Andra kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1938:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938.

Andra kammaren. Nr 29.

Tisdagen den 26 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 286, med förslag till lag örn semester m. m.; och

nr 299, angående ändring i vissa delar av tjänstepensionsreglementet för arbetare
den 30 juni 1934 (nr 443) m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 280, angående delaktighet i statens pensionsanstalt
för dels vissa befattningshavare vid folktandvården dels och viss
personal vid sjömanshusen m. m;

till statsutskottet propositionen, nr 287, angående statsbidrag till vissa byggnader
för folkskoleväsendet;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 288, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 289, med förslag örn upphävande av 11 § civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442) m. m.;

nr 290, angående tillämpning av allmänna familjepensionsreglementet å lärare
vid statens undervisningsväsende m. fl.;

nr 291, angående ändringar i reglementet den 31 december 1919 (nr 878) för
statens pensionsanstalt m. m.; och

nr 292, angående anslag för budgetåret 1938/39 till pensionering av civila
tjänstinnehavare m. m.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 293, angående
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. hänvisades
propositionen, såvitt anginge pensionsväsendet, till bankoutskottet samt i övrigt
till- statsutskottet.

Vidare föredrogos var efter annan följande på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 294, angående dyrtidstillägg m. m. åt
befattningshavare hos riksdagen och dess verk m. fl.; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 295, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 46 och 75 §§ lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1)
örn ekonomiska föreningar.

Andra hammarens protolcoll 1938. Nr 29.

Nr 29.

Tisdagen den 26 april 1938.

§ 3-

Härpå föredrogos följande på kammarens bord liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 468 av herr Sundström i Skövde m. fl.;

nr 469 av herr Hage m. fl.; och

nr 470 av herr Nilsson i Kristinehamn m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 471 av herr Bagge m. fl.;
nr 472 av herr Gardell m. fl.;
nr 473 av herr Johansson i Tväråselet;
nr 474 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
nr 475 av herr Herou m. fl.; och
nr 476 av herr Nilsson i Antnäs m. fl.

§ 4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 106—-108, bevillningsutskottets betänkande nr 17 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 43.

§ 5.

Vid föredragning av andra lagutskottets memorial, nr 44, i anledning av remiss
från kamrarna av likalydande motionerna I: 112 och II: 115 angående
lagstiftning till förhindrande av spekulation och kapitalinvestering av icke
jordbrukare i jord och skog blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 6.

Slutligen föredrogs, men bordlädes ånyo andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 3.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen örn
delning av jord å landet; och ... , .

nr 46, i anledning av väckt motion örn ändring i vissa hänseenden av de i
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet upptagna bestämmelserna
örn fastställande av avstyckning; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 65, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvestering
jämte i ämnet väckta motioner; _

nr 66, i anledning av väckta motioner örn sänkning av räntan a lan ur vissa
statens utlåningsfonder; .

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning örn bidrag till fiskare för förlust av fiskredskap
m. m; och

Tisdagen den 26 april 1938.

Nr 29.

nr 68, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande det i utskottets
utlåtande nr 53 framlagda förslag till lag örn rätt till jakt.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1938/39 till värme- och ventilationsanläggningar i operabyggnaden
rn. m.;

från bankoutskottet:

nr 194, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.;

nr 195, i anledning av vissa framställningar rörande understöd ’åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; och

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionering av
vissa fjärdingsman;

från andra lagutskottet:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
andrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr
ö2b) örn delning av jord å landet, m. m.; och

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
andrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt

från jordbruksutskottet:

nr 203, i anledning av väckt motion angående skyldighet för försäljare av
hästkreatur att tillhandahålla intyg örn deras ålder;

nr 204, i anledning av väckt motion örn regelbundet tillhandahållande åt offentligheten
av vissa upplysningar rörande den jordbruksekonomiska utvecklingen
;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande av
viss del av egendomen Nyckelby i Stockholms län för trädgårdsförsök m m •
och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronan tillhöriga fastigheten nr 3 i kvarteret Trädgården i Visby.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Avgavos följande motioner, nämligen av:

''jf” Olsson i Stockholm, nr 477, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 276, afgående inrättande av en central depå för blindas arbeten; och

herr Andersson i Ovanmyra m. fl., nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 267, med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och
JJalarna m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Wolgast under 2 dagar fr. o. m. den 27 april,

» Osberg » 4 » » 27 » och

» Johansson i Mysinge » 4 » » » 27 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 27 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande april.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 21 innevarande april fattade beslut
företogs nu val av dels sex revisorer för deltagande ! den granskning av
statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
som skall äga rum under innevarande år, dels ock sex suppleanter tor
dessa revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande ledamöter
av riksdagens andra kammare hava blivit utsedda till revisorer och suppleanter,
nämligen:

herr Hallén till revisor med herr Björklund

som suppleant,

förste vice talmannen
Jeppsson »

» Johansson i
Krogstorp

> Lovén

» Svensson »

> Törnkvist »

var och en med 146 röster.

Danielsson

Lindmark
Lövgren
Andersson i
Ovanmyra
Andersson i
Igelboda

och

§ 3.

I enlighet med kammarens därom likaledes den 21 i denna månad fattade
beslut företogos vidare val av ej mindre tjugofyra valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och kontor än även sex suppleanter tor
dessa valmän; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

valmän:

herr Anderson i Norrköping,

» Andersson i Falkenberg,

» Bagge,

» Bergström,

» Blomquist,

» Carlström,

» Danielsson,

» Ericson i Boxholm,

» Fast,

» Hansson i Hönö,

» Hällgren,

» Janson i Frändesta,

» Johansson i Björnlunda,

» Liedberg,

» Lindmark,

» Lovén,

» Mattsson,

» '' Olsson i Mellerud,

» Osberg,

» Paulsen,

» Persson i Tidaholm,

» Wallén,

» IFerner i Hultsfred och
» Westman,

var och en med 117 röster, samt

suppleanter:

herr Åqvist,

» Isacsson,

» Eklund,

» Hyling,

» Magnusson i Tumhult och
» Svensson,
var och en med 60 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2 och 3 här ovan omförmälda
valen.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Fru Elsa Amalia Johansson, som i går opererats för blindtarmsinflammation,
är på grund därav oförmögen till arbete under två veckor.

Stockholm den 27 april 1938.

Abraham Troell,

professor, leg. läkare.

§ 0.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

till behandling av lagutskott propositionen, nr 286, med förslag till lag
om semester m. m.; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 299, angående ändring i vissa delar av
tjänstepensionsreglementet för arbetare den 30 juni 1934 (nr 443) m. m.

§ 7.

Vidare föredrogos följande på kammarens bord liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 477 av herr Olsson i Stockholm; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 478 av herr Andersson i Ovanmyra m. fl.

§ 8.

Härpå föredrogos, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtanden nr 45
och 46 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 65—67.

§ 9.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial,
nr 68, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande det i utskottets
utlåtande nr 53 framlagda förslag till lag om rätt till jakt.

§ io.

Föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av väckt motion angående utredning örn utlandssvenskarnas rättigheter
och skyldigheter.

Kammaren biföll utskottets hemställan; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 11.

Äng. beredande
åt
kvinna av säte
och stämma i
domstol vid
handläggningen
av
vissa mål.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av
väckt motion angående beredande åt kvinna av säte och stämma i domstol vid
handläggningen av vissa mål.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Dahlbäck; Herr talman! Såsom motionär uti detta ämne tillkommer
det mig att med tillfredsställelse konstatera, att första lagutskottet i sak
ingenting haft att erinra emot kravet på obligatorisk representation för kvinnorna
i domstolarna. En del invändningar ha likväl gjorts, som till slut utmynnat
i ett yrkande, att denna motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Det har icke kunnat undgå mig att såsom motiv härför av lagutskottet
bland annat anförts, att en bestämmelse av den art som här föreslagits i viss
mån skulle strida emot grundsatsen örn den kvinnliga domarkompetensen.
Som bekant gäller numera den allmänna principen örn fullständig likställighet
vid rekrytering av våra underdomstolar. Jag kan för min del inte förstå
att ett tillförsäkrande åt kvinnor att få ha en representant i en underrätt
skulle, såsom utskottet förmenar, i viss mån stå i strid mot grundsatsen örn
könens likställighet, ja t. o. m. »motverka att kvinnor erhålla tillträde
till domarbefattningar i andra mål eller i större utsträckning än som av be -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. beredande åt kvinna av säte och stämma i domstol vid handläggningen

av vissa mål. (Forts.)

stämmelsen föranledes». Tilltron till demokratien, som ju såvitt jag kan förstå
— dithän ha vi väl nått —- bortser från skiljaktigheten mellan könen,
borde väl vara så stor, att varje farhåga av den art, som utskottet här har
uttalat, kunde skrinläggas. Kvinnans rätt till likställighet borde väl i detta
nu vara så grundmurad, att kvinnor borde tillförsäkras den förmånen, att så
snart en kvinna såsom part uppträder eller har ett intresse att bevaka inför
domstol,_ hon skulle finna en kvinnlig representant i själva domstolen. Det
synes mig vara allt annat än konsekvent att förmoda, att denna omständighet
skulle leda därhän, att en redan accepterad princip örn likställighet skulle
komma att äventyras.

I själva verket är den fråga jag här har väckt inte någon behörighetsfråga,
utan det gäller tillvaratagandet av ett praktiskt mänskligt intresse. Förhållandet
gestaltar sig som bekant på det sättet, att de allra flesta kvinnor med
hänsyn till sin levnadsställning, vare sig de äro gifta eller ogifta, endast undantagsvis
ha att befatta sig med livets yttre förhållanden. Särskilt örn kvinnorna
äro gifta är det den inre hushållningen, hemmets värld som de äro inriktade
på, och man varsnar detta framför allt i den situationen då en hustru
blir änka och helt plötsligt blir ställd inför synnerligen svåra uppgifter, som
det gäller för henne att kunna lösa. Dessa uppgifter äro i mycket stor utsträckning
av formell art och ha med domstolar och legislativa ärenden att
skaffa.

Hur ofta har man icke lagt märke till att just när kvinnors angelägenheter
skola handläggas vid en domstol, så infinner sig gärna den kvinnliga parten
i förväg hos domaren för att — måhända beskäftigt och litet nervöst och såsom
ett uttryck för hennes ovana vid domstolsförhållanden -— lägga ut sin
sak för att redan på förhand göra vederbörande domare förtrogna med hennes
säregna förhållanden.

Det synes mig här vara fråga örn ett önskemål, som det allmänna bör tillmötesgå
och visa förståelse för.* När en kvinna kommer inför en domstol,
ser hon endast män omkring sig. I domstolen sitta trots den i lag så att säga
teoretiskt befästa likställigheten mellan könen praktiskt taget endast män.
Åklagaren är en man, och i nittio fall av hundra är det en manlig advokat,
hon har emot sig eller vid sin sida. De kvinnliga advokaterna äro ju nämligen
ytterligt sällsynta i landsorten. Själv kommer hon så med sina angelägenheter,
som oftast gälla familjerättsmål av mycket grannlaga art. Stundom
gäller det intima förhållanden, som i och för sig själva kunna vara av
en helt enkelt avgörande betydelse för hennes livsintressen. Det gäller till
exempel frågan örn vem som skall ha vårdnaden om barnen, eller det är fråga
örn hennes rättigheter i förhållande till en make, från vilken hon skall skiljas,
eller kan det vara fråga örn att hålla efter en försumlig familjefader,
eller vad det nu kan vara. Nog av, när kvinnan kommer inför domstolen står
hon på ett för henne tämligen främmande fält. Att hon skall vara bekajad
av en alldeles extra nervositet, kan man nog förstå. Detta är för övrigt en
sak, sorn man ser allt för ofta. Ännu så sent som under påskveckorna, då jag
trädde i tjänst, inträffade en liten händelse, som mycket tydligt ådagalade
detta förhållande. Det var en kvinna, som hade fått cn stämning med yrkande
om, att hon skulle beediga en bouppteckning. Hon kunde helt enkelt inte
sova, varken dag eller natt, icke inför de faktiska svårigheter, som förelågo
beträffande beedigandet, utan inför tanken på, att hon skulle uppträda inför
en domstol. Man träffar ju även bland männen sådana som aldrig lia varit,
innanför en domstolslokals väggar, och detta är naturligtvis oftare fallet med
kvinnor. Detta synes mig vara en sak av så pass betydelsefull psykologisk

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Ang. beredande åt kvinna av säte och stämma i domstol vid handlag gningen
av vissa mål. (Forts.)

art, att man bör ställa sig förstående gentemot det kvinnliga kravet på, att i
en domstol skall finnas någon av deras eget kön, som kan se deras angelägenheter
och deras problem just ur en kvinnas synvinkel. Detta är i stort sett de
sakliga argument, som legat bakom denna motion.

Men jag vill erinra även därom, att tiden ju i övrigt har visat sig mogen
för en reform i denna riktning. I varje fattigvårdsstyrelse skall det numera
obligatoriskt sitta åtminstone en kvinnlig ledamot, och detsamma är fallet
med barnavårds- och nykterhetsnämnderna. Det är ju ofta nog kvinnliga intressen,
som därvidlag äro å förde. Skulle det då vara för mycket begärt,
örn även inom rättslivet, åtminstone uti underrätterna, ett beaktande av de
kvinnliga intressena kunde tillmötesgås i detta nu? Jag kan för min del
inte finna att så skulle vara fallet.

Nu kan naturligtvis ifrån utskottets sida svaras, att den här saken sker
alldeles givet min bön förutan. Det uppges ju nämligen, att processlagberedningen
redan under innevarande år — vilket jag i min motion också framhållit
— kommer att framlägga förslag till ny rättegångsbalk och att den
kommer att efterföljas av en lagstiftning, som avser sammansättningen av
domstolarna. Då säger utskottet: »Vid den utredning angående specialmålens
behandling, som torde bliva en följd av den allmänna processens ombildning,
komma givetvis även de nyss anförda synpunkterna att ägnas behörig uppmärksamhet.
»

Jag tillåter mig emellertid att fästa uppmärksamheten på att det ämne,
som jag här nu berör, är ett led i en mycket större fråga, den nämligen om
folkligheten i domstolarna, om lekmannaelementets inflytande inte bara såsom
nu är förhållandet vid våra lantdomstolar utan även vid stadsdomstolarna.
I detta hänseende vill jag erinra därom, att vid behandlingen i riksdagen
1931 av grundlinjerna för den blivande processreformen frågan örn lekmannaelementets
representation var uppe och att dåvarande justitieministern uttalade
sig för ett beaktande av de framförda önskemålen ifråga örn lekmannaelementens
representation. Jag vill ytterligare erinra örn att denna kammare
förklarade, att det syntes ofrånkomligt, att även städernas rättsskipning förr
eller senare kompletterades med ett lekmannaelement. Givetvis kommer denna
fråga upp när processlagberedningen skall framlägga sitt förslag angående
domstolsorganisationen, men lika väl som denna kammare redan 1931
ansåg lämpligt att göra ett uttalande om att lekmannaelementen skulle förstärkas,
lika väl vore det av vikt, eftersom frågan om kvinnornas representation
i domstolarna veterligen aldrig förut varit uppe i kammaren, att denna
sade klart och tydligt ifrån, att den är intresserad av att så sker och inte
endast komme med ett platoniskt uttalande, att den är förvissad örn att även
denna sida skall beaktas av processlagberedningen. Just i år, när man från
auktoritativt håll beaktat kvinnornas strävan att bli representerade i det offentliga
livet och när vi från hans excellens herr statsministern fått höra offentligen
uttalas önskvärdheten av att dessa intressen tillmötesgås, borde val
andra kammaren, den folkvalda, finna tiden vara inne för att säga ut åt
kvinnorna, att den är intresserad av att deras problem tagas upp och deras inintressen
tillvaratagas på det rätta sättet vid våra domstolar.

Jag tillåter mig att citera ett par rader av vad herr^ statsministern framhöll.
»Man måste», yttrade han, »komma ifrån själva frågeställningen kvinna
eller man och låta medborgarbegreppet komma till sin rätt. Inom en god demokrati
måste man eftersträva att få ett så fulltonigt uttryck som möjligt
för skiftningarna inom folket. Det är utan vidare klart, att . kvinnorna med
sin ställning, sin erfarenhet, sitt känsloliv, ha något av särskilt värde att ge
det offentliga livet. Det är därför klart, att kvinnorna lia särskilda förut -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. beredande åt kvinna av säte och stämma i domstol vid handläggningen

av vissa mål. (Forts.)

sättningar att fylla vissa uppgifter. Det måste sörjas för att de värden de
representera tillvaratagas i samhällsarbetet, och framför allt bör man komma
ihåg, att kvinnorna utgöra ett väldigt medborgarskikt, vars aktiva medverkan
även i de allmänna representationerna helt enkelt icke kan undvaras, om man
vill ha ett helgjutet uttryck för folket.»

§ 12.

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 296, angående ytterligare anslag ur kyrkofonden till bostadsbyggnad för
en kontraktsadjunkt i Ammarnäs i Sorsele församling;

nr 297, med förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret
1938/39;

nr 298, angående uppförande och underhåll av landsvägsbro mellan Sverige
och Norge över Svinesund;

nr 300, angående förvärv av aktier i Landskrona—Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag
;

nr 301, angående eftergift till viss del av ogulden skatt för Kiplingebergs
och Närlinge fideikommissegendomar m. m.; samt

nr 302, angående tilläggspension åt studierektorn vid arméns underofficersskola,
läroverksadjunkten C. Eneman.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13.

Fortsattes föredragningen av första lagutskottets utlåtande nr 29; och anförde
därvid:

Herr Bergguist: Herr talman! Den ärade motionären gav åt första lagutskottets
utlåtande en tolkning, som i viss mån tillfredsställde honom. Herr
Dahlbäck deklarerade nämligen, att han funnit, att första lagutskottets utlåtande
icke innehåller något avståndstagande från de synpunkter han framfört
i sin motion. Det är riktigt; första lagutskottet har icke sagt något örn
den saken. Utskottet har endast undersökt, huruvida det fanns någon anledning
att på grund av motionen begära en skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan,
och vid sin prövning härav har utskottet ansett det icke vara erforderligt
att påkalla någon åtgärd.

Jag vill utöver vad första lagutskottet anfört i sitt utlåtande endast rent
personligt tillägga några synpunkter. Jag måste säga, att min erfarenhet
som domare ganska väsentligt avviker från herr Dahlbäcks. Jag har under
de år jag tjänstgjort i underrätt icke fått någon starkare känsla av att det
skulle vara ett önskemål från kvinnohåll, att det skulle finnas kvinnliga
ledamöter i domstolarna så fort en kvinna är part i ett mål. Det är riktigt
vad herr Dahlbäck anför örn att det ofta, särskilt i familjerättsmål och dylika
mål, förekommer ganska intima frågor, som domstolarna skola behandla.
Men enligt min uppfattning kommer det då icke an på huruvida det sitter en
man eller en kvinna i domstolen, utan allt kommer an på huruvida den som
leder förhandlingarna kan göra detta med takt och omdöme. Kan han det,
är det fullkomligt likgiltigt, örn det är man eller kvinna. Kan han det icke,
hjälper det icke, örn det sitter en kvinna med i rätten. Herr Dahlbäck nämnde,
att det är otrevligt och svårt för kvinnor att uppträda inför rätta och att det
ofta hos dem skapas en känsla av nervositet och oro. Men detta gäller visst
icke bara kvinnorna. Mycket ofta händer det att personer, som icke förr upp -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. beredande åt kvinna av säte och stämma i domstol vid handläggningen
av vissa mål. (Forts.)

trätt inför domstol, känna ett visst obehag då de första gången skola inställa
sig där. Herr Dahlbäck tog ett drastiskt exempel och talade örn en kvinna,
som skulle företräda inför rätta och som icke kunnat sova på flera nätter
förut bara av oro för vad som skulle hända. Jag är för min del övertygad
örn, att även örn den kvinnan hade haft att räkna med att det skulle sitta en
kvinna med i domstolen, det icke hade gjort hennes nattsömn bättre, utan att
hon hade känt samma oro ändå. För övrigt är det ju så, att kvinnor inför
domstol''nästan undantagslöst åtföljas av advokater, antingen manliga eller
kvinnliga, som tillvarataga deras intressen och se till att deras synpunkter bli
bektade.

Herr Dahlbäck framhöll också, att man icke skall ha frågeställningen
kvinna eller man, och åberopade ett uttalande av hans excellens herr statsministern.
Jag anser, att detta är alldeles riktigt. Men som herr Dahlbäck
lagt upp denna fråga, få vi just ett sådant motsatsförhållande mellan man
och kvinna, eftersom han vill hävda, att så fort vi ha en kvinna som part,
skola vi ha en kvinna med i domstolen. För min del anser jag, att det icke
finns något behov av någon särskild lagstiftning på detta område. I den mån
kvinnorna komma fram på domarbanan lia vi ingenting att erinra mot att de
få säte och stämma i domstolarna. Det finns inga lagliga hinder mot den
saken; den får reglera sig själv, och det naturliga urvalet får där göra sig
gällande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Dahlbäck: Herr talman! Jag skall endast be att få framhålla ett
par synpunkter.

När det här av vice ordföranden i första lagutskottet framhållits, att något
önskemål från kvinnohåll icke uttalats i detta hänseende, kan jag mycket väl
vitsorda, att icke heller jag känner till, att man från speciellt kvinnosakshåll
uttalat något önskemål i den riktningen. Men detta beror enligt min uppfattning
och erfarenhet på att dessa speciella kvinnosakskvinnor ha så ytterligt
litet med vår justiee att göra. Deras intresse går ut på att de skola bli
representerade i stadsfullmäktige och litet varstans, där de överhuvud taget
kunna placera sig själva, men den som beaktar de önskemål, som finnas hos
kvinnliga rättssökande — och det av mycket skiftande karaktär •—■ kan icke
undgå att varsna, att det råder ett mycket starkt intresse för att alla de förhållanden
bortellimineras, som äro ägnade att framkalla brist på förståelse
eller nervositet, när det gäller våra domstolar. Meningen är ju, att vi skola göra
domstolarna så folkliga och så tilltalande, att ingen på grund av obekantskap
med domstolsförhållandena skall behöva känna obehag. Att jag drog fram
det nämnda exemplet, som f. ö. ligger mycket nära tillbaka i tiden, kan icke
i och för sig vara anmärkningsvärt. Det var endast ett uttryck för vad som
förekommer till vardags. Kvinnorna äro i mycket hög grad nervösa — i mycket
högre grad än männen — när det gäller att komma inför domstolarna,
och det är icke alla gånger de i en sådan situation som den jag berörde kunna
ha advokat med sig. Jag tror, att vi måste beakta de psykologiska synpunkterna.
Vi böra icke poängtera något motsatsförhållande mellan män och kvinnor,
säger herr Bergquist; men det skulle jag ha gjort med min motion. Nej,
så ligger saken icke till. Men låta vi allt förbli vid vad det är, kommer praktiskt
taget icke någon kvinna att sitta i våra domstolar, och vi bli alltjämt i
samma situation som för närvarande. Något bör göras för att tillmötesgå
de kvinnliga intressena i detta hänseende.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

§ 14.

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 25 kap. 8 § rättegångsbalken; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsynen över
anordnande och begagnande av hissar i boningshus m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

§ 15.

Härpå föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av väckt Äng. beremotion
om beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som äro underkasta- dand« »v ökat
de kontroll från det allmännas sida. skydd för

omyndigas

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 334, medel, sorn
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Cruse m. fl. hemställt, att
riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag angående(,-0« från det
ökat skydd för omyndiga genom att göra det allmänna i någon form ansva- allmännas
rigt för medel, som på grund av lagbestämmelser underkastas det allmännas sidakontroll.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Bergquist, som inom utskottet yrkat, att
utskottet i anledning av förevarande motion måtte föreslå, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
utredning örn stats- och kommuns ansvar för medel, som omhänderhavas eller
kontrolleras av dess organ, samt för riksdagen framlägga det förslag vartill
utredningen kunde föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Intet tvivel kan råda därom, att motionen
är värd synnerligt beaktande. Ett bifall till motionen skulle emellertid leda
till lagstiftning angående vissa förhållanden, som ryckts loss från det större
sammanhang, dit de höra. Jag vill icke bestrida, att en sådan metod understundom
kan vara rekommendabel. Jag vill icke ens direkt bestrida, att den
vore rekommendabel i förevarande fall. Men jag är ingalunda övertygad därom
utan hyser i sådant avseende en viss tvekan. Örn jag skall angiva grunden
för min tvekan, så blir det nödvändigt för mig att beröra förhållanden,
som blott lia medelbart sammanhang med det, som beröres i motionen.

Statens eller kommunens ansvar för skada å den enskilde genom tjänstemäns
handlingar kan förekomma i snart sagt alla möjliga situationer. Utskottets
ärade fungerande ordförande har generaliserat den i motionen framförda
synpunkten till att avse det allmännas ansvar icke blott för överförmyndare
utan för alla organ, vilka omhänderliava eller kontrollera medel. Det
säger sig emellertid självt, att generaliseringen kan gå vidare. Landet är i
behov av en reglering av det allmännas ansvar, t. ex. för skada, som en domstol
tillfogar den enskilde genom olagliga domar, för skada som en överordnad
i det militära eller det civila tillfogar en underordnad eller en utomstående
genom olämpliga order, eller för skada, som överhuvud drabbar den enskilde
på grund av handlingar av i statens eller kommunens tjänst anställda personer.

. Vilka rättsprinciper som på hela detta område böra gälla är självfallet en

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som liro underkastade
kontroll från det allmännas sida. (Forts.)
mycket viktig fråga. Men den är också utomordentligt svår, och — vad jag vill
komma till — den frågan kan icke på tillfredsställande sätt utredas, förrän
man har en verklig insikt angående de principer, som böra behärska den motsvarande
civila skadeståndsrätten. Man skiljer visserligen mellan och måste
skilja mellan förvaltningsrätt och civilrätt. Och även på förevarande område
måste rättsprinciperna nog i mångt och mycket skilja sig åt, allt efter som
förvaltningen eller livet därutanför är i fråga. Men å andra sidan måste just
här grundtankar och vetenskaplig metod ofta vara desamma. Det är ju tydligt,
att de resultat, vartill man kan komma i fråga om t. ex. en industriledares
eller annan affärsföretagares ansvar för skada, som genom hans folk tillfogas
vare sig andra i hans tjänst eller utanför företaget stående personer,
måste få antingen direkt eller indirekt betydelse för åtskilliga av de situationer,
i vilka fråga uppkommer om det allmännas ansvar för förluster och annan
skada, som tillfogats den enskilde, vare sig denne därvid utövade tjänst
eller icke.

När det nu gäller att taga ståndpunkt till motionen, särskilt utskottsreservationen,
måste tvenne anmärkningar göras. Den ena anmärkningen är mycket
kort och lyder så: Det ligger i sakens natur, att den förvaltningsrättsliga
skadeståndsrätten influeras av de civilrättsliga principerna. Den andra anmärkningen
går ut därpå, att den civilrättsliga skadeståndsrätten befinner sig
i ett ytterligt förvirrat läge. Denna anmärkning önskar jag ytterligare säga
några ord örn.

Inom den civila skadeståndsrätten har man dels ansvar efter skuldregeln,
som innebär, att man blir skadeståndsskyldig, örn man genom handlingen
ådragit sig skuld till skadan, och dels ansvar utan den ansvariges skuld, av
mig här kallat det strikta ansvaret. Det är uppenbarligen det strikta ansvaret,
d. v. s. ansvaret oberoende av den ansvariges egen skuld, som ifrågakommer
såsom förebild till det allmännas ansvar gentemot de enskilda. Nu är det
emellertid så, att uppfattningen om skulden såsom grund till ansvaret efter
skuldregeln blivit indirekt bestämmande jämväl för utbildningen av läran
om det strikta ansvaret. Då idén om skulden såsom rättfärdigande plikten att
ersätta skadan bevisligen är rent oförnuftig, förstår man, av vad jag nu nämnde,
att jämväl läran örn det strikta ansvaret har kommit in i oriktiga strömfåror.

Den ledande s. k. principen har här blivit, att man ansvarar för skada som
är en följd av farlig verksamhet. Denna princip kan man i verkligheten aldrig
begagna sig av, utan man låter sig i all hemlighet ledas av helt andra synpunkter.
När man så enligt dessa synpunkter övertygat sig örn, att skadeståndsskyldighet
bör föreligga, så säger man, att skadan varit en följd av
farlig verksamhet. De mest barocka spetsfundigheter bli följden av detta
tillvägagångssätt. Om t. ex. en person eller egendom skadas genom nedfallande
snöblock, istappar eller tegelpannor från ett hustak, så motiverar man
husägarens ansvarighet därmed, att. han bedriver en farlig verksamhet genom
att äga ett hus. Om ett hembiträde slarvar, så att tredjeman därigenom kommer
till skada, så skall husbonden nu bli ansvarig därför att det är farlig
verksamhet att hålla sig med hembiträden! En sak för sig är naturligtvis,
att det kan vara farligt att införa vackra hembiträden i familjen. Men det är
icke den faran, som herrar rättsvetenskapsmän ha i sikte.

