ANDRA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1955:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN Nr 2

18—20 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 januari

Svar på fråga av herr Nihlfors ang. kostnaderna för s. k. bilpollettering

på statens järnvägar ....................................

Interpellation av herr Nelander ang. vissa spörsmål i samband med
tillsättande av lasarettsläkaretjänster........................

Onsdagen den 19 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.....................

Onsdagen den 19 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ............

Interpellation av herr Löfroth ang. anläggande med förtursrätt av
rikskabeln Boden—Kiruna................................

Torsdagen den 20 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ............

Interpellation av fru Ewerlöf ang. ordnandet av sjukpenningförsäkringen
för änkor, hem- och frånskilda kvinnor med minderåriga
barn genom en samordning med blivande änkepensionering......

Torsdagen den 20 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

202

1 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1955

Nr 2

Tisdagen den 18 januari

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 10,
den 11 och den 12 innevarande januari.

§ 2

Svar på fråga ang. kostnaderna för s. k.

bilpollettering på statens järnvägar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om jag är villig att medverka till
att åtgärder snarast vidtages för att s. k.
bilpollettering på statens järnvägar ordnas
till rimliga kostnader för längre
sträckor, såsom t. ex. till och från övre
Norrland.

Med anledning härav vill jag lämna
följande upplysningar, som jag inhämtat
från järnvägsstyrelsen.

Bilpollettering förekommer sedan några
år tillbaka mellan Kiruna och Narvik.
Bilen befordras därvid på en vanlig
öppen godsvagn och i regel med
samma tåg som den resande. Frakten beräknas
som för vagnslastgods och utgör
95 kronor för en bil. Någon svårighet
för järnvägen att ombesörja transporterna
har icke förelegat på denna
förhållandevis korta transportsträcka,
då tågen på denna är relativt små och
uppehållen i Kiruna är tillräckligt långa
för att vagnar skall kunna tillsättas
eller avkopplas.

För något år sedan framkom ett förslag,
att bilar även skulle kunna polletteras
från vissa större platser i övre
Norrland till framför allt gränsorterna
mot Danmark och Tyskland, d. v. s. Häl -

singborg, Malmö och Trelleborg. Av de
yttranden härom som järnvägsstyrelsen
inhämtat från motororganisationerna
har det framgått, att intresse för ett sådant
arrangemang finnes. Styrelsen undersöker
därför för närvarande hur förslaget
skall kunna realiseras. Det har
därvid visat sig, att en del problem uppstår.
Bilpolletteringen förutsätter en
snabb och punktlig befordran. De genomgående
persontågen mellan Norrland
och Skåne är emellertid så hårt belastade
och framföres med så hög hastighet
på vissa linjedelar i södra Sverige,
att tvåaxliga godsvagnar icke kan
medföras i dem. Det är därför icke möjligt
att transportera bilen med samma
tåg som den resande. De direktgående
godstågen å andra sidan, som skulle
kunna utnyttjas för biltransporten, är
f. n. synnerligen hårt belastade. Dessa
problem utreds dock inom styrelsen,
och i samband därmed kommer även avgiftsfrågan
att prövas. Visar det sig
möjligt, kommer styrelsen att på försök
i begränsad omfattning ordna pollettering
av bilar på längre sträckor under
den kommande turistsäsongen.

Med hänsyn till vad styrelsen sålunda
meddelat anser jag icke några åtgärder
i denna fråga från min sida påkallade.

Härpå yttrade

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag får tacka kommunikationsministern
för det svar han har
lämnat. Frågan om bilpollettering gäller
inte bara transport av svenska bilar
till och från Norrland eller på andra
sträckor utan även transport av utländska
turisters bilar. Kan denna pollettering
ordnas, måste det innebära en ökad
service åt turismen. Jag tror att det

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1955

iSvar på fråga ang. kostnaderna för s. k.

skulle vara särskilt gynnsamt för norrlandsturismen.
Eftersom man kan räkna
med att var femte norrbottensfamilj har
personbil, skulle också en sådan service
från SJ vara till stor fördel för dessa
familjer när de tänker företa turistresor
söderut. Det är ju ganska tröttande körningar
som annars måste ske genom
Norrland och nedåt landet.

Problemet är, såvitt jag förstår, hur
biltransporten skall kunna ske samtidigt
med bilägarens resa. Kommunikationsministern
framhöll att SJ:s två-axliga
godsvagnar inte kan medföras i de genomgående
persontågen, som är alltför
snabba och hårt belastade. Om en
bilpollettering skall komma till stånd,
blir det alltså i direktgående godståg.
Men då förlorar, såvitt jag förstår, arrangemanget
i värde, särskilt för utländska
turister. De kanske avstår från
att besöka övre Norrland, då de finner
att de måste köra 300 mil fram och tillbaka
genom vårt avlånga land för att
t. ex. ta sig en titt på midnattssolen —
de vill inte gärna avstå från att använda
sin bil.

Man får hoppas att undersökningen
inom SJ skall ge till resultat, att det i
sommar åtminstone göres försök med en
sådan service som jag här talat om.
Kanske skulle det hela kunna utveckla
sig så, att det skulle löna sig att bvgga
om vissa vagnstyper, varigenom biltransportvagnar
skulle kunna kopplas
till persontågen.

SJ borde passa på tillfället att visa sin
konkurrensförmåga och fördelarna med
järnvägstransporter på långa sträckor.
Genom att ställa sig avvisande till bilismen
kan man nog inte förmå bilisterna
att bli tågresenärer — åtminstone inte
glada sådana.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

bilpollettering på statens järnvägar

till statsutskottet propositionen nr 25,
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 27, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 5 §§
lotteriförordningen den 19 maj 1939
(nr 207);

till statsutskottet propositionerna
nr 28, angående dispositionen av kolclearingkassans
överskottsmedel; och
nr 33, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 34, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan;

till statsutskottet propositionen nr 35,
angående ersättning till H. K. Almkvist
in. fl.;

till behandling av lagutskott propositionerna nr

37, med förslag till förordning om
ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340), m. in.; och

nr 38, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 055) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus;
samt

till statsutskottet propositionen nr 40,
angående livränta till A. Magnusson.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr''11 av herr Mnnktell m. fl.;
nr 12 av herr Lundberg m. fl.; och
nr 13 av herr Lindberg;

till bevillningsutskottet motionen nr
14 av herr Adolfsson; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

15 av herr Königson, och
nr 16 av fröken Elmén och herr Gustafson
i Göteborg.

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1955

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband
med tillsättande av lasarettsläkartjänster Ordet

lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som anförde:

Herr talman! Tillsättandet av lasarettens
överläkartjänster synes i åtskilliga
fall ske efter alltför lång vakanstid.

I Trelleborg t. ex. avled den förre
överläkaren den 30 maj i fjol. Men eftersom
han skulle ha lämnat tjänsten med
pension i höstas, var medicinalstyrelsen
redan dessförinnan underrättad om vakansblivandet.
Tjänsten ledigförklarades
och ansökningstiden utgick den 29
juni, då 13 sökande hade anmält sig.
Strax före jul kom medicinalstyrelsens
förslag, och i dagarna avger lasarettsdirektionen
och landstingets sjukvårdsstyrelse
yttrande över förslaget. Det borde
alltså dröja ännu en tid innan utnämningen
kommer. Under vakanstiden har
inte mindre än sex läkare varit förordnade
på tjänsten. Ingenting är att anmärka
mot deras utövande av tjänsten.
Men det kan inte vara lyckligt att ett
stort sjukhus byter chef var eller varannan
månad.

Vid Hörby länslasarett har det varit
vakans i ett och ett halvt år. Erkännas
må, att särskilda orsaker varit bidragande
härtill. Den förre lasarettsläkaren
avled den 14 augusti 1953. Tjänsten
utannonserades och ansökningstiden utgick
den 7 oktober 1953. Endast två sökande
anmälde sig, av vilka den ene
senare återtog sin ansökan.

Medicinalstyrelsen uppförde den
kvarvarande sökanden på förslag. Lasarettsdirektionen
ansåg i sitt yttrande
det mindre tillfredsställande, att möjligheter
saknades till val mellan två eller
tre på förslag uppförda sökande, och
förslog att tjänsten ånyo måtte kungöras
till ansökan ledig. Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsberedning anmälde
för sin del, den 8 februari 1954,
att beredningen — under hänvisning
till att frågan om meritvärdering av

tjänstgöring vid odelat lasarett vore under
omprövning — icke funnit sig kunna
avge förord utan anhöll att tjänsten
finge på nytt utannonseras.

Den 18 februari 1954 översände medicinalstyrelsen
handlingarna till Kungl.
Maj :t med förslag att den ende sökanden
utnämndes till tjänsten i fråga.

I begärt utlåtande från justitiekanslern
meddelar denne den 22 september
1954, att något rättsligt hinder icke lär
föreligga för Kungl. Maj:t att på nytt
ledigförklara — även om den ende kvarstående
sökanden är fullt kompetent. JK
förmenar dock, att frågan om meritvärderingsregler
i fråga om läkartjänster
vid odelade lasarett inte blir avgjord så
snart, och förordar tjänstens tillsättande
omedelbart.

Jag tillåter mig citera en passus i
justitiekanslerns yttrande, där det heter:
»Här som eljest vid tjänstetillsättningar
är det av synnerlig vikt, att tjänsten
varder besatt på sådant sätt, att
bästa möjliga fullgörande av densamma
är att förvänta. Kan detta syfte främjas
genom ett nytt kungörande av tjänsten,
synes en sådan åtgärd böra övervägas».

Jag får med stöd av det anförda till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställa följande frågor: Vill

herr statsrådet medverka till att
tjänsten vid Hörby lasarett ånyo ledigförklaras? Anser

herr statsrådet möjlighet finnas
att förkorta vakanstiden vid tillsättande
av lasarettsläkartjänster?

Denna anhållan bordlädes.

§ (>

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1955

§ 7

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 36, med förslag till förordning om
investeringsavgift för år 1955, m. m.;

nr 39, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.;

nr 41, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. m.; och

nr 44, angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 17, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., om utarbetande av förslag
till en tidsenlig och demokratisk författning
m. in.;

nr 18, av herr Lundberg, om ersättning
till parkettläggaren S. E. V. Jansson
för skada, uppkommen under militärtjänstgöring; nr

19, av herrar Holmberg och Johansson
i Stockholm, om förhöjda investeringsanslag
under televerkets fond;

nr 20, av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg i Stockholm, angående
uppförande av en ny centralstation
omedelbart söder om Årstaviken;

nr 21, av herr Larsson i Luttra m. fl.,
om viss ändring av nöjesskatten för
biografföreställningar m. m.;

nr 22, av herr Johansson i Stockholm,
om genomförande av den s. k.
likalönsprincipen;

nr 23, av herr Ericsson i Näs, om
viss ändring av villkoren för statsbidrag
till musikcirkel, som arbetar som
ungdomscirkel;

nr 24, av herr Svensson i Vä, om
höjning av minimiåldern för erhållande
av körkort för lätt motorcykel; och

nr 25, av herr Rimmerfors, om behörighet
för kvinna att inneha prästerlig
och annan kyrklig tjänst.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare.

Jag får härmed vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen för tiden
från och med den 19 januari 1955
till och med den 28 februari 1955 för utrikesresa.
Resan avser fullgörande av
uppdrag från Svenska missionsförbundet
att verkställa ekonomisk inspektion
av förbundets missionsstationer i Franska
och Relgiska Kongo.

Stockholm den 11 januari 1955
Johan Ahlsten

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.10.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Onsdagen den 19 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj :ts på kammarens
bord liggande propositioner nr
1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1955/56, och
nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1954/55;
och lämnades därvid på begäran ordet
till

Herr OHLIN (fp), som anförde:

Herr talman! Det talas mycket om
faran för inflation i dessa dagar. För
en tid sedan föreföll det nästan som
om man på sina håll höll på att gripas
av panikstämning. Även regeringen
tycks ha gripits av mycket allvarliga
farhågor. Därom vittnar ju bland annat
finansministerns överraskande manövrer
med de nya skatteförslagen. Jag har
redan förut gett uttryck för den uppfattningen
att man skall akta sig för att
här överdriva. Jag tror för min del inte
på någon allvarlig fara för inflation här
i landet, om prisstabilitet i stort sett
råder i utlandet, vilket tycks vara en
förutsättning, varom alla här i landet
är ense. Jag grundar denna min uppfattning
främst på förtroendet till att
parterna på arbetsmarknaden skall inta
en realistisk hållning. Det är klart att
väldiga lönestegringar över hela linjen
skulle sätta penningvärdet i fara. Men
en så verklighetsfrämmande lönepolitik
tror jag inte att vi behöver befara,
och de hittillsvarande uppgörelserna

bekräftar ju riktigheten av den uppfattningen.

Det enda som väl skulle kunna leda
till en löneutveckling av det häftiga
slaget vore att det bleve en allmänt
spridd uppfattning att inflationen kommer
och att löntagarna därför på förhand
måste gardera sig. Därför anser
jag, herr talman, mycket angeläget att
man bekämpar denna tro på inflationens
oundviklighet. Naturligtvis kan
man tala om en inflationsrisk, såsom
man har gjort på alla håll, även, ser
jag i dag, på bankhåll, om inte erforderliga
åtgärder vidtas, om statsmakten
förblir helt passiv. Ja, naturligtvis finns
risken då. Men jag tror inte ens att den
nuvarande regeringen, som så allvarligt
har misskött den svenska kronan under
två inflationsperioder, 1946—48 och
1950—52, kan försumma försvaret av
penningvärdet så katastrofalt, att man
släpper fram en svensk specialinflation
under en tid av i stort sett stabila levnadskostnader
i utlandet. Det är illa nog
att regeringen försvarar en ordning,
som för några få år sedan innebar att
en inflation i utlandet fördubblades i
styrka i Sverige. Det problemet kan ju
bli aktuellt längre fram och bör studeras
utan dröjsmål, men det är ett annat
än det i dag aktuella. Jag hoppas på
regeringens tacksamhet både för det
något kvalificerade förtroende, som jag
har uttalat, och för att jag gör det lilla
jag kan för att bekämpa varje tendens
till inflationspsykos — fastän jag inte
precis väntar att regeringen skall ge uttryck
åt sådana känslor, ty det är vi
inom oppositionen inte bortskämda
med.

Naturligtvis är penningvärdet inte
tryggat endast genom en viss återhållsamhet
på arbetsmarknaden. Det gäller
ju också att bevara den samhällseko -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

nomiska balansen, d. v. s. att se till att
investeringarna håller sig inom ramen
för sparandet. Här möter vi två sätt
att se.

Det första är regeringens. Den utgår
från att sparandets volym i stort sett
är given, oberoende av den ekonomiska
politiken, under förutsättning att penningvärdet
någorlunda skyddas. I finansministerns
30 sidor långa, allmänna
budgetkommentar har jag förgäves
letat efter något uttryck för intresse
för möjligheterna att öka det enskilda
frivilliga sparandet. I det program som
finansministern framlägger förordar
han i stället offentligt tvångssparande
genom budgetöverskott. Finansministern
förordar skärpt reglering på byggnadsmarknaden,
han förordar nya skatter.
Om finansministern ursäktar mig
för en något respektlös bild, som inte
ger rättvisa åt den vördnad som jag
känner för honom, skulle jag vilja säga
att hans metod att leda den ekonomiska
politiken har ett tycke av att utdela
smockor åt olika håll. Där fick den
förste sig på tafsen i form av ökad investeringsavgift,
och där fick en annan
en värre smocka i form av bilaccis och
om löntagarna inte aktar sig skall de
minsann också få känna på. Jag tror
en sådan politik som den som representeras
av de nya skatteförslagen kommer
att skapa ovisshet inom näringslivet
om förutsättningarna för dettas verksamhet.
Finansministern gör ju ingen
hemlighet av att denna osäkerhet är
en väsentlig sida av hans politik, men
han tycks inte så mycket bry sig om
att denna otrygghet försvårar de ekonomiska
dispositionerna. Denna investeringsavgift
drabbar dessutom svaga
företag, som inte har några vinster att
reducera i skattehänseende, hårdare än
den drabbar mycket räntabla företag,
som i själva verket kan undgå hälften
av avgiften genom att denna är avdragsgill.
Jag tror att regeringen begår ett
allvarligt misstag när den i detta läge
använder så godtyckligt verkande och

tillfälliga punktskatter, vilka ogynnsamt
måste påverka hela det psykologiska
läget inom vårt land.

Den uppfattning som vi inom folkpartiet
företräder är en helt annan. Vi
tror att det är viktigt att det skapas en
atmosfär av förtroende och tillit här i
landet. Hur många gånger har det inte
betygats vad det betyder att parterna
på arbetsmarknaden, fastän de står mot
varandra under förhandlingarna, känner
förtroende för varandra! Varför
skulle inte detsamma gälla förhållandet
mellan regering och näringsliv? Erfarenheter
från många länder och många
tider visar dessutom att kreditpolitiken
är det viktigaste medlet att hålla investering
och sparande i jämvikt och
skydda valutan. Men en smidig kreditpolitik
förutsätter en rörlig ränta. Jag
tror att det i dag ännu mer än för några
år sedan är en dominerande uppfattning
i sakkunniga kretsar i Nordamerika
och Västeuropa, att kreditpolitiken
inom ramen för en rörlig
räntepolitik är det smidigaste och effektivaste
medlet att anpassa investering
och sparande efter varandra. Nu vet
jag att man på regeringshåll svänger
mellan att säga att räntepolitiken —
förr sade man kreditpolitiken — inte
är tillräckligt effektiv, och att säga att
om den skall ha något värde, måste
man tillgripa så våldsamma åtgärder,
att det bl. a. uppstår stor arbetslöshet.
Det har inte anförts några argument
för ståndpunkten att den måste vara antingen
ineffektiv eller alltför effektiv.
Varför skulle man inte kunna använda
kreditpolitiken lagom för att nå ungefär
den effekt man önskar? Det måste
vara lättare att anpassa kreditpolitiken
efter lägets skiftningar olika månader
än att införa punktskatter som gäller
för tolv månader och inte kan läggas
på och tas av utan vidare, även om
finansministern visat ganska små hämningar
i det fallet. Men kreditpolitiken
kan stramas åt eller lättas från månad
till månad, ja vecka till vecka. Jag kon -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

staterar alltså att hela detta tal om kreditpolitikens
bristfällighet är ett löst
utkastat påstående.

Det är klart att det här inte bara
gäller räntan som kostnadsfaktor utan
dess samband med kreditvolymen. Det
gäller att få hela den ekonomiska miljön
att bli en annan och försiktigare
genom att ingripa i tid. Även bilköpen
kan naturligtvis påverkas ganska mycket
på kreditpolitiska vägar.

I höstas släppte regeringen fram en
viss räntehöjning. Sedan återgick man
till en nivå som var endast obetydligt
över den gamla, och man tycks såvitt
vi nu kan se ha för avsikt att låsa räntan
där, vilket tills vidare har haft ett
mycket besvärande inflytande på den
långa kapitalmarknaden. Detta tillfälle
att få större rörlighet på kapitalmarknaden
i stort sett inom ramen för den
ränteförändring som då genomfördes,
det tillfället sumpades bort. Hade man
låtit denna ränterörlighet bli signal till
en stramare kreditpolitik med rörlighet
såsom program, skulle vi nog i dag
ha haft ett mera balanserat ekonomiskt
läge inom både produktionen, handeln
och t. ex. fondbörsen. Jag tror att man
i så fall inte skulle ha behövt ens överväga
de nya skatter som finansministern
nu föreslår.

Visst kan det tänkas situationer, där
man måste tillgripa extraordinära åtgärder.
Reservanterna i företagsbeskattningskommittén,
herrar Wehtje och
Sven Gustafson, har för sin del hänvisat
till att man i en extrem överkonjunktur
— observera detta uttryck —
såsom alternativ till den hårdare företagsbeskattningen
kan tänka sig att det
kan vara lämpligt att använda en investeringsavgift.
Nu har jag märkt att
denna avgörande förutsättning tappas
bort i de socialdemokratiska kommentarerna,
och därigenom ges åt detta yttrande
ett helt annat innehåll än det i
verkligheten har. Men, herr finansminister,
kan ett liige sådant som det vi

har i dag rimligen betecknas som extrem
överkonjunktur?

Vi i folkpartiet anser vidare, att en
allmän skattesänkning, i första rummet
beträffande den statliga inkomstskatten,
bör påbörjas. Vi tror att den indirekt
skulle få gynnsamma verkningar på
sparvilja och initiativ och anser därför
att den inte bör uppskjutas. Ingen vet
ju, hurudana konjunkturerna blir 1956,
då finansministern ställer en skattesänkning
i utsikt — jag återkommer till
den frågan.

För det tredje: Medan regeringen är
tvungen att tillgripa detaljregleringar
och tycks inbilla sig att det är hela folket
som bestämmer när den gör det —
statsministern återkommer ju ständigt
till att det är folket som bestämmer när
regeringen vidtar någon åtgärd — så
är vi övertygade om att sådana regleringar
bör användas mycket sparsamt,
emedan de leder till krångel, godtycke
och nationalekonomiska förluster och
emedan det svenska folket faktiskt i
ökad utsträckning utsätts för ett inflytande
från överheten och alltså inte
självt bestämmer mer än förut, utan
mindre än förut.

En fjärde punkt, där vi i folkpartiet
har en annan inställning än regeringen,
gäller sparandet. Vi accepterar inte
den defaitistiska slutsatsen, att det enskilda
sparandet är en given kvantitet,
oberoende av den ekonomiska politiken,
bara penningvärdet är någorlunda stabilt.
Vi anser tvärtom att det är en av
den ekonomiska politikens viktigaste
uppgifter att uppmuntra och öka det
privata sparandet. Vi behöver mer bostäder,
mer telefoner, mer skolor och
sjukhus, mer investeringar i näringslivet,
men det finns för närvarande inte
utrymme för allt. Ingenting kan då vara
viktigare än att ramen vidgas, och
sparandet är en elastisk ram. Hur
många gånger har vi inte i debatterna
i denna kammare hört, att regeringen
låtsas som om sparandet är en given,
fix ram och att man måste minska på

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en punkt om man vill öka på någon
annan. Det där tror jag är ett alltför
statiskt sätt att se. Man kan invända
att åtgärder till ökning av sparandet
inte åstadkommer underverk genast.
Det är riktigt. Så mycket större anledning
är det att börja utan dröjsmål!

Ibland hänvisar regeringen till jämförelser
med utvecklingen av bruttosparandet,
inklusive alla avskrivningsmedel,
sedan förkrigstiden och hämtar
tillfredsställelse ur det faktum, att dessa
mycket opålitliga siffror tycks visa någon
ökning av bruttosparandet. Att siffrorna
är opålitliga vet vi alla. Kan någon
säga hur det var med varulagerökningen
under det här basåret 1938/39?
Där skedde kanske en ganska väsentlig
investering.

Vidare är det naturligt att räkna med
eu högre sparkvot vid stigande standard,
eftersom det är lättare att spara när
man har högre inkomster. I Sverige,
som har undgått två världskrig och
haft goda konjunkturer, har vi en högre
standard än i de flesta andra länder
i Europa. Det är i och för sig inte
tillräckligt att konstatera, att vi inte
kommer sist när det gäller bruttosparandekvoten;
det finns flera länder
som ligger före oss därvidlag. Man bör
observera — vilket såvitt jag förstår
i allmänhet inte betonas i kommentarerna
— att ju mer realkapital som
finns i ett samhälle, desto mer årliga
avskrivningar måste man göra och desto
större del av bruttosparandet är alltså
icke nettosparande utan innebär endast
att produktionsapparaten hålls vid liv.
Om kvoten för detta bruttosparande
vore oförändrad, skulle det betyda ett
successivt sjunkande nettosparande här
i landet. Genom att utelämna sådana
ting lyckas man ge vad jag anser vara
ett tämligen vilseledande intryck.

Kvar står det faktum, att vi ju mer
vårt välstånd stiger får göra den erfarenheten,
att landets styrande anser
sparandet otillräckligt för att vi skall
ha råd till fler och fler ting, som en -

skilda människor har lust att betala
för och kan betala för. Långt viktigare
än flertalet pågående utredningar vore
därför enligt min mening en systematisk
översikt över alla vägar till ökat
sparande. Får jag bara nämna några,
som borde granskas vid en sådan utredning.

Först har vi de speciella skattelättnaderna,
inklusive förmögenhetsskattens
utformning. Jag hoppas att förslaget till
ändringar i taxeringsförfarande skall
göra något i den vägen; det finns också
andra metoder som använts t. ex. i
Finland. För det andra borde man ordentligt
pröva sådana former för bostadsbyggandets
finansiering, som leder
till ett ökat enskilt sparande. Jag tänker
inte på de där speciella premierna
för bostadsbyggande och dylikt — det
är en vida mindre fråga — utan jag
tänker på olika metoder för finansiering
av bostadsbyggande.

För det tredje innebär pensionsförsäkringen
i ett land som Förenta staterna
en oerhört stor källa till sparande.
Här i landet hoppas vi väl att inom
en inte alltför avlägsen framtid kunna
lösa problemet om en allmän pensionsförsäkring.
Enligt min mening borde
regeringen se till att man därvid beaktar
de möjligheter som finns att få ett
väsentligt bidrag till det enskilda sparandet.

Vi har så en fråga som jag vidrört
tidigare, nämligen om de värdefasta obligationerna.
Jag förstår mycket väl att
meningarna därom kan vara delade,
men jag tror att man vid en ordentlig
prövning av denna fråga kommer att
finna att många människor genom en
sådan anordning skulle känna sig stimulerade
att spara, ty de finge därigenom
en känsla av trygghet för att
pengarna beliölle sitt värde. Detta gäller
många småsparare, människor som
inte är benägna förvärva aktier och
inte har lust eller möjlighet att köpa
fastigheter. Jag tror dessutom att man
i en del fall skulle få en minskning av

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

investeringarna. Nu sker en hel del investeringar
i realtillgångar på grund
av att man inte vet om pengarna behåller
sitt värde. Sådana realinvesteringar
bleve onödiga om trygghet kunde skapas
för att sparpengarna behölle sitt
värde i alla fall. Jag hoppas därför att
finansministern, när de teoretiska utredningarna
såsom utlovats kommer i
höst, skall vara villig att ta upp hithörande
frågor trots den ointresserade
hållning han tidigare intagit.

Om dessa och andra åtgärder sätts
in i en politik som skapar en känsla av
förtroende och tillförsikt bland spararna,
tror jag detta kan åstadkomma mycket
på vägen mot ett ökat bostadsbyggande,
flera skolor och sjukhus och
större produktivitetshöjande investeringar.
Vägen går över en ökning av
det frivilliga sparandet, om man inte
vill gå in för ett permanent offentligt
tvångssparande. Tyvärr har vi ännu
inte ens den klarläggande utredning om
sparandets struktur som vi från vårt
håll begärt. Jag hoppas finansministern
ser till att den kommer.

Tillåt mig emellertid att beträffande
sparandet föra fram ytterligare en synpunkt,
som jag tror ganska ofta förbises.
För närvarande pågår från priskontrollnämndens
sida en aktion för att
reducera, som man säger, otillbörligt
stora marginaler. Ingen kan annat än
gilla att otillbörligt stora marginaler
reduceras. Sedan kan vi diskutera vilka
organisatoriska metoder som skall
användas, men det skall jag inte göra
här. Själva tanken att otillbörligt stora
marginaler reduceras föranleder inga
meningsskiljaktigheter. Men låt mig fråga
finansministern: Sådana prissänkningar
minskar ju företagens vinster
och minskar företagens sparande. Skall
man då undgå att inskränka investeringarna
måste förutsättningar skapas
för ett ökat sparande hos de breda lagren.
.lag utgår från att finansministern
inte räknar med budgetöverskott som
permanenta ting. Hur tänker regeringen

åstadkomma förutsättningar för ett ökat
sparande bland de breda lagren? Det
räcker inte att hänvisa till att den
enskilde sparar hela skillnaden när varorna
blir billigare, ty vi vet att folk
inte gör så. Jag tror att finansministern
skulle kunna belysa hela problemet
om marginalerna och sparandet
på ett ytterst värdefullt sätt.

Om man läser statsverkspropositionen
finner man emellertid som sagt, att
finansministern är mest intresserad av
att begränsa investeringarna och dessutom
att få till stånd ett statligt tvångssparande.
Jag har redan påpekat att
jag anser investeringsavgiften vara ett
klumpigt medel. Jag tror också att avgiften
på gamla bilar kommer att verka
som sand i maskineriet för bilhandeln
och kommer att hindra en naturlig
överflyttning av bilar mellan olika typer
av ägare. Enligt min mening kan
dessa så kallade punktskatter vålla en
hel del nationalekonomiska förluster
både på bilhandelns område och i övrigt.

När det gäller bilaccisen har dock
finansministern på en punkt tagit lärdom,
det vill jag med tillfredsställelse
konstatera. När bilaccisen för några
år sedan infördes förklarade finansministern
att pengarna skulle gå in i
statskassan och inte alls gå till bilskattemedlen
att användas för vägarna. Jag
skall be att få läsa upp vad finansministern
sade den 24 oktober 1951: »Det
har ju blivit liksom en religion på sina
håll att alla inkomster, som staten
eventuellt kan få på bilismen, skola
gå till detta. Det förvånar mig, att herr
Kristensson inte krävde, att även tullen
på importerade bilar skulle plockas
ifrån andra tullmedel och användas
till vägväsendet. Man har inte gjort det
ännu men kommer kanske att göra det,
och jag kommer då också att bekämpa
det. Jag anser, att lika väl som tullmedlen
ograverade böra gå till statskassan,
skola varuskatter — och detta är
ju en typisk sådan — gå dit. Den or -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dinarie bilskatten bör gå till vägväsendet,
den satsen vidhåller jag, men en
bilaccis, som är en varuskatt, bör inte
gå dit.»

Det var polemik mot herr Kristenssons
s. k. religion, för att använda hr
Skölds eget uttryck. Nu finner jag till
min glädje att finansministern blivit
omvänd till religionen från Osby, och
jag vill endast uttala en önskan att så
kommer att ske oftare i framtiden. Jag
tror det skulle vara mycket hälsosamt.

Men finansministerns nya giv — jag
gör utan att vilja konkurrera med några
göteborgare reflexionen att ordet »giv»
inte är det man kommer att tänka på
när man talar om finansministern, det
är snarare hans nya »tag» — måste
ses ur en annan synvinkel, som är lika
viktig som den ekonomiska.

Hur rimmar regeringens nuvarande
politik med de förklaringar som gjordes
under valkampanjen? Någon väsentlig
förändring har ju vårt ekonomiska
läge inte undergått sedan i höstas. Redan
då såg man att konjunkturerna var
i uppåtgående.

Låt mig för en gångs skull först ställa
frågan till herr Hedlund, som i förrgår,
tror jag det var, uttalade, att jordbrukarna
inte är överraskade av de nya
avgifterna, eftersom de anser att något
måste göras för att rädda kronan. I
september läste jag på en affisch: Kronan
är räddad, skatten skall sänkas!
Meningen var tydligen att kronan var
i fara och att skatterna på jordbrukets
investeringar och transportmedel måste
höjas! På affischen stod det motsatta.
Detta kan man verkligen kalla för ett
tryckfel. Men om det inte var ett misstag
av sätteriet, måste jag säga att herr
Hedlund inte har särskilt lätt för att
uttrycka sig.

Jag vill emellertid också vända mig
både till statsministern, som nu är i
första kammaren, och finansministern
och säga, att ni ju vädjade till folket
och begärde dess förtroende för en po''itik,
byggd på skattesänkning. Om Ni

hade några brasklappar om skattehöjningar
så var de så väl undanstoppade
att ingen märkte dem. Ni gav hela
det svenska folket det intrycket, att det
var slut med skattehöjningar. När frågan
om eventuella indirekta skattehöjningar
fördes på tal svarade herr Sköld
att inga sådana hade planerats. Möjligen
skulle en omfördelning bli aktuell
enligt vad han sade i riksdagen. När
skattebeloppet höjdes på sprit och
tobak i våras gjorde finansministern
klart, att ytterligare skattehöjningar
skulle undvikas under de närmaste
åren.

Jag kan också hänvisa till vad Morgontidningen
skrev vid ett referat av
herr Skölds anförande. Detta var i början
av 1954. Finansministern hade tidigare
i skattefrågan — det var efter
spritskattehöjningen och sedan bilskatten
justerats -— sagt, att det inte skall
komma några fler skattehöjningar »om
jag fortfarande kommer att ha detta
jobb». I stället borde arbetet inriktas
på att lätta skattebördan. Herr Sköld
sköter fortfarande jobbet i allra högsta
grad skulle jag vilja säga, men vi har
inte märkt någonting av att han nu håller
på att lätta skattebördan. När man
under hela valkampanjen gav folket ett
sådant intryck är det egendomligt att
man efter valet kommer och lägger på
Sveriges folk nya skatter. Ett sådant
tillvägagångssätt måste brännmärkas.
De brutna löftena till bilismen för några
år sedan är ofta påtalade. Nu kommer
ännu fler brutna skattelöften. Kungsord
är tydligen någonting annat än herr
Skölds ord.

Finansministern skrämmer nu också
med att om lönerna höjs för mycket
skall ännu fler pålagor komma. Herr
finansministern! Låt oss få veta vad
slags åtgärder Ni har i bakfickan! Gäller
det punktskatter begär jag inte att
Ni skall tala om vilka varor som skall
beskattas, ty det kan ha sina sidor. Men
låt oss få veta vilka typer av skattehöjningar
Ni har i bakfickan och tänker

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

drämma till med under vissa förutsättningar.
Vi har i denna kammare att
diskutera landets finanspolitik. Vi kan
näppeligen diskutera den i dag om
vi om fjorton dagar har nya förutsättningar.
Då har finansministern kanske
kommit med nya pålagor, om vars art
vi ingenting anar. Det är rimligt att
riksdagen och Sveriges folk i dag får
besked om arten av den finanspolitik
som regeringen avser att föra. Det går
mycket bra för finansministern att ge
besked på den punkten utan att lämna
sådana detaljupplysningar som möjligen
skulle kunna framkalla spekulation.

Budgeten är enligt statsverkspropositionen
överbalanserad. Finansministern
säger att det är ett överskott på 50 miljoner
kronor, men han får fram denna
siffra genom att avsätta 350 miljoner
kronor till kommunalskattemedlens
fond. Detta är pengar som egentligen
tillhör kommunerna och som senare
skall utbetalas till dem. Nu kan man
emellertid av finansministerns egna
siffror utläsa — om man studerar och
lägger ihop och inte bara litar på finansministerns
egna reflexioner — att
den summa som staten får in av
kommunalskattemedel under budgetåret
1955/56 endast är 100 miljoner kronor
större än den summa staten betalar ut
till kommunerna. Av tidigare influtna
medel skall staten nu detta år ge kommunerna
tillbaka ungefär 250 miljoner
kronor. Samtidigt får man in 350 miljoner
kronor under det nya året, vilka
betalas till kommunerna först längre
fram. På detta sätt får finansministern
under innevarande år in 100 miljoner
kronor mer än som egentligen tillkommer
honom. Detta är ju kommunernas
pengar! Nu kan man alltså säga att
från ett budgetöverskott på 400 miljoner
kronor — om man nu vill se det reella
läget — borde finansministern dra 100
miljoner kronor. Resultatet blir ett
budgetöverskott på 300 miljoner kronor
och inte 50 miljoner kronor.

Nu hänvisar säkerligen finansminis -

tern till att de 250 miljoner kronor som
staten skall betala till kommunerna under
budgetåret 1955/56 ju skulle kunnat
tas från de kommunala skattemedlens
fond om man hade gjort avsättningar.
När man nu inte gjort några sådana
avsättningar under de två senaste budgetåren
så finns det ingenting kvar, och
då måste man i stället ta av de löpande
inkomsterna.

Till detta kan man svara att det här
rör sig om en bokföringsfråga. Vad
skulle hindra finansministern att t. ex.
under det löpande året 1954/55 göra en
avsättning? Budgetåret 1953/54 visade
ju ett överskott på i runt tal 400 miljoner
kronor. Där fanns mer än väl utrymme
för avsättningar. Om man säger
att räkenskaperna är avslutade för det
året och att man inte vill belasta det
året mer, så vill jag medge att det är
alldeles riktigt. Men kvar står det faktum,
att realiter är budgeten överbalanserad
med 300 miljoner kronor. Att staten
bara får in 100 miljoner kronor
mer av kommunpengar än man enligt
beräkningarna ger ut, och om man fört
eller inte fört vissa belopp på en viss
fond, det är en bokföringsfråga, som
vad det löpande året beträffar mycket
lätt skulle kunna rättas till, om finansministern
ville.

Nu måste man för att komma underfund
med dessa saker — jag höll på att
säga som vanligt — bedriva en smula
detektivarbete. Jag vill inte alls kritisera
t. ex. de tidningar, som första dagen
presenterade budgeten och naturligtvis
fick ett helt annat intryck. Jag
anser, att så som finansministern lagt
upp budgeten var det ofrånkomligt att
man skulle få intrycket att det var ett
budgetöverskott bara på 50 miljoner.
Den här siffran på 250 miljoner har
han ju inte dragit fram i rampljuset.

Nu kan man ha vilken åtsikt man vill
om den bär saken, men att det bör vara
ordentligt redovisat så att envar som
läser budgeten kommer underfund med
dessa transaktioner och kan diskutera

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skälen för att anse budgetöverskottet
vara 300 miljoner som jag påstår, i stället
för finansministerns siffra, det är
väl uppenbart. Herr finansminister!
Tänk om Ni någon gång skulle göra
budgeten så enkel och översiktlig att
riksdagens ledamöter och Sveriges folk
omedelbart vid genomläsningen fick ett
någorlunda riktigt intryck av vad den
innebär!

En annan sak är att finansministern
vill avskriva ungefär 350 miljoner kronor
till vissa bostadslån. Jag tänker
inte ta upp den saken närmare i dag;
den har diskuterats tidigare och vi
återkommer säkert till den. Det gäller
framtida subventioner för att hålla hyran
i under detta år byggda hus nere
30, 40 eller 50 år fram i tiden. Om man
använder metoden med årliga anslag,
som rekommenderats av en enig utredning,
vågar jag påstå att den årliga
statsfinansiella belastningen skulle bli
ett par tiotal miljoner kronor eller ett
något höjt belopp, men ingalunda skulle
någon då föreslå 350 miljoner. Även om
man vill göra en extra snabb avskrivning
av egnahemslånen blir den överavskrivning,
som här äger rum, bortåt
300 miljoner.

Med mitt sätt att se kan alltså budgeten
anses vara överbalanserad med
inte 300 utan bortåt 000 miljoner. Så
kommer nu finansministern med sin
bilaccis och investeringsavgift. Hur
mycket detta kommer att ge är ovisst,
men det tycks bli ett par hundra miljoner
kronor på en tolvmånadersperiod.
Om det går så illa att det nya skatteförslaget
blir antaget och denna skatt
kommer att bestå hela nästa budgetår
— om vilket man ingenting vet — den
blir då avskaffad tre månader före
nästa val — så kommer budgetöverskottet
tydligen att med nuvarande kalkyler
bli mellan 700 och 800 miljoner
kronor.

Är en överbalansering av budgeten i
nuvarande läge berättigad? På vårt håll
har man många gånger sagt att över -

balansering kan vara berättigad i speciella
konjunkturlägen av extrem art.
Då blir det för övrigt ofta överbalansering
utan att den eftersträvas. Men det
gäller naturligtvis att väga fördelen av
ett visst statligt tvångssparande mot
nackdelen av kostnadshöjning, ökat
krångel ocli uppskov med en välbehövlig
skattesänkning. Vi förbehåller oss
på mitt håll rätten att återkomma med
ändringsförslag.

Vi tillmäter variationerna i budgetöverskottet
mindre vikt för konjunkturernas
stabilisering än regeringen
tydligen gör. Regeringen handlar ju för
övrigt inte själv utifrån sina konjunkturprinciper.
Herr finansminister! Vi
har i Sverige i dag en mer utpräglad
högkonjunktur än vi hade förra finansåret
1953/54. Likväl lånar ju finansministern
detta finansår 1954/55 redan
för tilläggslånen 82 miljoner mer än
föregående år. När det är högre konjunkturer
lånar man alltså mer! Även
beträffande tertiärlånefonden ser det ut
som om det skulle bli ökning av upplåningen
med ett 40-tal miljoner kronor.
Samtidigt som finansministern såvitt
jag förstår predikar motsatta slutsatser
av konjunkturförändringen har
finansministern själv förfarit på detta
sätt. — Jag menar, att om budgeten
skall överbalanseras av hänsyn till konjunkturerna,
så skall det ske genom en
öppen redovisning och inte genom att
man manövrerar med växlande avskrivningsprinciper
eller andra transaktioner
som får bort överskottet.

Men detta regeringens konjunkturresonemang
har stort intresse för skattebetalarna
även ur en annan synpunkt.
Finansministern lovar skattesänkning
1956, såframt de ekonomiska förhållandena
inte lägger hinder i vägen, men
hur blir det, om det blir högkonjunktur
nästa år liksom nu? Skall skattesänkningarna
då uppskjutas, herr finansminister?
Ja det verkar ju så av resonemanget
att döma. Om det blir medelgoda
konjunkturer 1956, så kanske

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det inte blir något budgetöverskott. Om
det blir dåliga konjunkturer, kanske
det blir så stor brist i alla fall, att
skattesänkning uteblir av det skälet.

Finansministern erinrar om en ung
man vid namn Karl Fredrik, som jag
läste om under min skoltid. Jag tänker
inte på den bekanta filmen »Karl Fredrik
regerar», ehuru man väl skulle kunna
göra en film över ämnet »Per Edvin
regerar». Jag tänker på en annan Karl
Fredrik, som behandlas i en bok, som
beter »Kamratliv och skolpojksliistoricr».
Karl Fredrik var en gymnasist,
som var mycket korpulent, i detta hänseende
avvikande från finansministern.
Denne Karl Fredrik liade fått en cykel,
på den tiden ett relativt nytt instrument,
och gav sig ut på cykeltur. Cykelturen
beskrevs på följande sätt. Uppför
backarna orkade Karl Fredrik inte
cykla, och nedför backarna vågade Karl
Fredrik inte cykla, och på jämn mark
gick Karl Fredrik för att ta igen sig
efter ansträngningarna i backarna. Det
är ungefär likadant, tycker jag, med
finansministern som skattesänkare under
skiftande konjunkturer. Under dåliga
konjunkturer orkar han inte med
någon skattesänkning, under goda konjunkturer
vågar han inte och under
medelgoda vill han förmodligen undvika
äventyrligbeter med tanke på kommande
oroliga tider.

Om svenska folket skall hoppas få
skattesänkning nästa år, vilket konjunkturläge
skall folket då hoppas på?
Blir det skattesänkning vid en bevarad
högkonjunktur eller blir det inte
det? Vad menar ni med »om de samhällsekonomiska
förhållandena tillåter?»
Är det en sådan brasklapp av det
mest omfattande slag, som gör, att vi
inte alls kan fästa någon vikt vid löftet
om skattesänkning, eller vad ligger
bakom delta uttryckssätt?

T fråga om utgiftsökningarna i detta
budgetförslag bar finansministern iakttagit
en betydande återhållsamhet, och
det tror jag är viil motiverat. Vad ut -

giftsökningarna beträffar finner jag
med tillfredsställelse, att en hel del av
folkpartiets initiativ från i fjol, som då
behandlades mer eller mindre snävt av
majoriteten och regeringen, nu har blivit
tillgodosedda. Jag nämner som exempel
skolbiblioteken, sinnessjukvården,
den medicinska forskningen och
fångvården. Det verkar som om det
skulle gå till på det sättet, när regeringen
skall bestämma sig, att finansministern
samlar fackministrarna omkring
sig i en krets för att diskutera
vad de kan få, varvid finansministern
har beväpnat sig med en lista över folkpartiets
förslag. När sedan försvarsministern
säger, att han skulle vilja ha så
och så mycket, och finansministern finner,
att det inte står upptaget i listan
över folkpartiets förslag, så svarar han
att försvarsministern inte får det begärda.
Sedan kommer inrikesministern
och säger, att han vill ha pengar till
sinnessjukvården. Efter att ha sett efter
i listan svarar finansministern, att det
skall inrikesministern få. Sedan kommer
ecklesiastikministern och säger,
att han fick inte mycket i fjol. Herr
Sköld tittar då efter i listan och säger,
att nu skall ecklesiastikministern få
mer pengar. Detta är mycket tillfredsställande.
Jag hoppas att finansministern
ännu mer konsekvent kommer att
tillämpa den metoden framdeles, tv då
liar vi i folkpartiet sedan endast att
beklaga oss över tolv månaders onödig
försening.

Jag vill beträffande utgifterna tillfoga
ett litet bekymmer över att regeringens
intresse för televisionen är ganska
svalt. Jag vill inte ta ställning till
denna fråga i något avseende, men man
läser mellan raderna, att regeringen inte
är vidare intresserad. Kommunikationsministern
tycks inte ens ha varit så
intresserad, att han diskuterat med finansministern
om saken, fick vi höra
häromdagen. Det tycks vara så, att regleringsmentaliteten
har vissa statiska
drag. Det finns inte plats för något nytt

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nu, utan vi lägger det på hög tills vidare,
menar man. Det finns så många
skäl för uppskov även med en försöksverksamhet
av nämnvärd omfattning.

Ja, herr talman, jag skall nu bara i
förbigående be att få omnämna några
frågor, som jag anser vara utomordentligt
viktiga men som jag hoppas få
tillfälle att återkomma till vid andra
debatter i denna kammare. Den första
gäller de äldre människornas arbetsoch
fritidsproblem. Åldringsvårdskommittén
har fått direktiv, som visar att
man där tänker mest på själva vården
av åldringarna. Jag ber att få påpeka
att frågan om de äldre människornas
möjlighet till produktivt arbete är ett
mycket stort problem ur alla synpunkter.
Det gäller att ge dem, som har hälsa
och krafter, möjlighet till insatser, och
jag tror, att det kräver en del särskilda
arrangemang. Man kommer in på sådana
problem som möjligheter till deltidsarbete
och naturligtvis även på pensionsåldersfrågor
och många andra. Jag
hoppas att regeringen skall vara villig
att betrakta detta som en av våra stora
sociala frågor icke utan betydelse även
ur rent nationalekonomisk synpunkt.
Det sista är dock en annan sak. Beträffande
hobbyverksamhet och annan s. k.
fritidssysselsättning vill jag framhålla,
att jag inte vet om åldringsvårdskommittén
tar upp den saken. Om den inte
gör det, hoppas jag, att någon annan
gör det utan dröjsmål.

Beträffande skogs- och jordbrukspolitiken
lade vi i folkpartiet i våras fram
några riktlinjer. Vi är glada över att
kunna konstatera att skogsanslagen har
blivit ökade på väsentliga punkter. Vi
är också glada över att jordbruksprisutredningens
betänkande tycks eftersträva
en liberalisering av jordbrukspolitiken.
Det blir tillfälle att återkomma
till denna sak. När den diskuterades
i våras, fann ju statsminister Erlander
och högerledaren Hjalmarson varandra
i ett underkännande av folkpartiets
program. Herr Hjalmarson talade då

om att det var en Drottning för en natt,
vars bedövande vällukt ju snabbt försvinner,
hur mycket man än vattnar
den. Det tycks vara en ovanlig sådan
blomma, får jag säga till herr Hjalmarson,
ty den förefaller faktiskt ännu friskare
och livskraftigare nu än i fjol
våras. Jag hoppas få uppleva att herr
Hjalmarson med välbehag inandas dess
doft kanske till och med i sällskap med
herr Norup, vars smak på detta område
herr Hjalmarson hittills har accepterat
med undergivenhet.

På tal om dessa regleringsfrågor
skulle jag emellertid gärna se en komplettering
av gjorda utredningar, som
för det första visade vilka principer
det allmänna använder vid sin prisreglerande
verksamhet inom olika näringsgrenar
och för det andra mera
utförligt belyser den aktuella inkomstoch
förmögenhetsutvecklingen i olika
näringsgrenar. Staten ingriper ju på
detta område och man måste veta, om
de grupper som drabbas av inkomstsänkande
effekter har en gynnsammare
ekonomisk ställning än de som gynnas
av inkomsthöjande ingripanden. När
man jämför företagares, tjänstemäns och
arbetares inkomster vore det värdefullt
att veta, hur deras förmögenhet har
utvecklat sig, naturligtvis inte i individuella
fall utan i genomsnitt. Genomsnittssiffror
om förmögenhetsutvecklingen
säger en hel del om hur förhållandena
varit för dessa olika grupper.
Jag tror att problemet om inkomstklyftorna
kräver en kompletterande utredning
i detta avseende.

Statsminister Erlander har nyligen
gjort en del reflexioner om ekonomisk
makt och ekonomisk demokrati. I dag
skall jag be att bara få göra en enda
reflexion till det problemet.

Vår svenska demokrati har stora förtjänster,
men den har också brister.
Flertalet svenska medborgare känner
sig inte som bestämmande i samhällsfrågorna.
Det är för mycket bestämmande
i centrum, tror jag många an -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid

ser, och det är ett skäl varför vi i folkpartiet
vill ha en decentralisering av
makten. Därför vill vi förorda folkomröstning,
både rådgivande och i vissa
fall beslutande sådan. Det är därför vi
med skepsis ser att staten, d. v. s. en
liten maktägande grupp, skall bestämma
mer och mer. Vi tror det är bättre
med enskild äganderätt och ett fritt näringsliv
under socialt ansvar än ett
statsdirigerat näringsliv sådant det i
Nord- och Västeuropa i mer än 50 år
funnit uttryck i de socialdemokratiska
programmen. Vår tids största politiska
bluff är påståendet, att bara staten får
mer att bestämma, så är det folket
självt som bestämmer.

Socialdemokraterna gör ibland gällande,
att ett hinder för vår demokrati
är den mäktiga storfinansen. När man
frågar, vad det är för något, får man
inget svar. År det torsdagsklubben som
före valkampanjen döps om till storfinansen
och sedan återgår till att bli
torsdagsklubb eller vad är det? Storfinansen
tycks spela samma roll i socialdemokratisk
politik som sotarn i
gamla tiders barnuppfostran, fast jag
tror att den gör mindre intryck.

Vi har företagsledare även i statliga
företag. De har fullmakt att leda företagen,
det ligger i sakens natur. Respekterar
ledarna av olika enskilda och
andra företag lag och förordning, eller
gör de det inte? Kan de sitt jobb eller
kan de inte lösa sina uppgifter? Det är
där faran ligger.

En fackföreningsmän som Yngve
Persson har nyligen gjort ett uttalande,
som andas förtroende för en del företagsledares
sätt att sköta sina uppgifter.
Det gäller närmast skogen. Jag skall
inte här diskutera skogsproblemen,
men jag menar liksom han att vi i stort
sett har skickliga och ansvarsmedvetna
företagsledare och jag hoppas att även
en folkpartist får säga detta utan att
det skall leda till några demagogiska
klyschor mot oss. Ty det kan ju inte
vara en rätt, förbehållen socialdemo2
— Andra kammarens protokoll 1955. A

remiss av statsverkspropositionen m. m.

kratiska fackföreningsmän och statsråd
vid jubileer, att uttala denna uppfattning.

Folkpartiet är ett reformvänligt parti
som vill främja en utveckling till en
bättre demokrati. När statsministern i
sina skrifter och tal söker identifiera
de borgerliga med det beståendes försvarare,
så vet han att detta är oriktigt
och ogrundat tal. Man kan för övrigt
fråga, var bondeförbundet befinner sig
i detta sammanhang.

Ett av de viktigaste problemen är,
hur vi skall få mera av medarbetarställning
och medansvar i näringslivet.
Där tror jag att företagsdemokratien
anvisar möjligheter till en lösning. En
utveckling är i gång som bör fortgå
utan politiska diktat. .Tåg tror vi har
anledning vara tacksamma mot de människor
inom arbetsmarknadens organisationer
som där utför ett konstruktivt
arbete, som kanske går långsamt men
som i alla fall i längden ger resultat.

Detta hindrar inte att det allmänna
kan belysa sådana problem, t. ex. frågan
om andel i vinst eller dylikt utan
att tillgripa några tvångsåtgärder. Jag
tror att den anda som utvecklats på
den svenska arbetsmarknaden är en
oerhörd tillgång, som kan lära oss åtskilligt
om hur andra problem bör angripas.

Herr talman! Jag har talat här i dag
mest om ekonomiska och sociala ting.
Jag anser det naturligt att just remissdebatten
ägnas främst åt sådana spörsmål.
Yi får många debatter om andra
ting, exempelvis om försvarsfrågan, om
de flaskhalsar i vårt skolväsende och
vår hälsovård, som den otillräckliga
högre utbildningen utgör, en fråga vi
på vårt håll framförde under debatter
i höstas.

Det har sagts, herr talman, att vi i
den svenska riksdagen och politiken
genom att tala om ekonomi i själva verket
glömmer bort människan. Gör vi
det? Är det så i denna kammare, att vi
tänker mest på den materiella standar''r
2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den? Ser vi människorna främst som
medel att uppnå höjd produktivitet i
stället för som mål för verksamheten?
Jag tror knappast att det finns någon
enda i denna kammare som vill svara
ja på den frågan. Tag åttonde huvudtiteln,
gå igenom den punkt för punkt
och se om icke dessa åtgärder just tar
syfte på människan. Även yrkesutbildningen
tar sikte på människan — och
alls inte främst som medel att höja
produktiviteten — även det sista är en
legitim synpunkt. Och gå igenom alla
de andra huvudtitlarna, socialhuvudtiteln
och många andra. Nej, den svenska
riksdagen har utan tvivel många
brister, men det är inte riktigt att säga,
att den glömmer bort människan. Även
i den mån vi strävar efter att få till
stånd en höjning av den materiella
standarden, ser vi däri en väg till
framtida kultur och fördjupad frihet.
Jag menar naturligtvis ingalunda, att
vi inte har grund till självrannsakan,
tvärtom. Men vår gemensamma strävan
är, det vågar jag uttala, herr talman,
att på det arbetsfält som är vårt göra
visserligen begränsade insatser för att
hela svenska folket skall få leva under
goda villkor, andligt och kulturellt lika
väl som materiellt. Jag tror inte på fattigdomens
välsignelse lika litet som jag
tror, att rikedom är någon garanti för
lycka. Men jag är övertygad om att
ifall Sveriges folk löser sina ekonomiska
och sociala problem och befriar sig
från de värsta bekymren för livsuppehället,
blir det lättare att öka fritiden
och utbildningsmöjligheterna och
bringa kulturens frukter inom räckhåll
för alla.

Vidare yttrade:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Tydligen har regeringen
nu bestämt sig för att inte bara svenska
folket utan även riksdagsmännen hädanefter
skall få leva ett liv i fruktan

och osäkerhet, åtminstone att döma av
propositionsförteckningen. Jag förmodar
nämligen att många av kammarens
ledamöter i likhet med mig undrat om
det i år skulle bli en remissdebatt kring
statsverkspropositionen. Denna återfinns
ju numera bland de propositioner
som i redovisningen åsatts beteckningen
»sannolika».

I år får väl avtalet mellan jordbrukare
och konsumenter om livsmedelspriserna
träffas efter hittills gällande
metod, och vi hoppas på vårt håll på
eu för båda parter godtagbar uppgörelse
på det fackliga planet. Vad så det
nya tillvägagångssättet angår vågar jag
också där tro på en uppgörelse i enighetens
tecken. Metoden måste utgå ifrån
att jordbrukets folk skall ha en med
andra folkgruppers likvärdig ersättning
för sina hårda och krävande arbetsinsatser,
och den säkerhet i utkomsten
som vi alla strävar efter. Samtidigt bör
den ge oss konsumenter trygghet till
vår livsmedelsförsörjning även vid avspärrning
och priser som med hänsyn
till kostnaderna är godtagbara. Jag understryker
att även det nya systemet
måste utformas så, att det uppmuntrar
jordbrukarna att fortsätta sina rationaliseringssträvanden.

Min ärade vän herr Ohlin framhöll
att han trodde, att det nya jordbruksprogrammet
skulle vara inspirerat från
folkpartihåll, jag förmodar närmast av
lierr Waldemar Svensson, om han nu
kan uppfattas som inspirationskälla.
Jag skulle, herr talman, bara vilja säga
till herr Ohlin, att folkpartiet alltid har
så många blommor i sina små rara buketter.
Om nu någon blomma skulle
återfinnas i jordbruksprisutredningens
förslag, som också finns i folkpartiets
bukett, då menar förstås herr Ohlin
att folkpartiet fått med hela buketten.
När jag emellertid hörde herr Ohlins
uppfattning om livslängden hos Nattens
drottning, förstod jag, att det inte
är i botanik som herr Ohlin är professor.

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Ett effektivt svenskt
försvar ger oss anseende och goodwill
ute i den fria världen. Våra försvarskostnader
är därför inte bara en försäkringspremie
utan också en investering
som på många sätt ger utdelning.
Det finns anledning att lyckönska överbefälhavaren
och hans medhjälpare till
en snabbt genomförd, intressant och
stimulerande utredning om riktlinjerna
för vårt framtida försvar. Dess stora
perspektiv har inte vunnits på bekostnad
av grundlighet eller konkretion. Vi
i högerpartiet delar försvarsministerns
uppfattning, att ett definitivt ståndpunktstagande
till de principiellt avgörande
frågor utredningen aktualiserar
måste föregås av en ytterligare prövning.
Härvid måste vi självfallet få tillfälle
att — med fasthållande av den
alliansfria utrikespolitiken men i övrigt
förutsättningslöst — resonera igenom
vad det betyder för uppläggningen
och lösningen av hela vårt försvarsproblem,
att vi är beroende av bistånd
utifrån för att kunna bjuda uthålligt
motstånd mot stormaktsangrepp. Vi
måste vidare söka få klarhet i hur vi
skall kunna tillföra vårt försvar de nödvändiga
moderna vapnen, utan så långt
uppskov att viktiga delar av vår försvarsorganisation
kanske riskerar att
bli föråldrade under mellantiden.

Då målet måste vara att nå demokratisk
enighet i försvarsfrågan, bör
de fortsatta övervägandena ske i samverkan
mellan regeringen och de demokratiska
partierna. Försvarsministern
har uttalat sig för en sådan samverkan,
»i den mån så visar sig lämpligt».
För min del vidhåller jag att största
möjliga fasthet och kontinuitet bör eftersträvas
i de gemensamma överläggningarna.
Detta kan i nuvarande läge
hävdas med mycket större skäl än någonsin
förr. EU positivt besked i denna
punkt från försvarsministerns sida
skulle inte bara vara ett värdefullt bidrag
till remissdebatten utan framför
allt utåt markera, att vi alltjämt här i

landet önskar lösa våra försvarsfrågor
under allmän anslutning.

»Läget kräver fortlöpande överväganden
rörande den ekonomiska politikens
utformning. Det finns ingen anledning
att på detta stadium närmare diskutera
de ytterligare ingripanden, som kan
komma att bli erforderliga.» Detta är
regeringens enkla besked till dem, som
fortfarande tror att diskussionen även
om den ekonomiska politiken skulle
vara icke endast demokratiens utan
även socialdemokratiens livsluft. Det
beskedet gavs riksdagens ledamöter och
övrigt gement folk tisdagen den 11 januari.
Kl. 7 på kvällen söndagen den
1(5 januari — den dag i vårt kyrkoår,
som speciellt är ägnad hem och familj
— gavs till känna att vår nådiga överhet
bestämt sig för investeringsavgift
och bilaccis. Mussolini inledde också
som bekant alltid sina blixtattacker på
helgdagarna. De blev mer välsignelserika
så — trodde han.

Man skall vara fast övertygad om
chockmetodens välsignelser, om överrumplingsteknikens
nödvändighet, för
att avfärda frågor om framtiden på
detta sätt. Man måste ha glidit bra
nära den samhällssyn, som den engelske
socialisten Crossman kallar förvaltarsamhället
och betecknar som »den
mänskliga frihetens fiende», för att inte
just nu tycka sig ha alla anledningar
att resonera med människor av alla de
slag. Företagsnämnden i det stora företaget
Medborgar-Sverige borde sannerligen
kallas till täta sammanträden under
de närmaste dagarna, veckorna och
månaderna och inte avspisas med att
om den väntar, får den kanske höra —
på söndag.

Nyckeln till modern socialdemokratisk
politik ligger i ordet ingripanden.
Det förekommer också flitigare än på
flera år i regeringens budgetkommentarer.
»Ingripanden» iir någonting som
företas utifrån och ovanifrån. EU ingripande
riktar sig alltid mot någon
eller några. Det har tvångskaraktär och

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fin

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

maktbakgrund. Ett ingripande är en
plötslig och isolerad åtgärd, en order
utan resonemang. Investeringsavgiften,
bilaccisen — ja, det är, herr talman,
just ingripanden. En politik som bygger
på och i huvudsak består av en
plötslig och i själva verket närgången
inblandning i människornas egna angelägenheter,
kan inte godtagas av högerpartiet.
Vi opponerar oss emot dess
enskildheter och mot dess allmänna
uppläggning och detta av två huvudskäl.
Vi kan inte ta ansvaret för en
politik, som enligt vår uppfattning
aldrig kan ge en naturlig jämvikt i ett
framåtskridande samhälle. Vi delar inte
föreställningen att det är överheten
som med grimma skall föra människorna
framåt.

Modern politik måste utgå från att
försynen fördelat förmågan att reflektera
något så när jämnt mellan dem som
regerar och dem som är regerade, och
att befordran till statssekreterare eller
utnämning till statsråd icke automatiskt
ger delaktighet av något slags
högre förnuft, som finns magasinerat
på kanslihusets vind. Politiken måste
därför medvetet sträva efter att sprida
bestämmanderätten ut från ämbetslokalerna,
ut till människorna i vardagslivet.
Det är meningslöst att tala om organisationers
och enskilda personers
ansvar, om de i realiteten inte har något
att säga till om och därför ingenting
att ha ansvar för.

En liten grupp högst aktningsvärda
herrar sitter och förhandlar bakom noggrant
låsta dörrar om spararnas och
försäkringstagarnas villkor, om vem
som skall få låna deras pengar. Men,
herr talman, var är spararna? Var är
försäkringstagarna? Var är de som har
förklarat sig beredda att göra pengarna
produktiva? Möjligen sitter de hemma
och läser nationalbudgeten. I varje fall
sitter de inte runt det bord, där man
bestämmer. De skulle inte få plats där.
Nej, men just därför måste man lägga
upp sin ekonomiska politik så, att de

slutna förhandlingarna kan utbytas mot
människornas egen aktiva medverkan,
mot praktiska möjligheter för dem att
själva vara med och lösa sina egna frågor.
Man måste ersätta socialdemokrati
med marknadsdemokrati.

Att den socialdemokratiska politiken
leder till ett högskattesamhälle med
permanenta regleringar blir för varje
år allt säkrare. Det står med speciell
tydlighet att läsa mellan raderna i
årets statsverksproposition med dess
sträva maktspråk. Men så vitt man vet
har den socialdemokratiska partistyrelsen
ännu inte haft att behandla ansökan
om kollektivanslutning från herr
Hedlund och hans tre musketörer. Det
måste ju under sådana förhållanden
vara ett allmänt intresse att få veta var
de står i den stora skiljande principfrågan:
på den borgerliga sidan eller
på den socialdemokratiska. Vi kan väl
ändå utgå ifrån att herr Hedlund inte
är så angelägen att sitta, att han fördenskull
inte står på någondera sidan.

Vad vi i dag, herr talman, i vårt land
upplever är icke en kris för svensk
ekonomi, det är en kris för socialdemokratisk
ekonomisk politik. De ansvarigas
iver att just nu finna medansvariga
visar detta. Deras försök att
stämpla landets företagare som bockar
i örtagården talar sitt tydliga språk.
Det talar om omöjligheten att driva
effektiv stabiliseringspolitik, om man
är fånge i nationalbudgettänkandets
skenvärld. Där finns inte människor,
bara tabeller.

Manande, förmanande men med tonfall,
där understucket hot gnisslar som
sand i stuvad spenat, vänder sig finansministern
till arbetsmarknadens
organisationer och föreläser om deras
ansvar för penningvärde och sysselsättning.
Jag tror mycket litet på behovet
av sådana föreläsningar. Vad
löneförhandlingarnas folk liksom alla
andra medborgare behöver för att kunna
fylla sin uppgift är — om jag nu får
kasta om ett uttryck från statsverkspro -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

positionen — att det allmänna helhjärtat
och i tid ställer in sig på en penningvårdande
stabiliseringspolitik och
lojalt följer de riktlinjer, som kan ge
säkra pengar och lönande sysselsättning.

Regeringen tror att specialskatter till
staten kan ersätta penningpolitik och
rörlig ränta. Utgångspunkten är då att
räntan endast påverkar produktionskostnaderna
och i övrigt ingenting betyder.
Teorien är inhemsk — den godtas
inte av socialdemokraterna ute i
världen, inte ens i Danmark.

Detta är emellertid en villfarelse, säger
finansministern i statsverkspropositionen,
när han i ett sammanhang tillrättavisar
oppositionen. Jag lånar hans
formulering och säger: Det är en villfarelse
att förlita sig på återuppväckt
investeringsavgift och uppiffad bilaccis
i nuvarande läge. Man hindrar inte
människorna att köpa någonting för
sina pengar genom att hindra dem att
köpa bilar, och de prisstegringsrisker
som nu är aktuella klarar man inte av
genom att skattevägen göra framställningen
av varor dyrare. Återinförd investeringsavgift
betyder ett försök att
få hela det svenska näringslivet att
dansa en ny sorts trestegspolka: två
långsamma steg och ett hopp — två år
med straffavgift på investeringar och
ett utan. Är det verkligen någon som
på allvar menar att ett näringsliv kan
fungera rationellt på det sättet?

Investeringsavgifter betyder vidare
en premiering av offentliga investeringar,
inte minst de kommunala, på de
enskildas bekostnad. Det betyder en
uppdämning av investeringsbehov, som
bildar ett tilltagande hot mot en lugn
utveckling. Just för att befordra stabilitet
och säkra framsteg avvisar vi bestämt
både investeringsavgiftcn och bilaccisen.

Det är inte svårt, herr talman, att förutse,
vilken reaktion från regeringsbänkcn
som detta besked kommer att framkalla.
Eftersom endast regeringen kan

känna ansvar, måste den som inte tycker
som regeringen vara ansvarslös. Ur
socialistisk synpunkt måste vi också
sakna alternativ, det är självklart. Vi
varken kan eller vill tävla med regeringen
i befallningar om hur olika
människor skall bete sig eller i finurliga
åtgärder för att lägga deras inkomster
och resurser under överhetens
domvärjo. Icke desto mindre anser vi
oss ha ett alternativ, ett frihetens och
det personliga ansvarets alternativ.

Det innefattar en aktiv och förebyggande
penningpolitik med över hela
fältet rörlig ränta i stället för kvantitativa
kreditrestriktioner. Jag har inte
någon doktrinär uppfattning om en sådan
penningpolitiks effektivitet i tillspetsade
ytterlighetslägen, men i dagens
läge skulle det kunna få en avgörande
betydelse. Den borde kompletteras
med åtgärder för att hålla sedelutgivningen
stram.

Huvudsaken är att en känsla av
knapphet på pengar snabbt sprider sig
till alla skrymslen och vrår av samhällsekonomien.
Visst kan en del övergångssvårigheter
tänkas, men inte värre
än att de med ett smidigt handlag kan
lösas i den atmosfär av befrielse och
förtroende, som en klar signal om en
realistisk och politiskt obunden penningpolitik
skulle skapa. Just känslan
av att pengar är en svåråtkomlig vara,
som inte låter sig rekvirera till fast
pris, tvingar fram den vägning av varje
utgift på finvåg, som är vägen till
sänkta kostnader och skärpt konkurrens.

Samma känsla skulle hos konsumenterna
väcka ett prismedvetande som
har sin grund i en liknande vägning av
de personliga utgifterna, där också tanken
att spara är med bland vikterna.
Detta skulle ge ett tryck nedåt på prisnivån
som måste bli effektivare än all
priskontroll i världen.

En penningpolitik av det slag vi förordar
skapar iiven den rätta bakgrunden
till omedelbara och radikala åtgiir -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

der för främjande av enskilt sparande.
De många enskilda spararnas samfällda
insatser väger bra mycket tyngre i vågskålen
än summan av alla statliga
tvångsingripanden. En ökning av det
personliga sparandet med i genomsnitt
endast någon tia pr månad och skattebetalare
ger ungefär lika mycket som
hela den automatiska utgiftsökningen
enligt regeringens budgetplan.

I ett samhälle med full sysselsättning
är stora produktivitetshöjande investeringar
nödvändiga för att motverka
trycket uppåt på prisnivån. Med vår
penningpolitik leds investeringarna dit,
där de bäst behövs: till de områden,
där avkastningen av våra arbetsinsatser
snabbast kan höjas.

Hela politiken måste ges en sparvänlig
inställning. Vi borde systematiskt
gå igenom och undanröja de många
sparfientliga elementen i våra dagars
lagstiftning och regleringsväsende. De
praktiska förslag till omedelbart sparfrämjande
reformer, som vi under åren
lagt fram, får skärpt aktualitet. Även
tanken på att finna nya vägar för att
hos allmänheten stimulera ett bredare
sparande, som går direkt till företagen,
bör tas upp. I samarbete med sparinstituten
kunde vidare en omfattande sparkampanj
organiseras. Vi kunde samtidigt
pröva några av de sparformer, som
praktiserats på andra håll, t. ex. kombinationen
sparkonto—livförsäkring.

Det är inte de politiska instansernas
utan spararnas egen sak att gradera olika
tänkbara sparmål. Alla tecken tyder
emellertid på att för de allra flesta står
ett eget hem högt uppe på listan.

Regeringen svarar nej på sin egen
fråga, om vi har råd att låta så många
människor som vill bygga egnahem. Vi
vänder på frågan och ställer den så: Har
vi råd att hindra människor, som är
inställda på att arbeta och spara samman
ett eget hem åt familj och efterkommande,
från att göra verklighet av
sina strävanden?

Den frågan besvarar vi med ett klart

nej. Landet har inte råd att avstå från
de många tusen extra arbetstimmar, som
de nya egnahemsfamiljerna kommer att
prestera. De allra flesta egnahemsägare
är människor, som i verklig bemärkelse
överbalanserar sin budget. Om vi
kan få nya tusenden utöver de flera
hundratusenden, som vi redan har, att
göra detta, har vi nått en stabilitet, som
en överbalanserad statsbudget aldrig
kan ge. Därför krävs reformerade och
rättvisa grunder för egnaliemsbeskattningen,
snabba beslut om skattefritt
egnahemssparande och en kostnadsnedpressande
politik — också en kostnadsnedpressande
bostadspolitik. Det måste
bli möjligt att bygga billigare för att
alla skall kunna bo billigare men också
för att fler skall kunna bo och bygga.

De som inte alls har någon bostad
utan bara logerar någonstans — våra
dagars proletärer — fångar statistiken
in. Deras antal är i det närmaste konstant
och för hela vår officiella bostadspolitik
förödmjukande stort. Men de
är säkerligen än fler, som vill ge sin stigande
levnadsstandard uttryck i ett
rymligare och bättre eget hem. Om dem
vet tabellerna ingenting säkert.

Hela bostadspolitiken har gått i baklås.
Den leder inte till frihet att söka
den bostad människorna vill ha utan
till en permanent ransonering med allt
vad det innebär av intrång i folks
mest personliga förhållanden. Man
måste ha myndigheternas tillstånd för
att få bo.

Mer kapital och mer enskild företagsamhet
ger större allmännytta. Ju snabbare
de allmänna subventionerna kan
avvecklas, desto förr blir konkurrensen
på byggnadsområdet effektiv och desto
förr kan folk räkna med att vi kommer
ifrån de oefterrättliga förhållandena
på byggnadsarbetsmarknaden och når
förutsättningarna för en rationell och
efter byggena avpassad arbetsorganisation.
Att vi liksom andra länder skall
kunna få fram eu arbetsteknik och en
arbetsplatsorganisation, som passar det

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lilla huset och också för dess del hindrar
slöseri med materiel och tid, förefaller
mig självklart, liksom att vi särskilt
då det gäller inredningarna skall
i högre grad än hittills kunna utnyttja
produktionen i stora serier.

De utredningar, som i åratal pågått
om olika slag av byggnadsbestämmelser,
måste väl ändå någon gång bli färdiga
och äntligen börja ge utdelning
i enklare och mera praktiska bestämmelser
och anvisningar för byggandet,
som underlättar och befordrar experimentlusta,
påhittighet och teknisk uppslagsrikedom.
Det finns mycket duktigt
folk också inom byggnadsbyråkratien.
Vi måste ge dem vidgade möjligheter
att handla efter sitt praktiska förnuft,
att så tillämpa det besgränsade
antal regler, som måste finnas, att de
avsedda syftena nås utan att framsteg
och nyheter mals sönder mellan paragrafernas
kvarnstenar.

Tyvärr är orden byggnadskostnad
och årskostnad någonting som kan betyda
nästan vad som helst i vår offentliga
debatt. Det är angeläget att vi i
fortsättningen renodlar begreppen, så
att de innefattar de verkliga och sammanlagda
kostnaderna. Med subventioner
t. ex. minskar man ju inte de verkliga
kostnaderna.

De experiment med egnahem, som vi
gjorde förra året, har klart kostnadsredovisats.
De arkitekter, som hjälpte
oss, har fortsatt sina experiment och
är inom någon månad beredda till nya
demonstrationer och nya kostnadsredovisningar.
Åtskilliga andra har också
gjort praktiska försök med olika slag
av småhus. Det erfarenhetsmaterial,
som nu föreligger, ger grund för påståendet,
att det går att bygga en bra
familjebostad i ett eget hem minst 20
procent billigare än man hittills nödgats
räkna med. Detta betyder att årskostnaden,
den beräknade hyran för en
sådan bostad, ligger inom 20 procent
av den inkomst, vilken man nu kan betrakta
som normal, utan några subven -

tioner. Sparmålet ett eget hem är alltså
redan möjligt att nå för stora grupper.

Förra året, herr talman, hemförlovades
riksdagen den 15 december. Den
17 december utfärdade regeringen en
order i fyra punkter. Den förbjuder
—- observera ordet — förbjuder myndigheterna
att utan licens från sina departement
använda betydande delar av
sina anslag. I stället för en återhållsamhet
som positivt engagerar riksdag
och förvaltningsmyndigheter får vi alltså
nu en rad departementschefer såsom
utgiftspoliser med uppdrag att visa rött
stoppljus, så länge tummarna håller och
intresset finns kvar. Detta sätt att spara
måste vara ineffektivt och oförnuftigt.
Regeringens rätt att praktiskt taget oberoende
av riksdagen bestämma, vilka
statsutgifter som skall göras, hävdades
med särskilt eftertryck, då Karl XIV
Johan var kung — jag bara nämner det
utan att göra några kommentarer. Men
vart tar riksdagen vägen, herr finansminister? Vi

tror att bestående begränsningar
av statsutgifterna bäst förberedes genom
att myndigheterna får tillfälle att
utarbeta alternativa budgetplaner på
alla de avsnitt av statsförvaltningen
som ligger utanför folkpensioner, barnbidrag
och försvar. Syftet härmed skulle
vara att vid sidan av de ordinarie
äskandena få fram ordentligt genomarbetade
besparingsalternativ inom ramen
för generella besparingsformer.
Medborgarna skulle då själva få se vad
de har att vinna eller förlora på begränsningar
av statsverksamheten. Så
går man oavbrutet till väga ute i det
enskilda livet.

I jämförelse med nu löpande budget
är den i dag framlagda rent statsfinansiellt
sett stark. Att regeringen och
finansministern bestämt sig för att använda
en viss del av de rikligt flödande
inkomsterna för alt stoppa igen hål
som vanpryder detta budgetårs kalkyler,
är enligt vår mening tacknämligt.
Det betyder en konsolidering, men en

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

konsolidering som enligt vår uppfattning
lider av två brister. Den har företagits
vid ett för högt utgiftsläge och
vid ett orimligt för högt skatteuttag.

Kapitalbudgetens utgifter för nästa
budgetår beräknas bli något mer än
200 miljoner mindre än enligt riksstaten.
Därvid måste man emellertid, åtminstone
så vitt jag förstår, ta hänsyn
till det anslag på 200 miljoner kronor
som förra året skänktes till Norrbottens
Jernverk. Ingen räknar väl på
möjligheten till så förnämliga placeringar
av skattebetalarnas medel varje
år. Med mycken vältalighet och med
siffror visar finansministern upp, hur
svårt det är att minska den offentliga
anläggningsverksamheten. Detta är faktiskt
kärt besvär förgäves. Vi vet alla
att det är svårt att åstadkomma en sådan
minskning och att den medför konsekvenser
som ingen är glad åt. Det
är därför, herr talman, som vi inom
högern visat på utvägen att företaga
en bindande genomgång av hela det
offentliga investeringsproblemet, varvid
alla meningsriktningar skulle få ta sin
del av ansvaret.

Staten behöver låna mycket mindre
pengar nästa budgetår, konstaterar regeringen
belåtet. Det är påtagligt att
staten enligt kalkylerna kommer att behöva
betydligt mindre pengar från kapitalmarknaden
eller i värsta fall från
lånemarknaden. Detta innebär emellertid
inte ett i motsvarande grad minskat
behov av lånade pengar. Andra
långivare får träda till utan att vara
tillfrågade — för att nämna de största:
motortrafiken med cirka 75 miljoner
kronor och kommunerna med 350 miljoner
kronor. Statens lånebehov minskar
alltså inte med dessa belopp. Det
uppskjutes bara.

Att motortrafiken inte har till uppgift
att låna staten pengar, bör med skärpa
understrykas. Det är också i hög grad
önskvärt att vi så snart som möjligt
kommer fram till ett system, där utbetalningarna
till kommunerna bättre än

nu ansluter sig till skatteinbetalningarna
för kommunerna. Den förhållandevis
öppna metod för redovisningen,
som hädanefter skall tillämpas, utgör
ett framsteg, men är knappast tillräcklig.
De sammanlagda preliminära skatteinbetalningarna
börjar numera närma
sig de definitiva, och på samma sätt
är det både ur statens och kommunernas
synpunkter ett intresse att de s. k.
förskotten till kommunerna kommer att
bättre svara mot vad kommunerna
verkligen skall ha av staten. Kommunalskatten
skall inte vara finansministerns
buffert.

Herr talman! Det nuvarande orimliga
skattetrycket är enligt vår mening en
av de främsta inflationsdrivande faktorerna.
Det suger statens utgifter i höjden,
minskar sparvilja och sparförmåga
och skapar hos människorna ett ständigt
behov av att skaffa sig kompensation,
något som inte minst inverkar
ogynnsamt på löneförhandlingarna. Väl
underbyggda skattelättnader är därför
ofrånkomliga också som ett av medlen
i en inflationsbekämpande politik.

För vår del drar vi de slutsatser härav
som är erforderliga. Vi inriktar vårt
politiska arbete på att genom förslag
till utgiftsbegränsningar skapa utrymme
för en skattesänkning, vars viktigaste
del är en sänkning av inkomstskatten
från den 1 januari 1956 med
10 procent. Detta första led i vårt skattesänkningsprogram
innebär att nu gällande
skatteskalor för första gången
skulle komma att tillämpas utan något
extra skatteuttag. Denna skattereform
bör enligt vårt förmenande genomföras
samtidigt med de förändrade och förenklade
deklarationsreglerna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! När jag gick hit till detta
sammanträde, trodde jag att det egentligen
rådde bara en mening om att vi
under de sista månaderna fått en sådan

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tendens till ökning av efterfrågan, att
det finns risk för att vi kan komma att
överskrida våra resurser och att detta
i sin tur får valutautflöde och på längre
sikt prisstegring till följd.

När jag nu har hört på oppositionens
båda ledare finner jag emellertid, att
det kanske inte råder någon sådan allmän
mening på denna punkt. Det verkar
då för mig ganska underligt att i
morgontidningarna få läsa om ett uttalande,
som affärsbankerna har gjort,
i vilket de som sin åsikt framhåller,
att det måste komma till stånd en begränsning
av både investeringar och
andra utgifter för att vi skall kunna
upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen. Nu förhåller det sig förstås
på det sättet, att herr Ohlin för sin del
tror, att det hela kan ordna sig, på
grund av hans förtroende till två grupper,
å ena sidan till arbetsmarknadens
parter och å andra sidan till regeringen.
Det är klart, att jag har en djup
känsla av tacksamhet mot herr Ohlin
för att han verkligen har förtroende
för regeringen, men jag vill returnera
med att säga, att detta förtroende inte
skulle ha någon grund, om regeringen
inte vidtoge åtgärder för att förhindra
en expansion, förhindra att efterfrågan
stiger över gränserna för våra resurser.

Herr Ohlin frågade: »Vad sade regeringen
om denna fråga i valrörelsen?»
Ja, vad sade herr Ohlin? Herr
Ohlin hade sannerligen under valrörelsen
icke upptäckt, att det fanns några
samhällsekonomiska svårigheter. Han
liar ju knappast upptäckt dem i dag. I
själva verket ligger det ju så till, att
det, när vi gick in i år 1954, inom näringslivet
rådde en sådan pessimism —
om jag så får uttrycka mig — att man
till och med räknade med en sänkning
av investeringsvolymen och inte en ökning.
Det kom ett mycket kraftigt omslag
under sommaren, vilket vi naturligtvis
först några månader senare riktigt
blev varse. Det var när exportörerna
fann, att det gick att sälja svenska

produkter mycket lättare och till mycket
bättre priser än vad de tidigare
hade räknat med. Då växte denna förväntan
om en överkonjunktur upp, som
nu rätt hastigt har försatt oss i det
läget, att vi måste inrikta oss på att
hålla expansionen tillbaka.

Jag menar därför, att det kanske inte
är rimligt att anklaga regeringen för
att inte den varnade mer för denna utveckling
under valrörelsen än vad som
skedde. Det förhöll sig i alla fall så, att
det bara var från regeringshåll som
man då hade några varningar att framföra.
Jag hörde ju nyss herr Hjalmarson
yttra, att allting skulle ha varit så
bra, om vi bara helhjärtat och i tid
tillgripit en riktig penningpolitik. I detta
sammanhang understryker jag särskilt
ordet »i tid», ty även en penningpolitik
måste ju anpassa sig efter läget.
Herr Hjalmarson åtminstone hade inte
upptäckt, att det var tid för några åtgärder
i höstas, och jag tyckte, att hans
intresse även i dag verkade ganska nymornat.

Men jag kommer tillbaka till denna
penningpolitik. För herr Hjalmarson
finns det i den ekonomiska politiken
ingenting annat än penningpolitik. Den
som har följt med den ekonomiska diskussionen,
vad den gäller både mera teoretiska
spörsmål och uttalanden från
det praktiska livets män, blir det ju alltmer
och mer tydligt, att det inte längre
finns någon tro på att den ekonomiska
politiken kan bestå enbart av penningpolitik.
Den måste vara ett system av
åtgärder. Här är herr Hjalmarson den
siste — skulle jag nästan vilja säga —
på skansen. Vad det beror på, vet jag
inte. Det kan ju bero på att han finner
det vara partipolitiskt lättast att se
bort ifrån den allmänna erfarenheten
på detta område.

Regeringen kom därför till den uppfattningen,
att om man skulle kunna
stävja dessa förväntningar som hade
uppkommit om en högkonjunktur och
förhindra förväntningarna att leda till

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

för penningvärdet farliga konsekvenser,
så gällde det att tillgripa åtgärder,
ty, herr Hjalmarson, om en regering
skall föra en ekonomisk politik, kan
detta väl inte ske på annat sätt än genom
att regeringen tillgriper åtgärder.
Att den inte gör det är ju detsamma
som att den inte gör någonting åt problemet.
Man får väl tala så enkelt, för
att det skall bli klart för herr Hjalmarson,
att hans resonemang är orimligt.

Redan för flera månader sedan började
regeringen successivt strama åt
den ekonomiska politiken, allteftersom
åtgärder blev färdiga att föras ut i
praktiskt handlande. Det första jag för
min del gjorde var, att jag försökte
dämpa företagarnas alldeles för stora
förväntningar, i det jag påpekade för
dem att de inte kunde räkna med höjda
tullar eller bevarad företagsbeskattning.
Genom att besluta frilistning av en stor
del av dollarimporten skapade regeringen
vidare en pristryckande konkurrens
som motverkan till tendenser till
prisstegring. Men det är uppenbart att
man också måste försöka göra något
för att minska efterfrågan både på investeringar
och inom konsumtionen.
Det är till den ändan som den i dag på
riksdagens bord liggande statsverkspropositionen
fått den utformning den har.
Det är en sparsam budget som håller
igen både på driftsidan och på kapitalsidan
för att därigenom minska statens
anspråk på investeringar och på konsumtion.

Vi har också beslutat ett beställningsstopp,
något som jag med anledning av
vad herr Hjalmarson här yttrade strax
skall återkomma till. Skulle den statsfinansiella
politiken åtstramas redan
nu, så kunde det icke ske på annat
sätt än genom att något gjordes beträffande
den redan tillämpade budgeten.
Den budget som nu ligger på riksdagens
bord får ju ingen verkan förrän den 1
juli. Sålunda tillkom detta beställningsstopp
i avvaktan på att en hårdare statsfinansiell
politik via den nu framlagda

budgeten skulle förverkligas. Vi har åtstramat
byggnadsregleringen inom de
områden där den fortfarande verkar.
Vi har inriktat oss på att skapa en
kreditåtstramning. Två vägar har därvid
anlitats. Dels emitterade riksgäldskontoret
ett stort statslån till förhöjd
ränta som uppsög och band en stor
del av de i affärsbankerna befintliga
likvida medlen, och dels slutfördes ju
i går en överenskommelse mellan riksbanken
och affärsbankerna om en åtstramad
kreditgivning. Men vi har inom
regeringen ansett att dessa åtgärder
borde förstärkas med en investeringsavgift
både på vanliga investeringar
och på köp av personbilar, och vi har
slutligen på grundval av det utredningsarbete,
som har gjorts i konjunkturinstitutet
och i utredningsrådet och som
till slut har resulterat i nationalbudgeten,
ansett att det var vår skyldighet att
upplysa arbetsmarknadens parter om
hur vi betraktar det ekonomiska läget.
Detta är i mycket kort sammanfattning
det system till åtgärder som regeringen
har ansett erforderligt för att vi inte
skall komma ut i en inflationsartad utveckling.

Det har i de tal som nyss hållits
av herr Ohlin och herr Hjalmarson
gjorts en mängd invändningar. Jag vill
först och främst säga att de mer filosofiska
än ekonomiska betraktelser, som
herr Hjalmarson sin vana likmätigt ägnat
dessa frågor, skall jag inte ta upp
till diskussion här, ty de kan inte vara
underlag för en riksdagsdebatt. Det
kan de inte bli förrän herr Hjalmarson
har konkretiserat de olika element, som
ingår i hans resonemang, med förslag
till åtgärder. Då går det lättare att bedöma
vad som är ord och vad som är
verklighet i det som herr Hjalmarsan
framförde. Det är inte heller min uppgift
att här närmare gå in på mera
allmänt politiska uttalanden utan jag
skall också i fortsättningen hålla mig
till den ekonomiska politiken och budgeten.

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag vill börja med att ta upp några
invändningar. Herr Hjalmarson sade att
beställningsstoppet var ineffektivt och
kanske kostsamt samt en felaktig metod
att tillämpa. Det hade varit bättre
om vi hade kunnat göra alternativa
budgetförslag, avsedda att tillämpas för
olika konjunkturlägen.

Jag vill rikta herr Hjalmar sons uppmärksamhet
på att, såvitt jag minns,
finns det i den budget som för närvarande
tillämpas olika ramar fört. ex. affärsverkens
investeringar, men det går
inte att när som helst och mitt under
ett budgetår kasta om från den ena
ramen till den andra. Skall man kunna
tillämpa den metoden, är man nödsakad
att göra ett val när budgetåret
börjar. Vi hade inte några tecken på
en tillspetsad konjunktur när det nuvarande
budgetåret gick in, och vi
kunde således inte välja den snävaste
ramen.

Hur skall man då göra om man under
ett löpande budgetår vill få till
stånd en åtstramning? Vi har valt formen
med beställningsstopp. Ingen skall
neka till att detta är förenat med svårigheter.
Denna utväg för nackdelar
med sig, det är jag alldeles på det klara
med. Svårigheten är att väga fördelarna
och nackdelarna mot varandra. Beställningsstoppet
innebär ju ingenting annat
än det vi sagt, nämligen att vi
ännu en gång skall titta på de investeringar,
för vilka medel finns anvisade
i den nu tillämpade budgeten men som
ännu inte blivit verkställda. För en kortare
tid får verken inte göra sådana
beställningar annat än efter rådplägning
med sitt departement. Det är
emellertid klart att det aldrig har varit
vår mening, att detta skall bli en bestående
ordning till budgetårets slut. Vi
skall i stället be verken att gå igenom
och se efter om det i det föreliggande
läget finns saker och ting som man
skulle kunna uppskjuta. Om uppskjutandet
kommer att sträcka sig över det
nu löpande budgetårets ram, är det

ganska naturligt att regeringen kommer
till riksdagen med de budgetfrågor som
därav föranleds. Men skall man använda
budgeten såsom ett led i den
ekonomiska politiken — hur skall man
kunna undgå det i ett läge, där statsbudgeten
omfattar inemot 20 procent
av hela nationalbruttoprodukten — då
får man söka sig fram efter smidigare
vägar än att vid riksdagens början
fastställa en budget, som börjar den 1
juli och sedan löper ett år framåt. Det
kan under den tiden inträffa mångahanda
ting. Jag tror därför att man inte
skall betrakta denna åtgärd som så
orimlig som herr Hjalmarson ville göra
gällande.

Jag kommer sedan över till investeringsavgiften.
Det är ju ett klubbslag.
Denna avgift innebär en chock, en
smocka. Jag kan förstå att det ter sig
så för dem som drabbas av denna avgift.
Det är framför allt svårt för dem
som hade tänkt att köpa bil under det
framförliggande året. Jag kan förstå att
dessa personer betraktar detta som en
chock. Jag har dock förfärligt svårt att
förstå, att detta skulle kunna betraktas
som någonting onaturligt, om man ser
det ur politisk synpunkt och tänker
på riksdagens ställning till detta problem.
Det ligger ju i sakens natur, att
dessa avgifter redan varit övervägda
och att regeringen tagit ställning till
dem långt innan statsverkspropositionen
blev färdig. Finansplanen är skriven
utifrån vetskapen om att dessa avgifter
skulle föreslås. Det fanns emellertid
ingen möjlighet för oss alt diskutera
dessa avgifter i statsverkspropositionen,
detta mycket omfattande aktstycke,
som innan det kommer fram till
offentligheten måste läsas av hundratals
personer. Spridandet av det som i
statsverkspropositionen skulle vara på
tal skulle genast utlösa en våldsam spekulation,
till nytta för somliga och till
skada för andra. Det förhåller sig på
samma sätt med bilavgiften som med
en ränteförändring. Om ryktet i förtid

28 Nr 2 Onsdagen den 19

Vid remiss av statsverkspropositionen m

slipper ut, blir det spekulationer, som
naturligtvis leder till att somliga förtjänar
pengar och andra förlorar pengar.
Det är väl ändå ingen som önskar
ett sådant tillstånd.

Propositionen har här kommit i laga
ordning på riksdagens bord. Den kan
behandlas av riksdagen i laga ordning.
Riksdagen har sin frihet att säga ja
eller nej. I detta förslag finns inte någonting
som är avsett såsom en överrumpling
eller en chock för någon.
Det är endast fråga om ett tillvägagångssätt
som är nödvändigt för att man i
ett fall som detta inte skall skapa en
onödig spekulation.

Det gjordes här en anmärkning om
att vi inte räknat in dessa pengar i
budgeten. Det är klart att det inte är
bra att så inte har kunnat ske, men det
är ju så oändligt enkelt för var och en
att sätta in detta i sitt sammanhang.
De pengar som kommer att inflyta på
en eventuell bilavgift skall gå till vägfonden.
Det skapar tillfälligtvis ett överskott
i automobilskattefonden.

Investeringsavgiften kan naturligtvis
komma att medföra någon mindre ökning
av statens inkomster. Eftersom det
inte går att i dag räkna ut hur mycket
av detta som betalas in i preliminärskatt,
hur mycket som kommer in i
fyllnadsbetalning och hur mycket som
kommer i form av restskatt så är det
inte så mycket bevänt med en beräkning
på den punkten, men hur som
helst kan var och en se att det kommer
att bli ett så pass ringa belopp att det
inte påverkar bedömningen av statsbudgeten.

Sedan vill jag tillägga, att det ju är
mycket delade meningar om i vad mån
dessa avgifter får någon verkan. Det
finns ju de som säger, att det blir en
katastrof för bilhandeln och att det
blir en katastrof för industrien genom
den investeringsbegränsning som uppkommer,
men det finns andra som säger
att dessa avgifter inte får någon
verkan alls. Men jag tror att de får en

januari 1955 fm
m.

verkan, och i den mån minskas ju statens
inkomster av dessa avgifter. För
min del vill jag säga, att jag eftertraktar
icke dessa pengar ur statsfinansiell
synpunkt. Jag skulle vara mycket mer
till freds om människor skulle låta bli
att ge ut dessa pengar och i stället spara
dem. Både herr Hjalmarson och herr
Ohlin tycker ju att det är så bra om
folk sparar, och det tycker jag också.

Det har kommit åtskillig kritik emot
investeringsavgiften. Man anser att den
är en olämplig anordning. Utan att förfalla
till att spänna herr Gustafson i
Göteborg för min kärra vill jag i alla
fall påpeka att herr Gustafson och herr
Wehtje har förklarat att investeringsavgiften
är ett lämpligt konjunkturpolitiskt
medel och att de erfarenheter vi
tidigare haft av denna inte är ogynnsamma,
eller hur det nu var formulerat.

Skattedelegationen har ju skrivit någonting
liknande, och då kan man väl
ändå ha lov att säga, att mot åtgärden
att införa investeringsavgift kan det ur
metodisk och lämplighetssynpunkt inte
vara så mycket att invända.

Det är klart att man sedan kan tvista
om huruvida läget är sådant i dag att
denna åtgärd behöver vidtagas. För
min del anser jag att det är en nödvändig
åtgärd; annars skulle jag inte
ha föreslagit den. Det är klart att andra
kan ha en annan mening, och riksdagens
ledamöter får ju nu klargöra var
och en för sig hur de anser att det ekonomiska
läget är och hur mycket som
behövs för att man skall komma till
rätta med det.

Herr Hjalmarson yttrade nyss att
budgeten var statsfinansiellt stark. Det
vill jag inte skriva under på. Jag kan
däremot mycket väl säga att budgeten
är samhällsekonomiskt stark just därför
att den är uppgjord så, att den leder
till en starkt minskad statlig upplåning,
varigenom budgeten kommer att
utöva mindre tryck på samhällsekonomien.

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Orsakerna till att det blir mindre
upplåning är olika ting. Det är de minskade
investeringsutgifterna, det är avskrivningar,
det är överskottet i automobilskattefonden,
och det är naturligtvis
också avsättningen till kommunalskattefonden.

Här skulle jag vilja ge några repliker
till herr Ohlin. Han försökte först och
främst ge kammarens ledamöter det intrycket,
att vår redovisning av budgeten
är så bristfällig att riksdagsmännen
inte kan se vad det gäller, och då blir
det väl ännu värre för allmänheten. Jag
bestrider herr Ohlins uttalande. Jag bestrider
det så mycket mer som herr
Ohlin, om han vill slå upp en tabell på
sidan 22 i finansplanen, titta på den
och jämföra den med början av första
stycket på sidan 21 i texen, har fått all
förklaring lämnad som behövs på den
punkt herr Ohlin var inne på. Vad herr
Ohlin sade kan inte vara ett påstående
som är gjort i god tro, ty så svårt att
läsa i bok har inte herr Ohlin.

Jag vill tillägga att det har varit en
ständig strävan från finansdepartementets
sida att göra budgetuppställningarna
och resonemangen klarare och klarare,
så att det icke skall kunna sägas
att man där gör saker och ting som
inte folk kan läsa ut.

Det som ytterligt förvånar mig var när
herr Ohlin via avsättningen till kommunalskattefonden
försökte räkna fram
att det på den punkten har uppkommit
ett budgetöverskott på 250 miljoner
kronor. Man fick närmast det intrycket,
att herr Ohlin menade att vi här hade
gjort någonting som vi inte brukar göra.
Vi har gjort ett förslag om avsättning
till kommunalskattefonden efter precis
samma regler som vi har tillämpat vid
föregående tillfällen. Vårt förslag bygger
på ett förslag av riksräkenskapsverket.
Det är alldeles uppenbart att det
liär gäller kommunernas pengar. Det
kan väl ändå inte vara berr Ohlins mening
att vi, sedan en rationalisering nu
genomförts, skulle gå tillbaka till ord -

ningen att betala statens löpande utgifter
med tillhjälp av kommunernas
pengar. Om inte herr Ohlin menar att
vi skall göra det har anmärkningen icke
någon som helst betydelse. 350 miljoner
kronor av den kommande uppbörden
är kommunernas pengar. Dem skall
vi icke förbruka för statens löpande utgifter.
Därför skall de avsättas till fonden
enligt de regler vi hittills har tilllämpat.

Jag sade nyss att jag inte skriver under
herr Hjalmarsons mening att denna
budget är statsfinansiellt stark. Det är
den inte. Jag skulle vilja säga att det
förhåller sig alldeles tvärtom, och det
framgår ju lättast därav att om från
budgeten tagits bort automobilskattemedlens
specialbudget, resultatet av
budgeten skulle ha blivit icke ett plus
på 49 miljoner kronor utan ett minus
på 26 miljoner kronor. Det är väl inte
meningen att vi nu skulle gå över till
att använda överskott på automobilskattemedlen
till att betala statens löpande
utgifter. När det vidare inte
finns någon reservation i budgeten för
löneförhöjningar åt de statsanställda
och när vi inte kunnat ta någon hänsyn
till eventuella reservationsförbrukningar,
är det inte lätt att göra gällande
att denna budget ur statsfinansiell
synpunkt är stark. Det är den tyvärr
inte.

Finns det några dolda reserver? Det
enda herr Ohlin här kunde peka på
var avskrivningarna på bostadsområdet,
men det är ju som han själv anmärkte
en gammal historia som vi nu
diskuterat i åtskilliga år och där folkpartiet
vid höstens kommunalval gick
så långt att det med alla ansträngningar
förde fram denna fråga till folkets avgörande
i valet. Det var ett av huvudargumenten
i valet från herr Ohlins
sida. Herr Ohlin fick sitt svar från det
svenska folket, och det var att det svenska
folket inte delade herr Ohlins mening.
Det är därför dubbel anledning
att inte fördjupa sig för mycket i den -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

na sak nu, och jag skall heller inte göra
det. Givetvis finns det detaljer som kan
diskuteras, men det kan vi kanske göra
bättre i ett annat sammanhang.

Jag behöver väl inte säga något om
utgifterna, det har inte riktats några
anmärkningar mot dem. Det var bara
så, som herr Hjalmarson så riktigt anmärkte,
att herr Ohlin här var framme
och plockade blommor för att skaffa sig
en bukett, en prunkande bukett. Alla
önskemål som folkpartiet under de
gångna åren har framställt, önskemål
som vi från regeringens sida ingalunda
har varit principiella motståndare till,
alla dessa förslag som vi tidigare har
fått säga nej till på grund av att resurserna
inte räckt till, allt detta betraktar
nu herr Ohlin såsom vinster för
folkpartiet. Det är ingen konst, herr
Ohlin, att skaffa sig berömmelse på det
sättet. Det är bara att framföra naturliga
önskemål som alla behjärtar, där
frågan om de skall genomföras enbart
beror på vad kassan tillåter. När kassan
inte tillåter ett genomförande får man
nej, och när kassan tillåter det och
önskemålet bifalles är det en vinst från
folkpartiets sida. Det är verkligen så
enkelt, herr Ohlin, att det egentligen är
meningslöst att resonera därom. En opposition
som skall leva på dessa blommor
blir säkert inte fet.

Jag kommer så över till frågan om
inkomstskatten. I detta sammanhang
kanske jag skulle börja med att ta upp
herr Ohlins brännmärkning av mig för
att jag brutit ett löfte. Jag har läst om
detta i pressen också. Påståendet hänför
sig till att jag i förra årets finansplan
uttalade den meningen, att det inte
skulle behövas några skattehöjningar
inom den närmaste tiden. Var och en
som läser detta uttalande i sitt sammanhang
måste emellertid se att det
gäller frågan om en beskattning för
statsfinansiella ändamål, för att öka
statens inkomster. Det kan väl inte vara
möjligt att sådana saker som investeringsavgifter
skall gå in under denna

in.

rubrik, eftersom förslag om investeringsavgifter
aldrig bör läggas fram i
avsikt att skaffa staten inkomster utan
i avsikt att påverka den ekonomiska utvecklingen
i ett läge där detta är nödvändigt.
Att i detta mitt yttrande vilja
inlägga att jag därmed för åtskilliga år
framåt skulle avstå från sådana konjunkturbekämpningsmedel,
om det inte
förelåg statsfinansiella behov, får väl
ändå anses vara att driva resonemanget
in absurdum.

Enligt min mening kan den statliga
inkomstskatten icke sänkas i år. Så
svag som budgeten är rent statsfinansiellt
skulle det leda till underbalansering
av en storleksordning, som väl i
dagens läge icke skulle kunna anses
rimlig.

Herr Ohlin frågar mig då, i vilket
konjunkturläge det kan bli en sänkning
av den direkta skatten. Man kan inte
göra det i en högkonjunktur, ty då påverkas
den ekonomiska utvecklingen,
och man kan inte göra det i en lågkonjunktur,
ty då har man inga pengar till
det. Alltså, menar herr Ohlin, kan man
aldrig sänka skatten. Det finns emellertid
ett konjunkturläge som vi har upplevt
de senaste åren och som vi hoppas
genom ansträngningar kunna komma
tillbaka till, ett konjunkturläge som
fortfarande kan betraktas såsom högkonjunktur
men med ekonomien i jämvikt.
Jag tror vi kommer dit, och det
tror herr Ohlin också — så mycket litar
han på regeringen.

I ett sådant läge bör ett skattesänkningsförslag
enligt mitt sätt att se behandlas
så som man behandlar en social
fråga. Har vi statsfinansiella resurser
till det, då bör vi genomföra
skattesänkningen. Jag betraktar den
skattesänkning jag har i tankarna mer
som en social fråga än som ett konjunkturpolitiskt
medel. En skattesänkning
bör enligt mitt sätt att se närmast gälla
de mindre inkomsttagarna. De får inte
så mycket över att det faller sig naturligt
för dem att spara varje ny krona

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de får tillgänglig. De kommer att använda
pengarna för konsumtion och
till att höja sin standard, och om åtgärden
får någon inverkan på samhällsekonomien
kommer den snarast att öka
efterfrågan, men den ökningen kan ju
i ett balanserat läge inte bli större än
att vi kan bära den. Jag hyser därför
inte den minsta tvekan om att detta
kan bli en fråga som nästa års riksdag
får allvarligt diskutera.

Jag ställer nu den frågan, om ett
genomförande av regeringens program
kommer att leda till att vi icke kommer
ur balans utan kan få jämvikt mellan
efterfrågan och resurser. Det är naturligtvis
oerhört svårt att spå om detta.
När man tänker på hur förväntningarna
blommade och farhågorna var stora
för tre månader sedan och på hur
dessa förväntningar steg för steg har
dämpats inom alla områden, enligt min
mening på grund av att regeringen på
olika sätt visat sig villig att ingripa
för att hejda en ödesdiger utveckling,
kan åtminstone jag hoppas att det skall
gå bra och att vi kan bevara balansen
i samhällsekonomien. Jag instämmer
gärna med herr Ohlin när han säger,
att vad som hittills har förekommit på
arbetsmarknaden inte ger oss anledning
att frukta, att det skall uppstå några
särskilda svårigheter på det hållet.

Jag har emellertid ansett det vara
min skyldighet att i finansplanen säga
ifrån, att vi inte kan sitta med armarna
i kors om utvecklingen mot mina
förhoppningar ändå skulle gå dithän att
efterfrågan inte kunde hålla sig inom
ramen för våra resurser. .lag skulle vilja
fråga herr Ohlin, om han anser att
man skall göra det i ett sådant läge.
Jag tror inte han anser det. Jag tycker
för min del att det väl icke kan fylla
någon uppgift om jag i dag står här
och kannstöper om vad som eventuellt
kan behöva göras längre fram i ett läge
som vi icke nu ser. Det kan inte vara
till någon nytta och skulle bara förvilla
diskussionerna och leda till föreställ -

ningar som jag inte har någon anledning
att släppa loss.

Vi har fått höra här, att det program
som regeringen arbetar efter inte
passar oppositionen. Det bygger så kolossalt
på regleringar, och ingriper i de
enskilda människornas göranden på ett
rent individuellt sätt. Men om vi tar
bort två ting, byggnadsregleringen —
som ju numera icke omfattar hela byggenskapen
— och priskontrollen, vad
är det då i regeringens åtgärder som
kan betecknas såsom reglering? Är icke
alla dessa åtgärder i själva verket generella
åtgärder, som inte drabbar individuellt
utan som drabbar allmänt
eller åtminstone vissa betydande grupper?
Det är impopulära ting, det är det
visst, och jag förstår väl att en opposition
inte vill ta ansvar i onödan för
det som är impopulärt. Men jag vill
bara understryka, som jag har gjort
många gånger förut, att det inte finns
någon stram ekonomisk politik som
icke leder till impopulära konsekvenser.
Man skall inte inbilla sig något annat.
Det är på det sättet; och vill man
göra någonting så får man inte väja
för detta.

Oppositionen vill inte stödja detta
program, oppositionen har sitt alternativ.
Det är som vanligt magert, och det
är mer ord än stekt fläsk. Men vid närmare
granskning kommer man fram
till två ting, som fortfarande är hörnpelarna
för oppositionens ekonomiska
politik. Det ena är räntan och kallas av
herr Hjalmarson för penningpolitik.
Herr Ohlin sade alt det ju fanns ett
tillfälle när det stora lånet togs upp att
låta räntan bli rörlig inom hela området.
Jag skulle gärna önska att herr
Ohlin talade om för oss inom vilka områden
räntan nu inte är rörlig. Det
finns sådana områden där den är mindre
rörlig, och det finns områden där
den är mera rörlig. Men det kan ju hända
att när kammarens ledamöter märker
hur det ser ut i verkligheten, blir
det inte så mycket kvar av tanken. Är

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

det inte på det sättet, att räntan grovt
sett i teorien har två ändamål i penningpolitiken?
Det ena är att man
skulle kunna använda räntan som hjälp
till marknadsoperationer, att man
skulle kunna styra kapitalströmmarna
med tillhjälp av räntan. Jag undrar om
vi inte gör det nu, jag undrar om det
verkligen på allvar kan sägas att inte
räntan användes såsom ett stöd för
marknadsoperationer. Är det någon som
gjort något uttalande om att inte så
sker? Jag tror det inte. Det kan visserligen
vara sant, som jag nyss nämnde,
att räntesatsen inte är lika rörlig på
alla områden, men det kan ha sina
skäl.

