulle verka för eu full sysselsättning.
Detta blev, herr talman, en kontroversiell
fråga i den förberedande diskussionen.

Jag har, herr talman, bara velat understryka,
att vad herr Ohlin här efterlyser
inte iir någonting nytt. Vi har hela
tiden, så målmedvetet vi kunnat, i Paris
verkat just för samordnande åtgärder i
krisbekämpande syfte. Jag vill tillägga,

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att när herr Ohlin med sådant eftertryck
upprepar detta krav — närmast
med en kritisk hänvändelse till regeringen
— får man den misstanken, att
herr Ohlin är mindre intresserad av åtgärderna
på det nationella planet och
därför i stället fäster uppmärksamheten
vid åtgärder som inte omedelbart kan
leda så långt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga till
handelsministern, som betonade att detta
inte är någonting nytt vad jag själv
sade att det står i OEEC:s stadgar, att
man skall bedriva en sådan verksamhet.
Handelsministern vet dock bättre än
jag att OEEC:s verksamhet till kanske
98 procent varit inriktad på det handelspolitiska
området. Där har man
uppnått mycket betydelsefulla resultat.
Däremot får man säga att diskussionerna
bakom stängda dörrar beträffande
konjunkturpolitiken inte haft någon
större betydelse. Herr Lange är tydligen
nöjd med detta och säger att dessa
diskussioner fortsätter. Skillnaden mellan
oss är att jag inte är nöjd. Jag anser
att man med en helt annan kraft
måste bedriva detta viktiga arbete. Sysselsättningsfrågan
är viktig därför att
det är viktigt med en snabb produktionsökning.
Man kommer i längden
inte att lyckas med strävandena efter
en friare handel, om man inte klarar en
god sysselsättning. Jag vet att svenska
regeringen inte är någon diktator i
Västeuropa, men jag är alldeles övertygad
om att man kan föra fram denna
sak i den offentliga debatten mycket
mera energiskt än som skett.

Jag har haft tillfälle att diskutera detta
spörsmål med en rad politiskt och
ekonomiskt inflytelserika personer i
Västeuropa under de senaste veckorna.
Jag har ett klart intryck av att det
finns en möjlighet — om man verkligen
driver på denna sak — att få sysselsättningsproblemet
till en av huvud -

punkterna i OEEC:s verksamhet, medan
det hittills endast varit en liten bisak.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr Ohlin! Jag är visst inte nöjd
med de resultat våra insatser avsatt.
Tvärtom betonade jag i mitt föregående
inlägg att jag ansåg att spåren var alltför
små. Däremot är jag relativt tillfredsställd
med vad vi försökt åstadkomma.
Våra möjligheter är begränsade.
Vad vi vill är en sak för sig — en
annan sak är vad vi lyckas åstadkomma.
Om herr Ohlin har den uppfattningen,
att vi inte med tillräcklig kraft
verkat i den här riktningen, skulle jag
gärna vilja be herr Ohlin om ett konkret
råd. Vad anser han att vi skall göra utöver
vad som redan uträttats.

Herr talmannen tog åter ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förmodar att handelsministern
inte väntar att jag på tre
minuter skall uttömma detta ämne. Jag
uttalar därför nu bara önskan att han
och jag vid den utrikespolitiska debatt,
som vi har kommit överens om att ha
här i kammaren om endast några få
veckor, får tillfälle att återkomma till
denna stora och viktiga fråga.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vår gamla planet fick
förra året en hel rad nya drabanter, och
det nya året inleddes med att vårt solsystem
fick en ny av människohänder
skapad tionde planet. Sådant måste
fylla var och en med en känsla av
människans ständigt växande makt över
naturen och förmåga att ta dess oändliga
krafter i sin tjänst.

Samtidigt påminnes vi i regeringens
material om det trista faktum, att det
kapitalistiska produktionssystemet fortfarande
bär på samma kräftskador som
på sin tid bidrog till att förlösa det -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samma. Stagnation, recession, depression
— orden bränner i ekonomernas
formuleringsvånda som heta potatisar
på en överrumplad tunga. Alla de som
söker ett uppmuntrans ord får massor
av svar, alla lika djupsinniga, lärda och
•— meningslösa. Man kan efter många
krumbukter får ett slags bild av hur det
är, men frågan: Hur blir det, när blir
det en förändring till det bättre? den
besvaras med gissningar och tusen förbehåll.

Mäktiga produktivkrafter har plötsligt
låsts fast och ligger till ingen nytta.
Hekatomber av varor; livsmedel,
textilier, transportmedel, råvaror och
färdigvaror i en brokig blandning väntar
på köpare och hindrar en rationell
fortsättning av det nyttiga arbetet.

Behövs då inte dessa varor? Jo —
svaras det kanske — hälften av jordens
befolkning vegeterar i en tillvaro av
svält och umbäranden. Tiotals miljoner
svälter ihjäl varje år. De mänskliga
behoven är omätliga och kan sysselsätta
en mycket fullkomligare produktion
än den nuvarande.

Det saknas köpkraft, invänds det.
Men måste det inte finnas lika mycket
köpkraft som varor, tjänster och nyttigheter
av skilda slag?

I det socialistiska lägret, som omfattar
en tredjedel av jordens befolkning
och som räknar med att om sju år disponera
mer än hälften av jordens industriproduktion,
räcker den köpkraftiga
efterfrågan alltid för de växande varutillgångarna.
Varje maskin och varje
arbetskraft finner en uppgift i samhällets
tjänst, och ingen oroar sig för den
absurda tanken, att det inte alltid skulle
förbli på samma sätt.

Det saknas visserligen inte köpkraft
heller i kapitalismen, felet är bara att
den är felplacerad. Alt så stor del av
produktionsresultatet undandras konsumtion
och investeringar för att öka
den kapitalistiska rikedomen hos ett
fåtal privilegierade, det bidrar till att

förklara de ständigt återkommande
stockningarna, kriserna, depressionerna,
recessionerna eller vad man nu väljer
för beteckningar.

Ett utslag härav är att den fulla sysselsättningens
hägringar försvunnit ur
den politiska debatten. 73 000 registrerade
arbetslösa, 70 000 helgpermitteringar
och ett okänt antal andra korttidsarbetare
och oregistrerade arbetslösa,
det är situationen enbart i vårt
land vid årsskiftet.

För de flesta av dessa rör det sig om
något av en personlig katastrof. Att
vara frisk, stark och arbetsvillig och
ändå berövad möjligheten till betalt arbete
är för många tiotusenden av dagens
svenskar en olycka, som de får
dela med sina anhöriga i form av sämre
bostad, sämre näring, lägre standard på
alla områden. En framtid i sysslolöshetens
tecken är en framtid i armodets
och hopplöshetens tecken.

Kan då någon sanningsenligt ta på
sitt ord, att det hela är en tillfällig
sak? Naturligtvis, stolta löften att skapa
full sysselsättning finns det överflöd
av, liksom goda önskningar och föresatser.
Men verkliga garantier, på verkliga
fakta och en tillförlitlig prognos
grundade löften vågar ingen ge i dagens
Sverige. Följaktligen kan inte heller
regeringen göra detta, hur pratsam
den än varit när det gällt försäkringar
att trygga full sysselsättning, ett område
där den verkligen inte saknat full
sysselsättning.

De borgerliga partierna är lika förtegna
när det gäller det stora misslyckandet,
nämligen att realisera löftena
om den fulla sysselsättningen. Orsaken
därtill är tydligen att de känner
på sig, att huvudansvaret ligger hos det
ekonomiska system de företräder och
att regeringen om den skulle drivas till
att försöka göra allvar av löftena, måste
rikta stöten mot själva systemet i stället
för att skydda detsamma.

Det är verkligen inte imponerande
när regeringen lägger skulden för svå -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

righeterna på den nedåtgående internationella
konjunkturen. Om dessa undanflykter
skall tas på allvar förutsätter
de antingen att regeringen trott att
Sverige, oberoende av omvärlden, skulle
kunna upprätthålla en den fulla sysselsättningens
konjunktur eller att den
moderna kapitalismen, i enlighet med
professor Ohlins tvärsäkra påståenden
för tre år sedan, numera löst den fulla
sysselsättningens problem och aldrig
mer skulle drabbas av någon ekonomisk
kris. Intet av antagandena hedrar
regeringens omdöme. Men verkligheten
visar att det inte räcker med god
vilja, man måste också ha viljan och
kraften att göra allvar av löftena.

Den svenska storfinansens okrönkte
kung pekade härom dagen på den näraliggande
anledningen till arbetslösheten,
att varutillgången är större än den
köpkraftiga efterfrågan. Men det visar
väl systemets ohållbarhet samtidigt som
det riktar uppmärksamheten på de omedelbara
motåtgärderna, och det är helt
enkelt att skaffa nya marknader både
inom och utom landet.

Är då detta en omöjlig sak? Vad först
den yttre marknaden beträffar måste
man i praktiken utgå ifrån att det har
uppstått en ny, krisfri världsmarknad
av ständigt växande kapacitet. Den
amerikanska regeringen har svartprickat
denna världsmarknad, och så länge
den har tillåtits att utgöra ekonomiskt
smakråd har blockaden respekterats
till vårt lands och hela den kapitalistiska
världens skada.

Men sådana dårskaper måste förr eller
senare revideras. Det ena landet
efter det andra tar nu ett steg i sänder
för att basera sin utrikeshandel på en
förnuftig och realistisk nivå. Det går
inte fort, och försöken att resa nya
spärrar inom något större område som
Lilla Europa eller den s. k. europamarknaden
visar hur envetet bakåtsträvarna
värjer sig.

Även den svenska regeringen har tagit
ett steg i rätt riktning. Om Sverige

vill sälja i öster men föredrar att köpa
i väster, vilket tycks vara en viktig
beståndsdel i det handelspolitiska planerandet,
blir det svårt att uppnå stora
resultat.

Den svenska staten bygger vägar åt
Norge och anlägger dyrbara lagringsutrymmen
för de amerikanska och engelska
oljeexportörerna vid norska kusten,
men den kan inte finna någon väg
för att ta hand om de obegränsade resurser
av sovjetisk brännolja som står
till förfogande och som i gengäld kunde
ge arbete åt tiotusenden i svensk exportproduktion.
Vi importerar kol från
USA i stället för från Polen och avstår
i gengäld frivilligt från att till Polen
exportera en miljon ton järnmalm.
Tjecker och östtyskar behöver också
svensk järnmalm, men villkoret är att
de utan diskriminering kan sälja sina
varor i motsvarande grad i Sverige.

Därmed skall jag inte förneka betydelsen
av de senaste handelspolitiska
initiativen. Men vi är bara i början,
de stora möjligheterna är ännu inte tillvaratagna.
Ju längre det dröjer, desto
sämre för vårt land.

Hur viktig den svenska exporten än
är så försörjer den dock bara en mindre
del — inte femtedelen — av det
svenska folket. Därför måste alltid den
inre marknaden vara det primära för
en framgångsrik kamp mot arbetslösheten.
Här brister det i köpkraft, och där
sådan finnes, begränsas den med olika
medel.

Det faktum att allt färre människor
utför alltmer arbete är skäl nog för att
öka förbrukningen inom landet. Vägen
dit är goda löner, en förbättrad offentlig
service, en återhållsam skattepolitik
och låga räntor.

I finansdepartementet har man, uppges
det, uppgjort en skräckbudget för
att visa konsekvenserna av oförändrade
skatter, men sedan har man bytt ut
denna mot en s. k. chockbudget, som
kräver en miljard kronor mer av skattebetalarna.
Om det svenska folkets blic -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kar i dag är riktade mot riksdagen, så
är en väsentlig anledning därtill det
hot om nya skatter som uttalats från
regeringen.

Före fjolårets punktskattebeslut beräknades
familjeförsörjare med 12 000
kronors inkomst betala nära 4 000 kronor
i direkt och indirekt skatt. För dessa
betyder enbart folkpensionsavgiften
om några år 780 kronor, förutom 350
kronor genom fjolårets punktskatter,
och det innebär mer än 5 000 kronor
av 12 000 kronors inkomst till direkta
och indirekta skatter.

När finansministern försöker att klargöra
varför han i valet mellan direkta
respektive förmögenhetsskatter å ena
sidan och en omsättningsskatt å den
andra föredrar omsättningsskatten, är
hans huvudmotiv att denna ger mest
pengar. Följaktligen spelar det numera
mindre roll att den skyddar de rika
och lägger bördan på de fattiga. Ty det
förhållandet att den vanlige löntagaren
av sin ringa lön får betala 650 kronor
kan väl inte anses skäligt därför att
även miljonären får betala samma belopp?
Visserligen har regeringens allra
ivrigaste pressdrabanter på senaste tiden
i vällovlig förtrytelse över skattesmitarna
börjat förorda den indirekta
beskattningen därför att ingen kan undkomma
denna, men den argumentationen
kan väl inte ens regeringen ta på
allvar.

Vi är verkligen uppriktigt oroade
över botet mot de vanliga skattebetalarna.
Om hälften av den vanlige inkomsttagarens
lön skall berövas honom i direkt
och indirekt skatt och han på
grund därav berövar arbetarrörelsen
sitl stöd, kan måhända finansministern
en dag med en travestering av korpralens
rapport till läkaren säga: »Allt väl
det är bara simulanten på trean
som dött i natt.» När man hör finansministerns
förord åt den indirekta skatten
därför att denna är effektivast, får
man intrycket att missnöjet i social -

grupp III över den ruinerande beskattningen
bara är simulans.

Hur bar nu regeringen hamnat i en
situation, där den, trots det olidliga
skattetrycket, måste begära ytterligare
en miljard av skattebetalarna och sedan
ytterligare åtskilliga hundratals
miljoner om året i nya skatter? Orsaken
därtill är den fortgående militariseringen
i allmänhet och fjolårets rustningsbeslut
i synnerhet. Finansministern
måste nu kunna klara den nya militärbudgeten,
hopbringa cirka 3 200
miljoner kronor. Han beräknar att få
in 6 miljarder brutto i direkt skatt, av
vilka pengar kommunerna skall ha en
del. Sammanlagt skall alltså försvaret
ha 55 procent av statens och kommunernas
sammanlagda direkta skatter!

Regeringen har nu fått en första påminnelse
om konsekvenserna av dess
löften att varje år öka försvarsbudgeten
2,5 procent för teknisk nyutrustning
jämte kompensation för pris- och lönestegringar.
I det nya förslaget har den
inte redovisat mer av dessa löften än
de utlovade 2,5 procenten för den tekniska
utvecklingen, 60 miljoner kronor
för prisstegringar och något mer än
hälften av den utlovade höjningen på
kapitalbudgeten. Nya räkningar är alltså
att vänta för riksdagen.

Det finns bara en rationell väg ur
detta dilemma, nämligen att erkänna
det faktum att ekonomiska förutsättningar
redan nu saknas för fjolårets
försvarsbudget och att det svenska folket
inte orkar med årliga försvarsutgifter
på mer än 4 miljarder kronor,
som vi kommer upp till om några år.
Det måste i alla fall ske förr eller senare.

Den utlovade tjänstepensionsreformen
har redan givit regeringen och
centerpartiet många glada stunder. Den
gav också högern tillfälle alt visa förmågan
att kunna vända på en femöring.
För folkpartiet blev det, för alt låna en
rad av Heine, sura rim på söta verser.
Vad beträffar landets löntagare, som
skulle få trygghet på ålderdomen, lik -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som änkor och barn trygghet genom
tjänstepensionen, måste sägas att dessa
löften ännu efter ett dussin års utredningar,
folkomröstningar och två allmänna
val är ouppfyllda. Jag skall inte
klandra regeringen därför, fast jag
misstänker att den inte skulle bli alltför
besviken om den tvingades att genomföra
ännu någon valrörelse på denna
tacknämliga fråga.

Jag tror inte att tjänstepensionsreformen
kan luras igenom. Den har så länge
varit en klassfråga och en kampfråga,
att den varken kan ställas ovanför
klasserna eller bringas till en lösning
via ett borgfredsäventyr. Den reella
lösningen har hittills så att säga legat
utanför parlamentariska kombinationer,
den finns ytterst utanför detta hus,
hos massorganisationerna, på arbetsplatserna,
där det arbetande svenska
folket lever och verkar. Låt detta behålla
ansvaret och det kan ordnas så,
att det kommer att finnas tillräckligt
många i denna kammare för att klara
formaliteterna.

De borgerliga partierna bekänner sig
till fyrpartiregeringens alternativ, men
en del menar tydligen en borgerlig trepartiregering
mot arbetarklassen. De vågar
inte säga att de hoppas på en fransk
lösning av frågan om hur och var bestämmanderätten
skall läggas, men de
föreslår åtgärder så långt i den franska
statskuppens anda, att de riktas mot
folkviljan och dess utslag vid senaste
val.

Alla har naturligtvis inte lika deciderade
meningar som högerledaren i dessa
avseenden, men både folkpartiet och
centern följer honom i spåren när det
gäller viktiga ställningstaganden. De är
eniga i kravet om regeringsbyten, de är
mot tjänstepensionsreformen, för skattelättnader
för de rika och för bolagen,
för den ruinerande upprustningen jämte
atomvapen och för en sådan nyorientering
av finanspolitiken som skulle
rasera det väsentliga som uppnåtts på
socialpolitikens område. Standardsänk -

ning, åtstramning, sparsamhet för de
vanliga människorna och motsatsen för
kapitalägarna är i deras framställning
den enda medicin som hjälper mot tidens
ekonomiska och finansiella krämpor.
De säger sig till och med tro att
detta i längden ger den bästa och den
tryggaste tillvaron även för dem som
nu rekommenderar standardsänkningens
ricinolja.

Vi tror inte på sådana »lösningar»,
och många delar vår skepsis. Dagens
Frankrike reser sig som en hotfull varning
för arbetarklassen, vilken återkallar
i minnet mellankrigsårens Centraleuropa,
där antikommunismens och
standardsänkningens praktikanter inte
bara avlivade demokratien utan manade
fram krigets och undergångens krafter
i en tidigare aldrig skådad omfattning.

De borgerliga partierna som nu pockar
på att få bestämma att tjänstepensionsreformen
skall gravsättas, de sociala
reformerna raseras, rikemansskatterna
avvecklas och skattebördorna helt
övervältras på de mindre inkomsttagarna,
behandlas trots detta av regeringen
som om de vore oumbärliga för
väsentliga avgöranden.

Framför allt förefaller det mig som
om regeringen inte håller fast vid det
elementära faktum, att vi nu har s. k.
arbetarmajoritet hos folket och i riksdagen
och att villkoret för att denna
skall utnyttjas är, att vi drar åt samma
håll.

Regeringen är inte bara korrekt, den
betygar jämt sin beredvillighet till förhandlingar
och överenskommelser i
god parlamentarisk ordning åt höger.
Åt vänster är däremot dess attityd
självtillräcklig och nonchalant, något
av den nyrikes skamsenhet över de fattiga
släktingarna inför den s. k. fina
bekantskapskretsen.

Egentligen är regeringens attityd, hur
paradoxalt det än kan låta, uttryck för
övertygelsen att mot ett borgerligt
block kan regeringen lita på kom -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

munisternas stöd, att detta är lika självfallet
när det gäller tjänstepensionen
och vakthållningen kring sociala och
kulturella erövringar samt att kommunisterna
inte köpslår om principer och
de arbetandes intressen.

Kommunistiska partiet har ännu inte
det underlaget att det kan på parlamentarisk
basis förhandla som jämlike
med regeringspartiet, även om det känner
sig lika ansvarigt som detta för
tjänstepensionens öde, för att trygga
uppnådda framsteg och hindra de borgerliga
partiernas försök att vrida klockan
tillbaka i svensk politik.

Men eftersom vi befinner oss i ett
parlamentariskt läge, där en enda röst
kan avgöra långtgående beslut, är det
regeringens enkla skyldighet att ta hänsyn
härtill. Vi erkänner vår intressegemenskap
med regeringen gentemot
det borgerliga blocket, i det väsentliga
även när det gäller utrikespolitik och
social- och kulturpolitik, men regeringen
bär sitt ansvar när det gäller att förhindra
parlamentariska olyckshändelser,
och sådana kan bli oundvikliga
genom ett lättsinnigt manövrerande
över arbetarmassornas huvuden och på
deras bekostnad. Försvarsfrågan och
räntekapitulationen är avskräckande
exempel på vad hänsyn till det borgerliga
blocket kan åstadkomma av oreparabla
skador för det arbetande folket.

Herr talman! Det är regeringens sak
att klargöra att den inte har lust eller
råd till fler liknande tillmötesgåenden.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter vad som har anförts
här i debatten tänker jag att huvudsakligen
uppehålla mig vid två av
dagens mest brännande problem, pensionsfrågans
lösning och den aktuella
arbetsmarknadssituationen — givetvis
med de sidoblickar som de två huvudfrågorna
kan ge anledning till.

Om jag då får börja med en hastig
rekapitulation av pensionsfrågans öden

och äventyr intill nu, så skulle den
kunna göras på följande sätt.

Efter att man på fackligt håll bedömt
möjligheterna att förhandlingsvägen
åstadkomma en rättvis och acceptabel
lösning av ålders- och familjetryggheten
såsom obefintliga och efter det att
frågan ingående behandlats på ett otal
fackliga kongresser och vid andra sammankomster,
gjordes framställningar
till statsmakterna om att pensionsfrågan
lämpligast borde lösas lagstiftningsvägen.
Två utredningar och en
beredning har under ett årtionde arbetat
med problemet. Efter det att olika
förslag till lösning av frågan framkommit
har densamma varit föremål för en
folkomröstning och spelat huvudrollen
i två politiska val. Däremellan har det
förslag till allmän tjänstepensionering,
som omfattades av den samlade arbetarrörelsen
och stora delar av den fackliga
tjänstemannavärlden, fällts av den
borgerliga majoritet som då fanns här i
kammaren. Utgången av den fasen i
pensionskampen resulterade i upplösning
och nyval av andra kammaren.

Det blev ett historiskt val den 1 juni
1958, inte minst för folkpartiet. För socialdemokratiens
del innebär valet en
betydande framgång, en framgång så
stor, att om inte omröstningsreglerna
här i riksdagen var utformade så att
talmannen hindras från att rösta, så
skulle det nu finnas majoritet för en
lösning av pensionsfrågan. Efter herr
Königsons klara uttalande om att han
inte ännu en gång kommer att rösta
nej, får man väl också förutsätta att
hela frågan skall vara klar. Kanske får
man dock göra eu liten reservation för
huruvida herr Königson kommer att
hålla för de — i varje fall efter vad
som framgår i tidningspressen — mycket
starka påtryckningar från de lidelsefulla
frihetsvännerna inom folkpartiet,
som nu tycks utsätta honom
för ett mycket starkt tryck.

.Tåg anviinde med avsikt ordet lösning
av pensionsfrågan diirför att det

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förslag som folkpartiets majoritet väl
fortfarande ställer sig bakom enligt
vårt förmenande inte utgör någon acceptabel
lösning av dessa viktiga trygghetsfrågor.

Vi har från socialdemokratisk sida
tidigare liksom nu eftersträvat en så
bred samling som möjligt omkring pensionsreformen.
Vi beklagar därför att
såväl högern som centerpartiet ställer
sig helt avvisande till frågan. Det är en
attityd, som sannerligen inte kan verka
befruktande på den allmänna demokratiska
samling man säger sig eftersträva
för att lösa de samhällsproblem,
som i dagens läge framstår som särskilt
svårbemästrade. Det må väl därför förlåtas
oss inom socialdemokratien, om
vi uppfattar oppositionens tal om samverkan
såsom varande främst en läpparnas
bekännelse utan några egentliga
realiteter bakom.

Och ännu skrälligare framstår folkpartiets
tal om samförståndsvilja. Här
har nu folkpartiet i två val på grund
av partiets uppträdande i pensionsfrågan
förlorat en tredjedel av sina väljare
och en tredjedel av sin andrakammarrepresentation,
men ändå menar
herr Ohlin att vi socialdemokrater reservationslöst
skall ansluta oss till hans
system i pensionsfrågan. Det är en något
egendomlig variant av samförståndsvilja
herr Ohlin visar. Det är en
samförståndsvilja, som mer än något
annat liknar diktat. Var så goda, säger
herr Ohlin, vill ni ta vad jag bjuder
och inte ändra på en enda detalj, då
är jag beredd att komma överens. Men
förhandla med socialdemokraterna om
de två pensionsförslagen -— nej, det
kan inte herr Ohlin tänka sig. Detta
uppträdande från folkpartiets sida har
blivit för magstarkt t. o. m. för herr
Ivönigson och kanske för flera inom
folkpartiet.

Folkpartiets nej till förhandlingar i
pensionsfrågan anser jag vara olyckligt.
Nu står herr Ohlin där med sin
tvättade hals. Inte nog med att han har

lått två brakande valnederlag, han har
också fått ett splittrat parti. Men trots
detta vägrar herr Ohlin inse att han
och majoriteten av folkpartiet försatt
sig i ett ohållbart läge. Herr Ohlin framhärdar
i sina försök att förhindra en
lösning av pensionsfrågan.

Vi har från socialdemokratisk sida
varit beredda — och är det fortfarande
— att undersöka alla möjligheter för
att få till stånd en kompromiss, som
kunde omfattas av båda parter. Men
för den man, som älskar att framställa
sig själv som samförståndsmannen
framför alla andra i svensk politik,
finns inga kompromisser.

Trots herr Ohlins nej till förhandlingar
hoppas vi nu att det skall bli
möjligt att genomföra pensionsreformen
i vår. Ingenting har enligt vårt
förmenande inträffat, som kan motivera
ett nytt uppskov, som herr Hedlund
talade för. Både den fackliga och den
politiska delen av arbetarrörelsen hälsar
därför med mycket stor tillfredsställelse
regeringens avsikt att på nytt
presentera riksdagen förslag till pensionsfrågans
lösning. Men jag vill också
tillägga, att skulle det nu mot all förmodan
återigen gå på det sättet, att
kammaren avslår förslaget, skulle detta
av de pensionslösa komma att uppfattas
som en grov utmaning, en utmaning
som skulle kunna vålla besvärligheter
vid försök till samlande lösningar i
andra viktiga samhällsfrågor.

Den motivering, som har anförts för
ett uppskov både förut av herr Hedlund
och kanske ännu mera i den allmänna
debatten i pressen, vill jag inte
värdera på annat sätt än som ett nytt
försök att komma ifrån en lösning av
denna fråga. Därest talet om ett uppskov,
på grund av det ekonomiska läge
vi nu har, skulle ha någon mening,
måste det väl ändå innebära, att de,
som fört detta resonemang, i ett annat
ekonomiskt läge skulle vara beredda att
gå med på en lösning av pensionsfrå -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gan. Nej, den argumenteringen är alltför
lätt att genomskåda.

För min del anser jag heller inte att
det finns anledning att acceptera någonting
av den motiveringen för ett
uppskov. Den skulle innebära att de
pensionslösas trygghet skulle ställas på
en oviss framtid därför att vi i dag har
vissa ekonomiska besvärligheter. Talet
om ett uppskov betraktar jag som om
möjligt ännu mera cyniskt än det direkta
nejsägeriet, och det visar egentligen
endast, hur litet man från oppositionens
sida begriper av den rättviseocli
rättfärdighetslidelse som varit
drivkraften bakom kravet på trygghet
för familjen och för de gamla.

Rent sakligt sett är ju inte heller vårt
läge i dag sådant, att det finns någon
som helst anledning att skjuta på pensionsreformen.
Låt mig bara erinra om
att vi tidigare genomfört stora och
kostnadskrävande reformer under betydligt
sämre samhällsekonomiska förutsättningar
än de som nu föreligger.
Så var det exempelvis både då vi genomförde
tvåveckorssemestern och treveckorssemestern.
Härtill kommer att
den successiva uppbyggnad av en allmän
tjänstepensionering, som vi vill
genomföra, under flera år kommer att
innebära en så måttlig belastning på
produktionen, att ingen på allvar tror
att den saken nämnvärt skulle påverka
våra ekonomiska betingelser.

Inte heller ur samhällsekonomiska
synpunkter finns det alltså någon anledning
att nu uppskjuta ett genomförande
av pensionsreformen.

Herr Ohlin sade tidigare, att ett av
de primära målen för de borgerliga
partierna är att återställa läget före den
1 juni 1958. Menar herr Ohlin härmed
och med sitt ställningstagande bl. a. till
pensionsreformen, att om man 1960
lyckas återställa det läge, som var rådande
i riksdagen före den 1 juni 1958,
och om vi då har lyckats genomföra en
pensionsreform, herr Ohlin då är beredd
att förelägga riksdagen förslag om

att upphäva den reformen? Det skulle
vara mycket intressant att få ett svar
på den frågan. Det har ju sagts i den
allmänna diskussionen, att risk kan
föreligga för att om riksdagen fattar
beslut om pensioneringen skulle en annan
majoritet i riksdagen kunna tänkas
upphäva det beslutet. Det skulle som
sagt vara mycket intressant att få svar
på den frågan från herr Ohlin.

Herr talman! Det andra av dagens
problem, som jag här vill ta upp till behandling,
gäller också tryggheten, nämligen
frågan om tryggad sysselsättning.
Efter en lång period av full, ja, överfull
sysselsättning — ett resultat av
många samverkande faktorer men inte
minst tack vare en målmedveten ekonomisk
politik från regeringens sida —
har vi nu kännbart drabbats av den
internationella konjunkturens avmattning.
Antalet arbetslösa är i dag över
70 000. Även om denna siffra inte utgör
någon hög procent av det totala antalet
yrkesverksamma, är den ändå tillräckligt
stor för att inge oro och bekymmer.
Jag vill här helt och fullt instämma
i talman Axel Strands yttrande
vid riksdagens högtidliga öppnande,
då han sade att för den enskilde, som
drabbas av arbetslöshetens förbannelse,
spelar det en underordnad roll huruvida
han eller hon har flera eller färre
olyckskamrater. Det är alldeles riktigt,
och det är därför nödvändigt att man
mobiliserar alla till buds stående medel,
alla tillgängliga resurser, för att
mildra verkningarna av arbetslösheten
genom att se till att de som drabbas
av arbetslöshet så långt som möjligt
hålles skadeslösa för verkningarna,
främst givetvis genom att de beredes
nytt arbete. Här är de redan vidtagna
åtgärderna för hjälp till omskolning,
omflyttning, bostads- och startbidrag
av utomordentlig betydelse. .lag tror
också att de vidtagna och föreslagna
lättnaderna för företagens investeringar
i detta sammanhang kan komma att
få sin stora betydelse.

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag menar emellertid ändå att där
dessa åtgärder inte förslår för att skaffa
nya arbetstillfällen, där får vi vara beredda
att se till, att de kvarvarande
arbetslösa beredes sådana kontanta bidragsförmåner,
att en skälig standard
kan uppehållas. På den punkten får vi
inte tveka — och jag kan försäkra att
den grupp jag tillhör inte gör det —
att påta oss de uppoffringar som kan
bli nödvändiga för att solidariskt bära
bördan av en vikande sysselsättning.
Vi kommer i varje fall inte att tolerera
en upprepning av vad som hände på
1920-talet och början av 1930-talet, då
samhällets hjälp till de arbetslösa genomgående
låg på en nivå under varje
rimligt existensminimum.

I detta sammanhang, herr talman,
vill jag också gärna säga ett par ord
om företagens ansvar. Jag kan inte befria
mig från ett intryck av att företag
i vissa fall varit onödigt snabba,
då det gällt att skära ner arbetsstyrkan.
Visst har väl åtgärderna många
gånger varit ofrånkomliga, men nog
kunde man i en hel del fall med litet
god vilja ha letat upp nya sysselsättningar,
arbetsuppgifter som blivit eftersatta
under tidigare arbetskraftsbrist
och sådana som man vet kommer att
bli nödvändiga vid en ny konjunkturuppgång.
Det är här jag efterlyser en
annan anda, en annan mentalitet inom
företagsledningarna, en mot de anställda
mera solidarisk inställning. Med en
sådan positiv inställning kunde säkerligen
den privata företagsamheten hjälpa
till att skapa ett betydande antal nya
arbetstillfällen. Ett sådant handlingssätt
skulle ju också stå i betydligt bättre
överensstämmelse med det tidigare talet
om att vi »alla sitter i samma båt».
När nu denna båt, beroende på inflytelser
utifrån, råkat ut för ett mindre
maskinhaveri får vi alla hjälpas åt att
fortast möjligt reparera skadan, men
till dess så skett gäller det att gemensamt
försöka hålla skutan flytande. Det
får inte ske på så sätt, att några av be -

sättningen utan vidare kastas överbord.
Om några man måste lämna båten, skall
de också utrustas med tillräckligt bärkraftiga
frälsarkransar.

Om det då, herr talman, i ett sådant
läge blir nödvändigt att genomföra en
annan fördelning av våra samlade resurser
för att få en rättvisare avvägning
mellan de olika grupperna, så att
de som har förmånen av bibehållna,
kanske ökade inkomster får vara med
och avstå en större del än hittills för
att i görligaste mån hålla arbetslöshetens
offer skadeslösa, så har jag mycket
svårt att känna mig upprörd över
något sådant.

Jag kan lika litet känna mig upprörd
över att samhället infriar de förpliktelser
gentemot medborgarna som vi —
med vissa undantag för högern — varit
rörande ense om här i riksdagen. För
att kunna göra detta är det nu nödvändigt
att statens inkomster ökas. På
vad sätt detta skall ske har finansministern
tills vidare lämnat öppet. Jag
tror att det är en riktig ståndpunkt. I
det labila konjunkturläge, som vi nu
befinner oss i, bör det finnas förutsättningar
till en säkrare bedömning för
det kommande budgetåret längre fram
på vårkanten än i dag. Valet av metod
för att täppa till hålet i statens budget
lika väl som bedömningen hur stor del
av detta hål som skall täppas till måste
rimligen bli beroende av konjunkturutvecklingen.

Skulle konjunkturförsämringen fortsätta,
kan det uppenbarligen finnas skäl
att överväga en större underbalansering
av totalbudgeten — för kapitalbudgetens
vidkommande kan det till
och med bli fråga om en mycket kraftig
underbalansering — om man därigenom
skapar nya sysselsättningstillfällen
för de arbetslösa. Detta, herr
Hjalmarson, bör ske även om statens
upplåning och därigenom statsskulden
skulle öka väsentligt. Om däremot konjunkturen,
som vi alla hoppas, vänder
uppåt igen, vore säkerligen en större

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

underbalansering en alltför riskfylld
affär. I ett sådant läge framstår det som
en uppenbar nödvändighet att åstadkomma
bättre balans mellan statens inkomster
och utgifter.

Men oberoende av hur man bedömer
utvecklingen för nästa budgetår
kommer statens behov av ökade inkomster
på längre sikt att kvarstå. Om
vi inte vill riva upp alla tidigare beslut
— och jag har svårt att tro att något
annat parti än högern vill göra det
— och rasera den sociala välfärdsstat
som vi byggt upp och förhindra en fortsatt
utveckling på många angelägna
områden, kan jag inte se annat än att
vi också får ta konsekvenserna av våra
tidigare beslut och ge staten de behövliga
resurserna.

På vad sätt statens inkomster skall
ökas har som sagt finansministern inte
tagit ställning till på annat sätt än att
han i finansplanen pekar på tre möjliga
alternativ: en höjning av den direkta
statsskatten, punktskatter kombinerade
med cn skärpning av förmögenhetsskatten
och av inkomstskatten
för stora inkomsttagare eller en mera
generell varubeskattning.

Det första alternativet torde vara
svårt att genomföra utan risk för ytterligare
skatteflykt eller utan att de
kontrollerande taxeringsorganen kraftigt
utbygges. Det andra alternativet
har väl vissa skäl som talar för sig —
kanske till och med starka skäl. Frågan
är väl närmast, om man på denna
väg kan få in tillräckligt stora belopp.
Kunde man det, vilket väl närmare undersökningar
får visa, vore kanhända
det alternativet att föredra.

Det tredje alternativet — en mera
allmän varubeskattning — har givetvis
liksom de två övriga sina svagheter,
det skall inte fördöljas. I ett konjunkturläge,
då behov föreligger att stimulera
de expansiva tendenserna via konsumtionen,
måste en åtgärd som verkar
hämmande på denna utveckling te
sig betänklig. Om däremot som i da -

gens läge en fortsatt stegring av konsumtionen
kan antas äga rum och ännu
mera om vi ganska snart kan förvänta
en ny konjunkturuppgång, framstår
en allmän varubeskattning som en
i princip riktig och acceptabel utväg
både då det gäller att tillföra statskassan
erforderliga belopp och då det
gäller att fördela bördan av de förpliktelser
vi hittills iklätt oss liksom
av förpliktelserna mot dem som oförskyllt
drabbats av arbetslöshet. Jag
bortser då från att vissa grupper behöver
kompenseras för denna beskattning.

Hur en mera allmän varubeskattning
skall utformas kan det råda delade meningar
om. För min del skulle jag ändå
— om nu finansministern stannar
för detta alternativ — vilja rekommendera
att skatten i stort sett göres generell.
Svårigheten, inte minst ur kontrollsynpunkt,
att dela upp vissa varuområden
i cn skattepliktig och en icke
skattepliktig del måste vara ganska stor.
Det är då enligt mitt sätt att se ur alla
synpunkter bättre att ta ut någon procentenhet
större skatt och att använda
de pengar man på det sättet erhåller
till att kompensera barnfamiljerna och
eventuellt andra grupper, vilka jag tror
är de som i dagens läge har svårast att
bära en ökad skattebörda.

När jag lyssnade till herr Hjalmarson,
fick jag närmast det intrycket, att
herr Hjalmarson menade, att vi skulle
befinna oss nära nog i ett fattighus.
Det är ju inte på det sättet. De som varit
med tillräckligt länge vet ju att utvecklingen
även under 1950-talets år
har gått framåt mycket snabbt. Jag skall
inte uppehålla mig närmare vid det.
Låt mig bara säga, att om man skulle
följa herr Hjalmarson i så stor utsträckning,
att högern skulle bli bestämmande
för politikens utformning framöver,
kanske det inte dröjde så länge förrän
en stor del av det svenska folkel återigen
befann sig i det fattighus vi tidi -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gare hade — kanhända ett atombeväpnat
fattighus.

Med detta kommer jag osökt in på
ett annat uttalande av herr Hjalmarson,
där han säger, att utan ett taktiskt atomvapen
måste man uppge stora delar av
vårt land. Jag betraktar detta som en
farlig defaitistisk propaganda, herr
Hjalmarson. Det är ju ändå inte på det
sättet, att vi skulle vara alldeles försvarslösa
utan ett taktiskt atomvapen.
Jag skall inte här ta ställning till huruvida
vi hör skaffa oss ett atomvapen eller
inte, men alldeles uppenbart är, att
man även framöver får räkna med aggressioner
som kan mötas och måhända
lämpligast möts med de konventionella
vapnen. Jag tror det är farligt att säga,
att de konventionella vapnen i ett kommande
krig skulle vara utan betydelse.
Inger man folk den föreställningen,
herr Hjalmarson, gör man sannerligen
inte vare sig försvarsfrågan eller försvarskänslan
hos folket någon tjänst.

Herr talman! Dagens debatt har naturligtvis,
som sig bör, huvudsakligen
rört sig om budgeten och vårt allmänna
ekonomiska läge. Oppositionen vill
åstadkomma den nödvändiga balansen
genom att skära ned utgifterna utöver
de prutningar, som finansministern redan
har gjort. Vi skall givetvis från
vår sida mycket noggrant granska varje
förslag som kan vara vettigt för att
åstadkomma besparingar. Men jag vill
redan nu understryka, att om man från
oppositionens sida avser att nedprutningarna
skall gå ut över barnfamiljerna,
de arbetslösa eller över huvud
taget de sämst ställda grupperna i samhället,
då är vi inom socialdemokratien
inte med längre. Utgår man från bedömningen
att möjligheterna till ytterligare
utgiftsbesparingar är starkt begränsade
— man har ju vid behandlingen
i finansdepartementet skurit ner
mycket hårt och att skära ner ytterligare
på väsentliga punkter framstår
för oss såsom omöjligt — då kan man
inte heller undandra sig ansvaret för

alt medverka till att statens inkomster
ökar.

I det läge vari vi nu befinner oss
och i valet mellan en ännu hänsynslösare
nedskärning av utgifterna och
en ökning av inkomsterna i form av
skärpt beskattning ställer jag mig tveklöst
på den senare linjen för att därmed
kunna lösa dagens och den närmaste
framtidens problem.

Herr Andreasson (s) instämde häri.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den nye socialdemokratiske
gruppledaren hade några tänkvärda
ord att säga om företagens ansvar
mot sina anställda i en vikande konjunktur.
Både herr Gustafsson i Stockholm
och jag och kammarens övriga ledamöter
har ju under det senaste året
sett många prov på föredömligt utövande
av ett sådant ansvar. Men jag
medger gärna, att detta är ett problem
som vi här i landet, på grund av att vi
varit bortskämda med att relativt länge
ha sluppit tänka på dessa saker, inte
helt har penetrerat. På en företagarkonferens
— en opolitisk sådan — sades
det för ett halvår sedan av en ledande
företagare här i landet, att företagen
kan konsten att expandera, men
inte har lärt sig konsten att do i skönhet.

Nu är det naturligtvis inte bara sådana
problem herr Gustafsson tänker
på, som uppkommer i samband med
att företag tvingas slå igen, utan han
tänker också på situationer dessförinnan.
Även de problemen hör nog till
dem, som vi inte riktigt lärt oss behärska.

Jag skulle vilja säga, att ett särskilt
tungt ansvar faller på dem inom det
svenska näringslivet, som hårt fördömde
arbetstagarpartens sätt att utnyttja
sitt överläge under de mycket goda
åren omkring och efter 1950. De måste
nu se till att arbetsgivarparten i ett
läge, där den kan komma att ha över -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

taget, verkligen besinnar hela sitt ansvar.
Jag tror inte vi skall dramatisera
förhållandena för mycket, men redan
med den konjunkturnedgång vi nu upplevt
kan man få höra tonfall och tankegångar,
som betänkligt erinrar om en
arbetsgivarmentalitet, som inte längre
kan betraktas som modern och realistisk.
Jag skulle vilja varna dem som
menar, att åtgärder inom företagen av
välfärdsnatur, åtgärder för utbildning,
åtgärder för fritiden är en ren lyx,
som man omedelbart kan stryka bort.

Men, herr talman, det som vi är
samlade kring att i första hand diskutera
här i dag är den nådiga, mer än tio
kilo tunga lunta, som vi efter debatten
med förenade krafter skall försöka remittera
till de olika utskotten. Det kan
förefalla en aning djärvt att likna en
sådan tung lunta vid en dagslända. Men
enligt min mening blir det allt tydligare,
att den svenska riksdagens urgamla
sed att behandla rikets finanser
i en statsverksproposition för ett enda
år i sänder blivit betänkligt omodern.
Liksom vi väl alla tycker att det är
ett angeläget önskemål att arbetsmarknadens
parter strävar efter att komma
överens för mer än ett år i taget —•
bland annat för att över huvud taget
hinna tänka produktivt under den tid
som förgår från det att en förhandling
slutar och till dess att nästa börjar —
borde det inom kort bli naturligt att
utsträcka åtminstone vissa budgetresonemang
över en flerårsperiod. Vad det
kunde betyda för en förnuftigare hushållning
beträffande skolor och socialvård,
vägbyggande och rättsvård och
för en rimligare skatteavvägning inser
nog var och en.

Det kan invändas att det ofta, kanske
alltför ofta, förekommer resonemang
av en ganska lös och luftig långlidsnatur
i statsverkspropositioner och
i liknande sammanhang i riksdagen.
Men det avgörande är ju, att dessa långtidsresonemang
aldrig iir underbyggda
med förpliktande resonemang, med
7 - Andra kammarens protokoll 1!).r>9. Ni

ekonomiskt bindande resonemang av
den typ, som hör hemma i en budget.

Om någon å andra sidan invänder, att
just i en period av konjunktursvackor
och konjunkturtoppar är det korta perspektiv,
som finansministern här i dag
drivit, absolut nödvändigt, måste ju
svaret bli att åtgärder av denna kortsiktiga
typ hör hemma i den sfär, där
f. n. regering och riksbank och bara i
begränsad utsträckning riksdagen kan
agera, och att de mycket väl kan effektueras
inom ramen för en sådan långtidsbudget.
Det är klart att man i kanslihuset
skulle ställas inför betydande
svårigheter genom en övergång till sådana
mer långsiktiga resonemang och
komplettering av årsbudgeten med en
rambudget för t. ex. en treårsperiod.
Men sakligt sett tror jag att det mycket
väl skulle låta sig göra.

Däremot är det kanske tveksamt om
det vore möjligt att förena en sådan
långtidsbudget med den speciella taktiska
arbetsmetod, som det nuvarande
regeringspartiet har odlat sedan länge.
Seden inom det socialdemokratiska
partiet att ett år avslå ett förnuftigt
förslag från oppositionen för att nästa
år lägga fram det i form av en regeringsproposition
förefaller att hänga
ihop med ettårsbudgeten som ler med
långhalm. Men det är ju bara i skämtteckningarna
som budgeten lever på
halm, och det vore nog förnuftigt att
regeringen avskaffade denna kortsiktiga
arbetsmetod. Denna benägenhet att förneka,
att regeringen så ofta uppträder
i lånta kläder, i nöje som i sorg, tycker
jag också man kunde göra sig av
med.

Det förefaller efter dagens debatt som
om den nu framlagda budgeten av
många skäl skulle bli särskilt kortlivad.
Inte ens finansministern räknar med
att den på sin avgörande punkt, sättet
för avvägning mellan inkomster och
utgifter, skall överleva ens de ljusa
nätter i maj, då balansakten skall utföras
och herr Sträng gå på lina, varvid
. a

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommunistledaren Hagberg lär komma
att hålla i ena änden på repet. Därför
vågar jag trots allt likna herr Strängs
budget vid en dagslända. Jag tror dock
det vore farligt att på denna dagslända
anbringa den kända historien om
stockliolmsgrabben, som för första
gången kom ut på landet och fick se
just en dagslända. När han fick lära
sig att den hette så, därför att den
skulle leva bara en dag utbrast han:
»Vilken fågel att ha tur med vädret!»
Så kan man däremot inte säga om herr
Sträng och hans nådiga lunta. Den har
alldeles bestämt inte någon tur med
vädret.

Nu säger regeringen, som den har
gjort under hela 1950-talet och som den
gjorde under valrörelsen i höstas, att
den har inget ansvar för vädret, för
det ekonomiska klimatet i Sverige. Detta
har i tur och ordning bestämts i Korea,
i Egypten, på Wall Street och i
Paris —- men absolut inte i Stockholm.
Det hör väl i alla fall till det politiska
spelets regler att en regering, som tar
åt sig äran av allt gott som regnar från
ovan — och det har sannerligen regeringarna
Erlander, innehavare av belåtenhetsrekord
i svensk politik gjort —
också får finna sig i att bli klandrad
när de ekonomiska tillgångarna sinar
och den ekonomiska tillväxten riskerar
att förtvina.

Finansministern gjorde en del statistiska
jämförelser med produktionssiffrorna
i andra länder men glömde
framhålla, att de siffror han själv använde
pekade på en klar stagnation
här hemma, och det är ju det avgörande.
Finansministern kan inte efter
dagens debatt bortse ifrån att hela
vårt näringsliv och hela vårt land skulle
ha stått starkare i kampen mot arbetslösheten,
i kampen mot driftsnedläggelser
och stagnation, om den liberala
ekonomiska politik, den företagsvänliga
politik som folkpartiet konsekvent
har drivit år efter år, hade fått sätta
sin prägel på vårt lands ekonomi och

inte som nu endast fått bidra med en
och annan lånad klädpalta, i regel illa
och för sent anbringad av regeringen.

Finansministern kan peka på att en
konjunkturförbättring är möjlig, men
detta innebär inte att han på något
sätt kommit ur det dilemma där han
befinner sig — vilket oppositionsledarna
i dag tydligt klargjort — nämligen
den statsfinansiella krisen. Ty den
kommer icke att vara försvunnen samma
dag som det allmänekonomiska klimatet
ljusnar utanför vårt lands gränser.

Den linje som herr Hjalmarson valde
att följa i sitt resonemang liknade betänkligt
den typ av balansakt, som herr
Sträng velat åstadkomma. Det föreföll
som om herr Hjalmarson till varje pris
och i snart sagt varje läge ville genomföra
en formell balansering mellan ett
visst års utgifter och dess inkomster,
en formell balansering som då i sista
hand blir beroende av om man kan
ta in mera till staten, även i ett lågkonjunkturläge
eller i en svagare konjunktur,
än som normalt är nödvändigt
och riktigt. Det resonemanget måste ha
sina sidor, och att utöver kravet på
en sådan balansering säga som herr
Hjalmarson, att man bekänner sig till
en aktiv konjunkturpolitik, blir knappast
mer än en läpparnas bekännelse,
nära nog på gränsen till självbedrägeri.

Herr Hjalmarson slår vidare utan
minsta inskränkning fast, att den svenske
ämbetsman är bäst och skall befordras
till chef, som snålt undviker
expansion på sitt eget område. Jag tycker
nog att herr Hjalmarson kan vänta
med att skriva ett regeringsprogram för
den svenska ämbetsmannavärlden till
dess det är klart vilka som skall skriva
under. Visst skall vi spara, men vi skall
väl ändå spara med förnuft. Det finns
åtminstone inom ett område, som jag
är särskilt intresserad av, ett klart
bevis för att man inte kan driva sparsamhetslinjen
in absurdum. Det lönar

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sig nämligen att satsa på utbildning,
det har man lärt sig på senare tid.

Om man är överens om detta, och
det tror jag man är inom skilda demokratiska
partier, återstår frågan: Vem
skall betala för denna utbildning? Skall
den enskilde göra det ungefär på det sätt
som förr varit vanligt, med den konsekvensen
att det blir enbart pappas
plånbok och pappas relationer som avgör
vem som får tillfälle till i varje
fall högre utbildning, eller skall man
gå till den motsatta ytterligheten, till
den socialistiska konsekvensen, nämligen
att staten betalar för all utbildning
exempelvis i form av studielön? I själva
verket är det väl ingen här i kammaren
som i dag riktigt vill godta någondera
ytterligheten. Man accepterar med
vissa nyanseringar ett resonemang, som
innebär en hygglig och god medelväg,
en kombination av privat finansiering
med lån och stipendier, tillhandahållna
av det allmänna. Jag tror rent ut sagt
det vore dålig hushållning att då till
varje pris hålla dessa låne- och stipendiekostnader
nere för det allmänna
just nu när stora årskullar är på väg
upp i en kostnadskrävande ålder. Herr
Hjalmarsons resonemang skulle innebära,
att han till chef för statens stipendienämnd
och garantilånenämnd
vill befordra den ämbetsman, som inte
lägger fram krav på nya stipendie- och
lånemöjligheter — även lånen kostar
staten en del. Det förefaller betydligt
rimligare att spara med förnuft och
sträva efter att bygga ut de nuvarande
formerna för stöd till utbildning på ett
siitt, som verkligen hjälper till att skapa
en växande standard här i landet.
Det iir nog självklart att därvidlag måste
utbildningen ha sin mycket stora
plats.

Låt mig då få vädja till regeringsbänken
att man beaktar detta resonemang
och inte försöker att i onödan
lägga stenar i vägen för enkla och relativt
billiga och praktiska arrangemang
av den typ som innebär, att föräldrar

själva bidrar till sina barns utbildning
och att den, som själv har bekostat sin
utbildning, får hjälp genom rätt att
göra avdrag för amortering av egna
studieskulder.

Riksdagen begärde 1957 med anledning
av olika motioner i denna kammare,
en av mig och en av herr Alemyr,
att det skulle tillsättas en ny studiesocial
utredning, eftersom den gamla
s. k. studentsociala utredningens program,
vid vars utformande den nuvarande
ecklesiastikministern var tongivande,
redan i stort sett var förverkligat.
Men ännu har inte denna studiesociala
utredning tillsatts, och illvilliga
rykten har till och med hävdat, att när
den väl tillsättes kommer en av dess
viktigaste uppgifter att bli att förhindra
eller ytterligare förhala den rättvisereform,
som innebär att man genomför
avdragsrätt för amortering av studieskuld
och rätt för föräldrar att göra
avdrag för periodiskt understöd till en
studerande dotter eller son, en rätt som
redan nu tillkommer den som betalar
för en son eller dotter, som inte gör
någonting alls. Visa nu den storsintheten
i kanslihuset vid tillsättandet av
denna utredning, att skattefrågan och
låne- och stipendiefrågorna får behandlas
var för sig! På dessa punkter har
regeringen klara riksdagsuttalanden att
falla tillbaka på.

Detta är ett specialområde. Det kan
invändas att nu står vi i en betydligt
kinkigare situation, där ingen har rätt
att driva sina specialintressen utan där
alla måsle bära bördan. Ingen huvudtitel
får vara förskonad för besparingsresonemang,
har det sagts här i dag.
Visst kommer våra resurser alt förbli
knappa ett antal år framåt. Med dessa
knappa resurser skall vi nu försöka reparera
brister på skolans, sjukvårdens
och rättsvårdens område, uppkomna
under de högkonjunkturens år i början
av 1950-talet, som regeringen Erlander—
Hedlund så illa utnyttjade just på detta
område, .lag skall gärna erkänna, att

100

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

årets budget bjuder till en hel del för
att reparera dessa brister. Men jag tror
det fordras djärvare tag. Vill man komma
ifrån de skamfläckar på samhället,
som består i att patienter på mentalsjukhusen
skickas i säng på ljusa dagen
därför att det saknas vårdresurser, vill
man skapa säkerhet till liv och lem på
gator och vägar, vill man göra arbetet
i skolan meningsfullt och ersätta skolklasser
på 35—39 elever med hanterliga
klasser på 25—30 — då räcker inte
regeringens förslag. Det är en lialvmesyr
att inom rättsvården låna, ja tvångskommendera
ett hundratal poliskonstaplar
för några månader till huvudstaden.
Det är en halvmesvr att minska
folkskolans klasser med ett halvt barn
per år och klass till dess att man har
minskat med två hela barn per klass
och sedan vara nöjd.

De pengar, som fordras för att förbättra
den del av sjukvården som staten
ännu svarar för, för att skapa bättre
trygghet till liv och lem och åstadkomma
hyggliga arbetsförhållanden i skolan,
de pengarna måste vi skaffa fram.
Vi har från vårt håll i våra partimotioner
och i enskilda motioner anvisat
en råd tänkbara vägar, som tillsammans
för det närmaste budgetåret ger
över 200 miljoner och för det därpå följande
över 500 miljoner i besparingar.
Vi pekar särskilt på att en växande del
av de stora socialförsäkringarna måste
finansieras genom avgifter och inte
som hittills i så hög grad med skattemedel.
Liksom det börjar bli en accepterad
tankegång att var och en skall stå
för sina bostadskostnader bör det också
bli naturligt att var och en i princip betalar
sin folkpension. Jag tror nog att
vi på litet sikt också måste se över
sjukförsäkringen ur denna synpunkt.
Men det är givet att det finns besparingar
att göra även på statens utgiftssida,
och det finns i våra motioner förslag
till klara besparingar.

I den mån andra föreslagna besparingar
är förenliga med rättvisa och

rimlighet skall vi gärna pröva dem från
vilket partihåll förslagen än kommer.
Men detta med rättvisan och rimligheten
skall också ingå i prövningen. Att
ordna med ett dyrbart och krångligt
uppbördssystem för skolfrukostarna är
inte en sådan rimlig besparing. Att rekommendera
att flertalet skolböcker
användes mera än ett år och av mer än
en elev är betydligt rimligare. Ännu
självklarare är att skolbusbyggandet
måste ytterligare rationaliseras i riktning
mot utnyttjande av den moderna
elementhusprincipen. De kommuner
som följt vår rekommendation att i stället
för de dyra stenhusen uppföra elementhus
av trä, speciellt de s. k. paviljongerna,
har redan kunnat göra besparingar,
som inte bara räknas i hundratusentals
utan i miljoner kronor. När
nu den moderna bygnadstekniken hunnit
därhän, att sådana elementlius kan
få en livstid på upp mot 40 år, är man
nog uppe i den önskade livslängden för
skolhus. Det finns inga särskilda skäl
att bygga fast sig för 75 eller 100 år,
när man inte vet, hur våra samhällen
då ser ut och vad som då är glesbygd.

Statens besparingar är emellertid
ganska små i samband med s. k. paviljongbyggen;
det beräknas att staten
bara sparar cirka 1 500 kronor per
klassrum vid paviljongbygge, medan
kommunen i gynnsammaste fall sparar
100 000 kronor. Det är självfallet att de
kommuner som ämnar bygga paviljonger
bör göra det kvickt, ty om ett år lär
säkert finansdepartementet ha upptäckt,
att det inte längre går att ha kvar
de bestämmelser, som kom till när
ingen kommun ville bygga ett s. k. provisorium,
varför bestämmelserna blev
onormalt fördelaktiga för kommunen
och ogynsamma för staten.

Vi räknar för det närmaste budgetåret
med fördubblade paviljongbyggen,
från 12 miljoner under det nyss avslutade
budgetåret och 15 miljoner under
det nuvarande upp till 30 miljoner under
det därpå följande. Statens andel i

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dessa byggnadskostnader har blivit
mindre på grund av inflationen. I
många fall stannar den andelen vid en
tredjedel. Vi har därför försiktigt räknat
med en besparing på 10 miljoner
kronor för budgetåret 1960/61. För
kommunerna blir besparingarna oerhört
mycket större, om de rationella
byggmetoderna verkligen utnyttjas. Besparingen
för det närmaste budgetåret
är svår att beräkna, eftersom många
byggen, för vilka man lyfter statsbidrag
nästa år, redan är färdigprojekterade.
Jag hoppas att herr Cassel, som kommer
efter mig här i talarstolen och som
kan så mycket om byggandet, tänker
sig för i statsutskottet, innan han tillgodoräknar
sig besparingar på denna
post på samma något lättsinniga sätt
som högern gjorde i fjol.

När vi i folkpartiet satsar på mindre
klasser kan vi alltså hänvisa till att vi
i stället spar på skolbyggnader. Vi menar
att det är nödvändigt att spara på
skolbyggnaderna och att med kraft driva
kravet på mindre klasser i skolan.
Det har funnits en samlad opinion här
i landet sedan länge för mindre klasser.
Riksdagen beslöt 1956 på vårt förslag
att begära en sammanfattande utredning
och om möjligt förslag till 1958
års riksdag om en plan för en successiv
sänkning av klassernas elevantal
inom hela skolväsendet. Regeringen
har inte förebragt den av riksdagen begärda
sammanfattande utredningen och
har inte förelagt riksdagen något förslag
i ärendet. Vi beklagar detta. Eftersom
de stora årskullarna nu snart har
passerat genom folkskolan börjar vi
närma oss den punkt, där det blir praktiskt
möjligt med hänsyn till tillgången
på liirare och lokaler att åstadkomma
en resolut nedskärning av antalet elever
per klass.

Vi nöjer oss emellertid inte med
detta krav på liingre sikt utan menar
att en hel del kan göras redan nu. Fördenskull
föreslår vi årets riksdag ett
särskilt förstärkningsanslag till ome -

delbara åtgärder för skolans fostrande
verksamhet. Vi pekar på att riksdagen
redan genom ett beslut i höstas försatte
sig i en situation, där man godtog
en gynnsammare uppdelning av klasserna
i vissa distrikt utan att ha anvisat
särskilda medel därför. Vi pekar på
önskvärdheten att flytta bort sjunde
klassen ur många av de B-skolor, där
den uppenbarligen försämrar undervisningen
för de lägre klasserna och
där det skulle vara en verklig vinst ur
undervisningssynpunkt att låta eleverna
via skolskjutsar studera i en närbelägen
A-skola. Vi pekar också ut en rad
andra praktiska initiativ, där man med
hjälp av medel, som ställes till länsskolnämr.
dernas förfogande, får rätt till
friare prövning utan att nu gällande
författningsbestämmelser i övrigt upphävs.

Jag kan peka på ett praktiskt exempel
från södra Sverige. Vi hade ett
riksbekant fall i fjol, där en lärare utdelade
en örfil i en disciplinsituation,
som föreföll omöjlig att bemästra på
annat sätt. I den skolan ordnade man
det så, att några lärare genom frivilligt
åtagande tog flera elever än de var
skyldiga till, medan man samlade en
del andra elever i en helt liten klass.

Nu anvisar regeringen en summa för
s. k. observationsundervisning för enskilda
elever eller för ett fåtal elever.
Det gäller emellertid sammanlagt endast
1 000 veckotimmar, som skall fördelas
över hela detta stora land med
hundratusentals skolelever. Vi finner
detta anslag otillräckligt. Vi menar att
man borde satsa på de nya organ som
länsskolnämnderna utgör och ge dem
en betydande frihet att ordna en gynnsammare
klassuppdelning i kritiska lägen
och att anskaffa kurativ och psykologisk
expertis, som kan reda upp krissituationer,
och att över huvud taget
vidta sådana åtgärder på ett sätt som
lokala initiativ gör naturligt.

Vi i folkpartiet håller styvt på att
dessa förstärkningar behövs för sko -

102 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lans egen skull, vilket också gäller kravet
på en successiv minskning av antalet
elever per klass. Lärarna har rätt
att kräva en arbetsmiljö, som är befriad
från den sorts arbete, som går ut på
att vid varje lektions början först skapa
förutsättningar för att undervisa. För
barnens egen skull och för att vi vuxna
utan att må illa av de stora orden skall
kunna tala om personlighetsdaning och
karaktärsfostran i skolan är det nödvändigt,
att vi inriktar oss på att mot
1960-talets mitt ha undanröjt de hinder,
som de stora klasserna utgör.
Skulle vi lyckas i detta arbete — och
det måste vi göra — är det uppenbart,
att hela samhället profiterar därav. Vill
man bryta ungdomskriminaliteten, vill
man avlägsna mycket av den missanpassning,
som senare i livet sätter så
svåra märken på enskilda människor
och miljöer av människor, så är det
mycket bättre att stämma i bäcken än
i ån. Varje åtgärd som underlättar ungdomens
sociala anpassning och fostran
är ur rättstrygghetens synvinkel lika
motiverad som en förstärkning av den
rena rättsvården.

Eftersom det vore omänskligt att
lämna de låt vara begränsade grupper
av unga ohjälpta, för vilka ungdomskriminaliteten
verkligen är ett hot, föreslår
vi emellertid en saneringsaktion
på rättsvårdens område, en motsvarighet
till förstärkningsaktionen inom skolan.
Vi menar, att de laglydiga människorna
verkligen har rätt att begära
säkerhet till liv och lem. Jag tror, att
det är många som håller med mig om
att det är ett av de viktigaste kännetecknen
på ett rättssamhälle över huvud
taget.

I den tio timmar långa interpellationsdebatt,
som vi i höstas förde kring
dessa problem, var det uppenbart, att
man från regeringens sida var intresserad
av konkreta uppslag och anvisningar
i syfte att nå snabba och resoluta
förbättringar av det nuvarande läget,
som även av statsministern bedömdes

som allvarligt. Vi föreslår riksdagen
att genom Kungl. Maj :t och RÄ bevaka,
att de åtalseftergifter, som i alltför stor
omfattning kommit till användning, begränsas
till sådana fall, där en betryggande
tillsyn i form av skyddsuppfostran
eller på likvärdigt sätt kan beredas
den som begått ett brott. Vi begär vidare,
att kombinationen av villkorlig dom
med böter skall förverkligas, innan
man tar ställning till strafflagberedningens
förslag i övrigt, vilket lär komma
att ta lång tid. Vi önskar också, att
övervakningsdomstolarna skall få rätt
att ta en person i förvar, som under
prövotiden återfallit i brottslighet, trots
att vederbörande fått villkorlig dom.
Vi menar även, att åtskilliga av de
mindre förseelser, som nu tar så stor
andel av domstolarnas arbetstid i anspråk,
kan handläggas på annat sätt, så
att man kan koncentrera den dyrbara
tiden och den lika dyrbara arbetskraften
vid domstolarna på viktigare ting.

Statsministern förklarade i höstas,
när han besvarade min interpellation,
att han var intresserad även av åtgärder
av icke-konventionell natur. Jag
föreslog ett aktionsprogram, dels koncentrerat
till en medelstor svensk industristad,
dels inriktat på att över
partigränserna skapa en opinionsyttring
i hela landet för en högre grad av
laglydnad. Jag nämnde, att den stora
ungdomsvårdskommittén på sin tid hade
föreslagit, att hela serien av förebyggande
åtgärder skulle spelas ut i
Västerås, som är en typisk industristad
med stora ungdomsgrupper men därför
inte på något särskilt sätt präglad av
ungdomskriminalitet. Där skulle man
kunna nå goda resultat. Jag har mig
bekant, att man i Västerås är positivt
inställd till denna plan. Denna stad,
som tidigare gått i täten som trafiksäkerhetens
stad, och där man med framgång
bekämpat olycksfallsrisker, skulle
gärna satsa sina krafter, har det sagts
mig, på att bli rättssäkerhetens stad.
Här finns ett utmärkt tillfälle för de

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

statliga myndigheterna att utan alltför
stora kostnader se vilka resultat som
kan nås, om man genomför en samordning
över hela linjen av alla de positiva
åtgärder, som skisserats i vår motion
och i den interpellationsdebatt, som jag
hänvisat till.

I anslutning till denna interpellationsdebatt
skrev en hög ämbetsman,
som har god kontakt med folkrörelserna,
att det är angeläget att få till stånd
»en organisation, en aktion, en intressegemenskap,
som direkt tar sikte på
själva kärnproblemet. Man skulle lika
väl som man har ett nykterhetsfrämjande
med ännu större rätt behöva ett
människofrämjande. Tanken kan kanske
i första hand förefalla en smula förbluffande»,
men vederbörande skribent
skisserar ett praktiskt och konkret program
inom skolans, sysselsättningens
och bostadsförsörjningens område och
redovisar hur man på relativt kort tid
kan skapa förutsättningar för att erövra
en hel generation till en positiv inställning
och till större hänsyn gentemot
medmänniskorna. Det finns naturligtvis
alltid de som tycker, att sådana förslag
är idealistiska och utopiska. Jag vill då
bara påminna om vad den brittiske politikern
Ramsay Mac Donald en gång
sade, när han i parlamentet förebråddes
för att vara alltför idealistisk i sin syn
på människorna. När någon anmärkte,
att längtan efter fred inte var någon
garanti för världsfreden, svarade MacDonald,
att längtan efter mat inte gör
någon mätt, men den brukar ändå
åstadkomma att man masar sig i väg
till en restaurang.

Jag tror inte, att man skall underskatta
värdet av att ta de opinionsbildande
krafterna inom folkrörelserna
och inte minst inom ungdomens egna
led till hjälp för att bryta hela denna
utveckling mot kriminalitetens nedträngande
i de yngsta årskullarna.
Inom några år borde vi kunna konstatera,
att vi förmått vända hotet bort
från denna unga generation. Låt oss

inte undervärdera den ideella hållningen.
Den kan i ett läge som det vi nu
upplever här i landet bli av avgörande
betydelse.

Till sist vill jag, herr talman, bara
foga några rent personliga ord till dessa
mer allmänna funderingar. Jag skulle
vilja understryka, att det är viktigare
än någonsin att reaktionen mot brotten,
mot den brist på hänsyn och omtanke
som finns hos vissa ungdomar,
inte tas till intäkt för en allmän politisk
reaktion, som innebär att de grupper
ur folket, vilka tycker att de under
några årtionden blivit särskilt illa behandlade,
nu skall försöka att på ett
eller annat sätt ta revansch. Jag tror
att det finns skäl att säga detta, eftersom
det på en del håll även bland dagens
ungdom är på väg att växa fram
en ny, litet hårdnande överklassmentalitet
med vissa drag av okänslighet för
dem som verkligen har det svårt. Det
har blivit modernt att ironisera över de
försök till orsaksresonemang, som har
varit kärnan i den humana och läkepedagogiska
syn som genomsyrat många
reformer under efterkrigsåren. Men
principen att man skall ställa frågan,
varför en människa beter sig illa eller
begår ett brott, är någonting som vi
måste slå vakt om, även om vi godtar
skärpta sanktioner såsom nödvändiga
med hänsyn till det hotade läge, vari
ungdomskullarna nu befinner sig.

Mot denna bakgrund reagerar jag en
aning inför de allmänna talesätt som
högerledaren i dag kom med. Att utmåla
det svenska samhället såsom ett
portionssamhälle, finner jag stötande.
Jag tror att det vore klokt, om man vid
sina vädjanden till de grupper, som
verkligen har rätt att säga sig att de
under en del år fått sitta emellan, slår
fast att nu gäller det för dem att visa
sitt ansvar och inte hemfalla till rent
reaktionära tiinkesätt.

Jag konstaterar — inte utan en viss
personlig bitterhet — alt ansträngningar
att skapa resonans för en med -

104

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lande hållning i dagens stora politiska
frågor är så inopportuna. Det förefaller
som om många trodde att överdrifterna
i folkhemstänkandet bara kan
korrigeras på ett sådant sätt, att de
sociala rättvisedragen måste gå förlorade.
Det är en alltför kär sport för
somliga att misstänkliggöra den goda
medelvägens princip. Men det finns
dock här i landet en tradition som är
alltför dyrbar för att leka med, nämligen
den som under 30-talet döptes till
Saltsjöbads-andan och som borde kunna
tillämpas inte bara på arbetsmarknaden
utan också på politikens område.
Om de politiska ledarna på ena eller
andra ytterkanten känner sig frestade
att än en gång ta initiativ som leder
till en sådan uppdelning av folkopinionen,
att man som var fallet före 1917
måste tala om två nationer, då är icke
dessa politiska ledare förtjänta av att
bedras genom att här ute i riksdagens
trapphall få stå staty vid sidan av Branting
och Lindman.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Även om i nuvarande
ekonomiska och statsfinansiella läge
den av finansministern framlagda
»skräckbudgeten» måste komma att
dominera dagens debatt, finns det ett
annat perspektiv som också är värt en
del uppmärksamhet. Jag syftar på något
som på litet längre sikt kan få avgörande
betydelse för vår fred och säkerhet,
nämligen den aktivitet som Sovjetunionen
under flera år utvecklat och
kan väntas komma att allt intensivare
utveckla för att förvandla Östersjön
till ett slutet hav.

östersjöproblemet är inte nytt. Det
bär under snart sagt ett årtusende varit
ett av de mest omstridda politiska problemen
i norra Europa. Jag skall inte
gå in på några historiska betraktelser,
men låt mig i allra största korthet illustrera
de senaste årens händelser med
några få axplock ur krönikan. Varken

mina bristande kunskaper eller tiden
ger mig möjlighet att med större fullständighet
skildra utvecklingen.

Under åren mellan första och andra
världskrigen var Sovjet inträngt i ett
hörn långt inne i Finska viken och hade
bara en kustremsa vid Leningrad
och Kronstadt på cirka 100 kilometers
längd. I dag behärskar Sovjet självt eller
genom sina satellitstater de baltiska
staternas kuster, Polens kust och den
nordtyska kusten ända fram till Liibeck,
sammanlagt en sträcka på över 1 000
km. Utmed hela denna kustlinje har
Sovjet byggt ut en sammanhängande
serie av flottbaser, hamnar och baser
för raketvapen.

Den ryska östersjöflottan lär vara
den starkaste som någon makt över huvud
taget har disponerat i Östersjön.
Enligt de senaste uppgifter som varit
synliga i pressen uppskattas dessa
flottstyrkor till 1 slagskepp, 2 tunga
och 7 lätta kryssare, 50 jagare, 30 fregatter,
200 minsvepare, 180 motortorpedbåtar,
50 motorkanonbåtar, 140 ubåtsjagare
och 150 landstigningsfartyg.
Vidare lär det i Östersjön finnas stationerade
120 u-båtar. Marinens flygstvrkor
i östersjöområdet beräknas omfatta
1 200 flygplan. Man har — enligt uppgift
av en västtysk militär författare —
trott sig kunna fastställa, att Sovjetunionen
vid vilket tillfälle som helst
skulle ha möjlighet att med en för ändamålet
uppbyggd invasionsflotta göra
landstigningsförsök med 150 000 man
var som helst på östersjökusten. Jag
vill betona att det finns anledning att
antaga att denna siffra, 150 000 man, är
tagen något i överkant.

Det ligger i öppen dager att denna
uppladdning av Östersjön inte skett uteslutande
i syfte att dominera detta innanhav
eller ens för att vinna inflytande
över de länder som gränsar därtill,
utan att man med Östersjön som bas
tänker sig omfattande operationer ute
i Atlanten i syfte att avskära de ur
Natosynpunkt livsviktiga förbindelser -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2 105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na framför allt mellan Förenta staterna
och Västeuropa.

Här kommer Danmark in i bilden.
Danmark bildar den betydelsefullaste
delen av låset till Östersjön. Vilken vikt
ryssarna tillerkänner Danmarks roll
fick vi en illustration till i torsdags,
när herr Mikojan avbröt sin hemresa
från USA för att tala vid ett möte,
som anordnats av Sovjetunionens vänner
i Köpenhamn, där han samtidigt
kom till tals med danska regeringen.
Att Danmarks situation ställer utomordentliga
krav kan ingen förbise.

På senare år har emellertid en helt
ny faktor uppträtt i och med att Västtyskland,
trots allvarliga ryska protester,
börjat bygga upp en östersjöflotta
och ett särskilt östersjökommando
för Nato upprättats i Kiel. Denna
nya flottas främsta uppgift är uppenbarligen
att i samarbete med de danska
stridskrafterna hindra att sovjetiska
krigsfartyg löper ut i Atlanten via de
danska bälten och sunden.

Man kan väl förstå hur betydelsefullt
det är för Sovjet att hålla sina
vägar utåt fria. Det gäller detsamma för
Östersjön som för Svarta havet. Vad
Sovjet vill — och det har mycket klart
angivits — är att själv få fri passage
genom de danska bälten och sunden
och samtidigt hindra andra länders
fartyg att passera. Man vill — som Neue
Ziircher Zeitung formulerat saken •—
ha en dörr som endast kan öppnas utåt.

Hur Sovjet reagerar mot utvecklingen
i det nya läget framgår bl. a. av
herr Mikojans tal i Sassnitz den 9 augusti
1958, där det heter: »Vi önskar
att freden för evigt måtte komma till
Östersjöns kuster. Det är därför vi inte
kan ignorera de skumma Nato-planerna
på att upprätta ett östersjökommando.
Dessa planer innebär ett öppet hot
mot de stater som är strandägare vid
Östersjön.» Eller se Pravdas artikel
där det sägs ut, att om Danmark kommer
under Speidels befäl kommer denne
mycket snart att med hänvisning till

Danmarks svaghet kräva, att enheter ur
den tyska krigsmakten med kärnvapen
baseras på dansk jord.

Den ryska arméns organ hade häromdagen
en artikel med titeln »Moln
över Danmark», där det danska folket
varnades för att inlåta sig i ett s. k.
Nato-samarbete med Västtyskland. De
västallierade vill, enligt författaren, ha
Danmarks medverkan för att förvandla
Östersjön till ett Nato-hav.

En rysk jurist skrev 1950—1951 en
doktorsavhandling i folkrätt, som behandlade
mottot »Östersjön — ett slutet
hav». Östersjön borde, i fred såväl
som i krig, hållas stängt för främmande
länders krigsfartyg och vara tillåtet
för handelsfartyg endast efter prövning
huruvida det skulle stärka det internationella
samarbetet att släppa in dem.
Denna prövning skulle förmodligen utföras
av Sovjet som den dominerande
östersjömakten. Man skulle alltså skapa
vad man i doktrinen kallar ett ryskt
mare nostrum — tankegångar i allt väsentligt
likartade med dem som på 30-talet fördes fram av tyska geo-politiker,
som sökte ge en abstrakt, teoretisk
motivering till Hitlers mycket konkreta
och praktiska planer. Det är eljest sällan
avhandlingar i juridik omsätts i
omedelbart praktiskt, politiskt handlande,
men i detta fall har verkligen
alla ansträngningar gjorts för att uppnå
författarens syften. De var ju heller
inte nya, utan överensstämde väl med
den gamla linjen i den sovjetryska politiken,
som i sin tur följde traditionerna
från Peter den stores tid.

Vi bläddrar vidare i krönikan. År
1951 inträffade en av de farligaste
spioneriaffärerna i Sveriges historia,
då Hilding Andersson sålde militära
hemligheter till den ryske militärattachén
under så graverande omständigheter,
att denne efter upprepade påtryckningar
av den svenska regeringen
måste återkallas. Vidare inträffade det
året att Danmark fick motta kraftiga
ryska protester mot militära Nato-baser

106 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på danskt territorium. I juni 1952 försvann
ett obeväpnat svenskt flygplan
tillhörande flygvapnet spårlöst i Östersjön
och ett sjöräddningsplan av Catalina-typ,
som sänts ut till undsättning,
besköts över öppet vatten ute i Östersjön.
Samma år skedde upptäckten av
den omfattande Enbomska spionerihärvan.

Den 5 mars 1953 dog Stalin, och strax
därefter inleddes under faderlig ledning
av först herr Malenkov och därefter
de på sin tid så populära herrarna
Bulganin och Chrustjev en mildhetens
och den fredliga sammanlevnadens
epok. Charmoffensiven riktades åt flera
håll, men Norden blev särskilt uppmärksammat.
Vi hade 1954 ryskt flottbesök
i Stockholm och ett svenskt motbesök
i Leningrad. De svenska riksdagsmännen
fick ett hjärtligt mottagande
på sin resa till Sovjetunionen,
t. o. m. turisttrafiken hade kopplats in
i denna aktivitet i form av en s. k.
fredskryssning med 800 deltagare från
samtliga östersjöländer. Som ett litet
opåräknat mellanspel i all vänlighet
kom 1955 upbringandet av de svenska
fiskebåtarna. Ett verkligt konkret och
bestående bidrag till avspänningen gjorde
Sovjet 1955 — det måste man hålla
det räkning för — då Porkala-området
avträddes till Finland. Samma år fick
också Finland möjlighet att inträda såväl
i Förenta Nationerna som i Nordiska
rådet.

På våren 1956 var de nordiska statsministrarna
allesammans i Moskva, och
där firades under glada veckor orgier
i vänskaplig vältalighet. Statsminister
Erlanders besök avslutades med en gemensam
kommuniké där man gladdes
åt hur mycket närmare de båda länderna
lyckats komma varandra.

Jag citerar: »Förhandlingarna tjä nade

bådas intressen och utövade ett
välgörande inflytande på såväl förbindelserna
mellan Sverige och SSSR liksom
även på bevarandet av tryggheten
i östersjöområdet.» Man skrev då den

3 april 1956. Den 31 oktober samma år
vällde de ryska trupperna in i Ungern
och malde sönder den ungerska frihetsrörelsen
under tusentals stridsvagnar.
Stalinismen var alltså inte död. Allt
det förtroende som byggts upp med så
stor skicklighet och möda kring de
nya härskarna i Sovjet var därmed
borta.

På våren 1957 kom det en fortsättning
på de hårda tongångarna. Finland,
och särskilt den finländska pressen,
beskylldes för krigspropaganda,
och både Norge och Danmark fick
utan alla omskrivningar veta vilket öde
som skulle drabba dem om de uppläte
sina territorier till raketbaser för Nato.
Även vi fick i en inspirerad artikel i
Sovjetskij Flot en påminnelse om vår
dödlighet. I en not den 6 mars 1957
anklagades Sverige både för omfattande
spioneri mot Sovjet och för att ha inspirerat
motståndsverksamliet inom
dess område. Men åskan mullrade bort
och vackrare väder var i annalkande.
I juni 1957 reste herrar Chrustjev, Bulganin
och Gromyko till Finland. Det
råder just ingen tvekan om att de under
denna resa sökte vinna understöd
för den speciella art av »fredspolitik»
som givits mottot »Östersjön — ett fredens
hav».