Det strikta ansvaret har fått sin främsta utbildning i Frankrike. Den
franska läran anses numera också vara att taga till mönster för den civiliserade
världen i övrigt. Också har skolastiken här drivits till sina allra yttersta
gränser. Då den franska juridiken direkt till civilrätten hänför jämväl det

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som liro underkastade

kontroll från det allmännas sida. (Forts.)
staten och kommunen åvilande strikta ansvaret i en mängd fall, anser jag det
vara motiverat att giva några provbitar ur den mångbesjungna franska läran.
När den franska staten ansvarar för skada, som en person lider genom att ha
blivit oskyldigt dömd, så motiveras detta därmed, att staten genom sin domstolsorganisation
har tillskapat en särskild »risque judiciaire» för människorna
i samhället. Samhällsbegreppet innesluter ju i sig förutsättningen av en domstolsorganisation!
Idén att samhället skulle ansvara för risker, som genom
.samhället skapades, blir meningslös, så snart man söker föreställa sig, vad
människorna vore utan samhället. Lika kuriös är »le risque social», d. v. s.
att det allmännas ersättning till personer, som skadats vid upplopp eller liknande
folkskockningar, skulle vara motiverad av den risk i sådant avseende,
som samhället självt skapat för människorna. Vöre tanken riktig, så skulle
det allmänna få svara för varenda skada, som drabbar en människa, därför
nämligen, att intet som sker i samhället vore tänkbart utan detta. Det är
samhällsorganisationen, som möjliggör det liv människorna föra i samhället.
Utan detta skulle människorna gå under. Dessa nyss apostroferade rättstankar
äro därför lika orimliga, som om man läte räddaren av en människa i
sjönöd bli skadeståndsskyldig för den livräddades skada vid själva upptagandet
i båten och, märk väl, under den motiveringen, att räddaren genom att gå
ut i båten till den nödställde skapat en särskild risk för denne att bli skadad
genom båten. Det rör sig alls icke därom, att räddaren skulle ha varit vårdslös
vid räddningshandlingen. — Jag skulle faktiskt hur länge som helst kunna
hålla på med en exemplifiering av dessa lustigheter, för att icke använda
ett annat ord, från vetenskapen örn skadeståndsrätten, men det sagda får vara
nog.

Här lagreformeras mycket i vårt land, men reformerna ske stundom i den
galna ändan. En reform av reformerna kommer småningom att visa sig
erforderlig på vissa områden. Skadeståndsrätten, det centrala inom obligationsrätten,
har man ännu icke börjat reformera. Jag har med mitt anförande
velat förebygga, att man jämväl på detta område, som jag representerar vid
universitetet, skall börja att reformera i den galna ändan. Jag medger gärna,
att den av herr Bergquist uppställda reservationen genom sin bestämda begränsning
till frågan örn ansvar blott för medel synes jämväl mig vara möjlig
att ansluta sig till utan någon risk för ett ovarsamt föregripande av hela
det stora problemet om det strikta ansvaret. Örn en sådan reservation antages,
blir jag därför ingalunda olycklig, utan tager det med största jämnmod. När
jag i utskottet icke förenade mig med dess fungerande ordförande, så berodde
detta endast därpå, att jag icke var alldeles övertygad om, att ett lagarbete
efter den linjen är möjligt att utföra utan att taga ståndpunkt till frågan om
det strikta ansvaret i allmänhet. Ett sådant ståndpunktstagande är visserligen
starkt av behovet påkallat i vårt land. Men detta ståndpunktstagande
måste ske i ett stort sammanhang, som så mycket som möjligt garanterar en
allsidig och grundlig diskussion av hithörande lika intrikata som för samhällsekonomien
utomordentligt viktiga rättsproblem. Jag kan gärna tillägga, att
detta anförande jämväl är att betrakta såsom ett uttryck för min skyldighet
att begagna tillfället för att rikta riksdagens uppmärksamhet på denna högviktiga
civilrättsliga lagstiftningsfråga. Själv har jag dock inga som helst
aspirationer på att komma med i ett sådant utredningsarbete.

Beträffande den föreliggande motionen gör jag intet yrkande.

Herr Bergquist: Herr talman! Vid föreliggande utskottsutlåtande har

jag fogat en reservation. Utan att på något sätt gå in på de lärda synpunkter,

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som äro underkastade
kontroll från det allmännas sida. (Forts.)
som herr Lundstedt framfört här, vill jag med några ord beröra hur jag ser på
denna fråga.

Det spörsmål, som tagits upp i motionen, gäller skydd för omyndigas medel.
Frågan utgör en detalj i ett större rättskomplex, som till stor del för närvarande
är oreglerat i vårt land. Yi ha en del specialförfattningar i fråga örn det
allmännas ansvar för sina tjänstemän, t. ex. i fråga örn vissa exekutiva myndigheter,
men någon allmän lagstiftning angående stats och kommuns ansvar för
sina organ finns icke.

Utskottet har nu förklarat i anledning av motionen, att utskottet icke anser,
att man bör gå vidare på speciallagstiftningens linje. Man bör icke skapa nya
lagar på detta område för olika fall, t. ex. till skydd för omyndigas medel och
andra dylika saker. Jag delar till fullo första lagutskottets uppfattning i detta
hänseende. Jag tror icke, att det skulle vara lyckligt att gå längre i fråga
örn speciallagstiftning. Men frågan blir då: skall man låta det vara som det
är nu och alltså låta frågan reglera sig helt i praxis, låta domstolarnas avgörande
bli bestämmande från fall till fall, eller skall man göra en undersökning,
huruvida man kan genomföra en mera allmänt hållen lagstiftning? För min
del anser jag, att det skulle vara värdefullt, om det i vårt land, liksom tidigare
skett t. ex. i Finland, genomfördes en allmän lagstiftning, som reglerade dessa
ofta mjmket svårbedömliga förhållanden angående det allmännas ansvar för
sina tjänstemän. Det är enligt min uppfattning farligt att bara gå på praxis
här, att alltså hänskjuta saken till domstolarnas avgörande, därför att det då
alltid skapas en känsla av osäkerhet. Man vet icke, när ett nytt fall kommer
upp, hur domstolarna komma att ställa sig. Det blir en känsla av ovisshet.
Jag tror, att det är mycket viktigt, att hela detta rättskomplex tages upp till
undersökning, och att man ser efter, örn det icke är på tiden att vi i vårt land
införa allmänna lagregler på detta område. Det är mycket betydelsefullt, att
den enskilde vet, örn han har någon säkerhet, när det allmännas organ har tagit
hand örn hans medel eller utövar någon kontroll över dem, och det bör icke
enligt allmän rättsuppfattning få bli några rättsförluster för den som anförtror
sina medel åt det allmännas organ.

Jag har ansett — och jag framhöll det också i utskottet — att hela detta
frågekomplex borde tagas upp till behandling. Mina synpunkter vunno tyvärr
ingen anslutning inom utskottet, och jag har, herr talman, intet yrkande i frågan.
Jag har bara velat uttala den förhoppningen, att saken kommer upp ånyo
i ett större sammanhang och att den då skall vinna förståelse i kamrarna.

Herr Wallén: Herr talman! Denna motion har framkommit därför, att

det nog är en allmän önskan och en allmän känsla bland mera ansvarskännande
medborgare, att något måste göras för att säkerställa de medel, som omyndiga
— antingen nu personerna i fråga äro omyndiga på grund av att de icke uppnått
myndig ålder eller av annan anledning — skola ha till sin uppfostran resp.
försörjning.

Jag skall inte gå in på de olika fall, som bland annat förekommit i huvudstaden
och där man glädjande nog den sista tiden genom justitieministerns försorg
försökt att ta itu med åtminstone det mest skrämmande fallet eller Unmanhistorien.
Lika litet skall jag gå in på det fall, som åberopas i vår motion,
där omyndiga barn blevo av med hela sitt arv, 243,000 kronor, och måste
anlita barmhärtiga människors välvilja för att kunna dra sig fram i stället
för de pengar, som anförtrotts till förmyndare eller överförmyndare.

Det är inte bara i Stockholm, herr talman, som dessa förhållanden äga rum.
Det är tyvärr även på den svenska landsbygden icke alldeles främmande, att

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som äro underkastade

kontroll från det allmännas sida. (Forts.)
fall förekomma, där överförmyndaren och förmyndaren tillsammans bevaka de
omyndigas medel på ett sådant sätt, att det slutliga resultatet blir att de, i
stället för att redovisa medlen till dem, som ha blivit myndiga eller övertagit
förmynderskapet, erbjuda ackord på 5, 10 eller 20 procent. Det är heller inte
ovanligt, herr talman, att detta ackord antages, därför att om man inte gör det,
så mista de omyndiga vartenda öre. Vederbörande förmyndare sättes kanske
visserligen i fängelse, men dessa barns och omyndigas möjlighet till framtida
utbildning och försörjning är dock tillspillogiven, och då tar man hellre vad
som erbjudes än att inte få något alls.

Det är åtminstone för mig skrämmande, att myndigheterna skola ha ett finger
med och tillsätta kontrollanter över omyndigas medel, men samtidigt inte vara
ansvariga för att dessa medel också förvaltas på ett sådant sätt, att inte
förvaltarna sko sig för egen räkning. Jag behöver i detta fall inte erinra örn
det fall i Stockholm, där den omyndiges hus gick över till förmyndaren och
den omyndige, som ursprungligen hade fastigheterna så gott som skuldfria,
numera är utfattig. Det finns, örn inte liknande, så dock likartade fall på flera
ställen i Sverige.

Jag är 2:a lagutskottets ärade vice ordförande mycket tacksam för den reservation,
som han avgivit till förmån för dessa saker i allmänhet. Inom
parentes sagt förmodar jag, att en motion i det syfte, som lagutskottets vice
ordförande har reserverat sig till förmån för, väl framkommer nästa år. Men
jag kan inte underlåta att ändå ifrågasätta, huruvida man skall behöva avvakta
en eventuell utredning av dessa större förhållanden för att ordna med
det mest behjärtansvärda, nämligen oantastbarheten av de omyndigas medel.
Rättskänslan bjuder emot att det icke skall finnas garanti mot kryphål. Jag
tycker därför, att en omedelbar utredning vore på sin plats. Även örn man
skulle gå så långt att man säger, att staten varken kan eller bör påtaga sig
denna garanti, så ifrågasätter jag, varför inte andra vägar skulle kunna anlitas.
Det är viii ändå inte obekant för herrar utskottsledamöter, att vi ha försäkringar,
som kunna täcka denna garanti. Det finns också andra medel, bankgaranti
o. s. v.

I detta sammanhang ber jag få erinra om, att de, som äro förmyndare och
överförmyndare, göra i allmänhet icke detta arbete utan betalning; de få väl
i allmänhet en rätt riklig sådan. Det synes alltså vara skäligt och rimligt, att
den, som är förmyndare respektive överförmyndare, också ställer nödig garanti
för att han har erforderliga kvalifikationer även ekonomiskt för att få åtaga
sig detta uppdrag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Kilbom: Herr talman! Efter det beslut justitieministern nyligen

fattat angående en undersökning av Stockholms förmyndarkammares funktion,
skulle jag måhända kunnat vänta till nästa riksdag, då det väl sannolikt,
så sägs det i varje fall, kommer ett förslag i denna fråga.

Jag vill emellertid passa på tillfället att till protokollet understryka, vad
som här framhållits från flera håll, nämligen nödvändigheten av att det verkligen
ordentligt tas i håll med hela denna historia. Jag var ju den, som på
grund av mitt dåvarande arbete tog upp ett fall här i Stockholm och förde det
till allmänhetens kännedom, ett fall, som sedan varit föremål för inte bara skriverier
i pressen utan också mycket bråk i annat avseende. Jag måste säga, att
liven örn jag har ställt mig tveksam till vissa av de metoder, som därvidlag
kommit till uttryck, d. v. s. då man påtalade sättet att handha myndlingars egendom,
så blev jag på punkt efter punkt vid akternas genomgående upprörd över

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Ånej. beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som äro underkastade
kontroll från det allmännas sida. (Forts.)
att det fanns möjligheter till något sådant utan att det samtidigt fanns någon
möjlighet för den förfördelade parten att få rättelse. Ja, ännu mera. Det har
ju sedan visat sig, att man vid sakens fortsatta handläggning, örn jag så får
uttrycka mig, har dömt den förfördelade parten på grund av att han har »uppträtt
olämpligt» eller råkat ut för olämpliga representanter, som kanske uppträtt
olämpligt. När sådant förekommit, herr talman, tror jag det är angeläget,
att det här i riksdagen sägs ifrån till den kraft och verkan det hava kan för
de många förmyndarna —•, jag känner, det måste jag tillägga, bara till förhållandena
i Stockholm, men det har visats för mig, att det finns, örn också
icke så svåra missbruk, så dock missbruk även på andra platser i landet — att
sådant där icke får förekomma och att allmänhetens uppmärksamhet således
bör fästas på saken.

På sidan 3 i utskottets betänkande erinras örn att det uppdragits åt en tillkallad
sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda med en översyn av
gällande förmynderskapslagstiftning efter de riktlinjer, som första lagutskottet
angav föregående år. Jag uttalar, som sagt, min tillfredsställelse med detta,
men jag vill gärna ha en upplysning, huruvida det av motionärerna åsyftade
verkligen kan dras in i denna översyn, örn med andra ord den tillkallade sakkunnige
också kan ta upp problemet angående samhällets ansvar, för den händelse
en förmyndare eller överförmyndare begår någon oegentlighet. Är detta
fallet, är jag för mitt vidkommande mycket tillfredsställd och har då bara att
uttala önskemål om, att denna sak måtte komma fram nästa år och då bli föremål
för riksdagens behandling.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Det ämne, som varit föremål för motionen och upptagits av utskottet samt i
utvidgad omfattning berörts i denna debatt, är föremål för min livliga uppmärksamhet,
och jag skall be att få meddela några upplysningar örn hur de
här framförda problemen te sig från min synpunkt, vad som blivit åtgjort och
vad jag ämnar åtgöra i saken.

Den siste ärade talaren berörde det rättsfall, som är omnämnt i motionen.
Det var i detta fall på det sättet, att till följd av brottsligt förfarande av en
överförmyndare i Stockholm under samverkan med förmyndaren blevo tvenne
omyndiga frånhända högst betydande belopp. Detta ärende kan inte anses
vara avslutat. I det fall. varom i motionen är fråga, föreligga ju alldeles särskilda
omständigheter. Till följd av de bestämmelser, som tidigare gällt ifråga
örn Stockholms förmyndarekammare, har nämligen genom tillskott av de omyndigas
medel uppkommit en garantifond, och denna garantifond var avsedd att
täcka förluster, som kunde tillskyndas de omyndiga genom förmyndarekammarens
medelförvaltning. Nu upplöstes ju den gamla förmyndarekammaren
genom en lagstiftning av år 1924, och den skada, som tillskyndats de omyndiga,
har skett därefter genom en överförmyndares åtgärder. Domstolarna lia förklarat,
att till följd härav ha de omyndiga inte någon rättslig grund för att få
ersättning från denna garantifond. Men nu ha i två fall rät.tsägarna för de
omyndiga, som lidit förlust, inkommit till Kungl. Maj :t med ansökningar, att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att dessa förluster skola täckas antingen
ur denna garantifond eller på annat sätt, och deras framställningar äro
nu remitterade till myndigheter här i Stockholm för att de skola yttra sig örn
saken. Sedan de inkommit med sina svar på remisserna, kommer givetvis
Kungl. Maj :t att taga under övervägande, huruvida det är möjligt att med hänsyn
till de alldeles särskilda förhållandena i dessa fall vidtaga någon åtgärd,
som kan bereda ersättning åt de av förlusterna drabbade. Det kan ju hända,

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som är o underkastade

kontroll från det allmännas sida. (Forts.)
att i så fall riksdagens medverkan erfordras för att detta problem skall lösas.
Jag har med dessa ord velat lämna en upplysning örn att den fråga, som motionärerna
berört i sin motion, ännu inte befinner sig i något ohjälpligt läge.

Vad sedan beträffar frågan örn tillsyn över förmyndareförvaltningen överhuvud
taget, så har riksdagen begärt, att det skulle verkställas en utredning
rörande ändrade bestämmelser i syfte att åstadkomma en bättre och mera betryggande
förvaltning av de omyndigas medel, och Kungl. Majit har också
tillkallat en sakkunnig, som är sysselsatt med att utföra detta särskilda uppdrag.
Vid sidan av detta uppdrag pågår en utredning av mera begränsad och
organisatorisk natur nämligen rörande frågan om omorganisation av Stockholms
förmyndarekammare. I övrigt är igångsatt utredning i förmyndareskapsärenden,
som berörts av föregående talare. Det är givet, att man i dessa
problem inte bör taga ståndpunkt förrän undersökningen örn vad som verkligen
förekommit är avslutad. Jag skall för min del se till, att offentlighetens
ljus i vidsträcktaste mått kan falla över de förhållanden, som givit anledning
till oro rörande rättssäkerheten på det område, varpå jag nu syftar.

Slutligen vill jag nämna, att det har gjorts framställning till Kungl. Maj :t
örn utredning rörande statens ansvar för de tjänstemännens misstag, som kunna
begås vid den överföring av inteckningar, som skall äga rum till följd av det
nya fastighetsregistersystemets införande. Det är givet, att när man tar upp
den frågan till övervägande, kan man inte låta blicken begränsas bara till det
problemet, utan då måste man också taga under övervägande i vad mån man bör
inställa problemet i ett vidare sammanhang. Det är också givet, att man vid
övervägandet av den saken kommer att beakta de synpunkter, som framförts
i denna debatt.

Herr Wallén, som nu erhöll ordet för kort genmäle yttrade: Herr talman!
Jag skall be att få framställa en fråga till justitieministern. Han talade örn
»tillskott av omyndigas medel till en garantifond», som lär finnas. Det är
för mig svårt att förstå, hur man kunnat bilda denna fond. Det måste väl
vara någon lagstiftning, som ligger till grund för att man skall kunna taga
av omyndigas medel till en sådan fond. Finnes det någon lagstiftning, enligt
vilken man kan taga ett sådant bidrag från omyndigas medel? Är det riktigt
att taga av de omyndigas medel och lägga ihop till en fond för att betala
tjänstemännens eventuella förskingringar? Jag tycker, att det är rätt absurt,
det måste jag säga å de omyndigas vägnar.

Vidare vill jag säga en annan sak. Jag är tacksam för den stora utredning
som pågår, och till vilken justitieministern hänvisade. Men jag undrar i alla
fall, om man inte bör försöka att få det här att gå litet fortare och örn man
inte skall tänka på det gamla ordspråket: »Medan gräset växer dör kon.»
Innan vi fått ett resultat av utredningen, kommer det nämligen säkerligen
att förekomma åtskilliga ackordsuppgörelser i fråga om förmyndarmedel i
landsorten.

Vidare anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!

Vad beträffar den garantifond, varom den siste ärade talaren begärde upplysning,
förhåller det sig på det sättet, som jag antydde i mitt första anförande,
att den tillkom enligt de författningar, som gällde för förmyndarekammaren
i Stockholm före 1924. Denna garantifond uppgår till högst betydande
belopp, nämligen till 2 1ji miljoner kronor. Den har övertagits av

Andra kammarens protokoll 1988. Nr 29. 2

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som liro underkastade
kontroll från det allmännas sida. (Forts.)

Stockholms stad i samband med 1924 års omreglering. Som jag antydde, föreligger
här ett alldeles särskilt förhållande, eftersom denna garantifond skulle
lia varit skyldig att ersätta de förluster, som åsamkats de omyndiga under den
gamla förmyndarkammarens tid. Denna sak kunna vi kanske få tillfälle att
diskutera i ett annat sammanhang, ty frågan om möjlighet att bereda de
omyndiga ersättning i detta fall ligger, som jag redan sagt, under Kungl.
Maj :ts prövning.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Efter de upplysningar som läm nats

av statsrådet Westman, har jag endast mycket litet att tillägga.

Först och främst ville jag säga, att ifråga örn den uppfattningen, att de
omyndiga böra beredas största möjliga skydd för sina tillgångar, har det
inom utskottet inte varit några som helst delade meningar.

Motionen synes ha sina rötter i vissa missförhållanden inom Stockholms
förmyndarekammare. Och vi känna till, såsom också nyss upplystes, att det
är igångsatt en aktion för att sanera dessa förhållanden. Det är kanske mindre
lämpligt, örn man med utgångspunkt från dessa för Stockholm säregna förhållanden
generaliserar frågan alltför mycket.

Motionärerna vilja uppnå garanti för de omyndigas del genom en viss speciell
lagstiftning, som utskottet dock funnit mycket betänklig, och vilken inte
heller reservanten, såsom han här antytt, vill vara med örn. När det gäller
en generell lagstiftning inte blott örn statsmakternas utan även örn det allmännas
i övrigt ansvar på olika områden för de organ, som företräda det allmänna
och fullgöra vissa kontrollskyldigheter, så får man komma ihåg, att
man rör sig på ett område, som spänner över en ofantligt stor vidd, och där
det kanske är klokt, att man iakttar en viss försiktighet, innan man kräver
en sådan ovillkorlig garanti. Det är f. ö. känt, att de flesta missförhållanden
som inträffa i fråga örn omyndigas medel, inte ske genom slarv från överförmyndaren
utan genom underlåtenhet eller slarv från förmyndarens sida. Då
äro vi inne på frågan, om kommunerna kunna antagas vara villiga att ikläda
sig ansvar härvidlag utan vidare över hela linjen. Vi veta ju också, att staten
har kontrollmyndigheter på åtskilliga områden, där man analogivis kan sluta
sig till en sådan ansvarsskyldighet. Jag tänker då närmast på bankinspektionen,
sparbanksinspektionen och en hel rad dylika organ.

Jag tror alltså, att det är klart, att man bör beträda denna väg med en
viss försiktighet och tänka sig för, innan man är färdig med sitt ståndpunktstagande.
Och utskottets ställningstagande här är inte uttryck för annat än
att utskottet vill iakttaga denna, som utskottet anser, påkallade försiktighet
på ett så ömtåligt område som detta. Dessutom är utskottet nog optimistiskt
att tro, att man kan ernå en betydande grad av trygghet för omyndigas medel
genom förbättrade och noggrannare kontrollåtgärder, och det är om detta som
riksdagen redan föregående år har begärt utredning, en utredning som ju nu
pågår. Vi vänta oss en hel del av denna utredning i fråga örn den trygghet
det här gäller, och vi ha inte ansett anledning föreligga att åter skriva till
Kungl. Majit i denna angelägenhet.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr Mosesson: Jag begärde, herr talman, ordet blott för att få till statsrådet
uttala ett tack för de ord han nyss fällde därom, att det i motionen påtalade
ärendet icke ligger ohjälpligt till. Det är sant vad herr Olsson i Mellerud

Onsdagen den 27 april 1938.

Ni 29.

Äng. beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som äro underkastade

kontroll från det allmännas sida. (Forts.)
sade, att det närmast är fråga om ett fall som rör missförhållanden i Stockholms
stad. Den saken är under utredning. Men hela landet har känt sviterna
av dessa missförhållanden. Det är en stor tillfredsställelse att kunna förvänta,
att de berättigade erinringar, som man här framställt, kunna rättas till. Jag
skulle illa känna andra kammaren, örn inte en sådan proposition, varom statsrådet
talade, komme att hälsas med mycken tillfredsställelse, i fall det visar
sig att den är av behovet påkallad.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skall inte låta herr Olssons i Mellerud
anförande stå oemotsagt. Han förmenade, att första lagutskottet bör tänka sig
för och vara försiktigt och att det var därför som utskottet gått på avslag på
denna motion. Jag hoppas, att herr Olsson i Mellerud läst motionen! Jag vill
nämna, att man i motionen föreslår en utredning. Jag förutsätter, att utredningsmännen
kunna tänka lika klart sorn herr Olsson i Mellerud och att alltså
varken »tanken eller försiktigheten» kommer att eftersättas i deras utredning.
Jag finner det därför tämligen obefogat att mot motionärerna kasta fram den
beskyllningen, att de skulle vara oförsiktiga och inte tänka sig för, då de försöka
få fram möjligheter att försvara de försvarslösa i samhället.

Jag vill också säga, att när herr Olsson talar örn, att det är förmyndaren
och inte överförmyndaren det gäller, har herr Olsson inte reda på hur det går
till. Det är så, att inte bara förmyndaren bestämmer i fråga örn dylika åtgärder,
utan att dessa skola godkännas av överförmyndaren. Och vill herr
Olsson ha exempel därpå, kan jag taga exempel till och med från denna kammare.
Man bör nog taga reda på förhållandena, innan man går alltför hårt
åt motionen.

Till slut vill jag säga, att jag är mycket tacksam för de instämmanden i
motionens syfte, som gjorts från olika håll, och ehuru jag inte har anledning
att tro, att det blir majoritet för motionen i dag, anser jag mig dock höra vidhålla
yrkandet örn bifall till densamma, då den enligt mitt förmenande innehåller
förslag om rättfärdiga saker, som böra kunna genomföras precis på den
väg, som förutvarande justitieministern själv föreslagit i utskottet, nämligen
försäkringsvägen, om ingen annan väg yppar sig. Om motionen faller i dag,
kan herr Olsson i Mellerud vara säker på att den faller framåt!

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag vill bara gent emot herr Wallén
säga, att jag föranleddes till detta yttrande av att herr Wallén nyss sade,
att »han fann det beklämmande, att staten inte anser sig lia skyldighet att
ikläda sig något ansvar för de kontrollorgan, som staten har på olika områden.»
Det var härigenom jag kom att tänka på åtskilliga kontrollorgan, såsom bankinspektionen
och sparbanksinspektionen och sådana, där det enligt min mening
skulle föra ganska långt, örn staten utan vidare skulle ikläda sig garanti.

Herr Wallén: Herr talman! Jag vill bara komma med en liten replik

mot herr Olsson i Mellerud. Att sparbanksinspektionen och bankinspektionen
kunna i vissa avseenden jämställas med vad här är fråga om, det medger jag.
Men då det gällde stora summor, t. ex. i fråga örn statsgaranti till ett par hundra
miljoner kronors belopp för några år sedan, då gick man utan vidare med på
baken. Utom när det gällde allmänna sparbanken och ett par andra fall har
staten, när det gällt friska och myndiga medborgare i samhället, lämnat ersättning
helt eller delvis och det synes mig ovärdigt av staten att dra sig från
ansvaret, när det gäller de försvarslösa i samhället.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Ang. viss
ändring i den
s. k. behörighetslagen.

Äng. beredande av ökat skydd för omyndigas medel, som äro underkastade
kontroll från det allmännas sida (Forts.)

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag vill bara gent emot herr Walléns
sista anförande säga, att de av honom omnämnda tillfällena har riksdagen
sagt ifrån, att dess beslut voro grundade på lämplighets skäl och inte på att
det var en ovillkorlig skyldighet för staten att träda emellan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 16.

Vidare föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av väckta
motioner örn viss ändring i lagen innefattande bestämmelser angående kvinnas
behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 169 i första kammaren av herrar Myrdal och Gärde samt nr
285 i andra kammaren av fröken Hesselgren m. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande hemställdes, »att riksdagen ville besluta, att mom. 4 § 2 av lagen
den 22 juni 1923, innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och andra allmänna uppdrag, erhåller följande ändrade
lydelse:

tjänster, med vilka är förenad skyldighet att biträda vid upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet; dock må utan hinder härav kvinna kunna
för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår.»

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

dels av herrar Schlyter, Gärde, Karl Johan Olsson och Lindqvist, fru Östlund
samt herr Olsson i Mellerud, vilka ansett att utskottet med anledning
av motionerna bort tillstyrka en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn
en allmän revision av 1923 års behörighetslag;

dels ock av herr Roos, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan, anförde:

Fröken Hesselgren: Herr talman! Då jag är en av motionärerna i denna
fråga, anser jag, att jag bör säga några ord, eftersom frågan blivit så pass
omstridd som den blivit. Jag var med när behörighetslagen första gången fördes
fram år 1922, och jag minnes mycket väl, med vilka farhågor den möttes.
Man ansåg, att man gav sig ut på mycket farliga vägar. Man var till och med
i den kommitté, som utarbetade förslaget, så orolig, att man inte vågade taga
steget fullt ut utan ansåg sig böra gardera sig genom ett visst antal undantag.
Det är ju, herr talman, dessa det nu gäller. Osäkerheten ifråga örn det lämpliga
i att göra sådana undantag märkte man mycket snart. Förslaget örn själva
behörighetslagen föll ju år 1922 men kom igen år 1923, och under den mellanliggande
tiden hade man redan kommit så långt i betänksamhet angående
dessa undantag, att man strök de två allra viktigaste tjänsterna nämligen domare-
och konsulstjänsterna. Nu har det gått en tid sedan lagen trädde i kraft.
Det var först år 1925, som den trädde i kraft. Men det är i alla fall under 12
år man har varit i tillfälle att pröva saken. Det är klart, att en del av dessa

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)
undantag ej spela någon roll, därför att ingen kvinna Ilar den ringaste håg eller
fallenhet i sådan riktning. Men det finns vissa undantag, som visat sig besvärliga,
när man kommit till praktiken. Ett sådant undantag ha vi i följande
bestämmelse: »Tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka är förenad
skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas
av kvinna, må ej innehavas av kvinna.» Vad man menat med denna
bestämmelse, herr talman, har aldrig någon kunnat riktigt utfundera, men
man har tagit för givet, att det gällde, att kvinnor inte skulle få antagas till
arbete vid manliga hospital och särskilt inte vid anstalter för farliga manliga
patienter. Det har emellertid under årens gång visat sig — tiden marscherar
ju ibland ganska fort — att det just är vid de manliga hospitalen som det
passar att använda kvinnor. De ha en alldeles särskild fallenhet, när det
gäller patienter där. Och där står man. Hur skall man då förfara? Här står
i lagen ett förbud. Ja men här har man kunnat gå förbi det på ett sätt, som i
allmänhet passar män mycket bra, nämligen genom att använda sig av kvinnliga
tjänstemän i lägre tjänsteställning med lägre lön och sämre befordringsförhållanden.
Man har sålunda på det sättet gått förbi svårigheten i denna
bestämmelse och man tyckes gå vidare på den vägen. Jag har hört av många
sinnessjukläkare, att det visst inte är meningen att minska användandet
av kvinnor på detta område.