Den andra uppgiften som räntan
skulle ha är ju att vara en kostnadsfaktor,
att den alltså skulle förhindra
investeringar att komma till stånd,
åstadkomma en utgallring. Det finns
inte många åtminstone yngre nationalekonomer
— människor som inte är
fastvuxna i sin ungdoms uppfostran —
som tror på att man i våra dagar kan
använda räntan som en kostnadsfaktor,
eftersom de möjligheter till räntehöjningar,
som är praktiskt möjliga i dagens
samhälle, blir alldeles för små för
att i det förhärskande konjunkturläget
spela någon roll som kostnadsfaktor.
Jag kan för min del inte förstå att
man då skulle leka med ett vapen, som
även det bär sina nackdelar liksom alla
andra ting, när man ändå vet att det
inte har någon verklig betydelse. —
Jag ser av mina anteckningar, att det
jag sagt också gäller herr Hjalmarson,
som ville ha en över hela fältet rörlig
ränta.

På tal om kostnadsfaktorer vill jag
bara tillägga att investeringsavgiften i
det avseendet måste spela en väsentligt
mera betydelsefull roll än vad en räntesats
kan göra.

Men herr Hjalmarson vill inte ha någon
närgången inblandning i människornas
göranden och låtanden. Han
vill inte att några människor i riksdagen

och regeringen skall sitta och syssla
med dessa ting. Han vill i stället, antar
jag, att riksbankschefen, riksbanksfullmäktige,
riksgäldsfullmäktige, bankdirektörerna
och deras underhavande
skall syssla med alla dessa ting, som
rör människornas väl eller ve. Det är
de som skall fördela pengarna och krediterna,
det är de som skall föra penningpolitiken.
Jag undrar verkligen,
herr Hjalmarson, om detta är mera demokratiskt
än det vi gör inför öppen
ridå, som alla människor kan se, som
blir diskuterat och som ibland, såsom
t. ex. avskrivningarna, blir underställt
folket i val, vilket folkpartiet lät göra.
Herr Hjalmarson talar om marknadsdemokrati.
Det var ett verkligt intressant
uttryck, vad betyder det? Det betyder
väl att de som säljer varor skall
ensamma sätta priserna. Det skall de
göra hemma på sitt kontor, och ingen
människa får ha någon aning om efter
vilka grunder det sker. Det blir genast
odemokratiskt så snart priskontrollnämnden
börjar diskutera med distributörerna
och producenterna och
tvingar fram frågan om marginalerna
i öppet ljus. Nej, herr Hjalmarson, det
blir nog rätt svårt att få det svenska
folket att tro, att detta slags demokrati
är något att hurra för.

Den andra hörnstenen i oppositionens
ekonomiska politik är sparandet.
Jag vill för min del säga, att visst är
sparandet nyttigt. Det har jag försökt
att understryka så ofta jag haft tillfälle
till det. Ju större sparandet blir, desto
bättre går det att få till stånd en fördelning
av samhällets inkomster, som blir
till fördel för investeringsverksamheten
och framåtskridandet. En mindre del
går ju då till konsumtionen, eftersom
en massa människor frivilligt avstår
från att konsumera. Allt sparande är
bra. Naturligtvis är företagssparandet
också bra, herr Ohlin. Men i ett läge
som det nuvarande, när vi har risk
för att få en överkonjunktur på grund
av överdrivna förväntningar från före -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tagarnas sida, så är det nyttigt att hålla
nere vinstmarginalerna, icke såsom en
allmän regel utan som någonting som
man måste göra i en akut situation.
Emellertid vill jag säga rent principiellt,
att allting som rimligen kan göras
för att öka det frivilliga sparandet
är jag mycket intresserad av.

Det är klart, att det fanns en del ting
i vad herr Ohlin i det sammanhanget
anförde, som väl kan prövas, även om
man inte har någon stor tro på att det
blir något större resultat av det. Men
är tvångssparande nyttigt såsom en bestående
institution? Det är det väl
inte. Ett tvångssparande kan få tillgripas
i en tillspetsad konjunktursituation
såsom ett medel för att dämpa konjunkturen.
Det blir ett tvångssparande, där
medborgaren får avstå en del av sitt,
vilket går till samhället, som är hans.
Men de förslag som oppositionen i allmänhet
har framlagt för att främja sparandet,
av vilka herr Hjalmarson i sina
vaga ordalag pekade på en del, är en
annan sak. Det gäller kanske också herr
Ohlin. Det är i allmänhet fråga om
förslag, som innebär på en gång tvångssparande
och frivilligt sparande. Den
enskilde skall lockas till ett frivilligt
sparande genom premier eller andra
förmåner, och i den mån man lyckas
härmed, blir det ju ett frivilligt sparande.
Men vem skall betala premierna
och förmånerna, som han skall få?
Dem skall samhället betala. Men vem
är samhället i detta fall? Det är skattebetalarna
som får utsätta sig för ett
tvångssparande för att ge premier åt
vissa medborgare för att de ökar sitt
sparande.

Jag vill inte säga, att detta är en väg,
som man absolut inte i princip skall
tillämpa. Jag vill bara säga, att man
får väl ändå visa en viss måtta härvidlag.
Det får väl ändå vara så, att det
frivilliga sparande, som man vinner,
är så stort att det kan vara lönt att
pressa skattebetalarna att betala kalaset.
Men när man vet, hur oerhört
3 — Andra kammarens protokoll 1055. Nr

svårt det är att konstatera om ett sparande
är ett nysparande eller bara ett
överflyttande av pengar, så ställer jag
mig skeptisk inför den frågan. Skall vi
pålägga medborgarna utgifter för premiering
av ett sparande, som icke i
värde motsvarar kostnaderna?

Emellertid är det ju inte i dagens
läge fråga om detta. Det är ju inte på
det sättet, att man i dag kan säga, att
vi löser några akuta problem genom att
skapa en ny fördelning av tillgångarna
mellan investering och konsumtion.
Vad vi nu riskerar är, att den totala
efterfrågan blir större än våra resurser.
Det är alltså fråga om att hålla
tillbaka hela den totala efterfrågan, och
det syftet vinner man inte genom att
man gör en omfördelning av de totala
resurserna mellan investeringar och
konsumtion.

I alla länder med full sysselsättning
är det nödvändigt för vilken regim
som än styr att företa en kryssning
mellan inflationens Skylla och arbetslöshetens
Karybdis. Det är klart att det
är bäst, om man kan styra spikrakt mitt
emellan, men det kan man aldrig, när
man kryssar. Det finns alltid risker, för
att man kommer för nära skären än på
den ena sidan och än på den andra.
Jag medger att det kan ju också vara
så, att man på grund av sin inställning
kanske är mer rädd för skären på den
ena sidan än på den andra. Men ingen
skall komma och säga, att de problem,
som vi har här, har man inte på många
andra ställen. Dem skulle vi ha haft
vem som än hade svarat för regeringen.

Regeringens politik har ju varit misslyckad
enligt oppositionens mening. Vi
har misskött oss, säger herr Ohlin. Jag
skulle bara till sist i all stillhet vilja
säga, att naturligtvis önskar vi, att vi
skulle ha kunnat sköta vår sak bättre
än vad vi har gjort. Men det är i alla
fall en sak som jag tror, och det är,
att vi har lyckats bättre än vad oppositionen
skulle ha gjort, om oppositionen
hade suttit i vårt ställe. Det är
2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

visserligen bara en tro. Jag kan inte
bevisa det, men oppositionen kan heller
inte visa att jag har fel. Jag skulle
bara som stöd för mitt påstående vilja
säga, att det är i alla fall säkert, att
regeringen har misslyckats bra mycket
mindre med penningvärdet än vad högern
och folkpartiet misslyckades med
sysselsättningen på den tiden, när dessa
partier regerade.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Finansministern menade
att det var bara från regeringshåll
som varningar före valet hade framställts
beträffande den ekonomiska utvecklingen.
Nej, herr finansminister.
För min del blev jag ofta från socialdemokratiskt
håll kritiserad för att jag
under valrörelsen framhöll att vi icke
hade vunnit någon naturlig stabilitet
i vår ekonomi, men att som vanligt
frågan om vilka åtgärder som skulle
vidtagas i anledning därav nog icke
komme att tas upp av regeringen förrän
valet var över. Så ligger det till, herr
finansminister.

Sedan menar finansministern, att jag
skulle vara den siste på skansen här i
världen, när det gäller frågan om penningpolitikens
utformning. Låt oss inte
tvista om detta. Finansministern kan
ju helt enkelt ge mig ett svar på följande
fråga: Vilket socialdemokratiskt
parti ute i världen utanför Norge ansluter
sig till samma uppfattning som
den svenska regeringen har tillkännagivit,
när det gäller penningpolitiken?
Den enkla sanningen, herr talman, är
ju den, att när herr Sköld kommer i
internationellt sällskap, så framstår
herr Sköld som en, jag medger det, dekorativ
portalfigur till en förgången
tid. Så är det i verkligheten.

Så kommer jag till frågan om inköpsstoppet
i statsförvaltningen.

Varför, herr finansminister, kan vi
inte här i riksdagen få ett meddelande

om de principer och metoder, efter
vilka man går till väga? Varför, herr
finansminister, genomfördes inte detta
inköpsstopp i samråd med riksdagen,
som ju ändå har beviljat anslagen? För
det tredje har finansministern totalt
missförstått vår uppfattning, när det
gäller uppläggningen av besparingsarbetet.
Finansministern sade, att vi
hade ju inte några olika alternativ att
välja mellan vid budgetsårets början.
Men det var ju detta som var felet, och
det är det som vi syftar till att avhjälpa
med vår framställning!

Investeringsavgiften har enligt finansministerns
uppfattning tillkommit
därför att företagen investerat så mycket
1954. Men var inte just detta meningen?
Hela regeringens politik från
1951 har ju varit inställd på att investeringarna
skulle uppskjutas till 1954.
Man avskaffade väl inte investeringsavgiften
då bara för att det var valår?
Nu skall man på nytt lägga investeringsbehoven
på hög till nästa gång, då
finansministern hittar sin borttappade
samhällsekonomiska balans. Denna uppskovspolitik
med knallar vart tredje år
omöjliggör all förnuftig planläggning
av näringslivets arbete och skapar en
permanent brist på balans och snedvrider
hela samhällsekonomien.

Vet finansministern, vilken verkan
som bilaccisen kommer att få på den
totala efterfrågan här i landet? Inte
alls. Vad vi vet är, att den drabbar
utomordentligt orättvist och att den genom
att samla ihop hela bilefterfrågan
till en kommande tid medför nya risker
för stabiliteten. Och hur verkar för övrigt
denna politik, när det gäller utvecklingen
av bilskattefonden? Man kan
uttrycka situationen så, att nästa år
kommer med all sannolikhet i bilskattefonden
att potentiellt ligga magasinerad
hela den blivande riksvägen mellan
Stockholm och Malmö. Tror verkligen
finansministern att en politik av
detta slag befrämjar en förnuftig planering? -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Finansministerns intresse för det enskilda
sparandet har kommit till uttryck
däri, att han här i riksdagen har
motsatt sig alla förslag att främja det.

Nu går finansministern till och med
så långt att han säger, att skattelättnader
för att främja enskilt sparande är
att betrakta som en form av tvångssparande
på skattebetalarnas bekostnad.

Ja, herr finansminister, i så fall kan
varje skattelättnad bli en form av tvångssparande
på olika skattebetalares bekostnad,
och då har jag naturligtvis också
lättare att förstå det svala intresse
som finansministern i praktiken dokumenterat
för att medverka till effektiva
skattelättnader här i landet.

Jag skulle vilja, om jag hinner, herr
talman, sluta med att göra följande sammanfattning.

Finansministern säger, att regeringens
reglerings- och skattepolitik avser
att leda till en naturlig balans i samhällsekonomien.
Då frågar man sig:

Hur har denna politik sett ut i det
förgångna? Vad har man vidtagit för
åtgärder? Låt mig få ge en snabböversikt,
herr talman.

1948 avskaffade man omsättningsskatten.
År 1949 blev herr Sköld finansminister.
På våren 1951 fick vi
elskatt, dubbel fordonsskatt och investeringsskatt
för inkomståret 1951. Samma
år på hösten fick vi bilaccis, att gälla
intill den 30 juni 1953, tvångssterilisering
av skogsinkomster, investeringsavgift
för inkomståren 1952—1953 och
begränsning av den fria varulagervärderingen
för inkomståren 1952—1953.

På våren 1952 fick vi begränsning av
rätten till fri avskrivning för inkomståren
1952—1953, konjunkturskatt för
inkomståret 1951, modifikation i tvånget
att avsätta till skogskonto, varjämte hushållen
undantogs från elskatt. På hösten
1952 upphävdes förordningen om
begränsning i den fria varulagervärderingen
för inkomståret 1952, och vi
fick en ny förordning om begränsning
i den fria varulagervärderingen för in- är

komståret 1953. På våren 1953 fick vi
fortsatt giltighet av bilaccisen intill
den 30 juni 1954. Samma år på hösten
upphävdes förordningen om begränsning
i den fria varulagervärderingen
för inkomståret 1953. Bilaccisen avsomnade
natten mellan den 19 och 20
december med handelsministern som
ende sörjande. På våren 1954 upphävdes
tvångsavsättningen till skogskonto
och infördes rätt till frivilliga avsättningar.
Vidare fick vi fortsatt begränsning
av rätten till fri avskrivning för
inkomståret 1954.

År 1955 får vi så bilaccis och investeringsavgift
på nytt, och vidare
ställer man i utsikt en ny konjunkturstyrande
företagsbeskattning och ev.
åtgärder som rör löntagarna.

Om vi bara ser på bilskatterna, finner
vi följande:

År 1945 höjes fordonsskatten med
40 procent, och bensinskatten höjes
provisoriskt med 50 procent. År 1946
permanentas de provisoriska höjningarna
från året före. År 1948 höjes bensinskatten
provisoriskt med 27 öre. År

1951 permanentas 7 öre av de 27 provisoriska
skatteörena. Fordonsskatten fördubblas
— provisoriskt. Bilaccis på 10
procent tillkommer — provisoriskt. År

1952 permanentas 40 procent av den
fördubblade fordonsskatten. 1953 höjes
bensinskatten med 3 öre — provisoriskt
— och så tar man bort bilaccisen
provisoriskt? 1954 permanentas bensinskattehöjningen
på 3 öre. Bensinskatten
höjes med ytterligare 4 öre, brännoljeskatten
med 9 öre, fordonsskatten
med varierande belopp.

Och nu vill herr finansministern påstå,
att denna politik medverkat till att
befrämja en naturlig stabilitet och jämvikt
i samhället — vi tror inte på hela
denna politik, herr finansminister!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att tiden
så kort för både herr Hjalmarson

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och mig, att vi endast delvis kan belysa
finansministerns bravader.

Finansministern envisas med att ge
en oriktig bild av vad herrar Gustafson
i Göteborg och Wehtje sagt. De har
framhållit, att man vid en extrem överkonjunktur
kan tänka sig en investeringsavgift.
I orden »extrem överkonjunktur»
ligger alltså en dubbel kvalifikation
— och inte vill väl finansministern
påstå att en sådan situation
föreligger i dag?

Sedan finner jag detta finansministerns
hotande med skattehöjningar utan
tal om vilka de skall bli ytterst otillfredsställande.
Men det allra allvarligaste
i dag är dock att finansministern
påstår, att på sidorna 21 och 22 i budgeten
förklaras allting om de kommunala
skattemedlen. Herr finansminister,
det som står på s. 21 är oriktigt!
Det är inte så, att nettobelastningen på
statens finanser detta år är 350 miljoner
kronor. I stället är det så, att man
tar in 350 miljoner kronor mera av
kommunernas pengar än vad man ger
ut för året, men samtidigt betalar man
ut ungefär 250 miljoner kronor av tidigare
insamlade medel. Nettobelastningen
på statens finanser är alltså 100
miljoner kronor, vilket man kan räkna
sig till av riksräkenskapsverkets yttrande
på s. 57. Men i stället för att
tala om detta skriver finansministern,
att vid bedömandet av balansen mellan
statens inkomster och utgifter måste
man självfallet bortse ifrån dessa 350
miljoner kronor, och överskottet reduceras
därmed till 50 miljoner kronor.

Nu säger finansministern att vi väl
inte skall gå tillbaka till den gamla bokföringsmetoden.
Men, herr finansminister,
riksräkenskapsverket understryker
ju, att vi under de senaste åren inte
har haft en rationell bokföringsmetod
och att det är detta som har trasslat
till det. Om man vill få en rättvisande
belysning av dessa problem, måste man
ta hänsyn till samtliga de transaktioner,
som av detta ämbetsverk redovisas på

s. 57. Då blir det en nettobelastning
reellt på statens finanser av 100 miljoner
kronor. Vad kan man göra åt den
saken då? Ja, man kan för det löpande
året göra en avsättning till kommunalskattefonden,
som kommer följande år
till godo — vilket skulle vara helt i den
anda, som finansministerns nya bokföringsförslag
innebär. Då får man åtminstone
något mera rättvisande siffror.
Jag tycker att det är oerhört, herr
talman, att landets finansminister här
har lämnat klart vilseledande uppgifter.
När man påpekar det, säger han att
detta påpekande inte skett i god tro.
Jag älskar inte att slänga omkring mig
sådana beskyllningar, men vem det i
denna situation är, som haft den goda
tron, tror jag att alla här i kammaren
kan bilda sig en uppfattning om utan
att jag behöver påpeka det.

Vad finansministerns löfte under valrörelsen
beträffar, säger han bara:
»Vad sade oppositionen?» Men, herr
finansminister, vi har inte kastat om
och föreslagit några nya skatter!

Vidare säger finansministern att regeringen
först på hösten efter valet
upptäckte att det skulle bli en brännande
situation. Nu kom omslaget på
sommaren, säger han, men vi upptäckte
det inte förrän det började bli höga
exportpriser, vilket man upptäckte först
efter valet. I december 1953 var indextalet
345 och i december 1954 340. Läget
i juli månad var 336, vilken siffra
alltså stigit till 340. Utan att fästa för
stor vikt vid dessa indextal vill jag
göra den reflexionen, att när man som
finansministern redan före valet var
övertygad om konjunkturens stigande
tendens går det inte att säga, att det
var först efter valet som man upptäckte
att situationen kunde bli så där skrämmande,
som man nu menar. Kvar står
att regeringen ställde skattesänkning i
utsikt under valkampanjen men nu
kommer och genomför en höjning. —
Vidare säger ni att edert löfte gällde
skatter för att öka statens inkomster

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men inte skatter av andra skäl; dem
var det inte tal om. Varför förklarade
ni inte detta för Sveriges folk t. ex. i
radion? Vad tror ni svenska folket
skulle ha sagt då? Jo, det skulle ha
sagt: Jaså, finansministern har sådana
där brasklappar: skatter för det ändamålet
och för det ändamålet; tydligen
är hans löfte om skattesänkningarna
ingenting att lita på. Det där talade ni
inte om för väljarna, herr finansminister.
Det är sådant jag anser vara att
i hög grad brista i uppriktighet. Det
är därför ert handlingssätt står i strid
med vad som redovisats i valkampanjen,
och det är något som man från
oppositionens sida måste bestämt påtala.

Om det enskilda sparandet bara ett
par ord. Finansministern tror inte på
möjligheterna att väsentligt öka det.
Låt mig emellertid nämna några siffror
från England. Enligt de nya beräkningar
som där gjorts har det enskilda
sparandet stigit från 75 miljoner pund
år 1950 till 173 miljoner påföljande år,
därefter till 518 miljoner och 1953 till
722 miljoner, alltså nära nog en tiodubbling
av 1950 års siffra. Dessa siffror
visar vad en ekonomisk politik, som
strävar efter att skapa förtroende bland
folket, kan åstadkomma även när det
gäller att öka det personliga sparandet.
Denna psykologiska faktor anser jag att
finansministern saknar förståelse för,
och det finner jag mycket beklagligt.
Det är betydelsefullt att göra något åt
det personliga sparandet hl. a. genom
att skapa liksom en ny atmosfär i den
ekonomiska politiken — en annan än
den vi fått under de senaste åren och
som herr Hjalmarson vältaligt illustrerade
med sin låt vara icke fullständiga
uppräkning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag kunde ju för min
del inte tänka mig, att herr Hjalmarson

skulle åberopa sitt tal om en naturlig
balans såsom ett inlägg i en aktuell
ekonomisk debatt, ty det där är ju slagord,
som herr Hjalmarson ständigt använder.
Det skulle vara väldigt roligt
att få veta vad herr Hjalmarson menar
med naturlig balans, hur den ser ut,
med vilka medel man når den och hur
man då skall hindra konsumtionen att
stiga, hur investeringarna skall kunna
hållas inom rimliga gränser och hur
arbetsmarknadens parter skall kunna
iaktta det rätta lagom. Jag skulle gärna
vilja ha herr Hjalmarsons förklaring
på detta men inte med allmänna talesätt,
som inte har med praktisk politik
att göra.

Herr Hjalmarson sade, att det finns
inget socialdemokratiskt parti utanför
landet utom möjligen Norges som anslutit
sig till den ekonomiska politik, som
det svenska socialdemokratiska partiet
för. Den frågan skall jag inte gå in på
att disputera för det var inte den frågan
jag förde på tal, utan vad jag sade
var: Finns det nu någon som tror, att
man med enbart räntepolitik skall kunna
föra ekonomisk politik? Det var inte
något svar på denna min fråga som
herr Hjalmarson gav.

Sedan säger herr Hjalmarson: Hur
skall det med denna ekonomiska politik
— han talar om den skattepolitik
som förts från regeringens sida — vara
möjligt med en förnuftig planering från
näringslivets sida? Jag har faktiskt
ställt mig denna fråga många gånger.
Det är klart, att näringslivet har en
planering för sina investeringar. Det
har en mycket omsorgsfull planering,
men tidtabellen för hur dessa investeringar
skall sättas in är inte av företagen
bestämd. Kom ihåg, att på hösten
1953 förklarades efter förfrågan från
konjunkturinstitutet från den svenska
industriens sida, att industriens investeringar
komme att minska. De kom i
stället att stiga med 500 miljoner kronor.
Vill herr Hjalmarson säga, att detta
är ett uttryck för en förnuftig plane -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ring, så gärna för mig. Det är alldeles
naturligt, att en företagare anpassar
sina investeringar efter det bestående
läget, men om det blir en sådan där
omsvängning i näringslivets tidtabell
medför det en omsvängning i statens
ekonomiska politik. Då kan man inte
röra sig med permanenta ting utan måste
ändra sig från den ena tidpunkten
till den andra. Det är detta som gör att
det inte är mycken mening med att
säga, att t. ex. införandet av investeringsavgiften
nu skulle vara något ryckigt
och något som förhindrar en förnuftig
planering. Den påverkar bara
företagens tidtabell för investeringarna
på samma sätt som en ändring av konjunkturläget
påverkar företagens tidtabell.

Jag går över till herr Ohlin. Det kommer
att framgå av protokollet, att jag
icke har solidariserat herrar Wehtje
och Gustafson i Göteborg med mig.
Vad jag ville påpeka var, att de hade
ansett att åtgärden som sådan principiellt
är ett lämpligt konjunkturpåtryckningsmedel
och att de erfarenheter vi
tidigare haft icke varit i allo ogynnsamma.
Jag ville således framhålla, att
när man tvingas bedöma denna fråga
ur metodiska synpunkter, mönstrar man
inte ut vapnet ur arsenalen. Sedan är
det klart, att det kan råda olika meningar
om i vilket läge man skall vidta
en sådan åtgärd.

Jag vill säga till herr Ohlin att jag
har aldrig hotat med skattehöjningar.
Jag har inte alls preciserat de åtgärder
som kan bli erforderliga om vi kommer
i det läget, att efterfrågan blir större än
tillgången. Det är en gissning från herr
Ohlins sida och den är naturlig, eftersom
jag inte vill kannstöpa om dessa
ting.

Jag får säga att det inte är roligt
att diskutera med herr Ohlin, ty man
råkar ständigt ut för att han menar
något annat än han säger. Vad han sade
till mig i sitt första anförande var, att
i själva verket uppstår ett överskott på

400 miljoner kronor i budgeten, och
detta är inte redovisat.

Så påpekar jag att på sidan 21 är
dessa 400 miljoner redovisade, varefter
herr Ohlin kommer tillbaka och säger
att det var inte detta saken gällde, utan
det var att vi under nästa budgetår
kommer att betala ut 250 miljoner kronor
ur kommunalskattefonden och avsätta
350 miljoner kronor dit, och då
blir det en skillnad på 100 miljoner
kronor. Men det är ju icke en budgetfråga,
utan ur budgetsynpunkt är väl
spörsmålet detta: Skall vi använda de
350 miljoner kronor, som inflyter i
uppbörden och som är kommunernas
pengar, till statens löpande utgifter?
För min del måste jag säga, att det skall
vi väl inte göra.

Sedan kom herr Ohlin med det där
talet om att vi har misslett väljarna.
Det ligger väl i sakens natur, att vi så
tidigt som i september i fjol icke hade
någon tanke på att vi skulle komma i
det läget, att vi skulle nödgas föreslå
en investeringsavgift. Det fanns ingen
möjlighet för oss att då förutsäga detta.

Jag skall inte fördjupa mig vidare i
den diskussionen, ty det behöver inte
sägas så mycket därom. Jag vill bara
fästa kammarens och det svenska folkets
uppmärksamhet på att denna regering
sannerligen aldrig har varit rädd
för att förelägga folket i val även sådana
ting som folk inte tycker om. Vi
har inte varit rädda att föra en politik
inbegripande många element som kan
leda till missnöje. Insinuationen, att
det socialdemokratiska partiet, som nu
i åratal varit tvunget att redovisa en
sådan politik för väljarna, skulle fegt
krypa undan och inte tala om vad vi
tänker för att därigenom bedraga väljarna,
tillbakavisar jag. Något sådant
kommer herr Ohlin inte att få några
människor i detta land att tro på.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Ursäkta mig, herr talman, att jag
förra gången råkade överskrida tiden.

Finansministern frågade mig: Vad
menar hr Hjalmarson med sitt slagord
om naturlig balans? Det är ju en fullkomligt
häpnadsväckande fråga av finansministern,
sedan målet för vår ekonomiska
politik, jag vet inte i hur
många riksdagsutlåtanden, just har formulerats
såsom varande att vi bör sträva
efter att uppnå ett tillstånd, där det
råder jämvikt mellan efterfrågan och
våra produktiva resurser utan det inslag
av olika former av regleringar och
skatter, som vi varit vana vid under de
senare åren. Om finansministern vill
ha någon nationalekonomisk definition
härvidlag, skulle jag föreslå, att han i
första hand vänder sig till sin kollega
inom regeringen, herr Hedlund, som
våren 1954 förklarade att nu har vi
här i landet nått en balans, som i stort
sett kan betecknas såsom naturlig. Tror
finansministern att herr Hedlund sade
detta bara för att framkasta ett slagord? Får

jag också, herr talman, säga ett
par ord om finansministerns uppfattning
rörande marknadsdemokrati. Finansministern
lever i den föreställningen,
att marknadsdemokrati skulle vara
detsamma som att några människor satt
på kontor och bestämde priserna. Jag
förmodar att detta besked kommer att
framkalla en del förvåning hos landets
köpmän. Låt mig försöka sammanfatta
hur vi ser saken.

Regeringen säger att man vill ha en
priskontroll för att konsumenterna inte
skall bli uppskörtade. Myndigheterna
skall se till att priset på en vara inte
överstiger kostnaden för dess framställning
och distribution. Men vi säger,
att priset skall inte bestämmas av
myndigheternas uppfattning om vilken
kostnad som är skälig. Det är tvärtom
kostnaden, som skall bestämmas av
människornas uppfattning om vilket
pris som är skäligt.

Får jag, herr talman, återge en liten

erfarenhet från Förenta staterna. Jag
besökte Consumers Union, den stora
konsumentsammanslutningen som är
helt fri från varje inflytande från myndigheter
eller fabrikanter, och frågade
om dess uppfattning rörande statlig
priskontroll. Man svarade genom att
hänvisa till utvecklingen när det gällde
de moderna hushållsapparaterna. Ännu
för något år sedan betingade dessa ganska
höga priser som möjliggjorde forskningar
och nyinvestering. Nu har man,
i andra ändan av denna process så att
säga, fått fram en mängd praktiska,
effektiva och billiga hushållsartiklar.
Man frågade mig: Tror ni verkligen
att detta skulle ha varit möjligt om vi
hade haft en statlig priskontroll? Hur
skulle en sådan kunna ha något som
helst begrepp om storleken av de investeringar
och forskningar som kunde
behövas?

Detta är, herr talman, realiteter och
icke någon teori.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern är
verkligen i dag sällsynt förvånande.
Det är ju ett faktum, att när finansministern
av kommunernas pengar detta
år får in 350 miljoner kronor, som inte
tillhör honom, men samtidigt av kommunernas
pengar lämnar tillbaka 250
miljoner kronor, som heller inte tillhör
honom, så blir nettobelastningen för
staten, när man skall bedöma dess verkliga
utgifter och inkomster, 100 miljoner.
Detta har finansministern förtigit
och givit intrycket, att nettobelastningen
är 350 miljoner kronor. Man kan
läsa siffrorna i riksräkenskapsverkets
beräkning. Den framställning, som ges
av finansministern på s. 21 och som går
ut på att nettobelastningen skulle vara
350 miljoner kronor, är missvisande
och felaktig.

Detta måste jag på det mest bestämda
sätt påtala. Det är eu nettobelastning
på 100 miljoner kronor, inte på 350

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

miljoner. Det är inte bokföringsfrågor
detta, utan det är ekonomiska realiteter.

Herr Ohlin kommer inte att få någon
att tro, säger finansministern, att vår
underlåtenhet att tala utförligt om en
eventuell höjning av skatterna före valet
hade något att göra med att det var
valtid. Herr finansminister! Varför
klargjorde ni inte, att när ni sade att
det inte skulle bli någon skattehöjning
och lovade en skattesänkning, så tänkte
ni bara på skattehöjningar av hänsyn
till statens inkomster, men andra slag
av skattehöjningar förbehöll ni er att
få genomföra? Varför talade ni inte om
detta före valet? Tydligen av ren glömska,
efter vad herr Sköld nu säger. Ren
glömska! Jag tror det är många, många
i detta land, som kommer att tro att
också andra faktorer än glömska har
medverkat.

Sedan sade finansministern: Jag har
inte hotat med skattehöjningar av olika
slag. Men han tilläde, att det är förstås
naturligt att gissa på sådana. Ja, herr
finansminister, det är tydligen en naturlig
gissning. Men jag frågar: Om man
inte skall gissa på skattehöjningar, när
finansministern framställer ett hot mot
löntagarna, vad skall man då gissa
på? Skall vi få lagstiftning om maximilöner
eller på vad sätt tänker finansministern
inskränka den efterfrågan, som
han sagt hotar att bli för stor?

Detta blir mer och mer mystiskt. Vi
har att diskutera den svenska finanspolitiken
mot bakgrunden av sådana vaga
hot, som finansministern riktat mot i
främsta rummet Sveriges löntagare men
som han vägrar att alls kommentera
med annat sätt än att säga, att det är
ganska »naturligt att gissa på skattehöjningar».

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag antar, att det kom -

mer att lända herr Ohlin till nytta, om
han får fortsätta att gissa. Det berikar
väl vyerna en smula.

Jag skall inte fortsätta att diskutera
frågan om kommunernas pengar. Det
är ju alldeles meningslöst, ty den
fråga som kvarstår är: Vill herr Ohlin
att vi skall ta av de pengar, som i
uppbörden inflyter och som är kommunernas,
till att betala statens löpande
utgifter? Vill herr Ohlin inte
detta, är hela hans resonemang fullkomligt
betydelselöst.

(Herr Ohlin (fp): En ärlig redovisning!) Jag

vill säga till herr Ohlin, att om
vi hade haft någon anledning att ta
upp den ekonomiska politiken i förra
valrörelsen och därvid ansett oss böra
räkna med en investeringsskatt eller
en bilaccis, så skulle vi inte alls ha
dragit oss för att tala om detta. Det
är inte alls säkert att vi under sådana
förhållanden skulle ha förlorat på den
saken. Herr Ohlin skall inte leva i den
föreställningen, att hela det svenska
folket betraktar dessa åtgärder som
oriktiga. Det är väldigt svårt att säga,
hur människornas inställning är på
den punkten.

Och så kommer jag över till herr
Hjalmarson. Han sade — här har vi
det hela i ett nötskal: Herr Hedlund
har talat om en naturlig balans, och
vad menade herr Hedlund vara naturlig
balans? Jo, det är, när efterfrågan
och resurser med den ekonomiska politik
vi för väger jämt med varandra.
Men vad är naturlig balans för herr
Hjalmarson? Jo, det är när tillgång
och efterfrågan med den därför erforderliga
räntepolitiken väger jämt. Det
finns ju ingen möjlighet att det är någonting
annat, ty herr Hjalmarson
tror väl inte att det finns ett slags
naturlig balans som är så beskaffad,
att den består alldeles av sig själv.
Det finns det inte, utan det måste alltid
föras en ekonomisk politik och så
har alltid skett. Därför upplöser sig

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hela det stolta talet om en naturlig
balans i detta: En naturlig balans föreligger
när tillgång och efterfrågan
väger jämt med den penningpolitik
som behövs. Vi säger för vår del, att
det är en naturlig balans, när man
har jämvikt mellan tillgång och efterfrågan
med den ekonomiska politik
som behöver föras för detta.

Till sist skall jag bara säga ett ord
om var priserna bestäms. Herr Hjalmarson,
om priserna inte bestäms på
kontor, bestäms de då vid disken?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Vi har här hört, hur
talesmän för oppositionen på traditionellt
sätt har försökt övertyga både sig
själva och andra om sin egen förträfflighet
och om hur illa regeringen sköter
sig. Oppositionen själv har som alltid
varit vaken och förutseende. Det är
den, som har drivit fram de flesta, för
att inte säga alla, samhällsförbättrande
åtgärder. Ibland får man det intrycket,
att oppositionen genomdrivit så många
olika ting, att regeringen närmast är
att betrakta som en skuggregering, som
sitter och verkställer minoritetens önskemål.
Men ändå är man missbelåten
med regeringen. Ja, vilken opposition
är inte det? Den opposition, som inte
har någon kritik att komma med utan
helt ägnar sig åt att ta initiativ till nya
åtgärder, skulle måhända känna sig allt
för tomhänt inför valmännen. Dessa
skulle då rent av kunna komma att
tycka, att allt är tämligen bra som det
är. Oppositionens önskan är ju emellertid
att få avlösa regeringen, och för det
ändamålet är det säkert viktigt att försöka
göra gällande, att så mycket som
möjligt är på tok. Inför allmänheten är
det emellertid en hopplös uppgift. Människorna
kan, all missnöjespropaganda
till trots, ändå inte undgå att se, att förhållandena
stadigt förbättras på område
efter område. Då tillgriper man — herr

Ohlin har ju försökt sig på det här i
dag — metoden att säga: Regeringen
har äntligen nödgats ge vika för oppositionens
krav och genomföra den och
den förbättringen. Kan oppositionen
sedan påvisa, att den vid något tillfälle
har framställt önskemål i den beslutade
riktningen, ja, då har oppositionen
tvingat fram reformen, heter det. Medicinmannen
i Afrika framhåller lika säkert
och lika bestämt, att det är han,
som framkallat regn, när han efter sex
veckors intensiva besvärjelser får se
regnet börja falla.

Vad är det för något, som oppositionen
angriper i dag? Vad är det den
menar är på tok? Det är samhällsekonomien.
Skall vi behöva gå i ständig
fruktan för en ny inflation, frågar herr
Hjalmarson. Herr Ohlin däremot har
förklarat sig inte tro, att det finns någon
allvarlig risk, i varje fall för en
inhemsk inflation.

Låt mig till en början säga några ord
till herr Hjalmarson. Vad är det som
gör, att vi i dag har vissa inflationsrisker?
Framför allt är det väl, herr
Hjalmarson, den omständigheten, att
det har förts en ekonomisk politik, som
varit gynnsam för vårt näringsliv. Näringslivet
har kunnat arbeta ostört och
framgångsrikt och har tjänat bra. Tyvärr
har man i mycket ringa utsträckning
låtit detta ta sig uttryck i prissänkningar
på varor. En sådan skulle
uppenbarligen ha kommit alla till godo.
I stället har man valt att låta inkomsterna
för de anställda glida uppåt, vilket
i sin tur haft till följd lönekrav på
områden, där de leder till prisstegringar.
Vad har herr Hjalmarson för
recept för att hindra industrien att
godta sådana löneglidningar och fackföreningarna
att begära motsvarande
löneökningar på andra områden, då
industrien föredrar detta framför att
gå den andra vägen, som torde vara
minst lika bra för löntagarna och som
ger en jämnare utdelning till dem, nämligen
att sänka priserna? Och på vilket

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sätt vill herr Hjalmarson motverka, att
företagens goda förtjänster används
till att försöka — det kan inte gärna
bli annat än misslyckade försök — att
i större skala åstadkomma en expansion,
som överstiger våra resurser?

Under de två senaste åren har vi haft
förmånen av ekonomisk stabilitet här
i landet. Priserna har legat tämligen
fasta, och det gör de fortfarande. Ännu
så länge har det stannat vid risker för
inflation, risker som vi nu är i full färd
att eliminera. Vid flera tillfällen under
vårriksdagen och valrörelsen framhölls
emellertid — inte minst från bondeförbundshåll
— att läget snabbt kunde
ändras och risker för en ny inflation
uppstå. Jag tillåter mig att i detta sammanhang
hänvisa till bankoutskottets
utlåtande nr 27 i maj månad 1954. I
detta säger majoriteten, alltså bondeförbundare
och socialdemokrater, bl. a.
följande: »Med hänsyn till de risker,
som det ekonomiska läget alltjämt inrymmer
för ett återuppflammande av
inflationistiska tendenser, finner utskottet
det emellertid ur beredskapssynpunkt
inte tillrådligt» o. s. v. Här stryker
alltså bankoutskottets majoritet under,
att vi har vissa risker att ta hänsyn
till även i fortsättningen.

Vid bondeförbundets riksting i jun:
månad förra året tillät jag mig i ett tal
säga bl. a. följande: »Det gäller dock,
att vi alltjämt är på vakt så att inte
nya inflationistiska impulser med prisstegringar,
överfull sysselsättning och
försämrat penningvärde överraskar oss.»
Och jag slutade med att säga: »Vi ämnar
inte bli tagna på sängen.» Detta
var, herr Hjalmarson, innan herr Hjalmarson
började tala om den där soffan.

I det läge som nu föreligger måste regeringen
vara beredd att vidta motåtgärder.
Vårt parti hävdar, att statsmakterna
helt enkelt har skyldighet gentemot
det svenska folket, inte minst mot
spararna, att vidta de åtgärder som erfordras
för att hindra en ny inflation.
Från vårt håll har vi vid otaliga till -

fällen framhållit, inte bara betydelsen
av att det sparas, utan nödvändigheten
rent av att sparandet i samhället kan
ökas. Vi har vidare betonat att den
första förutsättningen för att få fram
ett penningsparande är en fast penningvärdenivå.
En räntesats på en halv
procent mer eller mindre väger fjäderlätt,
om det kan väntas att penningvärdet
reduceras kanske med 10, 15 procent
eller ännu mer. Den viktigaste förutsättningen
för det samhällsnyttiga,
samhällsnödvändiga sparandet är, att
man lyckas bibehålla ett fast penningvärde.
Vi för vår del är intresserade av
alla tekniskt genomförbara, förnuftiga
åtgärder, som kan vara ägnade att
främja detta sparande.

För övrigt är givetvis en mycket
sträng återhållsamhet nödvändig för
hela vår samhällsekonomi, om man
skall komma till rätta med de inflationsrisker
som faktiskt föreligger. En
stram kreditpolitik är ett nödvändigt
led i stabiliseringssträvandena. Investeringarna
måste hållas inom de gränser
som resurserna anger. Det är enligt vår
mening nödvändigt att bibehålla den
begränsning som finns i fråga om den
fria avskrivningsrätten. Ett återinförande
av fri avskrivningsrätt för bolagen,
vilket bär påyrkats av både högern
och folkpartiet, skulle självfallet
ytterligare stimulera industriens investeringsvilja
och därmed minska statsmakternas
möjligheter att bemästra en
hotande inflation. Vissa skäl talar faktiskt
för att vi kunde ha sluppit att
införa de nya investeringsavgifterna,
om en företagsbeskattning efter de av
företagsbeskattningskommittén förordade
linjerna nu varit i kraft. Det är anledning
att ta fasta på — finansministern
har redan tidigare här i dag gjort
det — att högermannen herr Wethje
och folkpartisten herr Gustafson i Göteborg
i reservationen till detta kommittéförslag
rekommenderat investeringsavgifter
som medel mot inflation i
vissa lägen. (Herr Ohlin (fp): I vilka

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lägen?) Ja det är en sak som vi väl kan
diskutera senare.

I ett läge, där en investeringsavgift
lagts på bl. a. maskiner av olika slag,
förefaller det svårt att lämna bilismen
utanför. Jag hör visserligen till dem,
som gärna ser att svenska folket i mån
av råd och lägenhet skaffar sig bil. I
princip är jag anhängare av den meningen,
att svenska folket skall självt
få bestämma sin konsumtion, självt få
välja vad det vill köpa för sina pengar,
det må sedan vara bilar eller något annat.
Men jag kan inte vara med på att
bilköpen ges någon förmånsställning.
En investeringsavgift på maskiner bör
därför kompletteras med en liknande
avgift på bilar, i all synnerhet som flertalet
bilar importeras och dessa inköp
alltså tär på våra främmande valutor.
Valutareserven är inte större än att den
bör byggas ut i stället för att minskas.

Ett slagträ, som oppositionen ofta använt
mot regeringen, är att dess förslag
till åtgärder för att få bukt med bristande
balans i samhällsekonomien har
kommit för sent. Jag noterar med tillfredsställelse
att i dag kommer man
inte med denna anklagelse, utan det
verkar snarare som om man menar, att
regeringen är en aning för tidigt ute.
Vi är för vår del av motsatt mening.
Vi anser att tillfället just nu är det
rätta.

Från oppositionens sida talar man i
stället om att åtgärderna har kommit
så plötsligt, så överraskande. Det har
inte veckor i förväg basunerats ut i tidningarna
och i radion, att det skall göras
någonting på det här området. Men
hur är det med det huvudmedel, jag
skulle vilja säga trollmedel, som oppositionen
kommer med i tid och otid,
nämligen den höga räntan? Brukade
man från bankernas sida, på den tid
när räntan ofta ändrades, tala om ett
halvt år i förväg, att det skulle bli en
räntehöjning på 1 procent eller en
räntesänkning på 1/2 procent? Nej, jag
tror att man begagnade den metoden

att bestämma tidpunkten i förväg, men
först på aftonen tala om att det dagen
därpå skulle bli en ränteändring.

Vad beträffar varaktigheten av investeringsavgifterna,
utgår jag från att
riksdagen i år skall anta ett förslag till
reformerad företagsbeskattning och att
man i anslutning härtill får överväga
om investeringsavgifterna blir nödvändiga
när den reformen trätt i kraft.

Herr Hjalmarson talade om angelägenheten
av att sitta. Jag tror inte det
är möjligt att göra några jämförelser
mellan honom och mig i det hänseendet,
eftersom herr Hjalmarson veterliligen
inte ännu har blivit ombedd att
sitta. Så mycket är i alla fall klart, att
jag inte för min del var så angelägen
att få sitta, att jag gav mig upp i löftespolitikens
stratosfär. Herr Hjalmarson,
det kan ibland vara klokare att sitta
än att stå på ett ben och blunda och
gala.

När det gäller att bemöta herr Ohlins
påstående att någon allvarlig inflationsrisk
inte föreligger, bör man kunna
fatta sig ganska kort. Det bör vara tillräckligt
att konstatera, att nationalbudgetdelegationens
sakkunniga tycks ha
en annan mening och att de på ett övertygande
sätt synes ha verifierat sin
uppfattning. Herr Ohlins uppfattning
kan inte gärna bygga på annat antagande
än att näringslivets expansion
inte kommer att bli så stor och att löntagarorganisationerna
inte kommer att
uppnå nämnvärda förbättringar.

Från oppositionens sida har man ju
alltid talat om att en annan politik än
den regeringen för skulle göra situationen
helt annorlunda och mycket
bättre. Att den skulle bli annorlunda,
kan ju hända, men att den skulle bli
bättre tillåter jag mig att betvivla. Emellertid
har vi inte fått veta vad denna
andra politik egentligen skulle ha bestått
i, om man undantar trollmedlet
räntehöjning.

Herr Ohlin talade om möjligheten att
begränsa bilköpen med kreditpolitiska

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

medel. Han nämnde saken i ett sådant
sammanhang att jag fick uppfattningen,
att han nog menar att en räntehöjningskulle
kunna minska intresset för bilinköp.
Var det detta herr Ohlin menade,
befinner han sig nog en bit från
backen. Menade han inte det, är det
önskvärt att han preciserar hur man
skall gå till väga för att med kreditpolitiska
medel inskränka bilförsäljningarna.
Vi är på vårt håll intresserade att
diskutera alla utvägar.

I övrigt har det talats om en sparvänligare
politik, en företagsvänligare
politik o. s. v. Hållbara konkreta förslag
utöver den företagsvänlighet, som
tar sig uttryck i att man fördyrar pengarna
för företagen genom höjd ränta,
har lyst med sin frånvaro. Detta är så
mycket mer underligt, som oppositionen
under vårriksdagen förordade åtgärder,
som skulle ha försvårat möjligheterna
att komma till rätta med en hotande
inflation, nämligen underbalansering
av budgeten, samtidigt som man
ville beröva regeringen medel för den
kreditåtstramning, som även oppositionen
i vissa stunder rosat. Som bekant
motsatte sig oppositionen i våras en
vidgning av kassareservbestämmelserna.
Vi väntar alltjämt på klara besked
från oppositionen om hur en riktig ekonomisk
politik enligt dess mening egentligen
skulle vara gestaltad.

Hur kan det komma sig, att vi fåi
en ny inflation igen? Kronan var ju
räddad, sade bondeförbundet i valrörelsen.
Vår uppfattning är att uttalandet
var väl underbyggt, eftersom vi haft
stabilitet under både 1953 och 1954.
Men ingen kan garantera, att vi allt
framgent får ett fast penningvärde utan
att vid behov vidta energiska åtgärder
för att bevara penningvärdet. Vi måste
vara på vår vakt. Om man dragit upp
någon, som gått ner sig på svag is, har
man inte därmed garanterat, att han
aldrig mer kommer i samma situation.
Nej, det duger inte att rycka på axlarna
och bagatellisera de tecken till infla -

tionsrisker, som kan föreligga, utan det
gäller att som budgetdelegationen uttrycker
saken »inge förtroende för myndigheternas
beslutsamhet att vidta erforderliga
åtgärder för att möta inflationsriskerna».

Bondeförbundets ståndpunkt i fråga
om räntan har klarlagts många gånger
tidigare. Vi är i princip anhängare till
den låga räntans politik. De räntevariationer,
som ägt rum under senare år,
får närmast anses utgöra undantag som
bekräfta regeln. Sedan den tillfälliga
räntehöjningen i höstas på obligationerna
gjort sin tjänst kan jag inte
se, vad det skulle ha nyttjat till om denna
räntehöjning på % procent hade vidmakthållits
på de långa lånen. Det kortvariga
utbudet av 4 procents obligationer
i höstas fyllde sin uppgift att
suga upp likvida medel och blev därmed
till gagn för samhällsekonomien.

En allmän skattesäkning 1956 är
bondeförbundets bestämda mål. Men
skall den sänkningen få något reellt
värde, så är det nödvändigt att hålla
priserna nere. Skattelättnaden måste
underbyggas genom stram återhållsamhet
och stödjas av ett fast penningvärde.
Inom det parti, jag företräder, är
vi också helt beredda att medverka till
en successiv avveckling av bostadssubventionerna.
Den enskilde bör själv betala
vad hans bostad kostar. Endast om
ömmande omständigheter föreligger är
det anledning för det allmänna att här
träda emellan. Det måste vara riktlinjerna
på längre sikt.

Över huvud taget bör enligt vår mening
den enskilde själv ordna för sig,
när han kan göra detta. Men människorna
bör å andra sidan stödja varandra
när det behövs för att tillfredsställande
resultat skall nås. Självständighet och
frihet men ömsesidigt stöd vid behov,
i första hand inom de små sammanslutningarna,
kommunerna, i andra
hand genom landstingen och i sista
hand genom staten.

Trots den återhållsamhet, som kän -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

netecknar årets budget, har det i statsverkspropositionen
funnits utrymme för
en icke obetydlig upprustning på åtskilliga
områden. Jag kan här nämna
den akademiska utbildningen, yrkesundervisningen,
sinnessjukvården och
statspolisen.

Vad särskilt sinnessjukvården beträffar
är det glädjande, att den pågående
upprustningen i år kunnat inte blott
fullföljas utan t. o. m. påskyndas. Anslagsökningen
från fjolåret, som i sin
tur i medelsanvisning låg över närmast
föregående år, uppgår till ca 20 miljoner
kronor. Sammanlagt begärs i år
214 miljoner kronor, varav för byggnadsarbeten
vid sinnessjukhusen 34
miljoner kronor. Ett betydande antal
nya tjänster, främst läkare och vårdpersonal,
begärs också. Sammanlagt uppgår
dessa nya tjänster till 316. Jag är
fullt medveten om behovet av kraftiga
insatser från det allmänna under åtskilliga
år framöver för att sinnessjukvården
skall motsvara även tämligen
måttligt ställda anspråk.

Vad polisens förstärkning beträffar
vill jag begränsa mig till att nämna, att
statspolisen 1953 förstärktes med drygt
100 kriminalpolismän. 1954 förstärktes
den med ungefär 150 ordningsstatspolismän
och i år har det föreslagits ytterligare
100 ordningsstatspolismän.

Grunderna för prissättningen på jordbrukets
produkter befinner sig som bekant
i stöpsleven. Innan jordbruksprisutredningens
förslag remissbehandlats
och gjorts till föremål för ställningstagande
inom regeringen är det inte anledning
att från min sida gå in på diskussion
av detta förslag. En sak vill jag
emellertid stryka under och det är, att
åtgärder måste vidtagas även till förmån
för andra jordbruk än de basjordbruk,
som utredningen tagit sikte på.
De bortåt 200 000 jordbruk, som ligger
utanför basjordbrukens kategori, får
inte lämnas ur sikte. Det behövs nog
här mera stimulans än den som kan
lämnas av folkpartiet genom herr Wal -

demar Svensson eller av herr Hjalmarson
för högerns del, även om han här
skulle alliera sig med Nattens drottning.

Beträffande jordbruket i övrigt vill
jag endast framhålla, att jag anser att
priserna på dess produkter bör vara
sådana, att de medger vad man kan
beteckna som ett normalt risktagande,
men att man för katastrofartade fall
måste vidta speciella åtgärder av såväl
låne- som stödkaraktär.

Jag vill med tillfredsställelse konstatera,
att landsbygdsproblemen, frågan
om fördelningen av näringsliv och bebyggelse
mellan land och stad, på senaste
tiden tilldragit sig ett mycket
stort intresse. Vi diskuterade denna
fråga ingående i riksdagen i höstas, och
efter den positiva ståndpunkt riksdagen
då intog vill jag hoppas, att det ganska
snart skall bli möjligt att lägga fram
förslag till positva åtgärder för att lösa
dessa frågor. Ute i bygderna är man
på det klara med att detta är ett mycket
besvärligt problem att komma till rätta
med. Man är då så mycket mer tacksam
över att riksdagen visade en positiv
inställning till problemet i höstas.

De uppgifter beträffande befolkningsutvecklingen
som offentliggjordes vid
senaste årsskiftet gav på nytt vid handen,
att folkomflyttningen från landsbygden
till tätorterna har mycket stora
proportioner. Inom stora delar av
landsbygden har befolkningsuttunningen
faktiskt fortskridit så långt, att svårigheter
uppstår att hålla den allmänna
standard som är nödvändig och önskvärd.
I storstäderna å andra sidan skapar
denna utveckling motsvarande problem
i form av bostadsbrist och trafikekonomiska
svårigheter. .lag tvekar inte
att säga, alt dessa problem hör till de
allra allvarligaste samhällsfrågorna. En
del har redan gjorts, men det måste till
krafttag för att kunna bemästra dem.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Hedlund frå -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

gade mig på vad sätt kreditpolitiken
kunde inverka på bilköpen. Jag vill
svara att kreditåtstramningen bl. a. kan
ta den formen, att det blir hårdare villkor
i avbetalningskontrakten. Det är en
metod som använts i åtskilliga länder
med en viss framgång. Den är inte
önskvärd i och för sig, men jag föredrar
den framför en bilaccis. Jag säger
detta bara som ett exempel.

Herr Hedlund vidhåller, att det är
en ren slump att det gått så, att vad
folkpartiet föreslog i fjol har regeringen
kommit med i år. En lycklig slump,
skulle jag vilja säga. Finansministern
säger att det inte är någon konst: när
pengarna räcker genomförs förslagen,
men så länge det inte finns pengar får
man vänta. Jag vill då framhålla att vi
har haft ett budgetöverskott, som för
det sist avslutade året utgjorde 400 miljoner
kronor. Det går då inte att säga
att pengar saknas för de anslag, som
jag har talat om och som uppgick till
några hundratusental kronor, i enstaka
fall några miljoner. Nej, det var tydligen
intresset som var för svagt. Men
nu har det vuxit, och det är ju tillfredsställande.

Herr Hedlund säger vidare, att han
redan vid bondeförbundets stämma i
somras förklarade, att vi måste vara på
vår vakt mot de faror som hotade penningvärdet.
Så synd, herr Hedlund, att
ni inte visade på bondeförbundets valaffisch
»Kronan är räddad, skatten
skall sänkas», och tilläde ett uttalande
att vi skall vara på vår vakt betyder,
att det är mycket möjligt att herr Hedlund,
om konjunkturförbättringen fortsätter,
inom några månader kommer att
föreslå investeringsskatter och bilaccis
för att skydda den hotade kronan. Det
skulle ha varit en talande kommentar
till er affisch. Men det förhåller sig väl
i detta fall som det var med herr Sköld:
ni glömde bort det.

Till sist, herr talman, endast en replik
närmast till finansministern om
själva budgetredovisningen. Finansmi -

nistern säger att det, om dessa pengar
inte skall användas för ett eller annat
ändamål, inte spelar någon roll hur de
redovisas. Det var väl också höjden!
Här har jag dokumenterat att finansministern
stoppar undan 250 miljoner
kronor och enligt sina egna principer
borde redovisa ett överskott på 300 miljoner
kronor i stället för 50 miljoner
kronor eller åtminstone borde diskutera
de 250 miljonerna. Finansministern
menar att en ärlig, tydlig redovisning
så att det svenska folket kan förstå
situationen inte spelar någon roll; frågan
är om pengarna skall användas.
Det förhåller sig väl tvärtom så, att om
man gjort en ordentlig, ärlig redovisning,
varav framgått ett budgetöverskott
på 300 miljoner kronor, hade detta utgjort
den bästa bakgrunden för en diskussion
om vilka utgifter vi för framtiden
har råd till och vilka vi inte har
råd till.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Sedan finansministern
har förklarat vad herr Hedlund menar
med naturlig balans i ekonomien, skall
jag be att själv få förklara vad jag för
min del menar med detta. Jag menar
ett tillstånd, där jämvikten mellan efterfrågan
och resurser är ett resultat av
prisbildningen på marknaden och där
sparandets storlek och fördelning bestäms
av kontakterna mellan spararna
och låntagarna i ett fritt kreditväsende.
I ett sådant system kan staten genom
sin penningpolitik utöva en utjämnande
funktion. Detta system har framgångsrikt
prövats i en rad länder utanför
Sverige. Där har man också tagit undan
jordbruket på det sätt som även vi vill
göra här. Detta betyder att spararnas
eget intresse, låntagarnas behov och
förhållandena ute i bygderna bestämmer
sparmedlens fördelning. Det är
inte myndigheternas uppfattning om
vad som är bäst för sparare, låntagare

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och förhållandena ute i bygderna, som
är avgörande.

När herr Hedlund säger att vi måste
se till att våra anspråk hålls inom samhällets
resurser och att fördelningen
skall ske efter de angelägnaste behoven,
så är detta självklart. Men herr Hedlund
går förbi den avgörande frågan.
Det är helt enkelt: Vem skall bestämma
resurserna? Vem skall bestämma fördelningen?
Det är vi, svarar regeringen.
Nej, det är de många människorna,
svarar vi. Det är skillnaden mellan borgerlig
och socialistisk ekonomi.

Nu har vi kommit fram till skärpta
kvantitativa kreditrestriktioner, skärpt
prisreglering, skärpt byggnadsreglering,
nedskärning av egnahemsbygget, köpstopp
i statsförvaltningen, investeringsavgifter,
bilaccis och hot om åtgärder
mot löntagarna. Över en enda natt kastar
vi tillbaka hela utvecklingen till utgångsläget
år 1951, då bondeförbundet
gick in i regeringen för att stabilisera
ekonomien. Jag kan helt och fullt instämma
i bondeförbundets valaffisch:
»Resultaten talar». Men, herr talman,
är det detta som också herr Hedlund
menar med naturlig jämvikt i svensk
ekonomi?

Jag efterlyste bondeförbundets borgerliga
målsättning. Efter att ha hört
herr Hedlunds inlägg är jag ledsen över
att behöva säga, att han påminner mig
om den där kaptenen, som anmälde att
han kamouflerat sitt kompani så till
den grad effektivt, att han inte längre
kunde hitta det i terrängen. Jag har ett
intryck av att herr Hedlund har kamouflerat
sina borgerliga målsättningar så
effektivt, att de inte kan upptäckas med
blotta ögat. Jag behöver inte tillägga,
herr talman, att jag betraktar denna
bondeförbundets utveckling som en
tragedi i svensk politik.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Vad sinnessjukvården

och de ökade anslagen beträffar är det
ju på det sättet, att det sedan några år
tillbaka har skett en successiv ökning
av dessa anslag. Det nämnde jag i mitt
anförande. I år är ökningen något
större än den var i fjol, och i fjol var
den något större än året förut. Jag vill
framhålla, att vad som har varit pådrivande
för mig i detta sammanhang
är mina egna iakttagelser ute vid de
olika sjukhusen. Jag har kunnat konstatera,
att här finns ett behov som är
mycket eftersatt och att det är nödvändigt
att försöka rusta upp så snart
som det över huvud taget är möjligt.

Herr Ohlin nämnde vidare, att han
inte tycker att vi tillräckligt har upplyst
svenska folket om att vi menar att
man får vara på sin vakt mot nya inflationistiska
impulser. Jag har emellertid
den uppfattningen, att vi har gjort
tillräckligt i det hänseendet. Det tal
som jag har nämnt om var utsänt genom
TT, och alla tidningar hade alltså
tillgång till det. Till yttermera visso
gav bondeförbundet inför valet ut en
broschyr, där just de ord som det nu
gäller fanns återgivna.

Jag tror alltså att det från vårt håll
har sörjts för att vår uppfattning skulle
bli känd. Och jag minns, att när vi diskuterade
de samhällsekonomiska problemen
i första kammaren i höstas, så
medgav herr Ohlon att finansministern
hade framställt varningar under valrörelsen,
men, sade herr Ohlon, de hade
kommit bort. Jag är inte övertygad om
att det var finansministerns fel att de
kom bort. I varje fall hade det stått
folkpartiet fritt att upprepa dem.

Herr Hjalmarson säger att han är
fullt överens med mig om att vi måste
se till att vi håller oss inom ramen för
samhällets resurser. Det var glädjande
att höra. Då har vi en grundval för ett
fortsatt resonemang härvidlag. Vem
skall bedöma hur långt man kan gå i
detta sammanhang? Menar herr Hjalmarson
att varje enskild företagare,
som står i färd att företa en investering

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av något slag, skall försöka göra klart
för sig om den investeringen kan vara
klok med hänsyn till samhällsekonomien,
om det kan vara klokt att han
företar den utvidgningen eller om den
till äventyrs kan komma att innebära
att vi överskrider gränsen för våra
samhälleliga resurser? Nej, jag tror att
herr Hjalmarson vill lägga en alltför
tung börda på våra företagare, om han
begär även detta av dem. Det får väl
ändå vi försöka bedöma, herr Hjalmarson
och jag och andra, vi som har litet
samlad överblick över de här tingen.
Vi får försöka bedöma hur långt man
kan sträcka sig utan att äventyra samhällsekonomien.
Men fordra inte detta
av de enskilda företagarna!

Herr Hjalmarson talade också om att
han tycker att det är en tragedi, att
bondeförbundet har den inställning det
har i svensk politik. Jag vet ju att det
är någonting som högern alltid har
tyckt. Högern har tyckt att det är tragiskt
att bondeförbundet över huvud
taget finns. Redan från första dagen när
bondeförbundet kom till så var detta
ju något av tragik för högerpartiet.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Om det tillåts mig att
anknyta till inrikesministerns förklaring
alldeles nyss om att man visserligen
hade god grund för att säga att
kronan var stabil i september men inte
hade möjlighet att föreställa sig att
samma uppfattning inte skulle kunna
vidhållas fyra månader senare, så tycker
jag att det egentligen blottar hela
tillståndet i den s. k. fria kapitalistiska
ekonomien.

Därmed vill jag inte alls ge något
stöd åt de olycksprofetior som här har
levererats ifrån regeringsbänken, och
jag vill på intet sätt påstå att det är
någonting nytt som har kommit. Varje
år fram i december månad börjar ungarna
vänta på julgranen, men numera
kan man säga, att varje år i december

kan de svenska löntagarna vänta en
kompletterande sak, nämligen något
som vi kan kalla för inflationsspöket.
Det har ju blivit en tradition. Det har
återkommit snart sagt sedan det andra
världskriget började, och det har varit
mycket troget, detta spöke. Det lever
sitt liv ända till dess avtalsförhandlingarna
i huvudsak är avklarade. Just
detta klargör också vad som är den
viktigaste funktionen i hela den inflationskonsert,
som spelas upp vid
jultiden varje år. Kanske har det tillfogats
något nytt denna gång, det är
möjligt. Men i huvudsak är det detsamma,
som vi år efter år har mött
vid remissdebatterna i denna kammare.

Jag vill här klart säga ifrån vår mening:
Vi vill inte veta av någon konjunkturdämpning
av det slag, som regeringen
säger sig söka åstadkomma.
Vi vill i stället ha full sysselsättning
och följaktligen varken lokal eller central
arbetslöshet. Erfarenheterna övertygar
alla arbetande människor i vårt
land om att en god konjunktur ger
dem arbete och försörjning, medan en
dålig konjunktur bringar många i misär
och lidande. De vill ha trygghet
vid anställningen i stället för arbetslöshet,
och de har fullständigt rätt däri.
Den gynnsamma konjunkturen ger
statskassan stora inkomster och möjliggör
att tillgodose många sociala och
kulturella önskemål, och detta minskar
väl även bekymren för regeringsutövningen
och behovet av att prestera nya
och osympatiska skatteförslag.

Även de s. k. företagarna har glädje
av den gynnsamma konjunkturen. Det
är dock inte någon hemlighet, att de
önskar en viss arbetslöshet för att
hindra arbetarna från att förbättra sina
arbetsvillkor. Men sådana önskemål är
asociala. Det är att ställa enskild vinning
före allmänt väl. Om regeringen
kände sitt ansvar gentemot dem som
skulle drabbas av en provocerad arbetslöshet,
måste den med förakt till -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bakavisa anspråken på att åstadkomma
en arbetslöshet som utgör ett tryck
nedåt på reallönerna.

Dessutom är föreställningarna om
att man skall bromsa högkonjunkturen
orealistiska. Man kan naturligtvis hindra
vissa investeringar, särskilt i de
mindre företagen, liksom man kan konfiskera
en del av högkonjunkturens
ökade inkomster. Men det är en omåttlig
självförhävelse att inbilla sig att de
svenska statsmakterna skulle kunna påverka
den ekonomiska cykelns variationer
eller förändra konjunkturförloppets
rytm. Man kan lika gärna försöka
hindra floderna att rinna nedåt. Detta
har också vid vissa tillfällen medgivits
av regeringen. Den skyllde sålunda inte
engångsinflationen på sin nedskrivning
av den svenska kronans utlandsvärde
med 40 procent, utan den skyllde i
stället på koreakriget och verkningarna
utifrån på den svenska ekonomien.
De s. k. konjunkturdämpningssträvandenas
hittillsvarande resultat
har därför i praktiken varit en begränsning
av sociala och kulturella åtgärder
för landets utbyggnad, vilket
gynnat den mest vinstgivande produktionen.

Men om folket beviljar sig för höga
inkomster blir det inflation, påstår finansministern.
Bara talet om att folket
beviljar sig inkomster är ju ett hån
mot verkligheten och ett förnekande av
hela den apparat, som sättes i gång för
att hindra folket från att få ut något
ur den nuvarande gynnsamma konjunkturen.
Hela talet är lika dumt som
finansministerns påstående att stagnation
1955 kan lägga grunden till kommande
uppsving. Det tävlar med försäkringarna
att om löntagarna är återhållsamma
med sina anspråk, kan kapitalisterna
avstå från att ta ut de priser
från konsumenterna, som de annars
anser sig ha rätt och möjligheter till.

Hela detta tal om inflationsfara, om
efterfrågeöverskott, om samhällsekonomisk
balans borde väl numera stå både

regeringen och folket upp i halsen.
Ty vad handlar det i verkligheten om?
Det handlar icke om att folket skall
bevilja sig högre inkomster än vad
som finnes, utan det handlar om fördelningen
av redan existerande faktiska
inkomster och värden och om
den ökning av dessa, som alla väntar
under detta år. Alla vet att om man
minskar takten i kapitalisternas vinstoch
förmögenhetsökningar och begränsar
de stora investeringarna i försvaret,
kan man frigöra miljarder för att
förbättra folkets försörjning, trygga full
sysselsättning i konsumtionsvaruindustrierna
och höja den sociala och kulturella
standarden.

Vi bestrider med andra ord, herr talman,
att låg standard för arbetare och
tjänstemän, försämrad sjukvård, bostadsbrist,
förskämda vattendrag, försummad
vetenskaplig forskning, försämrad
skolutbildning och slopandet
av gymnastiken i skolorna m. m. har
med kampen mot inflationen att skaffa.
Dessa åtgärder ger kapitalisterna större
vinster och har även gynnat statskassan.
Men att de skulle ha något med
kampen mot inflationen att skaffa, det
återstår att bevisa.

Låt oss här ett ögonblick ställa frågan:
Hur lever löntagarna i allmänhet?
Socialstyrelsens indexfamilj, som uppges
representera arbetar- och tjänstemannahushåll,
har en årsbudget i
Stockholm på 11 500 kronor, vilket motsvarar
4:80 i timinkomst. Det är som
bekant en mycket sparsam familj, denna
indexfamilj. Den kan exempelvis i
Stockholm klara bostad, lyse och bränsle
för 1 500 kronor och den klarar mat
och dryck för 81 kronor per vecka.

Det finns naturligtvis familjer som
får klara sig med betydligt mindre, liksom
det finns arbetare som förtjänar
mer. Men den genomsnittliga industriarbetarlönen
är som bekant inte 4:80
utan 4:30 per timme. För andra arbetargrupper
— transportarbetare, livsmedels-
och liandelsarbctare, hamnar -

Andra kammarens protokoll 1905. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

betare, kommunalarbetare, statsanställda,
för att nu inte tala om kvinnorna
— ligger lönerna i Stockholm betydligt
lägre. Jag har intervjuat en sådan arbetare
med 10 000 kronors årsinkomst.
Han är gift och hans hustru har en biinkomst,
som var villkoret för att familjen
skulle existera. Jag erinrade honom
om den s. k. indexfamiljen och
fördelningen av dess utgifter. Med ledning
därav ville han beräkna sina utgifter
för skatt till 2 208 kronor, hyra

1 800 kronor — där måste han betala
mer än indexfamiljen — för kläder och
skor tog han upp 13 procent som indexfamiljen,
d. v. s. 1 300 kronor, för mat
och dryck som indexfamiljen 37 procent,
d. v. s. 3 700 kronor. Detta betyder
9 000 kronor. För att som indexfamiljen
kunna disponera 4 255 kronor för
alla andra nödvändiga utgifter skulle
han behöva ytterligare 3 250 kronor,
som alltså borde betraktas som minimiunderskott
gentemot den officiella
arbetarstandarden. Om han nu kunde
tillkämpa sig tio procents löneförbättring,
skulle hans underskott reduceras
till 2 250 kronor, och det är väl en del
av dessa tio procent som i så fall skulle
attackeras genom det uttalande, som
gjorts från regeringens sida.

Ännu värre står det till med dem
som arbetar i statens tjänst och har
finansministern såsom kassör. Jag har
intervjuat en stationskarl i Stockholm
som har den högre löneplaceringen och
alltså tjänar 799 kronor i månaden eller
9 350 kronor om året. Med en liknande
uppdelning som för socialstyrelsens indexfamilj
var hans utgifter för skatt

2 016 kronor, för bostad, lyse och
bränsle 1 800 kronor, för mat och dryck
37 procent eller 3 365 kronor, för kläder
1 220 kronor. Hans underskott i
förhållande till indexfamiljen utgör sålunda
3 300 kronor.

En annan av statens anställda, en
brevbärare i Stockholm, som ännu inte
har uppnått den högre lönen, får 690
kronor i månaden, d. v. s. 8 480 kronor

om året. Hans skatt är 1 776 kronor,
hans hyra går inte heller på mindre
än 1 800 kronor — och det är inte lätt
att få tag i en bostad där man kan
klara hyra, bränsle och lyse för det
beloppet — han får begränsa sitt konto
för mat och dryck till 65 kronor
i veckan, och kläder och skor kostar
mindre än 100 kronor i månaden. Han
skulle behöva ytterligare 3 700 kronor
för att uppnå den s. k. indexfamiljens
standard när det gäller familjens övriga
utgifter.

Jag har frågat dessa, hur det går
ihop, och svaret har överallt blivit, att
det inte går ihop. Det är nödvändigt
att skaffa sig bisysslor och att hustrun
tar ett eller annat förvärvsarbete,
därest inte familjen skall hamna i fullständig
misär.

Inte minst kulturpolitiken har blivit
lidande på inflationspsvkosen. Skolorna
behöver nya lokaler för ungefär en
miljard kronor. Skolöverstyrelsen, som
i år vill sätta i gång absolut nödvändiga
byggen för 340 miljoner kronor, tvingas
av regeringen att skära ner beloppet
med 60 procent. Vi har för närvarande
både duplicering och triplicering i skolorna.
Om inflationsspöket skall tillåtas
diktera statsverkspropositionerna i
fortsättningen, dröjer det väl inte länge
förrän ungarna får övergå till nattskift
i skolorna.

Det fattas omkring 600 gymnastiklokaler.
I Stockholm är 30 000 barn
utan gymnastiklokaler •— det är deras
bidrag till den s. k. stabiliseringspolitiken.
Ute i Abrahamsberg ligger sedan
tio år tillbaka en färdiggjuten grund
för ett nytt gymnastikhus. Den ligger
där, väl övertäckt och skyddad av taggtråd,
som ett monument över stabiliseringssträvandena.
Alldeles bredvid
byggs just nu en ny kyrka. Därav framgår,
att det finns byggen som inflationen
tydligen inte biter på.

Medicinalstyrelsen vill bygga för
413,8 miljoner kronor, men regeringen
anser att inflationshotet bara tillåter

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nya sjukvårdsanstalter för 90 miljoner
kronor. Idrottsledningen behöver särskilt
aktuella anläggningar för ett tjugotal
miljoner. Den begär att 11,5 miljoner
kronor skall tillföras fonden för
idrottens främjande men får nöja sig
med 9 miljoner kronor. Skulle idrotten
få vad riksdagen 1939 angav i ett principbeslut,
kunde den i år röra sig med
48 miljoner kronor.

Den s. k. kampen mot inflationen har
således alldeles särskilda anspråk på
sådant som brukas för folkets hälsa
och ungdomens utbildning.

Hurudan är då situationen? Enligt regeringens
material har produktionen
ökat nära 5 procent, utrikeshandeln
mer än 10 procent. Statsinkomsterna
har ökat ännu mer, men det som ökar
mest är finansministerns jämmer och
veklagan. Ju lättare regeringsutövningen
borde vara, desto mörkare tecknar
han framtiden. Det är ju nästan någonting
astrologiskt över hans förmåga att
upptäcka olycksbådande varsel. En reflexion
är väl här oundviklig: om den
gynnsamma ekonomiska konjunkturen
utlöser sådana verop hos finansministern,
vad skall vi då inte få höra när
de ekonomiska olyckorna förr eller senare
sätter in?

Finansministern betecknar produktionsutsikterna
för 1955 som »ljusa»
och utgår från en industriexpansion i
de flesta branscherna. Han frammanar
bilden av ett lysande år för skogsbruket,
ökad fart för anläggningar och
byggnadsproduktion, han tycks tro på
både export- och importökningar och
att jordbruket kommer att klara livsmedelsförsörjningen.

Man kan lugnt säga att vi för närvarande
har vad man brukar kalla goda
tider. Det arbetas för fullt här i landet,
och det finns vad som behövs för folkets
försörjning och för en ännu bättre
försörjning.

Det finns emellertid ett område, varpå
uppmärksamheten bör inriktas och
där den fulla sysselsättningen är i fara.

Det gäller våra konsumtionsvaruindustrier.
Finansministern uppger att
drygt 30 procent av den s. k. nationalprodukten
undandrages konsumtionen
och används för investeringar. Ja, man
kan jämföra detta faktum både med
dagens gnäll om det otillräckliga sparandet
och med att motsvarande siffra
under 1920-talet var endast 15 procent.

Därför finns det goda skäl för antagandet
att konsumtionsandelen bör
bli större. Jag pekar särskilt på att
— såsom redan påpekats — stora löntagargrupper
har en otillbörligt låg
levnadsstandard, att våra typiska konsumtionsindustrier
släpar efter, vilket
medför hot om arbetslöshet, och att
åtgärder är nödvändiga både för de
stora familjernas försörjning och för
aktivisering av kulturpolitiken.

Produktionen ökade enligt uppgift
med nära 5 procent föregående år.
Samtidigt visade emellertid livsmedelsproduktionen
en tillbakagång med
10 procent, textil- och sömnadsindustrien
med 7 procent och läder- samt
skoindustrien med 13 procent. Dessa
siffror tyder både på en minskning av
konsumtionen och en otillfredsställande
inriktning av utrikeshandeln.
Vill man trygga arbete åt de anställda
i dessa stora verksamhetsgrenar måste
man öka folkets konsumtion.

I stället vänder regeringen sig mot
löntagarnas anspråk på att få något
med av de ökade värdena. Finansministern
vänder sig mot kapitalisterna
och hotar dem med sin vrede, om de
faller undan för löntagarna. Om man
ett ögonblick skulle ta denna attityd
på allvar, måste man utgå från att
kapitalisterna är så angelägna att bli
av med sina sköna profiter, att de behöver
finansministerns piska över sig
för att inte falla offer för sina filantropiska
böjelser. Jag anser att hela
resonemanget är nonsens.

Jag anser det också lika ohållbart,
när finansministern hotar löntagarna
att beröva dem den löneförbättring

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

han anser vara för hög. Den konsten
kan han verkligen.

Finansministern har tidigare kommit
med invändningen, att vi i det
kommunistiska partiet saknar intresse
för kampen mot inflationen. Nej, vi är
intresserade därav, och jag skall gärna
peka på några områden, där en sådan
kamp kan bli verkningsfull. Vi kanske
också bör erinra om att vi var de
enda, som protesterade, när regeringen
efter anmaningar från folkpartiet
och högern 1949 skar ner kronans utlandsvärde
med 40 procent och därmed
släppte lös den svåraste inflationen
hittills. Denna inflationsmanöver
genomfördes under ständiga försäkringar
om viljan att värna penningvärdet.
Men åtgärden bidrog bara
till att trygga exportörernas konkurrensförmåga
utan att rubba deras
vinster. Dessutom berövade den landets
småsparare 7 5 8 miljarder kronor.
Hade regeringen den gången försvarat
kronans värde, skulle visserligen
exportörerna fått sänka sina
priser, men inflationen hade undvikits
och landet som helhet vunnit
därpå.

Om regeringen vill försvara kronans
värde, bör den först och främst
skaffa fram en verklig nationalbudget.
Nu yxar experterna till en karikatyr
av en nationalbudget och använder
därvid ett antal okända eller godtyckligt
fixerade komponenter. Följden är
att nationalbudgeten inte stämmer,
inte heller kan stämma, eftersom den
inte befattar sig med verkligheten och
slutligen inte tillåtes påverka den ekonomiska
politiken ens på de områden,
där den skulle vara till nytta.

Om regeringen verkligen vill ett stabilt
penningvärde, skall den inte vidta
åtgärder, som höjer priserna och minskar
kronans värde. Den bör följaktligen
inte ingripa mot en konsumtion,
som håller företagen i gång och ger
människorna arbete.

Exempelvis: Tre miljarder kronor

säges motsvara 15 procents löneförbättring.
Motsvarande belopp anses nu
komma att sättas in i bilköp. Vid en
generell löneförbättring med särskild
sikt på de sämst ställda skulle resultatet
bli ökad konsumtion av vissa livsmedel,
kläder, skor, bostäder och annat.
Vore detta riskablare än att hela motsvarande
summa ginge in i bilköp?

Men regeringen försöker nu med sin
investeringsskatt begränsa bilköpen.
Om den verkligen ville detta, kan den
begränsa importen av bilar med handelspolitiska
medel. I synnerhet tycker
man att den borde bromsa importen
av lyxbilar, som inte täckes av en motsvarande
export till vederbörande land.
Detta vore bättre än att öka beskattningen
av de mindre bilköparna och
fördyra frakterna för dem, som behöver
anlita bussar, taxibilar och lastbilar.
Fast det skulle naturligtvis inte tillföra
samma inkomster till statskassan.

Regeringen konstaterar, att kapitalisterna
struntar i de s. k. stabiliseringssträvandena
och i stället utnyttjar de
goda vinstförhållandena för att plundra
allmänheten. Men detta är ju inte en
nyhet eller något onormalt. Det vore
bättre, att regeringen ingrepe mot spekulationen
i stället för att rikta huvudangreppet
mot löntagarna.

När regeringen vill stödja sig på den
kufiska nationalbudgeten, som aldrig
stämmer på någon viktig punkt, varför
då inte försöka fixera sådana punkter
som importen, den offentliga konsumtionen
respektive de offentliga investeringarna,
så att det går in i en verklig
hushållsplan?

Regeringen konstaterar att minskningen
av valutareserverna har samband
med rederiernas fartygsexport.
Alla vet att denna export ofta är skenbar
och att rederierna låter sina fartyg
segla under Panamas eller något annat
lands flagga för att undgå kontroll och
beskattning samt kunna försämra sjöfolkets
villkor. Varför inte ingripa där -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

emot och täppa igen ett av de hål, genom
vilka valutan rinner bort?

På det sättet bekämpas inflationen
bäst. Om regeringen dessutom håller
fingrarna borta från växelkurserna,
hindrar exporten av valutor och håller
importen i nivå med vad exporten möjliggör
samt låter priskontrollen attackera
de grövsta spekulationspriserna,
har vi en tillfredsställande beredskap
mot vad man kallar inflationsfaran.

Nu skall det privata kreditväsendet
tvingas stödja regeringen, priskontrollen
skall gå in för en aktiv prissänkningspolitik,
företagens beskattnings-,
avskrivnings- och värderingsregler skall
stramas åt, den fria avskrivningsrätten
skall permanent begränsas och byggnadsregleringen
utvidgas. Detta är med
undantag för den sista punkten i sin
ordning och motsvarar vad vi från
kommunistiskt håll under många år
har krävt.

Finansministerns krav att kreditinstituten
måste stödja den offentliga
ekonomiska politiken är i princip fullständigt
riktigt. Finansministern har
här sagt, att kreditinstitutens ledare förklarat
sig solidariska med denna politik,
men jag undrar, om inte det kan
bero på en viss taktik, där vissa av
dessa olika intressen ofta tillätes påverka
den ekonomiska politiken i allmänhet.
Nu vill han utnyttja kreditinstituten
för att strypa åt investeringarna.
Jag fruktar att denna åtgärd i huvudsak
kommer att rikta sig mot de
mindre företag, som måste gå till bankerna
för att finansiera maskinanskaffningar
och förbättringar.

Regeringens nyss framlagda förslag
om en ny investeringsskatt blir kännbart
för småbilsköparna, småföretagen
och konsumenterna. Det är svårt att
föreställa sig hur detta förslag, om det
genomföres, kan underlåta att pressa
priserna i höjden och motverka de påstådda
strävandena att försvara penningvärdet.

Regeringen säger sig ha framlagt en

balanserad budget. Hur mycket pengar
som uttagits i denna budget över vad
som kommer att förbrukas på driftbudgeten
vet väl knappast regeringen själv.
Men redan att den nedbringat lånebehovet
med 1 200 miljoner kronor antyder,
att det rör sig om stora belopp.
Även ur den synpunkten är det nya
skatteförslaget dåligt motiverat. Man
kan i stället just med hänvisning till
denna svällande budget ha rätt begära
att den utlovade skattesänkningen inte
skjutes över på en oviss framtid.

Det finns sålunda inte något överflöd
av glädjeämnen i regeringsförslagen till
denna riksdag. Att forskningen, yrkesutbildningen
och sinnessjukvården
upprustas må dock noteras som positivt.
Om det utlovade förslaget till lag
om socialhjälp skall ersätta vår gamla
fattigvårdslagstiftning, kommer många
att glädjas däröver. Detsamma kan väl
sägas om det utlovade förslaget till
bättre änkepensioner och hustrutillägg.

Det är beklagligt att regeringen inte
i denna gynnsamma situation vill företa
sig något för att föra frågorna om arbetstidsförkortningen
och arbetarpensioneringen
närmare sin lösning.

Låt mig till slut positivt registrera,
att regeringen denna gång inte har fallit
ytterligare undan för generalernas
krav. Därmed är inte sagt att allt är
bra ställt på detta område.

Regeringen ämnar låta ÖR-planen om
nya militära rustningar ligga över till
ett senare år. För vår del hoppas vi,
att planen i sin helhet underkännes. Att
Sverige skulle inrikta sig på att skaffa
atombomber för att ödelägga främmande
länder, vilket ÖB begärt, borde vara
uteslutet. Sveriges intresse borde väl i
stället vara att understödja den ständigt
växande opinionen för ett atomvapenförbud.
I stället för att tiga på
denna punkt och därmed inge intrycket
om ett visst samförstånd med ÖB
om ett krav, som ger en viss legalitet
åt en eventuell framtida fiendes Hot om
atombombning av våra städer, borde

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

regeringen finna det angeläget att säga
ifrån, att den inte vill vara med på en
sådan »lösning», som den militära expertisen
eller rättare en aktivistisk del
av denna presenterat.

Regeringen borde förkasta alla krav
om ytterligare utbyggnad av flygvapnet
och särskilt av bombflyget. Alla krigserfarenheter
har ådagalagt vilken ringa
roll jaktflyget spelat i försvaret mot
bombare i förhållande till markartilleriet
och att denna roll måste bli ändå
mindre genom teknikens utveckling.
Regeringen borde förkasta den begärda
utbyggnaden av bombflyget, eftersom
hela detta vapen nu kastats i stöpsleven
och inom nära framtid kommer att mer
eller mindre helt avlösas av robotvapen.
Men särskilt borde förslagen om
flygets utbyggnad förkastas, därför att
de gör Sveriges försvar beroende av
leveranser utifrån för att kunna fungera
och följaktligen attackerar det fria
val av utrikespolitik, som ändå är folkets
enstämmiga krav och som statsmakterna
hittills velat hävda. Framför
allt borde man ha rätt begära att frågan
inte skall bli föremål för smussel
och listiga manipulationer. Riksdagen
bör få ta ställning till frågan i dess
helhet och inte luras på ett stycke då
och ett annat då, så att konsekvenserna
döljes. Regeringen borde avvisa ÖR:s
krav, som fixerar 3 miljarder kronor i
försvarsutgifter som ett minimum efter
tio år.

I stället för ytterligare jätterustningar
har regeringen anledning stödja strävandena
till en internationell begränsning
av staternas rustningar. Sådana förhoppningar
kan te sig mindre realistiska
efter besluten om Västtysklands
upprustning. Men kvar står dock, att
detta är folkens vilja och att denna vilja
kommer till ständigt starkare uttryck.

Med hänsyn härtill tycker jag att
den tyska socialdemokratiens appell
om stöd åt strävandena att förhindra
Västtysklands militarisering borde få
det starkaste stöd. Numera framstår

konsekvenserna av Västtysklands militarisering
allt klarare. Denna kommer
att förlänga Tysklands delning och därmed
bevara en härd för konflikter i
Europas centrum. Den delar Europa i
två block och inleder en period av
kapprustningar, som hotar världen med
ett nytt världskrig. Att högern och folkpartiet
är intresserade av en sådan
katastrofpolitik, som de kallar jämviktssträvan,
är redan klarlagt. Herr Hjalmarson
har väl säkra informationer i
det avseendet, eftersom han nyligen
kommit från Amerika, där man ju talat
om vilka sympatier som ÖB:s förslag
utlöst i Amerika. Men jag tror inte att
svenska folket har samma intresse.

Till slut, herr talman! Huvudintrycket
av regeringens program inför 1955
års riksdag är nedslående. Det gynnsamma
budgetläget och de goda konjunkturerna
hade berättigat till helt
andra slutsatser än dem regeringen dragit.
De vittnar om mycket gynnsamma
betingelser för ordnandet av en rad
frågor, som länge väntat på sin lösning.
Dit hör frågorna om tryggheten, arbetstidsförkortningen,
arbetarpensioneringen,
likalönsprincipen och en förbättring
av barnbidragen, som återställer
deras ursprungliga värde. Dit hör skattereformen.
Dit hör förberedande åtgärder
för att göra slut på överklassmonopolet
till den högre utbildningen.
Dit hör åtgärder för att begränsa kapitalisternas
monopol att ensamma bestämma
hur och om företag skall drivas.
Dit hör verkliga stödåtgärder för
de mindre jordbrukarna, särskilt då åt
dem som år efter år drabbats av skördeskador.
Sådana åtgärder tycker jag
inte borde te sig orimliga med hänsyn
till det program som regeringen formulerade
när koalitionen med bönderna
skapades. Naturligtvis skulle de
uppbåda ett motstånd från den svenska
kapitalismen av helt annan styrka och
allvar än som presterats i de skenfäktningar
som de borgerliga partiledarna
i dag åstadkommit. Men det finns bland

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sveriges arbetande folk i industri,
fabriker, jordbruk och på kontor mäktiga
krafter, som skulle kunna trygga
framgången åt sådana strävanden. Att
de förbereder en ny kraftsamling och
att de fordrar iner av landets styresmän
än vad som hittills presterats och
rekommenderats, det vittnade höstens
landstingsval om.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Den stående rubriken
i oppositionens historieskrivning har
varit och är, att regeringens politik varit
misslyckad. Det hör väl till spelet,
att det skall låta så. Oppositionens
främsta alternativ har varit en rörlig
ränta. I dag har vi fått höra från såväl
herr Ohlin som herr Hjalmarson att
den rörliga räntan är det mest effektiva.
Den samhällsekonomiska stabiliteten
återvanns emellertid — trots oppositionens
olycksprofetior. I en reservation
till bankoutskottets utlåtande
i fjol angående den ekonomiska politiken
måste oppositionens representanter
t. o. m. medge, att den restriktiva
kreditpolitik, som förts, varit av avgörande
betydelse för möjligheterna att
stävja inflationstendenserna i den
svenska ekonomien. Nu har emellertid
enligt tidningarna herr Hjalmarson
häromdagen inför sin riksdagsgrupp
ånyo förklarat, att regeringen misslyckats
i sina försök att skapa naturlig
jämvikt i samhällsekonomien. Herr
Ohlin däremot har uttryckligen förklarat,
att ingen risk föreligger i vårt land
för inflation, och det har han också
sagt här i dag.

Oppositionen motsatte sig ju vid fjolårets
riksdag en begränsning av bolagens
fria avskrivningsrätt — det var
ingen fara för överinvesteringar inom
näringslivet, förklarade man då. Men
nu är vi i alla fall där att enligt herr
Sköld åtgärder måste vidtagas för att
begränsa investeringarna. Då det gäller
propositionen nr 36, som talats om

i dag, måste man kanske erkänna att
man fick en chock, när man fick höra
denna nyhet i radio. Den alltför starka
investeringsaktiviteten och de alltför
kraftiga löneökningskraven i årets avtalsrörelser
innebär en allvarlig risk
för en ny inflation. Det är nödvändigt
för oss att i detta läge iaktta en sådan
återhållsamhet, att de tillgängliga resurserna
inte överansträngs. Detta har
vi ju vid upprepade tillfällen understrukit
från vårt håll, och jag tycker
det är glädjande att kunna konstatera,
att regeringspolitiken så klart varit inriktad
på att hindra en ny inflationsutveckling.

Naturligtvis är det nödvändigt, att
den restriktivitet, som kännetecknar
den statliga verksamheten, också måste
komma till uttryck inom näringslivet,
om vi skall kunna hindra en inflation.
Industriens investeringar ökades ju under
fjolåret med inte mindre än 15 procent,
och för i år har man räknat med
en ytterligare ökning på 7 procent.

Det är självklart att en sådan utveckling
måste innebära ett mycket allvarligt
hot mot stabiliteten i vår samhällsekonomi.
Inte minst har de starkt ökade
bilköpen här varit en allvarlig risk.
I fjol inregistrerades inte mindre än
65 procent mer bilar än året förut, och
det importerades cirka 100 000 personbilar
till ett värde av 660 miljoner kronor.
Visst är det nödvändigt med bilar
—- de kan nära nog sägas vara oumbärliga
ting och höra till vårt dagliga bröd,
framför allt för landsbygdens folk —
men vi får ju inte skaffa oss fler bilar
än vi har råd med. Finansminister
Skölds förslag om en ny investeringsavgift
och en ny bilaccis kan givetvis
inte vara populära, och man förvånas
över att de kommer så omedelbart efter
statsverkspropositionens framläggande
och utan omnämnande där. Var det
nödvändigt att gå fram på det sättet
omedelbart efter statsverkspropositionen?
Hade det inte varit biittre att man
omnämnt förslagen redan i statsverks -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

propositionen? Här har framhållits, att
detta inte gick, eftersom det i så fall
skulle uppkomma en spekulation i bilinköp,
men jag tror ändå att det hade
varit möjligt att undgå spekulation, om
man hade lagt det hela på ett annat
sätt.

I propositionen nr 36 säges nu att
den föreslagna investeringsavgiften respektive
bilaccisen är densamma som
vi nyligen haft, men det föreligger
dock en skärpning jämfört med tidigare.
Sålunda var nedre gränsen förra
gången, när det gällde investeringsavgifter
för jordbruk, 15 000 kronor liksom
nu. Men läget är väl ändå sådant,
att om man skall ta hänsyn till penningvärdeförsämringen,
så måste den
nedre gränsen nu sättas åtskilligt högre.

Här gäller det ju investeringar i maskiner
och ekonomibyggnader, och med
de priser, som nu gäller på dessa ting,
kommer man inte långt med 15 000 kronor.
Den gränsen bör därför enligt
min mening höjas. Man behöver säkerligen
inte befara att investeringarna
på jordbrukets område kommer att förorsaka
inflation. Med de ökade kostnader
för nybyggnationer, som man nu
måste räkna med, är jordbrukarna säkerligen
mycket försiktiga och betänker
sig flera gånger, innan de påbörjar
några dyra byggnadsföretag.

Vad bilaccisen beträffar var det förra
gången så att den endast gällde vid nyinköp.
Nu gäller den däremot även vid
inregistrering, vilket också innebär en
avsevärd skärpning. Vid bilbyten skall
sålunda erläggas en tioprocentig avgift,
men jag anser att man i detta fall skulle
ha stannat vid vad som gällde förra
gången, alltså att accisen endast utgick
vid köp av nya bilar. Det är givetvis
sådana köp, som kan inverka på inflationen.
De föreslagna åtgärderna är
avsedda att gälla endast under 1955,
och om de skall ha någon effekt av betydelse,
måste de också gälla endast
en kort tid, ty annars blir säkerligen
effekten förfelad.

Det är alldeles i sin ordning att staten
föregår med gott exempel, när det
gäller en nödvändig sparsamhet. Den
budget, som nu förelagts riksdagen, kan
sägas vara mycket sträng. De statliga
investeringarna har skurits ned på ett
effektivt sätt, och restriktivitet präglar
även driftbudgeten. Det är nog nödvändigt
att vi gör en paus inför sådana
reformer, som är mera kostnadskrävande,
ty det väsentligaste för oss alla
är väl att vi lyckas förhindra en ny inflation.
Regeringen föreslår t. ex. att
stödet till bostadsbyggandet skall skäras
ned ganska väsentligt. Jag tycker
dock att det är väl kraftigt att skära
ned den räntefria stående delen av
egnahemslånet från 8 000 till 6 000
kronor. Med de höga byggkostnader vi
har, blir det besvärligt för många. Jag
vill än en gång understryka vad jag vid
tidigare tillfällen framhållit, att man
borde kunna acceptera en behovsprövning,
när det gäller denna förmån. De
pengar man vill spara skulle man säkert
spara med en dylik prövning, och
man kunde ha tilläggslån till egnahem
av samma storleksordning som tidigare.
Nog måste man tycka att det är onödigt
att mera välsituerade, exempelvis en
bankdirektör med betydande inkomster,
skall få denna subvention — det
är ju endast bostadens storlek som utgör
gräns.

Vidare kan man säga att det framlagda
förslaget beträffande egnahemslånen
innebär ytterligare en försämring,
eftersom man har minskat kvoten
för byggandet av egnahem i socialhuvudtiteln
från 17 000 till 14 000 och i
stället ökat kvoten för flerfamiljshus.
Jag har haft den uppfattningen att vi
här i riksdagen var överens om att
gynna egnahemsbyggandet, men efter
att ha tagit del av årets statsverksproposition
och sett den uppenbarliga försämring
som skett därvidlag, konstaterar
jag att den inte tyder på någon
gynnsamhet i det stycket.

För någon vecka sedan läste man på

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

olika håll i oppositionspressen att regeringens
åtgärder mot inflationsfaran
inte var tillräckliga. När nu här diskuterade
förslag till investeringsbegränsning
har framlagts, är tydligen oppositionen
ändå inte nöjd. Det är den för
övrigt aldrig. Såväl högerns som folkpartiets
representanter har, som nämnts,
i företagsbeskattningskommittén godtagit
att investeringsavgiften är ett nödvändigt
konjunkturpolitiskt medel i vissa
lägen, och man får väl kanske erkänna
att vi nu har kommit i ett sådant
läge. Vi har emellertid inte hört vad oppositionen
vill sätta i stället — annat
än den rörliga räntan. Den höjda räntans
ideologi upptar fortfarande hjärnorna
i oppositionen. Men en räntehöjning
drabbar ju företagens investeringar
på samma sätt som en investeringsavgift.
Den ökar ju kostnaderna vid investeringen.
Investeringsavgiften är
emellertid enligt min mening väsentligt
rättvisare än en räntehöjning, och då
bör det inte vara så svårt att välja.

Den tidigare regeringspolitiken har
visat att dessa åtgärder haft god effekt,
och då bör man vänta att resultatet skall
bli detsamma även denna gång. Man säger
nu att det är en reglering — ja, allting
kan ju sägas vara reglering. Men vi
föredrar nog denna framför en räntehöjning,
som i själva verket också är
en reglering med olika och orättvisa
verkningar. Nu sjunger oppositionen
som vanligt sin gamla visa att det är
regeringens regleringsmentalitet som
gör sig gällande, och detta gör man
trots att det kan påvisas att den ena
regleringen efter den andra har avskaffats.

De åtgärder som regeringen föreslagit
skall givetvis ses i samband med de alltför
kraftiga krav på löneökningar som
rests. Dessa är — som jag framhållit —
den allvarligaste faran för cn inflationsutveckling.
Jag framhöll under remissdebatten
i höstas att det finns anledning
att vara mycket hård vid löneförhandlingarna.
Vad tjänar det till med

löneökningar, om resultatet av det hela
blir att de äts upp av prisstegringar?
Jag vill gärna ge finansministern det erkännandet,
att han har givit ett klart
besked i finansplanen om hur det ligger
till med denna sak. Utrymmet för en
allmän höjning av lönenivån är ytterst
begränsat. Det måste ånyo upprepas att
parterna på arbetsmarknaden inte kan
frånsäga sig sin del av ansvaret i fråga
om penningvärdets bevarande. Det vill
också synas som om varningarna haft
en viss effekt, varför man torde kunna
hoppas att löneökningarna stannar vid
en gräns, som inte innebär någon allvarligare
påfrestning för samhällsekonomien.
Det är emellertid anledning att
med största uppmärksamhet följa utvecklingen
på detta område.

Skattepolitiken har under det gångna
året spelat stor roll i debatten. I dagens
debatt har den närmast fått en mera
undanskymd plats än man skulle ha
väntat. Men det beror kanske på att oppositionen
i detta läge inte kunnat dölja,
att dess egen skattepolitik varit omöjlig
i praktisk politik. Vi vill ju alla, såsom
vi från vårt håll vid upprepade tillfällen
har understrukit, ha en verklig
och effektiv skattelättnad snarast möjligt.
Produktiviteten i vårt näringsliv är
sådan, att vi kan ha förhoppningar om
att snart kunna förverkliga detta önskemål.
Huruvida den framlagda budgeten
är balanserad eller inte kan det råda
olika meningar om, men det torde säkerligen
vara ganska besvärligt att kunna
genomdriva en skattelättnad i år.

Nu skulle man kanske kunna tro att
herr Ohlin borde vara ganska nöjd med
att jordbruksprisutredningen lagt fram
sitt förslag — så ivrig som herr Ohlin
var om den saken i debatten härom innan
vi reste hem före jul. Herr Ohlin
sade i dag att han är ganska nöjd. Han
menade väl då att han skulle få en fjäder
i sin hatt, därför att utredningen
enligt hans mening hade gått på folkpartiets
förslag. Nu är det väl så i riksdagsarbetet
att vi från olika håll vid

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

olika tillfällen kommer fram med förslag,
och många gånger föranleder ett
sådant i sinom tid ett förslag från regeringen.
Jag tycker knappast att detta
är så mycket att tala om, ty det hör väl
till detta arbete att det skall vara så.

Emellertid kan man fråga sig om herr
Ohlin egentligen kan vara så förfärligt
nöjd. Utredningen har visat, att den
gamla jordbrukskalkylen ingalunda varit
så dålig som herr Ohlin med hjälp
av herr Svensson i Ljungskile med stor
möda sökt få folk att tro. Utredningen
har i stort sett försvarat den förda jordbrukspolitiken
och har ansett att den
lett till avsett mål utan att belasta konsumenterna
oskäligt. Bundenheten vid
totalkalkylen kan ingalunda, säger utredningen,
anses ha ensidigt gynnat
jordbruket. Vid åtskilliga tillfällen skulle
jordbruket ha kunnat uppnå ett bättre
förhandlingsresultat, om denna bundenhet
inte funnits, detta enligt utredningen.
Det där är ju en nyttig bakläxa
för folkpartipropagandan, som hävdar
att jordbruket fått för mycket. Det gäller
inte bara de våldsamma överdrifterna
i Dagens Nyheter och Expressen utan
också den mer officiella folkpartiagitationen
före valet i höstas.

Utredningen har dragit slutsatsen, att
det numera inte föreligger någon egentlig
skillnad mellan inkomsterna för basjordbrukens
innehavare och industriarbetarna
på landsbygden. Jordbrukets
starka effektivisering och rationalisering
har otvivelaktigt möjliggjort en betydande
inkomstökning för jordbrukets
folk. Förändringarna i produktionsmetoder
och produktionsinriktning har
från förkrigstiden till nuvarande läge
resulterat i produktionsökning och
minskning av produktionskostnaderna
till ett sammanlagt årsvärde av i det
närmaste en miljard kronor. Det kan
emellertid vara anledning att redan nu
foga några kommentarer till de inkomstjämförelser
som utredningen gjort.

I jordbrukarnas inkomstuppgifter har
medräknats alla inkomster, inte bara av

jordbruk utan också från skogsbruk och
andra inkomstkällor. Motsvarande har
inte skett för industriarbetarna. Man
kan inte gärna komma ifrån att det finns
ett mycket stort antal jordbruk, som
saknar inkomst från såväl skogsbruk
som kapital. Det skall vidare uppmärksammas
att jämförelserna avser årsinkomster
och inte timlöner. Det bör ju
vara för alla bekant att jordbrukarna
får offra betydligt fler arbetstimmar än
industriarbetarna och därvid även måste
räkna med hela familjens insatser. Jordbrukarna
får alltså arbeta mer för att
uppnå sin inkomst, varför det är svårt
att säga att enheterna varit jämförbara.
Om det framtida prissättningssystemet
skall bli system A eller system B eller
möjligen system AB eller något annat är
det säkerligen för tidigt att säga något
om, innan remissbehandlingen ägt rum.
Men jag vill understryka, att jag tycker
det är egendomligt att man på vissa håll
så tydligt går in för att minska jordbrukets
inkomster, samtidigt som man
i hela lönerörelsen strävar efter att öka
lönerna på andra håll. Det är såvitt jag
förstår inkonsekvent — man mäter här
med olika mått. Detta är egendomligt,
då utredningen så klart har visat, att
jordbruket ingalunda är överkompenserat.
Vi kan inte vika från 1947 års överenskommelse
om att jordbruket skall ha
full rättvisa. Jag tycker nog det finns
all anledning att instämma i jordbruksrepresentanternas
reservation om att
inte acceptera en sådan anknytning till
den nuvarande ovissa världsmarknaden,
att den år 1947 accepterade målsättningen
inte utsätts för alltför stora risker.
Det är anmärkningsvärt, att så många
hunnit glömma att det funnits tider, då
alla varit ense om att det svenska jordbruket
var bra att ha — och att så
många har så svårt att förstå, att sådana
tider kan komma igen tämligen snart.

Det måste också understrykas, att man
i utredningen inte tagit ståndpunkt till
småbrukets problem. Det kan ju sägas,
att det inte var utredningens uppgift

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att göra detta. Men två tredjedelar av
våra jordbruk är ju mindre än basjordbruket,
och brukarna av dessa har ju
inte uppnått någon inkomstlikställighet.
Vi kan inte komma ifrån att ta ställning
till detta problem.

Jag vill också säga att den yttre rationaliseringen
inom jordbruket inte får
drivas för långt. Man tar bort småbrukarna
från jordbruket och landsbygden
och flyttar in dem till städerna, där man
måste bygga dyra bostäder åt dem och
där de även på andra sätt ökar de besvärligheter,
som redan finns. Nog vore
det i många fall bättre att låta dem bo
kvar på landsbygden och driva sina
småbruk, om man samtidigt såge till att
de kunde få en kompletterande sysselsättning
med något annat arbete.

De skördeskador, som drabbade jordbruket
i stora delar av vårt land förra
året, har för många betytt stora ekonomiska
förluster. Det gäller södra Sverige,
mest Skåne och Halland, som varit
värst utsatta, samt Norrland. Av de rapporter
som nu finns framgår, att det
stöd som lämnats från statens sida i
många fall varit otillräckligt. Jag hoppas,
att det för jordbruksministern skall
bli möjligt att trots den återhållsamhet
med statens medel, som är nödvändig,
lägga fram förslag om en bättre hjälp
för dem som drabbats hårdast av skadorna.
Vi skall komma ihåg att det här
gäller människor, som i många fall hotas
av ekonomisk ruin.

Till de anmärkningsvärda företeelserna
i dagens politiska debatt — vilka också
delvis berörts här i dag — räknar jag
också den kampanj, som från vissa håll
förs mot bondeskogsbruket. Träindustriarbetarförbundets
ordförande Yngve
Persson har framträtt som bombkastare
i syfte att spränga bort bolagsförvärvslagen.
Herr Ohlin nämnde i ett av sina
anföranden detta, såsom bevis för att
man bland fackföreningsledarna inte
misstrodde storföretagen. Bolagen och
staten äger alldeles för litet skog, anser
herr Persson. Om bolagen finge mer

skog skulle man .vinna storskogsbrukets
fördelar, och man skulle få en bättre
skogsvård och kunna bygga ut skogsindustrien
på ett effektivare sätt. De gamla
skogsbolagen har plötsligt blivit godsinnade
välgörare för Yngve Persson och
liktänkande. Det måste väl i alla fall
vara ett säreget uppvaknande, när en
gammal socialiseringsideologi på det
sättet identifierar sig med bolagsväldet.
Vad säger herr Hjalmarson om den saken
— är det också socialism i den bemärkelse,
som högern brukar tala om,
eller är det egendomsägande demokrati?
Och vad säger folkpartiet? Att Dagens
Nyheter, den största folkpartitidningen,
tycker precis som Yngve Persson, det
vet man.

Det finns ingenting som säger, att
bondeskogarna skulle vara sämre skötta
än bolagens eller statens skogar. Det
finns naturligtvis en del att önska inom
bondeskogsbruket ■— men det gäller
också bolagsskogarna, för att nu inte
tala om statens skogar. Domänverkets
skogar sköts inte på något särskilt imponerande
sätt. Det må vara riktigt, att
bolagen under de senaste åren — främst
kanske av skattetekniska skäl — investerat
mer än tidigare i skogsvårdande
åtgärder. Men jag är övertygad om
att skogsbonden i längden är en säkrare
garant för skogsvården än bolaget.
Bondeskogsägarna har ju genom
sina föreningar alla möjligheter att
ordna en rationell skogsvård — de bebehöver
på intet sätt komma efter bolagen,
snarare tvärtom. Skogsägareföreningarna
har också alla möjligheter att
utbygga skogsindustrien på ett effektivt
sätt. Ett bevis härpå har man i
dagarna fått, då Sydöstra Sveriges
skogsägareföreningars förbund beslutat
inköpa Strömsnäs bruk, som är ett storföretag
inom skogsindustrien. I fjol förvärvade
förbundet Fridafors, och det
ägde redan tidigare ett flertal skogsförädlande
företag. Skogsägareföreningarnas
riksförbund skall dessutom inom
kort starta massafabrik i Mönsterås,

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och Skånes skogsägareförening skall
bygga en fabrik för halvkemisk massa
i Broby. Så nog har skogsägarna alla
möjligheter att genom samverkan nå
minst lika långt som bolagen. Yngve
Persson och Dagens Nyheter och andra
har enligt min mening varit ute i
ogjort väder i den storm, som de framkallat
mot bondeskogsbruken.