Det gjorde ett mycket starkt intryck
här hemma när dåvarande regeringsorganet
Morgon-Tidningen den 18 och
28 augusti 1957 publicerade ett par
väl genomtänkta artiklar där författaren
— vem det nu var — klart och tydligt
sade ifrån att pacificeringen eller
neutraliseringen av Östersjön på det
sätt som Sovjet tänkt sig ingalunda låg
i Sveriges intresse. Den 2 september
1957 föreslog Chrustjev en non-aggressions-pakt
mellan alla strandägare vid
Östersjön, riktad mot den västtyska marinens
upprustning.

Den sovjetiska propagandan för pacificering
av Östersjön blev emellertid
allt ivrigare. Frågan var uppe vid president
Kekkonens besök i maj 1958 i

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2 107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Moskva, och på sjörättskonferensen i
Geneve under våren 1958 deklarerade
östblockets olika stater att både Svarta
havet och Östersjön skulle vara slutna
hav. »Fredshavet» gjordes till tema för
Rostock-veckan i juli 1958 och även
delvis för den s. k. fredskonferensen i
Stockholm strax efteråt. Till Rostock
hade även Island blivit inbjudet. Man
talade i Rostock om »oron hos de folk
som bedriver en politik för freden ellen
är neutrala inför Tysklands upprustning».

Just som genom alla dessa fredsappeller
och pacificeringstal ett nytt
förtroende höll på att byggas upp hände
emellertid något som ännu en gång
rev sönder alla illusioner. Även denna
gång var det händelser i Ungern som
i ett slag förstörde världens förtroende
inför allt det ryska talet om fredlig
samlevnad. Den 16—17 juni 1958 tillkännagavs
att den ungerske konseljpresidenten
Imre Nagy och generalen
Pal Maleter hade blivit avrättade jämte
sina följeslagare. General Maleter togs
till fånga den 3 november 1956 i det
ögonblick då han å sin regerings vägnar
uppträdde som befullmäktigat ombud
vid förhandlingar med de ryska
trupperna. Konseljpresidenten Nagy
hade sökt och fått asyl på den jugoslaviska
ambassaden i Budapest men
lurades därifrån den 22 november 1956
under löfte av Kadar att han och hans
följeslagare i lugn skulle få återvända
till sina hem och att deras handlingar
inte skulle bli föremål för något åtal.
De fördes från ambassaden i en ungersk
miltärbuss, som dock omedelbart efter
avfärden övertogs av ryska officerare,
som förde fångarna till den ryske kommendanten.
Så följde en tids »asyl och
gästfrihet» i Rumänien, därefter utlämnandet
till Ungern och slutligen
hemlig rättegång och hemlig avrättning.
Härmed blev det uppenbart för
envar att ungerntragedien på hösten
1956 inte var ett avslutat kapitel som
kunde överlämnas till historien och

som man borde försöka småningom
glömma, utan att den ryska ockupationen
fortfarande pågick och att under
de ryska truppernas ledning i Ungern
fortfor en hänsynslös utrensningskampanj.

På hösten 1958 råkade regimen Fagerholm
i Finland i rysk onåd. Den
ryske ambassadören hemkallades utan
angivande av något giltigt skäl, och hans
plats stod under månader obesatt. Finland
fick veta att man inte i Ryssland
kunde ta emot leveranser av finska varor
— varor som man visste att finnarna
inte kunde sälja på annat håll.
Därefter kunde man från Moskva i väsentlig
mån påverka sysselsättningen i
Finland. Krisen sägs nu efter president
Ivekkonens leningradbesök och med
den nya regeringen i Finland vara överstånden.

Från Nordiska rådets möte i Oslo
fick världen veta att Sverige var berett
att vidga sin handel med öststaterna.
Detta lynnesutbrott inför svårigheterna
med sexmaktsförliandlingar
och annat hälsades säkert med glädje
i Moskva som ett uppmuntrande tecken
på söndringen inom den västliga
världen.

Den 22 januari i år, samma dag som
Mikojan talade i Köpenhamn, sammanträffade
president Kekkonen i Leningrad
med Chrustjev och Gromyko. Man
tycker sig ana att fjolårets aktion för
att vinna Finland som kontaktman för
en överenskommelse med de nordiska
staterna om en pacificering av Östersjön
nu skall upprepas. Överläggningarna
ägde rum under rätt säregna former.
I söndagens radioeko — rörande
president Ivekkonens tal — sades att
förutsättningen för vänskapliga relationer
mellan Sovjet och Finland var
att den finländska pressen ålade sig
större moderation. Det finländska kommunistpartiet
har tidigare uttalat att
denna vänskap är eu garanti för Finlands
oberoende och fred.

Herr talman! Vad som har förekom -

108 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mit i Finland har vi alla följt med
spänd uppmärksamhet. Den svenska
opinionen är och kommer i fortsättningen
att vara ytterst känslig för det
sätt, på vilket våra vänner på andra
sidan Bottenhavet blir behandlade. Vi
vet att den pacificering av Östersjön
som man talar så vackra ord om i själva
verket innebär en monopolisering för
den starkaste sjömilitära makten vid
detta havs stränder. Vi har, och jag är
glad att kunna citera utrikesminister
Undén »sedan gammalt betraktat det
som en självklarhet och tillika som ett
vitalt svenskt intresse att Östersjön är
ett fritt hav, öppet för alla staters fartyg
och flyg».

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har vid några tillfällen
under de två senaste åren givit
uttryck åt en rätt pessimistisk uppfattning
beträffande den ekonomiska utvecklingen.
Jag skall be att få återge
några ord som jag yttrade vid remissdebatten
1958. Jag pekade då på hur
utvecklingen från valet 1956 i verkligheten
hade förlöpt annorlunda än man
på något håll förutsatte i 1956 års val,

och sedan sade jag följande: »---

det är en allvarlig sak, som man inte
i första taget gör, att ta tillbaka någonting,
som de svenska statsmakterna
har beslutat. Det har dock varit en
grundprincip i svensk politik sedan
lång tid tillbaka, att det man en gång
har beslutat skall man söka genomföra
— frånsett naturligtvis vad som längre
fram kan motiveras av helt ändrade
faktiska förhållanden. Men det är en
sak, att man inte kan marschera baklänges,
riva upp fattade beslut, göra
gjorda handlingar ogjorda. En annan
sak är förpliktelsen att tänka framåt
i ett läge sådant som detta. Därvidlag
har det inte sagts någonting i denna
kammare i dag, som jävar påståendet,
att det statsfinansiella läget är oklart
och den fortsatta konjunkturutvecklingen
oviss. Då borde man knappast

binda statsmakterna vid stora nya beslut
om automatiska utgiftsökningar,
som man utan större olägenhet kan
uppskjuta. Jag tänker närmast på pensionsfrågan,
tv det är ju den enda mycket
stora fråga, där vi står inför nya
beslut.»

Jag fortsatte: »Om man vid årets
riksdag fattar beslut om den höjning
av folkpensionen, som skall träda i
kraft den 1 juli — och den är så bestämt
utlovad att jag inte tror det
skulle vara klok politik att rucka på
det —- så finns det såvitt jag förstår
inga tvingande skäl för att i övrigt fatta
beslut 1958.» — — —- »Det är ändå
här fråga om reformer av sådan storleksordning,
att vi inte kan chansa.
Vi måste ha någorlunda fast mark under
fotterna, och vi måste veta vad vi
gör.»

Hurudan fortsättningen sedan har
blivit vet vi, bland annat genom den
statsverksproposition som nu ligger på
riksdagens bord. Nu står vi återigen
inför frågan, hurudan utvecklingen
skall bli under ett tidsavsnitt framåt.
Jag vill upprepa vad jag sade i fjol -—
jag citerade det inte nyss -— att jag
inte vill uppträda som profet och att
det finns många obekanta faktorer i
utvecklingen men att det förefaller mig
finnas så många möjligheter till störningar
i det ekonomiska livet, att man
inte bör vara alltför säker på att vi
kominer tillbaka till förhållanden som
kan jämföras med förhållandena under
de efterkrigsår som ligger bakom oss.
Vi känner ju till, hur varuhungern efter
kriget någorlunda har stillats och
hur produktionskapaciteten har byggts
ut och växer ytterligare. Vi känner till
samarbetsproblemen i Västeuropa och
beslutet om valutornas konvertibilitet.
Det var en smula överraskande att våra
statsråd, när de vid jultiden uppträdde
för att kommentera detta beslut, fann
det så fullständigt problemfritt — jag
är inte säker på att vad de sade motsvarade
deras verkliga uppfattning.

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2 109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vi har vidare att ta hänsyn till förhållandena
i öster bakom järnridån i
inskränkt mening, d. v. s. Ryssland och
dess vasallstater, och för övrigt utvecklingen
i hela Asien. Förhållandena där
kommer även under gynnsamma omständigheter
att tvinga vårt näringsliv
till omställningar och anpassningar, och
sådana lär ju inte kunna försiggå utan
att det skapar politiska och ekonomiska
problem även i fortsättningen.

Jag tror alltså, herr talman, att det
finns anledning att räkna med svårigheter
under åren framöver, även om
konjunkturen på kort sikt skulle svänga
till det bättre ganska snart. Den uppgift
vi nu står inför är att leda utvecklingen
så, att vi kan bemästra fyra stora
problem, som ofrånkomligen hör samman:
att skapa en efter förhållandena
nöjaktig budgetbalans, att hålla lånekraven
inom gränsen för vad kapitalmarknaden
kan tillåta, att hålla en valutareserv
av sådan storleksordning, att
vi inte förlorar vår ekonomiska rörelsefrihet,
och slutligen att se till att näringslivets
kostnadsläge inte blir sådant,
att det skadar vår internationella
konkurrenskraft. Jag tycker nog det är
rätt litet av konkreta sammanställningar
och sammanvägningar av dessa stora
problem man får ut när man läser
vad finansministern här har att bjuda
på.

Beträffande budgetbalansen vill jag
erinra om att finansministern, som tillträdde
sin post på sommaren 1955 och
lade fram sin första budget 1956, bär
höjt skatterna varje år — både 1950,
1957 och 1958 —- och nu är det ju fråga
om att höja skatterna igen.

När det gäller kapitalmarknaden har
jag vid några tillfällen, närmast som en
replik till högern, erinrat om att det
inte är någonting i och för sig skrämmande
om vi behöver låna 1 000 miljoner
eller litet mer under ett år, under
förutsättning att dessa pengar används
för investeringar. Om man skulle dra
en allmän slutsats på grundval av vad

högern har sagt och skrivit under de
senaste åren, skulle den vara att skuldsättningen
har varit oerhört stor, men
under de tre senaste budgetåren har
den svenska nettostatsskulden enligt
riksgäldskontorets redovisning vuxit
med 614, 904 och 1 260 miljoner netto.
När man har läst notiser i högertidningarna
nästan vecka efter vecka om
att staten lånar 1 000 miljoner, blir man
kanske litet förvånad över att slutresultatet
i alla fall inte är mera skrämmande.
Förklaringen är att riksgäldskontoret
ofta måste låna omkring 1 000 miljoner
för att sedan betala igen summan
efter några dagar. Om man då meddelar
när det sker en upplåning men inte
när det sker en återbetalning, måste
det allmänna intrycket bli förvirrat.

Jag skulle kunna lämna litet mer detaljerade
uppgifter om denna kassarörelse,
men jag skall inte trötta kammaren
med det. Det räcker egentligen med
att konstatera, att en penningomsättning
på 2 000 miljoner i den svenska
statens kassarörelse ungefär motsvarar
en månads lön och hushållsutgifter i det
enskilda hushållet — kassahållningen
skiftar ju, men det är ingen mening i att
bygga långsiktiga slutsatser på sådana
tillfälliga variationer.

Om jag nu har sagt detta som en
replik till högern, kanske jag kan få
stryka under vad som har sagts här tidigare
i dag om att finansministern i
hög grad har bidragit till att förvilla allmänheten
med den falska bokföring som
har pågått sedan 1956. Jag kan nämna
ett par exempel i det sammanhanget.

I juli månad förra året överlämnades
till riksgäldskontoret 450 miljoner kronor.
Det var pengar från den extra bolagsskatten,
som hade steriliserats. De
hade sålunda inte flutit in i budgeten.
Därmed blev skuldsättningen i ett tag
450 miljoner kronor mindre.

Ungefär samtidigt överlämnades till
pensionsstyrelsen 550 miljoner kronor
av steriliserade medel, vilka enligt riksdagens
beslut skulle användas för pen -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

sionsändamål. De lånades sedan av riksgäldskontoret.
Genom dessa båda bokföringstransaktioner
försvann sålunda
sammanlagt 1 000 miljoner kronor ur
vår skuld till riksbanken — och nu håller
vi på att betala ränta på de skattemedel
som överlämnats till pensionsfonden.
Detta är givetvis förvirrande. Från
allmän upplysningssynpunkt vore det
kanske därför bäst att inte tala så mycket
om dessa ting, men eftersom högern
har talat så mycket om dem kan det
finnas anledning att nämna saken här.

Sedan skall jag inte säga något särskilt
om valutafonden. Att den i nuvarande
importläge och med hänsyn till
dagens penningvärde inte är särskilt
stor och betryggande vet alla som något
sysslat med dessa frågor. Och att valutafonden
är en av de verkligt viktiga
faktorerna när det gäller fortsatt beredskap
i vår ekonomiska politik, vet vi
också.

Den fjärde punkten i detta sammanhang,
kostnadsläget inom näringslivet
och därmed sammanhängande konkurrenskraft
på den internationella marknaden,
är en gammal och mycket central
politisk fråga, som gång efter annan
har aktualiserats i olika länder. Vi
diskuterade den saken under de första
efterkrigsåren, då man började övergå
till en friare arbetsmarknad. Man ställde
då frågan hur man i ett land och en tid
av full sysselsättning skall kunna styra
lönerörelserna, så att kostnadsläget inte
blir ogynnsamt högt eller så att löntagarna
inte tar ut mera i lön än vad produktionsresultatet
medger. Den frågan
ställdes också till dåvarande finansminister
Wigforss, som 1945 svarade på
detta sätt: »Den enda möjlighet jag ser,
och den har jag förut givit uttryck åt,
är att vi skrida vidare på vägen mot en
sådan demokratisering att alla samhällsgrupper
ha klart för sig att här är det
ingen som får ut oberättigade fördelar
på andras bekostnad. Under sådana förhållanden
kan jag tänka mig att olika
grupper av lönearbetare skulle finna sig

i den nominella lön som för tillfället är
nödvändig, om man inte vill råka in i
en prisstegring.»

Ja, detta var vad herr Wigforss kunde
tänka sig. Nu finns det ingen att fråga
härom i regeringsbänken här i kammaren,
men jag tror inte att det över
huvud taget finns någon i regeringen,
som har kvar denna socialistiska barnatro.
Livet är en smula hårdare än så.
Men nu meddelar herr Sträng att detta
över huvud taget inte är något problem
som han anser sig behöva diskutera
offentligt.

I en replik till herr Ohlin sade finansministern,
att det spelar ingen roll vad
som står i en finansplan, och om man
har läst några finansplaner tycker man
att det onekligen finns mycket som talar
för det. Men att dra den slutsats som
finansministern gör att denna fråga är
något slags familjeangelägenhet mellan
kanslihuset och LO är väl ändå att sätta
den demokratiska debatten alltför mycket
på svältkost. Som jag nämnde nyss
har det alltid betraktats som en av de
stora, centrala principerna att dessa frågor
verkligen diskuteras och att de hålls
aktuella i allmänhetens medvetande för
att man på det sättet skall få allt det underlag
för att kunna hålla en rätt kurs
som man över huvud taget kan få.

Allt emellanåt har också diskuterats
vem som bär ansvaret för denna utveckling.
För 3—4 år sedan sade jag att vi naturligtvis
har ansvar allesammans. Det
vill säga vårt ansvar står i proportion till
vår makt och vårt inflytande, varken
mer eller mindre. Men statsministern
förklarade den 14 juli 1957 i Hälsingborg,
att »den ekonomiska politiken utformas
av regeringen så länge denna har
riksdagsmajoritetens förtroende. Ingen
kan eller bör befria regeringen från ansvaret
för samhällsekonomien». Jag vill
upprepa vad jag sagt förut: jag har
ingen lust att överanstränga mig för att
befria regeringen från detta ansvar, men
då bör det också ta sig uttryck på ett
annat sätt än genom herr Strängs rent

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

anonyma diskussioner med vännerna i
LO, som han själv uttryckte sig.

Nu står vi, som framgår av vad som
har skrivits och sagts här, inför ett besvärligt
statsfinansiellt läge. Det håller
på att bli ett större underskott i budgeten
än som rimligen kan accepteras.
Samtidigt har vi höjt skatterna tre år å
rad. Frågan är därför hur vi skall komma
ur det nuvarande läget.

Här har tillsatts en besparingsutredning.
Jag tror att det är ganska viktigt
att, såsom framhålles i en motion från
folkpartiet, regeringen ger den utredningen
i uppdrag att komma fram med
sådana förslag att man utan att höja
skatterna får balans i 1960/61 års budget,
under förutsättning att det då är
normala konjunkturer. Det betyder att
man får försöka åstadkomma anpassning
i fråga om utgifter och i fråga om
underbalansering, som gör att man kan
komma över det här året, men man måste
ändå kunna ta sikte på att den nuvarande
situationen på ett hyggligt sätt avvecklas.
Herr Ohlin föreslog att vi skulle
få en rambudget för tre år. Det skulle
nog vara bra, ifall den är hållbar, och
det vore kanske bra, även om den inte
är fullt hållbar. Det är bara det att när
finansministern på fyra år inte har lyckats
lägga fram en ettårsbudget, tjänar
det nog inte mycket till att be honom
lägga fram en treårsbudget. Han får väl
försöka träna på den vanliga ettårsbudgeten
ett tag till först.

Vad man från regeringens sida nu
lycks sikta till för att reda upp den ekonomiska
situationen är ju dels en sådan
utformning av tjänstepensionerna, att
man får en stark centralisering av den
svenska kapitalmarknaden, och en omsättningsskatt
som griper in i konsumtionen.
Om detta genomföres får man
nog säga alt det blir en synnerligen effektiv
kniptångsrörelse mot den svenska
allmänheten. Om sedan lönerna sättes
för högt i förhållande till produktivitetsstegringen,
är det bara att skruva
ett varv på omsättningsskatten, så ham -

nar de ökade miljonerna i herr Strängs
kassakista. Det är naturligtvis bekvämare
att ta det så än att föra en ordentlig
debatt om kostnadsläget. Låt alltså
först det ske som händelsevis kan ske,
och sedan regleras det med en skatteskruv
av denna karaktär!

Hans excellens statsministern förklarade
— och han har tidigare under sin
bana sagt att han alltid till punkt och
pricka infriar sina löften — i valrörelsen
i somras, att i det nuvarande kostnadsläget
var det såvitt han förstod inte
aktuellt med några nya skatter. Vid ett
annat tillfälle sade han att han helt instämde
med professor Welinder, när
han säger att i det nuvarande konjunkturläget
finns det ingen anledning att
införa nya skatter. Formuleringarna är
litet elastiska i vissa avseenden — det
är ju en fråga både om förståndet och
om konjunkturläget — men jag tycker
nog i alla fall att det finns anledning att
fråga regeringen, om den förkunnelse,
som man från socialdemokratiskt håll
förde i valrörelsen i somras, verkligen
kan anses ha gett fullmakt att införa en
omsättningsskatt, något som inte är en
tillfällig skattehöjning vilken som helst
utan ett principiellt vägskäl av mgeket
betydande slag i vår skatteutveckling.

När vi nu talar om omsättningsskatt
och budgetbalans, skall jag be att få erinra
om en i och för sig rätt liten sak,
som det kan vara värt att nämna. I april
månad i våras var det fråga om huruvida
man skulle höja margarinaccisen
med 50 öre för att befrämja det svenska
smörets avsättning. Herr Sköld levererade
den gången en av sina profetior beträffande
prisrelationernas inverkan på
konsumtionen, och vi vet allesammans
hur det gick med det. Det är även åtskilligt
annat i detta sammanhang som blivit
annorlunda än man tänkt. Avsättningen
blev mycket större än optimisterna
trott. Men slutresultatet bar ju i
alla fall blivit, att vi den 1 september
kommer att ha satsat 45 miljoner kronor
på en smörsubvention med 50 öre

112

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

per kilo för att undgå en med 50 öre
höjd margarinaccis. När man ställer
det handlingssättet mot bakgrunden av
att vi inom år och dag skulle få en allmän
omsättningsskatt, måste man säga
att fru Lindskog fick betalt med ränta
för den lindring i hushållens omkostnader,
som skulle uppkomma genom att
man bytte ut margarinaccisen mot smörrabatt.
Det är nästan obarmhärtigt.

Jag skall i övrigt inte syssla med jordbruksproblemen.
Herr Hedlund har
snuddat vid dem. Jag skulle med anledning
av det bara vilja stryka under,
att det för det svenska jordbruket egentligen
inte finns någonting som på längre
sikt kan vara mera ofördelaktigt än en
fortsatt inflation. Ty den innebär att
vi som jordbrukare under alla förhållanden
får vara med och betala kostnaderna
men att det inte alls är säkert att vi
kan ta ut de medgivna prishöjningarna.
Jag har tidigare medgivit att vi alla har
ansvar, så långt nu vars och ens makt
och inflytande räcker. Även herr Hedlund
har sagt att vi litet var bär ansvaret
och att det nu gäller att vara försiktig,
så att man inte tar på sig mer än
man orkar bära. Det var väl ungefär
samtidigt med att herr Hedlund deklarerade
dessa upphöjda moraliska finansprinciper
i denna kammare som herr
Torsten Bengtson stod i första kammaren
och sade att vi skulle kunna sänka
pensionsåldern för folkpension till 65
år — till ett pris av 400 miljoner kronor!
Det förefaller nog som om det
skulle vara lämpligt att betala de redan
utställda växlarna först.

Jag läste inledningsvis några rader
ur mitt anförande för ett år sedan, där
jag framhöll att man borde försöka infria
det som statsmakterna en gång utfäst
sig att ge. Jag har föreställt mig att
det varit en av grundlinjerna i svensk
politik sedan mycket lång tid tillbaka.
Nu är nog det ekonomiska läget så pass
besvärande och framtidsutsikterna så
pass tveksamma, att jag inte tror att det
går att pressa en sådan princip alltför

hårt. Det är möjligt att man måste vidta
justeringar litet här och var, och det blir
väl tillfälle att diskutera det under riksdagens
gång.

Men det har också sagts här, och jag
vill stryka under det, att man nog får
tänka sig för innan man fattar beslut i
det fallet, och det gäller inte minst inför
högerns förslag beträffande barnbidragen.
Jag skall nämna ett par siffror,
som i varje fall kan vara en tankeställare.
Före 1947 års reform hade vardera
maken ett skattefritt avdrag på 680 kronor.
För de två första barnen fick man
göra ett avdrag på 540 kronor vartdera,
och för det tredje barnet och de följande
var avdraget 820 kronor. Nu har vi höjt
det skattefria avdraget för makar till
nästan det tredubbla. Om vi inte genomfört
barnbidraget, borde vi rimligtvis
också ha höjt barnavdragen till det tredubbla.
Hade vi höjt dessa belopp, 540
kronor och 820 kronor, till det tredubbla
tror jag att det med nuvarande marginalskatter
inte skulle ha blivit billigare
för staten, men det hade för barnfamiljerna
blivit ofantligt mycket orättvisare.
Det går inte att föra den diskussionen
utan att knyta an till de förhållanden
och de motiveringar man hade
som utgångspunkt.

I övrigt kan man kanske säga som en
gammal predikant i min barndom gjorde,
när han avslutade sin predikan. Han
tittade ut över församlingen och sade
med tanke på vad han förkunnat: Kära
vänner, gå försiktigt!

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h):

Herr talman! Under en försvarsdebatt
i andra kammaren i höstas sade
herr Sköld, att vår försvarsfråga måste
lösas med hänsyn till det utrikespolitiska
och militärpolitiska läget. Det är naturligtvis
riktigt. Vår försvarsfråga har
livligt diskuterats bland allmänheten
under samtal och på konferenser, och
jag har en känsla av att denna debatt
inte har haft tillgång till de sakskäl som

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr Sköld pekat på som avgörande. Jag
tänker närmast på atomvapendebatten.

Man har ställt frågan: Skall Sverige
skaffa atomvapen eller inte? Den frågan
kan vi inte ställa nu. ÖB har begärt
anslag till forskning för att klarlägga
våra tekniska och ekonomiska möjligheter
att framställa atomvapen. Därigenom
skulle riksdagens handlingsfrihet
inte vara bunden, när frågan skall
avgöras. Forskningstiden är beräknad
till omkring fem år. I den försvarsproposition,
som nu ligger på riksdagens
bord, har regerinen ej biträtt ÖB:s begäran
om anslag till forskning. Det rör
sig om ett belopp av 2,8 miljoner. Men
debatten ute i landet har lika fullt kommit
att gälla frågan om anskaffning av
atomvapen, och det är några punkter i
den debatten som jag här vill ta upp
till granskning.

Förra året utkom en bok av författaren
Per Anders Fogelström och reservofficeren
Boland Morell, »I stället för
atombomb». Bokens huvudtanke är den,
att vi skall använda våra försvarsmedel
till hjälp åt underutvecklade länder. Vi
får då en stark goodwill över hela världen.
Denna goodwill skulle innebära ett
säkrare skydd för oss i händelse av krig
än ett starkt försvar kunde ge. Kring
denna tanke har bildats en sammanslutning,
AMSA, = Aktionsgruppen mot
svensk atombomb. AMSA kommenterar
själv sitt program med följande ord:
»Det avgörande för vårt ställningstagande
är vetskapen att vi står i en principiellt
helt ny situation. Detta innebär
att inga gamla termer, exempel, begrepp
och tankegångar är brukbara i
försvarsdebatten.»

Mot denna sats kan man göra många
invändningar. Jag skall bara stiilla en
fråga: Står vi principiellt i en helt ny
situation? Jag kan inte förstå det. Varje
nytt vapen människorna får i sin band
orsakar en omläggning av krigföringen,
men principiellt står vi i samma situation
som vi befunnit oss i under snart
hundra år, den nämligen, att eu stat

som för en alliansfri politik måste kunna
klara sitt försvar själv. Historien har
visat att så är förhållandet, och många
små stater i Europa har fått betala ett
högt pris för sina lärdomar i det stycket.
Vi behöver inte gå längre än till
Finland och vinterkriget.

Herrar Fogelström och Morell rekommenderar
oss att ingå en rad vänskapspakter
med andra länder, som skulle
ge oss garanti för vår okränkbarhet och
neutralitet. Vi vet att när två stater ingår
ett förbund gör de det därför att
båda har något att ge och båda har något
att få. Det man ger och det man får
är således så betydelsefullt att man fördenskull
ingår ett förbund. Nu menar
herrar Fogelström och Morell, att vår
hjälp skulle vara så betydande, att den
skulle räcka för att ingå en rad vänskapspakter.
Vi skulle ge våra försvarsmedel,
och vi skulle få en fredsgaranti
på ett papper. Vad sådana papper har
för värde, om Sverige råkar i krig, kan
vi få besked om genom det som skedde
i Finland under vinterkriget. Paasikivi
har redovisat sina dagboksanteckningar
från den tiden i sin bok »Minnen», som
utkom postumt förra året. Paasikivi
skriver: »Fallet Finland hösten 1939
visar att Folkförbundets (dåvarande
Nationernas förbund) betydelse överskattats
. .. Man var över huvud benägen
i Finland att överskatta världsopinionen.
Vi såg det under ofärdstiden,
då utländska vetenskapsmäns och andra
kulturrepresentanters adresser och
pressuttalanden etc. till Finlands förmån
tillskrevs stor betydelse.» Är det någon
som tror, att för den händelse det funnits
några papper bakom alla sympatiyttringar
som strömmade Finland till
del, dessa papper ändrat händelsernas
gång? Nej!

Vi står inte i cn principiellt ny situation,
men vi måste ta ställning till ett
nytt vapen. Herr Mogård i första kammaren
sade i sitt hälsningstal i somras
till Världskongressen för nedrustning
och internationellt samarbete: »Atom -

8 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2

114

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vapen är alltid anfallsvapen.» Det förhåller
sig inte så. Sakkunskapen skiljer
på två grupper av atomvapen. I den ena
gruppen har vi fjärrvapen eller terrorvapen.
Den krigförande makt som har
ett sådant vapen kan hemifrån sitt eget
land beskjuta mål i fiendens land, flygfält,
kraftstationer, järnvägsknutar, städer
m. m. Det är med hjälp av dessa
vapen som stormakterna uppehåller sin
»terrorbalans», d. v. s. ingen vågar använda
vapnet i fråga av rädsla för vedergällning.

På den punkten befinner vi oss inte
heller i en ny situation. Vi har upplevat
samma sak under andra världskriget.
Hitler avstod från att använda stridsgaser
därför att England hotade med att
i samma ögonblick Hitler satte in dessa
vapen i kriget skulle England göra detsamma.
AMSA bör rensa ut vätebomben
ur sin propaganda, den hör inte hemma
i vår atomvapendebatt. Sverige har
ingen ekonomisk eller teknisk möjlighet
att skaffa sig ett fjärrvapen, och vi
önskar det inte. Vi tänker inte anfalla
någon, men vi tänker försvara oss.

Vi talar om den andra gruppen av
atomvapen, s. k. taktiska atomvapen. De
användes under själva stridshandlingarna
mellan de krigförande på krigsskådeplatsen.
ÖB säger att om Sverige har
tillgång till taktiska atomvapen vid
vårt kustförsvar, vårt markförsvar och
vårt luftförsvar, så har vi möjlighet att
hålla stånd mot en inkräktare, mot en
invaderande fiende, tills hjälp hinner
anlända. Taktiska atomvapen innebär
att vi söker trygga vår fred och att vi
har en chans, om det värsta skulle hända.
Därför tror jag inte att anskaffandet
av taktiska atomvapen kan uppfattas
som en agressiv handling. Detta
måste i stället stärka andra stater i deras
uppfattning, att Sverige är fast beslutet
att värna sin alliansfrihet.

Ute i världen har man kompletterat
sina konventionella vapen med taktiska
atomvapen. Det betyder t. ex. att en luftförsvarsrobot
är försedd med atom -

stridsspets eller att luftsvärnsartilleriet
har tillgång till atomladdade granater.
Sakkunskapen tror att inom en snar
framtid kommer detta kompletterande
taktiska atomvapen att betraktas som
ett konventionellt vapen.

Jag återgår till Världskongressen för
nedrustning och internationellt samarbete.
Det uppges att kongressen ursprungligen
hade tänkt sig att samlas i
Oslo, men norska regeringen sade nej.
Man var där mera vaksam mot den kommunistiska
propagandan än vi är. Fredspropagandan
i vårt lilla land uppmärksammas
livligt av Sovjet. Och det skulle
vara intressant att veta hur man i Sovjet
betraktar den pacifistiska propagandan.
Sovjet, en makt som inom sina
gränser inte tillåter två minuters pacifistpropaganda,
hur ser man där ideologiskt
på den frågan? Det kan vi få
ett begrepp om när vi läser i den stora
Sovjetencyklopedien, 1955 års upplaga.
Där berörs den frågan, och jag citerar
bara några satser i sammandrag:

»Pacifisterna är oförmögna att skilja
mellan de rättfärdiga krigen och orättfärdiga
sådana. Moskva för endast rättfärdiga
krig och har därför utrotat den
pacifistiska förvillelsen inom sina domäner.
Men de imperialistiska ländernas
pacifister välkomnas.» Citatet behöver
inte några kommentarer.

Jag vill återknyta till AMSA:s propaganda.
Den stannar inte vid att avvisa
taktiska atomvapen. Den arbetar klart
för allmän nedrustning. Om det lilla
Sverige visar vägen, säger man, kommer
vi att efterföljas av den ena staten efter
den andra. Här skjuter man in förhoppningen
att underhandlingarna om kärnvapenförbud
skall leda till resultat.

Det är klart att vi alla skulle hälsa
den dag med glädje, när stormakterna
kommit överens om att inte använda
atomkraften i krig. Men jag tycker att
när man berör den frågan skall man
också klart redovisa, vilken lång och
svår väg vi har att gå, innan detta

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

problem blir löst. Det måste lösas på
fyra fronter, om vi skall lyckas.

Den första etappen gäller kärnvapenförbud,
alltså förbud mot prov. Räcker
inte ett sådant förbud? Nej! Ett förbud
mot kärnvapenprov hindrar inte stormakterna
från att tillverka de atomstridsmedel
som de redan känner till.
Den andra etappen blir då ett förbud
mot tillverkningen. Men förbud mot tillverkning
innebär inte ett förbud för
stormakterna att lagra de stora mängder
av atomstridsmedel som de redan har
tillverkat. Atomladdningar har en hög
lagerbeständighet. Ett krigsutbrott vid
en tidpunkt, när man hunnit hit i förhandlingarna,
skulle ju innebära att
stormakterna använder de lager de redan
har. Därför blir den tredje etappen
förbud mot lagring samt förstörelse
av de lager som finns.

Om allt detta kan föras i hamn under
effektiv kontroll, är inte därmed
världens fredsfråga löst? Nej! Vi befinner
oss då i samma situation som
efter andra världskrigets slut, när Sovjets
militära styrka och konventionella
vapen var så överlägsna västerlandets,
att västmakterna utan tillgång till
atomstridsmedel inte hade någon chans
att försvara sig. Det var den situationen
som tvingade västmakterna att ge
sig in i en intensiv forskning om atomstridsmedlen
för att knappa in på avståndet
till Sovjet.

Vi ser alltså att förbud mot prov,
mot tillverkning och mot lagring förutsätter
en kontrollerad begränsning av
de konventionella vapnen. Stormakterna
måste bringas till samma styrkenivå.
Då först har vi en relativ trygghet.

AMSA säger att Sverige skall inte bli
den fjärde staten i atomklubben. Man
menar, att det är inte riktigt att vi
skall rycka in som nummer 4 och utöka
beståndet av så fruktansvärda vapen.
Men i det sammanhanget borde
man vid tänka på att alla små stater,
som iir medlemmar i en försvarspakt,

har tillgång till atomstridsmedel genom
sina bundsförvanter. Norge och Danmark
har redan skaffat sig utskjutningsanordningar
som kan laddas antingen
med trotyl eller också med
atomkraft. Och jag måste fråga mig:
Vad är det för skillnad mellan att i
fredstid skaffa sig dessa utskjutningsanordningar
för att vid krigshandling
få laddningarna av sina bundsförvanter
och att själv tillverka atomladdningar?
Moraliskt kan det inte vara någon
skillnad, men tekniskt är det säkert
en viktig skillnad. Det måste ju
vara bättre att själv förfoga över sina
atomladdningar för att i själva öppningsögonblicket
av en stridshandling
kunna sätta upp ett så starkt motstånd
på alla punkter som möjligt — det är
de första timmarna som är avgörande
— än att i ett kritiskt ögonblick invänta
laddningarna utifrån.

Innan jag slutar vill jag ta upp ännu
en av AMSA:s teser. Jag citerar: »Den
moraliska motiveringen att försvara begrepp
som humanitet, demokrati och
frihet går helt förlorad när de vapen
man använder innebär ett upphävande
av alla dessa värden.» Det är vanskligt
och svårt att föra in värden som humanitet,
frihet och demokrati i en sådan
här debatt. Framför allt är det
svårt när någon av parterna gör ett
kategoriskt uttalande som AMSA här
gjort och ställer dygderna på ena sidan
och ondskan på den andra. Det är
inte så enkelt. Vi måste klart inse att
humanitet, frihet och demokrati inte
betyder mycket, när staterna gör upp
sina mellanhavanden. Paasikivi uttrycker
det så i sina dagboksanteckningar:
»Det är överflödigt att tala om moraliska
och etiska principer och högre
mål i det mellanfolkliga umgänget. Det
är i synnerhet meningslöst för små nationer
att förlita sig på dylika värden.
Det fick Finland snart erfara.»

Det är i denna värld vi skall försvara
vår frihet för att de värden, som

116 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

AMSA här berört, skall kunna fortleva
i vårt land som realiteter.

Pacifistpropagandan tillmötesgår —
skulle jag vilja säga — människornas
önskan att slippa se denna verklighet.
Stig Dagerman skrev en gång att människornas
behov av tröst är omätligt.
Det är sant. Men när propagandan förespeglar
människorna att verkligheten
inte är så hård, att vi skulle ha en
chans att fortleva som ett fritt folk
utan att vara beredda att försvara vår
frihet, doppar man tröstnappen i opium.
Det faktum att frihet än finns på

jorden, att den finns i vårt land och
att vi kan försvara den, är vår tröst.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 28 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner

nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1959/60,
och

nr 2, angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/59,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr DICKSON (h), som yttrade:

Herr talman! Jag har råkat ut för den
fataliteten att jag glömt mina papper ute
i staden, och vad jag nu kommer att
säga kanske därför inte blir riktigt det
jag hade tänkt säga. Den långa raden av

talare gör också att jag skall — till talmannens
välbehag — försöka att så
mycket som möjligt koncentrera det
hela.

Under de år jag suttit här i riksdagen
har jag kommit fram till den uppfattningen
att det borde av oss riksdagsmän,
vilka ju lika litet som regeringens
ledamöter behöver ha någon utbildning
för att bekläda vårt höga ämbete —
ändå krävas en utbildning, nämligen att
ha nöjaktigt tillgodogjort oss innehållet
i tre aktstycken. Det första är Martin
Luthers lilla katekes. Det andra är anekdoten
om den lilla hönan som värpte
guldägg. Det tredje —- och kanske inte
minst viktiga — är berättelsen om Kejsarens
nya kläder. Läser man med självrannsakan
denna berättelse, låter man
kanske bli att göra mycket som man
annars skulle ha gjort. — Detta om
detta.

Jag skulle vilja lägga inrikesministern
om hjärtat en sak — jag ser visserligen
inte till inrikesministern här i kammaren,
men han har långa öron och lär
kanske ändå uppfatta vad jag säger. Jag

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vill då framför allt peka på ett problem
som rör Göteborgs vattenförsörjning.
Göteborgs stad hotar — jag ser att göteborgarna
sitter där och myser — att
tappa ur sjön Mjörn för att få dricksvatten,
badvatten och vad de nu skall
ha vattnet till. Detta är en allvarlig
fråga för dem som är berörda därav,
och jag misstänker att liknande frågor
kommer upp litet varstans i landet. Jag
hoppas att inrikesministern överväger
— med den noggrannhet han brukar
visa — varje sådan fråga, så att inte
någon skada åstadkommes.

Den budget, som vi i dag skall behandla,
har förmodligen varit — åtminstone
att döma av de optimistiska yttrandena
i höstas — en överraskning
också för finansministern och regeringens
övriga ledamöter. Jag tror inte
det är någon lätt sak att vara finansminister,
och jag är glad att jag inte
sitter på den posten — jag har nog med
att försöka klara mina egna affärer. Men
det håller väl ändå på att ramla över oss
automatiska utgiftsökningar på ett sådant
sätt, att vi knappast vet hur vi skall
få ett slut på det hela. Här har vi beslutat
och tänkt oss många utmärkta
ting för framtiden, vilka kostar ofantligt
mycket pengar — inte minst gäller det
pensionsreformen. Skulle det nu bli en
stagnation i konjunkturen, får vi lov att
skära ned utgifterna både här och där,
om vi skall kunna klara oss. Jag tror
emellertid att folkpensionshistorien —
det är uppfriskande att vi varit ense på
den punkten — måste vi försöka att föra
i hamn. Men för att det skall bli möjligt
behöver utgifterna skäras ned åtskilligt
på andra häll, även om det är pinsamt
och smärtsamt att så sker.

Vi lever ju i en tid när utvecklingen
på jordklotet går mycket raskt. Tidningarna
medför varje dag underrättelser
om nya statsbildningar med nationalistiska
rörelser och problem av alla slag.
Vi som i vissa stycken hunnit längre
har ett mycket stort ansvar för att stödja
och hjälpa dessa nya stater. Detta kom -

mer också att fresta på vår standard.
Jag tror dock att svenska folket, trots
sin materialistiska inställning och sin
vana vid att mer och mer tänka på sig
själva och sina egna nöjen och njutningar,
kommer att visa ganska stor frikostighet
då man står inför konkreta
möjligheter att hjälpa andra folk som
lider nöd eller mera påtagligt behöver
hjälp. Vi skall inte heller bli förvånade,
om det för sådana ändamål kommer att
krävas av oss summor av storleksordningen
500 eller 1 000 miljoner. Här har
nyss talats om solidaritet. Jag tror att
solidariteten inte bör stanna vid sådant
som rör den egna familjen, klassen eller
nationen. Vi får inte ge oss, förrän den
omfattar hela jordklotet.

Jag skall säga några få ord om pensionsfrågan.
Den hänger här som ett
damoklessvärd över oss, och jag skall
sannerligen bli ganska lättad, när den
är löst. Den har så fullkomligt kört fast,
och jag tror inte att det finns möjlighet
att komma ur den, ty positionerna är
låsta genom tidigare gjorda löften till
väljarna från partiernas sida. Den enda
slutsats jag vill dra är att vi får vara
mycket försiktiga med att lova i framtiden.
Det kanske säges, att det är demokratiens
väsen att man försöker dra till
sig väljare genom att lova förmåner; i
varje fall har det på många håll blivit
så i praktiken; det är väl ingen som
kan svära sig fri från den saken. Skulle
man ändå inte kunna dämpa denna lust
litet i fortsättningen, när vi ser hur vi
kör fast så kapitalt som vi gjort i denna
fråga? Vilken ståndpunkt som är den
rätta skall jag inte gå in på i detta fall.
Hade vi inte bundit och låst oss och
lovat så runt, hade vi nog som förnuftiga
människor kunnat sitta ned och få
fram en lösning på denna fråga i endräkt,
men nu tror jag inte att det är
möjligt. Nu får vi väl gå till det bittra
slutet, hurdant det än blir. Det kan bli
nog så pikanta situationer i det sammanhanget.
Får vi emellertid väl denna
fråga löst, får vi ta lärdom av hur det

118 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gick, när vi ställde oss på det sättet,
och inte göra om det.

Jag talade litet om utlandet och förpliktelserna
gentemot andra folk, kanske
framför allt mot de s. k. underutvecklade
folken. Jag tror, att det på
denna punkt är viktigt att vi tänker om.
Jag var en av de få som lyssnade till
vad herr Hagberg i Stockholm hade att
anföra, men jag tror, att han hade alldeles
rätt i vad han sade allra först om
en mängd underliga företeelser här i
väster — överflöd på varor som man
inte kan sälja, svårigheter att hålla produktionsapparaten
i gång o. s. v., medan
människor svälter på andra håll i världen.
Det är så sant som denna kammares
talman sade vid riksdagens öppnande,
att ser man våra problem mot denna
bakgrund ter de sig egentligen mycket
små. Det är delvis i detta sammanhang
som man skulle behöva rekapitulera
Kejsarens nya kläder.

Tag nu också pensionsfrågan igen!
Den har blåsts upp till en jättefråga.
Alla strålkastare har riktats just på den,
och det har sagts många stora ord om
att det dock är den sista sociala orättvisan,
som nu står på tröskeln till sitt
avskaffande. Det är nog en tillfällighet
att det råkar vara just pensionsfrågan
som på det sättet har kommit i belysningen.
Jag tror, att jag skulle kunna
räkna upp tio, tjugo andra saker, som är
precis lika orättvisa och som man med
samma rätt skulle kunna rikta strålkastaren
på och säga: Denna fråga måste
lösas! Den måste ur världen! Vem har
t. ex. sagt, att det är riktigt och rättvist
att en generaldirektör i lantmäteristyrelsen
eller något annat verk skall ha
mycket större pension än en kontorist
i samma verk? Kontoristen behöver säkert
pensionen väl så bra som generaldirektören,
i synnerhet om denne har
andra sysslor som kan inbringa penningar.
— Nu högg jag till litet olyckligt,
men herr Hedlund ser så glad ut
som vanligt, så jag oroar mig inte. —
Eller vad är det egentligen för naturlag

som säger, att en mäniska, som har utrustats
av vår Herre med begåvning,
skall komma upp och få högt avlönade
platser, medan den som är handikappad
och litet långsam i hjärnan får slita och
släpa för att få det hela att gå ihop?
Jag kunde hålla på med denna uppräkning
länge. Vi skall nog inte tro, att
denna pensionsfråga egentligen är så
stor som den tycks vara. Det finns
många andra problem som är lika betydelsefulla.

Denna församling, som jag nu har rätt
fulltalig framför mig, har ju ett stort
ansvar, och det borde strängt taget i
vårt land med våra små problem vara
så lätt att komma fram till eniga lösningar.
Jag har ofta — tillsammans med
min arge vedersakare i Dagens Nyheter
— talat för samlingsregering, och jag
gör det nu också. Jag vet, att statsministern,
om han vore här och ville bevärdiga
mig ett svar, skulle säga, att han
inte alls tror på detta, tv det skulle
bara vara i mycket allvarliga situationer
som man borde ha samlingsregering.
Jag tror jag har sagt till statsministern
någon gång att jag anser situationen så
allvarlig, att vi borde ha en samlingsregering.
Herr Cassel talade strax före
middagspausen om östersjöproblemen
och om de finska svårigheterna. Då vi
får en utrikesdebatt vad det lider får
vi väl tillfälle att tränga djupare in i
dessa spörsmål, men redan nu vill jag
såsom redan flera gånger förut understryka
att vi befinner oss inte i fred
utan i en ideologisk framryckning från
öster. Vi märker inte alltid när framrvckningen
sker, detta därför att vi inte
är vana vid sådant. Flertalet människor
här i landet har ingen aning om vad
ideologiskt tänkande över huvud taget
innebär, vilket är till skada och kanske
mycket farligt. En meningsriktning som
håller sig med en ideologi vet, till skillnad
från vad fallet är här i västerlandet,
absolut vad den vill. Den har ett bestämt
mål. Det har inte vi. Här råder
förvirring av olika slag. Skaffar vi inte

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ganska snart en klar uppfattning om —
det har jag nog sagt förut här i kammaren
— vad vi egentligen vill, kan vi inte
bjuda motstånd. Vi måste kunna komma
med något positivt, inte bara detta att
vi vill behålla och skydda det vi har
nått, och att ingen skall få röra oss —
det är i princip bara något negativt —•
utan vi måste ha en klar målsättning för
vart vi vill nå. Fortsätter framyckningen
från öster som hittills förvånar
det mig inte om herr Hagberg, herr
Nilsson i Gävle och flera andra tycker
det ser hoppfullt ut för dem. Den mäktigare
chefen på det hållet, som ju talar
längre än vad jag kommer att göra när
han uppträder, har också i mycket segervissa
tongångar förklarat att det inte
råder något tvivel om att världen skall
övervinnas och den kommunistiska
ideologien utbredas över jorden. Nu
vore detta ju gott och väl om den kommunistiska
ideologien vore den högsta
tänkbara, men det är detta jag och
många med mig anser att den inte är.
Därför skulle vi vilja ha något bättre att
leva för och kanske do för, och detta
måste vi skaffa oss snart.

Jag hade nog ganska mycket mera på
mitt papper. Jag gratulerar kammarens
ledamöter till att jag glömde papperet.
Jag skall — med tanke också på att min
särdeles gode vän John Lundberg talar
sedan ännu längre än jag och kanske
skjuter oss ännu längre fram mot midnatt
innan han slutat — nu begränsa
mitt yttrande.

Jag känner mig litet besvärad, inte så
litet för resten — såsom privatekonom
och lantman, som har sysslat med pengar
under många år och inte alltid haft
det så lätt att få det att gå ihop. En lantman
kan inte göra upp eu säker budget,
eftersom han inte vet hurudant vädret
blir. En stat kan inte heller göra upp en
absolut tillförlitlig budget — finansministern
vet mycket bättre än jag att
det inte går. Just därför tycker jag att
ett sunt handhavandc av dessa ting borde
förutsätta en sådan marginal att man

säkert vet, att man har pengar till det
man måste ge ut. Här skall vi nu sitta
dag efter dag under många veckor och
fatta beslut och göra rekommendationer
i frågor, om vilka vi inte vet huruvida
det finns pengar till dem och varifrån
dessa i så fall skall tas. Jag vet sannerligen
inte vad man i ett sådant läge
skall göra. Finansministern är ju en
optimistisk man. Han räknar med att det
fram i maj skall vara så mycket bättre
konjunkturer att vi får mera pengar att
röra oss med. Det är möjligt att det är
så, men nog är väl vår ekonomi under
alla omständigheter onödigt ansträngd.
Jag har väldigt svårt för min del att
besluta utgifter utan att veta om jag har
inkomster till de. Därför skulle jag närmast
vara böjd, herr talman, att yrka
återremiss till regeringen på hela denna
stora lunta. Men jag är en vänlig man
och jag skall inte göra det. Herr talmannen
skulle kanske f. ö. vara tveksam till
och med om han skulle ställa proposition
på den saken, så det skall jag lura
honom på.

Vidare anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan dela herr Dicksons
uppfattning, att vi får vara försiktiga
med nya löften. Det har sagts mig
att en av oppositionens mera prominenta
företrädare i medkammaren i dag redan
hunnit att ställa långtgående krav
beträffande folkpensioneringen, krav
som skulle föranleda respektingivande
kostnadsstegringar för statsverket. Herr
Dicksons maning är faktiskt befogad.
Jag säger det som finansminister och
vill här ställa mig bakom honom. Jag
är dock lika angelägen om att säga, att
vi skall vara lika försiktiga med att bryta
givna utfästelser, såsom de har tagit
sig uttryck i beslut i denna kammare
och medkammaren.

När jag för mig själv försökt göra en
resumé av dagens debatt har jag fun -

120 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nit det värdefullt, att i varje fall ett av
de borgerliga partierna i den helt avgörande
frågan om vårt samhällsekonomiska
och statsfinansiella läge — herr
Hjalmarsons parti — är på det klara
med riskerna av en alltför långt gående
statsupplåning i ett konjunkturläge som
tenderar att gå uppåt. Skillnaden mellan
herr Hjalmarson och mig är väl den,
att jag vill avvakta konjunkturutvecklingen
för att få ett säkrare underlag
för bedömningen av behovet och graden
av en inkomstförstärkning — eller
låt mig säga för att få underlag för en
bättre bedömning av behovet av balans
i vår budget. Herr Hjalmarson är däremot
redan i dag på det klara med hur
mycket som behövs för att åstadkomma
denna balans. Han presenterar därför
mycket preciserade besparingsförslag.
Han är ensam bland oppositionens partiledare
att våga sig på det. Jag vågar
säga att bakom min litet mera försiktiga
bedömning tycks i varje fall 80
procent av riksdagen ställa sig.

Det är klart att sparsamhet i och för
sig har en god klang bland svenska
medborgare. Men om den tar sig sådana
uttryck, att den raserar vad vi gemensamt
byggt upp i fråga om trygghet för
människorna, då menar jag att en sådan
besparing i de allra flesta stycken
är missriktad.

Sedan jag haft tillfälle att studera
dagstidningarna och herr Hjalmarsons
motioner tvekar jag inte att säga, att
herr Hjalmarsons besparingsprogram
innebär samma sak som att vrida klockan
tillbaka — förslagen må sedan inlindas
i vilka förledande fraser som
helst av känt högermärke. Man kan
camouflera denna kräftgång genom att
säga, att du sköter säkerligen dina pengar
bättre än Sträng gör om han tar
hand om dem. Vidare kan man säga, att
man skall hålla överheten kort och ge
vardagsmänniskan möjlighet att få sitt.
Det finns en rik flora på liknande
klatschiga uttryck, fabricerade på högerns
partikansli. Jag är rädd att jag

skulle förta mycket av finessen i herr
Hjalmarsons anföranden om jag fortsatte
att citera dem här.

Vad innebär herr Hjalmarsons besparingsprogram?
Jag har tillåtit mig att
tidigare i dag understryka, att herr
Hjalmarson vill höja hyran för en vanlig
arbetare med 12 000 till 15 000 kronors
inkomst och som har råd att
kosta på sig en relativt modern tvårumslägenhet
med 600 kronor per år.
Vidare skall våra barnfamiljer pungslås
på 400 kronor per år. 85 procent av
våra barnfamiljer har maximalt två
småttingar. Generositeten mot de allra
största barnfamiljerna blir enligt herr
Hjalmarsons förslag en undantagsgenerositet.
I sak innebär herr Hjalmarsons
förslag om att slopa det första barnbidraget
en generell skattehöjning för
barnfamiljerna med 400 kronor per år.

Sedan vill herr Hjalmarson, för att
rädda pengar åt Sträng och statskassan,
även reducera skattebidraget till kommunerna.
Detta betyder en höjd kommunalskatt,
det kan man aldrig komma
ifrån. På den punkten har herr Hjalmarson
preciserat ett försvar under den
tidigare debatten med herr Hedlund.
Oppositionsledarna är ju i detta fall i
luven på varandra som hund och katt.
Herr Hjalmarson säger att om vi bara
drar in på dessa bidrag, tvingas kommunerna
att spara i större utsträckning
än vad de gör i dag. Jag vet inte om
herr Hjalmarson fullt begriper vilka beskyllningar
han kastar ur sig mot de
svenska kommunalmännen. Menar herr
Hjalmarson att dessa är en samling slösare,
som gör av med skattebetalarnas
pengar i onödan? Jag är säker på att
detta är en djupt missledande definition
på en svensk kommunalman, han må
höra hemma i vilket politiskt parti som
helst. Lika litet som regeringen föreslår
några nya skatter i onödan, lika
litet gör kommunerna detta. De gör det
av tvingande skäl, de gör det därför att
samhällsutvecklingen är sådan, att man
kräver mera av kollektiva medel och åt -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gärder i våra dagar än tidigare. Det är
inga andra än kommunen eller staten
som kollektivitet som kan ombesörja
och tillfredsställa allt vad utvecklingen
kräver.

Om det nu, beroende på konjunkturutvecklingen,
blir erforderligt med en
skattehöjning för riksdagens del —• jag
skall inte alls springa och gömma mig
utan ännu en gång deklarera att jag
tror att konjunkturen kommer att anvisa
den skyldigheten för oss — så är
det betingat av att denna församling,
som består av hederligt folk, inte gärna
kan springa ifrån sitt ansvar, ansvaret
för samhällsekonomien, ansvaret mot
det svenska folket för att de beslut som
vi har fattat också skall fullföljas, att
de utställda växlarna också skall betalas.
Vi har tagit på oss betydande
kostnader för arbetslöshetens bekämpande
i år, och vi räknar med att vi får
göra det även för nästa budgetår. Jag
utgår ifrån att det är lämpligare att
socialministern här presenterar sitt fögderi
just på detta område, ett område
som för finansministern har medfört
kraftiga kostnadsstegringar. Vi kan inte
springa ifrån dessa löften, helt enkelt
därför att vi har tagit våra utfästelser
på allvar. Har vi talat om att vi vill
göra allt vi kan inom samhällsekonomiens
ram för att stödja sysselsättningen,
så har vi också menat det. Har vi
sagt att vi vill hålla en hög produktion,
så har vi också menat det. Har vi sagt
att vi vill genomföra andra viktiga reformer,
så har vi menat det. Jag förstår
inte hur man skall kunna komma ifrån
dessa inför det svenska folket presenterade
löften och besked. Den politiska
situationen har ju varit sådan att
ingen medborgare gärna kan ha undgått
att ta del av vad den svenska riksdagen
i de flesta här anförda avseenden
har beslutat.

Herr Hjalmarsons förslag på bostadspolitikens
område för in en ny aspekt,
som icke har varit uppe till debatt tidigare
under dagen. Det är inte bara

så, att vi får en hyresstegring med cirka
20 procent, utan vi kommer också
att få en våldsam nedgång av bostadsproduktionen,
jag tror jag kan säga
praktiskt taget ett stopp i bostadsbyggandet,
som är en av våra allra förnämsta
sysselsättningskällor i den tid
av sviktande konjunkturer som vi nu
upplever. Tror verkligen herr Hjalmarson
att ett bostadsbyggande, omfattande
i runt tal 70 000 lägenheter, skulle
fortsätta som om ingenting hade hänt,
om bostadsbyggarna skulle ställas inför
den situationen, att räntekostnaden
inte är 4 procent utan 5,5 procent och
på de högsta topplånen 6,5 procent?
Tror herr Hjalmarson att egnahemsbyggandet
kommer att gå friktionsfritt, om
staten efter den 1 juli 1959 inte längre
garanterar pengarna, utan egnahemsbyggarna
skall skaffa dem så gott de
kan i konkurrens med andra intressen?
Nu har bostadsmotionen inte debatterats
så intensivt i dag, och vi kommer att få
en särskild debatt om den längre fram,
men det är väl orimligt att presentera
ett slikt aktstycke om man är angelägen
om att ställa sig bakom en politik av
fullsysselsättning och en politik som
syftar till ett kraftigt och reellt bostadsbyggande.

När herr Ohlin kritiserar oss för
våra ekonomiska bedömningar, utgår
han — jag fattade det i varje fall så —
från den enkla och konventionella tesen,
att man bara kan höja skatterna i eu
högkonjunktur och sänka dem eller behålla
dem oförändrade bara i en lågkonjunktur,
och nu har vi en lågkonjunktur,
säger herr Ohlin. Jag har försökt
tala om, att vad vi nu diskuterar
är en tid som ligger ända till 18 månader
framåt, men herr Ohlin har i debatten
utgått ifrån dagens läge. I dag
har vi inte ansett det vara aktuellt med
inkomstförstärkningar, och följaktligen
presumerar herr Ohlin att det inte heller
skulle vara aktuellt framöver, för det
kommande budgetåret.

Det nya i läget är ju att vi har eu

122

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

konjunktur, som präglas av både inflationsfara
och depressionstendenser. Det
mesta talar för att konjunkturen går
uppåt, och då blir regeringens politik
även ifrån dagens perspektiv den enda
möjliga. Den går ut på att ingripa på de
områden och de avsnitt där nedgången
är påtaglig men att inte stimulera verksamheten
på de avsnitt där stimulansen
är tillräcklig. För denna politik behövs
det pengar, och jag skulle vilja ställa en
fråga till herr Ohlin: Om vi nu får en
uppåtgående konjunktur, inte så där
utpräglat uppåtgående, men ändå en
bättre konjunktur för nästa budgetår
än i dag, hur långt skall vi då våga gå
med den statliga upplåningen? Vågar
vi gå till 2 miljarder, eller vågar vi gå
till 3 miljarder?

Jag har tillåtit mig att säga tidigare
i dag att allting talar för en upplåning
på 3 miljarder för nästa budgetår, om
inga inkomstförstärkningar kommer till.
Det kan i detta sammanhang vara intressant
att höra hur nationalekonomen
Bertil Ohlin bedömer en statlig upplåning
på 3 miljarder i en uppåtgående
konjunktur. Spelar valutareserven i den
statliga upplåningen någon roll vid herr
Ohlins bedömning av samhällsekonomien,
vore det intressant att få veta
det. Eller är det bara driftbudgeten som
är det där kritstrecket för hönan när
herr Ohlin i dag diskuterar budgetpolitik
och samhällsekonomi?

Jag förstår svårigheterna för folkpartiledaren.
Han måste konkurrera
med högerledaren i fråga om att inte
presentera några nya skatteförslag, men
han har ju också vissa andra synpunkter
i sitt politiska bagage. Han vågar
inte ställa sig bakom herr Hjalmarsons
reaktionära besparingsprogram, och det
hedrar ju honom i och för sig, men
konsekvensen och logiken bjuder ju under
sådana förhållanden, att han också
är beredd att svara för den inkomstförstärkning
som kan bli erforderlig.

Herr Ohlin har på sista tiden försökt
rida på två hästar. Det har varit ett

misslyckat dressyrnummer, och vi har
alla haft en känsla av att han på allra
sista tiden har halkat litet mera över
på högerhästen gradvis och successivt.
Det ger naturligtvis vissa perspektiv
som kan vara både sorgliga och lockande
i och för sig, men jag skall ju inte
ta upp tiden med att här utveckla den
saken närmare.

Eftersom jag enligt överenskommelsen
bara har en minut kvar vill jag till
sist, herr talman, säga, att jag ändå
tror mig kunna avge den lugnande deklarationen,
att statens lån, såsom de
avräknats och uppmätts i dag, icke varit
inflationsriskabla hittills. Som en dokumentation
på det vågar jag säga, att
priserna har hållit sig stabila och valutareserven
likaså. Den statliga upplåningen
har hittills stimulerat och stabiliserat
konjunkturen —■ det är den
funktion som vi velat att den skulle ha
— men får upplåningen sådana dimensioner
som här har antytts, och det i en
uppgående konjunktur, kan den bli farlig,
och då måste åtgärder vidtas. Skall
vi hesitera inför det obehagliga? Jag
menar att vi inte skall göra det, och det
har jag velat säga med min budget.

Herr talman! Det skulle naturligtvis
vara ytterligare en del att säga framför
allt om den »vanskötta» politiken,
men jag kanske får tillfälle att återkomma.
Jag vill bara till slut säga, att
det inte finns någon anledning att vanställa
förhållandena i vårt land på det
samhällsekonomiska området. Det finns
ingen anledning att, för att använda ett
gammalt känt uttryck, måla hin på väggen.
Jag kan förstå benägenheten att
göra det utifrån rent politiska syften,
men den kan skada oss i längden, och
det är en sak som även oppositionens
företrädare bör tänka på.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Den som hörde herr
Sträng tala kunde möjligen få den föreställningen,
att det var högerpartiet som

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

befann sig i regeringsställning och att
herr Sträng stod i opposition. Så är det
nu inte, men intrycket är ganska naturligt.
Vi har lagt fram ett alternativ, herr
finansminister, men var är Ert alternativ?
Det finns inte, lika litet nu som
i höstens valrörelse.

Vad är det för situation som vi står
inför? Vi måste bestämma oss för om
vi skall ha oavbrutet stegrade skatter
eller om vi skall ha sänkta statsutgifter.
Var på statens budget kan man spara?
Vill man nå omedelbara resultat — och
det är nödvändigt så som regeringen
har ställt till det — så kan man icke gå
förbi bidragssidan. Vi har föreslagit en
reduktion av alla generella bidrag med
undantag för folkpensionerna. Det är
fullständigt oriktigt att påstå att våra
besparingsförslag skulle speciellt rikta
sig mot den ena eller den andra
gruppen.

Vad bostadsfrågan beträffar är kärnpunkten
i vårt förslag införande av ett
kreditgarantisystem efter amerikanskt
mönster. Tror herr finansministern att
egnahemsbyggandet inte florerar i Amerika?
Man har kommit oerhört mycket
längre där än vi har gjort. Och om vårt
förslag om införande av ett kreditgarantisystem
skulle få den verkan, att det
skulle minska de för bostadsbyggandet
tillgängliga pengarna, vad beror det då
på att socialdepartementet självt nu har
satt i gång en utredning i samma syfte?

Den enkla sanningen är den, att regeringen
här som så många gånger förr
traskar patrullo, kommer i efterhand
och presenterar oppositionens förslag
soin sina egna.

Vad är alternativet till vår politik?
Alternativet är att allt som familjerna
köper skall bli tre procent dyrare genom
den första omsättningsskatten. Om
ett par år — det vet herr Sträng lika
väl som jag — följer den andra. Regeringen
fortsätter att mjuka upp våra
pengar så att de varje år förlorar fyra—
fem procent av sitt värde. Våra varor
blir dyrare i framställning, så att vi

får svårare att finna folk ute i världen
som vill köpa dem. Grunden för våra
arbetsförtjänster blir osäkrare.

Vi bör komma ihåg att bidrag alltid
är någonting tillfälligt i människornas
liv, dem har vi bara några år, men
skatteskärpningarna är eviga, precis
som penningknipan för en socialdemokratisk
regering. Om vi inte skall kväva
folk med skatter, kan vi inte göra allt
det som vi skulle vilja göra. Vi måste
koncentrera oss på det som är verkligt
väsentligt. Alla familjer måste få ett
bättre skydd om försörjaren faller ifrån
— därför satsar vi på familjeskyddet i
folkpensioneringen. Alla ungdomar måste
ha chans till hygglig utbildning —
därför satsar vi på skolor och forskning.
Familjerna skall inte betala skatt
på de pengar som går till ungdomens utbildning,
därför satsar vi på studieavdrag.
Men vi kan inte på en gång klara
det nya och samtidigt fortsätta med det
gamla, och vi skall inte försöka leva på
kredit. Det har folk gjort förr med förödande
följder.

Herr talman! Jag tror att bidragstänkandets
tid nu är på upphällningen.
Sänkta bidrag i dag, sänkta skatter i
morgon. Jag tog i förmiddags ett sifferexempel,
som herr Sträng kritiserade,
nämligen en ung familj som i dag tjänar
12 000 kronor. Av den inkomsten
tar det allmänna i direkta och indirekta
skatter samt obligatoriska avgifter ungefär
30 procent. Familjen har alltså kvar
ett netto på 8 500 kronor. Från 1 januari
nästa år och fem år framåt stiger
denna familjs inkomst med 2,5 procent
om året, och inkomsten är då 1904 uppe
i 13 500 kronor, d. v. s. 1 500 kronor
mer än i dag. Men hela denna merinkomst
går bort i de skatter vi nu har
plus obligatorisk pensionsavgift plus
omsättningsskatt. Familjen har fortfarande
bara 8 500 kronor netto kvar för
egen räkning — efter fem års oavbruten
välståndsökning! Man skall vara
försiktig med siffrorna, sade lierr
Sträng. Ja, kanske det. .lag bygger mi -

124

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na slutsatser på siffror ur en av herr
Strängs egna propositioner.

Finansminister Sträng har återkommit
till frågan om att skapa samförstånd.
Har vi inte föreslagit att vi skulle komma
överens om en angelägenhetsgradering
för de offentliga investeringarna,
att representanter för de demokratiska
partierna i förväg skulle få resonera
med regeringen om budgetuppläggningen,
att riksdagen skulle få tillsätta en
budgetdeputation för ändamålet? På
hösten 1957 föreslog vi också en samlingsregering
för att komma till rätta
med de statsfinansiella problemen. Men
regeringen har sagt nej till allt. Varje
försök att åstadkomma samförstånd har
tillbakavisats.

Nu har man skapat en skattesituation
och ett statsfinansiellt läge, som är raka
motsatsen till vad vi velat åstadkomma.
Nu påstår man att vi skulle vara
moraliskt förpliktade att medverka
till samförstånd, att vi skall vara solidariska
med den socialdemokratiska
politik vi hårt bekämpat. Vi är absolut
inte solidariska med denna politik. Men
det är tydligen så, att herr Sträng och
regeringen har gjort den danske skämttecknaren
Storm Pedersens valspråk till
sitt: Osjälviskhet är det bästa som man
kan önska sin nästa.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill komplimentera
finansministern för att han i denna TVdebatt
drack avsevärt mindre vatten än
socialministern gjorde under TV-debatten
i fjol. Det har givit oss andra tillfälle
att också delta, och det är ju tilltalande.

Vad jag har emot herr Sträng som finansminister
— och det illustrerades i
en del av hans anförande nyss — är
bl. a. att han har fört en ekonomisk politik
som försvårat den ekonomiska utvecklingen
här i landet, hållit nere inkomsttillväxten,
gjort skatteunderlaget
sämre än det hade behövt vara och därmed
framkallat den statsfinansiella kris

vi nu har. Man har inte ordentligt förberett
tillräckliga åtgärder mot arbetslösheten,
därför tvingas man nu att improvisera.
Man har varit så upptagen
med att tala om hur duktig man varit
att hindra arbetslöshet, att man inte
hunnit tänka på vad man skulle göra
när den inställde sig. Man har inte gjort
någon långtidsplanering av statens finanser,
och detta har bidragit till att
såväl regeringspartiet som i någon mån
också andra partier blivit vilseledda.

Men, herr talman, vad jag framför allt
tycker är herr Strängs stora brist som
finansminister är, att han vill höja
skatterna när vi har högkonjunktur, han
vill höja skatterna om vi har en moderat
konjunktur, och — som jag citerade
ur statsverkspropositionen — han vill
höja skatterna också när vi har en
bevarad konjunkturavmattning. Herr
Sträng har tydligen bara ett enda recept
att ge den svenska samhällsekonomien:
höjda skatter. Finansministern
erinrar mig om en läkare, som jag en
gång som ung student gjorde bekantskap
med, när jag vistades en sommar i
Frankrike och råkade få en släng av
angina. Denne läkare gav mig då samma
ordination som han troligen gav alla
andra patienter: Tag in ricinolja! Jag
blev inte bra, och efter någon dag kom
jag tillbaka igen och träffade då läkaren
i trädgården. Jag fick åter samma
ordination: Börja på nytt med ricinolja!
Herr Sträng ger också ständigt samma
slags råd: Börja på nytt med skattehöjningar!
Jag misstror emellertid en så
enkel läkekonst. Det kan inte vara riktigt
att man skall höja skattetrycket,
oavsett vilken konjunktur vi har.

Herr Sträng gick inte närmare in på
att vi i folkpartiet har föreslagit en rad
besparingar och inkomstförstärkningar,
som första året skulle ge 300 miljoner
och andra året 500 miljoner kronor. Då
får man en budget som balanserar sig
själv vid återgång till normal konjunktur.
Det är en tillämpning av den finansiella
princip som vi varit ense om

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bär i riksdagen under 20 år, herr Sträng,
och som finansminister Wigforss på sin
tid föreslog. Det är inte någon osund
princip. Det är tvärtom uttryck för att
man vill föra en skattepolitik som gör
det möjligt att uppehålla sysselsättningen
och motverka arbetslösheten.

Nu säger herr Sträng: Då får man
låna en del till de statliga investeringarna.
Ja, det har vi alltid fått göra. Varför
skulle skattebetalarna varje år betala
en stor del av kostnaderna för de hus
som byggs i landet av andra människor?
Varför skulle skattebetalarna betala väldiga
summor för allt som man investerat
i affärsdrivande verk det året? Herr
Strängs tal om upplåning av tusentals
miljoner, som om det gällt skattebetalarnas
affärer i egentlig mening, är grovt
vilseledande. Herr Strängs sympatier för
totalbalansering är ingenting annat än
det gamla socialdemokratiska tvångssparandet
i ny förklädnad, och det säger
vi i folkpartiet nej till.

Beträffande omsättningsskatten är det
tydligt att herr Sträng tänker börja med
två å tre procent. Vi vet att risken om
man skulle gå med på denna omsättningsskatt,
vilket vi i folkpartiet inte
tänker göra, är att man öppnar dörrarna
för nya statsutgifter och successiva
skattehöjningar upp till fem å sex procent.
Det är ett sätt att överföra en
växande del av människornas inkomster
i statens händer. Jag har inte så
mycket förtroende för finansminister
Sträng, att jag vill sätta det instrumentet
i hans händer. Det vore lika riskabelt
som att släppa in en räv i hönshuset
och sedan vänta sig återhållsamhet
av räven. Vi får nog se till att inte
fresta herr Sträng för mycket.

Till sist, herr talman, det som jag tycker
är högst oroande, och det vill jag
nämna nu, när jag förmodar att en del
TV-tittare följer med denna debatt, det
är att finansminister Striing kunde uppträda
som lian gjorde inför TV-publiken
häromdagen och se så fantastiskt
glad ut, när han talade om de olika möj -

ligheterna att höja skatterna. Jag tror
att vi skall ha en finansminister, som ser
ledsen ut om han behöver lägga nya
bördor på skattebetalarna. Vi skall inte
ha någon som får lustsensationer, när
han talar om att överföra mera resurser
i samhällets händer. Låt oss föra en så
försiktig finanspolitik, att vi inte behöver
herr Strängs skattehöjningar. Låt
oss vara återhållsamma med utgifter och
göra besparingar. Då behöver vi inte
ta varken oms eller andra av herr
Strängs förslag till ökat skattetryck.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Den stora huvudfrågan
är, som flera gånger framhållits tidigare
i dag, hur vi skall få ordning på statsfinanserna
och öka avsättningen och
sysselsättningen i näringslivet. Arbetslösheten
rör sig om 70 000 personer som
är redovisade, men härtill kommer ett
betydande antal småföretagare i skilda
branscher, inte minst små skogsägare.
Vi menar att statens finanser och konjunkturläget
naturligtvis måste ses i ett
sammanhang, och målsättningen för vår
aktiva konjunkturpolitik vill jag sammanfatta
i sex punkter.

Vi bör försöka undvika nya skatter.
Det finns två skäl för det. Skattetrycket
är så pass högt, att skatteolusten griper
omkring sig alltmer i vida kretsar, i
grupj) efter grupp i samhället, och jag
tror att den som vill ett framåtskridande
här i landet, en progressiv utveckling,
gör sin sak en otjänst, om han utan
mycket tvingande skäl går med på en ytterligare
skattehöjning. Vi tror också att
en ökad beskattning minskar köpkraften.
De pengar som människorna lämnar
över till herr Sträng kan de inte ge till
handlaren i butiken och få varor i stället.
De har mindre att röra sig med.
Handlanden som får sälja mindre rekvirerar
då mindre, och fabrikerna nödgas
begränsa driften.

Staten måste spara. Vi har i centerpartiet
vissa konkreta besparingsförslag,

126 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men vi anser inte att det är någon besparing
att, som högern vill, minska bidragen
till kommunerna. Det kommer bara
omedelbart att leda till en böjning av
kommunalskatten. Den bytesaffären förlorar
helt säkert de flesta skattebetalarna
på — kanske inte herr Hjalmarson.

Vi vill en aktiv sysselsättningspolitik.
Det krävs åtgärder mot arbetslösheten.
De åtgärderna anser vi bör ta sikte på
att hjälpa inte bara de anställda utan
alla de hundratusentals småföretagarna.
Det är många småföretagare som har
tillfälliga svårigheter nu under den åtstramade
konjunkturen och som behöver
hjälpas framför allt kreditvägen
för att kunna överleva denna besvärliga
situation. När man ordnar sysselsättningen
måste man beakta, att det är både
anställda och småföretagare som är i
behov av det allmännas omtanke i sammanhanget.

Självfallet måste näringslivet i största
allmänhet stimuleras. Sänkt ränta måste
i det sammanhanget bli av stor betydelse.
I land efter land har man sänkt
räntan. Här går det tydligen inte för sig.
Ännu har ingen kunnat tala om för mig
varför vi skall stå och stampa i samma
ränteläge samtidigt som olika länder,
oberoende av vilken politisk färg den sittande
regeringen har, låter räntan falla.
Jag har fått en förklaring av finansministern
här i dag. Han sade att vi får
komma ihåg att finanspolitik och räntepolitik
hör samman. Visst gör de det,
men det är inte fallet bara hos oss, utan
samma är förhållandet i alla andra länder,
och finansministern vill väl inte
medge att vi fört en oförnuftigare finanspolitik,
som gör det svårare för oss
att sänka räntan än vad det varit för
andra länder runt om i Europa?

Vi måste få en flerårsplanering för att
undvika situationer som denna. Vi måste
försöka planera på litet längre sikt.
Frågan om tilläggspensionerna måste
också skjutas på framtiden enligt vår
mening. De föranleder enligt vad finansplanen
ger vid handen minskade in -

komster för statsverket och ökade utgifter.
Vi tycker att man tills vidare
skall satsa på folkpensionen. Den är allas
pension, en likadan pension för var
och en. Vi gör det även om vi är på det
klara med att vi knappast skall kunna
övertyga de två partiers representanter
som håller på en lagfäst pension, folkpartiet
och socialdemokraterna, om att
de definitivt bör lämna den linjen.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag får lyckönska herr
finansministern och de av hans opponenter
som uppträtt efter honom för en
lysande förmåga att inför televisionstittarna
upprepa vad de sagt tidigare
i dag. Särskilt tyckte jag finansministerns
förmåga att koncentrera framställningen
var alldeles utsökt. Han kunde
emellertid inte riktigt ta med allt, och
jag tycker därför att jag kan få peka på
en ganska viktig sak.

Finansministern meddelade i förmiddags,
att våra försvarsutgifter från 1948
till 1959 har ökat från 800 miljoner kronor
till 3 000 miljoner kronor, och att,
om vi räknar ihop det som kommer på
andra huvudtitlar, är vi uppe i 3 250
miljoner kronor. Alltså, 55 procent av
de direkta skatteinkomsterna går till
försvaret. Denna påminnelse från finansministern
tycker jag det vore synd
att hemlighålla för svenska folket, ty
det ger en god belysning åt det stora
problem vi i dag skulle försöka lösa,
nämligen hur man skall få debet och
kredit att gå ihop. Försvarsutgifterna
ökar i år med 200 miljoner, nästa år med
200 miljoner, och 1961 är vi uppe i 3 800
miljoner kronor. Tycker finansministern
och tycker regeringen, när man nu
undersöker besparingsmöjligheterna, att
man då skall avstå från att också undersöka
fjärde huvudtiteln?

Jag vill instämma i finansministerns
polemik mot herr Hjalmarson, som ju
för övrigt visade sin av alla erkända

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

talang att upprepa sina tidigare propagandaslagord.
Det är naturligtvis alldeles
riktigt, lierr finansminister, att högerns
förslag innebär, att man tar 600
kronor av en vanlig hyresgäst i 12 000-kronorsklassen. Och vad berövandet av
första barnbidraget beträffar, stämmer
det väl också. Men vi räknade ju i fjol
med att en 12 000-kronorsfamilj har i
det närmaste 4 000 kronor i direkt och
indirekt skatt. Så lade vi genom punktskatterna
på denna familj 350 kronor.
Vidare höjde vi pensionsavgiften, vilket
för samma familj kommer att innebära
en höjning från 250 till 480 kronor. De
fyra andra partierna är för övrigt överens
om att ytterligare höja avgiften till

6,5 procent. Om vi sedan räknar med en
omsättningsskatt på 3 procent, som väl
tar 600 kronor, kommer denne familjeförsörjare
upp till 5 500 kronor i skatt,
direkt och indirekt. Jag frågar: Är detta
verkligen skäligt? Tror någon att en vanlig
familj i 12 000-kronorsklassen kan
klara sin existens, om den skall betala
nära hälften av lönen i skatt?

Nu har ju denna diskussion klarlagt
en mycket viktig sak, den nämligen, att
inget av de partier som uppträtt här har
velat veta av en ny omsättningsskatt. Regeringspartiets
talesman, herr Gustafsson
i Stockholm, menade visserligen,
att i valet mellan tre onda ting fick man
ta omsättningsskatten, men det finns ju
också andra mycket framträdande representanter
för regeringspartiet — jag
kan nämna förre finansministern Wigforss
och LO-cliefen Geijer — som nyligen
uttalat sig mot en omsättningsskatt.
Det förefaller alltså, att döma av deklarationerna,
som om det vore omöjligt för
regeringen att få majoritet för en omsättningsskatt.
Då vill jag fråga herr finansministern:
Är det inte nu på tiden att
man undersöker dels frågan om hur man
skall få ner statsutgifterna och dels frågan
om huruvida det går att få majoritet
för någon annan linje för att klara
statsutgifterna? Det vore verkligen intressant
att få besked på den punkten.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Självfallet tog jag emot
den komplimang, som herr Hagberg
gav mig, när han uttalade sin tillfredsställelse
över den skicklighet och elegans,
varmed jag och andra hade upprepat
vad vi själva hade sagt tidigare
under dagens debatt.

Jag skulle kunna returnera komplimangen
till herr Hagberg och säga, att
det är ännu skickligare av herr Hagberg
att hur många gånger som helst
kunna upprepa inte vad han själv sagt
utan vad husbönderna i Moskva säger
att han skall säga.

Herr Hedlund gjorde ett uttalande,
som är värt att notera. Han framhöll,
att man inte utan tvingande skäl skall
gå med på en skattehöjning. Jag är helt
överens med herr Hedlund på den punkten.
Man skall inte vidta skattehöjningar
för deras egen skull eller för sitt eget
höga nöjes skull, även om det av ett anförande
— jag tror det var av herr Ohlin
— framgick, att han trodde mig om
detta. Man skall tillgripa skattehöjningar,
när det är en tvingande nödvändighet
att göra detta, och jag har tidigare
i dag sagt, att jag haft en otäck känsla
av att den tvingande nödvändigheten nu
inte bara är ett abstrakt problem.