Nu kommer ett nytt område, där undantaget för kvinnorna inte gjort sig
lika kännbart gällande, nämligen beträffande tjänsterna vid länsstyrelserna.
Det står örn dessa i lagen, att tjänster, med vilka är förenad skyldighet att
ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet,
få inte innehavas av kvinna. Det är som sagt länsstyrelserna man här syftar
på.

Nu förstår jag mycket väl, att man i tidernas begynnelse, när man skulle
lägga fram denna lag, med fasa tänkte på, hur det skulle bli örn man skulle
låta kvinnorna komma in vid länsstyrelserna. Man såg för sitt inre öga en
ung flicksnärta rida i spetsen för polisen för att kuva uppror eller också hörde
nian henne med pipig röst läsa upprorslagen på torget. Det är klart att detta
förskräckte männen. Men nu få vi väl ändå komma ihåg, att länsstyrelserna
ha till uppgift inte bara att kuva uppror. Det finns andra saker också, som
de skola göra. Det är uppgifter, som inte alls ha något med uppror att göra,
men för vilka det skulle kunna vara ganska bra att ha tillgång inte bara
till manlig sakkunskap utan också till kvinnlig sådan. Nu kan man här inte
räkna med de kanslibiträden eller de skrivbiträden, som kunna finnas hos
länsstyrelserna. Det är ju ändå på det sättet att det inte bara är för att hon
är kvinna som kvinnan skall få en viss befattning. När det gäller oss kvinnor
är det samma historia som när det gäller männen. Man skall ha utbildning,
man skall ha erfarenhet, örn ens sakkunskap skall vara något värd. Man
skall inneha sin anställning på grund av skicklighet och förtjänst och inte
bara därför att man skulle vara någon slags gisslan. När man betänker, att
det i dylika fall ytterst alltid gäller skicklighet och förtjänst, har man åtminstone
som kvinna ytterligt svårt att förstå, att man skall behöva så där
utomordentligt väl gardera männen mot en eventuell konkurrens på detta område
eller gardera yrket ifråga mot en eventuellt olämplig kvinna. Det är
ju för kvinnorna liksom för männen alltid och i första hand fråga örn kompetensen.
Det är inte vilken kvinna som helst som man skall sätta till på befattningen
ifråga. Jag kan försäkra er, mina herrar, att om en kvinna ifrågasättes
till en högre befattning, så vägs hon på guldvåg. Hon kommer inte
dit av en händelse, utan det skall minsann granskas i alla fogar, om hon
duger eller inte duger.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)

Vi kunna ju se efter, hur det gått till sedan lagen trädde i kraft 1926. Jag
har händelsevis alldeles exakta siffror, och de säga, att i högre statstjänst
finns det för närvarande 44 kvinnor mot 4,670 män. I högre kommunal tjänst
finns det 99 kvinnor mot 2,169 män. Jag tycker inte, att man borde behöva
vara rädd för den konkurrens, som här kan föreligga. Det förefaller mig,
att man i allmänhet tycks lia den känslan, att om vi glänta aldrig så litet
på en dörr, som förut varit stängd för kvinnorna, så skola de störta dit en
masse. Och det är man rädd för. Jag kan inte förklara saken på annat sätt.
—• Ja, herr Hedlund i Östersund får svara på detta sedan. Jag utgår emellertid
ifrån min egen erfarenhet, och jag har när det gäller kvinnornas arbetsområden
en ganska omfattande erfarenhet. Jag har under ett par år verkat
uti den s. k. kvinnoarbetskominittén, och jag får säga, att det är alldeles
påtagligt, att när det gäller arbetsuppgifterna gå kvinnorna åt vissa håll och
männen åt vissa. Man kan verkligen tala om ett kvinnligt arbetsfält och örn
ett manligt arbetsfält på nästan alla områden. Men det finns alltid gränsfall.
Det finns alltid människor med specialbegåvning, män som gå in på områden,
som i vanliga fall kallas kvinnoområden, och kvinnor, som gå in på områden,
som i vanliga fall kallas manliga områden. Det är detta som vi vilja
skall vara tillåtet även när det gäller statens högre tjänster. När det gäller
lägre statstjänster ha vi så mycket tillstånd som helst. Det har aldrig någonsin
varit några svårigheter i det avseendet. Det är väl, måste man säga, en
ganska berättigad önskan, då man vill försöka få bort sådana konstlade hinder,
som de här undantagen utgöra uti behörighetslagen, att med andra ord
kvinnorna skola bli, vilket ju staten i princip erkänt, likaberättigade medborgare
med männen, med samma utbildningsmöjligheter som dessa så att de
kunna gå ut i en fri tävlan med männen även när det gäller dessa tjänster, kort
sagt, att deras möjligheter i det avseendet skola bestämmas efter skicklighet
och förtjänst och icke efter kön. Det är ju dock i alla fall Kungl. Maj:t eller
vederbörande myndighet, som till sist skall avgöra detta.

Nu har man i motionen begärt en ändring just på den punkt, som jag började
tala örn, nämligen länsstyrelserna. Jag förstår mycket väl nu, att det
skulle ha varit klokare att man tagit steget fullt ut på en gång och begärt revision
av hela lagen. Men det är lätt atx vara efterklok. Man har när man är
kvinna fått lära sig ta många små steg, ett i taget. Här har man tänkt sig,
att det kanske skulle gå lättare, örn man toge detta lilla steg och avlägsnade
det som för närvarande känns som den största svårigheten, och att detta sedan
skulle dra med sig det andra. Att döma utav den diskussion, som har förts
både i första kammaren och i pressen, förstår jag emellertid, att det hade varit
bättre att gå den andra vägen. — Det har också sagts, att motionen är så illa
skriven. Mina herrar, jag tror icke, att den är ensam om den olyckan. Men
meningen i motionen är, såvitt jag förstår, alldeles klar, nämligen den att man
vill öka kvinnornas möjligheter att kunna göra nytta på de områden, som de
tro sig ha utbildning och fallenhet för.

Nu har man gjort ett förfärligt stort nummer utav detta att här också skulle
kunna bli möjlighet för kvinnor att bekläda landshövdingämbeten. Detta
låter ju fasansfullt för många manliga öron, förstår jag, men i själva verket
borde det väl inte vara så alldeles omöjligt för en kvinna att bli landshövding
och t. o. m. socialminister. Örn jag är riktigt underrättad finns det inte
mindre än tre kvinnliga guvernörer i Amerika och flera borgmästare. Jag har
inte hört, att de stater, där detta förekommit, råkat närma sig avgrundens
brant mer än de andra. Det hela tycks ha gått utmärkt bra.

Men när man kommer med detta krav är det ju icke bara landshövdingar
och socialministrar man tänker på — de äro minsann inte så många — utan

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)
det är en hel rad andra tjänster vid länsstyrelsen. Det är landssekreterare-,
landskamrerare- och länsassessorsbefattningar, allesammans befattningar, som
ha att göra, mer eller mindre, just med de sociala uppgifterna. Jag kan icke
säga, hur dessa fördelas, men det vet jag, att vi här i riksdagen beslutat, att
den ena sociala uppgiften efter den andra skall läggas på länsstyrelserna.
Därför förstår jag att här måste finnas arbete, som skulle kunna lämpa sig för
kvinnlig arbetskraft. Detta medger också utskottet, då utskottet säger, att
länsstyrelserna numera fått uppgifter, som påkalla ett visst behov av kvinnlig
erfarenhet. Naturligtvis törs man icke säga mer än ett »visst» behov. Men i
alla fall är detta dock ett erkännande av, att det finns en möjlighet även för
kvinnor att kunna göra någon nytta på detta område. Örn jag läser utskottets
uttalande riktigt, åtminstone dess sista del, kan jag icke se annat än att utskottet
även hyser en viss sympati för att man förr eller senare skulle ta upp
till revision undantagen i behörighetslagen. Det är bara det med den där sympatin
att den är förankrad i en avlägsen framtid. Örn man skulle våga lägga tonvikten
på »förr» i stället för på »senare», så låter ju detta litet bättre, men jag
tror ju inte så mycket på det. Reservanterna ha tydligen tyckt att det var
bättre att få det där »förr», eftersom de redan nu begära en revision av lagen.
Tyvärr ha de emellertid begärt denna revision på ett sådant sätt att det lär
vara omöjligt att ställa proposition på detta yrkande. Jag hoppas, att reservanterna
själva äro överraskade av att det inte går.

Jag har emellertid alldeles klart för mig, att den där förändringen av lagen,
som vi i motionen begärt, måhända icke är så alldeles lämplig. Den kanske
inte täcker vad man tänkt att den skulle täcka. Jag är inte själv tillräcklig
jurist, men jag förmodar, att herr Bergquist kommer att bryta staven över
mig och säga, att detta är omöjligt. Det förstår jag. Men därför har jag också
kommit underfund med, att man icke skall begära en lagändring direkt utan
en utredning. Ett sådant yrkande ställdes också i första kammaren, och, herr
talman, jag tänker ta upp detta yrkande här i denna kammare, ehuru det redan
fallit i den första. Örn jag hade vågat bygga mina förhoppningar på utskottets
välvilja, hade jag ju kanske kunnat tänka mig att gå den vägen, men
jag måste å andra sidan säga, att när jag läser detta utskottsutlåtande, så är
det visserligen mycket välvilligt i sista passusen, men i det som går före, intar
utskottet den ståndpunkt, som vi kvinnor så väl känna igen från flydda tider,
nämligen att man vill släppa fram oss men bara till de lägsta befattningarna.
Om utskottet tänker gå den vägen och begära en revision endast och allenast i
en framtid och endast för de allra lägsta befattningshavarna, kunna vi nästan
nöja oss med det som är, ty vi kunna ju, örn jag inte misstar mig, redan som det
nu är få bli kanslibiträden.

Låt vara att motionens syfte är mera inskränkt än reservationens så kan jag
dock inte tänka mig annat än att det skall stå Kungl. Maj :t fullständigt fritt,
därest riksdagen nu biträder utredningskravet, att utvidga denna, utredning, detta
i synnerhet som reservationen går i samma riktning som motionen. Jag kan
icke se, att det finns något hinder i det avseendet, och jag kan icke se annat
än att den begäran, som innehålles i detta yrkande, är en utomordentligt blygsam
begäran. Man vill ju här ingenting annat än öppna portarna så att kvinnor
skola bli i tillfälle att använda sitt eget förnuft när det gäller valet av levnadsbana.
Var ni lugna för att kvinnorna icke rusa in på några farliga vägar!
Vad vi som kvinnor vilja är, att vi skola få göra nytta för oss pa det sätt och
på de områden, som vår fallenhet och vår begåvning bäst lämpar sig för och
detta utan att mer än andra behöva känna statens pekpinne, var och hur i samhället
detta skall ske.

Herr talman! Jag kan icke förstå annat än att det ligger i tidsandan, att

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)
man nu äntligen efter 12 års försök på denna väg, skall kunna vara mogen för
en revision av behörighetslagen, och därför, herr talman ber jag att få yrka
»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning angående den i motionen föreslagna lagändringen
och för riksdagen framlägga det föislag, som utredningen kan föranleda».

I detta anförande instämde fru Gustafson och fru Björck, herr Paulsen,
fröken Öberg, herr Tengström, fru Humla och fru Alvén.

Herr Bergquist: Herr talman! Redan före riksdagsbehandlingen av detta
ärende har åtskillig kritik riktats mot första lagutskottets majoritet för dess
förment reaktionära och kvinnofientliga inställning till denna fråga. Fröken
Hesselgren har nu, i tonen älskvärt men i sak ganska skarpt, också angripit
första lagutskottets majoritet för, den bristande vilja den visat, då det gällt
att bedöma frågan örn en uppmjukning av behörighetslagen. Jag tror nu,
att första lagutskottets majoritet med en viss ro kan ta den kritik, som riktats
emot densamma. Örn man läser första lagutskottets utlåtande finner man,
att det ingalunda är så reaktionärt eller så fientligt inställt som man gjort
gällande i debatterna.

Jag anser för min del det vara fullkomligt onödigt att i anledning av denna
motion ta upp någon principdiskussion örn likställigheten mellan man och
kvinna. Jag vill genast erkänna, att jag för min personliga del är principiell
anhängare av likställigheten mellan man och kvinna, då det gäller statens
tjänster, som det nu är fråga örn här. Jag hyser för min del ingen som helst
rädsla för den konkurrens, som fröken Hesselgren utgick från att vi män
skulle frukta så förfärligt mycket. Nej, jag skulle inte alls vara rädd att
öppna alla borgmästarebeställningar för kvinnorna, och jag tror inte, att det
skulle vara någon fara för landet, örn vi gjorde detta.

Jag vill nu bara med några ord ange varför jag icke anslutit mig till reservationen,
trots min principiella inställning. Fröken Hesselgren har i sitt
anförande fullkomligt riktigt gissat vad det är som ligger bakom här. Det är
det förhållandet, att motionen, efter vad jag anser, är mycket olycklig och
detta icke bara i sin motivering utan ännu mer i sitt yrkande. Här har man
nu i denna motion tagit sikte allenast på en enda grupp av befattningshavare
utan att likväl närmare ange, varför man begränsar sig till just denna grupp.
Man har fört fram denna fråga med en motivering, som enligt min mening
ingalunda är hållbar i något avseende. Man har inte här fört fram de principiella
synpunkterna — de inta i vart fall i motionens motivering en mycket
undanskymd^ plats, utan man har här direkt framhållit de skäl, som voro
avgörande då detta undantag infördes vid behandlingen av behörighetslagen,
och så, har man gjort gällande, att dessa skäl inte längre finnas. Det har ju
framhållits gång på gång, att det var befattningen med rena ordnings- och
polisärenden som gjorde, att man vid införandet av behörighetslagen undantog
dessa beställningar vid länsstyrelserna. I motionen vill man nu göra gällande,
att förhållandena ändrats. Till att börja med framhåller man i motionen,
att det gamla skälet har försvagats, men sedan, när motionens författare kommit
längre fram i texten, ha motionärerna blivit starkare i tron och säga då,
att anledningen till dessa undantag numera helt och hållet bortfallit, och så
går man in på ett resonemang örn att de skäl, som åberopades 1923, inte
längre finnas. Enligt min mening är detta fullkomligt oriktigt. Det har inte
inträffat någon radikal förändring på detta område, utan förhållandena äro
i huvudsak desamma nu som då. Landsfogdetjänsternas omorganisation har
icke medfört de förändringar, som framhållas utav motionärerna, utan landsfogdarna
ha fortfarande en ställning underordnad länsstyrelserna, då det gäl -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)
ler ordningens upprätthållande. Det är länsstyrelsen som nu lika väl som 1923
har ansvaret för ordningens upprätthållande inom landet.

Tvärtom kan man ju säga, att det på länsstyrelserna kommit nya uppgifter
av den här ordningskaraktären. Jag tänker då närmast på vad utskottet anfört
i fråga örn skyldigheten att sörja för det civila luftskyddet. Jag kan
således för min del inte finna att den motivering, som anförts av motionärerna, i
något avseende är hållbar. Härtill kommer att det yrkande, som motionärerna
gjort, enligt min mening är direkt oriktigt. Hade utskottet biträtt motionärernas
yrkande, tror jag, att varken fröken Hesselgren eller någon annan i det långa
loppet skulle ha blivit nöjd med den lagtext som föreslagits. Detta är alltså
anledningen till utskottsmajoritetens ståndpunktstagande. Då motiveringen
är oriktig, och då yrkandet är av den karaktär att det inte kan leda till åsyftat
resultat, har jag inte ansett, att jag kan ansluta mig till motionen.

Vidare säger fröken Hesselgren, att det är sannerligen icke blott denna
motion, som det vidlåder bristfälligheter, utan att det är vanligt i riksdagen,
att motionerna icke äro så väl skrivna och kanske icke så starkt motiverade
samt deras yrkanden kanske icke så bra heller. Det är riktigt, fröken Hesselgren,
men hur går det då i allmänhet med dessa motioner? Går det icke så,
att de avlivas i all tysthet och icke leda till något resultat? Den behandling,
som denna motion fått röna, är likartad med den behandling, som motioner
av samma halt tidigare fått undergå.

Nu har jag emellertid för övrigt den uppfattningen, att denna fråga förr
eller senare måste tagas upp —• jag vill gärna erkänna, fröken Hesselgren,
att jag lägger tonvikten på »förr» och icke på »senare» — och hoppas, att
den ganska snart skall kunna tagas upp. Jag delar också fröken Hesselgrens
förhoppning, att det blivit en överraskning för reservanterna, att någon proposition
icke kunde framställas på deras yrkande. Jag kan icke tänka mig,
att det ligger något annat bakom. Det skäl, som varit avgörande för mig,
nämligen att motionen är oriktigt motiverad och felaktig i sitt yrkande, har
också gjort, att jag anser, att den icke är en lämplig grundval för en riksdagsskrivelse
i ärendet. Örn nu denna fråga har en mycket stor betydelse — jag
tror icke, att den är så aktuell för närvarande — möter det väl icke något
som helst hinder för Kungl. Majit att själv taga upp frågan till övervägande
efter vad som förekommit i denna debatt.

Jag har, herr talman, för närvarande icke något yrkande.

Herr Lindqvist: Herr talman! Såsom denna fråga nu ligger till, torde

det vara obehövligt att taga upp någon längre debatt örn densamma. Kent
principiellt står jag på samma ståndpunkt som fröken Hesselgren, så att jag
har ingen anledning att diskutera denna fråga med henne. Då jag likväl nu
begärt ordet, är det därför, att jag är en av reservanterna på detta första lagutskottsutlåtande.
Jag vill emellertid säga till fröken Hesselgren, när hon tror,
att vi icke vetat vad vi gjorde, då vi skrevo vår reservation, att hon därvidlag
tar fullkomligt fel, ty det ha vi väl vetat. Reservationen är icke skriven för
att man skall kunna framställa något yrkande här i kammaren, utan reservationen
är skriven så, att vi meddela vad vi yrkat i utskottet. Hade vi i utskottet
fått majoritet för vårt yrkande, hade vi också kommit att föreslå riksdagen
att skriva lill Kungl. Majit med begäran örn en allsidig utredning av
denna behörighetslag. När emellertid vi, som gjort detta yrkande inom utskottet,
kommit att stanna i minoritet, har det icke varit möjligt att få talmännen
att i kamrarna framställa proposition på ett yrkande, som går utöver det,
som motionärerna gjort.

För min del — jag skulle också tro, att samma uppfattning delas av utskottets

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)
övriga reservanter — säger jag, att jag har ingenting emot, att det blir sådan
ändring i behörighetslagen, att en kvinna får rätt att tävla med en man örn
olika platser. Jag kan emellertid icke finna det vara riktigt, att man för att
vinna det målet går den väg, som motionärerna gjort, då de begränsa sig så, att
man vid läsningen av motionen får den uppfattningen, att det är huvudsakligast
på ett enda område, som de inriktat sin uppmärksamhet. Fröken Hesselgren
var nog taktiskt klok att tala föga örn landshövdingebefattningarna och tala
mera om de underordnade befattningarna inom länsstyrelserna, länsassessorer,
landssekreterare och landskamrerare o. s. v. Men, mina damer och herrar, de
befattningar, som ännu mera framträda i motionen än länsassessor, landssekreterare
och landskamrerare göra, äro landshövdingarna, och det ser ut, som örn
det skulle vara en landshövdingeplats, som motionärerna särskilt intressera sig
för att få besatt med en kvinna. Jag har naturligtvis ingenting emot — och
det har säkerligen ingen av reservanterna — att kvinnor få tävla med män även
örn dessa platser. Jag tror sålunda, att det är riktigt, såsom fröken Hesselgren
säger, att när en dag kvinnan får behörighet att söka och innehava även högre
ämbetsbefattningar, kommer kvinnan att vägas på guldvåg —• ja kanske vägas
ännu mera noggrant än vad mannen kommer att vägas.

När nu fröken Hesselgren själv säger, att det skulle varit klokare, om motionen
skrivits på ett annat sätt och kanske haft ett yrkande, som omfattade en
revision av behörighetslagen i sin helhet, har jag litet svårt att förstå, att
fröken Hesselgren vill begå den okloka handlingen att inbjuda andra kammaren
att begränsa utredningen endast till de platser, som motionen avser. Nu
har jag sett, att en stockholmstidning — och det kanske kommer fram senare
under debatten — under gårdagen skrev, att det var mindre fara med detta,
ty man kunde ju skriva, såsom motionärerna föreslagit, och så kunde man
mena något annat. Alltså, vi skulle skriva till Kungl. Maj:t och begära en
utredning samt föreslå framläggande av förslag örn att kvinnor skulle få tillträde
till de platser, som det här är fråga örn, men därmed skulle vi ha underförstått,
att vi naturligtvis icke velat stanna med detta utan velat ha en utredning,
omfattande behörighetslagen i sin helhet. Så säger denna tidning, att
det alltid finns någon på regeringsbänken, som sitter och lyssnar på debatten,
och som nog hör, att man vill ha en vidlyftig utredning, och att då kommer väl
en sådan till stånd. Ja, det beror naturligtvis på vilken Kungl. Hajd det är,
och huru Kungl. Maj :t ser på denna fråga. Ingenting hindrar Kungl. Majit
att till nästa riksdag komma fram med förslag, utan att riksdagen skrivit
därom, men jag tycker, att det vore märkvärdigt, huru intresserad Kungl. Majit
än må vara, örn Kungl. Majit, därest andra kammaren för sin del hemställt
örn en utredning inom ett begränsat område, skulle nästa år till riksdagen
komma fram med en proposition, omfattande en utredning rörande behörighetslagen
i dess helhet. Jag har den bestämda uppfattningen, att vill man komma
dithän, som jag anser vara det viktigaste, att kvinnor skola få samma rätt
som män att tävla om alla platser, bör icke andra kammaren i dag bifalla det
yrkande, som är ställt av fröken Hesselgren. Då vinner man det målet mycket
bättre genom att följa utskottet. Jag är naturligtvis icke nöjd med detta
utskottsutlåtande, såsom det är skrivet, men jag tror ändå på sakens framgång
till ett annat år, och jag anser det bättre, att andra kammaren tar utskottets
förslag än det av fröken Hesselgren framlagda förslaget.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Bergvall: Herr talman! Denna frågas föregående behandling har

erbjudit en del överraskande moment, men jag måste säga, att den situation, som
utvecklat sig i dag, är det mest överraskande av allting. Här har jag haft till -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. viss ändring i den s. 1c. behörighetslagen. (Forts.)
fälla att höra tre talare och kunnat konstatera en fullkomlig enighet mellan
motionären, utskottsmajoritetens talesman och reservanternas talesman i allt,
som är av principiell betydelse, men trots denna stora enighet kan man ändå
icke komma till något resultat. Under sådana förhållanden måste man fråga
sig, vad det är som händer, när man, trots att man är fullkomligt ense. icke
kunnat finna en utväg. Är det blott det motiv, som herr Bergquist framförde,
att motionerna äro illa skrivna, eller det som herr Lindqvist spelade på, nämligen
att den rör sig på ett alltför begränsat område, som gjort det hela, då
måste jag ändå säga, att örn man vill en sak skall man icke straffa själva saken,
därför att motionen är illa skriven och rör sig på ett begränsat område, utan
då borde man rimligen inom första lagutskottet med förenade ansträngningar
— åtminstone från en del av de personer, som tillhöra utskottsmajoriteten eller
tillhöra reservanterna — kunnat finna en lösning, som tillgodosett en ståndpunkt,
som man säger sig principiellt gilla. Även örn motionen händelsevis varit illa
skriven — och det är den otvivelaktigt — hade man nog, örn man velat saken,
kunnat finna en form för att få fram den.

Herr Bergquist trodde icke, att reservanterna visste, att det icke kunde
framställas någon proposition på deras yrkande. Nu meddelar reservanternas
talesman, att det visste man mycket väl, och att man skrivit sin reservation
medveten örn detta. Ja, redan detta är ju en otrevlig bild av huru man här
liksom blott söker skjuta saken åt sidan. När man läser utlåtandet, ser man
också tydligt, att det är en kompromiss mellan en litet mer välvillig och en
litet mindre välvillig ståndpunkt i denna fråga. Utskottet vill visserligen icke
gå riktigt mot motionen men vill ändå med några vänliga meningar skjuta
frågan på framtiden så långt som det överhuvud taget är möjligt.

Jag skall icke gå in på frågans rent principiella sida, då jag tror, att fröken
Hesselgren sagt allt, som behöver sägas. För min del är jag ingalunda rädd,
såsom framgår av vad jag sagt, för en revision av behörighetslagen. Jag tror.
att kritiken mot en befordran av kvinnor till mera framträdande ämbeten kommer
att vara tillräckligt stark, för att vi icke skola få någon oklarhet och
möta några äventyr i den vägen — snarare lia vi råkat ut för äventyr genom
befordran av en del män. När man emellertid kommit i detta läge, måste
man onekligen fråga sig: Vad är det rimligaste och riktigaste att göra, örn
det är på det sättet, att det finns ett större antal av kammarens ledamöter, som
principiellt dela den uppfattning, som motionären företräder, även om motionen
är illa skriven, borde erhållit en vidare omfattning o. s. v.? Ja, herr Lindqvist
rekommenderade därvidlag den vägen att göra rent bord. Det skulle vara den
åtgärd, med vilken de i andra kammaren, som dela motionärens principiella uppfattning,
skulle klarast tillkännage sin ståndpunkt, i varje fall skulle de på det
sättet lättast jämna marken för framtiden. Jag måste säga, att detta resonemang
är för mig fullkomligt obegripligt. Då är det väl ändå mera naturligt
att taga det begränsade utredningsyrkandet, det enda yrkande, som det formellt
varit möjligt att framställa i dag, och som är framställt av fröken Hesselgren.
Efter den deklaration, som gjorts av utskottsmajoritetens talesman,
och efter den deklaration, som gjorts av reservanternas talesman, kan väl ändå
inte det yrkandet missuppfattas av någon människa, men huru ett avslag på
detta yrkande på något sätt skulle kunna inge en känsla av beredvillighet att
acceptera principen, är för mig obegripligt.

Jag kommer, herr talman, i den föreliggande situationen icke till något annat
resultat än att den enda möjliga vägen för dem, som vilja något positivt, är
att stödja detta visserligen alltför snävt begränsade yrkande, som fröken Hesselgren
i dag av rent formella skäl varit nödgad att ställa. Jag yrkar bifall till
fröken Hesselgrens hemställan.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag skall begränsa mitt an förande

till att omfatta det område, som motionerna avse, nämligen frågan
örn att kvinnor skola beredas möjlighet att tillträda de tjänster i länsstyrelserna,
varifrån de nu äro utestängda. Jag vill ärligt erkänna, att icke den
omständigheten, att motionerna varit valhänt skrivna, varit bestämmande för
mig, när jag anslutit mig till lagutskottets hemställan.

Jag var liksom fröken Hesselgren och en del av reservanterna med år 1923,
när behörighetslagen antogs. Det är alldeles felaktigt att nu försöka framställa
behörighetslagen såsom en kvarvarande rest från ett reaktionärt skede
i vårt politiska liv. Behörighetslagen antogs på föredragning av en socialdemokratisk
justitieminister, och herr Lindqvist i Halmstad och jag tillhörde
nog dem, som då underströ^ riktigheten av vad justitieministern vid det tillfället
sade. Hans argumentering godkändes också av andra, som voterade
igenom förslaget. Vi ansågo år 1923, att det var olämpligt, att en kvinna,
huru intellektuellt utrustad hon än kunde vara, skulle kunna inneha sådana
befattningar i länsstyrelserna, att hon skulle vara tvungen att vid vissa tillfällen
träda fram inför en folkmassa, som befann sig i upprorsstämning, eller
att vid liknande tillfällen taga befäl över polisen.

Motionärerna ha nog alltid ansett, att detta är ett skäl, som man får respektera,
men de lia levat i den föreställningen, att när vi fingo 1935 års landsfogdeorganisation,
så blev icke längre länsstyrelsen högsta polismyndighet i
den mening, som den tidigare varit det. och därför skulle man gladeligen kunna
släppa fram kvinnorna till landshövdingeämbetena. Jag trodde för min del,
att när lagutskottet korrigerat det misstag, som man gjort sig skyldig till,
fröken Hesselgren skulle resignerat och sagt, att vi kvinnor ha icke undergått
en sådan omvandling, att vi nu skulle vara mera skickade att möta en oroligfolkmassa
än vi voro 1923. Fröken Hesselgren vill emellertid icke längre
lyssna till det argumentet, och det kan jag icke hjälpa. Jag har dock alltjämt
den uppfattningen, att en landshövdings krävande ämbetsuppgifter, framför
allt såsom chef för polisväsendet i länet, icke kunna upprätthållas av en
kvinna. Jag är den förste att erkänna, att många kvinnor, intellektuella
och med praktisk erfarenhet, skulle kunna på grund av dessa egenskaper
träda in såsom chef för en länsstyrelse. Men det finns ändå någonting hos
dessa dugliga kvinnor, som gör, att de icke med fördel kunna utöva ett landshövdingeämbete.
Visserligen medför den officiella träningen hos kvinnan en
viss karlavulenhet — och fröken Hesselgren besitter den icke minst — men
hon kan i alla fall icke dölja sin egenskap av kvinna, och så länge detta
icke är möjligt, kan icke en kvinna skaffa sig den auktoritet, som hon behöver
för att utöva landshövdingeämbetets många svåra uppgifter, icke minst
när det gäller att taga itu med oeniga länsbor för att samla dem omkring
en större länsuppgift, där de i sina bygdeintressen stå splittrade.