Jag anser att det bör understrykas,
att jorden och skogen hör ihop, att
jordbruk och skogsbruk på ett idealiskt
sätt kompletterar varandra. Det är då
ett samhällsintresse av första ordningen,
att detta samband upprätthålles och
förstärkes. Ofullständiga jordbruk bör
i stora delar av vårt land med fördel
kunna kompletteras med skog. Det är
värdefullt, om jordbrukarfamiljerna på
så sätt kan få möjligheter att stanna
kvar vid jorden och skogen.

Herr talman! Till sist skulle jag bara
vilja nämna, att jag i Dagens Nyheter
har läst, att bondeförbundet inte skulle
ha någon framtid. Vad jag i övrigt har
läst i Dagens Nyheter har emellertid
övertygat mig om att bondeförbundets
framtid är säkrare än någonting annat.

Landsbygdsfrågan måste få tränga
fram i förgrunden och ha företrädare.
Vi kan i vårt samhälle inte undvara en
levande landsbygd. De synpunkter, som
vi har på dessa problem, är sådana, att
vi räknar med att kunna vinna genklang
för dem även bland städernas
folk. Folkpartiet tycks alltmer dansa
efter Dagens Nyheters pipa, trots bakslaget
vid valet i höstas. En sådan klasspolitik
som detta partis kan inte accepteras
av landsbygdens folk, som i stället
vill ha sådant samarbete mellan olika
grupper, som bondeförbundet alltid
har gjort sig till tolk för.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Finansministern under -

strök vid förra årsskiftet vilken central
uPPgift det var att sörja för att den totala
efterfrågan i samhället icke finge överstiga
tillgångarna. Han betonade också i
det sammanhanget nödvändigheten av en
åtstramning för att därigenom dämpa
expansionen i ekonomien. Gång efter
annan har finansministern återkommit
till denna sak och därvid varnat för
den accentuering av inflationsrisken
som förelåg.

Utvecklingen under år 1954 har bestyrkt
riktigheten av den bedömning,
som i början av förra året gjordes av
finansministern och regeringen. Kravet
på återhållsamhet inom ekonomien är sålunda
i dag åtskilligt starkare än det var
för ett år sedan. En förstärkt beredskap
mot en hotande överkonjunktur är vidare
en just nu angelägen uppgift. Finansministerns
i dagarna framlagda
budgetförslag ger också uttryck för
dessa strävanden. Förslaget är stramt
hållet, och det uppehåller sig ingående
vid frågan om investeringarna. Möjligheterna
att bevara den ekonomiska balansen
anses nämligen främst sammanhänga
med förhållandena inom företagarsektorn.
Av den anledningen förordar
också finansministern att stabiliseringspolitiken
i första hand inriktas
på denna sektor och då särskilt på investeringsverksamheten.
Aktiviteten inom
denna är nämligen så stor, att det
för investering tillgängliga utrymmet
inte räcker till. Alldenstund en höjning
av investeringskvoten inte kan anses
förenlig med en stabil balans i samhällsekonomien,
måste statsmakterna
under sådana förhållanden vidtaga åtgärder
för att hålla tillbaka investeringsvolymens
ökning. Statsverkspropositionen,
sådan den i dag presenteras
för den svenska riksdagen, erbjuder
också många exempel härpå. Hur angeläget
det kan vara att förhindra en på
längre sikt ödesdiger överkonjunktur
torde framgå av vad regeringen vid det
senaste veckoskiftet föreläde riksdagen
i form av förslag till återinförande av

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

investeringsavgiften. Förmodligen förhåller
det sig nu så, att detta förslag,
liksom andra resoluta ingrepp i konjunkturutvecklingen,
verkar irriterande
på åtskilliga håll, men det bör då å andra
sidan stå klart, att detta är något
av det pris, som vi får betala, om vi uthålligt
vill bevara den fulla sysselsättningen,
och om det senare lär vi ju
ändå alla vara ense.

Även om sträng återhållsamhet präglar
den framlagda statsverkspropositionen,
finns det dock åtskilliga punkter,
där en avsevärd ökning av medelsanvisningen
ägt rum. Försvarskostnaderna
t. ex. företer praktiskt taget oförändrad
storlek i förhållande till nu löpande
budgetår, men det har sin speciella förklaring
däri, att årets försvarsbudget
måste betecknas som ett provisorium i
avvaktan på ställningstagandet till överbefälhavarens
utredning.

Av den föreliggande utredningen
framgår, att ett bibehållande av försvarets
nuvarande omfattning obönhörligen
leder till en successiv kostnadsstegring
på grund av den tekniska utvecklingen.
Tar man hänsyn till detta
förhållande — och det är ofrånkomligt
— måste ställningstagandet till överbefälhavarens
förslag samordnas med en
bedömning av det statsfinansiella utrymmet
för utgiftsökningar under de
närmaste budgetåren och av den statsfinansiella
utvecklingen på längre sikt.
Frågan blir då, om man kan räkna med
att en utgiftsökning för försvaret av
denna omfattning är möjlig med hänsyn
till föreliggande önskemål dels om skattesänkning
och dels om utgiftsökningar
inom övriga delar av statsverksamheten.
Eller måste man räkna med att ett av
dessa tre önskemål får lov att vika? Och
i så fall vilket? Regeringen måste självfallet
noga pröva angelägenhetsgraden
av det ena och andra önskemålet, innan
ställning tages till försvarskostnaderna
och försvarsorganisationen på
längre sikt. Det är väl också dessa
omständigheter, som framför allt legat

till grund för försvarsministerns beslut
att dröja med framläggandet av
proposition på basis av överbefälhavarens
nu föreliggande förslag.

Den tidigare av mig omnämnda ökningen
av medelsanvisningen i årets
statsverksproposition gäller främst
forskningens, undervisningens och
sjukvårdens områden, d. v. s. ändamål
av sådan angelägenhetsgrad att det
vore motsatsen till sparsamhet, om de
inte blev beaktade. Till det som jag
därvid betraktar som verkligt betydelsefullt
måste räknas det i utsikt ställda
förslaget om en grundlig utbyggnad av
ungdomens yrkesutbildning. Med hänsyn
till de snabbt växande ungdomsskarorna
och angelägenheten av att få
in dem i produktionslivet är en sådan
utbyggnad ofrånkomlig. Förslaget är
för övrigt också motiverat av angelägenheten
att skapa likställighet mellan
enhetsskolans praktiska och teoretiska
utbildningslinjer.

Framgången för förslaget om en avsevärt
utbyggd och förbättrad yrkesutbildning
är emellertid i avgörande
grad beroende av kommunernas villighet
och förmåga att i samarbete med
industrien och annan företagsamhet
organisera sin yrkesundervisning. Men
även industriens villighet att företa en
rationell utbyggnad av yrkesundervisningen
är en angelägen och avgörande
sak. Från samhällets sida måste man
kunna räkna med att denna villighet
är tillfinnandes både inom industrien
och inom annan del av företagsamheten,
i all den utsträckning som är
erforderligt.

Av de förslag till anslagshöjningar,
som förekommer under åttonde huvudtiteln,
finner jag anledning att omnämna
den visserligen blygsamma men dock
ökning på 60 000 kronor som föreslås i
fråga om bidragen till försöksverksamhet
på enhetsskolans område. Även om
beloppet är obetydligt kan det bli av
betydelse för åtskilliga mindre skattckraftiga
försöksdistrikt, där kostnader -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na på högstadiet, främst för läroböcker,
förbruknings- och undervisningsmateriel,
skolskjutsar och inackorderingsbidrag,
tenderat att öka.

På ett och annat håll försöker man
utnyttja den kostnadsstegring, som inträffat
i fråga om enhetsskolan, till att
göra gällande att denna skola som skoltyp
betraktad blir dyrbarare än folkskolan.
Avsikten med denna propaganda,
vilken föres av lokala representanter
för partier som på sin tid deltog i
beslutet om enhetsskolan, är ganska
uppenbar. Hur skulle det vara, om dessa
kritiker i stället gjorde klart för sig
själva och för andra att en jämförelse
mellan de båda skoltyperna inte utan
vidare kan företas? Enhetsskolan ersätter
visserligen folkskolan, men den
skall också ersätta fortsättningsskolan,
högre folkskolan, viss yrkesutbildning
och real- eller mellanskolan fram till
första gymnasieringen. Då det gäller att
uppskatta kostnaderna för enhetsskolan
måste man sålunda rättvisligen även ta
med kostnaderna för den påbyggnad i
annan ordning, som skulle ha varit nödvändig
för att kommunens ungdomar
skulle få tillnärmelsevis samma chanser
som enhetsskolan nu ger dem.

Till försöken att förringa värdet av
enhetsskolan hör också påståendet, att
dess hildningsresultat skulle vara undermåligt
i jämförelse med andra skolformers
då det gäller motsvarande åldersstadium.
Anledningen därtill skulle
vara att differentieringen sker för sent
och att därigenom alltför många mindre
begåvade elever släpas med upp till
gymnasielinjen och där kommer att
bromsa de mera begåvades möjligheter
att förkovra sig. Hittills företagna undersökningar
på detta område bekräftar
inte en sådan uppfattning. Att enhetsskolan
ännu inte funnit sin slutliga
form är emellertid ganska naturligt.
Den startades som och utgör alltjämt
en försöksskola, vars resultat skall läggas
till grund för den skolform vi slutligen
kommer att stanna för. På de or -

ter, där man inom enhetsskolan hunnit
fram till avgångsklassen, är erfarenheterna
gynnsamma. Skolungdomen i
försökskommunerna får en bättre start
i arbets- och samfundslivet än vad de
unga får inom motsvarande distrikt
med den gamla folkskolan. Det vore
tacknämligt, om de, som gärna vill
klanka på den nya skolformen, ville
dra sig till minnes dessa av både skolmän
och skolöverstyrelsens folk gjorda
erfarenheter.

Till det positiva i årets statsverksproposition
hör också förslaget om förbättrad
sjukvård, varigenom särskilt
vården om de mentalt sjuka, de sinnessjuka,
fått ett avsevärt ökat utrymme.
Anslagsökningen i förhållande till år
1954, som inte heller var något dåligt
år, uppgår till 20 miljoner kronor och
avser både driftbudgeten och investeringssidan.
Denna ökning får ses mot
bakgrunden av det allvarliga läge, vari
den statliga sinnessjukvården befinner
sig trots den sedan flera år pågående
upprustningen. Överbeläggningen vid
sinnessjukhusen är stor och kräver en
fortsatt utbyggnad av dessa sjukhus.
En nyligen utarbetad plan för denna
utbyggnad — med slutåret 1967 — upptar
cirka 3 000 nya platser, och nybyggnadsbehovet
har beräknats medföra
kostnader på 390 miljoner kronor.

De tidigare inledda och i år förstärkta
kraftåtgärderna måste sålunda fortsättas
i åtskilliga år, inte minst i fråga
om den personella upprustningen, även
om tillskottet av nya tjänster i år är
316, varav 13 läkare — praktiskt taget
vad medicinalstyrelsen föreslog.

Till det som man erkännsamt konstaterar
i årets statsverksproposition
hör vidare att den gamla fattigvårdslagen
nu skall försvinna och ersättas
av en socialhjälpslag. Till det erkännsamma
hör också att socialministern
avser att uppräkna de äldre livräntorna.
Även om riksdagen 1950 införde vissa
tillägg, kvarstår lika fullt en omotiverad
klyfta mellan livräntor från olika år.

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Givetvis bör därvid den löneutveckling
som skett påverka den i utsikt ställda
uppräkningen. Av särskilt intresse och
betydande vikt är i det sammanhanget
att även de silikosskadades problem
skall upptagas till slutgiltig lösning. Jag
vill i denna fråga hemställa att socialministern
ville följa det föreliggande
förslaget, enär det måste anses ge de
silikosskadade den bästa tryggheten. I
fråga om kostnaderna anser jag, att de
helt bör bestridas av arbetsgivarna.

Under senare tid har — närmast med
utgångspunkt från riksskogstaxeringens
resultat — pågått en livlig debatt om
bästa metoderna att för folkhushållet
nyttiggöra våra skogstillgångar. I denna
debatt har också införts frågan om den
framtida äganderätten till våra skogsmarker
och uttalats sympati för en viss
överflyttning av äganderätten till våra
skogsmarker till skogsindustrierna. Jag
tror för min del att en sådan utväg
skulle vara ur många synpunkter problematisk.
Denna äganderättsdebatt har
emellertid bortskymt det som i sammanhanget
är det grundläggande och
viktiga, nämligen strävandet att åstadkomma
ett så rationellt bruk av våra
skogstillgångar som möjligt. Detta har
också så vitt jag förstår varit meningen
hos dem, som väckt denna debatt till
liv och för vilka frågan om äganderätten
varit det sekundära medan den
ökade skogsvården varit det primära.

Riksskogstaxeringen har nämligen givit
vid handen, att den svenska skogens
tillstånd icke är tillfredsställande och
att den med mera omsikt skulle kunna
ge större avkastning än nu. Att förbättra
vården av de växande skogarna
och effektivisera deras utnyttjande är
i dag en av svenska folkhushållets viktigaste
uppgifter. I slutet av 1953 uppvaktades
rikets statsminister av ett antal
företrädare för socialdemokratisk
ungdom i Norrland med önskemål bl. a.
om intensifierad skogsvård. Denna
framställning har vid två senare tillfällen,
bl. a. i december förra året, kom -

pletterats i olika avseenden. Det anfördes
i dessa framställningar, att skogsägarnas
benägenhet att undanskjuta erforderliga
återväxtåtgärder understöds
genom otillräckligheten av skogsvårdsstyrelsernas
ekonomiska och personella
resurser. Det allmännas ingripande i
kraft av gällande skogsvårdslagstiftning
kan icke få tillbörlig respekt och effekt,
därest skogsvårdsstyrelserna icke har
tillräckliga resurser att snabbt fullgöra
sin funktion i skogsvårdsmekanismen.
I den mån skogsägarna genom olika
slags samverkan i skogsskötseln når
större effektivitet i rationaliseringen —
sådan samverkan förekommer men den
är otillräcklig — kan å andra sidan anspråken
på det allmännas medverkan
väntas lätta. Det bör slutligen erinras
— heter det i ifrågavarande framställning
— att virket som råvara för industrier
av olika slag spelar den roll för
vår totala folkförsörjning, att frikostigare
bidrag till skogsvårdande åtgärder
får ses som en god och lönande
investering.

I här åsyftade framställning erinras
också om att det inom kort kommer att
inträda en väsentlig ökning av den arbetsföra
befolkningen i landets skogsbygder
i och med att de stora årskullarna
från 1940-talet träder ut på arbetsmarknaden.
Temporärt åtminstone
måste man ge en stor del av dessa årskullar
sysselsättning i skogsarbete. Bortsett
från den goda investering, som ligger
häri, måste det ur sociala synpunkter
vara angeläget att kunna bereda
ökade sysselsättningsmöjligheter i skogarna,
bl. a. genom vidgad skogsvård.
För att kunna möta den situationen behövs
emellertid en god beredskap, och
den beredskapen vinnes genom att redan
nu åstadkomma tillräckligt stor
produktion av plantor, utbildning av
arbetsledare för de fortsatta skogsodlingsåtgärderna
samt ett ökat skogsvägsbyggande.

Dessa så vitt jag kan finna mycket
tänkvärda synpunkter synes också gläd -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jande nog ha fått sitt uttryck i årets
statsverksproposition, där departementschefen
föreslagit något höjda bidrag till
plantskolorna, till utbildningsverksamheten
och till skogsvägarna. Huvudtiteln
innehåller dessutom ökade anslag till
statens skogsodling och till åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland. Statsrådet
Norup önskas god fortsättning i
dessa strävanden.

På regeringens bord ligger just nu
1952 års jordbruksprisutrednings förslag
till ändrade grunder för prissättningen
på jordbrukets produkter. Från
folkpartihåll har man nu gjort gällande,
att förslaget i väsentliga delar överensstämmer
med folkpartiledarens program
från i våras. Jag skall inte närmare
tvista med herr Ohlin om den
saken. Jag vill bara helt stillsamt för
honom och hans meningsfränder framhålla,
att herr Sköld i denna fråga faktiskt
var före honom.

Särskilda utskottet, som vid 1947 års
riksdag hade att pröva frågan om jordbrukets
rationalisering, refererar på s.
157 i sitt utlåtande statsrådet Sköld på
följande sätt. »Den varje vår skeende
avvägningen av det allmänna prisstödet
bör alltså leda till att för varje särskild
produktionsgren, där importskydd bör
lämnas, angives den genomsnittliga
prisnivå å produkterna, som statsmakterna
skola stödja genom importregleringen
(importgränsen). I den mån så
anses erforderligt, torde i samband därmed
även böra i stora drag angivas de
variationer i importgränsen, som böra
medgivas på grund av normala säsongmässiga
variationer i den inhemska
prisnivån.» Vad 1952 års utredning nu
föreslår är praktiskt taget samma mekanism
som statsrådet Sköld förordade
1947. I sammanhanget bör kanske också
omnämnas regeringsdeklarationen av
1951, enligt vilken det hette: »Den prisreglering
som erfordras härför bör på
längre sikt, såsom också av statsmakterna
uttalats, lämna utrymme för marknadsmässiga
prisförskjutningar för att

ge möjlighet till en självreglering av
produktionsinriktningen och onödiggöra
detaljingripanden från det allmännas
sida.» Jag ber också, för att göra
historieskrivningen så fullständig som
möjligt, att få hänvisa till vad statsministern
yttrade i andra kammaren
den 19 maj i fjol, nämligen: »Man kanske
kan säga att principen har varit
att det skall tas upp avgifter men att
prisbildningen skall göras så fri som
möjligt innanför gränsskyddet.» Att herr
Ohlins uppfattning i denna fråga sålunda
nu stämmer med vår, ger inte
anledning till någon som helst erinran
från min sida.

Jag skall, herr talman, självfallet inte
ge mig in i någon debatt om det föreliggande
förslagets närmare innebörd.
Det är en sak till vilken vi återkommer.
För övrigt behövs för den saken ett
mycket mer omfattande studium än som
hittills varit mig möjligt. Jag vill bara
ge uttryck åt den förhoppningen, att
man genom detta förslag skall uppnå
en prispolitik på jordbrukets område,
som dels tillgodoser 1947 års jordbrukspolitiska
målsättning, dels åstadkommer
största möjliga grad av rättvisa åt jordbrukarna
och dels — det är inte minst
viktigt — åstadkommer en prisplanering
på något längre sikt än hittills.
Även för konsumenterna måste det te
sig tacknämligt att få en prissättningsmetod,
varigenom inträdande prisfall
på världsmarknaden tillåtes slå igenom
i de svenska priserna, även om det sker
inom vissa gränser, liksom att prisstegringen
icke medgives stiga över en viss
gräns. Härigenom skulle man nämligen
kunna eliminera de nästan året runt pågående
undersökningarna och förhandlingarna
beträffande det närmaste årets
prissättning och den irritation som följer
därmed. Både konsumenter och producenter
skulle otvivelaktigt ha fördel
därav.

Herr talman! Ett närmare studium av
befolkningsrörelsen sådan den framträder
i folkmängdsuppgifterna för kom -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

munerna visar, att avfolkningen av vissa
delar av vårt land fortsätter samtidigt
som storstädernas tillväxt alltjämt
ökar. Mot denna bakgrund får
givetvis lokaliseringspolitiken en starkare
aktualitet än någonsin. Under
årens lopp har åt lokaliseringsfrågan
ägnats stort intresse. Man kan utan överdrift
säga att problemet genom utredningar
och inträngande analyser blivit
allsidigt belyst. Det råder också en enighet
över partigränserna om att utvecklingen
mot en allt större koncentration
av befolkning och näringsliv till ett fåtal
orter i landet är olycklig. Medan vi
utreder och diskuterar rullar emellertid
utvecklingen vidare. Alla våra utredningar
och alla vackra tal om lokaliseringsfrågornas
betydelse kan — det
ser vi i dag — inte hindra den olyckliga
utveckling som sedan länge varit
i gång.

Mot denna bakgrund måste man ställa
frågan: Är det inte nödvändigt att samhällets
intressen på detta område värnas
med effektivare medel än dem som
hittills stått oss till buds? Måste vi inte
se till, att det på lokaliseringsområdet
skapas större möjligheter att påverka
utvecklingen samt att vi får ökade resurser
när det gäller att i handling omsätta
allt vårt vetande på lokaliseringsområdet? Det

är min förhoppning att regeringen
skall skänka denna fråga ökad uppmärksamhet.
Jag vill särskilt understryka
det, som i dagens läge har en alldeles
särskilt stor aktualitet, nämligen
att en slumpmässig, av enskilda intressen
dikterad ansvällning av vissa storstäder
drar med sig väldiga samhälleliga
nyinvesteringar, samtidigt som på
andra håll gjorda investeringar blir mer
eller mindre värdelösa. Lokaliseringspolitiken
bar sålunda en samhällsekonomisk
funktion, som redan den är tillräcklig
för att frågan nu skall få ökad
aktualitet.

Under slutet av förra året uppstod en
lidvis ganska livlig debatt om män -

niskan och hennes ställning i samhället,
och det var inte utan att man i dag
också hade litet snudd på den frågan.
Till en del fick kanske den diskussion
som fördes näring i biskop Ljungbergs
herdabrev och ärkebiskopens bönedagsplakat.
Herr Ohlin konstaterade då —
och delvis även i dag — att liberalismen
alltid har intresserat sig för människan
och ställt henne i centrum för sitt arbete
och i centrum i samhället. »Liberalismen
har», förklarade den gången
herr Ohlin, »ett starkare inslag av humanism
och betonar starkare att det
samhällsförbättrande arbetet i sista
hand går ut på att skapa frihet och
andra förutsättningar för individens
personlighetsutveckling.» För att skapa
bevis för den saken drog herr Ohlin
upp gränsen mellan liberalismen och
andra partier och samhällsåskådningar.
Om socialdemokratien förklarade han
att den har en benägenhet att fästa en
uppenbarligen alltför stor vikt vid materiella
ting och vidare att den socialistiska
åskådningen har en övertro på att
en ändring i samhällets konstruktion är
avgörande.

Om denna gränsdragning är det egentligen
inte så mycket att säga. Det är
obestridligen så att liberalismen — åtminstone
den gamla — kände en viss
frihetslidelse och kom att betyda en del
för demokratiens framväxt i samhället.
Men å andra sidan kan det väl inte förnekas
ändå, att den på sin tid stod ganska
handfallen inför de stora sociala
problemen — t. ex. trettiotalets massarbetslöshet,
fattigdomen och nöden —
och det är klart att man då frågar sig:
Varför? För min del menar jag att svaret
på den frågan måste ligga däri, att
misslyckandet berodde på liberalismens
obenägenhet och ovilja att acceptera
socialdemokratiens uppfattning om att
ändringar i samhällets konstruktion är
något i sådana sammanhang avgörande.
För oss står det klart att en av förut -

sättningarna för att man skulle lyckas i
strävandet att ge människan ökad frihet
Andni kammarens protokoll 1955. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är en förändring av samhället så att det
får resurser att ingripa och förändra.
Och det är efter den regeln som socialdemokratien
har handlat. Vi har ökat
samhällets inflytande för att främja den
fulla sysselsättningen och för att föra
en utjämnande och trygghetsskapande
socialpolitik. Genom dessa åtgärder och
andra förändringar i samhället har vi
minskat människans materiella bekymmer
och därigenom ökat hennes möjligheter
till andlig utveckling och individuell
frihet. Ty det är väl ändå, herr
talman, på det sättet, att en människa
som inte har skydd mot arbetslöshet,
fattigdom, nöd och elände, den människan
har ingen frihet. Friheten växer
i kapp med den ekonomiska tryggheten.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Den långa listan talare
bör väl vara en garanti för att inga argument
skall gå förlorade av dem som
fir.ns att redovisa i själva huvudärendet.
Jag skall inte heller gå in så myket på
dagens egentliga ämne. Men jag skall
ändå säga några ord om spararna, de
enskilda spararna.

Det har varit rätt mycket tal om dessa
samhällsmedborgare tidigare. Herr
Ohlin och herr Hjalmarson har talat
väl om dem. Det gjorde herr Sköld också
i början. Han var mycket glad åt att det
finns enskilda sparare. Men sedan, i en
replik, såg det sämre ut för dem. Då
fick man det intrycket, att spararna var
en kategori människor från äldre tider,
som visserligen för all del ännu gör en
viss tjänst men som det inte är lönt just
att fästa så mycket vikt vid.

Jag kan förstå detta. Enkelriktad kärlek
blir inte så rolig i längden. Och om
det nu är så att doktor Sköld älskar
spararna, så är det nog ett faktum att
denna kärlek inte är besvarad.

Felet med de enskilda spararna är väl
kanske i dagens situation det, att vi inte
har hunnit så långt i samhället att regeringen
tvångsvis kan ålägga dem att fylla
sin funktion såsom sparare.

Det är nämligen så ordnat beträffande
enskilda sparare, att det är förtroendet
som är det väsentliga för dem när det
gäller att spara. Utan förtroende intet
sparande. Och det är ju inte så märkvärdigt
att förtroendet har fått sig sina
skavanker under de senaste åren. Ledsamt
nog har det blivit ganska bakvänt
i många stycken därigenom. Här får
man premier, om man skuldsätter sig,
och sparandet görs till en dumhet. Den
som har tagit sin samhällsvårdande, sparande
uppgift på allvar under de senaste
femton åren, han har blivit illa bestraffad
för detta. Och de som inte har tagit
lärdom av vad som här har skett, de
som inte har fattat att det finns ett samband
mellan penningvärde och inflation,
de får betraktas som ekonomiskt efterblivna.
Ännu finns det dess bättre folk
som fortfarande sparar genom en sorts
envis instinkt, men de får sitt straff. Och
jag förmodar att de går och tittar på
sina sparböcker med en viss oro, när
man hör deklarationerna här ifrån talarstolen
under den senaste stunden.

Ett förverkat förtroende är inte lätt
att återvinna för en regering, och det
enda botemedlet från spararnas synpunkt
är väl en ny regering. Det är
kanske brutalt att säga detta. Jag sätter
personligen stort värde på de flesta av
regeringens ledamöter, men det hjälps
inte att man ibland får sådana här tankar,
och jag kan lika gärna säga dem
rent ut.

Om man inte har spararna med sig
kommer man i tråkiga situationer, sådana
som den regeringen nu befinner
sig i. Det blir då nödvändigt att ta till
begränsningar av investeringarna, även
av investeringar, som är av den art, att
varje medlem av regeringen, hur okunnig
han än må vara i ekonomiska ting,
måste begripa att de vore nyttiga för
landet och att, om man skulle eftersätta
dessa investeringar, följden i många fall
måste bli, att vi står oss sämre i konkurrensen
och i framtiden får det svårare
att hålla vår standard uppe. Det

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle bli resultatet om vi nu måste begränsa
dessa investeringar som avser
att hålla produktionsapparaten tidsenlig
och i ordning. Jag är säker på
att också regeringen, om den finge välja,
helst skulle ta en inskränkning av
konsumtionen för att slippa röra vid
investeringarna så mycket. Men sparande
är som bekant uppskjuten konsumtion,
och kan man inte få spararna
med sig, måste man ta till sådana här
samhällsskadliga åtgärder. Jag medger
att detta vid en socialistisk politik kanske
är nödvändigt, men det är inte
mindre beklagligt för det.

Om budgeten får man väl säga att
såsom socialistisk budget — den är väl
antagligen socialistisk, jag vet inte vad
herr Norup säger om den saken, men
jag utgår från att så är fallet — är den
nog en bra budget. Från de utgångspunkter
regeringen har måste budgeten
läggas upp på detta sätt, och det är
gjort konsekvent och med kraft. Utgifterna
har begränsats så mycket man
kan begära, budgeten är mycket restriktiv,
och det är alltid en god sak.

Jag skall beröra en detalj i budgeten,
en positiv och glädjande detalj. Jag
hade tänkt göra det mera ingående. Det
rör skogen och herr Norup, och vid
dagens början lovade jag honom till och
med muntligen att säga vänliga ord om
honom. Nu har det emellertid redan
sagts så mycket om denna sak både av
herr Pettersson i Dahl och av herr
Skoglund i Umeå, att jag oroar mig litet
för herr Norups sinnesfrid om jag lägger
ytterligare beröm till detta. Jag skall
emellertid hjärtligen instämma i herr
Skoglunds uttalande, att herr Norup
önskas god fortsättning. Skogen är något
vi har att lita oss till i framtiden,
och frågor rörande skogen löses inte på
en dag. Där behövs det århundraden,
och det är bäst att börja i tid med sådana
saker.

Efter delta, herr talman, skall jag
med herr talmannens överseende tillstånd
tala om diverse ting.

Vi skall den 1 oktober uppleva märkliga
dagar då spriten släppes lös. Det
är, säkert med rätta, en allmän oro för
hur det skall gå vid detta datum och
dagarna närmast därefter. Visa män har
tänkt sig att det är nödvändigt att upplysa
Sveriges folk om farorna vid detta
tillfälle och bereda dem på vad som
komma skall, lära dem vad de inte skall
göra och på det sättet kanske få till
stånd en bättre sakernas ordning. Det
har anslagits mycket pengar för detta
ändamål, men jag skulle redan nu vilja
varna för att använda dessa pengar till
något som för mycket liknar propaganda.
Människor tycker inte om propaganda
och de genomskådar i allmänhet
lätt när det är fråga om något sådant.
Oklok och malplacerad propaganda
förtar känslan av frihet, i synnerhet
i ett så här känsligt stycke, och
väcker i stället trots. Det är inte alls
otänkbart att människor som blir alltför
överlupna av välvisa råd utifrån
bara därför går och tar sig några centiliter
extra när de väl får tillfälle därtill.
Jag har övervägt en motion i detta
ämne, jag har inte skrivit den än. Det
skulle vara en mycket klok och bra
motion, så klok och bra att jag inte
tror att den skulle gå igenom i riksdagen.

Vi arbetar alla på att höja vår standard,
vi är stolta över vår höga standard,
vi gläds åt den som sådan, men
vi gläds inte av den på det sätt vi borde
göra. Herr Skoglund i Umeå nämnde
ärkebiskopens bönedagsplakat, och jag
skall upprepa vad ärkebiskopen där
sade. Jag citerar efter någon tidning
och litar på att den har återgivit uttalandet
riktigt: »Levnadsstandarden

har blivit denna tidens dyrkade avgud.
Bakom detta yttre välstånd döljer sig
ett växande andligt armod.»

Jag tror att det är ganska betydelsefullt
att dessa ord har sagts. Dessa ärkebiskopens
ord har kritiserats och missuppfattats,
men jag tror att var och eu
av oss har gott av att fundera över dem.

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag upprepar att vår standard är hög,
och jag tillägger att den kan vara till
mycken välsignelse, även i de stycken
som herr Skoglund i Umeå nämnde.
Men för detta fordras att man uppskattar
den på det rätta sättet. Det är, som
herr Ohlin yttrade för en stund sedan,
inte säkert att man, därför att man får
mycket pengar i sin hand, blir en så
värst mycket lyckligare människa. Till
det fordras det någonting därutöver,
och vi har att fundera över vad det bör
vara. Om det är religion eller någonting
annat kan jag inte svara på, men
någonting är det.

I det sammanhanget talade herr Skoglund
i Umeå och även andra om människan
i vårt samhälle, och det har varit
en tävlan mellan olika grupper om
vem som sätter människan mest i centrum.
Jag betvivlar inte alls att alla vill
göra detta. Det lyckas bättre och det
lyckas sämre, men jag tror att vi alla
som sitter i den här lokalen — i varje
fall på nedre botten -— får akta oss för
att inte bedra oss själva när vi säger
»människan». Människan har även egenskapen
att vara väljare, och det kan
fördunkla begreppen ganska illa för
många. Och att sätta väljaren i centrum
låter inte lika bra.

I det fina samhälle, där vi lever, har
det gjorts många i och för sig lovvärda
och mycket intressanta försök i fråga
om fångvård och uppfostran för att
humanisera dessa funktioner. Säkerligen
har det begåtts misstag i gamla
tider, men tiden är nu inne för oss att
se vart vi har kommit, om vi har nått
de mål som vi ärligen trott att vi skulle
nå med dessa förändringar. Frågan är
om vi inte har gått för långt i vissa
stycken och hänger oss åt ett dalt med
brottslingar, med skolungdom och med
militärer, som bara är till skada och
som bryter ryggraden av styrseln inom
det svenska folket. Det borde bli en
sorts revision av detta. Det behöver inte
vara en utredning, men de som har med
dessa ting att göra borde fundera på

om vi inte, som jag nämnde nyss, i vissa
stycken har gått för långt och om man
inte där behövde använda litet mera
konservativa metoder.

Den kommunala självstyrelsen har
inte nämnts alls. Jag skall nämna den
i ett litet bisarrt sammanhang. Jag skall
ge herr Hagberg i Stockholm, med vilken
jag inte alltid är enig, en eloge, ty
jag tycker att han sade ett klokt ord
förra hösten. Jag vet att inte alla tycker
att det var klokt, men jag tycker
det och jag skall tala om varför. Det
var fråga om Stockholms stads borgarråd
och hur många de skulle vara, och
herr Hagberg i Stockholm sade att han
tyckte det var en ynkedom till självstyrelse
för kommunerna om inte Sveriges
huvudstad själv skulle kunna bestämma
hur många borgarråd man skall
ha. Där instämmer jag helt med honom.
Det är väl inte mycket att göra åt det,
men jag vill ändå redovisa detta.

Så har det inträffat en egendomlig
händelse, en ny händelse på det kommersiella
området. Aktiebolaget Volvo
i Göteborg har lovat alla som köper
Volvo-bilar — detta, herr talman, hoppas
jag inte betraktas såsom otillbörlig
reklam — att om de kör sönder dessa
Volvo-bilar, skall fabriken gratis reparera
dem. Fabriken anser att bilarna
är så bra att det inte gärna blir så stora
skador på dem, utan det lönar sig att
fabriken själv ordnar reparationerna.
Det är en god service, kunderna har
nytta av den och alla är glada. Men så
fort detta tillkännagavs genom tidningarna
reste sig många beskäftiga personer
och ropade i himlens höjd: »Detta
måste vara olagligt! Här är det en
sak som är fördelaktig för en del människor.
Det har aldrig skett någonting
sådant förut. Det kan inte vara möjligt
att det inte finns någon paragraf emot
detta.» Och det gjordes undersökningar
och höga jurister sattes i arbete, och
märkligt nog visade det sig att det här
fanns en lucka i lagen. Det var rätt som
Volvo hade gjort, det är tillåtet, och jag

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

finner det mycket glädjande att så är
förhållandet.

Nu, herr talman, har jag sagt vad jag
hade här på papperet. Visst kunde man
hålla på länge och tala om många andra
ting — jag har strukit mycket, det vill
jag tala om för att herr talmannen med
större blidhet skall se på mig — men
jag finner att detta kan vara nog och
att herr Svensson i Ljungskile nu bör
föras fram på arenan. Jag hoppas emellertid
att de här synpunkterna, som inte
kan leda till annat än reflexioner, ändå
måtte leda till sådana reflexioner hos
dem som har lyssnat till mig.

Med dessa ord ber jag som vanligt,
herr talman, att få yrka vad som här
tillhör, nämligen remiss av föreliggande
proposition.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Under debatten här i
dag har många olika frågor diskuterats,
bl. a. hur det står till med budgetens
balansering. I det sammanhanget har
herr Ohlin och finansministern diskuterat
frågor som hör samman med fonden
för kommunalskattemedlen, och
jag skall be, herr talman, att få göra
några reflexioner i det sammanhanget.

Vid 1952 års vårriksdag beslöt man
med anledning av det stora överskottet
i statsbudgeten av influtna kommunalskattemedel
att skilja ifrån dessa medel
och föra dem till en särskild fond. Så
gjorde man för 1952/53, och samtidigt
beslöt man att öveföra medel till denna
fond även för det då löpande budgetåret
1951/52. Men sedan avsatte man
ingenting 1953/54 och inte heller
1954/55.

Om man hade följt samma regler
för dessa två budgetår som för de två
förstnämnda, skulle man till fonden
ha avsatt 300 miljoner 1953/54 och 250
miljoner 1954/55. Om dessa 300 miljoner

hade avsatts 1953/54, skulle 150 av dessa
ha återförts till nästa budgetår, och om
pengar hade avsatts för nu löpande budgetår,
skulle 100 miljoner ha överförts
till nästa budgetår. Om man alltså hade
fonderat medel under 1953/54 och 1954/
55 såsom man gjorde under åren 1951/
52 och 1952/53, skulle vi nästa budgetår
ha haft en tillgång på 250 miljoner, såsom
professor Ohlin här förut har sagt.

Det är på grund av att man inte har
gjort dessa fonderingar under två år
som man inte har kunnat få en konsekvent
och rättvisande redovisning av
de olika årens statsfinanser, och det har
vi inte heller nu, när det gäller den
finansplan som här diskuteras.

Detta säger i själva verket också riksräkenskapsverket
klart nog. Det heter
nämligen på sidan 59 i bilaga 1 i riksräkenskapsverkets
framställning: »Över
huvud taget saknar enligt riksräkenskapsverkets
mening ett system med
endast sporadiska avsättningar den konsekvens
och fasthet som är önskvärd
i vad avser redovisningen av budgetutvecklingen.
» Vidare säger man, och
det tycker jag är den springande punkten:
»Redovisningen för ett visst år kan
därför icke isoleras från de närmast
föregående och de närmaste efterföljande.
» Riksräkenskapsverket säger alltså,
att man inte kan göra denna redovisning
utan hänsynstagande till närmast
föregående och efterföljande budgetår,
om man inte har en konsekvent
fondering.

Nu har man ju ingen rätt att angripa
riksräkenskapsverket för denna inkonsekvens
i fonderingen, eftersom det
riksdagsbeslut som fattades 1952 formellt
gällde året 1952/53 samt det då
löpande året 1951/52. Riksräkenskapsverket
hade alltså inte i det beslutet
några fasta direktiv. Men det borde väl
ändå tillkomma finansministern att i
fortsättningen se till, att man fått en
konsekvent budgetredovisning i det avseendet.
Det har finansministern inte
gjort, och därför belastas faktiskt nästa

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

budgetår med 250 miljoner, som icke
hör till det löpande årets affärer. Det
är alltså en reell fråga om 250 miljoner
och ingen bokföringsfråga.

När finansministern säger, att man
har tillämpat samma regler hela tiden
hitintills, kan jag sålunda bara svara,
att man inte har haft några konsekventa
regler hitintills. Det är väl i första hand
finansministern som skall klandras för
att sådana regler inte har funnits, även
om naturligtvis statsutskottet och riksdagen
som helhet kanske får ta åt sig
en del, eftersom man ju möjligen kunde
ha påfordrat ett konsekvent förfarande.

Jag tror alltså inte att det går att
komma ifrån den här saken så lätt som
finansministern försökte göra tidigare
i dag.

Låt mig ta en annan sak. Finansministern
förklarade att den nya bilaccisen
möjligen kunde vara en chock för
den som hade tänkt att köpa sig en bil
och som inte var så bevandrad i politiska
ting, men finansministern var förvånad
över att politiskt orienterade
människor blev förvånade. Det tyckte
statsrådet var en smula överflödigt.
Kanske det kan vara tillåtet att återge
vad handelsminister Ericsson yttrade
den 26 oktober: »Blir det en svacka i
bilförsäljningen, så står man kvickt
till hands med ett rykte om att myndigheterna
är i färd att återinföra en bilaccis.
Lyckas man med att få ut ett
sådant rykte, blir det ur omsättningssynpunkt
långt större effekt än av hur
många helsidesannonser som helst och
en utomordentlig fart på bilaffärerna.
Erfarenheterna borde emellertid ha
åstadkommit en viss tilltro till de åtgärder
som vidtas i utrikeshandeln.»

Jag tror att statsrådet Ericsson menade
vad han sade den 26 oktober.
Skulle man förutsätta något annat,
skulle man ju också förutsätta att allmänheten
a priori inte skulle tro statsrådens
deklarationer. Men om nu handelsministern
kunde tala på detta sätt
den 26 oktober, så tycker jag inte att

finansministern skall vara så förvånad
över att även riksdagsmän blir förvånade
över böljegången i hans ekonomiska
politik.

Sedan förklarade finansministern i
ett annat sammanhang, att regeringen
och det parti han representerade och
naturligtvis framför allt finansministern
själv inte är rädda för att tala om för
väljarna vad man tänker göra, och han
tilläde, att det är i själva verket nog
ingen som tror att man på regeringshåll
skulle vara rädd för att i förväg tala om
vad man tänker göra.

Det har ju alltid varit behagligt för
dem som makten hava att få skriva sin
egen historia, och finansministern gör
det också med särdeles välbehag. En
av de första mera påtagliga erfarenheter
som jag hade av statsrådet Sköld,
när jag började intressera mig för politik,
var hans sätt att presentera jordbruksfrågorna
för väljarna år 1932 och
hans sätt att förverkliga det inför väljarna
förkunnade programmet, när han
väl blivit jordbruksminister. En mera
hundraprocentig kovändning tror jag
inte att något svenskt statsråd har gjort
i denna generation. Men det ligger ju
så långt tillbaka, att det kanske är
preskriberat, även om finansministern
här själv ett tag sysslade med frågor,
som ligger ännu längre tillbaka i tiden.

Men hur förhöll det sig med händelserna
1949, 1950, 1951 och 1952? Vi
hade ju den inflationsrisk som Koreakriget
och en del annat utlöste på hösten
1949, och i remissdebatten den hösten
fördes här en ingående debatt mellan
hr Ohlin och den då, om jag minns
rätt, nyblivne finansministern Sköld.
Herr Ohlin menade att det den gången
varit bättre att låta prishöjningarna slå
igenom och samtidigt införa ett indextillägg
på lönerna för att avveckla en
del av dessa problem. I stället valde
finansministern och regeringen att subventionera
bort prisstegringarna, stänga
in det hela, och så drev man hela 1950
års valrörelse på att man hade över -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vunnit krisen. Sedan kom denna väldiga
engångsinflation, så nog får man
säga att det historiska materialet inte
är så där alldeles entydigt som finansministern
ville göra gällande.

Jag skall, herr talman, i detta sammanhang
be att få göra några reflexioner.
När man nu ser tillbaka på den
ekonomiska utvecklingen under tioårsperioden
efter kriget, visar det sig, att
under de första åtta åren efter kriget
hade man en nettoupplåning för statens
räkning, som begränsade sig till i genomsnitt
223 miljoner kronor om året
under dessa åtta år. Budgetöverskott och
andra omständigheter gjorde alltså att
det inte blev någon större upplåning.
Det blev inte någon svårare påfrestning
från statsmakternas sida på lånemarknaden.
Det var först budgetåret
1953/54, som man fick en budget med
ett annat lånebehov. Det beräknades till
1 490 miljoner kronor. När budgeten
presenterades på nyåret 1953 förklarade
finansministern i sina kommentarer följande:
»Enligt min uppfattning bör man
kunna hysa förtroende till kapitalmarknadens
förmåga att tillgodose det ökade
statliga upplåningsbehov, som kan komma
att inträffa innevarande år och i
än högre grad under nästkommande år.»

Det är nu två år sedan man för första
gången efter kriget stod inför detta
stora lånebehov, och man kan nu se tillbaka.
Man måste väl då konstatera, att
finansminsterns bedömning inte var särskilt
hållbar. Nu blev ju upplåningen
inte så stor som han hade tänkt. 1953—
1954 blev den 1 055 miljoner i stället för
1 490 miljoner kronor. Men vi vet ju
att under den tid av ett och ett halvt
år, som nu har gått, har man dels lånat
ganska mycket på kortfristiga lån, dels
har man i höst lyckats låna bortåt 1 000
miljoner kronor på kapitalmarknaden,
vilket ju har skett genom det fyraprocentiga
statslån, som släpptes ut i höstas
och som, isolerat och fristående som
det i viss mån blev, representerar något
slags räntepolitiskt kejsarsnitt.

Jag får säga, att jag trodde för min
del, att när man inom riksgälden i samråd
med riksbanken beslöt att släppa
ut detta fyraprocentiga lån, så var det
meningen, att man skulle övergå till en
friare räntemarknad. Det visade sig sedan,
att det gjorde man inte. Man ändrade
litet på räntesatserna här och var,
men man föll i huvudsak tillbaka till en
på olika sätt bunden ränta. Därför har
vi här i dag alltjämt denna diskussion
om vad räntan betyder med vittnesbörd
från olika håll.

Jag tycker nog, att det som en vanlig
icke fackman på det finansiella området
har lättast för att stödja sig på
är vad som hänt i andra länder. Det
har ju faktiskt visat sig i en rad länder,
att övergången till en rörlig ränta,
även om det tillfälligt betytt en viss
räntehöjning i starten, icke har lett
till några särskilt höga räntor. Däremot
har det medfört en nästan oförklarlig
stor effekt på det ekonomiska livets utveckling.
Här vill man inte vara med
om att försöka den vägen. Här skall
det regleras, och dessa regleringar
sträcker sig till det ena området efter
det andra.

Finansministern meddelar i sin finansplan,
att kommunerna har 1 700
miljoner på banken. Varför har kommunerna
det? Ja, skälen är naturligtvis
litet växlande, men till väsentlig
del har kommunerna alla dessa pengar
innestående på bank, därför att man
vet, hur svårt det är att få finansdepartementets
tillåtelse att låna pengar.
Därför har man velat skaffa sig den
rörelsefrihet som man behövt genom
att hålla utdebiteringen så hög, att man
haft tillräcklig likviditet utan att behöva
låna. Man har fonderat pengar för
en del investeringar. Man har sålunda
denna stora beredskap. Det är alltså
ett försök från kommunernas sida att
skaffa sig en viss rörelsefrihet och
självbestämningsrätt i ekonomiskt avseende.
Vi vet ju allesammans, att den
självbestämningsrätten inte är på långt

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

när fullständig, därför att det är åtskilligt
som regleras när det gäller investeringar.
Men det förefaller av propositionen
som om finansministern menar,
att här bör kommunerna akta sig
noga för att använda för stor del av
sina pengar, ty då blir det nödvändigt
att på ett eller annat sätt förhindra
detta.

Nu är det inte storstäderna, som har
hållit utdebiteringen i överkant, utan
det är framför allt landsorten, och om
denna utveckling fortskrider, så blir
resultatet att landsortens kommunalskatt
användes för att genom relativt
hög utdebitering förse kapitalmarknaden
med penningmedel, som storstäder
och andra kan låna av. Det är också
ett litet inslag i kapitlet land och stad.

Vad sedan organisationerna beträffar
så får de handla precis som de vill.
De är fria. Men om de inte handlar ungefär
så, som finansministern vill, så
kommer det motaktioner av ena eller
andra slaget — vilka avslöjas inte i förväg
— som måste innebära, att om löntagarnas
köpkraft blir för stor, så kommer
den att på ett eller annat sätt steriliseras.
Fullmyndigheten där är sålunda
realiter sett inte mycket att hurra
för. Vidare förbjudes förvaltningens
högt utbildade tjänstemän med ansvar
var och en i sina verk att göra inköp
utan att fråga Kungl. Maj :t, och så kommer
nu investeringsavgiften och bilaccisen
— detaljregleringar som går
över hela linjen — och trasslar till
förhållandena för både enskilda och
företag. I stället för att skapa en kapitalmarknad
som verkligen fungerar,
skapar man ett förmyndarsamhälle,
som enligt min mening förstör det demokratiska
samhällets struktur och gör
att det snart inte finns någon myndig
beslutanderätt vid sidan av Kungl.
Maj:t.

Huruvida det över huvud taget finns
någon genomtänkt och hållbar grund
under denna politik vet man inte, och
finansministern erkände själv redan

1951 att han inte visste det. Det står
att läsa i det årets statsverksproposition.
Därför tillsattes en penningvärdeskommitté,
som skulle utreda den
saken. Den kommittén har nu arbetat
i fyra år, och nu talas det i statsverkspropositionen
om att när den blir färdig
— vilket troligen händer någon
gång under innevarande års lopp — så
har den ändå inte kommit längre än
att man får sätta till en ny utredning
för att om möjligt reda ut hur det står
till med grunden under denna ekonomiska
tuvhoppningspolitik.

Efter att ha hållit på med dessa saker
i tio år och efter allt som stått att läsa
i 27-punktsprogrammet har man anledning
fråga, om man över huvud taget
kan emotse någon annan politik från
den nuvarande regeringens sida.

Låt mig få göra ytterligare en liten
randanmärkning till vad som förekommit
här förut i dag. Jag gör det därför
att herr Gustafson i Göteborg inte är
närvarande, och därför att vad han och
en medreservant har skrivit i betänkandet
om företagsbeskattningen tydligen
kommer att spela en viss roll i
fortsättningen. Dessa två herrar har
sagt, att man kan tänka sig en investeringsavgift
som en acceptabel utväg
i en extrem överkonjunktur. Det politisk-ekonomiska
språket har kanske sina
sidor, men man tänker sig väl närmast
att en överkonjunktur är någonting
mera än en högkonjunktur, och
en extrem överkonjunktur är väl då ett
av de mest expressiva uttryck man kan
använda för att beteckna ett onormalt
ekonomiskt läge. Det vore faktiskt önskvärt
att man både på regeringsbänken
och på en del andra bänkar observerade
vad som står skrivet! I övrigt skall
jag inte syssla mera med den saken,
eftersom jag inte är inkopplad på den.

Vad jordbrukspolitiken beträffar
skall jag inte heller ge mig in på några
långa kommentarer. Det finns ingen
anledning att göra det, i varje fall inte
från min sida. Här har emellertid fö -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rekommit ett litet replikskifte mellan
herrar Ohlin och Hjalinarson om folkpartiets
programmatiska riktlinjer, när
det gäller jordbrukspolitiken och det
som herr Ohlin anförde i jordbruksdebatten
i våras. Då förklarade herr
Hjalinarson, att folkpartiets program
var en »Nattens drottning», som snabbt
skulle vissna och förlora sin doft. Nu
förefaller det som om de där programmatiska
riktlinjerna vore relativt hållbara,
och man får väl därför lösa deras
tvist, förmodar jag, med att konstatera,
att felet ligger inte i att herr
Ohlin inte är professor i botanik, utan
i att herr Hjalmarson felexaminerade
växten i våras. Men det får han väl stå
för själv.

Med anledning av att herr Ohlin antytt,
att en hel del av vad som fanns
i folkpartiets riktlinjer även finns i
prisutredningens betänkande säger
herr Hjalmarson, att det är väl ändå
inte troligt att det är herr Svensson i
Ljungskile som har inspirerat prisutredningen.
Jag skall be att få hålla
med herr Hjalmarson om att detta inte
alls är troligt, men däremot skulle man
kunna förutsätta, att samma fakta inspirerat
både herr Svensson i Ljungskile
och en del andra folkpartister och
även prisutredningen. Men dessa fakta
har tydligen inte inspirerat herr Hjalmarson
mer än till några mer eller
mindre misslyckade kvickheter i fråga
om den svenska jordbrukspolitiken. Låt
mig bara helt kort nämna några exempel.
Jag skall alltså inte ingå på någon
bedömning av detta kommittéförslag;
jag tror det finns anledning ta den
saken lugnt. Men när det gäller t. ex.
löneklyftan mellan jordbrukare och andra
jämförbara grupper har denna utredning
dock, tycker jag, på ett tämligen
allsidigt sätt belyst saken och kommit
till att en sådan löneklyfta inte
finns. När vi anförde ett material i våras,
utan att säga något kategoriskt i
den riktningen, var det ett förfärligt
ståhej i denna kammare. Jag vill i

detta sammanhang bara erinra om detta
förhållande, som prisutredningen nu
konstaterat ha varit rådande under åtskilliga
år och alltså var rådande även
den 19 maj. Det var alltså en smula
misslyckad talekonst som presterades
i det sammanhanget. Jag konstaterar
vidare att den hopkoppling av lantarbetarlöner
och priser, som vi vänt oss
mot, har ingen i denna nya utredning
velat hålla på. Kalkylen underkändes.
Och att man inte kan hålla det nuvarande
höga margarinpriset tycks också
utredningen vara inne på. Det förefaller
alltså som om det finns åtskilligt
gemensamt. Jag skall inte försöka precisera
några gränser; det finns som
sagt anledning att titta närmare på
detta. Det är emellertid inte bara jordbrukets
prisutredning, som kan ge anledning
till vissa reflexioner, utan även
den faktiska händelseutveckling som i
vissa fall har ägt rum. Yi har från
folkpartiets sida ända sedan 1951 påtalat
de höga foderpriserna. Vi har gjort
det i olika sammanhang och sagt ifrån,
att det är risk för att man här tar för
hårda tag, att man rubbar produktionsinriktningen
mera än som är behövligt
eller nödvändigt. Och nu har i vart fall
RLF-tidningen och många andra, och
jag tror i stort sett huvudparten av
Sveriges jordbrukare, konstaterat, att
man i det fallet kommit in i ett läge
som alls inte är önskvärt. Vi håller på
att få brist på animalier. Kött har vi
ju haft brist på år efter år. Risk för
fläskbrist annonseras, och när det gäller
mjölken råder det brist i vissa områden,
framför allt då i områden, där
man för att förhindra överproduktion
var så angelägen att frikoppla producentbidraget
från mjölkmängden. Det
behöver inte hållas någon längre utläggning
om denna sak därför alt nu
talar händelserna själva.

Här har ställts frågor, bl. a. av herr
Pettersson i Dahl, om var folkpartiet
står när det gäller skogen. Ja, jag skall
gärna tala om var jag står, och jag

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tror inte att jag i det fallet är ensam
inom folkpartiet. Jag har den bestämda
uppfattningen att man inte skall ge sig
in på några väsentliga ändringar i
äganderätten till skogen, och det står ju
även i själva det program, som folkpartiet
lade fram i våras. När det gäller
vem som sköter skogen bäst så växlar
omdömena, och skall man se tillbaka
hundra år är det väl inte den frågan
man skall ställa utan frågan, vem
som skött skogen sämst. Men frågan huruvida
jord och skog skall hänga ihop,
frågan om landsbygd och stad, frågan
om landsbygdens struktur, frågan om
det svenska bondesamhället, det är frågor
på så lång sikt och av så stor betydelse,
att ett konstaterande beträffande
skogsskötseln av i dag — om det
är litet si och så här och där — saknar
enligt min mening betydelse för en
framtidsbedömning. Ty dummare är
inte Sveriges bönder än att de, om det
nu skulle fattas någonting, kan lära sig
att sköta skog.

Jag tror därför, med reservation för
detaljer och möjligen utbyten här och
var, att man inte alls skall spekulera i
något överförande av skogen från bondejordbruk
till andra ägare. Huruvida
sedan jordbruksministern har någon
politisk täckning för sina utredningar
om att överföra väsentliga skogsområden
från juridiska personer och staten
till kommunerna, är en fråga som jag
ställde redan i somras utan att få något
svar. Det får vi väl se så småningom.
Jag misstänker att den möjligheten
kanske inte är så förfärligt stor, men
är det så att jordbruksministern knäcker
nöten, skall jag personligen gärna
räcka fram en blomma.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
jordbruksministern. Det har förekommit,
att trädgårdsmästare försökt utnyttja
jordbrukets maskinlånefond för
att köpa en traktor, en jordfräs, en
jordsteriliseringsapparat, en värmeanläggning
eller något annat, men detta
tycks inte gå. Nu föreligger ett förslag

från lantbruksstyrelsen, som i princip
inte innebär någonting annat — jag
talar inte om detaljerna — än att utövare
av trädgårdsnäringen skulle ställas
i ungefär samma läge som jordbrukare,
när det gäller lån och bidrag eller
kreditgaranti för upprustning av sina
företag. Förslaget har såvitt jag vet
varit ute på en tämligen skyndsam remiss,
och jag skulle gärna vilja fråga
jordbruksministern, om vi kan vänta
ett förslag av samma innebörd till årets
riksdag. Jag tror att en mängd utövare
av trädgårdsnäringen är intresserade
av ett svar.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Om man för att få stoff
till ett anförande i denna remissdebatt
har givit sig till att läsa de tryckalster,
som under de senaste veckorna kommit
ut om jordbrukspolitiken, så har man
ju fått ett ganska vidlyftigt material.
Vi fick jordbruksprisutredningen, så
fick vi J0:s hemställan till regeringen
med anledning av hans granskning av
lantbruksnämndernas verksamhet, och
så har vi slutligen fått de 434 sidor,
som den nionde huvudtiteln omfattar.

Jag tror att det tryckalster, som bär
statsråden Norups och Nilssons författarmärken,
har berett de minsta bekymren.
Jag vågar nog förespå herr
jordbruksministern, att både utskottsbehandlingen
och kammarbehandlingen
av nionde huvudtiteln torde bli, låt oss
åtminstone säga, ovanligt smärtfri.

Den förbättring av nionde huvudtitelns
äskanden, som har väckt den
största uppmärksamheten och för vilken
väl jordbruksministern fått de
flesta rosorna, gäller de ökade anslagen
till skogsvården. Den upprustningen
är behövlig, och den hade kanske
behövt gå ännu längre för att svara
mot de ackumulerade behoven. Det
fanns förra året anledning att erinra
jordbruksministern om att han alldeles
hade glömt 1953 års riksdagsbeslut, att

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

höjningen av slcogsvårdsavgifterna med
3,2 miljoner kronor skulle komma
skogsbruket till godo i form av höjda
skogsvårdsanslag. Då var också skogsstyrelsen
så ofin, att den erinrade jordbruksministern
om beslutet.

1 år är det tyst på alla punkter i
fråga om detta, men jag tycker att man
från skogsägarhåll nog har anledning
att hålla riksdagsbeslutet i minnet. Även
om det inte är så, att de medel, som
genom dessa höjda skogsvårdsavgifter
tillförs statskassan, av jordbruksdepartementet
bokförs som någon fond i stil
med automobilskattefonden, som man
senare kan få utdelning ur, har åtminstone
jag lust att hålla reda på vilka
belopp, som år för år återstår av de
höjda skogsvårdsavgifter na. Jag kommer
till det resultatet, att även sedan
vi godkänt jordbruksministerns anslagshöjning
till skogsvården under nionde
huvudtiteln för nästa budgetår, så är
det fyra miljoner kronor kvar, som
skogsägarna har att fordra. Jag vet
inte riktigt hur det går till när departementscheferna
hos den mäktige
finansministern skaffar sig medgivande
att få begära anslag, men det cirkulerar
ju rätt hemska historier om vilka svårigheter
som föreligger. Jag skulle därför
vilja säga till jordbruksministern
att när det blir fråga om den saken
nästa gång behöver han inte komma
som en fattig supplikant för att be om
pengar till skogen hos en stor finansmagnat,
utan han skall uppträda som
representant för skogsägare som har
4 miljoner att fordra och be att få dem
utbetalade med vanlig hygglig ränta
— så blir det en liten smula till.

För övrigt ådrar sig skogsfrågan i
våra dagar en uppmärksamhet, som redan
har avspeglat sig i debatten här
och som ger rätt allvarliga aspekter.
Jag tänker dels på den konsumentkommitté
från KF, DO och TCO, som mycket
bestämt tagit avstånd från tanken
att göra ofullständiga jordbruk ekonomiskt
bäriga genom tillförsel av skog,

och dels på attacken från fackföreningshåll
mot bondeskogsbruket.

Vad först beträffar den fråga som
herr Pettersson i Dahl formulerade som
en fråga till högern om var vi står i
fråga om önskvärdheten att tillföra
skog till ofullständiga jordbruk, så vill
jag svara på följande sätt. På grund
av att vi formulerat våra önskemål om
samhällets ekonomiska utveckling fram
till en egendomsägande demokrati —
varmed vi syftar på vidast möjliga
spridning av både äganderätten till kapital
och naturtillgångar liksom omvårdnaden
om desamma — måste vi
anse att de naturliga betingelserna bär
i Sverige för skapande av en sådan
egendomsägande demokrati hänvisar
till de möjligheter för bildande av ekonomiskt
bäriga företag som blir resultatet,
om odlad jord förses med tillräckligt
med skog för att ge både arbete
och inkomst åt ägaren. Högern
har också både i motioner och på annat
sätt sökt bidra till förverkligandet
av denna tanke genom att peka på den
möjlighet som kommer att yppa sig, när
en del av de nuvarande småbruken ute
i skogsbygderna måste omhändertas av
lantbruksnämnderna, därför att ingen
köpare kommer att uppträda som vill
ta vid. Genom dessa småbruks plantering
med skog kan man säkerligen skapa
utgångsläge för en fullt naturlig
komplettering av mindre jordbruk med
skog.

När det gäller kritiken mot böndernas
sätt att sköta sina skogar vill jag
säga, att i den mån man försöker göra
den kritiken till något allmängiltigt har
man alldeles lämnat verklighetens
mark. För den som känner förhållandena
i Småland, med 80 procent av
skogsmarken i enskilda händer, och
som vet att vid den kontroll som skett
genom riksskogstaxeringarna just detta
landskap uppvisar den största skogstillväxten,
ter det sig såsom alldeles
otänkbart att det skulle kunna vara en
allmängiltig företeelse, att bondeskogs -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

bruken skulle vara dåligt skötta. Detta
hindrar dock givetvis inte att vad som
är bra kan göras ändå bättre och att
många enskilda skogsägare behöver
väckas till ökad aktivitet för en förbättrad
skogsvård.

Jag vill emellertid också framhålla,
eftersom herr Skoglund i Umeå i rätt
hög grad vill lägga bristerna i skogsskötseln
på de enskilda ägarnas sida,
att man inte bör förbise den brist på
arbetskraft som folkflyttningen från
landsbygden fört med sig under de senare
åren och som helt säkert är en
mäktigt bidragande faktor till att skogen
inte alltid blir skött så som många
skogsägare skulle önska.

Men då här alltså riktas en kritik
mot bondeskogsbrukens skötsel är det
beklagligt, att det för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet en gång uppgjorda
s. k. normalprogrammet inte tillämpas
mer än till 65 procent, vilket för övrigt
redan skett flera år i följd och
även kommer att ske enligt årets budgetförslag.
Inför den kritik som framkommit
gentemot de enskilda skogsägarna
har jag därför anledning att
rikta den anmaningen till staten att
bättre än hittills fullgöra sin del av
stödet åt skogsskötseln i den arbetsfördelning
man kommit överens om. Det
är visserligen riktigt att säga att skogsägarna,
som får vinster av skogens försäljning,
har god råd till skogsvårdsåtgärder.
Men staten, som tar sin rundligt
tillmätta skatt av denna vinst, bör
också ha råd att befrämja en ökad
skogsproduktion, särskilt som skogsägarna
genom de ökade skogsvårdsavgifterna
ställt ökade medel till statens
förfogande. Detta om detta.

Sedan vill jag till det beröm som jag
försökte foga omkring nionde huvudtiteln
ändå peka på ett par punkter
som är av den beskaffenheten, att jag
knappast vill rubricera dem som skönhetsfläckar
utan såsom något betydligt
allvarligare. Det gäller i första hand
den uteblivna höjningen av anslaget

till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.
Jordbruksministern återkommer
med förslag om samma summa som tidigare
utan hänsynstagande till de kostnadsstegringar,
som verksamheten vid
en sådan förädlingsanstalt måste föra
med sig. Med hänsyn till de nya insatser,
som Weibullsholms växtförädlingsanstalt
har gjort för den svenska
veteodlingens utveckling under de bägge
sista åren, kan inte gärna jordbruksministern
önska något annat än att
verksamheten vid denna anstalt skall
fortsätta med oförminskad styrka. Det
är bevis för hög uppskattning från regeringens
sida av den enskilda företagsamhetens
förmåga att rida ut svårigheter,
när man lämnat åt företaget
på Weibullsholm att helt bekosta utgiftsökningen.
Vår partiledare herr
Hjalmarson har här tidigare ifrågasatt,
om det inte inom bondeförbundet finns
kvar någon kamouflerad rest av borgerlig
åskådning. Den tro på enskilda företags
möjligheter att klara svårigheterna,
som jag här tillåtit mig peka på,
utgör tydligen en sådan kamouflerad
rest. När jordbruksministern i detta
sammanhang år efter år hänvisar till
att utredningen om växt- och fruktträdsförädlingen
inte har slutförts, så
vill jag erinra om att jordbruksministerns
eget dröjsmål med igångsättandet
av utredningen — det skedde nästan
två år efter det riksdagen begärt att
en utredning skulle ske — utgör en
dryg del av anledningen till att stödet
åt växtförädlingen är sådant som det
för närvarande är.

Men om man alltså kanske får räkna
med att herr Norup anser att firman
Weibullsholm klarar saken när det gäller
växtförädlingen, är det inte möjligt
att göra detta beträffande en annan
verksamhet, nämligen växtförädlingen
av fruktträd vid Balsgård, ty bakom
denna institution står inte något som
helst ekonomiskt starkt företag. I detta
fall har också den utredning, som jordbruksminstern
åberopat såsom skäl för

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sitt dröjsmål, livligt förordat att anslaget
höjes, men jordbruksministern
har underlåtit att föreslå någon höjning.

Det är, herr talman, på ytterligare en
punkt i nionde huvudtiteln som jag
saknar en framställning om anslag. Det
gäller en mycket lokalt begränsad fråga,
nämligen ett anslag till Emåns torrläggning
och reglering. Denna fråga har
under rätt lång tid — det rör sig om
en tidsutdräkt på närmare två år —
legat hos regeringen. Ett beslut i saken
är emellertid i hög grad avgörande för
huruvida mycket viktiga jordområden
vid Emåns stränder i framtiden skall
kunna användas som odlingsjord. Sker
det ingenting i detta avseende, kan man
riskera att den minskning av åkerjordsarealen,
som jordbruksutredningen
för sin del förordat, börjar just inom
de verkligt bördiga bygder det här gäller.
Att frågan är besvärlig, känner
jag till genom informationer av jordbruksministern
själv, men med hänsyn
till de människor och företag, som är
berörda, måste vi försöka komma fram
till ett avgörande. Regeringen måste
deklarera sin ställning till frågan — vi
får hoppas att den blir så välvillig som
möjligt — och sedan får riksdagen
självklart överväga, om riksdagen eventuellt
kan gå längre än regeringen ansett
sig kunna göra.

Herr talman! Jag skulle helt kort
vilja stanna även vid jordbruksprisutredningens
betänkande. Detta präglas
enligt min uppfattning av kall och klar
saklighet och har varit en mycket intresseväckande
läsning. Av den diskussion
som förts om betänkandet framgår
emellertid att det har kunnat läsas på
olika sätt. Vad som i dag sagts visar
att folkpartiet tydligen anser betänkandet
utgöra en underskrift av partiets
majprogram. Men om andra partier
också betraktar betänkandet såsom en
bekräftelse av riktigheten av sina tidigare
propåer beror det, herr Svensson
i Ljungskile, helt enkelt därpå, att folk -

partiets majprogram, såsom vi redan
i maj månad påpekade, i mycket hög
grad bygger på 1947 års jordbruksbeslut
och även överensstämmer med motioner
som från annat håll än folkpartiets
upprepade gånger förts fram i riksdagen.

Vad jag för min del fått ut av läsningen
av betänkandet avser i första
hand den belysning som utredningen
givit av resultaten av den hittills förda
jordbrukspolitiken. När utredningens
majoritet, tydligen med folkpartiets gillande,
är beredd att lägga innevarande
regleringsårs priser på jordbruksprodukter,
med undantag av spannmålen,
såsom mittpris för en fem år framåt
gällande prissättning, måste detta
främst vara ett gott betyg åt det nuvarande
prislägets anpassning både till
världsmarknadsläget och till vad det
svenska försörjningsläget orkar med.

Utredningen konstaterar vidare, att
inkomstlikställighet nu råder mellan
brukare av gårdar på 10—20 hektar
åker och jämförbara folkgrupper på
landsbygden, men det säges tydligt ut
— det ber jag dem som inte är jordbrukare
noga observera — att det inte
är jordbrukets lönsamhet som mäktat
skapa denna jämvikt, utan att det
är avkastningen av den värdestegring
som skett till följd av inflationen, vilken
slutligen täckt den sista delen —
en skillnad på 0 å 7 procent — av löneklyftan.
Det måste också betyda att den
i höst upprepade beskyllningen, att
jordbrukarna i tre års tid skinnat konsumenterna
genom att ta ut för höga
priser, inte har något fog för sig.

AU det är den jordbrukargeneration,
som nu sitter på gårdarna, vilken genom
utnyttjande av inflationens värdestegringar
kunnat komma fram till likställighet,
är också eu sak som bör beaktas
i den framtida debatten om jordbrukspolitikens
utformning. Det innebär
niimligen att för äldre jordbrukare
med jordbruk på 10—20 hektar bör det
inte i dagens läge finnas någon lockelse

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

att sälja sina gårdar och ge sig över till
andra yrken, ty då kan de inte tillgodogöra
sig inflationens värdestegring.
Unga jordbrukare, som skall träda till
och därvid måste betala inflationsvärdestegringen
med höjda priser på arrenden
eller vid gårdsköp, måste emellertid
säga sig, att det i någon mån
vore förmånligare för dem att söka
försörja sig med ett annat yrke på
landsbygden än att ta vid på en 10—20
hektars gård. Men 10—20 hektars gårdarna
är ju inte sådana där smågårdar,
som man räknar med skall försvinna,
utan gårdar, som vi helt enkelt är nödgade
att behålla, om vi skall ha en ur
beredskapssynpunkt tryggad folkförsörjning.
Vi skall därför ha klart för
oss, att situationen för nytillträdande
jordbrukare inte är sådan, att deras
gårdars lönsamhet omedelbart vid
tillträdet ger dem likställighet med
andra yrkesutövare. Av den anledningen
skulle jag för min del vilja uttala
den önskan om prisregleringens utformning,
att den göres på ett sådant
sätt, att den inte hindrar brukare av
dessa 10—20 hektars gårdar att förbättra
sin ställning, inte bara i takt med den
allmänna välståndsökningen utan förbättra
den i förhållande till övriga näringsgrenar
på landsbygden, som en
ung människa har möjlighet att välja
för sin försörjning.

För övrigt skall jag inte yttra mig
om utredningen, lika litet som andra
har gjort det. Lösningen kommer självklart
att ligga någonstans mitt ibland
de förslag, som utredningen framlagt.
Jag vill emellertid inte underlåta att
peka på att dess förslag för vissa produkter
innebär en mindre frihet än
vad som för närvarande är fallet, medan
det för andra produkter innebär
en större frihet. Det förefaller mig nog
också, som om utredningen när det
gäller de animaliska produkterna har
överskattat betydelsen av importavgifter,
liksom den svenska riksdagen under
1920-talet överskattade betydelsen

av tullar på animaliska produkter, när
produktionen är så stor att vi måste
exportera.

Herr talman! Det är särskilt en
punkt, som jag vill stanna vid, därför
att den i min hembygd har väckt mycket
stark oro, och det är prisutredningens
majoritetsförslag om en väsentlig
inskränkning av sockerbetsodlingen.
För min egen del har jag inte behov
av ytterligare utredningar för att ta
ställning till saken. Jag finner inte, att
en sådan begränsning överensstämmer
med den del av 1947 års principbeslut,
som innebär, att den svenska marknaden
i huvudsak skall vara reserverad
för det svenska jordbrukets livsmedelsproduktion.
Inskränkes arealen, såsom
majoriteten föreslagit, betyder det, att
vi under normala skördeår behöver importera
97 miljoner kg socker, och får
vi ett onormalt skördeår, blir importbehovet
ofantligt mycket större. Jag har
observerat, att utredningen som stöd
för att den stannat vid 45 000 hektar i
stället för 59 000, som vi odlade 1954,
har framhållit, att det var precis den
arealen, som 1947 års beslut siktade
till, och då, menas det, är vi i alla fall
på det torra. Tittar vi emellertid på
vilka kvantiteter 1947 års beslut stannade
vid för olika produkter, finner vi
att det var 40 000 ton margarin och en
oljeväxtodling till 10 000 ton margarin.
Utvecklingen har gått helt andra vägar.
Jag tror därför inte, att man får anse
det på något sätt vara en styrka för utredningens
majoritet, när den på detta
sätt hänvisar till 1947 års beslut i fråga
om sockerbetsodlingen. Denna har nere
i min bygd skapats genom ett ofantligt
energiskt arbete av ett par bondegenerationer,
som lärde sig odla sockerbetor
och lade grunden till sockerbruket, ursprungligen
i annan ägo än den nuvarande.
Den tilltänkta begränsningen
skulle för denna bygd betyda en kolossalt
förändrad ekonomisk ställning för
det mindre och medelstora jordbruket,
och en sådan olycka hoppas vi, att jord -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bruksministern, när han formar sitt
slutliga ståndpunktstagande, befriar i
varje fall Öland, södra Kalmar läns
fastland och Gotland från.

I övrigt skulle jag, herr talman, vilja
framhålla, att den bild, som utredningen
ger av våra jordbrukspolitiska förhållanden,
visar, att vi har kommit
fram till de högsta lönerna till jordbrukets
arbetskraft i Europa och att vi
samtidigt har hållit livsmedelspriserna
till konsumenterna så låga, att de bara
underskrides av Hollands och Danmarks.
Naturligtvis bidrar våra subventioner
i någon mån till detta läge,
men i stort sett måste det bero på att
det svenska jordbruket i fråga om sin
rationalisering ligger på ett mycket
högt plan i förhållande till andra länder.
Det kan givetvis vårt folk vara belåtet
med, och jordbrukarna kan vara
stolta över det, men det är ingenting
att slå sig till ro med. Bilden av rationaliseringsläget
inom det svenska jordbruket
är nämligen inte ensartad, när
det gäller större och mindre jordbruk.
Det har konstaterats av jordbruksprisutredningen,
att inkomstklyftan mellan
små och stora jordbruk har ökats. Detta
beror dock inte på att prisutvecklingen
varit avgjort till det mindre jordbrukets
nackdel utan tvärtom; enligt utredningen
har prisutvecklingen gynnat
de produkter, som varit det mindre
jordbrukets huvudsakligaste saluprodukter,
men det mindre jordbruket har
i alla fall sackat efter därför att det
inte genom rationaliseringar i tillräcklig
grad har varit rustat att skaffa sig
sin tillbörliga del av den gemensamma
kakan. Detta förhållande, herr talman,
samt förefintligheten av från olika håll
framförd kritik mot den nuvarande rationaliseringsverksamheten
gör, att det
i dagens läge måste framhållas som ett
viktigt jordbrukspolitiskt önskemål, att
det blir en ny giv inte bara när det
gäller jordbruksprisregleringen utan
också i fråga om rationaliseringsverksamheten.

En sak, som klart riktat uppmärksamheten
på behovet av en sådan ny
giv, är JO:s uppmärksammade skrivelse
till regeringen om lantbruksnämndernas
verksamhet. Även den utredning
som JO presterat har lästs på olika sätt,
och på olika håll i pressen har det dragits
den slutsatsen, att lantbruksnämnderna
borde avskaffas. I JO:s skrivelse
ges dock det allmänna betyget åt lantbruksnämnderna,
att deras verksamhet
i huvudsak handhafts på rätt sätt. Detta
bör inte förbigås, lika litet som kritiken
skall förbigås.

Jag tror att den tid då frågan om
lantbruksnämndernas avskaffande kunde
räknas till praktisk politik nu är
förbi. Den tiden stundar, då de 50 000 å
55 000 jordbruk, som nu har gamla
brukare — mellan 55 och 60 år — utan
hemmavarande anhöriga som vill ta
vid, skall överlämnas åt en ny generation.
Det krävs då ett jättearbete om
inte all den odlingsmöda som föregående
generationer lagt ner för att skapa
odlade tegar på dessa små gårdar skall
förintas, så att marken utan vidare går
tillbaka till vildmark. Jag kan mycket
väl tänka mig att skog skall kunna växa
på de odlade tegarna. Men skogen skall
inte bara få växa ut från det redan befintliga
beståndet. Man måste se till att
det växer upp kulturskogar, som utnyttjar
växtnäringsämnena i marken och
genom minutiös skötsel ger mycket
större avkastning jämfört med de skogar
som växer i den rena vildmarken.
Där får lantbruksnämnderna sin stora
uppgift för att hjälpa de goda viljor,
som kan finnas på den svenska landsbygden
när det gäller att ta hand om
det arv, som vi allesamman har ansvar
att fiirvalta.

Vad lantbruksnämnderna behöver är,
som jag redan nämnt, nya riktlinjer för
sin verksamhet. Det kan inte vara roligt
för dem att runt omkring sig bara
ha kritik, både av målsättningen och
arbetssättet. Dessa saker behöver redas
upp. Givetvis bör JO:s direkta förslag

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om nämndernas komplettering med juridisk
expertis ingående prövas. När
nu JO, som är den av riksdagen valde
övervakaren av lagarnas efterlevnad av
ämbetsmän och tjänstemän, har skrivit
till regeringen med ett direkt förslag,
är det för riksdagen av intresse att veta,
vad jordbruksministern tänker göra
med anledning av detta förslag, så att
riksdagen i den mån jordbruksministerns
åtgärder inte är tillfredsställande
kan ställa sig stödjande bakom sin ämbetsmans
framstöt.

I anslutning till vad JO har konstaterat
skall jag till sist bara peka på att
lantbruksnämndernas hittillsvarande
brister när det gällt att skydda enskild
rättssäkerhet har berott på oklar formulering
av de lagar, som nämnderna
har haft att tillämpa. Då är det mig angeläget
att fästa jordbruksministerns
uppmärksamhet på den förstoring av
dessa risker, som skulle följa av
en jordbruksrationaliseringslagstiftning
med den oklara formulering, som jordbruksrationaliseringsutredningen
har
föreslagit. Att lantbruksnämnderna enligt
detta förslag skall kunna vägra
»hindersfrihetsbevis» — ett ovanligt
långt och oformligt ord— på så lösa
grunder som deras subjektiva bedömande
av huruvida en brukningsdel
kan bestå och huruvida ett jordförvärv

kan vara till övervägande nytta för
jordbruket lämnar ju öppen väg för
en personligt färgad inställning, som
kan kränka enskild rätt. Kriminaliseringen
av jordförvärv enligt detta
förslag stannar ju inte endast vid sådana
jordförvärv, som är till skada för
jordbruket. Ett jordförvärv kan kriminaliseras
redan om det inte är till övervägande
nytta för jordbruket i bygden.
På lantbruksnämnderna, som eventuellt
skall tvingas att handha tilllämpningen
av en så oklart formulerad rationaliseringslagstiftning,
kommer säkert
att ställas omänskligt stora krav.
Jag vill råda jordbruksministern —
även om jag vet hans ändrade uppfattning
— att besinna sig ganska länge
och beakta det svenska jordbrukets anspråk
på rättssäkerhet, innan han lämnar
riksdagen ett sådant lagförslag.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Onsdagen den 19 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1955/56, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1954/55, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Som samlingstalare här
efter pausen vill jag börja med att ta
upp en enligt min mening mycket betydelsefull
angelägenhet som rör vårt
försvar.

Det fanns i Aftontidningen för inte så
länge sedan, under senhösten, ett par
ledare som behandlade det militärpolitiska
världsläget. Grundtonen i dessa
ledare var allvarlig. Den bild tidningen
gav sina läsare var alldeles fri från
varje inslag av patentoptimism. Tidningen
ansåg sannolikt, att den kraftkoncentration,
som nu sker på västsidan,
och reaktionerna i samband med
Tysklands upptagande i västförsvaret
skulle leda till en period av stegrad
spänning.

Jag delar i stort sett denna bedömning.
Naturligtvis anser jag samtidigt,
att kraftsamlingen i väst är till fördel
för utsikterna på lång sikt att säkra
verklig frihet och demokrati.

Men mot den bakgrunden skall jag
tillåta mig att göra ett par reflexioner
om våra egna försvarsproblem.

Försvarsministern har ännu inte tagit
någon ställning till överbefälhavarens
utredning och förslag. Och han har
vunnit en allmän förståelse för att detta
inte nu är möjligt, samtidigt som försvarsministern
säkert har klart för sig
att många —• och en av dem är jag —
inte vill medge honom något långt uppskov
med det ställningstagandet.

Jag menar emellertid att detta uppskov
inte bör förhindra, att man diskuterar
den särskilt betydelsefulla angelägenhet
i princip, som jag här vill
beröra.

Kravet på den svenska försvarsmaktens
tillgång till atomvapen har nu för
första gången officiellt framförts med
skärpa. Det är kanske skäl att understryka,
att det inte gäller strategiska
atomvapen, alltså inte tunga bomber av
det slag som används för massförstörelse
av befolknings- och produktionscentra.
För stormakternas ledare och
folk ligger nog frågorna om de strategiska
atomvapnen ekonomiskt, och kanske
även moraliskt, till på ett annat sätt
än för oss. Jag har stött på och förstår
moraliska värderingar i det sammanhanget
utan att jag fördenskull anser
sådana värderingar relevanta eller riktiga.

Alltnog, för oss gäller det de taktiska
atomvapnen, som är av omedelbar betydelse
för vår egen försvarsmakts förmåga
att motstå en invasion, överbefälhavaren
har i den publicerade delen av
sin utredning givit en rad starkt underbyggda
och mycket beaktansvärda argument
för att sådana vapen måste tillföras
vårt försvar.

6 — Andra kammarens protokoll 1055. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Anfall på oss kan, säger ÖB, så länge
vi icke har dessa vapen, ske utan hänsynstagande
till den försiktighet, som
blir nödvändig om angriparen måste
räkna med att hans styrkor kan mötas
med taktiska atomvapen. I en sådan
situation är försvarssidan mycket illa
ute. Angriparen kan slå med tunga,
koncentrerade formationer mot relativt
små gräns- eller kustavsnitt, bryta igenom,
rulla upp och göra slut på försvarsstyrkor,
som på grund av att de är
utsatta för atomhot måste grupperas
med avsevärd spridning.

Å andra sidan, om även försvararen
har atomvapen, då tvingas angriparen
också till en utspridning av sina styrkor,
som gör det svårare för honom att
ulnyttja en överlägsenhet i antal eller
utrustning. Det gör sannolikt försvarets
uppgift lättare än om ingendera sidan
hade atomvapen.

Så långt överbefälhavaren. Jag tror
att det är riktigt att det svenska försvarets
effektivitet och utsikter att verkligen,
om olyckan drabbar oss, lösa sina
väsentliga uppgifter beror på dess tillgång
till taktiska atomvapen. För mig
framstår detta som det svenska försvarets
huvudfråga.

I överbefälhavarens plan ser man
emellertid, att medel för s. k. nya vapen
inte uppträder förrän under 1960-talets
första år, och någon praktisk tillgång
till sådana vapen inom försvaret synes
man inte räkna med förrän om ungefär
tio år från nu. Det är också ännu oklart
för mig, i vilken utsträckning taktiska
atomvapen ingår under denna rubrik
»nya vapen».

Men vi vet ju väl, att inom atlantförsvaret
vissa taktiska atomvapen redan
har experimentstadiet bakom sig
och åtminstone i någon mån redan har
införlivats med reguljära förband. Det
är i hög grad sannolikt, att båda stormaktsblocken
kommer att ha en relativt
riklig tillgång till olika slag av sådana
vapen långt före utgången av den
tioårsperiod överbefälhavaren räknar

med i sin plan. Den utsikten bör enligt
min mening vara ägnad att inge regeringen
och försvarsledningen starka
oros- och olustkänslor.

Vi måste därför, det blir min slutsats,
göra stora ansträngningar att förse vårt
försvar med taktiska atomvapen tidigare,
väsentligt tidigare än överbefälhavarens
s. k. nya vapen kommer att bli
färdiga och vara stridsberedda enligt
hans plan. I det fallet tror jag att onödiga
uppskov är särskilt allvarliga. En
viss omdisponering av de totala resurser
som vi sätter in för försvarets räkning
måste naturligtvis ske i det sammanhanget.

Ingen vet väl i dag, i vilken utsträckning
försvarsmaktens behov av taktiska
atomstridsmedel kan tillgodoses genom
inhemsk forskning och produktion eller
i vilken utsträckning det kan bli nödvändigt
— särskilt med hänsyn till tidsfaktorn
— att försöka erhålla tillskott
utifrån. Men dessa frågor måste, eller
borde i varje fall, uppta en mycket
framskjuten plats i regeringens och försvarsledningens
överväganden.

Försvarsministern kan nog utan föregripande
av ställningstagandet till överbefälhavarens
förslag ge något uttryck
för regeringens syn på betydelsen av
de problem jag här berört liksom också
på betydelsen av att förkorta tiden för
anskaffningen av taktiska atomvapen.
Jag tror att detta också skulle vara
ägnat att för det svenska folket understryka
den allvarliga karaktären av
dessa angelägenheter.

Jag är mycket medveten om att det
finns medborgare, som av de mest respektabla
och högtstående motiv helst
med ovilja och avsky vill vända ryggen
åt alla resonemang om atomkraftens
militära användning och de fasor
som kan följa med den. Jag tror att
herr Hagberg i Stockholm har nämnt
några ord om det förut i dag. Men jag
är också övertygad om att han har sina
alldeles speciella motiv i det sammanhanget.

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag har också hört att det är inånga
som menar, att vi sedligt, moraliskt och
andligt har gått en kräftgång i den
västerländska världen. Jag skall naturligtvis
inte diskutera det. Jag vill bara
helt kort säga i det sammanhanget, att
vi ändå inom den västerländska sfären
har kvar gemensamma regler för sammanlevnaden,
som är av obestridlig kvalitet.
Vi har ideal, många av dem gemensamma
för oss alla, som vi betraktar
som kvalificerade värden.

Det är naturligtvis också riktigt, att vi
inom de västerländska samhällena har
tendenser och strävanden, som kan bli
ett hot mot våra fundamentala värden.
Men framför allt har vi utanför den
västerländska sfären grupper och makter,
som har en helt annan syn än vi
på det berättigade i att använda våld
och tvång såsom medel i samhällsbyggandet.
De grupperna och makterna förfogar
över atomvapen.

Det är oss också väl bekant, att västerländska
samhällen tidigare och senast
för ganska kort tid sedan fått bereda
sig för sitt försvar. De har gjort
det tovande och med motvilja, ofta farligt
sent. Deras folk har tagit vapen i
sina händer, vapen som de i och för sig
avskytt, och lärt använda dem för att
försvara sitt sätt att leva när de tvingats
till det. Man kan fråga, var vi skulle
ha befunnit oss om de inte gjort det.

Nu kommer atomvapnen, eller rättare
sagt de är redan här. Jag har för min
del svårt att se, att skillnaden mellan
sådana förstörelsemcdel och tidigare
förstörelsemedel kan vara av moralisk
art, lika litet som skillnaden mellan
dynamiten och stridsyxan. Jag är övertygad
om att vi inte av sådana skäl kan
tveka att göra vårt försvar hjälpligt
vuxet att lösa sina uppgifter, om det
sätts på prov.

För ett par månader sedan hade jag
tillfälle att lyssna till en debatt i det
brittiska underhuset om atomkraftens
fredliga användning. Regeringen fick
uppbära en hel del klander för att den

inte tillräckligt främjat dessa nya energiers
fredliga utnyttjande. Ändå var det
tydligt att stora praktiska försök av det
slaget var ganska långt på väg i England.
Jag skulle önska att den svenska
regeringen vid lämpligt tillfälle ville
lämna en redogörelse för hur arbetet
med atomkraftens fredliga användning
fortsätter här, vilka erfarenheter man
såvitt känt är har gjort i andra länder
och vilka mål vi själva närmast siktar
mot på detta mycket viktiga fält, en
redogörelse alltså av mera omfattande
och ingående slag än som hittills stått
oss till buds. Först därefter blir det
möjligt att bedöma om vi något så när
hänger med i utvecklingen eller om
större insatser behövs.

Jag har berört dessa frågor av oro
för att vi i Sverige när det gäller atomkraftens
användning för såväl fredligt
framåtskridande som för vårt försvar
skall komma på efterkälken.

Jag skall nu, herr talman, övergå till
ett annat område, av mindre dimensioner
men av avsevärd betydelse för
oss, nämligen bostädernas. Det är alldeles
tydligt, att i varje fall socialministern
är ganska långt på efterkälken i
förhållande till den faktiska utvecklingen.
Jag tror att herr Sträng också själv
vid det här laget är på det klara med
att han i förra årets statsverksproposition
befann sig långt efter verkligheten.
Nu är det visserligen sant, att beräkningarnas
och siffrornas labyrinter på
det området kanske är mer svårgenomträngliga
än på de flesta andra. T. o. m.
socialministern kan gå vilse och gick
uppenbarligen vilse förra året. För ledamöterna
i riksdagen, för att inte tala
om pressen och allmänheten, är det naturligtvis
ännu mindre lätt att leta reda
på verkligheten bakom siffror och beräkningar.
I år beror det bl. a. på att
bostadsstyrelsens petitaskrivelse endast
ofullständigt och jag måste säga tämligen
godtyckligt redovisats i statsverkspropositionen.
Därtill kommer också
att de flesta uppgifter av statistiskt slag

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och de beräkningar som görs lämnas
per kalenderår, medan socialministern
ju måste begära anslag och kreditramar
per budgetår. Jag skulle enträget vilja
hemställa till socialministern att till
kommande år se till att de statistiska
uppgifter han lämnar och de beräkningar
han utgår ifrån kompletteras
med en klar sammanställning, så att
man även kan mäta utvecklingen av
bostadsbyggandet och beräkningen av
utnyttjandet av kreditramarna per budgetår.
Jag tror det skulle underlätta saken
för oss bägge två, och det är ett
anspråk som står i linje med de anspråk
som restes av herr Ohlin i en annan
fråga beträffande budgeten tidigare i
dag. Jag delar fullständigt uppfattningen,
att det är olyckligt om riksdagens
ledamöter skall behöva ägna sig åt källforskning
och letande fram och tillbaka
för att få en något så när klar
överblick över läget.

Under 1954 har bostadsbyggandet
med de goda förutsättningar, som
grundlädes 1953, slitit sig ganska bra
framåt och lämnat herr Strängs ursprungliga
beräkningar långt efter sig,
trots att de beräkningarna naturligtvis
lagt en del onödiga svårigheter i vägen.
Det sägs nu att vi fått åtminstone
55 000 lägenheter färdiga under 1955.
Jag trodde det för ett år sedan också.
Men den faktiska kapaciteten hos de
i dag i bostadsbyggandet sysselsatta
resurserna ligger naturligtvis avsevärt
högre. När en kapacitetsökning sker,
kommer ju resultatet i form av färdiga
produkter fram först i efterhand.

Socialministern har i den tilläggsproposition,
som vi just har fått, hankat
sig med en god bit. Jag skulle vilja
säga att herr Strängs förhållande till
bostadsproduktionens utveckling under
den senaste 18-månadersperioden bäst
kan liknas vid en ovan bilist, som kör
med handbromsen på i ett bra fordon.
Han har kört med handbromsen på,
men eftersom motorn har stor styrka
har fordonet hållit hygglig fart framåt

i alla fall, fast med en del onödigt
gnissel.

För ett år sedan missuppfattade och
underskattade socialministern helt och
hållet det verkliga läget i fråga om bostadsbyggandets
produktionsstyrka, och
man kan väl säga att det då från hans
sida knappast var fråga om någon medveten
ansträngning att minska ned. Detta
om vad som varit. Men när vi nu
ser framåt kan vi konstatera, trots en
del oklarheter i statsverkspropositionen,
att ingen tvekan behöver råda om
att socialministern och regeringens avsikter
när det gäller bostadsbyggande
är att minska igen. Nu är det på allvar
fråga om att skära ned produktionen
från den nivå, till vilken vi i dag verkligen
har nått. Jag talar inte här om en
viss försiktighet med igångsättning under
kritiska perioder, då stockningar
hotar. Herr Sträng vet att jag i princip
har samma uppfattning som han beträffande
den saken. Jag talar om hela det
samlade programmet, som det framträder
i regeringens förslag för nästa budgetår
och som på någon sikt alltså innebär
en nedskärning från den nivå
där vi nu befinner oss.

Motiveringen för rörelsen nedåt är
naturligtvis, ehuru det inte sägs ut,
konjunkturläget, med andra ord en
situation som regeringens politik i
stor utsträckning bidragit till att skapa.
Vi vet ju av erfarenhet, att när det
börjar lukta inflation kommer bostadsbyggandet
i främsta skottlinjen, därför
att det är så lätt att komma åt. Naturligtvis
skall bedömningen av bostadsbyggandets
omfattning beakta konjunkturläget,
men här finns sannerligen särskilda
omständigheter, som riksdagen
också bör ta hänsyn till och som jag
strax skall redovisa.

Jag anser emellertid att det bör vara
en enkel och självklar fordran, att utgångsläget
blir klarlagt för riksdagen
så långt det är möjligt, och det är möjligt
rätt långt. Socialministerns framställning
brister alltför mycket i det av -

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

seendet. »Det synes», säger herr Sträng
i propositionen, »i nuvarande ekonomiska
läge rimligt att utgå från att bostadsproduktionen
skall kunna fortgå
i ungefär oförändrad takt». Det skapar
ju intrycket att bostadsproduktionens
uppnådda kapacitet nu skulle få bevaras,
medan nedskärningar, skärpta
regleringar och nya skatter slår ned
som ljungeldar på andra områden. Men
det är inte riktigt att framställa saken
på det sättet, herr socialminister. Skall
vi få en riktig bild av läget, måste vi
naturligtvis utgå från den produktionsförmåga
som de i bostadsbyggandet
sysselsatta resurserna i dag har, alltså
den nivå dit vi verkligen har nått upp,
och jämföra med vad socialministerns
förslag faktiskt innebär.

Den nuvarande kapaciteten kan inte
mätas med de 55 000 lägenheter, som
anges bli färdiga under 1954. Andra
viktiga omständigheter måste också tas
med i bilden. Socialministern beräknar
själv att 17 000 egnahem har börjat
byggas under 1954. Bostadsstyrelsen beräknar
antalet som skulle komma i gång
under hela det innevarande budgetåret
till 18 000—19 000. Observera inom parentes
sagt skillnaden i beräkningsgrunderna.
Sedan fastslår socialministern,
att antalet statsbelånade egnahem
som skall få påbörjas under 1955 blir
14 000. Även om man räknar med att
ett mindre antal sådana bus byggs utan
statliga lån, är det ju solklart att socialministerns
förslag innebär en kraftig
inskränkning av det pågående eller
startfärdiga egnahemsbyggandet. Det är
en inskränkning som rör sig om storleksordningen
15 procent. Det är verkligen
inte alls, såsom siiges i statsverkspropositionen,
någon oförändrad eller
ungefär oförändrad takt.

Går vi sedan till flerfamiljshusen, får
vi veta att 42 000 lägenheter i sådana
bus skulle börja byggas under 1955,
varav 40 000 i statsbelånade bus. Sedan
får vi veta, att det sammanlagt i både
egnahem och flerfamiljshus skulle kun -

na sättas i gång 57 000—58 000 lägenheter
under nästa budgetår. Jag ber
kammaren fortfarande observera glidningen
i beräkningsgrunderna. Går man
till den av socialministern föreslagna
kreditramen för tertiärlån till flerfamiljshus
nästa budgetår, som är 280
miljoner kronor för nya igångsättningar,
finner man att den motsvarar ungefär
40 000 lägenheter. Men, herr socialminister,
under budgetåret 1952/53
hade vi en faktisk kreditram, som medgav
påbörjande av mer än 45 000 lägenheter
i flerfamiljshus, och under
budgetåret 1953/54 blev det på samma
sätt en faktisk kreditram för mer än
49 000 lägenheter i sådana hus. I det
senare fallet bar jag räknat bort inverkan
av det s. k. nedfrysningskineseriet,
som var en tämligen meningslös
följd av socialministerns körteknik att
färdas med handbromsen åtdragen.
Jämför vi de siffrorna med vad vi
skulle få under nästa budgetår, kan jag
inte finna annat än att också här framträder
bilden av en minskning av storleksordningen
åtminstone 10 procent.

Den 1 november förra året var 70 000
lägenheter under byggnad i landet —
jag har förut nämnt den siffran i riksdagen.
Uppgiften finns inte redovisad
någonstans i statsverkspropositionen
såvitt jag kunnat finna, och inte heller
finns där med bostadsstyrelsens principiella
resonemang om metodiken för
kreditramarnas tillämpning eller de mera
detaljerade uppgifterna om bostadsproduktionens
utveckling. Varför inte?
Jag hoppas anledningen inte är den,
att uppgifterna skulle ställa socialministerns
förslag i en starkare, mera
rättvisande och mera kritisk belysning.

Nu vill jag gärna säga, att siffran
70 000 lägenheter den 1 november naturligtvis
representerar en mycket hög,
av särskilda omständigheter åstadkommen
topp. Siffran för den pågående
byggnationen kan beräknas ha sjunkit
med några tusen lägenheter till årsskiftet.
Jag bar redan förut sagt, att

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det är lämpligt att strama åt igångsättningen,
om stockning hotar, men inte
onyanserat och inte onödigt mycket.
Går man för långt därvidlag
och stramar åt under för lång tid,
späder man ju inte på produktionen
i tillräcklig omfattning för att tillvarata
den kapacitet som finns, utan då
skär man ned. Idealet är naturligtvis
att ha en produktion, som rullar så
jämnt som möjligt, och det har visat
sig att det är svårt att åstadkomma det
med de ganska ryckiga metoder som
socialministern har använt.

Det förefaller mig tydligt, att bostadsbyggandets
redan tillgängliga och
verksamma resurser i dag har nått en
genomsnittlig rullande kapacitet av ungefär
65 000 lägenheter om året, om de
får hålla på. Bostadsstyrelsen räknar
också med det. Vi har nått dithän utan
någon större påfrestning på byggnadsarbetsmarknadens
resurser än under föregående
år. Resultatet avtecknar sig inte
ännu i färdigställda lägenheter. Det
antalet har stigit under de sista åren. Det
borde stiga icke obetydligt över 55 000
under innevarande år. Förutsättningarna
för det finns redan. Men sedan skall
det vara slut på härligheten, sedan
skall bostadsbyggandets resurser åter
minskas. Med förebärande av inflationshotet
skär socialministern bort åtminstone
6 000 å 7 000 av de lägenheter,
som produktionsapparaten eljest
nu är färdig att producera. Det är den
verkliga innebörden av regeringsförslaget.

Riksdagen ställs här inför svåra avgöranden.
Innan de faller, är det några
omständigheter, som vi särskilt borde
beakta och som jag också gärna vill
ställa socialministern inför.

1) Trots den stegring av bostadsbyggandets
resurser, som absolut taget
skett under de tre sista åren, har bostadsproduktionens
procentuella andel
i våra samlade investeringar fortfarande
varit mycket låg, ja sannolikt
den lägsta under fredstid på de sista

två decennierna. Denna andel har
pendlat en aning nedanför och ovanför
tjugoprocentsstrecket under 1952,
1953 och 1954. Det innebär en relativ
minskning i jämförelse med åren 1946
och 1947 och de sista förkrigsåren med
ungefär en tredjedel. Mot bakgrunden
av detta och mot bakgrunden också av
den bostadsbrist, som alltjämt är svår
på många håll, är det verkligen minst
sagt berättigat att fråga sig, om åtstramningen
i inflationshotets tecken
också skall drabba detta område.

2) Skillnaden när det gäller den totala
investeringsefterfrågan mellan det
program, som socialministern lägger
fram, och den faktiska högre kapacitet,
som bostadsbyggandet i dag torde ha
och som överensstämmer med bostadsstyrelsens
förslag om en rullande produktion
av 65 000 lägenheter om året,
rör sig inte om mer än cirka 275 miljoner
kronor. Jag talar alltså inte här
om konsekvenserna för statens budget
utan om den minskning av hela investeringsefterfrågan,
som socialministern
vill åstadkomma genom sin nedskärning.
Dessa 275 miljoner kronor motsvarar
något mindre än 2 procent av
hela vår bruttoinvestering och endast
några tiondelar av en procent av hela
bruttonationalproduktionen. Även om
man som regeringen och socialministern
är fången i ett statiskt tänkande när
det gäller utrymmet för de totala investeringarna,
så framgår ju härav, att
det endast behövs en mycket obetydlig
omdisponering av våra samlade resurser
för att det skall vara möjligt att
åt bostadsbyggandet bevara den produktionsförmåga,
som det redan förskaffat
sig.

3) Siffran 275 miljoner kronor, som
de lägenheter socialministern vill förmena
oss skulle kosta, säger också någonting
om det enligt min mening
största misslyckandet i regeringens ekonomiska
politik och skattepolitik. Den
säger nämligen, att det bara skulle behövas
en ökad stimulans åt sparandet,

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som gjorde medborgarna villiga att lägga
undan i form av nysparande tre
fjärdedels procent av sina inkomster
mera, för att bostadsbyggandets anspråk
på sparmedel skulle kunna tillgodoses
även på den högre nivå jag
här talat om. Men inte ens en sådan
ansats till sparvänlig politik, som skulle
åstadkomma ett så pass blygsamt resultat,
anser tydligen regeringen ligga
inom räckvidden för sin förmåga eller
vilja.

4) Socialministern säger själv i statsverkspropositionen
några ord om att en
fortsatt rationalisering inom byggnadsindustrien
innebär, att utsikterna för
bostadsbyggandet blir mera gynnsamma.
Det har skett en del under de år,
som ligger bakom oss — jag vill visst
inte förneka det — men det har inte
skett tillräckligt och enligt min mening
inte alls så mycket som bör kunna
ske och som fortfarande kan ske. Framför
allt tycker jag, att socialministern
inte drar några konsekvenser av det
resonemang som han själv för.

Investeringarna i nya bostäder torde
nu totalt ligga någonstans mellan 2
och 2''U miljarder kronor. Det betyder,
att om man kan genom förnuftig planering
av nya bostadsområden, genom
att röja undan onödigt byggnadskrångel,
genom att undvika onödigt dyrbara hustyper
och husformer och genom rationalisering
av själva arbetsmetoderna
åstadkomma en sänkning av produktionskostnaden
med ytterligare tio procent,
så kan man inom en oförändrad
investeringsram för bostadsbyggandets
del få tio procent mera nya lägenheter
eller ungefär C 000 om året. Jag tror
att många fackmän är ense om att det
ingalunda ligger utom möjligheternas
gräns att med målmedvetna ansträngningar
i alla de riktningar jag nyss
nämnde på ganska kort tid åstadkomma
en sådan besparing.

Sedan ett par år tillbaka har jag
oupphörligt vädjat till och pressat på
socialministern att i detta sammanhang

också låta staten göra den mest effektiva
och resultatgivande insats som den
kan. Det gör staten, om den själv utformar
sin bostadspolitik så, att det
billiga och rationella byggandet direkt
ekonomiskt uppmuntras. Men socialministern
har slagit dövörat till. Trots sin
tillgång till en hel stab av experter och
tekniker har han förklarat, att det går
inte, och därmed har han låtit sig nöja,
sedan han välvilligt inbjudit oppositionen,
som är utan tillgång till någon som
helst administrativ och teknisk apparat,
att försöka knäcka problemet åt
honom.

Jag vill i alla fall ännu en gång be
socialministern att lyssna till och allvarligt
överväga några ord i detta sammanhang.
Den största svårigheten när
det gäller att ge bostadspolitiken en direkt
rationaliseringsstimulerande utformning
är kanske, att de faktiska förutsättningarna
för bostadsbyggande i
olika delar av landet och på grund av
markens olika beskaffenhet är så pass
varierande. Förberedelsearbeten och
kostnader för grundläggning kan därför
bli mycket olika även för samma typ
av hus. För själva husstommarna ovanpå
grunden borde det däremot mycket
väl vara möjligt att få fram en skälig
normalkostnad. I själva verket har bostadsstyrelsen
i det avseendet redan ett
betydande material och räknar med sådana
normer, fast inte i det syfte som
jag här talar om. Jag är heller inte
övertygad om att normerna är riktiga
och lämpliga i alla avseenden. Då borde
det väl principiellt sett vara ganska
enkelt att ge den som bygger sin husstomme
något mera anmärkningsvärt
under normalkostnaden, icke bara den
stimulans som det innebär, att få en
anskaffningskostnad fastställd, som ligger
något högre än den han faktiskt
byggt för, men naturligtvis under normalkostnaden,
utan även att ge honom
en direkt favör från det allmänna i
form av något fördelaktigare lånevillkor
eller till och med så länge den nu

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

snabbt minskade subventionen består
en något högre subvention. Den däremot,
som bygger sin stomme över normalkostnaden
men icke så högt, att projektet
helt måste förkastas av de prövande
myndigheterna, borde få något
mindre fördelaktigare lånevillkor och
en något mindre subvention, så länge
denna består. Detta är ett principiellt
resonemang, som anger en tankegång,
och får inte pressas för hårt i detaljerna.
Men jag tror, att skillnaden i behandling
av »den dyre» och »den billige»
byggaren, om jag får använda de
uttrycken, kan röra sig inom ganska
små marginaler och en oförändrad totalram
för det allmännas prestationer
och ändå få en avsevärd stimulerande
effekt på det billiga byggandet. Praktiska
åtgärder efter dessa eller liknande
riktlinjer anser jag vara av mycket
stor betydelse för att driva på rationaliseringstakten
inom bostadsbyggandet.
Socialministern borde verkligen sätta
några högt kvalificerade experter på
att utarbeta en konkret metodik för
detta. Då skulle det vara berättigat att
hysa större förväntningar på en större
bostadsproduktion inom en oförändrad
total investeringsram än vad socialministern
nu kan göra.