Beträffande räntan, herr Hedlund,
kan det kanske synas underligt att vi i
vårt land inte har sänkt räntan. Herr
Hedlund åberopar att så många andra
länder gjort det. Jag skall inte ta upp
själva kompetensfrågan i fråga om räntesänkningsaktionerna,
men jag kan ändå
säga så mycket som att de länder, där
man kunnat inregistrera räntesänkningar,
har i allmänhet varit sådana, där
nedgången i konjunkturen varit mera
utpräglad än vad den har varit i vårt
land. Just nu är man dessutom, bl. a. i
Förenta staterna, där konjunkturen åter
är på väg uppåt, i full färd att höja räntan.
Räntehöjningar har diir redan
gjorts i ett par omgångar.

Herr Iljalmarson kan inte finna något

128 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

alternativ till sitt eget program. Ja, det
är väl riktigt så till vida, att det finns
inget socialdemokratiskt alternativ till
hans besparingsprogram. Men att det
finns ett politiskt alternativ till herr
Hjalmarsons politiska program torde
han ändå inte kunna bestrida. Socialdemokratien
har sitt program, som den
vidhåller. Det är en aktiv sysselsättningspolitik,
även om den kostar pengar.
Det är ett högt bostadsbyggande, även
om det kostar pengar. Det är en social
trygghet, även om den kostar pengar.
Det är en progressiv undervisning och
utbildning, även om den kostar pengar.

Vi, säger herr Hjalmarson, satsar på
föräldrarnas rätt att dra av kostnaderna
för barnens studier och utbildning i sin
deklaration. Ja, herr Hjalmarson, det
blir stora belopp för den förälder, som
tjänar mycket pengar och har stora inkomster.
Det blir små belopp för den
förälder, som har små inkomster och
tjänar litet pengar. Socialdemokratiens
linje har däremot varit att försöka hjälpa
de studiebegåvade på andra vägar.
Vi har studiestipendier via, som vi uttryckt
det, förlängda barnbidrag till
dem, som vidareutbildar sig. Den metoden
har ändå den fördelen med sig,
att både barn och föräldrar därvid behandlas
lika.

Herr Ohlin gör gällande, att vi har
fört en ekonomisk politik, som har hållit
nere utvecklingen. Man skall nu vara
hlind på båda ögonen, om man inte är
på det klara med vad som realiter har
hänt i detta land under de senaste decennierna.
Se på farten i kraftverksbyggandet,
se på vägutbyggandet sedan
1950, se på bostadsbyggandet sedan
1950 och se vad som skett på undervisningens
och yrkesutbildningens områden.
I botten på allt detta ligger ju ändå
en produktionsökning med följande
bättre resurser, som har gett oss dessa
möjligheter till framsteg.

Jag vill också en passant beklaga herr
Ohlin för att han måste resa till Frankrike
för att bli ordinerad ricinolja. Men

vi kan ju med herr Ohlin glädja oss
över kurens goda verkan. Herr Ohlin
står här frisk mitt ibland oss. Därför
kan vi väl också säga, att detta utföll
till allmän belåtenhet.

Herr Ohlin springer emellertid ifrån
det problem, som jag angav i mitt förra
inlägg. Jag frågade honom, om den
upplåning, som här skisserats, av nationalekonomen
herr Ohlin kan nonchaleras,
eller måste betraktas som allvarlig
och inflationsriskabel. Jag hade
för en vecka sedan en diskussion på
Nationalekonomiska föreningen med en
rad prominenta människor. Det är en
fin församling, där både herr Ohlin
och jag råkar vara medlemmar. Ibland
bankdirektörer och ekonomer spelade
just frågan om statens upplåning en
alldeles avgörande roll. Frågan om den
statliga upplåningens omfattning har
också varit helt avgörande ibland de
representanter för svenskt näringsliv,
som jag som en av medlemmarna i regeringen
haft tillfälle att diskutera de
aktuella samhällsekonomiska problemen
med under den gångna hösten.

Jag ställde, som jag förut sade, en
fråga till herr Ohlin om denna upplåning
men får inget besked. Jag får endast
en allmän undanflyktsförklaring,
som inte är någon förklaring. Det kunde
vara rätt intressant, om politikern
herr Ohlin bara för ett enda litet ögonblick
höll sig lugn, medan nationalekonomen
herr Ohlin fick tala.

Vi skall ha en ledsen finansminister,
säger herr Ohlin. Ja, herr Ohlin, det
kan inte ske på annat sätt än genom
att herr Ohlin övertar min post.

Herr talman! Jag vill allra sist säga
något om den »vanskötta politiken»,
som gång på gång kommer tillbaka i
oppositionens angrepp mot regeringen.
Vi har under 1958 — vilket förmodligen
är en överraskning även för herr
Ohlin — trots nedgången i vårt folkhushåll
inte bara hållit vår relativa andel
i världshandeln utan vi har, så
långt de ekonomiska data kan föras

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fram, ökat denna vår relativa andel.
Detta är, menar jag, den klaraste dokumentationen
av att vår konkurrenskraft
på världsmarknaden icke är anfrätt.
Allting är ju relativt här i världen,
och vi står oss gott i sammanhanget.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Då har vi alltså fått
besked om vad som är regeringens program.
Vi vill det och vi vill det även
om det kostar pengar, sade herr Sträng.
Just det! Men hur tänker herr Sträng
bära sig åt för att lösa den viktigaste
fråga regeringen har att lösa, frågan
om hur statens inkomster skall räcka
till för utgifterna? Inte kan man göra
så och inte så, säger finansministern.
All right, då kan vi inte det. Men vad
kan ni, vad vill ni? Vänta? Vänta på
besparingsutredningar, vänta på nya
gissningar, om vad som skall hända,
från edra nationalekonomer, vänta på
någon som håller er i handen, herr finansminister,
när ni skall ut med språket
om edra nya skatter?

Kritisera gärna oss i högerpartiet för
varje förslag vi lägger fram, tala om
vilka bofinkar vi är! Att opponera mot
oppositionen kan vara nyttigt men,
herr Sträng, det räcker liksom inte till
såsom ett regeringsprogram. Klart och
tydligt sade vi ifrån i höstens valrörelse,
att resultatet av regeringens
politik skulle bli en ny omsättningsskatt
eller andra nya skatter. Herr
Sträng förnekade kategoriskt detta bara
för fyra månader sedan. Nu är vi
där.

När jag ser Gunnar Sträng framför
mig på bänken här kommer jag faktiskt
att tänka på den gamle tyrannen Dionysios
i Syrakusa. Kommer herr Sträng
ihåg honom? Det berättas, att niir han
hörde folk klaga över skatterna, så höjde
han dem, och han fortsatte med
detta gång på gång iinda tills en vacker
dag glada och muntra människor strömmade
ut på gatorna. Då förstod han att

han höjt skatten så mycket, att det inte
fanns något mer att ta och att det därför
var likgiltigt för människorna vilka
skatter han lade på dem. Han sänkte
då skatten något litet!

Herr talman! Jag har en känsla av
att det snart är tid att ordna en glädjedemonstration
utanför finansdepartementet
med dragspel, fiol och mandolin.
Då kanske också Gunnar Sträng
sänker skatten något litet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tog
tydligen fasta på vad jag sade, nämligen
att man inte utan tvingande skäl
bör höja skatten. Det är en ganska
självklar sak, tycker jag, att man innan
man går in för skattehöjningar skall
undersöka alla möjligheter som finns
att spara. Statsministern har, enligt vad
vi erfarit i tidningarna, ställt i utsikt
att han skall kalla representanter för
partierna till överläggningar. Jag föreställer
mig, att dessa överläggningar
inte bara kommer att avse frågan om
vilken skatteform vi skall välja, utan
att huvudsyftet blir att undersöka, huruvida
vi kan undvika ytterligare skattebelastningar.

Alla säger vi nu: Vi har gått för
raskt fram med utgifterna — vi har
inte sett till att vi har täckning för
dem i inkomster. Det är beklagligt, säger
vi, och så blir det inte mer.

Kan vi göra på det sättet? Skall vi
i fråga om hela den samlade utgiftsvolymen
säga, att här står vi och kan
inte annat? Bör vi inte i stället gemensamt
gå igenom utgiftsposterna och undersöka,
om det inte ändå är möjligt
att göra betydande prutningar och besparingar? Herr

Ohlin och finansministern har
haft sin lilla palaver, huruvida en finansminister
hör vara glad eller ledsen
i uppsynen. Det lägger jag mig inte i
•—• jag är mera angelägen om att få det
ordnat så, att skattebetalarna visar en
glad uppsyn.

9 — Andra kammarens protokoll i 9 59. Nr 2

130 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag ställde tre frågor
till herr finansministern. Jag frågade
om han inte tror att det vore skäl i att
undersöka, om det går att spara även
på försvarshuvudtiteln, jag frågade om
han anser det skäligt att en 12 000-kronorsinkomsttagare med familj skall
få betala bortåt 5 500 kronor i skatt direkt
och indirekt, som ju är perspektivet
i regeringens propåer, och jag
ställde frågan om det inte på grund av
de förklaringar som givits är anledning
för regeringen att frånfalla omsättningsskattelinjen.

Vad svarar finansministern på det?
Jo, han kommer med smädelser och talar
om »husbonden i Moskva», precis
som om han med sådana fullständigt
ovärdiga metoder kan undgå, att det
svenska folket upprepar sådana frågor.
Herr finansminister! Det har i den
svenska historien givits många exempel
på hur progressiva människor —
jag nöjer mig med att nämna Hjalmar
Branting och en av herr Ohlins föregångare,
Karl Staaff — har smädats av
reaktionen såsom rubelbesoldade lakejer,
som sändebud för främmande
makt. Det är verkligen ganska tarvligt,
att regeringen sjunkit ned på samma
nivå som tidigare var reaktionens privilegium.

Vad sedan beträffar det som sagts i
Moskva vore det inte så illa, om regeringen
skulle lägga fram ett sjuårsprogram.
Jag skall nu inte alls tala om att
vi skulle kunna tävla om att, som man
nu gör i det socialistiska lägret, inom
loppet av sju år svara för mer än hälften
av världens industriproduktion, men
låt mig peka på sådant som att avskaffa
skatterna, att förkorta arbetsveckan
till 5 dagar och 35 timmar och att
genomsnittligt höja reallönerna med 40
procent. Det vore inte så dumt om regeringen
kunde ställa upp något av ett
liknande perspektiv för det svenska folket.
Men det kan regeringen tyvärr
inte. Jag hoppas i alla fall, att den inte

skall försöka smita från sina skyldigheter
genom att ersätta den politiska
debatten med smädelser.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund upprepade
nu förmiddagens yttrande om att partier
som ville ha lagstiftning rörande
tilläggspensionsfrågan har ungefär samma
ståndpunkt — det är tydligen detta
intryck han ville ge. Det är egendomligt
att herr Hedlund, som är jurist, inte
förstår att det spelar någon roll vad som
står i en lag. Det är inte bara fråga om
att man på ena hållet vill ha en lagstiftning
och på andra hållet också en
lagstiftning, utan det gäller vad denna
lagstiftning skall innehålla.

Vad som emellertid kanske är det politiskt
intressantaste här i dag vid sidan
av finansministerns bekännelse är,
att när herr Hedlund talar om en mer
företagsvänlig politik — där han ju har
samma inställning som herr Hjalmarson
och jag — så kan han ändå inte svara
på den fråga, som är avgörande för om
vi skall ha några utsikter att få en sådan
mer företagsvänlig politik här i
landet. Jag frågade honom, huruvida
han och hans parti ville inta en sådan
hållning, att de lade grunden till ett
regimskifte efter nästa års val, vilket
är den enda vägen att få till stånd en
mer företagsvänlig politik, eller om han
ville hålla möjligheten öppen — efter
pensionsfrågans lösning — till en uppgörelse
av fastare slag med socialdemokratien
och alltså stödja en vacklande
socialdemokrati.

Jag tycker att svaret borde ha varit
ganska enkelt att ge, men herr Hedlund
svarar med tystnad. Och man märkte att
när herr Sträng tog till storsläggan i sitt
första anförande gällde det herr Hjalmarson
och i någon mån mig, medan
herr Hedlund inte fick så mycket som
en lätt -— eller sträv — smekning. Det
kanske bara berodde på att herr Sträng
tycker, att herr Hedlund är en trevlig
karl. Det kan också bero på vad herr

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sträng väntar sig av centerpartiets framtida
politik. Det finns ännu tillfälle här
att ge klarhet på den av mig berörda
punkten innan debatten är slut.

Beträffande upplåningen, herr finansminister,
förordade jag samma politik
som vi varit överens om i tjugo år: en
sund finanspolitik. Den driftbudget, som
balanserar sig själv vid normal konjunktur,
innefattar —- såsom finansministern
sagt tidigare — vägar, broar och en hel
del kapitalinvesteringar. Vi vill ha en
tillfällig upplåning, bland annat genom
värdefasta lån som är sparfrämjande.
Vi vill inte att staten skall ta ut av medborgarna
ett par tusen miljoner extra i
skatt, men det är det som är den verkliga
innebörden, herr finansminister, i Ert
tal om totalbalansering.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror att herr Hagberg
gjorde litet större väsen av mitt
svar än som var erforderligt. Jag ogillar
i högsta grad Sovjetrysslands idépolitik
och dess praktiska politik, enligt vilken
de bästa och mest respektabla partivänner
och företrädare för den officiella
politiken den ena dagen är fina och ärliga
och redliga karlar men den andra
dagen är förrädare mot land och folk
och parti och arbetarrörelse. Människor
är inte funtade på det sättet, inte ens i
Ryssland. Det ligger sjukt där bakom,
det vågar jag nog säga.

Jag skall emellertid inte kommentera
sovjetryssarnas politik närmare, det är
deras sak att sköta den. Jag kan uttala
att jag ogillar den och sedan är det inget
vidare med det. Jag ville endast konstatera,
att herr Hagberg är oförmögen till
självständiga politiska ställningstaganden,
något som är känt för oss alla i den
här kammaren. Brösttonerna förändrar
ingenting i det avseendet.

.lag tror det var herr Hjalmarson, som
tog upp frågan om vad jag sagt för fyra
månader sedan beträffande omsättningsskatten.
Ja, vid det tillfället förklarade

både statsministern och jag, att såsom
konjunkturen bedömdes för den kommande
vintern såg vi ingen anledning
■— vare sig i maj eller september —
att diskutera en omsättningsskatt. När
vi nu diskuterar en skatteförstärkning,
vilken form och vilken art den än kan
få, så är det inte heller fråga om en skatteförstärkning
för innevarande budgetår.
Jag begränsar mina prognoser på
detta osäkra fält till ett år i taget, och
detta må vara mig tillåtet med hänsyn
till svårigheterna att överblicka utvecklingen
längre tid framöver.

Jag har i dag tillåtit mig säga att nu
pekar de ekonomiska data uppåt. Nu är
den statsfinansiella ställningen sådan,
att därest man inte vill acceptera herr
Hjalmarsons marsch tillbaka — och det
vill inte socialdemokratien göra — så
talar det mesta för att en inkomstförstärkning
blir erforderlig. Jag kan lova
herr Hjalmarson att den inte kommer att
aktualiseras under innevarande budgetår,
om detta kan vara någon tröst för
honom.

En demonstration med dragspel, fiol
och mandolin utanför finansdepartementet
föreslog herr Hjalmarson. Jag
tillåter mig att ge den lilla komplimangen,
att herr Hjalmarson passar alldeles
utmärkt i en sådan demonstration, och
det tycker jag är ett av de mer sympatiska
dragen hos honom.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag ber herr Ohlin om
ursäkt — jag vet att han inte unnar mig
att dricka vatten. Jag skall försöka tillmötesgå
hans önskemål i det avseendet.

Jag begärde ordet därför att jag på
visst sätt är en skurk i det drama som
har utspelats här i dag. .lag tillhör en av
dem, som hårt ansatt finansministern
med krav på att erhålla medel för den
verksamhet, för vilken jag är ansvarig.

132 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag företräder de arbetslösas intressen.
Herr Hjalmarson var ingen leendets
apostel när han nyss attackerade herr
Sträng och krävde en vida större sparsamhet
än den herr Sträng enligt hans
förmenande hade mäktat med. Herr
Hjalmarson gjorde gällande, att finansministern
vill kväva folket i skatter,
som han uttryckte det. Det var ett hårt
ord, och jag hade intrycket att herr
Hjalmarson tungt ville lägga sin hand
i bordet. När jag såg honom kom jag
inte att tänka på Dionysios i Syrakusa,
utan när han lade sin hand i bordet kom
jag — det må herr Hjalmarson ursäkta
mig — snarare att tänka på Tommy
Steele än på Erik Axel Karlfeldt. Jag tror
också att i ett sådant här allvarligt sammanhang
bör man med en viss försiktighet
välja sin kritik, med utgångspunkt
från den verklighet som döljer sig
där bakom.

Vårt land tillhör de länder som har
den lägsta arbetslösheten, detta sagt
som en upplysning och inte för att förringa
allvaret i vårt eget läge. Jag är
medveten om tragedien för den enskilde,
som drabbas av arbetslöshet. Den är
något av det svåraste som en frisk, arbetsför
människa kan hamna i, och det
fordras både moralisk och psykisk kraft
för att motstå påfrestningarna.

Hela antalet arbetslösa var den 12
januari närmare 73 000. Av dessa var
55 000 försäkrade, medan 18 000 inte
tillhörde någon kassa. Ungefär hälften
av de arbetslösa tillhör yrken som brukar
ha den största säsongarbetslösheten
så här års. 22 000 var medlemmar av
byggnadsarbetarnas kassor, men inom
dessa kassor var dock antalet arbetslösa
i januari i år 1 400 färre än förra
året. De största ökningarna som inträffat
faller på skogsarbetare, träindustriarbetare
och textil- och beklädnadsarbetare.
Sammanfattningsvis kan sägas,
att den ökning av arbetslösheten, som
inträffat sedan i fjol, inte tagit sig uttryck
i en förstärkning av säsongarbetslösheten.
Tvärtom har sysselsättningen

upprätthållits relativt väl på dessa avsnitt.
Däremot förstärks intrycket av att
det finns ett samband mellan arbetslöshetens
stegring i vårt land och konjunkturförsämringen
ute i världen.

Jag vågar påstå att utan de målmedvetna
åtgärder som satts in skulle arbetslösheten
ha varit vida högre än den
nu är. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar
med att vi inte skulle haft 73 000 arbetslösa
som uu i januari, utan ungefär
125 000, såsom finansministern redan
tidigare i dag påpekat. Hur det förhåller
sig därmed går naturligtvis inte
att exakt fastställa. Om en sak kan vi
dock vara eniga: vi får inte tveka om
vår plikt att mobilisera samhällets tillgångar
för att bekämpa arbetslösheten.
De uppskattningsvis 750 miljoner kronor,
som hittills satts in av staten och
kommunerna för att hålla sysselsättningen
uppe, är väl använda pengar.

Kampen mot arbetslösheten har i
stort sett följt två huvudvägar. Den ena
är åtgärder för ökad rörlighet av arbetskraften,
för att så snabbt som möjligt
kunna överföra den arbetslöse till ett
nytt arbete. Den andra är åtgärder för
att upprätthålla investeringarna. Härutöver
har exportstimulerande åtgärder
vidtagits.

De arbetspolitiska åtgärder, som vi
har koncentrerat oss på, är sådana som
verkar på kort sikt just när de behövs.
Den arbetslöshetspolitik som nu föres
följer i stora drag — det skall erkännas
— tidigare prövade metoder. Herr Ohlin
sade att det inte var någonting nytt,
och han gjorde gällande att det egentligen
inte verkställts någon planering.
Men jag vill understryka, att denna politik
på väsentliga punkter är en utveckling
av den politik som utformades
på 30-talet, även om förhållandena nu
inte på något sätt kan jämföras med dåtidens
påfrestningar på arbetsmarknaden
och de enskilda människorna. Nu
liksom då inriktas ansträngningarna
främst på att skaffa nya arbetstillfällen
till avtalsenliga löner. Men det bör un -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

derstrykas, att det skett en stark utveckling
av åtgärderna. Denna utveckling
markeras inte bara av att åtgärderna
i förhållande till arbetslöshetens storlek
är mycket mer omfattande än då
utan även av att det register som vi
spelar på är avsevärt bredare. Bland
annat söker vi befordra arbetskraftens
rörlighet. Om en arbetslös erbjudes arbete
på en annan ort, skall han inte behöva
avvisa arbetet därför att han inte
vet hur han skall kunna ordna de ekonomiska
problem, som uppstår i samband
med omflyttningen. Därför har vi
infört familjebidrag för den, som vid
omflyttning tvingas ha hushåll på två
platser. Vi har tillgripit starthjälp för
att den omplacerade skall ha något att
leva på fram till det första avlöningstillfället.
Tillfälliga bostäder har byggts för
att inte bostadsläget skall hindra vederbörande
från att utnyttja de arbetstillfällen
som finns på en ort. Rese- och
flyttningsbidrag utgår för att inte sådana
kostnader skall lägga stenar i
vägen.

Ingen inbillar sig, att vi genom dessa
rörlighetsbefrämjande åtgärder i och
för sig skapar nya arbetstillfällen. Vad
vi åstadkommer är att de befintliga arbetstillfällena
snabbt blir utnyttjade.
Detta är ett för arbetstagare och arbetsgivare
gemensamt intresse. Det är
en av våra viktigaste uppgifter att se
till, att lediga arbetsplatser och ledig
arbetskraft snabbt finner varandra. Tusentals
nya platser tillträds varje dag
här i landet, och ju snabbare platserna
tillsätts, desto mer kan arbetslöshetstiderna
pressas ned.

Liksom tidigare utgör beredskapsarbetena
ett viktigt inslag i vår arbetslöshetspolitik.
Just nu har vi 8 000 man
i beredskapsarbete, och antalet ökar
för närvarande med omkring 200 man
om dagen. Enligt beräkningarna skulle
vi. då toppen nås om ungefär en månad,
vara uppe i cirka 14 000 man i beredskapsarbete.
Nå, säger man, men beredskapsarbetena
kostar mycket pengar.

Det stämmer. Men de 180 kronor, som
varje dagsverke kostar, ger sysselsättning
inte bara åt beredskapsarbetarna
utan även åt anställda hos många materialleverantörer,
transportföretag o. s. v.

Vidare har vi haft åtskilligt annat att
bjuda än beredskapsarbete. Den ökade
produktionen av bostäder, skolor, sjukhus,
ålderdomshem in. m. har drivit
upp byggnadsverksamheten till en högre
nivå.

Vårt bostadsbyggande är också större
än någonsin. Under de sista åren har
våra åtgärder gjort det möjligt att öka
årsproduktionen av bostäder med uppåt
10 000.

Antalet yrkesskolor och yrkesskoleplatser
har ökat kraftigt. Nära nog en
fördubbling har skett på detta område
inom loppet av tre år. Vägbyggandet har
också kunnat forceras. Under det sista
årets nedgångskonjunktur har vägbyggandet
ökat med i runt tal 150 miljoner
kronor. Genom stimulansåtgärder
till förmån för industrien, företrädesvis
genom rätt att anlita investeringsfonder,
har investeringarna inom en hel
del av våra viktigaste industrier kunnat
rätt väl upprätthållas. Extra statliga beställningar
har bevarät sysselsättningen
i en del särskilt utsatta industrier.

Om man bedömer arten av de extra
investeringar som på detta sätt kommit
till stånd, måste de betraktas som i
högsta grad produktiva åtgärder. Samtidigt
som vi har hållit arbetslösheten
nere, har de flesta av dem medverkat
till att öka — det vågar jag påstå —
vårt framtida välstånd.

Våra kritiker har rätt i att den första
linjen i kampen mot arbetslösheten går
genom fabriker och verkstäder. Det märker
vi nog, när företag som råkar i besvärligheter
kommer och begär samhällets
bistånd. Det är emellertid när
den första linjen sviktar — vilket den nu
gör på vissa avsnitt inte bara i vårt land
utan kanske än mera i andra länder,
som har drivit en mera företagsvänlfg
politik än vi enligt vad våra kritiker

134 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

påstår — som vi måste mobilisera det
bakomliggande försvaret för sysselsättningen.
Det är detta staten nu gör — det
vill jag understryka — icke för att ersätta
den första linjen utan för att stödja
och stärka den. Men då krävs det, som
jag förut har påpekat och vilket argument
finansministern för övrigt har böjt
sig för, att samhället har medel i sin
hand för att komma de arbetslösa och
de sviktande företagen till undsättning.

Vad är det som i själva verket sker?
Ja, egentligen är det inte så mycket som
krävs av oss. Tidigare var det så, att när
någon drabbades av arbetslöshet, fick
han och hans familj ofta bära tyngden
av de besvärligheter, som han då råkade
ut för. I dag accepterar vi inte längre
ett sådant tillstånd, och jag skall med
tillfredsställelse slå fast, att inte bara
socialdemokratien har denna mening,
utan den har också spritt sig till övriga
partier. När vi inte accepterar den
ståndpunkten, innebär det i själva verket,
att vi vill, att alla i nationen — i
vår familjekrets — skall bära denna
börda samfällt. Den skall inte övervältras
på de få, som råkar ut för arbetslöshetens
olycksöde. De flesta av
oss har arbete och en hygglig försörjning.
Vårt program för arbetsmarknadspolitiken
innebär, att de som har arbete
är beredda att betala kostnaderna för
att hålla dem med arbete, som är arbetslösa
eller i morgon hotas med arbetslöshet.
De inskränkningar som ett sådant
åtagande kan påtvinga oss skall enligt
regeringens mening bäras av alla.
Det är ett av skälen till att jag i egenskap
av de arbetslösas förespråkare har
vänt mig till finansministern och erhållit
hans sanktion av att staten skall vara
beredd att åta sig de uppgifter, som är
förenade med den solidaritet som de av
olycksödet drabbade kan kräva av oss
alla.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Torsten Nilsson ville
framställa sig själv som en skurk i det

statliga utgiftsdramat. Visst inte, herr
socialminister, skurkaktigheten inskränker
sig till att herr Nilsson är en älskvärd
uttolkare av regeringens finanspolitiska
mytbildning. Alldeles oavsett
konjunkturerna har nämligen underskotten
i denna regerings löpande utgifter
år efter år uppgått till cirka 500
miljoner kronor, samtidigt som utgifterna
år efter år har stigit med 12 procent.
Det gör de i år också och likaså nästa
år. Har man inte det ena att hänvisa till,
så har man det andra. Det behövs inte
någon arbetslöshet för att regeringens
utgifter skall stiga med 12 procent. Det
gör de ändå.

Vad angår de speciella utgifterna i år
för arbetslöshetens bekämpande begär
regeringen i en tilläggsproposition, som
har lämnats här i dag, 178 miljoner
kronor, främst för att bygga vägar, men
dessa vägar har människorna redan betalat
för i skatter. I själva verket använder
regeringen för andra utgifter
bara i år 247 miljoner kronor av vägskattemedlen.

Låt oss, herr talman, behålla vårt sinne
för proportioner! En samhällets beredskap
mot arbetslöshet är något så
självklart, att vi inte behöver diskutera
den saken. Två ting skall vi emellertid
komma ihåg. Regeln skall vara att arbete
finns på de vanliga arbetsplatserna,
och sysselsättningspolitiken måste
utformas så, att den inte reducerar utsikterna
för människorna att få arbete
ute i näringslivet. Den får inte förstöra
kapitalmarknaden, inte driva upp kostnadsnivån
och inte leda till ett permanent
hot mot nya skatter. Statens merutgifter
i dag för de arbetslösa måste
täckas genom utgiftsminskningar på
andra områden, inte genom skattehöjningar.

Vi måste stärka vår konkurrenskraft.
Vad kan regering och riksdag göra åt
den saken? Tag bort den extra bolagsskatten,
genomför en ordentlig resultatutjämning,
bestäm definitivt nya regler

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för värdering av lager, håll nere skatteanspråken
på människorna och därmed
deras krav på kompensation! Underbygg
skattemässigt behövliga investeringar
och en lugn avtalsrörelse! Låt
bli, herr socialminister, att inteckna
stegringarna i arbetsförtjänsterna med
en lagstiftning, som tvingar folk att
överlämna mer och mer till en jättelik
statlig pensionsanstalt, och avskaffa statens
företräden när det gäller att låna
pengar! Gör den statliga verksamheten
fri ifrån inflationsdrivande impulser!
Med andra ord: håll tanken om fri konkurrens
på lika villkor levande även för
statens och kommunernas del! Vi måste
konkurrera med priser och kostnader.
Då kan inte det allmänna dra sig undan
i förnäm avskildhet. Vi måste med i
jobbet allihop!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern talade
här om verksamhet för att förebygga
och avhjälpa arbetslöshet. Vår kritik,
herr socialminister, är den, att ni glömde
bort att medan tid var förstärka den
första försvarslinjen, den som går hos
företagen, hos näringslivet. Ni ville inte
skapa ett produktionsvänligt klimat, som
skulle ha stärkt företagens motståndskraft
och ökat deras förmåga att bevara
och genomföra investeringar även under
sämre konjunkturer. Det är därför
ni har tvingats till så många improvisationer,
åtgärder vilka som vi hört onekligen
är mycket dyrbara men som vi i
alla fall inte vänt oss emot.

De enskilda investeringarna skapar
också sysselsättning, och de kostar inte
skattebetalarna ett öre. Det är regeringens
underlåtenhet att i tid skapa förutsättningar
för enskilda investeringar,
som är en av orsakerna till det allvarliga
arbetsmarknadsläge, som vi nu har.
Det gäller att skapa sysselsättning så
billigt som möjligt. Jag har förut pekat
på anslag till lärlingsutbildning, en åtgärd
som förebygger just ungdomsår-*

betslösheten, den kanske allvarligaste
formen. Det behövs inte skattehöjningar
för en sådan politik; det har vi tidigare
motiverat här i dag.

Herr socialminister! Finansministern
vill inte närmare diskutera att det finns
ett samband mellan vårt näringslivs konkurrensförmåga
gentemot utlandet och
möjligheten att bevara full sysselsättning
i vårt land. Vi hävdar att man
måste ta upp detta problem om kostnadsnivån,
om produktiviteten och vad
staten kan åstadkomma för att göra förhållandena
inom företagen gynnsammare
för en produktivitetsökning. Man
måste också hänskjuta det brännande
problemet om lönenivån — med bevarandet
av arbetsmarknadens frihet —
till en offentlig debatt, som inte ryggar
tillbaka för att belysa de centrala problem,
som här möter. Det vågar inte
herr Sträng, och jag vet inte om socialministern
vågar det. Herr Sträng vill
viska privat till herr Geijer bakom neddragna
rullgardiner men vill inte delta
i den offentliga debatt, som i en demokrati
är så grundväsentlig för att vi
skall kunna lösa våra problem utan regleringar
och statliga diktat — genom
frivilliga överenskommelser.

Problemet om att skapa god sysselsättning
är inte, herr socialminister, löst
genom selektiva beställningar från statens
sida. Vi måste se till att näringslivets
konkurrensförmåga är tillräckligt
stor. Kan vi inte återställa den, kommer
vi att få räkna med åratal av högre arbetslöshet
än vi önskar. Full sysselsättning
är emellertid så oerhört viktig, ty
det är en förutsättning för att människorna
skall kunna känna det oberoende
och den frihet, som jag betraktar som
något av det viktigaste ett demokratiskt
samhälle kan bjuda.

Herr HEDLUNI) (ep) kort genmäle:

Herr talman! Centerpartiets inställning
till sysselsättningsfrågorna är kiind
ända sedan början av 1930-talet, då vi

136 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

var med om en krisuppgörelse i syfte att
skapa avsättningsmöjligheter och sysselsättning.
Jag tror därför att det är onödigt
för mig att gå närmare in på dessa
spörsmål. Jag vill emellertid understryka,
att jag är ense med dem som säger —
och det gör väl egentligen alla här —
att det i första hand gäller att stödja
och stimulera näringslivet. Jag skulle
därutöver vilja med några ord beröra
en särskild grupp av arbetslösa. Det är
de yngre arbetslösa, som inte kan få något
arbete, framför allt därför att de inte
har någon utbildning, och som inte heller
kan komma in på yrkesskolor, eftersom
det är så ont om platser där. Jag
har tidigare i dag tagit mig friheten föreslå
att man skulle ordna så, att denna
kategori arbetslösa kunde få utbildning
hos hantverksmästare. Det finns nu 900
sådana utbildningsplatser i hela landet,
och det är ju en droppe i havet. Antalet
platser borde ökas flera gånger om,
och hantverksmästarna borde få en sådan
ersättning för sina insatser, att de
är villiga åta sig uppgiften att lära upp
de unga.

Jag vill också ta tillfället i akt att svara
på vissa frågor som herr Ohlin ställde
till mig. Det var precis samma frågor
som i förmiddags, och jag antar att herr
Ohlin förstår, attt han kommer att få
samma svar som då. Men skall det vara
en repetition, så skall det väl vara det.

Såsom jag sade i förmiddags kommer
vi inom centerpartiet att föra den politik,
som enligt vår mening bäst gagnar
både de intressen vi förfäktar och samhället.
Och eftersom det tycks ha undgått
herr Ohlin, vill jag upprepa att vi
därvid kommer att se till att vi är herrar
i eget hus och inte tjänar i folkpartiets
eller någon annans hus. Men i den
mån ståndpunkterna kan förenas, är det
naturligtvis bra.

Herr Ohlin frågade mig, om jag menade
att vi inom centerpartiet skulle
försöka ta röster från socialdemokraterna.
Ja, tacka för det, men vi vill också
ta röster från herr Ohlins parti.

Vidare sade jag att vi gärna samarbetar
med andra partier, men att det för
dagen ser rätt mörkt ut med möjligheterna
att samarbeta med herr Ohlins
parti, eftersom ståndpunkterna i den för
tillfället viktigaste frågan, nämligen den
som gäller tilläggspension, är diametralt
motsatta. Såsom jag uttryckte saken håller
herr Ohlin bildligt talat socialdemokraterna,
inte i hela handen men i tre
fingrar. Det är inte så stor skillnad på
de två förslagen om lagfäst pension -—
herr Ohlin kallade ju själv folkpartiets
förslag inte för lagligen reglerad utan
för lagfäst pension. Jag tillät mig också
säga, att avståndet mellan den personliga
frivilliglinjen och den lagfästa linjen
kan liknas vid en stor bred älv, medan
avståndet mellan de båda lagfästa
linjerna, alltså socialdemokratiens och
folkpartiets, bara utgör ett litet vattentomt
dike, som herr Königson nu sagt att
han skall kliva över.

Så var det med den saken. Jag vet inte,
om det är något mer herr Ohlin vill ha
reda på.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl nu ganska
uppenbart för svenska folket, att det
inte bara är benägenheten att vara linslöss
som gör att partiledarna lägger beslag
på den bästa televisionstiden. De
har dock här sagt en del viktiga saker.
För att hedra den senaste talaren genom
att börja med honom, så har han
klargjort, att enligt hans mening skall
de, som stannade i minoritet då svenska
folket valde sina ombud, bestämma att
det nu inte skall bli någon tjänstepension.

Vad högern beträffar har den klargjort
som sin mening, att vi skall lösa
de problem, som socialministern berört
i sitt varmhjärtade anförande, genom
att sänka bolagsskatten, och till detta
har naturligtvis även herr Ohlin anslutit
sig. Men dessutom har denne varit
•och ryckt i frågan, om inte lönerna

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle kunna pressas ned »i syfte att
klara arbetslösheten».

Recepten är alltså varierande, även
om de i vissa avseenden sammanfaller.
För min del vill jag ställa en fråga till
socialministern, och jag hoppas att han
inte tar exempel av sin kollega finansministern
och försöker att komma undan
genom att bara svara med klyschor.

Regeringen har sagt ifrån, att den är
för full sysselsättning och att detta är
vägledande för hela regeringspolitiken.
Det är en bra förklaring. Men det finns
nu 73 000 registrerade arbetslösa, och
om jag förstod socialministern rätt,
skulle det finnas ytterligare 50 000—
55 000, därest inte offentliga hjälpåtgärder
hade satts in. Vi hade vid jultiden
70 000 lielgpermitterade. Det finns oerhört
många arbetslösa ungdomar och
andra arbetslösa som över huvud taget
inte registreras. Under hela förra året
var arbetslösheten för varje månad inte
så litet högre än motsvarande tid året
förut.

Hur skall det nu bli? Vågar vi nu
säga åt dem som nu är registrerade arbetslösa
att de skall få jobb? Hur har
regeringen tänkt klara den saken? Socialministern
pekade bl. a. — jag säger
det inte för att polemisera utan för att
registrera •— på internationella konjunkturbesvärligheter.
Ingen bestrider
dem, men om den dåliga konjunkturen
fortsätter och läget skärps ytterligare
och vi får ännu större registrerad arbetslöshet,
vad vill regeringen då svara
på alla dessa människors fråga: »Hur
skall det bli för oss?» Socialministern
kan säga att han i varje fall har givit
en redovisning. Han redovisade vissa
generella åtgärder, men ingen av åhörarna
drog väl därav slutsatsen att dessa
åtgärder skulle lösa den centrala frågan
hur de arbetslösa skall få arbete.
Kan vi lita på att de får det under detta
år?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Hjalmarson förklarade
att jag var skurken i detta drama
endast i den bemärkelsen att jag
hade medverkat till den mytbildning
som regeringen skapat, att de ökade utgifterna
tillkommit endast för att bekämpa
arbetslösheten. Han hänvisade
till de summor som i olika sammanhang
använts i direkt sysselsättningsbefrämjande
syfte. Till detta, herr Hjalmarson,
vill jag säga att de åtgärder, som regeringen
har satt in på olika områden
men som inte direkt tillkommit med
bevekelsegrunden att omedelbart schacka
arbetslösheten, drar åtskilliga utgifter
i statens budget. Tänk på alla de
produktiva insatser som sker genom allt
byggande på olika områden för den
statliga verksamheten! Tänk på vad
själva bostadsbyggandet betyder! På
något år har vi ökat bostadsbyggandet
från mellan 55 000 och 58 000 till minst
70 000 nya bostäder innevarande år.
Det är stora belopp som fordras för
dessa ändamål, det medger herr Hjalmarson.
Men det är pengar som blir en
injektion i hela det svenska näringslivet
och ökar köpkraften så att människorna
kan bl. a. skaffa de varor, som hantverkarna
och småföretagarna tillverkar,
och därigenom bli ett indirekt stöd
också åt dessa. Jag skall medge, herr
Hedlund, att detta är en syn på sysselsättningspolitiken,
som centerpartiet
haft gemensam med socialdemokratien
redan från 30-talet, och att centerpartiet
i det avseendet även sedermera entvdligt
förklarat sig vilja ta konsekvenserna
av en dylik politik.

Emellertid frågar herr Ohlin vad socialdemokratien
gjorde under de goda
tiderna för att medverka till att stärka
fronten mot arbetslösheten i den första
försvarslinjc som går ute i företagen och
verkstäderna. Det var väl ändå en del
som skedde. Det skedde stundom under
motstånd från bl. a. borgerliga partier.
Jag vill bara erinra om att konjunktur -

138 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utjämningsfonden tillkom under de goda
åren 1951 och 1952. Den kom sammanlagt
att omfatta närmare 1 000 miljoner
kronor, varav 600 nu återgår till företagen
under särskilt gynnsamma förhållanden.
Vad är det annat än en politik
som vittnade om förutseende hos
regeringen, som under motstånd även
från industriellt håll klart hävdade att
man under de goda tiderna måste förbereda
vad som komma skulle om det
ekonomiska läget försämrades?

Sedan vet vi också av erfarenhet —
jag är medveten om att herr Ohlin innerst
inne måste ge mig rätt — att det
inte bara är det svenska näringslivets
konkurrenskraft som är avgörande för
vår förmåga att hävda oss på världsmarknaden
i det aktuella läget. Jag vill
inte uppta tiden med att närmare gå
in på den saken. Statsrådet Sträng har
redan påpekat att motståndet på världsmarknaden
har sin rot i andra omständigheter.
En allmän nedgång har skapat
pessimistiska bedömningar, och pessimismen
går sedan som en prärieeld runt
världen. Först när mera optimistiska
tongångar på nytt framträder kan vi
komma till rätta med sysselsättningssvårigheterna
här hemma.

Det är ännu en sak jag måste säga
till herr Hjalmarson. Jag medger att
högerpartiet just nu tycks vara benäget
att visa en aning mera solidaritet gentemot
de arbetslösa än det var för bara
ett år sedan. Jag har förvisso lagt märke
till att högern i den motionsflod som
nu har kommit inte har krävt sänkta
anslag till arbetslöshetskassorna såsom
den gjorde i fjol. Det har tydligen blivit
ett alltför hårdkokt Columbi ägg
då det gäller att komma till rätta med
nuvarande sysselsättningsläge.

Men vart skulle det leda om vi skulle
bifalla högerns motioner i bostadsfrågan?
Jag har inte varit i tillfälle att
närmare studera konsekvenserna, men
tydligt är att vi finge räkna med en
20-procentig höjning av hyrorna. I så
fall finge vi visserligen uppleva det

finska undret att bostadsköerna snabbt
krympte samman därför att människorna
inte hade råd att skaffa sig bostäder,
men vad skulle det i övrigt leda till?
Det kommer att leda till att bostadsbyggandet
kommer att stoppas — eller
åtminstone i det närmaste. Det kommer
i varje fall att föranleda mycket
stora besvärligheter på byggnadsmarknaden.
Detta leder i sin tur till att
tiotusentals och åter tusentals byggnadsarbetare
blir arbetslösa. Det leder
till att de anställda i de verkstäder och
fabriker som tillverkar byggnadsmaterial
också får mindre sysselsättning.
Allt det vi anser vara felaktigt, när det
gäller att bekämpa en nedåtgående konjunktur,
kommer att förverkligas —
skruven liksom borrar sig allt djupare
in i samhällskroppen och förlamar densamma.
Solidaritetens bud mot såväl
arbetslösa som arbetande bjuder oss att
motsätta oss en sådan tingens utveckling.

Herr Hagberg frågade mig vad jag
skulle kunna säga till de 73 000 som
för närvarande är utan jobb. Kan vi lova
att vi skall skaffa dem arbete? Herr
Hagberg är lika väl som jag medveten
om att vi inte kan lösa oss ut ur världssammanhanget.
Vi är knutna till det
stora världshushållet. Redan vårt näringslivs
struktur gör, att vi är starkt
beroende av våra möjligheter att exportera.
Vad jag kan säga är, att vi på det
inrikespolitiska planet vidtar åtgärder
för att — som jag förut sagt — åstadkomma
nya arbetstillfällen.

Som ett exempel kan jag nämna —•
eftersom herr Hagberg är intresserad
av detta i sin egenskap av gammal
norrbottning — att vi vill bygga ut
Statens skogsindustrier för att skapa
sysselsättning åt bl. a. mellan 1 000
och 1 500 skogsarbetare samt några
hundratal industriarbetare där uppe i
Norrbotten. Vi bygger ut Norrbottens
järnverk för att också där åstadkomma
nya arbetstillfällen. Jag kan inte lova
att varje man inom den och den tid -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

punkten skall komma tillbaka till en
sysselsättning. Vad jag däremot kan
lova är, att regeringen oförtrutet skall
arbeta för att arbetslösheten — som jag
personligen betraktar som en samhällsolycka
— i största utsträckning skall
bekämpas och om möjligt försvinna.

På tal om de förslag som framlagts
av högern och folkpartiet har jag lagt
märke till att folkpartiet —■ i alla händelser
i någon mån — låtit sig påverkas
av den jag vågar säga reaktionära anstormning,
som högern gjort vid innevarande
års riksdag. Jag kan i och för
sig förstå detta. Herr Ohlin befinner
sig i ett svårt läge. När högern går tillbaka
går folkpartiet framåt. När högern
går framåt, går folkpartiet tillbaka. De
tycks på ett olyckligt sätt vara fastkedjade
vid varandra. Nu kräver högern
besparingar. Den kräver att man skall
möta den nuvarande krisen inte bara
med balanserad budget utan även med
skattesänkningar. Herr Ohlin är inne
på en annan linje. Han säger i ganska
oförtydbara ordalag att han förordar
upplåningslinjen. Samtidigt försöker
han följa efter herr Hjalmarson i dennes
stundom rätt oresonliga besparingssträvanden.

Det är ett intressant drama som utspelas
— två på gungbrädet. Ur dramatisk
synpunkt blir det spännande att se
vad som under den kommande tiden
skall utspelas. Jag hyser emellertid
den förhoppningen att det skall finnas
tillräckligt starka krafter inom folkpartiet
som håller fast vid de gamla socialliberala
tankegångarna för att man inte
i alltför hög grad skall låta sig påverkas
av den attack, som högern just nu
gör i svensk politik.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det har träffats en
gentlemannaöverenskommelse med regeringen,
att statsråden inte skulle ta
längre tid i anspråk än oppositionen har
möjlighet till. Socialministern blir så
berusad av sin egen vältalighet att han

sätter sig över alla sådana överenskommelser.
Han väljer denna sena tidpunkt
för angrepp, som han vet måste ta lång
tid att bemöta. Han vet dock att vi inte
har mer än 3 minuter kvar. Det hade
varit bättre om socialministern druckit
mera vatten i stället för att förfara på
detta sätt.

Socialministern säger att regeringen
under motstånd från högern och folkpartiet
föreslagit prisutjämningsfonder,
som nu kommer väl till pass för skogsindustrien.
Men, herr socialminister, det
Ni säger är ju felaktigt. Det var inte
under motstånd från oss som dessa prisutjämningsavgifter
infördes. Varför lämnar
Ni allmänheten denna oriktiga uppgift?
Vad som är säkert är, att regeringen
år efter år motsatt sig sådana åtgärder,
som skulle underlättat en konsolidering
av företagen och stärkt den
första försvarslinjen mot arbetslösheten.

Vi har föreslagit besparingar på 300
miljoner första året och inkomstförstärkningar
på 500 miljoner andra året,
så att driftbudgeten med säkerhet skulle
balanseras om och när det blir normal
konjunktur. Det är en sund budgetpolitik,
herr socialminister. Det finns
ingen anledning att blanda in kampen
mot arbetslösheten i resonemanget, eftersom
vi är överens om att det skall
föras en energisk politik mot arbetslöshet.

Får jag till sist, herr talman, i betraktande
av vad som skett förut här säga
ett par ord till herr Hedlund om skillnaden
mellan den lagstiftning som regeringen
föreslår och den vi föreslagit. Jag
läser bara några få punkter ur uttalanden
som gjorts av folkpartiets riksdagsgrupp
nyligen:

1. Pengarna för utbetalning av pensionerna
bör i huvudsak sparas i förväg.
Regeringen liar en annan mening.

2. Pensionssystemet bör vara sådant,
att dess direkta och indirekta verkningar
innebär eu total ökning av sparande
och kapitalbildning. Pensionsfonderna
bör därför under för de an -

140

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ställda betryggande former till betydande
del automatiskt återlånas till
företagen.

3. De försäkrade ges enskilt eller
gruppvis ett eget inflytande på storleken
av den uppoffring som de vill göra för
en tilläggspensionering och på pensionsförmånernas
utformning såvida de
inte bundit sig genom avtal. Pensionssystemet
bör alltså inte vara obligatoriskt
utan medge smidig samordning
med redan föreliggande system.

4. Ett nytt statsmonopol bör inte inrättas.
Pensionsförsäkringar skall kunna
tas i enskilda försäkringsinrättningar.
Det skall inte leda till en omfattande
statlig dirigering av kapitalmarknaden.

Herr Hedlund vet att allt detta innebär
en avgörande skillnad mellan vårt
förslag och regeringens. Herr Hedlund
har diskuterat vårt förslag i veckor med
oss i våras och visat stort intresse för
det, men nu uppträder herr Hedlund
som om han intet hade fattat. Herr talman!
Herr Hedlunds fattningsförmåga
är mycket god. Förklaringen till hans
överraskande beteende ligger på ett helt
annat plan.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Man bör väl i hövlighetens
namn tacka för ett besked, och
herr socialministern har givit ett såvitt
jag kan förstå sanningsenligt svar på
mitt spörsmål. Det är inget glädjande
svar för alla dem som nu är arbetslösa
eller som hotas av arbetslöshet, eftersom
regeringen inte kan utställa några löften
om att de skall få arbete. Allt beror på
hur det kommer att gå med konjunkturerna
och i vad mån de statliga åtgärderna
kan omfatta vederbörande.

Detta är självklara saker, men det föranleder
en reflexion eller kanske två.
Visar inte detta att beredskapen har varit
alldeles otillräcklig, att det inte har
funnits täckning för de löften om full
sysselsättning som så frikostigt har givits
den svenska arbetarklassen? Jag
tror det är bekräftat.

Herr socialministern talade om Norrbotten.
Vi kommer att stödja varje åtgärd
i den landsändan som regeringen
vidtar. Är det emellertid inte så, att om
man i tid hade ingripit på dessa områden,
om man hade byggt ut ASSI och
Norrbottens järnverk som det finns förutsättningar
för, om man hade tagit
hand om Töreindustrien, om man hade
byggt ut massafabriken i Karlsborg enligt
de sakkunnigas förslag, så hade inte
arbetslöshetsproblemet varit så stort
som det nu är i Norrbotten?

Detta leder fram till en slutsats: Både
regering och riksdag måste lära av dessa
nedslående erfarenheter, så att vi kan
ge bättre täckning för de frikostiga löftena
till den svenska arbetarklassen, att
den skall besparas arbetslöshetens gissel.
Ännu är inte den frågan löst.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Tiden medger inte att
jag tar upp någon pensionsdiskussion
med herr Ohlin och inte heller att jag
återgäldar hans komplimang nyss.

Avsättnings- och sysselsättningsmöjligheter,
budgetläge och kommande inflationsrisker,
allt tycker jag talar för
en samling i svensk politik. Det måste
såvitt jag förstår innebära en politik som
bärs upp av mellangrupper i samhället,
en politik där varken mera utpräglade
höger- eller vänstersynpunkter får göra
sig gällande. Den enskilda äganderätten
och den fria företagsamheten måste
bilda grundvalen. Staten bör verka stödjande
och främjande gentemot företagsamheten,
och vi bör söka undvika skattehöjningar.
Samhället måste bistå sjuka,
åldringar, barn och arbetslösa, men detta
kräver att varje frisk och arbetsför
människa som kan få sysselsättning också
tar ansvaret för sig och de sina. Mot
rätten till arbete svarar som ett komplement
skyldigheten att när arbete ges
också sörja för sig och de sina.

Personligen är jag, såsom jag har sagt
många gånger, intresserad av största
möjliga samling i svensk politik. Jag vill

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ha lösningar som minskar motsättningarna
och spänningarna mellan olika
grupper och olika politiska partier, lösningar
som minskar striderna och käbblet.
Det finns tyvärr många människor
som tycker illa inte bara om partiledarna,
utan om politikerna över huvud taget
och politiken i dess helhet, därför att
de menar att det är för litet av uppriktighet
och ärlighet i den politiska förkunnelsen.
Där försöker man, menar folk
inte utan fog, att förstora motsättningar
och konstruera fram motsättningar, som
inte alls finns. Men vi bör komma ihåg,
att om vi har ett intresse för samverkan
och samarbete, är det också nödvändigt
med något av en självrannsakan. Var
och en som med sina läppar sjunger
samverkans och samarbetets lov bör veta
att någon lämplig väg att främja ett sådant
samarbete inte är att nedvärdera
andra partiers insatser och till oigenkännlighet
försöka misstänkliggöra dem,
utan den rätta vägen är den motsatta,
nämligen att försöka vara så saklig som
möjligt, låta bli att misstänkliggöra varandra,
låta svart vara svart och vitt vara
vitt.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Det blir, herr statsrådet Torsten Nilsson,
inte någon höjning alls av våra
verkliga bostadskostnader enligt högerpartiets
förslag. Vad är den verkliga bostadskostnaden,
statsrådet Torsten Nilssons
och min kostnad? Den är alltid
kostnaden för den sist uppförda lägenheten
av samma storlek, med avdrag för
skillnaden i standarden — annars skulle
vi ha en oavbruten kapitalförstöring.

Vari består Ert sätt att resonera när
Ni diskuterar frågan om de olika hyresnivåerna?
Ni använder den gamla vanliga
socialdemokratiska tekniken och
tror att kostnaden blir lägre därför att
totalkostnaden delas upp i olika delar.
Ni hoppas att människorna på det sättet
inte skall märka, hur stor summan
i verkligheten är. Vi betalar vår vanliga
hyra. Den består nu av grundhvra, rän -

tekompensation och bränsletillägg. Så
har vi de subventioner som vi får betala
på skattsedeln. Sedan har vi i vissa
fall de reparationer som vi själva måste
betala, och slutligen tillkommer på vissa
platser, t. ex. här i Stockholm, kostnaderna
på svarta börsen, som är en bister
verklighet, framför allt för många
unga människor.

Subventionerna, herr socialminister,
bevarar en alltför hög kostnadsnivå.
Vårt förslag till fri konkurrens på lika
villkor och ett skattefritt sparande på
12 000 kronor för en familj respektive
6 000 kronor för ensamstående för att
man skall kunna skaffa sig ett eget hem
eller en bostadsrättslägenhet, vårt förslag
om ett kreditgarantisystem — det
är medlen att pressa de sammanlagda
kostnaderna, dem som vi i verkligheten
har intresse av. Regeringens subventionspolitik
är en upp och nedvänd form
av socialpolitik. Vilka är det som inte
får åtnjuta subventionerna? Jo, det är
framför allt de människor som bor i de
äldsta och sämsta lägenheterna, det är
mängder av människor på landsbygden
och alla dessa människor som saknar
en egen bostad. Vilka är det som får
subventionerna? Tror socialministern
att det i första hand är de sämst ställda
människorna som flyttar in i de modernaste
och dyraste lägenheterna? Det är
i så fall ett stort misstag.

Det är i stället så att ju bättre man
har det, desto större subvention får
man. Får jag nämna ett färskt exempel,
herr socialminister? Det finns en verkstadsägare
i Stockholms närhet som bor
i ett eget hem, som han har uppfört vid
en tidpunkt då han inte kunde komma
i åtnjutande av ett enda öres statsbidrag.
Han har en årsinkomst som jag tror ligger
mellan 10 000 och 18 000 kronor.
Han får inga subventioner, men han får
vara med om alt på sin skattsedel betala
subvention till en granne som bor
i höghuset bredvid, en subvention som
uppgår till ett belopp av 700 kronor om

142

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

året till en man som har en årsinkomst
vilken överstiger 60 000 kronor.

Herr talman! Den sortens socialpolitik
vill vi i högerpartiet inte vara
med om!

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Eftersom jag redan fått en anmärkning
att jag använt för mycket tid, skall
jag inte förlänga denna debatt utan inskränka
mig till bara ett par ord. I anslutning
till herr Hjalmarsons senaste
anförande skulle jag vilja fråga honom,
hur det egentligen gick med den kåk
som högern skulle uppföra i närheten
av Stockholm och som för all världen
skulle visa, hur billigt man skulle kunna
bygga. Man basunerade på sin tid ut att
man skulle visa detta, men resultatet
väntar vi fortfarande på.

Jag skall inte fördjupa mig i det resonemang
som herr Hjalmarson för angående
vår bostadspolitik. Vi får tillfälle
återkomma härtill när bostadspropositionen
behandlas. Jag ville endast
säga att därest man skulle följa högerns
linje, som partiet har utvecklat i sin motion
angående bostäderna, innebär det
— och detta faktum får tala för sig
självt — att en nybyggd tvårummare
blir 500 å 600 kronor dyrare än den
under nuvarande förhållanden blir.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Efter den diskussion som
de fyra första talarna hade i förmiddags
och har haft i kväll har jag fått en känsla
av att det hade varit önskvärt om de
s. k. oppositionsledarna hade tagit litet
mer av den ricinolja som herr Ohlin
talade om. I dag har vi inte anledning
att erinra om de anekdoter som herr
Ohlin har berättat om rävar m. m., utan
kanske mera att erinra om de ord som
en författare i ett allvarligt ögonblick år
1905 telegraferade: »Nu gäller det att
hålla samman.» Då svarade en statsminister
som kände till trycket: »Nu må
vi hålla käft.» Om vi inte vill härma

vad som skedde i ett annat parlament i
går har den svenska riksdagen all anledning
att framhålla för partiledarna
och även delvis för regeringen, att s. k.
remissdebatter inte bör göras till något
dirigerat och till ett spel av aktörer.
Ty tror någon att den debatt som har
förts här i dag har givit det svenska folket,
t. ex. dem som sitter i stugorna runt
om i bygderna, svar på de frågor de ställer
i olika sammanhang? Om herr Hjalmarson
och herr Ohlin, eftersom de
båda representerar Uppland, hade gått
ut i de uppländska bygderna och sett
hur man hade det där på 1920—30-talet
och jämfört det med hur man har det
där nu, så skulle de ha insett att, även
om man där inte förstår konstiga ekonomiska
resonemang, så begriper man
dock att man fått bättre bostadsförhållanden,
trygghet, över huvud taget människovärde.
Det är detta, ärade kammarledamöter,
som den svenska riksdagen i
dag borde samlas kring. Om läget i ekonomiskt
eller annat avseende är allvarligt,
borde vi väl göra klart för oss att
vi skulle försöka hålla samman om det
väsentliga och försöka lösa det.

Jag skulle så vilja rikta en vädjan till
TV: I fortsättningen hoppas jag att TVutsändningen
skall omfatta hela remissdebatten,
ty om partiledarna skall upprepa
sig som de i dag har gjort, får vi
i framtiden ett spektakel som vi inte vill
ha. Det är ju inte heller säkert att partiledarna
är de bästa skådespelarna, och
det kan också tänkas att det behövs något
mer än skådespel i den svenska TV.

Det var emellertid inte detta jag skulle
säga i denna remissdebatt, utan jag skulle
vilja knyta an till de diskussioner om
budgeten som för närvarande sker runt
om i världen. Jag skall stanna inför
tre.

Först vill jag nämna den diskussion
som har förts nu i Sovjetunionen om
den budget som har framlagts där. Man
lägger märke till dels att det är den
största budget som har lagts fram där
och dels att utgifterna för socialvård

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

143

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och kulturella ändamål liar ökat kraftigt
under det att militäranslagen minskat.
USA-kongressen har framlagt, som
någon tidning sagt, en mastodontbudget,
och i den går över hälften till militära
ändamål. Sverige, som ju är en liten enhet
i det stora sammanhanget, har framlagt
en underbalanserad budget.

Jag kan inte förstå att partierna i dag
är så förvånade över denna underbalansering.
När vi tog försvarsbudgeten förra
året och band oss för försvarsutgifter
i framtiden, måste partierna dock ha
insett, att dessa utgifter skulle ställa
svensk industri och svensk företagsamhet
och samhället över huvud taget inför
ekonomiska svårigheter av stor omfattning.
Då var partiledarna eniga. I
dag gnäller de och försöker komma ifrån
de verkliga orsakerna i detta sammanhang.
Nu har vi fått arbetslöshet och
hårda tider. Det är självklart att vi
måste se till att det svenska folkets
trygghet i olika avseenden bevaras. Jag
tror det hade varit lyckligt, om vi med
progressiva medel hade skapat den konjunkturutjämningsfond
som jag för åtta
— tio år sedan ville ha.

Vi skall också komma ihåg att när det
nu talas om att vi skall dra in de anslag
som vi ger till kommunerna för det
skattebortfall de fått vidkännas, är det
nödvändigt att för framtiden räkna med
att staten mer än nu hjälper landsting
och kommuner på annat sätt, därför att
staten har progressiv skatt och inte som
kommunerna ett procentuellt uttag.

Jag vill också i likhet med herr Hedlund
understryka att räntan borde kunna
sänkas i nuvarande läge, och det
skulle göra en del.

Orsaken till att jag nämnde dessa tre
budgeter i början av mitt anförande var
att jag tror det är ganska nyttigt att västerlandet,
inte minst Sverige, lägger märke
till dem. Den skräck och det känslotänkande,
som har gjort att västerlandet
har investerat oerhörda summor i
försvaret, kan nämligen medföra att
Sovjetunionen kan vinna det syfte som

detta land troligen har, nämligen att vi
skall krypa in i den öppna säcken och
att det skall få nöjet knyta till densamma.

Beträffande försvarsfrågan finns det
hos såväl partiledarna som försvarsledningen
-— och inte minst hos fru Lidman-Frostenson
— en ljusblå optimism
och en ljusblå tro, som inte är mindre
utan tvärtom större än den, som andra
företräder. Om fru Lidman-Frostenson
emellertid skall blänka som en stjärna i
fortsättningen, så hoppas jag att hon ser
på dessa farliga ting mera realistiskt än
hon gjorde i dag. Man skall inte behandla
dessa ting så lättvindigt, när inte ens
vetenskapsmännen ännu kan bedöma
atom- och vätekraftens ohyggliga verkningar.

Sedan talade högerns representanter
om att vi måste pressa budgeten. Javisst
kan vi göra det. Men låt mig fråga: Vill
högern ta bort 800 eller 1 000 miljoner
i toppen på försvarsbudgeten — ty det
är väl försvarskostnaderna man vill
komma åt? Säg ifrån, om ni vill skära
ner där, eller låt bli att hyckla i fortsättningen! Så

vill jag säga att det är skickligt av
Sovjet att stimulera västerlandet till dårskapen
att binda huvuddelen av de ekonomiska
tillgångarna vid funktionsodugliga
försvarsmedel. Sovjets bästa angreppsmedel
ligger inte på det militära
området utan på det ekonomiska, psykologiska
och ideologiska planet. När
Sovjet presenterar sina försvarsanordningar,
gör man det med avsikten att
västerlandet skall ta fasta på klyschorna.
Man vet nämligen, att när hårda
tider kommer sätter de borgerliga in en
stöt mot kulturella och sociala välfärdsanordningar
samt mot vetenskap och
forskning. Om högern därför fortsätter
med sina krav på social och kulturell
nedrustning och stimulerar ett förvrängt
skattetänkande så blir vi så småningom
ideologiskt försvarslösa och kommunismen
kommer att segra utan att några
militära maktmedel behöver tillgripas.

144

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Krig har nu blivit något så ohyggligt, att
stormakterna måste söka sig till andra
krigsfronter än de vanliga, och då är den
ideologiska och ekonomiska krigföringen
den främsta.

Det gäller för västerlandet att i framtiden
socialt, kulturellt och ideologiskt
tävla med andra makter i intresseblocket.
Detta kräver känsla för gemenskap,
samarbete och solidaritet även i vårt
eget land och i vårt förhållande till andra
nationer. Vi måste också försöka att
jämna ut de materiella tillgångarna och
att tänka om på väsentliga punkter, när
det gäller att räcka en hjälpande hand
till de s. k. underutvecklade länderna.
Jag tror att man i Europa och västerlandet
är alltför självgod. Om man inte
där tänker om i tid, kan man hli smärtsamt
påmind om vad som kan komma
från Afrika eller Asien. Där kan inträffa
händelser, som blir avgörande också för
världens framtid. Jag tror också att vi
här i landet nu befinner oss i ett läge,
där vi måste komma till rätta med problemen.
Vi får med andra ord lov att
tänka om på väsentliga punkter i både
ekonomiska och andra avseenden.

Herr Hjalmarson sade att vi inte har
råd med en socialdemokratisk politik.
Jag vill då citera vad Jaurés sade, när
han tillfrågades om huruvida socialismen
var möjlig att genomföra: »Ja, socialismen
är nödvändig, alltså är den
möjlig.»

Eftersom man här har tagit upp en
samhällsdiskussion på det principiella
planet, vill jag deklarera att jag tror att
socialdemokratiens principer är nödvändiga,
om vi skall kunna slå vakt om
vår demokrati och skapa en fast grund
för människovärde och frihet. Alltifrån
självhushållets tid har utvecklingen i
allt snabbare takt gått emot en ökad
gemenskap och solidaritet samt ett
ökat samarbete. Många har kämpat emot
denna utveckling men tvingats acceptera
den för att kunna leva vidare. Jag
vill erinra om att bondehushållen har
ersatts av stora ekonomiska förening -

ar, att tjänstemän och arbetare tvingats
med i fackföreningsrörelsen, att ståndssamhället
har efterträtts av ett samhälle
med politiska partier och att de enskilda
företagen har försvunnit och ersatts
med jättestora aktiebolag; den senare
maktkoncentrationen påbörjades för
drygt 600 år sedan i vårt land. Jag vill
erinra om att den ensamme läkaren vid
operationen har ersatts av ett arbetslag.
Detta visar exempelvis thorax- och
neurokirurgiska operationer. Vetenskapsmannen,
teknikern och uppfinnaren
kan i dagens komplicerade arbetsuppgifter
endast syssla med en detalj
och överlåter arbetena att sammanställa
det hela till en arbetsgrupp. Vi
har också tvingats att överbrygga by-,
läns-, landskaps- och landsgränserna,
och vi har kommit så långt nu, att vi
talar om en världsmarknad.

Låt mig ställa frågan: År vi beredda
att slå sönder alla dessa stora kollektiva
enheter och säga att nu vill vi ha tillbaka
den enskilde individens initiativkraft?
Vi vet att det är omöjligt, och vi har
tvingats att acceptera det hela. De flesta
som av utvecklingens dynamiska krafter
tvingats acceptera den nödvändiga
gemenskapen, samhörigheten och solidariteten
säger sig i regel vara principiella
och med munnen aktiva bekämpare
av socialdemokratiens principer,
men i sin praktiska gärning är de i
många fall mera aktiva socialister än
socialdemokratien själv. Jag vet inte om
de borgerliga för att lugna sitt samvete
i detta fall accepterat Hegel och tröstat
sig med att det är det onda som
åstadkommer all utveckling i samhället.
Faktum är att den enskilda företagsamheten
och känslan för det vi kallar fosterland
bär avskaffats inom kapitalismen.
Vi har i stället fått en demokratisk
stat, där människorna i gemen vill
äga de värden de har men också är beredda
att försöka utnyttja landets olika
resurser för detta arbete.

Det som förefaller mig absurt i denna
situation är att socialdemokratien med

Onsdagen den 28 januari 1959 cm.

Nr 2 145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sin efter vad det vill synas principiellt
riktiga inställning till samhällsproblemen
har tvingats att syssla med dagsaktuella
problem och hyfsa och vidga
ramen för möjligheterna att leva på ett
hyggligt sätt tillsammans. Vi har sysslat
med dessa problem så mycket, att vi
har glömt bort det väsentliga, nämligen
att hyfsa och försöka få ordning på
det ekonomiska livet. När icke socialdemokratien
själv gjort detta, har enskilda
företagare tvingats att beträda samarbetets,
solidaritetens och samhörighetens
väg och bilda de stora ekonomiska
enheter som skall göra det möjligt för
oss att skapa de värden vi har inom
samhället.

Det behövs nog en omprövning av
äganderätten till våra produktionsmedel.
Det kanske inte är dagsaktuellt just nu,
men jag tror att om vi fortsätter att i
vårt land, för varje gång det blir en
nedgång i konjunkturen, få bevittna att
de hårdaste stötarna skall tas av arbetarna
och samhället självt, så tvingar
detta jämväl socialdemokratien att inte
bara överlåta till de borgerliga att socialisera
detta samhälle, utan då måste
även vi kunna skryta med att vi åtminstone
har soc.ialiserat några av de
väsentliga företagen i detta land. Vi gör
det icke som något självändamål, utan
vi gör det därför att det enskilda ägandet
genom de nya företagsformerna har
avskaffat sig självt och skapat möjligheter
till ett samhällsägande.

.lag skulle i det sammanhanget bara
vilja peka på en industri. Är det rimligt
att exempelvis skogsindustrierna, med
alla sina jättevinster i början av 1950-talet, i dag, när kristid eller en viss omsvängning
av konjunkturen kommer,
skall gå till samhället för att få hjälp
att röja i skogarna? Då skall samhället
träda till med olika stödåtgärder. Det
är också samhället som skall ta ansvaret
för de arbetare som kommer utanför
fabriksportarna. Om inte skogsindustrierna,
som ju faktiskt iir färdiga för
ett samhällsövertagande, bättre sköter

sitt verk, tvingar dessa industrier själva
fram ett samhällsingripande för att
skydda människorna från nöd och svårigheter.

Det har också talats om att vi har
det så svårt i dag, att vi inte kan göra
någonting. Och det kan ju vara gott att
ty sig till detta, men för en stund sedan
såg jag Gustav Möller här, den sociala
välfärdspolitikens främste man.
Om han hade lyssnat till alla talesätt
om att vi icke skulle ha råd att hjälpa
dem som hade det svårt i detta land,
hade de fått bo kvar i sina kojor och
levat i arbetslöshet och nöd. Här måste
alltså de demokratiska staterna ta krafttag
för att hävda sig på de väsentliga
områdena gentemot diktaturerna ute i
världen.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja
säga att vi inte skall glömma bort att
dessa ekonomiska förutsättningar är
medel för demokratien, och dessa medel
måste ständigt kunna förändras utan
hänseende till gamla fördomar. Människorna
behöver också en ideologi,
människorna behöver känna samhörighet,
och människorna måste lära sig
känna solidaritet inom landet och över
gränserna.

Kristendomen och socialismen har
etiskt likartade utgångspunkter, och
båda möttes av kamp och strid,
när de sökte förståelse för sin uppfattning,
att människan och människovärdet
skulle sättas i centrum. Vid
den tidpunkten diskuterade man inte
om man skulle ha präster eller ej som
förkunnare av kristendomen. Då försökte
man att leva efter den kristna läran.
Samma var förhållandet när socialismen
kom. För mig är socialismen
ideologiskt och jämväl ekonomiskt det
system som kan ge möjligheter i framtiden.
Men jag vill också deklarera att
inget ekonomiskt eller annat system är
evigt, utan de är föränderliga. Vad vi
behöver är väl framför allt en levande
och skapande ideologi, som människorna
inte bara erkänner med läpparna

10 — Andni kammarens protokoll 1959. Nr 2

146 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utan enligt vilken de också i praktisk
handling så försöker skapa framtiden
och nutiden, att vi kan leva i fred och
behålla vår demokrati med människovärde
och frihet.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag har med sympati
lyssnat till herr Lundbergs av övertygelse
burna anförande, även om jag
måste säga att han som dramatiker kan
tävla med t. o. m. socialministern.

Jag skulle emellertid vilja anknyta till
den förut i kväll förda debatten mellan
regeringssidan och partiledarna för att
till den foga ett par kompletterande synpunkter.

Innan jag gör det, vill jag emellertid
gärna göra en allmän reflexion om regeringspolitikens
stabilitet och betydelsen
av den grad av tillit, som allmänheten
kan ha till en regering. Jag tror
nämligen, herr talman, att det finns ett
bestämt samband mellan den grad av
tillit och auktoritet i ordets bästa mening,
som en regering åtnjuter, och
medborgarnas moraliska attityd till och
respekt för de beslut som regeringen
fattar och även för de lagar och förordningar
som regeringen med riksdagen
stiftar och sätter i kraft.

Mot den bakgrunden vill jag påpeka
att när regeringen under valrörelsen i
mycket pregnanta ordalag tillfrågades
om nya skatter var att vänta, så gavs
ett svar som, såvitt jag förstår, av allmänheten
måste ha uppfattats som ett
besked att så inte var fallet. Jag tror
inte att finansministern kan så lättvindigt,
som han här försökte göra, utplåna
skillnaden mellan det besked som då
gavs och den politik han i dag förordar.
Det förflöt bara två eller tre månader
från den tidpunkt, då detta besked lämnades
under valrörelsen, till den tidpunkt
då regeringen var färdig att signalera
nya skatter, och under den perioden
undergick det ekonomiska läget
inte någon som helst märklig förändring.

Det står klart för mig, att omkastningar
av detta slag -—- intrycket hos
allmänheten blir att detta är en omkastning
— medför skadliga rubbningar i
det grundläggande förtroendeförhållande
mellan regering och folk som tvärsigenom
alla politiska meningsskiljaktigheter
måste finnas i en sunt fungerande
demokrati. Sådana skador uppstår,
även om, vilket man måste förutsätta,
skillnaden mellan regeringens ståndpunkt
nu och under valrörelsen inte
beror på något annat än bristande förmåga
att överblicka läget, trots att regeringen
med det material och den apparat
den har till sitt förfogande bättre
än någon borde kunna göra det. Jag
tror, herr talman, att det är en dålig
regering som förorsakar skador av det
slaget.

Får jag för övrigt tillägga i detta sammanhang,
att när jag för en liten stund
sedan hörde socialministern göra gällande
att det inom folkpartiet föreligger
en glidning åt höger erinrade jag
mig ett yttrande som en gång fälldes
av Hjalmar Branting i oppositionsställning.
Han sade: »På regeringshöjderna
blåser det alltid högervindar.» Jag
måste säga att när vi från folkpartiets
sida nu inte vill acceptera en omsättningsskatt
som ett tjänligt medel i den
föreliggande ekonomiska situationen,
så kan det sannerligen inte yara uttryck
för någon högerglidning. Den politiken
företrädes i stället i detta fall från regeringsbänken.

Jag skall nu uppehålla mig några minuter
vid ett par fundamentala problem,
som har berörts förut under debatten
och som jag tror är av avgörande
betydelse för den ekonomiska och
politiska utvecklingen här i landet.

Det första gäller återställandet av den
dynamiska kraften inom det svenska
näringslivet och återupprättandet av
näringslivets vacklande konkurrensförmåga.
Det har sagts många ord förut
här i dag om den saken. Finansministern
gick så långt att han ville göra

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gällande, att här var över huvud taget
ingen fara på taket. Han ansåg det klart
att talet om den skadade konkurrenskraften
inte hade någon relevans. Men
han fick ju uppleva, att en liten stund
senare stod socialminister Torsten Nilsson
här i samma talarstol och hänvisade,
när han skulle förklara svårigheterna
att föra en i allo effektiv politik
till arbetslöshetens bekämpande, till
vårt ekonomiska beroende av omvärlden.
Det är ju ingenting annat än en
dementi av finansministerns uppgift,
ty det visar direkt på vilken stor betydelse
konkurrenskraften har för en
god sysselsättning.

Herr Ohlin har på förmiddagen och
delvis i kväll klart belyst de båda faktorer
som här är utslagsgivande. Den
första är naturligtvis produktiviteten,
den mängd nyttigheter som kan framställas
per arbetstimme. Den andra är
löne- och kostnadsnivån. Produktiviteten
är i sin tur självklart helt beroende
av rationaliseringsgraden och effektiviteten
inom företagen. Har verkligen
den av regeringen förda ekonomiska politiken
varit den bästa, om jag nu försöker
uttrycka mig positivt, för möjligheterna
till rationaliseringsframsteg
inom det svenska näringslivet med alla
dess stora och små företag? Finansministern
försökte göra gällande något sådant,
men frågan behöver ändå bara
ställas för att det skall bli klart, att svaret
måste vara nej.

Jag behöver inte en gång till upprepa,
hur den förda ekonomiska politiken
i stället för att söka stimulera
sparande och kapitalbildning och på
så sätt underlätta kapitalförsörjningen,
inriktat sina huvudansträngningar på
att dämma upp och delvis reglera kapitalefterfrågan.
Det är inte nödvändigt
att erinra om att under långa tider har
regeringspolitiken gått ut på att lägga
särskilda avgifter just på de maskiner,
verktyg och redskap i övrigt, som varit
en förutsättning för snabbare rationaliserings-
och produktivitetsframsteg.

Regeringen kan förvisso inte försvara
sig med —- fast det ofta görs ansträngningar
i den vägen — att en för effektiviteten
inom företagen förmånligare
politik skulle ha medfört oförmånliga
verkningar för den ena eller den andra
stora folkgruppen. Ingen kan väl nämligen
och ingen vill på allvar bestrida
det självklara sambandet, att en högre
effektivitet inom näringslivet också ger
möjligheter till en högre inkomstnivå
för alla folkgrupper vid bevarad full
sysselsättning. Det förhållandet kan naturligtvis
också uttryckas på det sättet
att en längre effektivitetsgrad måste,
om full sysselsättning skall kunna bevaras,
leda till en lägre inkomstnivå.
Härav framgår enligt min mening mycket
klart, att en politik som har som ett
huvudmål att stärka produktionen och
produktiviteten inom företagen verkligen
är den för alla bästa vägen till tryggare
arbete och utkomst i en otrygg tid.

Den allvarligaste av regeringens försummelser
är, anser jag, att den handlat
som om den inte insåg detta samband.
Den har misslyckats med att använda
det enastående gynnsamma läge, som
Sverige befann sig i under en mycket
stor del av efterkrigstiden, för att genom
en klok politik lägga en säker
grund för fortsatta framsteg när ett annat
läge inträtt, ett läge där vi blev
jämspelta i en fredlig tävlan med de
länder som varit med i kriget och som
fick en annan konkurrenskraft sedan
de läkt de sår som kriget tillfogat dem
och återhämtat sina ekonomiska krafter.

Avgörande för vårt näringslivs konkurrenskraft,
och jag återvänder till
den, är alltså effektiviteten inom företagen
och distributionen samt kostnadsoch
lönenivån. Herr Ohlin belyste på
förmiddagen hur en kostnads- och lönenivå
som drivs upp för högt i förhållande
till effektivitetsgraden inte kan
medge ett upprätthållande av den fulla
sysselsättningen utan tvärtom leder till
arbetslöshet. .Tåg upprepar återigen att

148 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi på den liberala sidan inte syftar till
några intrång i arbetsmarknadens frihet.
Det är självklart att vi inte gör det.
Men på den politiska sidan över huvud
taget finns väl ingen enskild person,
som borde ha ett så stort intresse och
ansvar för att dessa frågor blir objektivt
och offentligt klarlagda i belysning
av det rådande läget som herr Sträng.
Får jag slå fast, herr talman, att när
herr Ohlin då frågar finansministern,
om han har någon uppfattning om dessa
förhållanden och vilken den uppfattningen
i så fall kan vara, så ger
herr Sträng ett svar, vars innebörd är,
att den uppfattning han eventuellt kan
ha skall han i hemlighet delge LO:s ledning.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att
jag måste säga att detta är ett ganska
ynkligt svar. Jag tycker i alla fall att
inget svar kan vara mera ägnat att tydligare
avslöja, att herr Sträng inte inser
att även om han inte är landets statsminister
— ännu inte är landets statsminister
kanske man skall säga för säkerhetens
skull — så är han ändå landets
finansminister med större ansvar
än någon annan för hela folkhushållets
ekonomi. Och hela folkhushållet har
ett berättigat och självklart intresse
av att dessa förhållanden blir föremål
för en offentlig och klarläggande debatt,
som säkerligen kommer att bidra
till deras lyckliga lösning.

Jag tyckte faktiskt, herr talman, att
det svaret mer än det mesta var ägnat
att understryka det berättigade i herr
Ohlins slutsats, att landet behöver en
annan regim för att bringa reda i sin
ekonomi och naturligtvis även ur den
självklara synpunkten av nyttan och
angelägenheten i ett demokratiskt samhälle
av växling vid makten.

Detta för mig över — med några få
ord endast — till den andra huvudfråga
som diskuterats under denna debatt.
Det var den som herr Ohlin ställde
till herr Hedlund, om centerpartiet
hade för avsikt att inrikta sina syften

och sin praktiska politik på att åstadkomma
ett regimskifte, som verkligen
kan leda till en annan politik än den,
vars följder vi nu upplever, eller om
centerpartiet vill hålla dörren öppen
för en återupprepning av rollen som
stödparti till den socialdemokratiska
regimen. Herr Hedlund har redan två
gånger sökt svara, och jag vill bara
konstatera, herr talman, att det var ett
till intet förbindande svar eller rättare
sagt intet svar alls.