Jag vet mycket väl, att det icke är opportunt av mig att just nu tala på
detta sätt, framför allt icke i en tid, då mäktiga kvinnoorganisationer äro
så aktiva, icke minst i fråga örn landshövdingeämbetets besättande med kvinnor.
Den aktivism, som kvinnoorganisationerna utöva, hade nog i viss mån
avskräckt mig från att tala, men då jag känt det såsom en plikt att ändå
göra det, tar jag risken att ådraga mig kvinnornas onåd. Den aktivism, som
utövas av en mäktig kvinnoorganisation med parollen: »fram med kommunalgummorna»
— varför skrev man icke: »bort med kommunalgubbarna»? —
den aktivismen är så mäktig, att jag icke tror, fröken Kerstin Hesselgren, att
de kvinnor, som nämnas såsom landshövdingekandidater, skulle draga sig för
att .taga emot ämbetet.

Även om jag erkänner mycket villigt, att alla landshövdingeutnämningar

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Ang. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)
under de sista åren utfallit synnerligen lyckligt och träffat rätta personer, är
jag icke övertygad om att icke regeringen i framtiden måste taga hänsyn
till kvinnoopinionen — örn icke för annat så för husfridens skull. Vad är
det som borgar för att herr statsrådet Möller icke kan hysa samma uppfattning
som herr Bergvall och justitierådet Gärde? Jag anser, liksom herr Bergvall,
att kvinnorna redan ha erfarenhet för att kunna bekläda ett landshövdingeämbete.
Intellektuellt stå de icke oss män efter. Men jag har den
uppfattningen, att blott därför att de äro kvinnor, kunna de icke komma i
fråga såsom landshövdingar, därför att de icke kunna skaffa sig den auktoritet,
som behövs i utövningen av detta ämbete. Herr Bergvall, justitierådet
Gärde, herr Axel Lindqvist och presidenten Schlyter ha en motsatt uppfattning,
nämligen att den omständigheten att det är en kvinna icke bör utgöra
något hinder. Varför skulle icke — säger jag — statsrådet Möller t. ex. ha
rätt att hysa samma uppfattning och även övriga ledamöter av regeringen?
Då ha vi ju kvinnorna placerade på landshövdingestolarna i alla fall, men jag
beklagar det län, som får taga emot den första stöten.

Nu vet jag, att allt vad jag här sagt betraktas i mera luftiga kretsar såsom
reaktionärt, och att jag fallit offer för fördomar, som en socialdemokrat icke
borde stupa för.

Vi, som icke bedöma länsstyrelserna ur Stockholmssynpunkt, vi veta dock
vilka betydande uppgifter länsstyrelserna utföra i ett demokratiskt samhälle.
Vi veta också, att på landshövdingens auktoritet beror det, huruvida länsstyrelsen
skall lyckas i sina uppgifter. Vi, som representera landsbygden,
stå i ett helt annat förhållande till länsstyrelserna än herr Bergvall i Stockholm
står till Överståthållarämbetet. Vi äro måna örn att landshövdingeämbetet
och länsstyrelsen skall i det demokratiska samhället äga den auktoritet, som
länsstyrelsen hitintills besitter. Det är ingen förolämpning eller undervärdering
av kvinnan, när jag säger, att när kvinnan kommer till landshövdingestolen,
då är landshövdingens auktoritet bruten.

Kalla mig gärna reaktionär och säg gärna, att jag fallit offer för fördomar;
90 procent av landsbygdens män och kvinnor dela min uppfattning, och med
dem, herr talman, delar jag vanäran att yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Fröken Hesselgren, som nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att tacka herr Hedlund för att han anser
mig vara så karlaktig. Jag har nämligen i mitt liv fått den erfarenheten, att
när en man skall säga en kvinna en verklig komplimang, så säger han, att hon
är nästan som en karl.

^Nu har som sagt herr Hedlund givit mig den komplimangen. Men jag måste
då. säga, att örn jag är karlaktig — jag anser mig nämligen vara i hög grad
kvinna — så finns det många, som äro mycket mer karlaktiga. Örn herr Hedlund
känt till exempel Wilhelmina Skoog, som jag gjorde, skulle han förstå,
att hon skulle kunnat stå på ett torg och få en hel upprorsskara att darra i
knävecken. Det kan ej vara fråga örn att hon ej skulle klarat det. Jag har
sett henne taga hand örn disciplinen bland sina manliga underordnade. Hon
är nu död, men det kan finnas andra, som äro lika henne. Vi ha baft drottningar,
vi ha haft Kristina Gyllenstierna o. s. v. Jag tror icke, att det är
alldeles otänkbart, att en kvinna skall kunna fylla ett landshövdingeämbete.
Jag förstår väl, att så länge man tänker som herr Hedlund gör, är
det svårt att tro det, men varje gång en kvinna skall besätta ett nytt ämbete,
får hon gå igenom detta. Jag har varit med om att komma ensam till första
kammaren och att vara där i 13 år. Det var också ett nytt ämbete, där man

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)
nog fick tänka sig för vad man gjorde och sade. Jag tror för mili del, att om
en kvinna är så duktig, att Kungl. Maj :t vågar utnämna henne, var då så lugn,
herr Hedlund, för att hon också kommer att kunna sköta sitt ämbete.

Vidare anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Ehuru jag på nästan varje punkt har
diametralt motsatt uppfattning till herr Hedlund, måste jag dock säga, att det
var en ärlig mans opposition. Herr Hedlund kröp icke bakom den »uselt formulerade
motionen» och sådant, utan gick emot saken på ett sakligt och ärligt
sätt, och för det ber jag att få tacka honom, fastän jag medger, att det låter
inkonsekvent.

Som fröken Hesselgren redan har betonat, är det alltid på det sättet för varje
steg, som kvinnan tar framåt eller — för att tala med herr Hedlund — bakåt,
att det sägs, att det händer något alldeles förfärligt. Så har det varit på
punkt efter punkt. Jag skall icke taga upp tiden med att gå närmare in på
saken, men till och med på sådana områden, som av ålder varit kvinnans speciella,
har man alltid kommit med skäl emot, när det varit fråga om att en
kvinna skulle få avancera. Jag kan såsom exempel taga barnmorskans uppgift.
Den har ju av ålder hört kvinnan till, men när det för några år sedan
skulle tillsättas en läkare vid ett barnbördshus, framhöll man, att en kvinna
absolut icke kunde komma i fråga, därför att en kvinna icke hade de kroppskrafter,
som understundom där kunna behövas. Då var det kroppskrafterna,
som mankerade. När det var tal örn att kvinnor skulle få avlägga studentexamen,
kom man och talade örn den lilla hönshjärnan, som absolut icke räckte
till för detta. Det sades av en eljest klok och bildad man, att även örn kvinnorna
skulle kunna släpa sig fram till studenten, så skulle de dock för tid och
evighet vara förstörda på kuppen. Det gick emellertid icke som man spådde
i den delen, som vi alla veta. När det gäller kvinnliga präster, så kan man
rimligtvis icke hänvisa till bristande kroppskrafter eller bristande intelligens,
utan då får man ta till sin hjälp och släpa fram hela den gamla hedniska attiraljen
för att i den delen stäcka kvinnans framfart, örn man icke, som kvinnornas
specielle riddare i dag, herr Dahlbäck, kommer och pekar på dåliga
nerver. Jag vet icke, om herr Dahlbäck är inne. Annars skulle jag vilja säga
honom, att vi betacka oss för sådan hjälp. Våra nerver räcka nog till, när
det behövs.

Jag skall icke taga upp tiden alltför mycket, och jag kan därför nöja mig
med att instämma i de skäl, som fröken Hesselgren här har dragit fram. När
man emellertid läser utskottets motivering, får man närmast den uppfattningen,
att i detta lilla fredliga land höra upplopp för att icke säga uppror till ordningen
för dagen. Jag kan icke hjälpa, att jag fått det intrycket. Örn det
emellertid skulle var så, att en kvinna är olämplig att spränga i spetsen för
en polisstyrka, så är det väl ändå, såsom framhålles i motionerna, ganska osannolikt,
att alla, såväl landshövdingen som landssekreteraren och landskamreraren,
skulle vara kvinnor. Är det så, att herrarna äro så rädda för den saken,
så finns det en liten sats, som understundom användes och som man skulle
kunna vända litet på. Man kan till exempel inrycka en bestämmelse örn att »i
varje länsstyrelse skall finnas minst en man». Då är man ju på den säkra sidan.
_ o

Jag kan för min del icke förstå utskottets motivering. Jag hade förstått,
örn man kommit med ett klart avslag, men med den motivering, som utskottet
lämnat, kan man i all rimlighets namn icke komma fram till annat än att utlåtandet
borde ha utmynnat i ett bifallsyrkande. Nu kommer man i stället till
det rakt motsatta resultatet, något som jag är alldeles ur stånd att begripa.
Man hänvisar till att länsstyrelserna allt mer och mer ha fått sociala uppgif -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)
ter, och man säger, att för dessa uppgifter vore det mycket lämpligt att lia en
kvinna. I nästa sats säger man emellertid, att tiden ännu icke är mogen härför.
Skulle tiden alltså icke vara mogen för att få in kvinnor i länsstyrelserna,
nu när den sociala reformverksamheten går fram kraftigare än någonsin?
Då vet jag icke, när tiden skulle kunna vara inne.

Jag skall som sagt, herr talman, icke taga upp tiden länge. Jag ber att få
instämma i fröken Hesselgrens yrkande.

Herr Mosesson: Jag har den uppfattningen, herr talman, att det gives vissa
statsämbeten, som icke lämpa sig för kvinnor och att det förty finns principiellt
fog för de undantag, som äro angivna i behörighetslagen. Men ju mera
jag har tänkt på denna fråga, desto klarare har det stått i varje fall för mig
— och det är för att säga detta, som jag har begärt ordet — att det för kvinnorna
måste kännas såsom en orätt och en kränkning, att det i själva lagen
skall vara angivet, att de i sin egenskap av kvinnor icke äro berättigade till
att bekläda den och den tjänsten. Det synes mig, att den spärr, örn jag får
använda det uttrycket, som skall finnas, icke skall vara något yttre, i lagen
angivet, utan att det skall vara något, som ådagalägges i själva naturen och
skall komma till synes hos den myndighet, som har att pröva, huruvida en
viss person är lämplig för ett visst ämbete. Jag skulle tro, att vi män skulle
känna det svårt, örn det i behörighetslagen skulle finnas någon bestämmelse,
som sade, att vi i vår egenskap av män icke vore berättigade till att bekläda
den och den tjänsten. Jag förmodar, att kvinnorna i detta avseende icke äro
mindre känsliga än vi män äro.

Jag kommer i anledning härav att rösta för det yrkande, som fröken Hesselgren
har ställt.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, mina damer och herrar! Jag begärde
ordet närmast med anledning av det yttrande, som fröken Hesselgren
hade, i vilket hon ganska tydligt insinuerade, att reservanterna kanske icke
menade vad de hade skrivit. Om jag i detta fall haft att vända mig mot en
man, skulle jag ha sagt, att det var oförsynt sagt. Nu måste jag emellertid
vara gentleman och får säga, att det var mindre älskvärt och orättvist.

Det ligger icke alls något märkvärdigt i reservanternas ståndpunkt, såsom
också herr Lindqvist tidigare har meddelat. Han tycks dock icke ha angivit
det så klart, att herr Bergvall begrep det. Reservanterna ha önskat en allmän
översyn av behörighetslagen och ha alltså icke ansett sig kunna gå med
på det begränsade yrkande, som motionerna innehöllo. Nu var det icke möjligt
att vinna majoritet för detta yrkande i utskottet, och följden har blivit,
att vi endast inför kammaren redogjort för vilket yrkande vi ställt i utskottet.
Det finns ingen anledning att på grund härav söka misstänkliggöra reservanternas
inställning i saken. Jag säger detta så mycket mera, som det
i pressen förekommit sådant misstänkliggörande, sedan första kammaren behandlat
denna sak.

Vi ha ganska tydligt i utskottet klargjort, att för vårt vidkommande är
den enda förnuftiga synpunkten vid tillsättandet av de åsyftade tjänsterna
att taga hänsyn till den verkliga dugligheten. Den för uppdraget bäst skickade
bör komma i fråga och ingen annan. Det finns ingen rimlig anledning att i ett
dylikt fall bibehålla en särskillnad mellan man och kvinna. När vi bestämt
hävda, att den, som är bäst lämpad för uppdraget, skall komma i fråga, förfäkta
vi enligt vår mening dels den sakliga synpunkten, dels den ur landets
och tjänstens synpunkt förnuftigaste åtgärden. Om befattningshavaren sedan
är man eller kvinna, är en fullständigt ovidkommande sak.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)

Jag tycker, att utskottets talesmän, när de varit inne på detta område, ha
gått förbi kärnan i resonemanget genom att yttra sig om huruvida en kvinna
kan fylla den och den funktionen. Är det icke riktigare att se på spörsmålet
på det sättet, att för detta uppdrag — i länsstyrelsen — skola icke enbart de
representativa plikterna fyllas. Det skall även fyllas administrativa sådana
och tillika vissa polischefsuppgifter och allt detta, som man talat om i samband
med landshövdingeinstitutionen. När det gäller att tillsätta en dylik
tjänst, har Kungl. Majit, såvitt jag förstår, intet annat att göra än att summera
ihop dessa uppgifter, granska de föreslagna kandidaterna och se, om
resp. kandidater ur samtliga dessa synpunkter lia förutsättningar att fylla sin
uppgift.

Jag kan icke se, att det finns någon som helst anledning att vara rädd för
att upphäva ett könsstreck, som på detta område icke har något som helst
berättigande. Jag kan heller icke se, att man på något sätt träder de sakliga
synpunkterna för nära genom ett sådant ställningstagande. Jag har
också härvidlag förtroende för Kungl. Majit, eftersom jag vet, att man vid
besättandet av dessa viktiga tjänster är villig att taga hänsyn till de verkliga
kvalifikationerna på samtliga områden hos de kandidater, som kunna komma
i fråga.

Herr Bergvall ställde en fråga till såväl utskottet som reservanterna. Är det
icke orimligt, sade han, att trots att man är ense långa stycken i'' fråga om
det rent principiella, i varje fall vad beträffar reservanterna och dem, som
fylka sig kring motionerna eller det senast framställda yrkandet, så kan man
ändå icke finna någon väg att komma till ett förnuftigt resultat? Ja, det
kan man naturligtvis säga, men även örn ett sådant yrkande som det, som nu
har ställts av fröken Hesselgren, skulle bifallas av andra kammaren -— även
örn vi, som lia det vidare kravet örn översyn av hela behörighetslagen, skulle
gå in för denna begränsade linje, så har ju första kammaren redan fällt motionerna
och det kan i varje fall icke bli någon riksdagsskrivelse. Det hela
blir alltså endast en opinionsyttring från kammarens sida. Jag kan vid sådant
förhållande icke se, att man vinner något i sak genom att gå på det yrkande,
som fröken Hesselgren här har ställt, även om man skulle övervinna sina
betänkligheter mot denna snäva begränsning.

Jag skulle emellertid kunna ge herr Bergvall ett svar på hans fundering
över hur utskottet kunnat komma i en sådan penibel situation, där i varje fall
flertalet velat göra något men man ändå icke kunnat nå ett resultat. Det är,
att hade herr Bergvall påverkat sina egna meningsfränder i utskottet att ansluta
sig till reservationens yrkande, så hade detta blivit utskottets förslag,
och det hade kanhända också funnits utsikter, att det blivit riksdagens beslut.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att vara

spydig mot dem av kammarens ledamöter, som äro motståndare till att en sådan
ändring i behörighetslagen kommer till stånd, som krävs i motionerna, och
icke heller därför att jag tilltror mig att på något sätt kunna påverka vederbörande
att ändra denna sin inställning. Jag vet alltför väl att vi, all demokrati
till trots, ännu ha lång väg att gå, innan vi komma dithän att män och
kvinnor betraktas likställda som människor och samhällsmedborgare.

Jag begärde ordet närmast för att tillkännage att jag, vid tidpunkten för
motionernas tillkomst, ställde mig synnerligen tveksam till formuleringen av
desamma, dels därför att jag ansåg, att det var en alltför begränsad ändring
som påyrkades, och dels därför att jag hyste farhågor för att man skulle
komma att anknyta ändringskravet till ett visst aktuellt fall, som gällde besättandet
av en landshövdingepost med en kvinna. Dessa mina farhågor ha

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Ang. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)
visat sig vara berättigade. Jag tror, att om motionen lagts på det sättet,
att man krävt en allmän revision av behörighetslagen, skulle man knappast
ens på det håll, där man i själ och hjärta är emot saken, vågat gå emot ett
sådant krav. A andra sidan kan jag mycket väl förstå fröken Hesselgrens
synpunkt, då hon säger, att vi kvinnor äro vana vid att ta ett litet steg i sänder,
och att hon därför bara velat ta detta lilla steg.

Eftersom Kungl. Maj :t på senaste tiden visat sig icke vara rädd för att
släppa fram kvinnor till höga förtroendeposter, har detta kanske också verkat
skrämmande för dem, som anse att kvinnorna icke böra anförtros sådana
poster, utan att dessa alltjämt böra förbehållas männen. Måhända tänker mani
så här, att när Kungl. Majit kan tillsätta en kvinna som chef för Dramaten,
så kanske den också begåvar landet med kvinnliga landshövdingar, och det
är därför bäst att gardera sig så länge som möjligt mot en sådan eventualitet.

Jag vill även deklarera, att, trots att jag ställde mig tveksam till motionen
och därför icke står som medmotionär och icke heller i dag har instämt i
motionärernas yrkande, så är mitt hjärta fullt och helt med dem, som anse,
att tiden nu är inne för en allmän revision av behörighetslagen. Det förhåller
sig ju för övrigt så att oavsett hur frågan i dag avgöres i denna kammare,
så är det Kungl. Majit obetaget att föranstalta örn en dylik revision, och jag
uttalar den förhoppningen, att så också kommer att ske.

Till sist vill jag tillkännage, att jag — ehuru jag icke är tillfredsställd
med det begränsade krav som framföres i motionerna -—- såsom en ren opinionsyttring
kommer att rösta för det yrkande, som har ställts av fröken Hesselgren.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har endast begärt ordet

för att helt kort tillkännage, att jag kommer att biträda fröken Hesselgrens
yrkande. Det torde kanske vara känt, att jag vid tidigare tillfällen har haft
möjlighet att ådagalägga, att jag rent principiellt står på den uppfattningen,
att behörighetslagen skall vara total i sin utformning. Hur det sedan kommer
att bli i den praktiska tillämpningen, blir en helt annan sak.

Det är nog känt, att männen icke passa till alla de befattningar, som de
ha behörighet till, och det torde också vara känt — och det tvingas nog kvinnorna
att förr eller senare erkänna — att det finns befattningar, till vilka de borde
vara principiellt behöriga men som de i praktiken ytterst litet lämpa sig för.

Man får emellertid icke denna fråga ur världen förr än man genomför likställighet
helt och hållet. Det tjänar ingenting till att försöka bromsa upp
genom att lagstiftningsvägen hindra kvinnorna att komma till befattningar,
örn vilka man med större eller mindre skäl kan säga, att de kanske icke passa
för kvinnor. Det enda riktiga är att göra jämn plan över hela området och
låta alla på lika grunder tävla, vilket kön de än tillhöra. I allra värsta fall
får man väl hoppas på erfarenheten. Det finns nämligen många, som icke
kunna lära av något annat än av sina egna eller andras misstag.

Jag yrkar bifall till fröken Hesselgrens yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till det av fröken Hesselgren under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Fröken Hesselgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Ang. vissa
ändringar i
expropriationslagstiftningen
m. m

Äng. viss ändring i den s. k. behörighetslagen. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av fröken Hesselgren under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava. röstat för japropositionen.
Fröken Hesselgren begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 113 ja och
75 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 17.

Till avgörande företogs andra lagutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av
väckt motion örn vissa ändringar i expropriationslagstiftningen m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 282,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Senander m. fl. hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till regeringen begär utredning och förslag örn förändrad
expropriationslagstiftning, som omöjliggör nuvarande uppskörtning av
det allmänna och säkrar städernas rätt att expropriera bostadsområden, samt
om en sådan effektiv fastighetsvärdestegringsskatt, som berövar den privata
spekulationen varje möjlighet att tillgodogöra sig en värdestegring, till vilken
de själva inte bidragit utan som väsentligen är en följd av samhälleliga åtgärder;
samt att statens och kommunernas markförsäljning så begränsas, att tomter
för bostadsändamål och liknande ej försäljas utan upplåtas mot tomträtt,
så att framtida markvärdestegring kommer det allmänna, till godo och möjligheterna
till framtida stadsplaneförändringar ej som nu hindras.»

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hage, Olovson och Hermansson, vilka
yrkat, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning rörande
i vad mån tillgången på byggnadstomter för bostadsändamål bättre skulle
kunna säkerställas och fortsatt oskälig stegring av tomtpriserna i städer och
andra tättbebyggda samhällen skulle kunna förhindras antingen genom ändring
av expropriationslagen eller på annat sätt samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hage: Herr talman! Jag har en gammal erfarenhet av att det ej

är så roligt att ge sig upp i en diskussion i en sådan här mera jordbetonad fråga
som den som nu skall behandlas, sedan intresset samlat sig kring ett mera

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. vissa ändringar i expropriationslag stiftning^ m. m. (Forts.)
intrikat spörsmål, som vi förut behandlat. Då jag emellertid tillsammans med
två partivänner reserverat mig i den här föreliggande frågan, skall jag i alla
fall be att få säga några ord.

Det spörsmål som avhandlats i utskottsutlåtandet och i den väckta motionen
är mycket betydelsefullt, särskilt för de stora samhällena, de stora städerna.
Det berör säkerligen i mindre utsträckning landsbygden. Det gäller här, hur
man skall kunna örn möjligt förhindra och hålla tillbaka den värdestegring som
ofta inträder i stora samhällen, när man bygger ut dem, och örn man ej kan
göra detta, hur man skall kunna genom beskattning till det allmänna överföra
de vinster som uppstå^ genom en jordvärdestegring. Detta är säkerligen ett
mycket viktigt spörsmål, och det har också väckt stor uppmärksamhet.

Under sådana förhållanden ha vi reservanter ej ansett oss kunna gå med på
att avfärda den väckta motionen på samma sätt som utskottsmajoriteten. Vi
ha framhållit, att det vore önskligt, att vissa avsnitt av motionen gjordes till
föremål för utredning. Det är nämligen ett känt förhållande, att när städer
och samhällen överhuvud taget växa ut, inträffar det, att jord och tomter, som
förut varit mycket litet vårda, ga upp i värde. Det finns enskilda personer,
sorn i stor utsträckning stoppat på sig de förtjänster som uppstått genom denna
värdestegring. Min gamle nu döde partivän Fabian Månsson, som hade en
ovanlig förmåga att slå huvudet på spiken, när lian skulle belysa en del samhällsspörsmål,
yttrade vid något tillfälle, att de människor som ha denna förmåga
att förtjäna pengar genom jordjobberi, de lyfta i förskott en del av kommande
generationers arbetsförtjänst, och det är naturligtvis alldeles riktigt, att
det förhåller sig på detta sätt.

Nu är det då fråga örn vad man skall kunna göra åt detta. Ja, den saken
har flera gånger vant föremål för framställningar och debatter både här i riksdagen
och utom riksdagen. Det har framförts, liksom också motionärerna göra,
vissa förslag^ för att försöka, om ej alldeles förhindra, så åtminstone göra utvecklingen
på detta område mera smaklig. Man har bland annat i denna motion
föreslagit en tomtvärdestegringsskatt. Man resonerar som så, att höjningar
av värdena i samband med samhällsutvecklingen föranledas ej av vederbörande
jordköpares eller jordägares åtgärder utan äro resultat av samhällets åtgärder.
Under sådana förhållanden bör samhället ha rätt att av den, som köper
jorden och förtjänar på den, skattevägen draga in någon del av denna förtjänst
till det allmänna. Man har både i motionen och, när man i övrigt diskuterat
denna^ fråga, ansett, att detta är ett sätt att gå fram för att åstadkomma
bättre förhållanden på detta område.

Nu ha emellertid reservanterna ej tagit upp denna del av motionen och begärt
utredning därom, därför att denna fråga — åtminstone efter vad som upplysts
—• ligger under utredning hos kommunalskattekommittén. Jag har emellertid
förnummit, ^att denna kommunalskattekommitté för tillfället lagt saken
åsido., Jag vill da säga, att detta är mycket att beklaga. Jag tycker, att denna
fråga varit föremål för diskussioner, utredningar och resonemang så länge,
att det vöre rimligt, att man rent av forcerade en lagstiftning på detta område!
Det är visserligen sant, att man härvidlag kan invända, att nu ha i detta fall så
många värden redan gått till privata jobbare, utan att de blivit i högre grad beskattade,
att de flesta olyckorna på detta område redan skett. Men å andra sidan
måste jag säga, att det kommer väl säkerligen alltjämt att säljas jord till
städer och exproprierad jord. Nog vore det då önskligt, att man snarast möjligt
finge en lagstiftning på detta område, som kunde åstadkomma, att någon
del av förtjänsten gick till det allmänna skattevägen. Örn det alltså nu förhåller
sig pa det sättet, att kommunalskattekommittén ej anser sig kunna taga upp
denna fråga förrän kanske mycket långt fram i tiden, så tycker jag för min

36 Nr 29. Onsdagen den 27 april 1938.

Ang. trissa ändringar i expropriationslag stiftning en m. m. (Forts.)
del, att det vore naturligt och rimligt, att regeringen toge fasta på denna sak
och eventuellt satte till en särskild beredning genom sakkunniga för att bringa
denna fråga till sin lösning. När den nu emellertid är föremål för utredning,
lia vi reservanter ej tagit upp densamma. Däremot ha vi tagit upp två andra
frågor, där vi påyrka utredning.

Den ena av dessa frågor, som framförts i denna motion, avser, att man skulle
i större utsträckning kunna övergå till att använda tomträttsinstitutet, da det
gäller för stora samhällen att upplåta jord för bebyggelse m. m., och då bleve
det mindre möjligheter att kunna jobba med jorden. Denna metod har också
kommit till användning på en del områden här i Stockholm. Jag anser, att saken
bör utredas. Visserligen är det sant, att denna fråga på sätt och vis är föremål
för utredning — det har sagts i utskottsutlåtandet, att denna sak berörts
i en utredning och att frågan ligger hos Kungl. Maj :t — men jag måste för
min del säga, att det vore synnerligen önskligt, att detta problem också nu kunde
bli föremål för ytterligare åtgärder på det sättet, att man från Kungl. Maj :ts
sida fullföljde saken så att ett förslag framlades om att tomträttsinstitutet
skulle användas i större utsträckning, än som nu sker, för att förhindra jobberi
med jord.

Det är ytterligare ett yrkande, som framkommit i denna motion, och det avser,
att man skall försöka åstadkomma en bättre expropriationslagstiftning.
För att förhindra att jord, som överlåtes till ett samhälle, blir alltför dyr har
man expropriationsinstitutet. Men det är ett känt förhållande, att när detta
expropriationsinstitut användes, leder det ofta till mycket dryga kostnader för
samhällena. Med andra ord sagt, det inträffar ej så sällan, att örn man gar
exp rop nations vägen, marken blir dyrare, än den skulle ha blivit, örn man kunnat
komma till en frivillig uppgörelse. Det måste bero därpå, antar jag— och
det finns en allmän opinion därvidlag — att expropriationslagstiftningen ej är
så utformad, att den verkar på ett tillräckligt kraftigt sätt för att. förhindra
detta. Det är en sak, som har erkänts ej blott av den allmänna opinionen utan
till och med av lagstiftarna. 1913 förelåg en proposition rörande expropriationslagstiftningen,
framlagd av den staaffska regeringens justitieminister,
Grustaf Sandström. I denna proposition erkände statsrådet rent av, att lagstiftningen
i åtskilliga fall ger anledning till oskäligt hög uppskattning av ersättningsvärdena
vid expropriation. Där har man rent av ett kungsord på, att
det förhåller sig på detta sätt, vilket också i stor utsträckning är den allmänna
opinionens uppfattning.

Då är frågan, hur man skall kunna bemästra detta, om det överhuvud taget
går att göra det. Kan det ske genom en ändring av expropriationslagen? Jag
vill då passa på att säga, att denna expropriationslagstiftning, sådan den nu är
utformad, kom i sina huvuddrag till år 1913 med anledning av den proposition,
som jag här talat örn. Det är att märka, att när det gäller att bedöma de värden,
som skola utdömas vid en expropriation, föreslogs i denna proposition av
den liberala staaffska regeringen att det värde eller den ersättning, som skulle
beräknas, skulle vara värdet överhuvud taget. Då fanns ej adjektivet »full»
tillfogat, utan det stod bara »ersättning». Emellertid väcktes en motion i första
kammaren av en högerman, en storgodsägare, vilken motion gick ut pa att det
skulle ej blott stå »ersättning» vid expropriation utan »full ersättning», och
detta gick riksdagen med på. Nu är att märka, att på den tiden var det en
annan sammansättning av riksdagens första och andra kammare, framför allt
av den första. Herrarna och damerna veta, hur första kammarens sammansättning
var, att den i stor utsträckning var storgodsägarebetonad. Det var da klart,
att det skulle komma ett sådant yrkande som detta om att det skulle givas full
ersättning. Det fanns dock de som gingo emot detta yrkande. Men i alla fall

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Ang. vissa ändringar i expropriationslag stiftning en m. m. (Forts.)
finns det nu i expropriationslagstiftningen ett uttalande om att det skall vara
full ersättning vid expropriation.