5) Vi har nyss sett i tidningarna, att
igångsättningen av egnahem redan från
och med mitten av januari har begränsats
till 7 000 st. per halvår. Det är
ett steg nedåt. Jag vill erinra socialministern
om att jag redan under förra
årets remissdebatt försökte fästa hans
uppmärksamhet på de besvärande konsekvener,
som en för snäv, total kreditram
för allt bostadsbyggande, kombinerad
med fullständig frihet för egnahemsbyggandet,
även från varje kreditteknisk
begränsning, kunde få. Jag uttryckte
min tillfredsställelse över den
uppblomstring av egnahemsbyggandet
som väntades men ville säga, att om
denna dröm skulle bli verklighet, så
krävdes naturligtvis också en större
kreditram. Nåväl, riksdagen biföll so -

cialministerns förslag och beslöt att
lämna egnahemsbyggandet full frihet
även från en bestämd kreditram, och
det beslutet tolkades mycket allmänt •—
och kunde sannolikt med skäl tolkas så
— såsom gällande budgetåret 1954/55.

Nu har skett ett kraftigt uppsving av
egnahemsbyggandet och vad gör socialministern
då? Jo, han smäller till med
en åtstramning redan nu, trots alltså att
riksdagen för föga mer än ett halvår
sedan godkände och i stor utsträckning
livligt uppskattade hans förslag att lämna
egnahemmen fria även från varje
begränsning av någon kreditram. Om
socialministern blivit förskräckt över
utvecklingen, vilket jag anser att man
inte alls behöver vara, så borde väl den
rätta vägen ha varit, att han kommit
till riksdagen och sagt, att det beslut,
som här fattades på mitt förslag, nu
måste rivas upp och ersättas av en
sträng begränsning. Det hade varit den
riktiga vägen — i varje fall, om man
tar skälig hänsyn till att riksdagen skall
få vara med och ändra på ett beslut,
som riksdagen har fattat. Men det har
inte skett. Tvärtom, över huvudena på
oss, trots det beslut av annan innebörd
som vi fattat, genomför regeringen nu
på egen hand en hård begränsning, när
det gäller tillkomsten av nya egnahem.

Från den fulla friheten för egnahemmen
dyker regeringen huvudstupa tillbaka
in i en snäv begränsning, den kastar
sig från den ena ytterligheten, som
den nyss fått riksdagens sanktion på,
till den andra ytterligheten, som den
inte alls bryr sig om att i förväg be om
riksdagens godkännande av. Denna hit
och dit-politik får sedan myndigheter
och allmänhet rätta sig efter. Om planmässighet
kan man verkligen inte tala,
om pålitlighet, varaktighet och stabilitet
i regeringens åtgärder inte heller. Det
är i detta fall liksom i andra, som berörts
förut i dag, verkligen fråga om
en sorts politik för några månader
sedan och en annan sorts politik nu.

6) Så skall jag till sist ta upp ännu

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en punkt. Jag tror det finns skäl att
fråga sig vad som skall hända på byggnadsarbetsmarknaden
under de framförliggande
månaderna, om regeringens
politik fullföljes. Egnahemsbyggandet
stryps åt, av byggnadsregleringens kvoter
skall enligt uppgifter endast en
mindre del få disponeras under första
halvåret. Visst har det varit trångt på
olika avsnitt av byggnadsarbetsmarknaden
vid olika tillfällen under 1954, men
i stort sett har det inte varit mera
trångt än under 1953 och 1952. Det är
fara värt att regeringen skjuter över
målet. Det är för våldsamma kastningar
i olika riktningar. Kraven på en jämn
sysselsättning inom byggnadsfacken tillgodoses
sämre än nödvändigt. Skall regeringens
program fullföljas, uppstår
risker för att en icke godtagbar arbetslöshet
inom byggnadsfacken skall uppstå
— jag kan inte förstå annat — eller
också kommer arbetskraft att flytta över
från dessa fack till andra näringsgrenar.
Får jag fråga: Är detta en medveten
politik från regeringens sida, är det
detta som är syftet? I så fall är min
bestämda mening att det bör sägas
klart ut.

Om jag sammanfattar är alltså läget
det, att socialministern föreslår en faktisk
nedskärning av bostadsbyggandets
kapacitet i jämförelse med den nivå
det nu har, trots att det alltjämt har en
andel av våra samlade investeringar,
som befinner sig på bottennivån, trots
att en mycket, mycket måttlig ökning
av sparandet — en ökning som en annan
ekonomisk politik än regeringens
kunde åstadkomma — skulle ställa resurser
till förfogande för att undgå denna
nedskärning, och trots att möjligheterna
att driva på rationaliseringen
mera fortfarande är goda.

Jag tror det är skäl för riksdagen att
noggrant pröva alla omständigheter i
detta sammanhang, innan den går med
på något sådant. Jag tror också det är
skäl att komma ihåg att målet, en stabilare
balans mellan total efterfrågan

och total tillgång, mellan investeringar
och sparande, vägen till en bättre behovstäckning
på alla våra bristområden,
kan vi nog aldrig nå, om vi i huvudsak
endast tillämpar negativa medel
och metoder, om vi så snart någon
överansträngning av resurserna hotar
bara arbetar med höjda skatter och
skärpta regleringar för att söka minska
medborgarnas efterfrågan inom ramen
för resurserna. Denna negativa väg
kommer aldrig att leda till målet. Jag
tycker att vi borde ha lärt oss det. Vi
måste i långt större utsträckning använda
de positiva metoderna och medlen,
göra det mer lönande och lockande
att spara, bättre understödja rationaliseringssträvandena,
arbeta mera på att
öka resurserna, så att de räcker till
bättre för medborgarnas berättigade
önskemål. Det är den positiva vägen.

Vidare anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är litet tveksam om
hur jag här i en improviserad replik
skall bemöta herr Wedéns ståtligt upplagda
anförande, som spände över hela
registret: sparande, skattepolitik, atomkrigföring
och rullande produktion av
egnahem. Det må emellertid vara mig
tillåtet att göra några bemärkningar, eftersom
jag av herr Wedéns anförande
funnit detta ganska nödvändigt.

Herr Wedén gjorde gällande — åtminstone
fattade jag hans ord på det
sättet — att regeringen har överskridit
sina befogenheter genom att presentera
riksdagen ett förslag om begränsning
av egnahemsbyggandets ram för 1955.
Jag ber då att få erinra om att regeringen
för ett år sedan presenterade
riksdagen ett förslag till bostadsbyggande,
som innebar att vi med medelsanvisningar
begränsade flerfamiljshusbyggandet
men lämnade egnahemsbyggandet
fritt. Det sades då särskilt ifrån,
att man trodde sig kunna göra det un -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

der de förutsättningar, som gällde för
egnahemsbyggandet vid den tiden.
Riksdagen var med på den linjen och
underströk, att om det skulle visa sig
att egnahemsbyggandet tenderade att
öka, så kunde man till äventyrs acceptera
även detta, och i så fall blev det
fråga om att begära ytterligare medel.
Vi har inom regeringen kunnat konstatera
att egnahemsbyggandet har ökat,
och till den ändan ligger nu ett förslag
på riksdagens bord, där det på tilläggsstat
begäres ytterligare 100 miljoner
kronor för innevarande budgetår, i allt
väsentligt betingat av ett expanderande
egnahemsbyggande. Jag utgår ifrån att
vi skall kunna få riksdagen att acceptera
detta anslagsäskande. I varje fall
får jag ta herr Wedéns reaktion på
detta förslag såsom ett uttryck för intresse.

Men det är väl ändå på det sättet, att
regeringen måste förbehålla sig rätten
att försöka bedöma läget, även när riksdagen
inte är samlad, och en bedömning
av bostadsbyggandets omfattning
på egnahemssidan sistlidna höst har
föranlett regeringen att framlägga förslag
för riksdagen att fixera även en
ram för egnahemsbyggandet.

Om jag jämför hur regeringen betraktade
detta problem för ett år sedan
och i dag, ger jag faktiskt den
enklaste bilden av det hela, om jag tilllåter
mig erinra om att i fjol begärde
vi av riksdagen en låneram, som skulle
täcka ett bostadsbyggande på 53 000
lägenheter. Därutöver räknade vi med
4 000 lägenheter producerade utan statligt
lån, varför totalsiffran skulle kunna
innebära 57 000 lägenheter. I år presenterar
vi riksdagen för kommande år
låneramar, som innebär ett bostadsbyggande
på 54 000 statsbelånade lägenheter,
40 000 i flerfamiljshus och 14 000
egna hem. I fjol var bedömningen
13 000 egna hem. Om jag presumerar
samma byggande utanför den statliga
lånegivningen är regeringens förslag
till riksdagen det, att vi begär accept

för ett bostadsbyggande som representerar
58 000 lägenheter, medan vårt förslag
för ett år sedan representerade
57 000 lägenheter.

Nu måste, som jag nyss antydde, regeringen
göra sina bedömanden utifrån
vad regeringen kommer fram till för
uppfattning om arbetskraft, materiel,
anspänning och behov på andra områden
än bostadsbyggandets område. Det
är inget övergrepp gentemot riksdagen
att presentera de förslag som framlagts
i kapitalbudgeten. Om riksdagen skulle
ha en annan uppfattning än regeringen
och anse att här behöver man inte
limitera bostadsbyggandet med låneramar,
så står det riksdagen fritt att
korrigera regeringen. Jag ber emellertid
att få erinra herr Wedén om att för
jämnt ett år sedan stod herr Wedén i
remissdebatten och deklarerade, att när
man släppte bostadsregleringen blev det
nödvändigt att reglera över medelsanvisningen
— detta sagt inom parentes.
Men om riksdagen skulle komma till
den uppfattningen, att man kan bedöma
läget mera optimistiskt än regeringen
gjort, är det väl ingen som bestrider
riksdagens rätt och kompetens
och makt att här vidta korrigeringar.

Jag vill vidare något kommentera en
annan siffra, som herr Wedén använde
vid ett par tillfällen i sitt inlägg i dag
och som han även använde för några
månader sedan i ett inlägg under höstsessionen.
Han åberopade då en siffra
på 70 000 den 1 november 1954 i gång
varande lägenhetsbyggen, och så tar
han det som uttryck för att om man nu
går ner i fråga om denna löpande siffra
för bostäder under produktion betyder
det utan vidare ett nedbantat bostadsbyggande.
Herr Wedén gjorde visserligen
några små reservationer, men i vart
fall var intrycket av hans anförande
det, att dessa 70 000 lägenheter hängde
där som ett ganska riktigt uttryck för
något som skulle kunna betraktas som
en normal siffra för bostadsproduktionen.
Så är det emellertid inte. Denna

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rullande produktion, som herr Wedén
talat om några gånger här i dag, rullar
inte jämnt över årets alla tolv månader,
utan man måste med naturnödvändighet,
om man vill ha en styrsel som
innebär att folk har arbete även under
vintern, ha en kurva som går både upp
och ner beroende på när man har intresse
av att sätta i gång huvuddelen av
bostadsbyggandet.

Nu visar det sig att på sommaren
kommer det in en rad av extra arbetstillfällen
för byggnadsarbetarkåren. Det
betyder att vi medvetet håller igen
igångsättandet av bostadslägenheter under
första hälften av kalenderåret. Vi
behöver bostadsbyggandet att falla tillbaka
på för att hålla sysselsättningen
uppe under vintermånaderna, och därför
sättes medvetet i gång en mycket
stor del av årskvoten under tredje kvartalet
varje kalenderår. Det skiljer sig
så pass mycket i det avseendet, att det
normala under första halvåret är en
igångsättning, om jag håller mig till
flerfamiljshus, av 17 000 lägenheter
mot 25 000 å 26 000 lägenheter under
andra halvåret. Andra halvårets igångsättning
ligger företrädesvis på tredje
kvartalet för att ge den eftersträvade
vintersysselsättningen. Om jag därför
i november månad mäter av hur många
bostäder som är under produktion, är
det uppenbart att jag måste komma
fram till en hög siffra. Denna siffra är
reducerad den 1 januari till ungefär
60 000 lägenheter och kommer att sjunka
ytterligare under följande månader
kanske ner emot 50 000 för att på hösten
1955 på nytt visa en stark uppgång
till mellan 60 å 70 000 lägenheter.

Så ligger det till, och det är inte
alldeles uteslutet att herr Wedén kunnat
räkna ut detta själv, eftersom hans
anförande gav en anvisning åt det hållet.
Men jag har velat säga detta för att
vi allesammans skall vara överens om
att man inte kan rycka ut en siffra ett
visst datum på året och dra slutsatser
av den. .lag tror att det iir riktigt att

säga, att man bör variera sysselsättningen
allt efter lägets krav. Det avgörande
är att beakta vad sysselsättningsläget
kräver och vad arbetsmarknadsläget
ger för möjligheter. På de premisserna
hyser jag vissa förhoppningar
om ett bostadsbyggande av hög stabil
klass och karaktär. Förhoppningsfullt
kanske jag också kan säga, att den tendens
och trend, som har rått under senare
år, inte skall behöva brytas utan
att ökningen skall kunna fullföljas i
framtiden.

Herr Wedén, som är en man med
fantasi och har ett illustrativt sätt att
förtälja kammarens ledamöter sina uppfattningar
om mig, liknade mig vid en
chaufför som sitter och kör bil med
åtdragen handbroms. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter, att skulle herr
Wedén ha suttit vid ratten, så hade det
varit 9 000 eller 10 000 lägenheter ytterligare
påbörjade i fjol, men eftersom
antalet byggnadsarbetare är av en
bestämd storlek, så hade det bara betytt
en uttunning av arbetare på varje
arbetsplats med de konsekvenser detta
för med sig för bostadsproduktionens
ekonomi och omfattning.

När herr Wedén vidare talar om att
Kungl. Maj:ts förslag korresponderar
illa med bostadsstyrelsens uppfattningar
om vad som skulle vara ett lämpligt
bostadsbyggande under 1955, i varje
fall på egnahemssidan, så kan jag inte
uraktlåta att berätta för herr Wedén,
att dagen innan regeringen bestämde
sig för de 14 000 statsbelånade egnahemmen
— och vi beräknar för 1955
på samma sätt som 1954 2 000 egnahem
utan statsbelåning utöver dessa 14 000
—■ hade socialdepartementet en överläggning
med bostadsstyrelsen för att
höra efter, vad man ansåg vara den
plausibla siffran för egnahemsbyggandets
igångsättning under 1955. Svaret
blev 16 000 egnahem, statsbelånade och
icke statsbelånade. Dagen efter fattade
regeringen ett beslut av den innebörden,
och bostadsstyrelsen fick alltså

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det egnahemsbyggande som eftersträvades.

Herr Wedén kommer tillbaka till en
gammal käpphäst, och det är att socialministern
skall ordna det på så sätt
med bostadsstyrelsen, att den husbyggare
som bygger billigt skall ha speciell
stimulans via långivning eller via
subventioner för att man på det sättet
skall få ett incitament i den statliga
bostadspolitiken i en — jag skall inte
förneka det — önskvärd riktning. Detta
har vi talat om många gånger förr, och
jag vill nog säga att problemet inte är
av den omfattning, som herr Wedén
vill ge det. Om vi erinrar oss — jag
har sagt det tidigare och jag ber om
ursäkt för att jag gör mig skyldig till
en upprepning — att 75 å 80 procent
av allt bostadsbyggande här i landet
sker på entreprenad, där byggaren infordrar
anbud, och den som räknar bäst
och billigast får arbetet. Där finns ju
alla profitincitament för att man skall
försöka bygga så billigt som möjligt.
Ju billigare man bygger, desto större
förtjänst får man ju själv i sin egenskap
av entreprenör.

Beträffande de kvarvarande 20 procenten,
där man kan säga att företagarna
bygger i egen regi, kan man väl
fråga sig: Finns det något att göra här?
Men det är ju ingenting som hindrar
att byggherren resonerar på samma sätt
som entreprenören. Bygger de billigt
och kommer in under »bostadsstyrelsens
kostnadstak», om jag får uttrycka
mig så, så har ju inte bostadsstyrelsen
etablerat någon klappjakt på
dem för att pressa ned preliminärbeslutet
vid de slutgiltiga avräkningarna.

Jag har diskuterat detta med bostadsstyrelsens
experter — det kan jag försäkra
herr Wedén — och jag har diskuterat
det i en församling av den fria
byggnadsmarknadens experter för att
se, om det egentligen fanns något intresse
för att på allvar försöka göra
något. Man kom samt och synnerligen
fram till — allmännyttiga bostadsföre -

tag, kooperativa bostadsbyggare, enskilda
privata bostadsbyggare och bostadsstyrelsens
experter — att det nuvarande
systemet är relativt gott.

När herr Wedén vidare kritiserar regeringen
för att den, som han uttryckte
sig, kastar från den ena ytterligheten
till den andra ytterligheten, så var det
väl ändå någonting som kanske inte
var så grundligt genomtänkt från herr
Wedéns sida. Om man ena året har egnahemsbyggandet
helt fritt och icke limiterat
av någon som helst medelsbegränsning
men man sedan kommer
fram till att detta inte går med hänsyn
till de reala resurserna och med hänsyn
till önskvärdheten av att även
egnahemsbyggandet får en viss säsongutjämnande
karaktär, så säger herr Wedén:
Här kastar regeringen från en
helt obunden frihet till en helt bunden
begränsning.

Ja, det finns ju ingenting annat att
göra, herr Wedén; det finns ju ingen
kompromiss mellan dessa båda ytterlighetsriktningar.
Menar herr Wedén, att
man skall låta egnahemsbyggarna bygga
grunden fritt men begränsa väggarna,
eller menar herr Wedén att man skall
låta den som bara bygger ett rum och
kök bygga fritt men tvinga den som
bygger två rum och kök att underkasta
sig en statlig begränsning? Jag
kan inte finna någon kompromiss mellan
dessa båda ytterlighetsriktningar,
och jag är ytterst intresserad av att
få höra vad herr Wedén har för en
kompromiss att komma med på denna
punkt.

När vidare herr Wedén talar om dessa
frågor gör han det utan att ta hänsyn
till var den verkliga begränsningsfaktorn
ligger, nämligen i tillgången på arbetskraft,
framför allt å yrkesarbetare.
Jag skall ta ett exemel som kan vara
herr Wedén rätt närliggande.

I hela Södermanlands län, som bl. a.
representerar städerna Eskilstuna, Torshälla,
Nyköping, Oxelösund och Katrineholm
ävensom tätorten Vingåker,

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fanns det enligt statistiken den 15 december
i fjol — d. v. s. mitt i vintern —
summa sju arbetslösa byggnadsträarbetare.
Kom sedan och försök kritisera regeringen
eller socialministern för att
man hållit igen på bostadsbyggandet!
Visst hade vi kunnat släppa loss ytterligare
10 000 lägenheter och visst hade
vi kunnat släppa handbromsen och
trampa på gasen, men vad hade följden
då blivit? Jo, en förlängd byggnadstid
och ett dyrare bostadsbyggande och en
besvärligare arbetsmarknad, det är alldeles
ofrånkomligt.

Jag har här i väskan ett brev från en
av våra största byggande företagare, daterat
i går, där han säger: »Du har
många gånger talat om att »flaskhalsen»
är träarbetare och murare. Jag skall berätta
för Dig att flaskhalsen är den tekniska
personalen i ännu större utsträckning.
Vi får hafsa ifrån oss ritningar
och projekteringar, allt till det resultatet
att vi inte kan få de besparingar i bostadsbyggandet
som är önskvärda.» Åk
omkring utan handbroms, herr Wedén,
och titta på resultatet om något år! Det
kommer inte att bli uppbyggligt, det kan
jag försäkra.

Men det var ju meningen att jag inte
bara skulle föra denna debatt enbart
med herr Wedén. Det finns faktiskt ett
problem här som har ett något vidare
intresse och som jag för att spara tid
skall passa på att säga något om även
nu. Herr Cassel interpellerade mig under
höstriksdagen angående bostadskrediterna,
om svårigheterna för bostadsbyggarna
att få kreditiv, att få inteckningslån
för att avlyfta kreditiven och
på det sättet få det hela att rulla runt.
Regeringen har i år, som jag tidigare
har anfört, fixerat bostadsbyggandets
omfattning för 1955 både för flerfamiljshus
och för egnahem. Bakom detta ligger,
som jag också har anfört, en bedömning
av vad regeringen anser vara
ett lämpligt bostadsbyggande med hänsyn
tagen till våra resurser och dessas

fördelning på olika investeringsområden,
så som vi ser dessa frågor i dag.

Regeringen är starkt intresserad av
att finansieringsfrågan beträffande det
bostadsbyggande, som vi anser bör genomföras,
också ordnas på ett godtagbart
sätt. En sådan deklaration är naturligtvis
både logisk och konsekvent och
bör väl i detta sammanhang göras. Som
emellertid vårt allmänna ekonomiska
läge för dagen kräver den största återhållsamhet
på investeringssidan — att
denna återhållsamhet måste stödjas och
underbyggas av en restriktiv kreditmarknad,
därom är alla eniga — så blir
självfallet även bostadsbyggandets kreditmarknad
präglad av den allmänna
återhållsamheten. I och för sig är denna
atmosfär riktig även för bostadsbyggandets
del. Man måste nog i sanningens intresse
erkänna att i den allmänna bostadsbyggnadsrushen
har företagen
ibland något lättsinnigt satt i gång, förlitande
sig på att alltid ordnar det sig
med byggnadskreditiven på ett eller annat
sätt. Att sedan bankerna i en stramare
kreditmarknad inte utan vidare
kunnat bevilja kreditiv för objekt, varom
de själva varit okunniga i sina planeringar
och dispositioner, är kanske
inte alltför överraskande.

Nu tror jag att de senaste månadernas
utveckling gjort klart för byggnadsföretagen,
att en uppgörelse med banker om
byggnadskreditiv, innan man sätter i
gång byggen, är ofrånkomlig, om man
vill att arbetet skall gå lugnt och friktionsfritt.
Innan man kommer fram till
denna riktiga ordning över hela fältet,
kan vissa övergångssvårigheter uppstå,
det är jag på det klara med. Hittills har
dessa, även om de föranlett en del besvär,
ändå kunnat klaras. Intet talar för
att dessa besvärligheter skulle vara mer
svårbemästrade för tiden framöver än
under de månader som gått; jag är tillräckligt
optimistisk för att tro att de
värsta månaderna har gått. Vi måste
emellertid komma fram till ett allmänt
accepterat och praktiserat system, som

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

innebär att man har kreditfrågan så
klar, innan arbetet sättes i gång, att
man slipper att under pågående byggnation
föra en kanske många gånger besvärlig
diskussion med kreditinstituten
rörande denna helt avgörande fråga.

Beträffande den byggnation återigen
som rymmes inom den av regeringen
uppdragna ramen utgår regeringen
ifrån att krediter skall stå till förfogande.
Kan ett bostadsbyggande av denna
omfattning inte komma i gång på grund
av kreditsvårigheter är regeringen beredd
att medverka till en lösning i åsyftad
riktning. Att redan nu ange den teknik
som skall användas för att lösa problemet
är omöjligt. Det är en sak som
får avgöras när och om frågan verkligen
aktualiseras.

Herr talman! Jag är snart färdig med
mina kommentarer. Den vid varje riksdag
mycket kritiserade bostadspolitiken
skall emellertid icke bedömas efter mer
eller mindre kraftigt tilltagna löften
utan efter resultaten. Herr Wedén har
under flera år stannat vid ett krav på
60 000 lägenheter. Han går i år upp till
65 000 lägenheter. Om han nödvändigtvis
skall skära till så att han ligger över,
varför inte ta till de 75 000, som jag sett
nämnda i oppositionspressen under de
senaste veckorna såsom en riktig och
lämplig målsättning för bostadsbyggandet?
Herr Wedén kritiserar mig för att
jag inte i fjol lovat ut ett bostadsbyggande
av högre storleksordning. Jag tillät
mig säga i fjol — jag har sagt det två år,
och i dag blir det följaktligen sagt för
tredje gången — att oppositionen har
haft så många kärkomna tillfällen att
kritisera regeringen och de bostadspolitiska
myndigheterna för att utställda
löften icke har kunnat förverkligas. Jag
har valt en annan väg, och det är att
lova litet mindre och med tacksamhet
ta mot om det blir litet mera. Jag tycker
inte, att man behöver kritiseras för
denna försiktighet.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern rekommenderade
i hastigheten, att beträffande
bostäderna även jag skulle köra med
handbromsen på. Jag måste säga, att
när det gäller att köra föredrar jag att
använda fotbromsen, när det behövs,
på ett riktigt och förnuftigt sätt; jag
vill absolut inte råka ut för att av misstag
köra med handbromsen på. Det är
detta som socialministern enligt min
uppfattning har gjort under det förflutna
året, då han skapat en del onödiga
svårigheter genom sina från början felaktiga
beräkningar.

Så säger socialministern, att jag med
en utgångspunkt från siffran 70 000 lägenheter
i gång den 1 november, har
velat förorda ett program, vilket genom
en mer eller mindre besinningslös igångsättning
skulle ha åstadkommit en överansträngning
av byggnadsarbetsmarknaden.
Det är en fullständig karikatyr.
Jag nämnde siffran 65 000, herr socialminister,
och utgick dels från att antalet
lägenheter under byggnad den 1
november i fjol, nämligen 70 000, skulle
sjunka en del, dels från den ansvariga
myndighetens, bostadsstyrelsens, egen
bedömning. Jag erinrar mig emellertid
också mycket väl, herr socialminister,
att, när vi diskuterade saken förra året,
så tog jag också då siffran för i gång
varande produktion i slutet av 1953,
alltså för något mer än ett år sedan,
som utgångspunkt för att bedöma den
faktiskt föreliggande kapaciteten. Det
var inte så, att jag sade, att denna kapacitet
var lika stor som den då i gång
varande produktionen, men den gav i
alla fall en utgångspunkt för bedömningen.

Om socialministern går tillbaka till
debatten, skall han finna, att han nämnde
lägre siffror, att han faktiskt underskattade
produktionen, och jag tror inte
alls, att det är förmätna anspråk, om
jag i dag säger, att min bedömning var
avsevärt riktigare än socialministerns.
Jag har verkligen inte velat förorda

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

något besinningslöst igångsättande av
ny bostadsproduktion. Men vad jag bestämt
velat hävda är att den bedömning
är riktig, som säger, att ungefär
65 000 lägenheter om året är den kapacitet,
som de inom bostadsbyggandet
engagerade resurserna i dag har. Den
kapaciteten skall vi utnyttja på ett vettigt
sätt med begagnande av fotbroms,
när det behövs för att inte få stockningar
och för att inte denna kapacitet
skall gå ned igen, nota bene om vi
vill behålla den. Det hjälper inte, att
socialministern kommer och säger att
regeringen föreslår en igångsättning
under nästa budgetår av 58 000 lägenheter.
Mitt intresse har varit att påvisa,
att dessa bedömningar ligger under
det verkliga läge, dit utvecklingen
av bostadsbyggandets kapacitet i verkligheten
har hunnit.

Socialministern säger beträffande
stimulansen till rationalisering att man
inte har något större intresse inom bostadsstyrelsen
och bland byggnadsföretagarna.
Det blir dock, säger han, en
viss förtjänst, om man bygger under
det tak, han talar om. Det bristande
intresset kan bero, herr socialminister,
på att taket är fel konstruerat. Man
kanske behöver andra normer, man behöver
räkna på annat sätt och med ett
annat syfte.

Det gäller även att ge kommunerna
intresse för en vettig stadsplanering.
Det är inte bara fråga om entreprenörerna
utan också om byggherrarna; det
är så många omständigheter som här
inverkar. Jag nämnde ju en rad av
dem.

Socialministern var uppenbarligen
försiktig när det gällde egnahemsbyggandet.
Han sade, att riksdagen fattade
ett beslut förra året men att regeringen
ju ibland måste handla, när riksdagen
inte är samlad. Nu har regeringen framlagt
ett förslag med annan innebörd
än det av riksdagen förra året fattade
beslutet. Nåväl, vad jag kritiserar är
att regeringen icke avvaktat riksdagens

beslut om det nya regeringsförslaget,
utan den har på egen hand ändrat den
politik, som riksdagen i fjol enades om
att föra beträffande egnahemmen. Det
är detta, som jag har tillåtit mig att karakterisera
som att gå vid sidan av
riksdagens dignitet på ett sätt, som en
socialminister, som har respekt för
denna riksdag, inte borde göra.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Wedén var så
mycket mer lugn och sansad i sitt sista
anförande att jag kan fatta mig kort,
förlitande mig på att mitt försök att
redogöra för byggnadsfrågor^ verkligen
fallit i något så när god jord. Jag
skulle emellertid nu vilja göra ytterligare
ett påpekande.

Hösten 1953 och hösten 1954 representerar
inte samma typ i fråga om
igångsättning av bostadsbyggande. År
1953 lyckades vi inte åstadkomma en
igångsättning under hösten i den utsträckning
som blev fallet år 1954. Det
finns sålunda väl grundad anledning
att räkna med att vinterarbetslösheten
innevarande säsong skall hålla sig på
ett lägre plan än under föregående säsong.
Men just den omständigheten att
myndigheterna mer målmedvetet har
inriktat sig på en igångsättning under
hösten medför självfallet, att siffran
för under byggnad varande lägenheter
blir högre, om man mäter byggnadsproduktionen
den 1 november varje år
och med utgångspunkt därifrån gör
vissa jämförelser.

Om riksdagen, herr Wedén, ogillar
regeringens förslag till en medelsanvisning,
som sätter bostadsbyggandet
till totalt 58 000 lägenheter, så finns
det, såsom jag nyss sade, självfallet
möjlighet för riksdagen att korrigera
regeringens förslag. Jag hoppas att
riksdagen inte skall behöva göra det,
ty regeringens förslag är grundat på
en bedömning som enligt min mening

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är riktig med hänsyn till investeringsläget
just nu. Men skulle mot förmodan
riksdagen vilja företa en korrigering,
hinner riksdagen göra detta utan att
det har inträffat några som helst olyckliga
följder. Det kommer nämligen inte
under januari och februari månader
här i landet i gång några egnahemsbyggen
att tala om, och det är knappast
heller fallet i mars månad. Egnahemsbyggandets
säsong är av klimatiska och
andra skäl en annan. Inte heller på
denna punkt behöver alltså herr Wedén
vara så ängslig.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hann inte i min förra
replik beröra läget på byggnadsarbetsmarknaden.
Såsom socialministern
säger kan vi förvänta en lägre vinterarbetslöshet
denna säsong än förra säsongen,
eftersom man under den senaste
hösten fått i gång en större produktion
tidigare än föregående år. Detta är ju
bara bra. Icke förty fanns det den 10
januari detta år något över 14 000 byggnadsarbetare
anmälda såsom arbetslösa
i hela landet. Om man studerar siffrorna
för utvecklingen under 1953 och
1954, skall man finna att det under
sommarmånaderna, då ju byggnadsproduktionsapparaten
är utsatt för den
värsta belastningen, föreligger en så liten
skillnad mellan 1953 och 1954 att
det praktiskt taget icke är möjligt att
tala om någon ökad belastning. Trots
detta torde det, herr socialminister,
vara ett faktum att bostadsproduktionens
totala kapacitet har ökats icke obetydligt
från år 1953 till år 1954. Det är
denna kapacitet, som ännu icke kommit
till uttryck i siffrorna över antalet
färdiga lägenheter, som socialministern
vill skära ned.

Vad jag har kritiserat beträffande
egnahemsbyggandet är den övergång
som har skett från, såsom jag sade, den
ena ytterligheten till den andra. Jag
skall visst medge att jag tidigare har

framfört den meningen, att den bästa
metoden att styra bostadsbyggandet är
att göra det över kreditgivningen. Men
därför att jag säger detta behöver jag
ingalunda gilla den alltför snäva ram,
som socialministern enligt min mening
nu har satt för egnahemsbyggandet och
som innebär en nedskärning även av
denna del av byggnadsproduktionen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För att uppgiften om
14 000 arbetslösa byggnadsarbetare den
10 januari inte skall hänga alltför mycket
i luften vill jag erinra om att av
dessa 14 000 byggnadsarbetare i hela
landet återfinnes 1 250 i Stockholm. Av
dessa 1 250 befinner sig 700—800 i åldern
över 50 år, medan 250 är folkpensionärer.
Ungefär liknande är sammansättningen
av de arbetslösa byggnadsarbetarna
ute i landet.

Jag anser att detta är en kommentar
som bör göras till siffran 14 000 arbetslösa
byggnadsarbetare. Denna är inte
något uttryck för arbetslösheten bland
de verkligt fullgoda byggnadsarbetare
vilka accepteras såsom deltagare i ackordsarbeten
på byggena.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Debatten här i dag har
huvudsakligen rört sig om den ekonomiska
politiken och skattepolitiken,
och senast har vi fått lyssna till ett
resonemang om bostadspolitiken. Men
även jordbrukets problem har berörts
av några talare i debatten. Frågan om
jordbrukets ställning här i landet och
prissättningen på jordbrukets produkter
är också något som alltid tillhör
den aktuella diskussionen, och jag
skulle nu vilja säga några ord om dessa
problem med utgångspunkt från det
här föreliggande förslaget till nionde
huvudtiteln. Denna huvudtitel har ju

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

från oppositionens sida fått ett mycket
välvilligt mottagande, och man har
sagt att man inte funnit anledning att
framställa några större anmärkningar
mot huvudlinjerna i densamma.

Framför allt har de frågor som gäller
skogen fått en stor plats i den föreliggande
propositionen och det med
all rätt, tv skogen har blivit av allt
större betydelse för vårt näringsliv. I
likhet med andra huvudtitlar går emellertid
den nionde huvudtiteln i ganska
hög grad i sparsamhetens och knapphetens
tecken.

Jag är fullt medveten om att det
finns många önskemål och krav som
jag sagt nej till men som ur vissa synpunkter
hade bort bifallas. Vi måste
dock vara medvetna om att läget är
sådant, att det är nödvändigt med den
största försiktighet när det gäller att
öka statens utgifter. Den som inte år
rädd för ett försämrat penningvärde
och den som är beredd på att skatterna
kan öka eller i varje fall att möjligheterna
för en kommande skattesänkning
kan spolieras, han eller hon må
ju kunna fordra ökade utgifter på detta
område.

De ökningar som förekommer på
nionde huvudtiteln i år finner vi i huvudsak
på skogsvårdens område. Där
har det varit möjligt att åstadkomma
en höjning på cirka 2,5 miljoner kronor.
Höjningen kommer i huvudsak på
skogsvårdsstyrelserna samt på anslagen
till skogsförbättringar, väg- och flottledsbyggnader,
ökad skogsproduktion i
Norrland samt skogsvårdskurser, där
ökningen skett genom en överflyttning
av vissa lönekostnader. Skogens stora
betydelse såväl för den enskilde lantbrukaren
som för hela vår levnadsstandard
har därför, kan man säga,
kommit till uttryck i vissa utgiftsökningar
i denna knapphetens budget.
Det är min förhoppning att dessa tendenser
i fråga om skogsvården skall
hälsas med tillfredsställelse på olika
håll.

Förutom ökningen av anslagen till
skogen har kommit en ökning av anslaget
till jordbrukets forskning. Anslaget
till forskningsrådet är höjt från
350 000 kronor till 550 000 kronor, och
jordbrukets högskolor har fått en betydlig
förbättring av sina stipendier, så
att de numera kommit upp i full jämslällhet
med stipendierna vid övriga
universitet och högskolor.

Skogen har ju varit föremål för diskussion
under hösten. Det har framförts
olika meningar. Man har ju bl. a.
varit av den meningen, att ägandet av
skogen och skötseln av den kanske
skulle kunna ske på ett annorlunda
sätt än nu. Den debatt som förekommit
kan nog sägas ha varit stimulerande,
och där har givits vissa upplysningar.
I diskussionerna mellan medlemmarna
av de partier som ingår i regeringskoalitionen
försöker oppositionen ofta
spåra ett frö till en motsättning, som
kan leda till den av oppositionen så
efterlängtade upplösningen av koalitionen.
Ett samarbete kan väl i livets olika
skiften ske mellan människor även om
man har olika grundåskådning. Man
kan diskutera även om man samarbetar.
Jag tror för min del att en diskussion
inte skadar.

Jag skall inte här ta upp tiden med
en debatt om bolagens rätt att förvärva
skog. Senare under riksdagen
kommer det att ges tillfälle att föra in
den diskussion i dess rätta sammanhang.
Jag vill emellertid ha sagt att i
samband med jordbrukets rationalisering
sker på många håll även en rationalisering
av skogsbruket genom en
förbättrad arrondering. Detta sker ofta
på ett ganska smidigt och sakligt sätt.
Byte av skogsmark sker mellan olika
ägare, ett förfaringssätt som jag för
min del anser bör tillämpas i så stor
utsträckning som möjligt och som säkerligen
kommer att förbättra möjligheterna
både för bondeskogen, för bolagsskogcn
ocli för de allmänna skogarna.
Det är ingen tvekan om att ett

7 Andra kammarens protokoll 19.r>5. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sådant byte är till fördel för alla parter,
i synnerhet om man därigenom
kan förbättra arronderingsförhållandena.
Man kommer givetvis att diskutera
denna fråga mera ingående när landshövding
Fallenius’ utredning kommer.
Vi kanske då får ta ställning till detta
på grundval av mera praktiska förslag
i enlighet med vad som föreslogs i
samband med 1947 års principbeslut,
vilket kanske i viss utsträckning inte
fått någon praktisk utformning. I avvaktan
härpå vill jag endast som ett
självklart faktum framhålla, att varken
jag i egenskap av statsråd eller bondeförbundet
som parti kan medverka till
att den nuvarande fördelningen av skog
förändras till bolagens förmån. Vår koalitionspartners
tidigare insatser i skogsoch
bolagslagstiftningen gör också, att
jag har svårt att tänka mig att någon
avgörande motsättning skall kunna
uppstå på den punkten. Problem kring
skogsvården och skogsavverkningen
som kan visa sig ha sin grund i skogens
fördelning på en mångfald ägare
kan enligt min bestämda uppfattning
lösas på ett för landet lyckligare sätt
om man går andra vägar. Betydelsefulla
initiativ har redan tagits av de enskilda
skogsägarna och deras organisationer
för att åstadkomma en fullt rationell
skogsvård. Det har också sagts här i
debatten, att när t. ex. medlemmar i
Landsorganisationen talar för att bolagen
skulle få förvärva mera skog, är
detta en tanke som emanerar från en
önskan att så långt som möjligt rationalisera
skogsvården. Men jag tror att
bondeskogen med de möjligheter, som
våra skogsägarföreningar och skogsvårdsstyrelser
med sitt upplysningsarbete
ger, skall kunna skötas lika bra
som de större skogsdomänerna.

Med de stora linjerna i skogsvården
säger herr Hseggblom att han är tillfredsställd,
men han hade en kritisk
blick på skogsvårdsavgifterna, som höjts
utan att medlen fått komma till användning.
Att man inte har kunnat ut -

nyttja dessa medel så långt som man
kanske skulle ha velat beror givetvis
på investeringsproblemen. Lössläppandet
av alltför många praktiska skogsvårdsåtgärder,
såsom iståndsättande av
vägar och flottleder, skulle medföra
starkt ökade investeringar och sålunda
få en motsatt verkan mot regeringens
åtgärder på andra områden. Enligt min
mening bör vi i år gå fram på den vägen
att vi i större utsträckning än tidigare
stöder undervisningen. Herr
Svensson i Ljungskile har också anfört
sådana synpunkter.

Herr Haeggbloms inställning till vem
som skall äga skogarna var att bondeskogen
borde få möjlighet att utvecklas.
Huruvida herr Hseggblom vill ansluta
sig till tanken — som jag anser är en
framtidstanke — att vi bör taga en del
skog från större skogsdomäner, bolagsskogar
och allmänna skogar för att göra
ofullständiga jordbruk fullständiga, vet
jag inte. Som jag tidigare sade tror jag
man kan komma ganska långt genom
markutbyten och arronderingar. Dessa
saker kommer dock att senare diskuteras,
när utredningen blivit färdig och
regeringen efter diskussionen om saken
kan framlägga förslag.

I samband med en annan fråga har
jordbruksprisutredningen kommit på
tal här. Enligt min mening får vi diskutera
frågorna, tids nog när utredningen
överlämnats och är remissbehandlad.
Remisstiden har utsträckts till den
15 mars och därefter måste givetvis
regeringen diskutera problemen. Först
därefter, när dessa svårlösta problem
blir mera överskådliga, är det anledning
för mig att ta ställning. Vi får då
tillfälle att utbyta åsikter i dessa frågor.
Till detta åsiktsbyte knyter jag
redan nu förhoppningen, att det skall
ske på ett sakligt och ansvarskännande
sätt. Det gäller framtiden för en stor
grupp i vårt samhälle, och problemen
är på grund av sitt samband med utvecklingen
av vårt övriga näringsliv
av stor betydelse för hela nationen.

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I det sammanhanget måste vi också ta
ställning till de 200 000 ofullständiga
jordbruken, vilka utredningen inte ägnat
någon uppmärksamhet. Dessa jordbruk
utgör en hörnsten i utvecklingen
mot en levande landsbygd och landsbygdspartiet
bondeförbundet kan därför
inte gå förbi den frågan.

När det gäller att bedöma den
nu framlagda jordbruksprisutredningen
har det i tidningspressen framskymtat
en del olika synpunkter. En del
folkpartitidningar har försökt få svenska
folket att tro, att vad denna utredning
föreslår endast är en återklang
av folkpartiets under fjolårets riksdag
framförda jordbruksprogram. Det är väl
onödigt att erinra om att vi i denna
kammare då var ganska klara över att
det program, de allmänna fraser, som
då framlades av folkpartiet, kunde intolkas
i vilket resultat utredningen än
kom till, om denna inte helt skulle
hålla sig utanför de angivna direktiven.
Men man är dock även inom folkpartiet
av olika meningar när det gäller
inställningen till detta program.
Karlstads-Tidningen, där ju en känd
folkpartiledamot av denna kammare
brukar föra pennan, återför emellertid
inte utredningens förslag till folkpartiets
program utan säger att det i dessa
dagar är ungefär två år sedan generaldirektör
Söderström vid en av folkpartiet
anordnad jordbrukardag i Karlstad
skisserade ett sådant alternativ som
det, vilket kommitténs majoritet gjort
till sitt. Vi vet alla att generaldirektör
Söderström är en stark personlighet,
som givetvis i mycket hög grad satt
sin stämpel på den nu framlagda utredningen.
Jag tror dock att denna utredning
måste bli föremål för en noggrann
omprövning, och det är min förhoppning
att vi, även om stora svårigheter
gör sig gällande, dock skall kunna
finna en viig att, som jag tidigare
sagt, lösa dessa problem till tillfredsställelse
för många.

Herr Hmggblom tog upp särproblemet

om sockerbetsodlingen, och jag förstår
de synpunkter han därvid anförde. Det
förslag som framförts i jordbruksprisutredningen
kommer givetvis att medföra
en hel del bekymmer hos vissa betodlare,
i synnerhet hos de odlare som
är bosatta i Mellansverige, i Kalmar
län och på Öland och Gotland, där det
säkerligen blir svårt att få fram en prisbildning
som ger jordbrukaren lön för
hans möda. De problemen får dock detaljdiskuteras
senare.

En annan särodling, som säkerligen
kommer att åstadkomma lika stora bekymmer,
är potatisodlingen. Det förslag
om fabrikspotatisodling och stärkelseoch
brännvinstillverkning, som framförts
i jordbruksprisutredningen, kommer
säkerligen att åstadkomma en hel
del diskussioner i de bygder som är
berörda av dessa problem, och det kan
utan tvekan bereda stora svårigheter att
komma fram till en lösning som är tillfredsställande
för dessa odlare.

Herr Hseggblom var också inne på ett
par andra spörsmål. Herr Hseggblom
tog upp ett problem som väl är av en
ganska ringa omfattning, men som han
ville göra till en stor sak, nämligen frågan
om höjt anslag till Weibullsholm.
Herr Hseggblom ville göra gällande att
det skulle vara en av de sista skansarna
för borgerlighet där bondeförbundet eller
jag som jordbruksminister inte skulle
ge Weibullsholm det anslag företaget
begärt. Jag tror ändå att detta är att
oerhört förstora problemet. Med den
rörelse Weibullsholm bedriver är företaget
säkerligen inte beroende av hundratusen
kronor mer eller mindre i statsanslag.
Jag medger gärna att det kan
utgöra ett erkännande åt denna institution
ifall den får ett ökat anslag. Detta
diskuterades ganska ingående i fjol, och
vi kom då till den uppfattningen att
Weibullsholm är ett företag där man bedriver
såviil förädlingsverksambet som
merkantil rörelse och att förädlingen
har skett på ett mönstergillt sätt, som
säkerligen ger anledning till uppskatt -

100 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ning från det allmännas sida. Nu är
dessa ting ställda under utredning, och
det skulle väl vara egendomligt om
Kungl. Maj :t innan denna utredning har
framlagt sitt förslag frångick sin tidigare
inställning. Detta är anledningen till
att jag i år inte kunnat tillstyrka eller
föreslå någon utökning av anslaget till
Weibullsholm.

Vidare framförde herr Hseggblom ett
problem av mycket lokal art, nämligen
Emåns reglering. Jag förstår så innerligt
väl de människor som är bosatta
inom dessa områden. Nu finns det dock
regler för bidrag till och lånemöjligheter
beträffande dylika företag. Jag
kan försäkra herr Hseggblom, och Hseggblom
vet redan, att vi i jordbruksdepartementet
tillsammans med lantbruksstyrelsen
och av mig kallade representanter,
riksdagsmän och jordbrukare
från denna trakt, vid gemensamma överläggningar
försökt att komma till en
lösning av dessa problem. Jag skulle
inte alls ha berört denna fråga om inte
herr Hseggblom tagit upp den. Lösningen
av detta problem har dröjt länge,
men, herr Hseggblom, frågan är ännu
inte slutdiskuterad. I den mån de nuvarande
författningarna det medger är
jag beredd att ge detta företag så mycket
stöd som är möjligt. Frågan huruvida
man skall föreslå riksdagen att
lämna särstöd kommer in i ett sammanhang
av den storleksordning, att riksdagen
om den godkänner ett förslag om
hjälp till denna vattenreglering kan
ställas inför oerhört stora problem. Detta
gör att jag inte tror att frågan, om
man ser den i ett större sammanhang,
förlorar på att man söker sig fram på
olika vägar, även om det tar tid.

Herr Svensson i Ljungskile hade också
ett par synpunkter att föra fram.
Han var inne på att folkpartiet i fråga
om skogen var av den meningen att skogen
skulle vara i bondeägo, och jag fick
den uppfattningen att man från det hållet
inte heller var beredd att stödja någor,
som helst minskning av den bonde -

ägda skogen. Den socialdemokratiske
partiledaren har också avgivit en deklaration
i denna fråga, och jag finner
att alla partier är av den meningen att
man i varje fall inte bör rubba den bestående
ställningen så, att bondeskogens
andel minskar. Det är glädjande att få
konstatera detta.

Herr Svensson i Ljungskile var också
inne på frågan om skötseln, där kritik
har förts fram. I det fallet tror jag att
herr Svenssons och min synpunkt sammanfaller;
även om man under tider
som har gått har haft anledning att kritisera
skötseln av vår skog så finns det
väl för närvarande ett genomgående intresse
för denna fråga ifrån olika håll,
och det skall väl vara svårt att föra i
bevis att bondeskogen skulle vara sämre
skött än de allmänna skogarna är.

Glädjande nog finns det ett växande
intresse för dessa frågor ibland de
skogsägande bönderna, och bland annat
har SLU hemställt att man skulle
ta under utredning om inte vår lantmannaundervisning
i viss mån skulle
kunna läggas om så att skogsfrågorna
kunde få ett större utrymme. Det finns
möjligheter till det redan nu, men frågan
är säkerligen av den art att den bör
kunna bli föremål för översyn.

Herr Svensson var vidare inne på
trädgårdsskötseln. På hans fråga i detta
sammanhang kan jag svara, att man enligt
min mening bör söka åstadkomma
ett stöd för den alltmer pressade trädgårdsnäringen.
Det ligger då närmast
till hands att tänka sig åtgärder i den
riktning som föreslogs i en av lantbruksstyrelsen
i höstas ingiven skrivelse.
Styrelsen föreslog däri vissa kreditgarantier
och bidrag till redan befintliga,
mindre trädgårdsföretag för att
därigenom underlätta en önskvärd rationalisering
av företagen.

På listan över propositioner som skall
framläggas är det även anmält att man
skall framlägga en proposition om dessa
ting. Självfallet kan jag inte nu gå in
på de villkor som därvid kommer att

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

föreslås. Det får vi diskutera i regeringen,
och därefter är det min plan att få
avlämna en proposition under våren.
Där skall man ta upp dessa ting till behandling
och prövning.

Herr Svensson var också inne på att
de foderpriser som nu är gällande skulle
vara alldeles för höga. Ja, visst kan
man säga att den relation mellan fläskpris
och foderpris som nu råder inte
stimulerar till någon ökad fläskproduktion,
utan tvärtom. Men nu är det ju
ändå så att vi under vårriksdagen har
beslutat de priser som skall gälla för
animalier. När man har efterlyst frihet
på foderprismarknaden har statsmakterna
öppnat de slussar som eljest skulle
förhindra införande av fodermedel.
Här kan alltså fodermedel komma in
utan avgift, bortsett från majs. När det
gäller utförande av fodermedel har man
satt utförselavgift på korn för att hindra
att partier går ur landet. Det har visserligen
exporterats några tusen ton
råg, som kanske skulle kunna sägas ha
varit bra att ha kvar här i landet. Det
råder en prisbildning på foder som är
ganska enastående och som kanske har
utvecklat sig på ett annat sätt än man
har väntat sig, men det är väl så, att
om man vill ha ett friare system får
jordbruket ta både de nackdelar och de
fördelar som följer därmed.

När det gäller importavgiften på majs
behöver jag väl inte återupprepa det
som sades här i våras. Herr Haeggblom
redogjorde då så klart för majsavgiftens
betydelse för möjligheten att exportera
ägg att jag anser att man inte har någon
anledning att djuploda detta problem
mera.

Det är klart att man här kan ha olika
önskemål. Den ena gången kan man
säga att man bör ha en fri prisbildning
och att staten inte skall lägga sig i saker
och ting, en annan gång kanske
företrädare för samma intressen kan
säga: Varför släppte man det och det?
Jag hoppas dock att man för framtiden,
i och med antagande av den proposi -

tion som skall behandlas av denna riksdag,
skall kunna vinna enighet i stor
utsträckning om de förslag som föreligger
där och att det sedan, när det
gäller att lösa de olika särproblem, som
säkerligen har en mycket stor betydelse,
skall ges möjlighet till en lösning
som i så stor utsträckning som möjligt
skall kunna tillfredsställa de olika intressena,
producentintressena såväl som
konsumentintressena. Producenter och
konsumenter behöver varandra, det är
ett axiom, och det gör att vi måste
försöka att diskutera oss fram till framkomliga
lösningar även på detta område.

Herr H.®GGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Syftet med att jag här
drog fram ett rent lokalt problem om
Emåns reglering tycker jag nog att jag
har nått i och med den deklaration som
jordbruksministern har gjort här offentligt,
att vad på honom ankommer skall
frågan föras vidare. Därmed får jag för
dagen vara belåten.

Vad beträffar anslaget till Weibullsholm
vittnar ju herr Norups resonemang
fullkomligt om det jag misstänkte,
nämligen att man rätt cyniskt och föga
generöst räknar med att firman Weibull
klarar av saken och att staten inte behöver
tjänstgöra såsom hjälpare.

Men, herr Norup, jag förde före middagsrasten
över debatten till frågan om
växtförädlingen vid Balsgård. Där gäller
inte det resonemanget, att det finns någon
privat kapitalägare som kan föra
saken framåt. Jag vill utföra vad jag då
yttrade med att säga att det, när jordbruksministern
nu anser sig kunna anslå
200 000 kronor till jordbrukets forskningsråd,
hade varit väl befogat ur
praktisk synpunk och med hänsyn till
önskvärdheten av en allmän spridning
av anslagen till livsmedelsproduktionen
här i landet, att Balsgård hade fått
någon del av den ökning som här i alla
fall fanns tillgänglig.

102

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Så vill jag, herr talman, bidra till att
föra ned diskussionen om möjligheten
att förse de ofullständiga jordbruken
med skog på verklighetens mark genom
att påpeka, att vi ju har en expropriationslagstiftning
som borde ha kunnat
göra det möjligt att i rationaliseringssyfte
överföra vilka skogar som helst
till de ofullständiga jordbruken. Men
den lagen har såvitt jag vet ännu aldrig
kommit till användning. Man kan nämligen
inte överföra fullvuxen, välskött
skog till en ny ägare på det sättet, att
staten hjälper den nye ägaren till ett
skogsförvärv, utan det måste ske så, att
han betalar skogens fulla värde, och
det tror jag inte är möjligt med det
värde på vuxen och avverkningsbar
skog som vi har kommit till. Jag tror,
såsom jag påpekade före middagsrasten,
att den enda utvägen, om vi skall förse
de ofullständiga jordbruken med skog,
är att lantbruksnämnderna nyodlar
skogsmark genom att lägga igen odlad
jord. Sedan får jordbrukarna för en
hygglig penning ta denna skogsbärande
mark, som inte har något egentligt
skogsvärde, och själva skapa sig ett
skogskapital genom att sköta och vårda
den växande skogen. Ett sådant förfarande
innebär enligt min mening större
möjligheter för sakens förverkligande
än ett överförande av mogen skog
till de små jordbruken.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på den
fråga jag ställde i slutet av mitt anförande
angående stöd åt trädgårdsnäringen.
Jag fattar svaret så, att det
skall komma en proposition till innevarande
års riksdag på grundval av
lantbruksstyrelsens förslag. Det finns
ju då ingen anledning att diskutera detaljerna,
ty kommer en proposition,
kommer också motionsrätt.

Jordbruksministern konstaterade att
han och jag var överens i allt väsent -

ligt när det gällde skogen, och det är
ju nöjsamt att få konstatera det en och
annan gång. Jordbruksministern gick
förbi den fråga jag sist ställde, hur det
är med den politiska återförsäkringen
angående överförande av ytterligare
stora skogsarealer till bondejordbruket,
och den är kanske inte heller så lätt att
svara på. Annars har ju bondeförbundet
berömt sig omåttligt av vad man
skulle göra i det fallet.

Jordbruksministern har nu upptäckt,
att det nuvarande foderpriset kanske
inte är så lyckat, och jag ber att få
notera det som ett framsteg i debatten.
Tiden här räcker inte till, och jag har
inte heller lust att ta upp en debatt i
sakfrågan i det fallet, annars finns det
ju mycket att säga om vad som har
varit.

Beträffande folkpartiets program sade
jordbruksministern sedan att det var
så allmänt hållet, att man kunde stoppa
in vad som helst i det. Men jag har
nämnt fem preciserade punkter, och
jordbruksministern har inte gjort något
som helst försök att gå in på de
konkreta frågorna. Det är heller inte
nödvändigt; det är väl så som jordbruksministern
säger, att de sakerna
får bli föremål för noggrann prövning,
och får vi leva och ha hälsan, kanske
vi får tala flera gånger om dem.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Beträffande foderpriset vill jag bara
säga till herr Svensson, att det ingalunda
är den här debatten som har upplyst
mig om att foderpriset i dag är högt i
förhållande till fläskpriset. Det är ett
resultat av den utveckling som har skett.

Jag tyckte att herr Hseggblom rekommenderade
att jag skulle använda
expropriationsförfarandet beträffande
skog, men det menar väl ändå inte herr
Haeggblom. Det är en möjlighet som
finns rent formellt, men herr Hseggblom
och jag är nog överens om att det

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nu är omöjligt att använda den, eftersom
värdena kommer att bli oerhört
höga vid expropriation och endast ett
ringa fåtal jordbrukare skulle kunna
skaffa sig skog genom expropriationsförfarandet.

Vad sedan gäller Balsgård är det väl
så, att den verksamhet som där bedrivs
inte är samma sak som den jordbruksforskning
som bedrivs inom jordbrukets
forskningsråd. Det skall lämnas ett ökat
anslag till jordbrukets forskningsråd,
och skulle de sakkunniga forskare som
sitter i rådet vara av den uppfattningen,
att någon särskild uppgift som är aktuell
vid Balsgård behöver lösas, har man
möjlighet att klara den saken.

Vid bedömande av statens inställning
till Balsgård är att beakta, att denna anläggning
kommit till utan statsmakternas
medverkan. Även om det är så, att
denna förädlingsanstalt har utfört och
utför mycket av värde, tror jag ändå att
det är ganska nödvändigt att hävda, att
en förädlingsanstalt som uppstår redan
från början antingen försäkrar sig om
statens medverkan och medgivande eller
också, om den startar ändå, finner sig
i att sedan gå till statsmakterna och få
det stöd som kan ges.

Här är det fråga om hur stor Balsgård
skall bli. Balsgård gör säkert en oerhört
god insats för närvarande, men
fråga är om inte Balsgård i nuvarande
situation får inskränka sig något eller
i varje fall inte expandera, och då kan
det hända att man kan klara sig med de
bidrag som nu är givna. Man kan självfallet
ha önskemål och föra fram än det
ena och än det andra förslaget, men det
sammanfaller inte riktigt med de synpunkter
som tidigare gjort sig gällande
från herr Hseggbloms sida, om jag fattat
honom rätt, att man får finna sig i att
den budget som är upprättad och de förslag
som föreligger i propositionen går
i sparsamhetens tecken. Jag har utgått
från detta, och om man inte får en ökning
av anslaget till Balsgård, som också
ingår i den utredning som nu kom -

mer, får man vänta tills utredningen är
klar och därefter ta ställning till hur det
skall bli med Balsgård.

Sedan skall jag inte ta upp någon debatt
om Weibullsholm. Jag tillät mig
ändå att ge ett erkännande åt Weibullsholm.
Jag tror att dess ärende kommer
att behandlas i utredningen. Med de
ekonomiska konjunkturer som rått har
nog Weibullsholm haft en utveckling,
som varit gagnerik för hela vårt jordbruk
men också för Weibullsholm.

Herr H55GGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Norup försöker
ur mitt förra anförande få fram att
jag på något sätt skulle rekommendera
expropriation av skog i enskild ägo, får
jag säga att jordbruksministerns annars
jordbundna fantasi har hoppat litet för
långt. Jag har här i kammaren yrkat avslag
på expropriationslagstiftningen. Jag
bara påpekade för herr Norup att den
möjligheten finns, om man tror att man
skulle kunna överföra fullvuxen skog i
de ofullständiga jordbruken.

Sedan blottade herr Norup en fullkomlig
oförståelse för Balsgård. Han
säger att det är klart att man kan ha
olika mening om saken. De som här satt

1 gång hade att svara för följderna. I
riksdagen finns det verkligen olika meningar
om dessa saker. Jag måste säga
att den anvisning som herr Norup ger,
att forskare där nere skall kunna få
hjälp, den räcker inte i den situation
som nu föreligger, där det behövs 2 100
kronor till dagsverken och arbetslöner,

2 000 kronor till förbrukningsartiklar
och 5 000 kronor till underhåll av byggnader.
Det går väl i alla fall inte att
från jordbrukets forskningsråd få bidrag
till sådant.

Dessutom har denna utredning om
växt- och fruktträdsförädling, som fått
denna fråga om hand, uttalat att det anslag
på 100 000 kronor, som man tillstyrker,
måste betraktas som ett oundgängligen
erforderligt minimibelopp för

104 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att ifrågavarande verksamhet skall kunna
upprätthållas i nuvarande omfattning
och hittills uppnådda arbetsresultat
icke skall äventyras. Utredningens
förhandsbesked på den punkten är åtminstone
för mig tillräckligt avgörande
för att jag skall anse jordbruksministerns
inställning som alltför ogenerös
för att inte säga snål.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! I slutet av förmiddagens
plenum har herr Svensson i Ljungskile
hållit ett anförande här i kammaren.
Jag var på grund av min närvaro i
första kammaren icke i stånd att avlyssna
vad han då yttrade, men den
redogörelse jag har fått för hans anförande
ger mig anledning att göra
några tillrättalägganden.

Det förefaller som om herr Svensson
i Ljungskile hade ondgjort sig över att
det nu, när penningvärdesutredningens
undersökningar kommer fram, är
min avsikt att tillkalla en kommitté
med representanter för riksdagen, löntagarorganisationerna
och näringslivet
för att dra slutsatser av det framlagda
utredningsmaterialet. Det är ju i själva
verket på det sättet, herr Svensson i
Ljungskile, att det hela tiden har varit
förutsättningen att så skulle ske, och
utan detta kan jag inte se hur man
skulle kunna dra nytta av det utredningsarbete,
som hittills har bedrivits.

Vidare har herr Svensson fällt ett
yttrande, som ungefär gick ut på att
det i finansdepartementet sker en så
hård granskning av kommunernas ansökningar
om lånetillstånd, att kommunerna
är nödsakade att hålla en hög
utdebitering för att få resurser att hävda
sin kommunala självbestämmanderätt.
Av detta yttrande kan man dra
den slutsatsen, att den ekonomiska
ändamålsenligheten av kommunernas
lån prövas i finansdepartementet. Detta
är ett fullständigt misstag. Vi har var -

ken vilja eller resurser att genomföra
en sådan granskning. Den granskning,
som enligt kommunallagarna tillkommer
finansdepartementet och Kungl.
Maj :t, går endast ut på att pröva, om
de ändamål, för vilka kommunerna begär
att få uppta lån, faller under kommunernas
kompetens, d. v. s. inom ramen
för kommunallagarna och andra
liknande författningar. Vi vägrar aldrig
lånetillstånd, när det villkoret är uppfyllt,
utan endast då det gäller att skaffa
pengar till någonting, som kommunerna
inte har laglig rätt att syssla med ■—-det kan ju hända att det förekommer,
men det var väl inte det, som herr
Svensson ville slå vakt omkring.

Sedan har vi en prövningsgrund till,
och det är att inte dessa lån är behäftade
med sådana villkor, att den nuvarande
generationen oskäligt för över
bördor på kommande släkten. Det är
endast efter dessa två prövningsgrunder
som prövningen sker, och jag kan
inte förstå, vad det skall vara för mening
i att herr Svensson skall låta riksdagens
protokoll förmedla uppgifter,
som är missvisande och som inte har
med verkligheten att göra.

Sedan har herr Svensson skyndat till
herr Ohlins undsättning för att försöka
bringa reda i det halsbrytande bokföringsresonemang
om kommunmedlen,
som herr Ohlin invecklade sig i på förmiddagen.
Herr Svensson klargör meningen
i herr Ohlins dunkla resonemang.
Herr Svenssons förklaring är
denna. Om vi hade gjort avsättningar
av kommunmedel för 1953/54 och 1954/
55 så skulle vi för 1955/56 ha kunnat
tillgodoräkna oss 250 miljoner kronor
till. Men, ärade kammarledamöter, några
sådana avsättningar har inte gjorts.
Herr Svensson har alltså inför kammaren
klargjort, att herr Ohlins med stora
åthävor framförda resonemang var rent
hypotetiskt. Ja, herr Ohlin och herr
Svensson i Ljungskile, om inte om funnits
till, så skulle mycket sett annorlunda
ut här i världen.

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr Svensson pekar på att enligt
riksräkenskapsverkets mening saknar
ett system med endast sporadiska avsättningar
av kommunmedel den konsekvens
och fasthet, som är önskvärd
med hänsyn till redovisningen av budgetutvecklingen.
Man har alltså inte haft
några konsekventa regler, och det skall
man, säger herr Svensson, i första hand
klandra mig för.

Att det inte gjorts några avsättningar
under de senaste två åren beror på att
varken vi i finansdepartementet eller
experterna i riksräkenskapsverket förutsåg,
att inkomstutvecklingen skulle
bli sådan, att det skulle uppkomma
några större eftersläpningar i fråga om
kommunmedlen. Jag undrar vad herr
Ohlin skulle ha sagt i fjol, om jag kommit
till riksdagen och föreslagit, att vi
skulle avsätta några hundra miljoner
kronor för ifrågavarande ändamål. Tror
inte kammarens ärade ledamöter att
herr Ohlin då skulle ha beskyllt mig för
att försöka sätta krokben för hans skattesänkningsförslag?
Nu föreslår jag på
rekommendation av riksräkenskapsverket
för 1955/56 en avsättning på 350
miljoner kronor.

Riksräkenskapsverkets hela skrivelse
i frågan har jag redovisat i anknytning
till finansplanen på s. 57—61. I
själva finansplanen har jag klart sagt
ifrån, att det blir ett överskott på 400
miljoner kronor men att 350 miljoner
kronor av det beloppet är kommunmedel,
som jag på riksräkenskapsverkets
förslag velat sätta av för utbetalningar
under åren 1956/57, 1957/58 och
1958/59. Jag frågar, om detta kan anses
som en ohederlig och vilseledande redovisning.
Är det inte snarare herr Ohlins
försök att med hypotetiska konstruktioner
skapa intryck av smussel i budgetredovisningen,
som är det ohederliga? Herr

OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Skall man klargöra
svenska statens finanser tror jag det är

ytterst väsentligt, att man försöker att
skilja på vad som är verkliga inkomster
och utgifter för staten av vanlig art och
vad som är ut- och inbetalningar av
kommunmedel. Om detta kan inte råda
någon meningsskiljaktighet.

Nu är det så detta år 1955/56, att om
vi haft den nya metod genomförd,
som finansministern nu vill genomföra
och som han säger kommer att ge mera
rättvisande resultat, så skulle det ha
varit fullt klart att året 1955/56 får man
in 350 miljoner kronor kommunmedel,
som staten inte har möjlighet att disponera
över, men samtidigt betalar man
tillbaka 250 miljoner kronor av tidigare
influtna kommunmedel, så att nettobelastningen
skulle varit 100 miljoner
kronor på grund av dessa in- och utbetalningar.

Nu är det emellertid så, att denna
metod inte är genomförd utan genomföres
till hälften. Man har inte avsatt
under de två senaste åren — det löpande
och det föregående — några pengar,
och därför har staten, om jag så får uttrycka
mig, gamla skulder till kommunerna
som inte är bokförda. Det är 450
miljoner kronor på två år.

Nu säger finansministern, att detta
får vi rätta till för att det nya systemet
skall löpa — det är tankegången i alla
fall — och det kan man ju göra. Man
får då avsätta medel för att betala de
där gamla skulderna, men det är ju en
helt annan sak än vanliga statliga utgifter.
Finansministern talar inte om
och klargör inte denna skillnad.

Nu är frågan: Om den nya metoden
skall genomföras, bör man inte under
det löpande året 1954/55 göra en avsättning?
Varför skall man fortsätta med
den gamla, mindre tillfredsställande metoden
även detta år? Vi har ju möjlighet
att före riksdagens slut rätta till
detta. För detta år gäller det netto 150
miljoner kronor, men det talar finansministern
inte om. Herr Sköld väljer att
belasta 1955/56 med 250 miljoner kronor
till återbetalning av en gammal icke

106 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bokförd skuld. Ja, det kan man naturligtvis
göra, men man skall då tala om
att, när man avsätter 350 miljoner i stället
för 100 miljoner, är de där 250 miljonerna
inte någon egentlig löpande utgift
för året utan en gammal skuldbetalning,
som inte i och för sig har något
att göra med statens vanliga utgifter.
Men finansministern ger tvärtom intryck
av att ha renodlat budgeten så
att budgetbalansen inte berörs av kommunmedlen
1955/56, när sanningen är
den att budgetbalansen kommer att beröras
av de kommunala medlen flera år
framöver. Finansministern borde enligt
min mening — med den metod han valt
— tvärtom ha varnat och sagt ifrån, att
redovisningen blir inte rättvisande förrän
om några år, ty jag måste göra rent
tillfälliga bokföringsmässiga belastningar
för att återbetala gamla skulder.

Det är väl alldeles klart att för en
bedömning av statens finanser på längre
sikt är det den mest relevanta skillnad
mellan vanliga statliga inkomster och
utgifter, exklusive sådana där tillfälliga
korrektioner av gamla icke bokförda
skulder från tidigare år, och då har
man ett överskott på 300 miljoner kronor.
300 miljoner, herr finansminister,
är en siffra som Ni inte alls har nämnt!

Om det skulle vara så, herr talman,
att för framtiden inkomsterna och utgifterna
steg lika mycket varje år från
1955/56 och man frågade denna kammares
ledamöter, hur de tror att budgetöverskottet
då är om några år, så
skulle kammarens ledamöter efter att
ha läst finansministerns redovisning
svara, att det blir väl 50 miljoner. Men
detta svar skulle vara fel. Om statens
inkomster och utgifter fortsätter att öka
lika mycket eller inte ändras alls, så blir
budgetöverskottet om några år 300 miljoner.
Detta är en mycket relevant sifTra,
när man skall bedöma våra faktiska
ekonomiska möjligheter att på längre
sikt genomföra en skattesänkning. Denna
sak borde finansministern ha ordentligt
belyst.

Gör man en specialbelastning för att
betala en gammal, icke bokförd skuld,
så bör det klart redovisas att det är eu
alldeles speciell transaktion och att när
det gäller statens vanliga inkomster och
utgifter finns ett överskott på 300 miljoner
kronor. I stället för att redovisa
detta och diskutera varför man inte
skall börja korrigera åtminstone under
löpande budgetår, ger finansministern
intryck av att han under år 1955/56 har
renodlat den statliga budgeten från inflytande
av dessa kommunmedel. Det
är icke en rättvisande bild, herr finansminister.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är beklagligt, att
finansministern inte hade tillfälle att
höra vad jag yttrade här i kammaren
— det följer ju av detta opraktiska tvåkammarsystem.
Emellertid har jag inte
ondgjort mig över kommittén. Jag har
helt enkelt konstaterat, att vi inte vet
huruvida det finns någon hållbar teoretisk
grund under den förda finanspolitiken,
och det erkänner finansministern,
att man inte vet. Det skall utredas,
och det har nu utretts under
fyra år, och man blir väl färdig detta
år. Sedan skall man väl fortsätta att
utreda en omgång till. Det konstaterade
jag, och det är inte mycket mer att säga
om den saken.

Vad sedan gäller kommunernas utdebitering,
så må det vara hur som
helst med det materiella innehållet i
finansdepartementets granskning. Emellertid
har jag i landsting och kommuner
i flerfaldiga sammanhang mött just
detta motiv: låt oss se till att vi slipper
springa och bedja finansdepartementet
om att få låna, utan ha möjlighet att
klara oss själva. Så är det. När man
sedan fått ihop dessa 1,7 miljoner, så
sitter finansministern där med sina
»tankelinjer», som man inte vet vad de
innehåller.

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vad sedan gäller avsättningen under
detta löpande och näst föregående år,
så säger finansministern, att det resonemang
som förs är hypotetiskt. Ja
visst är det det. Men att den uraktlåtna
avsättningen leder till en belastning
på nästa budgetår, är inte något
hypotetiskt resonemang. Här skulle jag
vilja ställa en fråga, och jag tror att
om finansministern vill besvara den
frågan, skulle det klara upp det väsentliga.
Jag frågar: Om några kommunala
medel aldrig hade blandats samman
med statskassan men allting annat varit
precis lika, hade inte då nästa års budget
visat 300 miljoner kronor i överskott? -

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Först vill jag till herr
Svensson i Ljungskile säga, att det är
klart att jag får sitta där med mina
tankelinjer. Det är ju inte alla, som i
likhet med herr Svensson i Ljungskile
har tid att skriva filosofi. Men sedan
tycker jag det är litet lättfärdigt, när
herr Svensson i Ljungskile säger, att
det får vara med fakta hur som helst,
folk säger så och så. Vad finns det för
anledning att sprida rykten, som man
inte vet bakgrunden till och som man
inte vet om de är sanna eller ej? Det
är en moralfilosofi, som jag tycker att
herr Svensson borde känna sig för
god för.

Härefter skall jag gå över till något
annat, som inte är lika lustigt. Herr
Ohlin sade, att jag tänker belasta budgetåret
1955/56 med en gammal skuld.
Det är fullkomligt fel! Den företagna
utredningen visar, att av den uppbörd
som inflyter under budgetåret 1955/56
är 350 miljoner kronor kommunernas.
Det är med andra ord en skuld, som
staten får till kommunerna under
nämnda budgetår. Därmed är också
herr Svenssons i Ljungskile fråga besvarad.
Det blir inte några 300 mil -

joner kronor i överskott, om vi inte
blandar samman räkenskaperna med
den kommunala uppbörden. Det var
den saken.

Sedan är det riktigt — och det har
jag ingalunda bestritt — att det under
de två senaste åren har uppkommit en
statens skuld till kommunerna, men det
är en annan fråga. Det är klart att man
kan säga som herr Ohlin: Varför vidtages
det inte en avsättning under nu
löpande budgetår, så att denna skuld
redovisas i fonden? Men låt oss då se
på vad det skulle få för konsekvenser,
om vi för att återbetala en gammal
skuld avsätter 250 miljoner kronor under
detta budgetår. Det skulle innebära
att vi endast få ta 100 miljoner
kronor i anspråk för nästa budgetår.
Det blir inga 300 miljoner kronor av
det, herr Ohlin!

Man kan som sagt ställa frågan, varför
vi inte försöker fondera denna
gamla skuld, men vad skulle det tjäna
till att göra det nu? Saken är nämligen
den, att det inte kommer att finnas något
överskott i 1954/55 års budget. Vi
har visserligen i statsverkspropositionen
räknat fram ett överskott på 170
miljoner kronor, men låt oss vänta till
riksdagens slut, när alla tilläggsstatspropositioner
framlagts och avtal träffats
om statstjänstemännens löner. Då
får vi nog vara glada, om det blir plus
minus noll! Om vi nu skulle göra en
avsättning för att täcka den gamla skulden,
skulle vi då låna upp pengar? Det
menar inte herr Ohlin. Han menar att
vi skall föra över pengarna rent bokföringsmässigt
på papperet. Men det
leder ju inte till några som helst förändringar
av vår ekonomi för nästa
budgetår. Jag förstår inte varför vi
skulle göra budgetberäkningen för
nästa budgetår mera invecklad än nödvändigt.
Det är ju fastslaget att vi icke
har gjort några avsättningar. Hela det
resonemang, som herrar Ohlin och
Svensson i Ljungskile för, går ut på att
de och de förhållandena skulle vara för

108 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

handen, om vi gjort så och så. Men
nu har vi inte gjort det, och alltså är
de icke för handen. Herr Ohlin försöker
bara krångla till dessa saker, men
de är inte alls så krångliga, som han
vill göra gällande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Som jag framhöll i min
förra replik vill man ute i kommunerna
— oavsett innehållet i finansdepartementets
prövning av kommunala
lånehandlingar — frigöra sig från dessa
låneansökningar. Detta beror också
på att man måste stå i ko, och även
om man någon gång i framtiden får
låna, så vet man inte när man får det.
Det är därför ett faktum, att dessa förhållanden
påverkar kommunalmännens
inställning i de frågor som här diskuteras.

Vad sedan gäller nästa års statsfinanser,
så erkänner finansministern att det
finns en skuld för två år, uppgående
till 250 miljoner kronor, därav 100 miljoner
kronor från nu löpande budgetår
— om man kan lita på vad som står på
s. 57 i propositionen. Men samtidigt
förklarar finansministern, att om vi
inte hade haft denna skuld och alltså
inte hade behövt återbetala nämnda
summa, så hade överskottet ändå inte
blivit större. Men det är väl ändå att
göra dessa saker krångligare än de är!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern började
sitt anförande med att säga, att det
är fel att härvidlag tala om en gammal
skuld. Men minuten senare erkände
han att det var riktigt att tala om en
gammal skuld. För budgetåret 1954/55
är det med den nya metoden, som
finansministern anser rättvisande, fråga
om en nef/obelastning inte på 250
utan på 150 miljoner kronor. Nu frågar
finansministern: Varför kan man
inte vänta med att införa den nya,
bättre metoden? Ja, härpå kan man ju

svara till att börja med, herr finansminister:
Varför vänta, varför inte göra
det hela mera rättvisande snarast möjligt,
så att det blir en mera riktig redovisning
inte bara för löpande år utan
också för följande i stället för att ha
en erkänt missvisande metod för det
löpande året och en likaså missvisande
för följande år? Jag tycker att riksräkenskapsverkets
uträkningar är oklanderliga
och att intet ansvar vilar på
ämbetsverket, utan att allt ansvar vilar
på finansministern, som i stället för att
klargöra dessa saker rört ihop det hela.

Men så säger finansministern, att om
man skulle gjort något nu löpande finansår
1954/55, skulle man fått låna
upp pengarna. Men förlåt, herr finansminister,
detta är rena tankeförvirringen.
Det är inte fråga om att låna upp
pengar, de skall inte betalas ut i år,
utan det är fråga om hur man mellan
olika budgetår skall kunna göra en
redovisning mera rättvisande. Varför
inte göra vad som göras kan nu? Om
nu finansministern inte vill göra det
för löpande budgetår utan väntar med
det hela till nästa, så å la bonne heure,
men då bör väl finansministern göra
klart för svenska folket att mellan statens
verkliga inkomster och utgifter
föreligger en skillnad på 300 miljoner
kronor, men att finansministern belastar
detta år med återbetalning av en
gammal skuld på 250 miljoner kronor
-—■ det är inte hela skulden ty den är
större •—• vilket reducerar budgetöverskottet
till 50 miljoner kronor. Det
borde finansministern ha talat om så
att svenska folket förstått hurudant läget
faktiskt är.

Antag att statens inkomster och utgifter
år efter år förblir oförändrade,
hur stort blir då budgetöverskottet? Jo,
då blir det om några år 300 miljoner
kronor, ty så stor blir differensen mellan
de verkliga statliga utgifterna och
inkomsterna, så snart bokföringstransaktionen
med kommunala medel klarats
upp. Den saken borde finansministern

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ha förklarat, om över huvud taget de 30
sidorna inledning skall ha någon mening.

Sedan vill jag gärna för att inte bli
missförstådd erkänna att jag tycker, att
på andra punkter har budgetframställningen
under senare år undergått en
teknisk förbättring — den har blivit
tydligare. Det är därför beklagligt att
finansministern på denna viktiga punkt
gjort sig skyldig till en sådan här föga
tillfredsställande redovisning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Ohlin har påstått,
att jag först förnekat att det finns en
gammal skuld, men sedan medgivit den.
Det enda jag i det avseendet har sagt
har varit, att de 350 miljoner, som nu
föreslås till avsättning, inte är någon
gammal skuld.

Vidare säger herr Ohlin, att så och så
skulle finansministern gjort för att
klara upp dessa saker för svenska folket.
Jag misströstar emellertid om den
saken. När jag inte ens kunnat klargöra
det hela för herr Ohlin, lär det
vara hopplöst att få svenska folket att
förstå det.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Nu har vi hört en del
statsråd och alla partiledarna i denna
debatt och till sist fått undervisning i
bokföring, som vi bör kunna begripa.
Huruvida svenska folket sedan verkligen
begriper hur bokföringen sker, vet
jag efter dessa utläggningar inte.

Jag skulle emellertid, herr talman,
vilja börja mitt anförande med att erinra
om vad en engelsk tidning skrev
för cirka hundra år sedan, nämligen
att det är pressens plikt att tala och
statsmannens att tiga. Det sagda behöver
naturligtvis inte betyda, att det är
sant i dag. Pressen behöver inte tänka
och tala fritt, låt vara att vårt land i
dag lyckligtvis har en dagspress med
både kvalitet och omdöme. Det sagda

behöver inte heller innebära, att alla
politiker som talar därför också är
statsmän, eller att de som tiger inte
är det. Tigandet uppfattas ofta som politisk
klokhet, även om det alltför
många gånger bara är uttryck för andlig
eller fysisk lättja eller rädsla att
tillkännage sin uppfattning som kan
stöta någon. Här i riksdagen förefaller
det som om uttrycket att statsmannens
plikt är att tiga modererats till uttrycket,
att en fråga lyfts upp över partierna.
Därmed avses väl att den lyfts över
från folkets valda ombud till partiledarnas
plan, som efter förmåga — det
har vi hört i dag — försöker agera med
uttryck för statsmannaklokhet. Denna
utveckling är farlig. Svenska folkets
valda ombud måste slå vakt om sin rätt
att tänka och tala fritt, en demokrati
måste vara levande både på djupet och
bredden, om den skall fungera sunt och
om den skall vara en återspegling för
tankar och utveckling hos ett fritt demokratiskt
folk.

Jag tror nämligen inte att den debatt,
som här i dag har förts om vissa detaljer
verkligen ger de svar som det
svenska folket vill ha på sina frågor i
en remissdebatt. Dagens brännande frågor,
både kultur-, social-, ekonomiska
och försvarsfrågor, förtjänar all den
uppmärksamhet och allt det intresse
som kan mobiliseras. Det budgetförslag
som presenterats årets riksdag, återinförandet
av investeringsavgiften, försvarets
utformning och kostnader, etc.
är ju stora frågor som kommer att påverka
framtiden i allra högsta grad.

Låt mig först säga några ord om investeringsavgiften
och rakt på sak deklarera,
att jag icke gillar finansministerns
förslag att återinföra densamma.
Den var 1952 och 1953 och den är även
nu, ett år senare, skadlig för handel
och industri, för näringslivet över huvud
taget. Den är till sin konstruktion
likartad med högräntan men träffar än
mera slumpartat. Investeringsavgiften
skapar ovisshet och främjar spekulativa

Ilo Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

intressen, och därigenom skadar den i
främsta hand den lojala handeln och
den ur samhällssynpunkt viktigaste delen
av näringsliv och industri.

Jag har vid olika tillfällen här i kammaren
utvecklat den synpunkten, att
högränta och investeringsavgifter inte
är användbara medel när det gäller
att styra en konjunktur. Vårt komplicerade
samhälle och modern handel och
industri kan inte styras och tuktas med
teorier utan hänsyn till praktiska och
ekonomiska realiteter. Detta borde både
ekonomer av facket och politiker beakta,
om den ekonomiska grundvalen
för vårt framåtskridande skall hålla.
Och eftersom jag själv företräder en
politisk uppfattning, som förutsätter ett
starkt näringsliv, och då vi, under de årtionden
vi har haft politisk makt här
i landet, har kunnat konstatera, att industri
och företagsamhet blomstrat, så
måste jag ge uttryck åt min farhåga när
det gäller ett återinförande av investeringsavgifter.

I dagens läge kan en viss tendens till
sänkning av prisnivån skönjas, och en
köparens marknad har skapats. Vi har
sagt att reallönen kan höjas genom
högre penninglöner men kanske främst
genom att prisnivån sjunker. De lönekrav
som framställts under den senaste
tiden från arbetarhåll är måttfulla, och
man kan inte ta dem till intäkt för
utomordentliga åtgärder. När staten tillgriper
denna bilaccis och denna investeringsavgift,
måste man anse, att
man behöver vidta utomordentliga åtgärder.

Jag vill erinra om att en amerikansk
expert inom industrien helt nyligen
förklarade, att lönerna inom det amerikanska
näringslivet har varit pådrivande
och att man därigenom kunnat
få fram en rationalisering av stor betydelse.
Jag tror därför att när svensk
fackföreningsrörelse nu hållit på med
sina förhandlingar, så har man på den
kanten visat ett sådant omdöme i de
därvid framförda måttfulla kraven, att

jag inte kan tänka mig att en situation
skulle kunna uppstå som kräver de nu
föreslagna åtgärderna.

Vi skall också komma ihåg att investering
och rationalisering är livsvillkor
för att vi skall få billigare priser
inom landet, men det är även förutsättningen
för att vi skall kunna hävda oss
i den internationella konkurrensen. Jag
tillhör dem som inser den tvingande
nödvändigheten av en planering. Vår
handel och industri måste få möjlighet
att även planera på lång sikt, och detta
kräver att man från statens sida skapar
betingelser för realisering av dessa
önskemål.

Tilltron till samhällets vilja och förmåga
att skapa möjligheter för en sådan
planering är ett viktigt fundament för
vår ekonomi liksom för all skapande
verksamhet. Om tilltron till samhällets
vilja att stödja en sådan verksamhet
rubbas, kan händelser inträffa som
omöjliggör en förnuftig ekonomisk planering
på längre sikt. Vi kan även
genom okloka åtgärder riskera att en
situation skapas, där den ansvarsmedvetna
handeln drives in på spekulativa
vägar. Det är ur landets, industriens och
arbetarnas synpunkt olyckligt, om vi
skulle komma i ett sådant läge.

Jag har förut erinrat om att utvecklingen
inte står stilla inom industrien
eller handeln. Det internationella läget
inbjuder inte heller till ett stillestånd.
Skall vi kunna hävda oss — och detta
är ett villkor för vår levnadsstandard
— måste vi helt enkelt investera och
rationalisera. Slumpartat verkande
stoppmedel, som träffar utan åtskillnad,
är livsfarliga för ett land som har
så stor utrikeshandel som vårt. Det är
lätt att släpa efter i utvecklingen, men
det kan vara svårt, ja, kanske omöjligt
att hinna ifatt utvecklingen, om vi
genom obetänksamma åtgärder skulle
försätta vår industri och handel i en
ogynnsam situation.

Om jag har förstått finansministern
rätt, är det väl i främsta rummet den

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

alltför stora köpkraften och köpviljan
men jämväl investeringslusten som oroar.
En inflation är en allvarlig företeelse,
det visas av händelser både inomoch
utomlands, och det är självklart, att
vi vill värja oss mot detta spöke. Men
spökrädslan får inte göra villan värre
än den är, och enligt min mening är
investeringsavgifter ett farligt medel,
som kan mera bidra till än hindra en
inflation.

Vi har under senare tid fått en mera
effektiv priskontroll, och jag hälsar
detta med tillfredsställelse, ty handeln
har tyvärr på en del håll inte visat den
vilja till konkurrens och till prisbillighet,
som man skulle önska. Men jag
vågar säga, att på många områden har
handeln varit med om att pressa marginalerna
på ett sådant sätt att vi inte
skall klaga. Priskontrollen är dock tyvärr
nödvändig, och den har en stor
uppgift att fylla i dagens situation.

Finansministern sade i förmiddags,
att vi skulle försöka stävja investeringsviljan
genom denna investeringsavgift,
och man bör väl i det sammanhanget
inte se bort från den växelverkan som
finns mellan produktion och investering
i produktiva medel. Jag tror därför
att man inte skall bolla så lättvindigt
som en del har gjort med påståenden
om att man dels skall hålla tillbaka
köpkraften, dels hålla tillbaka
nödvändiga investeringar, ty det ena
utesluter inte det andra.

Det har också talats om den fulla
sysselsättningens problem. Jag anser
att den fulla sysselsättningen är en av
de största vinningar vi under senare
tid har kunnat göra i detta land, och
det finns anledning för oss att med allvar
söka finna metoder, som gör det
möjligt för oss att bibehålla den fulla
sysselsättningen utan att vi ständigt
och jämt skall komina i situationer, där
improviserade åtgärder skall behöva
föras in i diskussionen. Jag har, herr
talman, ett intryck av att man inom industrien,
handeln och övrig ekonomisk

verksamhet har ansett det vara ett uttryck
för soliditet och sund ekonomi,
att man skapar olika fonder för att
ta till, om saker och ting inträffar inom
ett företag, som kan förorsaka svårigheter.
Man gör avskrivningar på lager,
och jag tror, att både då det gäller avskrivningar
och då det gäller att försöka
skapa ekonomisk styrka inom
företagen, skall samhället vara aktsamt,
så att dessa handelns och industriens
konjunkturfonder inte förstörs. Ur olika
synpunkter är både samhället och företagen
— statliga, enskilda eller kooperativa
— betjänta av att företagen har
möjligheter att själva kunna lösa ett
ekonomiskt problem.

Jag har försökt att här i riksdagen få
förståelse för att staten skulle skapa
någon sorts konjunkturfond, som hastigt
skulle kunna samla upp penningmedel
i en situation, kanhända likartad
med den vi har i dag. Men denna
konjunkturfond skulle inte kunna
anlitas endast vid en inflationistisk utveckling
utan jämväl vid en vikande
konjunktur för skattelättnader, för industriell
verksamhet eller om något
företag skulle behöva ekonomiska resurser
för att lösa ett tillfälligt problem.

Av den diskussion som har förts här
i dag, inte minst från nationalekonomernas
sida, vill det synas att man förutsätter,
att statlig verksamhet skall
skötas på naturahushållningens grund,
där man får balansera nästan på en tioöring.
Hur skulle det vara, om ni försökte
tillämpa samma principer inom
den enskilda företagsamheten? Skulle
de stora bolagen — exempelvis det 600-åriga bolag, om vilket jag vid olika
tillfällen har sagt, att det är det enda
socialistiskt uppbyggda företaget i vårt
land, i det att bolaget självt äger råvaran
och deltar i produktionsprocessen
så att säga från källorna till havet —
kunna klara sin ekonomi, om denna
skulle balanseras efter samma principer
som herr Ohlin och andra här i

112

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dag har menat att staten skulle tilllämpa? I

nuvarande situation måste staten
skaffa sig möjligheter att lägga upp en
konjunkturfond, som kan användas för
reglering av det ekonomiska livet. Därvid
kan det inte bli tal om en eller annan
miljon, utan om svenska staten
skall kunna utöva en liknande ekonomisk
verksamhet som exempelvis ett
sunt enskilt företag, måste det bli fråga
om någon miljard.

Nu vet jag att man säger, att staten
bör lösa dessa frågor genom att försöka
få till stånd ett ökat sparande, och vi
har också här hört jeremiader från
olika håll om att staten genom sin ekonomiska
politik hindrat sparandet. Jag
vill då fråga herrar nationalekonomer
och andra: Har det svenska samhället
genom återbetalning av lån och genom
sparande på annat sätt någonsin sparat
mer än nu? Jag vågar påstå att så inte
är fallet. Vi skall också komma ihåg
att det i dag sker ett helt annat sparande
än tidigare. När jag på 1930-talet
först kom i kontakt med olika samhällsekonomiska
problem, hade inte
samhället vidtagit de sociala försäkringsåtgärder
för medborgarna som i
dag finns. Då vi nu medelst skattsedeln
betalar våra avgifter för olika former
av social försäkring är det, herrar Ohlin
och Hjalmarson, bara den skillnaden
mellan detta och avgifterna till privata
försäkringsbolag och andra organ,
att statens avgifter är lägre än de andra
avgifterna.

Herr Dickson talade om att folk
måste ha förtroende till den ekonomiska
politiken för att vilja spara. Då
måtte det inte, herr Dickson, ha funnits
något förtroende för den politik
som fördes i början av seklet, ty på
1920- och 1930-talet, när jag började
följa dessa frågor, var möjligheterna att
spara minimala, även om man hade
ekonomiskt sinne.

Jag menar alltså att staten måste räkna
med att under goda konjunkturer

lägga upp en konjunkturfond av en
storleksordning som passar för den
verksamhet staten utövar. Eftersom vi
för närvarande har ett uppbördssystem,
som gör det möjligt att även under ett
finansår ändra skatteuttagningsprocenten
både uppåt och nedåt, skulle vi på
detta sätt kunna ingripa styrande i konjunkturerna
i den ena eller andra riktningen.

Jag har i detta sammanhang velat ge
min uppfattning till känna, ty när man
här i riksdagen börjar diskutera om
ekonomiska frågor och om besparingar
på någon miljon eller kanske bara på
någon tusenlapp, verkar det nästan som
om man aldrig tagit del av den ekonomiska
verksamheten inom vårt trots allt
mångskiftande och välskötta affärs- och
industriliv. Jag har velat säga ifrån att
jag inte kan vara med om den föreslagna
investeringsavgiften, då jag anser
den farlig såväl för industrien och
dess arbetare som för vår levnadsstandard
över huvud taget. Jag skulle vilja
råda herr Sköld att försöka finna andra
medel för att nå sitt syfte.

Medan jag är inne på frågor som
rör handeln, skulle jag till finansministern
vilja rikta en vädjan beträffande
en sak som jag förut har påtalat,
nämligen den takt, vari utredningen
rörande tobakshandelns organisation
sker. Jag skulle önska att finansministern
endera ville ta på sig den bistraste
min som han kunde prestera och
tala med utredningsmannen om detta
eller att han också köpte litet Kruschensalt
och skickade upp till Rosenbad, där
utredningsmannen lär sitta. När man
tar del av det sätt, varpå denna utredning
skötts, får man en viss förståelse
för folkpartiets tal under valrörelsen
om dåliga prestationer. Jämfört med
takten i denna utredning torde den
hastighet snigeln presterar vara så stor
att den kräver fartbegränsning.

Jag skulle önska, att finansministern
försökte visa litet handlingskraft på
detta område och inom ett år redovisa

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vad utredningen kommit fram till, eller
också får han försöka att endera ge
bättre betalt eller också ordna det hela
på annat sätt. I varje fall vill vi inte
ha utredningar av denna typ, och det
bör finansministern ha reda på.

Sedan skulle jag vilja säga ett par
ord om en annan sak. Den tillhör väl
de frågor, som har lyfts över partierna.
Jag syftar på försvarsfrågan. Herr Hjalmarson
har visserligen gett överbefälhavaren
en blomma av arten Nattens
drottning — eller kanske det var något
annat? — men jag måste i varje fall
beklaga försvarsfrågans öde, när den
lyfts över partierna. Med risk att bli
kallad litet av varje får jag ändock lov
att säga, att det nu måste bli slut på
miljardrullningen till försvaret. Jag
tror, att vi med litet rationalisering
och sparsamhet inom försvarets olika
områden har möjlighet att klara den
uppgiften utan att förorsaka försvaret
några som helst skador. Jag vet, att
man i detta sammanhang har fastnat
i ett automatiskt tänkande, där magiska
procenttal och försvarskostnadens
procentuella storlek i förhållande till
nationalprodukten skall vara någon
sorts kompass. Vad vårt försvar kostar
torde emellertid ingen kunna ange, därför
att vi utöver försvarsbudgetens miljarder
har kostnader, som kommuner,
landsting och byggenskap får ta på sig.
När man skall resonera om försvaret,
bör man enligt min uppfattning inte
använda den procentuella jämförelsen.
Jag har tyvärr inte kunnat ta del av
ÖB:s fullständiga utredning, men de
kostnader, som redovisats, och den organisation
och den omfördelning, som
har presterats, påminner mig om Ebberöds
bank. Utan att ingå på detaljer
hoppas jag, att försvarsministern snarast
möjligt tillsätter en parlamentarisk
utredning, som verkligen gör en sakgranskning
både av kostnaderna och
av de minst sagt underliga omflyttningar,
som av ÖB föreslagits. Jag hoppas,
att denna utredning kan verk -

ställas innan vi får några flera förslag
än dem som för närvarande har åstadkommits.

Vidare skulle jag vilja säga ett par
repliker i andra frågor. Fackföreningsordföranden
Yngve Perssons uttalande
i fråga om skogen har tagits upp till
diskussion här, men, ärade kammarledamöter,
när en förbundsordförande
gör ett uttalande om själva grunden för
de näringar, vilkas arbetare han är representant
för, och vet med sig, att från
den svenska skogsindustrien kommer
40 å 50 procent av vår export, är det
självklart, att råvarutillgången och råvarupriserna
för honom måste vara avgörande,
även om saken ses ur industriens
synpunkt. I detta sammanhang
kan jag erinra om att det har diskuterats,
att man skulle uppdela de
skogar, som staten eller bolag äger såsom
råvarukällor för industrier. Jag
skulle vilja säga till regeringen: var
försiktig och splittra icke de stora
skogsenheter som vi har, eftersom den
svenska skogsindustrien har så stor betydelse
för landet. Oavsett hur man
resonerar skulle det vara olyckligt, om
vi för någon skogsromantiks skull började
experimentera i Lindhagens spår
även på detta område. Naturligtvis gäller
även här ekonomiska realiteter. Jag
är ingen älskare av bolag, men har vi
bolagsindustri med skog som råvara
har inte heller samhället rätt att splittra
grunden för denna industri. Det blir till
olycka för arbetarna, och det kommer
icke att lösa några som helst problem
för småbrukarna, om dessa skall inlösa
skog till fulla värdet och sedan försöka
få ut något av den. Herr Hseggbloms
tal om att man skulle inköpa gammal
åkerjord och plantera skog i dag och
överlåta den för en billig penning till
de ofullständiga jordbruken måste nog
betecknas som filosofi; i det här sammanhanget
skulle man väl kunna tala
om eländets filosofi. Det vore som sagt
olyckligt för de stackars människor,
som skulle träffas av åtgärden i fråga.

8 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 2

114 Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag har med rätta velat säga ifrån,
att jag hoppas, att regeringen ser nyktert
på dessa frågor och inte ger sig ut
på alltför många äventyr. Sedan skulle
jag också vilja ställa en fråga till jordbruksministern.
Är det med jordbruksministerns
goda minne som länsstyrelsen
i Västernorrlands län utskickade
ett cirkulär nr 122 år 1954, där man
förbjuder fiske på lördagar, söndagar
och andra helgdagar å allmänt vatten?
Syftet är förståeligt. Det är väl för att
man skall avstänga arbetare, tjänstemän
och andra från möjligheten att
nyttja sin fritid för fiske. Jag skulle
dock vilja säga att om nu länsstyrelserna
betraktar lag och förordning som
stiftas av riksdagen på samma sätt som
stinsen gjorde, när han tänkte högt om
dörrar och grindar i en högtalare, då
tror jag inte att riksdagen och regeringen
bör låta länsstyrelserna försöka
stifta sina egna lagar för att ta ifrån
folk möjligheterna till fritidssysselsättning.
Jag hoppas att det där cirkuläret
fortast möjligt annulleras.

Jag ser inte till inrikesministern nu,
men låt mig ändå säga ett par ord till
honom. Jag hoppas att vi skall slippa
fartbegränsningen på bilarna. Jag hoppas
dock att inrikesministern skall se
till att polisen när den jagar unga biltjuvar
inte framför sina bilar med sådan
fart, att man gör som jägaren när
han dödar bytet och samtidigt uppför
sig som en söndagsjägare, dvs. är farlig
för den allmänna säkerheten. Jag
tror att vi skall se till att polisen, när
den ger sig ut på vägarna, inte skall
göra villan större än vad den är utan
vara litet mer försiktig.

Beträffande frågan om folkomröstningen
i spörsmålet höger- eller vänstertrafik
hoppas jag att riksdagen inte
skall besvära den svenska valmanskåren.
Har vi blivit valda till svenska folkets
ombud, så skall vi också ta ansvaret
och inte krypa bakom valmanskåren.
Den skall döma oss om två år,

och vi skall inte nu sätta i gång med
denna omröstning.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
till socialministern. Vi har nu fått sjukförsäkringen
genomförd, och vi hälsar
den med största tillfredsställelse. Jag
skulle dock önska att socialministern
ser till att sjukhusdirektioner och läkare
inte nyttjar sjukreformen på ett
sådant sätt, att de försöker ordna sin
ekonomi. Det förhåller sig tyvärr på
detta sätt. Jag har själv erfarit det i
mitt län. Klinikerna skall nu ge mellan
200 000 och 500 000 kronor mer än förut.
Dessa pengar skall man ta från sjukkassorna.
Jag tror att syftet med sjukförsäkringen
inte är att vi skall ordna
ekonomien åt dessa herrar och damer
inom direktionerna och landstingen,
utan meningen är att hjälpa det svenska
folket. Läkartaxan har en sådan utformning,
att jag inte tror att läkarna
har någon anledning att klaga men väl
patienterna.

Till sist skulle jag vilja säga ett par
ord i nykterhetsfrågan. Vi får fri sprit
nu till hösten, och det är angeläget att
alla sunda krafter mobiliseras för att
vi skall kunna klara den uppgiften på
ett vettigt sätt. Jag har till ecklesiastikministern
ställt frågan, huruvida man
skulle kunna ge anslag till de politiska
organisationerna för upplysningsverksamhet.
Jag hoppas att jag skall få ett
positivt svar. Jag erfor i dag att den
kanske största ungdomsverksamheten i
detta land — den som utförs av den
svenska fackföreningsrörelsen — inte
heller får något anslag för sin verksamhet.
Jag hoppas att när jag får svar på
min interpellation ecklesiastikministern
även försöker se till att fackföreningsrörelsen
för sin stora ungdomsvårdande
verksamhet får ett statligt stöd.

Ja, herr talman, med detta har jag
velat ge uttryck åt min syn på de ekonomiska
tingen och även en del andra
saker. Jag har gjort det, därför att jag
har den förvissningen att vi här i riksdagen
och annorstädes är besjälade av

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2 115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en ärlig vilja dels att behålla vår frihet
och demokrati, dels även skydda de
människovärden som så att säga är
själva uttrycket för demokratisk ordning.
Det är detta som jag tror att vi
i olika sammanhang bör beakta.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan instämma på
en punkt med herr Lundberg, och det
är också nästan den enda punkten.
Det är när han tar ställning mot investeringsskatten.

Herr Lundberg slutade sitt anförande
med att säga att vi skall värna vår
demokrati. Det håller jag nog med honom
om, men strax innan han sade
detta gjorde han det påståendet, att vi
skall sluta med miljardrullningen till
försvaret. Detta betyder att vi skall gå
ned till ungefär 40 procent av det belopp
som den nuvarande försvarsbudgeten
uppvisar. Är detta inte litet obetänksamt,
herr Lundberg, när vi vet
att vi har en skicklig försvarsminister
som jag tror iakttar all möjlig sparsamhet.
Det är litet obetänksamt att
utan vidare slunga ut i denna kammare
att vi skall upphöra med miljardrullningen
och sedan strax efter säga att
vi skall värna vår demokrati. Jag tror
många av de folk, som gått under och
som sett vad tyranniet innebär just för
krossandet av de medborgerliga rättigheter
och det människovärde, som
jag vet att herr Lundberg sätter så
stort värde på, gärna skulle ha betalat
mycket mycket mera för försvaret. Sådan
som den världspolitiska situationen
är, även om vi för kanske första gången
på många år inte har något krig i
världen nu, skall vi vara försiktiga. Vi
har kommit långt här i landet när det
gäller att enas om gemensamma mål.
Det har skett en välfärdsutveckling till
gagn för alla. Men jag tror ingenting

utåt skulle göra ett ogynnsammare intryck
än attityden att vi iakttar största
möjliga sparsamhet när det gäller försvaret.

Sedan sade herr Lundberg några försmädliga
ord om herr Hseggblom som
kommit med den idén att man kanske
skulle kunna plantera skog på gammal
åkerjord. Han talade i det sammanhanget
i likhet med en berömd filosof
om eländets filosofi. Men är det inte
litet farligt av en socialist att i denna
kammare så lättvindigt gripa till det
uttrycket, när det fanns en stor socialistisk
nationalekonom, Knut Wicksell,
som på fullt allvar gjorde gällande att
vi skulle bättre tjäna vårt land om vi
odlade skog i hela Skåne? Var det också
en eländets filosofi, herr Lundberg?

Det har talats ganska mycket om bilskatten
här i dag, och jag skall inte
upprepa de argument som har framförts.
Men jag tyckte att finansministern
med en viss rätt gjorde gällande,
att när man måste försöka bemästra
olika konjunkturförhållanden var det
kanske inte så konstigt att man pålägger
en bilaccis. Men det är ganska egendomligt
att landets finansminister för
bara tre månader sedan, den 27 oktober,
i första kammaren rörande denna
sak förde följande resonemang: »Vill
det svenska folket använda sin ökade
levnadsstandard till att resa mer och
till att åka bil mer, får vi låta det ske,
tv det önskemålet är naturligtvis lika
legitimt som människornas lust att köpa
kläder eller att skaffa sig bostad.
— — — Vi skall inte genom en fortsatt
diskussion i denna fråga hjälpa
bilförsäljarna att lura folk. Vi skall
inte ge dem möjlighet att gå omkring
och säga till människor under den dåliga
bilsäsongen: ''Köp bil nu, för nu
kan staten inte mer, och nu kommer det
att bli en ny bilaccis! Köp nu, för snart
blir bilarna dyrare!’ Låt oss hjälpas
åt att hindra sådana onödiga bilköp.»
De som inte trodde på herr Skölds
ord, gjorde de en dålig affär? De måste

116

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ju säga sig att de gjorde en mycket god
affär. Herr Sköld upprepar så sent som
i oktober försäkringar till svenska riksdagen,
att vi inte skall få någon ny
bilaccis och att de bilförsäljare som
säger att vi kanske får en sådan egentligen
lurar svenska folket. Men, ärade
kammarledamöter, var det bilförsäljarna
som lurade människorna?

Det är klart att vem helst kan göra
ett enstaka yttrande som man kan anmärka
på, men det är rätt farligt om
allmänheten kommer underfund med
att de ord som fälls av en finansminister,
när det gäller frågan om inflationens
bekämpande, kan bli till nackdel
för dem som litar på dem. Det är bara
någon månad sedan statsrådet Lindström
i denna kammare i en mycket
intressant analys av den amerikanska
konjunkturen gjorde gällande att inflationen
egentligen bara var ett spöke,
trots att det hade varit vissa depressionstendenser
i Amerika. De som läste
ett sådant yttrande måste få den uppfattningen,
att det inte alls skulle behövas
några åtgärder för att bekämpa
inflationen tre månader senare.

Investeringsskatten måste mot denna
bakgrund te sig föga konsekvent och
mycket överraskande. Så tvära omkastningar
skapar kanske inte den rätta
tilliten till statsmakternas försök att
värna penningvärdet. Det är särskilt på
den punkten man med skäl kan angripa
den nuvarande ekonomiska politiken.

Herr talman! Det hade varit många
andra problem att ta upp, men timmen
är ju sen. Årets kulturbudget innehåller
ju en del ljuspunkter. Finansministern,
som nyligen sysslat med namnforskning
och därvid gått tillbaka ända till
1100-talet och skrivit en mycket intressant
uppsats, som enligt fackmännen
är en mycket förnämlig prestation,
har tydligen tagit sådant intryck
av sina vetenskapliga studier på sistone,
att han varit mera nådig mot ecklesiastikministern,
så att vi fått kultur -

anslagen ökade med 25 miljoner. Detta
är utan tvivel glädjande. Men det är
ju dock ett faktum att här råder en
sådan brist att det behövs mycket större
anslag. Jag skall bara ge en enda
siffra, som visar hur svår situationen
är på den akademiska banan. En tredjedel
av alla de studenter som börjar
akademiska studier tar aldrig någon
examen. Vilken misshushållning med
intellektuell arbetskraft! Det är möjligt
att herr Rubbestad menar att detta
är ett bevis på hur klokt det vore om
litet fler människor grävde diken och
litet färre studerade, men, ärade kammarledamöter,
det är ju ändå så, att
det behövs en ökning av lärarantalet
vid universitet och högskolor fram till
år 1965, med minst 50 procent, om lärarkåren
skall kunna motsvara de krav
som studenterna har rätt att ställa på
en universitetsutbildning. Vid den tidpunkten
kommer vi ju att ha omkring
7 300 studenter vid högskolorna. Var
finns den plan som ger möjligheterna
att skapa förutsättningarna för den
forskning som i själva verket är en
av grundvalarna för att vårt land har
nått den höga standard som nu råder?
Det är klart att det alltid kommer att
finnas eftersatta behov, men jag tror
att det högre undervisningsväsendet
med hänsyn till de brister som där
finns är ett mycket allvarligt problem,
och jag hoppas att regeringen inom
den allra närmaste tiden skall kunna
framlägga en verklig reformplan på
detta område.