Finansminister Sträng gav på denna
punkt herr Ohlin ett råd, som liksom
hans yttrande beträffande de förbindelser
han upprätthåller med landsorganisationen
i de viktiga frågor, som
jag förut talat om, tyder på en förkärlek
hos finansministern för någonting
som man skulle kunna kalla hemlig
diplomati. Finansministern rådde
nämligen herr Ohlin att inte ta upp
någon offentlig debatt med herr Hedlund
om dessa frågor utan i stället ta
ett personligt samtal med honom.

Jag kan inte alls, herr talman, dela
finansministerns ståndpunkt i det fallet.
Jag tror att svenska folket har ett
behov av en klarläggande debatt även
på det område, som herr Ohlins fråga
till herr Hedlund omfattar. Jag tror att
svenska folket med allt starkare och
starkare röst efterlyser en opposition
med slagkraft. Jag tror att detta är ett
berättigat krav. Jag anser att vi skall
öppet diskutera anledningarna till att
en sådan opposition under så lång tid
inte kunnat komma till stånd.

Jag tror, herr talman, att om man frågar
vilka eller vem som har en mycket
stor del av ansvaret härför, så skall man,
vare sig man går tillbaka till händelseförloppet
1951, till regeringskrisen 1957
eller till förhandlingarna i pensionsfrågan
för ett år sedan, finna bilden av
herr Hedlund och hans vänner. Jag tror
därför att det är fullkomligt konsekvent
att åter väcka frågan, hur en slagkraftig
oppositionspolitik — jag tillät mig för
ett år sedan att karakterisera en sådan

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

politik med orden en positivt liberal
centerpolitik — skall kunna komma till
stånd.

För ett år sedan stod det redan med
stor skärpa klart att det fordrades allvar
från centerpartiets sida för att verkligen
driva en sådan positiv centerpolitik.
Det fordrades tillmötesgåenden från
högerpartiets sida. Det fordrades förvisso
även beredskap att bortse från partisynpunkter
även från folkpartiets sida,
och jag tror att jag deklarerade beredvillighet
därvidlag. Detta var villkoren
om oppositionen på ett framgångsrikt
sätt skulle kunna möta 1958 års stora
politiska frågor. Men jag sade också att
vad vi hade att vänta oss var antingen
att en sådan samling till en större slagkraft
hos oppositionen skulle lyckas
eller också att statsminister Erlander
skulle lyckas med vad som så tydligt var
hans avsikt, nämligen att fortsätta att
regera landet och behärska dess ekonomi
genom att söndra oppositionen.

Jag tycker inte det tjänar någonting
till, herr talman, att bortse från det allvarliga
i den utveckling som ägt rum
under de sista 12 månaderna. Det är
statsminister Erlander som lyckats, och
så länge intet klart och positivt svar har
lämnats på de frågor herr Ohlin riktat
till centerpartiet, kan svenska folket heller
inte få ett positivt svar på sin bestämda
vädjan om en slagkraftig oppositionspolitik.

Herr talman! Jag började med att säga
att jag tror att dessa båda frågor, det
svenska näringslivets ekonomiska styrka
och konkurrenskraft samt de politiska
förhållanden jag nu senast berört, har
mycket väsentlig betydelse för hur vår
ekonomi och det politiska livet i vårt
land skall utvecklas under de allra närmaste
åren.

Den ställning som centerpartiet har i
den svenska politiken ger det utan tvivel
en nyckelposition, men det är också en
position, som medför ett mycket stort
ansvar. Vill centerpartiet eller vill det
inte medverka till att föra vår ekonomis -

ka politik in på en definitivt ny bog,
vilket förvisso vore till alla medborgares
bästa?

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Debatten i dag har ju i
varje fall givit vid handen, att den riksdag
som nu är samlad, kommer att ställas
inför många stora och viktiga frågor.
I dag har debatten givit klarhet om
en hel del: pensionsfrågan, arbetslösheten,
jordbruksprisavtalet, kanhända
även frihandeln in. m.

Jag skall för min del be att få stanna
litet vid dessa frågor, och jag skall börja
med pensionsfrågan, inte minst därför
att såväl herr Ohlin som nu senast
herr Wedén i denna fråga riktat vissa,
skall vi säga attacker mot centerpartiet.
Innan jag svarar på dessa, vill jag först
säga min mening om pensionsfrågan
i det läge som i dag är. Jag har den
uppfattningen att för varje gång som
den frågan presenteras för svenska folket
tycks det ekonomiska underlaget
för den bli sämre och sämre.

Finansministern sade här i dag, att
om man inte hade vidtagit åtgärder från
regeringens sida mot arbetslösheten, så
skulle vi i dag ha haft 125 000 arbetslösa.
Han ville med det styrka, att regeringen
har varit mycket aktiv. Det må
för all del vara sant, men samtidigt gav
ju den siffran en skrämmande bild av
tillståndet inom det svenska näringslivet
i dag.

Jag tror för min del, att om man
skall lösa pensionsfrågan just i ingångsskedet
till en europeisk frihandel, kommer
det att medföra ytterligare en svår
belastning på vårt näringsliv. Hur det
iin blir med den saken, kommer i alla
fall en betydande del av våra industrier
att ställas inför omställningssvårigheter
och anpassningsproblem. Med största
sannolikhet kommer särskilt de första
åren att medföra ekonomiska bekymmer
för företagsamheten med behov av betydande
insatser för att förbättra vårt
konkurrensläge. Detta säger ju finans -

150 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ministern själv i propositionen om lättnader
beträffande investeringsfonder.
Även i nationalbudgeten är man inne
på samma tema och säger att frihandeln
i ingångsskedet kan komma att betyda
besvärligheter bl. a. på ett så viktigt
område som den svenska verkstadsindustriens.

Redan nu planerar vissa svenska företag
att flytta en del av sin tillverkning
till tullunionsområdet, och det är
mycket möjligt att andra planerar att
förlägga en kommande utvidgning av
sin tillverkning till detta område. Det
är fullt förklarligt att så sker. När kapitalrörelserna
blir fria mellan länderna,
är det alldeles självklart att kapitalet
söker sig dit där det möter det minsta
motståndet på kostnadssidan. Det är
därför inte omöjligt att varje åtgärd som
kan ytterligare försämra vårt konkurrensläge,
kan komma att innebära betydande
återverkningar på sysselsättningen
här hemma. Det torde därför vara
inte minst ett löntagarintresse av första
rang att inte försätta det svenska näringslivet
i ett sådant konkurrensläge,
att man minskar sysselsättningen på
hemmaplan. Enligt centerpartiets mening
går det inte att bortse från denna
sammankoppling i tiden av två frågor,
som synnerligen illa harmonierar med
varandra i fråga om verkningarna.

Sedan skall jag be att få syssla litet
med folkpartiet och dess ställning i pensionsfrågan.
Jag skall inte beröra fallet
Königson i annan mån än att jag nog
tycker, att hans deklaration vid denna
tidpunkt är sådan, att man frågar sig
vem som står för regien och vem som
har anordnat föreställningen.

Nu har herr Ohlin i dag och även
herr Wedén börjat propagera för folkpartiets
pensionsförslag. De riktar sig
till centerpartiet och kräver underförstått
en samverkan i denna fråga. Ja, det
kan måhända ifrågasättas, om inte folkpartiets
eget förslag redan nu är utmanövrerat
genom en ledamot i det egna
partiet. Det är kanhända för att över -

skyla detta, som man nu försöker utmåla
centerpartiet som den stora syndabocken,
därest socialdemokraternas förslag
vinner. Jag tycker nog, att man
borde ha tröttnat på denna dimbildningsmanöver,
som ju så skändligt har
misslyckats vid tidigare tillfällen. Jag
tror för att tala med herr Hjalmarson
att de »vanliga» människorna genomskådar
denna dimbildningsmanöver från
folkpartiets sida. Centerpartiet har
ingen som helst anledning att vika från
sin linje, därför att folkpartiet inte kan
hålla ihop.

Herr Ohlin kan tala hur vackert han
vill om sitt pensionsförslag. Faktum är
dock att detta förslag har underkänts
grundligt i två på varandra följande val.
Och detta vill folkpartiet att centerpartiet
nu skall övergå till och acceptera.
Nej! Herr Ohlin och även herr Wedén
frågade om centerpartiet ville medverka
till en sådan politik att det blev möjligt
med ett regeringsskifte. Det gällde då
att tränga tillbaka socialdemokratien.
Ja, frågan var ju i och för sig så opreciserad
att jag faktiskt kände litet medlidande
med de elever, som herr Ohlin
undervisar. Är han lika opreciserad i
frågorna till dem, blir det inte lätt att
ta någon examen för herr Ohlin. Men
jag förstår i alla fall att herr Ohlin avsåg
ett samarbete i tilläggspensionsfrågan,
även om frågan var mycket väl camouflerad.
Ja, herr Ohlin, enligt de demokratiska
spelreglerna är det ju tilllåtet
för alla partier att försöka reducera
varandra. Vi har då aldrig i centerpartiet
märkt någon annan inställning
från folkpartiets sida vare sig vi varit
i regerings- eller oppositionsställning.
Det är ju så att varje parti strävar efter
att föra en sådan politik att det kan öka
förtroendet hos väljarna och därigenom
få ett ökat inflytande. Det är demokratiens
grundregel att det måste vara så.
Detta måste innebära, att om man arbetar
för att själv kunna genomdriva en
sak och man vinner på detta, måste man
ju ta vinsten någonstans, man måste re -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ducera ett annat parti. Vi tog ju enligt
statsministerns uttalande en gång 50 000
röster från socialdemokraterna, och det
sörjer vi inte över att vi gjorde.

Är det inte så att herr Ohlin har
missuppfattat dessa demokratiska spelregler?
Herr Ohlin har ju i stället fört
en politik som reducerat det egna partiet,
och så skall man ju inte göra. Hur
skall man kunna tränga tillbaka socialdemokraterna,
herr Ohlin, om man för
en politik som reducerar det egna partiet?
Nej, jag måste ge ett mycket lågt
betyg åt herr Ohlins egna bidrag till
denna målsättning att reducera socialdemokratien.
Vi kommer från centerpartiets
sida inte att vika från de linjer,
som vi har märkt att en betydande del
av det svenska folket har ställt sig bakom
och givit sitt förtroende.

Sedan skall jag övergå till ett annat
ämne. Jag tror att vi allesammans känner
en viss oro inför de tecken på vikande
konjunkturer, som vi alltemellanåt
ser. Jag tror att vi märker att desse
tecken på stagnation kanhända förebådar
en allvarlig utveckling. I varje
fall tror jag det är klokast för oss att
inte ställa alltför höga förväntningar
på vad finansministern här i dag talade
om, att ett omslag i Förenta staterna
snabbt skulle kunna förbättra situationen
hos oss. Jag tror det är litet överdrivet
optimistiskt; i varje fall gav
bl. a. den föredragning statsutskottet
hade i detta ämne en helt annan bild av
läget. Jag tror det är riktigare att vi observerar
hur ställningen är i vår egen
världsdel i första hand, ty våra förbindelser
med de västeuropeiska länderna
är ju på handelns område sådana,
att vi påverkas långt mera av konjunkturerna
där än i landet västeröver. Om
jag inte är fel underrättad går ungefär
70—75 procent av vår export till de
västeuropeiska länderna och inte mer
än omkring 7 procent till Förenta staterna.
Det är alldeles självklart att vårt
öde i den ekonomiska utvecklingen
kommer att sammankopplas i första

hand med förhållandena i vår egen
världsdel, och jag tror man får räkna
med att den nu påbörjade tullunionen
mellan kontinentländerna kommer att
innebära en mera hemmamarknadsbevarande
politik, i varje fall under en tid
framöver till dess att en klarare bild
kan erhållas över den differentiering
av näringslivet, som man ju syftar till
i denna frihandel. Till dess är det inte
osannolikt att konjunkturerna kommer
att bli dämpade även för vårt vidkommande.

Det resonemang, som herr Ohlin knöt
till detta ämne när han ville göra gällande
att en frihandel skulle öka sysselsättningen,
är kanske i och för sig
riktigt på lång sikt, men på kort sikt
tror jag verkningarna kommer att bli
de motsatta. Trots att förväntningarna
framöver givetvis inte utesluter att det
kan bli ett uppsving, tror jag i alla fall
att det är bäst att vara beredd på en vikande
tendens, i varje fall under tiden
närmast framöver. Skulle vi missräkna
oss i det fallet, är det väl ingen som
sörjer över detta. Vad vi gör nu bör betraktas
som en försäkringsåtgärd i detta
avseende.

Sedan kan det givetvis råda delade
meningar om vilka åtgärder som skall
vidtas. Men vi kan nog vara överens om
att de investeringar, som staten kan och
behöver göra, bör man passa på att göra
nu. De åtgärder, som i en del fall vidtagits
när vi skyndat till med statliga
beställningar, har emellertid en ganska
snäv begränsning. I längden är detta
inte mer allmänt sett någon effektiv
lösning av problemet.

Ett ökat bostadsbyggande kan givetvis
inrangeras bland sysselsättningsbefrämjande
åtgärder, och socialministern
tycks sätta ett synnerligen stort värde
på detta arbetsområde. Svagheten är
bara att produkterna av dessa investeringar
är av mera konsumtionsbetonad
än produktionsbefrämjande karaktär.
Det kan vara problematiskt att i en vikande
konjunktur finna avsättning för

152 Nr 2

Onsdageh den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett ökat tillskott på bostadsmarknaden,
därest inte denna produktion förbindes
med en vidgad subventionering. Men utrymmet
i statens budget för en ökad
subventionering är inte stort, om det
över huvud taget finns något sådant utrymme.
Med hänsyn till budgetutfallet
borde det i stället ske en ytterligare
minskning av subventioneringen både
direkt och indirekt genom en sänkning
av den allmänna räntenivån.

Jag vill inte i och för sig fördöma ett
ökat bostadsbyggande såsom konjunkturstimulerande
sysselsättningsobjekt,
men jag har den uppfattningen att denna
utväg endast är användbar i en kortvarig
krissituation. Om man betraktar
dagens läge på det sättet, må det vara
motiverat med ett kraftigt ökat bostadsbyggande,
men är den ändrade konjunkturen
av mer långsiktig beskaffenhet, då
tror jag att vi bör söka andra investeringsobjekt.

Jag menar alltså att det bör ske en
klar gränsdragning mellan sådana investeringar,
som förutsätter att det finns
vilja och förmåga till ökad konsumtion,
och sådana investeringar som innebär
produktionsbefrämjande åtgärder,
låt vara kanske på längre sikt. Vi
inom centerpartiet har, såsom herr Hedlund
här tidigare framhållit, föreslagit
en sänkning av den allmänna räntenivån
med en halv procent, borttagande
av den extra bolagsskatten, användande
av investeringsfonder m. in. Vi tror att
sådana åtgärder skulle åstadkomma en
vidgad investeringsverksamhet från företagens
sida, och det går ju åt lika mycket
byggnadsmaterial och arbetskraft
vid byggnation i företagarledet som
inom bostadssektorn.

Vi hälsar med tillfredsställelse planerna
på ett ökat vägbyggande. Vägarna
här i landet befinner sig i ett tillstånd
som är oförsvarligt med hänsyn till bilbeståndets
storlek, och många trafikolyckor
beror på brister i fråga om anordningar
för trafiksäkerheten. Vägarbeten
utgör därför i dagens läge en god

placering, även om konjunkturen skulle
medföra en tillfällig nedgång av bilanskaffningen.

Med nuvarande tendenser i fråga om
sysselsättningen spelar naturligtvis den
kommande avtalsrörelsen en särskilt
stor roll. Det gäller alla grupper, men
kanske inte minst statstjänstemännen,
eftersom en löneförhöjning för dem inte
kan finansieras annat än genom nya inkomsttillskott
för staten. Det bidrag till
stabiliseringssträvandena, som jordbrukarna
tidigare har lämnat, borde i detta
sammanhang kunna vara en god förebild
för andra grupper.

Intresset knyter sig nu speciellt — det
har alltför väl märkts i denna debatt —
till den nya form av »inkomstförstärkning»,
varmed finansministern tänker
förse budgeten. Han har, såsom vi alla
vet, signalerat skatter i en för tillfället
aktuell dräkt. Man bara frågar sig, vilken
dräkt inkomstförstärkningen sedan
skall iklädas nästa år och året därpå.
Det hela ger anledning att tänka på Frödings
dikt Idealism och realism, där
det bland annat heter att: »snus är
snus om än i gyllene dosor». Man har
lust att säga, att skatt är skatt om än i
vackra kläder.

Vi inom centerpartiet vill inte, såsom
här tidigare sagts, medverka till
nya skatter, utan anser att man lånevägen
bör kunna finansiera objekt med
arbetslöshetsbekämpande syfte. Det är
bättre än att tillfälligtvis finansiera dem
med hjälp av nya skatter. Det höga statliga
utgiftsläget kommer nog, därest det
inte vidtas motåtgärder, att tvinga kommande
finansministrar att ständigt presentera
förslag till nya inkomster, mer
eller mindre utan skyddande förklädnad.

Vi har emellertid den uppfattningen
inom centerpartiet att det inte räcker
med att endast fundera ut hur man
skall kunna fylla igen hålen i budgeten
efter hand som de uppstår, utan vi
menar, att vi samtidigt måste lägga upp
en plan över sådana utgiftsbegränsning -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ar att vi om några år skall kunna tänka
oss en jämvikt i budgeten.

Det finns exempel från det praktiska
livet, där företag i en liknande situation
genom nya inteckningar och genom lån
och gåvor etc. från intressenter försökt
kompensera driftförluster men glömt att
på längre sikt planera för sanering av
sin ekonomi. Sådana privata företag bedriver
en hopplös ekonomisk politik.
Det är inte ur vägen att man gör jämförelser
mellan det enskilda näringslivets
ekonomiska handlande och statens.
Det är i stort sett samma regler som
följes.

Jag nämnde frihandeln. Vi ställer oss
frågande inför om det på något av det
nya årets många oskrivna blad skall
skrivas in en lösning av frihandelsproblemet.
Jag skall emellertid inte gå in
på den frågan nu, eftersom det har
sagts, att vi skall få en utrikesdebatt,
där den kommer upp. Jag vill bara notera
detta med tacksamhet, ty det kan
ge tillfälle till att få en ordentlig redogörelse
för frågan utan att vi skall behöva
söka den i tidningar och tidskrifter.

Herr talman! På ett annat av de
oskrivna blad, som jag talade om nyss,
skall man skriva in ett nytt prisavtal
för jordbruket. Jag hoppas, att det kan
ske i enighet. Därtill krävs emellertid
att en större trygghet för en rättmätig
inkomst kan tillförsäkras jordbukarna
än i det prisavtal, som nu gäller. Svagheterna
i detta ligger främst i otryggheten
i fråga om utlovad inkomstlikställighet
samt i bristande effektivitet hos
skyddsreglerna. I ett nytt avtal bör utrymmet
för prissvängningar vara mindre.
Spärreglerna måste ges en effektivare
och smidigare utlösningsmekanism.
Bättre möjligheter att följa andra grupper
bör ges o. s. v. Det är bara några
exempel på sådana krav, som måste
framställas, om jag, som jag nämnde,
skall kunna hoppas på enighet i denna
fråga.

På listan över kommande propositioner
har jordbruksministern givit plats
för småbruksfrågan. Vi hoppas väl alla,
att ett rejält grepp nu skall tagas för att
ge en behövlig förstärkning åt dessa
mindre men så många svenska jordbruk.

Ett annat spörsmål, som det har bebådats
proposition om, är skördeskadeförsäkringen.
I den saken vill jag uttala
en förhoppning, att frågan inte löses
på ett sätt, som står i strid mot jordbrukarnas
egna önskemål. Det ställningstagande,
som kommit till uttryck genom
jordbrukarnas organisationer, bör respekteras.
Frågan bör inte lösas på det
sätt som den nu föreliggande utredningen
har anvisat. Jordbrukets ekonomiska
läge är just nu sådant att många jordbrukare
sitter kvar på sina gårdar till
priset av kapitalförtäring av tillgångarna
i jord, skog och byggnader. Det finns
alltför många som vägrar att inse det.
Jag vill framhålla detta i anledning av
ett anförande, som hölls i medkammaren
i förmiddags av LO-ordföranden.
Jag vill varna för en kortsynt ekonomisk
politik gentemot jordbruket i det
samhällsekonomiska läge, som i dag
råder. Lärdomarna från 1930-talet bör
man inte glömma. Som jag tidigare har
nämnt en gång i denna kammare kommer
ett krisläge i dag inom svenskt
jordbruk att väsentligt starkare påverka
konjunkturerna för näringslivet i övrigt
genom den mekanisering och den rationalisering
som vårt jordbruk nu har
jämfört med 30-talets.

Jag har talat om ett par oskrivna blad
i riksdagens arbetsprogram. Vad riksdagen
skall rista in på de andra tomma
sidorna under året kan det givetvis
råda delade meningar om. Jag vill emellertid
till sist erinra om vad den ingalunda
okände norrmannen Henrik Ibsen
cn gång sade, nämligen att »de oskrivna
sångerna är de vackraste». Det återstår
att se, om man vid riksdagens slut
skall kunna säga, att de beslut som inte
fattats var de bästa.

154

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till herr
Hansson i Skegrie, att jag med min fråga
för en liten stund sedan och herr Ohlin
med sin tidigare i dag sannerligen inte
avsåg att ta upp någon debatt om de
politiska beräkningar av småttigt format,
som sker för att påverka förflyttningen
av ett antal röster från det ena
partiet till det andra inom oppositionen
eller över huvud taget. Jag avsåg inte
heller pensionsfrågan. Jag tror att herr
Hansson i Skegrie var alldeles på det
klara med att jag och herr Ohlin hade
i sikte ett betydligt större politiskt perspektiv
där man frågade sig, om centerpartiet
över huvud taget var intresserat
av att vilja inrikta sina egna åtgärder
på alt få till stånd en sådan samling i
de politiska huvudfrågorna på längre
sikt, att det verkligen kunde bli en stabil
grundval för en alternativ politisk
regim här i landet och för en positiv
liberal centerpolitik. Jag konstaterar
ännu en gång, herr talman, att man inte
får något svar på denna väsentliga politiska
fråga. Därav kan endast den slutsatsen
dras, att centerpartiet vill hålla
dörrarna öppna för en ny samverkan
under vissa politiska förutsättningar
med det socialdemokratiska partiet.

Men, herr Hansson i Skegrie, jag skall
gärna säga ett par ord även om pensionsfrågan.
Jag känner ju herr Hanssons
inställning till hur den bör behandlas,
och herr Hansson känner min
inställning till hur den bör behandlas
och lösas. Jag har inte tid att gå in på
detta. Om man ser realistiskt på läget
kan väl ändå inte ens herr Hansson i
Skegrie föreställa sig, att pensionsfrågans
behandling kan gå i den riktning
som hans meningsfränder företräder.
Dessa representerar ändå en mycket begränsad
del av den svenska väljaropinionen.
Det förefaller mig, herr talman,

som om insikten härom — en insikt
som herr Hansson naturligtvis har —-kanske gör honom på en gång besviken
och litet argsint. Hans reaktion — liksom
reaktionen hos så många andra
medlemmar av hans parti — blir den,
att när vi inte kan få denna stora och
betydelsefulla fråga behandlad på just
det sätt vi vill, då skall vi ta ställning
på ett sådant sätt att vi försäkrar oss
om att den blir löst genom ett obligatorium,
en lösning som har starka socialistiska
drag. Ur realpolitiska synpunkter
har jag för min del, herr talman,
svårt att se förnuftet och omdömet
bakom ett sådant resonemang.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har svårt att förstå
vad det finns för anledning för herr
Wedén eller herr Ohlin att i dag så här
allmänt vända sig till centerpartiet med
en förfrågan om ett samarbete över huvud
taget. Såvitt jag vet har vi aldrig
avvisat tanken på ett samarbete. Vi är
väl det parti i den borgerliga gruppen
som samarbetat mest inom svensk politik.

Det förefaller mig dock som om herr
Wedén menade, att centerpartiet i dag
inför denna kammare skulle utfärda
fullmakt in blanco att samarbeta med
folkpartiet vad detta parti än kommer
med. Nej, herr Wedén, folkpartiets handlande
under det senaste året — inte
minst i pensionsfrågan — gör att vi är
mycket försiktiga när det gäller att utfärda
sådana fullmakter åt folkpartiet.

Vidare har väl herr Wedéns och herr
Ohlins försök här att ställa centerpartiet
i en viss dager uppenbarligen tillkommit
för att blanda bort korten och
leda bort uppmärksamheten från det
prekära läge folkpartiet självt befinner
sig i i dag. Nej, herr Wedén, det finns
anledning till att söka samarbete på
mycket närmare håll. Försök först att
få herr Königson att samarbeta med

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

oppositionen innan ni söker samarbete
på annat håll. Det vore det inte minst
nödvändiga.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som kammaren märkte
hade herr Hansson i Skegrie en aning
svårt att hålla isär olika personer.

Med mina frågor tidigare avsåg jag
att få veta något om han hade lika svårt
att hålla isär politiska partier. Det har
väl ändå inte undgått herr Hansson i
Skegrie att huvudfrågan jag reste var
den, huruvida han i den allmänna samarbetsvillighet
som han deklarerar helst
vill samarbeta inom den nuvarande oppositionen
eller med socialdemokraterna.
Den frågan står fortfarande obesvarad.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att kammaren
förlåter mig om jag har svårt att hålla
ihop folkpartiet. Det har ju även folkpartiet
självt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skulle först vilja säga
några ord med anledning av fru Lidman-Frostensons
anförande tidigare i
dag. I sin iver att kora sig till atombombens
skyddshelgon nummer ett gjorde
hon ganska fula övertramp som det är
svårt att låta stå opåtalt i debatten. Hon
anser liksom herr Hjalmarson att riksdagen
nu bör ta ställning för atomvapen.
Hon menar, att riksdagen skall gå
ifrån den åsikt, den hävdade i höstas,
att vi borde vänta. I upphetsningen blandade
hon in AMSA-gruppen och tycktes
räkna de riksdagsmän som nu inte
vill frångå sommarbeslutet i riksdagen
till AMSA-gruppen och betrakta dem
alla som isolerade avrustare. Jag ser
inte fru 1’rostenson här nu, men kanske
hennes partivän herr Hcckscher, som
kommer upp senare i kväll och troligen
har samma uppfattning i försvarsfrågan
som fru Frostenson, kan svara på om

han vill insinuera att den svenska riksdagens
majoritet är förespråkare för en
isolerad avrustning och bör bemötas
med det slags polemik, som fru Frostenson
här förde.

Om hennes resonemang bara gällde
gruppen AMSA, undrar man: vad ville
hon, att riksdagen skulle göra med
AMSA-gruppen? Förbjuda den att prata
eller hålla möte? Det har gjorts försök
att störa mötena. Ville hon, att riksdagen
på något sätt skulle uttala sig i denna
fråga? Ville hon helt enkelt, att vi skulle
efterlikna Sovjet som enligt hennes egen
karakteristik är en stat, där man inte
skulle tillåta pacifistpropaganda ens två
minuter?

Man skall akta sig för att sätta likhetstecken
mellan försvarsvilja och rop
på atomvapen i år. Riksdagsmajoriteten,
som i denna fråga håller på det tidigare
fattade beslutet, har rätt att kräva respekt
för sin försvarsvilja. Jag tror också
att den lugnare bedömning, som de
flesta har i denna fråga, är en mycket
större tillgång för försvaret än den
tungomålstalande hysteri som fru Frostenson
visade i förmiddags. Vi har
dock enigt fattat beslut om 2,7 miljarder
kronor till försvaret och dessutom
löneökningar. Det beslutet bör respekteras
på annat sätt än fru Frostenson
gjorde.

Jag skulle sedan vilja göra några reflexioner
i all enkelhet över familjens
ställning i skatteavsende, särskilt i anknytning
till debatten om ökade kostnader
för vad jag betraktar som väsentliga
ändamål, nämligen för att bekämpa arbetslöshet
och för att hålla våra sociala
förmåner uppe vid åtminstone den nivå,
som de nu har. Hur skall de pengar
som behövs för dessa ökade utgifter
tas ut?

Familjerna har ju att vänta en hel del
fördyringar. Vi kan motse åtskilliga
prishöjningar. Mjölkpriset höjs antagligen
snart, kött och fläsk har gått upp
i pris redan. Potatisen har också blivit
dyrare. Det är inte att riikna med att

156 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

priserna skall ligga så stilla som de har
gjort föregående år.

Det är då väl hårt att som högern
kräva, att barnfamiljerna samtidigt skall
avstå från mer än 300 miljoner kronor i
barnbidrag. Det är ett ganska stort
tackoffer som krävs av dem som har
fått lyckan att ha barn. Hyreshöjningar
lovar man också familjerna, och ganska
stora hyreshöjningar. Finansministern
har också — kanske inte direkt men i
alla fall indirekt — talat om att han indirekt
skulle ytterligare beskatta familjerna
och alla andra i landet. Också detta
kan om man inte gör några undantag
eller kompletteringar i form av socialbidrag
bli uttryck för fientlighet mot
familjen. Ibland tycker man nästan det
verkar, som om alltför många människor
resonerade som barnmorskorna
ofta gjorde förr, att man inte bara skall
lin det roliga, man skall ha litet pina
med. Det är en avgjort avog inställning
mot familjerna.

Man ser inte eller bryr sig inte om att
reflektera över den statistik, som visar
ett lägre födelsetal än på mycket länge.
Vi har inom den vuxna kvinnliga befolkningen
förhållandevis färre mödrar
nu än tidigare, till och med färre än
på 30-talet, detta trots att vi har ganska
hög giftermålsfrekvens. Hur skall man
tro, att man kan stimulera familjerna
till att bli större, om man hela tiden
inriktar sina ansträngningar på att klara
alla finansiella svårigheter med att
låta familjerna betala.

Jag läste i Vi stockholmare, högerns
speciella stockholmstidning, häromdagen:
»Kanske det finns många familjer
som tycker det är roligare att klara sitt
barn själv utan allmosor från staten».
Barnbidraget är alltså i högerns ögon
allmosor. Är också barnavdragen i skatten,
som högern så ivrigt rekommenderar,
en allmosa? Strängt taget är ju
barnbidraget ett fixt skatteavdrag. Att
det inte är progressivt kan väl inte göra
så stor skillnad för bedömningen om det
är en allmosa eller inte. Den slags all -

mosa som högern förordar, nämligen ett
högre skatteavdrag till dem som har
högre inkomster och ett lägre till dem
som har lägre inkomster, betyder större
s. k. allmosor till dem som minst behöver
det.

Om vi nu inte kommer ifrån en extra
beskattning skulle det vara värt att resonera
om vilket slags ytterligare beskattning,
som familjerna blir mest lidande
på. I alla skattesystem, om de
inte modifieras genom bidrag eller undantag,
trängs barnfamiljerna hårdast.
Med den nuvarande direkta inkomstskatten
har en ogift inkomsttagare med
15 000 kronors inkomst, när skatten är
betald, ändå 11 000 kronor kvar för egen
räkning. En gift man utan barn har något
lägre skatt än den som är ogift och
får behålla 12 000 kronor, men delar han
upp det på sig och sin hustru har de
bara 6 000 kronor per person att leva
på. En man med ett par tre barn har
lika stor skatt som den som är gift och
inte har barn, men han får rätt litet för
egen del att leva på eftersom han måste
fördela inkomsten på många fler familjemedlemmar.
Den direkta skatten drabbar
alltså en inkomsttagare mycket hårt,
om han har många att försörja. Han
tvingas att investera kanske större delen
av sina inkomster i barnen, och är
alltså hårt trängd av den direkta skatten.
Skall vi jämföra med hur det blir
vid en konsumtionsbeskattning, finner
vi att det inte är så stor skillnad.

Låt oss se vad en treprocentig konsumtionsskatt,
som det har resonerats
om, gör för en familj! För varje hushållsmedlem
går det väl åt åtminstone
90 kronor i månaden till mat och litet
annat, och det går kanske åt 300 eller
250 kronor om året till kläder. Det är
ett minimum för att man skall klara
sig, åtminstone i Stockholm. Man blir
ingen modedrottning på 250 kronor om
året till kläder, men det räcker kanske
till en jacka, ett par långbyxor, en klänning,
ett par strumpor, litet underkläder,
ett par stövlar eller skor, men nå -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gon lyx kan inte åstadkommas för de
pengarna. En treprocentig konsumtionsskatt
på dessa utgifter betyder ungefär
40 kronor per familjemedlem och år.
Den ensamstående, som alltså har mer
kvar sedan han har betalt den direkta
skatten, betalar då 40 kronor i konsumtionsskatt,
men den som har t. ex. fem
medlemmar i familjen betalar 200 kronor
i sådan skatt. Den ensamma som har
mindre försörjningsbörda betalar lägre
skatt, och den som har större försörjningsbörda
betalar mer i skatt.

En allmän konsumtionsbeskattning
kan aldrig vara riktig, om den icke
kompletteras med speciella åtgärder
som skyddar familjerna. En treprocentig
omsättningsskatt skulle kunna kombineras
med en barnbidragshöjning på
40 kronor — därmed skulle man ta bort
skattens verkningar för barn, åtminstone
på utgifter för livets nödtorft. Den
som har en större konsumtion än den
nödvändiga för sina barn skulle då få
betala skatt för den. Här är man nära
den tanke, som centerpartiet vid flera
tillfällen har framfört, nämligen en progressiv
konsumtionsskatt. Det skulle bli
en viss progressivitet — familjer som
levde litet flottare fick betala skatt även
för barnen.

Skall man ha en direkt skatt ocli dessutom
en konsumtionsskatt, innebär det
en skatt på investeringar i barn. Blir
resultatet vad man brukar nå med en
investeringsskatt, nämligen en begränsning
av investeringarna, betyder det att
man med ett sådant system i fortsättningen
skulle få ännu mindre familjer
och ännu flera barnlösa familjer.

När det gäller att leta efter besparingsmöjligheter
— vi måste ju spara
i dagens situation för att få pengarna att
räcka till det väsentliga — kastar sig
tyvärr alla över de sociala anslagen, och
det ligger nära till hands för många att
bara ta bort dem. Vi är överens om att
hålla ett starkt försvar, och det är inte
uttryck för någon försvarsovilja när jag
säger, att även de stora försvarsutgifter -

na borde granskas litet närmare. Eftersom
nu det parti, som anser sig ha särskilda
kunskaper när det gäller försvaret,
är samma parti som vill mobilisera
den större besparingsviljan, tycker jag
det vore rimligt att högern tog det som
en hedersuppgift att åstadkomma rationaliseringar
och besparingar inom
försvarets område, icke så att vi får ett
sämre försvar men så att försvaret visar
samma effektivitet och vilja till sparsamhet
i hushållningen som man kräver
att vi skall försöka uppnå på andra områden.

Jag skulle till sist vilja säga att det i
sådana situationer som denna ofta blir
den lilla grupp som kallas familjen och
som tappas bort i de storartade resonemangen,
som får sitta emellan. Skulle
vi inte kunna se litet barnvänligare och
familjevänligare på läget och inte lägga
in prestige i varje resonemang om beskattningen?
Det kan hända att man
skulle kunna finna vägar för både en
familjevänligare direkt beskattning och
en familjeskyddande komplettering till
en eventuell konsumtionsbeskattning.

För egen del föredrar jag, att en eventuell
skattehöjning lägges på konsumtionen
men så, att det inte blir barnfamiljen
som får bära den tyngsta bördan.
Vi vill inte att familjerna skall gynnas
extra, bara att de inte skall bära
tyngre bördor, när det gäller skatter och
pålagor än andra, som icke har tagit
på sig uppgiften att investera i barn,
en synnerligen väsentlig investering för
framtiden.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Sedan televisionskamerorna
nu stängts av har kammaren åter
antagit sitt normala utseende. Jag tror
att vi kan konstatera, att det här experimentet
med televisionsutsändning av
remissdebatten har givit ett litet egendomlig
resultat. Vi kan också konstatera,
att vår egen motståndskraft mot
frestelserna till litet enkla propagandametoder
inte har varit riktigt vad vi

158

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle önska, och det är tydligt att regeringsbänken
har visat sig vara en ivrig
föregångare för kammaren i övrigt i
detta hänseende.

Jag konstaterar också det för en remissdebatt
kanske litet ovanliga förhållandet,
att finansdepartementet tycks
vara helt orepresenterat redan så här
tidigt på natten. Det är mig en stor
glädje att se statsråden och cheferna för
inrikes- och kommunikationsdepartementen
här, men för min del är det samtidigt
litet beklagligt —- jag tänker inte
angripa dem.

Jag undrar om man inte får säga, att
detta förfarande med TV-utsändning
av remissdebatten borde omprövas till
ett annat år. Jag är en ivrig vän av televisionen,
men jag tror att den liksom
allting annat måste utnyttjas på rätt
ställe och på rätt sätt.

Fru Eriksson i Stockholm riktade en
direkt fråga till mig, om jag såsom ställföreträdare
för fru Lidman-Frostenson
ville insinuera, att riksdagens majoritet
är försvarsfientlig. Nej, fru Eriksson,
det vill jag inte göra, och det vill säkert
inte fru Lidman-Frostenson heller göra.
Jag tror inte man kan tolka hennes anförande
på det sättet. Hon riktade sig
inte mot riksdagsmajoriteten och över
huvud taget, såvitt jag kunde förstå, inte
mot några riksdagsmän, utan hon ville
uttala en allvarlig varning för verkningarna
av en propaganda som bedrivs
bland allmänheten.

Emellertid får jag kanske ändå säga
några ord i saken. Jag vet att fru Eriksson
sannerligen inte hör till dem som
bedriver försvarsfientlig propaganda;
jag vet att fru Eriksson tvärtom hör till
dem som är klart försvarsvänliga. Jag
vet också att fru Eriksson när hon diskuterar
försvarsfrågan gör det med polemiken
riktad mot olika håll, men det
gäller inte alla dem som tillhör den organisation
som fru Eriksson här representerar.
Jag undrar om man inte borde
vädja till de socialdemokratiska kvinnor,
som ivrigt vänder sig mot högern

för dess enligt deras uppfattning oriktiga
politik i atomvapenfrågan, att med
samma energi och med samma kraft
vända sig emot den direkt försvarsfientliga
och mot riksdagsmajoritetens ståndpunkt
fientliga propaganda som för
närvarande bedrivs med utgångspunkt
i atomvapnets förekomst. Jag tror det
vore värdefullt om vi, oavsett den oenighet
som kan råda i atomvapenfrågan,
ändå kunde få en aktiv samverkan om
de saker som vi är överens om eller åtminstone
har röstat om tillsammans.

Jag skall inte här ta upp någon debatt
i själva atomvapenfrågan, men jag vill
erinra om att vårt resonemang, som är
föga känslomässigt, helt enkelt utgår
från att förberedelser för att förse det
svenska försvaret med atomvapen är
nödvändiga för att vårt försvar skall ha
sin fredsbevarande effekt i. full utsträckning.
Det är alldeles självklart att
det här inte är fråga om aggressiva avsikter.
Vi menar helt enkelt att ett sålunda
utrustat försvar ger oss de bästa
förutsättningarna att stanna utanför
konflikter. I den delen må man ha olika
åsikter, men resonemanget bör kunna
föras utan alltför starka känslomässiga
inslag.

Får jag sedan, herr talman, trots att
timmen egentligen inte är gynnsam för
det, säga några ord om de frågor som
debatten formellt avser, nämligen budgetfrågorna.
Här har tidigare under dagen
förekommit en del diskussioner om
underbalansering av budgeten i olika
konjunkturlägen och i vad mån staten
skulle lånefinansiera respektive skattefinansiera
olika slag av utgifter. I det
sammanhanget har det gång efter annan
sagts, att vi bör falla tillbaka på de
diskussioner som ägde rum på 1930-talet, och man har hänvisat bl. a. till
1937 års beslut.

1937 års riksdagsbeslut återgick i sin
tur på en utredning, som godkändes av
både Kungl. Maj :t och riksdagen, och
det kan vara värt att citera några ord
ur den utredningen. Där sades bl. a.:

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

»De objektiva förhållanden, som böra
giva ledning vid avgörandet, när underbalansering
kan tillåtas och när återbetalning
genom överbalansering bör
vara fullgjord, äro sålunda att söka i de
enligt erfarenheten givna kännetecknen
på olika delar av ett konjunkturförlopp,
och framför allt i de kännetecken, som
kunna hämtas ur förändringarna i det
statsfinansiella läget. En budgetbrist får
icke i och för sig tagas till intäkt för
att underbalansering kan tillåtas eller
förordas. Även under principiellt godkännande
av metoden med flerårsbalansering,
kan i det givna fallet balans böra
eftersträvas genom minskning av utgifterna
eller höjning av de verkliga
inkomsterna. På samma sätt bevisar
tillvaron av ett budgetöverskott ingalunda,
att överbalansering med skuldbetalning
eller förmögenhetsökning är
önskvärd. Jämn balansering genom
skattesänkning kan vara att föredraga.»

När man här återgår till diskussionerna
från 1930-talet, bör man kanske
försöka komma ihåg vad som verkligen
sades. Går man något längre tillbaka än
1937, till de grundläggande debatterna
1933, finner man ännu mera utförliga
resonemang. Både Wigforss i riksdagsdebatten
och Myrdal i den till statsverkspropositionen
fogade promemorian
framhöll med stor kraft, att statlig
upplåning för löpande utgifter inte får
öka kapitalknappheten för de enskilda
företagarna. Man motiverade i själva
verket upplåningen med att stora mängder
enskilt kapital stod riintelöst i riksbanken.
Ingen kan väl påstå att det för
närvarande råder ett sådant överflöd
på enskilt kapital, att stora mängder
därav står räntelösa i riksbanken och
att man därför måste vidta särskilda åtgärder
från det allmännas sida för att
pengarna skall komma till användning.

Om vi sedan ser på den arbetslöshet,
som vi för närvarande har, så är det
av ett visst intresse att konstatera var
den finns. Herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet gjorde verkli -

gen detta, men de slutsatser han drog
var en smula egendomliga. Låt oss därför
komma ihåg att den ökning av arbetslösheten
som ägt rum sedan januari
förra året avser metallindustriarbetare,
något över 1 000 man, skogs- och flottningsarbetare,
nära 2 000 man, och träindustriarbetare,
något över 1 500 man.
Det är arbetare sysselsatta i exportindustrien
och i vissa typer av småföretag
som träffats av den ökade arbetslösheten.
Byggnadsarbetarna däremot
redovisar en minskning av arbetslösheten
med inte mindre än 1 400 arbetare
för den stora byggnadsarbetargruppen.
Så många färre är antalet arbetslösa
där i dag, jämfört med vad det
var i mitten av januari förra året. Att
under sådana förhållanden säga, att man
skall motverka arbetslösheten genom
mera byggnadsarbete, är egendomligt,
även om man kan tänka sig att träindustriarbetare,
skogs- och flottningsarbetare
samt metallindustriarbetare
skulle kunna överflyttas till byggnadsfacket
och även om man tror att byggnadsföretagen
i viss utsträckning skall
kunna öka efterfrågan på varor från
nämnda industrier. Det är väl ändå
viktigast att, för att citera arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, hålla den första
försvarslinjen, som ligger i företagen
själva.

Man frågar sig också vad som menas
med talet om en selektiv arbetslöshetspolitik.
Vad gör man då för att gynna
de företag som har svårigheter och som
riskerar att ge upphov till en ökad arbetslöshet?
Är det den extra bolagsskatten
eller den tilltänkta omsättningsskatten
som i det hänseendet skall gynna
företagsamheten och utgöra en selektiv
arbetslöshetspolitik ?

Sedan sade statsrådet Nilsson att arbetslösbeten
berodde på »pessimistiska
bedömningar i världen», vilka »sprider
sig som en präriebrand». Det var mycket
intressant att konstatera, att chefen
för socialdepartementet och chefen för
finansdepartementet uppenbarligen bara

160 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lyssnar till varandra när de uppträder
i television. Socialministern har tydligen
inte märkt att hans kollega i finansdepartementet
tidigare i dag tvärtom
talade om att det inträffat en förbättring
i såväl England som Förenta staterna.
Jag medger att han erkände detta
med ganska stor motvilja och, såvitt
man kunde bedöma, fullständigt utan
det glada uttryck han har, när han talar
om höjda skatter, men han erkände det
i alla fall. Under sådana förhållanden är
det egendomligt att chefen för socialdepartementet
talar om pessimistiska
bedömningar, som »sprider sig som en
präriebrand».

Hur som helst är inte läget nu likadant
som det var på 1930-talet — och den
som kommer ihåg något från den tiden
tillägger nog gärna, att det har vi sannerligen
anledning att vara glada över.
Jag fäste mig vid att herr Lundberg
tidigare i dag talade om hårda tider. Jag
tror emellertid att både herr Lundberg
och jag minns hur det såg ut i Uppland
på 1930-talet. Om vi jämför våra nuvarande
förhållanden med dem som då
var rådande, så är det inte några hårda
tider vi har i dag.

Sedan vill jag, trots att statsrådet
Sträng inte är närvarande i kammaren
nu, återkomma till den tidigare i dag
diskuterade frågan om anmärkningen
mot herr Sträng för att han inte har
redovisat sina förslag rörande inkomstförstärkningarna.
Statsrådet tog den anmärkningen
utomordentligt lätt och
sade, att man skall nog vara »formskärare
i överkant» för att »gå på» den
anmärkningen. Om vi då håller oss till
själva sakfrågan, skall vi komma ihåg,
att de invändningar som gjorts mot
statsrådet Sträng i det fallet inte går
ut på ett beklagande över att han underbalanserat
budgeten. Det kan varken
från konstitutionell eller saklig synpunkt
vara mycket att invända mot att
en finansminister har den uppfattningen
att budgeten skall underbalanseras
och en väsentlig del av utgifterna täckas

lånevägen. Man kan diskutera den frågan
sakligt, och man kan ha olika åsikter
där, men det betar inte på något
sätt riksdagen dess möjligheter till prövning.
Men här säger statsrådet ingalunda
detta, utan han säger direkt ifrån,
att budgeten icke skall underbalanseras
och att det torde bli ofrånkomligt med
en inkomstförstärkning på en halv eller
en miljard kronor. Han tar emellertid
inte ställning till frågan hur den inkomstförstärkningen
skall uppnås, och
det är den saken vi vänder oss emot.
Riksdagen, som ju dock skall ta ansvaret
för besluten om en rad olika utgifter,
har rätt att göra anspråk på upplysning
om vad utgiftsbesluten kan få för konsekvenser
i skatteavseende. Det är detta
som är det väsentliga i invändningen.

I det sammanhanget beskyllde statsrådet
Sträng herr Hjalmarson för propagandistiska
avsikter. Ja, på sig själv
känner man andra. Vi vet precis hur
psalmerna går. Vi vet vilka propagandistiska
avsikter som ligger bakom regeringens
förfarande att bara presentera
den lockande utgiftssidan, utan någon
skräckbudget, och låta de obehagliga
skatterna förtona i ett blånande
fjärran. Ty det är ju så man tänker
göra. Så länge det bara är fråga om de
behagliga besluten om utgifterna, utmålas
man som mörkman eller reaktionär
eller vad det nu kan vara, om man
inte i det fallet ansluter sig till regeringens
förslag. Men när det sedan blir
fråga om att fatta beslut om skatterna,
så heter det: Det kan vi inte göra någonting
åt. Vi är tvungna att fatta sådana
beslut. Riksdagen har ju själv tagit
ansvaret och beslutat om dessa utgifter,
och då måste ju riksdagen också besluta
om de nödvändiga inkomsterna. Så säger
man med troskyldig min. På det
sättet tänker man lägga upp propagandan.
Det kan väl då vara ursäktligt,
om vi från oppositionens sida inte utan
vidare vill foga oss i en sådan uppenbar
propagandaavsikt, som såvitt jag
kan se icke överensstämmer med hygg -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 161

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

liga demokratiska arbetsformer, vilka ju
ändå innebär att man skall försöka göra
klart i varje särskilt fall var ansvaret
ligger.

Men kanske är det orätt att rikta denna
kritik mot statsrådet Sträng. Kanske
är han en ädel och misskänd finansminister
som lider i tysthet — ehuru
ingalunda under fullständig tystnad —
medan andra krafter inom eller kanske
t. o. m. utom regeringen tvingar honom
att göra vad han i grunden anser vara
oriktigt. Vad vet jag om det! Vi kan inte
ha reda på vad som sker i de interna
kretsarna vare sig inom regeringen eller
i förhållandet mellan regeringen och
den organisation, med vilken herr
Sträng uppenbarligen har så nära, viskande
samtal. Det är väl troligt att inte
bara herr Sträng i förtroende talar om
för Landsorganisationen vad han tycker,
utan att också Landsorganisationen i
förtroende talar om för honom vad de
tycker, och vilket förtroende som har
den största effekten behöver vi kanske
inte hysa någon större tvekan om. Det
enda vi vet är, att den ansvarige inför
oss i riksdagen är chefen för finansdepartementet,
vare sig han är den verklige
boven i dramat eller inte.

Vad slutligen beträffar grundlagsfrågan
och det omtalade formskäreriet får
vi ju anledning diskutera den saken,
förmodar jag, vid ett annat tillfälle.
Jag skall bara till slut be att få säga en
sak i detta sammanhang, och den skulle
jag gärna vilja att statsrådet Skoglund
framförde till statsrådet Sträng. Om nu
en sak är felaktig i och för sig, om det
alltså är ett oriktigt och olämpligt förfarande
att bara tala om utgifterna och
inte tala om inkomsterna, blir den väl
ändå inte riktig bara därför att den
dessutom står i strid med grundlagen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher sade,
att vårt resonemang — och då menade
han tydligen högerpartiets — i atom11
—Andra kammarens protokoll 1959.

vapenfrågan är ett rent sakligt bedömande
och icke något känslomässigt
resonerande. Men det kan väl inte förnekas
att det var ett mycket känslomässigt
resonemang som fördes här
förut i dag, just det som jag riktade mig
emot.

Sedan gällde det vad det socialdemokratiska
kvinnoförbundet borde göra
med dem som uttryckte sig litet vårdslöst
eller kanske rent av radikalpacifistiskt.
Skulle vi kanske i vårt förbund
ha en personlig kontroll och stämpla
dem, som tänker som de vill i denna
fråga? Den ställning förbundet officiellt
intar, den kan vi svara för. Jag skulle
tro att herr Heckscher har precis samma
bekymmer med dem som förklarar
sig vara högermän och som tagit positiv
ställning till anskaffande av atomvapen.
Han kan säkert inte stå till svars för
alla de mycket obehärskade uttrycken
från det hållet om vår neutralitet, vår
ställning till A-pakten o. s. v. Vi kan inte
svara för hur människor uttrycker sig,
när de har engagerat sig hett i en fråga,
och vi bör inte ge varandra så mycket
skickebud om att utöva en större kontroll.
Låt dem diskutera fritt, men de
som är i ansvarsställning måste veta
vad de säger och stå för det.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte på något
sätt min avsikt att föreslå det socialdemokratiska
kvinnoförbundet att det
skulle anordna kättarprocesser med sina
radikalpacifister. Inte alls! Vad vi från
vår sida skulle önska — eftersom fru
Eriksson tagit upp den frågan — är att
Ni skulle säga ifrån i debatter mot dem
och säga ifrån så att det märks lika
kraftigt som det sägs ifrån från andra
sidan. Några andra anspråk kan vi i
det sammanhanget absolut inte ha.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag måste i likhet med
herr Hansson i Skegrie uttala min förvåning
över att man här från folkparir
2

162

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiets sida tar upp en debatt om huruvida
vårt parti håller dörren öppen för
ett regeringsengagemang med socialdemokratien.
Hur kan man ta upp en diskussion
i denna fråga i ett läge, där i
varje fall en ledamot av folkpartiets
riksdagsgrupp tydligen är beredd att
hjälpa regeringens pensionsförslag igenom
här i riksdagen? Är folkpartiet
verkligen så illa trängt, att det måste
försöka splittra uppmärksamheten genom
att ta upp en sådan här debatt med
andra? Det borde inte vara någon i denna
kammare obekant, att vårt parti lämnade
regeringen framför allt på grund
av pensionsfrågan, och den situationen
består alltjämt.

I år har finansministern liksom i fjol
lagt fram en budget som är ofullbordad
men långt mindre skön än Schuberts
bekanta ofullbordade symfoni. Här inbjuds
riksdagen att fatta beslut om väsentligt
ökade utgifter, och sedan får vi
fram mot vårkanten förmodligen förslag
om att skatteskruven skall dras åt
ytterligare ett par varv, helst genom
omsättningsskatt om man tyder herr
Strängs recept riktigt.

Vi skall som sagt först besluta utgifter
och sedan skall det tydligen bli så,
att övriga demokratiska partier inbjuds
till gemensamma överläggningar
om aktuella ekonomiska frågor. Jag förmodar
att avsikten är att man då främst
skall diskutera frågan om eventuella
skattehöjningar.

Jag måste, herr talman, för min del
säga, att jag tycker att denna ordning,
om det nu är meningen att följa den, är
en smula underlig. Det är naturligtvis
i och för sig önskvärt att man eftersträvar
samlande lösningar kring finanserna
och konjunkturpolitiken, men vore
det inte mera rationellt att sådana
här överläggningar komme till stånd i
samband med höstens budgetarbete, innan
utgiftsökningarna förelädes riksdagen.
Det borde ju vara lika motiverat
att ta upp diskussionen då som att kom -

ma i efterhand och söka diskutera hur
utgiftshöjningarna skall täckas genom
skärpta skatter. Detta är en mera principiell
reflexion till de bebådade skattehöjningarna,
som vi ställer oss kritiska
mot. Jag skall återkomma till detta senare.

Trots att man från finansdepartementets
sida i fjol anmanade myndigheterna
att ta till vara alla besparingsmöjligheter
för kommande budgetår, blev resultatet,
som framgår av finansplanen,
att myndigheterna äskade anslagshöjningar
på sammanlagt 1 400 miljoner
kronor. Man frågar sig vad detta kan
bero på. Gäller möjligen Parkinsons berömda
lag här, eller finns förklaringen
att söka däri, att när budgetläget såg ut
att bli extra besvärligt såg myndigheterna
till att anslagskraven togs till med
större prutmån än vanligt? Trots att
nedprutningar gjorts med ungefär två
tredjedelar av myndigheternas anslagsäskanden,
visar driftbudgeten ett underskott
på 450 miljoner kronor. Underskottet
på kapitalbudgeten rör sig om
ett par miljarder kronor. Det finns, såvitt
jag kunnat följa debatten i dag, inte
något parti som menar att man skall
finansiera kapitalbudgetens utgifter med
skattemedel. Då återstår frågan om underskottet
på driftbudgeten. Där håller
jag med finansministern om att detta
självfallet måste bedömas med hänsyn
till den sannolika konjunkturutvecklingen.

Vi har för närvarande enligt den senaste
rapporten 73 000 arbetslösa. Den
verkliga siffran är emellertid betydligt
högre, med tanke på den dolda arbetslöshet
som finns. I Förenta staterna har
de senaste månaderna en konjunkturförbättring
inträtt, men det förefaller
ganska osannolikt att denna konjunkturförbättring
skall nämnvärt påverka
det ekonomiska läget i Västeuropa under
den närmaste tiden, och i de västeuropeiska
länderna har produktionen
stagnerat under fjolåret. Man kan för

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

närvarande knappast räkna med att en
snabb återhämtning skall inträda i år.

Om man således måste anse sannolikt,
att avsättnings- och sysselsättningssvårigheterna
inte blir snabbt övergående,
så bör också den statliga budgetpolitiken
anpassas därefter. I en utpräglad
högkonjunktur kan det vara motiverat
att man överbalanserar driftbudgeten.
Är det i stället fråga om en påtaglig
konjunkturavmattning, som föranleder
väsentligt ökade utgifter för arbetslöshetens
bekämpande, bör man nu
liksom på 1930-talet kunna godta ett
underskott på driftbudgeten. Vi inom
centerpariet vill, som redan sagts i dag,
undvika en skattehöjning. Enligt vår
mening bör man genomföra en del besparingar
i budgeten och därtill godta
ett underskott med hänsyn främst till
de ökade kostnaderna för att upprätthålla
avsättning och sysselsättning.

Med hänsyn till förhållandena under
normala år kan man väl uppskatta de
ökade kostnaderna på driftbudgeten för
arbetslöshetens bekämpande till lägst
250 miljoner kronor. Det är fråga om
beredskapsarbeten, omskolningskurser,
industribeställningar och dylikt. Att införa
omsättningsskatt för att täcka sådana
kostnader skulle enligt min mening
kunna förvärra läget. En skattehöjning
skulle föranleda en omedelbar
minskning av konsumtionen och därmed
ökad arbetslöshet och därmed ytterligare
ökade anspråk på statskassan
och krav på nya skattehöjningar.

För att undvika skattehöjningar bär
vi inom centerpartiet även framlagt vissa
besparingsförslag, och vi är självfallet
också beredda att pröva de förslag
till besparingar som framlagts från
andra håll. Men jag vill klart säga ifrån,
att vi inte kan godta förslag till besparingar
som inte är några besparingar i
egentlig mening utan bara innebär en
omfördelning på så sätt att man låter
de mindre och medelstora inkomsttagarna
få en större skattebörda samtidigt

som vissa större inkomsttagare ges skattelättnader.
Från högerns sida har man
framlagt vissa förslag som innebär att
man flyttar över kostnader från staten
till kommunerna. Man lägger dem på
kommunalskatten i stället och flyttar
över en del av skattebördan från större
till mindre inkomsttagare och till barnfamiljerna.
Sådana operationer tycker
inte jag att man kan beteckna som skattesänkningar,
eftersom de i realiteten
innebär skattehöjningar för de vanliga
människorna.

Inom centerpartiet är vi självfallet
beredda att medverka till att effektiva
åtgärder vidtas för att avsättningen och
sysselsättningen skall kunna upprätthållas.
Men det bör understrykas gång
på gång här i kammaren, att om vi skall
kunna få en effektiv arbetslöshetsbekämpande
politik krävs det inte bara
insatser från det allmännas sida i form
av beredskapsarbeten och dylikt. Enligt
vår mening måste den första försvarslinjen,
som här har sagts, gå inom företagen,
d. v. s. åtgärder måste till som
stärker företagens möjligheter att behålla
arbetskraften och om möjligt öka arbetstillfällena.

Vi har ett högt kostnadsläge här i
landet — det tjänar ingenting till att
försöka dölja den saken — och konkurrensen
hårdnar ute på världsmarknaden
och även för de företag som på hemmamarknaden
har att konkurrera med
importvarorna. För min del tror jag, att
den sexstatsunion, som redan nu existerar,
innebär och även i fortsättningen
kommer att innebära en skärpt konkurrens
för svenska exportföretag. Vare sig
ett europeiskt frihandelsömråde kommer
till stånd eller inte får vi nog räkna
med en hårdnande konkurrens och
en hd del omställningsproblem för vårt
näringsliv.

Om vi skall kunna föra en framgångsrik
politik för att bekämpa arbetslösheten,
får vi inte inrikta praktiskt taget
alla ansträngningar på att öka de stat -

164 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

liga investeringarna på olika områden.
Först måste vi undersöka vad vi kan
göra för att stärka företagens möjligheter
att hävda sig i konkurrensen. Mot
bakgrunden av de avsättnings- och sysselsättningsproblem
vi har och de räntesänkningar
som företagits i andra länder
kan vi i centerpartiet inte finna annat
än att det nu är motiverat att genomföra
en räntesänkning. Den skulle
verka kostnadssänkande för företagen
och öka deras konkurrenskraft. En räntesänkning
skulle också vara ägnad att
stimulera företagens investeringsvilja.

Även ett slopande av den extra bolagsskatten
och införande av förlustoch
resultatutjämning vid beskattningen
för de mindre företagen är åtgärder
som skulle verka i samma riktning.
Man bör inte heller glömma, att en räntesänkning
för statskassan skulle medföra
minskade kostnader både för räntesubventionerna
till bostäderna och för
statsskuldens förräntning.

Jag har velat stryka under detta, ty
jag tycker att man i debatten har talat
litet för mycket om den selektiva politiken.
Man glömmer bort att den selektiva
politiken, om jag får uttrycka det
så, går ut på att sysselsätta dem som blivit
arbetslösa, sedan olyckan redan
hänt. Om man använder generella åtgärder,
vilket man från regeringssidan
anser vara mindre lämpligt, underlättar
man en sänkning av kostnadsläget för
näringslivet och gör det möjligt för näringslivet
att behålla arbetskraften och
öka arbetstillfällena. Vi får ingen kostnadssänkning
i näringslivet genom en
selektiv politik. Det når man däremot
genom skattesänkningar för företagen
och genom en räntesänkning. Säger
man nej till denna politik, tar man samtidigt
på sig ansvaret för att det måste
bli ökade statliga beredskapsarbeten
och dylika åtgärder och därmed ökade
statsutgifter.

Herr talman! En icke oväsentlig del
av den arbetslöshet vi nu har beror på
industriens minskade köp av timmer

och massaved. Vi har i dag en svår situation
i skogsbygderna. På många håll
i landet är dessulom drivningsförhållandena
utomordentligt besvärliga på
grund av snötäckets djup. Avsättningsmöjligheterna
är begränsade, och man
frågar sig, om inte statsmakterna i detta
läge skulle kunna göra större insatser
för att skapa sysselsättning både för
huggare och körare. Det är sant att det
har gjorts en del för att stimulera röjningsarbetena.
Det är ingenting annat
än gott att säga om det, men jag tycker
inte att det är nog.

Det har nu gått flera månader sedan
jag här i kammaren interpellerade socialministern
och efterlyste åtgärder för
att främja en övergång till fliseldning.
Jag pekade på vad det skulle betyda i
fråga om ökade sysselsättningstillfällen
i skogarna både för huggare och körare,
vad det skulle betyda för att stärka vår
beredskap och vad det skulle betyda för
möjligheterna att minska vårt lands
bränsleimport och därmed för möjligheterna
att minska påfrestningarna på valutareserven.
Trots att åtskilliga månader
gått sedan denna interpellation besvarades,
har — det måste jag tyvärr
konstatera — regeringen varit passiv,
och detta trots att det allmänna här
skulle kunna vidta en del åtgärder som
skulle kosta väsentligt mindre per dagsverke
än vad de statliga beredskapsarbetena
i genomsnitt kostar. Dessutom
skulle man kanske slippa använda en
del omflyttningsbidrag och dylikt, eftersom
arbetskraften skulle kunna få
sysselsättning i hemorten. Glädjande
nog har en hel del kommuner och
landsting liksom även företag inom
jordbruket börjat ägna detta problem
större uppmärksamhet. På en del håll
har också övergång till fliseldning skett
eller kommer att ske inom en nära framtid.
Jag tycker därför att det är så mycket
mera förvånande att man i statsverkspropositionen
inte finner något
positivt förslag för att stimulera denna
utveckling. Från centerpartiets sida har

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

denna fråga tagits upp motionsvägen,
och vi får hoppas att det skall 1''eda till
ett positivt resultat.

Herr talman! Ett par ord också om en
annan fråga som berörts här i dag, nämligen
statens finanser på längre sikt,
som otvivelaktigt ger anledning till allvarliga
bekymmer. Även om besparingsutredningen,
som jag själv har det något
tvivelaktiga nöjet att tillhöra, kan komma
att framlägga vissa besparingsförslag,
utesluter inte detta nödvändigheten
att komplettera den årliga budgeten
med en flerårig finansplan.

Vi har också tagit upp frågan motionsvägen
och har vrkat på att en sådan
finansplan skall upprättas för att vi
skall få ett bättre grepp om statens affärer
på längre sikt. Detta är motiverat
också med hänsyn till den nuvarande
statsbudgetens omfattning och dess betydelse
både för den enskildes ekonomi
och för samhällsekonomien. Även om
riksdagen inte formellt kan fatta beslut
som är bindande för mer än ett år i
taget, är dock riksdagen i praktiken
mer eller mindre hårt bunden av s. k.
automatiska utgiftsökningar.

Om vi vid sidan av den årliga budgeten
finge en finansplan för t. ex. de
närmaste tre eller fem åren, skulle vi
därigenom få en bättre bild av anspråken
på statskassan och kunna jämföra
dem med cn sannolik utveckling av inkomsterna.
Jag är för min del övertygad
om att en sådan rullande finansplan
skulle ha det goda med sig, att
riksdagen inte så lätt som hittills skulle
kunna förmås att binda sig för nya
kostnadskrävande projekt utan att finansieringsfrågan
vore någorlunda
klarlagd.

Detta skulle också nödvändiggöra —
därom är jag övertygad — atl utredningar
och departement skulle mera
noggrant tvingas redovisa vilka kostnaderna
för en ny reform blir, inte bara
det första året utan också under en
följd av år. Jag är övertygad om att en
sådan finansplan även skulle öka möj -

ligheterna för oss här i riksdagen att
komma överens om besparingar och
möjligheterna att skapa sundare statsfinanser
på längre sikt.

Låt mig till sist, herr talman, beröra
ett annat område som hör samman med
besparingsproblemet. Jag tror att tiden
nu är inne att ta upp rationaliseringen
av den statliga förvaltningen till en närmare
granskning ur nya perspektiv. Under
det brådskande budgetarbetet i
kanslihuset lär det väl knappast vara
möjligt att på varje punkt bedöma i vad
mån den statliga verksamheten kan begränsas
och förvaltningen decentraliseras.

Det är också svårt — det vet vi alla
— för en enskild riksdagsman att framlägga
konkreta förslag på detta område,
ty vi har oftast inte den insyn i förvaltningen
som vore önskvärd för att
kunna påyrka ändringar. Från myndigheternas
sida begärs ju ofta stora personalökningar,
och vi vet allesammans
att det på många håll klagas bitterligen
över personalbrist för olika uppgifter.
Jag betvivlar inte att den statliga rationaliseringsverksamhet
som pågår fyller
en viktig uppgift. Men, herr talman —
och det är någonting väsentligt — den
måste utgå från de författningsenliga
och andra uppgifter som verk och myndigheter
har. Skall vi kunna förhindra
en ansvällning av statsapparaten och
kunna begränsa och förenkla den är
det, tror jag, nödvändigt med någon
form av fortlöpande granskning av de
uppgifter som verk och myndigheter
har. Jag menar alltså en granskning inte
bara från arbetstekniska synpunkter
utan också från samhällsekonomiska,
statsfinansiella och andra synpunkter.
Ofta har de uppgifter, som verk och
myndigheter har sig förelagda, tillkommit
för många, många år sedan, och det
är inte säkert att uppgifterna är lika
motiverade i dag. Man frågar sig verkligen
om inte flera ärenden skulle kunna
decentraliseras till organ med mera
lokal kännedom. Åtminstone har jag det

166

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

intrycket, att alltför många centralt sitter
och sysslar — jag vill nästan säga
pillar med tanke på uppgifternas diskutabla
värde — med en mängd olika
statsbidragsvillkor för kommuner och
landsting, statsbidragsvillkor som överlevt
sig själva med hänsyn till kommunernas
och landstingens ambitioner att
skapa t. ex. en god undervisning och en
god sjukvård. Det har gjorts en del förenklingar
i den kommunala bidragsgivningen
på senare tid — det skall erkännas
— men säkert är att mera kan göras
för att förenkla och begränsa den statliga
förvaltningsapparaten och samtidigt
stärka de lokala organens självbestämmanderätt.

Herr andre vice talmannen tog ånyo
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag skall börja med
några funderingar som någon kanske
tycker hade legat närmare till hands att
framföra för någon av de pastorer, som
är ledamöter av denna kammare, än
för en bankman. Men även en lekman
har nog börjat fundera över hur det
kan komma sig att man under de senaste
åren inom det politiska livet märkt ett
ökat intresse för religiösa, ideella och
etiska frågor. Det har givetvis alltid
inom riksdagen funnits sådana intressen,
men på olika sätt har man märkt ett
ökat intresse under de senaste åren.
Också ute i landet har man lagt märke
till, ibland genom olika organisationer,
såsom Kristet samhällsansvar och andra,
att det förekommer en tydlig utveckling
i riktning mot ett större intresse
för sådana frågor.

Man kan fundera över orsakerna härtill.
Jag tror att en av dem är att man
i politiska kretsar börjat fästa större
uppmärksamhet vid själva grunden för
samhällsbyggandet. Den ökade brottsligheten,
svårigheterna för stora delar
av vår tids ungdom att få positiva livsideal
och andra problem, som bekym -

rar oss här i landet, har medfört att
man kommit underfund med att det
kanske inte räcker med att uppföra en
vacker och tilltalande samhällsbyggnad,
om det skulle visa sig att grunden inte
står fast.

Vilken är då grunden för vårt samhälle?
Ja, den är densamma som för vår
västerländska kultur över huvud taget:
kristendomen och humanismen, Jag
tror inte det finns någon ledamot av
något demokratiskt parti, oavsett den
personliga inställningen i religiösa frågor,
som skulle vilja rasera den grunden.

Det finns många människor som genast
opponerar sig, när sådana här
tankegångar förs fram i riksdagen,
även om det sker under en remissdebatt,
där man ju brukar ge talarna en
ganska stor frihet beträffande ämnesvalet.
Man invänder att detta inte är
någon politisk fråga — samma invändning
alltså som vi i folkpartiet mötte,
när vi i senaste valrörelsen förde fram
parollen »Mot våld och nedbusning -—
för goda hem».

Visst är det en politisk fråga. Den
är inte politisk på det sättet, att något
parti skulle kunna göra anspråk på
monopol på den eller att något parti
skulle kunna påstå, att det är mer framstående
eller högtstående än något annat
demokratiskt parti. Visst inte. Det
är inte heller en politisk fråga i den
meningen, att man genom lagstiftning
eller riksdagsbeslut skulle kunna skapa
goda hem här i landet eller vinna en
allmän uppslutning kring positiva
ideal.

Men frågan är politisk så till vida
att vi som arbetar i politiken måste vara
överens om att man inte kan få fram
ett gott samhälle, om det inte i detta
samhälle finns gemensamma etiska normer.
Jag tror att vi politiker, oavsett
vår personliga inställning, måste försöka
att komma fram till ett etiskt minimum,
som kan gälla i samhället. Alf
Ahlberg har en gång sagt, att man inte

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

167

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kan spela schack med en medspelare
som vägrar att godkänna spelreglerna.
På samma sätt går det inte att få en god
samhällsanda, om det inte finns ett
etiskt minimum. En allmän välvilja
hjälper inte, inte heller en mängd psykologiska
bortförklaringar. Det behövs
fasta normer. Jag tror att vi politiker
här har stor anledning att lyssna till
vad som sägs från de kristna och ideella
organisationernas sida. De har erfarenheter
som vi har nytta av att lyssna
till.

Denna fråga är politisk också så till
vida att det ankommer på oss i riksdagen
och på dem som är medlemmar av
de kommunala församlingarna att skapa
förutsättningar för ett gott samhällsliv.
Det har brustit mycket på den punkten.
Rättsvården har vi försummat. Polisen
har inte fått tillräckliga möjligheter.
Den kriminalvård i frihet, som vi var
så glada och stolta över, har förfuskats
genom att man inte ställt tillräckliga resurser
till dess förfogande. Barnavårdsnämnderna
har svårigheter, och vi har
för inte så länge sedan även diskuterat
de oerhörda problem som råder beträffande
ungdomsvårdsskolorna. Jag
skall inte redogöra för de förslag som
lagts fram av folkpartiet vid årets riksdag
— herr Helén har tidigare i dag utförligt
behandlat dem. Jag vill bara uttrycka
förhoppningen, att de krafter
inom alla partier, som nu arbetar på
detta område, skall kunna ena sig om
effektiva åtgärder.

Men, herr talman, att skapa en god
grund för samhällsbyggandet är inte
nog, även om det är en absolut nödvändig
förutsättning. Det är viktigt också
hur man bygger på grunden, och härvidlag
har vi olika meningar inom de
demokratiska partierna. Mest skär det
sig väl i fråga om utformningen av den
ekonomiska politiken. Det finns en del
som rynkar på näsan åt den ekonomiska
politiken och säger, att alla de ekonomiska
debatterna är ointressanta, tråkiga
och utan kontakt med verklighe -

ten. Men det är enligt min mening en
klar felsyn. Det ekonomiska framåtskridandet,
som ju är ett resultat av vår
tekniska utveckling och av ökade insatser
från alla som är verksamma inom
produktionen, har inte bara ökat genomsnittsmänniskans
inkomster utan
även möjliggjort att vi kunnat utplåna
mycket av den stora fattigdom och de
skriande orättvisor som förr fanns i
vårt land, liksom det skänkt människorna
en större frihet.

Nu har man också börjat upptäcka, att
det finns ett nära samband mellan de
beslut, som fattas i ekonomiska frågor
av riksdag och kommunala församlingar,
och de enskilda människornas liv.
Alla de som blivit arbetslösa eller som
nu går och är rädda för arbetslöshet
för sin egen del har insett sambandet
mellan landets ekonomi och sysselsättningen.
De beslut vi fattar i detta hus
får följdverkningar, kanske inte omedelbart
men förr eller senare. Jag tror
att vi här i riksdagen varit alltför
fångna i det korta perspektivet, och jag
tror alla är överens om att vi i framtiden
när det gäller dessa frågor måste
arbeta på litet längre sikt än hittills.

Om man ser på de tio sista årens regeringspolitik
på detta område måste
var och en, som betraktar den lidelsefritt,
säga att den varit ryckig och full
av improvisationer. Dessa tio år har intill
helt nyligen stått under trycket av
en kraftig inflation, och den medicin
som har rekommenderats har varit skattehöjningar
och restriktioner. Vi har
från folkpartiets sida under alla dessa
år konsekvent varnat för denna politik
och sagt, att den kommer att få skadliga
konsekvenser för näringslivet. Men
de goda tiderna liar fortsatt. Företagen
har kunnat höja sina löner, och de
har ändå kunnat få så pass stora vinster
över att de kunnat finansiera en stor
del av sina investeringar. Man har från
regeringshåll smålett litet överlägset åt
oss inom oppositionen och sagt: »Ni tar
ju alldeles fel. Ni varnar för den politik

168 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som regeringen för, men det visar sig
att vi har rätt. Se, vilka goda tider vi
har!»

Man införde den extra bolagsskatten
1955. Vi sade att detta inte var bra. Vi
sade de ord, som redan upprepats så
många gånger i debatten i dag, nämligen
att den första försvarslinjen mot
arbetslösheten går inom företagen, och
att om man lägger på denna extra företagsskatt
skapar man mindre förutsättningar
för företagen att lägga upp reserver,
som de kan behöva ta till om
det skulle bli sämre tider och arbetslöshet
skulle hota. Där har vi ju fått medhåll
av en hel del av regeringens egna
experter, men koalitionsregeringen
själv trodde ju inte på detta. Jag hörde
ett statsråd, som något år därefter sade:
»Se, det är ju goda tider fortfarande.
Företagen går ju bra. Det visar väl
att vi hade rätt när vi lade på denna
extra skatt». Ja, där har vi åter det
korta perspektivet.

Vi har hela tiden sagt att regeringens
politik kommer att lyckas så länge det
är medvind, men den dag då vinden
börjar blåsa mot, kommer det att visa
sig, att det med den politik regeringen
fört inte finns tillräckligt med reserver
och resurser för att klara oss på ett tillfredsställande
sätt. Det är klart att så
länge inflationen pågår och priserna
stiger, kan företagen dra nytta av att
realvärdet på deras skulder sjunkit och
att de tidigare har kunnat köpa maskiner
och varor till lägre priser. Därför
har det varit så, för att tala med den
framstående nationalekonom som finansministern
tidigare i dag citerat,
att »den starka inflationsströmmen så
att säga sköljt över alla skatte- och regleringsliinder
som ställts upp». Men inte
nog med det: inflationen har också förstört
kostnadsmedvetandet. Man har
inte längre varit så noga med att pröva
utgifterna, och detta har gällt både inom
de enskilda företagen och inom den statliga
verksamheten.

Så kommer avmattningen i konjunk -

turen. Medvinden upphör och det börjar
t. o. m. blåsa litet mot. Då visar det
sig — tyvärr, måste jag säga — att vi
från oppositionssidan fick rätt. Det blir
svårt att sälja för företagen på exportmarknaden.
Det visar sig att kostnadsläget
är högt och att det är svårt att
konkurrera med andra länder som säljer
på de utländska marknaderna. När
man förnyar maskiner och byggnader
upptäcker man att de nya priserna slår
igenom, och man upptäcker att man
inte längre kan sätta sina priser med
hänsyn till kostnads- och skatteförhållandena
i Sverige, utan att man är
tvungen att sätta sina priser med hänsyn
till priserna på världsmarknaden,
där en svår konkurrens råder.

Vi menar från folkpartiets sida att
den ekonomiska politik, som vi har rekommenderat
i tio år nu, är en politik,
som inte bara arbetar med tanke på
nästa val utan med tanke på framtida
möjligheter att stärka produktionen och
sysselsättningen, och som ger reserver,
som gör att vi klarar oss bättre också
när motvinden sätter in.

Vi har i en ekonomisk motion till
årets riksdag lagt fram huvudpunkterna
i vår politik på nytt. Jag skall bara nämna
några av dem.

Vi vill ha en penningpolitik, som
uppmuntrar det frivilliga sparandet och
därmed bidrar till stabilisering av penningvärdet.
Den politiken skulle också
öka tillgången på krediter och kapital
i övrigt. När man nu från centerpartiets
sida talar om vikten av att företaga räntesänkning,
så vill jag säga som min
personliga uppfattning — jag vet att
den delas av många — att hade vi från
början fört en rörlig räntepolitik här i
landet, hade det funnits förutsättningar
för en lägre ränta i dag än den vi nu
har. Vid den diskussion på Nationalekonomiska
föreningen för några dagar
sedan, som herr Sträng åberopade nyss,
sade en framstående bankman, att han
inte skulle tro att en diskontosänkning
i dagens läge hade varit farlig under

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 169

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förutsättning att vi hade en kapitalmarknad
som fungerade och under förutsättning
att man hade reda i statsfinanserna.
Men det är förutsättningar som inte
finns.

En andra huvudpunkt är, att vi vill
göra nedskärningar i statsutgifterna och
att vi vill öka sparandet genom ett folklån,
som skall täcka de utgifter vi har
för bekämpandet av arbetslösheten.

Vi vill vidare ta bort den extra bolagsskatten,
som vi anser vara ett binder
för närvarande. Den genomfördes — det
får vi inte glömma — under den motiveringen
från regeringens sida, att den
skulle dämpa expansionstendenserna i
näringslivet. Jag skulle vilja fråga regeringen
vilka expansionstendenser i näringslivet
som man för närvarande vill
dämpa.

Vi vill också, som framgått av den
tidigare debatten, ha ett ekonomisktsocialt
råd här i landet. Vi önskar dessutom
västeuropeiskt samarbete för full
sysselsättning i Västeuropa. Vidare vill
vi ha en internationell överenskommelse
om en produktions- och sysselsättningsfrämjande
politik, som bör förenas med
ökat stöd åt de länder, som nu står inför
en stark teknisk utveckling, de länder
som med ett föga lämpligt namn
kallas för de underutvecklade länderna.
På det sättet skulle vi ha möjligheter att
ytterligare främja vår sysselsättning.

Jag vill ta upp en sak, som inte behandlats
tidigare i dag. Det är känt att
nystartade företag och även andra företag,
särskilt småföretag, har svårigheter
att få krediter. De har svårigheter med
sin kapitalförsörjning över huvud taget.
Nu har man från affärsbankernas sida
tagit ett initiativ på detta område. Man
iimnar bilda ett finansieringsföretag,
som skall kallas Företagsfinans. Man
har anhållit hos regeringen om tillstånd
att få bilda detta företag. Jag tror det
är ett initiativ som är värt all uppmärksamhet.
Det skulle ge möjligheter för
nystartade företag och framför allt för

småföretagsamheten, som nu har svårt
att gå ut på kapitalmarknaden, att få
det kapital som behövs för att dessa
företag skall kunna utvecklas. Det hela
förutsätter regeringens godkännande och
även att riksbanken lämnar sin medverkan
när det gäller att släppa ut obligationslån
från detta företag. Vad beträffar
regeringens medverkan vågar jag
vädja till statsrådet Skoglund, som tydligen
är den tappraste i regeringen och
siste man på skansen, på regeringsbänken
i kväll, att han inom regeringen
förordar, att denna framställning behandlas
positivt, ty det är den värd.