Nu säger någon, att »full ersättning» och »ersättning» är detsamma. Nej,
det är det icke, örn man ser det mot den historiska bakgrunden, att den sittande
regeringen ansåg det vara tillräckligt att sätta ut, att det skulle vara »ersättning»
och intet annat vid expropriation, och riksdagen, för att skydda jordägaren,
lade till ordet »full». Ett sådant faktum kan nämligen av en person, som
vill bevaka jordägarens intresse på ett orimligt sätt, tagas till intäkt för att utdöma
större ersättning, än jordägaren skulle fått, örn lagen erhållit den utformning,
som den ursprungligen hade i den kungl, propositionen. Jag resonerar
åtminstone på detta sätt. Från denna utgångspunkt måste jag säga, att det var
synnerligen beklagligt, att lagen utformades vid en tidpunkt, då riksdagen hade
en annan sammansättning än nu. Med den sammansättning, som riksdagen nu
har, skulle jag ej draga mig för att åtminstone begära en utredning, vid vilken
det skulle övervägas, huruvida det ej vore skäl i att åtminstone gå tillbaka till
den ursprungliga lagtext, som den liberala regeringen ansåg sig böra lägga fram
till riksdagens bedömande.

Jag har alltså både från denna och andra utgångspunkter föranletts
att påyrka, att det skulle företagas en utredning, örn expropriationslagstiftningen
är lämpligt utformad och om den, med den utformning
den fått, ej åstadkommer allt för höga expropriationsvärden och därmed naturligtvis
också alltför höga hyror. Ty höga tomtvärden i ett samhälle måste i
viss utsträckning medverka till att hyrorna hållas uppe.

Nu ha motionärerna även varit inne på en del andra spörsmål i detta sammanhang.
De ha tyckt, att det skulle vara rimligt, att lagstiftningen utformades
så, att man vid expropriationsvärdenas bestämmande toge hänsyn till
taxeringsvärdet. Jag vill ej i detta avseende intaga en bestämd ståndpunkt,
men skulle för min del vilja ifrågasätta, örn det ej vore rimligt, att — örn
det bleve en utredning av denna fråga om expropriationslagstiftningen -—- man
även toge denna sak i övervägande, t. ex. om lagtexten ej kunde bli skriven
så, att det sades ut, att man även hade möjlighet att taga hänsyn till taxeringsvärdet.

Slutligen ha motionärerna föreslagit, att när de män, som skola avgöra
dessa expropriationsvärden, sammanträda och giva sitt votum, så skall det
avgivas öppet och de skola, om de utdöma mycket höga ersättningar, ha skyldighet
att motivera detta. Jag vet, att man på juristhåll anser detta oerhört
orimligt. Men stämmer ej detta i någon mån med att vi här i riksdagen,
när vi intaga vår ståndpunkt, rösta öppet. Nog kan det ifrågasättas, örn ej
en bestämmelse, örn ett öppet avgivet votum med skyldighet att motivera, varför
man vill tilldöma en jordägare en mycket hög ersättning, måste frammana
en större ansvarskänsla hos dem, som behandla frågor av detta slag.

Ja, herr talman, det är några av de synpunkter, som jag för min del har
velat framföra i detta sammanhang. Jag har alltså den meningen, att det
finns anledning att ej avfärda hela denna motion på det sätt, som utskottet
gjort. Jag har den uppfattningen, att dessa frågor alltjämt äro aktuella och
diskuteras ute bland folk. Det finns en opinion mot dessa höga jordvärden,
som åstadkommas även till följd av en otillfredsställande expropriationslagstiftning,
och det finns därför anledning att begära en utredning av dessa
frågor. Med hänsyn till att detta är ett spörsmål, som verkligen debatteras
i mycket hög grad, särskilt i de stora samhällena, av omdömesgilla och ansvarskännande
medborgare, tycker jag, att då ej alla dessa frågor för närvarande
äro föremål för någon slags utredning, det finns anledning för riksdagen
att kräva en utredning av dessa spörsmål.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. vissa ändringar i expropriationslag stiftning en m. m. (Forts.)

Jag skall inskränka mig till vad jag nu anfört, och med utgångspunkt därifrån
skall jag be att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av
herrar Hage, Olovson och Hermansson och i vilken yrkas, att riksdagen i anledning
av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande i vad mån tillgången
på byggnadstomter för bostadsändamål bättre skulle kunna säkerställas
och fortsatt oskälig stegring av tomtpriserna i städer och andra tättbebyggda
samhällen skulle kunna förhindras antingen genom ändring av expropriationslagen
eller på annat sätt samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.

Jag yrkar alltså bifall till denna reservation.

Herr Hallagård: Som framgår av utskottets motivering, hava vissa hit hörande

spörsmål på senare tid gjorts till föremål för utredningar. Sålunda
har den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen fått i uppdrag att undersöka
bland annat frågan om åtgärder för genomförande av en jordvärdestegringsskatt.
Vidare hava 1934 års byggnadsindustrisakkunniga i sitt nyligen
avgivna betänkande lämnat en ingående redogörelse för en av dem verkställd
utredning rörande tomtpriser och tomtpolitik i ett avsevärt antal svenska
städer. De i betänkandet berörda frågorna äro alltså beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Spörsmålet örn revision av lagstiftningen örn tomträtt i vissa
hänseenden har vidare gjorts till föremål för vissa framställningar till
Kungl. Maj :t.

Under sådana förhållanden har utskottet för sin del ställt sig avvaktande
och inte velat taga ställning till denna fråga, förrän resultatet av pågående
utredningar föreligger. Det är klart att man bör söka förhindra oskäliga hyresstegringar
och oskäliga tomtpriser o. s. v. Det är emellertid inte alldeles
säkert, att en utvidgad expropriationslag skulle bli av det värde, som man
kanske på sina håll föreställer sig.

Första kammaren har emellertid för sin del godkänt utskottets förslag. Jag
skall därför inte taga upp någon debatt örn detta spörsmål utan ber att få
yrka bifall till utskottets förslag, under förhoppning att det även måtte vinna
andra kammarens bifall.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är särskilt två olägenheter med
den nuvarande expropriationslagen som vi haft i tankarna vid framläggandet
av vår motion, nämligen dels de skadliga verkningarna för hyresgästerna och
dels det sätt varpå allmänna intressen spolieras.

Vi vilja givetvis inte göra gällande, att tomtpriserna i och för sig skulle
påverka hyresnivån. Det framgår emellertid redan av en utredning, som utskottet
åberopar, vilken stor andel tomtpriserna egentligen representera av en
fastighets byggnadskostnader under senare år. Det har t. ex. visat sig, att
å den mark, som försålts genom Djurgårdskommissionen, representerar tomtpriset
23 till 24 procent av kostnaderna för bebyggelsen i genomsnitt varje
år per eldstad räknat. Det är uppenbart att så pass höga tomtpriser måste
ha en viss inverkan på hyresnivån; å andra sidan förhåller det sig naturligtvis
så, att man icke kan vinna en allmän hyressänkning genom att genomföra
de av oss rekommenderade åtgärderna, även örn detta i viss mån skulle
bidraga därtill. Vill man uppnå en allmän hyressänkning och ett höjande av
ett folks bostadsstandard måste det naturligtvis ske på det sättet, att städerna
bygga bostäder i större utsträckning än vad för närvarande är fallet.

Utskottet omnämner i sitt utlåtande, att de tomter å Gärdet, som vi åberopat
i vår motion, i fjol ha försålts till ett genomsnittspris av 2,625 kronor per

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Ang. vissa ändringar i expropriationslagstiftningen m. m. (Forts.)
eldstad. Det högsta pris som uppnåtts utgjorde icke mindre än 3,110 kronor
per eldstad. Jag har i Statistisk årsbok sökt taga reda på genomsnittshyran
i Stockholm för det senaste året men kunde endast finna siffrorna för 1934.
Det visade sig, att priset för en bostad på två rum och kök med två eldstäder,
värmekostnaden ej inräknad, uppgick till 924 kronor. Detta innebär, att
en hyresgäst i en sådan lägenhet får betala 260 kronor, d. v. s. icke mindre
än 28 procent av hyran, enbart för förräntning av tomtmarken.

Örn dessa tomter å Gärdet hade legat några mil från Stockholm, hade staten
i detta fall icke kunnat påräkna så höga priser för tomtmarken. I stället för
att som nu i medeltal betinga ett pris av 139 kronor per kvadratmeter skulle
dessa tomter lia kostat ett par tre kronor per kvadratmeter. Det är en oerhörd
markvärdestegring, som ägt rum på grund av att folk flyttar in till staden och
på grund av de åtgärder, som Stockholm och andra städer själva vidtaga t. ex.
genom gatuanläggningar och anordningar för trafiken, införande av vattenledning
och en mängd dylika åtgärder. Därigenom stiger markvärdet, utan att
fastighetsägaren själv behöver göra någonting härför, och därmed också hyrorna
för hyresgästerna. Att, såsom vi också påpekat i vår motion, markvärdena
i Stockholm under loppet av några decennier trissats upp med tusentals
kronor visar även, vilka oerhört stora ekonomiska intressen det här gäller och
att det för såväl hyresgästerna som samhällena måste vara av stor vikt att få
en annan ordning till stånd på detta område.

Det bör kanske i detta sammanhang påpekas, att de exempel, som vi i motionen
lämnat från Djurgårdskommissionens försäljningar av tomtmark, icke
äro ensamstående. Det beror icke på en tillfällighet, att Djurgårdskommissionens
försäljningar ha tillfört staten stora inkomster, men det är kanske av
större intresse att observera, att statens och städernas försäljningar av tomtmark
näppeligen utgöra de mest markanta exemplen på att väldiga profiter
kunna uppstå genom markvärdestegring. Såsom det mycket riktigt påpekats
i byggnadsindustrisakkunnigas betänkande, får man nog antaga, att vinsterna
av markvärdestegring för de privata jordägarna äro väsentligt mycket större
än när det gäller städerna eller staten, som beträffande Gärdestomterna tillgodogör
sig vinsterna av markvärdestegringen. Detta kan man under rådande
samhällsförhållanden inte göra mycket åt. Markvärdestegringen kommer väl
att vara ett faktum, som man har att räkna med i fortsättningen. När det
som i detta fall är det allmänna, som tillgodogör sig merinkomsten, har detta
ur motionärernas synpunkt icke i och för sig tjänat som motivering för en
framstöt. Men statens och städernas förtjänster på denna värdestegring är,
såsom jag nyss framhöll, av mindre betydelse än de privata jordägarnas vinster.
En uppskattning, som vi gjort i vår motion, visar att enbart jordräntan
på grund av jordvärdestegring stigit till inte mindre än 150 miljoner kronor
per år, och därtill kommer samhällenas förluster på de nuvarande markförhållandena,
vilka uppskattas till 75 miljoner kronor örn året. Detta innebär, att
på detta sätt värden, som representera lika stora summor som samtliga svenska
städers samlade skatteinkomster varje år, rinna bort och i huvudsak hamna i
fickorna på privatpersoner. Det är därför med all rätt som vi i motionen åberopa
professor Brismans uttalande örn jordvärdestegringen i »Jordfrågan».
Han säger där: »Här rinner en ständig ström av samhällsskapande värden bort
och de komma aldrig åter. Varje år läggas enbart i vårt land nya miljoner till
de redan uppsugna miljarderna. De tagas av vårt folks arbete, dessa summor,
och de skola vila som en tyngande börda på alla kommande generationer. Varje
dag, som förflyter utan att någon åtgärd vidtages, lägger nya, obotliga skador
till dem, som redan åstadkommits. Hur länge skall samhället låta det fortgå
på detta sätt?»

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. vissa ändringar i expropriationslagstiftningen m. rn. (Forts.)

Det är bra länge sedan professor Brisman konstaterade dessa missförhållanden,
men ännu har egentligen ingenting gjorts för att avhjälpa dem.

Som jag redan tidigare framhållit, är naturligtvis under nu rådande samhällsförhållanden
markvärdestegring av tomtmark oundviklig. Jag tror emellertid,
att den i någon mån kan motverkas genom en omfattande bostadsproduktion.
I vår motion lia vi emellertid närmast tagit sikte på att dessa markvärdestegringar
böra komma det allmänna till godo, och vi ha föreslagit, att
detta skulle ske genom en fastighetsvärdestegringsskatt. Vi anse detta vara så
mycket mera motiverat som dessa värdestegringar i allmänhet äro ett resultat
av åtgärder från det allmännas sida, såsom förbättrande av kommunikationer
och andra åtgärder till medborgarnas bekvämlighet.

Vi ha därjämte i motionen påyrkat, att frågan om ändring av den nuvarande
expropriationslagstiftningen skall upptagas till prövning. Denna lag möjliggör
i sin nuvarande avfattning en privat spekulation av oerhörda dimensioner,
som försvårar möjligheterna från det allmännas sida att expropriera mark;
och den medför vidare, att städerna på grund av de höga omkostnaderna ofta
måste avstå från att verkställa förnuftiga regleringar av stadsplaner och trafikområden.
Vi lia ju här i Stockholm många exempel på detta. Herr Hage
åberopade med all rätt ett faktum, som man för närvarande inte kan komma
ifrån, nämligen att för en fastighets- eller jordägare expropriation för närvarande
är det lyckligaste som han kan drabbas av. Han kan i allmänhet inte
räkna med att få samma ersättning som vid expropriation, därest man på frivillig
väg skulle söka träffa överenskommelse örn det område, det gäller. Just
den i expropriationslagen intagna bestämmelsen, att man vid expropriation
skall värdera fastigheterna till deras fulla värde, ha både expropriationsnämnder
och de som blivit exproprierade -—■ örn jag får använda detta något misslyckade
ord i detta sammanhang -—- i allmänhet tolkat på det sättet, att man
med fastighetens fulla värde menar det högsta pris, som överhuvud taget kan
framkonstrueras för marken eller fastigheten.

Ett typiskt exempel på detta är ju den lilla backen »Fåfängan» utanför Danvikstull,
som vid expropriation lär ha kostat Stockholms stad över 10 miljoner
kronor. Det är en backe, som därest den icke hade legat i närheten av staden,
som behövde den för vissa framtida behov, på sin höjd hade dugt till litet fårbete
men absolut inte till någonting annat. Vid denna expropriation fick staten
dessutom betala 25,000 kronor till expropriationsnämnden och 200,000 kronor
till jordägarnas representanter, som hade värderat detta område.

Detta är ett typiskt exempel på de avvita förhållanden, som råda på detta
område, och visar, att det bör finnas anledning för riksdagen att ingripa för att
få en ändring till stånd.

Även i de svenska städerna i allmänhet — jag tänker icke endast på Stockholm
— kan man finna vältaliga exempel på hur det nuvarande systemet verkar.
Från städernas sida göras t. ex. hjältemodiga ansträngningar för att få
till stånd en ordentlig stadsplan och att bredda viktiga trafikådror. Men dessa
ansträngningar att inom överskådlig tid åstadkomma mera ordnade förhållanden
i stadsplaneavseende ha strandat på grund av att den nuvarande expropriationslagen
lägger hinder i vägen. Utskottet anser, att man bör se tiden an och
avvakta verkningarna av de ändringar, som genomfördes 1931. Erfarenheten
visar enligt min mening, att man inte kan vänta utan att stora värden förspillas.
Det gäller icke bara penningvärden, det gäller även människoliv. Den
intensiva trafikutvecklingen i nuvarande tid framtvingar en förändring i
stadsplanerna, och på många platser i detta land ha dylika krav inte
kunnat realiseras i en sådan omfattning, som den nutida trafikintensiteten
kräver.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. vissa ändringar i expropriationslag stiftning en m. m. (Forts.)

Vi motionärer ha ansett, att jordägaren på sin höjd borde i expropriationsersättning
erhålla det belopp, till vilket han vid fastighetsdeklarationen uppskattat
sin fastighet. Vi anse att detta är en mycket generös ståndpunkt från
vår sida gentemot jordägaren, och vi anse, att ingen mannamån har ägt rum
från det allmännas sida, om fastighetsägaren skulle vid expropriationen erhålla
samma belopp, till vilket han själv värderat fastigheten. Utskottet har icke
heller polemiserat mot denna vår ståndpunkt utan synes närmast vara benäget
att rekommendera en vidsträcktare tillämpning av tomträttsinstitutet. Vi ha
icke haft något särskilt ont att säga örn tomträttsinstitutet. Dess införande
torde väl ha betecknat ett framsteg, men man bör därvid erinra sig, att det infördes
redan 1907 och att så sent som 1938 en kungl, utredningskommitté anser
det nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för att göra detta institut
mera bekant. Efter 30 år har man alltså inte hunnit längre utan anser att
man måste sätta i gång med särskilda reklamåtgärder för detta tomträttsinstitut.
I Stockholm, där det framför allt har praktiserats, beräknar man att 6
procent av stadens befolkning bor på dylik tomträttsmark. Man måste därför
konstatera, att detta tomträttsinstitut -—- bortsett från vilken tanke som legat
bakom dess inrättande — icke vunnit en sådan praktisk tillämpning, att det
kan anses vara en tillräcklig garanti mot de rådande missförhållandena på detta
område.

Dessutom tillkommer en annan sak, som kanske är ändå viktigare. Tomträttsinstitutet
avsåg ju bl. a. att åt det allmänna bevara tomtvärdestegringen.
Det är ju ett faktum, att där tomträttsinstitutet har praktiserats, har det
icke kunnat realisera denna uppgift. Det är en rad skäl, vilka jag icke här
kan gå in på, som gjort, att tomträttsinstitutet i Stockholm, för att ta det
mest närliggande exemplet, icke kan lösa uppgiften att åt det allmänna bevara
markvärdestegringen.

Varken utskottet eller reservanterna ha velat taga ställning till frågan örn
en offentlig kontroll av expropriationsnämndernas ledamöter, en kontroll av
huru de rösta, och vilka skäl de ange för sin röstning. Vi anse för
vår del, att det nuvarande hemlighetsmakeriet icke kan vara nyttigt
ur någon som helst synpunkt, och framför allt lia vi den uppfattningen,
att det möjliggör allsköns korruption. Det möjliggör ju för fastighetsägareintresset
att använda sig av mindre nogräknade människor, och därigenom
öppnas vägen för en alldeles extra brandskattning av samhället, en
brandskattning som vi lia exempel på icke bara i Stockholm utan i de allra
flesta av Sveriges städer.

Vi anse alltså, att samhällena icke ha råd att dröja längre med lösningen
av denna fråga. Vi anse, att trafiken, som ständigt växer, ställer sådana
krav på förräntningar å trafikleder och stadsplaner i många svenska städer,
att man icke bör dröja med att lösa detta spörsmål. Vi anse därjämte, att
redan den omständigheten, att det nuvarande bostadsbeståndet genom officiella
utredningar konstaterats vara mindervärdigt, är ett faktum, som kräver en
så snabb lösning som möjligt av denna fråga.

Nu anser utskottet, att kommunalskatteberedningen befattar sig med frågan
örn genomförandet av en jordvärdestegringsskatt. Herr Hage har ju
redan tagit upp denna invändning, och jag skall icke uppehålla mig vid densamma.
Jag vill endast understryka, att enligt vår mening är expropriationsfrågan
för närvarande av väsentlig betydelse, och vi anse det vara nyttigt,
att man sammanknyter den med det övriga.

Reservanterna ha ju, såsom herr Hage framhöll, icke velat gå så långt som
vi motionärer i frågan. De ha begränsat sin reservation. Huru motiverat vi
iin anse det vara, att samtliga de frågor, som vi rullat upp i motionen, komma

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. vissa ändringar i expropriationslagstiftningen m. m. (Forts.)
till behandling, så kommer jag för min del dock att nöja mig med att yrka bifall
till reservationen.

Jag vill endast, innan jag slutar, tillägga en sak. Från vår principiella
utgångspunkt sett skulle ju jorden tillhöra samhället. Detta är, såvitt jag
förstår, också socialdemokraternas ståndpunkt. Därför är det så mycket mera
överraskande att finna, att icke samtliga socialdemokrater i utskottet ens lia
gått med på de krav, som här framställts, vilka ju icke alls innebära, att
jorden skall ägas av samhället utan endast ett bevakande av det allmännas
intressen i vissa frågor, som icke alls omspänna hela komplexet. Att jordägarnas
synpunkter skulle kunna finna företrädare även hos vissa socialdemokrater
bland utskottsledamöterna var för mig i detta fall en fullständig överraskning.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall icke gå in på kapitlet örn gärdestomterna.
Det påpekande därom, som gjorts av herr Hagberg i Luleå och
som även berörts i motionen, har icke i någon större utsträckning varit direktivgivande
för reservanternas hållning. Det är visserligen sant, att det torde
förhålla sig så, att det råder mycket höga hyror där ute på Gärdet. Men det
är å andra sidan så, såvitt jag förstår, att en mycket stor del av de pengar,
som där erläggas i höga hyror, sammanhänger med höga tomtvärden, där förtjänsten
i viss utsträckning gått till det allmänna. Man kan ju måhända
tycka, att detta är »en tröst för ett tigerhjärta», men det är ju i alla fall
en omständighet av en viss betydelse. På en hel del andra områden är det
naturligtvis så, att hela mer-tomtvärdet, som sedan medverkat till höga hyror,
gått till tomtjobbarna, och det är mycket beklagligare. Nu kommer visst
herr Råstock att beröra denna sak, och därför skall jag icke längre uppehålla
mig vid detta.

Jag skall inskränka mig till att rikta en liten replik till herr Hallagård.
Han framhöll — såsom det också står i utskottets utlåtande — att »viktiga
delar av de i motionen berörda frågorna ligga under utredning eller äro eljest
föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet». Ja, det kan man tvista örn.
Det är två spörsmål, som bl. a. äro berörda i utskottets utlåtande, varav
det ena är frågan örn tomträttsinstitutet. Beträffande denna fråga har framlagts
förslag i ett sakkunnigutlåtande, att det allmänna skulle stimulera utvecklingen,
så att tomträtten skulle komma till mycket större användning. Men
den frågan är, åtminstone för närvarande, icke föremål för något slags bearbetning,
utan är vilande. Och då det gäller frågan om en utvidgning av
expropriationsmöjligheterna, som står omnämnd längre fram i utskottsutlåtandet,
så kan utskottet endast säga, att »det torde finnas anledning antaga»,
att en viss utredning skall komma att taga upp denna sak. Detta är dock
ett oerhört svävande uttryck. Utskottet kan alltså icke alls gå i god för, att
dessa saker komma att upptagas till behandling.

Slutligen vill jag åter framhålla, att jag från flera håll hört antydas, att frågan
om jordvärdestegringsskatten skulle komma att skjutas på framtiden. Detta
ökar ju ytterligare motiveringen för att nu begära en utredning. Jag kände
tidigare icke till, att denna fråga örn jordvärdestegringsskatten låg så tråkigt
till, som jag senare fått klart för mig, att den gör. Jag trodde verkligen,
att det var riktigt, såsom det sades i utskottet, att denna sak var under allvarligt
övervägande och behandling. Men så långt jag nu kunnat utröna, är
saken för närvarande lagd åt sidan — åtminstone tills vidare. Detta är en

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. vissa ändringar i expropriationslag stiftning en m. m. (Forts.)
omständighet, som enligt mitt sätt att se ytterligare skärper motiveringen för
att begära utredning i denna fråga.

Jag skall med det anförda inskränka mig till att ytterligare en gång yrka
bifall till reservationen.

Herr Råstock: Herr talman! Jag skall försöka att icke på något sätt

bidraga till att förlänga debatten. Men då ju i denna debatt Djurgårdskommissionen
kommit att få tjänstgöra, åtminstone omedvetet, som ett varnande exempel
på tomtjobbare, har jag ansett mig skyldig peka på åtminstone några
omständigheter i detta sammanhang.

Det är på det sättet, att tomtpriserna, enkannerligen i Stockholm men för
övrigt överallt, bestämmas av lagen örn tillgång och efterfrågan. Och det
största felet beträffande den sidan av saken är just det, att icke samhällena i
god tid sörja för att det finns tillräckligt med områden färdiga för exploatering
för bostadsbyggande och andra behov. Vad Djurgårdskommissionen beträffar
kunna vi icke göra annat än följa upphandlingsförordningen, då det gäller att
sälja tomter där ute på Ladugårdsgärdet. Vi få alltså fordra in anbud, vilket
också sker; därefter få vi undersöka —- det kan jag gott tala om — vederbörandes
solvens och vederhäftighet m. m., och sedan göres affären upp med
den, som bjudit mest. Om vi skulle försöka gå någon annan väg, t. ex. hålla
ett fixerat tomtpris, skulle det bara betyda, att vederbörande tomtköpare utan
någon som helst ansträngning skulle håva åt sig skillnaden mellan det låga, på
förhand fastställda priset och vad han sedan kunde vinna ut. Så enkelt ligger
saken till härvidlag, och jag har bara velat fästa uppmärksamheten därpå.

Men eftersom det i utskottsutlåtandet har återgivits några exempel på vilka
priser, som kunnat uppnås på tomter där ute, så vill jag att börja med säga, att
dessa upgifter äro alldeles riktiga vad priserna beträffar. Men utskottet
hade gjort saken en tjänst, örn man samtidigt hade frågat efter, huru pass stora
gatukostnaderna varit på detta område. Jag trodde icke, att det skulle behöva
påpekas här, men jag kan försäkra kammarens ledamöter, att det är inga småsummor,
som behövas för att göra i ordning gator på sådant sätt, att de äro
fullt användbara i alla avseenden. Det kostar tomtägaren, även örn denna är
staten, stora pengar. De siffror beträffande försålda tomter under vissa
tidsperioder, som finnas angivna på sidan 10 i utskottets utlåtande, få alltså
reduceras betydligt med hänsyn till de stora gatukostnader, man måste räkna
med.

Sedan är det en annan sak, som herr Hage berörde, och som jag skall be att
få stryka under litet grand. Det är ju så, att Stockholms stad växer alldeles
kolossalt. Detta gör, att staden måste lia ökat utrymme. För möjliggörande
av detta måste staten flytta undan sina institutioner, militära och andra, och
försöka placera dem på annat håll. Jag kan försäkra, att även om det blir
stora miljonbelopp, som komma in till staten på tomtförsäljningar, så komma
dessa icke att på långa, långa vägar räcka till för att täcka de kostnader, det
drager att exempelvis flytta ut samtliga militära etablissemang till Järvafältet.
Det är den enkla sanningen.

Vidare kunde det vara mycket att säga örn herr Hagbergs i Luleå resonemang
örn expropriationslagstiftningens bristfälligheter. Det kommer ju senare
i dag ett annat ärende örn denna lagstiftning till behandling i kammaren, men
jag vill dock nu säga, att fullt så dålig är den icke, som vad herr Hagberg
ville göra gällande. I allmänhet är det ju nämligen på det sättet, att man
försöker, båda parterna, att i expropriationsnämnderna plocka ihop folk, som
har erfarenhet på detta område och som förstår att bedöma dessa ärenden på
ett sakligt och riktigt sätt. Detta är det väsentliga. Sedan kan jag ju medge,

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. vissa ändringar i expropriationslag stiftning en m. m. (Forts.)
att första gången jag var med om att sitta i en expropriationsnämnd, tyckte
jag också, att det var litet underligt, att man icke kunde reservera sig. Men
jag tror, att det icke vore någon vinst att föra in en så att säga öppen deklaration
i expropriationsprotokollet från var och en av nämndledamöterna. Det är
ett ganska obehagligt uppdrag många gånger att sitta i en expropriationsnämnd,
och jag misstänker, att samhället som sådant gör klokt i att försöka hålla
expropriationsnämnderna i möjligaste mån fria från otillbörliga inflytelser. Och
den möjligheten har man i större utsträckning med den avfattning, som lagstiftningen
nu har, enligt den lilla erfarenhet jag har på området.

Herr talman! Jag har endast velat säga dessa ord, och jag har för min del
intet som helst yrkande.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har deltagit i det kommunala arbetet

här i Stockholm under 15 år och har ju självfallet därunder, ehuru med den
begränsning, som alltid gäller för en lekman, varit i tillfälle att göra en del
iakttagelser på detta område.

Beträffande tomträtten, som här har talats om, vill jag dock säga, att det
må vara, att den icke spelar den roll för att bevara värdestegringen av fastigheter
åt det allmänna, som man på något håll räknade med i början, men otvivelaktigt
har den dock spelat en rätt stor roll i Stockholms stad. Jag vill erinra
örn, att efter en rätt långvarig strid inom de kommunala myndigheterna, där
arbetarpartiernas folk under lång tid ensamma förgäves fingo kämpa för att
tomträttsinstitutet skulle tillämpas också för den inre staden, har man nu
ändå kommit så långt, att detta börjat göras. Det är särskilt två områden,
där man börjat exploatera nya tomter enligt denna princip, nämligen Tranebergs-
och Hammarbyområdena. Och det har visat sig gå alldeles utmärkt.
Beträffande Hammarbyområdet är jag icke i detalj initierad, men jag skulle
tro, att detta förfaringssätt i sin mån medverkat till de i förhållande till hyresläget
i andra delar av staden mycket modesta hyror, som där gälla.