I detta sammanhang skulle jag vilja
uttrycka den förhoppningen, att regeringen
kommer med en proposition om
juristutbildningen. Det är väl ingen
tvekan om att den nuvarande svenska
juristutbildningens överbetonande av
vissa rent juridiska ämnen och tillbakasättande
av statsvetenskapliga ämnen
— vilka måste vara av central betydelse
även för jurister — är till nackdel
inte minst för de jurister som skall
gå in i verken. Och när man vet hur

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

litet tid många juris studerande får
använda för att själva få yttra sig
under sina juridiska studier, innan de
själva skall uppträda inför domstolar,
förstår man att den juridiska utbildningen
i vårt land i många fall har en
kompendieartad prägel, vilket har gjort
att en docent — en av våra mest framstående
forskare — har skrivit till mig:
Man frågar sig bland det praktiska livets
män vad det egentligen är ni lär
juristerna om det praktiska livet. När
de kommer ut i arbete har de inte fått
någon lärdom i dessa ting. — Tyvärr
ser det ut som om det inte skulle komma
någon proposition om detta i år.

Jag skulle vilja ta upp en fråga som
jag tänkte på när hans excellens utrikesministern
var här och som gäller
flyktinghjälpen. Det har ju nu gått
nära tio år efter andra världskrigets
slut, och vi har ännu hundratusentals
flyktingar som bor i läger. Och FN kan
inte samla sig till en verkligt genomgripande
åtgärd för att hjälpa dessa
flyktingar utan talar om frivilliga åtgärder.
Jag vet att detta inte är Sveriges
fel. Jag vet att Sverige har kommit
med förslag som är präglade av
verkligt humanitär anda. Men man
måste säga sig, att när det gäller sådana
humanitära värden, skulle väl Förenta
Nationerna kunna anslå medel för
att hjälpa dessa människor, som i tio
års tid har levat under de mest ogynnsamma
förhållanden. Det är att beklaga,
när man ser i utrikesdepartementets
stat, hur litet FN har satt in av verklig
planering. Här finns ju verkliga nödhjälpsproblem.
Jag tänker bland annat
på de arabiska flyktingar som bar fördrivits
från Palestina och som lever
under utomordentligt svåra förhållanden.
När man nu i dessa dagar har tillsatt
en utredning för att revidera Förenta
Nationernas stadga skulle jag som
första punkt i en revidering av denna
stadga vilja föreslå: tänk på människovärdet
inte bara i stolta deklarationer
om värnande av de mänskliga rät -

tigheterna, utan gör en insats! Sätt in
litet pengar och medel för att hjälpa de
miljontals olyckliga flyktingar som
finns! De finns i Kina, i Europa, i
Korea och på andra håll.

Om man ser på FN:s bristande insatser
på denna punkt och jämför med de
stora belopp som vi varje år beviljar
till en institution som heter Unesco,
som ger ut en rad undermåliga skrifter,
undrar man hur det internationella
arbetet egentligen är organiserat. Det
har till och med sagts att man skickar
ut expeditioner för att studera kamelernas
liv i zoologiska trädgårdar, som
man sade i gamla tider. Kamelernas
liv, när man vet hur stora insatser som
behövs för att hjälpa de underutvecklade
folken! Det är i själva verket så,
att klyftan mellan de underutvecklade
folken och de s. k. rika nationerna
växer. Och denna klyfta kan, om den
inte överbryggas genom insatser av
energisk art, leda till verkliga internationella
spänningar.

Jag skulle vilja vädja till dem som
har ansvar inom svenska regeringen
för humanitära insatser att inte glömma
de förpliktelser vi har såsom ett
folk som lever under gynnsamma förhållanden.

Må det ännu en gång tillåtas mig att
ställa den fråga som jag har ställt
många gånger förr: Hur är det med
Raoul Wallenberg? Svaret på den frågan
från statsrådsbänken har uteblivit.
Det kanske inte finns någonting att
säga, men långa och delvis kanske sensationsfyllda
artiklar har skapat ett
ryktessmideri. Det kan nog vara bra
om riksdagen blir inbjuden till Moskva,
men jag får för min del säga, att mycket
mera betydelsefullt vore, om vi
kunde få bort denna järnridå, om vi
kunde få reda på en människas — en
svensk människas — öde. Det kan väl
inte vara farligt för den sovjetryska
prestigen att där ge oss ett besked!
Sovjetunionen riktar varje dag kritik
mot Nordiska rådet och andra före -

118

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

teelser. Vi har som fria medborgare
rätt att i denna kammare säga att vi
begär klart besked om Raoul Wallenberg.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att erinra om några intressanta
ord som rikets statsminister yttrade
vid en intervju nyligen. Han sade att
vi politiker i själva verket kan influera
så litet på människors lycka. Vi kan
skapa ett bättre samhälle i materiellt
avseende, men vi kan inte få bort de
neuroser som skapas av otrygghetskänslan
hos alla de människor som
lever i atombombteknikens värld. Det
är ju ingen tvekan om att framtiden
ter sig mycket mörk med hänsyn till
de perspektiv som Winston Churchill
redan för tjugo år sedan i en berömd
uppsats rullade upp när han sade: Skall
mänskligheten begå självmord?

När man ser hur mycket pengar som
går till de mest underliga undersökningar
vill man ställa frågan: Varför
görs det ingen undersökning rörande
möjligheterna att genom kulturella insatser
skapa en känsla av att jordens
alla folk dock är bröder? Skulle det
inte kunna göras en utredning för att få
bort många konfliktmoment? Jag kan
hålla med statsministern om att man
inte genom direkta ingripanden kan
garantera människorna lycka, men det
finns en mängd områden där insatser
kan göras. Jag tänker inte minst på
ungdomsbrottsligheten. En stor del av
alla ungdomsbrottslingar kommer från
olyckliga hem, från hem där föräldrarna
är alkoholister. Det kunde företas en
stor undersökning för att komma till
rätta med detta problem. Ju mer vi
tänker på dessa problem, desto mer
inser vi värdet av en idédebatt, som
den svenska riksdagen i dag saknar.

Det är naturligtvis inte utan betydelse
att man diskuterar miljonsiffror
i en budget, om den är överbalanserad
med 200 eller 300 miljoner kronor, men
det är heller inte utan betydelse att vi
ställer frågan: Vad har politikerna för

möjligheter att verkligen göra människorna
lyckligare? Vad hjälper det en
människa om hon vinner hela världen
men förlorar sin själ? Jag förstår att
det låg något av detta stora perspektiv
bakom statsministerns uttalande i denna
intervju, och jag tror att det under
det kommande riksdagsåret är av väsentlig
betydelse att vi i högre grad än
tidigare funderar över dessa kulturella
problem och de insatser vi där kan
göra.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Braconier talade
om miljardrullning trodde jag att
han hade tagit del av den av överbefälhavaren
presterade planen rörande
den ekonomiska framtiden i fråga om
försvarskostnaderna. Jag skulle emellertid
vilja återknyta till vad herr Braconier
sade: Jordens folk är bröder. Vad
behöver jordens folk för att kunna bli
bröder? Det är mat, det är kultur. Skall
vi fortsätta på vägen att bara rulla med
miljarder kommer vi aldrig till rätta
med själva grunden till krigen, nämligen
den oerhörda nöd, den svält och det
elände som finns i världen både i materiellt
och andligt avseende.

Beträffande herr Haeggbloms exempel
om skogsodling i anslutning till ofullständiga
jordbruk trodde jag verkligen
att herr Braconier begrep att detta inte
är någon hjälp i nutiden utan måste
ligga många generationer framåt i tiden.
Jag hörde inte vem han citerade,
men om jag inte tar fel skulle det kunna
vara Knut Wicksell. Han höll visst några
föreläsningar i Lund och har återgivit
dem någonstans. Även om jag sätter stort
värde på Knut Wicksells nationalekonomi,
speciellt i befolkningsfrågan, så
tror jag ändå inte att hans uttalanden
representerar någon exakt vetenskap.
Men man ser ju, för att vända på talet
om eländets filosofi, här filosofiens

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2 119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

elände. Det var ju två som skrev dessa
böcker, och jag vill understryka att
man nog inte bör tro för mycket på de
icke exakta vetenskaperna. Man gör
misstag även i detta fall.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! 1955 års remissdebatt
har ju förlöpt enligt den yttre inramning
som vi varit vana vid sedan en hel
rad av föregående år. Man skulle väl
kunna säga, att den liksom det berömda
geväret vid ett närmare betraktande
sönderfaller i tre delar: den första delen,
som omfattar partiledarna, den
andra delen, som egentligen bara omfattar
herr Dickson, och den tredje delen,
som väl får betecknas som den allmänna
avdelningen, till vilken jag har
tillåtit mig att ansluta mig som en av
dessa många som kommer med olika
synpunkter, måhända också klagomål
över likt och olikt i det svenska folkhemmet.

De spörsmål jag har tänkt ta upp i
detta sammanhang rör hälso- och sjukvården,
och det kanske kunde förefalla
egendomligt att jag i första hand skulle
vilja rikta en särskild uppmaning till
den numera frånvarande finansministern,
som faktiskt i ett speciellt sammanhang
är implicerad i dessa frågor.
Jag ser att statsrådsbänken är tom, men
jag såg alldeles nyss min ärade vän herr
statsministern på läktaren, och jag skulle
vördsamt vilja vädja till honom att
han, trots de angenäma distraktioner
han för ögonblicket har, åtminstone ville
låna mig ett halvt öra och framföra
vad jag här har att säga till sin kollega
i finansdepartementet.

Jag syftar på den s. k. Sköldska ukasen
eller som det på mera högtidligt
språk heter, Kungl. Maj :ts cirkulär den
17 december 1954 angående förbud mot
köp och försäljning av lös egendom för
statens räkning. Fröken Vinge liar ju
helt nyligen till statsrådet Sköld, riktat
en interpellation, som ännu inte blivit
besvarad. Statsrådet har helt flyktigt be -

rört denna fråga i den första delen av
debatten. Anledningen till att jag tar
upp den är att den på ett alldeles särskilt
område berör den svenska sjukvården.
Jag har ganska liten kännedom,
herr talman, om den svenska centralbyråkratien,
i varje fall dess uppenbarelser
här i Stockholm. Men det är ju
ett faktum att vi har statlig förvaltning
också i de delar av landet, som med ett
gammalt och kanske inte så särskilt lyckat
talesätt brukar benämnas »Göteborg
och den övriga landsorten», och det är
närmast från min egen stad jag skulle
vilja referera några erfarenheter. Att jag
inte gör det från Stockholm beror också
på att det är möjligt att man i de centrala
ämbetsverken här i Stockholm, där
man ju så länge har inandats en luft som
är bemängd med centralbyråkratiska
baciller, har blivit, för att tala medicinskt
språk, vaccinerad och följaktligen
immun mot dessa baciller. Detta har
inte helt lyckats i landets periferi, och
det har absolut inte inträffat i den stad
jag har äran representera i denna kammare.

Jag skall beröra två områden av statlig
förvaltning, som alltså berörs av den
Sköldska ukasen. Det ena är sinnessjukvården
— vi har statligt sinnessjukhus
där nere — och det andra är universiteten.
Numera har vi ju ett statligt universitet
i Göteborg.

Vad beträffar sinnessjukvården är det
ju välbekant att denna speciella vårdform
fortfarande — jag höll på att säga
tyvärr — står under statens ledning och
följaktligen blivit i mycket hög grad
eftersatt såsom vårdform betraktad. Det
finns ingenting att göra åt detta, herr
talman, annat än att helt och hållet kominunalisera
den svenska sinnessjukvården.
Det är en synpunkt som jag framfört
tidigare, att man bör lägga den helt
och hållet under våra landsting. Nu hör
den i alla fall — riksdagen har beslutat
det — till staten, och det är en verksamhet
om vilken de gamla överläkarna på
våra sinnessjukhus brukar berätta. De

120

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

använde kanske tillspetsade uttryck,
men de sade sig knappast kunna köpa
en blyertspenna utan att ringa eller
skriva upp till Stockholm, närmast till
en viss avdelning inom medicinalstyrelsen.

Under senare år har förhållandena
ganska väsentligt förbättrats, men så
kommer nu den här bestämmelsen och
ställer saker och ting på huvudet och
försvårar. Vad det här gäller är alltså,
att man för förbrukningsartiklar i nåder
får använda tillgängliga anslag, men när
det gäller inventarier får man inte utan
nådigt tillstånd, alltså från Stockholm,
inköpa nya sådana, trots att till äventyrs
medel finns tillgängliga. På ett sinnessjukhus
händer ju rätt ofta att de sjuka
slår sönder föremål. Det kan röra sig om
en spottkopp eller en stol eller någonting
annat ännu mera dyrbart. Skall det då
skrivas eller telefoneras upp till Stockholm
om varenda sådan sak, eller litar
man möjligen i finansdepartementet på
att överläkarna vid sjukhusen icke i
likhet med de gamla kyrkofäderna avsagt
sig bruket av sitt förnuft, utan man
tycker att den här bestämmelsen är så
pass tvivelaktig att man ändå i sjukvårdens
intresse vidtar de nödvändiga
och omedelbara åtgärderna, även om de
skulle beröras av formuleringen i den
här ukasen.

Samma sak gäller också beträffande
universitetsklinikerna. Jag har en vän,
som talade med mig häromdagen om
detta. Han förestår en av dessa kliniker,
där det meddelas undervisning och
bedrives sjukvård och forskning. Han
har ett materielanslag på 14 000 kronor,
som han skall hushålla med under det
löpande året. Han frågade mig: »Tror
man verkligen i Stockholm — jag har
för resten av egna medel hjälpt till att
betala ett skrivbiträde — att om jag köper
en skrivmaskin gör jag det för att
på något sätt leka med den? Självfallet
är det därför att jag behöver den. Jag
behöver den avlastning som detta innebär.
»

Nu kan jag verkligen tala direkt till
herr Sköld, ty han står där borta. Om
det över huvud taget inte går att backa
ut rent generellt från dessa bestämmelser,
vilket otvivelaktigt skulle vara det
allra bästa, så skulle jag vilja vädja till
finansministern att åtminstone för sjukvården
göra ett undantag och medge att
dessa bestämmelser uppluckras. Det är
ju uteslutande i den vårdbehövande allmänhetens
intresse och de läkares, som
har att sköta denna allmänhet.

Men då i alla fall finansministern är
här i kammaren, skulle jag vilja rent
allmänt beröra en sak i samband med
denna ukas, som har en viss betydelse.
Jag skulle vilja ifrågasätta — jag vill
inte säga någonting direkt eller göra
något klart påstående — huruvida föreskrifter
av denna allmänna innebörd
verkligen står i direkt överensstämmelse
med våra konstitutionella regler.

Finansministern var väl med redan
på den tiden, då riksdagen beviljade
medel till kungen, d. v. s. nådigt anslog
medel, som kungen fick lov att använda
sig av men icke var skyldig att helt
förbruka — det skulle jag tro är den
gamla tolkningen. Såsom vi alla vet
har förhållandena ändrats högst väsentligt
sedan dess. Nu brukar ju finansministrarna
uppträda som de återhållande
krafterna, medan riksdagens ledamöter
då och då får en mer eller mindre
vänlig tillsägelse att vara måttliga
med sina anslagskrav.

Här kommer jag till det centrala i det
konstitutionella problemet. Fråga är
om inte riksdagen i själva verket i vissa
fall när det gäller dessa anslagskrav har
bundit sig för anvisningar, som i detalj
talar om hur medlen skall användas.
Jag tror det är anledning att beakta
den här frågan också ur dessa synpunkter.

Den andra sak som jag skulle vilja
beröra i mitt anförande rör den allmänna
sjukförsäkringen. Den allmänna
sjukförsäkringen har ju varit i kraft
inte fullt i tre veckor. Jag tror jag vå -

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gar påstå med den personliga erfarenhet
jag har och efter många samtal med
mina kolleger, att det har förlöpt förbluffande
bra. Jag tycker att det i stort
sett har gått ganska friktionsfritt. Vi
skall dock komma ihåg att reformen
trädde i kraft vid en tidpunkt vilken
måste betraktas såsom den allra sämsta
tänkbara, vid ett årsskifte i sammanhang
med helger, då sjukligheten är
alldeles särskilt hög och påfrestningarna
på den öppna vården följaktligen är
särskilt stora. Ändå tror jag inte att
man kan tala om någon panik; i varje
fall tror jag mig våga försäkra, att
läkarna tar saken ganska lugnt och nog
är beredda att försöka klara upp svårigheterna.

Det är alldeles klart att det finns detaljer
som man gärna skulle vilja ändra
på. Det är en sak som jag då särskilt
tänker på och som gäller utskrivningen
av läkemedel. Jag ber om ursäkt att
jag på detta sätt åter talar till en frånvarande
— detta gäller nu närmast
socialministern.

Vi hade en mycket intressant debatt
här strax före jul efter en interpellation
av herr förste vice talmannen. Då
jag berört dessa ting sade statsrådet
Sträng, att vi inte skulle tala om detaljerna,
dem skulle man nog klara. Jag
tror emellertid att det allmänna intrycket
bland läkarna och framför allt apotekarna
är att den praktiska utformningen
av dessa rabatteringsbestämmelser
medför så mycket krångel, svårigheter
och besvärligheter, att det vore
skäl för departementet att litet närmare
undersöka saken och i samförstånd
med olika myndigheter försöka åvägabringa
någon förbättring. Jag klagar
i det fallet inte så mycket för läkarnas
del — litet krångligare är det med utskrivning
av recepten, men det klarar
vi nog — men jag tror att apotekarna
har det i sanning ganska besvärligt,
och jag undrar om man inte med ledning
av erfarenheterna skulle kunna

finna någon bättre metod än den som
för närvarande tillämpas.

För övrigt skall jag beträffande den
allmänna sjukförsäkringen inte säga annat
än att tiden väl nu är kommen att
försöka ro det hela i land. Det är inte
lämpligt att nu ta upp någon debatt
om försäkringens vara eller icke vara.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga ett ord till min ärade vän herr
Hjalmarson, som jag ser där nere. Han
har varit i Amerika så länge, att han
kanske inte har varit i tillfälle att följa
den ganska egenartade debatt som från
högerhåll har förts i den här frågan,
en debatt som varit i alldeles särskild
grad dubbelbottnad och som jag har
tillåtit mig referera i en artikel i Dagens
Nyheter för några veckor sedan.
Jag säger detta just till herr Hjalmarson,
emedan han tidigare har berikat
remissdebatten med blomsterspråk och
talat om folkpartiets små buketter. Jag
skulle vilja returnera den där lilla lustigheten
med att erinra herr Hjalmarson
om de små propagandabuketter som
högern har visat upp, inte minst under
det senaste halvåret. Jag är inte någon
expert på botanik, så jag avstår från
att beskriva blommorna närmare och
överlåter åt herr Hjalmarson med sina
uppenbarligen stora hortikulturella intressen
och botaniska kunskaper att vid
närmare studium namnge vad det rör
sig om. Jag tycker inte det är några
särskilt vackra blommor.

Man frågar sig naturligtvis i den här
situationen, om riksdagen mera allmänt
skulle kunna genomföra några ytterligare
förbättringar i sjukförsäkringen
genom en anordning som skapar större
rättvisa. Jag vill då framhålla, att det
särskilt är en kategori av människor
som vi tycks ha glömt bort när vi skrivit
lagen, nämligen de ensamstående
kvinnor som har barn att försörja och
som av ena eller andra anledningen
inte har något yrkesarbete. Jag tycker
det iir rimligt att de jämställs med de
hemmavarande husmödrarna. Jag fram -

122

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för detta som det första och mest angelägna
önskemålet i detta fall. Som
nummer två kommer folkpensionärernas
anspråk. Dem har vi ju litet var
ganska mycket hört talas om, och där
har ju sagts åtskilligt. Jag föreställer
mig emellertid att man på detta område
skulle kunna nöja sig med att låta
de folkpensionärer, som har varit medlemmar
i erkända sjukkassor, också få
begagna sig av denna förmån i fortsättningen,
eller med andra ord, att låta
den provisoriska bestämmelse som för
närvarande finns också existera i fortsättningen.

När det gäller de gamla människorna
eller folkpensionärerna, som mer och
mer spelar en roll i vår politiska diskussion,
så snuddade herr Ohlin i sitt
anförande vid ett problem, som förefaller
mig alldeles särskilt beaktansvärt.
Jag vill ogärna använda uttrycket åldringsvård,
vilket är ett tråkigt ord. över
huvud taget gör ordet »åldringar» ett
ledsamt intryck. Jag tycker vi skulle
försöka hitta på något annat, så att man
inte betraktar de äldre människorna
såsom någon speciell enklav, en särskild
grupp, som är isolerad från det
övriga samhället. Alla sådana där gränser
måste ju betraktas som rent konventionella.

Herr Ohlin nämnde som särskilt angeläget
att i största möjliga utsträckning
bereda äldre personer arbete efter
vars och ens kroppskrafter, begåvning
och allmänna förutsättningar. Vad vi
också måste inrikta oss på är den förebyggande
vården. Dit hör denna märkliga
åldersforskning, som ännu bara befinner
sig i sin begynnelse, men som
kanske redan nu har kunnat lära oss
vilka förebyggande åtgärder, som det
kan bli fråga om för att förhindra uppkomsten
av en av de allvarligaste och
mest fruktade ålderssjukdomarna, nämligen
åderförkalkning. Sannolikt är det
i födan, som man har att söka problemets
lösning. Men vi behöver ytterligare
studera detta problem, och många
andra ting kan säkerligen också kom -

ma fram. Jag tror att många läkare och
efter vad jag kan förstå även psykologer
är beredda att lämna sin tribut till
en mera generell undersökning, som
det förefaller som om den nu sittande
åldringsvårdsutredningen knappast
vore den lämpligaste att ta befattning
med.

Problemet är så oerhört omfattande
och så intressant, att det kommer att
i framtiden ställa mycket stora krav
på oss allesammans. Jag föreställer mig
att det från statsmakternas sida på ett
alldeles särskilt sätt borde göras en
allmän inventering av den mångfald av
åtgärder, som det här kan bli fråga om.

Men, herr talman, det är inte bara
när det gäller de statliga åtgärderna på
det här området, som det är angeläget
att något göres. Att enskilda organisationer
och sammanslutningar med intresse
ägnar sig åt dessa spörsmål måste
också betraktas såsom i hög grad värdefullt
och intressant. Att så i själva
verket också sker, kan jag från många
verksamhetsområden vittna om.

Sist men inte minst får man ju säga,
att detta är ett mycket stort problem,
som ytterst rör förståelsen mellan människorna,
förståelsen mellan olika grupper
i samhället, de som har nått en
något högre ålder och de yngre människorna.
Båda dessa grupper får väl lära
sig att visa hänsyn och tillmötesgående
mot varandra. Utan en sådan allmän
inställning lär det inte lyckas med
några aldrig så väl planerade statliga
åtgärder.

Som nu tiden var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum kl. 10.00.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg.

Riksdagsman Sven Gustafson, Göteborg,
som lider av halsinfektion med

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Nr 2 123

feber är på grund därav urståndsatt
deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. den
19 januari t. o. m. den 25 januari 1955
intygas.

Stockholm den 19 januari 1955.

Bertil v. Friesen,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Gustafson
i Göteborg ledighet från riksdagsgöromålen
från och med innevarande dag
till och med den 25 januari.

§ 3

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 42, med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran
å järnväg av resande och resgods; nr

43, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 116 § lagen den 8
april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och till förordning angående ändrad lydelse
av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;
och

nr 45, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 6 och 10 §§ förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307)
angående tullrestitution.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 26, av herr Agerberg m. fl., om
åtgärder i syfte att stimulera beredskapslagringen
av traktorbränsle;

nr 27, av fröken Vinge m. fl., om
höjning av maximibeloppet för statsbidrag
till skolbibliotek i vissa landskommuner; nr

28, av herr Olsson i Gävle m. fl.,
angående påskyndande av utredningen
om upplåtande av hjärlkliniken vid Södersjukhuset
i Stockholm för undervisningsändamål; -

nr 29, av herr Hamrin m. fl., om
statsbidrag åt Jönköpings handelsgymnasium; nr

30, av herr von Seth m. fl., om
utredning angående de konsekvenser
för armé, civilförsvar och näringsliv,
vartill en avhästning av armén under
fredstid kan leda;

nr 31, av herr Blid fors m. fl., om inrättande
av en personlig professur i
medicin, särskilt njursjukdomar, vid
universitetet i Lund;

nr 32, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., om rätt till viss tjänstårsberäkning
för lärare vid statsunderstödda
svenska skolor i utlandet;

nr 33, av herr Netzén m. fl., om ändring
av preceptoratet i ekonomisk historia
vid Lunds universitet till professur; nr

34, av herr Hagård m. fl., om inrättande
vid socialinstitutet i Stockholm
av ytterligare en fast lärartjänst
i nationalekonomi och socialpolitik;

nr 35, av fru Sjöstrand, angående
vissa ändringar i kungörelsen om statsbidrag
till social hemhjälpsverksamhet; nr

36, av herr Bengtsson i Varberg
m. fl., angående beräkningar av hur
stor del av den sammanlagda bensinskatten,
som belöper på den mindre
sjöfarten, m. m.;

nr 37, av herr von Friesen, om befrielse
för kontoristen L.-E. Larsson
från viss återbetalningsskyldighet å
värnpliktslån;

nr 38, av herr Edberg m. fl., angående
bidrag till utgivandet av en redogörelse
på engelska språket av den
svenska riksdagen;

nr 39, av herr Engkvist m. fl., om
viss ändring av bestämmelserna rörande
det s. k. förvärvsavdraget för gift
kvinna;

nr 40, av herr Pettersson i Norregård
in. fl., angående upphävande av
bestämmelsen om insättningsmaximum
för motboksräkning med sparbank;

nr 41, av herr Agerberg m. fl., om
Ottsjöns undantagande från vattenreglering
och byggande i vatten;

nr 42, av herr Thapper m. fl., angå -

124

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em

Interpellation ang. anläggande med förtursrätt av rikskabeln Boden—Kiruna

ende omprövning av gällande bestämmelser
för kyrkas upplåtande vid jordfästning
i annan ordning än svenska
kyrkans;

nr 43, av fru Andrén m. fl., angående
behörighet för kvinna att inneha kyrkliga
ämbeten och tjänster;

nr 44, av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl., om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen; nr

45, av herr östlund m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t gjorda
framställningar om anslag under riksstatens
nionde huvudtitel;

nr 46, av herrar Jönsson i Gärds Köpinge
och Ekdahl, om höjning av kreditgarantibeloppet
för jordbruksegnaliemslån;
och

nr 47, av herrar Svensson i Krokstorp
och Nilsson i Svalöv, om ett smidigare
förfarande vid försäljning av
kronan tillhörig fast egendom m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. anläggande med förtursrätt
av rikskabeln Boden—Kiruna

Ordet lämnades på begäran till

Herr LöFROTH (fp), som anförde:

Utrymmet för televerkets planerade
investeringar har i statsverkspropositionen
kraftigt skurits ned. Det är emellertid
angeläget att detta i så liten grad
som möjligt går ut över de investeringsplaner,
som avser att förse övre Norrland
med en bättre service. I synnerhet
bör inte anläggandet av den nödvändiga
rikskabeln Boden—Gällivare—
Kiruna ytterligare uppskjutas. Denna
kabel skall anslutas till den färdiga kabeln
Kiruna—Riksgränsen och kommer
att i hög grad förbättra övre Norrlands
kommunikationer.

I sina investeringsplaner för budgetåret
1955/56 upptar televerket anläggandet
av den första etappen av denna
kabel, nämligen sträckan Boden—Murjek.
Den anläggningen bör inte få upp -

skjutas. Det måste snarast möjligt rådas
bot för den miserabla telefonservice,
som berörda abonnenter tvingas finna
sig i.

De nuvarande förhållandena är ytterst
irriterande för de företag och enskilda,
som är beroende av att via telefonen
någorlunda snabbt kunna komma
i kontakt med andra delar av landet.
Situationen blir vintertid ibland direkt
katastrofal, när de dåliga ledningarna
rasar samman under trycket av snön
eller slutar att fungera, då det bildats
isbark på dem. Till det kommer att
blankledningarna i det berörda området
utsätts för störningar från den
elektrifierade järnvägsdriften.

Redan i normala fall är antalet ledningar
otillräckligt, och ibland har bara
ett fåtal linjer fungerat. De långa väntetiderna
har blivit ett mycket besvärande
problem. Viktiga samtal som beställts
på morgonen har kanske kommit
fram först på kvällen. Flera exempel
kan anföras, då abonnent fått vänta 3
å 4 dagar på beställda samtal. Ilsamtal
ökar bara telefonräkningen men går
inte snabbare fram, eftersom alla försöker
den utvägen. Det inses lätt vilket
avbräck som vållas inte minst affärslivet
av att vara beroende av en
telefonförbindelse, som tidvis inte erbjuder
en snabbare kontakt än brev.

Med hänsyn till vad jag här anfört
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
anläggandet av den planerade rikskabeln
Boden—Kiruna får förtursrätt
bland de investeringar, som televerket
planerar att genomföra under närmaste
åren?

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.40.

In fidem
Gunnar Britth

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 125

Torsdagen den 20 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1955/56, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1954/55, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr HAMMAR (fp), som yttrade:

Herr talman! Årets riksdag har presenterats
en rekordstor budget. Det har
omvittnats både i tal och skrift. Inkomsterna
beräknas uppgå till icke
mindre än 9 506 miljoner kronor. Det
innebär 903 miljoner kronor mer än
enligt gällande riksstat. Även utgifterna
är emellertid rekordartade. Den totala
utgiftssumman har ökats med 502 miljoner
kronor, detta trots att finansministern
med all kraft hävdat nödvändigheten
av en återhållsam ekonomisk
politik och en därav åtföljande åtstramning
gentemot allt vad utgifter heter.

Som det så många gånger förut påpekats
har vi emellertid till största delen
automatiska stegringar att skylla på när
det blir fråga om utgiftssummans höjning.
Av de icke automatiska ökningarna,
45 miljoner kronor, återfinner
man i det närmaste 25 miljoner kronor
på ecklesiastikhuvudtiteln. Efter att en
följd av år ha varit satt på eu jämförelsevis
knapp kost har i år vår kultur -

budget fått sig tilldelat ett mycket stort
belopp. Med glädje och tacksamhet tar
man del av vad den nådiga luntan har
att förtälja om tilldelningen till undervisningsväsen
och kulturliv. Ecklesiastikministern
är värd en honnör för
årets huvudtitel!

Med allt erkännande åt allt som kommit
kulturbudgeten till del — jag tänker
här närmast på anslagen till universitet
och högskolor, folk- och skolbiblioteken
m. in. samt löftet om att sätta
i gång den utbyggnad av yrkesskolorna,
som yrkesutbildningssakkunniga föreslagit
— finns det dock punkter och
poster i ecklesiastikpropositionen inför
vilka man förvånad lyfter en smula på
ögonbrynen. Jag tänker inte bara på skolbyggnadsanslaget.
I år inskränker sig
ökningen till 500 000 kronor. I fjol var
det ändock ökat med 6,3 miljoner kronor.
Skolöverstyrelsen hade begärt 40,7
miljoner kronor, och med det skulle
man komma till rätta med det värsta
av den på många håll skriande skolsalsbristen,
som man betecknande nog
i pressen anmärkt på. I själva verket är
kommentarer härvidlag överflödiga. De
tusentals elever och lärare, som just nu
vistas i utdömda eller bristfälliga provisoriska
lokaler, och de kommuner,
som år efter år fått avslag på sina framställningar
om nybyggnadsanslag, torde
trots allt vilja säga en del. Inte heller
tänker jag så mycket på omläggningen
av det nuvarande statsbidragssystemet
i fråga om de kommunala och med dem
likställda folkbiblioteken samt förslaget
om genomförande av skolbiblioteksreformen
med kostnaderna lika fördelade
mellan stat och kommun — ehuru förslaget
förvisso väckt blandade känslor
i vida kretsar av vårt biblioteksfolk.
Vad jag däremot vill fästa uppmärk -

126 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samheten på är den snäva behandlingen
som sjömansbiblioteken blivit utsatta för.
Styrelsen för Svenska sjömansbiblioteket
hade begärt 70 000 kronor, och detta
belopp hade skolöverstyrelsen också
tillstyrkt. Propositionens förslag är så
blygsamt, att jag icke ens vill nämna
beloppet.

Medan frågan om bildningsverksamheten
bland sjömännen är på tal låt
mig också erinra om biblioteken i våra
sjömanshem i främmande land. Det
minsta man kan säga om dessa bibliotek
är att bokbeståndet förefaller blandat,
ålderdomligt, inaktuellt och ytterligt
planlöst hopbragt. Här skulle ett
anslag försvara sig utomordentligt väl.

Vad beträffar anslagen till landets 85
statsunderstödda folkhögskolor kan
man kort och gott konstatera, att skolöverstyrelsens
äskanden blivit föremål
för kraftig beskärning. Överstyrelsen
har hemställt om en anslagshöjning på
776 000 kronor, departementschefen har
endast föreslagit 240 000 kronor. Det
är klart, att här har det beträngda budgetläget
spelat en avgörande roll. Av
den anledningen kanske man inte skall
säga så mycket om nedprutningen. På
en punkt tycker jag dock, att den är
tämligen onödig: jag tänker här på de
avslagna 19 000 kronorna till en rektorskonferens.
Kungl. Maj:t har tidigare
avslagit en liknande begäran, men
det utgör ju knappast något tillräckligt
skäl för ett avslag även i år. I
själva verket är den konferens det här
är fråga om av mycket stort värde för
den vidare utformningen av folkhögskolornas
arbetsuppgifter. Anslagsbeloppet
är inte heller av så stora dimensioner,
att det borde verka avskräckande.

Men vida beklagligare är, att ecklesiastikministern
alltjämt har låtit det
anstå med förslag till upprustning av
hela vårt folkhögskoleväsende. Inledningsvis
erinrar han i sitt yttrande om
1946 års skolkommissions betänkande
med förslag angående folkhögskolans
ställning och uppgifter. Helt kort an -

märker han, att ett genomförande av
förslagen med utgångspunkt i den nuvarande
folkhögskoleorganisationen beräknas
medföra en årlig utgiftsökning
för statsverket på sammanlagt närmare
5 250 000 kronor, varav omkring 2,7
miljoner kronor till driftbidrag och
2,5 miljoner kronor till anläggningsbidrag.
Något förslag i ärendet kan man
följaktligen icke förvänta till 1955 års
riksdag, lyder slutsatsen.

Jag är den första att medge, att här
föreligger en mycket stor och därtill
en mycket kostnadskrävande fråga. Man
förstår, varför ecklesiastikministern
dragit sig för hela detta problemkomplex.
Men icke desto mindre måste man
beklaga, att skolkommissionens starkt
motiverade och starkt grundade förslag
ännu icke har ansetts moget för en
kungl. proposition. Det är ändå fråga
om en kulturupprustning av allra högsta
angelägenhetsgrad.

Om vad som är viktigast, när det gäller
1946 års skolkommissions förslag,
kan givetvis olika meningar vara rådande.
Studerar man betänkandet litet mera
ingående, faller ovillkorligen kommissionens
påpekande om folkhögskolornas
byggnadsekonomiska läge i ögonen.
Kommissionen har ägnat just detta
spörsmål en mycket ingående prövning.
Den konstaterar, att en stor del av de
svenska folkhögskolorna otvetydigt arbetar
med ett byggnadsbestånd, som är
behäftat med allvarliga brister. Generellt
torde om skolorna kunna sägas
att de med hänsyn till utrymmet i
elevbostäder, lärosalar, matsalar o. s. v.
är starkt överbelagda. Därtill betjänar
sig många skolor av byggnader, som
till större eller mindre del måste betecknas
som föråldrade. Praktiskt taget
alla folkhögskolor har börjat sin verksamhet
med mycket knappa kapitalresurser.
Oftast har initiativtagarna inköpt
något gammalt byggnadskomplex,
som endast nödtorftigt kunnat motsvara
sitt ändamål.

Möjligheterna för en huvudman att

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skaffa medel, som av skolans styrelse
äskas för byggnadsändamål, har i fortsättningen
av skolans verksamhet visat
sig vara mycket skiftande, fortsätter
skolkommissionen. Enklast ställer sig
problemet givetvis i de fall, då huvudmannen
är ett landsting. Helt annorlunda
är emellertid situationen för skolor
med annan huvudman, rent lokala
skolor eller rörelseanknutna skolor. Bidragen
från landsting och kommuner har
här varit relativt obetydliga. Detsamma
gäller också statliga bidrag av lotterimedel.
Som ett exempel — och man
kan nästan säga ett rykande färskt exempel
— kan jag nämna en skola, som
just nu håller på med ett elevhemsbygge,
kostnadsberäknat till 700 000 kronor,
och som efter två ansökningar erhållit
allt som allt 75 000 kronor av
lotterimedel. De jämförelsevis små bidragen
från olika håll, den enskilda
offervilligheten ej att förglömma, har
gjort att åtskilliga skolor för att över
huvud taget kunna bygga måste ta på
sig en avsevärd skuldsättning. Jag citerar
här hela tiden 1946 års skolkommission.
Kommissionen slutar med att
föreslå, att folkhögskolorna må medgivas
samma rätt till statligt bidrag vid
ny- och ombyggnadsarbeten, som redan
föreligger för lantmannaskolor och liknande
skolor, d. v. s. staten skall bidra
med tre fjärdedelar av dessa kostnader.
Rättviseskäl talar enligt kommissionens
mening till sist för ett engångsanslag
till redan skuldsatta skolor, så att de
genom statsmedel skall kunna sanera
sin byggnadsekonomi.

Herr talman! Jag har tillåtit mig en litet
väl utförlig redogörelse för 1946 års
skolkommissions förslag, vad det gäller
folkhögskolornas byggnadsekonomiska
läge. Orsaken är denna: jag menar att
det mycket väl går att utrycka denna
del av kommissionens förslag och göra
den till föremål för en särskild kungl.
proposition. I denna min uppfattning
styrkes jag av det förhållandet, att
skolkommissionen med Josef Weijne

som ordförande redan så tidigt som i
november 1947 skrev till Kungl. Maj:t
och anhöll om att förslag angående
statsbidrag till nybyggnader m. m. vid
folkhögskolor måtte framläggas till 1948
års riksdag. Sju år har gått sedan dess.
Tiden för avgörande av denna utomordentligt
viktiga fråga borde nu vara
inne.

Om icke folkhögskoleupprustningen
i hela dess omfattning på grund av kostnads-
eller andra skäl kan upptagas
till behandling, borde åtminstone detta
viktiga delspörsmål, frågan om statsbidrag
till folkhögskolornas nybyggnader
m. m., kunna föreläggas riksdagen.
Här äger det ordstävet sin tillämpning:
att inte låta det goda bli fiende till det
bästa.

Herr talman! Det sagda får utgöra
några reflexioner knutna vid åttonde
huvudtiteln i årets statsverksproposition.

Som jag redan förut givit uttryck
för, synes mig den behandling, kulturtiteln
har fått röna, i stort sett vara
glädjande generös. Till en del beror
givetvis utgiftsstegringarna på den under
tidigare år framkallade eftersläpningen,
som ecklesiastikministern nu
sökt att ta igen. Vi får hoppas, att vad
han nu föreslår, endast utgör en början,
kanske rent av en tämligen anspråkslös
början, till den stora upprustningen
på olika undervisnings- och
kulturområden, som, synes det mig,
måste göras.

Alldeles särskilt synes det mig vara
av behovet påkallat att 1946 års skolkommissions
i flera avseenden mycket
värdefulla och starkt motiverade synpunkter
och förslag blir beaktade så
snart som möjligt vid utformandet av
kullurbudgeten. Folkhögskolans mcdborgarfostrande
uppgift är om möjligt
viktigare nu än någonsin. Det beror inte
minst därpå, att den samhällsbild, som
i våra dagar möter ungdomen, är långt
mer komplicerad än den tidigare varit.
Och det är ingen ringa uppgift att lära

128

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de unga att känna sitt samhälle, lära
dem inse, att de har en plats inte bara
i dagens samhälle utan också i den
historiskt framvuxna samhällsgemenskapen
!

Vidare anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Efter den rätt ingående
bostadsdebatt som kom till stånd i går
kväll skall jag inskränka mig till några
få reflexioner. Jag kan emellertid inte
underlåta att betyga att det är med
verklig olust som jag av statsverkspropositionen
har inhämtat, att regeringen
ännu en gång sett sig nödsakad
att klavbinda och bromsa byggandet av
egnahem. Regleringen kommer tillbaka,
ehuru i en ny form. Byggnadstillstånd
behöver man inte längre, men långivningen
begränsas i en fix ram som inte
får överskridas. De egnahemsbyggare
som står längre bort i kön blir utan
lån och kan sålunda sätta i gång sina
byggen endast om de är i den gynnsamma
situationen att de inte behöver
statens stöd; i så fall möter intet hinder
att börja.

Med ledning av länsbostadsnämndernas
uppskattningar hade bostadsstyrelsen
i somras beräknat att man skulle
få en egnahemsproduktion av en- och
tvåfamiljshus omfattande 21 000 lägenheter.
Dessa har socialministern ansett
sig vara tvungen att skära ned till 16 000.
Detta måste innebära att ungefär 5 000
familjer här i landet, som hade hoppats
få sätta i gång sina byggen under nästa
budgetår, får avslag på de framställningar
de har gjort eller kommer att
göra om statliga lån.

Det är det ena. Men härtill kommer
en annan ganska dyster nyårshälsning
till egnahemsbyggarna. Redan från och
med den 1 januari i år har nämligen
igångsättandet av egnahemsbyggandet
blivit underkastat kontroll på lånesidan
i syfte att dessa arbeten skall spridas
och fördelas mera jämnt under året.

Vid den fördelningen skall man under
första halvåret 1955 bara få påbörja
uppförandet av 7 000 lägenheter och
vidare skall man noga se till att man
sätter i gång så få egnahemsbyggen som
möjligt under sommaren.

Ser man saken ur den enskilde byggarens
synpunkt innebär det för honom
att han hindras att börja sitt bygge,
när det för honom och hans familj
skulle vara mest lämpligt. Han kan
inte få lägga upp sin byggplan så, att
han t. ex. kan få utnyttja de ljusa våroch
sommarkvällar han skulle ha kunnat
använda för bygget. Han kan inte
utnyttja sin sommarsemester för sin
och familjens arbetsinsats. Det betyder
också att den, som haft tur och fått
slinka med vid den sålunda inskränkta
tillståndsgivningen och kan använda
våren och försommaren, i själva verket
får ett billigare hus än den som
tvingas till vinter- och höstbygge. Såvitt
det gäller de icke alltför betalningskraftiga
i samhället är från och med nu
myndigheterna ensamma om att bestämma
var, hur, när och om dessa
egnahem skall komma till stånd. Härmed
har vi naturligtvis i någon mån
avlägsnat oss från åtminstone äldre tiders
frihetsbegrepp.

För en resenär, som utifrån nalkades
vårt land och som inte hade någon
förhandskunskap om de säregna förhållanden
som här råder, måste det
förefalla i hög grad egendomligt, att
det svenska folket anses ha råd att röka
och supa för sammanlagt, låt mig säga,
2 000 miljoner kronor, men att det enda,
som absolut måste förmenas det
svenska folket, är att tillfredsställa det
kanske mest primära av alla mänskliga
behov, nämligen behovet att skaffa sig
en bostad och enkannerligen att skaffa
sig en bostad i ett eget hem. Det är i
själva verket detta som människorna
längtar efter. Vi svenskar är inte några
storstadsmänniskor. Vi tycker inte om
det där stora blocket, utan vi vill bo för
oss själva i egna stugor.

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

När man gjorde en enkät förra året
inom HSB befanns det att inte ens
hälften av HSB:s medlemmar — av
vilka många naturligtvis hade ganska
förnämliga bostäder — tyckte att flerfamiljshuset
var den idealiska bostadsformen.
I storstäderna Stockholm, Göteborg
och Malmö förklaras det att 50
procent av IiSB:s medlemmar föredrog
egnahem. I de något mindre städerna,
de mellan 30 000 och 100 000 invånare,
var det 56 procent som ville bo i egnahem,
och i orter med under 30 000 invånare
var det inte mindre än 72 procent
som längtade efter ett eget hem.
Denna strävan att skaffa sig en bostad,
som man själv äger och där man är sin
egen herre, är både sund och riktig
och bör på allt sätt uppmuntras i stället
för att som nu hållas tillbaka.

Den enskildes lust att bo i ett eget
hem korresponderar mycket harmoniskt
med den spridning av bebyggelse
och näringsliv, som vi inom högerpartiet
vill arbeta för. Vi vill just åstadkomma
en decentralisering, där de stora
städerna inte fortsätter att växa till
orimliga proportioner utan där i stället
hela vårt land förblir levande. Vi tror
faktiskt på möjligheten till en landsbygdens
renässans genom näringslivets
decentralisering till en mängd små och
medelstora orter runt om i vårt land.
En sådan utveckling är fullt möjlig och
pågår för närvarande i Förenta staterna,
där den tendensen nu blivit
alltmera allmän, att företagen kommer
till människorna i stället för att människorna
tvingas komma till företagen.
Det är motorismen — den nu ofta förkättrade
motorismen — som skall göra
det lätt för människorna att bo kvar i
sin gamla bygd och ändå få sin arbetskraft
effektivt utnyttjad och därmed
en hygglig inkomst. Detta kvarboende
i den gamla bygden förutsätter ett vidgat
och icke ett beskuret egnahemsbyggande.
Det är såvitt jag begriper ett
landsbygdsintresse av första ordningen

Ur samhällelig synpunkt är egnahemsbvggaren
den idealiske medborgaren
därutinnan att han och hans familj
kontinuerligt ägnar sig åt personligt
sparande och därmed lägger grunden
både för en sund familjeekonomi
och för samhällets kapitalförsörjning.
När från vissa håll röster har höjts mot
egnahemmet som bostadsform har kritiken
motiverats bland annat med att
uppförandet av egnahem skulle ta större
resurser av material och arbetskraft

1 anspråk än vad som krävs för att få
till stånd motsvarande utrymmen i flerfamiljshus.
Jag är inte så alldeles säker
på att detta är riktigt. Nationalbudgetdelegationcn
uttalar, att inriktningen
av innevarande års bostadsbyggande
mot en större andel egnahem kan ha
medfört ett ökat tillskott i byggnadsverksamheten
av sådan arbetskraft, som
inte ingår i fackförbundsstatistiken. Ja,
det stämmer helt med erfarenheterna.
Egnahemsbyggandet drar i rätt ringa
utsträckning åt sig den sortens byggnadsarbetare,
som eljest skulle gått till
industribyggen och till flerfamiljshusen
i städerna, där de stora pengarna
står att tjäna. Ofta är det äldre snickare,
målare och andra hantverkare, som
inte orkar med den hårda takten i storbyggena,
utan ägnar sig åt egnahem och
som om de inte finge göra det kanske
skulle få gå utan arbete i långa tider.
På landsbygden är det i viss utsträckning
folk som bedriver byggnation som
komplement till sina egna jordbruk.

Härtill kommer — och det är en
rätt viktig sak — att egnahemsbyggandet
ganska lätt kan läggas till rätta, så
att en betydande del av arbetsmomenten
på byggnadsplatscn kan utföras av
byggherren själv och hans familj. Den
självbyggnadsverksamhet som bedrivs
på åtskilliga platser här i landet, inte
minst i Stockholm, tycker jag är i
högsta grad värd uppmuntran. Det är
inte ovanligt att dessa självbyggare
presterar en egen arbetsinsats på cirka

2 000 arbetstimmar under ett enda år.

att slå vakt just om denna bostadsform.

9 — Andra hammarens protokoll 1955. Nr 2

130

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och detta blir ju ett extra tillskott till
de resurser, som eljest skulle stå till
byggnadsproduktionens förfogande. I
Förenta staterna faller cirka 90 procent
av all byggnadsverksamhet för bostadsändamål
på egnahem.

Om man inte endast räknar med själva
byggnadskostnaden utan även med
de verkliga bostadskostnaderna på lång
sikt kommer egnahemmen i ett väsentligt
bättre läge, därför att lägenhetsvård
och reparationer utförs av ägaren
själv som hobbyarbete. Här får man
alltså en arbetsinsats, som eljest över
huvud taget inte kommit till stånd. Detta
att man skall göra saker själv har
blivit en stor rörelse på många håll ute
i världen. I England har vad man kallar
gör-det-själv-rörclsen nått så långt,
att 70 procent av alla tapeter förbrukas
av icke yrkesmän, som själva klistrar
upp dem.

I Förenta staterna köpes 73 procent
av all industriellt tillverkad målarfärg
av amatörer som själva målar sina hem.
Det beräknas att år 1953 11 miljoner
amerikaner ägnade sig åt amatörsnickeri
och att det i privat ägo i Amerika
finns inte mindre än 25 miljoner elektriska
sågmaskiner, borrmaskiner och
hyvelbänkar. Som ett kuriosum kan jag
nämna att den kraft, som förbrukas av
alla dessa småmaskiner i hemmen, är
lika stor som den kraft som går åt för
att hålla en stad med 100 000 invånare
försedd med elektrisk energi även för
industriella ändamål. Enligt en uppgift,
som jag inte kunnat kontrollera,
skulle de tapeter och golvbeläggningar,
som under år 1953 inköptes av amerikanska
amatörer, täcka en yta lika stor
som Storbritannien. På schemat i de
amerikanska skolorna står undervisning
i sådant som rör vård och reparationer
av hemmet.

Ju större arbetstidsförkortning man
kan åstadkomma och ju mera fritid
folk får, desto större blir utrymmet för
självverksamhet av detta slag.

Vi inom högerpartiet vill öka, inte

minska egnahemsbyggandet. För att
därvid inte spränga ramen för de samhälleliga
resurserna måste det naturligtvis
ske inskränkningar på annat
håll, men det är inte nödvändigt att
dessa inskränkningar göres på investeringssidan.
Jag föreställer mig att resultatet
skulle bli mycket bättre, om vi
här i landet i stället begränsade vår
konsumtion. Det är därför som vi inom
högerpartiet under fjolåret föreslagit
att målsparande för bostadsanskaffning
skulle stimuleras. Därmed skulle, menade
vi och menar fortfarande, privat
konsumtion inskränkas till förmån just
för investeringar i bostäder. Vi skall
vid innevarande års riksdag återkomma
till detta krav.

Socialministern har någon gång talat
om att man inte kan göra mer än att
bygga till sista muraren. Det låter bestickande,
men det leder lätt till någon
sorts kvasireligiös föreställning om att
byggnadsarbetarkåren är en konstant
som knappast kan förändras. Varför
skulle inte byggnadsverksamheten kunna
dra åt sig mera folk? Vad har man
i stora drag gjort för att lära upp flera
murare och snickare? Av nationalbudgeten
ser vi att under fjolåret 16 000
man lämnat det svenska jordbruket och
att lika många väntas komma att göra
det under 1955. Skulle inte många av
dessa kunna sysselsättas inom byggnadsverksamheten?
Som det nu är,
företer byggnadsarbetarkåren en rätt
blygsam ökning. Under tiden 1 juli
1953—1 juli 1954 stannade denna ökning
vid 2 procent mot 3 procent året
förut. Har det gjorts tillräckligt allvarliga
försök att importera arbetskraft
utifrån? Finns det inte möjligheter att
från andra länder köpa, om inte färdiga
hus så dock färdiga byggnadsdetaljer? Bristen

på skolad arbetskraft kan
emellertid inte behöva stoppa egnahemsbyggandet,
eftersom denna form
av byggnation ställer allt mindre krav
på specialarbetare. I många av de nya

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hustyper, som nu har kommit fram, användes
över huvud taget inga murare
— inte ens för uppsättning av skorstensstockarna,
utan dessa, som kan
vara tillverkade av rostfritt stål, betong
eller något annat material, levereras
färdiga från fabriken.

För att man med de begränsade resurser,
som alltid måste stå till buds,
skall kunna få till stånd största möjliga
antal egnahem, så att inte en
mängd människor behöver utestängas
från möjligheten att skaffa sig ett sådant,
är det framför allt av nöden att
kostnaderna pressas ned så långt som
möjligt utan att detta alltför mycket inkräktar
på viktiga standardkrav. Det
experimenthus, som högerpartiet lät
bygga förra året, och en hel rad andra
undersökningar och försök på olika
trakter i landet ger klart vid handen,
att det genom rationalisering plus måhända
någon inskränkning i fråga om
inte alltför viktiga standardkrav är
möjligt att få fram egnahem, för vilka
produktionskostnaderna ligger åtminstone
20 procent under vad husen skulle
ha kostat vid ett traditionellt byggnadssätt.
Och det har, väl att märka, vid
dessa experiment varit fråga om enstaka
hus, som alltid måste ställa sig
relativt dyra. Om egnahemsbyggandet
i stället kunde ske i stora serier, så att
man på en plats byggde, låt mig säga,
100 hus på en gång, finns det stora
möjligheter att åstadkomma ytterligare
kostnadssänkningar.

Kontentan av vad jag här velat säga
är att vi inom högerpartiet i stället
för en begränsning av egnahemsbyggandet
vill uppmuntra just denna form av
bostadsproduktion. Vi vill göra det möjligt
för allt flera människor att nå fram
till målet: ett eget hem. Detta vill vi
åstadkomma genom alt stimulera målsparande
för bostadsändamål och genom
att pressa ned byggnadskostnaderna.
Vi kan över huvud taget inte finna
det rimligt att byggnadsverksamhetens
omfattning låses fast, samtidigt som

man måste utgå ifrån att efterfrågan
på bostäder under nästa budgetår kommer
att växa i minst samma takt som
under innevarande budgetår. Med hänsyn
till det nödläge, som fortfarande
råder på bostadsmarknaden, är det
otillfredsställande att regeringen anser
att vi här i landet inte orkar med att
bygga mera.

Herr talman! Vore det ändå inte en
inkompetensförklaring, om vi den 1 juli
1956, när nästa budgetår gått till ända,
måste konstatera, att någon avveckling
av bostadsbristen fortfarande inte har
kunnat ske och att fortfarande ingen
som helst prognos kan göras om när
slutet på detta elände kan skönjas?

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
erinrade i går kväll om
en liten debatt, som han och jag hade
den 14 december förra året angående
frågan om avlyftande av de byggnadskreditiv,
som vid detta tillfälle hopade
sig i affärsbankerna, därför att den
normala avlyftningen till hypotekskassan,
till sparbanker och försäkringsbolag
inte fortgick i vanlig ordning. Det
sistnämnda berodde på att dessa institutioner
så när stod utan pengar på
grund av upptagandet av det stort
fyraprocentiga obligationslånet. I vår
diskussion sade socialministern bl. a.,
alt det emellan riksbanken och försäkringsbolagen
fanns vad han kallade ett
gentlemens’ agreement att lånen till bostadsproduktionen
skall gå med priorilet.
Statsrådet menade då tydligen, att
bolagen — de flesta av dessa är ju ömsesidiga
bolag, som arbetar utan vinstintresse,
ehuru statsrådet talade om
profit — skulle placera försäkringstagarnas
sparmedel i inteckningslån,
vilka skulle ge 3,5 procent om de inte
var bundna och 3,7 procent om de var
bundna lån. Han föreställde sig alltså
alt de skulle välja denna dyrbara och
besvärliga låneform framför att placera
försäkringstagarnas medel i statens obligationer
med en effektiv ränta på
cirka 3,8 procent. Det kunde väl ändå

132 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte vara statsrådets mening, att försäkringsbolagens
lojalitet gentemot riksbanken
skulle gå så långt, att bolagen
kände sig förpliktade att vägra regeringen
de lån, som denna själv vid tillfället
i fråga enträget begärde. I går
fick vi av statsrådet och chefen för
socialdepartementet veta, att regeringen,
sedan den nu fixerat det bostadsbyggande,
som skall komma till stånd
år 1955, är beredd att medverka till
att den behövliga kreditgivningen sker.
Vi fick inte veta, hur detta skulle gå
till. Vad betyder egentligen denna deklaration?
Skall vi däri inlägga, att
riksbanken eller bostadsstyrelsen skall
överta bvggnadskreditiv från affärsbankerna,
om en ny uppstoppning skulle
ske, och att då bostadsstyrelsen eller
riksbanken skulle komma att lämna
även primär- eller sekundärlån? Eller
betyder det, att man, om så skulle erfordras,
tänker sätta i gång nya
triangelaffärer av den typ, som pågått
mellan stadshypotekskassan, riksbanken
och affärsbankerna under den sista
månaden?

Herr IvILSMO (fp):

Herr talman! Sedan partiledarna och
deras närmaste män yttrat sig i denna
debatt finns det inte mycket matnyttigt
över ur partipolitisk synpunkt för den
enskilde riksdagsmannen. Jag måste
fördenskull säga något annat med eller
utan partipolitisk sanktion.

När jag hör partiledarna —- det gäller
såväl oppositionens som koalitionens
— breda ut sig om allting i remissdebatten,
påminner de mig om hur
korna beter sig vid första vallsläppningen
på våren. Dessa rusar snabbt
över hela betesfältet och nosar sig till
de mest välsmakande betesfläckarna.
Dessa betar så de starkaste genast av.
Det som därefter vanligtvis står kvar
är de mera oaptitliga stråna vid rukorna
från i fjol.

Om jämförelsen skall tillämpas på

denna debatt, innebär den, att om något
nytt skall sägas, måste det bli av
mindre matnyttig och mindre angenäm
karaktär. Jag skall göra ett litet försök.

Jag skall börja med en karakteristik
av våra dagars politiska debatt. Den
kan av kända skäl inte bli alltför uppmuntrande.

Ett starkt framträdande drag i debatten
är dess överdrivna självgodhet.
Partierna synes drivas av en aldrig
sinande lust att upphöja sina egna och
nedvärdera oliktänkandes synpunkter,
misstänkliggöra de senares motiv och
mer eller mindre påtagligt misstolka
deras handlingar. Det är märkligt, att
de resultat, som den sociologiska forskningen
kommit fram till beträffande
miljöns betydelse, inte kan anses tilllämpliga
på den yrkesgrupp, som heter
riksdagsmän. Koncilians, tillmötesgående
och uppskattande erkännanden
utmärker ofta den enskilde riksdagsmannen
i dennes umgänge med oliktänkande
utanför politiken. Men så
snart det blir en partipolitisk debatt,
blir det annat ljud i skällan. Vid sådana
tillfällen pöser partirepresentanten
upp till ett väldigt omfång, samtidigt
som han öser förvrängningar och
skällsord över motståndaren. Ombudsmän
och riksdagsmän in spe brukar
ofta ta första pris.

I höstas deltog jag i en debatt med
en mycket framstående socialdemokrat.
För en gångs skull kännetecknades inte
den debatten av någon ömsesidig önskan
hos debattanterna att slå ihjäl varandra.
Efter debatten sade eu socialdemokrat
till mig: »Det här var en
konstig debatt. Jag kände inte igen
mig. Jag tyckte faktiskt att ni försökte
förstå varandra.» Anmärkningen var
nog riktig, måste jag medge. Man
måste göra klart för sig, att om två
politiker försöker förstå varandra, använder
de sitt förstånd, men när de
söker missförstå varandra, använder de
sitt oförstånd.

Ett annat framträdande drag i den

Torsdagen den 20 januari 1055 fm

Nr 2

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politiska debatten är politikernas överdrivna
hävdande av de politiska åtgärdernas
betydelse. Vi bör givetvis inte
undervärdera politiken — det finns såvitt
jag vet inga som gjort mänskligheten
så mycken skada som just maktfullkomliga
politiker. Man måste erkänna,
att vetenskap, bildning och kultur
aldrig blomstrat så i mänsklighetens
miljonåriga historia som under de sista
50 åren. Men under denna politikernas
paradisiska period har vi fått två
världskrig och ett omätbart liungerlidande
i världen. Denna kritik gäller givetvis
inte allt vad de makthavande
politikerna företar sig.

Jag tror trots detta, att de makthavande
politikernas anspråk borde vara
mera måttliga, än de nu är, ty det finns
en värld utanför politiken. I vårt aktuella
politiska läge måste man nog
säga att oppositionen verksamt bidrar
till regeringens alltför höga självuppskattning.
Genom vissa krav, som jag
strax skall exemplifiera, har oppositionen
tillskrivit regeringen en förmåga i
olika avseenden, som jag för min del
inte kan inse att den har. Ofta och med
rätta framhåller oppositionen att regleringar
av skilda slag är av ondo. Men
nästa dag föreslås åtgärder, vilkas genomförande
skulle medföra ytterligare
eller kanske längre gående samhällsingripanden.
Vi fördömer klasspartier
den ena dagen, och den andra föreslår
vi med stor entusiasm tydliga och klara
klasslagar. Litet var bör man otvivelaktigt
ha goda insikter i politisk besvärjelsekonst,
om man skall kunna
följa med i tankegångarna.

•lag skall nu något exemplifiera vad
jag här antytt.

Oppositionen håller styvt på att regeringen
är ansvarig för den ständigt
fortgående penningvärdeförsämringen.
En ständig inflation pågår. Den socialdemokratiska
regeringen synes inta eu
vacklande hållning inför det axiom, på
vilket oppositionens ansvarsyrkande
nödvändigtvis måste vila, nämligen att

den svenska regeringen har förmåga
att styra den ekonomiska utvecklingen.
Har den icke eu sådan förmåga, kan
ej heller något ansvar utkrävas av den,
om utvecklingen icke anses gynnsam.
För min del tror jag, att regeringen
förstår, att oppositionens axiom såväl
praktiskt som teoretiskt är ohållbart.
Men det kan ju leka partitaktikerna i
hågen att likväl acceptera det —- åtminstone
som arbetshypotes och så
länge den ekonomiska utvecklingen kan
försvaras som gynnsam. Om man emellertid
accepterar axiomet att regeringen
kan styra utvecklingen, reser sig
flera andra spörsmål. En svensk regerings
förmåga att styra den ekonomiska
utvecklingen måste rimligtvis endast
gälla Sverige. Måste inte då Sverige
också avskärmas från inflytelser utifrån?
I annat fall skulle ju dessa inflytelser
utifrån kunna ta sig orådet
före att suspendera regeringens förmåga
och utan dess medverkan styra
utvecklingen — vilket förvisso skett
mer än en gång i Sveriges ärorika
historia.

I vår tid blir relationerna allt starkare
mellan länderna. Den gamla nationalstatens
huvudtanke om självständighet
är på väg att undermineras och
ersättas i bästa fall av solidaritet med
världssamhället. Det är dock en banal
sanning att den nu sittande regeringen
liksom alla dess föregångare icke skiljer
sig från övriga regeringar i fråga
om tolkningen av historiens gång. Utvecklar
sig allt väl, är det regeringens
förtjänst, går det illa, beror det på omständigheter,
över vilka ingen enskild
regering kan råda — vilken historielolkning
man begär att också oppositionen
skall acceptera.

Det mest belysande exemplet på denna
motsägande och opportunistiska
tolkning av den ekonomiska utvecklingen
är den sittande regeringens uppfattning
om dess dominerande betydelse
för utvecklingen under de sista 20
åren. Den ekonomiska krisen åren 1929

134

Nr 2

Torsdagen den 2Ö januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m

till 1933 uppstod, tänker man sig, på
grund av den internationella och nationella
kapitalismens misslyckande. Från
den senare tidpunkten tog i vårt land
socialdemokratien den politiska makten
— det är mycket viktigt att betona
makten, ty det är den som hägrar för
de politiska partierna — och sedan
dess har utvecklingen styrts av socialdemokraterna
åtminstone fram till 1952.
Då inträffade en engångsinflation, som
tolkades såsom ogynnsam av både regeringen
och oppositionen. Då tillgreps
Koreakrisen som en ursäktande förklaring.
Men detta innebar ju de facto att
regeringens förmåga att bestämma över
den ekonomiska utvecklingen helt
plötsligt kunde suspenderas t. o. in. av
ett litet inbördeskrig på andra sidan
jordklotet. Hur suggestiv och tankemördände
denna argumentering var för
många, framgår av det faktum, att min
vän herr Ahlsten t. o. in. åberopade
Koreakrisen som motiv för att hampberedningsverket
i Värmbol skulle nedläggas
och endast ett sådant drivas i
Visby. Bortsett från blodsutgjutelsen
och förstörelsen i Korea, måste man
nog säga att Koreakrisens ekonomiska
följder övervägde i positiv riktning, om
man nämligen ser dem ur internationell
synvinkel. Ur internationella ekonomiska
tidskrifter kan man inhämta
den upplysningen, att de ekonomiska
följderna av Koreakrisen har varit särskilt
gynnsamma för flera av de underutvecklade
länderna. Betyder inte detta
mer än en mindre pennigvärdeförsämring
i vårt land?

Fast står emellertid, synes mig, den
uppfattningen, att den partipolitiskt
glorifierande tolkningen av samhällsutvecklingen
är falsk och självbedräglig
och att föga ansvar kan utkrävas av
något enskilt politiskt parti för denna
utveckling om den anses ogynnsam.
Summa summarum av detta lilla resonemang
skulle då bli, att oppositionen
inte bör ställa större anspråk på regeringen
än denna rimligtvis kan upp -

fylla, om den vill. Vidare skulle det
nog vara hälsosamt för regeringen, om
den läte sin något överdrivna självuppskattning
genomgå en bantningskur.

Denna uppfattning stärkes hos mig
av det förhållandet, att samhällsutvecklingen
företer drag, som ingalunda är
önskvärda och som i stor utsträckning
förminskar värdet av den ekonomiska
utvecklingen. Som stöd för denna uppfattning
skall jag inte återge utan endast
hänvisa till s. 25C och följande i
Statistisk årsbok för 1954. Där kan man
bl. a. inhämta följande material för
reflexion. Samtidigt som man kan konstatera
att den ekonomiska standarden
stigit oupphörligen, får man veta, att
egendomsbrott, förfalskningsbrott, bedrägeri,
förskingring, gäldenärsbrott
och skadegörelse å annans egendom
stiger i våldsam takt. Vidare får vi veta
att mord, mened, sedlighetsbrott och
allmänfarliga brott ävenså haft en god
jordmån i vårt välutvecklade land.

I allmänhet hyser vi nog den uppfattningen,
att en höjd bostadsstandard
befrämjar en lycklig utveckling av familjelivet.
Men vad får vi nu dagligen
bevittna? Jo, samtidigt med att bostadsstandarden
förbättras ökas familjetragedierna
och skilsmässorna. Hos många
människor med hög bostads- och levnadsstandard
synes familjelivet mer likna
fänadens än normala kulturvarelsers.

Efter denna exemplifiering tillåter
jag mig fråga, om kriminaliteten tillhör
samhällsutvecklingen eller ej. Den
frågan kanske justitieministern kan svara
på. Vidare tillåter jag mig fråga om
regeringen anser sig ansvarig för denna
utveckling. Den rätta tolkningen är
kanske den, att regeringen är ansvarig
för den gynnsamma samhällsutvecklingen
samt oppositionen och kapitalisterna
för den ogynnsamma. Man kan
ju också tänka sig att regeringen kan
men inte vill. Detta är dock en högst
osannolik ståndpunkt. Är icke san -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningen närmast den, att regeringen inte
kan styra samhällsutvecklingen utan att
denna i stort sett kommer att förlöpa
likadant vilken regering som än sitter
vid makten? Detaljer kan vara olika,
men tendensen blir densamma. Härtill
skall jag endast foga den satsen, att
både det mesta och det bästa som skett
på vår jord har inträffat utan några
regeringars medverkan — och utan någon
opposition.

Härefter skall jag beröra ett par mera
praktiska problem. Ett spörsmål som
regering och riksdag inte med tillräcklig
kraft tagit itu med är de ständigt
återkommande väg-, bil- eller fyllerimorden.
Finansministern har utlovat
att ett krafttag skall tas mot vårt förnämsta
fördummelsemedel nämligen
supseden. Detta initiativ mot ansvarslöshet
och galenskap är så värdefullt,
att jag tror att finansministern optimistiskt
kan räkna med att många andra
försyndelser som begåtts i det förflutna
och nu begås skall varda honom förlåtna.
Det skulle emellertid ha varit
tacknämligt om en rekommendation utgått
till alla statliga myndigheter, landsting
och kommunala institutioner att
icke befrämja supseden vid sina offentliga
tillställningar.

För den enskilda människan är vägsäkerheten
— eller kanske jag skall
säga vägosäkerheten — ett lika stort
problem som rättssäkerheten respektive
rättsosäkerheten. Rattfyllerimördarnas
framfart är fruktansvärd. För några dagar
sedan kom en ung studerande, som
aldrig själv smakat en droppe sprit, på
vägen Arboga—Västerås. På en fin raksträcka
mötte han en rattfyllerist. Denne
förlorade det lilla förstånd som ännu
fanns kvar i hjärnan på honom och
körde rakt på studenten och dödade
denne. Han dödade även sig själv. Naturligtvis
är det beklagligt niir rattfylleristerna
dödar sig själva, men tillväxthastigheten
på dem är så stor att
det övriga samhället inte förlorar på
om en självsanering inträffar. Till vil -

ken minister skall jag ställa frågan:
Anser inte ministern att något särskilt
behöver göras för att förhindra rattfyllerimorden?
Vill icke regeringen eller
kan den icke här göra något?

Slutligen skall jag något beröra jordbrukspolitiken.
Jag kan inte hålla med
om att den jordbrukspolitik, som hittills
förts, varit misslyckad. Visserligen
har jordbruksministern misslyckats på
ett par väsentliga områden som är betydelsefulla
för jordbruket, men — detta
är en smula skämtsamt sagt — jag är
inte säker på att hans inflytande på
dessa områden är tillräckligt. Jag syftar
här på det förhållandet, att jordbruksministern
inte fördelat nederbörden
rättvist under det förflutna året. Inte
heller har jordbruksministern låtit solen
skina vid de mest lämpliga tillfällena,
vilket inverkat ofördelaktigt på spannmålens
kvalitet.

Särskilt olyckligt har detta förhållande
inverkat på rågen. Lantbrukarna förstod
detta redan under bärgningen, men
de var jämförelsevis lugna. Det var särskilt
två omständigheter som ingav oss
fast tillförsikt. Vi visste att vårt land
skulle behöva ganska stora kvantiteter
förstklassig råg för att kunna baka bröd
för export. Men vi har under de sista
åren fått veta att det fanns sådant överflöd
i statens magasin, att det inte förelåg
några risker. Dessutom har vi oupphörligen
fått veta att det fanns ett
världsmarknadspris, som rent av var
fantastiskt lågt jämfört med det svenska,
varför vi kunde motse en import till
mycket lågt pris, om så skulle erfordras.

Personligen väntade jag varje dag i
höstas att i (len kära partikollegan DN få
läsa om hur billigt vi kunde köpa kvalitetsråg,
gärna åtföljt av en varning till
de hutlösa spannmålsodlarna. Vi importerade,
men inte ett ljud i den eljest
välunderrättade DN om något lågt pris.
Allt var tyst som i graven. Hade möjligen
tidningens jordbruksexpert tagit
semester just då? Varom icke hade tidningen
kunnat göra svenska folket en

136

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stor tjänst genom att åtminstone anvisa
platsen där det låga världsmarknadspriset
tillämpades.

Låt mig emellertid fråga jordbruksministern
varför råg egentligen importerades
i höstas. Kunde vi inte ha tagit
av våra egna lager och berett plats för
en ny skörd? Vårt lantbruk behöver
odla råg. Det är en hälsogröda, bättre
än någon annan på många jordar. Eller
väntar regeringen krig inom två år, eftersom
man fruktar för att ta av de egna
lagren när så behövs?

Den nu utgivna jordbruksprisutredningen
kommer nog att verksamt bidraga
till dimbildningen om vårt svenska
jordbruk, i all synnerhet i fråga
om dess självförsörjningsgrad. I en tabell
på sid. 20 i utredningen får man
veta, att vi producerar totalt sett 7 procent
mer livsmedel än vi behöver.

Nu borde det inte vara svårt att få
avsättning för en så ringa mängd livsmedel,
om det bara funnes något intresse
för en värld i hunger och nöd. Den
stolta trosbekännelsen till solidaritet är
som bortblåst så snart det gäller en givande
solidaritet. Den tagande solidariteten
har många anhängare. Men i själva
verket är vår s. k. överproduktion på
livsmedel blott en fiktion, ty den åstadkoms
ju genom en betydande import av
råvaror från andra länders lantbruk och
industri.

För att få fram detta futtiga överskott
importerar vi 20 000 traktorer
varje år, över 300 000 kubikmeter drivmedel
till dem, all kaligödning, 90 procent
av all fosfatgödning eller råvaror
till den, över 300 000 ton kvävegödning,
diverse fodermedel samt under fjolåret
inte mindre än 14 miljoner kilogram
kött. Lägger man till detta, att vi
importerar stora mängder ull, bomull
och hudar, har man all anledning att
fråga sig hur pass stor vår självförsörjningsgrad
i själva verket är. Trots denna
stora import har vi endast litet vete
och smör att sälja. Det kanske till och
med kan vara så, att en del av denna

jordbruksimport påtvingas oss för att
industrien skall få avsättning för sina
produkter. I och för sig behöver inte
detta vara klandervärt. Men det är väl
orimligt begärt, att jordbruket som tack
för sin hjälp åt industrien skall få inkomstsänkningar
!

Jag har sett någonstans att det fordras
500 000 hektar av andra länders
åkerjord med lika hög avkastning som
vår för att vårt land i egentlig mening
skall vara självförsörjande. I Sverige
har vi omkring en halv hektar jord på
varje individ. I många andra länder
uppgår åkerarealen endast till en femtedels
hektar per individ. Brukningen av
dessa små arealer är ytterst primitiv,
maskiner och konstgödsel finns det inte
tillgång till. Hunger är där befolkningens
dagliga gäst. Det är dessutom bekant
att världens livsmedelskonsumtion behöver
mer än fördubblas inom 20 år.
För att detta skall bli möjligt fordras
hela den tekniska utrustning, som nu
används för världens militarisering, och
de ekonomiska medlen härför.

Är det rimligt att Sverige i denna
ödesdigra situation skulle bedriva, såsom
många nu vill, en negativ jordbrukspolitik,
minska vår livsmedelsproduktion,
då vi i själva verket skulle
behöva fördubbla den?

Iierr von SETH (h):

Herr talman! Den föregående talaren
har sysslat en hel del med jordbruk,
men under gårdagens debatt har även
skogen kommit i brännpunkten. Jag
tycker att detta ingalunda är olämpligt,
ty skogen har ju en oerhört stor betydelse
för vårt land.

Herr Pettersson i Dahl, bondeförbundets
talesman i denna kammare, efterlyste
bland annat högerns intresse för
bondeskogsbruket. Nu sitter jag själv
i den utredning — 1951 års jordbruksrationalisering
— som just nu håller
på med dessa saker. Det anses ju inte
höra till god ton att då blotta någon -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ting som där förekommer, men jag anser
dock att jag kortfattat skall kunna
säga två saker.

Det ena är att jag personligen såsom
ordförande i skogsägarföreningen i
Jönköpings län, där vi till huvudsaklig
del har bondeskogsbruk, kan vittna om
att bondeskogsbruken där är mycket
välskötta. Jag vill även understryka —
så mycket tror jag mig kunna yppa om
utredningens gång — att det, när sakkunskapen
får säga sitt opartiska ord
i denna fråga, säkerligen kommer att
visa sig att det finns både välskötta
och sämre skogar inom alla kategorier,
hos bolagen, hos större skogsägare och
hos mindre skogsägare. Om det görs en
riktig jämförelse, tror jag dock inte att
bondeskogsbruken kommer att placeras
långt ner på skalan.

Vad därefter beträffar högerns inställning
till skogen och till de små
skogslotterna skulle jag i få ord vilja
uttrycka den så — och jag tror mig
därvid kunna tala på mitt partis vägnar
— att vi på detta område liksom
på andra områden vill ha en spridd
personlig äganderätt. Över huvud taget
vill vi ha ett ökat personligt ägande
hos gemene man. Då jag vet att även
nästkommande talare från mitt parti,
vilken bär sysslat med skogsfrågor,
kommer att ta upp denna sak, skall
jag inte längre uppehålla mig vid den.

Eftersom jag har varit med i de
ganda vägstyrelserna och är knuten
även till de organisationer som har att
göra med vägväsendet i dess nya form,
skulle jag vilja säga några ord om vägväsendets
behandling i årets statsverksproposition.

Automobilbeskattningen och vad som
hänt på detta område den sista veckan
har ju redan varit föremål för överläggningar
under gårdagens plena, och
finansminister Skölds, om jag får uttrycka
det så, förnyade angrepp mot
bilismen har därvid diskuterats. Jag
vill ändå, herr talman, i några korta
drag ta upp bilbeskattningens och väg -

väsendets problem till diskussion från
en annan utgångspunkt än den som hittills
har präglat kammarens överläggning.

Det var för oss alla ganska glädjande
då riksdagen förra året antog sin femårsplan
för vägväsendets upprustning.
Denna femårsplan innebär att riksdagen
uttalat sig för att väginvesteringar
till ett fixerat belopp skulle komma till
utförande under de närmaste fem åren.
Men den innebär också att vi fastställt
vissa skattesatser som fordonsägare under
denna tid skulle erlägga för att
finansiera detta vägbyggnadsprogram.
Jag måste därför erkänna att jag, när
jag tog del av statsrådet Hjalmar Nilsons
redogörelse för vägbyggandets omfattning
under innevarande och nästkommande
år, nog blev i viss mån beklämd,
och det blev också alla de som
sysslar med vägarna och har med vägväsendet
att göra. Statsrådet ger inte
några som helst löften. Man kan ju
läsa saker olika, men om jag har läst
propositionen rätt, utgår jag ifrån att
väginvesteringarna under åren 1955
och 1956 kommer att motsvara endast
de investeringar för vägarna, som gjordes
under år 1954. 1953 var ju ett uppgångsår,
men 1954 gick det nedåt igen,
och nu står man så vitt jag kan finna
inför den situationen att regeringen —
trots behovet av bättre vägar, trots att
vägarna har sin oerhört stora betydelse
inte bara för samfärdseln utan lika
mycket för trafiksäkerheten, en fråga
som herr Kilsmo nyss var inne på —
har iakttagit en mycket stark restriktivitet
i fråga om väginvesteringarna.

Till statsrådet Hjalmar Nilson, som
jag just nu inte kan se här i kammaren
men som satt här för ett ögonblick
sedan, skulle jag vilja säga: Vi beslöt
föregående år att väginvesteringarna
under år 1955 skulle uppgå till 320
miljoner kronor och under 1956 till
355 miljoner kronor. Om vi nöjer oss
med den investering på 250 miljoner
kronor, som vi hade under 1954, kom -

138

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mer det säkerligen att få ödesdigra
verkningar för framtiden. Bilismen bär
ju haft en explosionsartad utveckling.
Det är inte lätt att handha vägväsendet,
och jag skall ytterst gärna understryka
att det heller inte är lätt att planera för
det. På grund av denna bilismens explosionsartade
utveckling har vi emellertid
nu kommit i efterhand vad gäller
utbyggandet av våra vägar och kanske
lika mycket beträffande planeringen av
våra vägar och bedömningen av frågan
för vilka vägar och vägstycken de
dyrbara vägmiljonerna skall användas.
Det förefaller mig därför vara mycket
svårt, ja, knappast möjligt, att på endast
några få år ta igen den eftersläpning
som har blivit resultat av årets
magra budget. Jag understryker att så
måste bli fallet, då man vet att vägbyggandet
under kriget och efter kriget
har varit föremål för en, jag skulle
nog vilja säga, styvmoderlig behandling
från statsmakternas sida.

Riksdagen har vidare fattat beslut om
en omläggning från budgetårsberäkning
till kalenderårsberäkning av väginvesteringsanslagen
i syfte att underlätta
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att ordentligt planlägga och fullfölja
vägbyggnadsverksamheten. Enligt de
upplysningar jag kunnat införskaffa —
jag kan inte absolut garantera att de är
riktiga — hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åtminstone i slutet av
förra veckan inte erhållit någon uppgift
om den ram som skulle gälla för
väginvesteringarna under kalenderåret
1955. Såvitt jag förstår har man därigenom
undergrävt möjligheterna att på
ett ekonomiskt sätt planlägga vägbyggandet
under de närmaste åren.

Genom den nya bilacciscn beräknas
bilismen årligen få betala ytterligare
cirka 100 miljoner kronor och mer till
staten. Jag kan inte, mot bakgrunden
av de avsevärda tillgångarna i automobilskattemedlens
specialbudget, finna
annat än att detta ytterligare tillskott
till vägväsendets fond — om jag så får

uttrycka det — tyvärr inte har någon
betydelse i dagens läge. Regeringen har
inte redovisat några skäl för att just
bilismen och den konsumtion den representerar
skall utses till statsmakternas
alldeles speciella inkomstkälla.

När vi förra året godkände femårsplanen
och de skattesatser som då
skulle gälla — vi hävdade dock från
vårt håll, att skattesatserna redan då
var för höga — gjorde vi detta under
den uttryckliga förutsättningen, att
pengarna skulle komma vägväsendet till
godo under femårsperioden. Såvitt jag
kan finna med utgångspunkt från den
tidigare relaterade redogörelse, som
vägministern har lämnat i statsverkspropositionen,
finns inte några möjligheter
att de medel som inflyter skall
under den kommande femårsperioden
kunna användas till vägväsendets
fromma.

Om vi nu gör det tankeexperimentet,
att konjunkturläget skulle ändras under
de tre sista åren av denna period, så
att ökade investeringar blir möjliga,
måste vi dock beakta de många eftersatta
behoven på andra områden som
uppstått till följd av den nuvarande
restriktiviteten och som pockar på att
bli tillfredsställda. Skulle 250-miljonerramen
gälla för 1955 och 1956, måste
investeringarna under vart och ett av
de sista åren i femårsperioden uppgå
till det dubbla beloppet för att den totala
investeringsvolymen skulle bli den
i planen förutsatta. Med den brist på
arbetskraft som vi har och med de direktiv
som har givits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att man skall inskränka
på alla nyanställningar, skulle
man behöva anställa ungefär 5 000 nya
arbetare för vägarbetena, om man vill
öka investeringarna under den sista
delen av femårsperioden. Därtill kommer
behovet av kvalificerad personal
och inte minst av utökning av maskinparken.

Herr talman! Jag tillåter mig konstatera,
att vi under de förutsättningar,

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

139

Vid

från vilka jag här har resonerat och
som jag kommit till med ledning av
vägministerns pessimistiska tongångar
i statsverkspropositionen, kan räkna
med att utöver de medel, som den nya
bilaccisen kan tänkas inbringa, åtminstone
500 miljoner kronor kommer att
vara disponibla för vägändamål vid
budgetårsskiftet 195G. Det beloppet är
av sådan storleksordning, att jag anser
att det icke kan menligt inverka på
vägväsendets upprustning, om man
medverkar till eu lindring i t. ex. drivmedelsbeskattningen.
Skäligheten bjuder
att, om man upprättar en femårsplan
för inkomster och utgifter, så bör,
om utgifterna undergår en förskjutning,
även inkomsterna göra det.

Herr talman! Detta var vad jag hade
att anföra i anslutning till det som sägs
angående vägväsendet i statsverkspropositionen.
Därtill skulle jag emellertid
vilja foga en del andra reflexioner och
kanske även komma med en anmärkning,
till vem jag nu skall rikta den.

Förutvarande statsrådet och nuvarande
landshövdingen Mossberg har
sysslat med trafiksäkerhetsfrågorna.
Jag skall inte här gå närmare in på
dem. Så mycket vill jag ändå säga, att
ökningen av antalet olyckor, trots propaganda
och uppmaningar, beror på
flera faktorer, främst givetvis det ökade
antalet bilar och det ökade antalet körda
kilometer. En av de faktorerna är
emellertid vägarnas tillstånd och en annan
att det körs mycket och körs fort
på våra vägar.

Den del av rikshuvudväg nr 1 som
ligger söder om Jönköping är vi ganska
stolta över. Den är bred, den är
bra, och mot vägbanans beskaffenhet
har inte bilisterna några anmärkningar
att göra. Den del av riksliuvudvägen,
som går från Huskvarna norrut mot
gränsen till Östergötland, är däremot
känd för sina många och svåra olyckor,
och den har av folkhumorn i Jönköpings
län blivit kallad för riskhuvudväg
nr 1. Det står nu klart för viigför -

remiss av statsverkspropositionen m. in.

valtningen, för länsvägnämnden och för
länsstyrelsen, att någonting måste göras,
och det mycket snart; men det har
brustit i planeringen. Inte förrän den 4
eller 5 januari i år för generaldirektören
och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ner och höll en konferens
med vägförvaltningen, länsstyrelsen,
länsarkitekten, länsarbetsnämnden och
övriga myndigheter, varvid man gick
igenom vad som behövde göras åt den
vägen. Först nu har man beslutat en
genomgripande ombyggnad av denna
del, där de många olyckorna inträffar
och där det under högsäsongen passerar
mer än 5 000 bilar om dygnet på denna
smala och krokiga väg. Jag klandrar
inte ett ögonblick vägministern för att
denna väg är krokig och smal. Jag vill
i stället, efter det samarbete jag har
haft med vägministern i Länsvägnämndernas
förbund, ge honom det erkännandet,
att han har visat stort intresse
för vägväsendet och vidtagit många förbättringar.
Men när han nu uppgjort
årets vägbudget har han tydligen varit
så hårt pressad av finansministern, att
han inte kunnat göra sina egna intentioner
och krav gällande. Jag vill också
kritisera att planläggningen av vårt huvudvägnät
har kommit fullständigt i
efterhand.

Det är ju ganska naturligt att många
önskar att vägarna snabbt skall komma
i förstklassigt skick. Vi som sysslat med
vägväsendet förstår, att det inte är möjligt
på grund av en mångfald faktorer,
men vad man efterlyser nu är en enhetlig
plan. Skall vi ha en motorväg i
detta land i likhet med motorvägen
Malmö—Lund? För min del tror jag inte
att vi har ekonomisk bärkraft för detta
och inte heller att genomgångstrafiken
ännu motiverar det. Men skall vi inte ha
en sådan motorväg, bör man mycket
snart göra klart för sig detta och koncentrera
arbetet på att ställa de befintliga
viktiga rikshuvudvägarna i gott
skick. Man bör då planera hur dessa
rikshuviulvägar skall gå, och det är ju

140 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ett ytterst stort intresse för de städer
och samhällen och den bygd som vägarna
går igenom, att man någorlunda
snart får klart för sig sträckningen på
dessa vägar, så att man i tid ordnar
markförhållanden och planering.

Om jag bara tar mitt eget län och
börjar efter rikshuvudväg nr 1, så har
man i Gränna byggnadsförbud. Jag vet
att en deputation var uppe hos vederbörande
och talade om, att man nu bara
hade en tomt kvar i Gränna, som kunde
bebyggas. Sedan var det byggnadsförbud
på grund av att rikshuvudvägens
sträckning inte var ordnad. I Huskvarna
berodde det inte på myndigheterna
utan säkerligen delvis på Huskvarna
stad. Söder om Jönköping har vi byggnadsförbud
i mindre samhällen och i
köpingarna Vaggeryd och Skillingaryd.
Man har ytterligt svårt att ordna planeringen
inom dessa starkt expanderande
samhällen. I Vaggeryd t. ex. —
jag är själv inpressad i Vaggeryds köping
ehuru jag räknar mig som landsbo
— har man haft byggnadsförbud i tre
år inom ett område, där man väntar på
byggnationen skall komma i gång.
Det har varit nödvändigt med detta förbud
för att man skall kunna planera för
»riksettan». Men nu börjar man få så
oerhörda nackdelar av dessa byggnadsförbud,
och man tycker att myndigheterna
borde ha fått klart för sig hur
vägen skall gå och vilka markområden
som skall reserveras för den.

•lag anser därför, herr talman, att
planeringen av våra huvudvägars
sträckning nu bör ordnas på lång sikt,
så att man i samhällena vet hur vägarna
skall gå. Där har någonting brustit i
samarbetet, och det är hög tid att denna
planläggning sätts i gång till fromma
för vägväsendet och givetvis även för
vägväsendets ekonomi och för att vägförvaltningarna
och länsstyrelserna
skall veta vilka direktiv de har att gå
efter.

Herr talman! Nu har jag kanske talat
nog om vägarna, men jag har ytterligare

en sak som jag skulle vilja stryka under
och som ligger mig varmt om hjärtat.
Jag har vid andra tillfällen, kanske inte
minst i samband med en interpellation
för några år sedan, talat om att människan
i vårt moderna samhälle blir mer
och mer insnärjd i lagar och författningar,
att dagens samhälle försöker att
styra för mycket för medborgarna och
att vi nu praktiskt taget från vaggan till
graven dirigeras av statliga författningar
och förordningar i så hög grad, att
människornas frihet att bestämma över
sig själva har blivit alltför hårt beskuren.
Till detta kan givetvis omedelbart
replikeras, att på grund av den utveckling
som vårt svenska samhälle har
genomgått under de senaste tjugo åren
— inte minst efter det andra världskriget
— måste samhället ingripa på
många områden, och då måste medborgarna
dirigeras. Det är riktigt, det
går inte att undvika att de skall dirigeras
till en viss grad, eftersom samlevnaden
nu har blivit så komplicerad
att man måste ordna på alla områden
för varje människa. Men den nuvarande
regeringen, som ju arbetar efter planhushållningens
och socialismens princip,
sätter inte människan i centrum,
även om man har sagt det på valaffischerna
— inte vid den senaste valrörelsen
men vid andra valrörelser. Men
i praktiken sätter regeringen, som högerledaren
en gång har uttryckt det, sig
själv i centrum och människan i väntrum.
Herr Ohlin var inne på denna sak
dels i det anförande som han höll vid
folkpartigruppens sammanträde den 10
januari och som refererades av tidningarna,
dels vid remissdebatten i går.

Ja, så talas det om människan, men
jag skulle för min del vilja fråga: Vart
är vi på väg, om detta skall fortsätta?
Vårt nuvarande vänsterstyrda regeringssamhälle
inskränker alltmer den enskilda
rörelsefriheten. Regeringen tror inte
på människornas egen förmåga utan
uppträder alltför mycket som förnam -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

darc och allsmäktig överhet, som en
överhet som allting begriper.

Högerpartiet har i sitt klart utformade
alternativ till regeringspolitiken
både nu och förut visat, att vi litar på
människorna. Vi anser, att i det samhälle
vi vill bygga upp till allas fromma
måste man lita på människorna, ty det
är dock så, att samhället blir sådant
som människorna är. Vi vill därför
överföra en del av statens makt till
medborgarna själva. Jag har för åtskilliga
år sedan varit ordförande i högerns
ungdomsrörelse. Jag är alltjämt
intresserad av ungdomens framtidsmöjligheter,
och jag tror på ungdomens vilja
att själv uträtta någonting. Men det står
klart för mig, att om vi skall ge ungdomen
en chans till självständiga insatser,
får inte staten lägga sin tunga
hand över människan under jordclivets
vandring från vaggan till graven.

Den nyss bortgångne Frans G. Bengtsson
har i sin omtalade och mycket lästa
bok Rödc Orm talat om människornas
dådlust och vikingarnas framfart. Det
var den tidens sätt att visa sin dådlust
och göra en insats.

Vi moderna människor vill göra vår
insats på annat sätt, och det har visat
sig, att svenska medborgare av alla kategorier,
svenska arbetare, svenska jordbrukare,
tjänstemän och andra, inte
minst de unga, har drivit fram den levnadsstandard,
vi i dag har i Sverige, genom
initiativ och dådlust, genom det
enskilda initiativet och genom den enskilda
företagsamheten. I dagens samhälle
är denna i fara. Det visar sig sålunda,
att den emigration, som ägde
rum för 70, 80 år sedan och som då berodde
på minskning av landets möjligheter
att tillgodose människornas utkomst
och att ge ungdomen livsrum, i
dag har bytt karaktär. De som söker sig
till främmande länder i dag är ungdomar,
som vill göra en insats. Det är tekniker,
det är ungdomar, som fått skolutbildning
här hemma men som finner,

att livsrummet har blivit alltför insnärjt
i vårt svenska samhälle.

•lag skulle, herr talman, vilja sluta
mitt anförande här i 1955 års remissdebatt
med att säga, att det livsrum,
som i dag ges medborgarna i Sverige, är
ett livsrum, styrt av en regering, som
inte tillräckligt sätter människan i centrum.
Sätt människan i centrum, låt
ungdomens dådkraft och initiativ och
framåtanda komma till sin rätt, och
jag är övertygad om att många av de
svårigheter vi har i dag i vårt samhälle
lättare skall lösas än vi nu tror.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Det var ett par saker
i lierr von Seths anförande som jag
skulle vilja något kommentera.

Jag vill till en början säga, att när
den flerårsplan för vägväsendets inkomster
och utgifter, som vi nu arbetar
efter, gjordes upp, så förutsattes det,
att väginvesteringarna skulle kunna
både ökas och minskas under de olika
åren, beroende på hur konjunkturläget
skiftar. Det sades också uttryckligen
ifrån, att man räknade med ett visst
överskott av medel under början av
femårsperioden och stigande medelsförbrukning
följande år.

Beträffande det riksstatförslag som
här föreligger vill jag säga, att det blir
helt beroende av konjunkturutvecklingen,
hur stora väginvesteringarna kommer
att bli utöver en viss miniminivå,
som icke nu kan fixeras. Om konjunkturutvecklingen
och arbetskrafttillgången
gör det möjligt, så skall väginvesteringarna
öka. Det är också förutsatt i
sjätte huvudtiteln i den statsverksproposition
som vi här diskuterar. Helt
naturligt är det emellertid omöjligt att
i dag bedöma, hur läget kan vara under
195C, och det är alldeles omöjligt
att nu säga, i vilken riktning en justering
då kan komina att behöva ske.

I fråga om möjligheterna att förbruka
medel på ett förnuftigt sätt skulle jag

142

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

också vilja peka på ett par ting. Jag
vill erinra om att det i denna kammare
tidigare har sagts, att man inte har möjligheter
att förbruka mer än så och så
mycket under vissa angivna perioder.
Jag tror att man i dag är beredd att
erkänna, att utvecklingen visat sig gå
i annan riktning. Den gången gick det
att på ett förnuftigt sätt förbruka väsentligt
mycket mer än många var benägna
att tro.

Vad framtiden beträffar finns det
också många legitima anspråk att tillgodose.
Jag kan bara erinra om en sådan
sak som framställningarna från städerna
om nya fördelningsgrunder i fråga
om vägmedel för genomfartslederna
i städerna. Det kommer i enlighet med
riksdagens framställning att tillsättas
cn kommitté för utredning av denna
fråga inom den allra närmaste tiden.
De anspråk städerna ställer är så stora
och jag tror också så motiverade, att
det finns betydande möjligheter att väl
använda betydande vägmedel för att
skapa de snabba leder genom eller förbi
städerna, som trafiken för framtiden
behöver.

Herr von Seth ställde frågan om vi
skall ha en motorväg eller inte. Jag tror
att den frågan är litet för tidigt väckt.
Detta är ett av de problem, som den
intensivt arbetande utredningen inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall
ge oss material att bedöma. Vid sidan
därav skall den utredningen också ge
oss material för att bedöma en lång rad
viktiga andra problem inom vägväsendet.

Om slutligen de lokala problemen
inom Jönköpings län vill jag säga, att
jag är väl medveten om svårigheterna
på sträckan från Jönköping mot länsgränsen
till ödeshög. Där har pågått
ett mycket besvärligt planeringsarbete.
Besvärligheterna har berott på många
skiftande omständigheter; också de som
herr von Seth antydde är med i den
bilden. Men om de uppgifter jag fått är
riktiga, vågar jag säga, att planerandet

där snart skall vara klart och alt man
kan vara beredd att övergå till att realisera
planerna inom en mycket nära
framtid.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Hjalmar Nilson för dessa
upplysningar. Vägväsendet ligger ju oss
båda varmt om hjärtat.

När jag inte såg statsrådet nyss, därför
att jag då inte hade glasögonen på
mig, fick jag en teaterviskning från
finansministern att ta på glasögonen.
Men jag måste säga att även om jag tar
på dubbla glasögon har jag mycket
svårt att se, hur man skall kunna undgå
en viss eftersläpning på vägväsendets
område och hur man skall kunna
ta igen denna under åren 1956, 1957
och 1958.

Alla vet, hur hårt arbetskraften är
engagerad. Vi skall inte hoppas att det
blir en konjunkturnedgång, så att vi
på grund av arbetslöshet skall få ökat
antal armar till vägväsendet. Det är
därför jag ser särskilt pessimistiskt på
frågan.

Det finns en gammal regel som säger,
att när man är i svårigheter skall
man skynda långsamt, man skall betänka
sig. Det är säkerligen riktigt i
de allra flesta fall. Men när det gäller
bilismen går det inte att skynda långsamt,
även om vi inte vill ha 120 kilometers
fart på vägarna, ty då växer
svårigheterna oss över huvudet.

Eftersläpningen har varit stor under
många år på grund av bilismens ökning,
och därför fordras alla krafter
för att komma i kapp denna eftersläpning.
Då är givetvis en stagnation i dagens
läge ett oerhört allvarligt faktum.

Den planering, som statsrådet talade
om i Jönköpings län och som jag inte
har kritiserat någon av länets myndigheter
för, har blivit fördröjd på grund
av en serie olika omständigheter. Planeringen
ligger dock efter inom stora

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 143

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

delar av vårt land, och det vore önskvärt,
vare sig det blir motorvägar eller
inte, att under den närmaste tiden få
ett program för riksvägarna, så att vägmiljonerna
verkligen användes på bästa
sätt till bilismens fromma och landets
nytta.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill till detta lämna
den upplysningen, att under förra året
har det ställts medel till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande för
att styrelsen skulle kunna sätta i gång
all den planering som styrelsen finner
lämplig från de synpunkter verket har
att anlägga. Jag tror alltså att planeringen
för framtiden skall kunna hålla
takten med utvecklingen.

Vidare vågar jag hävda den meningen,
att vi under de senare åren inte
har ökat eftersläpningen utan varit och
alltjämt är på väg att ta igen en del av
denna eftersläpning.

Herr EDBERG (s):

Herr talman! .lag skall inte försöka
att följa herr von Seth upp till de höga
rymder, dit han svingade sig i slutet
av sitt första anförande, även om det
skulle vara ganska intressant att få
syna herr von Seths vardagsmänniska
litet närmare i sömmarna. Men det blir
kanske tillfälle till det någon gång på
valfältet.

Jag skall inskränka mig till att här
säga några ord i en fråga, som såvitt
jag kan finna inte berörts i remissdebatten
men som ändå spelat en rätt
framträdande roll i de senaste årens
ekonomiska diskussion. Jag tänker på
de krav på ökat tullskydd för vissa delar
av den svenska hemmamarknadsindustrien,
som framförts med stegrad
intensitet framför allt från visst företagarhåll.

I själva verket förefaller det som om
åtskilliga tecken skulle tyda på att en
tulldiskussion vore under uppsegling,
som vi inte haft på mången god dag

här i landet, och därmed också ökad
press på regering och riksdag från
tullivrarnas sida. Redan fjolårets riksdag
fick f. ö. stifta bekantskap med ett
antal tullmotioner, och det skulle inte
förvåna om flera framstötar vore att
vänta.

Även om den svenska lågtullpolitiken
kan medföra vissa svårigheter i
kommersen med de protektionistiska
marknaderna — och jag vill inte bestrida
att så ibland är fallet — tror jag
det vore en illusion att föreställa sig
att de svårigheterna skulle kunna undflys,
om Sverige anmälde sig till start
i en protektionistisk kapplöpning. I
varje fall är det sannolikt, alt om man
eliminerar en svårighet, skapar man i
stället andra.

Bygger man dammar för att hindra
billigare importvaror från att konkurrera
på den svenska marknaden •— och
det är ju det framstötarna går ut på •—
så kan väl resultatet inte bli annat än
att kostnadsnivån höjes, med ökade lönekrav
och dyrare framställningskostnader
som följd. Det har väl ändå varit
så, att den arbetsfördelning man haft
inom västerlandet i fråga om produktionslivet
och vilken i rätt hög grad
medfört att varorna kunnat produceras,
där betingelserna varit gynnsammast,
har varit en av de främsta hävstängerna
till standardökningen. Om man minskar
sina inköp från utlandet för att vidga
operationsfältet för delar av hemmamarknadsindustrien,
så löper man risken
att omvärlden köper mindre från
en själv. Dessutom skulle den svenska
hemmamarknadsindustrien genom ett
ökat tullskydd förlora det incitament
till rationalisering, som ändå ligger i
en hård konkurrens från utlandets sida.

Jag vill bara erinra om alt när de
svenska järnbruken under en tid av
svårigheter för järnhanteringen reste
krav på ökat tullskydd, så möttes detta
med ett bleklagt nej från eu principiellt
frihandelsvänligt inställd regering. Men
det är väl numera ingen tvekan om att

144

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

detta nej var ytterst nyttigt för järnhanteringen,
ty det tvingade järnbruken
till en rationalisering, som gjorde att
de i dag står sig ganska väl i den internationella
konkurrensen.

Jag skulle tro att problemen inte ligger
så mycket annorlunda till i dag för
textilindustrien, vars problem kommit
att alldeles särskilt stå i rampljuset.

Det framgår av nationalbudgetens
analys av produktionen och försörjningsläget
inom olika industriella områden,
att utvecklingen under 1954 varit
ogynnsam för flertalet textilvaror
och att man, i varje fall för ett par
varugrupper, trikå och bomull, räknar
med fortsatt nedgång, även om krisföreteelserna
inte förefaller att vara lika
utpräglade som för två år sedan. Det
är naturligt att företagare och anställda
inom textilindustrien ser med oro på
situationen, och det är kanske inte så
underligt att en del av de starkaste kraven
på ökat tullskydd kommit just från
textilindustrien. Man kan kanske heller
inte utesluta att vissa justeringar kan
vara motiverade i några fall, men jag
tror det skulle vara kortsynt att bara
med blicken på dagens situation gå
åstad och införa några väsentligare
skyddstullar. I vissa fall förekommer
säkerligen dumping, även om sådan
i regel är svår att bevisa, och även där
bevisen förefaller någorlunda klara är
det osäkert, om tullvapnet är det bästa
motmedlet.

Det råder sålunda ingen tvekan om
att de västtyska trikåfabrikerna saluför
varor till underpriser på den svenska
marknaden. När handels- och industrikommissionen
studerat den frågan,
har man emellertid ansett sig kunna
konstatera, att krafter är i rörelse redan
nu inom tysk textilindustri för att
hejda en export till underpriser, och
därutöver har man rekommenderat handelsministern
att ta upp direkta svensktyska
överläggningar i frågan. Jag förmodar
handelsministern också kommer
att följa dessa riktlinjer, och jag fin -

ner det sannolikt att mera kan nås på
förhandlingsvägen än genom att ta upp
en tullstrid.

Roten till textilindustriens speciella
problem är väl att söka i uppbyggnaden
av nya textilindustrier i en rad
s. k. underutvecklade länder. Det har
berövat de gamla textilländerna tidigare
marknader, anpassningssvårigheterna
i denna nya situation har lett till
överproduktion och till en skärpt konkurrens.
Det är inte egendomligt om de
små länderna därvidlag i första hand
har kommit i klämma. Den svenska
textilindustriens problem är med andra
ord, såvitt jag förstår, endast ett led
i en kedjereaktion, och det förefaller
mig vara en illusion att tro, att den
kedjereaktionen kan brytas eller att
den omställningsprocess, som måste
bli nödvändig, kan förhindras genom
att man försöker lägga nya stenar i tullmuren.

Just nu står man tydligen inom textilindustrien
beredd att tillsammans
med företagare och anställda göra en
branschundersökning, men jag finner
det inte osannolikt att samhället kan
komma att få intressera sig för dessa
problem med sikte på att åstadkomma
en strukturrationalisering och i vissa
fall en lämpligare lokalisering.

Men om man utgår ifrån att det i dag
är de små marknaderna som är mest
utsatta i konkurrensen, så förefaller det
som om man också kunde söka lösningen
på andra vägar. Textilindustriens
problem är ungefär desamma i Danmark,
Norge och Sverige. Svårigheterna
för de enskilda skandinaviska länderna
har, såvitt jag fattat rätt, ansetts utgöra
ett skäl för att textilindustrien
inte skulle tas med bland de branscher,
som i första hand kan komma i fråga
vid en undersökning om en gemensam
nordisk marknad. I varje fall finns textilindustrien
inte med i exempelsamlingen
från harpsundsmötet, vad beträffar
undersökningsklara branscher.
I själva verket förefaller det annars som

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om just den omständigheten, att produktions-
och sysselsättningssvårigheterna
är desamma i alla de nordiska
länderna, borde motivera att man så
snart som möjligt erbjöd textilindustrien
den större marknadens fördelar.
Det är ju ändå inte svårt att se, att en
del av konkurrensen från utlandsindustrien
beror på att denna på grund
av sina större marknader har helt
andra möjligheter än danska, norska
och svenska tillverkare att lägga upp
långa serier och serier som medger
större variationer för köparna.

.lag utgår ifrån att handelsministern
har sin uppmärksamhet riktad på denna
sak. Jag vet inte om han i dag är
i stånd att lämna några informationer
om möjligheterna att rycka in textilindustrien
bland de branscher, som i
första hand kan komma i fråga för en
nordisk marknad, men om så är fallet,
tror jag detta skulle mottagas med stort
intresse.

Vad världen i dag behöver är inte
mera protektionism utan mera frihandel.
Den amerikanske presidenten har
nyligen i sitt budskap till kongressen
begärt bemyndigande att under den
närmaste treårsperioden genom tullavtal
med andra länder sänka de amerikanska
tullarna med genomsnittligt 15
procent. Det är väl sannolikt att, med
den sammansättning kongressen fått
efter höstens val, bemyndigandet kommer
att ges. Detta kan komma att få
en viss effekt för Europas handel på
dollarområdet, och man vill gärna hoppas,
att det också skall medföra en
uppbromsning av de protektionistiska
tendenserna på annat håll, låt vara att
man inte kan känna sig särskilt optimistisk
och i vart fall inte hittills haft
mycken uppmuntran att hämta från de
pågående GATT-förhandlingarna. .lag
tror emellertid alt det i nuvarande läge
skulle vara olyckligt om de typiska
lågtullsländcrna — jag tänker på Danmark,
Schweiz och Sverige — i någon
väsentlig grad skulle börja rubba på

sin tullnivå. Det skulle kunna få ogynnsamma
konsekvenser på annat håll.