Även om man löser frågan om de
långfristiga krediterna, kvarstår svårigheterna
för företagen att få riskvilligt
kapital, att öka sitt eget kapital, vilket
de också måste göra. Jag vet att Företagsfinans
funderar på att kunna hjälpa
till också på det området. Men även
andra förslag till åtgärder har kommit
fram i den offentliga debatten, bl. a. från
taxeringsintendenten Anneli, vilka åtgärder
skulle kunna göra det mera stimulerande
att satsa kapital inom företagsamheten.
Som det nu är är ju förhållandena
fullkomligt abnorma. Om
man vill finansiera en investering med
eget kapital och vill ha skälig avkastning,
måste man kalkylera med en vinst
på 15 procent, medan det, om man lånar
pengar, kanske räcker med netto 3 procent.
Det går inte i längden. Man måste
här finna vägar för att göra det möjligt
att på ett bättre sätt kunna satsa kapital
i verksamheten. Det förslag, som lagts
fram av taxeringsintendenten Anneli,
är liksom andra uppslag värda eu verklig
undersökning.

Herr talman! Innan jag slutar skulle
jag vilja beröra en sak, som varit föremål
för ganska mycken diskussion här
i dag. Det är de uttalanden som gjorts
av statsministern strax före valet i september
om eventuella skattehöjningar.
I radio och TV sade ju statsminister
Erlander då, att han helt instämde med

170

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en professor i nationalekonomi som
sagt, att det i nuvarande konjunkturläge
inte fanns anledning tala om nya skatter.
Den 10 september sade statsministern
i en intervju, att i dagens läge är
det inte aktuellt med nya skatter. Om
man frågar regeringen hur det kommer
sig, att man nu är beredd att bryta de
löften kan man väl säga, som gavs strax
före septembervalet, så kommer finansminister
Sträng med den förklaringen,
att dessa gällde det då löpande budgetåret
och att man inte alls tänkte på det
budgetår som skulle komma. Men såvitt
jag förstår är det budgetår som börjar
den 1 juli det första hela budgetår som
kommer efter det att valet ägde rum,
och det är därför som dessa uttalanden
för mig står i en något egendomlig dager.

Får jag till sist, herr talman, säga, att
enligt min uppfattning hade den politik,
som folkpartiet rekommenderat,
ställt oss i ett bättre läge nu än vi har
kommit i genom regeringens politik.
Det kan inte bevisas, sade finansministern
tidigare i dag. Oppositionen kan
inte bevisa, att det skulle ha varit bättre,
om dess program följts. Nej, det är
alltid oppositionens svårighet, att dess
alternativ inte prövas i praktiken, men
vi har ju i alla fall, herr talman, haft
möjligheter att pröva regeringens alternativ,
och jag tror, att resultatet av den
prövningen blir att vi måste säga, att
det vore på tiden att en ändring kommer
till stånd.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte särskilt frestande
att nu ta upp en debatt om koalitionsregeringens
politik, men herr Gustafsons
i Göteborg skildring tycker jag
fordrar en gensaga, eftersom vårt parti
delar ansvaret för koalitionsregeringens
politik. Man får väl ändå komma ihåg,
att vi hade en internationell högkonjunktur
med inflationistiska spänning -

ar som inte vårt land kunde undgå, där
företagens investeringsvilja i och för
sig var glädjande stor men översteg tillgången
på arbetskraft. På grund av den
vinstkonjunktur som förelåg blev det
en tävlan om att skaffa arbetskraft, vilket
ledde till mycket kraftiga löneökningar
och löneglidningar. Det var ju
inte, herr Gustafson, regeringen, som
fastställde lönerna, utan det var företagen
som tävlade om att driva upp dem.
Att i en sådan konjunktur vårt land liksom
andra länder, oavsett regimens
kulör, var tvingat att tillgripa vissa
dämpande åtgärder, är väl ingenting
som i och för sig är så märkvärdigt och
som vi behöver skämmas för.

Om man skall kritisera koalitionsregeringens
politik för någonting, kan jag
hålla med om att den skulle ha kunnat
vara mera inriktad på att dämpa
konsumtionen till förmån för investeringarna.
Men det bör, herr talman,
slås fast, att från folkpartiets sida fick
vi inte någon hjälp då det gällde att beträda
den vägen.

Vad räntan beträffar har vår ståndpunkt
redan deklarerats så många gånger.
Vi avsvär oss inte möjligheten att
inom måttliga gränser låta räntan vara
rörlig, men vi anser att det krävs en
kombination med andra medel för att
förhindra, att den rörliga räntan skall
få skadliga verkningar särskilt för
mindre företag som inte har samma
möjligheter till självfinansiering som
större företag.

Det låter bestickande när herr Gustafson
i Göteborg säger att om man i
tid infört en rörlig ränta, hade räntenivån
nu varit lägre. Det påminner mig
emellertid om borgmästaren i Grönköping,
som i därvarande veckoblad uttalade,
att om man infört ransonering i
tid, hade den aldrig behövts.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller räntan
håller jag med herr Eliasson i Sund -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

born om att det behövs andra medel
också. Räntepolitik kan inte ensam
åstadkomma några underverk, det har
vi alltid framhållit.

Herr Eliasson påstår att mitt yttrande,
att om vi hade infört den rörliga
räntan tidigare hade den varit lägre nu,
påminner om borgmästarens i Grönköping.
Jag tycker, att vi kan se åt
annat håll. Det finns nämligen länder
som har praktiserat rörlig ränta under
längre tid och som nu har lägre ränta
än vi.

Vidare tyckte herr Eliasson tydligen,
att jag hade gjort ett särskilt hårt anfall
mot koalitionsregeringen. Det kan jag
inte minnas. Jag gav den upplysningen,
att den extra bolagsskatten genomfördes
av koalitionsregeringen, och det är
en fullt saklig uppgift. Att regeringen
närstående experter avrådde från denna
extra bolagsskatt är också en fullt
saklig uppgift. Företagsbeskattningskommittén,
som hade socialdemokratisk
majoritet, avvisade även förändringar
av uttagningsprocenten som medel
i konjunkturpolitiken. När finansministern
tillsatte två experter för att
ytterligare granska denna fråga avvisade
också de detta varierande av uttagningsprocenten
som konjunkturpolitiskt
medel. LO:s företagsekonomiske
expert vid denna tid hade precis samma
uppfattning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse till herr Gustafsons i Göteborg
hela anförande. Han började med en
intressant analys av de moraliska krav,
som vi har rätt att ställa på det samhälle,
som vi gemensamt bygger upp,
och på de politiska partier, som arbetar
i detta samhälle. Jag för min del har
inte mycket att invända mot denna
del av hans anförande, som dessutom
hölls i en ton, som tydligt markerade
att han inte var ute efter att försöka
monopolisera vare sig fariseismen, mo -

ralen eller etiken för något visst partis
räkning. Jag måste därför säga, att när
man börjar så bra är det synd att man
slutar så illa. Herr Gustafson slutade
nämligen med ett enligt min mening
svagt motiverat angrepp på min moral,
då han ville göra gällande, att de förklaringar
i skattefrågan, som jag lämnade
under valrörelsen, antingen inte
var sanningsenliga — han använde naturligtvis
inte det ordet — eller också
måtte jag inte ha varit riktigt på det
klara med vad jag sysslade med.

Herr talman! De diskussioner, som
jag förde framför allt med högerns representanter
i skattefrågan, gällde det
av högern påstådda gapet mellan inkomster
och utgifter i den löpande budgeten.
Finansministern har redan utvecklat
saken, och det är alldeles klart
att han har rätt. Det finns inte något
belägg för att diskussionen rörde sig om
nästa budgetår; den gällde löpande budgetår.
Jag sade att i dåvarande läge
kunde jag inte finna någon anledning
att täcka detta hål — som inte heller
högern med sin skattepolitik orkade
täcka, om hålet var så stort som man
på det hållet uppgav. Det finns inte en
stavelse av vad jag förklarade, som jag
har orsak att ta tillbaka. För innevarande
budgetår har vi icke allenast —■
utan att föreslå riksdagen någon skattehöjning
— klarat de utgifter, som då
var aktuella, utan också av arbetslösheten
vållade extra kostnader på 250 å
300 miljoner kronor. Denna del av diskussionen
är väl fullständigt klar och
borde vara det även för herr Gustafson
i Göteborg.

Den andra delen gäller nästa budgetår.
Vi sade, att det får bli beroende av
konjunkturläget vilken skattepolitik vi
för då. Vad säger vi i dag, herr Gustafson?
Trots att valrörelsen är över
exakt detsamma! Fortfarande i januari
månad — eller snart februari — år
1959 säger vi, att det får bli beroende
av konjunkturläget, huruvida en skatt
skall behövas och hur den skatten skall

172

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

'' utformas. Är det inte att gå litet för
långt, när man med dessa utgångspunkter
ifrågasätter hederligheten hos dem,
som sagt samma sak under valrörelsen
som de tillåter sig att säga i dag, den
28 januari, om skatterna?

En annan sak är, att bedömningen av
konjunkturerna uppenbarligen var en
annan i augusti i fjol än den är i dag.
Två ting har inträffat som kan vara av
betydande intresse att notera. Först och
främst har arbetslösheten i Sverige stigit.
Vi har en större arbetslöshet nu än
vad vi kanske alltför optimistiskt räknade
med i augusti. Arbetslöshetskostnaderna
är följaktligen större. Då skulle
man ju kunna tycka, att depressionstendenserna
är desto tydligare. Ja, det är
de i vårt land, men med all tydlighet
har det under denna diskusison framgått,
att vi inte bara kan se på den ekonomiska
utvecklingen i vårt eget land.
I Amerika har ju äntligen konjunkturen
vänt. Den konjunkturvändning, som vi
hoppades på i augusti, är i dag ett faktum.

Det är dessa två omständigheter som
också hör till bilden: de stigande arbetslöshetskostnaderna
i Sverige —
större än vi räknat med — och
konjunkturuppsvinget utomlands, som
tvingat oss att samtidigt föra en hårdare
politik, som visserligen skall
klara sysselsättningen åt de arbetslösa
men som främst syftar till att inte utsätta
oss för inflationsrisker.

Om man vill föra ett resonemang om
moral, bör man ju också riktigt redovisa
motståndarens uppfattning, och det
är därför jag besvärat kammaren med
ett inlägg vid denna sena timme.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Vad jag gjorde var att
jag framställde en fråga till statsministern
och ingenting annat. Jag har nu
fått ett svar och jag är tacksam för det.

Det var nog många som i likhet med
mig uppfattade de uttalanden, som

statsministern gjorde under valrörelsen
i september, såsom avsedda att gälla
det budgetår som stod i tur att behandlas.
I september var ju riksstaten för
innevarande budgetår klar, och det första
budgetår som inträffade därefter var
det som vi i dag diskuterar. I sitt radioanförande
i september sade emellertid
herr Erlander — såsom jag refererade
i mitt förra anförande — att »i
nuvarande konjunkturläge» fanns det
ingen anledning att tala om nya skatter.
Man kan inte komma ifrån att finansministern
och regeringen nu talar
om nya skatter, även om de inte vill gå
närmare in på hur stora dessa kommer
att bli.

Nu säger statsministern, att arbetslösheten
för närvarande är större än i
augusti förra året. Enligt gamla principer
borde inte detta innebära någon
särskild anledning att ta ut högre skatter.
Men det har, säger statsministern,
samtidigt skett en vändning av konjunkturen
i Amerika som skulle motivera
högre skatter. Ja, vad vi inom oppositionen
är litet besvikna över är
just detta, att i goda tider vill regeringen
höja skatterna för att dämpa överkonjunkturen,
och i tider med arbetslöshet
vill man höja skatterna för att
bekämpa depressionen. Vi har svårt att
tro att skatterna är ett sådant universalmedel,
och jag anser, herr statsminister,
att vi kan få ha den uppfattningen
utan att det behöver åstadkomma
några bittra personliga känslor mellan
oss.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens herr
statsministern har här tagit upp en fråga
som i valrörelsen huvudsakligen diskuterades
mellan honom och högern.
För min del kan jag bara säga det, att
när man hörde statsministern då tala
om saken — jag har inte nu tillgång till
de exakta ordalagen — var det ingenting
som antydde att han över huvud taget
såg någon anledning att räkna med

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nya skatter inom den närmaste framtiden.
Jag vill inte alls bestrida att statsministern
antagligen använde en formulering,
som kan täcka både den ena och
den andra ståndpunkten i detta hänseende,
men det var obestridligt att han
gav åhörarna detta intryck.

Nu säger hans excellens herr statsministern,
att frågan om nya skatter är
något som sammanhänger med konjunkturutvecklingen.
Så står det inte i statsverkspropositionen.
Där heter det att
budgetunderskottet inte är att betrakta
som en tillfällig företeelse just under
budgetåret 1959/60, utan att föreliggande
beräkningar för följande budgetår
pekar på skärpta svårigheter, och det
säges vidare, att en inkomstförstärkning
på en halv till en miljard kronor säkerligen
»kommer att visa sig ofrånkomlig».
Behovet av en inkomstförstärkning
är alltså tydligen oberoende av
konjunkturutvecklingen.

Jag har också litet svårt att här följa
med i svängarna, när först statsrådet
och chefen för finansdepartementet talar
om förbättrade konjunkturer i Amerika
och England och sedan statsrådet
och chefen för socialdepartementet talar
om en präriebrand av pessimistiska
förväntningar över hela världen, varefter
statsministern åter talar om förbättrade
konjunkturer i Amerika och
England. Är det något slags växelsång
eller vad är det fråga om?

Det vore intressant att få veta vilken
linje man kommer att följa. Jag måste
emellertid samtidigt säga, att jag för
min del har svårt att begripa den högre
ekonomiska visdom som ligger däri, att
skattehöjningar i Sverige skulle motiveras
av förbättrade konjunkturer utanför
landet. Det vore rätt intressant att
få närmare höra hans excellens herr
statsministern utveckla detta resonemang.
För min del behöver jag, som
inte har hans högre ekonomiska bildning,
få några lärdomar i det avseendet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tror inte alls att
herr Heckscher behöver några lektioner
av mig på den punkten, om han bara
vill använda sin fattningsförmåga litet
bättre än han velat göra i den senaste
repliken.

Vi skall väl inte nu fördjupa oss i en
upprepning av den debatt som förts under
hela dagen, men jag har velat klargöra,
att det som tydligen vållat så mycken
tveksamhet om innebörden av mina
uttalanden har varit oklarhet om de utgångspunkter
för dessa som jag här angivit.

Skulle herr Heckscher vilja ha några
förklaringar till detta mysterium, att en
konjunkturuppgång i Amerika skulle
kunna påverka den svenska skattepolitiken,
är det väl inte så svårt att lämna
sådana. Vi anser ju att i en depression
är det inte så farligt för staten att låna
pengar till utgifter. Det är möjligt att
högern har den mera ortodoxa budgetuppfattningen,
att staten inte under
några omständigheter skall låna pengar,
och att högern alltså inte ansluter sig
till de principer för budgetfinansieringen,
som jag trodde var allmänt accepterade
sedan 1937 och som innebär
att man i en nedgångsperiod lånar
pengar.

Om vi bara hade de svenska arbetslöshetssiffrorna
att döma efter är det
väl sannolikt, att vi skulle säga att vi
lever i en depressionstid och att det
därför inte vore riskabelt att öka upplåningen.
Den uppfattningen har också
herr Ohlin, som vill att hela arbetslöshetshjälpen
skall finansieras lånevägen.
Vår uppfattning avviker inte från herr
Ohlins beträffande det lämpliga i att
låna, om vi verkligen lever i en depressionstid.
Men det som nu inträffar är
att konjunkturen i Amerika, som har
haft en depressionstid, börjar gå uppåt
igen. Om uppgången t. o. in. skulle drabba
det av högern styrda England —
som under tre års lid inte haft en enda

174

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

procents produktionsstegring trots att
det varit befriat från socialistiskt vanstyre
— så vore det väl ändå uppenbart,
att en konjunkturuppgång börjat
inträda som inte kommer att lämna det
svenska näringslivet oberört. Är det då
svårt att förstå att man väl kan gå med
på en upplåning i depressionstider,
men måste vara mycket försiktig med
en sådan, när man ser risken för en inflation
krypande bakom knuten? Jag
tycker inte detta är särskilt svårt att
förstå, och det är det väl inte heller för
herr Heckscher om han anstränger sig
litet, även om klockan nu har blivit
ganska mycket.

Herr HECKSCHER (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsministern för denna privatlektion,
som dock givetvis bara berörde den ena
sidan av frågan. Vad man också måste
tala om är den skärpta beskattningens
direkta inverkan på de inhemska konjunkturerna.
Vi har under en lång följd
av år hört regeringen hävda, att den
skärpta beskattningen skall dämpa det
enskilda näringslivets investeringsvilja
och över huvud taget dess expansionistiska
tendenser. Men när det nu finns
depressiva tendenser inom landet och
vi ökar skatterna, blir naturligtvis det
sannolika resultatet, att vi fördröjer
den återhämtning i Sverige som eljest
skulle kunna bli en följd av utvecklingen
i världen i övrigt.

Dessutom är det väl på det sättet, herr
talman, att det inte är alldeles givet att
utvecklingen i Sverige har löpt så parallellt
med utvecklingen i Amerika och
England. En del av de svårigheter vi
har att göra med hänför sig nog snarare
till vad man skulle kunna kalla en inflationsarbetslöshet
— en arbetslöshet
betingad av en alltför hög kostnadsnivå
för exportindustrien. Där kommer hela
frågan om beskattningen att få en helt
annan betydelse.

Hans excellens statsministern talar
nu enbart om upplåning eller icke upp -

låning. Man måste dock även se vilken
verkan beskattningen direkt har på konjunkturutvecklingen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag måste vid denna
sena tidpunkt avböja att på nytt ta upp
till diskussion den sak, som vi har diskuterat
under hela dagen och som jag
ägnat större delen av min tid i första
kammaren att analysera. Jag tror inte
att det är svårt att finna argument, för
herr Heckschers linje naturligtvis men
också för min linje.

Jag har tagit till orda uteslutande för
att belysa, att vi kan se på konjunkturutvecklingen
litet olika beroende på att
konjunkturen själv för närvarande —
som kanske aldrig förr — är så sammansatt
av motstridiga tendenser. Arbetslösheten
är ett beklagligt faktum,
men därför är det inte säkert, att inte
konjunkturen i sig rymmer inflationistiska
strömningar. Denna problematik
dominerar för närvarande diskussionen
inte bara i vårt land utan i många länder.
Den gamla klassiska ekonomiens
regler är därför inte riktigt tillämpliga
på dagens situation, och det är det som
gör att man på grund av den inre dramatiken
och den inre spänningen i konjunkturförloppet
självt kan få ut så
många motsägelsefyllda argument — något
som herr Heckscher med stor dialektisk
skicklighet också lyckades med.
Detta beror på att livet självt just nu är
så fyllt av motsägelsefyllda element.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
andre vice talmannens förslag att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till
morgondagens plenum kl. 10.00.

§ 2

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 175

ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen, angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

17, för herr Rickard Sandler att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 18, för herr Birger Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 19, för herr Hugo Osvald att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 20, för herr Lars Eliasson i Sundborn
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr 21, för herr Anselm Gillström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 22, för herr Axel Strand att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 23, för herr Knut Ewerlöf att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 24, för herr Bertil Ohlin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 25, för fröken Dagmar Ranmark
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 26, för herr Arne Geijer att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 27, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr 28, för herr Emil Ahlkvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 29, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 30, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 31, för fröken Ebon Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 32, för herr Jan-Ivan Nilsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 33, för herr Hans Gustafsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 34, för herr Olov Rylander alt
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 35, för herr Sigfrid Jonsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 36, för herr Martin Skoglund att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 37, för herr John Ericsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 38, för fru Ragnhild Sandström
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr 39, för fru Sigrid Ekendahl att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 40, för herr Anders Pettersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 41, för herr Arvid Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 42, för herr Gunnar Helén att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 43, för herr Fridolf Thapper att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 44, för herr Jean Braconier att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 45, för herr Sven Mellqvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 46, för herr Folke Nihlfors att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 47, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet; och

nr 48, för herr Einar Gustafsson att
vara suppleant i Nordiska rådet.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 18 februari—13 mars
1959, för att som ledare för en idrottstrupp
resa till U.S.A. och Japan.
Stockholm den 29 januari 1959

N. Stenberg
Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.07 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

176 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Torsdagen den 29 januari

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 23 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1,
angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1959/60, och nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1958/59, nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
i enlighet med förut gjord anteckning
ordet till

Fru LINDSKOG (s), som yttrade:

Herr talman! Den budget som presenterats
årets riksdag bär i långa stycken
spår av utgiftsökningar, som riksdagen
själv tidigare har bundit sig för.
Dessa beslut, som tett sig principiellt
riktiga, har fört med sig ökade utgifter,
som vi väl knappast förutsåg när vi
band oss för dem.

När vi i den här remissdebatten har
diskuterat statsutgifterna och deras finansiering
tycks man från oppositionens
sida rätt mycket ha glömt vad man
tidigare varit med om att besluta. Att
statens utgifter måste öka när statens
ansvar för så många områden har ökat,
är ett förhållande som inte går att komma
förbi. 1930-talet har ur budgetsynpunkt
betecknats som gynnsamt för lan -

det, men jag skulle vilja peka på hur
den enskildes och familjernas budget
såg ut vid den tiden. En familjebudget
måste då bära en drygare bostadskostnad,
om vi räknar med en standard som
är likvärdig dagens. Kostnaderna för
förlossningsvården var till stor del lagda
på den enskilda familjen liksom
kostnaderna för barnens uppfostran.
Före barnbidragens tillkomst var bördan
av utgifter ganska olika för barnfamiljer
och barnlösa familjer, men
även mellan barnfamiljerna i olika inkomstlägen
blev fördelningen rätt
ojämn. På den tiden hade vi en fördelning,
som krävde större ansträngningar
av den som hade större försörjningsbörda.
Att det härvidlag har skett en
omfördelning på så sätt att staten har
åtagit sig flera uppgifter, som den enskilde
med låg inkomst hade svårt att
klara, och att staten därför behövt ta
ut ett större bidrag från den mer bärkraftige
ser jag som en rättvisesak, en
tillämpning av principen om skatt efter
vars och ens förmåga.

När det nu emellertid i statens budget
finns en brist, som vi på ett eller
annat sätt måste täcka, så anser jag det
vara angeläget att man försöker fylla
bristen genom sådana åtgärder att de
ekonomiskt svaga grupperna i samhället
inte får en fördyring av sina levnadsomkostnader
— jag tänker närmast
på nödvändighetsvarorna. Det är bättre
med en procentuellt högre generell varuskatt,
som ger möjlighet till subventioner
för de ekonomiskt svagaste grupperna,
än en lägre skatteprocent, som
måste drabba alla lika, såvida man inte
i det senare fallet kan göra undantag
för de viktigaste livsförnödenheterna.
Man kan säga att de barnrika familjer -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na är en liten grupp, men med den
längre skoltid som man numera räknar
som normal kan försörjningsbördan,
när barnen kommer upp i den högre
skolåldern, bli ganska dryg även för en
tvåbarnsfamilj. För de ofullständiga familjerna
blir situationen än mer ogynnsam,
likaså för en människa med nedsatt
arbetsförmåga och som kanske
lever på gränsen till existensminimum.

De brister i balans som budgeten för
nästa år uppvisar beror i högre grad på
automatiska utgiftsökningar och insatser
mot arbetslösheten än på subventioner.
Att dessa behov av påfyllning i statens
kassakista skulle utgöra räntan på
smörsubventionerna, som herr Svensson
i Ljungskile menade, vägrar jag
istadigt att tro.

Om jag går till de enskilda huvudtitlarna,
finner jag att jordbrukshuvudtiteln
är en av de få som minskat sina
utgifter för nästa budgetår. Jag är glad
åt att de 73 000 arbetslösa som vi har i
dag kan besparas att betala ett högre
margarinpris än vad de skulle ha tvingats
till, om de borgerliga partiernas förslag
i våras hade godkänts av riksdagen.
Jag har också svårt att föreställa
mig att en höjd skatt i den ena eller
den andra formen skulle få ett bättre
mottagande den 1 juli 1959, om vi därtill
hade infört en höjd margarinskatt
den 1 juli 1958.

När det gäller anslagen till arbetslöshetens
bekämpande finner jag till min
stora tillfredsställelse att det är två poster
som kraftigt räknats upp för nästa
budgetår. Det gäller kostnaderna för
arbetslöshetens bekämpande med 70
miljoner kronor och bidrag till vissa
omskolningskurser med 22,5 miljoner.
I dessa anslag ingår delposter, som får
användas till att omskola eller på annat
sätt yrkesutbilda iildre arbetskraft och
partiellt arbetsföra. Denna grupp blir i
nuvarande arbetsmarknadsläge i synnerligen
stort behov av stöd. Herr talman!
Jag tillåter mig att upprepa vad
finansministern tidigare yttrade från

denna talarstol: Vi vill ha förmånerna
även om det kostar pengar, vi vill ha
den sociala omvårdnaden om människorna
även om det kostar oss nya skatter,
men skatterna skall utmätas efter
förmåga att bära dem.

Vidare anförde:

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag hade för avsikt att
tala litet om småföretagarnas kreditproblem,
men den frågan blev så grundligt
penetrerad i går, att jag nu avstår
från att göra det. Alla de vackra ord
som sades om småföretagen bådar ju
gott för framtiden, och jag hoppas bara
att den hjälp som utlovades kommer att
bli en realitet i kommande omröstningar
här i riksdagen när det gäller
småföretagen.

Eftersom budgeten av tidigare talare
har utsatts för en så genomgående diskussion,
skall jag inskränka mig till att
påminna om den gamla kavallerimonologen
från Strix. Om den »reaktiverades»
— för att använda budgetterminologien
— skulle den kunna lyda så här:
Först kommer partiet, så kommer finansministern,
så kommer finansministerns
budget, sedan kommer ingenting,
sedan kommer ingenting, och sist kommer
skattebetalarna.

Här presenteras en budget som endast
kan inrymma två tolkningar: antingen
menar herr Sträng, att han totalt
misslyckats med sin uppgift, som är att
hålla utgifterna i nivå med inkomsterna,
och att det är riksdagens sak att
ordna upp de trassliga affärerna, eller
också är herr Sträng — vilket förefaller
troligast — fullständigt okänslig för
den enskildes förmåga att till det allmänna
avstå sina många gånger surt
förvärvade slantar.

Hur snabbt statsutgifterna stigit framgår
av uppgiften, att de vid 1950-talets
början endast uppgick till cirka 5 000
miljoner kronor, medan de för budgetåret
1957/58 uppgick till 12 120 miljoner

12 — Andra kamma rena protokoll 1959. Nr 2

178

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kronor. Det betyder en genomsnittlig
årlig stegring med omkring 1 000 miljoner
kronor. Mot bakgrunden av samhällsutvecklingen
i övrigt är stegringen
enorm, vilket vi i dag bör besinna.

Under samma tid har statsskulden
stigit med cirka 6 000 miljoner, eller i
nästan samma takt. Redan nu går emellertid
stegringen av statsskulden snabbare,
och i den för både regering och
riksdag så sorglustiga tävlingen mellan
statsutgifter och statsskuld har första
platsen nu intagits av statsskulden. Av
det nära sambandet mellan dessa två
storheters utveckling kan man dra slutsatsen,
att det är helt verklighetsfrämmande
att tro, att man kan låta statsutgifterna
stiga hur mycket som helst
utan att detta så småningom — för resten
inom ganska kort tid — kommer att
avspegla sig i statsskulden.

När det gäller statsskulden brukar
regeringens företrädare framhålla, hur
felaktigt det är att endast visa statsskuldens
ena sida men underlåta att
visa den andra sidan, tillgångssidan.
Det bör då observeras, att skulden i sin
helhet måste räntas — de tio miljarder
kronor som staten har i skuld till statstjänarna
för pensioner behöver visserligen
inte förräntas, men dem har också
herr Sträng glömt att ta upp i sin
budget. Emellertid är det endast en
ringa del av statens tillgångar som förräntar
sig själva. Som exempel kan
nämnas, att av de 21 bolag som är redovisade
i fonden för statens aktier beräknas
avkastning på i fonden bokförda
aktier komma att inflyta endast från
fyra, nämligen från LKAB, Tobaksmonopolet,
Penninglotteriet och Tipstjänst.
Av dessa fyra bolag är det endast LKAB
som är jämförbart med privat företagsamhet.
Det är sannerligen tur för oss
att staten ännu inte har lagt sig till med
flera bolag!

Man får så ofta höra från regeringshåll,
att det förs en företagsvänlig politik
i det här landet, att man börjar
misstänka att de som framför denna

propagandafras själva tror på den. Vi
företagare tror inte på den. Det är någonting
egendomligt i detta, att regeringens
välvilja och omtanke om företagens
fortbestånd och utveckling röner
så litet uppskattning, men det blir ju
så, när välviljan tar sig uttryck i ständigt
ökad beskattning.

Jag skall inte fördjupa mig i någon
bevisning av nödvändigheten av att den
extra bolagsskatten slopas. Varje människa
med vanlig fattningsförmåga borde
ju begripa, att den skatten är direkt
skadlig i det nuvarande konjunkturläget,
och att göra som regeringen —
att endast i fiskaliskt syfte bibehålla en
pålaga, som enligt uppgift införts för
att hejda en inflationsutveckling — är
minst sagt anmärkningsvärt. Värre är
det dock att den skatten nu kommer att
användas som bytesobjekt i en tänkt
politisk kohandel om tilläggspensionerna.
Från företagarhåll kräver vi att
skatten avlägsnas utan köpslagan.

Så har vi energiskatten, som för nästa
budgetår beräknas komma att ge 520
miljoner kronor. Även den skatten används
nu till inte ringa del för andra
ändamål än den från början var avsedd
att täcka. Totalt skulle energiskatten
täcka kostnader på 900 miljoner, och
dessa kostnader skulle fördelas på fem
år. Det är fullständigt meningslöst, herr
talman, att vi här i riksdagen fattar beslut
om inkomsttäckning av vissa utgifter,
när pengarna sedan används för
helt andra ändamål. Regeringen kringgår
riksdagens beslut på den ena punkten
efter den andra. Jag vill ställa den
direkta frågan till finansministern: Hur
stor del av de medel som inflyter genom
energiskatten används till att täcka
utgifter i den allmänna budgeten?
En sådan redovisning saknas nämligen
i finansplanen.

Jag vill därefter framföra vissa synpunkter
på våra möjligheter att hålla
produktionen på en skälig nivå. För de
flesta utanför regeringskretsen har det
väl länge stått klart att vårt höga kost -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nadsläge förr eller senare skulle resultera
i en produktionsminskning — ännu
så länge en minskad produktionsökning.
Det är oss till föga tröst att samma tendenser
kan spåras i vissa andra länder.
Sådana påpekanden bör tas för vad de
är, nämligen inget annat än användbara
argument för regeringens försvarsadvokater.

Skall vi klara oss i konkurrensen är
vi tvingade att på alla sätt försöka
pressa ned kostnaderna. I den processen
spelar faktiskt arbetstidsförkortningen
en avgörande roll. Innan jag går
in på att penetrera detta problem vill
jag framhålla att jag inte är motståndare
till arbetstidsförkortningen som
sådan. Men vi vet ju att den kortare arbetstiden
i sig själv för varje år under
treårsperioden betyder 2 procent lägre
produktion. Man frågar sig: är det i dagens
läge inte bättre för arbetstagarna
att de får ut dessa pengar i merinkomster,
särskilt med hänsyn till att vi kanske
står inför påtvingade nya skatter?
Har vi råd med att nu fullfölja den reformen? Ett

konsekvent fasthållande vid den
kan medföra ökade risker för sysselsättningen.
Under sådana förhållanden
kan jag inte se att det skulle behöva
möta något hinder att vederbörande
parter resonerar sig fram till en
förlängd övergångstid, åtminstone för
vissa speciellt utsatta grupper. Det är
intressant att man i Holland sett denna
fråga uteslutande som en arbetsmarknadsfråga.
Det socialekonomiska rådet
i Holland avgav i höstas ett betänkande,
vari man bland annat konstaterade, att
»varken i fråga om begynnelsetidpunkt
eller tempo för förkortningen bör genomförandet
i förväg fixeras utan tvärtom
kontinuerligt avvägas mot nationalinkomststegring
och andra hithörande
faktorer». Först som slutfas borde enligt
rådet en lagändring, varigenom den
lagstadgade maximala arbetstiden förkortas,
komma i fråga. Efter att ha bedömt
de olika förutsättningarna för en

generell förkortning av arbetstiden från
48 till 45 timmar finner rådet att det
inte är möjligt att under den närmaste
tiden — tre år — och endast under
mycket gynnsamma omständigheter är
möjligt att under loppet av de närmaste
fem åren genomföra arbetstidsförkortningen.
Om den ändå genomföres — ett
differentierat och successivt genomförande
för varje särskild näringsgren
och varje företag separat — måste förutsättningen
vara att en produktivitetsförhöjning
har konstaterats, som ej
redan nu tagits i anspråk till ökningar
av arbetstagarnas inkomster. Därutöver
förutsättes att någon prisstegring ej
skulle förorsakas av arbetstidsförkortningen.

Det socialekonomiska rådet i Holland
är ett permanent utredningsorgan i ekonomiska
och sociala frågor. Det består
till en tredjedel av experter som utses
av regeringen, till en tredjedel av representanter
för arbetstagareorganisationerna
och till en tredjedel slutligen
av representanter för arbetsgivare- och
företagareorganisationer. Man kan således
inte säga att rådet speciellt företräder
företagarnas intressen. Jag har, herr
talman, velat framhålla detta för att
klargöra att vi i vår reformiver också
borde ta hänsyn till vad man beslutar i
andra länder på motsvarande områden.

Jag kommer nu att något gå in på
taxeringsväsendet men vill innan dess
framhålla att jag givetvis personligen
inte har något att erinra mot att taxeringskontroll
m. in. finns, och jag vill
inte försvara något skattefusk. Men jag
kan ändå inte underlåta att peka på
ett par enligt min åsikt ganska grova
missförhållanden.

I fråga om utbyggnad och förstärkning
av ordningsmakten torde vi väl
alla vara överens om att ett stort behov
föreligger. De personella resurserna
är inte tillräckliga för att fullt tillfredsställande
klara uppgifterna, men i medvetande
om de statsfinansiella möjligheterna
eller omöjligheterna har vi måst

180 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

låta även angelägna krav stå tillbaka.
Detta får vi böja oss för. Det förefaller
emellertid som om denna realistiska
bedömning inte skulle gälla över hela
linjen. Jag vill gärna komma med ett
exempel härpå, ett exempel som också
visar att man på högsta ort numera
tycks anse förstärkning av taxeringsorganisationen
som viktigare än förstärkning
av ordningsmakten. Bristen i
budgeten har gjort finansministern
mera intresserad av jakten efter skatter
och presumtiva skatteskolkare än efter
biltjuvar och verkliga brottslingar.

Det finns tyvärr flera exempel härpå,
men jag skall beröra ett par fall, av vilka
det ena ännu befinner sig på utredningsstadiet.
Jag avser förslaget till ändrad
taxeringsorganisation i Stockholm
för att ernå överensstämmelse med vad
som gäller för landet i övrigt. I betänkandet,
vilket är avgivet den 14 maj
1958, framhålles att man när det gäller
besvärsmålen inte hunnit med det antal
av fem skattemål per tjänsteman och
dag, som förutsattes vid omorganisationen
1948. I verkligheten har inte medhunnits
mer än ett skattemål per man
och dag. Nu föreslås att varje anställd
vid de lindrigaste besvärssektionerna
skall hinna avverka omkring två ärenden
per dag, och på den fjärde avdelningen
behöver inte ens ett ärende per
dag klaras upp. Man bör då observera
att alla ärenden är förberedda och räkenskapsgranskade
på annan avdelning.
Det kan ju inte vara rimligt att i jakten
efter skatter godta vilka omkostnader
härför som helst.

Hur irrationellt arbetet skall bedrivas
framgår bland annat av att taxeringssektionen
skall eftergranska och uppställa
promemorior, som sedan skall
överlämnas till någon besvärssektion.
Det är emellertid inte klart om taxeringsintendenten
först skall godkänna
dessa promemorior. Skall han göra det
kommer han sedan i besvärssektionen
att få behandla dem cn gång till. Om å
andra sidan hans godkännande inte er -

fordras kan det betyda, att en hel del
onödiga ärenden förelägges besvärssektionerna.
Hur man än gör kommer följaktligen
dubbelarbete att äga rum. Yi
har ju en organisationsnämnd, som visst
också varit inkopplad på länens organisation
i detta avseende. Varför har inte
den expertisen anlitats? Hela organisationsförslaget
utmärker sig för övrigt
för krånglighet och tungroddhet. Det
verkar som om när det gäller just taxeringsärenden
det skulle finns vilka
möjligheter som helst till att få personalförstärkningar
och penningmedel
härför.

En detalj i utredningsförslaget, som
inte överensstämmer med gängse normer
för rättssäkerheten, är att personalen
under vissa tider av året flyttas från
den ena avdelningen till den andra. Sålunda
har man för avsikt att förordna
en del taxeringsassistenter att viss tid
syssla med revision eller beredning av
besvärsmål till prövningsnämnd. Man
kan väl dra en parallell och säga att
detta är liktydigt med att en åklagare
i brottmål även skulle få uppträda som
domare. Personalen bör ej på detta sätt
blandas, enär risk då uppstår för att
rättsskyddet kan komma i fara.

Jag har, herr talman, velat beröra
denna fråga för att den inte skall försvinna
i hanteringen, och det är min
förhoppning att de instanser som har att
granska förslaget visar på möjligheter
att förenkla och förbilliga. Vi får inte
komma dithän att den skattskyldige
skall betraktas som en individ, för vilken
det är högsta rätt och nöje att bedra
staten. De allra flesta människor är
ändå rättskaffens och vana att fullgöra
sina förpliktelser, även de skattemässiga.
Detta gäller såväl företagarna som
jordbrukarna, mot vilka de 275 nya
taxeringsassistenternas spjutspets onekligen
är riktad. Nu får man ibland en
känsla av att de enskilda människorna
är utlämnade till myndigheter, som med
allehanda fullmakter har rätt att ingri -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

pa på snart sagt vilka områden som
helst.

Visserligen vakar JO över denna del
av lagtillämpningen, men vi har tyvärr
ett tråkigt exempel i årets ämbetsberättelse,
som visar att regeringen inte på
samma sätt ömmar för den enskilda
människan, då det gäller övergrepp
från taxeringsmyndigheternas sida. Detta
fall har också på ett särskilt sätt
uppmärksammats i pressen. Den stora
allmänheten måste av naturliga skäl
starkt reagera mot att staten inte känner
sitt ansvar för om en människa
åsamkas lidande på grund av att en eller
flera myndigheter förfarit felaktigt. Det
tycks inte spela någon roll för regeringen
att den enskilda människan på
grund av jakten efter skattemedel förlorar
både anseende och pengar. Nog
tycker man att en del av de medel staten
ger ut på taxeringsorganisationen
borde kunna användas till ersättning åt
dem, som på ett orättfärdigt sätt utan
orsak utsatts för ingripanden.

Vi får inte gå mot en utveckling, som
leder tanken till överhetsstaten, där alla
människor är till för att tjäna staten.
En sådan utveckling leder obönhörligt
mot fördärvet. Jag tror att vi redan bär
kommit en bit på väg däremot, när det
sättes in större krafter på att få människorna
att följa de alltmer invecklade
skattelagarna än när det gäller de lagar
som upprätthåller rätt och ordning mellan
människorna.

Herr talmannen tog nu ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Det har under denna
remissdebatt gång på gång talats om
hur utgifterna under de olika huvudtitlarna
svällt och blivit större för varje
år. Om vi ser på nionde huvudtiteln, kan
vi emellertid konstatera motsatsen. Där
liar det visat sig möjligt att banta ned
utgifterna ganska avsevärt. Visserligen
är den huvudtiteln liksom så mycket

annat i årets statsverksproposition
ofullständig, och någon ökning kommer
det väl att bli även där, men en
sak torde ändå vara klar, nämligen att
den besparingsutredning som arbetar
under nionde huvudtiteln har satt stora
spår efter sig.

Det är självklart att denna nedbantning
kommer att gå ut över en del bidrag
och liknande till jordbruket. Men
det är inte det väsentliga för jordbruket
att få bidrag och subventioner. Det
väsentliga är att få sådana priser på
produkterna att jordbrukarna får en
rimlig inkomstnivå. Det kan i det sammanhanget
vara anledning erinra om
att det mycket omtalade treårsavtalet
för jordbruket går ut den 31 augusti
1959. Då skall det slutas ett nytt avtal.

Man kan nu fråga sig hur detta treårsavtal
hittills verkat. Ja, detta långsiktiga
avtal var jordbrukarnas bidrag
till en stabilisering av statsfinanserna.
Jordbrukarna gick med på det avtalet
för att staten — om andra grupper i
samhället gjorde likadant — skulle få
möjligheter att något kalkylera för
framtiden. Vi kan dessutom konstatera
att jordbruket i stort sett har fått de
priser för sina produkter som man där
hade beräknat. Även om man bortser
från de dåliga skördeåren, som har
tvingat jordbrukarna att öka sin skuldsättning
och också skapat andra bekymmer,
har ändå detta avtal inte varit tillfredsställande.
Varför? frågar måhända
någon.

Det gäller i detta hänseende liksom
för företagsamheten över huvud taget i
detta land, att man inte har lyckats
hålla kostnaderna nere. Resultatet av
regeringens politik har ju överallt blivit
att kostnaderna ständigt stigit. När
man räknat fram jordbrukarnas inkomster
har man fått de beräknade priserna
men väsentligt ökade kostnader, och så
har det för jordbrukarnas del återstått
en sämre lönsamhet än tidigare. Och
detta, herr talman, under samma tid
som andra grupper flyttat fram sina po -

182

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sitioner ganska avsevärt! Detta har ju
kommit att leda till att man inom jordbrukarkretsar
inte längre är beredd att
sluta ett avtal på tre år: man vill ha ett
så kortfristigt avtal som möjligt för att
kunna säkra den inkomstlikställighet
som ligger till grund för priserna på
produkterna.

När det nya avtalet skall göras upp
kommer det säkerligen att vara stora
hål att fylla ut. I första kammaren sade
LO:s ordförande, herr Geijer, i går att
han för sin del inte kunde tänka sig att
vara med om några prishöjningar. Den
som tittat på statsverkspropositionen är
å andra sidan lika övertygad om att finansministern
inte har några subventioner
att fylla ut hålen med.

Då ställer vi oss givetvis frågan: Ämnar
man bryta de högtidliga löften till
jordbrukarna som man tidigare givit?
Här väntar sig jordbrukarna besked
från jordbruksministern. Vilken är
hans principiella inställning till jordbruksprissättningen
i detta land? Jag
vet att jordbruksministern har gjort en
charmoffensiv bland jordbrukarna. Han
har talat på många stora möten. Jordbrukarna
har rest dit för att få besked
om hans uppfattning i de olika frågorna.
Efter jordbruksministerns framträdande
har man varit imponerad av honom,
man har tyckt att han har varit
en ovanligt trevlig karl, som har skött
uppgiften att hålla kontakt med folket
på ett utmärkt sätt, men eftertankens
kranka blekhet har sedan kommit ganska
snart. Man frågar: Vad sade jordbruksministern,
och vilka besked lämnade
han? Han har lagt ut en serie av
dimridåer. De många orden har inte
givit jordbrukarna besked på de väsentliga
punkterna. Tvetalan och oklarhet
från jordbruksministerns sida har skapat
oro på landsbygden. Under de senaste
månaderna har man för all del
inte fått några nya propåer från jordbruksministern.

Kanske arbetslösheten gör att man
inte vill gå hårdare fram med rationa -

liseringen. Man har ju varken jobb eller
bostad att bjuda de friställda jordbrukarna.
Det kan därför finnas anledning
att skjuta en aning på de radikala åtgärder
som vi ängslas för att man skall
komma med.

Nog är vi på jordbrukarhåll medvetna
om vår skyldighet att sköta produktionen.
Vi vet att det är vi som skall ha ansvaret
för överskottet, om vi skall få den
prissättning som är avsedd. Vi skall
anpassa produktionen till konsumtionen
i så stor utsträckning som möjligt. Rationaliseringen
pågår alltjämt. I Skaraborgs
län har på fem år mellan två
jordbruksräkningar cirka 1 100 jordbruk
försvunnit. Rationaliseringen kan
— och jag vill här ge en personlig varning
— leda fram till att vi får jordbruksenheter
som inte blir attraktiva
i framtiden. För att få en rimlig inkomstnivå
får vederbörande höja sin
arealgräns. Han kanske stannar vid
25 eller 50 hektar och försöker sköta
gården ensam. Det ger naturligtvis bättre
ekonomiskt utbyte. Men, ärade kammarledamöter,
samtidigt som vi här diskuterar
femdagarsveckan och åtgärder
för att få så mycket fritid som möjligt,
så kommer de som arbetar på dessa fastigheter
inte att få någon nämnvärd fritid,
i den mån där finns animalisk produktion.

Vi kan nu säga att vi har fått resonans
för kravet på skogsodling på sämre
åkertegar. När detta framfördes från
vårt håll för några år sedan, möttes det
av en serie invektiv. I dag föreslår
t. o. m. jordbruksministern åtgärder för
att underlätta detta överförande av sämre
åkerjord till skogsjord. Tyvärr lite
sent. Skogskonjunkturen har minskat de
psykologiska förutsättningarna för att
jordbrukarna skall vilja bidra i nödvändig
utsträckning. Var har jordbruksministern
förslaget till skogsförstärkning?
Den vikande konjunkturen har
ju visat oss, att skogen inte ger det absoluta
skydd, som många kanske trodde
för några år sedan. Men det får ändå

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

183

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte bli så att en tillfällig lågkonjunktur
stoppar denna förstärkning av brukningsenheterna.
Jord och skog är trots
allt den bästa och säkraste kombinationen
för svenskt jordbruk av i dag.

Yar är förslaget beträffande resultatocli
förlustutjämning, eller, som alternativ,
ett jordbrukskonto konstruerat på
samma sätt som det skogskonto vi för
närvarande har? Var är förslaget om
stöd till småbrukarna? Ingenting har
presenterats hittills, men en serie av
löften har vi tidigare fått.

Vad kommer ett europeiskt frihandelsområde
att betyda för svenskt jordbruk?
Vilken plats kommer jordbruket
att få på en gemensam nordisk marknad?
Kommer man att där bereda plats
för export av det överskott, som jordbruket,
såvitt jag förstår, kommer att
få i detta land på grund av sin säsongbetonade
karaktär och om det skall
fylla sin uppgift att förse konsumenterna
med livsmedel?

Här föreligger alltså en serie stora
frågor som varit aktuella under många
år och som man lovat lösa. I dag förefaller
denna lösning avlägsen.

Jordbrukarna vill inte ha subventioner.
De vill ha betalt för sitt jobb, precis
på samma sätt som andra människor
i samhället. De vill ha betalt för sitt arbete
efter de överenskommelser som
hittills har träffats. De vill ha ett avtal
som ger dem denna betalning, men ett
avtal att lita på. Det får inte bli som i
somras att den ena parten skaffar sig
fullmakter för att verkställa en omfördelning
av inkomster. Jag syftar på differentieringen
av konsumtionsmjölkpriset.
Ett sådant förfarande är inte tillfredsställande
för jordbruket.

När ett avtal skall göras upp är det
för jordbrukarna ett primärt önskemål
att erhålla priser som förverkligar garantien
om inkomstlikställighet enligt
1947 års beslut. Det vore tacknämligt
om jordbruksministern i dag ville ge
besked om sin uppfattning på den punkten.
Står han kvar vid riksdagens be -

slut eller har han andra ståndpunkter?
Jordbrukarna anser sig ha rätt att få
veta jordbruksministerns synpunkter.
Får de det, kan man säga att vad jordbrukarna
i dag ytterligare behöver är
trygghet för framtiden, och arbetsro,
som de under många år hittills inte haft.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
och fru Lindskog har i sina anföranden
uttalat mycket stor oro för
hur det skall bli med barnfamiljerna
om skatteuttaget ökas — på vilket sätt
detta nu kommer att ske. Framför allt
har de talat om vilken verkan en omsättningsskatt
kommer att få för barnfamiljernas
vidkommande. Jag är fullt
ense med dem om att det är mycket
beklagligt om barnfamiljerna skall behöva
sättas i en svår situation, om vi
måste öka statens inkomster. Att undanta
vissa grupper eller införa rabatteringar
medför emellertid ett utomordentligt
stort administrativt krångel,
utom det administrativa besvär som omsättningsskatt
över huvud taget innebär
för affärsmän m. fl. vid redovisning.
Detta sagt i förbigående.

I TV-debatten i går pekade finansministern
på en hel del områden där regeringen
gjort stora insatser. Han nämnde
utbyggnaden av vattenkraft, vägar,
bostäder, skolor och yrkesutbildning.
Att döma av finansministerns självbelåtenhet
tycks han anse att det är gott
och väl ställt på alla dessa olika områden.
Så är dock långt ifrån fallet. Jag
vill här speciellt gå in på yrkesutbildningen.
Herr Helén har förut berört
skolfrågorna i största allmänhet, och
jag skulle vilja instämma i vad han bär
sagt om hur svårt det är att bemästra
undervisningsfrågorna för de stora
grupper som nu är i skolåldern. Att
dessa åldersgrupper ökade i folkskolan
och nu kräver yrkesutbildning kan väl
inte komma som någon överraskning
för regeringen. Vi talar ju ofta om att
vi har den bästa befolkningsstatistiken

184

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i världen. I så fall borde vi väl ha haft
möjlighet att med ledning av födelsestatistiken
förutse behovet i dag på
detta område. Jag tycker att ungdomen
har rätt att kräva av oss att vi verkligen
ordnar deras skolundervisning
och utbildning i övrigt på ett tillfredsställande
sätt. De skall dock framdeles
bära de ekonomiska bördorna och
i övrigt ta konsekvenserna av de beslut
vi i dag fattar. Skall denna brist
i planeringen följa de här arma ungdomarna
från vaggan till graven?

Yrkesutbildningen har ju tagits upp
i olika sammanhang här. Jag skulle
emellertid vilja ta upp ett av dessa
utbildningsområden, som är mer eftersatt
än alla andra, nämligen husliga
utbildningen. Det verkar som om man
inte hade någon respekt alls för den
utbildningen, hur mycket man än talar
om husmoderns utomordentligt stora
och värdefulla insatser. Man talar om
husmodern som hemmets ekonomidirektör,
man talar om att två tredjedelar
av nationalinkomsten går genom
husmödrarnas händer. Men trots allt
tal av detta slag har man inte ordnat
en tillfredsställande utbildning för dem.
Talet om värdet av deras arbete in. in.
har endast varit tomma fraser.

De husmodersskolor vi har ger också
förberedande utbildning till fortsatt utbildning,
exempelvis till barnsköterskor
och sjuksköterskor. Det krävs i allmänhet
att vederbörande skall ha genomgått
liusmodersskola för att komma i
åtnjutande av nyssnämnda utbildning.
Den stora svårigheten beträffande husmodersskolorna
är emellertid att lärare
saknas på de grundläggande områdena.
Det råder brist på alla kategorier av
lärare, för undervisning i hushållsgöromål,
hemvård och barnavård. Man
får dra sig fram med pedagogiskt outbildade
lärarkrafter. Saknas det sökande
till seminarierna? Nej, det står
köer av ungdomar som vill söka in på
dessa seminarier men som avvisas. År
efter år kvalificerar de sig för inträde

vid seminarium. Ofta går de igenom
kurser av helt ovidkommande slag för
att få ytterligare poäng. De har emellertid
ingen chans, eftersom platserna
är så få. Det finns sökande i mängd,
och trängseln vid intagningen är stor.
När eleverna väl har passerat seminarierna,
slåss rektorerna ute på skolorna
om de färdigutbildade lärarna.
Det är alltså trängsel vid själva porten
och slagsmål om de färdigutbildade
lärarna.

Beträffande den husliga utbildningen
har det skett en utredning, och kommittén
har avslutat sitt arbete och lagt
fram ett betänkande. Frågan om lärarbristen
på detta område har ju i motion
efter motion tagits upp i denna
kammare. Vi hade hoppats, att vi nu
skulle få en proposition, som toge upp
hela utbildningsfrågan till behandling.
Vi är därför besvikna, när det nu bara
aviseras en proposition om ökad intagning
av elever. Frågan tas ännu inte
upp i hela sin vidd.

En del seminarier har utomordentligt
dåliga och otidsenliga lokaler. De är
överbelagda redan nu. Jag förstår därför
inte, hur ecklesiastikministern skall
kunna klara en ökad intagning på flera
av dessa seminarier. Men det är ju möjligt
att ecklesiastikministern har förmåga
att trolla.

Arbetslösheten har satt in mer och
mer och är oroväckande. Vid permitteringar
går man många gånger efter
behovsprincipen och permitterar gärna
kvinnor, framför allt gifta kvinnor, före
de manliga arbetstagarna. Arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort en utredning,
som visar, att siffrorna för kvinnornas
del dock ännu inte är så oroväckande.
I utredningen tar man även upp frågan,
hur man skall kunna minska arbetslösheten
genom överflyttning av arbetskraft
och genom skapande av arbetstillfällen
m. m. Framför allt talar man
om omskolning av kvinnor och att man
skall omskola dem till de konventionellt
kvinnliga yrkena men även till

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

andra arbetsområden. Då vi inte bär
lärare till de ordinarie husmodersskolorna,
måste det bli mycket svårt att
kunna klara av de tillfälliga kurser som
där kommer att anordnas och ökar efterfrågan
på lärare.

Vi måste, när det gäller yrkesutbildning,
skapa differentierade kurser med
hänsyn till våra i olika avseenden handikappade
unga människor. Jag tänker
då framför allt på de debila. De är
sämre ställda än de imbecilla, som tas
in på olika institutioner och får en utbildning
tillrättalagd efter sin förmåga.
Hjälpklassklientelet har ytterst små möjligheter
att komma in på vanlig yrkesskola
och det har ringa utsikter till att
utan utbildning placeras i det vanliga
arbetslivet. På vissa håll såsom i Stockholm
och Göteborg har det vid yrkesskolorna
anordnats speciella kurser för
dessa ungdomar. De har visat sig ge
goda resultat.

Det är nödvändigt att vi i fortsättningen
uppmärksammar hjälpklassklientelet.
Jag tror att det ur rent brottsförebyggande
synpunkt är av utomordentligt
stor betydelse, då det visar sig
att ungdomsbrottslingar och prostituerade
ofta rekryteras just från det debila
klientelet. En grundläggande förutsättning
för lösandet av detta problem
är att vi får en tillräcklig stab med lärare.

I samband med talet om yrkesutbildning
kommer jag in på frågan om utbildning
av dem som skall arbeta inom
människovärd av olika slag. Där är ju
den skickliga, kunniga personalen det
väsentliga. Då vi bygger ut eller planerar
utbyggnad av olika vårdområden,
har vi en benägenhet att i huvudsak
tänka på hus, fasader och teknisk utrustning.
Vi planerar långt i förväg de
hus som skall byggas och hur den tekniska
utrustningen skall vara. Vi skjuter
på personalplaneringarna. Det borde
vara lika naturligt, att vi på ett tidigt
stadium utreder, hur den personal skall
vara beskaffad och utbildad som skall

ta hand om de vårdbeliövande människorna.

När det gäller den människovårdande
verksamheten har man så väldigt lätt
för att knappa in på personalens utbildning.
Det ifrågasättes ibland om
inte t. ex. kompletterande utbildningen
på 22 veckor för ålderdomshemsföreståndare
som är ute i arbete och inte fått
någon utbildning tar för lång tid. Man
vill knappa in den. I fråga om bilmekaniker,
tapetserare och målare har man
däremot utbildning på tre till fyra år.
Det rör sig då om ekonomiska värden.
Bilar är upptaxerade till ett visst värde,
under det att vi inte har människorna
värderade i kronor och ören. I det långa
loppet förlorar vi på att vi inte ser
till att vi har kunnig och utbildad personal,
som tar hand om de sjuka, hjälpbehövande
människorna. Inte mindre
än 75 procent av ålderdomshemsföreståndarna
är outbildade. De är många
gånger duktiga och gör sin insats på
ett bra sätt, men de har ej erhållit någon
speciell utbildning.

På olika vårdområden rör det sig om
människor, som avviker från det vanliga
beteendemönstret och är svåra att
handskas med. Det krävs därför en speciell
fostran av dem, som skall arbeta
inom olika vårdområden. En sådan utbildning
och fostran kan inte inhämtas
på en till två veckor, som man ofta
tror.

Mentalsjukvården har varit ett försummat
område, som vi emellertid nu
håller på att rusta upp. Hur vi än öser
in miljonerna på det området är det
dock väldigt svårt alt komma ifatt med
de stora eftersläpningar som föreligger.
När medicinalstyrelsen begär läkare,
överskötare och instruktionssköterskor
i ett antal, som är det minsta möjliga, är
departementet ändå med detsamma färdigt
att knappa in på just personalen.
Vi anser på folkpartihåll alt detta är
ytterst beklagligt och oekonomiskt särskilt
när det gäller mentalsjukvården,
där man ju kommit fram till behand -

ISO

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingsmetoder som kan leda till hälsa.
Det är just den skickliga personalen
som är avgörande, och därför framstår
det som så mycket egendomligare att
man drar in på denna.

Det har visat sig på sjukhus att man
väsentligt kunnat öka intagningarna och
med ökad personal och intensifierad
behandling kunnat åstadkomma det resultatet,
att det utan utbyggnad av
själva sjukhuset ändå finns tomma
platser. Sätter vi in tillräckligt med
skickliga läkare och skicklig personal
i övrigt behöver vi kanske inte bygga
de stora mentalsjukhus som vi i dag
planerar och där man i stor utsträckning
räknar med att ha ett kronikerklientel.
Det är detta kronikerklientel
vi skall undvika att få genom behandlingen
av patienterna. Vi begår en
orätt mot patienterna och deras anhöriga
och mot dem som skall arbeta i
vården, när vi åsidosätter personalutbildningen.

Det är så egendomligt att man då det
gäller de barnavårdande uppgifterna
och människovärden över huvud taget
inte har respekt för utbildningen av arbetskraft.
Vården av djur anser man
måste läggas i händerna på välutbildat
folk, men när det gäller att ta hand om
människorna nöjer man sig ofta med
outbildad arbetskraft.

När vi nu har så många ungdomar
som söker till dessa olika kurser, tycker
man ju att det bästa vi kan ge dem
är yrkesutbildning. Det är en investering
som kommer att ge god utdelning
i framtiden, och jag tror att det bästa vi
kan bygga på är skickliga, kunniga och
yrkesutbildade människor.

Jag kan inte annat än beklaga att
kvinnorna mer och mer trängts ut från
de nya skolstyrelser och länsskolnämnder
som bildats. Ordföranden har i allmänhet
tagits från de gamla styrelserna
till representanter i de nya. Det
är inte bra att det i huvudsak blir män
som skall sitta och bestämma om flickornas
och kvinnornas utbildning.

Herr Helén var i sitt anförande inne
på nödvändigheten av mindre klasser.
Det fostrande arbetet inom skolan är
utomordentligt viktigt. Det är naturligtvis
av stor betydelse att goda kunskaper
meddelas inom själva ämnesområdena,
men ting som samlevnadsfrågor
och etik måste också in på schemat. Det
gäller ju inte bara att kunna klara det
rent fackmässiga arbetet, utan samlevnadsfrågorna
såväl ute på arbetsplatsen
som i samhället som helhet är synnerligen
viktiga. Det är nödvändigt att vi har
detta i tankarna bl. a. för att förebygga
ungdomsbrottsligheten.

Vi håller ju för närvarande på att
rusta upp ungdomsvårdsskolorna. Tyvärr
kan vi inte göra det på det sätt
som vore mest önskvärt, nämligen med
en tillräckligt långt driven differentiering.
Men vi får väl här avvakta den
särskilda propositionen i ämnet.

Även när det gäller ungdomsvårdsskolorna
är personalen av den allra
största betydelse. Många gånger är personalen
för liten och sviktar under det
oerhört krävande arbetet. Det borde finnas
tillräckligt med personal, så att ungdomarna
mera kunde förberedas för livet
ute i samhället, önskvärt vore exempelvis
att bättre kontakt kunde hållas
med familjerna — ett slags föräldraterapi
— så att familjerna när ungdomarna
återvänder är beredda att ta emot
dem på rätt sätt. Tyvärr kan man nu
inte ägna tillräcklig tid åt dessa problem.

De förebyggande krafterna är dock
det väsentliga. Herr Gustafson i Göteborg
var i går kväll inne på några viktiga
ungdomsfrågor om fasta normer
för samlevnaden och han sade, att man
kanske kan se framtiden hoppfullt an,
då ungdomarna mer och mer börjar
söka sig till de ideella och kristliga organisationerna.
Men vi har fortfarande
stora grupper föreningslösa ungdomar.
Det finns de som anser att hemgårdarna
och ungdomsgårdarna egentligen inte
har något berättigande, därför att de

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte har något fastlagt idéprogram. Men
hemgårdarnas uppgift är ju bl. a. att
försöka länka in ungdomarna i ideella
organisationer. Vi får också tänka på
att det finns ungdomar, som inte har underlag
så att de kan omfatta en ideologi,
och även för dessa måste möjligheter
skapas att på olika vägar fostras
till hänsyn i samhället och inriktas på
intressen.

Samhället utvecklar sig på ett olyckligt
sätt för ungdomarna. Det beror kanske
på bristande social insikt hos våra
stadsplanerare och hos dem som bygger
våra hus. Jag läste en i många avseenden
mycket bra artikel i StockholmsTidningen
i går. Det sades där, att vi
bygger våra samhällen och våra hus för
oss vuxna, som inte har en sådan där
sprudlande aktivitet. Samhällena planeras
för biltrafiken och i husen finns
inte svängrum för ungdomarna. Det är
alldeles riktigt. Vi investerar mycket
pengar i bostäderna så de blir fina och
dyrbara, och familjerna har många
gånger inte råd att låta ungdomarna
vara i hemmen och på rätt sätt utöva
hobbies och annan verksamhet. Det är
beklagligt. Det är ur den synpunkten
nödvändigt med hemgårdsrörelsen, som
också vuxit ut. Departementet har ju på
den punkten knappat in på det anslag
skolöverstyrelsen begärt.

Jag skulle också vilja framhålla nödvändigheten
av att man i större utsträckning
än för närvarande sörjer för
att social och ekonomisk utbildning införes
i samhällsplanerarnas och arkitekternas
utbildning. Det föreligger en
motion, som gäller professurer i dessa
ämnen i arkitektutbildningen vid Chalmers
och som jag tycker har ett mycket
stort berättigande med hänsyn till
det siitt varpå samhället undan för undan
växer ut. Vi bygger upp ett samhälle
på ett visst sätt som vi anser rationellt,
och vi vill tvinga individerna
alt anpassa sig efter detta samhälle, vilket
tydligen i det långa loppet hämmar
sig.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det står på ett ställe i
en dikt: »Erk du, Maja du, så ska vi ha’t,
men var ska vi ta’t?» Den strofen föll
mig osökt i minnet när jag tog del av
innehållet i årets statsverksproposition.
Jag medger att det är bra alltihop som
föreslagits, och den första delen av den
citerade strofen kan vi alla instämma i:
så där skall vi ha’t. Nu är det emellertid
så, att vårt samhälle är uppbyggt på
krassa materiella realiteter, och följaktligen
kommer den sista delen av den citerade
strofen också att göra sig påmind:
var ska vi ta’t?

Nu har man ju på regeringshåll förlitat
sig på att konjunkturbilden kanske
hastigt ändrar sig och att man på
det sättet under riksdagens gång kan få
de förbättringar, som behövs för att
man skall kunna utfylla det uppkomna
underskottet. Men man har ju också
ställt vissa förhoppningar på att oppositionen
under riksdagens gång skall
hitta på någonting som gör att man kan
utfylla den uppkomna bristen. Oppositionen
har ju haft 14 dagar på sig, och
regeringen har med ett stort maskineri
arbetat i två månaders tid. Jag tycker
det är litet överdrivna förhoppningar
man ställer på oppositionen i detta fall.
Men det var egentligen inte den saken
jag tänkt tala om, ty det må vara tillräckligt
ordat om den med den dubblering
av debatten om statsverkspropositionen
och dess ekonomiska innehåll,
som skedde i går.

Jag vill först och främst stanna vid
den förteckning som vi har fått. Det är
en bra sak som har tillkommit under
de senaste riksdagarna, nämligen en
förteckning över de propositioner som
skall komma. En del har betecknats som
sannolika och en del som eventuella. Det
är jo mycket bra att ha denna förteckning,
ty man ser på ett ungefär vad vi
har att göra innan vi får åka hem i
sommar. Förteckningen upptar ju eu
lång rad frågor som skall behandlas,
och jag kommer närmast att sysselsätta

188 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mig med en del frågor som är aktuella
för jordbruket.

Jag vänder mig då först och främst
till regeringen med en vördsam fråga
vart fideikommissutredningen har tagit
vägen. Den har ju arbetat i många
omgångar. Jag vet inte riktigt hur länge
man arbetat med denna fideikommissutredning,
men jag tror man arbetar
med den fortfarande. Det skulle vara roligt
att veta, hur snart regeringen verkligen
tänker ta ett initiativ för att lösa
denna fråga. Det är många arrendatorer
på dessa fideikommiss, som väntar
på att denna fråga skall lösas och att
de skall få möjlighet att till ett överkomligt
pris lösa in sina hemman. Jag
tror att det skulle vara riktigt att regeringen
toge sikte just på denna sak
och löste frågan innan man hunnit
skicka iväg alla arrendatorer på fideikommissen.
Det har nämligen visat sig
att så fort arrendekontrakten utgår försvinner
arrendatorerna från sina gårdar,
och följaktligen är det sedan svårt
för dem att komma tillbaka och begära
att få lösa in gårdarna. Många arrendatorer,
som väntat på sin chans, har redan
nödgats försvinna, och jag hemställer
till regeringen och det statsråd, som
liar att handlägga denna fråga, att ta
ett initiativ och förelägga riksdagen en
proposition i ärendet.

Under rubriken »sannolika» har anmälts
en proposition angående jordbrukets
rationalisering, och man har sagt
att den skall föreläggas riksdagen den
10 mars. Jag utgår ifrån som ganska
säkert att denna proposition bygger på
den utredning som verkställts av 1957
års jordbruksanslagssakkunniga. Vad
propositionen kommer att innehålla är
ju för tidigt att yttra sig om. Jag skall
trots det be att få redan nu, innan jag
sett propositionen, anföra några synpunkter
på den fråga, som denna utredning
har behandlat. Utredningsförslaget
har varit ute på remiss. Vi vet
därför ungefär vad utredningen föreslagit.
Den föreslagna omläggningen av

stödet till den inre rationaliseringen
siktar väl i själva verket till en snabbare
storleksrationalisering. Förutsättningen
för att jord skall bli föremål för
förbättringsåtgärder bör vara, att man
enligt lantbruksnämndernas prövning
kan anse, att jorden för överskådlig tid
kan komma att bli föremål för jordbruksproduktionen.
Bidrag till byggnader
skall ej heller medgivas, såvitt de
inte kan garanteras tilhöra ett jordbruk
som för framtiden kommer att bestå.
Det torde vara svårt att förneka att
dessa synpunkter i långa stycken kan
vara riktiga, men riktig torde därmed
också vara den slutsats jag tidigare angivit,
nämligen att reformen siktar mot
en snabbare storleksrationalisering.

Storleksrationaliseringens forcerande
innebär samtidigt att ytterligare en
massa människor kommer att göras
överflödiga på landsbygden. Man frågar:
Vart tar de vägen? Jag tror mig
inte gissa alltför fel, om jag drar den
slutsatsen, att de kommer att hamna i
storstädernas och tätorternas bostadsköer.
När man nu så ofta hör talas om
jordbrukets rationalisering, så sättes
den som regel i samband med livsmedelskostnadernas
storlek. Slopar vi de
små jordbruken samt får fram stora
och, som man säger, ekonomiskt bärkraftiga
enheter, så kommer vinsten
därav att som stekta sparvar falla ned
på konsumentens bord. Ja, detta har
teoretikerna räknat ut, och då måste det
vara riktigt. Men det kan å andra sidan
vara intressant att fråga sig: Hur ser
förhållandena ut i verkligheten?

Finns det någon teoretiker som är intresserad
av att räkna ut, varför brödpriserna
t. ex. oupphörligt stigit samtidigt
som brödspannmålspriserna fallit?
En uppgift, vilken undersökts och visat
sig vara fullt riktig, återgavs för en tid
sedan i en stockholmstidning, förvånansvärt
nog i Expressen. I ifrågavarande
artikel har man påvisat, att bondens
andel i råglimpans pris inte motsvarade
mer än priset på det ganska dåliga

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

189

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

papper, i vilket limpan var inslagen.
Jag tillåter mig fråga: Är det den del
som bonden har kvar av råglimpans
pris som herrarna är på jakt efter? Jag
tror inte att man kan ta den. Det skulle
i så fall innebära, att bonden inte fick
någon andel kvar.

Med den storleksrationalisering man
nu avser att åstadkomma, måste stora
delar av vårt lands skogstrakter komma
att avfolkas. På många håll finnes inte
så stora sammanhängande jordarealer
som man anser vara en förutsättning
för ekonomiskt godtagbar drift. Hur
kommer man att förfara med sådana
bygder? Skall de få övergivas och förvandlas
till ödemark?

Därmed är jag inne på den andra
frågan, som jordbruksministern enligt
vad jag kan förstå inte har anmält, att
han kommer att framlägga proposition
om i år, nämligen frågan om det ofullständiga
jordbrukets kompletterande
med skog. Det borde ha varit riktigt att
sammankoppla denna fråga med den
som jag tidigare be?ört. Att driva frågan
om storleksrationaliseringen på det
sätt man nu gör, utan att samtidigt lösa
frågan om skogskompletteringen, måste
med naturnödvändighet leda till sådana
samhällsekonomiska konsekvenser, att
man inte kan låta saken passera opåtald.
Hur kommer det att gå för dessa bygders
kommunala liv? Folket försvinner,
skatteunderlaget krymper, och förutsättningarna
för en nöjaktig administrativ
service försämras i samma takt. I städer
och tätorter, dit folket måste ta sin
tillflykt, lockade av subventioner och
bostadsbidrag, uppstår bekymret, hur vi
skall kunna hinna bygga bostäder i
önskvärd omfattning. Men det är inte
bara detta. Fn stor och vid ansedd tidning
i eu av Mellansveriges största städer
återgav för eu tid sedan en intervju
med stadens polis- och socialvårdsmyndighcler
samt satte som rubrik på
nämnda intervju: »Brottsligheten växer
i takt med staden.» Man behöver mer
polis för att råda bot mot bilstölder och

en växande ungdomsbrottslighet, det är
polisens omdöme. Vi måste ha mera anstalter
och ungdomsvårdsskolor, det är
socialchefens säkert mycket berättigade
anspråk.

Med denna utvikning från ämnet, herr
talman, har jag endast velat påvisa att
frågan om jordbrukets rationalisering
och därmed landsbygdens avfolkning
inte är endast ett landsbygdens problem
utan även ett tätorternas och i
sista hand och kanske i större sammanhang
ett hela samhällets gemensamma
problem.

Man har sagt att det blir för dyrt att
vidmakthålla och kanske lämna ett eller
annat bidrag till jordbruk som enligt
teoretikernas mening är alltför små.
Men om man skulle räkna med alla
pengar som går till socialvård och annat
sådant, blir det kanske inte så dyrt. Man
vågar sig emellertid inte på att komplettera
dessa ofullständiga hemman
med skog utan lämnar i stället kanske
krediter och i vissa fall bidrag. Fn sådan
komplettering strider väl mot socialdemokratiens
principer om den
privata äganderättens underlägsenhet.
Men det har nu gjorts en utredning
som klart ådagalägger att det privata
skogsbruket varken ekonomiskt eller
produktionsmässigt är underlägset det
större och det allmänna skogsbruket,
och följaktligen håller inte detta resonemang
längre streck.

Men vi kanske skulle för ett ögonblick
lämna alla heliga principer om
äganderättsförhållanden åsido och försöka
se saken realistiskt. Man kan då
fråga sig: Är det billigast och ändamålsenligast
att fortsätta rationaliseringen
av jordbruket och därmed avfolkningen
av landsbygden och samtidigt påta sig
kostnaderna för den utbyggnad av polisväsende
och socialvård som måste
bli en följd av den befolkningspolitiska
strömkantring, vartill samhället nu
kraftigt medverkar? IHler skall vi genom
olika åtgärder, bland annat förstärkande
av skogsbygdernas ofullstän -

190

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

diga hemman, försöka skapa trygghet åt
människorna i dessa bygder och därigenom
ge städer och tätorter ett andrum
i deras kostsamma planeringar. Jag
skulle tro att det sistnämnda alternativet
måste från alla synpunkter förordas.

Skulle det med andra ord inte vara
bättre att satsa något mera på de egnahem
och familjebildningar som alltjämt
har sin förankring i landsbygden
och dess näringsliv? Man skulle därigenom
kunna begränsa bostadssubventionerna
och utgifterna för ungdomsvårdsskolor
och polisväsende. Kostnaderna
för arbetslöshetens bekämpande
skulle kanske också kunna nedbringas
liksom även kostnaderna för fångvården.
Även om man härvid måhända
skulle nödgas lämna dessa jordbruk ett
handtag av ekonomisk art, skulle man
nog på köpet få en moralisk stabilisering,
och värdet härav bör enligt min
mening icke underskattas.

Från centerpartiets sida har vi varit
med om att stödja tillkomsten av en hel
del stora företag, som igångsatts för att
icke en viss bygd skulle ödeläggas. Vi
har t. ex. inte undandragit oss vår andel
i ansvaret för tillkomsten av bl. a.
Luleå järnverk. Vi har också medverkat
till överläggningar som förts för att
undvika att andra bygder skulle läggas
öde. Men om det av lokalpolitiska
skäl är nödvändigt att ordna med ett
järnbruk för att hålla i gång livet i en
stad, är det enligt vår mening lika motiverat
att lämna sitt stöd åt ett näringsliv
med förankring i en levande landsbygd.
Skulle riksdagen vilja vara med
om att för sådant ändamål lämna bidrag,
motsvarande vad Luleå järnverk
har kostat staten, skulle pengarna sannolikt
räcka till för krediter, som möjliggjorde
att alla ofullständiga jordbruk
här i landet försågs med stödskog. Man
skulle också med rätt stor säkerhet
kunna garantera att dessa krediter skulle
visa sig minst lika räntabla som krediterna
till Luleå järnverk.

I städerna är — har det sagts — till -

gången på bostäder begränsad. Att döma
av arbetslöshetssiffrorna lär också
tillgången på arbete vara begränsad.
På landsbygden, åtminstone i skogsbygderna,
finns det obegränsad tillgång på
arbete och det finns också i viss utsträckning
lediga bostäder, låt vara att
en hel del av dem behöver sättas i bättre
skick. En småbrukare med tillräcklig
tillgång på skog blir aldrig arbetslös,
och om han har söner i hemmet, räcker
arbetet även för dem. En pojke i ett
sådant hem behöver aldrig slå dank på
gatorna — det finns för resten inte någonting
sådant på landsbygden. Han
behöver heller aldrig i brist på sysselsättning
ge sig ligabildningen i våld.

Många småbrukare är också intresserade
av att erhålla skog för komplettering
av sina jordbruk. Men härför erfordras
krediter i större omfattning än
vad som nu är möjligt att tillhandahålla,
och det har därför verkställts en
utredning beträffande dessa kreditmöjligheter.
Det skulle vara intressant att
höra, hur snart jordbruksministern tänker
lägga fram en proposition på grundval
av denna utredning.

Men var skall man då ta den skog
som behövs för komplettering av dessa
ofullständiga hemman? Det är en fråga
som har framställts både här i riksdagen
och i andra sammanhang. Jag vill
erinra om att lantbruksnämnderna förfogar
över stora skogsområden. Enligt
senast föreliggande statistik är det fråga
om skogsarealer på 60 000—70 000
hektar. Det har aldrig varit avsikten annat
än att dessa skogsarealer så småningom
skulle återföras till jordbruket.
När sådana tillfällen erbjuds, strandar
emellertid det hela många gånger på att
kreditfrågan inte kan lösas på ett nöjaktigt
sätt. Det nu föreliggande utredningsförslaget
har i detta fall anvisat
möjligheter, som statsrådet enligt min
mening inte borde uraktlåta att propositionsvägen
aktualisera.

Nu säger man, att det kanske inte
föreligger så stort intresse för att för -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

191

värva skog till ett ofullständigt hemman.
Nej, vi medger att intresset svalnar
undan för undan, ty det är fullständigt
uteslutet att de, som en gång lockats
till staden av de möjligheter som
de erbjudits där, även om de inte får
vare sig arbete eller bostad, särskilt
gärna återvänder till det hårda skogsarbetet.
Jag tror, att även om det är i
sista laget är det alltjämt inte för sent.
Vad som bör göras i detta fall, herr
statsråd, bör göras så fort som möjligt.
Jag hoppas, att när medelsanvisningen
till den inre rationaliseringen aktualiseras
genom proposition den 10 mars
en kombination göres med ett förslag
även om skogskomplettering. Detta är
inte något avgränsat, speciellt intresse
för jordbuket. Jag anser, att frågan har
en vidare aspekt och famnar hela samhället.
Detta är ett intresse för hela
samhällsplaneringen, och följaktligen
bör jordbruksministern fortast möjligt
ta upp detta spörsmål. Vi förväntar en
proposition i ärendet med det snaraste.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Både i går och i dag
har — vilket får anses vara mycket naturligt
— även jordbruksfrågorna kommit
med i bilden i den alltomspännande
diskussion, som en remissdebatt bör
vara. De synpunkter som framföres i
dag skiljer sig, tycker jag, påtagligt från
gårdagens till både tonfall och innehåll.
Det framgår exempelvis av herr Eliassons
i Moholm seriefrågor och kanske
delvis också av de synpunkter, som herr
Vigelsbo senast har anfört.

Herr Vigelsbo hade några konkreta
frågor, som han helst ville ha omedelbart
svar på. Den ena gällde fideikominissutredningen
och när man kunde
vänta ett resultat därifrån. Visserligen
faller det inte inom mitt fögderi — som
herr Vigelsbo väl vet — men man kan
inhämta besked i riksdagsheriittelsen
om hur arbetet pågår och när det beräknas
vara slutfört. Jag citerar:

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i- »Arbetet har fortsatts, varvid upprät1-
tats förslag i fråga om arrendatorernas
a- framtida ställning, behandlingen av stoc-
ra skogskomplex och bevarandet av
in kulturvärden, varjämte lagtext i dessa
ir delar utarbetats. Vissa avsnitt av molt
tiven har färdigställts. Vidare har pres-
liminärt behandlats vissa andra frågor
i rörande bl. a. inkomst- och arvsbeskattt.
ning. Utredningsarbetet beräknas vara
t avslutat under 1959.»
h Det är det besked som är möjligt att
n lämna på denna punkt. Annars tillkomi-
mer det väl närmast utredningen själv
-s att bedöma den takt, i vilken den är i
g stånd att avsluta det återstående utredr
ningsarbetet.

e Den andra frågan, som herr Vigelsbo
r förde på tal, rörde raiionaliseringsverk*''
samheten. Jag förmodar, att det är ovana
ligt att man i förväg diskuterar sak n

innehållet i en endast bebådad propo sition.