Det är möjligt och det är t. o. m. sannolikt, att tomträttsinstitutet behöver
överses, så att det ännu mer fyller den uppgift, som man hade uppställt såsom
mål, då man beslöt sig för detsamma. Men jag tror icke, att man skall
understödja de meningar, som i andra större städer i Sverige givit till resultat,
att man där underlåter att tillämpa tomträtten. Ty därmed gör man ingalunda
hyresgästerna och den breda befolkningen någon tjänst. Det är klart, att de
brister i fråga örn tomträtten, som förefinnas, icke böra medföra, att man
ställer sig så, att det kan uttolkas såsom ett förkastande. Kunna vi finna andra
former vid sidan om, så är det bra, men tills vidare har jag åtminstone den
uppfattningen, att tomträttsinstitutet är mycket nyttigt, och att det kan bli
ännu nyttigare, varför man bör inrikta sina ansträngningar på dess förbättring.

Jag vill tillägga den upplysningen, att här i Stockholm har det tidigare
varit så, att staden själv måst stå för belåningsmöjligheter av fastigheter
byggda på tomträttsmark. På sista tiden ha vi kommit ifrån detta, vilket
sannolikt också sammanhänger med penning- och ränteläget. Det visar sig, att
privata penninginstitut nu mycket gärna lämna lån på fastigheter byggda på
tomträttsmark, och då är det klart, att detta underlättar användningen av
tomträttsinstitutet och ökar dess värde.

Vad sedan beträffar en passus i utskottsbetänkandet angående den genom
den nya stadsplanelagen genomförda rätten till zonexpropriation vill jag konstatera,
att denna rätt spelar praktiskt taget ingen som helst roll. Jag har hört
mig för, senast för någon timme sedan, hos vederbörande, som syssla med dessa
saker och lia översikt över förhållandena i landet, och de säga, att så vitt de
kunna erinra sig, har det knappast i något fall förekommit, att nian använt sig

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. vissa ändringar i expropriationslag stiftning en m. m. (Forts.)
av denna zonexpropriation, som medgavs i stadsplanelagen av 1931. När så
är fallet, är det uppenbart, att detta tyder på en brist och att man måste se sig
om efter andra vägar för att nå vad därmed åsyftades.

Expropriationslagen verkar faktiskt för närvarande synnerligen ojämnt och
mycket ofta till samhällenas nackdel. Det står ju i lagen, att vid expropriation
skall det tagas hänsyn till i trakten gängse fastighets- eller tomtvärden. Men
dessutom säges det, att vid en expropriation skall det tagas hänsyn till eventuellt
intrång i förutvarande ägares rättigheter. Där finns det praktiskt taget
ingen gräns. Ty tomtägaren kan ju upptaxera detta »intrång i hans rättigheter»
på ett praktiskt taget gränslöst sätt. Erfarenheten lär också ha visat,
att så skett och att följaktligen städer eller andra samhällen, som för allmänna
intressen behöva expropriera, få betala sju för tu med stöd av denna bestämmelse.

Det finns emellertid även en annan möjlighet för samhällena att få tillämpa
expropriationsförfarandet. Det säges nämligen, att om ett område behövs för
samhällets utveckling men markägaren icke vidtar härför erforderliga åtgärder,
så är det möjligt att få expropriation. I sådant fall kräves dock först en
ansökan från vederbörande kommun, och sedan beviljas rätt till expropriation
av Kungl. Maj :t. I alla dessa fall är det emellertid en hake, och det är den
bristande garantin för expropriationsnämndernas sakkunniga sammansättning,
som nästan alltid kommer till uttryck. Det är gott och väl med parternas ledamöter
i expropriationsnämnden. Men ordföranden i nämnden har ju som regel,
för att icke säga nästan undantagslöst, i sin hand att fälla utslaget. Och där
visar erfarenheten, att det på grund av bristande sakkunskap är mycket svårt,
för att icke säga omöjligt, att åstadkomma rättvisa. Orättvisan går ut över
kommunen. Jag tror, att det är nödvändigt att få en ändring i vederbörande
bestämmelser, så att lagen ger garanti för en i alla avseenden verkligt sakkunnig
behandling av expropriationsärendena.

Det är nämligen så, att det här icke är fråga om några ensartade områden.
Det kräves en särskild sorts sakkunskap vid expropriation för gatumark, en
annan sakkunskap vid expropriation för trafikändamål, och det kräves en tredje
art sakkunskap, då det gäller expropriation av fastigheter eller mark för andra
ändamål. I det avseendet brister det för närvarande, och av alla som syssla
med frågan anses detta vara en mycket, mycket stor nackdel i gällande expropriationslagstiftning,
som enbart den motiverar en översyn och en betydlig
radikalisering av densamma.

Jag undrar, örn det icke förhåller sig på det sättet, att landsbygdens representanter
ha litet intresse för denna fråga, under alla förhållanden icke samma
intresse, som städernas och speciellt då de tre största städernas representanter
böra ha. Alldeles särskilt gäller detta naturligtvis i fråga om jordvärdestegringsproblemet.
Det hör ju till undantagen, att en jordvärdestegringsskatt
skulle ha någon betydelse för den egentliga landsbygden, och landsbygdens
representanter tänka då som så: detta beböva vi icke bry oss om. Detta
synes mig vara ett tämligen kortsynt resonemang, om herrarna tillåta det uttrycket,
utan att ta det som en förolämpning. Det är ju dock så, att man för
närvarande från landsbygdens representanter begär en rättvisare fördelning av
kommunalskattebördan, och det arbetas för att åstadkomma en utjämning. Möjligheten
av att åvägabringa en sådan utjämning synes mig sammanhänga mycket
intimt med möjligheten för de större städerna, som ha en rad av utgifter,
att på annat sätt erhålla inkomster för att tillgodose befolkningens intressen.
Örn landsbygdens representanter bättre förstode sambandet mellan nödvändigheten
av att erhålla en utjämning av kommunalskatterna och framför allt de
större städernas behov av att erhålla cn ökad inkomst, exempelvis genom jord -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. vissa ändringar i expropriationslag stiftning en rn. m. (Forts.)
värdestegringsskatt, skulle bägge parterna, både landsbygdskommunerna och
de större städerna, otvivelaktigt komma att tjäna därpå.

Jag har tagit mig friheten, herr talman, att anföra detta, även örn det kanske
strängt taget icke hör till ämnet, i förhoppning örn att den nu arbetande
kommunalskattekommittén måtte läsa igenom det protokoll som återger denna
debatt och ta en smula hänsyn till dessa synpunkter. Då jag häromåret genom
en motion, som jag väckte, gav anledning till att frågan om införande av
en jordvärdestegringsskatt hänsköts till utredning av kommunalskattekommittén,
vågar jag måhända också uttala den bestämda förväntan, att man inom
kommittén icke skjuter detta ärende ifrån sig på grund av tekniska och andra
svårigheter, utan att man verkligen förstår det rättvisa i saken. Ty jag tror
icke, att det finns någon i kammaren eller överhuvud i riksdagen, som vill
förneka, att det är rättvist, att samhället skall äga rätt att skattemässigt
draga vinst av de åtgärder, som samhället självt vidtar, och att denna vinst
icke skall få hamna i privatas fickor, exempelvis hos de större städernas fastighetsägare,
som icke lagt två strån i kors för att genomföra de åtgärder, som
orsaka värdestegringen, utan som tvärtom mycket ofta —■ för Stockholms vidkommande
mindre nu än tidigare, men alltjämt mycket ofta ■— så fort det
gäller ett försök att modernisera en stadsdel, att sanera exempelvis vissa kvarter,
att bredda gator o. dyl. -—- icke bara använda sig av lagens alla möjligheter
för att förhindra och försvåra moderniseringen, utan också att personligen
söka sko sig.

Jag hoppas således, att man tar hänsyn till anförda omständigheter, och
jag har i övrigt velat anföra detta angående bristerna i gällande expropriationslagstiftning
sorn. ett bevis för nödvändigheten att få den översedd och högst
avsevärt moderniserad.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Då jag inom utskottet biträtt
dess förslag, ber jag att få till protokollet anföra några synpunkter,
som jag därvid anlagt på denna fråga.

Jag vill då först erinra örn vad som kammarens ledamöter finna av utskottsutlåtandet,
att de av motionärerna berörda frågorna dels äro föremål för utredning
och dels blivit bragta inför Kungl. Maj:ts uppmärksamhet i annat
sammanhang. Nu bruka vi ju göra på det sättet, icke bara i utskotten utan
även i riksdagen, att i frågor, som antingen förut hänskjutits till Kungl. Maj :t
eller äro föremål för utredning, vilja vi avvakta resultatet därav, innan vi
ånyo begära utredning i saken. Så förhåller det sig i själva verket med de
frågor, som här nu föreligga. Viktiga delar av desamma ligga under utredning-
Visserligen har det sagts av herr Hage, att kommunalskattekommittén
mahända kommer att lata vänta på sig med sin utredning örn jordvärdestegringsskatten,
men örn det här uttalas, att det måste vara ett allmänt önskemål,
att den Hagan också blir föremål för utredning och framlagd för riksdagen
med det snaraste, förmodar jag, att örn icke kommunalskattekommittén har tillräcklig
tid att ägna sin uppmärksamhet åt detta stora spörsmål och tar denna
viktiga fråga under omprövning, bör den meddela Kungl. Majit den saken, så
att Kungl. Maj :t pa annat sätt kan föranstalta örn att den kommer under utredning.

Vad sedan i övrigt gäller expropriationslagstiftningen och jordvärdestegringen
och sådant, har dagens debatt rört sig på mycket periferiska områden,
och jag har med rätt stor förvåning hört de yttranden, som fällts. Det är icke
riktigt så enkelt, som att man kommer tillhopa några stycken och skriver en
motion och tror, att med detta har man nu gjort ett slag, som verkligen är av
värde för den ekonomiskt viktiga saken atl få billigare hyror, som man här

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Ang. vissa ändringar i expropriationslag stiftning en m. m. (Forts.)
säger. Det ligger icke alls så enkelt till, och det är mycket riktigt, som en
föregående talare sade, att de expropriationsmöjligheter, som lagen nu medger,
utnyttjas i mycket ringa grad, därför att man går på en annan väg, jag
skulle emellertid vilja säga, en väg, som är allt för litet prövad, men som man
mer och mer, hoppas jag, kommer att följa, nämligen den, att städer och stadsliknande
samhällen eller sådana som anse sig behöva tomtmark för bebyggelse
tänka sig för och i god tid skaffa sådan mark, för att ställa till förfogande
för bebyggelse av dem, som bo i samhället. På så sätt skapas också en regulator
för att icke tomtjobbare kunna upphissa tomtpriserna oskäligt.

Det bör vara ett allmänt önskemål att kunna åstadkomma billiga byggnadstomter,
icke bara för dem som bygga på tomterna, utan även för samhället
som sådant. I den punkten äro vi fullständigt eniga. Vad däremot gäller
de vägar vi skola gå för att nå dit, så tror jag icke, att det är möjligt att
som riktlinjer taga den debatt som förts här i dag. Jag tror icke, att vi kunna
lägga motionen till grund för de vägar, vi skola beträda därvidlag, och ej heller
reservationen. Jag skulle tro, att man får, såsom utskottet förmenat, avvakta
de utredningar, som Kungl. Maj:t redan har föranstaltat örn; och när vi få
de papperen på bordet, få vi se vad som bör göras.

Jag kan icke finna annat, herr talman, än att det riktiga är att, som frågan
ligger till, kammaren bör biträda utskottets förslag, till vilket jag yrkar bifall.

Herr Erlander: Herr talman! Jag föranläts att begära ordet med anledning
av herr Råstocks inlägg. Jag skulle vilja säga, med hänsyn till den
mångfald av arbetsuppgifter, som kommunalskatteberedningen omfattar, av
vilka många otvivelaktigt äro i hög grad brådskande och trängande, bl. a.
frågan om kommunalskatteutjämningen, frågan örn fastighetsbeskattningenoch
dylika ting, att om det är så, att andra kammaren finner dessa spörsmål
påkalla snabba åtgärder, så vore det nog klokt att icke alltför mycket lita
på kommunalskatteberedningens möjligheter att hinna med denna sak inom
den närmaste tiden. Vill andra kammaren behjärta de synpunkter, som framförts
i motionen, lärer det väl icke finnas en bättre väg än att följa reservationen.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Endast några repliker! Jag vill
—- för att icke bliva missförstådd — bara säga till herr Råstock, att vi anse
icke att staten, när det gäller gärdestomterna, skall förfara på annat sätt än
som skett. Ty det är ganska uppenbart, att som förhållandena äro, skulle
ju en generös tomtpolitik från statens sida bara ge ökade vinster åt fastighetsägarna.
Det var alltså icke ur den synpunkten vi påtalade saken. Vi
ha påtalat den mera för att belysa ett missförhållande, som för närvarande
gör sig gällande, och behovet av att man offentligen med siffror kontrollerar,
huru de privata sko sig på nuvarande förhållanden. Det framgår ju
också av själva yrkandet, som utskottet har riktigt uttolkat, att syftet med
motionen är att tillföra det allmänna tomtvärdestegringen. Hen å andra sidan
anse vi, att när det gäller sådan bebyggelse, där stat och kommun äro intresserade
för att bereda bostäder under ordentliga förhållanden utan allt för
stora hyror, är det också nödvändigt att staten reviderar sin tomtpolitik, men
staten bör icke göra detta utan att ha i sikte de missförhållanden i övrigt
som för närvarande råda, och avhjälpandet av dem bör också ingå som ett
led i åtgärderna.

Jag bar icke för min del haft möjlighet att som herr Råstock se en expropriationsnämnd
inifrån. Det enda jag har möjlighet till är att se på do yttre

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. vissa ändringar i expropriationslag stiftning en m. m. (Forts.)
resultaten av dess arbeten i form av expropriationspriser, och dessa resultat
äro ju avskräckande. Det är ingen konst att påvisa exempel, som för vanligt
sunt förnuft te sig fullkomligt hårresande och som göra, att man måste fråga
sig vad det finns för vettiga och förnuftiga grunder för en sådan uppskattning
som göres.

Vad herr Pettersson i Hällbacken sade har redan genom herr Hages och senast
herr Erlanders påpekande örn att vissa punkter äro under utredning
ganska tydligt vederlagts. Det är i allmänhet så, att det går nästan icke att
väcka en motion i riksdagen, utan att man alltid kan leta reda på någon av
det hundratals kommittéer som arbeta, som har åtminstone något närbesläktat
problem att behandla, låt vara släkt på långt håll, och på sådana grunder avvisas
motionen. Det framgick emellertid av herr Petterssons i Hällbacken anförande,
att han för sitt vidkommande anser frågan långt mera omfattande än
vad som framgick av hans uppfattning örn vad utredningskommittéerna i
fråga skulle beröra. Han uttalade också sin förvåning över att vi för vår del
hade kunnat ansluta oss till reservanternas ståndpunkt. Ja, jag sade det redan
inledningsvis, att reservanterna ha icke velat gå lika långt som vi, men
det är ju så, att när man i en sådan här fråga icke får allt vad man vill, hvén
om man tycker att det är rättfärdiga och förnuftiga krav, så försöker man i
alla fall att taga det som ligger någorlunda i närheten av det man begär. Såvitt
jag förstår, är vår ståndpunkt den rakt motsatta till herr Petterssons i
Hällbacken. Han ansåg enligt sitt resonemang, att frågan var så oerhört omfattande,
att man egentligen icke alls kunde lösa något av dessa problem genom
att bifalla vare sig reservationen eller motionärernas yrkande, och eftersom
han ansåg detta, var det för honom logiskt att gå emot alltihop. Någon
annan slutsats kunde jag icke draga av hans resonemang, än att han går emot
såväl reservationen som motionen, därför att detta problem där icke är upptaget
på det djupgående och omfattande sätt, som han anser lämpligt.

Så till slut ännu en sak. Vi ha icke hemfallit åt några illusioner örn att
dessa förändringar i och för sig skulle påverka hyresnivån: det ha vi icke,
herr Pettersson. Vi ha tvärtom sagt, att vi anse, att man först skall påverka
hyresnivån genom en mycket omfattande statlig och kommunal bostadspolitik.
Men det finnes ett samband. Det är ju alldeles uppenbart, att när, som
framgår av byggnadsindustrisakkunnigas utredning, på dessa gärdestomter
och på de tomter som ha upplåtits, bara tomtkostnaden representerar en fjärdedel
och i vissa fall en tredjedel av samtliga framställningskostnader för bostaden,
så kan man icke påstå, att tomtpriset är något som man helt och hållet
kan bortse ifrån vid bedömningen av vilka faktorer, som bestämma hyrornas
höjd.

Herr talman! Jag har redan tidigare yrkat bifall till reservationen, och
trots herr Petterssons i Hällbacken förvåning däröver kommer jag att vidhålla
detta yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Hage begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. vissa ändringar i expropriationslagstiftningen m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 81 ja och 87 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså, med avslag å utskottets hemställan, bifallit den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 18.

Föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning
av väckt motion, angående en allsidig utredning rörande det offentliga
nöjeslivet m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 324, hade herr Dahlbäck m. fl. hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn
en allsidig utredning angående det offentliga nöjeslivet och dithörande förhållanden
i vårt land, särskilt med hänsyn till de faror som hota ungdomen
från vissa nöjestillställningar. .Vi anhålla att denna utredning särskilt må
inriktas på att undersöka:

1) möjligheten av skärpt kontroll över filmförevisningar, så att underhaltig
och för ungdomen skadlig film i vidsträcktare omfattning än nu sker förbiudes,

2) skärpt kontroll över offentliga danstillställningar, varjämte torde övervägas
örn dispens från gällande bestämmelser bör medgivas i den utsträckning
som nu sker,

3) åtgärder mot spridning av pornografiska och för ungdomen eljest skadliga
tryckalster, särskilt vid undervisningsanstalter av skilda slag.

Tillika hemställes att Kungl. Majit må vidtaga de åtgärder eller för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Utskottet hemställde, att motionen 11:324 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan, anförde:

Herr Dahlbäck: Herr talman! Såsom en av de motionärer, vilka tagit

initiativ i denna fråga, vill jag framhålla, att motionen avser framför allt en
allsidig^ utredning angående det offentliga nöjeslivet och dithörande förhållanden
i vårt land, särskilt med hänsyn till de faror, som hota ungdomen från vissa
nöjestillställningar. Så kommer det i tre olika punkter några huvudsynpunkter
på det hela.

När man är intresserad för vår ungdom och dess förhållanden i våra dagar,

Andra kammarens protokoll 1988. Nr 29. 4

Ang. en allsidig
utredning
rörande
det offentliga
nöjeslivet
m. m.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
måste man särskilt fastslå, att vi i vårt land hava en ungdom, som är all heder
och pris värd. Vi hava all anledning att vara glada åt de ideella och andra
folkrörelser, som under årtionden bragt det till det goda tillstånd, vari vi nu
befinna oss, särskilt över den folkupplysning, som kvalitativt höjt vår ungdom
till den grad, där den nu befinner sig.

Vi kunna emellertid ej blunda för, att ett och annat likväl kan förefinnas,
som vi önska vore bättre än det är. När man vill göra en framstöt på detta
område, får man naturligtvis icke stirra sig blind på avigsidorna i vår ungdoms
liv. Det gäller icke att förbjuda och åter förbjuda allehanda möjligheter
för ungdomen att tillfredsställa sitt nöjesbehov. Men såvitt jag förstår
gäller det att bringa detta nöjesliv in i sådana sunda och^ goda former, ^att så
små olägenheter av det som möjligt kunna uppstå: att åstadkomma sålunda
ett optimum, ett det bästa möjliga tillstånd, som vi gärna önska skall prägla
vår ungdoms liv.

Vi kunna därför ej gärna med tillfredsställelse se de tendenser, som träda
fram och tämligen ohöljt exploatera vissa sidor hos vår ungdom genom ett företagarintresse,
som är ägnat att i ganska stor omfattning omintetgöra de positiva
uppbyggnadssträvanden, som jag här antytt. Detta företagarintresse
framträder gärna som parasit på ungdomens nöjesliv.

Jag vill ej fördjupa mig alltför mycket i detta ämne, men jag vill peka
på ett par positiva ansatser, som man på andra håll lyckats rätt bra med.

Motionen avser icke minst ett höjande av filmen, som har ungdomen till
publik. Därvidlag finnes det ju från annat håll en motion väckt, som speciellt
inriktar sig på censuren. Det kanske icke är ur vägen att peka på, att
t. ex. i England har man gått även en annan väg. Där har under de senaste
åren utvecklat sig en sorts filmförevisning under namn av »News-Theatre»:
nyhetsbiografer, som till huvudsaklig del hava ett inslag av aktuella bilder
men som interfolieras med ur etisk synpunkt indifferenta, intressanta och
spännande filmer, vilka rent av kunna hava ett pedagogiskt uppbyggande intresse.
Det är alltså filmföreställningar, som besökas av folk från de mest
skilda kretsar. Icke minst hörde jag från Frälsningsarmén, hurusom man
där ansåg sig i hög grad uppfordrad att understödja just besök av dessa
»News-Theatres», som tillfredsställa alla rimliga anspråk på goda filmföreställningar,
under det att de mindre goda äro uteslutna därifrån. Där har
man lyckats ekonomisera dessa filmföreställningar så förträffligt, att de erbjuda
en angenäm och tilltalande förströelse för ett billigare pris eller ungefär
hälften mot vad de ordinära biografföreställningarna kosta. Endast en shilling
drog det att besöka en sådan föreställning. I storstäderna rullas dessa »NewsTheatres»
hela dagen.

Jag vill bara draga fram detta som en antydan örn det positiva i den framstöt
vi gjort på detta område och det värde som ligger i detta.

Vad den andra huvudpunkten av de i motionens kläm föredragna synpunkterna
angår, är det frågan örn vissa offentliga danstillställningar. Även beträffande
dem kan och bör man fastslå, att man icke skall gå in för att ideligen
förhindra, förbjuda och försvåra. Vi förstå mycket val, att här är det
ett nöjesliv, som måste tillgodoses. Men den utveckling, som vi icke minst till
följd av trafikens evolution hava varit med om, ger oss anledning att orientera
oss på nytt. Vi finna sålunda, att ungdomen i våra dagar icke gärna eller icke
så allmänt håller sig till dansbanorna på sin egen ort utan ofta nog lejer bussar
och bilar och beger sig långt, långt från hemorten, där dessa^ ungdomar —
ju yngre de äro kanske dess mera -—- frestas att hängiva sig åt sådant som
de, omgivna av hemortens befolkning, icke skulle hava vågat sig på. Ett mera
ogenerat uppträdande på främmande platser har kunnat konstateras, och det

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
är en icke önskvärd utveckling på detta område. Vi kunna ej bortse från
detta.

Vi hava anledning att även beträffande danstillställningarna skilja på goda,
mindre goda och usla sådana. Vi måste tänka oss, att danstillställningar, sådana
de skötas av organisationer, t. ex. folkparker eller vad de kunna heta, äro
säkerligen de bästa folkliga danstillställningar, som vi överhuvud taget hava.
Dessa organisationer sköta örn disciplin och ordning synnerligen väl genom
egna parkvakter, och hela det nöjesliv, som rör sig på dessa håll, står — det
känna vi till -— på ett relativt högt plan. Men så hava vi de enskilda exploatörerna
av den danslystna ungdomen. Det är dels sådana, som satt upp en
dansbana i sin hemort, men det är dels också sådana tivoliägare, som föra
omkring icke bara sina attraktioner i fråga örn nöjeslivet i allmänhet utan även
smälla upp dansbanor var de draga fram och under hela veckor exploatera eller
avbeta den ena trakten efter den andra.

Då man nu vet, hurusom de ideella föreningarna kanske på vissa platser, där
det icke finnes någon Folkets park eller andra mera stationära nöjesanordningar,
gärna vilja vara med om att ställa till nöjen för bygdens ungdom
på ett värdigt och fint sätt, men ser dessa hindras från det just
genom en alltför ogenerad framfart av tivoliägare, som draga ett streck
i räkningen ^ och kunna utnyttja ungdomens tillgång på mynt på ett
sätt, som måste erbjuda ganska stora farhågor, då måste man säga sig,
att en helt annan uppmärksamhet borde riktas på dessa mindre nogräknade
innehavare av nöjestillställningar än på sådana, som hänföra sig till den stationära
befolkningen.

Det gives exempel på, att till och med en befolkning i kommunalfullmäktige
kan giva uttryck åt önskan att viss sorts tivolianordningar av ambulerande
slag icke skall få förekomma. Men vederbörande landsfiskal eller polismyndighet
i allmänhet saknar befogenhet att förhindra detta, därest man ej har
anledning befara, att tydliga oordningar komma att uppstå. Det vittnar örn,
att här behöves nog, att man synar i sömmarna olika slag av nöjes- och danstillställningar.

Hela frågan är en stor ungdomsfråga, som nog behöver saneras ur många
synpunkter.^ Vi veta ifrån de stationära nöjesfälten, hurusom man har sörjt för
både vakthållning och belysning och att man där är mycket noggrann mot
olämpliga parkbesökare och till och med utfärdat parkförbud mot sådana.
Detta respekteras och är av synnerligen folkuppfostrande karaktär. Dylikt
är emellertid tämligen uteslutet ju mera det enskilda vinstintresset får ohöljt
florera.

Icke alltid kan polismyndigheten förhindra, att dylika mer eller mindre tillfälliga
nöjesanordningar förläggas olämpligt inom tätt bebyggda områden
med närliggande skogsdungar och dylikt, vilket allt inbjuder till ett ungdomsliv,
som icke alla gånger är så tilltalande.

I fråga örn begränsning av tiden förekommer ganska stor olikhet på olika
orter. Då man kan utgå ifrån tämligen allmänt, att polismyndigheterna icke
överallt kunna komma till ensartade resultat, synes det som om det funnes anledning
kanske icke att påyrka en ensartad lagstiftning men att införa mera
ensartade normativa bestämmelser, som överhuvud taget gällde i de olika länen,
sa att icke bara därför att man i ett län är tämligen eftergiven i fråga örn tid
och övriga villkor ungdomen från andra län lockas åt det hållet.

Det synes vara viktigt, att dessa och även andra synpunkter komma til]
beaktande. Framför allt bör väl från det allmännas sida ske ett uppmuntrande
av det kulturella inslaget, som vi glädjande nog sett spira upp inom
vårt ungdomsliv, så att det får sitt erkännande och sitt understöd. Ett po -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
sitivt gynnande av kulturella inslag i ungdomens nöjesliv är verkligen någonting,
som långt mer än något förbud och något hinder kan vara ägnat att höja
och lyfta samvaron ungdomen emellan.

Jag vill bara erinra därom, att dessa ambulerande tivolin, som komma och
erbjuda ungdomen förströelse, äro ofta nog utrustade med tekniska finesser
av de mest lockande slag, t. ex. i fråga örn penningautomater och dylikt,
under det att — låt oss säga — en lokal nöjestillställning, som anordnas aven
ideell förening, kanske bara för att åstadkomma inkomst på en^tombola,
måste gå mycket vida och besvärliga vägar. Den har svårt att få in litet
inkomst på tillställningen, medan däremot en rutinerad tivoliägare plockar
in mångfaldigt mycket mera pengar från ungdomen än vad den ideella föreningen
någonsin skulle kunna drömma om.

I vissa trakter har faktiskt nöjeslivet kommit att få en alltför dominerande
roll, under det att i andra trakter däremot, där ungdomsorganisationer, arbetarorganisationer
och ideella organisationer överhuvud taget tagit hand örn nöjeslivet,
detta kommit att stå på ett tämligen högt plan. Jag hörde a,v en sp.arbanksman
från en landsända, hurusom nöjeslivet i hans trakt gripit omkring
sig till den grad, att han förklarade, att en hel del ungdom gjorde av med
praktiskt taget allt vad de hade och att det numera var tämligen sällsynt att
ungdom i den åsyftade åldern gjorde några som helst insättningar.

Jag kan peka på en annan trakt, som ligger mig ganska nära, en arbetarstad
som Huskvarna, där man på ett synnerligen gott. sätt gripit sig an
med ungdomens nöjesliv. Där visar det sig, att sparbanksinsättnin.garna ingalunda
avtagit. Det nöjesliv, som ungdomen där bjudes på, utgör ingen sådan
exploatering av ungdomens penningtillgångar, att det kan märkas. Tvärtom
ha under dessa senaste år insättningarna ökats.

Yi kunna ej blunda för, att här är det ett mycket vidlyftigt problem. Vi
måste intressera oss för det. Jag är övertygad — såsom det också, framgår
av utskottets mycket välvilliga utlåtande — att det största intresse finnes i de
mest skilda kretsar.

i en av huvudpunkterna hava vi också dragit fram frågan örn att kunna
skydda ungdomen för pornografisk och annan för ungdomen skadlig litteratur,
tryckalster och dylikt. Utskottet har pekat på, att numera till följd av ändrad
lagstiftning kunna vi vara tämligen garderade mot att sådana pornografiska
alster, som översvämmat ungdomens och även andras brevlador, skulle vara
oåtkomliga för lagens arm. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att
vi hava en högst betydande import till landet av periodiska tidskrifter,, som
skylta i våra cigarrbutiker och tidningskiosker. Slå vi upp dessa tidskrifter,
skola vi finna ur etisk synpunkt synnerligen motbjudande, aspekter. Jag
tror för min del, att örn statsmakterna, som ju hava en viss kontakt med
Svenska pressbyrån, vilken distribuerar dessa alster, ville på ett lämpligt sätt
göra sitt inflytande gällande, skulle vi till stor del Wiva, befriade från dessa —
som jag och många med mig anse — tvivelaktiga tidskrifter.