Jag noterar därför med tillfredsställelse
finansministerns uttalande i statsverkspropositionen,
där han, närmast
med hänvisning till företagens vinstkonjunktur,
manar till största försiktighet
vid prövningen av de önskemål
om förhöjt tullskydd som framställts
från näringslivets sida. Jag tycker att
det varit på sin plats att understryka
den satsen som väl närmast har adress
till riksdagen. Jag tror att riksdagen
har all anledning ställa sig kallsinnig
till framstötar som kan komma att göras
även inom dess egna led.

Här skulle jag kunna sätta punkt. Men
jag kan dock inte underlåta att uttala
min besvikelse över det besked, som
i går lämnades från regeringsbiinken i
första kammaren och vars innebörd väl
måste vara ett ytterligare uppskov med
ett definitivt ställningstagande från
riksdagens sida i fråga om övergången
till högertrafik. Jag skall självfallet inte
ingå på de motiv som talar för en sådan
omläggning. Det var inte länge sedan
vi luftade dem här, och även om
det nu blir uppskov torde det bli anledning
att återkomma till frågan. Jag
vill bara peka på att i viss mån har
motiven stärkts ytterligare på sista
tiden. Förra året företogs sålunda inte
mindre än sju miljoner resor över Öresund.
Inalles torde antalet resor mellan
Sverige och grannländerna under bara
ett år ha uppgått till mellan tio och tolv
miljoner, d. v. s. en tredubbling sedan
1950. Men det betyder samtidigt lika
många individuella trafikomläggningar
med de vanskligheter detta i vissa fall
kan medföra. Det är vid ändå uppenbart
att Sverige inte i det långa loppet
kan undgå att ta konsekvensen av den
utveckling som skett. Det är vidare
uppenbart att ju längre man dröjer i
detta avseende, dess mer kommer kostnaderna
att stiga. Därför förefaller mig
eu folkomröstning i denna fråga, som
kommunikationsministern, låt vara i

It) — Andra kammarens protokoll 195!). Nr 2

146 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

försiktiga ordalag, signalerade i första
kammaren, vara en onödig omgång.
Man kan nästan undra om kommunikationsministern
har fallit offer för propagandan
från oppositionens sida i
folkomröstningsfrågan.

Därtill kommer för övrigt att riksdagen
för två år sedan med stor majoritet,
i första kammaren utan votering och i
andra kammaren med 156 röster mot
16, uttalade sig för eu övergång till högertrafik.
Jag tillåter mig bara citera ett
par avsnitt i vederbörande utskottsutlåtande,
där det sades så här:

»Bedöms frågan om en omläggning
med beaktande av den framtida utvecklingen
av den internationella vägtrafiken,
som kan väntas, framstår för utskottet
ett bibehållande av vänstertrafikregeln
som oförenligt med en framsynt
politik på trafikens område.»

»På grund av vad ovan anförts finner
utskottet det för Sveriges del vara
med så avsevärda fördelar förenligt att
övergå till högertrafik, att vårt land
snarast möjligt bör inrikta sig på en
sådan övergång.»

Vad riksdagen den gången önskade
var inte ett slutgiltigt ställningstagande
utan endast en skyndsam kompletterande
utredning rörande finansieringen
av kostnaderna och av de arbetsmarknadspolitiska
och ekonomiska förutsättningarna.
Finansieringsproblemet
har nu lösts genom att man tänker sig
lägga kostnaderna på motorismen, och
något annat alternativ torde väl inte
allvarligt komma att diskuteras. Arbetsmarknadens
förutsättningar har klargjorts
av arbetsmarknadsstyrelsen, som
samtidigt understrukit vikten av att
frågan om vilket trafiksystem vi skall
ha snarast möjligt löses. Allt detta gör
att det hade varit rimligt att vårriksdagen
fått ta den definitiva konsekvensen
av principbeslutet 1953. Förslaget
om folkomröstning beklagar jag, ty det
leder till ytterligare uppskov med ställningstagandet
i en fråga, som är mogen
för att inte säga övermogen för ett av -

görande och i vilken så många goda
tillfällen tidigare försummats från statsmakternas
sida.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Redan under gårdagens
debatt berörde flera talare i sina anföranden
den diskussion som på sistone
förts utanför riksdagen om inriktningen
av modern svensk politik. Det har
som bekant riktats anklagelser mot denna
politik därför att den i alltför hög
grad skulle vara inriktad på ekonomisk-administrativa
frågor, och att sådana
ämnen som gäller samhällets moral
och den enskilda människans andliga
lycka och harmoni skulle lämnas
åt sidan. Det har i denna debatt rent av
ifrågasatts, om det inte borde bildas
ett nytt parti, som inte alldeles glömde
bort människan för hennes levnadsstandards
skull. Det hör också till bilden
att landets statsminister i en uppmärksammad
intervju, som publicerades
samtidigt i olika nordiska tidningar,
uttalat den uppfattningen, att politiken
har att sörja för att de sociala
förhållandena och samhällsstrukturen
håller jämna steg med den tekniska utvecklingen,
men att politikerna inte har
krafter till övers för att »loda djupet i
människosjälen och konstatera vilka
förändringar i psyket de förändrade
villkoren i livsformen för vårt samhälle
inneburit». Eftersom det faktiskt är
ganska ovanligt att sådana frågeställningar
tränger sig fram i bilden, tror
jag att det inte är överflödigt att som
ett bidrag till denna debatt något dröja
vid om dessa anklagelser mot politikerna
är berättigade eller ej och om de
begränsningar, som landets statsminister
anser att politikerna bör ålägga sig,
verkligen är nödvändiga och ofrånkomliga.

Såvitt jag förstår ligger en av anledningarna
till missförstånd däri, att de
som haft makten under rätt lång tid
varit benägna att lösa frågor, som be -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

147

Vid

rör den enskildes kulturella och andliga
behov, i endräkt men långt mindre
angelägna om en motsvarande enighet
i de ekonomiska och kulturella frågorna.
Det betyder ju •— eftersom de
kontroversiella ämnena tilldrar sig både
politikernas och allmänhetens uppmärksamhet
— att bilden av politiken
som spegel för kulturell och andlig debatt
blir långt torftigare än den nyanserade
och ofta invecklade utformningen
av finansdebatten.

Det finns å andra sidan exempel på
att frågor inom skattepolitikens område,
som i särskilt hög grad för kritikerna
tycks ha tett sig som ett utslag
av överdimensionerat intresse för de
ekonomiska tingen, verkligen berör de
enskilda människornas och även samhällets
moral på ett sätt, som kritikerna
enligt min mening förbisett. I Industriförbundets
nyligen avgivna remissyttrande
över 1950 års skattelagssakkunnigas
betänkande om effektivare
taxering konstateras, att det i betydande
omfattning förekommer »att medborgare
genom brottsliga åtgärder undandra
sig det hårda skattetrycket».
Det konstateras, att vetskapen om detta
utgör »ett gift i samhällskroppen, som
skapar olust och misstro mellan samhällsgrupperna»
och att »missförhållandena
är så allvarliga, att de påkalla
statsmakternas synnerliga uppmärksamhet».

Hur reagerar då statsmakterna i ett
sådant läge, och på vad sätt belyser det
den allmänna politiska situationen? Jo,
en möjlighet är givetvis, att de genom
införande av schablontaxcring frigör
arbetskraft inom taxeringsnämnderna,
som kan kontrollera sådana deklarationer
som förefaller oriktiga, eller tillsätter
nya taxeringslconsulenter, låt oss
säga till ett antal av 800, och därmed
verkligen skapar förutsättningar för ett
ingående kontrollsystem. En annan
möjlighet är att man samtidigt som man
skapar förenklingar i deklarations- och
taxeringsförfarandet medger cn sådan

remiss av statsverkspropositionen m. m.

lättnad i skattetrycket, att dess nivå
inom flertalet, ja, helst alla inkomstgrupper,
uppfattas som skälig och frestelsen
till skatteflykt minskar.

Det behöver väl knappast sägas, att
tilltron till den förstnämnda metoden
rimmar bättre med en socialistisk samhällsuppfattning
och att det ligger i
linje med en liberal uppfattning att
utnyttja de psykologiska verkningarna
av en skattesänkning, som i nuvarande
läge förmodligen inte behöver vara
större än tio procent, för att en avsevärd
psykologisk effekt skall kunna
avläsas.

Det är för mig uppenbart, att politiken
i sådana situationer verkligen har
att välja mellan cn väg, som direkt appellerar
till den enskilda människans
egna ambitioner, och en annan väg som
underlåter att vädja till medborgarens
ansvarskänsla.

Jag tror att de som generellt kritiserat
politikerna och politiken för att
försumma människan skulle göra sig
själva en tjänst om de undersökte, huruvida
deras kritik verkligen är lika berättigad
gentemot alla de olika politiska
meningsriktningarna. Nu vet vi
ju, att det stora regeringspartiet i sin
propaganda gör anspråk på att i eminent
grad sätta människan i centrum.
Jag skall inte här upprepa de många
vitsarna om människan i väntrum, i
byråkratiens väntrum, utan i stället
fästa kammarens uppmärksamhet på en
sida av den aktuella politiska debatten,
som belyser hur man från olika åskådningar
närmar sig den enskilda människans
situation.

I den första politiska televisionsintervjun
tillfrågades finansministern
häromkvällen av redaktör Möllerström,
huruvida han kunde ge något exempel
ur den föreliggande statsverkspropositionen
på stimulans och premiering av
enskilda människor av betydelse för
den ekonomiska planeringen. Finansministern
svarade litet dröjande, att något
sådant exempel fanns kanske inte.

148

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och man tyckte sig se på lians min att
lian undrade: Vad skulle nu det behövas
för? Nu är det naturligtvis inte så
sorgligt som herr finansministern i sin
nöd tänkte sig. Årets statsverksproposition
ger liksom sina många föregångare
åtskilliga exempel på premiering av
samhällsnyttigt handlande t. ex. på det
kulturella området, både i fråga om
statsbidrag åt kommuner, organisationer
och enskilda. Men jag tror inte att
jag är ensam om att finna något slående
i detta att landets finansminister
bär så svårt att finna något enda exempel
på en sådan premiering, samtidigt
som han är så skicklig i att försvara
nya pålagor, restriktioner och ingripanden.

Jag tror att ett inlägg av herr Sköld
i går eftermiddag i första kammaren
gav en viss förklaring. Anklagad för
bristande intresse för det enskilda sparandet
genmälde finansministern, att
visst kunde han tänka sig åtskilliga vägar
för ett visst ökande av det personliga
sparandet, t. ex. genom premier,
men eftersom dessa måste betalas
med skattemedel och det dessutom var
osäkert om man kunde kontrollera, huruvida
sparmedlen verkligen var nysparade
och inte bara omflyttade, så
fann han det inte särskilt samhälleligt
gagnande att komma till riksdagen med
förslag om en sådan sparpremiering.

.lag kan inte förstå, att finansministern
i det ögonblicket satte människan
i centrum. Staten stod i centrum för
hans tänkande — på ett sätt som kanske
är naturligt för den som själv aldrig
sitter annat än i centrum men vilket
dock rimmar fasligt illa med det stora
partiets propaganda. Och nog var
det väl åtskilliga av dem som i går hörde
herr Sköld redogöra för de nya investeringsbegränsande
åtgärderna som
hade svårt att tänka sig, att han hela
tiden tänkte på de där båda studerande
ungdomarna, som för ett par dagar
sedan var uppe hos honom i kanslihuset
och talade om, att en bil som de

betalat med 300 kronor och som de
skulle ha för att finansiera sina studier
blev dubbelt så dyr, när herr Sköld
skickade sin veckoslutsbiljett till riksdagen
om de alltför lättsålda bilarna.

När nu sådana personer, som generellt
kritiserar politikerna för att de
glömmer bort människan, hör sådana
här exempel, händer det att de svarar,
att »visst är Sköld svår, men ni andra
är nära på lika goda kålsupare, det är
bara en gradskillnad mellan socialdemokraterna
och oppositionen i fråga
om intresset för individen». Till och
med högerns energiska viftande för individens
räkning med tvättmaskiner
och soffor och trädgårdsmöbler blir underkänt
av sådana kritiker. Utan att vilja
försvara herr Hjalmarsons viftningar
skulle jag vilja ifrågasätta, om det ändå
inte går en gräns mellan å ena sidan
det stora regeringspartiets sätt att se på
individens behov och önskemål och det
berättigade i sådana behov och önskemål
och å andra sidan det betraktelsesätt,
som man inom oppositionspartierna
— från olika programmatiska utgångspunkter
— har kommit fram till.

Låt mig återknyta till exemplet med
sparpremierna. Om det kan göras troligt
att exempelvis anställda unga människor,
som av sin avlöning regelbundet
avsätter 10 procent på ett särskilt
sparkonto, skulle kunna förmås att göra
detta i stor skala, om staten gåve dem
skattelindring upp till ett visst belopp,
bör då inte staten överväga en sådan
åtgärd, även om det skulle vara så, att
deras sammanlagda sparande, tillkommet
på detta sätt, inte når upp till en
sådan storleksordning att det avsevärt
påverkar den ekonomiska balansen och
kapitalbildningen i landet? Kan det inte
tänkas att det är värdefullt för den moraliska
utvecklingen på lång sikt inom
landet, att enskilda unga människor
grundlägger goda sparvanor vid en tidpunkt
i deras liv som ofta avgör deras
fortsatta livsinriktning? Och kan det
inte tänkas, herr finansminister, att det

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle varg välgörande för den ekonomiska
atmosfären i många svenska hem,
om exempelvis de periodiska bidrag till
studerande, som vi resonerade om här
i höstas, bleve avdragsgilla på det sätt
som bidragen till sysslolös ungdom redan
är?

Jag vill i det sammanhanget understryka
det glädjande i att regeringen
nu förebådar en kraftig utvidgning av
yrkesskoleutbildningen. Den tanken att
de ungdomar som är beredda att ta på
sig en flerårig, krävande yrkesutbildning
verkligen skall ha samhällets stöd
under dessa år, har skjutits alltför mycket
åt sidan under efterkrigsåren. Även
om trängseln vid yrkesskolornas portar
i sig själv blir en sporre för de duktigaste,
så kräver rättvisan att studiekostnaderna
fördelas jämnare än hittills.
Det är angeläget att den 1952 beslutade
studiehjälpen utsträckes till alla
yrkesskolor, så att föräldrarna till de
16—18-åringar, som går i de kommunala
yrkesskolorna, inte blir orimligt
belastade i jämförelse med de föräldrar,
som låter sina barn ta första bästa
anställning utan någon yrkesutbildning.
Genom att avskaffandet av den tidigare
avdragsrätten vid självdeklaration för
föräldrar till 16—18-åringarna inte har
kompenserats vid barnbidragens införande
har detta blivit en rättvisefråga.

Ute i det kommunala och lokala arbetet
anlägger man ofta en mycket fördomsfri
syn på dessa frågor om bur
man bör stimulera de duktigaste och
mest energiska. Jag tror inte det är
felaktigt påstå att många socialdemokrater
ute i kommunerna bar en betydligt
friare och mer realistisk svn än den
socialdemokratiska rikspropagandan i
sådana bär sammanhang företräder.
Den lokala politiken vis å vis t. ex.
nyetablcrade och omflyttande företag
bygger i långt högre grad på stimulans
iin den statliga lokaliseringspolitiken.
Bland kommunalpolitiker och i fackföreningsvärlden
anlägger man denna
synpunkt: Hur skall vi kunna stimulera

enskilda människor och företag till
samhällsnyttigt handlande? Detta tycker
jag erbjuder eu välgörande kontrast
mot det resonemang, som regeringen
och dess propagandistiska talesmän
försöker göra sig till tolk för, nämligen:
Hur skall vi nå dit vi vill med
hjälp av restriktioner och negativa ingripanden? Det

är inte många år sedan en av
dem som nu sitter ganska högt uppe i
kanslihuset aktualiserade krav på att
staten ytterst skulle bli den bestämmande
såväl för arbetsvillkoren som i vissa
hänseenden för den enskildes val av
arbetsplats. Och alltjämt kan man i den
socialdemokratiska söndagsförkunnelsen
få veta, att det måste bli ett slut
på den »konkurrensmentalitet, som är
intimt förbunden med industrialismen
och den privatkapitalistiska ekonomien».
Det finns också socialistiska
dogmatiker här i landet som talar om
den fria konkurrensens neurotiska
självhävdelsebehov.

På senare tid har socialdemokratien
genom landets statsminister fått ett nytt
slagord: »Människor i samverkan.» Det
är lanserat sedan slagordet »Människan
i centrum» har nötts sönder genom konfrontationen
med herr Skölds bistra
verklighet. När statsministern nu tar
på sig den här nya, harpsundsfina söndagskostymen,
händer det faktiskt att
han ibland talar riktigt illa om tävlingsmentalitcten
och konkurrensen. Att
vädja till de krafter, som sporrar den
enskilda människan i hennes ansträngningar
att förverkliga sina anlag och
möjligheter, det iir tydligen något som
står i strid med denna tes om människor
i samverkan. Men för den moderna
liberalismen är ett förverkligat liberalt
samhälle inte alls förbundet med de
hetsande och neurosskapande moment
som kännetecknade industrialismens genombrottsår.
En positiv och skapande
samverkan, där man tar hänsyn både
till de svagare i samhället och till medmänniskorna
över huvud taget, är ett

150

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

moment som i lika hög grad ingår i de
liberala tankegångarna som i de socialistiska.
En uppfostran till samverkan
och en kritisk granskning av Ford- och
Rockefellermyterna är lika självfallet
för dem som bygger sitt resonemang
på liberala utgångspunkter som för
dem som väljer de socialistiska utgångspunkterna.

Men för det liberala samhället är det
grundläggande att varje individ alltefter
sin begåvning och praktiska utrustning
får tillfälle att göra det bästa av
sina egna möjligheter. Den absoluta
jämlikheten, som visserligen är övergiven
i den socialistiska förkunnelsen
men söm ändå ligger som en bakgrund
för denna, är någonting som inte stämmer
med den praktiska verkligheten.
Eftersom människorna även i framtiden
med all sannolikhet kommer att från
födseln förete stora olikheter och olika
intellektuell och manuell fallenhet, så
vore det orimligt att sätta jämlikheten
i denna mening som ett mål för de samhälleliga
strävandena. Låt mig ta ett
konkret exempel. Inom en rad yrken,
t. ex. inom försvaret, de statliga koinmunikationsverken
och lärarvärlden,
finns det många människor som tycker
att den utbildning, som de fått i sin
ungdom, inte varit tillräcklig för att ge
dem möjlighet att skaffa sig det arbete,
för vilket de bäst passar. Att verkliggen
ta bort spärrarna för vidareutbildningen
och ge människorna tillfälle att
skaffa sig utbildning för de uppgifter,
som bäst passar dem, är en liberal tanke
som icke stämmer med talet om att konkurrens
och stimulans skulle vara någonting
nedbrytande och neurotiserande.

Det vore lyckligt, om man i stället
uppmärksammade att kontrollsamhället,
som under vissa epoker varit en större
realitet än nu men som vi tydligen
åter närmar oss, i sig rymmer minst
lika många anledningar till neuroser
och olyckor för de enskilda människorna
som ett samhälle, där de flesta kän -

ner på sig att de har möjligheter att
utveckla sina medfödda anlag och fallenheter.

Jag har tillåtit mig att fästa uppmärksamheten
på dessa mänskliga och
psykologiska realiteter, då jag anser att
de bör avteckna sig mot en bakgrund
av ekonomiska och statsfinansiella
verklighetsiakttagelser. Det finns ingen
anledning att förtiga, att politiken sträcker
sina verkningar långt in i individens
privata handlingsmönster och att
det är nödvändigt för politiken att med
jämna mellanrum besinna, på vilken
grund den står och på vilken människosyn
de ekonomiskt-administrativa
avgörandena bör bygga. Det är visserligen
mycket begärt, när kritikerna av
dagens politik efterlyser riksdagsmän
som inte bara är kuggar utan också
profeter. Men även de många av oss,
som aldrig kan fylla detta krav att
vara profeter, behöver inte såvitt jag
förstår förtvivla. Man behöver inte,
såsom herr Erlander gjorde i den förut
omnämnda intervjun, vara så negativ
att man begränsar politikens uppgifter
till att sörja för att utvecklingen av de
sociala förhållandena och samhällets
struktur håller jämna steg med den
tekniska utvecklingen. Man behöver inte
vara så negativ att man säger att samhället
endast kan tillgodose allas behov
genom att till en del ta ansvaret
från den enskilde. Det ligger också någonting
däri, att samhällsåtgärder, som
framtvingar ett flitigare och intensivare
ställningstagande från den enskildes
sida, verkar i en riktning som på olika
sätt är till fördel för samhället och för
det allmänna framstegsarbetet.

Man behöver inte heller vara så negativ
som herr Waldemar Svensson, när
han i en intervju i samma intervjuserie
hävdade att de politiska partierna
är baserade på tillfredsställandet av de
materiella fordringarna, oavsett det
mänskliga priset. Om vi skulle vara så
pessimistiska, funnes det verkligen skäl
att ifrågasätta, om inte den nuvarande

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

demokratien halkat in på en sidoväg
och hade anledning att söka efter nya
utgångspunkter.

Det är visserligen sant att politiken
inte ensam förmår lösa individens problem,
inte ensam kan skapa goda människor
— det är ju utopier som för
länge sedan är mogna att överges. Men
politiken kan göra ställningstaganden
som bygger på dess uppfattning om vad
som är lyckligt och bra för den enskilda
människan. Och om dessa ställningstaganden
blir av den arten, att de hos
den enskilde framtvingar ett aktivt intresse
både för vad han själv kan göra
och för vad samhället som helhet kan
prestera, då måste vi säga oss att det
demokratiska samhället även i Sverige
är på väg åt rätt håll och att det inte
finns någon anledning till förtvivlan.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag har velat undvika
att förlänga den redan mycket långa
andrakammardebatten, och därför har
jag hittills hållit mig diskret i bakgrunden,
men den siste ärade talaren riktade
en del direkta frågor till mig och
tog upp vissa av mina uttalanden på ett
sätt som gör, att jag inte kan underlåta
att foga några stillsamma reflexioner
till dagens protokoll. Beklagligtvis var
jag klockan tolv upptagen av ett sammanträde,
vilket gjorde att jag inte fick
nöjet att höra första delen av doktor
Heléns anförande, och det kan därför
hända att jag, när jag stöder mig på
det muntliga referat mina kolleger lämnat,
råkar ut för en eller annan missuppfattning.

Jag får för det första säga, att jag numera
närmast beklagar denna intervju
i Stockholms-Tidningcn, därför att det
efter densamma tycks vara nödvändigt
för varje politiker, som yttrar sig i varje

riksdagsdebatt om vad det än må vara,
att ha ett mer eller mindre kvasifilosofiskt
inlägg i sitt tal. Det var nu inte
min mening att vålla en sådan miljöskada
på kammaren. Jag kanske också
om intervjun i fråga bör säga, att den
var i stort riktigt återgiven, men dess
formuleringar hade inte underställts
mig, vilket jag givetvis beklagar, emedan
där fanns uttalanden, som jag icke
skulle ha formulerat exakt på det sätt,
som skedde.

Det är inte så lätt ens för en intelligent
utlänning att uppfatta vad en
snabbtalande statsminister säger, och
därför kan det föreligga en eller annan
oavsiktlig missuppfattning.

Jag skall återkomma till intervjun senare,
men dessförinnan skall jag säga
ett ord till en annan av folkpartiets talare,
en aktad f. d. ledamot av vårt socialdemokratiska
parti. Herr Kilsmo tog
upp till diskussion om inte både regering
och opposition överdriver regeringens
inflytande. Jag föreställer mig,
att där bakom också låg tankegången,
att politik över huvud taget är något,
som ganska litet påverkar de stora förhållandena,
de som verkligen betyder
något. Han illustrerade sitt påstående,
enligt min mening mycket skickligt,
med att leka oppositionsledare och, för
att visa hur oppositionen bär sig åt, när
den går till anfall mot regeringen, rikta
ett angrepp mot jordbruksministern för
att denne inte hade ordnat med väder
och vind, så att rågskörden i vårt land
blivit bra. Det var en mycket skicklig
parodi på oss litet var, när vi rör oss i
politiska sammanhang, men, herr Kilsmo,
det är alltid fara för den som är
skicklig att gå eu liten aning för långt
i sina bilder. Det är klart, att herr Norup
mig veterligt inte har stora möjligheter
att påverka väder och vind, så att
rågskörden befrämjas, men är det därför
likgiltigt vilken jordbrukspolitik
han för? Är det därför likgiltigt, hur
fördelningen mellan de olika grenarna
inom vår jordbruksförsörjning sköts?

152

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

Jag håller för närvarande på att läsa
ett intressant arbete om de amerikanska
politiska partiernas utveckling från begynnelsen
och till nu, och jag har fått
en mycket klarare uppfattning framför
allt om den amerikanska politiken
men även om det egna partiväsendet av
denna analys. En sak har jag i alla fall
lärt av detta arbete, »The Price of
Union». Det är, att politiken och regeringarna
icke är betydelselösa utan har
en kolossal inverkan, även om de
måste verka inom de ramar, som naturkatastrofer
och andra ting ger dem.
.lag tror, att var och en där kan se hur
misslyckade försök att vrida utvecklingen
tillbaka har vållat lidanden för
miljoner människor, medan å andra
sidan god administration och framstående
ledningar har åstadkommit —
av samma givna förhållanden — framsteg
och utveckling, som många miljoner
haft anledning att glädja sig åt. Hur
skicklig herr Kilsmo än var i sitt anförande,
tror jag därför, att han skall akta
sig för att ge folk den föreställningen,
all de berörda tingen är skäligen likgiltiga.
Många gånger angrips vi för saker,
som vi inte kan rå för, och många
gånger kanske vi och våra anhängare
tillskriver oss förtjänsten av ting, som
vi heller inte kan rå för. Sådant skall
vi rensa kort, men att gå längre och
göra gällande, att politiken är betydelselös
är — det tror jag all erfarenhet
visar — felaktigt. Vi har i historien så
många exempel på hurusom en ovilja
hos de maktägande att förändra samhället
efter den situation, som en ny
teknik kräver, vållar katastrof, att det
kanske inte behövs att säga mera därom.

Herr von Seth var i och för sig mycket
intressant att höra. Han uppehöll
sig i tre fjärdedelar av sitt anförande vid
krav på en sträng planhushållning, när
det gäller en väsentlig del av den statliga
verksamheten, nämligen vägväsendet.
Han krävde av regeringen generalplaner
med bestämmelse om vägen mel -

lan Jönköping och ödeshög. Vi människor
vet inte, vad vi har att rätta oss
efter, innan centraladministrationen bestämt
det hela. Därefter kan vi bygga
vidare. Vi måste ha planer och planhushållning.

Sedan övergav herr von Seth denna
del av sitt anförande, som han tydligen
hade grundat på den egna erfarenheten
och sitt eget förnuft, och gick över till
den metafysiska delen, som tydligen inspirerats
av min intervju i StockholmsTidningen.
Då kom hela frasparaden i
full aktion: Bort med planhushållning
och centraldirigering, den enskilda
människan skall få handla fritt, det
måste bli ett stopp på denna utveckling
mot allt hänsynslösare insnörning av
den enskilda människans rörelsefrihet!
Jag föreställer mig att det var en nyttig
demonstration av å ena sidan vad
politik är för något och å andra sidan
vad politisk metafysik utan sammanhang
med verkligheten är för något. Det
är mycket bra när bådadera kommer
ur samma talares mun, ty då märker
man kanske skillnaden ännu bättre än
man annars skulle göra.

Låt mig sedan säga några ord igen
om min intervju. Utgångspunkten för
frågeställaren var följande: Medger inte
statsministern, att den ständigt stegrade
tryggheten i Sverige skapar ett tillstånd,
där människorna berövas väsentliga
spänningsmoment och där livet
därför blir så enformigt och grått
och trist, att människorna dyker ned i
andra problem och skapar alla dessa
komplex som tar sig uttryck i t. ex.
självmorden och ungdomsfylleriet? Det
behövs väl ingen fantasi hos kammarens
ärade ledamöter för att förstå, att
jag måste reagera med all den vältalighet
som jag eventuellt besitter mot en
så oerhört överdriven värdering av det
materiella, mot uppfattningen att den
materiella otrygghetens avskaffande
skulle ta från människan för henne väsentliga
spänningselement.

Jag försökte i går i första kammaren

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

illustrera orimligheten i en sådan uppfattning
genom att hänvisa till att varje
trygghetsåtgärd i så fall skulle innebära
att man berövar människan något
väsentligt. Som jag sade redan till intervjuaren
borde vi ju då ta bort alla
trafikregler på gatorna. Det måste vara
fyllt med en väldigt stor dramatisk
spänning att gå ut på gatorna, om man
kan hoppas att bilarna kör hur som
helst, till höger eller till vänster eller
kör upp på trottoarerna. Så intressant
en vandring genom Stockholm skulle
bli! Om det är dessa yttre ting, sade
jag, som behövs för att skapa spänning
och dramatik i människolivet, skall vi
naturligtvis också undvika dessa välgjorda
huskonstruktioner, som gör att
husen står sig när det blåser. Tänk vilken
spänning det skulle vara, om varje
husfader och husmor skulle vara orolig
var gång det blir en orkan och då
genast tänka: »Nu blåser huset bort förstås.
Nu får vi se vad det blir av.» Det
kommer att skapa en dramatik i livet,
men är den något att stå efter?

Det är uppriktigt sagt ett reaktionärt
nonsens, att dessa materiellt trygghetsskapande
ting förmår avlägsna väsentliga
spänningsskapande faktorer, och på
samma sätt förhåller det sig med den
materiella tryggheten på andra områden,
som inte är lika lättillgängliga för
fantasien som husbyggen och trafiksäkerheten.
Vi avlägsnar aldrig betydelsefulla
spänningsmoment, genom att vi
har full sysselsättning, skapar trygghet
för ålderdomen eller ger människorna
en chans för sin utbildning. Alla dessa
trvgghetsskapande ting kan inte påverka
det som behövs för att ge innehåll
och dramatik åt livet, så att de därigenom
får ett negativt värde. Jag tillät
mig också säga, att de saker som verkligen
är värdefullt spänningsskapande
är tämligen oföränderliga. Man kan se
en tragedi från antiken eller läsa om
någon av Bibelns gestalter eller se ett
skådespel av Shakespeare. Det är över -

allt samma drivkrafter till de ting som
betyder något på allvar för människan.

Sedan jag avfärdat dessa saker, som
jag tyckte, tämligen tillfredsställande
frågade intervjuaren vad jag har för
mening med politiken. Då sade jag det,
att politiken har den oerhört viktiga
uppgiften — inte alls någon negativ
uppgift, doktor Helén — att försöka anpassa
samhället till de ständigt pågående
förskjutningarna inom teknik, vetenskap
och produktionsförhållanden
och självfallet också till de förskjutningar
som exempelvis krig och förändring
i nationalitetsgränser vållar. Det
är ingen liten uppgift. Jag föreställer
mig att den ar så stor, att det blir alldeles
tillräckligt utrymme för oss politiker
om vi håller oss till den utan att
försöka sväva ut på områden, där vi
har mycket litet att ge och där vår erfarenhet
från detta, skall jag säga mera
tekniska, området inte ger oss någon
särställning. Däremot finns det många
människor, skalder och andra, som försöker
tränga in i frågorna om människans
situation i livet och som kan ha
mycket mera att ge, än vad vi skulle ha
med vår erfarenhet, hämtad från denna
icke obetydliga utan betydelsefulla uppgift
att anpassa samhällsförhållandena
till tekniska och andra förändringar.

Ärade kammarledamöter! Vi kommer
alltid — eller åtminstone i de flesta fall
— att både diskutera och votera om
materiella ting. Jag tror inte att någon
skulle tycka att det vore särskilt klokt
om vi försökte få till stånd eu votering
om livsåskådningar här i kammaren.
Men bakom varje votering om materiella
ting måste det ju ändå ligga
någon form av åskådning om vad som
är rätt och gagneligt. Jag skall bara ta
ett exempel.

När vi lägger fram förslag som syftar
till en ökning av den sociala tryggheten
eller förslag som syftar till en
vidare utbyggnad av den tekniska eller
vetenskapliga forskningen eller utbyggnad
av yrkesutbildningen eller vad ni

154

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vill — ting som vi skall behandla här
i riksdagen — så blir det givetvis ett
resonemang om vad vi bär råd till och
vilka förutsättningar vi har för att genomföra
dessa ting. Det blir ett resonemang
som hela tiden rör sig om materiella
ting. Men bakom viljan att göra
någonting måste det ju ligga en uppfattning
om varför vi vill göra det. Vi
fattar visserligen beslut om materiella
ting, men vi har genom besluten också
påverkat människorna på ett sätt som
går långt utöver beslutet om bygget av
yrkesskolan eller anstalten, som skall
ha hand om pensionernas utbetalande,
eller vad det nu kan vara. Vi har tillfört
människorna någonting nytt.

Herr Ohlin fällde ett yttrande här i
går när jag talade i första kammaren.
Jag har fått det citerat för mig, men
jag hoppas att det är fel. Det påstås
alltså, att herr Ohlin i går sagt att det
är en oerhörd bluff — världshistoriens
största bluff skulle han visst ha sagt;
en partiledare tar ju också till — när
man inbillar människorna att det skulle
vara till fördel för människans frihet
när det samhälleliga inflytandet växer.
Någonting i den stilen har jag fått det
citerat för mig. Jag ser nu till min
glädje att herr Ohlin skakar på huvudet.
Då lägger vi detta åt sidan. Om
det sagts på det sättet vore det ganska
meningslöst nonsens, och det förstår
jag att en partiledare inte gör sig skyldig
till.

Jag återknyter till vad jag menar att
vi gör när vi fattar beslut om dessa
materiella ting. Dels ger vi uttryck för
vår uppfattning om hur omdaningsprocessen
till de nya förhållandena skall
te sig, dels hjälper vi — om vi fattar
besluten och serverar lösningarna på
ett riktigt sätt — människorna till rätta,
så att de kan utveckla sina egna initiativ
och sin egen personlighet. Herr
von Seth hade alldeles rätt. Han kunde
inte bygga sina hus i Småland förrän
centraladministrationen hade givit riktlinjerna
för kommunikationsväsendets

uppbyggande. Det är en utmärkt illustration
till det jag bär har att säga.

Vad vi sysslar med är alltså ingenting
fristående, ingenting som inte har
något att göra med de ideella värderingarna.
Men vårt sätt att syssla med
dessa ting måste röra sig på det materiella
planet.

Det är en sak som jag beklagar att
jag inte sade i intervjun men som jag
begagnar detta tillfälle att säga, även
om det framkallar en del opposition.
När vi handlar på det sätt som vi gör,
när vi försöker anpassa samhällets organisation
till nya och förändrade förhållanden,
då tror jag att det är betydelsefullt
att framhålla att man handlar
så för att underlätta en nödvändig samverkan
mellan människorna. Doktor
Helén hade en del ironiska ord om
detta. Jag tror inte alls att man skall
ta det på det sättet. Jag tror att det är
betydelsefullt att man vid lämpliga tillfällen
gör det klart, att en modern teknik
kräver en växande samverkan. Men
denna växande samverkan skall också
prägla organisationen i samhället, och
då skall man inte vara rädd för att säga
det. Då skall man inte vara rädd för
att säga att vi bekänner oss till en samverkans
och solidaritetens samhällsuppfattning.

Nu säger herr Helén, att folkpartiet
och liberalismen verkligen gör så. Ja,
i handling gör ni det säkert mycket
ofta, men när ni går ut för att precisera
edra uppfattningar inför väljarna, då
lever ni kvar som ni alltjämt vore liberaler.
Då vädjar ni till den privata
konkurrensen på ett sätt, som vi inte
kan acceptera som uttryck för den samarbetets
och solidaritetens samhällsåskådning
som vi tror hör framtiden
till. Och skulle denna nyorientering,
som tycks hålla på att växa fram, mera
prägla folkpartiets fortsatta deltagande
i den ideologiska debatten, med ett
starkare betonande av att också folkpartiet
underkänner den hänsynslösa
konkurrensens och egoismens evange -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lium och ansluter sig till eu samhällsomdaning
som bygger på samarbete,
samverkan och solidaritet, ja, skulle det
bli så att ni vågar säga det även under
en valrörelse, då bygger ni vidare för
den samhällsomdaning som kommer.
Jag tror visserligen för min del att
denna samhällsomdaning kommer att
ske i socialistisk regi, men det skall
ni inte vara rädda för. Ni har trivts
rätt bra med denna utveckling under
den tid som har varit.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kunde verka av
statsministerns historieskrivning beträffande
den här lilla intervjun som om
det hade gått till på det sättet att det
hade lagts en fälla för honom och att
man med bytet från denna fälla skulle
kasta sig över honom i den här debatten.
Jag beklagar livligt om det är så
som statsministern här säger, att han
hade önskat se intervjun i korrektur
men inte fick det. Jag hade från intervjuaren
fått den bestämda uppgiften,
att statsministern inte hade något önskemål
i den riktningen, så där har
väl språket vållat ett av de missförstånd
som statsministern talade om.

Men är det inte så, att det på sätt och
vis är ganska bra att landets statsminister
får ett sådant här tillfälle att också
i den här kammaren mera personligt
yttra sig i dessa frågor? Jag menar
inte bara på så sätt att statsministern
får möjlighet att med sin egen vokabulär
utforma synpunkter som stämmer
överens med dem som jag här tidigare
har tillåtit mig att uttrycka, utan också
genom att han får möjlighet att med
sin betydande historiebcrättarkonst utveckla
spännande perspektiv på bortblåsta
hus, som ju verkligen är stimulerande,
roande och underhållande, inte
bara för kammaren, utan också, hoppas
jag, för hela svenska folket i en tid
då seriefigurerna håller på att blåsas
bort och nu kan ersättas med andra
lika roande.

Jag måste emellertid ge statsministern
helt rätt i detta, att när man med uppbådande
av ett allmänt frasförråd försöker
att lösa eller åtminstone belysa
dessa frågor gör man nog politiken en
otjänst. Det är möjligt att var och eu
av oss faller för den frestelsen, men
något allvarligare än på de ytliga frasernas
område kan man väl ändå hålla
sig.

Får jag då notera att statsministern
fortfarande, trots berömvärda ansträngningar
i motsatt riktning, ändå
är angelägen om att understryka att
politikens huvuduppgift är att anpassa
samhället efter den tekniska utvecklingen.
Det kan väl då inte hjälpas om
många människor tycker att statsministern
alltför mycket liknar en maskinist,
som underordnar sig maskinen, som
smörjer de kuggar där det behövs olja
men som inte skapar de nya maskinerna
eller funderar tillräckligt mycket
över hur maskinen skall användas.

Statsministern har ju på sistone gjort
ett nytt uppmärksammat försök att via
middagsätning tillsammans med skalder
skaffa sig upplysning om vad som
egentligen sker på de enskilda människornas
plan. Berättar då inte dessa
människor om att det faktiskt är så ute
i samhället, att det är många människor
som trots det myckna goda, som
presteras från samhällets sida, tycker
att de maktägande inte tillräckligt mycket
beaktar de enskilda människornas
situation? Är det verkligen så att det
är en tillräcklig uppgift för politiken
att anpassa samhället till den tekniska
utvecklingen? Jag tror att statsministern
gör det för lätt för sig när han resonerar
på det viset, liksom han gör det
på tok för lätt för sig när han ironiskt
säger: Hur skulle det vara om vi började
votera här i livsåskådningsfrågor?
Det är inte det debatten gäller, utan
frågan iir om de praktiskt-politiska, ofta
ckonomiskt-administrativa avgörandena
i denna kammare kan påverka människorna
i sådan riktning att de själva

15G Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

känner att deras egna ambitioner verkligen
kommer till sin rätt.

Jag tror alltså att det är lika så gott
att från början avföra frågan, om politik
och livsåskådning skall vara detsamma.
Det vet vi alla, att det vore
olyckligt och att det nära nog hundraprocentigt
leder till totalitära konsekvenser,
som vi alla är överens om att
motarbeta.

Jag tror alltså att det vore på tiden
att ta bort talet om den djupa klyftan
mellan liberal och social människouppfattning
i fråga om möjligheterna att
utnyttja människornas samverkan. Jag
har inte talat ironiskt om detta, herr
statsminister. Samverkan är också för
mig ett vackert och fint ord, och jag
tror att vi gör klokt i att inte bara i
vårt handlande, utan också i vår utåtriktade
propaganda använda ordet i
vacker mening. Jag har visserligen bara
varit med i två valrörelser, men jag har
dock överlevt dessa valrörelser och
kunnat tala om samverkan som ett vackert
och fint ord. Men jag tror att man
till detta, som vi alltså är eniga om,
skall lägga att det också är en huvuduppgift
för samhället att anpassa den
faktiska organisationsapparaten efter
människornas behov. Det är en huvuduppgift
att anpassa samhället efter de
människor som faktiskt lever i samhället.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste nog säga att
herr statsministern inte är någon oäven
bildmakare. Jag tycker nog att han är
skickligare i det än i att vara bildstormare.

Det är dock en sak som jag hade sagt
i mitt lilla anförande som jag tycker
att statsministern hade kunnat svara på,
och det är frågan, om rattfylleristernas
framfart och kriminalitetens utveckling
i samhället tillhör samhällslivet i
dess helhet eller ej och om statsmakterna,
som anser sig kunna styra ut -

vecklingen så länge det går bra, också
är ansvariga för den sidan av saken.

Jag skulle därefter vilja säga ett ord
om den här framförda solidaritetstanken.
Själva begreppet solidaritet har
väl ingen i sig självt given kvalitet, ty
två personer kan inbördes vara solidariska
och samtidigt vara fiender till en
tredje person. Menar man att exempelvis
solidariteten inom arbetarrörelsen
skall begränsas till arbetarrörelsen, eller
kan man tänka sig en solidaritet
som går över anställningsformerna och
sträcker sig mellan arbetare och arbetsgivare?
Jag som arbetsgivare måste för
min del säga att jag inte har någon
svårighet att erkänna en solidaritet som
sträcker sig över dessa gränser. Man
måste bestämma innehållet i begreppet
solidaritet.

Jag ställde också ett par frågor till
jordbruksministern, men han var visst
inte inne i kammaren då, och det är
ohövligt att begära att han under sådana
förhållanden skall kunna svara på
dessa frågor. Statsministern var emellertid
inne på samma sak. Det gällde
huruvida jordbruksministern ansåg det
vara lämpligt att driva en negativ jordbrukspolitik.
Därmed menar jag en
minskning av jordbruksproduktionen
och livsmedelsproduktionen i vårt land.
Är detta lämpligt eller olämpligt?

Jag har aldrig sagt att politiken är
betydelselös. Tvärtom sade jag att politiken
ingalunda är betydelselös, ty den
har, vid sidan av mycket gott som den
uträttat, dock varit anledningen till två
världskrig under de sista 50 åren.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande berörde
jag vägarna och avslutningsvis
människan i centrum och det enskilda
initiativet. Jag fick tyvärr inte höra
början av statsministerns replik, men
jag har fått en klar uppfattning om vad
lian menade.

Det är alldeles självklart att vi i vårt

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

komplicerade samhälle måste ingripa
på många områden, och från högerns
sida har vi också gått med på att människorna
i dagens samhälle delvis måste
dirigeras när det gäller vägar, telefon,
telegraf och mycket annat av den verksamhet
staten måste bedriva. Men därmed
är vi ingalunda med på en dirigering
av människorna i alla livets skiften.

Det sägs ofta från socialdemokratiens
sida att Sverige med dess höga levnadsstandard
är ett av de bäst styrda länderna
i Europa. Ja, Eders Excellens,
det är kanske möjligt, men vi är också
ett av de mest styrda länderna, och där
kommer socialdemokratien att närma
sig den totalitära staten. Det är initiativet
och framåtandan som avtrubbas
när staten skall gå in på hur medborgarna
skall få använda sin fritid och
hur de skall få använda sina surt förvärvade
slantar. Den gamla sentensen
»våga och vinna» har kanske varit en
av svenskens mest framträdande egenskaper,
men om vi i dagens samhälle
skall styras bär vi ingenting att vinna.
Det blir likriktning, och då trivs givetvis
den människa som vill styras från
vaggan till graven. Men för den som
vill ha initiativet och göra cn insats
försvåras detta av de lagar, förordningar,
författningar och regleringar som
vi har i vårt moderna samhälle. Vi vill
från vårt håll påpeka att detta inte bara
i längden är till skada utan att det redan
nu har medfört skadeverkningar i
vårt samhälle. Jag är säker på att inte
minst dagens ungdom reagerar häremot
i större utsträckning än Eders Excellens
tror.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för några konstateranden, ehuru
en principdebatt som denna näppeligen
låter sig föra i replikernas form.

Jag vill först konstatera att en social
trygghet inte berövar människan något
av de väsentliga, bärande spänningsmomenten,
det är eu sak som statsminis -

tern kan vara övertygad om att man på
vårt håll till fullo skriver under. Vi har
haft och bär denna uppfattning. Den är
väsentlig för hela vår inställning till
den sociala reformpolitiken.

När statsministern vidare säger att
man skall »anpassa samhället efter de
pågående tekniska och andra förändringarna»
vill jag framhålla, att detta
precis överensstämmer med den syn
vi företräder och som ganska mycket
utvecklats i den för mer än tio år sedan
utgivna skriften »Efterkrigstidens samhälle».
Men det är givetvis inte bara de
tekniska förändringarna man skall anpassa
samhället efter. Det är också efter
människornas inre behov, som kan undergå
förändringar. Naturligtvis är det
i sista hand människorna som är måttstocken
och tekniken som endast är
den yttre förutsättningen. Jag tror också
vi är överens om detta.

Statsministern menar emellertid att
denna anpassning av samhället skall ske
för att underlätta en växande samverkan
mellan människorna. Ja, herr statsminister,
men inte enbart av detta skäl.
Det är klart att anpassningen har många
andra uppgifter: att ge människorna
mera frihet och bättre levnadsförhållanden
i alla avseenden. Men jag medger
gärna att en växande samverkan kan
ligga »i pagt med tiden», för att använda
detta uttryck. Detta har vi på vårt håll
väl aldrig någonsin bestridit.

Herr statsministern låtsas som om vi
gick ut och predikade den hänsynslösa
konkurrensen, särskilt under valkampanjerna,
och säger: Om ni nu vill erkänna
att ni inte är företrädare för den
hänsynslösa konkurrensen skulle ett
framsteg ha uppnåtts. Men, herr statsminister,
detta är en karikatyr. Vi har
många gånger tagit avstånd från den
hänsynslösa konkurrensen. Närmast faller
mig i tankarna en artikel som jag
skrev för ett tjugotal år sedan. Rubriken
var »Affärslivets rovriddare», och
det säger väl tillräckligt om innehållet.

Nej, herr statsminister, detta problem

158 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om samverkan i ett liberalt samhälle
och i ett socialistiskt samhälle — som
jag här inte hinner närmare belysa —
ligger litet annorlunda till än Ni försöker
ge intryck av i kammaren och ännu
mer i Er artikel i tidskriften Tiden, där
Ni givit en ren karikatyr av vad i varje
fall den sociala liberalismen företräder.
Ni beskyller oss där för att ha bekämpat
monopolkontrollen. Herr statsminister!
Ni sade nyss att partiledare inte bör
tala nonsens. Ni vet att vi har arbetat
för denna monopolkontroll hela tiden,
och så skriver Ni raka motsatsen!

Låt mig säga några ord om samverkan
i det liberala samhället. De fackliga
organisationerna är viktiga former för
frivillig samverkan, och till dem intar
vi en helt positiv hållning. Det kan väl
inte vara så, herr statsminister, att vår
kritik mot kollektivanslutningen skulle
betraktas som motstånd mot frivillig
samverkan ?

Socialpolitiken: Herr Helén har här
mycket bra vittnat om vår inställning
till de sociala reformerna och deras
trygghetsskapande verkan. De är också
ett uttryck för att människor i samverkan
löser vissa problem.

Företagsdemokratien: Ja, alla vet att
vi från början har livligt intresserat oss
för den. Jag säger inte att vi har gjort
det mer än socialdemokraterna, men vi
har gjort det lika mycket. Vi tror det
går bättre att få fram en sund företagsdemokrati
i ett liberalt samhälle av den
decentraliserade typen med många företag
än i ett socialistiskt samhälle med
maktkoncentration till få händer. Det
har många gånger betygats, att de statliga
företagen i Sverige och i England
ingalunda har varit pionjärer när det
gäller företagsdemokratien. Vi kan ha
delade meningar på en eller annan
punkt, men i stort sett vill jag hävda,
att vi har arbetat för och fortfarande
arbetar för en utveckling av företagsdemokratien,
och den är mycket väl
möjlig i ett liberalt samhälle och är det
mer än i ett samhälle av socialistisk typ.

Sedan talar statsministern om konkurrens.
Men konkurrens betyder tävlan,
herr statsminister. Jag hänvisar till
vad herr Helén sade om tävlan som en
stimulerande, positiv kraft. Tänk på
idrottsrörelsen! Är den tävlan skadlig
som där förekommer? Tävlan i affärslivet
om att göra tjänsterna så väl som
möjligt kan inte vara skadlig, om den
hålls inom gränserna för sociala hänsyn.

Det finns former av samverkan som
vi ställer oss skeptiska till och som åtminstone
tidigare har spelat en roll i
den socialistiska tankevärlden. När man
talar om proletariatets diktatur, en samverkan
mot andra medborgargrupper,
när man bygger de politiska partierna
på klassgränser, då kommer man in på
former av samverkan, till vilka vi ställer
oss skeptiska.

Men i sista hand, herr statsminister,
ligger skillnaden mellan det socialistiska
och det liberala samhället när det
gäller samverkan inte på de punkter,
som Ni hittills har berört i dag; den ligger
däri, att vi vill uppmuntra till frivillig
samverkan, medan det socialistiska
samhället har ett starkt drag av
ccntraldirigering och tvång, vilket
många gånger är ett alternativ till den
frivilliga, skapande samverkan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Helén berörde ett
yttrande, som jag fällde under valrörelsen.
Låt mig svara: Att få bättre tillgång
till sådana enkla och vardagliga
ting som kan göra livet ljusare och lättare
i hemmen och familjerna kan vara
mera angeläget för människorna än regeringens
reformer. Det tycks emellertid
regleringsekonomiens företrädare
understundom ha svårt att förstå.

Ingen som hörde statsministern kunde
undgå att få en känsla av att han
liksom utgår från att individerna i allt

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mindre utsträckning kan klara sig utan
statens hjälp. Men staten är ju själv inte
någonting annat än individer. Vad är
det som skiljer dem från andra individer?
Jo, de är utrustade med tvångsmakt,
bakom dem står lagar och hela
den tvångsapparat som hör staten till.

Det sägs ofta på socialdemokratiskt
håll, att de statliga åtgärderna ger människorna
ett utbyte i den ena eller andra
formen. Ja, naturligtvis, men frågan är,
om vi i en given situation får det största
utbytet av vad staten kan ordna för
oss eller av våra egna ansträngningar.

Vi är alla överens om att vissa betydande
områden bör ligga under statens
kontrollmakt. Men vi måste oavbrutet
ställa denna makts omfattning under debatt,
herr talman. Allteftersom inkomstutjämningen
har blivit ett faktum har
det blivit mer och mer, som fler och
fler i och för sig med fördel själva kan
ombesörja utan att behöva anlita staten.
Det gäller t. ex. försäkringsskyddet
och även, herr statsminister, bostadsfrågans
ordnande, för vilken vi sannerligen
inte behöver vara beroende av en
härskara av statsfunktionärer.

Statsministern talade om hur spännande
det skulle vara om vi levde i ett
samhälle utan regleringar. Ja, herr
statsminister, det kan vara ganska spännande
att leva även i ett regleringssamhällc.
Jag skall ta ett exempel. I Mellansverige
skulle man bygga en brandstation
och tio bostadslägenheter med
värmecentral i brandstationen. Man fick
tillstånd att sätta i gång bostadsbygget
men fick avslag på brandstationen,
emedan kvoten var fylld. Resultatet
skulle alltså bli alt tio lägenheter skulle
bli utan värme, och nog var det spännande
för dem som skulle bo i huset.

Vissheten att vi själva får betala allt
vad staten gör, även om kostnaderna
kan delas upp på olika sätt, den vissheten
måste också göra människorna
mindre benägna än tidigare att överlåta
åt eu växande administration åt! ta
hand om alltmer. Det giclc lättare när

många trodde att andra betalade fiolerna.
Om man nu, herr talman, vill att
fler och fler skall känna ansvar, vilket
är en förutsättning för att man skall
känna att man har en personlig uppgift
att fylla här i livet, då skall man också
se till att fler och fler får ansvar, och
då måste man gå varligt fram vid utsträckande
av statens inflytande.

Regleringsekonomiens företrädare
överskattar sin förmåga. Låt mig belysa
saken med två konkreta exempel.
Tag frågan om våra möjligheter att själva
välja bostad. 1948 hade jag en diskussion
här i Stockholm med herr Wigforss
om den saken, och hävdade då,
att om man fortsatte med den hittillsvarande
politiken skulle resultatet bli
att myndigheterna finge anvisa oss våra
bostäder. Jag minns med vilken indignation
herr Wigforss bemötte det påståendet.
Är vi inte där nu? Vad är det
som bestämmer valet av bostad? Är
det möjligheten att få bo i närheten av
släkt och vänner, där vi har vårt arbete,
där det är lämpligt med hänsyn
till barnens skolgång o. s. v.? Nej, vi
vet allesammans att antingen får man
ta den bostad myndigheterna anvisar
eller också blir man brutalt tillbakakastad
i bostadskön, ett våldsamt ingrepp
i den enskildes frihet.

Eller tag situationen på arbetsmarknaden!
Läget är ju helt enkelt det, att
löntagarna antingen måste respektera
den av myndigheterna uppdragna ramen,
eller också hotar statsmakterna att
skattevägen dra in vad löntagarna skaffat
sig för mycket. Det står fullkomligt
klart för mig att detta är en konsekvens
av regeringens politik, men vi vill inte
vara med om en politik som leder till
sådana konsekvenser.

Herr talman! .lag skall be att få sluta
med en liten personlig reflexion i anledning
av statsministerns köpenhamnsintervju.
Statsministern var mycket
pessimistisk, efter vad jag förstår, när
det gällde politikens möjligheter att
göra människorna lyckligare. Vi kan

ICO

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

också fråga oss: Blir människorna lyckligare
med den politik vi bedriver? Jag
skulle vilja svara på den frågan så här:
Jag tror att det blir flera chanser till
personlig tillfredsställelse med en samhällsutveckling
av vår typ. Om tillfredsställelsen
blir verklighet, herr talman,
det beror på människorna själva,
det beror på om de griper chanserna.
Vi tror att de skulle göra det.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag håller med herr
Ohlin om att det inte är riktigt rätt att
ta upp en debatt om djupgående samhällsfilosofiska
spörsmål när oppositionen
bara har tre- och sexminutersrepliker
för att svara. Jag gick in i
polemik mot dr Helén och använde ungefär
samma tid som han, vilket jag
tyckte var rent spel. Jag skall därför
inte fördjupa mig alltför mycket i mina
opponenters anföranden, tv de har ju
tyvärr inte samma möjligheter att breda
ut sig som jag eventuellt skulle ha. Men
några ting kanske jag ändå får lov att
säga på de minuter som jag skall använda.

Herr Hjalmarsons anförande var ju
precis vad man behövde för att få en
ny illustration till motsättningen mellan
praktisk politik och metafysik. Han
försöker ju göra gällande, att den av
bostadsbristen framkallade svårigheten
för människorna att välja bostad skulle
vara ett uttryck för en socialistisk regleringsmentalitet.
Märker inte de närvarande
hurusom det är just det jag
vänder mig mot? Varför skall man säga
så, om man inte vill framställa samhället
som en fientlig makt gentemot
den enskilde individen? Samhällsingripandet
i detta fall på bostadspolitikens
område har ju kommit till, därför att
en bristsituation icke skall drabba de
sämst ställda. Dessa sämst ställda grupper
som får bostad, uppfattar de saken
på samma sätt som herr Hjalmarson?

Självfallet inte. Riksdagsmajoriteten har
ju sagt ifrån att i den bristsituation,
som vi befinner oss i, får man tillåta
sådana avvägningssynpunkter. Då tilllåter
sig högerns ledare, fången i sin
egen ideologi, att ta detta som ett exempel
på vad socialismen eftersträvar.
Det är för mig obegripligt att man på
det sättet även i denna kammare skall
behöva arbeta med en sådan vulgäragitation.
Om man bara satte sig ned
och tänkte ett ögonblick, måste man
ju säga sig att det är att ge en felaktig
bild av riksdagsmajoritetens bedömning.

Sedan skulle det vara mycket intressant
om herr Hjalmarson ville ge socialministern
en upplysning om hur de
tio familjerna, som i dessa kyliga dagar
lever utan värme, nu drar sig fram.
Det måste vara kraftnaturer, det måste
jag verkligen säga. Jag antar att herr
Hjalmarson inte vill lämna upplysningen
till kammarens debattprotokoll, men
han kan ju till herr Sträng ge anvisning
om var räddningsexpeditionen
kan sättas in.

Herr Kilsmo frågade mig om vi inte
har ansvar för rattfylleriet. Det är klart
att vi alla gemensamt har ansvar för de
anpassningssvårigheter som alltjämt råder,
trots de ansträngningar som görs
för att anpassa samhället och samhällsförhållandena
till den pågående utvecklingen.
Jag skulle kunna tala mycket
om ungdomens svårigheter att anpassa
sig i ett läge, då över hälften av all
storstadsungdom är inflyttad från landsorten.
De är inte hitkommenderade,
herr Hjalmarson! Det är inte något uttryck
för den socialistiska regleringsmentaliteten.
Det vållar en stor mängd
anpassningssvårigheter, och vad vi har
att göra är att rätta oss efter dessa ungdomars
önskemål att dra sig till storstäderna
och försöka hitta vägar, varigenom
man hjälper ungdomen att anpassa
sig.

Detsamma säger jag till herr Kilsmo.
Vi har alla ett ansvar för de anpass -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 161

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ningssvårigheter som möter, och det är
det som var innebörden i mitt första
inlägg med alla de mer eller mindre
groteska exempel som jag tog. Försummar
vi att vidta åtgärder för att möta
kravet på människornas anpassning till
samhället blir det katastrof. Då blir
det inte bara rattfylleri, utan vi råkar
ut för ännu mer bekymmer än vi nu
har.

Herr Heléns anförande kunde jag inte
helt förstå. Jag får läsa det, innan jag
går till någon kritik. Det enda i det
anförandet som möjligtvis nu kan föranleda
ett inlägg från min sida är, att
jag uppfattade det, som om herr Helén
menade, att min uppfattning vore, att
politiken bara skulle försöka anpassa
samhället till nya tekniska och andra
förhållanden. Jag erinrar om att jag
underströk, att när vi fattat beslut om
de materiella ting, som skall leda till
det nya samhället eller till en omdaning
av samhället, måste vi vara vägledda
av en åskådning, och däri ligger
också — det är självfallet — att en anpassning
skall ske efter de förändrade
värderingar som bryter fram. Demokratiens
människa är en annan människa
än människan i det centraldirigerade
samhälle, som vi hade under
1800-talet. Det är alldeles klart, och efter
dessa ändrade uppfattningar skall
vi också omdana samhället. Jag antog,
att det framgick klart av mitt anförande,
men herr Heléns inlägg gör, att jag
får understryka detta.

Till herr Ohlin vill jag säga, att det
kan vara riktigt, att jag på en punkt
skulle ha uttryckt mig tydligare i min
artikel i Tiden. Men att med utgångspunkt
från detta rikta ett så våldsamt
angrepp, som om artikeln vore fylld av
meningslösa påståenden och nonsens,
är ändå något djärvt. Det förutsätter,
att tidningen icke läses av kammarens
ledamöter, ty vad står det i den av
honom så hårt angripna artikeln? Det
står så här: Jag nämner en rad fall,
då det är obestridligt, att både folkpar11—Andra
kammarens protokoll 1955.

tiet och högern har ställt sig som försvarare
av de bestående maktförhållandena
i samhället. Jag nämner även monopolkontrollen,
och jag säger, att dessa
våra ingrepp har kallats ingrepp i näringsfriheten
och utsatts för en ständig
polemik från borgerligt håll. Det är riktigt,
att jag där skulle ha gjort den reservationen,
att inflytelserika krafter
inom folkpartiet icke har anslutit sig
till den framför allt från högerhåll
framförda kritiken. Men det är obestridligt
riktigt, att kritik kommit från
borgerligt håll. Det är utelämnandet av
reservationen, som föranledde herr
Ohlins överord alldeles nyss.

Jag skulle vara mycket tacksam, om
vi vid något tillfälle finge en ordentlig
diskussion om det, som herr Ohlin tar
upp till resonemang i sitt anförande.
Den propaganda, som bedrives från de
borgerliga partiernas sida, accepterar
inte ens deras egen politiska inställning
i handling, när de framställer samhällsingripandena
såsom i och för sig farliga
för den enskilda människans frihet.

Vi har här i dag fått höra så många
vittnesbörd framför allt från folkpartiets
sida om nödvändigheten av dessa
samhällsingripanden, att det borde vara
ett slut på uppslutningen kring en propaganda,
som framställer finansministrar
som utplundrare och hänsynslösa
människor, som bara för sitt eller partiets
nöjes skull försöker ta ifrån människorna
deras pengar, därför att de
tror, att de bättre kan handhava dessa
pengar, eller som framställer ingripanden
av det ena eller andra slaget t. ex.
på bostadsmarknaden som uttryck för
en vilja att beröva den enskilda människan
hennes frihet. Om det kan bli ett
slut på denna del av er propaganda
skulle ju mycket vara vunnet i fråga
om klarhet i den ideologiska debatten.

Det andra som jag tillät mig att säga
är, att det finns vissa punkter, där folkpartiet
och högern inte ens i sina
gärningar accepterar en förändring
av samhällsförhållandena. Detta gäller
Nr 2

162 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ändringar i de bestående maktförhållandena.
Så fort det gäller makten i
samhället över det ekonomiska livet,
så finns det en uppenbar gränslinje
mellan å ena sidan vår uppfattning och
å andra sidan er uppfattning.

Jag skall inte, herr talman, begagna
mer tid vid detta tillfälle utan jag bara
hoppas, att man en annan gång, då oppositionen
får en jämställd möjlighet,
skall kunna fortsätta ett tankeutbyte
om dessa ting, som är av central betydelse
för den politiska diskussionen.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag hade något
längre tid än tre minuter till mitt förfogande,
skulle jag ta upp statsministerns
uttalande om monopolkontrollen
till bemötande. Statsministern missuppfattar
nämligen vår inställning. Nu
måste jag koncentrera mig på en annan
sak.

Statsministern påtalade mitt yttrande
att bostadsbristen skulle vara i linje
med regleringspolitiken: varför skall
man säga så? frågade han. Jo, herr talman,
naturligtvis därför att det är så.
Det avgörande är, att regeringens bostadspolitik
leder till permanent bostadsbrist
här i landet. Inte har jag därmed,
herr statsminister, sagt, att regeringen
skulle vilja ha det på det sättet.
Den goda viljan utgår jag från är lika
stark inom alla meningsriktningar, oavsett
vilken politisk färg dessa meningsriktningar
har.

Hur läget är, skall jag be att få belysa
med ett litet citat. Chefen för bostadsförmedlingen
i Malmö har i Sydsvenska
Dagbladet för den 4 januari i år svarat
på några frågor, därvid han bl. a. säger
så här: »I och med att som nu är
fallet ungefär var sjätte eller sjunde lägenhetsinnehavare
här i staden anmält
sig för att erhålla en bättre och i de
flesta fall större bostad än den innehavda
måste från myndigheternas sida
en gräns dragas mellan det berättigade
och det icke berättigade.» Det är

alltså myndigheterna som drar gränsen.
Det är inte människorna själva som får
bestämma detta.

Han säger vidare, att man inte kan
räkna med »att inom en i någon mån
begränsad tid» kunna komma ur denna
situation. Och så fortsätter han: »Tyvärr
missuppfattas ganska allmänt situationen
på bostadsmarknaden» —- det
har jag också gjort, förstår jag, när jag
läser detta. »Bland annat synes man
ganska allmänt ha den uppfattningen,
att bostadsförmedlingen skall kunna
förse alla kategorier bostadssökande
med lägenhet efter något eller några
års väntetid. Så är emellertid ingalunda
fallet.» Han tillägger, att bostadsfrågans
lösning »för flertalet måste bli en
fråga på mycket lång sikt».

Detta, herr statsminister, är alltså resultatet
av nuvarande politik. Ni har
inte velat detta resultat, men det är ett
uttryck för en övertro på vad staten
kan åstadkomma, en övertro på myndigheternas
förmåga som inte har täckning
i verkligheten. Jag kritiserar, herr
talman, — jag understryker det ■—- inte
i första hand regeringen för brist på
förutseende i olika hänseenden. Jag
kritiserar regeringen framför allt för
att den driver en politik som kräver ett
förutseende, som ingen människa mäktar
med, inte ens ett statsråd, vilket politiskt
parti han än må representera.
Jag kritiserar vidare regeringen för att
den vägrar att pröva om sina handlingslinjer,
när det nu åter har visat sig
att regeringen har kört fast.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av statsministerns
uttalande om artikeln i tidskriften
Tiden konstaterar jag med tillfredsställelse
hans beriktigande på denna
punkt.

Då jag inte vet med säkerhet, om jag
kommer att yttra mig senare i kväll,
skall jag be att få påpeka, att det är
ingalunda på detta exempel allena, herr

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

statsminister, som jag har grundat mitt
omdöme. Statsministern har här på
s. 586 en skildring av den politik som
är förd, och sedan säger han: »Har
denna samhällsutveckling medfört de
konsekvenser som de borgerliga partierna
förutspått?» Han ger intryck av
att vi har varit mot denna politik. Vad
är det då för politik som man läser om
på denna sida? Där nämnes bland annat
en trygghetsskapande socialpolitik.
Sedan kommer statsingripanden på
jordbrukets område. Det har vi tydligen
varit emot. Sedan Norrbottens Järnverk,
sedan den fulla sysselsättningen.
Sedan talar man om atomkraften — det
hör inte så mycket hit — om fackföreningsrörelsen
och kooperationen och
om den industriella demokratien. Efter
denna karakteristik av regeringspolitiken
får man läsa: »Har det nu blivit
alla de olyckor av detta, som oppositionspartierna
har förutspått?»

Ja, herr statsminister, får man inte
lov att kalla detta för en karikatyr, vet
inte jag när man någonsin skall få använda
detta ord. Vi kan ju återkomma
till denna artikel vid tillfälle.

Sedan säger statsministern, att då ni
nu erkänner, att samhällsingripanden
kan vara bra... Men det har vi väl
alltid gjort! Det är bara fråga om vilka
samhällsåtgärder det gäller. Det finns
olika typer av samhällsåtgärder, generellt
verkande ingrepp och detaljregleringar,
och det är fråga om hur mycket
av ingripanden som företas. Det är här
debatten går.

Om vi skall få något fruktbart utbyte
av diskussionen skulle ingenting vara
bättre än om man slutade upp på den
socialdemokratiska sidan med att låtsas
som om vi i debatten företrädde
den rena manchesterliberalismen, som
inte vill ha några samhällsingripanden
alls. Det gör vi ingalunda.

När det gäller maktkoncentrationen,
som statsministern berörde till sist, vill
jag siiga att vi underkänner den uppfattningen,
att om man koncentrerar

makten till statsministern och hans
närmaste medarbetare, så innebär detta
i och för sig en garanti för att folket
självt får ökat inflytande. Det var detta,
herr statsminister, som jag sade i mitt
första anförande och som Ni också
kan läsa i referatet. På tal om svensk
politik, sade jag: Vår tids största politiska
bluff är påståendet, att bara staten
får mera att bestämma, så är det
folket självt som bestämmer. Jag sade
inte att det var världshistoriens största
politiska bluff, men jag erkänner att
jag tänkte på statsministern när jag
sade det. Statsministern är visserligen
en central gestalt i svensk politik men
ännu inte i världshistorien.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var ju inte så värst
mycket bättre det herr Ohlin hade sagt
än det referat som jag fick, men det
skall vi kanske få tillfälle att återkomma
till.

Den politik, som är förd här i landet
under socialdemokratisk ledning, har
ständigt varit följd av oppositionens påstående
om att den skulle komma att
leda till katastrof för medborgarna.
Det skulle bli sämre och sämre för
medborgarna. Vi skulle utarmas och vi
skulle till slut hamna långt ner jämfört
med vad vi skulle kunna ha uppnått,
om vi hade fört en annan politik.

Herr Ohlin säger nu, att när jag tar
fram några väsentliga drag i denna politik,
så tar jag bara fram ting som vi
varit överens om. Ja, men herr Ohlin,
när man då tar fram enligt vår mening
väsentliga drag i den förda politiken,
så blir man överraskad av att höra herr
Ohlin förklara att den politik, som innehållit
dessa väsentliga moment, har
han varit med om. Men var herr Ohlin
med om skattereformen 1947, det exempel
som jag satte centralt i min artikel
i Tiden? Framställde inte herr Ohlin
denna skattereform som en katastrof

164 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för Sverige och svenskt näringsliv? Och
den förskjutning av makten som blev
följden av arvsbeskattningen skildrade
herr Ohlin, som tydligen har större anlag
än jag att spela en världshistorisk
roll, i en utländsk tidning som en riskabel
väg, därför att den på längre sikt
skulle komma att rubba maktförhållandena
i samhället.

Det var verkligen intressant att här
höra herr Ohlin säga, att statsministern
bara tar exempel på sådant, som vi i
själva verket har varit med om. Det
skall bli intressant att få se den omvändelse
till 1947 års skattereform, som
jag kunnat läsa ut av herr Ohlins nu
hållna anförande!

Det väsentliga i min artikel är detta:
folkpartiet följer med, så länge det är
fråga om något ofarligt, men så fort det
gäller en förändring av de bestående
maktförhållandena i samhället, reser
partiets representanter ett lika starkt
motstånd som andra konservativa grupper.

Sedan blandade herr Hjalmarson —
jag höll på att säga som vanligt, när
han är litet trängd -— ihop två olika saker.
Han angrep oss för bostadsransoneringens
konsekvenser och talade om
hur förfärligt det var att myndigheterna
skulle hänvisa folk deras bostad.
I sitt andra anförande sade han emellertid,
att bostadsransoneringen är en
följd av bostadsbristen, och denna i
sin tur är resultatet av den socialistiska
politiken. Det är en reträtt från det
första påståendet, som jag noterar med
tillfredsställelse. Men herr Hjalmarson
minskade min tillfredsställelse genom
att omedelbart därefter klampa in igen
och tala om de malmöbor, som får sina
bostäder hänvisade av en myndighet.
Försök nu hålla isär dessa saker, herr
Hjalmarson! Är bostadsransoneringen
ett uttryck för en socialistisk mentalitet,
eller är den det inte? Jag säger att
bostadsransoneringen, i den mån den
förekommer, är en företeelse, som vi
tycker lika illa om som någon annan,

men den är ett ingripande företaget i
de svagast ställdas intresse.

Det har funnits en tid, herr Hjalmarson,
då vi inte hade någon bostadsbrist.
Det var under 1930-talet. Men då hade
vi i stället arbetslöshetsköer. De som
stod i arbetslöshetsköerna besvärade
inte bostadsförmedlingen, om det fanns
någon sådan, och de besvärade inte
heller hyresvärdarna. Bostadsbristen är
i stor utsträckning en följd av att standardstegringen
har skett så snabbt som
fallet varit. Jag är övertygad om att
herr Hjalmarson kommer att säga, att
han absolut inte vill ha den tiden tillbaka,
då vi icke hade en aktiv bostadspolitik
och saknade full sysselsättning.
Men ändå kan herr Hjalmarson inte låta
bli : tt rikta dessa angrepp mot regeringen.

Nu vill jag fråga herr Hjalmarson
två saker: Vill herr Hjalmarson ersätta
den nuvarande bostadsransoneringen -—
så länge vi har bostadsbrist — med en
ransonering av förkrigsmodellen, där
plånboken avgör? Är det bättre att plånboken
får avgöra än att man försöker
gallra ut de mest behövande? Och beträffande
bostadsbristen: Är det verkligen
högerledarens uppfattning att vi
för närvarande befinner oss i en situation,
där det går att öka investeringsverksamheten
så kraftigt som skulle erfordras
för att snabbt kunna avskaffa
bristen på bostäder? Om det är herr
Hjalmarsons mening, så säg ut det! Säg
då att det inte föreligger någon risk för
överansträngning av resurserna, bostadsbristen
är bara en följd av en socialistisk
regleringsmentalitet, och regleringen
kan avskaffas. Vi har resurserna
och möjligheterna härför.

Jag tror, att herr Hjalmarson kommer
att få mycket svårt att få någon
människa att tro på den historieskrivningen.
Och då undrar jag, vad det
egentligen är kvar av hela herr Hjalmarsons
anförande annat än en serie
uttryck och fraser, som endast avser
att förstärka intrycket av att samhälls -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inflytandet är en fiende till den enskilda
människans frihet. Det är mot
denna vulgärpropaganda jag vänder
mig. Diskussionen om tryggheten, friheten
och människans ställning i ett
samhälle, som kräver mer och mer av
samverkan, är faktiskt för allvarlig för
att någon skall få lägga sig i den diskussionen
med inlägg av så genomskinligt
demagogisk karaktär.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Kilsmo frågade
mig om jag ansåg det lämpligt att driva
en negativ jordbrukspolitik. Det är inte
min mening. Jag anser nog att man
har skyldighet att utnyttja alla de möjligheter,
som forskning och tekniska
framsteg ger. Sedan kan man ha olika
mening om i vilken utsträckning jordbruk
skall bedrivas på alla de områden
som nu användes för jordbruk. Jag
tror, att man därvidlag kan komma till
en betydligt förnuftigare lösning än vad
som nu är förhållandet. Jag skall inte
gå in på denna fråga vidare, men enligt
min mening har vi skyldighet att
föra en positiv jordbrukspolitik och
försöka utnyttja alla de möjligheter
som finns.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Statsministern har i
sina rätt talrika inlägg under den senaste
timmen ytterligare markerat sin
nya position i vårt offentliga liv såsom
samhällsfilosofen på taburetten. Han
har fört oss på en intressant och säkerligen
stimulerande rundvandring i ideologiernas
tempelgårdar. Om alla har
kunnat följa med, vill jag låta vara
osagt. Statsministern har i detta sammanhang
återkommit till en term, som
han på sistone ivrigt använt sig av.
Han talar gärna om »människor i samverkan».
Detta är som synes en variant
av begreppet »människan i centrum».

När jag lyssnade till statsministerns
uttalande om människor i samverkan,

fick jag en måhända hädisk tanke. Jag
undrade, om det inte vore lämpligt att
denna maxim om samverkan människor
emellan även lämpligen kunde utsträckas
till en samverkan mellan låt oss
säga regeringen och riksdagen. Det är
väl ingen i denna församling, som inte
i dag är på det klara med att den samverkan,
som bör äga rum mellan regering
och riksdag, under nuvarande förhållanden
ger åtskilligt övrigt att önska,
för att inte använda ett starkare
uttryck. Jag syftar givetvis på de s. k.
blixtoffensiver mot riksdagen, som numera
från regeringens sida med ganska
täta mellanrum satts i gång.

Jag måste säga, att jag under dessa
långa debatter suttit och lyssnat mycket
noga. Jag trodde nämligen, att åtminstone
någon representant för majoriteten
skulle resa sig upp och i varje
fall knorra en liten smula över de former,
som regeringen funnit lämpligt
begagna sig av i sitt umgänge med riksdagen,
former, vilka tar sig uttryck i
att radion alltmera tagits i anspråk såsom
kommunikationsorganet mellan regering
och riksdag. Riksdagsledamöterna
får i sina hemorter, om de är uppmärksamma,
vid 7-nyheterna lyssna till
märkliga ting, som regeringen förbereder.
Förr i tiden var det ju så, att sådana
saker presenterades i kamrarna
och ingen annanstans. Men jag måste,
herr talman, till min stora sorg bekänna
att jag inte har kunnat konstatera,
att en enda ledamot av majoriteten
stått upp och yttrat det minsta lilla
ord till erinran mot dessa, som jag tycker
för riksdagen nedsättande arbetsmetoder.
Jag kanske skulle göra ett litet
undantag för lierr Pettersson i Dahl.
Jag måste nog säga, att jag fick det intrycket,
att herr Pettersson i Dahl i
varje fall något litet rasslade med kedjorna,
men det huller han åstadkom var
inte så stort, att det trängde många meter
från denna talarstol. I övrigt har
majoriteten omsorgsfullt avhållit sig
från varje form av kritik.

166 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men, mina damer och herrar, jag
undrar i alla fall, om det inte är ganska
farligt att låta dessa metoder utbreda
sig på det sätt som nu sker. Är det inte
farligt för riksdagens anseende ute
bland folket, och är det inte ganska
riskabelt för riksdagsledamöternas eget
anseende? Vad får vi oss kastat i ansiktet
ute i landet? Man säger: Vad är
riksdagsledamöterna annat än nickedockor,
som reser till Stockholm och
där effektuerar vad den nådiga regeringen
i annan ordning redan beslutat,
ting som till på köpet understundom
kommuniceras dessa riksdagens ledamöter
via radion.

Maximen »människor i samverkan»
tillämpas dock i betydande utsträckning
i andra sammanhang här i landet.
Vi har sedan en del år tillbaka
något, som kallas industriell demokrati.
För egen del har jag i någon mån sökt
medverka till detta, som jag menar vara
en förnuftig och ändamålsenlig ordning,
när det gäller att bereda människorna
tillfälle till samverkan för viktiga
syften. Vi har skapat ett rätt omfattande
system med företagsnämnder.
Var finns den företagsledning här i landet,
som i dessa dagar skulle vilja vidtaga
avgörande åtgärder inom sitt företag
utan att dessförinnan kommunicera
med sin företagsnämnd och med denna
diskutera dessa åtgärder? En sådan
företagsledning skulle och enligt
min mening med rätta omedelbarligen
bli utsatt för kritik. Men hur förfar regeringen
i sitt förhållande till riksdagen?
Var finns kommunikationen med
riksdagen? Den är mången gång helt
obefintlig.

I går hörde jag hur finansministern
lämnade en förklaring till varför inte
denna mycket omtalade proposition om
investeringsavgiften kunde inbakas i
och avlämnas samtidigt med statsverkspropositionen.
Det är ju dock så att den
är så vittsyftande, att man kan säga
att i och med denna proposition om investeringsavgift
har vi fått en slags

andra statsverksproposition. Den har ju
ställt det statsfinansiella läget och dess
krav i helt annan belysning än den
vi fick genom statsverkspropositionen.
Varför kunde inte den lämnas samtidigt?
Nej, säger finansministern, det
kunde jag inte göra därför att då skulle
jag ge anledning till spekulation. Finansministern
yttrade enligt ett referat
i Morgon-Tidningen i detta hänseende
följande: »Att regeringen inte kunde
diskutera dessa saker i statsverkspropositionen
är självklart. Om så skett,
hade följden blivit spekulationer till
nytta för somliga men till skada för
flera.»

Jag vill inte använda ett hårt omdöme
om detta uttalande, men det är
anmärkningsvärt, att finansministern
argumenterar på detta sätt. Hade han
varit närvarande här i kammaren,
skulle jag ha velat fråga honom: På
vad sätt skulle en spekulation ha kunnat
uppkomma, därest propositionen
om investeringsavgift hade avlämnats i
samband med statsverkspropositionen?
Hur skulle en spekulation ha kunnat
försiggå, när den föreslagna lagstiftningen
gjorts retroaktiv? De nya avgifterna
föreslås ju äga tillämpning
fr. o. m. den 15 januari, under det att
propositionen avlämnades den 17. Då
är det ju omöjligt att göra någon spekulation
vare sig i ena eller andra riktningen.
Förhållandet hade varit detsamma,
om propositionen tillsammans
med statsverkspropositionen hade avlämnats
den 11 januari: man hade ju
då kunnat göra den retroaktiv fr. o. m.
den 10 januari. Hela detta tal om risker
för spekulation saknar underlag.

Finansministern förklarade också, att
det var omöjligt för honom att göra
detta, därför att man — som han sade
— får betänka, att det är hundratals
människor som har med statsverkspropositionen
att göra, innan den överlämnas
till riksdagen. Planerna på en
investeringsavgift hade på den grund
kunnat läcka ut med spekulation som

Nr 2 167

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

resultat. Detta argument är enligt min
mening lika svagt som det förra. Jag
bortser alldeles ifrån vad jag redan påpekat
om att lagstiftningen föreslagits
retroaktiv; jag vill bara påpeka, att det
givetvis är ungefär lika många människor,
som på förhand får se propositionen
om investeringsavgift som de
som får se statsverkspropositionen. Det
gäller ju inte bara de, som skriver propositionerna,
det är inte bara ämbetsmännen
i kanslihuset, utan det är också
typografer och distributörer m. fl., hela
denna väldiga apparat som är i gång.

Man har, har jag sett någonstädes, liknat
statsverkspropositionen vid käppen
och moroten. Finansministerns
käpp skulle då naturligtvis vara de
ganska hårda admonitionerna gentemot
företagsamheten, som ju anses ha visat
för stor aktivitet, och admonitionerna
till löntagarna, som anses ha för
långt gående krav. Admonitionerna har
också riktats — och detta i anmärkningsvärt
kategorisk form — emot
kommunerna, som anses handha sina
hushållsangelägenheter med mindre god
omsikt. Det var käppen.

Moroten däremot skule bestå i den i
utsikt ställda skattesänkningen. Jag
måste nog, herr talman, säga att det är
en ganska mager och vissen liten morot,
som finansministern sålunda framräcker
till den tålmodiga svenska
Grålle. Vad är det egentligen man menar
med skattesänkning i detta sammanhang?
Jo, det är resultatet av det
förenklade deklarationsförfarandet, som
planeras. Hur kan nu ett förenklat deklarationsförfarande
bli en skattesänkning?
Det har ju ingenting med skatteskalor
eller uttagningsprocent att
göra. Naturligtvis är det heller inte
fråga om någon skattesänkning. Jo, säger
finansministern, det är en skattesänkning
därför att åtgärden innebär
ett inkomstbortfall för staten på 225
miljoner kronor för helt budgetår.

»Ett inkomstbortfall för staten.» Vi
känner så vid igen denna term. Ett in -

komstbortfall för staten, det är en
skattesänkning! Men varför talar aldrig
någon människa om det inkomstbortfall
för den enskilde, som en skattehöjning
innebär? Det är, anser man, alldeles
i sin ordning att den enskilde
skall vidkännas detta inkomstbortfall.
Men om staten vill vara med om samma
sak, är det närmast en handling av nobel
vidsynthet från statens sida.

Är nu detta inkomstbortfall så mycket
att hurra för? Jag nämnde siffran
225 miljoner såsom resultat av det förenklade
deklarationsförfarandet. Jag
skall inte bestrida att 225 miljoner är
pengar det också. Men, mina damer och
herrar, dessa 225 miljoner kronor, som
alltså skulle utgöra vad man nu kallar
en skattesänkning för svenska folket,
bör ju ställas mot bakgrunden av det
samlade uttaget nästa budgetår i form
av inkomstskatt och skatt på förmögenhet.
Och detta uttag är i det allra
närmaste 41/, miljarder kronor. Kammarens
ledamöter kan ju själva räkna
ut hur många procent i skattesänkning,
som beloppet 225 miljoner skulle innebära.

Nu kanske någon vill erinra mig om
att det är inte bara detta, som finansministern
menar med skattesänkning.
Han har också antytt, att han längre
fram, alltså vid nästa års riksdag, skulle
kunna tänka sig en allmän skattesänkning
med, som han sagt, »tyngdpunkten
lagd på de mindre inkomsttagarna».
Det är riktigt, det står i finansplanen.
Men han har tillfogat en
liten reservation. Han skriver nämligen:
»... såframt de samhällsekonomiska
förhållandena icke lägger hinder i vägen.
» För egen del måste jag nog säga,
att jag känner mig ganska skeptisk inför
en eventuell proposition nästa år om
skattesänkning, även om jag till fullo
beaktar det incitament till en skattesänkning,
som ligger däruti att vi har
val nästa år.

.lag skulle vilja göra en liten utvikning
här, herr talman. Finansministern

168 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har ställt i utsikt en omarbetning av
skatteskalorna i samband med denna
eventuella skattesänkning, en omarbetning
med tonvikten lagd på de mindre
inkomsttagarna. Vad betyder detta? Det
kanske kan ha sitt intresse att erinra
kammarens ledamöter om följande.

Riksdagen fattade 1952 beslut om ett
nytt skattesystem och accepterade de
skatteskalor, som 1949 års parlamentariskt
sammansatta skatteutredning enhälligt
hade lagt fram. Riksdagen godtog
dessa skatteskalor praktiskt taget
enhälligt — att sedan finansministern
höjde uttagningsprocenten är ju eu sak
för sig, som inte har någonting med
konstruktionen av skattesystemet som
sådant att göra.

Kammaren godkände alltså 1952 i
princip det nya skattesystemet. Vad
skulle det nu betyda, om finansministern
nästa år presenterade riksdagen
andra skatteskalor? Jo, att hela det
skattesystem, som riksdagen 1952 praktiskt
taget enhälligt godkände, aldrig
skulle komma att tillämpas i praktiken
vid grundbelopps nivå.

Jag skulle så, herr talman, vilja säga
några ord om en sak, som kanske ligger
en smula vid sidan av den stora allmänning,
på vilken remissdebatten i
dag rört sig. Det gäller den kampanj,
som man planerar att igångsätta i sammanhang
med övergången till en ny
nykterhetslagstiftning i detta land den
1 oktober i år.

Det är — jag vet inte om jag gör mig
skyldig till någon överdrift — väldiga
planer man hyser. Kampanjen skall kosta
över 2 miljoner kronor. 700 000 kronor
anslogs av förra årets riksdag, och
nu kommer finansministern med förslag
om ytterligare 1% miljon. Vad skall
dessa pengar användas till? Jo, man
skall bland annat använda i runda tal
% miljon till film, 275 000 kronor till
annonser, 90 000 kronor till någonting
som man kallar för programpatruller
— vad nu det kan vara — 48 000 kronor
till opinionsundersökning och

300 000 kronor till kanslikostnader. Ungefär
15 procent av hela det belopp,
som skall anslås till kampanjen, kommer
alltså att gå till administrationskostnader.

Hur kommer man nu att lägga upp
kampanjen? Jag vill, herr talman, medge,
att jag blev litet ängslig, när jag
härom dagen läste en intervju i en
stockholmstidning med en av de drivande
krafterna bakom kampanjen. Den
intervjuande journalisten upplystes om
att det inte skulle bli några allmänna
paroller för nykterhet. Man skulle försöka
göra propagandan »smidig». Sedan
frågade journalisten: Blir det någon
figur i stil med Åke Mjuk och
Hopp-Jerka — en Fylle Bult eller en
Pelle Flaska? Då svarade den person,
som har och får en central ställning i
propagandaarbetet: Tja ... alla möjligheter
kommer att utnyttjas.

Jag får nog säga, att skall kampanjen
läggas upp efter någon av de riktlinjer,
som vi känner från den s. k.
Åke Mjuk-kampanjen, så blir resultatet
kanske det rakt motsatta mot vad
man tänkt sig.

Det har här i dag talats mycket om
människan i centrum, och det kan vara
nog så riktigt. Men vad gör man i denna
kampanj, sådan den är skisserad i
sjunde huvudtiteln och även i viss mån
i en annan proposition? Sätter man
inte, skulle jag vilja fråga, spriten i
centrum för den allmänna uppmärksamheten
på ett sätt, som kanske inte
skådats på decennier? Vi, som under
ganska inånga år jobbade i nykterhetskommittén,
kom så småningom enhälligt,
tror jag att jag kan säga, underfund
med att, om vi skulle ha några
som helst möjligheter att nå fram till
bättre förhållanden på detta område,
så gällde det framför allt att få bort
vad vi i kommittén brukade kalla för
»glorian kring halvpannan», att få bort
det eviga pratet här i landet kring spriten,
detta kretsande kring spriten, som,
såvitt jag vet, på det hela taget alldeles

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 169

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

saknar motsvarighet annorstädes i världen.
Vi var ense om att, kunde man
få människorna att låta bli att ständigt
diskutera spriten, att ständigt tala om
spriten och att ständigt planera för den
där halvpannan på lördagseftermiddagen,
så skulle mycket vara vunnet i
det praktiska nykterhetsarbetet. Men
gör man inte nu denna eländiga halvpanna
till något av det märkvärdigaste
och mest väsentliga i svenska folkets
liv, denna halvpanna som skall bli
centrum i en kampanj, som går löst på
över 2 miljoner kronor?

Det är en stor propagandaapparat
som sättes i gång för att »klara skarven»,
som det heter. Naturligtvis har
jag — det behöver jag knappast understryka
mot bakgrunden av mitt eget
arbete inom nykterhetskommittén — all
anledning att önska framgång åt de
strävanden, som tar sikte på att skapa
bättre hyfsning i umgänget med spriten
och att göra övergången till det nya
systemet så litet riskfylld som möjligt.
Men, herr talman, med de erfarenheter,
som jag har från min dock ganska
långa verksamhet inom nykterhetskommittén,
kan jag inte frigöra mig från
en ganska stark oro för att tvåmiljonerkronorskampanjen,
sådan den skisserats,
tyvärr kommer, till skada för
landet och folknykterheten, att leda till
resultat motsatta dem, man syftat till.
Jag vill erinra om att exempelvis Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
ställt sig skeptiskt mot denna propaganda.
I likhet med centralförbundet
anser jag, att det är klokt med så litet
oväsen som möjligt kring avskaffandet
av den välsignade motboken. Ju mindre
man pratar om det hela, ju bättre är
det. Vad åstadkommer man egentligen
genom att sätta in alla dessa propagandistiska
åtgärder? Jo, man gör den 1
oktober till en fantastisk festdag, då
motboken skall brännas å båle, ett såsom
jag tycker ganska vedervärdigt
skådespel. Jag tror, att det psykologiskt

sett skulle vara rekommendabelt med
någon återhållsamhet.

Kammarens ärade ledamöter erinrar
sig helt säkert det pinsamma intryck,
som Radiotjänsts tilltag förra året gjorde,
när Radiotjänst i samband med
riksdagens behandling den 21 maj av
den stora nykterhetsreformen tog sig
före att »vaka ut motboken». I kamrarna
framfördes åtskilliga erinringar häremot.
Jag vill särskilt påminna om den
gensaga, som ordföranden i särskilda
utskottet under förstakammardebatten
riktade mot Radiotjänsts åtgärd att, såsom
hans ord föll, »koncentrera lyssnarnas
uppmärksamhet till det befrielsens
ögonblick, då talmannens klubba
kommer att besegla motbokens dödsdom».
Jag fruktar, herr talman, att något
av denna psykologiska omdömeslöshet
kan komma att sätta sin prägel
på inte så litet av det som nu planeras
inom det organ som nu kallar sig »Kampanjen
ansvar och nykterhet». Om det
vill sig illa, kan kanske därigenom åtskilligt
av vad man hoppats vinna genom
övergången till ett nytt system för
vår nykterhetslagstiftning givas till
spillo.

Såsom jag här nämnt, kommer kampanjen
att kosta något över 2 miljoner
kronor. Det är inte litet pengar, särskilt
när utrymmet för nya utgifter i
en budget, som dock omfattar över nio
miljarder kronor, inte är större än
45 miljoner kronor. Statsutskottet uttalade
förra året — det kommer säkert
kammarens ledamöter ihåg — sina
varningar beträffande det anslag på
700 000 kronor till detta ändamål, som
det då var fråga om, och utskottet fäste
uppmärksamheten på vikten av att största
möjliga sparsamhet iakttoges vid
handliavandet av dessa medel. Nu har
beloppet vuxit högst avsevärt, och jag
skulle tänka mig att statsutskottet, mot
bakgrunden av den ståndpunkt, utskottet
intog förra året, i år kommer alt med
ännu tjockare streck stryka under nöd -

170 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vändigheten av sparsamhet i detta hänseende.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att jag personligen inte skulle önska
någonting hellre än att verkligheten
dementerade de farhågor, jag här givit
uttryck för. Tyvärr är jag inte
övertygad om att så kommer att ske.
Jag är rädd för att man genom denna
kampanj och det sätt, varpå man, så
långt en utomstående hittills kunnat
döma, tänker lägga upp densamma, är
i färd med att göra det bästa till det
godas fiende.

Ledningen av förhandlingarna övertogs
nu av herr andre vice talmannen.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Det har här ganska ingående
debatterats en hel del ekonomiska
frågor, och diskussionen har därvid
i stor utsträckning rört sig om det
spörsmålet, huruvida fara för inflation
föreligger eller icke. Att döma av
tidningsrubrikerna beträffande remissdebatten
skulle de, som nu sitter vid
förhandlingsbordet och skall göra upp
nya avtal, eller de som kommer att göra
det, såsom statstjänarna, kunna känna
sig relativt lugna, då uppfattningen
synes vara att det inte föreligger någon
risk för inflation. Detta kanske då
också kommer att ha den inverkan på
budgetöverskottet som finansministern
i går talade om. Emellertid måste man
räkna med en löneförbättring för de
statsanställda, vilkas löner har släpat
efter, och debatten här har, efter vad
jag förstår, förts efter den linjen -— i
varje fall om man skall lita på tidningsrubrikerna.

En sak som bekymrar mig är, när
man i finansplanen talar om möjligheten
av att kommunerna under det kommande
året skall öka sin investeringsverksamhet
och åberopar detta såsom
en fara för inflation. Det uppges i detta
sammanhang i finansplanen att de
olika kommunerna har sammanlagt 1,7

miljarder kronor i banktillgodohavanden.
Under debatten i går betonades
att denna fondering egentligen är en
landsortsföreteelse. Det är riktigt att
vi ute i de olika kommunerna och
landstingen har, både för att medverka
till en ekonomisk stabilisering och för
att tillgodose sunt kommunalekonomiska
synpunkter, försökt gardera oss mot
kommande lågkonjunkturer på arbetsmarknaden
och därför lagt upp vissa
fonder i förhoppning om att så småningom
få tillfälle att bygga samlingslokaler,
skollokaler och annat sådant
som vi behöver.

Jag hoppas i varje fall, att myndigheterna
och regeringen tar hänsyn till
vad som har åtgjorts på detta område.
Jag utgår ifrån att, när kommunerna nu
ändå har försökt gardera sig mot lågkonjunkturer
för sysselsättningen, vi
åtminstone inte bör straffas, utan att
det får bli en verkligt sund skälighetsprövning
av våra framställningar, då
det gäller att utnyttja de fonder, som
vi har.

Till belysning av vad som nämndes
i går, att det här är ett landsorts- och
ett storstadsproblem, vill jag påpeka, att
om man undersöker skuldsättningen per
skattekrona vid 1953 års bokslut, finner
man, att Stockholm har ledningen
med 44,15, Göteborg följer med 22,34
och Malmö med 15,78. Den stad som
har det ekonomiskt bäst ställt ur dessa
synpunkter, alltså har minsta skuld per
skattekrona, är Linköping, som ståtar
med 1,23 per skattekrona. Det finns en
del andra städer, bl. a. Trollhättan, som
rör sig mellan 4 å 5 kronor och 10 å 12
kronor.

Om man har sådana outnyttjade tillgångar,
som jag förut berört, innebär
det, att man lider brist på lokaler av
olika slag, till vilka man tidigare avsett
att använda penningmedlen men
icke kunnat få arbetstillstånd.

Jag var förut inne på en annan fråga,
nämligen statstjänarnas ställning med
hänsyn till inflationen. Det blir alltså

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en förliandlingsfråga, där ett förslag får
utkristalliseras, som riksdagen föreslås
godtaga.

Men det finns i detta sammanhang ett
gammalt problem, som ligger mig varmt
om hjärtat. Jag interpellerade vid 1945
års riksdag den dåvarande finansministern
Wigforss beträffande det allmänna
lönereglementets bestämmelser
i det nuvarande reglementets paragraf
10, där man för allmänna lönekonflikter
uppdragit vissa tjänstgöringsföreskrifter,
bland vilka vi vid förhandlingar
med 1945 års lönekommitté fick in
en passus om att för tjänstemännens
ställning vid lönekonflikter gäller vad
därom särskilt stadgas. Så står det sedan
1947 i löneförfattningen, och det
är den enda förändring, som vi kunnat
åstadkomma, när det gäller paragrafen
om tjänstgöringsföreskrifter. Saken är
rätt känslig, därför att staten ju använder
sig av två olika kategorier av
arbetstagare. Den bar kolleklivavtalsanställda
och den har månadsanställda.
För kamerala tjänstemän och högre
chefer spelar det väl ingen större roll,
men i exempelvis kommunikationsverken,
där man har reparatörer och montörer,
som dels är anställda som tjänstemän
och dels lyder under kollektivavtal.
Vad innebär detta? Jo, går den
ena parten i konflikt, måste den andra
delen av arbetarkåren, som är månadsanställd,
träda in och fullgöra kamraternas
arbetsåligganden. De anställda
har hyst en önskan att få detta klarlagt.
Bestämmelserna, som jag förut
nämnde och som för exempelvis SJ
har gällt sedan år 18C7, säger, att man
skall tjänstgöra när och varhelst man
därtill beordras, även om det gäller att
fullgöra annans åliggande. Den enda
uppmjukning, som vi fått på detta område,
var när i 1947 års lönereglemente
infördes, att beträffande tjänstemäns
ställning vid arbetskonflikt gäller vad
därom särskilt stadgats. Det har tills
dato inte stadgats någonting, trots att
ett betänkande år 1939 lades fram —

i utredningen var bl. a. LO:s förre ordförande
August Lindberg föredragande
— vari man dragit upp vissa riktlinjer.
Jag är medveten om att det under de
sista åren inte har förelegat några större
risker, men tider kan komma, när
det inte är så värst trevligt för den enskilde
att med stöd av det lönereglemente,
som han lyder under, beordras
att utföra arbete, som hans arbetskamrater
förklarat i blockad. Jag hoppas,
att man på detta område får något
mera stadga i det allmänna lönereglementet
än vad vi har för närvarande.
Nu är det ganska magert. Vid konfliktsituationen
1952 lyckades man på en
del håll, i varje fall vid Vattenfall få
en förbättring till stånd genom en cirkulärskrivelse,
där man åberopade, att
man skulle tillämpa ungefär de föreskrifter
om skyddsarbete, som förekommer
i avtal mellan arbetsledare och Arbetsgivareföreningen.

Det var en annan sak, som jag berörde
föregående år, nämligen tobakshandelns
ordnande. Den har ju herr
Lundberg från Uppsala redan tidigare
sysslat med. Jag vill bara understryka,
att något bör göras på den punkten.

Jag kan ta ett exempel från min egen
hemstad. Vi har en konsumtionsförening,
som tidigare har bedrivit sin
verksamhet i en butik, som tillkom
1877, men nu har uppfört ett nytt varuhus
med en försäljning på 2,5 miljoner
kronor. Föreningen trodde verkligen
att det skulle gå att överföra försäljningsrättigheten
från den gamla
byggnaden till den nya, men tyvärr är
detta icke tillåtet. Vi har både hotell
och restaurang i samma fastighet. Vi
trodde till och med att vi genom hänvändelse
till Tidningsutgivareföreningen
också skulle få tillfälle att sälja tidningar,
men det blev tyvärr nej även
på den punkten. Detta är en underlig
behandling av eu rörelse som jämte
priskontrollnämndcn gör verkligt stora
insatser för att bevara reallönen för
löntagarna här i landet. Konsument -

172 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kooperationen försöker konkurrera
med hjälp av prissänkningar och inte
med reklammetoder.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang närmare beröra Sulfo- och
Surfkampanjen, i samband med vilken
vi har fått bevittna å ena sidan hur
mycket stora summor har slängts ut
på helsidesannonser för att göra reklam
för vissa tvättmedel som framställes
i industrier, ägda av amerikanska
och engelska tvättmedelskoncerner
— vilket kanske kan vara tacknämligt
med tanke på att vi genom annonsintäkterna
får in dollarvaluta — och å
andra sidan hur konsumentkooperationen
bedriver priskonkurrens som syftar
till att förbilliga varan för våra
husmödrar.

Under debatten har även diskuterats
försvarsfrågan, som vi berörde i en
motion förra året. Försvarsfrågan ligger
ju bättre till i år, tror man, därför att
vi nu har genomfört ett provisorium.
Om man läser propositionen och militära
tidskrifter, är man dock inte så
klar på att överbefälhavarens förslag
är sista ordet och att vi inte behöver
räkna med krav på ytterligare anslagsökningar.
Det är därför tacknämligt
om vi i riksdagen säger ifrån att den
kommande utredningen bör söka svara
på frågan, hur mycket vi verkligen har
råd att offra på detta område. Det är
ganska märkligt att den sidan av saken
under debattimmarna här nu inte har
berörts närmare. Hur inverkar våra
militära utgifter på penningvärdet? Vad
innebär det att vi offrar mellan två
och två och en halv miljarder kronor
eller kanske ännu mera på denna improduktiva
verksamhet, som tyvärr också
kan vara nödvändig? Den frågan
får man varken höra talas om i riksdagen
eller läsa om i tidningarna utom
när det gäller utländska förhållanden.
Ganska typiskt är Karlstads-Tidningens
påpekanden i december att risken för
konkurrens från den tyska industrien
kommer att minska i och med den väst -

tyska upprustningen. Ändå skall, som
framgår av artikeln, återupprustningen
inte bekostas enbart med landets egna
medel, ty USA har anslagit icke mindre
än 1 600 miljoner dollar. Följande
reflexion i ledarspalten är rätt typisk:
»Återupprustningen tar vidare i anspråk
importerade råvaror, arbetskraft
och kapital till förfång för både exporten
och den inhemska konsumtionen.
Det finns under sådana omständigheter
anledning räkna med att de inflationistiska
krafterna erhåller riklig näring
med återverkningar i andra västeuropeiska
länder, däribland hos oss.
Risken härför ökas i hög grad därest
ett nytt konjunkturuppsving i USA skulle
vara under uppsegling, vilket många
tecken tyder på.» Man bör sätta in dessa
utgifter i sammanhanget, när man
kritiserar regeringen för dess skattepolitik
och ekonomiska politik.

Det var en mycket intressant debatt
som fördes här för en stund sedan och
som delvis herr Kilsmo gav upptakten
till. När regeringens och riksdagens
betydelse eller brist på betydelse diskuteras,
har man väl i alla fall anledning
att ställa frågan: Har inte svenska
folket frihet att bestämma vilken regering
det vill ha? Om regeringen har
misskött sig kan den på demokratisk
väg ersättas med någon annan.

Överbefälhavaren konstaterar i sitt
förslag rörande försvarsutgifterna — i
ett sammanhang där han talar om
vårt lands ekonomiska förhållanden
— att Sverige har, näst Schweiz, den
största nationalprodukten per innevånare
i Europa. Han kompletterar detta
med att vi inte har så stora omkostnader
för rustningar. Han konstaterar
dock märk väl att vi hör till de länder
som har den största nationalinkomsten
per invånare i Europa — detta i
ett land, där man grälar på socialisterna
för att de genomför en hel del —
enligt oppositionens mening — mer eller
mindre välbetänkta åtgärder.

När jag hörde debatten här i dag

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gjorde jag en reflexion. Förhandlingar
föres i fackföreningarna med arbetsgivarna
om de nya löneavtalen, jag
tror att man där kommer att visa i
varje fall en viss hänsyn till det ekonomiska
läget. Man har ju gott förstånd
på båda sidorna i dessa ting, och jag
tror att man där kommer att ha en viss
förståelse för utvecklingen. Jag vill
dock fråga er ledamöter av denna
kammare hur tror ni att det skulle ha
sett ut om vi i dag haft en borgerlig
regering i detta land. Arbetsmarknadens
parter — i varje fall parten på
arbetarsidan — hade säkerligen inte
litat på löftena från den borgerliga
regeringens sida, och detta hade kanske
betytt en hel del för arbetsfreden i
vårt land. Här talas det om denna regleringspolitik,
och här talas det om riksdagsbeslut
och dylikt. Jag vill fråga er
här: Tror ni inte att det är lyckligare
om man i den lagstiftande församlingen
söker lösa sådana frågor som arbetstiden,
semestern och den framtida arbetarpensioneringen
i stället för att
man genom förödande arbetskonflikter
tvingar sig fram till lösningar som ur
landets synpunkt kan bli ganska dyrbara? Jag

har således den uppfattningen,
att när man skall diskutera penningpolitiken
bör man också ta hänsyn till de
improduktiva utgifter jag här berört.
I vad mån vi har möjlighet att öka
dessa utgifter, det får väl i sinom tid
statsutskottet eller någon parlamentarisk
utredning pröva. Jag utgår i varje
fall från den ståndpunkten att det för
dagens samhälle när det gäller t. ex.
bostadsfrågan eller övriga sociala frågor
är av betydelse, att vi liar klokt
folk i regeringens ledning. Enligt min
uppfattning — och jag stöder mig även
på överbefälhavarens uttalande — förefaller
det som om vi skulle ha goda
män i ledningen i detta land.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Efter den långa talar -

raden är det givetvis olämpligt, ja säkerligen
också hopplöst, att söka berika
den samhällsdebatt i stort som
har förts under denna remissdebatt.
Jag skall därför, herr talman, i mitt anförande
begränsa mig till några särskilda
spörsmål som jag antingen haft
tillfälle att medverka uti eller som på
annat sätt ligger mig varmt om hjärtat.

Jag skulle först vilja beröra frågan
om anslagen till vårt skogsväsende,
särskilt posterna under 9:e huvudtiteln.
Jag skall emellertid inte ta upp huvudtiteln
punkt för punkt utan endast göra
ett generellt uttalande. Först vill jag
uttala ett tack till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet för
att han i år har kunnat höja anslagen
på flera viktiga punkter. Jag skulle
dock ha önskat —• om det hade varit
möjligt — ett större anslag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet när det
gäller plantförsörjningen vid det enskilda
skogsbruket. Det hade också varit
glädjande om man snart hade kunnat
rätta till den orättvisa, som på sin
tid vederfarits skogsvårdsstyrelsernas
personal när det gäller deras lönegradsplacering.
Jag syftar här inte minst på
våra länsskogvaktare.

Efter detta vill jag gå in på en annan
sak och där måste jag, herr talman,
stanna något längre. Man har här redan
förut berört den debatt, som särskilt
i slutet av föregående år ägde rum
angående arbetsförhållandena för våra
skogsarbetare vid bondeskogarna. I
samband därmed har också debatten
glidit in på skogsvården i allmänhet
samt de olika äganderättsförhållandena.