Jag utgår från att herr Vigelsbo
n är enig med mig och att kammarens övriga
ledamöter har samma uppfattning,
nämligen att debatten i detalj- och sakt,
frågorna lämpligen bör få anstå till
dess proposition är framlagd. Denna
g praxis är ändå så allmänt tillämpad här,
t- att jag föreställer mig att den inte kan
i- möta några invändningar,
e Detta hindrar inte att jag anser mig
r ha anledning att göra ett par kommeni
tarer till vad som i övrigt anförts kring
n . jordbruksfrågorna, och då speciellt av
I. herr Eliasson i Moholm. Jag tycker, att
i- herrarna i absolut ovist nit ger en fele
aktig föreställning om vad det är som
r driver fram rationaliseringsarbetet inom
jordbruksnäringen. Detta började
a inte först i fjol. Herrarna vet mycket
väl, att denna utveckling har ägt rum
under en lång följd av år. Det är själve
klart och ligger väl i sakens natur att
i verksamheten har intensifierats alldei
les särskilt under högkonjunkturen
i åren efter det andra världskriget. De
i försämrade utkomstmöjligheterna för
innehavarna av de alltför små brukningsdelarna
och oviljan hos deras poj -

192 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kar och flickor att stanna kvar och fortsätta
arbetet har tillsammans med den
ökade attraktivitet, som tätorterna har
haft, och den kraftiga expansion, som
kännetecknat industrien och näringslivet
i övrigt under senare år, långt
mera än de statliga åtgärderna varit huvudanledningarna
till den i och för sig
välgörande och ofrånkomliga storleksrationaliseringen
inom det svenska jordbruket.
För egen del tvekar jag inte ett
ögonblick att säga: Detta faktiska konstaterande
är inte att fälla någon dom
över jordromantiken i och för sig. Litet
till mans känner vi kanske åtskilligt av
vemod inför denna utveckling.

Det är lätt för herr Eliasson i Moholm,
herr Vigelsbo, för mig och andra
att förfasa sig över att människor flyttar
till tätorterna för att där skaffa sig
en säkrare och tryggare bärgning. Varken
herr Eliasson i Moholm eller herr
Vigelsbo har naturligtvis den föreställningen,
att det här enbart är fråga om
prispolitiska avgöranden eller att detta
uteslutande är beroende av statliga åtgärder
eller bidrag för att underlätta
rationaliseringsverksamheten. Det är
inte detta som medfört att 23 000 självständiga
brukningsdelar i vårt land
upphört under de senaste fem åren. Enligt
undersökningar av jordbrukets utredningsinstitut
betyder det ungefär 13
nedlagda enheter per dag.

Vad är det nu som föranlett detta? Är
det lantbruksnämnderna eller de övriga
statliga myndigheterna? Naturligtvis
inte! Vid sidan av de faktorer jag antydde
finns det naturligtvis en rad andra
omständigheter, som i det här sammanhanget
spelat in. Det skulle emellertid
föra alldeles för långt att närmare
gå in på dem. Jag föredrar fördenskull
att återkomma till detta i det sammanhang
där det rätteligen hör hemma.

Det finns emellertid en synpunkt till
som anknyter till den rent mänskliga
faktorn och som jag tror att man inte
skall bortse ifrån. Enligt nyss åberopade
undersökning uppgår medelåldern

vid småbruken till cirka 54 år. Det
finns siffror som bestyrker, att en mycket
stor procent ännu äldre är innehavare
till de allra minsta brukningsdelarna
i landet. Jag behöver inte gå in
på dessa detaljer. De ökade möjligheterna
till andra utkomstvägar för småbrukarnas
barn är också en bidragande
orsak till denna dragning till tätbebyggelsen.

Det är ytterligare en faktor som man
inte får förbise. Vad har inte motorismen,
tekniken samt den ökade maskinanvändningen
över huvud betytt i den
rationaliseringsprocess, som mer eller
mindre utan vår medverkan ändå skett
och sker? Vid det andra världskrigets
slut hade vi 828 skördetröskor i landet
och 21 400 traktorer. I höstas rullade
omkring 21 000 skördetröskor runt våra
mer eller mindre mogna eller skadade
spannmålsgrödor. Samma år räknade vi
145 000 traktorer. Vad har inte detta
inneburit i förändrade förutsättningar
för jordbruksdriften över huvud taget?

Om man inte vill överdriva eventuella
meningsbrytningar och om det även
framdeles finns intresse för att söka lösa
de svåra och komplicerade jordbruksfrågorna
i största möjliga samförstånd
och inbördes förståelse, då borde vi
vara överens om erkännandet att vi här
tillsammans har de faktorer, som pressat
på den storleksrationalisering som
ägt rum. För min personliga del är jag
övertygad om att denna utveckling kommer
att fortsätta. Den kommer att göra
det i kraft av de ofrånkomliga ekonomiska
lagarna och för att man skall
kunna få det rationellast tänkbara utnyttjandet
av befintliga produktionsfaktorer.
Det krävs större och mera bärkraftiga
brukningsdelar. Det är de förutsättningar
som den framtida jordbrukspolitiken
ofrånkomligen är beroende
av.

Det är inte riktigt honnett att — som
framför allt herr Eliasson i Moholm
gjorde — ge sken av att det skulle sitta
några jordbrukets fiender med en piska

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

193

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och tvinga de små jordbrukarna från
sina brukningsdelar. Så är det inte. Den
verksamhet som här äger rum är automatiskt
betingad.

De organ som riksdagen i största endräkt
varit med om att bygga upp för
att bidra till att denna verksamhet måtte
bli så klok, välbalanserad och vettig
som möjligt förebrås ofta att de inte
gör tillräckligt mycket. De har i det stora
skeendet kanske inte heller haft möjligheter
att påverka utvecklingen i den
utsträckning man måhända skulle ha
önskat för att göra proceduren så smidig
och litet kännbar som möjligt för
dem det gäller. De som stannar kvar vid
jordbruket skall väl också kunna begära
både av sina egna organisationer
och av myndigheterna att få bekräftat,
att det är brukningsdelarnas storlek,
sättet för deras utnyttjande samt maskinanvändningen
som är avgörande för
om en rimlig och önskvärd inkomststandard
kan säkerställas för jordbrukets
folk.

Ja, herr talman, jag ber om ursäkt för
att jag talat så länge kring en fråga,
som vi har anledning att återkomma
till senare. Jag har ändå från mina utgångspunkter
velat komplettera den
bild man bör ha vid bedömningen av
rationaliseringsverksamheten.

Får jag så, herr talman, göra ett par
korta erinringar till de frågor herr
Eliasson i Moholm ställde. Han uppfordrade
mig till svaromål i hela serier
av frågor. Det är möjligt att jag inte är
i stånd till att svara på alla, men åtminstone
några vill jag försöka klargöra.

Huvudtiteln har inte funnit nåd inför
herr Eliasson i Moholm, förmodligen,
vilket är att beklaga, därför att
den enligt hans mening inte uppvisar
ökningar. Jag vet inte hur hans inställning
i det fallet stämmer med den sparsamhetsiver
som herr Eliasson och
hans parti annars har dubbat sig till
riddare av. .lag skulle emellertid tro att
en detaljgranskning av huvudtitelns innebörd
skulle ge ett annat och mindre

negativt intryck än det herr Eliasson
ville ge kammaren och kanske andra.
Herr Eliasson nämnde, visserligen bara
i förbigående, att huvudtiteln uppvisade
en minskning på 18 miljoner. Men
huvudtiteln kan ju inte vara annat än
en preliminär budget som vi har i väntan
på besked på en rad punkter, vars
betydelse herr Eliasson är fullt medveten
om. Det är inte så litet orättvist
att ge en sådan beskrivning som han
gör, när han vet att det av tekniska och
praktiska skäl inte är slutsumman som
redovisas.

I den minskning på drygt 18 miljoner
som nionde huvudtiteln redovisar ingår
de femton miljoner som i gällande budget
anslagits till smörsubventioner, betingade
av den speciella situation som
rådde under fjolåret och som ju på
mycket kort tid förbyttes i sin motsats.
Jag tror inte att herr Eliasson vill förebrå
regeringen för att inte ha tagit upp
precis samma utgifter också efter det
att den nuvarande avtalsperioden har
utgått. Dessutom föredrar ju herr Eliasson
andra vägar att säkerställa jordbrukets
inkomster än genom subventioner,
så detta kan väl inte vara den sak som
han är mest missbelåten över.

Den andra av de frågor herr Eliasson
tyckte sig vara berättigad att få svar på
gäller läget vid de pågående förhandlingarna
om ett nytt prisavtal från och
med den 1 september i år som avlösning
av det nuvarande treårsavtalet. Jag vet
inte vilken föreställning herr Eliasson
har om metodiken vid förhandlingar.
Vill herr Eliasson att jag skall föregripa
förhandlingarna? Herr Eliasson kräver
besked om hur avtalet kommer att se
ut, men jag tror att han vid närmare
eftertanke kommer underfund med att
ett sådant besked från min sida vore
nätt opp den sämsta utvägen att inverka
på de svåra och utan tvivel komplicerade
förhandlingar som förestår de föga
avundsvärda personer som för förhandlingsdelegationens
och jordbruksnämndens
talan.

13 — Andra hammarens i>rotokoll 1959. Nr 2

194

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Strukturrationaliseringen som herr
Eliasson också nämnde har jag redan
varit inne på.

Vad sedan gäller småbruksstödet
tycks herr Eliasson mena att om saken
inte direkt har saboterats så har i varje
fall konkreta besked undvikits. .Jag har
ett par gånger tidigare haft tillfälle att
ta till orda i den frågan, och jag ber
om ursäkt för att det kanske blir en
upprepning om jag nu ändå nämner,
att småbruksstödets nuvarande utformning
med direkta subventioner till småbruket
har varit föremål för en grundlig
utredning, som blev färdig för drygt
ett år sedan. Det var naturligt att betänkandet
gick i sedvanlig ordning på
remiss och att remissinstanserna behövde
rätt god tid på sig för att bedöma
innebörden i utredningens utomordentligt
omfattande förslag, som har
samband med — och av remissinstanserna
bedömts ha samband med — fjolårets
aktuella marknadssituation och
dessutom med de mer eller mindre sannolika
produktionsprognoser som kan
ställas för en mycket oviss framtid. Under
det att dessa remisshandlingar genomgicks
i de partementet inkom emellertid
särskilda önskemål från en landsända,
övre Norrland, som helt och hållet
domineras av småbruket — i Norrbotten
t. ex. faller ungefär 75 procent
av den odlade arealen på brukningsdelar
av storleken 2—10 hektar, och
motsvarande siffror gäller i stort sett
även för Västerbotten — och där är
frågan om småbrukarstödet av vital betydelse.
Uppvaktningar med bland annat
representanter både från denna
kammare och medkammaren och ur alla
partier uttryckte under den gångna
sommaren önskan att alldeles särskilda
hänsyn skulle tas till Norrlands speciella
försörjningsläge på mjölkområdet.
För den händelse man skulle vilja
ivskaffa ett småbrukarstöd som helt
•ar knutet till den överallt i landet allt
nindre lönsamma mjölkproduktionen,
/ille de norrländska riksdagsmännen

och företrädarna för jordbrukets fackliga
och ekonomiska föreningsrörelse i
Norrland göra klart, att småbrukarnas
läge där inte kan jämföras med de sydsvenska
jordbruksområdenas. Man har
däruppe tvärtom på många håll i mycket
betydande grad underförsörjning på
mjölkområdet.

Jag medger gärna att jag föll för dessa
önskemål så till vida att jag fann det
nödvändigt att ett par man inom departementet
på ort och ställe gjorde sig
förtrogna med de speciella problem som
Norrlands mjölkförsörjning innebär. De
studerade frågan på sensommaren förra
året, och vi har fortsatt att bearbeta
materialet, och nu har i propositionsförteckningen
upptagits en proposition
om småbruksstöd. Jag är inte övertygad
om att det varit praktiskt genomförbart
att tillämpa en snabbare tidtabell.

Jag förstod av en annan vändning i
herr Eliassons anförande, att han ville
ge luft åt sin missbelåtenhet med det
bemyndigande som vissa instanser fått
att genomföra en mjölkprisdifferentiering.
Jag sade i samband med fjolårets
uppgörelse då sexprocentsregeln utlöstes,
att man i görligaste mån skulle sörja
för att de 12 miljonerna i främsta rummet
kom småbruket till godo. På grund
av att situationen på mjölkområdet har
förändrats har de ansvariga instanserna

— inte minst Mejeriernas riksförening

— varit i stånd att åstadkomma en hyfsning
av ekvationen som har gjort att
läget blivit något bättre än det eljest
såg ut att bli. Jag har svårt att förstå
herr Eliassons angrepp mot mig på den
punkten. Jag är övertygad om att även
hans partivänner i andra delar av landet
har en uppfattning som är rakt
motsatt den herr Eliasson företräder.

Herr Eliasson frågar inkvisitoriskt —
och det har han naturligtvis rättighet
till — hur Sveriges jordbruk kommer
att stå sig i en europeisk marknad eller
i en nordisk marknad. Jag medger att
det är en för jordbruket och för de
allmänna marknadsplanerna väsentlig

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fråga, men den debatten bör kanske
föras på ett annat plan än det som herr
Eliasson och jag har anledning att i
första hand hålla oss på. Jag konstaterar
dock att det är av vital betydelse
att få denna fråga löst, som kanske är
en av de viktigaste angelägenheter
vår generation har ställts inför. Här
måste vi ta med även skogsnäringarna,
som många kanske betraktar som sidoordnade,
men som dock svarar för en
utomordentligt stor del av vår export,
av vilken vi är så starkt beroende, särskilt
om vi får en marknad som omfattar
hela västra delen av Europa.

När det gäller den nordiska marknaden
känner Eliasson förmodligen till
den låt vara lakoniska beskrivningen i
den kommuniké som har utgivits efter
statsministermötet i Oslo det senaste
veckoslutet. Om herr Eliasson och jag
satte oss ned och allvarligt diskuterade
de här frågorna, tror jag vi kunde vara
överens om att det bör finnas en möjlighet
att också på detta område komma
till en anständig och hygglig uppgörelse.
Det är för tidigt för någon av
oss att vid det här laget uttala några
bestämda meningar därom, men i kommunikén
anges det väsentliga av resonemangen
angående möjligheten att
föra in även jordbruket i diskussionen
om den nordiska marknaden under hänsynstagande
till sociala och andra skäl
som talar för alt jordbrukarbefolkningens
inkomster inom vart och ett av
länderna bör skyddas. Resonemanget
innebär vidare att man skulle ge preferens
inom de nordiska staterna för
den handel med jordbruksvaror som
kan komma i fråga.

Jag medger att detta inte är ett svar
i den mening som herr Eliasson förmodligen
har avsett, men det är en antydan
om vilka förutsättningar som
finns att vid de fortsatta överläggningarna
under de närmaste månaderna
också lösa jordbrukets problem i samband
med en nordisk marknad.

Herrar Eliasson i Moliolm och Vi -

gelsbo har också tagit upp frågan om
skogskompletteringen och efterlyst, varför
inga förslag har lagts fram på det
området. Jag skall inte bli mångordig
i det stycket, herr talman. Jag vill bara
säga att den frågan inte kan ses så grovt
förenklad som herrar Eliasson och Vigelsbo
gjorde. Den har ett utomordentligt
intimt samband med hela den pågående
strukturförändringen och den
rationaliseringsprocess som ägt rum
inom Sveriges jordbruk och skogsbruk.
Detta framgår av klara fakta som bland
annat fastighetsbildningssakkunniga redovisat.
De har gjort klart att det för
en rationell drift av skogs- och jordbruket
i vårt land föreligger ett omedelbart
och trängande behov av en ändamålsenlig
arrondering av ett mycket
stort antal fastigheter. Redovisningen
avser — om jag minns siffrorna riktigt
— sammanlagt 118 000 fastigheter
med en areal av 4,9 miljoner hektar, varav
4,3 miljoner hektar skogsmark och
600 000 hektar åkerjord. Jag medger att
detta inte har så central betydelse för
den fråga som här är ställd, men vi bör
också veta, hur det svenska jordbruket
framdeles skall se ut, vilka vägar statsmakterna
bör gå för att bidra till den
rationaliseringsverksamhet, som ändå
måste komma till stånd, på sådant sätt
att driften inriktas på det mest ändamålsenliga
sättet och så att statsmakternas
medverkan inte blir planlös.

Kompletteringen med skog har hittills
fullföljts enligt 1947 års principer
genom lantbruksnämndernas försorg
och genom den ägoförändring som ägt
rum utan statens medverkan. Det är här
fråga om ett omfattande ägoskifte och
en stor försäljnings- och inköpsverksamhet
som för de senaste 5 åren gällt
23 000 fastigheter med både jord och
skog. Lantbruksnämnderna förfogar för
närvarande över ungefär 60 000 hektar
skogsmark, varav — om jag minns rätt
— 36 000 hektar torde falla på de fyra
nordligaste länen. Lantbruksnämnderna
är i färd med att fylla sina omfattande

196 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

funktioner på detta område inom ramen
för de redovisningar som 1947 års
beslut innebär.

Herr Vigelsbo ställde frågan, om det
är att vänta en proposition i år på
grundval av den utredning som nu ligger
färdig sedan något år. Nej, herr Vigelsbo,
det är inte att vänta någon proposition
på grund av den. Jag tror att
det är välbetänkt att frågan ägnas den
utomordentligt grundliga bedömning,
som innesluter alla de problem jag här
bär sökt antyda.

Till sist vill jag för några sekunder
återkomma till herr Eliasson. Herr
Eliasson var älskvärd nog att säga, att
jag mestadels lägger ut »serier av dimridåer»,
och herr Eliasson tyckte uppenbarligen
inte om att jag då och då
svarar ja, när lantbruksorganisationerna
vill att jag skall medverka vid
deras möten. Jag anser att herr Eliasson
har rätt att tycka illa om det, men
jag ämnar det oaktat fortsätta med den
trafiken.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Också jag tycker naturligtvis att det
är trevligt om jordbruksministern vill
komma till jordbruksorganisationerna
och tala om de principiella saker som
de vill veta mera om.

När jordbruksministern tar upp mitt
påstående, att han har lagt ut dimridåer,
vill jag erinra om en debatt som
fördes i höstas mellan jordbruksministern
och herr Vigelsbo, om jag minns
rätt. Båda herrarna upprepade då vad
de tidigare sagt i Västerås, och man
blev inte övertygad om att jordbruksministern
hade givit ett klart besked,
utan man tyckte att han hade redovisat
en glidande uppfattning.

Sedan vill jag tala om att jag aldrig
har anmärkt på att budgeten är nedbantad.
Jag ville bara säga, att det var
föredömligt att jordbruksministern i år,
när man säger att det över huvud taget
är omöjligt att åstadkomma några be -

sparingar, i alla fall har lyckats med
det.

Så några ord om mjölkprisdifferentieringen,
som vi diskuterade i höstas.
Jag har exakt samma uppfattning som
jag hade då, men jag kan i dag tala om
vad den geografiska differentieringen
som jordbruksnämnderna skulle genomföra
på ett sådant förnämligt sätt har
betytt i våra gränstrakter. I dessa har
ett mejeri tillämpat högre mjölkpris än
ett annat, och följden har blivit att
jordbrukarna flyttat över från Skaraborgs
läns mejeriförbund till Västra
Sveriges. Det är resultatet av den prisdifferentiering
som man trodde skulle
kunna genomföras genom beslut av
jordbruksnämnden.

Skogskompletteringen skulle lantbruksnämnderna
kunna sköta, sades
det. Lantbruksnämnderna tillkom år
1948. Varför har man i tre regeringsdeklarationer
och i tre valrörelser sagt
— inte bara herr Netzéns parti, utan
även ett annat parti har levat högt på
den saken — att man har varit överens
om skogskompletteringen och att den
skulle genomföras, fastän vi nu får höra
att lantbruksnämndernas direktiv, som
tillkom 1948, har givit lantbruksnämnderna
möjlighet att sköta den saken
ensamma.

Jag har ingen anledning att ta upp
någon strid om jordbruksfrågorna, och
jag vill att de skall lösas i samförstånd.
Jag har heller aldrig någonsin velat
göra gällande att jordbruksministern
skulle vara en jordbrukets fiende. Emellertid
går jag kanske inte lika långt i
förhandlingssekretess som jordbruksministern,
som tycks mena att allt skall
vara hemligt. Vi har att utgå ifrån vissa
beslut som fattats av riksdagen, nämligen
ett beslut av 1947, vilket sedermera
kompletterats 1955 för att det
skulle göras alldeles klart, hur inkomstlikställigheten
skulle beräknas, vilken
storlek av jordbruk man skulle utgå
ifrån och vilka andra grupper jordbrukarna
skulle jämföras med.

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr jordbruksminister! Jag ställde
förut den frågan, om Ni står kvar vid
dessa beslut. Något svar har jag inte
fått.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber herr statsrådet
om ursäkt om jag har föregripit honom
i hans propositionsskrivande, men jag
sade också i mitt inledningsanförande,
att det var en del synpunkter som jag
redan nu ville peka på. Jag har dock
som sagt inte alls räknat med att mina
anmärkningar på något sätt skulle påverka
propositionens utformning, det
kan jag försäkra.

Jag kan inte komma ifrån min uppfattning,
att varje bygd måste ha förutsättningar
att klara sig själv med de
naturtillgångar som där finns. I Norrland
och Mellansverige har vi omväxlande
skogs- och åkermark, och i södra
Sverige har vi stora åkerområden. Var
och en får försöka klara sig på sitt håll
med de naturtillgångar som där finns.
Jordbruksministern kan resa hem till
Skåne och säga åt skånebönderna, att
de får lov att klara sig på sina tegar
men att skogen skall användas för
andra ändamål, så får vi se vad bönderna
kommer att svara. Man kan inte
ta skogen och lägga den under t. ex.
lantbruksnämnderna eller bolagen och
sedan säga åt jordbrukarna i skogstrakterna,
att de får klara sig på de tegar
som finns eller också flytta från trakten
och ställa sig i en storstads bostadskö
för att vänta tills subventioner eventuellt
blir tillgängliga för att skaffa dem
husrum.

Jag tycker inte att det här resonemanget
iir riktigt, och det var där jag
tog upp frågan. Jag beklagar herr jordbruksministerns
inställning att saken
inte bör tas upp i år heller. Ärendet har
dock stått på listan över väntade propositioner
ett eller två år tidigare, men
i år har det uteslutits ur den förteckningen.
Det borde åtminstone ha kunnat
stå kvar där!

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är fullt överens
med jordbruksministern om att det är
alldeles meningslöst att här diskutera
kommande propositioner, i varje fall
sådana som är beroende av förhandlingar.
Men det finns ju propositioner,
där initiativet helt ligger hos jordbruksministern.
Beträffande dem är det kanske
tillåtet framföra vissa önskemål. I
debatten i går framförde jag ett par
sådana önskemål. Jag skall bara nämna
ett av dem nu, och det är frågan om
eventuell skördeskadeförsäkring.

Jag sade i går att därest jordbruksministern
funderar på att lägga fram en
sådan proposition — den är ju i viss
mån bebådad — bör denna inte gå i
strid mot jordbrukarnas önskemål, utan
man bör mycket noga följa de rekommendationer,
anvisningar etc. som jordbrukets
organisationer har givit. Jag
framhöll att den utredning, som nu
föreligger, inte kan godkännas ur jordbrukssynpunkt,
och jag hoppas att
jordbruksministern inte heller bygger
en proposition i saken efter de riktlinjerna.

Till herr Eliasson i Moholm vill jag
säga, att jag tycker han borde uppträda
litet mera blygsamt när det gäller att
framställa sig som jordbrukets skyddsapostel.
Herr Eliasson ville i viss mån,
åtminstone i sitt första anförande, beklaga
nedskärningarna på nionde huvudtiteln.
Det är ju emellertid högern
som tagit initiativet till dessa nedskärningar.
Nionde huvudtiteln hör till de
mera sparsamma huvudtitlarna ocli den
borde i varje fall inte vara den första
som det på detta sätt göres attacker
emot.

Herr Eliasson kritiserade också jordbrukspriserna.
Ja, vad dem beträffar
har högern också tagit initiativet till
(ten fria prissättningen, och högern kritiserade
ganska tappert centerpartiet
för att vi ville ha vissa ändringar i den
proposition som framlades. Det skadar

198 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte att i dag tänka tillbaka och se efter
liur det hade varit, om inte centerpartiets
ändringsförslag hade vunnit
riksdagens bifall. Då hade t. ex. det inträffat,
att talet för sexprocentsregelns
utlösning stannat på 29,9 procent och
inte på 30, som erfordras. Vi hade i dag
inte haft någon utlösning av sexprocentsregeln,
ty det fattades en tiondel i
siffran för utlösningen. Det var tack
vare centerpartiets ändring på den
punkten som vi lyckades få den.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Ordet trygghet har under
denna remissdebatt upprepats av
talare både från oppositionens och
främst från regeringspartiets sida, och
som så många gånger förr har det slagit
mig, att företrädarna för dessa grupper,
med den helt olika samhällssyn de
har, lägger ned olika innebörd i det
ordet.

När det gäller den trygghet som består
i att genom ett starkt, modernt och effektivt
försvar vilja värna om vårt lands
frihet och oberoende, då är vi lyckligtvis
eniga i fråga om både ordets innebörd
och riktlinjerna för vårt försvar.
Men så snart resonemanget kommer in
på taktiska atomvapen, anser en del att
vi skulle kunna uppnå samma effekt
och samma grad av trygghet utan detta
vapen, medan andra i likhet med mig
anser att detta är otänkbart. Jag skall
inte närmare gå in på detta spörsmål
nu, i synnerhet som fru Lidman-Frostenson
i sitt anförande i går gav uttryck
åt en uppfattning som jag helt delar.

Jag vill endast tillägga att jag är djupt
oroad inför den känslomässiga propaganda,
som just nu bedrives i vårt land
av Amsa-gruppens anhängare, och även
av agitationen från den grupp inom det
socialdemokratiska partiet, där man
utan att vara pacifist är motståndare
till atomvapen. Företrädarna må vara
burna av en aldrig så stor idealitet och
av ärlig övertygelse, men på det sätt
förkunnelsen sker är den ofta direkt

farlig, tv den antingen spelar på människors
känslosträngar eller är oemottaglig
för sakskäl i debatterna.

Vad som behövs nu är direkt saklig
upplysning, som förhindrar ett förhastat
ställningstagande av människorna i
vårt land. Kunde jag nå ut till i första
hand vårt lands kvinnor och framför
allt till dem i ansvarig ställning, som
har att svara för den ena eller andra
sammanslutningen, så skulle jag vilja
säga: Giv plats för båda åsiktsriktningarna
i er press och i de diskussioner ni
anordnar och i varje form ni väljer för
att föra fram denna fråga. Ni har ansvar
för objektiviteten, för den sans
och måtta som bör prägla upplysning
och debatt — ett ansvar som är stort.
Besinna det!

Ordet humanitet är icke förenligt med
ordet krig, men den fråga vi ställs inför
som nation och som enskilda är och
förblir vilken utformning vårt försvar
skall få för att vi skall kunna undgå de
största skadeverkningarna, om ofärden
skulle komma över oss.

Den grundläggande tryggheten — förutom
när det gäller att försvara vårt
land — skall våra lagar skänka oss.
Först och främst skall den enskilde
medborgaren ha rätt att fordra skydd
mot övergrepp och våld, för såväl person
som egendom. Men hur är det egentligen
beställt i det avseendet? Var finns
tryggheten i vårt samhälle, när det gått
så långt att ensamma och gamla knappast
vågar sig ut på vägarna av risk att
råka ut för överfall?

Vi har en skrämmande ungdomsbrottslighet.
Den har nyligen ingående
debatterats här i riksdagen. Jag sade då,
och jag vidhåller det, att jag inte i alla
avseenden tror på de nuvarande metoderna
för behandling av de unga brottslingarna.
Dagens situation är inte att
uteslutande tillskriva bristen på resurser
i fråga om ungdomsvårdsskolor och
mycket annat. Det är som om samhället
självt förlorat förmågan att bemästra
laglösheten. Bland olika åtgärder som

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

199

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vore värda att genomföras omedelbart
och i ett sammanhang tycker jag att införandet
av villkorlig dom i kombination
med bötesstraff bör vara en. Dessutom
tror jag att vi här hemma borde
vara beredda att pröva det system, som
visat sig så framgångsrikt i Hamburg.
Det gäller kort och gott en ungdomsskyddslag,
som ger myndigheter, föräldrar
och målsmän — och främst polisen
och ungdomsvårdsmyndigheterna —
möjligheter att hindra ungdomar i de
farliga åldrarna 14—18 år att utan uppsikt
få tillträde till vad man kallar ungdomsfarliga
platser och sådana lokaler,
där kriminella element i stor utsträckning
uppehåller sig. Om ungdomar anträffas
på sådana platser, omhändertages
de och föres till polisstationen, varifrån
man tillkallar föräldrar eller annan
målsman. Dessa underrättas då om
sin skyldighet att ha uppsikt över sina
barn och ungdomar. Rapport överlämnas
också till ungdomsvårdsmyndigheterna,
som därefter tar kontakt med föräldrarna.
Vid upprepade fall av försummelse
från föräldrars eller målsmäns
sida kan dessa sedan ådömas böter, i
Hamburg upp till 1 000 DM. Ingen kan
väl påstå att denna metod innebär en
inhuman behandling.

När nu hemmen av många orsaker
och i viss utsträckning visat sig sakna
förmåga att påtaga sig ett självklart föräldraansvar,
måste, tror jag, samhället
genom direkta åtgärder söka att tillrättaföra
även försumliga föräldrar. Det
är, herr talman, direkt beklämmande,
när man i offentliga debatter och ofta
på håll, där man minst väntat det, erkänner
att hemmen inte längre kan bemästra
uppfostrandet av barnen. Jag
säger detta därför att jag tror, att den
polilik, som är beredd att rundhänt
lämna ut allsköns bidrag i lid och otid,
hos föriildrarna ingjuter den felaktiga
föreställningen att samhället har skyldighet
att överta ansvaret för allt och
alla. Lika självklart som dst är alt samhället
skall ge hjälp till den som råkat

i nöd eller kommit i en svårbemästrad
belägenhet, lika skadligt är det att inbilla
människor i allmänhet, d. v. s. dem
som har förutsättningar att klara sig
själva, att de inte skall stå på egna ben.

Den ekonomiska tryggheten består
ingalunda i varken större lönebelopp,
så länge inflationen fortsätter, eller i
subventioner och bidrag av olika slag.
Den ekonomiska tryggheten får den enskilda
människan endast genom att samhället
erbjuder fullgoda utbildningsmöjligheter,
skaffar henne arbetstillfällen,
ger henne eu naturlig stimulans och
glädje i arbetet genom att låta henne få
behålla en skälig del av arbetsinkomsten
och gör det lönsamt för henne att
spara — med andra ord att en sådan
ekonomisk politik föres, att hon känner
trygghet och vet att resultatet av hennes
arbetsinsats och ekonomiska förutseende
äger ett bestående värde. Skapades
sådana förutsättningar skulle — det är
jag övertygad om — mycket av det som
i dag av regeringen anses vara nödvändiga
statliga utgifter kunna skäras ned
avsevärt.

Alla våra ambitiösa och duktiga ungdomar
kan i dag knappast heller känna
trygghet inför framtiden, i all synnerhet
inte nu, när en gedigen utbildning
är så absolut nödvändig för att komma
någon vart och åtstramningen på arbetsmarknaden
gör det svårt för dem
att komma in där. Vi vet alla att stora
ungdomskullar söker till olika utbildningsanstalter,
där plats emellertid inte
kan beredas dem och till följd av lärarbrist
den undervisning som är nödvändig
inte kan ges dem.

Fröken Elmén har här tidigare talat
om hur det är beställt beträffande utbildningen
på det husliga området, och
det är ju minst sagt bedrövligt. Under
femton års tid har nu utbildningsfrågan
legat under utredning, och när den
sedan äntligen iir slutförd, säger sig
ecklesiastikministern icke kunna på
grund av det statsfinansiella läget lägga
fram ett förslag. Jag förstår mer än väl

200

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den stränga återhållsamhet med utgifterna,
som måste iakttagas. Gjorde jag
inte det, vore jag väl inte liögerman.
Men frågan är om inte en sak som denna
i avvägningen mellan olika anspråk
hade bort få prioritet.

Jag skall som sagt inte gå in på frågan,
hur angelägen den än är och hur
många ytterligare synpunkter man än
skulle kunna komma med utöver dem,
som fröken Elmén redan anfört, men
ett par saker vill jag beröra som jag
tycker är väsentliga. Om en utbyggnad
hade kunnat ske tidigare, hur betydelsefullt
hade detta inte varit just i dagens
situation, som ju karakteriseras av en
hårdnande konjunktur. Ty genom att
de unga ges möjlighet att skaffa sig en
gedigen yrkesutbildning uppehålls de
från att för tidigt söka sig ut på arbetsmarknaden.
Därigenom hade man kunnat
förhindra att de äldre yrkesverksamma
tvingas löpa risken att få stå
tillbaka i konkurrensen med de unga.
Man kan också peka på att utbildningen
av kunniga lanthusmödrar har en viss
återhållande verkan på avflyttningen
från landsbygden.

Om ecklesiastikministern hade varit
här, skulle jag ha velat vädja till honom
att åtminstone gå så långt i tillmötesgående,
att han i år för riksdagen lade
fram ett förslag om riktlinjer för en
förbättrad lärarutbildning, så att ett
principbeslut kunde fattas och tidpunkten
för påbörjande av utbyggnaden kunde
fastställas liksom också en plan över
den takt i vilken utbyggnaden beräknas
kunna ske. Det vore en väsentlig fördel
att få vetskap om detta nu. Den ovisshet
som nu råder bland de människor
som arbetar på detta område verkar givetvis
hämmande. Visste man bara att
lösningen skulle komma då eller då,
skulle det vara värdefullt. Den undervisning
som nu bedrivs kan många
gånger, just på grund av bristen på resurser,
inte heller utföras efter helt moderna
principer.

Herr talman! Jag vill slutligen slå

fast, att den trygghet och den välfärd
som man så ofta hör berömmas i vårt
svenska samhälle har betänkliga brister
på många områden, oändligt många
fler än dem jag här kunnat beröra.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Efter mer än 15 timmars
intensiv debatt, som mest rört
sig om ekonomiska ting — underskott,
skatter och sparsamhet — är det väl
ingen i denna församling som inte vet
att vi faktiskt befinner oss under något
som man golt kan kalla knapphetens
kalla stjärna, åtminstone då det gäller
nya propåer, nya önskemål som kostar
pengar. Vi vet att varje utgift som vi
beslutar oss för att ta måste vi också
se till att kunna betala.

Men ändå, herr talman, kan jag inte
låta bli att föra ett par saker på tal. Jag
skulle vilja efterlysa en större kapacitet
då det gäller utbildningen av särskolelärare.
Vi bär under ett antal år
haft ett särskoleseminarium här i Stockholm,
men detta kommer nu enligt
kungl. brev att nedläggas. Vid detta särskoleseminarium,
som har tagit emot
elever utan pedagogisk förutbildning,
har årligen utexaminerats femton lärare.
Till detta kommer den årliga kursen
om 20 veckor, där 10 normallärare
erhåller specialutbildning för särskoleundervisningen.
Detta gör således inte
mer än 25 nyutbildade särskolelärare
årligen. Men inte ens detta kommer att
bestå. Särskoleseminariet skall således
läggas ned, under det att intagningen
vid 20-veekorskurserna skall ökas från
10 till 20 elever. Det blir emellertid
ändå en minskning med 5 utbildade lärare
om året i jämförelse med nuvarande
förhållanden. Statistiken säger visserligen
att det på litet längre sikt bör
räcka med ett nytillskott på 20 särskolelärare
om året. Kanske gör det så, jag
vet inte, men jag vet att det för närvarande
inte räcker och att ett stort antal
lärare tjänstgör vid särskolorna utan

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

201

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att ha fått den välbehövliga specialutbildning
som en sådan lärare bör ha.

Vi som sysslar med dessa frågor ute i
landstingskommunerna är ytterst angeägna
om att understryka önskvärdheten
av att det verkligen finns lärarkrafter
för denna undervisning. Vi befinner
oss i en tid då det råder det allra största
intresse för dessa psykiskt efterblivna
barn. Man gör vad man kan ute i landstingskommunerna
för att rusta upp särskolorna
i fråga om lärarkrafter. Och
det gäller inte bara internatskolorna
utan även externaten. Dessa externat
växer upp var helst man kan samla en
liten grupp barn för undervisning. Intresset
från föräldrarnas sida är också
oerhört stimulerande. Man har som väl
är kommit så långt, att man förstår att
det även för dessa barns utveckling är
värdefullt om de kan få bo hemma bos
föräldrar och syskon. Det är således endast
då detta inte är möjligt eller lämpligt
som internatskolan bör bli aktuell
och få ersätta hemmet. Särskoleundervisningen
kan ju inte heller försiggå i
stora klasser utan måste bedrivas i
mindre grupper, där den kan bli mera
individuell. Således fordras givetvis
flera lärare än då det gäller undervisning
i vanliga skolor.

.lag liade således hoppats att i den
s. k. nådiga luntan i år finna någonting
om det specialpedagogiska seminarium
för utbildning av bl. a. särskolehirare
som skolöverstyrelsen föreslog hösten
195G i ett utlåtande rörande dessa frågor
och som omnämndes i 1957 års
statsverksproposition.

.lag har i nuvarande läge inte ansett
det lämpligt att motionera i denna sak,
men jag hoppas att interpellationsvägen
kanske erhålla upplysningar om huruvida
denna fråga har rört sig i någon
riktning.

En annan, ganska närbesläktad fråga
är den om vård- och undervisningsmöjlighctcrna
för de svårt vanföra efterblivna
barnen. De hör liksom inte hemma
någonstans, och deras levnadsöde

blir många gånger mera tragiskt än det
behövde vara. De kommer oftast till
särskolorna, där de på grund av sin vanförhet
inte kan vara. Eller de kommer
till vårdhemmen, där de på grund av
sin intellektuella utveckling inte alls
passar och inte heller skall vara. Omvårdnaden
om dessa svårt vanföra, 4:eparagrafare
som vi kallar dem, är en
statens angelägenhet enligt 4 § i lagen
om undervisning och vård av psykiskt
efterblivna. Det står visserligen inte
klart utsagt att det är en statens angelägenhet,
men det står klart utsagt att det
inte är landstingens uppgift, och då
finns ingen annan än staten.

Jag tror, herr talman, att jag är ute i
angeläget ärende då jag vill rikta riksdagens
och regeringens uppmärksamhet
på denna lilla skara barn, som lever på
livets skuggsida, och vill framhålla det
angelägna i att se till att de inte också
blir utan vård och ingenstans välkomna.
Alltför ofta blir de skickade än hit och
än dit på de mest underliga motiveringar.
Jag skall inte ta upp tiden med
att berätta exempel, men jag vill ha sagt
att ingen stjärna får vara så kall och
ingen ekonomisk kalkyl så sträng att vi
inte skall kunna ordna det trivsamt för
dessa, som vi enligt lagens paragrafer
ändå är skyldiga att vårda.

Och så, herr talman, några ord om
trafiken, som ju är allas vårt bekymmer.
Ingen har kunnat undgå att märka
att trafiken har blivit allt hårdare och
även allt hänsynslösare med åren. Detta
går, som alltid, hårdast ut över de svagaste;
det lättaste fordonet och den mest
oskyddade trafikanten är de som råkar
mest illa ut. Jag tänker mest på det slag
av trafikolyckor, som jag vid ett par tidigare
tillfällen, dels interpellationsvägen
och dels i motion till förra årets
A-riksdag, har påtalat i denna kammare,
nämligen de s. k. mörkerolyckorna.
Jag vet inte vad statistiken säger om
dessa olyckor för den »vila» månad som
snart är tilländalupen, men jag vet att
alltjämt omkommer alltför många män -

202

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

niskor i trafiken på mörka vägar. Detta
har blivit en så vanlig företeelse, att vi
ofta läser om dessa olyckor i mycket
små notiser i våra tidningar.

NTF bedriver sin utomordentligt värdefulla
propaganda och uträttar härmed
ett mycket gott arbete i sin strävan att
genom upplysning nedbringa antalet
trafikolyckor. Man kan i dag endast
säga att det anslag på 550 000 kronor
till NTF:s verksamhet, som upptagits
under sjätte huvudtiteln, är synnerligen
väl använda pengar. Samtidigt måste
man beklaga att departementschefen har
nödgats pruta på NTF :s äskanden. Ty
man kan genom propaganda och upplysning,
i skolorna, i hemmen, i föreningslivet,
ja, överallt där människor
träffas, bringa dem till insikt om allvaret
i denna fråga och att det faktiskt
gäller dem själva och deras barn, kan
denna upplysning inte köpas för dyrt.

Som ett led i strävandena att minska
antalet mörkerolyckor har jag ansett
och anser fortfarande det vara önskvärt
att i vägtrafikförordningen införes en
bestämmelse att polisen har rätt att, då
den på våra mörka vägar träffar på
»mörklagda» trafikanter, göra dem uppmärksamma
på riskerna av att inte ha
ljusreflekterande material på kläderna.
Men det har hittills inte ansetts lämpligt
att införa något härom i vägtrafikförordningen.
Man litar alltså helt till upplysning
och propaganda, och resultatet
av denna upplysning måste givetvis också
bli vägledande för myndigheterna vid
avgörandet huruvida andra överväganden
skall diskuteras.

Vi kunde för ett par dagar sedan läsa
om en pojke som blivit mörkerdödad
trots att han hade haft ljusreflekterande
material anbragt på sin mössa. Det
var tydligen ändå inte tillräckligt i detta
fall. Och det är uppenbarligen av allra
största vikt var på kläderna detta material
placeras. Här bör skolorna verkligen
kunna göra en insats genom upplysning.
Det är också hög tid — detta
måste poängteras — att klädesfabrikan -

terna visar, att de förstår vad det är
fråga om. Ty man kan faktiskt fortfarande
köpa t. o. m. sportkläder för barn
och ungdom, där fabrikanten har, skall
vi säga glömt denna viktiga sak.

En annan viktig faktor i fråga om
trafikolyckor i allmänhet men de s. k.
mörkerolyckorna i synnerhet är våra
mörka och smala vägar. Vi har visserligen
all anledning att vara tacksamma
för den vita ljusreflekterande stenranden
i kanten, som man numera ofta ser
på nybyggda vägar och som är ett verkligt
stöd för motorföraren i mörker.
Men den är sannerligen inte till så stor
glädje för cyklister och gångtrafikanter,
om vägbanan och därmed den avgränsande
vita linjen är utdragna till yttersta
vägkanten utan några som helst
gång- eller cykelbanor och, vad värre
är, utan tillstymmelse till vägrenar, till
vilka de gående eller cyklande trafikanterna
kan rädda sig undan. Jag talar
inte om en eller annan mindre väg
utan faktiskt om starkt trafikerade vägar,
exempelvis väg 250 från Köping
mot Kolsva i mitt hemlän. Den byggdes
under förra året, om den ens är färdig.
Denna väg är nog inte den enda av
denna storleksordning som fortfarande
byggs på detta sätt. Vart skall fotgängare
och cyklister egentligen ta vägen i
trafiken?

Vi har i fjol och i år under sjätte huvudtiteln
fått presenterad för oss en
vägplan för Sverige. Denna vägplan är
resultatet av ett omfattande arbete inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Departementschefen
har ägnat den sitt stora
intresse utan att fördenskull ha förordat
ett genomförande i den takt och
omfattning som förslaget innebär. Vi
har emellertid fått en liten uppfattning
om vad det skulle kosta att rusta upp
och bygga ut vårt vägnät, och det rör
sig om den lilla nätta summan av 21,1
miljarder under en 20-årsperiod. Men
jag har ändå trots den svindlande summan
och efter att ha sett litet på vägskisserna
en känsla av att vi även i

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

203

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

framtiden måste be en stilla bön om tillräckligt
breda vägrenar för gångtrafikanterna,
som faktiskt kommer att finnas
i trafiken även i framtiden.

Trafiktätheten på våra vägar är stor
som vi alla vet. Vi har ingen hastighetsbegränsning,
vilket jag nog personligen
anser vara en bidragande orsak till
många trafikolyckor. Bilen, som är till
så ovärderlig nytta för människorna,
har tyvärr också blivit en ytterst farlig
leksak i ansvarslösa händer. Detta gäller
inte bara de s. k. billånarna, som genom
alla vårdslöst lämnade olåsta bilar
i detta land erhåller sådana ypperliga
tillfällen att göra mer eller mindre livsfarliga
utflykter, utan detta gäller också
åtskilliga andra med egen bil, som av
hänsynslösheten och av farten att döma
är ute för att avreagera sig massor av
mindervärdeskomplex. Faktiskt är inte
ens polisen helt undantagen. Den kommer
oss ofta att ifrågasätta, om det verkligen
är förenat med gott omdöme att
fara fram i 130 kilometers hastighet eller
mera genom tätbebyggda samhällen
för att jaga en biltjuv i stället för att
larma polisen i nästa stad. En sådan
jakt slutar nog alltför ofta med en katastrof
i fråga om både material och
människoliv. Det kan inte hjälpas, att
vi vanliga människor frågar efter förnuft
och mening i detta.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen ånyo tagit ledningen
av förhandlingarna, instämde
fru Thunvall (s).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det försämrade konjunkturläget
som just nu gör sig kännbart
för stora delar av vårt näringsliv
liar redan berörts av många talare i den
luir debatten, och jag skall inte upprepa
alla de verkningar detta läge medfört
för vårt lands vidkommande. Jag
tror också att en debatt i dessa ting
närmast bör ta sikte på positiva åtgärder,
som kan vara ägnade att häva dagens
depressiva verkningar.

Nu — som många gånger tidigare
— när sämre tider sveper fram över
vårt land, tar dessa sig uttryck i jordbrukskris
och arbetslöshet. Vi har redan
haft känning av en allvarlig jordbrukskris.
Den gjorde sig påmind under
förra året i form av avsättningssvårigheter
för vissa jordbruksprodukter,
och vi har i dag en skrämmande hög
arbetslöshet.

Jordbrukskrisen är ingalunda övervunnen
även om en lättnad i fråga om
smörsituationen har inträtt. Frågan om
jordbrukets framtid ligger i dag mer
än någonsin i stöpsleven och därav
kommer även hela landsbygden att få
sin omgestaltning.

Hur utvecklingen hittills varit på den
svenska landsbygden, det känner alla i
denna kammare till. Hur den kommer
att bli om något årtionde, är säkerligen
svårare att ge besked om i dag, men
vissa slutsatser kan man redan nu dra.
Så långt torde emellertid vara klart, att
regering och riksdag får rätt stort ansvar
i den kommande utvecklingen.

Det har nu redan förekommit en diskussion
i jordbruksfrågan mellan jordbruksministern
och ett par talare. Jag
skall ändå tillåta mig att anlägga några
principiella synpunkter på jordbruksfrågan.

Den stora folkomflyttning som skett
och som alltjämt pågår från landsbygden
till städer och industrisamhällen
är ett av de stora problem som tecknar
lägets allvar. Om denna utvandring fortsätter
i samma takt som hittills, kan
man allvarligen befara, att vi får en
sådan uttunning av landsbygdens befolkning,
att kommunernas ekonomiska
grundval kommer att raseras. Centerpartiet
har länge eftersträvat bl. a. ett
ökat inslag av småindustri och hantverk
i landsbygdens näringsliv, men
detta har man lyckats med endast i
ringa utsträckning. Ett starkare stöd
från statsmakternas sida i detta hänseende
hade varit önskvärt, och på lång
sikt skulle sannolikt en dylik investe -

204

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m

ring ställt sig billigare för staten än om
man nu med varje år får räkna med ett
växande antal skattetyngda kommuner,
som genom bidrag från staten, vilket
torde vara oundvikligt, måste beredas
skattelindring. Ett mera differentierat (
näringsliv på landsbygden skulle utan
tvekan ha verkat återhållande på den
pågående avfolkningen. Fortfarande är
småföretagsamheten en framtidslinje att
satsa på för staten, om man vill vara
med och skapa en mera livskraftig
landsbygd.

Jordbrukets ställning i vårt näringsliv
synes alltmer vara på tillbakagång.
Inte när det gäller dess produktionskapacitet,
ty då hävdar det sig väl, men
i fråga om jordbrukets ekonomiska bärighet
lämnas mycket övrigt att önska.
Jordbrukets lönsamhet står inte i paritet
med andra yrkens och yrkesgruppers.
Visserligen har riksdagen gång på
gång uttalat att jordbruket skall komma
i en ställning jämförbar med andra yrkens.
Det är då berättigat att fråga, när
statsmakterna avser att infria ett sådant
löfte.

Jordbruket torde vara den yrkesgren
som vid sidan av många småföretag fått
se sin ekonomiska ställning ytterligare
försämrad under det senaste året. Under
1958 skedde en inkomstminskning
för jordbruket med 10—15 procent. Det
är sannolikt inte många andra yrkesgrupper
som skulle finna sig i en sådan
behandling. Men om man från
andra gruppers sida är beredd att ta på
sig en lönesänkning av denna storleksordning,
är det möjligt att vårt konjunkturläge
i dag skulle förbättras med
hänsyn till våra exportmöjligheter och
den hårdnande konkurrensen på världsmarknaden.
Jag påyrkar emellertid inga
sådana åtgärder, även om jag hyser den
bestämda uppfattningen, att ett effektivt
pris- och lönestopp skulle vara ett
vapen att tillgripa i dagens krisläge.

Jordbrukets nuvarande belägenhet,
och kanske i ännu högre grad den
ovissa framtiden, är det som i dag oroar

in.

många av dess utövare. Den dåliga lönsamheten
i förening med nära nog årliga
skördeskador har skapat en pessimism
i jordbrukarleden som är större
än någonsin. Hög ränta och ökad skuldsättning
har åstadkommit ett läge som
gör att skatteutmätningar och konkurser
hlir allt vanligare. Statsmakternas
åtgärder har visserligen varit eu hjälp
men en alltför begränsad sådan och i
alltför hög grad en hjälp för stunden.

Jordbruksministern har ibland uppträtt
med råd och rekommendationer
till jordbrukarna, men jag måste säga
att vissa av dessa råd varit av den arten,
att de gjort största nyttan när de
inte följts. Jordbruksministerns deklaration
i dag om skogskompletteringen,
där han sade att vi inte har att vänta
någon proposition i ärendet, betecknar
jag som ett utomordentligt nedslående
besked. Tanken att förstärka jordbruket
med skog har ju legat till grund
för 1947 års principbeslut om jordbrukets
framtid. Riksdagen har många
gånger varit inne på frågan och gjort
uttalanden. När man nu får veta att
jordbruksministern inte vill göra något
i denna sak, som är av så utomordentlig
betydelse för jordbrukets framtid,
måste man som sagt beteckna detta såsom
ett synnerligen nedslående besked
för Sveriges jordbrukare.

Syndabocken för jordbrukets dåliga
lönsamhet vill man gärna göra småbruket
till. Bortrationaliseringen av småbruket
betraktar man på ansvarigt håll
gärna som det nära nog enda saliggörande
medlet. Och visst har det försvunnit
småbruk — 10—12 om dagen
under de senaste åren — men inte har
jordbrukets ställning förbättrats för det.
Fortfarande ropar man på högre rationaliseringstakt.
Men vart skall alla bortrationaliserade
jordbrukare ta vägen?
Är det meningen att de skall in i köerna
av bostadslösa och arbetslösa? Där torde
väl regeringen redan nu ha tillräckliga
svårigheter att klara.

Den nya giv som man talar om och

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 205

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hoppas på, nämligen storleksrationaliseringen,
kommer såvitt nu kan bedömas
att skapa problem för både landsbygd
och stad, med tyngdpunkt självfallet
på landsbygden. Jag tror först och
främst att lönsamheten för jordbruket
inte blir större om man överger familjejordbruket,
som skötes av man och
hustru, för att skapa brukningsenlieter
som ligger väsentligt över denna storleksordning;
i varje fall tror jag det
är förhållandet för Norrlands vidkommande.
Den lejda arbetskraft, som då
blir ofrånkomlig, måste ha ut sin avtalsenliga
lön. Det kommer att krävas större
investeringar i byggnader och maskiner,
och det ekonomiska slutresultatet
för brukaren kan i många fall bli sämre
än för närvarande. Ett minskat befolkningsunderlag
för landsbygden blir följden,
och detta kommer att medföra finansieringssvårigheter,
som jag tidigare
sagt, för kommunerna, höjda skatter,
försämrad service för människorna i
fråga om post, vägar och kommunikationer.
En från landsbygden ökad inflyttning
till städer och tätorter kommer
att ställa ökade krav på investeringar,
inte minst i fråga om bostäder,
och sedan är det ju en öppen fråga om
arbete kan beredas alla dessa människor.

Skall vi kunna få en gynnsammare utveckling
på landsbygden än den vi för
närvarande bär, krävs att såväl regering
som riksdag allvarligt strävar efter
att skapa trivsammare och tryggare
förhållanden för människor som här
söker sin utkomst från jorden, fisket,
skogen och annan förvärvsverksamhet.
Då måste man, herr talman, se jordbruksfrågan
inte bara som en rationaliseringsfråga
utan lika mycket som en
prisfråga — en fråga om priserna på
jordbrukets produkter. Första kravet
måste här 1)1 i att statsmakterna förverkligar
fattade principbeslut och givna
löften om jordbrukets inkomstlikställighet
med jämförbara näringar. Detta
kan, menar jag, knappast ske med

mindre än att jordbrukets prisfrågor
avvägs mot det kravet. Framför allt
gäller detta Norrland, där mjölkproduktionen
är den huvudsakliga inkomstkällan
och där andra produktionsmöjligheter
är högst begränsade. Småbrukarstödet
i Norrland bör därför utformas
med hänsyn till dessa förutsättningar.

En fråga som jag direkt vill peka på
i det sammanhanget är det extra mjölkpristillägget.
Inom områden där detta
nu utgår förekommer betydande orättvisor,
särskilt mot jordbrukarna i nedre
Norrland. En ny områdesindelning bör
därför prövas med hänsyn till rådande
produktionsbetingelser, och jag är helt
överens med jordbruksministern om att
vi behöver en väsentlig höjning av det
extra mjölkpartipristillägget. Det tror
jag är ett värdefullt stöd för småbruket
i Norrland.

Till allt detta vill jag slutligen understryka
vikten av att vi kan upprätthålla
en jordbruksproduktion inom landet,
som tryggar vår försörjning med
livsmedel. Krigiska förvecklingar kan
lätt uppstå i världen, och vårt land kan
bli helt isolerat. Beredskapskravet får
alltså inte avföras från dagordningen.

Småföretagsamheten brottas på många
håll i vårt land i dag med svåra problem.
Stigande skatter och årligen ökade
driftkostnader har förorsakat denna betydande
ekonomiska påfrestning. Den
höga räntan och bristen på långfristiga
förmånliga krediter är andra menligt
inverkande faktorer. Under rådande
förhållanden har det blivit allt svårare
att starta nya småindustrier. Vissa slag
av småindustrier har t. o. in. nödgats
lägga ner sin rörelse. En starkt bidragande
orsak härtill har varit de ogynnsamma
eltaxor som tillämpas av kraftföretagen.
De höga fasta grundavgifterna
och sättet att beräkna dessa är
utan tvekan den största farsoten för
småindustrien på landsbygden. Detta
förhållande bör observeras av statsmakterna,
och snara åtgärder bör tillgri -

206 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

pas för att åstadkomma en billigare eltaxa.

En annan sak, som småföretagarna
runt om i landet fortfarande väntar på
och som verkligen kan bli dessa till
hjälp, är förslaget om en öppen förlust-
och resultatutjämning. Eftersom
utredningen nu framlagt sitt betänkande,
kan man väl våga hoppas, att
regeringen rätt snart kommer med en
proposition i frågan till riksdagen och
att man gör villkoren så gynnsamma
som möjligt. Småindustrien har sin betydelse
inte enbart som ett önskvärt
inslag i landsbygdens näringsliv utan
jämväl som en oerhörd tillgång för
landet med sin mångsidiga produktion,
som ger arbete åt många och valuta åt
landet.

Jag skulle vilja ställa den frågan här,
om inte statsmakterna i nuvarande läge
kunde göra mera för att stödja småföretagsamheten
och öka sysselsättningen.
Jag tror att möjligheterna härför
kan vara flera, men jag skulle särskilt
vilja efterlysa ett ökat exportstöd,
exempelvis genom att bevilja större exportkrediter
och att intensifiera handelskontakterna
med andra länder. Att
i nuvarande konjunkturavmattning komma
med nya skattepålagor kan endast
få till följd att köpkraften minskar, avsättningen
både på hemmamarknaden
och världsmarknaden försvåras och det
hela slutar i nya permitteringar och arbetslöshet.
Dagens läge kräver insatser
som minskar arbetslösheten.

Det talas i dessa dagar ganska mycket
om finansministerns budget och
hans första budgetupplaga, som svenska
folket aldrig fick se. Finansministern
har själv kallat den för en skräckbudget
på grund av försök till prutningar
på olika utgiftsposter i syfte att undvika
höjda skatter. Det var nog synd att finansminister
Sträng på grundval av endast
egna funderingar lade den budgetupplagan
åt sidan. Vem vet; om den
presenterats för riksdagen, hade den
kanske kunnat bli både svenska folkets

och riksdagens bestseller. I varje fall
hade den säkert kunnat tjäna som underlag
för förhandlingar exempelvis på
partiledarplanet för att åstadkomma i
dagens läge nödvändiga besparingar.
Herr Sträng valde nu i stället att lägga
fram en budget som sannolikt i sinom
tid kräver nya skatter. Om regeringen
varit intresserad av besparingar, så hade
säkert vägen stått öppen för partiförhandlingar
om den saken. En sådan
åtgärd är inte heller främmande för
riksdagen, eftersom metoden prövades
med framgång under fjolåret, då det
gällde att skaffa nya pengar till försvaret.
Den vägen borde inte ha varit
mindre framkomlig i år, änskönt det
nu gällde att förskona det svenska folket
från nya skattepålagor.

Om man skulle våga sig på att ge
finansministern ett tips, trots att man
kanske är sent ute, så skulle det vara
att om finansministern ville vara särskilt
sträng, så skulle han kunna ta ännu
ett steg i sina besparingsaktioner. Varför
inte försöka proceduren från påvevalet
i Sixtinska kapellet i Rom? Tag
med partikardinalerna till kanslihuset!
Släpp inte ut någon därifrån förrän
överenskommelse är nådd om prutningar
på statens utgifter, och jag är
säker på att riksdagens ledamöter och
hela Stockholm med intresse skall följa
rökutvecklingen från kanslihuset.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Under debatten i går
var det en fråga som finansministern
tog upp flera gånger både under matinén
och under TV-reprisen på kvällen.
Frågan var denna: Vilken storlek av
den statliga upplåningen kan vi kosta
på oss? Svaret ansåg herr Sträng, att
man skulle kunna finna genom att studera
den inhemska konjunkturutvecklingen,
prisutvecklingen och utvecklingen
av valutareserven.

Jag anser att det nog måste sättas en
del frågetecken vid flera av finansministerns
uttalanden, och jag tycker

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 207

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

också, att han utelämnade en del viktiga
synpunkter. Därför skall jag tillåta
mig att göra några kommentarer. Först
tar jag upp till behandling vad herr
Sträng sade och kommer sedan till vad
han inte sade.

Konjunkturerna framöver tecknades
av finansministern i ganska ljusa färger.
Han anslöt sig till dem, som betraktar
svårigheterna för vår export av
råvaror och halvfabrikat som en lagerjusteringsfråga.
Köparna av dessa varor
har svultit ner sina lager så radikalt, att
de måste komma tillbaka med sina köporder.
Mycket talar för att uppfattningen
kan vara riktig. Man skulle likväl
gärna velat ha med ett ord om östblockets
konkurrens på området; i varje fall
för våra trävaror kan den bli högst
kännbar. I sin optimistiska konjunkturbedömning
såg tydligen finansministern
ett förord för skattevägan framför lånevägen,
när det gäller att dra ihop pengar
för nästa budgetår.

När herr Sträng så talade om prisutvecklingen
och valutareserven föreföll
han inte längre intressera sig för nästkommande
budgetår utan endast för det
sist avslutade och det innevarande. Han
var ute för att tala om, att det ingalunda
blivit några vådliga konsekvenser av
att statsupplåningen blivit väsentligt
större än vad han själv räknat med.

Inflationsriskabel har upplåningen
inte visat sig vara, sade herr Sträng —
konsumtionsprisindex har ju legat oförändrad
sedan flera månader. Till uttalandet
bör fogas reflexionen, att världsmarknadens
starkt sänkta råvarupriser
och rationaliseringarna inom produktion
och distribution borde ha resulterat
i sänkta priser — med andra ord
höjd standard vid oförändrad inkomst
— men att dessa möjligheter tydligen
neutraliserats av någon faktor, som verkat
i motsatt riktning. Att denna faktor
varit statsupplåningen förefaller mycket
sannolikt.

Så mitt frågetecken vid finansministerns
resonemang om valutareserven.

Allt väl också på den fronten, rapporterade
finansministern glatt, men tilläde
själv: jag är beredd på protester, eftersom
konjunkturinstitutet säger att vi
tappat bortåt 200 miljoner i utlandsvaluta.
Men då räknar konjunkturinstitutet
med »den där mystiska förskjulningsposten»,
sade finansministern. Det är
nog så, ärade kammarledamöter, att
konjunkturinstitutets siffra är riktigare
än herr Strängs. Och så förfärligt mystiskt
är väl inte begreppet »förskjutningspost».
Adderar man ihop exportens
11 med importens 12 miljarder
kronor får man 23 miljarder. En förskjutningspost
på 350 miljoner representerar
inte mer än 1 x/2 procent av
det totala belopp, som fjolårets utländska
betalningar rörde sig om. Uttryckt
i dagar svarar de 350 miljonerna mot
ungefär 5 dagars betalningstransaktioner.
År det så märkvärdigt om lånesvårigheterna
här hemma resulterat
i tendenser till att senarelägga betalningarna
till utlandet och forcera hemtagningen
av utlandsfordringar? Det
märkvärdiga är snarast, tycker jag, att
den tendensen inte resulterat i en större
förskjutningspost. Slår tendensen om,
dras med andra ord kreditgivningen
från utlandet tillbaka, kan vi få en
högst kännbar påfrestning på valutareserven.
Om en sådan utströmrfing
kommer ovanpå det underskott i bytesbalansen
på cirka 500 miljoner kronor,
som konjunkturinstitutet räknar med
för 1959, bör finansministern få goda
skäl att tänka om.

Herr Strängs resonemang om upplåningens
inflationsfarlighet och dess
konsekvenser för valutareserven bör
nog korrigeras med de synpunkter jag
redovisat. Både teori och erfarenhet
säger oss, att statsupplåning utöver kapitalmarknadens
utbud innebär påfrestningar
för penningvärde och valutareserv.
Under de gångna åren med deras
mycket goda exportkonjunktur för
svenska varor borde valutareserven ha
förstärkts, men den önskvärda ut veck -

208

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingen har schackats av den efterfrågeökande
statsupplåningen. På samma sätt
är det mycket som talar för att chansen
till ökad köpkraft hos våra pengar under
fjolåret schackats genom den fortsatta
överdimensionerade statsupplåningen.

Sedan var det, herr talman, en del
synpunkter på statsupplåningen som
herr Sträng inte kom in på. De är ofta
redovisade, men bör ändå aldrig förtigas.

Vi känner till, att staten under senare
år varit ute för att för egna och statsgaranterade
ändamål låna ungefär allt,
vad kapitalmarknaden ställer till förfogande.
Nu finns det ju i samhället
vissa andra intressen som också måste
tillgodoses. Kunskapen därom har emellertid
inte resulterat i statlig återhållsamhet.
Staten har i stället i stor utsträckning
begagnat sina möjligheter
till att dels tränga in på bankkreditområdet,
dels låna i riksbanken. Det förra
åstadkommer en besvärande konkurrens
på den korta kreditgivningens område,
det senare är omedelbart inflationsdrivande.

Herr Strängs fråga, vilken storlek av
den statliga upplåningen som vi kan
kosta på oss, lär knappast kunna besvaras
med en siffra på så och så
många miljoner, men man kan mycket
väl uttala ett allmänt omdöme, grundat
på erfarenhet av statens tidigare upplåning.
Varje upplåning, som går utöver
marknadens utbud, åstadkommer desorganisation
av kapitalmarknaden. Ges
statsupplåningen förtur genom förvaltningsingripanden,
riskerar man en successiv
förskjutning från näringslivets
produktiva investeringar till statens ofta
inte räntabilitetsprövade investeringar.
Ännu skadligare ur penningvärdesynpunkt
är det, om statsupplåningen användes
för driftbudgetens behov. Räntan
sättes under konstant tryck uppåt, ten.-denserna till prisstegringar på hemmamarknaden
förstärkes och den internationella
konkurrenskraften minskar.

Av den hittillsvarande statsupplåningen
har vi dåliga erfarenheter. Herr
Strängs försök att bagatellisera dessa
svårigheter är inte övertygande. När
finansministern nu öppnar perspektiv
mot ännu större upplåning, måste man
absolut uttala en varning. Denna varning
blir emellertid inte ett förord för
höjda skatter såsom en utväg ur statskassans
kris. Ur produktivitetens, penningvärdets
och valutareservens synpunkter
är den utvägen lika oacceptabel
som en ökad upplåning. Finansministern
hoppas kanske, att han genom
att matcha två otrevliga alternativ mot
varandra skall få det segrande alternativet
att framstå som ett präktigt och
bra förslag. För oss i högerpartiet är
det emellertid fullständigt klart, att krisen
endast kan bemästras på ett sätt:
genom nedskurna statsutgifter. Först
då får medborgarna en ärlig chans till
fast penningvärde, sund produktionsutveckling
och tryggad internationell konkurrensförmåga.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Innan jag går in på
huvudämnet för mitt anförande, nämligen
frågan om sysselsättningen, skulle
jag vilja säga några ord om högerkvinnornas
upprepade framstötar för att
pressa fram utrustandet av den svenska
krigsmakten med atomvapen.

För mig framstår det som frånstötande,
att högern inte drar sig för att
mobilisera sina kvinnor som propagandister
för atombomben. Jag har visserligen
en viss respekt för forna tiders
amazoner och sköldmör. De har varit
omgivna av ett romantiskt skimmer och
deras mod under forna tiders vapengny
har väckt beundran. Men amazoner med
atomvapen i sina händer är för mig en
makaber syn. Sådana kvinnor har ingen
möjlighet att tillvinna sig beundran för
mod och tapperhet. Man kan endast
beklaga dem, liksom man måste fördöma
högerns demagogiska försök att
få fram dödsbringande atomvapen ge -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

209

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nom att dra in kvinnorna i förberedelserna
till helvetesdansen i ett kommande
atomkrig.

Jag kan förstå den robuste och aggressive
herr Hjalmarsons propaganda
för atomvapen till den svenska krigsmakten,
men jag kan inte förstå att
kvinnor med mjuka och sonora stämmor
talar för samma linje som herr
Hjalmarson.

Härefter vill jag övergå till att säga
några ord om sysselsättningen eller
kanske rättare om arbetslösheten.

I måndags utspelades ett drama i television
och radio. Det var inte fråga
om något drama som tilldrog sig på »de
tiljor som föreställer världen», utan om
en skildring ur levande livet men med
ett dramatiskt innehåll. Jag syftar på
de intervjuer med understödstagare och
arbetslösa i olika delar av landet som
återgavs i radio och television. Intervjuarna
lämnade en gripande bild av
situationen i dagens Arbetslöshets-Sverige,
av baksidan till det Sverige, som
tills ganska nyligen i den officiella och
inofficiella propagandan framställts
som ett land, där det är väl sörjt för
alla medborgare från vaggan till graven.

De intervjuade bestod bl. a. av arbetslösa
som inställt sig för att få en
tillfällig arbetsförtjänst i »snösvängen»
här i Stockholm. De var namnlösa och
påropades för jobbet genom angivande
av nummer. Det fanns vidare bland de
intervjuade arbetslösa skogsarbetare,
som fått sysselsättning på vägbyggen i
Norrland, (50 mil från sina bostadsorter
och med så dryga resekostnader, att de
ytterst sällan kunde resa hem. De var
förlagda i baracker, enligt deras egen
mening jämförliga med en lägerförläggning.
Kostnaderna för mat och logi tog
9 kronor om dagen av de 30 kronor som
återstod sedan skatten avdragits.

En textilarbeterska med två barn berättade,
att hon hade 108 kronor i veckan
från arbetslöshetskassan. I februari
var det emellertid slut med den in -

komsten och hon visste ingenting om
vad fortsättningen skulle bära i sitt
sköte.

Jag blev —• ursäkta uttrycket, herr
talman — uppriktigt förbannad, när
jag ställde de arbetslösas situation mot
bakgrunden av det omåttliga skryt, som
man fått höra under de senaste åren
om den fulla och överfulla sysselsättningen.
Bakom de officiella siffrorna
om arbetslösheten, som dock inte på
långt när blottar hela sanningen, döljer
sig tusenden och åter tusenden tragedier.
För varje person, för varje familj
som drabbas är arbetslösheten en förbannelse,
som inte avhjälpes genom beredskapsarbete
eller ett magert arbetslöshetsunderstöd
och inte heller genom
vad man nu tycks göra till en mycket
stor sak i detta sammanhang, nämligen
att underlätta »rörligheten» på arbetsmarknaden.
Även när det gäller dessa
skogsarbetare som beredes arbete 60
mil ifrån sin hemort, kan man tala om
tragedier. Familjelivet bryts sönder

o. s. v. Att skicka ut i arbetslöshet en
arbetare eller tjänsteman, som offrat de
bästa åren av sitt liv i sitt yrke och
skapat rikedom åt arbetsgivaren är som
att rycka upp en planta med rötterna.
De utsättes för en katastrof, som kanske
endast den som själv träffats av
arbetslöshet förmår inse hela vidden av.

Jag kan inte bättre karakterisera den
arbetslöses situation än vad som gjorts
i mentalsjukvårdsdelegationens betänkande
del III:

»När fabriken stängts och den arbetslöse
ställes på gatan, är den omedelbara
reaktionen bekymmer och oro för framtiden.
Under tider, då goda utsikter
finns att få annat arbete, blir dock problemet
mindre allvarligt. Men när dagar
och veckor går med negativt resultat,
börjar man tappa modet; bekymren
medför ängslan, oro, retlighet, depression
och förtvivlan; levnadsstandarden
pressas nedåt. Man börjar ströva omkring
alltmera planlöst och ineffektivt
bara för att ha någonting att göra. Så

14 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2

210 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

småningom uppstår en viss tillvänjning
till situationen, ett slags resignation, en
apatisk oföretagsamhet, hopplöshet och
passivitet. Man jämför sig med kamrater
i arbetet och anser sig misslyckad.
Man vänjer sig av med att arbeta, konditionen
blir sämre, och man blir på
grund av bristande träning faktiskt
mindre skicklig i yrket än förut. Hos
många uppstår också en obestämd rädsla
för att den nuvarande situationen,
som man så småningom vant sig vid,
skall förändras så att man skall bli
tvungen att tävla med andra och alltså
få belägg för sin egen sekunda arbetsförmåga.
Dagarna går, men några initiativ
tar man inte längre. Under tiden
har man blivit efter med allt och skaffat
sig skulder. Alltsamman har blivit
så nedsumpat, att man inte ens tycker
att det är någon idé att börja arbeta
igen. Arbetslösheten har sålunda en benägenhet
att permanenta sig själv genom
de skador den tillfogar individen.»

Denna målande och träffsäkra skildring
av de psykiska skador, som uppstår
hos en arbetslös, borde läsas av
alla dem — och bland dessa måste jag
tyvärr inräkna socialministern — som
tröstar sig med att arbetslösheten ändå
inte omfattar mer än en liten procentuell
andel av hela antalet av dem, som
befinner sig i arbete. Även om man inte
kan ha någon större förhoppning om
att kunna förmå dem till en sinnesförändring
bör de i alla fall få en liten
erinran om det väsentliga i att se människoödena
— och varje människoöde
för sig — bakom de kalla officiella siffrorna.
Då först kommer arbetslöshetens
skadeverkningar i sin rätta belysning.
Låt mig med några lätt gripbara siffror
rikta en stöt mot den sorglöshet och
kallsinnighet, som genom manipulationer
av skilda slag söker förringa betydelsen
av arbetslösheten och dess skadeverkningar.

Såsom vi hörde i går omfattade den
redovisade arbetslösheten enligt senaste
officiella siffror över 73 000 männi -

skor, men denna siffra säger inte allt
om arbetslöshetens verkliga omfattning.
Arbetsmarknadsstyrelsens chef
har förklarat, att om inte statliga åtgärder
hade satts in, skulle arbetslösheten
ha varit dubbelt så stor. Det betyder,
att i verkligheten mellan 130 000 och
140 000 man ställts utan sysselsättning
av den privatägda produktionen. Men
till denna siffra kan läggas ett betydande
antal, som inte kommer med i
den officiella statistiken, den s. k. dolda
arbetslösheten, främst förekommande
bland kvinnor och ungdomar. Om man
räknar med de arbetslösas familjemedlemmar
är det ingen överdrift, om man
beräknar antalet av dem, som drabbats
av den privatägda produktionens oförmåga
att lösa sysselsättningsproblemet,
till i runt tal 500 000 människor. Detta
innebär lika många mänskliga katastrofer.
Det betyder att arbetslöshetens fördärvliga
följder träffar 500 000 personer,
män, kvinnor och barn. Denna siffra
kan inte bagatelliseras, och skall
man döma efter arbetsmarknadsstyrelsens
senaste framstötar hos regeringen
är arbetsmarknadsmyndigheterna fullt
medvetna om lägets allvar.

De ekonomiska skadeverkningarna av
arbetslösheten löper jämsides med de
psykiska. De arbetslösa tvingas att sänka
sin standard till det låga arbetslöshetsunderstödets
nivå, som dessutom
endast är garanterat under en viss tid.
Efter denna tid är den arbetslöse och
hans familj utlämnad till mer eller
mindre godtyckliga former för understöd.
Han kommer i en beroendeställning,
som illa svarar mot hans vilja att
verka som en självförsörjande människa.

Ur nationalekonomisk synpunkt är
arbetslösheten rena vanvettet, ja, förre
finansminister Wigforss har till och
med betecknat den som dårhusmässig.
Det omdömet måste varje vettig människa
hålla med om. Det är en dårhusmässigt
organiserad produktionsordning
som ställer människor, som intet

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

211

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hellre vill än att deltaga i nyttig produktion,
på gatan utan möjlighet till ett
rimligt uppehälle. Ett förnuftigt organiserat
samhälle borde ju tvärtom utnyttja
all tillgänglig arbetskraft för att
därmed öka sina tillgångar på nyttigheter,
d. v. s. bli rikare. Men herrar
Hjalmarsons och Ohlins förträffliga
samhällsordning tillåter i stället spekulativa
krafter att inskränka produktionen
när helst det passar deras profitintressen
och att kasta arbetarna på
gatan.

Medan de privata ägarna till produktionsmedlen
håller sig själva skadeslösa
och tar hela vinsten av det genom avskedanden
minskade lönekontot, får
samhället träda emellan och för stora
kostnader anskaffa arbete åt de avskedade
eller genom kontantunderstöd ge
ett magert uppehälle åt de arbetslösa
och deras familjer.

Det är sannerligen inte att förvåna
sig över att herr Hjalmarson i går förklarade,
att han var överens med regeringen
om arbetslösheten. Det fattades
bara att han inte skulle gona sig vid
tanken på den välsignade ordning som
innebär, att de rika bolagen utan sorger
och bekymmer kan ställa sina arbetare
på gatan och låta samhället överta
det ansvar som rätteligen skulle utkrävas
av dem själva.

Privatägandet till produktionsmedlen
är nationalekonomiskt sett förödande.
Det har beräknats, att produktionsvärdet
per arbetare och år utgör cirka
30 000 kronor. Om vi nu räknar med
ett redovisat antal arbetslösa — jag undantar
den dolda arbetslösheten — på
73 000 personer, så innebär denna arbetslöshet
en årlig nationalekonomisk
förlust av betydligt över 2 miljarder
kronor. Lägger man till detta, att beredskapsarbetena
ofta utföres främst
med tanke på att bereda arbete och
mindre med hänsyn till rationell drift,
så blir den nationalekonomiska förlusten
än större.

Det borde vara uppenbart för var

och en, som inte i likhet med herrar
Hjalmarson och Ohlin är direkta tjänare
åt och beroende av storfinansen,
att ingen form av kapitalistisk samhällsordning
kan lösa den fulla sysselsättningens
problem och garantera
trygghet i anställningen.

Inte heller det system som råder i
vårt land, ni må kalla det VälfärdsSverige,
folkhem eller vad som helst,
där dock monopolkapitalet äger ett
praktiskt taget oinskränkt inflytande
över samhällsekonomien, kan lösa frågan
definitivt, trots att vi har arbetarmakt
i regering och riksdag. Arbetarrörelsen
måste därför inrikta sig på att
genomföra en socialistisk planhushållning,
den enda som kan säkra arbete
och utkomst åt alla. Att avskaffa profitintresset
som drivfjäder i produktionen
och i stället låta folkets behov av
nyttigheter bli bestämmande för produktionens
omfattning, det är den bestående
lösningen på den fulla sysselsättningens
problem.

Nu ropar man från regeringshåll och
från andra kretsar på solidaritet med
de arbetslösa och kräver uppoffringar
från de arbetande för att trygga de arbetslösas
försörjning. Man har t. o. m.
talat om en solidaritetsskatt. För vår
del tycker vi att detta är ett upprörande
missbruk av den naturliga solidaritet,
som måste existera mellan de arbetande
och de arbetslösa.

Vad gör regeringen mot dem som är
de verkligt ansvariga för arbetslösheten?
Såvitt jag kan se kräver regeringen
ingenting. I stället skall man ge företagen
favörer. Man skall belöna dem,
som ställt arbetskraften på gatan och
överlåtit åt samhället att sköta om de
arbetslösas och deras familjers försörjning.
Vi har på bordet en proposition
som innebär förslag om uppskov med
en skärpning av varulagerbeskattningen.
Förmodligen tiinker man också genomföra
slopandet av den extra bolagsskatten.
I går nämndes också alt konjunkturutjämningsfonden,
som uppgår

212

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till en miljard, skall bidra med 600 miljoner
kronor till företagen. I stället för
att lägga beslag på denna fond och använda
den till att bekämpa arbetslösheten,
skickar man över pengarna till
företagarna. Man soulagerar dem i stället
för att utkräva ekonomiskt ansvar
av dem.

I dagens situation har vi i en motion
rekommenderat en råd åtgärder i syfte
att minska arbetslöshetens skadeverkningar.
Dessa åtgärder är i korthet:

Produktionen måste planmässigt byggas
ut för att möjliggöra en ökad konsumtion
genom löneförbättringar. Anspråken
på konsumtionsminskning och
lönesänkningar, som de borgerliga nu
krävt i remissdebatten, måste bestämt
tillbakavisas såsom varande åtgärder
som leder till ytterligare minskning i
produktionen, en minskad konsumtion
och därmed också en ökning av arbetslösheten.