En mor skrev en gång för helt kort tid sedan en insändare i en tidning och
beklagade, att hennes pojke här i Stockholm måste icke mindre än sex gånger
örn dagen passera ett eller flera butiksfönster, där dylika alster, som åtminstone
stå på gränsen till pornografisk litteratur, frestade med sina mer eller
mindre motbjudande bilder. Jag tror, att vi hava anledning att uppmärksamma
även denna sida av saken. Det har för mig vid besök pa ett
skyddshem, som våra unga flickor dömas till för skyddsuppfostran, omvittnats
av vederbörande ledning, att dessa unga flickor äro mycket välförsedda
med just dylik litteratur och att det är helt enkelt svårt att få dem. att låta
bli att ägna sitt studium åt densamma. Av allt att döma har denna litteratur

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
visat sig hava mycket dåligt inflytande på denna kvinnliga ungdom — vi
skola icke tala örn den manliga.

Vid betraktande av detta såvitt jag kan förstå för vår ungdom och sålunda
för vårt lands och vårt folks framtid betydelsefulla ämne, som här är i fråga,
så tror jag,, att man kan gott i denna kammare följa medkammarens exempel,
då denna bifallit den reservation, som är avgiven till förmån för en ensartad
motion.

Jag tillåter mig för den skull, herr talman, att yrka bifall till den kläm,
varmed den motion, som jag här gjort mig till talesman för, avslutats.

I detta anförande instämde herrar Lithander, Mosesson och Sandberg.

Herr Mäler: Herr talman! Jag tror för min del, att det finns bättre sätt
att hjälpa den svenska ungdomen vid dess start i livet än att följa de rekommendationer,
som de ärade motionärerna presenterat. Herr Dahlbäck gav utskottets,
motivering ett välvilligt betyg. Jag måste för min personliga del säga,
att jag icke velat vara med örn den välvilliga motivering, varmed utskottet beledsagat.
sitt avslagsyrkande. Jag har nämligen kommit till den uppfattningen,
att i riksdagen väckta motioner av denna beskaffenhet, hur ärligt och hur
välment deras syfte än må vara, kunna hava en mycket ogynnsam verkan just
på det område, man vill sanera. Ungdomens behov av nöjen är naturligt och
kan icke undertryckas, men örn vi genom upprepade riksdagsdebatter framställa
legala nöjesformer såsom tämligen suspekta företeelser i samhällslivet,
ingiva vi den ungdom, som går på dessa danser, går och ser dessa filmer och
köper denna litteratur, den känslan, att den är på villovägar. Det är icke på
det sättet man skapar ambition. Det är icke på det sättet man skapar ansvarskänsla.

Därför har jag den uppfattningen, att en sådan motion som den nu ifrågavarande
i sin mån kan, örn ock i ringa mån, verka nedbrytande. Jag är överens
med motionärerna örn att bland den svenska ungdomen av i dag finnas
oarter, men jag skulle vilja hemställa till bland andra herr Dahlbäck, örn icke
även på den tiden, när han och jag voro unga, det fanns oarter och örn man icke
ändå vid bedömande av utvecklingen får lov att erkänna, att det är bättre ställt
med den ungdom, som lever i dag, än det var med den ungdom, som våra föräldrar
hade att hålla i tukt och herrans förmaning. Det är åtminstone min
personliga erfarenhet. Med stöd av de minnen, jag har från min ungdomstid,
vågar jag påstå, att det har skett en utveckling till det bättre, en utveckling,
som endast kan hämmas genom att man på detta sätt söker slå fast, att ungdomen
blir sämre.

Ehuru jag alltså har den uppfattningen, att förhållandena i avsevärd grad
förbättrats, känner jag mig oförhindrad att vara med örn åtgärder, som kunna
än ytterligare förbättra tillståndet. När man i denna motion läser om förbud,
kontroll och inskränkningar på alla möjliga områden, då frågar jag: Kan man
med sådan negativism åstadkomma någon förbättring? Bör man icke i stället
inrikta sig på positiva åtgärder? Icke bara i klämmen utan även i motionens
motivering saknas det enligt mitt förmenande alldeles positiva uppslag i detta
stycke. Jag skulle vilja hemställa, att motionärerna ännu en gång ville läsa
igenom den paragraf i ordningsstadgan för rikets städer, som talar örn hur
det skall förfaras, när nöjestillställningar skola anordnas. Jag frågar allvarligt:
hava icke kommunala och polismyndigheter, örn bara den goda viljan finnes,
enligt denna paragraf möjligheter att åstadkomma sådana inskränkningar,
som verkligen äro av behovet påkallade? Jag tycker, att man därvidlag i lagstiftningsväg
har gått ganska långt.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. rn. (Forts.)

Jag vill erinra motionärerna om att när det år 1932 beslöts, att ordningsstadgan
för rikets städer skulle gälla även för landsbygden, så utsände socialdepartementet
till landsfiskalerna en promemoria, där det heter, att den uppgift,
som landsfiskalerna enligt den nya lagstiftningen skulle få, borde utövas
under samverkan med överordnade och samordnade myndigheter och under
hänsyn, i den mån det vore möjligt, till vederbörande kommuners intressen,
behov och önskemål. Vidare anföres: »Att landsfiskalerna för detta ändamål
böra träda i samverkan med kommunalnämnd eller andra vederbörande kommunala
organ har under förarbetena till författningen förutsatts och starkt betonats.
» Jag tror för min del, att däri ligga tillräckliga möjligheter för samarbete
med polismyndigheterna och de kommunala myndigheterna för att
åstadkomma en sanering, som på ett och annat håll säkerligen är av
nöden.

Jag skulle här kunna tala även örn filmen, men, såsom utskottet i sitt utlåtande
säger, behandlas den frågan i något vidare sammanhang av ett annat utskott,
och vi hava därför icke ansett oss böra närmare gå in på den. Men rent
principiellt måste jag ju säga, att icke heller här kan man åstadkomma förbättringar
genom att man ökar kontrollen, utan det gäller att skapa fram bättre
filmer. I vad mån statsmakterna kunna medverka till detta, är en sak, som
jag icke vågar yttra mig om.

Beträffande den sista punkten i motionärernas yrkanden, den som handlar
örn den pornografiska litteraturen, vill jag för det första beträffande den litteratur,
som jag förmodar herr Dahlbäck avsåg, säga, att det icke är så egendomligt,
att det råder efterfrågan på den sortens litteratur, dessa tidskrifter med
sexuell undervisning och med bilder angående nakenkultur o. d., då vi ännu i
detta land ganska mycket hava försummat att giva ungdomen upplysning om
fullt naturliga saker, som den måste hava reda på, innan den kommer ut i livet.
Får den icke sådan upplysning på legalt sätt, så skaffar den sig upplysning på
annat sätt. Därför finns det marknad för denna litteratur. I den mån vi kunna
giva ungdomen den kunskap, ungdomen på detta område behöver, tror jag, att
denna marknad skall i hög grad börja avtyna.

Jag kan också påpeka, att hittilldags tidigare icke funnits möjlighet att
behandla i utlandet på svenska tryckta skrifter på samma sätt som i Sverige
tryckta skrifter. Genom de i fjol ikrafBrädda ändrade bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen finns emellertid numera sådan möjlighet, och man
bör väl avvakta, hur de nya bestämmelserna komma att verka i praktiken, innan
man påkallar ytterligare lagändring. Till sist skulle jag vilja säga, att
om det här varit fråga örn en utredning om ungdomens nöjesliv och ungdomens
moraliska fostran i allmänhet, eller örn i motionen pekats på de positiva uppbyggande
krafter, som det är samhällets plikt att stärka, skulle jag varit synnerligen
välvilligt inställd till motionen. Jag vill vidare erinra om ett beslut,
som vid förra årets riksdag fattades om vidtagande av statsåtgärder för att
främja tillkomsten av samlingslokaler på landsbygden. Jag tror, att ett sådant
beslut kommer att få en oerhörd betydelse för den svenska ungdomens fostran
under dess ungdomsår. Även den ideellt inställda ungdomen, den ungdom, som
deltager i folkrörelserna, måste, för att kunna finansiera lokaler för sina studiecirklar
och musikaftnar etc., se till, att det dansas i lokalerna varje lördag
och söndag. Om samhället träder emellan och hjälper till, så att denna ungdom
icke behöver utnyttja sådana inkomstkällor för att kunna hålla lokaler, tror
jag detta skulle vara ett steg av helt annat värde än en utredning i motionens
anda skulle komma att bliva.

Det finns åtskilliga andra sådana positiva åtgärder att peka på, men jag
skall icke fortsätta, eftersom vi ju här endast hava att syssla med motionärer -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
nas förslag, som går ut på kontroll, förbud och inskränkningar, vägar som
enligt mitt förmenande leda bort ifrån och icke till målet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag kan instämma i vad den föregående
talaren här yttrade örn att man icke endast skall lita på sådana till förbättring
på detta område syftande åtgärder, som motionärerna föreslagit. Det
finns på detta område andra faktorer, som hava mycket stor betydelse. Dit
räknar jag i första hand individens egen vilja att hålla sig fri från det som
kan verka nedbrytande.

Jag kan därför icke underlåta att i detta sammanhang uttala, att vad jag
tror är det viktigaste, det är, att de unga under sin fostran icke bara i hemmet
utan också i skolan få en sådan karaktärsdanande uppfostran, som är
nödvändig, för att de även i framtiden skola kunna vandra förbi frestelserna.
När det gäller vår folkskolas undervisning, nödgas jag emellertid med beklämning
konstatera, hurusom man under de senaste årtiondena beträffande just det
mest karaktärsdanande ämnet på schemat, nämligen kristendomsundervisningen,
icke blott inskränkt undervisningstiden utan också i mycket hög grad uttunnat
innehållet i undervisningsstoffet. Här finns, det vill jag säga den föregående
talaren, möjlighet att åstadkomma en mycket positiv insats genom att åvägabringa
en förbättring på detta område.

Detta bör dock icke utesluta att från samhällets sida även på annat sätt
vidtagas åtgärder i förbättrande syfte beträffande ungdomens nöjesliv. Första
kammarens första tillfälliga utskott, som behandlat samma fråga, har i början
av sitt utlåtande framhållit, att motionärerna utan tvivel hava rätt, då de
göra gällande, att vissa tendenser i fråga örn nöjeslivets utveckling äro beklämmande.
När så är förhållandet, tycker jag, att man skulle kunna visa
litet större förståelse och försöka komma till ett samförstånd, när det gäller
att få fram en utredning örn åstadkommande av en förbättring på hithörande
områden.

Det kan ju visserligen invändas, att här icke visats på några direkta vägar.
I motionen framhålles dock några områden, där behov föreligger av förbättrade
förhållanden, men därvidlag frågar man, hur det skall gå till att åstadkomma
den av motionärerna åsyftade förbättringen. Häremot vill jag framhålla
följande. När det gällt att reformera på samhällslivets olika områden,
hava vi ju ofta fått bevittna, hurusom spörsmål, beträffande vilka man icke
haft klart för sig på vad sätt de bäst skulle lösas, gjorts till föremål för utredningar,
vilka resulterat i utarbetande av förslag till vidtagande av erforderliga
åtgärder. På den vägen har en stor del av våra samhällsreformer på
det rent materiella området drivits fram till en lösning. På samma väg borde
man, när det gäller att få fram en förbättring av ungdomens andliga hälsotillstånd,
kunna komma till goda resultat.

Jag ämnar icke draga fram exempel på de existerande missförhållandena.
Jag tror icke, att debatten har så synnerligen mycket att vinna på, att man
här frossar på skildringar i dylika ämnen, därför att vi äro säkerligen medvetna
örn det läge, som föreligger. Det är emellertid en sak, som jag här dock
vill framhålla. Jag har varit litet tveksam, örn jag skulle beröra den. Men
när jag åhörde i första kammaren ett anförande av herr Fredrik Ström, som
där tog upp saken och var inne på samma tankegång som jag, gav det mig
mod att taga upp saken även i denna kammare. Vi bruka tala örn vårt demokratiska
styrelsesätt och allt vad vi på den vägen haft möjlighet att göra till
båtnad för vårt folk. Men örn demokratien inför en så beklaglig sak som det
här gäller, inför en urartning av nöjeslivet, sorn hotar att utöva en fördärv -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
bringande inverkan på landets allra viktigaste tillgång, nämligen dess ungdom,
står famlande och oförmögen att taga initiativ till förbättringar, befinna
vi oss verkligen i ett ganska farligt läge. I andra länder med ett diktaturmässigt
styrelsesätt, som ju är oss främmande, mäktar man på detta område vidtaga
förbättringar. Skola vi då stå handfallna och hjälplösa? Vi böra vara
medvetna örn demokratiens ansvar att även kunna visa sig mäktig att vidtaga
åtgärder för att råda bot på de missförhållanden, vilka råda på ifrågavarande
område. I annat fall kan mången börja fråga sig örn ej själva demokratiens
styrelsesätt här går emot en upplösning. En mycket framstående
tidningsman, numera universitetslärare, har också uttalat: »En demokrati,
som icke vill och kan skydda de livsbyggande makterna hos sin ungdom, har
därmed visat sin mållöshet och kraftlöshet. Frihetens och toleransens stora
principer avse att skydda de positiva framtidsdanande krafterna, men de sjunka
till en fördom, om de tillämpas på de yrkesmässiga förförarna, som i kallt
vinningsintresse arbeta på att sänka ett folks liv.»

Jag anser, att vad denne man anfört, det är till varje rad bärigt, och därför
vill jag, herr talman, ansluta mig till det yrkande, som här för en stund sedan
framställts av herr Dahlbäck.

Häruti instämde herrar Arnemark, Lundqvist, Hansson i Hönö, Larsson i
Hede, Persson i Grytterud, Lindmark, Nolin och Hansson i Hubbestad.

Herr Wallentheim: Herr talman! Oaktat jag varken är motionär eller

ledamot av det utskott, som har behandlat föreliggande fråga, så har jag begärt
ordet i densamma. Det beror på, att jag tidigare haft och ännu alltjämt
har tillfälle att stå i mycket livlig kontakt med stora grupper av ungdom i
landets alla delar.

Jag medger gärna, att man så där rent allmänt alltid kan hysa den uppfattningen,
att ungdomen borde vara bättre än den i själva verket är, liksom att
man även kan leta fram exempel på, att ungdomar uppträtt olämpligt, att
dessa i vissa hänseenden gjort sig förtjänta av klander, och att man med utgångspunkt
ifrån detta kan känna oro för framtiden. Icke minst ifrån storstäderna
låter det sig självfallet göra att både med statistiskt och annat material
få fram bilder, som kunna te sig nog så skrämmande. Men icke desto
mindre måste jag i alla fall reagera emot den pessimistiska underton, som går
igenom den föreliggande motionen, och mot den pessimistiska underton, som
märktes framför allt i det anförande, som herr Olsson i Staxäng här nyss

hön.

Herr Dahlbäck var i sitt anförande åtskilligt mildare än i sin motion. Motionen
var som en domsbasun, men hans anförande var som en len flöjtton. Att
döma av vad motionärerna resonera örn i sin motion och vad herr Olsson i Staxäng
rekommenderade i sitt anförande, vilket fick så många instämmanden,
skulle läget bland ungdomen för närvarande vara sådant, att vi skulle stå inför
en allmän dekadens av betänkligaste art. Jag vägrar emellertid för min del
helt enkelt att godtaga dylika resonemang.

Nu har det ju i alla tider varit så, att den äldre generationen alltid haft en
viss benägenhet att hysa en mer än behövlig oro för den uppväxande generationen.
Jag är övertygad örn att precis på samma sätt som herr Dahlbäck och
hans generation nu reagera, reagerade den äldre generation, som såg herr Dahlbäck
och övriga motionärer växa upp, och så har det nog varit generation för
generation ända till dess vi komma tillbaka till Adam och Eva. Jag erinrar
mig i detta sammanhang också vad en fransk kritiker uttryckte på det sättet,
när han sade, att äldre människor bruka alltid tala örn ungdomens dårskaper,

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
när de icke längre orka begå några sådana själva. Det vare mig fjärran att
ett enda ögonblick insinuera att detta ordstäv skulle ha sin tillämpning på någon
av motionärerna, men jag tror i alla fall icke, att det kan skada att göra
en liten erinran om det ordstävet.

Jag känner intet behov av att förgylla vår ungdom eller någon lust att blunda
för de fel, som till äventyrs kunna finnas och utan tvivel finnas hos densamma.
Jag hyser ett levande intresse att söka finna vägar till bättre förhållanden,
där någonting av ondo är att finna, men jag måste giva ungdomen
av i dag det rättvisa erkännande, den är värd och som bör givas örn arbetet på
detta område överhuvud taget skall giva något gott resultat.

Om vi äro uppriktiga mot varandra, undrar jag, örn vi icke måste medgiva,
att läget i det stora hela ändå är bättre, än vad det tidigare varit. Jag skall
tillåta mig att anföra ett par saker som belägg för detta mitt påstående. Jag
kan t. ex. anföra, att för 25 år sedan hade de politiska ungdomsorganisationerna
i detta land cirka 25,000 medlemmar eller något i den stilen. För närvarande
är detta tal väsentligt högre. Det är icke gott att angiva den exakta
medlemssiffran, men jag skulle tro, att den håller sig mellan 200,000 ä 250,000.
Detta betyder, att vi på den relativt korta tiden av 25 år fått en politisk ungdomsrörelse
i landet av 10-dubbel omfattning och en ungdom, som hyser ett
levande och starkt intresse för de samhälleliga frågorna och som också känner
sitt ansvar för framtiden och dess krav. Jag kan också tillåta mig att i nära
anknytning härtill anföra, hur studiecirkelrörelsen växt fram. Jag är väl medveten
om, att det i denna rörelse även finnes många äldre, men den övervägande
delen är ändå ungdom. Vi ha för närvarande i våra studiecirklar tillhopa
någonting mellan 100,000 och 150,000 medlemmar. Vi ha följaktligen en väldig
mängd människor, som under mörka höst- och vinterkvällar söka skaffa sig
vidgade kunskaper. Fortsätter jag sedan denna rundvandring över vårt moderna
samhälle av i dag, hava vi idrottsrörelsen med sina tusentals medlemmar.
Jag erkänner väl, att det finnes en idrottens svans med folk både i toppen,
vilka söka utnyttja idrottsintresset till egen fördel, och mera i ledet, vilka bli
dessa högröstade och sensationslystna sportfånar. Den stora mängden av
idrottsfolk är ändå ett uttryck för att här växer sig fram inom vårt folk en
stark ideell inställning, starkare än tidigare. Lägga vi sedan härtill de ungdomar,
som nykterhetsorganisationerna och de religiösa organisationerna samla,
ha vi icke bara få spridda skaror, utan en hel armé i det ideella arbetets tjänst.
Jag vågar med utgångspunkt från just detta påstå, att förhållandena icke äro
värre än de varit tidigare.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra mig vad min fader
berättade för mig, hur det var i hans ungdom, när man samlades exempelvis
till värnpliktsinskrivningarna. Den tid, som jag syftar på, är slutet på 1870-talet. Då var det formliga bataljer mellan ungdomarna från olika socknar
och — märk väl, det var icke den moderna »förstörda» ungdomen utan landsbygdens
så kallade ofördärvade ungdom, som samlades där och på hemväg från
beväringsmönstringarna excellerade i ofog och gjorde åverkan lite varstans,
var man drog fram. Och vem av oss har icke hört talas om den serie av slagsmål,
som regelbundet uppstod mellan bruksbefolkningen och bondebefolkningen
i brukens omgivningar?

Vi kunna sedan gå vidare oell se på hur den tidens människor använde sin
fritid. Deras fritid var visserligen icke på långt när så'' omfattande som nu,
men örn vi skulle titta efter, hur de använde sin fritid, skulle vi säkerligen
finna utslag av kortspel, hejdlöst superi och allt annat sådant, av betydligt
större omfattning, än man nu behöver räkna med. Det är möjligt, att det icke
statistiskt på alla punkter kan framvisas material till jämförelse med nuva -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
rande förhållanden. Men jag är övertygad om att det var mycket mera av hemlighetsmakeri
på den tiden. Det var mycket, som skedde i det fördolda, många
tragedier, som utspelades i det tysta utan att dessa saker inregistrerades i tidningarnas,
statistikens eller i radioutsändningarnas mycket känsliga seismograf.
Det är detta, jag icke kan underlåta att påpeka. Det är enligt min
mening nödvändigt, om man skall kunna försöka få det bättre, att erkänna
vad som är bra i de rådande förhållandena.

Vidare skulle jag vilja tillägga — därvidlag följer jag helt och hållet utskottets
resonemang —• att skall man uträtta något, måste man vara positiv i
hela sin inställning. Det negativa leder aldrig fram till något resultat. Jag
tror icke på något förbud i något avseende, och jag tror icke, att man kan stäcka
nöjeslivet genom något slags koncessionssystem eller något i den stilen, ty
det skulle bara betyda godtycke och trakasseri. Det enda som hjälper är att
underlätta och hjälpa ungdomen att höja sin livsföring och stödja den i dess
strävan efter en sund levnadsstandard.

Jag tror icke, att det är på det sätt, som herr Dahlbäck sökte göra gällande,
att nöjeslivet domineras av kringresande tivolisällskap och likartade spekulativa
intressen. Jag tror, att sådant visserligen finnes och kanske finnes i för
stor utsträckning. Men jag skulle tro, att nöjeslivet allt mer och mer börjar
handhavas av vad jag skulle vilja kalla de legitima anordnarna d. v. s. de ideella
organisationerna själva. Det gäller alltså att vara positiv. Låt oss inrikta
oss på att skapa idrottsplatser i mycket större omfattning än tidigare, icke bara
för allsvenskans seriematcher och för landskamper, utan sådana platser, där menige
man kan tillåtas att motionera. Låt oss också med kraft taga upp vad utskottets
ärade ordförande var inne på, då han framhöll betydelsen av att anskaffa
samlingslokaler åt ungdomen. Men låt oss icke glömma, vad som kanske
är viktigare i detta sammanhang, nämligen själva den sociala utgångspunkten
för ungdomen. Giv ungdomen arbete och giv den ordnade bostäder, d. v. s.
hyggliga förhållanden i detta avseende, och jag tror vi skola erkänna, att vi
då verkligen utfört en sak, som kan vara av verklig betydelse.

Alldeles särskilt skulle jag vilja lägga ett ord för storstädernas ungdom. Är
det någon ungdom i detta land, mina damer och herrar, som är verkligt misslottad,
som verkligen har svårigheter att kämpa med, så är det storstädernas
ungdom, just därför att den icke har några platser, som den kan kalla för sina.
därför, att den icke har tillgång till några lokaler eller till andra möjligheter
för att utföra föreningsarbete eller idka nöjesliv, som står i samklang med föreningarnas
intressen. Giv också genom biblioteksverksamheten en stödjande
möjlighet för ungdomen att göra sina insatser.

Det talas här örn att man skall bekämpa den litteratur, som icke är lämplig
för ungdomen. Ja, mina damer och herrar! Den största insats, som överhuvud
taget gjorts på detta område har ungdomens organisationer själva gjort.
Det var ungdomens organisationer, som med kraft tog itu med Nick Carter
litteraturen i början av detta århundrade, och det är ungdomens organisationer,
representerande alla politiska och religiösa riktningar, som med kraft tagit
upp kampen mot den så kallade kolorerade veckopressen.

Det är mot bakgrunden av detta, herr talman, som jag vill se behandlingen
av hela denna fråga. Utskottets motivering har givit ett klart och tydligt uttryck
för just denna positiva sida och därför är det, som jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren, fru Gustafson, herrar Andersson
i Tungelsta, Eriksson i Sandby, Ericson i Boxholm, Holm, Jonsson i
Eskilstuna, Lxmdstedt, Lindberg i Stockholm, Blomquist, Gustafson i Dädesjö.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Ang. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
Hällgren, Falk, Ohlsson i Kastlösa, Nilsson i Landskrona, Ekdahl och Andersson
i Munkaljungby, fru Nordgren, herrar Landgren och Sundberg, fröken
Öberg, herrar Nilsson i Göteborg, Mårtensson, Karlsson i Munkedal, Johansson
i Öckerö, Andersson i Mölndal, Olsson i Mellerud, Larsson i Mörlanda, Ericsson
i Kinna, Lersson i Tidaholm, Fält och Uddenberg, fru Humla samt herrar Lindahl,
Karlsson i Grängesberg, Sundström i Vikmanshyttan, Näsström, Persson
i Undersvik, Åkerström och Hage.

Herr Olsson i Staxäng, som nu erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Det vad med mycket stort intresse jag åhörde herr Wallentheims anförande,
men hans argumentering tyckte jag gick på sidan av vad vi här förut
anfört. De åtgärder, som han nämnde, ha vi icke reagerat emot. Vi kunna anse
dem i vissa avseenden vara av positiv natur, när det gäller att uppbygga ungdomen.
Vad vi pekat på är den urartning av nöjeslivet som drar ner ungdomen.
Kan någon försvara detta? Därmed ha vi icke på minsta sätt velat nedsätta
ungdomen som sådan. Vi lia säkerligen i våra dagar en präktig ungdom,
men därför ha vi också större orsak att bevara den för urartat nöjesliv; och på
den grund ha vi velat få dessa åtgärder till stånd.

Vidare yttrade:

Herr Holmdahl: Herr talman! Oavsett att jag ur många väsentliga synpunkter
kan instämma i det anförande, som herr Wallentheim nyss höll, har
jag dock för min del kommit till en annan slutsats, då det har gällt ståndpunktstagande
till det föreliggande utskottsutlåtandet. Jag skall för min del,
herr talman, begränsa mig till att i korthet anföra de skäl, som jag har för
denna ståndpunkt.

Den i utskottets utlåtande behandlade motionen begär ju en skrivelse om
utredning, och denna utredning skall enligt motionärerna omfatta trenne ämnen.
Den skulle omfatta frågan om skärpt kontroll över filmförevisningar; vidare
frågan örn skärpt kontroll över offentliga danstillställningar och slutligen
en utredning örn åtgärder mot spridning av pornografiska tryckalster särskilt
med hänsyn till deras skadliga inverkan på ungdomen.

Jag vill då, herr talman, beträffande den första frågan om skärpt kontroll
rörande filmföreställningar säga, att jag helt delar utskottets ståndpunkt i
denna fråga. Jag tror icke, att man genom skärpt kontroll och genom censur
kan komma fram till det mål, man önskar nå. Däremot är det en helt annan
sak —• det var herr Dahlbäck inne på i sitt anförande — att allt vad som här
kan göras genom positiva åtgärder för att få fram god värdefull film, det bör
göras. Svårigheten är, som vi alla veta, att det offentliga kan åstadkomma
mycket litet, icke minst beroende därpå att dessa frågor samtidigt äro stora
ekonomiska frågor. I denna punkt delar jag utskottets uppfattning.

När det gäller frågan örn skärpt kontroll över offentliga danstillställningar,
måste jag bekänna, att jag saknar erfarenhet om förhållandena på detta område.
Jag saknar egen erfarenhet örn utbredningen av de missförhållanden,
som här ha påtalats, och jag har därför svårt att bilda mig en egen mening på
den punkten. Jag har dock en känsla av att utskottet med något för lätt hand
gått förbi motionärernas önskemål därvidlag.

När det slutligen gäller den tredje punkten örn åtgärder mot spridning av
pornografiska tryckalster, kan jag verkligen icke på något sätt dela utskottets
avvisande hållning till motionärernas begäran örn utredning. Jag har under
många år känt, att det varit önskvärt, örn det hade funnits någon möjlighet
att få till stånd en begränsning av tillsaluhållandet av sådana tryckalster

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet ni. m. (Forts.)
och om åtgärder hade kunnat vidtagas för att hindra spridningen av dylika
alster. När jag intager den ståndpunkten, herr Wallentheim, beror det icke
på, att jag ser på nutidens ungdom med någon pessimism. Det beror icke alls
därpå, tvärtom anser jag för min personliga del att starka skäl tala för optimism
därvidlag. Det finner man, när man kommer i kontakt med nutidens
ungdom. Det är icke därför, att jag icke skulle vara ense med herr Wallentheim
örn att det framför allt är på positiva vägar, som man skall söka påverka
ungdomen — både herr Wallentheim och herr Olsson i Staxäng voro
därvid på samma linje. Men att av denna grunduppfattning draga den slutsatsen,
att man icke skall försöka stävja och hämma onda inflytelser på ungdomen,
örn man kan göra det utan att på något sätt skada berättigade andra
intressen, är icke riktigt. Sådana åtgärder, menar jag, böra vidtagas. Jag
kan icke finna annat, än att det vore utomordentligt önskvärt, örn man kunde
hämma denna flod av pornografiska tryckalster, detta framför allt av hänsyn
till ungdomen i övergångsåldern.

När jag har denna uppfattning, har jag icke velat intaga en ståndpunkt,
som går ut på avslag på skrivelseförslaget. Det föreligger i själva verket här
endast två alternativ, antingen skall man acceptera utskottets ståndpunkt, vilket
jag icke kan göra, eller också acceptera motionärernas ståndpunkt, vilken
jag endast delvis delar. I detta läge har jag ansett det vara riktigast för min
del att tillstyrka bifall till det av herr Dahlbäck framställda yrkandet örn bifall
till motionens kläm. Motionens motivering, som jag icke kan dela i alla
punkten, kommer under sådana förhållanden att falla bort.