Först vill jag säga några ord om att
över huvud taget denna debatt kommit
till stånd. Jag har märkt att en stark
indignation uppstått för denna debatts
skull. Jag kan inte dela denna känsla.
Jag tror att det inte alls skadar med
en sådan debatt. Huvudsaken är att avsikten
är den riktiga. En sådan debatt
kan också stimulera, och man kan få

174 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppslag till hjälp vid inriktningen av
arbetet.

Jag har läst en mycket uppmärksammad
artikel som skrivits av ordföranden
inom Träindustriarbetarförbundet
Yngve Persson. Efter en starkt markerad
principiell deklaration om äganderättsförhållandena
och skogsvården
inom de olika skogsägarkategorierna
kommer han ganska kortfattat fram till
krav, som jag tycker är fullt legitima
ur hans synpunkt. Det gäller bättre arbetsförhållanden
och inkomster för arbetstagarna
inom vår skogsnäring. Jag
är inte främmande för en sådan debatt
utan anser den tvärtom vara nödvändig.
Konkreta åtgärder bör i detta fall
vidtas för att få en bättring till stånd.

Det är en sak som inte bara berör
våra skogsarbetare. På grund av den
strukturförändring som har skett beträffande
jordbrukets arbetsförhållanden
blir det också inom bondeskogsbruket
alltmera så att man blir beroende
av tillgången på yrkesdugliga skogsarbetare,
vilket inte bara gäller avverkningar,
utan också återväxtåtgärder. I
den skogsvårdsstyrelse som jag har äran
tillhöra har vi redan ganska tidigt beaktat
denna sak. Under föregående år
anordnade vi i samarbete med därvarande
skogsägarförening en konferens
just om detta spörsmål, och dit hade vi
också inbjudit förtroendemän från
skogsarbetarnas organisation. Den överläggning
som vi där fick till stånd blev
mycket givande, och åtgärder har redan
satts i gång för att via skogsvårdsföreningar
som finns inom den delen
av landet — det är kanske en sak som
skiljer sig från andra skogsvårdsstyrelsers
arbetsförhållanden — på kollektiv
väg försöka säkra en viss arbetsvolym
för skogsarbetarna, i dagar räknat, och
detta inom ett visst givet område. Inom
vissa skogsägarföreningar på andra
ställen i landet har det upprättats s. k.
avverkningspatruller, fasta arbetslag
som transporteras till arbetsplatser
inom en viss räjong.

Jag är fullt övertygad om att det är
nödvändigt att på kollektiv väg försöka
få till stånd en förbättring när det
gäller skogsarbetarnas arbetsförhållanden.

Men i denna debatt har också skogsvården
fått ett ganska stort utrymme.
Jag tror, såsom jag alldeles nyss nämnde,
att en debatt här kan vara av mycket
stort värde om den förs i ärlig
avsikt. Det går lätt att utslunga generella
anklagelser och göra generella
jämförelser. I fråga om den skogsvård
som bedrivs av de olika ägarkategorierna
kan jag nämna att det bara för en
fem—sex år sedan under skogsveckan
förekom en överläggning, där en professor
i skogsskötsel från skogshögskolan
med skärpa påtalade den eftersläpning
av återväxtåtgärderna som fanns
inom domänverket. Från detta verks
sida är numera mycket stora upprustningsarbeten
i gång.

Det som i denna debatt har förvånat
mig är hur man liksom har förhäxats
av dagens situation. Om man skall få
klart för sig vad som är orsaken till
dagens läge nödgas man ju även studera
den gånga tiden. Verkställda undersökningar
har klart visat, att i början
av 1940-talet försummelserna i fråga
om skogsvården var stora och i
stort sett förhållandevis lika framträdande
inom alla ägarkategorier. Och
jag vill erinra om att skogsvårdslagskommittén
gjorde ett mycket hårt uttalande
år 1946, där kommittén sade att
en målmedvetet genomförd och i alla
avseenden god skogsskötsel endast mera
undantagsvis förekomme. Detta uttalande
är ju väl bekant. Det gällde alltså
förhållandena i början av 1940-talet.

Dagens läge är emellertid att en aktningsvärd
uppryckning av skogsvården
har skett inom alla skogsägarkategorier
— att ägare av de större områdena
snabbare har kunnat intensifiera upprustningsarbetet
är en sak som är ganska
naturlig — och att bondeskogsbruket,
med sina ofta mindre arealer, ge -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 175

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nom den strukturförändring, som jordbruket
har undergått och som också
har påverkat dess arbetsförhållanden,
för närvarande är på väg att lösa sin
arbetskraftsfråga för skogens del genom
kollektiva samarbetsåtgärder. Att det
alltid måste ta en viss tid när något
skall genomföras på kollektiv väg är
ju sedan gammalt väl känt, och det har
ytterligt förvånat mig att man tycks ha
glömt bort detta i denna alltför ivriga
och överkänsliga diskussion.

Jag skulle, herr talman, vilja göra
det påståendet: En kollektiv samverkan
parad och utökad med den mindre
skogsägarens egen insats jämte dennes
möjligheter att sköta sin skog i detalj,
kan inom en snar framtid få en sådan
styrka och innebörd att den debatt,
som vi för i denna sak i dag, i framtiden
kan bli helt omvänd.

När det gäller vårt arbete inom
skogsvårdsstyrelserna är det klart att,
som jag har snuddat vid förut, en ganska
påtaglig intensifiering där har
skett. Vi har också funnit att intresset
från skogsägarnas sida har ökat i mycket
hög grad. Jag skall inte tynga mitt
anförande med att här redovisa den
ökning av återväxtåtgärder som genom
skogsvårdsstyrelserna skett beträffande
enskilda skogsbruk, men mycket har
inträffat som gjort att vi från skogsvårdsstyrelsernas
sida fått ta hela denna
situation under övervägande: den
starka intensifieringen av vårt arbete,
det ökade intresset från skogsägarnas
sida, den alltmer svällande undervisningsuppgift
som nu påläggs skogsvårdsstyrelserna.
Vi får heller inte förbise
att det inom bondeskogsbruket
vuxit fram en ekonomisk föreningsrörelse,
skogsägarföreningarna, som också
visat ett påtagligt och berömvärt
intresse för skogsvården. Allt detta bar
lett till att vi från skogsvårdsstyrelsernas
sida har känt ett starkt behov av
en ny översyn av vårt arbete och vår
organisation med hänsyn till de omständigheter
jag här nämnt. I början

av föregående år föreslog också Skogsvårdsstyrelsernas
förbund hos skogsstyrelsen
en dylik översyn, och skogsstyrelsen
har hos Kungl. Maj :t hemställt
om en sådan utredning. Vidare har
Skogsägareföreningarnas riksförbund
nyligen till Kungl. Maj :t översänt en
hemställan, inrymmande mycket viktiga
principiella uttalanden och förslag.
Jag finner dessa förslag allvarligt
böra övervägas i samband med den av
skogsstyrelsen begärda utredningen.

Nu har herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet i sina uttalanden
rörande skogsanslaget under
nionde huvudtiteln meddelat sin avsikt
att snart tillsätta en dylik utredning.
Jag är tacksam för detta uttalande men
skulle samtidigt vilja till statsrådet
framföra ett önskemål, nämligen först
och främst att han snarast möjligt ville
uppfylla detta sitt löfte, och därjämte
att han ville utforma direktiven för
denna utredning så, att den får möjligheter
att i sitt arbete även överspänna
de finansierings- och arbetsmetoder
som ligger till grund för skogsvårdsarbetet
i Finland och Norge.

Jag skall härefter, herr talman, i
korthet gå in på ett par frågor som
berör vår fiskerinäring och den mindre
skeppsfarten. Jag skall därvid först beröra
de lånemöjligheter statsmakterna
berett såväl fiskerinäringen som den
mindre skeppsfarten.

För ett par, tre år sedan vidtogs den
ändringen av de för fiskerilånefonden
gällande lånebestämmelserna, att maximibeloppet
höjdes från 60 000 till
120 000 kronor. Det är att beklaga att
det inte vid detta tillfälle gjordes en
höjning av det tillskott till lånefonden
som då beslöts av riksdagen. Faktum
är att den företagna ändringen av bestämmelserna
inte har kunnat genomföras
i praktiken. På grund av att statens
tillskott till fonden inte blivit tillräckligt
stort tillämpas faktiskt fortfarande
den lägre maximigränsen.

Riksdagen uttalade vid sin berörda

176 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

behandling av denna fråga att man först
borde avvakta erfarenheterna på detta
område. Så gjorde man första gången,
och även föregående år gjordes samma
uttalande. Statsrådet uttalade sig i huvudsaklig
överensstämmelse därmed
och framhöll att man borde kunna få
åtminstone ett år på sig för att studera
verkningarna av den ändrade maximigränsen.
Som jag tidigare framhållit
har det visat sig nödvändigt med ett
ökat tillskott till fonden, och jag tror
det hade varit lyckligt om man kunnat
finna ett anslag för detta ändamål redan
i årets tilläggsstat. För det kommande
året har statsrådet tyvärr inte
kunnat gå med på någon höjning. Den
gamla volymen, 2 miljoner kronor och
ett tillskott på omkring 600 000 kronor
bibehålies trots att inkomna ansökningar
uppgår till 6 miljoner kronor
och de av landstingen tillstyrkta ansökningarna
uppgår till hela 4 miljoner
kronor. Denna lånefond är ju viktig för
fiskerinäringen för att få till stånd en
nödvändig förnyelse av fiskebåtsflottan
som är absolut nödvändig inte minst
med hänsyn till att fisket nu måste
bedrivas på mera avlägsna fiskevatten.

Förhållandet är i viss mån detsamma
beträffande den lånefond som skall tillgodose
den mindre skeppsfartens förnyelse
av båttonnaget. Tyvärr har regeringen
i år inte heller på denna punkt
kunnat gå med på ett högre anslag, fastän
det föreligger ett mycket starkt behov
av en förnyelse av den mindre
skeppsfartens mycket gamla fartygstonnage.
Jag skall inte räkna upp alla
de besvärligheter denna verksamhet har
att kämpa mot i konkurrensen med utlandets
skeppsfart.

Men jag vill bara framhålla, att ett av
de allra värdefullaste hjälpmedlen för den
mindre skeppsfarten är att få fram ett
modernare och lämpligare tonnage. Det
har också visat sig att man på det hållet
är mycket angelägen att få denna
förnyelse till stånd. Ansökningarna till
berörda lånefond har också uppgått till

mycket stora belopp. Nämnden för statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
omnämner att beviljade och
bordlagda ansökningar nu uppgår till
ett belopp, som skulle erfordra tillskott
på 13,9 miljoner kronor, och man begär
också ett tillskott på omkring 10
miljoner kronor. Kungl. Maj:t har inte
kunnat sträcka sig längre än till 2 miljoner
kronor. Jag tror att det hade varit
utomordentligt nödvändigt att här
gå med på ett större tillskott till berörda
lånefond.

I samband med detta kommer man
ganska naturligt in på den åtgärd, om
vilken vi alldeles nyligen har fått förslag
från Kungl. Maj :t, nämligen införandet
på nytt av investeringsavgiften.
Det skulle inte förvåna mig om fiskerinäringen
och fraktfarten kommer att
bli de områden, som starkast får känna
verkningarna av denna investeringsavgift.
Vi har nämligen klar erfarenhet
av detta från den tid då investeringsavgiften
sist var tillämpad. Fartygsbyggandet
gick under den tiden faktiskt
ned så katastrofalt, att det på småvarven
fanns endast två fiskefartyg under
byggnad. Ett var beställt och sålt, och
det andra var inte beställt utan byggdes
på varvsägarens egen risk. Det uppstod
faktiskt då ett mycket allvarligt
sysselsättningsproblem för våra varvsarbetare
vid dessa mindre skeppsvarv.
När sedan denna omsättningsavgift
avlyftades, fick vi omedelbart till stånd
en större livaktighet när det gällde fartygsbyggandet.
Om jag inte är fel underrättad
är f. n. tio å tolv båtar under
byggnad.

Jag är tacksam för att den retroaktiva
verkan av berörda förslag nu
inte är sådant som sist, då lagens retroaktiva
verkan sträckte sig flera månader
tillbaka. Nu är det ca 15—20 dagar.
De som har beställt båtar kommer
väl nu lyckligtvis icke att drabbas av
åtgärden, men för dem som står i begrepp
att beställa nya båtar är problemet
ganska kritiskt. Jag tror, att när

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man har dessa erfarenheter sedan den
tid då omsättningsavgiften senast tilllämpades,
bör det allvarligt övervägas
om dessa två områden kan undantagas,
alltså fartygsbyggandet för fisket och
den mindre skeppsfarten.

Sedan skall jag, herr talman, bara
beröra ytterligare en sak, och jag skall
göra det mycket kortfattat, eftersom
jag vet att det är så många talare som
står efter mig på talarlistan. Det är en
fråga som ligger under ecklesiastikministerns
ämbetsförvaltning, nämligen
frågan om en ny pastoratsindelning.

Kyrkomötet hade ju denna fråga för
yttrande år 1953. Efter en mycket
grundlig genomgång av utredningens
förslag blev också kyrkomötet i stort
sett enigt om sitt yttrande till Kungl.
Maj :t. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
uttalade sig också
i kyrkomötet ganska positivt. Jag skall
inte göra några gissningar om eventuella
överläggningar inom regeringen i
denna fråga; jag bara tillåter mig uttala,
att i den mån överläggningar har
skett mellan statsrådet och t. ex. våra
biskopar, så måste det stå klart att deras
rörelsefrihet måste vara ganska begränsad,
då de starkt har medverkat i
kyrkomötets uttalande i denna fråga.
Emellertid är det inte min mening att
här yrka på att denna reform skall
forceras fram. En sak vill jag dock särskilt
framhålla, och det är anledningen
till att jag nu i slutet av mitt anförande
har berört denna fråga. Det är att våra
församlingar i mycket stor utsträckning
önskar att en uppmjukning av den vakanssättning
av de prästerliga tjänsterna,
som i så stor omfattning nu sker,
skall komma till stånd. Jag vill därför
vädja till ecklesiastikministern att de
framställningar som inkommer från
våra församlingar om att få tillsätta
präster utan hinder av vakanssättning,
måtte tillmötesgås så långt som möjligt.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är två frågor som

jag skulle vilja säga några ord om i
denna debatt. Herr Kilsmo in. fl. har
förut berört trafikolyckorna och trafikdöden,
så jag skall inte säga många
ord om detta. Man kan tala om spritens
skuldregister, rattfylleriet, den höga farten,
vårdslösheten hos förare, fotgängare
och cyklister, men till allt detta får
väl riksdagen så småningom ta ställning
när det Mossbergska 412-sidiga betänkandet
ganska snart kommer på riksdagens
bord. Det är särskilt en sektion
av trafikdöden, som såvitt jag bär kunnat
se inte har uppmärksammats i den
senaste trafikutredningen och som synes
mig vara så pass allvarlig, att ett
påpekande i remissdebatten väl kan
försvaras. Det är den s. k. mörkerdöden
eller flakdöden, som man också har
kallat den. Jag är övertygad om att
hundratusentals människor i detta land
frågar: Hur kan detta få fortgå utan att
verkliga krafttag utlöses?

Under största delen av året är lastbilarnas
gapande flakkäftar så väl camouflerade,
att de i hög grad är osynliga,
och så sker olyckorna. Vagnkroppen
vävs samman med skuggor, smuts
och damm på vägarna, gråheten smyger
sig in i mörkret med en effektivitet
som bara militärer i strid kan göra
efter. I somliga länder på kontinenten
finns på lastbilarnas bakläm en fosforskiva
från kant till kant, en mycket
enkel anordning, som dock säges vara
oerhört effektiv, klos oss finns inga
ljusreflekterande varningar på bilarna.
Den röda lyktan är ofta så rappad av
smuts, att dess varning är nära nog ett
hån mot den som kommer körande med
70—80—90 kilometers fart. Belysningen
är med andra ord mördande undermålig.
Flaken bara öppnar sitt gap och
lar emot det ena offret efter det andra
med tröttande enformighet.

Den 6 december kom turen till två
15-åriga barn att dödas under ett lastbilsflak.
Kent Axelsson och Stig Eliasson
satt helt enkelt döda på sin motor -

12 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 2

178 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

cykel, fastkilade under flaket. Lastbilen
var osynlig i mörkret.

Vecka efter vecka kominer olyeksrapporterna
om flakdöden, enformiga
som slagen från en djungeltrumma. Sedan
i lördags ligger på Västerås lasarett
en man med svår skallskada och
ansiktsförlamning som resultat av att
han i fredags i hög fart körde in i en
stillastående långtradare på Köpingsvägen.

Vad är det som sker efter allt detta?
Opinionen skälver till ett tag inför den
barbariska onödigheten av alla dessa
offerdödar, sedan blir det ungefär som
förut. Något kulturens offerväsen tycker
jag inte man kan tala om, för att
citera Pontus Wikner. Tvärtom kan
man bara konstatera, att det hela tycks
ske därför att vi har bristfälliga och
dåliga lagar eller förordningar, som
inte täcker den sak det här gäller.

Så länge som inga rationella bestämmelser
finns och effektiva åtgärder vidtas
kommer väl folk att do på detta
sätt. Jag vill vid denna remissdebatt
rikta en enträgen vädjan till vår regering
och då särskilt till ministern för
våra vägar, statsrådet Hjalmar Nilson,
att skyndsamt vidta åtgärder till förhindrande
av dessa olyckor, som utan
överdrift kan sägas ha formatet av ett
rätt stort .socialt problem.

Trafikplanering, teknisk trafikdirigering,
körplaner för gator och vägar, systemet
för umgänget på vägen mellan
bilister, motorcyklister och fotgängare,
fri hastighet eller fartbegränsning, allt
det där kan tåla att diskuteras, men jag
vill säga, herr talman, att flakdöden är
en av de lättast urskiljbara olycksgrupperna
i trafiken, och det skulle säkert
gå att komma till rätta med den genom
relativt enkla åtgärder.

Visst har den ansvar som ställer en
lastbil vid landsvägskanten utan skyddande
utrustning, och den har ansvar
som kommer körande på vägkanten.
Jag anser dock att även kommunikationsdepartementet
har ett icke ringa

ansvar för de liv som oupphörligen
spills, om lastbilarna inte desarmeras.
Låt mig betyga, herr talman, att mina
ord mer har formen av en vädjan än
av ett klander.

Det räcker inte med att såsom en
länsstyrelse har gjort ta i på skarpen
för att kontrollera, att bak- och stopplyktan
är väl synlig och att registreringsskylten
kan avläsas. I dåligt väglag
är både det ena och det andra ineffektivt
efter tio—femton minuters
körning. Den fosforplåt jag förut nämnde
ger ett effektivare skydd, och även
andra anordningar är naturligtvis tänkbara.
Varför inte använda en del av
de 75 miljoner av bilskattemedlen som
blir över i år och som skall fonderas,
för att göra utbyggnader efter vägkanterna,
där lastbilarna kan parkera?
Därmed skulle man avlägsna det riskmoment
som uppstår genom att bilarna
nu stannar i körfilen. Jag tror inte
svenska folket kommer att klandra oss
om vi använder några miljoner för dylika
bryggor för lastbilar på de av
långtradare och lastbilar mest frekventerade
vägarna. — Detta om detta.

Herr talman! En fråga som i högsta
grad intresserar oss i min landsända
med dess textila struktur är denna industris
ställning i framtiden, och jag
vill säga några ord om den saken. Jag
kan även göra det med en viss frimodighet,
sedan frågan nu har förts på
tal här i kammaren. Jag vill inte vara
med om någon protektionistisk kapplöpning,
såsom herr Edberg formulerade
det. Jag vill från början säga till
om detta, och det är naturligtvis inte
heller det frågan gäller.

Textilindustrien har förr haft att
kämpa med väldiga svårigheter och klarat
sig, till fromma för vår textilförsörjning
under kris- och avspärrningsår.
Så kommer säkert att ske även nu, men
att ställningen är bekymmersam vet både
företagare och arbetare. Givetvis
kan man resonera som en hel del skrivbordsteoretiker
gör: går inte ett före -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tag eller en industri, så får den väl nedläggas
och arbetskraften förflyttas. Hur
man praktiskt tänker sig detta tillämpat
på t. ex. Borås och Kinna, för att
ta för mig närliggande exempel, är det
däremot ingen, som vill närmare ingå
på.

Att textilindustrien nu står på botten
av lönsamhet tjänar ingenting till att
förneka. I den diskussion som härav
uppstått har många gett bidrag, inför
vilka man står rätt undrande. Vi har
fått veta att dåligt utnyttjad kapacitet
är textilindustriens akilleshäl och att
ökad effektivitet i produktionen är botemedlet.
Man må dock i problembilden
inte glömma bort, att medan vi i
Sverige lockar den utländska konkurrensen
att slumpa bort sin överproduktion
i vårt land genom de icke tidsenliga
gamla vikttullarna, sitter samma
utländska konkurrenter skyddade bakom
avsevärt högre tullmurar mot bl. a.
svensk textilexport. Nu säger man i
debatten: Om t. ex. tyskarna kan tillverka
billigare varor än vi i Sverige,
så skall vi inte skydda oss i konkurrensen
genom att höja våra tullar utan
i stället själva rationalisera och mekanisera
den del av industrien, som har
kraft att överleva. Resten kan försvinna.
Mot allt detta finns intet att invända,
så snart kampen föres på lika villkor
och under samma förutsättningar. Nu
vågar väl dock ingen påstå, att den
svenska textilindustrien är mindre effektiv
än den utländska. Vill man mäta
rationaliseringsgraden inom t. ex. trikåindustrien,
kan man jämföra förbrukningen
av garn per anställd arbetare.
Siffrorna, som sammanställts av ett internationellt
organ för trikåindustrien,
gäller fjolåret. Vad det gäller Tyskland
och Sverige visar det sig då, att förbrukningen
av garn per arbetare i Västtyskland
var G20 kg, medan Sverige
kunde uppvisa siffran 977 under samma
tid och arbetstimmar. Jag utgår från
att dessa siffror, som jag fått, är exakta.
Enbart dessa siffror visar klart.

att den svenska trikåindustrien arbetar
effektivt och rationellt och att den ligger
flera steg före t. ex. den tyska, när
det gäller nyttiggörandet av moderna
råvaror. Huruvida jämförelsen kan gälla
även Norditalien vågar jag inte gå
in på.

Ser jag på konfektionsindustrien, så
bar den från 1950 till 1953 minskat
sina inköp av svenskt ylletyg med 15
procent och ökat sina utländska inköp
med 45 procent, enligt uppgift jag fått,
till stor del beroende på att tullskyddet
sjunkit till en tredjedel av förkrigsvärdet.
Därav kommer som logisk följd,
att det är lättare för utlandet att exportera
hit än för de svenska industrierna
att komma in på den utländska marknaden.

Från löntagarhåll framhålles realistiskt
nog — jag har diskuterat med en
del arbetare — det odisputabla i att
utlandets tullförhållanden och lägre
arbetslöner inverkat negativt på den
svenska textilindustriens konkurrensförmåga.
Odisputabelt är även att den
svenska ylleindustriens internationella
konkurrensförmåga skulle vara hög, om
den inte struptoges av konkurrentländernas
betydligt högre tullsatser. Medan
den svenska tullen på vllevaror är
ca 6 procent av varuvärdet, varierar
den från 18 procent i lågtullområdet
Benelux till ca 24 procent i vissa andra
länder. Effektiva svenska textilfabriker
kan alltså, om det vill sig illa, konkurreras
ut av mindre effektiva utländska
tillverkare. Står inte därigenom
kunniga svenska arbetare i farozonen
att samtidigt förlora sysselsättningen
inom det fack, där de är utlärda, för
att inte säga experter?

Ingen är väl så blåögd att han tror,
att en tullrevision med övergång från
vikt- till värdetullar löser alla textilindustriens
problem, men vi förväntar,
att tulltaxekommitténs förslag, som väl
kan viintas inom de närmaste månaderna,
kommer att resultera i en bättre
tingens ordning än den som nu gäller.

180

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag är eljest alldeles överens med regeringen
att man, när det gäller tullhöjningar,
bör vara mycket försiktig. Det
är ett ytterst vanskligt instrument att
spela på, om man vill ha en melodi,
som är nyttig för alla. Vad man begär
är ju bara helt enkelt en återgång till
den tullnivå, som rådde före kriget och
ingenting annat. Sverige kommer i alla
fall att vara ett utpräglat lågtulland.
Som det nu är kan man nog utan att
skjuta över målet tala om nära nog
kaotiska förhållanden.

Ett företag i Västtyskland, hörde jag
landshövding Lemne berätta om, kan
t. ex. köpa råvara från Amerika, bearbeta
varan och vid utförsel till Sverige
få restitution av importtull och sålunda
sälja sin produkt som tullfri råvara på
svensk marknad, medan de svenska fabrikanterna
nödgas betala tull för råvaran.
Konkurrensen från det hållet är
i dag så hård, att med de priser, som
i dagens läge offereras därifrån, skulle
de svenska tillverkarna inte få täckning
för materialkostnader och löner.
Sakkunniga påstår, att rena underbud
ges från firmor som exporterar till
Sverige, d. v. s. att försäljningspriserna
inte täcker produktionskostnaderna.
Även detta tänker jag att statsrådet
Ericsson kan be besked om. Jag har
sett, att han lyssnat till detta mitt enkla
anförande.

Den svenska textilindustrien måste få
möjlighet till konkurrens på lika villkor.
Den högt uppdrivna yrkesskickligheten
hos den svenska textilarbetarstammen
är en tillgång som bör bevaras.
Vi behöver en stark textilindustri
av många skäl, men då måste här berörda
frågor lösas på ett för alla parter
tillfredsställande sätt. Ingen har
mig veterligt begärt något obilligt extra
skydd utan endast att få bort en orättvisa
i handikappsättningen vid tävlan
med utlandets bomulls- och ylleindustri.
Jag hoppas att handelsministern,
när tulltaxekommittén avgivit sitt förslag,
går i författning om att vidta de

åtgärder som ansvarskännande textilmän
väntar på.

Under 1953 har driften nedlagts vid
en hel del företag med sammanlagt
några hundra arbetare. För en del av
dessa har dock kunnat beredas arbete
vid andra trikåföretag. Sådant måste
väl ske, men allvarligare är de varsel,
som såvitt jag kan bedöma situationen,
hänger över textilindustrien och håller
många på sträckbänken.

Småindustriidkare inom textilbranschen
— och i vår landsända är de
inte få — hör till de näringsidkare som
i alldeles särskilt hög grad väntar på
och ser framåt mot att regeringen vidtar
skyndsamma åtgärder för att lindra
textil- och konfektionsindustriens tilltagande
svårigheter. Alla som beröres
av hithörande problem förutsätter och
förväntar, att handelsministern inte är
alldeles ointresserad av en rimlig justering
uppåt — något annat kan det
givetvis inte bli fråga om.

Textilindustrien bör göra allt för att
erbjuda de växande ungdomskullarna
en god, effektiv yrkesutbildning, den
kan söka få fram en effektivare försäljningsorganisation
på producentplanet,
men striden kommer att vara alltför
ojämn så länge nuvarande textiltullar
råder. Vissa justeringar kan vara
motiverade i fråga om tullarna, sade
herr Edberg i sitt anförande. Ja, det är
bara detta vi begär.

Det bör tilläggas att den svenska
textilindustrien under senare år tagit
betydande initiativ på t. ex. textilforskningens
område. Sedan lång tid
har industrien offrat oerhörda belopp
på modernisering och rationalisering i
syfte att förbilliga och förbättra varorna
och hålla en hög sysselsättning.
Det kan därför, som jag förut påpekat,
sägas att svensk textilindustri i dag
väl tål en jämförelse med textilindustrien
i övriga länder i Europa.

I Bilaga I till statsverkspropositionen
1955 heter det i nationalbudgeten:
»En stor del av produktionsstegringen

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 181

Vid

under fjolåret har tillkommit genom
produktivitetsvinster, som uppstått inom
näringslivet. Fortsatt mekanisering
och rationalisering ger varje år ett
produktionstillskott utan att mängden
av arbetskraft behöver ökas.» Det sista
har textilindustrien i alldeles särskilt
hög grad haft ögonen öppna för. Man
frågar sig dock i dessa dagar inom
textilindustrien, om inte finansministerns
nya investeringsavgifter kommer
att i högsta grad försvåra maskininköp
och andra investeringar, avsedda
att minska arbetskraftåtgången och
stegra produktionen genom höjd effektivitet,
men kanhända kan handelsministern
där göra några lugnande uttalanden.
Jag skall dock inle mer orda
om detta, enär det bättre belysts förut
i denna debatt.

Jag skall, herr talman, sluta med
att göra ett Jerka-hopp från ett ämne
till ett annat och bara rikta eu vänlig
förfrågan till justitiedepartementet:
När har vi att motse förslag till en
ny jordfästningslag?

Då den nya religionsfrihetslagen antogs
1951, lämnades detta område i
lagstiftningen i stort sett utanför. Det
skulle bli en enmansutredning, som
först skulle penetrera ämnet, och möjligen
sedan en kommitté. En hel del
har skett sedan dess här i landet, och
många väntar på att justitieministern
skall fullfölja vad som utlovades 1951.
Låt oss snart få se eu ny jordfästningslag,
så att vi slipper ifrån en hel del
besvärligheter, som nu uppstår här
och där i landet på grund av att ingen
riktigt vet hur man skall förfara i en
del nog så subtila situationer.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Jag tror inte, herr talman, att det är
riitt tidpunkt att börja en debatt om
våra tullar, men två talare, herr Edberg
och herr Gustafsson i Borås, bär
fört tullarna på tal.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr Edberg var bekymrad för den
propaganda som försiggår i landet, avseende
en justering av tullarna i riktning
mot höjda tullar. Han uttalade förhoppningen,
att vi från svensk sida
inte skulle gå ifrån vår hittillsvarande
position, där vi kan karakteriseras som
ett lågtulland. Så långt jag vet är det
ingen, i varje inom regeringen, som
bär några funderingar på att vi skulle
göra en radikal omläggning av Vår
tulltaxa. Läget är ju tvärtom det,"att
den nu arbetande tullkommittén, ''som
jag hoppas blir färdig med sitt arbete
under första halvåret i år, arbetar’ tfter
direktiv som i första hand gällfer en
modernisering av vår tulltaxa och inte
syftar till en generell höjnir?g av
tullarna.

Här har speciellt pekats på ''de svårigheter
som textilindustrien har att
kämpa med för närvarande. Herr Edberg
trodde inte för sin del'' att en
justering av textiltullarna skulle, kunna
lösa besvärligheterna i denna industri.
Herr Gustafsson i Borås däremot trodde
att en rimlig höjning av tullarna skulle
kunna medföra en betydande ökning
av den svenska textilindustriens konkurrenskraft.
Här är alltså t va uppfattningar,
och de är ingalunda nya.
De har funnits länge i vårt politiska
liv, när det varit fråga om tullar.

Jag hör själv till dom som an^er, att
det inte minst för svensk textilindustri
skulle vara utomordentligt farligt att
tro, att vi med en justering av tullarna
skulle kunna övervinna alla svårigheter
och skapa fullständig trygghet.'' ''Del är
betydligt viktigare att vår textilindustri
uppmärksamt följer utvecklingen och
försöker tillgodogöra sig de tekniska
och andra framsteg på området som
göres för alt på det sättet hävda sin
ställning. Det är den vägen som nittills
gjort det möjligt för oss att inte bara
bygga upp utan även behålla vår textilindustri.

En justering av tullarna kan givetvis
i ett kritiskt läge medföra en lättnad

182

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och innebära en hjälp. Jag vill emellertid
erinra om de framställningar,
som gjorts under senare år och senast
från svensk trikåindustri, i vilka man
även från företagarhåll framhållit att en
normal höjning av våra tullsatser inte
hjälper oss ur svårigheterna i detta
fall. Det ger kanske en antydan om vad
det är för problem vi bär brottas med.

Nu förhåller det sig inte så, som
herr Gustafsson i Borås sade, att svensk
textilindustri är handieapad därigenom
att den måste betala tull på sina råvaror,
medan våra konkurrenter i utlandet
får sina tullavgifter restitucrade.
Så illa är det nu inte ställt. Vi har inga
tullar på ull och bomull, och man kan
ju inte restituera något som inte finns.

Beträffande bomullstrikåvarorna har
man två vägar att gå. Den ena är att
tillämpa s. k. antidumpingtullar. Det
är en vansklig och svår väg, när det
gäller ett område med en stor mängd
artiklar. Den andra vägen är att genom
förhandlingar söka nå fram till en
rimlig uppgörelse med det land, som
uppenbarligen dumpar ett överskott till
Sverige. Herr Edberg frågade, om vi
har för avsikt att fullfölja kravet på
förhandlingar därvidlag, och på den
frågan kan jag svara ja. Vi skall begära
förhandlingar med tyskarna för afl
klargöra för dem, att det inte går an att
dumpa varor i den internationella
handeln.

Sedan frågade herr Edberg: »Är det
inte så att textilindustrien i samtliga
nordiska länder arbetar med för små
marknader, och borde man inte då
försöka att så snart som möjligt få ett
samarbete till stånd mellan de tre ländernas
textilindustrier?» Jag vill svara:
Det är uppenbart att textilindustrien i
ett land som vårt, där vi har en marknad
på omkring 7 miljoner människor,
är handieapad gentemot textilindustrien
i större länder. Detta handicap
är ännu mera accentuerat i Danmark
och Norge, som ju har färre invånare
än vi. Som jag ser det vore det därför

till fördel, om vi kunde vidga avsättningsområdet
till en marknad på 15
miljoner människor.

Vad så beträffar frågan huruvida vi
inte med det snaraste skall påbörja
förhandlingsarbetet på detta område,
vill jag svara att branschorganisationerna
inom den textila industrien i
Norden har kontinuerliga kontakter
med varandra. Att vi på harpsundsmötet
inte förde upp textilindustrien
bland de branscher, som i första hand
borde undersökas i detta avseende, berodde
på rent praktiska skäl och med
hänsyn till de komplicerade förhållanden,
som råder på textilindustriens
område. Jag hoppas att det i de nordiska
länderna råder en ganska enig
uppfattning om att det skulle vara till
stor fördel och betyda ett stort framsteg,
om vi kunde få ett samarbete till
stånd på detta liksom på andra områden.

Till sist vill jag också gärna tro att
det som herr Edberg sade om tullfrågans
läge ute i världen är riktigt.
Herr Edberg erinrade om antydningarna
från Förenta staterna att sänka
tullarna med 15 procent. Detta är i
och för sig glädjande. Men vi vet alla
att man i de nu pågående överläggningarna
i Geneve — de s. k. GATTförhandlingarna
— inte kan se så
värst många ljuspunkter. Klart är
emellertid att ett land som Sverige,
som är ett typiskt lågtulland, bör försöka
att så långt detta är möjligt påverka
våra handelspartners i riktning
mot en reduktion av tullskyddet för
att därmed skapa möjligheter att öka
den internationella handelns volym.

Det är en naturlig väg för oss, och
det skulle väl smärta de flesta, om vi
skulle tvingas in på en annan linje,
där vi i självförsvar skulle tro, att vi
vinner några fördelar genom att ändra
vår principiella inställning och gå över
till högre tullsatser. Därigenom skulle
vi komma i paritet med den enligt min
mening föga ärorika beteckning, som

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

183

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kallas högtulländer. Det vill jag inte.
När vi diskuterar detaljerna är det en
annan sak. Då vågar jag säga, att det
är ett naturligt intresse för oss att kunna
bevara en textilindustri. I allmänhet
kräver vi god effektivitet av våra
industriella enheter. Det kravet måste
vi också ha på textilindustrien. Det
hindrar inte att när företagarna kräver
en återgång till förkrigstidens tullskydd,
så är detta krav i och för sig
ingen orimlig begäran. Men det blir
alltid en avvägningsfråga. Jag hoppas
att kommittén blir färdig med sina förslag
under innevarande år och att den
svenska riksdagen kommer att fatta
sitt avgörande nästa år. Då får vi fortsätta
debatten i tullfrågan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vad man inom textilindustrien
begär är inga höjda tullar
utan ett återställande av det tullskydd
som tidigare fanns. Jag vill också tilllägga,
att den tullhöjning, som textilindustriens
män önskar, torde ligga inom
ramen för GATT-avtalet.

Herr EDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill framföra ett
tack till handelsministern för det svar
som han givit på ett par frågor som
jag ställde i ett tidigare anförande. Han
bekräftar, att han delar den uppfattningen,
att det skulle vara av värde för
textilindustrien liksom för andra grenar,
om man kunde möta konkurrensen
från de stora marknaderna genom att
bygga ut en större nordisk marknad
med 15 miljoner konsumenter. Han har
också förklarat att på ett av de områden,
där man har lagt märke till eller
anser sig kunna bevisa att dumping
på svenska marknaden förekommit,
nämligen när det gäller försäljning av
tyska trikåproduktcr till underpriser,

vill han inte följa rekommendationen
att tillgripa tullar som stridsvapen utan
föredrar att gå fram förhandlingsvägen.
Jag tror, att det är mycket riktigt och
lyckligt att man försöker gå den vägen.

Personligen måste jag säga, att jag
liksom handelsministern inte är alltför
optimistisk i fråga om de nuvarande
amerikanska tendenserna att sänka
tullarna kommer att få en snabbt bromsande
effekt på den protektionistiska
utvecklingen i världen, även om jag
hoppas det.

Redan i mitt första anförande nämnde
jag, att de rapporter man fått från
GATT-förhandlingarna inte varit alltför
uppmuntrande, men jag tror att det
även i nuvarande läge skulle vara ytterst
riskabelt för vårt land, om vi
försökte revidera vår lågtullpolitik.

Herr Gustafsson i Borås gjorde i sitt
anförande eu jämförelse mellan svenska
textiltullar och textiltullar i högtulländer.
Det måste vara en fullkomligt
orimlig jämförelse, ty utsträcker man
den till det ena varuområdet efter det
andra blir konsekvensen ytterst — om
man för en talan med de motiveringar
som herr Gustafsson i Borås använder
— en rekommendation att vi skall upphäva
vår lågtullpolitik.

Det var den agitation som fördes i
den ekonomiska diskussionen under
det senaste året som jag ville vända
mig mot. Jag vet att den agitationen
inte har något gehör inom regeringen.
Detta har i dag bekräftats av handelsministern,
och jag är glad för det. Jag
erinrar mig hur en framstående ledamot
av första kammaren, folkpartist
och näringsidkare, för några år sedan
rekommenderade finansministern att
stoppa bomull i öronen inför de tullkrav,
som restes från vissa håll inom
näringslivet. Jag tror, att denna rekommendation
varit överflödig, men
efter de framstötar som gjordes i riksdagen
i fjol har jag eu känsla av att
det finns skäl till att riksdagen verkligen
uppmärksammar dessa frågor och

184

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

själv stoppar bomull i öronen inför de
framstötar, som kan komma från olika
håll och som vi hört en talesman föra
fram här i dagens debatt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
efterlyste åtgärder mot den s. k. mörkerdöden,
nya bestämmelser, som om
möjligt hindrar alla de många olyckor
vilka nu inträffar på grund av att belysningsanordningarna
på framför allt
lastbilar är så dåliga. Jag kan bara säga
att vi redan har anmält att det skall
komma en proposition till denna riksdag.
Nya bestämmelser har ju föreslagits
i den Mossbergska utredningen, och
riksdagen får alltså i år tillfälle att
vara med om att ändra förhållandena
på denna punkt.

När jag nu har ordet, herr talman,
skulle jag vilja säga några ord om en
sak, som jag hade väntat skulle komma
fram i debatten, nämligen frågan
om televisionen och dubbelprogrammen
i radio.

Herr Ohlin sade i sitt anförande i går
att det förhållandet, att det inte blir
någon proposition till detta års riksdag,
tyder på att regeringen är rädd för
allt nytt. Naturligtvis är det inte det
som är anledningen till att någon proposition
i ärendet inte läggs fram för
denna riksdag, .lag skall förklara
varför.

Det förekom i höstas vid ett tillfälle,
då jag inte var inne i kammaren, att
man riktade den anklagelsen mot mig,
att jag hade gjort upp med televisionsutredningen,
att om den bara blev färdig
i tid på hösten förra året så skulle
en proposition avlämnas 1955. Till det
vill jag säga, att jag vid kontakter med
televisionsutredningen förra våren sade,
att en första förutsättning för en
proposition år 1955 var, att utredningen
blev färdig i mycket god tid på hösten.
Jag uttalade vid den tidpunkten

också, att jag var inställd på att försöka
få fram en proposition 1955.

En förutsättning har för mig hela tiden
varit, att också dubbelprogramutredningen
skulle bli färdig, så att
frågan om dubbelprogrammen kunde
komma upp samtidigt. Televisionsutredningen
avlämnade sitt betänkande
på avtalad tid, medan dubbelprogramutredningen
efter överenskommelse med
mig utvidgade sitt arbete och överlämnar
sitt förslag först i dag.

Sedan vi inom departementet hade
studerat televisionsutredningens förslag,
tog vi kontakt med dubbelprogramutredningen
och fick reda på vad
den tänkte komma med. Vi fann då, att
det inte var möjligt att forcera frågan
till årets riksdag. Televisionsutredningens
förslag får, som vi naturligtvis
visste, vittgående ekonomiska och organisatoriska
konsekvenser, och det
ekonomiska klimatet i dag är ju sådant,
att i varje fall jag ansett mig inte kunna
komma med förslag om nya omfattande
offentliga investeringar, när jag på andra
områden, i första hand inom kommunikationsverken,
har beskurit minst
lika nödvändiga och samhällsviktiga investeringar.

Ett förslag till utbyggnad av televisionen
i denna situation skulle naturligtvis
dessutom med nödvändighet ha
kommit att präglas av en mycket stor
återhållsamhet, som knappast skulle ha
gagnat saken. Jag är fullständigt ense
med televisionsutredningen om att en
televisionsstart kräver mycket omfattande
investeringar. Det är ju inte meningen
att bara starta här i Stockholm
— i så fall vore företaget relativt begränsat
— utan jag föreställer mig, att
man redan från början vill ha television
också i vissa andra delar av
landet.

Sådana överväganden tillsammans
med en del andra, som jag skall säga
några ord om, gjorde att jag — vilket
finansministern också upplyste om i
sin televisionsdebut — icke aktualise -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rade dessa frågor under budgetarbetet,
och för det bär jag naturligtvis ensam
ansvaret.

De andra skäl som gör, att jag vill
ha tid på mig för att arbeta vidare med
dessa frågor, sammanhänger med de,
skall vi säga organisatoriska och tekniska
sidorna av dessa problem. Jag
har redan nämnt, att jag ville låta dubbelprogramfrågan
komma samtidigt med
televisionsförslaget och i varje fall inte
låta en proposition om television komma
före frågan om dubbelprogrammen.
Betänkandet om dubbelprogram kommer,
som jag sagt, att avlämnas i dag,
och avsikten från min sida är att försöka
få fram en proposition redan vid
denna riksdag. Jag har nämligen den
uppfattningen, att för huvuddelen av
vårt lands befolkning kommer radion
under överskådlig tid framför televisionen
att vara medlet till förströelse,
underhållning och kulturell fostran.
Att i första hand ge goda lyssnarmöjligheter
åt alla licensinnehavare, att ge
rundradioprogrammet längre sändningstid
och bättre ekonomiska resurser
och att lösa den viktiga frågan om
dubbelsändningar betraktar jag för min
del som en nödvändig parallell till den
kommande televisionen — ja, jag menar
till och med att dessa frågor måste
ha förtursrätt.

Därtill kommer att det existerar ett
tekniskt-ekonomiskt samband mellan
utbyggnaden av televisionen och dubbclprogrammen,
som man här måste
beakta. Ett dubbelprogramnät för radio
kan byggas ut på två sätt, det ena genom
trådradio, det andra genom ultrakortvåg.
Det senare systemet kan kombineras
tekniskt med distributionsnätet
för television, så att vissa anläggningar
kan göras gemensamma för de
båda verksamheterna, och det är naturligt
att man först vill se vilka ekonomiska
vinster man kan göra genom
att kombinera denna utbyggnad.

Herr talman! Trots att televisionen
kommer att bli en mycket dyrbar lek -

sak både för staten och för familjerna
här i landet och trots att den blir mycket
svår att placera in bland alla konkurrerande
standardönskemål, är det
tydligt att tidpunkten nu har kommit,
då vi måste söka finna ett utrymme i
budgeten för televisionen. De överväganden
som no göres hoppas jag skall
leda till att vi finner riktiga lösningar.
Detta gäller också den icke oviktiga
frågan, hur televisionen skall finna sin
organisatoriska form. Televisionsutredningen
har därvidlag föreslagit, att
televisionen skall omhänderhas av AB
Radiotjänst och att detta företags ägandeförhållande
samtidigt skall ändras.
Basen skall vidgas och de svenska folkrörelserna
skall få komma med i ett
företag, som sköter radio och television.
Eftersom AB Radiotjänst är ett
privat företag, krävs det förhandlingar,
och dessutom vill man naturligtvis noga
pröva om den av utredningen tänkta
ordningen här är den mest ändamålsenliga.

Herr talman! Dessa synpunkter hade
jag både i går och i dag väntat att få
framföra här i anknytning till något
kritiskt inlägg gentemot regeringen,
men då härutinnan blivit en begränsning
till de få ord, som folkpartiledaren
yttrade i går, har jag ändå nu velat
framföra dessa mina meningar.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att någon
som lyssnade på mitt anförande kunde
få den uppfattningen, att jag på något
sätt skulle laborera med ett långt gående
tullskydd. Ingenting är mig mera
främmande. Jag anslöt mig i stället till
regeringens resonemang och sade, att jag
är alldeles överens med regeringen därom,
att när det gäller tullhöjningar bör
man gå fram mycket försiktigt. Men
jag anslöt mig också till vad herr Edberg
sade i silt första anförande, nämligen
att vissa justeringar kan vara ino -

186 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tiverade i fråga om tullarna. Detta anser
jag vara riktigt. Om herr Edberg
med »vissa justeringar» menar att det
kan vara motiverat, att man återställer
tullskyddet, då är vi överens. Det är
detta som vi önskar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av de
reflexioner, som herr Staxäng nyss
gjorde angående pastoratsindelningsfrågans
läge, skall jag be att få säga
några ord. Herr Staxäng förmodade att
det inte skulle komma någon proposition
i denna fråga till årets riksdag,
och det är alldeles riktigt. Det har inte
varit möjligt för mig att lägga fram ett
för hela regeringen acceptabelt förslag
och därför får frågans lösning anstå
tills vidare.

För övrigt tror jag att det är bäst för
samtliga intresserade — även herr Staxäng
gav ju uttryck för en sådan uppfattning
— om lösningen av denna fråga
inte forceras fram. Man bör kunna
nå ett ur kyrklig synpunkt acceptabelt
förslag efter olika linjer. Jag vill i
varje fall inte lägga fram ett förslag
som skulle innebära en avgjord försämring
för den kyrkliga verksamheten.

Vad den speciella fråga som herr
Staxäng riktade till mig angår, nämligen
hur vakanssättningen under mellantiden
skall ordnas, är det kammarens
ledamöter bekant att den vakanssättning
av kyrkliga tjänster som förekommer
sker efter tvenne linjer, dels
automatiskt och dels efter särskild
prövning i vissa fall. Ju längre det dröjer
innan frågan kan definitivt lösas,
desto större blir självfallet olägenheterna
med detta vakansförfarande. Under
tiden avgår också en del prästmän
från sina ordinarie tjänster. Det blir
sålunda fler platser beträffande vilka
det gäller att bedöma, huruvida vakanssättning
skall ske eller inte.

ni.

Det säger sig då självt att de särskilda
skäl, som kan anföras i de fall
som kommer under prövning, blir mera
tungt vägande. Det är därför möjligt
att vissa tjänster, beträffande vilka man
kanske inte hade tänkt sig en återbesättning,
kan återbesättas. Men principiellt
måste, som sagt, de tidigare utstakade
linjerna följas. Erfarenheten
har sålunda visat oss, att det visserligen
förekommer vakanssättning i en
del fall men att det sker återbesättning
i inte så få av de fall som kommer under
särskild prövning.

Herr talman! Det må kanske tillåtas
mig att även säga några ord i anledning
av herr Gustafssons i Borås fråga,
när det kan förväntas ett förslag till
jordfästningslag — mitt departement
har ju också ett stort intresse för detta
.spörsmål.

Enligt vad jag känner till har inom
justitiedepartementet en särskild utredningsman,
presidenten Wijnbladh, förordnats
att utreda frågan om jordfästningslagen
och han bär också påbörjat
sitt arbete. Det har emellertid visat sig
vara fråga om ganska besvärliga överväganden,
och det är inte för närvarande
möjligt att ange, när ett förslag
kan framläggas för riksdagen. Jag ber
också att få erinra herr Gustafsson därom,
att frågan inte bara skall behandlas
av riksdagen, utan också av kyrkomötet,
och att denna dubbelbehandling
möjligen kan verka något fördröjande.

Man kan alltså inte nu säga något
om den exakta tidpunkten för frågans
lösande, men jag är för min del — och
jag vet att det också är fallet med justitieministern
— intresserad av att det
inte uppkommer något onödigt dröjsmål.

Herr HANSSON i Skegrie (bf>:

Herr talman! När jag i går lyssnade
till oppositionsledarna, tyckte jag att
det var en relativt hovsam kritik man
kom med. Jag vet inte, om detta får

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tydas så, att en avspänning — för att
använda ett ganska allmänt uttryck —
är på väg även på detta område. Om så
är fallet, hoppas jag att det inte verkar
störande, därest jag här något uppehåller
mig vid ett uttalande som gjorts
av herr Hjalmarson. Min uppfattning är
nämligen diametralt motsatt den han
gav uttryck för.

När herr Hjalmarson var inne på
frågan om ansvaret för den ekonomiska
jämvikten i vårt land, framhöll han
med anledning av vad som är skrivet
i finansplanen: »Några föreläsningar

för arbetsmarknadens parter behövs
inte.» Jag har i det fallet samma uppfattning
som kommit till uttryck i finansplanen
och som statsrådet Hedlund
framförde redan någon gång i
höstas, då han sade, att ansvaret för
denna jämvikt måste delas även av
parter utanför det politiska livet.

Det har varit intressant att göra vissa
iakttagelser beträffande den diskussion
som på senare tid förts om den ekonomiska
jämvikten och ansvaret därför.
Jag vet inte, om jag skall stämpla det
som ett hälsotecken, när man från vissa
LO-organs sida har fört ett rätt återhållsamt
resonemang, sedan man sett
följden av representantskapets uttalande
föregående höst. För min del tyckte
jag att även representantskapets uttalande
var relativt återhållsamt, medan
däremot de krav, som enskilda fackförbund
framställt, verkar att vara tilltagna
rätt mycket i överkant, även om
man får betrakta dem som förhandlingsbud.

Det har också varit intressant att
följa de uttalanden som gjorts av den
motsatta parten på arbetsmarknaden.
Senast i går hade jag i första kammaren
tillfälle att lyssna till en av svensk
industris allra främsta företrädare, och
när det gällde frågan om ansvaret, sade
han, att staten borde ta hela ansvaret.
Det var ju ganska klart besked från
det hållet. Det förefaller mig som om
man funnit en riiddningsplanka i att

hänvisa till den konjunkturpolitik, för
vilken statsmakterna givetvis måste
bära ansvaret. Man kryper helt enkelt
bakom regeringen och riksdagen och
menar att dessa skall styra utvecklingen
och försöka förebygga eller lindra de
störningar av den ekonomiska jämvikten
som kan uppkomma genom de överenskommelser
som träffas på arbetsmarknaden.
Jag måste säga att detta
är en bekväm attityd, men den utgör
ett fattigdomsbevis i fråga om viljan
att själv ta ansvar.

I debatten utanför de politiska cirklarna
kommer ju ibland tankarna litet
bättre fram. Det tycks i alla fall det uttalande
tyda på, som samme prominente
industriman gjorde i höstas i en diskussion
på Stockholms handelskammare,
då han sade — om tidningsreferatet
är riktigt, vilket jag inte betvivlar —
att man, om jämvikten stördes, borde
införa indirekta skatter för att neutralisera
följderna. Ja, när man drar sig till
minnes den stolta löftespolitik i fråga
om skattesänkning, som man har fört
till torgs inom samma politiska läger,
som denne industrimän tillhör — jag
nämner inte hans namn, eftersom han
inte är närvarande — måste man finna
det ganska förvånande, att ytterligare
skattehöjningar rekommenderas därifrån.
Vad skulle bli följden, om regeringen
lyssnade på dessa rekommendationer
från industrihåll och föreslog
riksdagen en förhöjd konsumtionsbeskattning?
Jag är övertygad om att
man från samma håll, som utanför riksdagen
rekommenderar indirekta skatter,
skulle i riksdagen bekämpa ett lag
förslag härom, om det lades fram. Detta
visar, menar jag, det ohållbara i att
helt övervältra ansvaret på riksdagen
och regeringen för vad som kan bli
följden av rörelser på lönemarknaden,
vilka stör jämvikten.

Den regering, som sitter nu, har ju
trots mycken hård kritik inte tvekat att
vidta åtgärder för att bemästra den inflation,
som främst hade sin rot i för -

188

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hållanden utanför vårt lands gränser.
Det skedde med åtgärder som man
visste skulle bli impopulära. Vi har ju
den uppfattningen, att resultat i alla
fall nåddes och att vi i dag har jämvikt
i vårt ekonomiska liv, åtminstone ännu
så länge. Om nu emellertid denna regeringens
och riksdagsmajoritetens ansträngning
att skydda penningvärdet
inte värderas högre av vissa grupper
inom vårt eget samhälle än att de med
öppna ögon vill vidta åtgärder, som på
nytt för oss in i inflationsfarozonen,
blir det litet olustiskt att här i riksdagen
ständigt behöva vara inriktad på
åtgärder för att bemästra inflationer av
inhemsk tillverkning. Jag tror, alt det
också kan bli svårare att vinna gehör
för en politik med ett sådant syfte.
Det är därför som jag, i motsats till
herr Hjalmarson, anser, att den uppmaning
till återhållsamhet, som kommit
från regeringens sida, synes befogad.
Hittills har ju de avslutade avtalen visat
ganska god moderation. Vilken betydelse
det har för den övriga marknaden,
vet jag inte, men det visar i varje
fall, att viljan till moderation kanske
ändå finns. Hur det blir i fortsättningen
är osäkert, men kommer denna att
te sig likadan som början, tror jag, att
faran inte är så stor. Fördenskull tycker
jag också, att man kunde ha avvaktat
utvecklingen en tid, innan så
djupt ingripande åtgärder som återinförande
av en investeringsavgift vidtogs.
Tyvärr sopades genom den åtgärden en
stor del av den goodwill bort, som regeringen
vunnit med sitt fasta uppträdande
i statsverkspropositionen. Ja, till
och med finansministern hade ju vunnit
berömmelse som televisionsstjärna
i det sammanhanget.

Det är förstås möjligt, alt denna proposition
om investeringsavgiften redan
har fyllt åtminstone en uppgift. Den
bär i varje fall givit oppositionstalarna
stoff till remissdebattsinlägg. Tänkbart
är att, om inte regeringen hade lagt
fram propositionen före remissdebat -

ten, man då från oppositionshåll i stället
hade förebrått regeringen för att
den icke vidtagit beredskapsåtgärder
inför den hotande inflationsutvecklingen.
Nu menar jag ju inte, att regeringen
har varit så tillmötesgående, att den
lämnat fram propositionen fördenskull.
Denna har säkert åstadkommit mycken
oreda i konceptskriveriet på vissa håll.

Man kan hysa delade meningar om
den aktuella frågan. För egen del frågar
jag mig, om åtgärden var nödvändig
just nu och om den var den riktiga
åtgärden. Jag är tveksam om bäggedera.

Jag är ense med regeringen om att
penningvärdet skall bevaras, men om
de åtgärder som nu vidtagits är de riktiga
är jag som sagt inte alldeles säker
på. Jag frågar mig om det inte hade
varit riktigare att liksom 1948 försöka
konstruera ett system med spärrkontoinsättningar
och vinststerilisering hos
aktiebolagen. Det är nämligen från dessa
företag och deras avtalsförhandlingar
med sina anställda som den nu
akuta inflationsrisken har sitt ursprung.
När på sin tid skogsnäringen i detta
land hade högkonjunktur vidtog man
åtgärder direkt mot den näringsgren,
som då var den inflationsfarliga. Jag
förmodar att det finns några anteckningar
kvar från den tiden och att man
med hjälp av dessa skulle kunna få
fram liknande åtgärder mot inflationsfaran
från det nu aktuella hållet. Nu
drabbas ju grupper som inte just nu
åtminstone är »inflationsfarliga». Jag
tänker då först och främst på jordbruket.
Faran för inflationsdrivande investeringar
därifrån är sannerligen inte
stor efter den katastrofartade skörd som
stora delar av denna näringsgren utsattes
för under det gångna året. Den
vidtagna åtgärden bör därför bli så
kortvarig som möjligt, och om ingripanden
i fortsättningen kommer att behövas
bör de riktas mot det håll varifrån
störningar i samhällsekonomien
kan befaras. Jag menar alltså att åt -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

189

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gärder skall vidtagas när de är nödvändiga,
men jag har en annan mening
om vilka åtgärder som skall vidtas i
detta sammanhang.

Vad bilinvesteringsavgiften beträffar
vill jag bara säga att det visst finns
många människor som nu i obetänksamhet
skaffar sig bil utan att ha klart
för sig vilken kapitalslukare en bil egentligen
är. Samtidigt måste jag säga att
jag ur landsbygdssynpunkt beklagar
varje ingripande som hämmar en förnuftig
utökning av motorismen.

Det är enligt min mening en väsentlig
skillnad på att föra en politik som
innebär byggandet av en skyddsmur
mot faror utifrån och att bemästra en
situation, som vissa grupper inom vårt
eget la”hd har ställt osS i. En utveckling
som innebär att vi växelvis har
perioder, där man genom för högt
ställda anspråk bringar samhällsekonomien
ur balans, och växelvis perioder,
där politiska regleringsåtgärder måste
vidtagas däremot, en sådan utveckling
är ju i längden hopplös. Därför har
faktiskt herr Hjalmarson och hans partivän,
som jag tidigare apostroferat, en
stor mission att fylla som föreläsare
bland sina närmaste. Det kan annars
bli så, att den trestegsdans som herr
Hjalmarson i går sade att den nuvarande
politiken illustrerar lätt kan utbytas
mot en yster galopp i två fjärdedels
takt. Det är också möjligt att det för
vissa personer — jag behöver inte nämna
några namn — blir en ny »Champanjegalopp»,
under det att det för
många andra blir en dans av väsentligt
enklare slag.

Om man frånsäger sig ansvaret från
näringslivets sida så öppnar sig ett
frågekomplex av mycket vital art, nämligen
samspelet mellan de ekonomiska,
fackliga och politiska intresseorganisationerna.
Med ökad styrka hos dessa
intresseorganisationer måste också följa
ökat ekonomiskt ansvar. Ett framtidsperspektiv
med hemmakonstruerade inflationsperioder
har man åtminstone

från vissa samhällsgruppers sida all
anledning att känna oro för. Detta gäller
sådana grupper som inte kan —
som finansministern säger i finansplanen
— »bevilja sig själva ökade penninginkomster».
Det gäller i detta fall
jordbrukarna och med dem likartade
inkomsttagare, det gäller mindre företagare
och vissa andra. De nya förslag
till prissättningsbestämmelser på jordbruksprodukter
som nu har framlagts
lämnar inte samma trygghet som de nuvarande
bestämmelserna. De lämnar
inte samma trygghet för jordbrukarna
att kunna följa med i en allmän inkomststegring.
Inte minst föreligger ju
här en risk vid sådana här isolerade
inflationsperioder i vårt land. Jag tror
inte ens den s. k. högre prisgränsen här
skulle komma att utgöra något skydd.
Riktlinjerna i denna jordbruksprisutredning
måste nog grundligt omprövas
innan riksdagen fattar beslut. Inom
jordbruket har vi måst konstatera försämrad
inkomstnivå under det gångna
året. Höjd lönenivå inom industrien
måste föranleda motsvarande justering
för jordbrukets folk med ty åtföljande
ökad risk för inflation.

Det projekt som framfördes för en
tid sedan från ett håll, att jordbruket
inte skulle kräva omedelbara prishöjningar
utan nöja sig med att det tillförsäkrades
rätt att få sådan kompensation
senare, får väl ändå hänföras till
önsketänkandet. Att kräva en sådan inställning
endast av jordbrukets folk är
ju naivt, men det kanske samtidigt är
utmärkande för egoismen på annat håll.
Är andra grupper villiga att sterilisera
sin inkomstökning tills vidare, skall
givetvis jordbrukets folk också kunna
göra detsamma, men inte annars.

I samband med dessa frågor vill jag
uttala min tillfredsställelse över att en
proposition angående rationalisering
inom trädgårdsnäringen nu är avsedd
att framläggas. Det är av mycket stor
betydelse för denna näringsgrens ökade
konkurrenskraft att man där kan ratio -

190

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

nalisera driften. Jag skulle gärna vilja
uttala önskemålet att trädgårdsnäringens
viktigaste produkter kunde läggas
in i det prissystem som avses gälla för
jordbrukets produkter eller behålla ett
liknande prisskyddssystem.

GATT-avtalet och dess inverkan på
trädgårdsnäringen har ofta diskuterats
i riksdagen. Just nu försiggår förhandlingar
i Geneve angående nytt GATTavtal.
Det hade varit önskvärt att tulltaxekommitténs
revision av vår egen
tulltaxa hade kunnat föreligga färdig
och ha behandlats av riksdagen innan
definitivt beslut fattas i Geneve. Nu har
vi inte för närvarande klar sikt över
hur en ny svensk tulltaxa kommer att
ta sig ut. Det kan betyda att vi vid
GATT-avtalsförhandlingarna binder oss
för de nuvarande tullarna på frukt under
ytterligare en tid framåt. Även om
inte handelsministern finns här inne
skulle jag vilja fråga huruvida inte regeringen
skulle vilja uppdraga åt de
delegater som finns där nere att till en
eventuell uppgörelse om frukttullarna
foga en reservation för eventuella ändringar,
när svenska riksdagen en gång
fattar beslut. Jag har nämligen svårt
att tänka mig att riksdagen i samband
med beslut om ny tulltaxa inte skulle
anse det angeläget att ge den svenska
trädgårdsnäringen det tullskydd den
bör ha och därmed undanröja de debatter
som vi varje år har i riksdagen
om denna sak.

Den besparingsaktion som gjorts i
statsverkspropositionen hälsar jag med
största tillfredsställelse. Det besparingsinitiativet
bör fullföljas på alla områden
av statlig verksamhet. Här har vi
-‘tt utomordentligt tillfälle till samarbete
mellan oppositionspartiernas representanter
och regeringspartiernas för att
hålla tillbaka krav på nya utgifter. Gör
vi det, borde vi kunna anvisa vägen till
nya besparingar. Jag riktar denna maning
inte minst till civilministern, som
jag ser här inne, med tanke på förhandlingarna
med statstjiinstemännen.

Det gäller att se till, att uppgörelsen blir
sådan att den inte ger upphov till några
inflationsdrivande krafter där heller.
Den statliga investeringspolitiken kan
behöva omprövas på vissa områden.
Jag syftar då främst på bostadspolitikens
område. Det har ju skett en ganska
anmärkningsvärd ökning på det området
jämfört med åren strax före. Vi rör
oss nu kring det magiska talet 60 000
lägenheter, som oppositionen länge har
satt upp som ett riktmärke. Jag tycker
nog, för att använda ett ord från annat
håll, att det är litet tragiskt att ständigt
bevittna att man trots denna utökning
till varje pris måste rikta kritik mot
vad som sker på detta område. Det förefaller
åtminstone mig som om den volym
på bostadsbyggandet vi nu uppnått
ungefär motsvarar vad våra resurser
tillåter. Ett tecken på en underförsörjning
med arbetskraft vid byggena
är att byggnadstiderna tenderar att bli
längre. Medianen för byggnadstiden är
nu över ett år, och det innebär att
många byggen måste fortsätta under
mer än en vinter, vilket verkar fördyrande.
Jag tror inte man behöver,
som herr Wedén i går, vara bekymrad
över att de inskränkningar som gjorts
eller kommer att göras kan vålla arbetslöshet.
Jag tror de i stället kan åstadkomma
en bättre bemanning vid de
byggen som redan nu är i gång.

Det enligt min mening mest glädjande
i den svenska bostadspolitiken och
dess resultat är det uppsving egnahemsbyggandet
fått under det senaste året.
Om man jämför under föregående år
inkomna preliminära ansökningar om
egnahemslån med ansökningarna under
åren 1951 och 1952 finner man att det
skett mer än en fördubbling. Jag vill
dock slå fast att här sker en återhämtning
från tidigare perioder, då egnahemsbyggandet
sattes i efterhand. Enligt
min mening är antalet egnahemsbyggen
för litet i förhållande till det
totala antalet färdigställda lägenheter.

I det avseendet är jag på samma linje

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

191

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som kritikerna från i går. Ur investeringssynpunkt
förstår jag den begränsning
departementschefen nu föreslår
på detta område, men den är dock beklaglig,
ty egnahemmet är, enligt min
mening, såsom bostadsform överlägset
alla andra. I varje fall bör vi inte så
falla undan för de stora bostadsköerna
i städerna att vi fördenskull inskränker
egnahemsbyggandet.

Lika betänkligt är det framförda förslaget
om att hålla tillbaka igångsättningen
av egnahemsbyggena under högsommaren.
Det får till följd att en
större del av dessa byggen kommer att
pågå under vintermånaderna, vilket åtminstone
för landsbygdens vidkommande
är mindre lämpligt. Där har man i
allmänhet inte samma resurser för vinterbygge
som i städerna. Stoppet för
egnahemsbyggen under vissa månader
bör därför endast gälla egnahemsbyggen
i städerna och icke företagen på
landsbygden och dess mindre tätorter.
Om man nämligen förhindrar landsbygdens
byggnadsarbetare att få sysselsättning
under sommarmånaderna kommer
de att dras till stadsbyggena, där
underbemanning förekommer vid den
tiden. Detta är enligt min mening en
felaktig hushållning med arbetskraft,
ty den moderna byggtekniken medger
att storbyggena lättare kan fortgå även
under vintertid.

Vad härefter beträffar nedsättningen
av subventionen till egnahemsbyggandet
anser jag den kunna accepteras, ty
den är anpassad efter vad som sker med
subventionerna till flerfamiljshusen.

Emellertid vill jag ta tillfället i akt
att påpeka utvecklingstendenser, som
vi nog inte räknat med i den statliga
bostadspolitiken och som kan komma
att tynga densamma ekonomiskt. Vi är
väl alla överens om att vi bör hushålla
med de medel som anvisats till bostadsbyggandet
så att största möjliga antal
bostäder erhålles för dessa medel. Nu
sker emellertid bostadsbyggande i våra
största städer — jag tänker i detta fall

främst på Stockholm — ofta i form av
mycket stora byggprojekt, som innehåller
flera byggkroppar, ibland nästan ett
helt kvarter. I en sådan bebyggelse har
man inräknat s. k. centrumbebyggelse
i form av affärslokaler, gemensamhetslokaler
för tvätt, barnavårdslokaler
m. m. När man emellertid nu också vill
inräkna lokaler för hobbyverksamhet,
biografer, teatrar, kyrkor, bibliotek etc.,
anser jag att det går litet för långt. Jag
vill ifrågasätta om en sådan utvidgning
bör tolereras i ett läge, där vi har en
underförsörjning i fråga om bostäder.
Detta tär dock på det kapital som kan
användas för bostadsbyggandet. Om sådana
tendenser får vidareutveckla sig
kan statens engagemang i byggenskapen
enligt min uppfattning komma att utökas
i en omfattning som så småningom
växer oss över huvudet. Vi måste
därför vara ytterst vaksamma mot sådana
utväxter.

Jag vill med detta fästa regeringens
uppmärksamhet på dessa förhållanden,
och jag skulle vara tacksam om man
från regeringens sida vore mycket restriktiv
då det gäller att utforma och tilllämpa
bestämmelser angående centrumbebyggelse
i våra större städer.

En fråga som anmäler sig i det sammanhanget
är nämligen denna: Hur
skall man annars kunna ge motsvarande
fördelar till de mindre tätorterna och
till landsbygden, där byggenskapen inte
kan ske i samma omfattning? Lämnar
man storstäderna denna favör finns
det ingen principiell anledning att inte
ge sådana lån även till landsbygdens
samlingslokaler, kyrkor o. s. v. Det
ställer vi ju oss dock litet främmande
inför. Vi glider, menar jag, på det sättet
lätt in i en utveckling där praktiskt
taget all byggenskap så småningom
skulle komma att omfattas av den statliga
långivningen.

Herr talman! Jag har med denna kritik
på ett avsnitt av bostadspolitiken
velat säga, att vi samtidigt med bevarandet
av det socialt värdefulla i bo -

192

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stadspolitiken måste vara på vår vakt
mot alla tendenser som kan hota och
kringskära densamma och som samtidigt
kan komma att misskreditera den
statliga långivningen.

Herr TALMANNEN:

Jag hemställer till efterföljande talare
att söka begränsa sin framställning.
Talarlistan upptar fortfarande ett 20-tal namn.

Herr HAGÄRD (h):

Herr talman! Jag skall inte göra några
långa utläggningar och betraktelser.
Jag vill hålla mig till några praktiska,
konkreta frågor inom statsverkspropositionens
ram.

Innan jag gör det, vill jag erinra om
att de sammanlagda kostnaderna för
de båda egentliga sociala huvudtitlarna,
den femte och den elfte, numera med
raska steg närmar sig de tre miljarderna
och kanske efter bara något år har
överskridit denna summa.

Den som har ett speciellt intresse för
sjukförsäkringen har naturligtvis nästan
med detsamma gått in på femte
huvudtiteln och sett efter vad det föreslås
för några utgifter för sjukförsäkringen.
Vi kommer alla ihåg att det
från början var tänkt att 218 miljoner
kronor skulle täckas av skattemedel.
I årets stat står det 270 miljoner. Det
finns visserligen en förklaring till att
det nu har blivit 270 miljoner, men jag
tar ändå detta förhållande som ett uttryck
för att vi ännu en gång har
kommit in på en fellcalkylation. Det
blir helt andra kostnader än man har
beräknat.

Det förtar emellertid inte min uppfattning,
att sjukförsäkringen är en
nödvändig sak, även om man skulle
kunna önska att vi hade besinnat oss
en liten smula och tagit den litet senare.

Såsom sista punkt i årets trontal
gavs ett löfte, att årets riksdag speciellt
skulle få syssla med ett förslag till

socialhjälpslag, och under femte huvudtiteln
är det också sagt att proposition
skall avlämnas med förslag till en sådan.
Men det står »socialhjälpslag
in. m.» Detta tillägg »in. m.» kan ju
innebära vad som helst, och något avslöjande
om dess innebörd har mig veterligt
inte gjorts. I förteckningen över
väntade propositioner har tiden för
framläggandet av förslaget till socialhjälpslag
fixerats till den 31 mars.

Det är egentligen ganska märkligt
med denna socialhjälpslag. En gång
sade vi oss så här: När vi nu säkrar
stöd för de enskilda människorna vid
ålderdom, vid sjukdom, vid arbetslöshet
o. s. v., så skulle vi egentligen inte
behöva någon särskild allmän vårdeller
stödform. Den allmänna fattigvården
kunde när som helst avlägsnas.
Men det har visat sig att det inte går
att på detta sätt normera in människornas
behov av stöd och hjälp, utan
utöver allt detta, som vi har fått, är det
nödvändigt med en allmän möjlighet att
stödja människor som inte kan stoppas
in i något av de andra hjälpfacken.

Vad som på detta stadium, under remissdebatten,
särskilt intresserar är naturligtvis
frågan om vilka konsekvenser
ett framläggande av detta förslag till
socialhjälpslag har för statskassan. Jag
vill erinra om alt det eu gång i tiden,
när det ursprungligen framlades förslag
om en ny fattigvårdslag — alltså det
som nu kallas socialhjälpslag — ställdes
betydande krav på statsmedel till denna
kommunala verksamhet. Någon antydan
om detta ges emellertid inte i dagens
läge. Då skall man kunna fråga
sig: »Innebär detta då att man åtminstone
inte för närvarande tänker sig något
statsbidrag till den kommunala fattigvården?»
Svarar man ja på den frågan
måste jag tillägga, att denna uppfattning
överensstämmer mindre med
utredningskommitténs majoritet men så
mycket mer med reservanternas och det
stora flertalet remissmyndigheters uppfattning.
I och för sig är det måhända

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 193

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte så mycket att säga om själva socialhjälpslagen
som ersättare för lagen
om fattigvård av år 1918. Visst finns
det en del svagheter i lagen om fattigvård,
men när man kommer fram till en
omarbetning är det egendomligt att finna
att det fundamentala i fattigvårdslagen
alltjämt är av hästa virke t. o. m.
i modern kritisk mening. Sedan en lång
tid tillbaka har också våra kommuner
vid tillämpningen av fattigvårdslagen
gjort en human och mänsklig tolkning
av densamma, och det var i själva verket
lagstiftarnas ursprungliga mening.
Det är, herr talman, betydelsefullt hur
själva tillämpningen göres av en lag.
Det hindrar emellertid inte att det ändå
finns åtskilligt att modernisera.

I sammanhang med översynen av själva
lagen kommer inom området för det
lilla tillägget »m. m.» som en tvingande
nödvändighet in själva organisationfrågan,
spörsmålet om den kommunala
hjälpverksamhetens rationella användning.
Jag får påminna om att under
mer än 25 års tid har vid en mångfald
tillfällen den frågan framställts: Varför
kan inte en modernisering av det
sociala arbetet genomföras i våra kommuner
på samma sätt som en förenkling
på detta område genomförts i våra
grannländer, speciellt Danmark och
Finland? Ingen sådan reformation har
kunnat komma till stånd i vårt land,
trots att tillskyndare nog har funnits.
Flera utredningar i ärendet har framlagts.
Den första slutfördes för precis
20 år sedan och den sista för några år
sedan. För egen del har jag alltför mycket
belastat kammarens protokoll med
påminnelser i detta ärende, och detta
bottnar i den ideella uppfattningen att
en modernisering av denna organisation
innebär en förbättring av möjligheterna
för den enskilda människan att i ett
nödläge snabbt få det stöd hon behöver.

Kommunerna, som är närmast berörda,
har visat clt ovanligt tålamod på
den här punkten. Slutligen liar de emel -

lertid inte kunnat vänta längre utan
löst problemen på sitt speciella sätt.
Stadskommunerna t. ex. har till övervägande
del löst spörsmålet genom en
förvaltningsteknisk samordning, som
omfattar en kommuns alla sociala styrelser
och nämnder och där man har
socialvårdsbyråer, socialkontor o. s. v.
Landskommunerna har i och med storkommunsreformen
fått ett liknande
hjälpmedel i sina kommunalkontor. Detta
är emellertid en provisorisk anordning,
som i samband med själva socialhjälpslagens
uppläggning inte kan undgå
att bli berörd och inlemmad i en
definitiv utformning.

Så vill jag belysa ännu ett spörsmål,
herr talman. Jag kan inte undgå att fästa
uppmärksamheten på denna fråga. Nykterhetslagstiftningen
ägnades ett speciellt
beaktande vid föregående års
riksdag, detta närmast i samband med
motbokens avskaffande och den nyordning,
som skall införas den 1 oktober
1955. Det förefaller inom parentes som
om den betänksamhetens ande, som vid
tiden för beslutets fattande fanns framför
allt här i riksdagen men också hos
den stora allmänheten, nu fått vika för
en på vissa håll framträdande uppfattning,
litet för nonchalant, att allting
ordnar sig. Och nog måste det göra det,
men enligt mitt förmenande bör det på
alla håll vara angeläget att en övergång
till nya förhållanden inte skall
föra med sig ett alltför stort antal döende
och sårade utefter vägen.

Som en av hörnpelarna i den nya
ordningen betecknas med all rätt länsnykterhetsnämnderna.
Därför gjordes
ansatser till en betydande personell
upprustning på detta område. Motionsvägen
fästes uppmärksamheten på att
det dock i och för sig inte är tillräckligt
med utökning av antalet arbetande
krafter. Det spelar cn mycket betydande
roll att dessa tjänstemän också är väl
kvalificerade för sina uppgifter, och
därför föreslogs också eu ur dessa synpunkter
mera betryggande lönesättning

13 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 2

194 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för de nya tjänstemännen, som benämndes
nykterhetsvårdskonsulenter. De tankegångar,
som därvid framfördes, har
nu accepterats av civilministern, som
i årets budget föreslår en korrigering
i enlighet med detta.

När det gällde de assistenttjänster,
som skulle finnas hos länsnykterhetsnämnderna,
gjorde det förslagsställande
statsrådet sig skyldig till ett allvarligt
missgrepp. Han bortsåg först
och främst ifrån att länsnykterhetsnämndsassistenterna
borde vara så kvalificerade
att de vid nykterhetsvårdskonsulentens
sida skulle vara de kommunala
nykterhetsnämndernas handledare
och sålunda besitta tillräcklig utbildning
och erfarenhet för denna uppgift.
Den lönesättning, som statsrådet
då föreslog, innebar egentligen bara
ett slags likställighet med primärkommunerna,
när det för dessa gällde att
rekrytera begynnelsetjänster på detta
område. Motionsledes påpekades, att
lönesättningen i stället borde vara sådan,
att rekryteringen till länsnykterhetsnämnderna
kunde ske bland eliten
av de kommunalanställda tjänstemännen.
Även detta yrkande upptogs av
särskilda utskottet vid 1954 års riksdag,
och resultatet föreligger nu dess bättre
i ett förslag om uppflyttning med inte
mindre än fyra lönegrader eller från
17 till 21 lönegraden.

Vad som nu har inträffat komplicerar
emellertid en tillsättningsfråga i en
av länsnykterhetsnämnderna. Där har
assistenttjänsten tyvärr inte kunnat besättas
på grund av svårigheter att inom
rimlig tid anskaffa lokaler. Tjänsten
förklarades på sin tid i början av budgetåret
till ansökan ledig tillsammans
med övriga tjänster av samma slag.
Tillsynsmyndigheten har emellertid på
grund av de föreliggande omständigheterna
inte lämnat något förordnande.
I det nya läget har under hand ifrågasatts,
att tjänsten, som nu beräknas kunna
tillsättas omkring den 1 nästkommande
mars, ånyo borde kungöras le -

dig, men nu i den högre lönegraden,
vilken som sagt ligger fyra lönegrader
över den ursprungliga, detta för att
möjliggöra ett urval från en vidgad
krets av sökande. En förutsättning
skulle dock vara att de ursprungliga
sökandena underrättades om att de
alltjämt kvarstode som sökande. Något
definitivt svar har ännu inte lämnats
på den framställda frågan, men det förefaller
som om det vore så, att de
statliga bestämmelserna icke räknat
med förhållanden sådana som de föreliggande.
På det kommunala området
skulle dock knappast någon tveksamhet
uppstå under de säregna förhållanden
som har inträtt.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! När vi hunnit så här
långt i remissdebatten är det kanske
ännu mer önskvärt än i början av den
att man fattar sig kort. Mycket har sagts
om många ting, och om man är rädd
för upprepning — det tycker jag att vi
kvinnor här i riksdagen är — så gäller
det att koncentrera sig. Ändå riskerar
man självfallet att ta upp frågor som
redan varit på tapeten.

Jag vill då först uppehålla mig vid en
av de frågor som med rätta har kallats
för en livsfråga för vårt folk, nämligen
abortfrågan.

Det är ett historiskt faktum att då ett
folk höjt sig till en viss kulturnivå, har
problemet om barnbegränsning uppträtt.
Om primitiva åtgärder varit otillräckliga,
har aborter förekommit hos
alla folk, oavsett om de varit rättsligt
tillåtna eller inte.

I Sverige har rättstillämpningen varierat
under tidernas lopp. På 1700-ta''et var fosterfördrivning, om fostret
undfått liv, belagd med dödsstraff. Under
1800-talet mildrades denna lagstiftning.
Trots att abort vid medicinska indikationer
ej varit medgiven i lagen,
har ändå abortingrepp företagits alltsedan
slutet av 1800-talet vid allvarliga

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kroppsliga sjukdomar, då kvinnans liv
och hälsa hotats av fortsatt graviditet
och två läkare varit eniga om ingreppet.

1921 års abortlag nämnde inga undantag
från straffbar fosterfördrivning,
men det underförstods att sådan åtgärd
skulle vara straffri då den befanns nödvändig
för att rädda kvinnans liv eller
för att undanröja en allvarlig fara för
hennes hälsa.

Så kommer vi fram till 1938 års
abortlag, enligt vilken en blandad medicinsk-soeial
indikation godkändes, som
främst avsåg utsläpade mödrar. Där
kommer således även sociala synpunkter
in i bilden. Därjämte tilläts legal
abort på grund av humanitära och eugeniska
indikationer. Sedan är vi slutligen
framme vid 1946 års införande av
en social-medieinsk indikation, enligt
vilken de medicinska kraven trubbas
av och större utrymme ges åt de sociala.

Självfallet kom denna indikation till
för att minska antalet illegala aborter,
för att få dem som annars desperat
skulle ha störtat i väg till kvacksalvare
att vända sig till legala instanser, där
de kanske kan talas till rätta och där
ett ingrepp, om det anses berättigat,
kan ske med minsta möjliga risk. Men
hur önskvärt det än är att minska antalet
illegala aborter, måste dock meningen
med det hela vara att minska
det totala antalet aborter. Hur är det nu
med den saken?

Åren från och med 1945 till och med
1951 visar en stark stegring av antalet
legala aborter, och därefter sjunker det.
De illegala aborterna undandrar sig
däremot all statistik — det är bara de
som går galet som kommer fram.

Den diskussion som blossar kring
abortfrågan, den olust som råder på läkarhåll,
den otillfredsställdhet som
många känner i sammanhang med denna
fråga ger, tycks det mig, vid handen
att man måste gå frågan närmare
in på livet än som skett i 1950 års
abortutredning.

Om de medicinska, humanitära och
eugeniska indikationerna råder väl inte
någon som helst diskussion numera.
Det är de graviditeter, där moderns
eller föräldrarnas sociala förhållanden
medverkar till abortönskemålet, som
vållar diskussion. Från läkarhåll har
gjorts gällande, att man skulle få en
säkrare grund att stå på, bättre kunna
bedöma vad som sker, om de rent medicinska
fallen finge bilda en grupp
för sig och alla fall av blandad indikation
en annan gemensam grupp, till
vilken skulle hänföras alla slag av
svaghet, oberoende om de manifesterats
vid undersökningstillfället, s. k. förefintlig
svaghet, eller skulle komma till
stånd senare, s. k. förutsedd svaghet.

En annan fråga, som väckt oro, är
läkares rätt att vägra att utföra abort,
när lagligt tillstånd finns, om han inte
anser ett ingrepp motiverat. Jag tror
således, att en genomsyn av abortfrågan
i dess helhet, en genomsyn som går
djupare än den senaste utredningens,
är av nöden.

Slutligen, herr talman, några ord om
de abortförebyggande åtgärderna i årets
statsverksproposition. .lag vill då först
uppehålla mig vid abortutredningens
förslag att decentralisera prövningsförfarandet
— vid ansökan om legal abort
— till nämnder inom sjukvårdsområdena.
Nämnderna bör enligt utredningen
bestå av två läkare, en psykiater och
en gynekolog, samt av en tredje ledamot,
som bör fungera som ordförande. För
att bli funktionsdugliga behöver emellertid
nämnderna rådgivningsbyråer
vid sin sida. Ett genomförande av utredningens
förslag måste således ske i
takt med utbyggnad av rådgivningsbyråer.
Departementschefen tar sikte på
detta och förordar, att en decentralisering
skall ske, men först när möjligheter
för en sådan skapats för hela
riket. Ja, det är ju själva förutsättningen
för alt man skall få ett enhetligt
prövningssystem. Annars får man

196 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

två olika system för en relativt lång tid
framåt.

Men, herr talman, enligt mitt förmenande
finns det också principiella skäl,
som talar mot en decentralisering av
prövningsförfarandet. Samtidigt vill
lag framhålla, att jag varmt hoppas på
en utbyggnad av rådgivningsbyråerna.
Kan man, även om man ser långt
framåt i tiden, inom samtliga sjukvårdsområden
erhålla psykiatrisk och gynekologisk
sakkunskap till de lokala prövningsnämnderna?
Och kanske framför
allt: Hur går det med anonymiteten
och diskretionssynpunkterna vid en decentralisering?
En del sjukvårdsområden
är visserligen stora, men en del är
små, och där råkar dessa moment i farozonen.
Jag delar abortutredningens
uppfattning, att allt som är ägnat att
skapa trygghet för de gravida kvinnorna
är abortförebyggande. Men i
tryggheten ingår inte bara alla de ekonomisk-sociala
åtgärderna utan även
diskretionsmomentet.

Att kuratorerna får större ekonomiska
resurser än hittills till sitt förfogande för
tillgodoseende av överhängande hjälpbehov
är utomordentligt värdefullt, men
hur värdefulla än alla dessa stödåtgärder
är så är kanske ändå det viktigaste
samhällets inställning till de ogifta mödrarna.
Jag har talat om dessa saker förut
i riksdagen, och jag vill ännu en
gång framhålla, att vi måste visa de
ogifta mödrarna, att när de tar hand
om sina barn och uppfostrar dem är de
värda all respekt. De måste också få
känna, att de utomäktenskapliga barnen
är precis lika värdefulla för samhället
som de inom äktenskapet födda.

Det är omöjligt att komma med exakta
siffror i detta sammanhang, men man
räknar med att mellan 10 000 och 20 000
liv årligen släcks genom aborter. Respekten
för livet, som genomsyrar hela
vår livssyn, måste få komma till uttryck
också i denna fråga. Även med hänsyn
till vår befolkningsfråga måste vi komma
till rätta med den. Nativiteten sjun -

ker, skilsmässorna stiger, 1940 hade vi
600 000 pensionärer, 1980 kommer vi
att ha över en miljon. Det kan bli en
ödesdiger utveckling.

Och så övergår jag, herr talman, till
åttonde huvudtiteln. Jag vill då först
uttrycka min glädje över att man där
kan konstatera en viss generositet -—•
kanske jag skall säga stor generositet —
på kulturfronten i form av anslag till
forskning och bibliotek, Stockholms
högskola för att nu ta ett exempel.
Men en sak som säkerligen gjort inte
bara småskollärarkåren utan många
med den djupt besvikna är, att statsrådet
gått emot skolöverstyrelsens förslag
att från och med läsåret 1955—56
införa treårig utbildning för lågstadiet,
d. v. s. småskolan, vid alla småskoleseminarier
och inte bara i Haparanda.
Om statsrådet följt skolöverstyrelsens
förslag, hade redan nu den del av 1950
års skolbeslut, som gällde småskolan,
genomförts. Som ett ytterligare skäl
för treårig utbildning tillkommer att
småskollärarinnor ofta tjänstgör högt
uppe i mellanskolestadiet. Psykologer
och pedagoger hävdar starkt de tidiga
årens avgörande betydelse för människans
hela utveckling. De första skolåren
är enligt mitt förmenande så fundamentalt
viktiga, att endast den bästa
utbildning borde få förekomma.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Regeringens linje med
en systematisk begränsning av investeringar
och därmed av produktionen
har förespråkare även när det gäller
jordbruket. Jordbrukspriskommittén
anser sålunda att vi nu får alldeles
för mycket varor även från jordbruket
och vill därför att man skall
plantera skog på en del av den odlade
jorden. Det är särskilt småjordbrukarnas
jord man vill åt på detta sätt.
Det är därifrån det svenska folket håller
på att kvävas av ett överskott av
mjölk, smör och kött enligt de sakkunnigas
förslag.

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2

197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Hela den här inställningen är i princip
av samma slag som alla övriga påståenden
att mänskligheten skulle kunna
få för mycket av detta livets goda.
Metoden att begränsa jordbrukets produktion,
som man nu föreslår, är av
samma slag som vetebränning och andra
destruktiva åtgärder som förekommit
gång efter annan, samtidigt som
flertalet människor bevisligen skulle
behöva konsumera mycket mera av
alla möjliga produkter.

Det resultat som jordbrukskommitténs
åtgärder skulle leda till har redan
tidigare i år skildrats i en interpellation
från en av regeringspartiernas
medlemmar, nämligen herr Vigelsbo.
Han påvisar att den föreslagna begränsningen
av jordbruksproduktionen framför
allt riktar sig emot Norrlands och
Mellansveriges småbönder, och han frågar
med rätta, om det verkligen kan
vara en vettig samhällsförvaltning att
dessa områden av så stor betydelse för
hela vårt folkhushåll avfolkas och åter
förvandlas till vildmark.

Den frågan har herr Vigelsbo riktat
till sin partivän jordbruksministern,
och det är också rätt adress. Det är
nämligen mycket i herr Norups politik
som ger skäl för misstanken, att
han redan nu håller på att förvandla
en del av Norrlands odlade jord till
vildmark. Den effekten får bland annat
regeringens politik i fråga om skördeskadorna.

Det är redan mer än ett halvt år
sedan det blev bekant, att en mängd
jordbrukare i olika delar av landet men
framför allt i Norrland fått vidkännas
stora skador till följd av regn och
översvämningar. Ännu är det däremot
inte bekant vad regeringen tänker göra
för att undvika den katastrof som håller
på att drabba många jordbrukare.

Resultatet har blivit att slakthusen
fått högkonjunktur med att göra korv
och stekar av mjölkkorna, medan mejerierna
noterar starkt sjunkande invägningssiffror.
Här förverkligas alltså

i rasande tempo en del av jordbrukspriskommitténs
förslag. Här gör man
snabbt slut på de resultat som uppnåtts
genom tidigare generationers odlarflit,
och här tillämpar man en politik som
går stick i stäv även mot statsmakternas
och hushållningssällskapens tidigare
strävanden att skaffa fram mera
mjölk, smör och kött genom nyodling
och bättre jordbruksmetoder. Man kan
näppeligen tänka sig en mera planlös
och motsägelsefylld politik.

Bland de många orsaker som samverkat
till att bromsa eller driva tillbaka
den ekonomiska utvecklingen i
Norrland hör regeringens hållning till
småbönderna de senaste åren till de
mest ödesdigra företeelserna. Här blir
det nu fler och fler ödehemman att
plantera skog på, och här förbereder
sig allt större skaror av landsbygdens
folk att resa in till tätorterna eller styra
kosan söderut. Inrikesministern sade
under debatten i går att befolkningsutflyttningen
från landsbygden redan har
skapat mycket svåra problem. Det behövs
krafttag för att råda bot på dessa
missförhållanden, sade han. Javisst,
men bland annat politiken från det
håll, som inrikesministern representerar,
verkar ju i rakt motsatt riktning
emot vad han tycktes plädera för.

Jag skulle också vilja fråga jordbruksministern,
varför man inte har
tillsett att jordbrukarna har fått ordentlig
hjälp i den katastrof som drabbat
dem genom skördeskadorna. Det
provisorium som ordnades i slutet av
fjolårets höstriksdag var nämligen
ingen verklig hjälp. För det första
kom regeringens åtgärder så sent, att
det redan då hade uppstått svårbotliga
skador. För det andra är stödlånen bara
en hjälp för tillfället, och småbönderna
har bitter erfarenhet av att det sedan
blir sjufalt värre. Det är en hjälp av
i huvudsak samma slag som banklån.
Staten skall ju också ha fyra procents
ränta. Efter tre års felslagna skördar
har Norrlands småbönder nu hopat det

198 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ena lånet på det andra för att dra sig
fram för tillfället. Samma jordbrukare
som i år inte haft annan utväg än att
söka stödlån skall just i dagarna återbetala
första delen av stödlånet från
1952.

Detta går inte i längden. Man kan
inte heller jämföra det norrländska
jordbruket med jordbruk i andra delar
av landet. På andra håll kan jordbrukare,
som måste slakta ned sina kreatur,
kanske övergå till andra former av
jordbruk i motsvarande grad. Men i
Norrbotten exempelvis består den odlade
jorden till 75 procent av vallar.
När en jordbrukare här blir utan kor
eller får sin kreatursbesättning starkt
reducerad, har han som regel ingen
annan jordbruksform att välja på,
och då inträffar sådana katastrofsituationer
som nu är så vanliga bland norrländska
jordbrukare.

Stor skada har som sagt redan skett,
och det blir i stigande grad värre, ju
längre regeringen dröjer med verklig
hjälp. Efter ett halvt års onödigt dröjsmål
skall regeringen äntligen komma
med sitt förslag om några dagar, enligt
vad man signalerar. Såvida det inte
är jordbruksministerns mening att rikta
ett verkligt dråpslag mot det norrländska
jordbruket och mot många
småbönder i övrigt i andra delar av
landet, bör man kunna förutsätta att
hans förslag blir något helt annat än
vad jordbruksnämnden har hittat på.
I nämndens förslag är det nämligen
fortfarande lånelinjen som dominerar.
Kontanta bidrag skall jordbrukarna få
endast i den utsträckning statsmakterna
har tjänat på skördeskadorna. Även
sådant inträffar nämligen. När mjölkproduktionen
minskat till följd av dåligt
foder och nedslaktning, har statsmakterna
inte behövt betala ut så mycket
mjölkpristillägg, som man hade beräknat.
Besparingarna av det slaget
uppskattas till fem miljoner kronor,
och den summan skulle nu enligt jordbruksnämndens
förslag bli den egent -

liga kontanthjälpen. Det borde som
sagt få anses självklart, att regeringen
inte kommer med ett sådant förslag.
Det innebär nämligen att småbrukare,
som tillfogats skador för 2 000 å 3 000
kronor, kommer att få några tior i ersättning.

Den situation som inträtt genom skördeskadorna
har också aktualiserat ett
par andra frågor, som har avgörande
betydelse när det gäller att befrämja
ekonomisk och kulturell utveckling på
landsbygden. Först gäller det stödskogen.
Jag vet att det sedan flera år tillbaka
finns en utredningskommitté, som
arbetar med den saken, men jag vill
förena mig med herr Vigelsbo i frågan
till jordbruksministern, om han inte
kan se till att det efter alla dessa år
blir litet bättre fart på dess arbete, så
att vi så snabbt som möjligt kan få
fram ett regeringsförslag i en fråga,
som har så oändligt stor betydelse för
massor av svenska jordbrukare.

Det brukar sägas att skogen är de
norrländska jordbrukarnas åker, men
detta gäller bara i ringa grad. I Norrbotten
exempelvis torde det vara ungefär
en tredjedel av jordbrukarna, som
inte har någon skog alls, och ytterligare
en tredjedel har så litet skog att
det inte räcker till husbehov.

På ett av de stora bondemötena i
Norrbotten den senaste tiden gav biträdande
lantbruksdirektören Landahl
några belysande siffror från en undersökning,
som har omfattat fem norrbottenssocknar.
Där fanns det sammanlagt
5 570 brukningsdelar men bara 356
som hade 100 hektar skog. Och när
hushållningssällskapets sekreterare Arvidsson
vid samma möte skulle ange
sin mening om förutsättningarna för
fortsatt jordbruk i Norrbotten — alltså
förutsättningarna för att skapa något
så när trygga förhållanden på landsbygden
och därigenom få ungdomen
att stanna kvar där — framhöll han
dels behovet av arbetsinkomster vid
sidan av jordbruket och dels att jord -

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Nr 2 199

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

brukarna måste tillförsäkras betydande
arealer stödskog. I vårt parti har vi
samma mening, och vi har också givit
den till känna i flera riksdagsförslag.

Utöver den förstärkning av försörjningsunderlaget,
som kan åstadkommas
genom att man ordnar så att småbruken
kan få stödskog, bör man enligt
min mening också göra mer även för
landsbygdens industrialisering, alltså
för att klara den andra delen av den
försörjning, som hushållningssällskapets
sekreterare talade om, nämligen
att ge möjligheter till förvärvsarbete
för folk på landsbygden. Det har tagits
ett berömvärt initiativ därvidlag från
Statens skogsindustrier. Det är nämligen
meningen att förlägga en stor träförädlingsindustri
i Lycksele. Dessutom
har regeringen som bekant satt i
gång en utredning om näringsförhållandena
i Tornedalen och vissa angränsande
områden. Men sådana åtgärder behövs
i praktiskt taget hela Norrlands
inland. Här finns det i mycket stora
områden ingen industri alls. Här är
befolkningen nästan uteslutande hänvisad
till jordbruk — under de svåra
förhållanden, som vi haft så drastiska
exempel på framför allt under det senast
förflutna året — eller till skogsarbete,
som tidvis också är en mycket
osäker tillflykt.

Här gäller inte finansministerns påstående
att de produktiva resurserna
nu är utnyttjade så långt det går. Här
finns nämligen mycket stora arbetskraftsreserver
och mycket stora naturtillgångar
av olika slag. Här bör staten
ingripa ytterligare, bl. a. utifrån de utgångspunkter
som finansminister Sköld
haft, när han talat om de små möjligheterna
att utvidga på grund av rådande
arbetskraftsbrist. Här bör staten
även av den anledningen ingripa ytterligare
efter samma linjer som skett
genom den statliga trä- och järnförädlingen.

.lag vill i det sammanhanget också
understryka vilken betydelsefull häv -

stång även för det materiella framåtskridandet
tillkomsten av ett norrlandsuniversitet
skulle bli. Efter ecklesiastikministerns
löften under förra året och
efter den positiva inställning, som då
också ådagalades av universitetskanslern
och de akademiska myndigheterna,
hoppas jag att man nu kan räkna med
att ecklesiastikministern inte dröjer
längre med att sätta i gång den begärda
utredningen.

Till slut vill jag på tal om arbetskraftstillgången
göra ytterligare en
kommentar till finansministerns prognos,
nämligen den, att man inte kan
tala om full sysselsättning här i landet,
så länge man inte har vidtagit någon
särskild åtgärd för att bereda förvärvsarbete
åt de hundratusentals kvinnor,
som vill ha sådant arbete. I verkligheten
handlar det här om en mycket
stor arbetslöshet, fast den inte framgår
av arbetsförmedlingarnas siffror. Genom
undersökningar, som kommunala
myndigheter gjort bl. a. i Kramfors och
Gällivare, har vi emellertid fått stickprov,
som visar att det härvidlag gäller
ett stort socialt och samhällsekonomiskt
problem. Enbart på de angivna platserna
var det ungefär 1 000 kvinnor,
som var angelägna att få industriellt
förvärvsarbete om lämpligt sådant kunde
erbjudas. Nyligen hölls en kvinnokonferens
i Norrbotten, där landstingsdirektör
Viklund framhöll, att svårigheten
för kvinnor att få avlönat arbete
är en av de allvarligaste bristerna i
Norrlands näringsliv. Detsamma framhöll
på sin tid också landshövding Lövgren
i mycket alarmerande ordalag. Det
är redan många år sedan fyra av Norrlands
största fackföreningar skrev till
regeringen om saken, och när riksdagen
besökte Norrbotten uppvaktades den av
en kvinnodeputation, som ytterligare
riktade uppmärksamheten på de allvarliga
följder som missförhållandena på
detta område medför. Olägenheterna
med nuvarande tillstånd är bl. a., att
de yngre kvinnorna måste resa söderut

200 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Interpellation ang. ordnandet av sjukpenningförsäkringen för änkor, hem- och
frånskilda kvinnor med minderåriga barn genom en samordning med blivande
änkepensionering

för att skaffa sig arbete. Men de kvinnor
som anmält sig vid de kommunala
undersökningarna är företrädesvis gifta
kvinnor, som alltså på grund av familjeförhållanden
är bundna vid en viss
plats. Bortsett från att det ur samhällsekonomisk
synpunkt måste betraktas
såsom vanstyre att inte utnyttja dessa
väldiga arbetskraftsreserver, så är det
också ur andra synpunkter viktigt att
statsmakterna gör något åt saken, att
de samlar sig till ett krafttag mot landsbygdens
avfolkning för att åter använda
herr Hedlunds uttryck. Det handlar
också om kvinnornas rätt att erhålla
arbete utanför hemmet och egen inkomst,
om de vill lämna även en sådan
medverkan till hela folkhushållets fromma
och för sin egen förkovran.

Under en riksdagsdebatt i fjol tog fru
Eriksson i Stockholm upp en del av
dessa problem. Hon påvisade att i
Stockholm torde 50 procent av de gifta
kvinnorna ha förvärvsarbete, och talaren
trodde för sin del att den tid inte
är långt borta när varje kvinna kommer
att göra anspråk på att få samma
chans. Ja, detta krav ställer också kvinnorna
i Norrland i allt högre grad, men
det finns f. n. inte förutsättning för
dem att få sådant arbete. Härvidlag har
man ingenting att vänta av det s. k.
privata näringslivet, utan här måste
statsmakterna skapa de förutsättningar
som skall till.

På detta område är det ännu mycket
långt till den fulla sysselsättningen.
Bland kvinnor, som gärna tar emot
möjligheten till arbete utanför hemmet
och därmed till egen inkomst, finns det
mycket stora skaror som rätteligen skall
räknas in bland de arbetslösa. På detta
område jävas finansministerns förklaring,
att man nu måste begränsa produktionen,
därför att det inte finns arbetskraft.
Det finns bevisligen mycken
arbetskraft som inte är utnyttjad.

§ 3.

Interpellation ang. ordnandet av sjukpenningförsäkringen
för änkor, hem- och
frånskilda kvinnor med minderåriga barn

genom en samordning med blivande
änkepensionering

Ordet lämnades på begäran till

Fru EWERLÖF (h), som yttrade:

Herr talman! Vid den allmänna sjukförsäkringens
utformning har beträffande
sjukpenningförsäkringen principen
varit den, att denna försäkring skall
utgöra skälig kompensation för av sjukdom
föranledda inkomstbortfall. Beträffande
de hemarbetande hustrurna hade
emellertid Kungl. Maj :t redan i sin proposition
till 1953 års riksdag i någon
mån frångått denna princip genom att
utvidga grundsjukpenningförsäkringen
att omfatta även dessa kvinnor. Riksdagen
gjorde ytterligare avkall på principen
därigenom, att den gav möjlighet
för de hemarbetande kvinnorna att
teckna en frivillig sjukpenning om tre
kronor. Riksdagens ståndpunktstagande
i detta hänseende innebar ett erkännande
av likställigheten mellan i hemmet
arbetande kvinnor och övriga yrkesarbetande.

I samband med behandlingen av denna
fråga uttalade emellertid riksdagen
i anledning av en av mig väckt motion,
att även ej förvärvsarbetande änkor
och hem- och frånskilda kvinnor med
minderåriga barn i hemmet skulle beredas
ökade möjligheter att erhålla sjuk -

Nr 2 201

Torsdagen den 20 januari 1955 fm

Interpellation ang. ordnandet av sjukpenningförsäkringen för änkor, hem- och
frånskilda kvinnor med minderåriga barn genom en samordning med blivande

änkepensionering

penningförsäkring. Riksdagen hemställde
således hos Kungl. Maj :t om
utredning om en sådan komplettering
av sjukförsäkringslagen, att denna speciella
kategori kunde erhålla sjukpenningförsäkring.

Enligt gällande regler har nämligen
änkorna tillgodosetts endast på så sätt,
att de får stå kvar som försäkrade tre
månader efter mannens död. Därefter
har de icke möjligheter att få sjukpenningförsäkring
i annan mån än de har
inkomst av förvärvsarbete.

Riksdagens begäran om utredning synes
emellertid ännu icke ha medfört
någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
Socialförsäkringsutredningen, som har
i uppdrag att i olika avseenden komplettera
den nuvarande sjukförsäkringen,
har icke tagit upp problemet utan
synes vara av den uppfattningen, att
frågan kommer att få en tillfredsställande
lösning i samband med Kungl. Maj :ts
under våren väntade förslag om änkepensionering.
Sjukförsäkringen har
emellertid redan trätt i kraft, och det

av riksdagen uppmärksammade problemet
om hur sjukförsäkringen skulle ordnas
för den speciella kategori kvinnor,
som ej förvärvsarbetande änkor och
hem- och frånskilda med minderåriga
barn utgör, är därför aktuellt.

Under åberopande av vad sålunda
anförts anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Har socialministern, och i så fall hur,
tänkt sig att lösa problemet om sjukpenningförsäkring
för änkor samt hemocli
frånskilda kvinnor med minderåriga
barn genom en samordning
med det förslag angående änkepensioneringen,
som statsrådet har för avsikt
att framlägga inför årets riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.13.

In fidem
Gunnar Britth

202 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Torsdagen den 20 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att överläggningen
rörande Kungl. Maj :ts propositioner
nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1955/56 och nr 2, angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut skedd
anteckning ordet till

Herr KÄRRLANDER (s),som yttrade:

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att göra några korta reflexioner kring
en enda punkt, som har behandlats åtskilliga
gånger i de yttranden, som
gjorts under denna remissdebatt. Det
är frågan om återinförande av bilaccisen.

Det har dels sagts från denna plats,
dels stått att läsa i tidningarna, att denna
investeringsavgift på bilar inte kommer
att fylla den uppgift, som den är
avsedd att fylla. Det är det ena av de
huvudargument, som motståndarna till
den har anfört. Man har vidare sagt,
att den kommer att åstadkomma stora
svårigheter för bilhandeln och att den
kommer att åstadkomma pris- och taxehöjningar.
Man har till på köpet som
en motivering mot denna beskattning
anfört, att medan å ena sidan löntagarna
uppmanats att i årets avtalsrörelse
visa måttlighet i sina krav och inte
sträva efter löneökningar utan i stället
efter prissänkningar, så kommer å andra
sidan bilaccisen att verka prisuppdrivande.

Vad den första invändningen beträffar
skulle jag vilja säga, herr talman,
att jag tror inte på påståendet att en
accis av denna storlek inte skulle komma
att ha någon inverkan. Åstadkommer
man en prishöjning av detta slag,
som är avsedd att gälla endast en kortare
tid, är det alldeles säkert många
bilspekulanter, som funderar över om
de inte kan uppskjuta sitt inköp till
dess accisen tas bort. Jag tror att erfarenheten
av den förra bilaccisen säger
oss detta.