Företagen, som under den långvariga
högkonjunkturen samlat rika fonder
och i övrigt kraftigt ökat sina förmögenheter,
måste tvingas till återhållsamhet
vid driftsinskränkningar vid
äventyr att statsmakterna eljest vidtar
särskilda åtgärder för att hålla driften
i gång. De stora företagen, som är de
främst ansvariga för arbetslösheten,
måste få bära sin del av arbetslöshetsbördan,
en del som måste stå i relation
till det ansvar dessa företag har för arbetslöshetens
tillkomst. Man har här
talat om att den första försvarslinjen
mot arbetslösheten går inom företagen
själva. All right, vi accepterar denna
uppfattning. Men till vilka konsekvenser
måste detta leda? Jo, statsmakterna
skall inte bara hålla sig till den andra
och den tredje linjen, d. v. s. tillhandahållandet
av beredskapsarbeten och utbetalandet
av understöd, utan måste
också inrikta sig på att hålla den första
försvarslinjen mot arbetslösheten inom
företagen själva. Detta kan endast ske
om man ställer in sig på kamp mot

dem, som nu behärskar produktionsmedlen
i samhället. Den första försvarslinjen
är den viktigaste, och här
måste stötarna sättas in från statsmaktera
även om det skulle ske under kamp
mot ägarna till företagen. I stället för
att ge företagarna favör eller uppmuntran
för att de inställt produktionen
måste man ta i med hårdhanskarna, för
att tvinga dem att fortsätta med en samhällsnyttig
produktion. Om de inte ger
med sig, bör statsmakterna själva ta
hand om och driva företagen i fråga.

Så snabbt som möjligt bör en lagstiftning
genomföras om varje medborgares
rätt till arbete, till rättvisa och tillfredsställande
arbetsförhållanden och skydd
mot arbetslöshet. Detta bör väl vara så
mycket lättare, som en punkt härom i
Förenta Nationernas förklaring om de
mänskliga rättigheterna upptar ett liknande
krav.

Lagstadgad arbetstidsförkortning till
40 timmar i veckan — fria lördagar —
med lönekompensation bör genomföras
i snabbt tempo.

Kreditrestriktionerna för kommunerna
bör avskaffas eller mildras, så att
uppskjutna angelägena arbeten omedelbart
kan igångsättas. Det finns massor
av sådana arbeten. Om kommunerna
bara fick tillgång till kapital, skulle en
stor del av arbetslösheten kunna elimineras
bara på denna väg.

Bostadsbyggandet bör ökas till 75 000
lägenheter om året för att säkra tillgången
på bostäder och trygga sysselsättningen
för byggnadsarbetarna.

För motverkande av arbetslösheten
bland kvinnorna bör eftersatta behov
på sjukvårdens och socialpolitikens
område tillfredsställas. Familjeberedningens
förslag genomförs så snabbt
resurserna tillåter. Detta ger möjlighet
att utvidga sjukvården och åldringsvården
i hemmen, där det föreligger stora
behov. Många kvinnor önskar ta sådana
uppdrag, därför att de är lämpliga som
deltidsarbete.

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

213

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

För att säkra de växande ungdomskullarnas
framtid måste yrkesutbildningen
utbyggas så att den helt motsvarar
behovet. Beträffande denna sak resonerar
man som om allting vore väl
beställt bara man säkrade yrkesutbildningen.
I fortsättningen kommer dock
en ännu viktigare uppgift, nämligen att
tillförsäkra den utbildade ungdomen
arbete. Här resonerar man ofta som så,
att bara ungdomen låter utbilda sig så
finns det möjligheter för den att få sysselsättning.
Jag bestrider att denna
uppfattning är riktig. Man måste också
se till vad som kommer efter yrkesutbildningen.

Handeln med de krisfria marknaderna
i Sovjetunionen, Kina och folkdemokratierna
bör ökas — denna handel
kan ökas väsentligt. USA:s försök att
förmå Sverige att delta i diskrimineringen
av dessa länder måste tillbakavisas
såsom varande oförenlig med
svenska intressen och landets nationella
oberoende.

Slutligen måste man beskära de militära
utgifterna. Jag kan inte fatta mentaliteten
hos de människor, som i tider
av arbetslöshet kräver en ökning av
militärbudgeten samt accepterar den
överenskommelse i militärfrågan som
träffades mellan de olika partierna
bakom riksdagens rygg. Här öses ut
pengar till militära ändamål, samtidigt
som man inte vet var man skall ta
pengar för bekämpande av arbetslösheten
och samtidigt som nya skatter på
de bredare folklagren signaleras.

Vad jag här har antytt är vad den
nuvarande situationen kräver. Det är
självfallet regeringen som måste svara
för att sådana åtgärder vidtages, som
kan sätta folk i arbete och därmed
öka såväl produktion som konsumtion.
Därvidlag får inga hänsyn tas till de
krafter på politiska och ekonomiska
områden, som bär det närmaste ansvaret
för arbetslösheten — de måste få
bära konsekvenserna av att de vid mins -

ta fläkt av sämre konjunkturer utifrån
hänsynslöst ställt sina anställda utan
arbete.

Regeringen har vid flera tillfällen
gjort högtidliga utfästelser att den skall
säkra den fulla sysselsättningen, men
de åtgärder den föreslår bär i mycket
hjälplöshetens kännetecken. Regeringens
recept är minskad konsumtion, nya
fattigmansskalter och höjda militärutgifter
— åtgärder som är raka motsatsen
till vad som erfordras i dagens
situation. Regeringen är bunden av
hänsyn till de borgerliga partierna och
söker förhandla sig till kompromisser,
vilka aldrig kan ge resultat som gagnar
land och folk. Vi anser att regeringen
måste frigöra sig från den borgerliga
gemenskapen, om den skall kunna lotsa
sig själv och landet ut ur trångmålen.

En avgörande förutsättning för att
regeringen skall kunna ingripa med
kraft när det gäller den privata produktionen
är emellertid att staten själv
uppträder som mönsterarbetsgivare och
inte företar avskedanden. Det är inte
behövligt ur någon synpunkt, och det är
dålig ekonomi att statliga eller statsägda
företag ena dagen ställer arbetskraft
på gatan för att nästa dag ta hand
om de arbetslösas och deras familjers
försörjning. Staten måste undvika alla
avskedanden, om inte annat så för
att föregå med gott exempel, och för att
kunna uppträda med den nödvändiga
auktoriteten mot det s. k. privata näringslivets
män för att förmå dem att
fara varligare fram med sin arbetskraft
än vad vi har bevittnat under senare
tid.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får underrätta kammarens ledamöter
om att 18 talare återstår på talarlistan,
ocli jag tillåter mig därför att
hemställa till kammarens ledamöter att
så långt som möjligt begränsa sina anföranden.

214 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Den målande beskrivning
av arbetsmarknaden som herr Senander
givit må stå för hans egen räkning.
Jag vill bara säga att när han angriper
herr Hjalmarson och utpekar
denne som skyldig till det inträffade är
det bara ett exempel på den vanliga
kommunistiska demagogien. Högerpartiet
har sett på läget med allvar i många
år och föreslagit åtgärder för att vi
skall kunna få sådana resurser, att vi
kan motstå ett läge av vikande konjunkturer.
Rikta de anmärkningarna
mot dem som det vederbör, herr Senander! Dessutom

vill jag säga, att vi bör ha
ett försvar, även om vi har en del arbetslösa,
åtminstone så länge Sovjetunionen
rustar.

Jag skall, herr talman, i all korthet
beröra två saker. Den första gäller situationen
för småföretagare och ägare
till familjeföretag, som vi har liundratusenden
av i vårt land.

Vad är det som gör att småföretagarens
ställning är så fruktansvärt osäker
i dag? Många av dem har en inkomst
som understiger medelinkomsten för
de anställda. En småföretagare har inte
bara sig själv och sin familj att tänka
på och känna ansvar för utan också
sina anställda, och det ansvaret bottnar
oftast i arbetsgemenskap, i personlig
kontakt och vänskap. Måste en produktionsminskning
genomföras i företaget,
är det sista han gör att avskeda
sina medhjälpare. En konjunkturnedgång
drabbar småindustrien hårt, eftersom
den oftast inte har tillräckligt
kapital att falla tillbaka på. Kapitalet
ligger i maskiner och byggnader,
och kapitaltillgångarna räcker inte
heller för att man skall kunna tillverka
på lager. Det betyder — antingen det
gäller en industri eller en affärsverksamhet
— att den som först måste inskränka
sig är företagaren själv och

hans familj. Det gör han gärna, bara
han tror att det skall ske en förändring.

Om nu en småföretagare skall kunna
klara en produktionsminskning som
har blivit en följd av nedgången i efterfrågan
— några större möjligheter
att under högkonjunkturen prestera det
sparande som behövs har dock inte beretts
honom — måste han åtminstone
veta med sig, att myndigheterna förstår
betydelsen av denna företagsform och
den verksamhet han bedriver. Han
måste känna att det är någon idé att
hålla rörelsen i gång och att en eventuellt
kommande bättre konjunktur ger
honom möjlighet att stabilisera sin
verksamhet. Han behöver, allmänmänskligt
uttryckt, hjälp till en framtidstro.

Hade nu regeringen varit intresserad
av och förstått småföretagens och familjeföretagens
betydelse, hade den
vidtagit åtgärder som i nuvarande läge
hade betytt, att dessa förtag hade varit
bättre rustade att möta en omställning
och en produktionsminskning. Om vi i
god tid hade fått rätt till resultatutjämning
vid beskattningen för att jämna
ut svängningarna mellan de goda
och de dåliga åren, om vi hade haft
samma möjligheter på kreditmarknaden
som den statliga verksamheten, om
familjebeskattningen hade varit så utformad,
att den inte som nu har skett
år efter år har undergrävt familjeföretagens
möjligheter till självfinansiering,
så hade vi kunnat med större lugn
möta den situation som vi nu står inför.

De ökade skatter som måste komma,
om inte en utgiftsminskning sker, den
ökade statliga upplåning, som resulterar
i större konkurrens om krediterna,
och de utlovade tilläggspensionerna gör
att svensk småföretagsamhet ser mörkt
på läget. Vi är, särskilt inom trävarunäringen,
som jag i viss mån representerar,
långt ifrån lika övertygade som
herrar Sträng och Erlander om att den
lätta konjunkturuppgången i Amerika
skall nå oss. För att den framtidstro

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 215

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall skapas som svensk småföretagsamhet
så innerligt väl behöver fordras
det naturliga och praktiska medel av
självhjälpskaraktär — inte sådana medel,
som jag tyckte mig förstå att herr
Hedlund avsåg när han i går sade, att
staten bör visa samma stödjande intresse
för småföretagsamheten som för de
anställda. Om han därmed menade subventioner
eller arbetslöshetsbidrag för
att på konstlad väg uppehålla produktionen,
vet jag att småföretagarna betackar
sig, ty de är nog realistiska att
förstå vad en sådan konstlad produktion
skulle innebära.

Den andra fråga som jag vill ta upp,
herr talman, har samband med socialminister
Nilssons uttalande i går om att
en förnyad aktieteckning på 21 miljoner
i Statens skogsindustrier skulle
skapa arbetsmöjligheter för 1 000 eller
1 500 skogsarbetare i Norrbotten. Vi får
väl senare tillfälle att diskutera den
frågan närmare här i kammaren.

Trävaror och massa ger oss en stor
del av våra exportinkomster. Det finns
kanske ingen orsak att vara pessimistisk
på lång sikt, men vi måste särskilt
när det gäller trävaror vara beredda på
eu produktionsminskning ett bra tag
framöver. Både Ryssland och Finland
placerar sina varor före oss, och våra
råvaru- och produktionskostnader kan
tyvärr inte få bli högre i framtiden än
de nu är om vi skall ha någon möjlighet
att konkurrera. Amerikanska och
kanadensiska industrier kör bara med
85 procent av sin kapacitet, och den ena
stora pappersfabriken efter den andra
dyker upp i Europa.

Statens skogsindustrier liar på ett
orealistiskt sätt byggt ut sin trävaruproduktion
och ligger med så stora
kortfristiga skulder, att en vanlig människa
inte begriper, hur situationen
skall kunna redas upp om det inte sker
en ordentlig sanering. Att påstå att en
sådan verksamhet skall kunna på företagsmässig
grund skapa sysselsättning
för 1 500 skogsarbetare i Norrbotten är

att slå blå dunster i ögonen på de arbetslösa
där uppe. De råvarutillgångar,
som ekonomiskt kan utnyttjas där uppe,
bör kunna ge arbete åt många, men det
måste ske på ekonomisk basis i samarbete
med den alltmer rationaliserade
och under utbyggnad varande industri
som redan finns. Vill staten snabbt lösa
detta arbetsmarknadsproblem, måste
den söka samarbete också med det enskilda
näringslivet i Västerbotten och
Norrbotten.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Jag har, herr Lothigius, inte alls anklagat
herr Hjalmarson för att vara orsaken
till arbetslösheten — det vore att
tillmäta honom avsevärt större betydelse
än han i verkligheten har — men jag
har i förbigående nämnt honom och
herr Ohlin såsom företrädare för ett
system, som inte kan uppehållas annat
än på grundval av då och då inträffade
kriser med arbetslöshet i släptåg.

Vad militärbudgeten beträffar vill jag
säga, att vi aldrig har uppträtt som försvarsnihilister,
men vi har inte ansett
det vara nödvändigt att tillgodose generalernas
alla krav, och vi tycker att
man i tider, då det är svårt att skaffa
pengar för arbetslöshetens bekämpande,
borde kunna göra besparingar även
på denna budget.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag skall iaktta den
sparsamhet med tiden, som herr talmannen
har föreslagit, genom att inte
säga någonting som kan föranleda herr
Senander att begära replik. Jag skall i
stället tala om ett ämne, som bar återkommit
ungefär vartannat år här i
kammaren och som har en särskild aktualitet
i dag.

Det har i denna debatt och i de handlingar
som utgör det i varje fall formella
underlaget för densamma framhållits,
att vår export möter ett köpmotstånd
och en konkurrens ute på marknaderna,
som är betydligt starkare än

216 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tidigare. Även om finansministern är
optimistisk beträffande konjunkturutvecklingen,
kvarstår detta faktum. På
den europeiska kontinenten bidrar det
ännu bara påbörjade sexstatssamarbetet
— kanske ännu i första hand psykologiskt
— att sätta utomstående länder,
och däribland Sverige, i ett sämre konkurrensläge
än tidigare. Det är inte på
många håll inom våra exportnäringar
som man i dag är oreserverat optimistisk.
Tvärtom är man angelägen att
framhålla hur mycket försiktigare man
bör vara i sina bedömningar och hur
mycket större ansträngningar som måste
göras för att vi skall kunna hävda vår
ställning.

På ett område torde vi emellertid ha
goda möjligheter att expandera. Det är
på turistindustriens område. Redan nu
är turistindustrien ingen liten näring.
I själva verket är den den åttonde i
ordningen av våra exportnäringar med
en tillförsel av utländsk valuta till vårt
land, som under budgetåret 1957/58 säkerligen
överskred 500 miljoner kronor.
Denna summa bör med goda insatser
kunna ökas betydligt, inte minst med
tanke på att försäljningen av hotellrum
inte uppgick till mer än i genomsnitt
60 procent av produktionen. Visserligen
är produktionen inom detta område
inte flexibel i någon större utsträckning
— för att använda ett populärt uttryck
här i kammaren — utan i stort
sett en gång för alla given, och därför
måste den försäljas samma dygn som
den produceras. Men trots detta är det
en mycket låg siffra, även om den dock
inte är särskilt låg, om man jämför den
med t. ex. närvarofrekvensen här i
kammaren i dag, men den är i varje
fall för liten för att lämna ett tillfredsställande
ekonomiskt resultat.

För några år sedan fick hela den
svenska turistnäringen lida på grund av
bristen på hotellrum i vissa storstäder,
framför allt i Stockholm. Det hette då,
att man i Sverige inte kan få tak över
huvudet. Ute på marknaderna lever ty -

värr denna föreställning kvar även sedan
situationen nu ändrats. Senare har
det hetat, att våra hotell är för omoderna
och för enkla. Samtidigt stiger dock
ett allt starkare krav fram ur de djupa
turistleden på enkla och billiga rum.

För min del anser jag att svensk genomsnittlig
hotellstandard framför allt
inte är undermålig, som det ibland hävdas.
Den torde gå väl att sälja till en
stor del av den internationella resepubliken,
vilken i allmänhet inte är villig
att betala hur mycket som helst för
den del av resans timliga behov som
logiet utgör.

En annan sak är, att de föråldrade
hotellen på grund av dålig lönsamhet
på många håll inte kunnat moderniseras
och rationaliseras, varför de är
tungarbetade och oekonomiska. Åren av
priskontroll medförde för hotellnäringen
en eftersläpning i prisutvecklingen,
som icke gav några möjligheter till investeringar
i moderniserings- och rationaliseringssyfte.

Ett väsentligt bidrag till en förbättring
av den ekonomiska situationen för
de kombinerade rörelserna, d. v. s.
rörelser med hotell och restaurang med
fullständiga rättigheter, skulle vara utskänkningsskattens
borttagande. Det
skulle ställa dessa företag i ett bättre
konkurrensförhållande gentemot en del
företeelser på utskänkningsområdet,
som samhället torde ha ganska ringa
glädje av. Samtidigt skulle åtgärden bidraga
till hotellens upprustning.

I detta sammanhang blir det av stort
intresse att se verkningarna av de nya
möjligheter till lån, som handelsministern
har föreslagit för turisthotellens
vidkommande. Inom ett begränsat avsnitt
kan de månhända bli av stort värde.
Väsentligt är dock, att vi inte ständigt
talar om vår hotellstandard som
så dålig, att den inte går att sälja till
utlandet. Så är nämligen inte fallet.

Turisttrafikförbundets New York-representant
yttrade nyligen till en tidning,
att majoriteten av återvändande

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

217

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

amerikanska sverigeturister hade nästan
bara beröm för sådana viktiga sidor av
hotell- och restaurangnäringen som renlighet,
god organisation och god kvalitet
på maten. Däremot förekom ofta
klagomål på servicen. I det sistnämnda
avseendet finns det mycket att göra
för att ändra den svenska mentaliteten.
Det bör vi nog göra klart för oss.

Slutligen bör det nog än en gång sägas,
att det avgörande för svensk hotellnäring
är att nå en högre genomsnittsbeläggning.
Turisttrafiken torde
därvid kunna bidraga med ytterligare
välbehövlig förstärkning för att nå över
den ofta endast 60- å 70-procentiga beläggningen.
Även om det givetvis kunde
vara bättre ställt med våra möjligheter
att ta emot utländska turister, har vi
dock outnyttjade resurser i detta hänseende.
Mot den bakgrunden är det beklagligt,
att vår svenska turistpropaganda
är underförsörjd med medel.

Det centrala, neutrala organet för vår
turistpropaganda är Svenska turisttrafikförbundet,
vars officiella karaktär
framgår av att hälften av förbundets
styrelseledamöter tillsättes av Kungl.
Maj:t. Förbundets framställningar om
stöd från staten har under en följd avår
prutats mycket kraftigt. I det hänseendet
intar organisationen ingen särställning,
men det är allvarligt med
tanke på de stora möjligheter till ökad
försäljning på detta område som just
nu finns. Ständigt förbättrade kommunikationer
ökar resetrafiken, men konkurrensen
mellan turistländerna ökar
också. Sverige kan knappast tävla med
de stora turistländerna, men vi borde
kunna få en betydligt större andel av
kakan.

Företagen i branschen — in- och utländska
trafikföretag, resebyråer, hotell
och restauranger etc. — gör givetvis
betydande reklaminsatser ute på marknaderna.
Dessa kan dock inte ersätta
den neutrala insatsen från Turisttrafikförbundet.
I den mån denna organisation
saknar resurser för sitt arbete in -

verkar detta menligt på den kontinuerliga
bearbetningen av marknaderna. Så
är t. ex. i dag fallet på trycksaksområdet,
där förbundets utlandsrepresentanter
klagar på brist på material. Trots rationalisering
och samarbete med regionala
turistorganisationer, som gjort de
200 000 kronor Svenska turisttrafikförbundet
kan anslå för detta ändamål
synnerligen effektiva, kan man nog konstatera,
att Sveriges behov av allmänt
turistiskt informationsmaterial för normal
täckning skulle erfordra det dubbla
beloppet mot vad förbundet nu kan anslå
för ändamålet.

Liknande men av mindre storleksgrad
är problemet på filmområdet. Någon
egen produktion är nu inte mera behövlig.
Men det gäller att stimulera utländska
filmproducenter till upptagningar
i Sverige. Det måste också finnas
medel till inköp av kopior av film.
Svenska institutet kan i dag disponera
över en kvarts miljon kronor för film.
Kanske hälften av dessa filmer är användbara
även för Turisttrafikförbundets
behov. Men den del av förbundets
medel som kan disponeras för film är
endast 15 000 kronor, vilket endast räcker
till inköp av ett begränsat antal kopior.
Inte minst med tanke på filmens
möjligheter via televisionen torde det
vara angeläget att ytterligare medel —
det rör sig därvidlag om några tiotusental
kronor — ställs till förfogande,
i varje fall så att genom Svenska institutet
producerad film i önskad utsträckning
kan utnyttjas även av Svenska turisttrafikförbundet.

Medelsknappheten inverkar också på
andra områden av förbundets verksamhet,
t. ex. i avseende på studieresor för
utländska resebyråer och travel writers,
trots den insats som därvidlag göres
från trafikföretagens och hotellnäringens
sida. Allvarligare är kanske dock
att förbundets utlandsrepresentation i
medelsavseende normalt är väsentligt
mycket sämre ställd än motsvarande organ
för andra länder. Detta iir inte till

218 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fördel för denna viktiga svenska representation
i främmande land. I detta
sammanhang måste det vara tillbörligt
att hälsa det nordiska samarbetet på
området i vissa länder med tillfredsställelse.
I varje fall i avlägsnare länder torde
Norden och inte de enskilda staterna
vara resemålet.

Det är givet att Svenska turisttrafikförbundets
centrala organisation i hemlandet
också lider av knappheten på medel.
Den återverkar otvivelaktigt på basorganisationens
effektivitet. Jag skall
emellertid inte gå in på denna fråga.
Handelsministern har nyligen tillkallat
sakkunniga för att utreda möjligheterna
till samverkan mellan Svenska institutet,
Svenska turisttrafikförbundet in. fl.
organisationer. Handelsministern framhåller
i direktiven, att stora möjligheter
torde föreligga att genom olika åtgärder
öka turisttrafiken och vill nu ha konkreta
förslag. Det blir synnerligen intressant
att se vilka resultat man kan
uppnå. Ty det är otvivelaktigt så, att de
stora möjligheterna finns.

I den budget, som är ämnet för denna
snart avslutade debatt, har Svenska turisttrafikförbundet
för sin verksamhet
erhållit samma anslag som föregående
år. I förhållande till behovet torde detta
innebära en försämring. Detta är beklagligt,
då det här rör sig om pengar
som mycket snabbt torde komma tillbaka.
Statsmakterna har emellertid av
fondmedel också varje år stött turistpropagandan,
och statsrådet Lange lovar
i detta hänseende att söka fortsätta
med det stödet. Det må tillåtas mig att
uttrycka den förhoppningen, att de medel,
som för ändamålet utgått ur handels-
och sjöfartsfonden, inte måtte
minskas utan tvärtom utökas, eventuellt
genom en omfördelning av ur fonden utgående
anslag. På vissa områden torde
även en begränsad medelsförstärkning
kunna vara av stort värde för denna
viktiga expansion.

Läget för vår turistpropaganda i utlandet
tecknas kanske bäst genom att

jag avslutningsvis åberopar vad verkställande
direktören i Svenska turisttrafikförbundet
för någon tid sedan skrev

1 en ekonomisk tidskrift: »I den svenska
pressen har förekommit uppgifter
ur utländska källor om att de statliga
insatserna för det turistiska arbetet
skulle vara mindre än i andra europeiska
länder. Dessvärre torde det förhålla
sig så. I Sverige är den statliga insatsen
för reselivsinformationen mycket blygsam;
så blygsam att STTF:s budget vid
sidan av det mera passiva lämnandet av
informationer knappast tillåter något
alls av det som den utomstående vanligen
förmodar vara det primära, nämligen
aktiv värvningsverksamhet. Statens
bidrag till turistinformation om
Sverige är för närvarande ungefär 10
öre per invånare och år; i Danmark
och Norge är motsvarande statliga insats
ungefär 25 (svenska) öre. Ett annat
exempel: om staten lägger ner ungefär

2 kronor per amerikansk turist för finansiering
av STTF :s verksamhet i USA
är motsvarande statsutgift i England 1
pund. Hur man än väljer jämförelserna
utfaller de näppeligen till vår förmån.
I verkligheten befinner sig STTF också
sedan åratal i något av en permanent
budgetkris.»

Herr talman! Detta ämne är inte uttömt
genom denna lilla rapsodiska genomgång.
Jag har emellertid velat fästa
uppmärksamheten på ett i hög grad aktuellt
problem inte minst mot bakgrund
av konkurrensläget på utlandsmarknaderna.
Än en gång vill jag uttrycka förhoppningen,
att den av handelsministern
tillkallade utredningen skall komma
med förslag, som blir till gagn för
vår turistpropaganda, och att medel till
de väsentligaste uppgifterna inte skall
saknas i fortsättningen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 219

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Med en viss förenkling
kan man påstå att det största ideologiska
problem vi nu står inför är solidaritetsproblemet.
Det är inte nytt för
oss. Varje samhälle har haft känning av
spänningen mellan den enskildes rörelsefrihet
och de krav som gemenskapen
ställer. Men när endast stora kollektiva
åtgärder kan lösa ett trygghetsproblem,
vilket berör stora grupper i vårt samhälle
och som för vissa grupper är
mycket angelägna för att inte säga livsnödvändiga,
medan det för andra träder
i bakgrunden i fråga om viktighetsgrad,
då kommer de stora värderingarna
fram. Detta betyder naturligtvis
inte med nödvändighet att man från
samma värdering kommer till samma
praktiska resultat.

Just nu frågar sig många medborgare
om vårt samhälle verkligen förfogar
över tillräckligt starka ideella resurser
för att helhjärtat ta ansvar, och ett vidgat
ansvar, för de grupper som påfordrar
ökad trygghet, de pensionslösa, de
gamla, de sjuka, de arbetslösa, barnfamiljerna
o. s. v. Finns det resonans i
vårt folk för att verkligen gripa in här
och stödja? Detta har som bekant ifrågasatts.
Vi har hört parollen »mer för
egen del», vi har upplevt en ihärdig
suggestion att vi nu nått alldeles för
långt i fråga om samhällets ansvarstagande;
nu skulle tiden vara inne för
att i varje fall få stopp och allra helst
en tillbakagång. Personligen tror jag att
man kan överskatta även själviskheten
i vårt land. Det finns dock många människor
som själva har erfarenhet av
otrygghet, och det gör att de också är
beredda att värdera tryggheten för
andra. Det är alltför många som varit
med om att satsa på värden som står
över dem själva, för att de skulle finna
det orimligt med en solidaritet med
dem som erfordrar samhällets stöd.

Denna fond av idealitet har fått
starka tillskott från de kristna samfunden.
Tyvärr har det tidigare ofta

varit så att man inom samfunden och
deras verksamhet har varit ganska
ointresserad för samhället, men
många tecken tyder på att en omsvängning
nu är på väg. Överallt i
våra samfund håller man nu på att i
präst- och predikantutbildningen lägga
in kurser som avser samhällsförhållanden.
Man söker inspirera församlingarna
till att följa samhällsdebatten,
man söker att från evangeliet bedöma
tidens krav och till vår tids språk och
handling översätta evangeliets normer.
Det är rätt naturligt att man därvid
inom samfunden i första hand
kommit att intressera sig för kulturfrågorna
särskilt i den mån de vetter
mot kristendomens ställning i vårt
folk. Men alltmer tränger sig också
frågan om en kristen syn på den sociala
förpliktelsens och gåvans innebörd
fram, vilket i sin tur väcker frågor
kring samhällsekonomien.

Det ökade intresset för samhällsfrågorna
hos de kristna i vårt land
motsvaras och inspireras av en liknande
inriktning i kyrkor och samfund
jorden runt. Den stora, i vårt land alltför
litet uppmärksammade världskyrkokonferensen
i Evanston 1954, föregicks
sålunda av ingående studier och debatter
kring ämnet »Det ansvariga samhället».
I en rapport från den sektion som
behandlade detta ämne, framfördes
ingalunda rekommendationer av konservativ
karaktär. I några satser uttalas:
»Rättvisa inbegriper ständig strävan
att övervinna de ogynnsamma ekonomiska
förhållanden, som är en tryckande
börda för människorna och som
är oförenliga med lika möjligheter för
dem att utveckla sin förmåga.» — »Staten
är icke grunden till social rättvisa,
men den måste vara dess beskyddare.»
Sedan en tid har också Lutherska
världsförbundet, som tidigare varit
övervägande inriktat på dogmatiska frågor,
börjat ett omfattande internationellt
upplagt studium av de sociala frågorna
i det nutida samhället.

220

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I vårt eget land finns det stora grupper
av människor som utifrån sin kristna
övertygelse kommit till ganska bestämda
meningar i den stora samhällsfråga,
som har trängt fram under det sista
årtiondet — jag syftar på tilläggspensionerna.
Den har för dem blivit en
rättfärdiglietsfråga helt lyftad över de
taktiska beräkningarna. Man har sett det
såsom normalt utifrån en kristen rättfärdighetssyn,
att de stora pensionslösa
grupperna får den trygghet som det
överväldigande flertalet av deras organisationer
å deras vägnar begärt. Med
detta har givetvis inte något monopolkrav
höjts beträffande kristen livsåskådning
för något visst parti. Så mycket
bör väl ändå kunna hävdas, att en nära
sammanväxning mellan konservativ
samhällsåskådning och kristen tro ingalunda
är så naturlig som det ofta gjorts
gällande. Det samhälle vi nu lever i har
fått sin profil av människovänligt samhälle
ej sällan under strider med den
officiella religionen och dess företrädare,
där man många gånger kommit
att förknippa kristendom med tolerans
av samhälleliga orättvisor.

Det vore beklagligt om de bekymmer
av ekonomisk art som vi står inför
skulle leda till en allmän regress till ett
mera individualistiskt samhälle, där
man med räddhåga betraktade samhällets
ansvar för de medborgare som behöver
dess stöd. Vi behöver i stället
räkna igenom de vinster vi dock har
gjort genom det trygghetssamhälle som
skapats, samt gemensamt söka hämta in
de eftersläpningar vi ännu kan konstatera.

Låt mig, herr talman, få anmäla min
oro för en ganska onyanserad sparsamhetsiver
som kommit till uttryck inte
minst dessa två dagar. En panikartad
sparsamhet kan rasera mycket stora
värden i vårt samhälle, som det sedan
kan bli dyrt att bygga upp igen. Det
finns sparsamhet, det vet t. ex. varje
fastighetsförvaltare, som man i längden
inte har råd till. Jag kan ta ett av de

många exempel som visar, att dessa
sparsamhetsinsatser kanske inte alltid
är så välmotiverade. I nästa vecka väntas
från ecklesiastikdepartementet en
proposition om det fria folkbildningsarbetet.
Det har påståtts att krafter är
i rörelse för att minska dessa anslag.
Jag tror att det vore ganska olyckligt
om de lyckades. Det skulle betyda att
detta omfattande arbete, som når ut till
så många hundratusentals svenskar,
skulle beskäras i sina utbyggnadsmöjligheter.
Skall verkligen den i och för
sig behövliga utbyggnaden av vår forskning
ske på bekostnad av dessa små
bidrag till det folkbildningsarbete, som
bedrives i vårt land, ofta med stora
ideella insatser?

Jag vill återknyta till frågan om utjämning
— på en del håll användes
den mindre sköna beteckningen nivellering.
Det kanske bör understrykas att
också de kristna församlingarna har
gjort och gör stora vinster på denna
utveckling. Understundom har det påståtts
att samfunden skulle hämmas av
skattepolitiken. Det antyddes i går i
medkammaren av herr Hanson i Stockholm,
och häromdagen talade en av de
stora samfundstidningarna om riskerna
med nya statsskatter i bl. a. följande
ordalag: »När en ännu större del av inkomsten
måste gå till skatteverket, betyder
det bland annat att de belopp man
kan ge i missionsgåvor och till andra
ideella ändamål också beskäres.» Därefter
pläderar tidningen för speciella
lättnader för dessa gåvor. Men hur är
det med sambandet mellan gåvorna, församlingarna
och skatterna? Sanningen
är den, att trots ökningen av de belopp,
som den enskilde haft att ställa till samhällets
förfogande, har sedan decennier
det enskilda givandet i våra församlingar
ökat. Svenska missionsförbundet
kunde detta år på sin offerdag för missionen
utom landets gränser samla in
icke mindre än två miljoner kronor.
Såvitt jag vet, har man inte tidigare
uppnått en så hög siffra. Den samlade

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

221

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svenska missionsbudgeten kalkylerar nu
också med en rekordsiffra, nämligen 25
miljoner kronor. Inom den svenska kyrkan
har man kunnat konstatera, att kollekterna
på ett årtionde har fördubblats.

Hur är detta möjligt? Förklaringen är
helt enkelt den, att såväl lönelvftningar
för stora grupper som skatterna har
haft den effekten att de hjälper till att
omfördela nationens medel. Stora grupper,
som tidigare endast i ringa grad
kunde få uppleva glädjen att ge, kan i
dag — och det gäller t. ex. gamla, sjuka
—■ medverka i givandet. Jag tror att
varje pastor har anledning att mer glädjas
åt de många offren än att för givandet
närmast vara hänvisad till ett
fåtal förmögna i församlingen. Jag tror
att vi alla i församlingarna har glädje
av att änkans skärv icke sällan kunnat
växa till en femtilapp.

Breddningen av välståndet har medverkat
till en breddning av givandet,
vilket i sin tur medverkat till en mycket
välbehövlig demokratiseringsprocess
också i våra församlingar i kyrka och
frikyrka.

Låt mig, herr talman, slutligen ge uttryck
för en mycket opolitisk känsla,
som man kan få när man sitter och
lyssnar till de debatter som förts här
i kammaren. Jag tror att flera människor
i vårt samhälle än vad politiker
i allmänhet tror hyser den känslan. Jag
tänker på känslan av tacksamhet, tacksamhet
över att vi dock trots dagens
bekymmer får leva i ett samhälle så
genomträngt av humanitet som vårt,
med en så pass stor fond av gemensamma
värderingar, ett samhälle med
en internationellt sett mycket hög grad
av välstånd. Medborgarna kan verkligen
vänta av oss, att vi med de resurser vi
förfogar över skall kunna finna vägar
att möta sysselsättningskrisen och de
övriga problem vi denna vår kommer
att syssla med. Vi behöver nämligen
snart komma över till de ännu större
problem som väntar oss bakom hörnet,

nämligen de som sammanhänger med
de uppgifter som den internationella gemenskapen
ställer oss inför.

Jag skulle, herr talman, kunna sluta
med samma ord som herr Bengtsson i
Göteborg, nämligen att jag med detta
inte på något sätt uttömt det ämne jag
varit inne på.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! De skatteplågade löntagare,
som lyssnade till och såg gårdagskvällens
TV-program, måste väl ha känt
sig rätt fundersamma när de hörde
herrar Hjalmarson och Ohlin och andra
representanter för de borgerliga partierna
tala om bolagen och företagarna
som de verkligt skattepinade här i landet,
de kategorier som det gällde att
skapa lättnad för.

Det är på tiden att vi avlivar den
myten och avlivar den ordentligt. Bolagen
och företagarna bestämmer ju själva
hur mycket eller snarare hur litet de
vill skatta för. Löntagarna, arbetarn
och tjänstemännen, är kontrollerade
praktiskt taget hundraprocentigt. De
kan inte smita undan med något annat
än de officiella avdragen. För bolagen
och företagarna finns det ett överflöd av
skatteflyktskällor. Storbolagen och storkoncernerna
håller sig med juridisk expertis
som kan allt det där. De opererar
med dotterbolag och sidoföretag som
fungerar som serier av kinesiska askar,
där det går att dölja både förmögenheter
och inkomster.

Företagen har vidare fonder av olika
slag, som enbart fyller uppgiften att
minska skatterna. Det liar också berättats
för mig att det pågår, inte minst på
landsbygden, en omfattande bolagsbildning,
där enskilda företagare gör om
sina företag till bolag för att undgå de
lokala taxeringsnämnderna, som vet litet
mera om dem, och få granskningen
överflyttad till länsstyrelserna.

Vi känner till den omfattande skatteflykt
som iigt rum genom pensionsförsäkringarna.
Där har regeringen ingri -

222

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

pit någon gång och täppt till ett eller
annat kryphål men vederbörande har
genast funnit på något nytt, som man
fått försöka täppa till. Senast i dagarna
har en utredning gjort ett nytt sådant
försök.

Vi känner till allt detta; det är inga
nyheter jag berättar. Skattelagssakkunniga
betonade redan 1954 den orättvisa
som ligger däri att vissa inkomster kan
kontrolleras noga, medan andra nästan
inte kontrolleras alls, och det är allmänt
erkänt, att miljarder årligen undandras
beskattning i detta land.

De mindre och mellanstora företagens
möjligheter är också kända. Ta t. ex.
alla skatteflyktsbilarna som rullar i detta
land! De flesta dollargrinen och direktörsbilarna
tillhör den kategori, där
inköpet och driften dras av på skatten,
även om bilen i mycket ringa grad går
i firmans tjänst. En rätt intressant utredning
gjordes för någon tid sedan
av Industriens utredningsinstitut om bilarnas
utbredning här i landet. Den visade
att en femtedel av alla bilägare
hade mindre än 7 000 kronor i inkomst
och att bilar förekom tre gånger oftare
bland företagarna och liknande grupper
än bland löntagarna. Till detta kom
man med den mycket intelligenta förklaringen,
att dessa grupper sannolikt
var mycket mer sparsamma än löntagarna.
Det hade emellertid kontrollerats
att de inte gjort några väsentliga
inskränkningar i sin livsföring på grund
av att de hade bil — det förekom tvärtom
mycket ofta att de hade sommarvilla,
TV och mängder av andra konsumtionsartiklar,
trots att de hade bil!
Nej, sparsamheten kan vi säkert lämna
därhän. Det är nog i stället så att de
haft större möjligheter till skattefusk.

Jag tror att var och en av riksdagens
ledamöter kan från sin hemort ge exempel
på människor som, för att tala med
Karl Gerhard, har »bil och sommarvilla
och fruar på fyra ställen» och far
till Rivieran varje år, som bor mycket
bra och lever mycket gott men dekla -

rerar inkomster på 4 000—5 000 kronor
om året.

Trots att alla ser detta förekommer
det ytterst sällan att man gör några inskridanden.
Skattelagssakkunniga anförde
en del exempel på metoderna redan
för fem år sedan. Bland annat pekade
man på omkostnadskontot, som
rymmer nästan allting, och på glömskan
— den där förargliga glömskan som
alltid inträder i februari månad. Det
berättas om en företagare som »råkade
glömma» 200 000 och om en fabriksägare
som på grund av »glömska» fick sin
taxering höjd med 370 000 kronor. Vi
vet här i riksdagen att det förekommer
även i de bästa familjer, där man i andra
fall har mycket gott minne, att man kan
råka glömma en eller annan skogsavverkning.
Vill man granska verifikationerna
så finner man att de i mycket stor
utsträckning råkat komma bort. Affärsmännen
vet exempelvis inte hur mycket
varor de tagit från butiken för sitt eget
hushåll. Bland de verifikationer man
hittar kan finnas sådana som gäller
barnens studiekostnader eller blommor
till studerande dotter i Lund, för att inte
tala om mannen som skrev av 27 000
kronor för sonens bröllopsresa och
25 000 kronor för egen »utlandsresa tillsammans
med väninna». För någon vecka
sedan kunde vi i alla tidningar läsa
om ett amerikanskt tv-program, som behandlat
förekomsten av s. k. call-girls i
amerikanskt affärsliv. Dessa tillgängliga
flickor användes för att övertyga mera
motsträviga kunder. Det berättades i
sammanhanget att de amerikanska affärsmännen
kunde göra avdrag i deklarationen
för de summor som dessa flickor
kostade. Såvitt jag vet har något sådant
inte förekommit i Sverige ännu,
trots att vi efterapar allt amerikanskt,
men man kanske inte har upptäckt saken
på grund av den bristande kontrollen.

»Representation» är ett annat mycket
omfattande kapitel. Firmaluncherna och
firmamiddagarna tenderar att innefatta

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

223

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

allt möjligt och blir rätt dyra. Det är
möjligt att finansministern tänker att
han väl i alla fall får in en del i spritskatter,
så att han tar in på gungorna
vad han förlorar på karusellen. Jag
tycker dock att även detta är en sak
som bör föranleda ändrade bestämmelser.

Beträffande omfattningen av denna
skatteflykt räcker det att erinra om vad
skattelagssakkunniga berättar. De gjorde
en stickprovsundersökning hos länsstyrelserna.
Endast beträffande 2,5
procent av de fall, som synts intressanta,
hade det gjorts noggranna bokföringsundersökningar
i företagen. Sammanlagt
undersöktes 7 399 deklaranter.
Av dessa fick 6 324 anmärkning, d. v. s.
87 procent. 13 procent hade inte påvisbart
falskdeklarerat. Enbart av dessa

2.5 procent undersökta framkom inkomster
på 52,5 miljoner. Det finns väl
knappast någon anledning anta att de

97.5 procent som inte blev undersökta
var hederligare än de andra. Om alltså
ifrågavarande undersökning hade
kunnat fullföljas, kunde den ha visat
2 100 miljoner obeskattade kronor. Bara
där hade herr Sträng kunnat få in de
700 miljoner kronor som fattas för honom.

Det gjordes en undersökning av läkares
och sjukgymnasters deklarationer
i en svensk stad. Den inbringade 483 000
kronor i skatter och 100 000 kronor i böter.
Men den hade också en annan och
mycket lärorik verkan. Åren efter kunde
man konstatera en mycket glädjande
förbättring av hedern och samvetet
i staden. De deklarerade summorna ökade
nämligen, ena året med 09,4 procent
och andra året med 97,5 procent. Detta
visar alltså att en effektiv kontroll inte
bara direkt inbringar betydande summor
utan också verkar indirekt.

När vi förra gången hade den tråkiga
omsättningsskatten, gjordes en undersökning
av dctaljhandelssiffrorna. Denna
omnämndes av de socialdemokratiska
tjänstemännen i en valrörelse nyligen.

Man antog att skatteflykten måste röra
sig om 3—4 miljarder kronor om året.
Denna siffra var nog bara en liten del.
Vi förstår nog, att de pengar, som intjänats
på skattesvindel, inte helt lagts
ned på inköp inom detaljhandeln. Pengarna
kunde också användas till inköp
av fastigheter m. m., som inte var belagda
med omsättningsskatt. Den socialdemokratiska
tidskriften Aktuellt förklarar
att nu måste denna skatteflykt
röra sig åtminstone om 5—6 miljarder.
Redan på den tiden då herr Wigforss
var finansminister anförde han en ännu
högre siffra för skatteflykten. Aktuellt
skriver i detta sammanhang: »Räknar
man med en genomsnittlig marginalbeskattning
på 30 procent, skulle den årliga
skatteförlusten för stat och kommun
röra sig om 1,5 miljarder kronor.»
Herr Sträng har alltså mycket pengar
att hämta, kommunerna också. Där
finns ju den där summan som fattas —
om man bara driver in dem.

Nu är jag den förste att medge, att
detta inte är så lätt, framför allt inte
när man åsett denna skatteflykt under
årtionden utan att göra någonting för
att rätta till saken. Vi skall tillsätta 50
nya taxeringskommissarier i år. Några
har tillsatts föregående år. Denna åtgärd
avser emellertid bara förstahandsgranskningen.
Det skulle nog löna sig
utomordentligt väl att tillsätta en del
verkliga skatte- och bokföringstekniska
experter för att granska storbolagens,
koncernernas och företagens verksamhet.
Man kunde nog inte finna ett mera
lönande uppdrag att besätta i detta land.
Visserligen finns alltid risken att bolagen,
liksom förut, köper experterna
och betalar dem mer, men med nuvarande
ökande arbetslöshet bland tjänstemän
och intellektuella bör det gå bra
att få ersättare för dem som faller bort.

Jag delar helt skattelagssakkunnigas
uppfattning att kostnaderna för en utvidgad
skattekontroll bör täckas genom
att falskdeklaranterna får betala en
procentuell summa ovanpå den som de

224

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte har deklarerat, så att de själva får
betala den kontroll som blivit nödvändig
på grund av deras falskdeklarationer.

Jag skulle kunna begränsa mig till
vad jag sagt men vill tillägga att vi
inte bara behöver få nya inkomster
utan också att nya skatter är obehövliga.

Under den föregående debatten
nämndes några siffror som var intressanta
om också inte glädjande att höra.
Under det gångna året hade vi kring
fyrpartiuppgörelsen i upprustningsfrågan
en hel del debatter både under och
mellan valrörelserna beträffande de
faktiska siffrorna för de svenska rustningarna.
När uppgörelsen träffades,
förklarade statsrådet Andersson att detta
var dock ingenting att tala om. Det
rörde sig bara om 100 miljoner mer
än föregående budgetår. Det var emellertid
460 miljoner mer än den summa
som i januari 1957 presenterades
som totalkostnad för fjärde huvudtiteln.
De militära myndigheterna, som
får göra precis vad de vill, hade överskridit
denna budgetsiffra med 360
miljoner. Det var på denna sistnämnda
siffra som statsrådet Andersson lade
de 100 miljonerna. Den verkliga siffran
var alltså 460 miljoner kronor, men
inte heller den var liela summan.

Under det senaste valet ställdes i
radiodebatterna samma frågor av oss,
och det märkvärdiga var att de fyra
som hade träffat uppgörelsen kunde
inte svara vad det kostat. De måste tillsätta
en särskild utredning för att få
veta vad det kostat som de beslutat.
Denna utredning måste väl vara klar
nu eftersom herr Sträng i går kunde
ge litet mer exakta besked. Nu var det
inte fråga om 2 700 miljoner längre
utan om 3 000 miljoner. Och han tilläde,
som ni hörde, att om man tar med de
utgifter för försvarsändamål, som återfinnes
under andra huvudtitlar, torde
den riktiga summan bli 3 200 eller
3 250 miljoner. Om vi alltså tar som ut -

gångspunkt siffran i budgeten i januari
1957 2 240 miljoner och nu 3 250 miljoner
så är det en miljard som man
plockat ut mer under det år som har
gått sedan dess. Då förstår man varför
vi fick punktskatter i fjol och hotas
med omsättningsskatt i år.

Det är en farlig väg regeringen beträder
när den går med på detta. Det
är att direkt mata herrar Ohlin och
Hjalmarson, som driver fram sådana
beslut men sedan inte vill vara med
att betala utan vill att kostnaderna skall
läggas på de befolkningsskikt, som utgör
arbetarpartiernas främsta rekryterings-
och väljarkår. Det är mycket farligt
i längden, och jag är övertygad om
att regeringen aldrig klarar det, utan
att det blir som i England där till och
med högerregeringen blev tvungen att
pruta på sina rustningsanslag. Vi hade
rätt när vi i valrörelsen sade, att dessa
siffror automatiskt stiger med åtminstone
200—300 miljoner varje år och
att vi kommer att anstränga vårt ekonomiska
läge intill det rent orimliga.

Vore det inte skäl att ta herr Hjalmarson
på orden? Han talar om en
villkorlig röstning om de olika budgetsiffrorna.
Ja, gör det här upprustningsanslaget
på fjärde huvudtiteln villkorligt
och fråga om herr Hjalmarson
och de grupper han representerar vill
vara med och betala, i stället för att
lägga allt på de sämst ställda! Det är
enligt min mening cyniskt att säga, att
man skall ta en omsättningsskatt just
för att det i fråga om de direkta skatterna
förekommer så mycket skattefusk.
För att de rika fuskar skall man
lägga mera skatter på de fattiga!

En omsättningsskatt är till själva sin
konstruktion sådan att den är betydelselös
för förmögna men ett svårt gissel
för barnfamiljer, pensionärer och andra.
Den föregående talaren, kyrkoherde
Zetterberg, talade om glädjen att ge.
Låt herrar Hjalmarson, Ohlin och Hedlund
få glädjen att ge till den upprustning,
som de själva så gärna vill

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

225

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ha, och se framför allt till att de befolkningsgrupper
de representerar inte
slipper ifrån redan beslutade skatter
i den omfattning som de nu gör!

I en replik till Hilding Hagberg, när
denne förbrukat sin replikrätt, anklagade
finansministern honom för att
inte tänka självständigt. I verkligheten
är vi kommunister och ett växande antal
socialdemokratiska riksdagsmän och
inte minst socialdemokratiska väljare
de enda som tänker självständigt i dessa
frågor. Men vi skulle vilja returnera
till herr Sträng hans egna ord och säga:
Visa åtminstone en gnutta självständigt
tänkande och tänk inte precis
som general Swedlund och herr Hjalrnarson
i dessa frågor, ty det kommer
att bli farligt i längden! Hitta inte på
nya skatter för mindre bemedlade!
Minska skattebördan genom att skära
ned utgifterna speciellt på fjärde huvudtiteln
och se till att redan beslutade
skatter effektivt drivs in från
dem som har god råd att betala dem.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I årets remissdebatt angående
statsverkspropositionen har jag
sett som min uppgift att underkasta åttonde
huvudtiteln en närmare granskning.
Visserligen återkommer vi till
kulturbudgeten litet längre fram i vår.
Det blir när riksdagen bär att fatta beslut
om ecklesiastikdepartementets olika
utgifter. Redan här vid remissen
vill jag dock beröra en del poster, som
ur skilda synpunkter förtjänar ett omnämnande.
Om debatten — som naturligt
är inte minst i nuvarande bekymmersamma
tider — helst har rört sig
om ekonomiska spörsmål, vill kulturtiteln
erinra oss om att människan till
sist lever icke allenast av bröd.

Onekligen blir man ganska imponerad,
när man bläddrar i bilaga 10 av
»nådiga luntan». Inom dess 700 sidor
rymmes mycket av förslag och anslag
till bildningens fromma, som måste göra
en glad. Huvudtitelns slutsumma kom -

mer vid bifall till de framställda förslagen
för budgetåret 1959/60 att uppgå
till 1 696 896 000 kronor, vilket innebär
en höjning med 135 557 700 kronor i
jämförelse med den av 1958 års riksdag
godkända staten. Av de 135,6 miljoner
kronorna beräknas de automatiska
utgiftsstegringarna utgöra omkring
108 miljoner kronor. Den icke
automatiska höjningen av utgifterna utgör
således i runt tal 27,6 miljoner kronor.
Större delen härav avser den högre
undervisningen och forskningen. I anslutning
till beslut vid 1958 års riksdag
upptas vidare ett anslag av 2,5 miljoner
kronor för avsättning till den svenskfinska
kulturfonden. I särskilda propositioner
kommer längre fram under
riksdagen förslag att framläggas till inrättande
av ett seminarium för utbildning
av lärare i manlig slöjd och av ytterligare
en lärarhögskola, förlagd till
södra Sverige. Detsamma — nämligen
förslag längre fram — gäller också vissa
frågor rörande glesbygdernas skolförhållanden.
Som jag sade nyss: Det
är inte utan att man blir imponerad
över det krafttag som ecklesiastikministern
tagit beträffande åttonde huvudtiteln.
Varför skall man då inte erkänna
det — även om man tillhör oppositionen! När

jag sagt detta, må det dock tilllåtas
mig att komma med några randanmärkningar.
Alldeles utan skönhetsfläckar
är nämligen inte förslaget till
1959/60 års kulturtitel. Det finns poster,
där man väntat sig anslag eller
i varje fall ökade anslag. En eftersläpning
här hämnar sig förvisso i det
långa loppet.

I fråga om folkhögskolorna förordar
ecklesiastikministern anslag av statsmedel
till två nya skolor. Tar man hänsyn
till det statsfinansiella läget, får
man kanske vara tacksam över att det
ändå blev två. Skolöverstyrelsen hade
dock föreslagit anslag till sex nya folkhögskolor.
Under arbetsåret 1957/58
var fyra skolor verksamma utan all

15 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2

226

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ha erhållit statsbidrag. Från och med
budgetåret 1958/59 tilldelades en av
dessa statsunderstöd. Samtidigt planerade
emellertid ytterligare fem folkhögskolor
att fr. o. m. samma budgetår
börja sin verksamhet. Dessutom har
ett flertal organisationer genom förfrågningar
och uppvaktningar hos överstyrelsen
framfört planer på upprättande
av nya folkhögskolor. Utifrån
möjligheten till elevrekrytering på lång
sikt samt dessutom med hänsyn tagen
till statens finanser är det som överstyrelsen
ansett sig böra föreslå dessa
sex nya folkhögskolor. Jag förstår, att
det inom departementet måste ha varit
fråga om en avvägning. Låt dock inte
vårt folkhögskoleväsen få bära för stor
andel av den åtstramning, som det statsfinansiella
läget nödgat oss att göra!
Låt oss heller inte glömma bort de ökade
krav, som ställts på folkhögskolan
i samband med det allmänna folkbildningsarbetet
och som just strukits under
i den nya folkhögskolestadgan.

Avvikande åsikt tillåter jag mig också
att här anföra gentemot ecklesiastikministern,
när han avslår skolöverstyrelsens
hemställan om anslag till försöksskurser
för ungdomsledare. Under
en följd av år har sådana kurser anordnats
vid Tollare folkhögskola. Överstyrelsen
anser för sin del Tollare-kurserna
vara av grundläggande betydelse
för de fritt och frivilligt arbetande
ungdomsorganisationernas utbildning
av ungdomsledare. Den, som i någon
mån tagit del av dessa kursers uppläggning
och resultat, kan inte annat än
dela skolöverstyrelsens uppfattning.
Överstyrelsens planeringskommitté har
som ett led i sin ännu ej slutförda utredning
angående ungdomsledarutbildningen
gjort en sammanfattning av erfarenheterna
av ifrågavarande kurser,
vilken ingivits såsom underlag för överstyrelsens
framställning om anslag till
en längre ungdomsledarkurs. »Det
framlagda materialet», säger emellertid
ecklesiastikministern, »har dock inte

övertygat mig om nödvändigheten om
en fortsatt årligen återkommande kurs
av den typ överstyrelsen förordar.»
Han avstyrker fördenskull skolöverstyrelsens
förslag, vilket är ytterst beklagligt.
Här undrar jag verkligen om inte
statsrådet bör ta sig ännu en funderare
och, som det heter, tänka om. Besparingsaktionen
inbringar 50 000 kronor,
och saken gäller ju till sist ett fortsatt
intensifierat arbete för att främja ungdomens
föreningsliv såsom ett led i
strävandena att motverka ungdomens
missanpassning.

Det är också på tiden att staten kraftigare
än hittills hjälper de tusentals
ungdomar, som studerar per korrespondens.
Här ber jag herr statsrådet
och chefen för ecklestiastikdepartementet
att bl. a. tänka på att öka dessa
studerandes statsstipendiebelopp. Jämför
vi korrespondensungdomarna med
vanliga skolelever kommer de förra i
betydligt underläge, när det blir fråga
om stipendier. Korrespondensinstitutens
elever, som läser för att avlägga
fullständig real- eller studentexamen,
kan erhålla statsstipendier om totalt
högst 1 500 kronor för realexamen och
1 800 kronor för studentexamen. Dessa
stipendier utbetalas först sedan examen
avlagts och beviljas på ett år i sänder,
varvid maximibeloppet för närvarande
är 300 kronor per år utom under
sista studieåret, då högst 600 kronor
kan beviljas. De som läser in sin examenskurs
på så kort tid, att de inte
skulle vara berättigade till de angivna
högsta totala stipendiebeloppen, kan
dock i efterhand beviljas högre stipendier
för sista studieåret, så att de
får ut maximibeloppen. Staten har alltså
garanti för att medlen kommer till
god användning och inte föranleder utgifter
i onödan. Under studietiden förskotterar
korrespondensinstituten — i
varje fall det korrespondensinstitut, som
jag känner bäst till, nämligen Hermods
i Malmö — i åtskilliga fall stipendiebeloppen
i form av uppskov med avgiften

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 227

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för korrespondensundervisningen, preparandkurserna
och inackorderingen.
Formellt gäller dessa regler i fråga om
stipendier inte för dem, som avlägger
handelsgymnasieexamen eller ingenjörsexamen.
Studiehjälpsnämnden gör
dock för närvarande en välvillig tolkning
av bestämmelserna, så att eleverna
kan få sina statsstipendier. Det
är dock givetvis bäst att här göra en
lagändring.

Så en sak. Det händer inte sällan, att
elever saknar medel till preparandkurs
under studiernas gång. Därmed går
sannolikt i en del fall examen — och i
samtliga fall möjligheten att examineras
som korrespondensinstitutets egen elev
— förlorad. Om man ville ge de studerande
ett verkligt handtag, borde man
göra preparandkurserna kostnadsfria
för eleverna. Helst borde man även ge
dem bidrag till resa och uppehälle under
kurstiden, eftersom de i regel måste
ta ledigt från sitt ordinarie arbete
och sålunda inte har några inkomster
men trots detta ofta måste sörja för
både sitt eget och sin familjs uppehälle.
Om t. ex. korrespondensinstituten
finge statsanslag till dessa kurser,
vilka är öppna för elever, som läst in
sin korrespondenskurs, vore mycket
vunnet. Kostnaderna för staten blir
ringa, men åtgärden skulle, som så ofta
sker, få stor betydelse för de enskilda
eleverna. Man kan här göra en jämförelse
med de av staten finansierade
muntliga kurser, som korrespondensinstitut
sådana som Hermods varje sommar
ordnar såsom komplement till de
akademiska korrespondenskurserna.

Vidare är det att ihågkomma att examinationskostnader,
som studentexamenprivatister
har att betala, ofta är
betungande. En lämplig och mycket
värdefull stödåtgärd vore afl införa den
bestämmelsen, att avgift för tentamina
i före studentexamen avslutade ämnen
och för särskilda prövningar enligt
fordringarna för student- och realexamen
skulle återbetalas till examinanden

efter godkänd tentamen. Vid underkänd
tentamen borde icke någon återbetalning
ske. Nuvarande bestämmelser
beträffande skrivningsavgift vid
student- och realexamen utgör i viss
utsträckning en parallell till en sådan
åtgärd.

Innan jag slutar, vill jag säga några
ord om naturastipendierna till studerande
vid universitet in. fl. läroanstalter.
Årets statsverksproposition har
höjt dessa naturastipendier med
1 935 000 kronor för nästkommande
budgetår. Att de statliga naturastipendierna
ingår som ett ytterst viktigt led
i de studentsoeiala stödåtgärderna har
flera gånger fastslagits av statsmakterr.
a. 1950 års riksdag beslöt i princip
att varje mindre bemedlad studerande
med ett studentbetyg, innehållande i genomsnitt
betyget Ba, borde erhålla
statsstipendium. Detta innebär att 26
procent av varje nvinskriven årgång
skulle erhålla stipendium. Det bakomliggande
syftet var att stipendierna
skulle verka rekryteringsbefrämjande i
fråga om studibegåvad ungdom ur ekonomiskt
mindre bärkraftiga samhällsgrupper.
Detta har likväl inte blivft
fallet, så långt man kan se.

En kraftig utbyggnad av stipendieringen
bör under alla omständigheter
utgöra målet för den statliga verksamheten
på detta område. Det statsfinansiella
läget omöjliggör dock för närvarande
en sådan utbyggnad. Några
inadvertenser bör emellertid så snart
som möjligt rättas, när det gäller det
av riksdagen 1950 fastställda stipendiesystemet.
Naturastipendierna kan utgå
under högst nio månader av året. Vissa
kategorier .studerande måste dock i
enlighet med de fastställda kursplanerna
bedriva studier i tio månader per
läsår. Det är rimligt, att stipendierna
utgår under hela den verkliga studietiden.
Saken bör givetvis rättas så snart
som möjligt.

Herr talman! Vad jag här haft att
anföra rörande kulturbudgeten har ba -

228 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ra varit en liten axplockning. Sett mot
bakgrunden av ecklesiastikstatens alla
äskanden kan anmärkningarna förefalla
skäligen betydelselösa. I varje fall
ställer de jämförelsevis obetydliga krav
på statskassan. För dem anslagen gäller
spelar däremot avslag eller bifall
en mycket betydande roll, och underlåtenheten
att här positivt gripa in utgör,
såsom jag inledningsvis sade, skönhetsfläckar
på en budget som eljest är
värd allt beröm.

Under inga omständigheter får de
spörsmål som nu berörts komma bort
ur debatten och synfältet — så angelägna
har de synts mig vara. Det är
också därför som jag redan i remissdebatten
velat fästa uppmärksamheten
på dem.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det skulle vara intressant
att närmare diskutera de frågeställningar
herr Zetterberg nyss tagit
upp. Till många av hans synpunkter kan
jag ansluta mig, men bl. a. i ett avseende
har jag litet avvikande mening.

Kristendomen riktar sig i första hand
till den enskilde och hans personliga
ansvar för sina närmaste och för sig
själv. Men självfallet har den kristne
också i hög grad ansvar för sin nästa,
och detta ansvar kan ta sig uttryck i ett
kollektivt, socialt ansvar. Men att däri
obetingat skulle inrymmas även ett ansvar
för att det blir obligatoriets tillläggspensioner
— såsom herr Zetterberg
tycktes mena — kan jag inte förstå.
Det kollektiva kristna ansvaret
måste enligt min mening begränsas till
att man sörjer för ett grundskydd, så
att ingen i vårt land behöver lida direkt
nöd. Dessutom måste detta ansvar ta sig
uttryck i ett ekonomiskt ansvar med
hänsyn inte bara till vår generation
utan också till kommande generationer.

Herr talman! Jag begärde emellertid
närmast ordet för att något beröra lantbrukets
aktuella problem.

Kommer vi lantbrukare någonsin att

få den inkomstlikställighet i förhållande
till andra grupper, som utlovades i
1947 års riksdagsbeslut och som kanske
i rätt stor utsträckning förverkligades
under de första åren av 1950-talet? Det
är många lantbrukare som i dag gör
sig den frågan. Av flera uttalanden att
döma finns det åtkilliga som menar att
gränsen för basjordbruken bör höjas
exempelvis upp till normjordbrukens
nivå, alltså 20—30 ha, eller mera.

Ungefär 45 procent av all åkerareal
och inte mindre än 78 procent av antalet
brukningsenheter ligger under 20-hektarsgränsen. Det är inte underligt,
att lantbrukarna med stor oro läser om
uttalanden, som syftar till att höja arealgränsen
och därmed rubba grunderna
för inkomstlikställigheten, som man
trots allt hoppas på. Lantbrukarna har
sannerligen tillräckligt med bekymmer
ändå. Fyra års dåliga skördar har tärt
mycket hårt på deras ekonomi. 3-årsavtalet
inklusive höstens särskilda överenskommelse
har inte på långt när förmått
rätta till jordbrukets markanta
eftersläpning till följd av dåliga skördar
och ogynnsam prisutveckling.

En nyligen av statens jordbruksnämnd
upprättad sammanställning av
skördeomdömen visar, att under åren
1955—1958 skördevärdena i medeltal
ligger på 2,7, där siffran 3 anger medelskörd.
En alldeles särskilt markerad
eftersläpning visar mälarlänen, som alla
åren ligger under genomsnittet och vid
en medeltalsjämförelse hamnar i botten
med siffran 2,36 för Västmanland och
2,40 för Södermanland. Det är ytterst
allvarliga siffror, som i praktiken framför
allt återspeglas hos kreditinstituten.

Mälarprovinsernas jordbrukskassa redovisar
en kraftig ökning av restantierna
från cirka 288 000 kronor år 1953
till 878 000 kronor år 1958. Lagsökningarna
har ökat från 22 år 1952 till 75
stycken år 1958.

Centralföreningen i Södermanland,
som i stor utsträckning liksom övriga
centralföreningar fungerar som kredit -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

229

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

givare åt sina medlemar, hade den 31
oktober 1958 utestående fordringar inklusive
växlar på 22,5 miljoner kronor
mot 12,6 miljoner kronor fem år tidigare.
Man har nyligen måst besluta att
avstänga åtskilliga lantbrukare från kreditköp.
Konkurser och ackord förekommer
i minst dubbel omfattning mot
normalt. Enbart under januari bar det
varit 3—5 sådana per vecka inom centralföreningen
i Södermanland.

Till mälarlänens särskilda bekymmer
medverkar också mjölkproduktionens
dåliga lönsamhet, som förorsakat att
många måst övergå till kreaturslös drift.
Mälarlänen borde — tycker man — med
sin närhet till vår största konsumtionsort
vara särskilt gynnsamma för produktion
av mjölk, men den invecklade
och enligt vår mening orättvisa mjölkprisregleringen
drabbar oss hårt. Nettoeffekten
av denna reglering medför, att
vi ur ekonomisk synvinkel i jämförelse
med andra delar av landet ligger minst
2 öre under det skäliga priset. Mälarlänens
förhållandevis stora antal arrendejordbruk
— i Södermanland 40
procent av brukningsdelarna — gör
dessutom, att mjölkproduktionen är en
särskilt nödvändig produktionsgren.

Det är inte enbart de dåliga skördeåren
som orsakat jordbrukets eftersläpning,
utan det är i högsta grad inflationsutvecklingen.
Våra omkostnader
har gått upp kraftigt, medan produktpriserna
till följd av 3-årsavtalets tilllämpning
för många produkter gått åt
andra hållet. Taxeringsvärdena har också
stigit avsevärt och givit oss ökade
skatter i många fall, medan kreditrestriktionerna
gjort det omöjligt alt utnyttja
de höjda värdena för lån. En ökad
möjlighet till krediter — framför allt
långfristiga — är högeligen önskvärd.
På det området borde statsmakterna
visa större förståelse än för närvarande.
Våra hypoteksföreningar borde få möjlighet
att ge ut obligationslån för alt
kunna bevilja bottenkrediter i betydligt
ökad omfattning. Behovet iir stort.

En av de viktigaste förutsättningarna
för en långsiktig stabilisering av vårt
jordbruk är att vi kan bromsa upp inflationsutvecklingen.
Det innebär att vi
måste använda oss av en besk men nödvändig
medicin i likhet med den som
högern anvisat. En annan förutsättning
är att vi kan få en rimligare beskattning
och rätt till resultatutjämning,
jordbrukskonto m. m., vilket också hör
intimt samman med högerns alternativ
till regeringspartiets högskattepolitik.
Tyvärr torde man inte för de närmaste
åren kunna räkna med vare sig skattelättnad
eller bromsad inflation. Lantbrukarnas
förhoppningar står därför
främst dels till att det skall bli möjligt
att nå en rättvis överenskommelse i vår,
som verkligen kan ge lantbruket möjlighet
att nå den rimliga inkomstlikställigheten,
dels till att årets skörd skall
bli bättre än under de år som gått.

Jag har ingen anledning att på något
vis gå in på hur man skall lösa den
svåra avtalsfrågan, som förestår, men
rent principiellt vill jag dock framhålla,
att priset för inkomstlikställigheten
bör betalas direkt av konsumenterna
och inte via skattsedeln. Vi har tillräckligt
med dåliga erfarenheter av
subventioner. Nog bör väl konsumenterna
i eget intresse av att ha en jordbruksproduktion,
som kan försörja oss
nödtorftigt även vid avspärrning, vara
beredda att för varorna betala ett pris,
som ger jordbrukets befolkning en skälig
inkomst. Antag t. ex. att priset till
producenterna på vete och råg skulle
höjas med 10 öre. Det skulle ett normalt
år innebära ett inkomsttillskott för
lantbruket av cirka 100 miljoner kronor.
Konsumenterna skulle då behöva betala
cirka 15 öre mer per kilo för vetebrödet
eller ungefär ett halvt öre mera för
en ordinär bulle. Jag tror inte att en
husmor skulle bekymra sig så viirst
mycket för en sådan prishöjning, i synnerhet
om hon förstår att hon därigenom
bidrar till att minska risken för
skattehöjningar i framtiden.

230 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Jag har velat belysa
jordbrukets aktuella läge, speciellt sett
ur mellansvensk synvinkel. Jag vill uttala
en varm förhoppning om att den
överenskommelse som vi kommer att få
ta ställning till bär i riksdagen i vår
åtminstone i någon mån skall kunna
lätta på de bekymmer och svårigheter
som lantbrukarna i dag brottas med.

Jag skulle vilja tillägga några ord om
en av lantbrukets binäringar — fisket.
Antalet yrkesfiskare fortsätter att
minska. Våra skärgårdar avfolkas alltmer.
Yrkesfiskarnas antal har vid Saltsjön
från 1950 till 1956 gått ned från
13 809 till 10 348 eller med 25 procent.
Det är en ur många synpunkter beklaglig
utveckling — inte minst ur beredskapssynpunkt.
Den är betingad av den
minskade lönsamheten. Ungdomen söker
sig till andra och bättre inkomstmöjligheter.
På samma sätt som vi behöver
ett bärkraftigt jordbruk behöver
vi emellertid också ett fiske, som inte
bara kan ge oss litet färsk fisk under
normala tider utan som också i hög grad
kan bidra till folkhushållningen under
en avspärrning. Det finns alltså enligt
min mening stor anledning för staten
att intressera sig för fiskets problem.
Detta kan främst ske genom forskning
och genom att underlätta för fiskarna
att få lån för nödvändiga investeringar.

Det är beklagligt att jordbruksministern
ställt sig så kallsinnig till en av
fiskeristyrelsen förordad upprustning
av havsfiskelaboratoriet i Lysekil. Sverige,
som ursprungligen tog initiativet
till forskning på fiskets område i Västeuropa,
ligger numera, i förhållande till
jämförbara länder, i klart underläge i
fråga om resurser. Behovet av forskning
är emellertid mycket stort. Man vet t. ex.
fortfarande mycket litet om strömmingens
levnadsbetingelser och förflyttningar
i Östersjön och varför strömmingen
plötsligt försvann från norrlandskusten.
Det hade för såväl yrkes- som binärings-
och sportfisket varit värdefullt,
om riksdagen för två år sedan gått med

på en utredning om en allmän fiskevårdsavgift.
Med en sådan avgift kunde
man ha fått in massor av pengar som
bl. a. kunde ha använts för forskning
på detta eftersatta område.

I fråga om fiskarnas möjligheter till
lån är fiskerilånefonden en stor tillgång.
Den täcker dock endast en tredjedel av
det aktuella behovet. Jordbruksministern
föreslår i år att räntan skall höjas
från 3 till 4lU procent. Visserligen är
de nuvarande räntevillkoren mycket
fördelaktiga, men å andra sidan är detta
en av de relativt få statliga stöd fisket
får. Då dessutom fiskarna skött dessa
lån mönstergillt, tycker jag inte att det
finns någon anledning till att försämra
villkoren om man inte samtidigt ger någonting
i stället, t. ex. en avsevärd utökning
av fonden.

Fiskets folk gör, trots svåra arbetsförhållanden
och ofta ringa lön för mödan,
sällan några anspråk på hjälp från staten.
Man vill klara sig själv. Tyvärr har
man dock anledning att klaga över litet
väl ringa förståelse från statens och
riksdagens sida, i synnerhet om man
gör jämförelse med modernäringen.
Årets riksdag får åtminstone i ett fall
tillfälle att visa förståelse för fiskets
problem. Säkert kommer landets fiskare
att med stort intresse följa riksdagens
ställningstagande till de föreslagna sämre
villkoren för lån ur fiskerilånefonden.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag hade skrivit ett tal,
men jag lämnade det kvar i bänken.
Jag har funnit att tiden är så långt
framskriden och att så mycket har
sagts, att det vore meningslöst att läsa
upp det.

Det finns ett skäl till att jag ändå inte
strukit mig från talarlistan. När jag
lyssnade på debatten i går kväll kunde
jag inte undgå att märka, att vi fick
oss till livs mängder av gamla vitsar
och historier. Den ena partichefen berättade
om pojken som låg på lasaret -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 231

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tet och frågade den andre om han var
sjuk när han kom in eller om han var
sjuk när han åkte därifrån. Det var
även berättelser om krypkasino och
klädpoker. Jag skulle inte ha sagt någonting,
om vitsarna varit nya, om jag
inte hört dem förr. De flesta är emellertid
så rasande gamla.

Det var heller ingenting nytt i sak
som serverades under debatten. Tidvis
verkade det på mig som om det var en
politisk sketch av sämsta märke som
uppfördes.

Nåja, jag är inte i det läget att jag
behöver värdera debatten. Jag fäste mig
emellertid vid finansminister Strängs
uppträdande gentemot herr Hilding
Hagberg. Det är ingalunda så att kommunisterna
tar ståndpunkt i politiska
frågor utifrån det humör som ett socialdemokratiskt
statsråd möjligen befinner
sig i eller med hänsyn till den
uppfattningen ett sådant statsråd kan
ha om kommunisterna. Jag är emellertid
angelägen att här understryka, att
såvitt jag förstår är den socialdemokratiska
regeringen intresserad av en omsättningsskatt.
Om jag har lyssnat rätt
kommer högerpartiet och folkpartiet
inte att biträda förslag om sådan skatt.
Beträffande centerpartiet är jag inte
säker. Jag tror att centerpartiet inte
kommer att biträda ett sådant förslag
men ingenting absolut klart har sagts
från det hållet. Skulle emellertid också
centerpartiet motsätta sig en allmän
omsättningsskatt, så kommer de fem
kommunisterna i denna kammare i det
läget att de kan avgöra hela frågan. Jag
är angelägen att stryka under att det
inte råder några delade meningar om
att de kommunistiska rösterna icke
kommer att stöda något som helst förslag
om en allmän omsättningsskatt. Då
är det väl på tiden att regeringen undersöker
andra möjligheter till inkomster.

Skälen för vår ståndpunkt är flera
ocli jag behöver inte redogöra för dem
nu. Det pågår för närvarande en avtals -

rörelse, där Sveriges löntagare söker
att få kompensation för de prisstegringar
som har inträffat under den tvååriga
avtalsperiod som nu är till ända.
Ingen vet vilka resultat som kan nås
i dessa förhandlingar. Man bara gissar,
och det är väl ganska meningslöst att
gissa. Om jag utgår ifrån att det skulle
bli 3—4 procents höjning, betyder det
att de som nu stöder förslaget om en
omsättningsskatt är beredda att frånta
löntagarna lika mycket som avtalsrörelsen
skulle ge dem. Hur kommer då Sveriges
löntagare att reagera? Kommer
de att acceptera en sådan politik? Kommer
de att glömma? En hel del socialdemokratiska
talesmän har hittills levat
på tron att arbetarna glömmer fort.
Jag är rädd för att om sådana här obehagliga
överraskningar kommer ofta,
så kommer många socialdemokratiska
väljare att vända socialdemokratien
ryggen, och det vore allvarligt eftersom
förhållandena här i landet är sådana
att arbetarrörelsen inte har råd
att förlora något av sitt inflytande. Vi
måste öka vårt inflytande, och det kan
vi inte genom att föra en politik som betyder
eftergifter åt de borgerliga.

Herr Dickson, som jag personligen
aktar mycket högt, var i går kväll före
de stora uppträdandena inne på frågan
om ideologier. Han förklarade att de
enda som egentligen bär en ideologi
är kommunisterna, medan de borgerliga
— såvitt jag förstod herr Dickson
rätt, både högern och övriga borgerliga
partier här i landet — saknar en
ideologi. Det är inte utan att man måste
få uppfattningen att herr Dickson faktiskt
gjorde en riktig iakttagelse. Utan
tvivel är det så att den rörelse som har
en ideologi, som har en idé som är konsekvent
och logisk, den rörelsen har
framtiden för sig. Det är inte så, att de
som i dag synes starkast alltid kommer
att vara det. De som i dag synes svagast
kan i morgon vara de starkaste därför
att de har framtiden för sig. Det gäller
också Sveriges kommunister, som för

232

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sin politik med utgångspunkt från
svenska förhållanden — man borde
verkligen sluta med att såsom herr
Sträng gjorde tala om att vi tar order
från annat håll.

Får jag inom parentes säga att herr
Sträng en gång i en debatt har berättat
att han är uppvuxen i en fattig statarstuga.
Han bör alltså känna livet bland
fattigfolk. Jag är också uppvuxen bland
arbetare i ett fattigt hem och kom med
i arbetarrörelsen redan som tonåring.
Jag kan inte förstå varför den ene politikern,
även om han råkat utvecklas
och bli finansminister, skulle ha rätt att
fälla vilka omdömen som helst och
misstro andra bara därför att dessa
händelsevis inte har en socialdemokratisk
uppfattning.

Vi utformar vår politik efter vad vi
tror är bäst för den svenska arbetarklassen
och det arbetande folket. Att
våra idéer sedan är internationella är
väl inget fel. Också socialdemokraterna
gör anspråk på att företräda internationella
idéer, det är bara det att deras
idéer har urvattnats. Det är rasande
svårt för en socialdemokrat i dag att
ställa sig upp och tala om ideologi och
socialism. Det märkte jag när jag för
kort tid sedan i en tidning såg herr
Sundvik ta upp en debatt om socialism.
Det är bara kommunisterna som verkligen
har en ideologi. All överlägsenhet
i uppträdandet gentemot kommunistiska
talare här och annorstädes går
därför över våra huvuden, ty vi vet
att vår ideologi är så stark att framtiden
tillhör kommunismen.

Om någon kallar detta bara en fras,
skall jag inte polemisera utan låta honom
behålla sin tro. Men det förefaller
mig numera vara aktuellt här i landet
att de socialdemokratiska och kommunistiska
krafterna samsas om en politik
som är gångbar i dag och kan
bjuda de borgerliga motstånd. Fördenskull
borde t. o. m. socialdemokratien
kunna fundera ut andra vägar än en
allmän omsättningsskatt, som ju drab -

bar barnfamiljer och andra inkomsttagare
hårdast. Det finns andra vägar.
Man kan diskutera de lösningar som
kommunisterna föreslår. Socialdemokraterna
behöver inte alltid gå hand i
hand med de borgerliga, ty eftergifter
åt de borgerliga kommer förr eller senare
att leda till stora förluster för arbetarrörelsen.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Nilssons i Gävle yttrande nyss, som
delvis var föranlett av ett inlägg av
mig i går, vill jag betyga att det är
riktigt som han säger att någon utformad
världsideologi inte officiellt tilllämpas
i väster. Där står man, tyvärr,
splittrad med kortsiktiga nationella mål
som hindrar ett enhetligt uppträdande.
Smärre ansträngningar görs ju, men de
är inte tillräckliga.

Jag betonade i går, att vi i Västern
måste skaffa oss en ideologi. Jag nämnde
inte då att vi enligt min uppfattning
har, fastän i ganska liten skala
ännu, en sådan världsideologi, nämligen
den som kallas MRA och som jag
är övertygad om kommer att vinna till
slut, herr Henning Nilsson.

Jag respekterar på sitt sätt den hängivenhet
med vilken det arbetas i det
kommunistiska lägret, men samtidigt
vill jag säga att de metoder som kommit
att användas där inte är sådana
att de kan leda till ett gott resultat.
Man kan inte bygga en förstklassig
byggnad med dåliga byggstenar. Därför
är jag övertygad om att denna nya
världsideologi, MRA, kommer att segra
till slut, och jag tror att även Henning
Nilsson så småningom kommer att
inse att det är den som slutligen kommer
att kunna förena Öst och Väst.
Det är vad vi strävar efter.

Herr Henning Nilsson säger, att man
här inte tar order från Moskva. Nå,
det kan uttryckas på olika sätt, men
skulle man inte arbeta parallellt med
de linjer som följs i Moskva, så är kom -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

233

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

munismen inte den världsideologi som
jag har trott att den är, och som den
nog ändå är. Kommunistpartierna i
olika länder kan inte springa åt olika
håll. Om man, som Krusjtjev uttrycker
det, skall besegra världen med den
kommunistiska ideologien, måste nog
ändå impulserna eller direktiven komma
från Moskva eller Peking.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Under den debatt som
nu har förts i nära två dagar har
många tänkvärda ord sagts och många
mer eller mindre värdefulla rekommendationer
tillställts regeringen. Det är
självklart att många tycker att debatten
har dragit ut på tiden och att vi
bör vara färdiga att avsluta denna allmänna
diskussion kring ämnen, som
ändå så småningom kommer att tas upp
i detalj. Detta till trots och trots herr
talmannens vädjan om att vi som nu
är kvar skall fatta oss mycket kort,
hemställer jag emellertid om att under
ett par minuter få ta kammarens tid i
anspråk.