Jag ber därför, herr talman, att för min del få yrka bifall till det av herr
Dahlbäck här gjorda yrkandet.

Herr Hyling: Herr talman! Meningen från motionärernas sida är givetvis
ej att förbjuda allt vad nöjen heter. Det är enligt min uppfattning lika
oklokt att förbjuda eller förmena ungdomen tillfällen till nöjen som att bygga
ett hus utan fönster. Det levande material av ungdom vi ha att se till i
detta sammanhang är ju vad vårt lands framtid i stor utsträckning har att
bygga på. Enligt min mening bör all uppfostran ta sikte på att skapa goda
karaktärer för vårt land, men då bör man också se till att icke detta gagnande
arbete får nedbrytas utan större kontroll.

Herr Wallentheim har talat örn att våra ungdomsorganisationer arbeta i rätt
riktning, och det vill jag till stor del instämma uti. Våra skolor försöka att
göra någonting för att skapa dessa karaktärer, som vårt land har rätt att
kräva. Men jag tror att man icke når några resultat genom att i likhet med
herr Wallentheim peka på de dåliga exempel, som finnas att hämta ifrån »den
gamla goda tiden». Vi ha i vårt land en kultur, som vi med rätta kunna vara
stolta över, men det kulturträd, som i dag finns i vårt land, och som står i
fager blomning, har dock utan tvekan en hel del vildskott. När vildskotten
blivit kraftiga, kan det kanske vara farligt att operera bort dem. Det kan måhända
vara värdefullare att på detta kulturträd inympa något som för framtiden
skulle kunna komma att bära god frukt. Det vore ju för hela samhället
mycket olyckligt, örn vårt kulturträd skulle visa, att det för framtiden skulle
bära en maskstungen frukt, som inte blir till annan nytta än ren fallfrukt och
vad denna kan användas till.

En fara som skulle följa med ett enhälligt avstyrkande av motionen skulle
givetvis vara den, att den permanenta nöjesindustriens män skulle, som man säger,
få vatten på sin kvarn och fortsätta med denna osunda industri i kanske
ännu större omfattning. Jag tror för min del att en vädjan till ungdomen
skulle rätta till många nu rådande missförhållanden, men jag tror inte att

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
det på lagstiftningens väg går att nå några större resultat. Men å andra sidan
måste man hoppas, att en utredning skulle taga sikte på andra möjligheter.
Även vi vilja att den utredning, som eventuellt kommer till stånd, skall taga
sikte på det positiva. Det finns värden i vårt land, som icke kunna mätas i
kalla pengar, även örn man i vår materialistiska tid ofta anlägger dylika synpunkter.

Ett sådant värde lia vi dag att taga ställning till. Ungdomen måste ha
ett stöd från statsmakterna för att själv kunna komma med positiva insatser.

Det är därför, herr talman, som jag med samma motivering, som herr Holmdahl
här i kammaren nyss lämnade, ber att få hemställa om bifall till herr
Dahlbäcks yrkande.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag skall endast be att få säga
några ord, då tiden är långt framskriden.

Det har sagts från något håll att motionen med tanke på tidigare uttalanden
av riksdagen varit omotiverad, men mig synes att motionen är väl motiverad,
även örn jag inte kan gilla allt som förekommer i densamma. Den är
väl motiverad med hänsyn till läget i landet, ty utan tvivel är läget på detta
område i viss mån ett nödläge. Örn man rör sig ute bland folket och känner förhållandena
på landet, måste man konstatera detta. Vi ha ett ord som vunnit
burskap under senare tider, och det är nöjesindustri. Detta uttryck talar ett
så tydligt språk man någonsin kan önska örn förflackningen på detta område.
Det kan inte motsägas att det finns många enskilda personer, som existera på
denna industri, och det har sagts ■—• det var t. o. m. utskottsordföranden som
antydde det — att det finns organisationer som basera sin ekonomisering på
nöjestillställningar, och dessa kunna, det känna vi alla, understundom bli mer
eller mindre tvivelaktiga.

Det har även sagts av någon talare här att varje generation, av äldre människor
menade han väl, klagat över sin tids ungdom, som skulle vara sämre
än äldre tiders ungdom. Ja, det är möjligt, men ingen tids ungdom har i samma
utsträckning som vår varit utsatt för nöjesindustri. När man kommer ut
på rena landsbygden — jag är ju född där och känner förhållandena — finner
man hur nöjesarrangörer fara fram även där och profitera på ungdomen, som
utsättes för dessa nöjesindustriidkare på ett sätt som tidigare icke förekommit.

När det gäller en mängd föreningars ekonomisering av sin verksamhet, är
det en sak som förvånat mig oerhört, och det är, att ekonomiseringen i stort
sett baseras på nöjestillställningar, under det att en del kristliga och andra
organisationer med lika medellösa medlemmar ha åstadkommit ett stort antal
lokaler och även kunnat finansiera dem tack vare verklig offervilja och utan
en enda dans- eller nöjestillställning. Att det då skall finnas massor av folk
i dessa dagar, då den ekonomiska standarden är så mycket högre än förr, som
inte skulle kunna ekonomisera sina lokaler utan nöjestillställningar, finner jag
mycket egendomligt.

Man talar i utskottets motivering vackra ord örn upplysning. Det är riktiga
synpunkter, den vägen skola vi inte släppa. Den vägen skola vi intensifiera
i stället, det äro vi överens örn, och alla goda krafter böra samlas på
den fronten. Men då så många tendenser visa — t. o. m. understundom från
statsmakternas sida — att man är färdig att uppluckra gällande bestämmelser,
skadar det sannerligen inte att lagstifta ännu en smula på detta område. På
andra områden hesiterar man inte det minsta att lagstifta mot skadegörare,
men på detta område är man mera fundersam. Det är, herr talman, säkerligen
inte endast till båtnad för framtiden med vår högtstående uppfostran och folkbildning,
örn vår ungdom skall anfrätas inifrån. Det har sagts av någon

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
talare här, att motionärerna varit mörkmålare — jag har den känslan att herr
Wallentheim å sin sida var alltför mycket skönmålare; sanningen ligger kanske
någonstans mitt emellan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Dahlbäcks hemställan.

Häruti instämde herrar Sandberg, Johanson i Huskvarna och Fredberg.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Det förefaller mig, som örn denna
fråga har fått orimligt stora proportioner, om man utgår från vad motionärerna
egentligen avse och det sätt, varpå vi i utskottet fattat saken. Vi ha nämligen
försökt taga reda på, vilka möjligheter lagen i närvarande stund ger för
att så att säga bemästra nöjeslivet. Vi ha kommit till den slutsatsen, att örn
landsfiskaler och kommunala myndigheter verkligen utnyttja de möjligheter
som redan föreligga, så finns det knappast något område härvidlag, där man
ånyo behöver lagstifta.

De problem man här rör sig med äro ytterst icke några angelägenheter, som
böra bli föremål för ytterligare lagstiftning, utan det gäller närmast rena uppfostringsfrågor.
Det tillkommer sålunda föräldrar och målsmän att se till,
att ungdomarna icke komma ut på de äventyrligheter, som här talats örn. Såvitt
jag kan förstå är det numera så bra sörjt för ordningen på nöjesplatserna,
så länge nöjena pågå, att därutöver knappast något torde vara att önska. Åtminstone
för mig har det framstått som en absolut skyldighet för just anförvanter
och med dem jämställda att se till, att icke ungdomen i onödan söker
sig dit, ty det är på dessa ansvaret faller.

Det talas i detta sammanhang exempelvis även om pornografisk litteratur,
örn bussresor, andra kommunikationer och sådant som kostar pengar. Den
pornografiska litteratur som är mest aktuell är väl Nunnornas liv, ett bokverk
som kostar 20 kronor. Detta innebär att ingen pojke eller flicka har möjlighet
att utan föräldrarnas hjälp åstadkomma tillräckliga medel för att kunna tillfredsställa
sin nyfikenhet på detta område.

För övrigt tycker jag att man bör avvakta utvecklingen. Det är ju inte
många år, sedan den svenska riksdagen gjorde ett mycket stort nummer av
den s. k. tråkigheten på landsbygden. Mig förefaller det, som om man nu
blivit bönhörd över hövan. När man i dag vidare talar örn vissa tendenser,
kanske man rent av får räkna med att det börjar på att bli litet för mycket upplysning,
som sätter sin prägel på vissa områden, vilket nog icke kan anses vara
så lämpligt för ungdomen.

Jag vill emellertid ytterligare understryka att det icke, såvitt jag kunnat
finna, finnes så stor möjlighet att på lagstiftningsvägen vidtaga ytterligare
åtgärder härvidlag, utan nu är det fråga örn individernas eget ansvar att
skydda sig själva och sina anhöriga för de nedbrytande tendenser, som anses
göra sig gällande. Dessutom vill jag instämma med de talare som framhållit,
att ungdomen av i dag dock icke är sämre än den varit tidigare utan är stadd
i en utveckling, som till alla delar är gynnsam. Man får nu avvakta, anser
jag, och räkna med att den fortsätter på den inslagna vägen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den hemställan, som gjorts i den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Dahlbäck begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet ni. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den hemställan, som gjorts i den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 19.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 42, i Äng- vissa
anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen den 14 juni andrin9ar_f
1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar begärdes ordet av Räkring för

Herr Hage, som yttrade: Herr talman! Jag skall inte framställa något

yrkande angående det föreliggande utskottsutlåtandet, ehuru jag liksom herr
Carlsson i första kammaren avgivit en reservation under punkt 3). Denna
punkt går ut på att Kungl. Majit skall på administrativ väg kunna fatta beslut,
när det gäller att införa ett nytt ämne bland dem, som omtalas i den föreliggande
lagen. Det torde inte vara möjligt att nu få ett beslut i detta avseende
till stånd, men jag skulle likväl vilja säga ett par ord för att förbereda
opinionen för ett beslut i denna sak, vid någon kommande riksdag.

När det gäller den lagstiftning det här är fråga örn, har undan för undan,
konstaterats att det ena ämnet efter det andra, som arbetare syssla med under
sitt arbete, kan medföra sjukdomar, vilka i så fall borde berättiga dem till ersättning
enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Då det alltså
konstaterats, att man på detta sätt efter hand måste utvidga lagen till att omfatta
ett allt större område, så göres det framställningar i form av motioner
och propositioner till riksdagen; sådana framställningar ha förekommit så gott
som vid varje riksdag.

Nu har Olof Carlsson motionerat bland annat därom, att-man inte skulle behöva
gå till väga på detta sätt — alltså att underställa riksdagen varje särskild
sådan fråga — utan att man skulle kunna överlämna åt Kungl. Maj :t
att på administrativ väg efter undersökning föra in under denna lagstiftning
varje ämne, som kan framkalla yrkessjukdom. Därigenom skulle man — åtminstone
i någon mån ■— minska arbetet inom riksdagen. Och nog finnes det
skäl för detta. Ty det torde väl förhålla sig på det sättet, att vi här i den
svenska riksdagen syssla med en hel del mindre saker, som i andra parlament
avgöras på administrativ väg. Det är klart att detta behandlingssätt utökar
riksdagsarbetet, och det har ju ofta under gångna tider varit frågan örn, vilka
åtgärder man skulle kunna vidtaga för att minska riksdagsarbetet. För något
år sedan beslöt riksdagen i fråga örn änkor efter statstjänare att överlämna
åt Kungl. Majit att i varje särskilt fall själv expediera dessa ärenden. Detta
hindrar naturligtvis inte, att man kan motionera i sådana frågor likaväl.

Nu menar jag för min del att det åtminstone kunde vara ett sätt att komma
fram, på den vägen ännu något längre, att när det gäller denna lagstiftning -—
efter föregående utredning, yttrande från medicinalstyrelsen och sakkunniga
— överlämna åt Kungl. Maj :t att avgöra varje särskild fråga örn införande

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Ang. höjning
av tyllén å
hobmer och
»polpipor av
papper.

Äng. vissa ändringar i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

(Forts.)

av ett nytt ämne blanc! dem som här avses och som kail vålla sådan sjukdom,
som bör föranleda ersättning från det allmänna. I många fall skulle detta
ju verka så, att en behövlig lagstiftning kunde träda i kraft mycket förr än
nu kan ske. När en dylik framställning undersökts och medicinalstyrelsen
yttrat sig, blir det säkerligen i de allra flesta fall på det sättet, att ett förslag
från det hållet godtages av riksdagen — alltså blir resultatet detsamma, örn
Kungl. Maj :t själv får avgöra saken eller örn det går till riksdagen.

Jag vill alltså — särskilt med hänsyn till att vi, som jag tycker åtminstone,
behandla en hel del smådetaljer i riksdagen, som vi kunde skjuta ifrån oss
och överlämna åt Kungl. Maj:ts avgörande — säga, att jag skulle finna det
ganska rimligt, örn Kungl. Maj:t toge upp denna sak, liksom man gjorde när
det gällde de där änkepensionerna, så att vi kunde avföra denna fråga från
allt det myckna arbetsmaterial, vi nu syssla med i riksdagen. Det är detta,
som ligger bakom herr Olof Carlssons framställning, och för min del ställer
jag mig sympatisk till denna tanke.

Jag är för övrigt övertygad örn, att det för närvarande finns en hel del
saker, som avgöras i riksdagen men som borde kunna avgöras på administrativ
väg. Jag tänker då inte på sådana saker, som ha en partipolitisk innebörd
utan på rena lämplighetsfrågor, där vi säkerligen skulle kunna med jämnmod
se, att Kungl. Majit var den definitivt avgörande instansen. Fortsätta vi däremot
på det gamla sättet, komma vi undan för undan att varje år få sådana
framställningar till riksdagen, som ta upp tid utan att det är nödvändigt.

Herr talman! Jag skall inte göra något yrkande, men jag har med det anförda
velat agitera för en riksdagsreform, som jag tycker är förnuftig och som
bör komma så småningom.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat:

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion angående organisation av tjänsteläkarhälsovården; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till vård och
underhåll av fornlämningar och byggnadsminnesmärken jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 107, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bidrag till allmänna
barnbördshuset i Stockholm för budgetåret 1938/39; och

nr 108, i anledning av Kungl. Majrts framställningar i fråga örn anslag
för budgetåret 1938/39 till gymnastiska centralinstitutet.

Vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt bifölls av kammaren.

§ 21.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 17, i anledning av
väckta motioner örn höjning av tullen å bobiner och spolpipor av papper; och
yttrade därvid:

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Bevillningsutskottet bryter i

detta sitt förslag mot den princip, som Sveriges riksdag följt under de senaste

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. höjning av tullen å hobmer och spolpipor av papper. (Forts.)
årtiondena med gott resultat för vårt näringsliv, nämligen att i stort sett ställa
sig avvisande mot icke starkt motiverade krav på tullförhöjningar.

Den tullförhöjning, som bevillningsutskottet här tillstyrkt, är inte starkt
motiverad. Det gäller ett enda litet företag, som sysselsätter 40 eller 50 arbetare.
Den näringsgren, som beröres, är textilindustrien, som sysselsätter
över 40,000 arbetare och som sannerligen i våra tider har att kämpa med en
mycket svår konkurrens. Det är visserligen en ganska betydelselös fernödenhetsartikel
för textilindustrien, för vilken priset kommer att höjas. Med hänsyn
till det svåra läget för textilindustrien ha emellertid de organisationer, som
äro tillfrågade, ställt sig avvisande mot denna motion.

Det har anförts av bevillningsutskottet, att det är ett textilindustriintresse
att ha bobiner och spolpipor till billigt pris och att behålla en inhemsk industri.
Ja, men detta mål kan man nå utan tull. Det målet kan nås, örn ett
samarbete inledes mellen textilindustrien och den nu ifrågavarande industrien.
Men jag förstår mycket väl, att representanterna för detta lilla företag i första
hand välja det minsta motståndets väg, nämligen att intressera några riksdagsmän,
som väcka en motion i förhoppning örn att den skall bifallas. Hade den
inte bifallits, hade denna industri säkerligen icke gått under utan valt en annan
och sundare väg, nämligen att träffa uppgörelse med textilindustrien och
dess representanter örn att de icke skulle ta hänsyn till den utländska dumpingförsäljningen
utan skydda detta företag, som de kunde ha intresse av.

Det är en farlig väg att slå in på att på basis av en enskild motion gå med
på en tullförhöjning. Jag kan försäkra kammaren, att man kan lätt uppleta
åtminstone ett hundratal smärre företag, som ha det lika bekymmersamt eller
ännu bekymmersammare än detta företag, som tillverkar bobiner och spolpipor.
Det är inte på den bekväma tullförhöjningens väg, som våra företag
skola reda sig i vår tids konkurrens. Det är genom anpassning, rationalisering
och samarbete, och den vägen hade också stått öppen för detta företag och
skulle också ha beträtts, örn icke bevillningsutskottet här tillstyrkt motionen
ifråga.

Jag vill inte framställa något yrkande emot ett enhälligt bevillningsutskott
—■ det är bara en onödig demonstration — men jag önskar dock till kammarens
protokoll få antecknat, vad jag har sagt, då jag anser, att det är en viktig
principfråga, som här beröres, och att riksdagen genom att bifalla en motion
som denna bryter mot en_ princip, som man i åratal tidigare följt med mycket
gott resultat för vårt näringsliv.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att
herr De Geer inte framställer något yrkande, ty hans namn står ju, som kammarens
ledamöter behagade finna, under detta utskottsutlåtande. Han har
icke anfört någon reservation. Han Ilar inom utskottet varit ense, när det
gäller beslutet, med de övriga utskottsledamöterna. Det förvånar mig under
sådana förhållanden, att herr De Geer anser tillfället vara lämpligt att nu demonstrera
sin avvikande mening. Visserligen har han framfört dessa synpunkter
delvis under debatten i utskottet, men det är ju vanligt, att, örn man verkligen
hyser en så bestämd uppfattning som han här deklarerat, man också ger
det tillkänna i det utlåtande, under vilket vederbörandes namn står. Det hade
således varit lämpligare, tycker jag, att herr De Geer antecknat en reservation
och helst även anfört de skäl, som han nu framfört, låt vara att han nu avstod
från att göra något yrkande.

Jag tror inte jag behöver ingå närmare på det allmänna principiella resonemang,
som herr De Geer anfört. Vi känna ju väl till det. Vi veta, att
det finns naturligtvis ett fog för det påpekandet, att en industri helst bär kla Andra

kammarens protokoll 1988. Nr S9. g

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. höjning av tullen å hobmer och spolpipor av papper. (Forts.)
ra sig själv med egna medel och inte söka statens hjälp, men var och en, som
deltagit i behandlingen i utskottet av detta ärende, vet att de principiella synpunkter,
som herr De Geer här framfört, kanske med erfarenhet från låt oss
säga järnhanteringen, ha mycket liten tillämpning på detta speciella fall. och
jag tror inte vi behöva blåsa upp detta till någon stor tullpolitisk principfråga.
Det är en liten fråga, men det är en fråga, där utskottet efter en ganska ingående
prövning och efter att ha inhämtat yttrande från olika håll kommit till
den ganska bestämda uppfattningen, att man bör bifalla motionerna.

Herr talman! Jag ber att med dessa få ord och utan att ta upp någon
längre debatt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Herr De Geer

nämnde i sitt anförande, att det var en farlig väg, som utskottet här gått in
på, men jag måste säga, att under de många år jag tillhört riksdagen har jag
knappast sett eller hört någon, som beträffande sättet att arbeta, varit inne
på farligare vägar än herr De Geer nu varit. Han har dock här låtit sitt
namn stå under ett enhälligt utskottsutlåtande, och sedan uppträder han i kammaren
och talar mycket energiskt emot den hemställan, som utskottet gjort,
fastän han inte gör något yrkande. Sådana arbetsmetoder tror jag inte man
bör införa i riksdagen.

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Örn jag begått ett misstag, vill
jag icke gärna göra ännu ett. Av förbiseende glömde jag att avge en blank reservation,
ehuru jag ganska intensivt talade för min ståndpunkt inom utskottet.

Detta är den förklaring jag vill lämna. Jag ville rätta mitt första misstag
genom detta mitt yttrande. Det anser jag vara min fulla rätt att göra utan att
jag bryter några traditioner, då det ju endast är fråga örn en formalitet.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ber bara att
få säga, att örn herr De Geer begick ett misstag, då han gick med på saken i utskottet,
begår han nu ett nytt misstag genom att här uppträda så som skett.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 22.

Vidare föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
66 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation, dels ock en i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

§ 23.

Slutligen föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 3, i anledning av väckt motion, II: 27, angående skolkökslärarinnornas vid
fortsättningsskolorna anställnings-, bostads-, löne- och pensionsförhållanden.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta
beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

§ 24.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Janson i Frändesta, som yttrade: Herr talman! På grund av den
synnerliga omfattningen av de med Kungl. Maj :ts proposition nr 286, med förslag
till lag om semester m. m., avsedda ärendena, tillåter jag mig anhålla, att
kammaren måtte medgiva utsträckning av motionstiden i anledning av propositionen
till det kammarens sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar
från propositionens avlämnande.

Äng. utsträckning
av tiden
för avgivande
av motioner i
anledning av
propositionen
nr 286.

Härpå anförde:

Herr Törnkvist: Herr talman! Har kammaren verkligen tid att utsträcka
motionstiden vidare för propositioner? Vi ha icke stort mer än en månad kvar
till pingst, och jag ifrågasätter, om man icke hellre borde välja den vägen, att
de som ämna motionera i anledning av denna proposition få arbeta snabbare
och taga nätterna till hjälp, om det behövs.

Herr talman! Jag yrkar avslag på yrkandet om utsträckning av motionstiden.

Herr Bagge: Herr talman! De bekymmer den siste ärade talaren gav

uttryck åt äro helt och hållet härrörande från det sätt, varpå Kungl. Maj :t för
närvarande behagar avlämna propositioner. När Kungl. Maj:t avlämnar så viktiga
och stora propositioner som denna på ett så sent datum, ha vi fullkomligt
rätt å vårt håll att få tid på oss att studera propositionen och arbeta med den på
vanligt sätt. Det hela är Kungl. Maj:ts fel, som lämnar propositionen vid en
sådan tidpunkt, och sannerligen icke deras, som begära att få skälig tid för sitt
arbete. Vi ha redan nu blivit så betungade genom detta sätt att avgiva propositioner,
att det sannerligen icke är för mycket, om vi få den tid på oss, som är
den vanliga och den kammaren alltid brukar bevilja, när det gäller stora och
betydelsefulla propositioner. Det är givet, att vi skola arbeta så fort vi kunna
— det bruka vi göra — och när vi bli färdiga med motionen, komma vi givetvis
under alla förhållanden att avlämna den, även örn det blir tidigare än som behöver
ske, för den händelse kammaren beviljar den längre motionstiden. Men
vi måste ha rätt att få den tid på oss, som är nödvändig.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta att såsom
representant för ett avlägset län uttala bekymmer över att vi skola vara bundna
här i Stockholm längre tid än som är absolut nödvändigt. Saken ligger ju litet
annorlunda till för representanterna för Stockholm eller den närmaste trakten
häromkring.

Räknar man för övrigt sidorna i propositionen och tager hänsyn till propositionens
materiella innehåll, kan jag icke se, att icke den normala motionstiden
bör vara tillräcklig för vem som helst, som vill utarbeta förslag till ändringar.
Jag vill icke angiva några arbetsmetoder i annan män än jag sade nyss, men det
är klart, att man kan överlämna åt någon — befria honom från annat arbete —
att arbeta fram en motion i anledning av Kungl. Maj:ts förslag.

Det är dessa synpunkter, som jag anser att man även från deras sida, som bo
i Stockholm och i Stockholms närhet, bör taga hänsyn till, så att man icke
genom sina åtgärder tvingar oss andra att stanna här. Vi ha synnerligen viktiga
uppdrag att utföra i våra hemorter.

Slutligen vill jag påpeka, att grundlagen och de i övrigt gällande bestämmelserna
förutsätta en riksdag på fyra och en halv månader, icke en riksdag på
fem ä sex månader. Det må ju åtminstone någon gång sägas ifrån, att lands -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

rAng. utsträckning av tiden för avgivande av motioner i anledning av propositionen
nr 286. (Forts.)

orten icke bara behöver säga ja och amen till de ofta — jag säger icke i detta
fall — lättsinniga tankarna om att riksdagen kan fortsätta hur länge som helst.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren i varje fall tänker på konsekvenserna
av detta ideliga utsträckande av motionstiden. Vi ha ju icke mer än en månad
kvar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bagge: Herr talman! Jag förstår väl de bekymmer, åt vilka den

siste ärade talaren givit uttryck, men jag kan bara säga, att det är Kungl.
Maj :t, som är orsaken till dem. Den ärade talaren åberopade grundlagen. Jag
ber då att få erinra örn vad jag läste upp häromdagen, nämligen riksdagsordningens
54 §, som sätter en bestämd gräns för avlämnande av kungl, propositioner
utom i vissa särskilda fall.

Med anledning av förevarande proposition ber jag få säga, att om det någonsin
är berättigat att man får tid på sig att studera en proposition, så är det i
fråga örn denna, vilken både ifråga örn sitt ämne och sin omfattning är en av de
allra mest svårbearbetade propositioner, som förekommit.

Slutligen vill jag meddela, att första kammaren utan någon som helst diskussion
beslutat förlängd motionstid.

Herr Lindqvist: Herr talman! Då det begärts utsträckning av motionstiden,
tycker jag icke, att vi skola vägra detta utan bifalla yrkandet. Utskottet
behöver ju icke avvakta motionen utan kan börja arbetet med propositionen även
innan motionen kommit. Det är ju också möjligt, att herr Bagge kan lämna motionen
före sista dagen, så att det hela icke behöver försenas så betydligt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till det av herr Janson i Frändesta framställda yrkandet om utsträckning
av tiden för avgivande av motioner i anledning av propositionen
nr 286 dels ock på avslag å berörda yrkande; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 25.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
ett statens institut för folkhälsan jämte i ämnet väckta motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående yrkesinspektionens
organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m.
jämte motioner;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till lånefonden för bostadsbyggande i städer och
stadsliknande samhällen;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till tertiärlån till viss bostadsbyggnads verksamhet;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
bosättningslånefond m. m.; och

nr 115, örn anvisande av de i regeringsformen 63 § föreskrivna kreditivsummorna;
samt

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om rätt
för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning; och

nr 35, i anledning av väckta motioner örn ändring av övergångsbestämmelserna
till reglementet angående tjänstepension för arbetare vid riksbankens
sedeltryckeri och pappersbruk.

§ 26.

_ Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för
budgetåret 1938/39 till undervisning genom infödda lärare i tyska, engelska
och franska språken vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter;

nr 208, ^anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till verksamheten
vid skyddshemmen m. m.; och

nr 209, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående befrielse för
H. F. Andersson från viss ersättningsskyldighet.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 275,
med förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, nämligen:
nr 479 av herr Bagge m. fl.;
nr 480 av herr Carlström m. fl.; och
nr 481 av herr Åqvist m. fl.

Vidare avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 482, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 295, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§
lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar;

^herr Weijne, nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 279, angående
ändrade pensionsbestämmelser för lärare vid folk- och småskolor m. nöjsamt herr

Viklund m. fl., nr 484, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
275, med förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 27.

Justerades protokollsutdrag.

§ 28.

§ 29.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Holm

» Eriksson i Frägsta
» Andersson i Mölndal

> Casenberg

> Björling

» Pettersson i Dahl
» Lundstedt

under 4 dagar fr. o. m.

» 2

» 5 » »

> 3 >

> 2 »

> 3 »

den 29 april,
> 29 >

> 1 maj,

> 29 april,

> 2 maj,

> 30 april,

» 30 »

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

herr Ryberg

> Isacsson
t Viklund

» Andersson i Munkalj lingby
» Paulsen

» Andersson i Vigelsbo
» Nilson i Eskilstuna

> Gardell

» Persson i Tidaholm
» Persson i Falla
» Brädefors
» Gustavson i Västerås
» Olovson i Västerås

> Ekdahl
» Hallén

» Hansson i örebro
» Erlander
» Larsson i Mörlanda
fru Björck

herr Nilsson i Landskrona
» Olofsson i Höganäs
» Hagberg i Luleå
» Wallentheim
» Eriksson i Sandby

> Lindahl
»

* Blomquist

» Pettersson i Hällbacken
» Dahlbäck
» Annér

» Karlsson i Granebo

> Andersson i Håsjön
fru Johansson (sjuk)

under

5 dagar

3 »

2 »

4 >

4 »

5 »

2 »

2 >

3 »

4 >

5 »

3 »

4 »

5 »

3 »

7 »

3 >

4 »

6 »

fr. o. m. den 29 april,

» » 30 »

» > 30 >

» » 29 »

» » 28 » _

» »2 maj,

> » 29 april,

» s 30 »

» 8 30 »

> » 28 »

» » 28 >

» » 30 »

» » 30 s

» * 28 »

» i 30 i

» > 29 >

> >1 maj,

» > 30 april,

j » 30 J

> >3 maj,

» >30 april,

3 *

2 »

2 > »

den 29 april,

3 dagar fr. o. m.

4 » »

4 » >

3 » »

14 > »

» 30 »

> 30 >

den 30 april,
» 30 >

» 29 »

» 30 »

» 27 > .

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.34 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

381991