Men nu har det kommit någonting
alldeles nytt in i bilden, nämligen reaktionen
från bilhandelns sida. I dagens
och även i gårdagens tidningar står att
läsa stora annonser om att priset sänkts
inte bara med den summa, som accisen
kommer att uppgå till om den genomförs,
utan i vissa fall också med en
summa, som inkluderar ett års bilskatt.
Om nu bilhandeln inom sina marginaler
kan göra prissänkningar på, som
det står i en annons, 700 kronor på
en redan förut relativt billig vagn, så
måste vi väl ändå säga oss, att sådana
prissänkningar inte bör röna något
motstånd från vår sida. Jag kan heller
inte inse, att de på något sätt försvårar
genomförandet av denna nya accis. Ty
även om uppbromsningen av bilköpen
skulle bli relativt obetydlig, därför att
spekulanterna kan tillhandla sig en bil
till ungefär samma pris som gällde utan
accis, så fyller ju åtgärden den avsedda
funktionen därigenom, att den drar in
några hundra miljoner till statsverket,
som fonderas i automobilskattefonden
och på det sättet minskar möjligheterna
till nya investeringar i motsvarande
grad, samtidigt som den bilköpande allmänheten
kan köpa bilar till oförändrade
priser. Det är därför enligt min

Torsdagen den 20 januari 1955 era

Nr 2

203

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mening bara att med tillfredsställelse
anteckna, att det var möjligt att gå ner
med priserna i den utsträckning som
nu tycks bli följden.

Därmed faller också helt och hållet
det andra argumentet, det att ett genomförande
av den nya bilaccisen skulle
åstadkomma prisstegringar. Priserna på
bilar blir ju i stället oförändrade. I det
sammanhanget skulle jag vilja säga
några ord med anledning av vad herr
von Seth yttrade här under förmiddagen,
nämligen att det var onödigt att
över huvud taget ha denna bilaccis,
därför att det inte behövde fonderas
mera i den specialbudget som finns för
automobilskattemedel. De redan tillgängliga
medlen kunde enligt herr von
Seths mening inte utnyttjas till fullo
på grund av att resurserna inte var tillräckliga.
Man skulle alltså, som för övrigt
framgår av årets statsverksproposition,
ändå få överföra 75 miljoner kronor
till specialbudgeten, och därför
menade herr von Seth, att det inte fyller
någon uppgift, om man fonderar
även bilaccismedlen.

Jag måste säga, herr talman, att det
resonemanget förstår jag inte. Det har
ju aldrig varit meningen att denna accis
skulle införas för att man därmed skulle
finansiera vägväsendet, utan skälen är
helt andra. Denna fondering är ju avsedd
att användas till förbättringar av
vägväsendet i framtiden, framför allt
om det blir nödvändigt att bygga mera
vägar för att i eu arbetslöshetsperiod
bereda människorna sysselsättning.

Jag vill därför till slut, licrr talman,
bara säga att om bilmarknaden reagerat
på det sätt jag skildrat i syfte att
försvåra vår behandling av förslaget till
bilaccis, så tycker jag för min del att
det därigenom inte alls har blivit svårare
att ta ställning till den frågan, då
ju även denna aktion från bilhandelns
sida går fullt i linje med vad som avsetts
med framläggandet av detta förslag.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Före middagsrasten uppmanade herr
talmannen de återstående talarna att
fatta sig kort och jag är angelägen att
följa talmannens uppmaning, i all synnerhet
som det efter dessa två dagars
debatter lär vara överflödigt med ytterligare
kommentarer kring den budget
som nu föreligger. Efter den i och för
sig intressanta idédebatt, som förts här
i kammaren under förmiddagen, kanske
det dock är tillåtet att framföra några
mera lokalt betonade synpunkter.

Det är närmast som representant för
Gotland som jag med tillfredsställelse
kan konstatera, att kommunikationsministern
trots den allmänna investeringsbegränsningen
haft möjlighet att föreslå
anslag på kapitalbudgeten till en
väsentlig utökning och förbättring av
flyganläggningarna i Visby. Kommunikationsministern
föreslår att en ny,
permanentbelagd rullbana av 2 km
längd skall byggas och att i samband
därmed en ny och rymligare stationsbyggnad
skall uppföras. Avsikten är att
flygfältet även skall få användas för det
militära flygets behov, varför kostnaderna
kommer att fördelas mellan luftfartsverket
och flygvapnet.

Flygtrafiken mellan Gotland och fastlandet
har haft mycket stor betydelse
för förbättringen av öns kommunikationer
med landets övriga delar. Den
har ständigt ökat i omfattning, men
dess utveckling har hämmats genom
bristen på permanenta rullbanor på
flygfältet. Under tjällossningen på vårarna
och under längre regnperioder
har fältet varit oanvändbart för trafik.

Genom anläggande av permanenta
banor kan trafiken upprätthållas året
runt även med större plan, vilket är
nödvändigt med hänsyn till trafikens
ökning. Flygtrafiken utgör numera ett
oundgängligt komplement till båttrafiken,
vars kapacitet inte ensam kan motsvara
de anspråk som ställs på den -

samma.

204 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

En annan anledning till tillfredsställelse
för oss gotlänningar är att priset
på elektrisk ström nu kunnat sänkas
i avsevärd mån tack vare överföringen
av kraft från fastlandet till Gotland genom
den nya starkströmskabeln. De
höga priser på elektrisk kraft, som hittills
uttagits av de gotländska abonnenterna,
har väsentligt fördyrat produktionskostnaderna
inom olika grenar av
Gotlands näringsliv och har utgjort en
tung belastning på de enskilda hushållen.
Tack vare tillkomsten av den nya
kabeln kan kraftpriserna på Gotland
bringas i bättre överensstämmelse med
de priser som tillämpas i Sydsverige,
och därigenom har det gotländska näringslivets
konkurrenskraft kunnat förbättras.
Den merbelastning, som tyngt
det gotländska näringslivet och hushållen
där under år som gått, har belöpt
sig till inte mindre än mellan 1
och 1V2 miljon kronor om året. Det är
då självfallet att vi känner tacksamhet
för statsmakternas beslut att anvisa medel
till anläggandet av denna elkabel.

Även om jag sålunda med tacksamhet
inregistrerar de åtgärder statsmakterna
vidtagit i dessa hänseenden, må det dock
tillåtas mig att ta tillfället i akt att något
belysa några andra svårigheter, som
Gotlands befolkning har att kämpa
med. Gotlands avskilda geografiska läge
och de relativt begränsade naturtillgångarna
på Gotland innebär ett avsevärt
handikapp för näringslivets gynnsamma
utveckling. Gotlands befolkning
är i förhållande till öns areal rätt ringa,
men ändå har på senare år, särskilt
under efterkrigsåren, det uppstått stora
svårigheter att finna sysselsättning för
arbetskraften i synnerhet under vintermånaderna.
De gotländska sysselsättningssvårigheterna
utgör emellertid inte
endast ett säsongarbetslöshetsproblcm
utan bottnar i djupare orsaker. De har
främst sin grund i omvandlingen av
näringslivets struktur. Kalkstensindustrien,
som utgjort en betydelsefull inkomstkälla
för många arbetare, kan

inte längre sysselsätta folk i samma omfattning
som tidigare. Industrien har
genom rationalisering minskat behovet
av manuell arbetskraft. Härtill kommer
att möjligheterna att avsätta kalksten
väsentligt minskats. Cellulosaindustrien,
som är den största köparen av
kalksten, måste genom konjunkturnedgången
för denna näringsgren för ett
par år sedan reducera sin efterfrågan
av kalksten. Därtill kommer att denna
industri genom teknisk rationalisering
i framtiden inte kommer att ha samma
behov som tidigare av kalksten. Försäljningen
kommer sålunda sannolikt
att successivt minskas.

Jordbruket, som är Gotlands främsta
näring, kan med hänsyn till den pågående
mekaniseringen och rationaliseringen
inte tänkas absorbera den arbetskraft
som friställes från andra näringar,
utan jordbruket har självfallet
egna sysselsättningsproblem.

Möjligheterna för den arbetskraft
som frigöres att vinna utkomst inom
industri och hantverk är sålunda för
närvarande ytterst ringa. Gotland saknar
för övrigt naturtillgångar, som
skulle kunna utgöra grundval för industriell
produktion i stor skala, bortsett
från cementindustrien, som dock
inte torde kunna utbyggas mer än nu
är fallet. Även inom denna industri har
det skett en omfattande rationalisering.
Småindustri förekommer i viss omfattning,
men denna industri är icke så utvecklad
att den kan bereda sysselsättning
för ett större antal nya arbetare.
Under krigsåren kunde många gotlänningar
beredas arbete vid försvarsväsendets
anläggningar, men denna inkomstkälla
står inte längre till buds,
åtminstone inte i någon större utsträckning.

Allt detta har lett till en folkflykt
från Gotland, som under efterkrigstiden
blivit mer omfattande för varje år. Under
fjolåret minskade sålunda befolkningen
på Gotlands landsbygd med
drygt 700 personer. Visserligen ökade

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Nr 2 205

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

befolkningen i Visby med 200 å 300
personer, men resultatet blir ändå en
nettoförlust för hela Gotland på 400 å
500 personer. Det är en hög siffra, om
man betänker att Gotlands hela befolkning
endast utgör cirka 57 000 personer.
Siffran blir ännu dystrare med
tanke på att Gotland under hela efterkrigstiden
minskat sin folkmängd varje
år, medan praktiskt taget alla landskap
i vårt land ökat sin folkmängd. Den
främsta orsaken till denna folkflykt
från Gotland torde vara, att de utflyttade
önskar komma till trakter, där de
kan påräkna en tryggare försörjning än
det gotländska näringslivet kan bereda
dem. Detta näringsliv är inte tillräckligt
utvecklat och differentierat för att
kunna absorbera den tillgängliga arbetskraften.
Däremot torde Gotlands naturliga
tillgångar, även om de är begränsade,
kunna försörja en befolkning,
som är större än den faktiska folkmängden
för närvarande, därest dessa
tillgångar utnyttjas på ett rationellt
sätt.

Folkflykten från landsbygden — i
och för sig ett betydande problem -—
är inte någon speciell företeelse för Gotland.
Den förekommer också i alla
andra landskap, men den leder där inte
till en faktisk folkminskning i hela
landskapet utan endast till en omflyttning
mellan landsbygd och tätorter. På
Gotland däremot minskar hela landskapets
folkmängd, och detta gör situationen
synnerligen prekär. Det betyder
att marknaden för de inhemska företagen
på ön ständigt krymper. Möjligheterna
att sälja småindustri- och hantverksprodukter
till köpare utanför Gotland
är ytterst begränsade på grund av
de höga transportkostnaderna. Därtill
kommer att handlande, småföretagare
och personer, sysselsatta i serviceyrken,
genom folkminskningen får ett
mindre underlag för sin rörelse och att
deras inkomstmöjligheter allvarligt bcskäres.
Jordbruksprodukter säljes visserligen
i stor omfattning till fastlan -

det, men även denna export, särskilt
av ömtåligare produkter, är svårt handikappad
genom fraktkostnaderna och
de i många avseenden otidsenliga transportförhållandena.
Omlastningen av varor
först från bil till båt och sedan
från båt till bil eller tåg försämrar
kvaliteten och därmed de priser, som
kan utvinnas, och medför ökade kostnader.

Men även i andra avseenden skapar
folkminskningen allvarliga problem.
Underlaget för bygdeskolorna försvinner
i många socknar och underlaget för
allmänna kommunikationsmedel liksom
för gemensamhetsanläggningar av
annat slag minskas. Skatteunderlaget
reduceras, med stegring av de kommunala
skatterna som följd. Folkflykten
från Gotland måste hejdas, om en allvarlig
ekonomisk och kulturell tillbakagång
för provinsen skall kunna undvikas.

Ett av botemedlen skulle vara en mer
differentierad företagsamhet, som på
ett ekonomiskt rationellt sätt utnyttjar
de naturtillgångar som finns. Förutsättningar
för en sådan företagsamhet
saknas inte heller. I första rummet
åligger det naturligtvis Gotlands egna
inbyggare att ta initiativ till en sådan
upprustning av landskapets näringsliv,
och det är inga överord, om jag säger
att många initiativ redan har tagits och
att betydande ekonomiska insatser
gjorts av kommuner, företag och enskilda.

Men det beror inte endast på gotlänningarna
själva, om försöken att hejda
folkflykten och den fortgående folkminskningen
skall krönas med framgång.
Statsmakternas åtgöranden är
också av stor betydelse härvidlag. Jag
har inledningsvis konstaterat att statsmakterna
i två avseenden gett gotlänningarna
goda handtag. Socialministern
tillsatte också för snart ett år sedan en
utredning för att undersöka de förhållanden,
som jag påpekat. Ävcnså vill jag
ge ett erkännande för det handtag, som

206 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ges över den verksamma företagarföreningen
vid startande av nya företag,
men ekonomiska betingelser måste också
skapas för dessa.

Av väsentlig betydelse är också
transport- och fraktförhållandena båtledes
mellan Gotland och fastlandet. Att
båttrafiken motsvarar de krav den allmänna
trafikutvecklingen ställer och
att fraktkostnaderna kan reduceras är
av mycket stor betydelse. Båttrafiken
utgör den trånga flaskhalsen för Gotlands
ekonomiska liv, och om den trafiken
inte kommer att motsvara näringslivets
krav, blir försöket att stärka
och utveckla detta till föga eller ingen
nytta.

Efter motioner vid 1945 års riksdag
i såväl första som andra kammaren beslöts
att begära en utredning av problemen
kring Gotlands kommunikationer
med fastlandet. Den begärda utredningen
kom till stånd och slutfördes
1951. Kommunikationsdepartementet
presenterades i utredningens betänkande
ett program för nyordning av gotlandstrafiken,
vilket mottogs välvilligt
av det gotländska näringslivet och allmänheten
på Gotland. Enligt detta program
skulle trafiken handhavas av ett
bolag med gotländska organisationer
och näringsföretag som delägare med
särskilt bistånd från statens sida. Man
föreslog, att bilfärjor skulle byggas för
ombesörjande av såväl gods- som passagerartrafik.
Genom tillkomsten av sådana
fartyg skulle det bli möjligt att
undvika omlastningar av gods och att
kunna transportera varorna »från dörr
till dörr». En sådan omläggning är just
vad som behövs. Därigenom kan godstransporterna
ske på ett smidigare
sätt och kvalitetsförsämring av ömtåliga
varor undvikas, varjämte fraktkostnaderna
kan reduceras. Det säger
sig självt, att en sådan reform av trafikförhållandena
skulle ge det gotländska
näringslivet det goda handtag det
behöver för att komma över det svåra
läge, vari det nu befinner sig.

Tyvärr synes kommunikationsdepartementet
hysa ett mycket svalt intresse
för detta Gotlands vitala trafikproblem.
Trots att snart fyra år förflutit, sedan
betänkandet avlämnades, har departementet
inte lagt fram något förslag i
ärendet. Som svar på en interpellation
i första kammaren 1953 hänvisade kommunikationsministern
till att Gotlandsbolaget,
som nu ombesörjer trafiken,
genomför vissa rationaliseringar av
densamma. Första etappen av detta rationaliseringsarbete
var genomförd vid
den nämnda tidpunkten, menade kommunikationsministern,
och det var fördenskull
departementets avsikt att uppta
förhandlingar med bolaget och med
myndigheterna på Gotland om trafikens
fortsatta utformning. Dylika överläggningar
lär också ha förts, men vilka resultat
de givit är förborgat för den gotländska
allmänheten.

Den rationalisering, som kommunikationsministern
då talade om, var föga
omfattande och kan inte sägas på något
avgörande sätt ha fört fram trafikproblemet
till en lösning. Möjligheterna att
på ett tillfredsställande sätt transportera
färskvaror samt så viktiga varor som kött
och fläsk har inte kunnat förbättras.
Med den nyinköpta båt, som i år skall
insättas i trafiken, lär, enligt vad som
meddelas, inte följa någon förbättring
när det gäller de varor, som nyss
nämnts. Däremot betyder insättandet
av en ny båt särskilt för passagerartrafiken
en förbättring. De egentliga transportproblemen
torde ändå inte därmed
vara lösta. Det långa dröjsmålet i departementet
med att bringa denna fråga
till sin lösning måste livligt beklagas.
Kvar står dock förväntan, att det snarast
skapas en trafikorganisation, fast
förankrad i alla viktigare gotländska
intressen och med det stöd från statens
sida, som kan erfordras.

När det i övrigt gäller närings- och
sysselsättningsfrågor får man också förutsätta,
att staten inte genom sin näringspolitik
i onödan minskar syssel -

Torsdagen den 20 januari 1955 era

Nr 2 207

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sättningsmöjligheterna. I detta avseende
inger jordbruksprisutredningens ställningstagande
till sockerbetsodlingen på
Gotland allvarliga farhågor. Om statsmakterna
accepterar utredningens förslag,
blir följden den, att sockerbetsodlingen
så småningom helt kommer att
läggas ned. Utredningen anser, att det
prisskydd sockerbetsodlingen för närvarande
erhåller är för högt och att
det följaktligen bör successivt sänkas.
Denna sänkning måste enligt utredningens
uppfattning leda till en begränsning
av odlingen och en koncentration av
driften vid sockerbruken. Antagligen
måste sockerbruken på Gotland och
Öland nedläggas, eftersom avkastningen
per hektar är lägre i dessa landskap
än i Skåne och Blekinge, dit odlingen
skulle koncentreras. Utredningen tvekar
dock själv inför konsekvenserna
av sitt förslag och antyder, att extra
pristillägg till odlarna på bl. a. Gotland
kan tänkas, om man anser det
önskvärt att behålla odlingen där.

Om odlingen på Gotland lades ned,
skulle detta betyda ett hårt slag mot det
gotländska jordbruket och därjämte
ytterligare minska möjligheterna att
skapa sysselsättning för arbetskraften.
Någon samhällsekonomisk vinst av nedläggningen
skulle heller inte inträda,
eftersom sockerbetsproduktionen i landet
är för låg för alt kunna tillgodose
konsumtionsbehovet av socker. Det må
så vara, att man för närvarande kan köpa
socker utifrån till ett lägre pris än
det inhemska sockret betingar, men hur
går det i händelse av att landet än en
gång skulle avspärras från handelsförbindelser?
Mur skall vi då klara sockerförsörjningen?
Det måste ur beredskapssynpunkt
vara nödvändigt att upprätthålla
en sockerbetsodling, som något
så när svarar mot den genomsnittliga
konsumtionen. Merkostnaderna för en
sådan odling måste betraktas som en
riskpremie, som folkhushållet bör betala.
Det kan inte heller vara en förnuftig
ekonomisk politik att lägga ned

t. ex. sockerbetsodlingen på Gotland
och sedan tvingas betala ut kanske icke
ringa summor för att förhindra arbetslöshet.
Detta kan bli dyrbarare än att
ge sockerbetsodlarna och den för odlingen
anlitade arbetskraften en skälig
ersättning för deras arbete.

Jordbruksprisutredningens förslag berör
en livsfråga för det svenska jordbruket
och en mycket väsentlig fråga för
hela folkhushållet. Utredningen är av
rent teknisk natur, men de politiska
ställningstaganden som måste ske på
grundval av dess betänkande berör intimt
hela samhällsekonomien. Vid dessa
ställningstaganden måste hänsyn tagas
till de ekonomiska och sociala konsekvenser,
som besluten kommer att medföra
och som inte begränsar sig enbart
till jordbruksnäringen.

Prissättningen på jordbrukets produkter
skall enligt betänkandet ske endast
med hänsyn till de s. k. fullständiga
jordbrukens förhållanden, och därom
är ju intet att säga, men hur kommer
det att gå för alla de s. k. ofullständiga
jordbruken, vilka ändå är vida
talrikare än de fullständiga? Brukarna
på dessa mindre gårdar och deras familjemedlemmar
måste ju också leva
och för att kunna leva måste de få en
rimlig inkomst av sitt arbete. Jordbruksprisutredningen
hade inte enligt
sina direktiv att syssla med det mindre
jordbrukets ekonomiska problem, men
innan statsmakterna kan fatta beslut
om nya grunder för prissättningen
måste det också klaras ut hur prisstödet
till de mindre jordbruken bör utformas.
Med hänsyn till de många och
svåröverskådliga problem, som en omläggning
av metoderna för prissättningen
på jordbrukets produkter kommer
att ge upphov till, måste det vara önskvärt,
att jordbruksprisutredningens betänkande
överarbetas ur närings- och
socialpolitiska synpunkter. En överarbetning
av jordbruksprisutredningens
betänkande genom eu parlamentarisk
utredning kan inte uppfattas som ett

208 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

underkännande av den förstnämnda utredningens
arbete. Den har penetrerat
frågan ur tekniska synpunkter och
lämnat ett värdefullt material, men för
statsmakternas ställningstagande krävs
också en utredning ur de vidare synpunkter
jag nyss antytt.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Som vanligt under de
senaste årtiondena upptar den ekonomiska
situationen en dominerande plats
i statsverkspropositionen. Finansministern
lägger pannan i djupa veck och
för med stöd av den ekonomiska expertisen
ett resonemang, som år från år
blir allt mera invecklat och obegripligt
för folk i allmänhet. Nya termer och uttryck
präglas med en uppfinningsrikedom,
som vore värd en bättre sak. Den
ekonomiska diskussionen förs på ett
akademiskt plan utan ansats till en förenkling,
som kan göra den fattbar för
den stora massan av folket.

Det är emellertid inte så märkligt att
de ekonomiska experterna krånglar till
begreppen. Den ekonomiska politik som
bedrivs är en politik, som syftar till att
bevara och upprätthålla en ekonomisk
ordning, som behärskas av storfinansen
och därför är till nackdel för folkets
flertal. Den riktar sin udd mot den
stora massan av arbetare och andra
löntagare, vilka har intressen att försvara,
som står i skarp motsättning till
storfinansens intressen. Nationalekonomerna
har självfallet intet intresse av
att klargöra den verkliga innebörden
av den ekonomiska politiken, eftersom
detta inte överensstämmer med deras
uppdragsgivares syften.

Men hur termerna och beskrivningarna
av det ekonomiska läget kan variera,
så mynnar de ändå med monoton
enformighet ut i samma slutsats: arbetare
och andra löntagare måste vara
»återhållsamma», avstå från att resa
lönekrav eller till och med finna sig i
lönereduceringar. Det är alltid främst

på »lönesidan» av den ekonomiska politiken,
som inflationsriskerna påstås existera.
De enorma rustningsutgifterna
och de stora bolagsvinsterna, som utgör
de verkliga inflationsriskerna, glider
experterna i regel med tystnad förbi.
Vare sig konjunkturerna är goda
eller dåliga tar de till sin uppgift att
göra »lönesidan» ansvarig för »den
samhällsekonomiska balansen».

Under krisen på 30-talet fick arbetare
och andra löntagare veta, att det berodde
på deras tålamod och offervilja
om krisen skulle klaras. De fick också
bära krisbördorna. Under och efter
andra världskriget fick de vidkännas
lönestopp medan storfinansen skar guld
med täljknivar, allt under det sedvanliga
talet om att höjda löner skulle leda
till inflation. Det gick så långt att statsmakterna
stiftade en lag, som stadgade
upp till sex månaders fängelse för den
löntagare, som tog emot högre betalning
för sitt arbete än vad avtalet föreskrev.

I årets statsverksproposition beskrivs
det ekonomiska läget som synnerligen
gynnsamt. Under 1954 beräknas produktionen
ha ökat 4,5 procent, vilket
betyder en värdemässig ökning med två
miljarder kronor. Utrikeshandeln låg
under 1954 på en avsevärt högre nivå
än under 1953. Balans existerar mellan
export och import. Finansministern
förklarar att »utvecklingen under loppet
av 1954 har inneburit en fortgående
konjunkturförbättring fram till ett läge
präglat av en mycket hög ekonomisk
aktivitet». Utsikterna för 1955 bedömes
som ljusa för produktionen, och på utrikeshandelns
område förutses ökning
av exporten.

Tidigare har det alltid hetat, att löntagarnas
krav på högre löner vore meningslösa,
om inte »kakan» blev större,
d. v. s. produktionen ökades. Nu har
»kakan» tydligen blivit för stor. Enligt
finansministern måste konjunkturen
»dämpas» eller med andra ord produktionsutvecklingen
hejdas. Naturligtvis

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Nr 2

209

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

År det arbetarna och övriga mindre inkomsttagare
som främst skall bringa
offren. På varje rad i sitt ekonomiska
resonemang skälver finansministern av
oro över hur de pågående löneförhandlingarna
skall utfalla.

Han förklarar att inkomstutvecklingen
sådan denna bestäms av de pågående
löneförhandlingarna är avgörande. Förutom
en allmän lönehöjnings direkta
effekt på konsumtionen får beaktas dess
konsekvenser för den reala utvecklingen
på andra områden samt för prissystemet,
uttalar han vidare. Han slutar
med förklaringen: »Mot denna bak grund

borde det ställa sig naturligt, att
arbetsmarknadens parter under löneuppgörelserna
iakttager återhållsamhet
samt beaktar sitt ansvar för samhällsekonomiens
jämvikt.»

Detta är den gamla vanliga slutsatsen
av statsverkspropositionens ekonomiska
resonemang, hur än det ekonomiska läget
gestaltar sig. Vi har nu en glänsande
högkonjunktur i landet. Produktionsökningen
har överstigit förväntningarna.
Den belöper sig som jag tidigare
nämnde till ett värde av cirka två miljarder.
Utrikeshandeln har förbättrats
och statsinkomsterna flödar. »Kakan»
har med andra ord blivit större. Men
ändock finns det enligt finansministern
endast ett »ytterst begränsat» utrymme
för en »allmän höjning av lönenivån».

Man måste här ställa frågan: Om det
inte finns utrymme för lönestegringar
under högkonjunktur, när skall det då
finnas?

Syftet med att alltid inför förestående
avtalsförhandlingar hala fram inflationsspöket
är att söka inge löntagarna
den föreställningen, att det
strängt taget inte är så stor idé med
lönestegringar, därför att dessa »ätes
upp» av prisstegringar. Hela falskheten
i detta påstående vederlägges av orubbliga
fakta. Jag har tidigare här i riksdagen
påvisat orimligheten i denna tes.
Utan att nu upprepa vad jag då framhöll
vill jag bara understryka, att löne14
— Andra kammarens protokoll 1955.

kampen är en kamp om andelen i nationalprodukten.
En höjning av arbetslönerna
betyder att arbetarna får en
större andel av nationalprodukten på
företagens bekostnad. Om inte detta
vore fallet skulle hela lönekampen vara
meningslös.

Låt mig ta ett par enkla siffror ur
nationalbudgeten för att belysa vad jag
sagt. På sidan 98 förklaras följande:
»Mellan 1952 och 1953 var löneökningen
för industriarbetare ungefär 5 procent,
om man jämför årsmedeltalen. Det
kan beräknas att utvecklingen under
1954 inneburit en löneökning för manliga
industriarbetare med i genomsnitt
omkring 5 procent i jämförelse med
1953 (årsmedeltal). Eftersom konsumtionspriserna
ökat med 1,5—2 procent
kan man därför räkna med en reallönestegring
för industriarbetare mellan
åren 1952 och 1954 på 8—9 procent.»

Industriarbetarna har således under
åren 1953—1954 ökat sina inkomster
med cirka 10 procent. Men priserna
steg inte med 10 procent, utan med
1,5—2 procent. Det beräknas att hälften
eller 5 procent av löneökningen
hänför sig till avtalsmässiga höjningar
och återstoden till »löneglidning».

Dessa siffror avslöjar totalt det gamla
påståendet, att lönestegringar orsakar
motsvarande prisstegringar eller att
lönestegringar »ätes upp» av prisstegringar.
Siffrorna visar tvärtom att det
lönar sig att kämpa för högre löner.
Alla andra påståenden är oriktiga och
står sig inte i verklighetens ljus.

Vi accepterar således inte en framställning
av den svenska ekonomien,
som skall tjäna som motivering för en
attack mot arbetarnas krav på en höjd
levnadsstandard. Den är dessutom i hög
grad vilseledande och oriktig. Sveriges
ekonomiska läge är sådant, att det medger
en betydande höjning av de arbetandcs
standard i skilda avseenden.
Förutsättningen är emellertid, att den
gamla parollen att folkets väl går före
Nr 2

210

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ro.

storfinansens blir verklighet och inte
bara en fras.

Det var med stort intresse man kunde
konstatera, att chefen för den mäktiga
Landsorganisationen nu resonerar
på ett sätt, som visar att statsmakternas
uppläggning av den ekonomiska politiken
både nu och tidigare icke längre
kan accepteras av arbetarna därför att
den är till nackdel för dessa. Ingen kan
val beskylla ledaren för Landsorganisationen
för brist på ansvar, vilket man
ju alltid annars talar om när någon har
en avvikande mening.

Såsom den ekonomiska politiken nu
sköts kan icke de arbetande i vårt land
känna trygghet för morgondagen. Det
finns inga garantier för rätten till arbete.
I dag har vi full sysselsättning
men utan garantier för fortsättningen.
Finansministern tycks inte veta hur
han vill ha det. Fruktan för vad han
kallar »överkonjunktur» omväxlar med
fruktan för depression. Vi förstår hans
svårigheter att hålla balansen. Så länge
han och regeringen i övrigt vägrar acceptera
det faktum, att trygghet för
medborgarna inte kan skapas utan allvarliga
ingripanden i syfte alt beröva
storfinansen dess dominerande inflytande
Över det ekonomiska livet, så kan
de inte göra annat än hanka sig fram
från dag till dag i ständig fruktan för
konsekvenserna av deras undfallenhet
för storfinansen och dess politiska företrädare.

Vi reser vid denna riksdag på nytt
kravet om trygghet i anställningen och
rätten till arbete. Trots att det anses
råda full sysselsättning förekommer
permitteringar och driftsinställelser.
Jag erinrar om helgpermitteringarna
den 24 december till 6 januari, vilka
berörde cirka 25 000 arbetare. Det aktuella
läget inom textil- och beklädnadsindustrien
visar att det är illa beställt
med tryggheten i anställningen. Enbart
under andra halvåret 1954 har följande
driftsnedläggelser genomförts eller varslats:
Kampenhofs AB i Lhldevalla går i

likvidation, vilket berör 200 å 300 anställda,
''Wahlqvistska klädesfabriken i
Svängsta försätts i konkurs, hela personalen
på cirka 170 anställda uppsäges,
Kamko Konfektionsfabrik i Uddevalla
nedlägges, 45 anställda beröres, Drags
fabriker i Norrköping nedlägges, 150
arbetare är berörda, Ulriksfors Väveri
i Jämtland skall nedläggas, varvid ett
100-tal anställda drabbas.

Varje sådan driftsinskränkning får
skadeverkningar, främst för de anställda,
men också för den kommun och
den bygd där företaget är beläget. Mot
bakgrunden härav är det horribelt att
bestämmanderätten skall ligga hos enskilda
kapitalintressenter, som uteslutande
tar hänsyn till sina profitintressen.
Om arbetskraften skall kunna åtnjuta
skydd och samhällsintresset skall
kunna tillgodoses måste det skapas
möjlighet för samhället att planera och
öva inflytande över produktionen.

Vad som hittills åtgjorts från samhällets
sida har icke haft någon nämnvärd
effekt. Den frivilliga varseltiden
för driftsinskränkningar eller driftsinställelser
är omgärdad med förbehåll
och kringgås ofta i praktiken. Rätten
till arbete måste lagfästas. Detta är numera
inget utopiskt krav. I de länder
där folket tagit makten är rätten till
arbete ett av de främsta lagbuden. FN:s
förklaring om »de mänskliga rättigheterna»
innehåller i detta avseende
följande: »Envar har rätt till arbete,
fritt val av sysselsättning, till rättvisa
och tillfredsställande arbetsförhållanden,
till skydd mot arbetslöshet.»

Norska stortinget har nyligen infört en
principförklaring i grundlagen av motsvarande
innebörd. Det heter däri: »Det
åligger statens myndigheter att tillrättalägga
förhållandena så att varje arbetsduglig
människa kan skaffa sig utkomst
genom sitt arbete.»

För säkrandet av rätt till arbete, full
sysselsättning och trygghet i anställningen
erfordras följande: 1. Envars
rätt till arbete, till fritt val av sysse]-

Torsdagen den 20 januari 1 {>55 ein

Nr 2

211

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sättning och trygghet i anställningen
inskrives i lag. 2. Samhälleliga pläneringsåtgärder
för upprätthållande av
produktion och full sysselsättning. 3.
Kapitalisterna berövas rätten att själva
avgöra om företag skall drivas eller
slås igen. Där de vägrar att hålla igång
viktig produktion, övertar samhället
företagen och driver dem i egen regi.
4. Skyldighet för företag att varsla
om förändringar av driften i så god
tid, exempelvis två månader i förväg,
att arbetsmarknadsmyndigheterna kan
överväga och vidtaga lämpliga åtgärder.

Med frågan om trygghet i anställningen
sammanhänger också frågan om
arbetstidens förkortning. Den tillhör de
mest brådskande reformkraven. Den
ökade hetsen i arbetet och rationaliseringen
medför snabbare förslitning
av arbetskraften. Frågan om 40 timmars
arbetsvecka är visserligen föremal
för utredning, vilket i och för sig
är bra. Beträffande vissa arbetargrupper
är emellertid läget sådant, ätt en
dellösning för deras vidkommande icke
längre bör få anstå.

Dessa grupper är gruvarbetare, treskiftsarbetare,
trafikpersonal, arbetare
med nattarbete, gjutare och vissa andra.
Gruvarbetarna har redan tillkämpat
sig 40 timmars arbetsvecka, men
erfarenheten visar att avtalsbestämmelserna
kringgås. EU lagfästande av 40-timmarsveckan är således även för
gruvarbetarnas del påkallad.

Samtliga dessa grupper här hälsofarliga
eller eljest pressande arbetsförhållanden,
varför eu snabb arbetstidsförkortning
är behövlig. Till detta kommer
att frågan för dem redan är utredd
av 1947 års arbetstidsutredning. Inga
sakliga hinder kan därför åberopas för
en omedelbar lösning. Vi anser därför
att arbetstidsförkortning till i princip
40 timmars arbetsvecka bör genomföras
från den 1 januari 1956 för de av
mig omnämnda grupperna.

Till frågan om tryggheten för arbetarna
hör också säkerhet på ålderdo -

men. Frågan om arbetarpensionering
aktualiserades på allvar redan för tio
år sedan, då riksdagen krävde en
förutsättningslös utredning. Det gick
tre år innan regeringen tillsatte den
begärda utredningen. Den arbetade i
tre år och avlöstes senare av en ny
utredning. Frågan har ännu icke lämnat
utredningsstadiet.

Eh alltmera kraftig arbetaropinion
kräver att det görs något annat än utredningar
i frågan. Landsorganisationen
underströk i ett uttalande inför
valet 1954, att arbetarpensioneringen
hörde till de aktuella krav som bör förverkligas.
Flera fackförbund har också
uttalat sig för en snabb lösning.

Eu undersökning av över 800 000 arbetares
socialförmåner bär visat, att
cirka 450 000 arbetare saknade reglerade
pensioner i någon form. Övriga arbetare
hade ytterst små pensioner, vanligen
mellan 300 och 600 kronor
per år.

Då man vet att det stora flertalet av
industriarbetarna inte kan kvarstå i
produktivt arbete till dess de erhåller
folkpension är det upprörande att den
viktiga frågan om arbetarpensionering
inte efter sju års utredningar fått sin
lösning. Ingenting hade hindrat att frågan
lösts provisoriskt åtminstone för
de mest utsatta grupperna. Den kommunistiska
gruppen framförde vid förra
årets riksdag ett förslag till en provisorisk
reform som ett led i en definitiv
lösning. Riksdagen hänvisade
emellertid till den pågående utredningen
och avslog förslaget.

Förslaget tog sikte på alla företag
med minst 50 anställda. Sådana företag
skulle åläggas skyldighet att upprätta
pensionsfonder, ur vilka arbetarna
vid viss ålder skulle äga rätt att
uppbära pension. Vid minst 20 års anställning
skulle den uppgå till två tredjedelar
av lönen.

Därest viljan finns att lösa denna
viktiga fråga kan den snabbt förverkligas.
Vi föreslår i en motion till årets

212

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

riksdag att frågan provisoriskt löses efter
ungefär de linjer som vi uppdrog
vid förra årets riksdag och att reformen
träder i kraft den 1 januari 1956.
Det gynnsamma ekonomiska läget med
stora vinster för företagen gör tidpunkten
särskilt lämpad för ett genomförande
av en arbetarpensionering på företagens
bekostnad. Jag vill i sammanhanget
betona, att vi är motståndare
till att finansieringen skall ske genom
avgifter från arbetarna. Kostnaderna
måste påvila företagen och eventuellt
staten, icke arbetarna.

Till sist skulle jag vilja säga några
ord om behovet av en författningsreform.
Redan vid 1948 års riksdag motionerade
den kommunistiska gruppen
om tillsättande av en kommission för
utarbetande av en ny och mera tidsenlig
författning än den våra 130 år
gamla grundlagar representerar. Med
en motivering, som visade att en saklig
prövning icke förekommit, avstyrkte
konstitutionsutskottet motionen, och
riksdagen följde utskottet. Senare har
emellertid justitieministern tillsatt en
utredning på nio personer. Det är betecknande
att det parti, nämligen vårt,
som tog initiativet till en författningsreform
sex år tidigare, icke blivit representerat
i utredningen. Ser man
emellertid på direktiven för utredningen
förstår man att det icke skulle vara
tjänligt för syftet att låta kommunisterna
representeras.

Redan i motiveringen påstår justitieministern,
att samhällsutvecklingen
åstadkommit »en jämnare fördelning av
inkomster och ekonomisk makt». Avsikten
är givetvis att markera, att någon
mera vittgående förändring av författningen
i demokratisk riktning icke
är behövlig. Men uttalandet är icke
desto mindre totalt felaktigt. Det förhåller
sig tvärtom så, att den kapitalistiska
utvecklingen lett fram till en
koncentration av den ekonomiska makten,
som 1809 års grundlagstiftare självfallet
icke kände någon motsvarighet

till. Kapitalistiska monopol bestämmer
i stor utsträckning prisbildningen och
disponerar över avsevärda delar av
landets produktiva resurser.

I den kommunistiska motionen
från år 1948 framhålles i detta avseende:
»Den maktkoncentration i samhället,
som uppkomsten av monopolkapitalismen
innebär, medför ett sådant
hot mot medborgarnas välfärd,
som grundlagstiftarna på sin tid endast
räknade med från Konungens sida.
Denna utveckling ställer krav på en författning,
vilken kan utgöra en fast
grund för en sådan demokratisering
av samhället och staten, som icke kan
äga rum annat än i strid mot monopol
och truster.»

Den moderna arbetarrörelsen är bärare
av en ny uppfattning om statens
uppgifter och dess förpliktelser mot
medborgarna. Arbetarrörelsen, i vars
målsättning ingår samhällets övertagande
av de mera betydande produktionsmedlen,
måste skapa en författning
som passar en stat som äger och
driver företag och även i övrigt aktivt
medverkar i det ekonomiska livet. Om
man med en författningsreform avser
att gagna folkflertalet kan inte dessa
synpunkter förbigås.

Folkrepresentationen intar inte i våra
dagar den ställning som den i enlighet
med demokratiens principer borde
intaga. Det är exempelvis enligt grundlagarna
icke riksdagen, utan Konungen
som utser regering. Det borde självfallet
tillkomma riksdagen att tillsätta
landets högsta verkställande myndighet.
Riksdagen borde också ensam vara
lagstiftande makt. I konsekvens därmed
bör den ha befogenhet att granska
och öva kritik mot de dömande myndigheternas
verksamhet. Det är en vidunderlig
ordning, att den lagstiftande
församlingens ledamöter icke ens kan
kritisera den dömande maktens och
domarnas handlingar utan att bli tillrättavisade
medelst klubbslag och till
och med berövas ordet.

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Nr 2

215

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I den kommunistiska motionen till
1948 års riksdag framhölls beträffande
rättsväsendet bland annat följande:
»Frågan om domstolarnas demokratisering
är av den karaktär att den vid
övervägande av en genomgripande
grundlagsrevision bör bliva föremål för
behandling. Folkets rätt att deltaga i
rättsskipningen borde i en demokratisk
författning fastslås.»

Detta resonemangs riktighet bar på
senare tid fått sin ytterligare bekräftelse
på ett synnerligen drastiskt sätt
genom vissa domslut och andra kända
förhållanden, vilka medfört att rättsskipningens
anseende sjunkit i allmänhetens
ögon i sådan grad, att man inte
längre kan förbigå dem med tystnad.
Dessa förhållanden kan inte avhjälpas
med en eller annan förordning om domares
bisysslor och liknande utan endast
genom att folkets rättsmedvetande
kommer till uttryck genom folkets reella
deltagande i den dömande maktens
verksamhet i alla instanser.

Den utredning, som tillsatts för en
översyn av författningen, måste ges nya
direktiv som gör det möjligt att vidga
utredningen till att omfatta utarbetande
av förslag till eu tidsenlig och demokratisk
författning. Dessutom bör utredningen
kompletteras med representation
för det kommunistiska partiet.

Det är uppenbart att 1809 års grundlagar
icke passar vår tid utan alltmer
hindrar en verklig demokratisering av
samhället. 1809 års kostym har blivit
för trång, särskilt beträffande vår tids
ekonomiska förhållanden. Fn författningsrevision
i den riktning vi påyrkar
innebär en modernisering och
demokratisering, som ger rum för bredare
folkligt inflytande och större resurser
för statsmakterna att behärska
det ekonomiska livet. Kommer en sådan
författningsrevision till stånd, skall
säkerligen även bekymren lätta för vår
hårt prövade finansminister.

Herr förste vice talmannen övertog

nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det politiska fältet är
ganska avbetat vid denna tidpunkt i
remissdebatten. Man kan nog säga, att
remissdebatten i främsta rummet är en
uppgörelse mellan partiledarna och regeringen.

Jag skall här närmast ta upp en aktuell
fråga inom den allmänna sjukförsäkringen.
Jag har fått många påstötningar
om arbetstagarbegreppet i sjukförsäkringen,
som berör många medborgare.
För den enskilde kan det vara
svårt att avgöra om han är arbetstagare
i lagens mening och sålunda kommer i
åtjutande av den obligatoriska tilläggsförsäkringen
respektive den obligatoriska
försäkringen för yrkesskada och
olycksfall i arbetet. I ett meddelande
från riksförsäkringsanstalten har framhållits,
att som huvudregel gäller att
arbetstagare är en person, som är i
tjänst hos annan och har rätt till semester
enligt semesterlagen. Erhåller
han endast provision, betraktas han däremot
i regel som självständig företagare.
Det förekommer att dessa provisionsanställda
kategorier utför likartat
arbete som kolleger i samma företag
men inte får tillgång till sociala förmåner
därför att de är provisionsavlönade.
Det är ju socialrättsligt oriktigt
att rubricera dylika befattningshavare
som självständiga företagare, då de
själva utför arbete och inte använder
medhjälpare. Dessa grupper får inte
mer än tre kronor i sjukpenning. I själva
verket får dylika anställda ingen ersättning
för olycksfall i arbete, dödsfall
eller invaliditet. Den nya sjukförsäkringsreformen
är ur dessa synpunkter
en försämring i socialt hänseende.

Det är en allvarlig brist i sjukförsäkringen
att det socialrättsliga begreppet
inte blivit klart definierat i samband
med reformens genomförande. Jag hyser
stora farhågor för att funktionärer -

214 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 era

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na vid sjukkassorna inte skall klara upp
arbetstagarbegreppet. Frågan har ofta
varit föremål för domstolsprövningar,
och vid sådana tillfällen har man nödgats
göra ingående utredningar för att
klara upp det civilrättsligt arbetstagarbegreppet.

De svårigheter våra sjukkassor tycks
ha och kommer att få då det gäller att
avgöra vem som skall betraktas som
arbetstagare respektive företagare bottnar
väl närmast i det diffusa arbetstagarbegrepp,
som lagen bygger på. Ur
socialrättssvnpunkt vore det lämpligt
att man gåve vissa provisionsanställdä
grupper, som handelsresande, bensinförsäljare,
fÖrsäkringsfunktionärer, ackordmätare
och andra beroende uppdragstagare,
samma förmåner som
skogskörare. T sitt arbete är de kanske
hårdare knutna till och mer beroende
av sina huvudmän än skogskörarna,
och i praktiken är de närmast att betrakta
som arbetstagare.

I vissa lagar rubriceras de arbetstagare
jag här talat om som beroende
uppdragstagare. Det bär vid flera tillfällen
i riksdagen påyrkats, att samma
definition borde stipuleras i semesterlagen.
Efter utredningskrav från riksdagens
sida har socialministern hänskjutit
frågan till arbetstidsutredningen.
I samband med regeringspropositionen
om sjukförsäkring upphöjdes skogskörarna
till arbetstagare. Jag motionerade
vid detta tillfälle om att de beroende
uppdragstagarna över hela det socialpolitiska
fältet borde erhålla samma
förmåner som skogskörarna. På en fråga
av mig förklarade statsrådet Sträng
i debatten om sjukförsäkringen, att arbetstidsutredningen
skulle vara klar
1953, och han trodde att frågan skulle
kunna föreläggas 1954 års riksdag.
Detta löfte till riksdagen har inte infriats.
Vid höstriksdagen meddelade
herr Sträng, att utredningen kunde beräknas
vara klar först under 1955.

En fråga som livligt diskuterats i
riksdagen och bland allmänheten är hö -

gertrafiken. 1954 års högertrafikutredning
avlämnade sitt betänkande redan
i slutet av oktober med tanke på att
högertrafikproblemet skulle kunna avgöras
vid 1955 års riksdag. Enligt
vad kommunikationsministern meddelat
skall först en folkomröstning företas
på höstsidan, och frågan kan sålunda
inte behandlas förrän vid 195(3 års riksdag.
En sådan förskjutning kan avsevärt
öka omläggningskostnaderna.

1939 års högertrafikkommitté föreslog
enhälligt eu omläggning till högertrafik.
Majoriteten i 1954 års högertrafikkommitté
kom till samma förslag.
Ett 70-tal instanser har yttrat sig över
det av 1954 års kommitté för utredning
om högertrafik avgivna betänkandet,
och en överväldigande majoritet av
dessa förordar rent principiellt högertrafik,
medan meningarna däremot bryter
sig starkt när det gäller högertrafikkommitténs
förslag beträffande bland
annat finansieringssättet och grunderna
för ersättning.

Av de tio statliga myndigheter som
anmodats yttra sig är det sex som tillstyrker
förslaget, medan endast en,
nämligen statskontoret, bestämt avstyrker.
Av de övriga är statens järnvägar
negativ i sitt remissvar men tar ingen
bestämd ställning. Kommerskollegium
hyser starka betänkligheter men anser
sig inte böra avstyrka. Arbetsmarknadsstyrelsen
understryker vikten av att
frågan om det framtida trafiksystemet
definitivt löses. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
liksom statens trafiksäkerhetsråd
ställer sig starkt positiv till
reformen. Av landets samtliga länsstyrelser
tillstyrker femton klart kommitténs
förslag, medan sex avstyrker och
två inte har yttrat sig.

Tanken på en folkomröstning har avvisats
av 22 instanser, 41 har inte yttrat
sig och 2 anser att en folkomröstning
bör komma till stånd.

I högertrafikbetänkandet har jag anfört,
att jag inte har några principiella
invändningar mot en folkomröstning,

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Nr 2 215

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men om en sådan skall äga rum först
i höst, blir beslutet försenat. Jag kan
inte tänka mig annat än att den femåriga
väginvesteringsplanen kommer
att bli lidande av att beslutet uppskjutes.
Det är viktigt för vägmyndigheterna
att få direktiv om huruvida vägarna
skall anpassas för höger- eller vänstertrafik.
Även bensinstationer och serviceverkstäder
väntar otåligt på statsmakternas
definitiva beslut.

Jag betraktar för min del en omläggning
till högertrafik också som en förbättring
av kommunikationerna mellan
de nordiska länderna. De norska motororganisationerna
har nyligen uppmanat
den norska representationen i
Nordiska rådet att snarast möjligt ta
upp frågan om Sveriges övergång till
högertrafik. En liknande aktion har
gjorts från Danmark. Stora nordiska
tankar diskuteras i Nordiska rådet och
mellan de nordiska regeringarna på
samfärdselns och ekonomiens område,
bland annat tullunion, öresundsbroprojektet
och gemensam trafiklagstiftning.
Högertrafikregeln anser jag självklar,
herr talman, om vi skall tänka nordiskt.

Finansministerns nya tåg — såsom
det har kallats i debatten — när det
gäller beskattning av motorismen har
redan berörts så mycket tidigare att
jag skall inskränka mig till att konstatera,
att den tunga trafiken kommer att
drabbas mycket hårt. Nya taxeförhöjningar
för både drosk-, buss- och lastbilstrafiken
förefaller ofrånkomliga.
Den hårda beskattningen som trätt i
kraft på nyåret och ytterligare nya pålagor
blir närmast ett dråpslag mot den
privata busstrafiken, men det är kanske
meningen med det hela, för att man
skall skydda järnvägsmonopolet.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Jag skall först mycket
kortfattat knyta några reflexioner till
de punkter i statsverkspropositionen
som berör statsbidragen till kommunerna.

För landskommunerna betyder dessa
statsbidrag mycket ekonomiskt sett. En
ändamålsenlig utformning av bidragen
är av avgörande betydelse för kommunernas
möjligheter att hålla en tillfredsställande
standard. Det håller nu på att
ske en förskjutning, och i många fall
talar man om cn övervältring på kommunerna
av kostnaderna för olika verksamhetsgrenar.
Årets statsverksproposition
ger starka belägg för den saken.

Trots en utbyggnad av skolmåltidsverksamlieten
har anslaget i år kunnat
sänkas från 34 miljoner kronor till 24
miljoner kronor. Minskningen har kunnat
ske emedan skatteunderlaget i kommunerna
har ökat och bidragsprocenten
av den anledningen har minskat.

Kostnaderna för skolmåltidsverksamheten
uppgår nu till 90—100 miljoner
kronor. Statsbidraget betyder då att staten
endast bestrider ungefär en fjärdedel
utav kostnaderna till verksamheten.
När dessa statsbidrag infördes, var ju
avsikten, att staten skulle ta den största
delen av dessa kostnader. Nu får i stället
kommunerna bära ungefär tre fjärdedelar
genomsnittligt sett av detta. Likadant
är det med en råd andra statsbidrag
till kommunernas verksamhet.

Då frågar man sig: Varför har inte
detta rättats till redan tidigare? Ja, här
ligger det till på det sättet, att utredningarna
om dessa statsbidrag har varit
den käpp i hjulet, som har hindrat
åtgärder för att få till stånd en ändring
av dessa missförhållanden. Jag tror
att det inte är någon överdrift att säga,
att det är ett livsvillkor för kommunerna,
att statsbidragen till den kommunala
verksamheten verkligen blir effektiva.
Regeringen bör därför se till att
förslag härom kommer fram utan onödigt
dröjsmål.

Sedan är det en. annan fråga, som jag
gärna ville beröra litet. Vi hade ju tidigare
räknat med att frågan om en
ny pastpratsindelning skulle komma under
det här året. Vi har blivit underkunniga
om att frågan liar blivit upp -

216 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

skjuten på grund av mellankommande
omständigheter eller vad man skall använda
för uttryck. Sett ur ren landsbygdssynpunkt
är det ju inte så mycket
att erinra mot att frågan i viss mån
ställs på framtiden.

Oavsett om man här går på de sakkunnigas
förslag eller på kyrkomötets
förslag innebär nämligen resultatet, att
vi skulle få en viss minskning av prästtjänsterna
på landsbygden. Jag är sålunda
alldeles överens med statsrådet
om att det inte finns någon anledning
att forcera frågan. Å andra sidan sker
emellertid nu en vakanssättning av
tjänsterna, som självfallet medför vissa
svårigheter. Ovissheten om hur det skall
bli kan ju inte heller vara någon stimulans
för en bättre rekrytering av
prästbanan.

Jag måste säga att jag för egen del
har mycket svårt att förstå den njugghet,
som ligger bakom kraven på en
minskning av antalet präster. Befolkningsminskningen
på landsbygden bereder
ju stora svårigheter även för kulturlivet
där. Indragna skolor och lärartjänster
betyder sämre resurser också
exempelvis för det frivilliga folkbildningsarbetet.
Indragna prästtjänster
kommer att innebära en ytterligare utarmning
av bygdens andliga och kulturella
liv. Det är ingen överdrift att
påstå, att det kyrkliga livet har en så
fast anknytning till mycket stora grupper
av vårt folk, att det skulle vara felaktigt
av staten att ställa sig avvisande
till de ganska allmänna kraven på att få
behålla de nuvarande prästerliga tjänsterna
i största möjliga utsträckning.

Vi har ju kunnat glädja oss åt en
oanad ökning av de materiella resurserna.
Det innebär en förbättring av
möjligheterna för kulturell verksamhet
och även, får vi hoppas, för andlig odling.
Vi är också glada över att anslagen
till folkbildningsverksamheten och
till nykterhetsverksamheten har kunnat
ökas även i innevarande års statsverksproposition.
Det kan väl då inte

vara riktigt att minska möjligheterna
för den kyrkliga verksamheten. Jag
tror att det inte minst i vår tid behövs
ett ökat stöd åt de i verklig mening
uPPbyggande krafterna inom vårt folk.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag skall, eftersom det
är så sent, nu inskränka mig till ett
par reflexioner i anledning av den diskussion
om bostadspolitiska frågor,
som har förts här i går och i dag.

Först vill jag emellertid säga ett par
ord om ett avsnitt i bilaga 7 till statsverkspropositionen
under rubriken Bostadsbyggande
m. m. Jag vet ju, att det
här i riksdagen finns många kommunalmän,
och det är inte minst i anledning
därav som jag vill ta upp denna
sak. Där säger departementschefen i ett
stycke, att nettoutgifterna under budgetåret
för familjebostadsbidrag, familjebidrag
och bränslebidrag har
uppgått till 61 miljoner kronor. Förhandsberäkningarna
visade, att det
skulle ha gått åt 75 miljoner kronor.
Departementschefen säger vidare, att
man inte har haft tid att analysera anledningen
till att kostnaderna eller anslagsbelastningen
inte har blivit högre.
Men sannolikt, säger han, är en av
orsakerna härtill, att kravet på anslag
på grund av de från oktober 1953 ändrade
bidragsvillkoren på vissa punkter
överskattats. Å andra sidan föreligger
troligen en eftersläpning i utbetalning
av bidragsmedel till städerna och köpingarna.
Vidare har balansen av inneliggande
icke avgjorda ärenden ökats.

Om man läser den mening, som talar
om eftersläpningen, kan man kanske
få den föreställningen, att bostadsstyrelsen
inte hunnit med att på tillfredsställande
sätt sköta utbetalningarna och
bidragsgivningen till städerna och köpingarna.
Detta är emellertid inte alls
förhållandet. Bostadsstyrelsen utbeta -

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Nr 2

217

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lar medlen till förmedlingsorganen på
dessa orter, vilka själva beslutar om
bidragen, allteftersom rekvisitionerna
inkommer.

Däremot är det på det sättet att stor
eftersläpning råder i fråga om behandlingen
av de bidragsärenden som ombesörjes
av städer och köpingar. Även
när det gäller länsbostadsnämnderna
förekommer en sådan eftersläpning, beroende
på knapphet på personal.

Bostadsstyrelsen behandlade under
budgetåret 1951/52 —- det var det sista
hela budgetåret innan decentraliseringen
av bidragsgivningen skedde till städer
och köpingar — mellan 10 000 och
11 000 bidragsärenden. Vid budgetårets
slut hade man 372 inneliggande
icke behandlade ärenden, vilket innebar
att balansen uppgick till cirka 3^2
procent av samtliga ärenden. Sedan decentraliserades
beslutanderätten från
ingången av 1953 till städerna och köpingarna.
Vid budgetårsskiftet 1954/55,
alltså det senaste budgetårsskiftet, hade
länsbostadsnämnderna och de förmedlingsorgan,
som själva beviljar bidrag,
en balans av nära 7 000 ärenden av
samtliga 21 000. Det var alltså en balans
som uppgick till över 30 procent.
Det är klart att detta är otillfredsställande.

Nu får man hoppas att bidragsgivningen
så småningom skall kunna skötas
så att denna balans nedbringas avsevärt.
Ett väsentligt motiv för decentralisering
av beslutanderätten i dessa
ärenden till förmedlingsorganen var,
att man skulle kunna behandla inkomna
ansökningar snabbare och smidigare.
Bostadsstyrelsen har inte något
ansvar för den eftersläpning som nu
skett och för de nuvarande förhållandena,
utan det ligger hos de decentrala
organen.

•lag tror emellertid att det är just
denna eftersläpning hos förmedlingsorganen
och i länsbostadsnämnderna i
fråga om behandlingen av ansökningarna
som är den främsta anledningen

till att bidragsanslaget inte har belastats
mer än vad som är fallet. Jag har velat
nämna detta allra först för att inget
missförstånd skall uppstå.

Sedan skall jag bara i korthet anföra
några synpunkter i anledning av diskussionen
här i bostadsfrågorna, en
diskussion som förekom i går och som
förekommit i dag. Jag skall söka undvika
att upprepa något av det som förut
sagts från särskilt socialministerns
sida i de här frågorna.

Det var ju så att högerledaren redan
i sitt första anförande i går kom in på
bland annat de bostadspolitiska frågorna
och tog upp dem till behandling.
Det är ju ingen mening att nu gå in
på en rad allmänna påståenden, som
han presterade, och ta upp dem på
nytt till diskussion. En sak kan man
emellertid utveckla en smula utöver
vad som redan har skett från annat
håll.

Herr Hjalmarson menade, att om
man kunde avskaffa de hinder som föreligger
för fri konkurrens på bostadsbyggandets
område, så skulle det innebära
att man kunde bygga flera bostäder
och billigare bostäder. Kostnaderna
skulle sjunka. Samhällsingripandena,
de reglerande åtgärderna, lade enligt
herr Hjalmarson hinder i vägen för ett
effektivt bostadsbyggande, som skulle
ge oss flera och billigare bostäder. Han
menade att en fri konkurrens skulle
leda till mycket bättre resultat.

Nu skall jag bara understryka att
konkurrensen att bygga billigt är ju
egentligen fri. De flesta bostadslägenheter
bär i landet byggs på entreprenad,
men är det så på en ort att man
dessutom har ett allmännyttigt bostadsbyggande,
att man bygger inom
kommunen eller staden i egen regi, betyder
det att det föreligger en verklig
konkurrens också mellan olika företagsformer.
Har man dessutom bostadskooperativ
bostadsproduktion har man
ju konkurrens mellan dessa olika former,
och det är ju tack vare statens

218

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 cm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och kommunernas ingripande som vi
har allmännyttig bostadsproduktion.
Men jag vill, trots att det bär sagts förut,
erinra om att den privata företagsamheten
och den fria konkurrensen
har ju misslyckats tidigare på bostadsförsörjningens
område. 1940, 1941 och
1942 sjönk bostadsbyggandet mycket
kraftigt, och anledningen till att det
sjönk var i huvudsak att bostadsföretagarna
hyste farhågor för en minskad
efterfrågan, en sak som de själva bär
intygat. Deras förnämsta organ uppgav
detta år 1942. Man ville inte bygga bostäder
därför att man räknade med att
det inte skulle bli någon efterfrågan,
men efter 1942 vaknade man till insikt
om att detta var en fullständig felbedömning.
På grund av denna felbedömning
var det ju ändå så att vi under
dessa år byggde ett otillräckligt antal
lägenheter. Denna minskning var så
stor, att omkring 70 000 lägenheter föll
bort, och sedan dess har vi hela tiden
haft bostadsbrist. Det är nog alldeles
nödvändigt att samhället har ett väsentligt
inflytande om man skall kunna
säkerställa bostadsförsörjningen på ett
tillfredsställande sätt. Jag är medveten
om att man kan diskutera olika detaljbestämmelser
och ha olika meningar
om hur de skall utformas eller om de
är alldeles nödvändiga. Men det var ju
inte detta som herr Hjalmarson tog
upp utan det var den stora frågan om
samhällets inflytande contra den fria
konkurrensen.

Det är ett stående argument från högerhåll
att man kan bygga billigare,
bara man från statens och det allmännas
sida vill vara med om att se till att
man skapar förutsättningar därför eller
att man i varje fall inte förhindrar att
sådana förutsättningar skall föreligga.
Jag tror för min del, att man kan genomföra
både rationaliseringar och förenklingar,
sen sänker kostnaderna för
bostadsbyggande. Det är ju också så att
statens verksamhet på detta område
hela tiden varit inriktad härpå. Statens

byggnadslånebvrå och bostadsstyrelsen
har bedrivit en verksamhet, som i stor
utsträckning avsett att försöka åstadkomma
lägre kostnader. Under 1940-talet byggdes experimenthus. Regelhusen
är ett resultat av denna experimenthusbyggnadsverksamhet.
Träbesparingarna
under 1940-talet och framöver var
en följd av bostadsstyrclsens insatser
och propaganda. Denna träbesparing
har medfört, att man har sparat många
tiotal miljoner kronor. Granskningen
och värderingen i samband med låneärenden,
som förekommer inom bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna,
ar inriktad på att pressa ner kostnaderna
och se till att bostadsbyggandet
inte onödigtvis fördyras. Jag tror,
att alla är positivt inställda till kostnadsminskningar,
och det är ju också
så som många gånger erinrats, att staten
och de statliga organen försöker
att gynna dessa strävanden att åstadkomma
lägre kostnader. Vi bär ju ett
särskilt anslag till maskinlånefonden,
och vi har ju den verksamhet som statens
nämnd för byggnadsforskning och
bostadsstyrelsen bedriver. Men jag tror
inte att man skall försöka inbilla
folk att det går att åstadkomma
någon revolution på kort tid, så att
det kan bli mycket stora kostnadssänkningar
i brådrasket. Förmodligen blir
kostnaderna inte mycket lägre, om man
inte kommer på någon alldeles ny metod
eller något nytt material, och det
kanske man inte skall förvänta. Vid
experimenthusbygge vinner man en
förenkling och en rationalisering när
det gäller en detalj, som man sedan kan
utnyttja, och vid ett annat sådant experimenthusbygge
hittar man något annat,
som kän vara bra att tillämpa i
fortsättningen. Så småningom samlar
sig dessa små besparingar till icke obetydliga
kostnadssänkningar. Å andra sidan
skall tnan ha en sak klar för sig.
Då man bygger experimenthus, gör
man det i allmänhet under de mest
gynnsamma förhållanden. Man har

Torsdagen den 20 januari 1935 em

Nr 2

219

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kanske eu tomt som inte bereder några
svårigheter, man har skickliga projektorer,
arbetet är väl planlagt och organiserat.
Materialet finns framme och
allting ligger klart. Under sådana förhållanden
kan .man få fram ett billigare
hus.

År 1950 spelade elementhusen en
rätt stor roll, och det var faktiskt så att
dessa egnahem byggdes kanske 7 000 å
8 000 kronor billigare än ett motsvarande
husbygge på annat sätt. Men hur är
det i dag när man skall bygga sådana
elementhus på större områden? Yad
kostar de nu? Såvitt jag har riktiga
upplysningar, är kostnaderna för ett
elementhus precis desamma som för
vilket hus som helst. Yi liar ett experimenthus
som byggts under senare tid
och som kallas Nivishus. Från deras
sida som skötte denna byggnation
framhölls,, att byggnådskostnaderna för
detta! hus uppgick till endast 32 000
kronor. Därtill kommer sedan kostnaderna
för tomten. Dessa hus skall nu
byggas i större skala. Det är ett företag
som fått rätt att bygga dem, och nu
kostar de 42 000 kronor plus tomtkostnader.
När de blir färdiga kostar de
förmodligen litet mera — så brukar
det ju alltid vara. Hur är det med
Lineroliuset i Lund? Det är ett hus som
ansetts passa särskilt väl för landsbygden.
Enligt de uppgifter som man fått
byggdes detta hus för 25 000 kronor.
Nu vet jag inte vad ett sådant hus kan
komma att kosta när man får det helt
färdigt, men jag vet, att när eu ansökan
om lån kom in från eu lånesökande
i södra Sverige, som ville
bygga ett sådant hus, kostade det inte
25 000 kronor utan 33 000. Härtill kommer
tomtkostnaden. Niir huset sedan
blir färdigt är jag övertygad om att
kostnaderna inte kommer att stanna
vid dessa 33 000 kronor.

Jag trpr inte alt kostnaderna skulle
bli nämnvärt högre, om man i stället
byggde ett hus enligt bostadsstyrelsens
ritningar, typ 105 eller 155. Det blir

ungefär samma kostnader, om man
planlägger byggnationen väl. Och då
skall man ha i minnet, att om man bygger
efter de typritningarna och arbetsbeskrivningarna,
så får man ett hus,
om vilket man vet eu hel del, ett hus
som är prövat och som man känner
till undcrliåliningskostnaderna för. Det
kan man omöjligen veta, när man bygger
ett experimenthus, och underhållskostnaderna
utgör ju, som alla vet, en
ganska stor del av hela kostnaden. Det
är också en sak att bygga ett billigt experimenthus
under mycket gynnsamma
förhållanden, en annan sak är att bygga
sådana hus under olika förutsättningar
runt om i hela Sveriges land. Och då
tycker jag inte man skall inbilla folk,
att man lyckats bringa ned kostnaderna
så mycket, som man i reklamen för »politiska»
hus och andra husbyggen ibland
vill göra gällande.

Eu annan sak, som jag tror är viktigare
än allting annat i detta sammanhang,
är att egnahemsbyggarna får ordentligt
stöd av de kommunala myndigheterna,
ett stöd som innebär att ingenting
lämnas åt slumpen. De kommunala
myndigheterna bör hjälpa egnahemsbyggarna
från början och se till att de
inte gör några ofördelaktiga affärer, att
tomten är klar o. s. v. De bör också
se till att flera av egnahemsbyggarna
får bygga — det går att ordna s. k. seriebyggen
—- på billigaste och förmånligaste
sätt; de kan verkställa centrala
iuköj) in. in. Jag iir övertygad om att
det där finns stora fördelar att vinna.
Däremot finns det ingen anledning att
skapa överdrivna föreställningar om
hur mycket man kan pressa ned byggnadskostnaderna.

Sedan skall jag inte gå närmare in på
herr Wedéns mångordiga resonemang
under gårdagen om bostadsbyggandet.
Han har för övrigt redan fått svar av
socialministern. Herr Wedén ansåg, att
socialministern hade bromsat upp byggandet
av bostäder, och liknade statsrådet
vid en chaufför, som kör bilen

220 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

med åtdragen handbroms. Men det är
väl ändå onödigt att resonera så! Socialministern
måste naturligtvis se till att
man går försiktigt fram på detta område.
Han känner sitt ansvar och vet
att man måste ta hänsyn till de föreliggande
resurserna och till alla berättigade
behov inom andra investeringsområden.
För övrigt skulle, såvitt jag
fattat innebörden i folkpartiets bostadspolitiska
och skattepolitiska framstötar
vid förra årets riksdag, en politik i enlighet
med den då från det hållet förordade
i mycket hög grad ha försvårat
och motarbetat strävandena att hålla
bostadsbyggandet på en hög nivå under
kommande budgetår. Det recept herr
Wedén nu rekommenderar skulle enligt
min mening resultera i förlängda
byggnadstider, förhöjda kostnader och
färre färdigställda lägenheter. Om vi
valde det receptet, riskerade vi nog att
åka fast för ovarsam framfart, och eftersom
herr Wedén inte vill använda
handbromsen, hade vi väl fått stoppa
motorn och lägga in en växel, som man
måste göra i sådana situationer.

Det ekonomiska läget är nu sådant att
det motiverar särskilda åtgärder syftande
till att bevara den ekonomiska stabiliteten.
Det vet vi alla, och det har vi
ju också nu diskuterat här under två
dagar. Jag tycker det är glädjande att
vår bostadsbvggnation under sådana
förhållanden har blivit så relativt välvilligt
behandlad i statsverkspropositionen
som fallet är. Den har behandlats
med större välvilja än förut, när vi har
haft inflationstendenser och risk för
instabilitet.

Slutligen vill jag tillägga att det är
svårt att förneka alt vi under senare
år i våra strävanden att komma till
rätta med bostadsbristen har varit inne
på riktiga vägar. Antalet färdigställda
lägenheter har stigit år från år sedan
1951. Det året färdigställdes 39 784 lägenheter.
År 1952 fick vi 44 736, år 1953
fick vi 51 911, och för 1954, alltså förra
året, har man i statsverkspropositionen

räknat med 55 000 lägenheter. Sistnämnda
siffra är förmodligen inte fullt klar
ännu. Det kan bli ännu några flera lägenheter.
Och för kommande budgetår
räknar man med att kunna färdigställa
57 000 å 58 000 lägenheter.

Jag tillhör dem som tror att enda
medlet att avskaffa bostadsbristen är
en ökad produktion av lägenheter, och
jag tycker för min del att man har rätt
att hysa vissa förhoppningar därvidlag,
när man tar del av föreliggande siffror,
som visar hur bostadsbyggandet har
ökat år från år sedan 1951.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Den statliga och kommunala
arbetsvärden har undergått en
mycket glädjande utveckling från en
blygsam början till att för år 1953 omfatta
24 av olika huvudmän drivna träningsverkstäder
och arbetscentraler.
Särskilt uppmuntrande är det förhållandet
att antalet verkstäder under 1955
beräknas öka till 44, d. v. s. nästan en
fördubbling på två år. Detta visar att
kommuner och landsting har funnit
verksamheten värdefull och nödvändig.

Efter det interpellationssvar som civilminister
Lange lämnade vid höstriksdagen
och som gällde anställande
av partiellt arbetsför arbetskraft i statlig
tjänst, har vi anledning hoppas att
de uppmjukade villkoren där skall bli
en förebild även för kommunala och
privata arbetsgivare, så att det begränsade
friskintyget inte skall behöva utgöra
hinder för någon omskolad att erhålla
arbete inom statlig, kommunal
eller privat tjänst på ett område där
vederbörande har möjligheter att på ett
gott sätt fylla uppgiften.

Det är också med särskild tillfredsställelse
man i årets statsverksproposition
läser, att verksamheten i enlighet
med änkepensioneringskommitténs för:
slag skall utvidgas att omfatta även ensamställda
kvinnor och att dessa skall
få samma förmåner som partiellt arbets -

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Nr 2

221

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

föra. Svårigheter har hittills visat sig
för kvinnorna dels däri att de omskolningskurser
som funnits har lämpat
sig mindre väl för kvinnlig arbetskraft,
dels däri att kvinnorna varit starkt
bundna till hemorten. Det senare hindret
gäller inte bara kvinnorna utan även
många manliga familjeförsörjare, som
skall undergå omskolning och arbetsträning.
Även om verksamheten är relativt
ny, har erfarenheten givit vissa
värdefulla rön. Det har visat sig, att
en del vägledande synpunkter varit riktiga,
medan andra varit praktiskt mindre
användbara. Den tanken, att hjälp till
självhjälp är värdefullare än understöd
— och detta inte bara för klientens personliga
trivsel utan också rent ekonomiskt
för samhället — har visat sig
riktig. En annan viktig lärdom som
erfarenheten givit är den, att alla inte
kan hjälpas genom omskolning. Olika
slag av hemarbete måste till som ett
komplement till omskolningsverksamheten.
Ett par exempel kan belysa saken.

En man insjuknar i polio och kan
efter tillfrisknandet inte återgå till sitt
gamla yrke. Han bor på landet och är
på många sätt bunden vid sin bygd.
Det finns inte möjlighet för honom att
utöva något av de yrken till vilka omskolning
kan komma i fråga. Här är
ett hemarbete det enda tänkbara.

Likadant är förhållandet för många
kvinnor. De kan för länge sedan ha
lämnat det offentliga arbetslivet och
haft husligt arbete i eget hem. Om de
sedan i femtioårsåldern blir nödsakade
att försörja sig genom arbete i öppna
marknaden, står de där handikappade.
Omskolning lönar sig inte vid den åldern
annat än i rena undantagsfall,
men även dessa grupper bör ju bli föremål
för arbetsvärd.

Det finns behov av att till varje arbetsträningsverkstad
få knyta en hemarbctsccntral.
Utlämning av hemarbete
sker väl i mindre skala vid våra arbetsträningsverkstäder,
men vi behö -

ver en utökning av personalen, ty arbetsledaren
och föreståndaren hinner
inte med mycket mer än arbetet inom
den slutna verkstaden, och arbetsanskaffningen
har varit och är ett av de
mest tidskrävande momenten för dem
som leder i liemarbetscentralerna. Man
kan säga att detta är en uppgift för
landstingen, som i regel är huvudmän
för träningsverkstäderna, men det skulle
behövas en statlig stimulans till anställande
av hemarbetsledare i form av
ett bidrag till lön åt sådana efter samma
grunder som till arbetsledare vid
arbetsträningsverkstäder. Även arbetsvårdsavdelningarna
vid länsarbetsnämnderna
behöver en motsvarande upprustning.
Länsarbetsnämnderna skulle
säkert kunna göra en inventering av
lämpliga arbetsobjekt inom sina områden,
om de bara hade tillräckligt med
personal till förfogande.

Önskvärt vore även med någon form
av statlig medverkan när det gäller arbetsanskaffning.
Ett samarbete mellan
näringsgrenar som effektuerar statliga
beställningar samt arbetsvårdsorganen
jämte en fingervisning från statens sida
om arbeten eller arbetsmoment, som
kunde lämnas ut till arbetsvärden för
hemarbete, borde komma till stånd. Därigenom
skulle bättre arbetsobjekt kunna
erbjudas den handikappade arbetskraften.

För ensamställda kvinnor behövs
dessutom en kartläggning av såväl deras
sociala som ekonomiska situation.
Även deras fysiska och psykiska möjligheter
skulle behöva prövas. Det kan
betyda något av en katastrof för en
kvinna, som i flera år haft en mängd
uppgifter och vant sig vid att ha fullt
av människor omkring sig, om hon
plötsligt finner att hon är överflödig
och att hennes kraft och kunnighet
inte räcker till någonstans.

Mot hemarbetet har den anmärkningen
riktats, att det är dåligt betalt och
att hemmet inte bör vara en verkstad.
Men i valet mellan att låta dessa kvin -

222

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

nor sjunka ned i en tilltagande oförmåga
och bli långvariga understödstagare
eller att låta hemmet samtidigt
vara arbetsplats väger fördelen av att
ha ett arbete mycket tyngre. Den dåliga
lönsamheten bör också kunna övervinnas
genom samverkan mellan olika
organ i samhället när det gäller arbetsanskaffning
och distribution.

En undersökning för att belysa hemarbetets
lönsamhet och i viss mån hemarbetarnas
arbetsförhållanden och sociala
möjligheter företogs på sin tid av
kommittén för partiellt arbetsföra och
länsarbetsnämnden i Borås. Undersökningen
redovisas i kommitténs betänkande
och ger belägg för att hemarbetet
kan ge försörjning åt människor, som
annars måste hänvisas till samhällets
socialvård.

Olika vägar måste prövas inom arbetsvärden.
Vi får inte vara så bundna
av traditionsiänkande, att vi inte vågar
pröva stigar, som för närvarande är
obeträdda. Misstag kan inte undvikas,
men de behöver inte bli av den storleksordningen
att de verkar äventyrande.
Gruppen av arbetshännnade och handikappade
människor behöver känna
ad samhället tror på deras möjligheter
genom att ge hjälp till självhjälp. Det
är människovärd — men det är också
samhällsekonomi.

Det finns många punkter i statsverkspropositionen
som man kan hvsa önskningar
inför. Jag skall bara nämna en
enda. Vi hade väntat att i år få anslag
upptaget för ett speciallärarinstitut, en
utbildningsanstalt som föreslagits redan
år 1947. Skolöverstyrelsen har år
efter år i sina petita äskat anslag för
detta speciallärarinstitut utan att det
föranlett någon Kungl. Maj ds åtgärd.
Ekonomiska skäl kan inte vara avgörande.
Andra kurser som nu pågår för
utbildning av olika slag av speciallärare
kräver mer pengar än skolöverstyrelsen
begär för institutets inrättande. Alla
som frågan berör klagar över den otillräckliga
tillgången på speciallärare för

hjälp- och särklasser, och därför är
det angeläget att denna brist snarast
avhjälpes.

I år har skolöverstyrelsen avstått från
att begära anslag till delta ändamål men
bär uttalat att den för budgetåret 1956/
57 skall begära erforderliga medel, och
det är att hoppas att ecklesiastikministern
då inte låter eventuella svårigheter
avskräcka utan söker bereda plats för
detta anslag. Behovet av speciallärare
växer och det måste tillgodoses genom
en mer ändamålsenlig planering av utbildningen
än den vi nu har.

Herr KELANDER (fp):

Herr talman! Jag skall be att få beröra
ett speciellt spörsmål i anslutning
till kommunikationsdepartementets äskande
i bilaga 27 i statsverkspropositionen.

För en ny tågfärja har där begärts
10 miljoner kronor utöver det tidigare
beviljade anslaget. Det är nu två år sedan
frågan om en ny tågfärja för kontinentaltrafiken
var uppe i riksdagen.
Det var i samband med beviljandet av
delanslaget på 5 miljoner kronor och
med en då av några sydsvenska riksdagsledamöter
väckt motion om en färjförbindelse
på Västtyskland. Kontinentaltrafiken
hade nämligen vid det tillfället
nödgats flytta över från Sassnitz
till Warnemunde, även denna plats belägen
i den östtyska delen.

I detta läge tedde det sig naturligt
att få en direkt färjled till det angränsande
Västtyskland, som redan då företedde
en stark expansion, inte minst i
fråga om handelsförbindelserna med
Sverige. Huvudsynpunkten var ju att få
behålla en ekonomiskt bärig svensk
kontinentalförbindelse. Den succéartade
utveckling, som den för turist- och
biltrafik inrättade leden till Travemiinde,
vilken nu kommer att trafikeras för
tredje året, haft, påvisar behovet av en
sådan förbindelse.

Då färjtrafiken den 17 augusti 1953

Torsdagen den 20 januari 1955 om

Nr 2 223

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

kunde återflyttas till Sassnitz, kom frågan
givetvis i ett nytt läge, särskilt Sédan
det visat sig att en allt större del
av den västtyska liksom den genomgående
trafiken kunde ledas denna väg.
TrellebOrg^-Sassnitz-leden har också
alltsedan sin tillkomst 1909 med några
av kriget betingade avbrott varit vår
verkliga kungsväg till kontinenten.
Fram till slutet av 1953 hade på densamma
utförts över 50 000 turer och
befordrats 4 miljoner resande och 8
miljoner ton gods.

Att godstrafiken för närvarande är
starkt uppåtgående och närmar sig den
höga förkrigsnivån visar en av järnvägsstyrelsen
anförd statistik, som jag
kan komplettera med det senast förflutna
årets. Medan det på Sassnitzleden
1953 överfördes 62 000 godsvagnsaxlar
var 1954 denna siffra 82 400, en siffra
som närmar sig de bästa årens före det
senaste världskriget och som visar en
ökning från föregående år med 33 procent.

Det är synnerligen glädjande att järnvägsstyrelsen
nu lagt fram ett definitivt
förslag, även om man skulle önska
att så hade skett redan under fjolåret.
Att styrelsen övergivit planen på en
färja avsedd uteslutande för gods är
förvisso också lyckligt, då det finns
goda utsikter för ett uppsving även för
persontrafiken. Nämnas kan att på leden
transporterades i fjol över 10 000
resande. Allt synes tala för att kapaciteten
—- med plats för drygt ett 35-tal
vagnar, 400 bilar på andra däck och utrymme
för cirka 500 passagerare — är
väl avvägd.

Med en tilltänkt normalhastighet på
18,5 knop behövs inte mer än tre och
en halv timme för överfarten, och med
tillhjälp av det gamla tonnaget — även
om hänsyn tages till tiden för färjornas
översyn och renovering och till uppehållandet
av den fina sommarleden till
Travemiinde — kommer man upp till
en trafikkapacitet motsvarande tiden
före sista kriget, då även de tyska fär -

jorna gjorde tjänst. Skulle sedah något
hinder möta mot att trafikera Sassnitz,
kan den nya färjan lätt överflyttas till
t. ex. Grossenbrode. Den leden är helt
klär och färden dit skulle inte behöva
ta méh än cirka sex tlihrhär.

Jäg vill till sist uttala det önskemålet,
att ritningarna färdigställs så snabbt,
att beställningen kan göras omedelbart,
sedan riksdagen fattat sitt, som jag hoppas,
positiva beslut i frågan. Tyvärr synes
de svenska varv, som kan komma
i fråga, i motsats till förhållandena för
bara ett halvår sedan, nu vara så engagerade,
att det torde bli svårt att placera
beställningen i Sverige, vilket man
naturligtvis ur allä synpunkter helst
skulle vilja se.

Trelleborgs stad bär visat stor beredvillighet
när det gäller fördjupandet
och utbyggandet av hamnen, och om
vi får behålla de fredliga förhållandena,
tycks allt vara tillrättalagt för en
storartad utveckling av denna route,
vilket är i hela landets intresse. Yi hoppas
sålunda att inom ett par år få se
den projekterade färjan inleda en ny
glansperiod i denna förnäma kontinentleds
historia.

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! När LO:s ordförande
Axel Strand i går i första kammaren
sade, att fackföreningsrörelsen inte
skall uppmana de svenska arbetarna
att visa återhållsamhet i lönepolitiken,
väckte det av allt att döma mycket stor
uppmärksamhet. Jag har litet svårt att
förstå det. Det skulle ha funnits betydligt
större anledning till uppmärksamhet,
om herr Strand velat deklarera den
svenska fackföreningsrörelsens inställning
till finansministerns hot att själv
bestämma lönerna här i landet.

Alt fackföreningsrörelsen inte kan
bedriva en återhållsam lönepolitik under
eu högkonjunktur, då arbetarna
klart ser, att det finns möjlighet att få
ut höga löner, det sades nämligen ifrån

224

Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

redan på LO:s kongress 1951. Då befann
vi oss i ett mellanläge. Vi hade
haft en högkonjunktur, då arbetarna
kunde erhålla höga löner, och fackföreningsrörelsen
hade bedrivit en återhållsam
lönepolitik. Under mellanperioden
hade utarbetats ett betänkande,
som hette »Fackföreningsrörelsen och
den fulla sysselsättningen», vari klart
sades ifrån, att om det återigen uppstår
en sådan högkonjunktur, under vilken
arbetarna bär möjlighet att få höga löner,
så höga att de, som det påstås,
skulle verka inflationsdrivande, kan
inte fackföreningsrörelsen ånyo ta på
sig uppgiften att rekommendera en
återhållsam lönepolitik. Det sades också
ifrån, att staten i det läget får se
till, att lönerna inte stiger över den
gräns, som kan tillåtas med hänsyn till
den samhällsekonomiska balansen.

Det är alltså inte svårt för LO:s ordförande
att nu säga, att LO inte skall
uppmana arbetarna att visa återhållsamhet,
om han samtidigt menar, att
staten skall bestämma lönerna genom
de åtgärder, som finansministern föreslår.
Arbetarna får gärna kräva hur
höga löner som helst, men regeringen
skall ombesörja att den verkliga lönestegringen
inte blir större än vad den
samhällsekonomiska ramen tillåter. Om
vi skulle vara optimistiska nog att tro,
att den generella löneökningen skulle
uppgå till 7 procent, menar fackföreningsrörelsen
då, att regeringen skulle
se till, att den verkliga löneökningen
blir de 3 procent, som statsministern i
går i första kammaren nämnde som
möjliga, om inte samhällsekonomien
skall råka i fara? Att alltså finansministern
får ordna det så, att de överskjutande
4 procenten inte ges ut? Godkännes
den linjen, har vi här i landet
inte längre anledning att fortsätta med
fria löneförhandlingar. Vad är det då
för mening med att hundratals personer
sitter här i Stockholm vecka efter
vecka och diskuterar hur höga lönerna
skall bli — motsättningar gör sig ju all -

tid gällande — om ändå alltsammans
bara är ett skådespel, och de verkliga
lönerna blir precis så stora som finansministern
anser att de bör vara?

Ja, vad skall det tjäna till? Vi brukar
ibland säga, att tillståndet här i
landet inte är sådant som i Ryssland,
där staten fastställer lönerna, utan vi
har fria löneförhandlingar mellan parterna
på arbetsmarknaden. Staten lägger
sig inte i det hela. Jag skulle vilja
gå så långt, att jag påstår, att om man
godkänner det förhållandet, att finansministern
bestämmer den reella lönesättningen,
då får ju vi närapå samma
system som ryssarna. Detta yttrande innebär
inte, att jag menar att man under
en högkonjunktur, då arbetarna
ser, att det finns möjlighet till högre
löner, inte kommer i ett särskilt dilemma
beträffande lönepolitiken. Jag bestrider
inte, att det uppstår svårigheter
i ett sådant läge, då företagen har en
god ekonomisk ställning, då de har goda
möjligheter att sälja och då de tjänar
pengar och då arbetarna upptäcker
chansen till högre löner, så höga att
det kanske vid första påseendet kan
verka som om det vore viss risk för
samhällsekonomien.

Nu säger inte jag att de höga lönerna
kommer att verka inflationsdrivande,
tv såsom redan framhållits här i remissdebatten
är nog talet om inflationsrisken
betydligt överdrivet. Om lönerna
skulle stiga mer än samhällsekonomien
egentligen tillåter, kommer resultatet i
första hand att bli en alltför stor påfrestning
på valutareserven. Därför kan
man inte bara resonera som så, att lönerna
gärna får stiga hur mycket som
helst och att det får gå som det vill
med samhällsekonomien. Man bör i stället
överväga, om det inte finns andra
möjligheter att lösa problemet. Man bör
ta reda på, om det inte har gjort sig
gällande nya idéer på detta område.

I internationella arbetsorganisationens
tidskrift, International Labour Review,
för juni 1953 finns det en artikel av

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Nr 2 225

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den holländske fackföreningsmannen
Vermeulen under rubriken »Kollektiv
vinstdelning». I denna artikel diskuterar
Vermeulen just detta, att man återigen
kunde komma i ett högkonjunkturläge,
där det fanns möjlighet för arbetarna
att ta ut så höga löner, att det
kunde vara fara för samhällsekonomien.
Han gör en återblick och konstaterar,
att under den sista högkonjunkturen
rekommenderade fackföreningsrörelsen
en återhållsam lönepolitik, men, säger
han, fackföreningsrörelsen skulle inte
åter kunna bedriva en sådan lönepolitik,
därest det inträffade ett liknande
högkonjunkturläge med möjlighet för
arbetarna att ta ut höga löner. VerMeulen
har alltså kommit till precis
samma uppfattning som den svenska
fackföreningsrörelsen. En facklig rörelse,
som skulle övergå till att försöka
bromsa löneutvecklingen i stället för
att kräva lönehöjningar, skulle i realiteten
göra slut på förutsättningarna för
sin egen existens.

Å andra sidan anser inte Vermeulen
att det är en riktig linje, som den svenska
fackföreningsrörelsen nu synes vilja
följa, då man menar att det är statens
uppgift att se till att lönehöjningarna
inte blir större än som är förenligt
med vad den samhällsekonomiska balansen
tillåter. Enligt Vermeulens uppfattning
bör man i stället uppmuntra
arbetarna att låta en del av de möjliga
löneförhöjningarna på något sätt stanna
kvar inom företagen. Om fackföreningsrörelsen
i eif högkonjunkturläge
bedriver en återhållsam lönepolitik,
kommer de pengar, som arbetarna helt
avstår från, att tillfalla företagen utan
alt det finns någon möjlighet för arbetarna
att få del av dessa pengar. Den
återhållsamma lönepolitiken kommer
med andra ord endast att gynna företagen.
De pengar, som arbetarna avstått
från, kommer att användas till investeringar
och till att på olika sätt konsolidera
företagen, och såsom en följd härav
kommer aktieägarna så småningom

att få gratisaktier. Men arbetarna, som
varit solidariska mot samhället och bedrivit
en återhållsam lönepolitik, får
inte någonting med av detta.

Därför måste man, säger Vermeulen,
försöka finna nya vägar, som den fackliga
rörelsen i ett sådant läge kan beträda.
Den enda möjligheten är, anser
han, att arbetarna, därest de låter löneförhöjningarna
stanna inom ramen för
vad som är samhällsekonomiskt lämpligt,
får garantier för att de pengar,
som alltså ligger kvar hos företagen, så
småningom på något sätt kommer arbetarna
själva till del. Såsom framgår
av rubriken till artikeln kommer Vermeulen
därvid in på tanken på en kollektiv
vinstdelning.

Jag kan kanske inte helt ansluta mig
till hans uppfattning på denna punkt,
men jag menar att när man diskuterar
dessa saker, måste man ha blicken öppen
även för de nya idéer som kan
komma fram. Den svenska fackföreningsrörelsen
och vår socialdemokratiska
regering ser inte, såsom jag förut
framhållit, någon annan utväg att komma
till rätta med problemet än att man
låter arbetarna begära vilka löneförhöjningar
som helst och att staten sedan
får laga så, att löneförhöjningarna inte
blir större än vad samhällsekonomien
tillåter. Jag kan inte acceptera denna
linje, och jag tror att åtskilliga av Sveriges
arbetare också har svårt att göra
det. Om den svenska fackföreningsrörelsen
går med på att finansministern
skall vara den, som till sist bestämmer
löneförhöjningarnas storlek, då finns
det inte längre en fri lönesättning här
i landet, då är det staten som bestämmer
och då är det meningslöst att man
sitter och förhandlar om dessa löner.
Det har emellertid visats att det finns
andra vägar, och det är dessa jag menar
att man skall överväga. Arbetarna
kan få ut högre löner, det vet vi, ty
företagen har det så bra, och det finns
möjligheter att ge arbetarna lönehöjningar
utan att deras ekonomi kommer

15 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 2

226 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

i fara. Jag vill också instämma i vad
herr Strand sade på en punkt, nämligen
att det är rätt märkvärdigt att, så fort
som en högkonjunktur gör det ekonomiska
läget bättre för företagen, är det
alltid arbetarna som skall vara illa ute,
det är alltid deras intressen som skapar
inflation. Som jag sade tror jag, att talet
om inflation är överdrivet. Detta hindrar
emellertid inte att det kan innebära
en fara för den samhällsekonomiska
balansen att ta ut dessa lönehöjningar
omedelbart. Men kräver man att arbetarna
inte skall ta ut höjningarna omedelbart,
får man ge dem garantier för
att de i annat sammanhang kan få ut
vad de nu avstår från. Den vägen att
överskottet skall tas in till staten kan
i varje fall inte jag acceptera.

Fru JOHANSSON i Skövde (s):

Herr talman! Debatten skrider mot
sitt slut, och jag skall försöka fatta mig
kort.

I flera sammanhang under debatten
har det framhållits vikten av att människan
kommer i centrum. Förvisso är
detta en verklig livsfråga i vårt moderna
samhälle, där maskinen mer och mer
blir herre över människan. Detta leder
mina tankar till den alltmera tilltagande
flykten från landsbygden.

Min hemvist är i ett typiskt jordbrukarlän
med stor landsbygd. Där har jag
tillfälle att konstatera hur omflyttningen
från landet till städer och tätorter ständigt
pågår. I den allmänna diskussionen
görs det oftast gällande, att orsaken
härtill är att söka i ungdomens nöjeslystnad
och dylikt. Det är att orättvist
bedöma läget. Nödvändigheten att vinna
en dräglig utkomst tvingar människorna
bort från den bygd där de i
regel har djupa rötter. Man har i denna
remissdebatt uttalat sin oro över den
tilltagande brottsligheten, spritmissbruket
m. in., och man vill på visst håll
teckna bostadsbristen som katastrofal.
Mina ärade kammarledamöter — det är

bara några få tappra som har orkat
stanna kvar •— jag skulle vilja rekommendera,
att ni reser ut i vårt land på
den svenska landsbygden och ser er
omkring. Ni skall få se att där finns en
hel del ödegårdar. När människor flyttar
från landet till städerna, kan de
nämligen inte ta bostäderna med sig.
Detta kanske också i någon mån kan
förklara hur vi har fått en sådan bostadsbrist
i städerna.

Jordbruket har under de senaste åren
genomgått en revolutionerande förändring.
Rationaliseringen har överflödiggjort
flertalet av landsbygdens växande
ungdom, och följden blir så småningom
ett manssamhälle, som ganska snart
gör läget ohållbart. Vi vet ju att det
heter: Det inte är gott för mannen att
vara allena. Vad är då att göra i denna
verkligt vitala fråga? Industrien bör så
långt som det är möjligt flyttas ut till
landsorten. Småindustrien och hantverket
bör få ett helhjärtat stöd. Det är
staten, landstingen och kommunerna
som bör känna ansvar i denna fråga.
Om vi kunde föra den till en lösning,
skulle många andra problem som en
följd härav elimineras. Jag vet att man
inom regeringen är intresserad av dessa
frågor. Handelsministern har under
det gångna året besökt olika platser i
landet och just behandlat frågor om
industrilokalisering. Jag hoppas att det
skall kunna vidtas åtgärder som kan
leda utvecklingen i gynnsam riktning.

Det är ytterligare en fråga som jag
vill beröra här och som underligt nog
inte berörts förut under remissdebatten.
Vi hade den dock uppe vid flera
tillfällen under hösten. Det är frågan
om pingströrelsens ansökan om tilldelning
av främmande valutor för
sändande av program i utländsk radio.

Från oppositionens sida har man i
mer eller mindre förtäckta ordalag velat
göra gällande, att regeringen inte
skulle ha varit besjälad av den verkligt
goda viljan att tillmötesgå pingströrelsens
önskemål. Jag är för min del över -

Nr 2 227

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tygad om att regeringen efter omsorgsfullt
och moget övervägande kommit
fram till den ståndpunkt som lett till
avslag.

Att frågan är komplicerad, har ju
erkänts av bland andra professor Håstad
i interpellationsdebatten den 9 december
1954. Trots de svårigheter, som
man förstår är förknippade med detta,
måste jag dock beklaga, om detta avslag
är definitivt. Hade det inte i detta fall
varit välbetänkt att även med risk för
vissa konsekvenser tillmötesgå pingströrelsens
begäran?

Under en följd av år har det svenska
folkets levnadsstandard höjts undan för
undan. I större utsträckning än vad
vi någonsin vågat hoppas kan vi i dag
tillgodogöra oss de värden som går att
köpa för pengar. Kommunikationerna
underlättar våra förbindelser med yttervärlden,
och vi reser som aldrig
förr. Har vi en välförsedd kassa med
oss, kan vi återvända till Sverige med
väskorna fulla av presenter och souvenirer,
som vi har tillhandlat oss för
främmande valutor. Detta gör vi, som
kanske har en mera självisk läggning.
Men det är inte alla som har dessa
intressen. Det finns stora grupper inom
de kristna samfunden som i stället för
att resa upp sina pengar offrar dem
för kristen verksamhet. Stora summor
offras för missionsverksamheten.
Pingströrelsens medlemmar har i det
fall det här är fråga om samlats omkring
ett missionsföretag, som ligger
dem mycket varmt om hjärtat. Besvikelsen
inför avslaget har varit och är
mycket stort. Man måste i viss mån förstå
dem. Det stora flertalet av pingströrelsens
medlemmar är människor ur
de lågavlönade grupperna, som oftast
med stora uppoffringar och kärlek till
sin församling samt lidelse för missionens
uppgifter skänkt väsentliga summor.
Inom pingströrelsen är det mycket
vanligt — hur underligt det än låter
för oss vanliga människor — att medlemmarna
offrar tionde av sina in -

komster till den kristna verksamheten.
De har sparat och sparat, och när de
nu stod vid målet för sina drömmars
förverkligande kom det från valutakontoret
och från regeringen ett bleklagt
nej.

Det är väl inte mycket att orda om
detta nu, men jag vill, herr talman, uttala
den förhoppningen, att regeringen
ännu inte sagt det sista ordet i denna
fråga. Skulle emellertid så vara fallet,
återstår det att framhålla vikten av att
då det signalerade dubbelprogrammet i
svensk radio genomföres, pingströrelsen,
liksom även andra kristna samfund,
bör få det utrymmer som den
med hänsyn till sitt stora medlemsantal
kan vara berättigad till.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag vill endast göra
några korta kommentarer på en del
punkter. Det är möjligt att en del redan
är sagt, men i så fall anser jag för min
del att det är så pass viktiga saker, att
det gott kan sägas en gång till.

Att regeringen kommit med förslag
om bilaccis och investeringsavgift omedelbart
vid denna riksdags början
tycks förvåna på många håll. Om man
ser på de sakliga skälen för införande
av dessa gamla bekanta pålagor i dagens
läge, kan det vara nog så motiverat
med en förvåning, men ser man
till den socialdemokratiska riktpunkten
att flytta över vårt lands tillgångar
från de enskilda till staten och därtill
betänker, att vi inte har val i år, borde
man vänta sig någonting i denna stil.
Ingen hade väl heller väntat sig att
bondeförbundets närvaro i regeringen
skulle utgöra något hinder. Herr Pettersson
i Dahl ansåg ju också att dessa
avgifter drabbar mera rättvist än en
räntehöjning. Det kan undras om denna
mening delas av de jordbrukare som
fått sig till livs, att bondeförbundet
åstadkommit ekonomisk stabilisering
genom sin medverkan i regeringen, och

228 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som i förlitande härpå uppsköt sina
maskininköp och andra investeringar
till i år för att kunna köpa billigare.

Är det inte i stället den största orättvisa
att de, som inte haft råd eller av
annan orsak uppskjutit sina inköp och
därigenom hållit tillbaka efterfrågan,
skall straffas för detta ur samhällets
synpunkt viktiga bidrag till ekonomisk
stabilisering? Likaså måste det anses
vara synnerligen orättvist att många
fattiga människor som har behov av
bil ■— i första hand arbetare och
andra på landsbygden med dess stora
avstånd och frånvaro av tillräckliga
kommunikationer — och som sparat
av sina små inkomster och väntat på
lägre priser, nu skall straffas på detta
sätt.

Under den senaste tiden har emellertid
inträffat en sak som gör oss folkpartister
tillfredsställda. Jag åsyftar att
betänkande avlämnats av jordbruksprisutredningen.
Gentemot den ovederhäftiga
kritik, som de andra partierna
förde mot folkpartiets jordbruksprogram
i våras, anförde jag under valrörelsen
i pressen, att utredningen troligen
skulle komma till ungefär samma
resultat som vi. Våra kritiker hade
emellertid tur. Betänkandet dröjde till
efter valet, varigenom våra kritiker
kunde få utdelning på sin propaganda.
Jag hoppas dock att väljarna är så
minnesgoda att de till nästa val kommer
ihåg vad som förevarit.

Det vore mycket mer att tillägga
men jag skall, herr talman, endast göra
en kommentar till finansministerns vid
gårdagens meningsbyte med Waldemar
Svensson gjorda påstående, att kommunernas
ansökningar om lånetillstånd
icke vore föremål för särskild bedömning
i departementet utan undantagslöst
beviljades, fastän det kunde dröja
något ibland. Jag har emellertid ofta
observerat att kommuner fått avslag på
dylika ansökningar, och det har till
och med hänt, åtminstone i ett fall, att
såsom villkor för en kommuns rätt att

upptaga lån till kostnaderna för en
lärarbostad uppställts, att kommunen
skulle taga särskild hyra för ett i källarvåningen
på bekostnad av bränsleutrymmet
inrättat garage för lärarens
bil. Kan man då förneka att finansdepartementet
ingriper i kommunernas
självbestämningsrätt?

Jag tror att det i det långa loppet
vore fördelaktigt med litet mera hänsyn
från regeringens sida åt olika håll.
Hur vore det om någon emellanåt viskade
i de mäktigas öra: Kom ihåg att
du är dödlig!

Härmed var överläggningen slutad.
De föredragna propositionerna hänvisades
till statsutskottet, varjämte de i
nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till
bankoutskottet, såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1955 skulle utgå,
till bevillningsutskottet och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner, och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 36, med förslag till förordning om
investeringsavgift för år 1955, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 39, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19

Torsdagen den 20 januari 1955 em

juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 41,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. m.;
och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 44, angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 17, av herr Johansson i Stockholm
in. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 18 av herr Lundberg;
nr 19 av herrar Holmberg och Johansson
i Stockholm; och

nr 20 av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg i Stockholm;

till bevillningsutskottet motionen nr
21 av herr Larsson i Luttra m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 22 av herr Johansson i Stockholm; till

statsutskottet motionen nr 23 av
herr Ericsson i Näs; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

24 av herr Svensson i Vä; och
nr 25 av herr Rimmerfors.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter
bankoutskottets memorial nr 1 och 2.

§ 5.

Föredrogs den av herr Helander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående vissa spörsmål i
samband med tillsättande av lasarettsläkartjänster.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 2 229

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

42, med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran
å järnväg av resande och resgods;
och

nr 43, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 116 § lagen den 8
april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och till förordning angående ändrad lydelse
av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;
samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 45, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 och 10 §§ förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307)
angående tullrestitution.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 26 av herr Agerberg m. fl.;
nr 27 av fröken Vinge m. fl.;
nr 28 av herr Olsson i Gävle in. fl.;
nr 29 av herr Hamrin in. fl.;
nr 30 av herr von Seth m. fl.;
nr 31 av herr Blidfors m. fl.;
nr 32 av herr Gustafsson i Borås
in. fl.;

nr 33 av herr Netzén in. fl.;
nr 34 av herr Hagård m. fl.;
nr 35 av fru Sjöstrand;
nr 36 av herr Bengtsson i Varberg
in. fl.;

nr 37 av herr von Friesen; och
nr 38 av herr Edberg m. fl.;
till bevillningsutskottet motionen nr
39 av herr Engkvist in. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 40 av
herr Pettersson i Norregård m. fl.;

230 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955 em

till behandling av lagutskott motionerna: nr

41 av herr Agerberg m. fl.;
nr 42 av herr Thapper m. fl.;
nr 43 av fru Andrén m. fl.; och
nr 44 av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 45 av herr Östlund m. fl.;
nr 46 av herrar Jönsson i Gärds Köpinge
och Ekdahl; och

nr 47 av herrar Svensson i Krokstorp
och Nilsson i Svalöv.

§ 8

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 48, av herrar Helén och Swedberg,
om en rådgivande folkomröstning
angående ett lösande av de organisatoriska
banden mellan kyrka och stat;

nr 49, av herr Nelander m. fl., om
viss ändring i den kommunala vallagen; nr

50, av herr Rimås, om en revision
av lagen angående rikets flagga;

nr 51, av herr Håstad m. fl., om ändrad
lönegradsplacering av vissa tullf
örvaltartj änster;

nr 52, av herr Spångberg m. fl., angående
utredning och förslag om försvarsorganisationens
fortsatta utveckling; nr

53, av herr Munktell m. fl., om
ändrad lönegradsplacering av gymnastiklärartjänsten
vid universitetet i
Uppsala;

nr 54, av herr Munktell m. fl., angående
omreglering av tjänsten som
idrottslärare vid universitetet i Uppsala; nr

55, av herr Svensson i Ljungskile,
angående viss ändring i bestämmelserna
om statlig studiehjälp åt elever vid
folkhögskolor;

nr 56, av fröken Vinge m. fl., om avskaffande
av elevavgifterna vid skolöverstyrelsens
biblioteksskola;

nr 57, av fröken Karlsson, om förbättrade
löne- och anställningsvillkor

för de ordinarie lärarna i hushållsgöromål
och kvinnlig slöjd vid Högre allmänna
läroverket för flickor i Hälsingborg; nr

58, av herr Sjölin m. fl., om förbättrad
löneställning för facklärarna
vid textilinstitutet i Borås;

nr 59, av herr Mellqvist m. fl., om bibehållande
av småskoleseminariet i
Falun;

nr 60, av herr Ericsson i Näs m. fl.,
om inrättande vid lantbrukshögskolan
eller Uppsala universitet av en lärostol
i landsbygdssociologi;

nr 61, av herr Jönsson i Rossbol
m. fl., om förhöjning av vissa vägbyggnadsanslag; nr

62, av herr Mellqvist m. fl., om
elektrifiering av vissa järnvägslinjer i
Dalarna;

nr 63, av fru Sandström m. fl., om
färdigställande av flygfältet i Umeå;

nr 64, av herr Eliasson m. fl., om
förhöjd pension åt förre konduktören
J. G. Söderberg;

nr 65, av herr Andersson i Björkäng,
angående pension ur statens domäners
fond åt förre arrendatorn A. G. Malm;

nr 66, av herr Fröding m. fl., om beredande
av pension åt vissa arvodesanställda
underofficerare vid krigsmakten; nr

67, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., angående viss ändring av bestämmelserna
om beskattning av traktamentsersättningar; nr

68, av herr Eliasson m. fl., angående
viss ändring av bestämmelserna
om inbetalning av skatt medelst check;

nr 69, av fröken Liljedahl och herr
Nilsson i Lönsboda, angående möjligheterna
att vid uppläggandet av nya
sedeltyper ge olika sedelvalörer sådan
form eller sådant format, att de kan
skiljas från varandra enbart genom
känsel;

nr 70, av herr Lundberg m. fl., om
tilläggspension åt materialförvaltaren
Martin Karlsson;

nr 71, av herr Persson i Appuna
m. fl., om viss ändring i förordningen

Nr 2 231

Torsdagen den 20 januari 1955 em

om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel; nr

72, av herrar Adamsson och Blidfors,
angående vissa ändringar i hälsovårdsstadgan; nr

73, av herr Fröding, om viss ändring
av 5 kap. 103 § konkurslagen;

nr 74, av herr Östlund m. fl., om inrättande
av en tjänst som renkonsulent;

nr 75, av herr Eliasson m. fl., angående
viss ändring av bestämmelserna
om beviljande av lånegaranti för driftskredit
åt jordbrukare;

nr 76, av herr Hamrin m. fl., angående
boxningssportens skadeverkningar; nr

77, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., om en utredning angående upprättandet
av en allmän familjerådgivning; nr

78, av herr Gustafsson i Skellefteå,
angående omläggning av villkoren
för olika företagsformer att erhålla bostadslån; nr

79, av fröken Liljedahl m. fl., om

inrättande av en instruktionsskötersketjänst
för den praktiska utbildningen
vid den till statens institut för folkhälsan
förlagda distriktssköterskeskolan;

nr 80, av fröken Liljedahl m. fl., om
anordnande av en fortbildningskurs för
läkare vid barnavårdscentraler;

nr 81, av herr Dickson, om förhöjning
från och med den 1 april (eventuellt
1 maj) av tilldelningen av spritdrycker
för motboksinnehavare; och
nr 82, av herrar Rubbestad och Onsjö,
angående ändrade bestämmelser om
ersättning till vissa djurägare vid nedslaktning
av nötkreatur på grund av
tuberkulos.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.08.

In fidem
Gunnar Britth