Jag skall bara peka på ett par punkter
inom det ämnesområde som ligger
mig särskilt varmt om hjärtat — det
gäller barnen och deras fostran. Jag
vet, herr talman, att jag skulle ha möjligheter
att anknyta de synpunkter, som
jag nu ämnar framföra till de propositioner
som enligt förteckningen över
väntade propositioner så småningom
kommer att läggas på riksdagens bord,
men jag vet att intresset ute i landet just
nu har blivit allt större och att allt
fler omfattar detta intresse, varför jag
vill peka på ett par specialdetaljer.

Under lång tid har vi i olika sammanhang
haft anledning att diskutera
ungdomsbrottsligheten, dess orsaker,
verkningar och förebyggande, eftervård
och bestraffningsåtgärder. Krav
har ställts på att samhället ställer större
resurser till förfogande för utbyggnad
av ungdomsvårdsskoleverksamheten.
.lag betvivlar visst inte att detta

är nödvändigt. En av de rekommendationer
som har givits i detta sammanhang
gäller att för skyddsuppfostran
omhändertagna ungdomar skall placeras
i enskilda hem. Det är en rekommendation
som inom parentes sagt också
jag gärna vill framföra, då jag anser
att intagning på ungdomsvårdsskola
bör tillgripas när alla andra vägar
är stängda. Så långt förmodar jag att
vi alla är överens.

Men vägen till målet är ofta så lång
och ingripandena kommer ofta så sent,
att ungdomsvårdsskolan står som den
enda utväg som barnavårdsnämnden
har att tillgripa, och den gör det i den
förhoppningen att ungdomsvårdsskolan
ändå skall lyckas göra den unge till en
sådan samhällsmedlem som vi alla förväntar
att våra barn skall bli. Men,
ärade kammarledamöter, i vilket sammanhang
kan vi tala om samhällets ingripande
utan att också tala om kostnader?
Här kommer kostnadsfrågan in i
bilden, och den oroar i dag inte bara
mig utan många barnavårdsnämnder
och enskilda ute i landet. Det gäller
inte den totala storleken utan fördelningen
mellan stat och kommun. Vi
vet alla att staten nu täcker kostnaderna
för den för skyddsuppfostran på
ungdomsvårdsskola omhändertagna
ungdomen, medan kommunerna får helt
svara för kostnaderna vid placering i
enskilt hem. Detta gör att många på
grund av vunna erfarenheter nu hyser
farhågor för att barnavårdsnämnderna
av kostnadsskäl inte alltid söker få
kontakt med enskilda hem, där barnen
skulle kunna få den bästa vården och
att därför tillströmningen till yrkesskolorna
blir betydligt större än vad
som är önskvärt och nödvändigt.

För min del anser jag att barn och
ungdomar inte får bli brickor i pcnningspelet.
Många ser i dag som en praktisk
lösning av denna placeringsfråga
att kommunens kostnader för den för
skyddsuppfostran omhändertagne blir
desamma, antingen barnet måste pla -

234 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ceras på anstalt eller kan placeras i
ett enskilt hem. Hur kostnaderna skall
betalas är givetvis en annan fråga, som
kan diskuteras. Skall staten taga på sig
hela kostnaden i båda placeringsfallen,
eller skall kommunen och staten dela
kostnaderna lika? Hur som helst med
den saken; jag hoppas att vi ganska
snart får möjlighet att ta ställning till
detta. Vad jag nu vill framföra som en
önskan från de grupper som i olika
sammanhang har talat med både mig
och andra socialarbetare om saken, är
att vi för framtiden slipper vara oroliga
för att de lokala myndigheterna
främst väljer den vårdform som blir
den för kommunen billigaste, d. v. s.
ungdomsvårdsskolan, framför den dyrare
men säkert bästa formen, nämligen
vård i enskilda, goda hem.

I samband med denna fråga hade det
kanske varit på sin plats att ta upp en
diskussion om vissa befogenheter för
barnavårdsnämnderna, men då vi har
att vänta en proposition med förslag
till ny barnavårdslag, avvaktar jag propositionens
framläggande innan jag
yttrar mig närmare i den frågan.

När jag anmälde mig till denna debatt
hade jag för avsikt att också ta
upp en del andra frågor, som direkt eller
indirekt hör samman med barnens
och ungdomens uppväxt, fostran och
utbildning. Jag skall emellertid avstå
från detta och nöjer mig med att i
dessa frågor instämma med några tidigare
talare. När det gäller den direkta
utbildningen och fortbildningen av
särklassbarn ber jag att få instämma
med Rosa Svensson, och när det gäller
arbetsmarknaden, skatterna och barnfamiljernas
ställning i detta sammanhang
inskränker jag mig till att i alla
delar instämma i Elsa Lindskogs anförande.
Dock vill jag tillägga, att vi väl
ändå alla är besjälade av viljan att satsa
hårt på en sysselsättning, som ger
arbete, levebröd och trivsel, även om
det kostar pengar. Nog bör väl också
solidaritetskänslan hos oss alla segra,

så att inte en höjning av levnadsstandarden
för några få i samhället får
gå ut över barnfamiljerna. Låt oss enas
om att samhällets gemensamma börda
måste bäras av oss alla, men efter bärkraft,
vilken form som än tillgrips.

Herr talman! Jag hade egentligen för
avsikt att här avsluta mitt lilla och
hårt hopträngda anförande, men då
jag för en stund sedan kom in i kammaren
höll fröken Wetterström just på
att ondgöra sig över den politik som
förs i vårt land. Hon utpekade statsbidragen
som anledningen till att vi
har inte bara missanpassade barn, utan
också dåliga och ansvarslösa föräldrar.
Ja, fröken Wetterström, ingen kan förneka
att det finns missanpassade barn,
och alla som fått möjlighet att tänka
beklagar detta förhållande. Visst kan
också många av oss föräldrar anses
vara dåliga och kanhända också ansvarslösa
föräldrar, men den som söker
slå fast att detta främst är en följd av
den politik för fördelning av de gemensamt
åstadkomna resurserna som
har följts i detta land talar väl ändå
om saker som vederbörande innerst
inne inte känner till. Jag skulle knappast
tro att någon av dem som känner
fostrargärningens förpliktelser och ansvar
vill instämma med fröken Wetterström
i detta påstående.

Vi kommer fram på vårkanten att få
ta ställning till detaljerna i högerns
besparingsprogram, som fröken Wetterström
också är ansvarig för. I samband
med detta hoppas jag att vi får
hidragsproblemet uppbenat, så att vi får
veta, vilka av bidragen som är mest
skadliga för vårt psyke.

Att bara i allmänna ordalag tala om
att spara gagnar inte mycket. Låt oss
få veta, hur de tusentals barnfamiljer
som befinner sig i medelinkomstläget
eller därunder skall kunna spara ytterligare!
Betyder inte barnfamiljernas investeringar
i barnen stora besparingar?
Är inte barnen ett investeringsobjekt
eller en sparbössa som slukar allt vad

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 235

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

barnfamiljerna förmår spara? Det är
ändå barnen som i framtiden skall skapa
gagn inte bara för de familjer som
varit lyckliga nog att äga barn och
som har slitit och sparat för sina barn,
utan också för samhället i dess helhet.
Vi bör kunna enas om att bidra till de
investeringar som mest kommer att
gagna oss alla: en sund kommande generation.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Det torde åligga oss riksdagsledamöter
att i någon mån låta
människorna ute i landet genom oss
komma till tals i den lagstiftande församlingen.
Jag har i min hand en skrivelse
från en lantbrukare som jag gärna
vill låta komma till kammarens kännedom.
Han skriver:

»En lantbrukare led 1955 genom missväxt
en nettoförlust på 10 000 kronor.
För att klara sina utgifter får han som
hjälp av staten ett stödlån på 10 000.
På denna summa läggs räntan för de
två första åren cirka 1 000. Skuld efter
två år 11 000. Detta skall sedan betalas
på 5 år. För att han skall kunna hetala
detta måste han tjäna minst 10 000—
12 000. På dessa 2 200 kr. i amortering
får han lägga 700 i skatt. På hela lånet
gör det 3 500. Om han 1955 inte hade
haft så svår missväxt utan i stället tjänat
10 000 mer, ja, ända till 13 000 mer,
hade detta inte resulterat i skatt.

Det arbetas ju nu på att få resultatutjämning
mellan olika år för att få jämnare
och rättvisare beskattning och då
borde inte ett år som tvingar en bonde
att taga stödlån, som i många fall till
100 procent får ersätta förluster i framtiden,
ge honom en skatt på just dessa
pengar. Det kan inte kallas inkomstbeskattning
utan här har staten genom att
ge lån kunnat ta skatt på förluster också.
Det har föreslagits att lånen borde
avskrivas, men det ligger nog utom möjligheternas
gräns. Men om man kunde
inrikta alla krafter på att få amorteringarna
avdragsgilla vid deklaratio -

nen, så vore det av stor nytta för de av
olyckor drabbade bönderna.»

Ja, herr talman, när man läser denna
persons skrivelse kan man inte underlåta
att göra vissa jämförelser. En lantbrukare
som genom vädrets makter
gjort förlust, d. v. s. gått miste om större
delen av sin arbetsförtjänst, kan ju jämställas
med en löntagare som haft olyckan
att bli arbetslös. Båda har drabbats
av händelser som de själva inte
haft möjligheter att avvärja, och staten
hjälper i båda fallen. Men när det åter
inträder normala tider behandlas de
olika. Den arbetslöse som på nytt träder
in i produktionen får ingen påföljd.
Han behöver inte återbetala den hjälp
han erhöll i en för honom kritisk period.
Den hjälpen anses inte som ett
fattigunderstöd. Så bedömes emellertid
lånet för skördeskada. Det måste återbetalas
och med ränta. Den skuldsatte har
inte möjlighet att leva ett normalt liv
förrän skulden är betalad. Han måste
spara och försaka för att kunna betala
amortering och ränta, och amorteringen
får han dessutom betala inkomstskatt
på. Det sista tycker han själv är droppen
som kommer bägaren att rinna
över.

Finansministern har signalerat att
han eventuellt kommer att avlämna en
proposition om förlust- och resultatutjämning.
Jag tillåter mig i det sammanhanget
hemställa att finansministern
snarast avlämnar den propositionen.
Det torde vara rättvist emot dem som
på detta sätt blivit drabbade av skördeförluster.
Den man som skrivit det nyss
citerade brevet får naturligtvis inte
njuta frukterna av en sådan proposition,
men andra kommer väl i liknande
situation. Man skulle dock kunna hjälpa
den här mannen och även andra i hans
belägenhet — mindre företagare som
har stora skulder — genom att sänka
räntan. Det har vi inom centerpartiet
vid flera olika tillfällen krävt men utan
resultat.

Före högränteperioden hörde man

236 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ofta i denna kammare från höger- och
folkpartihåll, att de ville ha en rörlig
ränta. De var mycket angelägna att
framhålla att de inte därför menade att
vi skulle ha en hög ränta, men vi borde
ha en rörlig ränta, så att den kunde gå
både upp och ner. Det resonemanget
fick vi höra i varje remissdebatt. Nu är
jag litet förvånad över att vi aldrig numera
hör talas om något krav från de
hållen om en rörlig ränta. Är det möjligen
så att bara räntan kommit upp i
ett visst läge, så behöver den inte vara
rörlig längre?

Det lönar sig väl inte att klaga på
regeringen när det gäller räntan, ty regeringen
anser sig inte ha någon möjlighet
att påverka riksbanken, som ju
står under riksdagens överhöghet. Regeringen
anser troligen att den gjort
vad den kunde vid tiden för införandet
av högräntan, då man med dunder och
brak avsatte den av regeringen själv
tillsatte ordföranden, landshövding Eckerberg.
Nu vill jag passa på att fråga
regeringen: Vore det inte på tiden att
ge silkessnöret till den nuvarande ordföranden
i riksbanken herr Per Edvin
Sköld?

Medan jag nu är i farten, vill jag också
fråga om en annan sak. Att oppositionen
är splittrad kunde man konstatera
av partiledarnas anföranden i går.
Vi har också läst det i dagens tidningar.
Men på en punkt är oppositionspartierna
ändå fullständigt överens, nämligen
på den att ingen vill gå med på
skattehöjningar. Med anledning av herr
Königsons avhopp i pensionsfrågan vill
jag emellertid nu ställa den frågan till
folkpartiets riksdagsgrupp: Finns det
några garantier för att inte någon eller
några folkpartister kommer att rösta för
ett eventuellt regeringsförslag om höjda
skatter?

Sedan vill jag också peka på något,
som inte tidigare har nämnts här i debatten.
En vanlig enkel medborgare,
som ser sina inkomster sina, nöjer sig
inte med att bara skära ned utgifterna.

Han försöker också vårda sig om sina
tillgångar, så att dessa så småningom
åter skall ge honom ökade inkomster.
Nu är det emellertid så att konungariket
Sverige är ägare av 25 procent av all
skogsmark här i landet. Jordbruksministern
är väl högste vårdaren av statens
skogar, antar jag, och jag vill därför
fråga honom: Hur vårdar man sig
om kronans skogar?

Riksräkenskapsverket har gjort en
uppställning över vad som inlevererats
till statsverket från domänverket, och
av densamma finner man, att det 1953
inlevererades 33 miljoner kronor, året
därpå 77 miljoner kronor, 1955 inlevererades
64 miljoner, 1956 var summan
34 miljoner och 1957 ävenledes 34 miljoner
kronor. Sedan blev den ännu
sämre. Jag måste säga att det är egentligen
mycket små belopp som kommer
in från statens stora skogar. I riksräkenskapsverket
har man beräknat inkomsterna
från domänverket under
1958/59 till endast 10 miljoner kronor.
Samtidigt föreslås att inkomsterna för
budgetåret 1959/60 uppföres med samma
belopp. Som liten jordbrukare och
skogsägare har jag bedömt skogen som
ett utomordentligt värdefullt komplement
till jordbruket. Man kan under för
jordbruket dåliga tider skaffa sig inkomster
från skogen, och på gårdar
med små skogsmarker är det fråga om
helt andra resultat av skogsbruket än
vad staten redovisar. Om man skulle ta
ut proportionsvis lika mycket av statens
skogar som av bondeskogen, så fick
man nog lägga till åtminstone en nolla
till de siffror jag här nämnt för att det
skall bli ungefär samma utfall. Jag vet
också att de bolag som äger skog får
ut ganska stora belopp ur denna.

Nu medger jag emellertid gärna, att
det inte är möjligt för en vanlig enkel
riksdagsman att tränga in i förvaltningsfrågorna
och se var det brister.
1 vissa detaljer kan man emellertid se
att inte allting är riktigt som det borde
vara. En liten detalj i sammanhanget

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

237

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är de skador älgarna förorsakar på skogen.
Den saken har observerats i domänstyrelsen.
Domänstyrelsen, skogshögskolan
och skogsvårdsinstitutet startade
för några år sedan en undersökning,
vilken leddes av jägmästare Hans
Westman. Av den undersökningen framgår,
att det är rent av skrämmande hur
älgarna far fram med skogen. Undersökningen
omfattade den så att säga
älgkänsliga delen av ungskogen, d. v. s.
träd av den höjden att älgen kan bekvämt
beta av den.

I sex olika kronoparker — Ebbegärde,
Näversjö, Karlsby, Hälleberg, Hunneberg
och Skinnskatteberg — har man
granskat den älgkänsliga delen av ungskogen.
Denna undersökning visade att
på Ebbegärde 29 procent var svagt älgbetad
och 15 procent starkt, på Näversjö
28 procent svagt och endast 4 procent
starkt betad och på Karlsby 25
procent svagt men 44 procent starkt avbetad.
På Hälleberg var 9 procent av
hela arealen svagt betad och 81 procent
starkt, på Hunneberg 9 procent svagt
och 87 procent starkt, och på Skinnskatteberg
11 procent svagt och 73 procent
starkt avbetad. När man sedan undersökte
hur många tallar som var betade
och förstörda, kom man till det
resultatet att av samtliga tallar var 73
procent betade på Ebbegärde, 28 procent
på Näversjö, 57 procent på Karlsby,
64 procent på Hälleberg, 63 procent
på Hunneberg och 83 procent på Skinnskatteberg.

Denna utredning har varit känd
ganska länge, men jag har inte kunnat
märka att man gjort någonting för att
minska dessa skador. Det enda sättet att
minska älgskadorna är att decimera älgstammen.
Domänstyrelsen bestämmer
inte endast när det gäller sina egna
marker hur stor avskjutningen skall
vara, utan den avger också förslag om
hur många dagar den allmänna jakttiden
skall vara i de enskilda markerna.
Trots att denna utredning föreligger,
har man i vårt län minskat den all -

männa jakttiden med en dag i stället
för att avsevärt öka den. Jag skulle tro
att det är likadant på andra håll.

Det kan sägas att detta om älgar och
älgskador är synnerligen små saker i
samband med en så stor budget som
vi har, men jag tror ändå att det är nödvändigt
att någon tänker på att man
inte får hushålla precis hur som helst
med det svenska folkets egendom. Vi
skall betänka att staten äger en fjärdedel
av all skog i detta land. Det är inte
likgiltigt hur den skogen blir skött. Man
behöver nog ta ut litet mera pengar än
10 miljoner kronor från 25 procent av
den svenska skogen.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Här har en rad riksdagsmän
fått tala inför tomma statsrådsbänkar.
Så är inte fallet med mig.
Det är ganska karakteristiskt för de ovanor
vi tillåter oss i denna demokrati,
vilken vi brukar säga tillhör de främsta
i världen, att under remissdebatten, som
är den centrala parlamentariska överläggningen
och där statsverkspropositionen
inte kan försvaras av någon utskottsordförande,
eftersom utskotten ännu
inte sammanträtt, är inte de för statsverkspropositionen
ansvariga närvarande.
Herr Regnéll framställde frågor som
i hög grad var centrala för hela budgetdiskussionen,
t. ex. beträffande valutareserven,
upplåningen o. s. v. Att vi enklare
riksdagsmän skall få svar på allt vi
frågar om, gör jag för min del inte anspråk
på, men respekten för den svenska
riksdagen, en av världens äldsta
parlamentariska institutioner, kanske
borde göra att regeringen kände ansvar
för dess rätt. Vi firar i år 150-årsjubileet
av Europas äldsta skrivna författning.
Finansministern talade här om de
mossbelupna §§ 58 och 59 som om det
inte förekommit någon författningsdehatt
i vårt land sedan 1809 och utan att
låtsas om att vi ändrade § 58 så sent
som 1949. Den som hörde detta instämmer
i vad Gunnar Myrdal säger i ett

238 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

berömt verk: »Det är en skam för den
svenska riksdagen att den inte är konservativ
i formerna.» Det var inte en
liögerman som sade detta, inte en folkpartist
och inte en centerpartist. Det sades
mitt under brinnande krig av en
svensk rättsvetenskapsman, som tillhörde
regeringen och som dessutom är socialdemokrat.

Jag tycker nog att det hade varit angeläget
att dagens styrande inför 150-årsjubileet av en författning, som dock
värnat om de medborgerliga rättigheterna
i ett århundrade, under vilket friheten
för många folk gått förlorad ute
i världen och vi sett hur den franska
demokratien kämpar mot diktaturen,
hade slagit vakt om grundlagen. Om
inte statsmakterna gör det, är det klart
att grundlagen blir mossbelupen.

År 1938 hemställde riksdagen hos regeringen,
att de medborgerliga rättigheterna
i § 16 skulle tryggas. En utredning
kom till stånd 1941. Vad blev resultatet
av regeringens aktivitet beträffande
denna paragraf, som brukar kallas
Magna Charta i Sveriges författning?
Riksdagen fick år 1948 skriva i samma
sak, och 1958 kom en folkpartimotion.
Då äntligen meddelade justitieministern
i denna kammare att regeringen i november
överlämnat 1948 års skrivelse
till författningsutredningen. Om man
låter 20 år gå på det sättet, är det klart
att finansministern kan säga att vi inte
har någon grundlag, som man behöver
fästa sig vid ens när det gäller den centrala
frågan om riksdagens beskattningsrätt:
Svenska folkets urgamla rätt att
sig själv beskatta utövas av riksdagen
allena.

Det är ett grundlagsbud lika bjudande
som det just nu aktuella, vilket föreskriver
att den enskilde riksdagsmannen
inte kan bindas av andra föreskrifter än
rikets grundlagar. Det kanske finns skäl
för dem som nu dömer om en enskild
riksdagsman skall rösta mot sitt parti
och sin fålla, i en tid då kollektivismen
triumferar, att erinra sig att grundlagen

även gäller den enskilde riksdagsmannens
ställningstagande, att det finns
grundlagsbud som inget kollektiv får
överträda. Men hur ofta har vi inte under
de senaste åren i denna kammare
fått höra, att det är organisationerna
som har gjort upp, det är partiledarna
som har gjort upp. I den konstitutionella
debatten i höstas fick vi t. o. m. höra,
att partiledarna var ansvariga för det
fögderi som enligt ansvarslagen för
statsråden utövas av regeringen. På
detta sätt snedvrider man en hel författning,
och detta efter att ha sett hur demokratien
gick under i Weimarrepubliken,
därför att man där anslöt sig till
§ 48, den s. k. nödvärnsparagrafen.

Det är en underlig demokrati, den
svenska, där man så föraktar formerna,
skrev rättsvetenskapsmannen Gunnar
Myrdal en gång. Och nog är det rätt
märkligt att rikets finansminister kan
säga att vi har centrala paragrafer som
man inte kan följa. Varför har då inte
regeringen lagt fram förslag om hur
man skall göra de centrala grundlagsbestämmelserna
aktuella, så att den
svenska riksdagen kan följa gällande
rätt? Anser vi inte att grundlagen, som
är den högsta lagen, är mera värd än
en pappersbit, vad skall då folk ute i
landet säga: De respekterar ju inte lagen
själva, hur skall då vi enskilda medborgare
kunna göra det?

Ärade åhörare! Den som följer den
konstitutionella debatten i England och
Förenta staterna har inte kunnat förbigå
en lärorik artikelserie som man nyligen
kunnat finna i Observer. Där visar
man hur partidisciplinen även i England
ofta gör att riksdagsmännen bara
har kommit att bli ett slags voteringsmaskiner
och kan deklarera ett år i förväg
hur de kommer att rösta.

Må det tillåtas mig att säga några ord
till kommunisternas företrädare här.
Det var dock herr Hagberg som i kommentaren
till partiprogrammet skrev att
man är solidarisk med Sovjetunionens
politik. Ni kan säga att detta inte är

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 239

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

order, men det är en solidaritetsförklaring,
skriven av er partiledare.

Det sägs att kommunisterna hyllar friheten.
Vad har Titos kommunistiska
parti för rätt till frihet enligt er terminologi?
Har de fått några deklarationer
från Moskva om att kommunismen tilllåter
en fri debatt? Hur var det med alla
de kommunistledare som avrättades?
Chrustjev förklarade för två år sedan i
ett beryktat tal på ryska kommunistiska
partiets kongress att nästan alla av Lenins
medarbetare — det finns kanske
bara en kvar nu — avrättats därför att
de inte följde Stalin i allt.

Det skall mycken fräckhet till från en
kommunist för att sedan i den svenska
riksdagen gå upp och göra sig till demokratiens
apostel. Det beror kanske på
bristande kunskaper om de demokratiska
värdena att något sådant över huvud
taget är möjligt i vårt land. Man
förnekar vad man själv skrivit i de
grundläggande frågorna.

När det gäller de ideologiska frågorna
vill jag gärna säga att jag med stor
respekt lyssnade till vad herr Zetterberg
sade om socialismen. Jag medger gärna
att det i socialismen har funnits grundsanningar
som man naturligtvis mycket
väl kan förena med den kristna läran.
Jag tror dock inte att kristendomen är
en lära för partier. Det är nog till slut
så att det är den enskildes samvete —
och det kan vara besvärligt nog att hävda
detta i den politiska debatten —
som förr eller senare blir det avgörande
för vårt kristna ställningstagande.
Jag vill gärna erkänna att socialdemokratien
i sitt reformarbete gjort en gagnelig
gärning, men å andra sidan måste
vi vara överens om att en statens expansion
i går hyllades av finansministern
på ett sådant siitt att man skulle
kunna tro att varje vinning för staten
vore en vinning för den medborgerliga
solidariteten — precis som om inte
varje vinning för den enskildes frihet
också kan vara en vinning för demokratien
för det gemensamma bästa.

Jag tror inte att herr Zetterberg gjorde
något angrepp mot någon, men jag
vill ändå framhålla, att om man studerar
konservatismens gamla historia och
t. ex. går till Erik Gustaf Geijer före avfallet
eller till Hartmansdorff, så skall
man finna mycket av den solidaritetstanke
som herr Zetterberg talade om.

Det hade varit intressant att polemisera
med herr Helén, som gärna och naturligtvis
med all den rätt envar har
angriper högern. Det fanns i hans förkunnelse
något av den trångbröstade
anda som säger: Vi representerar medelvägens
politik, vi representerar centerpartiet
i svensk politik och se, det
går utöver allt annat. Det var inte så
länge sedan en framstående folkpartist
sade att hans parti stod till vänster om
socialdemokratien. Vi trodde att det var
kommunisterna som enligt den vanliga
uppställningen stod till vänster om socialdemokratien.

Herr Helén berörde visst barnbidragen.
Även framstående socialdemokrater
har många gånger uttalat sig kritiskt
mot barnbidragen. Jag skulle kunna
citera Per Nyström, landshövdingen och
före detta statssekreteraren i socialdepartementet,
som tidigare uttalat kritiska
ord om det system som barnbidragen
utgör. Det är inte svårt att
ideologiskt påvisa att den kritik högern
kommer med kan finnas i alla partier.
Försök inte resonera som så i en ideologisk
debatt, att medelvägen i och för
sig är någonting så föredömligt! Frågan
är ju vari medelvägen består.

Folkpartiet säger sig vilja slå vakt om
den enskilda företagsamheten ungefär
som högern gör. Var går medelvägen?
I vilket avseende representerar folkpartiet
— som ju i vissa fall har alla
ideologier inom partiet — en ideologi?
.lag skulle kunna erinra herr Helén om
att Torgny Segerstedt, Handelstidningens
berömde chefredaktör, om det frisinnade
partiet vid en betydelsefull
situation i vårt politiska liv använde

240

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

orden »det parti som kallar sig frisinnat,
därför att det älskar förbud».

Vi går som sagt snart att fira 150-årsjubileet
av vår nuvarande författnings
tillkomst. I höstas var vi några stycken
som väckte en motion om att en minnesskrift
skulle ges ut till jubileet, men det
sades då att tiden var för kort. Enligt
vad det berättats mig i dessa dagar tänker
man icke desto mindre ge ut en minnesskrift.
Det tycks alltså ha kommit
någon order om att en sådan minnesskrift
skall sammanställas. Jag undrar:
Var är konsekvensen, var är respekten
för författningen?

Herr talman! Visst har västerlandet
cn ideologi — det tror jag inte herr
Dickson kan förneka. Det är inkonsekvent
av kommunisterna att säga som
herr Nilsson i Gävle, att inget annat
parti än kommunisterna bär en ideologi.
Följde inte ni kommunister arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, när det
skrevs 1944? Sade inte kommunisterna
då att socialdemokraterna hade eu ideologi?
Och var är konsekvensen i den
kommunistiska ideologien, när Chrustjev
står och kritiserar Stalins politik.
Jag undrar om inte herr Nilsson i Gävle
i ensamma stunder är rädd för att herrarna
i Kreml en gång kan säga att
kommunismen inte alls är sådan som
herr Nilsson i Gävle säger att den är.
Detta kan väl inträffa lika väl som att
många av kommunismens främste har
avrättats nu.

Vi har all anledning att i en tid, då
kollektivet dominerar, slå vakt om den
enskildes rätt och frihet, och vi har all
anledning att slå vakt om det stadgandet
i den svenska regeringsformen, att en
svensk riksdagsman bindes icke av några
andra principer än dem som anges i
rikets grundlagar.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Braconier använde
ett citat som jag finner nödvändigt
att rätta till, eftersom det många gång -

er använts felaktigt i denna kammare.

På valnatten 1948 yttrade herr Ohlin,
att folkpartiet som frihetens försvarare
står till vänster om socialdemokratien.
Detta har, senast av herr Braconier här
men även i många andra sammanhang,
tolkats så, att folkpartiet i alla politiska
frågor skulle stå till vänster om socialdemokratien.
Det är en felaktig
tolkning, och jag hoppas att citatet
icke i fortsättningen missbrukas.

Herr Braconier hade tydligen retat
sig på en del av vad jag sade i går. Jag
skall inte gå in på något utförligt bemötande.
Herr Braconiers yttranden
byggde på åtskilliga missförstånd. Ett
var, att herr Braconier tycktes tro att
jag menat, Vet därför att folkpartiet i
många sammanhang står i mitten och
företräder vad jag kallade den goda
medelvägen, så skulle folkpartiet till
varje pris vara ett bättre parti än högern
och socialdemokraterna. Det är
inte min uppfattning, herr Braconier.
Men jag beklagade att vi kommit in i
ett politiskt läge, där en medlande hållning
betraktas som inopportun och där
ansträngningarna att åstadkomma samlande
lösningar är relativt otacksamma
uppgifter. Jag sade, herr Braconier, att
jag personligen var en aning bitter
över detta. Det var inte något försök
att konstatera, att den hållning jag därmed
företrädde skulle vara moraliskt
överlägsen.

För övrigt sade jag inte ett ord om
barnbidragen i mitt anförande i går;
det var en ren missuppfattning av herr
Braconier.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Vad är det för tvång
utifrån som herr Braconier talar om
och som skulle inverka på vårt ställningstagande
i Sveriges riksdag? Vi
känner ingen annan norm för vårt
ställningstagande än vårt eget partis
beslut om vad vi anser vara det bästa

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

241

för Sveriges folk. Vi är anhängare av
den marxistiska ideologien, men det
är heller inget tvång.

Om herr Braconier med sin stora
missionärsbegåvning kan omvända mig
till tro på högern och Hjalmarson och
atombomben och jag röstar med er, inträffar
inte någonting annat än att mina
vänner kanske vrakar mig nästa
gång, om det blir någon nästa gång.
Tito var inte överens med Moskva, men
han mår bra såvitt jag vet och det har
inte hänt någonting.

När herr Braconier talar så högt om
frihet och demokrati vill jag bara påpeka,
att en stor borgerlig demokrati i
Europa ödelagts i dagarna. Kommunisterna
var de enda som försvarade den.
De partier som deltog i mordet på den
franska demokratien bör tala med nattstift,
när de tar dessa ord i sin mun.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterade med tillfredsställelse
herr Heléns förkunnelse.
Då kanske han också tar avstånd från
den förkunnelse som avgivits av den
enda tidning i Stockholm som numera
direkt kallar sig folkpartistisk.
Ganska nyligen skrev denna tidning
att högern var ett halvauktoritärt parti,
som man inte vill något samarbete med.
Tror man att detta är att skapa samlande
lösningar i svensk demokrati, tar
man fel. Även högern vill en samlande
lösning, men den kan inte dagtinga
med bärande principer.

Till herr Johansson i Stockholm vill
jag endast säga att jag direkt citerade
partiledaren. Jag har aldrig sett att
kommunisterna frångått den terrorpolitik
som Stalin förde och som fördömts
av Chrustjev. Jag liar aldrig sett att de
försvarat Titos rätt att ha en annan
kommunistisk ståndpunkt än den man
har i Moskva. Jag har aldrig funnit att
de svenska kommunisterna har annat
än förverkligat Hilding Hagbergs ord i
kommentarerna till kommunisternas
partiprogram, att den politik kommu16
— Andra kammarens protokoll 1959.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

nisterna för är solidarisk med Sovjetunionens.
Att föra deras politik i första
hand och inte Sveriges är väl ändå ett
tvång.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot herr Braconier om betydelsen
av ordet ideologi. Detta är ett sådant
där besvärligt ord, som man kanske
kan ge olika definitioner på. Vad jag
syftar på när jag använder det är en
idé, inte sådan som att högern skulle
vara en ideologi eller socialdemokratien
eller centerpartiet eller folkpartiet,
utan det måste vara en idé stor nog att
samla alla människor över hela världen.
För kommande debatter om dessa
ting — de kommer nog titt och tätt här
i kammaren — är det viktigt att vi, när
vi använder ordet ideologi, ger det den
betydelse som det bör ha, om det skall
ställas upp i motsats till den kommunistiska
ideologien, som är en
världsideologi.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! I denna debatt, som nu
lider mot sitt slut, har budgeten diskuterats,
varvid man haft många olika utgångspunkter.
Men den debatten kan
väl inte anses ha lett till klarhet i alla
avseenden. Den budget vi debatterar
kommer att gälla under en konjunktur
som vi inte vet mycket om, eftersom vi
inte kan se ett och ett halvt år framåt.
Behovet att veta någonting om framtiden
är uppenbart. Därför har under
denna debatt kommit fram en del förslag.
Herr Ohlin har sagt att man behöver
en treårsbudget. I första kammaren
har man talat om behovet av en
långtidsplanering. Bakom dessa förslag
ligger väl ett krav på en sådan smidighet
i skattesystemet, att man med detta
kan följa med konjunkturväxlingarna.
Då kommer vi in på en annan fråga
som var uppe här i går, nämligen att
ibland övcrbalanseras och ibland underbalanseras
budgeten. Detta är en
Nr 2

242 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kinkig sak. överbalanseras budgeten
begagnar man strax tillfället att tala
om att det är onödigt att få in de och
de skatterna. Vi kan klara oss med
lägre skatter, överbalansering är alltså
inte möjlig. Den kan rekommenderas
av professorer i ekonomi, men det tilllåts
inte av partiledaren i folkpartiet.

Bakom budgetdiskussionen ligger den
snabba tillväxt budgeten haft. Herr
Ohlin har uppskattat denna ökning
från början av 1950-talet till 12 procent
per år. Herr Sträng har sagt att ökningen
kommer att bli särskilt påtaglig redan
under budgetåret 1960/61. Orsaken
härtill är den totalutgift som åsamkas
samhället på grund av de skattefinansierade
folkpensionerna, vilka inom loppet
av 10 år skall höjas med det dubbla
mot vad de nu är. Jag tycker fortfarande
att det känns egendomligt att lyssna
till diskussioner kring folkpensionen å
ena sidan och tjänstepensionen å den
andra — och detta i kombination med
skattediskussioner. Man säger att man
vill ha folkpensioner. Man säger samtidigt
att man vill skära ned skatterna.
Det naturliga borde väl då vara att gå
in för tjänstepension, som inte är skattefinansierad
och som inte behöver leda
till dessa skattestegringar, som enligt
herr Strängs uppfattning blir särskilt
påtagliga från årsskiftet 1960/61,
då en del större höjningar i folkpensionerna
utlovats efter mycket korta debatter
i denna kammare. Men det gäller
ju en miljon röster, och det har man
uppmärksammat. Läget var annorlunda
på 1930-talet.

Man vill inte ha den icke skattefinansierade
folkpensionen. Den går man
emot. Det ologiska i detta resonemang
borde vara uppenbart, men det verkar
som om man utan större svårigheter
kunde gå förbi den bristande logiken.

Nå, konjunkturen varierar, den har
varit nedåtgående ett slag, den kommer
kanske att vända men kommer att gå
ned igen vid något tillfälle. Konjunkturen
varierar, och detta fordrar va -

riationsmöjligheter i statens ekonomiska
verksamhet. Inte bara för ett eller två
år utan för lång tid framåt har vi väl
att räkna med skärpt ekonomisk konkurrens.
Europamarknaden kan ju ibland
ta sig detta uttryck. Andra faktorer
finns också. Vad är att göra i detta läge?
Här har diskuterats budget ur vissa synpunkter,
som kanske är alltför mycket,
skall vi säga redovisningsmässiga. Ibland
lyser det nog fram alltför mycket budgettänkande
och mindre av tankar kring
näringslivets reella resurser och hur
man på ett bättre sätt skall utnyttja
dessa, det må gälla arbetskraften, maskinerna
eller råvarorna. Pengarna är
ju i det sammanhanget bara ett medel
att på bästa sätt utnyttja de reella resurserna.
Där finns oändligt mycket alt
göra.

En sak i den budget, som nu är framlagd,
vilken jag för min del tycker är
ett steg i rätt riktning vad beträffar
tillvaratagande av de reella resurserna
inom näringslivet bättre än hittills, är
de förbättringar inom näringslivet, som
man vill åstadkomma från samhällets
sida med de pengar som sätts in i Statens
skogsindustrier och Norrbottens
järnverk. Herr Wedén i folkpartiet efterlyste
just ett effektivare näringsliv.
Jag antar att han gläder sig åt att staten
också gör de företag effektivare, som
staten helt har. Man är där inne på rätt
väg. Vi får hoppas att man går vidare.

Det enda beklagliga i detta sammanhang
är att de åtgärder man nu diskuterar
och som föreslås i budgeten inte träder
i kraft förrän om ett halvt år. Det
finns nu människor som går arbetslösa
och alltså inte utnyttjas. Det rätta vore
väl egentligen därför, att man kunde
sätta igång dessa arbeten omedelbart.
Det visar sig emellertid att de nuvarande
formerna för budgetbehandlingen
är för tröga och byråkratiska. De kan
inte anpassas efter konjunkturerna.
Kanske någon gång i höst, när konjunkturen
måhända pekar i annan riktning,
är man färdig att göra en insats

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

243

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på området, en insats, som borde göras
redan nu. Man får hoppas att det går
att få fram snabbare och mera affärsmässiga
former än dessa tunga byråkratiska,
som kanske passar för centraTförvaltningen.

Det gäller inte bara att få de statligt
ägda företagen effektivare, utan så
måste också ske med motsvarande förelag
inom det enskilda näringslivet. Herr
Hedlund var inne på dessa saker i går.
Han sade, att det nu var nödvändigare
än någonsin med ett samarbete mellan
staten och det enskilda näringslivet inför
den skärpta internationella konkurrensen.
Han uttryckte också behovet
av samordning, av personella och ekonomiska
resurser för att klara sig i den
konkurrensen, en samordning mellan
det enskilda näringslivet å ena sidan
och de statliga resurserna å den andra.

Det finns många exempel på områden,
där ett sådant vidgat samarbete
skulle vara till fördel. Jag skulle i detta
sammanhang bara vilja nämna ett exempel.
Vi vet att kustsjöfarten arbetar under
relativt ogynnsamma förhållanden.
Den svenska kustsjöfarten upprätthålles
till stor del av ganska omoderna
fartyg, medan konkurrenterna arbetar
under mera panamaliknande arbets- och
arbetstidsförliållanden på sina båtar.
De båtar som tyskarna ställt till förfogande
för den svenska kustsjöfarten
är moderna. De är byggda efter kriget
och till mycket stor del statssubventionerade
av det liberala underverkslandet
i mitten av Europa. Jag undrar för min
del, om man inte från svensk sida borde
se till att ett samarbete kom till stånd
mellan de ekonomiska resurser samhället
har i form av möjligheter att
samla ihop pengar och de reella resurserna
inom de små och medelstora varven,
där man borde kunna bygga sådana
kustbåtar, som skulle kunna göra
tjänst i de svenska farvattnen. Eventuellt
borde därvid samma liberala
statssubventionerade åtgärder kotnma
i fråga som det liberala Tyskland till -

gripit under efterkrigstiden. Därigenom
skulle man skapa möjligheter för sjöfarten
och även för småvarven vid
östersjökusten att få någonting att göra,
så att inte arbetarna där behöver gå
arbetslösa. Det är den största form av
slöseri man kan göra sig skyldig till i
samhällslivet att inte utnyttja de reella
resurser som finns. Det gäller varven
och det gäller även många andra områden
av näringslivet. Det är emellertid
ett exempel som visar att det inte
skulle skada med ökat samarbete mellan
det enskilda näringslivet och staten.

Också på andra områden finns det
säkerligen möjligheter att effektivisera
näringslivet. Man borde låta näringslivet
utnyttja den nuvarande andhämtningspausen
i konjunkturen till att
bygga ut och modernisera inför den
konjunkturuppgång som ändå till slut
kommer. Det är ingen idé att ha resurserna
liggande outnyttjade och sedan
om ett eller annat år ha dem överutnyttjade
och ännu en gång klaga över
att lönerna och priserna stiger. Utnyttja
resurserna nu, när de finns lediga,
där kanske det enskilda näringslivet
inte alla gånger har pengar, även om
man där ibland har klar insikt om att
man borde göra någonting i detta läge.
Man bör finna en form av samarbete
mellan samhälle och näringsliv, så att
dessa frågor kan lösas på ett smidigt
och snabbt verkande sätt.

Det kanske är nödvändigt att finna
vägar som går vid sidan av budgeten.
Man kan i det sammanhanget hänvisa
till en möjlighet, som nu energiskt bekämpas
från några partier, vilka inte
är intresserade av tjänstepensionen och
den fond som skulle tillskapas i det
sammanhanget. Det vore en fördel, om
man snabbt fick tjänstepensionen genomförd.
Med hjälp av den i sammanhanget
planerade fonden kunde man
göra dylika affärstransaktioner till gagn
för näringslivet och därmed samhällets
långsiktiga utveckling, så att vi kunde
bygga upp ett effektivare näringsliv i

244

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stället för att ha folk gående arbetslösa
och maskinerna stående stilla, vilket
ju är rena slöseriet. Med fondens hjälp
skulle man inom näringslivet kunna ta
vara på de resurser som inte är så väl
utnyttjade och sålunda hålla uppe en
full sysselsättning under tider, då det
enskilda initiativet inte är finansiellt
starkt nog för att klara sig.

Vem den fonden tillhör är ju inte
heller något svårt problem som vi behöver
diskutera. Jag ser i herr Hjalmarsons
m. fl. motion nr 30 till årets
riksdag, att man på det hållet är fullt
på det klara med den saken. Man säger
att pensionen utgör ersättning för tidigare
utförda arbetsprestationer, att den
utgör en uppskjuten löneförmån. Jag
vill ge högern rätt i att de pengar man
här får in till tjänstepensionen är löntagarnas
pengar. Jag har då bara svårt
att se varför man har så mycket emot
att löntagarna får behärska tjänstepensionsfonden,
som är deras egna pengar.
Vad finns det för anledning att arbetsgivarna
skall behärska en tredjedel av
styrelseplatserna i tjänstepensionsfonden
om den består av löntagarnas
pengar, som man här anser inom högern?
Det finns ingen anledning alls.
De skall inte ha besväret att sköta de
anställdas pengar, varken pensionerna
eller lönerna, utan det bör de anställda
klara på egen hand. Inte heller har
staten någon anledning att vara med.
Det kan emellertid av andra hänsyn
vara lämpligt att ha någon representation
från staten och arbetsgivarna, dock
på sådant sätt att det framgår att makten
över pengarna ligger i löntagarnas
händer, en makt som skall vara til!
gagn för den fulla sysselsättningen och
för det effektiva näringsliv, som här
efterlysts i flera sammanhang.

Men tjänstepensionen och tjänstepensionsfonden
bekämpas, medan den skattefinansierade
och skattehöjande folkpensionen
befordras på alla sätt. Och
när man befordrar den, blir det föga
utrymme kvar för ekonomiska resurser

inom budgetens ram till att klara av
den fulla sysselsättningen i sådana här
lägen. När nu budgeten är ansträngd
till det yttersta och det behövs pengar
för att klara sysselsättningen, har vi
fått det icke glädjande meddelandet
från flera av partierna under gårdagens
diskussion, att de icke kommer att bidraga
till att samhället får ökade resurser,
som skulle innebära att man kunde
klara sysselsättningen och satsa de
pengar som behövs när det enskilda näringslivet
inte orkar med detta. Det är
nog en olämplig lösning, men det visar
också behovet av att få fram andra metoder
och andra ekonomiska resurser
vid sidan av statsbudgeten, särskilt som
man väl inte skall utesluta möjligheten
av att de oppositionspartier, som är
mycket avogt inställda mot samhälleliga
ingripanden och engagemang i övrigt,
också för att skapa full sysselsättning,
en dag skulle kunna få makten
i samhället och därmed minska den sysselsättningsverksamhet,
som man nu
kan driva genom statsbudgeten. Då är
behovet av löntagarnas egen fond för
att upprätthålla sysselsättningen ännu
större.

Del behövs ett samarbete mellan det
enskilda näringslivet och staten, mellan
resurser av ekonomisk och personell
natur på båda hållen. Vi lever i ett
samhälle med blandad ekonomi. Detta
samarbete borde kanske ta sig uttryck
i att man från regeringens sida återupplivade
de kontakter, som gick under
namnet torsdagsklubben — det tror
jag skulle vara till fördel. Någon form
av kontakt måste komma från det hållet
med hänsyn till den brist på möjligheter,
som nu föreligger att i riksdagen
få fram ett sådant samarbete, när det
ena partiet efter det andra på förhand
deklarerar sin negativa inställning när
det gäller att förse samhället med resurser,
som kan leda till att den fulla
sysselsättningen upprätthålles, att varven
får arbete och sjöfarten kan upprätthållas,
att skogsindustrierna bygges

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

245

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ut och järnindustrien fullföljes och utbygges
i Norrland.

Det underliga är emellertid att samtidigt
som man tydligen förnekar månader
i förväg varje möjlighet att uppnå
samarbete på en sådan här punkt på
riksdagsplanet, är man angelägen att
betona sin samarbetsvilja bara man får
sitta med i regeringen. Då kan man ju
ibland undra vad som ligger bakom
detta, att man skall bli så snäll och
medgörlig så fort man kommer in i regeringen,
att man där anpassar sig efter
andra partier. Man skulle kanske
vilja se litet mera av de möjligheter till
samarbete, som efterlyses på regeringsplanet,
förverkligade på riksdagsplanet,
innan man tror på det himmelrike som
utlovas komma i och med den omtalade
samlingsregeringen.

Det enda glädjande i diskussionen
på denna punkt har varit att centerpartiets
ledare inte på samma sätt slagit
igen dörrarna utan hållit dem öppna
inför framtiden. Det är säkerligen en
klok politik. Han vet ju att det är
önskvärt både med en ytterligare lialvproeentig
räntesänkning och med jordbruksförhandlingar
till våren, och då
skall man inte vara så kategorisk på
förhand som solnliga andra.

Jag skulle vilja sluta med att säga att
de åtgärder, som man vill se inom näringslivet
från samhällets sida, är att
man skall säkerställa en hög och jämn
sysselsättning, bygga upp ett effektivt
näringsliv, som kan trygga den fulla
sysselsättningen och också ge möjligheter
till den fortsatta sociala standardutbyggnad,
vilken alla partier har varit
så angelägna att lova väljarna, och därmed
också skapa möjligheter såväl för
folkpensionärerna som för de ännu aktiva
att få hyggliga levnadsförhållanden.

Det är stora och allmänna frågor som
avhandlas i remissdebatten. Vi kommer
över till detaljdiskussionerna senare under
våren, och vi får hoppas, att verkningarna
av en del av de kategoriska,
självbegränsandc uttalanden, som ett

par av partiledarna gjort, då upphäves
inför de praktiska problem, som vi
kommer att ställas inför, och att vi
tar vara på möjligheterna att ge medborgarna
i detta land en full sysselsättning
och fortsatt förbättring av de sociala
förhållandena.

Herr förste vice talmannen tog på nytt
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! I denna remissdebatt
har traditionellt luftats argument, som
har varit »gamla fina, kända märken av
hög bouquet». Alltemellanåt har det väl
också förekommit vichyvatten, som varit
litet avslaget. Jag tänkte faktiskt
avstå från ordet, men sedan herr Björkänge
hade tagit med oss på sin vanliga
kära älgjakt reducerades mina samvetskval
inför kammaren en hel del.

Den skattedebatt som vi för här i landet
måste i många avseenden betecknas
som förvirrad och tyvärr alltför ofta
som avsiktligt vilseledande. Om vi ser
samhället som en enhet, där uppgifterna
fördelats på olika sätt mellan stat,
landsting och primärkommuner, och
även om man beaktar, att dessa delar
av enheten var för sig har egen beskattningsrätt,
är det likväl befogat att söka
att mera än vad som är fallet so även
skattefrågan såsom en enhet. När man
ute i primärkommunerna tar ställning
till budgeten för det kommande året, är
sammanhanget mellan de utgifter man
vill fastställa och finansieringen härav
tämligen klart. Vill man bygga ålderdomshem,
pensionärshem, skolor, vatten-
och avloppsledningar, vill man förbättra
de tjiinster och förmåner som
föreningen kommunen vill ge sina medlemmar,
då behövs inte några vidlyftiga
matematiska operationer för att räkna
ut vad som kriivs av inkomstsidan. Debatten
blir saklig. Det står alltid klart,
att utgifterna måste klaras genom skattefinansiering,
användning av fondmedel,

246 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lån eller en kombination av dessa möjligheter.
Dessa problem kan föreläggas
kommunens invånare på ett vettigt och
klart sätt, och dimbildningsmöjligheterna
är små.

Om vi går ett steg högre upp, till
landstingen, skall vi finna, att även där
en saklig debatt kan föras. Vill man förbättra
sjukvården och allt annat som ligger
inom landstingets område, ser man
även här nödvändigheten av att skaffa
kapitalet på de vägar som står till buds.
I mitt hemlän höjde man i höstas utdebiteringen
med 25 procent. Trots att vi
hade val till landstinget den 21 september
hörde jag aldrig någon som från
oppositionens sida i det röda Gävleborg
från talarstolar eller på andra sätt hävdade,
att detta var oriktigt, och gick
till storms mot höjningen av den hårda,
proportionella landstingsskatten. Varför?
Förklaringen är enkel. Invånarna
i länet vill inte avstå från den service
och förbättringen av de tjänster, som
landstinget ställer till förfogande. Oppositionens
talesmän var medvetna om
detta, och därför var dessa frågeställningar
icke gångbara i agitationen.

Går vi ett steg högre upp, herr talman,
— jag vet inte om det är rätt att kalla
det så, ty jag har en känsla av att när
man på riksplanet talar om skatter, rör
man sig i träsk- och tassemarker —
ter det sig så, att man där från oppositionens
sida mången gång för folket
vill framstå som snöplogar eller stigröjare
för sociala reformer, medan man
däremot avsvär sig allt ansvar för inkomstsidan.
Erinras bör vidare om hur
man på visst håll, när vi behandlade
pensionsreformen i fjol, ville att riksdagen
redan då skulle uttala sig för att
folkpensionärerna efter 1968 skulle få
del av standardhöjningen. I går yttrades
i medkammaren, att vi kanske skulle
överväga att sänka pensionsåldern från
67 till 65 år. Här är man alltså beredd
att dra på sig nya utgifter, medan vi
andra känner oss litet ängsliga för hur

vi skall klara de engagemang, som vi
redan har tagit.

En realistisk kommunalman kan inte
ge sig ut på sådana hypotetiska utsvävningar
om vad som kan inträffa med
skatteunderlaget, om man gör si eller så
med utdebiteringens storlek. Vid 1957
års riksdag beslutades en höjning av
de kommunala ortsavdragen. Jag skulle
tänka mig att det får anses vara bara
efterklokhet, om man nu skulle börja
fundera över om det var riktigt. Det
måste också anses vara efterklokhet, om
man i dag skulle kritisera det befogade i
att införa schablonavdrag för kostnader
för intäktens förvärvande, beträffande
inkomst av kapital samt för försäkringsavgifter.
Det finns inga skattebetalare
i landet, som har tackat Sveriges riksdag
särskilt mycket för dessa avdrag.
Jag vill i detta sammanhang inskränka
mig till att framhålla — det har understrukits
förut i debatten — att de insinuationer,
som gjordes i fjol och som
har återkommit nu, om att vi ute i kommunerna
skulle ha höjt utdebiteringarna
för att komma i åtnjutande av skattebidrag,
bestämt måste tillbakavisas.
Det är i alla fall uppenbart, att kommunernas
skatteunderlag inte har ökat i
takt med utgifterna. Det är detta förhållande
som har varit orsaken till skattehöjningarna
enligt ansvariga kommunalmäns
uppfattning.

På grund av eftersläpningen av statsbidragen
måste kommunerna många
gånger arbeta med dyrare pengar än
vad som skulle vara nödvändigt. Tyvärr
är det inte längre bara bidragen
till investeringar som dröjer, utan även
bidragen till driftutgifter. På skolväsendets
område fick vi den 1 juli i fjol
länsskolnämnder. Inom parentes vill jag
bestämt hävda, att dessa nämnder kom
till stånd minst ett år för tidigt. Och
vad själva organisationen beträffar kan
det ifrågasättas, om det inte varit bättre
att man börjat i toppen och först försökt
åstadkomma en enhet av skolöver -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 247

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

styrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning.

Tidigare skickade vi inom kommunerna
ansökningarna om statsbidrag till
lärarlöner via folkskoleinspektörerna
till Länsstyrelsen, där detaljgranskningen
skedde. Nu på sommaren och hösten
har länsskolnämnderna tagit hand om
dessa ansökningar, och av naturliga skäl
är resultatet att bidragen dröjer. Tidigare
erhöll skoldistrikten ganska ofta
sina bidrag till lärarlöner, alltså slutavräkningen
för det redovisningsår som
slutar den 30 juni, före kalenderårets
utgång. Nu torde utbetalningen av bidragen
dröja till långt in på det nya året,
något som medför svårigheter för kommunerna
att anskaffa likvida medel. Staten
å andra sidan vill inte vänta på
sina pengar. För att exempelvis ta kommunernas
folkpensionsandel skall denna
erläggas en månad efter erhållet besked,
och om kommunerna inte kan
inom den tiden åstadkomma pengarna
debiterar staten sex procent ränta. Det
kan inträffa att en kommun måste uppta
tillfälliga lån för att klara denna dryga
utgiftspost, medan man för andra områden
av den kommunala förvaltningen
har att fordra statsbidrag till betydande
belopp.

Då det talas om sysselsättningsproblemen,
glömmer man lätt bort kommunerna.
Det är staten som skall hålla hjulen
i gång när det gnisslar i näringslivets
produktionsapparat. Kommunernas investeringar
uppgår dock enligt för år
1958 gjorda beräkningar till 3 200 miljoner
kronor och förmodas för innevarande
år utgöra cirka 3 450 miljoner
kronor. Det skall villigt erkännas att
den nedgång i sysselsättningen, som inträdde
under fjolåret, kom litet överraskande
inte minst för kommunalmännen.
Visserligen hade man pliktskyldigast
ända sedan de första efterkrigsåren lämnat
länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadsstyrelsen
uppgifter och förslag
om lämpliga investeringsobjekt i

händelse av arbetslöshet, men dessa
hade många gånger inte varit färdigplanerade
och ofta avsett investeringar
som man ämnade företa frånsett läget
på arbetsmarknaden. Statens representanter
har av naturliga skäl kanske varit
litet för välvilliga på den här punkten. I
tider, då det år efter år råder överfull
sysselsättning, är det mänskligt att ta
litet lätt på problemet om arbetstillfällen
för den eventualiteten att det skulle
knipa till. Man har sålunda här och där
i kommunerna stått litet rådvill med de
på papperet fina investeringsplaner som
man tidigare visat upp, när statens representanter
velat titta på dem.

Jag nämnde nyss eftersläpningen med
statsbidrag. Mest beklagligt är väl detta
förhållande i fråga om vatten- och avloppsanläggningar;
den saken har tidigare
i olika sammanhang påtalats här
i riksdagen. Distriktsingenjören i mitt
hemlän gjorde vid årsskiftet en inventering
på denna punkt och fann därvid,
att påbörjade och till allra största delen
avslutade företag representerade en investeringskostnad
av cirka 33 miljoner
kronor. Statsbidragen uppgick till omkring
13 miljoner kronor. Flera av företagen
hade påbörjats åren 1954 och
1955, men bidragen låter vänta på sig,
till allvarligt men för kommunerna. Dyra
låneräntor måste erläggas, och skattehöjningar
har till och med måst vidtas
just på grund av dröjsmålet. Kommunikationsministerns
förslag i statsverkspropositionen
att höja anslaget för vatten-
och avloppsanläggningar från 30 till
45 miljoner kronor är tacknämligt, men
hans funderingar om att sänka bidragsprocenten
från 30 till cirka 20 är diskutabla.
Att kommunerna vid en nedgång i
sysselsättningen blir betänksamma, då
det gäller att sätta i gång vatten- och avloppsanläggningar,
är naturligt. Maskiner
har även ersatt så mycket mänsklig
arbetskraft, att dessa arbeten liksom
vägarbeten inte längre utgör en naturlig
nödlösning vid kriser.

248

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Den slutsats, som jag kommer till,
är alltså att vi måste genom inkomstförstärkningar
ge staten ökade resurser,
detta inte minst för att staten skall kunna
infria sina löften och förpliktelser
gentemot kommunerna.

Men hur kommer det att gå med kommunerna?
Hur länge kan de små och
svaga kommunerna fortsätta att höja
sina skatter på grund av ökade utgifter
och minskat skatteunderlag? Jag tror att
det är angeläget att ställa dessa frågor.
Den nya kommunindelning, som vi fick
år 1952 såsom en följd av riksdagens beslut
1946, visade sig redan på ett tidigt
stadium otillfredsställande. Visserligen
minskades antalet landskommuner från
2 251 till 821, något som då kanske kunde
tyckas revolutionerande men som i
dag framstår såsom utslag av alltför stor
försiktighet. Man skulle ha radikalare
använt operationskniven då det gällde
lokalpatriotismen och det ängsliga bevakandet
av egna förtroendeuppdrag,
som kanske skulle gå upp i rök vid bildandet
av större kommuner. År 1955
fanns det här i landet 726 kommuner
med mindre än 5 000 invånare. Dessa
kommuner måste, för att ta ett exempel,
söka sig utom sina egna gränser för
att etablera samarbete på enhetsskolans
område.

När den allmänna sjukförsäkringen
infördes år 1955 ansågs flera kommuner
vara för små för att utgöra eget lokalsjukkasseområde.
Inom detta avsnitt av
samhällsverksamheten sammanslogs
kommuner med varandra. Frågan om
yrkesundervisningen pockar på sin lösning,
och man talar därvid om nödvändigheten
av ett rekryteringsunderlag
på 20 000 invånare. Jag tror inte att
kommunerna skall vänta sig att landstingen
kommer att klara yrkesundervisningen.
Ett samarbete mellan primärkommuner
blir förvisso erforderligt.
Inom polisväsendet förekommer allt oftare
behov av större distrikt, sammanfallande
med landsfiskalsdistrikten.
Brandväsendet kan många kommuner

inte utan stora kostnader klara själva.
Socialvården är ett annat sådant fält.
Ålderdomshemmen behöver biträdande
föreståndarinnor, nvkterhetsvården kräver
genom länsnykterhetsnämnderna
assistenter, hälsovården inspektörer.

Den lilla kommunen klarar inte detta
utan måste söka samarbete med närliggande.
Ja, säger man, det är rätta vägen.
Man kan sluta privaträttsliga avtal, man
kan använda den nya efter vanliga kommunala
förhållanden bättre tillrättalagda
kommunalförbundslagen. Jag skulle
vilja fråga: Vad blir då kvar av den
kommunala självstyrelsen, som vi inte
minst i högtidliga sammanhang prisar
som grundvalen för hela vår demokrati?
Vad blir det kvar av primärkommunernas
beslutanderätt i fråga om utgifter,
om man skär bort remsor av denna beslutanderätt
på allt flera områden? Den
beslutande församlingen blir uppsamlaren
av räkningar från olika kommunalförbund,
vilka inte tar hänsyn till
primärkommunernas resurser. Primärkommunen
blir den som får skaffa
pengarna, medan besluten oftast fattas
av en församling som icke har beskattningsrätt
och — som väl är — oftast
inte lånerätt. Detta resonemang borde
ju logiskt leda fram till att vi redan
skulle vara mogna för en ny judiciell
indelning för att förhindra felaktiga
investeringar och utbyggnad av tätorter
som i framtiden icke äger berättigande.
Ja, den frågan är sannerligen värd all
uppmärksamhet. Tiden och utvecklingen
har, sedan riksdagen år 1946 fattade
sitt beslut, runnit i väg på ett sätt som
vi inte kunde ana då. Men kan vi i dag
bestämt säga hur det kommer att gå med
landsbygdens avfolkning? Kan vi dirigera
människornas bosättning på ett
effektivt sätt genom ändrade kommungränser?
Oavsett kommungränser kommer
man att söka sig till städer och
tätorter, där man tror sig kunna leva ett
i många avseenden rikare liv och där
arbetstillfällen finns. Den strömmen
kanske vänder av psykologiska och

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 249

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

andra skäl, som vi inte nu kan överblicka.
Då gäller det att någon tid göra
det bästa möjliga av situationen.

Jag syftar då på att det gamla problemet
om en effektiv och någorlunda rättvisande
skatteutjämning får sin lösning.
Många bär stött sina pannor blodiga på
den frågan. Nu har 1958 års skatteutjämningskommitté
fått vissa recept om
hur den skall söka koka ihop en lösning,
men departementschefen förväntar inte
slutredovisning förrän 1964. Här gäller
det att kombinera många faktorer med
varandra som t. ex. kommunens önskan
om standard, utdebitering, skatteunderlag
m. m. De senaste årens utveckling
på skatteområdet verkar avskräckande.
I mitt hemlän har vi nu en spännvidd
mellan 12:10 och 18:20 i sammanlagd
utdebitering. Kommunen med den högsta
utdebiteringen har likväl små möjligheter
att lämna sina invånare ens tillnärmelsevis
de förmåner och tjänster
som kommunen med den lägsta skatten.
Även om jag tror att en ändring i kommunindelningen
kommer mycket snabbare
än vi anat, är jag likväl av den
uppfattningen att vi får vänta ytterligare
någon tid. Frivilliga ändringar
äger rum på ett flertal platser i vårt
land. Landskommuner och städer slås
samman. Köpingar återgår till den gamla
kommunbildningen och allt detta
fungerar så länge man å ömse sidor är
överens. Men man kan peka på ställen
där det kanske inte går så smidigt, där
en svagare kommun vill sammanslås
med en starkare och där den sistnämnda
av fullt naturliga skäl säger
nej. Förutsättningarna för ändring i
kommunal indelning är ju fastställda i
§ 3 lagen den 13 juni 1919.

■lag är alltså av den bestämda övertygelsen
att vi kommer att bli tvingade
att ändra vår kommunindelning radikalt.
Mångt och mycket pekar hän mot
regionbildningar. För att se realistiskt
på dessa frågor: Om man inte vill bo i
en glesbygd, vad är det då som hindrar
att man bosätter sig i tätorten och dag -

ligen reser till sitt gamla arbete? Glesbygden
och tätorten tillhör samma kommun
eller kanske vi skall säga region.
Det skulle bli den effektivaste skatteutjämningen.
Jag vågar säga detta på
grund av den långt framskridna tiden.
Jag räknar med att inte någon centerpartist
skall vilja gå upp och invända
något.

Man har för närvarande underligt
nog större anspråk på att ha kort restid
eller gångtid till arbetet på landsbygden
än vad man har i storstäderna.
1950 hade vi i landet 194 454 personbilar
registrerade. Vid det nyligen passerade
årsskiftet var antalet omkring
970 000. Dessa ändrade kommunikationsförhållanden
kommer kanske att
påskynda tillkomsten av vidgade kommuner
av regionkaraktär. Då skall vi
också hoppas och tro att det skall bli
möjligt för våra svenska kommuner att
fortsätta att utöva den kommunala självstyrelse,
som vi ju är överens om är
fundamentet för vår demokrati.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Med hänvisning till den
långt framskridna tiden ber jag att få
avstå.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Liksom den senaste talaren
skulle även jag ha velat avstå, men
eftersom herr Ekström tog kammarens
tid i anspråk rätt länge, tillåter jag mig
att säga några ord. Det blir mest en
kommentar till den nuvarande budgetsituationen.

Under praktiskt taget hela efterkrigstiden
har rått en utpräglad högkonjunktur.
Endast tillfälligt under kortare
perioder har en viss avmattning av
denna ägt rum, men detta påverkar inte
i någon högre grad helhetsbilden. Det
bär rått inte full utan överfull .sysselsättning.
Antalet lediga platser har varit
större iin antalet sökande. Arbetskraften
har sökt sig till de bäst betalda anställningarna,
och för att hävda sig i kon -

250

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kurrensen har arbetsgivarna tvingats
att höja lönerna undan för undan. Produktionskostnaderna
har därigenom —
och även av andra orsaker —- stigit
snabbare än den reella avkastningen av
företagsamheten motiverat. Inflationskarusellen
har snurrat och pengarna
har flödat såväl till företagens som de
enskilda medborgarnas kassor och till
statskassan. På ytan såg allt detta lysande
ut. Men inflationspengar är inga
goda pengar. Det måste komma ett bakslag.
Visst har realvärdet av vår nationalinkomst
ökat under högkonjunkturen,
men ökningen har inte stått i rimlig
proportion till den pris- och lönestegring
som inflationen lockat fram.

Så länge inflationen härjade även i
de länder, dit huvudparten av vår export
går, beredde uppskruvningen av
kostnaderna i näringslivet inga större
bekymmer. Men den dag inflationsskruven
stoppade i dessa länder, då måste
allvarliga hinder uppstå för våra exportnäringar.

Nu ser det ut som vi har kommit in
i detta läge. Våra höga kostnader lägger
hinder i vägen för exporten. Härtill
kommer andra bekymmer: den hotade
diskrimineringen av våra varor på sexstatsmarknaden
och nedgången i konjunkturen
både här hemma och ute i
Europa.

Vår valutareserv är svag, svagare än
den borde vara för att vi skall kunna
trygga sysselsättningen, om nedgången
i konjunkturen blir intensivare än nu
och dessutom långvarig. Arbetslösheten
är redan oroande, och om konjunkturen,
som optimisterna tror, kommer att
förbättras redan i sommar, vet vi ingenting
om. Även om så skulle ske, är det
inte säkert att arbetslösheten försvinner
bara därigenom.

Strukturförändringar torde bli nödvändiga
inom vissa andra områden av
näringslivet, vilket betyder att många
friställda aldrig kan få arbete inom det
gamla yrket. Väsentliga omskolningsoch
omflyttningsproblem kvarstår. Det

ekonomiska läget är följaktligen inte
ljust, och ännu mörkare är bilden av
statens finanser.

Statens inkomster ökar inte längre
med många hundra miljoner kronor
varje år, som de gjorde under den tid
penningvärdeförsämringen var som
störst. Men de utgifter staten bundit
sig för genom reformpolitiken under
dessa år stiger nu automatiskt. Balansen
mellan inkomster och utgifter är allvarligt
rubbad, och det fordras hårda
tag för att återställa densamma.

Driftbudgeten för nästa år visar upp
ett stort underskott, och man behöver
inte vara någon spåman för att påstå,
att det kommer att bli stora underskott
även under kommande budgetår, om
inte utgifterna skärs ned eller inkomsterna
ökar. Förhoppningarna om en
snabb ökning av statens ordinarie inkomster
måste vara små, eftersom vår
produktion visat tecken att stagnera.
I fjol var produktionsökningen endasi
omkring en procent mot mer än tre procent
året förut.

Resultatet i år blir säkerligen inte
bättre än fjolårets. Snarare kan man befara
en ytterligare nedgång. Skall balans
i statskassan åstadkommas under de
närmaste åren, måste utgifterna skäras
ned åtskilligt. Folkhushållet tål inte nya
skatter. Skattetrycket är redan högt nog.
Inte mindre än en dryg fjärdedel av
hela nationalinkomsten passerar nu genom
statskassan, och fördenskull påverkas
hela vår samhällsekonomi intimt
av den politik staten för. Skall en
på längre sikt hållbar balans mellan
statsinkomster och statsutgifter kunna
skapas, måste staten ofrånkomligt föra
en sådan politik, att företagsamheten
och produktionen stimuleras att göra
sitt hästa. Beskattningen måste avvägas
så, att ökning av investeringar och arbetsinkomster
inte hämmas. Med ökad
nationalinkomst av reell natur — inte
urholkade inflationspengar — följer
också en ökad realinkomst för staten.

Full sysselsättning och arbete åt alla,

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 251

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det är en målsättning som vi alla är ense
om, och den målsättningen vill vi inte
släppa. Men då fordras det också att vi
för en politik som gör det möjligt att
hålla fast vid den. Om vi skall lyckas
eller inte, beror i hög grad på hur vår
utrikeshandel utvecklar sig. Vi är starkt
beroende av exportkostnaderna för vår
sysselsättning och vårt välstånd, och
detta beroende blir säkerligen inte
mindre i framtiden. Vi måste försöka
sälja våra produkter på bästa möjliga
villkor, söka undvika att i onödan från
utlandet köpa sådana varor som med
fördel kan produceras inom landet. Vi
måste också hålla en valutareserv tillräckligt
stor för att kunna fylla en uppgift
som buffert i en nedgående konjunktur.

Inom ramen för en sådan ekonomisk
målsättning måste stor uppmärksamhet
ägnas åt jordbrukets problem. Jordbrukets
lönsamhet är genomsnittligt sett
låg, och under den treåriga avtalsperiod
för prissättningen på jordbrukets
produkter, som löper ut i höst, har näringens
ekonomiska utveckling varit
ogynnsammare än tidigare. När det gäller
att finna vägar till bättre ekonomiska
förhållanden lider jordbruket
ingen brist på rådgivare. Från många
håll ger man det rådet: Slå ihop jordbruken
till större enheter, så blir avkastningen
så god, att en betydlig ekonomisk
förbättring inträder för ägaren.
Det rådet kan man följa till en viss
gräns, men inte heller längre. Konsekvensen
av en sådan strukturrationalisering
skulle medföra att alla småbruk
så småningom försvinner. Redan nu försvinner
många sådana småbruk varenda
dag. Men skulle det verkligen vara
en klok politik att forcera denna utveckling
och utplåna mindre jordbruk,
som skulle ha en god chans att klara
sig med arbete vid sidan om för innehavaren?
Ilar man tänkt igenom följderna
på olika områden av eu sådant
långt driven sammanslagning eller nedläggning
av jordbruk? Det skulle föra

för långt att här närmare diskutera hela
detta problemkomplex. Jag nöjer mig
med att ta upp ett par enstaka punkter.

Kan vi klara vår livsmedelsförsörjning,
ifall småbruket skulle försvinna?
Det ständiga talet om överproduktion
inom jordbruket är nog åtskilligt överdrivet,
ty överproduktionen är mera
skenbar än verklig. Åtskillig import av
livsmedel förekommer, vilket belastar
vår utrikesbalans. I händelse av avspärrning
i en krissituation skulle vi
säkerligen inte utan småbrukets hjälp
kunna klara folkförsörjningen. Småbruket
behövs ur beredskapssynpunkt och
det behövs också för att åstadkomma
gynnsamma relationer mellan vår export
och vår import. Naturligtvis måste
vi köpa på utlandsmarknaderna för ait
kunna sälja på dem, men eftersom de
europeiska valutorna nu gjorts utbytbara,
bör det bli möjligt att undvika
den situationen, att vi måste köpa livsmedel
från ett land för att exportera
andra varor dit.

En annan sida av småbrukets problem
är frågan om arbetskraften inom
näringslivet. Skogen är en av de främsta
källorna till vårt välstånd, och avsättningen
av skogsprodukter utgör en stor
andel av hela vår samlade export. Blir
det möjligt att erhålla tillräckligt med
arbetskraft, både för vården av skogarna,
för avverkningen och transporterna
av de skogliga råvarorna, om småbruket
skulle försvinna? Jag tillåter mig
att tvivla på detta.

Även för andra näringar skulle den
arbetskraft, som småbruket kan tillhandahålla,
vara av värde. Det större
och medelstora jordbruket behöver
också extra arbetskraft under särskilt
arbetstyngda perioder. Redan nu är
det svårt att erhålla extra hjälp, och
skulle småbruket helt plånas ut blir det
omöjligt. För anläggningsarbeten behövs
även en arbetskraftsreserv på
landsbygden, och de utpräglade servicenäringarna
behöver säkerligen också en

252 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

säsongmässig förstärkning av sin ordinarie
personal.

Nog finns det anledning att sätta upp
en varningsskylt framför ögonen på
dem, som tror att endast de stora jordbruksenheterna
är medlet att göra jordbruket
lönsamt.

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit förhandlingarnas ledning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Eftersom herr Hedlund
har blivit förhindrad, ber jag att i hans
ställe få säga några ord med anledning
av de kommentarer till gårdagens debatt
som står att läsa i tidningarna i
dag. Det är nämligen en genomgående
tendens i dessa kommentarer, att centerpartiet
inte skulle ha lämnat något
klart besked på herr Ohlins fråga, huruvida
det blir en ny koalition mellan
centerpartiet och socialdemokraterna
sedan pensionsfrågan eventuellt har
lösts.

Jag vill med anledning av detta säga,
att det inte finns den ringaste grund för
sådana spekulationer. Det finns intet
underlag inom centerpartiet nu för en
sådan ny koalition. Skulle det bli ett
regimskifte, är det centerpartiets mening
att en samlingsregering bör träda
till. Enligt vår mening skulle en sådan
regering bäst kunna ta itu med en sanering
av statsfinanserna. Den politiska
bevakningen mellan partierna som nu
ofta får alltför stort utrymme skulle därvid
kunna elimineras — denna bevakning
förhindrar nu många gånger gemensamma
tag i sådan riktning. Skulle
en sådan regering inte kunna bildas,
blir det såvitt jag förstår oppositionspartiernas
gemensamma sak att ta ställning
till den situation som då är för
handen.

Jag hoppas att jag med dessa deklarationer
har givit ett så klart besked om
att centerpartiet inte är redo att ingå i
någon ny koalition, att den upplägg -

ning av propagandan mot centerpartiet,
som nu tycks vara planlagd från såväl
folkpartiets som högerns sida, kan ställas
i sin rätta belysning.

Jag sade i går att försöket att ge centerpartiet
skulden, om socialdemokraternas
pensionsförslag skulle vinna, var
ett försök att överskyla den bristande
sammanhållningen inom de egna leden.
Centerpartiet förbehåller sig rätt att i
såväl pensionsfrågan som andra frågor
självt välja sin väg. Liksom vi inte funderar
på att binda oss vid socialdemokraterna
i en ny koalition kommer vi
inte heller att gå i ledband hos något
annat parti. Vår väg skall vara centerpolitikens.
En sådan politik måste vara
samarbetsvänlig, men den måste också
vara fri.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna delar
remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1959 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 3

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till utrikesutskottet motionen nr 135;

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

253

Interpellation ang. planerade militära övningar med s. k. fingerad atomaska

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 13G—138;

till statsutskottet motionerna nr 139—
196;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 197—212;

till bankoutskottet motionen nr 213;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 214—224;

till jordbruksutskottet motionerna nr
225—234;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 235—239;

till statsutskottet motionen nr 240;
till konstitutionsutskottet motionerna
nr 241—243;

till bankoutskottet motionen nr 244;
till konstitutionsutskottet motionen
nr 245;

till statsutskottet motionerna nr 246—
346;

till bankoutskottet motionen nr 347;
till statsutskottet motionerna nr 348
och 349;

till bevillningsutskottet motionerna nr
350—368;

till bankoutskottet motionerna nr 369
—376;

till statsutskottet motionerna nr 377
och 378;

till bankoutskottet motionerna nr 379
—381;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 382—403;

till jordbruksutskottet motionerna nr
404—420;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 421—423;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 424—426;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 427;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 428—433;

till jordbruksutskottet motionerna nr
434—445;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 446—453; och

till statsutskottet motionen nr 454.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter
bankoutskottets memorial nr 1 och 2.

§ 5

Interpellation ang. planerade militära
övningar med s. k. fingerad atomaska

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter i flera
av landets tidningar har planerade övningar
med s. k. fingerad atomaska skapat
oro hos allmänheten, övningarna
har till syfte att ge soldaten kunskap
om hur han skall skydda sig mot s. k.
atomaska med radioaktiv verkan. Liksom
man skyddar sig genom att veta
hur man förfar vid första hjälpen vid
olycksfall är det ett skydd för soldaten
att känna till strålningsriskerna och det
sätt på vilket han kan skydda sig mot
dessa.

Vid ett regemente i södra Sverige planeras
försök i skyddsövning mot s. k.
fingerad atomaska. Vad som inkluderas
i begreppet atomaska synes vara synnerligen
svävande. Tar man ordet som
det vanligen användes, torde det väl
närmast betyda utfall från briserad
atombomb. Allmänheten synes även ha
uppfattat saken som om det var fråga
om något dylikt. Så är ju dock inte
fallet. Enligt uppgift gäller det övning
med viss för ändamålet bestrålad materia.

I uttalanden från militärt håll har det
i pressen försäkrats, att så betryggande
skyddsbestämmelser vid den tilltänkta
övningen utarbetats, att strålningsrisk
är utesluten. Reglerna har, säger man,
utarbetats av landets främsta experter
på området. F’ör soldaten är all risk för

Nr 2

254

Torsdagen den 29 januari 1959

Interpellation ang. tidpunkten för slutförande av författningsutredningens arbete

skadeverkningar utesluten, om givna
instruktioner följs. Detta sista är ju i
sammanhanget en viktig passus. Vad
som oroar många är frågan om andra än
instruerade soldater — barn t. ex. —
som icke vet något om vare sig fara eller
skydd kommer in på eller i närheten
av övningsområdet. Det skulle säkert
verka välgörande för allmänheten, om
från sakkunnigt håll information gavs
om vad s. k. atomaska i detta sammanhang
verkligen är och varför övningar
av detta slag är nödvändiga för att soldaten
skall veta hur skydd åstadkommes
samt att fara för civilbefolkning ej
förefinnes.

Under hänvisning till ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Är herr statsrådet i tillfälle att inför
kammaren redogöra för utformningen
av den ovan åsyftade, planerade
skyddsövningen med militär personal
mot s. k. fingerad atomaska och därvid
särskilt redogöra för planerade skyddsanordningar
mot strålningsrisker inte
endast för de deltagande och instruerade
soldaterna utan även för andra än de
i övningen deltagande?

2. Vill herr statsrådet sörja för att allmänheten
ges uttömmande och klargörande
information från sakkunnigt håll
om uppläggningen av övningar med s. k.
fingerad atomaska i syfte att undanröja
och förebygga missuppfattningar om övningarnas
karaktär?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. tidpunkten för slutförande
av författningsutredningens
arbete

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I årets riksdagsberättelse
meddelas om den sedan 1954 sittande
författningsutredningen, att denna »inriktar
sitt arbete så att det skall kunna
slutföras under 1959».

För att Kungl. Maj:t skall kunna framlägga
proposition om grundlagsreform
till 1960 års riksdag fordras emellertid
uppenbarligen, att författningsutredningens
betänkande blir tillgängligt för
remissbehandling och offentlig debatt
redan tidigt under hösten 1959. Skulle
återigen en proposition icke medhinnas
till 1960 års riksdag, kommer hela reformen
— till följd av kravet på två
•upprepade beslut med ett val emellan
— att fördröjas ända fram till åren
1964 och 1965 i stället för åren 1960 och
1961, för såvitt icke upplösning och
extraval tillgripes.

Med hänsyn till de olyckliga konsekvenser
ett dröjsmål med avlämnandet
av utredningens betänkande således
skulle få hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet framställa
följande interpellation:

Avser herr statsrådet att genom tillläggsdirektiv
eller i annan form delge
författningsutredningen angelägenheten
av att dess arbete inriktas så, att det
kan slutföras redan mycket tidigt under
instundande höst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.17.

In fidem

Sune K. Johansson